Kongl. Maj:ts nåd. grop. nio 1, om statsverket 1898

Proposition 1898:1

Kongl. Maj:ts nåd. grop. nio 1, om statsverket 1898.

1

KONGL. MAJ:TS

NÅDIGA

PROPOSITION

t; -ti

TILL

Riksdagen

angående statsverkets tillstånd och behof;

”tlijiu . it:

Gifven Stockholms slott den 15 januari 1898.

Jernlikt grundlagens bud afgifver Kongl. Maj:t härmed nådig proposition
angående statsverkets tillstånd och behof.

Dervid förekommer först frågan om beräkningen för nästa statsregleringsperiod
af statsverkets inkomster.

Med åberopande af de beslut, hvarom bilagda statsrådsprotokoll öfver
finansärenden för den 14 innevarande månad *) lemnar närmare upplysning,
och under de i samma protokoll angifna förutsättningar föreslår Kongl. Maj:t,
att statsverkets inkomster för år 1899 upptagas sålunda:

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Inkomstberäkningen”.
Bih. till Rlksd. Prot. 1898. l:a Sami. l:a Afd.

1

2

Kongl. Maj:ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1898.

Ordinarie inkomster:

Grundskatt .......................................................................... kronor 1,444,000: —

Kyrkotionde ................... » 250,000: —

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål_______________________ » 270,000: —

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet » 51,000: —

Trosspassevolansafgift......................... » 19,000: —

Tillfälliga rotevakansafgifter......... » 222,000: —

Soldatvakansafgift............ » 42,000: —

Båtsmansvakansafgift................................................r........ » 150,000: —

Arrendemedel.................«............1.............................I*........ » 2,200,000: —

Mantalspenningar.............. » 665,000: —

Bötesmedel ......... » 250,000: —

Kontrollstämpelmedel.......................................................... » 30,000: —

Fyr- och båkmedel............................................................. » 1,400,000: —

Telegrafmedel.........,............................................................ » 1,510,000: —

Jernvägstratikmedel...-........................................................ » 10,000,000: —

Skogsmedel.......................................................................... » 4,000,000: —

Skolafgifter ......... » 339,000: —

Extra uppbörd.................................................................... » 100,000: —

säger 22,942,000: —

i. .... - ., .I s; c,; tr . : .J

Bevillningar:

Tullmedel ......................... kronor 41,000,000: —

Postmedel........................................ » 9,925,000: —

Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter » 650,000: —

Stämpelmedel....................................................................... » 5,000,000:

Brän vinstill verkningsskatt.......................... » 15,500,000: —

Hvitbetssockertillverkningsafgift............................. » 8,500,000: —

Bevillning af fast egendom samt af inkomst................. » 5,600,000: —

säger 86,175,000: — ___

summa kronor 109,117,000: —

,gj<<;r- '' in åt;. ...• vi v’’ !•

Kongl. Maj:t föreslår vidare enligt ofvan nämnda
protokoll öfver tinansärenden för den 14 innevarande
månad:

Transport kronor 109,117,000: —

3

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 109,117,000: —
att såsom tillgång vid förevarande statsreglering
må beräknas och användas öfverskott å statsregle ringarna

för föregående år................................................ » 12,615,000: —

och att för statsverkets behof må till utbetalning
vid den tid under år 1899, som af Riksdagen bestämmes,
af riksbankens vinst för år 1897 anvisas ............ » 2,995,000: —

hvarefter det för nästa statsregleringsperiod disponibla

beloppet af statsverkets tillgångar uppgår till................kronor 124,727,000: —

\

Första hufvudtiteln,

innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

för kongl. hofstaten........................................................... kronor 1,196,900: —

» » slottsstaten........................................... » 123,100: —

tillsammans kronor 1,320,000: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med det beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 14 innevarande månad,*) föreslå
Riksdagen,

[1.] att det under denna hufvudtitel uppförda anslag å 192,000 kronor
till Hans Kongl. Höghet Kronprinsens hofhållning och handpenningar för
Hennes Kong]. Höghet Kronprinsessan må höjas till 242,000 kronor;
kommande i händelse af bifall härtill ifrågavarande

anslag att ökas med............... kronor 50,000: —

Beträffande öfriga under första hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag föreslår Kongl. Maj:t icke någon
förändring.

Lägges härtill summan af hufvudtitelns ordinarie
anslag enligt nu gällande riksstat... .................. » 1,320,000: —

skulle denna hufvudtitels ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till............... kronor 1,370,000: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Förslå hufvudtiteln”.

4

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Extra anslag.

Med åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den
14 innevarande januari vill Kong]. Maj:t föreslå Riksdagen att å extra stat
under denna hufvudtitel bevilja

[2.] för yttre restaurering af Stockholms slott en femtedel af det beviljade
anslaget 500,000 kronor eller........................................ kronor 100,000: —

/

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten för
år 1898 upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1898. 1899.

ordinarie anslag 1,320,000:— 1,370,000:— således ökning kronor 50,000: —
extra_» 100,000:— 100,000:—_— —

summa kronor 1,420,000:— 1,470,000:— således ökning kronor 50,000: —

Andra hufvudtiteln,

innefattande anslagen till justitiedepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnas i
nu gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisade 3,842,350
kronor, vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda
statsrådsprotokoll öfver justitiedepartementsärenden den 14 innevarande månad,
*) föreslå Riksdagen beträffande

Fångvården:

[1.] att minska bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll med belopp, motsvarande å detta anslag
nu anvisade arfvoden till predikanten vid centralfängelset
och kronohäktet å Norrmalm, tillhopa 1,700 kronor;

*) Se bil. till statsverkspropositionen; ?’Andra hufvudtiteln”.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

[2.] att å bestämda anslaget till fångars vård och
underhåll till ett presterligt biträde vid fängelserna å
Långholmen uppföra ett arfvode af 2,400 kronor, deraf
enligt grunderna för den af Riksdagen antagna aflöningsstat
för en del tjensteman vid fångvårdsanstalterna en
fjerdedel skall utgöra tjenstgöringspenningar;

[3.] att godkänna det i statsrådsprotokollet intagna
förslag till aflöningsstat för direktören och predikanten
vid centralfängelset i Göteborg, upptagande,
förutom ålderstillägg åt direktören med 300 kronor
efter fem och ytterligare 200 kronor efter tio år, aflöningar
å tillhopa 2,800 kronor, att tillämpas från och
med år 1899, med förklarande tillika att för åtnjutande
af de i denna stat upptagna löneförmåner skola
gälla enahanda vilkor, som föreskrifvits för innehafvare
af lön å den af Riksdagen förut antagna aflöningsstat
för en del tjensteman vid fångvårdsanstalterna, dock
att nuvarande direktören vid centralfängelset må för
åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid,
han redan, enligt fångvårdsstyrelsens förordnande, i
sådan egenskap derstädes tjenstgjort;

[4.] att medgifva, det aflöningen till bevakningsbefälhafvaren
vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping
för tiden från och med år 1899 bestämmes till 2,000
kronor såsom lön och ålderstillägg med 300 kronor
efter fem och ytterligare 200 kronor efter tio år;

[5.] att minska förslagsanslaget till fångars vård
och underhåll med 700 kronor, motsvarande å detta
anslag nu anvisade hyresersättning och vedanslag till
predikanten vid centralfängelset å Norrmalm;

[6.] att, i händelse af bifall till nyssberörda framställning
om fastställande af ny aflöningsstat för direktören
och predikanten vid centralfängelset i Göteborg,
minska förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
med ytterligare 800 kronor;

kommande, i händelse af bifall till omförmälda
framställningar,

bestämda anslaget till fångars vård och underhåll,
som nu utgör 497,500 kronor, att uppgå till 499,100

kronor och sålunda ökas med.......................................... kronor 1,600

1,600

Transport kronor

6

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 1,600: —
förslagsanslaget till fångars vård och underhåll,

nu utgörande 1,043,875 kronor, att minskas med........ » 1,500: —

och sålunda uppgå till 1,042,375 kronor; samt

fångvårdsanslaget i sin helhet, som nu utgör

1,695,875 kronor, att ökas med ................................. kronor 100: —

och sålunda upptagas till 1,695,975 kronor.

Öfriga ordinarie anslag:

I dessa har Kongl. Maj:t icke att föreslå någon förändring.

Andra hufvudt-itelns ordinarie anslag utgöra enligt
nu gällande riksstat............................................................... kronor 3,842,350: —

Om härtill lägges ofvan angifna ökning i anslaget

till fångvården........................................................................ » 100: _

så komma de ordinarie anslagen under denna hufvud titel

att uppgå till.................................................................kronor 3,842,450: —

Extra anslag.

För behof af tillfällig beskaffenhet, hänförliga under andra hufvudtiteln,
vill Kongl. Maj:t, på sätt förutnämnda protokoll öfver justitiedepartementsärenden
vidare innehåller, föreslå Riksdagen att dels bevilja såsom extra
anslag för år 1899:

[7.] för fortsatt uppehållande af lagbyråns verksamhet.
............................................................................. kronor 25,000: —

[8.] till arfvoden åt krigshofrättens ordförande

och militäre ledamöter...........................,.......................... » 3,250: —

[9.] dels ock medgifva, att af besparingarna å
anslaget till nya lagberedningen för åren 1893 och 1894,

Transport kronor 28,250:

7

Kongl. Maj:ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 28,250: —

tillhopa 13,082 kronor 22 öre, ett belopp af 11,770
kronor 17 öre må användas till ersättande af förskott,
som statskontoret utbetalt till en i statsrådsprotokollet
omnämnd komité.

Summa kronor 28,250: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten
för år 1898 upptagen och sådan den nu är af Kongl. Maj:t föreslagen, utfaller
sålunda:

1898. 1899.

ordinarie anslag 3,842,350: — 3,842,450: — således ökning kronor 100: —
extra » 28,250: — 28,250: —-- ——

summa kronor 3,870,600: — 3,870,700: — således ökning kronor 100: —

Tredje hufvudtiteln,

innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnas i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisade 606,750 kronor, vill
Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver utrikesdepartementsärenden den 14 innevarande månad,*) föreslå,
att nedannämnda ordinarie anslag må af Riksdagen anvisas, att utgå emot
nu gällande redovisningsskyldighet samt med samma rätt till deras användande
och under enahanda vilkor som hittills, nemligen:

Kabinettskassans utgifter:

[1.] departementschefen,	ministern för
utrikes ärendena ....................	....................... kronor	24,000: —
[2.] utrikesdepartementet.	......................... »	27,495: —
	Transport kronor	51,495: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Tredje hufyudtiteln”.

8

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

[3.] ministerstaten....................................... »

[4.] militärattachéer........................... »

[5.] skrifmaterialier, expenser och extra
utgifter............................................................... »

51,495: —

337,941: —

8,471: —

45,893: — 443,800: —

Konsulskassans utgifter:

[6.] utrikesdepartementet....... kronor 7,594: —

[7.J konsulsstaten...........,....... » 230,960: —

[8.] skrifmaterialier, expenser

och extra utgifter.......................... » 15,426: — 253,980:_

eller efter afdrag af hvad som häraf beräknas kunna
bestridas af inflytande konsulat- och expeditions afgifter.

..................................................................... 93,980: — 160,000: —

summa kronor 603,800: —

Utgifter, som bestridas af svenska statsverket allena:

[9.] svenska kyrkan i Paris........................................... » 2,950: —

tillsammans kronor 606,750: —

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet för den 14 innevarande
månad finnes antecknadt, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att bevilja:

[10.] för fortsatt utgifvande af »Sveriges traktater»...,.... kronor 4,500: —

Härjemte föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att medgifva:

[11.] att af Sveriges andel i konsulskassans besparingar må från och med
år 1899 tills vidare få användas årligen 8,000 kronor till två konsulsstipendier,
hvardera å 4,000 kronor, och 3,000 kronor till bestridande, i mån af behof,
af stipendiaternas resekostnader, eller tillsammans 11,000 kronor.

Vid jemförelse med 1898 års riksstat finnas slutsummorna å anslagen
under denna hufvudtitel vara oförändrade.

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

9

Fjerde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till landtförsvarsdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i
1898 års riksstat till årliga och ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 25,649,585: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

ersättningar............................................................... »_693,400: —

tillsammans kronor 26,342,985: —

vill Kong]. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda statsrådsprotokoll
öfver landtförsvarsärenden den 14 innevarande januari,*) föreslå
Riksdagen beträffande

Arméförvaltningen:

[1.] att, under förutsättning af bifall till hvad
under [4, 5 c, 6, 7, 8 och 11] föreslås, dels, med godkännande
af de i statsrådsprotokollet angifna grunder
för förändrad organisation af arméns centrala styrelse
samt de för artilleristyrelsen, fortifikationsstyrelsen,
intendenturstyrelsen och arméns sjukvårdsstyrelse upprättade,
vid statsrådsprotokollet fogade nya stater,
äfvensom de för åtnjutande af i dessa stater upptagna
aflöningsförmåner i statsrådsprotokollet angifna vilkor,
i riksstaten för år 1899 å fjerde hufvudtiteln uppföra
följande nya anslag till nedannämnda belopp, nemligen:

till artilleristyrelsen....................................

» fortifikationsstyrelsen...............................

» intendenturstyrelsen ................................................

» arméns sjukvårdsstyrelse ..........................................

dels ock, vid bifall härtill, ur riksstaten för samma
år utesluta anslaget till arméförvaltningen, kronor
147,265; __

Transport kronor 143,770: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Fjerde lmlvmlt it oln”.

Bill. till Riksd. Prutt. 1S98. Un Sami. \:a Afd.

kronor 20,300: —

» 16,800: —

» 89,000: —

» 17,670: —

•i

10 Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

Generalitetsstaten:

[2.] att, med godkännande af den vid statsrådsprotokollet
fogade nya stat för generalitetsstaten, öka
anslaget till generalitetsstaten, nu kronor 124,660, med
till kronor 132,660;

Generalstaben:

[3.] att, under förutsättning af bifall till hvad
under [6.] föreslås, medgifva, att från krigsarkivariebeställningen
vid generalstaben må frånskiljas alla till
den med samma beställning förenade redogörarebefattningen
hörande göromål och att dessa göromål må
öfvertagas af tjensteman vid intendenturcorpsen, samt
att Kongl. Maj:t må på det sätt ändra gällande stat
för generalstaben, att det i denna stat för eu amanuens
uppförda arfvode, 1,800 kronor, uteslutes och i
stället i staten uppföras arfvoden till en bibliotekarie
med 1,000 och till en aktuarie med 800 kronor;

Artilleristaben:

[4.] att, vid bifall till hvad under [1.] föreslagits,
med godkännande af den vid statsrådsprotokollet
fogade nya stat för artilleristaben, öka anslaget

till artilleristaben, nu kronor 12,200, med.................... »

till kronor 13,400;

Aflöning och rekrytering:

[5.] a) att, med godkännande af det vid statsrådsprotokollet
fogade förslag till stat för Gotlands trupper,
medgifva, att Gotlands infanteriregemente och
artillericorps må omorganiseras på sätt nämnda stat
utvisar, äfvensom att under öfvergångstiden å staten
uppkommande besparingar må användas till bekostande
af erforderlig nyuppsättning af munderingspersedlar ______

Transport kronor

143,770:

8,000:

1,200:

152,970:

11

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 152,970: —
och anskaffning af stamhästar samt till uppförande
för artillericorpsen af stall och ridhus;

b) att medgifva, att Kongl. Magt må på det sätt
ändra gällande stater för Första Svea och Vendes
artilleriregementen samt Gotlands, Vaxholms och Karlsborgs
artillericorpser, att lönen på stat för de vid dessa
regementen och corpser anstälde rustkammarsmeder,
gevärshandtverkare och stockmakare må från och med
år 1899 utgå med 700 kronor;

c) att, vid bifall till hvad under [1.] föreslagits,
medgifva, att Kongl. Maj:t må på det sätt ändra gällande
stat för fortifikationen, att de i samma stat för
en sekreterare, tillika auditör vid Svea ingeniörbataljon,
samt för en kassör och redogörare upptagna löneförmåner,
tillhopa 5,000 kronor jemte ålderstillägg, uteslutas
och i stället i nämnda stat uppföres arfvode åt
en auditör vid Svea ingeniörbataljon med 500 kronor;

d) att, vid bifall till hvad under a), b) och c)
föreslagits, öka anslaget till aflöning och rekrytering,

nu kronor 8,495,500, med............................................ » 39,370: —

till kronor 8,534,870;

Intendeiiturcorpsen:

[6.] att, med godkännande af den vid statsrådsprotokollet
fogade nya stat för intendenturcorpsen, öka

anslaget till intendenturcorpsen, nu kronor 356,179, med » 36,715: —

till kronor 392,894;

Ökad aflöning för do till tjensteåldern äldste bataljons läkarne: -

[7.] att, vid bifall till hvad under [1.] föreslagits,
öka anslaget till ökad aflöning för de till tjensteåldern

äldste bataljonsläkarne, nu kronor 41,911, med............ » 1,265: —

till kronor 43,176;

Transport kronor 230,320: —

12 Körtel. Maj:ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

Inqvarteringskostnader:

[8.] att, vid bifall till hvad under [1.] och [6.]
föreslagits, öka anslaget till inqvarteringskostnader, nu

kronor 165,970, med..............................................-........

till kronor 173,320;

Ålderstillägg:

[9.] dels att medgifva, att ett ålderstillägg af 300
kronor må från fjerde hufvudtitelns anslag till ålderstillägg
utgå till tygskrifvare med lön på stat vid Första
Svea, Första Göta och Vendes artilleriregementen samt
Vaxholms och Karlsborgs artillericorpser efter fem års
väl vitsordad tjenstgöring i befattningen; och

dels att öka anslaget till ålderstillägg, nu

kronor 9,500, med............................ ............................. »

till kronor 40,000;

Reservbefälet:

[10.] att medgifva: att till reservofficer och reservintendent,
som hädanefter antages, må från anslaget
till reservbefälet utgå dels ekiperingshjelp, 500 kronor,
att utbetalas vid första utnämningen, dels ock under
tjenstgöring lön och dagaflöning för tjenstgöringstiden
med samma belopp, som fast anstälda officerare af motsvarande
grader ega åtnjuta;

att till de reservofficerare och reservintendenter,
som efter år 1892 antagits, må från och med innevarande
år från samma anslag under tjenstgöring utgå
lön och dagaflöning enligt nyssnämnda beräkningsgrund;
samt

att de reservofficerare och reservintendenter, som
hädanefter antagas, må, derest de fullgöra den tjenstgöringsskyldighet,
som nu är eller framdeles kan varda
för reservofficer eller reservintendent stadgad, efter
uppnådda femtiofem års ålder under sin återstående

Transport kronor

230,320:

7,350:

30,500:

268,170:

13

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

lifstid åtnjuta en årlig pension till belopp af 300
kronor;

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation: [11.

] att, vid bifall till hvad under [1.] föreslagits,
öka anslaget till ersättning åt vissa löntagare i följd

af arméns omorganisation, nu kronor 53,500, med....... »

till kronor 58,500;

Remontering och skoning in. in. för garnisoneraile arméns
hästar:

[12.] att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till remontering och skoning m. m.
för garnisonerade arméns hästar, nu kronor 170,670,

med...................................................................................... »

till kronor 172,270;

Skjutskolan för infanteriet och kavalleriet:

[13.] att öka anslaget till skjutskolan för infanteriet
och kavalleriet, nu kronor 31,000, med................. »

till kronor 43,500;

Krigsskolan:

[14.] att, med godkännande af det vid statsrådsprotokollet
fogade förslag till stat för krigsskolan, öka

anslaget till krigsskolan, nu kronor 76,729, med..........

till kronor 80,700;

Garnisonssjukhusen i Stockholm och å Karlsborg:

[15.] att, med godkännande af det vid statsrådsprotokollet
fogade förslag till stat för allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm, minska anslaget till garni Transport

kronor

268,170: —

5,000: —

1,600: —

12,500: —

3,971: —

291,241: —

14

Körtel. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor
sonssjukhusen i Stockholm och å Karlsborg, nu kronor
77,287, med kronor 6,637 till kronor 70,650;

Det icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets
vapenöfningar:

[16.] att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till det icke garnisonerade infanteriets
och det indelta kavalleriets vapenöfningar, nu

kronor 1,099,440, med......................................................

till kronor 1,108,932;

Arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets
öfningar och materiel:

[17.] att öka anslaget till arméns vapen, ammunition
och skjutöfningar samt artilleriets öfningar och
materiel, nu kronor 1,299,855, dels, vid bifall till hvad

under [5, a] föreslagits med ............................................ »

dels, vid bifall till hvad under [13.] föreslagits, med.. »
dels ock för möjliggörande af utsträckta skjutöfningar

vid armén med.................................................................. »

till kronor 1,333,000;

Arméns byggnader och kommendantskapsutgifter samt
fortifikationens öfningar och materiel:

[18.] att öka anslaget till arméns byggnader och
kommendantskapsutgifter samt fortifikationens öfningar

och materiel, nu kronor 450,000, med........................... »

till kronor 480,000;

Mathållning vid garnisonerade armén:

[19.] att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till mathållning vid garnisonerade

armén, nu kronor 1,415,620, med................................. »

till kronor 1,421,830;

291,241: --

9,492: —

5,145: —
10,000: —

18,000: —

30,000: —

6,210: —

Transport kronor 370,088: —

15

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

Fournering'' vid garnisonerade armén:

[20.] att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till fouragering vid garnisonerade

armén, nu kronor 710,500, med .................................... »

till kronor 717,800;

Arméns mnnderingsntrnstning:

[21.] att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till arméns munderingsutrustning,

nu kronor 1,939,191, med............................................. »

till kronor 1,947,098;

Arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för
den garnisonerade armén:

[22.] att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till arméns kasernutredning samt
ved, ljus och vatten för den garnisonerade armén, nu

kronor 251,117, med..................................... »

till kronor 251,619;

Diverse intendentnrbehof:

[23.] att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till diverse intendenturbehof, nu

kronor 32,923, med............................ »

till kronor 33,323;

Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och
Norrland:

[24.] att öka anslaget till omorganisation af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland, nu kronor

1,732,083, med.................... »

till kronor 1,786,083;

Transport kronor

370,088: —

7,300: —

7,907: —

502: —

400: —

54,000: —
440,197: —

16

Kongl. Maj-.ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 440,197: —

Fortgående vakaiissättning af indelta kavalleriet i Skåne
och Norrland:

[25.] att, vid bifall till hvad under [24.] föreslagits,
minska anslaget till fortgående vakanssättning
af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland, nu kronor
303,000, med kronor 54,000 till kronor 249,000.

Beträffande öfriga under fjerde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag föreslår Kongl. Maj:t icke någon
förändring.

Efter afdrag af föreslagen minskning å vissa anslag,

tillhopa.................. » 207,902: —

utgör förhöjningen.......................................................... kronor 232,295: —

Lägges till detta belopp summan af hufvudtitelns
ordinarie anslag enligt nu gällande riksstat............... » 26,342,985: —

skulle denna hufvudtitels ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till............................................... kronor 26,575,280: —

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet för den 14 innevarande
januari finnes anteeknadt, föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[26.] att för tillämpning af nya värnpligtslagens
föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m. på

extra stat för år 1899 bevilja________________ kronor 53,000: —

[27.] att af det för anskaffning af nya eldhandvapen
åt armén beviljade, men ännu ej
anvisade belopp, 2,371,750 kronor, till
utgående på extra stat under år 1899

anvisa.......................................................... > 1,147,000: —

Transport kronor 1,200,000: —

17

Kongl. Maj:U nåd. grop. n:o /, om statsverket 1898.

Transport kronor

[28.] att till inköp af skjutfält för Första Göta

artilleriregemente på extra stat bevilja
284,000 kronor samt till utgående under

år 1899 deraf anvisa............. »

att på extra stat för år 1899 bevilja:

[29.] till inköp och anordnande af skjutfält för

Gotlands artillericorps................... »

[30.] till fortsättande af arbetena å Karlsborgs

fästning.................................................... »

[31.] till inköp af för befästningsarbeten och förråds
anläggande erforderlig mark vid
Tingstäde å Gotland.................................. »

med rättighet för Kongl. Maj:t att
verkställa de egoutbyten, som af förhållandena
betingas, äfvensom att använda
möjligen uppstående öfverskott å
arrendeafgifter, sedan annuiteter å befintliga
hypotekslån blifvit guldna, till
utförande af sådana arbeten, som stå i
samband med anläggandet af den tillämnade
befästade positionen och förrådsetablissementen.

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[32.] att dels medgifva, att 240,000 kronor af
en per millefonden må under innevarande
år ställas till Kongl. Maj:ts förfogande
för att användas till befästningsarbeten
jemte bestyckning och anordningar för
försvarets ledning vid inloppet till Göteborg,
dels ock för enahanda ändamål på

extra stat för år 1899 anvisa................ »

[33.] att i riksstaten för år 1899 uppföra ett belopp
af........................................................ »

för att efter Riksdagens medgifvande
användas till stärkande af landets fasta
försvar, dock med rätt för Kongl. Maj:t
att af nämnda belopp under sarntna år

Transport kronor

1,200,000: —

142,000: —

80,000: —
200,000: —

123,000: —

130,600: —
3,000,000: —

4,875,600: —

Bih. till Riksd. Prot. 1898. l:a Sarnl. l:a Afd.

3

18

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport, kronor 4,875,600: —

använda högst 1,500,000 kronor för anskaffande
af artilleri- och pansarmateriel;
samt att på extra stat för år 1899 anvisa:

[34.] till anskaffning af intendenturutrustning åt

armén....................................r...................... » 794,570:

[35.] till betäckande af kostnaderna för anskaffade
inventarier till vissa af de nya kaserri etablissementen.

......................................... » 92,450: —

[36.] för flyttning af en del af förråden å Gotland
till Tingstäde och uppförande derstädes

af nya förrådsbyggnader.......................... » 120,000:

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att på
extra stat för år 1899 bevilja:

[37.] till reseunderstöd åt officerare och inten denturtjenstemän.

.........................-............. » 9,000:

med rättighet för Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget
kan under året besparas,

[38.] till skarpskytteväsendets och skjutskicklig hetens

befrämjande.................................... » 120,000:

med rättighet för Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget
kan under året besparas.____

tillsammans kronor 6,011,620: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1898 års
riksstat upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t, nu är föreslagen, utfaller på
följande sätt:

1898. 1899.

ordinarie anslag 26,342,985:— 26,575,280: — således ökning kronor 232,295: —
extra » 5,187,015:— 6,011,620:— » » » 824,605:

summa kronor 31,530,000:— 32,586,900: — såledesökningkronor 1,056,900: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

19

Femte hufvudtiteln,

innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet.

I afseende på regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga och ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................... kronor 7,019,531: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter-......................................................................... » 405: —

ersättningar....................................................,............... » 26,404: —

tillsammans kronor 7,046,340: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver sjöförsvarsärenden den 14 i denna månad, *) föreslå
Riksdagen beträffande

Aflöning för flottans kårer och stater:

[1.] att godkänna förändrad stat för flottans på
det i bilagan A till ofvannämnda protokoll omförmälda
sätt omorganiserade sjömanskår, sådan denna
stat finnes samma protokoll bifogad (bil. B), att tillämpas
så snart och i den mån behöfliga medel för
genomförande af de föreslagna förändringarna i kårens
organisation blifva tillgängliga genom afgång från de
permitterade årsklasserna;

[2.] att godkänna förändrad stat för flottans underofficerskår
af den lydelse bilagan C vid ofvannämnda
protokoll utvisar;

[3.] att godkänna förändrad stat för flottans skeppsgossekår
af den lydelse bilagan D vid samma protokoll
utvisar;

[4.] att medgifva, att i gällande stat för flottans
civilstat anvisningen till gratifikationer åt extra ordinarie
tjensteman samt för vård af arkiven må höjas
för Carlskrona station med 2,900 kronor till 4,500

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Femte hufvudtiteln”.

20

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

kronor och för Stockholms station med 2,200 kronor
till 3,000 kronor;

[5.] att godkänna förändrad stat för flottans läkarestat
af den lydelse bilagan E vid ofvan berörda statsrådsprotokoll
utvisar;

[6.] att anslaget till aflöning för flottans kårer och
stater må i riksstaten för år 1899 upptagas till ett med kronor
höjdt belopp, eller till 1,731,852 kronor;

[7.] att hvad af anslaget till ersättning för vakanta
rusthållsnummer i Blekinge län och Södra Möre härad
af Kalmar län icke redan på grund af 1872 och 1876
årens riksdagsbeslut bör inräknas bland tillgångarna
till aflöning för flottans kårer och stater må likasom
föregående år användas för fyllande af behofvet under
denna anslagstitel år 1899;

Pensionering af reservbefäl:

[8.] att, med uteslutande ur riksstaten af det under
femte hufvudtiteln uppförda anslag till pensionering af
reservbefäl, medgifva, att de reservofficerare, som
hädanefter antagas vid flottan, må, derest de fullgöra
den tjenstgöringsskyldighet, som nu är eller framdeles
kan för sådana reservofficerare varda stadgad,
efter uppnådda femtiofem års ålder under sin återstående
lifstid åtnjuta en årlig pension till belopp af
300 kronor;

Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna:

[9.] att höja reservationsanslaget till beklädnad åt

sjömans- och skeppsgossekårerna med............................ »

till 286,550 kronor;

Naturaunderhåll:

[10.] att medgifva, att portionsersättning till underofficer
vid flottan, hvilken begagnar sig af sin författningsenliga
rätt till sådan ersättning, må utgå med 62

Transport kronor

10,900: —

18,450: —

29,350: —

21

Kong!. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

öre för hvarje portion samt att denna förmån må af
vederbörande • tillgodonjutas från och med början af
innevarande år;

Sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad och ersättning
derför:

[11.] att höja förslagsanslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar samt beklädnad och ersättning derför

med ..................................................................................... »

eller till 450,000 kronor;

Skeppsgosseskolan:

[12.] att medgifva sådan ändring i staten för
skeppsgosseskolan, att rektor vid skolan må ega rätt
till ålderstillägg med 500 kronor efter 5 års väl vitsordad
tjenstgöring och med ytterligare 500 kronor
efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring;

Sjukvård:

[13.] att höja anslaget till sjukvård med............... »

eller till 50,000 kronor;

lots- och fyrinrättningen med lifräddnfngsanstalterna:

[14.] att det till lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
erforderliga penningeanslag må
upptagas till enahanda belopp, hvartill inkomsten af
titeln fyr- och båkmedel beräknats, eller 1,400,000
kronor, och följaktligen, med inberäkning af deri ingående
friheter och ersättningar 409 kronor, utföras
med 1,400,409 kronor; hvarvid Kongl. Maj:t tillika
förutsätter, att de å inkomsttiteln fyr- och båkmedel
uppkommande öfverskott fortfarande må såsom hittills
få användas för de med anslaget afsedda ändamål;

Transport kronor

29,350: —

193,500: —

11,000: —

233,850: —

22

Kongl. Maj:ts nåd. prop. nio 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 233,850: —

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.:

[15.] att detta förslagsanslag, nu utgörande 46,969
kronor, må till jemnande af hufvudtitelns slutsumma

höjas med..................................................,......................... » 5: —

eller till 46,974 kronor; ___

Summa ökning kronor 233,855: —

Då emellertid en minskning skulle uppkomma
genom uteslutande af anslaget till pensionering af reservbefäl
................................................................ »_6,400: —

blifver ökningen å de ordinarie anslagen .................— kronor 227,455: —

Lägges härtill slutsumman af femte hufvudtitelns

ordinarie anslag enligt nu gällande riksstat ...... » 7,046,340: —

skulle femte hufvudtitelns ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till........................................... kronor 7,273,795: —

Extra anslag.

Under åberopande af hvad i statsrådsprotokollet den 14 innevarande
januari finnes antecknadt, föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen:

[16.] att till anskaffning af krigsfartygsmateriel
bevilja, att utgå under åren 1899 och 1900, ett anslag

af 6,584,000 kronor samt deraf anvisa för år 1899_____ kronor 3,292,000: —

[17.] att för anskaffande af ett nytt skeppsgossefartyg
bevilja ett belopp af.............................................. » 160,000: —

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att bevilja
till:

[18.] fyllande af kostnaden för l:a kl. pansarbåten

Odens nybyggnad............................................................... » 115,000: —

[19.] anskaffning af röksvagt krut............. » 70,750: —

[20.] kanoner i reserv för flottans fartyg.............. » 65,000: —

[21.] artilleriammunition.......................................... »_171,000: —

Transport kronor 3,873,750: —

23

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

[22.] ersättning af förbrukadt kanonkrut................ »

[23.] anskaffning af torpeder m. m------------------------- »

[24.] anställande af skjutförsök................................ »

Af redan beviljade anslag föreslår Kongl. Maj:t
Riksdagen att för år 1899 anvisa

[25.] af det år 1897 beviljade anslaget å 475,000

kronor till byggande af ny docka i Carlskrona____________

[26.] af det jemväl år 1897 beviljade anslaget å
80,000 kronor till förrådshus för fasta minförsvaret
och inredning af förråd för torpeder i Carlskrona återstående.
...............................................................................

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att bevilja: [27.

] dels till förvärfvande af holmen Ifö vid Carlskrona
10,000 kronor och dels till anordnande derstädes
af förrådshus för bomullskrut m. m. i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar och kost -

nadsförslag 40,170 kronor, eller tillhopa........................ »

[28.] till minväsendet........................................ ...... »

[29.] till beklädnad åt sjöbeväringen...................... »

[30.] till anskaffning af ytterligare beklädnadsm.
fl. persedlar för värnpligtige vid Carlskrona artillerikår
49,000 kronor, deraf för år 1899 ..................... »

[31.] till löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan »
[32.] till förbättrad bestyckning af befästningarne

vid Fårösund....................................................... ............ »

[33.] till anordnande af minförsvar utanför Göteborg.
.................................................................................... »

[34.] till ersättande af vissa kostnader för kanonbåten
Svensksunds expedition till Spetsbergen år 1897 »

tillsammans kronor

3,873,750: —
36,000: —
96,000: —
10,000: —

150,000: —

40,000: —

50,170: —
100,000: —
105,500: —

30,000: —
1,860: —

127,000: —

225,000: —

14,225: —
4,859,505: —

Fn jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1898 års riksstat
upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller på
följande sätt:

1898. 1899.

ordinarie anslag 7,046,340: — 7,273,795: — således ökning kronor 227,455: —

extra » 6,777,360:— 4,859,505:— » minskning » 1,917,855: —

summa kronor 13,823,700:— 12,133,300: — således minskning kr. 1,690,400: —

24

Kongl. Maj-.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Sjette hufvudtiteln,

innefattande anslagen till civildepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 5,724,839: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter........................................................................ » 7,730: —

ersättningar.............................................................. »_6,231: —

tillsammans kronor 5,738,800: —

vill Kongl. Magt, i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver civilärenden den 14 innevarande månad, *) föreslå beträffande Landsstaterna

i länen:

[1.] att Riksdagen må medgifva, att vid länsstyrelsen
i Jemtlands län inrättas ytterligare en landskanslist-
och en landskontorist^ enst, hvardera med en
aflöning af 1,200 kronor, deraf 700 kronor lön och
500 kronor tjenstgöringspenningar, med rätt för innehafvarne
af nämnda tjenster till ålderstillägg i likhet
med öfrige landskanslister och landskontorister;

[2.] att det under anslaget till landsstaterna i
länen uppförda reservationsanslag till arfvoden åt
extra länsnotarier och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna
samt till vikariatsersättning under semester
för dertill berättigade tjensteman må höjas från
110,000 kronor till 125,000 kronor eller med 15,000
kronor;

[3.] att anslaget till landsstaterna i länen må, med
anledning af tre boställens indragning, höjas med
1,988 kronor;

kommande, i händelse af bifall till hvad i före
gående tre punkter föreslagits, anslagstiteln landsstaterna
i länen med följande ändrade lydelse: »lands -

'') Se bil. till statsverkspropositionen: ”Sjette hufvudtiteln”.

25

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

staterna i länen (deraf 125,000 kronor reservationsanslag)»
att höjas från 2,684,998 kronor till 2,704,386
kronor eller med................................................................ kronor

Landtbruksstyrelsen:

[4.] att Riksdagen må medgifva, dels att i den
för landtbruksstyrelsen faststälda stat må, i stället för
nu upptagna aflöningar för öfverdirektören och chefen,
fiskeriinspektören, två byråingeniörer och sekreteraren,
med bibehållande af nu gällande vilkor för aflöningars
åtnjutande uppföras aflöningar för generaldirektören
och chefen med 9,000 kronor, deraf 6,200 kronor i
lön och 2,800 kronor i tjenstgöringspenningar, samt
för en hvar af fyra byråchefer med 6,400 kronor,
deraf 4,400 kronor i lön, som efter fem år kan höjas
med 600 kronor, och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar,

dels att i staten för landtbruksstyrelsen må upptagas
aflöning för ytterligare en byråchef till samma
belopp och med enahanda ålderstillägg som för öfrige
byråchefer i styrelsen,

dels ock att det i staten för landtbruksstyrelsen
upptagna anslag å 5,000 kronor till extra biträden,
vikariatsersättning och expenser förhöjes med 3,500
kronor eller till 8,500 kronor;

kommande i händelse af bifall härtill anslags titeln

»landtbruksstyrelsen» att höjas med ...................

eller sålunda från dess nuvarande belopp 28,800 kronor
till 50,300 kronor;

Skiften och afvittringar:

[5.] att Riksdagen må dels medgifva, att de belopp,
hvarmed inkomsterna af tjensten under år 1899 för
af v i ttr i ngslan d tmätarn e i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor för
dem, som tillhöra första lönegraden, och 3,000 kronor
för dem, som på grund af ålder i tjensten åt Transport

kronor

19,388: —

21,500: —

40,888: —

4

Bill. till Riksd. Prof. 1898. l:a Sami. 1:a Afd.

26

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor
njuta arfvodesförhöjning, må desse tjensteman godtgöras
af anslagen till storskiftes- och afvittringsverken,
dels ock för år 1899 åt föredraganden af afvittringsärendena
i Norrbottens län samt till skrifbiträde åt
honom bevilja en tillökning af 400 kronor i det åt
honom anslagna belopp;

Statens jern vägstrafik:

[6.] att Riksdagen må medgifva, att, med ändring
af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente för
tjensteman och betjente vid statens jernvägar om högsta
arfvode för stationskarlar, arfvode inom 13:de
löneklassen med årligt belopp af 720 kronor må kunna
tilldelas stationskarl;

Patent- och Registreringsväsendet:

[7.] att Riksdagen, med godkännande af de enligt
ofvannämnda protokoll öfver civilärenden framlagda förslagen
till aflöningsstat för patent- och registreringsverkets
ordinarie personal att gälla från och med år
1899 jemte dertill hörande vilkor för löneförmånernas
åtnjutande samt till utgiftsstat för patent- och registreringsverket
för år 1899, må medgifva,

att afgifterna för patent och registrering af varumärken
må användas till bestridande af de utgifter,
hvilka i enlighet med den godkända utgiftsstaten för
patent- och registreringsverket betingas af tillämpning
under år 1899 af förordningen angående patent och
lagen om skydd för varumärken; samt

att afgifterna för registrering af aktiebolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet och för andra
uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren äfvensom
för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlighet
med nyssberörda utgiftsstat betingas af tillämpning
under år 1899 af lagen om aktiebolag, lagen om
aktiebolag som drifva försäkringsrörelse och lagen
om registrering af bankaktiebolag eller ock af Kongl.

Transport kronor

40,888

40,888

27

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 40,888: —
Maj:t finnas betingade af tillämpning under år 1899
af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet, lagen om handelsregister, firma och prokura
tillika med lagen om ändring i vissa delar af sistnämnda
lag samt lagen om handelsbolag och enkla
bolag;

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.:

[8.] att detta anslag ökas med................................ » 12:

eller från 219,700 kronor till 219,712 kronor;

Arbetareförsäkringen:

[9.] att Riksdagen må medgifva, att Kongl. Maj:t
må ega för år 1899 använda de till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under de
vilkor, som i statsrådsprotokollet omförinälas,

och dels till utarbetande och offentliggörande genom
försäkringsinspektörens försorg af årsredogörelse

för sjukkasseväsendet i riket.__

Summa ökning kronor 40,900: —

Om till förestående ökning lägges de ordinarie anslagens
nuvarande slutsumma............................................ *

komma sjette hufvudtitelns ordinarie anslag att uppgå till kronor

5,738,800: —
5,779,700: —

Extra anslag.

Kongl. Maj:t föreslår vidare, med åberopande af ofvannämnda protokoll
öfver civilärenden för den 14 innevarande januari, att under denna hufvudtitel
må å extra stat beviljas till:

[10.] handhafvande af kontroll å försäkringsan stalterna

.............................. --------- ---------- kronor 4,500: —

Transport kronor 4,500: —

28

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 18i)8.

Transport kronor

[11.] utarbetande af näringsstatistik .................... »

[12.] arbetsstatistiska undersökningar..................... »

[13.] fortsatt utgifvande af »polisunderrättelser».. »

[14.] aflöning m. m. åt särskild polisstyrka på

landet................... »

[15.] ersättning för juridiskt biträde åt de svenske
lapparne i Norge samt till lappfogdar
och lappförmän........................................... »

[16.] undersökningar af mindre hamnar och farleder
m. m.................................................. »

[17.] bestridande af statsverkets andel i kostnaden

för vägdelningar, såsom förslagsanslag.... »

[18.] aflöningar och öfriga utgifter vid Ultuna

landtbruksinstitut..................... »

[19.] uppehållande af undervisningen vid mejeri institutet

vid Alnarp.......................... »

[20.] bidrag till bestridande af kostnaderna för

allmänna landtbruksmöten........................ »

[21.] prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten

för husdjur, redskap, maskiner m. m_____ »

[22.] bidrag till underhåll af sju kemiska stationer
för jordbrukets och näringarnas behof.
............. »

[23.] bidrag till underhåll af en för öfre Norrland

afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt inom

Norrbottens län........................................... »

[24.] understöd åt frökontrollanstalter................»

[25.] utbildande af en elev i boskapsskötsel och

mejerihushållning........................................ »

[26.] understöd åt svenska mosskulturföreningen »

[27.] de geologiska undersökningarna.................... »

[28.] anställande af en andre instruktör i husslöjd

och personligt ålderstillägg till andre in -

struktören Jonas Wallander______________________ »

[29.] bidrag till upprätthållande af väfskolan i
Borås och till aflönande af en andre lärare
vid samma skola................................ »

Transport kronor

4,500: —
6,200: —
10,000: --15,000: —

65,000: —

13,000: —
10,000: —
50,000: —
29,000: —
8,000: —
7,500: —
12,500: —

28,000: —

7,000: —
10,000: —

1,000: —
15.000: —
95,000: —

2,500: —

4,800: —
394,000: —

Kongl. May.ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

29

[30.]

[31.]

[32.]

[33.1

[34.]

[35.]

[36.]

[37.]

[38.]

[39.]

[40.]

Transport kronor

understöd åt Göteborgs handelsinstitut och
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut

i Stockholm............ »

befrämjande af afsättning i främmande länder
af alster af svensk industri och svenska

näringar ........................ »

handelsstipendier............................................. »

bergsskolorna i Filipstad och Falun............ »

bidrag till belöningar för dödande af sjelar »
anordnande af fabriksinspektion.................... »

förekommande och hämmande af tuberkel sjukdomar

hos nötkreaturen......................

ersättning för åtskilliga af statskontoret

förskottsvis bestridda utgifter...................

bidrag för anläggning af nya samt förbättring
eller omläggning af backiga eller

eljest mindre goda vägar........................... »

iderstödjande af brobyggnader och, företrädesvis
mindre, hamnbyggnader samt
upprensning af åar och farleder............... »

understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet,
af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas
ändamål är att minska frostländigheten
för närliggande bygd,................................

hvarjemte Kongl. Maj:t föreslår, att i
afseende å de tre sistnämnda anslagen må
gälla de vilkor och bestämmelser, som i
statsrådsprotokollet omförmälas.

Vidare anmärkes här:

[41.] att, enligt 1896 års Riksdags beslut, blifvit
för år 1899 beviljade till understödjande
medelst lån af enskilda jernvägsanläggningar
1,500,000 kronor.

394,000: —

20,000: —

15,000: —
10,000: —
14,000: —
5,000: —
30,000: —

50,000: —

87,600: —

900,000: —

300,000: —

300,000: —

Ytterligare föreslår Kong], Maj:t Riksdagen:

[42.] att för år 1899 anvisa å riksstatens sjette
hufvudtitel till utförande af nya bygg Transport

kronor 2,125,600: —

30

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1S98.

Transport kronor

nader och anläggningar vid statens järnvägstrafik,
med rätt för Kongl. Maj:t att
låta utaf detta belopp förskottsvis under
innevarande år af tillgängliga medel utanordna
304,400 kronor,............................ »

[43.] att för år 1899 anvisa å riksstatens sjette
hufvudtitel för utläggning af ytterligare
ett jernvägsspår mellan Arlöfs och Lunds
stationer samt inläggning af nya räler å
dubbelspåret mellan Malmö och Arlöf

m. m. ett belopp af................................... »

[44.] att för år 1899, till anskaffande af ny rörlig
materiel vid statens redan trafikerade jernvägar,
anvisa å riksstaten utom hufvudtitlarne
3,500,000 kronor; *)

[45.] att till fortsättning af statsbanan mellan
Boden och Ytter Morjärv för år 1899
bevilja å riksstaten utom hufvudtitlarne
ett anslag af 1,300,000 kronor; *)

[46.] att till fortsättning af statsbanan mellan
Krylbo och Örebro för år 1899 bevilja å
riksstaten utom hufvudtitlarne ett anslag
af 3,800,000 kronor; *)

[47.] att af det till bestridande af kostnaderna
för upprensning af en segelränna genom
Kalmar sund beviljade anslag å 405,000
kronor på extra stat för år 1899 anvisa

återstående erforderliga beloppet.............. »

[48.] att af det till ombyggnad och förbättring
af Väddö kanal beviljade anslag å 500,000
kronor på extra stat för år 1899 anvisa »
[49.] att, till bestridande af kostnaderna för upprensning
å uppgifna platser af inomskärsfarled
mellan Marstrand och Lysekil samt
mellan Hunnebostrand och Fjellbacka, bevilja
ett anslag af 404,440 kronor och
deraf på extra stat för år 1899 anvisa

ett belopp af.............................................. »

tillsammans kronor

2,125,600: —

1,357,000: —

385,000: —

97,500: —

200,000: —

150,000: —
4,315,100: —

'') Se vidare här nedan pag. 60.

31

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1898 års
riksstat upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1898. 1899.

ordinarie anslag 5,738,800:— 5,779,700:—således ökning kronor 40,900: —

extra anslag 3,072,700:—- 4,315,100:— »_»_ » 1,242,400: —

summa kronor 8,811,500:— 10,094,800:—således ökning kronor 1,283,300: —

Sjunde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till finansdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 18,376,360: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter och kyrkotionde.......................................... » 40: —

tillsammans kronor 18,376,400: —

vill Kongl. Maj:t i enlighet med de beslut, som innefattas i bilagda statsrådsprotokoll
öfver finansärenden för den 14 innevarande månad,*) föreslå
beträffande

Postverket:

[1.] att Riksdagen, dels med beviljande åt poststationsföreståndarep
i Östervåla Johan Åkerlunds enka
Amalia Catharina Åkerlund, född Lindgren, af ett årligt
understöd till belopp af 200 kronor, att utgå från
och med innevarande års början, så länge hon lefver
ogift, dels ock, med godkännande af öfriga enligt nyssberörda
statsrådsprotokoll öfver finansärenden tillstyrkta
ändringar i postverkets stater äfvensom af de

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Sjunde hufvudtiteln”.

32 Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

utaf generalpoststyrelsen föreslagna bestämmelserna angående
ett andra ålderstillägg för vaktbetjente, må för
år 1899 bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt,
till 9,200,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen,
hvarigenom postverkets utgiftsstater skulle

ökas med............................................................................ kronor

Och föreslår derjemte Kongl. Maj:t Riksdagen
att medgifva:

att utbyte af mark mellan postverket och staden
Helsingborg må ega rum på de af stadsfullmägtige i
nämnda stad i underdånig skrifvelse af den 24 November
1897 erbjudna, af generalpoststyrelsen tillstyrkta
vilkor;

Telegrafverket:

[2.] att Riksdagen, dels med beviljande åt extra
ordinarie telegrafisten Anna Johanna Charlotta Lagerberg
af en årlig pension af 500 kronor, att utgå från
och med innevarande års början, dels ock med godkännande
af öfriga enligt ofvannämnda protokoll öfver
finansärenden tillstyrkta ändringar i telegrafverkets
stater, må, under Kongl. Maj:t förbehållen rätt att i
verkets utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna
finnas af behofvet påkallade, såsom reservationsanslag,
att utgå direkt af telegrafmedlen, till telegrafverket
för år 1899 anvisa enahanda belopp, 1,510,000 kronor,
hvartill inkomsterna af telegrafmedel beräknats, samt
tillika medgifva, att det öfverskott, som kan å dessa
inkomster uppstå, må af Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets
och telefonväsendets tidsenliga utveckling
och förbättring;

blifvande härigenom anslagets slutsumma i riksstaten
ökad med.........................................................................., »

Tullverket:

[3.] att Riksdagen må

dels, med godkännande af de enligt förut omförmälda
protokoll öfver finansärenden föreslagna för Transport

kronor

512,000

100,000

612,000

33

KongI. Maj:t» nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

ändringar i tullverkets stater, för år 1899 bestämma,
anslaget till tullverket till ett mot staternas slutsumma
svarande belopp af 2,713,000 kronor, att såsom förslagsanslag
utgå direkt af tullmedlen, hvarvid uppstår
en ökning i anslagets nuvarande belopp af................... »

dels ock medgifva, att ej mindre det belopp af
34,751 kronor 82 öre, som jemlik! nådigt bref den
10 december 1897 blifvit af generaltullstyrelsen under
samma år förskottsvis utbetaldt till aflöning åt extra
biträden vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och
gränsbevakningen samt till 1898 års räkenskap balanseradt,
än äfven det belopp, som, i den mån aflöning
till erforderliga extra biträden vid lokaltullförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen skulle visa
sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens stat
för innevarande år uppförda anslag till vikariatsersättning,
extra biträden m. m. samt under året uppkommande
besparingar å den ordinarie aflöningsstaten,
kan komma att, högst med 50,000 kronor, efter Kongl.

Maj:ts bemyndigande af generaltullstyrelsen under
samma år för nyssberörda ändamål förskjutas, må af
tullmedlen för år 1898 godtgöras;

Skogsväsendet:

[4.] att Riksdagen må

dels minska det bestämda anslaget för skogsstaten
med 1,100 kronor från 447,208 kronor till 440,108
kronor;

dels, med godkännande af den ändring i skogsinstitutets
stat, att anslaget till expenser ökas till 3,500
kronor och anslaget till de praktiska öfningarna till
5,000 kronor, höja det bestämda anslaget för statens
skogsläroverk med 2,800 kronor från 47,700 kronor till
50,500 kronor;

dels höja reservationsanslaget till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet
med 220,650 kronor från 574,092 kronor till
794,742 kronor;

Transport kronor

tiih. till Rilcsd. Prot. 1898. l:a Sami. l:a Afd.

612,000: —

55,000: —

667,000: —

5

34

Konql. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 189b.

Transport kronor

så att anslaget till skogsväsendet erhåller följande
uppställning:

bestämdt anslag:

för skogsstaten-.-. kronor 446,108: —

» statens skogs läroverk_____

» 50,500: — kronor 496,608: —

förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och

skogsinstitutets lärarepersonal » 84,400: —

reservationsanslag:
till enskilda skogsundervisnin gen.

..............kronor 4,800: —

» kronoskogarnes
förvaltning
och befrämjande
af skogsväsendet
i allmänhet.
.......... » 794,742:— » 799,542: —

Summa kronor 1,380,550: —
hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet

i dess helhet skulle ökas med.....................)f »

dels ock medgifva, att till bestridande af de kostnader
för kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet, till hvilka det för år 1898
för berörda ändamål anvisade reservationsanslag icke
lemnar tillgång, må efter Kongl. Maj:ts bemyndigande
af domänstyrelsen under år 1898 förskjutas ett belopp
af högst 120,000 kronor, att af samma års skogsmedel
ersättas;

För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter:

[5.] att förslagsanslaget för kontrollen vid enskilda
banker och kreditanstalter å högst 15,000 kronor må
ökas med 10,000 kronor eller till högst 25,000 kronor,
deraf 7,000 kronor att användas till arfvoden åt dem,___

Transport kronor

667,000:

222,350:

889,350:

35

Kongl. Majt:s nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 889,350: —

hvilka förordnas att inom finansdepartementet biträda
med berörda kontroll och med handläggning af ärenden
i’örande enskilda banker och kreditanstalter, och 18,000
kronor att användas till arfvoden åt ombud vid sådana >

inrättningar; •''in kommande

i händelse af bifall härtill förslagsanslaget
för kontrollen vid enskilda banker och kredit anstalter

att ökas med...................................................... * 10,000: —

Beträffande öfriga under sjunde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag föreslår Kongl. Maj:t icke någon

förändring. _

Summa kronor 899,350: —

Lägges härtill summan af hufvudtitelns ordinarie

anslag enligt nu gällande riksstat................................... » 18,376,400: —

skulle denna hufvudtitels ordinarie anslag enligt Kongl.

Maj:ts förslag uppgå till............................——.................. kronor 19,275,750: —

Extra anslag.

Kongl. Magt föreslår vidax-e, med åberopande af ofvannämnda protokoll
öfver finansärenden för den 14 innevarande januaxfi, att under denna hufvud -

titel må å extra stat beviljas till

[6.] arfvode för en byråassistent å finansdepartementets
bankbyrå ............................................................. kronor 4,000: —

[7.] ordnande och registrerande, företrädesvis af
ännu oordnade delar, af kammararkivets handlingar

15,000 kronor, att utgå under tre år, deraf för år 1899 » 5,000: —

[8.] ersättning för af statskontoret gjorda förskott » 219,595: —

[9.] arfvoden åt adjungerade kammarrättsråd
...........................................kronor 12,800: —

[10.] arfvoden åt extra biträden,
flitpenningar och renskrifningskostnad

i kammarrätten................................... » 4,700:— » 17,500: —

Transport kronor 246,095: —

36

Kongl. May.ts nåd. pr ap. n:o 1, om statsverket lb98.

Transport kronor

[11.] anläggning af telefonledningar från Svinesund
till Malmö och från Haparanda till Pajala af förut
viljadt anslag till telefonauläggningar, 1,091,000 kronor, »
[12.] yttre restaurering af Örebro slott, en tiondedel
af det beviljade anslaget, 44,000 kronor, att utgå

under i statsrådsprotokollet angifvet vilkor med........... »

[13.] aflöning åt domänintendenter och uppehållande

af domängöromålen hos länsstyrelserna ......................... »

[14.] resekostnader vid domänförvaltningen, förslagsvis
................................................................... >

[15.] afdikningar å kronans skogar i Norrbottens

och Vesterbottens län ....................................... »

[16.] reglering af flottleder i Norrbottens och

Kopparbergs län..................................■............................. »

i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen
att medgifva, att de afgifter, som läggas å
flottningen, må till enahanda ändamål disponeras;

[17.] skogsodlingens befrämjande ............................ »

tillsammans kronor

246,095: —

327,000: —

4,400: —
43,200: —
40,455: —
65,000: —
100,000: —

50,000: —
876,150: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten för
år 1898 upptagen och sådan den af Kongl. Magt nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1898. 1899.

ordinarie anslag 18,376,400: — 19,275,750: — således ökning kronor 899,350: —
extra » 1,304,700:— 876,150:— » minskning» 428,550: —

summa kronor 19,681,100: — 20,151,900:—således ökning kronor 470,800: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 18i)8.

37

Åttonde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

I afseende å regleringen af denna hufvudtitel, under hvilken finnes i nu
gällande riksstat till årliga eller ständiga utgifter anvisadt:

kontant................................................................................ kronor 13,036,420: —

indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:

friheter och kyrkotionde................... » 251,190: —

ersättningar....................................................... » 513,088: —

tillsammans kronor 13,800,698: —

vill Kongl. Maj:t. i enlighet med de beslut, som innefattas uti bilagda statsrådsprotokoll
öfver ecklesiastikärenden för den 14 i denna månad,*) föreslå
beträffande

Riksarkivet:

• . 5 : ;■ tj Mi j\!!>*/! • .• r v ''"V: j ’• »Tv.-

[1.] att Riksdagen, med godkännande af den i
statsrådsprotokollet afsedda aflöningsstat för landsarkivet
i Vadstena jemte de i samma protokoll omförmälda,
för åtnjutande af i staten upptagna aflöningsförmåner
föreslagna vilkor, må bland de ordinarie anslagen
i riksstaten uppföra för ett landsarkiv i Vadstena ett

belopp af............................................................................. kronor 6,300: —

äfvensom att i sammanhang dermed anslagsrubriken
»Riksarkivet» må ändras till »Riks- och landsarkiven»
samt ifrågavarande post derunder upptagas.

Vid bifall härtill skulle de ordinarie anslagen
under den förändrade rubriken komma att uppgå till
45,600 kronor;

Nationalmuseum:

[2.] att Riksdagen må bevilja förhöjning dels med » 3,500: —

eller från 6,500 kronor till 10,000 kronor af det i

Transport kronor 9,800: —

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Åttonde hufvudtiteln”.

38

Kongl. Maj:ts nåd. prvp. n:o 1, om statsverket 1808.

Transport kronor
staten för nationalmuseum förekommande reservationsanslaget
till konstsamlingarnas ökande, dels ock med »
eller från 6,000 kronor till 25,000 kronor af det
under nationalmusei stat uppförda reservationsanslag
till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten,
under medgifvande tillika att sistnämnda anslag må
kunna användas, förutom till inköp af färdiga konstalster,
jemväl till främjande på annat sätt af svensk
monumental eller i högre mening dekorativ konst.

Vid bifall härtill skulle anslagen under rubriken
nationalmuseum komma att ökas från nuvarande
beloppet, 46,350 kronor, till 68,850 kronor;

Domkapitlens expeditioner:

[3.] att Riksdagen må dels medgifva, det Vesterbottens
och Norrbottens län må från den 1 januari
1899 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskilt
stift, samt att för aflönande af biskop i det nya
stiftet må af biskopslöneregleringsfonden användas
högst 13,500 kronor årligen;

dels för bestridande af kostnaden för aflönande
af konsistorienotarie, amanuens och vaktmästare vid

det nya domkapitlet bevilja ett ordinarie anslag af______ »

deraf till notarien 3,000 kronor, till amanuensen 1,600
kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå
ett årligt belopp af...................................................... »

dels såsom ersättning för den minskning i inkomst,
som genom den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba
notarien vid Hernösands domkapitel till följd af förlusten
af sportelinkomsterna från Vesterbottens och

Norrbottens län, bevilja ett årligt anslag af.................... »

[4.] att anslaget till förstärkande af domkapitlens
expeditionskassor må från och med år 1899 förhöjas

med...................................................................................... »

till 6,000 kronor.

Vid bifall till de under punkterna 3 och 4 gjorda
framställningar kommer anslaget till domkapitlens

Transport kronor

9,800: —
19,000: —

5,100: —

1,500: —

1,500: —

500: —

37,400: —

39

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

expeditioner, nu 27,659 kronor, att höjas med sammanlagdt
8,600 kronor till 36,259 kronor;

Universiteten:

[5.] att Riksdagen må, med godkännande af den
i statsrådsprotokollet omförmälda stat för vissa extra
ordinarie professorer, i hvad den angår universiteten
i Upsala och Lund, för dess tillämpning bevilja en

förhöjning af dels............................................................... *

i de till universitetet i Upsala utgående ordinarie anslag;
dels ock...................................r................................... »

i ordinarie anslagen till universitetet i Lund; samt

att Riksdagen må medgifva, dels att de enligt
nämnda stat utgående ålderstillägg må bestridas af
det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslag:
ålderstillägg, dels ock att nuvarande innehafvare af
sådan extra ordinarie professorsbefattning, hvarom nu
är fråga, som å den nya staten ingått, må i fråga om
rätten till ålderstillägg tillgodoräkna sig tjenstgöringstid,
som infallit före dessa bestämmelsers trädande i tillämpning; [6.

] att till arfvode åt en lärare vid universitetet
i Upsala, som kan finnas villig och lämplig att
derstädes meddela undervisning i finsk-ugriska språk,
särskilt lappska och finska, må beviljas ett årligt
anslag af.......................................................................... »

[7.] att materielanslaget för patologiska institutionen
vid universitetet i Upsala må höjas från 1,300 kronor
till 2,800 kronor eller med ett belopp af................... »

[8.] att till aflöning åt en amanuens vid obstetriska
och gynekologiska klinikerna samt gynekologiska
polikliniken vid universitetet i Upsala må beviljas ett
årligt anslag af................................................................. »

[9.] att till aflöning åt ytterligare en amanuens
vid institutionen för allmän och analytisk kemi vid
universitetet i Upsala må beviljas ett årligt anslag af »

Transport kronor

37,400: —

9,000: —
7,000: —

2,500: —

1,500: -

900: —

500: —
58,800: —

40

Kong). May.ts nåd. grop. n:o 7, om statsverket 1898.

Transport kronor 58,800:
[10.] att det på ordinarie stat uppförda anslaget
till materielen vid den fysiologiska institutionen i Lund

må ökas med...................................................................... » 1,500:

eller från 2,500 kronor till 4,000 kronor;

[11.] att det ordinarie anslaget till geologiska institutionen
i Lund må ökas med.................................... » 1,000:

eller från 1,500 kronor till 2,500 kronor.

Vid bifall till hvad under punkterna 5—11 föreslagits
kommer anslaget till universiteten, nu 736,681 kronor,
att ökas med 23,900 kronor eller till 760,581 kronor;

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

[12.] att Riksdagen må, med godkännande af den
i statsrådsprotokollet angifna stat för vissa extra ordinarie
professorer, hvad Karolinska mediko-kirurgiska
institutet angår, för dess tillämpning bevilja en förhöjning
af............................................................................ » 1,000:

i de till institutet utgående ordinarie anslag; samt

att Riksdagen må medgifva, dels att de enligt staten
utgående ålderstillägg må bestridas af det under åttonde
hufvudtiteln uppförda förslagsanslag: ålderstillägg,
dels och att nuvarande innehafvare af sådan extra
ordinarie professorsbeställning, hvarom nu är fråga,
som å den nya staten ingått, må i fråga om rätten till
ålderstillägg tillgodoräkna sig tjenstgöringstid, som infallit
före dessa bestämmelsers trädande i tillämpning;

[13.] att till aflöning åt en amanuens vid Karolinska
institutets hygieniska institution må på ordinarie
stat uppföras....................................................................... » 900:

Vid bifall till de under punkterna 12 och 13
gjorda framställningar kommer anslaget till Karolinska
mediko-kirurgiska institutet, nu 190,000 kronor, att
ökas med 1,900 kronor eller till 191,900 kronor;

Allmänna läroverken:

[14.] a) med afseende på lärarnes vid de högre

och femklassiga allmänna läroverken aflöning,_________

Transport kronor 63,200:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor G3,200:
att för lärarne vid berörda läroverk må bestämmas
den i statsrådsprotokollet angifna lönereglering, att
gälla från och med år 1899;

b) med afseende å terminsafgifternas förhöjning,
att — under förutsättning att den föreslagna löneregleringen
för lärarne vinner fastställelse — lärjunge,
som är vid högre eller femklassigt allmänt läroverk inskrifven,
skall, förutom nu utgående afgifter, från och
med vårterminen 1899, för hvarje termin erlägga till
statsverket: inom första, andra och tredje klasserna 10
kronor, inom fjerde och femte klasserna 20 kronor
samt inom sjette och sjunde klasserna 30 kronor, dock
att befrielse derifrån må kunna beviljas enligt de i
statsrådsprotokollet upptagna bestämmelser, samt att
i fråga om uppbörd och redovisning af terminsafgifter
äfvensom påföljd af uraktlåtenhet att dem erlägga skall
gälla hvad derom i statsrådsprotokollet sägs;

c) med afseende å pensionsreglering för lärarne vid
de högre och femklassiga allmänna läroverken,

att ordinarie lärare och lärarinnor vid de högre
och femklassiga allmänna läroverken skola hafva rättighet
och i de uti statsrådsprotokollet omförraälda fall
äfven skyldighet att från tjensten afgå med pension å
allmänna indragningsstaten enligt de närmare bestämmelser,
som i statsrådsprotokollet angifvits; samt

i1) med afseende på behofvet af förhöjning i ordinarie
anslag till allmänna läroverken,

att anslaget till arfvoden åt extra lärare och vikalierande
lärare samt för oförutsedda behof må höjas

med........................................ » 15,000:

eller från 135,000 kronor till 150,000 kronor;

att anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare

vid de allmänna läroverken må ökas med...................... » 12,000:

eller från 28,000 kronor till 40,000 kronor;

att anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare
samt till anskaffande af ammunition för målskjutning

m. in. må höjas med......................................................... » 3,500:

eller från 34,000 kronor till 37,500 kronor;

Transport kronor 93,700:

Bill. till Rik8d. Prof. 1898. l:a Sami. l:a Afd. G

42

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

att till extra arfvoden åt musiklärare vid de allmänna
läroverken må uppföras ett anslag af................ »

samt

att för genomförande af lönereglering för lärarne
vid de högre och femklassiga allmänna läroverken enligt
i statsrådsprotokollet angifna grunder må beviljas
en förhöjning af nuvarande reservationsanslaget till de
allmänna läroverken med ett belopp af......................... »

[15.] att med hänsyn till behofvet af utsträckt
undervisning å reallinien vid högre allmänna läroverket
i Vesterås ordinarie reservationsanslaget till de allmänna
läroverken må för upprättande af en ny lektorsbefattning
vid sagda högre allmänna läroverk höjas
med årliga lönen för dylik befattning enligt i punkt
14 af statsrådsprotokollet föreslagna grunder eller

med .................................................................................... »

deraf 1,400 kronor tjenstgöringspenningar;

[16.] att — under förutsättning att Göteborgs stad
tillhandahåller erforderliga och lämpliga lokaler samt
bostad eller hushyresersättning åt rektor — för upprättande
af ett nytt femklassigt allmänt läroverk, med
i statsrådsprotokollet angifven lönestat, i Göteborg, i
östra delen af staden, ordinarie reservationsanslaget till
allmänna läroverken må höjas med................................. »

Genom bifall till hvad i punkterna 14, 15 och 16
föreslagits skulle reservationsanslaget till de allmänna
läroverken komma att höjas från 2,910,380 kronor till
3,669,633 kronor;

[17.] att Riksdagen, med återkallande af medgifvandet
om användning af reservationerna å anslagen
till allmänna läroverken till understöd åt enskilda läroverk,
må under riksstatens åttonde hufvudtitel uppföra

ett förslagsanslag af högst................................................ »

till understöd åt enskilda läroverk, att enligt de närmare
bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt
föreskrifva, utgå med högst 12,000 kronor åt sådana
läroverk, som förbereda till mogenhetspröfning, och
högst 4,000 kronor åt sådana, som motsvara femklas Transport

kronor

93,700: —
2,500: —

704,453: —

3,500: —

18,300: —

40,000: —

862,453: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, urrt statsverket 1898.

43

Transport kronor

siga allmänna läroverk med tillägg af eu särskild afslutningskurs; Högre

lärarinneseminariet:

[18.] att löneförmånerna för ordinarie lärare och
lärarinnor vid högre lärarinneseminariet må från och
med år 1899 bestämmas på sätt i statsrådsprotokollet
omförmäles;

att ordinarie lärare och lärarinnor vid högre
lärarinneseminariet må ega samma rätt och skyldighet
att från tjensten afgå med pension å allmänna indragningsstaten,
som bestämmes i fråga om ämneslärare
vid de allmänna läroverken; samt

att för genomförandet af förenämnda lönereglering
ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet må

höjas med.......................................................................... »

eller, från sitt nuvarande belopp 43,500 kronor till

48,000 kronor;

Folkundervisningen:

[19.] att Riksdagen må godkänna de i statsrådsprotokollet
omförmälda grunder beträffande löneförbättring
och pensionsrätt för vissa lärare och lärarinnor
vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna,
samt

att för tillämpning af den nu ifrågasatta löneregleringen
för vissa lärare och lärarinnor vid dessa
seminarier det ordinarie anslaget till seminarier för
folkskolelärares bildande må höjas med.......................... »

[20.] att Riksdagen må medgifva, att de lärare
och lärarinnor, som jemlikt § 13 mom. 3 i gällande
seminariestadga äro eller varda förordnade vid seminariernas
öfningsskolor, må bekomma dels från och
med 1899 års ingång i årligt arfvode 1,500 kronor,
dels ett ålderstillägg å 300 kronor för år efter tio
års väl vitsordad tjenstgöring, räknadt från och med

Transport kronor

862,453: —

4,500: —

50,800: —

917,753:

44

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om. statsverket 1898.

Transport kronor

början af kalenderåret närmast efter det, då förordnande
å här afsedd tjenst första gången erhölls; samt
att för ändamålet må beviljas en förhöjning från
och med år 1899 af det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda anslag till seminarier för folkskolelärares
bildande med....................................................... »

[21.] att för tryckning i erforderligt antal af de
i gällande seminariestadga föreskrifna årsredogörelser
det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag
till seminarier för folkskolelärares bildande må

höjas med........................................................................... »

Vid bifall till hvad under punkterna 19—21 föreslagits
kommer anslaget till seminarier för folkskolelärares
bildande, nu 322,125 kronor, att ökas med

60,000 kronor eller till 382,125 kronor;

[22.] dels att Riksdagen må medgifva, att landsting
eller stad, som ej i landsting deltager, till aflönande
af lärare och lärarinnor vid af landstinget eller
staden inrättadt, seminarium för bildande af lärare eller
lärarinnor vid småskola och mindre folkskola eller af
biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola må uppbära
bidrag af allmänna medel enligt samma grunder,
som gälla med afseende på de lönetillskott, hvilka af
statsmedel utgå till skoldistrikt för aflönande af lärare
och lärarinnor vid distriktets folk- och småskola, under
de i statsrådsprotokollet angifna vilkor;

dels att för här omförmälda ändamål må på ordinarie
stat uppföras ett förslagsanslag af......................... »

[23.] dels att Riksdagen må godkänna de i statsrådsprotokollet
omförmälda förändrade bestämmelser
angående aflöning åt ordinarie lärare och lärarinna vid
folkskola, att från och med år 1899 lända till efterrättelse
;

dels att Riksdagen må besluta de i statsrådsprotokollet
angifna förändrade bestämmelser angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor, att från och med sistnämnda år lända
till efterrättelse; samt

917,753: —

6,80U: —

2,400: —

20,000: —

Transport kronor 946,953: —

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1898.

45

Transport kronor 946,953: —
dels slutligen att för genomförandet af den i punkten
ifrågasatta löneförhöjningen det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda anslag för lönetillskott åt
lärare vid folkskolor och småskolor, nu 4,300,000 kronor,
må höjas med........................................................... » 270,000: —

eller till 4,570,000 kronor;

De tekniska läroverken:

[24.] att, med uteslutande ur riksstaten af de i
tekniska högskolans stat upptagna aflöningar för eu
föreståndare 6,600 kronor, förutom fri bostad, och fölen
extra lärare i ångfartygskonstruktion 800 kronor,
Riksdagen må

dels på ordinarie stat för högskolan bevilja:

till höjning af aflöningen för lektorn i beskrifvande
geometri och ritkonst från 3,350 kronor till

4,000 kronor, 650 kronor;

till upprättande af ett nytt lektorat i allmän fysik,

4,000 kronor;

till upprättande af ett nytt lektorat i skeppsbyggnadskonst,
4,000 kronor;

till höjning af aflöningen för lektorn i geodesi och
topografi från 2,000 kronor till 3,000 kronor, 1,000
kronor;

till höjning af aflöningen för lektorn i konstruktion
af enkla maskindelar från 2,700 kronor till 3,000
kronor, 300 kronor;

till höjning af aflöningen för lektorn i elementarmekanik
och beskrifvande maskinlära från 2,000 kronor
till 3,000 kronor, 1,000 kronor;

till upprättande af ett nytt lektorat i husbyggnadskonst,
3,000 kronor;

till arfvode åt eu extra lärare i zymoteknik, 1,200
kronor;

till höjning af arfvodet åt en extra lärare i frihandsteckning
från 1,350 kronor till 1,600 kronor, 250
kronor;

Transport kronor 1,216,953: —

46

Kongl. Majds nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 1,216,953: —
till förhöjning af anslaget för tillfälliga lärarebiträden
och assistenter från 7,000 kronor till 14,300
kronor, 7,300 kronor;

till arfvode för ett biträde åt bibliotekarien, 400
kronor;

till höjning af anslaget för betjeningen från 3,500
kronor till 5,100 kronor, 1,600 kronor;

till höjning af anslaget till samlingar och fysikaliska
laborationer från 5,000 kronor till 8,000 kronor,
3,000 kronor;

till höjning af anslaget till biblioteket från 3,500
kronor till 4,500 kronor, 1,000 kronor;

till två stipendier åt lärare vid högskolan för utrikes
resor, 1,800 kronor;

till arfvode åt en professor såsom högskolans föreståndare,
1,500 kronor; samt

till arfvode åt ett biträde för uppehållande af en
del af föreståndarens undervisningsskyldighet såsom
professor, 2,000 kronor;

dels förklara, att för ifrågavarande lektorsbefattningar
aflöningarna skola fördelas i lön och tjenstgöringspenningar
med 2,700 kronor lön och 1,300
kronor tjenstgöringspenningar för lektorat med aflöning
af 4,000 kronor samt 2,000 kronor lön och 1,000 kronor
tjenstgöringspenningar för lektorat med aflöning af

3,000 kronor;

dels ock medgifva, ej mindre att samtlige lektorer
vid högskolan må efter fem års väl vitsordad tjenstgöring
åtnjuta ett ålderstillägg å lönen af 500 kronor
samt de lektorer, hvilkas aflöning enligt stat utgår med

3,000 kronor, efter ytterligare fem års väl vitsordad
tjenstgöring ett andra ålderstillägg likaledes å 500 kronor,
med rätt för de nuvarande lektorerna att i fråga
om åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna sig den
tid, hvarunder de efter sin utnämning till lektorer
tjenstgjort vid högskolan, än äfven att dessa ålderstillägg
må utgå af det å riksstatens åttonde hufvud titel

uppförda förslagsanslag: ålderstillägg;_

Transport kronor 1,216,953: —

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

kommande vid bifall till framställningen om nyssberörda
anslags beviljande och uteslutning af om förmälda
två anslag till en föreståndare och en extra
lärare det ordinarie anslaget till tekniska högskolan,

nu 160,450 kronor, att ökas med..__________________________________ »

eller till 187,050 kronor;

[25.] att, under vilkor att söndags- och aftonskolan
vid tekniska skolan i Eskilstuna kommer att
af nämnda stad uppbära ett årligt bidrag af 2,000
kronor, för tillämpning af i statsrådsprotokollet angifva!
ny stat det till nämnda söndags- och aftonskola

nu utgående ordinarie statsanslag må höjas med.......... »

eller från 8,000 kronor till 10,000 kronor;

med rätt för direktionen för skolan att från en
till annan af de utgiftstitlar, hvilka icke innefatta löner
till rektor, ordinarie lärare och vaktmästare, göra de
öfverflyttningar, som kunna finnas erforderliga.

Vid bifall till hvad under punkterna 24 och 25
föreslagits kommer anslaget till de tekniska läroverken,
nu 415,425 kronor, att ökas med 28,600 kronor eller
till 444,025 kronor;

Gymnastiska centralinstitutet:

[26.] att för aflönande af ytterligare en lärare i
sjukgymnastik vid gymnastiska centralinstitutet med
ett belopp af 2,500 kronor, deraf 2,000 kronor lön och
500 kronor tjenstgöringspenningar, anslaget till nämnda

institut må höjas med ....................................................... »

eller från 37,150 kronor till 39,650 kronor;

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:

[27.] dels att det i medicinalstyrelsens stat upptagna
anslag till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden
må ökas med ........................................................ »

eller från 11,000 kronor till 16,000 kronor, dels ock
att, i händelse aflöning för öfverfältläkaren uppföres å
fjerde lmfvudtiteln, hvad om honom förekommer i me -

1,216,953:

26,600:

2,000:

2,500:

5,000:

Transport kronor 1,253,053:

48

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor 1,253,053: —
dicinalstyrelsens stat uteslutes och i stället anslås aflöning
till ytterligare ett medicinalråd, så att staten
i den del, som angår ailöningen för medicinalstyrelsens
ledamöter, erhåller den i statsrådsprotokollet angifna
lydelse.

Vid bifall härtill skulle medicinalstyrelsens aflöningsstat
komma att sluta å 78,650 kronor samt anslaget
till medicinalstyrelsen med dithörande stater att
ökas från nuvarande beloppet 497,250 kronor till
502,250 kronor;

Skrifmaterialier och expenser, ved m. in.:

[28.] att detta förslagsanslag, nu 23,052 kronor,

må höjas till 23,100 kronor eller med............................ » 48: —

Beträffande öfriga under åttonde hufvudtiteln i
riksstaten uppförda ordinarie anslag har Kongl. Maj:t

icke att föreslå någon ändring.___

Summa kronor 1,253,101: —

Lägges härtill summan af hufvudtitelns ordinarie
anslag enligt nu gällande riksstat.................................... »_ 13,800,698:

skulle åttonde hufvudtitelns ordinarie anslag enligt

Kongl. Maj:ts förslag uppgå till........................................ kronor 15,053,799: —

Extra anslag.

För behof af tillfällig beskaffenhet, hänförliga under åttonde hufvudtiteln,
vill Kongl. Maj:t, på sätt omförmälda protokoll öfver ecklesiastikärenden vidare
innehåller, föreslå Riksdagen att på extra stat bevilja i afseende å

Riks- och landsarkiven:

[29.] till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman... kronor 1,700: _—

[30.] till fortsatt utgifvande i tryck af sådana
skrifter och handlingar, som äro af vigt för fäderneslandets
historia, ............................................................... »_3,000:

Transport kronor

4,700:

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

[31.] till fortsatt utgifvande genom riksarkivet af
»Svenska riksdagsakter jemte andra handlingar, som
höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet

1521—1718»,...................................................................... »

under medgifvande att de besparingar, som tilläfventyrs
uppkomma å det på extra stat för år 1898 uppförda
anslag till fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter
m. m.», må användas för fortsatt utgifvande i tryck
genom riksarkivet af handlingar, tillhörande urkundsamlingen
»Konung Gustaf I:s registratur»;

[32.] till inköp af nödiga böcker för landsarkivet

i Vadstena.......................................................................... »

[33.] för uppförande å Sommeliusska lyckan i Lund
af byggnader för ett landsarkiv d hufvudsaklig enlighet
med i statsrådsprotokollet omförmälda ritningar äfvensom
för byggnadernas inredning och vidtagande af i sammanhang
dermed föreslagna åtgärder för anordnande af
gas-, värme-, vatten- och afloppsledningar jemte planering
och stängsel m. m. 164,563 kronor, deraf för år 1899 »

[34.] till uppförande å i statsrådsprotokollet angifven
plats af byggnader för ett landsarkiv i Upsala, i hufvudsaklig
enlighet med uppgjorda ritningar, äfvensom för
byggnadernas inredning och vidtagande af i sammanhang
dermed föreslagna åtgärder för anordnande af
gas-, värme-, vatten- och afloppsledningar jemte anbringande
af stängsel m. m. 166,424 kronor, deraf för

år 1899................................................................................ »

under medgifvande att utöfver sjelfva grunden för byggnaderna
nämnda plats i öfrigt må användas till tomt
för landsarkivet och dessutom af Upsala slotts område
undantagas från bebyggande en sträcka af 30 meters
bredd vid de sidor af tomten, som icke äro belägna vid
landsvägen;

Nationalmuseum:

[35.] till vård, underhåll och tillökning af statens
konstindustriella samlingar.......................................... »

Transport kronor

Uih. till Rikad. Prof. 1898. l:a Sami. l:a Afd.

49

4,700: —

1,500: —

UO00: —

82,000: —

83,000: —

8,000:

180,200: —
7

50

Kong1. Majits nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898..

Transport kronor

[36.] för anordnande af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden
ett anslag af ............................... »

Lifrustkaramaren:

[37.] för tillsyn, underhåll och vård af samlingarna
öi. m.........................................................................

Domkapitlens expeditioner:

[38.] för löneförbättring åt tjenstemännen vid dessa

expeditioner........................................................................ »

[39.] dels såsom ersättning till nuvarande amanuensen
vid domkapitlet i Hernösand för den minskning
i hans inkomst, som i anledning af föreslagen delning
af Hernösands stift skulle uppstå genom upphörande

af till honom nu utgående anslag,................................... »

dels för anskaffande af möbler, inventarier m. m.
för expeditionslokalen vid det nya domkapitel, som,
enligt Kongl. Maj:ts förslag om Hernösands stifts delning,
skulle komma att upprättas i Luleå, i..................- *

[40.] för betäckande af brister, som före år 1897
uppkommit i domkapitlens expeditionskassor, i den mån
de anmälas och blifvit till siffran i behörig ordning
faststälda,............................................................................. »

Universiteten:

[41.] till lektorer i tyska, franska och engelska
språken vid universitetet i Upsala af förut beviljadt

anslag............................................................................ »

[42.] för uppehållande af undervisningen och examinationen
i geografi vid universitetet i Upsala............ »

[43.] till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser
vid universitetsbiblioteket i Upsala................................ »

[44.] till uppförande och utrustning, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar och förslag,
af en ny laboratoriebyggnad för institutionen för allmän
och analytisk kemi vid universitetet i Upsala

Transport kronor

180,200: —
2,000: —

5,800: —

3,716: —

600: —

3,500: —

5,000: —

6,000: —
1,000: —
2,500: —

210,316: —

Kongl. Majits nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1898.

51

Transport kronor

273,561 kronor och deraf för år 1899 anvisa ett

belopp af.............................................................................. »

[45.] för inköp af mikroskop och annan erforderlig
utrustning för en bakteriologisk afdelning af patologiska
institutionen vid universitetet i Upsala............. »

[46.] till aflöning åt en extra ordinarie professor

inom juridiska fakulteten vid universitetet i Lund....... »

[47.] till lektorer i tyska, franska och engelska
språken vid universitetet i Lund af förut beviljadt anslag »
[48.] till särskildt arfvode åt docenten vid universitetet
i Lund Sven Söderberg, under i statsrådsprotokollet
angifvet vilkor,........................................................ »

[49.] såsom personligt lönetillägg för år 1899 åt

akademikamrer aren i Lund Oscar Gerhard Regnell...... »

hvaraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar,

[50.] till personligt ålderstillägg åt vice bibliotekarien
vid universitetsbiblioteket i Lund F. E. Braune »
[51.] till arfvoden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket
i Lund .............................................. »

[52.] till arfvode åt en assistent vid växtfyBiologiska,
laboratoriet vid botaniska institutionen i Lund. .. »

[53.] till arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska
institutionen i Lund............................................. »

[54.] till ny- och tillbyggnad för biblioteket vid
universitetet i Lund återstoden af förut beviljadt anslag »

Karolinska mediko-kirurgiska institutet:

[55.] till arfvode åt en amanuens vid institutets

gynekologiska
klinik ............ »

» » » » » vid institutets

kemiska laboratorium
........ »

[56.] till eu pediatrisk klinik vid kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn ................................. »

till eu poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm,
under i statsrådsprotokollet omförmäldt vilkor,............ »

Transport kronor

210,316: —
150,000: —

6,000: —
4,000: —
6,000: ~

2,000: —
750: —

500: —
1,500: —
1,500: -500: —
84,000: —

900: -

900: —

1,800: —

2,800: —
473,466: —

52

Kongl. Maj:U nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

[57.] till bekostande af teckningar i vetenskapliga

ändamål vid institutet........................................................ »

[58.] för anskaffande och underhåll af materiel för

oftalmiatriska kliniken vid institutet................................ »

[59.] till fyllande af brist, som å det allmänna
materielanslaget vid institutet uppstått, ....................... »

Allmänna läroverken och pedagogierna:

[60.] till arfvoden åt extra och vikarierande ämnes lärare

vid de allmänna läroverken.................................... ■»

samt till tillfällig löneförbättring åt rektorer och ordinarie
lärare vid de treklassiga allmänna läroverken och
pedagogierna enligt i statsrådsprotokollet angifna grunder »
[61.] såsom bidrag till uppförande i enlighet
med faststälda ritningar af en ny byggnad för allmänna
läroverket i Umeå återstoden af förut beviljadt

anslag ................................................................................. »

Ytterligare föreslår Kongl. Maj:t, att på extra stat
må beviljas i afseende å

Högre lärarinneseminariet:

[62.] för fortsatt uppehållande af den valfria fjerde

årskursen vid seminariet ................................................ »

samt för beredande af fortsatt undervisning i
huslig ekonomi vid seminariet och normalskolan.......... »

Folkundervisningen:

[63.] till understöd åt mindre bemedlade lärjungar
vid sådana folkhögskolor, som åtnjuta bidrag af statsmedel,
.......................................................... »

Transport kronor

473,466: —
1,500: —
500: —
2,300: —

100,000: —
25,500: —

12,500: —

3,000: —
5,000: —

20,000: —
643,766: —

53;

Kongl. May.ts nåd. grop i n:o 1, om statsverket 1898-.

Transport kronor

De tekniska läroverken:

[64.] till understöd, på det i statsrådsprotokollet
omförmälda vilkor, åt lägre tekniska yrkesskolor och
till bestridande af kostnader för deras inspektion.........

Medicinalstyrelsen med dithörande stater:-

[65.] dels till arfvode för granskning af hospitalens
räkenskaper...............................................................

dels och till ökadt biträde hos medicinalstyrelsen

vid hospitalsärendenas behandling en summa af............

dock, hvad denna summa beträffar, under förbehåll att
deraf innehålles ett belopp» motsvarande hvad serafimerordensgillets
förre sekreterare T. A. Billbergh kan
komma att af de till honom för år 1899 i ersättning
för sekreterareaflöning frän allmänna indragningsstaten
utgående medel afstå till bekostande af biträde åt medicinalstyrelsen
vid handläggning af sekreteraregöromål
å hospitalsafdelningen;

Barnmorskeundervisningen och barnbördshusen:

[66.] till anordnande af repetitionskurser för äldre
barnmorskor och till beredande, så vidt ske kan, af fri
bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna deri under
den tid de genomgå dessa kurser....................................

Yitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien:

[67.] till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden
vid ordnandet och vården af de under akademiens
inseende stälda samlingar samt till aflöning åt vakt betjening

........................................................................... »

till undersökning och beskrifning af fäderneslandets
fornlemningar m. m................................................. »

Transport kronor

643,766: —

45,000: —

1,200: —
6,000: —

3,000: —

4,000: —

3,200: —
706,166:

54

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

till utgifvande af planschverk öfver fornsaker och
andra märkvärdiga föremål i statens historiska museum
m. m.................... »

[68.] till vidtagande af konserveringsåtgärder vid
Visby stadsmur, i* hufvudsaklig enlighet med i statsrådsprotokollet
omförmäldt arbets- och kostnadsförslag,

20,550 kronor och deraf för år 1899 anvisas ett belopp
af.......................... »

[69.] för vidtagande af åtgärder till bevarande af
Alvastra klosterruiner, i hufvudsaklig enlighet med i
statsrådsprotokollet omförmäldt arbets- och kostnadsförslag,
........................................................ »

[70.] för användande i mån af behof till inköp för
kongl. myntkabinettets räkning af sådana i den i statsrådsprotokollet
“omförmälda Oldenburgska samlingen
förekommande svenska mynt, som kunna behöfvas till
fyllande af luckor i myntkabinettet, ett anslag af....... »

Naturhistoriska riksmuseum:

L71.] till inköp och insamling af naturalier vid
museets afdelning för arkegoniater och fossila växter,
till arbetsbiträden derstädes och till bestridande af
andra med arbetena vid afdelningen förenade utgifter »

[72.] till vård, underhåll och förkofran af museets
etnografiska samling .......1...................................... »

Meteorologiska centralanstalten:

[73.] för upprätthållande af fullständigt ordnad
väderlekstjenst vid anstalten ............................................ »

[74.] till upprätthållande af en meteorologisk station
i Gellivare........................................;..j....................... »

Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda:

[75.] till uppehållande af undervisningen vid tre
läroanstalter för öfveråriga döfstumma.........................j. »

Transport kronor

706,166: —
2,000: —

10,300: —

3,200: —

30,000: —

2,000: —
7,300: —

7,950: —
300: —

47,400: —
816,616: —

55

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

'' -t< >!!<■< Transport kronor

L76.] till handtverksskolan i Kristinehamn för blinda »

[77.] till tryckning af blindskrifter......................... »

till understöd åt blindlärareelever samt till

reseunderstöd åt blindlärare.......................... »

[78.] till förhyrande af lokal för förskolan för blinda

i Vexiö............................... »

[79.] till uppförande af en byggnad för förskolan
för blinda i Vexiö, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med upprättade ritningar, belysnings anordnande i
samma byggnad samt tomtens planering 117,000 kronor,
deraf för år 1899 ................................................. »

816,616: —
10,000: —
2,500: —

1,200: —

4,000: —

60,000: —

Hospitalsvården:

[80.] till anordnande vid Upsala af en asyl för sinnessjuke
återstoden af förut beviljadt. anslag.................

[81.] till uppförande i hufvudsaklig enlighet med
i statsrådsprotokollet omförmälda ritningar af ett boställshus
för ekonomibetjening vid Lunds hospital och

:isyi ...........-.........................-................................

[82.] till understöd åt Jerfsö sjukhus för spetelske,
under i statsrådsprotokollet omförmäldt vilkor, ...........

Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen vidare att på
extra stat bevilja i afseende å

100,000: —

» 33,600: —

» 14,000: —

Diverse anslag:

[83.] till svenska fornskriftsällskapet....................... »

[84.] till beredande af religionsvård åt svenske

sjömän m. fl. i utländska hamnar.................................. »

[85.] af förut beviljade anslag: till anställande af
två kontraktsadjunkter inom Vesterbottens fjerde kontrakt.
............................................................... »

till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter
............................................................................... »

till två stipendier för utbildande vid universitet
af prester, förtrogna med finska språket,....................... »

Transport kronor

2,000: —
10,000: —

4,000: —

500: —

__1,500: —

1,059,916: —

56

Kongl. Maj:ts nåd. grop. n:o 1, om statsverket 1898.

Transport kronor

[86.] till anställande af tre kontraktsadjunkter inom
södra lappmarkens samt de delar af Vesterbottens andra
och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken, 18,000

kronor, deraf.................-................................................... »

att utgå under år 1899, samt till resekostnadsersättning
åt dessa kontraktsadjunkter 2,250 kronor, deraf »
att utgå under sistnämnda år;

[87.] till nordiska museet.......................................... »

[88.] till understöd, på de vilkor Kongl. Maj:t kan
finna lämpligt bestämma, för utgifvande äfven under år
1899 af tidskriften »Nyare bidrag till kännedom om

de svenska landsmålen och svenskt folklif»..................... »

[89.] till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften
»Nordiskt Medicinskt arkiv»................................

[90.] till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften
»Acta mathematica» ............................................

[91.] till understöd, på de i statsrådsprotokollet
angifna vilkor, åt sådana anstalter eller föreningar, som

anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,................. »

[92.] till understöd, under de vilkor Kongl. Maj:t
kan finna skäligt bestämma, för anordnande af vissa
i statsrådsprotokollet angifna undervisningskurser för

utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi.....................- »

[93.] till underhåll och tillsyn af de i riket inrättade
vattenhöjdmätningsstationerna m. m.................. »

[94.] för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter.
................... »

[95.] till understöd åt räddningshemmet för drinkare
vid Sans Souci invid Upsala på vilkor, som af

Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga,......................................... »

[96.] till understöd åt alkoholisthemmet Eolshäll
invid Stockholm på vilkor, som af Kongl. Maj it pröfvas

lämpliga,............................................................................ *

[97.] för anställande af historiska forskningar rörande
Sverige i Vatikanska arkivet i Rom.................... »

att utgå enligt de i statsrådsprotokollet omförmälda
vilkor och bestämmelser; ■__

1,059,916: —

6,000: —
750: —

25,000: —

3,650: —
3,000: —
3,000: —

45,000: —

5,000: —
2,500: —
4,000: —

2,000: —

17,500: —
3,000: —

Transport kronor 1,180,316: —

Kongl. Maj:ts nåd. pyrop. n:o 1, om statsverket 18.9S.

57

Transport kronor 1,180,316: —
[98.] till fortsättande och ^slutande af yttre restau -

rering af Visby domkyrka, återstoden af förut bevil jadt

anslag........................................................................... » 50,000: —

[99.] till fullbordande af Vadstena klosterkyrkas

restaurering........................................................................ » 16,000: —

[100.] för bestridande af kostnaderna för utredningar
angående presterskapets aflöningsförhållanden

med mera såsom förslagsanslag........................................ » 10,000: —

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t, att på extra stat
beviljas

[101.] till ersättning för belopp, som af statskontoret
förskottsvis utbetalts,................................................ » 34,385: —

Summa kronor 1,290,701: —

En jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i 1898 års
riksstat upptagen och sådan den nu blifvit af Kongl. Maj:t, för år 1899 föreslagen,
utfaller sålunda:

1898. 1899.

ordinarie anslag 13,800,698:— 15,053,799:— således ökning kronor 1,253,101: —
extra > 1,842,602:— 1,290,701:— » minskning» 551,901: —

summa kronor 15,643,300:— 16,344,500:—således ökning kronor 701,200: —

Nionde hufvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Pensionsstaten:

I afseende å denna stat, för hvilken gällande riksstat upptager kontant
1,483,798 kronor, föreslår Kongl. Magt enligt bilagda statsrådsprotokoll*)
beträffande

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Nionde liufvudtiteln”.

bill. (ill Kikad. Prot. IS KS. l:a Sami. t:a Afd.

8

58

Kongl. Ma flis nåd. prop. n-.o 1, om statsverket 1898.

Bidrag till folkskolelärares pensionering:

''[!.] att det såsom bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda anslag
må höjas från 357,873 kronor till 502,873 kronor eller med 145,000
kronor.

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen att, i afseende å kostnaderna för
smäskolelärares in. fl. älderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet
under år 1899, medgifva,

[2.] att Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som
för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter i (ifrigt
under nämnda år erforderliga médél må af Kongl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf tillgängliga statsmedel såsom förskott,
att antingen ersättas af berörda afgifter, i den mån de under året ingå, eller,
derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till
ersättande af Riksdagen.

Om till den föreslagna förhöjningen i det såsom bidrag till folkskolelärares
pensionering uppförda anslaget.............................. kronor 145,000: —

lägges summan af ordinarie anslaget till pensionsstaten

enligt nu gällande riksstat.................................................. » 1,483,798: —

skulle anslaget till pensionsstaten sluta å ett belopp af kronor 1,628,798: —

Allmänna indragningsstaten:

För allmänna indragningsstaten är i nu gällande riksstat anvisadt kontant
1,800,652 kronor.

Beträffande denna stat föreslår Kongl. Maj:t:

[3.J att å allmänna indragningsstaten må uppföras årlig pension till
belopp af 200 kronor åt f. d. mönsterskrifvaren vid lifregementets husarcorps
O. Westblads enka Anna Petronella Westblad, född Tellén, att från 1898 års
början till henne utgå, så länge hon förblifver enka;

[4.] att lektorerna vid sjökrigsskolan må åtnjuta rätt till pension å allmänna
indragningsstaten enligt samma grunder, som äro eller kunna varda
bestämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken;

[5.] att åt förre verkstadsföreståndaren Gustaf Nilsson må beviljas en
årlig pension af 600 kronor, att från allmänna indragningsstaten utgå från
och med den 1 Januari 1898;

[6.] att vaktmästaren vid nationalmuseum Frans Jolian Mieliael Hellström
må från och med månaden näst efter deri, i hvilken afsked varder honom

Komjl. Muj:ts nåd. [trop. n:o 1, om statsverket I SOS.

59

beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu
årlig pension af 500 kronor;

[7.] att föreståndaren för seminariet i Haparanda för bildande af lärare
och lärarinnor vid småskolor i de finska församlingarna Emil Limlbäck må
förklaras vid frånträdande af sin befattning ega rätt till pension å allmännna
indragningsstaten till det belopp, som då skolat tillkomma honom, derest han
i stället innehaft adjunktstjenst vid folkskolelärareseminarium; samt

[8.] att å allmänna indragningsstaten må för år 1899 anvisas ett anslag
af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna
godt meddela, användas till understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre
behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån
erhållit afsked före år 1867.

[9.] Enligt hvad af åberopade statsrådsprotokoll framgår, anser Kongl.
Maj:t sig icke böra föreslå någon ändring i beloppet af anslaget till allmänna
indragningsstaten. Detta anslag skulle således äfven för år 1899

utgöra...................................................,.............................. kronor 1,800,652: —

Lägges härtill anslaget till pensionsstaten....................... » 1,628,798: —

t ''

blifver slutsumman af nionde hufvudtitelns ordinarie

anslag för år 1899

kronor 3,429,450: —

lull!

i

\ ft

Extra anslag.

• •» •

Beträffande extra anslag å denna hufvudtitel föreslår Kongl. Maj:t:

[10.] att å extra stat för år 1899 må anvisas ett förslagsanslag af 1,540,000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen
pensionering med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan
att afstå det för året densamma tillkommande förhöjda vederlag för
de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner
i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners utgående.
__ 1 ‘

Eu jemförelse mellan denna hufvudtitel, sådan den finnes i riksstaten för
år 1898 upptagen och sådan den af Kongl. Maj:t nu är föreslagen, utfaller
på följande sätt:

1898. 1899.

ordinarie anslag 3,284,450:— 3,429,450:— således ökning kronor 145,000: —
extra » ‘ 1,540,000: — 1,540,000:—---- --

summa kronor 4,824,450: — 4,969,450: — således ökning kronor 145,000: —

60

Konyl. Maj: Is nåd. pr vp. n:o 1, om statsverket 18D8.

De under de särskilda hufvudtitlarne äskade anslag för år 1899 utgöra
sålunda:

Ordinarie: Extra: Summa:

I	hufvudtiteln:	1,370,000	— 100,000	— 1,470,000	—
II	»	3,842,450	— 28,250	— 3,870,700	—
III	»	606,750	— 4,500	— 611,250	—
IV	»	26,575,280	— 6,011,620	— 32,586,900	—
V	»	7,273,795	— 4,859,505	— 12,133,300	—
VI		5,779,700	— 4,315,100	— 10,094,800	—
VII	»	19,275,750	— 876,150	— 20,151,900	—
VIII	»	15,053,799	— 1,290,701	— 16,344,500	—
IX	»	3,429,450	— 1,540,000	— 4,969,450	—
	summa kronor	83,206,974	— 19,025,826	— 102,232,800	—

Härtill komma de belopp, hvilka Kongl. Magt i
sammanhang med reglering af utgifterna under sjette
hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att till utgående under
år 1899 utom hufvudtitlarne å riksstaten anvisa, nemligen
:

till anskaffande af ny rörlig
materiel vid statens redan trafikerade
jernvägar............................. kronor 3,500,000: —

till fortsättning af statsbanan
mellan Boden oeh Ytter Morjärv. » 1,300,000: —

samt till fortsättning af statsbanan
mellan Krylbo och Örebro » 3,800,000: — kronor 8,600,000: —

De riksgäldskon torets utgifter för riksdags- oeh
revisionskostnader samt räntor och afbetalningar å
statsskulden in. in., hvilka Kongl. Maj:t, med åberopande
af omförmälda protokoll öfver finansärenden den
14 innevarande januari, *) anser böra i riksstaten uppföras,
äro:

riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar m. in.,

förslagsvis...................„...............kronor 723,800: —

räntor och afbetalningar å statsskulden.
. kronor 13,868,507: 27

Transport kronor 13,868,507 : 27 7 23,800:— 110,832,800: —

) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Finansplanen”.

Körtel. Maj:ts nåd. prof. n:o 1, om statsverket 1898.

61

Transport kronor 13,868,507: 27 723,800:— 110,832,800: —

efter afdrag af de ti 11
riksgäldskontoret
ingående rånte- och

kapitalbetalningar » 2,988,800: —

förslagsvis...................................... kronor 10,879,707: 27 kronor 11,603,507: 27

Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen vidare, under

åberopande af nyssnämnda protokoll, att afsätta

till arbetareförsäkringsfonden.................................... » 2,000,000: —

till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande.......................... » 250,000: —

samt till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond.
............................................................ >__40,692: 73

Summan af dessa belopp...........................................kronor 124,727,000: —

utvisar totalsiffran af de i riksstaten förekommande utgifter, hvilka sålunda
uppgå till enahanda belopp, hvartill statsverkets tillgångar för år 1899 här
ofvan beräknats; och erhåller riksstaten följande utseende:

(i 2

Katigt. Maj:tts nåd. projj. u:u 1, om statsverket 1898.

OO?

Riksstat

Kronor.

Tillgångar och inkomster:

Öfverskott ä statsreglering urna för föregående av...............................

Statsverkets inkomster:

ordinarie inkomster..........................r...................... 22,942,000

bevillningar................................................................... 86,175,000

Af Riksbankens vinst för år 1897.......................,................................

I r'' •, r • | * ; _ . . v j x | ( •. 1

*r OC.-:! *h‘ -;.«i .i .»j^j ; ; } • :•!? n*)

• :aKu>:>h- ! n .», t; ” - -ii • t :h i • >

12,615,000

109,117,000

2,995,000

Summa kronor 124,727,000

R&ngl''. Majds nåd. prop. n:o 1, om statsverket, 1898.

63

bhV.v i • '' lij - • i

.H i’ ■ t f

för år 189 9.

I> , h;] (■*.» ; ,) ?• 1!1	Ordinarie anslag.	Extra anslag. 1 , >	Summa.
Utgifter:	Kronor.	Kronor.	Kronor.	öre.
att utgå frän statskontoret:
I hufvudtiteln............................	1,870,000	100,000	1,470,000	—
II » ................................	3,842,450 i	28,250	3,870,700	—
III »	606,750	4,500	611,250	—
IV » ................................	26,575,280	6,011,620	32,586,900	—
V » ................................	7,273,795	4,859,505	12,133,300	—
VI » ...........................	5,779,700	4,315,100	10,094,800	—
VII » ..................	19,275,750	876,150	20,151,900	—
VIII » ......	15,053,799	1,290,701	16,344,500	—
IX » ..........................	3,429,450	1,540,000	4,969,450	—
Utom hufvudtitlarne ....................	—	8,600,000	8,600,000	—
Säger	83,206,974	27,625,826	110,832,800	—
att utgå från riksgäldskontor et: riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar m. m., förslagsvis.............................................................. 728,800: — räntor och afbetalningar å statsskulden 18,868,507: 27 efter afdrag af de till riksgälds-kontor ingående rånte- och kapitalbetalningar....................... 2,988,800: — förslagsvis.............................................................. 10,879,707: 27	11,603,507	27
Afsättning till arbetare försäkrings fonden..................		2,000,000	—
Afsättning till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfalls-försäkring och sjukkassors bildande.............................................	250,000	—
Till förstärkande af statsverkets kassa förlags fond.		40,692	73
		Summa kronor	124,727,000	—

64

Kongl. Maj:ts nåd. prop. n:o 1, om statsverket 1898.

Kongl. Maj:t föreslår i sammanhang härmed enligt beslut, som innefattas
i bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den 14 innevarande
januari,*) att Riksdagen må medgifva, att vid statsregleringen för år 1899
de i Rikets Ständers skrifvelse den 12 Maj 1841 angifna grunder i afseende
å dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarne fortfarande må blifva gällande.

Samtliga de i denna proposition åberopade eller för öfrigt med statsregleringen
sammanhang egande handlingar skola Riksdagens statsutskott tillhandahållas;
och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och
ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Hans Wachtmeister.

*) Se bil. till statsverkspropositionen: ”Finansplanen”.

Stockholm 1898. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Bilagor

till

Kongl. Maj:ts

nådiga proposition

om statsverket år 1898.

Inkomstberäkningen.

Utgifterna å I—IX hufvudtitlarne.
Finansplanen.

Propositionens justering.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

3

Inkomstberäkningen.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
januari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister
anhöll att få underställa Kongl. Maj:ts ompröfvande de delar af statsregleringen
vid nu instundande riksdag, som rörde beräkningen af
statsverkets tillgångar för de behof, hvilka vid ifrågavarande statsreglering
borde fyllas, dervid departementschefen, efter att hafva anmält
statskontorets den 10 december nästlidet år afgifna berättelse om statsverkets
tillstånd och förvaltning, hvilken berättelse finnes detta protokoll
bilagd under litt. A, vidare yttrade:

Beträffande resultatet af 1896 års statsreglering har statskontoret
i underdånig skrifvelse den 17 juli nästlidet år anmält, att å statsverkets
inkomster samt ordinarie och extra förslagsanslag uppstått ett

nettoöfverskott af....................................................... kronor 11,828,759: 47,

hvartill borde läggas:

af myntverkets behållning för år 1896 enligt
nådiga brefvet den 5 maj 1882 ..................... „ 209,159: 34

Transport kronor 12,037,918: 81

Bill. till Iiiksd. Vrot. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 1

1896 ärs statsreglering
m. m.

4 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet

Transport kronor 12,037,918: si
besparing å nionde hufvudtitelns anslag

»bidrag till folkskolelärares pensionering»............ „ 500: —

odisponerade behållningar å en del extra
statsanslag enligt särskilda nådiga föreskrifter... „ 67,591:89

så att öfverskottet på det hela uppginge till...... kronor 12,106,010: 70.

Vidare anförde statskontoret i samma skrifvelse, beträffande förhållandet
med den uti rikshufvudboken under benämning af »fonden
för reserverade medel» upplagda särskilda räkningen öfver öfverskott
och brister i statsregleringarne, att behållningen å denna fond enligt

1895 års riksbokslut utgjorde ......kronor 23,199,457: 61,

hvartill komme
dels ofvannämnda öfverskott
..............kronor 12,106,010: 70

och dels från
riksgäldskontoret
till statskontoret
levererad
andel af
nettobehållningen
af Skåne—Hallands,

Mellersta Hallands,
Göteborg—Hallands,
Landskrona—Engelholms
och
Malmö—Billesholms
jernvägars
trafikinkomster
för

år 1896.......„ 509,003:19 „_12,615,013: 89 35,814,471: so

att om derifrån afräknades hvad i 1896 års riksstat
blifvit anvisadt att från fonden utgå.........kronor 674,000: —

uppkomme det belopp af......................................kronor 35,140,471:50,

hvartill, enligt 1896 års rikshufvudbok, behållningen å nyssnämnda
särskilda räkning vid samma års slut uppginge, samt att af denna behållning,
hvaraf vore disponerade enligt 1897 års riksstat 8,296,000
kronor och enligt 1898 års riksstat 14,229,000 kronor, alltså återstode att
disponera en summa af 12,615,471 kronor 50 öre.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

5

Så vidt hittills kan vara kändt eller beräknelig!, hafva följande
öfverskott uppstått å 1897 års statsreglering:

Jernväg strå fikmedel, beräknade till 8,500,000 kronor,
hafva influtit med 13,800,000 och således lemna!

ett öfverskott af...............................................................

Skogsmedel. Enligt meddelande från domänstyrelsen
hafva skogsmedlen för år 1897 belöpt sig till
5,414,841 kronor 46 öre, hvilken summa öfverstiger
den beräknade, 3,000,000 kronor, med i

jemnadt tusental ...............................................................

Tullmedel, för år 1897 beräknade till 37,000,000 kronor,
hafva, enligt meddelande från generaltullstyrelsen,
belöpt sig till 43,752,944 kronor och således öfver stigit

beräkningen i jemnadt tusental med ............

Bränvinstillverkningsskatten, för år 1897 beräknad till
15,000,000 kronor, har, enligt uppgift från finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå, influtit
med 18,431,396 kronor 30 öre. För denatureradt
bränvin restituerades samma år, likaledes
enligt uppgift från nämnda byrå, 925,467 kronor
12 öre, hvadan behållna inkomsten af bränvinstillverkningsskatten
under år 1897 komme att utgöra
17,505,929 kronor 18 öre, hvilken summa

öfverstiger beräkningen med i jemna tusental ......

Hvitbetssockertillverkningsafgiften har, enligt uppgift från
förenämnda byrå, under år 1897 debiterats med
11,008,906 kronor 17 öre, hvadan och då densamma
för året beräknats till 8,500,000 kronor,
ett öfverskott i jemnadt tusental uppkommit med
Bevillning af fast egendom samt af inkomst, för år 1897
beräknad till 5,200,000 kronor, kan, med ledning
af förhållandena under föregående år, antagas

lemna ett öfverskott af omkring................................

1 öfrigt å en del inkomsttitlar uppkommande öfverskott
kunna antagas ungefärligen motsvara de
brister, som å andra inkomsttitlar uppstått.

i i

Kronor ! öre.

5,300,000

2,414,000

6,752,000

2,505,000

2,508,000

500,000

Summa kronor 19,979,000 —

1897 års
statsreglering.

6 Inkomstberäkningen; statsrådsprotokollet.

Enligt rikshufvudboken för år 1896 hade å samma års förslagsanslag
uppstått:

brister............................................................................. kronor 3,521,006: 05

besparingar ................................................................. » 1,117,391: 75

eller en nettobrist af ................................................... kronor 2,403,614: 3 0.

Vid uppgörande af 1897 års statsreglering blefvo åtskilliga förslagsanslag
under sjette, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne
förhöjda med sammaclagdt omkring 775,000 kronor. Uti ofvannämnda
nettobrist för år 1896 ingick äfven brist å det från riksgäldskontoret
utgående anslaget till riksdags- och revisionskostnader samt aflöningar
m. m., räntor å statsskulden och afbetalningar å de fonderade statslånen
med 152,951 kronor 77 öre. Af 1897 års enahanda anslag
innestodo hos statskontoret vid årets slut 68,700 kronor, och lärer,
enligt meddelande från riksgäldskontoret, i anledning af ökade ränteinkomster
m. m. en återbäring till statskontoret af derifrån lyftade
medel vara att förvänta till belopp af omkring 950,000 kronor. Å
andra sidan torde med säkerhet kunna antagas, att utgifterna å en
del förslagsanslag under nyssnämnda hufvudtitlar, såsom anslagen till
vägunderhållet på landet, för ersättningen till städerna för mistad
tolag, lönetillskott åt lärare vid folkskolor med flera, under år 1897
öfverstigit utgifterna för det föregående året, äfvensom att å förslagsanslagen
under fjerde hufvudtiteln, särskilt å det till lindring i
rustnings- och roteringsbesvären, uppstått brister; och torde med afseende
å nu omförmälda förhållanden nettobristen å 1897 års förslagsanslag
kunna beräknas uppgå till 1,500,000 kronor.

Om från det beräknade öfverskottet å inkomsterna
för år 1897.............................................. kronor 19,979,000: —

dragés denna nettobrist ........................................... „ 1,500,000: —•

skulle öfverskottet å 1897 års statsreglering

blifva omkring.............................................................. kronor 18,479,000: —

Allt sedan den statsreglering, som förelädes 1881 års Riksdag,
har den praxis iakttagits, att öfverskottet för det år, som närmast föregått
det, under hvilket statsregleringen för ett visst gifvet år uppgjorts,
icke tagits i beräkning för denna statsreglering, utan reserverats för
den närmast följande. Från denna praxis, för hvilken otvifvelaktigt
talande skäl legat till grund, skulle, med afseende på det exceptionelt
höga belopp, till hvilket enligt den nyss lemnade utredningeu öfver -

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 7

skottet på 1897 års statsreglering beräknas hafva uppgått, anledning
till afvikelse denna gång kunna synas föreligga. Till öfvervägande
måste nemligen sjelfmant framställa sig frågan, huruvida icke skäl skulle
förefinnas att redan nu söka åt en del af det föreliggande betydliga öfverskottet
bereda en sådan användning, att derigenom på ett verksamt
och varaktigt sätt bereddes ökad styrka åt kommande statsregleringar.
Det har sedan längre tid tillbaka anmärkts såsom en oegentlighet, att
flere inkomsttitlar och främst bland dem bevillningen af fast egendom
samt af inkomst inflyta till statsverket först under året näst efter det,
till bestridande af hvars utgifter de påräknats. Tydligt är, att om
anordningar kunde vidtagas, genom hvilka sagda inkomster kunde beräknas
såsom tillgång för det år, under hvilket de verkligen inflöte, härigenom
skulle för all framtid beredas en mot ifrågavarande inkomsters
belopp svarande tillökning i statsverkets rörelsekapital eller kassaförlag.
Då bevillningen af fast egendom samt af inkomst är den mest betydande
bland omförmälda inkomsttitlar, framhöll jag i en den 24 sistlidne
december till statskontoret aflåten embetsskrifvelse, att det syntes
mig böra komma under öfvervägande, huruvida icke en sådan förändring
borde vidtagas, att bevillningen komme att i riksstaten upptagas
ett år senare än för närvarande eller sålunda i riksstaten för det
år, under hvilket bevillningen inflöte; att, under förutsättning att förändringen
komme till genomförande redan vid den nu förestående statsregleringen,
i riksstaten för år 1899 alltså icke borde upptagas någon
bevillning af fast egendom samt af inkomst, medan deremot i sinom
tid i riksstaten för år 1900 skulle upptagas bevillningen för .av 189.9;
att då emellertid med stadgandet i § 62 regeringsformen icke syntes
öfverensstämma, att 1898 års Riksdag åtoge sig eu bevillning, som
först af 1899 års Riksdag komme att för sitt ändamål disponeras, det
för vinnande af det åsyftade målet torde varda nödvändigt, att ur bevillningsförorduingen
utbrötes de bestämmelser, som rörde sjelfva afgiftsbeloppen,
så att, medan 1898 års Riksdag beslöte erforderliga bestämmelser
om grunderna för bevillningens utgörande och sättet för
dess påförande, 1899 års Riksdag bestämde de bevillningsafgifter, som
med tillämpning i öfrigt af de förut faststälda grunderna sistnämnda
år skulle debiteras de skattskyldige för att i början af år 1900 erläggas;
samt att följaktligen 1 § i den bevillningsförordning, som komme att
gälla för år 1899, borde erhålla ungefärligen följande lydelse:

»För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas
frälseränta, skall, med de undantag, som i 4 § upptagas, bevillning utgöras
efter fastighetens uppskattade värde.

8 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

Denna bevillning utgår dels för jordbruksfastighet och dels för all
annan fastighet och frälseränta med belopp, hvarom särskildt förordnas»;
hvarjemte 7 § komme att lyda sålunda: %

»För all behållen inkomst vare sig af kapital eller arbete, skall,
med de undantag, som i 11 § omförmälas, bevillning erläggas med
belopp, hvarom särskildt förordnas»;

och anmodade jag statskontoret att så fort ske kunde, inkomma
med yttrande angående hvad sålunda blifvit ifrågasatt.

I underdånig skrifvelse den 29 sistlidne december, hvilken under
litt. A A torde få biläggas dagens protokoll, har statskontoret afgifvit
det sålunda begärda utlåtandet.

Sedan omförmälda skrifvelse blifvit af departementschefen föredragen,
yttrade denne vidare:

Såsom af den nu upplästa skrifvelsen inhemtas, har statskontoret,
som på anfördt skäl ansett den ifrågasatta förändringen beträffande bevillningen
af fast egendom samt af inkomst icke böra ega rum med mindre
enahanda förändring vidtoges äfven beträffande öfriga statsinkomster, som
inflöte året efter det, för hvilket de vore beräknade, funnit den ifrågasatta
förändringen, äfven om den finge en sådan omfattning, icke vara
att förorda. Statskontoret har nemligen ansett åtgärden numera icke
vara af något verkligt behof påkallad, emedan dels det förnämsta skälet
för de i förevarande hänseende tillförene väckta förslagen eller att derigenom
vore att vinna en tidigare afsilning af statsverkets räkenskaper
förlorat sin betydelse, sedan anordningar vidtagits, hvarigenom äfven
utan omförmälda förändring en sådan tidigare afslutning möjliggjorts,
dels statsverkets kassaförlagsfond ökats till i det närmaste 15,000,000
kronor, hvarjemte fondens förmåga att motsvara sitt ändamål äfven
ökats derigenom, att i följd af afskrifning å grundskatter och vakansafgifter
minskning egt rum och fortfarande komme att i mån af afskrifningens
fortgång ega rum i de inkomsttitlar, hvilka inflöte först
året efter det, för hvilket de vore påräknade, under det att samtidigt
utgifterna till indelningsersättningar och lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
hvilka utgifter skulle bestridas först under året efter det,
för hvilket de belöpte, ökats och fortfarande i mån af lindringsåtgärdens
fortgång komme att ökas; och hade statskontoret med tillhjelp
af den successivt ökade kassaförlagsfonden och å statsregleriugarne
uppkomna öfverskott kunnat bestrida statsutgifterna utan att, annat än i
jemförelsevis mindre omfattning och endast för kortare tider, behöfva anlita
riksgälskontoretom kassaförstärkniug. Vidare har statskontoret anmärkt,
att följden af den ifrågasatta förändringen, enligt hvilken 1899 års

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 9

bevillning skulle upptagas först i 1900 års riksstat och räkenskaper,
blefve den, att alla de handlingar, hvarpå debiteringen grundades,
komme att bifogas räkenskaperna för ett år senare än efter närvarande
redovisningsmetod, hvarigenom ock kontrollen å utskyldernas debitering
komme att ega rum ett år senare än nu, hvilken omständighet, om
den ock icke i och för sig utgjorde hinder för förändringens vidtagande,
dock icke vore utan betydelse och i allt fall stode i strid med nu antagna
ordning för redovisningen, hvarmed åsyftats ej allenast en tidigare
räkenskapsafslutning utan äfven en tidigare revision.

Med uttalande, att kassaförlagsfonden enligt statskontorets åsigt
ännu icke vunnit den storlek, att densamma framgent under mindre gynsamma
förhållanden kunde anses vara för sitt ändamål tillräcklig, har
statskontoret på ofvan anförda grunder förklarat sig anse, att tillgodoseende
af statsverkets behof af kassaförlagets förstärkande icke påkallade
den nu ifrågasatta förändringen, utan att detsamma i erforderlig grad
lämpligen kunde och borde fyllas i den ordning, som hittills följts.

Äfven om jag med statskontoret vill erkänna, att genomförandet
af det förändrade sättet för upptagande i riksstaten af de statsinkomster,
som inflyta till statsverket först året efter det, för hvilket de äro påräknade,
icke under närvarande förhållanden skulle ega fullt samma
betydelse och räckvidd, som vid vissa föregående tillfällen, då åtgärden
jemväl blifvit ifrågasatt, är jag likväl i så måtto af afvikande mening
från den af statskontoret uttalade, som jag anser de skäl, hvilka allt
fortfarande tala för förändringens genomförande, vara af den vigt, att,
derest icke ur andra synpunkter hinder möta, desamma böra få fälla
utslaget till förmån för sagda förändring. Statskontoret har sjelft
erinrat, att den- i viss mån ökade stadga i statskontorets kassaförvaltning,
som vunnits genom den i mån af grundskatteafskrifningens fortgång
inträdda minskningen i beloppet af de inkomster, som inflöte först
under året efter det, i hvars riksstat de upptagits, endast egde rum
under förutsättning, att inkomstminskningen icke i vidare mån än som
redan skett ersattes af på taxering och debitering beroende direkt
beskattning. Men jag behöfver icke inför Eders Kongl. Maj:t erinra
derom, att just ett vidsträcktare ersättande på sådant sätt af den genom
grundskatteafskrifningen och lindringen i rustnings- och roteringsbesvären
inträdda minskning i statens tillgångar enligt Eders Kongl.
Maj:ts och Riksdagens samfälda mening varit och är afsedt. Att detsamma
hittills icke i afsedd utsträckning kunnat genomföras, har
berott derpå, att bevillningen af fast egendom samt af inkomst icke
i sin nuvarande form visat sig mäktig af den utveckling, som erfordrats
Bih. till Kikad. Prot. 1808. 1 Sand. 1 Afd. 2

10 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

för att göra densamma tjenlig till grundval för en i afsevärd mån
utvidgad direkt, beskattning. Men syftemålet är derför ingalunda uppgifvet,
utan bör tvärtom oaflåtlig! fasthållas. För närvarande pågår ock
genom en af Eders Kongl. Maj:t tillsatt komité utredning angående
sättet för kommunalbeskattningens skiljande från bevillningen, hvilket
torde utgöra en nödvändig förutsättning för en utsträckt användning af
sistnämnda skatteform. För mig står det derför klart, att det endast
är en tidsfråga, när den direkta beskattningen kommer att intaga
ett mera betydande rum i statens skattesystem än hittills, och jag
erinrar för öfrigt derom, att det icke är länge sedan en 100 procents
tilläggsbevillning utgick jemte bevillningen, i följd hvaraf denna sålunda
i sjelfva verket utgjordes med dubbelt belopp mot eljest. Uppenbart
är emellertid, att, om ock större olägenhet för statsverket icke skulle
uppkomma deraf, att en bevillning till belopp af fem och en half
millioner kronor icke inflyter förr än året efter det, för hvars behof
den påräknats, förhållandet gestaltar sig helt annorlunda, om den sålunda
efter statsregleringsåret inflytande summan uppgår till dubbla
beloppet eller måhända ännu högre. Och det bör dervid icke förgätas,
att man väl äfven för framtiden får räkna med det hittills vanliga förhållandet,
att bevillningen i ökad mån tages i anspråk just för statsregleringar,
som ega rum under perioder af nedgående konjunkturer
för statsinkomsterna och då kassaförlagsfonden, som skolat under statsregleringsåret
lemna förskott till belopp motsvarande den först efter
årets slut inflytande bevillningen, i högre grad än eljest behöfver tagas
i anspråk för täckande af den på nedgången i andra inkomsttitlar
beroende kassaminskning.

Naturligen kan den med den ifrågasatta åtgärdeu afsedda ökade
stadgan i statsregleringen i viss mån äfven vinnas genom ökade afsättningar
till statsverkets kassaförlagsfond, men gifvet är, att den
styrka för statsregleringarna, som skulle vinnas genom de ifrågavarande
statsinkomsternas och främst bevillningens upptagande i riksstaten ett
år senare än för närvarande, skulle så till vida varda mera varaktig
och effektiv, som, blott öfvergången en gång är gjord, den härigenom
vunna ökningen i statsverkets rörelsekapital under hvarje statsregleringsår
komme att motsvara summan af dessa inkomster, beloppet af
desamma må sedan komma att stiga huru högt som helst.

Principielt anser jag derföre önskvärd!, att den förändrade ordningen
för bevillningens upptagande i riksstaten läte sig genomföra;
och anser jag, under förutsättning att så komme att ske, lika med
statskontoret, önskvärdt, att åtgärden komme att omfatta äfven öfriga

Inkomstberäkningen : statsrådsprotokollet. 11

statsinkomster, som inflyta först efter budgetsårets slut, dock måhända
med undantag af grundskatten samt de i riksstaten upptagna vakansafgifter,
hvilka ju efter några års förlopp komma att upphöra. Då
under öfvergångsåret bevillningen och öfriga hithörande inkomster
skulle ur riksstaten uteslutas och ersättas af andra tillgångar, hvilka
naturligen komme att utgöras af tillgängliga öfverskott från föregående
statsregleringar, faller det i ögonen, att statsverkets närvarande fördelaktiga
ställning erbjuder ett tillfälle för förändringens genomförande
så gynsamt, att ett gynsammare hittills aldrig förekommit och måhända
ej lätteligen torde återkomma.

Härvid möter likväl den af statskontoret framhållna betänklighet,
att en följd af förändringens genomförande skulle varda den, att samtliga
handlingar rörande debitering och uppbörd af bevillningen likasom
äfven af öfriga hithörande statsinkomster skulle komma att hänföras
till räkenskapsåret näst efter det, till hvilket de för närvarande höra,
och sålunda ett år senare än för närvarande undergå revision. Att
afslutade räkenskapshandlingar på detta sätt komme att ett helt år
ligga ogranskade, skulle uppenbarligen innebära en oegentlighet, som
med afseende på den allmänt erkända önskvärdheten af den hastigast
möjliga afsilning och revision af offentliga räkenskaper skulle utgöra
ett steg i orätt riktning och så till vida medföra ett äfventyrande af
statsverkets rätt, som uppkommande anmärkningar först ett år senare
än för närvarande kunde delgifvas de redovisningsskyldige eller de
skattskyldige. Men vid det förhållande att hithörande räkenskaper
äfven efter förändringen komme att föreligga afslutade alldeles vid
samma tid som för närvarande, förefaller det mig som om möjlighet
icke skulle saknas för eu sådan anordning, att äfven räkenskapernas
granskning, oafsedt att desamma komme att anses tillhöra ett senare
år än för närvarande, egde rum på samma tid och i samma ordning
som nu. Skulle än härigenom ur räkenskapssynpunkt någon oegentlighet
uppkomma, torde densamma i allt fall icke varda af sådan betydenhet,
att förslaget om den ifrågasatta vigtiga förändringen för dess skull
bör förfalla. Då emellertid en närmare utredning af denna fråga bör eg a
rum och då denna utredning icke kan medhinnas till den tid, då 1899
års statsreglering bör föreläggas Riksdagen, lärer förslag till den ifrågasatta
förändringen icke böra i sammanhang med den nu förestående
statsregleringen framläggas för Riksdagen. Någon egentlig olägenhet
af ett uppskof med frågan till 1899 års riksdag lärer icke förefinnas,
då 1897 års öfverskott, hvaraf medel skulle beredas till ersättande af
de inkomster, som skulle uteslutas ur riksstaten för år 1899, lärer

12 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

komma att ograverad reserveras till disposition för sistnämnda år och
det i allt fall öfverensstämmer med hittills iakttagen praxis, att sagda
öfverskott på omförmälda sätt reserveras. Jag hemställer emellertid,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla statskontoret och kammarrätten
att efter öfverståthållareembetets och Eders Kongl. Maj:ts samtlige
befallningshafvandes i länen hörande inkomma med utredning i den
föreliggande frågan.

Med afsende å hvad jag sålunda anfört har jag icke att i fråga
om de föreliggande öfverskotten göra annan hemställan, än att det
odisponerade öfverskottet å 1896 års och föregående statsregleringar,
12,615,471 kronor 50 öre, måtte få under benämning öfverskott från
statsregleringarne för föregående år tagas i beräkning för 1899 års
statsreglering, dervid summan torde få jemnas till 12,615,000 kronor.

Ordinarie

inkomster.

Tillfälliga

rotevakans afgifter.

Hvad beträffar beräkningen af statsverkets inkomster för år 1899
och dervid först de ordinarie inkomsterna, får jag, med hänvisning till
statskontorets berättelse, hemställa, att de i statskontorets förslagsberäkning
upptagna hithörande inkomsterna må upptagas till de af
statskontoret beräknade belopp, allenast med en mindre jemkning beträffande
inkomsttiteln tillfälliga rotevakansafgifter. I denna inkomsttitel
ingå, jemte vakansafgifter af flere andra slag, äfven vakansafgifterna
för de rusthåll vid skånska husar- och dragonregementena och de
dubbelrotar vid Jemtlands hästjägarekår, hvilka jemlikt 1892 års urtima
Riksdags beslut skola sättas på vakans för samma regementens och
kårs ombildning till värfvade. Statskontoret har på anförda skäl beräknat,
att antalet vakanssatta nummer vid skånska husar- och dragonregementena
vid 1899 års slut komme att utgöra 991 samt motsvarande
antal vakanta dubbelrotar vid Jemtlands hästjägarekår eller Norrlands
dragonregemente vid samma tid 127. På grund af uppgifter, som af
chefen för landtförsvarsdepartementet infordrats från vederbörande fördelningschefer
och mig delgifvits, kan emellertid antalet vakanta rusthåll
och rotar af ifrågavarande slag beräknas vid 1899 års utgång utgöra,
vid de båda skånska kavalleriregementena tillhopa 1,000 rusthåll och
vid Norrlands dragonregemente 141 dubbelrotar. Om, med bibehållande
i öfrigt af det utaf statskontoret använda beräkningssätt, dessa siffror
i stället för de af statskontoret antagna ingå som led i beräkningen,
varder inkomsttitelns slutsumma 222,300 kronor eller i jemnadt tal
222,000 kronor, med hvilket belopp jag hemställer, att inkomsttiteln
tillfälliga rotevakansafgifter må i riksstaten för år 1899 upptagas.

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 13

Enligt hvad jag inhemtat, har chefen för ecklesiastikdepartementet
för afsigt att senare i dag, vid anmälan af de till åttonde hufvudtiteln
hörande anslagsfrågor, hemställa, att i sammanhang med reglering af
lärarnes vid de högre och femklassiga allmänna läroverken löneförmåner
lärjungarne vid nämnda allmänna läroverk må från och med vårterminen
1899 efter vissa grunder åläggas en terminlig, till statsverket ingående
afgift. Då den statsinkomst, som skulle tillfalla statsverket, derest
dessa terminsafgifter blefve beslutade, lärer, enligt hvad nyssbemälde
departementschef jemväl meddelat mig, kunna beräknas till 339,000
kronor, tillstyrker jag, under förutsättning af bifall till chefens för
ecklesiastikdepartementet berörda framställning, att 339,000 kronor må
i riksstaten för år 1899 upptagas^bland statsverkets inkomster under
benämning ~i>skolafgiften.

Vidkommande bevillning ar ne hemställer jag, att desamma må få
upptagas till de af statskontoret beräknade belopp.

Ehuru jag hemställer, att statsverkets inkomster för år 1899 må
med de belopp, jag föreslagit, få i statsverkspropositionen upptagas i
den ordningsföljd, som hittills varit iakttagen, och likaledes med den
vanliga fördelningen i ordinarie inkomster och bevillningar, torde det
tillåtas mig att, likasom vid föregående tillfällen egt rum, här låta
införa en gruppering af dessa inkomster, som bättre än den sedvanliga
uppställningen lemnar eu öfversigt af dessa inkomsters olika natur ur
finansiel synpunkt och närmare sammanför inkomster af närbeslägtad art.

Denna öfversigt angifver såsom

Statsverkets inkomster.

A. Inkomster, som ej utgöra skatter.

arrendemedel ......................	........... kronor	2,200,000
skogsmedel ..........................	........... 11	4,000,000
jernvägstrafikmede! ..........	............ 11	10,000,000
postmedel ..............................	............ 11	9,925,000
telegrafmedel ......................	............ 11	1,510,000
bötesmedel............................	............ 11	250,000
extra uppbörd .....................	............ 11	100,000

Transport 27,985,000: —

Skolafgifter.

Bevillningar.

Inkomsternas

uppställning.

14 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

Transport 27,985,000:

B. Skatter.

a) allmänna:

tullmedel ......... kronor 41,000,000: —

bränvinstillverk 15,

500,000: —

ningsskatt ..... „

hvitbetssockertillverkningsafgift
,,

stämpelmedel ...... „

mantalspenningar ,,
bevillning af fast
egendom samt
af inkomst ...... ,,

b) af viss fastighet:

8,500,000

5,000,000

665,000

5,600,000: — 76,265,000: —

grundskatt ...... kronor	1,444,000: —
kyrkotionde...... kavallerirege-mentenas häst-	11	250,000: —
vakansspanmål afgifter för per-sedelunderhål-let vid rusthålls-		270,000: —
infanteriet........ trosspassevolans-	11	51,000: —
afgift .................. tillfälliga roteva-	11	19,000: —
kansafgifter ......	1)	222,000: —
soldatvakansafgift båtsmans vakans-	11	42,000: —
afgift ..................	11	150,000: —

s*t«?

c) särskilda afgifter:

fyr- och båkmedel kronor 1,400,000: —
kontrollstämpel medel

...... „ '' 30,000: —

skolafgifter ....... „ 339,000: —

bevillningsafgifter
för särskilda
förmåner och

rättigheter „ 650,000: —

2,419,000: — 81.132,000: —

Summa kronor 109,117,000: —

Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet. 15

Enligt mig från fullmägtige i riksbanken tillhandakommen uppgift
uppgår riksbankens vinst för år 1897, approximativt beräknad,
till 3,328,000 kronor.

Grunden för fördelning mellan statsverket och riksbanken af
den å denna banks rörelse uppkomna vinst bär vexlat efter de å olika
tider rådande olika förhållanden. Sålunda har, såsom för tiden 1867—
1891 närmare framgår af en vid 1893 års statsverksproposition fogad
tabell, för åren 1867 —1870 hela eller i det närmaste hela bankovinsten
tillfallit statsverket, medan för åren 1871 och 1872 hela vinsten reserverades
för riksbankens egen räkning. För år 1873 tillföll något mera
än en fjerdedel af vinsten statsverket. Med undantag för åren 1885
och 1887, hvilkas vinst i sin helhet behölls för riksbanken, delades
för åren 1874—1891 med viss afjemning af summorna vinsten till lika
belopp mellan statsverket och riksbanken. Bankovinsten för åren 1892
och 1893 öfverlemnades med viss afjemning för det förra året till statsverket.
Af riksbankens vinst för åren 1894 och 1895 öfverlemnades
nio tiondedelar till statsverket, medan en tiondedel reserverades för
bankens räkning.

I fråga om dispositionen af bankovinsten för år 1896 föreslog
Eders Kongl. Maj:t 1897 års Riksdag att nio tiondedelar deraf måtte
öfverlemnas till statsverket, men Riksdagen beslöt, att af vinstens bokförda
belopp, 3,118,211 kronor 54 öre, en summa af 1,800,000"kronor
eller således omkring XW af hela vinsten skulle öfverlemnas till statsverket
och återstodeu, 1,318,211 kronor 54 öre, för riksbanken bibehållas.
Af bankoutskottets utlåtande n:o 8 vid sistlidne riksdag inhemtas,
att storleken af den vinstandel, 1,800,000 kronor, som öfverlemnats
till statsverket, bestämts med hänsyn dertill, att [nämnda siffra
motsvarade i jemnadt tal tre procent å riksbankens fonder.

Enligt bestämmelsen i 26 § af lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897, hvilken bestämmelse skall lända till efterrättelse från
och med år 1899, skola af riksbankens behållna årliga vinst minst tio
procent afsättas till bankens reservfond. Omständigheter kunna naturligtvis
föreligga, hvilka påkalla en större afsättning, men då, såsom af
bankoutskottets nyss omförmälda utlåtande framgår, bankofullmägtige i
fråga om dispositionen af 1896 års bankovinst uttalat såsom sin åsigt,
att, från synpunkten af bankens behof af egna kapital, hinder ej mötte
för bifall till Eders Kongl. Maj:ts förslag om öfverlemnande af nio
tiondedelar af vinsten till statsverket, äfven om dervid toges hänsyn
till frågan om nya afdelningskontors inrättande, då förhållandena i förevarande
afseende kunna antagas vara oförändrade sedan sistlidet år

Riksbankens

vinstmedel.

16 Inkomstberäkningen: statsrådsprotokollet.

och då särskild anledning till förstärkning af riksbankens fonder med
större belopp än det för framtiden lagstadgade sålunda icke för närvarande
torde föreligga, synes mig återstoden af vinsten böra komma statsverket
till godo, och jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t må hos
Riksdagen göra framställning derom, att af riksbankens vinstmedel för år
1897, utgörande i rundt tal 3,328,000 kronor, nio tiondedelar, eller i
afjemnadt tal 2,995,000 kronor, må anvisas för statsverkets behof, att
utbetalas vid den tidpunkt under år 1899, Riksdagen bestämmer.

Om, under förutsättning af bifall till hvad jag nu föreslagit, till
slutsumman af statsverkets ofvan beräknade in -

komster....................................................................... kronor 109,117,000: —

läggas:

det af mig såsom öfverskott å statsregleringarna
för föregående år beräknade belopp ,, 12,615,000:

och af riksbankens vinstmedel för år 1897 „ 2,995,000: —

så erhålles för statsregleringen för år 1899 en

tillgång af .................................................... kronor 124,727,000: —

De af föredragande departementschefen sålunda
i afseende å beräkningen af statsverkets ofvan omförmälda
tillgångar och dermed sammanhängande ämnen
gjorda hemställanden och förslag, i hvilka statsrådets
Övriga ledamöter instämde, behagade Hans Maj:t Konungen
gilla och bifalla.

Ex protocollo
E. Lagerbring.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1898.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

1

Bil. Litt. A.

4

Till Konungen.

Jemlikt gällande instruktion åligger det statskontoret att årligen
före den 15 december till Eders Kong]. Magt afgifva berättelse om
statsverkets inkomster under det sistförfluten året jemte förslag till
deras beräknande vid nästföljande statsreglering med hvad mera, som
kan tjena till upplysning vid uppgörande af den nådiga propositionen
till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof; och får statsJiih.
till Riksd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. I

2 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

kontoret härmed i underdånighet fullgöra denna nådiga föreskrift för
innevarande år.

Riksdagens under detta år församlade revisorer hafva verkstält
granskning af 1896 års rikshufvudbok jemte öfriga räkenskaper öfver
statsverkets och andra allmänna medels förvaltning under samma år:
och statskontoret får i underdånighet hänvisa till innehållet i den berättelse
angående statsverkets tillstånd under nämnda år, hvilken före
revisionsförrättningens början blifvit af detta embetsverk afgifven och
sedermera till revisorerna öfverlemnad. Jemlikt 39 § af riksdagsordningen
skola räkenskaper och öfriga statsverket rörande handlingar för
Riksdagens statsutskott hållas tillgängliga för verkställande åt den
granskning, som vid fullgörande af bemälda utskotts åliggande att utreda
och uppgifva statsverkets tillstånd och behof må vara erforderlig.

Beträffande undsättningsfonden afgifver statskontoret särskild underdånig
berättelse, och redovisas för öfrigt förhållandet med denna fond
genom räkenskaper och handlingar, som äfvenledes skola hållas statsutskottet
tillhanda.

Statsverkets inkomster för år 1899 hafva af statskontoret ansetts
böra beräknas på sätt bilagda tabell litt. a) utvisar, och, enligt hvad
tabellen litt. b) ådagalägger, hafva för denna beräkning i allmänhet lagts
till grund medeltalen af de senaste tre årens inkomstbelopp, hvilka
åter äro hemtade från de för samma år afslutade riksliufvudböckerna. Vid
upprättande af förslaget till inkomstberäkningen har för öfrigt afseende
blifvit fästadt dels derpå, huruvida inkomsterna varit i jenmt stigande
eller fallande, dels på de vid vissa titlar förekommande särskilda förhållanden,
för hvilka statskontoret får här nedan underdånigst närmare
redogöra.

Ordinarie inkomster.

Grundskatt. Genom nådiga förordningen den 11 september 1885
medgafs under vissa vilkor inlösen för statsverkets räkning af skattefrälseräntor
och kronotionde, som innehades under enskild eganderätt,
samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom,
och stadgades dervid, bland annat, att vederbörande egare till förenämnda
räntor, tionde eller rätt till arbete eller hofveri, hvilka ville
begagna sig af den medgifna inlösen, skulle inom ett år från den dag,
författningen utfärdades, derom göra anmälan hos kammarkollegium.
Genom nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 förordnades, att sådan

3

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

inlösen skulle fortfarande ega rum, derest vederbörande egare derom
gjorde anmälan inom utgången af år 1888. Tiden för anmälan om
inlösen af skattefrälseräntor m. m. blef vidare utsträckt genom nådiga
kungörelsen den 29 maj 1891 till utgången af år 1892 och senast
genom nådiga kungörelsen den 8 mars 1895 till utgången af år 1896.

Enligt uppgift hafva löseskillingarne för skattefrälseräntor och
kronotionde, om hvilkas inlösen anbud inkommit till kammarkollegium
och derstädes handlagts, beräknats utgöra:

för skattefrälseräntor ......................................... kronor 3,112,882: 9 5

,, kronotionde ................................................... „ 122,271: 5 0

tillsammans kronor 3,235,154: 4 5.

Någon inlösen af hofveriskyldighet har, enligt hvad samma uppgift
gifver vid handen, icke blifvit af kammarkollegium beviljad.

För inlösen af skattefrälseräntor och kronotionde äro utaf statskontoret
af dertill under tiden från och med år 1887 till och med år
1891 med tillhopa 3,070,000 kronor anvisade medel utgifna:

år	1887 ..................................................................	kronor	798,314: 50
77	1888 (efter afdrag af återdebiterade 88: 4 4)	77	1,001,266: 31
77	1889 ....................................................................	77	790,801: 2 4
77	1890 (efter afdrag af återdebiterade 351: 2 5)	77	148,627: —
77	1891 ( „ „ „ „ 1,469: -)	77	71,226: 50
•n	'',1892 („ „ „ „ 250:-)	77	2,767: 2 5
77	1893 ....................................................................	77	13,614: so
77	1894 ....................................................................	77	17,404: 50
7?	1895 ...................................................................	77	114,757: 25
17	1896 .....................................................................	77	65,168: —
samt under innevarande år intill donna dag .........	77	45,126: 7 5
	summa	kronor	3,069,073: 6 o

hvadan behållningen å härtill uppförda anslag nu utgör 926 kronor
40 öre.

De skatter och utlagor, som, med tillämpning af bestämmelserna
i nådiga kungörelsen don 5 juni 1885 angående nedsättning i de på
viss jord hvilande grundskatter samt § 4 i högstberörda nådiga förordning
den 11 september samma år angående inlösen af skattefrälseräntor
in. m., blifvit nedsatta med trettio procent, skola enligt lagen
den 2 december 1892 angående afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter afskrifvas under loppet af tolf år, räknadt från och med år
1893, i sådan ordning, att, under iakttagande i tillämpliga delar af före -

4 Inkomstberäkningen; Statskontorets skrifvelse.

skrifterna i berörda nådiga kungörelse, skatterna och utlagorna nedsättas
från och med hvart och ett af åren 1893, 1894, 1896, 1898, 1900 och
1902 med tio procent af det belopp, hvarå nedsättningen enligt nämnda
nådiga kungörelse beräknats, hvarefter återstoden af skatterna och utlagorna
från och med år 1904 eftergifves.

I riksstaten för år 1898 är grundskatten upptagen med 1,444,000
kronor, och då någon ytterligare nedsättning i denna afgäld för år 1899
icke förekommer, torde densamma i riksstaten för sistnämnda år böra
beräknas till enahanda belopp, eller 1,444,000 kronor.

Kyrkotionden är i riksstaterna alltsedan år 1887 beräknad till

250.000 kronor. Uti underdånigt utlåtande den 8 februari innevarande
år med anledning af väckt förslag om afskrifning af denna skatt hafva
kammarkollegium och statskontoret, under förutsättning att en dylik
afskrifning komme att ega rum, hemställt, bland annat, att hela kyrkotionden
måtte från riksstatens inkomstsida uteslutas. För den händelse
sådan afskrifning för nu förestående statsreglering icke ifrågakoinmer,
torde kyrkotionden äfven i riksstaten för år 1899 upptagas med 250,000
kronor.

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål erlägges, årligen och intilldess
annorlunda kan varda förordnadt, af rusthållen vid det afsutna
kavalleriet och blef i riksstaten för år 1898 beräknad till 270,000 kronor.
Beroende af vexlande markegångspris, har denna afgäld, som för år
1896 influtit med endast 264,476 kronor, i bilagda tabell upptagits med
oförändradt belopp, 270,000 kronor.

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet utgöras enligt
1885 års Riksdags beslut och nådiga kungörelsen den 23 december
samma år af de effektiva rusthållen vid rusthållsinfanteriet med 20 kronor
af hvarje nummer för upphörande af skyldigheten att anskaffa och underhålla
beklädnads-, bevärings- och remtygspersedlar samt äro sedan år
1890 upptagna bland statsverkets inkomster med ett efter rusthållens
antal beräknadt belopp af 51,000 kronor, hvilken summa torde få upptagas
äfven i riksstaten för år 1899.

Trosspassevolansafgiften. Till följd af 1892 års urtima Riksdags
beslut om skånska husar- och dragonregementenas sättande på vakans
blef vid 1894 års riksdag från inkomstberäkningen uteslutet beloppet
af de trosspassevolansafgifter, som erlades af rusthållen vid dessa regementen;
och är denna inkomsttitel, för sistnämnda år beräknad till

26.000 kronor, i riksstaterna från och med år 1895 upptagen med ett
med summan af dessa afgifter, 7,500 kronor, minskadt belopp, eller till
jemnadt tusental 19,000 kronor, hvilken summa uppförts i bifogade tabell.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 5

Tillfälliga rotevakansafgifter na. I beräkningen af denna statsinkomst
innefattas, utom utgifter af rusthåll och rotar för uraktlåten
rekrytering,

de vid början af år 1878 till statsverket tillsvidare indragna afgifterna,
minskade med sjuttio procent, af åtskilliga till underofficerares
aflöning förut anslagna vakanta rusthåll och rotar;

vakansafgifter, minskade med sjuttio procent, för rusthåll och rotar
vid infanteriet, som jemlikt 1892 års urtima Riksdags beslut samt nådiga
brefven den 2 december 1892, 28 september 1893, 5 oktober 1894 och
15 november 1895 till ett antal af 1,289 blifvit vakanssatta för infanteriets
omorganisation;

dito, dito, för de rusthåll vid skånska husar- och dragonregementena,
hvilka, i mån af ryttarnes afgång, jemlikt samma Riksdags beslut och
nådiga brefvet den 30 maj 1893 till ett antal af tillhopa 850 blifvit
eller antagits blifva inom utgången af år 1898 satta på vakans för regementenas
ombildning till värfvade;

dito, dito, för de dubbelrotar vid Jemtlands hästjägarekår, hvilka
jemlikt nämnda Riksdags beslut till ett antal af 109 blifvit eller antagits
blifva inom utgången af år 1898 vakanssatta för kårens ombildning till
värfvadt regemente; samt

dito, dito, af de för särskilda ändamål anslagna rusthåll och rotar
vid skånska husar- och dragonregementena samt Norrlands dragonregemente,
hvilka, med anledning af för dessa regementen faststälda staters
trädande i full tillämpning, skolat från och med år 1897 till statsverket
indragas, nemligen:

för 110 rusthåll vid hvartdera af de båda förstnämnda regementena,
och

„ 11 dubbelrotar (20 manskapsnummer och 2 hästnummer) vid

det sistnämnda regementet.

Belöpande afgifter för sådana rusthåll och rotar vid båtsmanshållet,
som jemlikt nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 angående båtsmanshållets
sättande på vakans inflyta, skola redovisas under titel »båtsmansvakansafgift»;
dock hafva, på sätt statskontoret i föregående berättelser
angående statsverkets inkomster meddelat, afgifterna för de år,
hvarunder vakanssättningen medgifvits, i räkenskaperna upptagits under
förevarande inkomsttitel.

Enligt 1892 års urtima Riksdags beslut skall i rustnings- och
roteringsbesvären, på sätt samt under iakttagande af de särskilda bestämmelser
och undantag, som i lagen den 2 december samma år
angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären omförmälas, lin -

6 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

dring ega rum, att årligen utgå från och med år 1893 med fyrtio procent,
från och med år 1894 med femtio procent, från och med år 1896 med
sextio procent, från och med år 1898 med sjuttio procent, från och med
år 1900 med åttio procent och från och med år 1902 med nittio procent,
allt af dessa besvärs uppskattade värde, samt från och med år 1904 med
hela beloppet af samma värde.

Då någon ytterligare lindring i rustnings- och roteringsbesvären
utöfver den för år 1898 medgifna icke ifrågakommer år 1899, påkallas
endast i nedannämnda afseende förändring i beräkningen af statsinkomsten
»tillfälliga rotevakansafgifter».

Enligt här förvarade, från länsstyrelserna i Kristianstads och
Malmöhus län inkomna handlingar i fråga om den rusthållen vid skånska
husar- och dragonregementena för innevarande år tillkommande lindring
i rustningsbesväret skulle vakanssättning för regementenas ombildning
till värfvade hafva egt rum för 333 rusthåll vid det förra och 344 rusthåll
vid det senare regementet. Jemlikt vid Eders Kongl. Maj:ts nådiga
proposition den 14 oktober 1892 angående förbättrad härordning fogadt
förslag till öfvergång från nuvarande till den föreslagna organisationen
för dessa båda regementen (bil. VI B. 5) skulle manskapet å gammal
stat under de sju första öfvergångsåren (1893 — 1899) minskas med 378
nummer vid hvartdera regementet, eller för båda regementena med
756 nummer. Beräkningen af inkomsten för år 1898 af afgifterna för
de vid dessa båda regementen vakanssatta rusthåll grundade sig derpå,
att, såsom inhemta^ af det vid statsverkspropositionen till sistlidne
Riksdag fogade utdrag af protokollet öfver finansärenden den 14 januari
innevarande år, enligt af chefen för landtförsvarsdepartementet från
vederbörande fördelningschef infordrad uppgift antalet på grund af
ofvannämnda urtima Riksdags beslut vakanssatta rusthåll vid nämnda
båda regementen kunde antagas komma att vid 1898 års utgång utgöra
tillhopa 850, hvilket antal med 190 öfverstiger det antal af 660,
hvarmed manskapsnummern å gammal stat enligt ofvanberörda öfvergångsförslag
skulle under de sex öfvergångsåren 1893—1898 minskas.
Nyssnämnda antagande gifver vid handen, att i medeltal omkring 141
rusthåll årligen skulle intill utgången af år 1898 blifva vakanta, och
om vakanssättningen komme att fortgå i samma grad under år 1899,
skulle antalet af de vakanssatta numren vid de båda regementena vid
sistnämnda års utgång kunna beräknas utgöra omkring 991. Värdet
å afgifterna för dessa rusthåll, minskadt med sjuttio procent, utgör 89,190
kronor, hvadan och då, såsom ofvan nämnts, i den för år 1898 antagna
beräkningen af inkomsttiteln ingår värdet å afgifterna för 850 rusthåll,

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 7

likaledes minskadt med sjuttio procent, eller 76,500 kronor, en tillökning
i beräkningen bör eg a rum med 12,690 kronor.

Af handlingarna angående den rotehållen vid Jemtlands hästjägarekår
eller Norrlands dragonregemente för innevarande år tillkommande
lindring inhemtas, att vakanssättningen för detta regementes ombildning
till värfvadt intill innevarande år fortgått så, att 94 nummer vore satta
på vakans. Riksdagens beslut om denna vakanssättning grundade sig
ej på någon af Eders Kongl. Maj:t derom gjord framställning, och för
bedömande af vakanssättningens fortgång under den följande tiden saknas
alltså sådan ledning, som, på sätt ofvan förmälts, föreligger i afseende
å de skånska husar- och dragonregementena. I förenämnda statsrådsprotokoll
är emellertid meddeladt, att enligt från vederbörande fördelningschef
infordrad uppgift antalet vakanssatta dubbelrotar vid regementet
kunde beräknas vid 1898 års utgång utgöra 109, hvilket antal ungefärligen
motsvarar en vakanssättning af 18 rotar för år; och har statskontoret
med afseende derå ansett sig kunna beräkna antalet af de
vid 1899 års utgång vakanssatta dubbelrotarne till 127. Värdet af afgifterna
för dessa rotar, minskadt med sjuttio procent, utgör 11,430
kronor. I beräkningen af inkomsttiteln för år 1898 ingår värdet af
afgifterna för 109 rotar, likaledes minskadt med sjuttio procent, eller
med 9,810 kronor. En tillökning i denna beräkning bör alltså ega rum
med 1,620 kronor.

Inkomsttiteln »tillfälliga rotevakansafgifter» är i riksstaten för år

1898 upptagen med.......................................................... kronor 206,000: —

Om dertill läggas, i enlighet med hvad ofvan anförts,
för de för skånska husar- och dragonregementenas ombildning
vakanssatta nummer kronor 12,690: —

„ de för Norrlands dragonregementes
ombildning vakanssatta
nummer.......................... „ 1,620: — 14,310: —

uppkommer en summa af.............................................. kronor 220,310: —

hvilken, afjemnad till 220,000 kronor, torde få upptagas i riksstaten
för år 1899.

Soldat vakansa/:''giften, i riksstaten för år 1898 upptagen med 42,000
kronor, motsvarande trettio procent af afgifternas värde enligt sistnämnda
lag, äro i tabellen upptagna med samma belopp.

Jiå tertian sva ka n mfgiften. Vid 1887 års riksdag beslutades, att
bålsmanshållet skulle sättas på vakans samt derigenom inflytande vakansafgifter,
beräknade efter de i lagen om lindring i rustnings- och ruter

8 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

ringsbesvären den 5 juni 1885 bestämda värden, ingå bland statsverkets
inkomster; dock finge vakanssättningen under öfvergångstiden till den
i sammanhang dermed beslutade organisationen af en sjömanskår icke
eg a rum med mera än en åttondedel af dåvarande effektiva rotar årligen.
Den tillökning i båtsmansvakansafgiften, som härigenom vore att påräkna,
antogs uppgå i jemnadt tal till 45,000 kronor för hvart och ett
af de följande åren. I sjelfva verket har tillökningen för hvart och ett
af åren 1888—1892, under hvilka år afkortning å afgifterna egt rum
med trettio procent, belöpt sig endast till:

år 1888 (inkomst af vakanssättningen	kronor	37,033: 8i)	kronor 37,033: 81
„ 1889 (		11	11	11	73,328: 4 9)	11	36,294: 68
„ 1890 (		11	11	11	108,197: 91)	11	34,869: 4 2
„ 1891 (	11	11	11	11	137,199: 6 2)	11	29,001: 61
„ 1892 (	11	11	11	11	163,657: oi)	11	26,457: 4 9

Under år 1893, då lindring egde rum med fyrtio procent, belöpte
sig inkomsten af vakanssättningen till 160,074: 19, eller till ett belopp,
som med 3,582: 8 2 understeg inkomsten för år 1892.

För åren 1894 och 1895, då lindring var medgifven med femtio
procent, belöpte sig inkomsten:

år 1894 till...................................................... kronor 148,990: 4 6

,,1895 „........................................................... „ 166,707:12.

Inkomsten för år 1896, då lindringen utgjorde sextio procent af
värdet, belöpte sig till 148,701 kronor 83 öre af 2,085 rotar och 1,148
rusthåll.

Med hänsyn dertill att lindring under år 1898 skulle ega rum
med sjuttio procent af besvärets värde blef båtsmansvakansafgiften,
under hvilken inkomsttitel jemväl ingå afgifter af på tioårig vakans
satta rusthåll i Blekinge och i Södra Möre härad af Kalmar län, af ny
båtsmansindelning och rotering, af utsockne frälsehemman i Halland,
af städernas båtsmanshåll samt af 6 båtsmansrotar på Visingsö, för
nämnda år beräknad till ett belopp af 150,000 kronor, och torde samma
belopp få upptagas äfven i riksstaten för år 1899.

Arrendemedlen, som inflöto för år 1893 med 2,541,133 kronor, men
för år 1894 med endast 2,463,329 kronor, blefvo, med fästadt afseende
jemväl å den enligt Riksdagens beslut fortgående försäljningen af mindre
kronoegendomar, i riksstaten för år 1897 upptagna med ett från 2,400,000
kronor till 2,300,000 kronor nedsatt belopp, hvilken beräkning gäller
äfven för år 1898. För år 1895 har inkomsten af arrendemedlen under -

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 9

stigit inkomsten för föregående år och uppgått till endast 2,441,156
kronor. Under år 1896 har influtit ett ännu lägre belopp, eller 2,348,955
kronor; hemställande statskontoret, att denna inkomsttitel måtte i riksstaten
för år 1899 uppföras med ett till 2,200,000 kronor ytterligare
nedsatt belopp.

Mantalspenningar ne, som i medeltal för åren 1894—1896 influtit
med 690,998 kronor, torde, vid det förhållande att inkomsten under ett
af dessa år med endast omkring 7,000 kronor öfverstigit beräkningen,
665,000 kronor, få äfven i riksstaten för år 1899 upptagas med 665,000
kronor.

Bötesmedel. Denna inkomsttitel är i 1898 års riksstat beräknad
till 250,000 kronor, och har samma summa upptagits i bilagda tabell.

Kontrollstämpelmedel uppgingo i medeltal för åren 1893—1895 till
33,228 kronor. Inkomsten för år 1896 utgjorde 40,388 kronor, och
medeltalet för treårsperioden 1894—1896 belöpte sig till 36,904 kronor;
lärande kontrollstämpelmedlen, som allt sedan år 1886 varit i riksstaten
upptagna till 25,000 kronor, få för år 1899 uppföras i riksstaten med
ett till jemnadt tiotusental förhöjdt belopp af 30,000 kronor.

Fyr- och båkmedel äro för år 1898 beräknade till 1,400,000 kronor,
eller samma belopp, hvarmed de i riksstaterna upptagits från och med
år 1894. Enligt nådiga kungörelsen den 14 juni sistnämnda år hafva
de i nådiga förordningen den 15 februari 1881 meddelade och sedermera
genom nådiga kungörelserna den 17 november 1882 och den 9 november
1883 ändrade bestämmelser om erläggande af fyr- och båkafgift för den
inrikes sjöfarten från och med den 1 januari 1895 upphört att vara
gällande, i sammanhang hvarmed förändrade grunder för beräkningen
af dylika afgifter af den utrikes sjöfarten faststälts. Inkomsten har
utgjort:

år 1894 ............................................................ kronor 1,791,914:—-

„ 1895 ................................................... „ 1.533,014: —

„ 1896 .......................................................... „ 1^581,458: —

hemställande statskontoret, att fyr- och båkmedlen måtte äfven för år
1899 få beräknas till 1,400,000 kronor.

Telegrafmedlen äro i riksstaten för år 1898 iipptagna med 1,410,000
kronor och hafva, enligt hvad statskontoret inhemtat, af telegrafstyrelsen
beräknats för år 1899 till 1,510,000 kronor, hvilken summa alltså
i bilagda tabell upptagits.

Jernvägstrafikmedel. Nettobehållningen å trafikmedlen för år 1899
Juli. till Riksd. Prot. 181)8. 1 Sami. 1 Afd. 2

1Ö Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

kan, jemlikt en från jern vägsstyrelsen erhållen uppgift, antagas till
10,000,000 kronor; varande jemväl detta belopp upptaget i nyss omförmäld
a tabell.

Skogsmedel, som upptagas uti innevarande års riksstat med 3,000,000
kronor, äro beräknade för år 1898 till 3,500,000 kronor och hafva utgjort:

år 1894 .......................................................... kronor 3,487,318: —

„ 1895 ........................................................... „ 4,209,306: —

„ 1896 ........................................................... „ 4,242,128: —

eller i medeltal för dessa tre år........................ „ 3,979,584: —

Enligt från domänstyrelsen erhållen uppgift hafva statsverkets
skogsmedelsinkomster under innevarande års trenne första qvartal belöpt
sig till 5,132,182 kronor och skulle, i händelse skogsmedelsuppbörden
under fjerde qvartalet komme att motsvara uppbörden under samma tid
af sistlidet år, 306,025 kronor, för år 1897 således uppgå till mera än
5,438,000 kronor.

Inkomsten af skogsmedlen har således under hvart och ett af åren
1895 och 1896 öfverstigit den senast antagna beräkningen med mera
än 700,000 kronor. Enligt hvad förenämnda uppgift gifver vid handen,
skulle inkomsten för innevarande år kunna antagas komma att öfverskjuta
nämnda beräkning med omkring 1,900,000 kronor, och synes vid
sådant förhållande en förhöjning i beräkningen af denna statsinkomst
böra ske. På sätt statskontoret i sin underdåniga berättelse den 10
december sistlidet år erinrat, är emellertid denna statsinkomst till följd
af förhållanden, som ej på förhand med någon säkerhet kunna förutses,
vexlande, i hvilket afseende statskontoret anförde, att statsverkets skogsmedel,
som år 1890 uppgingo till 3,150,074 kronor, för år 1891 belöpte
sig till endast 2,520,439 kronor, och att inkomsten under 1892 steg
till 2,961,826 kronor, men nedgick år 1893 till ett belopp, som endast
obetydligt öfversteg 2,900,000 kronor. Statskontoret har derför ansett
sig icke böra för år 1899 föreslå någon vidare förändring i den senast
antagna beräkningen af skogsmedlen, än att desamma måtte i nämnda
års riksstat uppföras med ett till 4,000,000 kronor förhöjdt, medelinkomsten
för åren 1894—1896 ungefärligen motsvarande belopp.

Extra uppbörd. Denna inkomsttitel har enligt räkenskaperna i
medeltal för åren 1894—1896 belöpt sig till 160,475 kronor och torde,
då inkomsten för ett af dessa år uppgått till endast 110,680 kronor och
i öfrigt är af tillfällig och vexlande natur, böra i riksstaten för år 1899
upptagas med oförändradt belopp af 100,000 kronor.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

11

Bevillningar.

Tullmedel. I syfte att genom en höjd inkomstberäkning bereda
tillfälle dels till en förböjning i otillräckliga förslagsanslag och såmedelst
bidraga till statsregleringens stärkande och dels till fortsatt afsättning
af medel till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond beräknade
1896 års Riksdag tullmedlen, som år 1895 med mera än 3,300,000 kronor
öfverstigit den för år 1896 beräknade inkomsten, 36,000,000 kronor,
för år 1897 till 37,000,000 kronor. Till följd af de förändringar i tullbevillningen,
som af 1896 och innevarande års Riksdagar beslutats, och
med hänsyn till det höga belopp, hvartill inkomsterna under år 1896
uppgått, beräknades denna bevillning för år 1898 till 39,000,000 kronor.

Tullmedlen hafva enligt räkenskaperna i bruttoinkomst inbragt:

år 1894................................................... kronor 38,510,782: —

„ 1895.......................................................... „ 39,348,796: —

„ 1896........................................................ „ 42,201,218: —

eller i medeltal för dessa tre år .................... „ 40,020,265: —

För januari—november månader innevarande år hafva, enligt meddelande
från generaltullstyrelsen, tullmedlen utgjort 40,307,274 kronor.

Då denna statsinkomst, för år 1896 debiterad med mera än 42,200,000
kronor, i medeltal för de tre sistförflutna åren uppgått till öfver 40,000,000
kronor samt, i händelse uppbörden för innevarande månad blifver lika
den för december månad sistlidet år, för innevarande år skulle belöpa
sig till 43,858,230 kronor, anser sig statskontoret böra. föreslå en förändring
i senast antagna beräkning och hemställer, att tullmedlen för
år 1899 måtte upptagas med ett till 41,000,000 kronor förhöjdt belopp.

Postmedlen äro, efter hvad statskontoret inhemtat, för år 1899 af
generalpoststyrelsen beräknade till 9,925,000 kronor, hvadan denna
summa blifvit å bilagda tabell uppförd.

Bevillning saf gifter för särskilda förmåner och rättigheter. De särskilda
afgifter, som innefattas under denna titel, hafva enligt räkenskaperna
debiterats med:

12

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

	år 1894.	år 1895.	år 1896.
för rättighet till skogsfång och kol- ningsfrihet på allmänningar ......... af bankbolag med sedelutgifningsrätt „ vissa handlande och handelsexpe- diter ................................................. „ utländingar för konserter och dra-matiska eller andra föreställningar	1,739 631,255 238,900 15,597	63 85	1,739 676,034 240,500 15,765	6 3 59	1,739 631,765 248,100 13,486	63 34 50
säger	887,492	48	934,039	22	895,091	47
hvartill kommer tillfällig uppbörd ...	551	65	4	50	— —	—:
summa	| 888,044	13	| 934,043	72	895,091	47

Af innevarande års Riksdag beslutades en sådan ändring af § 4 i
kongl. förordningen angående bevillningsalgifter för särskilda förmåner
och rättigheter den 2 december 1892, att den afgift, som utländsk
handelsresande jemlikt detta författningsrum skulle erlägga för rättigheten
att här i riket idka handel med utländska varor, skulle beräknas
för hvarje tidrymd af trettio på hvarandra följande dagar, räknade från
och med den dag, afgiften erlades, och icke, såsom förut varit förhållandet,
för hvarje kalendermånad. Ehuru det kunde antagas, att i följd
af denna förändring en minskning i ifrågavarande afgifter komme att
ega rum, ansåg Riksdagen dock, att denna minskning icke kunde blifva
af någon större betydenhet; och blef denna inkomsttitel af Riksdagen
för år 1898 i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts förslag beräknad till
ett från 800,000 kronor till 850,000 kronor förhöjdt belopp.

Då emellertid någon minskning, såsom Riksdagen ock antagit, torde
blifva en följd af nyssberörda beslut, samt inkomsten för år 1896 influtit
med ett lägre belopp än för år 1895, får statskontoret med fästadt afseende
jemväl å den minskning i bankbolags sedelutgifning, som under
år 1899 tilläfventyrs kan ega rum i följd af stadgandet i § 41 i lagen
för Sveriges riksbank den 12 6istlidne maj, hemställa, att bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter må upptagas i riksstaten
för år 1899 med endast 650,000 kronor.

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 13

Stämpelmedlen hafva utgjort:
år 1894 kronor 3,828,691: — deraf bevillnings afgift

för spelkort ................................................... kronor 88,369: —

„ 1895 kronor 4,891,704: — deraf bevillnings afgift

för spelkort ................................................. „ 92,551: —

„ 1896 kronor 5,240,923:— deraf bevillnings afgift

för spelkort ................................................... „ 83,661: —

Den ökade inkomst af stämpelmedlen, som med tillämpning af
den utaf 1894 års Riksdag beslutade nya förordning angående stämpelafgiften
antogs komma att ega rum, föranledde stämpelmedlens uppförande
i riksstaten för år 1895 med 5,300,000 kronor, hvilken beräkning
bibehölls äfven för år 1896.

Då inkomsterna af denna skattetitel för år 1895 uppgått till lägre
belopp än det beräknade, samt tillräcklig anledning icke funnes att antaga,
det dessa inkomster för år 1897 skulle i någon betydligare mån ökas,
helst som den väsentligaste delen af skattetiteln, nemligen arfsskatten,
i följd af sin.natur vore underkastad stora vexlingar, beräknade Riksdagen
stämpelmedlen för år 1897 till 5,000,000 kronor; och äro dessa
medel äfven i riksstaten för år 1898 upptagna med detta belopp.

Enligt i finansdepartementet utarbetade uppgifter för åren 1894
och 1895 å beloppet af de stämplar, som användts till nedannämnda
handlingar, har detta belopp utgjort:

år 1895.	år 1896.
1,190,522	90	1,616,653	30
212,223	11	269,287	27
4,646	.	4,645
1,117,537	80	1,107,903	90
2,524,929 81	2,998,489	47

år 1894.

handlingar till lagfartsprotokolletj 1,640,654
dito till inteckningsprotokollet .... 222,016

dito till äktenskapsförordsproto-|

. koll et ................................................ 4,575

dito till bouppteckningsprotokolletj 520,857

65

Bevillningsafgiften för spelkort, som enligt 1892 års Riksdags
beslut förhöjdes från 75 öre till 1 krona 50 öre för hvarje kortlek,
har jemlikt 1896 års Riksdags beslut och nådiga kungörelsen den 1 maj
samma år från och med den 1 derpåföljde juli nedsatts till 50 öre för
hvarje kortlek.

Under januari—november månader innevarande år hafva i länens
ränterier och till statskontoret influtit stämpelmedel med 5,014,039 kronor

14

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

26 öre, deraf 97,419 kronor kortstämplingsafgift, mot 4,533,077 kronor,
deraf kortstämplingsafgift 72,000 kronor, under motsvarande tid sistlidet
år.

Visserligen hafva stämpelmedlen under år 1896 influtit med mera
än 5,200,000 kronor, men då, såsom ofvan förmälts, den väsentligaste
delen af skattetiteln är af vexlande natur, anser statskontoret någon
förändring i beräkningen häraf ej nu böra ske, utan hemställer, att
stämpelmedlen måtte i riksstaten för år 1899 upptagas med oförändrad!
belopp åt 5,000,000 kronor.

Bränvinstillverkning sskatt. Enligt räkenskaperna bär bränvinstillverkningen
i riket utgjort:

år 1892 .........................................................

„ 1893 ..................................................................

„ 1894 ....................................................................

„ 1895 .................................................................

„ 1896 ..................................................................

utgörande medeltalet för femårsperioden .................

Medeltalet för femårsperioden 1891—1895 uppgick
till .............................................................................

Tillverkningen under innevarande år intill den 1 i denna månad
bar, enligt meddelande från finansdepartementets kontroll- och justerings byrå,

uppgått till ..........................................................— liter 30,589,038

och om härtill lägges tillverkningen under december

månad sistlidet år .......................... ..................................... „__5,360,497

skulle, under förutsättning att sistnämnda litertal komme
att motsvara tillverkningen för samma månad innevarande
är, detta års tillverkning blifva........... liter 35,949,535.

Beträffande tillverkningsskatten meddelas följande öfversigt för
femårsperioden 1892—1896.

liter 31,804,818
„ 31,721,077

„ 33,068,884

„ 34,886,895

„ 32,804,168

32,857,168.

32,724,536.

i		Influten skatt.	Restitution för	Statsverket
		denatu- \ reradt bränvin. !	för högt erlagd skatt.	behållet.
		Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
år	1892....................................	15,047,034	504,348	4,598	14,538,088
11	1893 .........................................	15,849,588	534,549	5,017	15,310,022
| j 11	1894.........................................	16,277,549	606,960	4,712	15,665,877
\	1895.........................................	16,558,451:710,025	1,709	15,846,717
57	1896...............................................	17,545,976 744,617|	5,279	16,796,080

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 15

För innevarande år är denna statsinkomst i riksstaten upptagen
med 15,000,000 kronor. Då inkomsten under de senare åren varit i
jemnt stigande och densamma för år 1896 uppgått till nära 17,000,000
kronor, blef bränvinstillverkningsskatten för år 1898 af Riksdagen beräknad
till 15,500,000 kronor.

Enligt livad förestående öfversigt utvisar belöpte sig statsverkets
behållna inkomst af bränvinstillverkningsskatten år 1896 till 16,796,080
kronor. Under innevarande år intill den 1 dennes är dylik skatt inbetald
med 16,184,725 kronor 80 öre, och under förutsättning att inkomsten
för denna månad komme att inflyta med lika stort belopp som
under december månad eller 2,086,065 kronor, skulle årets inkomst
uppgå till mera än 18,270,000 kronor. Om derifrån afräknas hvad för
denatureradt bränvin under innevarande år blifvit eller än vidare blifver
restitueradt, bär förslagsvis beräknadt till 800,000 kronor, skulle återstå

17,470,000 kronor.

Inkomsten har alltså äfven under innevarande år visat sig vara i
stigande; men då ovisst är, om de förhållanden, som härtill medverkat,
komma att fortfara under den tid, för hvilken förslag till inkomstberäkning
nu skall afgifvas, torde någon förhöjning i den senast antagna
beräkningen icke böra ifrågasättas, utan denna skatt äfven i riksstaten
för år 1899 upptagas med 15,500,000 kronor.

Hvitbetssockertillverkning saf giften. Uti förnyade nådiga förordningen
den 19 maj 1893 om beskattning af hvitbetssockertillverkningen i riket
stadgades för att gälla från och med den 1 derpåföljde juli, bland annat,
att för all tillverkning af hvitbetssocker inom riket skulle erläggas tillverkningsskatt-
i förhållande till det utbyte i råsocker, som de för tillverkningen
använda hvitbetor enligt nedan omförmälda grund antogos
hafva lemnat; att denna skatt skulle utgöra hälften af gällande tullsats
för utländskt socker af mörkare färg än n:o 18 af den i verldshandel
antagna holländska standard; samt att det beskattningspligtiga råsockret
skulle, med ett visst undantag, beräknas efter de för tillverkningen
använda betornas vigt sålunda, att 100 kilogram råa (ej torkade) kvitbetor
antogos lemna ett utbyte åt 9 kilogram socker; dock att utbytet
skulle beräknas intill den 1 september 1894 till 7,5 kilogram och intill
den 1 september 1895 till 8,2 5 kilogram, allt för 100 kilogram råa (ej
torkade) hvitbetor; och är sedermera genom nådiga kungörelsen den 15
maj 1896 förordnadt, att lända till efterrättelse från och med den 1 derpåfoljde
september, att det beskattningspligtiga råsockret skall beräknas
efter de för tillverkningen använda betornas vigt sålunda, att 100 kilo -

16 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

gram råa (ej torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af tio och
ett hälft kilogram socker.

I enlighet härmed och då tullen för socker, till färgen mörkare än
ofvannämnda standardnummer, är bestämd till 23,5 öre per kilogram,
utgör skatten, som utgick till den 1 september 1894 med 8 kronor 81
öre, derefter intill den 1 september 1895 med 9 kronor 69 öre och
derefter intill den 1 september 1896 med 10 kronor 57 öre, från sistnämnda
dag 12 kronor 33 öre, allt per ton (1,000 kilogram) afverkade
betor.

Inkomsten af denna skattetitel har utgjort:

år 1893 ............................................................ kronor 2,718,927: —-

„ 1894 .......................................................... „ 4,723,275: —

„ 1895 .......................................................... „ 7,139,148: —

„ 1896 .......................................................... „ 7,726,387: —

Enligt meddelande af ofvannämnda kontroll- och justeringsbyrå
har tillverkningsafgiften under januari—november månader innevarande
år debiterats med 8,793,197 kronor 55 öre. Under december månad
1896 afverkades 218,255 ton betor, och om myckenheten af under
innevarande månad afverkade betor blefve lika med afverkningen under
december månad 1896, skulle alltså den debiterade afgiften för innevarande
månad komma att, efter 12 kronor 33 öre per ton, belöpa sig
till 2,691,084 kronor och 1897 års inkomst till 11,484,281 kronor.

Under nedannämnda tillverkningsår (från och med den 1 september
till och med den 31 augusti nästföljande år) har vid samtliga fabriker
inom landet afverkats följande myckenhet betor:

•	September —december ton.	Januari— mars. ton.	Summa. ton.	Högsta antalet af under till-verkningsåret i gång varan-de fabriker.
1892—1893 .........................................	215,353	62,090	277,443	9
1893—1894 ..........................................	256,861	117,101	373,962	10
1894—1895 ............................................	400,191	228,283	628,474	17
1895— 1896 ............................................ 1896— 1897 (under år 1897 har till- verkningen utsträckts	493,125	45,584	538,709	18
till april månad)............	624,897	265,343	890,240	19

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 17

Enligt meddelanden från ofvannämnda byrå har afverkningen under
de tre första månaderna af nu löpande tillverkningsår utgjort:

september och oktober ......................................... ton 207,693,7

november....................................................................... „ 265,594,9

tillhopa ton 473,288,6.

Under samma månader sistlidet år utgjorde betafverkningen
406,642,4 ton.

Denna statsinkomst är i innevarande års riksstat uppförd med

8,500,000 kronor. Då ovisst vore, huruvida betodlingen under år 1896
bedrifvits eller under närmaste åren kunde antagas komma att bedrifvas
i sådan omfattning, att en så hög inkomst som den för innevarande år
beräknade komme att inflyta, ansåg sig statskontoret vid afgifvande af
förslag till beräkning af statsverkets inkomster för år 1898 icke kunna
förorda bibehållande af denna beräkning af hvitbetssockertillverkningsafgiften
oförändrad, utan hemställde, att denna statsinkomst måtte i
riksstaten för 1898 upptagas med ett till 8,000,000 kronor nedsatt belopp,
hvilket förslag vann Eders Kong! Maj:ts och Riksdagens godkännande.

På sätt ofvan anförts skulle inkomsten för innevarande år kunna
antagas uppgå till ett belopp, som med mera än 3,400,000 kronor öfverstiger
nyssnämnda beräkning. Orsaken härtill torde hufvudsakligen
vara att söka deri, att, såsom af förestående redogörelse framgår, en
betydlig del af betafverkningen under tillverkningsåret 1896 —1897 försiggått
under januari—april månader innevarande år, i följd hvaraf den
under samma tid debiterade skatten belöpt sig till ej mindre än 3,169,290
kronor 37 öre. Till det för innevarande år uppnådda resultat har ock
i viss mån bidragit tillväxten af fabrikernas antal och att den undantagsförmån,
som enligt § 2 i högstberörda nådiga förordning den 19 maj
1893, sådan denna § lyder enligt nådiga kungörelsen den 15 maj 1896,
varit nyanlagda fabriker medgifven, i större eller mindre mån upphört.
Sistomförmälda förhållanden torde tilläfventyrs påkalla en förändring i
den senast antagna beräkningen af hvitbetssockertillverkningsafgiften;
och statskontoret hemställer derför, att denna statsinkomst måtte i riksstaten
för år 1899 upptagas med 8,500,000 kronor.

Bevillning af fast egendom samt af inkomst, i nästkommande års
riksstat uppförd med 5,600,000 kronor, har belöpt sig år 1894 till
5,279,077 kronor, år 1895 till 5,408,384 kronor och år 1896 till 5,730,320
kronor, eller i medeltal för dessa tre åren till 5,472,594 kronor; hemBih.
till liilcsd. Prof. 1898. 1 Samt. 1 Afd. 3

18 Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

ställande statskontoret, att bevillning af fast egendom samt af inkomst
måtte upptagas i riksstaten för år 1899 med oförändradt belopp af

5,600,000 kronor.

Beträffande resultatet af 1896 års statsreglering är af statskontoret
i underdånig skrifvelse den 17 sistlidne juli anmäldt, att å statsverkets
inkomster samt ordinarie och extra förslagsanslag uppstått ett netto öfverskott

af................................................................ kronor 11,828,759: 47

hvartill borde läggas:

af myntverkets behållning för år 1894, enligt

nådiga brefvet den 5 maj 1882,....................... ,, 209,159: 34

besparing å nionde hufvudtitelns anslag »bidrag

till folkskolelärares pensionering» .................. „ 500: —

odisponerade behållningar å en del extra statsanslag,
enligt särskilda nådiga föreskrifter, „ 67,591: 89

så att öfverskottet på det hela uppginge till ... kronor 12,106,010: 7 0.

Vidare anfördes i samma skrifvelse, beträffande förhållandet med
den uti rikshufvudboken under benämning af »fonden för reserverade
medel» upplagda särskilda räkningen öfver öfverskott och brister i statsregleringarne,
att behållningen å denna fond enligt 1895 års riksbokslut

utgjorde ....................................... kronor 23,199,457:6 1

hvartill komme dels ofvannämnda
öfverskott kronor 12,106,010: 7 0
och dels från riksgäldskontoret
till
statskontoret levererad
andel af nettobehållningen
af
Skåne—Hallands,

Mellersta—Hallands,
Göteborgs
—Hallands, Landskrona—Engelh
olm s
och Malmö—Billesholms
jernvägars
trafikinkomster för

år 1896 .. . kronor__509,003: 19 „ 12,615,013:89 35,814,471:50

Transport kronor 35,814,471: 50

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse. 19

Transport kronor 35,814,471: 50
att om derifrån afräknades hvad i 1896 års riks -

stat blifvit anvisadt att från fonden utgå ...... » 674,000: —

uppkörande det belopp af .................. kronor 35,140,471: 5 0

hvartill, enligt 1896 års rikshufvudbok, behållningen å nyssnämnda
särskilda räkning vid samma års slut uppginge; samt att åt'' denna behållning,
hvaraf vore disponerade enligt 1897 års riksstat 8,296,000
kronor och enligt 1898 års riksstat 14,229,000 kronor, alltså återstode
att disponera en summa af 12,615,471 kronor 50 öre.

Stockholm den 10 december 1897.

Underdånigst:

ALB. ANDERSON.

L. W. RIBEN. C. G. SYL VAN. F. W. HOFFSTEDT.

Föredragande.

C. Kinberg.

20

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Tab. Litt. a.

Statsverkets inkomster.

Kronor.
1,444,000
250,000	—
270,000
51,000	—
19,000	_
220,000	—
42,000	—
150,000	_
2,200,000	—
665,000	—
250,000	—
30,000	—
1,400,000	—
1,510,000	—
10,000,000	-j
4,000,000	—j
100,000
22,601,000
41,000,000
9,925,000	—
650,000
5,000,000	—
15,500,000
8,500,000	—
5,600,000	—
86,175,000
108,776,000	—

Ordinarie inkomster.

Grundskatt................................................................................

Kyrkotionde .............................................. .............................

Kavalleriregementenas hästvakansspanmål ....................

Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet

Trosspassevolansafgift..........................................................

Tillfälliga rotevakansafgifter ..............................................

Soldatvakansafgift .............................................................

Båtsmansvakansafgift .......................................................

Arrendemedel ......................................................................

Mantalspenningar................................................................

Bötesmedel...........................................................................

Kontrollstämpelmedel .....................................................

Fyr- och båkmedel.............................................................

Telegrafmedel....................................................................

Jernvägstrafikmedel ...........................................................

Skogsmedel ...........................................................................

Extra uppbörd ...................................................................

Säger

Bevillningar.

Tullmedel .......................................................................

Postmedel ............................................................................

Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter

Stämpelmedel ......................................................................

Bränvinstillverkningsskatt...............................................

Hvitbetssockertillverkningsafgift.......................................

Bevillning af fast egendom samt af inkomst ............

Säger

Summa

D

Tabell Litt. b.

22

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

Statsverkets

	Beräknade i riksbtaten för år 1898.
Ordinarie inkomster.
Grundskatt .................................................................................................	1,444,000
Kyrkotionde ...............................................................................................	250,000	,
Kavalleriregementenas hästvakansspanmål .................... ..................	270,000
Afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet..................	51,000	— i
Trosspassevolansafgift ............................................................................	19,000	—
Tillfälliga rotevakansafgifter ................................................................	206,000
Soldatvakansafgift..................................................................................	42,000	—
Båtsmansvakansafgift...............................................................................	150,000	—
Arrende medel.............................................................................................	2,300,000
Mantalspenningar .................................................................................	665,000	—
Bötesmedel ...........................................................................................	250,000	—
Kontrollstämpelmedel.............................................................................	25,000
Fyr- och båkmedel .................................................................................	1,400,000
Telegrafmedel.............................................................................................	1,410,000	—
Jernvägstrafikmedel ...................................................................................	9,000,000
Skogsmedel ...........................................................................................	3,500,000	—
Extra uppbörd .......................................... ........................................	100,000	—
Säger	21,082,000	—
Bevillningar.
Tullmedel ..............................................................................................	39,000,000 9,025,000	_
Postmedel...................................................................................................	—
Bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter ............	850,000	—
Stämpelmedel...........................................................................................	5,000,000
Bränvinstillverkningsskatt ....................................................................	15,500,000	—
Hvitbetssockertillverkningsafgift ............................................................	8,000,000	—
Bevillning af fast egendom samt af inkomst...................................	5,600,000
Tilläggsbevillning ....................................................................................	---	—
Säger	82,975,000
Summa	104,057,000	—

Inkomstberäkningen: Statskontorets skrifvelse.

23

inkomster.

Enligt räkenskaperna	Satskontorets beräkning för år 1899.
För år 1894.	För år 1895.	För år 1896.	Medium.
2,353,417	2,350,957	1,882,056	2,195,477	1,444,000
211,960	207,911	207,786	209,219	250,000
258,319	257,954	264,476	260.250	270,000
50,685	50,485	50,220	50,463	51,000
25,495	24,841	24,272	24,869	19,000
142,344	193,113	202,762	179,406	220,000
73,931	75,504	61,371	70,269	42,000
264,133	272,403	230,279	255,605	150,000
2,463,329	2,441,156	2,348,955	2,417,813	2,200,000
672,987	694,135	705,871	690,998	665,000
261,015	276,096	291,467	276,193	250,000
33,260	37,064	40,388	36,904	30,000
1,791,914	1,533,014	1,581,458	1,635,462	1,400,000
1,375,811	1,445,572	1,520,224	1,447,202	1,510,000
7,500,000	9,000,000	9,800,000	8,766,667	10,000,000
3,487,318	4,209,306	4,242,128	3,979,584	4,000,000
134,102	236,643	110,680	160,475	100,000
21,100,020	23,306,154	23,564,393	22,656,856	22,601,000
38,510,782	39,348,796	42,201,218	40,020,265	41,000,000
8,273,600	8,548,268	9,035,371	8,619,080	9,925,000
887,784	933,852	886,668	902,768	650,000
3,828,691	4,891,704	5,240,923	4,653,773	5,000,000
15,665,877	15,846,717	16,796,080	16,102,891	15,500,000
4,723,275	7,139,148	7,726,387	6,529,603	8,500,000
5,279,077	5,408,384	5,730,320	5,472,594	5,600,000
5,153,879	5,219,175 j	1,473,064	3,948,706	— —
82,322,965	87,336,044 j	89,090,031 1	86,249,680 j	86,175,000
103,422,985 |	110,642,198 |	112,654,424 |	108,906,536	108,776,000

1

Bil. litt. AA.

Till Konungen.

Uti skrifvelse den 24 innevarande månad liar statsrådet och chefen
för finansdepartementet anfört, att för undvikande af de olägenheter,
som vore förenade dermed, att bevillningen af fast egendom samt af
inkomst inflöte till statsverket först under året näst efter det, till boBih
till Eiksd. Prof. 1898 1 Smil. 1 Afd. 1

2

stridande af hvars utgifter beviilningen påräknades, det synts böra
komma under öfvervägande, huruvida icke en sådan förändring borde
vidtagas, att beviilningen komme att i riksstaten upptagas ett år
senare än för närvarande eller sålunda i riksstaten för det år, under
hvilkenÄbdtillningen inflöte; att, under förutsättning att förändringen
komme till genomförande redan vid den nu förestående statsregleringen,
i riksstaten för år 1899 alltså icke borde upptagas någon bevillning
af fast egendom samt af inkomst, medan deremot i sinom tid i riksstaten
för år 1900 skulle upptagas beviilningen för år 1899; att då
emellertid med stadgandet i § 62 regeringsformen icke syntes öfverensstämma,
att 1898 års Riksdag åtoge sig en bevillning, som först af
1899 års Riksdag komme att för sitt ändamål disponeras, det för vinnande
af det åsyftade målet torde varda nödvändigt, att ur bevillningsförordningen
utbrötes de bestämmelser, som rörde sjefva afgiftsbeloppen,
så att, medan 1898 års Riksdag beslöte erforderliga bestämmelser om
grunderna för bevillningens utgörande och sättet för dess påförande,
1899 års Riksdag bestämde de bevillningsafgifter, som med tillämpning
i öfrigt af de förut faststälda grunderna sistnämnda år skulle debiteras
de skattskyldige för att i början af år 1900 erläggas; samt att följaktligen
1 § i den bevillningsförordning, som komme att gälla för år 1899,
borde erhålla ungefärligen följande lydelse:

»För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas
frälseränta, skall, med de undantag, som i ,4 § upptagas, bevillning utgöras
efter fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår dels för jordbruksfastighet och dels för all
annan fastighet och frälseränta med belopp, hvarom särskildt förordnas»,
och derjemte 7 § lyda sålunda:

»För all behållen inkomst, vare sig af kapital eller arbete, skall,
med de undantag, som i 11 § omförmälas, bevillning erläggas med
belopp, hvarom särskildt förordnas»;

och har statsrådet anmodat statskontoret att, så fort ske kunde,
inkomma med yttrande angående hvad sålunda blifvit ifrågasatt. I
anledning häraf får statskontoret underdånigst anföra följande.

Utom beviilningen af fast egendom samt af inkomst äro följande
skattetitlar uti den för år 1898 faststälda riksstaten upptagna såsom
tillgångar, hvarmed statsutgifterna skola bestridas, ehuru samma skatter
icke inflyta förr än efter statsregleringsårets slut, nemligen:

»

8

grundskatt............... kronor 1,444,000:-,-

kavalleriregementenas hästvakansspanmål ... ,, 270,000: —

afgifter för persedelunderhållet vid rusthålls infanteriet.

................,........................'' „ 51,000: —

trosspassevolansafgift ........ „ 19,000: —

tillfälliga rotevakansafgifter, deraf dock en

obetydlig del inflyter under löpande året ,, 206,000: —

soldatvakansafgift ......................., „ 42,000: —

båtsmansvakansafgift ................J ..........„ 150,000;;t—

arrendemedel ........ „ ,2,300,000;:-—

mantalspenningar ......... „ 665,000: —

Säger kronor 5,147,000: —

om härtill lägges den summa, hvarmed bevillning
af fast egendom samt af inkomst i samma

riksstat upptagits, ............................................. „ 5,600,000: —

uppkommer en summa af................................... kronor 10,747,000: —

varande kyrkofonden häri ej upptagen, enär denna inkomst i det närmaste
motsvaras af utgiftsanslag under åttonde hufvudtiteln.

Sammanlagda beloppet af nyssnämnda inkomster öfverstiga endast
obetydligt TV af samtlig^ i 1898 års riksstat beräknade statsinkomster.

Frågan om statsinkomsternas upptagande i riksstaten och i räkenskaperna
för det år, hvarunder de inflyta, är ej ny, utan har vid flera
tillfällen varit under behandling. Sålunda hade, enligt hvad statskontoret
i underdånigt utlåtande den 25 november 1875 förmält, statskontoret
den 18 december 1839 hemstält, att de på jordebok, skattskrifning
och taxering beroende, så kallade landträntorna, hvilka dåmera
helt och hållet inflöte under året näst efter det, för hvilket, de vore
debiterade, måtte uti riksstatsberäkningarne och följaktligen äfven i
rikshufvudboken anses såsom inkomster för det år, under hvilket de
erlades, så att till exempel 1840 års till inbetalning år 1841 förfallna
ordinarie ränta, afrads- och tiondespanmål, mantalspenningar och bränvinsafgift
m. m. komrne att utgöra debet i 1841 års räkenskaper, genom
hvilken förändring icke allenast skulle åstadkommas öfverensstämmelse
med uppbörden af de statsinkomster, som indrefvos af förvaltande verk,
såsom tull-, post- och chartae sigillataemedel med flera, hvilka senare
till största delen under debiteringsåret inflöte, utan ock undvikas den
i flera hänseenden besvärliga vidlyftigheten att i rikshufvudboken, vid
kalenderårets utgång, balansera betydliga, redan debiterade, men såsom
utestående ansedde summor; hvarförutan förekomme, att, förmedelst

4

vidtagandet af eu så beskaffad åtgärd, fögderiernas och städernas räkenskaper
skulle kunna afslutae den 31 december samma år, för hvilket
redogjordes, och icke, såsom då var förhållandet, först åtta månader
senare, samt jemväl riksbokslutsarbetet i väsentlig mån fortskyndas.
Något beslut i anledning häraf blef icke meddeladt, men sedan Rikets
Ständers uppmärksamhet af deras år 1843 församlade revisorer blifvit
fästad å berörda förslag, anhöllo Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse
den 18 april 1845, att, på det fullständig ledning måtte vinnas för
bedömande af den åsyftade förändringens verkställbarhet och ändamålsenlighet,
statskontoret måtte erhålla nådigt uppdrag att, jemte det då
brukliga bokföringssätt tills vidare oförändradt iakttoges, i enlighet med
ofvanberörda förslag och med den förenkling i öfrigt, som pröfvades
tjenlig, låta uppgöra dels ett omslut af rikshufvudboken för år 1842
och dels, jemte 1843 års, eu särskild rikshufvudbok för samma år enligt
det nya förslaget, hvilka räkenskaper, så snart de kunnat fullbordas,
skulle öfverlemnas till Rikets Ständers näst derefter sammanträdande
revisorer, hvilka såmedelst blefve i tillfälle att i afseende å användbarheten
och nyttan af ifrågavarande nya bokföringssätt till Rikets Ständer
afgifva yttrande.

På sätt statskontoret i förstomförmälda utlåtande vidare anförde,
blef frågan berörd uti statskontorets och kammarrättens gemensamma
underdåniga utlåtande den 18 juni 1844, i fråga om ett tidigare afslutande
af landsböckerna, då kollegierna härutinnan yttrade, att genom
den af statskontoret föreslagna förändring kunde redovisningen för kronouppbörden
i hvarje län genom landsboken verkställas ett år tidigare
än dittills skett.

Sedermera hafva komiterade för förenklande af beskattningsväsendet
samt uppbörds- och redogörelseverket uti sitt den 30 april
1847 afgifna underdåniga betänkande yttrat, att, i händelse af bifall
till komiterades i samma betänkande gjorda underdåniga framställning
om vissa utskylders (mantalspenningar, gerningsören, allmän bevillning,
bränvinsskatt) erläggande under uppbördsåret vid 6tämmor, som skulle
hållas ifrån medlet af septemper till medlet af oktober, de förhållauden,
som föranledt statskontorets här förut omförmälda förslag, skulle så
väsentligen förändras, att det ensamt i följd deraf måste förfalla. Men
äfven under dåvarande omständigheter ansåge komiterade eu dylik
förändring så mycket mindre vara lämplig eller verkställbar, som den
följd deraf uppstode, att de indelta räntorna komme att afföras i räkenskaperna
för ett annat år än det, hvarför de blifvit anslagna och utginge,
samt att, då löntagare egde både indelta och kontanta löner,

5

dessa för samma år förekomme i olika års räkenskaper, hvilket allt
icke vore med ordning instämmande. För öfrigt och enär utskyldernas
debitering grundades på skattskrifningen för skatteåret jemte då hållna
taxeringar samt, såsom afseende dåvarande förhållanden, måste efter
detta år benämnas, syntes det ock vara lämpligast, att de upptoges i
samma års räkenskaper, äfven om någon del af dem icke förr än under
ett följande år inflöte, helst i annat fall inträffade, att alla de handlingar,
hvarpå debiteringen grundades, komme att bifogas räkenskaperna
för ett år senare än efter närvarande redovisningsmetod. Dessutom
och då det vore af stor vigt, att kontrollen å utskyldernas debitering
åstadkommes så tidigt som möjligt, på det att rättelse uti begångna
felaktigheter måtte vinnas, utan allt för sena efterräkningar, för hvilka
tiden tvärtom borde, så vidt ske kunde, inskränkas, ansåge komiterade
vida angelägnare att genom utskyldernas debiterande i räkenskaperna
det år, hvarför de beräknades, påskynda nämnda kontroll, än att genom
debiteringens fördröjande till ett påföljande år undvika den visserligen
icke stora olägenheten att balansera hvad som ej under skatteåret erlades.
Det hade väl blifvit anfördt, att genom den föreslagna förändringen
skulle uppbördsräkenskaperna kunna afslutas den 31 december
och således erhållas 8 månader tidigare än då egde rum. Men härvid
måste dock i första rummet anmärkas, att den uppgifna skyndsammare
redovisningen endast komme att förefinnas relativt till benämningen,
så att till exempel 1847 års uppbördsräkenskaper skulle blifva aflemnade
den 31 december samma år, men då dessa innefattade redovisningen
för 1846 års utskylder, för hvilka, efter gällande stadganden, summarisk
redogörelse bort afgifvas den 1 maj och specialräkning den 1 oktober
1847, vore det påtagligt, att genom förändringen redovisningen för
nämnda medel erhölles senare än annars, och att således i sjelfva
verket uti skyndsamhet intet vunnes, utan tvärtom förlorades. Likaså
vore det uppenbart, att räkenskapernas afslutande med den 31 december,
eller för kalenderår, hvilket uppgifvits blifva möjligt, i händelse af
bifall till nämnda förslag, icke kunde ensamt af berörda förändringbero,
helst hela den vinst i arbetet, som derigenom uppkomme, vore,
att besväret med balanseringar af de för räkenskapsåret belöpande
utskylder, som först i påföljande årets räkning blefvo debiterade, kunde
undvikas. Af dessa skäl trodde komiterade ej heller något gagn kunna
hemtas utaf den af Rikets Ständer ifrågasatta åtgärd att låta upprätta
särskilda rikshufvudböcker efter förutnämnda metod, hvilket likväl skulle
medföra ej obetydlig kostnad; hvadan nådigt bifall dertill af komiterade
i underdånighet afstyrktes.

*».

6

I enlighet härmed framstälde väl Eders Kongl. Maj:t uti nådig
proposition till 1847—1848 års Riksdag förslag derom, att 2:ne uppbördsstämmor
måtte å landet hållas, nemligen: den första, för uppbärande
af alla personella samt bevillningsafgifter, från medlet af september till
medlet af oktober och den andra, för uppbärande af lösen för hemmansräntor
och tionde jemte öfriga af hemman utgående utskylder, emellan
medlet af februari och medlet af april månader påföljande år; samt att
uppbörden i städerna skulle förrättas under loppet af september; men
denna nådiga framställning vann icke Riksdagens bifall.

Härefter föreslog Eders Kongl. Maj:t uti den till 1874 åi’s Riksdag
aflåtna nådiga propositionen angående statsverkets tillstånd och behof,
att — för beredande af öfvergång till det förfaringssätt, att i riksstaten
alltid uppföi''des den bevillning, som inflöte under det år, för hvilket
riksstaten uppgjordes, hvarigenom ej allenast åtskilliga olägenheter skulle
undvikas, utan äfven vinnas ökad åskådlighet i bokföringen och möjlighet
att tidigare afsluta densamma — den del af statsfyllnadssumman
för år 1874, hvilken såsom bevillning för samma år vore upptagen till
2,700,000 kronor, måtte ersättas med motsvarande belopp af öfverskotten
på statsverkets inkomster för år 1873, och att Riksdagen derefter måtte
åtaga sig samma bevillning att under namn af allmänna bevillningen
för år 1875 intagas bland statsverkets inkomster för detta år. Till svar
å denna nådiga framställning meddelade Riksdagen, att, då det af Eders
Kongl. Maj:t antydda förfaringssätt möjligen kunde föranleda olika uppfattning
i sådana kommunala förhållanden, som af bevillningen vore beroende,
äfvensom medföra åtskilliga olägenheter vid bevillningens taxering,
debitering och uppbörd, hvartill komme, att i allt fall de föreslagna förändringarna
syntes icke kunna medföra några synnerliga fördelar, så länge
mantalspenningarne samt ordinarie räntan och tionden fortfarande inginge
under året näst efter det, för hvilket dessa skattemedel enligt stat vore för
utgifternas bestridande påräknade, Riksdagen, som ansett det framstälda
förslaget förutsätta så genomgripande förändringar i då gällande föreskrifter
angående bevillningens taxering, debitering och uppbörd samt
möjligen äfven sjelfva redovisningen, att frågan törst i sammanhang
med framställandet af ett fullständigt förslag i dessa ämnen borde komma
under öfvervägande, funnit ifrågavarande förslag icke böra bifallas, utan
beslutat, att det belopp, 2,700,000 kronor, af öfverskotten å statsverkets
inkomster för år 1873, hvilket afsetts att utbytas mot den i statsfyllnadssumman
för år 1874 inräknade allmänna bevillningen för sistnämnda
år, i stället borde beräknas såsom en tillgång för riksgäldskontoret.

I anledning af denna Riksdagens anmälan anbefalde Eders Kongl.

»

7

Maj:t landtstatskomitén att inkomma dels med underdånigt utlåtande
rörande frågan om allmänna bevillningens upptagande i riksstaten och
statsverkets räkenskaper för det år, hvarunder bevillningen inflöte, och
icke, såsom nu skedde, för det näst föregående året, dels ock med underdånigt
förslag till den förändring i b evillnings stadgan och de åtgärder i
(ifrigt, hvilka för genomförandet af en sådan förändring kunde erfordras.

Vid fullgörande af denna nådiga föreskrift hade komitén uti sitt
den 13 oktober 1875 afgifna betänkande och förslag angående dels allmän
tjenste- och lönereglering för landtstaten och dels uppbörds- och
redovisningsväsendet för länen, under förutsättning att samtliga de statsinkomster,
som vore beräknade att vid kronouppbördsstämmorna inflyta,
blefve, såsom i afseende å allmänna bevillningen ifrågasattes, upptagna
i riksstaten för det år, hvarunder de inginge, och att någon förändring
i afseende på året, för hvilket skatterna ansåges utgå och efter hvilket
de benämndes, icke egde rum, biträdt omförmälda nådiga förslag och
dervid yttrat, att genom en sådan för reda i bokföringen högst angelägen
åtgärd någon rubbning icke vållades i de nuvarande uppbörds- och redovisningsförhållandena;
att skatterna komme att ingå för samma år å
samma tider och till samma belopp som eljest; att åtgärden icke förutsatte
någon ändring af gällande författningar och icke kunde föranleda
de af Riksdagen befarade olägenheter, enär förändringen i sjelfva verket
komme att bestå i en bokföringsåtgärd, i det skatterna blefve i räkenskaperna
uppdebiterade ett år senare eller samma år, då de för utgifterna
vore afsedda; att då inkomsterna till oförminskade belopp och på oförändrade
tider till statskontoret inginge, deraf ej i ringaste mån förändrades
detta embetsverks förmåga att bestrida utgifterna i enahanda
ordning som förut, samt att den hufvudsakligaste förändringen komme
att bestå deri, att en Riksdag komme att besluta bevillningen och en
annan att för statsbehofven disponera densamma, och skulle åtgärden
medföra den förändring, att utur riksstaten för öfvergångsåret skatterna
för samma år blefve uteslutna och i stället der upptoges statsverkets
grundfond jemte en förhöjd statsfyllnadssumma, och att i följande riksstater
skatterna intoges för det år, under hvilket de komme att inflyta.

Statskontoret, som genom nådig remiss erhöll befallning att afgifva
underdånigt utlåtande öfver nyssberörda komitébetänkande, i hvad
detsamma afsåge skatternas upptagande i riksstaten och räkenskaperna
ett år senare än då egde rum, anförde i omförmälda den 25 november
1875 afgifna underdåniga utlåtande:

att det framstälda förslaget, att alla de statsinkomster, som vore
beräknade att vid kronouppbördsstämmorna inflyta, skulle upptagas i

8

riksstaten för det år, hvarunder de inginge, syntes statskontoret förtjent
af all uppmärksamhet, ehuruväl statskontoret hvarken kunde finna den
föreslagna åtgärden vara så utan all inverkan på uppbörds- och redogörelseförhållandena,
som komiterade syntes hafva föreställt sig, ej heller
kunde förorda förslagets genomförande på det sätt, som af komiterade
vore antydt; att de af 1847 års komiterade emot enahanda förslag anförda
flera betänkligheter dåmera till stor del förlorat sin betydelse,
emedan dels det af komiterade väckta förslaget om tidigare uppbördsstämmor
icke af Rikets Ständer bifallits, dels indelningarne dåmera nästan
helt och hållet, med undantag af boställs- och rustningsräntor, försvunnit;
att hvad i öfrigt blifvit anmärkt, om det ock icke förlorat giltighet, icke
borde utgöra hinder för den föreslagna förändringens genomförande; att
genom ifrågavarande skattetitlars upptagande uti riksstaten ett år senare,
än dittills skett, skulle vinnas den stora fördel, att samtliga för statsutgifterna
afsedda medel blefve tillgängliga under samma år, för hvars
utgifter de vore påräknade, hvarförutan genom en sådan förändring ett
väsentligt hinder blefve undanröjdt för en tidigare afslutning och revision
af räkenskaperna för de i statsregleringen beräknade inkomster och
de dermed bestridda utgifterna; att statsverkets grundfond, hvilken skulle
vid uppgörandet af riksstaten för det så kallade öfvergångsåret, enligt
landtstatskomiténs förslag, såsom tillgång beräknas, då uppgående till
4,985,638 kronor 27 öre, hade uppkommit genom öfverskott å beräknade
inkomster och besparingar å anslag, utan att dåmera någon möjlighet
förefunnes att närmare utreda, när och huru fonden uppkommit; att
den utgjorde ett rörelsekapital för statsverket, hvilket, vid statsregleringames
upprättande icke toges i beräkning för utgifternas bestridande,
och bestode i alla de bokförda statsmedelstillgångar, som icke tillhörde
ordinarie eller extra statsregleringsfonderna; att medelst denna grundfond
tillgång bereddes statsverket att under löpande året bestrida utgifter,
hvartill vore afsedda de först under påföljande år inflytande
uppbördsmedlen; att då, för den händelse förslaget om riksstatens förändring
antoges, några medel för ett sådant ändamål, som det nyssoin
förmälda, icke vidare blefve behöfliga, statskontoret för sin del ansåge
grundfonden kunna utan olägenhet användas att under öfvergångsåret
betäcka en del af bristen uti statsinkomsterna; att, beträffande den
allmänna bevillningen, komitén, jemte det den förmält sig biträda Eders
Kongl. Maj:ts till 1874 års Riksdag framställda förslag, hade ansett, att
den hufvudsakligaste förändringen komme att bestå deri, att en Riksdag
skulle besluta bevillningen och en annan för statsbehofven disponera
densamma; att, då det tydligen vore samma sak att besluta och att

9

åtaga sig bevillning, enligt detta förslag den af en Riksdag åtagna bevillning
skulle disponeras af nästkommande Riksdag för den statsreglering,
som då uppgjordes; att komiterades förslag alltså skiljde sig härigenom
i väsentligt hänseende från nyssberörda af Eders Kongl. Maj:t
framlagda förslag och stode derjemte i strid med regeringsformens stadganden
i afseende å bevillningens bestämmande; att denna grundlag
innehölle nemligen i 62 §, att, sedan statsverkets behof blifvit åt Riksdagen
pröfvade, det ankomme på Riksdagen att en deremot svarande
bevillning sig åtaga samt att tillika fastställa, huru särskilda summor
deraf skulle till särskilda ändamål användas, och dessa summor under
bestämda hufvudtitlar i riksstaten anslå; att af detta stadgande äfvensom
af de uti derpåföljande 69 § rörande bevillningen begagnade ordalag
framginge, att såväl den allmänna bevillningen som öfriga skattetitlar
af bevillnings natur, Indika af en Riksdag beslutades, skulle afses
för bestridande af de vid samma riksdag anvisade statsutgifter; att
komiténs förslag emellertid innebure något helt annat, nemligen att
Riksdagen skulle åtaga sig bevillning för ett annat och senare år än
det, för hvilket staten af samma Riksdag reglerades, eller med andra
ord åtaga sig bevillning, innan ännu behofvet deraf visat sig eller blifvit
pröfvadt; att med afseende å nyssberörde föreskrifter det sålunda blefve
för förändringens genomförande nödigt, att hvarje Riksdag beslutade
rörande den bevillning, som vid uppbördsstämmorna det påföljande året
erlades; samt att då gällande bevillningsstadga, enligt hvilken bevillningsberedningarnes
och taxeringskomitéernas förrättningar med påförande af
den nästföljande år utgående bevillningen började och fortginge från
mars till slutet af juli månad, måste för genomförandet af detta förslag
undergå ej obetydliga förändringar i det syfte, att Riksdagens beslutrörande
skatteafgifternas belopp kunde oberoende af taxeringsförrättningarna
utfärdas och tillämpas på den redan året efter Riksdagens sammanträde
inflytande skatten, men att dessa förändringar icke torde finnas
vara af den beskaffenhet, att för desammas undvikande förslaget om
bevillningens upptagande i riksstaten för samma år, som den inflöte,
borde öfvergifvas.

Statskontorets förslag till ändringar uti bevillningsstadgan äro
delvis i anledning af sedermera skedd omarbetning af stadgan eller af
annan anledning numera utan betydelse och voro i öfrigt till syftet
öfverensstämmande mod hvad nu ifrågasatts.

Vidare anförde statskontoret, att, om uti do rörande bevillningen
utfärdade författningar tydligen uttalades, att skatten åtagits och utBill.
till llilcsd. Vrot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 2

10

ginge för det år, då densamma af Riksdagen beslutades, samt uti riksstat,
räkenskaper och debetsedlar bevillningen likasom öfriga vid uppbördsstämmorna
inflytande skatter efter samma år benämndes, förändringen
icke, såsom Riksdagen beträffande det år 1874 framstälda förslaget
befarade, kunde föranleda olika uppfattning i sådana kommunala förhållanden,
som vore af bevillning beroende, och olägenheterna vid bevillningens
taxering, debitering och uppbörd torde genom så beskaffade
förändringar af bevillningsstadgan, som ofvan omförmälts, kunna undvikas.

I fråga om öfvergången till det förfaringssätt, att uti riksstaten
endast upptoges sådana inkomster, hvilka beräknades att inflyta under
det kalenderår, staten enligt sin benämning omfattade, hyste statskontoret,
så vidt frågan gälde allmänna bevillningen, det vill säga den del
af bevillningen, som debiterades och inflöte å kronouppbördsstämmorna,
den åsigt, att öfvergången borde sålunda verkställas, att den Riksdag,
hvilken hade att reglera staten för öfvergångsåret, icke åtoge sig och
följaktligen ej heller uti den af samma Riksdag faststälda riksstat uppförde
någon allmän bevillning, samt att efterföljande Riksdag för samma
år, under hvilket den sammanträdde, åtoge sig den bevillning, som borde
uti den statsreglering, som då faststäldes, såsom inkomst upptagas. Om,
för att genom ett exempel förtydliga hvad sålunda yttrats, öfvergången
skulle verkställas genom den statsreglering, som af 1876 års Riksdag
skulle uppgöras, så borde denna Riksdag icke åtaga sig och således ej
heller uti riksstaten för år 1877 uppföra någon skatteinkomst af den
allmänna vid kronouppbördsstämmorna inflytande bevillningen, men deremot
1877 års Riksdag för samma år, 1877, åtaga sig den bevillning,
hvilken skulle ingå vid uppbördsstämmorna 1878 och såsom statsinkomst
i riksstaten för samma år beräknas. Genom ett sådant förfarande rubbades
icke den benämning enligt årsföljden, som bevillningen dittills egt,
och derjemte undveke man, hvad som vid 1874 års riksdag föreslogs,
nemligen att en senare sammanträdande Riksdag skulle åtaga sig en
och samma bevillning, som redan blifvit vid närmast föregående riksdag
åtagen.

Beträffande öfriga skattetitlar, hvilka, såsom hänförda till statsverkets
ordinarie inkomster, icke för deras debitering och erläggande
af de skattskyldige erfordrade särskilt vid hvarje riksdag fattadt beslut
om åtagandet, ansåg statskontoret, på sätt landtstatskomitén jemväl
förutsatt, för förändringen med afseende å dessa ej erfordras annan
åtgärd, än att desamma, med undantag möjligen af den indelta räntan
och tionden, för öfvergångsåret ur riksstaten uteslötos.

11

Omförmälda förslag i ämnet föranledde emellertid icke då någon
åtgärd.

Sedermera behandlades frågan af kammarkollegium, statskontoret
och kammarrätten uti det af dessa embetsverk den 12 december 1878
gemensamt afgifna underdåniga utlåtande öfver landtstatskomiténs förslag
angående uppbörds- och redovisningsväsendet för länen jemte
dermed sammanhängande frågor; och tillåter sig statskontoret att
hänvisa till hvad i detta till trycket befordrade utlåtande är i nu förevarande
afseende å pag. 83—118 anfördt.

Vid innevarande års riksdag väcktes inom Riksdagens båda
kamrar förslag i enahanda syfte, som det i statsrådets skrifvelse omförmälda,
och skulle enligt dessa förslag bevillningssumman i riksstaten
för år 1898 ersättas antingen genom reduktion af de föreslagna statsutgifterna
för år 1898 eller med medel från öfverskotten å föregående
statsreglering och från statsverkets kassaförlagsfond. Det ena af dessa
förslag förföll, enär förutsättningarne för detsamma bortfallit genom
Riksdagens med afseende å utgifterna och inkomsterna under år 1898
fattade beslut. Beträffande det andra förslaget anförde Riksdagens
statsutskott, att utskottet ansåge det då befintliga öfverskottet böra i
främsta rummet användas till sådane ändamål, för hvilka medel eljest
skulle upplånas. Fasthölles denna grundsats, skulle ifrågavarande
förslag ej kunna genomföras på annat sätt, än att Riksdagen anvisade
nödiga medel, vare sig af det odisponerade öfverskottet å 1896 års
statsreglering eller från kassaförlagsfonden. Men då utskottet ansåge,
att, i likhet med hvad under en lång följd af år egt rum, öfverskottet
för det näst förgående året icke borde tagas i anspråk förr än vid den
statsreglering, som skulle uppgöras under näst efterföljande år, då
öfverskottet vore till siffran kändt, samt beloppets fyllande ur kassaförlagsfonden
i sjelfva verket endast vore en omföring af medel utan
någon reel fördel för staten, fann utskottet äfven detta förslag icke
böra föranleda någon'' Riksdagens åtgärd. Hvad utskottet anfört vann
Riksdagens godkännande.

Enligt statskontorets tanke bör en sådan förändring, som nu
ifrågasatts i afseende å upptagande i riksstat och räkenskaper af bevillningen
af fastighet och af inkomst, icke ega rum med mindre än
att, såsom landtstatskomitén och statskontoret i sitt öfver nämnda
komités förslag afgifna yttrande hemstält, förändringen omfattar äfven
öftiga statsinkomster, som vid kronouppbördsstämmorna inflyta året
efter det, för hvilket de äro beräknade. Ett annat förfarande skulle
föranleda, att räkenskaperna förlorade i reda och öfverskådlighet, såsom

12

innefattande redovisning dels för statsinkomster, till benämningen
hörande till ett föregående år, och dels för statsinkomster tillhörande
räkenskapsåret. Men äfven om förändringen finge en sådan omfattning,
synes den icke vara att förorda, enär numera sådana förändrade förhållanden
inträdt, att densamma icke kan anses vara af något verkligt
behof påkallad.

Innan statskontoret ingår i någon närmare redogörelse härutinnan,
får statskonkoret underdånigst erinra, hurusom, på sätt kammarkollegium,
statskontoret och kammarrätten redan uti ofvanberörda
underdåniga utlåtande den 12 december 1878 anmärkt, giltigheten af
grundsatsen att skatterna såsom inkomst borde upptagas för det år,
då de förfalla och inflyta, inom andra grenar af statsförvaltningen icke
vunnit erkännande, utan att tvärtom i hvarje fullständig redovisning,
som ej blott innefattade en enkel kassajournal, utan jemväl i öfrigt
redogjorde för förvaltningen och dess resultat, inkomsterna för redovisningsåret
vore upptagna, äfven om de dessförinnan icke till betalning
förfallit eller influtit. Så vore förhållandet med tull- och postverken
samt statens jernvägstrafik med flera. Den tillfälliga omständigheten,
att de af dessa verk förvaltade statsinkomster till hufvudsakligaste
delen inflöte under räkenskapsåret, förändrade, enligt hvad embetsverken
vidare anförde, icke grundsatsen, och hvad särskildt tullmedlen
anginge, så vore vanligen en ej obetydlig del af den uppbörd, räkenskapen
upptoge, vid årets slut ogulden. Uppenbart vore ock, att en
dylik grundsats icke kunde vid räkenskapsföring i allmänhet följas,
om man af räkenskapen ville vinna ett fullt tillförlitligt omdöme om
förvaltningens resultat, hvilket ingalunda ådagalades endast af förhållandet
emellan de under viss tid i statens kassor influtna eller utbetalda
medel.

Jemte erinran att äfven en, icke obetydlig, del af hvitbetssockerafgiften
inflyter först året efter det, hvarunder den debiterats, samt
att statsverkets skogsmedelsinkomster för ett år först efter afslutandet
af domänstyrelsens hufvudbok för året blifva till beloppet kända och
till fullo till statskontoret levererade, får statskontoret vidare anföra,
att det förnämsta skälet för de i förevarande hänseende tillförene
framstälda förslagen, eller att derigenom vore att vinna tidigare
räkenskapsafslutning, numera förlorat sin betydelse, sedan af Eders
Kongl. Maj:t enligt nådigt bref den 5 juli 1884, kungjordt genom
statskontorets kungörelse deu 14 derpåföljde oktober, faststälts anordningar,
så att uppbördsräkenskaperna (fögderiernas och städernas
specialräkningar) afslutas den 31 december hvarje år, på det sätt att

13

deri till vidare redovisning under det nästföljande året uppföras alla
skatter och afgifter, som bero på debitering eller som på grund af kontrakt
eller särskilda föreskrifter eljest under sistnämnda år vid då infallande
uppbördsstämmor böra erläggas, enligt på uppbördsbok grundade debetsedlar
eller enligt särskilda med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
uppbördsorder försedda längder, hvilkas belopp vid specialräkningens
afgifvande är kändt. En ändring häri i nu ifrågasatt syfte
föranleder, att exempelvis 1899 års bevillning, grundad på de under
samma år verkstälda taxeringsförrättningarne, icke skulle, såsom enligt
nu gällande ordning, upptagas i 1899 års räkenskaper utan först i
räkenskapen för år 1900. Följden af denna förändring blifver, att,
såsom 1847 års komiterade, enligt hvad ofvan berörts, erinrat, alla
de handlingar, hvarpå debiteringen grundades, komme att bifogas
räkenskaperna för ett år senare än efter närvarande redovisningsmet-od,
. hvarigenom ock kontrollen å utskyldernas debitering kommer
att ega rum ett år senare än nu. Om än denna senare omständighet,
på sätt statskontoret i förenämnda utlåtande den 25 november 1875
förmält, icke i och för sig utgör hinder för förändringens vidtagande,
är den dock icke utan betydelse och står i allt fall i strid med nu
antagna ordning för redovisningen, hvarmed åsyftas ej allenast en
tidigare räkenskapsafslutning utan äfven en tidigare revision.

Beträffande den olägenhet, som med nuvarande ordning för siatsinkomsternas
i fråga upptagande i riksstat och räkenskaper eljest
skulle vara förknippad, har väl dermed afsetts det förhållande, att
statskontoret ej egt att under löpande året förfoga öfver de till betäckande
af årets riksstatsutgifter påräknade inkomster och derför
stundom måst anlita riksgäldskontoret om kassaförstärkning. Men äfven
i detta afseende hafva under de år, som förflutit sedan ifrågavarande
ämne sist var föremål för behandling, icke oväsentliga förändringar
inträdt.

Enligt hvad ofvan förmälts, förefinnes såsom rörelsekapital för
statsverket en grundtond, numera benämnd statsverkets kassaförlagsfond.
Med denna fond, hvilken ännu år 1881 belöpte sig till endast 4,985,638
kronor 27 öre, skulle statsverket beredas tillgång att under löpande
året bestrida utgifter, hvartill vore afsedda först under påiöljande år
inflytande uppbördsmedel. Af orsaker, hvarför finnes redogjordt i en
af särskilde komiterade den 11 december 1890 afgifven utredning angående
statsverkets kassaförlagsfond, till hvilken utredning, såsom
bilaga åtföljande den till 1891 års Riksdag aflåtna nådiga proposition
om statsverkets tillstånd och behof, statskontoret tillåter sig att hänvisa,

14

hade denna fond visat sig så otillräcklig, att riksgäldskontoret måst
under åren 1878 och 1879 tillhandagå statskontoret med kassaförstärkningar
till belopp, som vid utgången af år 1879 uppgingo sammanlagdt
till ej mindre än 16,500,000 kronor. Till betäckande häraf hade fullmägtige
i riksgäldskontoret af 1879 års Riksdag erhållit bemyndigande
att upplåna erforderliga medel mot särskilda, af riksgäldskontoret utfärdade
obligationer, hvilka skulle infrias inom sex år från deras utgifningsdag.
Härigenom var visserligen provisoriskt orduadt för behofvets
fyllande; men då detta behof icke vore af öfvergående beskaffenhet,
ansågs nödvändigt att för dess afhjelpande förstärka kassaförlagsfonden
till så stort belopp, att statskontoret med tillhjelp af denna
fond kunde bestrida statsverkets utgifter utan att, annat än undantagsvis,
anlita riksgäldskontoret om kassaförstärkning. Enligt hvad som inhemtas
af det vid 1881 års statsverksproposition bifogade protokoll öfver
finansärendena, syntes ett sådant ökande af kassaförlagsfonden lämpligen
böra ske successive under en följd af år och på det sätt, att till
fonden årligen afsattes möjligen uppkomna öfverskott af föregående
statsregleringar och, derest dessa ej ansåges tillräckliga, jemväl en del
af statsverkets inkomster för året, intill dess fonden uppgått till erforderligt
belopp. Behöfligheten af fondens ökning på detta sätt blef äfven af 1881
års Riksdag erkänd, och för sådant ändamål hafva af denna och följande
Riksdagar anvisats medel, så att fonden vid 1896 års slut utgjorde
14,122,907 kronor 27 öre och, med tillägg af hvad som i 1897 och
1898 årens riksstater blifvit till fondens förstärkande anvisadt, vid
sistnämnda års slut kommer att uppgå i det närmaste till den summa
af 15,000,000 kronor, hvartill fonden, enligt hvad som inhemtas ej
mindre af det vid den till 1883 års Riksdag aflåtna nådiga proposition
angående statsverkets tillstånd och behof fogade utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 10 januari samma år, än äfven af
ofvanomförmälda utredning, ansetts minst böra höjas för att för den
närmaste framtiden kunna tillgodose det genom budgetens tillväxt
ökade behofvet för statskontoret af förlagskapital.

Genom under tiden vidtagna förändringar i budgeten har fondens
förmåga att motsvara sitt ändamål äfven ökats. Sålunda har minskning
i de inkomsttitlar, hvilka inflyta först året efter det, för hvilket de äro
påräknade, inträdt, hvilken minskning vid jemförelse mellan riksstaterna

för åren 1890 och 1898 uppgår till mera än 1,300,000 kronor, under
det att samtidigt utgifterna till indelningsersättningar och lindring i
rustnings- och roteringsbesvären, hvilka utgifter på grund af derom
meddelade särskilda föreskrifter skola bestridas först under året efter

15

det, för hvilket de belöpa och äro i riksstaten anvisade, ökats, så att
i räkenskaperna från ett till ett följande år balanserade återstående
riksstatsutgifter stigit från mer än 2,800,000 kronor år 1890 till öfver

3.800.000 kronor år 1896.

Sedan ofvannämnda under åren 1878 och 1879 erhållna kassaförstärkning
under loppet af åren 1880—1883 blifvit till fullo återbetald,
har statskontoret, med tillhjelp af den successivt ökade kassaförlagsfonden
och å statsregleringarne, på sätt bifogade tablå utvisar, uppkomna
öfverskott, kunnat bestrida statsutgifterna, utan att, annat än i
jemförelsevis mindre omfattning och endast för kortare tider såsom
under åren 1888 och 1889, behöfva anlita riksgäldskontor om kassaförstärkning.
Ett undantag häri inträffade åren 1892 och 1893 i följd
af de mindre gynsamma resultaten af 1891, 1892 och 1893 årens statsreglering^,
af hvilka hvar och eu af de båda förstnämnda årens utvisade
brist och sistnämnda års endast ett obetydligt öfverskott. Oaktadt
bristen i 1891 års statsreglering erfordrades kassaförstärkning först
i september månad år 1892 till belopp af 2,500,000 kronor. Under år
1893 ökades behofvet, i mars månad till 5,000,000 kronor, i juni till

7.500.000 kronor, i september till 8,000,000 kronor, hvarutöfver det ej
steg. I slutet af år 1894 och under första hälften af år 1895 återbetaltes
nämnda belopp. De rikliga öfverskotten i 1895 och 1896 årens
statsregleringar hade derjemte satt statskontoret i tillfälle att under
samma år till riksgäldskontoret öfverlemna till förvaltning öfverskottsmedel
till belopp af 16,500,000 kronor.

Under innevarande år har statskontoret ytterligare till riksgäldskontoret
öfverlemnat öfverskottsmedel, så att statskontorets tillgodohafvande
derstädes för det närvarande utgör 30,000,000 kronor.

Till följd af lagarne den 2 december 1892 angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter samt angående lindring i rustnings-
och roteringsbesvären kommer en ytterligare minskning i ofvanomförmälda
statsinkomster att under närmaste åren eg a rum, till dess
en . del af dessa inkomster (grundskatt, hufvudsakligaste delen af tillfälliga
rotevakansafgifterna, soldatvakansafgifterna och båtsmansvakansafgiften)
från och. med år 1904 alldeles upphöra, och samtidigt dermed
en förhöjning inträda i de till betalning först efter budgetsårets utgång
förfallande utgifterna till lindring i nyssnämnda besvär, hvarigenom
och under förutsättning att inkomstminskningen icke i vidare mån än
som redan skett ersättes af på taxering och debitering beroende direkt
beskattning, i viss mån ökad stadga i statskontorets kassaförvaltning
vinnes.

16

Vidtagande af nu ifrågasatta förändring i afseende å bevillningens
upptagande i riksstaterna skulle, utan att någon del af kassaförlagsfonden
under öfvergångsåret uppfördes i riksstaten såsom tillgång, i
sjelfva verket hafva samma verkan som fondens förstärkande på en
gång med ett anslag motsvarande bevillningens belopp.

Visserligen anser statskontoret, att kassaförlagsfonden icke ännu
vunnit den storlek, att densamma framgent under mindre gynsamma
förhållanden kan anses vara för ändamålet tillräcklig. Otvifvelaktigt
är att budgetens fortgående tillväxt- skall föranleda ökadt behof för
statskontor af kassaförlag. Med fästadt afseende emellertid ej mindre
derpå, att fondens ökande till så stort belopp, att kassaförstärkning från
riksgäldskontoret icke någon gång skulle blifva erforderlig, vore ur
flere synpunkter mindre lämpligt, än äfven å det af erfarenheten bestyrkta
förhållande, att statsregleringarne i regeln lemna öfverskott,
hvilka, innan de för en ny statsreglering komma till användning, tjena
till kassaförlagets förstärkande, anser statskontoret, att tillgodoseende
af detta behof icke påkallar den ifrågasatta förändringen, utan att detsamma
i erforderlig grad lämpligen kan och bör fyllas i den ordning,
som hittills följts.

På grund af hvad sålunda förekommit och anförts, får statskontoret
underdånigst hemställa^ att hvad, enligt statsrådets och chefens
för finansdepartementet förevarande skrifvelse, blifvit ifrågasatt beträffande
sättet för upptagande i riksstaten af bevillniugen af fastighet
samt af inkomst icke måtte till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd
föranleda.

Slutligen får statskontoret underdånigst anmäla, att statskontoret,
som det icke torde tillkomma att yttra sig öfver grundlagsenligheten
af en sådan anordning, att från bevillningsförordningen utbrytas bestämmelserna
om afgiftBbeloppen, icke funnit något att i formelt hänseende
erinra mot den, under förutsättning att den ifrågasatta förändringen
genomfördes, föreslagna lydelsen åt 1 och 7 §§ i den bevillningsförordning,
som komrae att gälla för år 1899.

Stockholm den 29 december 1897.

Underdånigst
ALB. ANDERSON.

F. W. HOFFSTEDT.

E. af Sillén.

L. W. RIBEN.
Föredragande.

C. G. SY LYAN.

17

Tablå öfver statsregleringarnes resultat åren 1876—1896.

		Statsreg nettoöfverskott.	leringens nettobrist.	—	Skuld vid årets slut till riksgälds-kontoret för er-hållen kassa-förstärkning.	Fordran vid årets slut hos riksgälds-kontoret för till | förvaltning öfver-lemnade medel.
År 1876 ..........	8,049,405	66					3,500,000
n	1877 ...........	2,793,847	47	- -	—	- -
11	1878 ...........	— —	—	1,434,389	84	12,000,000	_	_ _
11	1879 ...........	987,331	17	— —	—	16,500,000	_	_ _	____
11	1880 ...........	2,754,276	51	- -	—	13,000,000	_	_ _	_
11	1881 ...........	4,889,322	20	— —	—	9,000,000	—	1,000,000	-
11	1882 ............	5,073,592	64	- -	—	3,000,000	—	1,500,000
11	1883 ............	6,979,741	89	- -	—	- -	—	5,000,000	_
11	1884 ............	8,026,728	48	- -	—	- -	—	7,900,000	__
11	1885 ..........	8,609,528	04	- -		- -		11,000,000
11	1886 .........	4,717,113	23	— —	—	- -	—	9,900,000	_
11	1887 ............	— —		4,753,692	53	- -		1,000,000
11	1888 ........	9,693,605	93	- -	—	2,000,000	_
11	1889 .	5,887,638	46	- -	—	---		2,450,000
11	1890 ........	7,425,941	16	— —	—	- -		7,200,000	_i
11	1891 .........	—	—	661,414	76	- -		1,000,000	_
11	1892 ...........	— —		” 646,466	68	2,500,000	_	___ _	_
11	1893 ...........	105,423	73	- -	—	8,000,000	_	_ -
11	1894 .........	8,296,155	51	- -	—	6,500,000	_	__	_
11	1895 .........	14,229,117	30	- -	—	- -		5,600,000	_
11	1896 ............	12,106,010	70	— —	—	— —	—	16,400,000	—

Bih. till Riks Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd.

3

Första hnfvudtiteln.

1

Utgifterna.

''■ *rv ;■ it.M . - r,;»<> • • ''.HL

Första hufvudtiteln.

* f T

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 januari

1898.

'''' ■ i j;, ••• ■ "• . <''x. ''''. ''u \

Närvarande:

: I Jv.j .,Ä >U;.ii .. *..^,1 >;•!. h ,;!l, • ''• it! ''

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

GrILLJAM,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Vid föredragning af de till regleringen af första hufvudtiteln [l.J
hörande frågor anmälde chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve n°inin9 *anWachtmeister
en af riksmarskalksembetet den 12 innevarande månad fiffig.
JM. till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. Höghet Krön prins

ens hofhållning
m. m.

2

Första huvudtiteln.

aflåten underdånig skrifvelse, innefattande hemställan, att Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen aflåta framställning om förhöjning i det till Hans
Kong], Höghet Kronprinsens hofhållning och handpenningar för Hennes
Kongl. Höghet Kronprinsessan utgående anslag å 192,000 kronor med

50,000 kronor, motsvarande det belopp, hvarmed det från Norge för
enahanda ändamål utgående anslag sedan år 1893 varit nedsatt.
Föredragande departementschefen erinrade härefter,
att med bifall till en af Kongl. Maj:t gjord framställning 1881
års Riksdag beslöt att, med anledning af Hans Kongl. Höghet Kronprinsens
då förestående giftermål, i 1882 års riksstat under första hufvudtiteln
å ordinarie stat uppföra dels, utöfver det för Hans Kongl. Höghet
anvisade anslag å 72,000 kronor, ett ytterligare anslag för Kronprinsens
hofhållning af 108,000 kronor, att utgå från och med början af det år,
under hvilket Hans Kongl. Höghets förmälning egde rum, dels och ett
årligt anslag af 12,000 kronor såsom handpenningar åt Hans Kongl.
Höghets blifvande gemål, att från samma tid utgå; att enligt beslut al''
1882 års Riksdag omförmälda tre anslag sammanslogos och uppfördes
under titeln »Hans Kongl. Höghet Kronprinsens hofhållning och handpenningar
för Hennes Kongl. Höghet Kronprinsessan)) med 192,000
kronor, med hvilket belopp anslaget sedan dess oförändradt utgått; att
Kongl. Maj:t till 1881 års Storthing i Norge aflät nådig proposition om
höjande af Hans Kongl. Höghet Kronprinsens från Norge utgående
apanage från dåvarande beloppet 30,000 kronor till 80,000 kronor,
deraf 5,000 kronor skulle utgöra handpenningar åt Hans Kongl. Höghets
blifvande gemål; att, på sätt statsutskottet uti sitt öfver Kongl.
Maj:ts ofvanberörda framställning till 1881 års Riksdag afgifna utlåtande
erinrade, de af Storthinget sålunda äskade beloppen, efter den för gemensamma
utgifter mellan rikena antagna proportion, motsvarade fem
sjuttondedelar af summan utaf de till utgående från begge rikena afsedda
bidrag till Hans Kongl. Höghets hofhållning; att Kongl. Maj:ts berörda
framställning ej blef af 1881 års Storthing bifallen, hvarefter emellertid
det äskade beloppet beviljades af 1884 års Storthing; samt att anslaget
åter af Storthinget år 1893 nedsattes med 50,000 kronor till 30,000
kronor, med hvilket belopp samma anslag allt fortfarande utgår.

Då sammanlagda beloppet af de anslag, som med anledning af Hans
Kong], Höghet Kronprinsens giftermål blifvit anvisade för Hans Kong].
Höghets hofhållning, gifvetvis betecknade den summa, som ansågs
erforderlig för bestridande af de med sagda hofhållning förenade kostnader,
ansåg statsrådet tydligt, att den minskning med närmare en
sjettedel i det sammanlagda anslagsbeloppet, som efter den af 1893 års

Första hufvudtiteln.

3

Störtning vidtagna nedsättning inträda icke kunde hafva undgått att
medföra betydande svårigheter för Hans Kougl. Höghets hofhållning,
helst minskningen inträdt vid en tidpunkt, då kostnaderna för de unga
arffurstarnes, Hans Kougl. Höghets söners, uppfostran måste allt mera
ökas. Kostnaden för hofhållningen hade ock i väsentlig mån stegrats
genom utgifterna för de resor till ett sydligare klimat, som Hennes
Kongl. Höghet Kronprinsessan under flera år af helsoskäl nödgats företaga.
Statsrådet ansåg sig uti nu anförda omständigheter ega giltiga
skäl att tillstyrka en förhöjning i det från Sverige utgående ifrågavarande
hofhållningsanslaget med ett belopp, motsvarande den i det
från Norge utgående enahanda anslag vidtagna nedsättning, dervid
gifvet, vore — utan att sådant syntes behöfva såsom uttryckligt vilkor
för anslagsförhöjningen angifvas — att sagda förhöjning endast komme
att utgå, så länge nyssnämnda norska anslag utginge med dess nuvarande
lägre belopp. Statsrådet hemstälde alltså, alt Kongl. Maj:t måtte hos
Riksdagen äska, att det under riksstatens första hufvudtitel uppförda
anslag å 192,000 kronor till Hans Kongl. Höghet Kronprinsens hofhållning
och handpenningar för Hennes Kongl. Höghet Kronprinsessan
måtte höjas med 50,000 kronor till 242,000 kronor.

Beträffande öfriga under första hufvudtiteln förekommande ordinarie
anslag hemstälde statsrådet, att desamma måtte i staten uppföras till
oförändrade belopp.

I fråga om

Extra anslag

under denna hufvudtitel anförde departementschefen:

Yttre restaurering af Stockholms slott.

Sedan med anledning af eu utaf Eders Kongl. Maj:t gjord fram- ^ [2.|
ställning nästlidet års Riksdag för yttre restaurering af Stockholms rlri^af
slott beviljat 500,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisat stockhohm

100,000 kronor, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att å extra stat för år 1899 af nämnda anslag
bevilja ytterligare en femtedel eller 100,000 kronor.

Häruti instämde statsrådets öfriga ledamöter.

4

Första hnfvndtiteln

Hvad statsrådet sålunda hemstält och föreslagit
beträffande anslagen under första hufvudtiteln behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ex protocollo:
E. Lagerbring.

i a u

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1898.

iVjhn

v;; •isYl;/-*:* '' . , J>iv ijl.wlqqir W>v a a.

r,„. f! O f, . * t , j . * i i ; A/f

:V/tUi t lai-noi - >*»>*? i; ;jn

Andra hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartémentsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 14 januari 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Departementschefen statsrådet Annerstedt föredrog de frågor, som
rörde regleringen af andra hufvudtitelns stat, och yttrade dervid beträffande
:

Ordinarie anslag.

Fångvården.

Sedan centralfängelset å Norrmalm och det dermed förenade krono- [1.]
häktet blifvit under år 1896 indragna, har, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts “f

beslut den 29 januari 1897, aflöningen till den vid samma fängelser dag™ti«/f»-B di. till Iliksd. Prof. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 1 r!ird0 och

underhall.

9

Andra hufvudtiteln.

[2.]

Anställande af
ett presterligt
biträde vid
fängelserna å
Långholmen.

anstälde predikant med derpåföljande april månad upphört att utgå.
Då för nämnda befattning äro å bestämda anslaget till fångars vård
och underhäll uppförda arfvoden, vid centralfängelset med 1,400 kronor
och vid kronohäktet med 300 kronor, hemställer jag, att Eders Kong].
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att minska bestämda anslaget till fångars vård
och underhåll med belopp motsvarande å detta anslag
nu anvisade arfvoden till predikanten vid centralfängelset
och kronohäktet å Norrmalm, tillhopa 1,700 kronor.

I enlighet med den af Rikets Ständer vid 1862—1863 årens riksdag
faststälda aflöningsstat för fångvården har allt sedan denna tid
predikantsbefattningarne vid centralfängelset och kronohäktet å Långholmen
handhafts af en person. För tillfälligt afhjelpande af förefintligt
behof af ökade presterliga krafter vid nämnda fängelser har Eders
Kongl. Maj:t, på underdånig framställning af fångvårdsstyrelsen, genom
nådigt bref den 12 februari 1897 för de åtta sista månaderna af
nämnda år utaf förslagsanslaget till fångars vård och underhåll stält till
styrelsens förfogande ett belopp af 200 kronor i månaden; och har
Eders Kong]. Maj:t den 31 nästlidne december medgifvit, att jemväl för
innevarande år må för samma ändamål från berörda anslag månatligen
utbetalas enahanda belopp.

Till stöd för omförmälda framställning har fångvårdsstyrelsen
åberopat en af direktören vid centralfängelset å Långholmen till styrelsen
aflåten skrifvelse, deruti anförts, hurusom det ålåge den vid dessa
fängelser anstälde predikanten, bland annat, att hvarje helgdag predika
såväl i båda fängelserna som å sjukhuset, att fyra timmar i veckan
meddela undervisning i fångskolorna, att i hvardera fängelset bereda
konfirmander till Herrens heliga nattvard, att två dagar hvarje vecka
förrätta morgon- och aftonbön i båda fängelserna, att biträda vid bokutlåningen,
att föra kyrkoböckerna med dertill hörande in- och utskrifning
af fångar till ett antal, som år 1896 uppgick till sammanlagdt
1,019, och slutligen att genom enskilda samtal söka påverka hvarje
fånge till hans förbättring, i hvilket syfte predikanten under de sista
åtta månaderna af år 1896 aflagt 2,146 cellbesök i centralfängelset och
543 i kronohäktet eller i medeltal 9 för dag i det förra och 2 i det
senare fängelset; och har direktören vidare framhållit att, huru trägen
denna tjenstgöring än varit, det dock visat sig önskligt, att särskilt
fångarne å kronohäktet, der under 1896 varit intagna ej mindre än

Andra hufvndtitelu.

3

512 personer, till stor del bestående af yngre förbrytare från hufvudstadens
sämsta lager, komme i åtnjutande af än flera besök af själasörjaren;
att emellertid dennes åligganden redan vore så betungande,
att de ej kunde fyllas af en enda person, utan att vare sig tjensten
blefve i någon mån eftersatt eller tjensteinnehafvaren inom kort öfveransträngdes,
samt att de frivilliga krafter, som på senare tid verkat inom
fängelset, ej kunnat i synnerlig grad minska krafvel på ökad presterlig
hjelp.

Utom hvad sålunda blifvit anfördt har fångvårdsstyrelsen erinrat,
att vid tiden för fastställandet af omförmälda aflöningsstat några enrumsfångar
icke funnos förvarade vid det större straflangelset å Långholmen;
att kronohäktet derstädes då endast inrymde 60 celler; att centralfängelset
å Långholmen nu vore försedt, utom med 300 nattceller för gemensamhetsfångar,
med 200 och kronohäktet likaledes med 200 dagceller för enrumsfångar;
att vidare enrumsstraffet genom lagen den 29 juli 1892 blifvit
utsträckt från två till fyra år; att enrumsfånge kräfde en helt annan
och personligen mera ingripande behandling än gemensamhetsfånge;
samt att med afseende härå det vore uppenbart, att en person omöjligen
kunde på ett tillfredsställande sätt vid de båda nämnda fängelserna fullgöra
alla de presterliga åligganden, som af fångpredikanten kräfdes.

Då behofvet af ökadt presterligt biträde vid fängelserna å Långholmen
är en nödvändig följd af den numera genomförda utsträckningen
af cellstraffets användning och den deraf föranledda förändringen i dessa
fängelser, hvarigenom, såsom fångvårdsstyrelsen erinrat, dagcellernas
antal derstädes ökats från 60 till 400, samt detta behof sålunda icke är
af öfvergående beskaffenhet utan kommer att qvarstå äfven för framtiden,
lärer, på sätt fångvårdsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 28 september
1897 förordat, det för ändamålet erforderliga arfvode böra uppföras på
ordinarie stat. I fråga om arfvodets belopp har styrelsen, med hänsyn
dertill att utväg torde kunna beredas att anordna tjenstebostad för nämnda
biträde i kronans hus å Långholmen, ansett detsamma kunna bibehållas
vid nu utgående 200 kronor i månaden, eller 2,400 kronor för år. Och
får jag med stöd häraf hemställa, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen:

att å bestämda anslaget till fångars vård och
underhåll till ett presterligt biträde vid fängelserna å
Långholmen uppföra ett arfvode af 2,400 kronor, deraf
enligt grunderna för den af Riksdagen antagna aflöningsstat
för en del tjenstemän vid fångvårdsanstalterna en
fjerdedel skall utgöra tjenstgöringspenningar.

4

Andra hufvudtiteln.

[3.]

Aflöning sstat
för direktören
och predikanten
vid centralf
ängelset i
Göteboi''g.

Efter centralfängelsets å Norrmalm indragning skola, jemlikt Eders
Kongl. Maj:ts beslut den 31 maj 1895, de qvinliga gemensamhetsfångarne
förvaras å centralfängelserna i Göteborg och Norrköping, Indika
för deras emottagande blifvit ändrade och utvidgade. Sedan öfverflyttningen
numera blifvit till fullo genomförd och anordningarna å de nyinredda
fängelserna vunnit nödig stadga, synes tiden vara inne att framlägga
förslag till de ändringar i aflöningsstaterna vid dessa fångvårdsanstalter,
som af de nya förhållandena påkallas.

Beträffande först centralfängelset i Göteborg, blefvo i följd af uppkommen
fråga om detta fängelses indragning aflöningarna till tjenstemännen
derstädes undantagna från den lönereglering för fångvården,
som år 1874 genomfördes, och lemnade oförändrade vid de belopp, som
af Riksdagen 1863 beviljats. Sålunda upptogs å bestämda anslaget till
fångar^ vård och underhåll för detta fängelse:

till en direktör, lön ............... kronor 1,500: —

arfvode såsom redogörare
och för arbetenas bokföring
............................... „ 500: — 2,000: —

„ en predikant, arfvode ... kronor 500: —

hvarjemte direktören bibehölls vid den direktörerne vid straffängelserna
dittills tillerkända rätt till andel i fängelsets behållna arbetsinkomst samt
ljusanslag. Sedermera blef af 1876 och 1877 årens Riksdagar, på nådig
proposition om löneförbättring åt direktören, medgifvet att, tillsvidare
och intill dess tjensten kunde varda indragen eller annan lönereglering
blefve faststäld, af förslagsanslaget till fångars vård och underhåll finge
till direktören utgå ett lönetillägg af 500 kronor för år, under vilkor
att förberörda arbetsprovision och ljusanslag upphörde. Likaledes blef
vid 1878 års riksdag från nämnda förslagsanslag ett lönetillägg af 300
kronor för år beviljadt åt predikanten vid fängelset, till dess indragning
eller omreglering af hans tjenst komme att eg a rum.

I förberörda underdåniga skrifvelse den 28 september 1897 har
fångvårdsstyrelsen anfört: att då centralfängelset i Göteborg skulle i
sitt nya skick bibehållas för framtiden såsom rikets enda fängelse för
qvinliga fångar, som hållas till straffarbete i gemensamhet, lönerna för
ifrågavarande båda tjenster nu borde definitivt regleras; att härigenom
skulle vinnas särskild! den fördel, att nämnde tjenstemän, som under
nuvarande förhållanden tillsatts endast på förordnande, komme att hädanefter
tilldelas konstitutorial på sina tjenster och derigenom vinna lika
tryggad ställning, som deras vederlikar vid andra fängelser, hvarförutan

Andra hufvudtiteln.

5

fångvården icke kunde beräkna att i sin tjenst förvärfva och bibehålla
dugliga och i allo passande personer; att, hvad anginge direktören vid
fängelset, det ålåge denne att, jemte tillsynen i öfrigt öfver fängelset,
hafva omvårdnad och ansvar för arbetsdriften derstädes; att ehuru
fångantalet vid fängelset ej torde komma att ställa sig högre än i
medeltal inemot femtio, styrelsen dock, med afseende derå att arbetet
vid detta fängelse, som under en lång följd af år bedrifvits med det
resultat, att inkomsten deraf ungefärligen motsvarat kostnaderna för
fångarnes och fängelsets underhåll, fortfarande syntes komma att blifva
lika inkomstgifvande, ansett annan ändring icke böra göras i direktörens
aflöningsförmåner än att det från förslagsanslaget åt honom nu anvisade
belopp 500 kronor borde utbytas mot två ålderstillägg att utgå med
300 kronor efter fem och ytterligare 200 kronor efter tio års anställning;
att emellertid, på det den nuvarande direktören vid fängelset,
hvilken varit i sådan egenskap förordnad sedan 1888, genom berörda
utbyte icke måtte för någon tid gå i mistning af inkomst, som han
redan åtnjutit, borde, i likhet med hvad som medgifvits för de strafffängelsepredikanter
och vaktbetjente vid fångvårdsanstaltema, åt hvilka
ålderstillägg beviljats af 1882 års riksdag, bestämmas, att den tid,
nämnde direktör redan tjenstgjort i sådan egenskap, skulle honom tillgodoräknas
för ålderstilläggs bekommande; samt att predikantstjensterna
vid centralfängelset och länsfängelset i Göteborg syntes böra för framtiden
förenas, för att såmedelst vinna större säkerhet att till dessa
tjenstår erhålla lämplig person, som mera odeladt egnade sig åt fångvården;
och har fångvårdsstyrelsen tillika uppgjort följande förslag till
aflöningsstat för direktören och predikanten vid ifrågavarande fängelse:

i J .. Lon. ! i	Arfvode.	Ålderstillägg
efter 5 år.	efter 10 år.
till 1 direktör, tillika redogörare ... 1,500 ,, 1 predikant, som derjemte upp- bär arfvode såsom predikant vid länsfängelset i Göteborgj		500 800	300	200 1 i

Med erinran att enligt de bestämmelser, som gälla för åtnjutande
af aflöning å den af Riksdagen faststälda stat för eu del tjenstemän
vid fångvårdsanstaltema, en fjerdedel af innehafvande lön, arfvode och
ålderstillägg skall utgöra tjenstgöringspenningar, som under tjenstledighet

[4]

Aflöning till
bevakningsbefälhrtfvaren

vid tvång sarbetsamtallcn

i Norr köping.

G • Andra hnfvudtiteln.

icke må tillgodokomma löntagaren, får jag på de af fångvårdsstyrelsen
anförda grunder underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen:

att godkänna omförmälda förslag till aflöningsstat
för direktören och predikanten vid centralfängelset i
Göteborg, att tillämpas från och med år 1899; med
förklarande tillika att, för åtnjutande af de i denna
stat upptagna löneförmåner, skola gälla enahanda vilkor,
som föreskrifvits för innehafvare af lön å den af Riksdagen
förut antagna aflöningsstat för en del tjenstemän
vid fångvårdsanstalterna, dock att nuvarande direktören
vid centralfängelset må för åtnjutande af ålderstillägg
tillgodoräkna sig den tid, han redan enligt
fångvårdsstyrelsens förordnande i sådan egenskap derstädes
tjenstgjort.

Hvad slutligen angår tvångsarbetsanstalten i Norrköping, så har,
enligt hvad fångvårdsstyrelsen i förberörda underdåniga skrifvelse den 28
september 1897 anmält, styrelsen såväl tillförene som under nämnda år
mottagit framställning om löneförbättring åt bevakningsbefälhafvaren
derstädes. Denne befattningshafvande åtnjuter enligt den af Riksdagen
antagna lönestat, förutom den samtlige dylika tjenstemän tillkommande
förmånen af fri bostad och vedbrand, en årlig inkomst af allenast 1,400
kronor, upptagen i staten som lön, samt ålderstillägg med 200 kronor
efter fem och ytterligare 100 kronor efter tio år, under det att i staterna
för öfriga centrala fångvårdsanstalter, der det funnits nödigt att
anställa bevakningsbefälhafvare, aflöning är åt desse uppförd, vid centralfängelserna
å Långholmen, i Malmö och å Nya Varfvet samt tvångsarbetsanstalten
i Karlskrona med 2,000 kronor såsom lön och 500 kronor
såsom arfvode jemte ålderstillägg af 300 kronor efter fem och ytterligare
200 kronor efter tio år, samt vid tvångsarbetsanstalterna i Landskrona
och å Svartsjö med 2,000 kronor såsom lön och ålderstillägg af
300 kronor efter fem och ytterligare 200 kronor efter tio år. Då vid
anstalten i Norrköping icke såsom vid öfriga nu nämnda centrala fångvårdsanstalter
finnes anstäld någon fanjunkare eller annan mot honom
svarande befattningshafvande, måste äfven, på sätt fångvårdsstyrelsen i
sin skrifvelse vidare framhållit, bevakningsbefälhafvaren i Norrköping
uträtta åtskilliga bestyr, som annorstädes åligga fanjunkaren. Sedan
vid indragningen af centralfängelset å Norrmalm fångvårdsanstalten i

Andra hufvudtiteln.

7

Norrköping fått öfvertaga de qvinliga tvångsarbetsfångarne, hade äfven
ifrågavarande befälhafvares tjenstgöring blifvit mera betungande än förut
dels i följd deraf att antalet fångar, som under de sista fem år, anstalten
användts till centralfängelse, utgjort i medeltal 70, nu vuxit så, att det
för närvarande öfverstege 160, och antagligen komme att för framtiden
ytterligare ökas, och dels samt hufvudsakligast derigenom att qvinliga
tvångsarbetsfångar genom sin sinnesbeskaffenhet och motvilja för ordning
och arbetsflit stälde långt större fordringar på uppmärksamhet och
tillsyn från fängelsebefälets sida än andra qvinnofångar.

Då, på grund af hvad fångvårdsstyrelsen sålunda anfört, ifrågavarande
tjensteman synes böra i atlöningshänseende likställas med bevakningsbefälhafvarne
vid tvångsarbetsanstalterna i Landskrona och å
Svartsjö, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen:

att medgifva, det atlöningen till bevakningsbefälhafvaren
vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping
för tiden från och med år 1899 bestämmes till 2,000
kronor såsom lön och ålderstillägg med 300 kronor
efter fem och ytterligare 200 kronor efter tio år.

I afseende å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll hemställer
jag, att då den å nämnda anslag med 600 kronor såsom hyresersättning
och 100 kronor till vedanslag upptagna godtgörelse till predikanten
vid centralfängelset å Norrmalm numera upphört att utgå, Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att minska förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll med 700 kronor.

Då, i händelse hvad ofvan blifvit föreslaget beträffande aflöning
åt direktören och predikanten vid centralfängelset i Göteborg af Riksdagen
bifalles, desse befallningshafvande icke vidare skulle åtnjuta de
från förslagsanslaget till fångars vård och underhåll till dem nu utgående
lönetillägg med tillhopa 800 kronor, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen:

att, under förutsättning att ofvan omförmälda
framställning om fastställande af ny aflöningsstat för
direktören och predikanten vid centralfängelset i Göte -

[5.]

Minskning i
jör slag san slaget
till fångars
vard och underhåll.

.ro.]

\ tterhgare
minskning i
förslagsanslaget
till fångars
vård och underhåll.

8

Andra hufvudtiteln.

borg bifalles, minska förslagsanslaget till fångars vård
j-j ;rji och underhåll med ytterligare 800 kronor.

Beträffande öfriga i nu gällande riksstat uppförda ordinarie anslagtill
fångvården finnes icke anledning att ifrågasätta förändring.

(be : it.nä''

Bifalles hvad ofvan hemstälts, kommer bestämda anslaget till
fångars vård och underhåll, som nu utgör 497,500 kronor, att upp -

tagas till..,..;....................................................... kronor 499,100: —

och förslagsanslaget till fångars vård och underhåll,
nu utgörande 1,043,875 kronor, att upptagas
till....................................................................... „ 1,042,375: —

samt fångvård sanslaget i sin helhet, som nu utgör

1,695,875 kronor, att upptagas till........................ „ 1,695,975: —

i M V ’|r, -s-bjf.b b ( '' i '' '' i • !• r i I f - .

Öfriga ordinarie anslag.

öfriga ordina- Beträffande öfriga ordinarie anslag har jag icke att föreslå någon

rie anslag, förändring.

Extra anslag.

^-7 j För fortsatt uppehållande af lagbyråns verksamhet torde Eders

lagbyrån. Kongl. Magt föreslå Riksdagen:

att på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp
af 25,000 kronor.

I sammanhang härmed torde angående lagbyråns verksamhet under
år 1897 böra meddelas Riksdagen, att lagbyrån nämnda år dels fortsatt
och afslutat det under nästföregående år påbörjade arbetet i fråga om
fullföljd af talan emot domstols utslag samt i sådant hänseende uppgjort
förslag till ändring af rättegångsbalken, utsökningslagen m. m.,
dels utarbetat förslag till ändrad lagstiftning rörande stämning äfvensom
till ändring i vissa delar af förordningen angående jordegares rätt

Andra liufvudtiteln.

9

öfver vattnet å hans grund, dels ock uppgjort, förutom författningsförslag
af mindre omfattning, förslag till lagar i syfte att afhjelpa den med nuvarande
lagstiftning förenade olägenhet, att särskilda delar af en tomt
kunna vara i afseende å inteckningar olika stälda; hvarjemte en del lagförslag
af ledamöter i lagbyrån föredragits i högsta domstolen.

Sedan Svea hofrätt afgifvit af Eders Kongl. Maj:t infordradt yttrande
öfver det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till lag om
krigsdomstolar och rättegången derstädes, enligt hvilket förslag krigshofrätten
skulle i väsentlig mån omorganiseras, har Eders Kongl. Maj:t
den 29 januari 1897 beslutat att öfver samma lagförslag inhemta högsta
domstolens utlåtande. Då detta utlåtande ännu icke inkommit, och
frågan om aflåtande af proposition i ämnet således icke hittills kunnat
af Eders Kongl. Maj:t afgöras, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen:

att för år 1899 till arfvoden åt krigshofrättens
ordförande och militäre ledamöter på extra stat anvisa
enahanda belopp, som för närmast föregående år dertill
anslagits, eller 3,250 kronor.

I underdånig skrifvelse den 16 november 1897 har statskontoret
— med anmälan att statskontoret, jemlikt nådiga trefven den 20 december
1895, den 14 februari och li september 1896 samt den 22 januari
och 5 februari 1897, till komitén för vidtagande af en revision af
den militära rättegångsordningen af under händer varande medel förskottsvis
utbetalt 11,770 kronor 17 öre — hemstält, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes i nåder förordna om godtgörelse till statskontoret för de sålunda
förskjutna medlen.

I öfverensstämmelse med hvad förut egt rum anser jag, att af
den besparing å sammanlagdt 13,082 kronor 22 öre, som, enligt hvad
från statskontoret meddelats, förefinnes å anslaget till nya lagberedningen
för åren 1893 och 1894, erforderligt belopp bör användas till bestridande
af omförmälda förskott.

Jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
:

att medgifva, att af besparingarne å anslaget till
nya lagberedningen för åren 1893 och 1894, tillhopa
13,082 kronor 22 öre, ett belopp af 11,770 kronor 17
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 2

[8.]

Arfvoden åt
krigshofrättens
ordförande och
militäre ledamöter.

[9.]

Statskontorets
förskott.

10

Andra hufvudtiteln.

öre må användas till ersättande af förskottet till omförmälda
komité.

i : ■bii!!),'' ''j ■ rii. jii f -uj »bj;.: '' ■

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde hvad föredragande departementschefen
sålunda hemstält;

Och täcktes Hans Maj:t Konungen dertill i nåder
lemna bifall.

v . -;. v, *,-« -W-i/.i i*J31 ;i C i.iti \l. *l?Tu \ hi ‘ IfjlG ’ > it fVf

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

* V r ‘ ■ j. '' '' '' . ■ - " ''• - - '' • • - .. r>V ■ > *__

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1898.

Tredje hufvudtiteln.

Protokoll öfver utrikesdepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr minisjern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena föredrog regleringen
af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel för år 1899 och yttrade:

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 1

Kabinetts kassan -

[I-]

[2.]

[3- 4.]
[5.]

Konsu Iskassan.

[6.]

[7.]

C8-]

[9.]

2 Tredje hufvudtiteln.

»Med afseende å kabinettskassans utgifter för år 1899 beräknades behofvet
i det budgetförslag, som förelädes Eders Kongl. Maj:t den 26 sistlidne november,
till 624,600 kronor för de förenade rikena tillsammans. Af detta
belopp skulle Sverige bestrida dels hela det till hemliga utgifter beräknade
anslaget, 9,900 kronor, dels ock af återstoden, 614,700 kronor, enligt vedertagen
proportion, 18/,7 eller 43.3,900 kronor, således tillhopa 443,800 kronor
eller samma belopp, som af senaste riksdag beviljades.

Af de i budgetförslaget ingående anslag är löneanslaget till departementschefen,
ministern för utrikes ärendena, uppfördt med samma belopp som i
nu gällande riksstat, eller 24,000 kronor.

Samma förhållande eger rum med anslaget till utrikesdepartementet, som
alltså upptagits till 27,495 kronor.

Under anslagen till ministerstaten, militärattachéer samt skrifmaterialier,
expenser och extra utgifter förekommer likaledes ingen ändring.

Hvad konsulskassan angår, äro inkomster och utgifter i detta budgetförslag
beräknade till 585,300 kronor, deraf 253,980 kronor beräknats belöpa på Sverige
och 331,320 kronor på Norge, efter proportionen mellan de under år 1896 till
konsulskassan influtna svenska och norska konsulat- och expeditionsafgifter
jemte statsanslagen. Fördelningen af utgifterna å de särskilda rubrikerna har
skett efter proportionen af bidragens i detta budgetförslag beräknade slutsummor
med 43,3931 % för Sverige och 56,6069 % för Norge.

De särskilda rubrikerna utgöras af:

Utrikesdepartementet. Det från konsulskassan beräknade gemensamma bidraget
är oförändradt, men enligt ofvannäinnda fördelningsgrund har den
svenska andelen uppförts med 7,594 kronor eller 43,3931 % af hela beloppet

17,500 kronor.

Konsulsstaten. Slutsumman 532,250 kronor har blifvit. fördelad i förhållande
till hvarje lands bidrag och således ett belopp af 230,960 kronor eller
43,3931 % uppfördt för Sverige.

Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter. Slutsumman är oförändrad,
men med användande af nyssberörda proportion har den svenska andelen
blifvit beräknad till 15,426 kronor.

Under utgifter, som bestridas af svenska statsmedel allena, uppföres understöd
åt svenska kyrkan i Paris med oförändradt belopp af 2,950 kronor.

Jag erinrar härvid, att riksdagen i skrifvelse den 2 maj 1894 medgifvit,
att af öfverskotten å de från kronans fastighet i Konstantinopel inflytande
hyresinkomster må från och med 1895, så länge Eders Kongl. Maj:t finner
anslaget behöfligt, dock under högst fem år, få för svenska kyrkan i Paris

Tredje hufvudtiteln. 3

användas 864 kronor årligen, att utgå såsom lönetillökning för pastor vid
nämnda kyrka.

Å tredje hufvudtiteln finnes uppfördt endast ett extra anslag, nämligen för [10.]
utgifvande af »Sveriges traktater».

I den redogörelse, som utgifvaren af detta verk afgifvit öfver sin verksamhet
under sistförflutet år, har han beträffande arbetets fortskridande anfört
följande:

»Sedan under år 1896 arbetets tionde del utkommit, har under loppet af
år 1897 tryckningen af den elfte delen fortgått till och med det 28:de arket,
så att, i öfverensstämmelse med hvad i min föregående redogörelse nämndes,
denna del kan med säkerhet antagas utkomma komplett under innevarande
år. Den tolfte och sista delen kan omedelbart därefter börja att tryckas.

Den är ämnad att sträcka sig till och med år 1900, med hvilket år traktatverket
tills vidare afslutas. Arbetet för fyllande af den lakun (1630—1814),
som uppstått genom den anbefalda öfvergången till den ny«§te tiden, har
under år 1897 fortgått, men någon tryckning har icke, såsom ämnadt var,
ansetts böra företagas på grund däraf, att fortsatta forskningar visat, att i
riksarkivets traktatsamling för 1600-talet förefinnas defekter, hvilka. endast
genom utländska arkiv kunna afhjelpas; en utväg, hvilken likväl nu icke torde
böra anlitas, förr än dessa forskningar hunnit så långt, att en fullständig
kunskap vunnits om hvad i berörda afseende är att söka, då sedermera den
ifrågavarande kompletteringen kan på en gång företagas och genomföras.
Material är emellertid sainladt för tiden 1630—1718 och för år 1814 och
därvid äfven början gjord till anskaffande af handlingar ur främmande arkiv,
men arbetet därmed afstannade i följd af den ofvannämda förändringen i
planen för verkets utgifvande.»

I skrifvelse den 26 Maj 1894 gjorde kommerskollegium framställning [11.]
derom, att genom utdelande af årliga stipendier af allmänna medel tillfälle
måtte beredas för unge män att vid de förenade rikenas konsulat förvärfva
de insigter och den erfarenhet i handels-, sjöfarts- och andra med utöfvande
af konsulstjenst samband egande förhållanden, som kunde göra dem särskild!
egnade för sådan tjenst. Med anledning deraf beslöt Eders Kongl. Magt den
31 December samma år, på hemställan af dåvarande ministern för utrikes
ärendena, att i nådig proposition äska riksdagen medgifvande, att af Sveriges
andel i konsulskassans besparingar måtte från och med år 1896, så länge
Eders Kongl. Maj:t funne lämpligt, dock under högst tre år, få användas årligen
4,000 kronor till ett konsulsstipendium och 1,500 kronor till bestridande,
i män af behof, af stipendiatens resekostnader.

4

Tredje hufvudtiteln.

Denna framställning blef af riksdagen bifallen.

Dåvarande ministern för utrikes ärendena ansåg sig tillsvidare icke böra
tillstyrka upprättande af mer än ett stipendium, då utrikesdepartementet,
redan förfogade öfver det s. k. Johnsonska stipendiet och antalet stipendier
borde bestämmas i förhållande till möjligheten för stipendiaterne att erhålla
befordran.

Den 3-års period, för hvilken det ifrågavarande stipendiet blifvit beviljadt,
, utgår med innevarande år.

Vid det nya stipendiets tillsättande visade det sig emellertid, att detsamma
söktes af ett stort antal personer, hvilkas förvärfvande för konsulsbanan
skulle hafva varit af stor fördel, men hvilka icke utan godtgörelse af allmänna
medel kunde uppehålla sig i utlandet för tjenstgöring vid de förenade rikenas
konsulat, synnerligast icke vid utom Europa belägna, och hvilka derföre afstodo
ifrån att vinna inträde å konsulsbanan. Då utbildandet af en yrkesskicklig
konsulatkår utan tvifvel är ett af de förnämsta vilkor, för att de
förenade rikenas handels- och sjöfartsintressen må kunna på ett nöjaktigt sätt
bevakas, och då möjlighet att erhålla befordran alltid i främsta rummet torde
kunna påräknas af sådana unge män, hvilka genom en längre tids vistelse i
utlandet och tjenstgöring vid våra konsulat förvärfvat de för yrket nödiga
kunskaper, anser jag mig icke kunna underlåta att söka bringa till verkställighet
kommerskollegii i dess ofvan omförmälda framställning gjorda förslag
att för sagda ändamål upprätta två konsulsstipendier. Dessa stipendier
torde lämpligen kunna bestämmas till enahanda belopp som det nu utgående,
eller 4,000 kronor om året för hvartdera, samt dessutom, till bestridande, i
mån af behof, af båda stipendiaternes resekostnader, 3,000 kronor; och torde
i fråga om tillsättandet och åtnjutandet af de båda stipendierna böra fastställas
samma bestämmelser, som de för det nu utgående stipendiet gällande,
nämligen:

att ministern för utrikes ärendena skall genom kungörelser underrätta,
att ansökningar till stipendiernas erhållande kunna inom viss tid inlemnas
till utrikesdepartementet,

att ansökningarna skola af utrikesdepertementet öfversändas till kommerskollegium
för upprättande af underdånigt förslag,

att stipendierna skola utdelas på ett år, men att ministern för utrikes
ärendena derefter skall kunna förlänga tiden för stipendiernas innehafvande
till tre år,

att åtnjutande af stipendierna icke skall för stipendiaten medföra någon
som helst rätt att efter stipendietidens utgång vinna befordran,

att stipendierna icke skola behöfva ovilkorligen utdelas för hvart år,
utan allenast i den mån för stipendiernas erhållande lämpliga personer finnas
att tillgå,

Tredje hufvudtiteln.

5

att inga särskilda kompetensvilkor skola på förhand stadgas, utan eu
hvar sökandes lämplighet bedömas efter för handen varande omständigheter,
att kommerskollegium efter utnämning af stipendiat skall till ministern
för utrikes ärendena afgifva förslag till instruktion, samt

att utsedd stipendiat skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de
instruktioner, som honom meddelas af ministern för utrikes ärendena.

På grund af hvad jag nu i olika punkter anfört och föreslagit, får jag i
underdånighet hemställa:

att Eders Kongl. Maj:t måtte af riksdagen för år 1899 äska de anslag
under tredje hufvudtiteln, som finnas intagna i kolumnen b af den i likhet
med hvad föregående år egt rum utarbetade tablå, som torde böra fogas vid
denna dags protokoll såsom bilaga A;

att de ordinarie anslagen måtte föreslås att utgå mot nu gällande redovisningsskyldighet
samt med samma rätt till deras användande och under
enahanda vilkor som hittills;

att Riksdagens medgifvande äskas, att af Sveriges andel i konsulskassans
besparingar må från och med år 1899 tillsvidare få användas årligen

8,000 kronor till två konsulsstipendier, hvardera å 4,000 kronor, och 3,000
kronor till bestridande, i mån af behof, af stipendiaternes resekostnader, eller
tillsammans 11,000 kronor, med iakttagande i fråga om tillsättandet och åtnjutandet
af de båda stipendierna af ofvan omförmälda bestämmelser;

och att afskrifter af protokollen vid föredragning i sammansatt statsråd
den 26 sistlidne november och denna dag angående den för de förenade
rikena gemensamma utrikesbudgeten för 1899 måtte såsom bilagor B och C
åtfölja protokollet öfver denna föredragning.»

Jemlikt öfrige statsrådsledamöters tillstyrkande

behagade Hans Maj:t Konungen, med gillande af det
föredragna förslaget till riksstatens tredje hufvudtitel för år
1899 samt af hvad herr ministern för utrikes ärendena
i öfrigt hemstält och föreslagit, befalla, att afskrift af
detta protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
för att tjena till ledning vid författandet af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

In fidem:

G. F. Akerhiehn.

6

Tredje hufvudtiteln.

Bil. A.

Ordinarie anslag. Kabinettskassans utgifter. Departementschefen, ministern för utrikes ären-ri en a ____________________________________	Riksstaten 1898.	Förslag till riksstat 1899.	Norges andel i utrikes-budgeten 1899.	Sveriges och Norges ge-mensamma utrikesbud-get 1899.
a kronor. 24,000 27,495 337,941 8,471 45,893	b kronor. 24,000 27,495 337,941 8,471 45,893	C kronor. 11,455 140,809 3,529 25,007	d (b + c) kronor. 24.000 38,950 478,750 12.000 70,900
> Utrikesdepartementet ..............................
5 Ministerstaten ...................-..................-..........
i Militärattachéer .................................
5 Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter....
Säger Konsulskassans utgifter. k TTt.rikesrlenartementet ...................	443,800	443,800	180,800	624,600
7,550 230,072 15,338	7,594 230,960 15,426	9,906 301,290 20,124	17,500 532,250 35,550
7 Konsulsstaten...............................-....................... 8 Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter.... Afgår hvad som häraf beräknas kunna bestridas af inflytande konsulat-1 och expeditionsafgifter
252,960 92,960	253,980 93,980	331.320 211.320	585.300 305.300
Säger	160,000	160,000	120,000	280,000
Summa Utgifter, som bestridas af svenska statsverket allena. 9 Svenska kyrkan i Paris.......................................	603,800	603,800	300,800	904,600
2,950	2,950
Säger	2,950	2,950
Summa Extra anslag. 0 För fortsatt utgifvande af »Sveriges Traktater» 1 För två konsulsstipendier, hvardera å 4,000 kronor, 8,000 kronor och 3,000 kronor till bestridande, i mån af behof, af stipendia-ternes resekostnader, eller tillsammans 11,000 kronor, att utgå af Sveriges andel i konsuls-kassans besparingar.	(306,750	606,750
4,500	4,500
Säger	4,500	4,500
Summa	611,2501 611,250

Tredje hufvudtiteln.

7

Anmärkningar.

(Till kabinettskassans utgifter bidrager Sverige med 12/n och Norge med 5/17. Anslagen till ministerstaten
och till militärattachéer äfvensom till skrifmaterialier, expenser och extra utgifter må användas
utan hinder af deras fördelning å särskilda utgiftstitlar eller inskränkning till något visst år.

[Sverige bestrider allena löneanslaget till departementschefen, men, för vinnande af ofvan angifna
l< proportion mellan slutsumman för Sveriges andel och slutsumman för Norges andel i kabinettskassans
utgifter, är Norge3 bidrag till anslagsrubriken 5 beräknadt högre än proportionen.

5 I slutsumman, Kr. 70,900, ingår för hemliga medel Kr. 9,900, att betalas af Sverige ensamt.

''Till konsulskassans utgifter påräknas dels de vid de lönad» konsulaten inflytande konsulatafgifterna
utaf svenska och norska fartyg samt expeditionsafgifter (ang. beräkningen af dessa, se sid.
10 och 11 här nedan), dels statsanslag, till hvilka Sverige bidrager enligt den af de 1855 och
1875 tillsatta konsulatkomitéer sammanstämmande förordade proportion, för hvilken redogörelse
lemnas i det af sistnämnda komité den 4 november 1876 afgifna betänkande sid. 53
och följ., sid. 170 och följ. (jmfr Konsulatförordningen den 4 november 1886, § 126), och
hvilken proportion, uttryckt i procent, motsvarar 57,14 % för Sverige och 42,8 6 % för Norge.
Bidragen (angående beräkningen af dessa se sid. 2 här ofvan) beräknas för Sverige till
Kr. 253,980 och för Norge till Kr. 331,320. Utgifterna fördelas i proportion till bidragen,
hvilken proportion, uttryckt i procent, motsvarar 43,3931 % för Sverige och 56,6069 % för
Norge.

8

Tredje hufvudtiteln.

Bil. B.

Utdrag af protokollet öfver utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i sammansatt statsråd å Stockholms
slott den 26 november 1897.

N ärvaran de:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Hans excellens norske herr statsministern Gram,

Statsråden: herr friherre Akerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,
grefve Wachtmeister,

Engelhart.

10:o.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i underdånighet:

Uti det förslag till utrikesbudget för år 1899 (för Norge 1 juli 1898—30 juni
1899), för hvilket jag nu ber att få för Eders Kongl. Maj:t närmare redogöra, har jag
upptagit slutsummorna af kabinettskassans utgifter till samma belopp som de, hvilka
finnas upptagna i den faststälda utrikesbudgeten för år 1898.

Tredje hufvudtiteln. 9

Utgiftsförslaget omfattar enligt beräkningen:

ministern för utrikes ärenden .................................... kr. 24,000

utrikesdepartementet................................................... » 38,950

ministerstaten............................................................... » 478,750

militärattachéer............................................................ » 12,000

skrifmaterialier, expenser och extra utgifter ............ » 70,900

eller tillsammans kr. 624,600

I den sista af dessa rubriker ingår anslaget till hemliga utgifter, till hvilket i enlighet
med Eders Kongl. Maj:ts beslut i sammansatt statsråd den 14 Januari 1897 något
bidrag från Norge icke äskats, och hvilket till följd deraf i 1898 års budget är
upptaget endast med dess svenska andel eller kr. 9,900. Då de af mig redan förra
året omnämnda unionella underhandlingarna äfven i år torde få anses utgöra ett skäl
för att låta denna fråga hvila, anser jag mig fortfarande böra upptaga detta belopp till
allenast kr. 9,900 att utgå från Sverige ensamt.

Af utgiftsförslagets slutsumma belöper således på Sverige

hela anslaget till hemliga utgifter............ ......................................................... kr. 9,900

samt af återstoden, kr. 614,700, enligt den vedertagna proportionen 12: 5... » 433,900

tillsammans kr. 443,800

samt på Norge .................................................................................................... » 180,800

summa kr. 624,600

De från kabinettskassan utgående expehtanslöner och pensioner hafva icke undergått
någon förändring; och har jag derföre bibehållit den i 1898 års budget för denna
utgiftspost upptagna siffra.

Konsulskassans inkomster af konsulatafgifter beräknades i 1898 års budgetförslag
till kr. 288,300. Vid underdånig föredragning den 4 december 1896 af berörda budgetförslag
anförde jag, att den stegring i konsulatafgiften, hvilken inträdt under de sista
åren, syntes mig gifva anledning att taga i öfvervägande, huruvida icke en nedsättning
i denna afgift skulle kunna ske för att derigenom bereda sjöfarten någon lättnad, men
att jag på uppgifna skäl icke då ansåge något förslag i nämnda syfte böra framläggas.
Enligt hvad de i år från vederbörande konsuler inhemtade approximativa uppgifter utvisa,
kan en ökning i konsulskassans inkomster af konsulat- och expeditionsafgifter äfven
för i år påräknas.

Angående den af mig sålunda väckta frågan om en eventuel nedsättning af ifrågavarande
afgifter anförde emellertid departementet för det inre i sitt öfver 1898 års bud Bill.

till Riksd. Prat. 1898. 1 Sami. 1 A/d. 2

10 Tredje hufvudtiteln.

getförslag afgifna underdåniga utlåtande, att för norska fartygs vidkommande konsulatafgiftens
storlek vore faststäld genom lag, samt att frågor, som berörde bemälda afgift
ter, antoges stå i nära förbindelse med de mellan rikena pågående förhandlingar, hvilkas
resultat då ännu icke förelåge. Då det icke torde kunna bestridas, att frågan om bestämmandet
af konsulatafgifternas storlek liksom andra konsulatafgiftsuppbörden berörande
frågor ega nära samband med de uppgifter, som den nu samlade unionskomitén
fått sig förelagda, torde, med hänsyn till den af departementet för det inre uttalade uppfattningen,
skäl vara för handen att, innan något vidare från min sida företages i denna sak
afvakta den utredning och de förslag, som af sagda komité kunna komma att i hithörande
afseende afgifvas.

I fråga om beräkningen af konsulskassans inkomst af konsulatafgifter för år 1899
hemställer jag, att nämnda inkomst, för åstadkommande af jemvigt mellan kassans inkomst-
och utgiftsposter, måtte få upptagas med kr. 1,000 mindre än i 1898 års budget
eller till kr. 287,300. Jag erinrar härvid, att uppkommande öfverskott i konsulskassan
enligt Eders Kongl. Maj:ts beslut den 4 december 1893 skola fördelas mellan Sverige
och Norge efter proportionen af de båda rikenas bidrag till konsulskassan såväl genom
statsbidrag som genom erlagda konsulat- och expeditionsafgifter. Inkomsten torde således
i nära öfverensstämmelse med den i budgetförslaget för 1898 gjorda beräkning
kunna upptagas med följande belopp:

från Antwerpens distrikt:

från hufvudstationen ___________________________________________ kr. 9,600

» vicekonsulaten .................................................... » 1,200 ]jr

» Archangels distrikt ............................... »

» Barcelonas » »

» Bilbaos » »

»

»

»

»

Genuas distrikt:

från hufvudstationen _______________________________________________ kr. 3,200

» vicekonsulaten .................................................. » 200

Hamburgs distrikt:

från hufvudstationen........ ....................................... kr. 11,900

» vicekonsulaten................................................... » 1,800 »

Havres distrikt:

från hufvudstationen __________ kr. 5,400

» vicekonsulatet i Bordeaux ................. » 1,700

» de olönade vicekonsulaten_________________ » 9,100 s

Helsingfors’ distrikt................................................................... »

Konstantinopels » ................................................................... »

10,800

1,800

4,200

5,400

3,400

13,700

16,200

7,600

300

Transport kr. 63,400

Tredje hufvudtiteln.

11

Transport kr. 63,400

från Köpenhamns distrikt:

från hufvudstationen .......... kr. 10,500

» vicekonsulatet i Helsingör............. » 300

» de öfriga vicekonsulaten..................................... » 9,400 » 20,200

» Leiths distrikt:

från hufvudstationen ............................................... kr. 2,900

» vicekonsulaten................................................... » 18,900 » 21,800

» Lissabons distrikt........................................................................ » 3,600

» Londons distrikt:

från hufvudstationen ................................................ kr. 36,100

» vicekonsulatet i Cardiff............... » 15,700

» » » Liverpool ........ » 9,300

» » » Newcastle................................. » 19,000

» » » The Hartlepools ............... » 4,200

» de öfriga vicekonsulaten.................................... » 48,800 » 133,100

» Lybecks distrikt:

från hufvudstationen_____________________________ kr. 4,400

» vicekonsulaten....... ........... » 3,300 » 7,700

» Newyorks distrikt................................................................ ........ » 21,500

» Rigas distrikt:

från hufvudstationen ................................ kr. 4,600

» vicekonsulaten............... » 3,000 „ 7,600

» Rio de Janeiros distrikt:

från hufvudstationen................... kr. 4,700

» vicekonsulaten ........... » 3,700 » 8,400

Summa kr. 287,300,

hvaraf med ledning af 1896 års siffror i runda tal kr. 86,563 eller 30, ] 3 procent antagas
belöpa på svenska och kr. 200,737 eller 69,8 7 procent på norska fartyg.

Konsulskassans inkomster af expeditionsafgifter, som för 1898 beräknades till
kr. 18,000, torde kunna uppföras med samma belopp. På grund af 1896 års uppbörd
kunna ifrågavarande afgifter i runda tal beräknas utgöra för svenska ärenden omkring
kr. 7,321 eller 40,67 procent, för norska ärenden kr. 10,487 eller 58,26 procent samt
för sådana ärenden, hvilka äro att betrakta såsom för båda rikena gemensamma, kr. 192

eller 1,07 procent.

Om till den beräknade inkomsten af konsulatafgifter ........................ kr. 287,300

samt af expeditionsafgifter .................................................................. » 18,000

Transport kr. 305,300

12

Tredje hufvudtiteln.

Transport kr. 305,300

läggas statsbidrag till samma belopp, hvarmed dessa under en följd af år utgått
och jemväl för 1898 blifvit beviljade, nämligen kr. 160,000 från Sverige

och kr. 120,000 från Norge eller tillsammans .......................... .............. » 280,000

skulle konsulskassans inkomster komma att utgöra i det hela .................. kr. 585,300.

Beträffande härefter konsulskassans utgifter upptages bidraget till utrikesdepartementet
med oförändradt belopp, kr. 17,500. I fråga om rubriken löner och arfvoden
inträder minskning å tillhopa kr. 1,500, derigenom att de vicekonsuln i London, t. f.
konsuln i Leith J. W. Tornöe tillkommande två ålderstillägg å tillsammans kr. 1,000
bortfallit på grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 5 februari innevarande år, enligt
hvilket Tornöe förklarades berättigad att från och med den 1 juli 1896 under sitt förordnande
såsom konsul i Leith uppbära de för berörda befattningar anslagna löneförmåner
oafkortade med skyldighet att under tiden afstå de löneförmåner, som vore
förenade med hans ordinarie befattning, samt att det till vicekonsuln i Cardiff och
Barry C. A. Höjer utgående ålderstillägg å 500 kronor genom Höjers den 15 mars
1897 timade frånfälle likaledes bortfallit. A andra sidan uppstår en ökning uti ifrågavarande
rubrik, derigenom att lönen för vicekonsulsbefattningen i Havre blifvit, jemlikt
nådigt beslut den 5 februari detta år höjd med kr. 500 från kr. 4,500 till kr. 5,000.
Hela minskningen i förevarande rubrik kommer sålunda att blifva kr. 1,000.

Anslagen till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet hafva icke undergått någon
förändring.

I afseende å anslagen till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet varder jemväl
denna rubriks slutsumma densamma som i 1898 års budget. Den förändring har dock
beträffande dessa anslag egt rum, att jemlikt nådiga beslutet den 12 sistlidne mars det
till förutvarande generalkonsulatet i Alger hittills utgående anslag, kr. 3,000, blifvit i
sammanhang med berörda generalkonsulats omreglering och förändring till konsulat
nedsatt till kr. 2,000, men å andra sidan ett anslag af kr. 1,000 blifvit tillagdt nyupprättade
konsulatet i Tunis.

Utgifterna till pensioner, utgörande kr. 2,525, hafva icke undergått någon förändring.
Vid underdånig föredragning den 4 december 1896 af budgetförslaget för 1898 anförde
jag, att, ehuru beloppet af konsulskassans då utgående pensioner utgjorde endast kr.
2,525, jag likväl, enär de konsuler vid afskedstagandet tillerkända pensioner på senare
tiden utgjort kr. 4,000 om året och väl kunde hända, att före år 1898 några af de förenade
rikenas konsuler kunde komma att erhålla afsked med pension, ansåge, att den i
1897 års konsulsstat uppförda summa för pensioner, kr. 11,550, borde i 1898 års stat
bibehållas oförändrad. Då hvad jag sålunda med afseende å 1898 års budgetförslag
anfört torde ega tillämpning jemväl på nu ifrågavarande budgetförslag, har jag äfven i
detta senare förslag upptagit för pensioner kr. 11,550.

Tredje hnfvudtiteln. 13

För skrifmaterialier, expenser och extra utgifter beräknas liksom för 1898 ett belopp

af kr. 35,550.

Konsulskassans utgifter år 1899 skulle alltså omfatta:

utrikesdepartementet ......................................................................... kr. 17,500

konsulsstaten:

a) löner och arfvoden __________________________________________________ kr. 384,900

b) anslag till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet » 74,500

c) anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet » 61,300

d) pensioner ................................................................ » 11,550 » 532,250

skrifmaterialier, expenser och extra utgifter............................................. » 35,550

Summa utgifter kr. 585,300

Denna summa motsvaras af den ofvan gjorda inkomstberäkningen.

En sammanställning af beräkningarna för 1898 och 1899 skulle hafva följande
utseende:

Inkomster:

1898.

1899.

Ökning. Minskning.

statsverkens bidrag______________________ konsulatafgifter____________________________ expeditionsafgifter.......................	kr. » »	280,000 288,300 18,000	kr. »	280,000 287,300 18,000	—	kr.	1,000
Summa kr.	586,300	kr.	585,300	—	kr.	1,000
Utgifter: utrikesdepartementet ____________________	kr.	1898. 17,500	kr.	1899. 17,500	Ökning.	Minskning.
konsulsstaten: a) löner och arfvoden____________	»	385,900	»	384,900		kl*.	1,000
b) anslag till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet	»	74,500	»	74,500
c) anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet	»	61,300		61,300
d) pensioner_____________________ ...	»	11,550	»	11,550	—		-—
skrifmaterialier, expenser och extra utgifter___________________________________	»	35,550		35,550	_		_
Summa	kr.	586,300	kr.	585,300	—	kr.	1,000

De summor, som för tillfälliga och oförutsedda utgifter samt till betäckande af
möjligen bristande inkomster skulle behöfva begäras af storthinget, anser jag böra i
likhet med föregående år beräknas till kr. 12,000 för kabinettskassan och kr. 16,000
för konsulskassan. För Sveriges del lärer Eders Kongl. Maj:t vilja af riksdagen begära
samma dispositionsrätt öfver uppkommande besparingar, som hittills varit medgifven.

14

Tredje hnfvudtiteln.

Jag hemställer i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t behagade öfver de af mig
uppgjorda förslag och beräkningar infordra kongl. norska regeringens betänkande.

Till hvad herr ministern sålunda hemstält och deruti
öfrige närvarande svenske och norske statsrådsledamöter
i underdånighet sig förenade, behagade Hans
Maj:t Konungen lemna nådigt bifall.

In fidem:

C. H. Strömfelt.

Tredje hiifvudtiteln.

15

Bil. C.

Protokoll öfver utrikesdepartementsärende, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i sammansatt statsråd å Stockholms slott den
14 januari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Hans excellens norske herr statsministern Gram,

Statsråden: herr friherre Akerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Waghtmeister,

Engelhart.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena föredrog i underdånighet förslaget
till de förenade rikenas gemensamma utrikesbudget för 1899 samt kongl. norska
regeringens den 17 nästlidne december deröfver afgifna underdåniga betänkande.

Herr ministern anförde:

»Emot de af mig uppgjorda beräkningarna har kongl. norska regeringen icke haft
något att anmärka. Enligt dessa beräkningar utgör hela anslagsbehofvet till kabinetts -

16

Tredje hufvudtiteln.

kassan kr. 624,600 för de förenade rikena tillsammans eller samma belopp, som varit

uppfördt i Sveriges och Norges gemensamma budget för de senaste åren. Af detta

belopp bestrider Sverige ensamt det till hemliga utgifter beräknade anslaget, kr. 9,900.
Återstoden, kr. 614,700, skulle, med iakttagande af en sträng fördelning, enligt den

vedertagna proportionen 12 till 5, fördelas sålunda, att Sveriges bidrag blefve kr.

433,905: 88 och Norges kr. 180,794: 12, men för afrundning af slutsiffran i hvartdera
landets anslag beräknas Sveriges andel till kr. 433,900 och Norges till kr. 180,800. En
obetydlig rubbning uppkommer visserligen härigenom i proportionen mellan rikenas
bidrag, men densamma är emellertid endast skenbar, emedan i utrikesdepartementets
räkenskaper hänsyn till den rätta proportionen alltid tages, och skilnaden godtgöres
hvartdera landet, så att uppkommen besparing eller brist i hvarje fall fördelas efter den
verkliga proportionen.

Det anslag af statsmedel, som erfordras för konsulskassan, belöper sig i likhet med
föregående år till kr. 280,000, hvaraf, enligt proportionen 4 till 3, kr. 160,000 skulle
falla på Sverige och kr. 120,000 på Norge.

Jag får alltså i underdånighet hemställa, det Eders Kong! Maj:t behagade besluta
att af riksdagen och storthinget äska de för utgifternas bestridande nödiga anslag, att
utgå såväl för kabinettskassan, så vidt angår de af Sverige och Norge gemensamt bestridda
anslagen, som för konsulskassan efter den för de båda rikenas bidrag till sådana
utgifter hittills tillämpade proportion.

Med hänsyn såväl till de för Sverige och Norge olika statsregleringsperioderna,
som till den olika dispositionsrätt öfver besparingar å ifrågavarande anslag, hvilken i
de båda rikena under senare år varit bestämd, får jag slutligen föreslå,

att af riksdagen måtte för 1899 begäras kr. 443,800 (kr. 9,900 + kr. 433,900) till kabinettskassan
och kr. 160,000 till konsulskassan, att utgå emot nu gällande redovisningsskyldighet
samt med samma rätt till anslagens användande och under enahanda vilkor
som hittills;

och att af storthinget måtte för budgetterminen 1 juli 1898—30 juni 1899 äskas
kr. 180,800 till kabinettskassan och kr. 120,000 till konsulskassan, förutom hvad i konsulatafgifter
af norska fartyg samt expeditionsafgifter kan komma att under samma
period inflyta, äfvensom derutöfver ett anslag för tillfälliga eller oförutsedda utgifter
af kr. 28,000, hvaraf kr. 12,000 för kabinettskassan och kr. 16,000 för konsulskassan.

Uti hvad herr ministern för utrikes ärendena sålunda hemstält och föreslagit, förenade
sig det sammansatta statsrådets öfriga ledamöter, hvarvid norska statsrådsafdelningen
tillika yttrade, att den anslöte sig till kong! norska regeringens betänkande;

och behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla och bifalla
hvad sålunda blifvit af herr ministern för utrikes
ärendena hemstäldt och föreslaget.

In fidein:

G. F. Akerhielm.

Tredje imfvmltiteln.

17

Sveriges och Norges gemensamma utrikesbudget för år 1899.

1.	Kabinettskassan:	Sverige.	Norge.	Tillsammans.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
	1. Ministern för utrikes ärendena	24,000		24,000
	2. Utrikesdepartementet......	27,495	11,455	38,950
	3. Ministerstaten......	337,941	140,809	478,750
	4. Militärattachéer	8,471	3,529	12,000
	5. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter...	45,893	25,007	70,900
	Summa kronor	443,800	180,800	624,600
II.	Konsulskassan:
	6. Utrikesdepartementet..	7,594	9,906	17,500
	7. Konsulsstaten	230,960	301,290	532,250
	8. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter...	15,426	20,124	35,550
		253,980	331,320	585,300
	Älgar livad som häraf beräknas kunna bestridas
	af inbytande konsulat- och expeditionsafgiftér.	93,980	211,320	305,300
	Summa kronor	160,000	120,000	280,000

Beräkning öfver kabinettskassans utgifter för år 1899.

Kronor.

1. Ministern för utrikes ärendena ......................................................... 24,000

2. Utrikesdepartementet.._________________________ _______________________________ 38,950

3. Ministerstaten:

a. Traktamenten:

Beskickningen i Berlin:

Envoyé Extraordinär och Ministre Plénipotentiaire 48,000
Legationssekreterare................................. 6,000 54,000

Transport 54,000

Bill. till Hiksd. Prut. läns. 1 Sami. 1 A/d.

62,950

3

18 Tredje hufvudtiteln.

Transport 54,000

Beskickningen i Bryssel och Haag:

Ministre Plénipotentiaire______________ 20,000

Beskickningen i Konstantinopel:

Mindre Plénipotentiaire............................. 10,000

Beskickningen i Köpenhamn:

Envoyé Extraordinär och Ministre

Plénipotentiaire----------- 36,000

Legationssekreterare--------------- 5,000 4j,000

Beskickningen i London:

Envoyé Extraordinär och Ministre

Plénipotentiaire--------------- 60,000

Legationssekreterare................... 8,000 68,000

Beskickningen i Madrid:

Ministre Plénipotentiaire..................... 22,000

Beskickningen i Faris:

Envoyé Extraordinär och Ministre

Plénipotentiaire..............j..........*.. 60,000

Legationssekreterare....................... 8,000 68,000

Beskickningen i S:t Petersburg:

Envoyé Extraordinär och Ministre

Plénipotentiaire............... 60,000

Legationssekreterare...................... 8,000 68,000

Beskickningen i Bom:

Envoyé Extraordinär och Ministre Plénipo -

tentiaire.............. — 29,000

Beskickningen i Washington:

“ÄVäso,,“ gener''l,kons"1} Envoyé Extraordinär och Ministre''

Plénipotentiaire........... 24,000

Legationssekreterare, lön................. 6,000

D:o, tjenstgöringspenningar 4,000 34,000

62,950

Transport 414,000

62,950

Tredje hufvudtitcln.

Transport 414,000

Beskickning en i Wien:

Envoyé Extraordinär och Ministre Plé nipotentiaire

...............................-............. 32,000 446,000

b. Expektanslöner och Pensioner.................. 32,750

4. Militärattachéer:

1 Militärattaché................................................ 6,000

1 d:o ................................................ 6,000

5. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter:

a. Skrifmaterialier och expenser......................... 24,500

b. Ekiperingspenningar.........................-........... 10,000

c. Hemliga utgifter.......................................... 9,900

d. Öfriga extra utgifter.................................... 26,500

Summa kronor

Beräkning öfver konsulskassans inkomster och utgifter för

Inkomster:

Svenska statsverkets bidrag.........................................

Norska statsverkets bidrag.........................................

Konsulatafgifter, förslagsvis:
inom Antwerpens konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen.................. 9,600

» vicekonsulaten inom distriktet
...............................- 1,200 10,800

..> Archangels konsulsdistrikt...................... 1,800

» Barcelonas » 4,200

» Bilbaos » 5,400

» Genuas konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen.................. 3,200

» vicekonsulaten inom distriktet.
................................-___200 3,400

19

62,950

478,750

12,000

70,900

624,600

1899.

Kronor.

160,000

120,000

Transport 25,600

280,000

20

Tredje hufvudtiteln.

Transport 25,600

inom Hamburgs konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen______________ 11,900

> vicekonsulaten inom distriktet------------------
1.800 13,700

» Havres konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen__________ 5,400

» vicekonsulatet i Bordeaux .... 1,700

öfriga vicekonsulat. inom distriktet
....................... ... 9,100 16,200

» Helsingfors’ konsulsdistrikt...................... 7,600

» Konstantinopels » ..................... 300

» Köpenhamns konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen............ 10,500

» vicekonsulatet i Helsingör____ 300

» öfriga vicekonsulat inom di striktet.

........................ 9,400 20,200

» Leiths konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen................ 2,900

''» vicekonsulaten inom distriktet.
.................. 18,900 21,800

» Lissabons konsulsdistrikt........................ 3,600

» Londons konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen.................. 36,100

» vicekonsulatet i Cardiff_______ 15,700

» » i Liverpool... 9,300

» » i Newcastle... 19,000

s » i The Hartle pools

.... 4,200

3 öfriga vicekonsulat inom distriktet.
........... 48,800 133,100

» Lybecks konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen............ 4,400

s vicekonsulaten inom distriktet.
............ 3,300 7,700

» Newyorks konsulsdistrikt....................... 21,500

Transport 271,300

280,000

280,000

Tredje hufvndtiteln.

21

Transport 271,300

inom Rigas konsulsdistrikt:

vid hufVudstationeii............. 4,000

» vicekonsulaten inom distriktet
...... 3,000

» Rio de Janeiros konsulsdistrikt:

vid hufvudstationen___________________ 4,700

> vicekonsulaten inom distriktet.
................................ 3,700

Expeditionsavgifter, förslagsvis____________________

7,600

8,400 287,300
18,000

Summa kronor

U tgifter:

6. Utrikesdepartementet..

7. Konsulsstaten:

a. Löner

Antwerpen,

Archangel,

Barcelona,

Bilbao,

Genua,

Hamburg,

Havre

Bordeaux,

Helsingfors,

omför miuiRterfltnloi!. KonStantinOpel,

Köpenhamn,

ppbiir konsulataf({ift.!r. Helsingör,

Leith,

Lissabon,

och arfvoden:

Generalkonsuln, lön	. ....___	13,000
		12,000
		12,000
Konsuln, »		10,000
Generalkonsuln, »		12,000
» »		15,000
» »	14,500
Vicekonsuln,	5,000	19,500
» »		6,000
Generalkonsuln, »		15,000
Ministre Plénip. »	10,000
Drogman, »	7,000	17,000
Generalkonsuln, »	15,000
Vicekonsuln,	4,500	19,500
»	3,900
2:ne ålderstillägg	1,000	4,900
Konsuln, lön		16,000
Generalkonsuln, »		15,000
Transport	186,900

280,000

305.300

585.300

. 17,500

17,500

22

Tredje hufvudtiteln.

I lönen ingår ersättning för]
resor inom distriktet. \

Jemför ministerstaten.

	Transport	186,900
London,	Generalkonsuln, lön	24,000
	Vicekonsuln, »	10,000
	Kanslisten, »	6,000
	En kontorist, »	5,000
	» » »	4,000	49,000
Gardin-,	Vicekonsuln, »		9,000
Liverpool,	Vicekonsuln, lön	9,000
	2:ne ålderstillägg	1,000	10,000
Newcastle,	Vicekonsuln, lön	9,000
	2:ne ålderstilläo-g OO	1,000	10,000
The Hartlepools, Kontoristen, lön	4,000
	personligt lönetillägg	1,000	5,000
Lybeck,	Generalkonsuln, lön		12,000
Newyork,	Konsuln, »	30,000
	Vicekonsuln, »	6,000
	2:ne ålderstillägs;	1,000	37,000
Kiga,	Konsuln, lön		9,000
Rio de Janeiro,	Generalkonsuln, »		17,000
Shanghai,	Generalkonsuln, »		18,000
	Konsulatbiträdet, »		6,000
Washington,	Generalkonsuln, »		16,000

384,900

17,500

b. Anslag till kontorskostnader mot redovisningsskyldighet:

Antwerpen................ 4,500

Archangel............ 2,500

Barcelona...................... 2,000

Bilbao..................................... 2,500

Genua........... 2,500

Hamburg...-........................ 5,500

Havre............ 4,500

Helsingfors............. 4,000

Köpenhamn............................. 4,500

Leith ..... 6,000

Lissabon ......................................................... 4,000

London ............................................... 11,000

till underhåll af generalkonsulatets hus... 4,000 15,000

Transport 57,500 384,900

17,500

Tredje hufvudtitelii.

23

Transport 57,500 384,900 17,500

Lybeck................................................... 2,000

Newyork............ 8,000

Riga............................................................... 3,000

Shanghai .................-................................... 4,000 74,500

c. Anslag till kontorskostnader utan redovisningsskyldighet:

Alexandria...................................................... 3,500

Alger........................ 2,000

Bordeaux.._______ _____ 2,000

Buenos Ayres................ 4,000

Cardiff......................... 7,000

Gibraltar..... ............ 2,000

Havana________________________ 3,000

Japan_________________ 4,000

Kiel............. 800

Liverpool..................................... 5,000

Marseille............................... 1,500

Melbourne:..... 6,000

Montevideo.. ................................... 2,000

Neapel............. 3,000

Newcastle........... 4,000

Pineus............................................................. 1,000

Rio de Janeiro................................................. 4,000

San Francisco................................................... 4,000

Tanger............................................................ 1,500

Tunis ......................... 1,000 61,300

d. Pensioner.............................................................. 11,550 532,250

8. Skrifmaterialier, expenser och extra utgifter:

a. Skrifmaterialier och expenser..................................... 6,500

b. Ivonsulernes embetsutgifter_______________________________________ 15,500

c. Diverse utgifter.....''.......................... ..................... 13,550 35,550

Summa kronor 585,300

24

Tredje liufvudtiteln.

Uppgift öfver de från kabinettskassan och konsulskassan för närvarande utgående

expektanslöner och pensioner.

Från Kabinettskassan.

Jeml. Nådigt

beslut af den ib xp ek t ail 81on e r: Kronor

12 Juli 1895 Envoyén H. Åkerman..................................................... ......... 6,000

Pensioner:

10 Juli 1884 F. d. Envoyén Herr O. M. Björnstjerna _______ 6.000

21 Juni 1889 » » F. T. Lindstrand ........... 6,000

6 Sept. 1895 Ministern C. Burenstam ........ 5,000

15 April 1869 » Ministerresidenten Friherre L. Wrede.__________ 4,000

Summa kronor 27,000

Från Konsulskassan.

Jeml. Nådigt

beslut af den ± CDSlODGr: Kronor.

24 April 1885 Generalkonsuln G. Hegardts enka__________________________________ 800

9 Juli 1896 Konsuln A. Kirseboms enka ........... 700

29 Maj 1874 Vicekonsuln Hambros enka .............. 400

9 Juli 1896 » J. J. G. Nicolavsens enka......... ...... 400

6 Juli 1825 Aflidne Konsulatsekreteraren Frumeries dotter Anna Carolina ... 225

Summa kronor 2,525

Tredje hufvudtiteln.

25

Kongl. Maj:ts i Nåder faststälda Stat för Utrikesdepartementet;

Gifven Stockholms Slott den 16 november 1883.

		Lön.	TjenBt- görings- penningar.	Summa.
1	Kabinettssekreterare, Expeditions-chef, arfvode .......................			7,500 6,400	/A.f detta arfvode anses 2,600 J kr. motsvara tjenstgörings-| penningar.
1	Afdelningschef..........................	4.400 8,800 2,500 2,500 1,800 3,600 1,200 2.400 650	2,000
2	D:(T .......................	4,000 1,500 1,500 1,200 2,400 800	12,800	f göring höjas med 600 kr.
1	Arkivarie _______________________	4,000	\ Lönen kan efter 6 års tjenst-1 göring höjas med 500 kr. och [ efter 10 års tjenstgöring med ) ytterligare 600 kr.
1	Förste sekreterare ______ . .	4.000 3.000
1 Andre sekreterare ________ _ _____
2	D:o .............	6,000 2,000 4,000 950
1	D:o . ...........
2	D:o ................	1,600 300
1	Förste vaktmästare.................	Derjemte fri bostad.
1	Vaktmästare ........ .....	500	300	800	il/önen kan efter 6 års tjenst-j göring höjas med 100 kr.
1 3	n-u _________________	1,500 —	900	2,400
j Till Utrikesdepartementet hörande embetsman: 1 Introduktör för främmande sände-bud, arfvode.............................		2,600
'' 1		Summa kronor	56,450

Statens slutsumma af femtiosex tusen fyra hundra femtio kronor kommer att af
nedanstående anslagsmedel utgå, nemligen:

1) Anslaget å svenska riksstatens Tredje hufvudtitel:

Utrikesdepartementet-............................................................- kr. 27,495

2) De Förenade Rikenas anslag till Utrikesdepartementet å den gemen samma

konsulskassan.............................................................. * 17,500

3) Norska statsverkets anslag till Utrikesdepartementet....................... * 11,455

Summa kronor 56,450

Stockholm 1898. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Fjerde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver lan dtför svar sär en den, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1898.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

VON K RUSENST JERNA och

grefve Wachtmeister.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe anhöll att få underställa
Kongl. Maj:ts pröfning frågan om reglerandet af utgifterna under
riksstatens fjerde hufvudtitel för år 1899 och att i sammanhang dermed
få föredraga följande till Kongl. Maj:t inkomna skrifvelser och
framställningar i de delar, de icke förut blifvit inför Kongl. Maj:t anmälda,
nämligen:

ett- inom landtförsvarsdepartementet upprättadt förslag till ny organisation
af arméns förvaltning jemte deröfver af arméförvaltningen,
kammarrätten m. fl. myndigheter afgifna underdåniga utlåtanden;

generalfälttygmästarens och chefens för arméförvaltningens artilleridepartement
underdåniga skrifvelse den 15 sistlidne november angående
nämnda departements behof af statsmedel för år 1899;

generalfälttygmästarens underdåniga skrifvelse den 22 i samma
månad angående anslag för inköp af skjutfält för Första Göta artilleriregemente
och Gotlands arlillericorps;

arméförvaltningens å fortifikationsdepartementet, underdåniga skrifBih.
till Riksd. Hot. 181)8. 1 Sand. 1 Afd. 1 Iliift. 1

2 Fjerde hufvndtiteln.

velse den 15 sistlidne november angående departementets medelsbehof
för år 1899;

arméförvaltningens å iutendentsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 15 sistlidne oktober angående departementets behof af statsmedel
för år 1899;

arméförvaltningens å fortifikationsdepartementet underdåniga skrifvelse
den 15 sistlidne november, hvarmed öfverlemnats en af chefen
för fortifikationen den 13 i samma månad aflåten underdånig framställning
angående extra ordinarie anslag till rikets fästningsbyggnader under
år 1899;

en af generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet samt chefen
för fortifikationen gemensamt den 19 i sistnämnda månad aflåten underdånig
skrifvelse angående sistnämnda angelägenhet;

generalintendentens underdåniga skrifvelse den 23 sistlidne oktober
angående extra ordinarie statsanslag för arméns intendenturutrustning;

t. f. chefens för generalstaben underdåniga skrifvelse den 30 november
1896 med förslag till förändrad organisation af Gotlands stridskrafter,
äfvensom arméförvaltningens å artilleri-, intendents- och civila
departementen den 2 juli och den 1 december 1897 i detta ärende afgifna
underdåniga utlåtanden;

chefens för Gotlands artillericorps underdåniga skrifvelse den 13
april 1897 angående batterihandtverkarnes vid corpsen utbytande mot
handtverkssoldater, äfvensom arméförvaltningens å nyssnämnda tre departement
i anledning deraf den 5 november 1897 afgifna underdåniga
utlåtande;

militärbefälhafvarens på Gotland underdåniga skrifvelse den 12 juli
1897 angående förvärfvande af mark för de militära förrådens å Gotland
flyttande till Tingstäde, äfvensom chefens för fortifikationen i anledning
deraf den 24 sistlidne november afgifna underdåniga yttrande;

generalfälttygmästarens underdåniga skrifvelse den 30 sistlidne november
angående flyttning af artilleriförråden å Gotland;

generalintendentens underdåniga skrifvelse den 18 näst-lidne december
angående flyttning af intendenturförråden å Gotland;

en af Gotlands försvarsförbund den 24 april 1892 aflåten underdånig
skrifvelse angående ordnande af det fasta försvaret å Gotland;

t. f. chefens för generalstaben underdåniga skrifvelse den 28 juni
1897 angående ombildande af generalstabens civilmilitära personal, äfvensom
arméförvaltningens å civila departementet den 15 sistlidne oktober
och generalintendentens den 8 påföljande november i anledning
deraf afgifna underdåniga utlåtanden;

3

Fjerde hufvudtiteln.

en af Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, i egenskap af inspektör
för militärläroverken, den 21 sistlidne oktober aflåten underdånig skrifvelse,
hvarmed öfverlemnats ett af chefen för krigsskolan upprättadt
förslag till ny stat för krigsskolan, äfvensom arméförvaltningens å civila
departementet den 3 nästlidne december samt t. f. chefens för generalstaben
den 9 i samma månad i ärendet afgifna underdåniga utlåtanden;

inspektörens för trängen underdåniga skrifvelse den 12 november
1895 angående omorganisation af allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm,
äfvensom de underdåniga utlåtanden, som i detta ärende afgifvits
af sjukhusets direktion den 13 juni 1896, af medicinalstyrelsen den 17
november samma år samt af arméförvaltningen å intendents- och civila
departementen den 29 sistlidne november;

ett den 8 sistlidne december afgifvet underdånigt förslag till förändrad
organisation af skjutskolan för infanteriet och kavalleriet jemte
arméförvaltningens å artilleridepartementet den 23 i samma månad deröfver
afgifna underdåniga utlåtande;

generalfälttygmästarens underdåniga skrifvelse den 16 sistlidne november
angående förbättrade löneförmåner åt de vid artilleriets truppförband
anstälde rustkammarsmeder, gevärshandtverkare och stockmakare,
äfvensom arméförvaltningens å civila departementet i anledning
häraf den 19 i samma månad afgifna underdåniga utlåtande;

generalfälttygmästarens underdåniga skrifvelse den 25 februari 1897
angående ålderstillägg åt tygskrifvare jemte arméförvaltningens å civila
departementet den 5 påföljande mars deröfver afgifna underdåniga utlåtande; t.

f. chefens för generalstaben underdåniga skrifvelse den 5 november
1897 angående förbättrade vilkor för arméns reservofficerare,
äfvensom arméförvaltningens å civila departementet den 19 i samma
månad deröfver afgifna underdåniga utlåtande;

en af chefen för första arméfördelningen den 28 oktober 1897 aflåten
skrifvelse i fråga om antalet vid skånska husar- och dragonregementena
år 1899 vakanssatta rusthåll;

en af chefen för sjette arméfördelningen den 2 sistlidne november
aflåten skrifvelse i fråga om antalet vid Norrlands dragonregemente år
1899 vakanssatta rotehåll; samt

centralstyrelsens för Sveriges frivilliga skytteföreningar underdåniga
skrifvelse den 27 sistlidne november angående anslag till skarpskytteväsendets
och skjutskicklighetens befrämjande.

4

Fjerde hufyudtiteln.

[I-]

Uteslutning
ur riksstaten
af detta anslag
och uppförande
i dess
ställe af nya
anslag.

Departementschefen yttrade härvid beträffande de

Ordinarie anslagen.

Arméförvaltningen.

Såsom Eders Kong!. Maj:t behagade erinra sig, hafva under de
senaste åren i Riksdagens revisorers berättelser, i samband med granskningen
af arméförvaltningens räkenskaper, förekommit uttalanden af
innehåll, att svenska arméns centrala förvaltning borde omorganiseras
i syfte att åvägabringa större enkelhet, reda och öfverskådlighet i fråga
om hushållningen med och redovisningen af de till landtförsvaret anslagna
medel. En liknande åsigt framstäldes äfven i den underdåniga
skrifvelse, som ledamöterna af Riksdagens Första Kammare, kammarherren
m. m. grefve iV. G. A. Sparre och bruksegaren m. m. Chr. Lundeberg
samt ledamöterna af Riksdagens Andra Kammare, hemmansegaren
A. P. Danielson i Dystad och riksbanksfullmägtigen O. Jonsson i Hof
afläto den 28 oktober 1895 efter fullgjordt nådigt uppdrag att afgifva
yttrande öfver ett underdånigt förslag till förändrad uppställning af riksstatens
fjerde hufvudtitel. I denna skrifvelse, hvilken, i hvad den afsåg
en förändrad uppställning af nämnda hufvudtitel, anmäldes inför
Eders Kongl. Maj:t den 13 januari 1896, blef äfven det sätt, hvarpå
till densamma hörande statsanslag redovisades, föremål för uttalande, i
sammanhang hvarmed äfven med några ord berördes den rigtning, i
hvilken förändrade bestämmelser i afseende å räkenskapsväsendet inom
arméförvaltningeu syntes böra gå. Dervid yttrade de fyra granskningsmännen,
att de trott sig finna, att förvaltningen af de under riksstatens fjerde
hufvudtitel hörande medel borde, jemte dithörande räkenskaps-, redovisnings-,
och revisionsväsende, förläggas å endast ett departement i arméförvaltningen,
till hvilket sålunda alla slags redogörelser för dylika medel
skulle ingå och hvilket i följd häraf också egde att för denna redovisning
utfärda de nödiga föreskrifterna.

Då förslag i dylikt syfte äfven blifvit framstäldt af de genom nådiga
brefvet den 7 april 1893 förordnade komiterade för utarbetande
af förslag till sådana ändringar i de rörande arméns förvaltning gällande
reglementen och stadganden, som påkallades af intendenturcorpsens förändrade
organisation och förändringarna i öfrigt uti härorganisationen,
erhöll statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet på derom

5

Fjerde hufvudtiteln.

gjord underdånig framställning den 7 februari 1896 nådigt bemyndigande
att tillkalla vissa personer för att inom departementet uppgöra förslag
till omorganisation af arméförvaltningen i syfte att till det civila departementet
förlägga hela den embetsverket åliggande kassavården, bokföringen,
anordningsväsendet och revisionen samt alla ärenden inom
verket af juridisk eller civil-administrativ art, såsom besvärsmål och dylikt.

Under det arbete, som sålunda tog sin början inom landtförsvarsdepartementet,
kom man emellertid till den uppfattning, att frågan om
arméförvaltningens omorganisation i sjelfva verket syntes hafva en vida
större räckvidd, än som gifvits åt densamma genom nyssnämnda nådiga
beslut. Det syntes sålunda angeläget att taga hela det militära
förvaltningssystemet i skärskådande för att se till, huruvida det icke,
med hänsyn såväl till en god freds förvaltning som ock till dennas Öfverensstämmelse
med fältförhållandenas kraf, skulle vara ändamålsenligt att
äfven i andra afseenden än den ofvan berörda omdana svenska arméns
förvaltning. Genom nådigt beslut den 25 september 1896 fann också
Eders Kongl. Maj:t — enär det förberedande arbetet i ärendet gifvit
vid handen, att förändring af embetsverkets (arméförvaltningens) organisation
torde kunna ifrågasättas i vidsträcktare omfattning, än som till
en början varit afsedd, samt det vid sådant förhållande vore af vigt att
inom landtförsvarsdepartementet eg a tillgång till detaljerade upplysningar
inom arméns olika förvaltningsgrenar — godt bemyndiga statsrådet
och chefen för nämnda departement att tillkalla jemväl andra sakkunniga
personer för att inom departementet biträda vid utarbetande af
förslag till den omorganisation af nämnda embetsverk, som departementschefen
efter pröfning af samtliga på frågan inverkande förhållanden
kunde finna erforderlig.

Innan detta arbete var bragt till afslutning, hade — jag tillåter
mig att härom i förbigående erinra — Riksdagens år 1896 församlade
revisorer uttalat den öfvertygelse, att enkelhet, reda och öfverskådlighet
i afseende å bokföringen inom arméförvaltningen samt effektiv
kontroll beträffande redovisningen kunde vinnas endast genom en omfattande
reform af hela den militära förvaltningen, i syfte att, så långt det
läte sig verkställas, decentralisera densamma. Härigenom skulle, enligt
revisorernas mening, tillika det högst vigtiga hufvudändamålet med all
militärförvaltning ernås, nemligen att fredsförvaltningen bragtes i nära
öfverensstämmelse med de förhållanden, som inträda vid och efter
härens försättande på krigsfot.

Resultatet af ifrågavarande inom landtförsvarsdepartementet utförda
arbete föreligger nu i:

6 Fjerde hnfrudtlteln.

a) Förelag till ny organisation af arméns förvaltning, och

b) Förslag till ny hufvudbok för arméförvaltningen jemte räkenskapsformulär;
hvarjemte utarbetats en redogörelse för hufvuddragen af
den centrala förvaltningens vid svenska armén historiska utveckling.

Hvad angår det upprättade förslaget till ny hufvudbok för arméförvaltningen
jemte räkenskapsformulär, är detta ärende ännu icke i
det skick, att detsamma kan inför Eders Kongl. Maj:t anmälas.

Detta är deremot fallet med förslaget till ny organisation af arméns
förvaltning, öfver hvilket förslag, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga
befallning, underdåniga utlåtanden — rörande förslaget i dess helhet
eller vissa delar deraf — afgifvits utaf arméförvaltningen, kammarrätten,
statskontoret, medicinalstyrelsen, öfverfältläkaren, t. f. chefen för generalstaben,
cheferna för samtliga arméfördelningarna, militärbefälhafvaren
på Gotland, generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet, chefen för
fortifikationen, generalintendenten, Eders Kongl. Majds befallningshafvande
i rikets samtliga län samt fullmägtige i riksbanken; och, jemte
det jag anhåller att nu få i underdånighet inför Eders Kongl. Maj:t
redogöra för innehållet af ifrågavarande förslag, hemställer jag, att detsamma,
äfvensom den ofvan omförmälda utredningen angående hufvuddragen
af den centrala förvaltningens vid svenska armén historiska utveckling,
måtte få till Riksdagens ledamöter utdelas.

De hufvudsakliga förändringar, som enligt förslaget böra vidtagas
i fråga om svenska arméns förvaltning, kunna hänföras till två särskilda
grupper, allt eftersom de äro af natur antingen att kunna afgöras
af Eders Kongl. Maj:t allena eller att äfven kräfva Riksdagens medverkan
och bifall. Det kan måhända förefalla öfverflödigt att i detta
sammanhang lemna en framställning af de förslag, som uteslutande falla
inom området för Eders Kongl. Maj ds beslutanderätt. Men då desamma,
åtminstone uti åtskilliga afseenden, stå i ett visst samband med de
organisationsändringar, för hvilkas genomförande Riksdagens bifall är
en förutsättning, torde det icke vara ur vägen att, för vinnande af
öfversigt öfver frågan i hela dess vidd, vid detta tillfälle äfven egna
uppmärksamhet åt förberörda förslag och gifva en framställning af
deras väsentliga innebörd.

De förslag till ändringar i arméns förvaltning, som torde kunna
afgöras på grund af Eders Kongl. Maj ds administrativa befogenhet, utgöras
af:

* Fjerde hufVudtiteln. 7

a) Decentralisation af vissa anslag under riksstatens fjerde hufvudtitel,
d. v. s. anslagens fördelande på förvaltningarna vid arméfördelningar,
regementen, corpser och anstalter, i syfte dels att vidga arméfördelningsckefernas
(fördelningsintendenturernas) förvaltningsmyndighet,
dels att främja sjelfhushållningen vid de lägre truppförbanden;

b) Förändring af arméns kassa- och räkenskapsväsende i syfte att den
kredit, som nu är i landtränterierna öppnad för truppförvaltningsmyndigheterna,
skulle upphöra, samt att i stället bestyret med de erforderliga
penningmedlens tillhandahållande till nämnda myndigheter öfverflyttas
från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till riksbanken
eller i ort, der riksbankskontor ej finnes, till annan bankinrättning. Af
denna förändring borde följa, att alla de utgifter, som nämnda befallningshafvande
sjelfva eller genom underlydande tjenstemän göra för
militära ändamål, snarast möjligt borde ersättas af de militära förvaltningsmyndigheterna.
På så sätt skulle den nu räkenskaperna invecklande
bokföringen mellan ifrågavarande myndigheter och landtränterierna
försvinna, redovisningsväsendet kunna göras öfverskådligare och kassakontrollen
underlättas.

Dessutom skulle redovisningsväsendet påskyndas derigenom, att de
för förvaltningstjenstens utöfvande erforderliga förskotten skulle beräknas
och reqvireras månadsvis, i sammanhang hvarmed månatliga redovisningar
skulle, till åstadkommande af bättre och mera snabbt verkande
kontroll, införas, hvarjemte gjorts gällande behofvet och ändamålsenligheten
af att utbildning till intendenturtjensteman borde föreskrifvas såsom
vilkor för befordran till revisorstjenst inom armén och dess centrala
styrelser.

Till de o rganisatiosn ändringar, för hvilkas lösning Riksdagens medverkan
är erforderlig, äro att räkna:

a) Fördelningsintendenturernas förseende med revisionstjenstemän i syfte
att till desamma förlägga revisionen af truppförvaltningsmyndigheternas
räkenskaper, dock med beslutanderätten (domsrätten) i anmärkningsmål
bibehållen vid central förvaltningsmyndighet;

b) Omorganisation af armé före ältning en till tre särskilda styrelser
genom artilleri- och fortifikationsdepartementens utbrytning och ombild-,
ning till artilleri- och fortifikationsstyrelser samt de nuvarande intendents-
och civila departementens sammanslagning till en gemensam
styrelse, intendenturstyrelson, och i sammanhang dermed sjukvårdsbvråns
utbrytning från intendentsdepartementet och ställande under
öfverfältläkaren under namn af öfverfältläkarens stab; samt

8

Fjerde hufvud titeln.

c) Omorganisation och utvidgning af intendentur corpsen, hvilken åtgärd
af flera skäl funnits oundgängligen nödig.

Genomförandet af de sålunda ifrågasatta organisationsändringarna
skulle kräfva nya stater för de nya embetsverken och för intendenturcorpsen
äfvensom smärre ändringar i vissa andra stater, hvarom jag
torde få tillfälle att här nedan lemna närmare redogörelse.

Dessutom har uti organisationsförslaget framhållits, att en annan
uppställning af riksstatens fjerde hufvudtitel än den nu gällande och af
1896 års riksdag antagna skulle, med hänsyn till önskvärdheten af anslagens
decentralisering, vara att föredraga. I fråga om denna angelägenhet
anhåller jag emellertid att få redan nu, för att i det följande
icke behöfva återkomma till densamma, uttala min mening. Frågan synes
mig i dess nuvarande läge hvarken böra eller kunna upptagas till
ompröfning. Den kräfver sin tid och grundliga förberedelser. Det
torde nämligen icke med ett sakenligt ordnande af förvaltningsangelägenheterna
vara öfverensstämmande att man — innan full klarhet
vunnits, huru långt i sjelfhushållningens och sparsamhetens intresse
samt med hänsyn till åvägabringandet af en fullt verksam medelskontroll
fördelningen af anslagen inom de särskilda förvaltningsgrenarna
(på föiplägnadens, beklädnadens, beväpningens o. s. v. områden) lämpligen
kan och bör drifvas — grepe sig an med att utarbeta och framlägga
förslag till en ny eller förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln.
I betraktande häraf och öfriga inverkande omständigheter vill det synas,
som om den ifrågasatta nya uppställningen snarare bör utgöra ett efterföljande
led af den militära förvaltningsreformen i dess helhet och särskildt
af den, efter erforderliga utredningar och beräkningar, såsom
ändamålsenlig befunna och i behöriga förvaltningsföreskrifter faststälda
anslagsdecentraliseringen, än en föregångare till samma reform och
samma anslagsdecentralisering. Då dertill kommer, att den uppställning
af fjerde hufvudtiteln, som godkändes af Riksdagen år 1896 och blef
gällande med 1897 års ingång, torde under närvarande förhållanden
uppfylla alla billiga anspråk på reda och öfverskådlighet, synes det icke
föreligga något skäl att, förrän och i den mån arbetet med omdaningen
.af svenska arméns förvaltning visar det vara oundgängligen af behofvet
påkalladt, inför. Riksdagen framlägga förslag till ändring uti
förevarande afseende.

Sedan jag sålunda redogjort för den väsentliga innebörden af förslaget
till ny organisation af svenska arméns förvaltning, må det tillåtas

9

Fjerde hufvudtiteln.

mig att göra en kort sammanfattning af innehållet i de öfver detsamma
afgifna underdåniga yttrandena, och torde det vara ändamålsenligt att
dervid följa den ordning, i hvilken förslagets särskilda delar i det föregående
blifvit framstälda.

Vidkommande först den anslag sd'' ecentraliser ing, som i förslaget förordas,
hafva de militära myndigheter, som tagit denna fråga under
ompröfning, ej i hufvudsak haft något att erinra mot en ytterligare
skeende anslagsfördelning på trupp förbanden. Fast mer hafva de
uttalat sin anslutning till de åsigter, som i förslaget gjorts gällande,
och vissa af dem, såsom cheferna för tredje och fjerde arméfördelningarna,
hafva i viss mån velat gå längre, än förslaget i detta hänseende
ifrågasatt.

Arméförvaltningen har ej heller haft något att invända mot den
grundsats, som varit bestämmande för förslaget, nämligen att af ett i
riksstaten upptaget, på underordnade förvaltningsmyndigheter fördeladt
reservationsanslag bör den del, som faller på sådan myndighet, äfven
betraktas såsom reservationsanslag för denna samt således möjligen
uppstående besparingar få för det med anslaget afsedda ändamål under
följande år användas af den myndighet, genom hvilkens åtgörande besparingen
uppstått. I fråga om möjligheten eller ändamålsenligheten
att fördela vissa särskilda anslag, såsom till »lega för hästar till artilleriets
och ingeniörtruppernas exercis», »det icke garnisonerade infanteriets
och det indelta kavalleriets vapenöfningar», »de värnpligtiges vapenöfriingar»
m. fl., yttrar sig arméförvaltningen afstyrkande, gör erinringar
eller framhäfver betänkligheter, på hvilket allt det vid detta tillfälle
torde vara för vidlyftigt och för öfrigt icke erforderligt att ingå. Arméförvaltningen
synes emellertid anse de framlagda förslagen till decentralisation
af vissa anslag under fjerde hufvudtiteln hafva föga eller
ingen betydelse i sak för att befordra den åsyftade omorganisationen
al arméns centralstyrelse. Det kan ju visserligen sägas och det har
också uti yttrandena blifvit framhållet, att anslagsdecentraliseringen i
och för sig icke står uti något oskickligt samband med förvaltningsreformen
för öfrigt, men otvifvelaktigt torde vara, att det omfång, hvari
decentralisationen genomföres, måste öfva inflytande på centralstyrelsens
organisation och sammansättning.

Den förändring al arméns kassa- och räkenskap sväsende, som uti
organisationsförslaget angifvits, har, i hvad den afser upphörandet af
landtränterierna såsom mellanhänder vid tillhandahållandet af penningmedel
till förvaltningarna vid regementen och corpser samt riksbankens
öfvertagande al härför erforderliga bestyr, mött enhälligt gillande af de
Bih. till lUktsd. Prut. 18!)H. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 2

10

Fjerde hnfyudtiteln.

myndigheter, som yttrat sig öfver den sålunda föreslagna anordningen.
Statskontoret och Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande hafva
förordat dess genomförande, men hafva dervid åtskilliga af dem kraftigt
framhållit önskvärdheten af, att denna reform måtte än ytterligare utsträckas,
så att länsstyrelserna, så långt det ändamålsenligast läte sig
göra, blefve befriade från bestridandet af utgifter för arméns behof.
Derigenom skulle den omgång och det mångskrifveri, som äro förenade
med det nuvarande tillvägagångssättet, undvikas samt väsentligt förbättrade
och förenklade förhållanden inträda på förevarande område till
fromma för såväl länsstyrelserna som de militära förvaltningsmyndigheterna.

Mot den ifrågasatta nya anordningen med penningmedels tillhandahållande
till sistnämnda myndigheter hafva Riksbankens fullmägtige ej
heller haft något att erinra, i det de nämligen förklarat, att något särskilt.
hinder för tillmötesgående af den nu berörda, i förslaget gjorda
framställningen från riksbankens sida icke för närvarande förefunnes.

Hvad angår införandet af månatliga redovisningar, hafva de till
armén hörande förvaltningsmyndigheterna i allmänhet ej haft några
anmärkningar att framställa. Chefen för sjette arméfördelningen för•
ordar dock redovisning qvartalsvis, enär med densamma kunde förenas
nödig kontroll, utan att denna försvårades eller redovisningen försenades,
samt redovisningar månadsvis skulle medföra ökadt, men öfverflödigt
arbete.

Rörande fördelningsintendenturernas förseende med revisionstjenstemän
och förläggandet af den första revisionen af de lägre truppförhandens
medels- och persedelredogörelser till arméfördelningarna. — dock med
undantag af de persedelredovisningar, för hvilkas granskning kräfves
särskild teknisk sakkunskap — hafva meningarna visat sig vara ganska
delade. Innan emellertid dessa meningsskiljaktigheter göras till föremål
för framställning, torde det vara ändamålsenligt att omförmäla de hufvudsakliga
fördelar,, som, enligt hvad organisationsförslaget särskildt
framhåller, skulle ernås med den decentraliserade revisionen, nämligen:

att arméfördelningschefens öfverblick öfver förvaltningens handhafvande
vid under honom lydande truppförband skulle i väsentlig grad
underlättas; och

att revisionen komme att ske under ledning af personer med större
sakkunskap om de inom arméfördelningen rådande förhållanden, än som
kunde finnas inom det centrala embetsverket, hvarigenom revisionen
skulle komma att vinna i saklighet.

Med det decentraliserade revisionsarbetet skulle emellertid icke,

Fjerde hufvudtiteln. 11

såsom redan blifvit framhållet, domsrätt uti besvärs- och anmärkningsmål
vara förenad, utan denna skulle förbehållas den centrala förvaltningsmyndigheten,
och detta på följande skäl:

att redan i första instans besvärs- och an märknings målen blefve
handlagda af myndighet, som vore i besittning af större erfarenhet i
författningstvister samt större kunskap uti författningarna, deras andemening
och rätta tolkning, än som i allmänhet kunde påräknas vare
sig hos arméfördelningscheferna eller hos fördelningsintendenterna;
att olika domslut i likartade fall komme att undvikas; samt
att arméfördelningscheferna ej behöfde fördjupa sig i författningarnas
minsta enskildheter och således komme att befrias från en i disciplinärt
hänseende ofördelaktig kritik från underordnades sida och från besvär
hos kammarrätten eller Kongl. Maj:t öfver domsluten.

Uti de yttranden, som beträffande denna del af förslaget afgifvits,
kunna särskiljas tre olika mening sgrupper nämligen: den, som ansluter sig
till organisationsförslaget, den, som förordar, att äfven domsrätt i anmärknings-
och besvärsmål skall förläggas till arméfördelningarna (fördelningsintendenturerna),
och den, som anser, att, i öfverensstämmelse med
hvad nu är förhållandet, såväl revisionsarbetet som domsrätten böra tillhöra
central förvaltningsmyndighet.

På or g anisationsför slagets ståndpunkt ställa sig cheferna för andra
tredje, fjerde och sjette arméfördelningarna samt militärbefälhafvaren
på Gotland.

Med uttalande af att revisionen torde böra ordnas på sätt, som
uti förslaget blifvit framstäldt, emedan det i vårt land torde tillkomma
endast civil myndighet att afdöma besvärsmål, framhåller dock chefen
för tredje arméfördelningen, att det nog hade varit önskvärdt, att beslutanderätt
i nyssnämnda mål och anmärkningsmål äfven kunnat förläggas
till fördelningsintendenturerna, och de skäl, som deremot blifvit uti förslaget
anförda, synas honom icke starka; särskildt det skälet, att arméfördelningscheferna
borde befrias från en i disciplinärt afseende ofördelaktig
kritik från underordnades sida, bör enligt hans mening icke
tillmätas någon betydelse. Chefen för sjette arméfördelningen framhåller
i fråga om revisionspersonalens rekrytering, att det torde allt för mycket
komma att minska tillgången på lämpliga aspiranter till revisorsplatserna,
om såsom kompetensvilkor fordrades utbildning såsom intendenturtjensteman,
så vidt detta begrepp skulle utsträckas derhän, att dermed menades
kompetens för vinnande af inträde vid intendenturcorpsen, d. v. s. i regeln
officer sexam eu. Enligt hans mening bör en person blifva fullt kompetent
till revisorssyssla, om af honom fordras det tillägg till nu gällande före -

12 Fjerde hufvudtiteln.

skrifter om kompetens för vinnande af anställning såsom amanuens vid
arméförvaltningen, att häri derjemte skall med godt vitsord hafva genomgått
kurs som intendentsaspirant, eller ett och ett hälft års tjenstgöring
vid olika regementen och i centralstjn-elserna samt ett eller två
års tjenstgöring, motsvarande underintendentstjenstgöring, vid fördelningsintendentur.

Chefen för första arméfördelningen, som för öfrigt icke har något
att erinra mot organisationsförslaget i dess helhet, säger sig icke kunna
till fullo uppskatta fördelen af den första revisionens förläggande till
fördelningsintendenturerna, om domsrätten i alla besvärs- och anmärkningsmål
förblifver centraliserad hos de centrala styrelserna.

Uti de tre senast omnämnda arméfördelningschefernas yttranden
kan man spåra vissa sympatier för att till fördelningsintendenturerna
äfven förlägga beslutanderätt i anmärknings- och besvärsmål, fast de
dock icke anse sig böra tillstyrka en sådan anordning. Det gör ej
heller t. f. chefen för generalstaben, som fullständigt ansluter sig till
förslaget att från det centrala förvaltningsorganet öfverflytta revisionen
till fördelningsintendenturerna, men han gör samtidigt gällande, att det
varit följdriktigast, om äfven afgörandet af meranämnda mål tillagts
fördelningsintendenturerna.

Chefen för femte arméfördelningen företräder helt och hållet den
andra i ordningen af ofvannämnda tre meningsgrupper. Han yrkar i
fråga om ordnandet af revisionsväsendet i lägsta instans, att steget bör
fullt uttagas, och uttalar såsom sin åsigt, att revisionen af arméns räkenskaper
bör ordnas på det sätt:

att för de till arméfördelningarna hörande trupper och anstalter
revisionen förrättas i lägsta instans vid fördelningsintendenturerna samt
revisionsmålen derstädes äfven afgöras;

att för de till artilleri-, fortifikations- och intendenturstyrelserna
hörande formationer och anstalter revisionen verkställes på motsvarigt
sätt vid de vid nämnda styrelser inrättade revisioner, hvarvid dock
revisionsmålen böra afgöras af styrelsechefen;

att för de formationer och anstalter (generalstaben, militärskolorna
o. s. v.), som icke äro understälda arméfördelningschef eller någon af
nyssnämnda styrelser, revisionsarbetet utföres vid intendenturstyrelsens
revisionsafdelning; samt

att efter sålunda verkstäld revision orginalräkenskaperna jemte
verifikationer och öfriga bilagor insändas omedelbart till kammarrätten; men

att en afskrift af hufvudräkenskaperna (d. v. s. utan verifikationer
och öfriga bilagor) insändes till intendenturstyrelsen för att der bokföras.

Fjerde hufvudtlteln, 13

Chefen för femte arméfördelningen motsätter sig sålunda delandet
af revisionen och domsrätt eu uti lägsta instans och detta på den grund,
att deraf skulle föranledas tidsutdrägt och onödig omgång med anmärkningars
utställande, försenadt revisionsarbete och en mindre effektiv
revision vid fördelningsintendenturerna.

Till stöd för sina åsigter åberopar sig chefen för femte arméfördelningen
på motsvarande förhållanden i tyska armén. För de till
divisionsförband hörande trupper slutbehandlas der nämligen revisionsmålen
vid divisionsintendenturerna samt för öfriga under armécorpschefen
lydande, men utom divisionsförband stående trupper äfvensom
hvad angår armécorpsens intendentur-, garnisons- m. fl. anstalter vid
corpsintendentimen, och sedermera sändas räkenskaperna till tyska rikets
kammarrätt.

Förutsättningen för den anordning af revisionen med hvad mera
dertill hörer, som chefen för femte arméfördelningen förordar, är emeb
lertid den, att fördelningsintendenturerna och regementsförvaltningarna
omorganiseras i den riktning och i det syfte:

att arméfördelningscheferna och regementscheferna lösas ur den
ställning, som de intaga uti resp. fördelningsintendenturer och regementskassaförvaltningar; att

fördelningsintendenturerna bilda en fristående förvaltningsmyndighet,
lydande under arméförvaltningen eller i dennas ställe inrättade
styrelser, i främsta rummet intendenturstyrelsen, och att regementsintendenterna,
sjelfständigt och under eget ansvar, ombesörja kassaärendena
vid de lägre truppförbanden; samt

att förvaltningsärendena vid truppförbanden handläggas, allt efter
sin natur, dels på den militära tjenstevägen, dels på intendenturyägen.

Den tredje mening sgruppen i fråga om de med revisionen af arméns
räkenskaper samhörande angelägenheter företrädes af .kammarrätten,
statskontoret och arméförvaltningen.

Med åberopande af ett i ämnet af dess revisionsafdelnings andra
kontor afgifvet yttrande, finner kammarrätten sig icke kunna tillstyrka,
att de i organisationsförslaget angifna grunder för ordnandet af revisionen
af arméns räkenskaper må vinna tillämpning. De hufvudsakliga
skäl, på hvilka kammarrätten stöder sig, torde kunna sammanfattas
sålunda:

revisorerna vid fördelningsintendenturerna skulle icke med lika
sakkunskap och lika skyndsamt som armé förvaltningens revisionstjenstemän
kunna fullgöra revisionsarbetet i dess helhet;

handläggningen af revisionsgöromålen skulle, till följd af revisions -

14

Fjerde hufvudtiteln.

tjenste männens skilda tjenstgöringsorter, förlora i likformighet, och de
vid de i landsorten förlagda fördelningsintendenturerna anstälda revisionstjenstemännen
skulle icke vinna den allmänna öfverblick öfver arméns
förvaltning eller kunna förskaffa sig de hjelpkällor för behörigt fullgörande
af sina göromål, som nu stode arméförvaltningens revisorer
till buds;

räkenskaperna skulle sannolikt icke lika tidigt som nu kunna blifva
användbara för uppgörande af bokslutet för fjerde hufvudtiteln;

då fördelningschef och fördelningsintendent hafva till åliggande
att inom vederbörlig arméfördelning öfvervaka hushållningen vid till
densamma hörande truppförband och att vid behof söka åvägabringa
till besparing ledande åtgärder, syntes förslaget att pålägga fördelningsintendenturernas
revisionsafdelningar detta vigtiga bestyr vara mindre
lämpligt och beteckna en försämring af den nuvarande kontrollen i
afseende å hushållningen;

revisorerna och deras biträden skulle, såsom tillhörande intendenturcorpsen
och ställda i subördinationsförhållande under fördelningsintendenturerna,
sannolikt icke visa sig besitta lika stor sjelfständighet
vid utöfvande af sin verksamhet som nuvarande revisionspersonal,
hvilken under sin tjenstgöring inom arméförvaltningen vore stöld utom
närmare beröring med de redogörare eller myndigheter, hvilkas räkenskaper
det ålåge densamma att granska;

revisionspersonalen i arméförvaltningen hade visat sig besitta större
sakkunskap och vidsträcktare kännedom om de å arméns förvaltning
tillämpliga författningars anda och bokstaf än de till intendenturcorpsen
hörande redogörare, ur hvilken corps fördelningsintendenturernas revisionspersonal
skulle rekryteras;

då, såsom i organisationsförslaget framhållits, erfarenheten visat,
att intendenturcorpsens nuvarande organisation ej visat sig betrygga
eller ens möjliggöra eu god rekrytering af nämnda corps, torde det
kunna befaras, att de föreslagna revisionsbiträdena (underintendenter
eller intendentsaspiranter) ej skulle befinnas för tjenstgöringen inom
revisionsafdelningen behörigen qvalificerade eller ens kunna till ifrågastäldt
antal anskaffas, under det att, enligt i arméförvaltningen vunnen
upplysning, för närvarande ett tiotal e. o. tjensteman utan fast anställning,
emot en obetydlig godtgörelse, lemnade ett erkännansvärdt biträde
vid revisionsarbetet inom arméförvaltningens civila byråer.

Statskontoret anser, att den föreslagna decentralisationen af anslag
icke påkallar en decentralisation af revisionen, samt säger sig ej kunna
förorda förläggandet af revisionen till fördelningsintendenturerna, enär

15

Fjerde hufvudtiteln.

revisorerna derigenom ej skulle undfå den sjelfständiga ställning, dessa
tjensteman borde intaga, utan komme i en till fördelningsintendenturen
och stundom äfven till fördelningsintendenten beroende ställning. För
sitt afstyrkande yttrande i denna fråga anför dessutom statskontoret
dels den omständigheten, att anmärkningsmålen i allt fall skulle komma
att afgöras af den centrala myndigheten — med undantag dock för
sådana anmärkningsmål, deri såväl revisor som fördelningsintendent
med anledning af infordrade upplysningar ansett anmärkningen böra
förfalla — dels att i öfrigt till stöd för förslaget ej anförts sådana
grunder, hvaraf antagas kunde, att förändringen skulle medföra någon
förbättrad tillsyn eller kontroll öfver användningen af de till landtförsvaret
anslagna medel.

Arméförvaltningen är, i fråga om den föreslagna anordningen af
revisionen, i allt väsentligt af samma mening som kammarrätten och
statskontoret. Förvaltningen bestrider, att de fördelar — underlättandet
af arméfördelningschefens öfverblick öfver förvaltningens handhafvande
vid underlydande truppförband, revisionens större effektivitet och saklighet
m. m. dylikt — som antagits skola härflyta ur ifrågavarande
anordning, skulle komma att vinnas, samt framhåller de brister och
olägenheter, med hvilka denna skulle vara förenad, nämligen:

skiljaktig författningstolkning och saknaden af de för revisionen
vigtiga hjelpkällor, som finnas i det centrala embetsverket;

en icke tillräckligt sjelfständig eller oberoende revisionspersonal,
som dessutom ej vore i besittning af nog grundliga författningskunskaper
— personalen vid intendenturcorpsen hade nämligen icke visat
sig ega sådan kännedom om författningarna rörande arméns förvaltning
eller förmåga att tillämpa dessa, som vore erforderliga;

räkenskapernas försenade insändande till centralmyndigheten; samt
frånvaron för arméns centrala förvaltningsmyndighet af den naturliga
rätten att genom egen revision förvissa sig om de till arméns
förvaltningsmyndigheter utanordnade medlens behöriga och författningsenliga
användning.

Svagheten i förslaget om den första revisionens förläggande till
fördelningsintendenturerna framträdde, enligt arméförvaltningens mening,
kraftigast i det uppenbarligen olämpliga förhållandet, att anmärkningar,
som mot räkenskaperna framstäldes af revisionen hos dessa intendenturer,
icke kunde der vid anmärkningarnas bestridande fastställas, än
mindre beslut fattas i besvärsmål.

Vid den föreslagna organisationen af arméns centrala förvaltningsmyndighet
— arméförvaltningens ombildning till tre styrelser, artilleri-,

16 Fjerde hnfvudtiteln.

fortifikations- och intendenturstyrelsérna och i samband dermed sjukvårdsbyråns
ställande uuder öfverfältläkaren — hafva, hvad först angår
hufvudgrunderna för ordnandet af nyssnämnda tre styrelser, de militära
myndigheter, till hvilka organisationsförslaget remitterats, i allmänhet
icke fram Stält några erinringar af principiell natur.

Chefen för tredje arméfördelningen gifver dock uttryck åt den farhågan,
att generalintendenten, såsom chef för den genom intendentsoch
civila departementens sammanslagning bildade intendenturstyrelsen,
skulle blifva nedtyngd af löpande göromål och således tid ej gifvas
honom att egna arbete och uppmärksamhet åt de uppgifter, som för
honörn borde vara betydelsefullare än hvarje annan, nämligen öfverinseendet,
öfver fredsförvaltningen i dess helhet och förberedelserna för
förvaltningen i fält. I sammanhang härmed ifrågaställer lian ända•
målsenligheten af att i en eller annan form bibehålla arméförvaltningens
civila departement, men han anser sig emellertid ej kunna rörande
denna angelägenhet uttala en bestämd åsigt,

Beträffande handläggningen af" ärendena inom ifrågavarande styrelser
uttalar chefen för fortifikationen betänkligheter i fråga om förslaget
att i samtliga förekommande mål tillämpa den så kallade styrelseformen,
d. v. s. att ärendena afgöras af chefen för styrelsen
uppå föredragning af vederbörande byråchef, med skyldighet för denne
att vid föredragning af vigtigare sådana låta till protokollet anteckna
sin mening, derest beslutet blifver från denna afvikande. Enligt chefens
för fortifikationen åsigt borde, åtminstone hvad det nya embetsverket
för fortifikationsängelägenheter anginge, styrelseformen med åtföljande
reservationsrätt för vederbörande byråchef tillämpas allenast i fråga om
sådana till förvaltningsbyrån hörande ärenden, hvilka berörde penningmedel
eller för hvilkas afgörande det gälde att tillämpa allmänna författningar.
Denna form för ärendenas handläggning och afgörande
borde följaktligen icke utsträckas till flertalet af de inom fortifikationsstyrelsen
förekommande ärenden, enär dessa vore af rent teknisk natur.

Arméförvaltningen anser sig kunna i princip godkänna ett sammanförande
af artilleri- och fortifikationsärendena till särskilda artillerioeh
fortifikationsstyrelser, men afstyrker i (ifrigt organisationsförslaget.
Artnéförvaltningen inlåter sig dock dervid icke'' på frågan om möjligheten
eller ändamålsenligheten af att sammanslå intendents- och civila departementen,
utan grundar sitt afstyrkande på den omständigheten, att.
arméförvaltningen afstyrkt öfverflyttandet till fördelningsintendenturerna
af den revision, som nu verkställes inom embetsverket, enär, enligt
arméförvaltningens mening, eu sådan öfverflyttning af revisions -

17

Fjerde hufvudtiteln.

arbetet uppenbarligen utgjorde den nödvändiga grunden och förutsättningen
för organisation sförslagets utförbarhet.

Härvid torde det emellertid böra omnämnas, dels att generalintendenten
i allt hufvudsakligt tillstyrkt förslaget, och dels att fyra andra
ledamöter af arméförvaltningen i särskildt yttrande framlagt ett förslag
att sammanslå ofvannämnda båda departement till ett från artilleri- och
fortifikationsstyrelserna skildt embetsverk, som fortfarande skulle benämnas
arméförvaltningen.

Hvad beträffar enskildheterna af artilleri-, fortifikations- och intendenturstyrelsernas
föreslagna organisation, anhåller jag att få dertill längre
ned återkomma.

Förslaget att ordna arméns sjukvårdsförvaltning genom att från
arméförvaltningens intendentsdepartement utbryta sjukvård sbyrån och
ställa densamma under öfverfältläkaren har icke blifvit föremål för
några grundväsentliga anmärkningar, i hvad det afser att skilja sjukvårdsärendena
från den myndighet, som har befattning med intendenturärendena.

öfverfältläkaren finner grunderna för den föreslagna anordningen
i det hela tidsenliga samt egnade att åstadkomma förenkling och mera
lämplig behandling af åtminstone eu del af de till arméns sjukvårdsförvaltning
hörande ärenden. Han betecknar den föreslagna omorganisationen
såsom en synnerligen lämplig öfvergångsform till ett fullständigt
ordnande af det militära sanitetsväsendet, så att detta, i likhet
med hvad inom de flesta andra länder redan skett, komme att ställas
under en egen militärmedicinsk styrelse.

Medicinalstyrelsen har ej något att invända mot förslaget, i hvad
detsamma afser ändrade bestämmelser rörande öfverstyrelsen för den
militära sjukvården, under förutsättning dock att öfverfältläkaren efter
förslagets genomförande icke blefve förhindrad att i samma mån som
hittills egna sin tid och sina krafter åt de inom medicinalstyrelsen förekommande
ärendena. Derest emellertid öfverfältläkaren, såsom uti organisationsförslaget
blifvit ifrågasatt, skulle befrias från föredragning af
åtskilliga icke militära ärenden, som nu vore honom anförtrodda, äfvensom
från att deltaga i vissa andra göromål inom medicinalstyrelsen,
och derest detta arbete skulle läggas på densammas öfriga, för närvarande
vida mer än tillförene af tjenstegöromål upptagna ledamöter,
skulle, enligt medicinalstyrelsens .mening, organisation sförslaget i denna
del icke kunna genomföras, med mindre ökade arbetskrafter komme
att ställas till medicinalstyrelsens förfogande.

Arméförvaltningen förklarar sig, i afseende på ordnandet af öfverBill.
till Itiksd. Prat. /Höft. 1 Smil. / Afd. / lldft. 3

18 Fjerde hufviidtiteln.

styrelsen för arméns sjukvård, dela de åsigter, som blifvit framstälda
i ett af chefen för dess sjukvårdsbyrå utarbetadt förslag. Detta förslag,
som i form af särskilt yttrande är vidfogadt arméförvaltningens
underdåniga utlåtande, afser att af öfverfältläkaren och sjukvårdsbyrån
bilda en militär sjukvårdsstyrelse, men skulle på samma gång
den förstnämnde erhålla en i väsentliga afseenden ändrad embets- och
tjensteställning. Sålunda skulle han ej längre vara ledamot af medicinalstyrelsen,
utan aflöning för honom uppföras på den till fjerde hufvudtiteln
hörande staten för den föreslagna militära sjukvårdsstyrelsen. I
denna styrelse skulle handläggas alla ärenden angående arméns sjukvårds-
och veterinärväsende, med undantag af dem, som rörde utnämningar
till och befordringar af militärläkare, anställandet af åtal, åläggandet
af viten, utdelandet af varningar med mera dylikt beträffande
militärläkarepersonalen, samt fältläkarestipendiaters förordnande i den
civila sjukvården. Ärende af nu omförmäld art skulle föredragas i
medicinalstyrelsen af öfverfältläkaren såsom »adjungerad ledamot» i densamma.
Då öfverfältläkaren sålunda skulle befrias från att i medicinalstyrelsen
föredraga andra mål än de militära och få sin hufvudsakliga
verksamhet förlagd till den militära sjukvårdsstyrelsen, borde de aflöningsförmåner,
som han nu åtnjöte, qvarstanna å medicinalstyrelsens
stat och för desamma inrättas ett nytt medicinalrådsembete.

Beträffande slutligen den utveckling af intendenturcorpsen, som förslaget
till ny organisation af arméns förvaltning upptager, har behofvet
af densamma ej från något håll blifvit bestridt. Åtskilliga militära
myndigheter, nämligen t. f. chefen för generalstaben samt cheferna för
tredje och sjette arméfördelningarna, afstyrka dock eller uttala sina betänkligheter
mot förslaget, i hvad det afser att låta officerare, som aflagt
intendentsexamen, med bibehållande af sina löneinkomster vid
vederbörligt truppförband tjenstgöra vid intendenturen mot åtnjutande
af dagtraktamente för att på sådant sätt kunna, i stället för 18 underintendenter,
för samma kostnad erhålla omkring 28 examinerade intendentsaspiranter
för tjenstgöring vid arméns intendenturförvaltning. De
skäl, som ligga till grund för nämnda chefers uttalanden i denna del^
äro förnämligast förestafvade af hänsynen till det behof af officerare,
som förefinnes vid härens ställande på krigsfot. Om officerare på stat
skulle beräknas att tagas i anspråk för intendenturtjenst, blefve nämligen
derigenom den redan knappa tillgången på officerare vid mobiliseringstillfälle
ytterligare minskad.

Hvad för öfrigt uti de öfver förslaget afgifna yttrandena förekommit,
torde icke för närvarande böra blifva föremål för redogörelse.

19

Fjerde hufvudtiteln.

Sedan jag sålunda framstält hufvuddragen af förslaget till ny
organisation af arméns förvaltning och redogjort för den väsentliga
innebörden af de öfver detsamma afgifna underdåniga yttrandena, anhåller
jag att med några ord äfven få beröra den militära förvaltningsreformen
i dess helhet, innan jag öfvergår till de särskilda förslag rörande
densammas ordnande, som synas mig böra inför Riksdagen framläggas.

Tager man i öfvervägande de uppgifter, som tillkomma en armés
fredsförvaltning, och de fordringar, som densamma bör uppfylla, torde
man kunna säga, att vid dess ordnande de bestämmande eller ledande
synpunkterna böra vara:

1) att fredsförvaltningen skall möjliggöra arméns hastiga och ordnade
mobilisering dels i så måtto, att armén är försedd med vid krigstillfälle
erforderlig utrustning och materiel och att utrustningspersedlama
och materielen äro ändamålsenligt fördelade, dels i det afseendet,
att fredsförvaltningen kan utan svårighet öfvergå till fältförhållanden,
för hvilket ändamål arméns förvaltningsmyndigheter i fred och krig
böra ega med hvarandra motsvarighet i fråga om organisation, sammansättning,
tjensteförhållanden in. m.; samt

2) att fredsförvaltningen utmärkes af planmässighet och sparsamhet,
i samband dermed att truppernas underhåll och välbefinnande varda
på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Arméns förseende med erforderliga utrustning spersedlar och materiel
är till väsentlig del en anslagsfråga, hvars lösning, sedan behofven i
detta afseende blifvit framlagda och för desammas fyllande erforderliga
medel äskade, ligger i den penningbeviljande statsmagtens hand. Men
utrustningens fulltalighet och framför allt dess fältduglighet är naturligen
äfven beroende af den omtanke, det förutseende och den planmässighet,
som arméns fredsförvaltningsmyndigheter förmå utveckla för
att åvägabringa möjligast ändamålsenliga användning af de till förfogande
stälda medlen. Möjligheten åt att nämnda egenskaper skola
i allt rikare mått kunna utvecklas ligger dock till hufvudsaklig del uti
organisationen af ifrågavarande myndigheter. Man kan nämligen icke
vid en förvaltning, som sträcker sig öfver ett helt land och genom
hvars händer gå tiotals millioner, förvänta, att omtanke, förutseende
och planmässighet skola i önskvärd grad göra sig gällande, derest icke
härför organisationen och dertill hörande förvaltningsföreskrifter lagt
eu säker grundval, det vill säga på ett sakförstandigt sätt utskiftat och
fördelat magt, ansvar och kontroll.

Om således, hvad'' angår den vid mobiliseringstillfälle erforderliga
utrustningen och materielen, sjelf va organisationen af armens förvalt -

20 Fjerde hufvudtiteln.

ningsväsende har ett mycket betydelsefullt inflytande, spelar densamma
ur öfriga här ofvan angifna synpunkter, det vill säga med hänsyn till
öfverensstämmelsen mellan förvaltnings förhållandena på freds- och krigsfot
samt det omtänksamma och sparsamma handhafvandet af de egentliga fredsanslagen,
en ännu större roll.

Uti nu senast berörda afseenden förefanns inom svenska arméns
förvaltning en väsentlig brist, så länge de befälhafvare eller chefer,
hvilka inom fältarmén skulle ställas i spetsen för dennas högsta enheter,
arméfördelningarna, voro undandragna så godt som all uppsigt
och myndighet öfver förvaltningen vid underlydande regementen och
corpser. Det ligger nämligen i sakens natur, att om man under krigets
allvarliga förhållanden skall utöfva vare sig militäriskt befäl eller
militärisk förvaltningsmyndighet, måste man under fredstid derutinnan
hafva erhållit öfning och förvärfvat vana, korteligen sagdt, genom praktiska
tjensteförrättningar hafva dermed gjort sig förtrogen.

Ett synnerligen vigtigt steg till afhjelpande af nu berörda brist
togs emellertid vid 1892 års urtima riksdag, som bekjertade nödvändigheten
af öfverensstämmelse mellan arméns freds- och krigsindelning
och fördenskull biföll förslaget att upprätta af de tre hufvud vapenslagen
bestående arméfördelningar, men som derjemte, genom att i
förening med beslutet om intendenturcorpsens nya organisation anvisa
aflöning åt fördelningsintendenter jemte biträden, gillade en af hufvudgrunderna
för propositionen om den förbättrade härordningen, nämligen
att arméfördelningarna borde göras till enheter äfven uti administrativt afseende
samt arméfördelningscheferna jemväl i fred beklädas med administrativ
myndighet med åtföljande ansvar.

Det ligger emellertid ett godt stycke väg mellan fattandet af ett
vigtigt principielt beslut på den militära förvaltningens område och
samma besluts omsättande i praktiska förvaltningsföreskrifter och förvaltningsformer.
Ogörligt var det att, omedelbart efter 1892 års förbättrade
härordning, med ens öfvergå till en helt och hållet ny förvaltningsordning.
Angeläget var det dock att uti de nya förhållandena
snarast möjligt införa arméfördelningscheferna samt förbereda dem och
fördelningsintendenterna för den vidgade förvaltningsmyndighet, som
de för framtiden definitivt skulle komma att utöfva, I sådant syfte
utfärdade också Eders Kongl. Maj:t författningarna af den 3 februari
1893 och den 18 januari 1895 angående fördelningsintendenturernas
myndighet och verksamhet i förvaltningsangelägenheter med hvad
mera dertill hörer, men dessa författningar hafva icke utgifvit sig
för annat än att vara provisoriska. Emellertid och om än, såsom

Fjerde hnfvudtitelii. 21

armé förvaltningen i sitt underdåniga utlåtande öfver förslaget till nyorganisation''
af arméns förvaltning synes hafva velat särskilt framhålla,
fördelningsintendenturerna icke visat sig i alla afseenden motsvara
de fordringar, som ofvanberörda förvaltningsbestämmelser stält
på deras verksamhet, hafva dock arméfördelningscheferna under och
genom dessa bestämmelsers tillämpning vunnit en ganska god öfversigt
öfver förvaltningsärendenas gång och beskaffenhet, på samma
gång de, till följd af åliggandet att uttala sig vid underlydandes
framställningar i dylika ärenden, satts i tillfälle att, vida bättre än
tillförene varit möjligt, förvärfva sig inblick uti arméns administration
i dess helhet. Att fördelningsintendenturerna nu, i ojemförligt högre
grad än för 3 — 4 år sedan, torde vara skickade att öfvertaga och
tillämpa den ökade förvaltningsbefogenhet, som med rätta synes böra
tillkomma dem, lärer väl ingen på allvar kunna eller vilja bestrida.
Men då det gäller att bedöma fördelningsintendenturernas verksamhet,
torde man billigtvis icke böra förbise, att af en ny inrättning icke med
fog kali, omedelbart efter dess skapande eller genast från början af
dess verksamhet, förväntas allt det, som den förmår uträtta, sedan den
vuxit in uti egna och omgifvande förhållanden. En nydanad organism
fordrar i allmänhet en viss tid för att verka tillfredsställande. Det må
för öfrigt, vid tal om dessa angelägenheter, ej heller förgätas, att de
militära förvaltningsspörsmålen, särskild! i sitt förhållande till fältförvaltningen
och dess kraf, först på senaste årtiondet kommit att hos oss
närmare beaktas och studeras, samt att det fordras allvarligt begrundande
och mycket arbete för att på ändamålsenligt vis inpassa nya förvaltningslänkar
i bestående organisationsformer.

Sedan emellertid 1892 års förbättrade härordning, hvad den rent
militära organisationen angår, nu blifvit genomförd; då från flera håll
uttalats önskningsmål om ändringar i arméns räkenskaps- och redovisningsväsende
i syfte att åvägabringa större reda och öfverskådlighct
i detsamma; och då under det för sådant ändamål företagna arbetet
man kommit till den uppfattning, att förändringar äfven på andra af
arméns förvaltningsområden vore af behofvet påkallade, synes mig —
i betraktande äfven af öfriga härmed samhöriga förhållanden — tidpunkten
vara inne att fortgå på den redan inslagna vägen samt sålunda
vidtaga åtgärder för att utvidga armé!avdelningschefernas (fördelningsintendenturernas)
förvaltningsmyndighet och, så långt ändamålsenligt är
och i förening med betryggande kontroll, yttermera tillämpa grundsatsen
om sjelf hushållning vid de lägre truppförbanden.

De åsigter rörande dessa och dermed i samband stående ange -

22 Fjerde hufvudtiteln.

lägenheter, hvilka funnit sitt uttryck i förslaget till ny organisation af
arméns förvaltning, synas mig i allt väsentligt kunna godkännas, enär
förslaget just afser ett fullföljande af den utveckling af arméns förvaltningsväsende,
som redan blifvit inledd, nämligen att, så långt ett ändamålsenligt
tillgodogörande af beviljade anslag och dessas natur det
medgåfve, utrusta arméfördelningscheferna med den förvaltningsmyndighet,
som de äro afsedda att utöfva i l*''ig, äfvensom att, i sparsamhetens
och den goda hushållningens intresse, på truppförvaltningarna
uppdela dem vidkommande anslag och göra nämnda förvaltningar ansvariga
för de sålunda till förfogande stälda penningemedlens rätta och
sakförståndiga användning. Anslagen böra dock, såsom förslaget också
uttryckligen angifver, icke helt och hållet på dylikt sätt fördelas, utan
vissa belopp — allt efter de föremål, för hvilka anslagen äro anvisade,
beräknade per man eller häst och tjenstgöringsdag eller annorledes —
ställas till truppförvaltningamas förfogande samt en tillräcklig reserv
behållas hos den öfverordnade förvaltningsmyndigheten eller centralmyndigheten
för att kunna träda emellan, der så skulle visa sig erforderligt,
afhjelpa oförutsedda behof m. m. d., eller t. ex. för att vidtaga
åtgärder till utbildningens främjande (anslag till fal ttj en störningar), till
förbättrande af utrustningen vid mobiliseringstillfälle o. d. De besparingar,
som truppförvaltning å ett sålunda anvisadt belopp gör under
ett år, bör, såsom organisationsförslaget. särskilt framhåller, samma
truppförvaltning få använda under ett följande inom den förvaltningsgren,
för hvars tillgodoseende det i riksstaten uppförda reservationsanslaget
anvisats. En så beskaffad hushållning hvilar på en sund grundsats,
hvars rigtighet erfarenheten bekräftat. Det torde för öfrigt icke
kräfva särskildt bevis, att den förvaltning, som — begripligtvis inom
ramen af behörigen utfärdade föreskrifter och till äfventyra i vissa fall
efter inhemtadt medgifvande från öfverordnad myndighet — får använda
gjorda besparingar, har intresse af att göra besparingar, men
att den förvaltning åter, som ser sig beröfvad gjorda besparingar, i regeln
icke kommer att besjälas af sådant intresse. Denna grundsats i förening
med den trupp förbunden tillerkända sjelfhushållnimgsrätt har inom,
bland andra, preussiska armén, hvars förvaltning torde vara känd för
både planmässighet och sparsamhet, vunnit en framgångsrik tillämpning.

Det är också endast genom decentralisation af förvaltningsbefogenhet
och förvaltningstjenst, som mellanmyndigheter och ortsmyndigheter
(förvaltningarna vid arméfördelningar och regementen) kunna göras verkligen
intresserade för sin uppgift i förevarande afseende oeh som de
uppfostras för fyllande a( de kraf, som mobiliserings- och fält förhållan -

23

Fjerde hufVudtiteJn.

dona framställa. 1 sjelfhushållningsgrundsatsens tillämpning ligger justen
kraftig eggelse till omtanke och sparsamhet. Men å andra sidan är
det också endast genom decentralisation och sj el Hushållning inom området
för arméns förvaltning, som de öfverordnade förvaltningsmyndigheterna,
i främsta rummet de centrala, genom att befrias från handläggningen
af en mängd tidsödande detaljgöromål kunna mera ostördt
och i vida högre grad än under andra förhållanden egna sig åt öfvervakandet
af arméns hushållning i dess helhet, åt arbetet på dennas
förbättrande samt åt de uppgifter, som stå i samband med eller äro
villkoret för den hastiga och ordnade mobiliseringen af stridskrafterna.

Förutom de skäl, som nu i korthet anförts för ett fortgående i den
här ofvan angifna rigtning för att åvägabringa öfverensstämmelse mellan
förvaltningsförhållandena på freds- och på fältfot äfvensom en i öfrigt
ändamålsenligt ordnad fredsförvaltning, är det en annan omständighet,
som härvid äfven torde höra tagas i betraktande. Svenska hären har
nämligen undergått rätt väsentliga ändringar, sedan dess centrala förvaltningsmyndighet,
arméförvaltningen, omorganiserades år 1881. Jag
tillåter mig erinra endast derom, att sedan nyssnämnda tidpunkt
de värnpligtiges utbildning tredubblats och att ett nytt inskrifningsväsende
jemte tillhörande inskrifningsmyndigheter ordnats, att de norrländska
infantericorpserna utvuxit till regementen, att de forna s. k.
beväringstrupperna försetts med stammanskap, att antalet fältartilleriregementen
ökats från tre till sex, samt att trängtrupper, fyra bataljoner,
helt och hållet nybildats m. m. Härigenom hafva förvaltningsbestyren
i väsentlig mån ökats; och då nu fråga är att omdana arméns förvaltning,
torde man svårligen i främsta rummet kunna göra sig till målsman
för det sträfvandet att förse den centrala förvaltningsmyndigheten med
arbetskrafter i förhållandevis stort antal samt sålunda inslå på eu centraliserande
riktning, innan man sökt gå den motsatta vägen för att på
området för arméns förvaltning i ökad utsträckning tillämpa arbetsfördelningens
lag. Enligt mitt förmenande måste man först och främst
gå denna sistnämnda väg samt sålunda organisera förvaltningstjensten
till förmån för den fördelning af förvaltningsbefogenhet och förvaltningsansvar,
som i det föregående angifvits såsom ändamålsenlig och förtjent
af tillämpning. Hopandet af förvaltningsgöromålen i en centralpunkt
leder, synuerligast i farans stund, till stockning i hela förvaltningsmaskineriet,
och den sakkunniga granskningen har funnit,, att en af de förnämsta
orsakerna till Frankrikes många och bittra olyckor åren 1870—1871
var just den starka centralisationen af dess militära förvaltnings väsende.

De grunder för förvaltningstjenstens ordnande, som sålunda i nu

24

Fjerde hufvudtiteln.

berörda hänseenden uttalats i förslaget, synas mig alltså vara val förtjenta
af att beaktas och bringas till användning i den mån, som arbetet
med utfärdandet af nya eller ändrade föreskrifter för arméns
särskilda förvaltningsgrenar fortskrider, och allt eftersom ifrågavarande
grunder efter omsorgsfull pröfning finnas böra i hvarje särskild! fall
tillämpas.

Organisationsförslaget afser vidare, såsom vid redogörelsen för detsamma
och de deröfver afgifna yttrandena framhållits, att, i samband
dermed att arméfördelningschefernas förvaltningsmyndighet i allmänhet
utsträckes, förlägga den första revisionen af de lägre truppförbandens
medels- och persedelredogörelser — dock med domsrätten i anmärkningsoch
besvärsmål bibehållen vid central myndighet — till fördelningsintendenturerna,
så vidt nämligen denna revision ej kräfver särskilda
tekniska kunskaper. Denna del af förslaget utgör, såsom ock de underdåniga
utlåtandena gifva vid handen, en af dess hufvudpunkter, och
hafva åsigterna i denna fråga brutits ganska skarpt mot hvarandra.

Särskild! hafva de civila embetsverken, arméförvaltningen, kammarrätten
och statskontoret, afstyrkt den föreslagna anordningen, hufvudsakligen
emedan revisorer, anstälda vid fördelningsintendenturerna, enligt
deras åsigt, hvarken skulle kunna besitta den kännedom af författningar
och den skicklighet i tolkning af desamma eller få den sjelfständiga
ställning, som de nuvarande revisorerna i arméförvaltningen,
samt emedan revisionsarbetet skulle komma att lida af brist på likformighet
och bokföringen af arméns räkenskaper blifva fördröjd genom
desammas försenade insändande till centralstyrelsen.

Visserligen kan ej förnekas, att författningskunskapen måste vara
större inom en central revision, der den enskilde revisorn kan få hjelp
och understöd af förmän och kamrater inom författningsområden, som
af honom äro mindre kända, så att detta skäl till förslagets afstyrkande
i ifrågavarande del skulle vara tungt vägande, såvida revisionen såsom
hittills skulle inskränkas till siffrorna, verifikationerna och utgifternas
författningsenlighet; men, såsom förslaget angifver, bör revisionen vara
så organiserad, att den förmår tränga djupare in i räkenskaperna och
äfven anmärka sådana utgifter, som ej öfverensstämma med god hushållning
och sparsamhet. Och första vilkoret härför är ovilkorligen, att
de reviderande tjenstemännen ställas trupperna så nära som möjligt och
således numera, sedan fördelningsintendenturer inrättats, fördelas på
dessa. Härigenom måste äfven, såsom i förslaget påpekas, arméfördelningscliefen
och fördelningsintendenten få tillfälle till vidgad öfverblick
öfver förval (.ningen vid underlydande trupper och anstalter och

25

, Fjerde hufvudtiteln.

således kunna i verksammare mån än hittills fylla en af sina vigtigaste
uppgifter i fredstid, tillvaratagandet af statskassans intressen. Den
anmärkta bristen på likformighet i revisionsarbetet å de olika arméfördelningsrevisionerna
kan förekommas genom direktiv från centralstyrelserna
och har dessutom mindre betydelse, enär ju alla räkenskaper
skola undergå förnyad granskning inom kammarrätten, och det torde
vara att underskatta kammarrättens revision, om man anser, att under
denna en annan central revision skulle vara af behofvet påkallad.
Tvärtom, räkenskaperna torde komma att undergå en mera omfattande
och resultatrikare granskning, om revisorerna i den lägre instansen ej
såsom hittills arbeta under enahanda förhållanden som den i högre instansen,
utan förrätta sin tjenst från delvis andra synpunkter.

Den fruktan för osjelfständighet hos fördelningsrevisorerna, som
embetsverken hysa, torde näppeligen vara berättigad, enär afsedt är,
att desse tjenstemän skola med fullmagt tillsättas af intendenturstyrelsen,
å hvilkens stat de äfven blifvit upptagna, och att uti behörig författning
eller instruktion omgärda deras ställning med sådana bestämmelser,
att de vid utöfvandet af sin uppgift och skötandet af sitt kall skola
erhålla en fullt betryggad sjelfständighet. Och hvad beträffar den försening
af bokföringsarbetet vid centralmyndigheten, som enligt embetsverkens
åsigt skulle blifva en följd af revisionens förläggning till fördelningsintendenturerna,
uppväges den af att revisionsarbetet genom dess
decentralisering och månatliga redovisningars införande, något hvartill
jag längre fram torde få återkomma, påskyndas.

Under det att de civila embetsverken således framstält sina betänkligheter
mot att förlägga den nuvarande revisionen i arméförvaltningen
till fördelningsintendenturerna, betänkligheter, som jag, enligt
hvad jag nu anfört, icke kan dela, hafva, såsom förut nämnts, en del
militära myndigheter velat uppdraga åt fördelningsintendenturen ej endast
revisionsarbetet, utan äfven domsrätt i anmärknings- och besvärsmål
såsom en följdrigtig konseqvens af revisionsarbetets decentralisering.
Om ock mycket tinnes, som talar härför, och icke minst föredömet från
en del andra länder, särskildt Tyskland, finner jag dock de motiv, som
anföras i förslaget för domsrättens bibehållande vid de centrala styrelserna,
vara så vägande, att jag icke finner skäl tillstyrka Eders
Kongl. Maj:t att frångå förslaget i detta hänseende.

På det att revisionen i lägsta instans af arméns räkenskaper skulle
kunna blifva fullt saklig och således noggrann kontroll kunna hållas
öfver de underordnade förvaltningsmyndigheternas åtgärder, har föreslagits,
att för revisorsplatserna skulle som kompetensvilkor föreskrifvas
lull. till Hiksd. Prot. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 4

26 Fjerde hufvudtiteln.

aflagd intendentsexamen; men en dylik bestämmelse skulle åtminstone
för närvarande stå i så skarp motsats mot hittills gällande kompetensvilkor
för erhållande af revisorsbefattning ej endast i arméförvaltningen,
utan äfven i statens öfriga verk, att jag ej anser mig kunna tillstyrka
Eders Kongl. Maj:t att utfärda dylika bestämmelser. Målet kan för
öfrigt, åtminstone till en viss grad, er näs äfven på annan väg, nämligen
genom att som kompetensvilkor för revisorstjenst vid arméns förvaltning
föreskrifva viss tids tjenstgöring vid intendenturcorpsen; och anhåller
jag i underdånighet att vid annat tillfälle få inför Eders Kongl. Maj:t
framlägga förslag i sådan rigtning.

I sammanhang härmed torde äfven böra erinras om det framlagda
förslaget att från länsstyrelserna till riksbanken öfverflytta bestyret med
att till förvaltningsmyndigheterna vid truppförbanden och anstalterna
tillhandahålla erforderliga penningemedel samt att i allmänhet befria
länsstyrelserna från åliggandet att bestrida utgifter för arméns räkning,
ett förslag, som Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande äfvensom
statskontoret tillstyrkt och mot hvilket fullmäktige i riksbanken ej
haft något att erinra; med anledning hvaraf jag, så snart ske kan,
sedan förberedande åtgärder vidtagits, ämnar inför Eders Kongl. Maj:t
framlägga förslag till sådana ändringar af nu gällande författningar,
som för detta ändamål erfordras.

I enlighet med organisationsförslaget synes det mig vidare böra
tagas i öfvervägande, huruvida icke arméns räkenskaper i regel skulle
kunna afgifva^ månadsvis. Derigenom skulle otvifvelaktigt kontrollen
öfver medelsanvändningen underlättas och äfven en snabb handläggning
af revisionsgöromålen befordras, hvartill kommer den omständigheten, att
de räkenskapspligtiga myndigheterna måste arbeta raskt undan, en
fördel som icke torde kunna skattas nog högt på det militära området.
I sammanhang härmed anhåller jag att få omnämna, att räkenskaperna
vid danska härens truppförband affattas och afslutas månadsvis. Senast
den 10, i vissa särskilda fall senast den 14, i påföljande månad skola
desamma vara insända till vederbörligt revisionsdepartement. I regeln
inom en månad efter denna tidpunkt, medan sålunda förhållandena (utbetalningarna)
ännu äro i friskt minne, äro anmärkningsakter utstälda
till förklaring. Enligt de upplysningar, som rörande denna sak kommit
mig till del, anser man ifrågavarande räkenskapsanordning vara, ur synpunkten
af både en god medelskontroll och en effektiv revision, synnerligen
ändamålsenlig. För den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle gilla
de grunder för revisionsväsendets ordnande, som jag förut framhållit,
och alltså täckas till Riksdagen derom aflåta nådig proposition samt

Fjerde hufvudtiteln. 27

detta förslag vinner Riksdagens godkännande, anhåller jag att i sinom
tid få till detta ämne återkomma.

Då jag nu öfvergår till att redogöra för de förslag till förändrad
organisation af arméns förvaltning, som enligt min mening böra Riksdagen
föreläggas, torde det tillåtas mig att till en början något utförligare,
än hittills skett, redogöra för hvad i detta hänseende i organisation
sförslaget blifvit föreslaget.

Såsom jag redan nämnt, innebär detta förslag, att den nuvarande
arméförvaltningen skulle omorganiseras till tre eller, om man så vill,
fyra särskilda embetsverk, benämnda artilleristyrelsen, fortijikationsstyrelsen,
intendentur styr elsen samt öfver fältläkarens stab.

Den förstnämnda styrelsen, artilleristyrelsen, skulle öfvertaga den
förvaltande myndighet, som hittills utöfvats af arméförvaltningens artilleridepartementet
samt dessutom handlägga de mål, som nu tillhöra
generalfälttygmästarens expeditions verksamhetsområde. I fråga om
de ärenden, som styrelsen alltså skulle komma att handlägga, vägar
jag, till undvikande af allt för stor vidlyftighet, i underdånighet hänvisa
till förslaget. Styrelsen skulle utgöras af generalfälttygmästaren
såsom chef samt fälttygmästaren och chefen för artilleristaben såsom
ledamöter och chefer för hvar sin af de två byråer, deri styrelsen
skulle fördelas, nämligen förvaltningsbyrån och tekniska byrån. På
förvaltningsbyrån skulle tjenstgöra, förutom chefen samt kommenderade
officerare och underofficerare, följande ordinarie civila tjenstemän,
nämligen:

1 sekreterare, tillika kamrerare,

1 registrator,

1 bokhållare, tillika redogörare, samt

1 revisor.

Personalen å tekniska byrån skulle uteslutande utgöras af officerare
och underofficerare.

Styrelsen skulle derjemte ega antaga extra ordinarie tjenstemän,
tillfälliga biträden och vaktbetjente, äfvensom vid behof mot ersättning
rådfråga juridiskt bildade personer.

I fråga om ärendenas fördelning å byråerna äfvensom de föreslagna
ordinarie civila tjenstemännens åligganden innehåller förslaget
närmare föreskrifter, på Indika jag ej nu torde behöfva inlåta mig.

Uti alla till styrelsens handläggning hörande mål skulle generalfälttygmästaren
på vederbörande byråchefs föredragning vara allena be -

28 Fjerde hufvudtiteln.

slutande. Vid föredragning af vissa angifna mål skulle protokoll föras
och dervid iakttagas, att byråchef, som i ett dylikt ärendes handläggning
deltagit, men ej kunnat instämma i beslutet, skulle låta till protokollet
anteckna sin afvikande mening.

Kostnaden för den sålunda föreslagna styrelsen skulle enligt bifogad
t förslag till stat uppgå till 20,300 kronor.

F''ortifkationsstyrelsen skulle handlägga alla de ärenden, som nu tillhöra
arméförvaltningens fortifikationsdepartement samt byggnadsafdelningen
vid fortifikationsstabens hufvudstation, på sätt förslaget närmare
utmärker. Styrelsen skulle utgöras af chefen för fortifikationen såsom
chef för styrelsen samt öfversten och en annan regementsofficer vid
fortifikationen såsom ledamöter och chefer för hvar sin af de två byråer,
förvaltnings- och tekniska byrån, hvari styrelsen skulle indelas. På
förvaltningsbyrån skulle tjenstgöra, förutom byråchefen samt kommenderade
officerare och underofficerare, följande ordinarie civila tjenstemän,
nämligen:

1 sekreterare, tillika kamrerare,

1 registrator, tillika redogörare, samt

1 revisor, tillika bokhållare.

Personalen å tekniska byrån skulle deremot uteslutande bestå af
officerare och underofficerare vid fortifikationen.

Styrelsen skulle ega antaga juridiskt biträde, extra tjenstemän och
vaktmästare.

I fråga om ärendenas fördelning mellan byråerna, de ordinarie civila
tjenstemännens åligganden samt ärendenas handläggning inom styrelsen
innehåller förslaget bestämmelser, motsvarande dem, jag omförmält beträffande
artilleristyrelsen.

Årliga kostnaden för fortifikationsstyrelsen skulle enligt upprättadt
förslag till stat uppgå till 16,800 kronor.

Intendenturstyrelsen skulle öfvertaga den förvaltande myndighet, som
för närvarande utöfvas af arméförvaltningens intendents- och civila departement,
med undantag dock af de ärenden, som nu handläggas å
intendentsdepartementets sjuk vårdsby rå, hvarjemte intendenturstyrelsen
dessutom skulle öfvertaga de åligganden, som nu tillkomma intendenturcorpsens
hufvudstation, allt på sätt i förslaget finnes närmare angifvet.
Intendenturstyrelsen skulle lyda under generalintendenten såsom chef samt
arbeta på tre byråer, en militärbyrå och två civilbyråer. Såsom chef å
militärbyrån skulle tjenstgöra den i sammanhang med den i förslaget
ifrågasatta utvidgningen af intendenturcorpsen — hvartill jag längre fram
torde få återkomma — föreslagne öfverfältintendenten (med öfverstes

29

Fjerde hufvudtiteln.

rang och lön) och såsom chefer å civilbyråerna ett krigsråd å hvardera
byrån. Styrelsen skulle således utgöras af generalintendenten såsom
chef och de tre byråcheferna såsom ledamöter. Till militärbyråns handläggning
skulle höra alla ärenden, som anginge arméns beklädnad och
utredning, naturaförplägnad, öfningar m. m. äfvensom alla de ärenden,
som nu handläggas inom intendenturcorpsens hufvudstation å dess båda
afdelningar, mobiliserings- och statistiska afdelningen. Derför borde
militärbyrån delas på tre afdelningar, hvardera under en fältintendent
eller intendent såsom chef med eget ansvar för afdelningens arbeten,
nämligen en underhålls-, en mobiliserings- och en statistisk afdelning;
och skulle för öfrigt å byrån tjenstgöra erforderlig personal ur intendenturcorpsen.

På l:a civilbyrån skulle handläggas alla mål, som anginge arméns
rekrytering och aflöning, inqvarterings-, rese- och traktamentsersättningar,
indelningsverket, disposition af anslag och fonder, kongl. remisser,
som af generalintendenten ej tilldelades annan byrå, arkivet m. m.

Förutom det krigsråd, som skulle vara chef för denna byrå, skulle
dess personal utgöras af en sekreterare, en registrator samt extra ordinarie
tjenstemän.

Till 2:a civilbyrån skulle höra alla ärenden angående kassa- och
räkenskapsväsendet, pensioneringen från Vadstena krigsmanshuskassa
och invalidhusfonden, besvärs- och anmärkningsmål m. m. äfvensom
den revision, som inom intendenturstyrelsen skulle ifrågakomma.

Personalen å denna byrå skulle utgöras af, förutom krigsrådet, en
kamrerare, två bokhållare, deraf den ene tillika redogörare, en revisor,
som till sitt biträde skulle hafva en examinerad intendentsaspirant,
samt extra ordinarie tjenstemän. Dessutom skulle styrelsen ega antaga
juridiskt biträde samt vaktmästare.

I fråga om de ordinarie civila tjenstemännens åligganden innehåller
förslaget närmare bestämmelser.

I alla mål skulle generalintendenten på vederbörande byråchefs
föredragning allena besluta; och gäller i fråga om protokolls förande
och reservationsrätt detsamma som vid artilleristyrelsen blifvit omförmäld
t.

Enligt bifogadt förslag till stat skulle kostnaden för den sålunda
föreslagna intendenturstyrelsen uppgå till 75,500 kronor.

Beträffande staterna för dessa tre styrelser erinras i förslaget, att
de särskilda tjenstemännens aflöningsförmåner i staterna upptagits enligt
de grunder, som fastslagits vid senaste lönereglering för arméförvaltningen;
att anslagen till juridiskt biträde, amanuenser, vikariats -

30 Fjerde liufvudtiteln.

ersättningar, renskrifningskostnader m. m. i gällande stat för arméförvaltningen
voro npptagna till sammanlagdt 28,000 kronor, hvarjemte
till förstärkning af revisionspersonalen vid intendentsdepartementet från
anslaget till extra utgifter alltsedan år 1888 årligen utgått 3,200 kronor,
äfvensom att de besparingar, som under året uppstått å arméförvaltningens
stat genom vakanser m. m., enligt nådigt medgifvande fått till
ifrågavarande ändamål användas, så att vid arméförvaltningen omkring

35,000 kronor årligen dertill utbetalats; att deremot i de nu uppgjorda
staterna motsvarande anslag ansetts kunna inskränkas till 16,000 kronor,
emedan de från dessa medel hittills aflönade diariiförande amanuenserna
i förslaget utbytts mot ordinarie registrator^- såsom i öfriga förvaltande
embetsverk, hvarjemte ansetts, att inga amanuenser skulle erfordras
för revisionsarbetet och att vikariatsersättningarna skulle komma att
uppgå till mindre belopp än hittills till följd af tjenstemännens mindre
antal samt slutligen göromålens minskning måste medföra minskning
i renskrifningskostnaden; att till skrifmaterialier, expenser, ved, belysning
m. m. å de tre föreslagna staterna upptagits sammanlagdt 16,500
kronor, under det att i arméförvaltningens nuvarande stat 12,555 kr.
60 öre och å intendenturcorpsens stat för dess hufvudstation 800 kronor
eller sålunda tillhopa endast 13,355 kr. 60 öre voro anvisade för detta
ändamål; samt att orsaken till den föreslagna förhöjningen vore den,
att ifrågavarande anslag år efter år visat sig alldeles otillräckligt.

Såsom jag redan förut nämnt, ifrågasättes i förslaget, att de ärenden,
rörande arméns sjukvårds- och veterinärmateriel, hvilka för närvarande
handläggas å sjukvårdsbyrån inom arméförvaltningens intendentsdepartement,
för framtiden icke skulle handläggas inom intendenturstyrelsen
utan af öfverfältläkaren med biträde af en under honom stäld
stab. Såsom skäl härför har anförts hufvudsakligen, att dessa ärenden
härigenom skulle komma att afgöras af sakkunnig myndighet samt att
ledningen af arméns sjukvårdsväsende, såväl hvad personal och hästar
som materiel beträffade, skulle blifva så enhetlig, som den för närvarande
kunde blifva i vårt. land, der militärläkarne samtidigt voro
civila läkare, hvilket nödvändiggjorde, att de flesta personella frågor
rörande militärläkarne afgjordes, icke af öfverfältläkaren ensam, utan
af hela medicinalstyrelsen, om ock på öfverfältläkarens föredragning.
Derför och då öfverfältläkaren inom medicinalstyrelsen föredroge äfven
flottans sjukvårdsväsende rörande ärenden, hvilka endast med svårighet
kunde läggas under en till landtförsvaret hörande institution, borde öfver -

Fjerde hufvudtiteln. 31

fältläkaren enligt förslaget fortfarande vara ledamot af medicinalstyrelsen,
inom hvilken han ock borde föredraga sådana militärveterinära mål, som
ej kunde afgöras af honom personligen; men har i förslaget på samma
gång ifrågasatts, att han borde befrias från föredragning af åtskilliga
icke militära ärenden, som nu voro honom anförtrodda, äfvensom från
att deltaga i en del andra göromål inom medicinalstyrelsen.

Vid den föreslagna öfver fältläkarens stab skulle alltså enligt förslaget
handläggas alla sådana mål angående arméns sjukvårds- och veterinärväsende,
som ej borde handläggas af medicinalstyrelsen, och af öfverfältläkaren
skulle alla medel, anslagna till sjukvårds- och veterinärmateriel
vid armén, disponeras. Förslaget uttalar väl, att göromålen
inom denna stab måste antagas blifva mera omfattande än göromålen i
den nuvarande sjukvård sbyrån, hvilken endast sysselsätter sig med
materielen, men förslaget antager dock, att den för staten föreslagna
personalen skulle blifva fullt tillräcklig.

Enligt förslaget skulle staben utgöras af:

2 läkare, en som stabschef och en som adjutant,

i veterinär,

1 sjukvårdsintendent och

1 underofficer från Svea trängbataljons sjukvårdskompani.

För den läkare, som skulle göra tjenst som stabschef, har i förslaget
upptagits regementsläkares grad och löneinkomster. Adjutanten
skulle, liksom nuvarande assistenten å sjukvård sbyrån, vara bataljonsläkare
och veterinären fortfarande som hittills beordras från garnisonsregemente
i Stockholm mot åtnjutande af årligt arvode. Sjukvårdsintendent
skulle beordras ur intendenturcorpsen. Enär adjutanten borde
kunna vara registrator samt intendenten sköta kassan och räkenskaperna,
syntes någon civilpersonal för dessa angelägenheter ej vara erforderlig.

På dessa grunder har i förslaget upprättats stat. för öfverfältläkarens
stab, slutande å ett belopp af tillhopa 10,145 kronor.

Beträffande denna stat anhåller jag att få påpeka, att enligt densamma
för öfverfältläkaren, hvilken fortfarande skulle vara ledamot i
medicinalstyrelsen och sålunda uppbära sina å dess stat upptagna löneförmåner,
föreslagits ett arvode af 2,000 kronor med anledning af de
ökade göromål och det ansvar, som enligt förslaget skulle läggas på
honom; att stabs-(byrå-)chefens aflöningsförmåner, som för närvarande utgå
med 4,760 kronor jemte inqvarteringsersättning, i förslaget upptagits med
allenast 4,260 kronor jemte inqvarteringsersättning; att assistentläkarens
(adjutantens) löneförmåner, som för närvarande utgå såsom l:e bataljonsläkares
med tillhopa 2,895 kronor, i förslaget, i likhet med förhållandet

32 Fjerde hufvudtiteln.

vid armén i öfrigt, nedsatts till bataljonsläkares eller således till
1,630 kronor, med anledning hvaraf i förslaget särskildt framhållits, att
detta skett under förutsättning, att anslaget till ökad aflöning för de
till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne skulle förhöjas med skilnaden
eller 1,265 kronor; att arfvode åt veterinären, i likhet med hvad nu är
förhållandet, uppförts med 800 kronor; samt att till extra biträden, renskrifning,
skrifmaterialer m. m. uppförts ett belopp af 1,000 kronor 60 öre.

Att, såsom förslaget ifrågasatt, omorganisera arméns centrala förvaltningsmyndighet,
arméförvaltningen, till fyra särskilda styrelser, synes
mig icke böra möta hinder. Såsom jag redan nämnt, har arméförvaltningen
förklarat sig godkänna ett sammanförande af artilleri- och
fortifikationsärendena till särskilda artilleri- och fortifikationsöfverstyrelser,
om ock arméförvaltningen i afseende å antalet tjenstemän m. in. i de
föreslagna styrelserna, på sätt jag framdeles får tillfälle omförmäla,
uttalat betänkligheter. Och i afseende på sjukvårdsbyråns utbrytning
ur arméförvaltningen och ställande under öfverfältläkarens ledning
hafva, såsom jag också nämnt, några betänkligheter icke yttrats, utan
tvärtom den sålunda föreslagna åtgärden tillstyrkts af de myndigheter,
som derom utlåtit sig.

Det .är egentligen i fråga om de nuvarande intendents- och civila
departementens sammanslagning till en intendenturstyrelse under generalintendenten
såsom chef, som betänkligheter uttalats. Jag anser dock,
att de skäl för en dylik åtgärd, som i förslaget anförts, äro öfvertygande
och att en sådan sammanslagning är af behofvet oafvisligen påkallad.
Önskvärdheten deraf, att intendenturgöromålen i högsta instans,
under Konungen, erhålla en enhetlig ledning, lärer icke kunna bestridas.
Detta är också ett af skälen för den uti organisationsförslaget
gjorda framställningen om förening af arméförvaltningens intendentsoch
civila departement till en intendenturstyrelse. Det arbete för ombildning
af arméns förvaltning, hvars resultat nu föreligger, leder ju
också sitt ursprung, åtminstone till väsentlig del, från det önskningsmål,
för hvilket, bland andra, de förutnämnda, af Eders Kongl. Maj:t
tillkallade personer för att granska det år 1895 uppgjorda förslaget
till ny uppställning af riksstatens fjerde hufvudtitel gjorde sig till
målsmän, nämligen att förvaltningen af de under denna hufvudtitel
hörande medel, jemte dithörande räkenskaps-, redovisnings- och revisionsväsende
skulle förläggas å endast ett departement i arméförvaltningeu.

33

Fjerde hufvudtiteln.

Man skulle ju härvid kunna ifrågasätta, att detta departement blefve
det civila. Men om man slagit in på en sådan organisation, hade i
allt fall ett intendentsdepartement eller en intendenturstyrelse varit af
nöden, och att döma af de fordringar på arbetskrafter, som arméförvaltningen
i »sitt underdåniga utlåtande den 10 sistlidne november uppstält,
skulle staten för det civila departementet hafva måst ökas i ganska
väsentlig mån, under det att anslaget till intendentsdepartementet svårligen
skulle kunnat undergå någon mera afsevärd minskning. En
organisation af denna beskaffenhet hade således medfört drygare kostnader
än en enhetlig ordnad intendenturförvaltning, hvarförutom den
varit förenad med den dualism, som nu, i fråga om handhafvandet af
de egentliga intendenturärendena, råder inom det centrala förvaltningsverket.

Det gifves visserligen en annan utväg, nämligen att låta intendentsdepartementet
uppgå i det civila departementet. En sådan sammanslagning
skulle väl svårligen kunna betecknas såsom ändamålsenlig,
enär dels mtercrfentfarförvaltningen är den mest omfattande af arméns förvaltningsgrenar
och med hvarje år vinner ökad betydelse, och dels en
dylik anordning måste medföra ett fullständigt särskiljande mellan
sjelfva förvaltningen och intendenturcorpsens hufvudstation och dermed
följande dualism och stridigheter i intendenturangelägenheter.

Går man till utländska arméers krigsstyrelser, finner man, att
en myndighet, som skulle motsvara arméförvaltningens civila departement,
derstädes i allmänhet icke är särskildt eller sjelfständigt företrädd.
I preussiska krigsministeriet tillhör flertalet af de ärenden, som
inom värf centrala förvaltningsverk tillkomma nämnda departement,
militärekonomidepartementet, som handlägger de egentliga intendenturgöromålen
(kassa-, aflönings-, förplägnads-, beklädnads-, inqvarterings-,
m. fl. ärenden) samt har under sig corps- och divisionsintendenturerna.
I Danmark ombesörjas motsvarande göromål, under krigsministeriet, af
den s. k. förplägnadscorpsen, som bildar eu särskild tjenstegren, bestående
af corpsens öfverstyrelse jemte underlydande intendenturer.

fiåsom ett mycket vigtigt skäl för det civila departementets bibehållande
har anförts den omständigheten, att enligt det af 1888 års
förvaltningskomité utarbetade förslaget till fälträkenskapsreglemente
skulle vid mobilisering å arméförvaltningens civila departement bildas
ett generalkrigskommissariat såsom öfverstyrelse för landtförsvarets
kassa- och räkenskapsväsende, med uppgift att omhänderhafva förvaltningen
af de för krigföringen afsedda medel in. m. Härvid må dock
erinras, att förslaget till nämnda liksom till öfriga fältförvaltningsliih.
till Jtiksd. Prof. 18(J8. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 5

34

Fjerde hufvudtiteln.

reglementen affattats med hänsyn till arméförvaltningens nuvarande
organisation. Det torde för öfrigt väl knappast behöfva påpekas, att
en dylik öfverstyrelse låter sig med lika stor, om ej med större fördel,
än å arméförvaltningens civila departement, bildas inom eu i fred enhetlig
ordnad intendenturstyrelse.

I fråga om föreningen af arméförvaltningens intendents- och civila
departement till en intendenturstyrelse har i öfrigt uttalats farhåga
för, att generalintendentens embetsbefattning under sådana förhållanden
skulle blifva allt för betungande. Det må visserligen icke bestridas,
att de generalintendenten åliggande göromålen skulle blifva af omfattande
och magtpåliggande art, men å andra sidan bör det ej förbises,
att intendenturstyrelsens verksamhet skulle komma att i afsevärd mån
lättas dels genom den föreslagna decentraliseringen af intendenturangelägenheterna,
dels genom att ordna sjukvårdsförvaltningen, den nuvarande
sjuk vårdsby rån deri inbegripen, såsom en sjelfständig tjenstegren
under öfverfältläkaren.

En oundgänglig förutsättning för intendents- och civila departementens
sammanslagning till en intendenturstyrelse under generalintendenten
såsom chef är emellertid enligt min mening den, att generalintendentens
embetsåligganden såsom chef för intendenturcorpsen så
mycket som möjligt lindras. Detta mål har förslaget sökt vinna derigenom,
att de ärenden, som för närvarande tillhöra intendenturcorpsens
hufvudstation, framdeles skulle handläggas inom intendenturstyrelsens
militärbyrå, hvilken byrå, såsom jag ofvan antydt, på grund häraf skulle
organiseras på tre underafdelningar med siusemellan mycket olikartade
göromål och erhålla en synnerligen omfattande verksamhet, hvadan chefskapet
för densamma måste blifva synnerligen magtpåliggande; och har förslaget
till en dylik organisation af militärbyrån framstälts endast under
den förutsättning, att byråchefsbefattningen komme att utöfvas af en
person med sådana qvalifikationer, som måste förutsättas hos en öfverfältintendent,
d. v. s. under förutsättning att öfverfältintendentsbeställningen
blefve inrättad och tillsatt.

Det synes mig emellertid kunna sättas i fråga, huruvida verkligen
ett dylikt sammanförande inom en och samma byrå af förvaltningsärenden,
å den ena, samt mobiliserings- och statistiska ärenden, å den
andra sidan, kan vara fördelaktigt och om icke det ytterst afsedda
ändamålet, lindring af generalintendentens befattning såsom chef för
intendenturcorpsen, skulle kunna på ett lämpligare sätt vinnas, om
intendenturcorpsens hufvudstation fortfarande såsom hittills hölles skild
från intendenturstyrelsen, men stäldes under eu sådan ledning, näm -

35

Fjerde hufvudtiteln.

ligen af en öfverfältintendent, att generalintendentens tid icke i allt
för kög grad behöfde tagas i anspråk för behandlingen af der förekommande
ärenden. En sådan anordning torde otvifvelaktigt bättre än
den i förslaget ifrågasatta motsvara den dubbelställning, som generalintendenten
redan nu innehar och äfven enligt förslaget skulle komma
att intaga, eller såsom på samma gång chef för en förvaltande myndighet
och ansvarig för utbildningen af intendenturpersonalen och för
härens mobilisering, i hvad utredning och underhåll angår. Såsom
chef för de mest omfattande grenarna af arméns fredsförvaltning intager
generalintendenten en ställning, liknande den, som i länder med
ministerstyrelse direktörerna (cheferna) för de departement eller afdelningar,
hvari krigsministeriet är deladt, innehafva, och här i Sverige lyder
han i denna egenskap endast under Eders Kongl. Maj:t i statsrådet. Till
hans embetssfer såsom chef för intendenturcorpsen höra åter en mängd
göromål rörande förberedelserna för arméns mobilisering och underhåll
i fält, hvilka stå i nära samband med generalstabens arbeten, och i sådan
egenskap lyder han under Eders Kongl. Maj:t såsom högste befälhafvare
för armén. Vid sådant förhållande kan jag ej finna annat, än att den
nuvarande arbetsfördelningen mellan intendentsdepartementet och intendenturcorpsens
hufvudstation hvilar på rigtiga grunder och vid en omorganisation
af arméförvaltningen bör bibehållas. Intendenturcorpsens
hufvudstation bör derför icke införlifvas med intendenturstyrelsens militärbyrå,
utan fortfarande såsom hittills förblifva stäld utanför densamma
under chefskap af generalintendenten såsom chef för intendenturcorpsen.
Men skall i sådant fall någon lättnad för generalintendenten i denna hans
egenskap kunna beredas — och detta är, jag vågar ännu en gång derom
erinra, en nödvändig förutsättning för den ifrågasatta sammanslagningen
af intendents- och civila departementen — då måste det närmaste och
omedelbara chefskapet öfver intendenturcorpsen och hufvudstationen,
naturligtvis dock alltid med högsta chefsskapet förbehållet generalintendenten,
öfverflyttas på annan person, det vill säga den föreslagna öfverfältintendendentsbefattningen
måste inrättas och i sammanhang dermed
gällande instruktion för intendendenturcorpsen ändras i den rigtning,
att generalintendentens embetsåligganden i afseende å densamma i
möjligaste mån minskas. Å andra sidan lärer vara uppenbart, att vid en
sådan organisation militärbyrån i den föreslagna intendenturstyrelsen icke
skulle behöfva organiseras på tre afdelningar, utan allenast på en afdelning
under en fältintendent såsom chef och föredragande.

36 Fjerde hufvudtiteln.

På de skäl jag nu anfört, anser jag således, att det förslag
till omorganisation af arméns centrala förvaltningsmyndighet, arméförvaltningen,
som till Riksdagen aflåtes, bör vara grundadt derpå, att
nämnda verk, i sammanhang med sjukvårdsbyråns utbrytning och ställande
under öfverfältläkarens ledning, omorganiseras till tre särskilda
styrelser, artilleri-, fortifikations- och intendenturstyrelserna; och torde
det derför tillåtas mig att närmare redogöra för de anmärkningar, som
i afseende å den för styrelserna föreslagna personalen m. m. förekommit
i de afgifna underdåniga utlåtandena.

Beträffande först de föreslagna artilleri- och fortijikationsstyrelserna,
hvilka det torde tillåtas mig att i ett sammanhang behandla, så har
chefen för fortifikationen uttalat betänkligheter i afseende å de föreslagna
sekreterarnes i artilleri- och fortifikationsstyrelserna ställning,
i det han ansett det svårt att få dugande civila tjenstemän anstälda
i dessa styrelser, så länge högsta graden vore sekreterare. Helst hade han
derför sett, att för den främste civila tjenstemannen bibehållits byråchefs
rang och aflöning, isynnerhet som enligt hans åsigt den tillämnade sekreteraren
vid fortifikationsstyrelsen borde i vissa ärenden vara föredragande
och bestrida byråchefs göromål, enär inom styrelsen skulle
komma att föredragas en hel del ärenden af juridisk natur och sådana,
som anginge förvaltningen af fast egendom, i hvilka ärenden det torde
vara i högsta grad olämpligt, att en militär byråchef skulle vara föredragande,
men han har dock inskränkt sig till att betona nödvändigheten
af, att de rent civila administrativa målen tillädes sekreteraren,
som följaktligen härutinnan komme att förrätta byråchefs göromål och
för den skull borde i staten erhålla en med arten af tjenstegöromålen
öfverensstämmande benämning af byråchefsassistent och sekreterare
samt på grund af tillökningen i göromål antingen förhöjning i lön och
tjenstgöringspenningar eller ett särskildt arfvode, hvilket vore så mycket
mera befogadt, som han finge eu särdeles magtpåliggande, ansvarsfull
och arbetsam befattning utan all utsigt eller åtminstone med synnerlig
ringa sådan till framtida befordran.

Arméförvaltningen, som biträder denna af chefen för fortifikationen
uttalade åsigt, anser denna anordning för de rent civila målens afgörande,
som ansetts oundgängligen behöflig å förvaltningsbyrån i fortifikationsstyrelsen,
med nödvändighet kräfvas å motsvarande byrå i artilleristyrelsen,
samt föreslår såsom godtgörelse för sekreterarne arfvoden,
som ansetts icke skäligen kunna sättas lägre än till 1,000 kronor om året.

Ehuru det ej torde vara omöjligt för en militär byråchef, som vid
sin sida har ett juridiskt ombud för de juridiska och en sekreterare,

Fjerde hufvudtiteln. 37

tillika kamrerare, för de kamerala ärendena, att föredraga de rent civila
målen, isynnerhet som det står honom fritt att vid svårare fall låta
nyssnämnda personer närvara vid föredragningarna, finnes intet hinder
uti den föreslagna organisationen att så ordna tjenstgöringen inom
ifrågavarande styrelser, som chefen för fortifikationen och arméförvaltningen
funnit lämpligt. Men dermed följer ej nödvändigtvis, att sekreterarne
skola aflönas högre än motsvarande tjenster inom den föreslagna
intendenturstyrelsen och andra embetsverk. Sekreterarne vid
artilleridepartementet och särskildt fortifikationsdepartementet inom den
nuvarande arméförvaltningen äro ej så tungt belastade med arbete som
vid de båda andra departementen, ehuru de äfven förrätta kamreraretjenst;
och med den anordning af göromålen inom de föreslagna styrelserna,
som i förslaget förutsättes, nämligen att skrifvelser i åtskilliga
mindre vigtiga ärenden skola uppsättas af adjutanter å förvaltningsbyråerna,
skulle naturligtvis sekreterarnes arbete minskas och de få
tillräcklig tid öfver för föredragning af de rent civila målen, om sådant
skulle anses lämpligt. Detta gäller isynnerhet den mindre styrelsen,
fortifikationsstyrelsen. Då arbetets omfattning således ej blifver
större för ifrågavarande sekreterare än för sekreteraren å intendenturstyrelsen,
och ansvaret som föredragande ej ansetts påkalla något arfvodestillägg
åt kamreraren å det nuvarande,civila departementet inom
arméförvaltningen, hvilken enligt gällande instruktion skall föredraga
och äfven föredrager en del ärenden, torde något arfvode för ifrågavarande
båda sekreterare ej böra ifrågasättas, ehuru deras utsigt till högre
befordran ej är så stor, som önskligt vore. I detta senare hänseende
äro de dock ej sämre lottade än åtskilliga likstälde i andra verk, såsom
hofrätterna, medicinalstyrelsen och landtmäteristyrelsen.

Chefen för fortifikationen har vidare erinrat, att, i olikhet med förhållandet
i den föreslagna artilleristyrelsen, bokhållaregöromålen enligt
den föreslagna staten för fortifikationsstyrelsen blifvit lagda på revisorn,
hvilket af flera skäl vore mindre lämpligt. Han anser, att i stället
bokhållare och redogörarebefattningarna, som ytterst nära berörde hvarandra,
borde vara förenade samt revisors- och registratorsbefattningarna
uppehållas af samma person.

Emot denna förändring har jag intet att erinra och har låtit iakttaga
densamma i det förslag till stat för fortifikationsstyrelsen, som jag
i underdånighet ämnar inför Eders Kongl. Magt framlägga.

Chefen för fortifikationen har framhållit vigten och nödvändigheten
af ett fullt dugligt juridiskt biträde, isynnerhet som den nuvarande sekreteraren
på fortifikationens stat enligt förslaget vore afsedd att in -

38 Fjerde hufvudtiteln.

dragas, och har han ansett, att arfvodet till ett dylikt biträde ej rimligtvis
kunde bestämmas till lägre belopp än 2,000 å 2,500 kronor,
samt föreslår, utgående härifrån, att i staten för fortifikationsstyrelsen
anslagen till juridiskt biträde, amanuens, vikariatersättning, tillfälligt
biträde och renskrifningskostnad samt till skrifmaterialier, expenser
m. m., å respektive 4,000 kronor och 1,500 kronor, hvilka enligt hans
åsigt böra sammanslås till ett anslag, höjas med 1,000 kronor, d. v. s.
bestämmas till 6,500 kronor.

Som den nuvarande ombudsmannen hos arméförvaltningen uppbär
ett årligt arfvode af endast 2,000 kronor, och de flesta skrivelser, som
uppsättas af sekreteraren vid fortifikationen, hvilkens befattning, såsom
nyss nämndes, är föreslagen till indragning, äro af sådan beskaffenhet,
som auditörerna vid regementena förr uppsatte, men numera vid dessa
äro anförtrodda åt regementsqvartermästare och adjutanter, samt, om
undantagsvis under tider af stor byggnadsverksamhet med åtföljande
kontraktuppgörelser, jordinköp o. s. v. det juridiska ombudets tid behöfver
strängt anlitas, han lämpligen synes höra godtgöras härför med
tillfälligt arfvode från byggnadsanslagen, torde dock 1,500 kronor vara
ett fullt tillräckligt ordinarie årligt arfvode för det juridiska biträdet,
hvadan någon förhöjning uti ifrågavarande anslag å fortifikationsstyrelsens
stat ej torde böra ske, utan desamma upptagas till 5,500 kronor,
sedan de hopslagits i enlighet med framställningen.

Arméförvaltningen inskränker sig ej endast till att instämma med
chefen för fortifikationen uti sistberörda framställning, utan föreslår
äfven en höjning af enahanda anslag å ar ti lie ristyre Isens stat med 500
kronor eller till 6,500 kronor, på det att denna styrelse må kunna gifva
500 kronor i årligt arfvode åt ett juridiskt biträde. Men som de i förslaget
till stat för artilleri styrelsen upptagna anslagen äro så beräknade,
att ett dylikt arfvode utan olägenhet kan utgå, torde någon förhöjning
i desamma ej heller böra ega rum, utan de, sammanförda till ett anslag,
bestämmas till 6,000 kronor.

Hvad beträffar chefens för fortifikationen, af arméförvaltningen understödda
förslag om uppförande å fortifikationsstyrelsens stat af 3 å 4
arfvoden om 600 kronor för tekniskt utbildade kaptener eller löjtnanter
vid fortifikationen, som tjenstgöra i styrelsen, torde denna fråga, huru
beaktansvärd den än är, ej hafva sammanhang med organiserandet af
en fortifikationsstyrelse, enär dylika arfvoden böra återfinnas på fortifikationens
stat, med anledning hvaraf frågan härom ej för närvarande
synes mig böra till nådig åtgärd föranleda.

Beträffande den föreslagna intendenturstyr elsen, har armé förvaltningen

39

Fjerde liufvudtiteln.

anfört, att den nuvarande civila personalen i arméförvaltningen varit
för fåtalig alltsedan år 1881, d. v. s. efter senaste lönereglering, och att
detta missförhållande under de senaste åren stegrats, på grund af att
arméns truppförband och formationer ökats, samt funnit det uppenbart,
att den nya organisationen med dess förminskade civila personal från
början af sin tillvaro skulle komma att lida af samma olägenheter.
Förvaltningen kan nämligen ej finna, att någon afse värd minskning af
göromålen skulle vara att vinna genom den föreslagna decentralisationen.

Denna arméförvaltningens uppfattning kan möjligen till eu del vara
beroende på, att i förslaget endast antydningsvis påpekas, att en hel
del göromål, som för närvarande handläggas på intendentsdepartementets
civilbyrå, äro afsedda att öfverflyttas till militärbyrån i intendenturstyrelsen.
Äfvenså frånser arméförvaltningen den minskning i göromål,
som måste uppstå genom intendents- och civila departementenas sammanslagning
till ett verk, å hvilket all bokföring skall vara koncentrerad,
nämligen att bokslutskamrerarens arbete med sammanföring af de
nuvarande fyra boksluten till ett, den fyrdubbla räkenskapsföringen och
åtföljande skriftvexling med regementen och corpser, omföringarna af
utgiftsposter mellan departementena o. s. v. skulle försvinna eller ersättas
med betydligt enklare och mindre arbete kräfvande åtgärder.
Vidare skulle den civila personalens göromål komma att minskas derigenom,
att en stor del af de mål, som falla på militäi-byrån, skola expedieras
genom adjutanter utan att handläggas af annan civil tjensteman
än registrator!. Och äfven åtskilligt arbete å civilbyråerna skulle
i händelse af behof utföras af de intendentsaspiranter, som äro afsedda
att tjenstgöra vid intendentursstyrelsen.

Till sist torde böra påpekas, att sjukvårdsbyrån ju skulle utbrytas
ur intendent-urstyrelsen.

Äfven om de af arméförvaltningen med misstroende mottagna förslagen
till decentralisation ej vore i större omfattning genomförbara
och revisionens förläggande till fördelningarna ej skulle medföra någon
nämnvärd minskning uti byråchefernas och kanslipersonalens göromål,
torde dock således göromålen för de civila tjenstemännen blifva i afsevärd
grad minskade och en reduktion af tjenstemännens antal vara
genomförbar, om ock icke så långt som den i förslaget framlagda
staten angifver.

Den personal i nuvarande arméförvaltningen, som visat sig otillräcklig,
är egentligen endast revisionspersonalen, hvilken, åtminstone
under senare år, ej medhunnit att revidera alla redogörelser, som inkommit.
Det är visserligen sannt, att revisionsarbetet ej blifver mindre

40

Fjerde liufvudtiteln.

genom revisionspersonalens förflyttning till fördelningarna, utan snarare
mera tidsödande, emedan hvarje revisor vid en arméfördelning måste
revidera alla slags räkenskaper, under det att vid en central revision de
olika räkenskaperna fördelas mellan revisorerna efter sitt innehåll. Detta
förhållande är i förslaget också beaktadt i det att, i stället för 2 revisorer
å intendentsdepartementet och 2 revisorer å civila departementet,
i förslaget äro upptagna 6 revisorer vid fördelningarna och 1 revisor i
intendenturstyrelsen, och som dessa revisorers biträden skulle enligt
förslaget anställas ej mindre än 10 examinerade intendentsaspiranter,
åt hvilka revision af räkenskaper lika väl må kunna uppdragas, som åt
de civila amanuenser, hvilka för närvarande utföra åtskillig revision i
arméförvaltningen. Någon berättigad anmärkning öfver revisionspersonalens
antal i det framlagda förslaget torde således ej kunna framställas,
men det oaktadt yrkar arméförvaltningen på anställande af
ytterligare två revisorer i intendenturstyrelsen. För att visa behofvet
af dessa två revisorer, lemnar förvaltningen en redogörelse för alla de
räkenskaper, som enligt dess uppfattning måste granskas uti intendenturstyrelsen,
men en del af desamma äro af sådan beskaffenhet, att de
mycket väl kunna granskas vid fördelningarna och de öfriga till största
delen af så ringa omfattning, att förvaltningens förslag ej torde vara
till fullo motiveradt, isynnerhet som den rullföring af arméns pensionstagare
af manskapsklassen, pensionerade svärdsman och svärdsmedaljörer,
uppsättning af förslag till pensionsbref m. m., som förvaltningen
anser böra utföras af en revisor, lämpligen synes böra uppdragas åt någon
extra tjensteman eller ännu hellre åt en pensionerad officer.

I detta sammanhang anhåller jag emellertid att få påpeka, att,
på sätt militärbefälkafvaren å Gotland yrkat, revisionen af räkenskaperna
från de Gotländska truppförbanden bör, för vinnande af full sjelfständighet
för den Gotländska förvaltningen, ega rum inom intendenturstyrelsen,
enär det icke torde böra ifrågasättas att anställa en särskild
revisor för Gotlands fåtaliga trupper.

Arméförvaltningen anser vidare, att revisionens förflyttning till
fördelningarna ej skulle komma att förminska skriftvexlingen inom intendenturstyrelsen,
utan att den tvärtom skulle komma att framkalla en
omfattande dylik för vinnande å den ena och meddelande å den andra
sidan af upplysningar och utredningar angående spörsmål, som under
pågående räkenskapsrevision vid fördelningarna måste framkomma,
äfvensom för öfversändande från intendenturstyrelsen af nödiga afskrifter
och transsumter af sådana verifikationshandlingar, som fördelningsrevi -

Fjerde liufvudtiteln. 41

sorerna komme att behöfva för att kunna sVara på af kammarrätten
infordrade förklaringar.

För att sköta denna skriftvexling och leda såväl det å intendenturstyrelsen
förekommande ansenliga revisionsarbetet som öfriga revisorers
verksamhet, så att nödig kontinuitet måtte kunna vinnas i revisionsarbetet,
borde enligt arméförvaltningens åsigt en tredje civilbyrå,
benämnd revisionsbyrån, upprättas i intendenturstyrelsen. På denna
byrå skulle, förutom nyss omnämnda tre revisorer, tjenstgöra 1 krigsråd
och 1 kamrerare. Detta förslag om upprättandet af en tredje
krigsrådsbefattning i intendenturstyrelsen förklaras af arméförvaltningens
uppfattning om omöjligheten att decentralisera och förenkla
arbetet i centralverket, men måste förfalla, om den åsigt angående förminskning
af de civila embetsmännens blifvande åligganden, som förut
lemnats, är rigtig. Och dermed förfaller äfven frågan om en tredje
civilbyrå, hvadan revisionspersonalen bör, såsom föreslagits, ingå i 2.
civilbyrån och dennas chef vara föredragande i revisionsärenden.

Behofvet af den af arméförvaltningen föreslagna kamreraren torde
deremot ej kunna bestridas. Det krigsråd, som skulle blifva chef för
2. civilbyrån, torde nämligen ej få tillfälle att egna nödig uppmärksamhet
åt revisionsarbetets gång i dess detaljer, utan det torde vara nödvändigt
för vinnande af den kontinuitet i revisionsarbetet, hvilkens behöflighet
arméförvaltningen med rätta framhåller, att öfvervakandet af revisionsarbetet,
utredningen af anmärknings- och besvärsmål och skriftvexlingen
med fördelningsrevisorerna anförtros åt en särskild tjensteman
af högre''grad än revisorerna, hvartill kommer, att det kamerala arbetet
uti intendenturstyrelsen torde blifva så omfattande, att det ej lärer
blifva möjligt för en kamrerare att utföra detsamma, utan att denne
måste befrias från en del arbete, som i stället synes böra tilldelas eu
annan tjensteman, hvilken lämpligen torde böra blifva en kamrerare.
Arméförvaltningen påpekar nämligen, att det arbete, som enligt förslaget
skulle utföras af en kamrerare, i arméförvaltningen nu utföres af
tre kamrerare, eu å intendentsdepartementet, en å civila departementet,
hvilken dock äfven har föredragningsskyldighet i departementet, samt
bokslutskamreraren. Visserligen skulle den sistnämndes arbete till stor
del försvinna genom bokföringens sammanförande på ett ställe, och
äfven de båda andra kamrerarnes arbete i någon mån minskas genom
departementens sammanslagning till en styrelse, men det arbete,
som återstår, torde dock blifva så omfattande, att det öfverstiger en
persons krafter, och det äfven af denna orsak varda nödvändigt att
Bill. till Riksd. Prat. 1898. 1 Band. 1 Afd■ 1 Häft. G

42

Fjerde liufvudtiteln.

upptaga i staten ytterligare en kamrerare, hvilken dock, såsom ofvan
föreslagits, äfven skulle öfvervaka och leda revisionsarbetet.

Kanslipersonalen skulle enligt förslaget bestå af endast en sekreterare,
hvaremot arméförvaltningen anser nödvändigt, att denne erhölle
till sitt biträde två notarier. Den motsvarande personalen är för närvarande
2 sekreterare, en på hvardera af intendents- och civila departementen,
och någon tillökning af detta antal kanslitjenstemän torde ej
böra ifrågasättas, enär, enligt hvad förut visats, göromålen komma att
minskas; men de nuvarande båda sekreterarne, isynnerhet sekreteraren
å intendentsdepartementet, hafva dock så stor arbetsbörda, att förslaget
gått för långt, då det upptagit endast en sekreterare utan att ställa
någon person vid hans sida. Då härtill kommer, att i allmänhet personer,
som längre tid sysselsatt sig med revision, bokhålleri eller diariiföring,
ej äro lämpliga att befordras till sekreterarebefattning, hvilken
kräfver en helt annan utbildning, och att det derför i intendenturstyrelsen,
liksom i åtskilliga andra centrala embetsverk, bör finnas någon
tjensteman i lägsta graden, som vid semester eller förfall för sekreteraren
fullgör hans åligganden och för öfrigt utbildas för denna ansvarsfulla
plats, torde en notarietjenst med 1. gradens lön och tjenstgöringspenningar
böra upptagas i staten.

Arméförvaltningen anser vidare, att den föreslagna indragningen
af krigskassörsbefattningen ej kan verkställas, emedan enligt dess åsigt
de två i förslaget upptagna bokhållarne skulle få ett synnerligen betydligt
arbete, så att det ej kan ifrågasättas, att den ene af dessa skulle
fullgöra de åligganden, som nu tillkomma krigskassören och den honom
biträdande amanuensen, hvilkas göromål ej skulle så förminskas, som
föreslagits, utan medgifver endast, att krigskassörens löneförmåner må
kunna nedsättas till lägsta lönegradens såsom en följd af artilleri- och
fortifikationsstyrelsernas utbrytning.

Huruvida krigskassörens åligganden kunna öfvertagas af den ene
bokhållaren, beror i första rummet på, hvilken omfattning dessa göromål
efter förvaltningens omorganisation komma att få, och i detta afseende
synes arméförvaltningen, liksom i nästan alla andra hänseenden,
hysa tvifvelsmål om möjligheten att genomföra reformer. Och dock torde
intet hinder finnas att låta redogörare vid truppförband och anstalter
verkställa en hel del af de utbetalningar, som för närvarande ske i
arméförvaltningens kassa, att i allmänhet verkställa utbetalningar från
nämnda kassa medelst assignationer å Riksbanken, att låta verkställa
uttagningar och insättningar i denna bank medelst vaktmästare, äfven -

43

Fjerde hufvudtiteln.

som att för intendenturst}7relsens redogörare •''införa kassadagar såsom
för arméns öfriga redogörare.

Om dylika åtgärder vidtagas för att nedbringa kassörens göromål,
som för öfrigt genom artilleri- och fortifikationsstyrelsernas afsöndring
äfven enligt arméförvaltningens erkännande blifva förminskade, torde
dessa ej blifva så omfattande, att det kan ifrågasättas att aflöna en
särskild person till deras skötande, utan böra de anförtros åt någon
annan tjensteman inom verket, och torde en af bokhållare härtill vara
lämpligast, emedan registrator^ som i de flesta andra embetsverk tillika
är redogörare, knappast kan medhinna desamma och har mindre hjelp
af biträdande amanuens.

Till juridiskt biträde, amanuenser, vikariatsersättning, tillfälligt biträde
och renskrifningskostnad äro i det upprättade förslaget till stat
för intendenturst.yrelsen upptagna 8,000 kronor och till skrifmaterialier,
expenser, ved, ljus m. m. 13,000 kronor. Mot sistnämnda anslag, hvilket
skulle bekosta dylika utgifter för alla tre styrelserna, har arméförvaltningen
ingen anmärkning att göra, men det förstnämnda finner
embetsverket alldeles otillräckligt. Amanuenser med arfvode anses
behöfliga till ett antal af 8, hvilkas aflöning efter 1,200 kronor om året
skulle uppgå till 9,600 kronor, vikariatsersättningarna skulle med den
personal, som af arméförvaltningen föreslagits, inberäknadt fördelningsrevisorerna,
kräfva en kostnad af 2,800 kronor och för utbetalande af
flitpenningar till extra ordinarie tjenstemän, af ersättningar åt tillfälliga
biträden samt för bestridande af renskrifningskostnader skulle erfordras
7,600 kronor samt således hela anslaget förhöjas från 8,000 till 20,000
kronor.

Denna beräkning torde dock vara för hög liksom den i förslaget angifna
för låg. Flera amanuenser med arfvode än 4 torde ej vara behöfliga,
men detta antal är åter af behofvet påkalladt, nemligen två å 1. civilbyrån,
en för kansligöromål och en som biträde åt registratorn, samt två på
2. civilbyrån såsom biträden och ställföreträdare för bokhållarne och
revisorn. Kostnaden för amanuenser efter 1,200 kronor per år komme
således att uppgå till 4,800 kronor; såsom årligt arfvode åt ett juridiskt
biträde behofves minst 1,000 kronor, såsom vikariatsersättningar 2,200
kronor och till ersättning åt tillfälliga biträden samt renskrifningskostnader
7,000 kronor, så att hela anslaget ej kan sättas lägre än till

15.000 kronor. Anslaget till skrifmaterialier, expenser, ved, ljus m. m.
kan deremot nedsättas med 1,000 kronor eller från 13,000 kronor till

12.000 kronor med anledning af att intendenturcorpsens hufvudstation
ej, såsom i förslaget antagits, bör sammanslås med intendentursty -

44 Fjerde hufvudtiteln.

relsen utan fortfarande af skäl, som jag redan anfört, såsom för närvarande
vara fristående med eget expensanslag, upptaget å intendenturcorpsens
stat med 800 kronor. De båda anslagen torde dessutom böra
sammanslås till ett såsom vid de båda andra styrelserna och anslaget
sålunda upptagas till 27,000 kronor.

Till sist anser arméförvaltningen nödvändigt, att intendenturstyrelsens
stat tillökas med 2 vaktmästare med anledning af att intendenturcorpsens
hufvudstation skulle blifva införlifvad med styrelsens militärbyrå
och en tredje civilbyrå upprättas; men som i det förslag, som
enligt min mening bör framläggas för Riksdagen, ingendera förutsättningen
förefinnes, synes denna framställning ej böra föranleda någon
åtgärd.

Hvad angår den föreslagna styrelsen för arméns sjukvårds- och
veterinärväsende, öfverfältläkarens stab, har i förslaget, såsom jag redan
nämnt, ifrågasatts, att öfverfältläkaren borde befrias från föredragning
inom medicinalstyrelsen af åtskilliga icke militära ärenden, som nu
äro honom anförtrodda, äfvensom från att deltaga i handläggningen
af en del andra göromål inom medicinalstyrelsen. I detta afseende
har arméförvaltningen erinrat, att enligt gällande instruktion för
medicinalstyrelsen det ålåge öfverfältläkaren att handlägga, förutom
militära helso- och sjukvårdsärenden, dels ärenden, som angå tandläkare
och fältskärer, dels ock så kallade allmänna ärenden, d. v. s. sådana
ärenden af skilda slag, som icke beröra annan ledamots i medicinalstyrelsen
föredragning, hvarjemte den nuvarande öfverfältläkaren fått
sig ålagdt att handlägga rättsmedicinska utlåtanden och protokoll öfver
rättsmedicinska undersökningar, så vidt dessa protokoll och undersökningar
icke afsåge en persons sinnesbeskaffenhet. Erinras bör ock, att
öfverfältläkaren, förutom den honom åliggande föredragningsskyldighet,
såsom ledamot i det kollegiala verket, medicinalstyrelsen, är skyldig
deltaga i handläggningen af alla öfriga i styrelsen förekommande ärenden,
hvilket naturligtvis i hög grad måste upptaga hans tid.

Arméförvaltningen har vidare påpekat, att genom sjukvårdsbyråns
utbrytning ur arméförvaltningen och ställande under öfverfältläkaren
skulle af honom komma att afgöras och behandlas icke blott alla
ärenden rörande anskaffning, vård och redovisning af arméns sjukvårdsmateriel,
utan äfven dels frågor rörande uppförande af för arméns sjukvård
afsedda byggnader eller förändring af redan befintliga dylika, dels
andra byggnadsärenden i den mån för deras handläggning hygienisk

45

Fjerde hufvudtiteln.

fackkunskap vore af nöden, samt vidare frågor rörande ändringar i
gällande portions- och rationsstater. Det tillkomme vidare för närvarande
sjukvårdsbyrån att utarbeta förslag till mobiliseringsplaner för
sjukvårdspersonalen vid samtliga fältformationer äfvensom tillföreskrifter
och instruktioner för sjukvårdspersonalens öfningar och skolor, samt
att upprätta på öfverfältläkarens handläggning beroende öfversigter,
tabeller, rapporter och rullor m. m., som afsåge den militära helsooch
sjukvården. Sjukvårdsbyrån ålåge det äfven att följa det militära
sjukvårdsväsendets utveckling i främmande länder och förskaffa sig
noggrann kännedom om hvad i in- och utlandet tilldroge sig i de delar,
som afsåge den militära helso- och sjukvården, samt vidare att handlägga
alla ärenden rörande veterinärmateriel och att medverka vid behandling
af frågor rörande skoning, störtade hästar m. m. dylikt, som
afsåge arméns veterinärvård.

I betraktande af omfånget af de göromål, öfverfältläkaren sålunda
skulle komma att handlägga, och då härtill kommer, att åtskilliga af
de ärenden, som för närvarande handläggas i medicinalstyrelsen, såsom
alla kommandoärenden, tillsynen öfver den militär-medicinska undervisningen,
det militär-medicinska rapportväsendet och samtliga militära
veterinärärenden, torde, såsom öfverfältläkaren föreslagit, kunna öfverflyttas
till handläggning vid öfverfältläkarens stab, samt öfverfältläkaren,
fortfarande såsom hittills, skulle vara chef för fältläkarecorpsens och
fältveterinärcorpsens reserver, synes det mig vara uppenbart, att, såsom
arméförvaltningen också erinrat, de göromål, som öfverfältläkaren
skulle komma att handlägga, blifva af den omfattning och den art, att
de fullt ut kräfva sin man, hvadan det också synes mig nödvändigt,
att öfverfältläkaren befrias från att inom medicinalstyrelsen föredraga
eller deltaga i handläggningen af andra mål än dem, som angå armén
eller flottan. Huruvida detta låter sig göra utan att, på sätt medicinalstyrelsen
hemstält, ökade arbetskrafter ställas till medicinalstyrelsens förfogande,
är jag icke i tillfälle att bedöma, utan torde de åtgärder, som
i sådant fall påkallas, bero på chefens för ecklesiastikdepartementet
föredragning; men då öfverfältläkaren för framtiden skulle komma att
syssla uteslutande med militära ärenden och allenast vid handläggningen
af dylika ärenden inom medicinalstj^relsen såsom adjungerad
ledamot deltaga i dess arbeten, har det synts mig mindre lämpligt, att
hans aflöningsförmåner, såsom nu, äro uppförda å åttonde hufvudtiteln,
utan böra de enligt min mening uppföras å fjerde hufvudtiteln. I sådant
afseende har arméförvaltningen föreslagit, att för öfverfältläkaren
borde bestämmas samma aflöningsförmåner, som för öfverste vid garni -

46 Fjerde hufvudtiteln.

soneradt truppförband, eller lön 6,000 kronor, dagaflöning å 5 kronor
1,825 kronor samt inqvarteringsersättning 1,125 kronor, eller tillhopa
8,950 kronor, och har jag häremot intet att erinra.

Vidkommande benämningen å den föreslagna styrelsen för arméns
sjukvård, har i flera af de afgifna utlåtandena erinrats, att benämningen
öfverfältläkarens stab ej vore lämplig utan borde utbytas mot sjukvårdsstyrelsen
eller den militära sjukvårdsstyrelsen. För min del anser jag,
i betraktande deraf att flottans sjukvårdsärenden icke skola handläggas
vid den föreslagna staben, benämningen arméns sjukvårdsstyrelse vara
den lämpligaste, och hav jag derför upptagit denna benämning i det
förslag till stat, som jag anhåller att få underställa Eders Kongl. Maj:ts
pröfning.

En annan anmärkning, som äfven torde vara beaktansvärd, gäller
stabschefens eller byråchefens i styrelsen grad och löneinkomster, hvilka
i förslaget voro upptagna såsom regementsläkares. Såväl öfverfältläkaren
som armeförvaltningen hafva nämligen framhållit, att stabschefen
(byråchefen) skulle vid förfall för öfverfältläkaren i hans ställe
afgöra förekommande ärenden och att såväl derför, som emedan till en
dylik befattning bör sökas en militärläkare, som uteslutande egnar sina
krafter åt ifrågavarande, säkerligen mycket fordrande befattning, och
eu fullt kompetent sådan möjligen icke står att finna mot den föreslagna
graden och lönen, han borde hafva åtminstone samma grad som
fördelningsläkarne. Hvad löneförmånerna angår, hvilka för närvarande
för byråchefen å arméförvaltningens sjukvårdsbyrå utgå med regemente1
läkares lön (2,800 kr.) och dagaflöning (1,460 kr.), fördelningsläkares
arfvode (500 kr.) samt öfverstelöjtnants inqvartering (825 kr.) eller
sammanlagdt 5,585 kronor, men i förslaget äro upptagna med regementsläkares
lön (2,800 kr.) och dagaflöning (1,460 kr.) och majors
inqvarteringsersättning (600 kr.) eller med sammanlagdt 4,860 kronor,
har öfverfältläkaren föreslagit, att den till nuvarande chefen för sjukvårdsbyrån
utgående aftöningen skall bibehållas för stabs-(byrå-)chefen,
och arméförvaltningen, att den bör höjas till lön 4,000 kronor, dagaflöning
1,460 kronor och inqvarteringsersättning 825 kronor, d. v. s.
sammanlagdt 6,285 kronor eller hvad som tillkommer en öfverstelöjtnant
vid värfvade armén. Nekas kan ej, att det rigtigaste vore att
gifva öfverstelöjtnants löneförmåner åt stabs-(byrå-)chefen, men möjligen
torde härmed kunna anstå, tills särskilda löner anslås åt de andra
fördelningsläkarne, och stabs-(byrå-)chefen således tills vidare endast
uppbära hvad öfverfältläkaren föreslagit.

Både arméförvaltningen och öfverfältläkaren föreslå vidare, att arf -

47

Fjerde hufvudtiteln.

vodet till den regementsveterinär, som är afsedd att föredraga veterinärärenden,
höjes från 800 till 1,200 kronor på grund af de ökade göromål,
som han skulle få i den nya staben (styrelsen) i förhållande till
dem, som åligga honom i den nuvarande sjukvårdsbyrån, och torde
denna framställning vara grundad likasom behofvet af vaktmästare.
Dennes lön bör dock ej sättas till 600 kronor, såsom arméförvaltningen
föreslagit, utan bör han i aflöningsväg göras fullt likställd med vaktmästarne
i de andra styrelserna, d. v. s. få 500 kronor i lön och 300
kronor i tjenstgöringspenningar äfvensom rätt till ålderstillägg.

I enlighet med de åsigter, jag nu uttalat, har jag låtit upprätta förslag
till stater för artilleristyrelsen, fortifikationsstyrelsen, intendeuturstyrelsen
och arméens sjukvårdsstyrelse, slutande å respektive 20,300,
16,800, 89,000 och 17,670 kr. (se bil. 1—4), livilka stater torde böra
Riksdagen föreläggas, och har jag låtit i dessa stater iakttaga den rätt
till ålderstillägg för vaktmästare, hvarom Eders Kongl. Maj:t den 17
nästlidne december på föredragning af chefen för finansdepartementet
beslutat till Riksdagen aflåta nådig framställning.

Beträffande de vilkor, hvarunder de i dessa stater upptagna aflöningsförmåner
skulle få åtnjutas, torde böra föreskrifvas, att för embetseller
tjensteman vid nuvarande arméförvaltningen, hvilken varder till
befattning af motsvarande grad vid någon af de nya styrelserna Överflyttad,
fortfarande skola i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som
finnas meddelade i nådiga kungörelsen den 28 maj 1880 angående vilkoren
för åtnjutande af de från 1881 års början faststälda nya aflöningsförmåner
för armé förvaltningen, samt att embets- och tjensteman, som
framdeles vinner anställning i någon af nämnda styrelser, skall, förutom
berörda vilkor, jemväl vara underkastad de ändrade bestämmelser i fråga
om pensionsrätt, som framdeles kunna varda meddelade.

Emellertid beröras äfven åtskilliga andra anslag än anslaget till
arméförvaltningen af den utaf mig ifrågasatta nya organisationen. I
detta afseende är i främsta rummet att märka anslaget till intendenturcorpsen.

Jag har redan nämnt, att i sammanhang med den föreslagna omorganisationen
af arméns förvaltning i öfrig t, äfven en förändrad organisation
af intendenturcorpsen föreslagits, och har såsom skäl härför i
förslaget anförts följande, som det torde tillåtas mig att fullständigt
upprepa.

48

Fjerde hufvudtiteln.

Ehuru, yttras det i förslaget, intendenturcorpsens organisation endast
så till vida direkt berördes af frågan om arméförvaltningens omorganisation,
att behof framträdde af en chef för militärbyrån i den
föreslagna intendenturstyrelsen och af ökadt antal underintendenter eller
examinerade intendentsaspiranter såsom biträden åt revisorerna, hade
frågan om nämnda corps’ reorganisation, hvad beträffade personalen med
officers rang, nu ansetts böra tagas i öfvervägande af det skäl, att den
föreslagna decentralisationen af förvaltningsgöromålen otvifvelaktigt stälde
ökade fordringar på innehafvarne af de under alla förhållanden för härens
stridsberedskap och välbefinnande samt statens ekonomi så magtpåliggande
intendenturbeställningarna.

Under de år, som förflutit sedan intendenturcorpsens bildande,
hade det för öfrigt redan visat sig, att organisationen ej förmått
locka tillräckligt antal officerare att lemna sin militära bana och
öfvergå till den mera arbete kräfvande och ansvarsfullare intenden
turvägen, och att det till och med vore omöjligt att erhålla
något nämnvärdt antal underintendenter, äfven om anspråken å desamma
sattes så lågt som möjligt. En nyss från krigsskolan utexaminerad
underlöjtnant hade nämligen ej den vare sig militära eller allmänna
erfarenhet, att han vore lämplig att omedelbart öfvergå till intendenturtjensten,
och endast i sällsynta undantagsfall torde en sådan ung
man, som helt nyss valt den rent militära banan, vara hågad att öfvergifva
densamma. För en något äldre subalternofficer kunde det deremot
i allmänhet ej vara lockande att ingå på en ny bana, som under åtskilliga
år, d. v. s. under aspiranttiden, erbjöde honom lägre och, så
länge han vore andre intendent, föga bättre inkomster än dem, han
redan hade såsom officer, och på hvilken han nådde den ekonomiskt
vigtiga positionen af äldre kapten (intendent af 1. klassen) ej tidigare,
utan senare än om han qvarstannade på den rent militära banan. Dessa
omständigheter motvägdes visserligen deraf, att intendenturtjenstemannens
pensionsålder inträdde senare än officerens, men detta vore en fördel,
som å ena sidan ej af alla betraktades som sådan, och af hvilken
å andra sidan individen komme i åtnjutande först vid så långt framskriden
ålder, att den ytterst sällan hade inflytande på hans beslut i
afseende på valet af lefnadsbana.

Att rekrytera intendenturcorpsen med reservunderlöjtnanter eller
med civila ynglingar utan annan kunskap än maturitetsexamen och utan
kännedom om förhållandena vid armén, såsom delvis måst ske, medförde
den olägenheten, att dessa personer i allmänhet saknade förutsättningarna
för att blifva goda intendenter.

Fjerde hufvudtiteln. 49

Intendenturcorpsens organisation af 1892 hade således, fortsätter
förslaget, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, icke visat sig bebygg*1
eller ens möjliggöra en god rekrytering af intendenturcorpsen,
hvilken dock vore absolut nödvändig, för att ej arméns förvaltningskulle
blifva bristfällig, ehvad den högre förvaltningen omorganiserades
eller icke, ty tjenstemännens duglighet vore af vida större betydelse än
sjelfva organisationen af förvaltningen. En annan brist vid den nuvarande
organisationen af intendenturcorpsen vore, att de fast anstälda
tjenstemännens antal vore för litet, i det att enligt 1896 års svenska
arméns rulla regementsintendentsbefattningarna vid 7 af arméns regementen
och corpser upprätthölles af intendenter utan fast anställning,
intendentsaspiranter eller tillfälligtvis under vissa truppförbands uppsättning
af intendenter, som samtidigt tjenstgjorde vid annat truppförband,
och detta ehuru intendenternas antal vid tidpunkten för rullans
tryckning redan var enligt plan (om chefen för arméförvaltningens intendentsdepartements
militärbyrå och fästningsintendenten å Karlsborg,
hvilka båda qvarstodo på gammal stat, medräknades), och ehuru ingen
intendent vore placerad till tjenstgöring såsom biträde vid fördelningsintendentur.

Detta vore otvifvelaktigt ett missförhållande, emedan åtskilliga vigtiga
förvaltningsärenden redan voro så decentraliserade, att aet för fullgörande
af en regementsintendents ansvarsfulla och mångsidiga åligganden
kräfdes en erfarenhet, praktisk duglighet och författningskunskap,
som man ej kunde tinna hos eu nyss examinerad intendentsaspirant,
hvilken, innan han utsändes att som regementsintendent sjelfständigt
handlägga förvaltningsärenden, borde hafva under äldre kamraters ledning
tjenstgjort vare sig vid centralmyndighet eller vid fördelningsintendentur
och helst vid bådadera. Bristen på arbetskrafter gjorde sig
äfven gällande vid intendenturcorpsens hufvudstation och fördelningsintendenturerna,
der de vigtiga arbetena för mobiliseringens förberedande
och det statistiska materialets bearbetande ej under dessa år
fortskridit så, som önskligt varit.

Som bekant hade ifrågavarande organisation af intendenturcorpsen
kommit till stånd vid 1892 års urtima riksdag genom inskränkningar i
den af Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagda organisationsplanen, hvilken
var utarbetad med ledning af ett förslag från den s. k. fältförvaltningskomitén
af år 1888; och torde, sedan erfarenheten nu tydligt ådagalagt,
att dessa inskränkningar visat sig framkalla svåra olägenheter, en
förnyad framställning böra göras angående intendenturcorpsen, hvilande
Bih. till liiksd. Prat. 181)8. 1 Sami. 1 Afd. 1 Uiift. 7

50 Fjerde hufvudtiteln.

i hufvudsak på samma grunder som propositionen till 1892 års urtima
riksdag.

Att nu ifrågasätta samma antal fältintendenter, som Kongl. Magt.
föreslog 1892 (11 i st. f. beviljade 9), torde ej vara lämpligt, huru välbehöflig
en dylik ökning än kunde vara, men deremot torde, om den
föreslagna omorganisationen af arméförvaltningen komme till stånd,
öfverfältintendentsbefattningen (med öfverstes rang och lön) vara behöflig
ej endast för corpsen, för att göra avancementsförhållandena
inom denna så likstälda dem vid arméns regementen och corpser som
möjligt, och för att gifva chefens för intendenturcorpsen närmaste man
och ställföreträdare en ställning, som vore högre än fältintendenternas,
utan äfven emedan chefen för militärbyrån, hvilkens arbeten genom den
ifrågasatta sammanslagningen af denna byrå och intendenturcorpsens
hufvudstation blefve mera omfattande än för närvarande, vore afsedd
att få en annan och högre ställning än den nuvarande, i det att han
skulle få rättighet att i generalintendentens namn afgöra en del frågor
af mindre vigt och derför äfven som byråchef i styrelsen borde hafva
en ställning, som i hierarkiskt hänseende höjde honom öfver de vid
arméfördelningarna anstälda fördelningsintendenterna.

Att tillvaron af intendenturbeställningar med endast löjtnants lön
och rang 1 sin mån bidragit till att försvåra och försämra rekryteringen
af intendenturcorpsen hade ofvan visats. Då nu härtill komme, att en
regementsintendents ställning vid regementet ej heller vore väl förenlig
med löjtnantsgraden, hade det ansetts lämpligt, att de nu befintliga andre
intendentsplatserna uppflyttades till intendentsgraden.

Intendenterna med kaptens lön och rang skulle enligt Kongl. Maj:ts
proposition 1892 vara 58 (39 af 1. klass och 19 af 2. klass) till antalet,
men voro enligt nu gällande stat 46 (30 af 1. klass och 16 af 2. klass).
Om nu till dessa 46 platser lades de nuvarande 8 andre intendentsbeställningarna
och 6 nya intendentsplatser, hvilket vore den minsta
tillökning, som kunde sättas i fråga, enär i annat fall alla de truppförband
och anstalter m. m., som hade verkligt behof af fast anstälda
intendenter, icke kunde dermed förses, skulle intendentsplatsernas antal
blifva 60 st., d. v. s. samma antal som föreslogs 1892 + de 2 inbesparade
fältintendentsbefattningarna. Hvad fördelningen af dessa intendentsbeställningar
mellan 1. och 2. löneklasserna beträffar, hade det
ansetts lämpligt att 40 räknades till 1. klassen och 20 till 2. klassen,
hvarigenom således bibehölles ungefär samma proportion, som af Kongl.
Maj:t ifrågasattes vid 1892 års urtima riksdag och som i nuvarande
stat förefunnes.

Fjerde hufvudtiteln. 51

Hvad vidare de nuvarande underintendenterna beträffade, för hvilkas
aflöning 30,000 kronor voro anslagna att utgå i form af 18 arfvoden
om 1,630 kronor, d. v. s. en löjtnants af 2. klassen vid garnisonerade
armén löneförmåner, oberäknadt inqvarterings- och servisersättning, vore
denna aflöning så liten, att det för närvarande torde vara nästan omöjligt
att till behöfligt antal erhålla dylika intendenturtjenstemän, åtminstone
såsom önskligt vore från officerscorpserna. Ett sätt att utan statsverkets
betungande med nya utgifter få dylika extra tjenstemän af god
kompetens och till det ökade antal, som erfordrades, om föreliggande
förslag till förvaltningens omorganisation vunne framgång, vore att låta
officerare, som aflagt intendentsexamen, med bibehållande af sina löneinkomster
vid vederbörande regemente och corps tjenstgöra vid intendenturen
mot dagtraktamente af 3 kronor om dagen, således per år
räknadt 1,095 kronor i stället för det nuvarande arfvodet 1,630 kronor,
livilket dock ej får åtnjutas utan att afstå löneinkomsterna vid regementet
eller corpsen. Med de 30,000 kronor, som nu voro anslagna till 18
underintendenter, skulle på detta sätt omkring 28 examinerade intendentsaspiranter
kunna erhållas för tjenstgöring vid förvaltningen.

Om man sammanfattade de sålunda gjorda förslagen till ändringar
uti intendenturcorpsens organisation, skulle den komma att bestå af:

1 generalintendent,

1 öfverfältintendent,

4 fältintendenter af 1. graden,

5 d:o af 2. d:o,

40 intendenter af 1. klassen,

20 d:o af 2. d:o,

28 intendentsaspiranter,

53 förvaltare och
36 vaktmästare,

i st. f. den nuvarande personalen:

1 generalintendent,

4 fältintendenter af 1. graden,

5 d:o af 2. d:o,

30 intendenter af 1. klassen,

16 d:o af 2. d:o.

8 andre intendenter,

18 underintendenter,

53 förvaltare och
36 vaktmästare.

52 Fjerde hufvudtiteln.

Eu fråga af vigt för intendenturcorpsen, som vid en omorganisation
af densamma måste tagas under förnyad pröfning, vore vidare inqvarterings-
och servisersättningen. Enligt 1892 års urtima Riksdags beslut
skulle inqvarterings- och servisersättning af statsmedel tillkomma generalintendenten,
1 fältintendent af 1. graden och 1 af 2. graden samt
12 intendenter, af hvilka personer 6 skulle tjenstgöra vid intendenturcorpsens
hufvudstation och arméförvaltningens intendentsdepartement,
samt 9 vara intendenter vid sådana garnisonerade truppförband, till
hvilka vederbörande städer ej voro skyldiga att utbetala inqvarteringsoch
servisersättning. Men härigenom hade 3 intendenturtjenstemän,
som voro afsedde för tjenstgöring vid intendenturcorpsens hufvudstation
och arméförvaltningens intendentsdepartement, 2 vid intendenturförrådet
i Stockholm äfvensom 2 vid de garnisonerade truppförbanden
tjenstgörande (nämligen vid Svea ingeniörbataljon och Gotlands artillericorps)
ej kommit i åtnjutande af en aflöningsförmån, som deras under
samma förhållanden tjenstgörande kamrater egde, hvarjemte den nu
föreslagne öfverfältintendenten borde tillerkännas inqvarterings- och
servisersättning. Vidare åtnjöto de fältintendenter, som tjenstgjorde i
fördelningsintendenturerna, i motsats till de under samma förhållanden
tjenstgörande stabscheferna från generalstaben, ej någon inqvarteringsoch
servisersättning.

Ett annat förbiseende, som egt rum vid uppgörandet af nu gällande
stat för intendenturcorpsen vore, att för de intendenter och förvaltare,
hvilka antagits erhålla inqvartering in natura, ej beräknats servisersättning
såsom för dem, hvilka åtnjöte inqvarteringsersättning i
kontant, en olikhet som ej torde kunna motiveras. Till sist torde äfven
böra påpekas, att före 1892 voro förrådsförvaltarne vid icke garnisonerade
armén genom stat af den 14 februari 1890 tillförsäkrade rätt
till »fri bostad eller, der sådan ej kan beredas, hyresersättning med 150
kronor årligen», hvilken bestämmelse ej influtit uti staten för intendenturcorpsen,
ehuru något skäl för upphäfvandet af densamma ej kunde
anföras, då nödvändigheten för dessa tjenstemän att bo på eller i närheten
af vederbörande mötesplats qvarstode oförändrad; enär samma
skyldighet ålåge äfven vaktmästare vid icke garnisonerade armén,
borde liknande föreskrifter utfärdas för dessa, ehuru ännu ingen olägenhet
uppstått af bristen i detta hänseende vid den nu gällande staten.

Alla dessa oegentligheter i nuvarande föreskrifter för inqvarteringsoch
servisersättnings samt hyresersättnings utgående till intendenturcorpsens
personal borde naturligtvis afhjelpas vid en förestående omorganisation
af intendenturcorpsen. Om i en blifvande stat för den -

53

Fjerde hufvudtiteln.

samma, såsom i den nu gällande, alla de befattningar, hvilkas innehafvare
skulle hafva rätt till inqvarterings- och servis- eller endast
servisersättning i kontant, komme att uppräknas, skulle efter en tid
nya oegentlighet^ uppstå och ny framställning till Riksdagen blifva
nödvändig, enär förmånen af inqvartering in natura vexlade efter tillgång
på lämpliga bostadslägenheter att upplåta till intendenturpersonalen.
Med anledning häraf hade i uppgjordt förslag till stat för intendenturcorpsen
såsom anmärkning inryckts allmänna bestämmelser för
åtnjutande såväl af inqvarterings- och servisersättning vid garnisonerade
armén som af hyresersättning vid icke garnisonerade armén.

I hvad sålunda anförts, måste jag på det lifligaste instämma. Att
rekryteringen af intendenturcorpsen, oaktadt gjorda ansträngningar,
icke utfallit fullt nöjaktigt, är en känd sak, och skälen dertill hafva i
förslaget uttömmande anförts. Att ett dylikt missförhållande varder
afhjelpt är under alla förhållanden önskligt, men det varder oundgängligt,
om den ifrågasatta decentralisationen af arméns förvaltning skall
kunna genomföras, ty, såsom förslaget ganska rigtigt anmärker, »tjenstemännens
duglighet är af vida större betydelse än sjelfva organisationen
af förvaltningen».

I fråga om detaljerna af den föreslagna organisationen har jag i
hufvudsak intet att anmärka. Beträffande behofvet af öfverfältintendentsbefattningen
har jag förut yttrat mig, och vidkommande det föreslagna
antalet fältintendenter samt intendenter af 1. och 2. klass har jag intet
att erinra, i synnerhet som jag till fullo gillar uppflyttningen af andre
intendenterna till intendenter af 2. klass, ej endast på de nu anförda
skälen, utan äfven emedan jag anser mindre lämpligt att anförtro kassavård
åt personer med så liten aflöning, som eu andre intendent har enligt
den nuvarande staten. Likaledes biträder jag förslaget i fråga om
lämpligheten att utbyta de nuvarande underintendentsbeställningarna
mot examinerade intendentsaspiranter med arfvoden. I detta hänseende
hafva visserligen t. f. chefen för generalstaben samt cheferne
för tredje och sjette arméfördelningarna uttalat betänkligheter, men
jag anser att, om än olägenheter äro förenade med en dylik anordning
såväl under fredstid som vid mobilisering, så medför den å andra sidan
beaktansvärda fördelar. Hvad först minskningen af subalternofficerare
vid regementena under vapenöfningstiderna beträffar, torde det å ena

54 Fjerde hufvudtiteln.

sidan ej vara nödvändigt, att hela det antal examinerade intendentsaspiranter,
som skulle anställas vid intendenturstyrelsen och arméfördelningsintendenturerna,
tjenstgör vid nämnda förvaltningsmyndigheter
hela året om, utan en del, möjligen hälften och minst tredjedelen, bör
kunna deltaga i vederbörande regementes vapenöfningar, och å andra
sidan uppväges denna olägenhet af fördelar för såväl intendenturcorpsen
som arméns officerare. Svårigheterna att väl rekrytera intendenturcorpsen
hafva redan framträdt, ehuru endast en tredjedel af de i nuvarande
stat upptagna 18 underintendentsplatserna äro besatta, men
dessa svårigheter komma att blifva ännu större, om den, som tänker
på att egna sig åt intendenturbanan, har 17 personer före sig, innan
han kan nå en betryggad ekonomisk ställning, d. v. s. intendentsgraden.
Och om de, som aflagt intendentsexamen och vilja fortsätta på
intendenturbanan, skola ingå i intendenturcorpsen, anlägga uniform som
underintendenter samt lemna sina löner på respektiva regementen, betraktas
de af förmän, kamrater och sig sjelfva som aspiranter till intendentsplatserna,
af hvilka de, ifall de sköta sig oförvitligt, böra komma
i åtnjutande i tur och ordning, allt efter som platserna blifva vakanta,
under det att samma personer, om de fortfarande helt och hållet tillhöra
sina regementen, bära dessas uniform och vid intendenturcorpsen
endast erhålla sysselsättning och dagtraktamente, alldeles såsom t. ex.
de vid generalstabens topografiska afdelning kommenderade officerarne,
sjelfva ej betrakta intendenturbanan som sin lefnadsbana, utan åter
lemna denna, om annan förmånligare, lämpligare eller för framtida
militär befordran värdefullare kommendering erbjuder sig. Den ändring
uti de yngsta intendenturtjenstemännens af officers rangställning, som
föreslagits, torde derför vara af stort värde för intendenturcorpsens
rekrytering, på samma gång som deras plats utanför intendenturcorpsen,
i fullständigt samband med regementet samt dermed följande frihet
att återgå till tjenstgöring vid detsamma när som helst utan att behöfva
afvakta uppståendet af en vakans, med all säkerhet torde komma att
locka åtskilliga subalternofficerare att mot den föreslagna ersättningen
egna några af sina subalternår åt förvaltningstjensten, hvilket otvifvelaktigt
skulle vara till fördel för såväl regementet som individerna.

Anmärkningarna mot förslaget om underintendenternas borttagande
gälla dock icke endast fredsförhållandena, utan i främsta rummet den
minskning i officerstillgången, som skulle uppstå vid mobilisering genom
officerares på stat tjenstgöring vid intendenturcorpsen. Häremot
må dock framhållas, att med tjenstgöring vid intendenturcorpsen i fredstid
ej med nödvändighet följer anställning vid intendenturen i händelse af

55

Fjerde hufvudtiteln.

mobilisering, lika litet som aspiranterna vid generalstaben i mobiliseringsplanerna
i allmänhet torde räknas som en tillgång för generalstaben vid
mobilisering. Antalet vid mobilisering behöfliga intendenturtjenstemän
hvarken ökas eller minskas dessutom genom införande af intendentsaspiranter
såsom biträden åt revisorerna, ty revisionsarbetet kommer säkerligen
att i viss mån hvila under kriget för att med ökad fart återupptagas
efter fredens afslutande. Af t. f. chefens för generalstaben yttrande
framgår ock, att enligt nu fastställda mobiliseringsplaner ej flera än 15
examinerade aspiranter* skulle komma att för intendenturcorpsen tagas
i anspråk vid mobilisering, och af dessa 15 torde möjligen en del
kunna i en framtid ersättas af reservintendenter. De återstående intendentsaspiranterna
skulle således vid mobilisering återgå till sina regementen.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, dels att under fredstid så
stora fördelar äro förenade med användande i intendenturtjenst af officerare,
som äro aflönade vid regementena, att dessa fördelar fullt uppväga
olägenheten af något minskadt antal subalternofficerare under fredsöfningarne,
dels att vid mobilisering olägenheterna ej äro så stora, som
de framstälts särskildt af t. f. chefen för generalstaben; och torde dessa
olägenheter bäst afhjelpas genom en förbättring af reservofficersinstitutionen,
hvarom jag är sinnad inför Eders Kongl. Maj:t framlägga
förslag.

Om jag således är ense med förslaget i fråga om lämpligheten att
använda det till underintendenter anvisade beloppet till arfvoden åt
examinerade intendentsaspiranter, anser jag å andra sidan, att det i
förslaget för sådant ändamål afsedda beloppet, 30,000 kronor, kan
minskas till 25,000 kronor, enär för detta belopp omkring 23 examinerade
aspiranter skulle kunna erhållas, och detta antal, på sätt en
upprättad placeringslista (bil. n:o 6) utvisar, skulle blifva någorlunda
tillräckligt.

I fråga om hvad i förslaget anförts beträffande inqvarterings- och
servisersättning m. in. åt intendenturcorpsens personal, har jag intet att
erinra, utan tillstyrker hvad i detta hänseende föreslagits.

I nu gällande stat för intendenturcorpsen finnas under »diverse utgifter»
uppförda dels till bibliotek, expenser in. in. för intendenturcorpsens
hufvudstation 800 kronor och dels till dylika utgifter för fördelningsintendenturerna
1,200 kronor. Dessa anslag äro i ett vid organisationsförslaget
fogadt förslag till stat för intendenturcorpsen uteslutna,
det förstnämnda emedan hufvudstationen var afsedd att införlifvas med
intendenturstyrelsen och expensanslaget för hufvudstationen derför sam -

5G Fjerde hufvudtiteln.

manförts med int.endenturstyrelsens expensanslag, och det senare emedan
det öfverförts till generalitetsstaten. 1 sistnämnda afseende har jag
intet att erinra; men då, såsom jag ofvan anfört, hufvudstationen enligt
min mening ej bör införlifvas med intendenturstyrelsen, bör ej
heller det till expenser m. m. för hufvudstationen nu anslagna beloppet,
800 kronor, upptagas å intendenturstyrelsens stat utan qvarstå å intendenturcorpsens.

I enlighet med de åsigter jag nu uttalat, har jag låtit upprätta
förslag till stat för intendenturcorpsen (se bil. n:o 5), slutande å 392,893
kronor 90 öre, hvilken stat torde böra Riksdagen föreläggas.

För vinnande af öfversigt i fråga om den sålunda ifrågasatta förändrade
organisationen af intendenturcorpsen, har jag låtit utarbeta en
jemförelse mellan intendenturcorpsens organisation enligt Eders Kongl.
Maj:ts proposition 1892, den af Riksdagen samma år beviljade och den
nu föreslagna, hvilken jemförelse återfinnes i bil. n:o 7.

Af den ifrågavarande omorganisationen af arméns förvaltning beröras
vidare följande 4 anslag, nämligen anslagen till generalitetsstaten,
till artilleristaben, till aflöning och rekrytering samt till ökad aflöning
för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne.

Beträffande det förstnämnda af dessa anslag, anslaget till generalitetsstaten,
har jag nyss nämnt, att ett å intendenturcorpsens nuvarande
stat upptaget belopp å 1,200 kronor till bibliotek och expenser m. m.
för fördelnings intendentur erna å 200 kronor för hvarje bör öfverflyttas
till generalitetsstaten. Men äfven en annan fråga, den nämligen, om
beredande af expeditionslokaler, der sådana ej kunna beredas i kronans
hus, för fördelnings expeditionerna och den vid desamma anstälda talrika
stabs- och intendenturpersonalen har synts mig nu böra komma under
öfvervägande. Behofvet af anslag för dylika lokalen samt för ved,
belysning, städning, inventarier, skrifmaterialier m. m. framträdde redan
då fördelningsintendenturerna upprättades, och i någon mån, men ingalunda
tillfredsställande, blef detsamma afhjelpt genom det nyssnämnda,
å intendenturcorpsens stat upptagna anslaget å 1,200 kronor till bibliotek,
expenser m. m. för fördelningsintendenturerna, ty härigenom löstes
icke frågan om lokal m. m. för stabs- och intendenturpersonalen.
Då nu ytterligare en revisor med minst ett biträde skall anställas vid
hvarje fördelning, och det icke lärer lida något tvifvel, att det för arbetets
ostörda gång inom fördelningsexpeditionerna är oafvisligen nöd -

Fjerde hufviidtiteln. 57

vändigt, att de vid desamma anstälda tjenstemännen hafva gemensamma
arbetslokaler, samt tillhandahållande af dylika lokaler, derest
sådana icke kunna beredas i kronans hus, icke synes kunna, utan att
ersättning derför lemnas, åläggas arméfördelningscheferna, helst dessa
lokaler måste blifva ganska stora, då ju personalen skall komma att
bestå af 1 stabschef, 1 adjutant, 2 ordonnansofficer^, 1 fältintendent
med biträde, 1 revisor med minst 1 biträde samt tidtals 1 fördelningsläkare
och 1 fortifikationsofficer, har jag ansett denna fråga icke längre
kunna uppskjutas, utan anslag till hyra af härför erforderlig lokal samt
för eldning, städning och belysning af samma lokal i de fall, der sådan
ej kan beredas i kronans hus, böra anvisas; och har jag ansett, att i
sådant afseende ett belopp af 6,800 kronor skulle blifva tillräckligt.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, har jag låtit upprätta
förslag till ny stat för generalitetsstaten (se bil. n:o 8), deri jag uppfört
tillhopa 8,000 kronor till hyra, eldning, belysning och städning af
lokaler, skrifmaterialier och expenser m. m. vid fördelningsexpeditionerna.

I detta sammanhang torde det emellertid tillåtas mig att erinra
derom, att den föreslagna omorganisationen af det centrala embetsverket,
särskildt genom revisionens förläggande till fördelningsintendenturerua,
skulle komma att medföra en sådan minskning af personalen
vid centralmyndigheterna, att den våning i ett till arméförvaltningens
embetslokal angränsande hus, hvilken för närvarande förhyres för
en kostnad af 5,000 kronor om året, torde komma att blifva obehöflig,
eller att åtminstone fullt så stor lokal ej skall komma att erfordras, i
följd hvaraf såväl nämnda hyresbelopp, hvartill Eders Kong!. Maj:t
anvisat medel från mötespassevolansfonden, eller åtminstone större
delen deraf, som ock de till utgifter för eldning, städning, belysning
m. m. af samma lokal anvisade medel, 2,100 kronor om året, komma
att besparas statsverket.

Hvad angår anslaget till artilleristaben, beröres detta anslag i så
måtto af den ifrågavarande omorganisationen af armé förvaltningen, att
den å arméförvaltningens nuvarande stat å artilleridepartementet uppförde
byråchefsassistenten och hans arfvode 1,000 kronor böra öfverflyttas
till artilleristaben. Då å denna stat dessutom för närvarande
finnes upptagen en vaktmästare med arfvode af 600 kronor, men något
skäl icke synes förefinnas, hvarför denne vaktmästare icke skulle göras
likstäld med vaktmästare vid de centrala embetsverken och hafva pensionsrätt
liksom dessa, har jag i det förslag till ny stat för artilleristaben,
som jag låtit upprätta (so bil. n:o 9), upptagit hans löneförmåner
Bill. till Iliksd. 1‘rol. IHllH. / Barn!. / A/d. / llafl. 8

58 Fjerde hufuidtiteln.

lika med deras eller sålunda möd lön 500 kr. och tjenstgöringspenningar
300 kr. jemte rätt till ålderBtillägg.

Hvad angår anslaget till aflöning och rekrytering, beröres detta i
så måtto af omorganisationen, att eu förändring synes böra ega rum i
gällande stat för fortifikationen. Å denna stat finnas nämligen upptagna
dels en sekreterare, hvilken tillika är auditör vid Svea ingeniörbataljon,
med årlig lön af 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor
efter femte och tionde tjensteåret, samt en kassör och redogörare med
årlig lön af 2,000 kronor jemte ålderstillägg å 500 kronor efter femte
tjensteåret. Dessa tjenstebefattningar böra nämligen, om förslaget till
ny organisation af arméns förvaltning godkännes, såsom öfverflödiga
indragas. Visserligen äro de nuvarande innehafvaree af dessa befattningar,
likasom arméns personal i öfrigt, skyldige att underkasta sig
den förändring i tjenstgöringsskyldighet och aflöningsförmåner, som en
omorganisation af landtförsvaret kan göra erforderlig, men det synes
mig dock icke böra ifrågasättas, att eu omorganisation af arméns förvaltning,
som egentligen ej berör fortifikationen, skall anses såsom en
sådan omorganisation af landtförsvaret, att ifrågavarande, å fortifikationens
stat upptagna tjensteman skulle vara skyldige att låta öfverflytta
sig till de nya styrelserna och underkasta sig en tjenstgöring af
större omfattning och delvis helt annan art, än den som hittills ålegat
dem. Ifrågavarande tjensteman torde derför böra bibehållas såsom
öfvertalige, tills de uppnå föreskrifven pensionsålder eller af annan
anledning lemna sina befattningar. Då emellertid sekreteraretjensten
vid fortifikationen, med hvilken auditörsbefattningen vid Svea ingeniörbataljon
är förenad, sålunda skulle indragas, bör i stället å fortifikationens
stat uppföras arfvode till en auditör med 500 kronor, hvarvid
dock naturligtvis bör erinras, att denne auditör icke skulle tillsättas
förr än sekretaren vid fortifikationen afgått från nämnda beställning.

I nu berörd! syfte torde sålunda till Riksdagen böra göras fram
ställning derom, att Kong! Maj:t må så ändra gällande stat för fortifikationen,
att de i nämnda stat för en sekreterare, tillika auditör vid
Svea ingeniörbataljon, samt för en kassör och redogörare upptagna
löneförmåner, tillhopa 5,000 kronor jemte ålderstillägg, uteslutas samt
i stället i nämnda stat uppföres arfvode för en auditör vid Svea ingeniörbataljon
med 500 kronor; och skulle vid bifall härtill anslaget till
aflöning och rekrytering kunna minskas med 4,500 kronor.

På hvad sätt i så fall aflöning åt de nuvarande innehafvarne af
ifrågavarande båda beställningar skulle kunna beredas, får jag tillfälle
att längre fram omförmäla.

59

Fjerde hufvudtiteln.

Beträffande anslaget till ökad aflöning för de till tjensteåldem äldste
bataljonsläkarne, har jag i det föregående redan omnämnt, att i qrméförvaltningens
nuvarande stat finnes uppförd aflöning till en assistentläkare
å sjukvårdsbyrån med 1. bataljonsläkares lön och dagaflöning,
tillhopa 2,895 kronor, men att, för Vinnande af öfverensstämmelse i
detta hänseende med förhållandena vid armén i öfrigt, der 1. bataljonsläkare
ej vidare förekomma, utan bataljonsläkarne äro fördelade i
två löneklasser med högre och lägre aflöning, aflöning till assistentläkaren
å den föreslagna sjukvårdsstyrelsen upptagits med allenast
1,630 kronor, samt att med anledning häraf nu ifrågavarande anslag
bör förhöjas med skilnaden eller 1,265 kronor.

Förutom de sålunda nämnda anslagen, komjna äfven anslagen till
åldersiillägg och till inqvartering skostnad er att beröras af de utaf mig
nu ifrågasatta omorganisationsåtgärderna.

Hvad det förstnämnda af dessa anslag angår, skulle enligt beräkningar,
som jag låtit verkställa, visserligen en mindre ökning af utgifter
under detta anslag uppstå, men denna ökning är ej så betydande, att
en förhöjning af anslaget allenast af denna orsak synes behöfva ifrågasättas.
''Emellertid torde jag få anledning att återkomma härtill under
[9.] här nedan.

Inqvarteringskostnaderna blifva deremot, såsom de approximativa
beräkningarna i bil. n:o 10 utvisa, så mycket större, att det för ifrågavarande
ändamål i riksstaten anvisade anslaget bör ökas med, i rundt
tal, 7,350 kronor.

Hvad angår öfverflyttningen af den nuvarande personalen i arméförvaltningen
till de af mig föreslagna nya styrelserna, är en sådan
öfverflyttning väsentligen underlättad genom nådiga kungörelsen den
28 maj 1880, angående vilkoren för åtnjutande af de från 1881 års
början faststälda nya aflöningsförmånerna för arméförvaltningen, i hvilken
kungörelse föreskrifves, att embets- och tjensteman vid arméförvaltningen
skall vara underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet
eller jemkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande
förändrad organisation af förvaltningen eller dess särskilda atdelningar
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, äfvensom, derest i eu framtid
verkets ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej
längre kan såsom sjelfständigt embetsverk anses, vara förpligta^ att,

60 Fjerde hufvudtiteln.

med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning han innehar, efter
den nya arbetsordningen sköta de med tjensten förenade göromål.

Hvad då först vidkommer chefen för arméförvaltningens civila
departement, generalkrigskommissarien, finnes ingen motsvarande tjenst
i någon af de föreslagna nya styrelserna, utan torde det blifva nödvändigt
att han, derest den föreslagna nya organisationen vinner Eders
Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall, öfverflyttas å indragningsstat.

Högsta gradens tjenster eller krigsrådsbefattningarna äro enligt
den nuvarande organisationen af arméförvaltningen 3, under det att
endast 2 dylika befattningar finnas upptagna i staterna för de nya styrelserna;
men som en af ifrågavarande befattningar, enligt Eders Kongl.
Majrts beslut, i afvaktan på den ifrågasatta omorganisationen uppehälles
på förordnande, kan indragning af en krigsråd stj en st ske utan svårighet.

2. gradens tjenst innehafves för närvarande af 8 personer, nämligen
4 sekreterare, 3 kamrerare och 1 krigskassor, af hvilka dock
två af samma skäl, som nyss anfördes, hafva tjensten endast på förordnande,
nämligen 1 kamrerare och krigskassören, och således äro
skyldige att återgå till de tjenster, som de innehafva på stat. Motsvarande
tjenster vid de föreslagna styrelserna skulle blifva endast 5,
nämligen 3 sekreterare och 2 kamrerare, hvadan det till en början
torde komma att finnas 1 öfvertalig tjensteman af 2. graden, såvida
organisationen kommer att träda i kraft från och med år 1899; men
då en af innehafvarne af de ifrågavarande befattningarna är född år
1835, kan detta förhållande blifva af endast kort varaktighet.

Lägsta gradens tjenster skulle deremot blifva talrikare än för närvarande,
nemligen 16 (9 revisorer, 3 registratorer, 3 bokhållare och
1 notarie) i stället för 9 (4 revisorer, 3 revisorer och bokhållare och 2
bokhållare), så att det ej en gång varder nödvändigt att förflytta någon
af do nuvarande innehafvarne af denna gradens tjenst till revisorstjenst
vid arméfördelning.

Genom sjuk vårdsbyråns utbrytning från intendentsdepartementet,
och bildandet af den nya sjukvårdsstyrelsen skulle icke ske någon
sådan förändring i afseende å personalen, att någon tjensteman blefve
öfvertalig.

De ordinarie vaktmästarnes i arméförvaltningen antal är nu 6 och
skulle enligt den organisation af de nya styrelserna, som jag förordat,
blifva lika många.

Det skulle således, om det förslag till förändrad organisation af
arméns förvaltning, som jag i det föregående tillstyrkt, godkännes,
förutom generalkrigskommissarien, finnas allenast en tjensteman i armé -

Fjerde hufvudtiteln. 61

förvaltningen, för hvilken motsvarande tjenst ej kunde beredas i någon
af de nya styrelserna. Jag bär dessutom i det föregående omförmält,
att en sekreterare och auditör samt en kassör och redogörare vid fortifikationen
skulle blifva öfvertaliga. För dessa tjensteman måste alltså
aflöning på annat sätt beredas. I riksstaten finnes under benämningen
»ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation» upptaget
ett »förslagsanslag, högst», afsedt, såsom anslagets benämning också
utvisar, att bestrida vissa före 1892 års omorganisation i vederbörande
stater upptagna aflöningsförmåner, hvilka ej i nu gällande stater återfinnas,
utan skola utgå allenast så länge, som de personer, hvilka då
voro innehafvare af vissa befattningar, komme att i dessa befattningar
qvarstå. Det synes mig derför lämpligt, att de löner, tjenstgöringspenningar
och ålderstillägg, som måste utbetalas till de tjenstemän,
hvilka, enligt hvad jag ofvan anfört, skulle komma att blifva öfvertaliga
vid den af mig ifrågasätta omorganisationen af arméns förvaltning,
uppföras att utgå från detta anslag. Dessa tjenstemän äro:

Ålderstillägg.

; r,

1,000: —
1,000: —
500: -

summa kronor 7,500: — 1,500: — 2,500: —,

hvarvid jag tillåter mig anmärka, att för sekreteraren vid fortifikationen
G. O. Lindbom, oaktadt hans lön å fortifikationens stat utgör 3,000
kronor, såsom lön här ofvan upptagits allenast 2,500 kronor af det
skäl, att, enligt hvad jag förut ifrågasatt, å fortifikationens stat skulle
uppföras arfvode för en auditör med 500 kronor, hvarigenom alltså
detta belopp varder tillgängligt för bidrag till aflönande af nämnde sekreterare,
som ju jemväl är auditör vid Svea ingeniörbataljon. Gillas
denna min åsigt, skulle alltså anslaget till »ersättning åt vissa löntagare
i följd af arméns omorganisation» behöfva förhöjas med tillhopa 11,500
kronor, hvartill jag torde få återkomma vid omförmälande här nedan
af nämnda anslag.

sekreteraren vid arméförvaltningen
L. R. Lindbohm ...
sekreteraren vid fortifikationen
G. O. Lindbom............

kassören vid fortifikationen
H. F. W. Geete ...................

Födelseår,	Lön.	Tjenstgö rings-
penningar.
1835	3,000: —	1,500: —
,1848	2,500: —	—
1847	2,000: —	______

62

Fjerde hnfvudtiteln.

Den sammanlagda ökade årliga kostnaden för de af mig nu ifrågasatta
organisationsförändringarna erhålles genom att från summan af
följande föreslagna anslag, nämligen till:

Artilleristyrelsen..........................................„........................ kronor 20,300

Fortifikationsstyrelsen...,............. j>

lntendenturstyrelsen... ................ »

Arméns sjukvårdsstyrelse »

Generalitetsstaten ...........:..................................... »

Artilleristaben ............v.................................................. »

Intendenturcorpsen ......,...................................,...... d

Auditörsarfvode vid Svea ingeniörbataljon ................ »

Ökning i anslaget till ökad aflöning för de tjenste åren

äldste bataljonsläkarne..........,..... j>

Ökning i anslaget till inqvarteringskostnader ......... »

summa kronor 691,839

16,800

89,000

17,670

132,660

13,400

392,894

500

1,265

7,350

frånräkna summan af nedanstående nu utgående anslag,
nämligen till:

Arméförvaltningen ................................... kronor 147,265: —

Generalitetsstaten ..................................... » 124,660: —

Artilleristaben ............................................ » 12,200: —

Sekreterare samt kassör och redogörare

vid fortifikationen ........... » 5,000: —

Intendenturcorpsen ..................... » 356,179: —

645,304: —

hvarigenom erhålles en skilnad af................................. kronor 46,535: —,

hvilken siffra således angifver ökningen i utgifter, sedan den nya organisationen
blifvit genomförd. Till en början komme dock ökningen att
vara något större, emedan, såsom förut nämnts, tre öfvertaliga tjenstemäns
aflöningsförmåner måste med 11,500 kronor uppföras å anslaget
till ersättning åt vissa löntagare till följd af arméns omorganisation, en
summa, som dock redan i januari 1900, då en af dessa tjensteman når
pensionsåldern, skulle minskas till 6,000 kronor.

För öfrigt är att märka, det en del omkostnader, som för närvarande
bestridas från anslaget till extra utgifter och från föTenade
mötespassevolansfonden, skulle försvinna, nemligen till extra revisionspersonal
i arméförvaltningen samt till hyra, ved, ljus, städning och vaktmästare
i intendentsdepartementets våning vid nedre Munkbron, hvar -

63

Fjerde hnfrudtitelfl.

igenom de medel, som för närvarande användas härtill, sammanlagdt
uppgående till 10,300 kronor, komma att blifva disponibla till bestridande
af andra nöd vända statsutgifter. Den aldra största delen af den
ökade kostnaden faller för öfrigt på intendenturcorpsens omorganisation,
som, inberäknad inqvarterings- och servisersättningen, ensam kräfver
en ökad utgift af 44,704 kronor (bil. n:r 7) och hvilken är af behofvet
påkallad oberoende af den centrala förvaltningens reformering.

En annan stor utgiftspost under de äskade anslagen är äfven uppförandet
å 4. hufvudt.itelns stat af öfverfältläkarens aflöning, 8,950 kronor,
deri inberäknad inqvarterings- och servisersättning, hvilken aflöning hittills
bestridts från 8. hufvudtiteln, och som för öfrigt till stor del motsvaras
af den besparing å 6,637 kronor, som, enligt hvad jag längre
fram torde få tillfälle visa, kan erhållas genom en omorganisation af
garnisonssjukhuset i Stockholm.

I samband med den nu framlagda kostnadsberäkningen torde emellertid
böra erinras derom, att ytterligare eu kostnad, ehuru af Öfvergående
art, kommer att blifva med den föreslagna omorganisationen
förenad. På sätt i organisationsförslaget anmärkes, måste nämligen
under det första halfåret, räknadt från och med den 1 januari det år,
då de nya styrelserna skola börja sin verksamhet, extra revisionspersonal
anställas vid dessa styrelser för att biträda vid granskningen af
det näst föregående årets räkenskaper, som skola till dem direkt insändas.
.Huru stor denna extra revisionspersonal behöfver vara, kan
naturligtvis ej nu afgöras, men i hvarje fall torde den deraf föranledda
kostnaden ej blifva större, än att den kan af tillgängliga medel bestridas.

På grund af hvad jag sålunda anfört och under förutsättning af
bifall till hvad bär nedan Under [4, 5 c), 6, 7, 8 och 11] föreslås, hemställer
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att

dels, med godkännande af de af mig här ofvan
angifna grunder för förändrad organisation af arméns
centrala styrelse samt de för artilleristyrelsen, fortifikationsstyrelsen,
intendenturstyrelsen och arméns sjukvårdsstyrelse
upprättade nya stater (bil. n:ris 1—4),
äfvensom de för åtnjutande af i dessa stater upptagna
aflöniugsförmåner här ofvan angifna vilkor, i riksstaten

Ökning af
detta anslag.

[3-]

Anslaget

oförändradt.

64 Fjerde hufvudtiteln.

för år 1899 å fjerde hufvudtiteln uppföra följande nya
anslag till nedannämnda belopp, nämligen:

f # ;‘J :

till artilleristyrelsen .................!........ kronor 20,300: —

» fortifikationsstyrelsen ............... » 16,800: —

» intendenturstyrelsen ............. » 89,000: —

» arméns sjukvårdsstyrelse ......... » 17,670: —,

dels ock, vid bifall härtill, ur riksstaten för samma
år utesluta anslaget till arméförvaltningen, kronor
147,265: —.

Generalitetsstaten.

Under näst föregående punkt bar jag utförligt yttrat mig i fråga
om den förändring i anslaget till generalitetsstaten, som enligt min
mening bör ega rum. Till hvad jag der anfört, bär jag ej annat att
tillägga, än att den förböjning i anslaget till generalitetsstaten,
som jag sålunda förordat, synes mig böra vidtagas, äfven om
den förändrade organisation af arméns förvaltning, som jag tillstyrkt,
icke skulle vinna bifall, hvarvid jag dock anser mig böra erinra,
att det nuvarande anslaget till intendenturcorpsen i viss mån beröres
af den förändring i anslaget till generalitetsstaten, som jag nu ifrågasätter.

Med åberopande af de skäl, jag här ofvan under [1.] anfört, hemställer
jag alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, med godkännande af den vid detta protokoll
fogade nya stat för generalitetsstaten (bil. n:o 8), öka
anslaget till generalitetsstaten, nu kronor 124,660: —
med........................................................ » 8,000: —

till ......................................... kronor 132,660: —

Generalstaben.

Såsom Eders Kongl. Maj:t behagade erinra sig, framstälde t. f.
chefen för generalstaben i underdånig skrifvelse den 6 december 1895

65

Fjerde hufVudtiteln.

förslag till ombildning vid dåvarande krigsarkivariens afgång af de å
generalstabens stat uppförda krigsarkivarie- och amanuensbeställningarna.
Hans berörda förslag var grundadt derpå, att då med krigsarkivariebeställningen
enligt gällande bestämmelser vore förenadt åliggandet
att vara redogörare vid såväl generalstaben som rikets allmänna
kartverk, men det vore omöjligt för en person att nöjaktigt fullgöra
alla de, sins emellan så olikartade göromål, som sålunda ålåge krigsarkivarien,
och då göromålens gång inom generalstaben kräfde, att der
iunnos anstälda dels en bibliotekarie för vården af biblioteket med dess
samlingar och dels eu aktuarie för vården och handhafvandet af kommunikationsafdelningens
vidlyftiga samling af uppgifter, ritningar och
planer, så borde vid krigsarkivariens afgång krigsarkivarie- och amanuensbeställningarna
vid generalstaben omskapas till fyra särskilda beställningar,
nämligen en krigsarkivarie-, en bibliotekarie-, en aktuarieoch
en redogörarebeställning, af hvilka beställningar de tre förstnämnda
borde tillsättas på förordnande och aflönas med arfvoden på generalstabens
stat, men redogörarebeställningen bestridas af en intendent från
intendenturcorpsen.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad t. f. chefen för generalstaben
sålunda hemstält, behagade Eders Kongl. Maj:t föreslå sistlidet
års Riksdag att medgifva, dels att vid dåvarande krigsarkivariens
afgång måtte få indragas de å generalstabens stat för en krigsarkivarie
uppförda löneförmåner, 4,000 kronor jemte två ålderstillägg, samt det
för en amanuens der uppförda arfvode, 1,800 kronor, men deremot å
samma stat uppföras arfvoden, till en krigsarkivarie 2,500 kronor, till
eu bibliotekarie 1,000 kronor och till en aktuarie 800 kronor, dels ock
att, för tillgodoseende af behofvet af redogörare vid generalstaben, å
intendenturcorpsens stat måtte uppföras aflöning för ytterligare en intendent
af andra klassen med angifvet belopp.

Denna Eders Kongl. Maj:ts proposition vann icke Riksdagens bifall
till följd deraf, att kamrarna vid behandlingen deraf stannade i
skiljaktiga beslut.

Med erinran härom har t. f. chefen för generalstaben i sin ofvan
omförmälda underdåniga skrifvelse den 28 juni 1897 ånyo upptagit frågan
och dervid framhållit, att det å ena sidan vore oundgängligen nödvändigt
att från krigsarkivariebefattningen frånskilja redogöraregöromålen,
men att det å andra sidan, med hänsyn till hvad inom Riksdagen
vid ärendets föregående handläggning förekommit, icke syntes böra
ifrågasättas någon förändring i afseende å krigsarkivariens nuvarande
löne- och pensionsförhållanden. Häraf blelve emellertid en följd, att
Bih. till liiksd. Prat. 181)8. 1 Sami. 1 AJä. 1 IliiJt. i)

66 Fjerde hnfrudtiteln.

vid laga förfall för krigsarkivarie]! icke någon del af hans löneförmåner
skulle kunna användas till vikaries aflönande, hvarför det blefve nödvändigt
antingen att bibehålla den nuvarande amanuensen med hans
nuvarande arfvode, 1,800 kronor, och dubbla tjenstgöringssky 1 dighet
dels inom krigsarkivet och dels i biblioteket, eller ock att dela denna
amanuensbefattning i två befattningar, en bibliotekariebefattning med
arfvode af 1,000 kronor och en för krigsarkivet afsedd amanuensbefattning
med arfvode af 800 kronor. Af dessa båda alternativ ansåge t. f.
chefen för generalstaben, att det senare obetingadt egde företräde.
Hvad aktuariebefattningen vidkomme, hade någon erinran mot denna
befattnings behöflighet eller mot det för densamma föreslagna arfvodet,
800 kronor, icke inom Riksdagen förekommit. Hvad redogöraren beträffade,
ansåge t. f. chefen för generalstaben visserligen det lämpligaste
vara, att denne tjensteman, som skulle handhafva både generalstabens
och allmänna kartverkets betydliga anslag, vore tjensteman vid
intendenturcorpsen; men då, med hänsyn till hvad i detta afseende inom
Riksdagen förekommit, det icke torde böra ifrågasättas att för allenast
detta ändamåls vinnande öka intendenturcorpsens personal, ansåge sig
t. f. chefen för generalstaben böra föreslå inrättandet vid generalstaben
af en redogörarebefattning med årligt arfvode, hvars belopp syntes
böra bestämmas till 2,500 kronor, att efter 5 och 10 års tjenstgöring
förhöjas med 500 kronor hvardera gången.

På grund häraf har han hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen, att från krigsarkivariebeställningen vid generalstaben
måtte frånskiljas alla till redogörarebefattningen hörande åligganden; att
nuvarande amanuensbeställningen måtte omskapas till två beställningar,
nämligen en bibliotekariebeställning med arfvode af 1,000 kronor och
en arkiv-amanuensbeställning med arfvode af 800 kronor; samt att på
generalstabens stat måtte uppföras två nya beställningar, nämligen en
aktuariebeställuing med arfvode af 800 kronor och en redogörarebeställning
med arfvode af 2,500 kronor, hvilket arfvode efter 5 och 10 års
tjenst skulle förhöjas med 500 kronor hvardera gången.

öfver detta förslag har arméförvaltningen å civila departementet
afgifvit underdånigt utlåtande och dervid förklarat sig icke hafva annat
att erinra mot förslaget, än att, då det syntes lämpligast, att intendenturcorpsen
öfvertoge skyldigheten att tillgodose beholvet af redogörare
vid generalstaben, samt, i händelse ett i annan ordning väckt förslag
om ökning af intendenturcorpsens personal och anslag blefve genomfördt,
intendenturcorpsens personal syntes blifva tillräcklig för bestridande
af äfven denna redogörarebefattning, hvad t. f. chefen för ge -

67

Fjerde liufvudtiteln.

neralstaben föreslagit i fråga om uppförande å generalstabens stat af
arfvode åt en särskild redogörare syntes kunna förfalla.

Äfven generalintendenten bar, så vidt ärendet angår intendenturcorpsen,
afgifvit underdånigt utlåtande öfver förslaget och dervid anfört,
att något tvifvel icke kunde råda derom, att de bestyr, som skulle
tillhöra den ifrågasatta redogörarebefattningen, skulle kunna väl tillgodoses
på det sätt, som t. f. chefen för generalstaben föreslagit, men
att emellertid befattningen, likasom öfriga dylika befattningar vid armén,
syntes böra bestridas af tjensteman vid intendenturcorpsen, hvarvid
dock borde erinras, att enär hvarken vid intendenturcorpsens nuvarande
organisation eller i det förslag till corpsens förändrade organisation,
som för närvarande förelåge, beräknats någon tjensteman, afsedd
att bestrida redogörarebefattningen vid generalstaben, det vore nödvändigt
att, för den händelse de göromål, som tillkomme redogöraren vid
generalstaben, skulle bestridas af tjensteman vid intendenturcorpsen, å
intendenturcorpsens stat uppfördes särskilda aflöningsförmåner för en
sådan tjensteman (en intendent af andra klassen).

T. f. chefens för generalstaben förevarande förslag kan jag icke i
allo biträda. Väl är jag ense med honom i fråga om nödvändigheten
att från den nuvarande krigsarkivariebefattningen vid generalstaben frånskilja
alla de åligganden, som tillkomma honom såsom redogörare, äfvensom
i fråga om behofvet af de föreslagna bibliotekarie- och aktuariebefattningarna;
och åberopar jag i dessa hänseenden hvad jag, då
frågan nästlidet år inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes, derom anförde.
Deremot kan jag icke tillstyrka t. f. chefens för generalstaben förslag
om inrättande vid generalstaben af en arkiv-amanuensbeställning eller
om uppförande å generalstabens stat af arfvode åt en redogörare. I
det förslag till ombildning af generalstabens civilmilitära personal, som
t. f. chefen för generalstaben framstälde i sin förut omförmälda underdåniga
skrifvelse den 6 december 1895, var någon arkiv-amanuensbeställning
icke upptagen, och det skäl, som t. f. chefen för generalstaben
nu anfört för behofvet af en dylik beställning, synes mig icke
öfvertygande. Detta skäl skulle nämligen vara, att, vid förfall för krigsarkivarien,
någon del af hans aflöningsförmåner icke skulle kunna användas
till aflönande af vikarie och att det derför vore nödvändigt att
vid hans sida sätta en amanuens, som vid dylikt förfall kunde uppehålla
krigsarkivariebefattningen. Detta synes mig dock icke vara nöd -

68 Fjerde hufvudtiteln.

vändigt, enär det icke torde möta något hinder att af generalstabens
besparingar eller, om så skulle erfordras, af andra medel bereda godtgörelse
åt den person, som vid påkommande förfall för krigsarkivarien
erhölle förordnande att uppehålla hans befattning.

Hvad angår redogörarebefattningen, vidhåller jag den mening, jag
nästlidet år uttalade, nämligen att denna befattning lämpligast bör uppehållas
af tjensteman vid intendenturcorpsen. Att, såsom jag då ifrågasatte,
för detta ändamål inrätta en ny intendentsbeställning af andra
klassen vid intendenturcorpsen, anser jag mig dock nu icke böra obetingadt
vidhålla. Skulle nämligen det förslag till omorganisation och
utvidgning af intendenturcorpsen, som jag i det föregående omförmält
och hvarom jag bär nedan under [6.] ämnar framlägga förslag, vinna
Eders Kongl. Maj:ts godkännande och Riksdagens bifall, torde något
binder icke möta att med den sålunda betydligt tillökade personalen vid
intendenturcorpsen uppehålla äfven ifrågavarande redogörarebeställning.
Skulle deremot nämnda förslag icke godkännas, lärer det enligt min
åsigt varda nödvändigt, antingen att, på sätt jag förra året tillstyrkte
och äfven nu förordar, intendenturcorpsen för uppehållande af ifrågavarande
redogörarebeställning tillökas med en intendentsbeställning af
andra klassen och således aflöningsförmåner för en dylik beställning
uppföras å intendenturcorpsens stat, eller ock, om detta icke godkännes,
att å generalstabens stat uppföras aflöningsförmåner åt en redogörare,
hvilka förmåner torde kunna bestämmas till 2,500 kronor om året.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, under förutsättning af bifall till hvad här nedan
under [6.] föreslås, medgifva, att från krigsarkivariebeställningen
vid generalstaben må frånskiljas alla
till den med samma beställning förenade redogörarebefattningen
hörande göromål och att dessa göromål
må öfvertagas af tjensteman vid intendenturcorpsen,
samt att Kongl. Magt må på det sätt ändra gällande
stat för generalstaben, att det i denna stat för en
amanuens uppförda arfvode, 1,800 kronor, uteslutes
och i stället i staten uppföras arfvoden till en bibliotekarie
med 1,000 kronor och till en aktuarie med
800 kronor.

Vid bifall härtid skulle anslaget till generalstaben i riksstaten uppföras
med oförändradt belopp.

Fjerde hufvudtiteln.

69

Artilleristaben.

Med hänvisning till hvad jag under [1.] här ofvan anfört i fråga _ [4.]
om detta anslag, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå ökning f

p, *i~i ** aetta anslag

Kiksdagen

att, vid bifall till hvad der föreslagits, med godkännande
af den vid detta protokoll fogade nya stat
för artilleristaben (bil. n:o 9), öka anslaget till artilleri -

staben, nu ...........,............................... kronor 12,200: —

med ....................................................... » 1,200: —

till ......................................................... kronor 13,400: —

Aflöning och rekrytering.

I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 30 November 1896, [5.]

angående förändrad organisation af Gotlands stridskrafter, har t. f. ökning af
chefen för generalstaben uttalat sig angående nödvändigheten af såväl detta anslae''
en förändrad organisation af truppförbanden å Gotland i syfte att dels
tillgodose mobiliseringsbehofvet af stamanstäld och f. d. stamanstäld
personal och dels möjliggöra fredsöfningarnas ändamålsenliga bedrifvande,
som ock förändringar i gällande värnpligtsbestämmelser för Gotland.

Hvad angår den senare delen af framställningen, angående värnpligtsbestämmelserna,
anhåller jag att få föredraga densamma i sammanhang
med det förslag till ändringar i värnpligtslagen, som jag ämnar inom
kort inför Eders Kongl. Maj:t, anmäla; men i fråga om hvad förslaget
innehåller rörande förändrad organisation af de fasta truppförbanden
torde det tillåtas mig att nu få redogöra.

Vid den organisation af trupperna på Gotland, som genomfördes
år 1886, anför t. f. chefen för generalstaben, åtskildes infanteri- och
artillerivapnen. Infanteriet organiserades såsom ett regemente på i
fredstid 2 bataljoner med en officerscorps, afsedd att i krigstid lemna
befälhafvare äfven för reserv- och depotafdelningar samt landstormskompanier,
med en fast underofficerscorps samt med en stamtrupp af
140 man underbefäl och 40 menige. Artilleriet organiserades såsom en
särskild corps på i fredstid 2 liniebatterier å 6 kanoner och 1 fästnings -

70 Fjerde hufvudtiteln.

kompani, med eu ytterst svag befälskader samt en stamtrupp af 25
man underbefäl och 75 menige, men utan stamliästar.

Genom den förbättrade härordningen af år 1892 blefvo värnpligtsbestämrnelserna
för Gotland, bland annat, ändrade derhän, att
öfningstiden, som dittills varit fördelad på 3 år, hvarigenom det varit
möjligt att under regementsmötet inkalla 3 beväringsklasser, fördelades
på 2 år, hvarjemte de å Visby sjömanshus inskrifne värnpligtige tilldelades
flottan. Följderna häraf hade visat sig deruti, att genom borttagandet
af den tredje beväringsklassen från fredsöfningarna den vid
regementsmötet närvarande styrkan, oaktadt både första och andra beväringsklasserna
deltoge uti ifrågavarande möte, vore så ringa, att icke
ens en bataljon kunde vid infanteriet nöjaktigt sammansättas och öfvas
och om regementsutbildning således icke kunde varda tal. Dertill
komme, att den år 1886 beslutade organisationen visat sig i så måtto
förfelad, att vid infanteriet de 40 menige icke kunde räcka till att rekrytera
de 140 korpralerna, bland hvilka afgången vore ganska stor,
till följd hvaraf äfven största delen af de menige utgjordes af rekryter
och en allt för stor del af korpralsbeställningarna voro vakanta; att,
till följd af artillerikaderns ringa styrka, infanteriofficerare måst beordras
upprätthålla tjensten vid arfilleriet; att artilleristamtruppen vore för liten
för att mobiliseringsbehofvet af stamanstälda och f. d. stamanstälda
skulle kunna tillgodoses; samt att, till följd af bristen på stamhästar,*
artillericorpsens utbildning blefve underhaltig.

Då sålunda Gotlands försvarsorganisation hvarken qvantitativt eller
qvalitativt förmådde fylla de fordringar, den vore afsedd att fylla, vare
sig med hänsyn till möjligheten af fredsöfningarnas ändamålsenliga anordnande
och bedrifvande eller med hänsyn till mobiliseringsbehofvet,
vore det nödvändigt tillse, genom hvilka medel försvaret inom denna
får för såväl neutralitetsbrott som fiendtlig ockupation i händelse af
krig mest utsatta provins skulle kunna nödtorftigt upphjelpas.

De åtgärder, genom hvilka de största olägenheterna kunde afhjelpas,
syntes, fortsätter t, f. chefen för generalstaben, vara, bland annat:

att, då i hvarje fall linietrupper icke kunde uppställas på Gotland
till nämnvärdt större antal, än hittills beräknats, öns försvar måste,
i motsats till å fastlandet, grundas på landstormens uppträdande med
de fåtaliga linietrupperna såsom stöd, hvadan landstormens användande
så mycket som möjligt redan i fredstid borde förberedas;

att, enär försvaret af Gotland måste utföras med i hufvudsak lösligt
organiserade och svagt utbildade infanteritruppförband, det vore af
så mycket större vigt och betydelse, att artilleriet erhölle en så full -

71

Fjerde hufviultiteln.

ständig organisation och nöjaktig utbildning som möjligt och i dessa
afseenden i det närmaste likstäldes med artilleriet på fastlandet, hvarvid
den derför erforderliga ökningen af officersbeställningarna torde,
för att minska kostnaderna, kunna i någon mån ske genom att dylika
beställningar öfverfördes från infanteriet till artilleriet;

att infanteriet i sammanhang med öfverföring af en del officersbeställningar
förseddes med ökad stamtrupp till sådan styrka, att tillgången
på stamanstälda och f. d. stamanstälda infanterister måtte
kunna beräknas vid mobilisering fylla det afsedda behofvet vid de
truppförband af infanteriet, Indika enligt organisationen skulle uppsättas,
och derjemte afgifva någon mindre del till stam åt landstormskompanierna,
äfvensom att de menige stamanstäldas antal blefve något
så när proportionerligt till antalet underbefäl, så att afgången bland
detta kunde tillbörligen fyllas med examinerade menige, och att fredsöfningarna
måtte kunna med erforderlig styrka bedrifvas; samt

att, i sammanhang med ofvan nämnda förändringar uti infanteriets
och artilleriets organisation, sådana, rättelser uti de för de båda vapnen
hittills gällande stater vidtoges, hvilka erfarenheten visat vara önskvärda;
hvarjemte t. f. chefen för generalstaben i detta sammanhang
jemväl uttalat sig angående nödvändigheten af, att det fasta försvaret
å Gotland ordnades, en fråga, hvartill jag senare i dag torde få tillfälle
återkomma.

Utgående från dessa förutsättningar, har t. f. chefen för generalstaben
ansett, att de erforderliga organisationsförändringarna skulle i
hufvudsak blifva följande.

Den förut antydda omöjligheten att med den nu befintliga stamtruppen
hålla underbefälsgraderna vid Gotlands infanteriregemente fylda,
tillika med nödvändigheten att för trupp! örbandens utbildning under de
årliga regementsmötena förfoga öfver ett så pass stort antal menige,
att de truppförband, som skulle öfvas, verkligen måtte kunna uppsättas
med ett minimum af styrka, hvilket ej med den nuvarande stamstyrkan
läte sig göra, fordrade dels en ökning af stamtruppen, dels eu
sådan reglering af förhållandet mellan antalet underbefäl af manskapet
och antalet menige, att det förra inskränktes till nätt och jemt det af
mobiliseringsplanerna betingade behofvet vid infanteriet och de trängafdelningar,
hvilka på Gotland äfven måste uppsättas af infanteriet,
under det återstoden af den ökade stamtruppen utgjorde eu så mycket
större tillgång på stamutbildadt manskap i ledet och tillika vore eu
reserv för fyllandet af befintliga luckor bland underbefälet och skulle
möjliggöra en tilldelning af något stammanskap till uppbådade land -

72

Fjerde hufvudtitelti.

stormsafdelningar. Enligt beräkningar, gjorda med hänsyn till behofvet
af stamtrupp såväl vid mobilisering som vid de årliga regementsmötena,
borde den nuvarande manskapsstyrkan, spelet oberäknadt, ökas från
180 till 400 man, eller med 220 man.

Vidare torde det blifva nödvändigt, särskildt med hänsyn till Gotlands
försvarskrafters, från hären å fastlandet fristående mobilisering,
att öka antalet af vissa beställningar, så att mobiliseringsbehofvet för
infanteritruppförbanden skulle kunna fyllas, hvartill komme, att sjukvårdsbeställningsmän
måste beräknas äfven för landstormsafdelningarna,
hvilka, såsom ofvan vore nämndt, för Gotlands försvar skulle hafva en
vida större betydelse än på fastlandet. Af nu antydda skäl borde antalet
såsom sjukvårdssoldater utbildade menige ökas från 8 till 16 såsom
vid ett infanteriregemente å fastlandet. Vidare borde spelet, för fyllandet
af mobiliseringsbehofvet vid linie-, depot- och trängafdelningarna,
ökas med 7, hvilka lämpligen torde kunna tilldelas den lägre trumslagare(hornblåsare-)
aflöningen, i samband hvarmed anslaget till musiken, liksom
vid infanteriregementena å fastlandet, borde ökas från 1,000 till 2,000
kronor, hvilken ökning vore så mycket mer af behofvet påkallad, som,
i olikhet med vid indelta armén, inga anslag i form af indragna rotar
här funnes. Äfven en regementsväbel-beställning torde, i likhet med
vid infanteriregementena å fastlandet, böra tillkomma, helst behofvet af
en sådan redan under fredsöfningarna vore oafvisligt, hvadan ock årligen
en underofficer beordrats förrätta tjensten. En ökning af den å
stat anstälda militära läkarepersonalen torde äfven vara af behofvet
påkallad. För närvarande funnes endast 1 regements- och 1 bataljonsläkare
å stat, båda med tjenstgöringsskyldighet äfven vid artillericorpsen,
och den förre derjemte med skyldighet att besörja sjukvården vid sjukhuset
i Visby. Af det vid mobilisering erforderliga antalet läkare torde
på sin höjd ett par kunna påräknas af de å ön bofasta civila läkarna,
hvadan en ökning redan af denna omständighet vore motiverad. Härtill
komme, att behofvet af ytterligare en läkare gjorde sig gällande äfven
i fredstid, enär öfningarna samtidigt försigginge på tre ställen: Visborgs
slätt, Visby och Martebo skjutfält (eller vid Fårösund). Eu extra läkare
hade derför under mötestiden årligen måst sändas till Gotland.

Den vida större betydelse, som landstormen hade på Gotland än
på fastlandet, torde fordra, att så mycket som möjligt i fredstid gjordes
för att förbereda densammas användande vid krigstillfällen. Härtill
hörde, dels att inom de särskilda kompaniområdena upprättades mindre
förrådsbodar till förvar af för land stormen erforderliga gevär och ammunition
samt de oeftergifligaste utrustningspersedlarna, såsom fält -

73

Fjerde hufvudtiteln.

tecken, hufvudbonader, bröd- och ammunitionspåsar, äfvensom några
arbetsredskap, hvilka förrådsbodar kräfde ett penningbelopp till ersättning
åt tillsyningsmännen, dels att, i den mån medel kunde beredas,
frivilliga skjut- eller andra öfningar borde, der så läte sig göra, anordnas
med landstormsmännen. För ofvan nämnda landstormsändamål
borde i regementets stat uppföras under rubrik »Landstormen» ett belopp
af 3,000 kronor, och torde kostnaderna för uppförandet af förutnämnda
förrådsbodar, hvilkas antal, då utom en inom hvarje kompaniområde
äfven en å Fårösund och eu å Vamlingbolandet torde böra finnas, uppginge
till 10, kunna bestridas med besparingar å staten under tiden
för öfvergången till den nya organisationen.

Å andra sidan torde det, under förutsättning af infanteristamtruppens
föreslagna ökning och den förut såsom nödvändig antydda ökningen
af såväl befäl som stamtrupp vid artillericorpsen, varda möjligt
att åstadkomma en kostnadsminskning genom indragning af en del
befälsbesfällningar vid infanteriregementet. Visserligen kunde det vid
första påseendet synas mindre välbetänkt att i något afseende minska
tillgången på befäl, men dervid torde bemärkas, att frågan här gälde
att med så liten kostnadsökning som möjligt gifva den för Gotlands
försvar ytterst vigtiga artillericorpsen den bästa möjliga organisation.
De befälsbeställningar, hvilka under angifna förutsättning och med
behörigt afseende fästadt vid linie-, depot-, träng- och landstormsafdelningarnas
mobiliseringsbehof, syntes kunna indragas vid infanteriregementet,
vore 5 kaptener af 2, klass, 2 löjtnanter af 1. klass, 3 löjtnanter
af 2. klass (bland hvilka eu i militärbefälhafvarens stab tjenstgörande
regementsadjutant skulle ersättas med en subalternofficer vid
artillericorpsen), 2 underlöjtnanter, 16 korpraler och 4 vicekorpraler.

Beträffande Gotlands artillericorps har t. f. chefen för generalstaben
anfört, att den undantagsställning med hänsyn till såväl befäls- och
stampersonalens styrka som befälets aflöningsförmåner in. m., hvilken
nämnda corps för närvarande intoge i förhållande till artilleriet å fastlandet,
icke kunde motiveras, då kompetensvilkoren för befordran vore
desamma och artillericorpsen, af förut antydda skäl, obestridligen måste
vara i fullt ut lika tjenstdugligt skick, hvarför krigsförberedelsen måste
af befälet här kräfva samma slags och lika intensiv tjenstgöring som
vid artilleriet på fastlandet.

Fn naturlig följd af dessa förhållanden torde derför vara:

att löneförmånerna inom de särskilda lönegraderna och för de särskilda
befattningarna bringades till öfverensstämmelse med motsvarande
förmåner vid fastlandsartilleriet;

Bill. till llihd. Prat. IHDH. / Sami. 1 Afd. 1 lläft.

10

74 Fjerde hufvudtitel».

att antalet beställningar inom de olika lönegraderna reglerades med
hänsyn dels dertill, att förhållandet mellan olika grader icke blefve allt
för mycket ogynnsammare för befordran än vid fastlandsregementena,
och dels dertill, att mobiliseringsbehofvet måtte kunna fyllas utan tillgripande
af ett så stort antal befordringar från lägre grader, att erforderliga
förgångsmän af menige stamanstälda icke komme att finnas;

att stamstyrkan ökades så mycket, att dels afgången bland underbefäl
och beställningsmän måtte kunna ersättas med examinerade menige,
och dels mobiliseringsbehofvet af stamanstälda och f. d. stamanstälda
måtte varda i någon mån tillgodosedt;

att stamhästar tilldelades artillericorpsen, hvarmed följde tillsättandet
af en veterinär på stat samt uppförande af arfvoden till stallmästare
och hofslagaresoldater; samt

att i öfrigt beloppen af en del särskilda anslag beräknades efter
samma proportion till styrkan som vid det öfriga artilleriet.

Med hänsyn till såväl mobiliserings- som fredstjenstgöringsbehofvet
borde corpsens befälspersonal utgöras af 1 chef (öfverstelöjtnant eller
major) — hvilken,- i likhet med regementsofficerarne vid fältartilleriet,
borde förses med två tjenstehästar — 3 batteri-(kompani-)chefer och
1 tygförrådsofficer (3 kaptener af 1. och 1 kapten af 2. klassen), 7
löjtnanter af 1. klassen, 4 underlöjtnanter, 1 bataljonsveterinär, 3 styckjunkare,
8 sergeanter af 1. klassen, 1 stabstrumpetare, 11 förste
konstaplar och 15 andre konstaplar; och borde, i likhet med på fastlandet,
dagaflöning för officerare och underofficerare beräknas för hela
året. Tygstaten borde enligt enahanda grunder utgöras af 1 förrådsförvaltare,
1 handtverksmästare och 1 rustkammarsmed.

Något skäl, hvarför icke vid Gotlands artillericorps skulle finnas
lika många kaptenslöner af 1. klassen som antalet batterier och kompanier,
då så vore förhållandet vid fastlandsregementena, torde icke
rimligen kunna anföras. Dessutom torde en särskild förrådsofficer på
Gotland vara nödvändig i betraktande af den jemförelsevis stora depot
af tyg-, ammunitions- och gevärspersedlar, som med hänsyn till öns
isolerade läge der borde äfven i fred finnas, hvarför en kaptensbeställning
af 2. klassen fortfarande syntes böra bibehållas. Hvad ökningen
af subalternofficersgraderna vidkomme, så föranleddes den dels af mobiliseringsbehofvet
för artillericorpsen, dels deraf att, då militärbefälhafvaren
skulle inspektera artillericorpsen till personal, hästar och materiel
m. in., det syntes lämpligt utbyta den i hans stab enligt gällande
stat tjenstgörande infanteriadjutanten mot eu artilleriadjutant, på det
att lian måtte ega tillgång till eu tekniskt, bildad officers biträde, och

Fjerde hufvudtiteln. 75

dels deraf att tjenstgöringen vid artillericorpsen, trots dess nuvarande
ringa stamstyrka, icke hittills kunnat uppehållas, utan tidtals infanteriofficer
måst beordras att tjenstgöra vid artilleriet. Då vid fastlandsartilleriet
icke funnes löjtnanter af 2. klass, och då kompetensvilkor
och tjenstgöring vore lika, syntes inga skäl förefinnas att ställa artilleriofficerarna
å Gotland i sämre ställning. Förhållandet 7 till 4 mellan
antalet löjtnanter af 1. klass och underlöjtnanter vore dock fortfarande
något mindre gynnsamt för avancementet än vid det öfriga artilleriet.

Antalet underofficerare vore beräknadt för fredsbehofvet, hvaremot
bristen enligt mobiliseringsbehofvet borde fyllas genom befordran från
lägre grad; och gälde om sergeantsbeställningar af 2. klass, hvad ofvan
vore sagdt om löjtnantsbeställningar af 2. klass.

Behofvet af stabstrumpetare utgjorde vid mobilisering två, af hvilka
eu torde böra finnas på stat och den andre tillsättas genom befordran
vid mobilisering.

Af konstaplarna vore enligt nu gällande stat 5 förste, 8 andre och
12 vicekonstaplar. Sistnämnda grad och titel vore i hög grad olämplig
såsom endast för Gotland förekommande och såsom medförande,
oaktadt samma kompetensvillkor, lägre tjensterang än andra konstaplars,
hvilket vid numera icke sällan förekommande tjenstgöring med det
öfriga artilleriet förefölle vicekonstaplarna synnerligen förhatligt, i synnerhet
som de, till följd af befälets vid artillericorpsen ringa antal,
oftast finge bestrida så vigtiga befattningar som till exempel en kanonbefälhafvares
(vid det öfriga artilleriet eu sergeants- eller förste konstapelsbefattning).
Dessutom både det visat sig svårt, för att icke säga
omöjligt, att med nuvarande låga aflöning för denna grad hålla densamma
fulltalig, i synnerhet som utsigten till vidare befordran vore
dålig, då af corpsens samtliga konstaplar endast Vä utgjordes af förste
konstaplar, under det att vid det öfriga artilleriet förste konstaplarna
utgjorde hälften af hela antalet. Af dessa skäl och med hänsyn till
fredsbehofvet torde konstapelsantalet böra bestämmas till 26, af hvilka
11 förste konstaplar, nämligen 4 vid hvarje batteri och 3 vid fästningskompaniet,
och de öfriga 15 andre konstaplar. Bristen enligt mobiliseringsbehofvet,
hvilken komme att ökas med bristen i sergeantsgraden,
måste fyllas genom befordran från lägre grad.

Såväl till följd af sistnämnda förhållande som med hänsyn dels
till behofvet af beställningsmän och öfriga stamanstälda vid mobilisering,
dels till angelägenheten att åvägabringa en sådan proportion mellan
totalstyrkan och antalet underbefäl och beställningsmän, att afgången
bland de senare kunde med någon grad af sannolikhet fyllas, måste

76

Fjerde hufvudtiteln.

artillericorpsens stamstyrka ökas; och hade gjorda beräkningar gifvit
vid handen, att den minsta styrka, till hvilken den nuvarande stammen,
100 man, måste uppbringas, för att nu nämnda mål skulle vinnas, vöre
140 man.

Förutom de ofvan nämnda 11 förste konstaplarna och 15 andre
konstaplarna, syntes det vara nödvändigt, derest fredstjenstgöringen
skulle behörigen kunna upprätthållas och mobiliseringsbehofvet af beställningsmän
fyllas af stamanstälda och f. d. stamanstälda, att i den
föreslagna stamstyrkan, 140 man, inginge 4 sjukvårdssoldater, 2 hofslagaresoldater,
3 handtverkssoldater och 5 trumpetare. Sjukvårdssoldaterna
behöfde sålunda ökas med 2, hofslagaresoldaterna skulle tillkomma,
de nuvarande 3 batterihandtverkarna utbytas, i likhet med hvad
redan skett vid det öfriga artilleriet, mot lika många handtverkssoldater,
och trumpetarna ökas med 3. Beträffande de sistnämnda, hvilkas föreslagna
antal äfven betingades af gällande exercisreglemente, torde af
besparingsskäl den olikheten mot förhållandena vid fastlandsregementena
fortfarande kunna bibehållas, att inga batteritrumpetare af sergeants
grad tillsattes, men deremot de 5 afdelningstrumpetarna, jemte aflöningsförmåner
i likhet med afdelningstrumpetare vid fastlandsregementena,
äfven tilldelades såsom hittills 80 öres dagaflöning. Till musikinstruments
anskaffning och underhåll borde anslås 400 kronor, utgörande
hältten af motsvarande anslag vid ett artilleriregemente å fastlandet.

Dagaflöning för samtliga officerare och underofficerare samt stabstrumpetaren
och afdelningstrumpetarna borde af förut angifna skäl i
corpsens stat upptagas för 365 dagar, beklädnadsersättning för samtliga
underofficerare och stabstrumpetaren till samma belopp som vid
det öfriga artilleriet samt lönetillägg å 12 kronor för alla sergeanter i
i likhet med förhållandet vid det öfriga artilleriet.

I likhet med vid det öfriga artilleriet borde batteri- (kompani-)
chefsarfvodet höjas från 400 till 600 kronor; ett arfvode för stallmästaren
borde tillkomma och torde kunna bestämmas till hälften af ett dylikt
arfvode vid ett artilleriregemente å fastlandet, eller till 400 kronor;
informationsofficerens arfvode borde sättas lika högt som vid det öfriga
artilleriet och sålunda höjas från 450 till 500 kronor; regementsadjutanten
torde, liksom vid artilleriet å fastlandet, böra tilldelas ett arfvode
af 400 kronor, så mycket mer berättigad^ som adjutanten här förrättade
samma tjenst som en regementsqvartermästare, och de båda informationsunderofficerarnas
arfvoden borde höjas till 100 kronor hvardera.

Manskapets löner, konstaplaimas och beställningsmännens arfvoden,
handtverkssoldaternas kommenderingstillägg samtrekryteringskostnadema

Fjerde hufvudtiteln. 77

syntes böra i allo uppföras i staten enligt samma grunder, som gälde
vid det öfriga artilleriet; likaså de »särskilda anslagen», hvarvid Vaxholms
artillericorps torde kunna tjena till förebild med den skillnad,
att något anslag till bibliotek icke vore erforderligt, då militärbiblioteket
i Visby kunde för artilleriets behof anlitas, hvaremot, såsom hittills,
ett anslag af 150 kronor till sjukvård åt manskapet vid stamtruppen
å länslasarettet i Visby syntes böra i staten uppföras.

För närvarande funnes vid artillericorpsen inga stamhästar. Antalet
legda hästar bestämdes årligen genom nådig generalorder och för år
1896 hade detta antal varit bestämdt till högst 30 vid rekryt- och konstapelskolorna,
högst 50 under regementsöfningarna samt högst 106
under marsch- och skjutöfningarna, allt under förutsättning att dertill
anvisade belopp, tillsammans 6,000 kronor, icke öfverskredes. Dessutom
hade under åren 1895 och 1896 ytterligare anvisats 400 kronor
till legning af hästar för artillericorpsens deltagande i gemensamma
fälttjenstöfningar med infanteriregementet. Medan batterierna på fastlandet
disponerade 80 hästar under regementsöfningarna, hade sålunda
hästantalet per batteri å Gotland, utom under marsch- och skjutöfningar,
utgjort endast 25, och hade kostnaden härför under år 1896 utgjort
ofvan nämnda 6,400 kronor jemte 2,442 kronor 65 öre för furagering,
skoning in. m., eller tillsammans 8,842 kronor 65 öre. Genom anskaffning
af stamhästar skulle undervisningen högst väsentligt underlättas,
utbildningen i rekryt- och konstapelskolorna göras mer fältmessig, kommendering
för genomgående af ridkurs på fastlandet icke behöfva förekomma
och förflyttningar af materielen mellan förråden kunna verkställas
utan särskild kostnad. Anskaffades 20 stamhästar och legdes
10 hästar under 40 dagar (rekryt- och konstapelskolans sommaröfningar)
samt 50 hästar under 22 dagar för beväringsrekryternas samöfning
med stammen, hvilket sistnämnda antal borde under 8 dagars
marsch- och skjutöfningar samt fälttjenst ytterligare ökas med 60 hästar,
blefve den årliga kostnaden för hästar vid corpsen:

för remontering och skoning af samt medikamenter åt 20 stamhästar,

å 80 kronor per häst..................................................... kr. 1,600: —

» utfodring af 20 stamhästar å 1 krona per häst om

dagen.................................................................................. » 7,300: —

» legning samt utfodring af 10 hästar under 40 dagar

å 4 kronor per häst om dagen .................................. » 1,600: —

Transport kr. 10,500: —

78

Fjerde hufvudtiteln.

Transport kr. 10,500: —

för legning'' samt utfodring af 50 hästar under 22 dagar,

å 4 kronor per häst om dagen .................................. » 4,400: —

n legning samt utfodring af 60 hästar under 8 dagar,

å 4 kronor per häst om dagen....................................... » 1,920: —

Summa kronor: 16,820: —

Kostnaderna för första hästuppsättningen samt för åstadkommande
af stall och ridhus syntes kunna bestridas med besparingar å staten
under tiden för öfvergången till den nya organisationen.

Gent emot ofvan angifna ökningar svarade följande indragningar
och anslagsminskningar å artillericorpsens nuvarande stat, nämligen:
1 löjtnantsbeställning af 2. klassen och 3 sergeantsbeställningar af 2.
klassen samt 4 subalternofficers-, 12 vicekonstapels- och 3 batterihandtverkarearfvoden,
hvarjemte å tygstaten skulle indragas 1 tygofficers-,
1 tygförvaltare- och 2 gevärshandtverkarelöner, hvartill komme, att de
särskilda anslag, som berörde undervisningsväsendet, skulle minskas
med 100 kronor.

De kostnader, som föranleddes af den förslagna hästlegningen, betingade
ingen ökning af anslaget.

I öfverensstämmelse med de grunder, han sålunda angifvit, hade
t. f. chefen för generalstaben låtit utarbeta förslag till nya stater för
Gotlands infanteriregemente och artillericorps samt verkställa beräkning
af de ökade kostnader, som den föreslagna organisationens genomförande
skulle medföra; och utvisade denna beräkning, att den ökade
årliga kostnaden skulle uppgå till 77,524 kronor 80 öre.

öfver detta förslag har arméförvaltningen å artilleri-, intendentsoch
civila departementen afgifvit underdånigt utlåtande samt dervid
anfört hufvudsakligen, att det hade synts arméförvaltningen, som om
nuvarande två stater för truppförbanden å Gotland borde sammanföras
till en stat för Gotlands försvar skråf ter, hvilken, i betraktande af innehållet,
lämpligen borde fördelas i följande fyra grupper, nämligen:

1. Militärbefälhafvare med stab och civil personal ;

II. Infanteriregementet;

III. Artillericorpsen; samt

IV. Särskilda anslag.

79

Fjerde hufvudtiteln.

I t. f. chefens för generalstaben förslag hade förutsatts, att chefen
för artillericorpsen, såsom hittills, skulle, i egenskap af tygmästare, vara
chef för tygstaten på Gotland. Denna anordning borde betraktas såsom
en nödfallsåtgärd, som medförde väsentliga olägenheter, men hvilken
man för närvarande nödgats, detta oaktadt, tillgripa på grund af den
knappa tillgången på året om tjenstgörande officerare. Inom det öfriga
artilleriet egde ett motsvarande förhållande rum endast å Karlsborg
och i Landskrona. Å sistnämnda ort vore emellertid anordningen
af tillfällig natur och afsedd att inom kort upphöra; å Karlsborg berodde
den helt och hållet på det ytterst ringa antalet officerare vid
den der förlagda artillericorpsen. Arméförvaltningen ansåge derför, att
en af kaptenerna vid Gotlands artillericorps borde, på samma sätt som vid
artilleriregementena på fastlandet (utom Första Svea artilleriregemente)
och Vaxholms artillericorps, påräknas såsom tygmästare i stället för
tygförrådsofficer, och torde i sådant fall för honom böra tillkomma ett
arfvode, hvilket lämpligen syntes kunna bestämmas till samma belopp
som vid Vaxholms artillericorps eller hälften åt hvad vid de nybildade
regmentena å fastlandet utginge, eller således 300 kronor.

I t. f. chefens för generalstaben förslag vore vidare tygstaten upptagen
till 1 förrådsförvaltare, 1 handtverksmästare och en rustkammarsmed.
Behofvet af ordinarie arbetskrafter vid tygverkstäderna vore
emellertid icke i erforderlig grad tillgodosedt med endast en handtverksmästare.
I förhållande till artilleriregementena å fastlandet, hvilka
alla (utom Första Svea) hade 6 handtverksmästare, borde Gotlands
artillericorps hafva 2 sådana, på det att materielens iståndssättande
efter öfningar måtte kunna ske i rätt tid och dess underhåll icke genom
användande af extra arbetare i allt för stor utsträckning blifva mer
än nödigt kostsam. Med anledning häraf borde å Gotlands artillericorps’
tygstat tillkomma ytterligare en handtverksmästare och således
för honom uppföras lön med 700 kronor och kommunionspenningar
med 5 öre. Den kostnadsökning, som genom dessa af arméförvaltningen
föreslagna förändringar skulle uppkomma, tillhopa 1,000 kronor 5 öre,
kunde emellertid, enligt arméförvaltningens åsigt, uppvägas genom eu
nedsättning med lika belopp i de till militärbefälhafvarens disposition
afsätta expensmedlen, hvilket i hvarje fall, och då numera inga möteskostnader
eller utgifter för sjukvård från dessa expensmedel bestredes,
läte sig göra, derest kostnaderna för resor knmme att ersättas från
samma anslag, hvarifrån liknande förflyttningsutgifter utginge vid det
öfriga icke garnisonerade infanteriet samt vid fördelningsstabernas inspektionsresor.

80

Fjerde hufvudtiteln.

Vidare har arméförvaltningen erinrat, att enligt vissa angifna nådiga
bref militärbefälhafvaren, regementsqvartermästaren, den i militärbefälbafvarens
stat tjenstgörande regementsadjutanten samt regementsläkaren
egde åtnjuta den för tjenstgöring mellan vapenöfningarna uppförda
dagaflöningen enligt bestämmelserna i nådiga cirkuläret den 26 november
1875 för den vid dåvarande värfvade armén utgående dagaflöning, och
således under vissa förhållanden, såsom kortare sjukdom m. m., behålla
dagaflöning vid ledighet från tjenstgöring, men att å andra sidan
det vore enligt organisationsgrunderna för infanteriregementet uppenbart,
att officer, som inkallades till tjenstgöring för någon af förbemälda
funktionärer, egde rätt att derunder åtnjuta dagaflöning. Härtill saknades
dock anvisade medel vid sådana tillfällen, då ordinarie innehafvaren
författningsenligt icke vore skyldig afstå sin dagaflöning. För att fylla
denna lucka hade arméförvaltningen föreslagit ett tillägg till staten,
upptaget i anmärkning 2 i det förslag till stat, som bifogades arméförvaltningens
underdåniga utlåtande; och har förvaltningen härvid erinrat,
att då t. f. chefens för generalstaben förslag å ena sidan innehölle,
att den hos militärbefälhafvaren tjenstgörande adjutanten skulle vara
en artilleriofficer, och å den andra för alla artilleriofficerare uppfört
dagaflöning för hela året, vikarien för sagde adjutant icke behöft i omförmälda
anmärkning omnämnas.

Med iakttagande af de anmärkningar arméförvaltningen sålunda
framstält, har förvaltningen uppgjort och vid sitt utlåtande fogat förslag
till stat för Gotlands försvarskrafter, slutande å ett belopp af 304,779
kronor 75 öre.

Arméförvaltningen anmärkte emellertid vidare, att i t. f. chefens för
generalstaben förslag särskilda anslag icke beräknats för första uppsättningen
vare sig af stamhästar eller af munderingspersedlar, men att
de årsanslag, som vore anvisade för arméns remontering och munderingsunderhåll,
icke lemnade öfverskott till bestridande af utgifter för
nyuppsättningar i sådan vidd, som här måste blifva fallet, samt att arméförvaltningen
förty ansåge, att, derest ej särskilda anslag för dessa
ändamål komme att äskas, tiden för den fullständiga uppsättningen i
öfverensstämmelse med förslaget borde så framflyttas, att alla med
uppsättningen förenade utgifter skulle kunna af behållningar å årsanslagen
bekostas, hvarför också torde böra begäras rätt att för sådant
ändamål få under uppsättningstiden disponera alla å de för Gotlands
försvarskrafter anslagna medelstillgångar uppkommande besparingar.
I sammanhang härmed anmälde arméförvaltningen, att, enligt verkställd

81

Fjerde hufvudtiteln.

approximativ beräkning, de motsedda uppsättningskostnaderna kunde
beräknas komma att uppgå till ungefär följande belopp, nämligen:

för mundering spersedlar:

vid Gotlands infanteriregemente för endast en omgång beklädnads- med

flera persedlar............................................................................ kr. 26,400: —

vid Gotlands artillericorps för persedlar enligt gällande

munderingsplan................................................................... » 12,200: —*■

Summa kronor 38,600: —

för uppsättning af 20 nummerhästar:

efter 900 kronor per häst, deri inberäknade alla kostnader
för hästarnas inköp och transport m. m....... kr. 18,000: —

således tillsammans omkring kronor 56,600: —

T. f. chefens för generalstaben ifrågavarande förslag anser jag
mig böra understödja, dock med iakttagande dervid af de af arméförvaltningen
gjorda erinringar.

Beträffande omorganisationen af infanteriregementet får jag, till hvad
t. f. chefen för generalstaben framhållit såsom skäl för ökning af den
stamanstälda manskapspersonalen från nuvarande 180 till 400 man,
tillägga, att denna ökning är för erhållande af en lämplig proportion
vid inträffande mobilisering mellan å ena sidan den stam- och f. d.
stamanstälda personalen och å andra sidan öfrig beväring i hög grad af
behofvet påkallad. Yesternorrlands regemente torde bland intanteriregementena
å fastlandet med hänsyn till organisationen af stampersonalen närmast
kunna jemföras med Gotlands infanteriregemente. Vesternorrlands
regemente har en stamstyrka af 476 man och är afsedt att vid mobilisering
kunna uppställa 3 linie- och 1 depotbataljon, under det att Gotlands
infanteriregemente skulle uppställa 2 linie- och 1 reserv- (depot-) bataljon.
Då på Gotland en del stam- (f. d. stam-) personal måste afses för att
ingå i uppbådade landstormsafdelningar äfvensom för behöfliga trängafdelningar,
skulle en stamstyrka i fred af 400 man gifva ungefär samma
resultat i här nämnda afseende som Vesternorrlands regementes stampersonal.

Äfven får jag instämma i förslaget, så vidt det afser tillsättande
af ökadt antal af vissa beställningsmän, spel och eu bataljonsläkare,
liih. till Rikad. Prat. 1HU8. 1 Sami. 1 A/d. 1 Haft. 11

82 Fjerde liufvndtiteln.

samt om uppförande af ett särskildt anslag, afsedt för att i fredstid
vidtaga åtgärder för höjande af landstormens krigsduglighet och krigsberedskap.

Den af t. f. chefen för generalstaben föreslagna indragningen af
vissa beställningar vid infanteriregementet, afseende dels att åstadkomma
en besparing vid ifrågasatt ökning af officersantalet vid artillericorpsen
och dels att reglera underbefälsbeställningarna i förhållande
till de menige stamanstälda vid infanteriregementet derhän, att antalet
af de menige blefve tillräckligt att rekrytera korpralsgraderna, anser
jag mig, på af honom anförda skäl, böra biträda.

Beträffande förslaget till omorganisation af artillericorpsen tillstyrker
jag:

att corpschefen, i likhet med regementsofficerarna vid fältartilleriet
å fastlandet, förses med 2 tjenstehästar; att med hänsyn till såväl mobiliserings-
som fredstjenstgöringsbehofvet corpsens befälspersonal organiseras
på i förslaget angifvet sätt, hvarvid jag dock biträder arméförvaltningens
hemställan, att tygmästarebefattningen, mot lämpligt arfvode, lemnas
åt en af corpsens kaptener i stället för att, såsom af t. f. chefen för generalstaben
föreslagits, fortfarande innehafvas af chefen för artillericorpsen,
samt att å tygstaten måtte upptagas 2 i stället för 1 handtverksmästare; att
manskapsstyrkan, deri inräknade behöfliga beställningsmän, höjes från nuvarande
100 till 140 man; att antalet underbefäl af manskapet af olika
grader samt spel och beställningsmän bestämmes i öfverensstämmelse
med förslaget; att den i förslaget upptagna dagaflöning, beklädnadsersättning
samt lönetillägg och arfvoden för de olika befattningarna
godkännes; samt att stamhästar anskaffas och underhållas till angifvet
antal och för angifven kostnad; hvarjemte jag tillstyrker de i förslaget
ifrågasatta indragningar och anslagsminskningar.

Angående uppställning af staten, ansluter jag mig till den åsigt,
som arméförvaltningen i sitt underdåniga yttrande i berörda hänseende
uttalat.

Som emellertid den af t. f. chefen för generalstaben föreslagna
staten och beräkningen af de ökade årliga kostnaderna upprättats under
förutsättning, att de värnpligtiges vapenöfningar skulle komma att fördelas
på 3 år, med 66 dagar under första och 12 dagar under hvardera
af de två följande åren, i stället för såsom nu på 2 år med 68
dagar under första och 22 dagar under andra året, har jag låtit utarbeta
behöflig förändring i förslaget till stat och beräkningen af de
ökade kostnaderna, under förutsättning att öfningstidens fördelning icke
komme att undergå någon förändring; och har arméförvaltningen å

83

Fjerde hufvudtiteln.

artilleri-, intendents- och civila departementen i frågan ånyo hörts och
uti underdånigt utlåtande den 1 sistlidne december uttalat, att intet
vore mot den sålunda föreslagna staten och de beräknade årliga kostnaderna
att erinra, hvarjemte förvaltningen i fråga om den anslagsökning,
som af den sålunda ifrågasatta omorganisationen skulle påkallas,
upplyst, att förhöjning skulle erfordras i följande anslag och
med nedannämnda belopp, nämligen i anslagen:

till aflöning och rekrytering med .......................... kronor 40,870

» remontering och skoning med........................................ )) 1,600

» det icke garnisonerade infanteriets och det indelta

kavalleriets vapenöfningar med ................................. » 9,492

» arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt

artilleriets öfningar och matriel med....................... » 5,145

» mathållning vid garnisonerade armén med................. » 6,212

i) fouragering vid garnisonerade armén med.................. » 7,300

» arméns munderingsutrustning med .............................. )) 7,907

» arméns kasernutredning m. m. med ............................. » 502

samt till diverse intendenturbehof med................................. )) 400

eller tillhopa med kronor 79,428,

hvaremot öfriga anslag, å hvilka ökade utgifter komme att genom
organisationen föranledas, icke enligt arméförvaltningens åsigt behöfde
förhöjas.

I enlighet med de åsigter, jag nu uttalat, har jag låtit upprätta
förslag till stat för Gotlands trupper (se bil. 11), slutande å ett belopp
af 304,881 kronor 35 öre; och anser jag mig härvid böra påpeka, att
jag, af skäl som jag här nedan kommer att anföra, upptagit aflöningen
till en rustkammarsmed med 700 i stället för, såsom i arméförvaltningens
förslag till stat, 600 kronor; och lärer, derest detta godkännes,
anslaget till aflöning och rekrytering böra förhöjas med 40,970 kronor
i stället för, såsom arméförvaltningen ansett, 40,870 kronor.

Då det emellertid synes lämpligt att, såsom arméförvaltningen
framhållit, under öfvergångstiden på samtliga titlar uppkommande besparingar
må få användas till bekostande af erforderlig nyuppsättning
af munderingspersedlar och anskaffning af stamhästar samt, jemlikt
t. f. chefens för generalstaben hemställan, äfven för nybyggnad af stall
och ridhus, äfvensom att den nya staten, i hvad den rörer tillsättning
af nyinrättade platser vid artiliericorpsen, tillämpas först i den mån motsvarande
beställningar vid infanteriregementet, som äro afsedda att in -

84 Fjerde hufvudtiteln.

dragas, blifvit lediga genom innehafvarens afgång, anser jag mig böra
tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t bos Riksdagen behagade göra framställning
om rätt att på nu ifrågasatt sätt använda under öfvergångstiden uppkommande
besparingar äfvensom att få tillämpa staten, i den mån Eders
Kongl. Maj:t finner lämpligt; och har jag i sistnämnda afseende i statens
öfverskrift infört, att densamma skulle tillämpas i den mån Eders
Kongl. Maj:t funne skäligt derom förordna.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

a) att, med godkännande af det vid detta protokoll
fogade förslag till stat för Gotlands trupper, medgifva,
att Gotlands infanteriregemente och artillericorps
må omorganiseras på sätt nämnda stat utvisar,
äfvensom att under öfvergångstiden ä staten uppkommande
besparingar må användas till bekostande af
erforderlig nyuppsättning af munderingspersedlar och
anskaffning af stamhästar samt till uppförande för
artillericorpsen af stall och ridhus.

En annan fråga, som berör nu förevarande anslag, är den af generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet i hans ofvan omförmälda
underdåniga skrifvelse den 16 sistlidne november gjorda framställningen
om förbättrade löneförmåner åt de vid artilleriet anstälde rustkammarsmeder,
gevärshandtverkare och stockmakare. Generalfälttygmästaren
har i sådant afseende hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
till Riksdagen aflåta nådig proposition derom, att lönen på stat för
de vid artilleritruppförband anstälde rustkammarsmeder, gevärshandtverkare
och stockmakare, hvilken lön nu utginge med 600 kronor,
måtte från och med år 1899 höjas med 100 kronor till 700 kronor.
Till stöd härför har han anfört, att samtlige med lön på stat vid artilleritruppförband
anstälde dylika personer hos honom gjort framställning
om vidtagande af åtgärder för vinnande af förhöjning i deras aflöning,
hvarvid de såsom skäl anfört, att de tillhörde samma rangklass
som de vid artilleritruppförbanden anstälde handtverksmästarne, hvilka
i aflöning åtnjöte 700 kronor; att minst lika stor yrkesskicklighet erfordrades
för att kunna antagas till och utöfva befattningen såsom rustkammarsmed,
gevärshandtverkare eller stockmakare, som den, som erfor -

Fjerde hufvudtiteln. 85

drades för handtverksmästarebeställning; att det under nuvarande höga
pris på lifsmedel och andra för de nödvändigaste behofven erforderliga
förnödenheter vore för dem särdeles svårt att försörja sina familjer;
samt att genom höjning af lönen den fördelen dessutom skulle dem
beredas, att vid uppnådd pensionsålder, då de svårligen kunde med
arbete bidraga till sitt uppehälle, de skulle erhålla en välbehöflig ökning
i den till dem nu utgående knappa pensionen. Med förmälan
tillika, att vederbörande tygmästare vitsordat det behjertanvärda uti den
sålunda gjorda framställningen, bar generalfälttygmästaren i fråga om
antalet af de personer, som af den ifrågasatta löneförbättringen skulle
beröras, upplyst, att å Första Svea artilleriregementes stat funnos uppförda
8 rustkammarsmeder och 3 stockmakare, å Vendes artilleriregementes
stat 5 rustkammarsmeder och 2 stockmakare, å Gotlands artillericorps’
stat 2 gevärshandtverkare, å Vaxholms artillericorps’ stat 2
rustkammarsmeder samt å Karlsborgs artillericorps’ stat 6 rustkammarsmeder
och 3 stockmakare, eller således tillhopa 31 personer.

Arméförvaltningen å civila departementet har i sitt häröfver afgift^
underdåniga utlåtande förmält sig icke hafva något att erinra
mot den ifrågavarande löneförbättringen, hvilken skulle kräfva en förhöjning
i anslaget till aflöning och rekrytering med tillhopa 3,100
kronor.

Då generalfälttygmästarens ifrågavarande framställning synes mig
vara grundad på rättvisa och billighet, anser jag mig böra understödja
densamma och har dervid endast att erinra, att i det förslag till stat
för Gotlands trupper, som jag nyss understält Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, några gevärshandtverkare icke förekomma, men deremot eu
rustkammarsmed, för hvilken jag, på sätt jag redan omförmält, uppfört
en lön af 700 kronor. Derest detta förslag vinner Eders Kongl. Maj:ts
och Riksdagens godkännande, skulle alltså och enär vid artilleriets
truppförband gevärshandtverkare förekomma endast vid Gotlands artillericorps,
det kunna förefalla som vore det onödigt att hos Riksdagen
göra framställning om löneförbättring åt omförmälda gevärshandtverkare.
Emellertid är det ju tänkbart, att ifrågavarande båda
gevärshandtverkare icke med 1899 års ingång afgå från innehafvande
beställningar, och i sådan händelse torde det vara nödvändigt att hos
Riksdagen göra framställning äfven i fråga om gevärshandtverkarne.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

86

Fjerde hufvudtiteln.

b) att medgifva, att Kongl. Maj:t må på så sätt
ändra gällande stater för Första Svea och Vendes
artilleriregementen samt Gotlands, Vaxholms och
Karlsborgs artillericorpser, att lönen på stat för de
vid dessa regementen och corpser anstälde rustkammarsmeder,
gevärshandtverkare och stockmakare må
från och med år 1899 utgå med 700 kronor.

Angående den ökning af anslaget till aflöning och rekrytering,
som, vid bifall till hvad jag sålunda hemstält, skulle erfordras, torde
det tillåtas mig att längre ned yttra mig.

Jag har under [1.] här ofvan omnämnt, att, derest det förslag
till förändrad organisation af arméns förvaltning, om hvars godkännande
jag der gjort framställning, blefve antaget, en ändring af
gällande stat för fortifikationen skulle erfordras; och får jag, under
hänvisning till den utredning härom, som jag der lemnat, nu i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

c) att, vid bifall till hvad under [1.] föreslagits,
medgifva, att Kongl. Maj:t må på det sätt ändra gällande
stat för fortifikationen, att de i samma stat för
en sekreterare, tillika auditör vid Svea ingeniörbataljon,
samt för en kassör och redogörare upptagna
löneförmåner, tillhopa 5,000 kronor jemte ålderstillägg,
uteslutas samt i stället i nämnda stat uppföres arfvode
åt en auditör vid Svea ingeniörbataljon med
500 kronor.

Beträffande den ökning af utgifter under anslaget till aflöning och
rekrytering, som skulle föranledas af nådigt bifall till hvad jag här
ofvan under a), b) och c) föreslagit, ber jag få erinra, att, såsom
jag ofvan nämnt, anslaget, vid bifall till min hemställan under a), skulle,
enligt hvad jag der erinrat, behöfva förhöjas med tillhopa 40,970 kronor.
Ett nådigt bifall till min hemställan under b) skulle, då löneförbättring
af 100 kronor för hvar och en af 31 personer der blifvit
af mig föreslagen, föranleda en ökning i anslaget af 3,100 kronor.
Men härvid är att erinra, att de två gevärshandtverkarne vid Gotlands
artillericorps skulle, om den af mig föreslagna nya staten för Gotlands

87

Fjerde hufvudtiteln.

trupper godkännes, försvinna och ersättas med en rustkammarsmed, för
hvilken lön af 700 kronor är i den nya staten föreslagen, hvadan således
nu ifrågavarande anslag i sådant fall endast skulle behöfva förhöjas
med 2,900 kronor. Vinner deremot denna stat icke godkännande, lärer
anslaget böra förhöjas med 3,100 kronor. Och slutligen skulle anslaget
till aflöning och rekrytering, derest hvad jag under c) härofvan hemstält,
vinner nådigt godkännande, kunna minskas med 4,500 kronor.
Anslaget skulle alltså å ena sidan behöfva ökas med (40,970 + 2,900)
43,870 kronor och å den andra kunna minskas med 4,500 kronor.

På grund häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen

d) att, vid bifall till hvad under a), b) och c)
föreslagits, öka anslaget till aflöning och rekrytering,

nu .................................................... kronor 8,495,500: —

med .............................. »_39,370: —

till ..................................................... kronor 8,534,870: —

Intendenturcorpsen. #

I underdånighet hänvisande till den utredning i fråga om nöd- [6.]
vändigheten af en förbättrad organisation af intendenturcorpsen, som
jag här ofvan under [1.] lem nät, och då en dylik organisation är
af behofvet påkallad, äfven om den af mig ifrågasatta nya organisationen
af arméns förvaltning i öfrigt icke skulle vinna bifall, hemställer
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, med godkännande af den vid detta protokoll
fogade nya stat för intendenturcorpsen (bil. n:o 5),
öka anslaget till intendenturcorpsen,

nu....................................................... kronor 356,179: —

med........................................... »_36,715: —

. till ........................................................ kronor 392,894: —

Ökad aflöning för de till tjensteåldern äldste bataljonsläkarne.

Af skäl, som jag ofvan under [1.] anfört, bör detta anslag, derest [7.]
den af mig ifrågasatta nya organisationen af arméns sjukvårdsstyrelse

88 Fjerde hufvudtiteln.

godkännes, förhöjas med 1,265 kronor; och får jag alltså i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [1.] föreslagits, öka
anslaget till ökad aflöning för de till tjensteåldern

äldste bataljonsläkarne, nu........	....... kronor	41,911: —
med ................................................	...... »	1,265: -
till .....................................................	...... kronor	43,176: —

Inqvarteringskostnader.

Af den utredning jag här ofvan under [1.] lemnat beträffande de
ökade utgifter för bestridande af inqvarterings- och servisersättning, som
skulle uppkomma, derest den af mig ifrågasatta omorganisationen af
arméns centrala förvaltningsmyndigheter och af intendenturcorpsen
vunne godkännande, framgår, att nu ifrågavarande anslag bör för sådant
ändamål förhöjas med 7,350 kronor; och får jag derför i underdånighet
hemställa, ^tt Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att, vid bifall till hvad här ofvan under [1.] och
[6.] föreslagits, öka anslaget till inqvarteringskostnader,

nu ................... kronor 165,970: —

med........................................................ » 7,350: —

till ....... kronor 173,320: —

Ålderstillägg.

[9.J I underdånig skrifvelse den 25 februari 1897 har generalfälttyg ökning

åt mästaren och chefen för artilleriet anmält, att tygskrifvarne vid Stockdetta
anslag, Bolins, Göteborgs, Kristianstads, Vaxholms och Karlsborgs tygstationer
hos honom gjort framställning om beredande för dem af ålderstillägg
efter fem tjenstår, såsom skäl hvarför de framhållit, bland annat, att
tygskrifvarnes löneförmåner, till följd af högre pris å lifsförnödenheter,
numera vore för dem och deras familjer otillräckliga, hvadan löneförbättring
vore behöflig, samt att icke alla tygskrifvare kunde påräkna
att vinna befordran till förrådsförvaltare, utan åtskilliga måste hela sin

. C8-J

Ökning af
detta
anslag.

89

Fjerde hufvudtiteln.

tjenstetid åtnöjas med den nuvarande knappa aflöningen; och har generalfälttygmästaren
för egen del i ärendet anfört följande.

För ett rätt bedömande af frågan syntes det vara rigtigast att,
utgående från den tygskrifvare tillkommande tjensterangen, jemföra
deras löneförmåner och utsigter till befordran med motsvarande förhållanden
för öfriga, till samma rangklass hörande personer vid armén
och flottan, d. v. s. personer af fanjunkares (styckjunkares) rangklass.
Af en jemförelse med afseende å löneförmånerna funne man, på sätt
en bifogad tablå närmare utvisade, att under det för personal af fanjunkares
rangklass vid armén och flottan aflöningsförmånerna uppginge
till 1,500 å 1,890 kronor (inqvartering och servis ej inberäknade), så
utgjorde motsvarande belopp för tygskrifvarne endast 1,000 kronor,
samt att tygskrifvarne, som läge i ständig tjenstgöring, hade lägre aflöning
än sergeanter vid värfvad trupp och vissa andra till sergeants
rangklass hörande personer vid armén och flottan. Beträffande befordringsförhållandena
vore det å ena sidan visserligen sannt, att en tygskrifvare,
som vunne befordran till förrådsförvaltare, erhölle officers
rang, hvaremot för en styckjunkare (fanjunkare) befordran till högre
rang eller löneinkomst inom truppförbandet icke ifrågakomme, men å
andra sidan motvägdes nämnda fördel till fullo deraf, att vid tillsättande
af förrådsförvaltareplatser en dylik beställning icke ovilkorligen skulle
ske inom corpsen, d. v. s. i detta fall tygstaten, utan förklarades tjensten
ledig till ansökan af hvem som helst. En tygskrifvare, som eljest
på grund af ålder och oförvitlig tjensteutöfning bort befordras till förrådsförvaltare,
kunde alltså varda tillbakasatt för personer, exempelvis
äldre underofficerare inom armén, Indika aldrig tjenstgjort vid tygstaten.
Af denna anledning kunde icke alla tygskrifvare påräkna att
vinna befordran.

Det torde sålunda, fortsätter generalfälttygmästaren, icke kunna
bestridas, att tygskrifvarne vore, i jemförelse med tjenstemän af samma
rangklass, synnerligen illa lottade med afseende å såväl aflönings- som
befordringsförhållanden. En förbättrad aflöning för tygskrifvarne syntes
derför vara fullt berättigad och af behofvet påkallad ej allenast ur synpunkten
af denna personals på grund af ökade lefnadsomkostnader
bekymmersamma ekonomiska ställning, utan äfven på det att dugliga
och fullt pålitliga personer måtte till tygskrifvarebefattningarna fortfarande
kunna erhållas, hvilket vore så mycket angelägnare, som vid
inträffande förfall för förrådsförvaltare annan utväg för tjenstens upprätthållande
vanligen ej funnes, än att till dess bestridande förordna
någon vid vederbörande förråd anstäld tygskrifvare, hvilken alltså finge
Bih. till Itikud. Blot. 181)8. 1 Sami. 1 Afl. 1 Käft. 12

90 Fjerde hufvudtiteln.

i uppdrag att handhafva ej blott medelsuppbörden, utan äfven den betydande
persedeluppbörden.

På grund af hvad sålunda anförts och med tillkännagifvande, att
alla de tygmästare, som i ärendet yttrat sig, vitsordat det behjertansvärda
i tygskrifvarnes framställning, har generalfälttygmäsfaren i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen
aflåta proposition derom, att ett ålderstillägg af 300 kronor skall efter
femte tjensteåret utgå till tygskrifvare med lön på stat vid Första Svea,
Första Göta och Vendes artilleriregementen samt Vaxholms och Karlsborgs
artillericorpser.

Arméförvaltningen å civila departementet har i häröfver afgifvet
underdånigt utlåtande förklarat sig finna frågan synnerligen behjertansvärd.
Ehuru förslagsanslaget till ålderstillägg årligen öfverskridits,
syntes en förhöjning af detta anslag icke nödvändigt behöfva äskas,
derest framställning till Riksdagen i det af generalfälttygmästaren föreslagna
syfte gjordes; ty under antagande att vid pass halfva antalet
af de vid ifrågavarande truppförband anstälde tio tygskrifvarne i regel
komme att tillgodonjuta ålderstillägg, skulle den ökade utgift, hvilken
blefve eu följd af ålderstilläggets beviljande, komma att hålla sig vid
omkring 1,500 kronor.

Generalfälttygmästarens ifrågavarande framställning anser jag
mig böra understödja. Otvifvelaktigt lärer nämligen vara, att tygskrifvarnes
löneförmåner äro synnerligen knappt tillmätta och behöfva
förhöjas. Genom bifall till hvad generalfälttygmästaren föreslagit
skulle en förhöjning i deras aflöning från 1,000 till 1,300 kronor
beredas dem efter fem års oförvitlig tjenstgöring, en förhöjning, som
ingalunda kan anses oskälig.

Den ökade utgift för statsverket, som härigenom skulle uppkomma,
lärer, såsom arméförvaltningen erinrat, kunna i medeltal uppskattas till

1,500 kronor om året, med hvilket belopp anslaget till ålderstillägg
alltså, vid bifall till framställningen, skulle behöfva förhöjas.

Emellertid torde detta anslag äfven af annan anledning tarfva förhöjning.
Dels skulle nemligen, vid bifall till hvad under [1.] här ofvan
föreslagits, anslaget enligt beräkningar, som jag låtit verkställa, behöfva
förhöjas med omkring 1,000 kronor, dels lärer en mindre ökning af
utgifterna under anslaget vara att emotse, derest det förslag om ålderstillägg
åt vaktmästare, hvarom Eders Kongl. Maj:t beslutat till Riks -

91

Fjerde hufvudtiteln.

dagen aflåta nådig proposition, vinner Riksdagens bifall, och dels har
det nuvarande anslaget till ålderstillägg under fjerde hufvudtiteln under
en följd af år visat sig otillräckligt och årligen måst öfverskridas. Utgifterna
under detta anslag hafva nemligen under åren 1894—1896 i
medeltal uppgått till något öfver 38,700 kronor medan anslaget i riksstaten
för samma år varit allenast 7,000 kronor. Anslaget i fråga är
visserligen i innevarande års riksstat upptaget till 9,500 kronor, men
uppenbart torde vara, att jemväl detta belopp kommer att visa sig alldeles
otillräckligt. Jag anser derför och med hänsyn till hvad jag nu
anfört, att anslaget till ålderstillägg i nästkommande års riksstat bör
höjas till 40,000 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit, hemställer jag, att Eders
Kongl. Majt täcktes föreslå Riksdagen

dels att medgifva, att ett ålderstillägg af 300
kronor må från fjerde hufvudtitelns anslag till ålderstillägg
utgå till tygskrifvare med lön på stat vid
Första Svea, Första Göta och Vendes artilleriregementen
samt Vaxholms och Karlsborgs artillerieorpser
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring i befattningen;
och

dels att öka anslaget till ålderstillägg,

nu ...................................................... krpnor 9,500: —

med ........................................................ » 30,500: —

till .......................................................... kronor 40,000: —

Reservbefälet.

T. f. chefen för generalstaben har i sin ofvannämnda underdåniga
skrifvelse den 5 sistlidne november, angående förbättrade vilkor
för arméns reservofficerare, anfört, att bland de förbättringar af härordningen,
som afsågos genom den till 1892 års urtima Riksdag aflåtna
nådiga proposition och Riksdagens på grund deraf fattade beslut,
intoge otvifvelaktigt reservofficersinstitutionen ett af de vigtigaste
rummen. Dåvarande t. f. chefen för generalstaben hade i det underdåniga
förslag till förbättrad härordning, som legat till grund för den
nådiga propositionen, så tydligt ådagalagt nödvändigheten af en vid
sidan af den fasta befälskadern befintlig tillfyllestgörande reservbefäls -

[10.]

Anslaget

oförandradt.

92

Fjerde hufvudtiteln.

inrättning, att ytterligare bevis härför icke torde vara af nöden. Den
grund, på hvilken den då föreslagna och äfven antagna reservbefälsinrättningen
hvilade, vore, likasom förut, frivilligheten; men den skilde
sig från den förut befintliga reservbefälsinstitutionen hufvudsakligen
deruti att, hvad reservofficerarne beträffade, dessa bereddes en ny
ekonomisk förmån, nämligen en lifränta från 55 års lefnadsålder, en
förmån som antogs skola förmå unge män i samma samhällsställning
som de fast anstälde officerarne, men med andra verksamhetsområden
för sitt egentliga lefnadskall än det militära, att vid sidan häraf egna
någon tid äfven åt inhemtande och vidmagthållande af så mycken
militärisk kunskap och färdighet, att de i krigstid kunde någorlunda
tillfredsställande fullgöra den med lägre officers plats er förbundna tjenst
och sålunda i någon mån fylla den stora brist på officerare, som, i
likhet med förhållandet inom andra länders arméer, måste uppstå vid
härens försättande på krigsfot. Beträffande reservunderbefälet vidtogs
deremot icke samma åtgärd, hufvudsakligen på den grund, att underofficersbefattningarna
kräfde företrädesvis eu under längre tid förvärfvad
tjenstevana, som icke skulle stå dem till buds, hvilka efter kort tids
militärisk utbildning valde sitt egentliga lefnadskall inom andra verksamhetsområden
än det militära, samt emedan behofvet af reservunderbefäl
i manskapsklassen inom vår armé fyldes af de beväringen
tillhörande f. d. stamanstälde, hvilka innehaft underbefälsanställning
eller uppfylt de för sådan anställning föreskrifna vilkor.

Med ledning af då gällande mobiliseringsplaner och med behörig
hänsyn såväl till den fasta officerskaderns enligt det antagna förslaget
blifvande styrka, som ock till den deraf följande ökningen af antalet
officerare i arméen, pensionerade officerare i regementens och corpsers
reserver och krigstjenstskyldige f. d. officerare beräknades, med iakttagande
af den naturfiga afgången, att årligen 60 officersvolontärer,
efter genomgången underofficersutbildning, behöfde eftersträfva reservofficersförordnande
för att, om mogenhetsexamen allt framgent komme
att afläggas vid en lefnadsålder af i medeltal 20 år, behofvet af reservofficerare
och reservintendenter vid den mobiliserade hären skulle varda
fyldt. Beräkningarna gåfvo vid handen att, under de gjorda antagandena,
den 1. årsklassen reservofficerare (vid 22 års medelålder) borde
uppgå till 56 och att inom beväringsåldern borde finnas tillsammans
omkring 482. Derigenom skulle det stora antal underofficerare (nära
Vs af hela underofficersantalet), som eljest måste göra officerstjenst,
återbördas till underofficerstjenstgöring, hvarjemte beräknades, att omkring
150 reservofficerare i åldern 32—40 år borde finnas tillgängliga

93

Fjerde hufvudtiteln.

för landst.ormens behof eller ock för fyllande af uppstående officersafgång
eller för nyformationer, derest de äfven under landstormsåldern
förblefve fastade vid reserven. De nu gällande mobiliseringsplanerna,
uti hvilka behörig hänsyn tagits till de af särskilda komiterade för
utarbetande af förslag till fältförvaltningsreglementen framstälda grunder
för etapp- och fältförvaltningstjensternas ordnande, kräfde emellertid
för den mobiliserade hären ett ännu större officersbehof, hvadan det
till och med kunde ifrågasättas, huruvida icke antalet reservofficerare,
56 i 1. årsklassen, borde ökas. Då likväl vid mobilisering de vid krigsskolan
befintliga eleverna med den utbildning, som numera komme
dem till del, torde vara något mera skickade än underofficerare på stat
att förrätta officerstjenst och alltså kunde tillfälligt konstitueras till
officerare, samt då det syntes antagligt, derest årligen de beräknade
56 reservofficerarne verkligen tillfördes armén, att större delen af de
i landstormsåldern varande, under förutsättning af skälig ekonomisk
godtgörelse under den för befordran stadgade tjenstgöringen, fortfarande
skulle stanna vid reserven, torde för närvarande den hufvudsakligaste
vigten ligga uppå att tillse, det den år 1892 beräknade
första årskontingenten reservofficerare verkligen uppnåddes, emedan i
motsatt fall icke ens den mobiliserade härens behof blefve tillgodosedi.
Anskaffning af hjelpligen användbart befäl för nyformationer och landstorm
vore ett med våra värnpligtiges korta utbildningstid så svårlöst
problem, att det torde fordra alldeles särskilda mått och steg och under
nuvarande förhållanden knappast kunna sammanblandas med åtgärder
för tillgodoseendet af den mobiliserade härens officersbehof.

Frågan vore då, fortsätter t. f. chefen för generalstaben, huruvida
erfarenheten efter år 1892 bekräftat förhoppningen, att 56 reservofficerare
årligen skulle tillföras armén. Svaret på denna fråga
utfölle dessvärre afgjordt nekande, ty sedan nämnda år hade endast
32 reservunderlöjtnanter tillkommit, hvarvid dessutom borde märkas,
att af dem 2 tillhörde kavalleriet och 6 ingeniörtrupperna, hvilka båda
vapenslag icke voro upptagna bland dem, för hvilka i 1892 års förslag
det angifna behofvet beräknades. Frånräknades dessa 8, återstode 24
eller i medeltal endast 6, i stället för 56, årligen. Sökte man efter
orsaken till detta förfelade resultat, kunde man icke undgå att dermed
jemföra det gynsamma förhållandet vid flottan, der det i plan förutsatta
årliga reservofficersbehofvet hittills blifvit fyldt. Utan tvifvel
torde det alltid varda lättare att rekrytera reservofficerare för flottan
än för armén, emedan de förra, som ju valt sjötjensten till sitt lefnadsyrke,
just under dess utöfvande borde känna fördelarna af att, förutom

94 Fjerde hufvudtiteln.

vanlig daning för detta yrke, hafva erhållit ytterligare utbildning inom
sitt lands krigsmarin och fortfarande tillhöra denna, under det att den,
som blott ytligt kände beskaffenheten af reservofficersutbildningen vid
armén, helt naturligt icke hade lika lätt att inse den visserligen fördelaktiga,
men mindre tydligt framträdande inverkan på utöfvandet af
åtskilliga civila yrken, som denna utbildning dock i sjelfva verket medförde.
Så mycket naturligare borde det då vara, att de ekonomiska
förmåner, hvilka erbjödes reservofficerare vid armén, sattes snarare
högre och icke, såsom nu vore fallet, betydligt lägre än dem, som
erbjödes reservofficerare vid flottan.

Jemfördes dessa förmåner, funne man, att en reservofficer vid
flottan erhölle:

l:o) såväl under den förutgående ett-ånga utbildningstiden såsom
aspirant, som ock under repetitionskurserna — tillsammans 4 månader
— dagaflöning med 3 kronor, beklädnadshjelp med 20 kronor i månaden
samt naturaunderhåll eller ersättning derför i likhet med manskapet
vid sjömanscorpsen;

2:o) vid annan tjenstgöring rese- och traktamentsersättning mellan
hemvist och vederbörlig station samt aflöning lika med de fasta officerarne
af motsvarande grad vid flottan, d. v. s. icke blott dagaflöning
utan ock så stor del af den fasta lönen, som svarade mot tjenstgöringstiden;
samt

3:o) en lifränta från 55 års lefnadsålder, ursprungligen beräknad
till 300 kronor men numera, till följd af den låga räntefoten, uppgående
icke ens till 200 kronor.

Vid armén deremot erhölle reservofficern:

l:o) under sin förutgående utbildningstid såsom aspirant, utgörande
i det närmaste 18 månader, fördelade på 3 år, 150 kronor om året —
derest han, såsom åtminstone vid indelta infanteriet i allmänhet vore
fallet, antagits till volontär i nummer — samt slitningsersättning, ersättning
för småpersedlar, dagaflöning och naturaunderhåll eller ersättning
derför i likhet med manskap (i rundt tal under hela utbildningstiden
omkring 650 kronor jemte portion);

2:o) under repetitionsöfningarna — tillsammans 6 å 9 månader —
endast dagaflöning å 2 kronor; samt

3:o) en till 250 kronor beräknad lifränta efter 55 års lefnadsålder.

En reservofficer vid flottan hade alltså, när han utnämndes till
reservunderlöjtnant, uppburit för 1 års aspiranttjenstgöring 1,335 kronor,
jemte naturaunderhåll eller ersättning derför, under det att en reservofficer
vid armén vid motsvarande tillfälle uppburit för sammanlagdt

Fjerde hufvudtiteln. 95

IV2 års aspiranttjenstgöring omkring 650 kronor, jemte naturaunderhåll
eller ersättning derför. Efter utnämningen erhölle reservunderlöjtnanten
vid flottan för tillsammans 4 månaders tjenstgöring 440 kronor och
portionsersättning samt efter 55 års lefnadsålder en lifränta, som dock
för närvarande beräknades uppgå till endast 187 kronor 50 öre, under
det att en reservunderlöjtnant vid armén erhölle för 6 å 9 månaders
tjenstgöring 360, respektive 540, kronor och efter 55 års lefnadsålder
en lifränta, som för närvarande beräknades uppgå till 250 kronor.
Ville en utnämnd reservlöjtnant fortsätta militär tjenstgöring, erhölle
häri vid flottan rese- och traktamentsersättning mellan sitt hemvist och
vederbörlig station samt lön per månad och dagaflöning efter samma
grunder som fast anstäld officer, men vid armén endast 2 kronors
dagaflöning.

Det torde, yttrar t. f. chefen för generalstaben vidare, alltså ligga
i öppen dag, huru vanlottad reservofficeren vid armén vore vid sidan
af sin kamrat vid flottan. Och då dertill lades deri obestridliga olägenheten
för ''den förre att, på den bana han valt till sitt egentliga lefnadskall,
hafva lemnat sina jemnåriga kamrater, hvilka icke tillika utbildat
sig för militäryrket, minst ett års försprång, kunde det knappast väcka
förvåning, att så få unge män ville ingå såsom reservofficerare vid
armén och att således reservofficersinrättningen för närvarande på intet
sätt mägtat motsvara sitt ändamål. Så länge denna institution måste
byggas på frivillighetens grund, torde det derför vara nödvändigt att
erbjuda ekonomiska förmåner så afpassade, att de, som voro hågade
att ingå vid armén såsom reservofficerare, icke måtte derifrån afskräckas
på den grund, att de, jemte den oundvikliga tidsförlusten inom deras
egentliga lefnadsbanor, måste göra kännbara ekonomiska uppoffringar
för det militära biyrket.

Hvad då först anginge lifräntan eller pensionen efter 55 års lefnadsålder,
syntes det t. f. chefen för generalstaben uppenbart, att den
icke blott borde uppbringas till ett belopp, som kunde för personer i
den samhällsställning, hvarom här vore fråga, innebära en verklig lockelse,
utan derjemte vara till sin storlek mera bestämd än hvad som
enligt erfarenheten inom flottan för närvarande vore fallet. Eders
Kongl. Maj:t hade ock, hvad flottan beträffade, åt denna fråga egnat
nådig uppmärksamhet och uti till 1897 års Riksdag afbiten nådig proposition
föreslagit sådan höjning i anslaget till reservofficersinstitutionen
vid flottan, att den ursprungligen beräknade lifräntan, 300 kronor,
borde kunna uppnås. Då emellertid Riksdagen vid sitt afslag å propositionen
antydt, att en utredning beträffande ett annat sätt, än det hit -

96

Fjerde hufvudtiteln.

tills antagna, för åvägabringandet af pension åt reservofficerare borde
göras och äfven omfatta motsvarande förhållanden vid armén, ansåge
sig t. f. chefen för generalstaben nu icke böra ingå på denna fråga i
vidare mån, än genom att i underdånighet hemställa, att uti den nådiga
proposition, som efter en dylik utredning tilläfventyrs kunde
varda aflåten, samma pensions- eller lifräntebelopp borde föreslås för
arméns som för flottans reservofficerare.

Hvad åter öfriga ekonomiska förmåner vidkomma, har t. f. chefen
för generalstaben ansett, att af det föregående framginge nödvändigheten
af deras höjande. Två kronors dagaflöning såsom enda ersättning
för en tjenstgöring, som utan öfverdrift kunde beräknas medföra
en dagkostnad af i medeltal minst 5 kronor, nämligen 3 kronor för
vivre och 2 kronor för andra utgifter, såsom resor, slitning af kläder
m. m., kunde på intet vis innebära någon lockelse för en ung man
att på denna tjenstgöring uppoffra sin tid, helst han derjemte nödgades
offra ett rätt betydligt belopp på sin officersekipering. Enligt samvetsgranna
beräkningar, gjorda af personer med erfarenhet uti dessa förhållanden,
framginge, att under antagande att en del af de persedlar,
hvilka användts under utbildningstiden, kunde ändras och derför borde
upptagas till halfva värdet, kostnaden för officersekiperingen vid indelta
infanteriet kunde sättas till 450 å 500 kronor. Beräknades medelkostnaden
per dag under tjenstgöring till 5 kronor, gjorde detta för
90 dagar 450 kronor. Afdroges från sistnämnda belopp dagaflöningen
för en subalternofficer, 180 kr., återstode 270 kr., hvilka alltså reservofficern
af egna medel måste tillsätta. Nu kunde häremot invändas, att
under motsvarande tid en del af detta belopp borde hafva åtgått, hvar
reservofficeren än befunnit sig. Beräknades denna del exempelvis till
120 kronor, återstode dock alltid 150 kronor, eller 50 kronor i månaden,
såsom den tillökning i utgifter, som militärtjenstgöringen tillskyndat
honom. Att denna summa vore lågt tilltagen, torde medgifvas af hvar
och en med erfarenhet om de utgifter, som den svenske officeren
måste ikläda sig, då han under vapenöfningarna, utom vanligt vivre,
äfven måste skaffa sig sjelf tillfälligt tak öfver hufvudet och möbler
samt utan ersättning förflytta sig och sitt bohag för 3 månader till
och från de ofta nog icke en gång vid jernväg belägna mötesplatserna.
Skulle emellertid de ekonomiska förmånerna fylla sitt ändamål, d. v. s.
bäfva unge mäns betänkligheter mot att låta utbilda sig till och sedan
qvarstå såsom reservofficerare så länge, att det ofvan omnämnda mobiliseringsbehofvet
af dessa officerare kunde varda fyldt, vore det ej
nog, att de med tjenstgöringen förbundna kostnaderna nätt och jemt

Fjerde liufvudtiteln. 97

ersattes, utan reservofficern borde lika väl som en hvar annan tjensteman,
kunna motse någon ökning i inkomster i mån af tjenstetidens utsträckning.
Det syntes derför billigt och rättvist att, utgående från
den ofvan lågt beräknade kostnaden för officersekipering och för tjenstgöring,
hvilka belopp torde böra tillerkännas reservunderlöjtnanter, låta
aflöningsförmånerna för de olika reservofficersgraderna växa i samma
proportion som för de fasta löjtnants- och kaptensbeställningarna af
2:a klassen.

Reservofficerarne borde alltså, anser t. f. chefen för generalstaben,
åtnjuta följande förmåner:

a) ekiperingshjelp, 500 kronor, utbetalad antingen på en gång vid
utnämningen till reservunderlöjtnant eller ock i mån af fullgjord tjenstgöring
för bevarande af lifränte- eller pensionsrätten;

b) månadslön under tjenstgöring, motsvarande den fast anstälde
officerens lön, d. v. s. 50 kronor för reservunderlöjtnant, 75 kronor för
reservlöjtnant och eventuelt 150 kronor för reservkapten; samt

c) dagaflöning under tjenstgöring i likhet med fast anstälde officerare
af motsvarande grader.

I fråga om de kostnader, som, vid bifall till hvad han sålunda
föreslagit, skulle för statsverket uppkomma, har t. f. chefen för generalstaben
funnit, att dessa kostnader skulle i framtiden, sedan institutionen
blifvit fullt genomförd, komma att uppgå till 109,975 kronor
årligen och att alltså det nuvarande förslagsanslaget till reservbefälet,
53,516 kronor, skulle behöfva förhöjas med 56,459 kronor. Till detta
resultat har han kommit på grund af en verkstäld beräkning, hvilken
återfinnes i bilagan n:r 12 vid detta protokoll.

T. f. chefen för generalstaben yttrar vidare, att då det sålunda beräknade
beloppet, 109,975 kronor, icke på flere år behöfde till fullo
tagas i anspråk, det syntes honom billigt, att de efter år 1892 antagna
reservofficerarne retroaktivt tillerkändes såväl ekiperingshjelp som månadslön
för redan fullgjord tjenstgöring såsom reservofficerare; och har
han förty hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta
nådig proposition dels om höjning af det nu till reservbefälet utgående
förslagsanslaget till högst 109,975 kronor och dels om rätt för de efter
år 1892 antagne reservofficerarne att retroaktivt komma i åtnjutande
af de ökade förmåner, hvilka komma att tillerkännas blifvande reservofficerare.

Han har vidare i samma skrifvelse, på anförda skäl, hemstält om
vissa förändringar i gällande bestämmelser angående reservofficerarnes
Bih. till Riksd. Blot. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 13

DS Fjerde hufvudtiteln.

tjensterang m. m., frågor, som det torde tillåtas mig att, efter verkstäld
utredning, få vid annat tillfälle inför Eders Kongl. Maj:t anmäla.

Arméförvaltningen å civila departementet har i sitt öfver ifrågavarande
framställning afgifna underdåniga utlåtande förklarat sig icke
hafva något att deremot erinra, dock med tillkännagifvande att, enär
det lyckats arméförvaltningen att för de till lifränta åt reservofficerare
författningsenligt utgående belopp i allmänhet bereda hittills inträdda
reservofficerare en lifränta af 285 kronor i stället för den beräknade å
250 kronor, någon åtgärd med afseende å lifränta!! icke syntes vara,
åtminstone för närvarande, erforderlig.

T. f. chefens för generalstaben förevarande framställning finner
jag synnerligen beaktansvärd. Reservofficersinstitutionen vid armén har,
såsom han påpekat, ingalunda utvecklat sig så, som man vid antagandet
af den förbättrade härordningen förutsatte. I stället för i medeltal 56
reservofficerare om året har man erhållit 6. Anledningarna härtill kunna,
måhända, vara äfven andra än dem han angifvit, men otvifvelaktigt
torde vara, att eu af de förnämsta är den, att allt för ringa ekonomiska
fördelar äro med reservofficersbefattning förenade. Den betydelse,
reservofficersinstitutionen har, framförallt vid härens ställande på
krigsfot, är emellertid så stor, att jag icke kan taga på mitt ansvar att,
sedan bristerna i reservofficersinstitutionen numera tillfullo visat sig,
längre uppskjuta med vidtagande af åtgärder till dessa bristers afhjelpande.
Det dröjer nämligen en följd af år, innan reservofficersinstitutionen,
äfven om det beräknade antalet, 56 reservofficerare om året,
erhålles, kan nå den utveckling, som 1892 beräknades såsom oundgängligen
nödvändig, och hvarje års uppskof medför således ett undanskjutande
af den tidpunkt, då härens ställande på krigsfot kan försiggå
så som önskligt vore.

Jag har redan nämnt, att en af de förnämsta anledningarna till
det ogynnsamma resultat, som den år 1892 antagna reservofficersinstitutionen
hittills ernått, otvifvelaktigt är att söka i de allt för ringa ekonomiska
fördelar, som för närvarande äro förenade med befattningen
som reservofficer. Hvilka dessa fördelar äro, har t. f. chefen för generalstaben
i sin underdåniga skrifvelse utförligt angifvit och har jag dertill
intet att tillägga. Att dessa fördelar — frånsedt lifräntan, i fråga
hvarom jag anhåller att få längre fram yttra mig — icke kunna anses
tillfredsställande, torde uppenbart framgå af den utredning, som derom

99

Fjerde hufvudtiteln.

i det föregående lemnats. En förbättring af dessa förmåner torde derför,
* om reservofficersinstitutionen vid armén skall kunna vinna någon
afsevärd utveckling, vara oundgängligen nödvändig. I detta afseende
synes mig hvad t. f. chefen för generalstaben föreslagit, vara antagligt.
De förmåner, han ifrågasatt, äro ekiperingshjelp samt, under tjenstgöring,
månadslön och dag aflöning. Dagaflöning under tjenstgöring åtnjuter
reservofficer och reservintendent äfven enligt nu gällande bestämmelser
och i fråga om beloppet af denna aflöning är ej någon förändring
ifrågasatt. Att tillerkänna en till reservunderlöjtnant (reservintendent)
utnämd person ekiperingshjelp med 500 kronor, skulle otvifvelaktigt
i ej ringa mån vara till fromma för reservofficersinstitutionen, ty
många äro säkert de, som, derest icke svårigheten att bekosta den för
reservofficer erforderliga ekiperingen förefunnes, skulle vara benägna
att egna sig åt denna befattning vid sidan af sin egentliga sysselsättning.
Men i än högre grad skulle helt visst den ifrågasatta månadslönen
härtill bidraga. Ty genom denna jemte dagaflöningen skulle godtgörelse
erhållas åtminstone för de med reservofficers- (reservintendents-)
tjensten förenade utgifter, och utan sådan godtgörelse torde det icke
låta sig göra att erhålla reservofficerare till något nämnvärdt antal.
Jag biträder således hvad- t. f. chefen för generalstaben i dessa hänseenden
föreslagit och har dervid endast att erinra, att den ifrågasatta
ekiperingshjelpen bör, om ändamålet dermed skall vinnas, utbetalas redan
vid utnämningen till reservunderlöjtnant (reservintendent).

1 fråga om de kostnader, som af ett bifall till hvad jag sålunda
tillstyrker skulle föranledas, framgår af bilagan n:r 12, att, sedan institutionen
blifvit fullt genomförd, dessa kostnader skulle uppgå till följande
årliga mcmmbelopp, nämligen:

för ekiperingshjelp ...............	........... kronor	28,000:	—
» månadslöner .....................	............ »	27,337:	50
» dagaflöning......................	............ »	13,589:	—
eller således tillhopa ............	........... kronor	68,926:	50.

Härvid är dock att märka, att äfven om, hvilket icke är visst, man
skulle under de närmaste åren kunna erhålla 56 reservunderlöjtnanter
om året, det dock måste komma att dröja åtskilliga år, innan det i bilagan
beräknade antalet 386 reservunderlöjtnanter blefve fyldt, och ännu
längre tid innan antalet 100 reservlöjtnanter uppnåddes. Med säkerhet
komma alltså kostnaderna att under de första åren ställa sig betydligt
lägre än det ofvan angilha beloppet, och med all visshet kunna de
hållas inom det för närvarande till reservbefälet i riksstaten anslagna

100 Fjerde hufyudtiteln.

beloppet, 53,516 kronor. Af detta belopp är visserligen den allra största
delen, nämligen 41,048 kronor, afsedd till beredande af lifränta åt reservofficerarne
och allenast återstoden till aflöning; men derest, såsom
jag här nedan ämnar ifrågasätta, beredande af lifränta åt reservofficerarne
skulle upphöra och statsverket i stället sjelft öfvertaga pensioneneringen
af reservbefälet, så skulle hela det för närvarande i riksstaten
till reservbefälet anslagna beloppet kunna blifva disponibelt för reservofficerares
aflöning och således nytt anslag för detta ändamål icke behöfva
äskas.

Om jag således är ense med t. f. chefen för generalstaben i fråga
om de förmåner, som böra tillerkännas blifvande reservofficerare, kan
jag å andra sidan icke i allo dela de åsigter, han uttalat i fråga om de
efter år 1892 utnämnde reservofficerarne (reservintendenterna). Jag är
visserligen af den mening, att dessa officerare böra för framtiden åtnjuta
samma lön och dagaflöning, som deras blifvande kamrater tillerkännas,
men att retroaktivt tillerkänna dem ekiperingshjelp eller för den
gångna tiden högre aflöning, än de redan åtnjutit, anser jag deremot
icke böra ifrågasättas.

Beträffande den lifränta, som reservofficer (reservintendent) vid armén
är berättigad att åtnjuta och för hvars beredande medel finnas, på
sätt jag nyss nämnde, i riksstaten anvisade, äro närmare bestämmelser
af Eders Kongl. Maj:t meddelade i nådig förordning den 17 juni
1893. Af denna förordning, som innehåller bestämmelser angående
vilkoren för lifräntans åtnjutande m. m., framgår derjemte, att
lifräntans belopp icke är fixeradt, men att deremot det belopp, som
skall för beredande af lifränta i vederbörande försäkringsanstalt insättas,
är i viss mån fixt och beroende allenast af den blifvande lifräntetagarens
ålder, då insättningen eger rum. På sätt arméförvaltningen
anmält, har för det sålunda bestämda beloppet i allmänhet kunnat
åt lifräntetagare beredas en lifränta af 285 kronor. Då detta belopp
kan anses någorlunda tillfredsställande, skulle jag sakna anledning att i afseende
å den för arméns reservofficerare nu stadgade förmånen af lifränta
ifrågasätta någon förändring, om icke motsvarande förhållanden
vid flottan vore synnerligen otillfredsställande. Såsom Eders Kongl.
Maj:t täcktes erinra sig, aflät också Eders Kongl. Maj:t till nästlidet års
Riksdag nådig proposition med förslag till förändrade bestämmelser i
afseende å beredande af lifränta åt reservbefälet vid flottan, hvilken proposition
dock icke vann Riksdagens godkännande, hufvudsakligen emedan Riksdagen
satte i fråga, huruvida det icke skulle vara både enklare och billigare,
om statsverket sjelft öfvertoge pensioneringen af reservbefälet och pen -

Fjerde hufvudtiteln. 101

sionerna, till belopp af högst 300 kronor, finge utgå direkt från nionde
hufvudtiteln, i hvilket afseende Riksdagen ansåg utredning böra ega
rum och att denna utredning borde omfatta jemväl motsvarande förhållanden
inom armén. Med anledning häraf har jag låtit genom professoren
vid generalstaben P. G. Rosén verkställa en dylik utredning, så
vidt armén angår, och bar han dervid anfört följande.

För att kunna med säkerhet beräkna storleken af de insatser, som
behöfde göras i ändamål att bereda en lifränta eller pension, som efter
ett visst antal år skulle utgå, eller ock bestämma beloppet af de pensioner,
som i en framtid till vissa personer skulle utbetalas, måste tre
faktorer tagas i betraktande, nämligen räntefoten, dödligheten bland de
personer, som vore i fråga, samt afgången till följd af andra orsaker
än dödligheten.

Räntefoten hade i de beräkningar, på hvilka förevarande utredning
grundade sig, antagits till 3V2 såsom för närvarande vore vanligt vid
beräkningar, som hade afseende på framtida förhållanden. Dödligheten
vid arméns reservbefäl hade antagits lika med den allmänna svenska
dödligheten bland män enligt statistiska centralbyråns dödlighetstabeller.
Den tredje vid beräkningarna ingående faktorn, afgången bland reservbefälet
till följd af andra orsaker än dödsfall, vore svår att med större
säkerhet bestämma, och man måste nöja sig med approximativa tal eller
medelvärden. Det vore nämligen klart, att antalet afskedstagande under
den ålder, den obligatoriska tjenstetiden omfattade, vore beroende af
flere omständigheter, såsom den tillfälliga ekonomiska ställningen i landet,
förändrade sociala förhållanden m. m. För reservbefälet vid armén
hade emellertid den totala afgången, d. v. s. afgången såväl till
följd af dödsfall, som af andra orsaker, antagits i öfverensstämmelse
med vanlig afgångsprocent, sådan den funnes angifven i förslaget till
den förbättrade härordningen. Antalet reservofficerare och deras fördelning
på årsklasser hade således antagits vara följande:

Årsklass.	Åldersår.	Antal.
1 .............	............... 22 ...............	.............. 56
2 ................	................ 23 ................	.............. 54
3 .................	................ 24 ...............	.............. 52
4 .................	................ 25 ................	.............. 50
5 ................	................ 26 ................	.............. 48
6 .................	................ 27 ..............	............. 45
7 .................	............... 28 ................	............. 42
8 .................	................ 29 ................	............. 39

102 Fjerde hufvudtiteln.

Årsklass. Åldersår. Antal.

9 ................................ 30 36

10 ................................. 31 32

11 ............................... 32 28

Häraf framginge, att afgången från det 22:a åldersåret till det 32:a
vore icke mindre än 28 eller halfva antalet. Afgången till följd af endast
dödligheten skulle hafva reducerat det ursprungliga antalet 56 reservofficerare
endast till 52 vid det 32:a lefnadsåret. Det vore således
tydligt, att denna totala afgång skulle vid bestämmandet af insatserna
spela en vigtig roll.

För beredande af pension åt reservbefälet vid armén (och flottan)
kunde man tänka sig pensioneringen antingen anförtrodd åt en af staten
kontrollerad rånte- och kapitalförsäkringsanstalt genom insättande
af vissa belopp under vissa bestämda vilkor, eller ock öfvertagen direkt
af staten sjelf. Det förstnämnda sättet för beredande af pension hade
hittills blifvit användt. Sålunda hade för reservbefälet vid armén insättningar
skett i lifförsäkringsaktiebolaget Thule för beredande af lifräntor
att utbetalas efter 55 års ålder. För 22-årig person hade inbetalts
en gång för alla 733 kronor, hvarigenom en bestämd lifränta af
285 kronor blifvit beviljad af bolaget på hufvudsakligen följande vilkor:
l:o) att ingen återbetalning af kapitalet skedde i händelse af dödsfall,
samt 2:o) att ett återgäldande af kapitalet, dock utan ränta, egde rum,
för den händelse den försäkrade genom att icke fullgöra föreskrifven
militär tjenstgöring eller eljest ginge förlustig rätten till lifränta, dock
med vilkor att orsaken till förlusten af lifränterätten icke egde sin grund
i den försäkrades ohelsa, hvilket förhållande borde i hvarje fall genom
friskbetyg styrkas.

Det vore uppenbart, att det stötte på stora svårigheter att bedöma
det inflytande, som dessa vilkor skulle komma att utöfva. Verkstälde
man emellertid under de ofvan gjorda förutsättningarna af räntefot och
afgång en beräkning af det belopp, som borde erläggas för att bereda
en lifränta af 285 kronor åt en 22-årig man, att utfalla första gången
efter fylda 55 år utan återbetalning af kapitalet i händelse af dödsfall,
så befunnes detta vara 719 kronor utom förvaltningskostnad, under det
att till Thule, såsom nyss nämndes, inbetalts 733 kronor för ifrågavarande
lifränta. Häraf skulle framgå, att insats och lifränta ungefärligen
motsvarade hvarandra och att ingen vinst för bolaget vore öfverhufvud
att påräkna, så framt icke stor dödlighet eller sjuklighet uppstode
bland reservbefälet. Men det torde ofta blifva förenadt med svårighet
att vid fall af afgång af andra orsaker än dödsfall styrka, att af -

Fjerde hufvudtiteln. 103

gången icke egde 8in grund i den försäkrades ohelsa, då man väl kunde
tänka sig, att uppkommande sjuklighet eller i tjensten ådragen skada
mången gång måste föranleda afgång, i hvilket fäll alltid en förlust af
733 kronor för hvar gång sådant inträffade skulle uppstå.

Beträffande Stockholms rånte- och kapitalförsäkringsanstalt borde
märkas, att denna visserligen icke beräknade någon vinst på sin försäkringsrörelse,
men också icke förbunde sig till några förut bestämda
belopp af de lifräntor eller kapitalförsäkringar, som man på grund af
insatser ville betinga sig. De förra voro nämligen beroende på räntefotens
och dödlighetens vexlingar och detta i rätt hög grad. För beredande
af lifränta å 300 kronor åt en 22-årig man att lyftas första
gången efter fylda 55 år hade anstalten sålunda i sina prospekter af
nedanstående år angifvit följande kapitalinsatser vara erforderliga, i hvilka
insatser äfven den vanliga förvaltningsafgiften 4 % inginge:

år 1882 erfordrades 471 kronor.

» 1886 » 565 »

» 1888 » 705 »

» 1891 » 914 »

» 1897 » 1,139 »

Under 15 år hade således den erforderliga kapitalinsatsen mer än
fördubblats eller den mot en och samma kapitalinsats svarande lifräntan
förminskats till mindre än sitt halfva ursprungliga belopp, Det vore
naturligen icke möjligt att beräkna, huru det i framtiden kunde i detta
hänseende komma att gestalta sig, men att under 30 års förlopp eller
till den tid, då en nu kontrakterad lifränta skulle utbetalas, vexlingar
i räntefot och dödlighet kunde inträffa, som skulle förorsaka lifräntans
ytterligare förminskning, vore nog sannolikt.

Med de antaganden om räntefot och afgång, som ofvan blifvit gjorda,
skulle för beredande af en lifränta å 300 kronor åt en 22-årig reservofficer
vid armén, att utbetalas första gången efter fylda 55 år samt med
förbehåll af utbetalning endast vid dödsfall, erfordras antingen eu insats
för en gång af 538 kronor eller årliga insatser af 74 kronor under
tjenstetiden (22—32 års ålder). Rånte- och kapitalförsäkringsanstalten
skulle för en sådan lifränta för närvarande fordra en insats af 1,139
kronor för en gång, dock med rättighet för vederbörande att återbekomma
kapitalet omedelbart på rekvisition under reservofficerens tjenstetid.
Den stora skilnaden mellan det nyss beräknade värdet på lifräntan
538 kronor och anstaltens fordran 1,139 kronor berodde uppenbarligen
på den omständigheten, att nära halfva kapitalsumman skulle

104 Fjerde liufvudtiteln.

komma att återbäras på grund af den starka afgången. Tydligt vore
ock, att anstalten måste erhålla någon vinst derigenom, att endast kapitalet,
men icke räntan återlemnades.

Man kunde äfven tänka sig pensioneringen anordnad på det sättet,
att staten sjelf bildade en pensionsfond för reservbefälet genom insättningar,
antingen på en gång eller årliga, för bildande åt lifräntor att
utfalla vid en viss ålder. För beredande af en lifränta å 300 kronor
eller den storlek af lifräntan, som ursprungligen ansetts som en lämplig
godtgörelse för den tidsuppoffring och tjenstgöringsskyldighet, som
en reservofficer hade att underkasta sig, åt en 22-årig man att utfalla
första gången efter fylda 55 år erfordrades, såsom ofvan nämnts, en
kapitalinsats för en gång af 538 kronor, om medlen insattes under förbehåll
af utbetalning vid dödsfall före pensionsåldern, men endast 478
kronor, ifall något sådant vilkor icke förutsattes.

För det högsta antalet, d. v. s. 56, af inträdande reservbefäl af
medelålder 22 år skulle således kapitalinsatsen blifva 30,128 kronor, då
förbehåll gjordes om utbetalning i händelse af dödsfall, samt 26,728
kronor, om sådant förbehåll icke gjordes.

Ett annat sätt, som dock icke vore så enkelt som det förstnämnda,
vore att genom årliga insatser för de i tj ensten qvarstående delegarne
från 22 till 32 års ålder bilda ett kapital för beredande af lifränta af
samma storlek, som förut nämnts, att lyftas vid fylda 55 år. Denna
årliga insats skulle för en 22-årig man belöpa sig till 74 kronor med
förbehåll om utbetalning af de gjorda insatserna i händelse af dödsfall
och till 64 kronor utan sådant förbehåll.

Det hade ock ifrågasatts, att åt dem, som det önskade, bereda pension
att utgå redan vid tidigare ålder, dock ej före utgången af det år,
hvarunder han fylde 40 år. Under förbehåll om utbetalning af insatserna
vid dödsfall till den aflidnes rättsirmehafvare skulle för en insats
af samma belopp som ofvan, eller 538 kronor, en lifränta af 111
kronor att utfalla första gången efter fylda 40 år erhållas, och för motsvarande
årliga insatser från 22 t. o. m. 32 års ålder en dylik lifränta
af 114 kronor. En pension, som utfölle vid 40 år, blefve således något
mer än Va af den lifränta, som utfölle vid 55 år.

Antingen man valde det ena eller det andra sättet för bildande af
en pensionsfond för reservbefälet, behöfde insatserna till densamma
icke bestämmas till högre belopp, än som motsvarade de antagna reservofficerarnes
antal, dock med iakttagande af omkring 10 % förhöjning
för betäckande af förvaltningskostnader och kompensering af fluktuationer
i afgång och räntefot. De enda utgifter, som från fonden

105

Fjerde hufvudtiteln.

skulle utgå före den tid, då pensioner skulle börja att utbetalas, vore
för inträffande dödsfall bland reservofficerarne före pensionstiden, om
sådant vilkor förutsattes.

Uet enklaste sättet för pensioneringen torde dock vara att lemna
densamma åt framtiden och låta pensionsbeloppen utgå direkt från anslag
under riksstatens nionde hufvudtitel. Antoge man, att reservbei
fälets personal till antalet utvecklades i full öfverensstämmelse med ofvan
gjorda förutsättning,t skulle för en befälsstyrka af 56 22-åringar vid
pensionsåldern efter 33 års förlopp återstå vid första pensionsåret 21
lefvande, åt hvilka ett pensionsbelopp af 6,300 kronor skulle utbetalas,
om pensionen bestämdes till 300 kronor. Det följande året blefve pensionärernas
antal 41, pensionsbeloppet 12,300 kronor o. s. v., tills pensioneringen
efter omkring 30 års förlopp komme till sin fullständiga
utveckling, då summan af alla pensionsbeloppen blefve omkring 115,200
kronor, som åligen skulle utgå till 384 pensionärer.

Från närvarande stund skulle emellertid minst 60 år förflyta, tills
pensionssumman blefve konstant eller nådde sitt maximibelopp.

Af den sålunda verkstälda utredningen torde framgå, att det enklaste
och på samma gång för statsverket billigaste sättet för beredande
af lifränta (pension) åt reservofficerare och reservintendenter vid armén
vore, att staten sjelf öfvertoge pensioneringen. Om pensionens belopp
bestämdes till 300 kronor och de för åtnjutande af lifränta nu stadgade
vilkor i afseende å ålder m. in. oförändrade finge tillämpas i afseende
å rätten att åtnjuta pension, skulle, såsom af utredningen framgår, efter
33 års förlopp pensioner komma att utbetalas med högst 6,300 kronor,
hvarefter detta belopp så småningom skulle stiga, tills det efter ytterligare
omkring 30 års förlopp komme att nå sitt maximum 115,200
kronor, ett belopp som ju ej kan anses afskräckande. Jag anser mig
derför böra tillstyrka, att det nu stadgade sättet för beredande
af lifränta åt reservofficerare och reservintendenter icke må tilllämpas
i afseende å de reservofficerare och reservintendenter, som
hädanefter antagas, utan desse i stället tillförsäkras rätt att, under förutsättning
att de fullgöra den tjenstgöringsskyldighet m. m., som nu
är eller framdeles kan varda för dem stadgad, vid fylda 55 år under
sin återstående lifstid komma i åtnjutande af pension från statsverket
till belopp af 300 kronor årligen. I afseende å de reservofficerare och
reservintendenter, för hvilka inbetalning för beredande af lifränta redan
liih. till lliksd. Prat. 181)8. 1 Sand. 1 A fil. 1 lläft. 14

106 Fjerde hufvudtiteln.

skett, skulle naturligtvis någon pension icke förekomma, dock att det
synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke i en framtid fyllnad i lifräntan
till 300 kronor borde beredas dem af statsmedel, en angelägenhet
som emellertid torde då böra i hvarje särskildt fall afgöras.

Godkännes hvad jag sålunda tillstyrkt, skulle, såsom jag förut
antydt, det nu i riksstaten för beredande af lifränta åt reservofficerare
och reservintendenter beräknade och under förslagsanslaget till reservbefälet
anvisade beloppet, 41,048 kronor, kunna ur riksstaten utgå. Jag
anser emellertid, att anslaget till reservbefäle? bör lemnas oförändradt.
Godkännes nämligen min åsigt, att ökade aflöningsförmåner samt ekiperingshjelp
böra tillerkännas reservofficerare och reservintendenter, komma
naturligtvis, i den mån antalet reservofficerare och reservintendenter
ökas, jemväl utgifterna för aflöning m. m. åt dem att ökas, och vid
sådant förhållande skulle det under anslaget till reservbefälat till aflöning
beräknade beloppet, 12,468 kronor, snart nog blifva otillräckligt
och anslaget behöfva förhöjas. Lemnades deremot anslagets nuvarande
belopp, 53,516 kronor, oförändradt, komme det säkerligen att dröja åtskilliga
år, innan detsamma behöfde förhöjas, och då jag icke anser
mig böra ifrågasätta någon förändring af anslagets natur af »förslagsanslag
högst», skulle anslaget å ena sidan icke kunna öfverskridas och
å den andra alla de besparingar, som derå uppstode, komma statsverket
till godo.

Anslaget till reservbefälet bör sålunda enligt min åsigt i riksstaten
för år 1899 uppföras med oförändrad natur och till oförändradt belopp,
men dess ändamål bör blifva i viss mån förändradt, nämligen att bestrida
ekiperingshjelp, månadslön och dagaflöning åt reservofficerare och
reservintendenter.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva:

att till reservofficer och reservintendent, som hädanefter
antages, må från anslaget till reservbefälet
utgå dels ekiperingshjelp, 500 kronor, att utbetalas
vid första utnämningen, dels ock under tjenstgöring
lön och dagaflöning för tjenstgöringstiden med samma
belopp, som fast anstälda officerare af motsvarande
grader ega åtnjuta;

att till de reservofficerare och reservintendenter,
som efter år 1892 antagits, må från och med innevarande
år från samma anslag under tjenstgöring utgå

Fjerde hufvudtiteln. 107

lön och dagaflöning enligt nyssnämnda beräkningsgrund;
samt

att de reservofficerare och reservintendenter, som
hädanefter antagas, må, derest de fullgöra den tjenstgöringssk)ddighet,
som nu är eller framdeles kan varda
för reservofficer eller reservintendent stadgad, efter
uppnådda femtiofem års ålder under sin återstående
lifstid åtnjuta en årlig pension till belopp af trehundra
kronor.

Ersättning åt vissa löntagare i följd af arméns omorganisation.

Detta anslag, h vilket uti riksstaten för innevarande år är upptaget [11.]
till 53,500 kronor, skulle i följd af inträffad afgång bland de embets- de^ani”“slaaf„
och tjensteman, för hvilka anslaget är afsedt, kunna minskas med 6,500
kronor till 47,000 kronor.

Jag har emellertid här ofvan under [1.] uttalat, att, under förutsättning
af bifall till hvad jag der föreslagit beträffande förändrad organisation
af arméns förvaltning, tre namngifna tjensteman skulle blifva
öfvertaliga, hvadan medel till bestridande af löner, tjenstgöringspenningar
och ålderstillägg till desse tjenstemän icke komme att å
vederbörande stater finnas anvisade, och har jag derför ifrågasatt,
att medel för detta ändamål skulle med 11,500 kronor anvisas att
utgå från nu förevarande anslag.

På grund häraf och då anslaget i fråga således bör ökas med
(11,500—6,500) 5,000 kronor, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [1.] föreslagits, öka
anslaget till ersättning åt vissa löntagare i följd af

arméns omorganisation, nu ............ kronor 53,500: —

med ....................................................... x> 5,000: —

till ........................................................... kronor 58,500: —

Remontering och skoning m. m. för garnisoneratle arméns hästar.

Under [5.] härofvan har jag omförmält, att ett bifall till min der [12.]

gjorda hemställan om nådigt godkännande af ny stat för Gotlands ökning af

detta anslag.

C1».]

Ökning af
detta anslag.

108

Fjerde hufvudtiteln.

trupper skulle, enligt livad arméförvaltningen anmält, föranleda en ökning
af nu ifrågavarande anslag med 1,600 kronor.

På grund häraf hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till remontering och skoning m. m. för
gamisonerade arméns hästar, nu kronor 170,670: —
med........................................................ » 1,600: —

till

kronor 172,270

Skjutskolan för infanteriet och kavalleriet.

Försatt vid denna skola kunna emottaga så många elever, att alla
underlöjtnanter vid infanteriet skulle kunna genomgå densamma, innan
de vunne befordran till löjtnantsgraden, och samtidigt plats finnas för
en del subaltern officerare vid kavalleriet, aflät Eders Kongl. Maj:t nådig
proposition till 1883 års Riksdag om förhöjning af ifrågavarande anslag
från 18,000 kronor till 31,000 kronor, hvilken framställning äfven vann
Riksdagens bifall. Kostnaden kunde då inskränkas till detta belopp,
dels emedan det endast var fråga om att utbilda de unga, nyligen från
krigsskolan utgångne officerarne till goda skyttar och instruktörer i
skjutning, och dels enär Eders Kongl. Maj:t ansåg, att eleverna under
kursen vid skjutskolan ej behöfde erhålla större ersättning än dagaflöning
på den grund, att dylik kurs då var ett kompetensvilkor för
erhållande af befordran till löjtnantsbeställning på stat vid infanteriet
och således hörde till den utbildning, som kräfdes af infanteriofficerare,
liksom ridskolan af kavalleriofficerare och artilleri- och ingeniörhögskolan
af artilleri- och fortifikations-officerare.

Under den tid, som förflutit, sedan anslaget till skjutskolan för infanteriet
och kavalleriet sålunda höjdes, har visserligen den enskilda
skjutskickligheten och framför allt befälets förmåga att meddela undervisning
i skjutning i ej ringa grad gått framåt tack vare skjutskolans
verksamhet, förbättrad undervisning i detta hänseende vid volontärskolan
å Karlsborg och krigsskolan samt ökadt tillfälle till öfning här-,
utinnan under de förlängda beväringsöfningarna, så att det ej längre
är nödvändigt, att den unge infanteriofficeren genomgår en särskild
utbildningskurs vid skjutskolan, hvarför Eders Kongl. Maj:t äfven upphäft
nyssnämnda föreskrift, att dylik kurs skulle vara ett vilkor för
befordran öfver underlöjtnantsgraden vid infanteriet, men å andra sidan

Fjerde hufvudtiteln. 109

ställas numera större fordringar på befälet, än att kunna skjuta och
meddela denna färdighet åt andra, i det att man kräfver af befälet
och särskildt af officerarne, att de skola kunna leda truppernas eldgifning
och utbilda densamma i eldstrid; ty huru skickliga skyttar soldaterna
i ledet än må vara, kan intet nu för tiden uträttas med en trupp,
som ej blifvit särskildt skolad i eldstrid och ej föres af officerare, som
ej endast till fullo känna gevärets skjutegenskaper, utan äfven förstå
att så föra truppen under eldstrid, att den, utan att sjelf lida större
förluster än nödvändigt är, kan med sin eld tillfoga fienden så stor
manspillan som möjligt och samtidigt spara ammunitionen, så att dylik
ej må saknas i det afgörande ögonblicket.

Ju mera vapentekniken gått framåt, ju mera snabb- och långskjutande
gevären blifvit, desto större betydelse har eldledningen fått, och
då nu vår armé kommer att beväpnas med repetergevär, måste sådana
åtgärder vidtagas, att officerarne, isynnerhet de äldre, kompanicheferna
och regementsofficerarne, besitta erforderliga kunskaper uti denna vigtiga
del af tjensten, och som följd häraf eu omorganisation af skjutskolan
ega rum.

Eders Kongl. Maj:t har ock den 22 sistlidne oktober gifvit en kommission
i uppdrag att afgifva underdånigt förslag till de ändringar i
infanteriskjutskolans organisation, som betingas dels af de ökade fordringarna
på skjututbildningen vid infanteriet och kavalleriet, dels deraf
att nämnda skolas genomgående ej längre utgör kompetensvilkor för
befordran till löjtnant vid infanteriet.

Kommissionen, som den 8 sistlidne december afgifvit sitt förslag,
har ansett, att vid skolan borde anordnas 2 kurser, en för äldre subalternofficerare
och en för regementsofficerare. Till den förra kursen
skulle beordras högst 50 officerare i en tjensteålder af 12 — 15 år, således
i en ålder, vid hvilken de, på samma gång som de ännu vore
mottagliga för undervisning i personlig skjutfärdighet, snart kunde vänta
befordran till kaptensgraden, så att de vid skjutskolan vunna kunskaperna
och färdigheterna sedermera kunde i betydlig grad komma till
nytta för kompani-(sqvadrons-)chefen. Vid den senare kursen, som
skulle ega rum under den förra kursens sista veckor, skulle enligt kommissionens
förslag högst 10 regementsofficerare närvara, på det att
äfven dessa högre ledare af öfningarna i skjutning och eldstrid vid
regementena skulle blifva utbildade för denna sin uppgift. Den förra
kursen skulle räcka i 70 dagar, den senare i högst 20 dagar.

Då skolans uppgift hädanefter skulle blifva ej endast att utbilda
skyttar och instruktörer i skjutning, utan framför allt att lära arméns

110 Fjerde hufvudtiteln.

officerare af infanteriet och kavalleriet att föra trupp under eldgifning
och utbilda densamma för eldstriden, måste trupp såsom undervisningsmateriel
kommenderas till skjutskolan, och har kommissionen derför
föreslagit, att trupp af en fältstark plutons styrka skulle bildas genom
kommendering från arméns samtliga infanteriregementen och corpser
af 60 volontärkorpraler (vice korpraler), som egde utsigt till underofficersbefordran
och för hvilkas framtida tjenstgöring eu dylik kommendering
måste vara i hög grad gagnelig. Denna trupp skulle stå under
särskildt kommenderadt befäl, på det att skolan icke måtte betungas
med tillsynen öfver truppen eller med sådan utbildning af densamma,
som ligger vid sidan af skolans hufvudändamål. Om än undervisningen
under större delen af skolan nödtorfteligen kunde bedrifvas med så liten
styrka som en pluton, måste dock denna under sista veckan af skolan
utsvälla till minst ett fältstarkt kompanis styrka för att öfningarna då
skulle kunna få något större omfattning. Nödvändigheten häraf framträder,
såsom kommissionen framhåller, särskildt deraf, att motsvarande
kurser vid utländska skjutskolor hafva under hela kursen ett kompani
till förfogande såsom utbildningsmateriel.

I likhet med förhållandena under de senaste åren, då gardestrupp
kortare tid beordradts till skolan, har kommissionen föreslagit, att de
två plutoner, som behöfvas för att, jemte nyssnämnda pluton, bilda ett
kompani, skulle erhållas från gardesregementena, liksom äfven behöfligt
handräckningsmanskap under hela skolkursen.

Kommissionen anser vidare, att skolan borde göras till en fast och
i viss mån ständigt verkande institution, d. v. s. att chef och förste
lärare borde erhålla en flerårig anställning vid skolan och vara dess
målsmän. Derigenom skulle nämligen en bättre undervisning än hittills
kunna lemnas, mera kontinuitet och stadga än förr i skolans verksamhet
ernås, samt krigsstyrelsen under årets hela lopp eg a tillgång till
lämplig personal för utredning af skjutfrågor, bearbetning af rapporter
och anställande af försök inom de grenar, som beröra skolans verksamhet.
Chefens och lärarnes verksamhet såsom krigsstyrelsens sakkunniga
biträden har kommissionen tänkt sig ordnad sålunda, att chefen
och någon eller några af lärarne årligen å bestämd tid efter skolans
slut, förslagsvis under en månad, skulle sammanträda för att bearbeta
från truppförbanden inkomna rapporter och utreda frågor, som stå i
samband med deras verksamhet, men att de äfven dessutom vid förefallande
behof skulle stå till förfogande för att utföra försök eller för
att göra skriftliga utredningar, som beröra deras fack. På grund af
denna ökade tjenstgöringsskyldighet för chef och lärare har kommis -

in

Fjerde hufvudtiteln.

sionen ansett, att de borde erhålla, förutom dagtraktamente under tjenstgöringen,
arfvoden för sina befattningar.

Hvad elevernas aflöning beträffar, har kommissionen föreslagit, att
desse, för hvilka kursen, såsom förut nämnts, ej längre vore ett kompetensvilkor
för befordran till löjtnantsbeställning på stat, skulle erhålla
samma ersättning som vid öfriga militära kommenderingar med trupp
utom regementets stånd, eller dagtraktamente efter lägre beräkningen,
i stället för den nu utgående dagaflöningen.

De årliga kostnaderna för en enligt dessa grunder organiserad
skola har kommissionen beräknat sålunda:

arfvoden åt chef, lärare, redogörare, vaktmästare och

oldtfru ...........................................................................

dagtraktamenten åt chef, adjutant, lärare, repetitörer,
elever, läkare, gevärshandtverkare och

skrifbiträde under skolan ......................................

åt chef och lärare efter skolans

slut .................................................................

reseersättningar till och från skolan ........

kostnad för volontärplutonen..........................

för gardestruppen ............................

för handräckning och hästskötare

dagtraktamenten

d:o

d:o

d:o

sista veckan...............

d:o för skjutfält...............

hyror till bostadsinnehafvare

kostnad för inventarier..........

d:o för materialier............

diverse utgifter...........................

kronor 4,600:

16,150: 80

	»	800	—
	»	6,630	—
	»	8,579	34
	»	400	—
under	»	889	96
	»	1,267	32
...........	»	3,500	—
	»	2,000	—
	v	3,000	—
	»	1,500	—
*............		2,682	58
summa	kronor	52,000	1

hvartill skulle komma kostnaden för ökad ammunitionsförbrukning
samt en kostnad för en gång af 19,000 kronor för inredning af kasern
åt volontärplutonen och ordnande af ett lämpligt öfningsfält.

öfver detta förslag har arméförvaltningen å artilleridepartementet
den 23 nästlidne december afgifvit underdånigt utlåtande
samt dervid, i hufvudsak förordande förslaget, påpekat, att kostnaderna
för ammunition vid skjutskolan, som år 1897 uppgått till omkring 10,000
kronor, enligt hvad kommissionen antagit, skulle komma att ökas med
ungefär lika mycket, om den föreslagna organisationen blefve genom -

112 Fjerde hufVudtiteln.

förd, samt att, då arméförvaltningen fortfarande borde kostnadsfritt
för skjutskolan tillhandahålla densamma erforderlig ammunition, anslaget
till »arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets öfningar
och materiel» borde ökas med nämnda summa eller 10,000 kronor.

Det förslag till ny organisation af skjutskolan för infanteriet och
kavalleriet, för hvilket jag nu i hufvudsak redogjort, får jag på det
varmaste tillstyrka, emedan jag anser detta förslag vara egnadt att i
väsentlig grad höja utbildningen inom armén i en af de vigtigaste
tjenstegrenarna. Att föreslå höjning af det nuvarande anslaget till
ifrågavarande skola, 31,000 kronor, med hela det belopp, hvartill kommissionen
kommit, eller 21,000 kronor, torde dock ej vara nödvändigt,
enär kostnaderna för den volontärpluton, som skulle till skolan beordras,
torde böra bestridas från anslagen till det icke garnisonerade infanteriets
och det indeltå kavalleriets samt till de värnpligtiges vapenöfningar
med hälften från hvardera anslaget, då ju ändamålet med volontärernas
kommendering till skjutskolan är, ej endast att bereda skjutskolans
elever erforderlig undervisningsmateriel, utan lika mycket att
utbilda volontärerna till skjutinstruktörer. Då dessa kostnader skulle
uppgå till omkring 8,500 kronor, behöfver alltså anslaget till skjutskolan
icke höjas med mera än 12,500 kronor.

Den utgift för en gång, som omorganisationen af skjutskolan skulle
kräfva och som skulle uppgå till 19,000 kronor, torde kunna bestridas
af för handen varande besparingar å hufvudtiteln, utan att särskilda
medel dertill behöfva af Riksdagen äskas.

Deremot lärer anslaget till »arméns vapen, ammunition och skjutöfningar
samt artilleriets öfningar och materiel» böra, i enlighet med
hvad arméförvaltningen hemstält, förhöjas ej mindre med de 10,000
kronor, som den ökade ammunition sförbrukningen vid skjutskolan skulle
komma att kosta, utan ock med ytterligare 18,000 kronor till betäckande
af de kostnader, som skulle uppstå till följd af en del nya skjutöfningar
vid regementena, som kommissionen ansett sig böra föreslå
och arméförvaltningen tillstyrkt. Kommissionen har nämligen föreslagit,
att, på det befälet måtte bibehålla och utveckla den skjutskicklighet,
som bibringats detsamma under dess utbildning, samt enär det icke
vore möjligt eller lämpligt att öka officerarnes och underofficerarnes
skjutöfningar under vapenöfningstiden utöfver de nu föreskrifna, då ju
deras tid derunder vore till fullo upptagen af andra öfningar, hvarje

113

Fjerde liufvudtiteln.

officer och underofficer vid infanteriet och kavalleriet årligen skulle få
sig tilldelade 60 skarpa patroner till fria skjutöfningar mellan vapenöfningstiderna.
Vidare har kommissionen framhållit vigten af att trupperna
inspekteras i skjutning liksom i andra öfningar och att för detta
ändamål minst 500 skarpa patroner per bataljon böra anslås.

Ökningen på grund häraf i ammunitionsförbrukningen vid armén
har arméförvaltningen beräknat till 200,000 skarpa patroner om året
och på denna grund begärt en ökning i anslaget till »arméns vapen
in. m.» af 18,000 kronor. Hela ökningen på detta anslag med anledning
af krafvet på förbättrad skjututbildning inom armén skulle alltså
blifva 28,000 kronor, och anhåller jag, som till fullo gillar kommissionens
förslag och ej har någon anmärkning mot arméförvaltningens
beräkning, att få återkomma härtill vid behandlingen här nedan under
[17.] af nyssnämnda anslag.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täckes föreslå Riksdagen

att öka anslaget till skjutskolan för infanteriet

och kavalleriet, nu.............................. kronor 31,000: —

med........................................................ » 12,500: —

till ........................................................ kronor 43,500: —

Krigsskolan.

Såsom Eders Kongl. Maj:t behagade erinra sig, anhöll Riksdagen
i underdånig skrifvelse den 18 sistlidne maj, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes förelägga Riksdagen förslag till ny stat för krigsskolan å Karlberg,
enär den för skolan gällande staten icke längre kunde anses
lämpa sig för de förhållanden, som derstädes på senare tider inträdt.
Sedan Eders Kongl. Maj:t med anledning häraf anbefalt Hans Kongl.
Höghet Kronprinsen, i egenskap af inspektör för militärläroverken, att
inkomma med dylikt förslag, har Hans Kongl. Höghet med underdånig
skrifvelse den 21 sistlidne oktober öfverlemnat. ett af chefen för
krigsskolan upprättadt förslag till ny stat för skolan, och har Hans
Kongl. Höghet dervid förklarat sig på de skål, chefen för krigsskolan
anfört, tillstyrka det af honom upprättade förslaget.

Chefen för krigsskolan har i fråga om de lnifvudgrunder, enligt
hvilka han upprättat sitt förslag, till en början anfört, att han uti förBih.
till Iliksd. Vrot. 181)8. 1 /Samt. 1 A/d. 1 lläft. 15

114 Fjerde hufrudtiteln.

slaget tagit behörig hänsyn till det, hvari krigsskolan såväl i afseende
på organisation som undervisningssätt skilde sig från de högre
militärläroverken, krigshögskolan samt artilleri- och ingeniörhögskolan,
utan att han dock dervid underskattat betydelsen af att söka åstadkomma
likhet i motsvarande delar mellan ifrågavarande läroverks lönestater.
Redan krigsskolans organisation såsom ett kaserneradt. truppförband
nödvändiggjorde i och för sig en befäls kategori (kompanibefälet)
och tjensteåligganden, hvilka icke egde någon motsvarighet vid de båda
högskolorna. Han hade derför icke heller ansett sig kunna utgå från
samma grunder för den nya statens löneformer, som dem, hvilka syntes
vara tillämpade vid dessa högskolor. De i den nu gällande staten
upptagna aflöningsformerna hade han trott sig böra bibehålla för chefen,
slottspastorn och läkaren, aflöningen för chefen dock Överflyttad helt
och hållet på skolans stat. För öfriga befattningar, hvilka dels möjligen
kunde vara eller borde blifva af mera tillfällig natur, hade han ansett
aflöningen böra utgå i form af dagtraktamente samt ett större eller
mindre arfvode, såsom varande tidsenligare och mera i öfverensstämmelse
med den form, i hvilken aflöningen utginge för andra dem liknande
tjensteuppdrag inom armén.

Redan länge hade behofvet af förstärkta lärarekrafter vid skolan
gjort sig kännbart och man hade hittills förskaffat sig dessa krafter
dels genom att taga kompaniofficerarne mera i anspråk såsom biträdande
lärare eller instruktörer vid de taktiska tillämpningsöfningarna (såsom
krigsspel, taktiska skrifningar och fältöfningar) och dels genom att anlita
lärarekrafter utanför skolan, som mot tillfällig, ofta ringa, stundom
ingen ersättning bit räd t vid undervisningen. Då erfarenheten emellertid
visat att, i mån af ökade öfningar inom armén, allt större och större
svårigheter mött, att utom skolans egen personal erhålla dessa erforderliga
lärarekrafter, att behofvet häraf för det ena eller andra ämnet
med tiden vexlat samt att de, med nu tillämpade tjenstgöriugsförhållanden,
icke skulle kunna anskaffas utan allt för stora kostnader, hade
chefen för krigsskolan ansett det lämpligt och nödvändigt, att skolans
lärare af krigsundervisningskommissionen för ordnades med hufvuduppgift
att undervisa i ett visst ämne med dertill hörande tillämpningsöfningar
men derjemte med skyldighet att deltaga i det öfriga utbildningsarbetet,
der chefen, för undervisningens främjande, så funne nödigt,
samt att förty i staten endast uppfördes ett visst antal lärareaflöningar,
utan att der i allmänhet faststäldes, för hvilka ämnen de olika aflöningarna
vore afsedda. Liknande undervisningsskyldighet ansåge han
nödigt att äfven kompanibefälet tillförbundes, och på denna utsträckta

Fjerde liufvudtiteln. 115

undervisningsskyldighet för lärare och kompanibefäl vore det, som han
grundat aflöningsbeloppens storlek uti den föreslagna nya staten.
Genom denna anordning skulle också tjenstgöringen rättvisare kunna
fördelas i förhållande till den derför utgående ersättningen; man skulle
vinna fördelen att för elevernas utbildning få använda lärarekrafter,
af hvilka man finge vänta, att de med sin kännedom om skolans förhållanden
och dess elever skulle utöfva ett större och bättre inflytande
än tillfälliga, skolan utomstående, och denna befäls och lärares mångsidiga
användning skulle såväl hos dem sjelfva, som hos elever och i
allmänhet skärpa åsigten om nödvändigheten att vid den allmänna officersbildningen
förvärfva och sedan vidmagthålla en allsidig militärisk
utbildning.

Beträffande de särskilda befattningarna vid skolan och först chefsbeställningen,
har han erinrat, att chefen under en längre följd af år
åtnjutit sin egentliga aflöning å generalstabens stat, men att då, i anseende
till det i hög grad ökade arbetet inom generalstaben, särskildt
till följd af 1892 års förbättrade härordning, det från början sparsamt
tillmätta antalet platser inom denna stab visat sig vara allt mer och
mer otillräckligt, generalstaben torde ega fullt berättigade anspråk på
att kunna helt förfoga öfver den personal, som funnes upptagen å dess
lönestat. Då emellertid det arbete, som krigsskolan kräfde af sin chef,
upptoge hans tid fullständigt, utom möjligen delvis under uppehållet i
och för vapenöfningarna, och således generalstaben icke annat än helt
undantagsvis kunde draga direkt fördel af hans arbete, kunde det med
mycket fog anses, som om krigsskolan nu till en del lefde på generalstabens
bekostnad. Då det nu icke heller torde böra ifrågasättas, att
chefen för krigsskolan under sin chefstid vid skolan skulle tillhöra
något visst truppförband, enär stora olägenheter måste vara förenade
med en sådan anordning, syntes det vara lämpligast, att i den nya
staten för krigsskolan uppföra chefen med generalstabsöfverstelöjtnants
aflöningsförmåner samt ett årligt arfvode, som i öfverensstämmelse med
det till chefen för artilleri- och ingeniörhögskolan utgående borde bestämmas
till 1,500 kronor.

Beträffande adjutanten vid krigsskolan, så vore han, i likhet med
hvad som tillämpades vid artilleri- och ingeniörhögskolan, tillika bibliotekarie.
Båda dessa hans befattningar kräfde dock mera arbete än motsvarande
befattningar vid nämnda skola och ännu större blefve skilnaden
i detta hänseende mellan skolans adjutant och de två repetitörerna
vid krigshögskolan, hvilka egentligen vore att anse som adjutanter.
Förutom nämnda befattningar hade adjutanten vid krigsskolan derjemte

116 Fjerde hufvudtiteln.

rätt stor uppbördsmannaskyldighet och dermed förenadt ansvar och arbete.
I den mån, som elevantalet vid krigsskolan ökats och arbetet
mera rigtats på individens utbildning, i samma mån hade också adjutantens
tjensteåligganden väsentligt ökats. Det vore alltså endast en gärd
af rättvisa och billighet, att ersättningen derför något höjdes, hvarför
också föresloges, att den skulle utgå med dagtraktamente i 365 dagar
å 3 kronor samt 200 kronors arfvode som uppbördsman, eller tillsamman
1,295 kronor.

Slottspastorn, som tillika vore kyrkoherde i Solna, hade icke någon
motsvarighet vid de båda högskolorna. Hans årliga arfvode från krigsskolan
vore nu 1,000 kronor, men har chefen på anförda skäl ansett,
att nästa gång slottspastor samtidigt med kyrkoherde i Solna tillsattes,
hans arfvode borde nedsättas till samma belopp, som regementspastor
vid garnisonerad trupp uppbure, eller 800 kronor.

Beträffande läkaren och redogöraren ifrågasättes icke någon ändring
i nu gällande bestämmelser.

Väbeln, tillika materialförvaltare, uppbure å nuvarande stat såsom
lön 1,200 kronor och kunde för denna sin befattning blifva pensionsberättigad.
Att han borde hafva varit eller vara militär, i regeln
en underofficer, helst fanjunkare, vore påtagligt. Så hade också under
de sista 15 åren varit förhållandet. Att till befattningen hafva
en pensionerad militär kunde emellertid icke vara fördelaktigt, ty,
om ock tillräcklig kraft och vakenhet kunde hos denne vara till
finnandes, då han tillträdde densamma, skulle förhållandet helt naturligt
inom några år förändras, och för så vidt väbeln då ej hänsjmslöst afskedades,
komme han ej att sjelf lemna eller af underlydande uttaga
det arbetsresultat, som vore önskvärdt. Chefen hade derför ansett, att
en ännu i full kraft varande energisk underofficer, exempelvis fanjunkare
i regemente, borde emot dagtraktamente för 3 år i sänder kommenderas
att bestrida väbelbefattningen vid krigsskolan. Dennes aflöning
vid skolan, fyllnaden i beklädnadsersättningen inräknad, skulle
i så fall uppgå till 962 kronor 50 öre, emot nu varande 1,200 kronor,
hvarjemte särskild pensionering af väbeln blefve obehöflig.

För veterinärvården hade Kong]. Maj:t de senare åren medgifvit, att
100 kronor fått utbetalas af krigsskolans besparingar. Genom förändrade
anordningar för hästanskaffningen i följd af ökadt elevantal och
belmfvet af ökad ridundervisning hade antalet hästar i krigsskolans stall
sedan 1890 småningom ökats till omkring det dubbla. Det kunde derför
icke förutsättas, att veterinärvården framgent skulle kunna erhållas

Fjerde hufnidtiteln. 117

för endast 100 kronor, utan hade i förslaget till stat upptagits 200
kronor.

Den för kompanistaten nu tillämpade lönestaten upptoge aflöning
för 1 kompanichef med 2,500 kronor och för 4 kompaniofficerare med

1,000 kronor hvardera, eller för samtlige dessa officerare tillsammans

6,500 kronor. På sätt närmare framginge af den nu föreslagna staten,
vore årlig aflöning i dagtraktamente, förslagsvis under 330 dagar, och
arfvoden der upptagna för 1 kompanichef (kapten) med 2,520 kronor,
för 3 kompaniofficerare (subalterner) med 1,190 kronor för hvardera
samt för 1 kompaniofficer (subaltern) med 1,490 kronor, eller för samtliga
tillsammans 7,580 kronor.

Å lärarestaten vore för närvarande uppförd aflöning för 5 förste
lärare med 1,500 kronor och för 4 andra lärare med 1,000 kronor hvardera,
för 1 lärare i ridning med 1,000 kronor samt för 1 lärare i militär
sundhets- och förbandslära och 1 lärare i hästkännedom med 300
kronor för hvardera, eller tillsammans för samtlige der upptagna lärare
13,100 kronor. Såsom likaledes framginge af den nu föreslagna staten,
upptoge denna dagtraktamente, förslagsvis under samma antal dagar
som för kompaniofficerarne, för 5 lärareplatser, afsedda att besättas
med kaptener, och 5, afsedda för subalternofficerare, hvilken aflöning
tillsammans skulle för hvar och en af de förra uppgå till 1,520 kronor och
för de senare till 1,190 kronor. Derjemte vore å denna stat upptagna
dagtraktamenten under förslagsvis 90 dagar och arfvoden under samma
tid med tillsammans 720 kronor för 2 lärareplatser i och för nödvändiggjord
reglering af lärarnes aflöning vid ombyten af lärarepersonal, äfvensom
ett årligt arfvode af 300 kronor för 1 lärare i militärförvaltning,
eller tillsammans för samtliga lärarepersonalen 14,570 kronor.
Nämnda aflöning för två lärareplatser under 90 dagar betingades deraf,
att, till följd af två lärokursers samtidiga pågående under 2 å 3 månader
årligen och önskvärdheten deraf, att lärareombyte ej skedde under
en och samma lärokurs, utan att samma lärare, som undervisat, äfven
utexaminerade läroverkets elever, lärarne nu förordnades för visst antal
lärokurser, men icke för kalenderår. Vid ombyte af lärare inträdde
derför de nya lärarne med inkommande yngre kursen i sin tjenstgöring,
medan ännu de afgående lärarne fortsatte sin tjenstgöring, så länge den
äldre kursen vore qvar. Under den tid två kurser vore samtidigt förlagda
vid skolan, tarfvades derför i de ämnen, der ombyte af lärare
förekommc, dubbel uppsättning af lärare. Af 10 lärare med i regeln 3
års kommendering skulle sådan dubbel uppsättning visserligen förekomma
för mer än ett ämne hvarje år i medeltal, såsom i förslaget

118 Fjerde hufvudtiteln.

vore beräknadt; men då det dels ofta skedde, att andre läraren i ämnet
öfverginge till förste lärare för en ny period af tre år och dels några
läroämnen icke behöfde börja för yngre kursen förr, än den äldre
lemna! skolan, torde de ökade kostnaderna vid ombytet kunna jemkas
inom det uppförda beloppet i medeltal, dock alltid under förutsättning,
här såsom i andra fall, att chefen egde rätt att betäcka möjligen uppkommande
brist å en titel från besparingar å andra titlar.

Den föreslagna aflöningen å kompani- och lärarestaterna skulle således
komma att uppgå till 22,150 kronor, under det motsvarande aflöning
å nuvarande stater endast vore 19,600 kronor. Till skilnaden
2,550 kronor torde dessutom böra läggas 300 kronor, hvilka såsom arfvode
åt läraren i militär sundhets- och förbandslära vore upptagna under
läkarens aflöning, hvarigenom skilnaden ytterligare komme att ökas
till 2,850 kronor. Men härvid vore dock att märka, att för denna ökning
uti skolans stat bereddes aflöning åt ytterligare 1 lärare i krigskonst,
för hvilket ämne en extra lärare med 1,000 kronor årligt arfvode
under de sista 15 åren i allmänhet varit förordnad, 1 lärare i
militärförvaltning, för hvilken Kong]. Maj:t för hvardera af de två senaste
lärokurserna anvisat ett arfvode af 300 kronor att utgå af krigsskolans
besparingar, samt 1 stallofficer för upprätthållandet af den ordning
och vård, som det ökade hästantalet och den derför erforderliga
stallpersonalen nödvändiggjorde, och för hvilken ett årligt arfvode af
300 kronor borde utgå, hvarförutom besparingar komme att göras statsverket
i rese- och traktamentsersättningar. Det torde dessutom icke
behöfva ytterligare framhållas, att den utsträckta tjenstgöringsskyldighet,
på hvilken förslaget till ny lönestat för skolans kompanistat- och
lärarepersonal grundats, skulle i väsentlig mån kräfva större fordringar
på deras tid och arbete än hittills, hvarför de också skulle göra sig
väl förtjenta af den lilla förbättring i deras lönevilkor, som genom deusamma
komme att beredas dem.

I fråga om betjening sper sonalen måste förhållandena äfven gestalta
sig helt annorlunda vid krigsskolan än vid högskolorna. I dessa senare
kunde betjeningen inskränkas till eu eller två vaktmästare för städning
och eldning i expeditionsrum och lärosalar in. fl. lokaler samt för iordninghållande
af undervisningsmaterielen. Vid krigsskolan åter ålåge
det betjeningen icke blott ofvannämnda göromål och dessa i mycket
större omfattning, utan äfven allt bestyr, som åtföljde elevernas kasernering,
sjukvård, inventarie- och persedelvård, tillsyn och skötsel af
skolans olika rörsystem för gas, vatten och aflopp, stalltjenst, handräckning
under elevernas praktiska öfningar, tillverkning af skjutmateriel

119

Fjerde hufvudtiteln.

m. m. samt underhåll och vård af kronoegendomen med byggnader,
park, skogsskötsel, hägnader och skjutbana, vakttjenst m. m. I mån,
som undervisningen utvecklats och fortginge i en praktisk rigtning,
ökades äfven betjeningens arbete. En del af betjeningen borde vara
fast anstäld eller tjenstgörande några år å rad. Särskildt borde detta
vara fallet med dem, som skulle handhafva persedeluppbörden och
persedelvården. En annan del af betjeningen kunde vara tillfälligt
anstäld. I båda fallen, men i synnerhet i det sistnämnda fallet, syntes
det sätt ganska lämpligt, som under de sista åren tillämpats, nämligen
att besätta sådana platser med permitterade soldater från icke garnisonerade
regementen. Sålunda hade såsom logementuppassare anstalts
infanterisoldater, hvilka under vapenöfningsuppehållet vid skolan tjenstgjorde
vid sina regementen, och såsom stalldrängar menige af kavalleriet,
hvilka samtidigt med hästarne återginge under en del af sommaren till
sina regementen. På detta sätt hade en relativ besparing i aflöning åt
den, i anseende till det under senare åren betydligt ökade elevantalet,
äfven ökade betjeningen kunnat göras för de tider af året, skolan ej
hade haft direkt behof af hela denna personals tjenst. Dylika anordningar
borde äfven för framtiden vara möjliga samt fördelaktiga.

Beträffande de olika befattningarna eller tjensterna, har chefen
anfört, att organistbefattningen på anförda grunder syntes kunna och böra
indragas.

Sjuksköterskan torde deremot böra bibehållas, utan att detta likväl
borde utesluta möjligheten att, om sådant längre fram skulle befinnas
önskvärdt, i hennes ställe få ytterligare en sjukvårdssoldat kommenderad
till skolan för helt år. Hennes arfvode utginge nu med 600 kronor
årligen, men borde förändras till dagaflöning med förslagsvis 1 krona
75 öre per dag för 365 dagar.

Förutom sjuksköterska hade från äldre tider 1 sjukhusdräng varit
anstäld vid krigsskolans sjukhus, sedan 1890 utbytt mot en kommenderad
sjukvårdssoldat. Denne borde bibehållas under erforderliga tider
af året. Kostnaden beräknades till dagtraktamente å 1 krona 50 öre
under förslagsvis 330 dagar årligen jemte munderingsslitningsersättning
å 33 öre per dag.

Den s. k. gasmästaren vore numera egentligen en sakkunnig uppsyningsman
öfver gas-, vatten- och afloppsledningar och ansvarade för
gasens tändning samt släckning in. in. Han borde derför erhålla ny
benämning och aflöning till honom utgå i form af dagaflöning med förslagsvis
1 krona 75 öre per dag för hela året i stället för nu utgående
årsarfvode af 600 kronor.

120 Fjerde hufyudtiteln.

Trumslagaren (spel) borde, såsom under ungefär sista årtiondet egt
rum, kommenderas till skolan under erforderliga tider af året, hvarför
kostnaden beräknades med dagtraktamente, förslagsvis under 330 dagar
å 1 krona 50 öre, och munderingsslitningsersättning å 33 öre per dag
för samma tid.

Kuskens kontanta aflöning kunde utgå ur staten, enär chefen enligt
förslaget skulle åtnjuta lönetillägg för tjenstehästar och derför skulle
bekosta dessas skötsel in. m.

Stallförmannens arfvode borde utbytas mot dagaflöning, förslagsvis
å 2 kronor per dag för hela året, 730 kronor; ökningen vore föranledd
af ökadt ansvar och ökadt arbete.

Den hittills gällande staten upptoge vidare 22 drängar med en
sammanlagd aflöning af 11,000 kronor. Af dessa drängar hade måst
uttagas 3 förmän, nämligen: 1 till kompaniförrådet och logementen, 1
till allmänna förrådet, kungsgården och yttre arbeténa samt 1 till undervisningslokalerna,
undervisningsmaterielen och slottet i allmänhet,
öfrig betjening utgjordes nu af 1 sjukvårdssoldat, åtskilliga drängar, 1
städerska och 1 renhållerska. Denna betjening vore fortfarande erforderlig
och borde hafva den tjenstgöringsskyldighet och aflöning, som
i förslaget närmare omförmäldes. Visserligen hade något förhöjda dagaflöningar
föreslagits i förhållande till gamla statens, men orsakerna
dertill voro särskildt de under årens lopp ökade lefnadskostnaderna och
de svårigheter, som redan nu tidtals yppat sig vid anskaffning af dugligt
och godt arbetsfolk till den äldre aflöningen, äfvensom sträfvan att,
då ej pensionering af skolans betjeningspersonal förekomme, underlätta
betjeningens uppsägning och ombyte. Det torde likväl böra förbehållas
chefen för skolan att efter rådande förhållanden få i detalj ordna
betjeningspersonalens såväl aflöningsvilkor som årliga tjenstgöringstid,
antagning och uppsägning m. in.

Till böcker och instrument in. m. till stående biblioteket upptoges i
nuvarande stat 500 kronor och till skrifmaterialier likaledes 500 kronor,
tillsammans 1,000 kronor. I medeltal hade dessa båda titlar tillhopa
under åren 1892—96 kräft kronor 1,209: 91 per år. Å ena sidan hade
visserligen inbindning af en ganska stor myckenhet gamla handlingar
samt renovering af flera gamla oljemålningar, tillhörande skolans tafvelsamling,
kräft större kostnader, än vanligen borde ifrågakomma, sedan
allt blefve fullt ordnadt, men å den andra ökades här likasom annorstädes
behofvet af blankett- och annat tryck för expeditionerna samt
äfven af skrifmaterialier till följd af ökad skriftvexling. Det föresloges

Fjerde liufvudtiteln. 121

derför, dels att kostnaderna af ifrågavarande slag redovisades under en
gemensam rubrik och dels att dertill i staten upptoges 1,200 kronor.

Af de 13 hästarne, som i nuvarande stat omförmäldes, voro 10 afsedda
till ridhästar i och för elevernas undervisning i ridning, 1 till
arbetshäst för skolans och kungsgårdens behof och 2 till vagnshästar
till chefens förfogande, på hvilka äfven den nuvarande chefen varit
beriden. Till bestridande af härför erforderliga kostnader hade varit
anslagna 3,000 kronor. Att denna summa ej kunde räcka till vinnande
af ett fullgodt resultat, torde lätt inses. Vid krigsskolan kunde nämligen
remonter ej lämpligen dresseras, enär de flesta ryttarne, eleverna,
voro alldeles ovana vid ridning. Inköp af unga, fullt dresserade hästar
åter vore dyrbart, och äfven om dylikt inköp af hästar kunde ske,
skulle inom få år dylika hästars duglighet för rationel ryttareutbildning
hafva nedgått till följd af den ständigt återkommande tjensten såsom
undervisningsmateriel för, hvad ridkonsten beträffade, på lägsta rekrytstadiet
stående elever. Då nu af ekonomiska och praktiska skäl i allmänhet
blott något äldre hästar kunde till krigsskolan inköpas, måste
deras tjenstetid vid skolan blifva jemförelsevis kort och hästarna ofta
blifva af mindre lämplig beskaffenhet. Hästantalet borde kunna vexla
med elevantalet och således ganska ofta komma att än ökas, än minskas.
Detta åter skulle stöta på stora svårigheter, om remontering
skulle ske åt skolan för statsmedel. Deremot mötte det ej svårighet
att, beroende på elevantalet, utfodra ett större eller mindre antal hästar,
ty fourageringen betalades från elevafgifterna, hvilkas sammanlagda
belopp ökades och minskades med elevantalet. I stället för att hålla
egna ridhästar hade skolan börjat uppgöra med enskilde hästegare om
att vid skolan låta utfodra ridhästar mot rätt för skolan att begagna
dem för ridundervisning och tjenstgöring. Småningom och i allmänhet
från slutet af 1890 till och med 1895 hade dylika uppgörelser egt rum
med rusthållare af lifregementets dragoner. 1895, 1896 och 1897 hade
ridhästarne tagits på utfodring från Norrlands dragonregemente. Härigenom
hade följande fördelar vunnits: remonteringskostnaderna för
ridhästarna besparades och kunde tjena andra krigsskolans ändamål,
för ridundervisningen erhöllos, utan kostnad, i lämplig ålder varande
dresserade hästar, hvilka kunde ombytas, om de visade sig ej längre
motsvara ändamålet o. s. v. Detta tillvägagångssätt hade alltså visat
sig fördelaktigt och borde fortfarande användas, till dess att det i en
framtid möjligen kunde befinnas ändamålsenligare, att för hvarje lärokurs
eleverna af kavalleriet vid kommenderingen till skolan beordrades
medföra tjenstehäst från vederbörligt truppförband, samt att derBih.
till Ri/csd. Prat. 1898. I Sami. 1 Afd. 1 lläft. 1(5

122 Fjerde hufvudtiteln.

utöfver erforderliga hästar inkommenderades från i närheten förlagdt
kavalleritruppförbands eljest ej för tjenstgöring i anspråk tagna hästar.

I sammanhang dermed, att fast chefslön uppfördes på krigsskolans
stat och i denna aflöning inginge lönetillägg för 2 tjenstehästar och
fourageersättning, syntes vagnshästarnes remonterings- och underhållskostnader
kunna indragas. Häraf följde äfven indragning af kuskens
aflöning; men då otvifvelaktigt, vid många tillfällen tjensten hade fördel
af att chefen, i stället för till häst och åtföljd af sin ridknekt såsom
beriden hästhållare, kunde besöka hufvudstaden åkande, exempelvis
då det gälde ofta förekommande brådskande, på hvarandra följande
besök vid kasernerna, i landtförsvarsdepartementet, arméförvaltningen,
krigsundervisningskommissionen o. s. v., då ridning å gatorna skulle
fördröja utförandet, så syntes det vara för tjensten fördelaktigt och
emot chefen billigt, ifall skolan fortfarande underhölle erforderliga
åkdon samt kuskytterbeklädnad och att, då chefens ridnekt och ridhästar
ofta komme att direkt nyttjas i skolans ärenden, chefen berättigades
till kostnadsfri inqvartering och servis samt lyse och bränsle in natura
å Karlberg för sin hästskötare (ridknekt) äfvensom till fritt stallrum
derstädes för sina hästar.

Att arbetshäst med seldon och lämpliga arbetsfordon fortfarande
såsom hittills blefve erforderliga, vore gifvet. Titeln ifråga borde derför
komma att heta: »Remontering af 1 häst och underhåll af seltyg

och åkdon samt kuskytterbeklädnad«. Till bestridande af kostnaderna
härför hade i förslaget upptagits 1,500 kronor.

I samma mån, som krigsskolan blifvit en tillämpningsskola, hade
också de praktiska öfningarna blifvit allt mera förlagda utanför Karlbergs
område. Betydelsen af ombyte af terräng för de taktiska, fortifikatoriska
och topografiska tillämpningsöfningarna, på det undervisningen
ej skulle blifva stereotyp, insåges lätt. Under de praktiska sommaröfningarna
förde alltså krigsskolans elever ett mycket rörligt lif med
förflyttningar dels genom fotmarscher, dels med begagnande af något
transportmedel från en ort till en annan. Enligt häfd hade elevernas
dervid förekommande transporter m. m. bekostats af elevafgifterna,
men befälets och lärarnes dagtraktamenten och resekostnader m. m. af
statsmedel med i medeltal 3,032 kronor 32 öre per är för de sista
5 åren. Då detta rörliga lif, så nödvändigt för elevernas utbildning,
likväl för befäl och lärare måste blifva ganska dyrbart, syntes det billigt
att, oaktadt deras aflöning vore grundad på dagtraktamente, någon
särskild fördel bereddes dem under de praktiska öfningarnas period,
hvarför det nu föreslagits, att för den personal vid krigsskolan, hvars

123

Fjerde hufvudtiteln.

aflöning utginge i form af dagtraktamente efter lägre beräkningen,
detta skulle utbytas mot traktamente efter resereglementet vid förläggning
utom Karlbergs område under tjenstgöring vid elevernas praktiska
öfningar och fälttjenstöfningar. Äfven med iakttagande häraf borde
nedsättning af kostnaderna vara att vänta deraf, att instruktörer från
andra orter i allmänhet ej behöfde hitkommenderas. Under antagande
att nyssnämnda nedsättning af kostnaderna komma- att uppväga de ökade
trafven på öfningarnas förläggning utom Karlbergs område, föreslogs
emellertid att vidblifva den hittills för denna titel beräknade
summan, 3,000 kronor.

Uti nu gällande stat funnos för ved och lyshållning beräknade

6,500 kronor. Medeltalet för de 5 sista åren gåfve en utgiftssumma
för bränsle och lyse af 5,320 kronor 42 öre men för de 3 sista åren
af 4,387 kronor 31 öre. Vid tidpunkten för den nu gällande statens
uppgörande fanns ej vattenledning till Karlberg och alltså ej heller
vattenafgifter. Sedan skolan erhållit vattenledning, hade vattenafgifterna
redovisats under titeln »extra utgifter». Då emellertid utgiften blifvit
ordinarie borde den också föras under en ordinarie titel, och hade den
ansetts lämpligast böra sammanföras med afgifterna för bränsle och
lyse. Då medeltalet för de sista åren syntes hafva så betydligt understigit
den i gällande stat upptagna siffran, att vattenafgifterna, omkring
1,200 kronor, ungefär motsvarade skilnaden, föreslogs att förblifva vid
samma siffra 6,500 kronor med inrymmande äfven af vattenafgifterna
derunder.

Byggnaders underhåll beräknades enligt den nu gällande staten till

7,000 kronor årligen. Medelkostnaden för hvartdera af de 5 sista åren
hade varit 16,824 kronor 50 öre. I fråga om anledningen till, att
dessa kostnader under senare åren blifvit så höga, har chefen lemnat
vidlyftig redogörelse, hvarpå jag ej nu torde behöfva inlåta mig; men
har han tillika yttrat, att det borde med ganska stor säkerhet kunna
antagas, att om underhållet för framtiden sköttes noggrant och planmässigt,
detsamma i allmänhet borde kunna utföras för en summa af
omkring 8,000 kronor årligen, hvarvid likväl vore att märka, att tillgångaime
då ej medgåfve sådana omfattande arbeten, som under de
senare åren utan extra anslag egt rum, men hvilka icke heller torde
behöfvas, så vidt ej sådana arbeten som t. ex. elektrisk belysning
eller lokalernas uppvärmning medelst värmelednings anbringande och
dylikt skulle blifva beslutade och komma till utförande.

I detta sammanhang borde dock, anför chefen för krigsskolan vidare,
erinras derom, att på kungsgårdens mark läge en del byggnader, som,

124

Fjerde hufrudtiteln.

utan eller mot hyra af marken, i äldre tider fått uppföras och innehafvas
af enskilde. Rörande de flesta af dessa — de å Karlbergs trädgårdsmästareboställe
uppförda- uthusen och vid Nytomta varande byggnader
— hade sådana kontraktsbestämmelser uppgjorts, att de antingen redan
tillfallit eller inom vissa år, numera högst 19, komme att tillfalla staten,
hvarigenom dels med afseende å trädgårdsmästarebostället ökade och dels
med afseende å Nytomta ej obetydliga nya intägter (för hushyra) komme
att i sinom tid tillföras krigsskolan. För en del andra lägenheter (Nydal
invid den s. k. Lilla Hornsbergs svängbro) återstode ännu träffandet af
dylikt aftal. Genom dessa och dylika uppgörelser borde krigsskolans
extra inkomster komma att i en framtid ökas och således medel från
kungsgårdens och skolans område blifva tillgängliga för att utöfver det
i staten föreslagna beloppet underlätta i framtiden möjligen erforderliga
större ändringar och reparationer.

För inventarier och husgeråd hade medelkostnaden för år uppgått
till 2,350 kronor. Men det kunde antagas att, enär under denna titel
hörande effekter i allmänhet befunne sig i ett ganska godt och till
antalet tillräckligt skick, den af ålder dertill beräknade årskostnaden af

2,000 kronor icke skulle behöfva öfverskridas.

Det kunde sägas om parken detsamma som om de äldre byggnaderna
med afseende å ålder och behof af underhåll. De äldre träden
voro i allmänhet innanruttna och hade vid stormar och stark blåst i
stort antal fälts till jorden. Det hade derför varit nödvändigt att göra
betydande gallrings- och planteringsarbeten, hvilkas kostnad ej kunnat
hållas inom gränserna för det i staten beräknade beloppet, 450 kronor,
utan uppgått i medeltal till 758 kronor 95 öre per år de sista 5 åren.
Det i gällande stat upptagna beloppet hade påtagligen efter senare
tiders behof varit väl knappt, årskostnaden 758 kronor 95 öre deremot
större, än hvad behofvet i framtiden vanligen borde blifva. Någon
sänkning under denna sistnämnda siffra torde dock anslaget hädanefter
kunna tåla, hvarför i förslaget uppförts 700 kronor.

Till stipendier för underlättande af officersekiperingen för behöfvande
utgående elever, som deraf visat sig förtjente, upptoge nu gällande
stat 6,000 kronor årligen, en summa, som också för framtiden
torde böra för ändamålet bibehållas.

Extra utgifterna hade under senare år, då en mängd arbeten måst
utföras inom hela området för krigsskolans förvaltning i och för allmänna
förbättringar, helt naturligt varit ganska höga. Medelsiffran för
år under de sista 5 åren uppginge till 7,644 kronor 29 öre, men, såsom
ofvan anförts, inginge deri också afgiften för vattenledningsvatten

Fjerde hufvudtiteln. 125

med ett årligt belopp af ungefär 1,200 kronor. Om denna kostnad,
som enligt förslaget skulle komma att utgå under titeln »Bränsle, lyse
och vatten», fråndroges, borde det i förslaget till den nya staten upptagna
beloppet, 7,224 kronor 70 öre, blifva tillräckligt.

Enligt tidigare och nu gällande bestämmelser samt behof skulle
chef, adjutant, tjenstgörande kompanibefäl, redogörare och väbel äfvensom
betjening vara å Karlberg boende, åtnjutande naturainqvartering
derstädes, hvarmed ock af ålder följt en till sin begränsning ej bestämd
servis in natura. Till reglering af detta förhållande borde framställning
till Riksdagen göras derom, att servisersättning och kaserneringskostnader
finge utgå på sätt, som närmare syntes af det föreliggande
förslaget till stat, att åtnjutas af betjeningen in natura men af
öfrig personal, som dertill kunde förklaras berättigad, i kontant.

Frånsedt servisersättning och kaserneringskostnader, hvilka särskilt
redovisades, skulle den sammanlagda kostnaden för tillämpningen af
den föreslagna staten uppgå till 88,300 kronor. Till bestridande af
denna kostnad föreslår chefen, att hittills för krigsskolan utgående
anslagsbelopp 76,729 kronor måtte ökas med ett belopp af 3,971 kronor,
hvilket ungefär motsvarar tillskottet i chefens aflöningsförmåner, och
att härtill måtte läggas de extra inkomster, skolan nu uppbure genom
arrenden, hyror, afgäld för till nya kyrkogården afträdd mark m. m.,
utgörande i rundt tal omkring 7,600 kronor, eller således tillhopa 88,300
kronor. Med ofvannämnda ökning af statsanslaget med 3,971 kronor
skulle emellertid, samtidigt med att krigsskolan erhölle sin chef på
skolans stat, i sjelfva verket för armén (generalstaben) vinnas en ny
öfverstelöjtnantsplats, hvadan ökningen i kostnad blott vore skenbar
och i stället å annat håll borde medföra en afsevärd besparing och
tillväxt i arbetskraft.

Med hänsyn till extra inkomsternas stabilitet har chefen erinrat, att
dessa inkomster hufvudsakligen utgjordes af arrenden, hyror och afgäld,
hvilka, om än underkastade någon vexling, .efter all sannolikhet
snarare skulle komma att ökas än minskas. Från 1889—1890 till
1895— 1896 hade medeltalet af extra inkomsterna stigit med omkring

2,000 kronor. Vidare har han erinrat om det under titeln »byggnaders
underhåll» rörande inkomsterna från Karlbergs trädgårdsmästareboställe
och från Nytomta sagda, hvadan med visshet kunde sägas att, förutom
annan höjning, i en icke allt för aflägsen framtid nya inkomster af
minst 1,000—1,500 kronor årligen borde komma att inflyta.

På grund af hvad sålunda anförts, har chefen för krigsskolan
föreslagit, att framställning till Riksdagen måtte göras om beviljande

126 Fjerde hnfvudtiteln.

från och med år 1899 af ett reservationsanslag för krigsskolan å
Karlberg af 88,300 kronor, att användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med bifogadt underdånigt förslag till förnyad stat för krigsskolan,
med rätt tillerkänd chefen att använda under en titel gjorda
besparingar till bestridande af öfverstigande utgifter under en annan
titel samt med skyldighet för honom att, under hittills gällande dispositionsrätt
öfver kungsgårdens och skolans samt i vissa fall den s. k.
vestra skogens naturaprestationer enligt kongl. brefven den 23 maj
1815 och den 26 januari 1894, till statsverket inleverera samtliga
de kontanta extra inkomster, som kunde komma att inflyta för arrenden
och hyror, afgälder för afträdd mark m. m., åt hvad namn sådana kontanta
inkomster vore.

I sammanhang härmed har han ansett, att framställning borde
göras om det öfvergångsstadgande, att för sådana befattningar, för
livilka en sänkning i aflöningen föreslagits, förändringen af aflöningsbelopp
komme att inträda först vid nästa personalombyte; börande de
obetydliga belopp, som erfordrades för bestridande af härigenom ökad
kostnad, inbesparas å andra titlar.

Uti afgifvet underdånigt utlåtande har arméförvaltningen å civila
departementet framställt allenast, smärre anmärkningar vid det afgifna
förslaget, och har jag låtit iakttaga dessa anmärkningar i det förslag
till stat för krigsskolan, som jag ämnar tillstyrka Eders Kongl. Maj:t
att för Riksdagen framlägga.

Äfven t. f. chefen för generalstaben har uti ifrågavarande ärende
afgifvit underdånigt utlåtande och dervid på det lifligaste förordat, att
chefsbeställningen vid krigsskolan måtte uppföras å skolans stat, i likhet
med hvad förhållandet vore vid krigshögskolan. Att en öfveradjutants
stadigvarande bortkommendering från generalstaben för att
bekläda chefsbefattningen vid krigsskolan, på sätt som alltsedan 1875
egt rum, måste i hög grad menligt inverka på nämnda stabs arbeten,
vore uppenbart för en hvar, som kände dess verksamhet och visste att
af dess knappt tillmätta personal snart sagdt alla officerarne erfordrades
för skötandet af samtliga detaljer, af hvilka, i händelse af officersbrist,
några antingen måste åsidosättas eller ock allenast nödtorftigt handläggas
af de öfriga officerarne, bland hvilka alltför många tillika voro
upptagna af ansträngande lärareverksamhet. Af dessa och åtskilliga
andra angifna skäl vore det synnerligen magtpåliggande, att generalstabens
officerare icke blefve använda i sådana befattningar, hvilka för
längre tid komme att hindra dem från generalstabstjensten; och har

Fjerde liufVudtiteln.

127

t. f. chefen för generalstaben förty hemstält, att chefen för krigsskolan
måtte uppföras å skolans stat i enlighet med hvad skolans chef
föreslagit.

Äfven jag tillstyrker på det lifligaste, att aflöning för krigsskolans
chef må uppföras å dess stat och icke, såsom nu, till hufvudsakligaste
delen bestridas från annat anslag. Att det måste medföra betänkliga
olägenheter, om en regementsofficer, särskild! der han tillhör generalstaben,
år efter år är af annat uppdrag förhindrad att tjenstgöra inom
generalstaben, torde icke vara tvifvelaktigt, om man betänker de
alltmera ökade göromål, som åligga generalstabens redan från början
knappt tillmätta personal. Men äfven om, såsom tänkbart vore,
till chef för krigsskolan utsåges en regementsofficer, tillhörande något
af arméns truppförband, skulle det medföra afsevärda olägenheter, om
han under hela året, utom måhända under repetitionsöfningarna, vore
förhindrad att sköta sin tjenst vid truppförbandet. Då härtill kommer,
att den ökade kostnad för statsverket, som skulle uppkomma, derest
chefen för krigsskolan erhölle aflöning å dess stat, icke är synnerligen
stor i förhållande till de olägenheter, som derigenom skulle försvinna,
anser jag förslaget härom så mycket mera beaktansvärdt. Den nuvarande
chefen för krigsskolan uppbär såsom major vid generalstaben
lön och dagaflöning med tillhopa 4,960 kronor samt å krigsskolans
stat ett arfvode af 3,000 kronor eller således tillsammans 7,960 kronor,
hvaremot för honom å generalstabens stat uppfördt lönetillägg
och fourageersättning för tjenstehästar, tillhopa 1,530 kronor, innehållas
och i likhet med generalstabens öfriga besparingar användas för andra
generalstabens utgifter. I den föreslagna staten äro chefens aflöningsförmåner
upptagna till sammanlagdt 8,490 kronor eller således 5,490
kronor mera än de 3,000 kronor, som chefen å krigsskolans nuvarande
stat uppbär. Afräknas från dessa 5,490 kronor de 1,530 kronor, som,
enligt hvad jag nyss nämnde, å hans majorslön vid generalstaben
innehållas och användas för annat generalstabens ändamål, skulle alltså
generalstaben genom den föreslagna förändringen erhålla en vid staben
tjenstgörande öfveradjutant för en ökad kostnad för statsverket af
allenast 3,960 kronor, hvilket belopp ju ej kan anses högt i jemförelse
med den ökade arbetskraft, som derigenom skulle tillföras staben.

I fråga om hvad den föreslagna staten innehåller rörande öfriga
befattningar vid skolan eller utgifter för dess ändamål, har jag intet
att erinra vid eller tillägga till hvad skolans chef derom anfört.

128 Fjerde hufvudtiteln.

Den föreslagna staten (se bil. n:o 13) slutar å ett sammanlagdt
belopp af 88,300 kronor, oberäknadt servisersättning och kaserneringskostnader,
af hvilka, såsom anmärkning 12 i staten utvisar, de förra
skulle utgå från anslaget till inqvarteringskostnader och de senare in
natura samt således ej föranleda särskild medelsanvisning. Beloppet
88,300 kronor skulle deremot bestridas på så sätt, att krigsskolans
anslag i riksstaten, som för närvarande utgör 76,729 kronor, förhöjdes
med 3,971 kronor till 80,700 kronor, hvarjemte återstående
7,600 kronor skulle bestridas med den uppbörd, som inflyter genom
hyror, arrenden, afgälder m. m. för lägenheter under kungsgården,
dock att härvid, på sätt anmärkning 1 i staten utvisar, hela det belopp,
som utöfver 7,600 kronor årligen på detta sätt inflöte, skulle komma
statsverket till godo. Jag tillåter mig härvid erinra, att krigsskolan
hittills oafkortad! disponerat öfver berörda inkomster och att det ej
lärer lida något tvifvel, att dessa inkomster i den närmaste framtiden
komma att uppgå till sådant belopp, att statsverket derigenom får full
ersättning för det belopp, 3,971 kronor, hvarmed skolans anslag i
riksstaten skulle förhöjas.

Att den föreslagna staten är beräknad för ett antal af högst 100
elever i hvarje kurs, torde böra nämnas; och lärer derför, om antalet
elever i någon kurs skulle blifva högre, det varda nödvändigt, att
Eders Kongl. Maj:t, om så erfordras, på sätt hittills egt rum, anvisar
särskilda medel till bestridande af de ökade kostnader, som häraf föranledas.

På grund af hvad sålunda anförts och då det af skolchefen ifrågasatta
öfvergångsstadgandet icke torde vara behöfligt, hemställer jag i
underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, med godkännande af det vid detta protokoll
fogade förslag till stat för krigsskolan (bil. n:o 13),
öka anslaget till krigsskolan, nu... kronor 76,729: —
med...................................................... » 3,971: —

till

kronor 80,700

Garnisonssjukhusen i Stockholm och å Karlsborg.

[15.] Sedan Riksdagen, med anledning af eu inom Riksdagen i ämnet

Minskning väckt motion, i underdånig skrifvelse den 15 maj 1895 anhållit, att

af detta
anslag.

Fjerde hufvudtiteln. 129

Eders Kongd. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för en omorganisation af
allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm och dervid taga under öfvervägande,
huruvida icke detta sjukhus’ förvaltning lämpligen skulle kunna
förläggas under Svea trängbataljon, samt derefter till Riksdagen inkomma
med det förslag, som af förhållandena kunde föranledas, behagade
Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 24 i nämnda månad uppdraga
åt dåvarande inspektören för trängen att med anledning af hvad
Riksdagen sålunda anhållit inkomma med underdånigt yttrande; och
har sagde inspektör, till åtlydnad af berörda nådiga befallning, aflåtit
sin ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse den 12 november 1895,
deri han — med uttalande deraf, att bland de fel, som vidlådde den
nuvarande organisationen af allmänna garnisonssjukhuset, det förnämsta
vore, att sjukhuset saknade en militär chef för upprätthållandet af disciplinen
såväl bland de sjuke som bland det för sin utbildning till sjukhuset
kommenderade manskapet, äfvensom för ordnandet af detta manskaps
undervisning och för handhafvande! af sjukhusets ekonomi och förvaltning
—- föreslagit, att sjukhusets nuvarande direktion skulle upphöra
och sjukhuset ingå såsom en integrerande del af Svea trängbataljon och
sålunda i allt, såväl hvad anginge den militära som läkarepersonalen,
ställas under chefens för nämnda bataljon ledning och befäl, hvarjemte
han vidare föreslagit, bland annat, att såsom en följd häraf den ekonomiska
delen af sjukhusets angelägenheter borde handhafvas af Svea
trängbataljons förvaltning och att, för handhafvande af uppbörden m. m.
samt för skötseln af sjukhusets inventarier m. m., till tjenstgöring derstädes
borde placeras en förrådsförvaltare, hvaremot den nuvarande
sjukvårdsintendenten icke torde vara behöflig. Vidare har han ansett,
att Svea trängbataljons sjukvårds kompanis skolor borde förläggas till
sjukhuset, hvilket skulle medföra dels stora fördelar med afseende å
utbildningen af arméns sjukvårdssoldater, dels ock besparing derigenom
att nuvarande sjukhusdrängar och vaktmästare blefve öfverfiödiga.

Öfver detta förslag hafva underdåniga utlåtanden afgifvits af sjukhusets
direktion, medicinalstyrelsen samt armé förvaltningen å intendentsoch
civila departementen.

Sjukhusets direktion har instämt med inspektören för trängen derutinnan,
att den nuvarande, alltför talrika direktionen borde bortfalla
och sjukhuset ställas under befäl af eu militär chef för upprätthållande
af disciplinen inom sjukhuset och för handhafvandet af dess ekonomi
och förvaltning, äfvensom deri, att detta chefskap borde anförtros åt
chefen för Svea trängbataljon, men direktionen har deremot icke kunnat
biträda förslaget att sjukhuset skulle utgöra en del af nämnda baliih.
till Riksd. hot. 18U8. I Sami. 1 Afd. I Käft. 17

130

Fjerde hufvudtiteln.

taljon eller att sjukhusets ekonomi skulle handhafvas af bataljonens
förvaltning, utan ansett nödigt, att denna ekonomi handhades af en
sjukhusförvaltning, bestående af chefen för Svea trängbataljon, såsom
tillika chef för sjukhuset, och en sjukhusintendent med biträde af en
kassakontrollant, hvarjemte direktionen ansett sig icke kunna tillstyrka,
att bataljonens sjukvårdskompanis skolor för beständigt förlädes till
sjukhuset, enär detta skulle medföra olägenheter både för bataljonen
och för sjukhuset. Närmast under chefen för sjukhuset borde, enligt
direktionens åsigt, lyda en öfverläkare, som helst borde vara regementsläkaren
vid Svea trängbataljon, samt en kapten från denna bataljon, hvilken
skulle kommenderas till tjenstgöring vid sjukhuset för att upprätthålla
disciplinen och ordningen derstädes. Vidare borde der anställas eu intendent
och ett auditörsbiträde samt på längre tid från trängbataljonen
dit kommenderas en subalternofficer, en fanjunkare såsom väbel och
två sergeanter, för hvilka samtliga, med undantag af auditören, bostad
vid sjukhuset borde beredas. Sjukhusvaktmästarne borde icke ersättas
med manskap från trängbataljonen, men väl med derifrån afskedade, i
reserven qvarstående korpraler, hvaremot läkare och öfrig nu icke
omförmäld personal vid sjukhuset borde förblifva oförändrad, så vidt
densamma ej berördes af den sålunda föreslagna omorganisationen; och
har direktionen tillika ifrågasatt, att någon ersättning borde beredas
chefen för Svea trängbataljon för de ökade göromål, han skulle komma
att erhålla.

Ofverfältläkaren vid Stockholms garnison och den civile ledamoten
af sjukhusets direktion hafva i vissa afseenden varit af skiljaktig mening,
på sätt af dem afgifna särskilda yttranden närmare utvisa.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt, att allmänna garnisonssjukhuset
måtte förenas med Svea trängbataljon och jemte all till sjukhuset hörande
personal ställas under chefens för nämnda bataljon befäl; att
närmast under honom befälet vid sjukhuset skulle föras af regementsläkaren
vid trängbataljonen såsom chefläkare; att sjukhusläkarebefattningarna
vid garnisonssjukhuset skulle bestridas af bataljonens båda bataljonsläkare,
saml* att underläkareinstitutionen vid sjukhuset måtte omorganiseras
till en utbildningskurs för blifvande militärläkare. Skälen
till denna sin hemställan har medicinalstyrelsen utvecklat i ett vidlyftigt
utlåtande, i hvars slut de sammanfattats sålunda, att den ifrågasatta omorganisationen
af sjukhuset skulle medföra följande fördelar, nämligen:
en med organisationen af flyttande sjukhus i fält i möjligaste mån öfverenstämmande
fredsorganisation; en mera tidsenlig förvaltning af sjukhuset
i förening med bättre ordning och disciplin inom detsamma; bättre sjuk -

Fjerde hufvudtiteln. 131

vård, enär sjukhusläkareplatserna skulle komma att besättas med äldre
och mera erfarna militärläkare, än nu vore fallet; en bättre och mera
systematisk utbildning af sjukvårdsunderbefäl och manskap, hyarjemte
en för aspiranter till militärläkarebefattningar välbehöflig undervisning
och utbildning skulle kunna åstadkommas; och borde den förändrade
organisationen af sjukhuset, enligt hvad medicinalstyrelsen antoge, kunna
åstadkommas utan ökade kostnader för statsverket.

Inom arméförvaltningen hafva vid behandlingen af detta ärende
olika meningar uttalats. Pluraliteten, generalkrigskommissarien och krigsrådet
å förvaltningens civila departement, hafva anfört, att uti Riksdagens
ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse uttryckligen uttalats,
att Riksdagen vid framställandet af förslaget om allmänna garnisonssjukhusets
förläggande under Svea trängbataljon tagit — såsom ock
naturligt vore — väsentlig hänsyn till garnisonssjukhusets belägenhet i
närheten af trängbataljonens etablissement, men att i detta hänseende
frågan emellertid syntes hafva kommit i ett nytt läge, sedan numera
förelåge ett af öfverintendentsembetet först väckt och af medicinalstyrelsen
derefter framstäldt förslag att, med försäljande af det åt garnisonssjukhuset
nu upplåtna, efter framdragande af strandgatan å Kungsholmen
i värde högst betydligt ökade område med derå befintliga, för
sitt nuvarande ändamål otidsenliga bj^ggnader, för köpesumman uppföra
annat garnisonssjukhus, hvilket då naturligtvis måste förläggas i närheten
af de för ojemförligt största delen af hufvudstadens garnison uppförda
etablissementen å Ladugårdsgärdet. Att detta förslag, hvarför
alla grunder syntes tala, så väl ur synpunkten af garnisonens sjukvård
som den allmänna hygienens, och som ekonomiskt endast vore en tilllämpning
af samma förfaringssätt, som vunnit godkännande i fråga om
beredande af nya kasernetablissement. för garnisonstrupperna, inom den
allra närmaste tiden torde komma till utförande, syntes vara utom tvifvel.
Men då vore också det af Riksdagen ur trängetablissementets läge
i förhållande till sjukhuset hemtade lämplighetsskälet försvunnet, och
om föreningen ändock komme att ega rum, torde den för trängbataljonens
så väl befäl som läkare möjligen uppkommande svårigheten att
sköta de båda vidt åtskilda etablissementen kanske framtvinga fråga
om öfverflyttande af trängetablissementet i dess helhet till Ladugårdsgärdet
eller vidtagande af någon annan åtgärd, om hvars beskaffenhet
ännu icke förelåge någon utredning, men som i hvarje fall komme att
medföra kostnad. Under sådant förhållande och då i öfrigt angående
ej mindre den föreslagna åtgärdens lämplighet i allmänhet än äfven
sättet för dess genomförande väsentligt olika meningar rådde mellan och

132 Fjerde hufvudtiteln.

inom de myndigheter, som yttrat sig i frågan, och härtill komme, att
förslaget syntes i betydligt högre grad taga hänsyn till inöfvandet af
sjukvårdsmanskapet än till uppfostran af militärläkare och till de sjukas
ändamålsenliga skötsel, ville det förefalla, som om ärendet skulle tarfva
en ytterligare utredning af beskaffenhet att icke kunna af arméförvaltningen
nu lemnas. Förvaltningen vore derför af den åsigt, att före
frågan om omorganisationen af sjukhusets administrativa förhållanden
borde afgöras frågan om flyttningen af detsamma, då under tiden för
dennas genomförande organisationsfrågan kunde hinna ytterligare skärskådas
och särskildt kunna vinnas öfversigt öfver de för ändrad förläggning
af trängbataljonen eller någon del deraf till följd af sjukhusets
flyttning till äfventyrs nödiga åtgärder och derur uppkommande kostnader,
hvarom ännu ingen utredning funnes.

Från detta utlåtande hafva de öfriga två i ärendets handläggning
inom arméförvaltningen deltagande ledamöterne, generalintendenten samt
chefen för intendentsdepartementets sjukvårdsbyrå, varit af skiljaktig
mening och för sin del framlagt detaljeradt förslag till omorganisation
af allmänna garnisonssjukhuset, åtföljdt af kostnadsberäkningar och
förslag till ny stat för sjukhuset; och torde det tillåtas mig att få för
detta förslag närmare redogöra.

Deri uttalas till en början, att såsom en allmänt giltig grundsats
gälde, att i hvarje militärorganism en person borde vara chef och att
denne person, så vidt möjligt, borde vara fackmannen. Han borde utöfva
chefskapet och ledningen i såväl militäriskt-disciplinärt som
administrativt-ekonomiskt hänseende, likasom han äfven borde bära
ansvaret för tjenstens behöriga gång i alla dess grenar. Under sådan
förutsättning borde chefskapet vid allmänna garnisonssjukhuset utöfvas
af den till rangen främste af de vid detsamma anstälde militärläkarne.
Men de svenske militärläkarnes uppfostran i rent militära ämnen vore
ännu icke sådan, att det militära befälet i hela dess vidd öfver ett stort
sjukhus med alla deraf följande rättigheter och skyldigheter kunde öfverlemnas
åt en militärläkare, och allmänna garnisonssjukhuset torde
derför i militärt-disciplinärt hänseende böra ställas under en militärperson
eller militärmyndighet. Härtill vore chefen för Svea trängbataljon
den lämpligaste, enär såväl chefläkaren som biträdande läkare
och det manskap, som borde kommenderas att bestrida sjukvaktaretjenst
vid sjukhuset, syntes böra tillhöra denna bataljon. För den omedelbara
uppsigten öfver disciplinen inom sjukhuset borde chefen för
Svea trängbataljon till tjenstgöring vid sjukhuset kommendera en officer
och för denne bostad beredas å sjukhuset. För sådan kommendering

133

Fjerde hufvudtiteln.

förfogade bataljonschefen under de 4 månader af året, då enligt nu
gällande bestämmelser bataljonens sjukvårdskompanis skolor voro förlagda
till sjukhuset, öfver de till dessa skolor såsom skolchefer kommenderade
subalternofficerare, och under 2 månader (60 dagar) torde bataljonschefen
för ändamålet kunna kommendera en af de subalternofficerare,
för hvilka å bataljonens stat vore uppförd dagaflöning under endast
60 dagar. Men för den öfriga tiden af året borde å sjukhusets
stat uppföras dagaflöning för en till detsamma från Svea trängbataljon
kommenderad subalternofficer med 2 kronor under 180 dagar, eller således
360 kronor. Något arfvode för det ökade arbete, bataljonschefen
skulle erhålla genom åliggandet att vara chef för sjukhuset, torde ej
behöfva ifrågakomma, då detta arbete icke torde blifva af synnerligen
omfattande beskaffenhet.

I omedelbart sammanhang med frågan om det militära chefskapet
öfver sjukhuset stode frågan om sjukhusets ledning i ekonomiskt-administrativt
hänseende, i hvilken fråga de nryndigheter, som förut yttrat
sig, varit af olika meningar. Då emellertid, enligt fältförvaltningsreglementet,
det vore chefläkaren, som vore ansvarig för ersättningen,
vården och redovisningen af all vid vederbörande sjukvårdsanstalt
befintlig materiel, och då alla till kassa- och räkenskapsväsendet
hörande ärenden vid sjukhus i fält skulle afgöras af vederbörande chefläkare
på föredragning af en såsom intendenturtjensteman tjenstgörande
underofficer, samt det torde vara lämpligt att ordna förhållandena i
fred och fält så lika som möjligt, torde för sådant ändamål vid allmänna
garnisonssjukhuset böra inrättas en sjukhusförvaltning, bestående
af chefläkaren och sjukhusintendenten, hvarjemte den från trängbataljonen
till sjukhuset kommenderade officeren borde kunna tjenstgöra
som kassakontrollant. Härigenom blefive förvaltningen under fred densamma
som under krig. hvilket icke skulle blifva förhållandet, om Svea
trängbataljons förvaltning skulle handhafva sjukhusets ekonomi, hvarförutom
vore att märka, att vid en eventuel förflyttning af garnisonssjukhuset
till Ladugårdsgärdet afståndet skulle i hög grad försvåra
gemensam förvaltning för Svea trängbataljon och sjukhuset.

Något särskildt, juridiskt biträde vid sjukhuset syntes icke vara
erforderligt, utan borde den vid Svea trängbataljon anstälde auditören
kunna tillförbindas att utan särskildt arfvode i fall af behof stå till
sjukhusets förfogande. Deremot syntes det vara lämpligt, att ett underbefäl
ur Svea trängbataljon kommenderades att tjenstgöra vid sjukhuset
dels såsom skrifbiträde åt sjukhusintendenten och dels för vinnande af
ytterligare utbildning i sjukhusförvaltningstjenst, och borde de särskilda

134 Fjerde hufvudtiteln.

aflöningsförmåner, som af en sådan kommendering betingades, nämligen
dagaflöning och portionsersättning för en sergeant under 320 dagar,
med tillhopa 454 kronor 40 öre uppföras å sjukhusets stat.

Vid bedömande af frågan om det antal läkare, som vid sjukhuset
kunde erfordras för sjukvården, ville det, vid anstäld jemförelse med
andra sjukhus i Stockholm, synas som skulle det vara fullt tillräckligt
att å garnisonssjukhusets stat uppföra 2 läkare, en för invärtes och en
för utvärtes afdelningen, biträdda vid sjukvården af 6 underläkare, såsom
förhållandet varit under de senaste åren. Af de. 2 öfverläkarne
skulle den ene derjemte sköta en chefläkares åligganden. Regementsläkaren
vid Svea trängbataljon borde innehafva denna chefläkarebeställning
vid sjukhuset och en af samma bataljons bataljonsläkare kommenderas
såsom läkare vid den andra afdelningen. Såsom arfvode åt chefläkaren
torde böra anslås 1,500 kronor jemte bostad och ved och åt bataljonsläkaren
ett arfvode af 1,000 kronor, äfvenledes jemte bostad och ved.

Å garnisonssjukhusets stat funnos för närvarande uppförda arfvoden
åt 8 underläkare efter 1 krona 50 öre om dagen, hvarjemte desse åtnjöto
fri, möblerad bostad jemte ved. Dessa förmåner torde böra bibehållas
oförändrade, hvaremot underläkarnes antal syntes kunna nedsättas
till 6 under hvarje halfår, på sätt under de senaste 20 åren utan
olägenhet varit förhållandet. Den af medicinalstyrelsen ifrågasatta omändringen
af denna underläkareinstitution till en aspirantkurs för blifvande
militärläkare syntes vara synnerligen önskvärd och tillstyrktes.

Att, på sätt medicinalstyrelsen ifrågasatt, förlägga sjukvårdsunderbefälsskolorna
vid äfven Norrlands och Vendes trängbataljoner till allmänna
garnisonssjukhuset torde blifva oundgängligen nödvändigt, så
vidt anginge dessa bataljoners korpralsskolor; och det torde derför
kunna ifrågasättas, huruvida icke underbefäl från dessa båda bataljoner
borde alternera med underbefäl från Svea trängbataljon i de kommenderingar
till garnisonssjukhuset, som borde bestridas af underbefäl från
trängbataljon. Väbel, jourhafvande underofficer samt 2 underbefäl af
manskapsklassen såsom öfversjukvaktare borde nämligen från trängbataljons
sjukvårdskompani kommenderas till sjukhuset, och dessa befattningar
kunde under den tid, 4 månader, då skolorna voro förlagda
till sjukhuset, bestridas af till dessa skolor kommenderadt underbefäl.
Enär dessutom allt underbefäl enligt Svea trängbataljons stat skulle vara
inkalladt till tjenstgöring under minst 45 dagar eller IV2 månad, torde
å sjukhusets stat behöfva uppföras löneförmåner jemte portion eller
portionsersätlning för nämnda underbefäl under allenast återstående
6V2 månader.

Fjerde hufvudtiteln. 135

Fördelarna af att vid en sjukvårdsinrättning till biträde vid sjukvården
hafva fullt utbildade sköterskor vore allmänt erkänd, och å
sjukhusets stat borde derför uppföras dels 1 operationssköterska för
tillsynen å operationssalen med der befintlig materiel, dels 2 sjuksköterskor
för svårare sjukdomsfall å invärtes- samt ögon- och kirurgiska
afdelningarna, och dels 1 sjuksköterskebiträde för att biträda vid påkommande
behof. Vidare borde, på sätt som nu vore fallet, finnas
1 förestånderska för tvätt och lagning, 2 tvättpigor, 1 kokerska, 1 kökspiga,
1 maskinist, 1 portvakt och 2 gårdsdrängar. Kokerskan och
kökspigan borde erhålla kost in natura och deras kontanta aflöning i
stället minskas.

Deremot kunde de nuvarande arfvodena för civil ledamot af direktionen,
sekreterare och advokatfiskal samt t. f. revisor utgå, enär dessa
befattningar vid omorganisationen blefve onödiga. Likaså torde arfvodet
till prest kunna indragas, enär till regementspastors vid Svea trängbataljon
åligganden syntes kunna läggas den presterliga tjenstgöringen
vid garnisonssjukhuset. Likaså borde de 2 nu befintliga vaktmästarebefattningarna
och befattningen såsom baderska kunna indragas.

På dessa grunder har upprättats förslag till aflöningsstat, slutande
å. 16,990 kronor 5 öre, deri inberäknadt kosthåll för vissa i staten upptagna
personer; och har härvid erinrats, att detta belopp med 6,638
kronor 7 öre understiger den nuvarande aflöningsstaten, hvarjemte påpekats,
att då enligt förslaget de båda vid sjukhuset tjenstgörande
läkarne skulle vara der boende, deraf skulle följa eu minskning i utgifter
under anslaget till inqvarteringskostnader med 735 kronor.

Med åberopande af hvad sålunda anförts, hafva desse båda ledamöter
af arméförvaltningen såsom sin åsigt uttalat: att det militära
befälet öfver garnisonssjukhuset borde utöfvas af chefen för Svea trängbataljon
och under honom befälet vid sjukhuset föras af regementsläkaren
vid nämnda bataljon såsom chefläkare vid sjukhuset, hvarjemte
till hans biträde för disciplinens upprätthållande borde ur samma bataljon
till sjukhuset kommenderas en subalternofficer; att sjukhuset i ekonomiskt-administrativt
hänseende borde ställas under en sjukhusförvaltning,
bestående af chefläkaren med biträde af sjukhusintendenten samt
med nyssnämnde subalternofficer såsom kassakontrollant; att läkarevården
vid sjukhusets ena afdelning borde bestridas af chefläkaren och
å den andra afdelningen utaf den ene af Svea trängbataljons bataljonsläkare;
samt att underläkareinstitutionen vid sjukhuset bordo omorganiseras
till en aspirantkurs för blifvande militärläkare.

136 Fjerde hufvudtiteln.

Att allmänna garnisonssjukhuset är i behof af omorganisation lärer
vara uppenbart, och detta behof har ej heller af någon af de i ärendet hörda
myndigheterna blifvit bestridt, utan är det allenast i fråga om detaljerna af
den blifvande organisationen, som olika meningar yttrats. I detta afseende
delar jag i allo de åsigter, som inom arméförvaltningen yttrats af
generalintendenten och chefen för sjukvårdsbyrån, och lärer jag, till
undvikande af allt för stor vidlyftighet, alltså kunna hänvisa till den
utredning, som derom i det föregående lemnats. Inom arméförvaltningen
har visserligen af två andra ledamöter på anförda skäl uttalats
den mening, att frågan om en förändrad organisation af garnisonssjukhusets
administrativa förhållanden borde anstå, till dess väckt fråga
om sjukhusets flyttning till annan plats hunnit afgöras. Sannolikt är
väl, att garnisonssjukhuset inom en ej allt för aflägsen framtid måste
förflyttas från sin nuvarande till någon annan, för ändamålet mera välbelägen
plats, men någon anledning att derför undanskjuta afgörandet
af det synnerligen trängande behofvet af sjelfva sjukhusets omorganisation
synes mig icke förefinnas. De skäi, som för en sådan åsigt
anförts, torde också vid närmare granskning icke finnas hållbara. Äfven
om sjukhuset skulle komma att förflyttas till Ladugårdsgärdet och
således varda beläget på långt afstånd från Svea trängbataljons nuvarande
etablissement, synes mig derigenom något hinder icke möta
för genomförandet af den förändrade organisation af sjukhusets styrelse
och förvaltning, som jag förordat. Den personal från Svea trängbataljon,
som derest mina åsigter i frågan godkännas, skulle komma
att tjenstgöra vid sjukhuset, skulle nämligen icke, om man undantager
bataljonschefen och regementsläkaren, samtidigt hafva annan
tjenstgöring vid bataljonen, och något hinder att förlägga sjukhuset å
Ladugårdsgärdet synes alltså icke kunna härigenom möta. Hvad bataljonschefen
beträffar torde den öfveruppsigt och det högsta befäl öfver
sjukhuset, som han skulle erhålla, icke blifva af beskaffenhet att på
något sätt verka hindrande för hans tjenstgöring vid bataljonen, äfven
om afståndet mellan sjukhuset och bataljonens etablissement blefve
större än för närvarande. Och hvad regementsläkaren angår, skulle
han visserligen komma att bo på sjukhuset och der få sin hufvudsakliga
verksamhet, men äfven om sjukhuset blefve förflyttadt, torde denna
omständighet icke utgöra något hinder för honom att samtidigt kunna
utöfva de åligganden, som äro förenade med regementsläkarebefattningen
vid bataljonen. Jag kan således icke finna, att den uppkomna
och ännu under utredning varande frågan om sjukhusets förflyttning
kan på något sätt utgöra hinder för afgörandet af frågan om en för -

137

Fjerde hufvudtitelu.

ändrad organisation af sjukhusets styrelse och förvaltning, utan tillstyrker
jag, att denna senare fråga nu underställes Riksdagens pröfning.

Såsom jag förut yttrat, delar jag i detta hänseende de åsigter,
som uttalats af generalintendenten och chefen för sjukvårdsbyrån.

Skulle dessa åsigter vinna godkännande, komme, såsom de påpeka,t
vissa af de nuvarande befattningarna vid sjukhuset att blifva öfverflödiga
och således böra indragas. Något hinder härför förefinnes icke,
enär de nuvarande innehafvarne af dessa befattningar äro antagna
allenast tills vidare mot arvode eller aflöning per dag. Hvad särskildt
angår den vid sjukhuset anstälda betjeningen, skulle två vaktmästare
samt den vid sjukhuset anstälda baderskan vid den ifrågasatta nya organisationen
blifva öfverflödiga. För den sistnämnda, som varit i sjukhusets
tjenst anstäld i mera än 40 år, torde sysselsättning som portvakt
måhända kunna beredas eller, om detta icke låter sig göra, pension å
indragningsstat böra äskas, men för de båda vaktmästarne, som ännu
äro i sina bästa år, bör väl annan anställning i statens tjenst, om
möjligt, beredas.

Beträffande det förslag till stat för sjukhuset, som af de båda
reservanterna inom arméförvaltningen förordats, har jag allenast att
erinra, att deri icke upptagits de i nu gällande stat »till underhållet»
anslagna medel, 43,658 kronor 88 öre, och torde dessa medel, för utjemnande
af anslagets slutsumma, böra i den nya staten förhöjas med
1 krona 7 öre och således upptagas till 43,659 kronor 95 öre.

I enlighet med de åsigter jag nu uttalat, har jag låtit upprätta
förslag till ny stat för allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm (bil.
n:o 14), slutande å 60,650 kronor. Då den nuvarande staten för detta
sjukhus slutar å ett belopp af 67,287 kronor, skulle, vid godkännande
af denna stat, anslaget till gamisonssjukhusen i Stockholm och å Karlsborg
kunna minskas med skilnaden eller 6,637 kronor.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, med godkännande af det vid detta protokoll
fogade förslag till stat för allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm, minska anslaget till garnisonssjukhusen
i Stockholm och å Karlsborg,

nu.........................................................	..... kronor	77,287: —
med .................................................	»	6,637: —
till ........................................	..... kronor	70,650: —
bih. till lliksd. Prot. 18D8. 1 band. 1 Afd. 1 lläft.		18

138

Fjerde hufvudtiteln.

[16.]
Ökning
af detta
anslag.

[17.]

ökning
af detta
anslag.

Det icke garnisonerade infanteriets och det indelta kavalleriets

vapenöfningar.

Såsom jag ofvan under [5.] anfört, skulle, vid bifall till min der
gjorda hemställan om antagande af ny stat för Gotlands trupper, nu
ifrågavarande anslag behöfva förhöjas med 9,492 kronor; och jag hemställer
derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [5, a] föreslagits,
öka anslaget till det icke garnisonerade infanteriets
och det indelta kavalleriets vapenöfningar,

nu ............... kronor 1,099,440: —

med................... » 9,492: —

till ............................................... kronor 1,108,932: —

Arméns vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets
öfningar och materiel.

Jag har i det föregående under två särskilda punkter omförmält, att
detta anslag erfordrar förhöjning. Dels har jag nämligen under [5, a]
här ofvan omnämnt, att det förslag till förändrad organisation af truppförbanden
å Gotland, som jag der tillstyrkt, skulle kräfva en ökning af
nu ifrågavarande anslag med 5,145 kronor, och dels har jag under [13.]
här ofvan uttalat, att af der angifna skäl nu förevarande anslag skulle
behöfva höjas med 28,000 kronor, deraf 10,000 kronor för ökad ammunitionsförbrukning
vid skjutskolan för infanteriet och kavalleriet under
den förändrade organisation af denna skola, som jag der tillstyrkt,
samt återstående 18,000 kronor för möjliggörande af utsträckta skjutöfningar
vid armén.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att öka anslaget till arméns vapen, ammunition
och skjutöfningar samt artilleriets öfningar och materiel

nu ...................................................... kronor 1,299,855: —

dels, vid bifall till hvad under

[5, a] föreslagits, med.............. » 5,145: —

Transport kronor 1,305,000: —

Fjerde hufvudtiteln.- 139

Transport kronor 1,305,000: —
dels, vid bifall till hvad under

[13.] föreslagits, med ............... » 10,000: —

och dels för möjliggörande af utsträckta
skjutöfningar vid armén

med .............................................» 18,000: —

till .................................................... kronor 1,333,000: —

Arméns byggnader och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens

öfningar och materiel.

Arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet hav uti sin förenämnda
underdåniga skrifvelse den 15 november 1897, angående departementets
medelsbehof för år 1899, hemstält om förhöjning af detta
anslag, hvilket, i riksstaten för år 1898 upptaget till 450,000 kronor,
är afsedt till följande ändamål, nämligen:

till nybyggnader och underhåll af fästningarna samt arméns hus och

byggnader i garnisonsorterna................................ kronor 268,244: —

» fortifikationens praktiska öfningar ......................... » 26,000: —

» underhåll af fortifikationens materiel ................... » 21,500: —

» kommendantskapsutgifter ............................................. » 18,000: —

» underhåll af byggnader å mötesplatserna ........... » 116,256: —

eller tillhopa .................................................................. kronor 450,000: —

och har arméförvaltningen härvid erinrat, att sedan Eders Kongl. Maj:t
med anledning af förvaltningens derom gjorda underdåniga framställning,
föreslagit 1897 års Riksdag att öka de till nybyggnader och underhåll
af fästningarna samt arméns hus och byggnader i garnisonsorterna anvisade
medel, hvilka för år 1897 utgjorde 223,526 kronor, med 75,000
kronor, deraf 40,000 kronor beräknats för underhåll af äldre byggnader
och sådana under de senare åren tillkomna byggnader, hvilkas uppförande
icke föranledts af urtima Riksdagens år 1892 fattade beslut
om en förbättrad härordning, samt 35,000 kronor för underhåll af de
nya kasernetablissement, som af denna härordning påkallades, så
hade Riksdagen allenast på det sätt bifallit denna nådiga proposition, att

35,000 kronor beviljades till underhåll af de etablissement, hvilkas uppförande
blifvit eu följd af urtima Riksdagens beslut, samt 9,718 kronor
för underhåll af de fästningsverk, som under de senare åren tillkommit.

140

Fjerde hufvndtiteln.

Då sålunda — fortsätter arméförvaltningen — några ökade underhållsmedel
icke erhållits för den förstnämnda kategorien af byggnader,
men landtförsvarets hus och byggnader omöjligen kunde på ett tillfredsställande
sätt underhållas utan förhöjning af hittills dertill anslagna
medel, måste förvaltningen — som det ju ålåge öfvervaka, att statens under
dess vård stälda byggnader icke förfölle — inför Eders Kongl. Maj:t
förnya sin anhållan om beredande af ökade anslagsmedel för ifrågavarande
vigtiga ändamål, och har förvaltningen till skäl för denna sin
framställning åberopat, att, enligt hvad en bifogad förteckning utvisade,
byggnadskostnaden för de efter år 1883 genom fortifikationsdepartementets
försorg til^omna etablissement och byggnader m. m., för hvilka
icke underhållsmedel ännu blifvit särskildt beviljade, uppginge till
2,260,132 kronor 72 öre, och att då kostnaden för byggnadsunderhåll
icke kunde beräknas lägre än till 1,5 procent af byggnadskostnaden,
de omförmälda byggnadernas underhåll medförde en årlig utgift af omkring

34.000 kronor, hvartill förvaltningen icke disponerade någon tillgång.
Beträffande den omförmälta förteckningen, erinrar förvaltningen, att
deri upptagits en del byggnader å Q viberg af det skäl, att Första
Göta artilleriregementes äldre kasern underhållits af Göteborgs stad,
men att deremot lifgardesregementenas nya kasernetablissement icke
upptagits i förteckningen, ehuru dessa stora och fullständiga etablissement
efter några år måste komma att kräfva större utgifter för underhåll
än dessa regementens gamla, jemförelsevis små etablissement.

Vidare framhåller arméförvaltningen såsom skäl för sin förevarande
framställning den betydliga prisstegring å såväl arbete som byggnadsmaterialier,
som egt rum sedan år 1883, då den senaste höjningen af
anslaget till arméns äldre byggnader beviljades, en prisstegring, som
ensamt för sig betingade en förhöjning af anslaget, motsvarande hvad
Eders Kongl. Maj:t af 1897 års Riksdag äskat. Vid flere föregående
tillfällen hade arméförvaltningen redan nödgats anmäla, att de till underhåll
af arméns, af 1892 års förbättrade härordning icke föranledda
byggnader samt af fästningsverken tillgängliga medlen under flera år
visat sig otillräckliga. Nu hade arméförvaltningen ytterligare att anmäla,
att för år 1897 behöfliga reparationsarbeten till ett sammanlagdt
belopp af ej mindre än omkring 67,000 kronor måst af brist på medel
underlåtas, och likväl hade årets stat måst öfverskridas med mer än

11.000 kronor, hvarförutom Eders Kongl. Maj:t, med anledning af det
oafvisliga behofvet derutaf, anvisat 7,500 kronor för iståndsättande af
lifgardets till häst forna, nu till Andra Svea artilleriregemente upplåtna
kasernbyggnader. Det torde derför vara tvifvelaktigt, huruvida kronans

Fjerde hufvudtiteln. 141

ifrågavarande byggnader skulle, äfven om den nu ifrågasatta anslagsförhöjningen
för år 1899 blefve beviljad, kunna, utan särskilda åtgärder,
försättas i fullgod t skick.

Förvaltningen påpekar härefter, att förutom den brist i anslag,
som nu framhållits, sådan brist med all säkerhet inom kort vore att
emotse å de till underhåll af byggnader å mötesplatserna anvisade
medel af det skäl, att de värnpligtiges öfningstid blifvit utsträckt och
fordringar på beqvämlighet, som hittills föga tillgodosetts, till följd
deraf säkerligen komme att ökas. Äfvenså torde, af skäl som ofvan
vidrörts, framdeles ökade anslagsmedel erfordas för underhållet af lifgardesregementenas
nya kasernetablissement.

Af hvad sålunda anförts, lärer, fortsätter arméförvaltningen, framgå,
att, utöfver hvad 1897 års Riksdag beviljat till underhåll af fästningarna
samt arméns hus och byggnader å garnisonsorterna, eller 268,244
kronor, ytterligare minst 34,000 kronor dertill skulle erfordras; men
förvaltningen hade emellertid ansett sig nu böra inskränka sig till den
summa, som begärts i dess underdåniga skrifvelse den 15 november
1896, och har för den skull anhållit, att Eders Kongl. Maj:t måtte af
Riksdagen äska, att anslaget till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och materiel från och med
år 1899 måtte förhöjas med 30,000 kronor.

Såsom arméförvaltningen erinrat, behagade EMers Kongl. Maj:t på
min underdåniga hemställan föreslå sistlidet års Riksdag att öka nu
ifrågavarande anslag med 75,000 kronor, deraf 35,000 kronor beräknades
åtgå för underhåll af de i följd af den nya härordningen erforderliga
nya kasernetablissementen och återstoden för underhåll af
andra byggnader samt fästningsverken. Eders Kongl. Maj:ts berörda
förslag blef af Riksdagen allenast i så måtto bifallet, att anslaget ökades
med 44,718 kronor, deraf 35,000 kronor för underhåll af de i följd
af den förbättrade härordningen erforderliga nya kasernetablissementen
samt återstoden, 9,718 kronor, för underhåll af åtskilliga under de
senare åren tillkomna nya fästningsverk. Men för underhållet af alla
de många byggnader m. m. i öfrigt, som med ifrågavarande anslag
skola underhållas, fann Riksdagen någon ökning af anslaget icke erforderlig.
Af den vid arméförvaltningens ofvanberörda skrifvelse fogade
förteckning å efter år 1883 tillkomna byggnader och kasernetablissement
m. m., som jag nyss ornförmält, framgår emellertid, att efter

142 Fjerde hufvud titeln.

nämda år, förutom de i följd af 1892 års förbättrade härordning tillkomna
kasemetablissementen äfvensom lifgardesregementenas nya etablissement,
uppförts byggnader in. m., som skola med ifrågavarande
medel underhållas, till ett sammanräknadt värde af mer än 2,260,000
kronor. Att alla dessa många och delvis dyrbara byggnader icke kunna
behörigen underhållas med samma medel, som förut beräknats och
jemväl erfordrats för underhållet af derförut befintliga byggnader, lärer
vara uppenbart. Och efter år 1883 har uti de för underhållet af
fästningarna och landtförsvarets hus och byggnader afsedda medel icke
någon annan förhöjning skett, än att, förutom nyssnämnda 9,718 kronor,
derå år 1888 tillkommit 5,876 kronor för underhåll af Svea trängbataljons
kasern och kaserngård m. m., hvilka byggnader icke äro
upptagna i nyss omförmälda förteckning. Jag kan derför icke annat än
instämma med arméförvaltningen i fråga om behofvet af förhöjning uti
ifrågavarande underhållsmedel, allrahelst som det enligt min mening
måste vara en stor misshushållning att vanvårda underhållet af statens
dyrbara byggnader och fästningsverk.

Jag hemställer fördenskull och med åberopande i öfrigt af de skäl
arméförvaltningen anfört, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

öka anslaget till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar

och materiel, nu............................... kronor 450,000:

med.................................................... » 30,000: —

till .................................................... kronor 480,000: —

Mathållning vid garnisonerade armén.

[!9.]

Ökning af
detta anslag.

Åberopande hvad jag ofvan under [5] anfört i fråga om ny stat
för Gotlands trupper och deraf påkallade anslagsförhöjningar, hemställer
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att,

vid bifall till hvad under [5 a)] föreslagits,
öka anslaget till mathållning vid garnisonerade armén,

nu................................................ kronor 1,415,620: —

med, i jemnadt tal, .................... » 6,210: —

till .................................................. kronor 1,421,830: —

Fjerde hufvudtiteln.

143

Fouragering vid garnisonerade armén.

Af enahanda skäl, som jag under nästföregående punkt anfört,
hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [5 a)] föreslagits,
öka anslaget till fouragering vid garnisonerade armén,

nu............ med .......	/	................ kronor 710,500: — ................. ’ b 7,300: —
till ..........		................. kronor 717,800: —

Arméns munderingsutrustning.

Likaledes och af samma skäl hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [5 a)] föreslagits,
öka anslaget till arméns munderingsutrustning,

nu .................................................... kronor 1,939,191: —

med ............................................... 5> 7,907: —

till .................................................... kronor 1,947,098: —

Arméns kasernutredning samt ved, ljus och vatten för den garnisonerade

armén.

Äfven detta anslag bör, om det förslag till ny stat för Gotlands
trupper, som jag ofvan framlagt, vinner nådigt godkännande, ökas med
502 kronor; och hemställer jag alltså, att Eders Kong]. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [5 a)] föreslagits,
öka anslaget till arméns kasernutredning samt ved,
ljus och vatten för den garnisonerade armén,

nu ..................................................... kronor 251,117: —

med .................................................. b 502: —

till ..................................................... kronor 251,619: —

[20.]
Ökning af
detta anslag.

[2L]

Ökning af
detta anslag.

, [22.]
Ökning af
detta anslag.

144

Fjerde hufvudtiteln.

[23.]

ökning af
detta analag.

. [24.]

Ökning af
detta anslag.

Diverse intendenturbehof.

Under samma förutsättning, som vid näst föregående punkt anförts,
hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, vid bifall till hvad under [5 a)] föreslagits,
öka anslaget till diverse intendenturbehof,

nu ......................	...............................	....... kronor	32,923: —
med ..................		...... »	400: —
till .....................		...... kronor	33,323: —

Omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, finnas i riksstaten
uppförda två anslag, benämnda »omorganisation af indelta kavalleriet i
Skåne och Norrland» samt »fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet
i Skåne och Norrland», från hvilka anslag samtliga utgifter för
de under omorganisation varande skånska husar- och dragonregementena
samt Norrlands dragonregemente under tiden för omorganisationen
skola bestridas. Från det senare anslaget skall, i den mån vakanssättningen
vid de nämnda tre regementena fortskrider, till det
förra anslaget årligen öfverföras ett belopp, motsvarande vakansafgifterna
för de, sedan föregående riksstat uppgjordes, vakanssatta numren.
I riksstaten för innevarande år är det senare af dessa båda anslag
upptaget till 303,000 kronor, motsvarande, efter 300 kronor för hvarje
nummer, 1,010 nummer, som antagits skola under året effektivt fullgöra
rustnings- och roteringsskyldigheten. Då emellertid enligt uppgifter,
som från vederbörande arméfördelningschefer kommit mig till
hända, det lärer kunna antagas, att under år 1899 allenast omkring
830 nummer komma att vid ifrågavarande regementen effektivt fullgöra
rustningen och roteringen, torde ett belopp, motsvarande vakansafgifterna
efter nu gällande uppskattning för 180 nummer, eller således,
efter 300 kronor för hvarje nummer, 54,000 kronor böra i riksstaten
för år 1899 från det senare anslaget öfverföras till det förra, eller med
andra ord anslaget till »omorganisation af indelta kavalleriet i Skåne
och Norrland» ökas med 54,000 kronor och anslaget till »fortgående

Fjerde hufyudtiteln. 145

vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland» med motsvarande
belopp minskas. Jag hemställer derför, att Eders Kongl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att öka anslaget till omorganisation af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland,

nu ..................................................... kronor 1,732,083: —

med ................................................. » 54,000: —

till ..................................................... kronor 1,786,083: —

Fortgående vakanssättning af indelta kavalleriet i Skåne och Norrland.

Åberopande hvad jag under nästföregående punkt anfört, hemstäl- [25.]
ler jag, att Eders Kongl. Makt. täcktes föreslå Riksdagen Minskning af

J 07 ö J o detta anslå?.

att, vid bifall till hvad under [24.] föreslagits,
minska anslaget till fortgående vakanssättning af indelta
kavalleriet i Skåne och Norrland,

nu ............................	.......................... kronor	303.000: —
med.............................	.......................... »	54,000: —
till ............................	........................... kronor	249,000: —

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å fjerde kufvudtiteln uppförda, har jag icke anledning
att föreslå någon förändring.

Fjerde hufvudtitelns ordinarie anslag utgöra nu kronor 26,342,985: —.
De af mig å samma anslag ifrågasatta tillökningarna
utgöra, efter afdrag af föreslagen minskning
å vissa anslag, tillhopa 232,295 kronor, och
skulle alltså de ordinarie anslagen genom tillägg

af nämnda belopp........................................................... » 232,295: —

komma att höjas till.................................................... kronor 26,575,280:—.

liih. till lliksd. Frat. IHDH. 1 Sami. 1 Afd. 1 Uäft. 19

146

Fjerde hufyudtiteln.

[26.]
Anslag för
tillämpning
af nya värnpligtslagens

föreskrifter.

[27.]

Anslag till
anskaffning af
nya eldhandvapen.

Extra anslag.

Tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges
inskrifning och redovisning m. m.

I innevarande års riksstat är under förestående benämning på extra
stat uppfördt ett anslag till belopp af 53,000 kronor, hvarifrån bestridas
arfvoden till de i kompaniområdena anstälde afdelningsområdesbefälhafvarne.

Då anslag för detta ändamål till enahanda belopp erfordras jemväl
för år 1899, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter
i fråga om de värnpligtiges inskrifning och
redovisning m. m. på extra stat för år 1899 bevilja

53,000 kronor.

Artilleribehof.

Arméns eldhandvapen.

Generalfälttygmästaren har uti sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse
den 15 sistlidne november gjort framställning om beredande af medel
för fortsatt anskaffning af nya eldhandvapen åt armén samt härvid till
en början erinrat, hurusom de senaste årens Riksdagar beviljat medel
till anskaffande af 6,5 mm. repetervapen, nämligen 1894 års Riksdag

295,500 kronor till 5,000 karbiner, 1895 års Riksdag 511,500 kronor till

10,000 karbiner samt 1896 års Riksdag 4,479,000 kronor till 75,000
gevär, af hvilket sistnämnda belopp dock för år 1897 anvisades allenast
860,250 kronor för tillverkning af 15,000 gevär. Sedan han vidare
erinrat om den nådiga proposition, som Eders Kongl. Maj: t i afseende
på den fortsatta anskaffningen af nya eldhandvapen åt armén aflät till
1897 års Riksdag, redogör han för den behandling, frågan med anled -

147

Fjerde hufvudtiteln.

ning deraf vid nämnda riksdag erhöll, och framhåller dervid, hurusom
Riksdagen på anförda skäl uttalade, att anslaget till anskaffning af de nya
eldhandvapnen för år 1898 borde bestämmas efter en beräknad anskaffning
under året af 20,000 stycken samt att Carl Gustafs stads gevärs{faktori
borde ensamt användas för denna anskaffning och i sådant syfte
undergå erforderlig utvidgning, äfvensom att Riksdagen på dessa grunder
för anskaffning af nya eldhandvapen åt armén af härför redan beviljadt
belopp på extra stat för år 1898 anvisade tillhopa 1,247,000
kronor, deraf 1,147,000 kronor för tillverkning af 20,000 gevär och
återstående 100,000 kronor för den för en sådan tillverkning erforderliga
utvidgningen af Carl Gustafs stads gevärsfaktori.

Efter att sålunda hafva redogjort för den behandling, frågan om
anskaffningen af de nya eldhandvapnen vid de senaste årens Riksdagar
erhållit, tillkännagifver generalfälttygmästaren, att arbetena med den
utvidgning af gevärsfaktoriet, hvartill medel sålunda anvisats, numera
så fortskridit, att den dermed afsedda förökade tillverkningen vid gevärsfaktoriet
kunde inträda med 1898 års början, hvarefter han, med
uttalande deraf att Riksdagen syntes hafva så utstakat den väg, som
enligt Riksdagens åsigt borde vid anskaffningen af de nya eldhandvapnen
följas, att vid statens gevärsfaktori skulle årligen tillverkas 20,000
dylika vapen, i underdånighet hemställer att, då kostnaden för dessa

20,000 vapen, efter ett pris af 57 kronor 35 öre för hvarje, uppginge
till 1,147,000 kronor, Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
till fortsatt anskaffning af nya eldhandvapen åt armén af redan för ändamålet
beviljade medel på extra stat för år 1899 anvisa 1,147,000 kronor.

Jag har vid särskilda tillfällen inför Eders Kongl. Maj:t framhållit
nödvändigheten deraf, att anskaffningen af de för arméns tidsenliga beväpning
erforderliga nya eldhandvapnen så vidt möjligt påskyndades, och
har jag i sådant afseende i mitt anförande till statsrådsprotokollet för
den 14 januari 1897 uttalat, att en årlig anskaffning af minst 25,000 dylika
vapen borde ega rum, och behagade Eders Kongl. Maj:t till sist
lidet års Riksdag aflåta nådig proposition i enlighet med den af mig sålunda
uttalade mening. Eders Kongl. Maj:ts berörda förslag vann emellertid
icke Riksdagens godkännande, såsom det vill synas, hufvudsakligen
af den anledning, att Riksdagen ansåg, att de nya eldhandvapnen
borde tillverkas uteslutande vid statens gevärsfaktori, hvilket dock efter
verkstäld utvidgning, hvartill Riksdagen anslog medel, icke kunde, åtminstone
under de första åren, tillverka mera än 20,000 vapen om året.

[28.]
Anslag till
skjntfält för
Första Göta
artilleriregemente.

148 Fjerde hufvudtiteln.

Ehuru jag fortfarande är af den åsigt, att tillverkningen af det för
linietruppernas beväpning erforderliga antalet repetergevär, i första hand

75,000 stycken, bör så mycket som möjligt påskyndas och att således
minst 25,000 dylika vapen böra årligen anskaffas, anser jag mig dock,
i betraktande af den af Riksdagen uttalade mening, att tillverkningen
af de nya eldhandvapnen bör ega rum uteslutande vid statens gevärsfaktori,
och då tillverkningen vid detta icke lärer för närvarande kunna
uppbringas till afsevärdt högre antal än 20,000 gevär om året, nu icke
böra ifrågasätta, att större antal än detta skulle under år 1899 anskaffas.
Kostnaden för 20,000 gevär, tillverkade vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
uppgår, såsom generalfälttygmästaren uppgifva, till 1,147,000
kronor; och lärer alltså detta belopp böra på extra stat för år 1899
begäras. Då emellertid 1896 års Riksdag för anskaffning af nya eldhandvapen
åt armén beviljat 4,479,000 kronor, hvaraf på extra stat för
år 1897 anvisades 860,250 kronor, och 1897 års Riksdag af det sålunda
beviljade beloppet anvisat ytterligare 1,247,000 kronor, återstå af det
beviljade beloppet ännu 2,371,750 kronor oanvisade; och hemställer jag
derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att af det för anskaffning af nya eldhandvapen åt armén
beviljade, men ännu ej anvisade belopp, 2,371,750
kronor, till utgående på extra stat för år 1899 anvisa

1,147,000 kronor.

Skjutfält för Första Göta artilleriregemente.

Uti sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 22 sistlidne november
har generalfälttygmästaren gjort framställning om åtgärder för
anskaffande af skjutfält för Första Göta artilleriregemente och dervid
till en början erinrat, hurusom med anledning af införandet i svenska
fältartilleriet af refflade kanoner Tånga hed år 1863 inköptes för att
dåvarande Göta artilleriregemente der skulle utföra sina öfningar, bland
annat i skarpskjutning, men att, sedan ifrågavarande pjeser, framladdningskanoner
m/63, i början af 1880-talet begynt utbytas mot 8 cm.
kanoner m/81, det befunnits, att skarpskjutning med dessa å Tånga
hed medförde sådan fara för kringboende befolkning, att dylik skjutning
å sagda hed måste helt och hållet förbjudas. Då emellertid regementet
uppenbarligen icke kunde undvara utbildning i skarpskjutning,
hade stora ansträngningar gjorts för att finna ett nytt fält, som i af -

149

Fjerde hufvudtiteln.

seende på belägenhet och andra egenskaper vore lämpligt för utförande
af nämnda öfning med regementet. Efter fleråriga undersökningar och
sedan sju olika platser blifvit föreslagna, men befunna mer eller mindre
oanvändbara, hade man lyckats att inom Remmene och Hjellby socknar
af Elfsborgs län, omkring 6 kilometer sydvest om Herrljunga station,
finna ett till skjutöfningar med de nyare och mera långskjutande kanonerna
passande fält. Denna skjutplats, som då ansågs böra blifva gemensam
för fält- och positionsartilleriet, kartlades och värderades; detta
arbete, hvilket fullbordades år 1886, gaf vid handen, att kostnaderna
för det då föreslagna fältets inlösning, vägars anläggning samt uppförande
af stängsel in. m. uppgingo till alternativt 998,800 kronor eller
872,640 kronor, men någon framställning på grund af dessa beräkningar
om inköp af sagda fält hade aldrig blifvit gjord. Emellertid
hade Göta artilleriregemente åren 1884 och 1885 för några dagar lyckats
förhyra delar af det ifrågasatta fältet, så att skjutöfningar med
regementets nybeväpnade batterier der kunde nödtorftigt utföras, och
sedermera träffades äfven för åren 1886 och 1887 en liknande ötverenskommelse,
enligt hvilken för 6 dagars dispositionsrätt betalades omkring
2,200 kronor årligen. Då detta aftal, på grund af skiljaktiga
meningar bland jordegarne, icke efter sistnämnda år kunde förnyas, var
regementet hänvisadt till att söka sig en annan plats för sina skjutöfningar,
och utfördes dessa under åren 1888—1891 på ett omkring
10 kilometer sydvest om Tånga hed mellan Siene och Horla kyrkor
beläget område, hvilket förhyrdes mot en årlig afgift, vexlande mellan.
2,230 och 3,240 kronor för 6 öfningsdagar hvartdera året. Detta fälts
olämpliga beskaffenhet tvingade dock regementet att återupptaga underhandlingarna
med egarne af jordlotter inom Remmene skjutfält, och
ledde dessa förnyade underhandlingar år 1892 till afslutande på 10 år
af ännu gällande kontrakt, enligt hvilka regementet, mot en årlig ersättning
af omkring 3,500 kronor, finge disponera fältet 12 dagar
om året.

Första Göta artilleriregemente hade således, säger generalfälttygmästaren,
under de senast förflutna åren disponerat och kunde ännu
under den närmaste framtiden förfoga öfver ett någorlunda användbart
skjutfält. Men detta vore icke kronans eget, utan förhyrdt, och att på
ett sådant framdeles bedrifva skarpskjutningsöfningar kunde endast
ske på bekostnad af regementets skjututbildning och under uppoffring
af årliga arrendesummor, som icke stode i rimligt förhållande till
gagnet. För att kunna så utföra skjutöfningar med artilleriet, att de
medförde fullt gagn, erfordrades nämligen å skjutfältet rätt omfattande

150 Fjerde hufvudtiteln.

anordningar med ändamål att, å ena sidan, med afseende på målens
beskaffenhet och uppställning gifva en så mycket som möjligt trogen
bild af de i fält förekommande och, å den andra, möjliggöra sådana
noggranna observationer rörande skjutningens gång och resultat, som
erfordrades för att göra skjutningarna rätt lärorika. Sådana anordningar
vore fasta telefonledningar med signalstationer, semaforer, säkerhetshus
till skydd för målpersonalen, ledningar för målförflyttningar
(vid framställning af mål i rörelse), väganläggningar m. m. Uppenbart
vore, att de flesta af dessa anordningar endast kunde utföras å mark,
öfver hvilken man oinskränkt förfogade, men alldeles icke på förhyrda
fält. En annan afsevärd olägenhet hos de förhyrda fälten vore den,
att antalet öfningsdagar för skarpskjutning och tiden för dem måste
långt i förväg bestämmas genom kontrakt, bindande under eu följd
af år. För att hålla arrendekostnaden inom måttliga gränser, måste
man söka att så mycket som möjligt nedbringa skjutdagarnas antal,
ett förhållande som kunde inverka ofördelaktigt på utbildningen, isynnerhet
numera, då nödvändigheten — och den genom ökad tillgång
på ammunition beredda möjligheten — att grundligt, öfva skarpskjutning
icke allenast i batteri utan ock i division eller till och med regemente,
framkallade behof af ej för ringa öfningstid. Och då det icke
alltid läte sig göra att förlägga skjutöfningarna till samma tider år
efter år, blefve ändringar erforderliga, livilka vållade ökade kostnader
och försvårade framtida uppgörelser. Vidare borde nämnas några
andra ogynnsamma omständigheter, som medföljde förhyrning af skjutfält.
Sedan någon del af arrendetiden vore gången, började ersättningsanspråk
af allehanda slag att uppstå. Fordringarna på ersättning
för skador, vållade af skjutning, å vägar och hägnader, gröda och
skogsplanteringar, växte år från år, och jordegarne upptoge, stundom
med tanke på dylika inkomster, efter hand nyodlingar och utförde
skogsplanteringar in. m., hvilket allt inverkade hindrande på öfningarna
och på samma gång ytterligare stegrade ersättningskrafven. Till sist
kunde såsom en synnerligt allvarsam olägenhet anföras osäkerheten att
vid arrendetidens utlöpande kunna få kontraktet förnyadt på drägliga
vilkor. Det behöfdes blott, att den ofta med stor möda åstadkomna
enigheten mellan jordegarne på en enda punkt brötes, för att man en
dag skulle stå utan plats för ett artilleriregementes allra vigtigaste
öfningsgren.

De sålunda framhållna olägenheterna hos förhyrda skjutfält hade
just gjort sig gällande vid Remraene. Sedan regementet med 1892
års kontrakt bundit sig för 10 år, hade ersättningsanspråk af alla slag

Fjerde hufvudtiteln. 151

år från år vuxit, skogsplanteringar börjat inkräkta på öfningsfältet och
byggnader uppföras på sådana delar deraf, att handlingsfriheten vid
skjutningarnas anordnande starkt bundes. Den å fältet förekommande,
långt drifna egoskiftningen samt förekomsten af mossar, gemensamma
för socknarne, föranledde, att för förnyelse af kontrakten fordrades
samverkan af ett mycket stort antal personer, hvilken omständighet
tydligen vore högst ogynnsam för utsigten att genom fortsatt arrende
lösa den föreliggande frågan.

Af hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt framginge, fortsätter
generalfälttygmästare!!, å ena sidan att det, oaktadt omfattande
och långvariga efterforskningar, varit omöjligt att för Första Göta
artilleriregemente erhålla annat med afseende på belägenhet och beskaffenhet
i öfrigt passande skjutfält än det nu ifrågavarande vid
Remmene, samt å andra sidan att stora olägenheter vållades af den
omständigheten, att detta fält, som i kronans hand skulle i alla afseenden
väl fylla de anspråk, hvilka stäldes på en artilleriskjutplats, nu
måste förhyras, olägenheter som nått sin högsta punkt deri, att skjutfältet
en gång måst, på grund af omöjlighet att träffa aftal, för en tidrymd
af flera år öfvergifvas. Och det vore af nyss angifna skäl endast
alltför sannolikt, att detsamma åter komme att inträffa — den gången
för alltid — när 1892 års överenskommelser den 1 maj 1902 utlöpte.
För att förebygga en dylik, synnerligen oläglig händelse funnes emellertid
endast ett medel, nemligen att kronan inköpte skjutfältet, och
det vore derför, som generalfälttygmäståren i sådant syfte nu framstälde
underdånigt förslag. Att detta skedde redan nu, ehuru flera år
ännu återstode af arrendekontraktens giltighetstid, berodde derpå, att kostnaderna
för fältets inlösen på grund af flera omständigheter, särskildt
tillkomsten af nyodlingar och skogsplanteringar, utan tvifvel komme
att växa år från år. Dertill skulle äfven bidraga, om laga kraft vunnes
å en redan beslutad utskiftning af den del utaf en i fältets midt belägen
mosse, som hittills utgjort en för hela Remmene socken gemensam
s. k. fattigplan. Det nu till inköp föreslagna skjutfältet vore, på sätt
två vid skrifvelsen fogade, med bil. I a och b, betecknade kartor utvisade,
beläget inom Remmene socken af Kullings härad samt Hjellby
och Qvinnestads socknar af Gäseneds härad, allt uti Elfsborgs län.
Sjelfva omfattningen af fältet framginge af en likaledes bifogad karta,
märkt bil. II, der det ifrågavarande området vore inneslutet af en fulldragen
svart linie. Till jemförelse vore å samma karta angifna: med
fulldragna röda linier det skjutfält, som under åren 1883—1886 uppmättes
i syfte att erhålla en plats äfven för positionsartilleriets skjut -

152 Fjerde hufyudtiteln.

ningar, samt med brun färg och streckad svart linie det för närvarande
arrenderade området. Det föreslagna skjutfältet funnes jemväl kartlagdt
å en annan bifogad, med bil. III märkt karta, och vore derå
omslutet af en röd linie.

Öfver detta fält hade dessutom, säges det vidare i skrifvelsen,
genom kommissionslandtmätaren A. Stårcks försorg blifvit upprättad
en beskrifning och arealuträkning jemte beräkning af inlösningssummorna
för de egor, som vore afsedda att ingå i skjutfältet, äfvensom
en tillhörande karta, hvilka handlingar bifogades såsom bil. IV, a och b.
Till grund för nämnda beräkning hade i de fall, då det varit möjligt
att med vederbörande jordegare träffa eventuelt köpeaftal, lagts de dervid
betingade prisen, men i motsatt fall hade bemälde kommissionslandtmätare
sjelf verkstält erforderlig värdering. Sådana aftal hade
nämligen, der så låtit sig göra, upprättats för att nedbringa inköpskostnaderna,
och voro aftalen, hvilka med säkerhet icke torde låta sig
förnyas, bindande för jordegarne intill utgången af år 1898. Dock
hade aftal ännu icke kunnat träffas angående en del smärre jordlotter,
detta beroende på konkurs- och omyndighetstillstånd, pågående arfskifte
eller laga skifte eller enskilda lottegares vistelse uti Amerika. Vid de
ingångna aftalen hade hufvudsakligen följande pris blifvit betingade.
Torfmossarne hade de flesta egarne satt till 500 kronor tunnlandet,
med vilkor att ingen skulle erhålla högre ersättning. Visserligen hade
några få lottegare inom ett obetydligt område framstält oantagliga anspråk
på 700—800 kronor för 24—30 kappland, men genom expropriation
af dessa lotter torde man kunna förhindra öfverskridandet af
det nyss angifna maximipriset. Värdet af åker och äng hade upptagits
till 150—250 kronor samt för afrösningsjord satts till 75—150 kronor,
allt för tunnland. För värdering af den med skog besådda marken
hade följande beräkningsgrund följts: ett tunnland obesådd afrösningsjord
hade satts till 75 kronor och omkostnaderna för sådden till 38
kronor, hvarjemte planteringens värde ansetts stiga med 10 kronor för
hvarje växtår, så att ett tunnland skogsplantering efter 17 år, hvilket
torde utgöra medelåldern för de flesta planteringar inom fältet, skulle
komma att stå uti ett pris af (75 + 38 + 10.17 =) 283 kronor.

Beträffande de sålunda angifna prisen ansåge sig general fälttygmästaren
böra i underdånighet framhålla, att det betingade priset å
lista gradens torfmosse, 500 kronor, icke syntes oskäligt, enär hemmansdelarne
skulle helt och hållet beröfvas sin i denna skogsfattiga
trakt enda tillgång till bränsle, och torfmossarne för öfrigt, åtminstone
delvis, vore af synnerligen god beskaffenhet; vidare att den fordrade

Fjerde hufvudtiteln. 153

ersättningen för åker och äng torde vara för kronan fördelaktig; att
deremot det åsätta värdet å afrösningsjorden visserligen delvis kunde
anses högt tilltaget men dock kunde förklaras af den omständigheten
att, enär skjutfältet toge största delen af socknames utmark i anspråk,
jordegarne genom försäljningen förlorade sina betesmarker; samt slutligen,
att priset å skogsplanteringarna icke vore obilligt, då desamma
på sina ställen voro synnerligen lyckade och inom några år borde kunna
bereda skjutfältet tillgång till erforderligt virke.

Af den upprättade beskrifningen och arealuträkningen öfver skjutfältet
framginge, yttrar generalfälttygmästaren slutligen, att det till
inlösen föreslagna fältet omfattade ett område af 779 hektar 84 ar
80 qvadratmeter, eller i det äldre ytmåttet 1,579 tunnland 23,2 kappland;
att inköpssumman för detsamma beräknats till 278,773 kronor
71 öre samt att kostnaderna för landtmäterigöromål, lagfart och expropriation
upptagits till 5,226 kronor 29 öre, hvadan hela inlösningssumman
skulle belöpa sig till 284,000 kronor.

Med stöd af hvad han sålunda anfört och -då derigenom torde vara
ådagalagdt, att det vore ytterst svårt, om ens möjligt, att för Första
Göta artilleriregemente finna annat lämpligt skjutfält än det för närvarande
af regementet begagnade vid Remmene; att deremot detta
skulle, om det egdes af staten, kunna synnerligen väl uppfylla det afsedda
ändamålet, men att den omständigheten, att detsamma nu endast
vore arrenderadt på viss tid, medförde väsentliga olägenheter vid dess
användande och sannolikt komme att föranleda antingen definitiv förlust
af denna öfningsplats vid den nuvarande arrendetidens utgång eller ock
betydligt ökade årliga kostnader derefter, samt slutligen att de inlösningspris,
som nu betingats, i allmänhet icke voro öfverdrifna och i de öfriga
fallen utan tvifvel kunde genom expropriation vederbörligen nedbringas,
har generalfälttygmästaren hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen, att till inköp af skjutfält för Första Göta artilleriregemente
på extra stat för år 1899 bevilja 284,000 kronor.

Generalfälttygmästarens förevarande framställning anser jag mig
böra i hufvudsak tillstyrka. Af de skäl, som han anfört, lärer vara
uppenbart att, om åtgärder icke i tid vidtagas, regementet vid arrendetidens
utgång den 1 maj 1902 med all sannolikhet kommer att sakna
för skjutöfningarnas bedrifvande lämplig plats; och huru synnerligen
menligt detta förhållande skulle verka på regementets utbildning och
duglighet, lärer jag icke behöfva inför Eders Kongl. Magt närmare
D/h. till Iliksd. Drot. lHUtS. 1 Sami. 1 Afd. I lläft. 2U

[29.]

Anslag till
skjutfält för
Gotlands
artillericorps.

154 Fjerde hufvudtiteln.

framhålla. Jag anser mig derför böra på det lifligaste understödja
framställningen om förvärfvande för kronans räkning af ifrågavarande
skjutfält. Till stöd för att detta bör ske redan nu och icke uppskjutas
till arrendetidens slut, synes mig generalfälttygmästaren hafva anfört
goda grunder, och anser jag mig härvid endast böra påpeka, att i den
mån fältet före arrendetidens slut för kronans räkning förvärfvas, motsvarande
arrendeafgifter naturligtvis upphöra. Priset för den erforderliga
markens förvärfvande kan väl förefalla högt, men lärer svårligen
kunna nedbringas. Då det erforderliga beloppet emellertid är betydligt,
anser jag detsamma lämpligen böra fördelas till utgående under två år
och hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att till inköp af skjutfält för Första Göta artilleriregemente
på extra stat bevilja 284,000 kronor samt
till utgående under år 1899 deraf anvisa 142,000
kronor.

Skjutfält för Gotlands artillericorps.

Uti sin nyssnämnda skrifvelse har generalfälttygmästaren vidare beträffande
behofvet af skjutfält för Gotlands artillericorps anfört, att
äfven nämnda corps måst utföra sina öfningar i skarpskjutning å arrenderad
mark. Under de senare åren hade för detta ändamål förlrprts
ett område å den på omkring 12 kilometers afstånd nordost om Visby
belägna s. k. Martebo myr. Att användandet af förhyrdt skjutfält medfört
samma olägenheter, om ock möjligen i något mindre grad, för
Gotlands artillericorps, som för Första Göta artilleriregemente, torde,
säger generalfälttygmästaren, icke behöfva särskildt framhållas, hvaremot
det borde betonas, att i ett hänseende frågan om eget skjutfält
för ögonblicket vore synnerligen brännande för artillericorpsen. Arrendetiden
för det hittills begagnade fältet å Martebo myr utlöpte nämligen
redan den 1 maj 1899, och det vore mer än tvifvelaktigt, huruvida en
förnyelse af nuvarande aftal kunde vid nämnda, snart stundande tidpunkt
ske utan alltför orimliga årliga kostnader. Jordegaren, aktiebolaget
Martebo myr, hade nämligen på gjord förfrågan angående
eventuel förlängning af öfverenskommelsen, med hänvisning till den
alltmera framskridande uppodlingen af myren, men utan att inlåta sig
på storleken af en blifvande arrendesumma, gifvit det svar, att ett
första och oeftergifligt vilkor för en förnyelse af arrendet vore, att

Fjerde hufvudtiteln. 155

arméförvaltningen förbunde sig att, enligt värdering af kompromissarie^
ersätta all den skada, som genom skjutningen eller annorledes af artilleriet
kunde förorsakas å bolagets egendom. Eu sådan bestämmelse
vore utan tvifvel från jordegarens synpunkt helt naturlig eller till och
med nödvändig, men det torde å andra sidan ej behöfva påpekas, att
ersättningskrafven komme att växa i samma mån, som nyodlingarna
utvidgades, och måhända inom kort kunde nå sådana belopp, att skjutning
å fältet i sjelfva verket omöjliggjordes.

Det vore för öfrigt uppenbart att, äfven om eu antaglig öfverenskommelse
skulle kunna träffas och jordegaren i alla hänseenden befinnas
tillmötesgående, skjutfältet likväl för hvarje nyodlad hektar af myren
skulle blifva allt mer inskränkt och den derå möjliga utbildningen i
skjutning allt mindre tillfredsställande.

Med anledning af dessa förhållanden hade chefen för artillericorpsen
anstält efterforskningar för erhållande af ett lämpligt skjutfält för corpsen.
Efter förberedande undersökning af ej mindre än tio olika platser, som
syntes kunna ifrågakomma för det afsedda ändamålet, hade den mest
passande befunnits vara ett i Tofta socken mellan gårdarne Norrgårda
och Rangvald i öster samt hafvet i vester beläget område, hvars nordligaste
punkt läge omkring 12 kilometer söder om Visby, och bvilket
vore genom särskild beteckning angifvet å en bilagd karta, märkt bil. A.
På grund häraf hade nämnda område underkastats en noggrann undersökning,
hvarvid upprättats en karta i större skala, märkt bil. B. b,
hvarjemte generalfälttygmästaren senare låtit kommissionslandtmätaren
A. Ytterberg utarbeta dels »beräkning af kostnaderna för inköp af mark
m. m. till skjutfält i Tofta socken», dels beskrifning öfver sagda fält,
hvilka handlingar åtföljde skrifvelsen såsom bil. B. a och c.

Undersökningen hade, fortsätter generalfälttygmästaren, gifvit vid
handen, att det föreslagna skjutfältet, hvars landgräns å kartan bil. B. b
angåfves genom blåa linier med derinvid pålagd brun färg, vore sjmnerligen
jemnt och i öfrigt af lämplig beskaffenhet för utförande af
skjutningar med artilleripjes er samt erbjöde tillräckligt utrymme för
corpsens öfningar af ifrågavarande slag. Marken vore föga fruktbar,
till belysande af hvilket förhållande kunde anföras, att Tofta vore Gotlands
kargaste socken och Norrgårda dess sämsta gård. En följd häraf
vore tydligen, att kostnaderna för fältets förvärfvande blefve jemförelsevis
föga betydande. Enligt bilagan B. a uppginge arealen af det å kartan
på ofvan beskrifna sätt angifna skjutfältet till 781 hektar 83,l ar eller
med tillägg af tre mindre områden, hvilka af vissa i samma bilaga anförda
skål torde böra medtagas vid inlösningen, 798 hektar 26 ar, mot -

156 Fjerde hufvudtiteln.

svarande i det äldre ytmåttet 1,617 tunnland 1,13 kappland. Fältet utgjordes
till väsentligaste delen af med delvis gles, delvis något tätare
barrskog bevuxen, hällbunden betesmark. Den inom området liggande
åkern innehölle endast en areal af omkring 80 bektar (ungefär 162
tunnland). I samma bilaga funnos äfven angifna de grunder, enligt
hvilka priset för de olika hemmansdelarne beräknats, och framginge
för öfrigt af densamma, att den sammanlagda inlösningssumman för
hela området jemte derå befintliga byggnader och skog uppginge till
64,553 kronor 50 öre. Å allra största delen af fältet hade vederbörande
egare afgifvit antagliga försäljningsanbud, gällande till den 1 augusti
1898, nämligen för en summa af 53,425 kronor, hvaremot de återstående,
jemförelsevis mindre betydande delarne borde förvärfvas genom
expropriation. Utöfver det för inköp af mark m. m. behöfliga beloppet
erfordrades emellertid för områdets ordnande såsom skjutfält — skogsrödjning,
väganläggningar, uppförande af telefonledningar och säkerhetshus
m. m. — ytterligare medel, hvilka af corpschefen uppskattats
till 29,244 kronor 50 öre. Detta belopp syntes dock, vid jemförelse
med dem, som förut beräknats för ordnande af skjutfälten vid Skillingaryd
och Rinkaby, kunna ej oväsentligt nedsättas; och har generalfälttygmästaren
ansett detsamma, till jemnande af slutsumman, böra
föreslås till 15,446 kronor 50 öre, då totalbeloppet blefve 80,000 kronor.

På dessa skäl och med särskildt framhållande, att nuvarande arrendeaftal
om skjutfältet å Martebo myr tilländaginge redan den 1 maj
1899 och att förmånlig förnyelse af sagda öfverenskommelse icke vore
att förvänta, men att deremot ett nytt, för skjutöfningar synnerligen
lämpligt fält blifvit funnet, som kunde för jemförelsevis billigt pris förvärfvas,
samt att de för underlättande af detta områdes inköp träffade
eventuela aftalen icke vore för jordegarne bindande längre än till den
1 nästkommande augusti, har generaliälttygmästaren hemstält, att Eders
Kongl. Maj:t vide föreslå Riksdagen att till inköp och anordnande af
skjutfält för Gotlands artillericorps på extra stat för år 1899 bevilja

80,000 kronor.

Till hvad generalfälttygmästaren i denna fråga anfört, har jag intet
att tillägga och hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att till inköp och anordnande af skjutfält för Gotlands
artillericorps på extra stat för år 1899 bevilja

80,000 kronor.

Fjerde hufvudtiteln.

157

Fortifikationsbehof.

Karlsborg.

Chefen för fortifikationen anför i sin ofvannämnda underdåniga
skrifvelse den 13 sistlidne november beträffande denna fästning, att
ehuruväl, såsom af hans underdåniga skrivelser den 14 november 1895
och den 15 i samma månad 1896 framginge, ett högre årligt byggnadsanslag
än hittills vanligen utgått för arbetena på densamma vore synnerligen
önskvärd!, han dock med hänsyn till de af honom ifrågasatta
jemförelsevis betydliga anslagsbelopp, som borde äskas för sjöfästningarnas
fortsatta förstärkande, ansåge sig föranlåten att äfven denna gång
inskränka sin hemställan om extra ordinarie anslag till sjelfva arbetena
på nämnda fästning under år 1899 till 200,000 kronor, hvilken summa
skulle användas dels till åtskilliga ännu återstående arbeten å hufvudfästningen
och dels till fortsättning af batteribyggnaderna i öfre gördeln
å Vaberget. För södra Vabergsfortet hemställer han dock liksom
föregående år om ytterligare anslag utöfver det nämnda beloppet. Nämnda
fort vore nämligen med undantag af några mindre arbeten, som skulle
utföras inom den närmaste framtiden, helt och hållet färdigt så när
som på pansarskydden för de gröfre kanoner, som der skulle uppställas.
Dessa skydd vore afsedda att utgöras af pansartorn, hvilkas
anskaffande sannolikt blefve förenad! med ej obetydlig tidsutdrägt,
hvarför det vore särdeles önskvärdt att snarast möjligt få åtminstone
påbörja denna anskaffning, för hvilken kostnaden emellertid antoges
blifva så betydlig, att densamma gifvetvis ej kunde bestridas
från ett så ringa anslag som det förut angifva af 200,000 kronor, såvida
icke fortsättningen af de angifna arbetena för 1899 å Karlsborg skulle
så godt som alldeles uteblifva.

Med anledning af det anförda hemställer chefen för fortifikationen
alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till fortsättande af byggnadsarbetena
på Karlsborgs fästning med Vaberget äfvensom till påbörjande
af anskaffningen af pansartorn för de gröfre kanonerna å södra Vabergsfortet
af Riksdagen äska ett belopp af 380,000 kronor.

Under hänvisning till chefens för fortifikationen ofvannämnda skrifvelse
den 13 sistlidne november, hvaruti, såsom af det ofvan sagda

[30.]

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

158 Fjerde liufYiidtiteln.

framgår, hemställes, bland annat, om medel för pansarskyddade kanonuppställningsplatser
i södra Vabergsfortet, har generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet i skrifvelse den 15 i samma månad framhållit
nödvändigheten af, att redan nu medel beviljas för anskaffning
af de pjeser, för hvilka uppställningsplatser sålunda inom den närmaste
framtiden kunde beredas, om desamma skulle kunna på samma
gång som tornen tillverkas och uppsättas. I sammanhang härmed
har generalfälttygmästaren i underdånighet fäst Eders Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet äfven på nödvändigheten af att så snart som möjligt
i andra afseenden fullständiga fortets artilleristiska utrustning, så att
detsamma, som i fortifikatoriskt hänseende befunne sig i ett ej långt
ifrån färdigt skick, skulle kunna verksamt bidraga till Vabergspositionens
försvar, redan innan de gröfre pjeserna hunnit uppsättas.

För anskaffande af ofvan antydda artillerimateriel erfordrades enligt
verkstäld kostnadsberäkning ett belopp af tillsammans 292,618
kronor, och hemställer generalfälttygmästaren alltså i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att till fortsatt anskaffning
af artillerimateriel för Karlsborgs fästning på extra stat för år 1899
bevilja nämnda belopp.

Min uppfattning om Karlsborgs betydelse för landets försvar har
jag vid flera tillfällen, senast i mitt anförande till statsrådsprotokollet
för den 13 januari 1896, för Eders Kongl. Maj:t uttalat, och tillåter
jag mig nu endast erinra om, hurusom jag städse framhållit denna fästnings
snara fullbordan såsom en angelägenhet af stor vigt.

Hänsynen till andra ännu angelägnare försvarsbehof har emellertid
foranledt mig att föregående år tillstyrka nedsättning i de anslag, som af
chefen för fortifikationen begärts för fortsättning af nämnda fästningsbyggnad,
då desamma väsentligt öfverskridit de af Riksdagen sedan
längre tid tillbaka beviljade årsanslagen.

Jag tillåter mi§ beträffande dessa senare erinra, hurusom desamma,
hvilka under större delen af 187O-talet utgj orde i medeltal 300,000 kronor per
år, efter 1878 nedsattes till 100,000 kronor årligen, hvilket belopp var det
vanliga ända till 1888, då Riksdagen för första gången beviljade, utom

100,000 kronor till hufvudfästningen, äfven 50,000 kronor till påbörjandet
af befästningar på Vaberget. Sedermera har ett gemensamt
anslag af i medeltal 150,000 kronor årligen af Riksdagen beviljats för
nämnda ändamål. Uppenbart torde emellertid vara, att, om ett års -

Fjerde hufvudtiteln. 159

anslag af 150,000 högst 200,000 kronor, såsom upprepade gånger med
styrka framhållits, icke förslår för att inom rimlig tid fullborda sjelfva
hufvud- eller kärnfästningen, detsamma skall visa sig alldeles otillräckligt,
när det måste delas mellan befästningsarbetena på denna och de
på Yaberget. Enligt verkstäld beräkning skulle nemligen, såsom äfven
anföres i 1897 års Riksdags skrifvelse angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjerde hufvudtitel, fullbordandet af de arbeten
å Karlsborgs fästning, omfattande äfven befästningarna på Vaberget,
som ännu återstå att utföra, betinga ett sammanlagdt belopp af omkring

4.000. 000 kronor, hvadan med ett årsanslag af i medeltal 150,000 kronor
det skulle dröja ännu närmare 27 år, innan fästningen blefve färdig,
och dock är kostnaden för den återstående bestyckningen, omkring

3.000. 000 kronor, icke inräknad i årsanslagen. Då Karlsborg för närvarande
varit under arbete i 78 år, skulle således den sammanlagda
byggnadstiden för vår hittillsvarande enda landfästning komma att utgöra
minst 105 år — ett förhållande, som säkerligen saknar sitt mot.
stycke i något annat land.

Ehuru jag således är fullkomligt öfverens med bemälde vapenchefer
rörande önskvärdheten af att ett betydligare årsanslag än vanligt
blefve till Karlsborgs fästningsbyggnad och särskildt till södra
Vabergsfortets fullbordan och bestyckning beviljadt, anser jag mig dock
för närvarande, medan frågan om landets fasta försvar i dess helhet
ännu är under utredning af en af Eders Kongl. Maj:t tillsatt komité,
icke böra hemställa om ett större anslag, än att de nu pågående arbetena
måtte kunna bedrifvas till samma omfattning som hittills. Jag
hemställer alltså,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes till fortsättande af
arbetena på Karlsborgs fästning på extra stat för år
1899 af Riksdagen äska ett anslag af 200,000 kronor.

Fortifikations- och artilleribehof.

'' i i

Sjöfästningarna.

Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning.

I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 13 sistlidne november,
angående extra ordinarie anslag till rikets fästningsbyggnader,

160 Fjerde hufvudtiteln.

erinrar chefen för fortifikationen, hurusom i nådig proposition till 1896
års Riksdag Eders Kongl. Maj:t till befästningsarbeten jämte bestyckning
och försänkningar vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning
äskat 1,940,400 kronor, hvilket belopp äfven af Riksdagen beviljats att
utgå med 976,500 kronor för 1897 och med återstoden för 1898. Af
dessa medel vore 840,400 kronor afsedda att användas till befästningsm.
fl. arbeten och 100,000 kronor till de befintliga försänkningarnas
iståndsättande. De befästnings- in. fl. arbeten, som beräknats skola utföras
med nämnda 840,400 kronor, vore hufvudsakligen Oscar-Fredriksborgs
förstärkande samt byggandet af ett batteri vid Oxdjupet och ett
vid Kodjupet. Härmed vore likväl ej Vaxholm—Oscar-Fredriksborgspositionen
försatt i fullständigt försvarsskick, enär härför i öfverensstämmelse
med den uppgjorda befästningsplanen ännu komme att felas åtskilliga
för ett kraftigt försvar alldeles oundgängliga arbeten, afseende försvaret
såväl mot landsatta truppafdelningar som mot fiendtliga krigsfartyg.
Kostnaden för samtliga dessa arbeten vore beräknad till 1,500,000
kronor. Som likväl Eders Kongl. Maj:t tillsatt en komité för verkställande
af utredning rörande landets fasta försvar, om än denna
komités slutliga utlåtande icke vore att emotse inom den närmaste
tiden, ansåge sig chefen för fortifikationen icke för närvarande böra
hemställa om anslag till andra befästningsarbeten än sådana, om hvilkas
nödvändighet ingen meningsskiljaktighet borde kunna råda. Kostnaden
för dessa, i skrifvelsen närmare angifna arbeten, uppginge till 910,000
kronor, hvaraf 400,000 kronor lämpligen borde begäras för år 1899.

Under åberopande af hvad han sålunda anfört, hemställer chefen
för fortifikationen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af nästinstundande
Riksdag å extra stat äska till fortsättning af förstärkningsarbetena å
Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning ett anslag af 400,000 kronor.

Beträffande ifrågavarande fästnings bestyckning erinrar generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet i skrifvelse den 15 sistlidne november,
att Eders Kongl. Maj:t i den nådiga propositionen till 1896
års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof föreslog Riksdagen,
bland annat, att till befästningsarbeten jemte bestyckning och
försänkningar vid sagda fästning bevilja 1,940,400 kronor, af hvilket
belopp 1,044,600 kronor afsetts för artillerimateriel. Af nämnda summa
vore dock, enligt hvad jag inhemtat, ett belopp af 44,600 kronor afsedt
för en del bestyckningsåtgärder, som borde utföras i samband med
byggandet af ett nytt batteri, och hade derför detsamma af chefen för
fortifikationen upptagits bland för befästningsändamål erforderliga medel.
På sätt generalfälttygmästaren i sin underdåniga skrifvelse den 15 no -

Fjerde hufvudtitelii. 161

vember 1895 anfört, studie för det af honom begärda beloppet, 1,000,000
kronor, kunna erhållas dels den för komplettering enligt faststäld plan
af sjelfva fästet Oscar-Fredriksborgs bestyckning erforderliga materiel
och ammunition, dels i det närmaste all då felande ammunition till för
hela försvarsområdet vid den tiden redan anskaffade bakladdningspjeser.
Den ofvan angifna totalsumman af 1,940,400 kronor hade 1896 års
Riksdag beviljat i dess helhet och deraf för 1897 anvisat 976,500 kronor,
medan återstoden, 963,900 kronor, sedermera af sistnämnda års
Riksdag anvisats å 1898 års stat. För de båda åren 1897 och 1898
hade alltså till fästningsartillerimateriel tillsammans anslagits ofvannämnda
belopp af 1,044,600 kronor, och hade under år 1897 anskaffningen
af ifrågavarande materiel fortgått i den riktning, som antydts i
nyss åberopade kongl. proposition.

Ännu återstode emellertid mycken artillerimateriel att anskaffa, innan
behofvet af sådan blefve så fyldt, att artilleriförsvaret af Vaxholmsställningen
nådde erforderlig kraft. Då emellertid det tillkomme den af
Eders Kongl. Maj:t förordnade komitén för utredning rörande landets
fasta försvar att härom inkomma med underdånigt förslag, ansåge sig
generalfälttygmästaren för närvarande icke böra hemställa om beviljandet
af anslag för andra bestyckningsändamål än dem, hvilka icke
borde kunna vara föremål för skilda åsigter, och som vore af den vigt
för fästningens försvar, att han icke ansåge sig våga dröja med att begära
anslag för deras genomförande.

Kostnaderna för nämnda bestyckningsåtgärder, för hvilkas närmare
beskaffenhet här icke lämpligen kan redogöras — lika litet som för
enskildheterna af de dermed i samband ställda, af chefen för fortifikationen
angifna befästningsanordningarna — skulle uppgå till 1,097,692
kronor.

Med stöd af hvad generalfälttygmästaren sålunda anfört, hemställer
han, det täcktes Eders Kongl. Maj: t föreslå Riksdagen att till fortsatt
anskaffning af artillerimateriel för Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning på extra stat för år 1899 bevilja 1,097,692 kronor.

Karlskrona.

Beträffande sjöbefastningarna vid Karlskrona erinras i chefens för
fortifikationen nyssnämnda skrifvelse, att Eders Kongl. Maj:t vid 1896
års Riksdag till de nödvändigaste förstärkuingsarbetena vid Kungsholmens
fästning äskat 322,600 kronor, hvilket belopp af Riksdagen
liih. till !liksd. l^rot. /<SUH. 1 Kami. / A/d. / Käft. 21

162 Fjerde hufvudtitelti.

beviljades att utgå med 160,000 kronor för år 1897 och med återstoden
för 1898.

Med dessa arbetens utförande blefve emellertid sagda fästning icke
försatt i fullt försvarbart skick, och ännu mindre blefve detta fallet
med Karlskronabefästningarna i sin helhet. Härför komme nämligen
ännu att felas åtskilliga såväl förstärknings- som nybyggnadsarbeten,
utan hvilkas utförande ett ihärdigt försvar näppeligen torde kunna utföras.
Dessa arbeten afsåge dels ytterligare förstärkningsåtgärder på
Kungsholmen, dels anläggandet af batterier såväl på öarna som åt landsidan,
dels förstärkning af fästet på Vestra Hästholmen och dels slutligen
fullständigandet af försänkningarna.

Kostnaden för samtliga dessa arbeten vore beräknad till 2,460,000
kronor. Som emellertid bestyckningsplanen för Karlskrona befästningar
vore under omarbetning, samt frågan om dessa befästningars fullständigande
och förstärkande vore under behandling af den meromnämnda
komitén, borde anslag äskas endast för sådana befästningsarbeten, som
dels vore oberoende af hvarje förändring i bestyckningen, dels ock vore
af den art, att om deras nödvändighet något som helst tvifvel ej torde
kunna förefinnas. Sådana arbeten vore vissa förstärkningsåtgärder på
Kungsholmens fästning, hvarför kostnaden skulle uppgå till 226,500
kronor.

Chefen för fortifikationen hemställer med anledning häraf, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes af instundande Riksdag å extra stat äska till fortsättande
af förstärkningsarbetena å Kungsholmen ett anslag för år
1899 af 226,500 kronor.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, framhöll jag i mitt.
uttalande till statsrådsprotokollet för den 2 januari 1896, hurusom de
åtgärder, som då ifrågasattes för sjöfästningarnas iståndsättande, närmast
afsåge Stockholms och Karlskronas skyddande mot ett öfverraskande
anfall af en fiendtlig eskader. Ehuruväl genom nämnda åtgärder,
hvartill medel äfven af Riksdagen beviljades, försvaret af hufvudstaden
och vår förnämsta örlogshamn mot ett oförmodadt anfall från
sjösidan varder nöjaktigt tillgodosedt, äro desamma dock, hvilket ock
framhållits i berörda statsverksproposition, ingalunda betryggande mot
ett planlagdt anfall af en fiendtlig flotta, eventuelt i förening med en
landstigning. Härför erfordras, såsom af chefens för fortifikationen och
generalfälttygmästare^ förutnämnda skrivelser framgår, uppförandet
af en del nya verk och batterier samt dessas tidsenliga bestyckande,

163

Fjerde hufvudtiteln.

förstärkningsanordningar å Kungsholmens fästning samt å vissa förutvarande
batterier otidsenliga artilleripjeBers utbytande mot nya, anordningar
för försvarets ledning vid Karlskrona, försänkningarnas fullständigande
vid båda sjöfästningarna m. fl. åtgärder, som här endast kunna
antydas.

Ett fullständigt ordnande af det fasta försvaret jemte bestyckning
i Stockholms skärgård angafs i förenämnda statsverksproposition erfordra
en kostnad af omkring 5,900,000 kronor.

I sagda statsverksproposition är ock angifvet, att Karlskronas sättande
i fullständigt försvarsskick skulle, i hvad på fjerde hufvudtiteln
ankomme, erfordra en kostnad af omkring 2,350,000 kronor, hvartill
komme kostnaderna för bestyckning, anordningar för försvarets ledning
m. m., som skulle bestridas af anslag under femte hufvudtiteln, uppgående
till ett i statsrådets och chefens för sjöförsvarsdepartementet
anförande till meranämnda statsrådsprotokoll angifvet belopp af i det
närmaste 3,170,000 kronor.

Sammanställas kostnaderna för de i statsverkspropositionen till 1896
års Riksdag sålunda angifna befästningsanläggningarna med bestyckning,
skulle desamma uppgå till:

för Stockholms sjösida ................................................ 5,900,000 kronor och

» Karlskrona ............................................................... 5,520,000 »

Fråndragas från dessa belopp de af nämnda Riksdag för berörda
ändamål äskade och äfven .beviljade anslagen af till befästningsanläggningar,
bestyckning m. m. å Stockholms sjösida 2,275,400 kronor och
vid Karlskrona 412,600 kronor (hvaraf 90,000 kronor af femte hufvudtitelns
anslag), återstå enligt nämnda beräkning följande belopp såsom
erforderliga för ett fullständigt ordnande af det fasta försvaret:

å Stockholms sjösida.................................................... 3,624,600 kronor och

vid Karlskrona................................................................. 5,107,400 » .

Huru angeläget det än må vara, att våra båda sjöfästningar så
snart som möjligt sättas i fullt försvarbart skick, och oaktadt det ej
lärer kunna bestridas, att de af chefen för fortifikationen samt generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet i förutnämnda skrifvelser angifna
åtgärder beträffande såväl sjelfva befästningarna som bestyckningen
äro nödvändiga, hvarför de ock förr eller senare böra komma
till utförande, anser jag mig dock i frågans nuvarande läge icke böra
hemställa om äskandet af anslag särskilt för nämnda ändamål. Frågan
om hela vårl, lands fasta försvar är ju för närvarande under allsidig

164 Fjerde hufvudtlteln.

ompröfning af den af Eders Kong]. Maj:t den 14 sistlidne maj tillsatta
komitén och, förr än densamma inkommit med sitt betänkande,
torde särskilda anslag till andra befästningsåtgärder än dem, som för
närvarande pågå och ej utan allvarsamma olägenheter kunna afbrytas —
såsom fallet är med Karlsborgs fästningsbyggnad — eller som icke
utan fara för neutralitetens upprätthållande kunna uppskjutas, tills de
af berörda komité gjorda framställningarna hunnit blifva af Riksdagen
behandlade, icke böra äskas.

Detta senare kan dock enligt min åsigt icke sägas vara fallet med sjöfästningarna,
hvilka, sedan redan beviljade anslag under innevarande år för
ändamålet användts, komma att ernå nöjaktig motståndskraft mot öfverraskande
anfall af en fiendtlig örlogseskader. Om än jag således icke
anser mig böra biträda de förenämnda vapenchefernas framställningar
om äskandet af innevarande års Riksdag af ett belopp, uppgående sammanlagdt
till 1,724,192 kronor för fortsättande af förstärkningsarbetena
på sjöfästningarna samt anskaffning af artillerimateriel för Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning, tillåter jag mig å andra sidan framhålla
önskvärdheten af att åtminstone en del af den artillerimateriel,
om hvars behöflighet inga olika meningar lära kunna förefinnas, så
snart som möjligt måtte kunna beställas. Behofvet af sådan materiel
kan, enligt hvad erfarenheten visat, i annat fall, äfven om utländska
verkstäder anlitas för dess tillverkning, ej med erforderlig skyndsamhet
fyllas, och att detta ännu mindre skall varda fallet, om det jemförelsevis
betydliga antal pjeser, som ännu fattas.i sjöfästningarnas bestyckning,
skall tillverkas vid våra egna fåtaliga styckebruk — hvilket ur
flera synpunkter vore önskvärdt — är påtagligt samt bestyrkes ock af
erfarenheten. Dessutom ställa sig kostnaderna för en påskyndad tillverkning,
som skulle blifva följden af ett uppskof, väsentligt mycket
dyrare, än om arbetet finge utföras under normala förhållanden, hvadan
det icke heller torde vara förenadt med klok hushållning att helt och
hållet afbryta anskaffningen af nämnda artillerimateriel. Då emellertid
någon beställning af ifrågavarande materiel icke kan ske, med mindre
än att garanti finnes för att medel äro att tillgå i och för densammas
liqviderande, när pjeserna äro färdiga att aflevereras, torde redan nu
ett belopp böra afsättas för, bland annat, detta ändamål. Jag anhåller
att härtill få återkomma vid underdånig föredragning af frågan om det
fasta försvaret i allmänhet,

Fjerde hufvudtiteln.

165

Gotland.

På min underdåniga hemställan behagade Eders Kongl. Maj:t föreslå
1896 års Riksdag att för befästningars anläggande å Gotland på
extra stat bevilja ett belopp af 801,800 kronor, af hvilket belopp större
delen skulle åtgå för anläggande af befästningar vid Fårösund, medan
återstoden vore afsedd att användas till inköp af mark vid Tingstäde
i och för anläggande framdeles af erforderliga befästningar derstädes.
Denna Eders Kongl. Maj:ts framställning blef icke af Riksdagen bifallen,
men Riksdagen uttalade dervid, att det ville synas, som skulle
de militära förråden i Visby böra förflyttas till någon plats, mindre
blottstäld för öfverraskande fara än den, der de nu voro förlagda. Med
anledning af Riksdagens berörda uttalande behagade Eders Kongl. Maj:t
genom nådigt beslut den 29 maj 1896 uppdraga åt militärbefälhafvaren
på Gotland att inkomma med underdånigt yttrande, huruvida de militära
förråden på ön lämpligen borde förflyttas från Visby till annan
plats, äfvensom, derest så funnes vara fallet, med förslag till de åtgärder,
som deraf kunde påkallas. Till åtlydnad häraf inkom militärbefälhafvaren
den 26 augusti samma år med en underdånig skrifvelse,
deri han uttalade, att nödvändigheten utan tvifvel bjöde, att ifrågavarande
förråd så fort som möjligt förflyttades till en plats med ett
mera undandraget läge än Visby, samt att denna plats, så vidt möjligt,
redan i fredstid bereddos till försvar. Bland de platser, som kunde anses
för ändamålet lämpliga, funne han trakten vid Tingstäde kyrka företrädesvis
böra komma i åtanka. Af alla ställen på Gotland, som varit
ifrågasatta, vore denna trakt den mest lämpliga till replipunkt för öns
försvarskrafter. Det torde derför falla af sig sjelft, att de militära förråden
äfven borde dit förläggas, oafsedt om befästningsanordningar
samtidigt kunde der åstadkommas eller ej. Skulle för öfrigt på samma
gång, som förråden flyttades från Visby till Tingstäde, tillräcklig mark
förvärfvas för anläggning af befästningarna, och öfverenskommelse derjemte
trätfas med egarne af andra områden, som för ställningens försvar
kunde vara af betydelse, att hålla dessa områden fria från skog
eller bevuxna med skog, torde ställningen och den derinom belägna
utrustningsorten vid krigsfara på en ganska kort tid kunna hinna omgifvas
med fältverk, hvarigenom den, åtminstone under någon tid, skulle
kunna försvaras. På dessa skäl tillstyrkte militärbefälhafvaren, att de
militära förråden i Visby måtte flyttas till Tingstäde samt att, såsom

[31.]

Anslag till
inköp af mark
vid Tingstäde.

166 Fjerde hnfvudtiteln.

en förberedande åtgärd härför, den mark vid sistnämnda ställe, som för
förrådsbyggnadernas uppförande samt nödiga befästningsverks anordnande
kunde finnas erforderlig, måtte af kronan förvärfvas, vare sig genom expropriation
eller inköp under hand, i hvilken sistnämnda händelse militärbefälhafvaren
i en senare skrifvelse framhöll nödvändigheten att inköpet
måtte ske, så fort sig göra läte, enär till följd af sockerindustrins
på ön uppsving, en betydlig stegring af jord värdet å ön gjort
sig märkbar.

Sedan arméförvaltningen afgifvit underdånigt utlåtande i anledning
af hvad militärbefälhafvaren sålunda anfört, och dervid öfverlemnat,
bland annat, två kartutkast, utvisande dels de områden, som skulle erfordras
för förflyttande till Tingstäde af de militära förråden å Gotland,
och dels befästningarnas vid Tingstäde omfång enligt hittills uppgjord
plan, behagade Eders Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning af detta
ärende, genom nådigt bref den 5 sistlidne mars, med öfverlemnande af
omförmälda två kartutkast uppdraga åt militärbefälhafvaren att, så snart
ske kunde, till Eders Kongl. Maj:t inkomma med dels utredning angående
hvilka särskilda fastigheter eller delar deraf, som enligt berörda
kartutkast borde åt kronan förvärfvas, dels ock förslag till de åtgärder,
som för fastigheternas förvärfvande lämpligen borde vidtagas.

Till fullgörande af detta uppdrag har militärbefälhafvaren aflåtit
sin ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse den 12 juli 1897, deri han
till en början anför, att inom det ifrågasatta befästningsområdet voro
belägna en mängd uppräknade hemmansdelar och afsöndringar, tillhörande
enskilda personer, äfvensom en del af ett kronan tillhörigt
annexhemman samt ett skolhus, tillhörigt Tingstäde socken. Uppskattningsvärdet
af den jord, som tillhörde enskilda personer, vore, enligt
skifteshandlingar, 41,165 kronor och brandförsäkringsvärdet å befintliga
åbyggnader 80,125 kronor. Egendomarnas hela värde kunde alltså beräknas
till omkring 121,290 kronor, hvartill likväl måste läggas värdet
af ett vattenfall vid egendomen Furubjers, hvilket drefve en qvarn,
som lemnat en årlig nettobehållning, aldrig understigande 2,000 kronor.
Skulle alltså kronan genom expropriation förvärfva det behöfliga jordområdet
— i hvilket fall, enligt militärbefälhafvarens förmenande, 50
procent måste beräknas blifva tillagda det uppskattade värdet — syntes
kostnaden icke gerna kunna komma att understiga 210,000 kronor.
För att emellertid, så vidt möjligt vore, söka minska denna kostnad,
hade militärbefälhafvaren låtit träffa vilkorliga köpeaftal med flertalet
af egarne till jorden inom det ifrågasatta området, hvilka aftal bifogades
och äro gällande till den 1 januari 1899. Enligt en bifogad tabell

167

Fjerde hnfvndtitein.

skulle kostnaden i så fall komma att uppgå till 190,800 kronor, hvarvid
dock vore att märka, att uppgörelse ej kunnat träffas med tvåjordegare,
hvilkas vistelseort vore okänd, hvadan för deras lägenheter taxeringsvärdet
i stället blifvit i tabellen upptaget.

Militärbefälhafvaren anmäler vidare, att han låtit upprätta särskilda
köpeaftal rörande vissa hemmansdelar i''deras helhet, nemligen: rörande
7* mantal Furubjers och s/i6 mantal Smiss med underlydande för ett
pris af 95,000 kronor, hvarvid angifves, att det nuvarande taxeringsvärdet
vore 36,700 kronor och brandförsäkringsvärdet å åbyggnaderna
45,165 kronor, hvartill komme värdet å det ofvan omförmälda vattenfallet,

rörande 1 ä/i« mantal Träskvälder samt 7™ mantal Trädgårds, å
hvilka taxerings- och brandförsäkringvärdena voro respektive 38,300
och 17,900 kronor, för 60,000 kronor, samt

rörande 7b mantal Träskvälder, taxeradt till 9,800 kronor och med
åbyggnader, brandförsäkrade för 7,200 kronor, för 15,000 kronor.

Ur militär synpunkt syntes det vara önskvärdt, att befästningsområdet
utvidgades något utöfver hvad angifvet blifvit, på det att markens
bevuxenhet med skog måtte kunna under fredstid lämpligen regleras,
och det torde äfven, anser militärbefälhafvaren, vara ekonomiskt
fördelaktigt att inköpa de tre nämnda egendomarna i deras helhet, hvarigenom
tillfälle skulle beredas att kunna utbyta den tomt, der socknens
skolhus nu vore beläget, mot en tomt utom befästningsområdet samt
äfven att ersätta Tingstäde annexhemman för den jord, som från detta
hemman skulle komma att tagas i anspråk.

Chefen för fortifikationen har, i anledning af hvad militärbefälhafvaren
sålunda aufört, den 24 sistlidne november afgifvit underdånigt
utlåtande, hvarmed han öfverlemnat en genom hans försorg upprättad
karta öfver de inom det ifrågasatta befästningsområdet och trakten
närmast deromkring belägna egolotterna, af hvilken karta, såsom
chefen för fortifikationen påpekar, framginge, att inom det genom en
grön linie utmärkta befästningsområdet folio egoområden, tillhörande ej
mindre än 24 olika egare. De allra flesta af dessa egoområden voro
jemförelsevis mycket små, men betingade just derför ett pris, som måste
anses allt för högt. Chefen för fortifikationen ansåg dock icke att, äfven
om samtliga de föreslagna befästningarna antoges komma till utförande,
alla de ifrågavarande egoområdena skulle behöfva förvärfvas, utan endast
de områden, på hvilka slutna befästningar skulle uppföras och
förråden uppbyggas, äfvensom den till . exercisfält afsedda marken
och den mark, på hvilken skylande skog borde qvarstå, hvarjemte det

168

Fjerde hufvudtiteln.

vore önskligt, att en del närmast utanför befästnihgsområdet beläget
skogsområde förvärfvades, på det att man skulle kunna tillgodose fordran
på fritt skjutfält framför befästningslinien. Emellertid ansåg han ej
ens ett sådant förvärfvande af mark behöfva ske genom direkt köp af
alla de sålunda erforderliga områdena, utan borde endast några af de
större egendomar, på livilkas mark de vigtigaste befästningarne skulle
ligga, inköpas i sin helhet, hvarigenom man då ej blott blefve egare
af en betydlig del af den direkt erforderliga marken, utan äfven af så
mycket annan mark, att man ej allenast skulle kunna genom byte komma
i besittning af andra, för ifrågavarande ändamål behöfliga områden, utan
äfven borde få så mycket mark öfver till utarrendering, att inkomsterna
af densamma skulle räcka till amortering af och erläggande af ränta å
de vid de inköpta egendomarne häftande hypotekslånen. Detta tillvägagångssätt
anser chefen för fortifikationen skola blifva både det ekonomiskt
fördelaktigaste och det lämpligaste å befästningsfrågans nuvarande
ståndpunkt.

De egendomar, som företrädesvis skulle lämpa sig för att på detta
vis inköpas, vore, säger han vidare, V* mantal Furubjers och 5/i6 mantal
Smiss, salubjudna för 95,000 kronor, lä/i6 mantal Träskvälder och Vic
mantal Trädgårds, salubjudna för 60,000 kronor, samt 3/s mantal Träskvälder,
salubjudet för 15,000 kronor. Från dessa summor borde dock
afdragas de oguldna hypotekslånen, för hvilka hemmanen häftade, utgörande
för Furubjers och Smiss 23,669 kronor 43 öre samt för Träskvälder
och Trädgårds 25,812 kronor 42 öre. Den för inköpet erforderliga
summan blefve alltså tillsammans 120,518 kronor 15 öre, hvartill
skulle komma högst 1,000 kronor för ytterligare amorterad hypoteksskuld,
intill dess köpet hunne afslutas, samt för omkostnader vid detsamma.

Förutom dessa egendomar anser chefen för fortifikationen, att det
skulle vara lämpligt att förvärfva ett mindre område inom det förutnämnda
befästningsområdet, salubjudet för 1,500 kronor.

Hela det för inköp af mark vid Tingstäde behöfliga beloppet skulle
sålunda, säger chefen för fortifikationen, uppgå till omkring 123,000
kronor.

På dessa grunder och då inköp af några vissa egoområden icke
torde böra angifvas, enär framdeles vid köps afsilande äfven andra
kombinationer kunde visa sig möjliga och lämpliga, har chefen för
fortifikationen hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen
äska till inköp af för befästningsarbeten och förråds anläggande erforderlig
mark vid Tingstäde å Gotland ett belopp af 123,000 kronor att

Fjerde hufvudtiteln.

169

utgå å extra stat för år 1899, med rättighet för Eders Kong!. Maj:t att
verkställa de egoutbyten, som af förhållandena betingas, äfvensom att
använda möjligen uppstående öfverskott å arrendeafgifter, sedan annuiteter
å hypotekslån blifvit guldna, till utförande af sådana arbeten, som
stå i samband med anläggandet af den tillämnade befästade positionen
och förrådsetablissementen.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, angafs i mitt underdåniga
yttrande till statsverksprotokollet för den 14 januari 1897 såsom
skäl, hvarför jag då icke ansåg mig böra förorda ett förnyande af Eders
Kongl. Maj:ts förslag till 1896 års Riksdag om beviljande af medel till
befästningar på Gotland, önskvärdheten af, att den då under behandling
varande frågan om en ändrad organisation af öns stridskrafter blefve
utredd, innan frågan om öns fasta försvar, hvilken stode i nära samband
med den förra, afgjordes. Då, såsom framgår af mitt underdåniga
yttrande denna dag rörande de ordinarie anslagen under fjerde hufvudtiteln,
frågan om omorganisationen af Gotlands trupper nu torde vara fullständigt
utredd, synes mig tiden vara inne att föreslå sådana åtgärder
för stärkandet af öns försvar, som redan nu framstå såsom i första
rummet erforderliga och lämpliga, och som tillika, efter hvad till min
kunskap kommit, icke lära vara föremål för olika åsigter inom den af
Eders Kongl. Maj:t tillsatta komitén för utredning rörande vårt lands
fasta försvar.

Till dessa åtgärder räknar jag först och främst förstärkandet af
de s. k. neutralitetsbatteriernas vid E^årösund bestyckning. Dessa batterier,
som upppfördes 1885 med anledning af ett hotande krigsutbrott
mellan Ryssland och England, bestyckades då med till förfogande
stående pjeser, hvilka emellertid icke nu längre kunna anses tidsenliga.
Så vida hamnen fortfarande skall bibehålla sin karakter af krigshamn,
måste derför bestyckningen göras kraftigare. I huru nära sammanhang
denna fråga står till den om upprätthållandet af vår neutralitet i händelse
af krig i Östersjön, har jag i mitt underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet
för den 2 januari 1896 framhållit och inskränker mig
nu att i underdånighet erinra, att det icke lärer stå i vårt. eget skön att
bestämma Fårösunds karaktär af krigs- eller fredshanm. Enligt verkstälda
beräkningar skulle kostnaderna för erforderliga nya pjeser jemte
ammunition uppgå till ett belopp af 127,000 kronor. Beträffande anslag
härtill lärer statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet komma
att hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställning.

Jiih. till Hiksd. Prof. 1H''J8. 1 Samt. / A/d. 1 Haft.

22

170

Fjerde hufvudtiteln.

Vidare torde till ifrågavarande åtgärder böra räknas inköp af mark
för uppförande af förrådshus och befästningar vid Tingstäde.

Angående nödvändigheten af de militära förrådens flyttning från
Visby till en mera tryggad ort, synes, sedan äfven Riksdagen, med anledning
af Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1896 års Riksdag om inköp
af mark vid Tingstäde, uttalat sig för ändamålsenligheten af en sådan
flyttning, någon tvekan ej längre vara för handen, och hvad angår
det lämpligaste läget för denna tryggade förrådsort, lärer icke mer än en
mening förefinnas. Redan i statsverkspropositionen till 1892 års lagtima
Riksdag framhölls, att på grund af de omfattande undersökningar,
som af cheferna för generalstaben och för fortifikationen samt under
sistnämnda corps’ fältöfningar utförts på Gotland, trakten omkring Tingstäde
kyrka vore den för ändamålet lämpligaste, och de ytterligare
undersökningar, som sedan dess egt rum i angifvet syfte, hafva, såsom
ock af mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 2 januari 1896
samt militärbefälhafvarens och chefens för fortifikationen förut anförda
skrifvelser framgår, ytterligare bekräftat denna åsigt. Att platsens värde
såsom förrådsort ännu mera skall komma att ökas, om, såsom väl är
sannolikt, Gotlands jernväg utsträckes dit, ligger i öppen dag.

Ehuru den förenämnda komitén ännu icke afgifvit sitt betänkande,
hvadan arten af de befästningsanläggningar, som enligt komiterades åsigt
torde böra komma till utförande i och för Tingstädeställningens tryggande,
ännu icke är angifvet, synes det af chefen för fortifikationen till
inköp föreslagna området lämpligt att förvärfva, af hvad beskaffenhet
befästningarna än må varda, hvadan någon anledning att för den
skull uppskjuta med inköp af den för uppförandet af förrådsbyggnader
med omgifvande befästningar behöfliga marken, icke förefinnes. Då
härtill kommer, att, enligt hvad militärbefälhafvaren i förenämnd skrifvelse
anför, jordprisen på ön till följd af den uppblomstrande sockerindustrien
äro i stigande, synes ytterligare skäl förefinnas att redan nu
inköpa det ifrågavarande området.

Beträffande de med förrådens flyttning förenade öfriga kostnader,
anhåller jag att få återkomma dertill vid föredragning af frågan om
anslag till intendenturbehof.

Med stöd af hvad jag sålunda i underdånighet anfört, hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till inköp af för befästningsarbeten och förråds
anläggande erforderlig mark vid Tingstäde å Gotland på
extra stat för år 1899 bevilja ett belopp af 123,000

Fjerde hufvudtiteln.

171

kronor, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t att verkställa
de egoutbyten, som af förhållandena betingas,
äfvensom att använda möjligen uppstående öfverskott
å arrendeafgifter, sedan annuiteter å befintliga hypotekslån
blifvit guldna, till utförande af sådana arbeten,
som stå i samband med anläggandet af den tillämnade
befästade positionen och förrådsetablissementen.

Göteborg.

Beträffande Göteborgs befästande, anser sig chefen för fortifika- [32]
t-ionen i förenämnda skrifvelse ei kunna underlåta att ännu en gång: i Anslag ti,11

«'' o o Götebores bc underdånighet

erinra Eders Kongl. Maj:t om den fara, som ovedersäg- fästande,
ligen läge deruti, att denna rikets andra och näst vigtigaste stad läge
alldeles öppen och utan allt skydd, så att, om inom vår verldsdel ett
krig skulle utbryta, hvilket ju då med all sannolikhet äfven valde våra
farvatten till tummelplats, hvilket som helst fiendtligt krigsfartyg kunde
utan ringaste hinder löpa in ända till stadens brobänk och sålunda också
torde kunna tilltvinga sig uppfyllandet af kanske mycket långt gående
fordringar af den värnlösa staden. För att åtminstone i den mån, som
en stängsellinie i elfvens mynning kunde hindra det, skydda Göteborg
för en sådan eventualitet som den nu omnämnda, vore det derför synnerligen
önskvärdt, att åtminstone de anordningar, som bilda en sådan
afstängning, så snart som möjligt blefve utförda. Dessa anordningar
skulle bestå dels af en minlinie, afsedd att bekostas af flottan, dels af
försänkningar och dels slutligen af ett flankeringsbatteri för mindre, men
väl skyddade pjeser. Kostnaderna för batteriet och försänkningarna
hade beräknats till 240,000 kronor, hvilken summa lämpligen skulle
kunna bestridas af en per mille fonden, som vid 1897 års slut kunde
beräknas uppgå till omkring 250,000 kronor.

På grund af hvad han sålunda anfört, hemställer chefen för fortikationen
i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af nästinstundande
Riksdag för anordnandet af försänkningar samt uppförande af ett flankeringsbatteri
vid inloppet till Göteborg äska ett belopp af 240,000
kronor att utgå af den härför disponibla en per mille fonden.

Med anledning af denna chefens för fortifikationen hemställan har
generalfälttygmästare!! och chefen för artilleriet i sin omnämnda skrifvelse
den 15 november ansett sig böra för Eders Kongl. Maj:t framlägga
det med ifrågavarande anläggning sammanhängande behofvet af

172

Fjerde hufvudtiteln.

anslag för anskaffning af dels den för batteriet afsedda bestjckningen
jemte ammunition, dels en för detsamma erforderlig elektrisk strålkastare
samt tygstatsbyggnader, för hvilket allt kostnaden skulle uppgå
till 105,600 kronor, och hemställer generalfältygmästaren med anledning
häraf, det täcktes Eders Kongl. Magt föreslå Riksdagen att till anskaffning
af artillerimateriel för befästningar vid Göteborg på extra stat
för år 1899 bevilja 105,600 kronor.

Slutligen hemställa generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet
samt chefen för fortifikationen i en gemensam skrifvelse den 19 sistlidne
november om äskande af ett anslag af 25,000 kronor till påbörjande
af anordningar för eldens ledning vid försvarsanläggningarna utanför
Göteborg.

För egen del har jag i mina underdåniga anföranden till statsrådsprotokollen
för den 2 januari 1896 och den 14 januari 1897 utförligt
framhållit Göteborgs stora betydelse såväl ur politisk och ekonomisk synpunkt
såsom rikets andra stad och dess näst förnämsta importhamn, som
ock ur militärisk synpunkt såsom bland annat en förträfflig utgångspunkt
för en fiendes operationer mot de mellersta delarne af vårt land
och på grund deraf, sedan Riksdagen beviljat medel till sjöfästningarnas
iståndsättande — en angelägenhet som otvifvelaktigt borde komma
i första rummet — äfven i mitt underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet
för den 14 januari 1897 hemstält om medels beviljande till påbörjande
af befästningsarbeten vid inloppet till staden. Det med anledning
häraf af Eders Kongl. Maj:t äskade beloppet, 500,000 kronor, blef
emellertid icke af Riksdagen beviljadt, enär denna fråga, såsom jag
längre fram närmare skall påvisa, stäldes i samband med den om utredning
rörande vårt lands fästa försvar i dess helhet och således kom
att hänskjutas till den för detta ändamål förordnade komitén.

Om jag, oaktadt nämnda utredning ännu ej är afslutad, dock anser
mig böra yrka bifall till chefens för fortifikationen och generalfälttygmästarens
hemställan i ofvannämnda skrivelser, sker detta hufvudsakligen
af följande skäl.

Först och främst synes det, särskildt ur synpunkten af neutralitetens
upprätthållande, vådligt, att en i alla afseenden så betydelsefull
stad som Göteborg fortfarande ligger fullkomligt öppen för anfall från
sjösidan. Genom Göteborgs besittningstagande, eller hotet härom, skulle
nämligen under ett krig, som berörde Sverige angränsande haf, en främmande
makt kunna utöfva ett så starkt moraliskt tryck på oss, att vi

Fjerde hufvudtiteln.

173

förmåddes till medgifvanden, som af en eventuel motståndare till den
förre kunde betraktas såsom ett neutralitetsbrott, och att ett sådant besittningstagande
skall, om inloppet till hamnen är alldeles ©befästad!,
kunna försiggå desto lättare, som vi i så fall icke kunna med tillräcklig
trygghet hafva någon del af vår flotta stationerad i Göteborg, torde
icke behöfva närmare påvisas.

Vidare torde lika litet som någon meningsskiljaktighet lärer förefinnas
om nödvändigheten af att medelst befästningar trygga inloppet
till Göteborg, olika meningar kunna göra sig gällande om ändamålsenligheten
af de af vederbörande vapenchefer här ofvan föreslagna åtgärder,
hvilka afse att med minsta möjliga kostnad fullständiga och försvara
den spärrning af hufvudinloppet till hamnen, som skulle åstadkommas
medelst minlinier. Någon anledning att i afvaktan på vidare
utredning uppskjuta verkställandet af berörda åtgärder förefinnes enligt
min uppfattning således icke.

Slutligen torde böra framhållas, att som större delen af det för
ifrågavarande befästningsanordningar erforderliga kostnadsbeloppet redan
är att tillgå i en per mille fonden, hvilken under statskontorets förvaltning
stående fond är afsedd för uppförande af allmänna byggnader
i Göteborg, »hörande till militäriska behof och stadens försvar», det
belopp, som i sjelfva verket behöfver för ändamålet anvisas af statsmedel,
icke uppgår till större summa än 130,600 kronor.

På grund af hvad jag sålunda i underdånighet anfört, hemställer jag,
att Eders Kongl. Maj:t täckes föreslå Riksdagen att

dels medgifva, att 240,000 kronor af en per mille
fonden må under innevarande år ställas till Eders
Kongl. Majrts förfogande för att användas till befästningsarbeten
jemte bestyckning och anordningar för försvarets
ledning vid inloppet till Göteborg;

dels ock för enahanda ändamål till utgående på
extra stat för år 1899 anvisa 130,600 kronor.

Det fasta försvaret i allmänhet.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts proposition till förlidet års
Riksdag angående beviljandet af dels ett anslag af 500,000 kronor till
påbörjande af befästningsarbeten vid inloppet till Göteborg, dels ett be -

[33.]

Anslag till
det fasta försvaret
i allmänhet.

174

Fjerde hufvudtiteln.

lopp af samma storlek till påbörjande af sådana arbeten vid Boden, beslöt
hvardera kammaren för sig — dock med något olika motivering —
att under uttalande af, att frågan om landets fasta försvar borde utredas
jemväl ur andra synpunkter än den rent militära, tillstyrka Riksdagen
att i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af
en fullständig utredning af föreliggande fråga. Som ett af Riksdagens
statsutskott afgifvet förslag till sammanjemkning af de båda kamrarnes
beslut blef af Andra Kammaren afslaget, kom en sådan skrifvelse ej till
stånd, oaktadt, såsom ofvan nämnts, båda kamrarne hvar för sig besluta
hemställa om aflåtande af en dylik. Ej heller beviljades något belopp
för berörda befästningsändamål, om än Första Kammaren biföll ett
framställdt förslag derom, att Riksdagen måtte i riksstaten för år 1898
uppföra ett belopp af 1,000,000 kronor att afsättas för att efter Riksdagens
medgifvande användas för de af Eders Kongl. Maj:t ifrågasatta
ändamål.

På grund af hvad sålunda inom Riksdagen förefallit med afseende
på frågan om det fasta försvaret, behagade Eders Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 14 sistlidne maj förordna den meromnämnda, af såväl
militärer som ledamöter af Riksdagen sammansatta komitén för verkställande
af utredning rörande landets fasta försvar.

Då nämnda komité, som eger att allsidigt pröfva föreliggande
fråga, icke lärer medhinna den densamma förelagda utredningen i så god
tid, att nådig proposition med anledning af dess betänkande hinner afgifvas
till den nu sammanträdande Riksdagen, har jag ansett mig böra
föreslå Eders Kongl. Maj:t att hos Riksdagen hemställa om anslag till
sådana befästningsåtgärder, som närmast afse upprätthållandet af vår
neutralitet och som äro af den beskaffenhet, att någon tvekan om deras
nödvändighet liksom om vigten af deras skyndsamma verkställande icke
lärer kunna förefinnas. Å andra sidan skulle ett uppskof med alla öfriga
åtgärder, som afse att stärka det fasta försvaret, ända till år 1900
— hvilket skulle blifva följden, om framställning i ämnet icke kan göras
förr än till nästkommande års Riksdag — medföra allvarsamma
olägenheter. Jag har sålunda i det föregående på tal om sjöfästningarna
fäst uppmärksamheten på de stora fördelarna af att redan innevarande
år kunna vid inhemska styckebruk beställa eu del af den artillerimateriel,
som ytterligare erfordras för nämnda fästningar, en åtgärd,
som på samma gång den kommer att blifva af väsentligt gagn
för försvaret och varda af stor betydelse för den inhemska industrien
lärer medföra en afsevärd besparing för statsverket. Förhållandet är
liknande beträffande anskaffningen af en del befästningsmateriel, såsom

Fjerde hufvudtitelu.

175

pansarkupoler för artilleripjeser, hvilka skulle uppsättas i för öfrigt färdiga
verk. Vidare framstår, såsom jag senast vid underdånig föredragning
af statsverkspropositionen till 1897 års Riksdag haft tillfälle betona,
nödvändigheten af att tillgodose öfre Norrlands fasta försvar i så
god tid, att detsamma må varda fullständigt ordnadt, tills den mot
gränsen ledande jernvägen nått sitt slutmål, såsom en angelägenhet af
största vigt.

Jag tvekar för den skull icke att, i öfverensstämmelse med hvad
jag förut i underdånighet anfört, förorda afsättandet af en fond att efter
Riksdagens hörande användas för ifrågavarande ändamål. För en sådan
åtgärd talar ock en annan omständighet, som jag anser mig böra kraftigt
framhålla. Uti statsverkspropositionen till 1896 års Riksdag angafs
sammanlagda kostnaden för ordnandet af rikets fasta försvar enligt
den i berörda statsverksproposition angifna, på chefens för generalstaben
den 21 juni 1892 afgifna betänkande i ämnet grundade plan
uppgå till ett belopp af omkring 27,500,000 kronor. 1 denna kostnadssumma
är då inberäknad kostnaden för den del af materielen, som
skulle bestridas af femte hufvudtitelns anslag, men deremot icke, på i
berörda statsverksproposition anförda skäl, kostnaden för Karlsborgs fullbordan.
Till sagda summa skall således läggas dels sistnämnda kostnadsbelopp,
angifvet till omkring 4,000,000 kronor, hvartill kommer kostnaden
för den felande bestyckningen, omkring 3,000,000 kronor, dels ock kostnaden
för de förstärkningsåtgärder, som med anledning af Eders Kongl.
Maj:ts proposition till senaste Riksdag angående den norrländska stambanans
fortsättande norr om Lule eif — hvilken proposition ock af Riksdagen
bifallits — ansetts nödvändiga för böjandet af de föreslagna
befästningarnas vid Boden motståndsförmåga, och som skulle uppgå till
ett belopp af omkring 1,500,000 kronor. A andra sidan böra från nämnda
totalkostuad dragas de af de båda senaste årens Riksdagar till det
fasta försvaret beviljade anslag, utgörande tillsammans omkring 3,000,000
kronor.

Med iakttagande häraf skulle den slutligen återstående kostnaden
för ordnandet af landets fasta försvar uppgå till ett belopp af omkring

33,000,000 kronor.

Häraf inses, att, om än nämnda kostnad skulle kuuna nedsättas
- hvilket emellertid alltid på samma gång innebär en nedsättning af de
anspråk, som man anser sig böra ställa på det fasta försvaret — utan
att den på vårt lands strategiska läge grundade försvarsplanen derigenom
uppgifves, ordnandet af det fasta försvaret dock kommer att
medföra så betydliga kostnader, att, så vida man ej vill för ändamålet

176

Fjerde hufvudtiteln.

upptaga ett inhemskt lån — en utväg som ju inom Riksdagen funnit
förespråkare — desamma torde böra fördelas på en följd af år.

Men under sådana förhållanden synes det klokt och med en god
statshushållning öfverensstämmande att, under afvaktan på meromnämnda
komités utlåtande, afsätta en fond för stärkandet af vårt fasta försvar,
medan statskassan har att uppvisa rikliga öfverskott. Genom
afsättning redan nu till en dylik fond vinnes äfven, att de derefter för
hvarje år erforderliga anslagsbehofven kunna i icke oväsentlig mån
begränsas. Den oafvisliga nödvändigheten af att på ett kraftigare sätt,
än under en lång följd af år — särskild! under hela 1880-talet och förra
hälften af innevarande årtionde — varit fallet, tillgodose denna del af
vårt försvarsväsen lärer väl, i betraktande af dess uppgift att skydda våra
vigtigaste kuststäder — hvaribland hufvudstaden — och hamnar, att
trygga de förråd hären eller delar af densamma äro i behof af för att
kunna lefva och strida och att skänka det lefvande försvaret det stöd,
som våra trupper bättre än andra, mera utbildade, behöfva, ej kunna
bestridas. Då man icke vet, hvad framtiden bär i sitt sköte, men fästningar
erfordra lång tid för sin byggnad och armering, synes så mycket
mindre skäl vara för handen att till kommande tid uppskjuta med anskaffandet
af medel för det fasta försvarets ordnande, som måhända då
tillgångar dertill kunna vara svårare att bereda än nu.

Då jag, på förut angifna skäl, icke ansett mig böra tillstyrka Eders
Kongl. Maj:t att af Riksdagen äska de af chefen för fortifikationen
samt generalfälttygmästaren begärda anslagen för sjöfästningarnas förstärkning
samt för fullbordandet och bestyckning af södra Vabergsfortet
vid Karlsborg, uppgående till ett sammanlagdt belopp af omkring

2,200,000 kronor, finner jag mig, på nu anförda grunder och med hänsyn
till hvad af statsverkets medel för ifrågavarande ändamål nu kan
vara disponibelt, i stället böra hemställa om, att ett belopp af 3,000,000
kronor måtte afsättas för det fasta försvaret i allmänhet. Af ifrågavarande
belopp torde en del — lämpligen 1,500,000 kronor — böra
ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande under år 1899, på det att,
i enlighet med hvad jag förut i underdånighet anfört, beställning å
artilleri- och pansarmateriel måtte, i den mån sådant kan finnas lämpligt,
ske redan under innevarande år.

Med stöd af hvad jag sålunda i underdånighet anfört, hemställer jag,

att Eders Kongl Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att i riksstaten för 1899 uppföra ett belopp af 3,000,000
kronor för att efter Riksdagens medgifvande användas

Fjerde hufvudtiteln. 177

till stärkandet af landets fasta försvar, dock med rätt
för Eders Kong], Maj:t att af nämnda belopp under
samma år använda högst 1,500,000 kronor för anskaffande
af artilleri- och pansarmateriel.

Intendenturbehof.

Intendenturutrustning:

1 sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 23 sistlidne oktober har
generalintendenten erinrat, att genom det af 1897 års Riksdag till anskaffning.
af intendenturutrustning åt armén beviljade anslag å 536,980
kronor visserligen rätt ansenliga brister i nämnda utrustning blifvit
dels helt och hållet fylda, dels i större eller mindre mån minskade,
men att i allt fall ännu inom de olika persedel- och materialgrupperna
qvarstode högst vigtiga behof, hvilka icke blifvit tillgodosedda. Med
afseende å angelägenheten af att snarast möjligt få alla dessa persedlar
m. m. anskaffade, vågade han i underdånighet hänvisa till hvad han i
skrifvelse den 5 december 1896 anfört, samt särskilt påpeka, ätt bristerna
i intendenturutrustningen, hvilka hufvudsakligen härrörde af ökningen
i arméns krigsstyrka i följd af genomförandet med 1897 års
utgång af 1892 års förbättrade härordning, måste fyllas, om icke under
krig truppernas välfärd skulle sättas på spel, och att dessa brister,
med hänsyn till såväl deras storlek som beskaffenheten af den felande
materielen, omöjligen kunde ens närmelsevis afhjelpas under den korta
beredelsetiden till ett nutida krig. Generalintendenten vågade härjemte
i underdånighet fästa Eders Kong!. Maj:ts uppmärksamhet derpå, att
ehuru behofvet för arméns mobilisering af den ifrågavarande intendenturmaterielen
veterligen aldrig blifvit bestridt, det deremot inom
Riksdagen uttryckts tvifvel i fråga om lämpligheten af att i arméns
förråd magasinera det antal stöflar, tillhopa 30,000 par, som borde för
arméns räkning tillverkas, enär det med skäl syntes kunna befaras, att de
skulle taga skada under lång tids förvaring i förråden. Nu vore emellertid
— fortsätter generalintendenten — förhållandet, att skodonen i
fråga, hvilka borde fördelas mellan arméns regementen och corpser,
hvadan alltså icke i något förråd skulle komma att förefinnas större
Bill. till Rilcsd. Blot. 1808. I Sami. 1 Afl. 1 Höft. 23

[34.]

Anslag till
intendenturutrustning.

178

Fjerde hufvudtiteln.

parti stöflar än några hundratal par, vore af sedd a att jemväl för fredsöfningarna
tillhandahållas såväl stamsoldater som beväringsmän. Man
måste nämligen hädanefter, såväl i anseende till fältmässigheten i fredsöfningarna
som af mobiliseringshänsyn, tillämpa vida strängare bestämmelser
än hittills, särskildt i fråga om infanteriets fotbeklädnad; och
då det icke rimligtvis kunde begäras, att samtlige beväringsmän eller
ens stamsoldater, äfven om de dertill uppmanades, skulle vara i stånd
att till vapenöfningarna inställa sig med fullt marschdugliga skodon,
så borde tydligen tillfälle vara beredt för manskapet att från kronans
förråd få efter eget godtfinnande antingen för billigt pris köpa skodon,
som kunde godkännas, eller ock under öfningstiden begagna dylika
mot skäligt afdrag å den till manskapet utgående ersättningen för deras
egna s. k. småpersedlar. Af hvad generalintendenten sålunda anfört,
framginge alltså, att ifrågavarande, jemförelsevis små förråd af stöflar
voro afsedda att alltjemt omsättas, äfvensom att dermed åsyftades ett
dubbelt ändamål: att i fredstid möjliggöra öfningarnas fältmässiga anordnande
och att vid mobilisering fylla en, om än ringa del af behofvet
af marschdugliga skodon.

Generalintendenten erinrar vidare, att enligt den detaljerade redogörelse,
som lemnats i hans nyss omförmälda underdåniga skrifvelse
af den 5 december 1896, erfordrades ett anslag af 1,830,920 kronor
för att täcka de brister i arméns intendenturutrustning, som i första
rummet borde fyllas, hvadan, om ofvannämnda, af Riksdagen beviljade
belopp, 536,980 kronor, frånräknades, det nu skulle återstå 1,293,940
kronor, fördelade på följande sätt:

A. Personlig utrustning:

a. Beklädnadspersedlar:

30,000 par stöflar.............................

b. Utredningspersedlar:

13,540 renslar...................................

c. Sjukvårdspersedlar............

d. Hästutredningspersedlar:

675 par packfickor ..........................

655 sadlar med tillbehör ...............

Öfrig hästutredning ......................

................ kr.	330,000: —
................ »	186,000: —
................... x»	21,800: —
................. »	12,100: —
................... »	60,200: —
................... )>	18,100: —
Transport kr.	628,200: —

Fjerde liufvudtiteln.

179

Transport kr.

B. Tv ängutrustning:

8 flyttande sjukhus..........................................-....................... kr.

Materiel, ingående i fordonens belastning ..................... »

628,200: —

273,040: —
146,400: —

C. Sjukvårds- och veterinärmateriel för etappväsendet: -

Sjukhuståg ................................................................................ »

Etappsjukhus och reservetappsjukhus .............................. »

Etappsjukstall och reservetappsjukstall........................... »

eller tillhopa kr.

96,900: —
145,800: —
3,600: -

1,293,940: —

Med hänsyn till såväl nödvändigheten att snarast möjligt få de
mest kännbara bristerna i intendenturutrustningen afhjelpta, som angelägenheten
att nedbringa kostnaden härför, borde, enligt generalintendentens
mening, anskaffningen af den sålunda angifna intendenturmaterielen
ske under ett år; och har han förty hemstält, att Eders
Kong! Maj:t täcktes, till afhjelpande af de svåraste bristerna i intendenturutrustningen,
af Riksdagen på extra stat för år 1899 äska 1,293,940
kronor.

I fråga om nödvändigheten att, så fort sig göra låter, afhjelpa de
mest kännbara bristerna i den för arméns stridsduglighet så vigtiga
intendenturutrustningen, har jag, såsom Eders Maj:t täcktes erinra sig,
utförligt yttrat mig, då frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel de senaste två åren af mig inför Eders Kong].
Maj:t i ''underdånighet anmälts. I mitt underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet
för den 14 januari 1897 har jag uppgifvit, att afhjelpandet
af dessa brister skulle betinga en kostnad af 1,830,920 kronor.
Sedan sistlidet års Riksdag i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts derom
aflåtna nådiga proposition, af detta belopp till utgående på extra stat
under innevarande år anvisat 536,980 kronor, skulle alltså af det behöfliga
beloppet nu återstå 1,293,940 kronor. Med afseende å angelägenheten
att så skyndsamt som möjligt afhjelpa de befintliga bristerna
i intendenturutrustningen, skulle jag naturligtvis helst vilja tillstyrka
Eders Kongl. Maj:t att, i enlighet med generalintendentens ofvanberörda
framställning, nu af Riksdagen äska hela detta belopp till utgående
under år 1899, men den hänsyn jag måste taga till andra för landt -

180

Fjerde hufvndtiteln.

försvaret vigtiga behof, hvilka böra under nämnda år tillgodoses, gör,
att jag icke anser mig böra ifrågasätta, att mera än en del af nämnda
belopp begäres för nästkommande år.

I afseende å de persedlar, som skulle med det angifna beloppet,
1,293,940 kronor anskaffas, förekommer i generalintendentens skrifvelse
fullständig utredning. Af de der angifna persedlarna anser iag\
att under år 1899 böra anskaffas:

15,000 par stöflar........................................................... för kr. 165,000

13,540 ränslar...................................... » » 186,000

Sjukvårdspersedlar ........................................................... » » 21 800

675 par packfickor ........................................................ » » foo

655 sadlar med tillbehör ............................................... » » 60 200

Öfrig hästutredning............................................................ » » 18^100

4 flyttande sjukhus........................................................... » » 136,520

Materiel, ingående i fordonens belastning.................. » » 146,400

Sjukhuståg ................................................... » » 48^450

eller tillhopa kr. 794,570

i hvilket fall till följande år skulle återstå att anskaffa:

15,000 par stöflar.....................................

4 flyttande sjukhus..................................

Sjukhuståg .................................................

Etappsjukhus och reservetappsjukhus .
Etappsjukstall och reservetappsjukstall

................. för kr. 165,000: —

.................. » » 136,520: —

................. » » 48,450: —

................ » » 145,800: —

................ » » 3,600: —

eller tillhopa kr. 499,370: —.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till anskaffning af intendenturutrustning åt armén
på extra stat förgår 1899 anvisa 794,570 kronor.

Kaserninventarier.

[35.] I sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 15 sistlidne oktober

,tsnesrnfnven- hrar arméforvaltmngen å intendentsdepartementet hemstält, att Eders
tarier. Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om anvisande
pa extra stat för ar 1899 af 110,000 kronor, hvilket belopp erfordrades
för anskaffande af kaserninventarier till de i anledning af den förbätt -

Fjerde hufvudtiteln. 181

rade härordningen beslutade nya kasernetablissementen; och har arméförvaltningen
härvid erinrat, att Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition
till 1892 års urtima Riksdag tillkännagifvit, att för nyssnämnda ändamål
beräknats åtgå det angifna beloppet, 110,000 kronor, samt att Eders
Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga bref den 23 april och den 25
september 1897 anbefalt arméförvaltningen att för anskaffande af kaserninventarier
till vissa af de nya kasernetablissementen af tillgängliga
medel förskjuta tillhopa 92,452 kronor 9 öre, äfvensom att, utöfver sistnämnda
belopp, medel under den närmaste framtiden måste beredas
för anskaffande af kaserninventarier dels till det under uppförande
varande etablissementet för Andra Svea artilleriregemente i Upsala och
dels för Norrlands dragonregementes blifvande nya etablissement i
Umeå.

Vid underdånig föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 14 oktober
1892 af förslaget till den förbättrade härordningen tillkännagaf
jag, i sammanhang med den redogörelse jag då lemnade i fråga om
den beräknade kostnaden för de i anledning af nämnda härordningerforderliga
nya kasernetablissementen, att, enligt hvad arméförvaltningen
uppgifva, till anskaffande af nya inventarier för dessa etablissement
beräknats åtgå 110,000 kronor. Under nästlidet år hafva de
flesta af de beslutade nya etablissementen blifvit fullbordade och af
vederbörande truppförband tagna i bruk, och har Eders Kongl. Maj:t
med anledning häraf genom nådigt bref den 23 april 1897 anbefalt
arméförvaltningen att för anskaffande af erforderliga kaserninventarier
till de nya etablissementen för Kronprinsens husarregemente i Malmö,
Skånska dragonregementets skolor i Ystad, Andra Göta artilleriregemente
i Jönköping, Norrlands trängbataljon i Sollefteå samt Vendes
artilleriregemente i Kristianstad af tillgängliga medel förskjuta tillhopa
74,450 kronor, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t sedermera den 25 sistone
september anbefalt arméförvaltningen att för anskaffande af inventarier,
som erfordrades för Andra Svea artilleriregemente under dess
förläggning i lifgardets till häst forna etablissement, likaledes förskjuta
18,002 kronor 9 öre, dock att vid anskaffningen af dessa inventarier
borde iakttagas, att inventarierna skulle af regementet vid dess framtida
förflyttning till Upsala medföras för att jemväl inom dess kasernetablissement
derstädes användas. Arméförvaltningen har således fått
sig anbefaldt att för ifrågavarande ändamål förskjuta tillhopa 92,452
kronor 9 öre, och för godtgörande af detta belopp måste medel nu an -

182

Fjerde hufnidtitelu.

[36.]

Anslag för
flyttning af
förråden å
Gotland.

visas. Då deremot kostnaden för de kaserninventarier, som kunna ytterligare
erfordras för Andra Svea artilleriregementes etablissement i Upsala
eller för det blifvande etablissementet i Umeå, ännu icke kan angifvas,
anser jag medel härför nu icke böra äskas.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att till betäckande af kostnaderna för anskaffade
inventarier till vissa af de nya kasernetablissementen på
extra stat för år 1899 anvisa 92,450 kronor.

Flyttning af förråden å Gotland.

I fråga om nödvändigheten att förflytta de för närvarande i Visby
befintliga militära förråden å Gotland till annan ort, har jag här ofvan
under [31.] haft anledning uttala mig. I detta ämne hafva generalfälttygmästaren
samt generalintendenten hvar för sig inkommit med underdåniga
framställningar, hvarför jag nu torde få redogöra.

Generalfälttygmästaren har i underdånig skrifvelse den 30 sistlidne
november anfört, att han, vid öfvervägande af de åtgärder, som skulle
erfordras för att kunna till trakten omkring Tingstäde kyrka öfverföra
de förråd, som stodo under arméförvaltningens artilleridepartements
tillsyn och vård, nemligen tyg-, gevärs-, ammunitions- och fältförråden,
gått ut från den förutsättning, att Gotlands artillericorps’ stamtrupp,
för hvilken år 1888 förvärfvats och inredts ett kasernetablissement, fortfarande
skulle förblifva förlagd till Visby, något som för öfrigt, med
hänsyn till möjligheten att på ett tillfredsställande sätt rekrytera såväl
officerscorpsen som manskapet, syntes ytterst önskvärdt, för att icke
säga nödvändigt. Men dermed följde ock, att stamtruppens utbildning,
åtminstone till största delen, måste försiggå i Visby. Under sådana
förhållanden, säger han, torde det icke kunna undvikas, att någon materiel
och således äfven en del af förrådslokalerna måste bibehållas i
staden, hvarjemte det syntes lämpligt att i de derstädes redan befintliga
verkstäderna utföra alla större reparationer. Deremot torde, om
de militära förråden skulle kunna förflyttas till Tingstäde i den omfattning,
att det dermed afsedda ändamålet — deras skyddande mot
öfverraskande anfall — i önskvärd grad skulle vinnas, böra förutsättas,
att sådana åtgärder vidtoges, att såväl infanteriregementets hufvudsak -

183

Fjerde hufvudtiteln.

liga öfningar, åtminstone de, i hvilka någon större del af truppen deltoge,
som ock vid artillericorpsen beväringsrekrytmötet samt de gemensamma
repetitionsöfningarna kunde förläggas till nämnda ort. Med anledning
häraf måste vid Tingstäde uppföras byggnader, afsedda att dels
bereda utrymme för förvaring af all den till artilleriförrådet hörande
materiel, dels lemna plats för de mindre verkstäder, som erfordrades för
att möjliggöra utförandet under den eventuela öfningstiden af mindre
reparationer å materielen, samt dels utgöra bostäder såväl för en vaktare
under hela året som för behöflig förråds- och handtverkarepersonal,
likaledes under den eventuela öfningstiden.

Kostnaden för de sålunda erforderliga byggnadernas uppförande
och inredning har generalfälttygmästaren angifvit på följande sätt:

gevärsförråds- och verkstadsbyggnad, jemväl inrymmande
bostad för vaktaren................................ kronor 34,500: —

tyg- och fältförrådsbyggnad ........................................... » 21,500

bostadshus med uthus ..................................................... » 13,500

patronmagasin ....................................................................... » 5,000

projektilmagasin .................................................................... » 7,000

laboratorium ....................................................................... » 8,750

kruthus .................................................................................. » 6,750

hvarjemte han för anskaffande af oundgängliga inventarier beräknat

5,000 kronor, eller således tillhopa 102,000 kronor. Härutöfver har
han ansett, att för bestridande af kostnaderna för öfverförande från
Visby till Tingstäde af den i förråden befintliga materielen skulle erfordras
6,000 kronor; och har han på grund häraf hemstält, att Eders
Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för flyttning till Tingstäde
af de för närvarande i Visby befintliga artilleriförråden på extra stat
för år 1899 bevilja 108,000 kronor.

Generalintendenten åter har, så vidt angår förflyttningen af de persedlar,
som det åligger intendentsdepartementet att anskaffa, i underdånig
skrifvelse den 18 sistlidne december anfört, att förläggandet, såsom
ifrågasatt blifvit, till Tingstäde af förråden för de vid mobilisering erforderliga
persedlarna icke med nödvändighet medförde, att dit äfven
skulle förläggas samtliga öfningar i fred, utan torde de hufvudsakligaste
öfningarna tills vidare kunna utan olägenhet försiggå vid Visby och
således ej blott artillerikasernen med tillhörande byggnader i Visby, utan
ock de å Visborgs slätt af infanteriregementet begagnade hus och byggnader
bibehållas å sina nuvarande platser. Om öfningarna således fortfarande
skulle bedrifvas vid Visby, blefve det nödvändigt att bibehålla

184

Fjerde hufvudtiteln.

ett mindre persedelförråd derstädes, men olägenheten häraf vore ej
så stor, då dels detta mindre förråd utan svårighet kunde vid behof på
kort tid förflyttas och dels det vid Tingstäde ifrågasatta nya förrådet
alltid, borde innehålla hela mobiliseringsbehofvet. Under dessa förutsättningar
inskränkte sig de byggnader, som det tillkomme intendentsdepartementet
att föreslå, till följande:

ett förrådshus, som beräknats kosta ............................. kronor 20 000:_

ett fordonsskjul » » » .............................. 5 qqq._

hvarjemte förflyttningen af fordon och persedlar beräknats
kosta..................................................................... j, 5oo-_

eller således tillhopa .......................................................... kronor 25,500: —;

och har generalintendenten pa grund häraf liemstält, att sist nämnda
belopp måtte för ifrågavarande ändamål af Riksdagen äskas nå extra
stat för år 1899.

I denna fråga ansluter jag mig till den af generalintendenten uttalade
mening. Utan tvifvel skulle visserligen den fullständigaste trygghet
mot ett^ öfverraskande anfall vinnas, om samtliga de å Gotland befintliga
förråden flyttades från kusten till det inre af ön; men i sådant
fall måste också alla fredsöfningar förläggas till den ort, der förråden
blefve uppförda, och detta kan, såsom generalfälttygmästaren också erinrat,
. icke ske utan att medföra olägenheter. Och en sådan fullständig
flyttning af de nu befintliga förråden skulle dessutom antagligen medföra
ökade årliga kostnader till följd af förhöjda portionspris och dyrare marschkostnader
m. m. Det synes mig derför, som skulle det hufvudsakliga
ändamålet vinnas, om de jemförelsevis smärre förråd, hvari den i fred
öfvade styrkans persedlar förvaras, för närvarande finge qvarblifva vid
kusten, derifrån de i händelse af fara kunna på kort tid förflyttas, medan
deremot de för det egentliga mobiliseringsbehofvet afsedda förråden
flyttades till Tingstäde. Häraf följer dock icke, att någon större inskränkning
kan ega rum uti de af generalfälttygmästaren till uppförande
föreslagna byggnader, ty dessa böra gifvet-vis göras så stora, att de kunna
inrymma samtliga artilleriförråden och således något hinder icke möta att
fi alldeles, om sa skulle finnas lämpligt eller nödvändigt, förlägga fredsöfningama
till Tingstäde. Utaf de af generalfälttygmästaren föreslagna
byggnaderna är det allenast ett bostadshus med uthus, som under de
af mig angifna förutsättningarna kan för närvarande undvaras, enär

185

Fjerde hufyudtiteln.

dessa byggnader äro afsedda att användas endast under den tid, trupperna
skulle öfvas vid Tingstäde. Kostnaderna för uppförande af nya
förrådsbyggnader skulle härigenom kunna nedbringas med 13,500 kronor
och den sammanlagda kostnaden för förrådens flyttning alltså utgöra

120,000 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit och då jag ej har något att
erinra mot de beräkningar, som ligga till grund för sist angifna kostnadsbelopp,
får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen

att för flyttning afl en del afl förråden å Gotland
till Tingstäde och uppförande derstädes af nya förrådsbyggnader
på extra stat för år 1899 anvisa 120,000
kronor.

Diverse behof.

Reseunderstöd. åt officerare och intendenturtjenstemän.

•t.: nihj • bm-.livi! In t / 1. *•. >. .

Till bestridande af kostnaderna för officerares utsändande till främmande
länder i ändamål att inhemta upplysningar rörande krigsväsendet
och såsom bidrag till de kostnader, officerare måste vidkännas under
anställning i utländsk krigstjenst eller eljest under resor utomlands för
utbildning i sitt yrke, har under en följd af år anslagits ett belopp af

9,000 kronor; och hafva, i följd af 1883 års Riksdags beslut, medel
från detta anslag utgått jemväl för att bereda tjensteman vid intendenturen
tillfälle att genom besök i främmande land tillgodogöra intendenturen
den der vunna erfarenheten, i hvad till en armés hushållning
hörer.

Då ett dylikt anslag fortfarande är af nöden, hemställer jag

att för år 1899 må till reseunderstöd åt officerare
och intendenturtjenstemän äskas ett extra anslag af 9,000
kronor, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget kan under
året besparas.

Bih. till llilcsd. Blot. 18U8. I Band. 1 Afd. I lllift.

[37.]

Anslag till
reseunderstöd
åt officerare
m. fl.

24

186

Fjerde linfvudtitoln.

[38.]

Anslag till
skarpskytteväsendets
och
skjuf.skicklighetens
befrämjande.

Skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens befrämjande.

Under erinran, att 1897 års Riksdag till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande på extra stat för innevarande år beviljat 120,000
kronor, har centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar uti sin
ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 27 sistlidne november hemstält
om anvisande af enahanda belopp, 120,000 kronor, jemväl för år 1899;
och har centralstyrelsen till stöd för denna framställning''anfört hufvudsakligen,
att den frivilliga skytterörelsen åter kunde hänvisa till ett nytt
verksamhetsår, under hvilket rörelsen gått ytterligare framåt, i det att
antalet skytteföreningar ökats till 588 och antalet medlemmar till omkring
30,000, hvarjemte såväl antalet lossade skarpa skott, omkring
2 Va million, som ock den stora anslutningen till årets riksskyttetäfling
på ett oförtydbart sätt vittnade om den stora lifaktighet, som för närvarande
rådde inom skytteföreningarna. Såsom en gifven följd af denna
fortgående utveckling blefve äfven behofvet af ökadt statsunderstöd
år från år alltmera kännbart. För år 1897, då statsanslaget utgjort

90,000 kronor, hade det sålunda visat sig omöjligt att tillmötesgå ett
af de vigtigaste anslagskrafven, nämligen till skjutbanors ordnande,
oaktadt flera ansökningar om dylikt understöd varit hvilande från år
1896, då de af samma skäl ej kunde afgöras eller tillstyrkas. Detta
vore dock, med hänsyn till det oupphörliga nybildandet af skytteföreningar,
att beklaga, enär det för ett aktivt begynnande af verksamheten
för dem gifvetvis vore af stor vigt att snarast möjligt erhålla ändamålsenliga
skjutbanor. Ehuru således de senaste årens skytteverksamhet
till fullo bestyrkte nödvändigheten af, att nu ifrågavarande anslag än
ytterligare ökades, ansåge sig centralstyrelsen dock, med hänsyn till
den förhöjning i anslaget, som egt rum vid sistlidet års Riksdag, nu
icke böra begära högre belopp, än som då beviljades.

Då otvifvelaktigt torde vara, att med den ytterligare utveckling,
det frivilliga skytteväsendet under år 1897 erhållit, anslaget till dess
befrämjande under år 1899 icke kan sättas till lägre belopp, än för
innevarande år anvisats, får jag i underdånighet hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

Fjerde hufvudtiteln.

187

att till skarpskytteväsendets och skjutskicklighetens
befrämjande på extra stat för år 1899 bevilja 120,000
kronor, med rättighet för Eders Kongl. Maj:t att få
under följande år använda hvad af anslaget kan under
året besparas.

Hvad chefen för landtförsvarsdepartementet sålunda
i afseende å regleringen af utgifterna under
riksstatens fjerde hufvudtitel tillstyrkt och hemstält,
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, gilla och bifalla, med befallning
tillika, att utdrag af detta protokoll skulle till
finansdepartementet öfverlemnas till ledning vid författandet
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
angående statsverkets tillstånd och behof för
år 1899.

Ex protocollo:
Trygve Hermelin.

188

Fjerde hufyudtiteln.

Bil. n:r 1.

Förslag till

Stat

för Artilleristyrelsen.

-i* ■	Anvisning i	kontant.
			Tjenst-
.ilrvivaiori nw ;-m?	Lön.		görings-	Summa.
			penningar.
	Er.		Er.		Er.
Chef, generalfälttygmästaren ....	—	—	—	—	—	—	jÅtnjuter aflöning å annan \ stat.
Förvaltningsbyrån.
Chef och föredragande, fälttygmästaren	—	—	—	—	—	—	^Åtnjuta aflöning å andra
Personal ur artilleristaben.....	—	—	—	—	—;s	—	j , stater.
1 sekreterare, tillika kamrerare . . .	3,000	_	1,500	_	4,500	_	r
1 registrator ...........	1,800	—	1,200	—	3,000	—	Efter fem år kan lönen \ höjas med 500 kronor och
1 bokhållare, tillika redogörare . . . 1 revisor.............	1,800	_	1,200	—	3,000	—	efter tio år med ytter-
1,800	—	1,200	—	3,000	-	| ligare 500 kronor.
Tekniska byrån.
Chef och föredragande, chefen för ar-
tiller istaben..........	—	—	—	-	—	—	^Åtnjuta aflöning å andra
Personal ur artilleristaben.....	—	—	—	—	—	—	/ stater.
Till juridiskt biträde, amanuens, vi-
kariatsersättning, tillfälligt bi-träde, renskrifning, skrifmateria-lier, expenser m. m.......					6,000		("Efter fem år kan lönen
1 vaktmästare..........	600	—	300	—	800	—	I höjas med 10U kronor 1 och efter tio år med yt-
Summa kronor		—			20.300	—	l terligare 100 kronor.

Anm. 1. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida icke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150
kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 350 kronor kontant.

Anm. 2. De för artilleristyrelsens embets- och tjensteman samt betjente ifrågakomna ålderstillägg å
lön skola utgå från 4. hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Anm. 3. Ved och belysning inom styrelsens embetslokal bekostas från det å staten för intendentur styrelsen

upptagna anslag till detta ändamål.

Fjerde hufvudtiteln

189

Bil. n:r 2.

Förslag till

för Fortiflkationsstyrelsen.

!................... ...... " ..........	Anvisning i	kontant.
A		Tjenst-
	.Lön.		görings-	o urania.
			penningar.
	Kr.		Kr.		Kr.
Chef, chefen för fortifikationen . . .		—		—	—	■-	/Åtnjuter aflöning å annan \ stat.
Förvaltningsbyrån.
Chef och föredragande, regementsoffi-							.irér.-diiyii) .1
cer ur fortifikationen.....,	—	—	—	—	—	—	^Åtnjuta aflöning å annan
Personal ur fortifikationen.....	—	—	—	—	—	—	/ stat.
1 sekreterare, tillika kamrerare .	3,000	—	1,500	_	4,500	—	1 Efter fem år kan lönen
; 1 revisor, tillika registrator ....	1,800	—	1,200	—	3,000	—	1 höjas med 500 kronor och ( efter tio år med ytter-
1 bokhållare, tillika redogörare . . .	1,800	—	1,200		3,000	—	) ligare 500 kronor. . -•! ''.dli< i
Tekniska byrån.
Chof och föredragande, regementsoffi-
cer ur fortifikationen......	—	—	—	—	—	—	1 Åtnjuta aflöning å annan
Personal ur fortifikationen.....	—	—	—	-4-	—	—	/ stat. . |, f
Till juridiskt biträde, amanuens, vika-
riatsersättning, tillfälligt biträde, renskrifniug, skrifmaterialier, ex-penser m. m..........					5,500		(Efter fem år kan lönen
1 vaktmästare..........	500	—	300	—	800	—	1 höjas med 100 kronor | och efter tio år med yt-
Summa kronor		—		—	1(1,800		i terligare 100 kronor.

Anm. 1. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida ieke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150
kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 350 kronor kontant.

Anm. 2. De för fortifikationsstyrolsons ombets- och tjensteman samt betjente ifrågakomna ålderstillägg
å lön skola utgå från 4., hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Anm. 3. Ved och belysning inom styrelsens embetslokal bekostas från det å staten för intendentur styrelsen

upptagna anslag till detta ändamål.

190

Fjerde hufvadtiteln.

Bil. n:r 3.

Förslag till

Stat

för Intendenturstyrelsen.

	Anvisning i	kontant.
			Tjenst-
	Lön.		görings-	Summa.
			penningar.
	Kr.		Kr.		Kr.
Chef, generalintendenten . . . . • .	—	—	—	—	—	—	/Åtnjuter aflöning å annan ( stat.
Militärbyrån.
Chef och föredragande, fältintendent
ur intendenturcorpsen.....	—	_	_	—	—	—	/Åtnjuta aflöning å annan
Personal ur intendenturcorpsen . . .	—	—	—	—	—	—	| stat.
1. Civilbyrån.
Chef och föredragande, krigsråd . .	4,400	—	2,000	—	6,400	—	/Efter fem år kan lönen / höjas med 600 kronor.
1 sekreterare ...........	3,000	—	1,500	—	4,500	_	j Efter fem år kan lönen
1 notarie.............	1,800	—	1,200	—	3,000	-	1 höjas med 500 kronor j [ och efter tio år med vt- !
1 registrator ...........	1,800	—	1,200	—	3,000	—	) torligare 500 kronor. j
2. Civilbyrån.							/Efter fem år kan lönen ( höjas med 600 kronor.
Chef och föredragande, krigsråd . .	4,400	—	2,000	—	6,400	—
1 kamrerare...........	3,000	—	1,500	—	4,500	—
1 d:o ...........	3,000	_	1,500	_	4,500	_
1 bokhållare...........	1,800	—	1,200	—	3,000	—	Efter fem är kan lönen höjas med 500 kronor
1 d:o ...........	1,800	_	1,200	_	3,000	_	och efter tio år med yt-
1 revisor .............	1,800	—	1,200	—	3,000	—	terligare 500 kronor.
6 d:o .............	10,800	—	7,200	—	18,000	—
Till juridiskt biträde, amanuenser, vi-
kariatsersättning, tillfälligt biträde, renskrifning, skrifmaterialier, ex-penser, ved, belysning m. m. . .					27,000		/Efter fem år kan lönen \ höjas med 100 kronor.
1 förste vaktmästare.......	800	-	300	—	1,100
1 vaktmästare..........	500	—	300	—	800	—	/Efter fem år kan lönen
1 d:o ..........	500	—	300	—	800	—	1 höjas med 100 kronor i och efter tio år med yt-
Summa kronor	—		—	—	89,000		'' terligare 100 kronor.

Anm. 1. Om vaktmästare åtnjuter bostad jemte vedbrand, böra, såvida icke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af 150
kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå för förste vaktmästare med 650 kronor
och för vaktmästare med 350 kronor kontant.

Anm. 2. De för intendenturstyrelsens embets- och tjensteman samt betjente ifrågakomna ålderstillägg
å lön skola utgå från 4. hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

Anm. 3- Ved och belysning skall för hela nuvarande arméförvaltningens embetshus bekostas från
detta anslag.

Fjerde hufviultitelu.

191

Bil. n:r 4.

Förslag- till

Stat

för arméns sjukvårdsstyrelse.

	Anvisning	i kontant.
Lön, dagaflöning in. in.		Kronor.
Öfverfältläkaren, lön........................	6,000	—
dagaflöning å 5 kronor....................	1,825	—	7,825	_
1 byråchef, fördelningsläkare, lön..................	2,800	—
dagaflöning å 4 kronor....................	1,460	—
arfvode............................	500	—	4,760	_
1 assistent och adjutant hos öfverfältläkaren, bataljonsläkare, lön . . .	900	—
dagaflöning ä 2 kronor ....................	730	—	1,630	_
1 assistent, regementsvetorinär, arfvode............... 1 assistent, sjukvårdsintendent, uppbär lön å intendenturcorpseus stat. 1 sergeant af 1. klass, förutom löneförmåner å Svea trängbataljon:			1,200
dagaflöning å 80 öre ... i i i 320 dagar ............ portionsersättnmg a 62 örej	—	—	454	40
1 vaktmästare, lön........................	500	—
tjenstgöringspenningar.....................	300	—	800	_
Till extra biträden, renskrifning, skrifmaterialier, expenser re. m. . . .	—	—	1,000	60
Summa kronor		—	17,670	—

Anm. 1. Inqvarteringsersättning tillkommer öfverfältläkaren, byråchefen, assistentläkaren och sergeanten
enligt grad, utgående från anslaget: »Inqvarteringskostnader».

Anm. 2. Af de å anslaget uppkommande besparingarna eller, om dessa ej lemna sådan tillgång, af
4. hufvudtitelns allmänna besparingar utgå till dertill berättigade löntagare dagaflöning för
skottdag.

Anm. 3. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand böra, savida icke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde
af 150 kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 850 kronor kontant.

Anm. 4. Vaktmästarens lön kan efter 5 år höjas med 100 kronor och efter 10 år med ytterligare
100 kronor, Indika belopp skola utgå från 4. hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

192

Fjerde liufvudtitelii.

Bil. n:r 5.

Förslag till

Stat

för Intendenturcorpsen.

9r r

—
.liHiiti. ,! i Lön, dagaflöning m. m.	Anvisning i kontant.
	Kronor.
1 generalintendent, lön......................	8,000	—
dagaflöning å 6 kronor....................	2,190	—	10,190	_
1 öfverfältintendent, lön.....................	6,000	—
dagaflöning ä 5 kronor.................... 1 fältintendent af 1. graden, lön ..................	1,825	—	7,825	. ,
4,000	—
dagaflöning å 4 kronor....................	1,460	—	5,460	__
3 d:o d:o d:o...................	—	—	16,380	. i
1 fåltintendent af 2. graden, lön .................	3,500	—
dagaflöning ä 4 kronor....................	1,460	—	4,960	_
4 d:o d:o d:o . . . '' . .. ...........1 . .	—	—.	19,840	—
1 intendent af 1. klassen, lön...................	2,800	—
dagaflöning ä 3 kronor ....................	1,095	—	3,895	_
39 d:o d:o d:o...................	—	—	151,905	—
1 intendent af 2. klassen, lön...................	1,800	—
dagaflöning ä 3 kronor ....................	1,095	—	2,895	_
19 d:o d:o d:o...................	—	—	55,005	—-
1 förvaltare, lön.........................	720	—
dagaflöning k 1 krona.....................	365	—
beklädnadsersättning ...............	200	—
portionsersättning, k 62 öre under 365 dagar..........	226	30	1,511	30
52 d:o d:o d:o................	—		78,587	60
Anm. Efter fem års väl vitsordad tjenstgöring åtnjuter förvaltare ett ålderstillägg å lön å 300 kronor att utgå från statsanslaget under 4. hufvudtiteln för ålderstillägg.
1 vaktmästare, lön........................	120	—
beklädnadsersättning .....................	120	—	240	__
35 d:o d:o d:o...................	—	—	8,400	—
Transport kronor	—	—	367,093	90

Fjerde !>ufvndtiteln.

193

	Anvisning	i kontant.
		Kronor.
			367,093 ’	90
Transport kronor Från anslaget till »diverse intendenturbehof» utgå dessutom till den ene af vaktmästarno vid centralförrådet å Karlsborg dagsverkspenningar för hvarje helgfri dag med 2 kronor samt till den andre vaktmästa-ren vid samma förråd och till vaktmästaren vid intendentur- och sjukvårdsförrådet i Stockholm dagsverkspenningar för hvarje sådan dag med 1 krona till hvardera.
Arfvoden.
Examinerade intendentsaspiranter..................	—	—	25,000	—
Diverse utgifter.
Bibliotek, expenser m. m. för intendenturcorpsens hufvudstation ....	—	—	800	— |
Summa kronor	—	—	392,893	9Ö

Anm. 1. Intendenturcorpsens fast anställda personal, med undantag af de vid den icke garnisonerade
armén placerade regementsintendenter, förvaltare och vaktmästare, åtnjuter inqvartoringsoch
servisersättning enligt beställning eller deremot svarande naturaförmåner efter de för
sådan ersättning stadgade grunder, förvaltare och vaktmästare vid icke garnisonerade armén
åtnjuta fri bostad i kronans hus eller, när sådan icke kan beredas, en årlig hyresersättning
af 150 kronor för de förre och 75 kronor för de senare. Till intendenturcorpsen af statsmedel
utgående iuqvartelångs- och servisersättning bestrides från anslaget till »inqvarteringsko8tuader»
och den till corpsen utgående hyresersättning från anslaget till »arméns munderingsutrustning».

Anm. 2. Af do å anslaget uppkommande besparingarna eller, om dessa ej lemna sådan tillgång, af
4. liufvudtitelns allmänna besparingar utgå till dertill berättigade löntagare dagaflöning och
portionsersättning för skottdag.

Bih. till infart. Prof,. 181)8. 1 Sami.

1 Afd. 1 Haft.

25

194

Fjerde hufvudtiteln

Intendenturco	r p S	ens	å	sta	t f	öre-
skulle innehafva				s k	u 1 1 e
		tf	o a	intendenturstyredsen,
		3 S
	c? 3	® «				ro v •
	B p	Q o 2 p.H,	i militärbyrån,	►1 •-* ® •	g o_
beställning såsom	►Ö ® 03 O ö p,	ao >_l. '' ? 5- 3 ® CU	—		S-S. II O *-< a a g* S°	_ ? c? g: *3 H ° §° |i
— •		s§		Q*		• ® So
		P £-7 C	£L So Cr os	P So S g	2* ® jr teo	s- ° S 3
		'' 7	r-> 3	5-1	* B	►1 ■ r T
Generalintendent.................	1	i
öfverfältintendent........... ......	1	-		—		—
Tältintendenter af 1. graden............	4	—	1		—	-
D:o »2. » ............	5	—	—		—	—
Intendenter af 1. klass...............	40	—	—	—	—	—
D:o »2. »	20	—	—	1	—	—
Examinerade intendentsaspiranter..........	23	—	—	1	i	i
Summa	94	i	1	2	i	i

Anm. Här ofvan upptagna placering i olika intendenturbefattningar kan, såsom också förslaget angifver,

Fjerde hnfvndtiteln

195

Bil. n:r 6.

slagna personal af officers rang

t j e	n s	t g ö	r a	i	b	e f	a t	t n	i n g
0 a	intendenturcorpsens hufvudstation,	å inten-dentur- och sjukvårds-förråd,	P i <5* „ 3	ce pr 3- P o ^ B 3		* 2	å arméfördol-ningsstaber,	å garni-sonerade trupp-förband,	å indelta trupp-förband,
ro Po ÖB O	i generalinten-dentens och chefens för in-tendenturcorp-sen expedition,	i mobilise-ringsafdel-ningen,	i statistiska afdelningen,	CD po CD O 3 2	DO Po CD O 3 o? •-« H PO	jEL.ce < 3 po?r -t < 3- po 00 -s 3’ P-3. 50 ST 2 .e*	- p: oo 2 po g i? |''5. s- ce < 2	CD 9? 5T 2. N> 00 3 ce et- s«r CD O 5 ST 8*0	00 s SV 2 ö B g* M O •< Cu O 3? g 2:	CD P« CD 3-1 f 3	CD po ÖB O 3 p	CD PO CD O 2 •-< ®	CD Po CD *— O S- 3 O 3 •-«	ro po ro s! 1 O 3 i-C
® Sj- al r»	P .CU OD & 2 3 S	►1 G» o » <8 O: o M 5 P 3 8	SO 2 o 3* 00 i-r eg 2 o ® er ®	so .Sb _• CD C (0o JT ce § § ® ®	SO 2 O sr t» 5 P« 5'' ® ■— o er? = CD p O P- ®	p & 5- *®° g o S- g ® 3	i po Sj- al o P- ®	00 5’ ® s eu ® a o” ►i	® ® 3 5^ OO po 00 o S	S ce cd p 5’*: ®" 3 3 oo Q- ® O 3 et-	<rt- oj • po oo O B	- - .® ?r o p- 3	O P-3 ® ST 2 5* er; CD	» 3 ®	O 3 2 p: eu ® 3	O 35 3 O a ® 2 w ® ■ 3 ro	®* 05 3J 3 i ro
i			l	-			i						3
—	1	—	—	—	1	—	i	—	—	—	—	—	—	—	—	15	22
—	—	—	—		—	—	—	i	1	l	1	—	—	—	—	6	9
—	—	1	—	2	—	2	—	i	—	—	—	1	—	6	e	l	—
i	1	I	l	2	1	2	2	2	1	1	1	1 i| 6	6		22	31

undergå on eller annan mindre förändring beträffande fältintendenter, intondenter och intendentsaspiranter.

Bil. n:r 7,

Jemförelse

mellan intendenturcorpsens organisation enligt Kongl. Maj:ts proposition 1892, den af Riksdagen

år 1892 beviljade och den nu föreslagna.

	—	Kongl. Maj:ts förslag	1892.			Af Riksdagen 1892 beviljade.				Nu föreslås.
	c+	Lön och dag-ahöning.	Inqvar-terings- och servis-ersättning.	Summa utgifter.	> P et- sa	Lön och dag-aflöning.	Inqvar-terings- och servis-ersättning.	Summa utgifter.	P et- P	Lön och dag-aflöning.	Inqvar-terings- och servis-ersättning.	Summa utgifter.
		Kronor	ore.	Kronor	öre.	| Kronor	Öre.		Kronor	öre.	Kronor	ore.	Kronor	öre.		Kronor	öre.	Kronor	öre.	Kronor	öre.
Generalintendent. . . .	1	10,190	—	1,125	—	11,315	—	1	10,190	—	1,125	_	11,315	_	1	10,190	_	1,125		11,315
Öfverfältintendent . . .	1	7,825	—	1,125	—	8,950	—	—	— .	—	—	—	—	—	1	7,825	_	1,125	_	8,950	_
Fältintendent af 1. grad	5	27,300	—	825	—	28,125	—	4	21,840	—	825	—	22,665	—''	4	21,840	—	2,820	; —	24,660	—
D:o » 2. grad	6	29,760	—	1,200	—	30,960	—	5	24,800	—	600	—	25,400	—	5	24,800	—	2,100	—	26,900	—
Intendenter af 1. klass .	39	151,905	—	2,413	13	154,318	13	30	116,850		2,750	63	119,600	63	40	155,800	—	4,505	63	160,305	63
Iko > 2. klass .	19	55,005	--	-	—	55,005	—	16	46,320	—	—	—	46,320	—	20	57,900	—	—	—	57,900
2. intendenter .....	—	—	—	—	—	—	-•	8	15,440	—	—	—	15,440	—	_	—	—	—	—	—	_
Förvaltare.....	53	80,098	90	—	—	80,098	90	53	80,098	90	—	—	80,098	90	53	80,098	90	414	—	80,512	90
Vaktmästare...... Underintendenter (exami-	36	8,640	—	—	—	8,640	—	36	8,640	—	—	—	8,640	—	36	8,640	—	—	—	8,640	—
nerade intend. aspir.)	—	20,000	—	—	—	20,000	—	—	30,000	—	—	—	30,000	—	-	25,000	—	—	—	25,000	—
Summa Ökning i förhållande till Kongl. Maj:ts förslag		390,723	90	0,088	13	397,412	03		354,178	90	5,300	03	359,479	53		392,093	90	12,089	03	404,183	53
1892 ........ Ökning i förhållande till	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—1*•	—	—	.	—	—	'') 1,370	—	5,401	50	6,771	50
nu gällande stat . . .	-	—	—	—	—	—	—	-	—	—	—	—	-	—	—	37.915	—	6,789	—	44,704	—

*) ökningen beror på det större behof af examinerade intcndentsaspiranter, som framkallas af revisionens förläggande till fordelningsintendenturerna,
och hvarigenom en förminskning af dessa tjena temäns antal till samma siffra som i Kongl. Maj:ts proposition till 1892 års urtima Riksdag omöjliggöres.

196 Fjerde hnfviidtiteln.

Fjerde hufvudtiteln.

197

Bil. n:r 8.

Förslag till

Stat

för Generalitetsstaten.

	Anvisning	i kontant.
		Kronor.
1 fördelningsgeneral, lön......................	8,000	—
dagaflöning ä 6 kronor....................	2,190	—
lönetillägg för 2 tjenstohästar å 400 kronor.... ■......	800	—
fourageersättning å 1 krona om dagen för hvarje häst......	730	—	11,720	—
5 d:o d:o d:o d:o.......	—	—	58,600	—
1 generalfälttygmästare, d:o d:o d:o.......	—	—	11,720	—
1 general för fortifikationen, d:o d:o d:o.......	—	—	11,720	—
1 generalstabsclief, d:o d:o d:o......•	—	—	11,720	—
Anm. Medlemmar af generalitetet åtnjuta för tjensteresor till möten och
mönstringar reseersättning enligt gällande resereglemente, men ej
traktamentsersättning.
1 adjutant hos fördelningsgeneral, arfvode.......•......	750	—
lönetillägg för 2 tjenstehästar................	800	—
fourageersättning...................... .	730	—	2,280	—
5 d:o d:o d:o d:0 d:o.......	—	—	11,400	—
1 fördelningsläkare, arfvode.................... .	—	—	500	-
5 d:o d:o .....................	—	—	2,500	—
Arfvode till en kavalleriinspektör...................	—	—	2,500	—
Till hyra, eldning, belysning och städning af lokaler, skrifmaterialier och
expenser in. m. vid fördelningsexpeditionerna...........	—	—	8,000	—
Summa kronor	—	—	132, Allo	—

Anm. Af do å anslaget, uppkommande besparingarna eller, om dessa ej lemna sådan tillgång,
af 4. lmtVudtitelns allmänna besparingar utgå till dertill berättigade löntagare dagaflöning och fourageersättning
för skottdag.

198

Fjerde hufYudtiteln.

Bil. n:r 9.

Förslag- till

Stat

för Artilleristaben.

1 -----1	Anvisning i kontant. Kronor.
Chef för staben, arfvode..........................	1,800
1 artilleristabsofficer, d:o ..........................	1,200	—
1 d:o d:o ..........................	1,200	—
1 d:o d:o ..........................	1,000	—
3 d:o d:o ..........................	3,000	—
1 d:o d:o ..........................	750	—
1 d:o d:o ..........................	750	—
1 konstruktionsofficer, d:o ..........................	1,500	—
Gratifikationer till biträden vid artilleristyrelsens tekniska byrå..........	800	—
Till skrifmaterialier, ved, ljus m. fl. expenser.................. 1 vaktmästare, lön..........................kr. 500	600	—
tjenstgöringspenningar...................... » 300	800	—
Summa kronor	13,400	—!

Anm. 1. Om vaktmästaren åtnjuter bostad jemte vedbrand höra, såvida icke dessa förmåner tillkomma
honom såsom portvakt eller för andra åligganden utöfver tjensten, desamma till ett värde af
150 kronor inräknas under lönen, hvilken i sådant fall bör utgå med 350 kronor kontant.

Anm. 2. Vaktmästarens lön kan efter fem år höjas med 100 kronor och efter tio år med ytterligare
100 kronor, hvilka belopp skola utgå från 4. hufvudtitelns förslagsanslag till ålderstillägg.

-! .it Åh:* tf-''-

■ .5 1 - ty :•.* • * ■; «v&

''"Ur(

''''V fi

200

Fjerde hufvudtiteln,

Approxi öfver

inqvarterings- och servisersättning

''	K	r o	n o r.
Arméförvaltningens stat. .				—
Chefen för sjukvårdsbyrån..........................	825	—
Assistenten vid densamma..........................	337	50
Sergeant af 1. klass.............................	200	—■	1,362	50
lntendenturcorpsens nuvarande stat.
Generalintendenten.............................	1.125	—
1 faltintendent af 1. graden.........................	825	—
1 d:o »2. d:o .........................	600	—
4 intendenter . . .........................ä 337: 50	1.350	—
1 d:o ...........................å 305: 63	305	63
5 d:o ...........................å 105: —	825	—
2 d:o (endast inqvarteringsersättning) ............å 135: —	270	—	5,300	63
Sägor	_	_	6,663	13
Fortifikationens stat.
1 sekreterare ................................	—	—	337	50
1 kassör ..................................	“		225
Brist...................................			7,351	50
Summa kronor	—		14,577	13

*) 1 vid intendenturstyrelsen, 1 vid arméfördelning i Stockholm.

*) vid arméfördelningar i landsorten.

3) 1 vid intendenturstyrelsen, 1 vid arméfördelning i Stockholm.

4) vid intendentur- och sjuk vårdsförrådet å Karlsborg.

5) 3 vid intendenturstyrelsen, 1 vid öfverfältläkarons stab, 1 vid Svea ingeniörbataljon, 1 vid Svea trängbataljon
samt 2 vid intendentur- och sjukvårdsforrådet i Stockholm.

6) vid Första Göta artilleriregemente.

7) 1 vid hvart och ett af Norrlands, Andra Svea och Andra Göta artilleriregemonten, Gotlands artillericorps samt
Norrlands pcb. Vpndes trängbataljoner.

Fjerde hufvudtiteln.

201

Bil. n:r 10.

mativ tablå

till nuvarande och föreslagen personal.

--------	K	r o	n o r.
Arméns sjukvårdsstyrelse.
	1,125	—
	825	—	«... .. ..
	337	50
	200	—	2,487	50
Inteudenturcorpsens föreslagna stat.
Generalintendenten.............................	1,125	—
	1,125	—
2 fältintendenter af 1. graden...................å 825:	>) 1,650	—
2 d:o » d:o ................ . . . å 585: —	2) 1,170	—
2 d:o » 2. graden...................å 600: —	8) 1,200	—
2 d:0 » d:o ...................* 435: —	2) 870	—
1 d:o » d:o (endast servisersättning).............	*) 30	—
8 intendenter ■...........•.............® 50	5) 2,700	—
	in o ce	63
6 d:0 ..........................å 165: —	7) 990	—
2 d:o (endast inqvarteringsersättning)............å 135: —	8) 270	—
2 d:o (endast servisersättning).........''.....å 45: —	”) 90	—
5 d:o ( » d:o )...............å 30: —	,0) 150	—
3 förvaltare (endast servisersättning)................ å 90: —	“) 270	—
12 d:o ( » d:o )................å 12:	>a) 144	--	12,089	63
Summa kronor	—	—	14,577	13

8) 1 vid Kronprinsens husarregomonto och 1 vid Vendes artilloriregcmento.

9) 1 vid krigsskolan och 1 vid allmänna garnisonssjuklnisot i Stockholm.

10) 1 vid hvar och eu af Vaxholms och Karlsborgs artillericorpser, Göta ingeniörbataljon och Göta trängbataljon samt
1 vid intondentur- och sjukvårdsförrådet å Karlsborg.

11) i vid Svea ingeniörbataljon, 1 vid Svea trängbataljon och 1 vid intondentur- och sjukvårdsförrådet i Stockholm.

12) 1 vid hvart och ett af Norrlands, Andra Svea och Andra Göta artilleriregementen, Gotlands, Vaxholms och Karlsborgs
artillericorpsor, Göta ingeniörbataljon, Göta, Norrlands och Vondes trängbataljoner samt 2 rid intondentur- och sjukvårdsförrådet
å Karlsborg.

Bih. till Rilcsd. Prat. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

2G

202

Fjerde hufvudtiteln.

Bil. n:r 11.

Förslag till

Stat

för Gotlands trupper,

att tillämpas i den mån Kongl. Maj:t finner skäligt derom förordna.

I. Militärbefälhavare med stab och	Kronor.	Kronor.	Kronor.
civil personal.
1 militärbefälhafvare, tillika öfverste och chef för infanteri-
regementet, lön..................	6,000	—
dagaflöning å 5 kronor i 865 dagar..........	1,825	—
lönetillägg för 2 tjenstehästar ä 400 kronor......	800	—
fourageersättning k 1 krona om dagen för hvarje häst .	730	—	9,355		.
1 rogementsqvartermästare (kapten af andra klassen) tjenst-
görande äfven vid infanteriregementet, lön......	1,800	—
dagaflöning ä 3 kronor i 365 dagar........	1,095	—
lönetillägg för 1 tjenstehäst.............	400	—
fourageersättning..............	365	—	3,660
1 adjutant (löjtnant af första klassen) lön och dagaflöning å
artillericorpsens stat, lönetillägg för 1 tjenstehäst . .	400	—
fourageersättning...............	365	—	765	_
1 regementspastor, tjenstgöringsskyldig vid både infanteri-regementet och artillericorpsen, arfvode • . . . 1 auditör, tjenstgöringsskyldig vid både infanteriregementet	—	—	800	—
och artillericorpsen, arfvode ....... 1 regementsläkare vid infanteriregementet, med skyldighet	—	—	500	—
att jemväl besörja sjukvården vid Gotlands artillericorps och sjukhuset i Visby, lön......	2,800
dagaflöning ä 4 kronor i 365 dagar........	1,460	—	4,260	—
Transport		—	19,340	—

Fjerde hufvudtiteln.

203

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	_	_	19,340	—
1 bataljonsläkare, tjenstgöringsskyldig vid både infanteri-
regementet och artillericorpsen, lön........	900	—
dagaflöning å 2 kronor, förslagsvis i 45 dagar.....	90	—	990	—
1 bataljonsläkare, tjenstgöringsskyldig vid både infanteri-
regementet och artillericorpsen d:o d:o ........	—	—	990	—
1 bataljonsveterinär, tjenstgörande vid artillericorpsen, lön	900	—
dagaflöning å 2 kronor i 365 dagar..........	730	—	1,630	—
1 vaktmästare, lön...................	—	—	135	—	23,085
II. Gotlands infanteriregemente.
Staben.
1 öfverstelöjtnant, lön.................	4,000	—
dagaflöning ä 4 kronor, förslagsvis i 45 dagar.....	180	—4
lönetillägg för 1 tjenstehäst.............	400	—
fourageersättning..................	365	—	4,945	_
1 major, lön.....................	3,500	—
dagaflöning å 4 kronor, förslagsvis i 365 dagar.....	1,460	—
lönetillägg för 1 tjenstehäst.............	400	—
fourageersättning..................	365	—	5,725	—
1 d:o d:o d:o....................	—	—	5,725	—
1 förste regementsadjutant (löjtnant af första klassen), lön .	1,200	—
dagaflöning ä 2 kronor i 365 dagar..........	730	—
lönetillägg för 1 tjenstehäst.............	400	—
fourageersättning..................	365	—	2,695	—
1 andre regementsadjutant (löjtnant af andra klassen), lön .	900	—
dagaflöning å 2 kronor i 365 dagar..........	730	—
lönetillägg för 1 tjenstehäst.............	400	—
fourageersättning..................	365	—	2,395	—
1 bataljonsadjutant (sergeant af första klassen), lön ... .	360	—
dagaflöning ä 80 öre i 365 dagar...........	292	—
beklädnad .....................	120	—
portionsersättning å 62 öre i 365 dagar........	226	30
arfvode .......................	200	—	1,198	30
1 d-.o d:o d:o....................	—	—	1,198	30
Transport	1 - ''	—	23,881	60	23,085

204

Fjerde lmfvudtiteln.

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	_		23,881	60	23,085
1 regementsväbel (sergeant af första klassen), jemte portion
under vapenöfniugar, lön........	360	—
dagaflöning ä 80 öre, förslagsvis i 68 dagar . .	54	40
beklädnad............	120	.-
arfvode . . . .............	200	—	734	40
1 regementstrumslagare, jemte portion under vapenöfningar,
lön...................	360	—				1
dagaflöning ä 1 krona, förslagsvis i 45 dagar	45	—
beklädnad ..............	150	—	555
Kompanistaten.
1 kapten af första klassen, lön........	2,800	—
dagaflöning å 3 kronor, förslagsvis i 45 dagar.....	135	—	2,935
7 d:o d:o d:o............	—	—	20,545	—
1 kapten af andra klassen, lön........	1,800	—
dagaflöning å 3 kronor, förslagsvis i 365 dagar.....	1,095	—	2,895
2 d:o d:o d:o.............	—	—	5,790	_
1 löjtnant af första klassen, lön...... .	1,200	—
dagaflöning å 2 kronor, förslagsvis i 45 dagar .	90	—	1,290
0 d:0 d:o d:o.............	—	—	11,610	—
1 löjtnant af andra klassen, lön.........	900	—
dagaflöning ä 2 kronor, förslagsvis i 45 dagar.....	90	—	990
9 d:o d.o d:o..............	—	''v-	8,910	_
1 underlöjtnant, lön..........	600	—
dagaflöning å 2 kronor, förslagsvis i 45 dagar.....	90	-	690
9 d:o d:o d:o..........	—	—	6,210	--
1 fanjunkare, lön...........	720	—
dagaflöning ä 1 krona i 365 dagar.....	365	—
beklädnad ...............	150	—
portionsersättning ä 62 öre i 365 dagar .	226	30	1,461	30
		-	10,229	10
Transport	- |	-|	98,726 |	40	23,085 |

Fjerde hufvudtiteln,

205

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	_	_	98,726	40	23,085	_
1 sergeant af första klassen, jemte portion under vapenöf-
ningar, lön ... !................	360	—
dagaflöning ä 80 öre, förslagsvis i 45 dagar . . i"	36	—
beklädnad .....................	120	—	516	_
11 d:0 d:0 d:0...................	—	—	5,676	—
1 sergeant af andra klassen, jemte portion under vapenöf-
ningar, lön....................	240	—
dagaflöning ä 80 öre, förslagsvis i 45 dagar......	36	—
beklädnad .....................	120	—	396	__
15 d:o d:o d:o...................	—	—	5,940	—
1 faltmusikant, jemte portion under vapenöfningar, lön . .	240	—
dagaflöning ä 80 öre, förslagsvis i 45 dagar......	36	—				*
beklädnad .....................	120	—	396	_
	—	—	2,772	—
1 trumslagare (hornblåsare), jemte beklädnad och portion
under vapenöfningar, lön..............	80	—
dagaflöning å 80 öre, förslagsvis i 45 dagar......	36	-	116	_
5 d:o d:o d:o................... .	- ■	—	580	—
1 trumslagare (hornblåsare), jemte beklädnad och portion
under vapenöfningar, lön..............	40	—
dagaflöning ä 80 öre, förslagsvis i 45 dagar......	36	—	76	_
12 d:o d:o d:o...................	—	—	912	—
1 korpral, jemte beklädnad och portion under vapenöfningar,
lön.........................	120	—
dagaflöning å 25 öre, förslagsvis i 45 dagar......	11	25
nummerlön.....................	150	—	281	25
47 d:o d:o d:o...................	—	—	13,218	75
1 vicekorpral, jemte beklädnad och portion under vapenöf-
ningar, lön....................	60	—
dagaflöning ä 10 öro, förslagsvis i 45 dagar.......	4	50
nummerlön......................	150	—	214	50
71 d:o d:o d:o...................	—	—	15,229	50
1 volontär, jemte beklädnad samt portion och tobaksskilling
eller dagaflöning under vapenöfningar, nummerlön . .	—	—	150	—
279 d:o d:o d:o...................	—	—	41,850	—	187,050	40
Transport |	- |	-1	- |	_|	210,135	40

206

Fjerde hufvudtiteln.

	Kronor.	Kronor.	Kröner.
Transport	—	—	—	—	210,135	40
III. Gotlands artillericorps.			#
Befälsall isning-.
a) lön, dagaflöning m. m.
1 chef (öfverstelöjtnant eller major), lön.....• . . .	4,000	—
dagaflöning å 4 kronor i 365 dagar..........	1,460	—
lönetillägg för 2 ijenstehästar............	800	—
fourageersättning..................	730	—	6,990	_
1 kapten af första klassen, lön.............	2,800	—
. dagaflöning å 3 kronor i 365 dagar..........	1,095	—	3,895	_
2 d:o d:o d:o....................	-''	—	7,790	—
1 d:o af andra klassen, lön........•.....	1,800	—
dagaflöning å 3 kronor i 365 dagar..........	1,095	—	2,895	_
1 löjtnant af första klassen, lön............	1,200	—
dagaflöning ä 2 kronor i 365 dagar..........	730	—	1,930	_
6 d:o d:o d:o....................	—	—	11,580	—
1 underlöjtnant, lön..................	600	—
dagaflöning å 2 kronor i 365 dagar..........	730	—	1,330	—
8 d:o d:o d:o....................	—	—	3,990	—
1 styckjunkare, jemte portion, lön............	720	—
dagaflöning å 1 krona i 365 dagar..........	365	—
beklädnad .....................	200	—	1,285	—
2 d-.o d:o d:o....................	—	—	2,570	—
1 sergeant af första klassen, jemte portion, lön......	360	—
lönetillägg.....................	12	—
dagaflöning ä 80 öre i 365 dagar...........	292	-
beklädnad .....................	200	—	864	_
7 d:o d:o d:o....................	—	—	6,048	—
1 stabstrumpetare, jemte portion, lön..........	360	—
lönetillägg.....................	12	—
dagaflöning å 80 öre i 365 dagar ............	292	—
beklädnad .....................	200	—	864	—
Transport		—	52,031	—	210,135	40

Fjerde hufvudtiteln.

207

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	_	_	52,031	_	210,135	40
1 afdelningstrumpetare, jemte månadslön, portion och be-
klädnad såsom manskap, dagaflöning å 80 öre i 365 dagar		—	292	—
	—	—	1,168	—
b) arfvoden.
till 3 batteri- (kompani-) chefer ä 600 kronor......	1,800	—
» 1 stallmästare...................	400	—
» 1 informationsofficer................	500	—
» 1 regementsadjutant................	400	—
» 2 informationsunderofficerare å 100 kronor.....	200	—	3,300	—	56,791
Manskapsaflöning m. m.
a) lön.
137 man i 1 månad å 8 kronor i månaden......	1,096	—
112 » i 11 månader å 8 » » » ......	9,856	—
25 » i 11 » ad » » » ......	1,100	—	12,052	_
b) arfvoden.
11 förste konstaplar å 180 kronor per år.......	1,980	—
15 andre » » 120 » » » .......	1,800	—
5 afdelningstrumpetare »36 » » ».......	180	—
4 sjukvårdssoldater »60 » » ».......	240	—
3 handtverkssoldater » 240 » » ».......	720	—
2 hofslagaresoldater »60 » » ».......	120	—	5,040	_
c) kommendering stillägg.
För handtverkssoldater.................	—	—	162	50
d) rekryteringskostnader.
Lega och arfvoden till värfvare m. fl. kostnader 137 man å
40 kronor per år .................	—	—	5,480	—	22,734	50
Transport	1 -	—	| -	|-	289,660	90

208

Fjerde hufvndtitelii.

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	—	—	—	—	289,660	90
Särskilda anslag.
Expenser....................... Medikamentspenningar för manskap, 140 man å 2,25 kronor	—	-	500	—
per år ......................	—	—	315	—
Kommunionspenningar för samtlig personal, 172 personer, å
5 öre per år ...................	—	—	8	60
Till informationsverket.................	—	—	100	—
» anskaffning af undervisningsmateriel......... » anskaffning och underhåll af gymnastikapparater och	—	—	150	—
persedlar ....................	—	—	200	■—
» anskaffning af läroböcker vid informationsverket . . . » sjukvård åt manskapet vid stamtruppen å länslasarettet	“		100
i Visby.....................	—	—	150	—	1,523	60
Tygstaten. Aflöning m. m.
Tygmästaren, arfvode................. 1 förrådsförvaltare, lön (åtnjuter dessutom ett ålderstillägg	—	—	300	—
af 300 kronor, att såsom arfvode utgå efter femte tjen-steåret)......................	—	—	1,800	—
1 handtverksmästare, lön................	—	—	700	—
1 d:0 d:o......................	—	—	700	—
1 rustkammarsmed, lön................	—	—	700	—	4,200	__
Särskildt anslag.
Kommunionspenningar för tvgstatspersonalen, 4 personer, å
5 öre per år ...................			~			20
IV. Särskilda anslag.
1 arfvode till afdelningsområdesbcfälhafvare.......	250	—
	1.750	—	2,000	—
Transport	-	-|	2,000	-1	295,384	70

Fjerde hufVudtiteln.

209

	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Transport	_	_	2,000	_	295,384	70
Till befälsmötets ntgifter, sjukvård, resor i tjensten och
mönstringsresor, hyra för militärbefälets embetsrum, ut-gifter för militärbiblioteket, skrifmaterialier, ved, ljus,
m. m.......................	—	—	2,496	65
Diverse kostnader för musiken............. För tillsyn af förråd inom kompaniområdena, frivilliga öf-	—	—	2,000	—
ningar m. fl. fredsåtgärder för landstormens användande vid krigstillfälle..................	—	—	3.000	_	9,496	65
Summa kronor	—	—	—	—	304,881	33

Anm. 1. Af de å anslaget uppkommande besparingar eller, om dessa ej lemna sådan tillgång, af 4.
hufvudtitelns allmänna besparingar utgå till dertill berättigade löntagare dagaflöning och fourageersättning
för skottdag.

Anm. 2. På samma sätt bestrides dagaflöningen åt den officer eller läkare, som vid sådan tjenstefrihet
för militärbefälhafvaren, regementsqvartermästaren eller regementsläkaren, under hvilken desse
enligt gällande författningar ega uppbära sin dagaflöning, enligt tjenstgöringsreglementet för
armén eller annan vederbörlig föreskrift, utöfvar någon af desses befattning.

fiih. till Riksd. Prot. 1898. 1 Samt.

1 Afd. 1 Käft.

27

210

Fjerde hufvudtiteln.

Bil. n:r 12.

Beräkning

af den årliga kostnaden för reservofficersinrättningen.

Årlig inbetalning till försäkringsanstalt:	Kronor.	Kronor.
för 56 reservofficerare å i medeltal (vid 22 års ålder) 733 kr., då hvarje reservofficer beräknas erhålla 250 kronors lifränta vid 56 år.....	—	—	41,048	—
Årlig ekipermgshjelp: för 56 reservofficerare ä 500 kronor.................	—	—	28,000	—
Månadslöner: för 386'') reservunderlöjtnanter, hvilka antagas tjenstgöra den tid, som är stadgad för bibehållande af rätt till lifräntan, nemligen 3 gånger å 3 o , , ,A , o , /386 X 3 X 3 X 50\ manader, a 50 kr. per manad ^^-——J.........	21,712	50
för 100a) reservlöjtnanter, hvilka antagas tjenstgöra 2 gånger å 3 månader för att uppfylla vilkoren till kaptensbefordran å 75 kronor per månad (100 X 2 X 3 X 75j	5,625		27,337	50
Transport		—	96,385	50

'') Antalet 386 är beräknadt på följande sätt:

1. årsklassen vid 22. åldersåret utgör 56 reservofficerare.

2.	tf	23.	»	» 54	»
3. »	»	24.	))	» 52	»)
4.	7>	25.	»	» 50	»
5. »>	»	26.	»	» 48	»
6.	»	27.	»	» 45	»
7.	»	28.	)>	» 42	1)
8.	>»	29.	»	» 39	»»
				S:ma 386	»
Under dessa 8	år~lir	antaget,	att vilkoren	för lifräntans bibehållande och för löjtnantsbefordran

uppfyllas.

2) Antalet 100 är beräknadt på följande sätt:

9. årsklassen vid 30. åldersåret utgör 36 reservofficerare.

10.	»)	» 31.	»	)>	32	»
11.	»	» 32.	>»	»»	28	»
12.	))	» 33.	»	»	25	»
13.	»	» 34.	n	n	22	n
14.	»	» 35.	»	i)	19	»
15.	»	» 36.	»	»	17	»
16.	, »	» 87.	»	»	15	n

S.ma 194 »

af hvilka hälften (97) 100 antagas fullgöra vilkoren för kaptensbefordran.

Fjerde hufvudtiteln.

211

	Kronor.	Kronor.
Transport	—	—	96,385	50
Dagaflöning:
Af de 886 reservunderlöjtnanterna antagas 286 tjenstgöra vid icke garniso-
nerade armén (der dagaflöning ej behöfver beräknas under bevärings-rekrytmötets 68 dagar, emedan reservofficerarna intaga de fasta officerarnas	4,719
^ 8
100 X 3 X 90 X 2 kr.	6,750
8
Af de 100 reservlöjtnanterna antagas 70 göra tjenst vid icke garnisonerade
armén och 30 vid den garnisonerade, således 10 X 2 X 22 X 2 ki. 8	770	—
samt 30 X 2 X 90 X 2 kr. 8	1,350	_	13,589
Summa	—	—	109,974	50
eller utjemnadt	—	—	109,975	—

Anm. Särskild månadslön och dagaflöning äro ej beräknade för reservkaptener, hvilka endast
undantagsvis torde komma att göra tjenst och för hvilka i sådant fall dessa förmåner antagas kunna
beredas inom anslagsbeloppet.

212

Fjerde hufyudtiteln.

Bil. n:r 13.

Förslag till

Stat

för Krigsskolan.

	Kronor.	Kronor.
Aflöning.
Stab.
1 chef, lön............................	4,000	—
dagaflöning ä 4 kronor.........■............	1,460	—
lönetillägg för 2 tjenstehästar å 400 kronor............	800
fourageersättning ä 1 krona om dagen för hvarje häst.......	730	—
arfvode......•......................	1,500	—	8,490	__
1 adjutant, tillika bibliotekarie (afsedd att vara subalternofficer), dagtrakta-
mente i förslagsvis 365 dagar å 3 kronor............	1,095	—
arfvode.............................	200	—	1,295
1 slottspastor, arfvode.......................	—	—	800	—
1 läkare, lön...........................	2,000	—
arfvode .............................	300	—	2,300
1 redogörare uppbär sina aflöningsförmåner från Intendenturcorpsens stat.
1 väbel, tillika förrådsförvaltare (afsedd att vara fanjunkare) dagtrakta-
mente i förslagsvis 365 dagar å 2: 50 kronor...........	912	50
fyllnad i beklädnadsersättning..................	50	—	962	50
1 veterinär, arfvode........................	—	—	200
Kompanibefäl.
1 kompanichef (afsedd att vara kapten) dagtraktamente i förslagsvis 330
dagar å 4 kronor .......................	1,320	—
Transport	1,320	- 14,047	50

Fjerde hufYudtiteln,

213

	Kronor.	Kronor.
Transport	1,320	_	14,047	50
arfvode, kompanichefs-......................	600	—
d:o, lärare- .........................	600	—	2,520
1 subalternofflcer af infanteriet, dagtraktamente i förslagsvis 330 dagar å
3 kronor ...........................	990	—
arfvode, lärare-....................	200	—	1,190
	—	—	2,380	—
1 subalternofflcer af kavalleriet, dagtraktamente i förslagsvis 330 dagar å
3 kronor .........................	990	—
arfvode, lärare-.....................	200	—
d:o, stallofficers-......................	300	—	1,490
Lärare.
1 förste lärare (afsedd att vara kapten) dagtraktamente i förslagsvis 330
dagar ä 4 kronor ............	1,320	—
arfvode......................	200	—	1.520
4 d:o d:o............................	—	—	6,080	_
1 d:o, dagtraktamente i förslagsvis 90 dagar ä 4 kronor.......	360	-
arfvode.....................	50	—	410
1 andre lärare (afsedd att vara subalternofflcer) dagtraktamente i för-
slagsvis 330 dagar å 3 kronor...............	990	—
arfvode.........................	200	—	1,190
4 d:o d:o (af hvilka en är särskildt afsedd att desslikes tjenstgöra så-
som kompaniofficer).................	—	—	4,760	_
1 d:o, dagtraktamente i förslagsvis 90 dagar å 3 kronor......	270	—
arfvode......................	50	—	320
1 lärare i militärförvaltning (intendenturtjensteman), arfvode......	—	—	300	—
Betjening.
4 förmän, 1 skogvaktare tillika postbud, 1 tändare och uppsyningsman
öfver ledningarna, 8 drängar, 1 sjuksköterska och en städerska med i
allmänhet hel äretjenst, 7 drängar med omkring 330 dagars tjenst
årligen och 2 drängar med anställning för en tid af omkring 90 da-
gar om året..........................	—	—	14,760	—
Transport	—	—	50,967	50

214

Fjerde hufyudtiteln,

	Kronor.	Kronor.
Transport	—	—	50,967	50
1 sjukvårdssoldat, dagtraktamente i förslagsvis 330 dagar ä 1: 50 kronor	495	—
munderingsslitningsersättning i förslagsvis 330 dagar ä 0,33 kronor . .	108	90	603	90
1 spel, d:o d:o..........................	—	—	603	90
Summa aflöning kronor 52,175: 30.
Omkostnader under nedanstående titlar.
Stående biblioteket och skrifmaterialier...............	—	—	1,200	—
Remontering af 1 häst och underhåll af seltyg och åkdon samt kuskytter-
beklädnad...........................	—	—	1,500	—
Praktiska öfningar.........................	—	—	3,000	—
Bränsle, lyse och vatten......•...............	—	—	6,500	—
Byggnaders underhåll.......................	—	—	8,000	—
Inventarier och husgeråd......................	—	—	2,000	—
Parkens vård ...........................	—	—	700	—
Stipendier.............................	—	—	6,000	—
Extra utgifter...........................	—	—	7,224	70
Summa omkostnader kronor 36,124: 70.
Summa kronor	—	—	88,300	—
Servisersättning.
Stab.
1 chef (öfverstelöjtnant)......................	60	—
1 adjutant (subaltemofficer).....................	40	50
1 redogörare ...........................	45	—
1 väbel (fanjunkare)........................	90	—
Kompanibefäl.
1 kompanichef (kapten).......................	45	—
1 subaltemofficer . ........................	40	50
4 d:o (deraf 1 lärare tjenstgörande såsom kompaniofficer) . .	162	—	483	—
Transport		—	483	—

Fjerde hufvudtiteln.

215

	Kronor.	Kronor.
Transport	—	—	483	—
Kaserneringskostnader.
Betjening.
17 personer, deribland chefens hästskötare inräknad, under förslagsvis hela
året k 11 kronor per man och år................	187	—
1 d:o d:o 330 dagar d:o d:o ................	9	95
9 d:o d:o » d:o d:o, deraf en hästskötare, som kompani-
officeren af kavalleriet eger medföra...............	89	55
1 d:o under förslagsvis 90 dagar å 11 kronor per man och år ... .	2	71
1 d:o » » d:o » » » » »»....	2	71	291	92
Summa kronor	—	—	774	92

Anm. 1. Chefen eger fortfarande samma dispositionsrätt öfver Karlbergs kungsgård m. m.,
som innehålles i nådiga brefven den 23 maj 1815, den 26 Januari 1394 och den 12 november 1897,
dock med den inskränkning, att den kontanta uppbörd, som genom hyror, arrenden, afgäld m. m. nu
eller framdeles på grund af denna disposition inflyter, skall, så vidt den öfveistiger 7,600 kronor, till
statsverket inlevereras.

Anm. 2. Om brist å någon titel uppstår, må till betäckande deraf användas de å andra titlar
möjligen uppkommande besparingar, endast anslaget i dess helhet ej öfverskrides.

Anm. 3. Beträffande betjeningspersonalen med undantag af sådan, hvars anställning grundar
sig pa generalorder, eger chefen bestämma dess antal, aflöning och anställningstid, under förbehåll att
de för betjeningsstaten anvisade aflöningsmedel i sin helhet ej öfverskridas.

Anm. 4. Eleverna, ehuru befordrade till underofficerare öfver stat, utgöra dock ett truppförband,
hvadan all tjenstgöring vid deras undervisning och öfningar betraktas såsom trupptjenstgöring.

Anm. 5. Dagtraktamente utgår utom under verklig tjenstgöring äfven under jul- och påskferierna
samt derutöfver vid permission ej öfverstigande 8 dagar i en följd samt vid sjukdom under
en tid ej öfverstigande 2 månader vid hvarje sjukdomsfall.

Anm. 6. Arfvodena utgå enligt samma bestämmelser, som för dagtraktamente ofvan äro gifna,
och derutöfver äfven under det af elevernas vapenöfning vid egna truppförband förorsakade uppehåll i
skolundervisningen, allt dock såvida annan person ej behöft förordnas att bestrida befattningen, i hvilket
fall arfvodet tillfaller den förordnade.

Anm. 7. Under elevernas tillämpningsöfningar och fälttjenstöfningar utgår för hvarje dag, förläggning
utom Karlbergs område eger rum, åt dem, som enligt staten ega uppbära, der uppfördt
traktamente enligt lägre beräkning, traktamente enligt resereglemente!. Kostnaden för den häraf föranledda
ökningen af traktamentsersättningen uppföres under titeln »praktiska öfningar».

Anm. 8. Till skolan kommenderad personal, med undantag af eleverna, undfår från krigsskolans
anslag till extra utgifter reseersättning och traktamente enligt författningarne för färd vid tillträde
till och afgång från kommenderingen, samt likaledes vid vapenöfningsuppehållets början och slut dylik
tillfällig aflöningsförmån från vederbörligt vapenöfningsanslag eller, der sådant ej är att tillgå, från 4
hufvudtitolns anslag till rese- och traktamentspenningar.

Anm. 9. Eleverna erhålla reseersättning (på jernväg truppbiljett) men ej dagtraktamente för
färderna till och från vederbörliga vapenöfniugsorter vid vapenöfningsuppehållets början och slut.
Häraf uppkommande kostnader bestridas från anslaget till rese- och traktamentspenningar.

216 Fjerde hufvudtiteln.

Anm. 10. Af stab, kompanibefäl och lärare skola chefen, adjutanten, kompanibefälet, en såsom
kompaniofficer tjenstgörande lärare, redogöraren och väbeln alltid beredas inqvartering in natura I
Karlberg. Till öfrig personal kan chefen i mån af utrymme upplåta bostad.

Anm. 11. Betjeningen erhåller inqvartering in natura med erforderligt bränsle och lyse.

Anm. lä. Till dertill berättigade utgår i staten upptagen servisersättning kontant från anslaget
till inqvarteringskostnader oeh kaserneringskostnad in natura.

Anm. 13. Chefen eger afgiftsfritt insätta sina tjenstehästar i skolans stall och är berättigad
till fria seltyg och åkdon samt för sin hästskötare fria kuskytterkläder, inqvartering, servis, bränsle
och lyse, allt in natura.

Anm. 14. Officeren af kavalleriet, som är kommenderad beriden, eger få sina hästar i likhet
med öfriga hästar i skolans stall vårdade af skolans drängar. Medför han egen hästskötare, eger han
att för honom utfå inqvartering, servis, bränsle och lyse in natura samt dagaflöning å 6 öre och portionsersättning
ä 62 öre per dag. Kostnaderna för denna dagaflöning och portionsersättning uppföras
under titeln »extra utgifter».

Fjerde hufvudtiteln.

217

Bil. n:r 14.

Förslag till

Stat

för Allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm.

	Anvisning	i kontant.
■> _ r;	Kronor.
a) Löner, arfvoden och dylikt:
1 chefläkare, regementsläkare vid Svea trängbataljon, uppbär lön å denna bataljons stat samt, förutom fri bostad och ved, arfvode....... 1 andre läkare, bataljonsläkare vid Svea trängbataljon, uppbär lön 1 denna	1,500
bataljons stat samt, förutom fri bostad och ved, arfvode....... 1 underläkare: förutom bostad med möbler och ved, arfvode efter 1 krona	1,000
50 öre pr dag ..........................	547	50
5 underläkare: dito........................	2,737	50
1 kommenderad subalternofficer, dagaflöning i 180 dagar å 2 kronor . . 1 sjukhusintendent: uppbär lön å intendenturcorpsens stat.	360
1 apotekare: förutom bostad och ved, arfvode............. 1 väbel, underofficer vid trängbataljon, förutom löneförmåner vid batal-	1,825
| jonen:
dagaflöning (beräknad för fanjunkare) i 200 dagar ä 1 krona 200: — portionsersättning i 200 dagar h 0,62 kr......... 124: —	324
1 jourhafvande underofficer, sergeant vid trängbataljon, förutom löneför-
maner vid bataljonen:
dagaflöning i 200 dagar å 0,80 kr............ 160: — portionsersättning i 200 dagar å 0,B2 kr......... 124: —	284
1 öfversjukvaktare, distinktionskorpral eller korpral vid trängbataljon, för-
utom löneförmåner vid bataljonen:
lön under 6‘/2 månader ä 10: — kr........... 65: —
arfvode» » » å 7: 50 kr........... 48: 75	113	75
Transport	8,691	75	1 1

Bih. till Riksd. Prof. 181)8. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft.

w

218

Fjerde hufVudtiteln,

''	Anvisning	i kontant.
.	Kronor.
Transporl	8,691	75
1 öfversjukvaktare, korpral eller vice korpral vid trängbataljon, förutom
löneförmåner vid bataljonen:
lön under 61/* månader å 10: — kr........... 65: —				i
arfvode » » » å 5: — kr........... 32: 50	97	50
1 skrifbiträde åt sjukliusintendenten, underbefäl vid trängbataljon, förutom				1 1
löneförmåner vid bataljonen:
dagaflöning, beräknad för sergeant, under 320 dagar å 0,8 o kr. 256: —
portionsersättning under 320 dagar å 0,62 kr....... 198: 40	454	40
1 operationssalssköterska: förutom bostad med möbler, ved och kost,
arfvode.........................	500	—		1
1 sjuksköterska: förutom bostad med möbler, ved och kost, arfvode . . .	400	—		1
	400	—		1
1 sjuksköterskebiträde: förutom bostad med möbler, ved och kost, arfvode	200	—
1 förestånderska för tvätt och lagning: förutom bostad med möbler och
ved, arfvode efter 1 krona 75 öre pr dag......	638	75
2 tvättpigor, förutom bostad med möbler och ved, arfvode efter 1 krona
pr dag .............................	730	—
1 kokerska, förutom bostad med möbler, ved och kost, arfvode.....	200	—
1 kökspiga, förutom bostad med möbler, ved och kost, arfvode.....	100	—
1 portvakt, förutom bostad med ved, arfvode.........	300	—		|
1 maskinist, förutom bostad med ved, arfvode.........	900	—
2 gårdsdrängar för renhållning och vedbärning, förutom bostad med ved,
arfvode efter 300 kr.................	600	—	14,212 i	40 i
b) Kosthåll (portion in natura).
2 underbefäl af manskapsklassen under ö1/* månader å 0,62 kr. . .	452	60
3 sjuksköterskor å 1,25 kr. i 365 dagar........	1,368	75
1 sjuksköterskebiträde och 1 kokerska å 1 kr. i 365 dagar.....	730	—
1 kökspiga å 0,62 kr. i 365 dagar..............	226	30	2,777	65 1
c) Till underhållet anslaqna..............	—	—	43,659 |	95 i
Summa kronor	—	—	60,650 |	- I

Anm. Af de å anslaget uppkommande besparingar eller, om dessa ej lemna sådan tillgång, af fjerde
hufvudtitelns allmänna besparingar utgår till dertill berättigade dagaflöning för skottdag.

*

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.

Femte hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet ''öfver sjö för svar sär en den, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 januari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna och

grefve Wachtmeister.

Departementschefen statsrådet Christerson anmälde i underdånighet
frågan om reglering af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel
och föredrog dervid:

marinförvaltningens underdåniga skrifvelse den 10 september 1897
angående de ordinarie anslagen samt behofvet af extra anslag för år 1899;

Bill. till liikud. Prol. 1808. 1 Sami. t Afd. 1 Raft. 1

Femte ImfViidtiteln.

[1-7.]

Sjömanskåren.

0

chefens för flottans stab skrifvelse den 10 juni 1897 med förslag
rörande sjömanskårens organisation och ökning af underofficerskåren
m. m. jemte marinförvaltningens den 25 september samma år deröfver
afgifna underdåniga utlåtande;

särskilda af stationsbefälhafvarne vid flottans stationer, marinförvaltningen
och chefen för flottans stab afgifna yttranden angående åtgärder
för underlättande af rekryteringen vid skeppsgossekåren;

medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse den 29 september 1897
angående höjdt anslag till läkarestipendier vid flottan jemte marinförvaitningens
den 12 påföljande oktober deröfver afgifna utlåtande;

framställningar af de extra ordinarie kammarskrifvarne vid flottans
stationer om förbättring i deras aflöningsvilkor jemte deröfver af vederbörande
stationsbefälhafvare och af marinförvaltningen afgifna utlåtanden; underdånig

framställning af rektor vid skeppsgosseskolan angående
ändrade bestämmelser om ålderstillägg å lönen för bemälde rektor jemte
stationsbefälhafvarens i Carlskrona den 2 oktober och marinförvaltningens
den 19 november 1897 deröfver afgifna .utlåtanden;

chefens för sjökarteverket embetsskrifvelse den 24 sistlidne november
i fråga om de för verket erforderliga anslag för år 1899;

marinförvaltningens underdåniga skrifvelse den 12 november 1897
angående extra anslag för fyllande af kostnaden för pansarbåten Odens
^byggnad;

marinförvaltningens underdåniga skrifvelse den 22 september 1897
angående anläggning af ett förrådshus för bomullskrut vid Carlskrona; samt
marinförvaltningens underdåniga skrifvelse den 7 sistlidne december
angående anskaffande af ytterligare beklädnads- m. fl. persedlar för
värnpligtige vid Carlskrona artillerikår.

Härefter yttrade departementschefen beträffande

Ordinarie anslag.

Aflöning för flottans kårer och stater.

Då jag den 14 januari 1897 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde
frågan om reglering af utgifterna under riksstatens femte liufvudtitel för
år 1898, anförde jag, bland annat, att de två då senast förflutna årens

Femte hnfvudtitcln.

3

erfarenhet med afseende på sjöbeväringens lämplighet för utbildning
och användbarhet ombord ådagalagt, att de flottans värnpligtige, som
idkat sjöfart före vapenöfningen, kunde efter densamma i allmänhet på
ett någorlunda tillfredsställande sätt fylla de mindre vigtiga platserna
ombord; att det, med afseende å den del af sjömanskåren, som antagits
till tjenstgöring för sin utbildning under viss del af tjeDstetiden, visat
sig, att endast en del, mindre än hälften, af en permitterad årsklass
kunde antagas inställa sig vid inkallelse till tjenstgöring, t. ex. vid
mobilisering, då deremot den större delen på grund af sjukdom, vistelse
i främmande länder, segling på aflägsnare farvatten med flera orsaker
icke vore att för ändamålet påräkna, hvilket förhållande medförde, utom
minskning i den beräknade manskapsstyrkan, äfven den oegentlighet,
att aflöning utan nytta för flottan utbetalades till dem, som ej infunne
sig; samt att skäl derför ej förefunnes att vidare antaga manskap vid
sjöman skåren, hvilket med bibehållen aflöning permitterades för flera
år. Jag erinrade tillika, att, om den ändring vidtoges, att det viss tid
tjenstgörande manskapet antoges för en kortare tjenstetid, en sådan
ändring visserligen komme att medföra besparing af de belopp, som
nu utginge till permitteradt manskap, men att å andra sidan deraf komme
att följa någon ökning i årsklassernas numerär (äfvensom möjligen
i antalet eldare af det ständigt tjenstgörande manskapet) med deraf
förorsakade höjda kostnader för dagaflöning, beklädnad och naturaunderhåll,
hvilken ökning dock, så vidt då gjorda beräkningar gåfvo vid
handen, komme att understiga det belopp, som skulle utgå till permitteradt
manskap. Då pågående arbeten med kostnadsberäkningar m. m.
rörande den sålunda ifrågasatta förändrade organisationen af sjömanskåren
då ännu icke hunnit afslutas, ansåg jag mig icke böra föreslå
någon ändring i staten för sjömanskåren för år 1898; men till undvikande
af att under 1897 års höst manskap skulle antagas för en tjenstetid
af sex år enligt 1894 års organisation, föreslog jag, att ifrågavarande
manskap måtte få antagas för en tjenstetid af 2 år 8 månader,
hvilken tid dock skulle kunna utsträckas intill 3 år för det fall att sådant
manskap önskade att, efter verkstäld antagning, omedelbart inställa
sig till tjenstgöring. I sammanhang härmed hemstälde jag, att,
för underlättande af rekapitulation af manskap vid den ständigt tjenstgörande
delen af sjömanskåren, rekapitulationstiden måtte bestämmas
till minst 2 år.

1 enlighet med min underdåniga hemställan behagade Eders Kongl.
Maj: t föreslå Riksdagen att, med ändring af 1894 års organisation af
flottans sjömanskår, medgifva, att det viss tid tjenstgörande manskapet

4

Femte hufvudtiteln.

vid nämnda kår Unge under är 1897 och framgent antagas för en
tjenstetid af 2 år 8 månader eller derutöfver intill 3 år samt att, beträffande
det ständigt tjenstgörande manskapet, ny anställning af den,
som önskade bibehållas i tjensten efter utgången af de 6 år, för hvilka
han antagits, och den tid derutöfver han kunde vara förbunden att i
tjensten qvarstå, skulle afse en tid af minst 2 år hvarje gång. Denna
Eders Kongl. Maj:ts framställning vann ock Riksdagens bifall.

Den utredning, som, enligt hvad jag den 14 januari 1897 anförde,
då pågick, är nu afslutad. Sedan jag genom embetsskrifvelse den 25
november 1896 anmodat chefen för flottans stab att inkomma med förslag
till de åtgärder, som — under förutsättning att antagning vid sjömanskåren
af manskap med tjenstgöring under endast en del af tjenstetiden
komme att upphöra och att hvarje man af sjömanskåren hädanefter
skulle vara ständigt tjenstgörande, den från skeppsgossekåren
karlskrifne såsom hittills under 6 år på nu gällande vilkor och öfrige
under 2 år 8 månader å 3 år, samt att hvarje förnyad anställningskedde
för 2 år — nu borde vidtagas på det att de belopp, hvilka utginge
i form af aflöning till efter utbildningstidens slut permitteradt
manskap och som sålunda skulle på annat sätt tillgodogöras, måtte
blifva använda på för sjövapnet förmånligaste sätt, hvarjemte särskildt
borde tagas i öfvervägande, bland annat, huruvida sådan förändring i
sättet för antagning af manskap med kortare tjonstgöringstid borde
vidtagas, att inställelse för inträde i tjenstgöring vid vederbörlig station
måtte kunna ega rum när som helst mellan 1 oktober och nästpåföljande
1 februari, så har chefen för flottans stab med embetsskrifvelse den 10
sistlidne juni öfverlemnat särskilda förslag till bestämmelser rörande
sjömanskårens organisation m. m., till kungörelse angående anställande
vid flottans sjömanskår af manskap medelst kontrakt, till stat för flottans
sjömanskår och till fördelning af sjömanskårens löner mellan stationerna
och sjömanskårens särskilda afdelningar. Derjemte har chefen
för flottans stab med samma skrifvelse öfverlemnat åtskilliga beräkningar
öfver behof och tillgång af underbefäl och gemenskap under olika förutsättningar.

Öfver de af chefen för flottans stab framlagda förslagen har marinförvaltningen
den 25 nästlidne september afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, dervid marinförvaltningen tillika öfverlemnat, bland annat,
plan för omorganisation af flottans sjömanskår, beräkning af årliga
kostnaden för sjömanskären enligt föreslagen organisation samt förslag
till stat för flottans sjömanskår.

Jag anhåller att nu få lemna en redogörelse för ifrågavarande

Femte hufvndtiteln.

5

organisationsförslag så vidt detsamma erfordrar Riksdagens godkännande.
1

I enlighet med den i min embetsskrifvelse den 25 november 1896
uttalade åsigt har chefen för flottans stab vid organisationsförslagets
upprättande sökt inskränka sig till att föreslå den för vårt sjöförsvar
lämpligaste användning af de medel, hvilka hittills utgått såsom aflöning
till permitteradt manskap enligt 1887 och 1894 årens organisationer,
ehuru man i följd häraf måste begränsa fordringarna i fråga
om materielens bemanning derhän, att vid mobilisering icke blott behofvet
af ersättningspersonal, utan äfven en ej oväsentlig del af den
flytande materielens behof af yrkesutbildadt stammanskap afses att
fyllas genom från stamanställning öfverförde beväringsmän.

Vid förslagets utarbetande har derför chefen för flottans stab utgått
från den förutsättning, att stampersonalen vid mobilisering icke skulle
användas å andra poster än de, för hvilkas bestridande beväringsmän
med nu föreskrifna utbildningstid eller förhyrd personal måste antagas
sakna erforderlig yrkesskicklighet. På grund af verkstälda detaljberäkningar
har stabschefen kommit till det resultat, att en stampersonal vid
sjömanskåren af 2,500 man jemte f. d. stamanstäld beväring till ett antal
af 766 man skulle derför erfordras.

Till jemförelse må här erinras, att enligt 1894 års organisation hela
manskapsstyrkan skulle utgöras af 3,100 man, deraf 1,600 man anstälda
med ständig tjenstgöring under hela tjenstetiden och 1,500 man med
tjenstgöring för sin utbildning under viss del af tjenstetiden. Den senare
manskapsstyrkan skulle omfatta 6 årsklasser, hvardera om 250
man, och skedde manskapets antagning på hösten, men tjenstetiden
började vid ingången af nästpåföljande år, vid hvilken tid manskapet
skulle inställa sig till tjenstgöring vid stationen. Efter 2 år 4 månaders
tjenstgöring, d. v. s. vid utgången af april månad tredje året etter
tjenstetidens början permitterades manskapet för den återstående tjenstetiden
med skyldighet att efter kallelse inställa sig till tjenstgöring.
Det permitterade manskapet skulle åtnjuta aflöning under hela permitteringstiden.
Enligt denna organisation skulle antalet stammanskap i
tjenstgöring under januari—-april månader uppgå till 2,350 man samt
under den öfriga delen af året till 2,100 man, hvarjemte beräknades
att genom inkallelse vid behof af det permitterade manskapet hela den
tjenstgörande styrkan skulle kunna uppbringas till 2,600 å 2,725 man.

För att undvika de olägenheter, som förorsakas åt den nuvarande
fördelningen af sjömanskåren uti två skilda delar med olika antagningssätt,
utbildning och aflöningsstater, har chefen för flottans stab före -

6

Femte hufvndtiteln.

slagit, att — med bibehållande af rekrytering dels genom karlskrifning
från skeppsgossekåren och dels genom anställande af manskap medelst
kontrakt — samma aflöningsstat samt, utom i afseende på antagningen
och första antagningstidens längd, samma bestämmelser skola gälla för
allt manskap vid sjömanskåren. Tiden för inträde i tjenstgöring skulle
dervid bestämmas så, att i regeln alla, som under ett och samma år
inträdde i tjenstgöring, skulle från den 1 oktober vara likstälde i fråga
om såväl utbildning som uppflyttning i lönegrad, och skulle anställningstidens
längd vara så afpassad, att anställnings- och tjenstetidens slut
städse inträffade den 30 september. Enligt förslaget skulle sålunda de
vakanser, som uppstå efter dem, hvilkas anställningstid utgår den 30
september och hvilka icke taga förnyad anställning, fyllas dels genom
karlskrifning, som under september månad sker från skeppsgossekåren,
dels genom anställning af manskap medelst kontrakt, hvilket sistnämnda
manskap i regeln skulle inträda i tjenstgöring den 1 nästpåföljande
februari. Dock skulle den, som antoges genom kontrakt, ega rätt att,
om han så önskade, inträda i tjenstgöring när som helst under tiden
mellan den 1 oktober och den 1 februari hvarigenom tjenstetiden kunde
blifva förlängd med högst 4 månader. Denna bestämmelse är införd
för att underlätta rekryteringen, emedan det stundom kan vara ganska
svårt för den, som på hösten tager anställning, att på ett för honom fördelaktigt
sätt använda tiden mellan antagningen och inträdet i tjenstgöring.

1 afseende på den första anställningstidens längd hafva för de från
skeppsgossekåren karlskrifne föreslagits i hufvudsak samma bestämmelser,
som nu gälla för sjömanskårens ständigt tjenstgörande manskap,
dock med den skilnad att den sexåriga obligatoriska tjenstetiden räknas
från den 1 oktober karlskrifningsåret, på det att tjenstetiden för alla
skulle utgå vid den tid på året, då sommaröfningarna slutats, samt att
den, som efter 3 års anställning vid sjömanskåren befinnes vara för
tjensten olämplig, då skulle kunna af stationsbefälhafvaren afskedas.

Beträffande längden af den första anställningstiden för sådant manskap,
som icke karlskrifves från skeppsgossekåren, har chefen för flottans
stab föreslagit, att densamma skulle bestämmas till 2 år 8 månader
eller 3 år 8 månader (olika för särskilda yrkesafdelningar) räknadt från
den 1 februari näst efter antagningen. Således skulle manskap med
sex års tjenstetid icke vidare kunna vid sjömanskåren anställas annorlunda
än genom karlskrifning från skeppsgossekåren. Angående detta
förslag har marinförvaltningen anfört, att det icke syntes vara till fördel
för sjömanskåren, utan att, då det visat sig svårt att hålla skeppsgossekåren
fulltalig, hvarigenom synnerligen stort tillopp från detta håll

Femte hufvudtiteln.

7

icke vore att påräkna, det vore önskvärdt, att nu gällande bestämmelser
i detta hänseende fortfarande måtte få qvarstå.

I detta marinförvaltningens uttalande instämmer jag. Antagandet
af manskap genom kontrakt äfven för denna längre tjenstetid kan ju
icke medföra någon olägenhet, om det blott tillses, att tjenstetiden för
detta manskap, hvilket ju i det hela skulle blifva likstäldt med det från
skeppsgossekåren karlskrifna, kommer att utgå vid samma tidpunkt som
det öfriga manskapets, eller den 30 september. En sådan längre anställningstid
synes företrädesvis böra ifrågakomma inom eldareafdelningen.
I hvilken utsträckning anställning för 6 år må användas, lärer
emellertid böra öfverlemnas åt stationsbefälhafvarne såsom de högsta
antagningsmyndigheterna att bestämma.

Yrkesafdelningarna inom sjömanskåren äro enligt 1894 års organisation
fyra, nemligen matros-, eldare-, handtverks- och minörafdelningarna.
Till matrosafdelningen räknas enligt nu gällande bestämmelser
ekonomimännen. Dessa har chefen för flottans stab ansett böra
skiljas från matrosafdelningen för att bilda * en särskild yrkesafdelning,
hvarigenom yrkesafdelningarna skulle blifva fem: de fyra nuvarande
samt en ekonomiafdelning.

Beträffande första anställningstiden för manskap vid de särskilda
yrkesafdelningarna har chefen för flottans stab föreslagit olika bestämmelser.
För matrosafdelningen, der endast omkring hälften af det vid
mobilisering behöfliga antalet yrkesutbildade är afsedt att tjenstgöra
som korpraler och förhands män och der större delen af dem, som
karlskrifvas från skeppsgossekåren, under sin obligatoriska tjenstetid af
6 år blifva utbildade till förhandsmän, har en första anställningstid af
2 år 8 månader ansetts tillfredsställande.

Hvad åter angår eldare- och miuörafdelningarna har, enligt hvad
chefen för flottans stab anfört, hittills vunnen erfarenhet gifvit vid handen,
att dessa afdelningar mera undantagsvis rekryteras genom karlskrifning
från skeppsgossekåren. Då derjemte af det vid mobilisering
erforderliga antalet eldare och minörer de vigtigaste posterna beräknats
skola fyllas genom stammanskap eller f. d. stamanstäld beväring, och
sålunda om möjligt allt manskap vid dessa afdelningar bör under första
anställningstiden hafva hunnit utbildas till l:a kl. sjömän, har
en anställningstid af 2 år 8 månader synts vara för dessa afdelningar
väl kort. På grund häraf har chefen för flottans stab föreslagit, att
det manskap, som utan att hafva karlskrifvits irån skeppsgossekåren
antages vid eldare- eller minörafdelningen, skall anställas för en tjenstetid
af 3 år 8 månader.

8

Femte hnfvudtiteln.

Beträffande slutligen ekonomi- och handtverksafdelningarna har
stabschefen anfört, hurusom erfarenheten gåfve stöd för det antagandet,
att äfven dessa till stor del komme att rekryteras genom anställande af
manskap, som ej karlskrifvits från skeppsgossekåren. Då emellertid
det å ena sidan torde blifva lättare att rekrytera manskap med 2 år 8
månaders anställningstid, men å andra sidan behofvet af stam- och f. d.
stamanstälde ekonomimän och handtverkare vid mobilisering ej väsentligt
öfverstege det antal, som för öfningar under fredstid borde finnas
anstäldt vid stammen, och manskapet under 3 år 8 månader bättre
hunne tillgodogöra sig erhållen utbildning, har för ekonomimän och
handtverkare föreslagits en första anställningstid af 2 år 8 månader
eller 3 år 8 månader. Ett sådant alternativt bestämmande af tjenstgöringstiden
finner jag dock för min del mindre lämpligt och anser,
att nämnda tid äfven för ekonomi- och handtverksafdelningarna bör
bestämmas till 2 år 8 månader, hvilken tidrymd i de flesta fall bör
vara fullt tillräcklig för utbildningen inom dessa afdelningar.

Då tjenstetiden, ehvad den utgör 3 år 8 månader eller 2 år 8
månader, alltid räknas från och med den 1 februari, som infaller närmast
efter antagningen, kan, såsom jag redan erinrat, tjenstetiden faktiskt
blifva 3 år för dem, som antagas för 2 år 8 månader, och 4 år
för dem, som antagas för 3 år 8 månader.

Den af chefen för flottans stab föreslagna nya aflöningsstaten upptager
endast antalet löner för sjömanskåren i dess helhet, oberoende af
tjenstetidens längd, under det att enligt nu gällande stat lönerna äro
fördelade på den ständigt tjenstgörande och den viss tid tjenstgörande
delen af sjömanskåren. Derjemte har stabschefen föreslagit, att den,
som uttjent sin första anställningstid, vare sig han karlskrifvits från
skeppsgossekåren eller ej, under sista året af löpande tjenstetiden skulle
efter stationsbefälhafvarens bepröfvande kunna erhålla förnyad anställning,
hvarje gång för minst 2 år, men att ingen annan än den,
som fullgjort fordringarna för uppflyttning till underofficerskorpral,
skulle vara berättigad att erhålla sådan anställning, hvarjemte närmare
bestämmelser rörande antalet af dem, som må erhålla förnyad anställning,
skulle utfärdas af Eders Kongl. Maj:t i kommandoväg. Deremot
skulle, likasom redan nu är stadgadt, hvarje man vid sjömanskåren tillförbindas
att, utöfver den tid, för hvilken han blifvit antagen, qvarstå
i tjenst 2 år för hvarje examen i underbefälsskola, han kunde komma
att aflägga.

Vid beräknandet af antalet manskap, som enligt den föreslagna
organisationen skulle blifva vid mobilisering disponibelt, har förutsatts,

Femte hufrudtiteln.

9

att, sedan organisationen blifvit fullständigt genomförd, skulle till matrosoch
ekonomiafdelningarna årligen komma omkring 120 man karlskrifne
från skeppsgossekåren samt omkring 200 man austälde genom kontrakt
för 2 år 8 månaders tjenstgöring. Eldare-, handtverks- och minörafdelningarna
förutsättas hufvudsakligen komma att rekryteras genom
manskap, som ej karlskrifvits från skeppsgossekåren och som genom
kontrakt anställes för 3 år 8 månader (för handtverksafdelningen 2 år
8 månader), hvarjemte beräknats, att omkring en tredjedel af dem, som
hunnit utbildas till l:a kl. sjömän, vid första anställningstidens slut
skulle taga förnyad anställning. Under denna förutsättning har rekryteringsbehofvet
beräknats blifva för eldareafdelningen omkring 70, för
handtverksafdelningen omkring 10 samt för minörafdelningen omkring
27 man årligen.

För att uppmuntra manskapet att vid tjenstetidens utgång taga
förnyad anställning har föreslagits, att hvar och en, som toge förnyad
anställning, skulle för den nya tjenstetiden erhålla lega efter 10 kronor
för år. Då emellertid den uppmuntran, som skulle ligga i utsigten att
erhålla nämnda, jemförelsevis obetydliga penningbelopp, icke lärer kunna
utöfva någon bestämmande inverkan på manskap, som då under tre år
eller längre tid lärt känna tjensten och sin håg för densamma, synes
mig denna bestämmelse kunna utan olägenhet uteslutas.

Beträffande legan vid första anställningen har chefen för flottans
stab, hvilken ansett det hufvudsakligen vara den kontant utbetalade
delen deraf, som lockar till anställning, föreslagit legans nedsättande
från nu utgående 50 kronor till 30 kronor, hvaraf 20 kronor skulle
kontant utbetalas. Genom en sådan nedsättning skulle enligt stabschefens
åsigt rekryteringen icke komma att märkbart försvåras. Gentemot
detta förslag har marinförvaltningen erinrat, att rekryteringen
alltid varit svår och att, då enligt det föreliggande förslaget ett större
antal rekryter än förut årligen komme att behöfvas, hvarje åtgärd, som
kunde tänkas på minsta sätt inverka försvårande, borde undvikas.
Marinförvaltningen, hvilkens åsigt härutinnan jag delar, har derför
ansett legan vid första anställningen böra bibehållas vid nuvarande belopp,
50 kronor, hvaraf 25 kronor utbetalas vid kontraktets underskrifvande
och återstående 25 kronor i enlighet med nu gällande bestämmelser.

I öfrigt har chefen för flottans stab icke föreslagit någon annan
ändring i bestämmelserna rörande manskapets aflöningsförmåuer, än att
dagaflöningen i land upptagits till lika belopp, 80 öre, för samtliga
undcrofficerskorpraler (l:a lönegraden), under det att denna dagaflöning

Bih. till liiksd. Brot. 18U8. 1 Sami. 1 Afd. 1 Käft. 2

10

Femte hufrndtiteln.

för närvarande utgår endast till underolficerskorpralerna vid eldare- och
minörafdelningarna, men de, som tillhöra öfriga afdelningar, erhålla
endast 50 öre om dagen. Detta förslag synes mig vara välgrundad!,
då tjenstgöring^! i land, som upptager största delen af året, för samtliga
underofficerskorpraler torde vara lika maktpåliggande.

I den föreslagna aflöningsstaten upptages icke lönernas fördelningtill
de särskilda yrkesafdelningarna, hvarigenom de jemkningar i detta
afseende, som påkallas af vexlande förhållanden, kunna af Eders Kong!
Maj:t vidtagas utan rubbning i den af Riksdagen godkända staten.
Äfven detta synes mig vara en i alla hänseenden synnerligen lämplig
anordning.

Mot det af chefen för flottans stab utarbetade organisationsförslag,
för hvilket jag nu redogjort, har jag, utöfver hvad jag redan vid några
särskilda punkter deraf yttrat, icke något att erinra ur sjelfva organisationens
synpunkt. Men enär, enligt marinförvaltningens beräkning
af kostnaderna för den ändrade organisationen i hela den utsträckning
förslaget afser, dessa kostnader skulle med ett så afsevärdt belopp som
87,892 kronor 50 öre öfverstiga motsvarande kostnader enligt 1894 års
organisation och då man nu, på sätt redan blifvit framhållet, hufvudsakligen
har att tillse, huruledes de enligt äldre organisationer till permitteradt
manskap utgående aflöningsbelopp må blifva på det för sjövapnet
fördelaktigaste sätt använda, har jag funnit mig böra i så måtto
frångå stabscliefens förslag, att jag hemställer, att stampersonalen vid
sjömanskåren måtte bestämmas till 2,400 man i stället för 2,500 man,
såsom chefen för flottans stab föreslagit.

Jag anhåller nu att få öfvergå till en redogörelse för de beräknade
kostnaderna för den ändrade organisationen, dervid följande marinförvaltningens
kostnadsberäkningar, dock med iakttagande af de förändringar,
som betingas af manskapsstyrkans nedsättning från 2,500 till 2,400.

Hvad först beträffar anslaget till aflöning för flottans kårer och stater,
så hafva utgifterna från detsamma af marinförvaltningen beräknats till
704,250 kronor, således 9,237 kronor 50 öre mindre än enligt 1894
års beräkning. Från nyssnämnda belopp 704,250 kronor bör emellertid
enligt mitt förslag dragas dels aflöningskostnaden för 100 man i
4:de lönegraden, 11,500 kronor, dels ock 9,000 kronor, utgörande den
beräknade kostnaden för lega. vid förnyad anställning. Derjemte anser
jag, att den af marinförvaltningen upptagna kostnaden, 12,000 kronor,
för rekrytering kan minskas till hälften, då den till 40 kronor per
man beräknade utgiften synes vara för hög vid jemförelse med nu utgående
20 kronor och dessutom för manskap, som antages vid endera

Femte hufvud titeln.

11

af flottans stationer, någon särskild rekryteringskostnad icke uppkommer.
Den sammanlagda utgiften från aflöningsanslaget torde således böra beräknas
till 677,750 kronor enligt den fördelning bil. A. närmare utvisar,
eller 35,737 kronor 50 öre mindre än efter 1894 års organisation.

Jemlikt kostnadsberäkningarna för sjömanskåren enligt 1894 års
organisation skulle för beklädnad och sängservis erfordras 242,350
kronor. För en ständigt tjenstgörande styrka af 2,400 man skulle
efter samma beräkningsgrund — en kostnad af 111 kronor årligen per
man — åtgå 266,400 kronor, hvadan en tillökning af 24,050 kronor i
anslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna skulle behöfvas.

Beträffande anslaget till natur aunder häll skulle utgifterna från detsamma
enligt den nu föreslagna organisationen, fullt genomförd, med
en manskapsstyrka af 2,400 man och enligt samma beräkningsgrund,
som följdes år 1894, eller 52 öre i land och 53 öre ombord per man
och dag, komma att uppgå till 457,680 kronor, eller 42,910 kronor
mera än enligt 1894 års beräkning.

Härvid torde dock redan nu böra framhållas, att genom det förslag,
som jag ämnar framlägga rörande skeppsgossekåren, skulle uppstå
en minskning af utgifterna från beklädnadsanslaget med 5,600 kronor
och från naturaunderhållsanslaget med 14,775 kronor 20 öre.

Summan af utgifterna för sjömanskåren från nu omförmälda anslag
skulle således enligt den af mig förordade organisationen uppgå
till 1,401,830 kronor.

Då denna summa jemföres med motsvarande, år 1894 för sjömanskåren
beräknade kostnad, som utgjorde 1,370,607 kronor 50 öre, visar
sig, att den nu föreslagna organisationen skulle medföra en ökad kostnad
af 31,222 kronor 50 öre.

Såsom af mitt anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897
framgår, antog jag visserligen då, att om ock den förändrade organisation
af sjömanskåren — med afseende på hvilken vid den tiden inom
flottans stab pågick utredning, hvarvid till en början beräknades mindre
lega och mindre antal rekryter för hvarje år, än man sedermera funnit
vara erforderligt —- komme att medföra ökad kostnad för dagaflöning,
beklädnad och naturaunderhåll, denna ökning i kostnader dock borde
understiga det belopp som skulle utgå till permitteradt manskap; men,
på sätt jag i den nu gjorda framställningen visat, har detta icke låtit
sig göra utan att allt för mycket eftersätta det oundgängliga behofvet
af stammanskap. Jag tillåter mig derjemte erinra, dels att den största
ökningen i utgifter enligt den verkstäida beräkningen faller på anslaget
till naturaunderhåll med 42,910 kronor, till hvilket belopp ökningen

12

Femte hnfvndtiteln.

dock endast så småningom kan uppgå, i den män de permitterade årsklasserna
försvinna, och således i alla händelser ej före den 1 oktober
1902, och det under förutsättning att ingen enda vakans då funnes, dels
ock att, då hänsyn tages till de vakanser, som säkerligen under den
närmaste framtiden alltid komma att förefinnas uti den i stat upptagna
manskapsstyrkan, ökningen i verkligheten icke lärer komma att uppgå
till den beräknade, hvarför jag också icke har för afsigt att föreslå någon
höjning af förslagsanslaget till naturaunderhåll. Jag anser mig dertill
ega så mycket mindre anledning, som de från detta anslag bestridda
utgifter för uppfordrade båtsmän komma att minskas och i en ej aflägsen
framtid alldeles upphöra, hvarjemte anslagets utgifter för skeppsgossekåren
komma att minskas, derest det förslag rörande skeppsgossekåren,
som jag ämnar underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning, vinner bifall.
Vidare anhåller jag få påpeka, hurusom den förstnämnda minskningen å
aflöningsanslaget skulle hafva blifvit betydligt större, om jag icke af
skäl, som jag redan anfört, funnit mig böra föreslå höjning i dagaflöningen
åt underofficerskorpralerna vid matros-, ekonomi- och handtverksafdelningarna,
en höjning som ensam betingar en förut icke befintlig
utgift från aflöningsanslaget af 15,675 kronor.

Den af chefen för flottans stab föreslagna och af marinförvaltningen
i hufvudsak tillstyrkta ändringen af sjömanskårens organisation med de
af mig förordade jemkningar synes mig innefatta väsentliga förbättringar
i jemförelse med den nu gällande, bland hvilka förbättringar jag tillåter
mig att särskilt framhålla, att ett afsevärdt större antal af utbildad förhandspersonal
vid mobilisering finnes att genast tillgå; att antalet af f. d.
stamanstälde bland flottans värnpligtige ökas; att den nya organisationen
lernnar tillfälle att jemka antalet man inom de särskilda yrkesafdelningarna
allt efter som, på grund af materielens utveckling i den ena eller
andra riktningen, behofvet klöfver; samt att möjlighet beredes jemväl
det på kortare tid antagna manskapet att omedelbart efter tjenstgöringstidens
slut taga förnyad anställning, hvilket underlättar rekryteringen
och följaktligen bidrager att minska vakansernas antal. På grund häraf
och med afseende å vigten af att erhålla en någorlunda tillräcklig,
yrkesutbildad stampersonal för bemanning af flottans numera tidsenliga
materiel, anser jag mig ega giltiga skäl att, oaktadt den något ökade
kostnaden, förorda förslaget, sådant det i bil. A finnes sammanfattadt;
och hemställer jag fördenskull det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå
Riksdagen

att godkänna förändrad stat för flottans på ofvan omförmälda sätt
(bil. A) omorganiserade sjö mans kår, sådan denna stat finnes här bifogad

Femte hufvudtiteln.

13

(bil. B), att tillämpas så snart och i den mån behöflig^ medel för genomförande
af de föreslagna förändringarna i kårens organisation blifva
tillgängliga genom afgång från de permitterade årsklasserna.

Af de beräkningar öfver flottans personalbehof, som af chefen för Undj;™/edcers
flottans stab verkstälts, framgår, att bristen på underofficerare vid maskiniststaten
samt, särskild! vid Stockholms station, bristen på från matrosafdelningen
rekryterade underofficerare äfvensom å qvartersman är
större än att den lämpligen skulle kunna fyllas genom personal af lägre
grad. Vid afgifvande af det förslag till förändrad organisation af sjömanskåren,
för hvilket jag nyss redogjort, har derför chefen för flottans
stab förutsatt, att i sammanhang med genomförandet af sagda organisation
skulle ske en ökning af underofficerskåren genom anställande af
29 nya underofficerare, nemligen 10 vid artilleri-, skeppare- och styrmansstaterna,
17 vid maskiniststaten och 2 vid liandtverksstaten. Äfven
marinförvaltningen har i sitt den 25 september 1897 afgifna underdåniga
utlåtande förklarat sig anse den sålunda ifrågasatta ökningen vara
synnerligen behöflig, särdeles beträffande maskiniststaten.

För egen del hyser jag samma åsigt i detta ämne som chefen för
flottans stab och marinförvaltningen. Redan med den materiel, som
nu finnes, har det under sommaröfningarna visat sig svårt att fylla underbefälsplatserna.
Dugligt och tillräckligt underbefäl är synnerligen
behöflig! för den växande och dyrbara materielen, och dennas ändamålsenliga
användande beror ofta i hög grad af de derå tjenstgörande maskinisterna.

På de moderna krigsfartygen måste maskinisternas antal vara jemförelsevis
rätt betydligt till följd af de många olika maskiner, hvarmed
dessa fartyg äro försedda. Sålunda förekomma å dem, förutom ångmaskinerna
för fartygets framdrifvande och manövrering, äfven elektriska
maskiner för belysning ombord, för strålkastarne och för artilleriets
skötande samt å 2:a kl. pansarbåtarne och de äldre l:a kl. pansarbåtarne
hydrauliska maskiner för manövrering af kanontorn, kanoner,
styrinrättning in. in. Vid mobilisering kunna värnpligtige maskinister
i allmänhet ej beräknas för andra befattningar än såsom biträden
vid skötandet af ångmaskinerna för fartygets framdrifvande och manövrering,
emedan de öfriga maskineriernas skötsel kräfver en speciel utbildning,
som ej kan förutsättas hos de värnpligtige. På de för vårt
försvar så vigtiga torpedbåtarna med deras ytterst ömtåliga maskiner
kan man endast i högsta nödfall och icke utan risk använda andra
maskinister än sådana, som blifvit inöfvade å dylika fartyg. Af allt

14

Femte hufvudtiteln.

detta torde framgå, att den ökade materielen och särskilt det växande
antalet torpedbåtar kräfver ett betydande antal maskinister, likasom att
den utan tvifvel redan nu förefintliga bristen i detta afseende skulle i
behofvets stund inverka förlamande på flottans verksamhet.

Till belysning af hvad jag nu anfört rörande behofvet af maskinister
tillåter jag mig erinra, att gällande besättningslistor upptaga
såsom maskinpersonal för l:a kl. pansarbåten Svea 6 underofficerare,
7 underofficerskorpraler och 38 eldare, för hvardera af l:a kl. pansarbåtarne
Göta, Thule och Oden 7 underofficerare, 9 underofficerskorpraler
och 38 eldare, för torpedkryssaren Örnen 5 underofficerare, 4
underofficerskorpraler och 16 eldare samt för hvarje l:a kl. torpedbåt
1 underofficer, 1 underofficerskorpral och 6 eldare.

Hvad de öfrige underofficerarne beträffar tagas äfven de mycket
mera än förr i anspråk genom den betydligt ökade undervisning och
praktiska utbildning, som numera kommer manskapet till del. Härtill
kommer äfven uppgiften att undervisa och öfva den växande kontingenten
beväringsmän. Den korta tid, som i vårt klimat kan användas
för praktiska öfningar och utbildning af flottans manskap och beväring,
utgör ett hinder för att låta den ena skolan eller utbildningskursen
följa efter den andra. Flere af dessa skolor och kurser måste följaktligen
till stor del pågå samtidigt. Så är t. ex. fallet med skjutskolan,
expeditionerna med skeppsgossefartygen, mineringsöfningarna och exercisfartyget
för rekryter, hvartill snart torde komma eu torpedskola.
De nu omnämnda öfningarna infalla också delvis samtidigt med de förberedande
öfningarna med de värnpligtige. På alla dessa ställen fordras
öfvade underofficerare, och detta föranleder, att brist på sådana
gör sig ganska kännbar äfven under fredstid.

Kostnaderna för den föreslagna ökningen af underofficerskåren har
marinförvaltningen, under förutsättning att samtliga tillkomne underofficerare
skulle vara af 2:a graden, beräknat på följande sätt:

1 underofficer, fast lön ................................	........................... kr.	720: —
b beklädnadsersättning.........	............................. B	200: —
	Summa kr.	920: —
28 underofficerare d:o .........	.............................. B	25,760: —
	= kr.	26,680: —

dagaflöning till 1 maskinistunderofficer å

1: 50 ............................................................ kr. 547: —

dagaflöning till 16 d:o..................................... b 8,760: —

Transport kr. 9,307: — kr. 26,680: —

Femte hufvudtiteln.

15

Transport kr. 9,307: — kr. 26,680: —
utgår å varfvets stat. Deremot bör af aflöningsanslaget
bestridas dagaflöning

till 1 underofficer å 1: —....................... » 365: —

dagaflöning till 11 underofficerare ål: — » 4,015: —

1,380: —

med afdrag af dagaflöning ombord för 90

dagar......................................................» 1,080: — » 3?300.

Summa kr. 29,980: —

Genom den föreslagna ökningen af underofficerskåren skulle äfven
en ökad utgift uppkomma från naturaunderhållsanslaget. Då underofficerarne
äro berättigade till portion in natura eller deremot svarande
ersättning, och då denna sistnämnda, såsom jag i det följande ämnar
föreslå, lärer böra bestämmas till 62 öre per dag, skulle enligt marinförvaltningens
beräkning ifrågavarande ökade utgift för de nye underofficerarne
komma att uppgå till 6,562 kronor 70 öre.

Marinförvaltningen har utarbetat förslag till stat för den tillökade
underofficerskåren, mot hvilket förslag jag icke funnit något att erinra;
och får jag i underdånighet tillstyrka, det täcktes Eders Kongl. Maj:t
föreslå Riksdagen

att godkänna förändrad stat för flottans underofficerskår af den
lydelse bil. C utvisar.

Skeppsgossekåren, hvars ändamål är att bilda rekryter för komplettering
af sjömanskåren, bestod enligt, den år 1876 faststälda staten
af 280 nummer. Till 1877 års riksdag gjordes framställning om höjning
af skeppsgossarnes antal till 400 med deraf föranledd ökning af
det för aflöning åt skeppsgossekåren i stat anvisade belopp. Framställningen
bifölls af Riksdagen, och genom nådigt bref den 14 juni 1878
föreskrefs, att ökningen från 280 till 400 skulle ske successivt under
åren 1878, 1879 och 1880. Emellertid inträdde förändrade förhållanden
i afseende på behofvet af rekryter vid sjömanskåren, hvilka förhållanden
föranledde, att genom nådigt bref den 20 februari 1880 kårens
nummerstyrka bestämdes till 300, dock med föreskrift tillika, att chefen
för flottans militärpersonal skulle, i sammanhang med den berättelse
öfver personalens tjenstbarhet, som det jemlikt gällande instruktion
ålåge honom att årligen afgifva, äfven yttra sig om och i hvad mån
förändring i den sålunda faststälda nummerstyrkan kunde finnas af förhållandena
påkallad. Då erfarenheten under de närmast derefter föl -

Skeppsgosse kåren.

16

Femte hufvndtiteln.

jande åren visade, att antalet karlskrifne skeppsgossar i allmänhet öfverskred
antalet afgångne vid matroskompanierna, bestämdes genom nådigt
bref den 10 augusti 1883 antalet af de gossar, som det året finge antagas,
till högst 40. Antagningsåldern, som förut varit bestämd till
13—15 år, var vid nu ifrågavarande tidpunkt och ända till år 1894
bestämd till 14—16 år. Anställningen såsom skeppsgosse afsågs att
räcka 4 år. År 1892 vidtogos åtgärder för att öka nummerstyrkan till
den i stat bestämda, eller 400, och utgjorde densamma åren 1892—1896
i medeltal 332.

Genom nådiga brefvet. den 10 oktober 1894 infördes beträffande
antagningsåldern den ändrade bestämmelse, att gosse för att kunna
ifrågakomma till antagning skulle vid utgången af det år, hvarunder
antagningen skett, hafva fyllt 16 år, men vid sjelfva antagningen ej
hafva uppåt! 18 års ålder. Denna förändring, som medförde en afsevärd
minskning i kostnaderna för skeppsgossarnes utbildning genom
utbildningstidens förkortande från 4 till 2 år, samt stälde i utsigt
möjligheten att årligen kunna karlskrifva ett större antal skeppsgossar
än förut, ansågs kunna vidtagas med hänsyn till den utveckling folkskolebildningen
numera ernått, hvarigenom en del af de skolkunskaper,
som dittills bibringats eleverna i skeppsgosseskolan, kunde af dessa
erhållas i folkskolorna.

Emellertid har antalet af dem, som söka anställning vid skeppsgossekåren,
under de senaste åren nedgått på ett sätt, som ingifvit farhågor
beträffande institutionens förmåga att på ett tillfredsställande sätt
fylla sin uppgift att lemna behöflig! antal rekryter till den del af sjömanskåren,
som är afsedd att hufvudsakligen kompletteras med karlskrifna
skeppsgossar. Under åren 1893—1897 hafva i medeltal endast
105 gossar om året blifvit antagna, och vakanserna vid skeppsgossekåren
utgjorde, om man tager den i stat bestämda nummerstyrkan till utgångspunkt,
den 10 sistlidne oktober 176, och detta oaktadt vid ett
par tillfällen gossar blifvit godkände, ehuru de ej innehaft den stadgade
minimiåldern Med anledning häraf anmodades stationsbefälhafvarne vid
flottans stationer att inkomma med yttrande, huruvida några särskilda
åtgärder kunde vidtagas i syfte att underlätta rekryteringen för skeppsgossekåren.
De framställningar, som i nämnda hänseende inkommit från
stationsbefälhafvarne, hafva derefter varit öfverlemnade till marinförvaltningen
och chefen för flottans stab, hvilka afgifvit utlåtanden i ämnet.

Bland de åtskilliga förslag, som af de hörda myndigheterna framställts
för vinnande af det åsyftade ändamålet, är det ett, för hvithet
jag anhåller att få påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet.

Femte hnfVudtiteln.

17

Då det onekligen är af stor vigt, att skeppsgosseinstitutionen på allt
sätt befrämjas, så att den på ett verksamt och mera regelbundet sätt
än för närvarande må kunna bidraga till fyllande af vakanserna inom
sjömanskåren, är det nödvändigt att söka göra anställningen vid skeppsgossekåren
mera begärlig. Det kraftigaste medel härtill torde väl vara
att åt skeppsgossarne bereda bättre aflöningsvilkor än de nuvarande,
som med hänsyn till det sjunkande penningvärdet och ökade tillfällen
till arbetsförtjenst för ynglingar, som uppnått den för inträde vid kåren
numera stadgade lägsta ålder, måste synas föga lockande. Hela
den kontanta aflöning, som tillkommer skeppsgossarne, utgöres nemligen
af den i staten för kåren upptagna dagaflöningen af 2 öre för
hvarje gosse.

Enär en höjning af denna aflöning icke låter sig genomföra utan
ökad kostnad, såvida kårens i stat bestämda nummerstyrka bibehålies
oförändrad, har det blifvit ifrågasatt att söka åstadkomma denna höjning
genom att minska nummerstyrkan. Stationsbefälhafvaren i Carlskrona
har redan i den berättelse angående militärpersonalens tjenstbarhet,
som han jemlikt föreskrift i reglementet för flottan afgifvit den
24 november 1896, gjort en framställning i antydda syfte. Stationsbefälhafvaren
anförde der, att flere skäl syntes tala för en förändring af skeppsgossekårens
nummerstyrka. Enligt senaste årens erfarenhet syntes ringa
utsigt förefinnas för att kårens styrka skulle kunna uppbringas till den
i staten bestämda siffran af 400; och om kårens styrka uppbringades
dertill, blefve utrymmet i kasernen knappt, då hänsyn toges till möjligheten
att bereda gossarne trefnad inom kasernen. I samma mån som
skeppsgossekårens styrka ökades, blefve också behofvet af särskild!
exercishus för skeppsgossarne större. Äfven den för gossarnes öfning
till sjös erforderliga materielen behöfde tillökning med flere fartyg af
Najadens och Gladans storlek, om antalet skeppsgossar fyldes till det
i stat bestämda. Stationsbefälhafvaren har jemväl erinrat, att rekryteringen
mötte svårighet i följd deraf att den nuvarande aflöningen, 2
öre om dagen, vore för liten för gossar af 16—18 års ålder.

Med hänsyn till nämnda förhållanden bär stationsbefälhafvaren
ifrågasatt, huruvida det ej vore skäl att minska kårens i stat bestämda
nummerstyrka, 400, till 320 och i sammanhang härmed öka dagaflöningen
till 10 öre. Om kåren minskades, kunde inom kasernen göras
anordningar hvilka icke kunde genomföras, så länge styrkan vore bestämd
till 400. Antalet skeppsgossar, som borde vara i stat upptaget,
hade här satts till 320 under antagande att sjömanskåren derigenom
årligen skulle kunna tillföras omkring 150 karlskrifna gossar, äfvensom

llik. till Rikxd. Prot. IMS. 1 Samt. 1 A/d. 1 lläft. .‘5

18

Femte hufvndtiteln.

med hänsyn dertill, att, efter inom kasernen genomförda erforderliga
anordningar för gossarnes trefnad och undervisning, utrymme derstädes
kunde beredas för högst detta antal. 320 gossar kunde äfven inrymmas
ombord å öfningsfartygen Najaden, Gladan, Falken, Snappopp och Skirner
eller ock ombord å 2 fartyg af Najadens cert tillsammans med
Gladan och Falken. Beträffande dagaflöningen hade förutsatts, att den
borde utgå med samma belopp, 10 öre om (lagen, äfven under den tid
skeppsgossarne vore ombord å öfningsfartygen, och att den komme att
utgå af aflöningsanslaget, så att öfningsanslaget ej betungades dermed.

Uti sitt den 20 oktober 1897 afgifna yttrande med anledning af
en min embetsskrifvelse den 22 nästförutgångne september har stationsbefälhafvaren
i Carlskrona dels åberopat sin nyss anförda framställning,
dels i samma ämne ytterligare andragit: att genom nummerstyrkans
nedsättande till 320 visserligen antalet af dem, som årligen karlskrefves,
komme att blifva mindre än om kårens nummerstyrka bibehölles vid
400; att det emellertid i fråga om både resultat och moral säkerligen
vore bättre att söka åstadkomma en organisation, som kunde under alla
förhållanden genomföras, än att bibehålla en, som icke lemnade på långt
när det resultat, som vore afsedt att vinnas, och som, ju längre den
bibehölles, verkade mera och mera demoraliserande på kåren såsom
sådan; att den nu utgående dagspenningen, 2 öre per man med 2 öres
tillägg för korpraler, vore alldeles för låg, om man ville erhålla verkligt
starka och duktiga ynglingar; att en 15 å 16 års yngling numera kunde,
åtminstone sommartiden, påräkna 50 öres daglön och derutöfver, som
utgjorde hans behållning, då han vore fritt född, klädd och hyst hos
föräldrar eller målsmän; samt att eu förhöjning till 10 öre af dagspenningen
med 5 öres tillökning åt korpral derför icke syntes öfverdrifven.

Marinförvaltningen och chefen för flottans stab hafva förklarat sig
instämma i stationsbefälhafvarens förslag rörande såväl minskning af
nummerstyrkan som höjning af dagaflöningen.

Derest dessa förslag godkännas, skulle aflöningskostnaden för skeppsgossekåren
komma att utgöra

dagaflöning för 304 gossar å 10 öre i 12 mån. kr. 11,096: —

y> » 16 d:o (korpraler) å 15 » » » » 876: —

Summa kr. 11,972: —

Om från denna summa dragés nuvarande aflöningskostnad.
................................................................................ » 3,212: —

erhålles kr. 8,760: —,

utvisande det belopp, hvarmed aflöningsanslaget behöfver ökas för att
medgifva den föreslagna ökningen i skeppsgossarnes dagaflöning.

Femte lmfvudtiteln.

19

Å andra sidan bör likväl erinras, att genom den ifrågasatta minskningen
af kårens nummerstyrka från 400 till 320 en besparing komme
att uppstå derigenom att utgifterna skulle nedgå

å anslaget till beklädnad ..................................... med kr. 5,600: —

och» » » naturaportion........................................ » » 14,775:20

eller tillsammans kr. 20,375: 20,

hvadan............................................................................................. » 11,615: 20

komme att besparas å sammanlagda kostnaderna för skeppsgossekåren.

För min del har jag icke funnit något att erinra mot stationsbefälhafvarens,
af marinförvaltningen förordade förslag och får följaktligen
underdånigst hemställa det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att

godkänna förändrad stat för flottans skeppsgossekår af den
lydelse bil. D utvisar.

Med underdånig skrifvelse den 20 oktober 1897 har stationsbefälhafvaren
vid flottans station i Carlskrona jemte eget utlåtande öfverlemnat
en af extra ordinarie kammarskrifvarne vid stationen gjord och
af yttrande från stationens räkenskapskontor beledsagad underdånig
ansökning, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke till de extra ordinarie tjenstemän vid flottan, som behöfva
inkallas till tjenstgöring, för de tider ersättning för förordnande
i högre grad icke åtnjutes, en ersättning, beräknad efter 900 kronor
per år, borde utgå, hvilket ansåges kunna åstadkommas genom höjande
af det enligt gällande stat för flottans civilstat Carlskrona station anvisade
belopp till gratifikationer åt extra ordinarie tjenstemän samt för
vård af arkiven från nuvarande 1,600 kronor till 5,000 å 6,000 kronor.

Till stöd för denna framställning hafva sökandena hufvudsakligen
anfört följande.

Uti alltsedan år 1876 utfärdade stater för flottans stationer hade
till gratifikationer åt extra ordinarie tjenstemän anvisats, hvad Carlskrona
station beträffade, ett årligt belopp af 1,600 kronor, af hvilka
medel likväl enligt nådigt bref den 31 januari 1879 i främsta rummet
skulle utgå ett belopp af 100 kronor till eu tjensteman af civilstaten
för vård af stationens arkiv, hvarefter ett belopp af 1,500 kronor om
året funnits att disponera till nämnda gratifikationer.

Vid Carlskrona station vore för närvarande anstälde 12 extra ordinarie
tjenstemän, af hvilka dock den äldste, som innehade ständigt förordnande
under vakans med åtnjutande af eu ledig kammarskrifvarelön,
icke borde bland de extra ordinarie tjenstemännen inräknas.

Gratifikationer
åt extra
ordinarie
kammarskrifvare
vid
flottans
stationer.

20

Femte hufvudtitelii.

Vid fördelningen af nämnda till gratifikationer åt extra ordinarie
tjenstemän disponibla belopp hade så plägat tillgå, att stationens räkenskapskontor
hvarje månad hos stationsbefälhafvaren föreslagit utbetalning
åt ett visst gratifikationsbelopp för arbetsdag att utgå till de
extra ordinarie tjenstemännen för de dagar under månaden en hvar af
dem tjenstgjort utan att innehafva förordnande att bestrida ordinarie
tjenst; och hade detta gratifikationsbelopp så beräknats, att anslaget
skulle kunna räcka till för hela året. Erfarenheten hade emellertid
visat, att under sökandenas tjenstetid gratifikationsbeloppet sällan kunnat
öfverstiga 1 krona 50 öre per dag, men väl att under de senare åren,
eller från och med år 1892, anslaget icke ens lemnat tillgång till en
gratifikation af 1 krona per arbetsdag under hela året, utan hade de
extra ordinarie tjenstemännen måst tjenstgöra eu eller flera månader
hvarje år utan ringaste ersättning.

Genom en af stationsbefälhafvaren den 28 februari 1885 till stationens
räkenskapskontor utfärdad note hade föreskrifvits, att räkenskapskontoret
icke borde inkalla extra ordinarie tjenstemän till tjenstgöring
i vidsträcktare mån, än att en såsom skälig angifven ersättning
af 1 krona 50 öre per dag kunde beredas. Denna föreskrift hade af
räkenskapskontoret plägat så tillämpas, att förslag till antagning-af
extra ordinarie tjenstemän till stationsbefälhafvaren afgifvits endast i
den mån behofvet af ökade arbetskrafter gjort sig särskildt gällande,
hufvudsakligen till följd af vakanser inom staten, hvadan extra ordinarie
tjenstemän vid Carlskrona station aldrig antagits utöfver behofvet.
Af hvad som förekommit vid föregående tillfällen, då fråga varit om
förbättring af extra ordinarie kammarskrifvarnes ekonomiska vilkor,
framginge ock att så väl stationsbefälhafvaren som räkenskapskontoret
ansåge det nuvarande antalet extra ordinarie tjenstemän vid Carlskrona
station oundgängligen nödvändigt för göromålens ostörda gång under
de förhållanden, som nu, under fredstid, vore rådande.

I ännu högre grad torde det, enligt sökandenas förmenande, visa
sig vara af behofvet påkalladt att ega tillgång till dessa arbetskrafter
vid inträffande mobilisering eller i krigstid, då göromålen vid stationen
komme att i högst väsentlig mån ökas och tillika flera af de ordinarie
och möjligen äfven af de extra ordinarie tjenstemännen komme att beordras
till sjötjenstgöring. Fördelen af att vid dylika tillfällen, då personalombyte
å respektive platser ej torde böra ega rum, ega tillgång
till med göromålen förtrogne tjenstemän läge i öppen dag, likasom ock
fördelen af att hafva tillgång till dylika tjenstemän för fyllande af såväl
under freds- som krigstid uppkommande vakanser inom civilstaten.

Femte hufviidtiteln.

21

Dylika vakanser inträffade emellertid icke ofta inom en jemförelsevis
så liten stat som flottans civilstat, och i följd deraf blefve tjenstetiden
såsom extra ordinarie mycket lång och torde härefter ej kunna
beräknas understiga 10—15 år. Att under en så lång tid nödgas tjenstgöra
en del af året utan någon ersättning och den öfriga delen mot
en ersättning så ringa, att den ej räckte ens till de oundgängligaste
lefnadsbehofven, måste ovilkorligen verka nedstämmande på sinnet, isynnerhet
som skuldsättning vore för de fleste af ifrågavarande tjenstemän
enda utvägen att anskaffa nödiga existensmedel, då, — äfven om
tillfällen till erhållande af extra inkomster oftare erbjöde sig än hvad
nu vore fallet — de likväl icke kunde begagna sig af dylika tillfällen,
emedan de under hela året vore inkallade till tjenstgöring vid flottan.

Jemfördes de extra ordinarie tjenstemännens vid flottan ställning
med de extra ordinarie tjenstemännens ställning vid andra statens verk,
framginge att de förstnämnde vore i alla afseenden de sämst lottade. Så
åtnjöte t. ex. vid postverket de e. o. tjenstemän, som vore inkallade till
ständig tjenstgöring, ett arfvode på stat af minst 900 kronor för år räknadt.
Vid tullverket uppbure de s. k. biträdande kammarskrifvarne ett årligt
arfvode af 1,400 kronor, och de extra ordinarie tjenstemännen vid telegrafverket,
aflönades vid tjenstgöring med 90 kronor i månaden. Vid
samtliga dessa tre verk vore tillika, sedan de ordinarie tjenstemännens
antal numera ökats, icke blott utsigterna till befordran betydligt större
än för de extra ordinarie tjenstemännen vid flottans civilstat, utan ock
aflöningsförmånerna i ordinarie grad högre än vid sistnämnda stat.

Det hade visserligen blifvit föreslaget att genom vikariatsersättningarnas
höjande bereda någon förbättring i de extra ordinarie tjenstemännens
ekonomiska ställning, och en sådan förbättring skulle blifva
ganska afsevärd för dem bland ifrågavarande tjenstemän, som under
längre tid af året innehade förordnanden å ordinarie tjenst. För dem
åter, som endast kortare tid innehade sådana förordnanden och dock
under hela året vore inkallade till tjenstgöring, syntes höjandet af vikariatsersättningen
icke ensamt kunna åstadkomma önskvärd förbättring
af den ekonomiska ställningen. Om deremot, samtidigt med att arfvodet,
höjdes för bestridande af ordinarie tjensteman befattning, jemväl
anslaget till gratifikationer åt extra ordinarie tjenstemän ökades,
skulle, förutsatt att denna ökning af gratifikationsanslaget ej blefve
alltför ringa, målet vara vunnet.

I sitt yttrande öfver förevarande ansökning har räkenskapskontoret
vid (jarlskrona station upplyst, bland annat, att under den för
de flesta expeditioner vid stationen gemensamma arbetstiden från kl.

22

Femte hnfvndtiteln.

9 f. m. till kl. 2 e. m. samtlige tjensteman, såväl ordinarie som extra
ordinarie vore tillstädes; och hade kontoret af anstäld beräkning öfver
tillgången på och behofvet af civile tjensteman vid stationen funnit det
nuvarande antalet extra ordinarie tjensteman för göromålens behöriga
gång fortfarande erforderligt.

Stationsbefälhafvaren, hvilken icke funnit något att erinra vid den
i den underdåniga ansökningen lemnade utredning beträffande de extra
ordinarie kammarskrifvarnes tjenstgöring och den ersättning, som derför
kunde påräknas, har vid sin skrifvelse i ämnet fogat en tablå öfver de
nuvarande e. o. kammarskrifvarnes vid stationen årliga inkomster från
antagningen till och med år 1896, utvisande att den högsta årliga inkomst,
som uppburils, med inberäkning af vikariatsarfvoden icke uppgått
till mer än 904 kronor samt i öfrigt anfört : att han låtit sig angeläget
vara att icke antaga flera e. o. kammarskrifvare än som med hänsyn
till tjenstegöromålens behöriga gång varit nödvändigt; att äfven
om genom anbefaldt regelbundet eftermiddagsarbete arbetsprodukten från
stationens civile tjenstemän kunde ökas, antalet e. o. sådana tjenstemän
likväl icke kunde minskas utan fara att till följd af sjökommendering,
sjukdom och dylikt vikariaten finge lemnas i alltför ovana händer, samt
att, för att en hvar af de e. o. kammarskrifvarne skolat under de senare
fyra åren kunnat erhålla 900 kronor årligen, det skulle hafva erfordrats
högst 4,208 kronor 64 öre och lägst 3,433 kronor 51 öre eller i medeltal
3,717 kronor 7 öre årligen; på grund hvaraf stationsbefälhafvaren
hemstält, att, för beredande af en årlig ersättning till de e. o. kammarskrifvarne
vid stationen af 900 kronor, det i stat för flottans civilstat
vid stationen anvisade belopp till gratifikationer åt e. o. tjenstemän
samt för vård af arkiven, nu utgörande 1,600 kronor om året, måtte
höjas med 3,400 kronor till 5,000 kronor.

Sedan detta ärende blifvit till marinförvaltningen öfverlemnadt för
underdånigt utlåtandes afgifvande, har marinförvaltningen fått mottaga
en af stationsbefälhafvaren vid flottans härvarande station till förvaltningen
afbiten skrifvelse, hvarmed sistnämnde stationsbefälhafvare jemte
eget utlåtande öfverlemnat en hos honom af e. o. kammarskrifvarne vid
stationen gjord och af yttrande från stationens räkenskapskontor åtföljd
framställning, att stationsbefälhafvaren ville söka utverka höjande af de
för stationens e. o. tjenstemän hittills anvisade gratifikationsmedel till
efter nuvarande förhållanden lämpadt belopp.

I denna skrifvelse hafva sökandena hufvudsakligen anfört följande.
Det för ifrågavarande ändamål stationen i stat anvisade belopp 800
kronor, deraf 100 kronor utginge för arkivets vård, hade ingått i staten

Femte liufvndtiteln.

23

med förstnämnda siffra alltsedan år 1875. Vid den tiden torde beloppet
med hänsyn såväl till det ringa antalet e. o. tjenstemän som till den
omfattning, hvari deras tid och arbete då togos i anspråk, hafva varit
väl afpassadt. Numera svarade det föga mot de e. o. tjenstemännens
insatser i arbetet för flottan. För närvarande funnes 9 e. o. kammarskrifvare
vid stationen, af hvilka likväl en uppehölle ordinarie befattning
med åtnjutande af de för denna anvisade löneförmåner. Utginge
man sålunda från 8 såsom de e. o. kammarskrifvarnes antal, så belöpte,
om de tillgängliga gratifikationsmedlen dem emellan lika fördelades, 87
kronor 50 öre på en hvar af dem såsom godtgörelse för året. Jemförda
med e. o. tjenstemän inom en del andra statens verk stode sökandena
långt efter i fråga om löneförmåner. Beloppet af deras medelinkomst
framginge af en ansökningen Inlagd tablå och torde i jemförelse
med de inom andra verk anstälde e. o. tjenstemännens aflöning väcka
icke blott förvåning utan medkänsla. Ty det måste anses hårdt att
under 14 års tid och derutöfver gå och vänta på en ordinarie inkomst
af 1,500 kronor och under dessa år för sitt arbete erhålla, med inberäkning
af vikariatsarvoden, icke fullt 347 kronor i medeltal om året.
Att erhålla annan verksamhet vid sidan af tjensten vid flottan vore
svårt med hänsyn såväl till den faststälda arbetstiden vid stationen som
till den sökandena åliggande skyldigheten att, genast efter anmodan
mottaga ledigt förordnande vid flottan, äfven om det blott vore för
några dagar. Snar förbättring af sökandenas ekonomiska vilkor vore
af nöden, hvadan de anhölle, att stationsbefälhafvaren ville söka utverka,
att de för stationens e. o. tjenstemän hittills anvisade gratifikationsmedel
blefve höjda till ett efter nuvarande förhållanden lämpadt belopp.

Med vitsordande af de utaf sökandena åberopade förhållanden har
räkenskapskontoret vid stationen i afgifvet yttrande påpekat, bland annat,
att af sökandena de båda äldste innehaft sin anställning i omkring 14 år
och den yngste i omkring 5 år, men att då afskedstagande vid viss ålder
ej vore obligatoriskt för tjensteman vid flottans civilstat, det icke vore
osannolikt, att ännu åtskilliga år komme att förflyta, innan de äldste
vunne fast anställning, och bättre stälde sig icke utsigterna för den
yngste. Behofvet af e. o. tjenstemän vore oafvisligt. Deras antal vid
flottans härvarande station vore det minsta, som erfordrades för göromålens
något så när obehindrade fortgång. Det syntes billigt, att så
pass gamla och i allmänhet väl qvalificerade tjenstemän som sökandena
erhölle skälig ersättning för den tid, de offrade, och det arbete, de utförde
åt staten under sin e. o. tjenstetid. Fördenskull hemstälde räkenskapskontoret,
att gratifikationsbeloppet i stat, arfvode för vården

24

Femte hnfVndtiteln.

af stationens arkiv oberäknadt, måtte föreslås till 2,000 kronor, sålunda
fördeladt, att till stationsbefälliafvarens disposition stäldes 1,500 kronor
och till varfschefens 500 kronor.

Stationsbefälhafvaren vid flottans härvarande station har godkänt
den för framställningen anförda motivering, men har icke funnit det
åsyftade målet kunna nås vare sig genom inrättande af flera nya ordinarie
tjenster eller genom gratifikationsmedlens höjande till föreslaget
belopp. Efter utredning af behofvet af e. o. tjenstemän under fred
och vid mobilisering har stationsbefälhafvaren förklarat sig anse, att,
för att stationens personal skulle vara fullständig under alla eventualiteter,
antalet e. o. tjenstemän borde utgöra minst nio. Dessas aflöning
borde enligt stationsbefälliafvarens åsigt ordnas på samma sätt, som
användts för att förse vapnet med behöfligt antal läkare. Liksom stipendier
utginge till läkarestipendiaterna, hvilka likväl icke derför hade
annat åliggande än att mottaga förordnanden till tjenstgöring i land
eller ombord, så borde åt de e. o. tjenstemännen förskaffas beredskapsarfvoden,
mot hvilkas åtnjutande de dock skulle vara skyldiga till daglig
tjenstgöring. Stationsbefälhafvaren har derför hemstält, att marinförvaltningen
måtte utverka, att 9 arfvoden å 500 kronor hvartdera blefve
anvisade såsom beredskapsarfvoden till e. o. tjenstemän.

För egen del har marinförvaltningen i underdånigt utlåtande af den
10 sistlidne december anfört följande.

Det syntes vara uppenbart, att biträde af extra ordinarie tjenstemän
vid flottans stationer vore till synnerligen afsevärd omfattning behöfligt.
Att vid sådant förhållande låta dem nöjas med en godtgörelse, ringare
än som kunde anses skälig i förhållande till det af dem utförda arbetet,
vore hvarken billigt eller klokt och kunde icke heller försvaras med de
extra ordinarie tjenstemännens utsigter till befordran, hvilka, efter hvad
erfarenheten visat, vore både aflägsna och ovissa. Å andra sidan syntes
likväl icke vara riktigt att vid bestämmande af ersättning åt de extra
ordinarie tjenstemännen utgå från något visst belopp såsom lämplig
aflöning för alla, vare sig ett visst belopp för hvarje arbetsdag eller
ett beredskapsarfvode å 500 kronor eller en ersättning efter 900 kronor
för år räknadt. Sådant skulle vara att principielt förändra deras ställning,
att i viss män göra dem till ordinarie tjenstemän och dermed på
en punkt af civilstatens organisation vidtaga en ändring, hvilken icke
torde vara att tillråda utan i sammanhang med en omorganisation af
denna stat i det hela. Särskild! torde vara olämpligt att fastställa ett
belopp af 900 kronor för år såsom ersättning till extra ordinarie tjensteman,
så länge det nuvarande förhållandet qvarstode, att sådan tjen -

Femte lmfvudtiteln.

25

steman, när han förrättade lägsta gradens tjenst, icke kunde enligt §
112 mom. 6 i reglementet för flottan, l:a delen, uppnå högre aflöning
än 750 kronor för helt år. Den tanke, som läge till grund för den
nuvarande anordningen att låta ersättningen till extra ordinarie tjenstemännen
utgå i form af gratifikationer, torde vara den, att man genom
möjligheten att utdela ett större belopp till den duglige och flitige skulle
blifva i tillfälle att åt flottan förvärfva goda tjenstemannaämnen, medan
uti gratifikationens nedsättande eller i det fullständiga uteblifvandet deraf
skulle ligga ett medel att rätta eller aflägsna den, som tilläfventyrs
visat sig mindre lämplig för flottans tjenst. I enlighet härmed syntes
gratifikationerna icke böra utgå efter en gång för alla gifven tariff,
utan alltid, inom de gränser medelstillgången utstakade, tilltagas i förhållande
till det utförda arbetets omfång och beskaffenhet. Denna
grundtanke syntes det marinförvaltningen, så länge flottans civilstat
bibehölles vid sin nuvarande organisation, icke vara skäl att öfvergifva.
Men för densammas tillämpning på ett billighetskrafvet något så när
tillfredsställande sätt funne marinförvaltningen, såsom genom den i
ärendet förebragta utredning syntes vara till fullo ådagalagdt, erforderligt,
att anvisningen i stat för ifrågavarande ändamål höjdes.

Hvad anginge det belopp, hvarmed höjning borde ske, har marinförvaltningen,
som icke delar stationsbefälhafvarens i Carlskrona uppfattning,
att höjningen borde afse beredande af en årlig ersättning åt
extra ordinarie kammarskrifvarne af 900 kronor för år, ansett det åsyftade
ändamålet, i fråga om nyssnämnda station, kunna uppnås genom
höjande af ifrågavarande anvisning med 2,900 kronor till 4,500 kronor.
För Stockholms station har marinförvaltningen ansett det af stationsbefälhafvaren
såsom erforderligt beräknade beloppet kunna skäligen
jemkas så, att anvisningen höjdes med 2,200 kronor till 3,000 kronor.

För genomförande af hvad marinförvaltningen sålunda föreslagit
erfordras, att anslaget till aflöning för flottans kårer och stater höjes
med 5,100 kronor.

Lika med marinförvaltningen och på de af detta embetsverk anförda
skäl hemställer jag i underdånighet, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t föreslå Riksdagen

att medgifva, att i gällande stat för flottans civilstat anvisningen
till gratifikationer åt extra ordinarie tjenstemän samt för vård af arkiven
må höjas för Carlskrona station med 2,900 kronor till 4,500 kronor
och för Stockholms station med 2,200 kronor till 3,000 kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 29 september 1897 har medicinalstyrelsen
anfört, att den betydliga tillökning, flottans fartyg under
Bill. till Bikul. Prot. 181)8. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 4

Läk are -stipendier.

26

Femte hufrudtiteln.

Anslags beloppen.

senaste tider erhållit, jemte deraf följande talrikare sjöexpeditioner
föranleda att en höjning i antalet läkarestipendier vid flottan, hvilket
genom nådigt bref den 21 december 1871 ökades från tio till femton,
deraf enligt nådiga brefvet den 21 maj 1875 sju utginge med 600
kronor och öfriga åtta med 500 kronor, numera blifvit af nöden. Sålunda
hade under år 1897, sedan alla flottans läkarestipendiater blifvit
disponerade för sjötjenstgöring, ytterligare två af arméns fältläkarestipendiater
måst anlitas för flottans behof, hvilket icke kunnat ske
utan svårighet, enär arméns fältläkarestipendiater samtidigt varit starkt
anlitade, så att vid ett par tillfällen alla disponibla fältläkarestipendiater
varit kommenderade. På grund häraf har medicinalstyrelsen hemstält
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande Riksdag aflåta
proposition, att en förhöjning af 2,800 kronor måtte beviljas i anslaget
till läkarestipendier vid flottan, hvarigenom dessa stipendiers antal skulle
komma att ökas med fem, deraf tre till högre belopp, 600 kronor, och
två till lägre belopp, 500 kronor, och samtliga stipendier sålunda komma
att uppgå till tjugo, deraf tio till högre och tio till lägre belopp.

Öfver denna framställning har marinförvaltningen afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande, och, enär behofvet af ökadt antal läkarestipendier
vid flottan vitsordats af medicinalstyrelsen, har förvaltningen, då dessa
stipendier bestredes från anslaget till aflöning för flottans kårer och
stater, hemstält, att den underdåniga framställningen måtte på det sätt
bifallas, att Eders Kongl. Magt täcktes hos nu sammanträdande Riksdag
äska för ifrågavarande ändamål en förhöjning'' i nyssnämnda anslag med
2,800 kronor.

Genom den i ämnet förebragta utredning synes mig vara ådagalagdt,
att en ökning af antalet läkarestipendier vid flottan är af behofvet
påkallad, och i afseende å det föreslagna antalet af ytterligare fem
dylika stipendier, af hvilka tre skulle utgå med 600 kronor och två
med 500 kronor, har jag icke något att erinra. I öfverensstämmelse
härmed har förslag till ny stat för Kongl. flottans läkarestat blifvit
upprättadt, hvilket förslag finnes detta protokoll bilagdt; och får jag,
under erinran att anslaget till aflöning för flottans kårer och stater behöfver
för ifrågavarande ändamål höjas med 2,800 kronor, nu hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att godkänna förändrad stat för flottans läkarestat af den lydelse
bilagan E utvisar.

Uti sin underdåniga skrifvelse den 10 september 1897 har marinförvaltningen
anfört, att, om gällande stater toges till utgångspunkt,

Femte hufyudtiteln.

27

skulle för alla till anslagstiteln aflöning för flottans kårer och stater
hänförliga utgifter under år 1899 erfordras tillhopa 1,878,348 kronor

20 öre.

Om från nämnda summa dragés 1898 års anslag till

aflöning för flottans kårer och stater ...... kronor 1,720,952: —

1898 års anslag till ersättning för vakanta rusthållsnummer
i Blekinge län och Södra Möre

härad af Kalmar län .......................................... » 114,000: —

samt tillgången i följd af vakanser m. m. beräknas

till Vä mera än för år 1898 eller till .............. » 43,396: 20

= kronor 1,878,348: 20>

skulle, under förutsättning att icke någon ändring i nu gällande stater
vidt.oges, för år 1899 icke erfordras någon ökning i förevarande anslag.

Det för sjömanskårens aflöning erforderliga beloppet har marinförvaltningen''
härvid beräknat efter enahanda grunder som hittills, och
har förvaltningen med afseende härå anfört följande.

Uti Riksdagens skrifvelse den 12 sistlidne maj angående regleringen
af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel motiverades den af
Riksdagen beslutade nedsättningen med 11,100 kronor i anslaget till
aflöning för flottans kårer och stater dermed, att Riksdagen inhemtat,
att genom den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen
godkända förändringen af sjömanskårens organisation skulle å anslaget
besparas från den 1 maj 1898 ett belopp af 15,400 kronor, från samma
tid 1899 ytterligare 18,000 kronor och från samma tid år 1900 än
ytterligare 14,120 kronor. Så vidt marinförvaltningen kunde finna,
vore emellertid denna Riksdagens uppfattning icke riktig. Väl vore
sant, att 1890 års klass af sjömanskårens värfvade stam skulle lemna
tjensten den 1 maj 1898 och att den för år 1897 till 23,100 kronor
uppgående aflöningen till denna årsklass under år 1898 utginge endast
för årets första tredjedel, hvaremot den för återstående två tredjedelarne
belöpande aflöningen, som, om man utginge från aflöningsbeloppet
för år 1897, utgjorde 15,400 kronor, kunde sägas blifva kronan
besparad. Ur enahanda betraktelsesätt beträffande 1891 och 1892 årens
klasser af värfvade stammen, Indika komme att lemna flottans tjenst
den 1 maj respektive 1899 och 1900, framginge de siffror, Riksdagen
antagit komma att utgöra besparingar under sistnämnda två år. Men
utom att under hvardera af åren 1898 och 1899 en ny årsklass permitterade
den 1 maj tillkomme i stället för den, som aflinge, vore, på
sätt bifogad beräkning af utgifterna för flottans sjömanskår under åren

28

Femte hnfvudtiteln.

1898, 1899 och 1900 gåfve vid handen, verkliga förhållandet, att dessa
utgifter komme att ökas, såvida ej deras tendens dertill mer än motvägdes
genom uppkommande vakanser. Den af senaste Riksdag beslutade
nedsättningen af anslaget till aflöning för flottans kårer och
stater syntes fördenskull icke i verkligheten ega stöd af berörda, derför
anförda motiv.

För år 1898 beräknades såsom erforderligt till af -

löning åt reserv- och indragningsstaterna......... kronor 77,444: 15,

till löner och dagaflöning åt ökadt antal officerare » 114,000: —

tillhopa kronor 191,444: 15
eller..................................................................................... » 37,793: 41

mindre än det i marinförvaltningens underdåniga
skrifvelse den 1 oktober 1887 såsom för samma
ändamål erforderligt beräknade belopp af......... kronor 229,237: 56.

För år 1899 har marinförvaltningen beräknat:

till aflöning åt reserv- och indragningsstaterna...... » 76,808: 15,

till löner och dagaflöning åt ökadt antal officerare » 114,000: —

tillhopa kronor 190,808: 15
eller........................................................................................ » 38,429: 41

mindre än nyssnämnda belopp af................................. kronor 229,237: 56.

Enligt de på grund af planen för genomförande af 1887 års organisation
af sjömanskåren beräknade förändringarna i afseende å en del
anslag under femte hufvudtiteln skulle anslaget till vakanta rusthållsnummer
i Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län å 114,000
kronor i mån af afgången å reserv- och indragningsstaterna kunnat
successivt nedbringas, så att det med år 1895 nedgått till 43,189 kronor.
Någon reduktion af anslaget har emellertid hittills icke kunnat ega
rum och kan så mycket mindre ifrågasättas för år 1899, som enligt
den förut meddelade beräkning anslaget till aflöning för flottans kårer
och stater kunnat upptagas till sitt af senaste Riksdag med 11,100
kronor reducerade belopp endast derigenom, att tillgången i följd af
vakanser m. m. beräknats till öfver V3 mera än nästföregående år eller
till 43,396 kronor 20 öre.

Enligt marinförvaltningens i underdånig skrifvelse den 10 september
1897 afgifna förslag skulle således anslaget för aflöning till flottans
kårer och stater kunna i riksstaten för år 1899 uppföras med samma
belopp som i staten för innevarande år, eller till 1,720,952 kronor.

Femte hufvudtlteln.

29

Marinförvaltningen har emellertid härvid icke kunnat taga i betraktande
den förändring af förevarande anslags belopp, som påkallas af de förslag,
jag i det föregående framstäf rörande sjömanskåren, underofficerskåren,
skeppsgossekåren, civilstaten och läkarestaten.

Derest förslaget angående förändrad organisation af sjömanskåren
vinner bifall, skulle, på sätt jag redan anfört, uppkomma en minskning
af utgifterna från detta anslag till sjömanskåren af 35,737 kronor 50 öre.

Deremot skulle de Öfriga förslagens godkännande medföra ökad

utgift från aflöningsanslaget, nemligen

för underofficerskåren med .....a.......,...................... kronor 29,980: —

» skeppsgossekåren » » 8,760: —

» civilstaten » » 5,100: —

» läkare staten » .........................i.......... » 2,800: —

eller med tillhopa kronor 46,640: —
Om härifrån dragée nyssnämnda minskning i utgifterna
för sjömanskåren ............................................. » 35,737: 50

visar sig den erforderliga ökningen i anslaget till

aflöning för flottans kårer och stater blifva ...... » 10,902: 50,

eller i jemnadt tal 10,900 kronor.

Följaktligen hemställer jag, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå
Riksdagen,

att anslaget till aflöning för flottans kårer och stater må i riksstaten
för år 1899 upptagas till ett med 10,900 kronor höjdt belopp,
eller till 1,731,852 kronor; samt

att hvad af anslaget till ersättning för vakanta rusthållsnummer i
Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län icke redan på grund
af 1872 och 1876 årens riksdagsbeslut bör inräknas bland tillgångarna
till aflöning för flottans kårer och stater, må likasom föregående år
användas för fyllande af behofvet under denna anslagstitel år 1899.

Pensionering af reservbefäl.

Sedan 34 reservunderlöjtnanter i flottan, anstälde i nämnda egenskap
enligt bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 13 juli 1887, hos
Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit om vidtagande af sådana
ändringar i nu gällande föreskrifter rörande pensionering af reservofficerare,
att desse, såväl de redan anstälde som de, hvilka framdeles

[8-]

Pensionering
af reservbefäl.

30

Femte hufYudtiteln.

komme att i samma egenskap anställas, kunde komma i åtnjutande af
det pensionsbelopp, som vid aflåtande af proposition om anslag för ändamålet
till 1887 års riksdag beräknades, eller 300 kronor årligen från
55 års ålder eller ock af motsvarande kapital, anmälde jag den 14 januari
1897 detta ärende till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

Jag erinrade dervid, hurusom, efter det Riksdagen år 1887 beviljat
ett anslag af 6,400 kronor (förslagsanslag högst) för reservbefälets
pensionering, genom nyss nämnda nådiga kungörelse af den 13 juli 1887
angående utbildande af reservbefäl för flottan föreskrefs bland annat:

att för hvarje reservofficer marinförvaltningen skall i någon af staten
kontrollerad rånte- och kapitalförsäkringsanstalt vid hans antagande till
reservunderlöjtnant af derför i stat anvisade medel insätta

för den som uppnått 22 år ....................... 543 kronor,

» » » » 23 » 573 »

» » » d 24 b 603 »

» » b » 25 T) ...........t......... 639 ))

för att derigenom efter reservofficerens val bereda honom antingen den
lifränta eller det kapital, som för den verkstälda inbetalningen kan erhållas,
vare sig vid 55 års ålder eller, om reservofficeren före medlens
insättande derom hos marinförvaltningen framstäf särskild begäran,
vid tidigare ålder, dock ej före uppnådda 40 lefnadsår;

att då reservofficer uppnått 40 års ålder, meddelas honom af Kongl.
Maj:t, på anmälan af vederbörande stationsbefälhafvare, afsked ur tjensten,
dervid han, om han utan anmärkning fullgjort de honom enligt
kungörelsen ålagda skyldigheter, eger att genom stationsbefälhafvarens
försorg utfå den handling, som berättigar honom att erhålla lifränta eller
kapital; samt

att, derest reservofficeren skulle försumma någon af de enligt § 8
i kungörelsen honom åliggande skyldigheter eller under sin tjenstskyldighetstid
blifva straffad för brott, som medför förlust af medborgerligt
förtroende, han varder, efter anmälan af vederbörande stationsbefälhafvare,
och sedan i förra fallet undersökning om försummelsen vid stationens
krigsrätt egt rum, af Kongl. Maj:t, derest försummelsen eller
förbrytelsen pröfvas böra dertill föranleda, förklarad från sin anställning
i flottans reserv skild, i hvilket fall han är förlustig förenämnda förmån
af lifränta eller kapital.

Jag erinrade vidare,
förmäles, skett i ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm, och
att, till följd af de förändringar, som efter år 1887 inträffat i såväl

Femte lmfvudtiteln.

31

räntefot som dödlighetsprocent, dåmera, på sätt sökandena anfört, en
reservofficer, för hvilken vid 23 års ålder insattes 573 kronor, vid 55
års ålder erhölle endast 187 kronor 25 öre i årlig lifränta i stället för
afsedda 300 kronor.

Då man år 1887 tydligen utgått från den uppfattningen, att en
pension af 300 kronor från 55 års ålder vore en lämplig godtgörelse
för den tidsuppoffring och den tjenstgöringsskyldighet, som en reservofficer
hade att underkasta sig, ansåg jag mig, vid nu nämnda förhållande,
böra föreslå en förändring i bestämmelserna om reservbefälets
pensionering, hvarigenom pensionerna kunde uppbringas till det år
1887 afsedda beloppet. I sådant afseende föreslog jag, att årliga insättningar
skulle verkställas i stället för den insättning, som nu skedde
på en gång, och hemstälde, att, för genomförande af detta förslag, proposition
måtte aflåtas till Riksdagen om anslagets höjande från 6,400
kronor till 10,000 kronor, i sammanhang hvarmed anslaget borde förändras
till reservationsanslag.

Sedan, i öfverensstämmelse härmed, proposition i ämnet blifvit till
Riksdagen aflåten, har Riksdagen i skrifvelse den 12 maj 1897 anfört,
bland annat, att Riksdagen i anledning af de förhållanden, som föranledt
den gjorda framställningen, velat ifrågasätta, om det icke skulle
både vara enklare och för staten billigare att låta pensionerna, dock till
belopp af högst 300 kronor, utgå direkt från anslag under riksstatens
nionde hufvudtitel, t. ex. förslagsanslaget till pensionering af flottans
befäl och underbefäl med vederlikar, hvarvid icke torde finnas något
hinder att jemväl i detta fall låta pensionens belopp blifva beroende af
det antal år, hvarunder reservofficeren utan anmärkning tjenstgjort, samt
.att Riksdagen derför icke velat bifalla ifrågavarande framställning om
förhöjning i anslaget till pensionering af reservbefäl och anslagets uppförande
såsom reservationsanslag, innan en utredning i berörda syfte
blifvit verkstäld, hvilken utredning jemväl borde omfatta motsvarande
förhållanden vid armén.

En sådan utredning, som omförmäles i Riksdagens berörda skrifvelse,
har jag, efter samråd med chefen för landtförsvarsdepartementet,
låtit verkställa genom professorn vid generalstaben P. G. Rosén, och
har han dervid hufvudsakligen anfört:

»För att kunna med säkerhet beräkna storleken af de insatser, som
behöfva göras i ändamål att bereda en lifränta eller pension, som efter
ett visst år skall utgå, eller ock bestämma beloppet af de pensioner,
som i en framtid skola utbetalas till vissa personer, måste trenne faktorer
tagas i betraktande, nemligen räntefoten, dödligheten bland per -

32 Femte hafvudtiteln.

soner, som äro i fråga, samt afgången till följe af andra orsaker än
dödsfall.

Hvad beträffar räntefoten, har densamma i de följande beräkningarne,
som ligga till grund för utredningen, antagits till 3 Vi procent,
såsom för närvarande är brukligt vid dylika beräkningar, som hafva
afseende på framtida förhållanden.

Dödligheten vid flottans reservbefäl har för de åldersklasser, som
tjenstetiden omfattar, antagits vara ungefär densamma som vid handelsflottan
eller omkring dubbelt så stor som den allmänna svenska dödligligheten
bland män och är i öfverensstämmelse med de resultat, som
»Arbetareförsäkringskomiléns undersökningar» gifver vid handen. Detta
antagande bör vara berättigadt på den grund, att de hafva sin sysselsättning
större delen af den tid de tillhöra reserven på handelsflottan
och jäfvas ej heller af de uppgifter på dödligheten bland reservbefälet,
som blifvit mig meddelade.

Den afgång, som beror på andra orsaker än dödligheten, är svårare
att bestämma och man måste nöja sig med approximativa värden,
ty det är uppenbart, att antalet afskedstagande skall vara beroende af
flere omständigheter, såsom de tillfälliga konjunkturerna i sjöfarten,
förändrade sociala förhållanden, nya bestämmelser för flottan m. m.,
hvilket allt på förhand icke kan beräknas. Emellertid är det icke
tvifvel underkastadt, att afgången till följd af andra orsaker än dödsfall,
bör vara bet}rdligt mindre vid flottan än vid armén, enär reservofficerens
tjenstgöring vid flottan står så nära förbunden med hans
egentliga yrke, hvartill dessutom kommer, att de förmåner, han åtnjuter,
äro större än de motsvarande för reservbefälet vid armén. På grund
häraf torde man icke behöfva antaga denna afgång vara mycket större
än dödligheten och derför fortfarande vid beräkningen kunna utgå från
den totala afgångsprocent, som i Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
1897 blifvit antagen. Enligt hvad som hittills visat sig, har
medelåldern för reservofficeren vid hans antagande varit 24 år och med
10 reservofficerares antagande hvarje år skulle således det utbildade
antalet reservofficerare efter omkring 15 år uppgå till 80 å 90 eller
det antal, som man har ansett böra erfordras vid mobilisering.

För beredande af framtida förmåner åt reservbefälet vid flottan
har den utvägen hittills blifvit använd, att genom insättningar i Stockholms
ränte- och kapitalförsäkringsanstalt bereda dels kapitalbildning
att lyfta efter den obligatoriska tjenstetidens slut, dels pension, som
får lyftas första gången efter fyllda 55 år. Dessutom bär anstalten
varit tillmötesgående och medgifvit att insättningarne fått ske med det

Femte liufvndtiteln.

33

förbehåll, att Kongl. marinförvaltningen eller annan myndighet, åt
hvilken sådan befogenhet varder af Kongl. Maj:t uppdragen, må mot
reqvisition återbekomma det insatta beloppet dock utan ränta. Hvad
storleken af denna lifränta beträffar hade man tydligen ursprungligen
utgått från den uppfattning, att en pension af 300 kronor från 55 års
ålder vore en lämplig godtgörelse för den tjenstgöringsskyldighet, som
en reservofficer hade att underkasta sig. Det visade sig emellertid
snart, att pensionsbeloppet af 300 kronor icke kunde fasthållas, ty
ränte- och kapitalförsäkringsanstalten har icke förbundit sig till några
bestämda belopp af de lifräntor och kapitalförsäkringar, som man på
grund af insatser önskat betinga sig. Dessa äro nemligen i hög grad
beroende på räntefotens och dödlighetens vexlingar.

Till belysning häraf må följande anföras.

För beredande af lifränta å 300 kronor åt en 24-årig man att
lyftas första gången efter fyllda 55 år, skulle anstalten under nedanstående
år hafva fordrat följande kapitalinsatser för en gång, i hvilka
äfven ingår den vanliga förvaltningsafgiften af 4 procent.

År 1882 erfordrades 530 kronor. År 1886 erfordrades 627 kronor.

» 1888 » 786 » » 1891 » 1,001 »

» 1897 » 1,235 » .

Under de senare åren har således den erforderliga kapitalinsatsen
ungefär fördubblats eller den mot en och samma insats svarande lifränta förminskats
till mindre än sitt halfva ursprungligen beräknade belopp.

Enligt ränte- och kapitalförsäkringsanstaltens till slutet af detta år
gällande reglemente bildas en lifränta på det sätt, att insatserna, då de
samma göras med förbehåll af återbetalning vid dödsfall, växa med ränta
på ränta till pensionsåldern 55 år, då delegaren inträder i lifränteklass
samt erhåller en lifränta som utgör minst 8 procent af det kapital,
som vid 55 års ålder hunnit blifva samladt. Efter 1898 års ingång
inträder den förändring, att lifräntetagaren icke ens kan räkna på 8
procent af det samlade kapitalet, utan möjligen måste åtnöja sig med
än mindre.

Det är under sådana förhållanden icke möjligt, att beräkna huru
det i framtiden kan komma att gestalta sig, men att under nära 30 års
förlopp eller till den tid, då en nu kontrakterad lifränta åt en 24-årig
person skall utbetalas, vexlingar i räntefot och dödlighet kunna inträffa,
hvilka skola förorsaka lifräntornas utgående med från de nuvarande
rätt afvikande belopp, är sannolikt och kan anses vara en anmärkningsvärd
olägenhet.

BIL till Bilcsd. Frot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. / lläft.

5

34

Femte hufvudtiteln.

För beredande af lifränta å 300 kronor åt 24-årig reservofficer
vid flottan att utfalla första gången efter fyllda 55 år med förbehåll af
utbetalning vid dödsfall skulle (enligt ofvan gjorda förutsättningar)
erfordras antingen en insats för en gång af 441 kronor eller årliga
insatser till 40 år af 66 kronor. Rånte- och kapitalförsäkringsanstallen
fordrar för en sådan lifränta för närvarande en insats af 1,235 kronor
för en gång. Den stora skillnaden mellan dessa belopp beror hufvudsakligen
på den omständigheten att större delen af kapitalsumman
skulle komma att återlevereras till staten på grund af den starka afgången.
För öfrigt må märkas att i det beräknade värdet 441 kronor
icke ingår någon förvaltningskostnad, samt att anstalten bör kunna
räkna på någon vinst tillföljd deraf att endast kapitalinsatser, men icke
räntan derå vid reservofficerens afgång återlemnas.

Det enklaste sättet för pensioneringen är utan tvifvel, att låta
pensionerna utgå direkt från anslag under riksstatens nionde hufvudtitel,
vid den tidpunkt, då de skola utfalla. Fasthåller man dertill deras
belopp till 300 kronor utan förbehåll af utbetalning i händelse af dödsfall,
såsom vid pensionering i allmänhet är brukligt, så torde det äfven
vara sannolikt, att dessa lifräntor blifva för staten billigare, än om de
skulle öfverlemnas åt privata försäkringsanstalter. Ty det är antagligt
att staten bör kunna förvalta medlen billigare, hvartill kommer att den
vinst, som kan tänkas uppstå, tillfaller odeladt staten sjelf.

Om man antager, att antalet reservbefäl utvecklas i full öfverensstämmelse
med ofvan gjorda antaganden, så skulle för en befälsstyrka
af 10 24-åringar vid pensionsåldern 55 år återstå 3 lefvande vid första
pensionsåret, åt livilka ett pensionsbelopp af 900 kronor skulle utgå.
Efter omkring 30 års förlopp skulle pensionernas kontanta slutsumma
blifva omkring 12,300 kronor fördelade på 41 pensionärer. Denna
slutsumma skulle dock först efter omkring 60 å 70 år från närvarande
tid inträffa.»

Lika med chefen för landtförsvarsdepartementet anser jag det af
den verkstälda utredningen framgå, att det enklaste och på samma
gång för statsverket billigaste sättet för beredande af lifränta åt
reservofficerare vore, att staten sjelf öfvertoge pensioneringen. Jag
anser mig derför böra tillstyrka, att med afseende å reservoflicerare
i flottan, hvilka hädanefter utnämnas, det nu stadgade
sättet för beredande af lifränta åt sådana officerare icke vidare skall
tillämpas, utan desse i stället, likasom reservofficerare vid armén enligt
det af chefen för landtförsvarsdepartementet framlagda förslag, till -

Femte hufvudtiteln.

35

försäkras rätt att, under förutsättning att de fullgöra den tjenstgöringsskyldighet,
som nu är eller framdeles kan varda för dem stadgad,
vid fyllda 55 år under sin återstående lifstid komma i åtnjutande
af pension från statsverket till belopp af 300 kronor årligen. I afseende
å de reservofficerare, för kvilka inbetalning för beredande af lifränta
redan skett, skulle, på sätt chefen för landtförsvarsdepartementet
redan erinrat, någon pension icke förekomma, dock att det lärer böra
ifrågasättas, huruvida icke i en framtid fyllnad i lifräntan till 300 kronor
borde beredas dem af statsmedel, en angelägenhet, som emellertid
torde då böra i hvarje särskildt fall afgöras.

Följaktligen får jag hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att, med uteslutande ur riksstaten af det nu under femte hufvudtiteln
upptagna anslag å 6,400 kronor till pensionering af reservbefäl,
medgifva, att de reservofficerare, som hädanefter antagas vid flottan,
må, derest de fullgöra den tjenstgöringsskyldighet, som nu är eller
framdeles kan för sådana reservofficerare varda stadgad, efter uppnådda
femtiofem års ålder under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension
till belopp af trehundra kronor.

Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna,

Derest mitt i det föregående framlagda förslag angående ändrad
organisation af sjömanskåren vinner bifall, föranledes, såsom jag dervid
erinrat, häraf en ökad utgift af 24,050 kronor från anslaget till beklädnad
åt sjömans- och skeppsgossekårerna. Deremot skulle den jemväl föreslagna
minskningen af skeppsgossekårens nummerstyrka medföra en
minskning af utgifterna från samma anslag med 5,600 kronor. Under
förutsättning af bifall till båda dessa förslag erfordras sålunda, att ifrågavarande
anslag, som i riksstaten för innevarande år är upptaget till
268,100 kronor, ökas med 18,450 kronor, och får jag följaktligen hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att höja reservationsanslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna
med 18,450 kronor till 286,550 kronor.

Naturaunderhåll.

Hos marinförvaltningen har stationsbefälhafvaren vid flottans station
i Carlskrona anhållit om utverkande deraf, att flottans till ersätt -

[9.]

Beklädnad åt
sjömans- och
skeppsgossekårerna.

[10.]

Naturatinder håll.

36

Femte hufvudtiteln.

ning för naturaportion i land berättigade underofficerare måtte från och
med början af år 1898 tills vidare bekomma 62 öre för hvarje portion;
och har stationsbefälhafvaren i sådant afseende anfört: att den ersättning
för naturaportion i land, hvilken tillkomme flottans underofficerare,
under femårsperioden 1893—1897 vid stationen utgått år 1893 med
45 öre, år 1894 med 43 öre, år 1895 med 44 öre, år 1896 med 48 öre
och år 1897, då nådiga brefvet den 13 mars 1896 angående 10 procents
tillägg för portionstillagning vunnit tillämpning, med 50,6 öre, eller i
medeltal med 46,l öre; att 1897 års Riksdag beträffande portionsersättningen
åt underofficerare vid armén medgifvit, att densamma finge från
och med början af sistnämnda år tills vidare utgå med 62 öre för hvarje
portion; att skilnaden i fråga om portionsersättning mellan arméns och
flottans underofficerare således syntes ganska betydlig, men att likhet
mellan båda i detta hänseende måste anses synnerligen önskvärd; samt
att, derest den sålunda föreslagna förändringen komme till stånd, utgiften
för portionsersättning till underofficerarne vid Carlskrona station,
hvilken utgift under femårsperioden 1892—1896 i medeltal bestigit sig
till 22,032 kronor 65 öre för år, skulle komma att för år 1899 uppgå
till i rundt tal 29,600 kronor.

Marinförvaltningen har i sin underdåniga skrifvelse den 10 september
1897 förklarat sig finna denna framställning synnerligen beaktansvärd.
Vid Stockholms station har, enligt hvad marinförvaltningen
i denna skrifvelse meddelat, under femårsperioden 1893—1897 priset å
proviantportion i land utgjort 57 öre år 1893, 51 öre år 1894, 43 öre
år 1895, 46 öre år 1896 och 51,7 öre år 1897, eller i medeltal 49,7 öre.
En till 62 öre för hvarje portion höjd portionsersättning till flottans
underofficerare skulle efter enahanda beräkningsgrund som den af stationsbefälhafvaren
i Carlskrona använda medföra, hvad anginge Stockholms
station, att den för femårsperioden 1892—1896 till i medeltal
13,980 kronor 60 öre om året uppgående utgiften å denna titel komme
att stiga till 17,439 kronor 80 öre.

Den nu ifrågasatta förhöjningen skulle alltså föranleda en ökad utgift
af tillsammanlagdt 11,026 kronor 50 öre, eller i rundt tal 11,000
kronor.

Då portionsersättningen bestrides af anslaget till naturaunderhåll,
som är förslagsanslag, synes förhöjning af dettas belopp för ifrågakomna
ändamål icke vara af nöden, men lärer Riksdagens medgifvande till att
portionsersättningen må bestämmas till 62 öre för hvarje portion vara
erforderligt. Marinförvaltningen har ock hemstält om aflåtande af proposition
till Riksdagen i sådant syfte.

Femte hufvudtiteln.

37

På sätt jag förut påvisat, föranleda de af mig framställda förslagen
rörande sjömanskåren och underofficerskåren jemväl ökning af utgifterna
från detta anslag, hvaremot förslaget rörande skeppsgossekåren
skulle medföra någon minskning af samma utgifter. Då emellertid, såsom
jag likaledes redan framhållit, ökningen i utgifter endast successivt
komme att inträda, anser jag mig icke heller med afseende härå böra
ifrågasätta någon höjning af anslaget helst, såsom jag jemväl erinrat,
den från detta anslag utgående kostnaden för uppfordrade båtsmän vid
stationerna, hvilken under åren 1891—1896 i medeltal för år beräknats
för 350 man till 61,540 kronor, kommer att minskas i den mån uppfordringen
af båtsmän till följd af båtsmanshållets nu påskyndade vakanssättning
upphör; men enär marinförvaltningens framställning angående
beloppet af den till underofficerarne utgående portionsersättning
synes mig välgrundad, får jag i underdånighet hemställa, det täcktes
Eders Kong! Maj:t. föreslå Riksdagen, som år 1876 i sammanhang med
löneregleringen för underofficerskåren medgaf förmånen af portionsersättning
att utgå från anslaget till naturaunderhåll,

att medgifva att portionsersättning till underofficer vid flottan,
hvilken begagnar sig af sin författningsenliga rätt till sådan ersättning,
må utgå med 62 öre för hvarje portion samt att denna förmån må af
vederbörande tillgodonjutas från och med början af innevarande år.

Lindring i rustnings- och roteringsbesvären.

Enligt planen för genomförande af den år 1887 beslutade organisationen
af sjömanskåren och på grund deraf beräknade förändringar i
afseende på en del anslag under femte hufvudtiteln skulle det under
denna hufvudtitel uppförda anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären
från och med år 1895 utgå ur riksstaten, men uppå Eders
Kongl. Maj:ts framställning blef anslaget i riksstaten för samma år uppfördt
med ett belopp af 33,300 kronor, af skäl att, då vakanssättningen
af båtsmanshållet ännu icke blifvit genomförd, anslaget fortfarande vore
erforderligt för att bereda de rust- och rotehållare vid båtsmanshållet,
hvilka utgöra rustnings- och roteringsbesvären effektivt, den Lindring i
dessa besvär, som 1892 års Riksdag beslutit. Samma skäl föreligga
ännu, och har derför i förslaget till riksstat för år 1899 ifrågavarande
anslag upptagits med oförändradt belopp, 33,300 kronor.

Lindring i
rustnings- och
roteringsbesvären.

38

Femte Imfvudtiteln.

[Ilo

Sjöbe vän iigens
vapenöfningar
samt
beklädnad och
ersättning
derför.

[12.]

Skeppsgosse skolan.

Sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad och

ersättning derför.

Förslagsanslaget till sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad
och ersättning derför bestämdes år 1893 till nuvarande belopp 256,500
kronor. Utgifterna från detta anslag utgjorde år 1894 kr. 238,525: 45,
år 1895 kr. 507,608: 12 och år 1896 kr. 472,115: 40. Då med den
växande folkmängden antalet värnpligtige tillhörande flottan ökas och
vapenöfningen ombord, om den skall vara till nytta, ej kan till sin omfattning
minskas, lärer det icke vara möjligt att i någon väsentligare mån inskränka
utgifterna från detta anslag under hvad de för de båda sistnämnda
åren utgjort. Följaktligen torde det vara skäl att höja ifrågavarande
anslag till ett belopp, som närmare än det nuvarande motsvarar
utgifterna, och hemställer jag fördenskull, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t föreslå Riksdagen

att höja förslagsanslaget till sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad
och ersättning derför med 193,500 kronor, eller till 450,000
kronor.

Skeppsgosseskolan.

Hos Eders Kongl. Maj:t har rektor vid skeppsgosseskolan i underdånig
skrift den 18 oktober 1897 anhållit, att den lönetillökning med
250 kronor, som enligt den för skeppsgosseskolan gällande stat tillkomme
nämnda skolas rektor efter 5, 10, 15 och 20 års tjenstgöring,
måtte så förändras, att rektor efter 5 och 10 års tjenstetid erhölle
lönetillökning med 500 kronor.

Till stöd för denna framställning har rektor hufvudsakligen anfört
följande.

Lefnadskostnaderna hade i allmänhet och särskildt i Carlskrona
ökats i hög grad sedan den tid, då de nu gällande lönebeloppen faststäldes,
och detta vore i synnerligen hög grad fallet med hyrorna för
bostadslägenheter. De allmänna läroverkens ordinarie lärare, med hvilka
rektorn vid skeppsgosseskolan syntes kunna likställas, hade 4 lönetillökningar
med 500 kronor, och till följd af klassernas storlek inom
skeppsgosseskolan hade dess rektor en lika ansträngande tjenstgöring

Femte hnfradtiteln.

39

som de nämnde lärarne. För att skeppsgosseskolans verksamhet skulle
kunna lemna ett tillfredsställande resultat, kräfdes af dess rektor icke
allenast kunskaper och organisatorisk förmåga, utan ock kraft och ungdomlig
spänstighet samt ett sådant vetenskapligt intresse, att han
beaktade vexlingen inom lärobokslitteraturen och derur kunde göra
urval samt genom eget författarskap komplettera densamma för skeppsgosseskolans
säregna behof. För denna skolas bästa måste det således
i allmänhet vara önskvärdt, att rektor efter en längre tids arbete derstädes
vid högre ålder öfverginge till annan verksamhet och sålunda
lemnade plats vid skeppsgosseskolan åt nya, yngre krafter. Men detta
mål torde bäst uppnås derigenom, att rektors lön efter 10 års. tjenstgöring
ej vidare ökades, utan blott tjenståren, af hvilkas tillväxt han
kunde draga fördel genom att öfvergå till de allmänna läroverkens eller
kyrkans tjenst.

Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Carlskrona har öfverlemnat
förevarande ansökning med skrifvelse den 20 oktober 1897
och dervid till densamma tillstyrkt nådigt bifall, under förutsättning
af bifall till en samtidigt öfverlemnad framställning om inrättande af
en fjerde lärarebefattning vid skeppsgosseskolan.

Marinförvaltningen har i häröfver afgifvet underdånigt utlåtande
af den 19 sistlidne november tillstyrkt bifall till ansökningen.

Rektor vid skeppsgosseskolan åtnjuter 3,000 kronor i lön med
lönetillökning, såsom ofvan är nämndt, af 250 kronor, efter 5, 10, 15
och 20 års tjenstgöring. Härvid torde jag få erinra, att, sedan 1895
års Riksdag, i anledning af derom gjord nådig framställning, medgifvit
sådan ändring i staten för skeppsgosseskolan, att skollärarne vid skolan
skulle ega rätt till ålderstillägg med 200 kronor efter 5 års väl vitsordad
tjenstgöring och med ytterligare 200 kronor efter 10 års väl vitsordad
tjenstgöring (i stället för tre ålderstillägg, hvardera å 100 kronor,
att utgå efter 3, 6 och 9 års tjenstgöring), har Eders Kongl. Maj:t
den 9 december 1896 faststält stat för ifrågavarande skola, vid hvilken
stat finnes fogad följande anmärkning:

»Rektor erhåller efter 5, 10, 15 och 20 års tjenstetid lönetillökning
med 250 kronor; och till skollärarne utgår lönetillökning med 200 kronor
efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring och med ytterligare 200
kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring.»

Då sålunda rätt till lönetillökning blifvit för skollärarne ordnad efter
samma grunder, som nu föreslagits jemväl i afseende på rektor, och då
frågan om inrättande af en fjerde lärarebefattning, hvilken fråga icke
liirer böra till pröfning företagas förr än man fått tillfälle att se verknin -

40

Femte hufvndtiteln.

[13.]

Sjukvård.

gärna af den utaf mig föreslagna nedsättningen af skeppsgossekårens
nummerstyrka, icke synes stå i sådant sammanhang med den nu förevarande,
att icke den sistnämnda lämpligen kan ensam afgöras, får jag
i underdånighet hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att

medgifva sådan ändring i staten för skeppsgosseskolan, att
rektor vid skolan må ega rätt till ålderstillägg med 500 kronor efter
5 års väl vitsordad tjenstgöring och med ytterligare 500 kronor efter
10 års väl vitsordad tjenstgöring.

Sjukvård.

Marinförvaltningen har i ofvan omförmälda skrifvelse den 10 september
1897 förnyat en under åren 1895 och 1896 gjord framställning
om förhöjning af det för ifrågavarande ändamål anvisade anslag, hvilket
under nära 40 år utgått med oförändradt belopp, 39,000 kronor. Af
detta belopp har under eu följd af år anvisats för Carlskrona station
29,865 kronor och för Stockholms station återstående 9,135 kronor.
Denna anvisning hade, enligt hvad marinförvaltningen anmält, under
de senare åren varit otillräcklig vid Carlskrona station, medan den vid
Stockholms station icke i regel nämnvärdt öfverskridits. I sin år 1895
afgifna beräkning öfver anslagsbehofven under år 1897 angaf stationsbefälhafvaren
i Carlskrona i enlighet med förvaltningsdirektionens förslag
medelsbehofvet för sjukvård till 41,700 kronor och samme stationsbefälhafvare
beräknade för ändamålet under år 1898 41,100 kronor och
år 1899 40,650 kronor. Under senaste femårsperiod hade anvisningen
för Carlskrona station utgörande, såsom ofvan nämnts, 29,865 kronor
för hvarje år, öfverskridits: år 1892 med kronor 4,081: 74, år 1893
med kronor 2,902: 93, år 1894 med kronor 6,265: 31, år 1895 med
kronor 3,216: 41 och år 1896 med kronor 3,586: 81 och vid Stockholms
station, der anvisningen utgjort 9,135 kronor, hade en årlig
öfverbetalning egt rum med kronor 620: 65 för år 1892, 404: 56 för
år 1893, 583: 09 för år 1894, 1,150: 20 för år 1895 och 224: 34 för
år 1896.

Skälet till den af stationsbefälhafvaren vid Carlskrona station och
marinförvaltningen tillförene äskade förhöjningen i anslaget hade varit,
att förste läkaren vid stationen redan år 1893 med anledning af derstädes
under nämnda år skedda öfverbetalningar förklarat, att med
de anvisade medlen sjukvården vid stationen icke kunde på tidsenligt

Femte hufvudtiteln.

41

sätt bestridas» Anslagsökningens ändamål hade således icke varit att
förekomma de jemförelsevis mindre betydande öfverbetalningarne å
denna titel utan ätt kunna på ett försvarligt sätt möta de under en tid
af nära 40 år uppenbarligen vidgade krafven i afseende å sjukvården
vid den station, der större delen af flottans personal vore förlagd. Då
någon nedsättning i anvisningen för sjukvård vid Stockholms station
ej torde kunna ifrågakomma, borde fördenskull förevarande anslag ökas
med det belopp, som erfordrades för att sjukvården vid Carlskrona
station måtte kunna blifva i stånd att motsvara nutidens befogade
anspråk. Detta belopp utgjorde skilnaden mellan af station sbefälliafvaren
såsom behöfliga beräknade 40,650 kronor och nuvarande anvisningen
till Carlskrona station 29,865 kronor eller 10,785 kronor,
hvarför marinförvaltningen hemstälde om en förhöjning af anslaget
från nuvarande belopp 39,000 kronor till 49,785 kronor eller i jemnadt
tal till 50,000 kronor.

Det här ofvan åberopade yttrande af förste läkaren vid Carlskrona
station innefattas i en skrifvelse till stationsbefälhafvaren derstädes af
den 12 april 1893, deri bemälde förste läkare framhållit, bland annat,
att hvad som kunde anses vara tillräckligt för omkring 40 år sedan,
då det nuvarande anslaget bestämdes, ej gerna kunde vara tillämpligt
numera, då så många förändrade förhållanden inträffat genom allt mera
stegrade anspråk på en omsorgsfullare och tidsenligare sjukvård och
bespisning.

Då således behofvet af en höjning af anvisningen till sjukvård vid
Carlskrona station, i ändamål att kunna på ett tidsenligt sätt bestrida
densamma, redan för åtskilliga år sedan framhållits af förste läkaren
vid stationen, samt-begäran om anvisningens förhöjning sedermera upprepade
gånger framstälts af vederbörande stationsbefälhafvare såväl som
af marinförvaltningen, finner jag mig, vid det förhållande att någon
nedsättning i anvisningen till samma ändamål vid Stockholms station
uppenbarligen icke kan sättas i fråga, nu böra biträda marinförvaltningens
framställning i ämnet och fördenskull hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen

att höja anslaget till sjukvård med 11,000 kronor eller från 39,000
kronor till 50,000 kronor.

Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna.

Då inkomsttiteln fyr- och båkmedel för nu ifrågavarande statsregleringsperiod
beräknas liksom för innevarande år till 1,400,000
liih. till Rikad. Prot. 1H(JX. 1 Rami. 1 Åfd. 1 Käft. 0

[14.]

Lots verket.

42

Femte hnfvudtiteln.

ris.]

Skrifmaterialier
m. m.

[10.]

Nyanskaffning
af fartygs -materiel.

kronor, lärer penningeanslaget till lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
böra i riksstaten upptagas till enahanda belopp
och följaktligen med ^beräkning af deri ingående friheter och ersättningar
409 kronor, utföras med 1,400,409 kronor, under förutsättning
derjemte, att de å förenämnda inkomsttitel uppkommande öfverskott
fortfarande må såsom hittills få användas för de med anslaget afsedda
ändamål.

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å femte hufvudtiteln uppförda, har jag icke att föreslå någon
annan ändring än att för jemnande af hufvudtitelns slutsumma förslagsanslaget,
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., nu utgörande
46,969 kronor, må höjas med 5 kronor till 46,974 kronor.

Extra anslag.

Nyanskaffning af krigsfartygsmateriel.

På Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning beviljade 1896
års riksdag för anskaffning af ny fartygsmateriel ett belopp af 11,780,000
kronor och anvisade deraf på extra stat för år. 1897 en summa af

5,440,000 kronor, hvarefter 1897 års riksdag, likaledes på Eders Kongl.
Maj:ts framställning, å extra stat för innevarande år anvisade det återstående
beloppet, 6,340,000 kronor. Såsom i Eders Kongl. Maj:ts proposition
till 1896 års riksdag angafs, var den sistnämnda år begärda
och af Riksdagen beviljade summan af sedd för anskaffande af två l:a
kl. pansarbåtar, fyra torpedkryssare och sex l:a kl. torpedbåtar. Af
dessa fartyg äro de två pansarbåtarne, två torpedkryssare samt de sex
torpedbåtarne under byggnad, och å byggandet af de två återstående
torpedkryssarne hafva leveransanbud blifvit infordrade. Största delen af
ifrågavarande fartygsmateriel skall enligt de upprättade leveranskontrakten
vara färdig redan under innevarande år.

Det synes mig vara af största vigt, att afbrott i den sålunda påbörjade
nyanskaffningen icke sker. Särskildt torde man böra sträfva

Femte hufYudtiteln.

43

efter att utan för stort dröjsmål erhålla den krigsfartygsmatoriel, som,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med sjöförsvarskomiténs år 1882 afgifna
betänkande, föreslogs af den år 1892 tillsatta komitén för utredning
af vissa frågor rörande sjökrigsmaterielen. Omtanken om vår
neutralitet bjuder att ytterligare stärka vår fartygsmateriel så långt tillgängliga
medel det medgifva.

Jemte det nu nämnda vigtigaste skälet för att utan afbrott fortsätta
stärkandet af sjöförsvarets materiel talar härför äfven den omständighet,
att genom ett lugnt men konseqvent fullföljande af detta
syfte de inhemska verkstäder, hos hvilka beställningarna göras, sättas
i stånd att på ett systematiskt sätt ordna sin verksamhet i förevarande
afseende. Särskilt lemna regelbundet återkommande beställningar verkstäderna
tillfälle att så ordna sina materialupphandlingar, att fartygen
och deras tillbehör kunna levereras till billigare pris än eljest blefve
fallet. Genom större kontinuitet i arbetena kunna också de i flere afseenden
så skadliga rubbningarna i arbetarpersonalens antal undvikas
eller åtminstone väsentligen inskränkas, äfven om man vid något tillfälle
önskade få en beställning utförd på kortare tid än under vanliga
förhållanden. En sådan kontinuitet är för våra jemförelsevis små verkstäder
af långt större betydelse än för de stora fartygsetablissementen
i flere främmande länder, och svenska staten torde så mycket mindre
böra underlåta att taga hänsyn dertill, som äfven hos de stora sjömakterna
omtanken om verkstädernas planmessiga sysselsättande spelar eu
ingalunda ovigtig roll vid anskaffning af sjökrigsmateriel. Beskaffenheten
af den moderna materielen, vid hvars åstadkommande nya förbättringar
och uppfinningar oupphörligt vinna tillämpning under den
rastlöst fortgående utvecklingen på det tekniska området, gör det äfven
nödigt att tillse, att den i vissa hänseenden alldeles speciella arbetsskicklighet,
som är af största vigt vid byggandet af ett nutida krigsfartyg
och som vid våra större verkstäder finnes, icke genom ett afbrott
går förlorad. Följderna af ett sådant afbrott skulle i mera än ett
hänseende kunna medföra stora olägenheter och vara så mycket mera
nedslående, som vårt land eger nästan alla förutsättningar för att kunna
göra sig fullt oberoende af utlandet i fråga om anskaffning och förbättrande
af sina försvarsmedel.

Det ändamålsenligaste sättet att vinna den kontinuitet och planmessighet
beträffande anskaffningen af nya krigsfartyg, som, efter hvad
jag nyss tillåtit mig framhålla, är ur många synpunkter önskvärd, vore
naturligtvis uppförandet i riksstat^ af ett tillräckligt stort ordinarie anslag
för flottans nybyggnad. Marinförvaltningen har i sin underdåniga

44

Femte hufvudtiteln.

skrifvelse den 10 september 1897 angående utgifterna under riksstatens
femte hufvud titel för år 1899 erinrat, hurusom förvaltningen under åren
1887—1895 uti sin hvarje år aflåtna skrifvelse rörande flottans anslagsbehof
gjort framställning om äskande hos Riksdagen af sådan ökning
i ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och underhåll, att anslagets
ändamål kunde något så när uppnås. År 1896 ansåg sig marinförvaltningen,
sedan samma års riksdag beviljat ett större anslag å extra stat
för anskaffning af fartygsmateriel, icke böra upprepa sin framställningom
det ordinarie anslagets höjande. Sedan emellertid det sålunda beviljade
anslaget jemväl blifvit i sin helhet anvisadt och behofvet af det
ordinarie anslagets höjning icke kunde anses derigenom undanröjdt, har
marinförvaltningen åter upptagit sin framställning derom, hvarvid förvaltningen
likväl funnit, att den del af anslaget, som skulle afse flottans
nybyggnad och hvilken senast beräknats till 2,500,000 kronor, måste,
i anseende till den på senare tid inträdda stegringen af priset på både
materialier och arbete, höjas till 2,800,000 kronor. På grund häraf och
under åberopande af de skäl, som tillförene och särskildt i embetsverkets
underdåniga skrifvelse den 22 september 1893 blifvit i ämnet anförda,
har marinförvaltningen nu hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte
hos Riksdagen äska uppförande i riksstaten af ordinarie anslaget till
flottans nybyggnad och underhåll, hvilket anslag från och med år 1896
utgjort 1,300,000 kronor, med ett belopp ökadt till 4,100,000 kronor,
deraf 2,800,000 kronor för flottans nybyggnad med inbegrepp af kostnaden
ej blott för nybygda fartygs artilleri- och torpedutredning utan
äfven för fasta minförsvaret äfvensom för minväsendet i öfrigt, samt

1,300,000 kronor för flottans underhåll.

Att jag i afseende på önskvärdheten af ett ordinarie nybyggnadsanslag
delar marinförvaltningens sålunda uttalade uppfattning lärer jag
icke behöfva inför Eders Kongl. Maj:t. ånyo framhålla. Med fästadt.
afseende på den utveckling, hvari vår sjökrigsmateriel för närvarande
är stadd, synes det dock vara lämpligare att, under afvaktan att hinna
något närmare till det af 1892 års komité, i öfverensstämmelse med
sjöförsvarskomiténs år 1882 aflemnade betänkande, angifna önskningsmålet,
fortfarande af Riksdagen begära för nybyggnader anslag på extra
stat och då till högre belopp än som kunna ifrågakomma såsom ett
ordinarie nybyggnadsanslag, hvarför jag anser mig ej nu böra tillstyrka
Eders Kongl. Maj:t att äska ett nybyggnadsanslag på ordinarie stat.

Marinförvaltningen har i sin underdåniga skrifvelse den 10 sistlidne
september jemväl, för den händelse Eders Kongl. Maj:t icke skulle
finna skäl att hos nästkommande Riksdag äska ett till det af förvalt -

Femte hufrud titeln.

45

ningen föreslagna beloppet höjdt anslag å ordinarie stat till flottans nybyggnad
och underhåll, gjort framställning rörande anslag å extra ordinarie
stat till fortsättande af den under de senaste åren påbörjade
nybyggnaden af vår flotta; och har marinförvaltningen dervid till en
början anfört, att för fullföljande så vidt möjligt vore af den utaf 1892
års nyssnämnda komité framlagda planen för anskaffning af fartygsmateriel
erfordrades under den närmaste framtiden ytterligare anskaffning
af en l:a klasa pansarbåt samt 6 torpedbåtar af l:a klass och en
torpedbåt af 2:a klass.

I sammanhang härmed har marinförvaltningen vidare anfört följande.

Uen påbörjade ändringen af pansarbåtarne af 3:e klass i ändamål
att kunna förse dem med modernt snabbskjutande artilleri hade fullbordats
med afseende å ett af dessa fartyg, och för ändringens verkställande
å ytterligare ett vore åtgärd vidtagen. Den borde fördenskull
fortsättas å flere fartyg af denna klass. Men då dessa ändringar, derest
de såsom hittills skulle bekostas från underhållsanslaget, toge allt för
lång tid, måste särskilda anslagsmedel för ändringens verkställande
å flera fartyg på en gång begäras. Den tid syntes ej numera vara så
aflägsen, då ångpannorna å våra äldsta pansarbåtar af l:a klass måste
ersättas med nya. Anskaffningen af sådana kunde icke från det nuvarande,
för öfriga ändamål otillräckliga anslaget till flottans nybyggnad
och underhåll bekostas. Extra ordinarie anslagsmedel måste fördenskull
beräknas äfven för detta behof. Slutligen måste jemväl fasta
minförsvarets behof på enahanda sätt tillgodoses.

På grund häraf har marinförvaltningen alternativt hemstält, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t hos nästkommande Riksdag äska för anskaffning
af nyssnämnda materiel m. in. samt för fasta minförsvaret ett
anslag å extra ordinarie stat af 5,900,000 kronor, att utgå under loppet
af två år med hälften under hvartdera, hvilket anslag skulle användas
för anskaffande af eu l:a kl. pansarbåt, sex l:a kl. och en 2:a kl. torpedbåtar
samt af ångpannor i reserv till en l:a kl. pansarbåt, vidare till
ändring af tre st. 3:e kl. pansarbåtar och slutligen till ett belopp af

200,000 kronor för fasta minförsvaret.

Af hvad jag i det föregående anfört lärer framgå, att jag anser
det sålunda af marinförvaltningen alternativt föreslagna sättet för anvisande
af medel till fartygsmaterielens ytterligare stärkande böra nu väljas.
Med afseende på hvad marinförvaltningen föreslagit rörande medlens
användning tillåter jag mig att göra följande erinringar. . Då torpedbåtar
uppträda i divisioner, består en division af fyra l:a klass torpedbåtar
eller af en l:a klass och tre 2:a klass torpedbåtar. Med hänsyn

46

Femte hufvudtiteln.

härtill synes det mig lämpligt att, i stället för sex l:a klass torpedbåtar
och en 2:a klass torpedbåt, för hvilka sammanlagda kostnaden beräknats
till 1,551,000 kronor, nu anskaffa fyra l:a klass och fyra 2:a klass
torpedbåtar för en kostnad af 1,504,000 kronor, hvarigenom antalet af
vår flottas torpedbåtar skulle komma att vid slutet af år 1900 uppgå
till 17 af l:a klass och 13 af 2:a klass, af hvilka man skulle erhålla
sju divisioner, och derjemte skulle finnas en torpedbåt af hvardera
klassen i reserv. Erfarenheten så väl hos oss som i främmande mariner
har ådagalagt, att dessa fartyg, vid hvilkas byggande en stor vigt
måste läggas på lätthet i konstruktionen för att kunna erhålla största
möjliga fart, äro ganska ömtåliga och ofta utsatta för maskinhaverier,
så att man, för att ett visst antal af dessa för kustförsvaret så ytterst
vigtiga båtar, såväl af l:a som af 2:a klass, skall kunna i behofvets
stund med säkerhet påräknas, måste tillse, att sådana finnas i reserv
för att kunna hastigt ersätta dem, som behöfva reparation vid verkstad
eller varf. Emot den föreslagna anskaffningen af ångpannor till en l:a
kl. pansarbåt, beräknade att kosta 130,000 kronor, har jag ej något
att erinra. Marinförvaltningen har för ändring af 3 st. 3:e kl. pansarbåtar
beräknat ett kostnadsbelopp af 195,000 kronor, men då ammunitionskostnaden,
som är inbegripen i nämnda belopp och beräknad till
omkring 70,000 kronor, bör därifrån dragas, har ändringskostnaden
blifvit af mig beräknad till endast 125,000 kronor. Beträffande marinförvaltningens
förslag, att inom ofvan angifna summa, 5,900,000 kronor,
skulle för fasta minförsvarets behof afses ett belopp af 200,000 kronor
eller 100,000 kronor för hvartdera af åren 1899 och 1900, anser jag,
att för minväsendet bör, såsom hittills, uppföras ett särskildt anslag,
och kommer jag derför att här nedan göra särskild framställning rörande
minväsendet.

Den l:a kl. pansarbåt, den sjunde i ordningen, som af marinförvaltningen
föreslås till nyanskaffning, har beräknats kosta 3,825,000
kronor, och har den inom marinförvaltningen uppgjorda ritningen till
densamma den 5 sistlidne november vunnit nådig fastställelse. Den
beräknade kostnaden är visserligen högre än den, som de senast kontraherade
l:a kl. pansarbåtarne betinga, men förhöjningen, som hufvudsakligen
förorsakas deraf att prisen på materiel, företrädesvis det
tjockare pansaret, och på arbetet under de senare åren betydligt stegrats,
föranledes äfven i afsevärd mån af förslagen att i kasematten uppställa
ett betydligt starkare och följaktligen dyrare artilleri än hittills der
blifvit ifrågasatt, att utan ändring af fartygstypen tillämpa åtskilliga
den moderna elektriska teknikens förbättringar samt att åt flere af fartygets
vitala delar gifva kraftigare skydd.

Femte hnfvudtiteln.

47

Då det emellertid, i öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit sagdt
med afseende på de fördelar kontinuiteten i arbetet skulle medföra såväl
för kronan som för våra verkstäder, är i bög grad önskvärdt, att man
före utgången af år 1900 kunde få börja arbetet på ytterligare en l:a
kl. pansarbåt, den åttonde, anser jag mig böra hemställa, det täcktes
Eders Kongl. Maj:t vid bestämmande af det belopp, som bör af Riksdagen
begäras såsom extra anslag till anskaffande af krigsfartyg, afse
en summa af 1,000,000 kronor till påbörjande af en dylik båt af samma
slag som den nyss omförmälda, hvartill ritning blifvit faststäld.

De behof, för hvilkas fyllande medel under titeln nyanskaffning af krigs -

fartygsmateriel således nu böra enligt min åsigt begäras, äro följande:

en l:a kl. pansarbåt ............................................ kr. 3,825,000: —

påbörjande af en l:a kl. pansarbåt.................. » 1,000,000: —

fyra l:a kl. torpedbåtar................................ » 940,000: —•

fyra 2:a » » » 564,000: —

ångpannor i reserv till en l:a kl. pansarbåt » 130,000: —

ändring af tre st. 3:e kl. pansarbåtar............ » 125,000: —

Summa kr. 6,584,000: —

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t. föreslå Riksdagen

att till anskaffning af krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat, att
utgå under åren 1899 och 1900, ett anslag af 6,584,000 kronor samt
deraf anvisa för år 1899 ett belopp af 3,292,000 kronor.

Nytt skeppsgossefartyg.

Då jag vid behandlingen af de ordinarie anslagen under femte [17.]
hufvudtiteln framhöll lämpligheten af att höja dagaflöningen för skepps- Nytt«kePPsgossarne
och i sammanhang dermed minska skeppsgossekårens num- g°asnfiirtysrnerstyrka,
åberopade jag ett af stationsbefälhafvaren vid flottans station
i Carlskrona afgifvet yttrande i ämnet. I detta yttrande framhölls bland
annat behofvet af ett särskilt exercishus för skeppsgossarne under förutsättning
att skeppsgossekåren skulle komma att uppbringas till den i
stat bestämda nummerstyrkan. Detta behof har vid flere tillfällen blifvit
af stationsmyndigheterna anmäldt, och kostnaden för uppförande af en
sådan byggnad har i det senaste förslaget blifvit upptagen till betydligt
högre belopp än i de föregående förslagen samt beräknats alternativt till

130,000 och 136,000 kronor. Af flere skäl, ej minst med anledning af
de förändrade förhållanden, som på senare tid inträdt beträffande perso -

48

Femte hufYudtiteln.

nålens vid stationen utbildning, har jag emellertid nu, likasom vid föregående
tillfällen, ej ansett mig böra hos Eders Kongl. Maj:t föreslå anslags
begärande för ytterligare ett exercishus i Carlskrona. Enligt stationsbefälhafvarens
jemväl yttrade mening, hvilken jag i denna del biträder,
kan också ett sådant utan nämnvärd olägenhet tills vidare undvaras,
om skeppsgossekåren minskas till 320 nummer.

Stationsbefälhafvaren har derjemte framhållit, att, derest nummerstyrkan
skulle uppbringas till den i stat bestämda af 400 man, den för
gossarnes öfning till sjös erforderliga materielen behöfde tillökning
med flere fartyg af Najadens och Gladans cert. Behofvet af ökning
i denna materiel framträder emellertid mycket starkt äfven under nuvarande
förhållanden, då antalet skeppsgossar betydligt understiger 400,
och anskaffningen af ett dylikt fartyg kan ej undanskjutas, äfven om
skeppsgossarnes antal bestämmes till 320, såvida kåren, hvilken är afsedd
att företrädesvis lemna ämnen till flottans underofficerare, skall
erhålla den sjömansutbildning, som den med afseende derpå bör och
behöfver erhålla.

De fartyg, som för närvarande användas för skeppsgossarnes öfningar,
aro skeppet. Najaden samt briggarna Gladan, Falken, Skirner
och Snappopp. En del af denna fartygsmateriel, som är ansedd för
skeppsgossarnes öfning till sjös, den vigtigaste för deras utbildning,
är, efter hvad en längre tids erfarenhet visat, olämplig och kan ej på
långt när göra den nytta, som motsvarar kostnaden för dess användande.
Briggarna Snappopp och Skirner äro de äldsta och minsta
bland ifrågavarande fartyg. De byggdes, den förra år 1860 och den
sistnämnda år 1867, då gossarnes antagningsålder var bestämd till 13
å 14 år och navigeringen i allmänhet inskränkte sig till Carlskrona
redd och närgränsande vatten. Under det att Gladan till följd af sin
storlek och sin sjöduglighet har kunnat företaga längre seglingar i
Östersjön och Kattegat under större delen af sommaren och derigenom
förskaffa gossarne verklig öfning i sjömansyrket, hafva deremot de
mindre briggarne hufvudsakligen uppehållit sig i trakten af Carlskrona,
och då de någon gång under högsommaren fått göra en utflykt till
Öresund eller någon hamn vid östra kusten för att låta gossarne få
någon föreställning om lifvet ombord utanför hamnen, hafva de små
dimensionerna på dessa fartyg, å hvilka chefen är afsedd att vara den
ende officeren ombord, gjort öfningarna ombord i hög grad beroende
af väderleken och stundom, vid till sjös inträffande mindre gynsamt
väder, gifvit anledning till svårigheter af flera slag, som med ett mera
sjödugligt fartyg ej behöft befaras.

Femte liufvudtitelu.

49

Briggarna Snappopp och Skirner äfvensom i viss mån den år 1877
byggda briggen Falken äro äfven i andra afseenden olämpliga för skeppsgossarnes
öfningar. Det ringa utrymme, som å dem finnes för förvaring
af dricksvatten, hindrar i sin mån deras användning för längre
resor. All materiel ombord å dem har alldeles för små dimensioner
och är för lätt för att vara lämplig vid öfning af ynglingar om 16—
18 års ålder. Vistandet ombord å dessa fartyg, hvilkas trossbotten bär
en höjd af endast 1,48 meter under däcksbalkarna, måste för besättningen
medföra flera obehag, och ett sådant förhållande står ej i öfverensstämmelse
med de anordningar, som numera i allmänhet träffas för
kronans manskap.

Önskvärdheten af en mera utsträckt öfning till sjös, såsom grundläggande
för den följande sjömansutbildningen, har allt mera klart framträdt
under de senare åren. Under år 1897 har man kunnat iakttaga
fördelen af en sådan utsträckt öfning, i det att det nämnda år färdigbygda
öfningsskeppet Najaden dertill lemnat tillfälle för de 100 gossar,
som rymmas å detta fartyg. Jemte det att gossarne gjorts förtrogna
med tjensten till sjös, hafva öfningarna ombord å Najaden, Gladan och
Falken kunnat under navigeringen ledas af afdelningschefen och derigenom
blifvit mera systematiskt ordnade, på samma gång de kunnat
göras mera omfattande och omvexlande. Vid samfäld öfning af flere
gossar kan också täflan mellan de öfvade medföra en gyusammare
verkan, än om smärre afdelningar måste uteslutande öfvas hvar för sig,
hvarjemte de så vigtiga signaleringsöfningarna kunna bättre tillgodoses.

Häraf framgår, huru vigtigt för skeppsgossarnes rätta utbildning
det är, att den nyssnämnda förbättringen i öfningen till sjös måtte
tillgodokomma så stor del af kåren som möjligt. Nödvändigheten af
verklig sjöuppfostran äfven för en nutida örlogsmatros gör sig ju
gällande inom alla mariner. Fn sådan uppfostran bibringas utan tvifvel
bäst på ett segelfartyg, isynnerhet när den är begränsad till så
kort tid som hos oss. Till följd af de förändringar, som sjökrigsmaterielen
i senare tider undergått, hafva också vilkoren för personalens
öfvande på densamma i väsentlig mån förändrats, och det har
derigenom inträffat, att tiden för verklig öfning till sjös för flertalet af
flottans manskap inskränkes till omkring sex veckor årligen under de s. k.
eskaderöfningarne, hvilket är så mycket mera betänkligt, som ju många
bland de vid sjömanskåren för tre år antagne aldrig varit till sjös före
antagningen. Hafva således de för det egentliga sjömansyrket nödiga
egenskaperna icke blifvit, åtminstone i någon mån, förut förvärfvade,
torde de icke hos många kunna framkallas genom de en kort tid påBih.
till liiksd. Blot. 181)8. 1 Sami. 1 A/d. 1 lliift. 7

50

Femte hufvudtiteln.

gående öfningarna längs våra kuster och i våra skärgårdar, hvarest de
årliga eskaderöfningarna hufvudsakligen utföras, dels emedan vår materiel
egentligen är afsedd att der användas och dels emedan öfningsanslaget
ej medgifver dessa öfningars utsträckning under längre tid.
På den öfningsresa till aflägsnare farvatten, som ett fartyg årligen
plägar företaga, kan endast en jemförelsevis liten del af sjömanskårens
manskap öfvas. Det torde derför vara stora skäl att söka begagna
hvarje utväg, som bidrager till att förekomma, att de oeftergifliga, hos
den svenske örlogsmatrosen förr befintliga och med rätta så högt uppskattade
sjömansegenskaperna hädanefter skulle komma att alltför mycket
saknas.

En sådan utväg finnes uti ett ändamålsenligt anordnande af skeppsgossekårens
öfning på sjön, enär gossarne enligt nu gällande bestämmelser
skola vara omkring 16 år gamla och således böra anses fullt
mottagliga för den praktiska undervisning i sjömansyrket, som genom
öfningarna ombord bibringas dem. Men för att det åsyftade ändamålet
skall uuder deras omkring 2-åriga anställning vid kåren kunna vinnas,
erfordras äfven en tillräcklig och med afseende på sin beskaffenhet
tillfredsställande materiel.

Jag har redan i det föregående framhållit, hurusom briggarne
Snappopp och Skirner ingalunda motsvara de fordringar, som kunna
och böra ställas på eu dylik materiel. De befinna sig derjemte för närvarande
i ett skick, som, derest de fortfarande skola för öfningarna
användas, kräfver en rätt afsevärd kostnad för deras iståndsättande.
De öfriga öfningsfartygen lemna utrymme, Najaden för 100, Gladan för
78 och Falken för 54 gossar. För att de återstående gossarne, hvilkas
antal, om sammanlagda nummerstyrkan nedsättes till 320, skulle utgöra
88, skola kunna begagna sommaren till sjömansutbildning, erfordras
således ytterligare ett öfningsfartyg.

Marinförvaltningen gjorde redan i embetsskrifvelse den 11 december
1896 framställning om anslag för byggande af ett nytt öfningsfartyg
af Najadens cert, dervid förvaltningen framhöll, hurusom Najaden
kunnat byggas derigenom att under flere år medel af ordinarie
anslaget till flottans nybyggnad och underhåll blifvit för detta byggnadsföretag
afsätta, men att berörda anslags ställning då mera icke
medgåfve att från detsamma anvisa den för ett nytt öfningsfartyg beräknade
kostnadssumma, äfven om den fördelades på ett flertal år.
Jag ansåg mig emellertid icke då böra föreslå Eders Kongl. Maj:t att göra
framställning i ämnet till Riksdagen, dels emedan Najaden då ännu
icke varit använd och man följaktligen icke hade full erfarenhet om

Femte hufvudtlteln.

51

dess lämplighet och dels med hänsyn till betydenheten af öfriga anslagskraf,
som måste framställas till 1897 års riksdag.

Sedan, på sätt jag i det föregående framhållit, Najadens användande
såsom öfningsfartyg visat ett särdeles gynsamt resultat, anhåller
jag att nu få fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på behofvet.
af ett extra anslag för ifrågavarande ändamål. Varfschefen vid
flottans station i Carlskrona, hvarest Najaden bygts och ett nytt öfningsfartyg,
derest anslag dertill beviljas, jemväl lärer böra byggas,
har inlemna! infordrade uppgifter rörande kostnaden dels för briggarne
Skirners och Snappopps försättande i tjenstdugligt skick och dels för
byggande af ett nytt fartyg af hufvudsakligen samma beskaffenhet som
Najaden. För nyssnämnda briggars iståndsättande skulle enligt varfsmyndiglieternas
beräkning erfordras en summa af 27,600 kronor; och
har af samma myndigheter kostnaden för ett nytt skeppsgossefartyg
lika med Najaden beräknats uppgå till 184,204 kronor, om det bygges
af trä, och till 159,304 kronor, om det bygges af stål.

Härvid är att märka, att det iståndsättande af briggarne Snappopp
och Skirner, som skulle kunna verkställas för berörda summa af 27,600
kronor, ingalunda skulle medföra undanrödjande af de olägenheter vid
användande! af dessa fartyg, hvilka jag förut framhållit. Med hänsyn
härtill kan jag ej finna det vara förenligt med klok omtanke om flottans
utveckling, att på dessa föråldrade små fartyg, hvilkas deplacement är
mindre än de senast bygda l:a kl. torpedbåtarnes, nedlägga en sådan
reparationskostnad.

Deremot anser jag på de skäl, jag tillåtit mig framhålla, och då det
ordinarie nybyggnads- och underhållsanslaget icke kan för ändamålet
anlitas, att särskildt extra anslag bör hos Riksdagen begäras till ett
nytt öfningsfartyg för skeppsgossar, hvilket, om det bygges af stål, kan
anskaffas för en kostnad af i jemn! tal 160,000 kronor; och hemställer jag
derför i underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att för anskaffande af ett nytt skeppsgossefartyg bevilja på extra
stat för år 1899 ett anslag å 160,000 kronor.

Kostnaden för l:a kl. pansarbåten Odens nybyggnad.

Uti underdånig skrifvelse den 12 november 1897 har marinförvaltningen
anfört följande.

Då marinförvaltningen uppgjorde den beräkning af kostnaderna för
l:a kl. pansarbåten Odens anskaffande, som jemte ritningar till samma

[18.]
Kostnaden
för l:a kl.
pansarbåten
Odena nybyggnad.

52

Femte hufvndtiteln.

fartyg med skrifvelse den 24 mars 1894 öfverlemnades till chefen för
sjöförsvarsdepartementet, hade man vid beräkning af kostnaden för den
vertikala bepansringsmaterielen jemte tillbehör och tak till styrtornet
för det nya pansarfartyget utgått från det medelpris, hvilket motsvarande
materiel för den näst förut anskaffade pansarbåten, Thule, betingat,
enär tillförlitlig prisuppgift icke kunde af pansartillverkare erhållas
vid annat tillfälle än då omedelbar beställning förelåge.

Detta medelpris grundade sig på förhållandena år 1891, då bepansringsmaterielen
till sistnämnda fartyg anskaffades. I enlighet härmed
beräknades kostnaden för enahanda materiel för pansarbåten Oden
till 729,679 kronor. Sistberörda materiel blef emellertid icke bestäld
förr än år 1895. Väl hade Riksdagen för år 1894 beviljat till byggande
af den nya pansarbåten ett anslag af 1,090,000 kronor, men detta
togs helt och hållet i anspråk för sjelfva fartygsskrofvet, om hvars
levererande aftal den 9 augusti 1894 träffades med Bergsunds mekaniska
verkstads aktiebolag och hvarför kostnaden uppgick till inemot

1,500,000 kronor. År 1894 beviljade Riksdagen för fortsättande af
pansarbåtens nybyggnad 1,500,000 kronor, men detta anslag blef ej
tillgängligt förr än år 1895. Då sistnämnda år, således nära fyra år
efter det motsvarande beställning gjordes för Thule, bepansringsmaterielen
för det nya fartyget skulle anskaffas, visade sig, att prisen å dylik
materiel stigit så, att för den bestälda materielen till Oden måste utfästas
en betalning till vederbörande tillverkare af tillhopa 812,332
kronor 7 öre, eller utöfver beräknade 729,679 kronor ett belopp af
82,653 kronor 7 öre.

Med stöd af den erfarenhet, som i senaste krig mellan Kina och
Japan vunnits om eldfarligheten af den dittills brukliga träinredningen
i krigsfartyg, beslöt marin förvaltningen den 26 juli 1895 att, så långt
sådant funnes lämpligt, vid inredningen af Oden använda jern i stället
för trä äfvensom i öfrigt inskränka användningen af brännbara materialier
uti fartyget. Detta medförde utöfver den med Bergsunds verkstad
redan kontraherade leveranssumman för fartygsskrofvet en kostnad
af 32,500 kronor.

Då marinförvaltningens bemödanden att i andra hänseenden inskränka
utgifterna för fartygsbyggnaden för att derigenom kunna i någon
mån betäcka den af nu nämnda orsaker vållade ökning af kostnaderna,
icke medfört afsedt resultat, har marinförvaltningen funnit sig
nödsakad att hos Eders Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af åtgärd
till beredande af medel att täcka ifrågavarande utgiftsbelopp, sammanlagdt
115,153 kronor 7 öre, eller i rundt tal 115,000 kronor.

Femte hufvndtiteln.

53

Enär å de under femte hufvudtiteln anvisade anslag icke finnas
medel, som kunna tagas i anspråk för täckande af omförmälda ökade
utgift, som vid det ursprungliga kostnadsförslagets uppgörande icke
kunde förutses, får jag, lika med marinförvaltningen, underdånigst hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att för fyllande af kostnaden för l:a kl. pansarbåten Odens nybyggnad
anvisa på extra stat för är 1899 ett belopp af 115,000 kronor.

Artilleri- och torpedmateriel m. m.

Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Carlskrona har i den af [19—24.]
honom såsom öfverkommendant för sjöbefästningarna vid stationen afgifna
rapport öfver verkstäld inspektion af försvarsverken derstädes riei m. m.
erinrat om behofvet af röksvagt krut för fästningen Kungsholmens alla
kanoner.

Marinförvaltningen anser emellertid, att anskaffningen af sådant
krut, hvars tillverkningspris ännu är mycket högt, bör tills vidare afse
endast fästningens kraftigaste pjeser, 3 st. 24 cm. kanoner, som äro af
nyare konstruktion. En utredning af stridsladdningar till dessa kanoner
kunde för närvarande ej beräknas lägre än till CO,750 kronor, hvarförutom
10,000 kronor erfordrades för de försök, som för bestämmande
af krutets storlek och laddningens vigt för olika kalibrar måste utföras.

Vidare har marinförvaltningen erinrat, att Eders Kongl. Maj:t till
sistlidne års riksdag gjorde framställning om anvisande af 115,000
kronor till anskaffning af kanoner i reserv för flottans fartyg, men att
Riksdagen med hänsyn till andra anslagsbehof under femte hufvudtiteln,
som syntes Riksdagen mer angelägna att tillgodose än det ifrågavarande,
ansett att för omförmälda anskaffning icke borde anslås högre
belopp än 50,000 kronor för år 1898, hvadan Riksdagen på extra stat
för nämnda år anvisade endast sistberörda belopp. Under åberopande
af hvad förut blifvit i detta ärende anfördt, föreslår marinförvaltningen,
att det för ändamålet ytterligare erforderliga beloppet 65,000 kronor
måtte af Riksdagen äskas.

Behofvet af sådan ammunition för stridsfartyg en, som utgör den
för dem faststälda 2:dra utredningen, för anskaffning hvaraf medel icke
inberäknats i fartygens nybyggnadsanslag och till hvilken ej heller den
ersättning, som från öfningsanslaget utbetalas för konsumerad ammuni -

tion, lemnar

tillgång, framhölls af

marinförvaltningen redan

dess

underdåniga skrifvelse den 18 september 1896, deri förvaltningen till -

54

Femte hufYudtiteln.

lika anförde, att för de till nybyggnad anbefalda stridsfartyg, hvilka
under år 1898 förväntades blifva färdiga, en 2:a utredning artilleriammunition
erfordrades och kostade 342,000 kronor, hvilket belopp emellertid,
enligt förvaltningens förslag, skulle fördelas på två år, och anslagsbehofvet
i denna del för år 1898 alltså upptagas till 171,000
kronor. Eders Kongl. Maj:t, som ansåg detta belopp kunna ytterligare
nedsättas, äskade för ändamålet af sistlidne års riksdag 86,000 kronor.
Denna framställning blef emellertid ej bifallen af Riksdagen, som ansåg
att med anskaffningen kunde för det dåvarande anstå. Då således behofvet
qvarstår oförminskadt, har marinförvaltningen hemstält om anvisande
af 171,000 kronor för ifrågavarande ändamål.

Till ersättning af förbrukadt krut erfordras enligt anmälan af marinförvaltningen
36,000 kronor.

Marinförvaltningen har jemväl anmält, att för torpedbåtarna funnes
för närvarande i förråd ej mera än en utredning af torpeder, ehuru
utredningsreglementet upptoge två utredningar för dessa fartyg. Då
erfarenheten gifvit vid handen, att en reservutredning af denna materiel
vore väl behöflig, kunde, enligt förvaltningens åsigt, anskaffningen deraf
ej längre uppskjutas. För att hittills byggda eller under byggnad
varande torpedbåtar skulle erhålla 2 utredningar torpeder, erfordrades
24 st. torpeder, och då, enligt anmälan af varfschefen i Carl skrona, en
38 cm. torped gått förlorad, utgjorde sammanlagda behofvet af torpeder
således 25 st., hvilka med tillhörande laddningar samt besigtnings- och
transportkostnader beräknades kosta 197,500 kronor, om hvilkas anvisande
på extra stat för år 1899 marinförvaltningen ansåge framställning
böra göras.

Slutligen har marinförvaltningen anmält behofvet af medel för
anskaffning af bomullskrut och för anställande af skjutförsök.

Enligt marinförvaltningens på nu anförda grunder stödda förslag
skulle behofvet af extra anslag för år 1899 till artilleri- och torpedmateriel
utgöra:

För sjöbefästningarne:

till anskaffning af röksvagt krut.................................. kronor 70,750: —

För fartygen:

till anskaffning af kanoner i reserv............................. » 65,000: —

» » d artilleriammunition.......................... » 171,000: —

Femte kufrudtiteln.

55

till ersättning af förbrukadt kanonkrut........................ kronor 36,000: —

» anskaffning af 25 st. 38 cm. torpeder m. m....... » 197,500: —

» » » bomullskrut ...................................... » 2,500: —

» anställande af skjutförsök....................................... » 10,000: —

Hvad nu beträffar frågan om anskaffning af kanoner i reserv för
flottans fartyg torde jag få hänvisa till den utredning i ämnet, som
förekommer i statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 och bär endast
tillägga att, med fästadt afseende på det med tillkomsten af de nya
fartygen betydligt ökade antalet af i bruk varande kanoner, klok omtanke
synes bjuda att ej uppskjuta med anskaffningen af nu ifrågavarande,
för vidmakthållande af fartygens stridsduglighet så nödvändiga
pjeser. Det begärda beloppet, 65,000 kr., utgör, såsom af marinförvaltningens
här ofvan lemnade redogörelse framgår, skillnaden mellan
hvad af 1897 års riksdag äskades eller 115,000 kr. och den summa af

50,000 kr., hvartill Riksdagen, med hänsyn till andra anslagsbehof
under femte hufvudtiteln, ansåg den begärda anvisningen till ifrågavarande
ändamål böra för år 1898 begränsas.

I fråga om behof vet af ammunition för stridsfartyg en lärer det endast
behöfva framhållas, hurusom införandet af det snabbskjutande artilleriet
medfört nödvändigheten af betydligt rikligare tillgång än förr på ammunition,
hvaraf en utredning eller den qvantitet, som, beroende af vigt och
utrymme ombord, medföres på ett fartyg, vid hastig eldgifning kan inom
en jemförelsevis ganska kort tid förbrukas. Derför måste stationernas
förråd vara väl försedda med ammunition till snabbskjutande pjeser, helst
som dessa förråd icke kunna kompletteras vid en hastig mobilisering,
enär anskaffning af krut och projektiler till behöflig mängd förutsätter
en tillverkningstid af flera månader, och, beträffande särskilt de större
snabbskjutande kanonernas patronhylsor, hvilka, äfven de, kräfva lång
tillverkningstid, dessa hvarken kunna beställas inom landet eller, såsom
varande krigskontraband, i krigstid införas. Vid senaste riksdag, då
det begärda anslaget till ammunition ej blef beviljadt, framhölls äfven
behofvet af att ett följande år begära ett än större anslagsbelopp för
att de fartyg, som afsåges att blifva färdiga under år 1898, skulle, åtminstone
till en del, få sitt behof af ammunition fyldt; och finner jag
mig, på grund af det nu anförda, böra understödja marinförvaltningens
framställning i ämnet.

Angående ersättning af förbrukadt kanonkrut får jag erinra, att, på
grund af anvisade extra anslag, ett belopp af omkring 18,000 kronor

56

Femte liufvudtiteln.

årligen kunnat för - ändamålet afses under de senare åren. Till sistförfluten
års riksdag blef emellertid, med anledning deraf att krutförrådens
ställning syntes hafva blifvit i någon mån förbättrad, icke någon
framställning i ämnet gjord. Nu har likväl visat sig att brist i förråden
förefinnes, till hvars utjemnande extra anslag måste begäras till belopp,
som af marinförvaltningen upptagits till 36,000 kr. och hvaremot jag
icke har något att erinra.

Vidkommande anskaffning af en andra utredning torpeder, hvarför
kostnaden beräknats till 197,500 kr., torde denna anskaffning kunna
utan nämnvärd olägenhet fördelas på tvänne år och anslagsbehofvet i
denna del för år 1899 böra upptagas till 96,000 kronor.

I afseende å marinförvaltningens framställningar rörande anskaffning
af röksvagt krut och anställande af skjutförsök har jag icke något
att erinra, hvaremot jag finner den ifrågasatta anskaffningen af bomidlskrut
kunna tills vidare anstå.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1899 anvisa

a) till anskaffning af röksvagt krut.................. kr. 70,750: —

b) )) kanoner i reserv för flottans fartyg ... » 65,000: —

c) » artilleriammunition..................................... » 171,000: —

d) » ersättning af förbrukadt kanonkrut .. . » 36,000: —

e) » anskaffning af torpeder in. m............... » 96,000: —

f) » anställande af skjutförsök........................ » 10,000: —

Ny docka i Carlskrona.

Till byggande af, ny docka i Carlskrona beviljade 1897 års riksdag
uppå Eders Kongl. Maj:ts förslag 475,000 kronor och anvisade
deraf på extra stat för år 1898 ett belopp af 150,000 kronor.

Jag får nu hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen
äska anvisande jemväl på extra stat för år 1899 af 150,000 kronor till
ifrågavarande ändamål.

Femte lmfvudtiteln.

57

Förrådshus för fasta minförsvaret och inredning af förråd

för torpeder i Carlskrona.

För detta ändamål beviljade sistlidna års riksdag 80,000 kr. samt
anvisade deraf på extra stat för år 1898 40,000 kronor; och. får jag
underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen
begära anvisande å extra stat för år 1899 af återstående 40,000 kronor.

Förrådshus för bomullskrut m. m. vid Carlskrona.

Då jag den 13 januari 1896 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde
frågan om ''reglering af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel
för år 1897, yttrade jag beträffande ifrågavarande byggnadsföretag,
bland annat, följande:

»Behofvet af ett förrådshus för bomullskrut vid flottans station i
Carlskrona har redan länge varit insedt och af stationsmyndigheterna
vid flera tillfällen blifvit framhållet. Det nu å Drottningskär befintliga
bomullskrutförrådet innebär en verklig fara icke blott för den närliggande,
tätt bebygda delen af Aspö utan äfven för fästningen Kungsholmen.
Genom marinförvaltningens försorg har numera en fullständig
utredning skett rörande såväl lämpligaste platsen för ett nytt kruthus
som ock kostnaderna för en dylik anläggning.

Hvad platsen angår hade visserligen varit önskvärdt, att för anläggningen
kunnat begagnas någon kronan tillhörig holme i Carlskrona
skärgård, hvarigenom särskild kostnad för sjelfva platsens förvärfvande
kunnat undvikas. Men vid den af cheferne för ingeniör- och mindepartementen
vid nämnda station i sådant afseende verkstälda undersökning
har utrönts, att någon för ändamålet fullt lämplig plats icke
finnes inom det kronan tillhöriga område. Deremot hafva bemälde
chefer ansett, att en inom Förkärla socken belägen, under Tro mtö fideikommissegendom
hörande holme, benämnd Ifö, vore i alla afseenden
synnerligen tjenlig för uppförande af förrådshus för bomullskrut och
laddade handminor. Genom anläggning af en brygga utaf föreslagen
beskaffenhet erhålles en vid hvilka vindförhållanden som helst god
tilläggningsplats för minbåtar och kruttransportfartyg. De för förrådshusen
afsedda platserna å holmen äro belägna på ett afstånd af mera
Bill. till Eiksd. Hot. 1SU8. 1 Samt. I Åfd. 1 Haft. 8

[26.]
Förrådshus
för fasta minförsvaret
m. m.
i Carlskrona.

[27.]

Förrådshus
för bomullskrut
m. m. vid
Carlskrona.

58

Femte hufvudttteln.

än 4,5 kilometer från Carlskrona stad och varf. Slutligen erbjuder
holmens läge den synnerligen beaktansvärda fördel, att förrådshusen
kunna å densamma så förläggas, att intet af dem blir synligt från utom
sjöbefästningarna varande fartyg.

Innehafvaren af Tromtö fideikommissegendom har förklarat sig
villig att — under förutsättning att nådigt samtycke dertill i vederbörlig
ordning meddelas — för all framtid afstå eganderätten till holmen
mot en köpeskilling af 10,000 kronor eller ock för en tid af 50
år till kronan upplåta nyttjanderätt till densamma mot en årlig afgäld
af 400 kronor.

Till de byggnader och öfriga anläggningar, som skulle vara för
ifrågavarande ändamål behöfliga, hafva cheferna för ingeniör- och mindepartementen
vid stationen uppgjort ritningar och kostnadsförslag. Det
sistnämnda upptager för

förrådshus för bomullskrut ...................................	........................ 12,200	—
» » laddade handminor........................	......................* 3,600	—
laddhus.................................................................	......................... 1,600	—
vaktarebostad ..........................................................	........................ 9,170	—
uthusbyggnad...........................................................	........................ 720	—
frostfri källare för tvåledare .................................	....................... 1,370	—
källare för reageradt bomullskrut.........................	........................ 670
åskledare för bomullskrutförrådet ......................	......................... 940	—
spårväg .....................................................................	........................ 2,900	—
två skyddsvallar......................................................	......................... 1,100	—
brygga och utfyllning ..........................................	........................ 5,900	—

Summa 40,170: —

I enlighet härmed gjordes framställning i ämnet till 1896 års
riksdag.

Riksdagens statsutskott hemställde, att framställningen ej måtte af
Riksdagen bifallas, och anförde såsom skäl för denna sin hemställan, att
kostnaderna för anläggningen synts utskottet såväl i afseende å jordlösen
som byggnader för höga och att följaktligen ytterligare utredning
i ärendet vore erforderlig. Emot utskottets hemställan anfördes reservation
af åtskilliga dess ledamöter, hvilka ansågo, att utskottets yttrande
och förslag bort hafva följande lydelse: »Med afseende å hvad i ärendet
förekommit, har utskottet funnit ifrågavarande anläggning af behofvet
påkallad. Som emellertid den uppgjorda kostnadsberäkningen synts
utskottet väl hög, isynnerhet hvad den afser kostnaden för vaktarebostad
samt för brygga, har utskottet ansett det äskade anslaget kunna

FéiÄte hnfviidtitéln.

59

utan olägenhet minskas till 45,000 kr., hvarför utskottet hemställer, att
Riksdagen må till förrådshus för bomullskrut m. m. i Carlskrona på
extra stat för 1897 anvisa 45,000 kronor.» Denna reservation godkändes
af Riksdagens Första Kammare, medan deremot Andra Kammaren
biföll utskottets hemställan, i enlighet hvarmed ock Riksdagen
efter gemensam votering mellan Kamrarne fattade sitt beslut, hvadan
alltså framställningen ej bifölls.

Då emellertid behofvet af ifrågavarande förrådshus fortfarande
gjorde sig i hög grad gällande, ingingo cheferna för Carlskrona stations-,
min- och ingeniördepartement till varfschefen derstädes med en
gemensam skrifvelse, deri de framhöllo bristfälligheten och faran af de
nuvarande anordningarne vid stationen för b om ullskrutets förvaring,
i det hela den deraf vid stationen befintliga tillgången kunde genom
eu enda olyckshändelse vid detta sprängämnes behandling eller genom
direkt beskjutning från en utanför fästningarne varande fiende bringas
till gemensam explosion, hvarvid bemälde chefen tillika anförde, att,
hvad beträffade platsen för ifrågavarande anläggning, någon lämpligare
plats icke funnes än Ifön, der bomullskrutförrådet komme att ligga på
tillräckligt långt afstånd från andra sprängämnesförråd, för att en explosion
af det ena icke också skulle medföra fara för det andra.

Varfschefen hänsköt frågan till marinförvaltningen, som nu i sin
underdåniga skrifvelse den 22 september 1897 anfört att embetsverket
för afhjelpande af det allt mer och mer trängande behofvet af förrådshus
såväl för bomullskrut som för laddade minor icke hade annat förslag att
göra än det, som af embetsverket framställa och motiverats i dess skrifvelse
den 17 september 1895, angående utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel för år 1897, med vid samma skrifvelse fogade ritningar och
kostnadsförslag, och hvilket marinförvaltningens förslag afsåg förrådshusens
anläggande å Ifön under Tromtö fideikommiss i Förkärla socken.

Fördenskull har marinförvaltningen, med åberopande såväl af hvad
embetsverket i nyssberörda skrifvelse i ämnet anfört som af ofvannämnde
departementschefers yttrande, liemstält, att hos Riksdagen måtte äskas
ett extra anslag för år 1899

dels till förvärfvande af Ifön å ................................. kr. 10,000: —

och dels till anläggning derstädes af förrådshus för bomullskrut
och för laddade handminor, laddhus, vaktarebostad
med uthus, frostfri källare för tvåledarekabel, förrådshus
för reagerande bomullskrut, åskledare, spårväg,
skyddsvallar och brygga å...................................................... » 40,170: —

eller å tillhopa kr. 50,170: —.

60

Femte hufyudtiteln.

[28.]

Minväsendet.

[29.]

Beklädnad åt
sjöbevärigen.

Då af den i ärendet förebragta utredning torde framgå, att frågan
om anläggning af förrådshus för bomullskrut m. m. vid Carlskrona
station icke kan utan synnerlig olägenhet och verklig fara längre undanskjutas,
och då, enligt hvad chefen för marinförvaltningens minafdelning
i en till mig afgifven promemoria meddelat, den beräknade anläggningskostnaden
40,170 kronor icke kan i något hänseende nedbringas, får
jag, enär, oaktadt förnyade undersökningar egt rum, annan lämplig
plats än Ifö för ifrågavarande anläggning ej stått att finna, i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1899 bevilja dels till förvärfvande af holmen
Ifö 10,000 kronor och dels till anordnande derstädes af förrådshus
för bomullskrut m. m. i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda
ritningar och kostnadsförslag 40,170 kronor eller tillhopa 50,170 kronor.

Minväsendet.

Sedan det på extra stat uppförda anslag till minväsendet under en
längre följd af år utgått med 100,000 kronor årligen, blef detta anslag
vid 1894 års riksdag nedsatt till 75,000 kronor och har sedermera förblifvit
vid detta belopp. Uti mina anföranden till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1896 och den 14 januari 1897 har jag redan framhållit
såväl orsakerna till den nedsättning i anslagsbeloppet, jag år 1894
ansåg mig kunna för år 1895 föreslå, som ock de skäl, hvilka kräfva
anslagets återupptagande till det högre beloppet. Jag torde derför, till
undvikande af vidlyftighet i framställningen, få hänvisa till mina ofvan
åberopade uttalanden till statsrådsprotokollet, hvarvid jag likväl anser
mig böra ytterligare påpeka, att, genom anslagets bibehållande vid det
lägre beloppet under de tvänne sistförflutna åren, behofvet af anslagets
förhöjning nu blifvit så mycket större; och får jag derför hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1899 bevilja till minväsendet ett anslag af

100,000 kronor.

Beklädnad åt sjöbeväringen.

Enligt hvad marinförvaltningen i skrifvelse den 17 september 1895
upplyst, utgjorde totalbehofvet af beklädnad för sjöbeväringen under
sjötjenstgöring.................................................................................. 4,782 ställ.

Transport 4,782 ställ.

Femte hufvudtiteln.

61

Transport 4,782 ställ.

Vid ingången af år 1897 funnos, enligt anmälan af
marinförvaltningen i skrifvelse den 10 september samma

ar ..

Under år 1897 hade för anvisade 92,000
kronor dels anskaffats och dels genom användande
af i förråden befintliga öfverskottspersedlar
tillkommit, i stället för beräknade 750 ställ,
sammanlagdt ..............................................................•••

1,276 ställ.

954

2,230

2,552 ställ.

75b

1,802 »

hvadan återstående behofvet utgjorde...................................

Vid senaste riksdag äskade Eders Kongl. Maj:t för
ifrågavarande ändamål 105,500 kronor, hvarmed beräknats

att kunna anskaffas under år 1898 dels.....................................

dels ock åt 200 man tilläggspersedlar för eldare under sjötjenstgöring.

Beloppet beviljades af Riksdagen, hvadan vid 1899 års

ingång återstående behofvet skulle utgöra.................................

jemte tilläggspersedlar för eldare åt ytterligare 340 man.

I sin ofvanberörda skrifvelse af den 10 september 1897 erinrar
marinförvaltningen, att vid beviljande af förberörda anslag af 105,500
kronor Riksdagen uttalade dels den förmodan att omsättning af de i
förråden befintliga beklädnadspersedlar egde rum till förekommande af
skada genom långvarig magasinering, dels att, derest den i statsrådsprotokollet
omförmälda bristen af beklädnad för sjöbeväringen sedermera
skulle fyllas, eu fullständigare utredning af behofvet borde föregå
framställning derom. Marin förvaltningen fann sig med anledning deraf
böra meddela, att redan innan berörda uttalande skedde i Riksdagens
skrifvelse den 12 maj 1897, hade förvaltningen genom skrifvelse den
5 derförutgångne mars meddelat stationsbefälhafvarne föreskrifter i syfte
att vinna en hastigare omsättning i sjöbeväringens beklädnadsförråd,
samt att angående behofvet af beklädnad för sjöbeväringen annan utredning
icke kunde förebringas än den, marinförvaltningen i sin underdåniga
skrifvelse den 17 september 1895 åberopat, eller att behofvet
beräknats i enlighet med de från chefen för flottans stab erhallna beräkningar
af det antal värnpligtige, som vid mobilisering erfordrades
för bemanning af flottans fartyg.

Marinförvaltningen, som anser, att fyllandet af det återstående behofvet
af ifrågavarande beklädnad utan olägenhet kan fördelas på två år,
hemställer derför om äskande för år 1899 af ett extra anslag af 105,500

62 féöité htifVudtttelh.

kronor, för hvilket belopp skulle kunna ytterligare beklädas 750 man värnpligtig6
samt dessutom anskaffas tilläggspersedlar för eldare under
sjötjenstgöring för 200 man.

_ Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt och då den
angifna bristen i beklädnad åt sjöbeväringen nödvändigtvis bor snarast
möjligt fyllas och ett särskildt anslag derför är erforderligt, får jag
underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1899 anvisa 105,500 kronor till beklädnad
för sjöbeväringen.

Anskaffning af ytterligare beklädnads- m. fl. persedlar för
värnpligtige vid Carlskrona artillerikår.

[SO.]

Beklädnadsrn.
fl. persedlar
för värnpligtige
vid
Carlskrona
artillerikår.

Hos marinförvaltningen har chefen för Carlskrona artillerikår, med
anmälan att för 500 man värnpligtige vid kåren anskaffats beklädnadsoch
remtvgspersedlar enligt faststäld stat, anhållit, att för nämnde värnpligtige
måtte få anskaffas ännu felande utredningspersedlar, nemligen:

ränsel med lyftrem ............................................................................. sp 500

mattornist med rem............................................................................... » 500

kokkärl..................................................................................................... » 500

samt att för berörda anskaffning måtte anvisas ett belopp af 11,000
kronor.

Uti en sedermera till marinförvaltningen afbiten skrifvelse har bemälde
chef — under anförande att enligt mobiliseringsplanen det för
Carlskrona befästningar erforderliga antalet beväringsmän, som skulle utbildas
till fästningstjenst, uppginge till 1,200 samt att med hänsyn till
de fordringar på en snabb mobilisering, som stäldes på kåren, tid för
tillverkning af beklädnadspersedlar för de 700 man, för hvilka dylika
persedlar ännu saknades, omöjligen kunde beredas under de få mobiliseringsdagarne
— öfverlemnat en tablå, utvisande behofvet af utredningspersedlar
för 500 man enligt stat och dessutom beklädnads-, remtygsoch
utredningspersedlar för 700 man, nödtorftligen utrustade, och dervid
anhållit, att, utöfver hvad lian, på sätt här ofvan är omförmäldt,
begärt, till hans disposition måtte ställas ett belopp af 44,500 kronor att
fördelas på två år, hvarjemte kårchefen, beträffande de enligt nyssnämnda
tablå gjorda beräkningar öfver behofvet i fråga, anfört, att antalet erforderliga
persedlar för nämnde 700 man ingalunda uppginge till det
antal, som staten upptoge, enär fullständig uppsättning enligt stat endast

Femte huvudtiteln. 63

ansetts nödvändig för de 500 man, som årligen öfvades, under det att
för öfrige 700 man blott så många persedlar upptagits, som ansetts
för dessas nödtorftiga utrustning erforderliga.

Marinförvaltningen har i skrifvelse den 7 december 1897 understält
detta ärende Eders Kong! Maj:ts nådiga pröfning och dervid förklarat
sig i afseende å kårchefens framställningar ej hafva annat att
erinra än att med anskaffningen af i förenämnda tablå upptagna 600
paradhufvudbonader syntes kunna utan olägenhet anstå, hvarigenom det
af kårchefen i hans senare skrifvelse anmälda medelsbehofvet bléfve
miuskadt med 6,000 kronor och således i sin helhet komme att uppgå
till i rundt tal 38,000 kronor; och har mariuförvaltningen, enär något
i stat anvisadt anslag för ifrågavarande anskaffningar ej lämpligen kunde
afses, hemstält att hos härnäst sammanträdande Riksdag måtte äskas
ett extra anslag för ändamålet af 49,000 kronor att utgå med 30,000
kronor år 1899 och med 19,000 kronor år 1900.

Under åberopande af hvad sålunda förekommit i detta ärende, får
jag, med biträdande af marinförvaltningens deri uttalade mening, underdånigst
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen
att till anskaffning af ytterligare beklädnads- m. fl. persedlar för
värnpligtige vid Carlskrona artillerikår på extra stat bevilja ett belopp
af 49,000 kronor samt deraf anvisa 30,000 kronor att utgå under år 1899.

Sjökrigsskolan.

I likhet med hvad de närmast föregående åren egt rum får jag
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att till
löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan må, utöfver de 1,300 kronor,
som enligt 1888 års riksdags medgifvande få användas af kadetternas.
terminsafgifter, anvisas för år 1899 ett extra anslag af 1,860
kronor med det dervid för löneförbättringens erhållande tästade vilkor,
att den, som vill deraf komma i åtnjutande, icke må, jemte sin lärarebefattning
vid sjökrigsskolan, utöfva lärareverksamhet vid någon privat
undervisningsanstalt för inträde i nämnda skola.

Bestyckning vid Fårösund.

Med hänvisning till hvad af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
denna dag blifvit anfördt till statsrådsprotokollet öfver

[31.]

Sjökrigs skolan.

[32.]

Bestyckning
▼id Fårösund.

64

Femte hufvudtiteln.

landtförsvarsärenden under punkt 31 får jag i underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen

att till förbättrad bestyckning af befästningarne vid Fårösund
bevilja på extra stat för år 1899 ett anslag af 127,000 kronor.

Minförsvar vid Göteborg.

[33.] Under åberopande jemväl i denna punkt af hvad statsrådet och

MGfbbtXorgVid cliefen för landtförsvarsdepartementet denna dag anfört till statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden under punkt 32 får jag i enlighet
med ett af chefen för fasta minförsvaret uppgjordt kostnadsförslag
underdånigst hemställa, det täcktes Eders Kongl". Maj:t föreslå Riksdagen att

för anordnande af minförsvar utanför Göteborg bevilja på extra
stat för år 1899 ett anslag af 225,000 kronor.

Ersättning för vissa kostnader för kanonbåten Svensksunds
expedition till Spetsbergen år 1897.

[34.] Med anledning af en utaf öfveringeniören S. A. Andrée framstäf

kostnader^för anhållan, att. kanonbåten Svensksund finge, fullt rustad och bemannad
kanonbåten för en färd till Spetsbergen, kostnadsfritt ställas till en af Andrée ledd
expeedi«onntm polarexpeditions förfogande, behagade Eders Kongl. Maj:t, efter inspetsbergen.
hemtande af marinförvaltningens yttrande och i öfverensstämmelse med
dess förslag, genom nådigt bref den 22 januari 1897 medgifva, att
nämnda kanonbåt finge under en tid af högst tre och en half månader
användas för ifrågavarande expedition samt kostnaden för expeditionen
bestridas af anslaget till flottans öfningar.

Sedermera har marinförvaltningen i skrifvelse den 1 december
1897 anmält, att af nämnda anslag utgått ett belopp af 14,224 kronor
78 öre för berörda expedition.

Då anslaget till flottans öfningar, hvarifrån berörda kostnad
blifvit bestridd, om än på senaste tid ökadt, likväl visat sig vara
synnerligen knappt, till följd af personalens kostsammare utbild.
ning och de numera betydligt dyrare öfningarne, synes det mig vara
särdeles önskvärdt, att här berörda utgift, som delvis är främmande
för nämnda anslags natur, måtte blifva detta anslag ersatt, och får jag

Femte hufvudtiteln.

65

underdånigst anhålla det täcktes Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen göra
framställning derom

att, till ersättande af ifrågavarande, från anslaget till flottans öfningar
utbetalda kostnader måtte å extra stat för år 1899 anvisas ett
belopp af, i jemnadt tal, 14,225 kronor.

Hvad departementschefen sålunda i ofvanberörda
hänseenden tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t
Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter,
i nåder gilla, med befallning att utdrag af detta
protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
för att tjena till ledning vid författandet af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
statsverkets tillstånd och behof.

Ex protocollo:
F. Wrangel.

9

Éih. till Rihd. Prot. 1898. 1 /Sami. 1 Afd. 1 Käft.

66

Femte hufvudtiteln,

Bil. A.

Förslag

till ändrad organisation af flottans sjömanskår.

Vid sjömanskåren anställes manskap för en tjenstetid af antingen
sex år eller tre år åtta månader eller två år åtta månader.
Manskapsstyrkan i sjömanskåren utgör 2,400 man.

Sjömanskåren skall omfatta följande yrkesafdelningar, nemligen:
Matrosafdelningen,

Ekonomiafdelningen,

Eldareafdelningen,

Handtverksafdelningen och
Minörafdelningen.

I afseende å tjenstbarheten fördelas manskapet i följande klasser:

Underofficerskorpral,

l:a klassens sjöman,

2:a klassens sjöman och
3:e klassens sjöman.

Antalet man inom hvarje tjenstbarhetsklass upptages i gällande stat.
Antalet man inom hvarje yrkesafdelning jemte fördelning af lönerna
inom dessa bestämmes af Konungen.

I afseende å organisation, anställning och utbildning m. m. föreslås
i öfrigt följande:

Manskapsstyrkan rekryteras dels genom från skeppsgossekåren
karlskrifna skeppsgossar, dels genom manskap antaget medelst kontrakt.
Det från skeppsgossekåren karlskrifna manskapet skall vid sjömanskåren
tjenstgöra sex år, räknadt från den 1 oktober det år karlskrifning
skett.

Medelst kontrakt anställes manskap vid matros-, ekonomi- och
handtverksafdelningarna för en tid af 2 år 8 månader samt vid eldareoch
minörafdelningarna för en tid af 3 år 8 månader, dessa tider räknade
från den efter kontraktets underskrifvande näst infallande 1 februari.

Manskap kan enligt stationsbefälhafvarens bepröfvande, på sätt gällande
reglemente nu föreskrifver, antagas vid|tsjömanskåren?med en
tjenstetid af sex år.

Femte hufvudtiteln.

67

Hvarje man vid sjömanskåren skall tillförbindas att utöfver den
tid, för hvilken han blifvit antagen, qvarstå i tjenst 2 år för hvarje
examen i underbefälsskola han kan komma att aflägga.

En mans bibehållande i tjenst efter utgången af den tid, för hvilken
han antagits, och den tid derutöfver, som han enligt hvad ofvan föreskrifvits,
kan vara förbunden att i tjensten qvarstå, skall bero af ny
anställning, som hvarje gång bör afse minst 2 år; dock är den, som
fullgjort alla vilkoren för uppflyttning till underofficerskorpral, be''
rättigad till fortfarande anställning i sjömanskåren.

Beräkning

af årliga kostnaden för sjömanskåren, enligt föreslagen organisation.
(Den dagaflöning, som beräknats att utgå af anslaget till flottans öfningar
för 90 dagar, ingår icke i denna beräkning.)

Aflöning:	Aflönings- anslaget.	Beklädnads- anslaget.	Natura- underhålls- anslaget.
300 man i l:a lönegrad
I 12 månaders månadslön å 30 kr.	Kr.		Kr.		Er.
275 dagars dagaflöning å 80 öre.............................. | 700 man i 2:a lönegrad	174,000	—
12 månaders månadslön å 20 kr. 275 dagars dagaflöning ä 50 öre.............................. 500 man i 3:e lönegrad	264,250	—
12 månaders månadslön ä 10 kr. 275 dagars dagaflöning å 40 öre.............................. 1 900 man i 4:e lönegrad	115,000	—
12 månaders månadslön å 5 kr.
275 dagars dagaflöning ä 20 öre.............................. Lega ä 50 kr. vid l:a anställning för manskap antaget	103,500	—
medelst kontrakt förslagsvis 300 man årligen............	15,000	—
Rekryteringskostnad förslagsvis ................................. Beklädnad och sängservis för 2,400 man ä 111 kr. pr	6,000
man och år............................................................	—	—	266,400	—
N aturaunderhåll:
2,400 man under 90 dagar ä 53 öre...........................	—	—	—	—	114,480
» » > 276 » ä 62 » ...........................	—	—	—	—	343,200	—
Summa	677,750	—	266,400	—	457,680	—
Motsvarande kostnad enligt 1894 års organisation.......	713,487	50	242,350	—	414,770	—

68

Femte hufvudtiteln.

Sammanlagda kostnaden uppgår således enligt förslaget till 1,401,830
kronor, hvilken summa med 31,222 kronor 50 öre öfverstiger motsvarande
kostnad enligt 1894 års organisation 1,370,607 kronor 50 öre.

Femte hufrudtiteln

69

Bil. B.

Förslag

till stat för flottans sjömanskår.

Antal.		Kronor.	Ö.	Kronor.	ö. j
i	, ... , f 12 månaders månadslön ä 30 kr.\ :a lonegract ^75 dagars dagaflöning å 80 öre /........................	580	—
299	D:0 d:o ........................	173,420	—
1	... , /12 månaders månadslön ä 20 kr.\ 2.a lonegraa ^275 dagars dagaflöning ä 60 öre /........................	377	50
699	D:0 d:0 ........................	263,872	50
1	... , /12 månaders månadslön ä 10 kr.\ 3:e lonegraa ^75 dagars dagaflöning ä 40 öre /........................	230	—
499	D:0 d:0 .......................	114,770	—
1	. ... , (12 månaders månadslön ä 6 kr. t 4:e lönegrad (jagarg dagaflöning k 20 öre /.........................	115	—
899	D:o d:o ........................	103,385	-	656,750	__
2,400	Lega ä 60 kronor förslagsvis för 300 man ... ............................			15,000
	Rekryteringskostnader ............................................................	—	—	6,000	—
	Summa	—	—	677,750	—

Anm. Skulle det sålunda bestämda antalet i någon af de tre högre lönegraderna icke finnas fulltaligt, må de
löner, som i följd deraf sakna innehafvare, till så stor del, som erfordras, användas till aflöning åt
manskap i lägre lönegrad, samt till bestridande af lega om rekryteringen skulle behöfva omfatta flera
än det förslagsvis upptagna antalet af 300 man.

70

Femte hnfrudtiteln

♦ • Bil. C.

Förslag

till stat för flottans underofficerskår.

	\	Fast lön.	Bekläd- nads- ersättning.	Summa.
1 Flaggunderofficer (styrman, konstapel eller skeppare) ......	720	—	200		920	_
19 D:o	d:0 d:o d:o ......	13,680	—	3,800	—	17,480
1 D:0	(maskinist) .........................................	960	—	200	—	1,160
15 D:0	d:0 ..........................................	14,400	—	3,000	—	17,400	—
1 underofficer af 2:a graden (styrman, konstapel eller skeppare)	720	—	200	—	920	—
169 D:0	d:0 d:0 d:0	121,680	—	33,800	—	155,480	—
1 D:o	(maskinist).................................	720	—	200	—	920	—
62 D:o	d:o .................................	44,640	—	12,400	—	57,040	—
1 D:o	(qvartersman eller rustmästare)...	720	—	200	—	920	—
9 D:0	d:o d:o	6,480	—	1,800	—	8,280	—
	Summa kronor	204,720	—	55,800	-	260,520	—

Anm. Dagaflöning å 2 kronor till flaggunderofficer (maskinist), 1 krona 50 öre till flaggunderofficer (styrman,
konstapel eller skeppare) och underofficer af 2:a graden (maskinist) samt 1 krona till underofficer af
2:a graden (styrman, konstapel, skeppare, qvartersman eller rustmästare) tillkommer i den ordning
gällande reglemente föreskrifter.

Femte hufyudtlteln

71

Bil. D.

Förslag

till stat för flottans skeppsgossekår.

Antal.		Kronor.	ö.
1	Skeppsgosse, aflöning ä 10 öre dagligen eller för år ................................	36	50
319	D:o d:o d:o d:o d:o .................................	11,643	50
	1 skeppsgossekorpral å 6 öre dagligen, tillökning ...................................	18	25
	15 D:0 d:0 d:0 d:0 ....................................	273	75
	Summa kronor	11,972	—

72

Femte hufyudtiteln,

Bil. E.

Förslag

till stat för flottans läkarestat.

Carlskrona	Stockholms	“
station.	station.		Kronor.	Ö.
| 1	—	Fältläkare ................................	4,000
i	—	Regementsläkare..................................	2,800	—
—	i	!>:o .......................................	2,800	—
4	2	Förste bataljonsläkare, å 1,800 kronor .......................	10,800	-
			20,400	—
1 läkarestipendiat, stipendium............	600
9 D:o d:o ......................	5 400
1 D:o d:o ......................................	500
9 D:o d:o .....r............	4 500
		Summa kronor	31,400	—

Anm. Under verklig tjenstgöring erhålla fältläkaren och regeraentsläkarne samt bataljonsläkarne, förutom fast
lön, äfven dagaflöning, som under tjenstgöring i land utgår med 4 kronor till fältläkaren och regcmentsläkarne
samt med 3 kronor till bataljonsläkarne.

Femte hufvudtiteln

73

Bil. F.

Förslag

till

Stat

för Femte hufvudtiteln för år 1899.

Sjöförsvarsdepartementet. Departementet och öfverstyrelsen. Departementschefen .................................. Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli samt kommandoexpeditionen ..................... Marinförvaltningen.......................................	Anvisning i kontant.	Indelning och dermed jemförlig anvisning på förslag. Friheter. | Ersättningar.	Summa.	|
Kronor. i 17,000 26,800 38,600	Ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	Ö.	Kronor. 17,000 26,800 38,600	ö.
Sgr	82,400	_	—	—	—	—	82,400	—
Flottans personal.
Aflöning för flottans corpser och stater .........	1,731,852	—	—	—	—	—	1,731,852	—
Carlskrona artillericorps, reservationsanslag.....	293,795	-	—	—	---	—	293,795	—
Ålderstillägg, förslagsanslag ......................	32,000	—	—	—	•-	—	32,000	—
Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossecorpserna,
reservationsanslag....................................	286,550	—	—	—	—	—	286,550	—
Naturaunderhåll, förslagsanslag.....................	419,870	—	—	—	—	—	419,870	—
Båtsmansindelningen...................................	—	—	—	—	26,400	—	26,400	—
Ersättning för vakanta rusthållsnummer i Ble-kinge län och Södra Möre härad af Kalmar
län........................................................	114,000	—	—	—	—	—	114,000	—
Lindring i rustnings- och roteringsbesvären, för-
slagsanslag.............................................	33,300	—	—	—	—	—	33,300	—
Sgr	2,911,367	—	—	—	26,400	—	2,937,767	—
Flottans materiel.
Flottans nybyggnad och underhåll, reservations-
anslag.............................................	1,300,000		—	_	—	—	1,300,000	—
Transport	4,293,767	—	—		26,400	—	4,320,167
Bih. till Riksd. Prof. 1808. 1 Sami.	1 Afd.	1 Haft.				10

74

Femte hufvudtiteln.

1 .1 ...a.			Indelning och dermed
,	Anvisning	jemförlig anvisning
	i kontant.	på förslag.		Summa.
*» i	’1 ■ >		Friheter.	Ersättningar
	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö.	Kronor.	Ö .	Kronor.	ö.
Transport	4,293,767	—	—	—	26,400	—	4,320,167	1 1-
Diverse anslag.
Flottans öfningar, reservationsanslag ............	720,000	—	—	—	—	—	720,000	_
Sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad
och ersättning derför, förslagsanslag .........	450,000	—	—	—	—	—	450,000	—
Undervisningsverken:
Sjökrigshögskolan, reservationsanslag 11,100: —
Sjökrigsskolan......................... 31,040: —
Skeppsgosseskolan ..................... 8,780: —	r»o 99in
	60,000						60,000
Ersättning åt officerare och ingeniörer vid flottan
under anställning eller kommendering utrikes	12,000	—	—	—	—		12,000	—
Sjukvård ...................................	50,000	_					50 000
Diverse behof.....................	19,175						19 175
Bese- och traktamentspenningar, förslagsanslag	23,500	—	—		—	—	23,500	—
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., för-
slagsanslag ....................	46,974						4fi 974
Extra utgifter.....................	12,500						12,500
Sgr	1,445,069	_	—	—	—	—	1,445,069	—
Handeln.
Lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstal-
terna, reservationsanslag...........................	1,400,000	—	405	—	4	—	1,400,409	—
Undervisningsanstalter för sjöfart ..................	86,150	—	—	—	—	—	86,150	--
Nautisk-meteorologiska byrån........................	9,000	—	—	—	—	—	9,000	—
Ålderstillägg för personalen vid undervisnings-
anstalterna för sjöfart och föreståndaren för
nautisk-meteorologiska byrån, förslagsanslag	13,000	—	—	—	—	—	13,000	—
Sgr	1,508,150	—	405	—	4	—	1,508,559	—
Summa	7,246,986	—	405 |		26,404	-1	7,273,795	—

Femte hufrudtiteln

75

	Kronor.	Ö.
Extra ordinarie anslag.
Till anskaffning af fartygsmateriel .....................................................................	3,292,000	—
» » » ett nytt skeppsgossefartyg.....................................................	160,000	—
» fyllande af kostnaden för l:a kl. pansarbåten Odons nybyggnad........................	115,000	—
» anskaffning af röks vagt krut......................................................................	70,750	—
» kanoner i reserv för flottans fartyg.............................................................	65,000	—
» artilleriammunition....................................................................................	171,000	_
» ersättning af förbrukadt kanonkrut...............................................................	36,000	—
» anskaffning af torpeder m. m....................................................................	96,000	—
» anställande af skjutförsök..........................................................................	10,000	—
» ny docka i Carlskrona................................................................................	150,000	—
» förrådshus för fasta minförsvarot m. in. i Carlskrona.......................................	40,000	—
» förrådshus för bomullskrut m. m. vid Carlskrona.............................................	50,170	—
» minväsendet..............................................................................................	100,000	—
» beklädnad för sjöbeväringen.........................................................................	105,500	—
» beklädnads- m. fl. persedlar för värnpligtige vid Carlskrona artillerikår...............	30,000	—
» löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan...................................................	1,860	—
» bestyckning af befästningarne vid Fårösund...................................................	127,000	—
» minförsvar utanför Göteborg.................................................•.....................	225,000	—
» ersättande af vissa kostnader för kanonbåten Svensksunds expedition till Spets-
bergen år 1897....................................................................................	14,225	—
Summa	4,859,505	—

Sjette hufvudtiteln.

Utdrag aj protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1898.

N är varande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annehstedt,

von Krusenstjerna och

grefve Wachtmeister.

l:o.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anhöll i underdånighet
att få underställa Kongl. Maj:ts nådiga pröfning frågan om
reglerandet af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel samt
yttrade härvid beträffande anslagstitlarne:

Bih. till Biktd. Prat. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 1 Raft.

1

2

Sjette hufvudtiteln.

[1-]

Inrättande af
ytterligare en
landskanslistoch
en landskontoristtjenst
vid
länsstyrelsen
i Jemtlands
län.

Ordinarie anslag.

Landsstaterna i länen.

Vid den lönereglering för landsstaten, som antogs vid 1878 års
riksdag, bestämdes, att på stat skulle anställas två landskanslister och
två landskontorister i samtliga län med undantag af Jemtlands och
Gotlands, hvilka län i anseende till befolkningens ringa antal och
det mindre antal ärenden, som till följd deraf förekomme hos länsstyrelserna,
erhöllo hvardera allenast en landskanslist och en landskontorist.

Uti en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län
den 29 november 1894 aflåten underdånig framställning om anvisande af
medel till ersättning åt ökade arbetskrafter vid länsstyrelsen i länet
redogjorde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande för den betydliga
ökning, som under de då senast förflutna tio åren egt rum i länsstyrelsens
redan förut dryga arbetsbörda, exempelvis genom värnpligtslagen, lagen
angående handelsregister, firma och prokura och i synnerhet lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Men oafsedt dessa
för alla rikets län gemensamma faktorer, vore, yttrade Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, förhållandena i Jemtlands län af beskaffenhet
att särskildt på Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ställa
kraf, till hvilka motsvarighet i flertalet af de öfriga länen i riket ej
torde finnas. Länet vore jemförelsevis nytt, landet erbjöde ett stort
fält för odlingen, som sträckte sig allt vidare i förr öde trakter, alstrande
nya förhållanden, nya intressen och nya tvister. Nya samhällen
uppstode — under åren 1888—1894 hade sex nya kommuner
bildats — nya vägar måste anläggas; för trävarurörelsen, ortens hufvudnäring,
måste alltjemt nya flottleder anordnas, allt arbeten, med afseende
å hvilka Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade en mycket
maktpåliggande befattning. Äfven det nyligen började ordnandet af
lapparnes förhållanden hade kräft och komme framgent att kräfva •
mycket arbete. Härtill komme att befolkningens stora rörlighet, en
följd af den starka invandringen af arbetare från främmande orter dels
för de årligen förekommande skogsafverkningsarbetena och dels för de

3

Sjette hufvudtiteln.

jemförelsevis nyligen öppnade jernvägsanläggningarne inom länet, medförde,
bland annat, en betydlig ökning i fattigvårdstvisternas antal,
hvarförutom länets egenskap af gränsort mot Norge gåfve anledning
till många förhållanden, som påkallade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
åtgärder.

Om än sålunda i anseende till länets relativt ringa folkmängd
länsstyrelsens i Jemtlands län arbetsredogörelser, jemförda med dem
från län med större folkmängd, hade att uppvisa ett mindre antal mål
och ärenden, så vore dessa likväl på grund af antydda förhållanden
ofta af synnerligen besvärlig natur och af beskaffenhet att ej kunna
handläggas af personer utan juridisk bildning och erfarenhet. Så hade
exempelvis de mål, som afgjorts genom utslag, utgjort: år 1889 1,507,
år 1890 1,307, år 1891 1,659, år 1892 1,537 och år 1893 1,870. Af
de sålunda afgjorda målen hade endast respektive 796, 627, 836, 990
och 1,102 utgjorts af skuldfordringsmål, Indika oftast kräfde ringare
arbete, hvaremot de öfriga till stor del utgjorts af mera fordrande
frågor, såsom flottningsärenden, tvister om väganläggningar, besvärsmål
och fattigvård smål m. m. I antalet af handlagda ekonomi- och
politimål, under hvilken rubrik sist uppräknade slag af mera besvärliga
ärenden, bland andra, upptagits i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
arbetsredogörelser, visade sig jemväl en stadig tillväxt, i det
desammas antal utgjort år 1889 1,923, år 1890 2,014, år 1891 2,193,
år 1892 2,273 och år 1893 2,577. Under år 1893 hade slutligen Jemtlands
län i afseende å antalet handlagda skuldfordringsmål intagit femte
rummet och i afseende å antalet ekonomi- och politimål elfte rummet
bland länen.

Hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län sålunda
anfört åberopade Éders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
en den 16 november 1895 aflåten förnyad framställning om anslag
till ökade arbetskrafter, deruti särskildt hemstälts om anställande å
ordinarie stat af ytterligare en landskanslist och en landskontorist hos
länsstyrelsen.

Derjemte anförde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda
underdåniga framställning, bland annat, följande:

Oafsedt att löneförmånerna för de flesta tjenstemännen vid länsstyrelsen
i Jemtlands län vore, trots de dyrare lefnadsomkostnaderna och
det synnerligen ansträngande arbetet, betydligt mindre än i flertalet
öfriga län, funnes för länsstyrelsen på ordinarie stat anslagna två löner
mindre än i alla andra län utom Gotlands, i det att nemligen i hvartdera
af Jemtlands och Gotlands län endast funnes en landskanslist och

4 Sjette hufvudtiteln.

en landskontorist mot två tjensteman af hvartdera slaget i de öfriga
länen.

Svårigheten att i rätt tid afgöra förekommande mål ökades i
samma mån som målens antal växte. Antalet af de slutligen handlagda
och de till följande år balanserade målen hade utgjort: år 1890
6,054, år 1891 6,830, år 1892 6,938, år 1893 7,675 och år 1894 8,093,
hvarvid torde böra anmärkas, att i dessa siffror icke inberäknats antalet
anordningar, som årligen uppgått till 1,500 å 1,600. Under sådana
förhållanden växte ock naturligen antalet af de från det ena året
till det andra balanserade målen. De balanserade målens antal utgjorde
sålunda år 1892 203, år 1893 233 och år 1894 306.

Den ringa ersättning, som kunde tillerkännas de extra biträdena
vid länsstyrelsen, vore icke tillräcklig för att lemna dessa biträden
nödtorftig utkomst, hvaraf följde, dels att fullt dugliga och erfarna biträden
icke kunde erhållas, och dels att de unge män, som antoges till
biträden efter nyss aflagd embetsexamen, så snart de förvärfvat någon
skicklighet och vana vid göromålen, lemnade sin anställning vid länsstyrelsen
för att söka sin bergning vid andra befattningar.

I underdånigt utlåtande den 11 december 1895 öfver denna framställning,
i hvad densamma afsåg anställandet å ordinarie stat af ytterligare
en landskanslist och en landskontorist vid länsstyrelsen i Jemtlands
län, hade statskontoret, då behofvet för det dåvarande af de
ifrågasatta nya tjensterna genom hvad i ärendet förekommit syntes
statskontoret vara till fullo ådagalagdt, och det med afseende å den
raska utveckling, hvaruti länet befunne sig, och den deraf följande
fortgående tillväxten i folkmängden torde kunna med visshet antagas,
att jemväl för framtiden detta behof komme att förefinnas, funnit sig
böra hemställa om aflåtande af nådig proposition till Riksdagen angående
inrättande af de båda föreslagna nya tjensterna.

Vid underdånig föredragning af detta ärende den 24 januari 1896
fann emellertid Eders Kongl. Maj:t den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län gjorda framställningen om inrättande af
ytterligare en landskanslist- och en landskontoristtjenst vid länsstyrelsen
i Jemtlands län icke till någon åtgärd föranleda.

Nu har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län
i underdånig skrifvelse den 19 oktober 1897, i sammanhang med begäran
om ökadt anslag till extra biträden, förnyat sin framställning om inrättandet
af de omförmälda båda nya tjensterna vid länsstyrelsen,
dervid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hufvudsakligen åbe -

5

Sjette liufvudtiteln.

ropat hvad förut i samma ämne anförts och tillika meddelat, att
tjenstemännens vid länsstyrelsen arbetstid å tjensterummet i allmänhet
uppgått till 7 å 9 timmar dagligen, hvartill för dem, som användes
till uppsättning af protokoll och utslag, kommit arbete jemväl utom
tjensterummet, äfvensom att, då de göromål, som fordrade det mesta
arbetet, tillika vore af beskaffenhet att icke kunna utföras utan juridisk
bildning, jemväl de extra landskanslist- och landskontoristbefattningarne
måst besättas med personer, som aflagt examen till rättegångsverken.

Statskontoret, som erhållit nådig befallning att yttra sig beträffande
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes nu förevarande framställning,
erinrar i underdånigt utlåtande den 8 november 1897, att folkmängden i
Jemtlands län, hvilken den 31 december 1877 utgjort något öfver 78,000
personer, sedermera småningom ökats, så att densamma den 31 december
1896 uppgått till nära 106,000 personer och således numera
vore icke obetydligt större än folkmängden vid förstnämnda tidpunkt i
hvardera af de två nordligaste länen, der två landskanslister och två
landskontorister redan då ansetts behöfliga. Statskontoret åberopar tillika
hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ärendet anfört äfvensom
sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande den 11 december 1895; och
hemställer statskontoret jemväl i sitt nu afgifna utlåtande om bifall till
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes framställning.

Af de från länsstyrelserna inkomna arbetsredogörelserna har jag
inhemtat, att under år 1896 antalet af de vid länsstyrelsen i Jemtlands
län handlagda ärendena uppgått till 8,387, äfvensom att för samma
år följande länsstyrelser haft mindre antal mål än länsstyrelsen i Jemtlands
län, nemligen länsstyrelserna i Upsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Vestmanlands
och Vesterbottens län.

Af hvad i ärendet sålunda förekommit anser jag det vara ådagalagdt,
att en ökning af de ordinarie tjenstemännens vid länsstyrelsen
i Jemtlands län antal, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemstält, till likhet med antalet motsvarande tjenstemän vid länsstyrelserna
i alla andra län utom Gotlands är af ett stadigvarande behof
påkallad, och jag får derför hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen medgifva,

att vid länsstyrelsen i Jemtlands län inrättas ytterligare en landskanslist-
och en landskontoristtjenst, hvardera med en aflöning af 1,200
kronor, deraf 700 kronor lön och 500 kronor tjenstgöringspenningar,

6

Sjette hufyudtiteln.

med rätt för innehafvarne af nämnda tjenster till ålderstillägg i likhet
med öfrige landskanslister och landskontorister.

[2.]

Höjning af
anslaget till
extra biträden
m. m.

I sammanhang med senaste lönereglerjng för landsstaten anvisade
1878 års Riksdag å ordinarie stat under anslaget till landsstaterna i
länen ett reservationsanslag af 95,000 kronor till arfvoden åt extra
län snotarier och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna samt till vikariatsersättning
under semester för dertill berättigade tjenstemän. I afseende
å användandet af detta anslag förklarade Eders Kongl. Maj:t i
nådigt bref till kammarkollegium och statskontoret den 31 maj samma
år att på Eders Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje fall komme att bero,
om, till hvad belopp och för huru lång tid särskilda anslag borde ställas
till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande att användas
till arfvoden åt extra ordinarie länsnotarier och tillfälliga biträden, hvilka
arfvoden icke finge öfverstiga, för extra ordinarie länsnotarie 2,000
kronor och för tillfälliga biträden 1,000 kronor årligen, hvarjemte genom
nådigt bref den 11 nästpåföljde oktober, i sammanhang med beviljande
för år 1879 åt samtliga länsstyrelserna från nämnda anslag af
vissa belopp till godtgörelse åt ständiga eller tillfälliga extra biträden,
stadgades, att i de län, der å någondera afdelningen mera än en extra
landskanslist eller landskontorist erfordrades, arfvodet blott för ett sådant
biträde a hvarje afdelning finge utgå med det genom nyssberörda
nådiga bref den 31 maj 1878 stadgade högsta belopp, men för hvarje
af öfriga ej bestämmas till högre belopp än 700 kronor. Efter närmare
pröfning af länsstyrelsernas behof af medel för berörda ändamål
bestämdes genom nådigt bref den 12 december 1879, i enlighet med
ett af statskontoret afgifvet förslag, hvarje länsstyrelses andel i förenämnda
anslag till visst belopp att tillsvidare utgå och af länsstyrelserna
i mån af behof och mot redovisning användas till godtgörelse åt
ständiga eller tillfälliga extra biträden med enahanda inskränkning i afseende
å arfvodenas belopp, som för år 1879 blifvit föreskrifven. För
vissa länsstyrelser hafva sedermera ytterligare medel för ifrågavarande
ändamål beviljats att tills vidare utgå, hvarjemte under de senare åren
genom särskilda nådiga bref förhöjning i de åtskilliga länsstyrelser beviljade
belopp medgifvits för vissa är. Vid 1885 års riksdag nedsattes
anslaget med anledning af de då befintliga stora reservationerna derå
till 90,000 kronor. Detta belopp visade sig dock vara otillräckligt och
vid 1894 års riksdag höjdes anslaget till 110,000 kronor, med hvilket
belopp det från och med år 1895 utgått.

Nu har statskontoret, som den 8 november 1897 afgifvit underdå -

7

Sjette hufvudtiteln.

iligt utlåtande öfver af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i femton
län gjorda framställningar om fortfarande anvisande af förut för
viss tid medgifna förhöjningar i de dem beviljade anslagsbeloppen eller
om ytterligare förhöjningar deri, tillika hemstält om aflåtande af proposition
till Riksdagen om ifrågavarande reservationsanslags ökande.

Med erinran att Eders Kongl. Maj:t med anledning af länsstyrelsernas
berörda framställningar genom nådigt bref den 10 december
1897, i enlighet med hvad statskontoret i nämnda utlåtande tillstyrkt,
medgifvit, att de till dessa länsstyrelser tills vidare anvisade anslag för
godtgörelse åt extra biträden finge för innevarande år höjas med tillhopa
22,950 kronor eller med 1,800 kronor utöfver hvad för år 1897
varit dessa länsstyrelser såsom tillfällig förhöjning anvisadt, anhåller
jag att nu få underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning den af statskontoret
väckta frågan om anslagets höjande.

På sätt statskontoret i berörda utlåtande erinrat, utgöra de belopp,
som för anställande af extra biträden hos länsstyrelserna anvisats att
från ifrågavarande anslag tills vidare utgå, för närvarande kr. 67,050: —;

de förhöjningar häri, som genom nämnda nådiga
bref den 10 december 1897 beviljats vissa länsstyrelser
för innevarande år, uppgå till.............................................. » 22,950: —.

De från ifrågavarande reservationsanslag för anställande
af extra biträden anvisade medel utgöra alltså

för innevarande år tillhopa ............................................ kr. 90,000: —

Om till denna summa lägges det belopp, som högst
kan utgå för semestervikariat samt till arfvode för bestridande
af länsbokhållaretjenst under den tid, ordinarie
innehafvaren eger åtnjuta ledighet för landsbokens upprättande
och hvilken enligt hvad statskontoret upplyst,
utgör ........................................................................................... » 26,766: 70

erhålles utgiftssumman för innevarande år........................ kr. 116,766: 70

I händelse hela utgiftssumman utgår, kommer den
att öfverskrida anslaget, hvilket, enligt hvad jag redan

nämnt, utgör.......................................................................... » 110,000: —

med................................................................................?............... » 6,766: 70

Enligt hvad statskontoret anmält, har af de å anslaget
vid 1896 års slut befintliga besparingar ett belopp
af .......................................... » 6,797: 95

lemnats odisponeradt, hvilket belopp alltså kunde användas till nu ifrågavarande
utgift. Häraf blifver emellertid en följd att vid 1898 års slut

8

'' [B.]

Höjning i
anslaget till
följd af indragning

af landsstatsboställen.

Sjette hufyudtiteln.

någon afsevärd besparing å detta anslag icke vidare kommer att förefinnas,
och att följaktligen, om höjning af anslaget icke mellankommer,
för år 1899 icke komme att finnas för ändamålet disponibla mer än

110,000 kronor, hvilket belopp omöjligen skulle kunna finnas tillräckligt.

I sitt förutnämnda utlåtande anför nu statskontoret, att af länsstyrelsernas
framställningar framginge, att åtta länsstyrelser, hvilka gjort
framställning om förhöjdt anslag för år 1898 till extra biträden, utöfver
hvad de erhållit för år 1897, hade för sådant ändamål behof af tillhopa
5,200 kronor, men hade statskontoret, då till Eders Kongl. Maj:ts disposition
allenast funnits för sådant ändamål 1,800 kronor, föreslagit, att
sistnämnda belopp skulle fördelas mellan de fem länsstyrelser, hvilka ansetts
vara framför de öfriga deraf i behof. Statskontoret, som redan den
28 december 1896 gjort framställning, att Eders Kongl. Maj:t måtte aflåta
nådig proposition om förhöjning af nu ifrågavarande reservationsanslag
och då anfört, att med säkerhet kunde antagas ej mindre att de
dåvarande behofven af arbetskrafter hos länsstyrelserna fortfarande
komme att förefinnas utan äfven att ökadt behof deraf vid åtskilliga
länsstyrelser i följd af göromålens tillväxt tid efter annan komme att
uppstå, samt att det vore önskvärdt att anslaget bestämdes så högt, att
ej ny reglering deraf inom den närmaste tiden blefve oundgänglig,
hemställer, under åberopande af hvad statskontoret sålunda tillförene
anfört, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att anslaget höjes
till ett belopp af minst 125,000 kronor.

I enlighet med hvad statskontoret sålunda hemstält, tillstyrker jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att det under anslaget till landsstaterna i länen uppförda reservationsanslag
till arfvoden åt extra länsnotarier och öfriga extra biträden
vid länsstyrelserna samt till vikariatsersättning under semester för dertill
berättigade tjenstemän må höjas från 110,000 kronor till 125,000
kronor eller med 15,000 kronor.

Enligt hvad statskontoret i sin berättelse om statsverkets inkomster
m. m. meddelat, komma enligt särskilda nådiga beslut följande landsstatsboställen
med i stat beräknad afkastning af sammanlagdt 1,988
kronor att, efter tilländagangna tjenste- och fardagsår, till statsverket
indragas, nemligen:

länsmansbostället i Vaksala härads länsmansdistrikt af Upsala län
Berga n:r 3, 7/s mantal;

länsmansbostället i Bobergs härads länsmansdistrikt af Östergötlands
län Boberg n:r 1, V2 mantal och

9

Sjette liufvudtiteln.

länsmansbostället i Dals härads länsmansdistrikt af Östergötlands
län Herrestad n:r 10, 3,U mantal.

Nu anmärkta förhållanden påkalla en förhöjning af anslaget till
landsstaterna i länen med 1,988 kronor; och jag hemställer alltså, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,

att anslaget till landsstaterna i länen må, med anledning af ofvannämnda
tre boställens indragning, höjas med 1,988 kronor.

I händelse af bifall härtill samt till hvad i föregående två punkter
föreslagits, kommer anslagstiteln landsstaterna i länen med följande ändrade
lydelse: »landsstaterna i länen (deraf 125,000 kronor reservationsanslag)»
att höjas från 2,684,998 kronor till 2,704,386 kronor eller med
19,388 kronor.

Landtbruksstyrelsen.

Uti det förslag till inrättande af en landtbruksstyrelse, som Eders
Kongl. Maj:t framlade till 1889 års Riksdag, föreslog Eders Kong].
Maj:t, att för styrelsens embets- och tjensteman måtte bestämmas följande
aflöningsförmåner, nemligen för öfverdirektören och chefen 7,000
kronor, för fiskeriinspektören och de två byråingeniörerne hvardera

4,500 kronor med två ålderstillägg, hvardera å 500 kronor, samt för
sekreteraren 3,000 kronor likaledes med två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor; men Riksdagen, som biföll inrättandet af ifrågavarande nya embetsverk
och i öfrigt beviljade de af Eders Kongl. Maj:t derför äskade
anslagsbelopp, nedsatte uti den för landtbruksstyrelsen faststälda staten
de för fiskeriinspektören och de två byråingeniörerne föreslagna
lönerna med 500 kronor för hvardera eller till 4,000 kronor. Till extra
biträden, vikariatsersättning och expenser upptogs i staten ett belopp
af 5,000 kronor.

I syfte att sekreteraren i styrelsen, hvilken enligt den ursprungliga
organisationen af embetsverket. icke varit ledamot af styrelsen, skulle
från och med år 1895 erhålla sådan ställning och på samma gång enahanda
aflöning som de öfriga ledamöterna eller 4,000 kronor, beviljade,
på derom af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, 1894 års Riksdag
förhöjning i anslaget till landtbruksstyrelsen med 1,000 kronor eller till
28,800 kronor, hvilket belopp fortfarande är för nämnda ändamål upptaget
i riksstaten.

Uti underdånig skrifvelse af den 30 oktober nästlidna år har nu
landtbruksstyrelsen anfört, att det under den tid styrelsen varit i verksamhet
mer och mer visat sig, att det till styrelsen anvisade anslag voro
11,h. till Riksd. Prot. 1 Sami. 1 Ajä. 1 lläft. 2

L4.J

Landtbruks styrelsen.

1. Förhöjning
i anslaget till
styrelsen.

10

Sjette hufvudtiteln.

otillräckligt, samt at.t- dea höjning i anslaget, som af 1894 års Riksdagbeviljades,
icke kunnat ändra detta förhållande. Innan landtbruksstyrelsen
''trädde i verksamhet och förrän det sålunda kunde vara närmare
klargjordt, hvilken uppgift skulle komma att tillfalla densamma, kunde det
enligt styrelsens förmenande icke anses annorlunda än som eu af klokheten
påbjuden försigtighet, att Eders Kongl. Maj:t föreslog chefens
lön till 7,000 kronor och ledamöternes till 4,500 kronor, ålderstillägg
för de senare oberäknade, ett förslag som dock, på sätt ofvan nämnts,
af Riksdagen endast delvis godkändes; och ej heller torde, efter styrelsens
mening, det kunna väcka förvåning att, innan instruktionen för
styrelsen blifvit faststäld och verksamheten för densamma derigenom
utstakats, icke några större svårigheter förefunnits vid besättandet första
gången af befattningarna inom styrelsen. Sedan den tiden och i samma
män det blifvit tydligt, hvilka stora och maktpåliggande uppgifter landtbruksstyrelsen
hade att lösa, uppgifter hvilka syntes växa allt efter det
tiden fortskrede och allt flera för landtbruksnäringen vigtiga frågor
framstälde sig och kräfde lösning, hade deremot hehofvet af högre löneförmåner
för styrelsens chef och ledamöter allt bestämdare gjort sig gällande.
Landtbrukets lifsintressen, vare sig dessa vore af allmänt ekonomisk,
rent teknisk eller rättslig art, vore nemligen af den betydelse för samhället,
att deras handhafvande inom statsförvaltningen i den högsta fackinstansen
icke borde eller kunde anförtros åt andra än sådana personer,
som egde den utbildning i ekonomiskt, tekniskt eller rättsligt afseende,
att deras omdöme kunde blifva till verkligt gagn för den vigtiga näring,
hvarom här vore fråga.

Redan då landtbruksstyrelsen inrättades, hade farhågor yppats, att
de beviljade löneförmånerna icke vore tillräckliga för att utsigt skulle
finnas, att styrelsen med dem skulle i längden kunna tillförsäkras fullt
dugliga arbetskrafter. Det visade sig också snart efter det styrelsen
trädt i verksamhet, att dessa farhågor icke saknade grund Då landtbruksinspektörsbefattningen
efter första innehafvarens frånfälle år 1892
blifvit ledig och platsen kungjorts till ansökning, fanns ingen af de tre
sökande, hvilka inom ansökningstidens utgång anmält sig till erhållande
af befattningen, hafva i allo uppfyllt de stadgade vilkoren för behörighet
till densamma, hvarföre det biet nödigt att ånyo kungöra platsen
till ansökning ledig; och det hade icke heller varit utan stor svårighet,
som befattningen denna gång kunnat tillsättas, i det att alla de,
hvilka särskildt uppmanades att söka densamma, förklarade sig på grund
af löneförmånernas ringa belopp icke kunna mottaga den. Hänsyn till
svårigheten att värdigt återbesätta öfveringeniörsbefattningen hus landt -

11

Sjette hufvudtiteln.

bruksstyrelsen hade också föranledt styrelsen att, ej långt innan innehafvaren
af densamma skulle uppnå 65 lefnadsår, vid hvilken ålder
ledamot vore skyldig att från tjensten afgå, hos Eders Kongl. Maj:t
hemställa, att med afsked för bemälde tjensteman finge tillsvidare
anstå, en hemställan som blifvit af Eders Kongl. Maj:t för två år beviljad;
och samma hänsyn hade förmått styrelsen att, sedan styrelsen
förgäfves hört sig för hos kompetent person, om han ville åtaga sig
befattningen, men på grund af den otillräckliga lönen erhållit afböjande
svar, nästlidna år ingå med förnyad framställning derom till Eders Kongl.
Maj:t, som genom nådigt bref den 8 sistlidne oktober beviljat anstånd
med afskedstagande! intill slutet af år 1898.

Det borde också kunna anses sjelfkärt att med de anspråk, som
stäldes och måste ställas på landtbruksstyrelsehs chef och ledamöter,
det icke läte tänka sig, att personer, som vore i stånd att fylla dessa
befattningar, skulle framdeles finnas villiga att mottaga desamma med
de löneförmåner, som den för styrelsen gällande stat erbjöde, lika litet
som det kunde finnas möjligt att i enskild tjenst nu för tiden erhålla
lämpliga personer utan att tillräckliga aflöningsförmåner erbjödes. Det
kunde visserligen framhållas, att förmånen utaf pension, som statstjensten
medförde, kunde i någon mån godtgöra ett lägre lönebelopp, men
härvid torde icke böra förbises, hvad öfverdirektören och landtbruksinspektören
anginge, att denna förmån blefve i de flesta fall betydelselös,
då det endast sällan torde inträffa, att personer utnämndes till dessa
befattningar vid den ålder eller med den föregående tjenstgöring, att
de hunne blifva pensionsberättigade, innan de vid uppnådd vanlig pensionsålder
borde afgå, och, hvad öfveringeniörsbefattningen anginge, att
då endast landtbruksingeniörer kunde komma i fråga att dertill utnämnas,
men dessa tjenstemäns pension kunde uppgå till 3,000 kronor, under
det att lägsta pension för ledamot i landtbruksstyrelsen vore 2,500
kronor, pensionsrätten dervidlag icke kunde utgöra någon lockelse för
sökande till denna befattning.

Vid bestämmandet af beloppet af lönerna för de särskilda befattningarne
borde naturligtvis, anför styrelsen vidare, all möjlig hänsyn tagas
till erforderlig sparsamhet med statens medel, men denna hänsyn finge
gifvetvis icke sträcka sig ända derhän, att vinnandet af ändamålet med
medlens utgifvande äfventyrades, eller med andra ord, befattningarne
borde icke afiönas på det sätt, att det med skäl kunde befaras, att lämpliga
personer icke stode att med de erbjudna lönerna erhålla. Det torde härvid
endast behöfva erinras, att en person, som kunde gentemot det svenska
bruket och dess intressen intaga en ställning sådan som chefens i

12

Sjette hufvudtiteln.

landtbruksstyrelsen och derföre i de flesta fall måste, redan innan han
kunde komma ifråga att erhålla denna befattning, hafva utöfvat en verksamhet
af betydenhet, blott undantagsvis torde finnas villig att mot erhållande
af en årlig lön af endast 7,000 kronor åtaga sig detta chefskap
med dess stora ansvar och många skyldigheter; att, då en skicklig
landtbruksingeniör för närvarande kunde förtjena i netto 8,000 till

10,000 kronor och derutöfver för år, lika stor svårighet måste yppas
att förmå en dylik ingeniör att lemna sin inbringande verksamhet i
landsorten för att öfvertaga öfveringeniörsbefattningen i landtbruksstyrelsen
mot erhållande af endast 4,000 kronor i årlig lön, äfven om dertill
i sinom tid lades två ålderstillägg om 500 kronor hvartdera ; att den,
som innehade den kompetens, som erfordrades för att antagas till laudtbruksinspektör,
och således måste ej mindre vara i landthushållning enhändt
kunnig och förfaren utan äfven innehafva den förmåga och erfarenhet,
att han kunde inom förvaltningen blifva landtbruket till verklig
nytta, svårligen i de flesta fall kunde anse med sin fördel förenligt
att inträda i landtbruksstyrelsen under sistnämnda vilkor; att det icke
kunde vara särdeles välbetänkt att aflöna fiskeriinspektörsbefattningen
så lågt, att personer med förmåga icke ansåge det lönande att utbilda
sig för att blifva kompetente till dess skötande; samt att, då den juridiskt
utbildade ledamoten i styrelsen måste för ett lyckligt resultats ernående
samarbeta med samtliga de öfriga ledamöterna och hans arbete
således måste anses minst lika maktpåliggande och drygt som de öfriga
ledamöternes, den nuvarande lönen ej mindre för denne än för öfriga
ledamöter måste anses otillräcklig.

Det kunde visserligen icke betviflas att, om fordringarna på embetsmännen
i verket stäldes lågt, befattningarna komme att äfven framdeles
kunna besättas, men det kunde deremot med bestämdhet förutses,
att det svenska landtbrukets intressen i sådant fall icke komme att på
ett nöjaktigt sätt tillvaratagas, och att de belopp, som inbesparades genom
att lönerna bestämts så knappt som skett, icke i någon mån komme
att uppväga de förluster för landtbruket, hvilka otvifvelaktigt måste
blifva följden af en mindre lämplig administration.

Det funnes för närvarande icke något centralt embetsverk, som
vore så lågt aflönadt som landtbruksstyrelsen. Chefens lön vore visserligen
icke lägre än landtmäteridirektörens, öfverdirektörens i statistiska
centralbyrån och öfverintendentens i öfverintendentsembetet, ehuru
den understege lönerna för chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med 1,000 kronor, för cheferna för fångvårdsstyrelsen, lotsstyrelsen,
kommerskollegium, statskontoret, telegrafstyrelsen, generaltullsty -

13

Sjette hufvudtiteln.

relsen, domänstyrelsen och medicinalstyrelsen med 2,000 kronor samt
för cheferna för jernvägsstyrelsen, kammarkollegium och generalpoststyrelsen
med 3,000 kronor, men deremot understege ledamöternes i
landtbruksstyrelsen löner alla andra tjenstemäns med motsvarande embetsställning
och till och med åtskilliga underordnade tjenstemäns i andra
verk. Så utgjorde aflöningarna för kamreraren i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
landtmäterisekreteraren och ledamöterne i öfverintendentsembetet
4,500 kronor jemte två ålderstillägg om 500 kronor
hvartdera, för ledamöterne i fångvårdsstyrelsen, krigsråden, amiralitetsrådet,
kommerseråden, byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kammarråden, statskommissarierne, kammarrättsråden, byråcheferne i
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen
samt medicinalråden 6,400 kronor, deraf 4,400 kronor i lön
och 2,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar, jemte ett ålderstillägg
af 600 kronor.

Då det gälde att bestämma, huru stora löner borde tilldelas landtbruksstyrelsens
chef och ledamöter, borde det icke lemnas obeaktad t,
att dessas verksamhet, i olikhet med hvad som gälde om åtskilliga motsvarande
befattningsinnehafvare inom andra verk, icke kunde anses
strängt begränsad till någon rent teknisk detalj, utan att hvarje embetsinnehafvares
uppgift omfattade, låt vara i vissa fall endast från en synpunkt,
hela näringen, hvarföre också verksamheten borde ledas af och
således förutsatte omfattande insigter om det ekonomiska samhällslifvet
i sin helhet och lagarne för detta, och att de med anledning deraf
borde närmast likställas med kommerskollegii motsvarande embetsman.
Häraf torde emellertid följa, att löneförmånerna för landtbruksstyrelsens
chef och ledamöter rätteligen borde bestämmas i likhet med dem, som
vore förenade med motsvarande befattningar inom kommerskollegium
och hvilka icke kunde anses högre än förhållandena oundgängligen påkallade.
Att bestämma ifrågavarande löner lägre kunde icke anses ur
någon synpunkt lämpligt, då befattningarne icke vore afsedda att vara
några öfvergångsbefattningar och till hvar och en af desamma erfordrades
personer med redan vunnen erfarenhet och speciel utbildning,
och i hvarje händelse mindre lönebelopp för befattningarne icke kunde
antagas tillförsäkra landtbruksstyrelsen fullt dugande arbetskrafter för
någon af ifrågavarande beställningar. Det vore också enligt landtbruksstyrelsens
åsigt i högsta grad olämpligt att bestämma lönerna för de
särskilda ledamotsbefattningarna olika, enär de fordringar, som på en
hvar af dem måste ställas, vore lika stora, så att någon skilnad i detta
afseende ej kunde göras. Hvad de tekniskt utbildade ledamöterna an -

14

Sjette hufyudtiteln.

ginge, vore detta temligen sjelfkärt, men det gälde äfven den juridiskt
utbildade ledamoten, enär i ett verk, sådant som landtbruksstyrelsen,
administrativ erfarenhet och förvaltningskunskap ieke i någon högre
grad kunde förutsättas hos annan ledamot än denne, och embetsverkets
förmåga att väl fylla sin uppgift vore i väsentlig män beroende deraf,
att sådan erfarenhet och insigt städse funnes inom verket att tillgå,
hvarigenom arbetet inom styrelsen vunne i enhet och äfven chefen
blefve i tillfälle att mera odeladt. egna tid och krafter åt sin egentliga
uppgift,

Beträffande omfattningen af landtbruksstyrelsens nuvarande verksamhet
och den tillväxt, denna sedan styrelsens inrättande vunnit, anför
styrelsen vidare, att någon fullt tydlig föreställning härom icke kunde
erhållas genom antalet af vare sig inkomna mål och ärenden, som kunde
bero på sättet att föra styrelsens diarier, eller utgångna skrivelser,
hvilket förhållande åter rönte inflytande af det tillfälliga behofvet af
utsändande af cirkulär eller andra skrivelser af mera allmänt innehåll.
Men om sålunda den ökning, som i båda dessa afseenden skulle kunna
påvisas, icke finge tillmätas någon afgörande betydelse i detta fall, så
torde deremot antalet af institutioner, som förlagts under styrelsen, samt
de uppdrag, som gifvits densamma, lemna säker ledning för bedömandet
af omfattningen af landtbruksst.yrelsens verksamhet. I alla dessa hänseenden
torde det vara tillräckligt att hänvisa till den af styrelsen af
trycket utgifna berättelsen om styrelsens verksamhet för åren 1890 —
1894, styrelsens årligen utkommande kalender samt det likaledes af
trycket utkomna verket »Sveriges landtbruksförvaltning». Alldeles oberoende
emellertid af den utvidgning, hvilken i ett eller annat afseende
ifrågavarande verksamhet redan undergått eller som derigenom, att omsorgen
om ytterligare grenar af förvaltningen kunde komma att åt
styrelsen anförtros, vore att förutse, ansåge styrelsen nödigt, att anslaget
till styrelsen ökades.

Det vore dock icke endast lönerna, som härvid borde komma i
åtanke, utan äfven det i styrelsens stat upptagna anslaget till extra
biträden, vikariatsersättning och expenser, som för närvarande utginge
med 5,000 kronor, hade visat sig för det dermed afsedda ändamålet
alldeles otillräckligt. Ehuru styrelsen sökt iakttaga all möjlig sparsamhet,
hade nemligen samma anslag hvarje år utvisat brist, som alltjemt
ökats, så att den år 1896 uppgick till 572 kronor 35 öre. Denna
brist hade uppkommit, oaktadt Eders Kongl. Maj:t, på särskilda framställningar
af styrelsen, dels genom nådiga bref den 20 april och den
31 december 1892 medgifvit, att kostnaden för tryckning af de berät -

15

Sjette hufvudtiteln.

telser, landtbruksstyrelsen hade att för åren 1890 och 1891 till chefen
för civildepartementet afgifva, skulle utgå af sjette hufvudtitelns anslag
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., dels ock till tryckning af
meddelanden från styrelsen genom särskilda nådiga bref anslagit den
26 januari 1894 1,292 kronor 38 öre, den 8 mars och den 7 juni 1895
tillhopa 2,690 kronor 61 öre, den 24 januari 1896 2,813 kronor 53 öre
samt den 29 januari 1897 2,909 kronor 7 öre. De meddelanden, till
hvilkas tryckning Eders Kongl. Maj:t sålunda anvisat medel, vore åt
den natur, att deras offentliggörande icke utan olägenhet kunnat underlåtas.
Förutom ofvannämnda berättelser, hvilka anginge hushållningssällskapens,
landtbruksläroverkens, landtbruksingeniörernas, instruktörernas,
kemiska stationernas och frökontrollanstalternas verksamhet, hade berörda
meddelanden innefattat berättelser om entomologens, mejeriagentens
och tiskeriagentens verksamhet, åtskilliga reseberättelser af
allmänt intresse in. m. Men då till landtbruksstyrelsen årligen inkomme
berättelser af samtliga de personer, hvilka åtnjutit statsunderstöd för
resor såväl inom som utom landet i och för landtbrukets vetenskapliga
eller praktiska studium, af hvilka berättelser endast ett ringa fåtal hittills
blifvit tryckta, men många vore af den beskaffenhet, att det måste anses
för en förlust, om de komme att för alltid endast stanna i landtbruksstyrelsens
arkiv, följde häraf, att det anslag, som årligen utgått till
tryckning af meddelanden från landtbruksstyrelsen, borde icke obetydligt
ökas. Det belopp, som, utöfver hvad af expensanslaget redan för
ändamålet årligen användts, torde vara erforderligt för tryckning af
meddelanden från styrelsen, ansåge styrelsen icke kunna anslås lägre
än till 3,500 kronor.

Enligt styrelsens nuvarande instruktion måste registrators- och
aktuariegöromålen handhafvas af en extra ordinarie tjensteman. För
detta ändamål hade af styrelsens expensanslag från och med år 1895,
med hvilket år den förändrade organisationen i afseende å sekreteraren
trädde i kraft, årligen utbetalats ett belopp af 60 kronor i månaden
samt i gratifikationer 300 kronor årligen, hvilket för år räknadt således
skulle utgöra ett belopp af 1,020 kronor. Som emellertid diariiföringen
hos styrelsen vore synnerligen noggrann, torde detta belopp kunna anses
vara otillräckligt och behöfva något höjas. Denna höjning tillsammans
med det belopp, som beliöfdes till förekommande af sådan brist på
expensanslaget, som enligt det föregående uppstått, torde erfordra ett
belopp ej understigande 1,000 kronor.

Slutligen vore det för landtbruksstyrelsen ett önskemål att kunna till
tjenstgöring å öfveringeniörens afdelning inom landtbruksstyrelsen i tur

16

Sjette hufvudtiteln.

och ordning inkalla en landtbruksstipendiat, för att stipendiaterna skulle
genom sådan tjenstgöring inhemta noggrann kännedom om fordringarna å
planer till agronomiska företag, en tjenstgöring som lämpligast skulle
kunna ega rum under årets fyra första månader. Då emellertid det icke
kunde sättas i fråga, att landtbruksstipendiaterna skulle för det arfvode
af 1,000 kronor, som årligen till en hvar af dem utginge, åläggas att utan
särskild godtgörelse under sagda tid uppehålla sig i Stockholm, men
några särskilda medel för beredande af dylik godtgörelse icke stode
landtbruksstyrelsen till buds, torde styrelsens expensanslag för detta
ändamål behöfva höjas med ett belopp af omkring 500 kronor.

Det i landtbruksstyrelsens stat upptagna anslaget till extra biträden,
vikariatsersättning och expenser torde sålunda, om det skulle kunna
fullständigt fylla sitt ändamål, böra höjas från 5,000 kronor till 10,000
kronor.

Då ofta den mening blifvit uttalad, att inrättandet af ett särskildt
landtbruksdepartement skulle göra en central landtbruksstyrelse öfverflödig
eller åtminstone komma att. väsentligen inskränka dennas verksamhet,
har landtbruksstyrelsen vidare, enär denna mening lätt skulle
kunna verka derhän, att frågan om landtbruksstyrelsens förseende med
nödiga medel icke ansåges böra upptagas till behandling, förrän förstberörda
fråga blifvit afgjord, trott sig böra tillika i korthet redogöra
för den gjorda framställningens förhållande till det flera gånger väckta
förslaget om inrättande af ett. landtbruksdepartement.

I detta hänseende syntes det styrelsen icke kunna bestridas, att från
landtbruksnäringens ståndpunkt betraktadt inrättandet af ett särskildt
landtbruksdepartement skulle vara en fördel, men dels vore utsigterna till
åstadkommande af ett särskildt sådant departement synnerligen mörka,
så att det kunde antagas att, om någon förändring i departementens nuvarande
organisation komme att vidtagas och denna skulle beröra landtbruksärendenas
handläggning i högsta instans, denna förändring skulle
komma att bestå endast deri, att landtbruksärendena komme att förenas
med ett mindre antal ärenden eller slag af sådana, än hvad för närvarande
inom civildepartementet vore fallet, och dels skulle, äfven om ett särskildt
departement inrättades eller förberörda förändring af den departementala
handläggningen vidtoges, enligt landtbruksstyrelsens uppfattning,
med hänsyn jemväl till de allmänna grunderna för den svenska
statsförvaltningen, alltid erfordras ett särskildt centralt embetsverk för
dessa ärenden, beklädt med sjelfständig förvaltande myndighet och med
uppgift tillika att afgifva utlåtanden och verkställa utredningar i ärenden,
som hörde under Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

17

Sjette hufvudtiteln.

I enlighet med de grunder, landtbruksstyrelsen sålunda angifvit,
har styrelsen för embetsverket uppgjort följande förslag till ny

Stat.

	Lön.	Tjenst^ görings- pennin- gar.	Summa.
	Kr.	Kr.	Kr.
1 chef..........................................	6,200	2,800 2,000 6,000 300	9,000 6,400 19,200 800
1 ledamot................................... 3 ledamöter................................. 1 vaktmästare.............................. Till extra biträden, vikariatsersätt-	4,400 13,200 500	\ Efter 5 år kan lönen höjas / med 600 kronor. / Efter 5 år kan lönen höjas \ med 100 kronor.
ning, expenser och tryckning....	—	—	10,000
Summa	—	—	45,400

Anm. Om vaktmästaren i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

Då någon anledning icke förefunnes att afvika från de vilkor, som
genom nådiga kungörelserna den 7 juni 1889 och den 23 november
1894 blifvit stadgade för åtnjutande af de faststälda löneförmånerna för
landtbruksstyrelsen, har styrelsen ansett samma vilkor, som äfven afsåge
rätt till semester och pension, fortfarande höra förblifva gällande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har styrelsen i underdånighet
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att,
med godkännande af det uppgjorda förslaget till ny stat för landtbruksstyrelsen
samt af de vilkor och förbehåll, som blifvit föreslagna för åtnjutande
af deri upptagna löneförmåner, medgifva, att det å sjette
hufvudtiteln till landtbruksstyrelsen uppförda anslag från och med år
1899 höjdes med 16,600 kronor eller från 28,800 kronor till 45,400
kronor.

Det torde icke kunna förnekas att, på sätt landtbruksstyrelsen i
sin nu omförmälda skrifvelse framhållit, omfattningen af styrelsens göromål
under den tid, den varit i verksamhet, utvecklat sig i afsevärd mån
och nått en vidd, som af styrelsens embete- och tjensteman klöfver
Bih. till Jli/csd. Frat. 1898. I Band. 1 A/d. 1 lläft. 3

18

Sjette hufyudtitelii.

lika sträng tjenstgöring som den, andra embetsverks bättre aflönade
tjensteman hafva att fullgöra. Otvifvelaktigt komma ock styrelsens
göromål att än ytterligare ökas genom de anordningar, som kunna
komma att vidtagas för att tillmötesgå Riksdagens år 1896 uttalade
önskningar om beredande af möjlighet för strandegare att i vidsträcktare
mån, än nu är medgifvet, tillgodogöra sig vattenkraften i landets forsar
och vattenfall. Då härtill kommer att, enligt hvad erfarenheten redan
visat, med bibehållande af de nuvarande aflöningarna stora svårigheter
måste möta att vid inträffande ledigheter återbesätta ledamotsplatserna
inom styrelsen med kompetenta personer, samt det alltså kan äfventyras,
att styrelsen blifver urståndsatt att behörigen fylla sin uppgift,
hvilket förhållande i mer än ett afseende skulle menligt inverka på de
för Sveriges hela ekonomiska och sociala utveckling så vigtiga näringar,
hvilkas intressen styrelsen har att tillgodose, så tvekar jag icke
att förorda den åt styrelsen föreslagna förhöjningen i lönerna för chefen
och ledamöterne i styrelsen. I sammanhang med denna aflöningsförhöjning
och med hänsyn jemväl till den ytterligare utvidgning af landtbruksstyrelsens
verksamhetsområde, hvarom jag har för afsigt att i det
följande göra framställning, synes det mig vara lämpligt, att landtbruksstyrelsens
chef hädanefter benämnes generaldirektör, liksom jag
ock anser, att styrelsens ledamöter böra erhålla benämningen byråchefer.

Hvad beträffar styrelsens hemställan om höjning af anslaget till extra
biträden, vikariatsersättning och expenser från 5,000 till 10,000 kronor, kan
jag icke finna fullgiltiga skäl härför vara af styrelsen i alla delar anförda.
Den ifrågasatta höjningen skulle afse beredande af medel dels till tryckning
af meddelanden från landtbruksstyrelsen, 3,500 kronor, dels till
ökad ersättning för registrators- och aktuariegöromålens fullgörande
samt förekommande af sådan brist på expensanslaget, som för hvarje
år uppkommit, 1,000 kronor, dels oek för möjliggörande att till tjenstgöring
å öfveringeniörens afdelning i tur och ordning iukalla en landtbruksstipendiat,
500 kronor. För tryckning af de meddelanden från
styrelsen, hvilka kunna finnas böra offentliggöras, torde utan olägenhet
kunna fortfarande, likasom hittills, beredas medel genom ansökning hos
Eders Kongl. Maj:t, när behof i sådant afseende uppstår; och att nu i
staten för styrelsen beräkna visst belopp för inkallandet af landtbruksstipendiater
till tjenstgöring i styrelsen torde vara mindre lämpligt, då det
uPPS''ifna ändamålet icke står i så direkt samband med landtbruksstvrelsens
organisation, att de erforderliga medlen böra upptagas i styrelsens stat,
utan desamma kunna beredas af andra tillgångar. Som det emellertid

19

Sjette hnfviidtiteln.

visat sig, att expensanslaget varit otillräckligt, så att brist för hvarje
år uppstått, och då de anförda skälen för ökning af den för registrators-
och aktuariegöromålens uppehållande utgående ersättning synas
mig vara mycket afsevärda, anser jag en förhöjning åt expensanslaget
i sådant afseende med 1,000 kronor eller till 6,000 kronor vara af verkligt
behof påkallad.

I sammanhang härmed anhåller jag att få underställa Eders Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning en fråga, som, under förutsättning att hvad jag
dervid liar att föreslå vinner bifall, kommer att nödvändiggöra en ytterligare
ökning af anslaget till landtbruksstyrelsen. Denna fråga angår
förändring af den centrala förvaltningen af veterinärväsendet.

Alltsedan ett ordnadt veterinärväsende i Sverige tillkom, hafva de
veterinära angelägenheterna varit anförtrodda åt samma myndighet, som
haft öfverinseendet öfver helsovården i riket, nemligen först sundhetskollegium
och sedermera medicinalstyrelsen.

Åtskilliga gånger under de senare årtiondena hafva emellertid förslag
bl Hvit framstälda i syfte att handläggningen af veterinärärendena
skulle till annan myndighet öfverflyttas.

Redan den komité, som år 1863 tillsattes för att afgifva förslag
till fullständigt ordnande af veterinärväsendet i riket, föreslog uti sitt
år 1865 afgifna betänkande, att för de veterinära angelägenheterna en
särskild, under civildepartementet lydande styrelse skulle inrättas. Såsom
skäl, hvarför veterinärärendena borde skiljas från dåvarande
sundhetskollegium, anfördes hufvudsakligen att, om också frändskapen
mellan sjukvården för rikets befolkning och husdjurssjukvården vore
ganska stor, dessa sjuk vårdsgrenar likväl vore till sina syften väsentligen
olika, i det att de högre intressen, som genom den förra^tillgodosåges,
vore för den senare skäligen främmande. Också hade i utlandet
den öfvertygelsen allmänneligen gjort sig gällande, att veterinärväsendet
och dess handhafvande borde vara ett från medicinalväsendet afskildt,
inom sig afslutadt helt. Dertill komme att någon gemensam medicinaltaxa
icke längre funnes, sedan särskild veterinärmedicintaxa faststälts,
samt att farmakopéns gemensamhet upphört genom utfärdandet af en
särskild veterinärfarmakopé. Den integrerande del, som veterinärväsendet
in loge bland föremålen för sundhetskollegii uppmärksamhet, vore
derjemte nog fristående för att utan olägenhet kunna från kollega
embetsverksamhet skiljas.

2. Veterinärväsendets

förläggande
under landtbruksstyrelsen.

20

Sjette hufvudtiteln.

Den veterinärstyrelse, hvars inrättande komitén föreslog, skulle utgöras
af en generaldirektör och chef samt två ledamöter, hvarjemte hos
styrelsen skulle, vara anstäld en sekreterare och ombudsman. '' Komitén
antog väl, att till chef för veterinärväsendet icke skulle utnämnas annan
än den, som egde allmän insigt i hithörande ämnen, men ansåg tillika
att veterinärkunskap icke borde uppställas såsom oeftergiflig! vilkor för
chefsbefattningen. Af ledamöterne skulle den ene eller öfverfältveterinären
utöfva närmaste chefskapet för det militära veterinärväsendet
samt den andre eller öfverlandsveterinären, jemte det han skulle vara
professor i husdjursskötsel vid veterinärläroverket i Stockholm, tillika
vara civilveterinärernes chef.

Komiténs förslag i denna del föranledde dock icke till någon vidare
åtgärd.

Yrkanden om veterinärärendenas afskiljande från medicinalstyrelsen
hafva, emellertid under senare tider upprepade gånger framkommit såväl
från jordbrukarnes sida som från veteriuärernes.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte år 1893 väcktes förslag
till åtgärder för veterinärväsendets ställande under landtbruksstyrelsens
inseende, och det utskott, som behandlade förslaget, hemstälde att, då
numera en styrelse för landets jordbruk blifvit inrättad, som borde om
möjligt kunna utsträcka sin verksamhet till alla grenar af jordbruket,
således äfven till det för kreatursskötseln så vigtiga veterinärväsendet,
ombuden måtte ingå till Eders Kongl. Maj:t med anhållan, att Eders
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida ej åtgärder borde vidtagas
för att åt landets veterinärväsende bereda fullt sakkunnig ledning
och huruvida detta ej kunde ske derigenom, att denna ledning anförtroddes
åt landtbruksstyrelsen, hvarest för detta ändamål borde insättas
en uti veterinärväsendet fullt hemmastadd tjensteman.

Uti underdånig skrifvelse den 14 november 1893 anhöllo ock hushållningssällskapens
ombud, att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida ej åtgärder borde vidtagas för att åt landets veterinärväsende
bereda en fullt sakkunnig och ändamålsenlig ledning.

I anledning af denna framställning inkom medicinalstyrelsen, till
följd af nådig remiss, med yttrande af direktionen för veterinärinstitutet
i Stockholm samt eget underdånigt utlåtande af den 2 februari 1894.

Direktionen för veterinärinstitutet, som i ärendet hört jemväl institutets
lärarekollegium, hemstälde, i likhet med nämnda kollegium, att
veterinärväsendet fortfarande måtte höra under medicinalstyrelsen samt
att såsom ledamot af denna styrelse måtte anställas en veterinär med
åliggande att bereda och inför styrelsen föredraga alla veterinärväsendet

21

Sjette hufvudtiteln.

rörande ärenden, i öfverläggning och beslut derom deltaga samt taga
initiativ till förbättringar i hithörande angelägenheter.

För egen del framhöll medicinalstyrelsen uti sitt berörda utlåtande
att, då missnöjet med styrelsens handläggning af veterinärärenden, om
ock obefogadt, dock, understöd! af några hushållningssällskap och hushållningssällskapens
församlade ombud, vore egnadt att framkalla misstroende
inom och utom landet till vårt veterinärväsende och det sätt,
hvarpå hithörande frågor behandlades, samt deraf kunde befaras förbud
mot utförsel af lefvande kreatur från Sverige till andra länder med
deraf följande nära nog oersättliga förluster för landets jordbrukare,
det vore af största vigt, att kraftiga åtgärder häremot vidtoges samt
att handläggningen af hithörande frågor, derest sådant funnes ändamålsenligt,
öfverflyttades från styrelsen till annan myndighet, nemligen antingen
landtbruksstyrelsen eller veterinärinstitutets lärarekollegium eller
vissa af dess ledamöter. Skulle emellertid intet af dessa förslag pröfvas
vara lämpligt och det fortfarande förblifva ett åliggande för medicinalstyrelsen
att handlägga veterinärärenden, hade styrelsen för sin del intet
att invända mot anställandet af en veterinär inom styrelsen.

Jemväl landtbruksstyrelsen hördes derefter i ärendet och afgaf den
10 februari 1894 underdånigt utlåtande, deruti styrelsen anförde hufvudsakligen
att, då inom medicinalstyrelsen saknades eu specialist inom
veterinärfacket, detta sannolikt vore anledningen till att styrelsens organisation
icke kunde ingifva det förtroende, som ansetts önskligt med
hänsyn till de frågors vigt, hvilka det i förevarande fall gälde. Det
kunde icke heller med fog förnekas, att saknaden af eu dylik specialist
inom medicinalstyrelsen verkligen utgjorde en brist i samma styrelses
organisation, som alldeles oberoende af det sätt, hvarpå veterinärväsendet
af styrelsen handhafts, borde med snaraste undanrödjas.
Hvad beträffade de alternativa förslag till ordnande af öfverstyrelsen
öfver veterinärväsendet, som af medicinalstyrelsen framstälts, funne
landtbruksstyrelsen sig icke kunna tillstyrka det förslag, som afsåge
ifrågavarande ärendens förläggande under veterinärinstitutets lärarekollegium
eller någon del deraf. Förutom att det icke gåfves någon som
helst säkerhet derför, att inom sagda kollegium alltid skulle finnas den
praktiska erfarenhet och administrativa duglighet, som erfordrades för
ett framgångsrikt utöfvande af den vigtiga verksamhet, hvarom här vore
fråga, skulle genom eu sådan anordning veterinärinstitutets lärare komma
att dragas ifrån sin egentliga uppgift, som afsåge vetenskapens odling
och undervisningen. En sådan anordning skulle således, utan vinst för
veterinäradministrationen, endast verka till skada för veterinärbildningen

22 Sjette liufvudtiteln.

inom landet. Deremot skulle landtbruksstyrelsen under viss förutsättning
för sin del icke hafva något att erinra mot veterinärväsendets förläggande
under styrelsen, om dess organisation underginge den förändring,
att en ledamot med speciel veterinärutbildning komme att deri
anställas. Den stora betydelse, som veterinärväsendet egde för den
praktiska landtbruksbedriften, det sammanhang detsamma både med andra
uppgifter, hvilkas lösning tillhörde styrelsen, samt det stora intresse
för ifrågavarande uppgifts lyckliga lösning, som derföre ovilkorligen
måste förutsättas alltid skola förefinnas hos landtbruksstyrelsen, allt
detta utgjorde lika många talande skäl för frågans lösning på nyss antydda
sätt, helst intet i styrelsens organisation skulle lägga hinder i
vägen för ett sådant ordnande af denna angelägenhet. Det oaktadt
tvekade icke styrelsen att för det dåvarande afstyrka denua lösning affrågan
af skäl att, då den ledamot, som i sådant fall skulle ingå i styrelsen
såsom föredragande af veterinärärenden, icke skulle kunna beredas
större fördelar än styrelsens öfrige ledamöter, någon skicklig och
lämplig person inom veterinärfacket efter all sannolikhet icke skulle
kunna förmås att mottaga en dylik befattning, och då denna förutsättning,
hvarförutan styrelsen skulle finna sig ur stånd att nöjaktigt fullgöra
det ifrågasatta uppdraget, sålunda icke för det dåvarande kunde
uppfyllas, syntes äfven ifrågavarande förslag böra förfalla. Under
sådana förhållanden syntes icke någon annan utväg för frågans lösning
finnas, än att veterinärväsendet fortfarande finge höra under medicinalstyrelsen,
der en ledamot med speciel veterinärbildning kunde på
förordnande ingå, intill dess frågan finge sin slutliga lösning.

Då detta ärende den 18 maj 1894 inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes,
behagade Eders Kongl. Maj:t föreskrifva, att en af Eders Kongl.
Maj:t dertill särskild! förordnad legitimerad veterinär skulle hos medicinalstyrelsen
deltaga i handläggningen af veterinärärenden; och har en
sådan veterinär sedermera alltjemt varit af Eders Kongl. Maj:t dertill
förordnad med godtgörelse af 2,400 kronor för år räknadt.

Nu har medicinalstyrelsen uti underdånig skrifvelse den 14 april
nästlidna år ånyo väckt fråga om befrielse för styrelsen från handläggningen
af veterinärärendena.

Innan jag emellertid öfvergår att redogöra för innehållet af denna
framställning, torde det tillåtas mig att här erinra om de åligganden,
hvilka jemlik! den för medicinalstyrelsen gällande instruktion tillkomma
styrelsen beträffande veterinärväsendet.

Dessa åligganden, hvilka afse såväl det civila som det militära
veterinärväsendet, äro:

23

Sjette hufvudtiteln.

att till ledning för vederbörande kommunalmyndighet, veterinär och
Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddela och låta i vederbörlig ordning
kungöra de råd och anvisningar, hvilka till förekommande och
hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren kunna erfordras
utöfver hvad gällande förordningar derom innehålla;

att på grund af berättelser eller rapporter från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
eller från veterinär för särskilda fall lemna erforderliga
anvisningar eller meddela sådana föreskrifter, hvartill styrelsen
enligt gällande förordningar kan vara befogad, eller ock om nödiga åtgärders
vidtagande göra underdånig framställning;

att tillse, att såväl i allmän tjenst anstälde, som andre veterinärer enligt
gällande instruktioner och förordningar behörigen fullgöra sina åligganden;

att vid svårare eller mycket utbredd farsot bland husdjuren förordna
extra veterinär att biträda vid sjukvården.

Härförutom åligger styrelsen, bland annat, att upprätta förslag till
besättande af vissa veterinärtjenster, att, då veterinärbefattning skall tillsättas
af embetsmyndighet eller allmän styrelse såväl som ock då sådan
befattning skall tillsättas af kommunalmyndighet, direktion eller enskild
och med befattningen tjenstårsberäkning är förenad, efter vederbörandes
derom gjorda anmälan, afgifva utlåtande om de sökandes kompetens och
skicklighet, samt att granska och låta betala veterinärers för verkstälda
tjensteresor och andra förrättningar inlemnade räkningar.

Uti nyssberörda underdåniga skrifvelse anför medicinalstyrelsen
följande:

Såsom landtbruksstyrelsen uti ofvan omförmälda underdåniga utlåtande
den 10 februari 1894 med all tydlighet uttalat, kunde det
sätt, hvarpå veterinärväsendet nu vore ordnadt, blott betraktas såsom
provisoriskt. Någon afsevärd förändring i sak af veterinärärendenas
behandling kunde dessutom icke anses hafva blifvit genom nådiga brefvet
den 18 maj 1894 vidtagen, emedan den till föredragande af veterinärärenden
inom medicinalstyrelsen antagne veterinären redan under
några år förut brukat af styrelsen mot särskild ersättning konsulteras
i alla vigtiga veterinärfrågor. Icke heller syntes man böra hängifva
sig åt förhoppningen, att den för förtroendet till landets veterinärväsende
så skadliga och derföre för vår kreatursexport så ytterst förderfbringande
agitationen mot medicinalstyrelsen, som, enligt hvad styrelse])
hade grundad anledning antaga, utgått från en del med styrelsen
af mer eller mindre privata skäl missnöjde veterinärer och som
visserligen, för eu tid, af brist på lämpliga agitationsmedel, upphört
att oroa hushållningssällskapen, skulle sluta förr än ledningen af vete -

24

Sjette hufvudtiteln.

rinärväsendet öfvergått i andra händer än medicinalstyrelsens. På dessa
grunder och då en föredragande för veterinärärenden syntes med bättre
skäl kunna förordnas att ingå såsom ledamot i landtbruksstyrelsen än
i medicinalstyrelsen, samt landtbruksstyrelsen endast af ekonomiska skäl
och under vissa förutsättningar afstyrkt denna lösning af frågan, men *
eljest icke haft något att deremot invända, tvekade medinalstyrelsen
icke att hemställa om veterinärärendenas öfverflyttande från styrelsen
till annan myndighet. Hvad särskildt anginge de militära veterinärärendena,
syntes dessa utan svårighet kunna handläggas i arméförvaltningens
sjukvårdsbyrå.

Såsom ytterligare skäl hvarför medicinalstyrelsen borde befrias från
handläggningen af veterinärärendena, framhåller styrelsen att det visat
sig, att dessa ärenden redan på grund af sin mängd väsentligt tyngde
på styrelsens arbeten.

Enligt i styrelsens skrifvelse meddelad uppgift hafva antalet till
styrelsen inkomna veterinärärenden under åren LÉ91—1896 utgjort:

Allmänna
veterinär-	Keseräkningar.	Summa.
ärenden.
342	126	468
449	135	584
647	145	792
632	162	794
728	166	894
826	211	1,037
vidare —	att många af dessa

1891 .........................................

1892 ....................................

1893 ........................................

1894 ..................................

1895 ........................

1896 .........................................

Dertill komme — yttrar styreis

den vore af den natur, att de mastc uauuioggaa meu utan »lursLa, BiiyLiusamhet
på grund af den stora betydelse de egde för landets ekonomi,
hvarvid icke kunde undvikas, att afgörandet af andra vigtiga ärenden
inom styrelsen mången gång blifvit fördröjdt.

På grund af hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört har styrelsen hemstält,
att Eders Kongl. Maj:t måtte förskrifva den ändring af nådiga
instruktionen för styrelsen den 2 november 1877, att styrelsen befriades
från handläggandet af ärenden rörande veterinärväsendet. Från medicinalstyrelsens
beslut om aflåtande till Eders Kongl. Maj:t af ifrågavarande
skrifvelse var dåvarande föredraganden af veterinärärenden i så måtto
skiljaktig, att han ansåg styrelsen böra förorda, att för handläggningen
af de civila veterinärärendena skulle inrättas en särskild byrå, der en
framstående veterinär borde anställas såsom byråchef med biträde af en
yngre veterinär såsom amanuens, samt att denna byrå äfven skulle få i

Sjette hufvudtiteln. 25

uppdrag att ordna de ifrågasatta åtgärderna till tuberkulosens bekämpande
bland husdjuren.

Sedan medicinalstyrelsens ifrågavarande skrifvelse inkommit, hafva
särskilda framställningar uti förevarande ämne gjorts af dels svenska
veterinärläkareföreningen och dels Stockholms veterinärsällskap.

Svenska veterinärläkareföreningen har uti sin skrifvelse till en början
lemnat en kortfattad redogörelse för huru veterinärväsendet är ordnadt
uti åtskilliga främmande länder; utvisande denna redogörelse,
att i Danmark det civila veterinärväsendet lyder under departementet
för det inre, och att i spetsen för detsamma står ett veterinärt sundhetsråd,
sammansatt af sex personer, de fleste lärare vid veterinärskolan;
att i Norge veterinärväsendet likaledes lyder under departementet för
det inre, inom hvilket finnes ett särskildt veterinärkontor med tillhörande
laboratorier; att i Finland en särskild veterinär finnes anstäld i
medicinalstyrelsen; att i England finnes ett särskildt veterinärdepartement
inom landtbruksdepartementet; att i Holland direkt under inrikesministeriet
står en »adviseur», som kallar till råds de för de 11 provinserna
anstälde 9 distriktsveterinärerne jemte direktören för veterinärskolan
i Utrecht; att i Belgien inom ministeriet för jordbruk, industri
och allmänna arbeten finnes en särskild afdelning för veterinärärenden
med särskild chef; att i Frankrike likaledes inom åkerbruksministeriet
finnes en särskild byrå för veterinärärenden med chef och souschef
samt dessutom en »comité consultative des epizooties», bestående af 16
medlemmar; att, jemte det för hela tyska riket finnes under inrikesministeriet
»das kaiserliche Gesundheitsamt», till hvilket äfven veterinärväsendet
hör, hvarje land har sin särskilda veterinärorganisation; att sålunda
i Preussen närmast under åkerbruksministern står en teknisk deputation
för veterinärväsendet, hvarjemte i hvarje af Preussens 14 provinser
finnes ett medicinalkollegium, bestående af minst 5 ledamöter, deraf en
veterinär, utnämnd af kultusministern; samt att i Sachsen närmast inrikesministeriet
står en kommission för veterinärväsendet, bestående åt
en kongl. kommissarie samt 3 professorer vid veterinärskolan.

Vidare anför veterinärläkareföreningen : ett förläggande af veterinärledningen
till landtbruksstyrelsen harmonierade icke med de principer,
man i främmande länder ansett sig böra följa dervid, och det skulle
möjligen kunna tydas såsom ett underskattande af betydelsen af vårt
lands veterinärväsen uti dess helhet att förlägga dess ledning under en
icke ministeriel myndighet, som, sådan den nu gestaltade sig, icke räknade
en enda fackman inom sig och således icke heller a priori kunde
anses representera någon veterinärfackbildning. Den skulle för att

Bill. till It i kull. Blot. 1898. 1 Hand. 1 A/d. 1 lläft. 4

26

Sjette hufvudtiteln.

komma derhän nödgas adjungera en eller flera fackmän med sig och
helst det senare, ty vårt veterinärväsende hade nått en sådan utveckling
och de särskilda grenarne af detsamma så specialiserats, att en
enda person icke mera kunde beherrska den i sin helhet; och på den
veterinär, som skulle ensam handlägga veterinärärendena i landtbruksstyrelsen,
måste man ställa större fordringar på mångsidighet i hans
veterinärbildning, än någon nu lefvande svensk veterinär rimligen kunde
anses fylla. En vädjan i hvarje särskild! mera svårtydbart fall till
veterinärinstitutets lärarekollegium skulle göra hela apparaten allt för
omständlig och långsamt fungerande, ty mångfaldiga gånger kräfde
veterinärärendena omedelbar handläggning, framför allt vid utbrottet
af smittosamma sjukdomar bland husdjuren, då hvarje tidspillan kunde
blifva ödesdiger och ett felgrepp hafva de mest betänkliga följder med
sig för husdjursskötseln och exporten. I hvarje fall syntes en omorganisation
af veterinärledningen nödvändiggöra, att mer än en fackman
anstäldes uti den styrelse, som finge sig ledningen anförtrodd. Helst
borde tre ledamöter ingå uti en sådan styrelse. Veterinärärendenas
mängd, hvilken antagligen ytterligare komme att ökas, skulle helt visst
verka tyngande pa landtbruksstyrelsens arbete, likasom den nu gjorde
det på medicinalstyrelsens; och om en reorganisation af veterinärväsendet
skulle komma till stånd, borde det ordnas så, att det kunde på
tillfredsställande sätt fungera för en längre . tid framåt. Medicinalstyrelsen
representerade emellertid otvifvelaktigt fackmannabildning i
långt högre grad än landtbruksstyrelsen och egde dessutom på grund
af mångårig erfarenhet vana vid handläggningen af veterinärärenden,
hvarförutom på sina ställen i utlandet veterinärväsendet handhades af
en medicinalstyrelsen motsvarande myndighet. Veterinärläkareföreningen
ansåge derför önskvärdt att, för den händelse en reorganisation
åt den veterinära ledningen skulle komma att genomföras, den veterinära
administrationen blefve anförtrodd åt en direkt under civildepartementet
subordinerande och af fackmän sammansatt veterinärstyrelse,
eller, om detta icke funnes lämpligt, att veterinärärendena fortfarande
finge handläggas uti medicinalstyrelsen och der föredragas af fackman,
som uteslutande hade att egna sig åt detta uppdrag.

Stockholms veterinärsällskap har uti sin omförmälda skrifvelse i ämnet
likaledes tramhallit önskvärdheten af att, derest en förändring komme
till stånd, en särskild styrelse eller byrå under civildepartementet inrättades,
samt att till denna äfven öfverlemnades ledningen af försöken
med tuberkulin och dermed sammanhängande åtgärder.

''dill följd af nådig remiss har sedermera landtbruksstyrelsen den

27

Sjette hufvudtiteln.

30 oktober 1897 uti detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande; och
har styrelsen deruti anfört följande:

Redan vid den tid, då 1865 års komitéutlåtande afgifvits, hade
veterinärerna sjelfva på fyrfaldiga sätt uttryckt önskan om veterinärväsendets
skiljande från sundhetskollegium, liksom äfven framställningar
i enahanda syfte, som komitén framstält, sedermera blifvit gjorda.
De åsigter, som såväl af komitén som från veterinärernes sida blifvit
uttalade, ginge dock i den riktning, att ett särskilt embetsverk borde
för sagda ärendens behandling inrättas, der den speciela veterinärbildningen
skulle vara så starkt representerad, att veterinära hänsyn komme
att vid afgörandet af föreliggande frågor göra sig fullt tillräckligt gällande.
Det borde dock härvid ihågkommas, att vid den tid, då sagda
komité afgifvit sitt utlåtande, något redan bestående embetsverk icke
förefunnits, till hvilket veterinärväsendet kunde öfverflyttas, och då
komitén icke ansett sig kunna uppställa speciel veterinärkunskap såsom
något oeftergiflig^ vilkor för chefsbefattningen i det embetsverk, som
enligt komiténs åsigt skulle för ändamålet upprättas, och der tvenne
examinerade veterinärer skulle ingå såsom ledamöter och frågorna kollegialt
afgöras, kunde det ej med full bestämdhet afgöras, huru komitén
skulle förhållit sig till ett förslag om veterinär väsendets öfverflyttande
till ett embetsverk, om ett sådant förefunnits, till hvars vårdnad husdjursskötseln
i öfrigt och dermed sammanhängande ekonomiska frågor
hörde.

Om ett särskildt centralt embetsverk för veterinärväsendet skulle
upprättas, syntes det knappast numera kunna sättas i fråga, att detta
skulle erhålla kollegial form, utan syntes det oeftergifligen böra inrättas
i enlighet med det så kallade byråsystemet, enär de frågor, som ett
sådant embetsverk skulle komma att handlägga, ofta vore af sådan beskaffenhet,
att de kräfde omedelbar handläggning och derföre icke kunde
underkastas den mera långsamma och omständliga behandlingen i ett
kollegium. Med deras uppfattning, som åstundade inrättandet af ett
särskildt dylikt embetsverk för veterinärärendena, syntes det emellertid
icke öfverensstämma att till chef för samma embetsverk skulle kunna
utses någon annan än en examinerad veterinär, tv i annat fall syntes
det icke finnas något skäl, hvarföre icke ifrågavarande ärenden skulle
kunna anförtros åt en redan bestående styrelse, hvari såsom föredragande
ledamot inginge en veterinär. Inrättandet af ett sådant embetsverk,
der det slutliga afgörandet af frågorna sålunda skulle komma att
läggas i en veterinärs hand, skulle dock, enligt landtbruksstyrelsens
uppfattning, möta stora svårigheter och lätt kunna föranleda dertill, att

28

Sjette liufvudtiteln.

den djuruppfödande allmänheten, särskildt landtmännen, till hvilkas
åskådning i förevarande afseende den största hänsyn syntes böra tagas,
ogerna och endast med motvilja komme att underkasta sig de föreskrifter,
som från ett sådant embetsverk utginge, till grund hvarför
gifvetvis komme att ligga den föreställningen, att afgörandet icke komme
att bero på och ledas af de praktiska hänsyn, som i förevarande fall
otvifvelaktigt borde uppställas såsom normen för samma afgörande,
utan att omsorgen om husdjurssjukvården komme att mer eller mindre
betraktas såsom sjelfändamål och icke såsom medel för det ekonomiska
intresset samt endast af detta skäl icke förtjena fullt förtroende. Derigenom
skulle också en sådan styrelses verksamhet till en stor del förfelas,
enär ett af de förnämsta vilkoren för ett lyckligt och framgångsrikt
arbete af den ekonomiska förvaltningen bestode deri, att den uppbures
af de enskilda näringsidkarnes förtroende. Af detta skäl ansåge
landtbruksstyrelsen, att under närvarande förhållanden och så länge
meningen bland landtmännen vore enig om det olämpliga deri, att den
veterinära förvaltningen gjordes så att säga sjelfständig, också tanken
på upprättandet af ett sådant embetsverk borde förfalla.

Då förslaget att öfverlemna ifrågavarande ärenden åt veterinärinstitutets
lärarekollegium eller någon delegation deraf, på sätt styrelsen
uti sitt den 10 februari 1894 afgifna underdåniga utlåtande framhållit,
under inga vilkor kunde af styrelsen förordas, samt medicinalstyrelsen
uttryckligen förklarat sig anse, att samma styrelse icke vore den rätta
myndigheten att handlägga itrågavarande ärenden, och inrättandet af
ett särskildt embetsverk för dessa frågor icke under nuvarande förhållanden
borde ifrågakomma, syntes ingen annan utväg återstå, än att
veterinärärendena öfverflyttades till landtbruksstyrelsen, dock med undantag
af de militära veterinärärendena, hvilka borde öfverlemnas till
arméförvaltningens sjuk vårds byrå. Visserligen hade landtbruksstyrelsen
förut afstyrkt, vidtagandet af en sådan åtgärd, hvartill skälet hufvudsakligen
varit att med de nuvarande lönerna för landtbruksstyrelsens
ledamöter det icke läte sig göra att i styrelsen få anstäld en fullt
skicklig och erfaren veterinär såsom föredragande för sagda ärenden;
och visserligen hölle styrelsen fortfarande på det bestämdaste före, att
styrelsen endast under vilkor af tillräcklig ersättning åt en föredragande
af veterinärärenden vore i stånd att öfvertaga vården om det
civila veterinärväsendet, men med hänsyn till den af styrelsen gjorda,
af mig här förut anmälda framställning om beredande af ökade löneförmåner
för styrelsen och då styrelsen medelst erbjudande af deri
för ledamot föreslagen aflöning (6,400 kronor om året) ansåge sig

29

Sjette hufvudtiteln.

kunna förvärfva en lämplig person att i styrelsen föredraga veterinärärendena,
saknade styrelsen numera anledning att afstyrka öfverflyttandet
af veterinärärendena till styrelsen, under förutsättning att samma
löneförmåner beviljades nu ifrågavarande ledamot.

Skulle de härför erforderliga medlen beviljas och i landtbruksstyrelsen
sålunda kunna såsom ledamot och föredragande anställas en fullt
kompetent person, skulle med afseende å det nära sammanhang, som
veterinärärendena egde med åtskilliga andra till landtbruksstyrelsens
handläggning hörande ärenden och det förtroende, som landtbruksstyrelsen
borde kunna hos landtmännen påräkna, den af medicinalstyrelsen
föreslagna utvägen för ordnandet af veterinäradministrationen kunna
anses såsom en lycklig lösning af frågan. Det borde dock alltid stå
landtbruksstyrelsen öppet att i förekommande frågor inhemta yttrande
af veterinärinstitutets lärarekollegium, liksom brukligt varit under den
tid medicinalstyrelsen haft ifrågavarande angelägenhet om hand. Någon
vidare utvidgning af styrelsen för öfvertagandet af sagda ärenden skulle
ej heller erfordras, utan kunde dessa expedieras i likhet med styrelsens
öfriga ärenden under ledning af vederbörande tjensteman i styrelsen
och med biträde af styrelsens kansli. Deremot syntes en ökning af
styrelsens expensanslag blifva erforderlig för bestridande af vikariatsersättning,
kostnader för extra biträden, renskrifning m. m., en ökning
som styrelsen likväl icke ansåge behöfva bestämmas högre än till 1,000
kronor.

På grund af hvad landtbruksstyrelsen sålunda anfört, har styrelsen
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta nådig proposition
med förslag att, för beredande af möjlighet för styrelsen att
från och med år 1899 öfvertaga vården om det civila veterinärväsendet,
i styrelsens stat från och med samma år upptoges dels aflöning för en
ledamot och föredragande för veterinärärenden med 6,400 kronor, deraf
4,400 kronor i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar, med rätt
till ett ålderstillägg om 600 kronor, dels ock det belopp af 1,000 kronor,
hvarmed styrelsens expensanslag, under förutsättning att ifrågavarande
ärenden af styrelsen öfvertoges, borde enligt det föregående höjas.

Slutligen har frågan om ordnande af den centrala ledningen af
veterinär väsendet äfven varit föremål för behandling vid hushållningsskapens
ombuds möte i Stockholm nästlidna år. Uti eu vid mötet väckt
motion föreslogs nemligen, att ombuden måtte besluta att i underdånig
skrifvelse hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
med första och helst redan under näst sammanträdande riksdag
framlägga sådant förslag, som afsåge den veterinära administrationens

30

Sjette hufvudtiteln.

anförtroende åt en direkt under civildepartementet subordinerande, af
tre fackmän bestående styrelse. Det utskott, till hvars behandling
nämnda motion öfverlemnats, uttalade sig jemväl uti den af motionären
angifna riktning samt hemstälde till ombuden om aflåtande till Eders
Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse med anhållan att Eders Kongl.
Maj:t. täcktes med det första framlägga sådant förslag, som afsåge den
veterinära administrationens anförtroende åt en direkt under civildepartementet
subordinerande sakkunnig styrelse. Såsom skäl för en
dylik lösning af frågan åberopades såväl uti motionen som uti utskottets
utlåtande hufvudsakligen detsamma, som af svenska veterinärläkareföreningen
uti dess ofvan omförmälda framställning i ämnet anförts.

Då emellertid berörda utskottsutlåtande den 8 november 1897 af ombuden
till behandling förehades, blefvo, sedan upplysning lemnats derom,
att landtbruksstyrelsen redan ingått till Eders Kongl. Maj:t med framställning
om sådan omorganisation af styrelsen, att den skulle kunna
emottaga behandlingen af de veterinära ärendena, samt åtskillig diskussion
i ämnet egt rum, såväl motionen som utskottets hemställan af
ombuden utan votering afslagna.

Att den år 1894 vidtagna anordning för handläggningen af veterinärärendena,
om än utgörande en väsentlig förbättring af förut rådande
förhållanden, icke skulle kunna för framtiden blifva tillfyllest,
har helt naturligt varit att förutse. I betraktande å ena sidan af den
betydande, ökningen under senare åren af nämnda ärendens antal och
å andra sidan af den erkända vigt, som ligger uppå att dessa ärenden
behandlas icke allenast med skyndsamhet utan derjemte med synnerlig
omtanke och sakkunskap, synes det mig tydligt att för deras behöriga
beredning och föredragning redan nu måste kräfvas mera tid och arbetskraft,
än man rimligtvis kan begära af den veterinär, som enligt
gällande bestämmelser skall i medicinalstyrelsen handlägga hithörande
frågor.

Icke allenast är den godtgörelse, som ansetts böra denne veterinär
tillerkännas, alltför låg med hänsyn till de sig alltjemt ökande göromålen.
Ett missförhållande endast i detta afseende skulle väl kunnat
athjelpas, utan att derför någon förändring beträffande veterinärärendenas
behandling behöfde ifrågasättas. Dertill kommer emellertid ock
att, med hänsyn till den betydelse veterinärväsendet har för jordbruksnäringen
i vårt land samt den deraf följande ansvarsfullheten
af de åligganden, som tillkomma en föredragande af veterinärärenden
uti det embetsverk, som har den centrala ledningen af veterinärväsen -

31

Sjette hufvudtiteln.

det sig anförtrodd, det icke kan anses lämpligt eller skäligt, att denne
föredragande i längden skall bibehållas vid en så osäker tjensteställning,
som han i egenskap af tillfälligt förordnad ledamot i embetsverket
måste intaga. Denna omständighet innebär, i betraktande särskildt
af veterinärväsendets hastiga utveckling, utan tvifvel i och för sig fullt
tillräckliga motiv för eu snar förändring af de uti förevarande afseende
nu rådande förhållanden, och synes den mig derföre ock utgöra ett
mycket talande skäl för att den definitiva lösningen af den sedan så
många år tillbaka väckta men tills nu alltjemt undanskjutna frågan om
ändrad organisation af ledningen för veterinärväsendet så vidt möjligt
påskyndas. För angelägenheten häraf tala i öfrigt icke allenast ofvan
omförmälda framställningar i dylikt syfte utan äfven andra uttalanden
i ämnet, som gjorts af i frågan närmast intresserade. Jag tvekar
derför icke heller att nu upptaga frågan i hela dess vidd.

För densammas utveckling och de vigtigare bland de förslag till
densammas lösande, som under årens lopp blifvit framstälda, har jag
här ofvan redogjort; och framgår af denna redogörelse, att uti dessa
förslag förordats öfverflyttning från medicinalstyrelsen till annan myndighet
af veterinärärendena. Såsom ett berättigadt skäl för en sådan
åtgärd kan jag dock icke godkänna de anmärkningar, som framstälts
mot medicinalstyrelsens ledning af veterinärärendena. Hittills vunnen
erfarenhet vittnar tvärtom, efter min mening, derom att styrelsen för
veterinärväsendet handhafts med både intresse, kraft och sakkunskap.

Vid den mot medicinalstyrelsen från vissa håll bedrifna agitation
borde således enligt min åsigt icke heller fästas afseende, derest icke
beklagligt nog de upprepade beskyllningarne mot medicinalstyrelsen
för bristande intresse och sakkunskap vid veterinärärendenas behandling
såväl inom som utom landet väckt ett misstroende mot ledningen
af vårt veterinärväsende, som, om det än icke i och för sig
bör föranleda dertill att veterinärärendena undandragas styrelsens handläggning,
dock, då eu ändring af nämnda ledning i öfrigt ansetts lämplig,
icke torde kunna vid denna frågas afgörande lemuas obeaktadt.

Beträffande de särskilda förslag till frågans lösning, hvilka framstälts,
finner jag mig i likhet med landtbruksstyrelsen och på de af
denna styrelse anförda skäl icke kunna förorda vare sig inrättandet af
ett särskildt embetsverk för veterinärärendenas handläggning eller deras
öfverlemnande till lärarekollegiet vid veterinärinstitutet eller några bland
kollegiets ledamöter. Den särskilda sakkunskap, som lärarekollegiet
besitter, kan, på sätt landtbruksstyrelsen framhållit, lämpligare tillgodogöras
derigenom, att det lemnas öppet för den administrativa myndighet,

32

Sjette hufvudtiteln.

som får veterinärärendena sig anförtrodda, att i förekommande speciela
frågor inhemta yttrande af kollegiet.

De förslag, som åsyfta inrättandet af en särskild byrå för veterinärärenden
inom civildepartementet, anser jag ännu mindre böra vinna
bifall. Att förläna en dylik byrå sjelfständig beslutanderätt skulle ej stå
i öfverensstämmelse med grunderna för vår administration, och mot en
sådan anordning tala i öfrigt samma skäl, som anförts mot inrättandet
af ett fristående embetsverk. Om åter handläggningen af veterinärärendena
skulle uppdragas åt en byrå utan dylik beslutanderätt, komme
detta tydligen att innebära, att afgörandet af hithörande frågor, i den
mån de ej skulle anmälas inför Konungen i Statsrådet, skulle åligga
chefen för civildepartementet, en anordning likij olämplig ur praktisk
hänsyn som för departementschefen betungande.

Endast två möjligheter till en nöjaktig lösning af frågan synas mig
derföre återstå, nemligen att veterinärärendena antingen fortfarande bibehållas
af medicinalstyrelsen eller ock öfvertagas af landtbruksstyrelsen,
samt att, hvilkendera styrelsen kommer att utöfva inseendet öfver veterinärväsendet,
i denna styrelse en ordinarie ledamotsplats för dessa ärendens
handläggning inrättas.

Den medicinska sakkunskap, som finnes inom medicinalstyrelsen
representerad, gör det ur djursjukvårdens synpunkt otvifvelaktigt mest
önskvärdt, att veterinärärendena fortfarande blifva der handlagda. Härför
talar dessutom det samband, som i många fall förefinnes mellan veterinära
frågor och den allmänna hygienen, likasom äfven att, nämnda
styrelse genom mångårig behandling af dessa ärenden vunnit en synnerligen
rik erfarenhet uti hithörande ämnen. För öfverflyttning till landtbruksstyrelsen
af öfverinseendet öfver veterinärväsendet kunna å andra
sidan äfven kraftiga skäl anföras. Då för 20 år tillbaka veterinärärendena
öfverlemnades från ecklesiastikdepartementet till civildepartementet,
motiverades denna förändring, bland annat, dermed att det departement,
som hade att handlägga frågor rörande landtbruket, äfven borde
öfvertaga det dermed nära sammanhängande veterinärväsendet. Samma
skäl har nu anförts för att den centrala ledningen af veterinärväsendet
bör öfverflyttas till landtbruksstyrelsen, och den fortfarande giltigheten
deraf låter sig icke bestridas. För den boskapsskötsel idkande landtbefolkningen
måste det naturligtvis vara af största vigt att de veterinära
frågornas afgörande och särskildt veterinärförfattningarnas tillämpning
anförtros åt eu myndighet, som har blick för och intresse af att,
på samma gång djursjukvården på intet sätt försummas, sådana åtgärder,
som kunna leda till landtmannens onödiga betungande, undvikas;
och för ett riktigt handhafvande ur dessa synpunkter af vården

33

Sjette hufrudtiteln.

om veterinärväsendet torde otvifvelaktigt landtbruksstyrelsen erbjuda de
bästa garantier. Dertill kommer att genom öfverflyttningen till landtbruksstyrelsen
af veterinärärendena det nu rådande misstroendet mot
ledningen af veterinärväsendet, som, hvilketdera alternativet man än
väljer, icke torde kunna omedelbarligen helt och hållet utrotas, måste
antagas komma att särskildt inom landet, hvilket lärer få anses vigtigast,
väsentligen minskas.

Den leinnade redogörelsen för förhållandena i utlandet visar ock, att i
England, Belgien, Frankrike och Preussen veterinärärendena i afseende å
centralförvaltningen handläggas i nära samband med jordbruksärendena.

Vid öfvervägande af skälen för det ena eller andra af de två ifrågavarande
alternativen har det synts mig, att de, som tala för veterinärväsendets
förläggande till landtbruksstyrelsen, böra tillerkännas afgörande
betydelse, helst det i enlighet med bestående förvaltningsgrundsatser
icke möter någon svårighet för landtbruksstyrelsen att i veterinärärende,
som berör den allmänna hygienen, begära medicinalstyrelsens skriftliga
utlåtande eller ock sammanträda med densamma, så att ärendet må af
båda styrelserna gemensamt handläggas; och då härtill kommer, att både
medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen ansett en sådan förändring
ändamålsenlig, finner jag mig, efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet,
böra dertill gifva mitt förord.

I likhet med nämnda myndigheter anser jag landtbruksstyrelsens befattning
med veterinärärendena böra omfatta endast det civila veterinärväsendet.
Frågan om det militära veterinärväsendets förläggande till
arméförvaltningens sjukvårdsbyrå har redan på landtförsvarsdepartementets
föredragning understälts Eders Kong! Maj:ts pröfning.

I öfverensstämmelse med de af mig förut uttalade åsigter finner
jag derför, att för handläggning uti landtbruksstyrelsen af de civila
veterinärärendena en ny ledamotsplats uti nämnda embetsverk bör från
och med ingången af år 1899 inrättas.

Hvad beträffar den aflöning, som bör den nye ledamoten tilldelas, lärer
det af de skäl landtbruksstyrelsen anfört icke kunna ifrågasättas att
bestämma denna till lägre belopp, än som föreslagits att utgå till öfriga
ledamöter uti styrelsen.

Någon afsevärdt ökad kostnad för statsverket skulle härigenom icke
komma att uppstå. Förutom de göromål beträffande det civila veterinärväsendet,
som ålegat föredraganden af veterinärärenden i medicinalstyrelsen,
skulle nemligen den nya ledamoten i landtbruksstyrelsen jemväl
komma att öfvertaga handläggningen af ärenden rörande försök med
tuberkulin och deraf betingade åtgärder; och för sistnämnda ärendens

Bih. till lUkad. Prot. IMU. 1 Samt. 1 Afd. 1 UäfL. 5

34

Sjette hufvudtiteln.

behandling har, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, den 15
oktober 1897 i nåder förordnats en legitimerad veterinär att intill den
1 januari 1899 tjenstgöra såsom ledamot i landtbruksstyrelsen mot åtnjutande
af ett arfvode af 4,000 kronor för år räknadt.

Hvad slutligen angår den af landtbruksstyrelsen begärda förhöjning
med 1,000 kronor af styrelsens expensanslag, har jag deremot intet
annat att erinra, än att denna förhöjning torde komma att visa sig väl
knapp. Förslaget i denna del lärer nemligen hafva tillkommit under
förutsättning att den af styrelsen i sammanhang med framställningen
om höjning af lönerna åt styrelsen begärda ökning af samma anslag
från 5,000 kronor till 10,000 kronor blefve till fullo beviljad. Då detta
af förut angifna skäl icke kunnat af mig tillstyrkas, måste derför ifrågasättas,
huruvida icke veterinärärendenas öfverflyttande bör föranleda eu
något större ökning af ifrågavarande anslag än styrelsen föreslagit eller
med ytterligare 1,500 kronor för anställande af en amanuens åt den
nye ledamoten. Jag finner mig således böra förorda en ökning för
ifrågavarande ändamål af landtbruksstyrelsens expensanslag med ett
belopp af 2,500 kronor.

På grund af hvad jag nu anfört beträffande behofvet af ökadt anslag
åt landtbruksstyrelsen ej mindre för ett behörigt fullgörande af
denna styrelse nu åliggande göromål än äfven för möjliggörandet af
de civila veterinärärendenas öfverflyttning till densamma, tillstyrker jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva,

dels att i den för landtbruksstyrelsen faststälda stat må, i stället
för nu upptagna aflöningar för öfverdirektören och chefen, fiskeriinspektören,
två byråingeniörer och sekreteraren, med bibehållande af nu gällande
vilkor för aflöningars åtnjutande uppföras aflöningar för generaldirektören
och chefen med 9,000 kronor, deraf 6,200 kronor i lön och
2,800 kronor i tjenstgöringspenningar, samt för en hvar af fyra byråchefer
med 6,400 kronor, deraf 4,400 kronor i lön, som efter fem år
kan höjas med 600 kronor, och''2,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
dels att i staten för landtbruksstyrelsen må upptagas aflöning för
ytterligare en byråchef till samma belopp och med enahanda ålderstillägg
som för öfrige byråchefer i styrelsen,

dels ock att det i staten för landtbruksstyrelsen upptagna anslag å

5,000 kronor till extra biträden, vikariatsersättning och expenser förhöjes
med 3,500 kronor eller till 8,500 kronor;

kommande i händelse af bifall härtill anslagstiteln »landtbruksstyrelsen»
att höjas med 21,500 kronor eller sålunda från dess nuvarande
belopp 28,800 kronor till 50,300 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

35

Skiften och afvittringar.

I underdånig skrifvelse den 24 november 1897 har landtmäteristyrelsen
beräknat kostnaderna för afvittringen under år 1899 till 29,900
kronor för Vesterbottens län och till 50,000 kronor för Norrbottens län.
Enligt . hvad styrelsen tillika upplyst, är den vid 1898 års slut påräkneliga
behållningen å anslagen till skiften och afvittringar jemte 1899
års ordinarie anslag för samma ändamål tillräcklig att betäcka dessa
kostnader, hvadan något extra anslag för afvittringsarbetenas fullföljande
under år 1899 icke är behöflig!.

Jag inskränker mig derföre till att, i enlighet med hvad landtmäteristyrelsen
i ofvanberörda skrifvelse hemstält, tillstyrka att, på det att
afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens län äfvensom
föredraganden af afvittringsärendena i sistnämnda län må för år 1899
komma i åtnjutande af samma aflöningsförmåner, som hittills varit dem
beviljade, Eders Kong!. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att medgifva, att de belopp, hvarmed inkomsterna af tjensten under
år 1899 för afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor för dem, som tillhöra
första lönegraden, och 3,000 kronor för dem, som på grund af ålder
i tjensten åtnjuta arfvodesförhöjning, må desse tjenstemän godtgöras af
anslagen till storskiftes- och afvittringsverken; och att för år 1899 åt
föredraganden af afvittringsärendena i Norrbottens län samt till skrifbiträde
åt honom bevilja en tillökning af 400 kronor i det åt honom
anslagna belopp.

Statens jernvägstraflk.

Då Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1897, angående lönereglering
för personalen vid statens jernvägar, tillkännagaf, att Riksdagen i
de flesta hänseenden icke haft något att erinra emot det förslag till
lönereglering för ifrågavarande personal, som framlagts genom Eders
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen den 29 nästförutgångna januari,
meddelade Riksdagen emellertid tillika, att Riksdagen i vissa uppgifna
hänseenden fattat beslut, afvikande från Eders Kongl. Majds förslag.
Detta var, bland andra, fallet med aflöningar för banvakter, för hvilka
Eders Kongl. Majd föreslagit ett lägsta arfvode af 480 kronor och ett

[5.]

Godtgörelse
åt afvittringslandtmätare

m. m.

[6.]

Löneförbättring
åt stationskarlar.

36

Sjette hufvudtiteln. ,

högsta arfvode af 600 kronor, men Riksdagen, med anledning af en inom
densamma gjord framställning, för sin del beslutat, att högsta arfvodet
skulle utgöra 660 kronor. För sig taget vore intet att erinra mot denna
aflöningsförbättring, och Eders Kongl. Maj:t har ock, på min hemställan,
intagit föreskrift om detta till 660 kronor bestämda högsta arfvode för
banvakter uti det nådiga aflöningsreglemente för tjenstemän och betjente
vid statens jernvägar, som den 15 oktober 1897 utfärdats. Men
det har icke kunnat undvikas, att den af Riksdagen vidtagna förhöjning
i banvakternas löneförmåner vållat rubbning i den upprättade lönestatens
behöriga afvägning med hänsyn till betjentes inbördes aflöningsförhållanden.

Denna olägenhet har gifvit jernvägsstyrelsen anledning att uti
underdånig skrifvelse den 20 december nästlidna år framhålla, hurusom
Riksdagens omförmälda beslut om aflöningsförhöjning för banvakter, enligt
styrelsens förmenande, såsom en ovilkorlig konseqvens förde med
sig löneförhöjning jemväl för stationskarlarne.

Rörande deras aflöningsförhållanden och de bemödanden, som tidigare
gjorts att förskaffa dem förbättrade aflöningsvilkor, har jernvägsstyrelsen
hufvudsakligen meddelat följande:

Redan i sitt underdåniga utlåtande den 21 december 1891 i anledning
af underdånig framställning om förbättrade lönevilkor för stationskarlspersonalen
hade styrelsen framhållit, att en förbättring af denna
personals lönevilkor i vissa fall vore önskvärd och behöflig dels till följd
af dyrare lefnadsförhållanden å vissa orter och dels med hänsyn till
vissa stationskarlars mera maktpåliggande, intelligens, duglighet och
påpasslighet kräfvande göromål, såsom spårvexlingar vid större stationer,
och att derför det högsta arfvodet, 660 kronor om året, hvilket kunde
tilldelas en stationskarl, ej kunde anses tillfyllest, men att emellertid
styrelsen för det dåvarande icke ansåge sig kunna förorda någon förändring
i uppgifna fall af stationskarlarnes lönevilkor, så länge banvakterna
vid statens jernvägar befunne sig i en än sämre ställning.

Jernvägsstyrelsen meddelar derefter, hurusom både uti styrelsens
underdåniga skrifvelse den 26 november 1892 med förslag till nytt
aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar och uti 1893
års jernvägskomités förslag till sådant aflöningsreglemente maximiarfvodet
för stationskarl med vanlig tjenstgöring upptagits till 660 kronor.
Styrelsen hade derjemte föreslagit ett maximiarfvode af 720 kronor för
vexelkarlar, magasinskarlar och signalkarlar äfvensom ett tilläggsarfvode
af 60 kronor för station skarlar efter viss längre tids tjenstgöring i
Norrland, hvaremot komitén inskränkte sig till att föreslå ett tilläggs -

37

Sjette hufvudtiteln.

arfvode af 60 kronor för den stationskarlspersonal, som användes till
vexel-, signal- eller magasinstjenst vid större station.

Sedan uti den ofvan omförmälda propositionen uti ifrågavarande
hänseende intagits förslag i enlighet med komiténs uttalanden, hade,
anför jernvägsstvrelsen vidare, motion vid riksdagen väckts om högsta
arfvodets bestämmande till 780 kronor. I anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut hade frågan om högsta arfvodet för stationskarlar blifvit
föremål för gemensam votering; och vid omröstning öfver voteringspropositionen
hade Första Kammarens beslut om arfvodets bestämmande
till 660 kronor med tre rösters öfvervigt segrat öfver Andra Kammarens
beslut om arfvodets fastslående till 780 kronor. Uti en vid statsutskottets
förslag till voteringsproposition fogad reservation hade emellertid
framhållits, att såsom sammanjemkning mellan kamrarnes skiljaktiga
beslut osökt framstälde sig högsta arfvodets bestämmande till <20
kronor, samt att genom antagande af ett dylikt sammanjemkningsförslag
skulle, i enlighet med Andra Kammarens syfte, en löneförhöjning
inträda utan att, såsom med Andra Kammarens beslut skulle ske, lönestaten
komme att undergå en mycket betänklig rubbning, ledande till
orättvisa i afvägandet af lönerna.

Härefter påvisar jernvägsstyrelsen genom jemförelse mellan stationskarlarnes
aflöningsförmåner före och efter den 1 januari 1898, att den
aflöningsförbättring, som kommit stationskarlspersonalen till del, så godt
som uteslutande bestått i det tilläggsarfvode af 60 kronor för år, som
tillerkänts de stationskarlar, som gjorde tjenst såsom signal-, vexelfeber
magasinskarlar vid större stationer. En stationskarl med högsta arfvode
anstäld exempelvis i Stockholm har före 1898 ars ingång högst åtnjutit
arfvode 660 kronor, inqvarteringsersättning (eller bostad in natura) 132
kronor och beklädnadsersättning 96 kronor eller tillsammans 888 kronor.
Enligt det nya, nu i kraft trädda aflöningsreglementet kan samme
stationskarl högst åtnjuta arfvode 660 kronor, tilläggsarfvode 60
kronor, hyresbidrag (elier bostad in natura) 132 kronor och beklädnadsersättning
96 kronor, eller tillhopa 948 kronor.

Genom den vidtagna höjningen af banvakternas högsta arfvode
från 540 till 660 kronor hade nu en betänklig rubbning uppkommit i
den skala, som genomginge hela den af 1893 års jernvägskomité föreslagna
och af Eders Kong! Maj:t för Riksdagen framlagda löneregleringsstaten.
Deremot skulle genom en höjning af maximiarfvodet äfven
för stationskarlarne dessa komma att åter intaga den ställning i lönestaten,
som med hänsyn till deras tjensteåligganden dem rätteligen
herde tillkomma. Om redan denna omständighet talade för bifall till

38

Sjette hufvudtiteln.

förslaget om arfvodesförhöjning åt stationskarlarne, kunde emellertid
styrelsen icke underlåta att jemväl framhålla att, på grund af ej mindre
i allmänhet ökade lefnadskostnader än äfven det i många afséenden
särskildt ansvarsfulla och fordrande arbete, som ålåge stationskarlarne,
de aflöningsförmåner, som kunde komma dessa personer till del, måste
anses otillräckliga.

Beträffande beloppet af den aflöningsförhöjning, som jernvägsstyrelsen
föresloge, hade nog, efter styrelsens förmenande, anledning kunnat
finnas att, med stöd af Andra Kammarens vid 1897 års riksdag fattade
beslut i frågan, hemställa om högsta arfvodets höjande från nu faststälda
beloppet, 660 kronor, till 780 kronor, men med hänsyn särskildt
till frågans utgång vid riksdagen och i betraktande af de skäl, som i
den förut omförmälda reservationen anförts, ansåge sig styrelsen böra
ansluta sig till reservantens uttalade åsigt och i sådant afseende
föreslå maximiarfvodet. för personalen i fråga till 720 kronor, hvarom
styrelsen alltså föreslagit, att proposition måtte aflåtas till Riksdagen.

Hvad jernvägsstyrelsen sålupda anfört finner jag tydligen ådagalägga,
att stationskarlarnes högsta arfvode blifvit för lågt i förhållande
till det banvakterna genom sistlidna års Riksdags beslut tillerkända högsta
arfvode. Den aflöningsskala för betjente vid distrikten, som af 1893
års jernvägskomité upprättades, grundade sig uti nu närmast ifrågavarande
hänseenden väsentligen på de bestående förhållandena samt på de
ändringsförslag jernvägsstyrelsen i sina ofvan omförmälda framställningar
framburit, Då det icke kunnat påvisas, att denna skala saknar
inre sammanhang eller att vid densammas upprättande skälig hänsyn
icke tagits till någon omständighet, som kunnat utöfva afsevärdt inflytande
på betjeningens inbördes ställning i aflöningshänseende, måste af en
ändring på en punkt följa, att fråga uppstår om ändring jemväl för
närmast stående betjentklass. Då banvakternas högsta arfvode ökats
af Riksdagen med en klass eller från 15:de klassen till 14:de klassen,
kan, då på detta område af arfvodesskalan skilnaden mellan klasserna
öfverallt är 60 kronor, jemvigt i arfvodestilldelningen uppenbarligen
åstadkommas genom att flytta stationskarlarnes maximiarfvode från
14:de klassen, med 660 kronor, till 13:de klassen, med 720 kronor i
arfvode. Den ökade kostnad, som blir en följd af denna höjning, kan,
enligt hvad jag från jernvägsstyrelsen inhemta!, beräknas till omkring

10,500 kronor för år 1899.

En förhöjning af maximiarfvodet för stationskarlarne vore emellertid
icke blott en gärd af rättvisa utan skulle ock, såsom jernvägsstyrelsen

39

Sjette liufvudtiteln.

påpekat, åt dessa bereda en väl behöflig och välförtjent aflöningsförbättring.
Jag anser derför, att kraftiga skäl tala för den af jernvägsstyrelsen
föreslagna ändringen i aflöningsreglementet, och jag tillstyrker
alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

att, med ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente
för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar om högsta
arfvode för stationskarlar, arfvode inom 13:de löneklassen med årligt
belopp af 720 kronor må kunna tilldelas stationskarl.

Patent- och registreringsväsendet.

Allt sedan förordningen angående patent och lagen om skydd för
varumärken från och med 1885 års början trädde i kraft, har Eders
Kongl. Maj:t, enligt årligen af Riksdagen lemnadt medgifvande, disponerat
afgifterna för patent och för registrering af varumärken till bestridande
af de utgifter, som betingades af tillämpning af nämnda författningar.
För handhafvande af ifrågavarande ärenden inrättades till
en början en särskild byrå inom kommerskollegium, benämnd patentbyrån,
som emellertid från och med 1892 utgjort ett särskildt embetsverk,
under benämning från och med 1896 års början af patent- och
registreringsverket.

Uti den af Riksdagen den 11 maj 1896 till Eders Kongl. Maj:t
aflåtna skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel hade Riksdagen, i sammanhang med meddelande af
sitt beslut om dispositionen af ifrågavarande afgifter, tillika uttalat den
uppfattningen att, efter det den utvidgning af patent- och registreringsverket,
som genom förslaget att till detsamma öfverlemna bestyret med
aktiebolagsregistreringen och utgifvandet af samlingarna af kungjorda
uppgifter ur aktiebolagsregistret, föreningsregistren och handelsregistren
stälts i utsigt, kommit till stånd, detta embetsverk syntes hafva nått
den utveckling, att dess organisation kunde för en längre framtid
fastslås, och ansåg sig Riksdagen med afseende härå böra framhålla
angelägenheten af att förslag till stat för embetsverket måtte så snart
som möjligt och senast, vid 1898 års riksmöte föreläggas Riksdagen
till pröfning och godkännande.

Vid underdånig föredragning den 5 juni 1896 af denna Riksdagens
skrifvelse anbefalde Eders Kongl. Maj:t patent- och registreringsverket
att afgifva förslag till ordinarie stat för embetsverket i så god tid före

[7-]

Angående
patent- och
registreringsverket
äfvensom
disposition
af patentoch
varumärkesafgifter

samt vissa
andra registreringsafgifter.

Patent- och
registreringsverkets
yttrande
och förslag
till stat.

40 Sjette hiifvudtiteln.

början af 1898 års riksdag, att framställning derom kunde till samma
riksdag göras; och har till fullgörande af nämnda befallning patentoch
registreringsverket den 23 oktober nästlidna år afgifvit underdånigt
förslag till ordinarie stat för embetsverket.

Dervid har embetsverket till en början redogjort för de bestämmelser,
hvilka för närvarande gälla till efterrättelse i fråga om dess verksamhet
och organisation, och i sådant afseende hufvudsakligen anfört:

»Angående patent- och registreringsverkets verksamhetsområde har
i 1 § af Eders Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för embetsverket den
29 november 1895 bestämts, att patent- och registreringsverket, som
utgör den i patentförordningen omförmälda myndighet och den i varumärkeslagen
omnämnda registreringsmyndighet, åligger att med patentärenden
och registrering af varumärken taga den befattning, som enligt
gällande eller blifvande föreskrifter tillkommer dessa myndigheter;
att föra varumärkesregistret och utgifva den i varumärkeslagen föreskrifna
registreringstidningen; samt att i öfrigt, efter omständigheterna,
sjelf vidtaga eller hos Eders Kongl. Maj:t föreslå de åtgärder, hvilka
verket anser lämpliga för befrämjande af patent- och varumärkesväsendet
och dermed sammanhängande frågor. Genom nådigt bref den 5
juni 1896 har vidare bestämts, bland annat, att patent- och registreringsverket
skall vara registreringsmyndighet för aktiebolag samt, derest
till embetsverkets kännedom kommer förseelse mot föreskrifterna angående
anmälning till aktiebolagsregistret, ega att sådan förseelse hos
vederbörande allmänne åklagare till beifran anmäla, hvarjemte genom
nådig kungörelse samma dag föreskrifvits, bland annat, att patent- och
registreringsverket skall ombesörja utgifvande! af de samlingar, som
omförmälas i 71 § af lagen om aktiebolag, 61 § af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet samt 4 § i lagen om handelsregister,
firma och prokura.»

»Den verksamhet, som sålunda blifvit patent- och registreringsverket
anförtrodd, har hittills, i öfverensstämmelse med Riksdagens derom
för hvarje år lemnade medgifvande, uppehållits genom inflytande patentoch
registreringsafgifter. Sedan embetsverket med år 1885 började sin
verksamhet, hafva dessa afgifter icke undergått annan ändring, än att
med ingången af år 1894 den afgift, som enligt patentförordningens
11 § skall vid hvarje ansökan om patent inbetalas, nedsatts från 50
till 20 kronor.»

»Samtliga nu berörda afgifter hafva, enligt hvad vid de olika författningarnas
tillkomst uttryckligen framhållits, uteslutande pålagts för täckande
af de kostnader, som af samma författningars tillämpning nöd -

41

Sjette hufvudtiteln.

Vändiggöfas, och hafva deras belopp jemväl endast med hänsyn till denna
deras uppgift beräknats och fastställa. På grund häraf har patent- och
registreringsverket ansett sig kunna taga för gifvet att, på sätt i öfrig!
redan i det. den 12 mars 1884 af komitén för afgifvande af förslag angående
kommerskollegiets ombildning eller indragning afgifna underdåniga
betänkande (sidd. 117 — 119 och 171) i fråga om atgifterna för
patent- och registrering af varumärken påyrkades, nämnda afgifter
äfven fortfarande skola uteslutande för samma ändamål användas. Likaledes
har patent- och registreringsverket, vid Uppgörande af förevarande
förslag, trott sig kunna utgå jemväl från den förutsättning att, fortfarande
som hittills, patent- och registreringsverket skall, så vidt möjligt,
omedelbart bestrida sina utgifter med inflytande afgifter, så att
endast uppkommande öfverskott inlevereras till statskontoret för att
derstädes för framtida behof reserveras. De bestämmelser, som för närvarande
gälla rörande användningen och redovisningen af hithörande
afgifter, äro i korthet följande.»

»Sedan Eders Kongi. Maj:t genom nådigt bref den 29 november
1895, angående stat för patent- och registreringsverket in. m., föreskrifvit,
bland annat, att patent- och registreringsverket tillsvidare
skulle ega att af inflytande patent- och varumärkesafgifter bestrida hvad
enligt den för embetsverket faststälda stat och eljest meddelade bestämmelser
erfordrades till aflöning af embetsverkets personal och till dess
öfriga utgifter, samt att uppstående behållningar å influtna utgifter
skulle för hvarje år till statskontoret inlevereras och hos statskontoret,
särskild! bokföras, har Eders Kongi Maj:t genom nådigt bref den 23
oktober 1896, angående gjord underdånig framställning om förskott till
bestridande af patent- och registreringsverkets utgifter, täckts medgifva,
att, med den genom ofvan omförmälda bref den 29 november 1895 föreskrifna
leverering’ åt’ uppstående behållning å föregående års pa tentoch
varumärkesafgifter finge anstå, till dess sådan leverering utan
olägenhet i afseende å bestridandet af patent- och registreringsverkets
löpande utgifter kunde ega rum. Genom Eders Kongi. Maj:ts nådiga
kungörelse den 29 december 1896, angående användningen och redovisningen
af afgifter för registrering i aktiebolagsregistret, fö reningsregistren
och handelsregistren, har vidare, bland annat, i truga om afgifterna
för anmälningar till aktiebolagsregistret föreskrifvits, att hos
patent- och registreringsverket inflytande afgifter för registrering i sistnämnda
register skola inför kammarrätten redovisas i särskild räkning;
att embetsverket med de inflytande afgifterna bär att bestrida
utgifter na för registrens anskaffande och registreringarnas kungörande,

Bill. till Bibel. Blot. 18!J8. 1 Barn/. 1 Afd. 1 Haft. 0

42

Sjette Imf ved titeln.

hvarefter befintliga öfverskott skola årligen, utan sammanblandning med
andra medel, till statskontoret inlemnas; samt att de till statskontoret,
sålunda influtna medel skola, jemte öfriga dit inlevererade öfverskott å
afgifter, utgående enligt de nya bolagslagarna, särskildt för sig under
rubrik: »registreringsafgifter» bokföras och, i den mån de dertill lemna
tillgång, användas till ersättande af de utaf statskontoret enligt föreskrift
för registreringarna förskottsvis bestridda utgifter, som af de
ifrågavarande författningarnas tillämpning kunna föranledas. Slutligen
torde i detta sammanhang böra omförmälas att, sedan Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 5 juni 1896, angående användande af
afgifter för patent samt för registrering af varumärken och aktiebolag
m. m., bland annat, anbefalt patent- och registreringsverket att efter
ingången åt år 1897 inkomma med yttrande, huru utgifterna för embetsverket
lämpligen borde fördelas mellan, å ena sidan, afgifterna för
patent och för registrering af varumärken samt, å andra sidan, afgifterna
för registrering af aktiebolag, patent- och registreringsverket i
underdånigt utlåtande den 30 nästlidne september hemstält, att aflöningen
af de i den för patent- och registreringsverket den 29 november
1895 faststälda stat upptagna embets- och tjenstemän fortfarande måtte
bestridas af patent- och varumärkesafgifter; att aflöningen af de för
aktiebolagsregistreringens handhafvande anstälde en sekreterare och en
notarie måtte bestridas af inflytande afgifter för registrering af aktiebolag,
samt att, beträffande embetsverkets öfriga utgifter, patent- och
registreringsverket måtte erhålla bemyndigande att, der icke i särskilda
fall annorlunda föreskrifves, bestämma, hvilken afdelning de olika utgifterna
skola påföras, dock med iakttagande att, så vidt ske kan,
utgifterna för patent- och varumärkesafdelningen skola bestridas af
patent- och varumärkesafgifter samt utgifterna för bolagsafdelningen
med afgifter för aktiebolagsregistreringen.»

Efter upplysning om beloppen af influtna afgifter för patent,
för registrering af varumärken och för anmälningar till aktiebolagsregistret,
till hvilka alla afgifter jag i det följande skall återkomma,
och efter anmärkande. att afgifterna för anmälningar till föreningsoch
handelsregistren, hvilka afgifter så till vida kunde anses ega
betydelse jemväl för patent- och registreringsverket, som dessa afgifter
delvis vore afsedda att täcka kostnaderna för de af verket utgifva
samlingar af anmälningar till nämnda register, emellertid icke
inginge till patent- och registreringsverket, hvarför icke heller någon
uppgift om deras afkastning kunde af verket meddelas, fortsätter embetsverket
sin redogörelse med följande uttalanden:

43

Sjette hufvudtiteln.

I enlighet med tid efter annan af Eders Kongl. Maj:t meddelade
bestämmelser utgjordes embetsverket för närvarande af en öfverdirektör
och chef samt såsom ledamöter: en öfveringeniör, en sekreterare för
handläggning af tekniska frågor, en sekreterare för handläggning af
administrativa frågor, en sekreterare för handläggning af frågor rörande
registrering af aktiebolag samt en adjungerad ledamot för handläggning
af patentärenden. Hos verket skulle vidare finnas och vore för
närvarande anstälde en registrator och arkivarie, en notarie, en bokhållare,
fyra byråingeniörer och en vaktmästare, hvarjemte verket, i den
mån sådant för göromålens behöriga gång erfordrades, egde anställa
biträdande ingeniörer, amanuenser och andra biträden.

För nedannämnda befattningar vore genom nådiga brefven den
29 november 1895 och den 5 juni 1896 följande arfvoden bestämda,

nemligen för

öfverdirektören och chefen .................... kr. 6,400:

öfveringeniöreu .......................................... » 5,000: —

1 sekreterare................................................... » 4,500: —

2 d:o å 4,500....................................... » 9,000: —

registratorn och arkivarien........................ » 3,000: —

notarien.......................................................... » 3,000: —

bokhållaren ..................................................... » 3,000: —

1 byråingeniör ............................................ » 3,000: —

3 .bo å 3,000............................. » 9,000: —

1 vaktmästare .............................................. » 800: —

Af dessa arfvodesbelopp ansåges såsom tjenstgöringspenningar,
af öfverdirektörens arfvode 2,000 kronor, af öfveringeniörens och sekreterarnes
arfvoden 1,500 kronor samt af registratorns, notariens, bokhållarens
och byråingeniörernes arfvoden 1,200 kronor.

Följande ålderstillägg hade beviljats, nemligen åt

öfverdirektören grefve H. Hamilton, ett ålderstillägg 600 kr.

öfver in geniören S. A. Andrée, två ålderstillägg å 500 kr....... 1,000 »

sekreteraren N. Rubin, två ålderstillägg å 500 kr...................... 1,000 »

registratorn W. Swalin, två ålderstillägg å 500 kr.................. 1,000 »

vaktmästaren J. P. Johnson, ett ålderstillägg 100 »

Eu adjungerad ledamot uppbure arfvode efter 250 kronor per
månad.

De biträdande ingeniörernas arfvoden vore bestämda till högst
1,500 kronor och amanuensernas till högst 1,200 kronor för hvarje.

44

Sjette hufvudtitelii

En bland de biträdande ingeniörerna uppbure utöfver sitt arfvode såsom
biträdande ingeniör ett arfvode af 1,000 kronor såsom förestå^
dåre för embetsverkets bibliotek och förevisningsrutn.

Enligt 5 § i den för patent- och registreringsverket gällande instruktion,
egde embetsverkest, då för utredning af förekommande ärenden
befunnes erforderligt att inhemta yttrande i tekniska ämnen från
sakkunnig person, som ej vore hos verket anstäld, att om dylikt bti
träde anlita den eller de personer, hvilka i hvarje fäll funnes lämpliga,
och som kunde vara villiga att åtaga sig dylikt uppdrag. Desse
särskildt tillkallade sakkunnige godtgjordes efter öfverenskommelse
och med hänsyn till det föreliggande ärendets beskaffenhet och omfattning.
År 1896 utbétaltes dylik godtgörelse sammanräknadt med
170 kronor.

Efter denna redogörelse för patent- och registreringsverkets nuvarande
organisation och arbetskrafter samt för den nuvarande personalens
aflöningsvilkor öfvergår embetsverket till redogörelse för den
ökning af verkets arbetskrafter, som af arbetsfältets utsträckning och
ärendenas ökade antal blifvit oundgängligen nödvändig och som måste
till af sevärd del intagas i en blifvande ordinarie stat, om densamma
skulle kunna under någon tid motsvara hvad de faktiska förhållandena
påkallade.

Af de ärenden, som tillhörde patent- och registreringsverkets handläggning,
intoge patentärendena, såväl genom sitt antal som genom de
många olikartade bestyr, hvilka af deras behandling föranleddes, främsta
rummet. För bedömande af de arbetskrafter, som i embetsverket erfordrades,
och dessas lämpligaste organisation vore särskildt af vigt
att framhålla den år från år fortgående betydande ökningen af dessa
ärendens antal. Sedan nu gällande patentlag trädt i kraft, hade nemligen
patentansökningarnas antal utgjort:

År 1885 ...
» 1886 ...
» 1887 ...

703

604

661

803

837

873

941

1,004

1,036

1,386

» 1888
» 1889
» 1890
» 1891
» 1892

» 1893

» 1894

Sjette tillbud ti teln.

45

År 1895 ......................................................................... 1,460

d 1896...................................................................... 1,714.

Under månaderna januari—september år 1897 hade patentansökningarnas
antal utgjort 1,392 mot 1,209 under samma tid år 1896.

Den oafbrutet'' fortgående tillväxten i de till patentering anmälda
uppfinningarnas antal utgjorde för öfrigt ingalunda någon egendomlighet
särskild!, för vårt land. Samma företeelse hade förekommit och förekomme
fortfarande öfver allt, der patentinstitutionen införts, och ökningen
fortginge alltjemt äfven i sådana länder, der, såsom exempelvis i
England och Nordamerikas Förenta Stater, patentansökningarnas antal
redan för länge sedan uppnått siffror, hvilka ej blott absolut utan oek
i förhållande till folkmängden mångdubbelt öfverstege dem, vårt land
hade att Uppvisa.

En gifven och oundviklig följd af denna årliga, starka ökning af
patentansökningarnas antal vore, att patentmyndighetens arbetskrafter
jemväl måste, med jemförelsevis korta mellanrum, ökas, och att dess
organisation följaktligen icke kunde i annan mening för längre tid
fastslås, än att grunderna för verkets sammansättning och arbetssätt
definitivt bestämdes på sådant sätt att, inom den sålunda gifna ramen
och utan rubbning af nämnda grunder, arbetskrafterna kunde i mån af
behof successivt ökas.

För patentansökningarnas granskning ur teknisk synpunkt hade,
allt från patentverkets första verksamhetsår, följts i hufvudsak samma
system, som tillämpades i Nordamerikas Förenta Stater och Tyskland
m. fl. länder, der patent meddelades först efter granskning af uppfinningarnas
nyhet. Enligt detta system, sådant det blifvit för svenska
förhållanden lämpadt, vore den första, förberedande granskningen, som
särskild! innefattade genomgåendet af den in- och utländska patentlitteraturen,
anförtrodd åt underordnade tjensteman, hvilka öfver denna
granskning afgåfve rapport till den tekniskt bildade ledamot, som hade
att föredraga ärendet i fråga och som, efter att hafva kontrollerat
nämnda rapport, afgåfve förslag till- beslut i ärendet. Denna s. k. nyhetsgranskning
vore, som lätt torde inses, ett ganska tidsödande arbete,
som derjemte fordrade mycken uppmärksamhet och noggrannhet. Någon
allmängiltig regel för det antal patentansökningar, som en person inom
viss tid kunde handlägga, kunde ej uppställas. Hvad en granskare
kunde medhinna vore nemligen i väsentlig mån beroende af dels huruvida
han kunde få arbeta uteslutande inom ett jemförelsevis trångt begränsad!
tekniskt område, der han kunde utbilda sig till specialist,

46

Sjette hufvudtiteln.

eller om han måste rikta sitt arbete än på det ena, än på det andra
slaget af uppfinningar, dels på omfattningen af den till hans förfogande
stälda patentlitteraturen, dels ock slutligen på de anordningar, som
inom patentverket vidtagits för att möjliggöra en hastig öfversigt af det
område af tekniken, der granskningen skulle företagas. I samtliga dessa
hänseenden erbjöde patent- och registreringsverket ännu ganska ogynsamma
förhållanden. Antalet granskare vore fortfarande allt för litet,
för att de skulle kunna såsom specialister beherska det arbetsområde,
som måst åt enhvar bland dem anvisas. Deremot ökades hastigt med
hvarje år såväl antalet svenska patent som äfven, i ännu långt högre
grad, den. i embetsverkets bibliotek förvarade utländska patentlitteraturen,
under det att, med hänsyn till det oafvisliga kraf på successivt
ökade arbetskrafter, som den fortsatta tillväxten af patentansökningarnas
antal framkallat, samt dermed förknippade kostnader, embetsverket
hittills icke ansett sig kunna ifrågasätta inrättandet af särskilda befattningar
jemväl för granskningsmaterialets klassificering och ordnande
på sådant sätt, som ett underlättande af granskningsarbetet skulle påkalla,
och som t. ex. i de tyska och nordamerikanska patentverken i
stor omfattning egde rum. Nyhetsgranskningen verkstäldes hos patentoch
registreringsverket af byråingeniörer och biträdande ingeniörer,
hvilka utförde alldeles samma slag af arbete, endast med den skilnad
att af byråingeniörerna, såsom högre aflönade, fordrades större arbetsprodukt.
Enligt den erfarenhet, som inom patent- och registreringsverket
vunnits, kunde man under nuvarande förhållanden ej begära,
att en byråingeniör skulle kunna hinna att granska flera än cirka 220
och en biträdande ingeniör flera än cirka 130 nyinkomna patentansökningar
per år. Det till norm för fördelningen tjenande antalet nyinkomna
patentansökningar vore emellertid icke identiskt med antalet
verkstälda undersökningar och afgifna rapporter. Till följd af de under
ärendenas handläggning städse återkommande ändringarna uppginge
nemligen i medeltal antalet utlåtanden, som granskarne måste afgifva
för hvarje patentansökning, till tre.

I fråga om patent- och registreringsverkets nuvarande arbetskrafter
vore emellertid att märka, att bland de biträdande ingeniörerna två
under de senare åren måst i så väsentlig mån sysselsättas med annat
arbete inom embetsverket, att den ene endast i jemförelsevis ringa
omfattning och den andre icke alls kunnat deltaga i granskningsarbetet.
Den förre tjenstgjorde, såsom redan blifvit nämndt, i egenskap af föreståndare
för embetsverkets bibliotek och förevisningsrum, den andre
biträdde med korrekturläsning, med fördelning af de inkommande

47

Sjette hufvudtiteln.

patentansökningarne granskarne emellan samt med förandet af erforderliga
statistiska anteckningar.

Äfven om de tekniskt bildade ledamöterna i verket gälde naturligtvis,
att de icke kunde med nödig omsorg bereda och föredraga mera
än ett begränsadt antal ärenden för hvarje år. På grund af den erfarenhet,
som inom patent- och registreringsverket vunnits, ansåge
embetsverket, att en öfveringeniör icke borde hafva att handlägga flera
än högst 800 nyinkomna patentansökningar om året; och ville embetsverket
dervid uttryckligen betona, att det otvifvelaktigt skulle lända
patentärendenas handläggning till stor båtnad, derest nämnda maximisiffra
kunde i framtiden ytterligare reduceras.

I fråga om inrättandet af nya ordinarie befattningar i embetsverket
torde man emellertid böra förfara med en viss försigtighet, i det
att den ökade arbetsbördan till en början borde öfverlemnas åt extraordinarie
tjenstemän och således, i fråga om öfveringeniörsbefattningarna,
åt adjungerade ledamöter samt, i fråga om den förberedande
granskningen, åt biträdande ingeniörer, och först, sedan den inträffade
ökningen under några år visat sig alltjemt fortgå, nya öfveringeniörsoch
byråingeniörsbefattningar inrättas. Hvad då först anginge de. tekniskt
bildade ledamöterna i verket, så hade embetsverket redan i underdånig
skrifvelse den 27 juni 1895 angående ökning af .verkets arbetskrafter
m. m. framhållit, att öfveringeniören då icke vidare, äfven
med ett ytterst forceradt arbete, kunde medhinna att inom rimlig tid
föredraga "de ärenden, som tillhörde hans handläggning, samt att han i
sjelfva verket redan under flera år varit allt för mycket öfverhopad af
kipande göromål. Då embetsverket emellertid samtidigt såg sig nödsakadt
att i andra hänseenden begära ökning af verkets arbetskrafter,
föreslog embetsverket, under uttalande tillika att ytterligare en öfveringeniörsplats
ovilkorligen måste till ingången af år 1897 inrättas, att
sekreteraren för handläggning åt tekniska ärenden, om hvilken befattnings
inrättande embetsverket samtidigt gjorde hemställan, skulle tillsvidare
få sig anförtrodt att på eget ansvar såsom ledamot i verket ur
teknisk synpunkt granska och föredraga en del patentansökningar; och
blef detta förslag ock af Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 29
november 1895 bifallet. Den välbehöfliga lättnad, som härigenom bereddes
öfveringeniören, hade dock varit jemförelsevis obetydlig, i följd
deraf att något större antal patentansökningar ej kunnat till den jemväl
af andra göromål strängt upptagne sekreterarens handläggning.hänvisas,
och blef derjemte af ganska kort varaktighet till följd af den

48

Sjette hnfvudtiteln.

fortsatta hastiga ökningen af patentansökningarnas antal. Då, emeller*-tid Riksdagen år 1896 uttalat den önskan, att plan för patent- och registreringsverkets
definitiva organisation måtte senast vid 1898 års riksdag
framläggas, hade embetsverket ansett sig icke för det dåvarande
böra fullfölja sin afsigt att begära inrättandet af ytterligare en öfveringeniörsbefattning,
utan hade embetsverket i underdånig skrifvelse den
15 oktober 1896 hemstält, att i afvaktan å nämnda organisations genomförande
tillsvidare under år 1897 måtte hos verket anställas en adjflngérad
ledamot för handläggning af patentärenden, och blef denna
framställning af Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 4 december
1896 bifallen. Från och med ingången af år 1897 hade i följd
deraf i verket varit anstälde tre ledamöter, hvilka haft att ur teknisk
synpunkt granska och föredraga patentansökningar, nemligen öfveringeniören,
sekreteraren för handläggning af tekniska ärenden samt den
adjungerade ledamoten. Den tekniske sekreterarens skyldighet att
såsom ledamot bereda och föredraga en del patentansökningar ansåge
patent- och registreringsverket fortfarande kunna och böra bibehållas,
om man ock, i följd af den oafbrutna ökningen af hans öfriga embetsgöromål,
ej i detta hänseende kunde för framtiden på honom
ställa särdeles störa anspråk. Då denne sekreterare närmast vore
att påräkna såsom vikarie i händelse af förfall för öfveringeniören,
vore det nemligen af vigt att hos honom förefimnes jemväl vana
vid patentansökningars handläggning, och att han fortfarande dermed
i något] män sysselsattes. Dessutom torde nu ytterligare en öfveringeniörsbefattning
ovilkorligen böra inrättas. Med hänvisning till den
gjorda beräkningen af det antal patentärenden, som, enligt verkets
erfarenhet, en ledamot för hvarje år kunde handlägga, ansåge sig
patent- och registreringsverket i öfrigt böra framhålla, att år 1899 patentärendenas
antal efter all sannolikhet komme att hafva ökats så att,
äfven med inrättandet af den nu ifrågasatta öfveringeniörsbefattningen,
patent- och registreringsverket blefve i behof jemväl af adjungerad
ledamot.

Byråingeniörsbefattningarna hade inrättats år 1895 med anledning
af svårigheten att förmå lämpliga aspiranter att söka anställning såsom
biträdande ingeniörer eller qvarstanna i patent-och registreringsverkets
tjenst mot en så låg årlig aflöning som endast 1,500 kronor och utan
nämnvärd utsigt till befordran. För att ej i ett slag alltför mycket
öka embetsverkets lönestat, inrättades emellertid då endast fyra dylika
befattningar, ehuru patentansökningarnas antal redan länge varit vida
större, än att fyra byråingeniörer skulle kunnat medhinna deras hand -

49

Sjette hufvudtiteln.

läggning. De biträdande ingeniörerna åter vore för närvarande till antalet
åtta, af Indika dock två, såsom redan blifvit nämndt, endast i
ringa mån vore att påräkna för granskningsarbetet. I förhållande till
detta antal, som för öfrigt före 1899 års ingång måste ytterligare ökas,
vore antalet byråingeniörer uppenbarligen alltför ringa. Med det behof
af tekniskt bildade män, som för närvarande funnes på skilda områden,
och med den möjlighet, som en duglig ingeniör egde att vinna sin utkomst
vare sig här i riket eller i utlandet, vore det tydligen icke tänkbart''
att länge få behålla eu framstående tekniker vid en befattning,
som, jemte det att den krätde ett ganska tankeansträngande arbete,
hvilket i öfrigt ej kunde utföras annat än på tjensterummet, ej beredde
större årlig inkomst än 1,500 kronor. Men för att på ett fullt tillfredsställande
sätt sköta en granskarebefattning fordrades ej blott goda
tekniska insigter utan ock eu viss vana vid patentärendens handläggning,
som af de fleste ej kunde förvärfvas förr än efter några års
tjenstgöring. För att patent- och registreringsverket skulle erhålla
fullt dugliga granskare, vore det derför nödvändigt, att de unge män,
som der toge anställning såsom biträdande ingeniörer, egde utsigt att
inom en icke allt för lång tidsföljd blifva befordrade till ordinarie befattning
af åtminstone första lönegraden.

Efter omförmälande att redan på denna grund nödvändigt vore att
nu ytterligare öka byråingeniörernas antal, anför patent- och registreringsverket
beträffande två ytterligare anledningar till inrättandet af
nya dylika befattningar följande:

»En bland de största svårigheterna vid genomförande af det så
kallade förpröfningssystemet i fråga om patentansökningar är, såsom
redan blifvit framhållet, den år från år fortgående kolossala ökningen
af det litterära material, som för denna förlofning måste genomgås
och granskas. Hur stor och hastig denna ökning är, torde tillfyllest
framgå deraf, att i Nordamerika, som är ett bland de land, åt hvars
patentlitteratur vid förpröfningen städse särskild uppmärksamhet måste
egnas, numera meddelas flera än 20,000 patent årligen. Man kan lätt
tänka sig, hvilket tidsödande arbete det för granskande måste vara att,
för hvarje patentansökning, med tillhjelp af olika register och förteckningar
ur denna massa af in- och utländska patentskrifter, spiidda i
ett omfattande bibliotek, framleta och skärskåda alla dem, som möjligen
kunna hafva afseende å det ämne, som patentansökningen i fråga afser.
I sjelfva verket verkar detta, såsom ofvan blifvit antydt, derhän, att
granskarearbetet med hvarje år blir tyngre och kräfver längre tid. I
utlandets patent,verk har man med anledning häraf inrättat särskilda

lith. till Riks,t. Prot. 1SU8. 1 Rand. 1 Afd■ l Uäft. 7

50 Sjette liufrudtiteln.

afdelningar, hvilkas tjensteman uteslutande äro sysselsatta med att åt
granskarne klassificera det material, hvarpå de företrädesvis skola grunda
sitt arbete, nemligen de in- och utländska patentpublikationerna. Detta
tillgår exempelvis så, att af de sammandrag af dessa publikationer, som
de flesta större patentverk utgifva, flera exemplar anskaffas, samt hvarje
patentbeskrifning utklippes och uppklistras på ett särskilt, kartongblad,
hvarefter dessa sorteras, så att alla både in- och utländska patentbeskrifningar,
som afse en viss art af uppfinningar, exempelvis skördemaskiner,
finnas samlade i en och samma cahier. I de nordamerikanska
och tyska patentverken har denna anordning bidragit till såväl att
granskarne kunna medhinna handläggningen af ett större antal patentansökningar,
än hvad för närvarande i patent- och registreringsverket
är möjligt, som ock särskildt att granskningen blir långt mera uttömmande
och tillförlitlig än hvad härstädes för närvarande kan åstadkommas,
såvida ansökningarna skola inom rimlig tid slutbehandlas. Vid
första påseendet kan det förefalla, som om en dylik klassificering vore
eu jemförelsevis enkel sak, som kunde temligen mekaniskt verkställas.
Så är emellertid ingalunda förhållandet, utan påkallar densamma stor
uppmärksamhet samt ett godt och öfvadt omdöme samt tager äfven
jemförelsevis mycken tid och mycket arbete i anspråk. Enligt patentoch
registreringsverkets mening kan det visserligen ej ifrågasättas att
ännu här i landet på en dylik klassificerings genomförande nedlägga
det arbete och de kostnader, som anslagits deråt exempelvis i patentverken
i Berlin och Washington, ehuru — väl att märka — den patentlitteratur,
som årligen inkommer till det svenska patentverket, är i
hufvudsak densamma, som samlas i dessa utländska större patentverk.
Att emellertid äfven härstädes något måste i nämnda syfte åtgöras, är
otvifvelaktigt och kan med allt fog betecknas såsom äfven i sparsamhetens
intresse påkalladt, enär i motsatt fall tydligen nyhetsgranskningen
år från år så försvåras, att mindre och mindre arbetsprodukt kan
af hvarje granskare fordras och följaktligen relativt större antal dylika
tjenstemän måste i verket anställas. I fråga om de arbetskrafter, som
skulle erfordras för vidtagande af några effektiva åtgärder i angifna
syfte, eger patent- och registreringsverket i någon mån egen erfarenhet
att åberopa, i det att embetsverket låtit unga teknici, hvilka i förhoppning
om framtida befordran såsom extra ordinarie tjenstemän inskrifvit
sig i verket, försöksvis sysselsätta sig med klassificering af de
i biblioteket förvarade tyska patentskrifterna. På grund häraf och med
beräkning af ungefärliga antalet patentskrifter, som årligen inkommer
till patent- och registreringsverket, har embetsverket trott sig kunna

51

Sjette hufvudtiteln.

antaga att, derest klassificeringen tillsvidare inskränktes till den tyska,
nordamerikanska och skandinaviska patentlitteraturen, detta arbete borde
kunna utföras af en byråingeniör med biträde af en biträdande ingeniör,
samt att dessa båda tjenstemän då äfven borde medhinna förandet af
de statistiska och kontrollerande anteckningar samt fördelningen af inkommande
patentansökningar, hvarmed, såsom ofvan nämnts, en bland
de biträdande ingeniörerna för närvarande är sysselsatt. För klassificeringsarbetet
skulle följaktligen endast inrättas en byråingeniörsbefattning.
»

»Enligt patent- och registreringsverkets nu gällande instruktion
och stat eger embetsverket att till föreståndare för biblioteket och förevisningsrummet
utse antingen en bland byråingeniörerna eller en bland
de biträdande ingeniörerna, och må verket, derest en biträdande ingeniör
till befattningen utses, tilldela honom ett årligt arfvode af 1,000
kronor utöfver hvad han uppbär i egenskap af biträdande ingeniör.
För närvarande är, såsom ofvan blifvit nämndt, en biträdande ingeniör
förordnad att uppehålla befattningen. I fråga om berörda alternativt
medgifna anordningar har man i båda fallen utgått från den förutsättning,
att bibliotekarien skulle samtidigt sköta bibliotekarieplatsen och
en granskarebefattning. Denna anordning kan ej lämpligen längre bestå.
Bibliotekarien kan för framtiden faktiskt icke medhinna något
granskningsarbete, derest han skall behörigen sköta sin befattning vid
biblioteket. Detta har nemligen numera nått den utveckling,-att dess
skötsel måste anförtros åt en person, som uteslutande egnar sig åt denna
tjenst. Biblioteket, som för närvarande omfattar 9 rum af patent- och
registreringsverkets embetslokal, hålles för allmänheten öppet alla hvardagar
mellan kl. 11 f. m. och 3 e. m. samt dessutom onsdagar och
lördagar mellan kl. 7 och 9 e. m. Under år 1896 besöktes biblioteket
af 3,743 personer, hvilka ej tillhörde patent- och registreringsverkets
personal. Till följd af den förr omnämnda tillströmningen af utländsk patentlitteratur
är dess årliga tillväxt högst betydlig. Patent- och registreringsverket
har på grund häraf ansett, att bland de nu ifrågakomna
nya byråingeniörsbefattningarna en bör göras till en verklig bibliotekariebefattning.
»

Genom sistberörda två befattningars inrättande tillgodosåges emellertid
tydligen icke det egentliga granskningsarbetet. Af erfarenheten
att döma syntes patentansökningarnas antal under år 1899, då den nu
ifrågasatta organisationen först skulle börja tillämpas, komma att öfverstiga
2,200. Om man finge betrakta detta antal som ett minimum för
de följande åren och följaktligen, med tillämpning af ofvan uttalade

52

Sjette hufvudtiteln.

grundsats rörande granskningsarbetets verkställande genom ordinarie
eller extra ordinarie arbetskrafter, ansåge de ordinarie arbetskrafterna
böra förslå att ombesörja granskningen af 2,200 patentansökningar,
men att för den deröfver möjligen tillkommande ökningen endast extra
ordinarie arbetskrafter borde tillsvidare anlitas, samt tillika kunde fördela
de under år 1899 inkommande ansökningarna, så att hvarje byråingeniör
på sin del erhölle just 220, skulle sålunda under år 1899
endast för granskningsarbetet böra finnas i embetsverket anstälde tio
byråingeniörer, hvadan följaktligen, oberäknad! de två byråingeniörer,
hvilka, enligt hvad ofvan blifvit framhållet, skulle sysselsättas med
annat arbete, nu borde inrättas sex eller inalles åtta nya byråingeniörsbefattningar.
Detta skulle utan tvifvel vara fullt befogad!, och skulle
jemväl medföra den fördel, att man sedermera icke allt för snart behöfde
ifrågasätta inrättandet af nya ordinarie befattningar hos embetsverket.
Då emellertid en så betydande ökning i ett slag af patentverkets
ordinarie lönestat möjligen ur andra synpunkter skulle kunna
väcka betänklighet, hade patent- och registreringsverket icke ansett sig
böra ifrågasätta inrättandet af flera än inalles fyra nya befattningar af
första lönegraden, af hvilka endast två vore afsedda för det egentliga
granskningsarbetet.

Den tekniskt bildade personalen skulle sålunda utgöras af två
öfveringeniörer, en sekreterare för handläggning af tekniska frågor och
åtta byråingeniörer. I mån af behof skulle derjemte i verket anställas
adjungerade, tekniskt bildade ledamöter och biträdande ingeniörer, hvarjemte
embetsverket fortfarande måste hafva möjlighet att i undantagsfall
vända sig till sakkunnige utom embetsverket för erhållande af
nödiga utredningar, hvilka icke kunde inom verket åstadkommas.

Hvad derefter angår den tjenstemannapersonal, som icke behöfver
vara tekniskt bildad, har patent- och registreringsverket icke föreslagit
någon ökning i antalet utan i statsförslaget upptagit den redan nu
befintliga personalen nemligen: öfverdirektören, två sekreterare, hittills
benämnde, den ene: sekreterare för handläggning af administrativa
frågor och den andre: sekreterare för handläggning af frågor rörande
registrering af aktiebolag, en registrator och arkivarie, en notarie samt
en bokhållare. För att ådagalägga att denna personal är fullt behöflig
för fullgörande af det densamma åliggande arbete har patent- och
registreringsverket till en början meddelat följande tabellariska öfversigt
öfver arbetsqvantiteten inom verket beträffande patentärendena:

År.

1885

1886

1887

1888

1889

1890

1891

1892

1898

1894

1895

1896

Sjette hufvudtiteln,

53

> .. ... '' . G881 ‘*rA

VI v ............OCH’ «

Summarisk öfversigt

.. . ...

öfver i patentärenden meddelade beslut under aren 1885 1896.

						Under-	Skrif-			Bevil-
	Kun-	För-			Invänd-	dåniga			jade
Bevil-	fallna 0.	Före-	Anstånd	ningar	utlåtan-	velser	Kesolu-	Koll ang. öfver-	patent,	Summa.
ja de	gjorda ansök-	afslagna	läggan-	bevil- jade.	utstälda	den, skrif-	till myndig-	tioner.	som för-klarats
patent.	ansök-	den.	till för-	berättel-''1 * ser.	heter o.		låtelser.	för-
u u.!		ningar.			klaring.	enskilde.			fallna.
■ ■ 206	304	120	750		26	48	8		34	_	1,496
			5 = g		. : i ‘ '' f					2,416
464	475	in	1,156	® <T> Pj )»S » C''	31	70	26	<1 erm!	39	44
520	507	141	1,428	*0 g 0^0,	36	28	13	3	43	112	2,831
494	474	188	1,733	? s»	27	15	14	11	67	235	3,258
466	506	237	1,241	1,201	12	23	14	16	50	291	4,057
605	636	240	1,431	1,209	20	24	13	36	41	325	4,580
706	762	239	1,615	995	22	17	'' <! 11	30	86	443	4,926
699	679	254	1,853	1,256	22	22	17	26	72 ,	514	5,414
689	_ 720	274	2,066	956	26	30	15	68	77	552	5,473
877	913	320	2,433	1,032	53	30	34	64	> > 70	542	6,368
839	840	425	2,804	1,336	42	37	20	57 ''	70	680	7,150
892	971	481	3,443	1,896	39	38	1 17	I 62	80	606	8,525

I fråga om ärenden rörande registrering af varumärken kunde en
så fullständig öfversigt ej lemnas, enär under embetsverkets första
verksamhetsår öfver dess beslut i nämnda ärenden särskild förteckning
ej fördes. Under åren 1885—1896 hade hithörande ansökningar, som
under senare åren afsett dels registrering af varumärken dels ock förnyelse
af förut beviljad registrering, utgjort:

År 1885 ...................................... 1,455

» 1886 ...................................... 261

» 1887 ............................ 203

» 1888 .................. 207

54

Sjette hufyudtitelii.

År 1889 ...................................... 169

d 1890 ...................................... 217

» 1891 .■ .äJU.........................209

» 1892 .................................... 200

» 1893 „;.Ui................."J..!1 213

» 1894 ....................................... 268

» 1895 ..................................... 894

» 1896 ...................................... 471.

Under år 1897 komme hithörande ansökningar utan tvifvel att
uppvisa en ej obetydlig ökning med anledning af det genom lagen
den 5 mars 1897, angående ändring i vissa delar af lagen om skydd
för varumärken den 5 juli 1884, lemnade medgifvandet att registrera
vissa slag af ordmärken, som förut i allmänhet ej kunnat registreras.

Under åren 1892—1896 hade embetsverkets beslut i ärenden rörande
registrering af varumärken utgjort:

År 1892 ..................................... 332

» 1893 ....................................... 299

» 1894 ..................................... 2,473

» 1895 ....................................... 1,808

» 1896 ..................................... 817.

Med afseende å den betydande men öfvergående ökningen i beslutens
antal åren 1894 och 1895 torde böra anmärkas, att densamma varit beroende
på det stora antalet år 1885 registrerade varumärken, hvilka
under nyssnämnda två år anmälts till förnyad registrering.

Hvad slutligen anginge bolagsregistreringen, hade befattningen
dermed först med år 1897 öfverlemnats till patent- och registreringsverket,
hvarför hithörande siffror ej ännu kunde vara fullt upplysande.
Under månaderna januari—september 1897 hade emellertid till patentoch
registreringsverket inkommit 2,944 anmälningar till aktiebolagsregistret,
deraf 2,535 första anmälningar af äldre aktiebolag, 172 första
anmälningar af nybildade aktiebolag samt 237 senare anmälningar
rörande redan hos patent- och registreringsverket registrerade bolag.

I fråga om den administrative sekreteraren meddelar patent- och
registreringsverket, att denne, utom honom i egenskap af sekreterare
tillkommande befattning med uppsättning och kollationering af samtliga,
till aktiebolagsregistreringen ej hörande expeditioner, med protokollsföring
samt med redaktionen af registreringstidningen, dels hade
att såsom biträde åt chefen granska alla vid patentansökningarna fogade

55

Sjette hufvudtiteln.

fullmakter och öfverlåtelsehandlingar, dels ock såsom ledamot i verket
föredragit år 1896 2,965 patentärenden, af hvilka dock 1,896 endast
utgjorts af ansökningar om anstånd med meddelade föreläggandens
fullgörande, och 817 ärenden rörande registrering af varumärken, samt
under de nio första månaderna af år 1897 3,247 patentärenden (hvaraf
1,707 anståndsansökningar) och 465 ärenden rörande registrering af
varumärken. Genom den nya lagstiftningen om ordmärken komme i
öfrigt hans göromål såsom ledamot antagligen att ej obetydligt ökas.

De frågor, som uppstode vid aktiebolagsregistreringen, vore ofta af
synnerligt invecklad natur samt berörde ej blott aktiebolagslagen utan
äfven, särskildt i följd af innehållet i 68 § af nämnda lag, andra delar
af gällande lagstiftning, hvarför hos föredraganden af dessa ärenden
(sekreteraren för aktiebolagsärenden) måste fordras vidsträckt författningskunskap
och öfvadt juridiskt omdöme. Vidare vore de inkomna
ansökningshandlingarna, enligt hvad erfarenheten redan visat, ofta så
bristfälliga, att sekreteraren för dessa bristers afhjelpande måste med
sökandena föra långa och tidsödande skriftvexlingar; hvarjemte han
måste såväl vid dessa utlägga patent- och registreringsverkets uppfattning
af frågan som ock, jemlikt ofvan åberopade 68 § i aktiebolagslagen,
vid eventuel! afslag å ansökningen uppsätta motiveradt beslut.
Då aktiebolagsärende varit föremål för Eders Kongl. Maj:ts omedelbara
pröfning, hade Eders Kongl. Maj:t plägat remittera ärendet till patentoch
registreringsverket, i hvilket fall det ålegat sekreteraren att, efter
verkstäld utredning, uppsätta underdånigt utlåtande.

Hvad åter anginge notarien, hade hans befattning med utgifvandet
af de föreskrifna samlingarna af de ur aktiebolagsregistret, föreningsregistren
och handelsregistren kungjorda uppgifter visat sig vara synnerligen
tidsödande; i hvilket afseende särskildt anfördes, att det tillhörande
registret torde komma att årligen omfatta ett antal person- och
firmanamn, betydligt öfverstigande 20,000, hvilka namn skulle ordnas i
bokstafsföljd; och då allmänheten allt mera flitigt visat sig vilja taga
del af de upplysningar, som angående aktiebolagen stode att'' vinna uti
aktiebolagsregistret och vederbörande arkivhandlingar, komme notariens
tid härigenom att i hög grad tagas i anspråk och öfriga honom åliggande
ganska omfattande tjenstegöromål att stundligen afbrytas.

Hvad slutligen angår behofvet af vaktbetjening vid verket har
patent- och registreringsverket, under erinran att i den nu gällande
staten upptoges en vaktmästare äfvensom bland verkets förslagsvis angifna
expenser arfvoden till extra vaktbetjente, i öfrigt anfört följande:
För närvarande vore tre extra vaktbetjente hos verket anstälda.

56

Sjette hufvudtiteln.

Det torde ej kunna undvikas, att med verkets fortsatta utveckling
jemväl ökadt behof af vaktbetjente snart komme att uppstå. Behofvet
af vaktbetjening inom patent- och registreringsverket vore nemligen
ganska betydligt, så väl på grund af embetslokalens omfattning och den
utsträckning, hvari allmänheten besökte dess bibliotek och förevisningsrum,
som i följd af den ständiga och oundvikliga transporten inom
verket af handlingar och patentskrifter, till hvilka hänvisningar i granskarnes
utlåtanden gjorts, från den ena tjenstemannen till den andre,
samt afhemtandet och aflemnandet af verkets post, af manuskript och
korrektur till dess publikationer m. ro. Det hade synts embetsverket
gifvet, att äfven i detta fall den personal, som med visshet kunde
anses oundgängligen nödig för verket, borde uppföras å ordinarie stat.

På grund häraf hade patent- och registreringsverket i statförslaget
upptagit en förste vaktmästare och tre vaktmästare.

De aflöningsförmåner, som i patent- och registreringsverkets statförslag
upptagits, äro i allmänhet desamma, som för närvarande utgå,
utom hvad angår öfverdirektören, öfveringeniörerne och vaktbetjeningen.
Beträffande den föreslagna löneförhöjningen för öfverdirektören och
öfveringeniör anför embetsverket följande:

»Arfvodet för öfveringenioren är för närvarande bestämdt till 5,000
kronor, hvaraf 1,500 kronor skola anses såsom tjenstgöringspenningar.
Åt nuvarande öfveringenioren, S. A. Andrée, har derjemte beviljats två
ålderstillägg hvartdera å 500 kronor, det ena efter fem, det andra efter
tio års tjenstgöring, hvadan hans sammanräknade löneförmåner sålunda
för närvarande uppgå till 6,000 kronor. Denna aflöning är, ur flera
synpunkter sedt, mindre lämplig. Till en början utgå tjenstgöringspenningarna
med samma belopp, som är bestämdt för sekreteraren för
handläggning af tekniska frågor, hvilket har till följd att, då denne
under öfveringeniörens semester eller tjenstledighet skall uppehålla
öfveringeniörsbefattningen, han icke erhåller någon som helst ersättning
för ett dylikt förordnande, hvilket uppenbarligen icke öfverensstämmer
med de i likartade fall allmänt tillämpade principer. Af större betydelse
är emellertid, att öfveringeniörens aflöning står i sådant förhållande
till sekreterarens att, derest den sistnämnde, i öfverensstämmelse
med hvad i fråga om andra gradens lön är vanligt, erhåller rätt till
två ålderstillägg hvartdera å 500 kronor, han efter tio års tjenstgöring
icke kan befordras till den högre befattningen af öfveringeniör, utan att
hans löneförmåner derigenom minskas med 500 kronor. Med anledning
häraf har ock, i sammanhang dermed att åt öfveringenioren Andrée

57

Sjette hufvudtiteln.

beviljats tjenstledighet under ett års tid, räknadt från den 1 nästlidne
maj, med skyldighet för honom att under ledigheten afstå samtliga sina
löneförmåner, samt nuvarande sekreteraren för handläggning af tekniska
frågor, N. Rahm, hvilken, såsom ofvan blifvit erinradt, för närvarande
i egenskap af sekreterare åtnjuter två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor, förordnats att under Andrées tjenstledighet förestå öfveringeniörsbefattningen,
Eders Kongl. Maj:t genom nådigt, bref den 9 april
innevarande år (1897) täckts medgifva, att Rahm dervid, utöfver det för
öfveringeniör bestämda arfvode af 5,000 kronor, må uppbära honom i
egenskap af sekreterare beviljade ålderstillägg.»

»I fråga om öfveringeniörens aflöning anser sig patent- och registreringsverket
i öfrigt böra betona, att de tekniska ledamotsbefattningarna
hos embetsverket måste anses ställa synnerligt stora anspråk
på sina innehafvare så väl i fråga om arbetsförmåga som med afseende
å kunskaper, erfarenhet och omdöme. I detta hänseende må, bland
annat, erinras derom, att de vigtigaste uppfinningarna numera patentera^
i alla civiliserade länder, samt att knappast någon uppfinning af betydelse
framkommer, utan att in- och utländska konkurrenter söka att
genom invändningar eller patentansökningar å likartade anordningar
omintetgöra dess skyddande genom ett verksamt patent. Skiljedomare
i dessa tvister, som ofta utkämpas samtidigt i flera länder och i hvilka
ofta landets mest framstående teknici taga del, måste i första hand vara
just de tekniska ledamöterna i patentverken. Skall man erhålla dugliga
aspiranter till dessa befattningar, måste de derför vara så väl aflönade,
att framstående teknici finnas hugade att egna sig åt patentverkets
tjenst. Visserligen fordras dervid ingalunda, att aflöningarna sättas lika
högt som de, hvilka inom privatlifvet gemenligen utgå till personer
med motsvarande qvalifikationer, enär den trygghet, som innehafvandet
af ordinarie statstjenst bereder, utan tvifvel i ej ringa man uppväger
fördelarne af den högre aflönade, men mera osäkra privattjensten.
I fråga om ingeniörsyrket får man emellertid säkerligen icke bygga
allt för mycket på nämnda förhållande, enär inom detta yrke tillkommer
en annan omständighet, nemligen mångfalden af de möjligheter till riklig
utkomst såväl i hemlandet som i utlandet, som numera inom industrien
erbjudas den skicklige fackmannen och i hög grad minska den eljest
med privata befattningar förbundna risken. Detta var ock anledningen,
hvarför vid patentverkets första organisation, år 1884, ehuru detsamma
då till eu början anordnades endast såsom en byrå inom kommerskollegium
samt chefsbefattningen i öfverensstämmelse härmed gjordes
till en byråchefsbefattning, den tekniske ledamoten eller, såsom han
liih. till Riksd. Prof. 1 till8. / Sami. 1 A/d. 1 Haft. «

58 Sjette hufyudtiteln.

sedermera benämnts, öfveringeniören ansågs icke kunna aflönas med ett
arfvode, motsvarande endast andra gradens lön, utan erhöll högre aflöning.
Att emellertid denna aflöning dervid icke sattes ännu högre
än som skedde, var utan tvifvel endast beroende derpå, att öfveringeniörens
aflöning måste sättas i visst förhållande till byråchefens.
Någon sekreterarebefattning fans då ännu icke, hvarför hänsyn till
denna dervid ej behöfde tagas. Svårligen torde ock med fog kunna
bestridas, att en öfveringeniörsbefattning i patent- och registreringsverket
är i afseende å de qvalifikationer och det arbete, den kräfver af
sin innehafvare, på sitt område fullt jemförlig med en byråchefsbefattning
i de äldre centrala embetsverken. Så väl på grund häraf som
framför allt med hänsyn till angelägenheten af, att öfveringeniörsbefattningarna
alltid må kunna besättas med fullt kompetenta personer, har
patent- och registreringsverket ansett, att vid embetsverkets definitiva
organisation aflöningarna för öfveringeniörsbefattningarna böra sättas
något högre än hvad för närvarande gäller, och dervid en sådan
proportion mellan dessa aflöningar och sekreterarnes iakttagas, att ofvan
först anmärkta oegentligheter undvikas. Dervid skulle embetsverket,
särskildt med hänsyn till sin ofvan uttalade uppfattning att just dessa
tekniska befattningar af särskilda skål böra vara väl aflönade, för sin
del icke tvekat att förorda öfveringeniörsbefattningarnas uppförande till
tredje gradens lön, derest icke härigenom svårighet uppstode att sätta
dessa ledamöters och öfverdirektörens aflöningar i lämplig proportion
till hvarandra. A andra sidan har patent- och registreringsverket förestält
sig, att någon mindre höjning af öfverdirektörens lön utöfver nu
högst utgående 7,000 kronor icke skulle kunna anses alldeles obefogad
så väl med hänsyn till embetsverkets nuvarande omfattning och antagligen
framtida utveckling, som ock i betraktande af det oafbrutna arbete
med uppgörande af nya organisationer och arbetsplaner, som denna
utveckling måste ålägga öfverdirektören. Patent- och registreringsverket
tillåter sig derför i underdånighet föreslå, att öfverdirektörens aflöning
må bestämmas till 7,500 kronor, utan ålderstillägg, samt att af nämnda
belopp 5,000 kronor må utgå såsom lön och 2,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
äfvensom att öfveringeniörs lön må upptagas till

6,000 kronor, hvaraf 4,200 kronor såsom lön och 1,800 kronor såsom
tjenstgöringspenningar, med ett ålderstillägg å lönen efter fem år å
500 kronor. Att dessa aflöningars belopp afvika från de inom andra
verk utgående lönernas har patent- och registreringsverket förestält sig
icke vara af synnerlig betydelse, då afvikelser från de allmänna reg -

59

Sjette hufYudtiteln.

lerna under senare åren äfven i andra fall skett, samt för öfrigt exceptionella
förhållanden föreligga.»

Aflöningen till förste vaktmästaren och de tre vaktmästare har
föreslagits att utgå med samma belopp, som för andra nyligen reglerade
verk blifvit bestämda.

Äfven de patent- och registreringsverkets utgifter, som icke hänförde
sig till personalens aflöning, hade i följd af den fortsatta ökningen
af patentansökningarnas antal i allmänhet successivt ökats. Då en
öfversigt af såväl nu afsedda som embetsverkets öfriga utgifter torde
kunna i detta sammanhang vara af intresse, hade patent- och registreringsverket
låtit upprätta en dylik, i hvilken de olika utgifterna
för hvart och ett af åren 1885—1896 sammanförts under vissa rubriker.
I samma syfte hade en likartad öfversigt upprättats i afseende
å embetsverkets samtliga inkomster under samma år. Dessa båda öfversigter
återfinnas i följande två tabeller:

60

Sjette hufyudtiteln,

Sammandrag af patent- och registrerings -

•	1885.	1886.	1887.	1888.
Aterstälda patent- och registreringsafgifter ............	2,735	_	3,660	_	3,710	_	4,805	_
Aflöningar och arfvoden...............................	21,084	73	28,909	72	28,902	50	29,107	50
Benskrifning, skrif- och ritmaterialier samt porto-
afgifter.........................................................	2,934	28	3,859	65	3,122	54	4,193	39
Publikationer:
Patentskrifter.............................. ..................	4,222	95	12,840	—	13,024	—	12,388	75
Sak- och personalregister till patent .............	—	—	201	50	637	50	2,842	63
Anslag till tidningen »Norden» ........................	800	—	800	—	800	—	800	—
Kegistreringstidningen................................	6,223	91	1,514	38	301	88	963	—
Kungörelser m. m...........................................	3,724	41	2,919	01	3,329	28	4,550	25
Biblioteket och arkivet:
Inköp af böcker..........................................	2,999	05	1,257	35	463	70	2,335	56
Bindning m. m........................ ................	2,816	43	2,304	60	2,256	74	1,133	18
Yed, lyse, renhållning och städning ....................	440	05	613	58	828	03	915	15
Inventariers anskaffande och underhåll...................	5,103	35	3,986	05	465	51	438	55
Hyror..........................................
Bidrag till den internationela byrån i Bern............	935	18	1,741	59	1,660	40	1,505	98
Reseersättningar........................			2,122	60
Summa kronor	54,019	34	66,730	03	59,502	08	65,978	94

Sammandrag af patent- och registrerings -

	1885.	1886.	1887.	1888.
Afgifter för patent................................................	35,350	—	40,655	_	51,745	_	65,055	_
Afgifter för registrering af varumärken..................	58,120	—	10,440	—	8,080	—	8,280	—
Försålda publikationer............................... Diverse inkomster:	—	—	1,758	93	1,413	50	1,595	75
Kantor, norska statens bidrag till reseersättning, försålda kasserade inventarier, annonser m. m. ...	580		567	82			173	12
Summa kronor	94,050	-	53,421	75	61,238	50	75,103	87

Sjette hufvudtiteln,

61

verkets utgifter åren 1885—1896.

1889.	1890.	1891.	1892.	1893.	1894.	1895.	1896.
6,360		6,560	_	6,545	_	6,895	—	6,710	—	5,465	—	2,415	—	1,850	—
29,246	50	33,634	91	34,487	49	37,148	57	41,379	64	41,602	49	45,124	67	60,043	60
3,950	76	3,006	56	2,960	55	3,402	82	4,067	87	5,981	25	5,364	26	4,566	99
14,843	25	17,002	_	18,778	50	21,428	20	20,127 4	65	23,088	81	22,811	20	21,311	25
2,814	87	4,775	—	1,151	25	1,356	87	1,447	75	1,504	62	—	—	14,233	50
800	—	800	—	800	—	800	—	800	—	800	—	800	—	800	—
664	50	478	—	833	—	868	—	847	50	868	50	1,403	—	1,647	50
4,160	61	5,055	53	4,390	06	5,087	43	5,086	08	4,937	73	6,113	72	9,015	17
1,280	21	1,310	50	1,428	90	1,718	50	1,442	29	1,431	53	1,531	42	1,638	84
696	60	1,119	83	1,132	32	900	23	1,113	91	2,273	98	1,079	33	2,254	47
804	70	1,326	68	1,835	__	1,737	85	1,859	98	1,938	39	2,046	42	2,624	07
332	79	3,105	72	763	56	570	76	1,029	24	1,342	13	3,906	75	6,020	86
—	—	2,000	—	4,000	—	4,000	—	4,000	—	4,000	—	4,800	—	6,300	—
1,434	52	1,433	52	1,509	12	1,510	17	--	—	1,515	41	1,587	26	1,540	75
600	—	1,783	16	—	—	—	—	3,750	—	—	—	418	35	1,818	90
67,989	[31	83,391	| 41	| 80,614	75	87,424	40	| 93,661	91	| 96,749	| 84	99,401	| 38	135,665	| 90

verkets inkomster åren 1885—1896.

1889.	1890.	1891.	1892	1893.	1894	1895	1896.
71,545		81,435		92,190	_	99,775	_	107,930	—	89,175	—	99,950	—	111,630	—
6,760	—	8,680	—	8,360	—	8,000	—	8,390	—	13,610	—	19,100	—	15,120	—
1,200	—	1,793	25	776	25	1,903	75	1,889	—	1,684		2,376	75	2,384	75
188	91	1,426	67	544	31			__	_	_	_	_	—	6,721	94
79,693	91	93,334	92	101,870	56	109,678	75	118,209	—	104,469	—	121,426	75	135,856	69

62

Sjette hufyiidtiteln.

Redan i det föregående hade patent- och registreringsverket framhållit
såsom sin uppfattning, att vid den successiva ökning af verkets
arbetskrafter, som torde nödvändiggöras särskildt af den fortsatta och
hastiga tillväxten i patentansökningamas antal, borde så förfaras, att
för det ökade arbete, som icke kunde utföras af embetsverkets befintliga
ordinarie personal, tills vidare anlitades biträde af extra ordinarie
tjensteman samt, först sedan ökningen under flera år visat sig konstant,
nya ordinarie befattningar inrättades. Af den lemnade öfversigten af
embetsverkets utgifter framginge, efter embetsverkets förmenande, att
de utgifter, som ej hänförde sig till personalens aflöning, i allmänhet
vore af den beskaffenhet, att de enligt regeln stege och folie med
antalet till embetsverket inkomna ansökningar, hvadan de ej heller
kunde bindas vid fixa anslag1 eller ens för längre tid förslagsvis beräknas.

Såsom en gifven följd häraf ansåge ock patent- och registreringsverket,
att åt embetsverket fortfarande borde beredas möjlighet att
utan längre dröjsmål och allt för stor omgång, i mån af behof, öka
eller minska sina extra ordinarie arbetskrafter, äfvensom att embetsverket
jemväl fortfarande borde ega i hufvudsak samma befogenhet i
fråga om sådana af de respektive författningarnas tillämpning betingade
utgifter, som icke hänförde sig till personalens aflöning. I öfverensstämmelse
härmed föresloge patent- och registreringsverket, att i det
statförslag, som skulle föreläggas Riksdagen, endast upptoges embetsverkets
ordinarie befattningar och de för dessa bestämda lönevilkoren,
men att i fråga om embetsverkets öfriga utgifter föreskrefves, att
nämnda utgifter skulle för hvarje år af patent- och registreringsverket
sammanfattas i ett detaljeradt budgetsförslag, som understäldes Eders
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

Derest Riksdagen medgåfve, att de till patent- och registreringsverket
inflytande afgifter finge användas, afgifterna för patent och
registrering af varumärken till täckande af de kostnader, som betingades
af tillämpningen af patentförordningen och varumärkeslagen,
samt afgifterna för registrering af aktiebolag för de utgifter, som föranleddes
af aktiebolagslagen samt öfriga hithörande författningar, skulle,
enligt embetsverkets antagande, någon vidare bestämmelse ej erfordras
från Riksdagens sida rörande fördelningen af patent- och registreringsverkets
inkomster på dess olika utgiftsposter, utan borde, med ledning
af nämnda bestämmelse och de ytterligare föreskrifter i ämnet, som
Eders Kongl. Maj:t kunde täckas meddela, i det af patent- och registreringsverket
årligen uppgjorda budgetsförslag, hvarom ofvan förmälts,

63

Sjette hufvudtiteln.

angifvas, med hvilken art af afgifter hvarje särskild beräknad utgiftspost
skulle täckas, hvarom ock föreskrift i förslaget intagits.

Angående den i förslaget till aflö långs vilkor upptagna rätten för
ordinarie tjensteman att vid afskedstagande komma i åtnjutande af pension
anför patent- och registreringsverket följande:

»Liksom patent- och registreringsverket ansett, att aflöningarna för
dess personal fortfarande böra direkt af embetsverket bestridas med
inflytande afgifter, har patent- och registreringsverket ock antagit, att
pensioneringen af dess personal jemväl bör på samma sätt bestridas,
och anser embetsverket för sin del det icke vara tvifvel underkastadt,
att denna pensionering skall kunna genomföras och upprätthållas, utan
att statsverket på något sätt derigenom betungas. I öfverensstämmelse
härmed får patent- och registreringsverket i underdånighet föreslå, att
de i den af Riksdagen godkända lönestaten upptagna embete- och
tjenstemännen må tillerkännas rätt till pension vid viss lefnads- och
tjensteålder till samma belopp och under samma vilkor i öfrigt, som
om dessa pensioner skulle utgå å allmänna indragningsstaten.»

Slutligen har patent- och registreringsverket ansett sig böra göra
en approximativ beräkning öfver embetsverkets sannolika förmåga att
med inflytande afgifter bestrida de utgifter, som skulle orsakas af den
nu ifrågasatta lönestatens antagande och verkets utveckling i öfrigt,
och i sådant hänseende anfört:

»Då eu dylik beräkning måste göras särskildt för embetsverkets
afdelning för patent och registrering af varumärken och för dess afdelning
för registrering af aktiebolag, har patent- och registreringsverket
tillåtit sig att utgå från det underdåniga förslag till fördelning
af verkets inkomster på nämnda båda afdelningar, som patent- och
registreringsverket, enligt hvad ofvan blifvit erinradt, den 30 nästlidna
september afgifvit och som går derpå ut, att af de i nu gällande lönestater
upptagna aflöningar endast aflöningarna till en sekreterare och
till en notarie skulle bestridas af afgifter för registrering af aktiebolag,
men att i öfrigt hvarje afdelnings utgifter skulle bestridas af dess
egna medel.»

»Förslaget till lönestat slutar på en summa af 69,500 kronor,
hvaraf, efter afdrag af ofvan nämnda båda aflöningar äfvensom aflöningen
till en bland vaktmästare, hvilken sistnämnda aflöning patentoch
registreringsverket ansett jemväl böra påföras bolagsafdelningon,
61,200 kronor sålunda skulle bestridas genom afgifter för patent och
registrering af varumärken. Derest, såsom patent- och registrerings -

64

Sjette hufvudtiteln.

verket föreslagit, fyra nya byråingeniörsplatser inrättas, kunde, derest
man finge utgå från nuvarande förhållanden, fyra k fem biträdande
ingeniörsbefattningar tills vidare indragas. Då emellertid, såsom ofvan
nämnts, antalet biträdande ingeniörer redan inom den närmaste tiden
måste ökas, har patent- och registreringsverket icke i förevarande beräkning
vågat för år 1899, då den nya löneregleringen skulle träda i
kraft, upptaga färre än sex biträdande ingeniörer.»

»Hyran för patent- och registreringsverkets nuvarande embetslokal
utgör från och med innevarande år (1897) 7,000 kronor, af hvilket belopp
1,600 kronor ansetts böra täckas med afgifter för registrering af aktiebolag,
såsom utgörande hyra för den del af lokalen, som disponeras
af bolagsafdelningen.»

»Med iakttagande häraf och under antagande att patentafdelningens
öfriga utgifter komma att under de två närmaste åren ökas i
ungefärligen samma progression som hittills, har patent- och registreringsverket
uppgjort en beräkning öfver de belopp, hvartill nämnda
afdelnings olika utgiftsposter under år 1899 sannolikt böra uppgå, eller
hvilka de i alla händelser icke böra nämnvärdt. öfverstiga. Denna be -

räkning lemnar följande resultat:

Återstälda afgifter .................................................................. 1,900 kronor.

Aflöningar enligt lönestat...................................................... 61,200 »

Arfvoden och vikariatsersättningar .................................... 20,800 »

Renskrifning, skrifmaterialier och porton ....................... 5,550 »

Publikationer:

Patentskrifter................................................................... 29,000 »

Sak- och personalregister till patent........................ 1,100 »

Anslag till tidningen »Norden» ................................. 800 »

Registreringstidningen................................................... 1,700 »

Kungörelser m. m.......................................................... 7,000 »

Biblioteket och arkivet:

Inköp af böcker.............................................................. 1,800 »

Bindning m. m................................................................ 2,000 »

Ved, lyse, renhållning och städning ................................ 2,200 »

Inventariers anskaffande och underhåll............................ 1,500 »

Hyra ............................................................................................. 5,400 »

Bidrag till internationela byrån i Bern ........................... 1,550 »

Summa 143,500 kronor.»

»Dessa utgifter hafva med afsigt upptagits till något högre belopp
än de, till hvilka patent- och registreringsverket anser dem sannolikt

65

Sjette liufvudtiteln.

komma att uppgå. För att ytterligare iakttaga all nödig försigtighet,
har patent- och registreringsverket i afseende å de inkomster, med
hvilka dessa utgifter skola täckas, beräknat dem synnerligen lågt. Så
torde det, att döma af den hittills vunna erfarenheten, knappast vara
tvifvel underkastadt, att patentansökningarnas antal redan år 1898 skall
uppgå till omkring 2,200. Patent- och registreringsverket har emellertid
i detta sammanhang ej beräknat, att denna siffra skulle uppnås förr
än år 1899. Årsafgifterna för patent torde vidare, efter all sannolikhet,
för hvart och ett af de nästföljande åren ökas med mera än
i beräkningen upptagna 7,000 kronor. Ansökningarna om registrering
af varumärken torde, särskilt genom den nya lagstiftningen om skydd
för ordmärken, efter all sannolikhet komma att ökas ej obetydligt, men
hafva här upptagits till samma antal, hvartill de uppgingo år 1896.
Äfven afgifterna för förnyad registrering samt inkomsterna af försålda
publikationer ha upptagits till samma belopp som de, hvartill de uppgingo
sistnämnda år.»

»1 öfverensstämmelse härmed har patent- och registreringsverket
beräknat patentafdelningens inkomster för år 1899 på följande sätt:

Afgifter för 2,200 ansökningar om patent ...... 44,000

Årsafgifter för patent................................................ 98,000 142,000 kronor.

Afgifter för registrering af 347 varumärken ... 13,880
Afgifter för förnyad registrering af 124 varumärken
..........................................................••• Ä240 15,120 »

För försålda publikationer..................................................... 2,385 »

Summa 159,505 kronor.»

»Enligt dessa beräkningar, hvilka, såsom ofvan blifvit framhållet,
torde få anses vara med all nödig försigtighet uppgjorda, skulle sålunda
patentafdelningen, trots den ej obetydligt ökade lönestaten, för
år 1899 lemna ett öfverskott af omkring 16,000 kronor.»

»Hvad åter angår patent- och registreringsverkets afdelning för
registrering af aktiebolag, så lemna, såsom ofvan blifvit framhållet,
förhållandena under dess första, ännu ej afslutade verksamhetsår ej
någon fullt tillförlitlig ledning rörande de belopp, hvartill dess inkomster
för framtiden sannolikt komma att uppgå. Hvad hittills förekommit
synes dock afgjordt tala för, att de inflytande afgifterna skola förslå
att täcka utgifterna för registreringen. Under månaderna januari—september
innevarande år hafva till registrering anmälts 172 nybildade
aktiebolag och dervid i registreriugsafgifter erlagts sammanräknadt
Bih. till ltiksd. Prot. 1898. 1 Rami. 1 Afd. 1 lldft. 9

66

Sjette liufvudtiteln.

17,623 kronor 65 öre, hvarjemte samtidigt gjorts 237 anmälningar till
registret rörande redan registrerade aktiebolag, vid hvilka anmälningar
fogats registreringsafgifter till belopp af tillsammans 1,433 kronor. Om
man antager, att årets sista tre månader komma att i nu afsedda registreringsafgifter
lemna relativt taget samma inkomst, skulle sålunda
afkastningen af dessa afgifter för innevarande år komma att tillsammans
uppgå till cirka 24,000 kronor. Såsom ofvan blifvit framhållet, kan
man visserligen med visshet beräkna, att nu afsedda registreringsafgifter
skola för framtiden gifva icke obetydligt högre afkastning än under
innevarande år. För att emellertid vara fullt viss att ej i fråga om
afdelningens inkomster räkna med för höga siffror, har patent- och
registreringsverket jemväl för år 1899 beräknat registrenngsafgifternas
afkastning till endast 24,000 kronor. Hvad åter bolagsafdelningens
utgifter beträffar, så har patent- och registreringsverket, såsom redan
blifvit nämndt, ansett, att med afgifter för registrering af aktiebolagborde
bestridas aflöningar af en sekreterare, 4,500 kronor, af en notarie,

3,000 kronor, samt af en vaktmästare, 800 kronor, äfvensom hyra till
belopp af 1,600 kronor. Efter afdrag af dessa utgifter, tillsammans
uppgående till 9,900 kronor, skulle sålunda af ofvan beräknade 24,000
kronor återstå något öfver 14,000 kronor för täckandet af kostnaderna
för afdelningens publikationer och öfriga expenser, hvilket synes vara
för ändamålet mer än tillräckligt, äfven oafsedt att kostnaden för de
af embetsverket utgifna samlingar, omfattande de ur aktiebolagsregistret,
föreningsregistren och handelsregistren kungjorda uppgifter, torde till
en del böra bestridas af afgifterna för anmäiningar till förenings- och
handelsregistren. Med ledning af förhållandena under innevarande år
och med iakttagande af, att utgifterna äfven i detta fall ansetts böra
beräknas så högt, att någon felräkning i detta hänseende ej bör befaras,
har patent- och registreringsverket uppgjort följande beräkning af bolagsafdelningens
sannolika utgifter år 1899:

Återstälda registreringsafgifter................................................ 1,000 kronor.

Aflöningar enligt lönestat ...................................... 8,300 »

Arfvoden och vikariatsersättningar ..................................... 3,000 »

Renskrifning, skrifmaterialier och porton........................... 1,350 »

Publikationer (samlingarna och kungörelser)..................... 5,000 »

Ved, lyse, renhållning och städning ................................. 600 »

Hyra ......................................................................... 1,600 »

Summa 20,850 kronor.»

67

Sjette hufvudtiteln.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, har patent- och
registreringsverket hemstält,

1) att följande lönestat måtte för patent- och registreringsverket
fastställas att lända till efterrättelse från och med ingången af år 1899:

		Tjenst-
		görings-	Summa
		pennin-	aflöning.
		gar.
	Kr.	Kr.	Kr.
1 öfverdirektör ..........................	5,000	2,500	7,500
1 öfveringeniör...........................	4,200	1,800	6,000	ILönen kan efter 5 år höjas
1 öfveringeniör............................	4,200	1,800	6,000	/ med 500 kronor.
1 ledamot och sekreterare ............	3,000	1,500	4,500
2 ledamöter och sekreterare ........	6,000	3,000	9,000
1 registrator och arkivarie............	1,800	1,200	3,000	Lönen kan höjas efter 5 år
				med 500 kronor och efter
1 notarie ....................................	1,800	1,200	3,000	10 år med ytterligare 500
1 byråingeniör.............................	1,800	1,200	3,000	kronor.
7 byråingeniörer...........................	12,600	8,400	21,000
1 bokhållare.................................	1,800	1,200	3,000
1 förste vaktmästare.....................	800	300	1,100
1 vaktmästare..............................	500	300	800	VLönen kan efter 5 år höjas
2 vaktmästare..............................	1,000	600	1,600	| med 100 kronor.
Summa	—	—	69,500

Amu. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.

2) att för åtnjutande af de i nämnda stat uppförda löneförmåner
följande vilkor och förbehåll måtte fastställas att gälla till efterrättelse,
nemligen

att embete- eller tjensteman i patent- och registreringsverket skall
vara underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af embetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, äfvensom, derest i en framtid verkets ställning
inom förvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan såsom
sjelfständigt embetsverk anses, vara förpligtad att, med bibehållande
af den tjenstegrad och aflöning han innehar, efter den nya arbetsordningen
sköta de med tjensten förenade göromål;

68

Sjette hufvudtiteln.

att med embete eller tjenst i patent- och registreringsverket icke
må förenas annan tjenst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej
heller annan tjenstebefattning, med mindre den befinnes icke vara hinderlig
för fullgörandet af tjenstgöringen i verket; dock att tjensteman,
som vid den nya löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom
patent- och registreringsverket, må densamma bibehålla, så länge den
icke är för tjenstgöringen i patent- och registreringsverket hinderlig;

att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;

att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag lielsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas
att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar, afstå så mycket
af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning inom verket, densamma, mot åtnjutande i
förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar
men eljest af deremot svarande belopp i stället för egna tjenstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;

att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
tjenst i samma lönegrad är medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren
mera än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt sin
egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att härvid
icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och
för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem år
på samma vilkor, under iakttagande, hvad såväl den ena som den andra
förhöjningen angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än
vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern
blifvit uppnådd; börande nuvarande löntagare dervid tillgodoräknas
den tid, han på grund af förordnande innehaft motsvarande eller
högre tjenst i patent- och registreringsverket;

att embete- eller tjensteman skall, då han uppnått 65 lefnads- och
minst 35 tjensteår, vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension
från tjeusten afgå, Eders Kongl. Maj:t eller patent- och registreringsverket,
der det tillkommer detta att afskedet utfärda, dock obetaget

69

Sjette hufvudtiteln.

att låta med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tj en sten på ett tillfredsställande sätt gagna det
allmänna och kan finnas villig i densamma qvarstå; samt

att semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan eg a rum, åtnjutas af öfverdirektören, öfveringeniörerna och
sekreterarne under en och en half månad samt af registratorn och arkivarien,
notarien, byråingeniörerna samt bokhållaren under en månad
årligen; äfvensom

3) att omkostnadsstat för patent- och registreringsverket, upptagande
samtliga utöfver faststäld lönestat till embetsverkets uppehållande
eller eljest för tillämpning af de författningar, som ligga till grund för
dess verksamhet, erforderliga utgifter, förslagsvis beräknade, måtte för
hvarje år af Eders Kongl. Maj:t, på förslag af patent- och registreringsverket,
i nåder fastställas, med angifvande tillika af den art af afgifter,
hvarmed hvarje särskildt beräknad utgiftspost bör bestridas.

Patent- och registreringsverket har derjemte gjort åtskilliga framställningar
rörande beloppet af de till adjungerade ledamöter, biträdande
ingeniörer, amanuenser och andra biträden samt extra vaktmästare
i vissa fall utgående ersättningar äfvensom angående bemyndigande
att vid behof inhemta yttranden i tekniska ämnen från sakkunniga
personer mot skälig ersättning; men då dessa frågor icke äro
af beskaffenhet att böra föreläggas Riksdagen, lärer Eders Kongl. Maj:t
först framdeles vilja taga desamma i öfvervägande och deröfver meddela
beslut.

Sedan statskontoret genom nådig remiss fått sig anbefaldt att afgifva
underdånigt utlåtande öfver patent- och registreringsverkets ifrågavarande
framställning, har statskontoret den 30 november nästlidna år
afgifvit sådant utlåtande och dervid till eu början meddelat, att den af
patent- och registreringsverket lemnade redogörelsen för dess verksamhet
syntes statskontoret innefatta anledning för den föreslagna tillökningen
i tjenstemännens antal äfvensom att, då, efter hvad embetsverket
upplyst, utöfver den nu å stat uppfördo vaktmästaren, derstädes
vore anstälde tre extra vaktmästare samt det icke torde kunna undvikas
att med verkets fortsatta utveckling jemväl ökadt behof af vaktbetjening
inom embetsverket snart måste uppstå, statskontoret ansåge
sig sakna anledning till erinran mot hvad i sådant hänseende föreslagits.

Statskontorets

yttrande.

70

Sjette hufvudtiteln.

Derefter har statskontoret anfört hufvudsakligen följande:

Med afseende å den betydliga utveckling patentverket, sedermera
ombildadt till patent- och registreringsverk, åt hvilket äfven numera
uppdragits bestyret med registrering af aktiebolag, vunnit, och då den
för öfverdirektören föreslagna aflöning vore lika med den, som nu utginge
till riksarkivarien, och ej öfverstege aflöningen för landssekreterare
och landskamrerare i de folkrikaste länen, men deremot understege
aflöningen för öfverdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
funne sig statskontoret böra till bifall förorda förslaget i denna del;
liksom statskontoret ej heller funnit anledning till erinran mot den
föreslagna aflöningen för öfveringeniörerne, genom hvilket förslags antagande
äfven skulle undanrödjas den olägenhet att, såsom nu vore
förhållandet, tjenstgöringspenningarne vore lika för öfveringeniörerne
och sekreterarne, i följd hvaraf, då någon af de senare förordnades att
under öfveringeniörs semester eller ledighet för sjukdom bestrida öfveringeniörs
befattning, han icke erhölle någon ersättning för förordnandet.

Den för öfriga tjenstemän och de tre vaktmästarne föreslagna
rätt till ålderstillägg öfverensstämde med hvad enligt för andra embetsverk
faststälda löneregleringar egde rum samt af Eders Kongl. Maj:t i
afseende å tjenstemän vid patent- och registreringsverket redan medgifvits.

De för åtnjutande af de i staten uppförda löneförmånerna föreslagna
vilkor och förbehåll öfverensstämde med motsvarande stadganden
för kommerskollegium, dock att den bland sistnämnda stadganden förekommande
bestämmelsen om embets- och tjenstemäns pensionering från
allmänna indragningsstaten uteslutits; och funne sig statskontoret härvid
endast böra fästa uppmärksamheten derpå, att enligt instruktionen
för patent- och registreringsverket alla verket tillhörande embets- och
tjenstemän skulle tillsättas medelst förordnande, samt att pensionsrätt
i allmänhet ansetts icke tillkomma andra än dem, som vore med fullmakt
å innehafvande tjenst försedde.

Mot hvad patent- och registreringsverket föreslagit i fråga om en
årlig af Eders Kongl. Maj:t för verket faststäld omkostnadsstat har statskontoret
förmält sig icke hafva något att erinra.

Beträffande slutligen förslagets finansiela innebörd har statskontoret
yttrat sig på följande sätt:

»Den af patent- och registreringsverket gjorda beräkning öfver tillräckligheten
af de tillgångar, hvarmed embetsverkets aflönings- och öfriga
omkostnader skulle bestridas, är statskontoret icke i tillfälle att
bedöma, då inkomsten af patent- och registreringsafgifter är beroende

71

Sjette hufvudtiteln.

på förhållanden, hvarom statskontoret saknar kännedom; dock har statskontoret
ansett sig böra underdånigst erinra, att vid beräkningen af patentafdelningens
utgifter icke upptagits de ålderstillägg, som redan,
enligt hvad patent- och registreringsverket upplyst, äro beviljade, eller
tilläfventyrs kunna komma att beviljas från och med år 1899 åt patent-
och registreringsverkets nuvarande tjensteman; att under år 1896,
enligt hvad patent- och registreringsverkets framställning utvisar, uppstått
endast ett obetydligt öfverskott å dit influtna patent- och registreringsafgifter;
att öfverskottet för år 1895 ännu icke levererats till statskontoret,
hvartill orsaken, med hänsyn till de i fråga om sådan leverering
i nådiga brefven den 29 november 1895 och den 23 oktober 1896
meddelade föreskrifter, måste sökas deri, att denna leverering icke utan
olägenhet i afseende å bestridandet af patent- och registreringsverkets
löpande utgifter under innevarande år kunnat ega rum.»

»Sist omförmälda förhållanden föranleda statskontoret att uttala den
åsigt, att antalet af de tjenstemän, hvilkas uppförande å ordinarie stat
må förekomma, bör inskränkas så, att med visshet kan antagas att till
patent- och registreringsverket inflytande utgifter blifva under alla förhållanden
tillräckliga till bestridande såväl af embetsverkets samtliga
aflönings- och öfriga omkostnader som af blifvande kostnader för pensionering.
»

»Slutligen får statskontoret, som icke har något att tillägga till den
af patent- och registreringsverket lemnade redogörelse för nu gällande
föreskrifter angående redovisning och användning af patent- och varumärksafgifter
samt afgifter för anmälanden till bolags-, förenings- och
handelsregistren, underdånigst meddela: .

att för tiden till och med år 1894 hos patentbyrån uppkomna, till
statskontoret levererade öfverskott å patent- och varumärksafgifter för
närvarande innestå hos detta embetsverk med 135,008 kronor 25 öre;

att behållningen af till Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande i
länen influtna afgifter för registrering af firma och prokura, om hvilkas
användning föreskrift meddelats i Kongl. kungörelsen den 22 december
1887, vid 1896 års utgång utgjorde 19,532 kronor 64 öre, deraf vid
nämnda tidpunkt innestodo hos statskontoret 11,784 kronor 26 öre samt
i länens ränterier 7,748 kronor 38 öre;

att, jemlik! särskilda nådiga föreskrifter, af nyssnämnda hos statskontoret
innestående behållning utbetalts tillhopa 6,732 kronor 78 öre,
deraf 1,500 kronor till arfvode för innevarande år åt en extra ordinarie
tjensteman hos öfverståthållareembetet för emottagande af anmälningar
till handelsregistret m. m;

72

Sjette liufvudtiteln.

att, enligt nu tillgängliga uppgifter, till Eders Kongl. Maj :ts befallningshafvande
i länen under januari—oktober månader innevarande år
(1897) influtit för anmälanden till förenings- och handelsregistren tillhopa
8,782 kronor 41 öre;

att i länen under samma tid bestridda utgifter för registrens anskaffande
och registreringarnes kungörande uppgått till 8,582 kronor
60 öre; samt

att hos öfverståthållareembetet under samma tid influtit för anmälanden
till förenings- och handelsregistren 1,919 kronor, deraf 1,127
kronor 6 öre af embetet användts till kungörelsekostnader in. m.»

Jag tillåter mig erinra att Eders Kongl. Maj:t den 26 november
1897, efter statskontorets hörande, funnit godt lemna bifall till patentoch
registreringsverkets ofvan omförmälda framställning den 30 september
1897 rörande fördelning af utgifterna för embetsverket. mellan
å ena sidan afgifterna för patent och för registrering af varumärken
samt å andra sidan afgifterna för registrering af aktiebolag; och får
jag beträffande det nu föreliggande förslaget anföra följande.

Det af patent- och registreringsverket afgifna förslaget till ny aflöningsstat
synes mig i det hela vara val afpassadt efter hvad förhållandena
kräfva. Den påvisade stegringen i verkets göromål till följd
af ett oafbrutet ökadt antal nyinkommande ärenden måste naturligen
verka derhän, att först de redan befintliga tjenstemännens arbetskrafter
tagas i anspråk så långt rimligen ske kan och derefter nya fenster
tid efter annan måste inrättas. I likhet med patent- och registreringsverket
finner jag härvidlag den uppfattningen vara den riktiga att, då
den gifna arbetsmängden befinnes öfverstiga de befintliga tjenstemännens
krafter, den Överskjutande arbetsqvantiteten bör öfverlemnas åt extra
personal, så länge någon möjlighet kan finnas att arbetsökningen må
vara af tillfällig, öfvergående art, men att å andra sidan i ett verk af
den beskaffenhet som patent- och registreringsverket icke bör allt för
mycket eftersättas den ordningen, att verkligt ordinarie arbete bestrides
af ordinarie personal.

Detta leder i främsta rummet dertill, att den jemförelsevis osäkra
ställning, den befintliga personalen inom verket hittills intagit såsom
endast tillsatt på förordnande, nu bör upphöra, derigenom att patentoch
registreringsverket sättes å ordinarie stat och tjensteinnehafvarne
således förses med fullmakt i vanlig ordning. Att patent- och registreringsverket
sålunda flyttas öfver till de ordinarie embetsverken be -

73

Sjette hufvudtiteln.

tingas ock deraf, att de statsinstitutioner, för hvilkas uppehållande verket
är inrättadt, icke äro tillfälliga utan tvärtom stadigvarande och genom
lagar befästade.

Dernäst lärer vara att tillse, att de med de nu befintliga tjensterna
förenade lönerna sättas i rimligt förhållande till de fordringar, som
ställas å tjensteinnehafvarne, med hänsyn jemväl till de löner, som utgå
till de tjenstinnehafvare inom andra embetsverk, med hvilka tjenstemännen
inom patent- och registreringsverket närmast kunna jemföras.

I detta hänseende synes mig den för öfver dir ektören nu bestämda
aflöning vara mindre än vederbör. På sätt af den lemnade redogörelsen
framgår, utgår nu aflöningen med 6,400 kronor om året, deraf 4,400
kronor utgöra lön och 2,000 kronor tjenstgöringspenningar, hvartill kan
komma ett ålderstillägg af 600 kronor efter fem år. Denna aflöning
är densamma, som plägar utgå till byråchefer och andra föredragande
ledamöter inom de centrala embetsverken af större omfattning; men
sedan den förra patentbyrån utvidgats till ett patent- och registreringsverk
och till verket förlagts äfven en ny grupp af ärenden, nemligen
de, som röra registrering af aktiebolag, måste enligt mitt förmenande
den chefen för verket tillkommande aflöning sättas i skäligt förhållande
till hvad chefer för andra motsvarande verk uppbära.

Af hvad statskontoret i denna del af ärendet anfört framgår, att
den aflöning, patent- och registreringsverket föreslagit eller 7,500
kronor om året utan ålderstillägg, just i detta hänseende är synnerligen
måttligt tilltagen. Jag tvekar derför icke att tillstyrka, att i statsförslaget
måtte upptagas en aflöning för öfverdirektören af 7,500 kronor,
deraf 5,000 kronor torde böra utgöra lön och 2,500 kronor tjenstgöringspenningar.

Den ledamot af verket, som hufvudsakligen har att bereda och
föredraga ärenden af teknisk art, öfveringeniören, har hittills åtnjutit en
aflöning af 5,000 kroDor, deraf 3,500 kronor utgjort lön och 1,500
kronor tjenstgöringspenningar, hvartill kommit två ålderstillägg, hvart å
500 kronor. Nu föreslås aflöningens höjning till 6,000 kronor, deraf
4,200 kronor i lön och 1,800 kr. i tjenstgöringspenningar, jemte ett
ålderstillägg af 500 kronor. Aflöningens högsta möjliga belopp skulle
alltså komma att uppgå till 500 kronor mer än för närvarande kan ega rum.
På sätt patent- och registreringsverket närmare utredt måste på öfveringeniören
ställas synnerligen stora fordringar icke blott i afseende å arbetsförmåga
utan äfven med hänsyn till kunskaper, erfarenhet och omdöme.
Då härtill kommer, att den högsta aflöningen för öfveringeniören
enligt förslaget endast med 100 kronor öfverstiger den lägsta brukliga

Bih. till Itiksd. Blot. 1898. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft. 10

74

Sjette liufvu(1 titeln.

aflöningen för föredragande ledamöter i de centrala embetsverken af
större omfattning, och hänsyn jemväl måste tagas dertill att enskilda
befattningar med vida större aflöningsförmåner stå personer med framstående
teknisk bildning till buds, samt med den ifrågasatta löneförhöjningen
jemväl skulle vinnas en af praktiska skäl behöflig skilnad mellan
öfveringeniörens och sekreterarens tjenstgöringspenningar, anser jag
mig böra tillstyrka äfven denna aflöningsförhöjning.

Såsom aflöningsförhöjning kan ock räknas utbytandet af den nuvarande
vaktmästarebefattningen med aflöning af 800 kronor och ett
ålderstillägg af 100 kronor mot en förste vaktmästarebefattning med en
aflöning af 1,100 kronor. Då verket redan nu kräfver ständigt arbete
af fyra vaktmästare, synes det mig skäligt, att i detta verk, såsom
annorstädes vanligen förekommer, den främste bland vaktmästarne erhåller
en något högre aflöning än de öfrige, och att denna aflöning
bestämmes till det i sådant afseende vanliga beloppet 1,100 kronor.
Och under åberopande af hvad som anförts till protokollet öfver finansärenden
den 17 december 1897, synes mig jemväl för denne förste vaktmästare
böra föreslås ett ålderstillägg af 100 kronor efter 5 års tjenstgöring.

Hvad derefter angår den föreslagna ökningen af verkets arbetskrafter,
finner jag till en början behofvet af ytterligare en öfveringeniör
vara till fullo ådagalagdt. Jag torde endast behöfva erinra derom, att
en adjungerad ledamot med öfveringeniörs åligganden numera städse
måste vara anstäld inom verket, och att arbetsmängden för föredragandene
af tekniska ärenden så vuxit och visar en sådan tendens att fortfarande
växa, att patent- och registreringsverket icke ens kunnat ställa
i utsigt att under år 1899 den adjungerade ledamoten skulle kunna
afvaras, äfven om en ny öfveringeniörstjenst tillkomme.

Likaledes synas mig synnerligen goda skäl vara anförda för behofvet
af ökade arbetskrafter för fullgörandet af de åligganden, som tillkomma
byräingeniörerne. Detta arbete bestrides för närvarande af fyra
byråingeniörer med tillhjelp af åtta biträdande ingeniörer. Ett sådant förhållande
mellan ordinarie och extra arbetskrafter öfverensstämmer icke
med förut omförmälda grundsats rörande arbetets fördelning, äfven om
hänsyn tages dertill, att två af de biträdande ingeniörerne förrätta arbete,
som icke eger närmare sammanhang med den byräingeniörerne åliggande
nyhetsgranskningen beträffande inkomna patentansökningar. Otvifvelaktigt
är det ock högeligen önskvärdt, att åt patent- och registreringsverket
med det snaraste beredes möjlighet att enligt det framlagda
förslaget genom eu särskild byråingeniör med nödigt biträde ordna det

75

Sjette hufvudtiteln.

klassificeringsarbete, som skulle komma att i så väsentlig mån underlätta
det egentliga granskningsarbetet. Derjemte synes vården om verkets
stora bibliotek vara af den vigt både för verket sjelft och för den talrika
allmänhet, som der söker upplysningar, att på sätt som föreslagits en
ordinarie byråingeniörsbefattning borde afses derför.

Då enligt de af patent- och registreringsverket anförda grunder i
verkligheten föreligger behof af åtta nya byråingeniörstjenster, borde
någon tvekan icke råda att tillstyrka det af embetsverket afgifna förslag,
som inskränkts till fyra nya dylika befattningar. Om jag derför
ändock icke anser mig böra tillstyrka framläggandet af förslag om en
sådan ökning, har detta icke sin grund i någon ovisshet om behofvets
verklighet utan endast i nödvändigheten att icke nu med en gång binda
sig vid en så stor ordinarie personal, att det skulle kunna tänkas inträffa,
att de för denna personals aflöning afsedda medel skulle kunna
blifva, åtminstone för någon tid, otillräckliga. Patent- och registreringsverket
har visserligen framhållit att, om den föreslagna staten oförändradt
antoges, utgifterna för år 1899 borde beräknas:

för patent- och varumärkesafdelningen till....................... kr. 143,500: —

och för bolagsafdelningen till......................................_„ 20,850: ■—

tillsammans kr. 164,350: —;
under det att inkomsterna, lågt beräknade, borde uppgå:

för patent- och varumärkesafdelningen till ..................... kr. 159,505: —

och för bolagsafdelningen till............................................„ 24,000: —

tillsammans kr. 183,505: —;

hvadan såväl i det hela som å de särskilda afdelningarna icke obetydligt
öfverskott skulle komma att uppstå. Men häremot har statskontoret
erinrat, att 1896 års förvaltning icke visat något afsevärdt öfverskott,
och att öfverskottet för år 1895 ännu vid tiden för aflåtandet af
statskontorets skrifvelse, den 30 november 1897, icke till statskontoret
inlevererats och således icke kunnat undvaras för verkets rörelse, hvarförutom
anmärkts, att utgifter för ålderstillägg icke upptagits i utgiftsberäkningen
för år 1899; och har statskontoret af dessa förhållanden
föranledts uttala den åsigt, att antalet af de tjenstemän, hvilkas uppförande
å ordinarie stat kunde förekomma, borde inskränkas så, att
med visshet kunde antagas att till verket inflytande afgifter blefve under
alla förhållanden tillräckliga till bestridande såväl af embetsverkets
samtliga aflönings- och öfriga omkostnader som af blifvande kostnader
för pensionering.

76

Sjette hufvudtiteln.

Med anledning af dessa erinringar har jag från patent- och registreringsverket
inhemtat, att anledningen dertill att något afsevärdt öfverskott
för år 1896 icke uppkommit vore att söka dels deri, att verket
under år 1896 fått sig alagdt att af patentmedel förskottera hvad som
åtginge för bolagsafdelningens igångsättande, eller omkring 4,000 kronor,
och dels deri att under året utbetalts kostnaderna för ett särskildt
femårsregister med öfver 8,000 kronor, att patent- och registreringsverkets
behållning å riksbanken den dag uppgifterna lemnades, den 13
december 1897, betydligt öfverstege öfverskottet för år 1895, äfvensom
att utgifterna för ålderstillägg under år 1899, om statsförslaget antoges,
icke kunde öfverstiga 1,500 kronor.

Beträffande inkomsterna och utgifterna för år 1897 har verkets
chef meddelat mig följande den 3 innevarande januari dagtecknade
promemoria:

»Embetsverkets inkomster hafva under nämnda år (1897) utgjort
sammanräknadt 238,439 kronor 34 öre och dess utgifter, hvilka dock,
då räkenskaperna ännu icke äro afslutade, ej kunna mod full noggrannhet
uppgifvas, sammanräknadt 166,089 kronor 97 öre.

Närmare upplysning om dessa inkomster och utgifter, fördelade på
embetsverkets olika afdelningar efter de af Kongl. Maj:t den 26 november
1897 faststälda grunder, inhemtas af nedanstående tabeller:

Patent- och varumärkesafdelningen.

Inkomster:

Afgifter för 1,947 patentansökningar (deraf 4 obetalda)

Årsafgifter för patent.....................................................

Afgifter för 660 ansökningar om registrering af

varumärken (deraf 8 obetalda) .............................

Afgifter för 90 ansökningar om förnyad registrering
af varumärken (deraf 1 obetald).................

Försålda publikationer ...................................................

Af öfverdirektören återburna tjenstgöringspenningar
Ersättning för under år 1896 förskotterade utgifter
för aktiebolagsafdelningen ......................................

kronor

»

»

»

»

))

»

38,860: —
88,625: —

26,080: —

890: —
2,473: —
166: 67

4,061: 12.

Summa kronor 161,155: 79.

Sjette hufyudtiteln. 7 7

Utgifter:

Aflöningar och arfvoden .................................................. kronor 66,759: 15

Renskrifning.......................................................................... ® 1,746:63

Skrif- och ritmaterialier ................................................... » 3,375:54

Portoafgifter......................................................................... ® 287:89

Patentunionens internationela byrå i Bern.................. » 1,469: 57

Publikationer ...............................*...................................... 5 39,859: 38

Biblioteket och arkivet..................................................... * 3,513: 32

Inventariers anskaffande och underhåll........................ » 4,622: 19

Ved och lyshållning........................................................... ® 1,154: 56

Renhållning och städning ............................................... » 1,072: 90

Återstälda patent- och registreringsafgifter............... » 3,195: —

Hyra ...................................................................... ^_5,400:

Summa kronor 132,456: 13.

Aktiebolagsafdelningen.

Inkomster:

Afgifter för 3,229 ansökningar..................................... kronor 77,283: 55

Summa kronor 77,283: 55.

Utgifter:

Under år 1896 förskotterade utgifter af patentafdel ningen.

.......................................................................... kronor 4,061: 12

Aflöningar och arfvoden ................................................... t> 16,236: 65

Renskrifning....................................................................... » 464: 97

Skrifmaterialier ................................................................... » 1,200: 58

Portoafgifter.......................................................................... » 22: 03

Publikationer......................................................................... » 7,202: 52

Arkivet ................................................................................... * 177: 20

Inventariers anskaffande och underhåll ...................... » 1,184: 87

Ved och lyse ...................................................................... » 447: 25

Renhållning och städning ........................................... » 240: —

Återstälda registreringsafgifter ...................................... » 796:65

Hyra........................................................................ »_1,600:

Summa kronor 33,633: 84.»

78

Sjette hufvudtiteln.

Med hänsyn till hvad sålunda förekommit rörande verkets ekonomiska
ställning under åren 1895, 1896 och 1897 synes någon allvarlig
farhåga icke behöfva förefinnas för att inkomsterna under år 1899 och
närmast derpå följande år icke skulle komma att täcka utgifterna. Och
hvad den mera aflägsna framtiden beträffar kan jag ej undgå att framhålla,
att man väl måste gå ut ifrån att patent- och registreringsafgifterna
alltid måste sättas till sådant belopp, att de betäcka de verkligen
behöfliga utgifterna för patent- och registreringsverkets behöriga gång.
Men då det emellertid må anses vara förenligt med nödig varsamhet
att icke nu på en gång bevilja alla de begärda byråingeniörstjensterna
på ordinarie stat, tror jag mig böra inskränka mig till att föreslå två
nya dylika fenster jemte de redan befintliga fyra tjensterna. Det faller
af sig sjelft att verkets omkostnadsstat måste ökas i samma mån som
aflöningsstaten på denna grund minskas, då ju det erforderliga arbetet
i allt fall måste utföras, ehuru genom extra personal.

Jag har redan förut omförmält, att verket behöfver en förste vaktmästare
i stället för den nuvarande vaktmästaren, och jag får nu på
de af verket anförda skäl föreslå, att i statsförslaget måtte upptagas
tre ordinarie vaktmästare med vanliga aflöningsförmåner af 800 kronor
till hvar i stället för de tre extra vaktbetjente, hvilka nu ständigt tjenstgöra
vid verket mot en aflöning af 600 kronor om året till hvar. Dessa
tre nya vaktmästare torde böra få uppbära''dels ålderstillägg enligt hvad
hittills varit vanligt med 100 kronor efter 5 års tjenstgöring och dels
i enlighet med ofvan omförmälda förslag enligt statsrådsprotokollet för
den 17 december 1897 ett ytterligare ålderstillägg af likaledes 100
kronor efter 10 års tjenstgöring.

De vilkor för ajlöningarnes åtnjutande, som af patent- och registreringsverket
föreslagits, äro, på sätt både detta embetsverk och statskontoret meddelat,
väsentligen lika med dem, som vid dylika regleringar pläga fastställas.
Statskontoret har visserligen fäst uppmärksamheten derå, att pensionsrätt i
allmänhet icke ansetts böra tillkomma andra än dem, som äro med fullmakt
å innehafvande tjenst försedde, och att enligt gällande instruktion alla
patent- och registreringsverket tillhörande embets- och tjenstemän skola
tillsättas medelst förordnande. Uppenbart är dock att, om verket nu
försättes å ordinarie stat, de i staten upptagne tjenstemän skola förses
med fullmakter och instruktionen i motsvarande mån förändras. Deremot
torde, med hänsyn dertill att frågan om ändrade allmänna bestämmelser
för pensionering af tjenstemän ännu icke vunnit sin lösning, bland
vilkoren rörande rätt till pension böra intagas förbehåll derom, att
tjensteinnehafvare skall vara underkastad de ändrade bestämmelser i

79

Sjette hufyudtiteln.

fråga om pensionsrätt, som framdeles kunna varda meddelade. Att äfven
utgifterna för tjensteinnehafvarnes pensionering skola utgå af verkets
medel synes mig ligga i sakens natur.

Hvad slutligen beträffar verkets omkostnad-sstat, har patent- och
registreringsverket hemstält, att sådan stat, upptagande samtliga utöfver
faststäld lönestat till embetsverkets uppehållande eller eljest för tillämpning
af de författningar, som ligga till grund för dess verksamhet,
erforderliga utgifter, förslagsvis beräknade, skulle för hvarje år af
Eders Kongl. Maj:t, på förslag af patent- och registreringsverket, fastställas.
Såsom stöd derför att omkostnadsstaten sålunda icke skulle
föreläggas Riksdagen, har patent- och registreringsverket hufvudsakligen
anfört, att utgifterna å denna stat, hvilka i allmänhet vore af beskaffenhet
att de enligt regeln stege och folie med antalet till verket inkomna
ansökningar, icke kunde bindas vid fixa anslag eller ens för längre tid
förslagsvis beräknas. Då det emellertid synes mig önskvärdt, att Riksdagen
må beredas tillfälle att taga del i bestämmandet jemväl af anslagen
under omkostnadsstaten, och den af embetsverket antydda svårigheten
utan afsevärd olägenhet kan i väsentlig mån undvikas derigenom,
att förslag till utgiftsstat för verket årligen framlägges för Riksdagen, dervid
samtliga anslag å omkostnadsstaten upptagas såsom förslagsanslag,
har jag upprättat förslag till fullständig utgiftsstat för år 1899. Jag har dervid
först från aflöningsstaten intagit slutsumman af aflöningsbeloppen å
ordinarie stat och derefter i enlighet med ofvanberörda meddelande från
patent- och registreringsverket upptagit ett särskildt förslagsanslag för
ålders tillägg till belopp af 1,500 kronor samt slutligen beträffande omkostnadernas
belopp följt de utgiftsberäkningar för år 1899, som på
sätt jag förut meddelat af patent- och registreringsverket lemnats,
dervid jag särskddt från embetsverket inhemtat, att dessa beräkningar
i fråga om utgifter för patent- och varumärkesafdelningen grundat sig
på förhållandena under åren 1892—1896 med hänsyn jemväl till den
väntade stegringen i antalet inkommande ansökningar, under det att
beräkningarna beträffande bolagsafdelningen naturligen endast i obetydlig-
mån kunnat grunda sig pa erfarenhet. Jag har vidare ansett, att
omkostnadernas indelning i lmfvudgrupper bort göras i nära öfverensstämmelse
med nu gällande stat för verket. I den första hufvudgruppen
har jag vidtagit den ökning, som blir en följd deraf att jag icke kunnat
föreslå mer än två nya byråingeniörsbefattningar å ordinarie stat. 1
den andra gruppen har jag gjort en obetydlig höjning för erhållande
af jemnare slutsiffra å staten.

Beträffande posten »återstälda registreringsafgifter» må erinras, att

80

Sjette hufvudtiteln.

återställande af dylika afgifter författningsenligt ifrågakommer vid vägrad
registrering af varumärken eller aktiebolag; och hvad angår posten
»bidrag till patentunionens internationela byrå i Bern» torde få framhållas,
att denna utgift grundar sig på den af Sverige biträdda konventionen
om internationelt skydd för den industriela eganderätten.
Någon anledning att bland omkostnaderna särskilja utgifterna för patentoch
varumärkesafdelningen och för bolagsafdelningen synes mig icke
föreligga.

Den aflöningsstat för patent- och registreringsverkets ordinarie
personal med dertill hörande vilkor för aflöningarnes åtnjutande samt
den utgiftsstat för år 1899, som jag alltså föreslår Eders Kongl. Maj:t
att framlägga för Riksdagen till godkännande, skulle med tillämpning
af hvad jag nu anfört erhålla följande lydelse:

»Aflöningsstat

för patent- och registreringsverkets ordinarie personal att gälla

från och med år 1899.

1 öfverdirektör ......................

1 öfveringeniör .....................

1 öfveringeniör.....................

1 ledamot och sekreterare ......

2 ledamöter och sekreterare ...

1 registrator och arkivarie......

1 notarie..............................

1 byråingeniör.......................

5 byråingeniörer....................

1 bokhållare...........................

1 förste vaktmästare...............

1 vaktmästare........................

2 vaktmästare........................

Summa

Anm. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.»

Lön.	Tjenst- görings- pennin- gar.	Summa aflöning.
Kr.	Kr.	Kr.
5,000	2,500	7,500
4,200	1,800	6,000
4,200	1,800	6,000 J
3,000	1,500	4,500
6,000	3,000	9,000
1,800	1,200	3,000
1,800	1,200	3,000
1,800	1,200	3,000
9,000	6,000	15,000
1,800	1,200	3,000
800	300	1,100 |
500	300	800 |
1,000	600	1,600 l
- |	- |	63,500

med 500 kronor.

år höjas

Lönen kan höjas efter 5 år
med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare 500
kronor.

med 100 kronor,
lönen kan efter 5 år höjas
med 100 kr. och efter 10
år med ytterligare 100 kr.

fri bostad, skall, så länge denna förmån

81

Sjette hufyudtiteln.

»För åtnjutande af de i aflöningsstaten för patent- och registreringsverkets
ordinarie personal uppförda löneförmåner gälla följande vilkor
och förbehåll till efterrättelse, nemligen:

att tjensteman i patent- och registreringsverket skall vara underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
embetsverket eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, äfvensom, derest
i en framtid verkets ställning inom förvaltningen så förändras, att detsamma
ej längre kan såsom sjelfständigt embetsverk anses, vara förpligtad
att, med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning han innehar,
efter förändrad arbetsordning sköta de med tjensten förenade
göromål;

att med tjenst i patent- och registreringsverket icke må förenas
annan tjenst å rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan
tjenstebefattning, med mindre den befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet
af tjenstgöringen i verket; dock att tjensteman, som vid den
nya löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom patent- och
registreringsverket, må densamma bibehålla, så länge den icke är för
tjenstgöringen i patent- och registreringsverket hinderlig;

att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöringen befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;

att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag helsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas
att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar, afstå så mycket
af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning inom verket, densamma, mot åtnjutande i
förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar
men eljest af deremot svarande belopp i stället för egna tjenstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;

att: der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
tjenst i samma lönegrad är enligt stat medgifven, tidpunkten för första
förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att
innehafvaren mera än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt
Bih. till ltiksd. Prot. 1898. 1 harull. 1 Afd. 1 Uäft. 11

82

Sjette hufvudtiteln.

sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och
för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem år
på samma vilkor, under iakttagande, hvad såväl den ena som den andra
förhöjningen angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än
vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern
blifvit uppnådd; börande nuvarande löntagare dervid tillgodoräknas
den tid, som före statens utfärdande förflutit från hans tillträde
till tjensten på grund af förordnande;

att såväl tjensteman som vaktbetjent skall, då han uppnått 65 lefnads-
och minst 35 tjensteår, vara förpligtad att med oafkortad lön
såsom pension — att utgå af patent- och registreringsverkets medel
— från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller patent- och registreringsverket,
der det tillkommer detta att afskedet utfärda, dock obetaget att
låta med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig i densamma qvarstå, hvarförutom tjensteman
och vaktbetjent skola vara underkastade de ändrade bestämmelser
i fråga om pensionsrätt, som framdeles kunna varda meddelade; samt
att semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan ega rum, åtnjutas af öfverdirektören, öfveringeniörerna och
sekreterarne under en och en half månad samt af registratorn och
arkivarien, notarien, byråingeniörerna samt bokhållaren under en månad
årligen.»

Sjette hufvudtiteln.

83

»CJtgiftsstat

för patent- och registreringsverket för år 1899.

•	Kronor. ,	Kronor.
A. Aflöningar.
Ordinarie personalen.........................................................	63,500
Anslag till ålderstillägg, förslagsvis...................................	1,500	65,000
B. Omkostnader. Förslagsanslag. Till adjungerade ledamöter, biträdande ingeniörer, amanu-enser, särskildt tillkallade tekniska biträden, extra skrifbiträden, extra vaktmästare, vikariatsersättningar, renskrifning och skrifmaterialier, postafgifter, hyror, ved, lyse, renhållning och städning samt inventariers anskaffande och underhåll m. m..............................	48,000
» böcker och tidskrifter, trycknings- och bindningskost-nader, kungörelser och publikationer m. m. efter af-
drag af influtna prenumerationsafgifter och dylikt ...	48,550
> återstälda registreringsafgifter...................................	2,900
> bidrag till patentunionens internationela byrå i Bern...	1,550	101,000
Summa kronor	—	166,000.»

Uti den af Riksdagen den 13 maj 1897 till Eders Kongl. Maj:t
aflåtna skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel har Riksdagen medgifva,

dels att afgifterna för patent och registrering af varumärken må
användas till bestridande af de utgifter, hvilka Eders Kongl. Maj:t finner
betingas af tillämpning under år 1898 af förordningen angående patent
och lagen om skydd för varumärken; samt

dels att afgifterna för registrering af aktiebolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren
äfvensom för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka Eders Kongl. Maj:t finner

Departementschefens
hemställan.

84 Sjette hufvudtiteln.

betingas af tillämpningen under år 1898 af lagen om aktiebolag, lagen
om aktiebolag som drifva försäkringsrörelse, lagen om registrering af
bankaktiebolag, lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet,
lagen om handelsregister, firma och prokura tillika med lagen
om ändring i vissa delar af sistnämnda lag, samt lagen om handelsbolag
och enkla bolag.

Då de förhållanden, som påkallat beslutet om bemyndigande för
Eders Kongl. Maj:t att disponera afgifterna för patent och registrering
af varumärken äfvensom för inskrifning i aktiebolagsregistret, föreningsregistren
och handelsregistren, fortfarande förefinnas, lärer Eders Kongl.
Maj:t finna det nödigt att göra framställning till Riksdagen om meddelande
jemväl för år 1899 af bemyndigande angående dispositionen af
nämnda afgifter.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå, att Riksdagen, med godkännande af de nu
framlagda förslagen till aflöningsstat för patent- och registreringsverkets
ordinarie personal att gälla från och med år 1899 jemte dertill hörande
vilkor för löneförmånernas åtnjutande samt till utgiftsstat för patent-
och registreringsverket för år 1899, må medgifva,

att afgifterna för patent och registrering af varumärken må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka i enlighet med den godkända
utgiftsstaten för patent- och registreringsverket betingas af tillämpning
under år 1899 af förordningen angående patent och lagen om
skydd för varumärken; samt

att afgifterna för registrering af aktiebolag och föreningar för
ekonomisk verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren
äfvensom för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlighet med
nyssberörda utgiftsstat betingas af tillämpning under år 1899 af lagen
om aktiebolag, lagen om aktiebolag som drifva försäkringsrörelse och
lagen om registrering af bankaktiebolag, eller ock af Eders Kongl.
Maj: t finnas betingade af tillämpning under år 1899 af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, lagen om handelsregister,
firma och prokura tillika med lagen om ändring i vissa delar af sistnämnda
lag samt lagen om handelsbolag och enkla bolag.

Sjette hufvudtiteln.

85

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag, som i riksstaten för innevarande
år finnas å sjette hufvudtiteln uppförda, har jag icke att föreslå någon
annan ändring än att förslagsanslaget till

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

för jemnande af hufvudtitelns slutsumma ökas med 12 kronor eller från
219,700 kronor till 219,712 kronor.

Arbetareförsäkringen.

Uti en den 12 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition hade
Eders Kongl. Maj:t. föreslagit Riksdagen medgifva,

att Eders Kongl. Maj:t måtte ega för år 1898 använda de till
underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:
l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassa skall under föregående år haft egna inkomster,
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp;
samt

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående år
städse haft, med en krona för hvarje medlem, dock ej för något år
med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor;

och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

Detta Eders Kongl. Maj:ts förslag biföils af Riksdagen enligt skrifvelse
den 13 maj 1897, dock med den ändring att förvaltningsbidraget
skulle för år utgå

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,

med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till och med 300, samt

med 50 öre för hvarje medlem derutöfver,

dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500
kronor.

[8.]

Skrifmaterialier
m. m.

[9.]

Förvaltningabidrag
åt
sjukkassor
m. m.

86

Sjette hufvudtiteln.

Vid föredragning den 28 maj 1897 af Riksdagens skrifvelse blef
denna ändring af Eders Kongl. Maj:t godkänd; och utfärdades i enlighet
dermed nådig kungörelse angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor.

Enligt _ Riksdagens särskilda medgifvanden hafva från och med år
1892 för ifrågavarande ändamål användts erforderliga belopp af de
medel, som 1890—1894 årens Riksdagar, med 100,000 kronor årligen,
anvisat till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande. Af dessa afsätta medel återstodo vid 1896
års utgång 335,579 kronor 34 öre. Huru mycket deraf som åtgått
under år 1897, kan ännu icke med bestämdhet uppgifvas, men torde,
att döma af hvad som utgifvits under månaderna januari —november,
böra för hela året beräknas till något öfver 60,000 kronor. Uti mitt
anförande till statsrådsprotokollet för den 12 mars 1897 påvisade jag
att, om det då framlagda ändringsförslaget bifölles och samtliga i riket
befintliga sjukkassor till följd af förbättringen i vilkoren läte registrera
sig, sammanlagda statsbidraget till alla sjukkassorna skulle för år utgöra
omkring 223,000 kronor. Den ändring i vilkoren, som Riksdagen vidtog,
kommer emellertid att medföra ökade kostnader för statsverket, i hvilket
afseende jag vid . frågans behandling- i Riksdagen meddelade den beräkning,
att statsbidraget i detta fall och under nyss angifna förutsättning
af fullständig anslutning från kassornas sida torde komma att
uppgå till omkring 275,000 kronor, för år räknadt. Det framgår häraf
att, åtminstone vid en synnerligen liflig anslutning, de redan afsätta
medlen komma att vid 1898 års utgång hafva till största delen åtgått;
och det blifver således nödvändigt att återupptaga den afsättning af medel
för ifrågavarande ändamål, som, på sätt jag anfört, egde rum för åren
1891 —1895. Beloppet torde nu, ehuru med all sannolikhet antagas kan
att icke alla sjukkassor komma att låta registrera sig — år 1896 funnos
ännu minst 1,100 icke registrerade sjukkassor — likväl för säkerhets
skull ej höra bestämmas lägre än till 250,000 kronor. Härom lärer,
enligt hvad jag inhemtat, chefen för finansdepartementet komma att
föreslå framställning till Riksdagen.

Uti anförande vid ärendets behandling i Riksdagen framhöll jag,
att Riksdagens beslut om höjning af förvaltningsbidraget särdeles för
mindre kassor säkerligen komme att medföra behof af ändring af ett
af vilkoren för förvaltningsbidragets lemnande, nemligen det att sjukkassa
skall under föregående år haft egna inkomster uppgående till
minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp. I samma
man förvaltningsbidraget växer, blifver det svårare att i afseende å de
mindre kassorna få detta vilkor uppfyldt, i all synnerhet beträffande

87

Sjette hufvudtiteln.

de kassor, som icke uttaxera afgifter annat än i män af inträffade sjukdomsfall.
Också föreslogs i enskild motion vid 1897 års riksdag, att
man i detta hänseende endast skulle fordra, att kassan skulle under
det föregående året haft inkomster, uppgående till minst hälften af det
begärda förvaltningsbidragets belopp. Om ock detta förslag måste
anses gå längre än behofvet kräfver, synes det mig dock leda åt det
rätta hållet; och jag föreställer mig att den antydda olägenheten, som
i fall den qvarstode äfven skulle komma att i sin mån verka hindrande
mot åtskilliga kassors registrering, lämpligen skulle undanrödjas, om
man inskränkte sig till att föreskrifva, att sjukkassan skall under föregående
år haft egna inkomster uppgående till minst lika mycket som
det begärda förvaltningsbidragets belopp.

Jag tillstyrker derför, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
medgifva,

att Eders Kongl. Maj:t må ega för år 1899 använda de till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof,

dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under vilkor:
l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;

2:o) att sjukkassan skall under föregående år haft egna inkomster
uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets
belopp; samt

3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i förhållande till det
antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående år
städse haft,

med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,

med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till och med 300, samt

med 50 öre för hvarje medlem derutöfver,

dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500
kronor;

och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.

[10.]
Kontroll å
försäkringsanstalterna.

LH-]

Anslag till
näringsstatistiken.

88 Sjette hufvudtiteln.

Vidare anförde departementschefen:

Sjette hufvudtitelns ordinarie anslag uppgå för innevarande år

till .....;........;.............................................................................. kr. 5,738,800: —

Vid bifall till de af mig framstälda förslag om
höjning i anslagen:

till landsstaterna i länen med............... kr. 19,388: —

» landtbruksstyrelsen med ..."........ » 21,500: —

» skrifmaterialier och expenser, ved

m. m. med .......................................... j> 12: —

Summa kr. 40,900: —

skulle alltså de ordinarie anslagen höjas med.............. » 40,900: —

etter till ...................................................................................... kr. 5,779,700^—.

Extra anslag.

I fråga om de anslag på extra stat, som kunde erfordras, anförde
departementschefen beträffande

Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.

Då det anslag till belopp af 4,500 kronor, som Riksdagen sedan
flera år tillbaka årligen plägat på extra stat bevilja för handhafvande
af kontroll å försäkringsanstalterna, är till oförminskadt belopp behöfligt
jemväl för år 1899, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen

att, för handhafvande af kontroll å försäkringsanstalterna, för år
1899 på extra stat anvisa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp
af 4,500 kronor.

Kommerskollegium.

Till utarbetande af näringsstatistik har af Riksdagen för hvartdera
af åren 1897 och 1898 på extra stat anvisats ett belopp af 6,200
kronor.

89

Sjette hufvudtiteln.

Då detta anslag är till oförminskadt belopp framgent behöflig!,
hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes löreslå Riksdagen

att, till utarbetande af näring sstatistik, för år 1899 anvisa på extra
stat ett anslag af 6,200 kronor.

Sedan Riksdagen år 1896 beviljat ett anslag å extra stat för år [12.]
1897 af 10,000 kronor för anställande af arbetsstatistiska undersökningar,
har Eders Kongl. Maj:t-, efter det kommerskollegium på nådig sökningar,
befallning inkommit med förslag å hvad som borde utgöra föremål för
dessa undersökningar samt särskildt tillkallade sakkunnige afgifvit
yttrande öfver den af kommerskollegium framlagda planen, den
29 december 1896 uppdragit åt kommerskollegium att utföra ifrågavarande
undersökningar äfvensom förordnat, att. till föremål för undersökningarna
skulle tagas förhållandena inom bageriyrket i enlighet med
lemnado närmare föreskrifter, för hvilkas hufvudsakliga innehåll jag
redogjort i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897.

Beträffande fortgången under år 1897 af dessa undersökningar rörande
bageriyrket har jag inhemtat, att under året undersökts förhållandena
inom något öfver 720 bagerier (deraf omkring 130 i Stockholm)
med tillsammans omkring 2,760 arbetare (deraf något öfver 820
i Stockholm).

Af det beviljade anslaget, 10,000 kronor, hafva enligt lemnad uppgift
under året användts:

till arfvode åt ledaren....................

dennes amanuens

it

ii

ii

11

11

11

.............. kronor	3,457	52
	3,000	—
	1,160	—
n ............ ii	918	—
summa kronor	8,535	52.

Då arbetets fullbordande antages kräfva en tid af ytterligare omkring
fyra månader, anses det återstående beloppet motsvara hvad som
för ändamålet behöfves.

Äfven 1897 års Riksdag beviljade enligt skrifvelse den 13 maj
1897, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag, för
anställande af arbetsstatistiska undersökningar å extra stat för år 1898
ett belopp af 10,000 kronor. Vid föredragning den 28 maj 1897 af
Riksdagens skrifvelse aubefalde Eders Kongl. Maj:t kommerskollegium
att afgifva förslag å hvad som borde utgöra föremål för de arbetsstatistiska
undersökningar, till hvilka Riksdagen sålunda för ar 1898 anJtih.
till Riksd. Vrot. 18i)H. I Rami. / A/d. 1 Iläft. VI

90

Sjette hufvudtiteln.

visat medel, äfvensom till plan för dessa arbetens anordnande och utförande;
och fann Eders Kongl. Maj:t sedermera den 10 september
nästlidna år godt bemyndiga kollegium att anmoda tvenne med arbetareförhållandena
förtrogne män att deltaga i uppgörandet af det förberedande
förslag i ämnet, som borde genom förste aktuariens hos kollegium
försorg utarbetas.

Sedan kommerskollegium i anledning häraf anmodat direktören E.
Beckman och ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, filosofie doktorn

D. Bergström att jemte förste aktuarien Hj. Gullberg deltaga i uppgörandet
af omförmälda förberedande förslag, och ett sådant,, af förslag
till frågeformulär och öfriga bilagor åtföljdt förslag till kollegium
inkommit, bär kollegium i underdånigt utlåtande den 18 december
1897, med biträdande af berörda förslag, hemstält, att till ämne för de
arbetsstatistiska undersökningarna för år 1898 måtte väljas förhållandena
inom tobaksindustrien, att undersökningen måtte ske företrädesvis ur
de synpunkter, för hvilka i förslaget redogjorts, att undersökningen
måtte omfatta, så vidt möjligt, samtliga tobaksfabrikör i riket med deras
arbetare äfvensom, i den utsträckning sådant kunde ske, den hemindustri,
som inom tobaksindustriens område bedrefves på landsbygden,
samt att primäruppgifterna för undersökningen måtte, enligt faststälda
formulär och i öfrigt enligt de uti det förberedande förslaget angifna
grunder, insamlas dels genom arbetsledaren sjelf och dennes biträde,
dels genom tre å fyra för ändamålet särskildt anstälde reseagenter, dels
ock slutligen, hvad den sanitära undersökningen beträffade, genom vederbörande
helsovårdsnämnders å de särskilda platserna försorg och
helst utföras af eu läkare på platsen.

Hvad kollegium sålunda hemstält har Eders Kongl. Maj:t, den 31
december 1897 behagat bifalla.

Beträffande frågeformulären torde böra bemärkas att, sedan, enligt
af mig lemnadt bemyndigande, de komiterade för rådplägning tillkallat
representanter, utsedda af arbetsgivare och arbetare inom tobaksindustrien,
formulären upprättats efter samråd med desse, äfvensom att ett
särskildt, utförligt frågeformulär uppstälts rörande de sanitära förhållandena,
hvilka ansetts vara synnerligen ogynnsamma inom denna industri.

Den sålunda anbefalda undersökningen af förhållandena inom
tobaksindustrien torde med säkerhet kunna fullbordas under innevarande
år. Då ett åt ändamålen med undersökningen är att vinna
en allt säkrare grund för bedömandet af det sätt, på hvilket de
tillämnade regelbundna arbetsstatistiska undersökningarna för framtiden
böra i vårt land organiseras, anser jag mig böra framhålla,

91

Sjette hufvudtiteln.

att den erfarenhet, som kan vinnas från 1897 och 1898 årens undersökningar
inom två yrken, icke kan blifva för ändamålet tillräcklig.
De i landet utöfvade yrkena äro dertill af alltför mångskiftande art och
arbetarnes förhållanden inom de skilda yrkena alltför olika. Att detta
ock inses inom de närmast intresserade kretsarne kan synas deraf att,
på sätt i ärendet omförmälts, från arbetare inom olika yrken — sjömansyrket,
porslinsarbetareyrket och skoarbetareyrket — inkommit framställningar
derom, att en undersökning för år 1898 måtte komma att
afse deras särskilda fack, ehuru kommerskollegium liksom komiterade
af flera anförda skäl ansett förhållandena inom tobaksindustrien bäst
lämpa sig för undersökning medelst 1898 års anslag.

Det torde derför vara lämpligt att ytterligare försöksundersökningar
göras; och torde för anställande af sådana undersökningar under år 1899
böra äskas samma belopp, som för innevarande år beviljats.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riks.
dagen

att, för arbetsstatistiska undersökningar, på extra stat för år 1899
anvisa 10,000 kronor.

Öfverståthållareembetet.

Jemlik! öfverståthållareembetets i underdånig skrifvelse den 17 [13.]

november 1897 gjorda framställning, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Ut^][^r.af
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen / rättelser.

att för år 1899, till utgifvande under samma år af y>Polisunderrättelsen,
på extra stat anvisa 15,000 kronor.

Landsstaterna i länen.

För innevarande år, liksom för hvart af de fem sistförflutna åren, [14.]
är det anslag, som på extra stat plägat anvisas till aflöning och Sä™yij,.dap°],u''
underhåll af särskild polisstyrka på landet, der sådan kunde af för- landet,
hållandena påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande, bestämdt till

65,000 kronor.

Då någon minskning i anslagets nuvarande belopp icke bör för
år 1899 ifrågakomma, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

92

Sjette huvudtiteln.

att på extra stat för år 1899 ställa till Eders Kong], Maj:ts förfogande
ett anslag af 65,000 kronor att användas till aflöning och
underhåll af särskild polisstyrka på landet, der sådan kan af förhållandena
påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande.

Om detta bifalles, lärer Eders Kongl. Maj:t, såsom för innevarande
år skett, vilja förständiga vederbörande länsstyrelser att, hvad beträffar
anslagets användande till särskild polisstyrka på landet, bidrag företrädesvis
börå tilldelas kommuner, hvilka vilja sjelfva lemna motsvarande
tillskott, eller der landsting eller enskilde äro villiga att för
ändamålet bidraga^ samt att undantag härifrån endast må medgifvas i
särskilda fall, då behofvet af förstärkt polisuppsigt finnes oäfvisligt
och annat bidrag till bestridande af kostnaderna derför icke kan erhållas,
äfvensom att iakttaga att från anslaget må gäldas godtgörelse
till extra fjerdingsmän, som för ofvanberörda ändamål anlitas, och att
i de fall, då extra polisbiträde påkallas vid helsobrunnar, marknader, .
kapplöpningar eller dylikt, sådant ej, utan oafvisligaste behof, må lemnas,
derest icke vederbörande i omkostnaderna med skäligt belopp deltaga.

[15.] Under de senare åren har på extra stat beviljats ett anslag till

lappfogdar* ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lappande i Norge samt
ro. m. till lappfogdar och lappförmän, hvilket anslag utgjort till och med
år 1895 10,000 kronor och derefter 13,000 kronor; och har från detta
anslag utgått arfvoden till lappombud i Norge och till lappfogdar i
Jemtlands och Norrbottens län samt från och med år 1896 jemväl i Vesterbottens
lan äfvensom gratifikationer till lappförmän i Norrbottens län.

Då för ifrågavarande ändamål anslag till senast bestämdt belopp
äfven för år 1899 är behöflig!, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
behagade föreslå Riksdagen

att, till ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge
samt till lappfogdar och lappförmän, på extra stat för år 1899 anvisa

13,000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstaten.

[16.] Till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till

g^rdaefrtiDdré npprättande af planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då
hamnar m. m. dylika arbeten icke äro förenade med vägföretag, har Riksdagen för
hvart af åren 1894—1898 på extra stat beviljat ett anslag af 5>000 kronor.

93

Sjette hufvudtiteln.

I skrifvelse den 3 november 1897 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fråga om detta anslag anfört:

Under senare åren hade ansökningar om bidrag från detta anslag
i väsentlig mån ökats, och särskildt hade frågor om förbättrade farleder
vunnit mera intresse än förut, och i följd deraf många undersökningar
afsett dylika företag; och då förbättrade vattenvägar hufvudsakligen
för befordran af gods till billigare kostnad vore af den största
betydelse, torde staten åt dylika sträfvanden böra lemna sitt understöd.
Sedan den utredning af frågan rörande anordnande af farled mellan

hafvet och Venern, som på enskildt, initiativ påbörjats, inom ett år

blefve fullbordad, torde undersökningar afseende större och vigtigare
farleder komma att påfordras, såsom af segelleder i Mälaren m. fl.,
hvilka frågor bland intresserade tid efter annan varit bragta å bane
och i hög grad förtjenade att utredas. Tillväxten af anspråk å bidrag
för undersökningar rörande hamnar, farleder och broar framginge
ock deraf, att å det för 1898 beviljade extra anslaget funnes

endast en obetydlig behållning och att äfven beträffande denna be hållnings

disponerande underdånig framställning afgifvits, hvadan, om
denna bifölles, inga medel för ändamålet funnes tillgängliga, förr än
nytt anslag blefve beviljadt.

Då behofvet af statsbidrag till undersökningar för alla dessa ändamål
ingalunda kunde tillgodoses genom ett anslag af endast 5,000 kronor,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemstält om anslagets höjande
till 10,000 kronor; och får jag, på de anförda skälen, tillstyrka, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor
till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till upprättande
af planer till anläggning eller ombyggnad aj broar, då dylika arbeten
icke äro förenade med vägföretag.

Vägunderhållet på landet.

Med anledning af stadgandet i 84 § af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 derom att,
då vägdelning enligt samma lag eger rum första gången, halfva kostnaden
derför skall af statsverket bestridas, har Riksdagen, på grund
af Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar, för tiden från
och med år 1895 årligen på extra stat, för bestridande af statsverkets

[17.]

Kostnad för
vägdelningar.

[18.]
Aflöningar
m. m. vid
Ultima landtbruksinstitut,

[19.]

Mejeriinstitutet
vid Alnarp.

91 Sjette hufvudtiteln.

andel i kostnaden för vägdelningar, anvisat såsom förslagsanslag 50,

000 kronor.

Då ett anslagsbelopp för ifrågavarande ändamål är behöfligt jemväl
för år 1899, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1899 anvisa, för bestridande af statsvei''kets
andel i kostnaden för vägdelningar, såsom förslagsanslag 50,000 kronor.

Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna näringar.

Sedan Riksdagen år 1891, med anledning af Eders Kongl. Maj:ts
hos Riksdagen gjorda framställning om förändrad organisation af landtbruksinstitutet
vid Ultima, beslutat, bland annat, att, med godkännande
af en för nämnda institut uppgjord stat, slutande å 49,000 kronor,
bibehålla det å sjette hufvudtitein under denna anslagstitel uppförda
ordinarie anslag till institutet vid oförändradt. belopp, 20,000 kronor,
samt på extra stat för år 1892 anvisa för aflöningar och öfriga institutets
utgifter 29,000 kronor, har Riksdagen jemväl för hvart af
åren 1893—1898 på extra stat anvisat för berörda ändamål ett anslag
till sistnämnda belopp.

I enlighet jemväl med landtbruksstyrelsens uti underdånig skrifvelse
den 25 oktober nästlidna år gjorda hemställan, tillstyrker jag,
att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1899 anvisa, till aflöningar och öfriga utgifter
vid Ultuna landtbruksinstitut, 29,000 kronor.

Uti mitt underdåniga anförande till statsrådsprotokollet den 14
januari 1897 i fråga om förhöjning i det för uppehållande af undervisningen
vid mejeriinstitutet vid Alnarp af Riksdagen under de senaste
åren på extra stat anvisade anslaget å 8,000 kronor redogjorde jag för
nämnda institut, de anslag som sedan detsammas inrättande för tiden
från och med år 1893 beviljats och de för institutet faststälda stater och
stadgar m. m. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, hade
Riksdagen för berörda ändamål anvisat för år 1893 ett anslag af

10,000 kronor, men för år 1894 nedsatt samma anslag till 8,000 kronor.

Sedan Riksdagen för hvart af åren 1895—1897 beviljat enahanda
belopp af 8,000 kronor, behagade, på derom gjord framställning, Eders
Kongl. Maj:t föreslå 1897 års Riksdag att höja ifrågavarande anslag

Sjette hufvudtiteln. 95

till 10,000 kronor, men Riksdagen beviljade fortfarande endast 8,000
kronor.

Nu har styrelsen för mejeriinstitutet uti underdånig skrifvelse den
8 september 1897 ånyo hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för
uppehållande af undervisningen vid institutet för år 1899 äska ett anslag
af 10,000 kronor; och landtbruksstyrelsen, som den 28 september
nästlidna år afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet, har för sin del
förordat denna ansökning.

Ehuru hvad nu i ärendet förekommit torde få anses ytterligare
ådagalägga, att det med mejeriinstitutet vid Alnarp afsedda ändamål
icke kan uppnås, utan att det hittills utgående anslaget, 8,000 kronor,
höjes till det ursprungligen afsedda, af såväl styrelsen för landtbruksinstitutet
som landtbruksstyrelsen förordade beloppet, 10,000 kronor,
finner'' jag dock, vid det förhållande att nästlidna års Riksdag ansett
sig icke böra bifalla Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
icke skäl att redan nu ånyo ifrågasätta sådan förhöjning af anslaget,
utan tillstyrker, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att, för uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet vid Alnarp,
för år 1899 anvisa på extra stat ett anslag af 8,000 kronor.

Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.

Jemlikt landtbruksstyrelsens uti underdånig skrifvelse den 14 september
nästlidna år derom gjorda framställningar tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å extra stat för år
1899 anvisa

såsom bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landtbruksmöten
7,500 kronor;

till prisbelöningar vid sådana möten för husdjur, redskap och maskiner
samt ladugårdsprodukter, sädesslag och andra jordbruk salster

12,500 kronor; samt

såsom bidrag till underhåll af sju kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behof — inom de orter, der landsting eller hushållningssällskap,
hvart för sig eller i förening, förbundit sig att upprätta laboratorium
och bekosta lokal för detta jemte bostad eller hyresrnedel för

[20.]
Allmänna
1 and t,bruk smöten.

[21.]
Prisbclöningar
vid
allmänna
landtbruksmöten.

[22.]
Agrikulturkemiska
stationer.

[23.]

Kemisk-växtbiologisk
anstalt
inom
Norrbottens
län.

96 Sjette hufvudtiteln.

kemist och. assistent samt bekosta aflöningen till dessa och laboratorietjenaren
äfvensom årliga utgifterna för laboratoriets underhåll samt till
inköp af böcker och inventarier för stationens behof — 4,000 kronor
för hvarje station eller tillhopa 28,000 kronor.

Enligt hvad uti det vid Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till 1894 års Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof fogade
protokoll öfver civilärenden omförmäles, hade, efter det dels Norrbottens
läns landsting dels ock samma läns hushållningssällskap anhållit,
att såsom bidrag till bestridande af underhålls- och driftkostnader
för en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom nämnda län måtte beredas ett årligt anslag af statsmedel till
belopp af 7,000 kronor, landtbruksstyrelsen uti infordradt underdånigt
utlåtande af den 7 december 1893, med förmälan att styrelsen icke
hade något att erinra mot den för anstaltens drift beräknade årliga
kostnaden af tillhopa 10,000 kronor, deraf 3,000 kronor skulle enligt
utfästelse bestridas af landstinget och hushållningssällskapet i förening,
i hufvudsak förordat bifall till de gjorda framställningarna. På grund
häraf föreslog Eders Kong]. Maj:t Riksdagen, att såsom bidrag till
underhåll af ifrågavarande anstalt — under vilkor att länets landsting
och hushållningssällskap till anstaltens underhåll bidroge med sammanlagdt
minst 3,000 kronor — på extra stat för år 1895 anvisa ett
anslag af 7,000 kronor.

Sedan Riksdagens statsutskott emellertid uti afgifvet utlåtande förklarat
sig anse, att kostnaderna för anstalten kunde i någon mån minskas
genom begränsande af anstaltens verksamhet, samt att de uti en
uppgjord kostnadsberäkning för anstalten upptagna postenia till omkostnader
för anstalten jemte dertill hörande resor, proftagningar, försöks-
och fröodlingar m. m., 2,000 kronor, och till underhåll af laboratorium,
inventarier m. m., 500 kronor, vore högre beräknade, än
som syntes nödvändigt, samt förty hemstält, att Eders Kongl. Maj:ts
framställning måtte bifallas, dock att anslaget skulle nedsättas till 5,000
kronor, blef denna utskottets hemställan af Riksdagen bifallen.

Efter det landtbruksstyrelsen på grund af nådigt bemyndigande
den 24 januari 18ä5 faststält reglemente för anstalten, trädde denna
under november månad samma år i verksamhet.

I öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar
har Riksdagen vidare äfven för åren 1896, 1897 och 1898
till underhåll af ifrågavarande anstalt, under samma vilkor som förut,
på extra stat anvisat anslag af 5,000 kronor.

97

Sjette hufvudtiteln.

Uti en till Eders Kongl. Maj:t stäld, af landtbruksstyrelsen med
underdånigt utlåtande af den 23 september 1897 öfverlemnad skrift
har Norrbottens läns hushållningssällskap anfört hufvudsakligen följande.

En så stor begränsning af anstaltens verksamhet, att den i så
väsentlig grad, som statsutskottet vid 1894 års riksdag förutsatt, skulle
kunna nedbringa kostnaden för anstaltens underhåll, skulle komma att
göra den kemisk-växtbiologiska anstalten till något helt annat än den
ifrån början varit afsedd att blifva. Om i det ofvan berörda kostnadsförslaget
det för försöksverksamheten beräknade beloppet af 2,000
kronor strökes, återstode tydligen, om någon ökning i anslagen från
annat håll icke kunde erhållas, för hela denna gren af anstaltens verksamhet,
som onekligen vore den allra vigtigaste, ingenting utom hvad
som möjligen å andra poster skulle kunna visa sig för högt beräknadt
och som sålunda skulle kunna å dem inbesparas; men då, såsom erfarenheten
visat, äfven dessa snarare vore för lågt än för högt beräknade,
skulle anstalten sålunda för att kunna afpassa sin verksamhet efter den
gjorda nedprutningen nödgas inskränka sig till att hufvudsakligen
verka såsom kemisk kontrollstation, hvilket säkerligen icke kunde hafva
varit Riksdagens afsigt, då den beslutade att understödja en kemiskväxtbiologisk
försöksanstalt inom Norrbotten.

Uti det ofvan berörda, af landtbruksstyrelsen faststälda reglementet
för anstalten hade någon sådan begränsning af anstaltens verksamhet
icke heller förutsatts, utan hade anstaltens verksamhetsområde erhållit
eu efter dess uppgift och ändamål fullt afpassad omfattning. I nämnda
reglemente angåfves anstaltens ändamål vara »dels att såsom kemisk
station främja utvecklingen af jordbruk och näringar genom meddelande
af upplysningar och råd samt medelst undersökningar af handelsvaror
och andra ämnen, hvilka för dessa handteringar äro af betydelse, dels
att såsom praktisk försöksanstalt genom odling och förädling af sädesslag
och foderväxter söka utröna, hvilka af dessa äro för öfre Norrland
mest passande, samt, i den mån befintliga tillgångar sådant medgifva,
låta verkställa försök med artificiela gödslingsämnen för utrönande,
hvilka slag af dylika ämnen bäst lämpa sig för öfre Norrland, särskild!
för Norrbottens läns moss- och myrmarker, dels ock att såsom vetenskaplig
växtbiologisk anstalt undersöka växternas lif och lifsyttringar
■med hänsyn till de inom nämnda landsdel förekommande lifsbetingelser».
Om anstalten skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla dessa tre
vigtiga uppgifter, så måste, enligt hushållningssällskapets förmenande,
de i det omnämnda kostnadsförslaget upptagna utgiftsposterna snarare

Bih. till Utfall. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 1 Haft. 13

98

Sjette liufvudtiteln.

anses för lågt än för högt beräknade. Hvad i kostnadsberäkningen
sammanfattats under rubriken »omkostnader för den biologiska anstalten
med dertill hörande resor, proftagningar, försöks- och fjöodlingar m. m.»
inbegrepe nemligen bland annat anstaltens hela försöksverksamhet, såväl
de odlings- och förädlingsförsök, som anstalten hade att utföra å
egna försöksfält, som ock de gödslingsförsök, som den egde att utföra
hos enskilda, och de rent vetenskapliga undersökningar, som anstalten
hade till uppgift att anställa angående en del växtbiologiska
förhållanden.

Vid anstalten påginge nu odlings- och förädlingsförsök såväl med
ett flertal foderväxter som med korn och hafre enligt den vid Svalöf
använda arbetsmetoden och med användande af utgångsmaterial såväl
från Norrbotten som från Svalöf och andra ställen, hvarjemte med olika
sorter af de nämnda sädesslagen anstäldes jemförande odlingsförsök.
Hos enskilda personer i olika delar af länet både gödslingsförsök, hufvudsakligen
å myrmark, blifvit anordnade, hvilka försök blifvit med
intresse omfattade af landtbrukarne. Dessa gödslingsförsök skulle anstaltens
styrelse emellertid med de nu utgående ordinarie anslagen icke
kunnat låta anordna, om icke anstalten från en för dess uppgift intresserad
privat person nästlidna år fått såsom gåfva för detta ändamål
mottaga ett anslag af 1,500 kronor.

Beträffande den andra af de i det ursprungliga kostnadsförslaget
upptagna utgiftsposterna, som statsutskottet hade ansett för högt beräknade,
eller den till »underhåll af laboratorium, inventarier, apparater,
böcker in. in.», syntes det vara tillräckligt att påpeka, att anstalten redan
för fyllandet af den första af de i reglementet angifna uppgifterna måste
vara fullständigt utrustad med alla de apparater och instrument, som
vore nödvändiga vid en kemisk station, och att denna utgiftspost enligt
landtbruksstyrelsens berättelser för år 1895 uppginge för t. ex. kemiska
stationen i Halmstad till 1,934,45 kronor, för kemiska stationen i Kalmar
till l,433,io kronor, för stationen i Örebro till 1,273,48 kronor, för stationen
i Hernösand till 1,061,54 kronor o. s. v. Såsom häraf torde framgå,
kunde den för försöksanstalten i Luleå beräknade summan af 500 kronor
för dessa utgiftsposter icke anses för högt upptagen, så mycket mindre
som denna anstalt, hvars uppgift vore att verka ej blott såsom kemisk
station utan äfven som försöksanstalt, måste vara försedd med en hel
del vid de kemiska stationerna icke behöfliga apparater och redskap.
Anstaltens utgifter för apparater, instrument och kemikalier, böcker och
tidskrifter hade också under år 1896 uppgått till icke mindre än 1,068,40
kronor, hvilket belopp visserligen icke vore högre än vid flertalet af de

99

Sjette hnfyndtiteln.

kemiska stationerna, men som emellertid betydligt öfverskrede den i det
nämnda kostnadsförslaget beräknade summan af 500 kronor.

De ordinarie inkomster, öfver hvilka den kemisk-växtbiologiska
anstalten med sina vidtomfattande uppgifter förfogade, vore för öfrigt
mindre än vid flera åt de med statsmedel understödda kemiska stationerna
t. ex. de i Kalmar, Halmstad, Örebro och Vesterås, och det
oaktadt dessa på sitt program endast hade dén första af de ofvan nämnda
tre uppgifterna. Väl vore det sannt, att den kemisk-växtbiologiska anstaltens
verksamhet såsom kemisk station icke under de första åren
kunde blifva så omfattande som de äldre kemiska stationernas, men
anstaltens omkostnader för underhåll af laboratoriet, apparater, böcker,
instrument m. m. blefve det oaktadt ungefär desamma som vid de
öfriga stationerna ; och erfarenheten gåfve för öfrigt redan vid handen,
att dess verksamhet såsom kemisk station icke torde komma att blifva
så inskränkt, som man från början beräknat. Under år 1896 hade vid
anstalten 623 stycken analyser blifvit utförda, under det att föregående
året vid en af de äldre kemiska stationerna analyssiffran varit 486,
och under år 1897 hade redan den 27 augusti utförts 3,069 analyser
(de flesta mjölkanalyser).

Under sådana förhållanden, som dem hushållningssällskapet sålunda
framhållit, måste det möta så godt som oöfvervinnerliga svårigheter att
uppehålla anstalten i enlighet med det för densamma gällande reglementet,
såvida icke ökadt anslag kunde till densamma utverkas. Eldigt
anstaltens räkenskaper för år 1896 hade, ehuru den egentliga försöksverksamheten
då ännu ej hunnit mer än påbörjas, uppstått en brist af
1,700 kronor 76 öre, för hvilkens täckande dels landstinget medgifva,
att anstalten af 1897 års anslag finge uppbära 500 kronor såsom förskott
under år 1896, dels hushållningssällskapet lemnat ett extra anslag
af 500 kronor. Resten täcktes genom lån. Under år 1897 hade anstaltens
ekonomiska ställning kunnat uppehållas endast derigenom, att
hushållningssällskapet utöfver det belopp af 1,500 kronor, som det i
likhet med landstinget anslagit till anstaltens uppehållande, för nämnda
år lemnat ett extra anslag af 2,000 kronor, hvarjemte anstalten för
år 1897 erhållit ett kraftigt bistånd genom det anslag utaf 1,500 kronor,
som, på sätt ofvan nämnts, en enskild person såsom gåfva öfverlemnat
till anstalten för anordnande af gödslingsförsök. Att detta enskilda
understöd skulle fortsättas kunde emellertid icke påräknas; och
att hushållningssällskapet och landstinget, som påkostat anstaltens uppsättande
och som redan nu, oafsedt hushållningssällskapets ofvan nämnda
extra anslag, bidroge till anstaltens underhåll med tillsammans 3,000

100

Sjette hufvudtiteln.

kronor årligen, skulle öka dessa sina bidrag, kunde med afseende å de
mångahanda uppgifter, dem dessa institutioner hade att med anslag
tillgodose och för hvilka deras ekonomiska krafter i en högst känbar
grad toges i anspråk, icke påräknas. Vid sådant förhållande och med
afseende å hvad hushållningssällskapet hade anfört i fråga om de skäl,
som för Riksdagen varit bestämmande vid dess beslut att endast bevilja
5,000 kronor i stället för af Eders Kongl. Maj:t äskade 7,000
kronor, anhölle hushållningssällskapet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
till 1898 års Riksdag göra framställning, att Riksdagen ville för år
1899 såsom bidrag till en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk
anstalt inom Norrbottens län anvisa ett anslag af 7,000 kronor.

Uti sitt underdåniga utlåtande i ärendet har landtbruksstyrelsen förklarat
sig finna förhållandena kräfva en höjning, på sätt hushållningssällskapet
begärt, af anslaget till ifrågavarande anstalt. Olägenheterna
af att anslaget blifvit för knappt tillmätt hade redan med full tydlighet
t.rädt i dagen och, då anstalten förutom sin mera lokala bestämmelse
hade en för den allmänna bildningen vigtig uppgift att lösa, syntes det
erforderligt att, om anstalten verkligen skulle komma att motsvara sitt
ändamål, staten, som för öfrigt vore Norrbottens läns största jordegare,
dertill lemnade de erforderliga medlen. Det borde ej heller förgätas
att, ehuru Norrbottens län hade stora förutsättningar för att kunna gå
en löftesrik framtid till mötes, dess tillgångar ännu vore mycket begränsade,
hvarföre, på samma gång det syntes mindre välbetänkt att
icke låta dessa förutsättningar komma till användning, för stora anspråk
på uppoffringar i detta fall ej borde ställas på länet.

På grund af hvad sålunda utaf landtbruksstyrelsen anförts, hemstälde
styrelsen, att Eders Kongl. Magt måtte föreslå Riksdagen, att
såsom bidrag till underhåll af förevarande anstalt — under vilkor att
landstinget och hushållningssällskapet bidroge med sammanlagdt minst

3,000 kronor — på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 7,000
kronor.

Uti en till Eders Kongl. Maj:t stäld, af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län med underdånig skrifvelse den 25
oktober 1897 öfverlemnad skrift har nämnda läns landsting, under åberopande
af de skäl, hushållningssällskapet för sin ofvan omförmälda
hemställan anfört, förenat sig i samma underdåniga hemställan, och har
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat sig för sin del biträda
samma hemställan.

101

Sjette hufvudtiteln.

Enligt hvad jag anmälde till statsrådsprotokollet den 14 januari
1897, hade redan'' då af såväl hushållningssällskapet som landstinget
gjorts enahanda framställningar som nu angående förhöjning uti ifrågavarande
anslag, hvilka framställningar jemväl af landtbruksstyrelsen och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län förordats; men
i enlighet med Statsrådets tillstyrkan fann Eders Kongl. Maja. då godt
att fortfarande äska ett anslag af 5,000 kronor. Genom hvad i ärendet
förekommit synes det mig emellertid vara ådagalagdt, att ifrågavarande
anstalt icke kan med de medel, som nu äro densamma anvisade, på
ett nöjaktigt sätt fullgöra de vigtiga uppgifter, för hvilka den är ansedd,
och anser jag derföre fog förefinnas att nu göra framställning
till Riksdagen om förhöjning af berörda anslag.

Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att såsom bidrag till underhåll af en för öfre Norrland afsedd
kemisk-växtbiologisk anstalt inom Norrbottens län — under vilkor att
länets landsting och hushållningssällskap till anstaltens underhåll bidraga
med sammanlagdt minst 3,000 kronor — på extra stat för år 1899
anvisa ett anslag af 7,000 kronor.

Vidare tillstyrker jag, i enlighet med hvad landtbruksstyrelsen i
underdånig skrifvelse den 14 september 1897 hemstält, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1899 till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
anvisa ett anslag af 10,000 kronor, för att med högst 1,000 kronor för
hvarje anstalt användas till understöd åt sådana frökontrollanstalter, som
af landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening,
understödjas med minst samma belopp som statsbidraget och hvilka
anstalter vilja underkasta sig de vilkor och föreskrifter i afseende på
analysmetoder och öfriga förhållanden, som af Eders Kongl. Maja fastställas;
samt

att, till utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning,
på extra stat för år 1899 anvisa 1,000 kronor.

Såsom understöd till svenska mosskulturföreningen har Riksdagen
på extra stat beviljat för hvartdera af åren 1890 och 1891 5,000
kronor, för hvart af åren 1892, 1893, 1894, 1895 och 1896 ett belopp
af 10,000 kronor samt för år 1897 13,500 kronor. Till nästlidna års

[24.]

Frökontroll anstalter.

[25.]

Elev i boskapsskötsel

och mejerihushållning.

[26.]

Svenska

mosskultur föreningen.

[27.]

Geologiska

undersöknin garna.

102 Sjette hnfnidtiteln.

Riksdag gjorde Eders Kongl. Maj:t framställning om anvisande af enahanda
belopp som för år 1897, men Riksdagen beslöt, med bifall till
en inom Riksdagen väckt motion, att för år 1898 anvisa ett anslag af

15,000 kronor eller samma belopp, som Eders Kongl. Majt af 1894,
1895 och 1896 årens Riksdagar för ifrågavarande ändamål äskat.

Uti en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift har nu mosskulturföreningen
gjort framställning om’ aflåtande till innevarande års Riksdag
af nådig proposition om statsanslag till föreningen för år 1899 af

15,000 kronor; och har föreningen till upplysning om sin verksamhet
under år 1896 (det elfte arbetsåret) åberopat en derom upprättad, ansökningen
bifogad berättelse.

Landtbruksstyrelsen har, till följd af nådig remiss, uti underdånigt
utlåtande af den 28 september 1897 anfört, att styrelsen, som vid flera
föregående tillfällen förordat utverkandet åt föreningen af ett understöd
till det af densamma nu begärda belopp, funne sig, då föreningen fortfarande
på ett synnerligen framstående sätt verkat för uppnåendet af
sitt ändamål, hafva all anledning att äfven denna gång- förorda beviljandet
åt föreningen af nämnda summa, helst sedan Riksdagen för innevarande
år beviljat understöd åt föreningen till sagda belopp.

På grund af hvad sålunda förekommit tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att, till* lind erstöd åt svenska mosskul tur för eningen, på extra stat för
år 1899 anvisa ett anslag af 15,000 kronor.

Bifalles detta, lärer Eders Kongl. Maj:t vilja, på sätt landtbruksstyrelsen
hemstält, angående vilkoren för anslagets åtnjutande meddela
i hufvudsak enahanda bestämmelser, som i fråga om anslaget för innevarande
år blifvit stadgade, och sålunda, bland annat, föreskrifva, att ett för
statens räkning utsedt ombud, för hvilket kostnaden bör bestridas af föreningen,
skall deltaga i revisionen af föreningens förvaltning med skyldighet
att om revisionen afgifva yttrande till landtbruksstyrelsen, samt att
föreningen fortfarande skall vara underkastad särskild inspektion från
statens sida af föreningens verksamhet, hvilken inspektion framdeles,
likasom för innevarande år, bör tillkomma landtbruksstyrelsen.

Med underdånig skrifvelse den 20 november 1897 har chefen för
Sveriges geologiska undersökning öfverlemnat förslagsberäkning öfver
de under år 1899 till fullföljande af de geologiska arbetena erforderliga
medel. Beräkningen upptager utgifterna till 95,500 kronor, deraf för:

Sjette liufvudtiteln.

103

Aflöning en.

Löner och arfvoden samt ersättning till tillfälliga biträden kronor 59,450: —

Fältarbetena.

Rese- och traktamentsersättning in. m............................ » 19,000: —

Byråafdelning en.

Inventarier, ritmateriel, kemikalier o. d......................... » 2,000: —

Biblioteket och samlingarna.

Böcker, kartor och samlingar ............. » 1,700: —

Kart- och boktrycket.

Tryckning af kartor, beskrifningar och uppsatser samt

originalritningar............................................................... » 12,000: —

Värme, lyse och diverse utgifter.

Omkostnader................................ » 1,350:

Summa kronor 95,500: —.

Denna förslagsberäkning öfverensstämmer i afseende å utgifterna
med den, som för detta år framlades för 1897 års Riksdag, med undantag
deraf, att aflöningssumman och dermed också slutsumman minskats
med 500 kronor, hvilket betingas deraf, att å ena sidan en geolog
med en lön af 3,500 kronor under 1897 erhållit entledigande från sin
befattning vid undersökningen, medan den lön, som utgår till den
geolog, som efter honom förordnats, utgör 2,500 kronor, samt å andra
sidan löneförhöjning beräknats för en geolog, som enligt gällande bestämmelser
skulle från och med år 1899 blifva dertill berättigad.

Till betäckande af dessa utgifter påräknar chefen omkring 500
kronor genom försäljning af kartor och andra publikationer; och det
anslagsbelopp, som bör för år 1899 af Riksdagen begäras, beräknas
derför af chefen till 95,000 kronor.

I öfverensstämmelse med den af chefen för undersökningen uppgjorda
förslagsberäkning hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

[28.]
Andre
instruktör
i husslöjd.

[29.]

Yäfskolan i
Borås.

[30.]

Anslag till
handelsundervisning.

104 Sjette hufvudtiteln.

att, för fortsättande under år 1899 af de geologiska undersökningarna
och utgifvande af derpå grundade kartor, afhandiingar och uppsatser,
bevilja ett extra anslag för samma år till belopp af 95,000 kronor.

Befrämjande i allmänhet af slöjderna.

I enlighet med hvad landtbruksstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 14 september 1897 hemstält och under erinran att andre instruktören
i husslöjd Jonas Wallander enligt nådigt bref den 17 december
1897 förklarats berättigad att åtnjuta det honom af Riksdagen för innevarande
år beviljade personliga ålderstillägg, tillstyrker jag, att Eders
Kongl. Maja måtte föreslå Riksdagen

att jemväl för år 1899 på extra stat anvisa, till anställande af en
andre instruktör i husslöjd, 2,000 kronor och, såsom personligt ålderstillägg
till andre instruktören Jonas Wallander, derest han fortfarande i
denna egenskap med godt vitsord tjenstgör, 500 kronor, eller tillhopa

2,500 kronor.

Vidare hemställer jag, med anledning jemväl af en i ämnet gjord,
af kommerskollegium med eget underdånigt utlåtande af den 2 november
1897 insänd framställning, att Eders Kongl. Maj:t måtte, i
likhet med hvad förut egt rum, föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1899 bevilja, såsom bidrag till upprätthållande
af väfskolan i Borås — med vilkor att från Elfsborgs läns
landsting eller eljest tillskjutes ett belopp, motsvarande minst hälften
af statsanslaget — 3,800 kronor och, såsom bidrag till aflönande af en
andre lärare vid samma skola, 1,000 kronor, under vilkor att enahanda
belopp varder för ändamålet från nämnda läns landsting eller eljest
tillskjutet.

Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart.

Sedan, i likhet med hvad för åren 1894—1897 egt rum, Riksdagen
jemväl för år 1898 på extra stat anvisat ett anslag af 15,000 kronor
att af Eders Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs handelsinstitut
och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut, under förutsättning, hvad Göteborgs
handelsinstitut beträffade, att Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad

105

Sjette hufvudtiteln.

Schartaus handelsinstitut beträffade, att grosshandelssocieteten i Stockholm
fortfarande till instituten lemnade årligt understöd till minst samma
belopp som dittills, samt på de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl. Maj:t
kunde finna skäligt bestämma, har Eders Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 28 maj 1897 förordna!, att omförmälda af Riksdagen anvisade
anslag, 15,000 kronor, skulle användas till understöd åt förenämnda
båda handelsinstitut, under följande vilkor och förbehåll, nemligen:

att vid hvardera af instituten tillfälle skulle beredas till afgiftsfri
undervisning för minst åtta medellösa elever och att för öfrigt nedi
sättning i elevafgifterna borde ske i den mån institutets styrelse pröfvade
eleverna deraf vara i behof, dock ej till lägre belopp än 100
kronor för hvarje elev;

att institutens styrelser skulle efter utgången af läsåret 1897^-1898
till Eders Kongl. Maj:t inkomma med uppgift om institutens inkomster
och utgifter för undervisningen under nämnda läsår samt om det belopp,
som utöfver erlagda elevafgifter skulle influtit, derest samtliga eleverna,
frieleverna inberäknade, erlagt fulla elevafgifter;

att understödet skulle, efter pröfning på grund af berörda uppgifter,
i mån åt behof fördelas emellan instituten för att användas i
främsta rummet till godtgörande af skilnaden mellan de elevafgifter,
som erlagts, och de afgifter, som skolat erläggas, om alla eleverna,
frieleverna inberäknade, erlagt fulla afgifter, och i andra rummet till
gäldande af det belopp, hvarmed, oaktadt berörda godtgörelser, inkomsterna
tilläfventyrs understege utgifterna; samt

att understödsbeloppen icke finge lyftas, förr än dels, hvad Göteborgs
handelsinstitut beträffade, Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad
Schartaus handelsinstitut anginge, grosshandelssocieteten i Stockholm
lemnat understöd till minst samma belopp som dittills, dels ock genom
inspektion af sakkunnig person, som af Eders Kongl. Maj:t utsåges,
visshet vunnits, att undervisningen vid instituten under det gångna
läsåret bedrifvits i sådan omfattning och Utsträckning samt på sådant
sätt, att den kunde anses med institutens ändamål öfverensstämmande.

I särskilda till Eders Kongl. Magt stälda skrifter hafva styrelserna
för ifrågavarande båda handelsinstitut anhållit, att understöd af allmänna
medel jemväl för år 1899 måtte instituten beredas.

Styrelsen för Göteborgs handelsinstitut har dervid till eu början upplyst,
att elevantalet vid handelsinstitutet under innevarande läsår utgjorde
132, fördeladt på fem afdelningar; att styrelsen beviljat friplats
åt 10 medellösa elever samt nedsättning af afgiften till 100 kronor för
34 lärjungar, hvilka styrkt sitt behof af billigare undervisning; ut t
Bill. till ltiksd. Blot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 1 lliift. 14

106

Sjette hufvudtiteln.

under läsåret inflytande elevafgifter utgjorde 53 afgifter å 320 kronor,
35 afgifter å 280 kronor och 34 afgifter å 100 kronor eller tillsammans
30,160 kronor; att, om alla eleverna betalt fulla afgifter, skulle hafva
influtit 82 afgifter å 320 kronor och 50 afgifter å 280 kronor eller tillhopa
40,240 kronor; att skilnaden mellan det belopp, som skulle hafva
influtit, om alla eleverna betalt fulla afgifter, och det belopp, hvartill
berörda afgifter under läsåret faktiskt uppginge, sålunda utgjorde 10,080
kronor; att styrelsen emellertid till följd af bristande tillgångar måst
afslå 18 ansökningar om friplats och 13 ansökningar om nedsättning
af afgiften; samt att det erfordrats ett belopp af ytterligare 5,000 å

6,000 kronor för att bereda friplatser och nedsättning af afgiften för
alla dem, som visat sig vara deraf förtjente och i verkligt behof. Vidare
har styrelsen anfört, att styrelsen jemväl under föregående år
måst till följd af anslagets otillräcklighet afslå ett stort antal dylika
ansökningar; att det under sådana förhållanden vore en synnerligen
svår och grannlaga uppgift att fördela omförmälda förmåner så, att de
komme just de värdigaste och de mest behöfvande till godo; att eleverna
sålunda otvifvelaktigt hade behof af understöd i väsentligt större
utsträckning, än institutets nuvarande anslag medgåfve; att ett dylikt
behof vore lätt förklarligt redan deraf, att det antal af 65 elever, med
hänsyn till hvilket 1893 års Riksdag bestämt anslagets storlek, sedan
dess mer än fördubblats; att styrelsen på grund af förhållandena under
föregående år trott sig kunna beräkna den på institutet för innevarande
läsår belöpande andelen af anslaget till omkring 10,000 kronor, men
att, enligt hvad styrelsen sedermera försport, styrelsen för Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut för innevarande läsår beviljat friplatser
och nedsättningar af elevafgifter, motsvarande ett belopp af
öfver 6,000 kronor; att Göteborgs handelsinstitut alltså blefve nödsakadt
att af egna medel bekosta en del af de eleverna redan beviljade
ekonomiska lättnaderna; att styrelsen nästa läsår naturligen måste inskränka
antalet friplatser och nedsättningar af elevafgifter, hvadan förhållandena
uti ifrågavarande hänseende då blefve ännu ogynsammare;
samt att den utveckling, hvari äfven Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
befunne sig, dessutom otvifvelaktigt skulle år från år medföra
en ökning af dess anspråk på det gemensamma anslaget, i följd hvaraf
Göteborgs handelsinstitut hade att bereda sig på en motsvarande minskning
i understödet, för såvidt anslaget till instituten komme att bibehållas
vid oförändradt belopp. Derjemte har styrelsen åberopat, att den
omständigheten att under den tid, institutet åtnjutit statsanslag, inkomsterna
hittills betäckt utgifterna hade sin grund dels i vissa ekono -

107

Sjette hufvudtiteln.

miskt fördelaktiga omständigheter af mestadels rent tillfällig beskaffenhet,
såsom anställandet af flere yngre lärare, hvilka till en början tjenstgjort
på prof mot betydligt lägre lön, ovanligt fulltaliga klasser, förmånlig
uthyrning af lokaler i läroverkshuset m. m., dels i en vid handhafvandet
af institutets medel iakttagen sparsamhet, som varit strängare
än hvad för framtiden kunde eller ens borde förekomma; att sålunda
t. ex. lärarnes löner, oaktadt lefnadskostnadernas ständiga stegring, i
allmänhet fortfarande utginge efter en af styrelsen år 1876 antagen
beräkningsgrund; att de tvenne ålderstillägg som år 1883 tillerkänts
samtlige lärare efter 3 och 6 års tjenstgöring, sedermera af sparsamhetsskäl
indragits, så att, med undantag af två fast anstälde lärare, som
nu åtnjöte ålderstillägg, ehuru först efter 5 och 10 års tjenst, samt ett
par speciallärare, hvilkas arbete med undervisningen betingade ett något
högre arfvode, de vid institutet tjenstgörande lärarne numera måste åtnöja^
med löneförmåner, hvilka väl år 1876 betraktats såsom tillräckliga,
men redan år 1883 ansetts tarfva förbättring; att af dessa lärare en
tjenstgjort vid institutet 10 ''/2 år, en 8 år, en 5 år o. s. v.; att det
öfver hufvud icke syntes vara möjligt för institutet att längre undandraga
sig att genomföra en sedan länge väntad förbättring af lärarnes
vilkor; att styrelsen derför icke kunde helt och hållet afvisa den tanken,
att förhållandena till och med i den närmaste framtiden kunde så
ändra sig, att institutets utgifter komme att öfverstiga dess inkomster;
att i sådant fall styrelsen naturligtvis måste tillgripa utvägen att minska
antalet friplatser och nedsättningar i elevafgifterna vid institutet;
att det likväl icke funnes säkerhet för att en eventuel brist härigenom
kunde fyllas, då ju en samtidig och motsvarande ökning af antalet friplatser
och nedsatta elevafgifter vid Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
måste upphäfva all verkan af en dylik styrelsens åtgärd; samt
att Göteborgs handelsinstitut alltså till bristens täckande skulle blifva
nödgadt att anlita sitt kapital och derigenom försvaga samt slutligen
kanske tillintetgöra detta under konjunkturernas vexlingar nödvändiga
ekonomiska stöd. På grund af hvad sålunda anförts har styrelsen,
under erinran att kommerskollegium i sitt den 20 oktober 1896 afgifna
underdåniga utlåtande i fråga om statsunderstöd för år 1898 åt de båda
handelsinstituten ansett sig böra förorda anslagets förhöjning till 20,000
kronor, samt i förhoppning det Eders Kongl. Maj: t ville anse den utveckling,
institutet vunnit under de år detsamma haft förmånen åtnjuta
statsunderstöd, vara ett skäl till ökadt understöd åt institutet, i underdånighet
anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes för år 1899 bereda
Göteborgs handelsinstitut understöd af statsmedel till 6å stort belopp,

108

Sjette hufvudtiteln.

som Eders Kongl. Mäj:t i betraktande af institutets fortfarande utveckling
och förut anförda omständigheter kunde finna lämpligt.

Styrelsen för grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut har i sin förevarande ansökning i
underdånighet anhållit, att Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att äfven för år 1899 bevilja institutet ett understöd af statsmedel på
samma sätt, som för år 1898 egt rum; till stöd hvarför styrelsen andraga,
att elevantalet vid institutet, som i och med innevarande läsår
under fem år åtnjutit statsunderstöd, under nämnda tid tack vare de
lindringar i afgifterna, som genom understödet möjliggjorts, företett
en betydlig ökning; att sålunda elevantalet under de fem läsåren närmast
före statsanslagets erhållande (1888—93) varit i medeltal 46 per
år, under det att motsvarande tal för de sista fem läsåren (1893—98)
utgjort 70,2 per år; att antalet elever under innevarande läsår uppginge
till 80; att detta vore det högsta antal, som förekommit och som
institutet med sitt nuvarande utrymme beqvämligen kunde mottaga;
samt att styrelsen under innevarande år bortgifvit ett större antal friplatser
och platser med nedsatt årsafgift än under något föregående
år; hvarjemte af en, den underdåniga ansökningen vidfogad katalog
för läsåret 1897—98 inhemtas, att af institutets 80 elever 43 erlägga
full årsafgift med 225 kronor, 19 nedsatt afgift med 100 kronor och
18 innehafva friplats.

Till följd af särskilda nådiga remisser har kommerskollegium den
13 oktober 1897 afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och dervid till
en början erinrat, att kollegium i ofvan åberopade underdåniga utlåtande
af den 20 oktober 1896, angående då gjorda ansökningar af
de båda handelsinstitutens styrelser om statsunderstöd för år 1898,
meddelat uppgift å det årliga elevantalet vid instituten under läsåren
1891—97 äfvensom å det antal elever, som från och med läsåret
1893—94, det första för hviiket statsunderstöd varit att påräkna,
antingen helt och hållet befriats från afgift för undervisningen eller
erlagt en till 100 kronor nedsatt afgift, samt att, enär det. visat sig
att tilloppet af elever till de båda handelsinstituten i afsevärd grad
ökats, särskildt. till följd af de tillfällen till billigare undervisning, som
genom statsunderstöden bereddes mindre bemedlade, och då sålunda
erfarenheten gifvit vid handen, att ifrågavarande understöd motsvarade
det dermed afsedda syftemål, spridandet inom vidsträcktare kretsar af
en för köpmansyrket grundläggande teoretisk och i viss mån praktisk
utbildning, äfvensom af de berättelser, som den af Eders Kongl. Maj:t
förordnade inspektören för ifrågavarande läroverk årligen afgifvit under

109

Sjette hufvudtiteln.

den tid, statsunderstöd för läroverken anvisats, framginge, att undervisningen
vid instituten motsvarade institutens ändamål, kollegium, med
hänsyn jemväl till hvad i då förevarande ärende af styrelsen för Göteborgs
handelsinstitut andragits, i underdånighet hemstält om beredande
åt de båda handelsinstituten af ett till 20,000 kronor förhöjdt understöd
för år 1898, men att Eders Kongl. Maj:t vid aflåtande till 1897
års Riksdag af nådig proposition angående statsverkets tillstånd och
behof icke funnit skäl att föreslå någon förhöjning af ifrågavarande
anslag. i _• ib‘> v ■>"-

Hvad beträffar nu föreliggande underdåniga ansökningar om fortfarande
statsunderstöd åt de båda förnämsta handelsinstituten i landet,
har kollegium ansett sådant understöd vara erforderligt för uppehållande
af institutens verksamhet, särskildt för beredande af tillfälle åt mindre
bemedlade att utan afgift eller till nedsatt sådan begagna sig af undervisningen;
och då till stöd för ifrågasatt förhöjning af anslaget styrelsen
för Göteborgs handelsinstitut nu andragit i hufvudsak detsamma,
som styrelsen i enahanda syfte anförde i sin framställning om understöd
för år 1898, dock med omförmälande nu tillika dels af angelägenheten
deraf att lärarne vid institutet erhölle förbättrade lönevilkor och
dels af det förhållande att Schartaus handelsinstitut sannolikt för framtiden
komme att göra anspråk på större andel af statsanslaget än
hittills, samt antalet elever vid instituten under innevarande läsår vore
större än någonsin tillförene, och, enligt hvad styrelsen för Göteborgs
handelsinstitut upplyst, med anslagets nuvarande belopp tillfälle till
afgiftsfri undervisning eller nedsättning af elevafgifter äfven under
innevarande läsår icke kunnat beredas i den utsträckning, som önskvärdt
varit, har kollegium, under åberopande i öfrigt af hvad kollegium,
på sätt ofvan nämnts, anfört i dess utlåtande al den 20 oktober 1896,
i underdånighet hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd
för beredande åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocietetens
i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut af
ett till 20,000 kronor förhöjdt understöd för år 1899 att användas
efter hufvudsakligen de grunder och på de vilkor, som funnes angifna
i nådiga brefvet den 28 maj 1897.

Frågan om fördelning mellan instituten af 1897 års anslag för
ifrågavarande ändamål har den 22 oktober samma år inför Eders Kongl.
Mai:t föredragits. Dervid upplystes rörande förhållandena under läsåret,
1896—1897, att vid Göteborgs handelsinstitut de influtna elevafgifterna
uppgått till 26,810 kronor, under dot att, derest alla eleverna

Ilo

Sjette hufvudtiteln.

betalt fulla afgifter, dessa skulle uppgått till 36,860 kronor, och att
samtliga inkomsterna, deribland bidrag från Göteborgs stad af 3,000
kronor, utgjort 35,994 kronor 81 öre och samtliga utgifterna utgjort
40,590 kronor 11 öre, hvadan en brist uppstått å 4,595 kronor 30 öre,
samt att vid Schartaus handelsinstitut i elevafgifter influtit 12,975
kronor, hvaremot, derest alla eleverna betalt fulla afgifter, skulle influtit
17,550 kronor, och att samtliga inkomsterna, deribland bidrag
från grosshandelssocieteten till belopp af 7,000 kronor, utgjort 20,475
kronor och samtliga utgifterna belöpt sig till 25,128 kronor 73 öre,
hvadan uppstått en brist af 4,653 kronor 73 öre. Enligt Eders Kongl.
Maj:ts nämnda den 22 oktober 1897 fattade beslut tillädes af 1897 års
anslag Göteborgs handelsinstitut 10,050 kronor och Frans Schartaus
handelsinstitut 4,653 kronor 73 öre.

Till upplysning om antalet elever vid instituten samt frielever och
elever mot nedsatt afgift från och med läsåret 1893—1894, det första
för hvilket statsunderstöd utgått, får jag meddela följande tabellariska
öfversigt:

Läsår	Elevantal	Prielever	Nedsatt afgift betalande elever
vid Göte-borgs handels-institut.	vid Schartau£ praktiska handels-institut.	vid Göte-borgs handels-institut.	vid S chartaus praktiska handels-institut.	vid Göte-borgs handels-institut.	vid Schartaus praktiska handels-institut.
1893-1894.........	64	60	8	9	23	16
1894-1895.........	86	73	9	13	25	15
1895-1896.........	109	60	8	11	25	11
1896 -1897.........	126	78	11	12	35	15
1897-1898.........	132	80	10	18	34	19
Summa	517	351 |	46	63	142	76

Af tabellen framgår, att af sammanlagda antalet elever under ifrågavarande
tid vid Göteborgs handelsinstitut 46 stycken eller 8,9 procent
varit frielever och 142 stycken eller 27,5 procent erlagt nedsatt afgift,
äfvensom att af eleverna vid Schartaus handelsinstitut 63 stycken eller
17,9 procent varit frielever och 76 stycken eller 21,7 procent åtnjutit
afgiftsnedsättning.

Med afseende å hvad i ärendet förekommit, i synnerhet rörande
behofvet af ökadt antal frielevplatser vid Göteborgs handelsinstitut,
anser jag numera en förhöjning af anslagen för ifrågavarande ändamål

in

Sjette hufvudtiteln.

till det af kommerskollegium föreslagna belopp böra ega rum och tillstyrker
alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att för år 1899 på extra stat anvisa ett anslag af 20,000 kronor
att af Eders Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs handelsinstitut
och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus
praktiska handelsinstitut, under förutsättning, hvad Göteborgs handelsinstitut
beträffar, att Göteborgs stadsfullmäktige och, hvad Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut angår, att grosshandelssocieteten i
Stockholm fortfarande till instituten lemna årligt understöd till minst
samma belopp som hittills samt på de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl.

Maj:t kan finna skäligt bestämma.

Efter det för hvart och ett af åren 1888—1896 af Riksdagen på Befriande
extra stat beviljats ett anslag af 20,000 kronor att af Eders Kongl. Maj •f alsters afsättanvändas
till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster mng utlandet
af svensk industri och svenska näringar, har Riksdagen för hvartdera stipendier,
året 1897 och 1898 på extra stat dels för nämnda ändamål beviljat
ett anslag af 15,000 kronor, dels ock anvisat ett anslag af 10,000
kronor till handelsstipendier.

Rörande användningen af förstnämnda, för år 1897 beviljade anslag
å 15,000 kronor, erinrade jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 januari samma år, att Eders Kongl. Maj:t den 27 november
1896 anvisat till mejeriagenturen i Manchester 8,500 kronor
och till fiskeriagenturen i norra Tyskland 5,000 kronor. Derefter har
Eders Kongl. Maj:t den 22 januari 1897 beviljat Sveriges allmänna
exportförening återstoden af 1897 års anslag med 1,500 kronor, jemte

13,500 kronor från manufakturförlagslånefonden, för upprätthållande af
föreningens verksamhet under år 1897 i den form, som i statsrådsprotokollet
den 14 januari 1895 af dåvarande departementschefen närmare
angifvits. .

Af enahanda anslag för innevarande år har Eders Kongl. Maj:t
den 19 november 1897 dels för uppehållande af omförmälda båda agenturer
i Manchester och i norra Tyskland anvisat samma belopp, som af
1897 års anslag dertill beviljats, eller tillhopa 13,500 kronor, dels ock
tilldelat återstoden af anslaget 1,500 kronor, jemte ett belopp af 1,000
kronor från manufakturförlagslånefonden, åt exportagenten Axel Lanner
för att i Egypten fortfarande verka för afsättning af alster af svensk
industri och svenska näringar samt i allmänhet för utvecklingen af
Sveriges handelsförbindelser med nämnda land.

Hvad beträffar anslaget å 10,000 kronor till handelsstipendier för

112

Sjette hnfvudtiteln.

år 1897, har Edera Kongl. Maj:t, som genom nådigt bref den 27 november
1896 i fråga om stipendiernas utdelning och de fordringar,
som å deras innehafvare borde ställas, förordnat på sätt i mitt anförande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 finnes närmare
omförmäldt, genom beslut den 9 april 1897, i enlighet med hvad af
kommerskollegium föreslagits, tilldelat stipendier med dels 4,000 kronor
åt en person för att i någon af Centralamerikas stater eller i Mexiko
inhemta erfarenhet om vilkoren för afsättning derstädes af svenska
industrialster, dels 3,000 kronor åt en person för att i Ryssland inhemta
erfarenhet om vilkoren för afsättning derstädes af svenska landtbruksmaskiner
och redskap samt andra der säljbara svenska exportartiklar,
dels ock 3,000 kronor åt en person för att i Ryssland och
Sibirien inhemta erfarenhet om vilkoren för försäljning derstädes af
svenska jern- och stålvaror samt maskiner; dock har sistbemälde stipendiat
på ansökning, som af kommerskollegium förordats, af Eders
Kongl. Maj:t den 26 november 1897 befriats från skyldigheten att besöka
Sibirien.

Angående sistnämnda anslag för innevarande år har Eders Kongl.
Maj:t den 28 maj 1897 förklarat, att i fråga om handelsstipendiernas
utdelning och de fordringar, som å deras innehafvare borde ställas,
skulle gälla hvad i ofvan åberopade nådiga bref den 27 november 1896
förordnats i afseende å dylika stipendier för år 1897; kommande fördelning
af samma anslag, efter det kommerskollegium enligt nådigt
uppdrag^ afgifvit förslag i ämnet, att af mig framdeles underställas
Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Hvad nu angår de medel, som för ofvannämnda ändamål böra af
Riksdagen äskas för år 1899, förekommer ej särskild anledning att nu
ifrågasätta ändring i anslaget till befrämjande af afsättning i främmande
länder af alster af svensk industri och svenska näringar.

Beträffande anslaget till handelsstipendier har uti en till Eders
Kongl. Maj:t ingifven skrift Sveriges kontoristförening i underdånighet
anhållit att, då det af Riksdagen för hvartdera af åren 1897 och 1898
anvisade anslag af 10,000 kronor till nämnda ändamål vore för ringa
för att närmelsevis motsvara det behof, som alltmera gjorde sig gällande
med afseende å handelsstipendiaters utsändande, Eders Kongl.
Maj:t täcktes af Riksdagen för år 1899 äska ett anslag till handelsstipendier
af 20,000 kronor att användas under samma vilkor, som
föreskrifvits beträffande anslagen till detta ändamål för åren 1897 och
1898. Denna ansökning- har remitterats till kommerskollegium, som
med underdånigt utlåtande af den 14 december 1897 öfverlemnat in -

113

Sjette hufvudtiteln.

fordrade yttranden af handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping samt af styrelsen för Sveriges allmänna
exportförening, hvilka samtliga, liksom ock kommerskollegium
äfvensom, i ett senare insändt yttrande, handels- och sjöfartsnämnden
i Gefle, tillstyrkt bifall till den underdåniga ansökningen.

Ehuru hvad i detta ärende förekommit synes mig utmärka, att det
för handelsstipendier hittills anvisade anslag blifvit väl knappt tillmätt,
finner jag dock icke skäl att redan nu, innan någon erfarenhet om
gagnet af dessa stipendier vunnits, ifrågasätta en förhöjning af det belopp,
hvartill anslaget så nyligen blifvit af Riksdagen bestämdt.

Jag hemställer alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att för år 1899 på extra stat anvisa

dels ett anslag af 15,000 kronor, att af Eders Kongl. Maj:t an- [31.]
vändas till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af Befrämjande

7 . , 7 •'' 7 oj j j af svenska

svensk, industri och svenska näringar; alsters afsätt ning

i utlandet.

[32.]

Handelsstipendier.

[33.]

Bergsskolorna.

[34.]

Bidrag till

Maj:t framställning om höjning från 35.000 kronor till 42,000 kronor dödande11°*
af det under anslagstiteln »fiskerinäringens understöd» uppförda ordi- 8ielarnarie
anslag.

Då jag den 14 januari 1897 föredrog detta ärende inför Eders
Bih. till Jtihd. Vrot. 1HDH. 1 /Sami. / Afd. / lläft. 15

dels ock ett anslag af 10,000 kronor till handelsstipendier.

Befrämjande i allmänhet af bergsbruket.

Under denna anslagstitel tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad under en följd af år
varit förhållandet,

under vilkor att bergsskolorna i Filipstad och Falun med dertill
hörande skolor för bergsarbetare komma att jemväl under år 1899
fortsätta sin verksamhet i enahanda omfång och utsträckning som hittills,
hvarom Eders Kongl. Maj:t torde vilja genom inspektion af sakkunnig
person sig förvissa, å extra stat för samma år anvisa ett belopp
af 14,000 kronor att till brukssocietetens fullmäktige i jemkontoret
utbetalas.

Fiskerinäringens understöd.

Uti den af Eders Kongl. Maj: t till 1897 års Riksdag aflåtna pronosition
angående statsverkets tillstånd och behof ö-iorde Eders Kone-1.

114

Sjette hufvudtiteln.

Kong]. Maj:t, anförde jag såsom ett af skälen, hvarför en höjning af
nämnda anslag syntes mig behöflig, att, i betraktande af den skada,
som, efter hvad från skilda delar af landet vitsordats, genom sjelame
tillfogades fisket, särskildt i Östersjön, önskvärdt vore. om af anslaget
till fiskerinäringens understöd något belopp kunde afses att användas
såsom bidrag till belöningar för dödande af dylika skadedjur.

Till stöd för den af mig sålunda uttalade åsigt hade jag att åberopa
särskilda framställningar om anslag af statsmedel såsom bidrag
till dylika belöningar, Indika blifvit hos Eders Kong!. Maj:t gjorda af
dels landtbruksstyrelsen och dels Gotlands läns landsting.

För innehållet af dessa framställningar lemnade jag uti mitt anförande
till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag redogörelse; och tilllåter
jag mig att, under åberopande i öfrig! af nämnda redogörelse,
nu allenast erinra att, enligt det af landtbruksstyrelsen då framstälda
och af mig i hufvudsak biträdda förslag i ämnet, staten i förevarande
fall icke skulle bidraga med högre belopp än som motsvarade hvad
hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller i förening, utbetalat
såsom belöningar för inom området dödade sjelar, dock ej i
någon händelse utöfver en beräkning, motsvarande 3 kronor för hvarje
dödad sjel, äfvensom att landtbruksstyrelsen beräknade, att beloppet af
de medel, som under sådan förutsättning borde af staten för ändamålet
anvisas, icke, åtminstone under * den närmaste framtiden, skulle behöfva
bestämmas till mera än 5,000 kronor om året.

Den af Eders Kong]. Maj:t, på sätt nyss nämnts, hos Riksdagen
äskade anslagsförhöjning blef väl icke af Riksdagen i vidsträcktare mån
bifallen, än att Riksdagen med anledning af medgifven ökning af förste
fiskeriassistentens lön höjde anslaget till fiskerinäringens understöd med

1,000 kronor, men beslöt Riksdagen tillika att å extra stat för år 1898
anvisa ett anslag af 5,000 kronor att, enligt de närmare bestämmelser
Eders Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas såsom bidrag
till belöningar för dödande af sjelar, under vilkor att statsbidraget icke
finge utgå med högre belopp, än som motsvarade hvad vederbörande
hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller i förening, utbetalat
såsom belöningar för inom området dödade sjelar, och ej i
någon händelse med mer än tre kronor för hvarje dödad sjel.

Då Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj 1897 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel anmälde sitt
berörda beslut, framhöll Riksdagen derjemte, att enligt Riksdagens mening
egentligen det under sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till belöningar för rofdjurs dödande borde tagas i anspråk till bestå -

115

Sjette hufvudtiteln.

dande af statsverkets utgifter för nu ifrågavarande ändamål, men att,
då härför måste förutsättas en ändring i 20 § af jagtstadgan samt förslag
i detta syfte då icke förelåge, Riksdagen, på det icke af brist
på medel en för fiskeribefolkningen i vidsträckta delar af vårt land
gagnelig åtgärd måtte undanskjutas, ansett sig böra bevilja omförmälda
extra anslag.

Vid underdånig föredragning den 28 maj 1897 af Riksdagens
nyssnämnda skrifvelse behagade Eders Kongl. Maj:t dels uti nådig
kungörelse angående vilkoren för erhållande af bidrag från det af
Riksdagen för år 1898 anvisade anslag till belöningar för dödande af
sjelar förordna:

att ansökning om erhållande af understöd från berörda anslag
skulle, till Eders Kongl. Maj:t, stöld, ingifvas till landtbruksstyrelsen
före den 15 oktober 1897,

att vid ansökningen skulle fogas bevis, att af vederbörande hushållningssällskap
eller landsting, hvart för sig eller i förening, för år
1898 anslagits såsom belöningar för inom området under samma år
dödade sjelar minst lika stort belopp som det sökta statsunderstödet, samt

att det skulle åligga landtbruksstyrelsen att före den 1 december
1897 till Eders Kongl. Maj:t för nådig pröfning insända de inkomna
ansökningshandlingarna jemte eget underdånigt utlåtande;

dels ock uppdraga åt chefen för finansdepartementet att taga under
öfvervägande, huruvida 20 § i förnyade nådiga jagtstadgan den 21
oktober 1864 borde i det af Riksdagen antydda syfte ändras.

Slutligen tillåter jag mig erinra, att Eders Kongl. Maj:t, vid pröfning
den 26 sistlidne november af från tillhopa sju hushållningssällskap
och landsting till landtbruksstyrelsen inkomna ansökningar om bidrag
från 1898 års anslag till belöningar för dödande af sjelar, beviljade
dylika bidrag med sammanlagdt 3,100 kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 30 oktober 1897 har nu landtbruksstyrelsen,
då det icke syntes vara med god omtanke förenligt att redan
efter första året afbryta den verksamhet för sjelars utrotande, som
visat sig vara af behofvet påkallad och redan nu af vederbörande inom
orterna omfattats med ganska stort intresse, hemstält, att Eders Kongl.
Maj:t för möjliggörande af samma verksamhets fortsättande jemväl
under år 1899 måtte af Riksdagen äska ett anslag för nämnda år af
fem tusen kronor att, enligt do närmare bestämmelser Eders Kongl.
Maj:t kunde finna godt meddela, användas såsom bidrag till belöningar
för dödande af sjelar, under enahanda vilkor som blifvit för 1898 ars
anslag bestämda.

[35.]

Anordnande
af fabriksinspektion.

116 Sjette hufvudtiteln.

Uti hvad landtbruksstyrelsen till stöd för denna framställning
yttrat instämmer jag; och då, enligt hvad chefen för finansdepartementet
upplyst, frågan om ändring af 20 § i jagtstadgan ännu är
under utredning, torde, på det att för ifrågavarande ändamål erforderliga
statsmedel måtte med säkerhet finnas äfven för år 1899 tillgängliga,
ett särskildt anslag böra för ändamålet af Riksdagen äskas äfven
för nämnda år.

Jag hemställer derför, att Eders Kong]. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

å extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 5,000 kronor att,
enligt de närmare bestämmelser Eders Kongl. Maj:t kan finna godt
meddela, användas såsom bidrag till belöningar för dödande af sjelar,
under vilkor att statsbidraget icke må utgå med högre belopp, än som
motsvarar hvad vederbörande hushållningssällskap eller landsting, hvart
för sig eller i förening, utbetalat såsom belöningar för inom området
dödade sjelar, och ej i någon händelse med mer än tre kronor för
hvarje dödad sjel.

Anordnande af fabriksinspektion.

Riksdagen har, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat
från och med 1895 anvisat: till aflöning åt fem inspektörer 25,000
kronor med 5,000 kronor till hvar, för år räknadt, till bestridande af
kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter 3,000 kronor samt
till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för godtgörelse åt tillfälligt förordnade
inspektörer 2,000 kronor, eller tillhopa 30,000 kronor.

Då det för ifrågavarande ändamål afsedda anslag är behöflig! jemväl
för år 1899, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen

att, för anordnande af fabriksinspektion, på extra stat för år 1899
anvisa: till aflöning åt fem inspektörer 25,000 kronor med 5,000 kronor
till hvar, för år räknadt, till bestridande af kostnaden för skrifbiträden
och likartade utgifter 3,000 kronor samt till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
för godtgörelse åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000 kronor,
eller tillhopa 30,000 kronor.

Sjette hufvudtiteln.

117

Förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar

hos nötkreaturen.

Med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t till 1897 års Riks- [36.]
dag aflåten proposition, anvisade Riksdagen på extra stat för år 1898 Förekomett
anslag af 50,000 kronor att användas till förekommande och häm- h“mmand°e° af
mande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen. tuberkeisjuk Sedan

landtbruksstyrelsen och statskontoret blifvit hörda, behagade nötkreaturen.
Eders Kongl. Maj:t den 15 oktober 1897 fatta beslut angående användandet
af det sålunda beviljade anslaget äfvensom angående de åtgärder
i öfrigt, som funnits nödiga till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen.

Sålunda föreskrefs,

att af det anvisade anslaget ett belopp af högst 20,000 kronor
finge användas till belöningar för bemödanden till förekommande och
hämmande af tuberkulos hos nötkreatur,

och att ladugårdsegare, som önskade komma i åtnjutande af dylik
belöning, skulle före utgången af år 1898 till landtbruksstyrelsen ingifva
till Eders Kongl. Maj:t stäld ansökning derom, hvilken ansökning skulle
vara åtföljd af dels utaf legitimerad veterinär utfärdadt bevis att kreatursbesättningen
blifvit under år 1897 eller tidigare af honom med tuberkulin
undersökt, jemte uppgift angående kreatursbesättningens helsotillstånd
vid undersökningstillfället med afseende å tuberkelsjukdomen,
dels likaledes af legitimerad veterinär afgifvet intyg att samma kreatursbesättning
blifvit minst ett år efter berörda undersökning ånyo pröfvad
med tuberkulin, jemte yttrande angående resultatet af sistnämnda pröfning,
de åtgärder, som blifvit af ladugårdsegaren för utrotande af
tuberkelsjukdomen under mellantiden vidtagna, samt lämpligheten af
och kostnaden för desamma, dels ock af vederbörande hushållningssällskap
genom dess förvaltningsutskott afgifvet yttrande öfver ansökningen
;

hvarjemte landtbruksstyrelsen ålades att före den 15 februari 1899
till Eders Kongl. Maj:t för nådig pröfning insända de inkomna ansökningshandlingarna
tillika med af styrelsen deröfver afgifvet yttrande.

Härom utfärdades nådig kungörelse.

Likaledes utfärdades nådiga kungörelser dels angående ersättning
till legitimerad veterinär, som på reqvisition af ladugårdsinnehafvare

118

Sjette hufrudtiteln.

verkstält undersökning med tuberkulin af ladugårdsbesättning, dels angående
åtgärder mot tuberkulos i jufret hos nötkreatur.

Vidare fann Eders Kongl. Maj:t godt

dels ställa till direktionens för veterinärinstitutet förfogande ett
belopp af 5,800 kronor att under år 1897 och innevarande år användas
för tillverkande af tuberkulin vid institutet, inköp af derför erforderlig
termostat, arfvode åt ledaren af tillverkningen samt anställande af ett
laboratoriebiträde;

dels föreskrifva att landtbruksstyrelsen hade att på reqvisition
kostnadsfritt tillhandahålla tuberkulin åt djuregare och legitimerade veterinärer; dels

uppdraga åt landtbruksstyrelsen att öfvervaka och leda försöken
med tuberkulin och deraf betingade åtgärder inom ladugårdarne
äfvensom vidtaga öfriga dermed sammanhängande åtgärder;

dels föreskrifva att intill den 1 januari 1899 en särskild! förordnad
legitimerad veterinär skulle såsom ledamot hos landtbruksstyrelsen handlägga
och föredraga ifrågavarande ärenden mot ett arfvode af 4,000
kronor för år räknadt;

dels ställa till landtbruksstyrelsens förfogande ett belopp af 300
kronor att användas till anställande af en vaktbetjent till biträde åt
föredraganden af tnberkulinärenden;

dels ock ställa till medicinalstyrelsens och landtbruksstyrelsens förfogande
ett belopp af 1,500 kronor, deraf 1,300 kronor skulle användas
till två pris för och tryckning af en täflingsskrift om faran af tuberkelsjukdomen
hos husdjuren, särskild! nötkreaturen, angelägenheten af dess
motarbetande och lämpligaste sättet derför, och 200 kronor till tryckning
och spridning af ett upprop angående åtgärder mot tuberkelsjukdomen.

I fråga om det anslag, som för år 1899 kunde vara erforderligt,
har landtbruksstyrelsen, till följd af nådig befallning, den 11 december
1897 afgifvit yttrande. Häri har landtbruksstyrelsen framhållit, att dot
torde vara sjelfkärt, att det vigtiga mål, som afsåges att vinnas genom
de af Riksdagen anvisade medel, icke kunde uppnås under ett år, utan
att härtill erfordrades oaflåtliga bemödanden från såväl det allmännas
sida som de enskildes under en längre tid. Då någon erfarenhet, i
hvad mån de af Riksdagen anvisade medlen kunde anses tillräckliga
eller om några särskilda vilkor eller bestämmelser borde vid medlens
anvisande föreskrifvas, ännu icke förelåge, saknade landtbruksstyrelsen
anledning att hemställa, att statsmedel för år 1899 skulle utverkas till

119

Sjette hufvudtiteln.

annat belopp eller under andra vilkor än som skett för år 1898. Visserligen
hade medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen i deras gemensamma
yttrande till chefen för civildepartementet den 3 mars 1897 i
fråga om åtgärder till motarbetande af tuberkulos bland husdjuren såsom
sin åsigt uttalat, att tuberkulin icke skulle få på statens bekostnad
utlemnas åt allmänheten, en uppfattning som landtbruksstyrelsen fortfarande
hyste och funne till riktigheten ytterligare bestyrkt af innehållet
i en af svenska veterinärläkareföreningen afgifven, vid landtbmksstyrelsens
yttrande fogad skrift; men då eu motsatt uppfattning inom
Riksdagen gjort sig gällande och landtbruksstyrelsen icke hade att åberopa
andra skäl för sin åsigt än de af medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen
i deras förberörda yttrande anförda, tilltrodde sig landtbruksstyrelsen
icke att för närvarande göra någon hemställan i syfte
att förekomma att, med anlitande af de nu afsedda medlen, tuberkulin
finge utlemnas till andra än examinerade veterinärer.

Landtbruksstyrelsen föreslår således äskande hos Riksdagen af ett
anslag på extra stat för år 1899 till belopp af 50,000 kronor.

I händelse af bifall till det förut i dag framstälda förslaget om
anställande af eu föredragande af veterinärärenden i landtbruksstyrelsen
skulle visserligen icke vidare ifrågakomma att från nu ifrågavarande
anslag anvisa medel till aflönande af en adjungerad ledamot af nämnda
styrelse och ett vaktbetjentbiträde åt denne, men då denna besparing å
anslaget är väl behöflig för de öfriga ändamål, som skulle med anslaget
tillgodoses, kan någon minskning i anslaget på anförda grund icke
ifrågasättas, utan får jag hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen

att på extra stat för år 1899 till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
ställa ett anslag af 50,000 kronor, att användas till förekommande och
hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

Enligt hvad statskontoret anmält, har nämnda embetsverk förskjutit [37.]
följande belopp, hvilka torde böra anmälas till ersättande af Riksdagen Erf8ägttt^8nkgo*iir
under sjette hufvudtiteln, nemligen: toret gjorda

ersättning till Blekinge läns ränteri för derifrån till förre Lins- förskott,
mannen H. Bolling, såsom innehafvare af bostället n:r 1 Möllekulla,
förskjuten räntegodtgörelse för tiden från den 14 mars 1895 till och
med den 13 mars 1896 för från bostället exproprierad jord kr. 45: 28

Transport kr. 45: 28

120

Sjette hufvudtiteln.

Transport

godtgörelse för från Elfsborgs läns ränteri till innehafvaren
af länsmansbostället Rennelanda Stommen utbetalad
ersättning för mark, som för en väganläggning
tagits i anspråk från bostället

_ godtgörelse för afkomst af boställen, som, enligt
nådiga brefvet den 31 maj 1878, innehafvare af länsmanstjenster,
hvarmed boställen varit förenade, egt undfå

i anledning deraf att företrädarne åtnjutit fardagsår ......

aflöningsfyllnad med anledning af ett länsmansboställes
indragning.................................................

_ till kommerskollegium, enligt nådiga brefvet den 17
juni 1893, utanordnade medel för godtgörande af vissa
utgifter och kostnader för svenskt sjöfolk m. m.

ersättning, pa grund af nådiga brefvet den 5 juni
1896, till Göteborgs- och Bohus läns ränteri för derifrån
utbetalda kostnader för uppförande af ett lik- och obduktionshus
vid Känsö karantänsinrättning samt anordnande
derstädes af ett bakteriologiskt laboratorium och anskaffande
af en desinfektionsugn

godtgörelse, enligt nådiga brefvet den 30 april 1897,
till lotsstyrelsen för förskjutna kostnader för vidtagna
åtgärder i afseende å observationsanstalterna för kolera
till norska regeringens departement för det inre,
på grund af nådiga brefvet den 11 juni 1897, utanordnade
medel såsom godtgörelse för den på Sverige belöpande
andel af de utgifter, som för den år 1896 verkslälda
upprödjningen af viss del af riksgränsen mellan
de förenade rikena blifvit från norsk sida bestridda

till öfverdirektören och chefen för statistiska centralbyrån,
på grund af nådiga brefvet den 7 februari 1896,
utanordnade medel till bestridande af kostnader för utarbetande
inom nämnda byrå af en statistisk utredning

rörande den kommunala rösträtten......................................

till justitiekansler!) J. E. Elliot och häradshöfdingen
T. F. Rosenqvist, på grund af nådiga brefvet den 16
september 1897, utbetalad ersättning för fullgörandet af
den af Riksdagen begärda utredning angående Nya Trollhätte
kanalbolags rättsförhållande till kronan...

kr. 45: 28

» 10: —

» 3,631: 46
» 42: 50

» 47,300: —

» 3,590: 83
» 228: 70

» 8,493: 12

» 4,505: 40

» 2,350: —

Transport kr. 70,197: 29

Sjette hufvudtiteln.

121

Transport kr. 70,197: 29

resekostnads- och traktaraentsersättning till ordföranden
och ledamöterna i den af Eders Kongl. Maj:t
den 6 november 1896 tillsatta komité för afgifvande af
yttrande och förslag angående begränsning af den kommunala
rösträtten på landet samt till bestridande af
åtskilliga af komiténs verksamhet föranledda utgifter ... » 5,436: 71

arfvoden till ordföranden och ledamöterna äfvensom
sekreterarebiträdena i den af Eders Kongl. Maj:t den 7
juni 1895 tillsatta komité för utarbetande af förslag till
lagstiftning rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet samt till bestridande af åtskilliga med

komiténs verksamhet förenade utgifter .................^

Summa kr. 87,535: 24

Med iakttagande af grundsatsen om anslags bestämmande till jemnt
tal af kronor och för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, hemställer
jag alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att, till betäckande af ofvan omförmälda, af statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, anvisa ett anslag af 87,600 kronor.

Allmänna arbeten af beskaffenhet, att deras utförande

kontrolleras af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omlägg- [38.]
ning af backiga eller eljest mindre goda vägar har 1897 års Riksdag Anläggning^
till^ Eders Kongl. Maj:ts förfogande för år 1898 stält ett belopp åt

900,000 kronor.

Uti sin förut omförmälda underdåniga skrifvelse den 3 november
1897 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört att, huru önskvärdt
det än vore att denna fond utgjorde en summa af en million kronor,
till hvilket belopp styrelsen i framställningar senast den 31 oktober
1896 föreslagit denna fonds förhöjning, styrelsen ändock icke ansett
sig böra för närvarande ifrågasätta ökning af detta anslag, som derför
torde böra upptagas till enahanda belopp som för år 1898 eller 900,000

I öfverensstämmelse med hvad väg- och vattenbygnadsstyrelsen
föreslagit hemställer jag alltså, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att för år'' 1899 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande,
liih. till Itiksd. Prof. 18!)8. 1 Sami. 1 Afd■ 1 Käft. 16

[39.]

Bro- och
hamnbyggnader
m. m.

122 Sjette hufvudtiteln.

till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller omläggning af
backiga eller eljest mindre goda vägar, 900,000 kronor.

Till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre,
hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder är å innevarande
års riksstat anvisadt ett belopp af 150,000 kronor. Detta belopp har
Riksdagen årligen anvisat från och med år 1890, då beloppet höjdes
från 100,000 kronor, som förut årligen beviljats från och med år 1882
»för bro- och hamnbygnader samt vattenkommunikationer».

Väg- och vattenbygnadsstyrelsen har nu i sin berörda skrifvelse
den 3 november 1897 framhållit, att behofvet af en höjning uti detta
anslag allt mera gjort sig gällande och icke längre torde böra tillbakavisas,
i det att de kommunikationsändamål, hvilka tillgodosåges genom
bidrag från denna fond, hade eu allt för stor betydelse för landets utveckling
för att icke i tillbörlig mån befrämjas. Ansökningar om statsbidrag
från fonden hade under 1897 i väsentlig grad ökats. Den 1 november
berörda år funnes hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inneliggande
granskade planer till företag, för hvilka de beräknade kostnaderna
uppginge:

för brobyggnader till .................. kr. 167,670: —

» hamnbyggnader .................... » 574,650: —

eller tillhopa kr. 742,320: —,

hvarjemte för två företag, hvilka dock icke torde kunna understödjas
genom medel från denna fond, kostnadsberäkningarna uppginge till
21,466 kronor.

Med beräkning att de först omförmälda arbetena understöddes till
två tredjedelar af beräknade kostnaderna skulle erfordras

en summa af................................................................................ kr. 494,880: —

och då af 1898 års fond för närvarande funnes
odisponerade.............................................................................. » 135,500: —

skulle alltså ytterligare erfordras................................. kr. 359,380: —

och då funnes ändock inga medel tillgängliga för de ansökningar, hvilka
kunde inkomma under tiden intill utgången af år 1898.

För att kunna, om ock ej i tillräcklig mån, fylla behofvet af statsanslag
till företag af ifrågavarande art ansåge derför styrelsen ett anslag
af 300,000 kronor vara behöfligt.

Med hänsyn särskildt till det ökade behofvet af statsbidrag till
mindre hamnbyggnader finner jag, som i det följande skall redogöra

Sjette hufvudtiteln. 123

för väckt förslag om ändring i vilkoren för erhållande af sådant bidrag,
det vara af stor vigt, att ifrågavarande anslag höjes till det af vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna belopp, 300,000 kronor; och får
jag derföre tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska
att till Eders Kongl. Maj:ts förfogande må för år 1899 anvisas,

till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader
samt upprensning af åar och farleder, 300,000 kronor.

Med bifall till en inom Riksdagen gjord framställning har Riksdagen
till understödjande medelst anslag utan återbetalningsskyldigbet af
sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländigheten för närliggande bygd, för år 1898 anvisat ett
belopp af 300,000 kronor, eller 100,000 kronor mer än Eders Kongl. Maj:t
af Riksdagen äskat; i sammanhang hvarmed Riksdagen (enligt skrifvelse
den 30 april 1897, n:o 52) medgifvit den ändring i förut gällande vilkor
för anslag till dylika företag, att desamma må kunna utgå med belopp
motsvarande hälften af den för företaget beräknade kostnaden.

Uti underdånig skrifvelse den 15 december 1897 hafva väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och landtbruksstyrelsen gemensamt bemstält,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för ifrågavarande
ändamål, hvars ernående i allt vidsträcktare omfattning enligt styrelsernas
åsigt vore för vårt land af största betydelse, bevilja enahanda
belopp, 300,000 kronor, jemväl för år 1899.

Då, med kännedom om behofvet af åtgärder i det syfte detta anslag
är afsedt att befordra, det synes mig önskligt att anslaget fortfarande
måtte komma att utgå med det af 1897 års Riksdag anvisade
beloppet, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att för år 1899 ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
till understödjande, medelst anslag utan återbetalning sskyldighet, af
sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländigheten för närliggande bygd, 300,000 kronor.

De nu gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande och
tillgodonjutande af de ofvan under punkterna 38—40 omförmälda statsbidrag
samt kontrollen derå, att faststälda planer varda vid arbetenas utförande
följda, innehållas i Riksdagens skrifvelser den 27 april 1881 (n:o 69),
den 11 juni 1883 (n:o 67), den 7 maj 1889 (n:o 43) och den 30 april 1897
(n:o 52), hvarvid jag dock anser mig böra erinra, att Riksdagen, enligt dess
skrifvelse den 16 mars 1894, från ett af dessa vilkor medgifvit undantag

[40.]

Frostminak ningaföretag.

Vilkor för
statsbidragen.

124

Sjette hufvudtiteln.

för eu väganläggning mellan Glommersträsk och Ruskträsk å sträckan
från gränsen mellan Norrbottens och Vesterbottens län till färjstället
vid Vindelelfven å vägen mellan Lycksele och Sorsele kyrkor.

Uti dessa vilkor, för så vidt angår anslaget till väganläggningar
och anslaget till myrutdikningar och vattenaftappningar, har ändring ej
ifrågasatts. Beträffande det senare anslaget hafva visserligen väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och landtbruksstyrelsen i skrifvelsen den 15
december 1897 erinrat om önskvärdheten att bereda verksamma
garantier för nöjaktigt underhåll af de företag, som från berörda anslag
erhölle statsbidrag, men styrelserna hafva, då denna fråga så nära
sammanhängde med vigtiga grenar af den civila lagstiftningen, ansett
det ej tillkomma dem att afge något förslag utan endast velat påkalla
frågans beaktande.

Vidkommande åter anslaget till bro- och hamnbyggnader, har en
ändring i gällande vilkor föreslagits af ledamoten af Riksdagens Andra
Kammare, doktor A. V. Ljungman, hvilken i underdånig skrifvelse den
8 december 1896 anfört att, då understöd från anslaget till understödjande
af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader m. m.
lemnades för hamnanläggningar och hamnförbättringar vid fiskelägen,
enligt gällande vilkor för bidrags åtnjutande kräfdes, att fiskeläge, som
undfinge sådant understöd, skulle sjelft tillskjuta minst en tredjedel af
beräknade kostnaden, men att genom denna fordran ändamålet med det
af Riksdagen anvisade anslaget i väsentlig mån förfelades, emedan de
flesta fiskelägen, som behöfde hamnförbättringar, vore i den svaga ekonomiska
ställning, att den angifna delen af kostnadsbeloppet antingen
fullständigt öfverstege krafterna eller ock blefve alltför betungande och
derigenom verkade hämmande på näringslifvet.

Med stöd af dessa inom skilda delar af riket känbara olägenheter
har doktor Ljungman hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos
Riksdagen utverka sådan ändring i vilkoren för bidrag af anslaget i
fråga, att af detsamma kunde, allt efter i hvarje särskilt fall sig företeende
förhållanden, beviljas bidrag till hamnförbättringar vid fiskelägen
med från två tredjedelar intill nio tiondedelar af verkliga kostnaden.

Sedan denna framställning remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för afgifvande af utlåtande, har styrelsen i sin ofvanberörda
skrifvelse den 3 november 1897 meddelat, att styrelsen lemnat Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Göteborgs och Bohus,
Kristianstads, Malmöhus, Blekinge, Kalmar och Gotlands län tillfälle
att afgifva yttranden öfver doktor Ljungmans framställning, samt öfver
de inkomna yttrandena lemnat följande redogörelse:

Sjette hufvudtiteln.

125

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hade anfört,
att tillskott af en tredjedel af anläggningskostnaden för fiskehamnar
endast med svårighet kunde utgöras af dem, hvilka, såsom förhållandet
i allmänhet vore med den fiskeriidkande befolkningen, blott genom
strängt arbete kunde vinna nödtorftigt uppehälle; att, enligt hvad erfarenheten
visade, bidrag för ändamålet ej heller vore att påräkna tran
närliggande kommuner, emedan flertalet af dessas medlemmar med tugåno-
till de lättade jernvägskommunikationerna till kuststäderna icke
ansåge sig vidare hafva nytta åt mindre hamnar, från hvilka landtmannen
förut kunnat skeppa produkterna af sin näring; att, ehuru utan tvnve
fordran på tillskott af en tredjedel af anläggningskostnaden vore en
bidragande orsak dertill, att behofvet af förbättrade eller nya fiskehamnar
icke blifvit å länets kuster så tillgodosedt. som förhållandena
syntes kräfva, hvarför en ändring deruti vore önskvärd, det dock måste
anmärkas, att de svårigheter, som mötte för åstadkommande af sådana
hamnanläggningar, som här vore i fråga, icke härledde sig ensamt eller
i första rummet från storleken af det tillskott, som utöfver statsbidraget
måste anskaffas för företagets fullbordande, utan från den fordrade
säkerheten för framtida underhållet af anläggningen; att med det ringa
intresse, landtkommunerna ansåge sig ega i tillkomsten af fiskehamnai,
det läge i sakens natur att de vore ovilliga åtaga sig en ansvarighet,
som afsåge en oberäknelig framtid och hvilken skulle genom en hamnstyrelses
försumlighet kunna ådraga dem utgifter till högst afsevärda
belopp, hvarför och då det ej heller kunde antagas att landstinget skulle
i detta afseende visa större tillmötesgående än landtkommunerna, det
kunde förutses att, så länge föreskriften om fullgod säkerhets ställande
för framtida underhållet bibehölles, anslaget icke komme, hvad Hallands
län beträffade, att tagas i anspråk för sådana hamnanläggningar, som

det vore afsedt att befrämja. .

Af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län hade blifvit anfördt, att länets fiskelägen under tidernas lopp
uppstått å sådana platser i skärgården, som af naturen både hamn,
hvarför om hamnanläggningar genom uppförande af konstgjorda vagbrytare
och dylikt i fråga om dessa fiskelägen i regeln icke blefve
tal, hvaremot vid flera fiskelägen behof af större djup gjort sig gällande
dels för undanrödjande af naturlig uppgrundning, dels emedan
fiskarena börjat för storsjöfisket använda mera djupgående, fartyg än
förr, dels emedan sillfisket och sillsaltningen gåfve anledning till att
det borde vara möjligt för stora sjögående ångare att intaga last mångenstädes,
der det'' förut aldrig vant fråga om att lägga till land med

126

Sjette hufvudtiteln.

så stora fartyg; att vid anslags lemnande till förbättringar af de mindre
för fiskarebefolkningen afsedda hamnarna anspråket på garanti för
underhåll af den gjorda förbättringen borde bortfalla, hvarför det
syntes Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande vara för länets fiskerinäring
lyckligast, om det befunnes mest lämpligt att vid förekommen
väl grundad anledning stödja fisket genom beviljande åt fiskeläge af
anslag ur statsmedel till hamnförbättring utan annat vilkor än att anslaget
användes väl för det uppgifna ändamålet, såsom det skedde vid
många andra anslag, då det gälde att främja ett ur nationel synpunkt
godt ändamål; att, om emellertid understöd i sådan form icke skulle
kunna genomföras, Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande ville tillstyrka,
att åtminstone sådan lättnad måtte beredas fiskeläge för anslags
erhållande till hamnförbättring, som den af doktor Ljungman gjorda
hemställan afsåge.

Eders Kongl. Majds befallningshafvande i Kristianstads län, som
hemstält, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte tillstyrka den
föreliggande framställningen, hade anfört, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hade en rik erfarenhet af de svårigheter, som befolkningen
vid fiskelägena måste öfvervinna, samt de för densamma betydande
uppoffringar af penningar och arbete, som den måst ikläda sig,
då det varit fråga om att i och för tilltänkt hamnbyggnad åstadkomma
tredjedelen af beräknade kostnaden derför; att de kommuner, hvartill
fiskelägena hörde, visserligen i allmänhet iklädt sig ansvaret såväl för
bekostandet af denna tredjedel, som ock för det framtida underhållet
af hamnbyggnaden, men torde sådant i regel hafva skett först efter det
fiskarebefolkningen anskaffat sådan undergaranti, att kommunerna ansett
sig icke löpa någon risk genom de åtagna förbindelserna; att, på det
icke den lättnad, som genom den föreslagna förändringen i vilkoren
för anslagets åtnjutande vore afsedd att beredas befolkningen vid fiskelägena,
måtte blifva illusorisk, icke heller vid anslagets beviljande borde
uppställas för stränga föreskrifter rörande garanti för hamnbyggnadernas
framtida underhåll, utan staten åtnöja sig med förbindelse af hamnintressenterna
sjelfva beträffande framtida underhållet.

Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Blekinge
län hade yttrat sig i hufvudsak lika med Eders Kongl. Majds befallningshafvandes
i Kristianstads län.

Af Eders Kongl. Majds befallningshafvande i Kalmar län hade
anförts, att'' de af doktor Ljungman framhållna omständigheter väl
ej egde sin fulla motsvarighet i förhållandena inom Kalmar län, hvarest
fiske hufvudsakligen öfvades såsom binäring af den jordbrukande be -

127

Sjette hufvudtiteln.

folkningen, men kunde dock betraktas såsom tillämpligt å de mindre
landthamnar, som för ortens näringslif i allmänhet mångenstädes vore
behöfliga, särskildt å Öland; att det vore otvifvelaktigt och af erfarenheten
bekräftadt, att det af doktor Ljungman angifna vilkoret i många
fall utgjorde ett väsentligt hinder för afhjelpande af bristen å hamnar,
men att erfarenheten, äfven hvad särskildt beträffade Öland, ådagalagt att
i lika hög grad hinder för vinnande af delaktighet i omförmälda anslag
mötte i svårigheten att åstadkomma nöjaktig säkerhet för hamnbyggnaders
framtida underhåll.

Af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län hade
slutligen uttalats, att behofvet af förbättring i fiskehamnarna inom länet,
särskildt för att göra dem ändamålsenliga för laxfisket, hvilket erfordrade
däckade och mera djupgående farkoster än de vanligen brukade båtarna,
vore ådagalagdt, men att försättandet af en del redan befintliga hamnar
uti ändamålsenligt skick kräfde stora summor, hvarför det vore sannolikt
att, om minst en tredjedel af anläggningskostnaden skulle betalas
af fiskarena sjelfva, någon förbättring af hamnarne icke på länge kunde
åstadkommas; äfvensom att det till följd häraf vore önskligt om statsbidrag
till dessa arbeten kunde lemnas på sätt doktor Ljungman föreslagit,
hvaremot Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande ansåge att såsom
villkor derför borde fordras full säkerhet för framtida underhåll af
hamnbyggnad.

Af hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla förenämnda
län sålunda anfört framginge, anför vidare väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att ett stort behof ansåges föreligga af förändring uti nu
gällande vilkor i afseende å beviljande af statsunderstöd för anläggning
af fiske- och andra mindre hamnar vid den öppna kusten såväl
beträffande understödets storlek som ock i fråga om underhållet af dylika
hamnanläggningar.

Derefter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redogjort för förhållandena
uti ifrågavarande hänseenden i Norge och Danmark och dervid
anfört:

»För att blifva i tillfälle att jemföra föreskrifterna rörande fiskehamnar
i Sverige med grannländerna Norge och Danmark har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen förskaffat sig del af de bestämmelser, som uti
detta hänseende derstädes gälla, och framgår häraf, att i Norge icke
förefinnas bestämda föreskrifter gällande för förhållandet emellan statsbidraget
och enskilda eller kommunala tillskott vid hamnanläggningar,
utan iir detta förhållande vid hvarje särskildt fall beroende af stortingets
beslut; att i fråga om medlens åvägabringande sådant eger rum på två

128

Sjette hufvudtiteln.

olika sätt i landets sydliga och i landets vestliga och nordliga delar, i
det att å sträckan mellan svenska gränsen och till och med Stavangers
amt hamnarna byggas hufvudsakligen för statsmedel med större eller
mindre bidrag af privata eller kommuner, hvilka bidrag såsom regel
utgjort tio procent af anläggningskostnaden men i särskilda fall uppgått
till tjugufem procent, under det att stundom bidragen inskränkt sig
till en och en half till två procent, äfvensom att å landets vestliga och
nordliga kuster genom lag af den 24 maj 1873 är inrättad en särskild,
under statens förvaltning stående hamnfond, hvars medel uteslutande
skola användas för hamnbyggnader inom de å kusten belägna fiskedistriktena;
att denna fonds intägter bestå af s. k. fiske tionde, som erlägges
genom olika afgifter, hvilka för perioden 1874 till den 30 juni
1896 inbragt tillsammans 7,254,428 kronor 7 öre; att hvarje särskildt
hamnarbete förelägges stortinget, som i regel bestämmer bidraget från
statsverket till två tredjedelar och af hamnfonden till en tredjedel; att
i afseende å hamnunderhållet denna fråga i Norge är olöst, men att
för närvarande och så länge större och sammanhängande arbeten utföras
inom distrikterna, hamnanläggningarna underhållas på statsverkets
eller statsverkets och hamnfondens bekostnad på det sätt, att uppkommande
skador afhjelpas genom statens distriktsingeniör af medel från
allmänna underhållsmedel, hvilka årligen beviljas af stortinget eller ock,
derest skadorna äro omfattande, göras till föremål för särskildt anslag
af stortinget.»

))I Danmark hafva särskilda föreskrifter meddelats af inrikesministeriet
för beviljande af statsunderstöd vid anläggning af båthamnar,
och hafva i allmänhet dessa föreskrifter varit gällande vid anvisande
af statsbidrag af ifrågavarande art, hvilka föreskrifter hufvudsakligen
innefatta bestämmelse derom, att statsunderstöd beviljas såsom lån med en
ringa årlig amortering och emot låg ränta eller vid särdeles bevekande
omständigheter räntefritt antingen helt och hållet eller för ett visst
antal år; att hamnanläggningen utföres under kontroll af offentlig myndighet;
att hamninkomsterna skola i första rummet användas till lånets
amortering, samt att hvad af inkomsterna kan återstå skall afsättas till
betäckande af kostnaderna för hamnunderhållet; att i brist af antaglig
säkerhet härför vederbörande amts- eller sockenkommuner måste åtaga
sig att, derest hamnens behöriga underhåll icke kan bekostas af hamnens
egna medel, tillskjuta erforderligt belopp af kommunens kassa; att,
om vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet icke vill åtaga sig
de bestämda vilkoren, låneunderstödet ej beviljas, med mindre än att

129

Sjette hufvudtiteln.

lånesökandena kunna på annat sätt ställa antaglig säkerhet såväl för
lånets användning som för hamnens underhåll.))

Af dessa redogörelser för vilkoren vid beviljande af understöd till
hamnanläggningar syntes framgå, att i Norge bidrag af enskilda eller
kommuner måste vara att påräkna, om ock stundom i mindre omfattning,
såväl vid anläggningen som i fråga om underhållet, hvaremot i
Danmark dylikt bidrag utgjorde ett oeftergiflig! vilkor för statsunderstöd.

Att den af doktor Ljungman väckta fråga vore af stor betydelse
för fiskerinäringen och derför förtjent af allt afseende, syntes väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen otvifvelaktigt; men då densamma nära sammanhängde
med vilkoren för fiskehamnars underhåll, ansåge styrelsen båda
dessa frågor böra i ett samband behandlas.

På sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla ofvan omförmälda
län, utom Gotlands, framhållit, mötte för delegarne uti fiskehamnar
stor svårighet att anskaffa erforderlig säkerhet för hamnarnas
underhåll. Men utan dylik underhållsskyldighet lärde erfarenheten, att
staten i allmänhet icke kunde påräkna, att dylika anläggningar, som
genom anslag befrämjades, skulle bibehållas i ett för anläggningens
ändamål fullgodt skick, såvida staten icke dervid beredde sig på att sjelf
ombesörja underhållet, der sådant bruste. I annat fall skulle statens
uppoffringar för dessa byggnader ofta inom längre eller kortare tid
visa sig ändamålslösa.

Statsbidrag anvisades till icke blott fiskehamnar, utan äfven till
hamnar, afsedda för underlättande af annan näring än fiskerinäringen,
och det kunde mången gång vara förenadt med vanskligheter att afgöra,
huruvida anläggning vore att anse såsom fiskehamn eller ej.
Såsom exempel härå omnämner styrelsen, huruledes vid åtskilliga fiskelägen
börjat utveckla sig badortsrörelse, hvilken sommartid å ett och
annat ställe kunde anses medföra den hufvudsakliga trafiken, samt
huruledes vid andra lägen i mer eller mindre grad idkades fraktfart,
vågrörelse, båtbyggeri och äfven annan större industriel rörelse.

Statsunderstöd hade förut flerstädes så att säga på försök lemnats
för hamnar med mer eller mindre svagt byggnadssätt, men derigenom
vunnen erfarenhet hade föranledt användning af väsentligt starkare
och således äfven dyrbarare byggnadssätt än förut; och det torde ännu
vara oafgjord!, huruvida man icke å vissa kuststräckor måste tänka sig
dyrbarare konstruktioner än de nu brukliga för att nå målet, d. v. s.
säker hamn.

Slutligen hade med fiskerinäringens utveckling följt sådan förfil.
till Itiksd. Prat. 1898. 1 Sami. I Afd. 1 lläft. 17

130

Sjette hufvndtiteln.

ändring af deri använd fartygsmateriel, att den kräfde väsentligt större
djup och utrymme än den äldre materielen, och härtill måste hänsyn
tagas vid ombyggnad af förutvarande eller anläggning af nya hamnar
äfven å platser, der fiske idkats med den svagare materielen.

Dessa anförda omständigheter tillsammans med de å senaste åren
stegrade arbets- och materialpriser gjorde hamnanläggningarne väsentligt
dyrare än då understöd för sådana arbeten först började meddelas,
och dermed hade ock följt ökad svårighet för intressenter att anskaffa
tillskott till byggnadskostnaden i samma proportion som förut eller till
en tredjedel af beräknad kostnad.

En följd häraf torde äfven vara, att staten hädanefter icke kunde
eller borde bekosta dyrbara hamnanläggningar så nära intill hvarandra,
som kunnat ske, då man nöjt sig med jemförelsevis billiga anordningar,
utan måste inskränka sig till hamnarnas anordnande på något större
afstånd från hvarandra, hvilket för fiskets tillgodoseende äfven torde
vara fullt tillräckligt, blott de förlädes der de kunde ega bestånd och
hvarest till hamnen hörande utrymme å land vore beredt för såväl bosättning
som för skötsel af fiskeredskap och fiskeprodukter, och kunde
hamnarne i sådant fall göras väsentligt starkare och rymligare än om
krafterna skulle splittras på flere småhamnar.

Härigenom ökades äfven fiskelägenas ekonomiska krafter, såväl genom
ökade hamnpenningar som genom ökad fiskebefolkning.

Gifvet vore att vid äfven en varsam tillämpning af denna åsigt
icke kunde af enskilde påräknas fullt samma offervillighet som vid ett
vidsträcktare tillmötesgående af de enskilda intressena ; och såväl häraf
som med hänsyn till angelägenheten af starkt, d. v. s. dyrbart byggnadssätt
kunde, enligt styrelsens åsigt, stöd hemtas för ett proportionsvis
högre bidrag af statsmedel än förut till anläggning af företrädesvis
fiskehamnar.

Men härmed sammanhängde äfven, anför styrelsen vidare, den ej
mindre vigtiga frågan om fullbordade hamnarbetens framtida underhåll.
Der hamnar anlades vid öppen kust och således bildades medelst vågbrytare
eller hamnarmar, omslutande ett större eller mindre vattenområde
utmed kusten, vore de utsatta dels för oberäkneliga påkänningar
af våldsam sjögång, dels för uppgrundning genom slam, som medfördes
af de vid kusterna existerande, allt för litet kända hafsströmmarna,
och vore derföre underhållet af sådana hamnar förenadt med
en knappast beräknelig risk, hvilken dock kunde i väsentlig mån nedbringas
genom skyndsamt och ändamålsenligt botande af uppkommande

131

Sjette linfvmltiteln.

småskador samt genom åtgärder till förebyggande af börjande uppgrundningars
fortgång.

Genom påpasslighet vid afhjelpande af uppkommande skador kunde
nemligen dessa afvärja^ eller deras botande åstadkommas för ringa
kostnad. Och häraf förklarades nu den stora betydelse, som läge i
underhållsskyldighetens bindande vid de närboende eller vid kommunen
i dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse, emedan det egna intresset
kraftigt manade dem till påpassligt arbete.

I allmänhet hade skyldigheten att underhålla hamnar reglerats
genom intressenternas åtagande i de kontrakt, som upprättades beträffande
statsbidraget, till hamnbyggnaden. Vid och efter dennas fullbordande
hade emellertid personalombyten inom tillhörande fiskeläge
alltid egt rum, och för öfrigt kunde ett dylikt kontrakt med en icke
fastighetsegande befolkning knappast vara bindande för en lång framtid.
Af denna anledning och då erfarenheten visat, att underhållet
flerstädes lemnade mycket öfrigt att önska och att exempelvis underhållsskyldigheten
icke kunnat trots kontraktsförbindelse derom uttagas,
samt styrelsen förestält sig ej mindre att de, som egde jord och
fisken invid fiskelägena, kunde ‘hemta direkt vinst eller värdeförhöjning
å sin egendom genom lämplig hamnanläggning, än ock att hushållningssällskap
och kommuner samt företrädesvis landsting borde vara intresserade
af hvad som erfordrades för fiskerinäringens utveckling inom
sin ort och derföre kunde finnas benägna att ikläda sig förbindelser
beträffande hamnars underhåll, hade styrelsen den 15 juni 1896 vid
afgifvande af förslag till fördelning af 1896 och 1897 årens fonder hemstält
om fästande vid två anslag af fordran på underhållsförbindelser
af natur att varda för framtiden betryggande; och den 24 juli 1896
hade Eders Kongl. Maj:t. i enlighet dermed besluta. Denna fordran
föranledde då visserligen, att de båda anslagen ej kunde af intressenterna
tillgodogöras, men under år 1897 hade genom vederbörande
sockenkommuns beslut detta hinder undanröjts för ett af företagen,
som nu vore snart färdigt.

I flere andra fall, som förekommit på senare tider före år 1896,
funnes äfven sockenkommuners garanti för hamnars framtida underhåll.

Om emellertid staten kraftigare än hittills skulle understödja mindre
och företrädesvis fiskehamnars anläggning, kunde och borde detta, enligt
styrelsens åsigt, icke ske utan att, på sätt på senare åren egt rum, betryggande
säkerhet förefunnes för underhållet; och derest, på sätt de fleste
af Eders Kongl. Maj:ts ofvannämnde befallningshafvande anfört, detta
icke kunde vinnas genom vederbörande hushållningssällskap och lands -

132

Sjette hufVudtiteln.

ting, torde knappast återstå annat val än att detsamma, i hvad det
rörde hamnarmar och djupets uppehållande, öfvertoges af staten och
att kostnaderna derför bestriddes dels med statsmedel, dels ur eu för
hvarje län samlad fond, bildad antingen genom dels hamnafgifter, uttagna
från dem, som begagnade hamnen, dels afsättning till densamma
af exempelvis någon andel af de afgifter, hvilka nu utginge till samma
läns hushållningssällskap och landsting, eller genom annan på indirekt
väg uttagen skatt.

Ett ytterligare oeftergiflig! vilkor för höjdt statsbidrag vid hamnanläggning
torde dock, anför styrelsen slutligen, böra föreskrifvas,
nemligen att hamnen med tillräckligt jordområde för förvarande och
torkning af fiskredskap samt för lastning, lossning och magasinering af
gods skulle anses såsom inrättning för allmänt behof, och fråga om
ersättning till vederbörande egare för egendoms afstående vara i behörig
ordning afgjord, innan statsbidraget utbetalades. I annat fall
skulle hamnen icke blott öka jordens värde för grundegaren utan i
sjelfva verket blifva hans enskilda egendom, möjligen till skada för
fiskeribefolkningen.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört har styrelsen hemstält,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen den ändring uti de
af Riksdagen enligt dess skrifvelse den 27 april 1881 (n:r 69) stadgade
allmänna vilkor för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag, att i
mom. 3 af samma vilkor infördes det tillägg, att anslag utan återbetalningsskyldighet
kunde i fråga om mindre och företrädesvis fiskehamnar
af Eders Kongl. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar af beräknade
kostnaden, dock med vilkor att betryggande säkerhet för framtida underhållet
af sådan hamnanläggning stäldes samt att hamnen med tillräckligt
jordområde afsattes för allmänt behof.

Det stadgande i Riksdagens skrifvelse den 27 april 1881 (n:o 69),
till hvilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med föranledande jemväl
af doktor Ljungmans skrifvelse, föreslagit ett tillägg, är, då hänsyn icke
tages till den i detta sammanhang betydelselösa, vid 1897 års riksdag
beslutade ändringen af bestämmelserna rörande anslag till myrutdikningar
och vattenaftappningar, af följande lydelse:

»Mom. 3. Anslag utan återbetalningsskyldighet må af Kongl. Maj:t
bestämmas till högst två tredjedelar för väganläggningar, vägförbättringar,
utförande af mindre hamn- och brobyggnader, upprensning af
åar och farleder samt byggande vid större fiskelägen af smärre båthamnar
och till högst en tredjedel för understödjande af sådana myr -

133

Sjette hufvudtiteln.

utdikningar och vattenaftappningar, som företrädesvis afse att minska
frostländigheten, allt af den beräknade kostnaden enligt den faststälda
arbetsplanen; skolande menighet, bolag eller andra vederbörande, hvilka
antagas komma att af ett genom statsbidrag understödt företag hafva
nytta, genom kontant tillskott, materialier, arbete eller andra bidrag
enligt ofvan angifna proportion af respektive minst en tredjedel eller
minst två tredjedelar bestrida den återstående, icke af statsmedel anvisade
andelen af kostnaderna för företagets fullbordande; hvarvid bestämmelsen
i mom. 4 här nedan skall iakttagas.»

Att en ändring af dessa bestämmelser erfordras beträffande mindre
hamnar, företrädesvis fiskehamnar, synes mig framgå af den förebragta
utredningen. Vid anläggandet af fiskehamnarne i det sydliga
Norge, hvilka hamnar torde lemna många jemförelsepunkter med en
stor del af de svenska fiskehamnarne, har man såsom regel icke fordrat
större tillskott af privata eller kommuner än en tiondedel af anläggningskostnaden.
Någon gång har man fordrat en fjerdedel af kostnaden
men i stället har man understundom nöjt sig med allenast en och en
half till två procent af kostnaden. I jemförelse härmed synes det mig
vara en alltför sträng bestämmelse att i Sverige från privat håll i hvarje
fall måste tillskjutas minst en tredjedel af anläggningskostnaden. Utredningen
visar att månget företag af obestridlig nytta till följd af
denna bestämmelse icke kunnat komma till utförande. Men för många
af de små samhällen, om hvilka här närmast är fråga, är det en lifsfråga
att få en hamnbyggnad eller en hamnförbättring till stånd. Om
man då ordnar saken så, att man såsom minimum för det enskilda bidraget
fordrar hvad som i det sydliga Norge är regel, eller en tiondedel,
torde man icke hafva gått längre än det verkliga behofvet klöfver.

Svårare synes mig frågan om krafvet på betryggande säkerhet för
det framtida underhållet af ifrågakommande hamnanläggning. Enligt
mom. 12 af 1881 års bestämmelser skola med statsmedel understödda
dylika arbeten af den eller dem, som bekommit understödet, underhållas
intilldess underhållsskyldigheten kan varda andra i laga ordning ålagd,
eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats. Flertalet af
Eders Kongl. Maj:ts i ärendet hörda befallningshafvande hafva påvisat,
att fordran på betryggande säkerhet för fullgörandet af denna
underhållsskyldighet verkar såsom ett afgörande hinder mot företag,
som eljest skolat kunna utföras, och äfven väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har framhållit, att anläggningar af denna orsak dels fördröjts
och dels måst helt och hållet inställas. Å andra sidan måste jag gifva
styrelsen rätt deruti, att man redan vid lemnandet af statsunderstöd för

*

134 Sjette hufvudtiteln.

en hamnanläggning af ifrågavarande beskaffenhet måste hafva tillräcklig
trygghet för, att uppkommande försämring af hamnen genom skada af
sjögång eller igenslamning i rätt tid behörigen afhjelpes. Otvifvelaktigt
vore det af stor nytta, om man kunde, der andra medel tryta, besörja
detta underhåll med statsmedel eller från en sådan inom hvarje län
genom hamnafgifter eller annorledes bildad fond, som af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen antydts; men jag anser mig åtminstone icke
för närvarande kunna väcka förslag om några åtgärder i denna riktning.
Vid sådant förhållande återstår intet annat än att fordra den garanti,
som af styrelsen föreslagits; och synes det då ock vara af skälig
försigtighet påkalladt att äfven såsom vilkor för beviljadt anslags lyftande
föreskrifva, att intressenterna skola ådagalägga, att sjelfva området
för hamnen äfvensom ett för den rörelse, som skall i hamnen bedrifvas,
tillräckligt område å land blifvit, till undvikande af de af vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen antydda olägenheter, för det gemensamma
behofvet afskilda.

Jag tillåter mig derföre hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att bibehålla de nu gällande allmänna vilkoren och
bestämmelserna för erhållande och tillgodonjutande af nu ifrågavarande,
ofvan omförmälda statsbidrag samt kontrollen derå, att faststälda planer
varda vid arbetenas utförande följda, dock med följande tillägg till
mom. 3 af bestämmelserna i Riksdagens skrifvelse den 27 april 1881:

»För mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, må anslag utan
återbetalningsskyldighet af Kongl. Maj:t bestämmas till mer än två
tredjedelar, dock högst till nio tiondedelar af den beräknade kostnaden,
under vilkor att betryggande säkerhet för framtida underhållet af sådan
hamnanläggning ställes och att, före lyftandet af någon del af statsanslaget,
ådagalägges, att ej mindre sjelfva området för hamnen än
äfven ett för den rörelse, som skall i hamnen bedrifvas, tillräckligt
område i land blifvit för det gemensamma behofvet afsöndrade.»

I sammanhang härmed får jag erinra,

[41.] att, enligt 1896 års Riksdags beslut, blifvit för år 1899 bevil skiida^''

en'' Jade ^ understödjande medelst lån af enskilda jern vägsanläggningar
8 ''vägai-6™ 1,500,000 kronor.

Enär den tid, för hvilken 1893 års Riksdag anvisat medel till
odlingslånefonden, med innevarande år tilländalöper, hafva uti ofvanberörda
underdåniga skrifvelse den 15 december 1897 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen hemstält om nådig fram -

135

Sjette hufvudtiteln.

ställning till Riksdagen om anvisande af medel till nämnda fond för
åren 1899—1903, i sammanhang hvarmed styrelserna, med föranledande
tillika af en till dem för yttrande remitterad underdånig framställning
från hushållningssällskapens senast församlade ombud, föreslagit visst
tillägg till de för åtnjutande af lån från fonden nu stadgade vilkor.

öfver styrelsernas framställning har statskontoret anbefalts att afgifva
utlåtande, hvarjemte fullmäktige i riksgäldskontoret lemnats till-!
fälle att i ärendet sig yttra. Men då yttranden från dessa myndigheter
ännu icke inkommit, är jag icke i tillfälle att förrän under Riksdagens
lopp underställa detta ärende Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Statens jern vägstrafik.

I underdånig skrifvelse den 17 december 1897 har jern vägsstyrelsen
gjort framställning om aflåtande till Riksdagen af proposition angående
anslag för år 1899 dels till nya byggnader och anläggningar vid statens
jernvägar, dels ock till anskaffande af ytterligare rullande materiel.

Hvad angår anslagsbehofvet för nya byggnader och anläggningar
föreslår styrelsen, att för detta ändamål måtte af Riksdagen för år 1899
äskas ett anslag af 1,495,000 kronor.

Huru detta anslag enligt styrelsens åsigt skulle användas, inhemtas
af följande utdrag af styrelsens omförmälda skrifvelse:

-f ; ,

»Byggnader och anläggningar.

Vid Jerf va:

Utvidgning af spårsystemet..................................................... 4,000 kronor.

Med anledning af det i förhållande till trafikens nuvarande omfattning
begränsade spårutrymmet vid denna station möta ofta svårigheter
vid utförande af vagnsvexlingar, hvilket åter har till följd, att
tåg försenas. Då det derjemte är af stor betydelse för tåganordningen,
att vid vissa tillfällen å stationen kunna mottagas trenne tåg på en
gång, har ytterligare ett sidospår ansetts böra utläggas.

Vid Upsala:

Anordnande af vattenledning från Fyrisån till lokomotivstallarna jemte

uppförande af pumphus vid Fyrisån............................. 12,000 kronor.

Det vatten, som i Upsala nu användes för lokomotivens behof, erhålles
från tvenne brunnar, belägna straxt intill lokomotivstallarna. Vatt -

[42.]

Nya byggnader
och anläggningar
vid
statens jernvägar.

136

Sjette hufvndtiteln.

net är för ändamålet synnerligen otjenligt, enär det afsätter eu betydlig
mängd pannsten af hård beskaffenhet, hvilken pannsten icke kan aflägsnas
med användande af vanliga rengöringsmedel, utan för hvars bortskaffande
dyrbara arbeten måste utföras å lokomotivpannorna. I följd
häraf är det i ekonomiskt hänseende af allra största vigt, att t Renligt
vatten anskaffas; och då verkstälda undersökningar för utrönande, huruvida
på större djup befintligt vattenlager skulle vara af mjukare beskaffenhet,
icke gifvit tillfredsställande resultat, i det att jemväl detta
vatten befunnits innehålla kalksalt i stor mängd, återstår endast att leda
vatten till stationen från Fyrisån ofvanför staden, hvilken ås vatten för
ifrågavarande ändamål är af god beskaffenhet. Med hänsyn till vattenledningens
längd är emellertid nödigt att i närheten af ån anordna ett
mindre pumphus.

Vid By valla:

Utvidgning af spårsystemet................................................... 6,200 kronor.

Denna utvidgning betingas af den förnämligast till följd af förbindelsen
med Byvalla-Långshyttans jernväg ständigt växande trafiken.

Vid Storvik:

Utvidgning af spårsystemet............................. 6,400 kronor.

Det har länge varit ett önskningsmål att här få spårsystemet ökadt,
och behofvet af större spårutrymme måste med hänsyn till den betydligt
ökade trafiken inom allra närmaste tiden tillgodoses. Kostnaden
för ifrågavarande utvidgning beräknas till 9,600 kronor, hvaraf en tredjedel
bör bestridas af Gefle-Dala jernvägsaktiebolag, hvars jernväg ansluter
till statsbanan vid denna station.

Vid Voxsäter, mellan Kilafors och Bollnäs:

Anordnande af mötesstation..................................................... 5,100 kronor.

Denna anläggning anses behöflig för att tågmöten måtte kunna anordnas
å den 17 kilometer långa sträckan mellan nämnda stationer.

Vid Bollnäs:

Uppförande af stall för 2 lokomotiv................................... 12,000 kronor.

I sammanhang med styrelsens här nedan gjorda underdåniga framställning
om anskaffande af 20 lokomotiv har styrelsen äfven att anmäla
behofvet af ökadt utrymme för lokomotivens uppställande med 17
stallplatser. Med hänsyn till tåganordningarna äro dessa förslagsvis

137

Sjette hufvudtiteln.

fördelade på stationerna Bollnäs, Mjölby, Nässjö, Engelholm, Halmstad,
Vännäs och Lakaträsk eller eventuel i sistnämnda stations ställe Murjek,
för den händelse nemligen persontrafikens utveckling på Gellivarebanan
skulle göra valet af sistnämnda station önskvärdt.

Vid Hallsberg:

Fullbordande af det hus, innehållande filialförråd, mindre verkstad, pumpstation,
10 öfverliggningsrum för maskinafdelningens personal samt
bostad för en vagnförman, hvartill 54,000 kronor anvisats för år
1896 ...................................................................................... 15,000 kronor.

I fråga om detta anslagsbehof får styrelsen, under hänvisning till
hvad i dess underdåniga skrifvelse den 28 november 1895 anförts rörande
grundläggningsarbetets fördyrande, i underdånighet anmäla, att
det belopp, som förut för anläggningen i fråga beräknats, befunnits vara
otillräckligt, enär arbets- och materialprisen betydligt stegrats efter uppgörandet
af de ursprungliga kostnadsberäkningarna.

Vid Humla:

Utvidgning af spårsystemet och uppförande af nytt stationshus.
.................................................................................. 51,000 kronor.

Å stationen finnas allenast trenne spår och stationshuset är otillräckligt
för nuvarande förhållanden. Behofvet af ifrågavarande anläggningar
torde nogsamt framgå af styrelsens statistiska redogörelser, exempelvis
för åren 1885 och 1895, hvaraf inhemtas, att antalet resande och mängden
befordradt gods ökats från 51,111 st. och 17,080 ton år 1885 till
resp. 86,602 st. och 20,639 ton år 1895, samt att derjemte totalinkomsterna
vid stationen under samma tid stigit med 37,605 kronor. Hvad
särskildt stationshuset angår, så var detsamma redan från början otillräckligt
för dåvarande trafik och har sedermera icke undergått någon
väsentlig ändring.

Vid Mariedam:

Anordning för ökande af vattentillgången för lokomotivens

behof ................................................................................... 5,600 kronor.

Vattentornet är beläget 600 meter söder om stationshuset, hvarigenom
vållas svårighet och tidsutdrägt vid vattentagning. I den mån
trafiken tillvuxit, har krafvet på anordning för lättare och snabbare vattenutlemning
derstädes blifvit allt större och är nu oafvisligt.

Bih. till Riksd. Blot. 1808. I Sami. 1 Afd. 1 Raft.

18

138

Sjette hufvudtiteln.

Vid Degerön:

Utvidgning af spårsystemet...................................................... 11,000 kronor.

Utvidgningen afser anordnande af ett tredje rundspår i syfte dels
att bereda plats för det icke obetydliga antal vagnar, som vid stationen
är behöfligt,. dels ock att underlätta möjligheten af tågmöte derstädes
vid tågrubbningar och dylikt, något som under nuvarande förhållanden
endast med stora svårigheter kan ega rum.

Vid Karlskoga:

Anläggning af lastkaj................................................ ................ 2,100 kronor.

Vid stationen saknas lastkaj, men då årligen omkring 600 vagnar
derstädes lastas och lossas, synes det vara med billighetens fordringar
öfverensstämmande, att en dylik kaj för trafikanternas beqvämlighet
anlägges.

Vid Fryksta:

Förlängning af hamnbryggan ................................................. 3,100 kronor.

Utrymmet å den statsbanan tillhöriga hamnbryggan tages strängt i
anspråk för godstrafiken och är otillräckligt för nuvarande trafikförhållanden.
. Stundom finnas nemligen flera hundra vagnslaster gods —
hufvudsakligen skogsprodukter — upplagda å bryggan i afvaktan på
transport med bantåg. I följd häraf kan plats icke på en gång beredas
det ofta rätt stora antalet ångbåtar och pråmar, som skola anlöpa
bryggan, hvilket åsamkar trafikanterna obehag och kostnader.

o

Vid Amot:

Utläggning af ett stickspår........................................................ 5,300 kronor.

Spårutrymmet vid stationen är redan nu otillfredsställande, och behofvet
af dess utvidgande blir oafvisligt, sa snart en under anläggning
varande trämassefabrik, från hvilken väntas stark trafik, varder färdig!
Ifrågavarande spår lämpar sig dessutom särdeles väl för lastning af
virke från en på samma sida om banan belägen ångsåg, hvars egare
förklarat sig ämna upphöra med sågningen derstädes, för så vidt icke
bättre anordning åstadkommes för lastningen af produkterna från ångs
ågen.

Vid Falköping-Ränteri:

Anordnande af elektrisk belysning

37,000 kronor.

139

Sjette hufyudtiteln.

Den nuvarande gasbelysningen vid stationen är otillräcklig och
jemväl i annat afseende otillfredsställande. Flera vid stationen inträffade
olycksfall och missöden äro att tillskrifva den befintliga belysningens
ofullkomlighet. Särskildt i betraktande af den mängd tåg och den betydliga
vexling, som nattetid måste derstädes ombesörjas, är förbättrad
belysningsanordning af vigt. Under sistlidne vinter expedierades med
nattsignaler 28 tåg per dygn, och utom de genomgående nattågen ankomma
nu till stationen efter kl. 9 eftermiddagen 3 godståg och 1 persontåg,
som der hafva slutstation, samt afgå derifrån på morgonen
3 godståg och 2 persontåg. För samtliga dessa tåg måste vexlingar
under en stor del af natten utföras. Vexlingarnes omfattning torde i
någon mån belysas af det sakförhållandet, att under de senare åren
antalet af- och tillkopplade vagnar per månad utgjort i medeltal 10,000
stycken. Att det vid en så omfattande trafik är af högsta vigt att,
till förekommande i möjligaste mån af fara för vexelpersonal och passagerare
samt skada å materiel, ega en ändamålsenlig och tillräcklig belysning,
torde ligga i öppen dag, och synes det styrelsen i alla afseenden
förmånligast att dervid begagna elektriskt ljus.

Vid Lagmansholm:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 2,750 kronor.

Vid Torp:

Utvidgning af spårsystemet.................................................... 3,000 »

Utvidgningarna afse anordnande vid Lagmansholm af ett stickspår
och vid Torp af ett sidospår, hvilka spår äro behöfliga såväl för
underlättande af vagnsvexlingar å stationerna som i synnerhet för uppställande
af vagnar vid transport af grus från en mellan stationerna
belägen, nyupptagen grustägt.

Vid Flöda:

Utvidgning af spårsystemet jemte förvärf af derför erforderlig mark

samt uppförande af nytt stationshus .......................... 99,000 kronor.

Spåranordningarna vid stationen äro otillräckliga och derjemte
otillfredsställande, ity att hela stationen ligger i skarp kurva, hvarvid
den betydligt begränsade utsigten för vagnsvexlingarna medför både
svårigheter och faror. Godsmagasinet är beläget vid ett ändspår —
något som ingalunda är förenligt med nutida fordringar på snabb ex -

140

Sjette hufvudtiteln.

pediering. Då stationen saknar särskild lastkaj, måste vidare lastning
å jernvägsvagn af sådant virke, som icke sjöledes dit ankommer, försiggå
vid hufvudspårets plattform — en anordning som icke allenast är
olämplig utan rent af farlig för trafiksäkerheten. Hvad sjelfva stationsbyggnaden
beträffar, lemna anordningar och utrymme deri mycket öfrigt
att önska med hänsyn till den under senare åren ökade trafiken,
gällande detta i all synnerhet persontrafiken, som under år 1895 uppgick
till 43,593 stycken befordrade personer mot 32,779 under år
1885. Då härtill kommer, att lokalerna äro så fuktiga, att de, enligt
hvad läkare intygat, äro menliga för personalens helsotillstånd, har styrelsen
ansett sig böra nu anmäla behofvet af nytt stationshus i samband
med stationens utvidgning i öfrigt.

Vid Jonsered:

Ändring af bron öfver kanalen och förlängning af sidospår.
........................................................................................ 9,400 kronor.

Enligt mellan chefen för statens jern vägsbyggnader och fabriksidkaren
Wilh. Gibson den 25 juli 1855 träffad öfverenskommelse angående
statsbanans framdragande norr om och invid Jonsereds fabrik
skulle jernvägen så anläggas, att den befintliga vattenledningen, der
densamma af banan öfverbyggdes, framdeles vid behof kunde utvidgas
till en bredd af 40 fot med lodräta sidomurar, hvarvid staten förbehölls
rätt att under sjelfva jernvägen låta på egen bekostnad verkställa utvidgningen.
Med stöd af denna bestämmelse har Jonsereds fabrikers
aktiebolag nu, under anförande att hela den vattenmängd, som för fabriksdriften
numera erfordrades, icke kunde genom broöppningen genomsläppas,
anhållit, att jern vägs styrelsen måtte föranstalta om brons
ombyggnad för beredande af den föreskrifna bredden af 40 fot mellan
sidomurarne; och har bolaget dervid tillika eventuel hemstält om spännviddens
å bron ökande ända derhän, att vattengenomloppet blefve 14
meter bredt, dock med förklarande att kostnaden för den ytterligare
ökningen skulle bestridas af bolaget.

1 samband med den sålunda ifrågasatta ombyggnaden har uppstått
fråga om sjelfva brons ökning till sådan bredd, att tvenne jernvägsspår
kunna derå framdragas. Lokaltrafiken å stationerna närmast Göteborg
tillväxer nemligen alltjemt och torde, i den mån stadens befolkning kan
förskaffa sig bostäder vid eller i närheten af dessa stationer, snart antaga
sådana proportioner, att dubbelt spår måste anläggas för denna
trafiks besörjande. Det har derför synts lämpligt, att vid nu före -

Sjette hufvudtiteln. 141

stående ombyggnad af sagda bro tillse, att utrymme beredes för berörda
dubbelspår.

Ofvan angifna förlängning af sidospåret vid Jonsereds fabriks lastplats
bör, enligt styrelsens förmenande, bekostas till hälften hvardera af
bolaget och statsbanan. Visserligen åligger det icke enligt förberörda
öfvenskommelse staten att tillhandahålla större sparutrymme vid lastplatsen
än det, som redan finnes derstädes, men utvidgningen hråga
erfordras ej blott för brons ombyggnad utan äfven för trafiken på platsen.
Lastspåret rymmer allenast 7 vagnar och spårutrymmet är otillräckligt
jemväl vid sjelfva stationen, hvadan ofta inträffar, att till lastplatsen
destinerade vagnar måste qvarhållas i Göteborg till olägenhet
för såväl trafikanter som jernvägen, hvilken icke kan på tillfredsställande
sätt omsätta vagnparken.

Lini en Göteborg—Falköping-Ränteri:

Uppläggning af ytterligare en telegrafledning (för morsetelegraf
ering).......................................................................... 7,300 kronor.

En tredje morseledning mellan Göteborg och Falköping-Ranten
har länge till följd af den ökade trafiken varit önskvärd och behofvet
deraf är numera, sedan nordvestra stambanan lagts under distriktsbefälet
i Göteborg och Vestkustbanan införlifvats med statsbanenätet,
oafvisligt.

Linien Falköping-Ranten—Skofde:

Uppläggning af en telegrafledning (för morsetelegrafering) 1,800 kronor.

Den i Sköfde nu befintliga linievexeln är till stort hinder för den
korrespondens, som icke berör Sköfde och Karlsborg, hvadan vexelns
borttagande och morseliniens utsträckande till Falköping-Ranten skulle
i hög grad underlätta telegrambefordringen å morselinien vester om Laxå,

Vid Norrköping:

Utläggning af ett rundspår utmed hamnspåret................... 5,000 kronor.

För att under nuvarande starka trafik och med befintligt ringa
spårutrymme i möjligaste mån underlätta lastningar och lossningar vid
hamnen i Norrköping måste vexlingarne å hamnspåren derstädes inskränkas
till minsta möjliga tid och den egentliga rangeringen af vagnarne
utföras å stationens bangård. Då härigenom stora olägenheter
vållas, måste annan anordning för vagnarnes uppställande trätfas; och

142

Sjette hufvudtiteln.

har i sådant syfte föreslagits utläggande af ett rundspår. Å detta spår
skulle till hamnen destinerade vagnar aflemnas, under det att uttagning
vid hamnen af tomma och lastade vagnar påginge, dervid ett spår ständigt
vore ledigt för trafiken mellan stationen och hamnen. Genom den
föreslagna anordningen skulle dessutom vagnsflyttningarna för godsrörelsen
vid hamnen kunna utföras på afsevärdt kortare tid och med ej
obetydligt mindre kostnad än hittills kunnat ske.

Utvidgning af spårsystemet......................................................... 6,600 kronor.

Ifrågavarande utvidgning skulle bestå i anordnande af ett stickspår
i norra ändan af bangården. Detta spår är behöfligt för att vexlingar
må kunna förrättas oberoende af norrifrån kommande eller
norrut gående tåg. Härigenom skulle icke blott vagnsvexlingsarbetet
kunna utföras på kortare tid utan jemväl trafiksäkerheten vid stationen
komma att i väsentlig grad ökas.

Vid Mjölby:

Uppförande af stall för 2 lokomotiv ................................... 10,000 kronor.

Rörande detta arbete hänvisas till hvad här ofvan anförts i fråga
om behofvet af lokomotivstall vid Bollnäs station.

Vid Sömmen:

Anordning för ökande af vattentillgången för lokomotivens
behof ........................... 3,050 kronor.

Vid Aneby:

Anordning för ökande af vattentillgången för lokomotivens
behof ......................................................................... 1,332 kronor.

Den växande trafiken med deraf föranledd ökning af vattenbehofvet
för lokomotiven nödvändiggör här kraftigare uppfordringsverk med
gröfre sug- och tryckledningar än de nu befintliga.

Vid Nässjö:

Uppförande af nytt godsmagasin samt utförande af deraf betingade spårförändringar
........................................................................ 26,000 kronor.

Dessa anordningar äro af behofvet högeligen påkallade, så vidt

den ökade godstrafiken skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt.
Det gods, som nu vid stationen omlastas, uppgår till 90,000 å 100,000

143

Sjette hufvudtiteln.

kolly per månad, hvaraf endast en mindre del kan lastas direkt från
vagn till vagn, under det att återstoden måste för sortering och inventering
uppstaplas i särskilda högar på magasinsgolfvet. Genom en sådan
behandling är godset mera utsatt för skada än eljest skulle vara
fallet och dess expedierande fördröjes derjemte. Derest magasin med
tillräckligt utrymme icke inom närmaste tid anordnas, måste, då trafiken
ständigt är i stigande, omlastning af det gods, som i första hand
skall expedieras, verkställas under bar himmel med den risk, som dermed
gifvetvis är förenad.

Uppförande af stall för 5 lokomotiv ................................... 30,000 kronor.

I fråga härom hänvisas till hvad ofvan anförts rörande uppförande
af stall vid Bollnäs station.

Vid Ousby:

Anordning för ökande af vattentillgången för lokomotiv 3,000 kronor.

Anordningen betingas af nödvändigheten att inom möjligast korta
tid uppfordra vatten.

Vid Eslöf:

Ändring och utvidgning af stationen med jordförvärf 158,000 kronor.

Då denna station bör vara så anordnad, att åtminstone tvenne statsbanetåg
och ett tåg från hvardera af de anslutande bibanorna, hvilka för
närvarande äro tre till antalet, kunna der samtidigt emottagas, kräfves härtill
ett större spårsystem, än som under andra förhållanden vore för den
i allt fall betydliga och ständigt växande trafiken erforderligt. Nuvarande
spårsystemet är emellertid så begränsadt, att trafiken endast med svårighet
och tidsförlust kan skötas. Redan sedan flera år tillbaka har
dessutom utrymmet i allmänhet å stationen varit synnerligen knappt,
helst vid tillfällen, då lifligare trafik måst ombesörjas. Expeditionslokalerna
hafva visat sig vara otillräckliga. Enahanda är förhållandet
med resgodsrummet och godsmagasinet. På grund af bristande utrymme
i det sistnämnda inträffar ej sällan, att gods måste stå ute
med risk att komma bort eller ock uppstaplas i sådana högar, att
deraf vållas tidsutdrägt och svårighet för dess varsamma behandling.
Efter nu förestående inledande å stationen af ytterligare en jernväg,
Eslöf—Röstångabanan, torde det i sjelfva verket blifva omöjligt att
nöjaktigt sköta trafiken vid stationen, med mindre än att eu genomgripande
utvidgning deraf verkställes.

144 Sjette hufvudtiteln.

J e rn vägs styreis en har för den skull låtit utarbeta ett omfattande
program för förbättrade anordningar vid denna station att utföras i
den mån sådant betingas af trafikens tillväxt. Den del af planen, som
nu föreslås till utförande, beräknas kräfva en kostnad af 363,000 kronor.
I detta belopp ingå emellertid jemväl kostnaden för behöfliga signaloch
vexelförreglingsanordningar äfvensom, då det måste vara med statens
fördel mest förenligt att redan under närmaste framtiden, innan
värdet å den för bebyggande lämpliga marken stegrats, det för stationsutvidgningen
i dess helhet erforderliga område inköpes, kostnaden
för hela detta jordförvärf. Med stöd af de allmänna grund or Eders
Kongl. Maj:t i nådiga brefvet den 31 oktober 1896 faststält för bestämmande
af de enskilda jernvägarnes afgifter för begagnande af statsbanestationer,
har styrelsen emellertid beräknat, att af sagda kostnadssumma,
363,000 kronor, de vid Eslöf anslutande banorna skola erlägga
tillsammans 205,000 kronor, hvarför endast återstoden, 158,000 kronor,
härofvan föreslagits till utgående af statsmedel.

Linien Malmö—Nässjö:

Uppläggning af ytterligare en telegrafledning (för morse telegrafering)

...................................................................... 17,600 kronor.

Telegramvexlingen å linien Malmö—Nässjö har i följd af ökad
person- och godsbefordran samt förbindelserna mellan de många enskilda
jernvägarne och vestkustbanan betydligt tilltagit. Sålunda befordrades
år 1896 187,298 stycken telegram mot 99,980 stycken år
1890. Vid sådant förhållande och då telegramantalet gifvetvis kommer
att än ytterligare ökas med nästa års ingång, från hvilken tidpunkt
östra stambanan skall lyda under distriktsbefälet i Malmö, har det synts
styrelsen nödvändigt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för ökande
af telegrafens kapacitet å nämnda linie.

Linien Helsingborg—Malmö:

Uppläggning af ny telegrafledning (för morsetelegrafering) 8,500 kronor.

Af tillgängliga statistiska siffror framgår, att telegrammens antal
vid Malmö station under år 1896 uppgick till omkring 42,000 stycken
flera än under år 1895, af hvilken ökning vid pass 31,000 stycken beräknas
komma på vestkustbanan. Medräknadt de telegram från sistnämnda
bana, som genom öfverdragning förmedlas i Malmö, torde telegramantalet
å vestkustbanan kunna antagas till minst 40,000 stycken. För
närvarande finnas mellan stationerna Malmö och Billesholms grufva en -

145

Sjette hnfvudtiteln.

dast två morselinier, hvaraf den ena går direkt till Helsingborg och är
indragen på de stationer, der bibanorna ansluta, och den andra slutar
vid Billesholms grufva, der öfverdragning och vexel finnas. Denna
senare linie förmedlar alla mellanliggande stationer och användes uteslutande
för tågtelegraferingen. Största delen af förenämnda 40,000
stycken telegram skall alltså expedieras å den direkta linien. Den naturliga
följden häraf blir, att under bråd tid öfverdragningen i Malmö
sällan eller aldrig kommer till användning, utan telegrammen få transiteras
af Malmö station, hvarigenom väsentlig ökning i expeditionsgöromålen
uppstår, på samma gång som telegrammen försenas. Då äfven
den direkta morselinien delvis användes för tågledningen å bandelen
Landskrona—Engelholm och således vid inträffande tågrubbningar å
sistnämnda handel båda linierna äro upptagna, varder det under sådana
förhållanden omöjligt att expediera telegram till Helsingborg och der
bortom belägna stationer.

Vid Höganäs nedre station:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 4,700 kronor.

Stationen eger endast ett 70 meters hinderfritt mötesspår och
ett stickspår, rymmande 2 jernvägsvagnar, i följd hvaraf all vexling af
för Höganäs stenkolsverk och Höganäs hamn afsedda vagnar är förbunden
med största svårighet och tidspillan.

Vid Vestraby:

Ändring af inredningen i stationshuset................................ 2,500 kronor.

Uppförande af boställshus för stationsföreståndaren och

en stationsbetjent................................................................ 10,000 »

Vid Stureholm:

Ändring af inredning i stationshuset ................................... 2,500 kronor.

Uppförande af boställshus för stationsföreståndaren och

en stationsbetjent .............................................................. 10,000 »

Vid Söderhoidinge:

Ändring af inredningen i stationshuset................................ 2,000 kronor.

Uppförande af boställshus för stationsföreståndaren och

en stationsbetjent .............................................................. 10,000 »

Samtliga här omnämnda stationshus äro beträffande såväl expeditionslokaler
som bostad för stationsföreståndaren för trånga och otillDih.
till liiksd. Prot. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 19

146

Sjette hufvudtiteln.

räckliga samt i öfrigt af ganska dålig beskaffenhet. De kunna derföre ej
heller utan dyrbara förstärkningar af grund och väggar påmuras med en
våning. Det har af denna orsak ansetts vara fördelaktigt att genom
ändring af inredningen anordna nuvarande lokaler till endast tjenstelokaler
samt att uppföra nya boställshus, inrymmande bostäder för stationsföreståndare
och 1 å 2 stationsbetjente, med iakttagande dervid att
möjlighet beredes till anordnande vid behof af bostad åt ytterligare en
betjent.

Vid Kjeflinge:

Tillbyggnad af stationshuset för erhållande af större

resgodsrum........................................................................... 3,500 kronor.

Anordnande af pumphus, vattentorn och tvenne vattenkastare
jemte rörledningar................................................ 35,500 »

Det nuvarande resgodsrummet med 10 qvadratmeters fri golfyta,
har visat sig vara otillräckligt för den rätt betydliga persontrafiken.

Sedan vid vestkustbanans införlifvande med statsbanorna statens
jernvägar äfven fått öfvertaga det kontrakt om tillhandahållande af
vatten vid Furulunds station för lokomotivens behof, som upprättats
mellan Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolag och Malmö yllefabriks
aktiebolag, hvilket kontrakt är så affattadt, att rätt till fria resor å
statsbanan medgifves vederbörande i större utsträckning än lämpligt är,
har från jernvägsstyrelsens sida hos nämnda bolag gjorts framställningar
om ändring i detta kontrakts bestämmelser. Då emellertid dessa
framställningar icke ledt till åsyftadt resultat, i det att bolaget förbundit
denna fråga med den om trafikerandet af bolagets fabriksspår vid Furulund,
har jernvägsstyrelsen uppsagt kontraktet till upphörande den 14
september 1899.

Det varder derföre nödigt att vidtaga åtgärder för vattentagning
för lokomotivens behof efter sagda tid, och hafva i sådant syfte föreslagits
ofvan angifna anordningar vid Kjeflinge station.

Vid Teckomatorp:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 2,500 kronor.

Till detta arbete har af 1896 års Riksdag beviljats ett anslag af

8,000 kronor. Den för samma utvidgning ursprungligen upprättade
planen har emellertid blifvit af styrelsen för Landskrona—Eslöfs jernvägsaktiebolag
omarbetad och det nya förslaget understäldt jernvägsstyrelsens
pröfning och godkännande. Dervid har befunnits,'' att kost -

147

Sjette hufvudtiteln.

nåden för planens genomförande till följd af dels nya spåranordningar
dels ock stegrade pris å materialier och arbetslöner blifvit förhöjd så,
att statens jernvägars bidrag till utvidgningen enligt gällande kontraktsbestämmelse
skulle ökas med ofvannämnda belopp, 2,500 kronor.

Vid Helsingborgs ångfärjestation:

Utläggande af tvenne spår och anordning för jernvägs vagnars

rengörande ........................................................... 6,600 kronor.

Då spårsystemet vid Helsingborgs centralstation är så begränsad!,
att till och med de vanliga tågen endast med svårighet kunna der inrymmas,
än mindre de vagnar mottagas, hvilka ej få rum vid ångfärjestationen,
och då vidare godstrafiken vid denna senare är stadd i liflig
tillväxt, kan för närvarande trafiken derstädes ombesörjas allenast med
anlitande af Helsingborgs stads hamnspår. Detta sker med stor tidsutdrägt
vid vagnarnes omflyttande, hvadan behofvet af de föreslagna
stickspåren å statens eget område är högeligen påfallande.

Ofvan angifna rengöringsanstalt är vid denna gränsstation mot
Danmark behöflig, bland annat, för att internationela bestämmelser må
kunna iakttagas angående rengöring af så kallade öfvergångsvagnar
samt vagnar, hvilka användas till transport af lik, sjuka djur etc.

Vexel- och signalsäkerhetsanläggning .................................... 5,000 kronor.

Denna anläggning erfordras för att den allt mera tilltagande godstrafiken
må kunna på för trafiksäkerheten betryggande sätt ombesörjas.

Uppförande af stationshus........................................................ 30,000 kronor.

Beloppet är beräknadt för stationshus af provisorisk art, innehållande
rum för expeditioner, res- och ilgods samt post, väntsalar och
lamprum.

Vid platsen saknas nu stationshus, och inga andra anordningar
finnas för de resandes mottagande än ett af bräder uppfördt skjul utan
eldstad, och detta ehuru persontrafiken nått en hög siffra. Under sistlidna
år såldes sålunda vid stationen omkring 48,600 personbiljetter,
hvarförutom vid pass 57,600 resande på genomfart passerade derstädes.
Krafvet på tidsenligare anordningar för åtminstone persontrafiken vid
ångfärjestationen kan med hänsyn till såväl jernvägens som den trafikerande
allmänhetens intressen icke längre åsidosättas.

Vid ödäkra:

Ändring och tillbyggnad af stationshuset

12,000 kronor.

148

Sjette hufvudtiteln.

I stationshuset finnes allenast ett ytterst litet expeditionsrum med
utrymme för endast en skrifplats. Då emellertid trafiken vid stationen
så ökats, att utvidgning af spårsystemet under innevarande år måst vidtagas
_ samt stationspersonalen förstärkas, och då större industriela anläggningar
äro under uppförande i stationens omedelbara närhet, är det
oafvisligen nödvändigt att tillöka expeditionslokalerna genom att taga
i anspråk de tvenne rum, som nu äro anvisade till bostad för stationsföreståndaren.
Bostad åt denne sistnämnde äfvensom åt en stationsbetjent
skulle åter beredas genom påbyggnad af stationshuset.

Vid Rögle:

Utvidgning af spårsystemet........................................................ 5,700 kronor.

På grund af den stora trafiken — under år 1896 afsändes 5,060
vagnslaster — hvilken trafik i följd deraf, att industriela anläggningar
uppförts i stationens närhet, med säkerhet kommer att än ytterligare
ökas, rymmas tågen numera ej på de befintliga mötesspåren, utan måste
de sönderdelas och införas på bredvid liggande tegelbruksspår.

Vid Vegeholm:

Utvidgning af spårsystemet......................................................... 3,700 kronor.

Endast 155 meter hinderfritt mötesspår finnes vid stationen. Då
denna är belägen närmast söder om Engelholm, der tågmöte i regel
eger rum, är det emellertid behöfligt att erhålla mötesspår med större
längd för att kunna vid tågrubbningar anordna möten vid Vegeholm.

Vid Engelholm:

Uppförande af stall för 2 lokomotiv ................................... 10,000 kronor.

Angående behofvet häraf hänvisas till hvad ofvan anförts rörande
dylik anläggning vid Bollnäs station.

Anläggning för koltagning..................................................... 15,000 kronor.

Det stora antal lokomotiv, som i Engelholm böra intaga kol, gör
en tidsenlig anordning för detta ändamål nödvändig.

Vid Engelholms hamn:

Utvidgning af spårsystemet samt anordnande af lastplan .. 3,800 kronor.

Stationen saknar nu ordentlig och tillräcklig lastplan, hvilken olägenhet
redan gjort sig märkbar vid bettransporterna genom svårigheter att
på tillfredsställande sätt kunna betjena den trafikerande allmänheten.

149

Sjette hufyudtiteln.

Å det lastspår, som nu finnes i norra ändan af stationen, kunna nemligen
ej flera än 2 jernvägsvagnar på en gång lastas. Utrymme saknas
också för förlängning af lastspår och. lastplan och kan icke för
rimligt pris förvärfvas.

Vid Barkåkra:

Utvidgning af spårsystemet ........................ .....-.................... 4,900 kronor.

Mötesspårens längd utgör allenast 135 meter, hvilket visat sig vara
i hög grad hinderligt för trafiken vid tillfällen, då möten mellan de
långa bettågen derstädes måste anordnas samt då å stationen befästning
i större skala eger rum.

Vid Grefvie:

Utvidgning af spårsystemet................................................ 3,000 kronor.

Stationen, som utgör mötesplats för såväl snälltåg som godståg,
har icke mera än 282 meters hinderfritt mötesspår, hvilket är otillräckligt
och för tågmanövreringen besvärligt, helst stationen ligger i
kurva, hvarigenom utsigten från ankommande tåg försvåras.

Vid Båstad:

Tillbyggnad af stationshuset ................................................... 12,000 kronor,

En tidsenlig och rymlig II klass väntsal samt större utrymme för
resgodsrum äro här af behofvet påkallade med hänsyn till den lifliga
trafiken, särskildt under badtiden. Nuvarande expeditionslokaler äro
jemväl alldeles för trånga.

Vid Skottorp:

Ändring af inredningen i stationshuset................................. 2,500 kronor.

Uppförande af boställshus för stationsföreståndaren och

tvenne stationsbetjente ..................................................... 11,500 „

I fråga om behofvet af dessa arbeten hänvisas till hvad ofvan anförts
under Vestraby, Stureholm och Söderlividinge.

Vid Laholm: .

Anordnande af vattenkastare i norra ändan af stationen jemte rörledning
från vattentornet ..................................................... 7,200 kronor.

Anläggningen erfordras för att inbespara tid och undvika vexling
vid vattenlemning för lokomotivens behof.

150

Sjette hnfvudtiteln.

Vid Eldsberga:

Uppförande af ett betjeningshus, rymmande 3:ne lägenheter om 1 ram
och 1 kök, af hvilka dock endast 2:ne skulle till en början inredas
........................................................................................ 9,000 kronor.

Vid Långås:

Uppförande af ett betjeningshus rymmande 3:ne lägenheter om 1 rum
och 1 kök, af hvilka dock endast 2:ne skulle till en början inredas
..............................''....t................................................... 9,000 kronor.

Vid båda förenämnda stationer finnas icke bostäder för behöflig
stationspersonal, och är det så godt som omöjligt att i närheten erhålla
sådana. Sålunda kan vid Långås bostad åt stationsbetjening icke förhyras
på närmare afstånd från stationen än 2 kilometer.

Vid Halmstad:

Uppförande af stall för 2 lokomotiv .................................... 10,000 kronor.

Rörande behofvet af detta arbete hänvisas till hvad ofvan anförts
i fråga om sådan anläggning vid Bollnäs station.

Vid Himle:

Utvidgning af spårsystemet....................................................... 8,500 kronor.

Vid inträffande tågförseningar är det af stor vigt att vid denna
station, belägen 10,l kilometer söder om och närmast intill Varberg
— som i regel är mötesstation — kunna anordna tågmöten. Då likväl
tillräckligt långt spår saknas, bär tågmöte vid Himle hittills endast
kunnat ega rum med iakttagande af särskilda försigtighetsmått och med
mycken tidspillan. Ökning af mötesspårens längd är derföre ett behof,
som måste tillgodoses.

Linien Halmstad—Göteborg:

Anordnande af ytterligare en telegrafledning (för morse telegrafering)

............................................................ 13,000 kronor.

Enär alla telegraflinier norr om Malmö nästan ständigt äro upptagna,
måste vestkustbanans samtliga stationer expediera sina telegram
uppåt landet via Göteborg; och enär endast en direkt linie finnes mellan
Halmstad och Göteborg, å hvilken dessutom alla telegram från Helsingborg
i och för tågledning och dylikt skola meddelas stationerna

151

Sjette hufvudtiteln.

norr om Halmstad, är densamma högst väsentligt anlitad, hvadan en ny
direkt linie är af behofvet påkallad.

o

Linien Höganäs nedre station—Åstorp:

Inläggning af nytt spår med räler af f. d. Göteborg—

Hallands jernvägs modell ............................................. 39,000 kronor.

Å nämnda handel finnas inlagda räler om 21,5 kilograms vigt per
meter, hvilka för nuvarande trafik och nu använd rörlig materiel äro
för klena och förty måste snarast möjligt utbytas mot tyngre räler.
Till en början skulle å ifrågavarande linie nedläggas räler med 24,8
kilograms vigt per meter, hvilka räler, enligt hvad nedan angifves,
ifrågasatts till upptagning å linien Varberg—Almedal.

Linien Varberg—Almedal:

Inläggning af annat spår å 72,4 kilometer........................ 291,100 kronor.

Sedan den öfriga delen af den egentliga vestkustbanan, nemligen
Helsingborg—Varberg, numera är belagd med räler af 31 och 34 kilograms
vigt per meter och samtliga broars öfverbyggnader äfvenledes
blifvit eller under den närmaste tiden blifva förstärkta, så att tyngre
lokomotiv med större dragkraft kunna användas, kräfver den ständigt
ökade trafiken samt ett rätt utnyttjande af dragkraften ovilkorligen
tyngre räler å bandelen Varberg—Almedal, hvarest nu finnas räler af
endast 24,8 kilograms vigt per meter. Då det dessutom synts styrelsen
angeläget, att den påbörjade förstärkningen af öfverbyggnaden å de
bandelar, hvarå de mest snabbgående tågen framgå, snarast möjligt
genomföres, har styrelsen tänkt låta mot räler af 40 kilograms vigt per
meter utbyta de mellan Göteborg och Hallsberg liggande rälerna om
34 kilograms vigt per meter. Tillgången på sådana räler af sist sagda
slag, hvilka ej äro mera slitna än att de kunna med fördel nedläggas
å nu ifrågavarande handel, inskränker sig emellertid till 41,8 kilometer
spår; och då styrelsen håller före, att vid hädanefter skeende nyanskaffning
af räler till bandelar med lifligare trafik räler med mindre
vigt än 40 kilogram per meter icke’ böra upphandlas, skulle för utbyte
å återstående 30,6 kilometer spår å linien Varberg—Almedal nya stålräler
med sistnämnda vigt per meter användas.

Under antagande, att Eders Kongl. Maj:t täcktes gilla denna anordning,
får styrelsen anmäla, att i styrelsens underdåniga förslag till
omkostnadsstat för år 1898 kommer att upptagas ett belopp, af 78,300
kronor för erhållande af så stor mängd brukbara stålräler (till 27,3 km.

152

Sjette hnfvudtiteln.

spår) vägande 34 kilogram per meter, som behöfver nedläggas å linien
Yurberg—Almedal, för att sedermera derifrån få räler till tvärbanan
Åstorp—Höganäs, hvarest rälsutbytet afser att omfatta 27,3 kilometer bana.

Vid Sundsvall:

Uppförande af ett boställshus för 6 hushåll........................ 15,000 kronor.

För närvarande tjenstgöra vid stationen tvenne kontorsbiträden och
trenne stationsbetjente af lägre grad, hvilka icke åtnjuta bostäder i statens
hus, utan i stället uppbära inqvarteringsersättning.

Dessa betjente böra vara boende i närheten af stationen, men hyrorna
derstädes äro öfverdrifvet höga, hvadan bostäder till skäligt pris
icke kunna der erhållas utan nybyggnad; och har det nya boställshuset
lämpligen synts böra beräknas för 6 hushåll.

Vid Pilgrimstad:

Anordning för ökande af vattentillgången för lokomotivens

behof........................................................................................ 450 kronor.

ökning af vattentillgången erfordras i följd af trafikens tillväxt.
Vid Mattmar:

Anordnande af ett tredje genomgångsspår med lastkaj

och våg..................................................................................... 6,000 kronor.

Rörelsen vid stationen har genom nya industriela anläggningar
och affärsföretag vuxit till sådan omfattning, att befintliga spåranordningar
— förutom hufvudspåret, ett sidospår och ett stickspår — äro
otillräckliga för trafikens ombesörjande på ett för såväl statsbanan som
trafikanter tillfredsställande sätt. Svårigheterna äro i all synnerhet
märkbara vid vagn sflyttningar, hvilka hufvudsakligen måste verkställas
med handkraft och derföre taga lång tid i anspråk. I samband med
anläggningen af sidospår måste invid detsamma anordnas lastkaj jemte
dit ledande väg.

Vid Storlien:

Tillbyggnad af hotellet för beredande af ökadt utrymme

för matsal och kök .......................................................... 6,500 kronor.

Lokalerna i denna byggnad äro alldeles otillräckliga för att de
stundom till ett 40 å 50-tal uppgående personer, som vid tågs ankomst
besöka restaurationen, må kunna tillfredsställande betjenas. En afse -

153

Sjette hufvudtiteln.

värd del af den utländska turisttrafiken berör Storlien och sagda trafik
torde i ej ringa grad vara beroende af de anordningar, som vidtagas
för de resandes beqvämlighet.

Vid Ny åker:

Anordning för ökande af vattentillgången för lokomotiv 2,500 kronor.
Denna anordning erfordras i följd af trafikens tillväxt.

Linien Vännäs—Boden:

Uppläggning: af ytterligare en telegrafledning (för morse telegrafering).

.................................................................... 17,000 kronor.

Redan nu är det ofta förenadt med svårighet och tidsutdrägt, att
utvexla telegram mellan orter norr och söder om Vännäs; och dessa
olägenheter torde med all säkerhet ökas under den närmaste tiden.

Vid Vännäs:

Uppförande af stall för 2 lokomotiv .................................. 12,000 kronor.

I fråga härom hänvisas till hvad ofvan anförts rörande behofvet
af lokomotivstall vid Bollnäs.

Vid en hvar af stationerna Bastuträsk, Jörn, Sandträsk, Lakaträsk
och Polcirkeln:

Uppförande af kolbås vid samtliga dessa stationer för

en sammanlagd kostnad af ............................................ 10,000 kronor.

Nödig kontroll öfver kolförrådet vid en hvar af dessa stationer kan
ej utöfvas, med mindre det inrymmes i särskilt bås.

Vid Brännberg:

Utläggning af ett stickspår........................................................ 2,500 kronor.

Spåret erfordras för underlättande af vid stationen ofta förekommande
virkeslastningar.

Vid Luleå och å Svartön:

Påbörjande af anläggning för lossning af stenkol............ 30,000 kronor.

Den stora mängd stenkol (inemot 25,000 ton), som årligen under
loppet af den korta seglationstiden måste mottagas på Svartön för
statens jernvägars räkning, gör det nödvändigt att till nedbringande
af lossningskostnaderna derstädes sörja för lämpliga anläggningar för
hih. till Iliksd. Prat. IHDH. 1 Sami. 1 Afd. 1 Käft. 20

154

Sjette hufViidtiteln.

lossningen. Härtill erfordras i främsta rummet Utsträckning af kajen,
planering af mark samt nedläggning af nya Spår, emedan inom kort
allt nu tillgängligt utrymme i dessa afseenden kommer att tagas helt
och hållet i anspråk af malmtrafiken. Påbörjandet af anläggningen,
hvilken är afsedd att förläggas nära den plats för ökadt malmupplag,
hvarom här nedan förmäles, bör af ekonomiska skäl företagas i sammanhang
med afplaneringen af denna plats.

Terrassering af plats för malmupplag ............................... 19,200 kronor.

Vid tiden för sjöfartens på Luleå öppnande de senaste åren hafva
platserna för malm varit till fullo upptagna; och skulle sjöfarten något
år blifva fördröjd utöfver den vanliga tiden eller upplagen af annan
orsak ökas, skulle afsevärda svårigheter säkerligen uppstå för beredande
af plats för den malm, som från malmfälten nedforslas till Svartön. Det
är alltså af högsta vigt att å Svartön befintliga, för malmupplag lämpliga
platser göras för sådant ändamål användbara genom erforderlig
afplanering, hvarigenom skulle beredas utrymme för ytterligare omkring
50,000 ton malm.

Vid Sandträsk:

Uppförande af bostad för stationsmästare och en stationsbetjent.
..................................................................,.....9,000 kronor.

Nuvarande stationshuset — en envåningsbyggnad — innehåller,
förutom expeditionslokal med endast 7,7 qvadratmeter golfyta, väntsal
och resgodsrum, allenast 1 rum och kök, upplåtna såsom bostad åt
stationsföreståndaren. Då påbyggnad af huset icke lämpligen bör ifrågasättas
med hänsyn till dm stora förändringar, som skulle betingas af
det gamla husets byggnadssätt och dermed förknippade kostnader, samt
då derjemte expeditionslokalen måste utvidgas och inredningen i öfrigt
förbättras, har föreslagits uppförande af ett särskildt boställshus.

Vid Lakaträsk eller Murjek.

Uppförande af stall för 2 lokomotiv samt nedläggning

af vändskifva ....................................................................... 24,000 kronor.

Rörande detta arbete hänvisas till hvad ofvan anförts i fråga om
behofvet af lokomotivstall vid Bollnäs station.

Till fullföljande af anordningar för vexelförreglings- och
förbättrade signalapparater vid stationer å bandelar,
på hvilka nattåg framgå ........................................,.......75,000 kronor.

Sjette hufvud titeln.

155

Diverse arbeten: för vestkustbanan ............... 50,000 kr.

»'' öfriga statsbanor......... 52,018 » 102,018 kronor.

Med hänsyn till jern vägsnätets och trafikens utveckling är det nödvändigt
att hafva erforderliga medel tillgängliga för tillgodoseendet af
sådana behof, hvilka ej kunna under längre tid i förväg förutses, men
likväl måste utan dröjsmål fyllas.

Summan af förenämnda belopp uppgår till 1,495,000 kronor, deraf
för vestkustbanan 654,200 kronor, och utgör den andel af dessa två
belopp, som å maskinafdelningen belöper, resp. 163,000 kronor och.
35,000 kronor.»

I en särskild bilaga har jernvägsstyrelsen, i likhet med hvad vid
föregående tillfällen skett, meddelat följande tabellariska framställning
rörande kompletteringsarbetena å vestkustbanan, hvilka arbeten, hvad
år 1899 angår, i den föregående framställningen förts tillsammans med
andra dylika arbeten å statens jernvägar:

»Sammandrag af kostnader för redan utförda och ytterligare ifrågasatta
kompletteringsarbeten å vestkustbanan under åren 1891—1899.

Bandelar.	Af förre egaren utförda arbeten under åren	Anslag af	Riksdagen	Summa för före-stående sex ar.	Beräknade kostnader enl. jern-vägsstyrel-sens under-dåniga skrifvelse den 31 dec. 1894.
beviljado för Sron	bogärda för år
1894.	1895.	1896.	1897.	1898.	•1899.
Helsingborg—Halmstad		i
mod bibana................	33,000	324.100	479,500	197,600	180,500	223,200	1,437,900	1,486,200
Halmstad—Varberg ........	147,100	68,000	21,200	95,600	22,550	23,600	378,050	541,400
Varberg—Göteborg.........	22.000	, 71,800	68,700	219,700	8,550	298,000	688,750	490,000
Landskrona—Engelholm ..	9,500	5,100	35,700	23,500	63,840	1,400	139,040	221,500
Malmö—Billesholms grufva	7,600	25,600	23,300	109,100	5,000	58,000	228,600	• 411,900
Oförutsedda utgifter........	—	—	21,600	54,500	44,560	50,000	170,660	—
Summa	219,200	494,600	650,000	700,000	325,000	654,200	3,043,000	3,151,000

156

Sjette hufvudtiteln.

Enär det vore af högsta vigt att en del af de sålunda föreslagna
arbetena redan under år 1898 helt eller delvis komme till utförande,
har jernvägsstyrelsen derjemte hemstält, att de för vissa uppräknade
arbeten erforderliga belopp, tillsammans 313,400 kronor, måtte redan
för innevarande år ställas till styrelsens förfogande.

Då, efter hvad jag inhemtat, en fullständig plan för godstrafikens
ordnande vid Nässjö station är afsedd att uppgöras, torde bland 1899
års arbeten icke böra upptagas anslag till nytt godsmagasin derstädes
och utförandet af deraf betingade spårförändringar (26,000 kronor).
Likaledes bör kunna anstå med uppförandet af nya boställslägenheter
vid de relativt obetydliga stationerna Vestraby (10,000 kronor), Sturekolm
(10,000 kronor), Eldsberga (9,000 kronor) och Sandträsk (9,000
kronor) äfvensom med boställshuset i Sundsvall (15,000 kronor). Och
om än byggandet af lokomotivstall alltid är önskligt, så synes mig dock
ej vara af jernvägsstyrelsen ådagalagdt, att anskaffandet af 20 nya lokomotiv
skulle kräfva beredandet af nya stallrum för 17 lokomotiv, enär
så många väl icke samtidigt äro ur tjenstgöring. Mig synes derför att
de ifrågasatta anslagen till nya lokomotivstall i Engelholm (10,000
kronor), Halmstad (10,000 kronor) och Lakaträsk eller Murjek (24,000
kronor) ej böra upptagas, det sistnämnda anslaget så mycket mindre
som valet hvar stallet skulle läggas ej synes ännu vara träffadt. Slutligen
och då bland de för innevarande år bestämda kompletteringsarbeten
vid vestkustbanan finnes upptagen kolbåsanläggning vid Engelholm
med 15,000 kronor, torde med en ny dylik anläggning derstädes
(beräknad till 15,000 kronor) kunna något anstå.

Sammanlagda kostnaden för de föreslagna anläggningar, hvilka
enligt min uppfattning ej oundgängligen behöfva under år 1899 ifrågakomma,
uppgår till 138,000 kronor, deraf 9,000 kronor för ett arbete,
som jernvägsstyrelsen afsett att utföra redan under år 1898.

Mot samtliga öfriga af jernvägsstyrelsen ifrågasatta nya byggnader
och anläggningar har jag icke något att erinra.

Jag tillstyrker alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

för år 1899 anvisa å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens jemn äg strafik, 1,357,000
kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att låta utaf detta belopp förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna 304,400
kronor.

157

Sjette hufvudtitelii.

I sammanhang härmed har jag ock att för Eders Kongl. Maj:t [43.]
anmäla behofvet af anordnandet utaf ett nytt jernväg6spår mellan Årlöf ^^*6^

Och Lund. jernvägsspår

Redan då södra stambanan anlades förutsågs, att i framtiden ett m*nl“
ytterligare spår å sträckan mellan Malmö och Lund skulle blifva nöd- stationerm. m.
vändigt. Detta föranledde jemväl dertill, att man vid förvärfvandet af
mark för jern vägsanläggningen beräknade sådan för dubbel bana, samt
att broarne gåfvos den bredd, att två spår skulle kunna å desamma
utläggas.

De förväntningar om en liflig trafik å ifrågavarande banst.räcka,
man sålunda från början hyst, hafva heller icke svikits, och den tidpunkt
är till fullo inne, då med utläggningen af det förutsedda andra
banspåret icke längre bör uppskjutas.

Uti underdånig skrifvelse den 16 maj 1894 hafva sålunda stadsfullmäktige
i Malmö och Lund hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta vidtaga erforderliga åtgärder för att mellan de båda städerna åstadkomma
en ökad regelbunden jernvägsförbiudelse. Stadsfullmäktige anföra
dervid hufvudsakligen följande: Af jern vägsstyrelsens berättelse

angående statens jernvägstrafik för år 1892 inhemtades, att utaf statsbanestationer
och privata trafikleder i riket Malmö hade att näst
efter hufvudstaden uppvisa största antalet afgångna och anlända resande
eller 481,411 samt att Lunds resandeantal 430,426 komme i ordningen
närmast derefter och föga understege Malmös. Men äfven de
mellanliggande stationerna, Åkarp med 110,959 afgångna och anlända
resande samt Arlöf (från hvilken station dessutom Malmö—Billesholms
jernväg upptoge trafik) med 76,751 resande hade uti ifrågavarande afseende
framstående rum, nemligen Åkarp det 13:de och Arlöf det 25:te.

På den korta jernvägs sträck an af omkring halfannan mil läge således
fyra af svenska statsbanans stationer, Indika i fråga om persontrafik intoge
de höga ordningsnumren 2, 3, 13 och 25 bland statsbanenätets nära 300
stationer. Berörda berättelse utvisade i tabell 7, att utaf statsbanans
särskilda delar, ordnade efter bruttoinkomst för hvarje bankilometer,
bandelen Malmö—Arlöf innehade främsta rummet med 37,254 kronor
för kilometer samt delarne Åkarp—Arlöf och Lund—Åkarp det tredje
och fjerde med resp. 30,024 kronor och 28,307 kronor, under det att
bandelarne närmast norr om Lund lemnade en väsentligt mindre inkomst,
och Lunds station, hvilken i fråga om passageraretrafik intoge
n:r 3, deremot med afseende på inkomst af afsändt gods först komme
i n:r 45. Häraf framginge, att den höga inkomsten å bandelen Lund
—Malmö i väsentlig mån inflöte af lokaltrafik, äfvensom att denna vinst -

158

Sjette hufvudtiteln.

gifvande lokaltrafik till hufvudsakligaste delen utgjordes af eu för vårt
land oerhördt liflig persontrafik. Jernvägsstyrelsen hade sökt afhjelpa
behofvet af bättre kommunikationer mellan Malmö och Lund, hvilka
båda städer varit stadda i rask utveckling, genom ett väsentligt ökadt
antal tåg, hvilka blifvit å bandelen småningom insatta och som vid
tiden för aflåtandet af stadsfullmäktiges skrifvelse, med inräknande af
genomgående snälltåg, person- och godståg, utgjorde vintertiden tolf
och sommartiden tretton ordinarie tåg i hvardera riktningen. Och likväl
befunnes dessa städers behof af förbindelse med hvarandra och
med mellanliggande orter och etablissement, med hvilka de stode i
den lifligaste beröring, såsom Arlöfs fabriker, Åkarps stationssamhälle
och tegelbruk, Alnarps landtbruksinstitut, Hvilans folkhögskola m. fl.
ännu icke på långt när tillfredsstäldt. Trafiken kunde ej längre på
ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom blott insättandet af ytterligare
ett eller annat tåg. Den olikartade trafik, som framginge öfver
bandelen mellan städerna Malmö och Lund, måste åtskiljas, så att den
genomgående trafiken äfvensom godstrafiken hädanefter som hittills
framfördes medelst stora ordinarie tag, stälda i omedelbar förbindelse
med statsjernvägarnes öfriga bantåg, men deremot den lokala persontrafiken
besörjdes medelst små, lätta, blott af en vagnsklass bestående,
från hvardera ändpunkten hvarje halftimma afgående tåg, uti hvilka
konduktören kunde sälja biljetterna under färden och som upptoge
passagerare på åtskilliga andra ställen än vid de nuvarande stationerna.
En sådan lokaltrafik kunde ej genomföras, med mindre än att ett andra
banspår utlades mellan Malmö och Lund. Härigenom skulle emellertid
icke allenast blifva fullständigt sörjdt för trafikens framtida utveckling;
äfven för staten skulle en sådan förändring lända uteslutande till båtnad.
Den rullande materiel, som erfordrades för det nya spåret, skulle
blifva ofantligt mycket enklare och lättare än den nu begagnade och
detta ej blott för billighetens utan lika mycket för ändamålsenlighetens
skull, enär tågen måste kunna utan afsevärdt dröjsmål stoppas och
sättas i gång, på det att den talrika utmed jernvägen boende landtbefolkningen,
hvilken sommartiden ökades med å landet utflyttade stadsbor,
vid nära intill hvarandra anordnade hållplatser måtte kunna stiga
på och utur tagen. Dessa nya lokaltåg med blott en vagnsklass, med
lätt och billig trafikmateriel samt ringa driftkostnad skulle medgifva
indragning af en stor del nu på linien framgående tunga och dyra tåg
samt derigenom föranleda afsevärda besparingar, samtidigt som de
skulle ofantligt utveckla trafiken och öka trafikinkomsten.

159

Sjette hufnidtitelii.

Till följd af nådig remiss bär jern vägsstyrelsen den 25 januari
1897 häröfver afgifvit underdånigt utlåtande och deruti anfört:

''Den lokala persontrafiken mellan städerna i fråga vore af en för vårt
land ovanlig storlek. Redan vid den tidpunkt, år 1892, från hvilken
stadsfullmäktige hem tat de närmare uppgifterna i ämnet, hade densamma
stigit till betydande höjd, och den derefter förflutna tiden betecknade
en oafbruten stegring icke allenast af jernvägstrafiken i dess helhet
till och från städerna i fråga, utan äfven — och detta i än högre grad —
af nyssberörda lokaltrafik. Exempelvis hade alltså för år 1895 — det
senaste år, för hvilket, då styrelsens utlåtande afgafs, statistiska uppgifter
förelåge samlade — sammanlagda antalet resande till och från
Malmö och Lund varit 12 procent större än motsvarande antal för år
1892, medan åter den lokala persontrafikens stegring från sistnämnda
år utgjorde i det närmaste 15 procent — 253,500 resande år 1892
mot 290,594 år 1895. En så betydande lokaltrafik hade icke kunnat
på tillfredsställande sätt ombesörjas med det jemförelsevis ringa antal
genomgående tåg, som å södra stambanan blifvit insatta, utan kräft
särskilda anordningar derutöfver. I följd häraf hade också dagliga
lokaltåg till ganska betydligt antal anordnats mellan Malmö och Lund,
i syfte att underlätta förbindelsen mellan städerna. Det oaktadt hade
trafikanspråken ej blifvit söm sig borde tillgodosedde. Derpå gåfves
äfven andra bevis än nu föreliggande framställning. Förslag hade
nemligen bragts å bane att åstadkomma bättre kommunikationer mellan
Malmö och Lund medelst anläggning af elektrisk spårväg, en åtgärd,
som utan tvifvel komme att högst menligt inverka på statsbanans inkomster
af trafik mellan nämnda städer. Äfven åt denna anledning
vore det för staten af högsta intresse att tillmötesgå anspråket på ökad
trafikförbindelse mellan städerna Malmö och Lund. Såsom förhållandena
hittills gestaltat sig, måste i de flesta genomgående persontåg till och
från Malmö en väsentligt större tågvigt än trafiken ofvan Lund kräfde
framföras. Det vore nemligen nödvändigt att i dessa tåg bereda utrymme
för den ansenliga mängd resande mellan Malmö och Lund, som
nödgades begagna sig af ifrågavarande tåg, och det korta uppehållet i
Lund medgåfve ej att derstädes vidtaga förändringar i tågens sammansättning.
Det skulle förty uppstå afsevärda ekonomiska fördelar för
staten, om förslaget bifölles. Det läte sig ej göra med nuvarande
spåranordningar att afsevärdt öka lokaltågens antal. Bandelen Malmö
—Lund vore nemligen redan under nuvarande förhållanden så upptagen
af tåg, som i ena eller andra riktningen passerade densamma, att det
ej kunde ifrågakomma att med bibehållande af enkelspår synnerligen

160 Sjette liufvudtiteln.

öka tågens antal. Skedde så, skulle nemligen vid minsta rubbning i
trafiken stora olägenheter komma att uppstå både för fjerr- och lokaltrafiken
i följd deraf att nästan hvarje förändring i det ena tågets
ankomst- eller afgångstid komme att inverka störande på alla de andra
tågens gång. Någon ringare tillökning i lokaltågens antal skulle visserligen
kunna ske utan att faran af ojemnhet i trafiken skulle synnerligen
ökas, men en sådan åtgärd kunde ej förordas, då densamma
komme att medföra större kostnader och arbete för trafikens uppehållande,
utan att derigenom ofvan påpekade olägenheter, som vidlådde
nuvarande anordningar, blefve i nämnvärd mån afhjelpta. Det gåfves
derför ej någon annan utväg att på fullt tillfredsställande sätt ordna
jernvägstrafiken mellan Malmö och Lund än att medelst förändringar
å sjelfva banan möjliggöra ett särskiljande af den lokala trafiken från
den genomgående. Den förändring å banan, som för ändamålet
erfordrades, vore utläggning af ett dubbelspår mellan Arlöf och
Lund. Mellan Malmö och den 5 kilometer derifrån belägna stationen
Arlöf funnes redan nu dubbla spår, i det att å denna sträcka
vestkustbanan vore utlagd jemsides med södra stambanan, men
från Arlöf till Lund, en vägsträcka af 11 kilometer, funnes för närvarande
endast enkelt spår. Oaktadt vid markanskaffningen för södra
stambanan behofvet af dubbelspår mellan Malmö och Lund förutsetts,
erfordrades dock för anläggning af den nu ifrågasatta dutfbelbanan,
att staten inlöste ytterligare en mindre del jord, hvilket förhållande
berodde dels deraf att afståndet mellan spårens medellinier,
som vid banans anläggning ansetts böra bestämmas till 3.4 meter (11.5
fot), numera måste utgöra 4.25 meter på grund af större bredd än förut
å statsbanans och utländska jernvägsvagnar, dels deraf att en mindre
hållplats erfordrades ungefär midt emellan Åkarp och Lund för upptagande
af persontrafik. Arbetena för dubbelspåret bestode hufvudsakligen
i banvallens terrassering, förlängning af samtliga afloppstrummor,
förändring af bron öfver Höjeå, spårets utläggning och ballastning,
anläggning af omförmälda hållplats samt det nya spårets inledande å
stationerna Arlöf, Åkarp och Lund. För de lätta lokaltågen erfordrades
ej så tung spåröfverbyggnad som den vid rälsutbyte och nybyggnad
a statsbanan söder om Stockholm använda, hvadan, om dubbelspåret
skulle afses uteslutande för dessa tåg, hänsyn kunde tagas härtill vid
bestämmandet af skenvigten. Styrelsen hade dock ansett, att samma
slags skenor, som under år 1897 komme att utläggas å bandelen
Malmö—Lund — skenor om 40 kilogram för meter — borde äfven
för det nya spåret komma till användning och detta af trafikteknisk

1G1

Sjette hnfrndtiteln.

hänsyn. En stor lättnad i trafikens skötsel kunde nemligen erhållas,
derest trafiken kunde så ordnas, att alla tågen i ena riktningen alltid
komme att framgå på det ena och tågen i motsatt riktning på det
andra spåret, och denna anordning förutsatte samma bärförmåga hos
båda spåren. Hela kostnaden för anläggning af det nya spåret mellan
Arlöf och Lund jemte anordningarne vid stationerna samt anskaffning
af erforderliga materialier och inköp af ytterligare behöflig mark vore
beräknad att uppgå till ett belopp af 408,000 kronor. Utläggning af
ett dubbelspår mellan Arlöf och Lund samt derigenom möjliggjord anordning
af trafiken på sätt antydts komme helt säkert att medföra
afsevärd tillökning i lokaltrafiken mellan Malmö och Lund samt mellanliggande
stationer. De omfattande beräkningar, som härutinnan gjorts,
hade tillika gifvit vid handen, att en nedsättning af biljettprisen med
omkring 25 procent skulle medföra ett ekonomiskt gynsammare resultat
än derförutan kunde uppnås. Under förutsättning att i lokaltågen
användes endast en vagnsklass samt att försäljning af biljetter skedde
å sjelfva tågen, skulle, med berörda nedsättning af biljettpriset, nettoafkastningen
för den lokala persontrafiken under närmaste femårsperiod
komma att öfverstiga den med nuvarande trafikordning för samma tid
beräknade med ett årligt belopp af i medeltal omkring 12,500 kronor,
motsvarande 3 procent af kostnaden för dubbelspårets anläggning.
Denna ökning i nettoafkastningen vore dock beräknad endast med hänsyn
till den direkta lokaltrafiken mellan de båda städerna och stege
således i samma mån, som den lokala persontrafiken vid mellanstationerna
utvecklades. Men icke mindre vinst, ehuru ej möjlig att med
någon visshet uppskatta i siffror, kunde med all säkerhet påräknas
genom att kostnaden för en del genomgående tåg kunde afsevärdt
nedbringas dels till följd deraf att, såsom ofvan framhållits, mindre
antal personvagnar behöfde i dem framföras, sedan dubbelbanan blifvit
anlagd mellan Arlöf och Lund, dels genom den afse värda lättnad i
trafikens skötsel en sådan banas tillkomst komme att medföra.

Jernvägsstyrelsen hemstälde derför, att Eders Kongl. Maj:t måtte
till Riksdagen aflåta nådig proposition om anvisande af 408,000 kronor
att användas för utläggning af ytterligare ett jernvägsspår mellan Arlöfs
och Lunds stationer å södra stambanan.

Då vid jernvägsstyrelsens berörda skrifvelse icke fogats någon
specificerad beräkning öfver kostnaderna för arbetet i fråga samt det
af styrelsen angifna kostnadsbeloppet syntes högt i förhållande till den
jemförelsevis korta bansträckan, begärde jag från jernvägsstyrelsen
dylik beräkning, derförinnan dock borde tagas i öfvervägande, huruvida
Bih. till Bibel. Prat. 1898. 1 Sami. 1 Afd. I Iläft. 21

162

Sjette linfviidtiteln.

icke genom inskränkningar i ett eller annat afseende totalkostnaden kunde
något nedbringas under den af jernvägsstyrelsen förut beräknade.

Med anledning häraf har öfverdirektören för banafdelningen i
jernvägsstyrelsen den 6 nästlidna december aflemnat kostnadsberäkning
för ifrågavarande spåranordning, slutande å ett belopp af 385,000
kronor, deraf för jordanskaffning 22,161 kronor 80 öre, för terrasseringsarbeten
48,452 kronor, för konstarbeten, bestående dels af förstärkning
af bron öfver Höjeå och af en å banan befintlig viadukt
och dels af anordnande af afloppstrummor och vägöfvergångar, 39,960
kronor, för spårets utläggning, deri inbegripet jemväl inläggning af
nya räler om 40 kilograms vigt för meter å det nu befintliga dubbelspåret
mellan Malmö och Arlöf, 198,079 kronor 19 öre, för anordnande
af en hållplats samt åtskilliga arbeten vid stationerna i Malmö, Lund,
Åkarp och Arlöf 39,420 kronor, för diverse arbeten 4,100 kronor samt
för allmänna omkostnader, såsom administration, redskap, sjukvård,
oförutsedda utgifter m. m. 32,827 kronor 1 öre.

Denna kostnadsberäkning understiger sålunda den af jernvägsstyrelsen
förut uppgjorda med 23,000 kronor, hvilken nedsättning åstadkommits
genom minskning af det för allmänna omkostnader afsedda
belopp. Någon vidare inskränkning har icke ansetts möjlig.

Slutligen har jag från jernvägsstyrelsen bekommit en uppgift rörande
trafikförhållandena vid Malmö och Lunds stationer under år 1896,
utvisande att sammanlagda antalet resande till och från nämnda stationer
(vestkustbanan ej medräknad) utgjorde 1,263,448 eller 38 procent
mera än år 1892 samt att antalet resande, som år 1896 färdades endast
mellan städerna i fråga, uppginge till 362,026 eller 43 procent mera
än år 1892. En väsentlig del af den betydande trafikökningen under
år 1896 är emellertid att tillskrifva den under nämnda år i Malmö anordnade
industriutställningen.

De skäl, hvilka af stadsfullmäktige i Malmö och Lund samt jernvägsstyrelsen
anförts för ett snart anordnande af ifrågavarande nya
trafikförbindelse mellan de nämnda städerna, synas fullt giltiga.

Då det tillika icke synes böra ifrågakomma, att det nya spåret
förses med lättare öfverbyggnad än den, som redan förut befunnits
för södra stambanan behöflig, och då samtliga i senaste kostnadsberäkning
upptagna arbeten ansetts oundgängligen nödiga, finner jag
mig icke eg a anledning till anmärkning mot nämnda beräknings slutsumma.

163

Sjette hufvndtiteln.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

för år 1899 anvisa å riksstatens sjette hufvudtitel, för utläggning
af ytterligare ett jernvägsspår mellan Arlöfs och Lunds stationer samt
inläggning af nya räler å dubbelspåret mellan Malmö och Arlöf in. m., ett
belopp af 385,000 kronor.

Till anskaffande af ny rörlig materiel med tillbehör föreslår jern- [44.]
vägsstyrelsen''" i ofvan berörda skrifvelse den 17 december 1897 att af Ny rörlig
Riksdagen måtte för år 1899 äskas ett anslag af 3,500,000 krOllOr. tensjernvägar.
Styrelsens anförande i denna del är af följande lydelse.

»Rullande materiel.

Under de närmaste åren torde en ej obetydlig ökning af trafiken
å statens jern vägar vara att förvänta; och har styrelsen med hänsyn
härtill ansett sig böra nu anmäla behofvet af ytterligare följande rullande
materiel.

l:o. Lokomotiv.

1 afseende härå tillåter sig styrelsen särskild! framhålla den svårighet,
som förefinnes att till annat än reserv- och hjelptjenst använda de
lokomotiv till ett antal af 75, hvilka nu under mera än 30 år vant i bruk.
Denna svårighet i förening med den väntade tillväxten i rörelsen nödvändiggör
anskaffandet af ny dragkraftsmateriel; och har styrelsen beräknat,
att det ökade behofvet häraf icke skulle kunna tillgodoses, med
mindre tio lokomotiv för snälltåg och likaledes tio för godståg anskaffades.

2:o. Person- och godsvagnar.

För ökning af personvagnarnes antal förefinnes samma skäl, som
nyss angifvits i fråga om anskaffande af nya lokomotiv, i det nemligen
de äldre personvagnarne äro af den beskaffenhet, att de numera kunna
begagnas endast till reservtjenst. Att inköp af godsvagnar är af behofvet
synnerligen påkalladt, framgår särskild! deraf, att styrelsen för
att tillgodose behofvet deraf sett sig nödsakad att för innevarande
vinter från Tyskland förhyra ett antal af närmare 400 sådana vägnar.
Det antal vagnar, som nu skulle erfordras, har styrelsen ansett böra
beräknas till 20 stycken II och III klass bogievagnar samt 160 täckta
och 400 öppna godsvagnar.

[45.]

Anslag till
fortsättning af
statsbanan
mellan Boden
och Ytter
Mor j arv.

164 Sjette hufvudtiteln.

Kostnaden för anskaffning af den rullande materiel, som styrelsen
sålunda ansett behöflig och hvilken är afsedd att tillverkas vid inhemska
verkstäder i öfverensstämmelse med af Eders Kong]. Maj:t redan godkända
konstruktioner och ritningar, uppgår till

för 10 lokomotiv af typ Lit. Ce å 56,000 kr................ 560,000 kronor.

5 10 » » » » K d » 50,000 » ............... 500,000 »

» reservdelar........................................................................... 20 000 »

» 20 II och III klass bogievagnar å 24,000 kr......... 480,000 »

)) inrättningar för belysning, uppvärmning, bromsning

,................................................................................... 44,800 »

» 160 täckta godsvagnar................................................... 542,000 ■»

» 400 öppna godsvagnar................................................... 790^000 »

» bromsinrättningar ............................................................ 80 000 »

» axlar med hjul till vagnarne ........................................ 401 200 »

)) reservaxlar m. m. .................... 82^000 »

Summa 3,500,000 kronor.»

Det anslag, jernvägsstyrelsen ansett böra för ifrågavarande ändamål
af Riksdagen äskas, öfverstiger betydligt hvad för samma ändamål
är för innevarande år beviljadt. Denna ökning är dock, synes mig,
till fullo motiverad af de ständigt växande krafven på mera materiel,
kraf som i sin ordning betingas af den ständigt växande trafiken å
våra statsbanor. Huru betydlig denna tillväxt under år 1897 varit
framgår, bland annat, deraf, att beloppet till statsverket inlevererade
jernvägstrafikmedel för nämnda år uppgått till 13,800,000 kronor (eller

5.300.000 kronor mera än beräknats) mot 9,800,000 kronor för år 1896.
Jag tillstyrker således, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

för år 1899, till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
redan trafikerade jernvägar, anvisa å riksstaten utom hufvudtitlarne

3.500.000 kronor.

Statens jern vägsbyggnad er.

Med anledning af eu af Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen gjord
framställning om anläggande af en statsbana från Boden till Ytter
Morjärv vid Kalix eif har 1897 års Riksdag — under förbehåll att de i
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26 februari 1897 för den

Sjette hufvudtitelii.

165

föreslagna banan från Boden till Ytter Morjärv angifna vilkor om kostnadsfri
upplåtelse af mark m. m. iakttoges och med uttalande, att
arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas med tilllämpning
af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kunde
ske — beslutat anläggning af en statsbana i enlighet med Eders Kongl.
Maj:ts förslag från Boden till Ytter Morjärv samt till påbörjande af
denna bana för år 1898 å riksstaten utom hufvudtitlarne auvisat 1,300,000
kronor.

Enligt hvad jag anmälde till nämnda statsrådsprotokoll, hade kostnaden
för denna jernväg beräknats uppgå till 4,371,000 kronor.

Nu har jernvägsstyrelsen, vid afgifvande med underdånig skrifvelse
den 29 november 1897 af förslag till definitiv plan för denna jernväg
och till arbetsplaner för åren 1898 och 1899, anmält behof jemväl för
år 1899 af 1,300,000 kronor för jern vägsbyggnadens fortsättande, och
har vid jernvägsstyrelsens skrifvelse fogats, bland annat, utdrag af Norrbottens
läns landstings protokoll den 25 september 1896, innefattande
den af landstinget åtagna förbindelse att fullgöra ofvan omförmälda
vilkor om upplåtelse af mark för jernvägen, för hvilken förbindelse jag
i statsrådsprotokollet den 26 februari 1897 redogjort.

Jag tillåter mig erinra, att Eders Kongl. Maj:t den 22 december
1897 dels funnit godt gilla och fastställa jernvägsstyrelsens omförmälda
förslag till definitiv plan för jernvägen Boden—Ytter Morjärv äfvensom
godkänna förslaget till arbetsplan för år 1898, dels ock. — sedan jernvägsstyrelsen
i berörda skrifvelse den 29 november 1897, i afseende
å det ifrågasatta tillämpandet af entreprenad systemet vid byggandet
af denna jernväg och af jernvägen Krylbo—Örebro, framhållit, att tiden
omöjligen medgåfve utbjudandet å generalentreprenad af 1898 års arbeten,
och att i allt fäll större fördel vore att vinna genom att, på sätt
under de senare åren vid statsbanebyggnader i Norrland egt rum, använda
entreprenadsystemet i sådan modifierad eller inskränkt form, att
hvarje aftal om dylik entreprenad innefattade endast en viss bestämd
art af arbete — icke funnit skäl meddela föreskrift om utbjudande på
generalentreprenad af arbetena å statsbanan mellan Boden och Ytter
Morjärv, men deremot beträffande sådan entreprenad rörande arbeten
å jernvägen Krylbo—Örebro anbefalt åtgärder, för hvilka jag i det
följande skall redogöra.

Jag tillstyrker, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, till fortsättning af statsbanan mellan Boden och Ytter Morjärv,
för år 1899 bevilja å riksstaten utom hufvudtitlarne ett anslag af

1,300,000 kronor.

166

Sjette hnfvndtiteln.

[46.]

Anslag till
fortsättning af
statsbanan
mellan Krylbo
och Örebro.

Riksdagen bär vidare, med föranledande af Eders Kongl. Maj:ts
förslag om anläggande af eu statsbana mellan Krylbo och Örebro —
under förbehåll att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26
februari 1897 för den föreslagna banan från Krylbo till Örebro angifna
vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges och med uttalande,
att arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas
med tillämpning af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten
kunde ske — beslutat anläggning i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts
förslag af en statsbana från Krjdbo till Örebro samt till påbörjande af
denna bana för år 1898 anvisat 3,000,000 kronor.

För denna jernväg (Krylbo—Vestanfors—Ullersäter—Örebro) hade
kostnaden beräknats till 9,054,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet den 26 februari 1897 anförde jag, att det
kunde ifrågasättas, om ej lämpligt vore att framdraga stambanan endast
till Frövi och inköpa den till Köping—Hults jernväg hörande bandelen
Frö vi—Örebro, samt att, derest antagligt saluanbud å nämnda handel
af dess egare komme att afgifvas, förändrad framställning till Riksdagen
i fråga om slutpunkten för jern vägen från Krylbo kunde deraf föranledas.
Jag anser mig derför nu böra bringa i erinran att, sedan jernvägsstyrelsen
den 1 juli 1897 erhållit nådigt bemyndigande att med
egaren af bandelen Frövi—Örebro förhandla om inköp för statens räkning
af denna handel med vissa tillhörigheter äfvensom att, om egaren
vore villig försälja sin ifrågavarande egendom för en köpesumma ej
öfverstigande 3,000,000 kronor, derom träffa förberedande aftal, men
styrelsen sedermera anmält, att bandelens egare väl vore villig underhandla
om densammas försäljning men ansåge underhandlingen derom
böra grunda sig på det tidigare från jernvägsegarens sida uppgifna
priset 3,500,000 kronor, Eders Kongl. Maj:t den 3 december 1897 funnit
frågan om förvärfvande för statens räkning af bandelen Frövi—Örebro
hafva förfallit äfvensom anbefalt jernvägsstyrelsen att, efter det ytterligare
erforderliga undersökningar blifvit anstälda, inkomma med, bland
annat, förslag till definitiv plan för ifrågavarande jernvägs sträckning
från Spånga öfver Ullersäter till Örebro.

Beträffande fullgörandet af de för jernvägens byggande stadgade
vilkor hafva förbindelser afgifvits, för den del som faller inom Örebro
län af länets landsting, kommuner och enskilde, för bandelen inom
Vestmanlands län af kommuner och enskilde samt för den inom Kopparbergs
län fallande delen af jernvägen af enskild, och har Eders Kongl.
Maj:t den 22 december nästlidna år, efter tillstyrkan af jernvägsstyrelsen
och Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande beträffande

167

Sjette liufvudtiteln.

de särskilda förbindelser, livar och en haft att pröfva, funnit skäligt
godkänna dessa förbindelser.

Vidare och efter det jernvägsstyrelsen i sin berörda skrifvelse den
29 november 1897 afgifvit förslag till arbetsplaner för åren 1898 och
1899 för linien Krylbo—Spånga (Sällinge) af jernvägen Krylbo—Örebro
och dervid för jernvägsbyggnadens fortsättande under år 1899 upptagit
ett belopp af 3,800,000 kronor, har Eders Kong! Maj:t förberörde 22
december 1897 behagat dels gilla och fastställa jernvägsstyrelsens förslag
till definitiv plan för linien Krylbo—Spånga (Sällinge) dels ock
godkänna förslaget till arbetsplan för år 1898.

Åberopande hvad jag nyss anfört beträffande ifrågasatt användning
af entreprenadsystemet å förestående statsbanebyggnader, får jag slutligen
erinra, att Eders Kongl. Maj:t berörde 22 december 1897 väl,
enär äfven vid denna bana tiden omöjligen medgåfve utbjudande på
generalentreprenad af 1898 års arbeten, funnit dessa arbeten böra utföras
utan sådan entreprenad, men tillika förklarat sig anse de arbeten
å linien Krylbo—Örebro, till hvilka Riksdagen kunde för år 1899 anvisa
medel, böra, i sin helhet eller till viss lämplig del, utbjudas på
generalentreprenad och förty funnit godt anbefalla jernvägsstyrelsen
att vidtaga erforderliga åtgärder för infordrande af sådant entreprenadanbud.

Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att,

till fortsättning af statsbanan mellan Krylbo och Örebro, för år
1899 bevilja å riksstaten utom hufvudtitlarne ett anslag af 3,800,000
kronor.

Sjökommunikationer.

Sedan Eders Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1897 års [47.]
Riksdag föreslagit Riksdagen'' att, under förbehåll att de i statsråds- Upfp£““j;“g
protokollet öfver civilärenden den 14 januari 1897 omlörmälda, af stads- sund.
fullmäktige i Kalmar gjorda åtaganden behörigen fullgjordes, till bestridande
af kostnaderna för upprensning af en segelränna genom
Kalmar sund bevilja ett anslag af 405,000 kronor och deraf på extra
stat för år 1898 anvisa ett belopp af 202,500 kronor, meddelade Riksdagen
i skrifvelse den 30 april 1897, att Riksdagen bifallit denna Eders
Kongl. Maj:ts framställning.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, anförde jag till ofvan

168

Sjette hufvndtiteln.

omförmälda statsrådsprotokoll, att den beräknade kostnadssumman för
ifrågavarande upprensningsföretag, 405,000 kronor, med all sannolikhet
kunde icke oväsentligt nedbringas genom arbetets utbjudande på entreprenad
och dess öfvertagande af någon association, som hade till yrke
att med egen materiel bedrifva muddringsföretag, och att, om en
blifvande entreprenadsumma komme att understiga det beräknade beloppet,
motsvarande minskning torde kunna göras i det anslag, som
borde för år 1899 anvisas.

För sådant ändamål fann Eders Kongl. Maj:t den 14 maj 1897
godt, i sammanhang med fastställande af plan för upprensningsarbetet,
anbefalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, sedan entreprenadkontrakt
af styrelsen uppgjorts om utförande af ifrågavarande arbete, inkomma
med förslag å det ytterligare anslag, som för fullbordande af
arbetet erfordrades för år 1899.

Nu har i skrifvelse den 20 december nästlidna år väg- och vattenkygf-^^sstyrelsen
anmält, att styrelsen afslutat entreprenad kontrakt om
arbetet, hvarigenom kostnaden för detsammas verkställande skulle utgå
med en summa af 225,000 kronor. Då emellertid för kontroll- och besigtningskostnader
m. m. äfvensom för sannolikt erforderliga smärre efterrensningsarbeten,
utöfver hvad arbetsplanen angåfve, erfordrades medel,
hvilka icke syntes styrelsen böra upptagas till mindre än 75,000 kronor,
så att för hela arbetet beräknades 300,000 kronor, skulle alltså
— utöfver redan anvisade 202,500 kronor — behöfvas ytterligare allenast
97,500 kronor, i stället för 202,500 kronor.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen

att af det till bestridande af kostnaderna för upprensning af en segelränna
genom Kalmar sund beviljade anslag å 405,000 kronor på extra
stat för år 1899 anvisa återstående erforderliga beloppet, 97,500
kronor.

[48.] I statsverkspropositionen till nästlidna års Riksdag hade Eders Kongl.

°afvlddöd Maj:t vidare föreslagit Riksdagen att till ombyggnad och förbättring af
kanal. Väddö kanal bevilja ett anslag af 600,000 kronor och deraf på extra
stat för år 1898 anvisa ett belopp af 300,000 kronor.

Riksdagen har jemlikt ofvanberörda skrifvelse den 30 april 1897
på det sätt bifallit Eders Kongl. Majrts ifrågavarande framställning, att
Riksdagen till ombyggnad och förbättring af Väddö kanal — under
vilkor att vederbörande kommuner i orten dels utan afgift eller annan
ersättning tillhandahölle för nämnda arbete behöfliga upplagsplatser för

169

Sjette hufvudtiteln.

sten och grus m. m., så belägna, att minsta möjliga transportkostnad
derigenom uppstode, dels ock kostnadsfritt till staten öfverlemnade den
mark, som erfordrades för kanalens rötning eller annat i samband med
ombyggnaden stående stadigvarande behof — beviljat ett anslag af

500,000 kronor och deraf på extra stat för år 1898 anvisat ett belopp
af 150,000 kronor.

Såsom skäl derför att ett anslag af 500,000 kronor skulle vara tillräckligt
för ifrågavarande ändamål har Riksdagen hufvudsakligen anfört följande:

Till en början ville Riksdagen fästa uppmärksamheten derpå, att af
kanalkassans behållning, enligt uppgift utgörande 17,908 kronor 82 öre
i november 1896, ett belopp af 15,000 kronor borde kunna användas
för ifrågavarande arbete.

Riksdagen ansåge sig vidare böra framhålla, att i den af Eders
Kongl. Maj:t begärda summan läge ett belopp af 24,000 kronor, som
tillkommit för att möjliggöra utförande under vintern af i ombyggnadsförslaget
upptagna bergsprängnings- och jordschaktningsarbeten i den
s. k. mellersta kanalen, hvilka arbetens verkställande under annan årstid
skulle hafva till följd, att kanalen finge under ett helt år afstängas
för trafik. Då Riksdagen emellertid hyste den uppfattningen, att ombyggnaden
kunde utan anmärkningsvärd olägenhet fördelas på tre år i
stället för, såsom i Eders Kongl. Maj:ts proposition skett, på två, ansåge
Riksdagen, att- tillfälle borde yppas att under den sålunda förlängda
arbetstiden utföra omförmälda arbeten å tider, då antingen trafik å
kanalen ej egde rum eller den trafik, som funnes, icke vore af större
betydenhet, än att en afstängning af kanalen ej skulle verka synnerligen
menligt.

Eders Kongl. Magt hade slutligen år 1889 å handels- och sjöfartsfonden
anvisat 54,900 kronor till kanalens rätande och fördjupning.
Då detta belopp, enligt hvad upplyst blifvit, icke utgått, borde det
efter Riksdagens åsigt ej möta betänklighet att anlita berörda fond för
att fylla återstoden af den summa, Riksdagen ansett sig icke behöfva
bevilja, eller 61,000 kronor, helst som Riksdagen vid statsanslaget ansett
sig böra fästa det vilkor om bidrag från vederbörande kommuner
i orten, hvarför jag nyss redogjort. Äfven derigenom borde nemligen
någon besparing i de beräknade kostnaderna kunna vinnas.

Vid föredragning den 14 maj 1897 af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse behagade Eders Kongl. Magt godkänna Riksdagens omförmälda
beslut, i hvad det afvek från Eders Kong]. Maj:ts till Riksdagen
i ämnet aflåtna framställning, äfvensom anbefalla Eders Kongl. Majits
befallningshafvande i Stockholms län att från vederbörande kommuner

Bih. till lliksd. Prot. ItiDS. 1 /Sund. 1 AJd. 1 lläft. PA

4

170

Sjette hufvudtitelii.

i orten infordra yttrande, huruvida de ville åtaga sig uppfyllandet af
ofvanberörda, af Riksdagen vid beviljandet af anslaget fastade vilkor i
fråga om upplåtelse af mark för kanalarbetet m. m.

Sedan derefter Eders Kongl. Maj ds bemälde befallningshafvande
inkommit med behörig förbindelse af Väddö kommun att uppfylla merberörda,
af Riksdagen bestämda vilkor äfvensom med eget underdånigt
utlåtande i ärendet, samt jemväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till
följd af nådig remiss, i ärendet sig utlåtit och dervid förmält sig, på
grund af hvad Riksdagen anfört till stöd för det af Riksdagen gjorda
afdrag af 24,000 kronor å den beräknade kostnadssumman, förutsätta,
att undervattensarbetet i mellersta kanalen komme att utföras under
sommarmånaderna maj—september, fann Eders Kongl. Maj:t vid ärendets
förnyade föredragning den 29 oktober nästlidna år godt, med fastställande
af den nya planen för utvidgning och förbättring af Väddö
kanal, uppdraga åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att föranstalta om
utförande på entreprenad af ifrågavarande arbete enligt den gillade
planen, dervid borde iakttagas att arbetet i sin helhet skulle vara färdigt
och afsynadt före 1900 års utgång, och att afstängning under
seglationstid för bergsprängnings- och jordschaktningsarbeten i den
s. k. mellersta kanalen endast finge ske under ett af arbetsåren, äfvensom
bemyndiga styrelsen att af Väddö kanalkassas tillgångar för arbetet
använda 15,000 kronor, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t anbefalde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i god tid före nästlidna års utgång
inkomma med förslag å det anslag, som erfordrades för arbetets
fortsättande under år 1899, och att, sedan entreprenadkontrakt om
arbetets utförande af styrelsen afslutits, afgifva underdånig framställning
om anvisande af det belopp, som för arbetets fullbordande kunde blifva
erforderligt utöfver det af Riksdagen till arbetet anvisade anslag och
nyssberörda bidrag från kanalkassan.

Uti sin merberörda skrifvelse den 3 november 1897 bar nu vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen anmält att, då entreprenadanbud å berörda
arbete ännu icke inkommit, styrelsen icke kunde bedöma, om någon
minskning uti beräknade kostnader kunde vara att påräkna, samt att
styrelsen ansåge en summa af 200,000 kronor böra för år 1899 beräknas
för ifrågavarande ändamål.

Jag hemställer alltså, att Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen

att af det till ombyggnad och förbättring af Väddö kanal beviljade
anslag å 500,000 kronor på extra stat för år 1899 anvisa 200,000
kronor.

»

171

Sjette hufrudtiteln.

Bland arbeten, som blifvit ifrågasatta till upphjelpande af sjöfarten
utmed Sveriges kuster, torde inga för närvarande vara så värda uppmärksamhet
som de upprensningsarbeten, hvilka sedan längre tid tillbaka
föreslagits i syfte att åstadkomma en inomskärsfarled utefter den
bohuslänska kusten. Beträffande behofvet af en sådan farled och hvad
som redan dervid åtgjorts äfvensom de arbeten, som för den närmaste
framtiden synas mest oundgängliga för ifrågavarande ändamål, får jag
till en början hänvisa till den underdåniga framställning i ärendet, som
afgifvits af Göteborgs och Bohus läns landsting redan den 10 november
1890.

Uti denna skrifvelse erinrar landstinget huru som, efter det landstinget
år 1867 uti underdånig skrifvelse hos Eders Kongl. Maj:t anhållit
om upprensning af farleden innanför Hjertön och Toftön vid
Tjörns vestkust på bekostnad af allmänna medel, och Eders Kongl.
Maj:t med anledning deraf uti nådigt bref den 18 november 1870 förordnat
om nämnda upprensnings utförande — för ett anvisadt statsanslag
af 4,000 kronor — landstinget, på grund af åren 1878 och 1882
väckta motioner samt år 1886 erhållen nådig remiss, dragit försorg om
utförandet af nödiga undersökningar för åstadkommande af en fullständig
inomskärsfarled utmed bohuslänska hafskusten.

Vidare omförmäler landstinget, att uti eu till chefen för civildepartementet
ingifven promemoria den 12 december 1881, om offentliga åtgärder
med hänsyn till det bohuslänska sillfisket, förrättaren af de
under åren 1873—1883 utförda vetenskapliga undersökningarne rörande
sillen och sillfisket vid Sveriges vestkust, filosofie doktorn A. W. Ljungman
framhållit, huru som utaf den ifrågasatta fullständiga inomskärsfarleden
längs genom bohuslänska skärgården särskildt sträckorna mellan
Marstrand och Lysekil samt mellan Hunnebostrand och Fjellbacka vore
eftersträfvansvärda för hafsfiskebedriften och allmänna rörelsen, och att
uti en till Eders Kongl. Maj:t stäld ansökan den 28 december 1885
samma person, såsom riksdagsman för Orust och Tjörn, gjort hemställan
om vidtagandet af åtgärder för åstadkommande af en sammanhängande
och trygg inomskärsfarled mellan Marstrand och Lysekil
utmed vestra kusten af Orusts och Tjörns fögderi.

Denna ansökan hade den 23 februari 1886 tillstyrkts af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet samt, efter lotskaptenens i
lotsdistriktet hörande, den 28 augusti samma år äfven af lotsstyrelsen,
hvarefter sökanden ingifvit en ytterligare skrift i ärendet den 12 december
1888, uti hvilken skrift, bland annat, närmare redogjorts för de
föreslagna farledsförbättringarnes betydelse för bohuslänska skärgårdens

[49.]

Upprensning
af inomskärsfarled
vid
bohuslänska
kusten.

172

Sjette hufvudtiteln.

näringslif och allmänna rörelsen samt dessutom framhållits, huru som
en dylik inomskärsfarled måste, för att motsvara sin bestämmelse, eg a
sådana dimensioner, att den kunde upptaga hela eller åtminstone allra
största delen af den längs utmed kusten gående sjötrafiken, och att en
sådan dess beskaffenhet tvifvels utan äfven utgjorde ett vilkor för att
farleden skulle få eu så allmän betydelse, att den kunde blifva föremål
för utförande och underhåll på statsverkets bekostnad.

Genom nådiga bref till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 31
december 1888 och den 5 september 1889 hade Eders Kongl. Maj:t
med anledning af nämnda ansökan förordnat om upprensning af Hjertöoch
Toftösunden vid Tjörns vestkust till ett djup under medelvattenhöjden
af 12 fot samt för ändamålet anvisat 52,550 kronor att utgå
från handels- och sjöfartsfonden.

Äfven för sin egen del funne landstinget de utaf de föreslagna
farledsarbetena, som afsåge beredandet af en fullständig inomskärsfarled
längs genom skärgården mellan Marstrand och Lysekil samt
mellan Hunnebostrand och Fjellbacka, ega den största betydelsen icke
blott för fiskerinäringen utan äfven för allmänna rörelsen samt derför
ock vara de af behofvet mest påkallade, enär trafiken utmed kusten
vore lifligast, från och med de ifrågavarande delarne af skärgården
söderut till Göteborg.

De upprensningsarbeten, som kräfdes för inomskärsfarleden mellan
Marstrand och Lysekil, afsåge, enligt hvad landstinget vidare anför,
dels sundet mellan Tjörns hufvud och Tjörns kalf med en kostnad af
14,900 kronor, dels Kyrkesunds ränna med en kostnad af 70,150
kronor och dels sundet utmed Skaftölandets östra kust emellan Oxevikshamnen
och Snäckedjupet med en kostnad af 37,500 kronor, allt
beräknadt efter ett djup vid medelvattenstånd af 3,56 meter eller 12 fot.
Af dessa arbeten både det sist anförda under de senare åren fått ökad
betydelse genom två till Ellösfjorden ledande nyanlagda landsvägar
å Orust samt genom det ökade behofvet för allmänna rörelsen af en
bättre farled mellan Lysekil och Uddevalla genom Snäckedjupet och
Malösund.

De arbeten åter, som behöfdes för inomskärsfarleden mellan Hunnebostrand
och Fjellbacka, afsåge dels sundet mellan Flatliolmen och Qvarnmyre
med en kostnad af 5,200 kronor, dels sundet mellan Hornön och
fastlandet med en kostnad af 8,400 kronor och dels sundet mellan
Homborgön och fastlandet med en kostnad af 10,200 kronor, allt likaledes
beräknadt efter ett djup vid medelvattenstånd af 3,56 meter eller
12 fot. Dessa Henne arbeten utgjorde tillsammans ett enda helt med

173

Sjette hufvudtiteln.

syfte att bereda eu trygg farled innanför den besvärligaste delen af
Soten och vore ur denna synpunkt helt visst äfven mycket eftersträfvansvärda.

De förordade farledsupprensningarne skulle, enligt landstingets
åsigt, få sin största betydelse för den oafbrutet tilltagande ångbåtstrafiken
utmed kusten och detta såväl med hänsyn till den för traktens
näringslif så vigtiga lokaltrafiken inom skärgården som med afseende
å genomgångstrafiken mellan Göteborg och Kristiania. De skulle förhöja
betydelsen af de utaf landstinget i dess underdåniga hemställan
den 29 oktober 1886 hos Eders Kongl. Maj:t för bohuslänska skärgården
och hafsfiskebedriftens utveckling begärda jernvägslinierna genom
att gifva dessa ett ökadt värde för näringslifvet och förbereda rörelsens
utveckling å de till jernvägsändpunkter föreslagna platserna.

Vid landstingets nu omförmälda framställning voro fogade af
distriktschefen, majoren E. Atterbom uppgjorda ritningar och kostnadsförslag
för samtliga de föreslagna arbetena med undantag för upprensningen
af sundet mellan Tjörns hufvud och Tjörns kalf, öfver
hvilket arbete ritning och kostnadsförslag åtföljt doktor Ljungmans
ofvan omförmälda ansökan den 28 december 1885; och hemstälde landstinget,
under åberopande af dessa undersökningshandlingar och hvad i
öfrigt i ärendet förekommit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga
åtgärder för upprensning på statens bekostnad af inomskärsfarleden
längs bohuslänska kusten mellan Marstrand och Lysekil samt mellan
Hunnebostrand och Fjellbacka till ett djup vid medelvattenstånd af
minst 3,56 meter.

Jag torde redan nu böra erinra derom, att Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län uti sitt utlåtande förenämnde
23 februari 1886 meddelat, att vid sammanträde med invånarne
i orten blifvit. utrönt, att något bidrag från kommuner eller enskilda
till det föreslagna arbetets utförande icke vore att påräkna, enär dessa
vore för litet bemedlade, samt att från ortsinvånarnes sida framhållits
att, då fisket i allmänhet och sillfisket i synnerhet vore till nytta
för hela rikets befolkning, man väl ej borde tveka att med nödigt
statsanslag bereda för fisket lämpliga kommunikationer.

Landstingets ofvanberörda framställning, som blifvit den 19 november
1890 af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnad, remitterades till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af underdånigt yttrande
deröfver.

Den 31 oktober 1891 afgaf väg- och vattenbyggnadsstyrclsen så -

174

Sjette hufvudtiteln.

dant yttrande, dervid styrelsen tillika öfverlemnade dels ett nytt kostnadsförslag
af distriktschefen majoren Atterbom och dels ett af lotsstyrelsen
den 15 oktober 1891 i ärendet afgifvet, yttrande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelade till en början, att de
åren 1888 och 1889 anbefalda åtgärderna för upprensning af Hjertöocb
Toftösunden till ett djup under medelvatten af 3,56 meter (12 fot)
kunde motses blifva snart fullbordade för en kostnad, som understege
det anvisade beloppet 52,550 kronor. (Uti en sedermera till chefen
för civildepartementet den 9 maj 1892 aflåten skrifvelse har styrelsen
meddelat, att arbetet då varit fullbordadt, och att kostnaden uppgått
till 42,280 kronor 56 öre.)

Vidare tillkännagaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att anledningen
dertill, att ett nytt kostnadsförslag ansetts erforderligt, varit
den, att vid de föregående kostnadsförslagen massorna varit väl knappt
beräknade, hvarförutom arbetsprisen bort höjas till följd af de under
tiden inträffade prisstegringarna.

Till jemförelse mellan de äldre och de nya kostnadsberäkningarna
meddelade styrelsen följande öfversigt:

A. Mellan Marstrand och Lysekil:

Kostnad enligt Kostnad enligt

äldre förslag. nytt förslag.

Sundet mellan Tjörns hufvud och Tjörns

kalf ................................ kronor 14,900: — 20,790: —

Sundet Kyrkesunds ränna..................... » 70,150: — 87,960: —

Sundet utmed Skaftölandets östra kust
mellan Oxevikshamnen och Snäcke djupet.

............................................. » 37,500: — 51,840: —

Summa kronor 122,550: — 160,590: —

B. Mellan Hunnebostrand och Fjellbacka:

Sundet mellan Flatholmen och Qvarn myre.

.................................................... kronor 5,200: — 8,240: —

Sundet mellan Hornön och fastlandet » 8,400: — 12,850: _

» » Homborgön och fastlandet
..............................................• » 10,200: — 14,720: —

Summa kronor 23,800: — 35,810: —

Det djup, som enligt planerna förutsattes skola blifva lika för

175

Sjette hufvudtiteln.

alla sunden, vore 3,56 meter (12 fot), och vore bottenbredden antagen
blifva för Tjörns Kalfsundet 8,9 meter (30 fot), för Kyrkesundsrännan
23,75 meter (80 fot) och för alla de öfriga 14,85 meter
(50 fot) samt sidodoseringarne utlagda med anlag lika med 2
gånger höjden; och förklarade sig styrelsen vid granskning af de nu
senast inlemnade förslagen icke hafva haft något att anmärka.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde derefter att, emedan
styrelsen hyst tvifvel, huruvida det skulle vara lika angeläget att fördjupa
Kyrkesundsrännan om de öfriga söder om Lysekil belägna sunden,
hvilkas uppmuddring torde böra företagas före de norr derom
varande, och huruvida ej den äfvenledes ifrågasatta upprensningen af
Albrektssunds kanal, hvartill styrelsen erhållit Eders Kongl. Majtts
nådiga befallning att vidtaga förberedande åtgärder genom upprättande
af förslag, borde föregå de nu ifrågavarande företagen, styrelsen hade
härom meddelat sig med lotsstyrelsen, som i ofvan berörda skrifvelse
den 15 oktober 1891 uttalat den åsigt, att de tre sunden söder om
Lysekil borde i första rummet utvidgas och fördjupas, och att frågan
om rätning af segelrännan i Kyrkesundet vore af allt tör stor vigt lör
den allmänna sjöfarten för att böra undanskjutas för den mindre betydande
rörande upprensning af Albrektssunds kanal.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrade vidare derom, att styrelsen,
i underdånigt utlåtande den 15 april 1886 öfver doktor Ljungmans
ofvan omförmälda framställning den 28 december 1885, anfört
att, då något bidrag från kommuner, fiskare eller dem, som med fisket
drefve affärer, icke vore att påräkna vare sig för arbetets utförande
eller för underhållet, denna fråga borde betraktas såsom en- statens
angelägenhet, till hvars ordnande och genomförande samt framtida
underhåll såväl statens medel som statens tjenstemän uteslutande komme
att användas. Då företagens vigt för det allmänna syntes vara otvifvelaktig,
hemstälde styrelsen, att till upprensning af de tre mellan Marstrand
och Lysekil varande sunden ett sammanlagdt belopp af 160,590
kronor måtte anvisas från handels- och sjöfartsfonden eller, om sagda
fonds tillgångar icke skulle medgifva den ifrågasatta utgiften, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning om anvisande af
den erforderliga summan, 160,590 kronor, samt att med fördjupningen
af sunden mellan Hunnebostrand och Fjellbacka måtte få anstå till dess
att arbetena med de först nämnda tre sunden söder om Lysekil blifvit
utförda.

Emedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda föreslagit, att
medel till de då ifrågasatta upprensningsarbetena skulle beredas från

176

Sjette hufvudtiteln.

handels- och sjöfartsfonden, inhemtades underdånigt utlåtande i ärendet
af statskontoret, som i utlåtande den 8 december 1891, efter redogörelse
för fondens dåvarande ställning, hufvudsakligen anförde att,
ehuru fonden lemnade tillgång till anvisande af de erforderliga medlen,
statskontoret likväl, med, hänsyn dertill att fonden under de närmaste
åren otvifvelaktigt måste tagas i anspråk för åtskilliga andra
för dess uppgift lika angelägna ändamål som det föreslagna, ansåge
sig icke kunna åtminstone i någon vidsträcktare mån tillstyrka bifall
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag i denna del.

Statskontoret fäste ock uppmärksamheten derå att, då någon möjlighet
icke förefunnes att för utförande af ifrågavarande upprensningsarbeten
erhålla bidrag af kommuner eller enskilde, det extra anslaget
under sjette hufvudtiteln till understödjande af brobyggnader och mindre
hamnbyggnader samt upprensning af åar och farleder icke kunde
för ändamålet anlitas, enär för erhållande af understöd från detta anslag
fordrades, att eu tredjedel af den för ett företag erforderliga
summan af vederbörande inom orten tillskötes. Af dessa anledningar
hemstälde statskontoret om aflåtande af proposition till Riksdagen angående
beviljandet af det erforderliga anslaget.

Hur vigtig än frågan om dessa farleders upprensande var, fick
densamma likväl under de närmaste åren efter 1891 stå tillbaka för
ändå vigtigare anslagskraf för andra ändamål, så att någon proposition
till Riksdagen icke afläts. Frågan kunde emellertid icke förfalla och
bief rätt snart åter till en viss del upptagen, i det att lotsstyrelsen
uti underdånig skrifvelse den 31 december 1895, med tillkännagifvande
att, enligt hvad lotskaptenen i Göteborg meddelat, i den för inomskärsfarten
synnerligen vigtiga Kyrkesundsrännan så betydlig uppslamning
och uppgrundning egt rum, att på flera ställen och i synnerhet
vid Engvik mötande större ångare icke utan stora svårigheter och
risk kunde passera hvarandra, och att åtgärder förty vore behöfliga
för farledens underhållande, hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
anbefalla företagande af vederbörlig undersökning och upprättande af
erforderliga förslag till farledens försättande i trafikabelt skick; och
förmälde sig lotsstyrelsen dervid tillika anse, att det minsta vattendjup,
som borde förekomma i förevarande farled, vore 3,6 meter eller enahanda
djup, som i de närliggande, på statens bekostnad upprensade
farlederna genom Toftö- och Hjertösunden.

Till följd af härå erhållen nådig remiss afgaf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 7 oktober 1896 underdånigt utlåtande i ämnet
och öfverlemnade dervid infordrade yttranden från handels- och sjö -

177

Sjette hufvudtiteln.

fartsnämnden i Göteborg, t. f. distriktschefen C. H. Öhnell samt Marstrands
nya ångfartygsaktiebolag med flere, af hvilka yttranden framginge,
bland annat, att samtliga i ärendet hörde framhållit behofvet af
ifrågavarande upprensning.

För egen del anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, under
erinran om hvad förut i frågan förekommit, att af handlingarna i ärendet
framginge, dels att under de sista tio åren sådana uppgrundningar egt
rum i Kyrkesundsrännan, att 1883—1887 årens undersökningar ej längre
utgjorde tillförlitligt material för kostnadsberäkningen, dels ock att utredas
borde, huruvida ej i sjöfartens intresse kunde vara lämpligt att
upprensa leden till väsentligt större djup än förut ifrågasatts; och
hemstälde förty styrelsen om anvisande af medel för ny undersökning
af Kyrkesundsrännan och upprättande af förslag till densammas upprensning.

Vid ärendets föredragning den 31 oktober 1896 fann Eders Kongl.
Maj:t godt att för upprättande af plan till upprensning af farled genom
den så kallade Kyrkesundsrännan alternativt med 3,6, 4,5 och 5,5 meters
djup under medelvattenstånd anvisa ett statsbidrag af 1,200 kronor
att utgå från anslaget till undersökning af mindre hamnar och farleder
m. m.

Med gemensam underdånig skrifvelse den 14 december 1897 hafva
nu väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lotsstyrelsen öfverlemnat betänkande
och kostnadsförslag med ritningar af t. f. distriktschefen

C. H. öhnell rörande upprensning af Kyrkesundsrännan, enligt hvilket
förslag en farled i detta sund skulle kosta

med 3,6 meters djup, 25 meters bottenbredd............ kronor 82,000: —

» 4,5 » » 30 » » » 160,000: —

j> 5,5 » » 36 » » » 288,000: —

Styrelserna återkalla i sin skrifvelse i minnet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
år 1891 föreslagit upprensning af de tre omförmälda
sunden mellan Marstrand och Lysekil och hemstält att med utförandet
af upprensningen af de tre nordligare sunden mellan Hunnebostrand
och Fjellbacka skulle få anstå, till dess arbetet å de tre sydligare sunden
fullbordats. Emellertid hade, anföra styrelserna vidare, sedan denna
tid behofvet af samtliga sundens upprensning allt mer ökats, hvarföre
embetsverken ansett sig nu icke böra uttala sig om endast Kyrkesundsrännan
utan derjemte ånyo erinra om de öfriga.

Hvad då först vidkomme det af öhnell nu upprättade förslaget,
hade embetsverken ej annat att i tekniskt hänseende erinra, än att farBih.
till lliksd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 1 Uäft. 23

178

Sjette hufvudtiteln.

ledssektionen i berg borde utsprängas så, att bergssidan bildade ett
plan från botten ända upp öfver vattenytan. Derjemte hade vid kostnadsberäkningen
erinrats, att deri ej inbegripits kontrollkostnader och
omkostnader för arbetets eventuel utbjudande å entreprenad — något
som deremot iakttagits i de kostnadsberäkningar, som förefunnes i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande af den 31 oktober
1891. Med antagande af 3.56 meters djup under vanligt vattenstånd
och 23.75 meters bottenbredd hade kostnaden för Kyrkesundsrännan då
beräknats till 87,960 kronor, hvaremot rensning i samma sund till 3.6
meters djup och 25 meters bottenbredd nu ansåges böra beräknas till
endast 86,000 kronor, beroende denna minskning derå, att Öhnell lyckats
lägga farleden något fördelaktigare, än i föregående förslag skett.

Emellertid vore sagda djup, hvilket vid lågvatten nedginge ända
till 2.9 meter, visserligen tillräckligt för den egentliga skärgårdstrafiken,
men deremot icke för de mera djupgående ångare, som börjat användas
efter kusten och för hvilka specielt möjligheten att kunna äfven vid
lågvatten passera Kyrkesundsrännan skulle vara af obestridlig nytta;
och enahanda torde äfven förhållandet vara beträffande de fartyg, som
förmedlade afsättningen å aflägsna orter af den vid skärgårdens hufvudorter
sammanförda fiskefångsten. Det vore naturligtvis vanskligt att
förutsäga, huruvida sjöfarten å bohuslänska kusten skulle under närmaste
framtid utveckla sig derhän, att det större djupet mer och mer toges
i anspråk, men embetsverken ansåge det icke lämpligt att nu genom
upprensning till endast 3.6 meters djup hindra Kyrkesundsledens tillgodogörande
för den kraftigare sjöfartsmaterielen och förordade derför
denna leds upprensning till 5.5 meters djup under vanligt vattenstånd,
eller 4.8 meter under lågvatten, och med 36 meters bottenbredd, hvarvid
kostnaden borde beräknas till 296,000 kronor.

För rensningarna i de öfriga, hittills undersökta sunden, för
hvilka annat hittills ej påyrkats, kunde man deremot, åtminstone tills
vidare, nöja sig med 3.56 meters djup; och då ej heller i öfrigt skulle
förekomma ändring i afseende å dessa af det, som anförts i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens meranäinnda utlåtande af den 31 oktober
1891, komme arbetena sålunda att omfatta följande sund, nemligen
mellan:

Sjette hufvudtiteln

Tjörns hufvud och Tjörns kalf.......

Herön med Koöarne och Tjörn (Kyrkesunds rännan)

.................................................

Skaftön och Orust från Oxevikshamnen till

Snäckedjupet....................:........................

Flatholmen och Qvarnmyre .......................

Hornön och fastlandet...................................

Homborgön och fastlandet...........................

u		179
djup under	botten-	kostnad
vanligt vattenstånd	bredd
m.	m.	kronor.
3.56	8.9	20,790
5.5	36.0	296,000
3.56	14.85	51,840
3.56	14.85	8,240
3.56	14.85	12,850
3.56	14.85	14,720

eller tillsammans kronor 404,440.

Farledernas utprickning och belysning vore ej inräknad i denna
kostnad, enär frågan derom icke ansetts böra i detta sammanhang
behandlas.

Arbetena torde efter embetsverkens åsigt lämpligen kunna fördelas
på fyra år; och torde för deras utförande böra användas entreprenad
under väg- och vattenbyggnadsstyrclsens kontroll, på sätt under en
följd af år i liknande fall egt rum, men ansåges icke heller denna fråga
behöfva i ärendets nuvarande läge afgöras.

Embetsverk en hemställa således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af
1898 års Riksdag äska ett anslag af 404,440 kronor för upprensning
af förenämnda sund, samt att deraf omkring fjerdedelen eller 100,000
kronor måtte anvisas att utgå under år 1899.

Slutligen har jag att omförmäla två framställningar, som inkommit
under den tid, då ärendet om ny undersökning af Kyrkesundsrännan
varit under handläggning.

Representanterna vid 1896 års riksdag för Norrvikens domsaga,
för Lane och Stångenäs härad samt för Tunge, Sotenäs och Sörbygdens
härad hafva sålunda den 13 maj 1896 till Eders Kongl. Maj:t
ingifvit en till en bland dem stäld skrift, undertecknad af ett hundratal
fiskare och andra personer vid och i Hamburgssund i Q ville härad,
i hvilken skrift anhållits om åtgärder för upprensning af sunden mellan
Homborgön och fastlandet samt mellan Hornön och fastlandet. I
sist omförmälda skrift anföres hufvudsakligen att, om dessa förslag
blefve en verklighet, skulle icke blott de omkring 600 personer, som
bodde på och i närheten af dessa farleders stränder, hafva stort gagn
deraf, utan jemväl en stor del andra, vid kusten boende, deraf draga
stor nytta.

180

Sjette hufvudtiteln.

De grund, hvarom fråga vore, gjorde farleden många gånger nästan
omöjlig att befara äfven med vanliga sillgarnsbåtar. Hvad farleden
mellan Hornön och fastlandet anginge, så vore denna nästan alltid otillgänglig
äfven för mindre farkoster än sådana, som numera allmänt
begagnades vid sillfiske.

Såväl mellan Homborgön och fastlandet som mellan Hornön och
fastlandet hade någon upprensning blifvit gjord, bekostad af befolkningen
sjelf. För omkring sex år sedan hade af fiskare, sjömän och
andra personer boende vid och i närheten af sundet mellan Homborgön
och fastlandet omkring 2,000 kronor tecknats för upprensningen af
denna farled. Men i betraktande af den ringa nytta, som kunde göras
med 2,000 kronor i ett företag, hvars kostnadsförslag slutade på 10,200
kronor, och då befolkningens tillgångar ej medgåfvo vidare dryga utgifter,
stannade företaget vid tanken.

Den olägenhet, som skärgårdsbefolkningen hade af denna farleds
grunda beskaffenhet, vore i många afseenden stor. Under sillfisketiden
hände ofta för de personer, hvilka måste använda denna farled, att
det åtginge betydligt längre tid för att komma till fångstplatserna
än hvad förhållandet kunnat vara, om farleden varit upprensad till det
djup, som i kostnadsförslaget vore angifvet. Men befolkningen gjorde
icke blott förlust af tid utan ofta ock af fångst och redskap. Omkring
50 större och mindre jakter hade hemortsrätt i Hamburgssund. Skeppare
måste nu vid mångfaldiga tillfällen fara en vida längre och besvärligare
väg än som varit nödvändigt, om sunden varit upprensade; och äfven
i detta afseende orsakades ofta förlust och besvärligheter.

Den andra framställningen afläts den 5 oktober 1896 af Orusts
och Tjörns fiskeriförening, som i hufvudsak anförde att, då farlederna
mellan Marstrand och Lysekil samt mellan Hunnebostrand och Fjellbacka
egde synnerlig betydelse för bohuslänska skärgården och särskild!
för sillfisket, då deras förbättrande i ordning söderifrån skulle
medföra mycket stort gagn för skärgårdstrafiken, då anspråken på,
att andra farledsarbeten skulle skjutas före dem vid utförandet, eller
att djupet och bredden skulle göras större, än föreslagits, icke vore
med hänsyn till den vanliga, för fisket betydelsefulla inomskärstrafiken
berättigade, samt då särskild! den söder om Lysekil belägna delen
af skärgården utmed dessa farleder icke komme att få någon fördel af
den ifrågasatta jernvägen längs Bohusläns fastland, fiskeriföreningen
hemstälde, det Eders Kongl. Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga
nödiga åtgärder för farledsarbetenas utförande.

181

Sjette hnfvudtiteln.

Hva4 sålunda i detta ärende förekorrpnit måste efter mitt förnyande
anses innefatta fullgiltiga bevis derför, att upprensning af
ifrågavarande se* sund, deraf tre i inomskärsfarleden mellan Marstrand
och Lysekil och tre i farleden mellan Hunnebostrand och Fjellbacka,
är af så stor betydelse för den allmänna samfärdseln och
särskildt för det bohuslänska fisket, att densammas verkställande icke
längre bör uppskjutas.

Jag finner det vara välbetänkt att redan nu upprensa den så kallade
Kyrkesundsrännan till 5.5 meters djup under vanligt vattenstånd,
på det att äfven den på något längre håll gående trafiken må erhålla
nytta af företaget, vare sig fråga är om regelbunden kustfart eller trafiken
afser transporterande till afsättningsorten af hopsamlad fiskefångst,
men att deremot icke för närvarande upprensa de öfriga fem sunden
till större djup än 3.56 meter, då i afseende å dessa det hufvudsakliga
intresset är att bereda en gen och lätt trafikabel väg för fiskefartyg af
bruklig storlek och andra dermed jemförliga fartyg.

Det har i de gjorda uttalandena i denna sak endast rådt en mening
derom, att det är omöjligt för ortens kommuner och invånare att lemna
något bidrag till utförande af ifrågavarande företag; och det synes icke
ens kunna vara möjligt att inom orten få till stånd någon betryggande
garanti för farledernas blifvande underhåll. Men jag finner de anförda
skälen för företagets allmännyttighet vara så kraftiga, att jag icke
tvekar att förorda, att anslag för ifrågavarande ändamål måtte af Riksdagen
äskas, utan att något förbehåll om bidrag från enskildt håll ifrågasättes;
och då jag icke har något annat att erinra vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samt lotsstyrelsens gemensamma förslag i ärendet
af den 14 december 1897 eller mot de afgifna betänkandena och kostnadsförslagen,
i den mån de af styrelserna åberopats, än att det, med
hänsyn till arbetets behöflighet och jemförelsevis ringa omfattning,
synes mig lämpligare att detsamma fullbordas på tre år i stället för
fyra, tillstyrker jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, till bestridande af kostnaderna för upprensning å uppgifna platser
af inomskärs farled mellan Marstrand och Lysekil samt mellan Hunnebostrand
och Fjellbacka, bevilja ett anslag af 404,440 kronor och deraf på
extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 150,000 kronor.

Hvad föredragande departementschefen i ofvan
berörda hänseenden tillstyrkt och hemstält behagade
Hans Maj:t Konungen, enligt Statsrådets öfrige ledarn
till Riksd. P)-ot. 1838. 1 Sami. 1 Afd. 1 Raft. 24

182

Sjette hufvudtiteln.

möters tillstyrkande, i nåder bifalla samt förordnade
tillika, enligt Statsrådets hemställan, att utdrag af detta
protokoll skulle till finansdepartementet öfverlemnas
till ledning vid författande af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

'' i t

: ‘m;''i ‘ >.»• ti;

i H

4}- f

CLD).».jJH'',-.*. !li
•* \t» , V -v

n:>o At.nSvO
(•*''81 t - *röl hrfn frjx<

» '' yr»/

!ih:’ireji ■ hrv k" norr uohöooaflrfol rtoikiod

ii C- *_''•«; * .:mguirjio2 hjis.bi c. !l

'' --—;— -m--

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.

«

.ntatiiih;;7i?#I t<bärträ

ö s j a i: tf

’351j

Sjunde hufvudtiteln.

• • ;ÖOi.tl; , '' .....

•.ö, ; . , ......... i (• ,

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari
1898.

: r.. , ■■dC: • • ■[ ■ ; •! tf. .p:"- ) ''

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Sedan de till andra, tredje, fjerde, femte och sjette hufvudtitlarne hörande
frågor blifvit af vederbörande departementschefer föredragna, anhöll departementschefen,
statsrådet grefve Wachtmeister att få anmäla de frågor, som tillhörde
regleringen af sjunde hufvudtiteln, samt anförde dervid beträffande anslagstitlarne:

Iföl. till Riksd. Vrot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 1

Sjunde hnfvndtiteln.

Ordinarie anslag.

Postverket.

U-J

Postverket.

De för innevarande år af Eders Kong! Maj:t faststälda aflöniugsstater
för postverket upptaga följande slutsummor:

aflöningsstaten..............................

öfvergångsstaten...........................

pensionsstaten................................

omkostnadsstaten ..........................

oförutsedda utgifter........................

afkortningar och restitutioner m.

................... kronor 3,330,300: —

.............. „ 2,400: —

................... „ 75,375: —

................... „ 4,875,500: —

.................... „ '' '' 340,000: - -

m............... ,, 64,425: —

tillsammans kronor 8,688,000: —

Generalpoststyrelsen har i underdånig skrifvelse den 27 sistlidne november
afgifvit förslag till stater för postverket för år 1899. Hvad först angår

Aflåning sstaten,

anför generalpoststyrelsen till en början, hurusom oaktadt den decentralisatkm
inom postverkets förvaltning, som år 1893 åstadkommits genom inrättande af
distriktsförvaltningar eller postinspektioner, dervid till postinspektörerne öfverlemnats
att sjelfständigt afgöra vissa ärenden, hvilka förut fordrat styrelsens
beslut, det likväl icke kunnat undvikas, att poströrelsens stadiga tillväxt samt
den allt lifligare och allt mera utvecklade postförbindelsen med utlandet ökat
arbetet hos styrelsen och framkallat nya spörsmål samt behof af frågornas
mångsidigare och snabbare behandling. I följd häraf hade byråchefernas göromål
blifvit alltför betungande och med nödvändighet påkallat ökadt antal ledamöter
hos styrelsen.

Efter hvad generalpoststyrelsen meddelar, hade år 1892 — oberäknadt
de från vederbörande postanstalter å bestämda tider insända redogörelser af
olika slag samt en mängd reqvisitioner med mera dylikt — antalet till styrelsen
inkomna och i dess diarium införda mål utgjort 14,596, hvarjemte 900 mål
blifvit såsom oafgjorda från föregående år balanserade. Af dessa mål blefvo
14,510 under året slutbehandlade och 986 till följande året öfverförda. År
1893, då de nya postinspektionerna trädde i verksamhet, sjönk antalet af de

3

Sjunde hufvudtiteln.

till styrelsens diarium inkomna ärenden till 13,446, af hvilka, jemte de från
år 1892 balanserade 986 mål,o 13,436 blefvo under året afgjorda och 996
balanserades till följande året. År 1894 infördes i styrelsens diarium 13,019
nya mål och afgjordes 12,801 mål. År 1895 hade styrelsen att handlägga
12,900 inkomna nya ärenden och 1,214 från föregående år balanserade.
Vid årets slut återstodo såsom oafgjorda 946 mål, till hvilka år 1896
konnno 13,088 nya ärenden. Af dessa sammanlagda 14,034 mål afgjordes
13,013 under året och balanserades 1,021 till år 1897. Eu jemförelse mellan
antalet diarieförda mål åren 1895, 1896 och 1897 visade tillika en fortfarande
ökning, enär berörda antal uppgått för 1 januari—19 november: år 1895 till
10,977, år 1896 till 11,233 och år 1897 till 11,824.

Af hvad sålunda meddelats anser generalpoststyrelsen framgå, att postinspektionsinrättningen
icke kunnat varaktigt från styrelsen afleda ökadt arbete.
Detta hade för öfrigt icke heller varit postinspektionernas väsentligaste uppgift.
Dem ålåge i första rummet att öfvervaka postbefordringen och göromålen å
postanstalterna, tillse att anordningarna vid postanstalterna till allmänhetens
betjenande vore eller blefve med hänsyn till trafikens omfattning tillfredsställande,
utöfva förmanskap öfver distriktens postpersonal, inspektera och inventera postkontoren,
inspektera de å jernvägarne framgående postkupéexpeditioner och
postiljonskupéer, hos generalpoststyrelsen föreslå inrättande, indragning eller
förändring af postanstalter och postgångar m. in. Styrelsen framhåller, att
dessa ärenden, som vore af stor vigt för postverkets rätta skötsel och tidsenliga
utveckling, med en samvetsgrann handläggning varit af beskaffenhet
att snarare framkalla nya ärenden till styrelsens handläggning än att minska
antalet eljest befintliga.

Till upplysning om den tillväxt poströrelseu erhållit under de år, som
förflutit sedan de nya postinspektionerna börjat sin verksamhet, åberopar
generalpoststyrelsen följande siffror:

		År 1896. i
	År 1893.
	8t.	st.
Antalet postförsändelser utgjorde.................	348,772,326	182,923,354
deraf voro värdeförsändelser.........................	6,726,743	8,453,444
Antalet postförda nymil å jernväg utgjorde	1,593,506	1.752,069
Antalet poststationer uppgick till ..............	2,003	2,162
Värdet af afgångna assurerade försändelser, inlösta postförskott och inbetalda postanvisningar	Kronor.	Kronor.
utgjorde..............................................................	947,674,299	1,075,975,405
Postverkets inkomster utgjorde ................	7,945,605	9,035,371

4

Sjunde hufvudtiteln.

Generalpoststyrelsen erinrar vidare, att år 1893 tillkommit i Sveriges
internationela postutvexling en rörelsegren, som dittills funnits allenast i förhållande
till Frankrike, nemligen inkassering genom vederbörande postverk åt
qvittenser, fakturor, löpande skuldförbindelser, vexlar m. m., samt att under
tidsperioden 1893—1895 tillkommit eller trädt i tillämpning, bland annat,
internationelt aftal angående abonnement, genom postverkens förmedling,
å tidningar och andra periodiska skrifter,

utvexling af paket med angifvet värde dels med Storbritannien och
Irland, dels ock, genom storbritanniska postverkets förmedling, med åtskilliga
britiska kolonier och besittningar,

aftal om utvexling sjövägen mellan Sverige och Belgien af paket om
högst 50 kilograms vigt, samt

postkonvention mellan Sverige och Ryssland med särskilt tilläggsreglemente
rörande postförbindelsen mellan Sverige och Finland.

På grund af sistnämnda reglemente hade i postförbindelsen med Finland,
jemte det att utvexlingen af abonnement å tidningar och andra periodiska
skrifter utvecklats, äfven införts utvexling af vanliga och telegram-postanvisningar,
af s. k. postpaket (colis postaux) intill en maximivigt af 3 kilogram
samt af postförskottsförsäudelser; hvarförutom svenska postförvaltningen åtagit
sig att, mot särskilt kommissionsarfvode, förmedla utvexlingen af vanliga
postanvisningar mellan, å ena sidan, Finland och, å andra sidan, de länder
och orter, med hvilka Sverige omedelbart eller medelbart utvexlade postanvisningar.
Beträffande den af svenska postförvaltningen förmedlade utvexlingen
af postanvisningar mellan Finland och andra länder — hvaraf vederbörande
länder kunnat begagna sig från början af november 1895 —meddelar generalpoststyrelsen,
hurusom under det första kalenderår, rörelsen varit i gång eller
år 1896, utvexlats i riktningen från Finland 1,247 postanvisningar till sammanlagdt
belopp af 34,506 kronor och i riktningen till Finland 1,849 postanvisningar
med värde af tillhopa 139,424 kronor.

Från 1896 års början hade, hvad Sverige anginge, maximivigten för
internationela postpaket höjts från 3 till 5 kilogram, hvarjemte från samma
tidpunkt Sverige tagit del i befordringen af internationela postpaket, som vore
skrymmande. Från början af år 1897 hade den direkta utvexlingen, öfver
Göteborg, af paketpostförsändelser mellan Sverige och Storbritannien vidare
utvecklats derigenom, att maximivigten för paket af ifrågavarande slag höjts,
vid försändning i riktningen från Sverige, från 3 till 5 kilogram och, vid försändning
i riktning från Storbritannien, från 7 till 11 engelska skålpund.

Generalpoststyrelsen anser det vara uppenbart, att, om än det ålåge
vederbörande postanstalter att handhafva den postala förbindelsen med utlandet,
idensamma likväl icke kunnat utvecklas utan att jemväl framkalla ökade göro -

Sjunde hufvudtiteln. 0

mål hos styrelsen och nya spörsmål, som kraft och fortfarande kräfde styrelsens
afgörande. Helt naturligt hade behofvet af ökade arbetskrafter framträdt
först å revisionsbyrån, hvars arbetsområde minst berörts af decentralisationen
och till hvilken det hörde att handlägga en mångfald frågor rörande den
internationela postsamfärdseln.

Sedan vid särskilda tillfällen Eders Kongl. Magt, på underdåniga framställningar
af generalpoststyrelsen, för kortare tider bemyndigat styrelsen att förordna
adjungerad ledamot att biträda med revisionsbyråmålens handläggning,
och adjunktion^'' för kortare tider förekommit jemväl a kansli- och kameralbyråerna,
hade generalpoststyrelsen funnit sig nödsakad att göra underdånig
framställning om anställande hos styrelsen för hela aret 1896 af en särskild
adjungerad ledamot, hufvudsakligen till hjelp för revisionsbyråns chef, men
äfven till beredande af någon lättnad i embetsgöromålen för cheferna för styrelsens
kansli- och kameralbyråer. Generalpoststyrelsen hade dervid anmält, att, i
händelse af nådigt bifall till berörda framställning, styrelsen tänkt sig, att till
handläggning af den adjungerade ledamoten skulle öfverlemnas följande grupper
af ärenden, nemligen från revisionsbyrån anmärknings-, afkortning^- och restitutionsmål,
ärenden rörande postverkets tidmngstaxor och beträffande vilkoren för
tidningsbilagors postbefordran samt poststatistiska ärenden och utarbetandet af
postverkets årsberättelse; från kanslibyrån ärenden rörande förseelser vid postförsändelsers
aflemnande till postbefordran (korsbandsmissbruk m. in.) och frågor
om ersättning för bortkomna eller skadade värdeförsändelser; samt från kameralbyrån
frågor om redogörares uppbördssäkerhet, uppgörande af liqvider med
utländska postverk, frågor rörande den i § 46 mom. 2 i instruktionen för
generalpoststyrelsen omförmälda särskilda understödskassa äfvensom afskrifningsoch
balansmål; hvarjemte den adjungerade ledamoten skulle utöfva närmaste
chefskapet för den egentliga revisionspersonalen å revisionsbyrån och de öfrige
tjensteman hos styrelsen, som, enligt styrelsens bepröfvande, blefve mera uteslutande
använda till biträde vid handläggningen af de den adjungerade ledamoten
särskildt åliggande göromål. Generalpoststyrelsens nu omförmälda framställning
blef af Eders Kongl. Maj:t den 20 december 1895 bifallen; och hade med
anledning häraf bildats eu särskild tillfällig afdelning af styrelsen, tills vidare
benämnd revisionsbyrån IT. Vid denna byra hade anstalts en af kansli)}iåns
notarier, samtlige revisorer med hos dem anstå Me amanuenser och biträden
samt två amanuenser för expeditionsgöromål. Derjemte hade generalpoststyrelsen
förordnat, att deri å statistiska kontoret tjenstgörande personal skulle, i mån af
behof, biträda den nya byrån med vissa ärendens handläggning samt att de
å styrelsens öfriga byråer anstälda biträden för renskrifning tills vidare skulle
fullgöra dylika arbeten äfven för den nya byrån.

På förnyad underdånig framställning, deri generalpoststyrelsen framhöll,

6 Sjunde hnfvudtiteln.

att de förhållanden, som föranledt den nya provisoriska afdelningens anordnande,
vore oförändrade, medgaf Eders Kong]. Maj:t den 27 november 1896, att
jemväl under år 1897 Unge hos styrelsen anställas en adjungerad ledamot för
handläggning, i enlighet med föreskrifterna i den för styrelsen gällande instruktion,
af de ärenden, som, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de under år
1896 tilllämpade grunder, blefve till honom öfverlemnade.

För bibehållandet af den provisoriskt bildade byrån hade generalpoststyrelsen
hos Eders Kongl. Maj:t gjort framställning om förordnande af eu
adjungerad ledamot hos styrelsen äfven för innevarande år.

Då verkligt stadigvarande behof af denna nya byrå förefunnes, i det att den
påkallats icke af tillfälliga förhållanden, utan af poströrelsens stadiga tillväxt
och ej minst af den betydande utvecklingen af postförbindelsen med utlandet,
hvilket allt med nödvändighet kräft ökade arbetskrafter hos generalpoststyrelsen,
hade styrelsen ansett det icke längre böra anstå med underdånig framställning
om den nya byråns öfverförande till ordinarie stat. I följd häraf hemställer
generalpoststyrelsen om uppförande å postverkets stat af aflöning till en femte
byråchef och anordnande genom utbrytning från andra byråer af en femte byrå,
dit af den ordinarie personalen i statsförslaget öfverförts från kanslibyrån en
notarie samt från den förutvarande revisionsbyrån sex revisorer; varande i statsförslaget
den föreslagna njra byrån upptagen under benämning revisionsbyrån
och den förutvarande revisionsbyrån under benämning utrikes- och författningsbyrån.

Under förutsättning af bifall till den nu gjorda framställningen om
den nya byråns upptagande å ordinarie stat, anhåller generalpoststyrelsen om
bemyndigande att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med förslag till deraf
påkallade ändringar i den för styrelsen gällande instruktion och att i sammanhang
dermed föreslå de ytterligare ändringar i berörda instruktion, som för
ärendenas snabbare behandling eller i andra afseenden kunde finnas tidsenliga
och lämpliga.

Med erinran att Eders Kongl. Maj:t den 10 sistlidne december bifallit
generalpoststyrelsens ofvanberörda framställning om anställande äfven under
innevarande år af eu adjungerad ledamot hos styrelsen, ber jag att få framhålla,
att ingen som helst anledning finnes att förvänta någon förändring i
de förhållanden, som gjort inrättandet — hittills blott provisionelt — af en
femte byrå hos generalpoststyrelsen nödvändigt. De af generalpoststyrelsen
anförda siffror tala ett helt annat språk: de bära vittne om en progression i
den postala utvecklingen, som synes förebåda allt utom eu tillbakagång i postförbindelsernas
liflighet. Särskildt bör uppmärksammas, att behofvet af den
nya byrån ej minst härrört af den ökade arbetsbörda, som för generalpoststyrelsen
uppkommit i följd af dess uppgift att företräda Sverige i verldspost -

7

Sjunde hufvudtiteln.

föreningen. Denna betydelsefulla skapelse af vår tids sträfvan att främja den
internationela samfärdseln bar framkallat ett omfattande systern af interuationel
postal lagstiftning, hvars tillämpning och vidare utveckling utgör den icke
minst betydande uppgiften för de särskilda ländernas postverk, en uppgift,
som i äldre tider för dem var så godt som främmande. Jag kan derföre
icke annat än på det lifligaste biträda generalpoststyrelsens framställning om
inrättande af en ny byråchefsbefattning hos styrelsen.

Generalpoststyrelsen erinrar vidare, hurusom, i samband med inrättande
af distrikts förvaltningar inom postverket, anslaget till vikariatser sättning
samt arfvoden åt extra biträden m. m. hos styrelsen blifvit i postverkets,
stater för år 1893 nedsatt med 10,000 kronor till förslagsvis 55,000 kronor
och allt sedan dess bibehållits oförändradt vid sistnämnda belopp. Af samma
anledning, som ofvan nämnts beträffande det otillräckliga antalet ledamöter,
hade ökade arbetskrafter erfordrats äfven i tjenstemannabiträdesklassen hos
styrelsen, och det ifrågavarande anslagets förslagssumma hade derföre kommit
att alltmera öfverskridas. Utgifterna å anslaget hade sålunda i runda tal
uppgått år 1894 till 56,800 kronor, år 1895 till 60,300 kronor och år 1896
till 64,000 kronor. Af generalpoststyrelsen har härvid särskild! framhållits,
att vidlyftiga arbeten å postverkets in- och utländska tidningstaxor och dess
taxor angående paket af olika slag till utlandet äfvensom de i samband med
poströrelsens och postuppbördens stegring ständigt växande revisionsgöromålen
gång efter annan fordrat tillfällig eller stadigvarande arbetsförstärkning, hvilken
icke kunnat erhållas utan ökade utgifter å ofvannämnda, jemväl till aflönande
af extra biträden hos styrelsen afsedda anslag.

Med afseende å hvad sålunda anförts har generalpoststyrelsen ansett
detta anslag böra höjas och för år 1899 icke sättas lägre än till förslagsvis

65,000 kronor, hvilket sålunda innefattar eu ökning af 10,000 kronor.

Härvid har jag icke något att erinra.

1 fråga om de hos generalpoststyrelsen anstälde vaktmästare meddelar
styrelsen, att, derest en hos Eders Kongl. Maj:t väckt fråga om löneförbättring
för vaktmästarne vid embetsverken i Stockholm komme att föranleda
dertill, att tjenstgöringspenniugarne för styrelsens vaktmästare höjdes från 300
till 400 kronor, häraf föranleddes eu ökning af utgifterna å anslaget med
700 kronor, hvilken ökning äfven af styrelsen iakttagits vid statens uppgörande.

I afseende härå erinrar jag, att Eders Kongl. Maj:t den 17 sistlidne
december väl beslutit till Riksdagen aflåta framställning om löneförbättring
för, bland andra vaktmästare, äfven de vid generalpoststyrelsen anstälde, men
att Eders Kongl. Magt ansett denna löneförbättring böra utgå icke under
formen af ökning i beloppet af tjenstgöringspenniugarne, utan såsom ålderstillägg
att utgå efter resp. h och 10 års väl vitsordad tjenstgöring.

8

Sjunde hufvudtiteln.

Den i generalpoststyrelsens statsförslag af nyss omförmälda anledning vidtagna
höjning med 700 kronor i aflöningsstaten för styrelsen torde derföre böra förfalla;
lärande någon förhöjning i förslagsanslaget till ålderstillägg icke af nu förevarande
anledning påkallas.

Beträffande de å aflöningsstaten uppförda anslagen för distrikts för v altningarne
äfvensom för postanstalternas föreståndare och biträdande tjensteman
föreslår generalpostyrelsen ej någon ändring. Visserligen hade ett
stort antal postmästare åt 5:e och 6:e klasserna samt postexpeditörer i en
till generalpoststyrelsen stäld petition begärt, att deras ålderstillägg, hvilka
■nu utginge med 400 kronor efter fem års och med ytterligare 400 kronor
efter tio års väl vitsordad tjenstgöring, måtte från och med år 1899 höjas
till 500 kronor och ytterligare 500 kronor efter resp. fem och tio år.
Huru beaktausvärda än flera af de omständigheter vore, som i nämnda petition
åberopats, har generalpoststyrelsen likväl icke ansett sig nu böra framlägga
förslag om någon som helst ändring i aflöningen för postanstalternas tjensteman.
Såsom generalpoststyrelsen vid ett annat tillfälle i underdånighet omförmält,
hade styrelsen nemligen för afsigt att under år 1898 utarbeta och i
sammanhang med förslag till postverkets stater för år 1900 jemväl afgifva
förslag om en ändrad klassindelning af postkontoren och fixering af den till
postanstalternas tjensteman nu utgående uppbörds- och frimärkesprovision. Då
dessa för poststaten genomgripande frågors behandling vore så nära förestående,
syntes det styrelsen lämpligast att i sammanhang dermed jemväl behandla
frågan, om och i hvad mån förbättrade aflöningsvilkor skäligen borde beredas
vissa klasser af posttjenstemän. Åt enahanda anledning syntes till dess ock
böra anstå med afgifvande af förslag till omreglering af nu utgående traktamenten
för tjensteman i jernvägskupé, hvilka traktamentens belopp uppenbarligen
borde afpassas efter den aflöning å stat, som tjenstemännen komme att
åtnjuta.

Beträffande vaktbetjente vid postanstalterna har generalpoststyrelsen
ansett anledning för styrelsen icke förefinnas att nu uppskjuta frågan om
förbättring i deras aflöningsförmåner.

Generalpoststyrelsen erinrar härvid, att af den utredning, styrelsen vid
afgifvande af sitt förslag till postverkets stater för år 1897 lemnat rörande
postvaktbetjentes aflöningsförhållanden, framginge, att ordinarie vaktbetjente,
om man frånsåge några få å äldre stat ännu qvarstående vaktmästare, aflönades
med 500 kronors lön och ett ålderstillägg å 100 kronor äfvensom
traktamente samt att traktamentsbeloppet i regeln vore beroende af tjenstgöringens
art och tjenstgöringsorten, men icke af intjent tid, dock att å vissa
orter (Stockholm, Göteborg och på senare tid äfven Malmö) traktamentena
vore uppdelade i klasser med ett ungefär lika stort antal i hvarje klass, i

Sjunde hufvudtiteln. 9

följd hvaraf vaktbetjente å dessa orter uppflyttades från klass till klass i mån
af afgång. Generalpoststyrelsen hade vid ifrågavarande tillfälle framhållit,
att, sedan postvaktbetjent efter fem års oförvitlig tjenstgöring erhållit ålderstillägget
å 100 kronor, den sporre, som läge i utsigten af förbättrad ekonomisk
ställning, i allmänhet för honom saknades; och för att åt de något äldre
bringa i utsigt bättre lönevilkor efter längre tjenstetid hade generalpoststyrelsen
föreslagit, att den utvägen skulle anlitas att tilldela vaktbetjente ytterligare
ett ålderstillägg å 100 kronor, att under enahanda vilkor i öfrigt, som gälde
för det dem redan medgifna ålderstillägget, åtnjutas efter tio års ordinarie
tjenstgöring.

I den till 1896 års Riksdag aflåtna nådiga propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof upptog Eders Kongl. Maj:t. generalpoststyrelsens
nyssberörda förslag med det ytterligare vilkor, att det föreslagna
andra ålderstillägget icke finge grunda ökad pensionsrätt; men, på sätt generalpoststyrelsen
erinrar, ansåg Riksdagen, med ledning af de uppgifter, som
lemnats om vaktbetjentes ålder och tjenstetid i postverket, innan de vunne ordinarie
anställning, det vara mera angeläget att påskynda deras befordran till
ordinarie befattning, i följd hvaraf generalpoststyrelsen erhöll nådig befallning
att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med förslag till inrättande af nya ordinarie
postvaktbetjentbefattningar. Då styrelsen afgaf det sålunda infordrade förslaget,
livilket åt Eders Kongl. Maj:t framlades för 1897 års Riksdag och af Riksdagen
äfven godkändes, uttalade generalpoststyrelsen tillika, att styrelsen fortfarande
hyste den föreställningen, att de äldre postvaktbetjenterna väl skulle
hafva behöft det andra ålderstillägg, hvarom styrelsen-förut gjort framställning.
Med öfverlemnande af en till generalpoststyrelsen ingifven skrift, deri Sveriges
postvaktbetjenteförening gjort framställning om upptagande i postverkets aflöningsstat
för år 1899 af ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente, förnyar
nu generalpoststyrelsen sin hemställan om beredande åt postvaktbetjente af
ett dylikt ålderstillägg, med det af Eders Kongl. Maj:t i fråga om vilkoren
för ålderstilläggets tillgodonjutande gjorda tillägg. Det andra ålderstillägget
skulle, enligt generalpoststyrelsens förmenande, för vaktbetjenten vara en yttre
anledning att efter biista förmåga och på ett oförvitligt sätt sköta honom
anförtrodda göromål, på det att icke genom förseelser i tjensten hinder skulle
uppstå för ålderstilläggets åtnjutande. Derjemte skulle detta ålderstillägg, enär
— om man frånsåge brefbärareförmännen i Stockholm med deras siirskilda
arfvoden af 10 kronor i månaden — någon utsigt till vidare befordran för
vaktbetjent icke förefunnes, vara honom en ersättning härför och ett välbehöfligt
bidrag till lefnadskostnadernas bestridande, när under årens lopp
omkostnaderna för den vanligen ökade familjen stege. För den familjelöse
Bill. till Riksd. Rrot. 1888. 1 Sami 1 Afd. 2

10

Sjunde hufvudtiteln.

skulle ålderstillägget kanske till och med kunna bereda en sparpenning till
stundande ålderdom. Sedt från dessa synpunkter, innebure det andra ålderstillägget
för den äldre postvaktbetjenten en uppmuntran, hvaraf han under
ett sträfsamt och oförvitligt arbete i postverkets tjenst syntes hafva gjort sig
väl förtjent.

Kostnaden för detta andra ålderstillägg blefve visserligen icke ringa.
Men å andra sidan borde äfven uppmärksammas, att under de senare åren
postverkets inkomster stigit år för år med allt högre belopp och gifvit allt
större öfverskott, som kunnat till statsverkets disposition öfverlemnas, när
icke särskilda anledningar förefunnits att öka postverkets kassaförlagsfond
eller att nedlägga en del af öfverskottet i byggnadsföretag. Enligt generalpoststyrelsens
förmenande Unge man icke bortse från, att äfven vaktbetjentkåren
bidragit till detta gynnsamma resultat genom nitiskt och redbart arbete;
och om, såsom styrelsen beräknat, postverket komme att, oaktadt 410,000
kronor af årsinkomsten toges i anspåk till nybyggnader, lemna för år 1899
till statsverkets disposition ett öfverskott af 725,000 kronor, borde den nu
ifrågasatta kostnaden, hvilken styrelsen under anslaget till ålderstillägg angifvit
för år 1899 till 50,000 kronor, icke tillmätas alltför stor betydelse,
då det gälde att på en gång bereda mera än hälften af det stora antalet
ordinarie vaktbetjente en behöflig och önskvärd löneförbättring.

Generalpoststyrelsen hemställer alltså, att vid postanstalt anstäld vaktbetjent,
som, enligt nu gällande bestämmelser, efter fem års väl vitsordad
tjenstgöring kommit i åtnjutande af 100 kronors ålderstillägg till lönen, måtte
förklaras berättigad att’ uppbära ett andra ålderstillägg å 100 kronor till
lönen efter ytterligare fem år, under enahanda vilkor i öfrigt, som gällde i
afseende å första ålderstillägget; dock med iakttagande att det andra ålderstillägget
ej i något fall utginge för tiden före 1899 års början och icke
grundläde ökad pensionsrätt för innehafvaren.

Äfven jag finner lika med generalpoststyrelsen synnerligen talande skäl
föreligga för medgifvandet åt postvaktbetjente af det ifrågasatta andra ålderstillägget.
Riksdagen har visserligen så nyligen som år 1896 afslagit en af
Eders Kong!. Maj:t i ämnet gjord framställning och i stället lemnat anvisning på
eu annan utväg till förbättring af postvaktbetjentes ställning, nemligen ökande
af antalet ordinarie vaktbetjentbefattningar, i enlighet hvarmed 1897 års Riksdag
ock medgift uppförandet å ordinarie stat af 150 nya dylika befattningar.
Otvifvelaktigt har härigenom vaktbetjenternas ställning på det hela förbättrats,
men med nämnda åtgärd har icke tillgodose^ det af de äldre vaktbetjente
lifligt kända behofvet af någon förbättring i deras aflöningsförmåner. Äfven
om man icke vill tillmäta allt för stor betydelse åt den rörelse, som sedan
Hägra år tillbaka pågått inom postvaktbetjentkåren för vinnande af den ifråga -

Sjunde hufvndtiteln. 11

varande löneförbättringen, lider det intet tvifvel, att icke denna rörelse utgör
ett uttryck icke allenast för den hos hvarje sarnhällsklass naturliga önskan att
vinna eu förbättrad ställning, utan derutöfver för en djupt rotad öfvertygelse,
att den godtgörelse, som bestås den ifrågavarande klassen af statstjenare, icke
står i öfverensstämmelse med det ansvarsfulla och ofta tunga arbete, som af
dem utkräfves. Om man fäster tillbörligt afseende dervid, att den reglering
af vaktbetjentes aflöningsförmåner, som år 1885 egde rum, icke afsåg en
allmän aflöningsförhöjning, utan beredande af bättre pension samt en utjemning
af aflöningsförhållandena inom betjentklassen, är det obestridligt, att från den
tid, då postvaktbetjentes aflöningsförmåner må hafva motsvarat de på arbetsmarknaden
i allmänhet gällande arbetslöner, i dessa löner inträdt en stegring,
som kommit postvaktbetjentes aflöningsförmåner att framstå såsom relativt
försämrade i jemförelse med dem, som åtnjutas af andra arbetare. Och då
härtill kommer, att postverkets ekonomiska ställning, kännetecknad af årliga,
statsverket tillgodokommande öfverskott till ganska betydande belopp, är sådan
att ur denna synpunkt hinder icke möter för beredandet åt den lägsta, men
för det stora hela af postverkets mekanism ingalunda minst vigtiga klassen
af postfunktionärer eu önskvärd förbättring i deras ställning, tvekar jag icke
att biträda generalpoststyrelsens framställning om beredande åt dem af ett andra
ålderstillägg. 1 och för sig skulle jag visserligen icke anse obilligt, att det
andra ålderstillägget äfven finge för den, som deraf kommit i åtnjutande,
grundlägga rätt till motsvarande ökning i den honom vid alskedstagandet
tillkommande pension. Enligt nådiga brefvet den 31 maj 1889 skall emellertid
postvaktbetjents pension utgå af postmedel endast i den mån den afskedade
postbetjenten icke enligt gällande bestämmelser eger att erhålla pension från
civilstatens pensionsinrättning. Då, enligt hvad käudt är, sistnämnda pensionsiurättnings
ekonomiska ställning för närvarande är sådan, att åtgärder för dess
upphjelpande äro af oafvisligt behof påkallade, kan jag icke för närvarande
tillstyrka eu förändring i postvaktbetjentes pensionsrätt, hvarigenom pensionsinrättniugen
skulle tillföras en ganska dryg ökning i dess pensioneringsutgifter.
Bestämmelse torde derföre, på sätt ock generalpoststyrelsen hemstält, böra
meddelas derom, att det andra ålderstillägget icke skall grunda ökad pensionsrätt
för innehafvaren.

I fråga om anslaget till aflönande afl poststationsföreståndare, hvilket
för innevarande år liksom för år 1897 upptagits till förslagsvis 580,000 kronor,
har generalpoststyrelsen anfört, att i följd af ökadt antal poststationer utgifterna
å anslaget uppgått under år 1890 till i rundt tal 581,300 kronor
och under perioden 1 september 1896—31 augusti 1897, jemväl i rundt tal,
till 586,300 kronor. Redan af denna anledning och då antagas måste, att

12 Sjunde hnfvudtiteln.

antalet poststationer under åren 1898 och 1899 komme att ytterligare ökas,
erfordrades förhöjning i anslaget för sistnämnda år.

Emellertid förefunnes ännu en anledning till ökade utgifter å anslaget.
1 samråd med jernvägsstyrelsen hade nemligen generalpoststyrelsen bestämt
vissa grunder, efter Indika stationerna vid statens jernvägar skulle hänföras
till de genom nådiga brefven den 20 mars 1874 och den 29 april 1892
stadgade nio olika aflöningsklasser mellan 120 och 600 kronor med 60
kronors skilnad mellan hvarje. Efter dessa grunder hade en reglering, omfattande
en period åt tre år i sender, faststälts för arfvodena åt föreståndarne^
för de poststationer, som förvaltades af statens jemvägars stationsföreståndare,
och hade dylik arfvodesreglering numera vunnit tillämpning
jemväl för poststationer vid enskilda jernvägar. Eu ny reglering, omfattande
jemväl tre år, skulle från och med 1899 års början inträda för samtliga
jernvägspoststationsföreståndare; och enär ökad poströrelse å station medförde
.lätt till uppflyttning i högre aflöningsklass, komme denna nya reglering
att medföra förhöjning i arfvodena å många orter. Härtill komme, att i
följd af den ökade posttrafiken jemväl å de poststationer, som icke vore
belägna vid jernväg, antagas kunde, att i vissa fall föreståndarne för dessa
stationer komme att uppsäga de om poststationernas skötande ingångna kontrakt
och dervid framställa berättigad fordran att för kontraktens förnyande
erhålla förhöjning i arfvodena.

På grund af det sålunda anförda anser generalpoststyrelsen ifrågavarande
anslag böra för år 1899 sättas till minst 610,000 kronor, hvilket innebär eu
ökning af 30,000 kronor.

Förslagsanslaget till aflönande afl extra biträden vid distrikts förvaltningarna
och postanstalterna, hvilket för år 1897 upptogs till 592,000 kronor,
blef för innevarande år, med hänsyn till den besparing, som beräknats
uppstå å anslaget genom en del extra biträdens befordran till de nya postexpeditörsbefattningarna,
nedsatt till 530,000 kronor.

Utgifterna å detta anslag hafva, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar,
uppgått i runda tal år 1896 till 562,700 kronor och under perioden
1 september 1896—31 augusti 1897 till 608,000 kronor. De höga utgifterna
å anslaget under dessa perioder hade hufvudsakligen föranledts deraf, att posttrafiken
tagit ett vida större uppsving, än som kunnat beräknas vid uppgörande
af förslaget till de nya postexpeditörsbefattningarnas inrättande. Dertill
komme, att i följd af 1897 års allmänna konst- och industriutställning
i Stockholm och den deraf föranledda stora tillströmningen af resande det varit
nödvändigt att anordna extra arbetskrafter för att kunna i postala angelägenheter
på tillfredsställande sätt betjena vederbörande utställare och besökande.

En fortsatt reglering af de extra biträdenas arfvoden enligt den af Eders

13

Sjunde hufvndtiteln.

Kong!. Maj:t och Riksdagen redan gillade plan äfvensom den ökning af antalet
extra biträden, som erfordrades för att kunna sköta den ökade posttrafiken,
påkallade för år 1899 anslagets förhöjning; och ehuru antagligen utgifterna
å anslaget för sistnämnda år komme att blifva lägre än det belopp, hvartill
de under extraordinära förhållanden uppgått för perioden 1 september 1896—
31 augusti 1897, har dock generalpoststyrelsen ansett detta anslag icke böra
sättas lägre än till 575,000 kronor, hvilket innefattar en förhöjning af 45,000
kronor.

Vidkommande anslaget till ålderstillägg anmäler generalpoststyrelsen,
att med hänsyn, å ena sidan, till inträffade personalförändringar i följd af dödsfall,
afsked eller vunnen befordran och, å andra sidan, till det ytterligare antal
tjeustemän och betjente, som enligt nu gällande bestämmelser blefve berättigad!
till ålderstillägg från 1899 års början, anslaget borde för nämnda år höjas
med 5,000 kronor; och då det föreslagna ålderstillägget åt vaktbetjente, hvartill
vid 1899 års ingång omkring 500 vaktbetjente skulle blifva berättigade,
föranledde en tillökning i anslaget af 50,000 kronor, hemställer generalpoststyrelsen,
att ifrågavarande anslag måtte med sainmanlagdt 55,000 kronor
förhöjas eller från 335,000 kronor till 390,000 kronor.

Anslaget till arfvoden åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag

för en del betjente, hvilket i 1897 års stat upptogs till 70,000 kronor, blef

för innevarande år med afseende å den besparing, som beräknats uppstå å

detta anslag genom de medgifna nya ordinarie vaktbetjentbefattningarnas till sättande,

nedsatt till 55,000 kronor.

Emellertid hade, enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, antalet extra
vaktbetjente, som i slutet af oktober månad 1896 utgjort 357, redan vid samma
års slut stigit till 371; och sedermera hade intill medlet af sistlidne november
månad tillkommit icke mindre än 63 extra vaktbetjente, i följd hvaraf deras
antal vid sistnämnda tid uppgått till 434. Med eu så hastig, af poströrelsens
starka tillväxt betingad ökning i vaktbetjentpersonalens antal bär generalpoststyrelsen
ansett, att, äfven med hänsyn dertill att 150 af de extra vaktbetjenterna
kunde från innevarande års ingång öfverflyttas till ordinarie stat,
hvarigenom deras arfvoden å det anslag, om hvilket nu vore fråga, komme
att besparas, det likväl icke kunde antagas, att utgifterna å anslaget, hvilka
uppgått i runda tal år 1896 till 73,700 kronor och under perioden 1 september—31
augusti 1897 till 80,500 kronor, skulle för år 1899 kunna nedbringas
till lägre belopp än det, hvartill utgifterna redan under sist angifna
period stigit. Generalpoststyrelsen hemställer för den skull, att detta anslag
måtte upptagas till 80,000 kronor och således höjas med 25,000 kronor.

I fråga om anslaget till gratifikationer in. m. åt tjensteman och betjente
erinrar generalpoststyrelsen, hurusom, då anslaget i staten för år 1892

14

Sjunde hufvudtiteln.

höjdes, dermed afsågs att å anslaget erhålla eu tillgång af omkring 1,000
kronor för att bereda styrelseu tillfälle att genom förfarne posttjensteraäns
studieresor i utlandet inhemta praktisk kännedom om förfaringssättet vid tilllämpningen
af föreskrifter beträffande en eller flere postala rörelsegrenar äfvensom
i samband härmed gifva posttjenstemannen sjelf ett tillfälle till egen utbildning
för större användbarhet inom posttjensten. Vid utdelande af dessa
resestipendier hade för den skull, enligt hvad general poststyrelsen meddelar,
föreskrifter lemnats om hvad studierna företrädesvis borde omfatta, hvarjemte
det ålegat den utsände posttjenstemannen att vid sin återkomst afgifva till
styrelsen berättelse om hvad han i angifna afseendeu inhemtat,. Hesestipendiaterna
hade af denna anledning företrädesvis valts bland sådana posttjenstemän,
som ansetts så förfarne i svenska postförhållanden, att en pålitlig jemförelse
med utlandets kunnat af dem i angifna hänseenden verkställas. De
yngre och mindre erfarne posttjenstemännen hade således vid tillsättande af
dessa stipendier ansetts icke böra ifrågakomma. I afseende å dem skulle nemligen
kunna befaras, att deras mindre omfattande erfarenhet i svenska postförhållanden
hindrade dem att af en posta! utrikes studieresa hemta annan
verklig fördel för postverket eller för deras egen utbildning, än som läge i
ökade språkkunskaper, hvilka emellertid, enligt general poststyrelsens förmenande,
skulle kunna i erforderlig omfattning förvärfvas i hemlandet, derest lämpligt
tillfälle dertill lemnades. I följd af den lifligare postförbindelsen med utlandet
och de allt större skaror af främlingar, som besökte vårt land, blefve
ökade språkkunskaper för posttjenstemännen, synnerligen å de större orterna,
allt mera behöfliga; och en hel del af de yngre posttjenstemännen skulle säkerligen,
med den underbyggnad från skola eller genomgången postelevkurs de i
allmänhet egde, kunna jemförelsevis lätt förvärfva sig tillräckliga kunskaper i
franska, tyska eller engelska språken för att inom postala områden meddela
sig skriftligen eller vid främlingars besök å postkontor muntligen på något
eller några af dessa språk. På grund häraf har generalpoststyrelsen ansett,
att någon uppoffring borde af postmedel göras för att kunna erbjuda posttjenstemännen
dessa språkkunskapers inhemtande utan personlig penningeuppoffring;
och i afsigt att på lämpligt sätt anordna språkkurser för posttjenstemän
hemställer styrelsen, att gratifikationsanslaget måtte höjas med 2.000
kronor till 9,000 kronor.

Hvad generalpoststyrelsen i fråga om sistberörda fem anslagsrubriker föreslagit
anser jag mig böra biträda.

I anslagen under

Öfvergång sstaten

föreslår generalpoststyrelsen icke någon förändring.

Sjunde hufvudtiteln.

Beträffande

Pensionsstaten

anmäler generalpoststyrelsen,

att i följd af inträffade dödsfall från denna stat böra afföras de pensioner,
som utgått

till förre kontorsskrifvaren B. A. Andersson ...................... kronor 1,000: —

„ „ postmästaren B. A. Lindh ..................................... „ 900: —

„ „ postmästaren C. A. Lindahl ....................... „ 1,800: —

„ „ vaktbetjenten G. T. Carlsson ......... „ 300: —

„ „ vaktbetjenten A. Jonsson .......................................-. „ 200: —

„ „ vaktbetjenten A. F. Pettersson ........................... „ 300: —

„ „ postmästaren F. G. D. Cedermark.................. „ 1,200: —

eller tillhopa kronor 5,700: —

men att deremot i staten böra uppföras följande pensioner, som blifvit
beviljade, efter det generalpoststyrelsen afgifvit förslag till postverkets stater
för år 1898, nemligen:

till förre vaktbetjenten N. Eriksson .................................... kronor 600: —

„ „ vaktbetjenten J. Olsson...................

„ „ vaktbetjenten C. J. T. Frolin .......

„ „ vaktbetjenten C. A. Nilsson..........

„ „ vaktbetjenten C. G. Bergstrand ....

„ „ vaktbetjenten J. E. Nilsson ..........

„ „ vaktbetjenten J. Svensson .............

„ „ vaktbetjenten A. G. Andersson ....

„ „ vaktbetjenten C. Andersson ..........

„ „ vaktbetjenten A. Banck ................

„ 300

* 300

„ 200

„ 300

„ 300

„ 300

„ 300

„ 600

__,, 300

summa kronor 3,500

Härjemte anmäler generalpoststyrelsen poststationsföreståndaren i Östervåla
Johan Åkerlunds enka Amalia Catharina Åkerlund, född Lindgren, till
erhållande af årligt understöd under hennes återstående lifstid; och meddelar
styrelsen i anledning häraf, att postmästaren i Upsala, under hvilken poststationen
i Öster våla lyder, vitsordat, att Johan Åkerlund, som allt ifrån stationens
öppnande den 1 november 1864 till sin död den 19 februari 1896
förestått ifrågavarande poststation, skött densamma på ett i allo utmärkt sätt
med pligttrohet och intresse för postgöromålen ;o och har, enligt hvad kyrkoherden
i Östervåla O. A. Ottander intygät, Åkerlund genom o sin redbarhet
och tjenstvillighet tillvunnit sig allmän aktning och kärlek. Åkerlund, som

16

Sjunde hufvudtiteln.

tillika varit folkskolelärare och organist, åtnjöt såsom poststationsföreståödare
ett årligt arfvode, hvilket i början utgjort 200 kronor, men sedermera från
och med 1875 års början höjts till 360 kronor. Bouppteckningen efter honom
visade en behållning i boet af 13,159 kronor 17 öre.

Enligt intyg af pastorsembetet i Östervåla vore eukan Åkerlund född
den 2 mars 1832. Ett af legitimerade läkaren Carl Blombergsson den 13
mars 1896 utfärdadt betyg innehölle, att hon lede af stor nervositet, åtföljd
åt darrning i händerna, samt visade tydliga tecken till kronisk reumatism,
hvarjemte hon vore behäftad med svåra åderbråck och vore oförmögen att genom
eget arbete bidraga till sitt uppehälle.

Den 19 februari 1896 på aftonen, då Johan Åkerlund, ensam i poststationslokalen,
varit sysselsatt med ordnande af posten, deribland äfven funnits
tre för postbehandling inlemnade assurerade bref äfvensom ett antal postanvisningar,
hade han blifvit öfverfallen och ihjelslagen. Den brottslige, för hvars
gripande generalpoststyrelsen utfåst belöning, har icke kunnat uppdagas. Enligt
hvad vid hållna undersökningar blifvit utredt, hade Åkerlund samma dag,
som mordet egt rum, uppburit jemväl'' klockarelönemedel, men efter all sannolikhet
hade brottslingen åsyftat att genom mordet åtkomma de penningar, som
Åkerlund i egenskap af poststationsföreståndare innehaft.

Då det^ sålunda finge antagas, att Åkerlunds auställning i postverket
orsakat det å honom föröfvade mord, och då hans enka, ehuruväl hon, att
döma af storleken i boets behållning, icke i egentlig mening kunde anses nödlidande,
i allt fall genom mannens död kommit i sämre ekonomisk ställning,
än den hon kunde antagas hafva haft, om mannen lefvat, hemställer generalpoststyrelsen,
^ med åberopande af förut omförmälda läkarebetyg, att enkan
Åkerlund måtte beredas ett årligt understöd till belopp af 200 kronor, att
utgå från och med innevarande års början, så länge hon lefver ogift.

Då af den utaf generalpoststyrelsen lemnade redogörelse för omständigheterna
vid mordet å Åkerlund framstår såsom högst antagligt, att mordet
iöröfvats för att åtkomma värdeförsändelser, dem Åkerlund i egenskap af poststationsföreståndare
haft i sin vård, och att Åkerlund sålunda tillsatt lifvet i
postverkets tjenst, anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens berörda
hemställan.

I fråga om

Omkostnadsstaten

•

föreslår generalpoststyrelsen, att följande anslag måtte höjas, nemligen anslaget
till uppbörds- och frimärkesprovision med"25,000 kronor från 370,000
kronor till 395,000 kronor, anslaget till rese- och truktamentsersättning ar
för resor i embets- och tjensteärenden i allmänhet med 10,000 kronor från

17

Sjunde hufvudtiteln.

40.000 kronor till 50,000 kronor, anslaget till traktamenten för vaktbetjente
med 45,000 kronor från 575,000 kronor till 620,000 kronor, anslaget till
postbetjentes beklädnad och beväring med 20,000 kronor från 80,000 kronor
till 100,000 kronor, anslaget till inköp och underhåll af inventarier med

10.000 kronor från 90,000 kronor till 100,000 kronor samt anslaget till
postföring skostnad vid befordran å jernväg med 120,000 kronor från

1.680.000 kronor till 1,800,000 kronor, men att deremot anslaget till expensutgifter
måtte nedsättas med 5,000 kronor från 445,000 kronor till 440,000
kronor.

Beträffande anslaget till traktamenten för vaktbetjente, hvilket för år
1897 likasom för innevarande år upptagits till 575,000 kronor, har generalpoststyrelsen
meddelat, att utgifterna å anslaget uppgått, i runda tal, år 1895
till 568,800 kronor, under tiden 1 september 1895—31 augusti 1896 till 600,200
kronor, år 1896 till 613,400 kronor samt för tiden 1 september 1896—31
augusti 1897 till 645,600 kronor. Efter hvad generalpoststyrelsen vidare
meddelar, bar den starka stegringen i utgifterna under sistberörda tidsperiod
föranledts dels af medgifven förhöjning af minimitraktamentet för vaktbetjente
och dels af poströrelsens starka tillväxt. På grund häraf har generalpoststyrelsen
ansett ifrågavarande anslag icke kunna sättas lägre än till 620,000 kronor.

Anslaget till postbetjentes beklädnad och beväring höjdes i staten för
år 1892 från 65,000 kronor till 80,000 kronor för att på ett jemnare och
mera tillfredsställande sätt kunna ordna postvaktbetjentes beklädnadsförmåner;
och har anslaget alltjemt bibehållits vid sistnämnda belopp.

Generalpoststyrelsen meddelar, att styrelsen den 9 juli 1892 utfärdat
beklädnadsreglemente för betjente vid postverket samt att antalet ordinarie och
med dem i beklädnadsförmåner likstälde extra postbetjente, som år 1892
utgjort 994, för närvarande uppginge till 1,233. Med en sådan ökning i
antalet uniformsberättigade vaktbetjente kunde det motses, att anslaget vid
dess senast faststälda belopp komme att blifva för år 1899 otillräckligt; och
då utgifterna å anslaget redan under perioden 1 september 1896—31 augusti
1897 uppgått i rundt tal till 74,400 kronor, samt åtskilliga omständigheter
talade för behofvet af att beträffande vissa uniformspersedlar något förkorta
den af styrelsen år 1892 faststälda slitningstiden, har generalpoststyrelsen
ansett ifrågavarande anslag icke böra sättas lägre än till 100,000 kronor,
hvilket innebär en förhöjning af 20,000 kronor.

Anslaget till postföring skostnad vid befordran å jernväg höjdes i staten
för år 1895 med 200,000 kronor. Vid afgifvande af förslag till stater för
1897 hade generalpoststyrelsen uttalat, att, i följd af den år 1893 beslutade
högre ersättningsberäkningen för postbefordran å statens jernvägar och de
genom nådiga kungörelsen den 4 oktober 1895 stadgade nya beräkningsBih.
till liilcsd. Prut. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 3

18 Sjunde hufvudtiteln.

grunder för ersättningen till enskilda jernvägar för postbefordran, den tid icke
vore aflägsen, då anslaget måste ånyo höjas. Generalpoststyrelsen meddelar
nu, att utgifterna å detta anslag under perioden 1 september 1896—31 augusti
1897 i rundt tal utgjort 1,680,500 kronor. På grund häraf och då antalet
postförda mil å jernväg årligen betydligt ökades, anser generalpoststyrelsen
anslaget böra höjas med 120,000 kronor.

Anslaget till postföring skostnad vid befordran å landsväg och inom
postanstalternas områden samt till landtbrefbäring är i gällande stat upptaget
till 730,000 kronor. Utgifterna å anslaget hafva, enligt hvad generalpoststyrelsen
meddelar, uppgått i runda tal år 1895 till 667,800 kronor, år

1896 till 673,700 kronor samt under perioden 1 september 1896—31 augusti

1897 till 680,000 kronor.

Ehuru sålunda utgifterna å anslaget hållit sig icke oväsentligt under
nämnda anslags belopp, har generalpoststyrelsen likväl, för att kunna dels tillmötesgå
berättigade anspråk på utsträckning af postföring på landsväg äfvensom
af landtbrefbäring, dels ock möta stegringar i postföringslega, ansett sig
ej böra föreslå någon nedsättning i detta anslag.

Beträffande anslaget till postföring skostnad vid befordran sjöledes
mellan Sverige och Tyskland, hvilket anslag för innevarande år är upptaget
till 100,000 kronor, meddelar generalpoststyrelsen, att utgifterna å anslaget
under perioden 1 september 1896—31 augusti 1897 uppgått i rundt tal till
endast 45,400 kronor. Denna omständighet borde dock icke föranleda nedsättning
i anslagsbeloppet, enär den angifna lägre utgiftssumman härledt sig
deraf, att endast under en mindre del af nämnda utgiftsperiod den nya sjöpostförbindelsen
mellan de båda länderna varit i gång. Denna nya sjöpostförbindelse
hade nemligen tagit sin början den 1 maj 1897; och då svenska
postverket för denna postförbindelse skulle, enligt träffade aftal, årligen erlägga
dels 50,000 kronor, dels 50,000 tyska riksmark och tillika ersätta det svenska
rederiaktiebolaget Sverige—Kontinenten vissa hamn- samt fyr- och båk- in. fl.
afgifter, har generalpoststyrelsen ansett, att år 1899 anslaget komme att
tagas till fullo i anspråk.

Då de af generalpoststyrelsen föreslagna förändringarna i anslagen under
omkostnadsstaten synas mig vara af omständigheterna påkallade, anser jag mig
böra förorda desamma.

Anslaget till oförutsedda utgifter är i gällande stat upptaget till

340,000 kronor.

Generalpoststyrelsen erinrar, att någon byggnadskostnad för posthuset i
Göteborg icke vidare behöfde å anslaget upptagas, enär sista delen af berörda
kostnad eller 50,000 kronor blifvit för innevarande år anvisad.

Beträffande åter kostnaden för uppförande af nytt posthus i Stockholm

19

Sjunde hufvudtiteln.

bär i gällande stat under detta anslag första årets byggnadskostnad upptagits
med 250,000 kronor, under det att det andra årets byggnadskostnad, som
beräknats till 350,000 kronor, ansetts böra utgå under år 1899.

Då till öfriga oförutsedda utgifter under de senare åren beräknats ett
belopp af 40,000 kronor och enligt generalpoststyrelsens uppgift någon anledning
till rubbning af sistnämnda anslagsbelopp icke förelåge, samt till fortsättande
af posthusbyggnaden i Stockholm borde anvisas 350,000 kronor,
skulle således anslaget till oförutsedda utgifter för år 1899 kunnat bestämmas
till 390,000 kronor.

Emellertid föreligger en anledning till ytterligare förhöjning af ifrågavarande
anslag. Generalpoststyrelsen, som erhållit nådig befallning att afgifva underdånigt
utlåtande öfver en af stadsfullmäktige i Helsingborg i underdånig skrifvelse
af den 24 november 1897 gjord framställning angående utbyte mellan postverket
och staden Helsingborg af ett område från postverkets tomter i samma stad,
har nemligen vid statsförslagets afgifvande anfört, att styrelsen då ännu
icke vore beredd att fullständigt yttra sig rörande detaljerna i stadsfullmäktiges
ifrågavarande förslag, men likväl ansåge sig kunna uttala den åsigt, att
bytets genomförande skulle för postverket komma att medföra förmån, enär
postverket derigenom skulle erhålla både värdefullare och för fullständigare
bebyggande mera användbara tomter än de nuvarande. Då emellertid bifall
till den underdåniga framställningen ovilkorligen skulle leda till nedrifning af
de nuvarande posthusbyggnaderna på platsen och uppförande af nya, har generalpoststyrelsen
under auslagstiteln oförutsedda utgifter för år 1899 inräknat det
belopp, som under första byggnadsåret skulle erfordras för nytt posthus i
Helsingborg eller 00,000 kronor, och således upptagit anslaget i dess helhet
till 450,000 kronor, motsvarande en förhöjning i senast fastställa anslagssumma
af 110,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 23 sistlidne december har derefter generalpoststyrelsen
afgifva det infordrade utlåtandet öfver omförmälda underdåniga
framställning angående utbyte af mark mellan postverket och staden Helsingborg,
dervid styrelsen till en början anfört följande.

Den fastighet, som postverket för närvarande egde och som å en den
underdåniga framställningen bilagd, af stadsingeniören Rob. Siiden [vist den
3 mars 1897 upprättad planritning betecknades med C G I) L M N IV V
VI VI1 BO, både postverket med Eders Kong]. Maj:ts medgifvande år 1857
förvärfvat genom köp för 25,000 riksdaler banko tran postkommissarien
N. A. C. von Björnmark, som dock, i hvad fastigheten icke användts för
postverkets räkning, enligt de träffade köpevilkoren bibehållit dispositionsrätten
till densamma för den tid han innehaft postkommissarietjensten i Helsingborg.
Fastigheten, å hvilken postverket erhållit fastebref, hade då benämnts ^n:ris

20

Sjunde hufvudtiteln.

36| och 39 jemte trädgårdsbacke och derå uppförda lusthus samt en friköpt
s. k. tomtöresplats", men kallades numera n:ris 18 och 17 i qvarteret Kärnan.

De båda bredvid hvarandra liggande tomterna hade, enligt hvad generalpoststyrelsen
meddelar, en sammanlagd areal af 2,487 qv.meter. Å de vestra,
mera plana delarna, innefattande eu areal af cirka 827 qv.meter, vore omkring
en för båda tomterna gemensam gård uppförda byggnader, som inrymde
lägenheter för postkontorets i Helsingborg behof samt bostad för postmästaren
på platsen. Återstoden af tomterna utgjorde, om man frånsåge från det
vid östra tomtgränsen belägna lusthuset, ett obebygdt område, bestående
af en trädgårdsbacke, som från en stödmur, belägen cirka 3,5 meter öster
om den mot backen vettande stall- oeh vagnshusbyggnaden, höjde sig på en
längd af cirka 30 meter icke mindre än omkring 18 meter upp mot
en vid pass 6 meter bred tomtremsa af den platå, hvarå tornet Kärnan
vore beläget. Marken öster om denna tomtremsa egdes af staden Helsingborg,
som ock numera förvärfvat den norr om posttomterna belägna fastigheten.
Postverkets hela tomtkomplex gränsade i söder till en Skånes enskilda bank
tillhörig fastighet, likaledes bestående af en planerad, bebygd del nedanför
en brant backsluttning.

För att tydliggöra stigningen af postverkets tomt upp mot platsen för
tornet Kärnan hade till generalpoststyrelsen från Helsingborgs stads drätselkammare
insändts en upprättad plan- och profilkarta öfver posttomterna i fråga,
hvilken karta, jemväl upptagande den genom ifrågastälda bytet förändrade
posttomtens utseende, till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnats.

ii den bebygda delen af tomten med äldre nummer 36|, numera betecknad
med nummer 18, vore mot Stortorget uppförd en hufvudbyggnad,
bestående af ett grundmuradt hus af tegel, delvis med källare under, samt
innerväggar dels af tegel, dels af korsvirke och tegel. Denna byggnad inrymde
å nedre botten den hufvudsakligaste delen af postkontorets expeditionslokal
samt en trappa upp ett rum för postkontoret och bostadsvåning, hvilken
jemte tre vindsrum uthyrts till postmästaren på platsen. Mot gården funnes
dels en flygelbyggnad åt söder, bestående af ett halthus med bottenvåning af
tegel, innehållande ett rum och kök samt ett mindre kallrum, och öfvervåning
af korsvirke med mellanmuradt tegel, indelad till skafferi, jungfrukammare
och handkammare till postmästarebostaden, som med dessa lägenheter förbundes
medelst en passage af trävirke, dels och eu byggnad af sten åt öster
och backen, inrymmande stall för fyra hästar, drängkammare utan eldstad,
vagnbod, vedbod och afträden äfvensom ofvan stallet foderskulle. Den bebygda
delen af tomten med äldre nummer 39, numera betecknad med nummer 17,
upptoges i linie med hufvudbyggnaden å tomten nummer 18 åt Stortorget och
Norra Storgatan af en stenhusbyggnad, som saknade källare och åt gården

21

Sjunde hufvudtiteln,

utgjorde ett halfhus. Bottenvåningen i denna byggnad bestode åt gatan af
ett rum, som tillagts postkontorets expeditionslokal, af en förstuga, som numera
igenlagts och jemväl användts för expeditionslokalens utvidgning, samt
af en inkörsport till gården. Bottenvåningen inrymde åt gården allenast ett
rum, tillagdt postexpeditionen, samt materialbod och tvättstuga. Öfre våningen
bestode af två, numera till ett förenade rum åt gatan och två rum åt gården,
begagnade till brefbärare- och tidningsexpedition, samt en vaktmästarebostad
om ett rum och kök med skafferi och gårdstrappa af trä. Till den egentliga
postexpeditionslokalen funnes tillträde genom en förstuga från torget och till
postmästarebostaden förde utbygda trätrappor inne på gården. För brefbärareoch
tidningsexpeditionen vore bygd en särskild trätrappa i inkörsporten till
gården, hvarjemte dessa sistnämnda expeditionslokaler äfven kommunicerade
med postkontorsexpeditionen å nedra botten genom den trappa, som ännu funnes
qvar från den i sistbeskrifna byggnad numera igenlagda förstugan.

Beträffande dessa åbyggnaders beskaffenhet anför generalpoststyrelsen
följande.

Hufvudbyggnaden åt gatan hade, sedan fastigheten förvärfvat^ åt postverket,
undergått vissa förändringar, bestående hufvudsakligen deri, att år
1886 expeditionslokalen nästan fördubblats genom tillägg till densamma af
förut i huset uthyrda handelslägenheter, att golfvet i expeditionslokalen, der
takhöjden då utgjorde 9 fot 8^ tum, sänkts 2| fot samt att väggar borttagits
eller flyttats. Genom denna förändring hade golfytan ökats från 600 qv.fot
till omkring 1,100 qv.fot, hvilket då af förslagsställaren ansetts “motsvara
behofvet för bortåt 30 år, då man förutsätter att platsen växer i samma
proportioner som under de gångna 30 åren." Samtidigt med denna förändring
hade källargolfvet sänkts omkring 2 fot och ett kassahvalf bygtg i den del,
som från huset å tomten nummer 17 lagts till expeditionslokalen hvarjemte
två yttertrappor af trä anlagts å gården. År 1891 hade nyt>t tak måst
läggas på hufvudbyggnaden, hvars utseende då något höjts genom husets
påbyggnad med tre vindsrum, deraf två åt torget och ett åt gården. Redan
vid en besigtning, som hållits år 1889, hade emellertid beträffande hufvudbyggnaden
det vitsord lemnats, att den “till sin konstruktion ej är af den
solida beskaffenhet, att den i afseende å eldfara kan blifva ett första klassens hus.*

Flygelbyggnaden åt söder hadeicke i postverkets ego undergått några väsentliga
förändringar, i annan mån än att med åren framträdt allt starkare rota i trävirket
och att teglet i bottenvåningen börjat vittra. Den i bottenvåningen befinliga
lägenheten om ett rum och kök samt ett mindre kallrum hade ursprungligen varit
afsedd och, då postverket tillträdde huset, använd till brygghus, badstuga och visthus,
men sedermera upplåtits till bostad åt en vaktmästare, som dock i anseende
till lägenhetens dåliga beskaffenhet måst år 1895 utrymma densamma. Lägenheten

22

Sjunde hnfvudtiteln.

hade derefter i regel stått obegagnad, men undantagsvis måst, i brist af bättre lokaler,
begagnas vid ordnande af poster, som understundom vid rubbad trafik i
Öresund hopats i Helsingborg. Ifrågavarande flygelbyggnad befunne sig i det
dåliga skick, att den sannolikt i hvarje fall inom den närmaste tiden måste
nedrifvas och ersättas med nybyggnad. Den vette nemligen med sin baksida
åt Skånes enskilda banks hus, hvilket, enligt hvad generalpoststyrelsen inhemta!,
vore afsedt att snart rifvas: och om så skedde, skulle den nyssnämnda flygelbyggnaden,
i saknad af det stöd bankhuset nu lemnade, icke kunna qvarstå.

Stall- och vagnshusbyggnaden åt öster och backen vore deremot i godt

stånd.

Beträffande byggnaden å tomten nummer IT meddelar generalpoststyrelsen,
att, sedan Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt bref den 13 mars 1863 dertill anslagit
högst 10,072 riksdaler 54 öre och täflande anbud införskaffats,
denna byggnad blifvit under åren 1863—1864 uppförd för billigaste pris,
som kunde betingas, eller 8,225 riksdaler riksmynt, men att, på sätt det
snart visat sig, det lägre priset icke varit till fördel för postverket. I nedre
våningen, af byggnaden hade inredts två rum till paketpostlokal och återstoden
af bottenvåningen utgjordes af vagnslider, som sedermera förändrats till materialbod
och tvättstuga. Öfre våningen hade uthyrts till postkommissarien på
platsen mot viss hyra och skyldighet att underhålla egendomen. Vid en år
1872 på generalpoststyrelsens föranstaltande verkstad ekonomisk besigtning
hade postkommissarien anmält, att byggnaden blifvit uppförd af en “mindre
erfaren byggnadsentreprenör", och att det efteråt visat sig, “att nybörjarens
ytligt vackra, afsynade och godkända arbete icke i grunden var berömvärdt,
hvarom vittnade de större och mindre reparationer, som derå af arrendator!]
måst verkställas". Besigtningsmännen hade också anmärkt, att grunden till
husbyggnaden måste hafva varit särdeles svag, enär tydliga springor i
murarne, gesimserna i rummen och flerstädes uppkommit i följd deraf att
huset satt sig, hvarjemte antecknats, att taket å huset ett par år förut undergått
en noggrann reparation och eftersyn samt att en kakelugn i öfre våningen
genom husets sättning dragits ur sin räta ställning, så att våda varit för dess
kullfallande. Denna öfre våning hade hösten 1876 öfvertagits af telegrafverket,
som sedermera der haft telegraf- och telefonlokal till hösten 1895, då
lägenheten måst af postverket tagas i anspråk för att användas till brefbärareocli
tidningsexpedition samt vaktmästarebostad.

De vid postexpeditionslokalens utvidgning år 1886 fästade förhoppningar,
att densamma skulle motsvara behofvet för bortåt 30 år, hade nemligen,
enligt hvad generalpoststyrelsen meddelar, redan år 1889 visat sig så litet
komma att förverkligas, att redan då behof af större expeditionslokaler uppstått.
Också hade under mellantiden rörelsen vid Helsingborgs postkontor

Sjunde hufyudtiteln. 23

ökats, så att uppbörden vid 1889 års slut, i motsats mot hvad vid 1886
års utgång varit förhållandet, öfverstigit uppbörden i Linköping, Gefle och
Christianstad. Under de sedan år 1889 förflutna åren hade Helsingborgs
postkontor i uppbörd ytterligare gått förbi postkontoren i Kalmar, Jönköping
och Sundsvall, så att år 1896 allenast postkontoren i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Upsala och Norrköping haft större uppbörd än postkontoret i Helsingborg.
Sammanlagda värdet af afgåugna assurerade försändelser, inbetalade
postanvisningsmedel samt- postförskott och prenumerationsmedel hade för postkontoret
i Helsingborg och underlydande poststationer uppgått år 1876 till

4,328,000 kronor, år 1886 till 6,198,000 kronor och år 1896 till 10,321,800
kronor. Antalet från postkontoret afgångna försändelser af alla slag hade
beräknats år 1876 till 264,400, år 1886 till 1,289,400 och år 1896 till
3,771,700.

Generalpoststyrelsen anför vidare, hurusom med en sådan stark utveckling
ock följt behof af ökadt utrymme för både allmänheten och postpersonalen
inom postlokalerna för att kunna uppehålla snabb expedition samt ordning i
arbetet. I hufvudsak hade hvad derutinnan af de nuvarande posthusbyggnaderna
kunnat utan större kostnader göras redan blifvit gjordt. Den enda
ytterligare utvidgning, expeditionslokalerna i bottenvåningen af hufvudbyggnaden
numera skulle kunna erhålla, vore den, som stode att vinna genom nybyggnad
af den södra flygeln och densammas förenande med hufvudbyggnaden, hvilket
dock skulle förutsätta ändring af förstugor och hufvudingången till postexpeditionslokalen.
Den ökade golfyta, som genom en sådan nybyggnad skulle
erhållas, koimne emellertid för expeditionslokalen att uppgå till allenast omkring
440 qv.fot eller 39 qv.meter. 1 följd deraf och då den norra flygelbyggnaden
med dess svaga grund och ganska dåliga beskaffenhet i öfrigt icke
syntes tåla några mera genomgripande förändringar, ansåge generalpoststyrelsen
det vara uppenbart, att några för längre tid tillräckliga och lämpliga postkontorslokaler
icke inom de nuvarande posthusbyggnaderna i Helsingborg kunde
erhållas. Om något tillfredställande helt i sådant afseende skulle vinnas,
erfordrades fullständig ombyggnad af samtliga husen och ökande af byggytan
genom urschaktning från den öster om byggnaderna liggande branta backen.
Hänsynen till huru litet med de nuvarande byggnadernas bibehållande kunde
göras för att under någon längre tid tillfredsställa behofvet af lokaler för
Helsingborgs postkontor hade ock föranledt, att hvad som under de senare
åren blifvit i förbättringsändamål gjordt inom nämnda postlokaler varit af mera
provisorisk beskaffenhet. Så hade för några år sedan postmästarens tjenstenit»
måst läggas till sjelfva expeditionsrummet för detsammas utvidgning, och
till tjensterum för postmästaren hade då icke funnits annat rum tillgängligt
än det, som erhållits genom att dertill upplåta ett af en biträdande tjenste -

24

Sjunde hufvudtiteln.

man såsom nattvakt begagnadt gårdsrum. Från detta rum hade postmästaren
dock icke direkt kommunikation med expeditionsrummet, hvilket missförhållande
icke borde få för längre tid fortfara. Då det befintliga kassahvalfvet icke
vidare lemnat tillräckligt utrymme för all till afsändning ordnad post, hade till
postförvaringsrum apterats en garderob, hvilket inom en byggnad, som “icke
är af den solida beskaffenhet, att den i afseende å eldfara kan blifva ett första
klassens hus", uppenbarligen måste vara allenast en nödfallsåtgärd. När
telegrafverket år 1895 afflytande från lägenheten eu trappa upp i norra flygeln
för att lemna rum för postkontorets brefbärare- och tidningsexpedition,
som då hade sin verksamhet inom en afskrankning i expeditionsrummet, men
måste derifrån flytta för att bereda bättre utrymme till allmänhetens expedierande,
hade provisoriskt anordnats i inkörsporten en för såväl allmänheten
som postvaktbetjente afsedd trätrappa till brefbärare- och tidningsexpeditionslokalen,
enär redan då kunnat antagas, att denna lokal snart skulle visa sig
lemna för litet utrymme.

Ytterligare en anledning att under de senare åren mera provisoriskt och
med minsta möjliga kostnad ordna lokalförändringarne hade generalpoststyrelsen
hemtat deraf, att fråga uppstått om förlängning af Stortorget och anordnande
derifrån af en kommunikationsled till de öster om tornet Kärnan uppe på
platån belägna vidderna med afsigt, bland annat, att befrämja stadens utvidgning
åt detta håll.

Stadsfullmäktige i Helsingborg hade nemligen, efter framstäld motion
om åvägabringande af Stortorgets förlängning och anordnande af uppgångar
från torget till tornet Kärnan, år 1894 tillsatt en komité för att utröna,
om och på hvad vilkor postverkets och Skånes enskilda banks vid Stortorget
belägna egendomar eller delar deraf kunde af staden förvärfvas; och denna
komité hade i skrifvelse till generalpoststyrelsen den 20 november samma år
gjort “förfrågan till hvad pris det för förslagets genomförande utaf postverket
tillhöriga fastigheterna Kris 17 och 18 inom qvarteret Kärnan erforderliga
område om 1,695 qv. meter — deraf 375 qv.meter utgjordes af byggnadstomt
och återstående 1,320 qv.meter vore endast oländig backsluttning —
kunde för afsedda ändamålet till staden Helsingborg öfverlåtas.“

Då ett öfverlåtande på staden Helsingborg af de begärda delarne af
posttomterna skulle, såsom komitén också förutsatt, leda till nedrifvande af de
nuvarande posthusbyggnaderna i staden och uppförande af ett helt och hållet
nytt posthus, hade generalpoststyrelsen låtit, med anledning af berörda förfrågan,
värdera posthusbyggnaderna af en nämnd, bestående af fem personer, af
hvilka tva utsetts af generalpoststyrelsen och två å stadens vägnar samt den
femte tillkallats af de fyra andra. Enär tillika under de förhandlingar, till
h vil ka komiterades framställning gifvit anledning, visat sig, att den, efter från -

Sjunde hnfvudtiteln. 25

trädandet af livad staden begärt, återstående bebyggningsbara delen af posttomterna
icke skulle komma att lemna tillräckligt utrymme för ett tidsenligt
nytt posthus, samt i följd deraf ifrågastälts, huruvida icke ett fullständigt utbyte
af posttomterna mot annan välbelägen och rymlig byggnadstomt kunde
ega ruin, hade jemväl uppdragits åt samma nämnd att yttra sig rörande värdet
af posttomterna i deras helhet. Nämnden förklarade i ett den 27 juli
1895 afgifvet utlåtande, att den till postverkets fastighet n:ris 17 och 18
inom qvarteret Kärnan hörande tomt i dess helhet ansetts värd 65,000 kronor
samt att de å tomten befintliga byggnader växderats till 20,000 kronor.

Emellertid hade, enligt hvad generalpoststyrslsen antager, hinder sedermera
mött för staden att åtkomma någon af de tomter, som uuder förhandlingarne
angifvits såsom lämpliga till posttomt i stället för den nuvarande,
hvaremot tillfälle yppats för staden att förvärfva de norr om de nuvarande
posttomterna belägna tomterna n:ris 16 och 15 i qvarteret Kärnan. Med anledning
häraf och efter det en närmare utredning och noggrannare uppmätningar
beträffande den areal af postverkets tomter, staden verkligen behöfde
för torgutvidgningens genomförande, antagligen egt rum, hade stadens drätselkammare,
enligt, bemyndigande af stadsfullmäktige, begärt, att generalpoststyrelseu
måtte utverka nådigt medgifvande dertill, att af postverkets fastighet
n:ris 17 och 18 inom qvarteret Kärnan måtte till Helsingborgs stad upplåtas
“dels 1,598 qv.meter, bestående af en till trädgård använd backsluttning,
för anordnande af uppgång till tornet Kärnan och dels 518,7 qv.meter, att
användas till förlängning af Stortorget åt öster, emot det att staden till postverket
öfverläte att tilläggas återstoden af postverkets fastighet lika stor bebyggningsbar
yta, som af denna till staden öfverlemnades eller 456,7 qv.meter,
deraf 833,4 qv.meter från angränsande tomten nummer 16 och 123,3
qv.meter, bestående af genom tillernad utgräfning från sluttningen uppkommande
bebyggningsbar plan mark, samt att staden erlade lösen för.'' nuvarande
posthusbyggnaderna med deras vid skedd värdering uppskattade värde tjugutusen
kronor “. I sammanhang härmed hade ock ifrågastälts, huruvida icke
postverket borde tilläsa sig byggnaderna å tomten n:o 16, om den i utbyte
öfverlemnades till postverket.

Med anledning af denna framställning lät generalpoststyrelsen närmare
utreda, huru stor areal af ifrågavarande posttomter vore att hänföra till bebyggningsbart
område eller till backsluttningen, samt huru stor areal kunde
anses erfordras för ett tidsenligt nytt posthus i Helsingborg, äfvensom kostnaden
för ett sådant hus. Denna utredning gaf, efter hvad generalpoststyrelsen
meddelar, vid handen, att postverket, för att ega rymlig byggnadsplats till
ett posthus i Helsingborg med dertill erforderliga uthushyggnader, icke borde
Bih. till Rihsd. Prof,. 1898. l Sami. 1 Afd. 4

26

Sjunde hufvudtiteln.

åtnöja^ med en areal, som vore mindre än 1,000 qv.meter, och att en n.v
posthusbyggnad, bestående af hufvudbyggnad med bottenvåning och två öfvervåningar
samt särskild stall- och vagnshusbyggnad, kunde beräknas kosta omkring
168,000 kronor.

Det område, som enligt drätselkammarens omförmälda förslag skulle
lemnas postverket till byggnadstomt, hade således befunnits för litet; och jemväl
i andra afseenden hade generalpoststyrelsen ansett drätselkammarens bytesförslag
icke för postverket vara att förorda till antagande. I följd häraf både
efter någon tid nya underhandlingar från stadens sida inledts och lemnat såsom
resultat det bytesförslag, som generalpoststyrelsen för Eders Kong!. Maj:t
anmält i underdånig skrifvelse den 6 mars 1897. Enligt sistberörda förslag
skulle postverket af sina tomter i Helsingborg till staden afstå den till areal
af 1,961,9 qv.meter beräknade egofigur, som å förut omförmälda karta betecknades
med C G F IV V VI VII B C, af hvilket område 456,7 qv.meter
bildade plan mark och vore bebygda, hvaremot postverket i utbyte skulle
erhålla från stadens angränsande tomter dels tomten n:o 16 i qvarteret Kärnan
med en areal af 415,8 qv.meter, å nyssnämda karta angifven med D H
1 M L D, dels ock af tomten n:o 15 i samma qvarter det område, som å
samma karta angåfves med I K P E IV X M I. Staden Helsingborg
skulle tillika bekosta schaktning och planering af hufvudsakligast postverket
redan tillhöriga, å kartan med O A L M V P E IV F O betecknade område,
så att det kunde i sammanhang med postverkets öfriga tomtområde bebyggas.
Vidare skulle staden anlägga, bekosta och underhålla längs utefter
den blifvande posttomtens östra gräns en tre meter bred passage äfvensom utmed
passagen erforderlig stödmur mot backen; för all framtid ansvara för
tillfredsställande aflopp för det från backen öster om posttomten kommande
vatten och bestrida de kostnader, som deraf förorsakades; ersätta postverket
värdet af byggnaderna å de nuvarande posttomterna med 20,000 kronor;
fullständigt afrödja och planera den blifvande posttomten; anordna uppgången
till tornet Kärnan från torgförlängningen så, att denna uppgång icke komme. att
undanskymma något af postverkets blifvande fasad åt söder; äfvensom mot ett
årligt hyresbidrag af högst 1,500 kronor tillhandahålla postkontoret i Helsingborg
erforderlig provisorisk postkontorslokal under rifnings- och nybyggestiden,
till dess inflyttning i det nya huset kunde ske. De till byte afsedda
områdena skulle af hvardera parten öfverlåtas med full egande- och besittningsrätt
samt gravationsfria. Tiden för bytets genomförande skulle framdeles
mellan generalpoststyrelsen och staden öfverenskommas. Vid ett af staden
uttaladt önskemål, att den blifvande posttomten måtte bebyggas med fasad
äfven åt öster, så att ej gårdssidan af byggnaderna komme att vetta åt eller
blifva synlig från den tilltänkta offentliga terrassanläggningen, hade general -

27

Sjunde hufvudtiteln.

poststyrelsen gjort den erinran, att styrelsen icke kunde förorda såsom ett för
alt framtid bindande vilkor postverkets förpligtande derutinnan, men tillika
förklarat, att, så vidt på styrelsen ankomine, styrelsen vore villig tillmötesgå
denna önskan, under förutsättning att terrassanläggningen ordnades till den tid,
då den ifrågastälda nya posthusbyggnaden kunde beräknas vara färdig.

I omförmälda underdåniga skrifvelse den 6 mars 1897 gjorde generalpoststyrelsen
framställning om utverkande af Riksdagens medgifvande till det
sålunda föreslagna bytet, men Eders Kongl. Maj:t förklarade den 26 i samma
månad framställningen icke föranleda någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd.

Generalpoststyrelsen anför, hurusom frågan derefter hvilat, till dess densamma
helt nyligen ånyo upptagits från stadens sida, med begäran om ny
värdering. Och då några år förflutit, sedan den förra värderingen skett, samt
under den gångna tiden tilläfventyrs tomtvärdet undergått förändring, hade
generalpoststyrelsen låtit en sådan ny värdering ega rum genom en nämnd,
bestående af fem personer. Af desse hade två, nemligen distriktschefen i södra
väg- och vattenbyggnadsdistriktet, majoren C. P. AV. Gagner och domänintendenten
A. Persson varit utsedde af generalpoststyrelsen, två, nemligen ledamöterna
af Riksdagens Andra Kammare, landtbrukarne I. Månsson i Trää
och Paul Paulson i Ekeberga, varit utsedde af staden Helsingborgs drätselkammare
och den femte, nemligen ledamoten af Riksdagens Första Kammare,
ryttmästaren G. Tornérhjelm, varit af de fyra andra tillkallad. Dessa värderingsman
hade haft i uppdrag att värdera postverkets fastighet i Helsingborg
med derå uppförda byggnader och dervid angifva särskilda värden å byggnaderna
och å postverkets mark dels i dess helhet, dels beträffande den del af
backen, som för terrassprojektets genomförande skulle frångå postverket och
å förutnämnda plankarta betecknades med IV V AM AMI F IAr, dels ock
den tomtdel, som å samma karta utmärktes med G O F VII B C G.
Tillika skulle värderingsmännen bestämma värdet af den mark, som erbjödes
postverket i utbyte, å kartan angifven med D H I Iv P E IV S M L D,
under iakttagande dervid, att de å denna sistnämnda mark uppförda byggnader
vore för postverket alldeles oanvändbara.

Arid värderingen, som egt rum den 15 sistlidue november, hade värderingsmännen
åsatt postverkets åbyggnader i deras nuvarande skick samma
värde, som den förra värderingsnämnden bestämt, eller 20,000 kronor. Deremot
hade värdet af den mark, postverket egde, vid den nya värderingen höjts
från 65,000 kronor till 68,817 kronor, hvarvid angifvits, att den del af den
postverket nu tillhörande backen, som efter terrassprojektets genomförande skulle
tillhöra staden och utgjorde eu areal af 1,505,2 qv.meter, vore värd 5,000
kronor, samt att den tomtdel, som derutöfver skulle frångå postverket, utgörande
en areal af 456,7 qv.meter, hade ett värde af 29,685 kronor 50 öre.

28

SjnnAe frnftndtitéift.

Beträffande den mark, som erbjödes postverket i utbyte och hvilken innefattade
en areal af 490 qv.meter, hade värderingsmännen ansett densamma
utan åbyggnader väfd 29,890 kronor. Postverkets efter bytets verkställande
behållna tomtdel, i areal 525,1 qv.meter, skulle således vara värd 34,131
kronor 50 öre, och den tomt, hvaröfver postverket efter bytet skulle komma
att förfoga, i areal utgörande 1,015,1 qv.meter skulle “före terrassprojektets
genomförande" hafva ett värde af 64,021 kronor 50 öre.

Utöfver förut afhandladé, redan omförmälda bytesvilkor erbjöde nu staden
i ofvan berörda underdåniga skrifvelse af den 24 november 1897 efter den
nya värderingen en särskild lösesumma af 5,000 kronor för den del af den
postverket nu tillhöriga backen, som efter terrassprojektets genomförande skulle
tillhöra staden, hvarigenom således postverket, i stället för mark och byggnader
med nuvarande värde af tillhopa 88,817 kronor, skulle erhålla mark till
värde af 64,021 kronor 50 öre och kontant 25,000 kronor. Stadens tomt
n:o 15 i qvarteret Kärnan vore åt Norna Storgatan för närvarande bebygd
med ett tre-våningars stenhus, som hade sin in- och utfartsväg till gården
genom en vid gränsen mot tomten n:o 16 belägen, men till denna senare tomt
hörande inkörsport. I ett föregående skede af underhandlingarna i nu förevarande
fråga hade staden påfordrat att få behålla den del af tomten n:o 16.
som upptoges af inkörsporten, för att derigenom bereda tomten n:o 15 rättighet
till denna port. Men då generalpoststyrelsen på drätselkammarens framstälda
begäran förklarat sig villig tillstyrka, att för tomten n:o 15 finge, så länge
nämnda tre-våningars hus i hufvudsakligen orubbadt skick qvarstode, till inoch
utfartsväg begagnas postverkets blifvande inkörsport å posttomten, hade
stadsfullmäktige i de nu framlagda bytesvilkoren intagit bestämmelse härom,
mot hvars antagande generalpoststyrelsen ansett sig icke böra göra erinran.
Beträffande det af stadsfullmäktige uttalade önskemålet, att å den nya posttomten
icke måtte komma att uppföras byggnad i flera än tre våningar, skulle
detsamma, enligt generalpoststyrelsens förmenande, åtminstone för eu ganska
lång följd af år kunna uppfyllas. Det ytterligare önskemålet från stadens
sida, att den blifvande posttomten måtte komma att bebyggas med fasad äfven
åt öster, vore iakttaget i det approximativa kostnadsförslaget.

Genom bytets genomförande skulle, på sätt generalpoststyrelsen vidare
anför, postverket, som under nuvarande förhållanden af sin fastighet i Helsingborg
icke använde större areal än cirka 827 qv.meter och vid eu eventuel
nybyggnad å tomterna, sådana de nu vore, måste vara betänkt på att, oaktadt
dermed förenade dryga kostnader, söka genom utgifning i backen öka byggnadsplan,
komma att erhålla en afschaktad, planerad och med stödmur saint
rymlig passage från backen skild liörntomt om 1,015,1 qy.metersjfareal, som
helt och hållet kunde användas till byggnader och gård. I stället för den

29

Sjuflffe hulfvutftitein.

nuvarande fasadlängden mot Norra Storgatan och Stortorget, utgörande 27,5 5
meter, skulle postverket erhålla tre fasader åt Norra Storgatan, torgförlängningen
och terrassen med en sammanlagd fasadlängd af icke mindre än 86
meter. Å denna nya tomt, hvilken vore å förenämnda plankarta angifven
med egofiguren GDHIKPE1V F O G, skulle, enligt af intendenten i
öfverintendentsembetet F. G. A. Dahl gjorda beräkningar, kunna uppföras eu
byggnad med tre fasader, hvilken i bottenvåningen inrymde lokaler för postkontoret
med en sammanlagd golfyta åt omkring 680 qv. meter. I den ena öfvervåningen
borde beredas bostad dels mot hyra för postmästaren, hvilkens närvaro
å postkontoret tidt och ofta påkallades, dels ock med hänsyn till natttjenstgöringen
å köntoret hyresfritt för några biträdande tjensteman och en
vaktmästare.

Fn byggnad af nu angifna omfång skulle visserligen komma att innefatta
vida flera ruin, än som för postverket under den närmare framtiden erfordrades,
men då sannolikt vore, att, efter ordnandet af torgförlängningen och terrasserna
såsom god kommunikationsled till marken uppe å platån, denna vid
stadens utvidgning skulle komma att bebyggas och posttomten allt framgent
anses belägen i stadens mest centrala del, der högre hyror för lägenheter än
å andra trakter i staden skulle kunna betingas, hölle generalpoststyrelsen före,
att det i ekonomiskt afseende skulle visa sig fördelaktigt, om redan från
början byggnaden uppfördes i tre våningar och å så stor yta, som tomten
lämpligen kunde medgifva, hvarigenom tillfälle bereddes att från de delar af
byggnaden, som icke genast erfordrades för postverkets eget behof, hemta eu
icke obetydlig hyresafkastning. Huru stor denna hyresafkastning skulle blifva,
kunde nu icke beräknas, enär i frågans närvarande läge några eskissritningar
till det tilltänkta nya posthuset ansetts ännu icke böra upprättas och i följd
deraf ännu icke kunde afgöras, huru många rum eller lägenheter skulle till
uthyrning kunna ifrågakomma; men om, såsom generalpoststyrelsen nu åntoge,
någon mindre del af bottenvåningen skulle kunna under åtskilliga år uthyras
till eu eller två butiker, innan hela utrymmet i denna våning erfordrades för
postkontoret, samt hela den ena öfvervåningen, förslagsvis den en trappa upp
belägna, skulle kunna kanske ända till ett tiotal år undvaras af postverket
och uthyras till kontorslägenheter eller bostäder, syntes det generalpoststyrelsen
vara afl sannolikhet för, att hyrorna komme att lemna en god afkastning å
de utgifter, som uppstått deraf, att huset bygts högre och vidlyftigare, än behofvet
för närvarande kräfde. Till stöd för detta antagande åberopar gen eralpoststyrelsen
ett af kronouppbördskamereraren C. Öberg afgifvet intyg, enligt
hvilket för närvarande uti nybygga eller nyinredda hus vid Stortorget eller dess
närhet i Helsingborg erlädés årliga hyror för butiklägenheter med 250 till

30

Sjunde hufvudtiteln.

370 kronor per längdmeter fasad och för större kontorslokaler 300 till 400
kronor och derutöfver för ruin.

Generalpoststyrelsen har ansett sig höra förorda nu ifrågakomma bytesförslag,
enär i detsamma både postverkets och stadens intressen syntes vara
tillgodosedda. Genom bytets genomförande på uppstäda vilkor komme postverket
i besittning af en god byggnadstomt, i användbarhet vida öfverlägsen
den nuvarande, och blefve i tillfälle att vid det nybyggnadsföretag, hvilket,
såsom nogsamt framginge af hvad styrelsen anfört, i allt fall icke kunde länge
uppskjutas, erhålla ett å eu framstående postal ort erforderligt tidsenligt posthus,
der i mån af behof postlokalerna kunde successivt utvidgas för upptagande
och skötande på ett tillfredsställande sätt af den ständigt växande posttrafiken.
På sätt förut blifvit nämndt, hade generalpoststyrelsen, under förutsättning
af bifall till den af stadsfullmäktige i Helsingborg gjorda underdåniga
framställningen, redan vid afgifvande af sitt förslag till postverkets stater för
år 1899 beräknat, att under samma år skulle af postmedel under anslagstiteln:
“oförutsedda utgifter" utgå för nytt posthus i Helsingborg 60,000 "kronor.
Generalpoststyrelsen, som dervid beräknat, att stadens lösesumma, 25,000
kronor, skulle under år 1899 användas, bär nu, på grund af hvad styrelsen anfört,
hemstält, att Eders Kong!. Maj:t täcktes utverka Riksdagens medgifvande till ifrågavarande
byte af mark mellan postverket och staden Helsingborg på de af staden
erbjudna vilkor samt uppdraga åt generalpoststyrelsen att med staden sluta
definitivt aftal om bytet och träffa nödiga åtgärder för bytesaftalets verkställande.

T händelse af bifall härtill anhåller generalpoststyrelsen om nådigt bemyndigande
att låta uppgöra samt underställa Eders Kong!. Maj:ts pröfning fullständiga
ritningar och kostnadsförslag till nytt posthus å den nybildade posttomten.

Den ifrågasatta bytesuppgörelsen med staden Helsingborg skulle för
postverket lemna det resultat, att postverket, hvars tomt i nämnda stad för
närvarande innefattar en areal af 2,487 qv.meter, deraf likväl endast omkring
827 qv.meter äro af beskaffenhet att kunna bebyggas, skulle erhålla en till
hela sin areal bebyggningsbar tomt om 1,015, i qv.meter samt i lösen för
byggnader och mellangift å tomtvärdet erhålla ett belopp äf 25,000 kronor. De nuvarande
posthusbyggnaderna måste fullständigt rifvas och ett nytt posthus uppföras,
beräknadt att kosta omkring 168,000 kronor. Staden skulle med ett årligt
hyresbidrag af högst 1,500 kronor tillhandahålla provisorisk postkontorslokal
under rifnings- och byggnadstiden.

Att det ifrågavarande bytesprojektet vid ärendets föredragning den 26
mars sistlidet år icke vann Eders Kongl. Maj:ts godkännande, berodde deraf,
att något kontant bidrag utöfver löseskilling^! för postverkets byggnader ansågs
böra kunna från staden Helsingborg påräknas. Sedan emellertid den för -

31

Sjunde hufvudtiteln.

nyade värderingen af den nuvarande posttomten utfallit så, att en kontant
mellangift å 5,000 kronor bör af staden erläggas, finner jag lika med generalpoststyrelsen
kronans ocli staden Helsingborgs fördel sammanstämma i genomförandet
af bytesprojektet. För staden beredes möjlighet till genomförandet af
den för stadens utvidgning och förskönande vigtiga förlängningen af Stortorget
och terrasseringen af sluttningen upp emot tornet Kärnan. Hvad postverket
åter angår, är det uppenbart, att den otillfredsställande och föga tidsenliga beskaffenheten
af posthuslokalerna i Helsingborg, hvilken stad i fråga om postuppbördens
storlek redan nu är den sjette i riket och i allmänhet är staddj eu
kraftig utveckling, i hvarje händelse inom kort måste påkalla uppförandet åt
ett nytt posthus derstädes. Då posttrafiken i Helsingborg med temlig säkerhet
kan antagas komma att snabbt tillväxa, synes mig nödig framsynthet kräfva, ej
mindre att det nu yppade tillfället att erhålla eu rymlig, centralt belägen, med
tre fasader åt öppna platser försedd och i öfrigt i alla afseenden tillfredsställande
posttomt ej försummas, än äfven att på den sålunda förvärfvade tomten
uppföres ett posthus af den utaf generalpoststyrelsen föreslagna storlek. Erfarenheten
har ådagalagt, att posttrafikens förmåga af utveckling är så stor, att
posthusbyggnader, som vid sitt uppförande beräknats varda tillräckliga för en
längre framtid, inom ganska kort tid befunnits alldeles för trånga, och någon
betänklighet synes så mycket mindre böra möta att genast uppföra den nu
ifrågavarande byggnaden till de föreslagna dimensionerna, som med byggnadens
i allo förträffliga läge ingen svårighet bör möta att få de lokaler, som icke
omedelbart behöfva tagas i anspråk för postverkets räkning, till tillfredsställande
pris uthyrda.

Jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t må äska Riksdagens
bifall till den ifrågasatta bytesuppgörelsen med staden Helsingborg äfvensom
att anslagsrubriken “Oförutsedda utgifter" må upptagas till det af generalpoststyrelsen
föreslagna beloppet, 450,000 kronor, deraf 60,000 kronor afses
till påbörjande af posthusbyggnaden i nämnda stad.

I förslagsanslaget till afkortning ar och restitutioner m. m., hvilket i
gällande stat är upptaget till 64,425 kronor, föreslår generalpoststyrelsen,
jemväl för vinnande af eu jemn slutsumma å utgiftsstaterna i deras helhet,
en förhöjning af 4,900 kronor. För vinnande af en jemn slutsumma å utgiftsstaterna,
sådana de af mig tillstyrkas, torde emellertid ifrågavarande anslagssumma
böra utföras med 70,025 kronor, då ökningen blifver 5,600 kronor.

Sammanställas de nu tillstyrkta ändringarne i postverkets stater, visar
det sig,

att under aflöning sstaten ökning komme att ega rum med följande
belopp, nemligen:

32

Ökning.

genom uppförande i staten åt aflöning
för en femte byråchef
hos generalpoststyrelsen med ...kronor 6,400: —
i anslaget till'' vikariatsersättning
samt arfvoden åt extra biträden
m. m. hos generalpoststyrelsen
med.............................

i dito till aflönande af poststations föreståndare

med.......................

i dito till aflönande af extra biträden
vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna med

i dito till ålderstillägg med.........

i dito till arfvoden åt extra vaktbetjente
och till hushyresbidrag

för en del betjente med...........

i dito till gratifikationer m. m.
åt tjenstemän och betjente med
att å jpensionsstaten komme
att besparas..............................kronor 5,700: —

hvaremot skalle tillkomma:
af Eders Kongl. Maj:t beviljade
nya pensioner kronor 3,500: —
föreslaget understöd
förep kan

Åkerlund „ 2Qp: — „ 3,700: —

så att alltså en minskning i denna
stat komme att ega rum med kronor
att under omkostnadsstaten
ökning komme att ega rum
i anslaget till uppbörds- och fri märkespro

vision med..................

i dito till rese- och traktamentsersättningar
för resor i embetsoch
tjensteärenden i allmänhet

med ............................................

i dito till traktamenten för vaktbetjente
med..............................

Transport kronor 80,000: — 173,400:

25,000: —

. TvV- . -

10,000: —
45,000: —

10,000: —

30,000: —

45,000: —

55,000: -

‘25,000: —

2,000: — 173,400:

Minskning

2,000: —

2,000: —

Sjunde hufvudtiteln.

33

Ökning. Minskning.

Transport kronor 80,000:— 173,400: — 2.000: —
i anslaget till postbetjentes beklädnad
och beväring med ............ „ 20,000: —

i dito till inköp och underhåll af

inventarier med ....................... „ 10,000: —

i dito till postföringskostnad vid

befordran å jernväg med......... „ 120,000: —

kronor 230,000: —

hvaremot i anslaget till expensutgifter
minskning komme att eg a
rum med ......................................... „ 5,000: —

så att alltså ökning i denna stat komme att ega

rum med kronor .......................................................... 225,000: —

samt att ökning komme att ega rum i anslaget till

oförutsedda utgifter med kronor ................................ 110,000: —

och i anslaget till afkortningar och restitutioner

m. m med kronor ...........................................................5,600: —____________

tillhopa kronor 514,000: — 2,000: —

En ökning på det hela komme alltså att uppstå med kronor 512,000;
och skulle staternas slutsummor blifva följande:

aflöningsstaten ....................................................... kronor 3,503,700:

öfvergångsstaten ............................

pensionsstaten......................................

omkostnadsstaten .................................

oförutsedda utgifter ...........................

afkortningar och restitutioner m. m.

2,400
73,375
5,100,500
450,000
70,025

tillsammans kronor 9,200,000

Då postverkets inkomster för år 1899 beräknats till 9,925,000 kronor,
skulle alltså inkomsterna komma att öfverstiga utgifterna med 725,000 kronor.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå,

att Riksdagen, dels med beviljande åt poststationsföreståndaren i Ostervåla
Johan Åkerlunds enka Amalia Catharina Åkerlund, född Lindgren, af
ett årligt understöd till belopp af 200 kronor, att utgå från och med innevarande
års början, så länge hon lefver ogift, dels ock, med godkännande af
Bill. till Riksd. Vrot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. ö

34 Sjunde hufvudtiteln.

öfriga nu tillstyrkta ändringar i postverkets stater äfvensom af de utaf generalpoststyrelsen
föreslagna bestämmelserna angående ett andra ålderstillägg för
vaktbetjente, måtte för år 1899 bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt,
till 9,200,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen,

samt derjemte medgifva, att utbyte af mark mellan postverket och
staden Helsingborg må ega rum på de af stadsfullmäktige i nämnda stad i
underdånig skrifvelse af den 24 november 1897 erbjudna, af generalpoststyrelsen
tillstyrkta vilkor.

Telegrafverket.

[2.] Sedan sistlidet års Riksdag antagit utgiftsstater för telegrafverket, slu Teiegrafverket.

tande å 1,341,270 kronor, att gälla under innevarande år, med rätt för Eders
Kongl. Maj:t att i nämnda stater göra de jemkningar, som kunde finnas af
behofvet påkallade, har Eders Kongl. Maj:t den 29 Oktober 1897 faststält
telegrafverkets stater för år 1898 och dervid beslutat följande ändringar beträffande
stationspersonalen, hvilka nu böra för Riksdagen anmälas, nemligen:

att en kommissarieaflöning af första klassen förflyttats från Stockholm
till Christianstad, en kommissarieaflöning af andra klassen från Christianstad till
Trelleborg och en kommissarieaflöning af tredje klassen från Trelleborg till
Mariestad; samt

att en kommissarieaflöning af andra klassen förflyttats från Stockholm
till Marstrand och en kommissarieaflöning af tredje klassen från Marstrand
till Filipstad.

De sålunda nu gällande staterna upptaga följande slutsummor:

aflöningsstaten............................	............................. kronor	960,500: -
öfvergångsaflöningsstaten..........	51	4,200: -
pensions- och understödsstaten		112,570: -
omkostnadsstaten ......................	.............................. 9?	262,800: -
	eller tillsammans kronor	1,340,070: -

hvilken summa med 1,200 kronor understiger slutsumman i det af 1897 års
Riksdag godkända förslag till utgiftsstater för år 1898.

1 underdånig skrifvelse den 9 sistlidne november har telegrafstyrelsen
afgifvit förslag till stater för telegrafverket under år 1899 och dervid beträffande -

Aflöning sstaten

ej föreslagit någon ändring i de för innevarande år gällande stater.

Vidkommande

Sjunde hufvudtiteln.

35

Öfvergång saflöning sstaten

anmäler telegrafstyrelsen, att, då en å denna stat upptagen före detta förste
telegrafist före ingången af år 1899 uppnått pensionsåldern, denna stats slutsumma
kan minskas med 200 kronor eller till 4,000 kronor.

Hvad dernäst angår

Pensions- och under stödsstaten,

föranledes, enligt hvad telegrafstyrelsen anmäler, ändring i denna stat deraf,
att, då bidraget till telegrafverkets pensionsinrättning skall motsvara fem procent
å den för året beräknade telegramportoinkomst, detta bidrag, vid det förhållande
att samma inkomst för år 1899 beräknats till 1,475,000 kronor, bör
höjas, så att det motsvarar fem procent å sistnämnda belopp, eller från 68,750
kronor till 78,750 kronor. Jemväl det till fyllnadspensioner upptagna belopp
synes telegrafstyrelsen, på grund af nu kända förhållanden rörande under tiden
till och med år 1899 inträffande ökning i pensionärernas antal, böra höjas
med 5,000 kronor från 35,000 kronor till 40,000 kronor.

Vidare anför telegrafstyrelsen, att extra ordinarie telegrafisten Anna Johanna
Charlotta Lagerberg, som vore född år 1836, sedan år 1864 eller i 34 år
innehaft befattningen såsom föreståndare för telegrafstationen i Hjo, hvarunder
hon städse pligttroget fullgjort sina åligganden, i början såsom föreståndare
för den dåvarande så kallade privatstationen och sedermera eller från och med
år 1876, då stationen förändrades till statstelegrafstation, såsom tillförordnad
telegrafist och föreståndare derstädes. Som extra ordinarie telegrafisten Lagerberg
emellertid ansetts icke vara i kunskapsväg tillräckligt qvalificerad för att
kunna befordras till ordinarie telegrafist, hade hon ej heller kunnat ingå såsom
delegare i telegrafverkets pensionsinrättning. I anseende dertill att hennes
arbetsförmåga numera vore betydligt minskad och hon dessutom med utgången
af innevarande år skulle, derest hon varit ordinarie och såsom sådan tillhört
nämnda pensionsinrättning, varit berättigad till pension af 900 kronor om
året, har det synts telegrafstyrelsen billigt, att hon blefve hugnad med något
årligt understöd för sin återstående lifstid. Styrelsen har derföre hemstält,
att extra ordinarie telegrafisten Lagerberg måtte å pensions- och understödsstaten
för år 1899 upptöras till belopp af 500 kronor.

De af telegrafstyrelsen sålunda föreslagna ändringar i pensions- och understödsstaten
skulle, om de vunne godkännande hafva till följd, att slutsumman
å samma stål komrne att höjas från 112,570 kronor till 123,070 kronor.

36

Sjunde hufvudtiteln,

Vid flera af anslagen under

Omkostnad sstaten

har telegrafstyrelsen för år 1899 föreslagit förhöjning, hvilken betingades af
den ständiga utveckling, hvari telegramtrafiken numera vore stadd.

Hvad först beträffar det för telegrafliniernas öfvervakande, besigtning
och underhåll upptagna anslaget, hade detta, enligt hvad telegrafstyrelsen
erinrar, alltsedan år 1891 upptagits till 100,000 kronor, men i staten för
år 1896 nedsatts till 90.000 kronor, enär styrelsen på grund af de ombyggnader
och förbättringar, som telegraflinierna under de föregående åren undergått,
ansett otvifvelaktigt, att kostnaderna för detta ändamål, skulle kunna
åtminstone till eu tid nedbringas utan skada för liniernas bestånd. De verkliga
utgifterna för ifrågavarande ändamål hade emellertid, enligt hvad telegrafstyrelsen
vidare anför, i jemna krontal utgjort:

för år 1894.................................................................. kronor 135,534: —

„ * 1895................................................................. „ 154,891: —

„ „ 1896 ............................................................. „ 126,385: —

eller i medeltal för dessa tre år 138,936 kronor. Den under samma år vunna
erfarenheten hade således visat, att långt flera reparationer och ombyggnader,
än styrelsen beräknat, erfordrats för att kunna hålla telegrafnätets linier i godt
stånd. Krafven på hastigare telegrambefordring hade nemligen ständigt ökats
icke minst genom konkurrensen med statens eget rikstelefonnät, och för tillgodoseendet
deraf stäldes allt större fordringar på telegrafledningarnas städse
felfria beskaffenhet. Emellertid förestälde sig styrelsen, att under de närmaste
åren denna utgiftspost skulle, utan eftergifvande af fordringarna på liniernas
fullgoda bestånd, kunna stanna vid en något lägre summa än nyss augifna
medeltalssiffra; och har styrelsen derföre ansett sig böra föreslå, att ifrågavarande
förslagsanslag måtte höjas med 40,000 kronor från 90,000 kronor
till 130,000 kronor.

Genom nådigt bref den 9 april 1897 angående tillbyggnad af det åt
telegrafverket upplåtna hus vid Skeppsbron i Stockholm har Eders Kongl.
Maj:t förordnat, att, sedan tillbyggnadsarbetet blifvit afslutadt, telegrafstyrelsen
skulle öfvertaga vården och underhållet af ifrågavarande hus. Som detta arbete
vore beräknadt att vara fullbordadt redan under år 1898 samt dessutom
telegrafverkets verkstad å Södermalm genom den förra året afslutade tillbyggnaden
betydligt utvidgats, hade, enligt hvad telegrafstyrelsen vidare anför,
med år 1898 de under styrelsens vård stående byggnaderna i betydlig mån
ökats. Det redan för närvarande något knappt tilltagna anslaget till underhåll
af telegrafverkets byggnader, utgörande 2,000 kronor, har derföre synts styrelsen

Sjunde hufvudtiteln. 37

böra höjas; och har styrelsen i sådant afseende föreslagit en förhöjning i anslaget
till 10,000 kronor.

Anslaget till hyror hade, enligt hvad telegrafstyrelsen meddelar, under
de senare aren måst öfverskridas, enär den ökade telegramtrafiken på flera
håll nödvändiggjort en utvidgning af de gamla stationslokalerna och samtidigt
dermed hyrorna visat en allmän benägenhet att stiga. På grund häraf har
styrelsen föreslagit, att ifrågavarande anslag måtte höjas med 10,000 kronor
från 15,000 kronor till 25,000 kronor.

Med stationslokaleruas utvidgning följer äfven ökning af omkostnaderna
för lyshållning en, hvars nuvarande anslag, 20,000 kronor, förutom af denna
anledning, enligt telegrafstyrelsens mening kräfde förhöjning jemväl i samma
män som den mycket lämpligare, men något dyrbarare elektriska belysningen
hunne införas i stationslokalerna. Styrelsen har derföre föreslagit, att detta
anslag måtte höjas med 10,000 kronor till 30,000 kronor.

I anseende dertill att utgifterna för postporto under de senare åren
uppgått till öfver 8,000 kronor årligen och visade ständig tendens till stigning
har telegrafstyrelsen ansett sig böra föreslå en förhöjning af detta till

6,000 kronor nu bestämda anslag med 4,000 kronor till 10,000 kronor.

1 öfriga under omkostnadsstaten förekommande poster bär telegrafstyrelsen
icke föreslagit annan ändring, än att anslaget till diverse utgifter, för närvarande
bestämdt till 12,300 kronor, för slutsummans afrundning upptagits
till 12,500 kronor.

Under förutsättning af bifall till de sålunda föreslagna ändringarna
skulle slutsumman å omkostnadsstaten höjas från 262,800 kronor till 335,000
kronor.

Enligt telegrafstyrelsens förslag skulle telegrafverkets stater för år 1899
komma att utvisa följande slutsummor:

aflöningsstaten .......................	........................... kronor	960,500: —
öfvergångsaflöningsstaten...........	............................. »	4.000: —
pensions- och understödsstaten..	............................... n	123,070: —
omkostnadsstaten .....................	............................... »	335,000: —
	eller tillsammans kronor	1,422,570: —

hvilket belopp med 82,500 kronor öfverstiger slutsumman å de af Eders
Kong]. Maj:t faststälda utgiftsstaterna för år 1898.

Vid de af telegrafstyrelsen föreslagna ändringar i telegrafverkets utgiftsstater
har jag ioke funnit anledning till erinran; och hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte föreslå,

att Riksdagen, dels med beviljande åt extra ordinarie telegrafisten Anna
Johanna Charlotta Lagerberg af eu årlig pension af 500 kronor, att utgå

[3.]

Tullverket.

38 Sjunde hufvudtiteln.

iråu och med innevarande års början, dels ock med godkännande af öfriga
omförmälda ändringar i telegrafverkets stater, må, under Eders Kong]. Maj:t
förbehållen rätt att i verkets utgiftsstater göra de jemkningar, som kunna finnas
af behofvet påkallade, såsom reservationsanslag, att utgå direkt af telegrafmedlen,
till telegrafverket för år 1899 anvisa enahanda belopp, 1,510,000 kronor, hvartill
inkomsterna af telegrafmedel beräknats, samt tillika medgifva, att det öfverskott,
som kan å dessa inkomster uppstå, må af Eders Kongl. Maj:t användas
för telegrafverkets och telefonväsendets tidsenliga utveckling och förbättring.

Genom nådiga brefvet den 5 juni 1892 har Eders Kongl. Maj:t anbefalt
telegrafstyrelsen att årligen, intill dess definitiv stat för telegrafverkets telefonväsen
kunde upprättas, vid afgifvande af förslag till utgiftsstater för telegrafverket
meddela ett öfverslag öfver de beräknade inkomsterna af och utgifterna
för telefonväsendet det år, statsförslaget afser.

Till åtlydnad häraf har telegrafstyrelsen meddelat, att dessa inkomster
och utgifter under år 1899 kunde förslagsvis beräknas till följande belopp:
Inkomster: abonnement^- och särskilda samtalsafgifter kronor 2,700,000: —
Utgifter: för drift och underhåll samt utvidgning af

telefonnäten ............ kronor 1,850,000: —

till räntor och afbetalning
å upplånta an läggningsmedel

_________850,000: - h 2,700,000: —

Tullverket.

I den underdåniga skrifvelse af den 12 sistlidne november, deri generaltullstyrelsen
afgifvit. förslag till tullverkets stater för år 1899, har styrelsen till
en början redogjort för de förändringar, hvilka erfordrades inom

Aflöning sstaten.

Härvid omnämner styrelsen först, hurusom bland de platser, der rörelsen
under senare tider högst betydligt ökats, utan att detta förhållande hittills
föranledt någon framställning från styrelsens sida om ökad tullpersonal, vore
staden Gefle och hamnplatsen Ahus, der Christiaustads tullkammare är förlagd.
I Gefle, der någon ökning af tullpersonalen icke förekommit sedan åren 1855
och 1856, i hvilka års stater tillkommit en kontorsskrifvaretjenst och eu
vaktmästaretjenst, men hvarest personalen sedermera minskats, i det att

30

Sjunde hufvndtiteln.

två vaktmästaretjenster indragits år 1870, hade nemligen tratiken under berörda
tid mångdubblats. Till bevis härom åberopar generaltullstyrelsen det
förhållande, att uppbörden stigit från 133,908 kronor tullmedel samt 7,155
kronor fyr- och båkmedel, som debiterades år 1855, till 1,113,932 kronor
tullmedel samt 134,966 kronor fyr- och båkmedel, hvartill uppbörden år
1896 uppgått. Tullkammaren i Åhus åter, hvarest någon annan ändring i
afseende å den ordinarie personalen icke egt rum sedan år 1870, då en vaktmästaretjenst
indragits, än att en vaktmästaretjenst år 1895 öfverflyttats till
tullkammarens stat från annan tullförvaltning, der densamma funnits umbärlig,
hade förstnämnda år en uppbörd af 97,465 kronor tullmedel samt 2,048
kronor fyr- och båkmedel, under det att motsvarande siffror år 1896 belöpte
sig till resp. 763,875 kronor och 10,023 kronor. Att sistberörda ökning
i uppbörden äfven motsvaras af en ökad utrikes sjöfart, framgår deraf, att
antalet från och till utrikes ort direkt in- och utklarerade fartyg i Åhus under
samma tid stigit från 65 inklarerade och 28 utklarerade år 1870 till 321
inklarerade och 218 utklarerade år 1896, hvartill antagligen kommer en motsvarande
ökning i antalet fartyg i utrikes fart, hvilka anlöpt Åhus efter att
hafva på annan ort in- eller utklarerat och hvilka förty vid utarbetandet af
de statistiska uppgifterna, hvilka afse riket i dess helhet, endast upptagas
såsom de der anlöpt sistnämnda ort. De så väsentligt ökade göromålen
i Gefle och Åhus, såväl vid tullkammaren som vid bevakningen, hafva sedan
längre tid tillbaka måst delvis anförtros åt personer, som utan anställning å
stat dock varit i ständig tjenstgöring; och hvad beträffar Gefle, har det
äfven understundom inträffat, att på platsen icke funnits att tillgå extra
tjensteman för tullkammarepersonalens erforderliga förstärkning, utan att sådana
måst från annan tullförvaltning reqvireras. I Åhus kan tullförvaltaren, som
hittills icke haft något ordinarie biträde vid de egentliga tullkam mar egöromålen,
numera uppenbarligen icke ensam medhinna dessa jemte sina öfriga
åligganden; och dervarande öfveruppsyningsmans tjenstgöring i packhuset kan
icke förenas med invisitations- och bevakningsgöromålens skyndsamma fullgörande
af honom såsom ensam bevakningsförman, hvarföre ock ständigt biträde
måste användas såväl å tullkammaren som vid bevakningsbefälet, likasom
ock bevakningen i öfrigt tarfvar förstärkning. Med afseende å dessa förhållanden
hafva tullkamrarne å ifrågavarande platser nu hemstält om personalens
ökning vid tullkammaren i Gefle med en kammarskrifvare och två vaktmästare
samt vid tullkammaren i Åhus med en kammarskrifvare, en uppsyningsman
och eu vaktmästare.

Den sålunda begärda förstärkningen af den ordinarie personalen på
ifrågavarande platser har generaltullstyrelsen funnit vara af omständigheterna
i synnerligen hög grad betingad, och har förty styrelsen, som ser sig i stånd

40

Sjunde hufvudtiteln.

att från tullförvaltniugens i Jönköping stat öfverföra den i Åhus erforderliga
vaktmästare^ensten, med anledning af berörda framställningar funnit sig böra
föreslå inrättandet af följande nya tjenster i tullverket, nemligen två kammarskrifvaretjenster
och en uppsyningsmanstjenst äfvensom två vaktmästaretjenster
i tredje lönegraden eller med den aflöning, som åtnjutes af vaktmästame i,
bland andra städer, Gefle.

Vidare anför generaltullstyrelsen, hurusom tullkammaren i Carlskrona
vid upprepade tillfällen under de två sista årtiondena hos styrelsen framhållit
behofvet af tullpersonalens i nämnda stad förstärkning. I betraktande deraf
att uppbörden derstädes, hvilken år 1880 uppgick till 264,610 kronor tullmedel
samt 14,093 kronor fyr- och båkmedel och år 1896 till 891,705 kronor
tullmedel samt 12,860 kronor fyr- och båkmedel, icke företett jemn tillväxt
under den mellanliggande tiden, har styrelsen emellertid hittills ansett
sig böra tillgodose detta behof endast medelst anslag till extra biträden af de
medel, öfver livilka styrelsen för sådant ändamål förfogar. Sedan tullkammaren
ar 1897 förnyat förut gjord framställning om uppförande å tullkammarens
stat af en kammarskrifvare och en uppsyningsman, har generaltullstyrelsen,
som med hänsyn till omfånget af stadens nuvarande trafik ansett någon förstärkning
af den ordinarie tullkammarepersonalen icke böra tills vidare ifrågasättas,
emellertid vid det förhållande att under en längre följd af år stadigvarande
behof visat sig af ytterligare eu bevakningsförman jemte den nuvarande
öfveruppsyningsmannen, hvilken senare af göromåleu i packhuset ofta nog
hindras att med erforderlig skyndsamhet verkställa förekommande invisitationer
inom stadens vidsträckta hamnområde, för sin del funnit omständigheterna
påkalla anställandet af en uppsyningsman vid tullbevakningen i Carlskrona
samt för sådant ändamål uppförandet å tullverkets stat af ytterligare eu uppsyningsman.

Bland de provisoriska åtgärder, till Indika generaltullstyrelsen fann sig
föranlåten, då mellanrikslagen nästlidet år upphörde att gälla, var äfven inrättandet.
af en tullstation vid Saltbacken, strax utanför Svinesund inom Strömstads
tullkammaredistrikt. Författningsenligt egde icke dessförinnan, utom i fall
åt trängande nöd, fartyg, som ankom från utrikes ort, att inlöpa till någon plats
inom nämnda distrikt norr om Strömstad, med mindre än att fartyget först
för ^visitation anlöpt Strömstad eller den söder derom belägna kustbevakningsstationen
Hästvåm. Sedan äldre tid hade emellertid den praxis utbildat sig
med afseende å trafiken å Idefjorden, att fartyg, som från norska sidan af
donna fjord afgingo i barlast till lastageplatserna på fjordens svenska sida,
direkt inseglade dit och af de der stationerade gränsridarne öfvervakades, till
dess att öfveruppsyningsmannen vid tullbevakningen i Strömstad hunnit ditkomma
i och för ^visitation, hvarefter fartygens inklarering egde rum vid tull -

41

Sjunde hufvudtiteln.

kammaren i nämnda stad. Detta förfaringssätt fann generaltullstyrelsen icke
kunna med erforderlig trygghet för kronans rätt få fortgå under de nya förhållanden,
som inträdt med mellanrikslagens upphörande. Icke heller kunde
det, enligt styrelsens mening, vidare anses lämpligt, att åt gränsbevakningen
anförtroddes ett bestyr, som vore för dess egentliga tjenstgöring främmande
och som kunde verka hinderligt för den nämnda bevakning åliggande patrulleringsskyldighet.
Å andra sidan måste generaltullstyrelsen taga hänsyn till
den jemförelsevis lifliga utrikes trafik, som eger rum — företrädesvis från
Fredrikshald och andra norska platser i närheten — till stenhuggerierna på
Idefjordens svenska sida och som skulle oskäligt betungas, derest fartygen
skulle tvingas att först anlöpa Strömstad för invisitation. Af hänsyn till dessa
förhållanden ansåg generaltullstyrelsen sig uppfordrad att söka bereda fartygen
tillfälle att på närmare håll undfå invisitation och inklarering, hvilket förutsatte
inrättande af en ny tullplats. Då denna förlädes till Saltbacken, vanns enligt
styrelsens förmenande dessutom den fördel, att trafiken på den midt emot på
norska sidan belägna ganska betydande handelsplatsen Sponviken kunde åt
tullplatsens personal noga öfvervakas. Med förmälan att vid tullstationen i
Saltbacken tjenstgjorde tills vidare enligt generaltullstyrelsens förordnande två
betjente, den ene i egenskap af uppsyningsman och den andre såsom vaktmästare,
har styrelsen, under förutsättning att Eders Kong]. Maj:t godkände
styrelsens uppfattning rörande behöfligheten af ifrågavarande tullstations fortfarande
bestånd, hemstält om åtgärders vidtagande för anställande derstädes
af erforderlig tullpersonal å stat. I sådant afseende anser generaltullstyrelsen
dock endast inrättande af eu för stationen afsedd uppsyningsmanstjenst påkallas,
enär den erforderliga vaktmästaretjensten kan öfverflyttas från tullstationen
i Baresund, hvarest eu dylik tjenst kan undvaras.

Generaltullstyrelsen erinrar vidare, att med mellanrikslagens upphörande
jemväl behof af en ansenlig ökning af den rörliga bevakningen vid norska
gränsen inträdt. För närvarande utgöres den å stat uppförda gränsbevakningen
af eu bevakningskontrollör, hvilken utöfvar närmaste befälet öfver denna
bevakning i Carlstads tullkammaredistrikt eller vid den del af gränsen, som
är belägen inom Vermlauds och Elfsborgs län, samt tjugu gränsridare, af livilka
för närvarande fyra äro posterade inom Strömstads och fjorton inom Carlstads
tullkammaredistrikt samt två inom Jemtlands läns gränsdistrikt. Redan sedan
längre tid tillbaka har emellertid generaltullstyrelsen sett sig nödsakad att förstärka
denna bevakning med personer, som för längre eller kortare tider förordnats
att tjenstgöra såsom gränsridare mot godtgörelse af det till styrelsens
disposition stälda anslaget till vikariatsersättning, extra biträden in. m. På
sistberörda sätt har inom Kopparbergs läns gränsdistrikt ständig gränsbevakBih.
till lliksd. Prat. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 6

42

Sjunde hufvudtiteln.

ning varit anordnad allt sedan år 1875, och utgjordes denna bevakning under
tiden närmast innan mellanrikslagen trädde ur kraft af fem tillförordnade gränsridare.
Inom Jemtlands läns gränsdistrikt har under en följd af år eu tillförordnad
gränsridare tjenstgjort. Likaså inom Strömstads tullkammaredistrikt.
Inom Carlstads tullkammaredistrikt har antalet ständigt tillförordnade gränsridare
under senare tider successivt stigit, så att detsamma under första halfåret
år 1896 uppgick till nio. Tillfällig förstärkning har dessutom, särskild!
under vintermånaderna, i ganska stor utsträckning anlitats. Från och med
den 1 juli 1897 har med anledning af de förändrade mellanriksförhållandena
generaltullstyrelsen måst förstärka gränsbevakningen mot Norge sålunda, att
numera följande antal ständigt tillförordnade gränsridare tjenstgöra, nemligen
i Strömstads tullkammaredistrikt sex, i Carlstads tullkammaredistrikt tjugunio
och i Kopparbergs läns gränsdistrikt fem. Derjemte bär å några ställen tillfällig
bevakning anordnats äfvensom åt den stationära bevakningen i Storlien
viss patrulleringsskyldighet uppdragits.

Enligt generaltullstyrelsens mening ligger det i sakens natur, att åtminstone
åt eu del af de sålunda ständigt tjenstgörande gränsridarne snarast möjligt
bör beredas tryggheten af ordinarie anställning. I en från bevakningskontrollören
till styrelsen inkommen, af tullkammaren i Carlstad tillstyrkt framställning
har äfven framhållits, hurusom statsverkets eget intresse ej mindre
än bevakningspersonalens kräfde en sådan åtgärd med hänsyn till svårigheten
för gränsridarne på många ställen i gränstrakterna att kunna få hyra bostad
och då man icke skäligen kunde fordra, att gränsridarne skulle anskaffa egen
bostad, såvida icke en mera tryggad ställning i tjensten än den, som vunnes
genom ett förordnande, blefve dem beredd. På grund häraf har bevakningskontrollören
ansett, att åtminstone så många nya gränsridaretjenster borde inrättas,
att såväl de gränsridare, som skola tjenstgöra vid de stora allmänna mellanriksvägarne,
som ock de, hvilka skola öfvervaka sådana större skogsvägar, som under
årets alla månader befaras med häst och fordon och sålunda lika väl som de förra
kräfva bevakningstillsyn så länge tullgräns mellan Sverige och Norge eger bestånd,
måtte kunna å stat uppföras. Generaltullstyrelsen, som delar denna åsigt, har förty
ansett, att antalet ordinarie gränsridare inom Carlstads tullkammaredistrikt bör
ökas med tolf. Enligt styrelsens mening måste det jemväl anses vara stäldt utom
allt tvifvel, att äfven de sex i Strömstads tullkammaredistrikt nu tillförordnade
gränsridare komma att allt framgent blifva behöfliga, i följd hvaraf antalet
ordinarie gränsridare inom sistnämnda distrikt bör ökas med sex. För beredande
af ordinarie anställning åt så stort antal tillförordnade gränsridare,
som redan före mellanrikslagens upphörande tjenstgjorde i Kopparbergs och
Jemtlands läns gränsdistrikt, anser generaltullstyrelsen dessutom, att ytterligare
sex gränsridaretjenster böra inrättas.

43

Sjunde hufvudtiteln.

De fem i Kopparbergs län tillförordnade gränsridarne hafva hittills på
grund af de högre lefnadsoinkostnaderna i de orter, der de tjenstgöra, åtnjutit
högre dagtraktamente än öfriga tillförordnade gränsridare; och har berörda
omständighet synts generaltullstyrelsen äfven skäligen böra föranleda något
högre aflöning på stat för de gränsridaretjenster, hvilka äro afsedda för Kopparbergs
län. Denna förhöjning anser styrelsen lämpligen böra, för att icke inverka
på pensionen, läggas å tjenstgöringspenningarne, hvilka skäligen borde
bestämmas till 400 kronor i stället för det belopp af 800 kronor, hvarmed
tjenstgöringspenningarne vid öfriga gränsridaretjenster utgå; och skulle vid
sådant förhållande gränsridarne i Kopparbergs läns gränsdistrikt komma
att få en aflöning af 900 kronor jemte två ålderstillägg å sammanlagdt 150

Vidare erinrar generaltullstyrelsen, att intill år 1866 funnits å stat
uppförd en gränsbevakning mot Finland, bestående af två gränsesergeanter
och tio gränsridare och gränsvakter under befäl af tullförvaltaren i Haparanda.
Nyssnämnda år bestämde Kong!. Maj:t, på förslag af generaltullstyrelsen, att
denna bevakning skulle i mån af dåvarande tjensteinnehafvares afgång indragas,
hvilket jemväl sedermera egt rum. Sedan år 1888 har emellertid en
ingalunda fåtalig bevakningskedja varit anordnad vid denna del af riksgränsen.
Denna bevakning, hvilken under årens lopp flera gånger måst ökas och
som årligen verkstält ett betydande antal beslag, består af åtta posteringar
söder om Pello med tillsammans sjutton tillförordnade gränsridare, hvartill
komma två tillförordnade gränsridare för bevakning af den inom Haparanda by
belägna delen af riksgränsen, samtliga under närmaste befäl af två tillförordnade
gränseuppsyningsmän. Vidare hafva ock sedan hösten 1895, non om
förenämnda posteringar, i Pello och Pajala varit anordnade ytterligare tva
posteringar med tillsammans sex tillförordnade gränsridare, af hvilka en utöfva!’
närmaste befälet såväl i Pajala som i Pello. Den ständiga gränsbevakningen
söder om Pello har dessutom alltsedan år 1891 måst under vintermånaderna
förstärkas, till eu början med två, sedermera med fyra, sex, åtta
och slutligen nästliden år med tolf extra ordinarie betjente.

Då generaltullstyrelsen saknar afl anledning till det antagande, att någon
minskning skulle kunna ega rum i den ständiga bevakningen vid gränsen
mot Finland, bär det synts styrelsen, att tiden nu är inne att på stat uppföra
åtminstone så många nya gränsridaretjenster, afsedda för Haparanda tullkammaredistrikt,
som motsvara antalet af de för närvarande ständigt tjenstgörande
gränsridarne söder om Pello eller vid den del af gränsen, der, enligt
hvad ofvan anförts, det provisoriska anordnandet af bevakning egt bestånd
under nära ett tiotal år. Antalet gränsridaretjenster med aflöning af 800

41 Sjunde hufvudtiteln.

kronor förutom ålderstillägg skulle derigenom komma att ökas med ytterligare
nitton stycken.

Då dagtraktamente till tillförordnade gränsridare utgår med 2 kronor
50 öre utom i Kopparbergs län samt vid posteringarne i Pello och Pajala,
komme inrättandet af de nu ifrågasatta nya gränsridaretjensterna att till en
början medföra vinst för statsverket. Beträffande Kopparbergs län, der likasom
vid posteringarne i Pello och Pajala dagtraktamentet utgör 3 kronor,
komme detta förhållande att fortfara äfven sedan tjensteinnehafvarne intjenat
begge ålderstilläggen, under det att, hvad öfriga nu ifrågavarande gränstrakter
angår, aflöningen å stat, sedan tjensteinnehafvaren kommit i åtnjutande af
jemväl andra ålderstillägget, skulle komma att med ett obetydligt belopp öfverskjuta
den nu i form af dagtraktamente utgående aflöningen.

Emedan frågan, huruvida med afseende å befälet öfver den förstärkta bevakningen
vid norska gränsen någon ändring i nuvarande förhållande kunde
komma att påkallas, kräfver någon ytterligare tids erfarenhet, har generaltullstyrelsen
vid sådant förhållande ansett, att äfven frågan om det definitiva
ordnandet af befälet öfver bevakningen vid gränsen mot Finland kan tills
vidare anstå.

Likaledes har generaltullstyrelsen, ehuru vid den inskränkning i förpassningsskyldighet
för landväga trafiken på Korge, som blifvit en följd af mellanrikslagens
upphörande, anledning förefunnes, att tre eller möjligen fyra af de
förtullningsrätt saknande tullkamrarne skulle kunna indragas, likväl med afseende
derå, att vissa af nu gällande bestämmelser rörande sagda trafik lända
till efterrättelse, derest annorlunda icke varder stadgadt, endast till och med
den 15 maj innevarande år, funnit denna fråga lämpligen icke förr än samma
år böra göras till föremål för närmare undersökning. Kågon afsevärd betydelse
ur statsregleringssynpunkt eger frågan i hvarje fall icke, då en eventuel
indragning af de åsyftade tullkamrarne, hvilkas föreståndare endast åtnjuta
arfvode till belopp af 200 eller 400 kronor om året, icke skulle medföra
större årlig besparing än 1,000 kronor.

Jaktbåtsmännen i Umeå tullkammaredistrikt, hvilka, förutom sin vanliga
tjenstgöringsskyldighet vid öppet vatten, hafva sig ålagdt att vintertiden, då
istrafik öfver Qvarken eger rum, utöfva tillsyn deröfver, hafva med afseende
å detta särskilda bevakuingsbestyr fått sina tjenstgöringspenningar bestämda
till 300 kronor, under det att jaktbåtsmännen å andra orter med enahanda
lön och ålderstillägg sonj deras bemälda vederlikar endast åtnjuta 200 kronor
tjenstgöringspenningar. Jaktbåtsmännen i Haparanda tullkammaredistrikt utöfva
likväl sedan år 1866 en liknande särskild tjenstgöring, i det att de hafva till
.åliggande att vintertiden patrullera utefter riksgränsen. Med åberopande häraf
samt med framhållande af den omständighet, att de klimatiska förhållandena

45

Sjunde hufyudtiteln.

vid gränsen medförde behof af omsorgsfullare och till följd deraf dyrbarare
beklädnad, äfvensom att andra förnödenheter derstädes vore dyrare än på
andra orter, hafva de tre jaktbåtsmännen i Haparanda tullkammaredistrikt
gjort framställning om någon förbättring i deras nuvarande aflöning, hvilken,
uppgående till 700 kronor jemte två ålderstillägg å sammanlagdt 100 kronor,
visat sig alltför knapp för tillgodoseende af deras nödvändigaste behof. För
sin del har också generaltullstyrelsen, i likhet med tullkammaren i Haparanda,
ansett nu åberopade förhållanden innefatta giltigt skäl för jaktbåtsmännens i
Haparanda tullkammaredistrikt likställighet i aflöningsliänseende med jaktbåtsmännen
i Umeå tullkammaredistrikt.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts hemställer nu generaltullstyrelsen,
att å tullverkets aflöningsstat måtte, utöfver der redan upptagna
tjenstemän och betjente vid lokalförvaltningen och gränsbevakningen, uppföras:

dels två kammarskrifvare i lägsta lönegraden eller med lön 1,500 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg å sammanlagdt
600 kronor;

dels tre uppsyningsman i lägsta lönegraden eller med lön 900 kronor,
tjenstgöringspenningar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa
300 kronor;

dels fem gränsridare med lön 500 kronor, tjenstgöringspenningar 400
kronor och rätt till två ålderstillägg å sammanlagdt 150 kronor;

dels trettioåtta gränsridare med lön 500 kronor, tjenstgöringspenningar
300 kronor och rätt till två ålderstillägg å sammanlagdt 150 kronor;

dels ock två vaktmästare i tredje lönegraden eller med lön 700 kronor,
tjenstgöringspdhningar 300 kronor och rätt till två ålderstillägg å sammanlagdt
300 kronor; samt

att, för genomförande af den ifrågasatta förbättringen i aflöning åt
jaktbåtsmännen i Haparanda tullkammaredistrikt, det å aflöningsstaten för år
1898 uppförda antalet jaktbåtsmän med aflöning af 800 kronor, lön och
tjenstgöringspenningar, måtte ökas med tre eller från tre till sex och i sammanhang
dermed antalet jaktbåtsmän med aflöning af 700 kronor, lön och tjenstgöringspenningar,
minskas med tre eller från tjuguåtta till tjugufem.

Vid bifall till hvad generaltullstyrelsen sålunda hemstält skulle den
ordinarie aflöningsstaten, som omfattar lön och tjenstgöringspenningar, komma
att ökas med sammanlagdt 44,400 kronor.

Deremot föreslår generaltullstyrelsen med afseende å denna stat ett par
förändringar, som skulle verka någon, om än icke synnerligen afsevärd, minskning
deri. Tnspektorstjensten i Fårösund och öfveruppsyningsmanstjensten vid
tullstationen i Ratan, Indika befattningar, sedan generaltullstyrelsen afgaf
förslag till reglering af tullverkets stater för år 1898, genom dåvarande inne -

46

Sjunde hnfvudtiteln.

hafvarnes afgång blifvit lediga, kunna nemligen, enligt styrelsens åsigt, numera,
då trafiken på dessa platser är af mindre betydenhet, utan olägenhet utbytas
mot två uppsyningsmanstjenster; och har generaltullstyrelsen, som emellertid förordnat,
att ifrågavarande tjenster skola lenmas otillsatta och uppehållas på förordnande,
för genomförande af berörda förändringar hemstält, att antalet inspektörer
måtte minskas med en, från sju till sex, samt antalet öfveruppsyningsmän i lägsta
lönegraden likaledes med en, från tjugusex till tjugufem, men i staten uppföras istället
ytterligare två uppsyningsman med lön 900 kronor, tjenstgöringspenningar 300
kronor och rätt till två ålderstillägg å tillhopa 300 kronor, hvarigenom den ofvan
beräknade ökningen i den ordinarie aflöningsstaten, 44,400 kronor, skulle komma
att nedgå med det belopp, hvarmed lön och tjenstgöringspenningar vid eu
inspektorstjenst, 1,900 kronor, samt lön och tjenstgöringspenningar vid en
ö fveruppsy ning smans tj enst i lägsta lönegraden, 1,800 kronor, tillsammans 3,700
kronor, öfverskjuta 2,400 kronor, motsvarande lön och tjenstgöringspenningar
för nyssbeinälde två uppsyningsman, d. v. s. med 1,300 kronor eller till
43,100 kronor.

På aflöningsstaten är emellertid jemväl uppfördt ett anslag till vikariatsersättning,
extra biträden in. in. vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen,
hvilket, för år 1898 likasom för år 1897 bestämdt till 250,000
kronor fast anslag, kunde synas böra nedsättas, derest general tullstyrelsens
hemställan om nya tjensters inrättande vunne bifall. Härvid erinrar dock
generaltullstyrelsen, att, på sätt här nedan anföres, det till följd af särskilda
omständigheter, hvilka icke kunde beaktas vid afgifvandet af förslag till tullverkets
stater lör åren 1897 och 1898, för sistnämnda begge år komma att
erfordras ytterligare medel utöfver sagda anslag för de dermed afsedda utgifter.
Tager man i betraktande å ena sidan denna omständighet samt å andra sidan
dels att med hänsyn till den korta tid, som hittills förflutit, sedan mellanrikslagen
upphörde att gälla, och hvilken icke omfattat den för oloflig varuinförsel
öfver riksgränsen mest gynsamma del af året, det ej är möjligt att för
närvarande förutse, huruvida den anordnade gränsbevakningen kommer att visa
sig i stånd att behörigen öfvervaka gränstrafiken eller om sagda bevakning
för sådant ändamål behöfver ytterligare förstärkas, dels att måhända äfven i
någon män ökad förstärkning af bevakningen på gränsen mot Finland kommer
att erfordras, dels ock att, med afseende å trafikens oupphörliga tillväxt i de
större städerna, man måste vara beredd på ytterligare anspråk på tillfälligt
arbetsbiträde vid dervarande tullförvaltningar, så är det, enligt generaltullstyrelsens
uppfattning, tydligt, att icke allenast hvarje tillförlitlig grund för
nedsättning af ifrågavarande anslag, sådant det för närvarande är bestämdt,
saknas, utan äfven att den möjlighet icke är utesluten, att ifrågavarande anslag,
bestämdt till samma belopp som för närvarande, kan komma att blifva väl knappt.

47

Sjunde hufYudtiteln.

Redan i underdånig skrifvelse den 31 maj 1897 angående inrättande af
nya förtullningsstationer vid gränsen mot Norge anmälde generaltullstyrelsen,
att till följd af utgifterna för den provisoriska förstärkning af gränsbevakningen,
om hvilken styrelsen gått i författning med anledning af de förestående
förändringarne i handels- och sjöfartsförhållandena mellan Sverige och Norge,
nyssnämnda anslag till vikariatsersättning, extra biträden in. in. för år 1897
efter all sannolikhet komrne att blifva för sitt ändamål i någon mån otillräckligt,
ehuruväl styrelsen då icke såg sig i stånd att med någon större grad af sannolikhet
beräkna, i hvad mån så kunde blifva förhållandet. För så vidt sadant varit
möjligt, hade generaltullstyrelsen nu sökt utreda, med hvilket belopp utgifterna
år 1897 för "de med ifrågavarande anslag afsedda ändamål kunde antagas
komma att öfverstiga samma anslag jemte besparingarne å aflöningsstaten,
hvilka äfvenledes finge för berörda ändamål disponeras. Vid redogörelsen för
resultatet af denna undersökning, utfördt i jemna hundratal af kronor, förutskickar
generaltullstyrelsen den anmärkning, att tullförvaltningarnas af omhänderhafvande
medel förskjutna utgifter för berörda ändamål, äfven der de afsåge
tjenstgöring under månaderna januari—september, till högst väsentlig del
först senare godtgjordes genom styrelsens anordningar och förty i räkenskapen
affördes för månaderna oktober—december.

Under månaderna januari till och med september år 1897 hade till
vikariatsersättning, extra biträden m. m. inom generaltullstyrelsens byråer
äfvensom vid lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen utbetalts

tillhopa .................................................................................. kronor 195,000: —

Under månaderna oktober—december år 1896 utbetalades

för samma ändamål.................. kronor 147,500: —

Då det på grund af verkstälda beräkningar
kunde antagas, att
enahanda utgifter under 1897
års sista qvartal komrne att
öfverstiga sistnämnda belopp
med minst ............................— ,, 24,300:—•

skulle alltså ifrågavarande utgifter
för oktober—december år 1897

belöpa sig till minst...................................................... »_171,800: -—

samt för hela år 1897 till............................................ kronor 366,800:

Transport kronor 366,800: —

48

Sjunde hnfvudtiteln.

Transport kronor 366,800: —

Det för lokalförvaltniugen samt kustod!
gränsbevakningen i 1897
års stat uppförda anslag till
vikariatsersättning in. in. utgjorde,
såsom ofvan anförts, ......... kronor 250,000: —

Enahanda anslag för generaltullstyrelsens
byråer vore bestämdt

till ............................................ „ 15,000: —

Besparingame å aflöningsstaten, hvilka
år 1896 uppgingo till 64,979
kronor 79 öre, beräknades för
år 1897 komma att uppgå till „ 70,800: —

De till generaltullstyrelsens disposition
för närvarande stälda medel
till vikariatsersättning m. m.

år 1897 utgjorde alltså________________________ „ 335,800: —

hvadan bristen antoges belöpa sig till................................. kronor 31,000: —

hvilket belopp dock med afseende å osäkerheten i beräkningen af utgifterna
under senare delen af året försigtigtvis syntes böra höjas till 35,000 kronor.

Till den brist, som sålunda för år 1897 uppstode, hade väl i viss
mån medverkat äfven utgifter för extra biträden, hvilka påkallats af andra
under föregående år icke existerande förhållanden än mellanrikslagens upphörande,
såsom öppnandet af den nya ångbåtsförbindelsen mellan Trelleborg
och Sassnitz samt den nu afslutade konst- och industriutställningen i Stockholm
m. in., men, bortsedt från tullverkets kostnader i anledning åt utställningen,
syntes dessa utgifter icke kunna antagas vara af öfvergående beskaffenhet,
utan, likasom kostnaderna för den förstärkta gränsbevakningen, komma
att göra sig gällande jemväl under innevarande år, hvarvid vore att märka,
att de då komme att omfatta hela året och icke såsom år 1897 endast en
del deraf. Till följd häraf blefve äfven det i 1898 års stat ingående, för
lokalförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen uppförda anslag till
vikariatsersättning, extra biträden m. in. för sitt ändamål otillräckligt. Med
tillämpning af här ofvan följda beräkningsgrunder kunde bristen för år 1898
antagas uppgå till ungefär 58,000 kronor, men då i 1898 års stat tillkomme
en del nya tjenster vid vissa lokalförvaltningar, hvaraf minskning
i utgifterna för extra biträden vid dessa förvaltningar följde, komme samma
brist i verkligheten sannolikt åtminstone icke att öfverstiga 50,000 kronor.

49

Sjunde hufvudtiteln.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer generaltullstyrelsen,
dels att det i tullverkets aflöningsstat för år 1899 ingående, för lokalförvaltningen
samt kust- och gränsbevakningen afsedda anslaget till vikariatsersättning,
extra biträden m. m. måtte uppföras med samma belopp som i
1898 års stat eller 250,000 kronor,

vid bifall hvartill aflöningsstaten i sin helhet skulle, derest jemväl hvad
generaltullstyrelsen här ofvan förut hemstält bifölles, komma att ökas med
ofvan angifna belopp, 43,100 kronor, samt denna stats slutsumma, utgörande
enligt 1898 års stat 1,931,300 kronor, alltså uppgå till 1,974,400 kronor,
dels och att Eders Kongl. Maj:t täcktes bemyndiga generaltullstyrelsen
att ej mindre under återstoden af år 1897 än äfven under år 1898, i den
mån aflöning till erforderliga extra biträden vid lokalförvaltningen samt kustod!
gränsbevakningen skulle visa sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens
samt kust- och gränsbevakningens stat för vederbörande år uppförda
anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. m. samt under året uppkommande
besparingar å den ordinarie aflöningsstaten, för detta ändamål af
tullmedlen förskottsvis använda år 1897 högst 35,000 kronor och år 1898
högst 50,000 kronor.

Med anledning af generaltullstyrelsens sistberörda hemställan täcktes
Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 10 sistlidne december bemyndiga
bemälda styrelse att under år 1897 till aflöning åt erforderliga extra biträden
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakningen, i den mån
medel dertill skulle visa sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens samt
kust- och gränsbevakningens stat för samma år uppförda anslag till vikariatsersättning,
extra biträden m. in. samt under året uppkommande besparingar å
den ordinarie aflöningsstaten, förskottsvis utbetala högst 35,000 kronor äfvensom
att till 1898 års räkenskap balansera det belopp, som på grund af berörda
bemyndigande kunde komma att under år 1897 utbetalas. På grund
af detta bemyndigande har af generaltullstyrelsen förskjutits ett belopp af
34,751 kronor 82 öre, hvilket jemlikt föreskriften.i nyssberörda nådiga bref till
1898 års räkenskap balanserats. Beträffande det af generaltullstyrelsen anmälda
enahanda behofvet för innevarande år är jag sinnad tillstyrka Eders
Kong]. Maj:t att framdeles i sammanhang med fastställande af tullverkets
stater för år 1899 bemyndiga generaltullstyrelsen att under innevarande år i
enahanda ordning förskottsvis utbetala högst 50,000 kronor; och torde Eders
Kongl. Maj:t i den nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och
behof, som till innevarande års Riksdag aflåtes, göra framställning om ersättande
af de belopp, som på grund af omförmälda bemyndiganden af generaltullstyrelsen
dfils förskjutits för år 1897 och dels kunna komma att förskjutas
Bih. till Itiksd. Prot. 181)8. 1 Sand. 1 Afd. 7

50

Sjunde hnfvudtiteln.

för år 1898. Då, på sätt af generaltullstyrelsen ofvan återgifna framställning
framgår, styrelsen föreslagit, att en icke obetydlig del af den gränsbevakningspersonal,
hvars aflöning hittills bestridts från anslaget till extra biträden,
vikariatsersättning m. m., skulle uppföras på ordinarie stat, bör under förutsättning
af bifall till nämnda förslag, hvilket jag på de af generaltullstyrelsen
anförda skäl biträder, med temlig säkerhet kunna antagas, att omförmälda
anslag, i staten för innevarande år upptaget till 250,000 kronor, skall för
år 1899 visa sig för sitt ändamål tillräckligt.

Då generaltullstyrelsen synes mig hafva anfört giltiga skäl äfven för
de af styrelsen föreslagna ändringar i aflöningsstaten, finner jag mig böra
tillstyrka samma ändringar.

Enligt hvad generaltullstyrelsen anmäler, har

Öfvergång saflöning sstaten

genom en derå uppförd persons afgång minskats med 600 kronor eller från
11,050 kronor, å hvilket belopp ifrågavarande stat för år 1898 slutar, till
10,450 kronor, och har

Indragning sstaten,

som för år 1898 upptagits till 13,630 kronor, genom fyra derå uppförda
personers afgång minskats med 2,720 kronor, i följd hvaraf denna stats slutsumma
kommer att utgöra 10,910 kronor.

Beträffande slutligen

Omkostnadsstaten

anmäler generaltullstyrelsen, att det å samma stat uppförda fasta anslag till
jakt- och båtlega samt håstlega och resekostnader tarfvade, derest styrelsens
förslag om uppförande af sammanlagdt fyrtiotre nya gränsridaretjenster på stat
vunne bifall, förhöjning, hvilken, då gränsridarne åtnjuta hästlegoanslag, en
del med 350 kronor och de öfriga med 300 kronor hvar om året, samt dessutom
några måste tilläggas anslag till båtlega, hvilket plägat bestämmas till
25 h 50 kronor om året, lämpligen syntes kunna bestämmas till 14,900 kronor,
då berörda anslag skulle komma att höjas från senast faststälda belopp 73.100
kronor till 88,000 kronor. Derjemte hemställer generaltullstyrelsen, att till
jemnande af staternas slutsumma det å omkostnadsstaten uppförda anslaget
till diverse utgifter måtte ökas med 320 kronor, hvarigenom denna stat i sin

Sjunde hufvudtiteln. 51

helhet, hvilken år 1898 upptogs till 213,220 kronor, skulle komma att uppgå
till 228,440 kronor.

Då generaltullstyrelsen icke ifrågasätter någon ändring i tullverkets
öfriga stater, skulle, i händelse af nådigt bifall till hvad generaltullstyrelsen
hemstält, tullverkets stater för år 1899 komma att utvisa följande slutsummor:

aflöningsstaten ....................... kronor 1,974,400: —

öfvergångsaflöningsstaten ............................................... „ . 10,450: —

ålderstilläggsstaten.......................................................... „ 220,000: —

indragningsstaten............................................................. „ 10,910: —

pensionsstaten för afskedade tjenstemän och betjente 227,000: —

pensionss ta terna för aflidne tjenstemäns och betjente^
efterlemnade enkor och barn (deraf 10,000 kronor

bestämdt anslag) ..................................................... ,, 41,800: -—

omkostnadsstaten.......................................................... ,, 228,440: —

summa kronor 2,713,000: —

eller 55,000 kronor mera än det belopp, hvarå 1898 års stat slutar.

Hvad generaltullstyrelsen i fråga om aflöningsstaten föreslagit har jag
redan tillstyrkt; och då jag icke har anledning till erinran vid de af generaltullstyrelsen
föreslagna ändringar i öfriga stater, tillstyrker jag, under åberopande
af hvad ofvan anförts i fråga om erforderliga förskott åt generaltullstyrelsen
under nästlidet och innevarande år, att Eders Kong!. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att

dels, med godkännande af de utaf generaltullstyrelsen föreslagna förändringar
i tullverkets stater, för år 1899 bestämma anslaget till tullverket
till ett mot staternas slutsumma svarande belopp af 2,713,000 kronor, att
såsom förslagsanslag utgå direkt af tullmedlen,

dels ock medgifva, att ej mindre det belopp af 34,751 kronor 82 öre, som
jemlikt nådigt bref den 10 december 1897 blifvit af generaltullstyrelsen under
samma år förskottsvis utbetaldt till aflöning åt extra biträden vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakningen samt till 1898 års räkenskap
balanseradt, än äfven det belopp, som, i den mån aflöning till erforderliga
extra biträden vid lokaltullförvaltningen samt kust- och gränsbevakningen skulle
visa sig icke kunna utgå af det å lokalförvaltningens stat för innevarande år
uppförda anslag till vikariatsersättning, extra biträden m. in. samt under året
uppkommande besparingar å den ordinarie aflöningsstaten, kan komma att, högst
med 50,000 kronor, efter nådigt bemyndigande af generaltullstyrelsen under
samma år för nyss berörda ändamål förskjutas, må af tullmedlen för år 1898
godtgöras.

52

Sjunde hufvudtiteln.

L*-J

Skogsväiendel.

Skogsväsendet.

För skogsväsendet äro å ordinarie stat för är 1898 uppförda:
dels bestämdt anslag:

för skogsstaten ......................................... kronor 447,208: —

„ statens skogsläroverk ......................... ,, 47,700: — 494,908: —

dels förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärare personal

...................................................................................... 84,400:

dels reservationsanslag:

till enskilda skogsundervisningen ............... kronor 4,800: —

,, kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet.. „ 574,092: — 578,892: —

tillsammans kronor 1,158,200: —

I underdånig skrifvelse den 1 november 1897 angående anslagsbehofvet
för år 1899 har domänstyrelsen, hvad först angår anslaget för skogsstaten,
ansett en väsentlig ökning af detta anslag böra ega rum för åstadkommande
af erforderlig ökning af den ordinarie skogspersonalen och förbättring af kronojägarnes
aflöningsvilkor.

Samtidigt med afgifvandet af statsföretaget har nemligen domänstyrelsen
i särskild underdånig skrifvelse gjort framställning i nyssberörda afseende och
dervid anfört följande.

Då styrelsen år 1884 afgaf sitt underdåniga förslag till ny reglering
af skogsstaten, utgjorde kronoparkernas och öfverloppsmarkernas areal 3,519,054
har, men enligt styrelsens underdåniga berättelse för år 1895 uppgick dessa
skogars areal vid sistnämnda års slut till 4,697,986 har. Lades härtill de
stockfångstskogar, 181,199 har, hvilka genom aftal med stockfångstprivilegiernas
innehafvare återfölle till kronan under år 1897 och närmast följande år,
uppginge nämnda statsskogars areal nu till 4.879,185 har eller 1,360,131
har mer än under år 1884, då grunderna för skogsstatens senaste reglering
uppgjordes.

I jemnbredd med denna statsskogarnes utvidgning hade deras afkastning
också ökats, i det att denna, som under år 1884 utgjorde 845,358 kubikmeter
med en bruttoinkomst af 2,093,687 kronor, år 1895 belöpte sig till 1,321,575
kubikmeter med en bruttoinkomst af 4,224,886 kronor. För år 1896 uppgick
inkomsten till 4,269,224 kronor 30 öre och kunde för år 1897 beräknas
till mer än 5 millioner kronor.

53

Sjunde hufvudtiteln.

Med denna statsskogarnes starka utveckling ocli med de i flera hänseenden
häraf föranledda ökade arheten för skogspersonalen följde behofvet
af denna personals förstärkning. Också hade på domänstyrelsens underdåniga
framställningar i sammanhang med de årliga ut giftsförslagen efter hand fråu
skogsväsendets reservationsanslag anvisats ganska betydliga belopp för anställande
af extra kronojägare eller bevakare samt, i synnerhet inom de norra
orterna, af extra skogstjenstemän i egenskap af biträdande jägmästare eller
aflönade assistenter.

Att denna i mån af ökade arbeten efterhand tillkomna extra personal
icke endast för det närvarande, utan äfven för framtiden vore omistlig och
för statsskogarnes tidsenliga förvaltning och skötsel derjemte behöfde kompletteras
och fastare organiseras, torde med hänsyn till ofvannämnda utveckling
af statens skogsväsende ligga för öppen dag. Den allmänna stegring i skogsvärdet,
som numera inträdt, hade jemväl sträckt sig till de norra orterna och
der framkallat eu lifligare efterfrågan af kronans virke jemväl af mindre
virkesdimensioner och virkessortiment, hvarigenom för ett noggrannare tillgodogörande
af skogen och en ändamålsenligare vård om densamma yppats tillfållen
och möjligheter, hvilka förut ej funnits, men hvilkas begagnande måste för
skogarnes afkomst och framtida afkastning vara af betydelse. Styrelsen ansåge
sig fördenskull icke kunna längre uppskjuta att anmäla behofvet af den
ordinarie skogspersonalens förstärkning; och ville styrelsen, hvad då först den
förvaltande personalen anginge, vidare anföra följande.

Af ofvannämnda ökning af statsskogarnes areal hade omkring nio tiondedelar
eller 1,211,717 har fallit på de nordligaste länen och Kopparbergs län.
För att tillgodose det härigenom ökade behofvet af arbetskrafter hade inalles
31 aflönade extra skogstjenstemän — biträdande jägmästare samt assistenter—
måst bär anställas, för hvilket ändamål 48,400 kronor år 1897 vore anvisade,
hvaraf klarligen framginge, att den ordinarie revirförvaltarepersonalen i dessa
orter vore för det med skogarnes förvaltning och vård nu förenade arbetet
otillräcklig samt att denna personal måste genom revirens delning och nya
jägmästarebefattningars inrättande förstärkas. Visserligen vore i fråga om de
två nordliga länen, Norrbottens och Vesterbottens, afvittringen i de öfre lappmarkstrakterna,
såsom Juckasjärvi socken samt öfre delarne af Sorsele, Stensele,
Vilhelmina och Dorothea socknar, ej ännu fullbordad, och för det närvarande
kunde derföre ej med säkerhet bedömas, huru stor skogsareal i
dessa orter kunde för kronans räkning komma att behållas. Men denna omständighet
syntes styrelsen ej vara af beskaffenhet att föranleda uppskof med
revirregleringen i länens afvittrade delar, hvarest de hufvudsakligaste och inom
sagda län värdefullaste kronoskogarne funnes, och detta i synnerhet som regleringen
ej utan men längre kunde uppskjutas och densammas företagande nu

54

Sjunde hufvudtiteln.

icke lade kinder i vägen för den jemkning i de öfre lappmarksreviren, som
framdeles möjligen kunde blifva behöflig, när skogarne derstädes undergått
slutlig afvittring, hvilket, enligt hvad styrelsen inhemta!, ej torde ske inom
de närmaste tio åren.

Enligt ett efter öfverläggning med vederbörande öfverjägmästare utarbetadt
förslag till reglering af skogsstatens tjenstgöringsområden i de norra
orterna, hvilket förslag styrelsen bifogat sin underdåniga framställning, erfordrades
med hänsyn till de nuvarande förhållandena följande nya revir, nemligen:
inom Norrbottens län 5, inom Yesterbottens län 5 samt inom Kopparbergs län 1.

Med afseende å Norrbottens och Yesterbottens läns nuvarande indelning
i revir ville styrelsen till en början erinra, att jemlik! nådigt bref den 30 april
1883 jägmästarelönen i Juckasjärvi dåvarande revir från och med nämnda år
inbesparades för att användas vid den reglering af Gellivara revir, som, efter
det Gellivara jernväg kommit till stånd, kunde erfordras, men att, då vid skogsstatens
senaste reglering något definitivt förslag till detta och angränsande
revirs reglering i anseende till då ej ännu afslutad afvittring icke kunde afgifvas,
styrelsen saknade anledning upptaga nämnda aflöning för det dåvarande
i staten, men hade styrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 15 oktober 1888
anhållit att framdeles, när så erfordrades, få derom göra underdånig framställning.
Likaledes framhöll styrelsen i samma underdåniga skrifvelse i anledning af
ifrågasatt sammanslagning af Umeå och Degerfors revir, att skogsstatens göromål
antagligen konnne framdeles att ökas dels genom den förnyade nådiga förordningen
den 19 mars 1888 angående åtgärder till förhindrande af öfverdrifven
afverkning af ungskog, dels ock genom de aftal om stockfåugstskogars öfverlåtelse
till kronan, som nämnda år egt rum, men att styrelsen för det dåvarande
ej ansåge sig böra påyrka båda revirens bibehållande, innan erfarenheten
bekräftat ökningen i göromålen.

Det först nämnda länet, Norrbottens, som nu utgjorde 1 öfverjägmästaredistrikt
och vore indeladt i 13 revir, iuuehölle, fjellskogarne oräknade, 2,709,530
tiar krouoparker, öfverloppsmarker och inom de närmaste åren till kronan återfallande
stockfångstskogar, samt 72,833 bär andra allmänna skogar. Yesterbottens
län, hvilket också bildade 1 öfverjägmästarsdistrikt och vore indeladt
i 8 revir, innehölle af förstnämnda slags statsskogar eu areal af 1,298,085
har, förutom 32,477 har andra allmänna skogar. 1 medeltal på hvarje revir
komme alltså nu, om arealen vore lika fördelad på reviren, omkring 208,000
har i Norrbottens och omkring 162,000 har i Yesterbottens distrikt, men genom
ofvannämnda ökning af revirens antal till 18 i det förra och till 13 i det senare
skulle medelarealen för reviren i dessa distrikt blifva i rundt tal respektive

150,000 har och 100,000 har. Inom Sårna revir af Kopparbergs län upp -

55

Sjunde hufvudtiteln.

ginge kronoparkemas areal efter numera afslutadt. storskifte till 297,200 har,
hvithet revir derföre måste delas i två.

Vid revirregleringen i nu ifrågavarande landsdelar kunde det emellertid ej
undvikas, att det ena reviret erhölle större statsskogsareal än det andra. Orsaken
härtill läge deri, att hänsyn måste tagas ej allenast till skogarnes areal, utan
äfven till så väl deras belägenhet i allmänhet och särskilt vid flottlederna som
ock till deras beskaffenhet, afsättningsförhållandena, befintliga vägar med flera
omständigheter, hvilka inverkade på skogarnes gruppering i förvaltningsområden.
Ett revir i nedre landet, der skogarne merendels vore mera spridda, kunde
exempelvis icke tilldelas lika stor areal som ett revir inom öfre landet, der
skogarne bildade större sammanhängande komplexer, ehuru förhållandena äfven
der kunde i något fall betinga revirets mindre omfattning, såsom fallet vore
med Fredrika revir, hvilket såväl med hänsyn till den allmänna belägenheten
som skogarnes särdeles värdefulla beskaffenhet icke borde gifvas större utsträckning,
än föreslaget vore.

I Norrbottens län läge kronoskogarne i allmänhet samlade i större
komplexer, hvarföre reviren i detta län kunnat tilldelas större areal än i Vesterbottens
län. Särskild! i Arjepluogs socken hade dock revirreglering, ehuru i
anseende till den stora arealen behöflig, ansetts böra anstå, tills skogstillgången
hunnit närmare undersökas och flottledsrensningen i Piteå eif längre framskridit,
i afvaktan på hvilken reglering nödigt biträde i revirförvaltningen
erhölles af aflönad assistent.

Enligt regleringsförslaget skulle Dorothea socken af Yesterbottens län
jemte Tåsjö, Bodums och Fjellsjö socknar af Vesternorrlands län bilda ett nytt
revir, kalladt Tåsjö revir. Nämnda socknar inom Vesternorrlands län tillhörde
nu Södra Ångermanlands revir, men utom det att detta revir, som vore mer
än 30 mil långt, nu hade en mycket olämplig form, komme reviret att år 1898
ökas med 32,008 har, derigenom att vissa stockfångstskogar sagda år återfölle
till kronan. En reglering af detta revir vore derföre af behofvet påkallad;
och då härtill komme, att de inom Medelpads revir belägna Oxsjö och Laxsjö
kronoparker samt Rörtjernmons kronopark hade ett från detta revirs öfriga
kronoparker i Hafverö socken mycket aflägset läge, men läge beqvämare till
för Södra Ångermanlands revir, syntes det lämpligt, att detta senare revir nu
reglerades på det sätt, att förenämnda Tåsjö, Bodums och Fjellsjö socknar,
hvilka tillsammans med Dorothea socken i Yesterbottens län bildade ett lämpligt
skogsförvaltningsområde, afskildes från reviret, hvilket i stället från Medelpads
revir erhölle nyss omförmälda kronoparker, hvarjemte till Södra Ångermanlands
revir jemväl borde läggas Nora och Nordingrå tingslag, af hvilka det förra
nu tillhörde Mellersta Ångermanlands revir och det senare Norra Ångermanlands

56 Sjunde hufvudtiteln.

revir. Genom denna reglering erhölle samtliga de omnämnda reviren eu lämpligare
form, än de nu egde.

I det ofvan nämnda regleringsförslaget funnes för hvarje revir angifvet
dess areal af kronoparker och öfverloppsmarker äfvensom arealen af öfriga allmänna,
skogar, hvaremot i detta förslag icke upptagits och på reviren uppdelats
de hemmans- och nybyggesskogar, Indika enligt gällande författningar
vore underkastade utsyning, enär härför nödiga kartor och handlingar icke
för styrelsen vore tillgängliga. En sådan uppdelning syntes ej heller vara af
nöden för den föreliggande regleringens bedömande, då, på sätt här nedan
nämndes, det hufvudsak]iga bestyret med dessa skogar enligt styrelsens mening
fortfarande borde omhänderhafvas af särskilda extra skogstjenstemän. I fråga
om den definitiva begränsningen af de nu föreslagna reviren anhölle styrelsen
att, när anslagsfrågan blifvit pröfvad och afgjord, få inkomma med slutligt
underdånigt utlåtande.

Den nu föreslagna revirregleringen inom Norrbottens, Vesterbottens och
Kopparbergs län afsåge att bereda nödiga arbetskrafter för en tidsenlig utveckling
af vården om kronans genom afvittring numera bestämda högst betydande-
skogstillgångar i dessa län, och det kunde öfver hufvud taget derför
ej utan skäl anmärkas, att reviren i allmänhet erhållit för stor areal för aftal''
revir förvaltaren på ett .fullt tillfredsställande sätt kunna skötas, men styrelsen
hade vid denna reglering utgått från den förutsättningen, att aflönade
assistenter, såsom nu vore fallet, fortfarande komtne att biträda, der så erfordrades.

Denna från och med år 1890 tillämpade anordning med aflönade assistenter
hade nemligen visat sig ändamålsenlig och lämplig, ehuru densamma i
vissa hänseenden tarfvade komplettering. Utom biträde vid vissa göromål å
kronoparker, nemligen uppskattning och indelning, utsyning, uppgörande af
planer för torrläggning af sankmark och öfvervakande af torrläggningsarbetenas
utförande samt besigtning och kartläggning af inom kronoparker befintliga
torplägenheter, ålåge det assistenterna att verkställa uppskattning och utsyning
å hemmanskogar i lappmarkerna och i Sårna socken af Kopparbergs län
äfvensom att utföra de undersöknings- och utstämplingsförrättningar, som föranleddes
af 1888 års förordning till förekommande af öfverdrifven afverkning af
ungskog; och utfördes alla dessa förrättningar efter eu af öfverjägmästaren för
li varje år uppgjord arbetsfördelning mellan revirförvaltare och assistent. I
aflöning åtnjöte assistent jemlikt nådiga blefven den 16 december 1892 och
den 30 november 1894, förutom 300 kronor i resepenningar för år räknadt,
ett, arfvode af 66 kronor 66 öre i månaden och 6 kronor för hvarje förrättningsdag
ute å marken samt för resedag, hvarjemte för inarbete med skogsindelning
erhölles ersättning efter 1 öre för har skogsmark. De assistenter,

57

Sjunde hufvudtiteln.

som sysslade med planers uppgörande för sankmarkers torrläggning, åtnjöte
för dermed förenadt biarbete enligt nådigt bref den 12 juli 1897 ersättning
med 6 kronor om dagen, dock med den inskränkning att detta senare arbete icke
ersattes för flere dagar, än som för utarbete! åtgått.

Då hemmansutsyningarna vore till sin omfattning beroende på fortskridandet
af laga skiften, i det att delegarne i byaskogar, så länge skogen vore
oskiftad, bekomme utsyning gemensamt, men efter skiftet måste påkalla utsyning
hvar för sig, och då de på grund af 1888 års förberörda nådiga förordning
förekommande undersöknings- och utstämplingsförrättningarne vexlare
efter konjunkturerna, kunde den personal, som för enskilda skogsegares betjenande
vid dessa förrättningar erfordrades, icke till antalet på förhand beräknas:
och det skulle derföre möta störa svårigheter att på ändamålsenligt sätt
reglera reviren, derest revirförvaltaren ensam skulle utföra alla dessa ar från ar
till antal och omfattning vexlande förrättningar, hvilka derför enligt Styrelsens
mening fortfarande borde till hufvudsaklig del omhänderhafvas af assistenter,
hvilka anstäldes efter förefallande behof. Att deremot helt och haller
skilja ifrågavarande förrättningar från revirförvaltningen skulle enligt styrelsens
mening icke vara ändamålsenligt, då besparing i tid och resekostnad
vunnes derigenom, att samme tjensteman, som utförde förrättning å kronopark,
jemväl verkstälde utsyning å hemmansskog, hvilken läge inom parken
eller angränsade densamma.

Om än assistentorganisationen i hufvudsak visat sig ändamålsenlig, tarfvade
densamma, såsom ofvan vore nämndt, i vissa delar komplettering, så att
å kronoparkerna ej allenast de ofvan uppräknade förrättningarna, utan äfven
andra förefallande arbeten finge af assistenterna utföras och i första rummet
sådana, som afsåge skogsåterväxtens främjande efter timmerblädning, såsom
anordnandet af hyggesrensningar, markberedningar, skogssådder med mera,
hvarigenom dylika arbeten kunde till fromma för skogens framtida afkastning
bedrifvas i större omfattning, än hvad den ordinarie revir för valtaren ensam
skulle kunna medhinna; och ömkligt vore också för dylika arbetens åvägabringande
äfven å heminausskogarne, att assistenterna finge anlitas för att i
sammanhang med der skeende utsyningar lemna råd och anvisningar. Men i
sådant fall vore nödigt att öka assistenternas nu väl låga aflöning på det sätt,
att månadsarfvodet höjdes från ti6,G o kronor till 100 kronor och reseanslaget
300 kronor till 400 kronor. Å andra sidan skulle, derest styrelsens nu afgifna
förslag om revirens reglering och nya jägmästaretjensters inrättande blekve
i nåder godkändt, assistenternas och biträdande jägmästarnes antal kunna något
minskas; och under sådan förutsättning syntes de nu från reservationsanslaget
utgående kostnaderna för dessa extra tjenstemäns aflöning i de norra länen
kunna minskas med omkring 13,000 kronor.

Bill. till Riksd. Prut. 1898. 1 Sami. I Afd.

8

58

Sjunde hnfvndtiteln.

Såsom förut nämnts, vore Norrbottens distrikt deladt i 13 och Vesterbottens
distrikt i 8 revir, men skulle genom den föreslagna revirökningen det
förra distriktet erhålla 18 och det senare distriktet 13 revir. Nu hade det
emellertid redan visat sig, att de med öfverjägmästarebefattningen i Norrbottens
distrikt förenade göromål vore af den stora omfattning att de af en öfverjägmästare
icke kunde medhinnas, hvartill ej minst bidragit distriktets allt för
stora ytvidd med deraf föranledda tidsödande resor. Och då derjemte, i betraktande
af såväl kronoskogarnes betydande ökning i detta och Vesterbottens
distrikt som ock sjelfva skogshushållningens utveckling, krafvel på öfverjägraästarnes
verksamhet allt mer stegrades, vore det nödvändigt, att de ifrågavarande
två distrikten delades i tre samt att en ny öfverjägmästarehefattning
inrättades.

De blifvande tre distrikten kunde lämpligast uppkallas efter liufvudelfvarne,
Luleå eif, Skellefteå eif, Umeå eif, och skulle distrikten enligt föreninlinda
regleringsförslag erhålla följande omfattning, nemligen:

Luleå distrikt: Pajala. Tärendö, Torneå, Kalix, Norra Gellivara, Mellersta
Gellivara, Södra Gellivara, Råneå, Luleå, Norra Jockmocks, Mellersta
Jockmocks samt Södra Jockmocks revir, tillsammans 12 revir.

Skellefteå distrikt: Arjepluogs, Norra Arvidsjaur, Mellersta Arvidsjaur.
Södra Arvidsjaur, Elfsby, Piteå, Skellefteå och Norsjö revir, tillsammans
8 revir.

Umeå distrikt: Burträsks, Degerfors, Norra Lycksele, Södra Lycksele,
Sorsele, Stensele, Vilhelmina, Fredrika, Åsele samt Bjurliolms revir, tillsammans
10 revir.

Till Mellersta Norrlands distrikt, hvilket för tydlighetens skull borde,
liksom Gefle-Dala distrikt, uppkallas efter de län, af h vil ka det bestode, eller
Vesternorrlands-Jemtlands distrikt, skulle deremot hänföras det af Dorothea
socken i Vesterbottens län och af Tåsjö, Bodums och Fjellsjö socknar i
Vesternorrlands län bildade nya reviret, Tåsjö revir, hvilket med afseende å
belägenheten och vägarnes riktning vore med hänsyn till ledningen och kontrollen
lättast tillgängligt från södra sidan.

Det nya reviret i Sårna borde, liksom öfriga revir i Kopparbergs län,
tillhöra Gefle-Dala distrikt.

Någon förstärkning af den förvaltande ordinarie personalen i de fem
sydliga distrikten ansåge sig styrelsen deremot för det närvarande ej böra
föreslå, oaktadt genom markinköp kronoparkernas areal i dessa distrikt blifvit
väsentligt förökad, hvilket jemväl, ehuru i mindre grad, egt rum derigenom
att vid förnyad utarrendering af statsverkets egendomar utmarker af dessa
afsätta till kronoparker. Eu stor del åt dessa nybildade kronoparker vore
nemligen dels mer eller mindre skoglösa, dels i det hela beväxta med yngre

59

Sjunde hufvudtiteln.

skog, och sedan skogsodling å de kala områdena försiggått, syntes förvaltningsbestyren
under ett flertal år blifva af den art, att ganska stora trakter
kunde tillhöra hvarje revir, då ungskogarnes vård och fredhållning företrädesvis
ålåge kronojägarne. Innan markinköpen fått den utsträckning att betydligare
vidder förvärfvats, borde derföre det nuvarande antalet jägmästare
ej ökas, ehuru under den tid af året, då skogsodlingar påginge och bedrefves
i'' den omfattning, som nu och under den närmaste framtiden påfordrades, de
ordinarie revirförvaltarne, att döma af hittills vunnen erfarenhet, icke medhunne
dem åliggande eftersyn å dessa arbeten. Styrelsen ansåge sig derför böra
förnya sin underdåniga framställning af den IT november 1896, deruti styrelsen,
framhållande svårigheterna för de ordinarie jägmästarne att inom de revir, der
större skogsodlingar påginge, under den korta kulturtiden om våren medhinna
öfvervakandet af dessa arbeten, hemstält, att ett anslag af 5,000 kronor måtte
beredas för de fem sydligaste skogsdistrikten att användas till ersättning efter
resereglementet åt de extra skogstjenstemän, som efter öfveijägmästarnes förordnande
under skogsodlingstiden biträdde jägmästarne, till följd hvaraf reservationsanslaget
borde ökas med 5,000 kronor.

För de i Norrland nu föreslagna nya tjenstebefattningarne borde aflöningen
utgå enligt gällande stat, dervid öfverjägmästarnes resepenningar syntes
kunna bestämmas till 800 kronor eller lika med dem för öfverjägmästaren i
Vesterbottens nuvarande distrikt och jägmästarnes tjenstgöringspenningar i
likhet med deras i lappmarksreviren till 1,600 kronor, med undantag för Bjurholms
revir, i hvilket, såsom likstäldt med angränsande Degerfors revir, tjenstgöriugspenningarne
borde bestämmas till 1,400 kronor. I detta sammanhang
syntes det, såsom med billighet och rättvisa öfverensstämmande, vara lämpligt,
att tjenstgöringspenningarne i Arjepluogs revir, hvilka vid senaste reglering
med hänsyn till dåvarande hemmansutsyningar bestämdes till 1,400 kronor,
numera, då tjenstgöringen i detta revir vore likstäld med den i öfriga lappmarksrevir,
höjdes till 1,600 kronor.

Hvad derefter beträffade den bevakande personalen, läge det i sakens
natur, att statsskogsväsendets utveckling påkallade jemväl inom denna personal
en väsentlig förstärkning, och detta ej allenast i de norra orterna, der kronojägarepersonalen
vid senaste reglering till antalet bibehölls oförändrad, utan
äfven i de öfriga delarna af landet, der nämnda personal förstärktes med
52 kronojägare.

Orsaken, hvarför i de norra orterna kronojägarnes antal vid berörda
reglering icke ökades, var den, att kronans skogar i lappmarkerna då ej ännu
voro genom afvittring bestämda och reviren följaktligen icke kunde indelas i definitiva
bevakningsoinråden, utan måste tillsvidare tillgodoses medelst extra kronojägare
eller bevakare med mera ambulatorisk tjenstgöring; och vore nu, utom

60

Sjunde hufvudtiteln.

mera tillfälliga på kortare tider antagna biträden, extra kronojägare och bevakare
anstälda i stort antal. Sedan kronoskogarne numera i de flesta lappmarkssocknar
erhållit bestämda gränser, kunde krafvet på en ordnad och fullt
verksam tillsyn såväl i fråga om skogarnes fredhållning som ock beträffande
afverkningen och de särskilda arbeten, såsom skogsodling, hyggesrensning,
markberedning, dikning, flottledsrensning med mera, hvilka genom skogsförvaltningens
försorg utfördes, ej längre undanskjutas, hvadan och då erfarenheten
visat, att en sådan tillsyn icke vunnes genom tillfälliga bevakare, utan kräfdc
inom hvarje revir en stam af fast anstälda kronojägare, förslag till en sådan
stam blifvit efter verkstäld utredning i sammanhang med revirens reglering
upprättad; och hade det ansetts nödvändigt, att nedannämnda antal krouojägarebefattningar
uppfördes på ordinarie stat, nemligen: inom Luleå distrikt 15, inom
Skellefteå distrikt 10, inom Umeå distrikt 16, inom Vesternorrlands—Jämtlands
distrikt 4 samt inom Gefle—Dala distrikt 6, tillsammans 51 kronojägarebefattningar.
Hvad de fem sydliga distrikten beträffade, hade kronojägarne i
allmänhet medhunnit de arbeten a boställen och utarrenderade egendomar,
hvilkas verkställande på dem öfverflyttades vid skogsstatens senaste reglering,
men till följd af betydande skogsmarksinköp hade extra kronojägare mot arfvode
från reservationsanslaget, i det närmaste motsvarande ordinarie kronojägares
aflöning, måst anställas a åtskilliga af de nybildade kronoparkerna, såsom å
Skagersholm, Granvik, Grönbo, Bjurfors, Tönnersjöheden (Stjernarp) och Kosta,
hvarjemte inom en del revir de ökade göromålen å förut varande statsskogar
kräft större personal; och vore sådana extra kronojägare anstälda till ett antal
af 10. För bevakningens uppehållande å andra nyinköpta markområden i
Elfsborgs och Hallands län äfvensom för bevakningens förstärkande i Blekinge
—Ahus och Arvika revir erfordrades ytterligare ett antal af 5 kronojägare,
hvadan alltså styrelsen ansåge, att för de fem sydliga distrikten 15 och inalles
för hela landet 66 nya kronojägarebefattningar borde på ordinarie stat uppföras.
Som, enligt hvad förut nämnts, i de flesta af de bevakningstrakter, för hvilka
de nya kronojägarne vore afsedda, redan funnes anstälda aflönade extra kronojägare,
hvilka vid de nya kronojägarebefattningarnes tillsättande blefve obehöfliga,
kunde nuvarande kostnaden för extra skogsbevakning minskas med
omkring 25,000 kronor.

\ id skogsstatens senaste reglering bibehöllos kronojägarnes förutvarande
aflöningsvilkor i hufvudsak oförändrade med undantag af att de kronojägare,
som vore i saknad af boställe eller bostadslägenhet, tilldelades en hyresersättmng
af 100 kronor, hvilken förut endast för kronojägare i Norrland utgått
med ett belopp af 50 kronor; hvarjemte kronojägarne berättigades uppbära
dagarfvode af 2 kronor 50 öre, när de af jägmästare beordrades leda afverkning,
skogsodling eller annat arbete å ecklesiastikt boställe eller annan allmän

61

Sjunde hufvudtiteln.

under skogsstatens förvaltning ej stäld skog eller biträda vid de i de norra
orterna förekommande utsyningsförrättningar, för hvilka utsyningsafgifter erlades
af enskilda. Genom dessa dagarfvoden beräknades kronojägarne i de fem sydliga
distrikten erhålla en ersättning af 80 kronor ä 120 kronor, hvaremot
någon beräkning af ersättningen vid de norrländska utsyningsförrättningarne
då ej var möjlig.

Kronojägares aflöning utginge enligt gällande stat sålunda:

I de sex norra läneni

I

l öfriga delar af landet:

Derjemte åtnjöte kronojägare i de sex norra länen samt i Vermlands
län 100 kronor i resepenningar.

Det kunde ej förnekas, att skogsstatens vid senaste reglering utvidgade
befattning med vissa publika skogar, jemte den allmänna utvecklingen i öfrigt
inom skogsväsendet, tagit kronojägarens tjenstgöring i anspråk i större mån,
än man vid regleringen kunnat antaga, så att jemväl de lediga mellantider,
kronojägarne förut merendels kunde egna åt enskildt arbete och förvärf, upptagits
af tjenstegöromål. Den ersättning för dessa ökade göromål, som med
ofvannämnda dagarfvoden afsetts, hade emellertid ej heller på långt när uppgått
till det vid regleringen beräknade beloppet. Ehuru de af kronojägarne inom
de sydligare distrikten, som innehade tillräckligt stora boställen, eller de få
kronojägare inom de norra orterna, som hade egna hemman, i det hela vore i
en jemförelsevis bättre ställning än de, som med den alltför knappa aflöningen
skulle bestrida alla utgifter för uppehället, hade dock flertalet haft mycket
svårt att draga sig fram, och den misstämning bland personalen, som detta
förhållande framkallat, hade tagit, sig uttryck i en af ett flertal kronojägare
till styrelsen ingifven framställning om en förbättrad aflöning.

Såväl jägmästarne som öfverjägmästarne, hvilka i anledning häraf blifvit
börda, hade, med vitsordande af den nuvarande aflöningens otillräcklighet, förordat
en förhöjning med ett belopp af i allmänhet omkring 400 kronor, fördeladt
på lön, tjenstgöringspenningar och ålderstillägg, samt i några af de
sydligare distrikten jemväl resepenningar; och hade af skogstjenstemännen tillika,
såsom eu följd af den nuvarande ringa aflöningen, framhållits, att bland de

Lön.

j Tjenstgöringspenningar.

Summa.

400

400

150

100

550

500

Der boställslägenI
het saknas, utgår
hyresersättning
med 100 kronor.

62

Sjunde hufvudtiteln.

från skogsskulorna utgående lärjungarne de dugligaste och mest lämpliga företrädesvis
sökte befattning'' i enskildes tjenst, der de hade större utsigt att finna
sin bergning.

Styrelsen ansåge sig, beträffande den omständigheten att kronojägarnes
inkomst af dagarfvoden icke motsvarat hvad man beräknat, till en början böra
framhålla, att utom det att ett ej obetydligt antal kronojägare, till följd af
beskaffenheten af deras tjenstgöring uteslutande å kronoparker eller under
skogsstatens förvaltning stälda skogar, alls icke eller endast undantagsvis
uppburit några dagarfvoden, de af kronojägarne, Indika blifvit delaktiga af
dagarfvoden, i medeltal ej bekommit mer än knappa 40 kronor om året. Anledningen
härtill kunde till eu del sökas ej mindre deri, att ett stort antal
mera betydande skogar till utarrenderade egendomar i man af deras arrendeledighet
äfvensom ecklesiastika skogar blifvit stälda under skogsstatens förvaltning,
hvarigenom kronojägaren gått miste om rätten till dagarfvode för något
som helst arbete å dessa skogar, än äfven deri att genom begränsning med
afseende å arten af de arbeten, för hvilka dagarfvoden skulle utgå, dessa
utfallit för ett färre antal dagar. Vid de utsyningsförrättningar i de norra
orterna, för hvilka dagarfvode utbetalades, hade i många fall de ordinarie
kronojägarne icke kunnat biträda, enär dessa utsyniugar ofta af assistenter
utförts samtidigt med jägmästarnes kronoparksutsyningar, vid hvilka den ordinarie
kronojägaren utan ersättning nu biträdde. Men oafsedt dessa förhållanden,
hvilka haft en viss inverkan på aflöningens storlek, funne styrelsen med hänsyn
till de ökade anspråk, som numera stäldes på kronojägarne, hvilkas pålitlighet,
nit och duglighet vore vigtiga faktorer för skogsförvaltningens framgång, den
nuvarande aflöningen vara alltför knappt tilltagen: och ansåge sig styrelsen
desto mindre nu kunna underlåta framlägga förslag till densammas förhöjning,
som en sådan vore påkallad ej allenast af omsorgen om de nuvarande kronojägarnes
nödtorftiga utkomst, utan äfven af omtanke om personalens framtida
rekrytering med dugligt folk.

Vid jemförelse med skogvaktares eller timmertummares i enskild tjenst
löneförmåner borde dock framhållas, att kronojägares fastare ställning och deras
pensionsrätt inverkade till förmån för statens tjenst och att aflöningen derför
kunde sättas något lägre för kronojägarne. Styrelsen ansåge af denna anledning,
att kronojägareaflöningen ej behöfde ökas med så stort belopp, som skogstjenstemännen
föreslagit, utan borde ställas så, att en fast ökning af 200
kronor lades på tjenstgöringspenningarne, hvarigenom vikariers anskaffande
under tjenstledighet underlättades, och att dagarfvoden ej allenast bibehölles, utan
jemväl utsträcktes derhän, att dessa arfvoden kunde utgöra skälig ersättningför
tjenstgöringen utom hemtrakten, hvilken tjenstgöring företrädesvis vore
förenad med särskilda utgifter och af mera ansträngande beskaffenhet. Styrelsen

63

Sjunde hufvudtiteln

bulle nemligen före, att de kronojägare, som vore anstälda i mycket begränsade
och med boställe förenade bevakningstrakter å kronoparkerna i landets sydliga
delar, kunde vara ersatta med nu utgående lön 400 kronor samt 300 kronor
i tjenstgöringspenningar eller i allt 700 kronor, hvaremot de, som under långa
tider måste å från hemmet aflägsna skogar biträda vid, leda eller utföra särskilda
arbeten, vore i behof af en särskild godtgörelse. I fråga om sådan
godtgörelse för tjenstgöring, som kräfde bortovaro från hemvistet, hade förslag
väckts derom, att reseersättning, ehuru till olika belopp för skilda bevakningstrakter,
skulle tillerkännas kronojägarne i södra Sverige liksom de i de norra
orterna anstälda, men då svårigheter skulle uppstå att rätt afväga dessa ersättningar,
och godtgörelse enligt räkning af flere anledningar ej syntes lämplig,
borde ersättningen fortfarande utgå efter enkel dagberäkning för de tider, då
efter jägmästarens order kronojägaren tjenstgjorde utom hemtrakten. Kostnaderna
för fortskaffandet vid längre afstånd med häst blefve visserligen derigenom ej
direkt ersatta, men torde mera sällan förekomma. Äfven hade blifvit ifrågasatt,
att dagarfvodena skulle borttagas och ersättas med ytterligare förhöjning i den
fasta aflöningen, men derigenom ginge förlorad den sporre, som otvifvelaktigt
läge uti denna ersättning för den besvärligare tjenstgöringen utom hemtrakten,
och en sådan ytterligare förhöjning i den fasta aflöningen, om den ej blefve
lika för alla, hvilket vore obehöflig^ skulle blifva svår att bestämma med
tillbörlig noggrannhet efter tjenstgöringens större eller mindre beqvämlighet.
Eu befogad invändning mot grunden för dagarfvodens utgående enligt hittills
gällande bestämmelser kunde göras, den nemligen, att då dagarfvode utbetalades
allenast för arbete å under skogsstatens förvaltning ej stående skogar, ehuru detta
vore af alldeles enahanda beskaffenhet, som å skogar under skogsstatens förvaltning,
dessa senare kunde blifva sämre vårdade eller åtminstone mindre besökta än
de af förra slaget, samt att å andra sidan i samma mån som kronojägarens tid upptoges
med den intensivare skötseln å större skogar, som stäldes under skogsstatens
förvaltning, minskades för honom möjligheten att intjena dagarfvoden. Fastsloge
man deremot den grunden, att dagarfvodet skulle vara eh ersättning för kostnader,
utgifna för kosthållning och logis utom hemmet med mera, samt för den större
ansträngning, som måste blifva förenad med arbete på mera aflägsna skogar
af lerig c slagen, syntes alla invändningar mot denna traktamentsersättning böra
bortfalla. Men om det med traktamentsersättning afsedda syfte skulle vinnas,
måste densamma utgå jemväl för arbeten å kronoparker och andra under skogsstatens
förvaltning stälda skogar, allenast dessa vore belägna utom kronojägarens
hemtrakt, hvars omfattning naturligen måste till gränsen bestämmas.
Styrelsen hade utgått från den åsigten att alla skogstrakter inom 5 kilometer
i rak sträckning från kronojägarens bostad skulle, hänföras till detta område,
och det borde då ej möta någon svårighet att bestämma, hvilka skogar eller

84

Sjunde hufvudtiteln.

skogstrakter folie inom eller utom denna gräns, helst som afgörandet häraf
underlättades af kartor. Det borde tillkomma öfverjägmästaren i distriktet att
efter kronojägareboställets läge eller kronojägarens bostad inom bevakningstrakten
utfärda noggranna föreskrifter om hvilka skogar i sådant afseende
skulle räknas ligga inom gränsen; och någon ovisshet kunde sedermera derom
ej uppstå, så vida ej kronojägaren ombytte bostad, hvilken dock kunde af
styrelsen bestämmas, derest dess läge funnes vara olämpligt. Dagarfvodena
skulle dock ej utgå för andra förrättningar och arbeten, än som af jägmästaren
bestämdes uti skriftlig order på sätt nu skedde; och komme alltså annan tjenstgöring,
såsom patrullering, icke att särskildt ersättas, ej heller nu utgående ersättning
för förrättningar å utarrenderade egendomar inom hemtrakten att
utbetalas, hvaremot å andra sidan ersättning rättvisligen borde utgå för arbeten
å äfven under skogsstatens förvaltning stälda ecklesiastika skogar, hvarigenom
boställshafvares rätt ej komme att på något sätt beröras. Till många af de
på kronoparkerna i södra delarne af landet stationerade kronojägarne komme
dagarfvoden efter detta förslag liksom tillförene sällan eller aldrig att utgå.
hvaremot full säkerhet vunnes derför att för dem såväl i södra som uorra
delarne af landet, hvilka hade vidsträckta bevakningsområden och ett större
antal skogar på långa afstånd, dagarfvoden komme att utgöra en skälig ersättning
för deras arbete. Då en begränsning af denna dock syntes nödvändig
samt efter beräkning af de tider, hvilka vore lämpliga för skogsodlingsarbeten
samt kunde vara behöfliga för utsyning med flera arbeten, i hvilka
kronojägare deltoge, hade styrelsen ansett dagarnes antal, för hvilka arfvode
utginge, böra begränsas till 60 för hvarje kronojägare, så att dennes ersättning
komme att uppgå till högst 150 kronor, ehuru att döma efter förutvarande
förhållanden medelersättningen ej syntes komma att uppgå till mer
än högst 100 kronor, till följd hvaraf utgifterna för kronojägarnes dagarfvoden,
hvilka utginge från reservationsanslaget, ökades med högst 20,000 kronor.

Någon förhöjning i lön eller pension ansåge styrelsen deremot icke vara
behöflig, likasom styrelsen tunne en förhöjning i aflöningen medelst ålderstillägg
vara mindre lämplig, enär förhöjningen vore lika oumbärlig i kronojägarens
yngre, verksammare år som under den mera framskridna åldern.

På grund af det sålunda anförda har styrelsen i underdånighet hemstält,

dels att kronojägares nuvarande tjenstgöringspenniugar, hvilka i de sex
norra länen nu utginge med 150 kronor och i öfriga delar aflandet med 100
kronor, måtte ökas med 200 kronor, så att kronojägare i de sex norra länen
erhölle 350 kronor och kronojägare i öfriga delar af landet 300 kronor i
t j enstgöringspenningar,

dels ock att de i nådiga brefvet den 29 november 1889 angående ny
reglering af skogsstateu meddelade bestämmelser rörande kronojägares dag -

65

Sjunde hufvudtiteln.

arfvoden måtte erhålla följande förändrade lydelse, nemligen: krouojägare eger,
när han på jägmästares order biträder med, utför eller leder afvexling,.skogsodling
eller annat arbete såväl å alla ecklesiastika skogar, hvilka ej här nedan
särskildt omförmälas, som ock å sådana öfriga allmänna skogar, hvilka äro belägna
på ett afstånd öfverstigande 5 kilometer i rak sträckning från hans
bostad, äfvensom när han, likaledes efter jägmästares bestämmande, i Kopparbergs
och de norrländska länen biträder vid ntsyningsförrättningar, för hvilka
utsyningsafgifter erläggas af enskilde, att derför åtnjuta dagarfvode under
högst 60 dagar för hvarje kalenderår med 2 kronor 50 öre att gäldas på
sätt som om bestridande af kostnader för skogsskötsel finnes stadgadt och, i
fråga om sistnämnda utsyningsförrättningar, från skogsväsendets reservationsanslag;
dock under iakttagande, att från ofvanstående bestämmelser äro undantagna
arbeten å sådan ecklesiastik skog, som utgör viss församlings enskilda
egendom eller blifvit till församlingen donerad och icke lemnar virkesöfverskott.

För genomförande af den förbättring i kronojägarnes aflöning samt den
förstärkning åt den förvaltande och bevakande skogspersonalen, styrelsen sålunda
föreslagit, erfordrades ökning i bestämda anslaget för skogsstaten till
nedan nämnda belopp, nemligen:

förbättring af kronojägares lönevilkor:

200 kronors ökning i tjenstgöringspenningar

för 263 kronojägare .............................................................. kronor 52,600:

förstärkning af den förvaltande skogspersonalen:

-• er-	■ Lön	Tjenst- görings- pennin- gar	Bese- pennin- gar	Summa
1 öfverjägmästare........................................	'' 3,200	1,600	800	5,600
1 jägmästare...............................................	1,500	1,600	600	3,700
9 jägmästare................................................	13,500	14,400	5,400	33,300
1 jägmästare............................................... Ökning å nuvarande jägmästarebefattnings i Arjepluogs revir tjenstgöringspennin-gar..........................................................	1,500	1,400	600	3,500
_	200	—	200
	197700	19,200	7,400	46,300

Transport kronor 98,900:—

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 1 Samt. 1 Afd. 9

Sjunde hufvudtiteln.

Transport kronor 98,900:—
förstärkning af den bevakande sko g sper sonalen:

		Lön	Tjenst-görings-^ pennin-gar	Rese- pennin- gar	Hy- res- ersätt- ■ning	Summa
1 kronojägare! 50 kronojägare) 1 kronojägare 1 kronojägare j	. i de sex norra länen i Vermland i mellersta och södra delande af	400 20,000 400 400	350 17,500 300 300	100 5,000 100	100 5,000 100 100	950 47,500 900 800
13 kronojägare!	landet	5,200	3,900	—	1,300	10,400
		26,400	22,350	5,200	6,600	60,550

Summa kronor 159,450:—

Då den ökning i bestämda anslaget för skogsstaten, som föranleddes af
styrelsens ofvanstående förslag, sålunda utgjorde 159,450 kronor och då nuvarande
anslaget, 447,208 kronor, kunde minskas med 1,100 kronor, besparad
hyresersättning åt 11 kronojägare, hvilka sedan senaste reglering erhållit bostäder
eller boställen, har styrelsen i underdånighet hemstält, att sagda anslag
måtte höjas till 605,558 kronor.

På sätt förut nämnts, skulle genom de föreslagna befattningarnas uppförande
på ordinarie stat de från skogsväsendet^ reservationsanslag nu utgående
kostnader för biträdande jägmästare, assistenter samt extra skogsbevakning
minskas med omkring 38,000 kronor, men å andra sidan samma anslags
utgifter ökas dels för dagarfvoden till kronojägare med högst 20,000 kronor,
dels ock för extra skogstjenstemäns arbeten vid skogsodlingar inom de fem
sydliga distrikteu 5,000 kronor, hvadan i det hela en besparing af minst

13,000 kronor i reservationsanslagets utgifter skulle uppstå.

Att, ehuruväl icke mer än nio år förflutit sedan reglering af skogsstaten
senast egde rum, en icke obetydlig ökning i antalet af den förvaltande och
bevakande personal, som då å staten uppfördes, är af behofvet påkallad,
synes mig vid öfvervägande af de utaf domänstyrelsen anförda förhållanden
icke gerna kunna vara tvifvel underkastadt. Om ock, såsom sagdt, den tid -

67

Sjunde htofvudtiteln.

nmd, inom hvilken detta behof redan hunnit göra sig gällande, varit kort,
hör å andra sidan icke förgätas, att samma tidrymd äfven betecknats af en
ökning af statsskogarnes areal och en stegring i deras afkastning, hvartill
föregående perioder icke haft att uppvisa något motstycke och som gifver
grundade förhoppningar derom, att skogsmedlen, som intill senaste tider intagit
ett jemförelsevis underordnadt rum bland statsverkets inkomster, i en framtid
komma att intaga ett bland de främsta.

Då jag sådant oaktadt icke för närvarande anser mig böra ingå i
närmare pröfning af det utaf domänstyrelsen framlagda förslaget till ändringar
i skogsstatens reglering, beror detta alltså icke deraf, att jag skulle underkänna
vigten af de skäl, domänstyrelsen anfört för behofvet af eu ökning i skogspersonalens
antal, lika litet som jag vill bestrida behöfligheten af en förbättring
i kronojägarnes lönevilkor. Men en omständighet föreligger, hvilken
synes mig böra föranleda någon kortare tids uppskof med frågans företagande
till slutligt afgörande. Eders Kongl. Maj:t har nemligen den 16 oktober
1896 tillsatt en komité med uppdrag att utreda frågan, hvilka åtgärder lämpligen
kunna vidtagas för vinnande af en tillfredsställande vård af de enskilda
skogarne; och har Eders Kongl. Maj: t tillika åt denna komité uppdragit att
behandla frågan angående statens skogsförvaltnings medverkan för främjande af
enskilde jordegares skogsvård. Det är visserligen ännu icke kändt, i hvilka
förslag denna komités arbeten må komma att utmynna, och följaktligen ej
heller huruvida enligt dessa förslag göromål i och för främjande under en eller
annan form af den enskilda skogsvården komma att åläggas statens skogspersonal
i sådan omfattning, att af denna orsak behof af ökad personal tilläfventyrs
må uppstå, men i hvarje händelse synes mig med ändringar i staten
böra anstå, intill dess utom de af domänstyrelsen berörda förhållanden äfven
de på frågan inverkande, som kunna härröra af nyssnämnda komitéarbete,
föreligga till bedömande.

Med afseende på det anförda anser jag mig för närvarande icke böra
ifrågasätta annan ändring i beloppet af det bestämda anslaget för skogsstaten,
än att, då, enligt hvad domänstyrelsen upplyst, hyresersättning besparats åt
11 krouojägare, hvilka sedan senaste reglering erhållit bostäder eller boställen,
nämnda anslag måtte med beloppet af nämnda besparing, 1,100 kronor,
minskas från 447,208 kronor till 446,108 kronor.

Beträffande härefter anslaget till statens skogsluroverk erinrar domänstyrelsen
i förstnämnda skrifvelse, hurusom Riksdagen, i sammanhang med
godkännande år 1892 af föreslagen ny stat för skogsinstitutet, tillika med anledning
deraf att styrelsen ifrågasatt, att vid institutet borde anordnas speciella
kurser för sådana ynglingar, hvilka önskade utbilda sig till privata skogsförvaltare,
uttalat sin fulla anslutning till denna uppfattning. År 1893 hade

68

Sjunde hufvudtiteln.

Riksdagen, som ansåg önskvärdt, att dessa kurser snarast möjligt toge sin
början, beviljat ett extra anslag för år 1894 af 15.000 kronor för byggnadsarbeten
och anskaffande af inventarier vid institutet för att till förenämnda
ändamål bereda utvidgning af institutets undervisningslokaler, och i nådig kungörelse
den 30 december 1893 hade Eders Kong], Maj:t föreskrifvit de ändringar
i gällande nådiga stadgar för skogsläroverken, som erfordrades för inrättande
af denna nya så kallade lägre kurs, dervid bland annat uti § 4
bestämts, att kursen skulle börja hvarje år den 15 juli och fortgå under ett
och ett fjerdedel år för att efter fullbordade praktiska öfningar afslutas den
15 oktober påföljande året. Sedan tillbyggnaderna vid institutet fullbordats,
hade denna undervisningskurs under sommaren år 1894 tagit sin början.

I skrifvelse till domänstyrelsen hade nu direktören för skogsinstitutet
anmält, dels att förberörda tillbyggnad föranledt ökade kostnader för uppvärmning,
underhåll och dylikt, äfvensom att den lägre kursen orsakat höjda
utgifter för instrument, skrif- och ritmaterial in. in., till följd hvaraf institutets
anslag till expenser visat sig otillräckligt, så att. trots den största sparsamhet,
bristen vid 1897 års slut sannolikt komme att uppgå till omkring 1,600
kronor, dels ock att, enär i den lägre kursen årligen kunde påräknas sju elever,
hvilka, likasom de öfriga eleverna deltoge i de praktiska öfningarna under två
somrar, antalet deltagare i dessa öfningar ökats med fjorton, hvilket naturligtvis
föranledt ökade kostnader för ersättning åt repetitörer, för elevernas resor och
för handtlangning under öfningarna, till följd hvaraf äfven anslaget till de
praktiska öfningarne blifvit otillräckligt och årliga bristen måst täckas genom
bidrag från institutets elever; och hade direktören på grund häraf hem stält om
beredande af förhöjning i bestämda anslaget för skogsinstitutet med tillsammans

2,800 kronor, deraf 1,000 kronor för expenser och 1,800 kronor för
praktiska öfningar, sålunda, att anslaget till expenser bestämdes till 3,500
kronor och anslaget för praktiska öfningar till 5,000 kronor. Med anledning
af direktörens för skogsinstitutet berörda framställning erinrar domänstyrelsen,
hurusom genom nådigt bref den 3 juni 1892 angående de för förvaltningen
af statens domäner anvisade anslag in. m. staten för skogsinstitutet faststäldes, att
lända till efterrättelse från 1893 års början, till ett sammanlagdt belopp
af 23,200 kronor, deraf till expenser 2,500 kronor och till de praktiska
öfningarne 3,200 kronor, hvarigenom någon annan ändring icke skedde i de
förut för samma två ändamål utgående anslag, än att en å annan anslagstitel
uppkommande besparing af 200 kronor för år öfverflyttades till titeln “de
praktiska öfningarne", till hvilket ändamål sagda besparing i verkligheten
blifvit använd alltifrån år 1890. Anledningen dertill att i det af styrelsen år
1891 afgifna underdåniga förslag till ny stat för skogsinstitutet ingen effektiv

69

Sjunde hufvudtiteln.

förhöjning af dessa anslag begärdes hade varit den, att något utarbetadt
förslag till inrättande af den lägre kursen då ej förelåg, och att erfarenhet
saknades om det blifvande elevantalet och deraf framkalladt behof af större
eller mindre ökning i anslaget. Efter nu vunnen erfarenhet hade det emellertid
befunnits, att anslaget måste ökas, derest läroverket skulle kunna på tillfredsställande
sätt lösa sina uppgifter, utan att dess elever betungades med alltför
stora ekonomiska uppoffringar.

Under det att första året, 1894, endast två elever fått inträde i den
lägre kursen, antogos, enligt uppgifter från direktören, nio elever år 1895,
sju år 1896 och fem år 1897, eller i medeltal för de tre senaste åren sju.
Att .denna ökning i elevantal, hvilken, såsom direktören för skogsinstitutet
äfven antydt, verkade dubbelt under sommarens praktiska öfningar, måste i
förening med den betydliga tillbyggnaden af lärosalar utöfva väsentligt inflytande
på kostnaderna för ved/ underhåll och undervisningsmaterial, läge i
såkens natur, och att anslaget för de praktiska öfningarna nu vore alldeles
otillräckligt syntes klarligen framgå af det förhållandet, att, enligt hvad räkenskaperna
utvisade, institutets ordinarie elever i högre och lägre kursen fått
såsom bidrag till resor och uppehälle under dessa sjelfva tillskjuta 1,950
kronor år 1894, 4,675 kronor 76 öre år 1895 samt 6,472 kronor 77 öre
år 1896.

På grund af hvad sålunda anförts och då styrelsen icke haft något
annat att erinra vid de af direktören föreslagna förhöjningarna, än att dessa,
särskild! den i anslaget till de praktiska öfningarna, synts styrelsen nästan
knappt tillmätta, hemställer styrelsen, som i öfrigt icke ifrågasatt någon ökning
af ifrågavarande anslag, att den ändring i staten för skogsinstitutet, som åt
direktören föreslagits, måtte bifallas.

Då genom hvad till stöd för den begärda anslagsförhöjningen anförts
behofvet af samma förhöjning synes mig vara till fullo ådagalagdt, anser jag
mig böra förorda, att, med godkännande af den ändring i skogsinstitutets stat,
att anslaget till expenser ökas till 3,500 kronor och anslaget till de praktiska
öfningarna till 5,000 kronor, anslaget för statens skogsläroverk, nu 47,700
kronor, må höjas med 2,800 kronor till 50,500 kronor.

1 de till ålderstillägg och till den enskilda skog sundervisning en nu
uppförda anslagsbeloppen har domänstyrelsen ansett någon ändring icke vara
af omständigheterna påkallad.

Vidkommande slutligen reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet erinrar domänstyrelsen,
att från och med år 1895, då detta anslag, hufvudsakligen med hänsyn
till den nya väglagen, höjdes med 128,000 kronor, detsamma till år 1898

70 Sjunde hufvudtiteln.

utgått med oförändradt belopp. 559,092 kronor, men för sistnämnda år höjts
med ytterligare 15,000 kronor till 574,092 kronor.

Emellertid hade af naturliga skäl — betydande ökning af kronoparker
genom afvittring och inköp in. m. äfvensom, och detta ej minst, till följd åt
stigande virkesvärde yppade tillfällen till en intensivare skogsskötsel och eu
med ökade skogsinkomster följande omsorg om sankmarkers tillgodogörande
genom torrläggning ej blott i södra och mellersta delarne af landet, utan äfven
i Norrland utgifterna, frånsedt dem för vägskatten, under senare åren
ökats i betydligt högre män än anslaget, så att exempelvis kostnaderna endast
för utverkning och virkestransport, åtgärder för skogsåterväxt och skogsvård,
anläggning och underhåll af vägar samt rågångsrensning och hägnader,
hvilka för statens skogar år 1890 uppgått till, i jemna kronor, 109,383 kronor’
ar 189o stigit till 168,408 kronor och år 1896 till 207,634 kronor samt för
ar 1897 beräknats till 213,000 kronor, under det att samtliga utgifter från detta
anslag belöpt sig till 355,635 kronor år 1890. mot 476,091 kronor år 1895
och 601,508 kronor år 1896, samt för år 1897 beräknats till 685,925 kronor.
Ått dessa utgifter kunnat bestridas, oaktadt desamma för åren 1896
och 1897 öfverstege de för motsvarande år beviljade anslag, hade sin grund
deruti, att förenämnda hufvudsakligen för betalning af blifvande vägskatt för
kronoparker från och med år 1895 beviljade förhöjning i anslaget icke under
de första åren, då väglagens tillämpning på många orter fördröjdes, för sagda
ändamål tagits i fullt anspråk samt att till följd deraf å anslaget uppkommit
reservationer, hvilka vid 1895 års slut utgjorde i jemnadt belopp 224,547
kronor.^ . Med hänsyn härtill hade domänstyrelsen vid afgifvande åt sitt
underdåniga statsförslag den 29 september 1896, då ställningen vid 1896 års
slut ej kunde föi utses, funnit sig sakna anledning att begära ytterligare väsentlig
förhöjning i anslaget.

Emellertid utvisade nu 1896 års bokslut, att reservationerna nedgått till
189,567 kronor; och under förutsättning att utgifterna för år 1897 uppginge
till de beräknade och af Eders Kongl. Maj:t dels vid fastställande af styrelsens
underdåniga generalförslag, dels genom särskilda nådiga bref anvisade
685,925 kronor, komme reservationerna, med inberäkning af anslaget tillfallande
uppbörd, 7,500 kronor, att vid 1898 års början utgöra endast omkring
70,200 kronor, hvaraf dock omkring 20,100 kronor redan för vissa
ändamål disponerats, ehuru ej utbetalts, så att blott omkring 50,100 kronor
deraf blefve i verkligheten disponibla, hvilka, tillsammans med anslaget för år
1898, komme att bilda en för detta år disponibel tillgång af omkring
624,200 kronor.

A andra sidan utvisade de från skogstjenstemännen inkomna förvaltningsförslag
för år 1898 en så betydlig stegring af kostnaderna för statsskogarne, i

Sjunde hufvndtiteln. 71

synnerhet hvad anginge skatter och onera samt kostnader för sådana produktiva,
skogsinkomsterna likasom ock statsskogarnes värde höjande arbeten som afverkning
och virkestransport, skogsodling och andra åtgärder för skogsåterväxten
äfvensom dikning, att, om dessa behof skulle tillgodoses, skulle för år
1898 från nu ifrågavarande anslag erfordras omkring 744,000 kronor eller
omkring 120,000 kronor utöfver förenämnda tillgång.

Då statens inkomst från skogarne numera och särskildt under de senare
åren högst väsentligt ökats — de konnne sannolikt att för år 1897 uppgå
till mer än 5,000,000 kronor, under det att de exempelvis för år 1898 utgjorde
blott 2,908,915 kronor 40 öre — hölle styrelsen före, att dermed äfven måste följa
eu stegrad intensitet i sjelfva skogsförvaltningen, så att atkastningens uthållighet
och fortsatta ökning befordrades; och då stegring i behofven äfven för
år 1899 vore att förvänta, ansåge styrelsen, att — oafsedt den verkan, som
på detta anslag kunde komma att utöfvas af de utaf styrelsen föreslagna
ändringar i kronojägarnes antal och aflöningssätt samt ökning af skogstjenstemännens
antal — sistnämnda års utgifter från anslaget måste beräknas till
omkring 795,000 kronor, hvarifrån dock borde afdragas den besparing i
reservationsanslaget, omkring 13,000 kronor, som af nyssnämnda förslags antagande
skulle föranledas.

Åberopande de skäl, hvilka nu blifvit anförda, hemställer styrelsen, att
ifrågavarande anslag måtte, med iakttagen jemkning för slutsummans afrundande,
höjas med 207,650 kronor till 781,742 kronor.

Härvid har styrelsen förklarat sig utgå från den förutsättningen, att,
för fyllande af förenämnda brist i 1898 års tillgångar å detta anslag, kunde
beredas ett extra anslag till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande af
skogsväsendet i allmänhet, då styrelsen antagit, att det icke skulle befinnas
lämpligt att, på sätt styrelsen likväl alternativt hemstält, det ifrågavarande
tillfälliga tillskottet, som borde förskjutas under år 1898, upptoges i det
ordinarie reservationsanslaget för år 1899. Styrelsen hemställer derföre, att
för användning under år 1898 måtte äskas ett extra anslag för ifrågavarande
ändamål å 120,000 kronor eller, om detta skulle mötas af formella hinder, att
anslaget måtte äskas för år 1899, men att beloppet måtte få af tillgängliga
skogsmedel förskjutas under år 1898 för att påföljande året af anslaget
ersättas.

Vidkommande först domänstyrelsens framställning om beredande af medel
för täckande af beräknad brist å reservationsanslaget för år 1898 erinrar jag
derom, att Eders Kongl. Maj:t den 3 sistlidne december faststält af domänstyrelsen
uppgjordt generalförslag öfver användandet af nämnda anslag. Det
sålunda faststälda generalförslaget slutar å ett belopp af 629,023 kronor,
motsvarande summan af 1898 års anslag och beloppet af de vid 1897 års

72

Sjunde hufvudtiteln.

slut påräkneliga reservationerna, men hafva i detta generalförslag icke upptagits
kostnaderna för åtskilliga arbeten, livilka visserligen i och för sig ansetts
oundgängliga, men icke förekomme till utförande förr än längre fram på
året. Kostnaderna för dessa arbeten hafva af domänstyrelsen på grund af de
från skogstjenstemännen inkomna förvaltningsförslag beräknats till 120,000
kronor. I hvilken mån samtliga i sagda förvaltningsförslag upptagna kostnader
äro af beskaffenhet att böra fastställas till utgående, lärer komma att utgöra föremål
för framtida pröfning af Eders Kong! Maj:t, men otvifvelaktigt är, att
å anslaget kommer att saknas tillgång till bestridande af kostnader, till hvilka
för det behöriga handhafvandet af vården om kronans skogar lärer varda nödvändigt
att bereda tillgång. Då reservationsanslaget till krouoskogarnes förvaltning
och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet utgår direkt af skogsmedlen,
innan dessa inlevereras till statskontoret, och det för år 1898 bristande
beloppet alltså skulle, om reservationsanslaget dertill lemnat tillgång, hafva
utgått af sagda års skogsmedel, synes mig icke behöflig! att, för täckande af
bristen, af Riksdagen begära ett särskilt anslag under den ena eller andra
formen, utan torde Riksdagens medgifvande böra äskas dertill, att till bestridande
af de kostnader för krouoskogarnes förvaltning och befrämjande af skogsväsendet
i allmänhet, till hvilka det för år 1898 för berörda ändamål anvisade
reservationsanslag icke lemnar tillgång, må efter Eders Kongl. Maj:ts
bemyndigande af domänstyrelsen under år 1898 förskjutas ett belopp af högst

120,000 kronor, att af samma års skogsmedel ersättas.

Hvad dernäst beträffar beloppet af reservationsanslaget för år 1899, är
det, på sätt ofta tillförene blifvit framhållet, uppenbart, att den alltjemt fortgående
utvecklingen, så väl extensivt som intensivt, af statens skogshushållning,
eu utveckling, som äfven tager sig uttryck i en betydande stegring i
afkastningen af statsskogarne, äfven måste betinga ökade utgifter för skogsfru-valtningen.
Den betydliga brist, som beräknats uppstå å ifrågavarande anslag
för år 1898, utvisar otvetydigt, att anslagets belopp under nuvarande förhållanden
är otillräckligt och att en afsevärd förhöjning deraf måste ega rum,
om det skall kunna fylla sitt ändamål. Mot den af domänstyrelsen ifrågasatta
förhöjningens belopp, 207,650 kronor, bär jag icke annat att erinra, än att,
då jag ansett mig icke kunna för närvarande tillstyrka Eders Kongl. Maj:t
att hos Riksdagen göra framställning om anvisande af erforderliga medel för
genomförande af den ökning af den ordinarie skogspersonalen och förbättring
af kronojägames aflöningsvilkor, som af domänstyrelsen föreslagits, nyssberörda
af styrelsen beräknade besparing å 13,000 kronor, som skulle blifva en följd
af antagandet af styrelsens omförmälda förslag, bortfaller, så att beloppet,
207,650 kronor, måste höjas med 13,000 kronor till 220,650 kronor.

Sjunde hufvudtiteln. 73

På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag således, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

dels minska det bestämda anslaget för skogsstaten med 1,100 kronor
från 447,208 kronor till 446,108 kronor,

dels, med godkännande af den ändring i skogsinstitutets stat, att anslaget
till expenser ökas till 3,500 kronor och anslaget till de praktiska öfningarna
till 5,000 kronor, höja det bestämda anslaget för statens skogsläroverk med

2,800 kronor från 47,700 kronor till 50,500 kronor.

dels och höja reservationsanslaget till kronoskogarnes förvaltning och befrämjande
af skogsväsendet i allmänhet med 220,650 kronor från 574,092
kronor till 794,742 kronor;

så att anslaget till skogsväsendet skulle erhålla följande uppställning:
bestämdt anslag:

för skogsstaten.............................. kronor 446,108: —

„ statens skogsläroverk ........... „ __ 50,500: — kronor 496,608:—*

förslagsanslag:

till ålderstillägg åt skogsstaten och skogsinstitutets lärarepersonal
......................................................................... „ 84,400: —

reservationsanslag:

till enskilda skogsundervisningen ... kronor 4,800: —

„ kronoskogarnes förvaltning och
befrämjande åt skogsväsendet i

allmänhet..................................... „_794,742: — n 799,542: —

summa kronor 1,380,550: —

hvarigenom det nuvarande anslaget till skogsväsendet i dess helhet skulle ökas
med 222,350 kronor;

dels och medgifva, att till bestridande af de kostnader för kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet, till hvilka det för
år 1898 för berörda ändamål anvisade reservationsanslag icke lemnar tillgång,
må efter Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande af domänstyrelsen under år 1898
förskjutas ett belopp af högst 120,000 kronor att af samma års skogsmedel
ersättas.

För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter.

För kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter finnes i riksstaten |5.j
uppfördt ett förslagsanslag af högst 15,000 kronor, deraf enligt beslutat'' 1897 För kontroll™
års Riksdag 7,000 kronor äro afsedda att användas till arfvoden åt dem,

Bih. till Riltsd, Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 10 kredit anstalter.

74

Sjunde hufvudtiteln.

hvilka förordnas att inom finansdepartementet biträda med berörda kontroll och
med handläggning af ärenden rörande enskilda banker och kreditanstalter, och

8,000 kronor att användas till arfvoden åt ombud vid sådana inrättningar.

Då Eders Kongl. Maj:t vid meddelande af oktroj för enskilda sedelutgifvande
banker ålagt hvarje sådan bank att godtgöra kostnaden för det
ombud, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eger hos banken anställa,
utgå af förevarande anslag endast arfvoden åt ombuden hos öfriga enskilda
bankinrättningar eller aktiebankerna. Dessa arfvoden hafva utgått med resp.
200, 300 eller 400 kronor, allt efter hvarje särskild banks storlek.

Berörda anslagsbelopp torde emellertid för nästkommande år blifva otillräckligt
för bestridande af de utgifter, som äro afsedda att derifrån utgå.
Genom nådiga brefvet den 31 nästlidne december hafva å nämnda anslag för
år 1898 anvisats arfvoden till sammanlagdt belopp af 8,000 kronor; och är
sålunda den del af anslaget, som är afsedd för den lokala bankkontrollen, redan
nu för innevarande år till hela sitt belopp disponerad.

Jemlikt derom i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 meddelade
bestämmelser kommer med utgången af år 1903 de enskilda bankernas
rätt att utgifva egna sedlar att upphöra; och eger från början af år 1899
enskild bank, som afstått från sin sedelutgifningsrätt, att, äfven om den ombildas
till bankaktiebolag, hos riksbanken åtnjuta vissa förmåner i fråga om
erhållande af kassakreditiv och rediskontering af vexlar. Då sannolikt är, att
till följd af nyssberörda bestämmelser ett större eller mindre antal af de nuvarande
tjugusju enskilda sedelutgifvande bankerna kommer att efter innevarande
års utgång afstå från sin sedelutgifningsrätt och i sammanhang dermed ombilda
sig till bankaktiebolag, varder en förhöjning uti ifrågavarande anslag
erforderlig, för att medel må finnas tillgängliga till arfvoden åt allmänna ombud
vid sålunda nybildade aktiebanker. Med afseende å antalet och storleken
af de aktiebanker, hvilka sålunda kunna tillkomma, och då några medel äfven
böra finnas att disponera till arfvoden åt allmänna ombud vid aktiebanker,
som eljest kunna uppstå, synes mig förhöjningen af ifrågavarande anslag icke
böra bestämmas till lägre belopp än 10,000 kronor.

Jag hemställer derföre, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att öka förslagsanslaget för kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter
å högst 15,000 kronor med 10,000 kronor eller till högst 25,000
kronor, deraf 7,000 kronor att användas till arfvoden åt dem, hvilka förordnas
att inom finansdepartementet biträda med berörda kontroll och med handläggning
af ärenden rörande enskilda banker och kreditanstalter, och 18,000 kronor
att användas till arfvoden åt ombud vid sådana inrättningar.

Sjunde hufvudtiteln.

75

Öfriga ordinarie anslag.

Beträffande öfriga ordinarie anslag under hufvudtiteln har jag ej anledning öfriga ordi -

att föreslå någon ändring.

Jag har ofvan tillstyrkt förhöjning i anslagen:

till postverket med..............................>........................... kronor 512,000: —

„ telegrafverket med.................................................. „ 100,000: —1

„ tullverket med ............................................................ 55,000: —

„ skogsväsendet med................................................... „ 222,350: —

för kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter

med .............................................................................. „ 10,000: —

så att förhöjningen på det hela å de ordinarie anslagen
skulle blifva ................................................... kronor 899,350: —

Härvid bör likväl, beträffande anslagen till post-,
telegraf- och tullverken, erinras, att kostnaderna för
dessa verk bestridas af verkens egna medel.

t Lägges till den föreslagna förhöjningen summan
af hufvudtitelns ordinarie anslag enligt nu gällande

riksstat.............................................................................. ,, 18,376,400: —

skulle, under förutsättning af bifall till hvad jag sålunda
hemstält, slutsumman af sjunde hufvudtitelns
ordinarie anslag för år 1899 blifva .............................. kronor 19,275,750: —

Extra anslag.

I fråga om de anslag å extra stat, som kunde erfordras, yttrade
departementschefen beträffande

Arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bankbyrå.

Till beredande af arfvode för en byråassistent å finansdepartementets |f,.|
bank byrå har Riksdagen på extra stat för innevarande år likasom för flera Arfvode jören
föregående beviljat 4,000 kronor; och då detta anslag är behöfligt äfven för ^aZdepZrtcår
1899, hemställer jag, att Eders Kongl. Magt täcktes föreslå Riksdagen mentets bankett
till beredande af arfvode för en byråassistent å finansdepartementets bvra•

bankbyrå på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 4,000 kronor.

76

Sjunde hufvudtiteln.

PO

Ordnande och
registrerande
af vissa handlingar
i
kammararkivet.

Ordnande och registrerande af vissa handlingar i kammararkivet.

I underdånig skrifvelse den 22 januari 1897 hemstälde kammarkollegium,
att för påbörjande af arbetet med ordnande af handlingarne i kammararkivet
Eders Kong]. Maj:t måtte för en tid af ett år af tillgängliga medel till en
biträdande arkivarie i kammararkivet anvisa ett belopp, motsvarande tjenstgöringspenningarne
för arkivarien, eller 1,500 kronor; och fann vid ärendets
föredragning den 29 i samma månad Eders Kong!. Maj:t godt att med bifall
till kammarkollegii framställning anbefalla statskontoret att för omförmälda
ändamål till kollegium, i mån af reqvisition, från sjunde hufvudtitelns anslag
till extra utgifter utbetala berörda belopp.

Vidare har i anledning af en inom Riksdagen väckt motion 1897 års
Riksdag, till ordnande och registrerande företrädesvis af ännu oordnade delar
af kammararkivets handlingar, på extra stat för år 1898 anvisat ett belopp
af 5,000 kronor att ställas till kammarkollegii disposition mot den redovisning
och kontroll, som Eders Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 28 maj 1897 anbefalt
kammarkollegium att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande
i fråga om användningen af berörda anslag, har kollegium i underdånig
skrifvelse den 8 sistlidne oktober, med öfverlemnande af infordradt yttrande
från tillförordnade kammararkivarien, afgifvit utlåtande i omförmälda
afseende.

I sitt berörda yttrande anförde t. f. kammararkivarien, bland annat,
att af de personer, hvilka från och med den 19 februari 1897 bestridt biträdande
arkivariebefattningen i kammararkivet, sammanlagdt 336 bundtar,
innehållande lösa blad och handlingar, blifvit preliminärt genomgångna och
efter innehållets beskaffenhet ordnade och fördelade i hufvudgrupper. Den
närmaste hufvuduppgiften vid arkivets fortsatta ordnande syntes vara att fullfölja
och afsluta arbetet med de lösa aktstyckenas första genomgående och
fördelning i hufvudgrupper efter innehållet, hvilket på grund af den erfarenhet,
som rörande dylikt arbete under nästlidet år vunnits, antoges kunna, med eu
beräknad arbetstid af fyra timmar dagligen, utföras under loppet af ett år
af tre dertill lämpliga personer. Innan handlingarne sedermera kunde blifva
användbara för arkivets undersökningar eller för forskning, återstode dock
hufvudgruppernas fördelning i kronologiskt ordnade serier och dessas registrerande.
Den tid, inom hvilken detta arbete kunde hinna fullständigt utföras,
läte sig ej ännu med säkerhet beräkna, men med sannolikhet kunde antagas,
att, om samma arbetskrafter, som deltagit i de oordnade arkivaliernas fördelning
i hufvudgrupper, kunde för arbetets fullföljande i lika mån under ytter t -

77

Sjunde hufvtidtiteln.

ligare tre år påräknas, endast en del registreringsarbete sedermera borde återstå.
Detta sistnämnda arbete syntes under den närmaste tiden derefter kunna
hinna fullbordas af arkivets ordinarie personal, möjligen med någon tillfällig
hjelp i och för reriskrifningsarbete.

Kammarkollegium, som i likhet med t. f. kammararkivarien ansåg, att
vid arkivets fortsatta ordnande den närmaste hufvuduppgiften borde vara ett
fullföljande och afsilande af arbetet med de lösa aktstyckenas första genomgående
och fördelning i hufvudgrupper efter innehållet, hvilket arbete syntes
kollegium kunna, på sätt t. f. arkivarie!! antagit, af dertill lämpliga personer
med en sammanlagd daglig arbetstid af omkring tolf timmar verkställas intill
slutet af år 1898, hemstälde för egen del, att af det utaf Riksdagen för år
1898 anvisade extra anslag 3,500 kronor måtte användas till aflöning åt en
af Eders Kongl. Maj:t efter förslag af kollegium förordnad biträdande arkivarie
i kammararkivet, hvilken mera oafbrutet finge egna sin tid åt arbetets
ledning och utförande, samt återstående 1,500 kronor ställas till kollega disposition
att efter för handen varande omständigheter användas till nödig hjelp
åt den biträdande arkivarien.

Derjemte erinrade kollegium, atf innan handlingarne sedermera kunde
blifva för arkivets undersökningar eller för forskning användbara, återstode,
på sätt t. f. arkivarien anfört, hufvudgruppernas fördelning i kronologiskt
ordnade serier och dessas registrering, hvilket, med beräkning af samma arbetskrafter
som under år 1898, ej syntes kunna medhinnas på kortare tid än tre
år; och hemstälde fördenskull, på grund af hvad t. f. kammararkivarien anfört
och med hänsyn till nödvändigheten, att arkivets handlingar inom den närmaste
framtiden blefve ordnade och registrerade, kollegium, att Eders Kongl. Magt
täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition derom, att Riksdagen för hvart och
ett af åren 1899, 1900 och 1901 ville för orenande och registrerande af kammararkivets
handlingar bevilja ett belopp af 5,000 kronor under enahanda vilkor,
som fogats vid det af 1897 års Riksdag för samma ändamål beviljade anslag
å 5,000 kronor.

Vid föredragning den 10 nästlidne december af kammarkollegii ornförmälda
underdåniga skrifvelse fann emellertid Eders Kong]. Maj:t, som ansåig,
att en större arbetsprodukt borde vara att förvänta genom det ifrågavarande
arbetets fördelning på flera händer, än kollegium med sitt förslag till anslagets
fördelning afsett, godt anbefalla kollegium att afgifva förnyadt yttrande i
ärendet.

Det sålunda infordrade yttrandet har först helt nyligen från kammarkollegium
inkommit, och jag är derföre icke ännu i tillfälle att afgifva förslag till
fördelning af ofvanberörda af Riksdagen för innevarande år anvisade anslag. Huru
•in arbetet med ordnandet af handlingarne i kammararkivet kommer att fördelas,

78

Sjunde hufvndtiteln.

kan^ redan nu med visshet förutses, att för arbetets fullbordande kommer att
åtgå en tid af ytterligare tre år; och då ett årligt anslag under nämnda tre
år ■ af 5,000 kronor icke är större, än som för ändamålet krätves, hemställer
jag, som anser det vara af synnerlig vigt, att arbetet med arkivhandlingarnes
ordnande må kunna oafbrutet fortgå, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att för ordnande och registrerande, företrädesvis af ännu oordnade
delar af kammararkivets handlingar, bevilja ett extra anslag af 15,000 kronor,
att utgå under tre år, samt deraf för år 1899 anvisa 5,000 kronor, att ställas
till kammarkollegii disposition mot den redovisning och kontroll, som Eders
Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva.

Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.

[8.J De af statskontoret förskottsvis bestridda utgifter, som tillhöra sjunde

afSä»tatlk!nZ hufvudtiteln ocb böra till ersättande hos Riksdagen anmälas, äro enligt uppVre^gjordå''
gifter från statskontoret:

förskott, till godtgörande af kostnader för uppmätning och kartläggning af samt verkställande
af andra landtmäteri förrättningar å åtskilliga
kronans domäner ..........................................

„ godtgörande af kostnad för fördelning af mantal och
egor till förra korporalsbostället, i mantal Sälelund
med jordlägenheterna Liane och Sälebråten

i Hede socken af Göteborgs och Bohus län .........

„ ersättning till vissa boställshafvare och kronoarrendatorer
för saknad afkomst af exproprierad jord...

„ godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars
deltagande i Hjelmarens och Qvismarens sänkning
„ godtgörande af kostnader för vissa kronoegendomars

deltagande i andra vattenafledningsföretag............

„ ersättning för öfverbyggnad å indragna boställen......

„ ersättning för till statsverket afträdda åbyggnader å

indragna boställen..................................................

„ godtgörande af förskjuten husröteersättning åt tillträdande
arrendatorn af förra fänriksbostället 1
mantal Holma N:o 1 Öfvergården i Herrestads

socken af Göteborgs och Bohus län .................

„ godtgörande af arrendatorn af indragna kompanichefsbostället
1 mantal Holm i Stora Tuna socken

kronor 15,097: 56

1,529: 18

545: 14

3,898: 0 9

10,878: 04
116,612: 08

3,396: —

2,232: 4 9

Transport kronor 153,688:5 8

79

Sjunde hufvudtiteln.

Transport kronor 153,688: 5 8

af Kopparbergs län tillerkändt bidrag till afhjelpande
af inträffad skada å bostället tillhörande byggnader „ 300: —

till godtgörande af skifteskostnader, belöpande å förra
fänriksbostället 3/4 mantal Hamre n:o 5 i Forssa

socken af Gefleborgs län, ...................................... „ 553: 47

„ ersättning åt egare af skattefrälsehemman, h vilkas

räntor icke blifvit af statsverket inlösta, ............... „ 11,235: 9 0

„ byggnadsersättningar enligt nådiga brefvet den 29
maj 1891 åt sexton skogstorpare å kronoparker i

Norrbottens län ....................... „ 8,000: —

„ godtgörande af underhållsarbeten å Tranebergs, Noc keby

och Drottningholms broar .............................. „ 8,250: —

„ arfvoden åt allmänna ombud vid tre bankaktiebolag „ 325: —

„ kostnader för upprättande af förslag till förändrade
bestämmelser angående bevillningsafgifter af utländingar
för konserter eller dramatiska och andra föreställningar
............................................................ „ 2,361: 81

„ kostnader för kommissionen för utredning af frågan
om den framtida dispositionen af Torneå elfs regala

laxfiske ....................................................................... „ 16,592:48

„ kostnader för de svenska ombuden vid förhandlingar
med ombud från Norge i fråga om förslag till nya
bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden ........................... „ 16,569: 9 9

„ kostnader för utarbetande af eu sammanfattning af
uppgifter rörande statstjensters förening med andra
tjenstebefattningar .................................................... „__1,717: 25

eller tillhopa kronor 219,594:4 8.

Beträffande omförmälda förskott för arfvoden åt allmänna ombud vid
tre bankaktiebolag anhåller jag få erinra, att detsamma påkallats deraf, att,
då berörda arfvoden den 27 november 1896 och den 20 augusti 1897 skulle
anvisas, tillgång härtill icke förefanns å den del af det för året anvisade
anslag för kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter, som enligt Riksdagens
beslut vore afsedd att användas till arfvoden åt ombud vid sådana
inrättningar.

Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen gorå framställning,

att till gäldande af ofvannäranda förskott, 219,594 kronor 48 öre, må

|9, 10.]

Förstärkning
af arbetskrafterna
hos
kammarrätten.

80 Sjunde hufvudtiteln.

å extra stat för år 1899 anvisas ett motsvarande belopp, som, för undvikande
af öretal i riksstaten, torde få utföras med 219,595 kronor.

Förstärkning af arbetskrafterna hos kammarrätten.

1 underdånig skrifvelse den 29 oktober 1896 hemstälde kammarrätten,
med åberopande åt den efter år 1877 ständigt fortgående tillväxten af de till
kammarrätten inkomna mål, att å verkets stat måtte upptagas lön och
tjenstgöringspenningar för två kammarrättsråd med tillhopa 12,800 kronor
och för eu notarie med 3,000 kronor, med rätt till ålderstillägg för nämnda
befattningars innehafvare, samt att det till vikariatsersättning med mera anslagna
beloppet måtte ökas till 31,300 kronor.

På föredragning af dåvarande chefen för finansdepartementet beslöt
Eders Kongl. Maj:t den 14 januari 1897 föreslå Riksdagen att å staten för
kammarrätten uppföra lön och tjenstgöringspenningar för ytterligare två kammarrättsråd
med tillhopa 12,800 kronor och för ytterligare en notarie med 3,000
kronor, med rätt för nämnda befattningars innehafvare till ålderstillägg efter
vissa år i likhet med öfrige tjenstemän i samma tjenstegrad, äfvensom höja
det å kammarrättens stat uppförda anslag till vikariatsersättning, arfvoden åt
extra biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad, 28,400 kronor, med
2,900 kronor till 31,300 kronor, samt att sålunda höja anslaget till kammarrätten
med 18,700 kronor eller från 169,600 kronor till 188,300 kronor.

I underdånig skrifvelse den 13 maj 1897 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att Riksdagen på det sätt
bifallit denna Eders Kongl. Maj:ts framställning, att på extra stat för år
1898 uppförts dels till arfvoden åt adjungerade kammarrättsråd ett belopp af

12,800 kronor, dels till arfvoden åt extra biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad
4,700 kronor eller tillsammans 17,500 kronor, hvarjemte det ordinarie
anslaget till kammarrätten uppförts med oförändradt belopp eller 169,600 kronor.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 28 berörda maj anbefalt
kammarrätten att inkomma med underdånigt yttrande i fråga om användningen
af de sålunda å extra stat för år 1898 för kammarrätten anvisade
anslag å sammanlagdt 17,500 kronor, afgaf kammarrätten i underdånig
skrifvelse den 7 oktober 1897 sådant yttrande och anförde dervid tillika, bland
annat, att, då den nu ifrågasatta tillfälliga förstärkningen af kammarrättens
arbetskrafter ingalunda syntes vara tillfyllest för afarbetande af den betydande
balansen å oafgjorda mål inom embetsverk^ samt kammarrätten, för att sättas
i stånd att utan oskälig tidsutdrägt afgöra inkommande mål, vore i behof af
ökade ordinarie arbetskrafter, kammarrätten vidhölle hvad i skrifvelsen den 29
oktober 1896 blifvit anfördt och föreslaget.

81

Sjunde hufvudtiteln.

Vid föredragning den 5 sistlidne november af kammarrättens berörda underdåniga
skrifvelse af den 7 nästförutgångne oktober, i livad nämnda skrifvelse
afsåge användningen af ifrågavarande å extra stat för år 1898 anvisade
anslag, har Eders Kongl. Maj:t, i enlighet med kammarrättens hemställan,
funnit godt dels förordna, att kammarrätten under år 1898 skulle erhålla biträde
af fyra adjungerade ledamöter, deraf två, livilka utan hinder af bestämmelserna
i den för kammarrätten gällande instruktion skulle ega samma tjenstgöringsskyldighet
och befogenhet som kammarrättsråd, under hela året och
två under tiden från och med den 1 februari till och med den 15 juni samt
från och med den 16 september till och med den 81 december, dels ock medgifva,
att af anslaget till arfvoden åt adjungerade kammarrättsråd finge i ersättning
för ofvanberörda tjenstgöring utgå till den ene af de för hela år 1898 förordnade
adjungerade ledamöterna, hvilken vore notarie i embetsverket och hade att
till sin vikarie afstå de till notarietjensten hörande tjenstgöringspenuingar,
2,250 kronor och till den andre 4,550 kronor samt till de två öfriga adjungerade
ledamöterna sammanlagdt 3,000 kronor för hvardera af vår- och höstsessionen,
att månadsvis till vederbörande utbetalas, äfvensom att af anslaget
till arfvoden åt extra biträden m. in. finge disponeras 3,600 kronor till arf-,
voden åt fyra amanuenser, 700 kronor till ersättande af .renskrifningskostnad
och 400 kronor till flitpenningar.

Anslutande mig i allo till de åsigter, som vid föredragning inför Eders
Kongl. Maj:t den 14 januari 1897 af kammarrättens först berörda underdåniga
skrifvelse uttalades af dåvarande departementschefen, anser jag mig
likväl icke redan nu, innan resultatet af de åtgärder, som vidtagits för att
under innevarande år bereda kammarrätten ökadt arbetsbiträde, blifvit kändt,
böra ifrågasätta någon tillökning i kammarrättens ordinarie arbetskrafter; men
då tillfällig ökning i arbetskrafterna i kammarrätten äfven för år 1899 är af
oafvisligt behof påkallad, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att på extra stat för år 1899 uppföra dels till arfvoden åt
adjungerade kammarrättsråd ett belopp af 12,800 kronor, dels till arfvoden
åt extra biträden, flitpenningar och renskrifningskostnad 4,700 kronor eller
tillsammans 17,500 kronor.

Anläggning af telefonledningar.

Med bifall till en af Eders Kongl. Maj:t derom gjord framställning beviljade
nästlidet års Riksdag för anläggning af telefonledningar frän Sviuesund
till Malmö, från Stockholm till Göteborg, från Stockholm till Malmö, från
Hernösand till Piteå och från Haparanda till Pajala ett extra anslag af
Bih. till Riksd. Frot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 11

[11]

Anläggning

af

telefonled ningar.

[lä.]

Yttre restaurering
aj
Örebro slott

32 Sjunde hufrudtiteln.

1.091.000 kronor, att utgå under tre år, och anvisade deraf för år 1898

395.000 kronor.

Genom nådigt bref den 7 maj 1897 bemyndigade Eders Kong!. Maj:t
telegrafstyrelsen att för anläggning af telefonledningarna Stockholm—Göteborg
och Hemösand—Piteå disponera berörda på extra stat för år 1898 anvisade
belopp af 395,000 kronor; och har telegrafstyrelsen nu i underdånig skrifvelse
den 5 sistlidne november hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till
Riksdagen aflåta nådig framställning om anvisande för år 1899 af 327,000
kronor, hvilket belopp, enligt hvad telegrafstyrelsen förmäler, vore afsedt att
användas tör anläggning af telefonledningarna Sviuesund—Malmö och Sparande—Pajala.

Under erinran att enligt de förslag, som legat till grund för Eders Kongl.
Maj:ts framställning till sistlidet års Riksdag, anläggningskostnaden för telefonledningen
mellan Svinesund och Malmö beräknats till 280,000 kronor och för
telefonledningen mellan Haparanda och Pajala till 47,000 kronor eller tillhopa

327.000 kronor, hemställer jag, som lika med telegrafstyrelsen anser, att af
de telefonledningar, för livilkas anläggning 1897 års Riksdag beviljat medel,
ledningarna Svinesund—Malmö och Haparanda—Pajala böra komma till utförande
närmast efter dem, om hvilkas anläggande beslut redan blifvit meddeladt,

att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att af ofvan omförmälda,
för anläggning af telefonledningar beviljade anslag å 1,091,000 kronor på
extra stat för år 1899 anvisa 327,000 kronor.

Yttre restaurering af Örebro slott.

Med anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning beviljade
1896 års Riksdag för yttre restaurering af Örebro slott enligt uppgjorda
ritningar ett extra anslag af 44,000 kronor, att utgå under tio år,
under vilkor dels att enahanda belopp blefve för berörda ändamål på enskild
väg anskaffadt, dels och att någon utbetalning icke finge ega rum, förr än
styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att tillgå för arbetets fullbordande.
Af detta anslag har Riksdagen för hvardera åt åren 1897 och 1898
anvisat en tiondedel eller 4,400 kronor; och har Eders Kongl. Maj:t, som
faststält omförmälda ritningar och uppdragit .åt öfverintendentsembetet att
gå i författning om arbetets utförande, genom särskilda nådiga bref anbefalt
statskontoret att, sedan styrkt blifvit, att fullt tillräckliga medel funnes att
tillgå för det ifrågavarande restaureringsarbetets fullständiga fullbordande, till
öfverintendentsembetets disposition för det. afsedda ändamålet i mån af reqvisition
utbetala det af Riksdagen för hvartdera af sistnämnda två år anvisade anslag

83

Sjunde hnfvudtiteln.

å 4,400 kronor för yttre restaurering af Örebro slott, dock att för året
högre belopp af statsmedel ieko finge utgå, än som motsvarades af från enskilde
under samma år influtna medel, i hvilket afseende embetet vid de
reqvisitioner af medel från anslaget, som till statskontoret körnare att aflåta^,
borde foga erforderliga bevis.

T sammanhang härmed anser jag mig böra erinra om följande:

I underdånig skrifvelse den 4 januari 1897 anmälde Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Örebro län, att på grund af önskningar, uttalade från
flera håll, förslag uppgjorts till vissa ändringar af, bland annat, två af Örebro
slotts torn, hvilka ändringar, derest de komme till utförande, syntes Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande komma att förläna slottet ett synnerligen
tilltalande utseende, samt att berörda ändringar af de båda större slottstornen,
bestående i tornens påmurning och det ena tornets förseende med en betydligt
högre kupol, beräknats medföra eu ökad kostnad af 1,800 kronor för det
nordvestra och 15,500 kronor för det sydvestra tornet; och hemstälde Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att, derest nödiga medel utan statsverkets
betungande kunde för ändamålet anskaffas, arbetet å tornen finge utföras

enligt det företedda förslaget.

Sedan öfverintendentsembetet i infordradt underdånigt utlåtande af den
26 januari 1897 tillstyrkt bifall till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
omförmälda framställning; anförde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånig skrifvelse den 11 derpåföljde juni, bland annat, att det penningebelopp,
som på enskild viig måste anskaffas för utförandet af arbetet med
Örebro slotts restaurering enligt den af Eders Kongl. Maj:t förut gillade
planen, vore faststäldt till 44,000 kronor, att, om härtill lades den ofvan
omförmälda ökade kostnaden för restaurering af nordvestra och sydvestra

tornen med tillsammans 17,800 kronor, det totalbelopp, som utöfver statsmedel
erfordrades, derest det dyrbarare arbetet skulle komma till utförande,
utgjorde 61,300 kronor, att de på enskild väg anskaffade medel, som för
ändamålet funnes att påräkna, utgjorde — med inberäknande af för år 1896
influtna riintor å inbetalda medel samt intill den 8 juni 1897 upplupna, då
ännu ej utbetalda räntor — 61,399 kronor 28 öre, af hvilket belopp
Norikes fornminnesförening, under vilkor att slottets sydvestra torn finge för
Örebro läns musei räkning disponeras under minst tjugu års tid, tecknat

5,000 kronor, samt att häraf framginge, att, under förutsättning att en af
nämnda fornminnesförening hos Eders Kongl. Maj:t gjord ansökning rörande
upplåtande af det ena slottstornet till Örebro läns museum vunne nådigt bifall,
nödiga medel då på enskild väg vore beredda för bestridande af kostnaden

för de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna ändringar af

omförmälda båda slottstorn.

84

[13, 14.]

Den lokala
förvaltningen
af statens jordbruksdomäner.

Sjunde hufvndtiteln.

Vid föredragning den "20 juli 1897 af Nerikes fornminnesförenings
nyssberörda ansökning blef densamma af Eders Kong! Maj:t bifallen, dock
med viss inskränkning i fråga om tiden för upplåtelsen; och sedan Eders
Kong!. Maj:ts befallningshafvande derefter i underdånig skrivelse den 18
augusti nästlidet år meddelat, att fornminnesföreningen besluta att, utan afseende
å omförmälda inskränkning i upplåtelsetiden, vidblifva sitt förut fattade
beslut rörande bidrag till restaurering af Örebro slott, fann Eders Kong!.
Maj:t, vid ärendets föredragning den 26 nyssberörde augusti, med afseende å
hvad i ärendet dåmera förekommit, godt fastställa de ändringar i de af Eders
Kong], Maj:t den 29 maj 1896 gillade ritningarne till yttre restaurering åt
Örebro slott, hvilka afsåges i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvändes förevarande
förslag angående påmurning af nordvestra och sydvestra tornet samt
det ena tornets förseeende med en högre kupol, hvarjemte öfverintendentsembetet
anbefaldes att, i den mån för ändamålet af enskilde insamlade medel
blefve tillgängliga och stäldes till embetets disposition, gå i författning om
arbetets utförande för den beräknade kostnaden 17,300 kronor.

I underdånig skrifvelse den 9 november 1897 har öfverintendentsembetet
meddelat, att af de för yttre restaurering af Örebro slott af enskilde
tecknade bidrag, hvilka af embetet uppgifvits till 61,102 kronor 65 öre, att
betalas dels på en gång och dels under loppet af fem år, kontant influtit
31,041 kronor 65 öre, hvartill kornine under år 1897 upplupna räntor, 452
kronor 24 öre. ko .. •;

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att af det beviljade anslaget för yttre restaurering af Örebro
slott på extra stat för år 1899 under de vid anslagets beviljande stadgade
vilkor anvisa ytterligare eu tiondedel med 4,400 kronor, dock att för året
högre belopp af statsmedel icke må utgå, än som motsvaras af från enskilde
under samma år influtna medel,; /

, Den lokala förvaltningen af statens jordbruksdomäner

För bestridande af hit hörande utgifter äro i nu gällande riksstat såsom
extra anslag anvisade dels till aflöning åt domänintendenter och för uppehållande
afl domäng ur omålen hos länsstyrelserna 43,200 kronor, dels ock
till resekostnader ''vid domänförvaltningen, förslagsvis, 40,372 kronor; och
då de nuvarande anslagen för berörda ändamål fortfarande äro behöfliga samt,
enligt hvad domänstyrelsen i underdånig skrifvelse den 22 oktober ,1897 anfört,
anledning saknas att föreslå förhöjning eller nedsättning i beloppen,
hemställer jag lika med domänstyrelsen, att Eders Kongl. Maj:t måtte för

Sjunde hufTudtiteln. 85

år 1899 å extra stat äska samma belopp, som äro beviljade för år 1.898,
dock att, för erhållande af jemn slutsumma å anslagen under denna hufvudtitel,
förslagsanslaget till resekostnader vid domänförvaltningen må ökas med
88 kronor och således upptagas till 40,455 kronor.

Afdikningar å kronans skogar i Norrbottens och Vesterbottens län.

Till detta ändamål äskade Eders Kong!. Maj:t af nästlidet års Riksdag
ett extra anslag för år 1898 åt 50,000 kronor. Tillika var afsedt,
att, till bestridande af kostnaden för afdikning å kronoparkerna i nämnda
län skulle användas, förutom nämnda extra anslag, ytterligare 15,000
kronor af föreslagen förhöjning i ordinarie reservationsanslaget till kronoskogarnes
förvaltning och befrämjande af skogsväsendet i allmänhet. Riksdagen, som
fann båda dessa för afdikningar afsedda belopp böra beviljas, men ansåg skäl
till deras fördelning på särskilda anslag icke törefinnas, anvisade för ifrågavarande
afdikningsarbeten å extra stat för innevararande år ett anslag å 65,000
kronor.

Domänstyrelsen har, under åberopande af de skäl styrelsen i underdånig
skrifvelse den 17 november 1896 anfört rörande önskvärdheten af afdikningar
å kronans skogar i Norrbottens och Vesterbottens län och hvilka skäl vidare
utvecklats af min företrädare i embetet, då han den 14 januari nästlidet ar
inför Eders Kongl. Maj:t anmälde styrelsens berörda skrifvelse, i underdånig
skrifvelse den 1 sistlidne november hemstält om beredande för samma ändamål
af ett anslag till enahanda belopp jemväl för år 1899. Då det måste anses
af synnerlig vigt, att arbetena till afdikning för skogsändamål af de vidsträckta
myrtrakterna å kronoparkerna i de båda nordligaste länen må fortgå, och
jag saknar anledning ifrågasätta någon förändring i beloppet af anslaget för
nästkommande statsregleringsperiod, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att till bestridande af kostnaden för afdikningar å
kronans skogar i Norrbottens och Vesterbottens län på extra stat för år 1899
anvisa ett anslag af 65,000 kronor.

Reglering af flottleder i Norrbottens och Kopparbergs län.

Efter det Riksdagen för hvardera af åren 1891 och 1892 anvisat ett
extra anslag å 100,000 kronor till bestridande af kostnaderna för reglering
af flottleder i Norrbottens län samt dervid medgift, att de afgifter, som lades

[15.]

Afdikningar <1
kronans skogar
i Norrbottens
och
Vesterbottens
län.

[16.]
Reglering af
flottleder i
Norrbotten»
och Kopparbergi
län.

86

Sjunde höfvndtitelu.

å flottmo gen, finge för enahanda ändamål disponeras, hafva för åren 1896,
1897 och 1898 för samma ändamål beviljats anslag å 50,000 kronor årligen.

I underdånig skrifvelse af den 1 november nästlidet år har domänstvrelsen,
på grund af den påtagligt fördelaktiga inverkan, som de för ifrågavarande
ändamål vidtagna åtgärder redan visat sig utöfva på virkesafsättningen från
kronans skogar inom Norrbottens län, förklarat ett extra anslag för samma
åtgärders fortsättande vara erforderligt. Då emellertid de under senare åren
beviljade anslag visat sig otillräckliga för regleringsarbetenaS utförande i önskad
omfattning inom Norrbottens län och då det, enligt domänstyrelsens åsigt,
skulle blifva till synnerlig fördel för staten att vidtaga åtgärder för reglering
af vissa vattendrag jemväl i Kopparbergs län för lättare och sålunda mera
vinstgifvande afsättning af stora tillgångar på timmerskog å Elfdalens kronopark,
innehållande 91,870 hektar, och å kronoparkerna i Sårna socken om
286,960 hektar, å hvilka trakter förhållandena med afseende å flottlederna
vore jemförliga med dem i Norrbottens län, har styrelsen hemstält om beredande
af ett extra anslag å 100,000 kronor till bestridande af kostnaden
för reglering af flottleder i Norrbottens och Kopparbergs län under nästkommande
år.

o

Åberopande hvad domänstyrelsen sålunda anfört, hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att för bestridande af kostnaderna för reglering af flottleder i Norrbottens
och Kopparbergs län anvisa ett extra anslag för år 1899 å 100,000 kronor
äfvensom medgitva, att de afgifter, som läggas å flottningen, må för enahanda
ändamål disponeras.

Skogsodlingens befrämjande.

[17.] Sedan Riksdagen för hvart och ett af åren från och med 1889 till och

odlingens 111 e<^ 1896 till skogsodlingens befrämjande anvisat ett extra anslag af 25,000
befrämjande. kronor, hafva i de båda senast faststälda statsregleringarna för samma ändamål
likaledes å extra stat uppförts anslag å 50,000 kronor.

I underdånig skrifvelse den 21 december 1895 hade domänstyrelsen
hemstält, att ifrågataratide anslag måtte "höjas till 100,000 kronor samt att
i de förut stadgade vilkoren för erhållande af bidrag från samma anslag vissa
ändringar mätte vidtagas. Då denna domänstyrelsens framställning den 13
januari 1896 af dåvarande departementschefen inför Eders Kong!. Maj:t anmäldes,
anförde han, bland annat, att domänstyrelsens förslag i åtskilliga

87

afseepdep egde Plira sammanhang med vissa af styrelsen i underdånig skrifvelse
den 18 februari 1895 angående åtgärder till den enskilda skogshushållningens
befrämjande föreslagna bestämmelser, med afseende hvarå det förefölle önskvärd!,
att samtliga nu omförmälda frågor rörande den enskilda skogshushållningen
företoges till behandling i ett sammanhang, till följd hvaraf och då de i
domänstyrelsens sistberörda skrifvelse omhandlade frågor af angifna orsaker
icke ännu kunde företagas till pröfning, departementschefen hemstälde, att med
den definitiva behandlingen af de väckta frågorna om lindring i formerna för
statens medverkan till befrämjandet af skodsodling å enskildes mark måtte få
anstå, men att emellertid, utan afbidan på omförmälda frågors lösning, förevarande
anslags höjning från dess dåvarande belopp, 25,000 kronor, till 50,000
kronor måtte af Eders Kong!. Maj:t hos Riksdagen äskas. Med bifall till
denna framställning begärde Eders Kong! Maj it af Riksdagen för år 1897 ett
anslag för ifrågavarande ändamål af 50,000 kronor, med viss förändring af de
vilkor, under hvilka medel från anslaget förut beviljats; och blef det sålunda
begärda anslaget, med ytterligare någon jemkning af sagda vilkor, af Riksdagen
stäldt till Eders Kong!. Maj:ts förfogande.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj 1896 anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att utreda,
hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en tillfredsställande
vård af de enskilda skogarne, och derefter framlägga de förslag, hvartill
denna utredning, med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande förhållanden,
gåfve anledning, blef, på sätt jag redan förut i dag haft tillfälle erinra, den
16 oktober sanma år en komité af Eders Kongl. Maj:t tillsatt med uppdrag att
verkställa den utredning och uppgöra de förslag, som afsåges i Riksdagens berörda
skrifvelse, och förordnade Eders Kongl. Maj:t i sammanhang härmed, att till
koinitén skulle, för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af dess uppdrag,
öfverlemnas ej mindre domänstyrelsens underdåniga skrifvelse den 18 februari 1895
angående åtgärder till den enskilda skogshushållningens främjande jemte de i
anledning af samma skrifvelse afgifna utlåtanden och yttranden, än äfven samma
embetsverks underdåniga skrifvelse den 21 december sistnämnda år an gående
statens skogsförvaltuings medverkan för främjande af enskilde jordegares skogsvård.

Under erinran härom anförde min företrädare i embetet, då han den
14 januari 1897 inför Eders Kongl. Maj:t anmälde de till förevarande hufvudtitel
hörande anslagsbehof för innevarande år, att, då således de frågor ännu
afbidade sin lösning, i sammanhang med hvilka lian ansett frågan om höjning
af bkogsodlingsanslaget utöfver det senast faststäida beloppet af 50,000 kro.nor
först böra förekomma till definitiv pröfning, han funnit sig sakna anlednVg
att för år 1898 ifrågasätta någon ändring i beloppet af sagda anslag, likas in
han ej heller funne sig ega skäl föreslå ändring i de af Riksdagen sen t

88

Sjunde hufvudtiteln.

faststälfia vilkor för anslagets utgående. I enlighet härmed föreslog Eders
Kongl.’ Maj:t Riksdagen och beviljade Riksdagen anslagets utgående för år
1898 till enahanda belopp och under samma vilkor som under år 1897.

Nyssnämnda af Eders Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta
komité har ännu icke afslutat sina arbeten och aflemnat sitt betänkande. Vid
sådant förhållande och då jag, i likhet med min företrädare, anser frågan om
förevarande anslags förhöjning utöfver dess nuvarande belopp böra afgöras i
sammanhang med den slutliga pröfningen af de frågor, som till omförmälda
komité öfverlemnats, hemställer jag, som ej heller finner anledning föreslå
ändring i vilkoren för anslagets utgående, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att för skogsodlingens befrämjande för år 1899 bevilja ett extra anslag
af 50,000 kronor, att ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för att i
mån åt tillgång tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som understödja
enskilde skogsodlare genom tillhandahållande af skogsfrö och plantor till billigt
pris eller beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten, dock med
vilkor att statsbidrag icke må till något län utgå med högre belopp, än hvad
landsting och hushållningssällskap tillsammans eller ettdera af dem för ändamålet
anslagit, ej heller till högre belopp än 4,000 kronor för hvarje landstingsområde,
äfvensom att efter årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidrags
användning af vederbörande afgifves till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet.

Summan af de utaf mig tillstyrkta anslagen å extra stat för år 1899
utgör 876,150 kronor mot 1,804,700 kronor i riksstaten för år 1898.

I hvad föredragande departementschefen hemstält
och föreslagit beträffande anslagen under sjunde hufvudtiteln
instämde statsrådets öfrige ledamöter; och behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad sålunda blifvit
tillstyrkt.

Ex protocollo:

E. Lagerbring.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1898.

Åttonde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet infor Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14
januari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkeriiielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krtjsenstjerna,

grefve Waciitmeister.

Departementschefen, statsrådet Gilljam föredrog följande ärenden rörande
regleringen af åttonde hufvudtitelns ordinarie stat och de till samma
hufvudtitel hänförliga extra ordinarie anslagsbehof, hvarvid departementschefen
yttrade beträffande

Bill. till lliksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd.

1

2

Åttonde liufvudtiteln.

Ordinarie anslag-.

Riksarkivet.

[l•] Uti underdånig skrifvelse den 16 oktober 1897 har riksarkivarien till

stat för fanrfä-åtlydnad af nådig befallning afgifvit förslag till stat för landsarkivet i VadVadsiena.
stena> för hvars anordnande i dervarande slott Riksdagen, på Eders Kongl.
Maj:ts framställning, anvisat medel.

Riksarkivarien har dervid till en början anfört, att, om det blifvande
arkivet blott vore afsedt till en depot för sådana offentliga handlingar,
hvilka kunde antagas mera sällan komma att af forskare anlitas, man måhända
icke behöfde ställa så höga anspråk på den persons kompetens, som
skulle förestå det nya arkivet och leda dess verksamhet, enär det i sådant
fall vore nog, om arkivalierna nödtorftligen ordnades och uppstäldes samt
endast undantagsvis hölles tillgängliga för allmänheten. Men det förhölle
sig i sjelfva verket så, att de handlingar, som det här i första rummet
gälde att samla och förvara, vore sådana, som af forskare företrädesvis söktes
och begagnades. Det hade nemligen föreslagits, att till en början endast
handlingar, som förskrefve sig från tiden före 1801, skulle förvaras i
landsarkiven, och, om sådant blefve af Eders Kongl. Maj:t beslutadt, komme
det nya arkivet att blifva ett öfvervägande historiskt arkiv och hufvudsakligen
anlitas för den kultur- och rättshistoriskas amt biografiska forskningen.
Deremot komme detsamma till en början att mera sällan begagnas
af rättssökande för erhållande af intyg och bevis, utredning af rättsfrågor
m. in. Men framdeles och i samma mån som tidsgränsen komme att framflyttas
och här, såsom redan skett i Danmark, sättas närmare vår tid,
komme naturligtvis landsarkivet att allt mera anlitas jemväl för erhållande
af utredningar, upplysningar och intyg i rättsligt och praktiskt syfte.

Af det sagda framginge, att anspråken på den blifvande arkivariens
kompetens ingalunda blefve små, enär han måste vara hemmastadd inom
både den historiska och den administrativa afdelningen inom arkivet och
framför allt väl känna till den inre förvaltningens organisation i såväl
äldre som nyare tider. Äfven vore det nödvändigt, att han, som hade att
emottaga, granska och ordna den mängd af olikartade handlingar, hvilka
komme att inströmma till landsarkivet, samt både uppgöra och utföra
planen för deras anordning och uppställning, förut tjenstgjort vid ett större
arkiv och deltagit i der förekommande arbeten. Då landsarkivarien sålunda
måste vara eu både allmänt och fackmessigt bildad person, och dertill

Åttonde hufvudtiteln.

3

komme, att han skulle på eget ansvar förestå och leda den nya institutionen,
ansåge riksarkivarien hans aflöning böra blifva densamma som för
arkivarie vid riksarkivet med allenast den skilnad, som betingades af de
något lägre lefnadskostnaderna i eu landsortsstad. Riksarkivarien föreslår
derför, att arkivariens aflöning måtte bestämmas till 4,000 kronor, deraf

2,800 kronor såsom lön och 1,200 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
äfvensom att lönen måtte kunna efter fem år höjas med 500 kronor och
efter tio år med ytterligare 500 kronor. Vidare föreslås, att i afseende på
löneförmånernas åtnjutande skulle för arkivarien vid landsarkivet gälla
ungefär samma vilkor, som blifvit genom Eders Kongl. Maj:ts nadiga kungörelse
den 1 juni 1877 faststälda för riksarkivet.

Ehuru det utan tvifvel syntes önskvärdt, att lön funnes att tillgå jemväl
för ett ständigt biträde åt arkivarien, för att tjensten skulle kunna uppehållas
äfven vid semester, sjukdom eller annat förfall för arkivarien, ansåge
riksarkivarien ändamålet kunna åtminstone till en böljan vinnas genom
tillgång till extra biträden, hvadan riksarkivarien för närvarande inskränkte
sig till att hemställa, att till vikariatersättning, arfvoden åt extra
biträden, renskrifning m. in. måtte i staten uppföras ett årligt anslag af

1,500 kronor.

Då eu vaktmästare naturligtvis icke skulle kunna undvaras, hemställer
slutligen riksarkivarien, att aflöningen till en vaktmästare måtte bestämmas
till 800 kronor, deraf 500 kronor såsom lön och 300 kronor såsom tjenstgöringspcnningar,
äfvensom att lönen måtte kunna efter fem år höjas med
100 kronor. Denne vaktmästare skulle enligt riksarkivariens mening möjligen
kunna, åtminstone tills vidare, utöfva den närmaste tillsynen öfver
slottet, Enligt hvad jag från öfverintendentseinbetet inhemtat, åtnjuter den
person, som har ifrågavarande tillsyn sig anförtrodd, fri bostad i en af
einbetet å slottsområdet år 1865 uppförd och sedermera underhållen byggnad
om ett rum och kök samt uppbär kontant 100 kronor årligen, som
upptagits i de af Eders Kong]. Maj:t faststälda generalförslagen beträffande
kronans byggnader i landsorten och utgått från sjunde hufvudtitelns ordinarie
anslag till byggnader och reparationer. Han tillsättes, efter öfverintendentsembetets
bemyndigande, af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län, och gäller förordnandet endast tills vidare. Den
nuvarande vaktaren antogs den 25 april 1894.

Hvad riksarkivarien föreslagit beträffande stat för det blifvande landsarkivet
i Vadstena synes mig i allmänhet vara att förorda. Det torde
emellertid ej böra lemnas alldeles obeaktadt, att i afseende på lefnadskostnader
Vadstena ej synes kunna räknas till de billigaste landsortsstäderna.

4

Åttonde hufvudtiteln.

Hvad särskildt beträffar kommunalskatter har Vadstena länge varit eu
bland de mest betungade städerna i riket. Jag vill i det hänseendet erinra
derom, att i Vadstena under större delen af senaste decenniet utdebiteringen
per bevillningskrona utgjort omkring 9 kronor och år 1893 uppgått
till nära 11 kronor. Vidkommande aflöningen för arkivarien vid
landsarkivet anser jag mig dock ej ega skäl att förorda annan afvikelse
från riksarkivariens förslag, än att lönen bör bestämmas till 2,500 kronor
och tjenstgöringspenningarna till 1,500 kronor, i likhet med hvad som
gäller för kanslisekreterare i statsdepartementen. Hvad angår den i riksarkivariens
förslag upptagna post å 1,500 kronor till vikariatsersättning,
arfvoden åt extra biträden, renskrifning m. m., synes den ej vara för högt
tilltagen. Gifvet är emellertid, att ett så ringa anslag ej kan lemna tillgång
till bekostande af skrifmaterialier, inbindning, lyse och bränsle med
flera expenser för landsarkivet, utan att hvad som härtill erfordras bör,
såsom äfven riksarkivarien förutsatt, på reqvisition och mot redovisning i
vanlig ordning landsarkivet tillhandahållas af åttonde hufvudtitelns expensmedel,
på sätt för riksarkivet är bestämdt. Vidkommande vaktmästaren
vid landsarkivet synes det böra stadgas, att han skall vara skyldig att,
om så skulle pröfvas lämpligt, jemväl utöfva tillsyn öfver slottet och dess
område samt bestrida dermed förenad vakthållning utan annan ersättning
än fri bostad. Jag anser mig emellertid härvid böra påpeka, att vid
tillsättning af vaktinästaretjensten särskild hänsyn torde böra tagas till
personens lämplighet för en del enklare arkivgöromål, då det till följd af
den ringa godtgörelse, som med de nu ifrågasatta anslagen kan lemnas
till skolade biträden åt arkivarien, torde blifva nödvändigt att låta vaktmästaren
i arkivet förrätta jämväl en del bestyr, som ej kunna hänföras
till sådana göromål, som vanligen tillkomma vaktbetjente.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu yttrat anser jag, att från och
med år 1899 bör lända till efterrättelse följande

Stat för landsarkivet i Vadstena.

	Lön. Kronor.	Tjenstgörings- penningar. Kronor.	Summa. Kronor.	Efter fem år kan lö-
Arkivarien............... .......	2,500		1,500		4,000 1,500 800		nen höjas med 500 kronor och efter tio
Till vikariatsersättning, arfvo-den åt extra biträden, ren-skrifning m. m. ..................				år med ytterligare 500 kronor. Efter fem år kan lönen höjas med 100
Vaktmästaren..........................	500	—	300	—	—	kronor. Om vaktmä-staren tillika ärslotts-
Summa.	—	—	—	—	6,300	—	vakt, åtnjuter han dessutom fri bostad.

Åttonde hufvudtiteln.

5

I afseende på vilkoren för åtnjutande af aflöning enligt nämnda stat

hemställer jag: . .

att löntagare skall vara underkastad den vidsträcktare tjenstgönngsskyldigliet
eller jemkning i åligganden, som kan varda stadgad, och att vaktmästaren
särskilt skall vara skyldig att, om så pröfvas lämpligt, jemväl
utöfva tillsyn öfver Vadstena slott och dess område samt bestrida deimcd
förenad vakthållning utan annan ersättning än fri bostad; . o

att med arkivariebefattningen icke ma förenas annan tjenst^ a rikets,
Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjenstebefattning, med
mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen i

landsarkivet; ... ...

att tjenstgöringspenningar få af tjenstinnehafvare uppbäras endast för
den tid han verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester, men skola för den
tid han eljest varit från tjenstgöring befriad utgå till den, som tjensten

att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag helsas vårdande,
enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas att
under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå sa mycket af
lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
samma tjenst anses böra medgifvas, tidpunkten för första förhöjningen bestämmes
att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren mera än
fyra år af denna tid sjelf bestridt sin egen eller pa grund af förordnande
annan statens tjenst, dock att härvid icke ma föras honom till last den
tid han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan eger ruin,
efter ytterligare fem år, på enahanda vilkor, under iakttagande, ^ hvad
hvar och en af dessa förhöjningar angår, att den högre afiöningen ej får tillträdas
förrän vid början af kalenderåret näst efter det den stadgade tjensteåldern
blifvit uppnådd; börande löntagaren dervid tillgodoräknas den tid
han förut skött likartad befattning i statens tjenst; '' .

att arkivarien skall, då han uppnatt 65 lefnads- och minst 35 tjenstår,
vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjensten afgå, Eders Kongl. Maj:t dock obetaget att låta
med afskedet anstå, derest och sä länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig i densamma avarstå: samt

förrättat;

årlig''

att semester ma ai arKivarien auijuias uuui-r eu ^ eu .........

I ,

Pa grund af hvad jag sålunda anfört tillstyrker jag i underdånighet,

6 Åttonde hufrudtiteln.

det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att, med godkännande
af förenämnda aflöningsstat jemte nyss omförmälda, för åtnjutande af deri
upptagna afiöningsförmåner föreslagna vilkor, bland de ordinarie anslagen
i riksstaten uppföra för ett landsarkiv i Vadstena ett belopp af 6,300
kronor, äfvensom att i sammanhang dermed anslagsrubriken »riksarkivet»
måtte ändras till »riks- och landsarkiven« samt ifrågavarande post derunder
upptagas. Vid bifall härtill skulle de ordinarie anslagen under den förändrade
rubriken komma att uppgå till 45,600 kronor.

Till en af riksarkivarien i nämnda skrifvelse väckt fråga om beredande
af ett anslag för en gång till böcker för landsarkivet i Vadstena anhåller
jag att få återkomma vid redogörelsen för åttonde hufvudtitelns extra
ordinarie anslagsbehof.

Nationalmuseum.

[2.] Uti underdånig skrifvelse den 29 september 1897 har nationalmusei

inköp af* nämnd hos Eders Kongl. Maj:t gjort framställning om förhöjning af ankomiföremåi.
slagen till inköp af konst föremål för statens räkning och dervid anfört
följande.

Redan i underdånig skrifvelse den 29 oktober 1890 framhöll den
nämnd, som hade att till Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt förslag
till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten, behofvet af en ökning
af det för sagda ändamål under nationalmusei stat uppförda reservationsanslag
å 6,000 kronor samt hemstälde, att Eders Kongl. Maj:t täcktes af
Riksdagen begära en förhöjning i detta anslag, så att det derefter komme
att utgå med 15,000 kronor årligen. I samma skrifvelse redogjorde
nämnden för frågans tidigare behandling och erinrade, att det nuvarande
anslaget, som, efter det akademien för de fria konsterna för ändamålet
begärt 9,000 kronor, beviljades vid 1856—1858 års riksdag och redan då
af enskilda motionärer ansågs böra bestämmas till 15,000 kronor, sedermera
oförändradt qvarstått, oaktadt förhållandena under de trettiotvå
närmast derpå följande åren undergått betydande förändringar. Vidare
framhölls, hurusom konsten långt mer än fordom blifvit ett bildningsbehof,
som måste tillgodoses, och hänvisades härvid till de allt talrikare
konstutställningarna och konstlotterierna, till uppkomsten af landsortsmuseer
och till illustrationsväsendets betydande utveckling. Derjemte omnämndes,
huru prisen på konstverk stigit både i utlandet och hos oss, så
att de största svårigheter mötte att för statens samlingar förvärfva ett
större skulpturarbete eller en mer betydande målning. I sammanhang

Åttonde hufvndtiteln.

7

härmed erinrades derom att, om med statens samlingar på senare tid icke
dess mindre införlifvats vissa dyrbara arbeten af Cederström, Forsberg,
Kronberg med flere, detta väsentligen berott på enskilda personers frikostighet.
Ytterligare redogjordes för stegringen af konstnärernas antal
och af den konstnärliga produktionen, i hvilket afseende åberopades en
bifogad tabell, utvisande antalet af de till staten hembjudna och inköpta
konstverk under perioden 1876—1890 liksom hembuds- och inköpsvärdena
under samma tid.

I nu föreliggande framställning yttrar nationalmusei nämnd, hurusom
de skäl för eu förhöjning, som af 1890 års inköpsnämnd anfördes, sedan
dess gjort sig ännu mera gällande. Svårigheterna att med det nuvarande
anslaget af 6,000 kronor årligen uträtta något hade under de sedan dess
förflutna sju åren blott framstått allt tydligare. Senast församlade riksdag
hade också visat sig behjerta frågans vigt, då Riksdagen på Eders Kongl.
Maj:ts framställning beviljade ett extra anslag af 40,000 kronor för inköp
af konstverk och konstslöjdföremål, utstälda vid 1897 års allmänna konstoch
industriutställning i Stockholm. Af sistnämnda belopp hade 12,000
kronor afsetts för inköp af konstslöjdföremål. För återstoden jemte andra
tillgängliga medel, sammanlagdt 42,909 kronor, hade å utställningen inköpts
22 konstföremål, deraf 8 svenska, betingande ett pris af 18,150
kronor, samt 2 norska, 5 danska och 7 andra utländska. Ett så rikhaltigt
inköp kunde val tills vidare endast undantagsvis ifrågakomma, men skulle
utvecklingen af statens konstsamlingar något så när hålla jemna steg med
den nu pågående lifskraftiga konstnärliga produktionen, syntes en förhöjning
i inköpsanslagen vara ovilkorligen nödvändig.

Antalet utställare inom den svenska afdelningen utgjorde vid 1866
års skandinaviska utställning 99, det högsta, som dittills förekommit. I
1897 års konstutställning deltogo, eldigt katalogen, 222 svenska konstnärer
med ett antal af 667 konstverk, och det oaktadt granskningen denna gång
säkerligen varit strängare än vid någon föregående större svensk utställning.
Prisen å konstverken hade stigit eller åtminstone hållit sig uppe på samma
höjd, samtidigt dermed att de större och dyrbarare konstverken utgjorde
en större del af årsproduktionen än fordom. Ett genomgående af katalogen
öfver årets utställning visade, att en staty i marmor eller brons i
naturlig storlek i regeln betingade_ ett pris af 6,000 till 7,000 kronor, en
grupp 10,000 till 12,000 kronor. Ökades storleken, stege naturligtvis äfven
priset. Så kostade t. ex. de båda nyligen till nationalmuseum skänkta,
vid museibyggnadens hufvudingång uppstapla bronsgrupperna tillsammans

25,000 kronor, oberäknadt piedestaler, transporter och uppställning. Sådana
större svenska, norska eller danska målningar, som betingade ett pris af

8

Åttonde hufvudtiteln.

från 2,000 till 7,000 kronor, uppginge, enligt hvad katalogen utvisade,
till ett ganska betydande antal. Blefve det fråga om utlandets större,
erkända konstnärer, stälde prisen sig än högre. På sistlidna års utställning
begärdes för vissa större arbeten från 15,000 till 25,000 francs och
för ett arbete ända till 2,000 pund sterling, men äfven smärre arbeten
betingade pris af 7,000 till 8,000 francs. Ett ytterligare skäl för anslagets
böjning läge äfven i den ansedda ställning, som den svenska konsten och
dess förnämligare utöfvare numera intoge i utlandet. Härom vittnade
bland annat det erkännande, som i de stora konsttidskrifterna i Tyskland,
England, Amerika och Frankrike kommit dem till del. Det torde ligga i
det allmännas intresse att främja och stödja denna lofvande rörelse genom
att å sin sida skänka detta förhållande sitt erkännande och årligen förvärfva
åtminstone något mera betydande arbete samt derigenom efter hand
göra statens centralsamling i nationalmuseum till en representativ mönstersamling
för svensk konst.

Tillökningen af statens ifrågavarande samlingar komme emellertid ej
ensamt nationalmuseum till godo. Redan nu stode detta museum i förbindelse
med tio museer i landsorten (Göteborg, Hernösand, Kalmar, Linköping,
Lund, Uddevalla, Upsala, Venersborg, Vesterås och Örebro), i hvilka
staten tillhöriga konstverk vore deponerade. Sådana depositioners antal
borde efter hand ökas, till gagn för den allmänna bildningen och konstodlingen.
Gripsholms slott med sin stora porträttsamling hade efter Dnyss
afslutad restaurering blifvit en vigtig faktor i vårt museiväsende. A de
för besökande tillgängliga slotten Drottningholm och Ulriksdal funnes
likaledes betydande, staten tillhöriga samlingar af konstföremål. Från
nationalmuseum kunde konstverk sålunda efter hand spridas öfver landets
olika delar. Derigenom skulle ock förverkligas en grundtanke, som fått
sitt uttryck i den underdåniga skrifvelse af den 25 februari 1858, hvari
Rikets Ständer anmälde, att förenämnda inköpsanslag å 6,000 kronor blifvit
uppfördt på ordinarie stat.

Af vigt för konstbildningen vore emellertid, att uppmärksamheten ej
uteslutande egnades åt den inhemska konstproduktionen, utan att hänsyn
toges jemväl till andra sidor af konstnärlig verksamhet. Till nationalinusei
konstafdelning utginge också sedan längre tid till samlingarnas
ökande ett årligt reservationsanslag af 6,500 kronor, som disponerades
omedelbart af nationalmusei nämnd. Af detta belopp borde, enligt Eders
Kongl. Maj:ts nådiga bref den 10 december 1880, 3,000 kronor företrädesvis
användas till inköp af norska och danska konstnärers arbeten.
Återstode således för samlingarnas tillökning i öfrigt med målningar och
skulpturverk af äldre mästare, med antika vaser och andra fornsaker, med

Åttonde hufvudtiteln. 9

gipsafgjutningar, gravyrer, handteckningar o. s. v. ett belopp af 3,500
kronor. Detta belopp vore ringa och nationalmuseum hade äfven, då det
gällt att, vid upplösning af äldre samlingar, för Sveriges räkning bevara
något eller några märkligare konstverk, måst anlita särskilda utvägar. Det
vore dessutom önskvärdt, att man någon gång, då tillfälle erbjöde sig, kunde
förvärfva jemväl ett eller annat modernt konstverk af någon icke skandinavisk
mästare, såsom faktiskt skedde vid sistlidna års allmänna utställning.
Ett sådant inköp skulle hos den besökande allmänheten väcka ett särskilt
intresse och verka fruktbärande på den utöfvande konstnären, som eljest
här i Sverige högst sällan finge tillfälle att se märkligare alster af samtidens
utomskandinaviska konstalstring. Ett annat ur den praktiska och
teoretiska konstundervisningens synpunkt synnerligen vigtig! område utgjordes
af den flitigt anlitade gravyrsamlingen, inom hvilken studiebesöken
under de tre senaste åren i medeltal uppgått till 636. Till denna samling
hörde äfven dyrbara planschverk öfver enskilda stora konstnärers arbeten
eller öfver större offentliga och enskilda samlingar. Af sådana planschverk
hade nationalmuseum lyckats förvärfva några, men saknade många
och vigtiga. Priset å ett dylikt verk understege sällan 300 kronor, men
uppginge stundom till 1,000 kronor och deröfver. På samma sätt förhölle
sig med en del moderna etsningar, som numera ofta trycktes i endast
ett mindre antal exemplar. Ett sådant verk, Klingers berömda cykel
»Vom Tode», kostade å sistlidna års utställning 900 mark, och ett annat
arbete af samme konstnär, hvilket nationalmuseum 1895 förvärfvat för
405 kronor, betingade nu, sedan upplagan blifvit slutsåld, ett pris af 1,600
mark. Den erfarenhet, som vunnits vid nationalmuseum, visade emellertid,
att det just vore detta slags arbeten, som oftast efterfrågades och begagnades
af studerande, och deri läge ett väsentligt skäl för deras anskaffande.
Nationalmuseum egde visserligen till sin disposition afkomsten
af två donationer, J. S. Gieseckes och J. H. Scharps, men denna afkomst
vore på grund af donationsbrefven och särskilda bestämmelser till allra
största delen afsedd för vissa noga begränsade ändamål, som ej medgåfve
ett fritt användande, och den Gieseckeska donationen vore dessutom på
grund af de donerade fastigheternas ombyggnad behäftad med en på
amortering stäld skuld.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde nämnden i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska dels en förhöjning
af 9,000 kronor i det hittills till inlösen af svenska lefvande konstnärers
arbeten utgående reservationsanslaget, så att detsamma komme att
årligen utgå med ett belopp af 15,000 kronor, dels ock en förhöjning af

Bill. tia liiksd. 1898. 1 Sami. 1 Afil. 2

10 Åttonde hnfvudtiteln.

3,500 kronor i anslaget till samlingarnas ökande, hvarigenom detta anslag
komme att utgå med 10,000 kronor årligen.

Efter nådig remiss har akademien för de fria konsterna i underdånigt
utlåtande den 30 oktober 1897 anfört, hurusom akademien redan vid flera
tillfällen under närmast förflutna år tillåtit sig att till Eders Kongl. Maj:t
inkomma med underdåniga framställningar i liknande syfte med den af
nationalmusei nämnd nu gjorda. Uti underdånig skrifvelse den 28 november
1891 yttrade akademien, bland annat, att så länge anslaget till inlösen af
lefvande svenska konstnärers arbeten utginge med sitt nuvarande ringa
belopp, qvarstode ett högst väsentligt hinder för staten att vid inköp af
konstverk göra sitt val bland de bästa möjliga och att, hvad särskilt
anginge skulpturverk i marmor och brons, årsanslagets nuvarande belopp
sällan vore tillräckligt att åt staten förvärfva ett enda sådant. Äfven i
sin underdåniga framställning den 25 januari 1896 rörande anslag för
inköp af konstalster vid 1897 års allmänna utställning i Stockholm hade
akademien framhållit önskvärdheten af en förhöjning i nu ifrågavarande
anslag. Dervid erinrade akademien, att redan den utveckling, den andliga
odlingen hos oss genomgått under den 40-årsperiod, som förflutit sedan
anslaget beviljades, eller år 1858, vore egnad att gifva vid handen, att
detsamma sa att säga ej följt med sin tid, och att en blick på akademiens
egen stat år 1858 och den nu varande staten visade, att proportionen
emellan statens bidrag till den konstnärliga undervisningen och den konstnärliga
produktionen ej kunde kallas fullt normal. Då vidare priset på
konstverk under sagda period ansenligt stigit, läge äfven deruti ett talande
skäl för anslagets höjning. I afseende å föreliggande af nationalmusei
nämnd utförligt motiverade framställning hade akademien ej vidare att
tillägga utan tillstyrkte, med lifligt instämmande i de af nämnden anförda
skäl, att till Riksdagen måtte aflåtas nådig proposition i öfverensstämmelse
med hvad nämnden föreslagit.

Sedermera har svenska konstnärernas förening till Eders Kongl. Maj:t
inkommit med en skrifvelse, deruti föreningen framhållit otillräckligheten
af det till inköp af lefvande svenska konstnärers arbeten anvisade anslag
af 6,000 kronor. Monumentala arbeten, vare sig i skulptur eller i målning,
hvilka ofta fordrade år af förberedande studier, kunde af staten sällan
eller aldrig förvärfvas, derest icke enskild offervillighet trädde hjelpande
emellan. Statens inköp af konstalster måste oftast omfatta billigare, men
på samma gång också för konstnärerna mindre representativa verk. Att
enskilda mecenater stundom godtgjort hvad staten försummat, vore ju all
ära värdt, men dels stode ett sådant mecenatskap visst icke alltid till
buds, dels torde det knappast kunna sägas vara med svenska statens

Åttonde hnfvudtiteln. 11

värdighet öfverensstämmande, att för hvarje gång det blefve fråga om
förvärfvande af något dyrare konstverk nödgas vädja till enskildes bistånd.
Staten borde vara i tillfälle att verkligen kunna välja bland det bästa,
som den inhemska konsten kunde prestera, men med ett årsanslag af blott
(i,000 kronor vore ett sådant utväljande ej möjligt. För de svenska konstnärerna
hade ifrågavarande anslags obetydlighet varit ödesdiger nog. Då
i ett litet land som vårt staten icke uppträdde som någon mera beaktansvärd
afnämare, blefve de enskilda, som både kunde och ville förvärfva
sig några mera betydande konstverk, alltid lätt räknade. Konstnären
måste då vända sig till den större, men på samma gång mindre köpstarka
allmänheten, hans arbeten måste framför allt blifva billiga och han måste
för sin existens skull tillgripa lotterier och andra utvägar, som ej lände
till konstens fromma. Men den talang, som icke finge tillfälle att gripa
sig an med större uppgifter, förslöades lätt. Och om konstens utöfvare
inskränkte sig till bagateller och konsten förflackades, kunde också statsanslagets
knapphet leda till, hvad som en alltför långt drifven sparsamhet
lätt förde med sig, att nemligen staten med sitt lilla anslag dock icke vid
sina inköp finge full valuta för sina penningar. Om emellertid, trots allt,
den svenska konsten likväl kunde sägas hafva kämpat sig fram till en
såväl inom som utom landet ansedd ståndpunkt, vore det visserligen icke
för tidigt, att svenska staten nu grepe in och underlättade kampen.
Med åberopande af ytterligare några bland de utaf nationalmusei nämnd
och akademien för de fria konsterna framhållna, af mig redan anförda
skäl för anslagets höjande, har konstnärsföreningen äfven omförmält och
med en vid föreningens skrifvelse fogad tabell öfver de till konstens främjande
i de skandinaviska rikena anvisade statsanslag visat, hurusom i våra
grannländer, särskildt Danmark, staten ansett sig kunna i det hänseende,
hvarom nu är fråga, gripa in långt kraftigare till konstens stödjande och
befordrande än hittills hos oss. Föreningen framhöll jemväl, att i Sverige
provinsmuseerna icke åtnjöte något understöd från staten och i följd deraf
också förde ett tynande lif. En uppmuntran genom ett statsanslag skulle
dock säkerligen verka väckande och lifvande på dessa museer och sätta
dem i stånd att bättre fylla sin vackra uppgift, att alltmera göra konstens
verk till en hela folkets egendom. Med stöd af det anförda anhöll föreningen,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes till 1898 års riksdag aflåta proposition,
i syfte att det årliga anslaget till inköp af lefvande svenska konstnärers
arbeten måtte höjas från 6,000 kronor till 40,000 kronor, samt att
deraf måtte anslås 15,000 kronor till inköp af konstalster för provinsmuseerna.

Uti underdånig skrifvelse den 1 sistlidne december har akademien

12 Åttonde hnfvudtiteln.

för de fria. konsterna yttrat sig öfver nyssberörda, af svenska konstnärernas
förening gjorda framställning och dervid anfört, bland annat, hurusom
akademien naturligtvis med stor tacksamhet och tillfredsställelse skulle se,
om ett ännu högre belopp än den anslagsförhöjning, hvarom nationalmusei
nämnd hemstält, blefve för ifrågavarande ändamål anvisadt, och har akademien,
med anledning af konstnärsföreningens förslag att äfven de svenska
provinsmuseerna måtte beredas något statsunderstöd till stärkande af deras
behjertansvärda och gagnande verksamhet, uttalat sin lifliga önskan, att
nådigt afseende måtte fästas å detta förslag.

öfver den af svenska konstnärernas förening gjorda ansökning har
jemväl nationalmusei nämnd yttrat sig och i ett den 3 december 1897
afgifvet underdånigt utlåtande anfört, bland annat, hurusom nämnden i
sin föregående framställning betraktat frågan hufvudsakligen från synpunkten
af det intresse, nationalmuseum såsom den svenska centralsamlingen
af skön konst egde, och ansett, att museet borde å ena sidan kunna
uppvisa en representativ samling af hvad svensk bildkonst i äldre och
nyare tid frambringat och å andra sidan lemna en öfversigt af de vigtigaste
dragen, af konstens historia i allmänhet, i originalföremål, der dessa
kunnat anskatfas, eller eljest i efterbildningar medelst gipsafgjutning,
gravyr, fotografi eller beslägtade förfaringssätt. Med sin ifrågavarande
framställning hade nämnden således väsentligen afsett att bereda medel
för dessa samlingars fullständigande, sådant detta kräfdes på de olika afdelningarna
och i olika rigtningar. Om emellertid ett högre anslag än
det af nämnden ifrågasatta beviljades, kunde nämnden ej se detta annat
än med största tillfredsställelse, och den vore öfvertygad, att en sådan
förhöjning skulle lända till gagn för den inhemska konsten och den
inhemska konstbildningen. Nämnden förestälde sig härvid, att ett sådaht
förhöj dt anslag ej ensamt skulle utgå till inköp af enstaka färdiga, i konsthandeln
befintliga svenska skulpturverk, målningar och dylikt, som sedermera
skulle erhålla sin plats i museerna, utan att det jemväl borde kunna användas
till främjande af monumental eller i högre mening dekorativ konst.
Derigenom skulle också det syftemål kunna i någon mån förverkligas,
som antyddes i Rikets Ständers åberopade skrifvelse af den 25 februari
1858, der det talades om inköp af konstverk till »prydnader i kyrkor,
embetsrum, skolor och andra offentliga samlingsrum».

Framställningen om anslag till provinsmuseerna syntes nationalmusei
nämnd särdeles behjertansvärd. Äfven nämnden hade i sin förberörda
skrifvelse vidrört denna fråga och dervid uppräknat de landsortsmuseer,
med hvilka nationalmuseum stode i förbindelse; men utom dessa funnes
ett minst lika stort antal andra mer eller mindre betydande, likartade

Åttonde hufvudtiteln. 13

samlingar. För många, kanske flertalet af dem gälde, att derför sin ekonomi
och omvårdnad vore beroende af tillfälliga omständigheter. Att
betrygga deras existens ur dessa synpunkter vore tvifvelsutan ett högst
vigtigt önskningsmål. Innan någon disposition af statsmedel, som möjligen
komme att anvisas åt provinsmuseer, egde rum, hvilket i bästa fall ej
torde kunna ske förr än under loppet af år 1899, borde emellertid enligt
nämndens mening en äfven ur andra synpunkter önskvärd undersökning
verkställas rörande dessa museer. Upplysningar borde inhemtas om deras
antal, deras lokalers läge och beskaffenhet, de vilkor, hvarunder de för
sitt ändamål disponerades, museernas organisation, förvaltning och ekonomi
samt deras samlingars art och ungefärliga omfång. Af en sådan undersökning
komme att framgå, hvilka museer borde tillerkännas karakteren
af konstsamlingar och hvilka derjemte eller ensamt skulle rubriceras såsom
kulturhistoriskt-arkeologiska samlingar. Såsom allmänna vilkor för åtnjutande
af statsbidrag borde för öfrigt förutsättas bidrag från kommun
eller enskilde till minst enahanda belopp som statens jemte skyldighet att
underkasta sig en viss statskontroll äfvensom att afgifva årsberättelse.
Vid ett eventuel ordnande af denna omfattande fråga syntes god ledning
kunna hemtas från förhållandena i Danmark, hvarest provinsmuseernas
ställning till centralsamlingen i Köpenhamn vore noggrant reglerad.
Provinsmuseerna der hade, utom de årliga bidragen till inköp och förvaltning,
erhållit ej obetydligt statsunderstöd för uppförande af sina byggnader.
Enligt en år 1889 afgifven redogörelse uppginge dessa byggnadsbidrag
då till 1 16,000 kronor, deraf ensamt till Aarhus 50,000 kronor.

Af nu anförda jemte andra i detta ärende lemnade uppgifter äfvensom
särskilda upplysningar, som jag låtit inhemta från Norge och Danmark,
framgår, att i dessa länder från det allmännas sida gjorts icke
obetydligt mera än hos oss till konstens främjande genom inköp af konstalster.
I Norge har nationalgalleriet sig anvisadt till anskaffande af konstverk
och inventarier jemte underhåll deraf ett anslag af 17,000 kronor,
af hvilket 3,000 kronor äro afsedda företrädesvis för svenska och danska
konstverk. Kopparsticks- och handteckningssamlingen i Kristiania förfogar
öfver ett statsanslag af 2,800 kronor, hvaraf 1,000 kronor anvisats mot
vilkor att samma belopp tillskjutes från annat håll. Till den årliga konstutställningen
är anslaget ett belopp af 4,400 kronor. 1 ill konstindustrimuseerna
i Kristiania, Bergen och Trondhjem äro beviljade anslag af
respektive 18,000, 8,000 och 5,000 kronor, under vilkor, hvad de två sistnämnda
museerna vidkommer, af motsvarande bidrag från annat håll.
Äfven vid en del af anslaget till Kristianiamuseet är ett liknande vilkor
fästadt. I Danmark upptager gällande finanslag under rubriken konst -

14 Åttonde hufvudtiteln.

samlingarna en slutsumma af 205,543 kronor 50 öre. Häraf utgår till
konstmuseer i åtskilliga provinsstäder 18,000 kronor. De kongl. målningsoch
skulptursamlingarna med flera hafva sig anvisade anslag om tillhopa

68,500 kronor. Häraf äro afsedda till inköp för målningssainlingen 20,000
kronor, för skulptursamlingen 15,000 kronor samt för kopparstickssamlingen

5.000 kronor och särskildt tilT anskaffande af svenska och norska konstverk
5,000 kronor. Den kongl. akademien för de sköna konsterna, under
hvilken rubrik finanslagen upptager anslag slutande å 102,880 kronor,
disponerar 1,000 kronor årligen till ökning af sin afgjutningssamling, hvarjemte
af utställningsfonden vid akademien årligen användas 2,000 kronor till
inköp af konstverk. »Ny Carlsberg Glyptotek», en offentlig institution,
upprättad genom bidrag af stat, kommun och enskilde, använder bland
annat räntorna af 250,000 kronor till inköp af skulpturer. Nationalhistoriska
museet å Frederiksborgs slott har till sitt förfogande för inköp
räntorna af 1,000,000 kronor. Vidare finnes enligt finanslagen såsom bidrag
till driften af det danska konstindustrimuseet anvisadt ett belopp af

10.000 kronor utaf ett för tio år beviljadt anslag å 100,000 kronor.

Det synes mig uppenbart, att derest den svenska konsten skall kunna
fortfarande med framgång deltaga i den täflan, som pågår inom konstnärsverlden,
staten måste lemna ett kraftigare understöd, än hittills skett. Det
sätt härför, som af nationalmusei nämnd nu föreslagits, eller höjande af
inköpsanslagen, synes mig äfven lämpligt. Hvad angår det i nationalmusei
stat uppförda anslag till samlingarnas ökande, delar jag fullständigt
nämndens åsigt, att detta anslag nu bör höjas till 10,000 kronor. Beträffande
anslaget till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten,
anser jag hufvudsakligen på de skäl, som anförts i den af svenska konstnärernas
förening gjorda ansökning, att en betydligare förhöjning af detta
anslag är af behotvet påkallad. Väl finner jag, lika med nationalmusei
nämnd, tiden ännu ej vara inne att med statsanslag understödja museer i
landsorten, men om man frånräknar det belopp, 15,000 kronor, som sagda
förening ansett böra utgå till sådana understöd, synes mig den summa,

25.000 kronor, som i öfrigt enligt föreningens åsigt borde årligen finnas
att tillgå för inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten, icke vara
för hög. Varder anslaget bestämdt till denna summa, synes det mig äfven
böra få, efter Eders Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall, disponeras,
förutom till inköp af färdiga konstalster, jemväl till främjande på annat
sätt af svensk monumental eller i högre mening dekorativ konst.

Pa grund åt hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att bevilja förhöjning

Åttonde hufvudtiteln.

15

dels med 3,500 kronor, eller från 6,500 kronor till 10,000 kronor, af det
i staten för nationalmuseum förekommande reservationsanslaget till konstsamlingarnas
ökande, dels ock med 1 9,000 kronor, eller från 6,000 kronor
till 25,000 kronor, af det under nationalmusei stat uppförda reservationsanslag
till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten, under medgifvande
tillika att sistnämnda anslag må kunna användas, förutom till
inköp af färdiga konstalster, jemväl till främjande på annat sätt af svensk
monumental eller i högre mening dekorativ konst. Vid bifall härtill skulle
anslagen under rubriken nationalmuseum komma att ökas från nuvarande
beloppet, 46,350 kronor, till 68,850 kronor.

Domkapitlens expeditioner.

I den vigtiga och enligt mitt förmenande för hela Norrlands andliga [3]
kultur betydelsefulla frågan om Hernösands stifts delning hafva åter fram- Delning af
ställningar gjorts hos Eders Kongl. Maj:t af ej mindre domkapitlet i Hernösand
än äfven landstingen och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de båda nordligaste länen. Jag har tre gånger förut, senast till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1897, uttalat mig för nödvändigheten af
denna frågas snara lösning och dervid utförligt redogjort för de uttalanden,
som tillförene gjorts af vederbörande myndigheter samt dessutom af representanter
för de norrländska länen i Riksdagens båda kamrar. För att
icke behöfva ånyo upprepa hvad som sålunda förut anförts, tillåter jag
mig hänvisa till nyssnämnda statsrådsprotokoll.

Men innan jäg redogör för innehållet af senast inkomna handlingar i
detta ärende, ber jag få erinra derom, att Riksdagens afslag å Eders Kongl.

Maj:ts framställningar om Hernösands stifts delning måste sägas hafva berott
icke på ett underkännande af vigten och betydelsen af denna stiftsdelning,
utan derpå att man från åtskilliga håll ansett delningen böra uppvägas
genom en förändring i stiftsorganisationen i öfrigt medelst en motsvarande
sammanslagning af andra stift. Jag har redan vid föregående
tillfällen uttalat mig mot denna uppfattning, enär jag icke kan anse det
vara behöfligt eller lämpligt att bereda en fördel åt den öfre delen af
Sverige, en fördel, som alla erkänna vara af behofvet påkallad, genom att
samtidigt vidtaga eu åtgärd, som enligt min mening innebär en bestämd
försämring af förhållandena i det nedre. Den ståndpunkt, jag i detta
hänseende förut intagit, intager jag fortfarande. Naturligtvis måste tankarne
på förändring af stiftsorganisationen i nedre Sverige rigtas mot de
båda minsta stiften, Kalmar och Visby. Beträffande förslaget’^om Got -

16 * Åttonde hufvudtiteln.

lands läggande under Kalmar stift har jag till omförmälda statsrådsprotokoll
uttalat mig mot detsamma såsom synnerligen olämpligt och såsom
medförande verklig skada för Gotland. Jag har ock erinrat, att det varit
med djupt bekymmer som förslaget mottagits på Gotland. Så mycket berättigande
ligger också till grund för det motstånd samma förslag rönt,
att man torde kunna påstå, att många, som förut ifrat för tanken på
denna sammanslagning, numera tveka om lämpligheten af dess utförande.
Viss är jag äfven uppå, att stora och kännbara olägenheter, likasom ock
ett befogadt missnöje, skulle blifva en följd af Kalmar stifts sammanslagning
med Vexiö stift eller fördelning mellan Linköpings och Vexiö stift.
Från presterskapet i Kalmar stift har ock nyligen inkommit en petition
att Eders Kongl. Maj:t måtte lemna sin medverkan till att Kalmar stift
fortfarande måtte förblifva hvad det nu är och under århundraden varit,
ett eget stift med egen stiftsstyrelse. En liknande uppfattning lär äfven,
efter hvad till min kännedom kommit, vara rådande hos stiftets befolkning
i öfrigt. På dessa skäl anser jag, att den fråga, som nu förelägges Riksdagen,
bör begränsas till Hernösands stifts delning.

Af nu inkomna handlingar inhemtas följande.

Domkapitlets senaste skrifvelse i ämnet är närmast föranledd af en
utaf sistlidet års prestmöte inom stiftet hos domkapitlet enhälligt gjord
anhållan, att domkapitlet ville till Eders Kongl. Maj:t ingå med förnyad
underdånig framställning angående stiftsdelningsfrågans lösning med det
allra snaraste på förut af domkapitlet föreslaget sätt, uti hvilken anhållan
särskildt betonats den genom inflyttning från södra orterna och särskildt
från Finland föranledda starka och hastiga folkökningen och de härigenom
nödvändiggjorda synnerligen omfattande nyorganisationerna å både kyrkans
och skolans områden, omöjligheten för en enda stiftsstyrelse att, så som
sig borde, tillgodose samtliga församlingarnas behof och den följd häraf,
att isynnerhet församlingarna i de två nordligaste, från stiftsstaden mest
aflägsna länen komme att lida, det otillbörliga deruti, att inemot 600,000
menniskor finge i jemförelsevis mindre mått åtnjuta den andliga omvårdnad,
som komme rikets öfriga invånare till del, samt nödvändigheten
deraf, att den andliga odlingen hölle jemna steg med den materiela, hvilken
senare inom Norrland redan tagit ett så starkt uppsving. Under hänvisning
härtill har domkapitlet, som ansett sig hafva så mycket mindre
anledning att nu närmare uppvisa nödvändigheten af stiftets snara delning,
som denna nödvändighet icke kunde förnekas af någon, som med opartiskhet
och verklig sakkännedom bedömde denna fråga, vidare anfört, att
stiftets folkmängd under år 1896 ökats med omkring 8,400 personer, så
att den vid årets slut utgjort 578,711, att till följd af denna ständigt och

Åttonde hufvudtiteln. 17

raskt växande folknumerär och den ofantliga yta, öfver hvilken befolkningen
vore spridd, det skriande missförhållandet nu rådde, att på hvarje ordinarie
prestman inom stiftet komme i medeltal en folkmängd af omkring
3,000 personer och en areal af mera än 10 gamla qvadratmil, att det läge i
sakens natur, att under sådana förhållanden själavården och undervisningsväsendet
icke kunde vederbörligen tillgodoses, att det vid en närmare undersökning
af förhållandena inom hvarje pastorat visat sig, att i ej mindre
än 57 af stiftets 113 pastorat åtminstone en ny prest er lig beställning borde
i den närmaste framtiden inrättas, under det att å andra sidan icke en
enda församling funnes, der antalet presterliga krafter skulle kunna utan
olägenhet minskas, att omkring 40 nya kyrkor eller kapell borde byggas
å platser, der förut ingen gudstjenstlokal funnes, att det vore tydligt, att
för alla dessa nybildningsfrågors behöriga handläggning en enda stiftsstyrelse
vore otillräcklig, isynnerhet som de platser, der nybildningarna företrädesvis
vore af behofvet påkallade, läge på ett afstånd af mellan 50 och
nära 100 mil från Hernösand, att af den omständigheten att icke blott en
stor mängd församlingar funnes, i hvilka ett betydande antal barn erhölle
allenast 10 å 11 veckors undervisning om året, utan ock inom ej mindre
än 18 af stiftets församlingar ett rätt stort antal baim icke kunde erhålla
någon som helst skolundervisning, framginge, huru mycket som ännu fattades
i ett ordnadt folkskoleväsen, att, sedan äfven de högre skolorna för
qvinlig ungdom stälts under offentlig tillsyn, antalet af de högre läroanstalter,
som stode under domkapitlets eller efori omedelbara vård, utgjorde
ej mindre än 21, och att under domkapitlets omedelbara vård dessutom
stode 5 lappfolkskolor, flere kateketskolor och 23 statsskolor i finnförsamlingarna;
att antalet af de under år 1896 till domkapitlet inkomna mål
utgjort 2,252, den högsta siffra som ännu förekommit, och att ärendenas
antal under 1897 syntes, att döma af antalet diariinummer dittills, blifva
än större, samt att härvid äfven borde beaktas, att en mycket stor del af
dessa ärenden afsåge nybildningen inom kyrko- och undervisningsväsendet,
hvadan domkapitelsgöromålen med hänsyn till deras beskaffenhet kräfde
vida mera arbete än inom andra stift, der dylika ärenden endast undantagsvis
förekomme. På grund åt hvad domkapitlet sålunda anfört och da
svårigheterna och farorna af det närvarande tillståndet för hvarje ar blefve
alltmer uppenbara, hemställer domkapitlet i underdånighet, att Eders Ivongl.
Maj:t täcktes för innevarande Riksdag framlägga förnyadt nådigt förslag
om bildande af ett särskildt stift för Vesterbottens och Norrbottens län.

Om en dylik framställning till Riksdagen angående delning af Hernösands
stift hafva, såsom jag redan nämnt, äfven ofvannämnda båda landsting
i underdånighet anhållit, dervid Vesterbottens läns landsting framhållit
Bill. till Rikad. Prof. 1898. 1 Smil. 1 Afd. 3

18 Åttonde hufvndtiteln.

att, om det vore illa nog, att Norrland till följd af sitt afskilda läge och
sina klimatiska förhållanden intoge en ofördelaktig undantagsställning gent
emot lyckligare lottade delar af fäderneslandet, det vore alldeles oförsvarligt,
att Hernösands stifts församlingar, hvilkas sammanlagda invånareantal
snart uppginge till 600,000, i hvad som rörde tillsynen öfver och

befrämjandet af deras andliga kultur hölles qvar i en orättvis undantags ställning,

. och Norrbottens läns landsting anfört, att frågan om stiftets
delning icke borde ^ blifva hvilande, enär behofvet af en sådan åtgärd
blefve för hvarje ar alltmera oafvisligt och olägenheten deraf, att för
öfra hälften af Sverige funnes blott en stiftsstyrelse alltmera känbar, i
samma man som den materiella utvecklingen fortskrede och i samband
dermed folkmängden ökades; och hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens och Norrbottens län, hvilka till Eders Kongl.
Maj:t öfverlemnat de respektive landstingens skrivelser i ämnet, dervid
båda i underdånighet tillstyrkt bifall till landstingens hemställan.

Presterskap^ inom Kalmar stift har i ofvannämnda till Eders Kongl.
Magt nyligen inkomna petition allmänt uttalat sina bekymmer mot detta
stifts sammanslagning med annat stift eller fördelning å flere stift. Framhållande,
^ utom faran för rubbning i det goda religiösa förhållande, som

nu är radande inom stiftets församlingar, de svårigheter af flere slag för
presterskapet, som derigenom skulle uppstå, såsom det yngre presterskapets
fördröjda befordran, samt det förryckande, som skulle ega rum med afseende
å stiftets enskilda enke- och pupillkassa samt de icke mindre än 45 andra
stiftelser och kassor, som bildats till förmån för stiftet och dess presterskap
äfvensom de olägenheter, som skulle uppstå för de allmänna läroverken,
särskilt det högre i stiftsstaden, genom förlust af särskild eforalstyrelse,
anhåller presterskapet, att Eders Kongl. Maj:t måtte afvärja de olyckor,
som genom Kalmar stifts upphörande skulle träffa ej endast denna landsända
utan hela den kyrkliga organisationen.

Det är naturligtvis med en viss tvekan och obenägenhet, som jag nu
för fjerde gången föreslår Eders Kongl. Maj:t att ingå till Riksdagen med
en framställning om Hernösands stifts delning. Men denna delning är så
oafvisligt påträngande, de fördelar, som derigenom skulle vinnas så stora,
den skada och de faror, som härflyta ur de nuvarande missförhållandena
sa handgripliga, att jag icke kan eller vill härutinnan åtaga mig ansvaret
för en underlåtenhet eller ett uppskof. Riksdagen har också sjelf erkänt
stiftsdelnmgens nödvändighet; det enda hinder, som stillt sig i vägen för
fragans förande till ett lyckligt slut, har varit yrkandet på en motsvarande
minskning af stiftens antal i det öfriga landet. Men en sådan åtgärd inne -

Åttonde hufvudtiteln. 19

bär, hvarhelst den försökes, för de deraf träffade landsdelarne en rubbning
i sekelgamla förhållanden, hvilken icke i något afseende åt dem medför
eu förbättring i hvad de förut haft, men deremot i mångt och mycket en
gifven försämring och som derför väcker oro och missnöje. Något åt detta
håll syftande förslag anser jag mig således icke kunna framlägga, och
detta så mycket mindre, som de uppoffringar, staten har att vidkännas för
ett nytt stifts bildande, i förhållande till ändamålets vigt måste anses vara
föga nämnvärda. Då dertill kommer, att behofvet af Hernösands stifts delning
är en i hög grad glädjande företeelse, såsom beroende på det uppsving
i alla afseenden, Norrland under de sista decennierna vunnit, synes
icke” hoppet om en lycklig utgång uteslutet, äfven om frågan fortfarande
begränsas så, att den blott kommer att afse det öfvermåttan stora norr O

'' .

ländska stiftets delning.

Beträffande sättet att bereda skälig löneinkomst å biskopen i det nya
norrländska stiftet har jag redan vid ärendets föredragning inför Eders
Kong! Maj:t den 17 mars 1893 uttalat mig för, att det icke borde ifrågasättas,
att åt honom skulle på lön anslås något prebendepastorat, utan att
eu bestämd lön borde åt honom anvisas. Genom nådiga brefvet den 15
juni 1861 angående reglering af biskoparnes löner hade dessa löner i de
särskilda stiften bestämts från 16,GOD till 10,000 kronor, deribland för
biskopen i Hernösand till 12,000 kronor. I likhet med hvad jag tomt
uttalat och i enlighet med hvad jemväl kammarkollegium och statskontoret
hemstält, anser jag, att då hvart och ett af de två stift, i hvilka Hernösands
stift skulle delas, för sin behöriga vård komme att kräfva a stiftsstyrelsens
sida fullt upp så mycket arbete som de flesta större stift inom
det öfriga riket, lönen åt biskopen i det nya stiftet icke bör sättas lägre
än lönen åt biskopen i Hernösands odelade stift eller 12,000 kronor, hvartill
borde komma särskild hyresersättning, som enligt mom. 2 af de genom
nyssnämnda nådiga bref den 15 juni 1861 faststälda grunder för reglering
af biskoparnes löner skall till biskop, der biskopshus ej finnes, utgå med
belopp ej öfverstigande 1,500 kronor, hvilket belopp i nuvarande fall synes
mig vara erforderligt. Medel till denna lön och hyresersättning torde
kunna bekommas ur biskopslöneregleringsfonden, hvilken uppkommit genom
inkomster, som afskilts tran vissa biskopslöner och bestämts till jemnande
af andra. Vid 1896 års slut egde denna fond en behållning, som
beräknats uppgå till 456,720 kronor 49 öre. Inkomsterna under årJ896
hade uppgått till 47,750 kronor 65 öre, deraf ränta och kapitalvinst 17,515
kronor 6 ''öre. De till utgående från fonden anvisade årliga utgifterna till
lönefyllnad åt åtskilliga biskopar m. m. utgjorde tillsammans 24,210 kro -

20 Åttonde hufvudtiteln.

nor 49 öre, hvartill kommit för år 1896 en extra utgift å omkring 19,000
kronor.

Hvad angår det nya domkapitlet har jag vid föregående tillfällen redogjort
för, hurusom genom infordrade yttranden af nuvarande kyrkoherden
i Lulea stadsförsamling och vederbörande lektorer vid dervarande läroverk
utrönts, huruledes utan någon uppoffring från det allmännas sida, ledamöter
skulle erhållas i det nya domkapitlet.

Beträffande, aflöningen åt konsistorienotarien i det nya stiftet vidhåller
jag, att denne tjensteman bör åtnjuta dels de inkomster, som enligt gällande
grunder för konsistorienotariernas aflöning utgå från Vesterbottens och
Norrbottens län till notarien vid Hernösands domkapitel, dels ock ett skäligt
anslag af statsmedel. I yttrandet till protokollet den 17 mars 1893
lemnades, med ledning af från domkapitlet i Hernösand infordrade uppgifter,
en specifik utredning beträffande omförmälda från Vesterbottens och
Norrbottens län inflytande inkomster för konsistorienotarien i Hernösands
stift. Denna utredning gaf vid handen, att dessa inkomster i medeltal utgjort
omkring 1,500 kronor årligen. Anslaget af statsmedel torde böra
bestämmas till 3,000 kronor, hvarigenom notarien skulle beredas en löneinkomst
af omkring 4,500 kronor.

Vidkommande derefter amanuensen och vaktmästaren torde deras arfvoden
kunna bestämmas till ungefär enahanda belopp, hvartill amanuensens
och vaktmästarens vid domkapitlet i Hernösand inkomster af deras
befattningar under de senaste åren före 1891 uppgått, nemligen för amanuensen
1,600 kronor och för vaktmästaren omkring 500 kronor jemte bostad
och vedbrand.

Beträffande slutligen öfriga kostnader för det blifvande domkapitlets
expedition hade domkapitlet beräknat dessa till följande belopp:
hyra för sessions- och expeditionslokal samt bostad för vaktmästaren
.................................................................................... kr. 1,500: —

andra för expeditionen nödiga årliga utgifter............................. » 600:

hvartill skulle komma för anskaffande af möbler, kassaskåp,
andra nödiga inventarier, böcker, kartor m. m. för en

Sång............................................................................................. » 3,500:—.

Härtill skulle slutligen komma den kostnad, som blir erforderlig för
ersättning åt konsistorienotarien och amanuensen i Hernösand för den
minskning i inkomster, som skulle drabba dessa tjensteman till följd af
stiftsdelningen.

Förslag om erforderlig ändring i kongl. förordningen den 16 november
1863 angående allmänt kyrkomöte torde af statsrådet och chefen för justitiedepartementet
komma att underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning

Åttonde hufvudtiteln. 21

för att derefter föreläggas Riksdagen. Anhållande att sedermera få återkomma
till frågorna såväl om anvisande af medel för anskaffande af
möbler, inventarier m. in. vid domkapitlet i det föreslagna nya stiftet
samt om ersättning åt amanuensen vid Hernösands domkapitel för den förlust,
som komme att drabba honom genom upphörande af det från lappmarks
ecklesiastikverk till honom nu utgående anslag å 600 kronor, får
jag hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

dels att medgifva, det Yesterbottens och Norrbottens län må från den
1 januari 1899 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt stift,
samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet må af biskopslöneregleringsfonden
användas högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett ordinarie
anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till amanuensen
1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt belopp
af 1,500 kronor;

dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands domkapitel
till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Yesterbottens och
Norrbottens län, måtte beviljas ett årligt anslag af 1,500 kronor.

I anseende dertill, att domkapitlens expeditionskassor visat sig otill- [4.]
räckliga för bestridande af de derå anvisade utgifter, aflat Eders Kongl .Domkapitlens
Maj:t till sistförflutna riksdag framställning om beviljande till dessa kassors expke^sf00r"s''
förstärkning af ett anslag å ordinarie stat å 6,000 kronor. Då emellertid
det af Eders Kongl. Maj:t i sådant afseende äskade beloppet blifvit bestämdt
med hänsyn jemväl till de ökade utgifter för expeditionskassorna, som
skulle påkallats genom inrättande af ett nytt domkapitel i enlighet med
Eders Kongl. Maj:ts då aflåtna förslag om Hernösands stifts delning, hvilket
förslag, såsom ofvan erinrats, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
förföll, blef anslaget af Riksdagen nedsatt till 5,500 kronor. Sedan fråga
om berörda delning nu ånyo blifvit af mig upptagen, tillåter jag mig föreslå,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning derom,
att anslaget till förstärkande af domkapitlens expeditionskassor måtte från
och med år 1899 förhöjas med 500 kronor till 6,000 kronor.

Vid bifall till de under punkterna 3 och 4 gjorda framställningar
kommer anslaget till domkapitlens expeditioner, nu 27,659 kronor, att höjas
med sammanlagdt 8,600 kronor till 36,259 kronor.

22

Åttonde hufvudtiteln.

[5.]

Löneförhöjning
åt e. o,
professorer.

Universiteten.

Vid 1876 års riksdag godkändes af Eders Kong]. Maj:t föreslagna aflöningsstater
för universitetens och karolinska mediko-kirurgiska institutets
lärare och tjensteman samt. vaktbetjening. Dessa stater upptogo, bland
annat, aflöning åt dåvarande adjunkter vid dessa läroanstalter med 3,500
kronor, deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar, åt hvar och en af vissa
bland dessa adjunkter samt med 3,000 kronor, deraf 600 kronor tjenstgöringspenningar,
till en hvar af de öfriga. Denna aflöning innefattade, vid jemförelse
med den förut varande, eu tillökning af 1,000 kronor för hvarje
adjunkt, med undantag af en adjunkt vid teologiska fakulteten i Upsala, för
hvilken tillökningen belöpte sig till endast 500 kronor. Af Eders Kongl.
Maj:t jemväl föreslagen förändring af adjunktsinstitutionen vid ifrågavarande
läroanstalter blef deremot icke af Riksdagen bifallen. Sedan ett till påföljande
Riksdag i sådant hänseende aflåtet förnyadt förslag af Riksdagen
godkänts, förordnade Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 1 juni 1877,

att adjunktslönerna jemte andra för ändamålet anvisade medel skulle,
i den mån dessa löner och anslag blefve lediga, användas till aflöning åt,
bland andra fast anstälde lärare, om hvilka nu ej är fråga, extra ordinarie
professorer, nemligen:

	vid Upsala universitet:				Tjenstgö-
en	i teologiska prenotioner och teologisk				n i u gar.
	encyklopedi......	med	kr.	3,500	1,000	4,500
	i exegetik..............	»	»	3,000	1,000	4,000
	i praktisk teologi ..	»		3,000	1,000	4,000
	i kriminalrätt..........................	»	»	3,500	1,000	4,500
»	i nationalekonomi...................	»	»	3,000	1,000	4,000
	i anatomi och histologi ......................	» .	»	3,500	1,000	4,500
	i farmakologi och medicinsk natural-
	historia ...............................		»	3,500	1,000	4,500
»	i medicinsk och fysiologisk kemi	»	»	3,000	1,000	4,000
»	i pediatrik och praktisk medicin .......	»	»	3,000	1,000	4,000
»	i kirurgi, obstetrik och oftalmiatrik	»	»	3,000	1,000	4,000
*	i historia .....	»	»	3,000	1,000	4,000
7>	i svenska språket .............................	»	»	3,000	1,000	4,000
*	i jemförande språkforskning ...........	»	»	3,000	1,000	4,000
»	i klassiska språk		»	3,000	1,000	4,000
	i nyeuropeisk lingvistik .......................		%	3,000	1,000	4,000

en	Åttonde hufvndtiteln. i matematik............................................... med	kr.	Lön. 3,000	Tjenstgö- ringspen- ningar. 1,000	23 Summa. 4,000
	i analytisk kemi................................		y>	»	3,000	1,000	4,000
»	i botanik ..........................................		»	>	3,000	1,000	4,000
en	vid Lunds universitet-. i juridiska fakulteten.......................				3,500	1,000 1.000	4,500
»	i d:o d:o ......................	.........	»	»	3,000	4,000
»	i anatomi och histologi .................		»	»	3,500	1,000	4,500
»	i patologisk anatomi, rätts- och medicin samt hygien ...................	stats-	»	»	3,000	1,000	4,000
»	i pediatrik, tillika andre klinisk	lärare	»	»	3,000	1,000	4,000
»	i obstetrik och gynekologi, tillika andre kirurgisk lärare ..........................................	»	»	3,000	1,000	4,000 4,000
	i historia och statskunskap............		»	»	3,000	1,000
»	i jemförande språkforskning .......		»	»	3,000	1,000	4,000
»	i klassiska språk...............................		»	»	3,000	1,000	4,000
»	i nyeuropeisk lingvistik .................		»	»	3,000	1,000	4,000
»	i mekanik och matematisk fysik		»	»	3,000	1,000	4,000
»	i geologi..............................................		»	»	3,000	1,000	4,000
»	i botanik .........................................		»	»	3,000	1,000	4,000
»	i zoologi.............................................		»	»	3,000	1,000	4,000

att bland de extra ordinarie professorerna i den teologiska fakulteten
i Upsala samt i de juridiska fakulteterna vid begge universiteten den, som
först blifvit till tjensten utnämnd, skulle uppbära den högre lönen å 4,500
kronor, samt

att extra ordinarie professor, hvilkens lön upptagits till 4,000 kronor,
skulle efter fem års väl vitsordad tjenstgöring, räknadt från och med året
näst efter det, då han blifvit till dylik tjenst utnämnd, uppbära ett ålderstillägg
af 500 kronor att utgå från åttonde hufvudtitelns förslagsanslag
till ålderstillägg.

Sedermera hafva dels inrättats nya extra ordinarie professorsbeställningar,
nemligen:

vid Upsala universitet:

i anatomi, enligt nådiga brefvet den 4 juni 18<SG med en aflöning
af ............................................................................................ 4,500 kr.,

deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar;

24 Åttonde hufmdtiteln.

i meteorologi, enligt d:o den 18 maj 1878 med d:o....................... 4,000 kr.,

deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar;
i jemförande anatomi, enligt d:o den 31 maj 1889, i stället för
en förutvarande prosektorsbefattning i zootomi med aflöning

af 3,000 kronor, med d:o................................................................ 4,000 »

deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar;
i slaviska språk, enligt d:o den 6 juni 1890, i stället för en förutvarande
lärare i samma ämnen med arfvode af 2,500 kronor,

med d:o............................................................................................ 4,000 »

hvilket belopp i Riksdagens skrifvelse i sin helhet angifves
såsom lön;

inom juridiska fakulteten, enligt d:o den 28 maj 1897, med d:o 4,000 »
deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar;

vid Lunds universitet:

i geografi och historia, enligt nådiga brefvet den 1 juni 1894,

med en aflöning af......................................................................... 4,000 »

deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar;

i oftalmiatrik, enligt d:o den 28 maj 1897, med d:o .................... 4,000 »

deraf 1,000 kronor tjenstgöringspenningar;
så att antalet extra ordinarie professorer, oberäknad! de extra ordinarie
professorerna i psykiatri, hvilka tillika äro öfverläkare vid statens sinnessjukvårdsanstalter
vid Upsala och Lund, samt extra ordinarie professorerna
vid Lunds teologiska fakultet, hvilka icke aflönas af statsmedel, numera
utgör vid Upsala universitet 23, samt vid universitetet i Lund 16;

dels ombildning af åtskilliga extra ordinarie professurer egt rum, så
att vid Upsala universitet extra ordinarie professuren i farmakologi och
medicinsk naturalhistoria förändrats till en extra ordinarie professur i allmän
och experimentel farmakodynamik samt farmakognosi, och den i kirurgi,
obstetrik och oftalmiatrik, sedan en ny ordinarie professur i obstetrik och
gynekologi inrättats, till en extra ordinarie professur i oftalmiatrik, hvarförutan
i sammanhang med inrättandet af en ordinarie professur i teologiska
fakulteten extra ordinarie professuren i teologiska prenotioner och
teologisk encyklopedi förändrats till en extra ordinarie professur i dogmatik
och moralteologi, samt att vid Lunds universitet extra ordinarie professuren
i jemförande språkforskning förändrats till en extra ordinarie professur
i sanskrit med jemförande indoeuropeisk språkforskning och extra ordinarie
professuren i zoologi förändrats till en ordinarie professur i jemförande anatomi.

Hvad karolinska mediko-kirurgiska institutet beträffar, blef adjunkturernas
ombildning till extra ordinarie professurer beslutad vid 1878 års

Åttonde hufvudtiteln.

25

riksdag. Dessförinnan voro a institutets stat uppförda lyra extra ordinarie
professurer, nemligen:

en i materia medica, med af 1877 ars riksdag beviljad aflöning af 4,500 kr.,

» i rätts- och statsmedicin, med d:o................................................. 4,500 »

» i psykiatri, med d:o........................................................................... 4,000 »

» i syfilidologi, med d:o ...................................................................... 4,000 1

sålunda fördelad, att af aflöningen 1,000 kronor utgjorde tjenstgöringspennipgar,
med rätt för innehafvarne af de bada sistnämnda professurerna
att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring uppbära ålderstillägg af 500 kronor.

På institutets stat voro uppförda sju adjunkturer med, såsom förutnämnts,
vid 1876 års riksdag bestämd aflöning af 3,500 kronor för fyra af dem
och 3,000 kronor för en hvar af de tre öfrige. I anledning af 1878 års
Riksdags beslut förordnades genom nådiga brefvet den 18 maj 1878, att
dessa adjunktslöner, i den mån de blefve disponibla, jemte i öfrigt för
ändamålet beviljade medel, skulle användas till upprättande af extra ordinarie
professurer, nemligen:

eu i anatomi ............................. kr.

» i medicin ............................

» i kirurgi ...............................

» i pediatrik ......................

» i obstetrik .......................

» i kemi och farmaci...........

» i patologisk anatomi .........

med rätt för innehafvarne af en hvar af dessa tjenstår, med undantag af
den förstnämnda, till ålderstillägg efter fem ar med 500 kronor.

Enligt nådiga brefvet den 31 maj 1889 förändrades extra ordinarie
professuren i rätts- och statsmedicin till ordinarie professur. Deremot hade
enligt nådiga brefvet den 31 maj 1888 vid institutet inrättats eu ny extra
ordinarie professur med oftalmologi till läroämne och med aflöning i likhet
med öfriga extra ordinarie professorer i de praktiska ämnena, eller 2,500
kronor såsom lön och 1,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar. Genom
nådiga brefvet den 26 mars 1892 förordnades, att extra ordinarie professuren
i anatomi, med hvilken skulle förenas undervisningen i mikroskopisk
anatomi med dertill hörande delar af embryologien, skulle benämnas extra
ordinarie professur i histologi. Antalet extra ordinarie professurer vid

institutet utgör alltså 11. _ 0 .,

Enligt hvad i det statsverkspropositionen till 1877 ars riksdag ni Bih.

till Rikad. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 4

Löu.	Tjenstgö- ringspen-	Summa.
kr. 3,500	ningar. 1,000	4,500
» 2,500	1,000	3,500
» 2,500	1,000	3,500
» 2,500	1,000	3,500
» 3,000	1,000	4,000
» 3,000	1,000	4,000
» 3,000	1,000	4,000

26 Åttonde hufvndtiteln.

fogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden anfördes, skulle de’
extra ordinarie professorerna skilja sig från de förut befintlige adjunkterna
först derigenom att de hade sig anvisadt ett bestämdt eget läroämne,
för hvilket de ansvarade och hvilket de i fakulteten företrädde, och vidare
genom den fulla undervisningsskyldighet af fyra offentliga föreläsningar i
veckan, som i regeln skulle åligga dem, hvaremot de såsom sjelfständiga
akademiska lärare borde vara befriade från den ovilkorliga skyldighet att
föreläsa i den ordinarie professorns ställe, som utgjort adjunkternas förnämsta
åliggande. De skulle under vanliga förhållanden uteslutande vara
lärare och derför i vetenskapliga ärenden ega säte i den kollegiala myndighet,
som hade att föra undervisningens talan och närmast sörja för dess
förbättring, nemligen fakulteten. Från docenterna skulle de skilja sig genom
den fasta, anställningen och den bestämda offentliga undervisningsskyldigheten
i ett särskild! läroämne. Från de ordinarie professorerna åter skulle
de skilja sig deri, att de icke skulle hafva del i de administrativa åligganden,
som tillhörde en professor’, icke heller hafva den regelbundna, med
undervisningen oskiljaktigt förenade examinationsskyldighet, som ålåge
denne. I enlighet härmed äro ock de extra ordinarie professorernas åligganden
angifna i förnyade nådiga statuterna för universiteten den 11)
januari 1876 och nadiga kungörelsen den 17 april 1891 angående ändring
af vissa paragrafer i dessa statuter. Enligt nådiga stadgarna för karolinska
mediko-kirurgiska institutet den 29 april 1889 hafva institutets extra ordinarie
professorer enahanda åligganden som ordinarie professorer derstädes,
dock med undantag af examensskyldigheten i ämne, hvari både ordinarie
och extra ordinarie professorer äro anstälde.

Uti en den 30 september 1896 till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse
hafva 15 extra ordinarie professorer vid universitetet i Upsala hemstält,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om
höjande af nu utgående förslagsanslag till aflöningar vid universiteten med
lämpligt belopp, sa att extra ordinarie professor i lön och tjenstgöringspenningar,
dessa senare beräknade som hittills, skulle ega att uppbära i
första lönegraden 4,500, efter fem års tjenstgöring 5,000 och efter tio års
tjenstgöring 5,500 kronor.

Till stöd för sin framställning hafva dessa extra ordinarie professorer
hufvudsakligen anfört, att nuvarande extra ordinarie professurerna visserligen
vore till en del uppkomna af de förutvarande adjunkturerna, men
att bestämmandet af lönen för innehatvarne af dessa professurer till

4.000 4,500 kronor, under det de ordinarie professorslönerna satts till

6.000 kronor, berott derpå, att de extra ordinarie professurerna fortfarande
betraktades som suppleant- och expektansplatser till de ordinarie

Åttonde hnfvudtiteln.

27

professurerna, såsom adjunkturerna i det hela verkligen vant; att i fråga
om de vetenskapliga qvalifikationerna för anställning, universitetsstatuterna
icke "jorde någon skilnad mellan hvad som fordrades för ordinarie
och extra ordinarie professur; att beträffande den akademiska undervisningen
och fakultetsgöromål in. m. ordinarie och extra ordinarie piofes
sorer vore i det hela likståt; att således skilnad^ mellan ordinarie och
extra ordinarie professor egentligen blott läge i lönen och i koncis orie
"öromålen ■ att af de nuvarande extra ordinarie professurerna, som tillhörde
den ordinarie staten, flere saknade motsvarighet bland de ordinarie professurerna,
hvadan för dessa extra ordinarie professurers innehafvare i
re o-el n ej funnes någon utsigt till förbättrade lönevilkor genom befordran
till ordinarie professur; att för flertalet af Upsala universitets extra ordinarie
professorer visserligen rent teoretiskt förefinna en sådan möjlighet,
men att den praktiska betydelsen af denna möjlighet berodde derpå, om
ordinarie professur i ämnet vore ledig, hvartill utsigten dock vore ringa
då antalet ordinarie professorers löner i samma ämne äfven om hänsyn
too-es till båda statsuniversiteten, inskränkte sig till tva hvadan och ia,
enligt hvad erfarenheten hittills visat, samma medelålder galde för utnämning
till ordinarie och extra ordinarie professor, det vore en len illSughet”
om relationen mellan åldern för ordinarie och extra ordinarie
professor i något ämne vore sådan, att den senare kunde komma att efterträda
den förre; att praktiskt taget utsigterna alltså vorei för extra ordinarie
professorer att för hela sin tjenstetid vara inskränkta 111 den loneförhöjnin"
å 500 kronor, som efter fem ars tjenstgöring tillkomme dem
och hvarigenom deras definitiva lön, med inbegrepp af tjenstgoringspemiin«rarne,
stannade vid 4,500 kronor; att en sådan aflöning erkändes vala
otillräcklig för eu professor redan år 1875, då lönerna för ordinarie professorer
höjdes från 4,500 kronor till 6,000 kronor; att medelåldern vi
tillträde till professur, såväl extra ordinarie som ordinarie vore nära 40 ai,
samt att hela tiden intill tillträdet af professuren i regeln blott vore eu foiberedelsetid
med mycket små eller ingå inkomster, men med betydliga utefter-
att den, som vunnit befordran till extra ordinarie professur, fort
farande behöfde använda betydliga summor till böcker och resor, hvarförutom^
i fråga om de materiela lefnadsbehofven, hans ställning kraf de, att han icke
"inef under den nivå, på hvilken flertalet af hans lärjungar lefde; att eu lon
å 4*500 kronor icke vore tillräcklig för eu professor, utan tvingade honom
att inskränka bokinköp och studier til ett minimum och att söka biförtfenster
i sysselsättningar, som läge mer eller mindre fjerran från hans lärareverksamhet;
att det vore att befara, det platser med sa otillräckliga
förmåner icke skulle få till innehafvare de personer, som genom framsUende
begåfning och studier vore de mest lampliga, men just i kiait ai samma

28

Åttonde hnfvndtiteln.

begåfning och studier funne bättre utkomst å andra banor; att de extra
ordinarie professorernas aflöning icke stode i lämplig proportion till den
förberedelse, som kräfdes, och de omkostnader deras kall ålade dem, hvilket
iramgmgc tydligast vid eu jemförelse med de löner, som innehades af vissa
jenstemän i statsdepartementen och de centrala embetsverken in. fl.; samt
s lifligen att löneförmånerna för de extra ordinarie professorerna icke kunde

utan väsentlig skada för universiteten längre bibehållas vid sitt nuvarande
belopp.

Sedan Eders Kong! Maj:t anbefalt kanslern för rikets universitet att
öfver denna framställning afgifva underdånigt utlåtande, inkommo 10
extra ordinarie professorer inom juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna
vid universitetet i Lund med en liknande framställning, deruti
l p ®om mstämde i, hvad deras kolleger i Upsala anfört, vidare yttrade,
ant annat, att ett sätt att förbättra de extra ordinarie professorernas
stallning vore, om de egde rätt att hvar inom sin fakultet eller sektion,
da ordinarie professur der blefve ledig, erhålla den lediga lönen med
bibehållande af det läroämne de förut innehaft, Beträffande professurerna
i romanska och germanska språk funnes för båda universiteten stadgande!,
i denna riktning och likaledes för universitetet i Upsala i fråga om tillsättning
åt lärarebefattningar inom juridiska fakulteten. Men då Eders
Kongl Magt ej funnit skäl bifalla en af juridiska fakulteten i Lund gjord
lemställan derom, att enahanda bestämmelser jemväl för denna fakultet
matte blifva gällande, och da genomförandet af en dylik ordning torde
mota svårigheter jemväl hvad anginge öfriga fakulteter, funnes; enligt
extra ordinarie professorernas i Lund åsigt, för närvarande ingen annan
utväg att pa ett någorlunda tillfredsställande sätt tillgodose de extra ordinarie
professorernas och i detta fall äfven universitetens och det allmännas
intressen än att utverka löneförhöjning.

V Klara _ hafva fyra extra ordinarie professorer vid karolinska mediko Kl

TtltUtCt* Utl e? t51J Edfrs Kon^ Maj:t ingifven framställning
anfört, bland annat, att löneförmånerna för de extra ordinarie professorerna
icke vore högre vid institutet än vid universiteten, fastän levnadsomkostnaderna
stälde sig i afsevärd män högre i hufvudstaden än i
universitetsstaderna; att vid institutet liksom vid universiteten de vetenskapliga
qvahfikationerna för anställande af extra ordinarie professorer
\ore desamma som för anställande af ordinarie professorer, och att i afseende
pa undervisningen äfven vid nämnda institut de extra ordinarie profes•°rte.
™,a 1 det hela v°re likstälde med de ordinarie; att alla ärenden som i
institutets lärarekollegium förekomme, handlades såväl de af extra ordinarie
som af de ordinarie professorerna; att ej mindre än 5 af de 11 extra ordinarie
professurerna saknade motsvarighet bland de ordinarie, hvadan för

Åttonde hnfvndtiteln.

29

dessa extra ordinarie professurers innehafvare i regeln ej funnes någon
utsigt till förbättrade lönevilkor genom befordran till ordinarie professur;
att emellertid af institutets 11 extra ordinarie professurer ej mindre än
7 representerade olika grenar af den praktiska medicinen och att erfarenheten
visat, att inkomsten af den medicinska praktik inom hufvudstad
en, som innehafvarne åt dessa lärostolar till följd af sitt kall borde
utöfva för ökande af sitt vetande på sin vetenskaps område och faktiskt
också utöfvade, uppvägde det bristfälliga i lärarebefattninga nies aflöning,
hvarförutan med 4 af dessa extra ordinarie professurer aflönade befattningar
vid sjukvårdsinrättningar vore förenade; att det derför syntes, som om vid
den åsyftade löneförbättringen dessa 7 extra ordinarie professurer för närvarande
icke behof de ifrågakomma; men att deremot om de återstående 4
extra ordinarie professurerna, nemligen de i de teoretissa ämnena kemi, patologisk
anatomi, histologi samt farmakodynamik och farmakognosi, till fullo
eälde samma skäl för en löneförbättring som de, hvilka anförts beträffande
universitetens extra ordinarie professurer, enär deras innehafvare icke föranleddes
af sina läroämnen att utöfva medicinsk praktik, hvilken tvärtom
skulle upptaga deras tid utan motsvarande förökning af deras vetande
inom det teoretiska läroämne de förestode, hvarför ock medicinsk praktik
ej heller utöfvades eller utöfvats af någon af dessa extra ordinarie professurers
i teoretiskt medicinska ämnen vid institutet nu\arande innehafvare.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Upsala har, med
åberopande af den utaf konsistoriet till alla delar biträdda motivering, som
af universitetets extra ordinarie professorer bliivit till stöd för deras underdåniga
framställning anförd, till bifall förordat samma framställning, dock
med den förändring att tjenstgöringspenningarne borde bestämmas till
] *200 kronor i hvarje lönegrad, hvarjemte konsistoriet meddelat, att universitetet
saknade egna medel till bestridande af de med den begärda
löneförhöjningen förenade kostnader. Det större akademiska konsistoriet i
Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarekollegium hafva,
utan att vilja yttra sig om den af sökandena anförda motivering, äfven
förordat framställningarnas bifallande på det af det större akademiska
konsistoriet i Upsala föreslagna sätt; och har slutligen kanslern, undei
förklarande att han ansåge de af de extra ordinarie professorerna nu
framstälda anspråk på en länge af behofvet påkallad löneförbättring vara
fullt berättigade, på det lifligaste tillstyrkt nådigt bifall till de gjorda
underdåniga ^framställningarna, dock med nyss omförmälda, af det större
akademiska konsistoriet i Upsala föreslagna ändring i afseende på tjenst -

göringspenningarne.

Statskontoret, som

anbefaldes

att, afgifva utlåtande i ärendet, ville icke

30 Åttonde hufvudtiteln.

förneka, att hvad till stöd för de underdåniga framställningarna af universitetens
extra ordinarie professorer anförts under vissa förhållanden kunde
vara förtjent af afseende. Statskontoret ansåge emellertid, att, innan förändring
af gällande aflöningsstater vidtoges, undersökning borde ega rum
för utrönande, huruvida ej sådana anordningar kunde genomföras, hvarigenom
de extra ordinarie professorernas befordran till ordinarie professur
underlättades och deras ställning i ekonomiskt afseende sålunda förbättrades.
Enligt hvad af statsrådsprotokollet för den 8 januari 1877 inhemtades,
hade under öfverläggningarna angående adjunkturernas vid universiteten
ombildning det blifvit satt i fråga och jemväl af en och annan
fakultet föreslaget, att hvarje innehafvare af en extra ordinarie professorsbeställning
borde, när ledighet uppstode i den eller de ordinarie professurer,
med hvilka hans läroämne vore beslägtadt, omedelbart uppflyttas till ordinarie
professor. Detta förslag hade emellertid icke tillstyrkts af någotdera
bland konsistorierna eller af kanslersembetet och blef äfven af dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet afstyrkt af skäl, att med afseende på
läroämnena i en del fall sådan uppflyttning läte sig göra, men komme i
många fall att utfalla ganska olämpligt, enär det icke sällan blefve svårt
att afgöra, till hvilken af flera lärostolar med närbeslägtade ämnen uppflyttning
borde ske; att genom en sådan anordning vidare utestängdes
möjligheten att äfven utom universitetets krets vinna skicklige vetenskapsmän
för ett professorsembete, emedan, om hvar och en, som tillträdde ett
sådant, maste atnöjas med den mindre lön, som vore för extra ordinarie
professor bestämd, man icke gerna kunde vänta, att redan utbildade
vetenskapsmän med framstående förmåga skulle underkasta sig sådana
vilkor; att den erfarenhet, som vunnits, der en sådan uppflyttningsrätt
vore medgifven, icke talade för en dylik anordning, likasom å andra sidan
exempel i vårt land visade föraelarne deraf, att. universitetet vid besättande
af en lärostol egde sa fritt val som möjligt; samt slutligen att universitetsstatuterna
i §§ 80 och 114 innehölle stadganden, hvilka i hög grad underlättade
den afsedda uppflyttningen, der den vore förtjent, utan att för alla
inträffande fall göra den ovilkorligen nödvändig.

Sedermera hade emellertid vissa bestämmelser angående en sådan uppflyttning
meddelats, såsom i nådiga brefvet den 4 februari 1887, angående
tillsättningen af ordinarie och extra ordinarie professorerna i romanska
och germanska språk vid bada universiteten, samt genom nådiga brefvet
den mars 1891, angående närmare bestämmelser i fråga om tillsättningen
af lärarebefattningarna inom juridiska fakulteten i Upsala; varande
i sistberörda nådiga bref förordnadt för att tillsvidare lända till efterrättelse,
bland an nät, att, da ordinarie professur blefve ledig, juridiska

Åttonde hnfvudtiteln. 31

fakulteten skulle ega rätt att, i den ordning §§ (17 och 80 af universitetsstatuterna
stadgade, anmäla extra ordinarie professor inom fakulteten till
erhållande af den ordinarie professuren med bibehållande af det läroämne
han förut innehaft; samt att, derest extra ordinarie professor med.anledning
af sådan anmälan blefve af Eders Kongl. Maj:t utnämnd till ordinarie professor,
den derigenom ledigblifna extra ordinarie professuren skulle tillsättas
i det ämne, som förut varit med den ordinarie förenadt. Visserligen hade
Eders Kongl. Maj:t ej funnit skäl bifalla en af juridiska fakulteten i Lund
derefter gjord framställning derom, att enahanda bestämmelser jemväl för
denna fakultet måtte blifva gällande, men af Eders Kongl. Maj:ts beslut den
25 oktober 1894 hade det synts statskontoret framgå, att endast fakultetens
då förevarande framställning icke funnits förtjent af nådigt bifall. Väl ansåge
statskontoret den nu föreliggande frågan icke, såsom de extra ordinarie
professorerna vid Lunds universitet antagit, kunna fullständigt lösas genom
eu allmännare tillämpning af de grunder, som, på sätt nu vore berörd!,
gjorts gällande vid tillsättande af vissa professorsbeställningar vid universiteten,
enär, enligt hvad i ärendet framgått, dels i vissa fall svårigheter till
äfventyrs kunde möta vid afgörande af frågan, till hvilken af flera lärostolar
med närbeslägtade läroämnen uppflyttning borde ske, och dels åtskilliga,
med andra ej närbeslägtade läroämnen vore företrädda af endast
extra ordinarie professorer. I dessa fall torde annan utväg ej finnas än
en förhöjning af extra ordinarie professors aflöning, vare sig genom ökning
af lönen eller tjenstgöringspenningarne eller beviljande al ytterligare alderstillägg.
Innan vidare åtgärder vidtoges för beredande af sådan aflöningsförhöjning,
syntes dock en utredning i nu omförmäldt syfte böra ske.

Statskontoret funne sig således förhindradt att för det närvarande tillstyrka
proposition till Riksdagen uti nu förevarande ämne, utan hemstälde,
huruvida skäl ej kunde förefinnas för inhemtande från vederbörande af
yttranden och förslag i de af statskontoret omförmälda hänseenden.

Med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört infordrades från
vederbörande universitetsmyndigheter underdåniga utlåtanden, dervid teologiska
fakulteten i Upsala anförde, att i och för sig syntes det af statskontoret
väckta förslaget, att en extra ordinarie professor vid en ordinaries
afgång uppflyttades på den senares plats med bibehållande af det läroämne,
som tillhört honom såsom extra ordinarie professor, ändamålsenligt. Denna
anordning hade den fördelen, att i regeln hvarje ny fakultetsledainot under
sin första tjenstetid finge utan hinder åt domkapitels- och konsistoriegöromål
egna sig åt vetenskaplig verksamhet. Dock vore nödvändigt, att
fakulteten erhölle rätt att vid ordinarie professorsembetes ledighet äfven
uraktlåta att föreslå eu extra ordinarie professors uppflyttning, enär det

32 Åttonde hnfvudtiteln.

kunde inträffa, att någon framstående vetenskapsman, som kunde blifva
fäst vid universitetet, om ordinarie professur kunde honom erbjudas, icke
vore villig mottaga extra ordinarie professorsembete och således ginge för
universitetet förlorad.

Som medel åter för en förbättrad ekonomisk ställning för de extra
ordinarie professorerna, hvarom nu egentligen vore fråga, kunde den föreslagna
förändringen enligt fakultetens mening icke tjena. Visserligen
kunde för några extra ordinarie professorer deras befordran till ordinarie
genom den föreslagna anordningen ske tidigare än eljest. Men den förmån,
som så bereddes några extra ordinarie professorer, vunnes blott på bekostnad
af motsvarande förmåner för dem, som i annat fall skulle erhålla
ordinarie professur. Detta kunde vara personer, som under många
år med mycken uppoffring och utan att hafva åtnjutit någon ordinarie
lön förberedt sig för professorsembete och alltså kunde vara i större behof
af det lönebelopp, som tillkomme ordinarie professor, än en extra ordinarie
professor samt lika förtjenta deraf som en sådan. Genom den föreslagna
anordningen blefve ock endast för några få extra ordinarie professorer
vilkoren genom en tidigare befordran till ordinarie professorsembeten
i någon mån förbättrade. Hvilka dessa bättre lönade blefve, berodde
helt och hållet på tillfälliga omständigheter. Men hvad som vore
det mest kännbara behofvet vore en förhöjning af samtliga extra ordinarie
professorernas nu otillräckliga löner. Dessa löners otillräcklighet folie i
ögonen i jemförelse med de ordinarie professorernas, hvilka icke vore mer än
jemnt och nätt tillräckliga, samt vid tanken derpå, att de,s om befordrades
till extra ordinarie professorer, förut merendels under lång tid befunnit sig
i ogynsamma ekonomiska förhållanden.

Fakulteten uttalade alltså såsom sin mening, att statskontorets ifrågavarande
förslag icke vore antagligt som en förbättring af de extra ordinarie
professorernas ekonomiska ställning.

I detta uttalande instämde juridiska fakulteten i Upsala med tillägg,
att fakulteten hade så mycket starkare skäl för sitt uttalande i ärendet,
som inom densamma på senare tiden förfarits med uppflyttningar af extra
ordinarie professorer i öfverensstämmelse med det af statskontoret väckta
förslag, men fakulteten ändock funnit, att de extra ordinarie professorernas
behof af löneförbättring härigenom icke i någon mån blifvit fyldt, enär
den till de extra ordinarie professorerna från början utgående lön vore
allt för lag, hvartill komine, att lång tid kunde förflyta, innan en nyutnämnd
extra ordinarie professor blefve i tur att flyttas upp — så skulle
exempelvis den blifvande innehafvaren af den på grund af senaste riksdagsbeslut
inom fakulteten nyinrättade extra ordinarie professuren under

. Åttonde Iiufvudtiteln. 33

normala förhållanden icke genom uppflyttning blifva ordinarie professor
förr än efter 18 år.

Jemväl medicinska fakulteten vid universitetet i Upsala instämde i
den af de teologiska och juridiska fakulteterna uttalade åsigt, att statskontorets
ifrågasatta förslag icke vore antagligt såsom en förbättring af de
extra ordinarie professorernas ekonomiska ställning.

Filosofiska fakulteten i Upsala anförde, att den, för att kunna lemna
en utredning i antydt syfte, funne sig nödsakad att först taga i skärskådande
hvar för sig de utvägar till underlättande af befordran för extra
ordinarie professor till ordinarie lärostol, som i anslutning till bestående
förhållanden, särskildt i Upsala, kunde tänkas användbara.

Bland de 23 extra ordinarie professurer på ordinarie stat, som Upsala
universitet numera jemte den personella extra ordinarie professuren i egyptologi
egde, saknade följande tio egentlig motsvarighet bland de ordinarie
lärostolarne, nemligen extra ordinarie professurerna
i speciel- privaträtt,
i rättshistoria,

i romersk rätt, juridisk encyklopedi och internationel privaträtt,
i allmän och speciel farmakodynamik samt farmakognosi,
i anatomi med undervisningsskyldighet företrädesvis i histologi och
embryologi,

i oftalmiatrik,
i germanska språk,
i slaviska språk,

i sanskrit med jemförande indoem^opeisk språkforskning och
i meteorologi;

hvadan för dessas innehafvare någon befordran till ordinarie professur med
samma ämne i den ordning, § 80 åt universitetsstatuterna löreskrifver,
icke vore möjlig.

Deremot skulle en dylik befordran visserligen, åtminstone för så vidt
man fäste sig blott vid professurernas benämningar, kunna ifrågasättas
för extra ordinarie professorerna

i exegetisk teologi till ordinarie professor i exegetik,
i dogmatik och moralteologi,

i praktisk teologi till ordinarie professor i pastoralteologi,
i anatomi,

i medicinsk och fysiologisk kemi,

i pediatrik och praktisk medicin till ordinarie professor i praktisk
medicin,

i historia,

Bill. till liikfd. Prut. 18!iS. 1 Sami. I AJil.

5

34 Åttonde hufvudtiteln.

c i klassiska språk till ordinarie professor i latinska eller grekiska
språket och litteraturen,

i svenska .språket till ordinarie professor i nordiska språk,

i matematik,

i analytisk kemi till ordinarie professor i allmän och åkerbrukskemi,

i botanik,

^jemförande anatomi till ordinarie pi-ofessor i zoologi.

Äfven om innehafvarne af sistnämnda 13 extra ordinarie professorsembeten
finge lagstadgad rätt att vid inträffande ledighet i motsvarande
ordinarie professur till densamma uppflyttas, så att dylik uppflyttning ej
i hvarje, särskild! fall berodde på vederbörande myndigheters beslut, vore
emellertid för den enskildes ekonomiska trygghet föga vunnet, enär det
ju lomme att bero pa tillfälligheter, om relationen mellan åldern för ordinarie
och extra ordinarie professor i ett visst, ämne vore sådan, att den
senare kunde komma att efterträda den förre eller någon afsevärd tid få
åtnjuta den högre lönen.

Huru .föga som vunnes med ett dylikt stadgande för detta universitet,
visade följande tablå rörande aldersförhällandena hos innehafvarne af de
sammanhörande professurer, som för tillfället vore besatta; allt under förutsättning
af ordinarie professors, afgång vid upphunnen pensionsålder,
65 år.

Ord. professorn	Pen- sions- år	E. o. professorn.	Till- trädes- år	Ålder vid uppflytt-ning till ord. prof.	Tjenstgö-ring som e. o. prof.
i dogmatik och moralteologi......	1908	i dogmatik och moralteologi .s.	1897	48 år	11 år
i exegetik ..................	1898	i exegetisk teologi .......	1892	48 »	6 »
i medicinsk och fysiologisk kemi	1906	i medicinsk och fysiologisk kemi	1894	42 »	12 »
i praktisk medicin .................	1912	i pediatrik och praktisk medicin	1884	(68 »)	28 »
i historia..............................	1913	i historia.................	1889	63 »	24 3»
i nordiska språk.....................	1919	i svenska språket ..	1881	(72 »)	38 »
i romanska språk.....................	1906	i germanska språk................	1892	63 »	14 »
i allmän och åkerbrukskemi	1905	i analytisk kemi ..........	1885	53 »	20 »
i botanik och praktisk ekonomi	1897	i botanik..............	1883	51 »	14 »
i zoologi .................................	1907	i jemförande anatomi............	1893	47 »	14 »
i matematik .........................	1906	i matematik ..........................	1877	(74 »)	29 » 1

För professurerna i germanska, och romanska språk, den ena ordinarie,
den andra extraordinarie, vore genom nådiga brefvet af den 4 februari
1887 eu särskild ordning stadgad, i följd hvaraf extra ordinarie professor
i det ena ämnet kunde — efter vederbörlig framställning af fakultet och

Åttonde Imfvudtiteln.

35

kansler — uppflj^ttas till ordinarie professor med bibehållande af sitt ämne.
En dylik sammankoppling af samtliga professurer två och två — i det
angifna fallet grundad på särskilda historiska förhållanden — skulle emellertid
ej på sakliga grunder kunna genomföras; den blefve rent godtycklig
och torde redan af detta skäl ej böra ifrågasättas. Och om det oaktadt
en dylik ordning genomfördes, vore naturligtvis för de eventuella innehafvarne
af extra ordinarie professurer utsigten till uppflyttning lika osäker
och beroende af rena tillfälligheter som utsigten till uppflyttning inom
samma ämne i fråga om de extra ordinarie professurer, för hvilka dylik
utsigt rent teoretiskt funnes.

Något bättre blefve utan tvifvel utsigterna till befordran, om inom
fakultet eller sektion stadgad rätt till succession gåfves, så att för hvarje
gång en ordinarie professur, blefve ledig, den till tjenståren äldste extra
ordinarie professorn inom fakulteten eller sektionen finge tillträda den
ordinarie lönen och den nye representanten för den afgångne ordinariens
ämne måste nöja sig med extra ordinariens lön, såsom genom nådiga brefvet af
den 20 mars 1891 blifvit stadgadt för juridiska fakulteten vid Upsala universitet.
Tillfälligheter i fråga om afgång och befordran finge naturligtvis
mindre betydelse, ju talrikare den personal vore, som deltoge i rörelsen.
Förhållandet blefve ungefär detsamma som med lektorerna vid våra gamla
gymnasier, vid hvilka bättre och sämre löner gingo i tur och ordning efter
tjenstålder — hvilket förhållande på sin tid gaf anledning till de svåraste
klagomål, som ledde till införande af nuvarande lönesystem med fasta
tillägg efter bestämda tidsintervaller.

I fråga om universiteten skulle en dylik ordning — utom den osäkerhet,
för hvilken den enskilde alltid vore utsatt — vålla betydande
olägenheter i förvaltningen, i det att ojemnheten i ämnenas representation
inom den högsta lokala förvaltningsmyndigheten lätt kunde blifva vida
större än nu. Det kunde lätt tänkas, att t. ex. båda professorerna i
historia eller båda i kemi tillhörde större konsistoriet, medan alla tre representanterna
för klassiska språk eller båda representanterna för filosofi
vore derifrån utestängda. Och medan för närvarande i Upsala blott tvä
institutionsprefekter —för meteorologiska institutionen och Victoria-museet
för egyptiska fornsaker — saknade plats i större konsistoriet, kunde då genom
tillfälligheters inflytande flere blifva derifrån utestängda, till skada för
universitetets lugna och allsidiga utveckling. Fn fullständig omorganisation
af större konsistoriet och förvaltningen vid universitetet blefve i så fall
oundviklig.

Man kunde slutligen tänka sig succession inom hela universitetet sålunda,
att för hvarje gång eu ordinarie professur blefve ledig den till

36

Åttonde hnfvmltiteln.

tjenståren äldste bland samtliga extra ordinarie professorer utan hänsyn till
fakultet uppflyttades till ordinaries lön och en extra ordinarie professor tillsattes
i ett ämne, som afgående ordinarie lemnat. Det vore uppenbart, att
inom en kår på 57 lärare, nemligen 34 ordinarie och 23 extra ordinarie
professorer, uppflyttningen skulle gå jemnare, än om den vore inskränkt
inom fakultet eller sektion, ehuru naturligtvis äfven under sådana förhållanden
somliga kunde få en mycket rask befordran, medan andra finge
vänta oskäligt länge. Uppenbart vore å andra sidan äfven, att det under
en dylik ordning oftare, än om successionen stannade inom samma fakultet
eller sektion, skulle kunna inträffa, att hela grupper af för embetsmannabildningen
eller den nationella odlingen vigtiga ämnen saknade målsmän
inom större konsistoriet och att institutionsprefekter der saknade säte och
stämma Det läte tänka sig, att hela fakulteter, t. ex. den juridiska, inom
hvilken omsättningen af lärare torde gå fortast, komme att uteslutande
eller hufvudsakligen bestå af extra ordinarie professorer.

Ett system med lönesuccession i tur och ordning inom fakultet eller
universitet — hvilket vore något helt annat än uppflyttning efter vissa år
eller lön med ålderstillägg — vore ju för öfrigt öfvergifvet och på grund
af dermed förenade olägenheter principielt utdömdt af statsmakterna. Genom
1856—58 årens Riksdag afskaftådes det vid de allmänna läroverken liksom
vid Upsala universitet och genom 1885 års lönestat äfven vid Lunds universitet.
Rörande olägenheterna af ett sådant lönesätt med ett antal olika
löner, som ginge i tur och ordning efter fullmaktsålder, hänvisade fakulteten
till 1856—58 årens Riksdags skrifvelse n:o 222 till Kongl. Maj:t, uti hvilken
skrifvelse Rikets ständer yttrade:

»Efter den för läroverken nu gällande stat är ett bestämdt antal löner
i olika grader anslaget till hvarje läroverk, och de yngre lärarne uppflyttas
efter sin inträdesfullmakt till ett högre rum, i mån af äldre lärares afgång.
Denna uppflyttning inom ett verk med så fåtalig personal som eu skola
måste likväl blifva alltför mycket beroende af tillfälligheter; men de deraf
härledda missförhållanden skulle försvinna och en större trygghet för framtiden
beredas läraren, om i allmänhet tjenstgöringstiden, då den är för nit
och skicklighet vitsordad, lades till grund för uppflyttningen utan afseende
på äldre lärares afgång. Den olikhet, som inom den fåtaliga lärarepersonalen
vid en enda skola är så stor, jemnar sig inom den talrika mängden
af rikets alla lärare, och staten uppträder här hufvudsakligen såsom medlare
mellan de alltför stora ytterligheterna af en oväntadt hastig fortkomst
och ett stillastående, hvars gräns man icke känner. Läraren kunde på
detta sätt med visshet veta, när han hade att påräkna en större löneinkomst;
han kunde med större trygghet ordna sina ekonomiska förhållan -

Åttonde hufvudtiteln.

37

deri och ega i den säkra utkomsten någon ersättning för löneförmånernas
ringa belopp». 1

Att nu, sedan man'' glömt de personliga orättvisor, som gjorde systemet
olidligt, och de derpå grundade klagomål, som ledt till öfvergifvande
af detta lönesätt, ånyo återgå till detsamma kunde omöjligen tillrådas, helst
det med hänsyn till universitetets särskilda förhållanden skulle vara förenadt
med alldeles särskilda olägenheter utöfver de allmänna, som läge i
sakens natur.

Medeltjenstetiden för professorer vid Upsala universitet vore — beräknad
efter erfarenheten under de sista tjugo åren — ungefär 18 år,
medelåldern vid tillträde 39,6 år, med skilnaden mellan ordinarie och
extra ordinarie inskränkt till decimalerna, vid afgång 57,8 år. Beräknades
efter denna medel tjenstetid medellönen för extra ordinarie professor,
med iakttagande af att några extra ordinarie professorer började med 4,500
kronor, finge man 4,391 kronor 30 öre, medan medellönen för ordinarie
naturligtvis vore lika med den faktiska lönen eller 6,000 kronor. Skulle
åter extra ordinarie och ordinarie löner gå i tur och ordning efter fullmaktsålder,
blefve årliga medellönen för en professor i allmänhet 5,350 kronor 88
öre — i alla dessa fall lön och tjenstgöringspenningar sammanräknade.
Och detta belopp skulle uppenbarligen komma att minskas för hvarje ny
professur med lägre lön, som kunde komma att inrättas. Att nu införa
lönetur efter fullmaktsålder för alla professorer innebure sålunda, att —
sedan 1875 års Riksdag i öfverensstämmelse med de akademiska myndigheternas
yrkande höjt'' lönen från 5,400 kronor, som föregående riksdag
beviljat, till 6,000 kronor — medellönen nu skulle sänkas till 5,350 kronor
88 öre. Och man skulle, om en sådan åtgärd vidtoges vid jemförelse med,
andra befattningar i det allmännas tjenst — för att icke tala om kommunala
tjenster och enskild anställning — med ännu mera skäl än nu kunna säga,
att för en man med framstående begåfning och kunskaper den akademiska
banan vore i ekonomiskt afseende den sämsta, han kunde välja. Det skulle
utan tvifvel oftare än nu visa sig svårt att få akademisk läraretjenst
besatt med den till embetet skickligaste.

Den utväg till uppflyttning, som bereddes genom den i § 114 af universitetsstatuterna
åt fakultet och kansler tillerkända rätten att hos Eders
Kongl. Maj:t hemställa om öfverflyttning af en professurs läroämne till en
annan professur, vore — såsom framginge både af chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande i ämnet den K januari 1877 och af nådiga brefvet
den 24 april 1890 rörande omflyttning af ämnena inom juridiska fakulteten
i Upsala — afsedd endast för särskilda undantagsfall, ehuru en dylik
omflyttning genom nådiga brefvet den 20 mars 1891 blifvit regel inom

38 Åttonde hufvudtiteln.

nyssnämnda fakultet. Tillämpades nämnda stadgande blott i sällsynta
undantagsfall, så afhjelpte det icke de missförhållanden, som framkallat
extra ordinarie professorernas ifrågavarande petition. Att i hvarje enskildt
fall besluta, om en extra ordinarie professor skulle föreslås till uppflyttning
eller ej, innebure för fakulteten ett så grannlaga värf, att det nästan
läge. i sakens natur, att ett dylikt stadgande måste antingen alltid eller
aldrig tillämpas. Blefve eu dylik omflyttning regel, eller blefve det genom
lag stadgadt, att de »ordinarie» lönerna skulle gå i tur och ordning efter
fullmaktsdatum, utsattes universitetet för alla de olägenheter, fakulteten
förut framhållit.

Ville man återgå till den uppfattning af de extra ordinarie professurernas
uppgift och natur, som utan tvifvel vid deras första inrättning gaf
motivet till den lägre lönen, liksom den varit bestämmande för adjunkternas
ställning vid universitetet, ville man alltså betrakta de extra ordinarie
professurerna^ väsentligen som exspektansplatser och deras innehafvare som
medhjelpare åt^de ordinarie och sålunda i fråga om aflöning skilja mellan
å ena sidan sådana extra ordinarie professurer, från hvilka uppflyttning
till ordinarie professur i samma ämne vore teoretiskt möjlig, och å andra
sidan sadana, hvilkas ämnen icke representerades af ordinarie professor vid
universitetet, syntes den enda logiskt rimliga åtgärden vara att förvandla
samtliga extra ordinarie professurer af senare slaget till ordinarie med ordinarie
lön och sate i konsistoriet. Vid en dylik åtgärd blott till förmån för de
extra ordinarie professorer, som icke ens teoretiskt hade någon utsigt till
uppflyttning, skulle man emellertid ej kunna stanna. För de öfriga ”extra
ordinarie professorerna förelåge fortfarande samma behof af löneförbättring,
som petitionärerna anfört i fråga om extra ordinarie professorer i allmänhet.
. Dertill komme, att skilnaden mellan de båda kategorierna af extra
ordinarie professorer vore delvis godtycklig och sväfvande. Om flere af
de professurer, hvilka förut angifvits såsom två och två representerande
samma ämne, gälde nemligen, att de i följd af redan skedd och af vetenskapernas
framsteg nödvändiggjord arbetsfördelning representerade hvar
sitt sjelfständiga ämne, fastän de fortfarande traditionel! nämndes med
samma eller liktydiga titlar. Så vore t. ex. fallet med ordinarie och extra
ordinarie professurerna i botanik vid Lunds universitet, ordinarie och extra
ordinarie professurerna i dogmatik och moralteologi vid Upsala universitet,
och . det vore blott en tidsfråga, när dylik arbetsfördelning skulle blifva
officiel! erkänd äfven i andra ämnen. En lönestat, som grundade sig på
en antagen skilnad mellan extra ordinarie professurer med och utan motsvarighet
i ordinarie lärostol, läte sig sålunda ej genomföra.

Man kunde slutligen ifrågasätta att alldeles upphäfva skilnaden mellan

Åttonde hufvudtiteln.

39

ordinarie och extraordinarie professorer, och för en sådan åtgärd kunde
anföras mycket goda skäl. Upphäfvande af denna skilnad skulle emellertid
utom betydligt ökade löneanslag förutsätta genomgripande förändringar
i universitetsförvaltningens hela organisation, och att uppskjuta hvarje löneförbättring
för de extra ordinarie professorerna, tills frågan om en sådan
fullständig omorganisation hunne blifva i alla instanser behandlad och den
nya ordningen införd, skulle icke blott innebära, att extra ordinarie professorernas
berättigade kraf på förbättring i sin ekonomiska ställning blefve
för lång tid undanskjutet, utan —- hvad som vore ändå vigtigare -— ett
sådant uppskof skulle äfven vara till allvarligt men för universitetets intressen
och dermed äfven för den högre bildningen i det hela.

Under sådana förhållanden ansåge fakulteten någon lämpligare utväg
icke finnas att afhjelpa obestridliga och svåi’a missförhållanden i extra ordinarie
professorernas ställning än eu förhöjning af löneförmånerna, på sätt
petitionärerna begärt, med den förändring i fråga om beräkningen af tjenstgöringspenningarna,
som det större akademiska konsistoriet i Upsala föreslagit.

Sistnämnda myndighet hänvisade till de af fakulteterna, särskildt den
filosofiska, afgifna yttranden och förklarade sig icke kunna finna någon
lämpligare utväg för afhjelpande af de med afseende å de extra ordinarie
professorernas ekonomiska ställning rådande obestridliga och svåra missförhållanden
än en förhöjning af löneförmånerna, till hvilken förhöjning
konsistoriet derför ansåge sig böra lemna sitt kraftigaste förord.

Äfven de akademiska myndigheterna i Lund hafva, i den mån de af
dem afgifna utlåtanden kunna sägas angå nu förevarande ämne, tillstyrkt
frågans lösning på det af petitionärerna föreslagna sätt, dock med den af
det större akademiska konsistoriet i Upsala gjorda modifikation i afseende
å tjenstgöringspenningarna.

Emot statskontorets förslag har lärarekollegiet vid karolinska institutet
framhållit, att den föreslagna löneförbättringen skulle komma att blifva
beroende på rena tillfälligheter; den skulle för somliga innehafvare af
extra ordinarie professurer, hvilkas läroämnen också af ordinarie professorer
företräddes, inträffa tidigt, för andra sent och för somliga aldrig, med
andra ord vara ytterligt orättvis, såsom exempel hvarpå lärarekollegiet
anförde, att af extra ordinarie professorer af denna kategori, som nu vid
institutet vore anstälda, en, extra ordinarie professorn i pediatrik, skulle
komma i åtnjutande af nämnda löneförbättring vid 63 års ålder och en
annan, extra ordinarie professorn i kemi och farmaci, vid 67 års ålder,
således två år efter pensionsålderns uppnående, och detta likväl under det
antagandet, att de motsvarande ordinarie professurernas innehafvare afginge
vid fylda 65 år. För karolinska institutets vidkommande måste
alltså detta statskontorets förslag betraktas såsom fullständigt förfeladt

40 Åttonde hufvudtiteln.

från synpunkten af de extra ordinarie professorernas löneförbättring, oafsedt
dess brister i andra afseenden.

Slutligen har kansleren för rikets universitet anfört, att han i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den mening, som i samtliga yttrandena blifvit
uttalad, funnit statskontorets ifrågavarande förslag icke vara antagligt
såsom eu förbättring åt de extra ordinarie professorernas ekonomiska ställning,
men deremot föranleda stora olägenheter vid de akademiska befordringarna.

Det lärer icke kunna förnekas, att de anspråk på förbättrade lönevilkor,
som frainstälts af de extra ordinarie professorerna, äro fullt berättigade.
Man torde icke billigt vis kunna begära, att de extra ordinarie professorerna,
åt hvilka man fordrar lika höga vetenskapliga qvalifikationer
och i det närmaste samma arbete som af de ordinarie professorerna, skola
åtnöjas med så väsentligt lägre löneförmåner än de senare, som nu i allmänhet
är förhållandet, isynnerhet om man tager i betraktande, dels att
medelåldern för tillträde till tjensten är ungefär densamma för båda kategorierna,
dels ock att utsigterna för befordran från extra ordinarie till
ordinarie professur i de flesta fall äro små och osäkra. Då fortvaron af
dessa ogynsamma löneförhållanden för en så vigtig grupp af lärare och
vetenskapsidkare som innehafvarne af de extra ordinarie professurerna
skulle kunna leda dertill, att dessa tjenster icke komme att besättas med
lämpliga personer, och den akademiska undervisningen härigenom skulle
lida en väsentlig skada, anser jag oundgängligen nödvändigt, att åtgärder
vidtagas för åstadkommande af förbättrade löneförhållanden för de extra
ordinarie professorerna vid universiteten och karolinska institutet. Men
att för detta ändamål anlita den af statskontoret antydda utvägen med
uppflyttning för de extra ordinarie professorerna till ordinarie professorer
synes mig dock icke tillrådligt, och tillåter jag mig att såsom skäl för
denna min åsigt åberopa hvad såväl af eu förutvarande departementschef
den 8 januari 1877 inför Eders Kongl. Maj:t som af de akademiska myndigheterna
i n.u afgifna utlåtanden anförts. Enligt min åsigt bör aflöningen
för extra ordinarie professorerna i regeln utgöra det belopp, som för närvarande
högst utgår till extra ordinarie professor, nemligen 4,500 kronor,
hvilken aflöning torde böra, på sätt de akademiska myndigheterna
hemstält, fördelas i lön 8,300 kronor och tjenstgöringspenningar 1,200
kronor, med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor efter fem
och tio års väl vitsordad tjenstgöring.

De löneförmåner, som för närvarande åtnjutas af de extra ordinarie
professorerna vid universiteten och karolinska institutet, framgå af följande
i tabellform uppstälda, från statskontoret infordrade redogörelse:

Åttonde hufvudtitelu.

E. o. professorer vid universiteten och karolinska institutet.

41

Dpsala universitet.

Teologiska fakulteten:

e. o. professor i exegetisk teologi ..................

innehar dessutom Hagby och Ramsta prebendepastorat,
i behållen inkomst beräknadt
till 1,110 kronor.

d:o i dogmatik och moralteologi .....................

innehar dessutom Näs prebendepastorat, i
behållen inkomst beräknadt till 740 kronor.

d:o i praktisk teologi.....................................

innehar dessutom Börje prebendepastorat,i behållen
inkomst beräknadt till 1,650 kronor.

Juridiska fakulteten:

1 e. o. professor................................................

1 d:o................................................................

1 d:o (från och med 1898)..............................

Medicinska fakulteten:
e. o. professor i anatomi (förut anatomi och

histologi) ......................................................

d:o i allmän och experimentel farmakodynamik
och farmakognosi (förut farmakologi

och medicinsk naturalhistoria)....................

d:o i anatomi (histologi och embryologi).........

d:o i medicinsk och fysiologisk kemi ..........

d:o i pediatrik och praktisk medicin..............

d:o i oftalmiatrik .............................................

(d:o i psykiatri, arfvode................. 2,500: —)

Filosofiska fakulteten:

e. o. professor i historia .................................

d:o i svenska språket.......................................

d:o i sanskrit med jemförande indoeuropeisk

språkforskning .............................................

d:o i klassiska språk .......................................

d:o i nyeuropeisk linguistik............................

d:o i slaviska språk.........................................

d:o i matematik................................................

d:o i analytisk kemi .......................................

d:o i botanik .................................................

d:o i meteorologi ............................................

d:o i jemförande anatomi........•........................

Bill. till Bilcsd. Prut. 1898. 1 Samt. 1 Afd.

Lön	Tjenst- görings- penningar	(Enligt 1897 års stat) Alders- tillägg	Summa
2,390	—	1,000	—	—	—	3,390
2,260	—	1,000	—	—	—	3,260
1,350	—-	1,000	—	—	—	2,350
3,500		1,000				4,500
3,000	—	1,000	—	—	—	4,000
3,000	—	1,000	—	—‘		4,000
3,500	—	1,000	—	—	—	4,500
3,500		1.000				4,500
3,500	—	1,000	—	—	—	4,500
3,000	—	1,000	—	—	—	4,000
3,000	—	1,000	—	500	—	4,500
3,000	—	1,000	—	—	—	4,000
3,000		1,000		500		4,500
3,000	—	1,000	—	—	—	4,000
3,000	_	1,000	_	_	_	4,000
3,000		1,000	—	—	—	4,000
3,000	—	1,000	—	—	—	4,000
4,000	—	—	—	500	—	4,500
3,000	—	1,000	—	500	—	4,500
3,000	—	1,000	—	500	—	4,500
3,000	—	1,000	—	500	—	4,500
3,000	—	1,000	—	500	—	4,500
3,000	—	1,000	—	—	—	4,000

C

42

Åttonde hufvud ti teln.

					(Enligt
			Tjenst		1897 års
	Lön		görings-	stat)		Summa
Lunds universitet.			penningar	Ålders	_
					tillägg
Juridiska fakulteten:
1 e. o. professor...............................................	3,500	—	1,000	—	—	—	4,500	—
1 d:o.................................................................	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
Medicinska fakulteten:
e. o. professor i anatomi och histologi.........	3,500	—	1,000	—	—	—	4,500	—
d:o i patologisk anatomi, rätts- och stats-
medicin samt hygien....................................	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i pediatrik..................................................	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
d:o i obstetrik och gynekologi ......................	3,000	—	1,000	''—	—	—	4,000	—
d:o i oftalmiatrik (från och med år 1898) ...	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
Filosofiska fakulteten:
e. o. professor i historia och statskunskap......	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i sanskrit med jemförande indoeuropeisk
språkforskning (förut i jemförande språk-
forskning).....................................................	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
d:o i klassiska språk ......................................	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
d:o i nyeuropeisk linguistik ...........................	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
clio i geografi och historia .............................	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
d:o i mekanik och matematisk fysik...............	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i geologi......................................................	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i botanik ...................................................	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i jemförande anatomi (förut zoologi) ......	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
Karolinska institutet.
e. o. professor i farmakodynamik och farma-
kognosi (förut materia medica) .................	3,500	—	1,000	—	—	—	4,500	—
d:o i anatomi (histologi) .................................	3,500	—	1,000	—	—	—	4,500	—
d:o i psykiatri..................................................	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i syfilidologi................................................	3,000	—	1,000	—	—	—	4,000	—
d:o i medicin .................................................	2,500	—	1,000	—	500	—	4,000	—
d:o i kirurgi......................................................	2,500	—	1,000	—	—	—	3,500	—
d:o i pediatrik .................................................	2,500	—	1,000	—	500	—	4,000	—
d:o i obstetrik................................................	3,000	—	1,000	—	500	_	4,500	—
d:o i kemi och farmaci....................................	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i patologisk anatomi .................................	3,000	—	1,000	—	500	—	4,500	—
d:o i oftalmologi ............................................	2,500	—	1,000	—	500	—	4,000	—

De extra ordinarie professorer, för hvilka någon förhöjning af hvad till
dem såsom egentlig lön utgår nu icke ifrågasattes, äro dels de, som redan
nu åtnjuta en till 4,500 kronor uppgående aflöning, nemligen:

Åttonde hnfrudtiteln.

43

äldste e. o. professorn inom teologiska fakulteten i Upsala,

» » ,» juridiska » » »

e. o. professorn i anatomi i Upsala (förut anatomi och histologi),

» » » allmän och experimentel farmakodynamik och farma kognosi

i Upsala,

» » » anatomi (histologi och embryologi) i Upsala,

äldste e. o. professorn inom juridiska fakulteten i Lund,
e. o. professorn i anatomi och histologi i Lund,

» » » farmakodynamik och farmakognosi vid karolinska in stitutet,

» » s anatomi (histologi) vid karolinska institutet,

dels de, som på grund af det tillfälle till medicinsk praktik, som inne hafvande!

af deras befattningar medför, eller till följd deraf, att med tjensten
är förenad annan befattning, anses icke vara i behof af löneförbättring,
nemligen:

e. o. professorn i psykiatri i Upsala,

»		» » vid	karolinska	institutet,
»	»	» syfilidologi »
»	»	» medicin »	»	»
»	»	» kirurgi *	1	»
»	»	» pediatrik »	»	»
	»	» obstetrik »
»		» oftalmologi >	»	»

De extra ordinarie professorer, för hvilka löneförhöjning nu ifrågasättes,
äro således, vid universitet i Upsala: inom teologiska fakulteten ''2,
inom juridiska fakulteten 2, inom medicinska fakulteten 3 och inom filosofiska
fakulteten 11; vid universitetet i Lund: inom den juridiska fakulteten
1, inom medicinska fakulteten 4 och inom filosofiska fakulteten 9;
samt vid karolinska institutet 2, eller tillsammans 34.

Beträffande rätten till ålderstillägg är förmånen af ett dylikt å 500
kronor redan för närvarande förenad med nyssnämnda 34 extra ordinarie
professurer. Jemte det att nu ett andra ålderstillägg å 500 kronor skulle
komma innehafvarne af dessa extra ordinarie professurer till godo, anser
jag, att enahanda förmån af två ålderstillägg bör tillkomma jemväl de
extra ordinarie professorer, hvilkas löneförmåner nu utan ålderstillägg utgöra
4,500 kronor.

Hvad vidare angår fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar, så
gälla de skäl, som tala för dessa sistnämndas bestämmande till 1,200
kronor för dem, hvilkas aflöning nu skulle höjas till 4,500 kronor, för
samma fördelning vid de extra ordinarie professorsbefattningar, hvilkas
innehafvare redan nu uppbära sistnämnda aflöningsbelopp, isynnerhet som

44

Åttonde hufvudtiteln.

en olikhet i detta afseende mellan olika extra ordinarie professurer skulle
medföra orimliga konseqvenser i fråga om vikariatsersättningar. Jag anser
således likställighet jemväl i detta afseende böra nu genomföras.

De nu ifrågavarande aflöningarna synas mig sålunda höra på följande
sätt i staten bestämmas:

För Upsala universitet.

Teologiska fakulteten:

1 e. o. professor.......................................................

innehar dessutom Hagby och Ramsta prebendepastorat,
i behållen inkomst beräknadt till 1,110 kronor.

1 d:o...............................................................................

innehar dessutom Näs prebendepastorat, i behållen
inkomst beräknadt till 740 kronor.

1 d:o.............................................................................

innehar dessutom Börje prebendepastorat, i behållen
inkomst beräknadt till 1,650 kronor.

Juridiska fakulteten:

1 e. o.

2

professor.

d:o

Medicinska fakulteten:

e. o. professor i anatomi.
dra i allmän och experimentet farmakodynamik och

farmakognosi .................................

d:o i anatomi ...................................

d:o i medicinsk och fysiologisk kemi
d:o i pediatrik och praktisk medicin.
d:o i oftalmiatrik ..............................

Filosofiska fakulteten:

e. o. professor i historia ..................

d:o
d:o

forskning

d:o i klassiska språk .........

d:o i nyeuropeisk linguistik
dra i slaviska språk ...........

i svenska språket..........................................

i sanskrit med jemförande indoeuropeisk

språk -

Tjenst görings penningar -

Summa

2,190

2,560

1,650

3,300

6,600

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

3,300

1,200

1,200

1,200

1,200

2,400

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

1,200

3,390

3,760

2,850

4,500

9,000

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

4,500

Åttonde hufvudtiteln.

45

	Lön		Tjenst- görings- penningar	Summa
e. o. professor i matematik .........................................	3,300	_	1,200	_	4,500	—
d:o i analytisk kemi ....................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i botanik .................................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i meteorologi ..........................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i jemförande anatomi .............................................	3,300	—	1,200	—	4,500
För Lunds universitet. Juridiska fakulteten:
1 e. o. professor.........................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
1 d:o ...............................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
Medicinska fakulteten:
e. o. professor i anatomi och histologi...........................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i patologisk anatomi, rätts- och statsmedicin samt			1,200		4,500
hygien.......................................................................... d:o i pediatrik ...........................................................	3,300	—	—	—
3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i obstetrik och gynekologi ......................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i oftalmiatrik ...........................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
Filosofiska fakulteten:
e. o. professor i historia och statskunskap .................	3,300	—	1,200	—■	4,500	—
d:o i sanskrit med jemförande indoeuropeisk språk-	3,300		1,200		4,500
forskning .....................................................................	—	—	—
d:o i klassiska språk ...................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i nyeuropeisk linguistik .........................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i geografi och historia ...........................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i mekanik och matematisk fysik ..........................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i geologi ................................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i botanik .................................................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
d:o i jemförande anatomi ............................................	3,300	—	1,200	—	4,500	—
Karolinska institutet:
e. o. professor i farmakodynamik och farmakognosi...... d:o i histologi ............................................................	3,300	—	1,200		4,500	—
3,300	—	1,200	—	4,500
d:o i kemi och farmaci................................. .............	3,300	—	1,200		4,500
d:o i patologisk anatomi ..............................................	3,300	—	1,200		4,500

Efter 5 år kan för ofvan upptagna e. o. professorsbefattningar lönen höjas med
500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

46 Åttonde bufvudtiteln.

För mötande af de ökade utgifter, som den ifrågasatta löneförhöjningen
skulle medföra, erfordras för universitetet i Upsala 9,000 kronor, för universitetet
i Lund 7,000 kronor och för karolinska institutet 1,000 kronor.

I nder anhållan att vid redogörelsen för anslagsbehofven vid karolinska
institutet få återkomma till denna fråga i hvad den angår extra
ordinarie professorerna vid nämnda institut, hemställer jag således i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att, med godkännande af berörda stat, i hvad den angår universiteten
i Upsala och Lund, för dess tillämpning bevilja en förhöjning af dels 9,000
kronor i de till universitetet i Upsala utgående ordinarie anslag, dels ock

7,000 kronor i^ ordinarie anslagen till universitetet i Lund, samt

att medgifva, dels att de enligt nämnda stat utgående ålderstillägg må
bestridas af det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslag: ålderstillägg,
dels ock att nuvarande innehafvare af sådan extra ordinarie professorsbefattning,
hvarom nu är fråga, som å den nya staten ingått, må i
fråga om rätten till ålderstillägg tillgodoräkna sig tjenstgöringstid, som infallit
före dessa bestämmelsers trädande i tillämpning.

Till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning har kanslern för rikets universitet
med särskilda underdåniga skrifvelser den 30 september nästlidna
ar öfverlemnat framställningar af de större akademiska konsistorierna i
Upsala och Lund om utverkande af anslag för åtskilliga ändamål. Beträffande
frågan om anslag å extra stat till universiteten skall jag upptaga
densamma vid anmälan af öfriga extra anslagskraf under denna hufvudtitel.
Hvad angår anslag å ordinarie stat, som synas mig böra föranleda
nådiga framställningar till Riksdagen, ber jag att få andraga följande.

[6] _ Inom den humanistiska sektionen af filosofiska fakulteten vid under lärare

i finsk sitetet i Upsala har af professor J. A. Lundell väckts förslag om anstälTS«f0™*lan<le
vid universitetet af en lärare i finsk-ugriska språk, särskildt lappska
och finska. I afseende härå har af bemälde professor anförts hufvudsakligen
följande.

Inom området för humanistiska sektionens verksamhet funnes åtskilliga
vetenskaper, till Indika sektionens undervisning borde utsträckas, men
hvilka ej vore behörigen representerade genom någon särskild målsman inom
universitetets ordinarie lärarepersonal. Bland dessa vetenskaper vore finskugrisk
språkforskning, med särskildt afseende å lappska och finska språken,
och att förskaffa universitetet en permanent målsman för denna vetenskapsgren
syntes för närvarande vara af största vigt.

Åttonde hufvudtiteln.

47

De genetiskt sammanhörande finsk-ugriska språken hade under senare
årtionden i fråga om material och metod vunnit eu bearbetning, som med
hänsyn till allmänt vetenskapligt intresse stälde dem i jemnbredd med de
tidigare studerade indo-europeiska och semitiska språkstammarne. Genom
den bekante språkforskaren Thomsens banbrytande undersökningar hade från
de finsk-ugriska språken betydande och ytterst vigtiga upplysningar vunnits
om förut föga kända skeden af de nordiska språkens äldre historia,
under vår tidräknings första århundraden. Genom studiet af dessa nu
öfver norra delen af den skandinaviska hallon och norra Ryssland strödda
språk hade utgångspunkter vunnits af den största betydelse rörande NordEuropas
befolkningar under de aflägsna tider, om Indika skrifna urkunder
både blott föga att förtälja. Vid undersökningar rörande de skandinaviska
och de slavisk-baltiska språkens historia och vid studier i Nord-Europas
äldre etnografi, som gåfve nyckeln till senare förhållanden, kunde vid
universitetet i Upsala, som borde vara en medelpunkt för dylika forskningar
och i sin undervisning gifva uttryck åt deras resultat, en representant
för den finsk-ugriska språkforskningen icke längre saknas, särskilt
med afseende å det samarbete, som vetenskapernas ständigt växande innehåll
och fortgående arbetsfördelning betingade.

Äfven för rent praktiska syften behöfdes en sådan representant. Inom
landets gränser funnes en ganska betydande finsk och lappsk befolkning.
Det vore ur nationel och politisk synpunkt af största vigt, att vi allsidigt
lärde känna dessa folkgruppers språk, tänkesätt och yttre lifsvilkor, för
att vi måtte kunna i tid vidtaga de åtgärder, som kunde finnas nödiga
och lämpliga för att hindra deras framtida utveckling att taga mindre
önskvärda riktningar. För folkundervisningen i dessa landsändar kräfdes
kunskap i deras icke-svenska språk, och med hänsyn till ifrågavarande
folkgruppers religiösa och borgerliga behof måste vi sörja för nödig religiös
och juridisk litteratur på lappska och finska. Särskilda åtgärder hade
måst vidtagas för att få prester och skollärare hemmastadda i finska och
lappska språken och det hade befunnits nödigt att föranstalta om en ny
bibelöfversättning till lappska. Ännu återstode mycket i samma riktning
att göra. För alla dylika arbeten kräfdes sakkunnigt biträde och det behöfdes
en målsman för dessa språk, till hvilken myndigheter och allmänhet
kunde vända sig med begäran om råd och hjelp. Den naturliga platsen
för en dylik målsman syntes vara vid landets största universitet.

Slutligen borde framhållas, att två af de finsk-ugriska språken, det
finska och det ungerska, numera egde eu ganska betydande vetenskaplig —
linguistisk, historisk, geografisk och naturvetenskaplig — litteratur. Liksom
professorn i slaviska språk ofta anlitades samt måste vara beredd att lemna

48 Åttonde hufviidtiteln.

upplysningar rörande slavisk litteratur och biträda med tolkning äfven utom
det rent filologiska området, behöfdc idkare af andra vetenskaper ej sällan
hjelp betiäflande finsk och ungersk litteratur. Särskildt vore naturligtvis
h inlands historiska litteratur, som för oss vore af stor betydelse, numera till
stor del affattad pa finska språket och fördenskull mestadels blott under
förmedling af specielt språkkunnig person tillgänglig för våra forskare.

Af nu anförda grunder vore det utan tvifvel synnerligen ömkligt, att
vid universitetet i Upsala inrättades eu fast lärostol för finsk-ugrisk språkforskning.
Man torde dervid böra för närvarande inskränka sig till att
begära ett mindre anslag för upprätthållande tills vidare af denna vigtiga
undervisning. Att förslaget framstäldes just nu berodde derpå, att inom
humanistiska sektionen under ar 1896 anstälts en docent, som gjort studiet
af finsk-ugriska språk till sin specialitet och redan förvärfvat sig ett namn
inom den lärda verlden. Den undervisning i finska och lappska, han på
uppdrag af universitetsmyndigheterna sedan några år gifvit, hade omfattats
med intresse af ett jemförelsevis stort antal studerande, hvilket i sin mån
adagalade behofvet af en dylik undervisning.

.För att ^en ^rare»o som alltså, enligt professor Lundells åsigt, borde
lör ifrågavarande ändamål anställas vid universitetet i Upsala, skulle kunna
någon längre tid qvarhållas i universitetets tjenst, måste hans arbete tillbörligen
godtgöras. I sadant afseende syntes ett anslag af 2,500 kronor böra
utverkas.

Humanistiska sektionen anslöt sig till hvad professor Lundell sålunda
anfört och föreslagit, under uttalande tillika att eu blifvande innehafvare
af den tjenst, som sålunda borde inrättas vid universitetet, skulle ega rätt
att med sin lön såsom lärare i finsk-ugriska språk förena honom tilläfventyrs
i egenskap af docent tilldeladt docentstipendium.

Den sålunda väckta frågan vann, vid ärendets behandling i det större
akademiska konsistoriet, dess understöd; och kanslern har vitsordat vigten
åt de af mig nu omförmälda skäl, som anförts till stöd för konsistoriets
af honom framburna hemställan i ämnet.

o Äfven jag är lifligt öfvertygad om den stora betydelsen af att det
ifrågasätta anslaget beviljas. Till förmån härför synes mig särskildt den
omständigheten tala, att vi sedan gammalt i landet hafva en icke obetydlig
stam af svenska medborgare, som tala de lappska och finska språken.
Våra skyldigheter emot dem i nu ifrågavarande afseende har i det redan
anförda framhållits, och jag torde här ock böra erinra, att den nuvarande
uocentens i iinsk-ugrisk språkvetenskap biträde under förra året tagits i
anspråk vid uppgörande af grunderna för eu nu pågående öfversättning till

Åttonde liufvudtitelii. 49

lappska språket af Nya Testamentet. Att universitetet i Upsala, der alumner
från de af lappar och finnar företrädesvis bebodda trakterna af landet
söka sin akademiska bildning, bör blifva sätet för den nya undervisningen
är uppenbart.

Vid universitetet i Upsala har alltsedan medlet af 1880-talet af akademisk
lärare meddelats undervisning i slaviska språk. På Eders Kongl.

Maj:ts förslag beviljade Riksdagen år 1884 ett årligt anslag af 2,500 kronor
till arfvode åt en lärare vid universitetet i nämnda ämne, hvilket anslag
sedermera användts till fyllande af lönen åt en extra ordinarie professor i
slaviska språk vid universitetet. Redan vid nu förevarande frågas behandling
hos de akademiska myndigheterna påpekades, hurusom den finskugriska
språkforskningen borde kunna påräkna samma förmåner, som genom
Riksdagens beslut år 1884 tillförsäkrades de slaviska språkens studium.

Denna jemförelse synes mig naturlig och ytterligare stärka de finsk-ugriska
språkens fordran att representeras i vår universitetsundervisning.

Beträffande den ifrågasatta rätten att samtidigt åtnjuta arfvode såsom
lärare i finsk-ugriska språk och docentstipendium, finner jag ej skäl att
understödja denna del af den gjorda framställningen.

På grund af hvad jag nu anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till arfvode åt en lärare
vid universitetet i Upsala, som kan finnas villig och lämplig att derstädes
meddela undervisning i finsk-ugriska språk, särskilt lappska och finska,
bevilja ett årligt anslag af 2,500 kronor. .

Medicinska fakulteten vid universitetet i Upsala har i en af det större [7.]
konsistoriet derstädes upptagen och sedermera genom kanslern till Eders Hajning^/
Kongl. Maj:t öfverlemnad framställning anhållit om höjning i patologiska,,“”0.
institutionens materielanslag. Till stöd för denna framställning, som afser•logMainstuuanslagets
uppbringande till ett belopp af 2,800 kronor, har fakulteten anJ‘ona‘lL> *
föi’t följande.

Det materielanslag å 1,300 kronor, som genom 1885 års utgiftsstat
anvisades den patologiska institutionen och som med 200 kronor understeg
det af fakulteten då begärda årsanslaget för nämnda institution, hade befunnits
alldeles otillräckligt för sitt ändamål. Med iakttagande af största
sparsamhet hade det visserligen varit möjligt att nödtorftigt bestrida de
mest trängande utgifterna för upprätthållandet af den ordinarie undervisningen
samt till materielen för de praktiska öfningarna, till belysning
och renhållning af lokalerna och till tvätt m. in. dylikt, men till underhåll
och reparation af instrumentförrådet, till förökning af åskådningsmaferielen
för föreläsningarna, till inköp af förvaringskärl och konserveringsBih.
till BiJesd. Prot. 1898. 1 Samt. 1 Afd. 7

50 Åttonde hufvudtiteln.

medel, af museipreparater m. m. hade anslaget endast lemnat synnerligen
otillräcklig tillgång. Småningom hade derför institutionens materielförråd
förbrukats, utan att det förbrukade på ett tillfredsställande sätt kunnat
ersättas; och institutionen lede fördenskull för närvarande verklig brist på
en del till och med af de nödvändigaste utensilier, under det att andra delar
af institutionens förråd fordrade snar reparation, om de ej skulle blifva obrukbara.
Äfven museets värdefulla samlingar, som numera utgjorde ungefär

2,000 nummer, kräfde sa mycket för sitt underhåll, att institutionen vore
urståndsatt att vidare föröka detta för undervisningen synnerligen betydelsefulla
material, om ej hennes ekonomi förbättrades.

Förhöjning i årsanslaget vore nödig äfven på grund af de ökade
underhållskostnader — för ökad belysning, uppvärmning och renhållning
jemte öfriga driftkostnader — som blefve en följd af den nu pågående
utvidgningen af institutionens lokaler genom det reparations- och tillbyggnadsarbete,
som företagits vid institutionen. Då en begäran om höjdt
anslag, för nyssberörda ändamål vore berättigad endast under förutsättning
af utvidgningens nödvändighet, borde detta byggnadsföretag något närmare
omförmälas. Den Regnellska byggnaden, uppförd år 1866 såsom gåfva af
medicinska fakultetens välgörare, doktor A. F. Regnell, och inredd med
universitetets egna medel, hade ända till år 1894 varit delad mellan de
patologiska och fysiologiska institutionerna. Om den trängsel, som rådt
hos dem bada, hade redan ,.1877—1883 års redogörelse för universitetet
af dess rektor burit vittne. År 1880 hade universitetet för andra gången
af doktor Regnell mottagit en donation, afsedd för till- och ombyggnad
af ifrågavarande hus. Efter den fysiologiska institutionens utflyttning ur
detsamma hade denna institutions dittills varande lokaler upplåtits för tillökning
af den patologiska institutionens utrymme, hvarigenom för denna
vunnits utsigt att kunna inreda en redan länge starkt behöflig bakteriologisk
afdelning, omfattande tre mindre rum samt två laboratorierum för experiment
och mikroskopiska, öfningar jemte arbetsrum för laboratorn. Genom
den fysiologiska institutionens förflyttning hade det ock blifvit möjligt att
till en mindre tillbyggnad utflytta likbodar, obduktions- och andra för
arbetet med och förvarandet af döda kroppar nödiga bodar och källare.

Om nödvändigheten af nyssberörda utvidgning hade de vid patologiska
institutionen arbetande lärare och medicine studerande haft många års
erfarenhet. Det vore tillräckligt att erinra om den våda för helsan och
den otrefnad i arbetet, som maste blifva följden af det dagliga vistandet i
lokaler, der t. ex. i ett och samma rum varit inhysta obduktionslokal,
museum, föreläsningssal och arbetsrum för de dagliga mikroskopiska öfningarna.
Omedelbart intill denna lägenhet hade de öfriga arbetsrummen

Åttonde hufvndtltehi.

51

sin plats, och under alla dessa lokaler hade i en trång och låg jordvåning
varit inhysta likbodar, kapell, djurstallar m. m. Den, 6om vore förtrogen
med de vid patologiska institutionen pågående arbeten, insåge bäst, hvad
ett sådant ohygieniskt förhållande innebure, och äfven den oinvigde torde
lätt fatta dess betydelse. En förändring i det hittills rådande tillståndet
vore helt och hållet oundgänglig.

Den restaurerade institutionen blefve ungefär dubbelt så stor som den
gamla och måste derför helt naturligt kräfva ökad driftkostnad. Att den
emellertid icke vore planlagd i större skala än det verkliga behofvet kräfde,
vore lätt att visa. Först nu kunde för liköppningar beredas särskild lokal,
som mellan förrättningarna vore ledig och då kunde erforderligen ventileras.
Museet finge ett synnerligen väl behöflig! ökadt utrymme och laboratorierna
befriades från den dagliga liklukten. Institutionens lärare kunde nu få
hvar och en sitt eget arbetsrum, medan de förut måst dela rum med
amanuenser och studerande. Det borde ock framhållas, att de vid institutionen
undervisade medicine kandidaternas och medicine studerandenas
antal under den tioårsperiod, som utgjordes af läsåren 1876—1886, uppgått
till i medeltal 65 årligen, men under de tio läsåren 1886 —1896 i
medeltal 81 årligen. Högsta antalet hade varit 109, nemligen läsåret
1886—1887, och trängseln hade då knappt kunnat fördragas.

Vidare vore ett anslag behöflig! för underhåll af den bakteriologiska
afdelning, hvars nödvändighet fakulteten i samband med en anhållan om
extra anslag för instrumentel utrustning för en sådan afdelning närmare
utvecklat.

Den höjning af patologiska institutionens årsanslag, som fakulteten,
för att gifva institutionen eu för dess bestånd och normala utveckling
tryggad ekonomi, nu ifrågasatte, utgjorde 1,500 kronor. Med stöd af erfarenheten
från föregående årens behof beräknades deraf 600 kronor —
eller 400 kronor mer än den af fakulteten år 1885 begärda förhöjningen
i materielanslaget — för de förut omnämnda ökade behofven i afseende å
instruments och apparaters underhåll samt nyanskaffning af förbrukade
sådana, för underhåll och förökning af museets samlingar och öfriga
åskådningsmateriel, för en välbehöflig förstärkning af de för rengöring
och tvätt hittills disponibla medlen m. m. De nya laboratorielokalerna
kunde ej beräknas draga mindre omkostnad än tillsammans 500 kronor,
deraf för uppvärmning och vedhuggning m. m. 250 kronor, gas till belysning
o. s. v. 150 kronor samt rengöring och dylikt 100 kronor.
Slutligen kunde 400 kronor beräknas åtgå för underhållet af den bak.
teriologiska afdelningen med dess behof af gas för värmeapparater, material
till näringssubstrater, underhåll af djur, ersättande af förbrukade

52

Åttonde hnfvndtiteln.

glaskärl, till desinfektion m. m. Dessa poster vore visserligen beräknade
så lågt som möjligt, men de årliga utgifterna för en och samma post måste
naturligen i någon mån vexla och kunna blifva än något lägre, än något
högre än hvad som beräknats. Fördenskull och då det vore af vigt att
institutionens ekonomi ej blefve bunden af någon särskild stat för de skilda
afdelningarna, den gamla rent patologiska och den nya bakteriologiska,
ville fakulteten uttala önskvärdheten af att hela den begärda summan lades
till materielanslaget för den patologiska institutionen.

Den begärda ökningen kunde vid första påseende synas vara ett temligen
hastigt påkommet behof. Men fakulteten ville erinra, att det ej blott
gälde en förstärkning i ett förut anvisadt otillräckligt anslag till årsunderhåll
för den ifrågavarande institutionen, utan jemväl och i lika hög grad
två alldeles nya behof, för hvilkas befogenhet fakulteten hoppades hafva
framlagt tillräckliga skäl såväl beträffande ersättandet af den gamla, ej
blott oändamålsenliga, utan rent af helsovådliga lokalen med en ändamålsenligare
och sund som ock beträffande underhåll för en studiegren, hvilken
ej längre kunde åsidosättas, der medicinsk undervisning skulle gifvas.

Universitetskanslern har kraftigt vitsordat vigten af den ifrågasatta
anslagsförhöjningen och äfven mig synas de skäl, som derför af fakulteten
anförts, vara öfvertygande. Under hänvisning till hvad jag vid anmälan
om de extra anslagsbehofven under denna hufvudtitel har att yttra rörande
behofvet af en bakteriologisk afdelning vid patologiska institutionen får
jag alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att höja materielanslaget för patologiska institutionen vid universitetet
i Upsala från 1,300 kronor till 2,800 kronor eller med ett belopp
af 1,500 kronor.

[8.] Ett bland de kraf, som nu från universitetet i Upsala framkommit,

Amanuens »idafser anslag för anställandet af en aflönad amanuens vid obstetriska och
tjnToiogiska Syne^Aogiska klinikerna samt gynekologiska polikliniken. I fråga härom
klinikerna sanitär medicinska fakulteten anfört följande.

pomtliTi Sedan den af Riksdagen år 1891 beviljade nya professuren i obstetrik
Upsala. och gynekologi den 26 september 1893 tillträdts af den till befattningen
utnämnde, hade den obstetriska kliniken och den gynekologiska polikliniken
— någon gynekologisk klinik hade då ännu ej funnits — blifvit afskilda
från sitt förutvarande sammanhang med den kirurgiska professurens institutioner
och dermed förlorat det biträde i undervisning och sjukvård,
som amanuenserna derstädes dittills lemnat.

Professorn i obstetrik och gynekologi hade alltså under de sedan dess

Åttonde hufvudtiteln.

53

förflutna åren varit nödsakad att utan hjelp af någon ordinarie amanuens
sköta nämnda, under hans inseende stående institutioner — ett missförhållande,
som fakulteten redan tillförene påpekat. De omständigheter, som
fakulteten dervid framhållit, egde fortfarande sin betydelse: för att biträda
vid skötseln af gynekologiska polikliniken och framförallt den ansträngande,
natt såväl som dag förekommande, stor rådighet och vana fordrande
läkaretjensten å förlossningsanstalten kräfde3 med nödvändighet en person,
som hunnit fram till medicine licentiatens ståndpunkt; och en sådan kunde
ej fås utan skälig aflöning och dermed följande tjenstårsberäkning.

Arbetet vid ifrågavarande institutioner hade ock år från år ökats.
Under det medeltalet förlossningar under decenniet 1873—1882 varit 91
och under följande decennium, 1883—1892, 116, hade förlossningarnas
antal under de fyra åren 1893—1896 utgjort:

1893 ...............:..................153,

1894 .......................................... 165,

1895 ................................................. 166,

1896 ............................................... 169.

Vidare hade de abnorma, konstens hjelp påkallande förlossningsfallen
visat eu tendens till ännu större stegring, i ty att sistnämnda fyra år
följande antal förlossningsoperationer förekommit:

1893 ................................................... 10,

1894 ..................................................... 10,

1895 .................................................... 13,

1896 ................................................... 17.

Under månaderna januari—mars 1897 hade redan 7 dylika operationer
varit påfordrade.

Till nyss omförmälda arbetsfält, som i och för sig gjorde en amanuens
behöflig, hade under år 1896 tillkommit ännu ett, nemligen en gynekologisk
sjukhusafdelning. Genom universitetskanslerns skrifvelse den 26 juni 1895
hade, på förslag af professorn i ämnet och med vederbörande myndigheters
tillstyrkan, akademiska sjukhusets direktion erhållit tillåtelse att i förhyrd
lokal i närheten af sjukhuset inrätta en klinik för qvinnosjukdomar. Denna
klinik, som vore belägen i huset n:r 4 vid öfre Slottsgatan och bestode af
4 sjukrum med plats för tolf patienter, badrum, operationsrum oeh sköterskerum,
hade öppnats den 1 oktober 1896. Under första halfåret af denna
anstalts verksamhet hade derstädes intagits 65 patienter, och 40 operationer
både under sagda tid der utförts. Två gånger i veckan hölles^ derstädes
klinik med föredrag. Det behöfde knappast framhållas, att, på det

54 Åttonde hufvndtiteln.

den sjukvård och den kliniska undervisning, som afsåges, skulle kunna
pa ett tillfredsställande sätt upprätthållas, en kompetent amanuens vore
alldeles särskildt nödvändig såsom biträde vid operationer, för aftonronder,
för de studerandes handledning o. s. v.

På grund af hvad fakulteten sålunda anfört har fakulteten hemstält
om beredande af ett årligt anslag å 900 kronor till aflöning åt en amanuens
vid omförmälda kliniker och poliklinik. Fakulteten har dervid erinrat,
att enahanda belopp utginge till aflöning åt en amanuens vid en enbart
gynekologisk klinik i Stockholm.

Lika med universitetskanslern, hvilken särskildt förordat nu omförmälda
framställning, finner jag det vara af synnerligen stor vigt att genom
anslag bereda ifrågavarande institutioner möjlighet att vid sig fästa en
kompetent person såsom amanuens. Jag tillstyrker derför i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till aflöning åt
en amanuens vid obstetriska och gynekologiska klinikerna samt gynekologiska
polikliniken vid universitetet i Upsala bevilja ett årligt anslag af
900 kronor.

[9.] ^ De akademiska myndigheterna i Upsala hafva anhållit om ett anslag

Eu amanuens a ordinarie stat för anställande af ytterligare en ammanuens vid instituV,
stLTionel ''"''tionen för allmän och analytisk kemi derstädes. Denna anhållan grundar
Upsala. sig på en af professorn i allmän och åkerbrukskemi P. T. Cleve gjord
framställning i ämnet, ur hvilken jag torde få återgifva följande.

Vid Upsala universitets institution för allmän och analytisk kemi
funnes för närvarande tre amanuenser anstälde, af hvilka två tjenstgjorde
på institutionens afdelning för analys och en på dess afdelning för syntes.
Det hade under de senare åren visat sig, att en enda amanuens vid den
senare afdelningen icke kunde behörigen handleda ett så stort antal laboranter,
som kunde mottagas på nämnda afdelning, hvarför det varit nödvändigt
att antaga tillfälliga biträden, när tillströmningen af laboranter
varit stor. Sådant hade inträffat båda terminerna åren 1885, 1886 och
1896 samt vårterminen år 1897, hvarvid arfvode till dessa biträden bestridts
med bidrag från universitetets reservfond.

Genom nådiga stadgan af den 17 april 1891 angående filosofie kandidat-
och licentiatexamina hade kemien kommit att intaga en ännu vigtigare
plats i undervisningen än förut, och antalet laboranter, som beredde
sig att aflägga filosofie kandidatexamen, hade varit i ständig tillväxt. På
samma gång hade svårigheterna att med tillgängliga arbetskrafter lemna
erforderlig praktisk handledning tilltagit, och dessa svårigheter komme med

Åttonde htifvudtiteln.

55

all visshet icke att minskas. Då säkerligen ständiga bidrag ur universitetets
reservfond icke kunde påräknas, borde ett statsanslag af 500 kronor
för ändamålet beredas.

På grund af hvad sålunda förekommit och under hänvisning till
den närmare utredning af antalet laboranter, arbetsordningen m. m., som
förekommer i sammanhang med väckt fråga om anslag till uppförande af
en ny laboratoriebyggnad för omförmälda institution, hvilken fråga jag
vid anmälan af de extra anslagsbehofven skall inför Eders Kongl. Maj:t
framlägga, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att till aflöning åt ytterligare en amanuens vid institutionen
för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala bevilja ett
årligt anslag af 500 kronor.

Sedan Riksdagen år 1889, på Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda fram- [10.]
ställning, höjt årsanslaget till materielen för fysiologiska institutionen vid Fytologi,ta
universitetet i Lund med 1,000 kronor, eller från 1,500 kronor till 2,500 *Lund.”

kronor, hafva två stora förändringar vid denna institution inträffat, i det
att dels densamma inflyttat i eget hus, dels antalet af vid institutionen
fast anstälde lärare ökats från en till två. Båda dessa omständigheter
hafva, enligt en af professoren M. Blix till det större akademiska
konsistoriet i Lund aflåten skrifvelse, bidragit att öka institutionens omkostnader.
Det ökade utrymmet i och för sig hade nemligen medfört stegrade
utgifter för uppvärmning, belysning, rengöring o. s. v. De vidgade möjligheterna
inbjöde ock till ökadt forskningsarbete, och i regeln medförde
hvarje undersökning, framför allt hvarje ny undersökning, kostnader. Enligt
professoren Blix’ ifrågavarande framställning vore det föga sannolikt, att
dessa omkostnader skulle aftaga med åren, utan det vore mera antagligt, att
de skulle tillväxa, åtminstone så länge lärarne vid institutionen ° egnade
oförminskade krafter åt sitt arbete. Erfarenheten från de sista aren visade,
att institutionens årsanslag redan nu vore mycket otillräckligt. Utgifterna
för år 1894, det första året efter institutionens inflyttande ^ sin
egen byggnad, hvarunder der anskaffades — delvis för af Riksdagen beviljadt
extra anslag — de för undervisningen vigtigaste inrättningar och apparater,
hade stigit till 11,667 kronor 13 öre; följande år hade utgifterna varit
3,756 kronor 91 öre, och år 1896 hade de uppgått till 4,095 kronor 80 öre.

Institutionens under de föregående åren upplagda besparingar hade under
dessa år blifvit uttömda och universitetets reservfond måst tillskjuta ytterligare
749 kronor 41 öre; och för år 1897 torde erfordras ett vida större
tillskott för att ej brist skulle uppkomma.

56 Åttonde hufvudtiteln.

Vidare erinrade professoren Blix, att nästlidet års riksdag, på Eders
Kong! Maj:ts framställning, höjt materielanslaget vid fysiologiska institutionen
i Upsala från 2,500 kronor till 3,650 kronor. Sistnämnda institution
hade dessutom ett anslag af tio famnar ved. Fysiologiska institutionen
vid karolinska institutet hade ett årligt anslag af 2,000 kronor samt en
intägt på laborationsafgifter af ungefär 100 kronor, men den hade deremot
ingå utgifter för uppvärmning, gas, elektricitet och vatten, hvilka bekostades
af institutets allmänna materialiefond. Dessa poster belöpte sig vid Lunds
fysiologiska institution sammanlagdt till i medeltal 1,000 kronor årligen.
Vid institutionen i Stockholm hade dessutom äfven från andra håll tillskjutits
medel för bekostande af apparater och arbeten. Någon utsigt att
pa enskild väg skaffa understöd för undersökningar å fysiologiska laboratoriet
i Lund förefunnes deremot icke.

Med åberopande af hvad sålunda professoren Blix anfört har det
större akademiska konsistoriet i Lund, sedan jemväl medicinska fakulteten
derstädes vitsordat behofvet af den ifrågasatta förhöjningen, anhållit, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes utverka en förhöjning i årsanslaget till materielen
för den fysiologiska institutionen i Lund från 2,500 kronor till 4,000
kronor.

På de af institutionens föreståndare anförda skäl och då denna institution
icke kan fylla sitt för undervisningen vigtiga ändamål utan erfor- *
derliga materiella resurser, hemställer, jag att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att öka det på ordinarie stat uppförda anslaget till materielen
vid den fysiologiska institutionen i Lund med 1,500 kronor, eller
från 2,500 kronor till 4,000 kronor.

[11.] Då det större akademiska konsistoriet i Lund anhöll om anslag till

Geologiska iii Oii ny byggnad för anatomiska institutionen derstädes, framhölls, att
S(<<L«nd!" '' ^en.na institutions nuvarande byggnad kunde blifva disponibel för geologiska
institutionen, som vore i saknad af egen byggnad och inrymd i
några rum i zoologiska institutionens byggnad, hvilka vore för detta ändamål
otillräckliga och dessutom behöfliga för sistnämnda institution. Sedan
1894 års riksdag på Eders Kongl. Majt:s framställning beviljat anslag till
en ny byggnad för anatomiska institutionen, hvilken byggnad beräknats
blifva färdig redan under år 1897, så att den nuvarande byggnaden kunde
utrymmas, har konsistoriet i underdånig skrifvelse den 11 september 1897
antört, att sistnämnda byggnad, enligt universitetskanslerns medgifvande,
komme att upplåtas till geologiska institutionen, som derigenom skulle

Åttonde hnfvudtiteln.

57

vinna en i hög grad behöflig ökning i utrymme. I stället för 7 rum, de
flesta temligen små, skulle erhållas 15, deraf flera rätt stora. En god del af
institutionens samlingar, som på grund af bristande utrymme hittills mast
magasineras, kunde nu uppställas och ordnas, så att de blefve till gagn
för forskningen och undervisningen. Men klart vore, att härigenom kostnaderna
för uppvärmning och belysning ökades, äfvensom att med det ökade
tillfället till studier och vetenskapliga arbeten mera förbrukningsmaterial
åtginge. Behofvet af skåp och andra möbler stegrades äfven. Härtill
komme, att en så betydande byggnad icke borde stå alldeles obebodd. I
densamma kunde och borde beredas bostad för en vaktmästare. Derigenom
kunde icke blott de egentliga vaktmästaregöromålen såsom eldning,
städning in. m. bättre skötas, utan vaktmästaren kunde äfven vid behof
vara tillstädes att biträda med eu del andra inom museet förekommande
göromål såsom slipning af mikroskopiska preparat och dylikt. Arfvode till
en vaktmästare blefve derför också för institutionen erforderligt. Klart
vore, att det nuvarande årsanslaget, som utgått med 1000 kronor sedan år
1871, och 1887 höjts allenast med 500 kronor för anställande af en
amanuens, numera omöjligt kunde räcka till. Det hade redan förut visat
sig vara så knappt, att institutionen ej sällan måst afslå fördelaktiga anbud
om inköp af mycket vigtiga samlingar. En ökning i anslaget till geologiska
institutionen med 1,000 kronor, derom konsistoriet redan år 1896
gjort framställning, syntes derför vara oundgängligen nödvändig, äfven
om vaktmästareartVodet inskränktes till minsta möjliga belopp.

I likhet med konsistoriet finner jag den ifrågasatta förhöjningen vara
för institutionen synnerligen behöflig, och hemställer jag derför, att Eders
Kongl. Maj t täcktes föreslå Riksdagen att öka det ordinarie anslaget till
geologiska institutionen i Lund med 1,000 kronor, eller från 1,500 kronor
till 2,500 kronor.

Vid bifall till hvad under punkterna 5—11 föreslagits kommer anslaget
till universiteten, nu 736,681 kronor, att ökas med 23,900 kronor,
eller till 760,581 kronor.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

Under hänvisning till hvad jag under punkt 5 anfört beträffande [12.]
löneförhöjning för extra ordinarie professorerna vid universiteten och Lonefsrhöjkarolinska
institutet hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t för genom-n‘;"f0/e^0*é,0''
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 8 M ("»itutet.

58 Åttonde lmfvudtiteln.

förande af den utaf mig föreslagna stat för vissa extra ordinarie professorer
jemväl vid karolinska institutet täcktes föreslå Riksdagen:

att,^ med godkännande af nyssberörda stat, hvad karolinska institutet
angar, för dess tillämpning bevilja en förhöjning af 1,000 kronor i de
till institutet utgående ordinarie anslag; samt

att medgifva, dels att de enligt staten utgående ålderstillägg må bestridas
af det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslag: ålderstillägg;
dels ock att nuvarande innehafvare af sådan extra ordinarie professorsbeställning,
hvarom nu är fråga, som å den nya staten ingått, må i
fråga om rätten till ålderstillägg tillgodoräkna sig tjenstgöringstid, som
infallit före dessa bestämmelsers trädande i tillämpning.

[13.] I en till kanslern för rikets universitet afbiten framställning har lärare ^kollegiet

vid karolinska mediko-kirurgiska instituter, framhållit, hurusom
stitutionen. undervisningen vid den hygieniska institutionen blefve i hög grad lidande
genom bristen på nödigt biträde åt institutionens föreståndare. De experiment
och andra arbeten, hvilka till stort antal vore erforderliga för åskådliggörande
af föreläsningarna i hygien, kunde omöjligen utan biträde medhinnas
af professorn i ämnet samt måste derför för närvarande väsentligen
inskränkas, och laborationerna å institutionen lede af samma anledning
men. Vidare hade, oafsedt de organiserade kurserna, ett stort antal personer
å den hygieniska institutionen inöfvat vigtiga undersökningsmetoder,
för att vinna färdighet att hygieniskt bedöma t. ex. en desinfektionsugn,
dricksvatten, ventilationsanläggningar eller luftens beskaffenhet. Då kännedom
om dessa och andra hygieniska metoder vore nödvändig för personer
i många olika ställningar, hade det ansetts vara en pligt för denna, den
enda svenska hygieniska institution, att mottaga dem, som behöfde lära sig
dylika metoder eller som önskade utföra hygieni-ka arbeten. Emellertid
blefve föreståndarens tid alltför mycket splittrad genom dessa personers
handledning och genom laboratoriets iordningställande för deras arbeten.
På grund af bristen på amanuens hade det icke heller varit möjligt att
i enskildheterna så leda dessa laborationsarbeten som önskligt varit.

Föreståndaren hade försökt att på frivillighetens väg erhålla en
amanuens bland de medicine studerande, men detta hade icke lyckats honom.
Ingen studerande hade stannat qvar vid institutionen längre tid än
hans egna studier dertill gifvit anledning, och föreståndaren hade icke erhållit
någon hjelp vid undervisningen eller vid arbetena i öfrigt å institutionen.
Under de senaste åren hade af årsanslaget till institutionen måst
bekostas arfvode åt en sakkunnig assistent, hvilken haft att lemna det

Åttonde hufvudtiteln. 59

nödvändigaste biträdet vid laborationer och vid iordningställandet af apparater
m. m., men det ringa beloppet af anslaget förbjöde att oftare anlita
nämnda utväg. Icke heller vore det möjligt att genast vid förefallande
behof finna en lämplig person för fullgörande af ifrågavarande arbete,
hvilket måste efter hand inläras. För undervisningens behof vore det
derför nödvändigt att ega tillgång till en amanuens, som kunde stanna
på platsen någon längre tid och som helst borde vara medicine licentiat.

Men ej blott för tillgodoseende af undervisningens behof kräfdes inrättande
af en amanuensplats. Äfven det vetenskapliga arbetet likasom
de för läkare och allmänheten vid institutionen utförda arbeten skulle
vinna derpå. Huru behöfliga dessa sistnämnda arbeten vore, framginge
af det betydliga antalet af personer, som å institutionen begärde upplysningar,
råd, utlåtanden och äfven laborationsarbeten. Genom amanuensplatsen
skulle tillfälle dessutom beredas vissa läkare till bättre utbildning
i ämnet än den, som meddelades de medicine studerande i allmänhet och
de läkare, hvilka å institutionen genomginge en kort kurs i hygien. Det
läge i öppen dag, att det för samhället vore af största vigt, att det funnes
läkare, som vore väl hemmastadda i hygien.

Slutligen borde det framhållas, att professorn i hygien vid institutet
antagligen vore den ende ordinarie professor i medicinskt ämne i Sverige,
som saknade biträde af en med statsmedel aflönad amanuens. Så vidt det
vore lärarekollegiet bekant, funnes icke heller i utlandet någon hygienisk
institution, der icke en eller tere aflönade amanuenser vore anstälde.

På grund af hvad såll nda blifvit anfördt, hemstälde lärarekollegiet
om kanslerns medverkan för beredande af ett årligt anslag å 900 kronor
för aflönande af en amanuens vid hygieniska institutionen; och har i anledning
häraf kanslern hos Eders Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning
i berörda sylte.

'' Under åberopande af hvad sålunda förekommit, tillstyrker jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning
derom att till aflöning åt en amanuens vid karolinska institutets hygieniska
institution må på ordinarie stat uppföras 900 kronor.

Vid bifall till de under punkterna 12 och 13 gjorda framställningar
kommer anslaget till karolinska mediko-kirurgiska institutet, nu 190,000
kronor, att ökas med 1,900 kronor, eller till 191,900 kronor.

60

Åttonde hufvudtiteln.

Allmänna läroverken.

[14.] Hos Eders Kongl. Maj:t hafva underdåniga framställningar gjorts:

^nsiontrel ^ort aatal rektorer och lärare vid de allmänna läroverken och peda penriug‘f6r

*''gogierna om vidtagande af erforderliga åtgärder, för att den tillfälliga löneförlararne.
bättring, som under de senare åren utgått till bemälde rektorer och lärare, måtte för
rektorer äfvensom för lektorer, adjunkter och kolleger i högsta lönegraden vid nämnda
läroverk höjas till samma belopp, hvarmed densamma utgått till lektorer, adjunkter
och kolleger i lägre lönegrad, eller 500 kronor;

dels af ett flertal teckniugslärare vid rikets högre allmänna läroverk, att, derest
Eders Kongl. Maj:t icke skulle finna lämpligt att hos Riksdagen föreslå en fullständig
lönereglering för teckningslärarne vid rikets allmänna läroverk enligt de af Eders
Kongl. Magt i proposition till 1887 års riksdag angifna grunder, Eders Kongl. Maj:t
täcktes till Riksdagen framställa förslag om att för teckningslärarne vid rikets högre
allmänna läroverk måtte bestämmas fyra löneklasser, hvardera med tre lönegrader;
att teckningslärare med befattning af första löneklassen skulle vara skyldig tjenstgöra
för den faststälda lönen trettio timmar i veckan, med befattning af andra löneklassen
tjugufem, med befattning af tredje löneklassen tjugu timmar och med befattning
af fjerde löneklassen femton timmar; att den ordinarie lönen i dessa löneklasser

och lönegrader tills vidare skulle utgå med enahanda belopp, hvarmed samma tjenstgöring
hittills varit ersatt; att för de timmar, hvilka öfverstiga det för de olika löneklasserna
bestämda timantalet, ersättning skulle fortfarande utgå med sjuttiofem kronor
för hvarje timme per läsår i första och andra lönegraderna samt med ett hundra
kronor i tredje lönegraden; samt att det af Riksdagen på extra stat beviljade lönetillägget
må fortfarande få utgå med oförändradt belopp;

dels slutligen af musiklärarne vid rikets femklassiga allmänna läroverk, att bemälde
lärare måtte få sin lön höjd och indelad i tre lönegrader å 500 kronor, 650
kronor och 800 kronor.

Ämnesiärames Till stöd för sin framställning hafva rektorer och lärare vid de allmänna läro framstaiinmg.

verken och pedagogierua erinrat derom, att, sedan år 1878 eu komité blifvit tillsatt
med uppdrag,ibland annat, att framlägga förslag till reglering af lönerna för de allmänna
läroverkens lärare, Eders Kongl. Maj:t på grund af denna komités utlåtande
till 1882 års riksdag framstält nådig proposition om sådan reglering af dessa löner,
att högsta beloppet för adjunkt och kollega skulle utgöra 4,000 kronor, för lektor
5,000 kronor och för rektor vid högre allmänt läroverk 5,500 kronor. Denna proposition
hade af vissa skäl icke vunnit Riksdagens bifall, men grunden för afslaget vore

Åttonde hufvudtiteln. 61

icke att söka i för höga belopp af de föreslagna lönerna. Tvärtom hade allmänt yttrats,
att de icke vore för höga utan måste anses skäliga och lämpligt tilltagna. Helt och
hållet afslagen hade emellertid berörda proposition ej blifvit, alldenstund löneförbättring
på extra stat beviljats lektorer, adjunkter och kolleger i de lägre lönegraderna
med 500 kronor och åt nämnde lärare i högsta lönegraden samt åt rektorer med 250
kronor. Vid denna anordning hade det alltsedan förblifvit och hade derjemte bestämts,
att denna tillfälliga löneförbättring skulle betraktas och behandlas såsom tjenstgöringspenningar.
Emellertid kunde det ej anses obilligt, att äldre och mera erfarna
lärare erhölle samma löneförbättring, som de yngre åtnjöte, helst läraren i högsta lönegraden
derigenom icke skulle komma till högre belo pp än som i nådiga proposition en till
1882 års riksdag föreslagits och som redan då ansetts såsom icke för högt. Men hvad
som då icke varit för högt måste numera med än större skäl förtjena samma omdöme.

Derigenom att en ämneslärare under nuvarande förhållanden först efter 20 års tjenstgöring
komme upp i högsta lönegraden, under det att han enligt 1882 års proposition
redan efter 15 års tjenstgöring skulle hafva natt denna lönegrad, blefve i alla fall
hans ställning mindre god än den, som enligt sagda proposition tillernats honom, enär
han vida senare komme i åtnjutande af det föreslagna lönebeloppet.

Med afseende å den af teckningslärare vid de högre allmänna läroverken be- TecMngsisgärda
löneförbättringen har af bemälde lärare framhållits, att eu teckningsläraretjensf0™®^/”""''
vid ett högre allmänt läroverk, der tjenstgöringen uppginge till tjugu å trettio timmar
i veckan eller derutöfver, icke gerna kunde betraktas såsom en bibefattning, helst då
man på senare tider mer och mer i fråga om skyldigheter gjort teckningslärarne likstälda
med öfriga lärare. En så beskaffad teekningsläraretjenst vore, om den samvetsgrant
sköttes, icke så litet ansträngande eller af så ringa betydelse, att den icke
kunde uthärda eu jemförelse med vissa lärarebefattningar i läsämnena; och kompetensfordringarna
för eu teckningslärarebefattning vid högre allmänt läroverk skulle i jemförelse
med dem, som gälla för en adjunkts- eller kollegabefattning, icke så mycket
underskattas, om man besinnade, att genomgåendet af kursen för dylika teckningslärare
vid Tekniska skolan i Stockholm kräfde ett treårigt träget arbete och att för
tillträde till denna kurs, hvilket först kunde vinnas efter fylda aderton år, fordrades
flera års förstudier samt att man vid befordringar numera toge en väsentlig hänsyn
till att den sökande aflagt mogenhetsexamen. Men om sålunda eu teckningslärare vid
talrikare besökt högre läroverk kunde såväl med afseende å tjenstgöring som kompetensfordringar
anses jemförlig med en adjunkt eller kollega, syntes billigt, att deras
aflöning bestämdes efter något så när samma grunder. Så vore emellertid ingalunda
förhållandet, i det att en teckningslärare vid högre läroverk, huru stor hans tjenstgöring
än vore, finge sin ordinarie lön bestämd efter en tjenstgöring af femton timmar
i veckan. Visserligen erhölle han särskild ersättning för den tjenstgöring, som ålades
honom utöfver nämnda femton timmar, men såväl då han måste taga tjenstledighet

62 Åttonde hnfvudtiteln.

för sjukdom som då han skulle afgå med pension, komme lian genom den ordinarie
lönens ringhet i ett synnerligen ogynsamt läge. Erkännas borde emellertid, att den
anmärkta olägenheten vid sådan teckningslärares tjenstledighet för sjukdom i ej ringa
man undanröjts derigenom, att Riksdagen under de senaste årén tillerkänt teckningslärare
rätt att i dylikt fall tillgodoräkna sig en del af det extra arfvodet för öfvertimmar
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den år 1887 af Eders Kongl. Maj:t föreslagna
löneklassindelningen. Detta Riksdagens medgifvande hade betydelse äfven derutinnan,
att Riksdagen derigenom kunde anses hafva erkänt billigheten af teckningslärarnes
anspråk pa att blifva indelade i vissa löneklasser, beroende på antalet af deras
tjenstgöiingstimmar i veckan vid de olika läroverken. — Slutligen hafva ifrågavarande
lärare i underdånighet erinrat derom, att framställningar i likartadt syfte till Eders
Kongl. Maj:t ingifvits under åren 1893 och 1894 samt hänvisat till hvad dervid
anförts.

1fram.täiZiu‘ Musiklärarne vid de femklassiga allmänna läroverken hafva till stöd för sin anfrcmttu
«<"ssökning i underdånighet anfört, att deras lön icke stode i något rimligt förhållande
till deras undervisningsskyldighet och till musiklärarnes löner och undervisningstid vid
de fullständiga läroverken, alldestund dessa sistnämnde för sin undervisning, som i
medeltal uppgiuge till 10 å 12 timmar i veckan, åtujöte ända till 1,325 kronor för år,
under det att musiklärarne vid de femklassiga läroverken med en undervisning af G
timmar i veckan endast erhölle 475 kronor. Då den egentliga grundläggande sångundervisningen
vore förlagd till de fem lägsta klasserna, under det att de flesta af sjette
och sjunde klassernas lärjungar vore på grund af målbrott befriade från sångöfningarna,
syntes musiklärarne vid de femklassiga läroverken böra vara lika berättigade till tre
lönegrader som musiklärarne vid de fullständiga läroverken och borde de förre få åtnjuta
eu lön, som något så när kunde jemföras med de senares.
heternas''9'' • Öfver Jessa framställningar hafva utlåtanden infordrats från domkapitlen samt direk ***<7»*»“*

°~tionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan i Stockholm;

och hafva dessa myndigheter i allmänhet tillstyrkt de gjorda ansökningarna, hvarvid
dock några bland dem framstält åtskilliga erinringar och anmärkningar. Så hafva,
med afseende på den begärda förhöjningen af lönetillägget för rektorer och ämneslärare
i högsta lönegraden, direktionerna öfver Nya elementarskolan och Stockholms
stads undervisnisningsverk samt domkapitlen i Upsala, Linköping, Strengnäs och Kalmar
visserligen funnit nämnda förhöjning synnerligen behöflig och billig, men dock gifvit
tillkänna, att de hellre skulle hafva tillstyrkt en fullständig och tidsenlig reglering af
lärarnes vid de allmänna läroverken lönevilkor för alla lönegrader. Beträffande den
ifrågasätta löneregleiingen för teckningslärarne vid de högre allmänna läroverken
hafva åter domkapitlen i Upsala, Lund och Göteborg afstyrkt den föreslagna indelningen
af teekningslärarebefattningarna i särskilda löneklasser med afseende å teckningslärarnes
undervisningsskyldighet och löneförmåner. Såsom skäl mot en dylik indel -

Åttonde hiifvndtiteln. 63

ning framhålles, att behofvet af teckuingstimraar vid samma läroverk ingalunda är
konstant, utan ofta vexlar läsår efter läsår, beroende på lärjungeantalet i de särskilda
klasserna och andra skiftande omständigheter, samt att de faktiska förhållaudena
icke hänvisa på någon naturlig gruppering af läroverken med afseende på ifrågavarande
synpunkt. En följd häraf måste blifva att, om den föreslagna grupperingen genomfördes,
den efter eu tid måste göras om, något, som dock antagligen skulle möta stora
svårigheter, enär man icke kunde höja den ordinarie lönen vid de läroverk, som borde
uppflyttas i högre löneklass, utan att sänka densamma vid de läroverk, som i stället
skulle nedflyttas i lägre löneklass, men eu sådan sänkning icke läte sig göra, så länge
den ifrågavarande lönen innehades af eu teckningslärare, som sökt och erhållit befattningen
med den högre lönen. Rätt ofta skulle det derför komma att inträffa, att
två lärare med ganska olika tjenstgöring dock uppbure samma lön samt till och med
att eu lärare för större tjenstgöring komme att åtnjuta mindre godtgörelse än en
annan för eu mindre tjenstgöring, äfven om båda vore i samma lönegrad, hvar och en
inom sin löneklass. Ett lämpligare och rättvisare sätt att tillgodose teckningslärarnes
kraf på en förbättrad ställning anser domkapitlet i Upsala vara att enligt ett förslag af
rektor vid Upsala allmänna läroverk, hvilkens yttrande i ärendet domkapitlet infordrat,
bestämma dels att ordinarie teckningslärare vid rikets högre allmänna läroverk, som i
följd af sjukdom åtnjuter tjenstledighet, mä under tiden ega att uppbära tre fjerdedelar
så väl af den till befattningen hörande lönen, som af det för utsträckt tjenstgöring
beviljade extra arfvodet, men skall afstå den återstående fjerdedelen till vikaries
aflöning såvida icke med efori bifall annorlunda dem emellan öfverenskommes, dels
ock att i afseende på teckningslärares vid högre allmänt läroverk afsked med atnjutande
af pension från allmänna iudragningsstateu må, i händelse lian i sådan egenskap
tjenstgjort under minst 20 år, gälla, att vid bestämmandet af pensionens storlek skall
såsom ordinarie lön vid afskedstagande! anses det aritmetiska mediet af de löneinkomster,
såväl ordinarie som extra, hvilka under de sista 20 åren varit af statsmedel åt
honom anslagna för tjenstens uppehållande.

Hvad slutligen angår den af musiklärarne vid de femklassiga allmänna läroverken
begärda löneförbättringen hafva domkapitlen i Upsala, Göteborg och Karlstad samt
direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk ansett olämpligt att införa ålderstillägg
för musiklärarne vid de femklassiga läroverken,- så länge tecknings- och
gymnastiklärarne vid dessa läroverk saknade sådana, hvaremot dessa myndigheter,
som ansett eu löneförhöjning för bemälde musiklärare behöflig, föreslagit, att deras
lön måtte höjas till 500 eller 600 kronor för 6 timmars undervisning i veckan,
samt att, derest till följd af lärjungeantalets storlek flere undervisningstimmar måste
åläggas musikläraren, denne måtte erhålla ett i förhållande till det ökade arbetet förhöjdt
arfvode, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad som genom nådigt cirkulär
den 18 maj 1878 är stadgadt beträffande teckningslärarne.

öfversigt.

64 Åttonde hufvudtiteln.

För egen del finner jag de gjorda framställningarna i hög grad behjertad värda.
Flere bland de ämneslärare, som nu befinna sig i högsta lönegraden, hafva i början
af sin tjenstgöring måst åtnöja sig med en högst obetydlig och ingalunda mot deras
arbete svarande aflöning. Och då lärarne i allmänhet först sent äro i tillfälle att ingå
äktenskap, hafva de ofta vid den tid, då de nått den högsta lönegraden, de drygaste
utgifterna för sina barns uppfostran. Den obetydliga höjning af deras inkomster,
som genom uppflyttning i nämnda lönegrad vinnes, eller 250 kronor, förmår derför
icke fylla de växande behofven. Billigt och önskvärdt är det ju äfven, att åtminstone
den högsta aflöning, till hvilken eu lärare vid de allmänna läroverken kan komma,
blefve någorlunda jemnstor med den, som åtnjutes af andra statens embets- och tjensteman,
hvilka hafva en likartad samhällsställning, utan att alltid hafva haft behof af en
lika lång och kostsam föregående utbildning för sittjkall. Lika billig och behöflig
som eu förbättring af lönevilkoren för lektorer, adjunkter och kolleger i högsta lönegraden
är emellertid äfven en höjning af rektorernas aflöning. Den betydelse styresmannen
för ett läroverk har för detsammas jemna och framgångsrika verksamhet, är
så stor, att man vid anställande af en sådan bör hafva tillgång att välja bland de
mest insigtsfull och duglige. Detta skulle man dock näppeligen blifva i tillfälle att
göra, derest icke rektor vore något bättre aflönad än öfriga lärare. För öfrigt är det
arbete, som aligger en rektor, sä mångartadt och omfattande, det ansvar, han har att
bära, sa tungt, och den ställning, han intar, ofta så svår och grannlaga, att han väl
kan anses förtjena eu något högre aflöning.

I den mån teckniugsundervisningens betydelse stigit och antalet undervisningstimmar
i teckning ökats vid vara läroverk, har också teckningslärarnes ställning väsentligen
ändrats. Vid många läroverk tages numera teckningslärarens hela tid och kraft
i anspråk för undervisningen derstädes, och han är derför för hela sin utkomst hänvisad
till läroverket. Visserligen ersättes det ökade arbetet enligt bestämda grunder,
men den aflöning, som sålunda vinnes, är dock skäligen obetydlig och kan knappast
anses motsvara det fordrade arbetet. Ogynsammast ter sig dock en dylik lärares ställning,
da han tjent ut och skall afgå med pension, i det att den pension, som då till—
erkännes honom, understundom icke uppgår ens till hälften af det belopp, han under
sin tjenstgöring åtnjutit. Äfven då han på grund af sjukdom måste begära tjenstledighet,
är hans ställning sämre än öfrige lärares, om äfven genom Riksdagens välvilja
under de senare åren någon bättring i detta afseende vunnits. De båda sistnämnda
förhållandena synas i första rummet kräfva ändring.

Äfven den af musiklärarne vid de femklassiga läroverken gjorda framställningen
synes värd beaktande såväl i afseende å lönens höjning som särskilt i det hänseendet,
att en viss undervisningstid bestämmes för den ordinarie lönen och ersättning medgifves
för den undervisning, som derutöfver ålägges dylik lärare.

Men om också goda skäl kunna anföras för höjning och reglering af de nu

Åttonde bufvudtiteln. 65

nämnda lärarnes aflöning och pensionering, så kunna dock ej mindre talande skäl förebringas
för höjning och reglering älven af de öfriga lärarnes lönevilkor och pensionsförhållanden.

Frågan om lärarnes löne- och pensionsreglering har snart i tjugu år stått på
dagordningen och flere gånger varit underkastad Riksdagens pröfning. Dervid har
städse från alla håll erkänts lärarnes berättigade anspråk på erhållande af en efter
omfattningen och vigten af deras tjensteåligganden afpassad aflöning äfvensom att de
af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lönebeloppen ingalunda vore för höga. Särskilt
har starkt betonats billigheten och behofvet af en förbättring af lönerna i de lägre
lönegraderna. Att frågan detta oaktadt icke vunnit sin lösning, har, såsom bekant,
berott derpå att den städse blifvit stäld i samband med ifrågasätta förändringar i läroverkens
organisation, angående hvilka enighet icke kunnat uppnäs.

Tydligt är emellertid, att en lönereglering, som för mer än femton år sedan af
Riksdagen erkändes såsom behöflig och berättigad, under nuvarande förhållanden i
ännu högre grad måste så anses. Jag finner mig derför böra hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t ville åter för Riksdagen framlägga frågan om lärarnes löne- och pensionsreglering
i hela dess omfattning.

Det första och nödvändigaste för en skola är goda lärare. För sitt kall väl för- Lärarnes beberedda
lärare, som å ena sidan fullt beherska det ämne, hvari de hafva att meddela tydej^/nör
undervisning, och å andra sidan ega noggrann kännedom om sina lärjungars utvecklingsgång,
så att de icke blott fullständigt känna det ifrågavarande kunskapsinaterialet utan
äfven den ordning och den form, hvari det skall föredragas, för att af lärjungen med
säkerhet och klarhet uppfattas samt hos lärjungen blifva till en fast och lefvande kunskap,
sådana lärare vinna alltid, om de med lif och lust hängifva sig åt sin verksamhet,
goda resultat. Vida mindre betyda härvid de ämnen, hvari de undervisa, och den skolorganisation,
ämnesföljd, kursfördelning o. s. v., hvarunder de arbeta. Ty alla på vår
läroplan förekommande läroämnen, som pa rätt sätt meddelas af läraren och mottagas
af lärjungen, ega kraft att utveckla lärjungens kunskapsförmåga, stärka hans vilja
och lifva hans känsla, så att en lärjunge, som sålunda undervisats i några ämnen, så
småningom vinner lust och förmåga att pa egen hand fortsätta sina studier i dessa
samt att tillegna sig kunskaper äfven i andra. Den formella bildning, som sålunda
förvärfvats och som visar sig i själsförmögenheternas ökade skärpa, styrka och liflighet,
är nemligen den väsentliga vinsten af undervisningen, som kan användas äfven på andra
områden än dem, på hvilka den förvärfvats, och som qvarstår, sedan de enskilda kunskaper,
med hvilkas hjelp den vunnits, fallit i glömska och undanträngts af andra, som
sedermera tillkommit och mer eller mindre uteslutande tilldragit sig intresset.

Med mindre duglige lärare kunna deremot fullgoda resultat i en skola icke vinnas,
huru väl genomtänkta och efter tidens fordringar lämpade dess ämnesföljd, tim- och
kursfördelning samt öfriga organisation än må vara. Ty om lärarne sakna nödiga
Bill. till lliked. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 9

66 Åttonde hnfvudtiteln.

insigter i sina ämnen eller om de icke förstå att afpassa sin undervisning efter lärjnngarnes
förmåga ock utvecklingsståndpunkt, eller om de med likgiltighet och tungt
sinne gå till sin skolgerning, under det att deras hufvudintresse är upptaget på annat
hall, t. ex. pa förvärfvande af biinkomster, kunna de aldrig bringa innebörden af det
meddelade till full klarhet hos sina lärjungar och framför allt aldrig hos dem väcka
håg och lust för arbetet, hvarför resultatet blir en död minneskunskap utan fasthet
och sammanhang, som snart förflyktigas, utan att lemna annat efter sig än tomhet och
missmod. Och här hjelpa hvarken de bästa och mest utförliga föreskrifter eller det
noggrannaste öfvervakande, tv sakna lärarne förutsättningarna för meddelandet af eu
god undervisning eller uraktlåta de af bristande intresse för sitt kall att underhålla
sina kunskaper och att följa sina ämnens utveckling i vetenskapligt och metodiskt hänseende,
sa blifva alla föreskrifter i sjelfva verket för dem en död bokstaf, och öfvervakaren
kan endast tvinga dem till ett yttre iakttagande af desamma.

Det första och förnämsta medlet till skolundervisningens höjande är således aatt skaffa
väl begåfvade, grundligt utbildade och sitt kall hängifna lärare. Men för detta ändamål
eifordras, förutom att eu synnerlig omsorg egnas åt de blifvande lärarnes teoretiska
och praktiska utbildning, att eu sådan ställning beredes lärarne, att ynglingar
med rika anlag vilja egna sig åt detta kall, samt att den en gång anstälde läraren
icke behöfver framlefva sitt lif i ekonomiskt betryck och deraf alstradt missmod eller
nödgas att använda en större del af sin tid och sina krafter på sysselsättningar, som
äro främmande för hans egentliga uppgift, och som så småningom betaga honom lust
och förmåga att, såsom han borde och eljest kunde, sköta sin lärareverksamhet. Det
bör ock ihagkommas, att om en lärarekar rakat i lägervall, derigenom att ett större
antal för lärarekallet olämpliga personer deri vunnit inträde eller derigenom att ett
flertal efter sin anställning förlorat den duglighet och arbetslust, som de vid inträdet
*-o^e, eller genom dessa bada omständigheter tillsammans, så kräfves det eu energisk
verksamhet under decennier för att i detta afseende åstadkomma en bättre sakernas
ordning; under det att en bristfällig läroverksorganisation kan på ett fåtal år-förbättras
eller eisättas med en annan. Det maste derför anses vara ett felaktigt tillvägagångssätt
att uppskjuta hvad som befunnits erforderligt för att hålla lärarekåren på höjden
af sin uppgift, till dess man hunnit enas om en ny skolorganisation.

^pfanenT^e-'' ^vad jao nu yttrat vill jag emellertid ingalunda hafva sagt, att jag anser

tydelss. likgiltigt, hurudan skolorganisationen är, eller att dess betydelse för skolarbetets

resultat är ringa; tvärtom anser jag denna dess betydelse vara stor och genomgripande,
ehuru jag sätter lärarekarens duglighet såsom ännu vigtigare och betydelsefullare.
Vigten af en god ämnesföljd samt eu riktig tim- och kursfördelning inses å ena sidan
deraf att, ehuru alla läroämnen, rätt behandlade, äro formelt bildande, de dock icke
äro det i samma grad eller lika mycket å alla åldersstadier, och å andra sidan deraf
att vissa läroämnen äro för särskilda lärjungars kommande lefnadsbana af större direkt

Åttonde liufvudtiteln. 67

betydelse än andra, emedan kunskaper i dessa ämnen förutsättas för den verksamhet
eller de fortsatta studier, hvaråt de skola egna sig; och derigenom att berörda ämnen till
nödigt omfång läsas i skolan, vinna lärjungarne utom den formella bildningen de faktiska
kunskaper, hvaraf de äro i behof, och inbespara den tid och den möda, som de eljest
måste offra på inhemtandet af dessa kunskaper. Det är denna sistnämnda sida, som
på senare tider vid diskussion af frågan om skolorganisationen nästan uteslutande tilldragit
sig uppmärksamheten. Och häröfver kan man ej förundra sig. — Ty med allt
erkännande af den- formella bildningens stora värde — möta dock så stora svårigheter,
då det blir fråga om att ådagalägga lavilka ämnen, som i detta afseende på de särskilda
skolstadierna ega företräde framför de öfriga, att man lätt afskräckes från försöket
att blott på denna väg komma fram till en god organisation, under det att den
vinst, som en lärjunge skördar af att hafva skolkunskaper i de ämnen han för kommande
studier eller verksamhet behöfver, är påtaglig och nästan kan uppskattas i ett visst qvantum
af tid. Denna påtagliga vinst i kraft och tid af skolstudier i ett ämne har föranledt
målsmän för de särskilda vetenskaperna äfvensom målsmän för sådana grenar af praktisk
verksamhet, inom hvilka en eller annan vetenskap vinner särskild tillämpning, att yrka på
plats — och rymlig plats — inom skolan, enhvar för det ämne, han företräder eller
särskildt uppskattar. Allt sedan naturvetenskaperna under senare hälften af förra århundradet
började kraftigare blomstra och vinna användning inom det praktiska lifvet
och ännu mer sedan de främmande lefvande språken från de första årtiondena af detta
sekel vunnit större betydelse, dels i följd af den ökade samfärdseln folken emellan, dels
på grund deraf, att äfven vetenskapliga ämnen börjat oftare behandlas på dessa språk,
hafva förslag oupphörligen gjorts om upptagande af nya ämnen i skolans undervisningsplan
samt om utvidgad plats för de nya ämnen, som lyckats vinna inträde.

Då med anledning häraf en mängd nya ämnen inträngde i skolan, under det
att flertalet af de gamla häfdade sin plats derinom, visade det sig snart omöjligt att
låta hvarje lärjunge deltaga i undervisningen i alla skolans ämnen, derest han skulle
kunna i hvart och ett vinna fast kunskap till erforderligt omfång. Också visade det
sig, att icke alla ämnen för hvarje lärjunge med hänsyn till hans tilltänkta lefnadsbana
voro af samma betydelse, utan att vissa bland dem utan större afsaknad kunde
undvaras, under det att grundligare insigter voro erforderliga i andra. På grund häraf
sökte man nu skolfrågans lösning genom skolans indelning i en mångfald bildningslinier
med särskilda ämnesgrupper och mål. Denna ståndpunkt representeras i vår
skollagsstiftning af 1856 års skolstadga, hvilken, derest den utförts i alla sina konseqvenser,
skulle enligt någras beräkning hafva medfört 17 olika bildningslinier. De
praktiska svårigheter, som mötte vid genomförandet af eu dylik anordning, visade sig
emellertid snart oöfvervinneliga; och äfven om densamma kunnat genomföras, skulle den
näppeligen hafva hållit, hvad man deraf väntade sig, då det utan tvifvel skulle blifvit
omöjligt att så tidigt och så i detalj bestämma lärjungens kommande lefnadsbana, som
dervid förutsattes, Man föranleddes häraf att inskränka den lärda skolans bildnings -

68 Åttonde hufvudtiteln.

linier till ett fatal, två, tre eller fyra. Hos oss skedde denna förändring redan år
1859, då en förnyad stadga för elementarläroverket utfärdades, genom hvilken bildningsliniernas
antal reducerades till två, en klassisk med latin och grekiska och en real
utan såväl latin som grekiska. Sedermera tillkom den s. k. halfklassiska linien med
latin, men utan grekiska, först vilkorligt år 1865, derpå utan vilkor år 1869. Dessa
tre bildningslinier hafva derefter upprätthållits vid våra allmänna läroverk. Annorstädes
t. ex. i Preussen har hvarje bildningslinie förlagts till en särskild läroanstalt
och det har sålunda uppstått tre slags lärda skolor: Gymnasium med båda de klassiska
språken, Realgymuasium med latin men utan grekiska samt Oberrealscbule utan något
af de klassiska språken.

De skäl, som förauledt den lärda skolans delning i särskilda bildningslinier, ega
icke blott fortfarande giltighet utan hafva äfven ytterligare stärkts. Å ena sidan har
man nämligen alltmer kommit till insigt om de särskilda vetenskapernas nära förbindelser
med hvarandra, så att det icke är möjligt att fullt fatta och beherska en af
dem utan att ega någon kunskap äfven i de öfriga; och å andra sidan har den oerhörda
utveckling, som de särskilda vetenskaperna vunnit under detta århundrade och
särskildt under dess senare hälft, fört med sig såsom en naturlig följd, att det numera
kräfves ett synnerligen vidlyftigt och mödosamt studium för att blifva en grundlig
kännare af en vetenskap och kunna något deruti uträtta. Den blifvande vetenskapsmannen
måste derför skarpt begränsa och specialisera sina studier för att på rimlig
tid kunna na sitt mål. Också hafva på senare tider ständiga klagomål höjts mot de
preliminära akademiska studierna och examina, hvilka vid sin tillkomst hade till mål
lika mycket en humanistisk allmänbildning som en speciell förberedelse till det blifvande
fackstudiet, i följd hvaraf desamma antingen borttagits eller så förändrats, att de direkt
tjena det blifvande fackstudiet. Universiteten och de högre tillämpningsläroverken
fordra derför af skolan, att hon skall hafva bibragt sina alumner dels erforderlig allmänbildning,
dels de särskilda kunskaper, som förutsättas, för att desamfna skola obehindradt
kunna egna sig åt sina fackstudier.

Den fordran, som således ställes på skolan, är ofantligt stor och den synes växa
med hvarje år. För att skolan skall kunna fylla denna uppgift, kräfves också ej blott
att lärarne veta att använda de bästa och mest fruktbringande metoder, utan äfven att
undervisningen är så anordnad och afpassad, att de särskilda lärjungarne just erhålla
det mått af kunskaper i de särskilda ämnena, som de för sina kommande studier behöfva.
Ty erhålla de omfångsrikare kunskaper i vissa ämnen, än de i sjelfva verket
behöfva, så måste — på grund af den korta tid skolan för sin stora uppgift har till
förfogande — deraf blifva en följd, att de i andra ämnen icke kunna inhemta erforderliga
kunskaper och derigenom blifva hindrade och försenade i sina fortsatta studier.

Undersöker man med denna uppfattning af den lärda skolans nuvarande uppgift
den ämneskrets, som bör tillkomma de särskilda bildningslinierna, så torde man lätt
kunna blifva ense derom, att kristendom, modersmålet, historia, geografi, välskrifning

Åttonde hufvudtiteln. 69

samt ett visst mått af matematik, naturvetenskap och färdighet i teckning måste anses
höra till den erforderliga allmänbildningen och derför höra ingå i alla bildningsliniernas
undervisningsplan samt till ungefär samma omfång. De främmande språken äfvensom
mer omfattande kunskaper i matematik och naturvetenskap samt större färdighet i
teckning äro deremot icke lika behöfliga för de särskilda studier och lefnadsbanor, för
hvilka de olika bildningslinierna närmast förbereda, i det att vissa af dessa ämnen för
somliga studier och lefnadsbanor kunna helt och hållet undvaras, för andra äro behöfliga
i större eller mindre omfattning. Bland sist berörda ämnen är tyska språket utan
tvifvel det, som har vidsträcktaste användningen för alla fortsatta studier. Den tyska
litteraturen är nemligen särdeles rik på skrifter, egnade att införa den studerande i
de särskilda vetenskaperna, och tillegnar sig snabbt framstående arbeten, som utkomma
på andra språk. Flertalet af de utländska böcker, som studeras vid våra universitet och
högre tillämpnings-läroverk, äro derför på tyska, och förmågan att obehindradt begagna
sig af detta språk underlättar och påskyndar studierna högst betydligt. Detta ämne
måste derför vara af stor vigt för alla bildningslinierna. Franskan och engelskan
kunna visserligen icke tillmätas samma betydelse för oss som tyskan, men i följd af den
snabbhet, hvarmed utveckligen i våra dagar försiggår såväl inom vetenskapen som på
det praktiska lifvets skilda områden, kunna de icke utan stor afsaknad undvaras för
en mångfald studier och verksamhetsgrenar, då vigtiga resultat inom samma områden
äro att finna i dessa språks litteratur. Då de emellertid mindre ofta komma till användning,
är icke samma färdighet behöflig i dem som i tyskan. Ett undantag i detta
afseende gör dock engelskan, så till vida att den för blifvande teknici torde vara af
nästan samma värde som tyskan, under det att den utan större olägenhet torde kunna
lemnas å sido af blifvande teologer och jurister.

Hvad åter de klassiska språken angår, torde latinet vara det språk, som näst
efter tyskan mest behöfver tagas i anspråk af blifvande teologer och filologer äfvensom af
jurister, historici och af dem, hvilka vilja studera öfriga vetenskapers historiska utveckling,
under det att grekiskan företrädevis kommer till användning af blifvande teologer,
filologer och historici. En uteslutning af de klassiska språken ur skolans undervisningsplan
eller eu minskning af den tid, som nu är åt dem anslagen, skulle naturligtvis
antingen medföra en motsvarande förlängning af den akademiska kursen för dem, som
behöfva det ena eller andra af dessa språk, eller ock hafva den följd med sig, att man
försökte hjelpa sig fram med bristfälligare insigter i nämnda språk och otåligt skyndade
öfver till sina fackstudier utan att ega de för dessas fruktbringande bedrifvande nödiga
förutsättningarna. De större kunskaper i andra ämnen, antagligen i matematik och
naturvetenskaper, som ifrågavarande studerande komme att medföra från skolan i stället
för kännedom af de klassiska språken, blefve dem i detta afseende till ringa eller ingen
hjelp. Att de måste lida tidsförlust är således uppenbart.

De mer omfattande kunskaperna i matematik och naturvetenskaper jemte en större
färdighet i teckning äro slutligen af stor vigt för dem, som vilja studera dessa ämnen

70 Åttonde liufrudtiteln.

vid universitetet eller söka inträde vid teknisk högskola, militärskola och annat tilllämpningsläroverk,
men de äro, såsom nyss antyddes, af ringa direkt betydelse för dem,
som skola egna sig åt teologi, juridik, historia, filologi m. m.

Jag har hittills betraktat skolans läroplan med hänsyn till de lärjungar, som
genomgå skolan i dess helhet och derefter egna sig åt fortsatta studier; men jemte
dessa finnes en stor skara lärjungar, som på olika skolstadier lemna det allmänna läroverket
för, att söka inträde i lägre tillämpningsskolor eller för att direkt utgå i det
praktiska lifvet. Just emedan antalet af dessa lärjungar är så stort, måste de tilldraga
sig synnerlig uppmärksamhet; och man finner härvid lätt, att flertalet bland dem aldrig
haft för afsigt att fullständigt genomgå läroverket och derefter drifva fortsatta studier,
utan begagnat skolans undervisning för att vid lägligt tillfälle öfvergå till tekniska
elementarskolor, landthruksskolor, handelsskolor o. s. v. eller utan vidare skolbildning
egna sig åt praktisk verksamhet. Att den lärda skolans undervisning icke var lämplig
för lärjungar af detta slag, så länge denna skola blott egde en klassisk linie och redan
i första klassen började med latin, var påtagligt. Man måste derför träffa särskilda
anstalt för hemälda lärjungars undervisning, och hos oss upprättades för detta ändamål
de s. k. apologistklasserna, som sedermera ombildades till apologistskolor. Då emellertid
vid midten af detta århundrade en reallinie inrättades vid den lärda skolan, upphäfdes
apologistskolorna, hvilka aldrig vunnit större anseende, och ifrågavarande lärjungar
hänvisades till nämnda linie för fyllande af sitt kunskapsbehof. Att denna fråga härigenom
icke omedelbart vunnit sin lösning, visade sig dock snart, då oupphörliga klagomål
höjdes deröfver, att de, som utan afslutad kurs afgingo från läroverket, saknade
de kunskaper och färdigheter, som de för sin kommande verksamhet oundgängligen
behöfde. Man sökte då genom omarbetning af den reala liniens undervisningsplan i
afseende å ämnesföljd och kursfördelning, så att kursafslutningar på vissa stadier, med
tredje och femte klassen, åvägabragtes, se ifrågavarande lärjungar till godo; och oneklig!
är att deras ställning härigenom väsentligen förbättrades. Att åtskilligt ännu på
detta område återstår att göra, kan dock icke bestridas och bevisas bland annat af den
mängd förslag, som i detta hänseende på senare tider framstälts. Så har det föreslagits,
dels att en särskild bildningslinie vid läroverken skulle anordnas för dem, som vid
konfirmationsåldern eller före densamma lemna skolan, dels att särskilda skolor för
dem skulle upprättas, dels att berörda lärjungar skulle begagna undervisningen å reallinien
i åtskilliga klasser och derpå vinna sin utbildning i särskilda afslutningsklasser,
dels slutligen att läroverkets lägre klasser skulle helt och hållet inrättas efter deras
behof och att den lärda skolbildningen först på det högre skolstadiet skulle taga sin
början. Utan tvifvel synes det mest ändamålsenligt att för ifrågavarande lärjungar
anordna en särskild! för dem lämpad undervisning; och så har äfven gjorts i flera
länder t. ex. i Tyskland, der läroanstalter af detta slag länge bestått jemte de lärda
skolorna och på senare tider vunnit betydande utveckling (Biirgerschulen och Höhere
Biirgerschulen), utan alt dock derigenom kunnat hindras, att afgången från de lärda

Åttonde hnfvudtiteln. 71

skolornas lägre klasser varit ganska stor. I ett jemförelsevis fattigt och glest bebodt
land såsom vårt möter dock genomförandet af en dylik anordning betydande svårigheter,
i synnerhet ekonomiska och lokala. Också synas dessa lärjungar utan olägenhet
kunna begagna sig af undervisningen å reallinien till ett visst stadium, men erfarenheten
har ännu ej afgjord i hvilken form och till hvithet omfång den afslutande
undervisningen bör meddelas.

Hvad åter angår förslaget att helt och hållet ombilda undervisningsplanen för det*
lägre skolstadiet efter deras behof, som vid en tidigare ålder skola sluta sin skolgång,
skulle det utan tvifvel betydligt försvåra och försena deras utbildning, som en gång
skola uppträda såsom vårt folks''ledare på den andliga och materiella kulturens skilda
områden, ett förhållande, som med hänsyn till den betydelse, en god ledning öfver allt
visat sig ega, och den ofantliga konkurrens, som för närvarande råder folken emellan,
måste anses såsom i hög grad betänkligt och farligt. Visserligen förklara förfäktarne
af detta förslag, att de, som skola egna sig åt vetenskapliga studier, icke genom dess
genomförande skulle komma att lida någon olägenhet eller få sin studietid förlängd,
men de kunna för denna sin åsigt hvarken hänvisa till någon giltig erfarenhet, ej
heller anföra ett tillfredsställande teoretiskt bevis. Men att på så lösliga grunder anställa
ett så genomgripande experiment med något så ytterst vigtigt oeh ömtåligt som
ett helt folks lärda undervisningsväsende skulle, synes mig, vara ett allt för djerft
vågstycke.

Jag har härmed i korthet angifvit de synpunkter, från hvilka jag utgått vid mitt
förslag till de ändringar i de allmänna läroverkens undervisningsplan, som af Eders
Kong! Maj:t genom nådiga beslut den 22 mars och den 19 augusti 1895 faststäldes.
Jag har härvid städse haft till ögonmärke att söka anordna hvarje bildningslinies undervisningsplan
efter dess särskilda uppgift och behof och har icke för att spara några
undervisningstimmar föreslagit gemensam undervisning för olika bildniugslinier, der en
sådan kunde anses hinderlig för någondera. Särskildt har det varit mig angeläget att
tillse, att reallinien gjordes oberoende af de klassiska linierna och dess fem lägre klasser
så mycket som möjligt inrättades efter deras behof, som icke komme att fortsätta i de
högre. Att det oaktadt icke någon mer genomgripande och framträdande förändring
vidtagits i de fem lägre klassernas undervisningsplan, har sin grund dels deri, att redan i
1878 års skolstadga synnerlig omsorg egnats åt att göra undervisningen i de fem lägre
realklasserna lämplig för dem, som med dessa skulle afsluta sin skolgång, dels deri att
undervisningens lämplighet uti ifrågavarande hänseende är i hög grad beroende af
densammas form och metod; men dessa kunna icke utan vidare genom ett påbud förändras
i en skola, der gamla lärare sedan årtionden verka jemte de yngre. Sökte
man tvinga dessa gamla lärare att följa nya metoder i sin undervisning, skulle kunskapsresultatet
för lärjungarne ingalunda blifva tillfredsställande. Det enda man i detta afseende
kan göra är derför att vid kursfördelningen dels borttaga alla sådana bestämmelser, som
hindra de nya metodernas införande, dels angifva den riktning, i hvilken man önskar

2 Åttonde hnfyndtiteln.

att undervisningen skall gå; resten måste man söka vinna genom åtgärder för lärarebildning,
inspektion m. m. Tager man dessa omständigheter i betraktande, torde man
finna, att de år 1895 vidtagna jemkningar i timplanen och ändringar i kursbestämmelserna,
särskild! rörande undervisningen i främmande lefvande språk, hvarigenom den kan sägas
hafva blifvit emanciperad från den gamla s. k. grammatiska metoden, icke hafva varit
utan betydelse.

Franshans in- En anmärkning, som blifvit gjord mot den nuvarande anordningen af undervis lradkiass{n”>tej]]USen

i de fem lägre realklasserna, är att tre främmande språk der förekomma, och
särskildt att franskan inträder med tre veckotimmar i femte klassen, hvilket man finner
olämpligt för dem, som med denna klass skola afsluta sina studier, och anser föranledt
af hänsyn till de klassiska bildningslinierna, å hvilka i nedre sjette klassen inträda
grekiskan å A-linien och engelskan å B-linien. För egen del kan jag dock icke godkänna
denna uppfattning. På de tre timmar, som i femte klassen äro anslagna åt
franskan, hinna lärjungarne någorlunda tillegna sig det franska uttalet, det enklaste
af formläran, de vanligaste orden och förmågan att öfversätta enklare meningar. Och
vinsten häraf är icke så liten, ty härigenom vinna de förmågan att rätt uttala de
franska ord, som ännu mycket ofta hos oss förekomma i tal och skrift och som vid
läsning af något äldre svensk litteratur oupphörligt möta, vidare att kunna, åtminstone
med tillhjelp af en ordbok, reda sig med en mängd i det hvardagliga lifvet förekommande,
på franska helt eller delvis affattade, handlingar af enklaste slag såsom blanketter,
formulär, anvisningar, tabellariska uppgifter m. m. Men oafsedt deras behof, som med
femte klassen sluta sin skolgång, torde franskans inträde i femte klassen vara lika
ändamålsenligt för reallinien som för den klassiska, då franskan visat sig vara ett af
realliniens svårare ämnen, för hvilket det vållat bekymmer att få tiden att räcka till, och
då å denna linie det grundligare studiet af fysik och kemi niästetbörja med nedre
sjette klassen. Att åter låta det grundligare studiet af fysik och kemi börja redan i
femte eller kanske i fjerde klassen skulle, utom det att detta studium föga lämpar sig
för en så tidig ålder, alldeles omöjliggöras af hänsyn till dem, som med femte klassen
skola afsluta sin skolbana, enär dessa i sådant fall blott skulle få begynnelsen af
en fyraårig kurs. Hvar annorstädes skulle man för öfrigt på den klassiska linien låta
franska inträda, om latinet uppskötes till nedre sjette och grekiskan till nedre sjunde
klassen, derest man ville taga någon hänsyn till den nutida pedagogikens fordringar?
Utan tvifvel skulle det vara mycket lättare att under nuvarande förhållanden finna
annan plats för nämnda ämne, om detta af något skäl befunnes önskligt.

Blott ett fram- Yille man åter, såsom några yrka, blott upptaga ett af de främmande språken

d^fem^lägrei fem lägre klasserna, skulle utan tvifvel deras målsmän, för hvilkas skull denna
klasserna, anordning vidtagits, snart nog visa sig föga belåtna dermed. Våra förbindelser med
såväl Tyskland som England äro nemligen så lifliga, att dessa länders språk oupphörligt
komma till användning i det dagliga lifvet, hvarför det i vanliga fall torde vara
omöjligt att afgöra, hvilketdera en lärjunge företrädesvis kommer att behöfva, då detta

Åttonde hufvudtiteln. 73

beror på den ort ocli den verksamhetsgren, inom hvilka han kommer att verka. Möjligen
kan det vara nog, om han i ettdera af dessa språk har något större förmåga
att muntligen och skriftligen uttrycka sig, men i det andra behöfver han dock kunna
öfversätta och ega förmåga att i enklare fall meddela sig. Blefve således en
dylik undervisningsplan för de fem lägre ^klasserna föga lämplig för dem, för hvilka
denna anordning blifvit särskildt gjord, så blefve den det i ännu mindre grad för
dem, som skulle fortsätta sina studier; ty det blefve nog ett svårlöst problem att i de
fyra högre klasserna finna plats för två nya språk å reallinien och för tre å de klassiska
linierna. De, som yrka på denna anordning, mena visserligen, att plats skulle
vinnas derigenom, att eu mängd af de kunskaper i andra ämnen, som för närvarande
meddelas i de högre klasserna, i stället skulle inhemtas i de lägre, men de förbise
härvid dels olägenheten af att flera nya språk inträda i undervisningen samtidigt eller
omedelbart efter hvarandra, dels att vetenskaperna, i följd af deras systematiska natur,
icke efter behag kunna mekaniskt styckas och delas, så att hvarje del utgör ett helt
för sig, dels att vissa delar af de särskilda vetenskaperna i följd af sin beskaffenhet
icke med framgång kunna meddelas på ett för tidigt åldersstadium och dels slutligen
att hvad som sålunda i stället skulle tillföras de lägre klasserna, icke på långt när
skulle hafva för dessa klassers lärjungar samma värde och betydelse som de uteslutna
språkstudierna.

Men ehuru jag således icke kan medgifva, att de fem lägre realklassernas nuva- Praktisk afrande
undervisningsplan är olämplig för dem, som vid konfirmationsåldern skola afgå.,lutn,n9skla‘sfrån
läroverket, så följer deraf ingalunda, att jag anser det i allo vara väl bestäldt för
dessa lärjungar. För det första är nemligen en stor del af de lärjungar, som genomgått
femte klassen, ännu icke i konfirmationsåldern. Vidare torde en femårig kurs från
9 års ålder icke vara tillräcklig för dessa lärjungars behof, hvarför ock denna kurs i
andra länder merendels är sexårig. Och slutligen hafva nämnda lärjungar ännu icke vunnit
den färdighet i de inhemtade insigternas tillämpning, som deras omedelbara användning
i det praktiska lifvet kräfver, eller erhållit de praktiska specialkunskaper, som i
detsamma spela en större roll. En afslutningsklas3 synes mig alltså vara för dem nödvändig;
och jag vill erinra derom, att förberedande åtgärder för upprättande af en
sådan blifvit vidtagna. I skrifvelse den 30 oktober 1896 anmodades nämligen direktionen
öfver Nya elementarskolan i Stockholm att uppgöra och till ecklesiastikdepartementet
inkomma med förslag till anordnande af en ettårig klass, hvari lärjungar,
som genomgått allmänna läroverkens femte klass, kunde förvärfva sig de kunskaper
och färdigheter, hvaraf de företrädesvis kunna anses hafva behof och gagn i de särskilda
yrken och sysselsättningar, till hvilka de efter slutad skolgång skola utgå;
och skulle detta förslag afgifvas under förutsättning, att en dylik afslutningsklass
kunde komma att vid följande läsårs början inrättas vid Nya elementarskolan. Med
anledning häraf infordrade direktionen yttrande i ärendet af skolans lärarekollegium
och detta tillsatte en komité, som utarbetade förslag till undervisningsplan för dylik afgift.
till Rikad. Prot. 1898. 1 Samt. 1 Afd. 10

74 Åttonde hufvudtiteln.

slutningsklass. Sedan detta förslag blifvit af lärarekollegiet granskadt samt af direktionen
med förord till ecklesiastikdepartementet öfverlemnadt, beslöt Eders Kongl. Maj:t
den 4 sistlidne juni, att eu praktisk afslutningsklass med nyssnämnda ändamål skulle
från och med höstterminen 1897 inrättas vid Nya elementarskolan, hvarjemte skolans
direktion bemyndigades att vidtaga åtgärder för upprättande af nämnda klass och meddela
de närmare bestämmelser, som kunde befinnas nödiga, samt på lämpligt sätt
ringa till allmänhetens kännedom vilkoren för inträde i afslutningsklassen och den
derför faststälda undervisningsplanen.

Enligt denna plan skall i klassen hvarje vecka egnas åt kristendom 1 t:e,
modersmålet 4 t:r, tyska eller engelska 5 t:r, historia 2 t:r, geografi 2 t:r, matematik
5 t:r, naturalhistoria 2 t:r, fysik 2 t:r, välskrifning 1 t:e, teckning 2 t:r, bokhålleri
8 t:r, praktiska språköiningar 2 t:r och skrifning på lärorummet 2 t:r, eller tillsammans
33 t:r. Härunder skola i de särskilda ämnena genomgås följande kurser:

Kristendom. Kortfattad öfversigt af religionshistorien.

Modersmålet. Hufvuddragen af svenska litteraturens utveckling (epokerna), förnämligast
genom litteraturprof men äfven delvis med ledning af en kortare litteraturhistoria.
Deklamation. Läsning af prosastycken, helst efter en för ändamålet lämpad
läsebok. Talöfningar (1 tre): referat, diskussionsöfningar med inledande föredrag,
memorering af kortare tal o. d. Uppsatsskrifniug (1 t:e): berättelser, beskrifningar,
referat, bref o. d.; en uppsats på lärorummet hvar tredje vecka. Grammatik: i samband
med uppsatsskrifningen: hänvisning, då så befinnes nödigt, till i föregående klasser
genomgångna grammatikaliska regler och exempel.

Tyska eller engelska. Grammatik. Grundlig repetition af formläran samt af det
vigtigaste i syntaxen, efter en kortare lärobok. Litteratur. Läsebok: ett sammanhängande
prosaarbete af någon modern författare; ett eller flere tidningsnummer jemte
sakförklaringar; lämpligt urval af handskrifter. Vokabulär. Grundlig genomgång och
repetition af en lämplig vokabelsamling. Talöfningar. Skriftliga ö fn inga r, dels
på lärorummet hvar tredje vecka, dels i hemmet.

Historia (statskunskap). Öfversigt af de olika samhällsformerna; de vigtigaste
delame af Sveriges grundlagar och kommunalförfattningar samt af bevillningsförordningen;
redogörelse för de mera betydande statsembetsverken.

Geografi. Repetition af de olika verldsdelarnes fysiska förhållanden i jemförande
framställning; jemförelse mellan de olika kulturländernas produkter, industri, handel,
samfärdsel, konst och religion samt befolknings- och samhällsförhållanden.

Matematik. Geometri (1 å 2 t:r). Planimetri och stereometri. I anslutning härtill:
»Förhållande», »den likformiga triangeln», »rotutdragning af siffertal», qvadratrötter
och kubikrötter äfven efter tabeller. — Enklare öfningar på fältet. Aritmetik
(3 å 4 t:r). Repetition med öfning af brukliga genvägar, ränteräkning, handelsrabatt,
diskont, obligationer, enklare sammansatt ränteräkning efter tabeller, bolag, medeltal
och »blandning». Reduktion imellan svenska och utländska mått- och myntsystem.

Åttonde hufrndtiteln. 75

Ränteräkning vid kreditiv och kontokuranter. Planimetriska och stereometriska sifferuppgifter.
Matematisk skrifning, dels på lärorummet hvar tredje vecka, dels i hemmet.

Naturalhistoria (2 t:r). Botanik. Genomgång af in- och utländska växter af
allmännare betydelse. Enklare växtfysiologiska försök. Parasitsvampar, jästsVampar
och bakterier. — Någon öfning i användning af mikroskop. Zoologi. Menniskokroppens
byggnad och förrättningar. Möjligen i sammanhang dermed en s. k. samaritkars.
— Våra husdjur, något utförligare än i de lägre klasserna. För industrien vigtigare
produkter ur djurriket. Af ryggradslösa djur: vigtigare skadeinsekter och maskar.

Fysik (2 t:r.). De allmännaste meteorologiska fenomenen. Vigtigare och mera
lättfattliga delar af fysiken, hufvudsakligen experimentelt, såsom vågen, termometern,
barometern, ångmaskinen, kompassen, glaselektricitetmaskinen, den elektriska strömmen
och dess användning vid telegrafen och telefonen.

Välskrifning. Öfningar i latinsk och tysk stil, äfvensom i affärs- och rubrikstil
samt rundskrift.

Teckning. Geometrisk ritning. Frihandsteckning: klots och enkla fristående
föremål, skuggning efter gips samt croquisritning.

Bokhålleri. En utförlig kurs i enklare bokföring jemte öfning i att uppsätta,
efter formulär, räkningar, skuldförbindelser, vexlar, fraktsedlar, enklare kontrakt m. m.

Dessutom deltaga klassens lärjungar i skolans gymnastiköfningar.

Såsom af undervisningsplanen synes, ingår i den obligatoriska undervisningen
antingen tyska eller engelska språket efter fritt val, men derjemte är tillfälle beredt
lärjungar, som sådant önska, att under två timmar i veckan erhålla undervisning i det
andra språket.

Ifrågavarande klass räknar för närvarande 16 lärjungar, af hvilka 9 valt tyska
och 7 engelska till hufvudspråk, och deltaga alla utom en i den frivilliga undervisningen
i det andra språket, ehuru deras tid, såsom lätt inses af läsördningen, är ganska
mycket upptagen, något, som i sin mån visar målsmännens uppfattning af vigten för
deras myndlingar att ega kunskaper i båda dessa språk.

Med afseende på den afsedda undervisningen i nämnda språk yttrar den nyss
berörda af lärarekollegiet tillsatta komitén följande:

»På grund af det allmänna läroverkets uppgift måste språkundervisningen derstädes
inskränka sig till ämnen af allmännare art och lifvets vanligare förhållanden.
Att denna undervisning skall vara praktisk innebär icke att lärjungen skall lära sig
ett språkbruk, som kräfves i det eller det praktiska yrket. Språkundervisningen, liksom
alla andra studier i skolan, skall vara sådan, att lärjungen kan hafva nytta deraf,
hvithet lefnadskall han än må välja. Men denna undervisning skall vara praktisk i
den mening, att lärjungen direkt, utan långa deduktioner och utan letande i lexikon
och grammatik, kan något så när förstå hvad som säges eller skrifves på det främmande
språket och sjelf hjelpligt kunna göra sig förstådd. Lärjungen bör få mindre
begreppsmessig insigt om språket, mera reflektionsfri färdighet i språket, än hittills

76 Åttonde hufvudtiteln.

ofta varit fallet. Det är detta, som menas med praktisk språkundervisning vid det
allmänna läroverket. På grund af hvad här ofvan anförts och med hänsyn tagen till
den tid, som blifvit anslagen åt hufvudspråket, torde man af en lärjunge, som genomgått
den ifrågavarande bildningslinien i detta ämne, kunna ungefärligen fordra: korrekt
innanläsning, förmåga att förstå en lättare text och att fatta, hvad en inföding
säger, då han yttrar sig om mera vanliga förhållanden, samt färdighet att muntligen
och skriftligen uttrycka sina tankar i allmänna ämnen.»

»För detta måls nående bör undervisningen i så stort omfång som möjligt bedrifvas
på språket i fråga och, der så ske kan, under några timmar meddelas af infödd
lärare. Grammatikundervisningen bör inskränkas till det vigtigaste af formläran
och hufvudpunkterna af syntaxen, t. ex. efter E. G. Calwagens förkortade upplagor.
Litteraturen, som läses, bör bestå i en läsebok med omvexlande innehåll, bland annat
behandlande det främmande landets natur, valda stycken ur dess historia, skildringar af
folkets seder och bruk, allmänna nationella sånger etc. (i tyska t. ex. en del af Deutsches
Lesebuch von A. Engelien und H. Fechner, i engelska t. ex. Illustreret Engelsk
Laese- og Talebog N:r III ved Th. J. Hansen). Derjemte genomgås ett sammanhängande
episkt eller dramatiskt prosaarbete af någon modern författare (i tyska t. ex.
Die Journalisten af G. Freytag, i engelska möjligen Novel Notes af Jerome K. Jerome).
Då lärjungen emellertid ej kan få tillfälle att genomgå någon utförligare litteraturkurs,
synes det nödvändigt att införa utanläsning af någon lämplig vokabulär (i engelska
möjligen Engelska Yokabler och Samtal af Lotten Lagerstedt). Om en sådan läses
noga och den så vunna insigten tillämpas och befästes genom talrika samtalsöfniugar,
erhåller lärjungen ett fullständigt och afrundadt ordförråd, hvarigenom hans språkfärdighet
bör få en synnerlig säkerhet och stadga.»

»Till följd af den stora roll, dagspressen spelar inom den moderna litteraturen,
har det synts lämpligt att låta lärjungen genomgå några alster deraf, på det att han
ej må stå alldeles handfallen, om en utländsk tidning kommer i hans händer.»

»Ändtligen har det synts lämpligt att gifva lärjungen någon färdighet att läsa
utländska manuskript. Detta gäller i första hand om den tyska stilen, som understundom
kan vara ganska kinkig att tolka, men det torde äfven vara nyttigt att låta
lärjungen försöka sig på utländska bref med vanlig stil (i tyska: Lesebuch der Handschriften
von C. T. A. Kolb). Hvad de praktiska öfningarna beträffar, böra de alltid
noga ansluta sig till det, som i skolan förut genomgåtts. Att anställa talöfningar
utan något faktiskt underlag af lämpliga ord och fraser, torde ej tjena till så synnerligen
mycket, och föga vinnes genom dessa djupa studier i lexikon och grammatik,
som lärjungarna så ofta bedrifva under skrifningstimmarna. De praktiska öfningarna
skola vara i sann mening tillämpningsöfniugar. Till underlag för talöfningarna har
man dels den i skolan genomgångna texten, dels de olika kapitlen i vokabulären.
Likaså skola de skriftliga öfningarna vara en tillämpning på det förråd af ord, fraser

Åttonde hufmdtiteln. 7 7

och regler, som förut inhemtats. Öfversättningsöfningarna böra tidigt omvexla med
reproduktioner af förut väl genomgångna stycken och till sist med fria uppsatser öfver
lättare, allmänna ämnen, t. ex. bref, berättelser, beskrifningar.»

»Syftet med undervisningen i det andra valfria språket är : i t vidmakthålla den
kunskap, som förut inhemtats, och bör undervisningen ställas derefter; hemlexor böra
här i regeln ej förekomma.»

Såsom redan antydts, äro de åtgärder, som i detta afseende hittills vidtagits,
blott att betrakta såsom förberedande försök, hvarigenom skulle utrönas dels bvilka
läroämnen, som i en dylik afslutningsklass borde upptagas, och i hvilket omfång hvart
och ett af dem deri borde förekomma, dels huru de särskilda läroämnena i en sådan
klass borde behandlas samt hvilka fordringar man på grund deraf borde ställa på de
lärare och läroböcker, som derinom skulle komma till användning. Att en grundlig
undersökning af dessa frågor, utförd på praktisk väg, är af behofvet påkallad, innan
en förordning med större räckvidd i ämnet utfärdas, framgår dels af sakens egen natur,
dels af försök, som annorstädes i detta hänseende blifvit gjorda. Så kunde enligt
1869 års norska skollag med den sexåriga »middelskolen» förbindas en praktisk realklass,
som hade till ändamål att utvidga och ytterligare bearbeta hvad som inhemtats
i »middelskolen» med särskild hänsyn till utbildningen för praktiska lefnadsbanor.
Beträffande denna anordning yttrar emellertid D. Christensen i sin skrift De vigtigste
grundtrgek af vor nuvserende skolordning i förbindelse med en kort udsigt over vört
skolevaesens udvikling siden 1814: »Den praktiske realklasses kursus, der som regel
är 1-aarigt, har ved erfaring ikke vist sig åt kunne gjore regning paa nogen videre
sugning, saaledes åt der for oieblikket kun findes en eneste saadan klasse, knyttet til
den huire almenskole i Fredrikshald.» Att denna anordning vunnit så liten framgång
i Norge, kan visserligen till en del hafva berott på, att den blifvit förlagd till det
sjunde skolåret från 9 års ålder och sålunda väl i regeln kommit efter konfirmationsåldern,
men antagligt är, att den ringa framgången äfven haft sin grund deruti, att
saken icke blifvit nog förberedd och derpå inverkande omständigheter icke närmare
undersökta, åtminstone meddelas ingå mer ingående bestämmelser angående klassens
arbetsordning.

Sedan man genom det försök och den dermed förbundna undersökning, för hvilka
jag nyss redogjort, kommit till klarhet om huru undervisningen i en afslutningsklass af
ifrågavarande slag bör i detalj vara anordnad, samt hvilket resultat man dermed kan
vinna, — för närvarande kan med afseende härå blott sägas, att tillströmningen till klassen
visserligen icke varit särdeles liflig, men att dess lärjungar tyckas hafva följt undervisningen
med synnerligt intresse — torde det blifva lämpligt att föreslå dels en under särskild
kontroll anstäld examen med dem, som genomgått nämnda klass, hvilken examen, derest
den blifvit godkänd, eventuelt skulle medföra befogenhet till vissa befattningar i statens
tjenst, dels huru berörda klass skulle inordnas i vår nuvarande skolorganisation.

Undervisning
ningen i de
klassiska språ
ken.

78 Åttonde hufradtiteln.

Derigenom att i den skriftliga mogenhetsexamen öfversättningen från modersmålet
till latin blifvit utbytt mot en öfversättning från latin till modersmålet, bar
latinets ställning i skolan blifvit i viss mån förändrad, i det att målet för skolundervisningen
i detta ämne mer afgjordt, än förut varit fallet, kunnat sättas i förmågan
att rätt uppfatta och öfversätta en latinsk text och i följd deraf det grammatiska
studiet kunnat i åtskilliga hänseenden inskränkas, under det att mer vigt måst läggas
på de reala hjelpvetenskaperna, såsom gamla verldens historia och geografi m. m. På
grund häraf och derigenom att dels ganska afsevärda feriearbeten i latinsk öfversättning
blifvit lärjungarne förelagda till båda afdelningarna af sjunde klassen, dels den
gamla tidens historia å latinlinien tidigare än förut inträdt i undervisningen, har det
blifvit möjligt att ganska mycket inskränka latintimmarnes antal, nemligen från 48
veckotimmar, deraf 32 å det högre stadiet, enligt 1878 års undervisningsplan, till 40
veckotimmar, deraf 26 å det högre skolstadiet. Äfven för grekiskan har undervisningstiden
blifvit något minskad, nemligen från 26 veckotimmar till 24, i samband dermed
att feriearbete i grekisk öfversättning blifvit ålagdt lärjungarne till öfre sjunde klassen.
Genom den inskränkning i undervisningstid för de klassiska språken, som sålunda
åstadkommits, har mer tid kunnat egnas öfriga ämnen, särskildt i de högre klasserna,
och undervisningen i öfrigt kunnat lämpligare anordnas, t. ex. genom anslående af
fasta timmar till skrifning å lärornmmet.

Någon ytterligare inskränkning i undervisningstiden för de ifrågavarande språken
anser jag mig icke kunna tillstyrka, om med undervisningen det ändamål skall
vinnas, som dermed afses. Detta ändamål synes mig vara, att en god grund blifver
lagd för dem, som vid universitetet skola drifva klassiska studier, samt att de studerande,
som behöfva latin eller grekiska blott såsom hjelpvetenskaper, må utan ytterligare
studier af dessa språks klassiska litteratur kunna gå till sina facksdier. Den
vetenskapliga produktion, som i gångna tider betjenat sig af de klassiska språken, eger
ännu för ett flertal vetenskaper den betydelse, att ett grundligt och sjelfständigt studium
af dessa förutsätter insigt i nämnda språk. Vilja vi följa med och deltaga i det
vetenskapliga kulturarbetet på skilda områden, får derför studiet af de klassiska språken
icke do bort eller så inskränkas, att den vunna kunskapen deri icke medgifver
någon användning, då verkligt behof deraf förefinnes. Men det är fara värdt, att detta
blefve förhållandet, om nämnda studium antingen helt och hållet eller till större delen
uppskötes till universitetet, ty derigenom skulle, såsom förut påpekats, fackstudiet så
försenas och den akademiska studietiden så förlängas, att antagligen högst få ynglingar
skulle vilja underkasta sig deraf följande olägenheter och uppoffringar. Måste således
studiet af de klassiska språken, för att kunna bibehålla sig och bära frukt, redan i
skolan bedrifvas till ett visst omfång, så är ock tydligt, att detsamma måste derstädes
så anordnas, att det icke hindrar inhemtande af öfriga erforderliga skolkunskaper. Det
är derför efter min åsigt olämpligt att låta de klassiska språken inträda i undervisningen
först på det högre stadiet, ty om det kunskapsmått, som för närvarande är

Åttonde hufvudtiteln.

79

afsedt i dessa språk och som icke utan väsentlig skada kan sänkas, skall bibehållas
oförändradt, torde det under sådan förutsättning visa sig omöjligt att uppehålla fordringarna
i öfriga läroämnen vid samma nivå, som hittills, dels i följd af den olämpliga
ämnesföljden, dels på grund deraf, att lärjungarnes tid och krafter på det högre
stadiet allt för mycket upptagas af ifrågavarande språkstudier. Och liksom jag är
öfvertvgad, att vi med den nuvarande anordningen städse kunna påräkna att hafva
till vårt förfogande ett erforderligt antal unge män med den för deras uppgift nödiga
insigten i klassiska språk, så är jag ock å andra sidan viss, att i, våra dagar ingen
fara förefinnes, att latinlinien skall draga till sig ett allt för stort antal lärjungar.
Sedan föräldrar och målsmän allt mer blifvit öfvertvgade, att reallinien erbjuder en
god och pålitlig bildning, och sedan denna linies alumner vunnit ökade tillfällen till
fortsatta studier såväl vid högre tillämpningsskolor som inom universitetens filosofiska
fakulteter, har nämligen lärjungeantalet på berörda linie snabbt och oafbrutet stigit i
förhållande till det å latinlinien. Detta framgår tydligt, om man närmare undersöker
lärjungeantalet i klasserna IV—-VII vid våra allmänna läroverk under de två sista
decennierna.

År 1876 var vid höstterminens början realisternas hela antal 2,019 och latinarnes
4,139, under de följande fem åren stego båda liniernas lärjungeantal, men latinarnes
något mer än realisternas, så att realisterna år 1881 vid den nyss nämnda tidpunkten
utgjorde 2,450 och latinarne 5,539. Derefter sjönk realisternas antal något under
åren 1882 och 1883, så att det sistnämnda år blott utgjorde 2,354. Från och med
år 1884 har emellertid deras antal oupphörligt stigit, först svagt, derpå allt starkare,
så att det år 1886 uppgick till 2,523, år 1891 till 3,254 och år 1896 till 4,254.
Latinarnes antal åter steg år 1882 till 5,567 och sjönk derpå oafbrutet under de
följande tio åren, så att det år 1886 utgjorde 5,236 och 1891 3,987, hvarefter detsamma
med mindre vexlingar i det hela bibehållit sig oförändradt, så att det 1896
utgjorde 3,980. Vid början af det första decenniet var sålunda latinarnes antal ungefär
dubbelt så stort som realisternas och bibehöll under hela decenniet denna öfverlägsenhet,
tidtals till och med något ökad, och vid början af det andra decenniet var förhållandet
mellan de båda liniernas lärjungeantal nästan alldeles detsamma som vid början af det
första; men utvecklingsgången under de sista tio åren har varit en helt annan än
under de föregående, i det att realisternas antal derunder oupphörligt stigit, under det
att latinarnes under den första femårsperioden starkt fallit och derpå förblifvit
nästan oförändradt, i följd hvaraf realisternas antal vid decenniets slut icke blott hunnit
upp utan äfven gått förbi latinarnes.

Denna skarpa, städse i samma riktning gående vexling i förhållandet mellan de
båda bildningsliniernas lärjungeantal under en så kort tid är högst märklig och tyder
på eu afgjord förändring i föräldrars och målsmäns uppfattning af de båda bildningsliniernas
betydelse för deras alumner, hvarför man har skäl att antaga, att denna
utveckling i den närmaste framtiden skall i samma riktning fortgå och att således

SO Åttonde hufvudtiteln.

latinarnes antal utan något yttre ingripande kommer att reduceras till det, som för
laudets behof verkligen är erforderligt.

Till detta resultat kommer man äfven genom att särskildt granska de båda
bildningsliniernas lärjungeantal i de högre klasserna, ehuru ändringarna inom de lägre
klasserna ännu icke hunnit utöfva hela sin inverkan på de högre och ehuru i följd af
de mindre talen och andra omständigheter utvecklingsgången derinom är mindre
konstant. I sjunde klassen utgjorde 1876 realisternas antal 164 och latinarnes 885,
ar 1881 hade de förras antal vuxit till 387 och de senares till 1,225, år 1886 hade
realisternas antal minskats till 296, under det att latinarnes ökats till 1,365, år 1891
ökades åter antalet realister till 342, under det att antalet latinare sjönk till 1,037,
och ar 1896 var realisternas antal 617, latinarnes 984. Under det att latinarnes antal
i sjunde klassen ar 1876 var mer än sex gånger större än realisternas, var det år
1881 mer än tre gånger större, år 1886 mer än fyra gånger större, men år 1891 blott
tre och år 1896 föga mer än halfannan gång större. Man återfinner här alldeles
samma utvecklingsgång som vid totalantalet, ehuru, såsom var att vänta, något försenad,
hvarför man kan sluta sig till att realisternas antal i sjunde klassen snart skall blifva
lika stort och derpå större än latinarnes. En blick på lärjungeantalet i sjette klassen
stöder väsentligen denna slutsats. I denna klass utgjorde realisternas och latinarnes
antal år 1876 342 och 1,339, år 1881 523 och 1,836, år 1886 542 och 1,736, år 1891
604 och 1,243 samt ar 1896 1,004 och 1,301. Sedan latinarnes antal i denna klass
aien 1876, 1881 och 1886 varit mellan tre och fyra gånger större än realisternas,
var det 1891 blott något mer än dubbelt och 1896 ej fullt en och en tredjedel
gång större.

Ser man åter särskildt på lärjungeantalet i klasserna IV och V vid de femklassiga
allmänna läroverken, sa finner man att vid höstterminernas början utgjorde
derstädes realisternas och latinarnes antal år 1876 539 och 404, år 1881 573 och 394,
år 1886 450 och 314, år 1887 461 och 276, år 1888 517 och 239, år 1891 628 och
204 samt år 1896 614 och 197. Häraf framgår, att realisternas antal vid dessa läroverk
hela tiden varit öfverlägset latinarnes, samt att denna öfverlägsenhet under det första
årtiondet icke varit synnerligen stor, men från och med år 1887 ökats, så att realisternas
antal ar 1888 var mer än dubbelt och allt ifrån år 1891 mer än tre gånger så stort
som latinarnes. Lägger man härtill, att af de 197 latinare, som år 1896 funnos vid
de femklassiga läroverken, 119 tillhörde 7 läroverk, så att blott 78 kommo på deöfriga
13 femklassiga läroverken med latinlinie, så finner man lätt, att latinlinien vid dessa
sistnämnda läroverk utan större olägenhet i den närmaste framtiden kan indragas.
Och upprättades i dess ställe eu praktisk afslutningsklass med den uppgift, som förut
augifvits, något, som utan större kostnader skulle kunna ske, skulle denna förändring
säkerligen med tillfredsställelse mottagas af de kommuner, hvilka den närmast rörde.
Möjligen kommer utvecklingen att fortgå i den riktning, att äfven vid åtskilliga högre
läroverk latinlinien skall kunna indragas och sålunda der plats beredas för nämnda

Åttonde hufvndtiteln. 81

afslutningsklass, hvilken för öfrig! utan särskild kostnad kan inrättas vid sådana läroverk,
der parallelafdelningar förekomma i nedre sjette klassen, genom ombildning af en
bland dem.

Af det sagda torde framgå, att å ena sidan man utan all våldsam påtryckning

skall kunna bereda dem, som vid konfirmationsåldern vilja lemna läroverket, en för

dem lämplig bildning, och att å andra sidan antalet af dem, som studera de klassiska

språken, och statens kostnader för deras undervisning kunna inskränkas till sitt rätta

mått, om man blott vill se tiden an och med ledning af den erfarenhet, som utvecklingen
vid våra läroverk i detta afseende gifver vid handen, reglerande ingripa.

En fråga, som mycket diskuterats såväl inom som utom Riksdagen, är den om Förhållandet
förhållandet mellan de allmänna läroverken och folkskolan. Denna fråga har på <letmellan df al1''
sätt vunnit sin lösning, att Riksdagen i skrifvelse den 11 maj 1894 anhallit om sådan verj.en oc^
ändring af fordringarna för inträde i allmänna läroverkets lägsta klass, att dessa ma folkskolan.
vid anstäld inträdespröfning kunna fullgöras af den, hvilken genomgått första årsklassen
af fast folkskola litt. A, och Eders Kongl. Maj:t har genom nådigt beslut den 9
november 1894 i detta afseende förordnat på sätt Riksdagen begärt. Det är derför
att hoppas, att de yrkanden, som vid flere föregående tillfällen gjorts inom Riksdagens
Andra kammare angående indragning af det allmänna läroverkets första klass icke nu
skola upprepas. Eu dylik indragning skulle nemligen medföra ett upphäfvande af det
omedelbara samband, som sålunda åstadkommits mellan de båda läroanstalterna. Ty
då Andra kammaren enligt statsutskottets förslag vid 1892 års riksdag beslöt, dels att
nuvarande första klassen vid allmänna läroverken SKulle indragas, dels att inträdesåldern
till den blifvande första klassen skulle bestämmas till fylda 10 år och att
fordringarna för inträde deri förhållandevis skulle ökas, men sa att för intagning i
densamma ej skulle fordras insigt i något ämne, hvari folkskolan icke meddelade
undervisning, har kammaren vid denna formulering af sitt beslut antagligen utgått
från den riktiga mening, att inträdesfordringarna för den blifvande första klassen
måste omfatta ett kunskapsmått i folkskolans ämnen, som qvantitativ! och qvalitativt
fullt motsvarade det kunskapsförråd, som för närvarande inhemtas i allmänna läroverkets
första klass, deri inberäknadt tyskan, hvaråt en så stor del af tiden i denna
klass egnas. Endast under denna förutsättning kunde det nemligen antagas, att
allmänna läroverket under eu åttaårig kurs skulle utan öfveransträngning kunna föra
sina lärjungar till samma ståndpunkt som för närvarande med en nioårig kurs. Men med
dylik förutsättning var tydligen ej att vänta, det inträdesfordringarna till den blifvande
första klassen skulle kunna inskränkas till den kurs, som för närvarande genomgås i
andra klassen af en fast folkskola litt. A, utan att de i flere ämnen måste ej obetydligt
öfverstiga hvad som ingår i denna kurs, och kanske dertill vara inhemtade enligt
läroböcker, afsedda för de allmänna läroverken. Sistnämnda fordran har sin grund
deri, att en lärobok redan från början måste vara inrättad efter hvad den i fortsättningen
skall meddela, hvarför en lärobok, som är afsedd för eu tre- eller fyraårig kurs
Bill. till Jliksd. Prof. 18.18. 1 Sami. 1 A fil. 11

82 Åttonde hufvndtiteln.

i allmänhet måste vara helt annorlunda anordnad än en, som är afsedd för en femeller
nioårig. Men skall det ej bli nödvändigt för det allmänna läroverket att i flertalet
ämnen börja från början och derigenom lida en ej obetydlig tidsförlust, så måste
lärjungarnes kunskaper vid inträdet vara sådana, att den fortsatta undervisningen kan
direkt derpå byggas. Någon tidsförlust uppkommer gerna i alla fall, enär de från
olika håll kommande lärjungarne måste samarbetas, något, som vid bestämmandet af
inträdesfordringarna är att taga i betraktande. Antingen skulle således folkskolan
bli tvungen att vid sin undervisning i åtskilliga ämnen begagna läroböcker, som
egentligen äro afsedda för de allmänna läroverken, eller ock måste inträdesfordringarna
till första klassen vid desamma så höjas, att det med ledning af folkskolans hittills
varande läroböcker inhemtade kunskapsförrådet och den vunna mognaden i det hela
fullt motsvarande hvad som för närvarande fordras för uppflyttning i allmänna läroverkens
andra klass. Det förra af dessa alternativ torde knappast på allvar kunna
sättas i fråga, om det ock kunde realiseras i våra största städer, der särskilda klasser
kunde upprättas för dem, som hafva för afsigt att söka inträde vid de allmänna läroverken,
det senare skulle åter höja inträdesåldern vid nämnda läroverk med minst ett
år, hvilket ingalunda vore tillrådligt.

Ville man deremot inskränka sig till att föreskrifva, att för inträde i allmänna
läroverkets blifvande första klass blott skulle fordras den kurs, som för närvarande
genomgas i andra årsklassen i en fast folkskola litt. A, så råkade man ut för en
annan svårighet, nemligen att antingen sänka fordringarna i afgångsexamen eller att
utsätta lärjungarne för en våldsam öfveransträngning. Men redan 1882 års läroverkskomité
har genom jemförelse mellan fordringarna i afgångsexamen i Sverige
och i åtskilliga andra kulturländer kommit till det resultat, att de för våra allmänna
läroverk faststälda kurserna i allmänhet icke tåla vid någon nedprutning; och i denna
uppfattning instämmer särskilda utskottet vid 1890 års riksdag till fullo samt yttrar
med afseende härå: »Det klagas redan nu, att studenterna, då de komma till universitetet,
sakna förmåga att följa den akademiska undervisningen, hvilken i vidsträckt
mån till sin anordning maste vara likartad med den akademiska undervisningen i
andra land, äfven derför att vid densamma till stor del främmande läroböcker måste
användas. Göres nedprutning i afgångsfordringarna, är det att frukta, att deras insigter
och mogenhet, hvilka från universitetet ga ut i det allmännas tjenst, blifva mindre,
äfven deras, som komma att egna sig åt kunskapers spridande, åt elementarundervisningen
eller åt utbildande af folkskolans lärare, och häraf blir följden lätt, att hela
nationens bildningsnivå kommer att sjunka. Fordringarna i afgångsexamen måste
alltså i det hela hallas uppe vid det nuvarande, om ock måhända någon modifikation
skulle kunna göras, så till vida att fordringarna i ett ämne något minskades, men till
gengäld ökades i ett annat.» Sedan denna tid hafva de föreskrifna kurserna i det hela
taget ingalunda ökats.

Åttonde hufvudtiteln. 83

Hvad åter öfveransträngningen vid våra läroverk beträffar, är den ett ondt, pa öfeerankvilket
man städse måste hafva sin uppmärksamhet fästad; och att öka anledningarna 51 <J
dertill skulle säkerligen visa sig mycket olycksbringande. För att motverka detta onda
bar allt sedan början af 1870-talet en förlängning af läsaret varit ifrågasatt. Redan
den år 1870 tillsatta läroverkskomitén förordade en, ehuru temligen ringa, förlängning
af lästiden. Och i anledning af nådig proposition angående förändrad anordning af
vissa delar af rikets elementarläroverk utalade sig 1873 års riksdag för läsårets utsträckning
till 39 veckor, hvari dock skulle inräknas ledighet under en vecka vid pask
och en half vecka vid pingst. 1882 års läroverkskomité föreslog, att läsaret skulle
bestämmas till 39 veckor, men att deruti skulle inräknas 12 dagars ledighet vid påsktiden
och 4 dagars lof vid pingsten samt den tid, som för vissa lärjungar komme att
upptagas af inträdes- och flyttningspröfningar. I nådig proposition till 1887 års
riksdag angående ändrade bestämmelser med afseende pa de allmänna läroverken och
pedagogierna hemstäldes, att läsåret för samtliga lärjungar skulle utsträckas till 39
veckor, deri inräknad 1 y2 veckas ledighet vid påsk och pingst, men att lärarnes tjenstgöringsskyldighet
skulle bestämmas till 40 veckor. Samma hemställan gjordes i dylik
proposition till 1890 års Riksdag. Särskilda utskottet vid sistnämnda riksdag föreslog
emellertid på anförda skäl, att läsåret för lärjungarne skulle utsträckas till blott 38
veckor och lärarnes undervisningsskyldighet till 39 veckor. Detta utskottets förslag
gillades af båda kamrarne utan att dock, i följd af en dermed förbunden fråga, blifva
Riksdagens beslut. I nådiga propositionen till 1892 års riksdag upptogs detta utskottets
förslag, och stäldes undervisningstidens utsträckning då likasom i de föregående propositionerna
såsom vilkor för den ifrågasatta löneförbättringen för lärarne. Statsutskottet
vid sistnämnda års riksdag tillstyrkte förslaget om lästidens förlängning och detsamma
godkändes af kamrarne, ehuru åtskilliga talare ganska skarpt yttrat sig deremot,

Då emellertid många af dem, som i Riksdagens båda kamrar röstat för läsarets
förlängning gjort detta med mycken tvekan, under det att andra bestämdt uttalat sig
deremot, och då det synts mig obilligt att ålägga lärarne förökad tjenstgöringstid, så
länge deras löneförmåner äro så otillräckliga som för närvarande, har jag ansett mig
böra söka ett annat medel att utan sänkande af skolans kunskapsnivå motverka den
för handen varande och för framtiden hotande öfveransträngningen. Ett sådant medel
har jag trott mig finna i obligatoriska feriearbeten. Och sedan eu ar 1893 tillsatt
komité, bland annat, utarbetat förslag till dylika feriearbeten samt vederbörande
myndigheter med afseende härå blifvit hörda, beslöt Eders Kongl. Maj:t den 22
mars 1895, i sammanhang med andra ändringar i de allmänna läroverkens uudervisningsplan,
att vissa arbeten i bestämda ämnen skulle till de särskilda klasserna
af lärjungarne utföras under sommarferierna. Uppgifterna för dessa arbeten, livilka
i allmänhet borde vara desamma för lärjungarna i samma klass eller samma afdelning
af tvåårig klass vid samma läroverk, skulle mot vårterminens slut bestämmas
af rektor på förslag af lärarne i ifrågavarande ämnen i klassen eller afdelniugen

84 Åttonde hufvudtiteln.

närmast under den, till hvilken feriearbete gåfves. Vid hvarje feriearbete, som förelädes
lärjunge, skulle af läraren meddelas den förberedelse och de särskilda upplysningar,
som kunde anses erforderliga. Vid höstterminens början skulle vederbörande lärare i
den klass eller den afdelning, till hvilken feriearbete gifvits, pröfva, på hvad sätt
lärjungarne utfört det föresätta arbetet, samt deröfver för hvarje särskildt ämne afgifva
betyg medettdera af vitsorden »tillfredsställande» eller »icke tillfredsställande», hvarefter
lärjungarnes målsmän skulle underrättas om pröfningens utgång. Lärjunge, som vid
höstterminens början vunne inträde vid läroverket, skulle äfven hafva fullgjort stadgadt
feriearbete eller ett deremot svarande. Och rektor skulle det tillkomma att vidtaga
erforderliga åtgärder, på det att pröfningen af feriearbetena skulle kunna afslutas
inom höstterminens tre första veckor.

De obligatoriska feriearbetena äro, såsom af dessa bestämmelser framgår, afsedda
att utgöra en integrerande del af lärokursen. Hvad som derigenom inkemtas, behöfver
således icke inläras under terminerna, och det tunga hemarbetet under dessa måste
derför i viss man lättas. Och då det blifvit beräknadt, att lärjunge af medelmåttig
begåfning behöfver, för att pa ett tillfredsställande sätt fullgöra sina feriearbeten,
deråt egna i de lägre klasserna två timmar och i de högre tre timmar om dagen
under 6—7 veckor, kan man deraf få en ungefärlig föreställning om måttet af den
lättnad i terrainsarbetet, som sålunda beredts våra lärjungar. Ett annat vigtigt
ändamål med de obligatoriska feriearbetena är att bereda lärjungarne tillfälle till eu
sjelfständig studieverksamhet, på det sätt en sådan på de ifrågavarande åldersstadierna
kan förekomma, samt att bibehålla och stärka lärjungarnes arbetslust och arbetsförmåga,
hvilka tydligen måste lida skada, derest de långa sommarferierna förnöttes i sysslolöshet
eller blott egnades åt nöjen. För att nämnda feriearbeten skola kunna åstadkomma
hvad som dermed afsetts, fordras emellertid att uppgifterna för desamma så väljas och
förberedas, att lärjunge af medelmåttig begåfning, som är mogen för den klass, till
hvilken han flyttats, kan på egen hand reda sig dermed, samt att pröfningen af de
utförda arbetena verkställes på sådant sätt, att lärjungen å ena sidan föranlåtes att
med noggrannhet och omsorg fullgöra det föresätta och att han å andra sidan får
samma gagn af sitt arbete under ferierna som af motsvarande arbete, utfördt under
terminen. Att vid genomförandet af en så ny och oförsökt anordning som denna
under de första åren åtskilligt kan vara öfrigt att önska i nämnda hänseenden, är
lätt att inse. Men, oafsedt detta, har den hittills vunna erfarenheten af de obligatoriska
feriearbetena i det hela varit god, på några ställen synnerligen god, på andra ganska
tillfredsställande. Det är derför all anledning att hoppas, att i samma mån lärare och
lärjungar blifva mer vana vid och förtrogna med detta slag af arbete, resultaten skola
blifva jemnare samt öfverallt och i alla ämnen fullgoda.

Då ett annat medel att utan sänkande af kunskapsfordringarna motverka öfveransträngningen
sålunda funnits och kommit i användning, anser jag mig icke för närvarande
böra yrka på någon förlängning af läsåret eller någon utsträckning af lärarues

Åttonde hufvudtiteln. 85

tjenstgöringstid såsom vilkor för deras löneförbättring. Skulle det framdeles visa sig,
att de obligatoriska feriearbetena icke förmå åstadkomma hvad man af dem väntat sig,
och eu förlängning af läsåret derför blifva nödvändig, skulle eu sådan säkerligen,
derest lärarne kommit i åtnjutande af en tillfredsställande lönereglering, utan gensägelse
från deras sida kunna företagas. Och i hvilket fall som helst torde lärarnes
skyldighet att underkasta sig den förlängning af lästiden, som för skolans behof befinnes
erforderlig, vara obestridd. Då jag nu hemställer, att Eders Kongl. Maj:t ville
föreslå Riksdagen en definitiv löne- och pensionsreglering för lärarne vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken, gör jag det derför, utan att uppställa en direkt utsträckning
af deras tjenstgöringstid såsom vilkor för densamma.

Med afseende ä den föregående behandlingen af frågan om löne- och pensionsreglering
för lärarne vid de allmänna läroverken ber jag att få erinra om följande. frågan om

Med anledning af inkomna ansökningar af lärarne vid rikets allmänna läroverk,
folkskolelärareseminarier och högre lärarinneseminariet angående beredande af förbättring fär lärarne.
i deras lönevilkor uppdrog Eders Kongl. Maj:t den 3 maj 1878 åt särskilda komiterade
att verkställa eu fullständig utredning af detta ärende i hela dess vidd och afgifva
förslag i ämnet. Den 17 maj följande år afgåfvo komiterade sitt betänkande, hvaröfver
vederbörande myndigheters utlåtanden inhemtades. Och till 1882 ars riksdag gjorde^on,y. propoEders
Kongl. Maj:t nådig framställning om löne- och pensionsreglering för lärarne
de högre och femklassiga allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet och folkskolelärareseminarierna
äfvensom angående beredande af tillfällig löneförbättring åt lärarne
vid såväl de treklassiga allmänna läroverken som de två- och enklassiga pedagogierna,
under förutsättning af förhöjda terminsafgifters införande vid de allmänna läroverken
och pedagogierna.

De dervid föreslagna närmare bestämmelserna voro:

att lärjungarne vid de allmänna läroverken och de tvåklassiga pedagogierna skulle
utom förut bestämda afgifter erlägga en terminlig, till statsverket ingående afgift till
belopp af 30 kronor för lärjunge i sjette och sjunde klasserna samt 20 kronor för
lärjunge i öfriga klasser, dock att medellöse lärjungar till högst 15 procent och mindre
bemedlade till högst 20 procent af hela närvarande lärjungeantalet i hvardera gruppen
af klasser skulle kunna befrias, de medellöse från hela och de mindre bemedlade från
halfva den nya afgiften; äfvensom

a) med afseende på de högre allmänna läroverken,

att lärarne vid dessa läroverk skulle åtnjuta följande aflöning: rektorer: lönegrader
1) 3,500 kronor, 2) 4,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,500 kronor; lektorer: lönegrader
1) 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3) 3,100 kronor, 4) 3,600 kronor, tjenstgöringspenningar
1,400 kronor; adjunkter: lönegrader 1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor,

3) 2,500 kronor, 4) 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronor; musiklärare:
lönegrader 1) 1,000 kronor, 2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor; gymnastiklärare: löne -

86 Åttonde hufvudtiteln.

grader 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor; teckning slär are: lönegrader
1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor;

att uppflyttning från lägre till högre lönegrad medgåfves lärarne efter dittills
gällande grunder; samt

att teckningslärare skulle vara skyldig tjenstgöra för lönen intill 16 timmar i
veckan; att ytterligare tjenstgöringsskyldigliet intill 4 timmar i veckan skulle af eforus
kunna honom åläggas mot ersättning för hvarje timme i veckan under helt läsår af
75 kronor åt lärare i första och andra lönegraderna och af 100 kronor åt lärare i tredje
lönegraden; samt att i öfrigt de i nådiga cirkuläret den 18 maj 1878 meddelade bestämmelser
rörande teckningslärarne skulle lända till efterrättelse;

i) i afseende på de femklassiga läroverken,

att lärarne vid dessa läroverk skulle sålunda aflönas: rektorer vid läroverk i
Stockholm: lön 3,200 kronor och tjenstgöringspenningar 1,300 kronor; rektorer vid
öfriga läroverk: tva lönegrader 1) 2,700 kronor, 2) 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar
1,300 kronor; kolleger: lika med adjunkter vid de högre allmänna läroverken; musiklärare:
lön 500 kronor; gymnastik- och teckningslärare: lika med nuvarande aflöning;

att uppflyttning från lägre till högre lönegrad medgåfves lärarne efter dä
gällande grunder;

c) med afseende på de treklassiga allmänna läroverken samt de två- och enklassiga
pedagogierna;

att lärarne vid dessa läroverk skulle erhålla tillfällig löneförbättring, så att hela
aflöniugen uppginge till följande belopp: rektorer vid de treklassiga läroverken: lönegrader
1) 2,500 kronor, 2) 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronor; rektorer
vid tväklassiga pedagogi: lönegrader 1) 2,000 kronor, 2) 2,500 kronor, 3) 3,000
kronor, tjenstgöringspenningar 1,000 kronor; kolleger vid de treklassiga läroverken
och de tväklassiga pedagogierna: lika med adjunkter vid högre allmänna läroverk
lärare vid enklassiga pedagogier: lön 2,000 kronor; musik-, gymnastik- och teckningslärare:
lika med nuvarande aflöning; samt

att uppflyttning från lägre till högre lönegrad medgåfves kollegerna efter dittill
gällande grunder, men att rektorerne vid de treklassiga läroverken och tväklassiga
pedagogierna skulle efter 10 års tjenstgöring, räknadt från början af kalenderåret näst
efter det, då fullmakt första gången erhölles såsom ordinarie lärare, uppflyttas i andra
lönegraden och rektorerna vid de sistnämnda, dessutom efter ytterligare 5 års tjenstgöring
i tredje lönegraden;

att tjenstgöringspenningarna skulle för alla lärare och lärarinnor, rektorerne
undantagne, beräknas utgå för läsår eller för ett visst antal läsveckor; att de i rektorernas
aflöning ingående tjenstgöringspenningar skulle beräknas utgå för kalenderår,
men till olika belopp för läsaret och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som af
Kongl. Maj:t faststäldes; samt att tjenstgöringspenningarna icke finge af tjenstens
innehafvare uppbäras under tjenstledighet, dock att, om rektor eller lektor, som vore

Åttonde hufvudtiteln. 87

domkapitelsledamot, endast åtnjöte ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å tjenstgöringspenningarna
icke skulle ske;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt berörda
lönereglering komme lärare till del, skulle gälla som vilkor: 1) att lärare, som enligt
dittills gällande stat vore berättigad till ersättning för indelt lön, skulle frånträda sin
rätt till nämnda ersättning; 2) att innehafvare af löner, i hvilka inginge afkomst af
prebendehemman och lägenheter eller andra särskilda förmåner utom kontanta penningar,
finge tillträda ifrågavarande löneförbättring endast under vilkor att, sedan en undersökning
af dessa förmåners beskaffenhet samt uppskattning af deras ekonomiska värde
egt rum, vara underkastade antingen förmånernas indragning till statsverket mot
ersättning i penningar till det belopp, hvartill de vore i stat beräknade, eller den
minskning i statsverkets löneanslag för tjensten, som kunde i vederbörlig ordning varda
beslutad, dock icke till större belopp, än som motsvarade den löneförbättring, som löntagaren
vid den föreslagna löneregleringen komme att vinna; 3) att den genom nådiga
cirkulären den 20 mars 1858 och den 29 december 1860 stadgade skyldighet för visse
lärare att, i händelse de genom inträffade förändringar skulle finnas umbärlige, inträda
i tjenstgöring vid annat läroverk, helst inom stiftet, skulle åligga äfven öfrige vid de
högre och de femklassiga allmänna läroverken anstälde lärare, intill dess de uppnått
45 års ålder; samt 4) att lärare skulle vara skyldig att från tjensten afgå med pension
enligt de bestämmelser, som i sammanhang med denna lönereglering komme att
fastställas;

att hvarje lärare, som blefve utnämnd till tjenst, med hvilken rätt till särskilda
förmåner vore förenad, skulle vara underkastad den minskning i aflöning från statsverket,
som Kongl. Maj:t framdeles kunde finna lämpligt besluta till ett belopp, icke
öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning
uppginge;

att, med undantag för gymnastiklärarne, öfrige ordinarie lärare och lärarinnor vid
rikets högre och femklassiga allmänna läroverk skulle hafva rättighet och, hvad angår
de lärare och lärarinnor, som ingingo på den nya lönestaten eller som utnämndes efter
det kungörelse i ämnet utkommit, äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och
minst 35 tjenstår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från
tjensten afgå, Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så
länge den pensiousberättigade pröfvades i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kunde finnas villig att i densamma qvarstå;

att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, då de uppnått 60 lefnadsår
och minst 30 tjenstår, skulle under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar,
som för öfrige lärare blifvit föreslagna, hafva samma rätt och skyldighet att från
tjensten afgå med pension, som nästföregående moment innehåller beträffande öfrige
lärare; samt

att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som i miust tre år

88 Åttonde lmfvudtiteln.

lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf han eller hon varit urståndsatt
att sin tjenst bestrida, skulle, derest det blefve behörigen styrkt, att anledning icke
förefunnes till antagande, det han eller hon kunde återvinna tjenstbarhet, kunna äfven
utan egen ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas mot åtnjutaude
under sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten, hvilken pension
skulle för lärare eller lärarinna, hvilkens aflöning vore fördelad i lön och tjenstgöringsnenningar,
utgå med ett belopp lika med hela lönen, om han eller hon befunne
sig i annan lönegrad än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden
eller innehade tjenst, för hvilken inga lönegrader funnes, så beräknas, att för hvarje i
full pensionsålder felande tjenstår afdroges eu procent af lönen, dock icke mer än tio
procent, samt att för lärare och lärarinna, hvilkens aflöning icke vore på forenämnda
sätt fördelad, pensionen skulle utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande
belopp, minskadt med eu procent för hvarje tjenstår, som felades i pensionsåldern, dock
icke öfver tio procent; hvarjemte föreslogs

att Riksdagen i sammanhang härmed jemväl måtte för sin del medgifva, att de
prebendehemman och lägenheter samt andra förmåner af privilegii natur, som vore
lärare vid de allmänna läroverken och pedagogierna på lön anslagna, finge, i den mån
det kunde ske utan förnärmande af nuvarande innehafvares rätt eller rubbning uti
enskildes genom testamenten eller annorledes gjorda förordnanden, till statsverket
indragas.

Statsutskottets

utlåtande.

Denna Eders Kongl. Maj:ts framställning tillstyrktes af statsutskottet i hvad den
rörde förhöjda terminsafgifter af de allmänna läroverkens lärjungar obetingadt, men beträffande
löneregleringen för lärarne vid de allmänna läroverken blott så till vida, att,
för beredande af dylik löneförbättring, med tillämpning af de i statsrådsprotokollet
angifna grunder, med hälften af de belopp, som blifvit af Eders Kongl. Maj:tföreslagna,
skulle på extra stat för år 1883 anvisas såsom förhöjning i anslaget till de allmänna
läroverken ett belopp af 336,975 kronor. Och ansåg utskottet, att vid sådant förhållande
hvarken de vilkor, som uppstälts för löneförhöjningens åtnjutande på ordinarie
stat, eller förändring i sättet för lärarnes pensionering för tillfället borde ifrågakomma.

I sin motivering af detta beslut yttrar sig utskottet sålunda:

»Den grundsats, som nu är i fråga att här införas, eller att lärjungarne vid
statens allmänna läroverk böra i någon mån bidraga äfven till bestridandet af kost -

naderna för lärarnes aflöning, är visserligen i denna form ny i vårt land, men, på sätt
komiterade jemväl anfört, deremot tillämpad i andra länder och särskild! i våra grannländer.
Enligt utskottets åsigt kan det äfven anses rätt och skäligt att personer, som
befinna sig i den ekonomiska ställning, att de kunna bekosta eller i allt fall bidraga
till utgifterna för sina barns undervisning, icke erhålla denna undervisning så godt
som för intet af staten. Genom bestämmandet af en högre afgift vinnes dessutom den
ur så väl allmän som enskild synpunkt beaktansvärda fördelen, att ej allt för många

Åttonde hufvudtiteln.

80

ynglingar lockas in på den mödosamma studiebanan eller frestas till att för länge
fortsätta sin skolgång utan att derför hafva tillräckliga anlag eller i längden kunna
bära de uppoffringar, som dermed äro förenade, om de skola vinna verklig eller för
staten afsevärd förkofran i bildning. För desse är det nemligen utan tvifvel mycket
lyckligare att i tid välja eu annan lefnadsriktning och sålunda på en gång mer gagna
sitt land och vida bättre vinna sin utkomst.»

»Väl torde å andra sidan mot afgiftsförhöjningen invändas, att derigenom tilläfventyrs
begåfvade ynglingar ur de fattigare samhällsklasserna skulle kunna beröfvas
tillfälle till förvärfvande af kunskaper, som kunde göra dem skickliga till utöfvande
af en gagnande verksamhet; men, enligt utskottets öfvertygelse, saknar eu dylik invändning
väsentlig betydelse, enär helt säkert, med den föreslagna rättigheten till
befrielse för ett ej oväsentligt antal lärjungar antingen från hela, eller ock för de så
kallade mindre bemedlade från halfva den ifrågasatta nya afgiften, knappast någon
yngling, som visar verklig håg och fallenhet för studier samt genom flit och godt uppförande
gör sig förtjent af sådan befrielse, på grund af bristande tillgångar skulle
behöfva försaka den högre offentliga undervisningen, utan tvärtom sådana ynglingar i
och genom förändringen med större lätthet skulle komma framåt än nu är fallet, då
anlagen hafva mindre att betyda i fråga om möjligheten till skolgång.»

»Beträffande vidare frågan om lärarnes löne- och pensionsreglering, har utskottet
velat erinra derom, att hittills icke någon dylik reglering för dem blifvit stäld i samband
med de löneregleringar, som under senare tiden egt rum för flertalet öfrige
tjenstemän, hvaraf också följt, dels att lärarnes löneförmåner ej, såsom andre tjensternäns,
äro fördelade i lön och tjenstgöringspenningar och dels att lönebeloppen för
lärarne i allmänhet äro lägre. Att detta förhållande påkallar rättelse, torde vara så
mycket mer uppenbart, som det är att befara att, om än sökande till lärarebeställningar
fortfarande skulle stå att finna, åt detta kall dock icke skulle vilja egna sig
personer med den duglighet och förmåga, som de allt mer ökade anspråken på undervisningen
nu mer än förr med nödvändighet ställa på läraren, om han skall kunna
rätt fullgöra sitt särdeles vigtiga och ansvarsfulla värf.»

»Då emellertid i båda de motioner, öfver hvilka det tillhör utskottet att bär
äfven yttra sig, frågau om lärarnes lönereglering blifvit stäld i samband med ifrågasatta
förändringar i afseende å läroverkens organisation samt ett sådant samband jemväl
blifvit i statsrådsprotokollet autydt, torde böra tillses, att löneregleringen icke må
genomföras på sådant sätt, att derigenom hinder läggas i vägen för de påyrkade förändringarna,
derest dessa i öfrigt skulle befinnas ändamålsenliga, i hvilket hänseende,
enligt, hvad till statsrådsprotokollet blifvit yttradt, utredning torde vara att förvänta
utaf eu komité af sakkunnige och för den allmänna bildningen intresserade män.»

Mot utskottets beslut reserverade sig de af Andra Kammaren valde ledamöterna,
hvilka yrkade, att utskottet på angifna skäl skulle förklara, att det, ehuru med allt
erkännande af ärendets stora vigt och betydelse samt af lärarens berättigade anspråk på

Bill. till Rikad. Prof. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 12

90 Åttonde hufvudtiteln.

erhållande af eu efter omfattningen och vigten af hans tjenståligganden afpassa)! aflöning
äfvensom af billigheten att de mera bemedlade, hvilkas söner i regeln torde få anses,
om icke mest anlita, dock fullständigast begagna sig af de allmänna läroverken, genom
högre terminsafgifter mera än nu bidroge till kostnaden för den offentliga undei-visningen,
icke för närvarande kunnat biträda Eders Kongl. Maj:ts proposition.

Riksdagens Första Kammaren biföll statsutskottets hemställan, under det att Andra Kammaren

beslöt i öfverensstämmelse med reservanternas.förslag, dervid särskild! betonande hvarjehanda
skäl och omständigheter, som i första delen af reservationen blifvit anförda.
Sedan kamrarue sålunda stannat i olika beslut, bestämdes genom gemensam omröstning
att för beredande af löneförbättring för lärarne vid de allmänna läroverken, med tilllämpniug
af de i statsrådsprotokollet angifna grunder, med hälften af de belopp, som
blifvit af Eders Kongl. Maj:t föreslagna, skulle på extra stat för år 1883 anvisas såsom
förhöjning i anslaget till de allmänna läroverken 336,975 kronor.

De följande riksdagarna hafva år efter år för detta ändamål beviljat erforderligt
belopp och derjemte äfven anslagit medel till beredande af löneförbättring för lärarne
vid pedagogierna enligt samma grunder.

Lärarnes nu- Under de senare aren hafva sålunda lärarne vid de allmänna läroverken och
"“/örminer111’l,e(^ag0o''erna åtnjutit följande aflöning:

rektorer: vid de högre allmänna läroverken 4,500 kronor och efter tio års tjenstgöring
såsom rektor vid sådant läroverk 5,000 kronor; vid de femklassiga läroverken
i Stockholm 4,000 kronor; vid de öfriga femklassiga läroverken 3,500 kronor och
efter tio års tjenstgöring såsom rektor vid femklassigt läroverk 4,000 kronor; vid de
freklassiga läroverken 3,000 kronor och efter femton års tjenstgöring såsom ordinarie
lärare 3,500 kronor; vid de tvåklassiga pedagogierna 2,500 kronor samt efter femton
års tjenstgöring i egenskap af ordinarie lärare 3,000 kronor och efter tjugu års dylik
tjenstgöring 3,500 kronor; hvarförutom dessa rektorer af vederbörande kommuner åtnjutit
fri bostad eller hyresersättning;

lektorer vid de allmänna läroverken: fem lönegrader å 2,500, 3,000, 3,500,
4,000 och 4,500 kronor, med uppflyttningrätt från lägre till närmast högre lönegrad
efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring;

adjunkter vid de högre läroverken samt kolleger vid de lägre läroverken och
de tvåklassiga pedagogierna: fem lönegrader å 1,500, 2,000, 2,500, 3,000 och 3,500
kronor, med uppflyttningsrätt lika som lektorer;

lärare vid enklassiga pedagogier: 1,500 kronor jemte fri bostad;
musiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 750, 1,000 och 1,250
kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad enligt samma
grunder, som gälla för lektorer och adjunkter; vid de femklassiga läroverken 450
kronor; vid de freklassiga läroverken 300 kronor; vid de tvåklassiga pedagogierna
200 kronor;

Åttonde hiffudtiteln. 91

teckningslärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 1,000, 1,250 och 1,500
kronor, med uppflyttningsrätt enligt samma grunder som lektorer och adjunkter; vid
de femklassiga läroverken 600 kronor; vid de treklassiga läroverken 300 kronor;
hvarjemte samtlige teckningslärare ega rätt att efter vissa grunder åtnjuta särskildt
arfvode för de undervisningstimmar, som åläggas dem utöfver ett visst antal i veckan;

gymnastiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 1,000, 1,250 och

1,500 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till högre lönegrad enligt samma
grunder som lektorer och adjunkter; vid de femklassiga läroverken 600 kronor; vid
de treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna 300 kronor;

hvartill bör läggas den löneförbättring, som Riksdagen på extra stat beviljat för
hvart och ett af åren 1883—1898, utgörande för

rektorer vid allmänt läroverk och tvåklassig pedagogi 2;>0 kronor;
lektorer, adjunkter och kolleger i första, andra, tredje eller fjerde lönegraden
500 kronor, i femte lönegraden 250 kronor;

lärare vid enklassig pedagogi 250 kronor;

musiklärare vid högre läroverk, hvilken uppbär lön i första lönegraden, 125
kronor, i andra lönegraden, 100^kronor och i tredje lönegraden, 75 kronor;
musiklärare vid femklassigt läroverk 25 kronor;

gymnastik- och teckningslärare vid högre läroverk, hvilka uppbära lön i första
lönegraden, 100 kronor, i andra lönegraden, 75 kronor och i tredje lönegraden, 50 kronor.

Under framhållande, att de skäl, som af förbemälde komiterade äfvensom afKongl.
statsutskottet vid 1882 års riksdag anfördes för höjandet af de terminliga afgifter, S!t,on
som utgå från de allmänna läroverkens lärjungar, samt för behöfligketen och billigheten
af löneförbättring för nämnda läroverks lärare, qvarstode ännu lika giltiga, upprepades
med några mindre väsentliga förändringar nyss berörda framställning i eu
nådig proposition angående ändrade bestämmelser med afseende pa de allmänna läroverken
och pedagogierna, hvilken den 14 februari 1887 afläts till da församlade riksdag.

De härvid föreslagna förändringarna gälde, beträffande de högre och femklassiga
läroverken, dels terminsafgifterna, dels tecknings- och gymnastiklärarnes löneförmåner
och undervisningsskyldighet.

Med afseende på terminsafgifterna hade en af Eders Kongl. Maj:t förordnad läroverkskomité
i sitt den 25 augusti 1884 afgifna betänkande föreslagit följande bestämmelser:

1) att lärjunge, som vore vid allmänt läroverk inskrifven, skulle för hvarje
termin erlägga:

A) till statsverket:

inom lista, 2:dra och 3:dje klasserna kr. 10;

» 4:de och 5:te klasserna kr. 20;

» 6:te och 7:de » »30;

propo 1887.

92 Åttonde hufvndtiteln.

B) till läroverkets kassor:

l:o till ljus- och vedkassan den afgift, hvarom i läroverksstadgau § 136 mom.
1 funnes stadgadt;

2:o till biblioteks- och materielkassan 4 kronor 50 öre;

3:o till byggnadsfonden 5 kronor;

2) att befrielse från samtliga de under A) samt B) 2:o och 3:o i föregående
punkt nämnda afgifterna kunde beviljas medellöse lärjungar, så vida de genom fallenhet
för studier, flit och godt uppförande ansåges böra till erhållande af denna förmån
komma i åtanke;

att befrielse från halfva beloppet af samtliga dessa utgifter kunde beviljas mindre
bemedlade lärjungar, som uppfylde det för hel befrielse i föregående moment stadgade
vilkor;

att lärjunge ej finge från erläggande af ifrågavarande afgifters vare sig hela
eller halfva belopp erhålla befrielse för den termin, under hvilken han blifvit vid läroverket
inskrifven; dock att denna bestämmelse icke skulle gälla lärjunge,, som vid
höstterminens början sökte inträde vid högre läroverk, efter att vid näst föregående
vårtermins slut hafva vid lägre allmänt läroverk vunnit flyttning från detta läroverks
högsta klass;

3) att ej i någon årsafdelning mer än 15 % af afdelningens hela lärjungeantal
finge erhålla hel befrielse och ej mer än 20 % half sådan, hvarvid dock, om så pröfvades
nödigt, två halfva befrielser finge ersätta en hel sådan eller omvändt, blott att
hela det för hvarje termin inom årsafdeluingen debiterade afgiftsbeloppet ej understege
75 % af hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne. erlade full afgift (de olika
linierna inom samma årsafdelning vid denna beräkning betraktade, såsom ett helt);

att vid bestämmandet af det antal lärjungar, som inom hvarje årsafdelning kunde
erhålla berörda befrielse, de lärjungar ej finge tagas i beräkning, hvilka enligt föregående
punkt ej kunde för terminen till sådan befrielse ifrågakomma;

4) att befrielsen skulle beviljas, efter företedda intyg om de härvid ifrågakornmande
lärjungarnes lefnadsvilkor, genom läroverkskollegiets beslut, hvilket skulle underställas
efori eller möjligen blifvande lokalstyrelses pröfning och stadfästelse;

5) att uppbörden af samtliga de i första punkten nämnda afgifterna skulle verkställas
på utsatt tid, 14 dagar efter det tillkännagifvande blifvit gjordt om de enligt
föregående punkt beviljade afgiftsbefrielser, och senast 6 veckor efter terminens början;

6) att uppbörden af den under A) i första punkten nämnda afgiften skulle redovisas
af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för vårterminen
före juni och för höstterminen före december månads slut; samt att de öfriga
afgifterna skulle förvaltas och redovisas så, som i §§ 136 och 137 af gällande läroverksstadga
föreskrefves;

7) att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagf stadgade utgifter, skulle

Åttonde hufvudtitelu. 93

från läroverket uteslutas och ej finge vare sig i detta eller annat af staten bekostadt
eller understöd! läroverk intagas, förr än den resterande afgiften blifvit gulden; samt

8) att, om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blifvit från läroverket utesluten,
önskade erhålla afgångsbetyg, sådant finge för honom utfärdas; dock att å
detsamma skulle antecknas den skuld, i hvilken han hättade pa grund af uraktlåtenheten
att erlägga de stadgade afgifterna.

Hvad komitén sålunda föreslagit, syntes dåvarande departementschefen i allmänhet
väl grundadt, särskild! förslaget att nedsätta terminsafgiften för lärjungarne i de
tre lägsta klasserna till 10 kronor. Derigenom att afgiften i dessa klasser gjordes så
låg, kunde föräldrar och målsmän utan större uppoffringar låta sina söner och myndlingar
pröfva sin håg och förmåga för studier; och en icke ringa del af de olägenheter,
förhöjda terminsafgifter medförde, vore dermed undanröjd. Beträffande de öfriga
punkterna af komiténs förslag ansågs den i 2:dra punktens tredje moment föreslagna
bestämmelsen väl sträng, ty det vore något, som säkerligen mer än en gång komme
att inträffa, att eu nyintagen lärjunge kunde med fullt tillförlitliga intyg styrka framstående
fallenhet för studier, synnerlig flit, godt uppförande och stor fattigdom; och
det vore då hårdt, om en sådan icke skulle kunna komma i fråga till befrielse ens
från de afgifter, från hvilka han nu på grund af sin medellöshet egde rätt att befrias.
Äfven bestämmelserna i 3:dje och 4:de punkterna borde formuleras pa annat sätt. Ty
visserligen borde frågan om befrielserna närmast afgöras för hvarje årsklass eller årsafdelniug
särskilda men om härvid befrielse i någon klass eller afdelning icke blifvit
medgifveu till 25 % af det totala beloppet, skulle ytterligare befrielse kunna medgifvas
i annan till samma skolstadium (klasserna 1—3, 4—5 eller 6—7) hörande klass, blott
icke befrielse medgåfves från mer än 25 % af det belopp, som utan befrielse skulle
erlagts af de till ifrågavarande skolstadium hörande lärjungarne. Att, såsom komitén
föreslagit i 4:de punkten, fortfarande öfverlåta åt lärarekollegiet ensamt att besluta
angående befrielser från terminsafgifterna vore ej heller fullt lämpligt. Ty sedan dessa
afgifter blifvit så betydligt höjda, fordrades för fullgörande af detta uppdrag noggrannare
kännedom om ortens befolkning och dess förmögenhetsvilkor, än som kunde förutsättas
hos kollegiets medlemmar.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde föredraganden, att Eders
Kongl. Maj:t med afseende på terminsafgifteruas förhöjning ville föreslå Riksdagen:

att lärjunge, som vore vid allmänt läroverk inskrifven, skulle, förutom nu utgående
afgifter, från och med vårterminen 1888 för hvarje termin erlägga till statsverket:

inom lista, 2:dra och 3:dje klasserna........... 10 kronor,

» 4:de och 5:te klasserna......................... 20 » ,

» fide och 7:de » 30 » ;

att befrielse från nämnda afgift skulle kunna beviljas medellöse lärjungar, sä
vida de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande ansåges böra till erhållande
af denna förmån komma i åtanke;

94

Åttonde hnfvndtiteln.

att befrielse från afgiftens halfva belopp skulle kunna beviljas mindre bemedlade
lärjungar, som uppfylde det för hel befrielse stadgade vilkor;

att a hvarje skolstadium (klasserna 1—3, 4—5 samt 6—7) icke mer än 15 % af
stadiets hela lärjungeantal finge erhålla hel befrielse och icke mer är 20 % half dian,
hvarvid dock, om så pröfvades nödigt, två halfva befrielser skulle kunna ersätta en hel
sådan eller omvändt, blott att hela det för hvarje termin inom stadiet debiterade afgiftsbeloppet
ej understege 75 % af hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne
erlade full afgift;

att förslag å de lärjungar, som skulle komma i åtnjutande af befrielse, upprättades
af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom ordförande, klassföreståndaren för
den klass eller afdelning, som frågan i hvarje fall gälde, samt två af lärarekollegiet,
en åt läroverksstadens kommunastyrelse och två af vederbörande landsting valde ledamöter,
hvilket förslag derpå skulle underställas eforus till pröfning och stadfästelse;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter skulle verkställas på utsatt tid, minst
14 dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade befrielserna, och senast
8 veckor efter terminens början;

att uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna skulle redovisas af rektor,
i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för vårterminen före
juni manads och för höstterminen före december månads slut;

att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade afgifter, skulle
från läroverket uteslutas och ej finge vare sig i detta eller annat statens läroverk intagas,
förr än den resterande afgifteu blifvit gulden;

att, om lärjunge, som enligt näst föregående punkt blifvit från läroverket utesluten,
önskade erhålla afgångsbetyg, sadaut finge för honom utfärdas; dock att å detsamma
skulle antecknas den skuld, i hvilken han häftade på grund af uraktlåtenheten
att de stadgade afgifterna erlägga;

hvarjemte hemstäldes, att lärjunge, som tillhörde den s. k. praktiska linien —
eu ny bildningslinie, hvars upprättande föreslogs af bemälde departementschef — blott
skulle åläggas hälften af de ri första punkten upptagna afgifterna.

Hvad föredraganden sålunda hemstält vann Eders Kongl. Maj:ts bifall, och bl ef
. den kongl. propositionen i enlighet dermed affattad.

Tecknings- Beträffande tecknings- och gymnastiklärarnes löneförmåner och undervisnings och

gymna- skyldighet framhöllos af departementschefen följande omständigheter

stilclararnes q0 • ilo* ... * °

löneförmåner oasom i eu underdelning’ petition angående löneförbättring åt teckningslärarne
°1i;^rblifvit PåPeka<B> vexlade desse lärares undervisningstid vid de högre läroverken högst
dighet. betydligt. Sa varierade den under läsaret 1884—1885 mellan 14 och 37 timmar i
veckan. Euligt gällande bestämmelser vore teckningsläraren vid ett högre läroverk
skyldig att mot sin till 1,000, 1,250 och l,o00 kronor uppgående lön undervisa 15
timmar i veckan samt åtnjöte för hvarje undervisningstimme derutöfver, om han uppbuie
lön i lista eller 2:dra lönegraden, 75 kronor, men om han vore i 3:dje lönegraden,

Åttonde hufvudtiteln.

95

100 kronor. En teckningslärare, som undervisade dO timmar i veckan, uppbure således
årligen 2,125 kronor, om lian vore i lista lönegraden, och, om lian vore i b:dje lönegraden,
3000 kronor. Men blefve lian sjuk och erhölle tjenstledighet, sa förlorade
han tydligen arfvodet för öfvertimmarna och måste dessutom afstå fjerdedelen af sin
lön åt vikarien. Det återstode honom dä af lönen i förra fallet <50 kronor, i senare
fallet 1,125 kronor. Äfven på den blifvande pensionens belopp utöfvade detta aflöuingssätt
ett ogynsamt inflytande. Ty eu lärare, som haft 30 timmars undervisning hvarje
vecka i skolan och sålunda deråt eguat i det närmaste hela sin tid samt under tjenstetiden
uppburit 3,000 kronor årligen, erhölle i pension endast 1,500 kronor. Dessa
missförhållanden kunde emellertid utan någon större direkt kostnad för staten alhjelpas
derigenom, att teckningslärarebefattuingarua indelades i olika klasser med olika aflöning
och tjenstgöringstid. Vid befattningar åt lista klassen borde aflöuiugen bestämmas
till 2,000 kronor med två ålderstillägg å 250 kronor hvardera och eu tjenstgöring af
25 timmar i veckan, vid befattningar af 2;dra klassen till 1,500 kronor med två ålderstillägg,
hvartdera å 250 kronor,, och eu tjenstgöring af 20 timmar i veckan, samt vid
befattningar af 3:dje klassen till 1,200 kronor med två ålderstillägg a 200 kronor
hvartdera samt en tjenstgöring af 16 timmar i veckan. Af första klassens teckningslärarebefattningar
vore 7 och af andra klassens likaledes 7 behöfliga, under det att de
ofri ga 21 lämpligen kunde vara tredje klassens befattningar, vid hvilka saväl aflöning
som tjenstgöringstid skulle helt och hållet öfverensstämma med dem, som i 1882 ars
nådiga proposition föreslagits för samtlige teckningslärare vid högre läroverk.

Emellertid borde det icke vara en gång för alla bestämdt, till hvilken klass
teckningslärarebefattning vid hvarje läroverk skulle höra, da härigenom, i följd åt
vexlande förhållanden, stora oegentligheter kunde uppstå, utan borde, innan teckningslärarebefattning
tillsattes, af Eders Kongl. Maj:t afgöras, till hvilken klass den borde
räknas. För den närmaste framtiden blefve dylika befattningar af lista klassen företrädesvis
behöfliga vid högre realläroverket i Stockholm, högre latinläroverket å Norrmalm
, högre realläroverket i Göteborg samt läroverken i Malmö, Jönköping, Norrköping
och Örebro. Befattningar af 2:dra klassen erfordrades åter vid högre latinläroverket
å Södermalm samt läroverken i Lund, Linköping, Lpsala, Skara, Karlstad
och Kalmar.

Gyinnastiklärarnes tjenstgöringsskyldighet hade dittills icke varit bestämd i visst
timantal för vecka, utan hade gymnastiklärarne vid de högre läroverk, hvarest lärjungarnes
antal i betydligare mån öfverstege 200, i följd af nadiga cirkuläret den 11
december 1863, för sitt ökade arbete erhållit ett exfra arfvode, hvarförutom särskilt
arfvode äfven utgått för ledningen af de utsträckta militäröfningarua.

Vid genomförandet af den föreslagna anordningen af gymnastik-, vapen- och
militäröfningar vid de allmänna läroverken blefve emellertid nödvändigt, att, såsom
läroverkskomitén äfven föreslagit, ordna gymnastiklärarnes aflöning på samma siitt som
teckningslärarues, så att de för den i stat bestämda lönen förpligtades meddela under -

96 Åttonde hnfvudtiteln.

visning ett visst antal tunnlar i veckan samt erhölle särskildt arfvode för hvarje Överskjutande
timme. Och borde härvid upprepas den föreskrift, som redan funnes upptagen
i sistnämnda cirkulär, nemligen att gymnastiklärare vid högre läroverk, som
icke sjelf egde erforderlig skicklighet att meddela undervisning i exercis och militäröfningai,
pa egen bekostnad skulle aflöna det biträde, som i sådant hänseende
pröfvades behöfligt och åt vederbörande godkändes. I framtiden komme det möjligen
att visa sig ändamålsenligt att på samma sätt, som föreslagits beträffande teckningslärarebefattningarna,
indela gymnastiklärareplatserna i olika klasser, men då erfarenhet
pa detta område ännu helt och hållet saknades, vore lämpligast att för gymnastiklärarne
fastställa samma vilkor, som föreslagits för teckningslärare med befattning
af 3:dje klassen.

I enlighet med hvad föredraganden sålunda anfört, föreslogs i den nådiga propositionen: att

följande löneförmåner skulle bestämmas

för teckningslärare: vid högre läroverk med befattning af l:sta klassen tre lönegrader
a 1) 2,000 kronor, 2) 2,250 kronor och 3) 2,500 kronor; med befattning af
2:dra klassen tre lönegrader å 1) 1,500 kronor, 2) 1,750 kronor, 3) 2,000 kronor;
med befattning af 3:dje klassen tre lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor
och 3) 1,600 kronor, alla klasserna med uppflyttningsrätt lika som musiklärare; vid
femklassiga läroverk lön 600 kronor;

för gymnastiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2)
1,400 kronor, 3) 1,600 kronor, med uppflyttningsrätt lika som musiklärare; vid femklassiga
läroverk lön 600 kronor;

att gymnastiklärare skulle vara skyldig tjenstgöra för den faststälda lönen vid
högre läroverk 16 timmar i veckan, vid femklassiga läroverk 8 timmar, samt teckningslärare
vid högre läroverk med befattning af lista klassen 25 timmar i veckan,
med befattning af 2:dra klassen 20 timmar, med befattning af 3:dje klasseu 16 timmar;
vid femklassiga läroverk 8 timmar i veckan; men att ytterligare tjenstgöringsskyldighet
måtte kunna åläggas desse lärare mot ersättning af 75 kronor för hvarje
timme i veckan under helt läsår åt lärare vid femklassigt läroverk eller i första och
andra lönegraden vid högre läroverk samt af 100 kronor åt lärare i tredje lönegraden
; samt

att gymnastiklärare vid högre läroverk, som icke sjelf egde erforderlig skicklighet
att meddela undervisning i exercis och militäröfningar, skulle på egen bekostnad
aflöna det biträde, som i sådant hänseende pröfvades behöfligt och af vederbörande
godkändes.

miontmmo eraellertid nyss berörda proposition, i följd af Riksdagens upplösning, icke

års riksdag. k°m ,luder dess behandling, aflät Eders Kongl. Maj:t ny proposition angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna till 1890 års
riksdag. I denna upptogos oförändrade de förslag, som i 1887 års proposition fram -

Åttonde liufvudtiteln.

stäldes med afseende pa lärarnes löne- och pensionsreglering, men vidtogs den ändring
i de förut föreslagna bestämmelserna angående förhöjning af lärjungarnes terminsafgifter,
att dylik förhöjning icke skulle ifrågakomma i de tre lägsta klasserna, utan
endast i de högre, från och med den fjerde, nemligen inom 4:de och öde klasserna
med 20 kronor och inom 6:te och 7:de klasserna med 30 kronor.

Såsom skäl för denna ändring anförde dåvarande föredraganden, att han likasom
1882 års läroverkskomité lade synnerlig vigt dervid, att de tre nedersta klasserna hade
till en af sina uppgifter att meddela den grundläggande bildning, hvaraf ett stort
antal yrkesidkare voro i behof utöfver hvad som i folkskolan kunde erhällas, äfvensom
dervid, att det just vore i dessa klasser, som erfarenhet skulle vinnas, huruvida gossen
hade den håg och den begåfning för studier, att verkligt skål för honom föiefunnes
att fortsätta på studiebanan. Det skulle derför vara föga välbetänkt, att genom förhöjning
af redan för handen varande terminsafgifter, af hvilka den del, som utgiuge
till ljus- och vedkassan, måste af alla gåldas, försvara tillträdet till dessa klasser,
synnerhet som genom lästidens förlängning underhållskostnaden för ett flertal lärjungar
måste blifva i någon man större än förut. Den kontanta utgift, som förhöjningen af
termiusafgiften komme att medföra, skulle säkerligen hindra mången väl begåfvad
men fattig gosse från inträde i skolan och sålunda betaga honom tillfället att der visa
hvad han dugde till. Mången skulle äfven deraf tvingas att utgå i det praktiska lifvet
utan de kunskaper, han i allmänna läroverkets lägre klasser lått kunnat vinna och
som han i sill följande verksamhet utan tvifvel mer än en gång komme att sakna.
Den uppoffring, statsverket skulle göra genom att afstå från all till detsamma ingående
afgift af lärjuugarne i de tre lägsta klasserna, skulle derföre fullt uppvägas deraf,
att undervisningen i dessa klasser fortfarande bletve i det närmaste afgiftsfri, hvarigenom
ej blott en väl behöflig lättnad bereddes mindre bemedlade föräldrar vid deras
barns uppfostran, utan ock för staten öppnades en större möjlighet att med fullt dugande
förmågor tillgodose sina mångfaldiga behof.

Det särskilda utskott, till hvars förberedande behandling sist berörda nådiga proposition
blifvit hänvisad, upptog, innan det yttrade sig öfver de i propositionen framstälda
förslagen, till granskning två frågor, af hvilka den ena gjorts till föremål för
enskilda motioner och den andra delvis berörts i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet,
nemligen frågorna om indragning af de allmänna läroverkens lägsta klass
samt om det latinska öfversättningsprofvet i afgångsexamen och tiden för latinets inträde
på läroverkens studieplan. Det slut, till hvilket man komme med afseende på
dessa frågor, kunde nemligen öfva inflytande vid bedömandet af vissa af de öfriga.

Med afseende på indragning af de allmänna läroverkens lägsta klass både yrkats:
af eu motionär, att, med borttagande af nuvarande lägsta klassen af elementarläroverken,
folkskolan måtte komma att intaga sådan ställning till dessa läroverk med
afseende pa undervisningsväsendet i dess helhet, att den utgjorde bottenskolan och
utgångspunkten för undervisningen i elementarläroverken; och al eu annan, att Kiks Bih.

till Kikad. Prot. 1898. 1 Samt. 1 Afd. 13

Särskilda

utskottets

utlåtande.

Första

klassens

indragning.

C

Latinets

ställning.

Förhöjning aj
lärjungarnes
terminsutgifter.

98 Åttonde hnfvudtiteln.

dagen ville i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen
af förslag till sådan förändring af våra allmänna läroverk, att åtminstone den första
klassen vid dem kunde indragas.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att dessa motioner icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna hemställan blef af borsta Kammaren bifallen, hvaremot Andra Kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, biföll ett under öfverläggniugen framstäldt yrkande,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att nuvarande första klassen vid samtliga
allmänna läroverk matte indragas, att inträdesåldern till den blifvande första klassen
bestämdes till fylda 10 ar, och fordringarna för inträde deri förhållandevis ökades,
dock sa att för intagning i densamma ej skulle fordras’ insigt i något ämne, hvari
folkskolan icke meddelade undervisning

O

Da någon sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående denna punkt
icke syntes utskottet kunna ega rum och densamma ej heller kunde afgöras genom
gemensam omröstning, anmälde utskottet för Riksdagen, att frågan om första klassens
indragning ansåges hafva förfallit.

Beträffande åter frågan om latinets ställning hemstälde utskottet, att Riksdagen
måtte fatta de beslut, hvilka utskottet i de följande punkterna komme att föreslå i
fråga om lärårnes lönereglering m. in., under uttalande af den vissa tillförsigt att Eders
Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med den af departementschefen i yttrandet till statslådsprotokollet
den 7 februari 1890 frainstälda åsigt, borttoge det nuvarande latinska
öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen, samt under uttryckande af den önskan, atf
Eders Kongl. Maj:t behagade i sammanhang med eu blifvande väsentlig reduktion i fördiingarna
pa iusigter i klassiska språk i''de akademiska examina se till, huruvida icke
latinets inträde i skolan kunde uppskjutas till sjette klassen och sålunda de fem
lägre klassernas kurser komma att tillsammans utgöra ett bättre afrundadt helt.

Denna utskottets hemställan blef af Första Kammaren rent afslagen, hvaremot
Andi a Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, biföll ett framstäldt yrkande,
att Riksdagen måtte i fråga om lönereglering för lärarne vid de högre och femklassiga
läioveiken uppställa såsom vilkor för löneregleringens genomförande, dels att, i
öfverensstämmelse med departementschefens i yttrande till statsrådsprotokollet den'' 7
februari 1890 framstälda åsigt, det nuvarande öfversättningsprofvet från svenska till
latin utbyttes mot eu öfversättning från latin till svenska, dels att latinets inträde i
skolan uppskötes till nuvarande sjette klassen, utan att de för detta språk i de fyra
öfre klasserna nu anslagna lärotimmarne ökades.

Då någon sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut i denna fråga icke
syntes utskottet kunna ega rum, och densamma ej heller kunde afgöras genom gemensam
omröstning, anmälde utskottet för Riksdagen, att frågan måste anses hafva förfallit.
r Med hänsyn till den föreslagna förhöjningen af lärjungarnes terminsafgifter anmäikte
utskottet, att i den nådiga propositionen å ena sidan icke någon s. k. praktisk

Åttonde hufvudtiteln. 99

linie med billigare afgifter ifrågasatts, men att a andra sidan förhöjda afgiftei föi lårjungarne
i lista—3:dje klasserna icke ansetts böra komma i fråga.

Hvad angiuge frågan, huru vida de nuvarande terminsafgifterna, hvilka enligt
läroverkskomiténs utredning i medeltal uppginge för de minst betalande till 11 kronor,
för de Inbetalande till 20 kronor 50 öre och för de fullt betalande till 30 kronor
för helt år, borde höjas förmedelst påläggande af till statsverket ingående afgifter,
hyste visserligen flere af särskilda utskottets ledamöter stora betänkligheter mot vidtagandet
af eu sådan åtgärd, men utskottet ansåge sig dock kunna ansluta sig till
den af 1882 års statsutskott uttalade åsigten, då de föreslagna befrielserna syntes vara
af det omfång, att svårare olägenheter borde kunna undvikas, och då den lönereglering
för de allmänna läroverkens lärare, hvilken utskottet ansåge nödig, endast i sammanhang
med nämnda höjning syntes kunna genomföras. Utskottet tillstyrkte alltså de
nuvarande terminsafgifternas höjning.

Med afseende åter på de klasser, af hvilkas lärjungar förhöjda afgifter skulle
utkräfvas, kunde utskottet ej finna annat, än att sådana afgifter borde, såsom Eders Kongl.
Maj:t åren 1882 och 1887 föreslagit, utgå jemväl af de tre lägsta klassernas lärjungar,
då ju dessa klasser undervisades af samma slags lärare och enligt samma läroplan som
de öfriga. Om afgiften till statsverket för dessa klasser, i enlighet med läroverkskomiténs
förslag och Eders Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen år 1887, sattes så
lågt som till 10 kronor i terminen och om möjlighet till befrielse från hela eller halfva
afgiften medgåfves i den utsträckning, hvarom Eders Kongl. Maj:t hemstälf, samt om
dessutom sådan befrielse, såsom Eders Kongl. Maj:t, i olikhet med läroverkskomitén, föreslagit,
kunde vinnas redan första terminen i vistelsen i skolan, kunde inga väsentliga
olägenheter anses följa af förhöjningen af terminsafgiften äfven i de tre lägsta klasserna.
Genom en sådan förhöjning skulle ock den ökning af det nuvarande anslaget till de
allmänna läroverken och pedagogierna, hvilken lärarnes lönereglering skulle medföra,
kunna ske utan statsverkets ytterligare betungande.

Utskottet ansåg således, att till statsverket ingående afgifter borde påläggas icke
blott lärjungarne i de allmänna läroverkens 4:de och högre klasser till de af Eders Kongl.
Maj:t föreslagna beloppen, utan äfven till ett belopp af 10 kronor terminligen lärjungarne
i samma läroverks tre nedersta klasser.

Vid de i statsrådsprotokollet föreslagna närmare bestämmelserna angående terminsafgifterna
hade utskottet intet att anmärka utom i flaga om sammansättningen
af den nämnd, som hade att upprätta förslag å de lärjungar, som skulle komma i åtnjutande
af befrielse från de till statsverket ingående afgifterna. Utskottet ansåge
nemligen, att denna nämnd vore väl talrik och att icke flere än två representantei
för läroverket vore erforderliga, samt att derför de två af lärarckollegiet valde medlennnarue
borde utgå.

I öfverensstämmelse med utskottets sålunda uttalade åsigter formulerades ock

Förhöjning

lärarnes

aflöning.

100 Åttötade htifrudtiteln.

dess hemställan till Riksdagen. Denna hemställan Diet af Andra Kammaren bifallen.
Första Kammaren åter beslöt att bifalla hvad utskottet hemstält i denna punkt, dels
med den inskränkningen, att någon förhöjning af terminsafgifterna icke skulle ega
rum i de tre lägsta klasserna, och dels under det vilkor, att den af utskottet föreslagna
aflöningen för lärarne vid de allmänna läroverken faststäldes.

Vid denna utgång af saken förklarade utskottet, att, derest på grund afkamrarnes
skiljaktiga beslut den föreslagna löneregleringen för lärarne icke faststäldes, jemväl
frågan om införande af till statsverket ingående terminsafgifter måste anses hafva
förfallit. Då emellertid utskottet tramstält förslag till samman jemkning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande lärarnes aflöning, ansåg utskottet sig äfven böra framställa
förslag till sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om terminsafgifterna,
och hemstälde utskottet i detta syfte, att kamrarne, med frånträdande af sina
förut i ärendet fattade beslut, måtte medgifva, att, under vilkor att den af utskottet
föreslagna aflöning för lärarne vid de allmänna läroverken faststäldes, lärjungarne vid
de allmänna läroverken måtte från och med vårterminen 1891, utom förut bestämda
utgifter, åläggas en terminlig till statsverket ingående afgift till belopp af 10 kronor
för lärjunge i första, andra och tredje klasserna, af 20 kronor för lärjunge i fjerde och
femte klasserna samt af 30 kronor för lärjunge i sjette och sjunde klasserna, dock
med den inskränkning, att, enligt de närmare bestämmelser, som af Eders Kongl. Maj:t
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet angifna grunder kunde
komma att fastställas, meddellöse lärjungar till högst tjugu procent och mindre bemedlade
till högst trettio procent af hela närvarande lärjungeantalet skulle kunna befrias,
de medellöse från afgiftens hela och de mindre bemedlade från dess halfva belopp;
dock att den nämnd, som hade att upprätta förslag å de lärjungar, som i de högre och
femklassiga läroverken skulle komma i åtnjutande af befrielse, borde bestå af läroverkets
rektor som ordförande, klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan
i hvalje särskild! fall gälde, samt eu af läroverksstadens kommunalstvrelse och
två af vederbörande landsting valde ledamöter.

Första Kammaren biföll denna hemställan, men Andra Kammaren afslog densamma
och förklarade sig vidblifva sitt förra beslut.

■/ Med afseende på den föreslagna förhöjningen i lärarnes aflöning yttrade åter
särskilda utskottet hufvudsakligen följande:

»Hvad angår behofvet af löneförbättring för lärarne, så är det obestridligt, att
desse tjensteman äro väsentligen sämre aflönade än öfrige, hvilka äro med dem likstälde
i afseende på utbildning och tjenstgöring, till och med sämre än flere, hvilkas
studiekurs icke kan med deras jemföras, hvartill kommer, att utsigterna till befordran
till förmånligare befattningar, såsom af 1878 års löneregleringskomité visats, äro synnerligen
små för lärarne i jemförelse med andra tjensteman. Nämnda komité har uträknat,
att de talrikaste grupperrtäs af elementarlärare, lektorernas och adjunkternas
eller kollegernas, dåvarande löner, om de i stället för att vara bestämda till fem löne -

Åttonde hufvudtiteln. 101

grader, utginge, såsom för de flesta andra tjensteman, i en lön med två alderstillägg
å 500 kronor efter 5 och 10 års tjenstgöring, skulle motsvara, lektorernas ej fullt
2,800 och adjunkternas och kollegernas ej fullt 1,800 kronor, jemte för båda klasserna
två alderstillägg å 500 kronor hvartdera. En lektors ordinarie lön vore följaktligen
200 kronor mindre än eu första gradens tjensteman i eu styrelse, eller ett centralt
embetsverk, 700 till 1,200 kronor mindre än en kronofogdes, omkring 750 kronor
mindre än en medelmåttigt aflönad tullkontrollörs, 1,200 kronor mindre än eu kanslisekreterares,
omkring 1,450 kronor mindre än en tullförvaltares öfver hufvud, 1,700
kronor mindre än eu andra gradens tjensteman och 2,000 till 2,500 kronor mindre
än lönen för en hofrättsasessor, hvilken efter medeltalsberäkning blott tre ål senare
tillträder sin befattning med ganska säker utsigt till vidare befordran. Och en adjunkts
eller kollegas ordinarie lön understiger eu lektors med 1,000 kronor. Eu rektorsvid
högre läroverk löneförmåner, de högsta en skolman kan hoppas uppnå och som
uppnås blott af V, af lektorerna, vore, då afseende ej fästes vid att samtlige rektorer
hafva fri bostad eller hyresersättning, närmast lika med löneförmånerna för eu
lägsta gradens tjensteman i en departementsexpedition eller med eu medelmåttigt
aflönad tullförvaltares, men mindre än för de bättre aflöuade tullkontrollörerna; och
rektorer vid de femklassiga läroverken kunde i afreende på löneförmåner närmast
likställas med lägsta gradens tjensteman i ett centralt embetsverk eller en styrelse.»

»Under sådana förhållanden synes 1882 års statsutskott icke hafva saknat skäl
för den farhåga, det uttalade, att, derest löneregleringen för lärarne längre uppskötes,
deraf skulle blifva en följd, att, om än sökande till lärarebeställniugar fortfarande
skulle stå att finna, åt detta kall dock icke skulle vilja egna sig personer med den
duglighet och förmåga, som de allt mer ökade anspråken på undervisningen nu mer
än förr med nödvändighet ställa på läraren, om han skall kunna rätt fullgöra sitt
särdeles vigtiga och ansvarsfulla värf.»

»Genom den af 1882 och följande års riksdagar beviljade löneförbättringen a
extra stat har visserligen värdet af lektorernas, adjunkternas och kollegernas lönei
ökats med omkring 450 kronor årligen och af rektorernas med 250. Förhållandet
mellan deras och andra tjenstemäns löner är, såsom af det ofvan anförda framgår, det

oaktadt ofördelaktigt.» o

»Enligt Kongl. Maj:ts nu föreliggande förslag skulle, såsom ofvannamnda komité

utredt, lektorernas aflöning komma att motsvara 2,271 kronor i lön, 1,400 kronor i
tjenstgöringspenningar och två alderstillägg å 500 kronor hvartdera, således högsta
lön 4 671 kronor, och adjunkternas skulle motsvara en lön af 1,668 kronor, 1,000
kronor i tjenstgöringspenningar och två alderstillägg å 500 kronor hvartdera, således
högsta lön B,668 kronor, hvadan en lektor skulle komma att uppbära en löneinkomst
671 kronor större än eu lägsta gradens tjensteman i eu styrelse eller ett centralt embetsverk,
men 829 kronor mindre än en andra gradens tjensteman, och eu adjunkt

102

Åttonde hufvudtitcln.

skulle under de fem första åren af sin tjenstgöring få mindre än en lägsta gradens
tjensteman och först, da lian kommit i andra lönegraden, blifva i afseende på aflöning
likstäld med en sådan tjensteman, oaktadt de större kompetensvilkor han måste uppfylla
föi erhållande af sin befattning. De lönebelopp, som af Kongl. Maj:t föreslagits för
de ordinarie ämneslärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken, kunna
således, enligt utskottets mening, icke anses för höga i förhållande till nutida lefnadskostnader,
den langa och dyrbara studiekurs, desse tjenstemän måste genomgå, och
deras mödosamma och för samhället vigtiga arbete, i synnerhet som genom läsårets
utsträckning deras arbetstid skulle icke obetydligt förlängas.»

»Lika litet har utskottet något att anmärka mot de lönebelopp, som af Kongl.
Maj:t föreslagits för öfuingslärarne, eller mot de arfvodesbelopp, som föreslagits för de
vikarierande och extra lärarne, eller mot öfriga i den föreliggande punkten innehållna
bestämmelser, endast att, i öfverensstämmelse med hvad utskottet i fråga om läsårets
utsträckning yttrat, tjenstgöringspenningarna för alla lärare, rektorerna undantagne,
höra beräknas att utgå för läsår med 39 läsveckor i stället för 40, såsom Kongl. Maj:t
föreslagit.»

På grund af det anförda liemstälde utskottet, att Riksdagen måtte på det sätt
bifalla Kongl. Maj:ts förslag, att — under förutsättning att lästiden så utsträckes, att
lärarnes tjenstgöringstid komme att uppgå till 39 veckor om året — för lärarne vid
de högre och femklassiga läroverken matte bestämmas de i den nådiga propositionen
föreslagna löneförmåner, att utgå från och med år 1891.

Denna utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren oförändrad, hvaremot
Andra Kammaren biföll den under vilkor att det nuvarande latinska öfversättningspiofvet
borttoges samt att latinets inträde i skolan uppskötes till nuvarande sjette
klassen, utan att de för detta språk i de fyra öfre klasserna nu anslagna lärotimmar
ökades.

I anledning af hvad sålunda förekommit, ansåg utskottet sig böra söka sammanjemka
de olika meningar, som sålunda gjort sig gällande, och liemstälde i detta syfte,
att kamrarne, med frånträdande af sina förut i ärendet fattade beslut, måtte — under
uttalande af den vissa tillförsigt, att Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med chefens
för ecklesiastikdepartementet i yttrande till stadsrådsprotokollet den 7 februari 1890
tramstälda åsigt måtte borttaga det dåvarande latinska öfversättningsprofvet, samt med
anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke vare sig det åt
latinets studium i läroverken nu anslagna antal timmar skulle kunna minskas eller
ock antalet af de läroverk, der undervisning i latin meddelades, i väsentlig män
inskränkas — besluta, att, under förutsättning att lästiden så utsträcktes, att lärarnes
tjenstgöringstid komme att uppgå till 39 veckor om året, för lärarne vid de högre och
femklassiga läroverken skulle bestämmas de löneförmåner, som föreslagits i den nådiga
propositionen, att utgå från och med år 1891.

Detta utskottets sammanjemkningsförslag antogs af Första Kammaren, men

Åttonde hnfvndtiteln. 103

förkastaile.s af Andra Kammaren, hvilken förklarade sig vidblifva sitt förra beslut
i frågan.

Hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit med afseende å lärarnes pensionering biföll Riks- Läramtt
dagen i enlighet med utskottets tillstyrkan på det sätt, att Riksdagen godkände de två Pen,,onei ‘"Sförsta
momenten, så lydande:

att, med undantag för gymnastiklärarne, öfriga ordinarie lärare och lärarinnor
vid rikets allmänna läroverk skola hafva rättighet och, hvad angav de lärare och lärarinnor,
som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas efter det kungörelse i
ämnet utkommit, äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår
med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå,

Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och sa länge den pensions
berättigade pröfvas i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma qvarstå; samt

att ordinarie gymnastiklärare vid förenämnda läroverk, da de uppnatt 60 lefnadsår
och minst 30 tjenstår, skola under i (ifrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som
för öfrige lärare blifvit föreslagna, hafva samma rätt och samma skyldighet att från
tjensten afgå med pension, som näst föregående moment innehåller beträffande
öfrige lärare;

hvaremot Riksdagen ej biföll det tredje momentet, så lydande:
att vid dessa läroverk anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, som i minst tre år
lidit af lamhet, blindhet, döfhet eller vansinne, hvaraf han eller hon varit urståndsatt
att sin tjenst bestrida, må, derest det varder behörigen styrkt, att anledning icke förelinues
till antagande, det han eller hon kan återvinna tjenstbarhet, kunna äfven utan
egen ansökning före uppnådd pensionsålder från tjensten skiljas, mot åtnjutande under
sin återstående lifstid af pension från allmänna indragningsstaten, hvilken pension
skall för lärare eller lärarinna, hvars aflöning är fördelad i lön och tjenstgöringspenningar,
utgå med ett belopp lika med hela lönen, om han eller hon befinner sig
i annan lönegrad än den högsta, men för den, som redan uppnått högsta lönegraden
eller innehar tjenst, för hvilken inga lönegrader finnas, så beräknas, att för hvarje i
full pensionsålder felande tjenstår afdrages en procent af lönen, dock icke mer än tio
procent, samt för lärare eller lärarinna, hvars aflöning icke är pa förenämnda sätt fördelad,
skall utgå med ett mot tre fjerdedelar af lönen svarande belopp, minskadt med
en procent för hvarje tjenstår, som felas i pensionsåldern, dock icke öfver tio procent.

Då frågan om lönereglering för de allmänna läroverkens lärare sålunda vid 1890 Petition af
års riksdag fallit, beslöt trettonde allmänna svenska läraremötet, samladt i Helsingborg^.''**^
den 17—19 juni 1890, att ingå till Eders Kongl. Maj:t med underdånig anhållan: läraremötet.

att, då eu reglering af de ordinarie lärarnes löner, för mer än ett årtionde sedan
af dertill utsedd komité till behofvet fullt utredd och med all tydlighet framhållen,
under de senaste åren med deras stigande lefnadskostnader än yttermera nödvändig
hlifven, af Eders Kongl. Maj:t också behjertad och i nådig proposition inför Riksdagen tva

Kongl.
proposition
till 1892 års
riksdag.

104 Åttonde hnfvudtiteln.

gånger betygad, samt slutligen jemväl af Riksdagen, senast år 1890, erkänd, likvisst
ännu icke kunnat af kända skäl vinna eu tillfredsställande lösning, Eders Kongl. Maj:t
täcktes i nåder redan för näst sammanträdande riksdag å nyo framlägga hela löneregleringsfrågan
att, i händelse af Riksdagens bifall, träda i tillämpning redan från
den 1 januari 1891; samt

att Eders Kongl. Maj:t måtte behjerta det oafvisliga behofvet af förbättrad aflöning
för de extra ordinarie lärarne och billigheten deraf, att de efter längre tids väl vitsordad
tjenstgöring yttermera erhölle en lämplig arfvodesförhöjning af förslagsvis femhundra
kronor; äfvensom

att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder taga i öfvervägande, huruvida det icke skulle
lända till läroverkens verkliga fördel, att de extra ordinarie befattningar, hvilka visat
sig taktiskt nödvändiga, snarast möjligt förändrades till ordinarie, hvarigenom den
oskäligt långa tid, under hvilken de extra ordinarie lärarne hittills i regeln fått vänta på
befordran, skulle i någon mån förkortas.

Med anledning häraf och på för öfrigt anförda skäl gjorde Eders Kongl. Maj:t
till 1892 års riksdag förnyad framställning om löne- och pensionsreglering för lärarne
vid de allmänna läroverken samt om förhöjning af lärjungarnes terminsafgifter i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1890 års proposition och utan andra väsentliga
ändringar deruti än att på skäl, som af särskilda utskottet vid 1890 års riksdag
anförts, afgifter föreslogos skola utgå af lärjungarne så väl i de tre lägsta som i öfriga
klasser, samt att i sammanhang med frågan om de mindre läroverkens organisation
hemstäldes, att pension å allmänna indragningsstaten måtte beredas fast anstälda
ämneslärarinnor vid nyss berörda läroverk till belopp af 1,200 kronor, då de uppnått
55 lefnadsår och minst 25 tjenstår.

Statsutskottet vid 1892 års riksdag förklarade sig icke hafva något att erinra
mot de föreslagna löneförmånerna, men ville dock anmärka, att, om gymnastiklärarnes
aflöning, såsom vid framläggandet af 1890 års proposition dåvarande departementschefen
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet antydt kunna komma att ske, och direktionen
öfver gymnastiska centralinstitutet i utlåtande den 5 juni 1891 förordat, bestämdes
att utgå etter samma grunder som dem, hvilka blifvit föreslagna att gälla för
teckningslärarne, ett sådant atlöningssätt, som icke komme att medföra större utgift
än det nu valda, i flera afseenden skulle vara att föredraga. Emellertid tillstyrkte
statsutskottet antagandet af den föreslagna löneregleringen för lärarne vid de högre
och femldassiga allmänna läroverken, under förutsättning att ej mindre lästiden vid
nämnda läroverk så utsträcktes, att lärarnes tjenstgöringstid komme att uppgå till 39
veckor om året, än äfven att Riksdagen beslöte införandet af särskilda terminsafgifter,
pa sätt i ett följande moment föresloges, samt med vilkor att sådana ändringar i
stadgan för rikets allmänna läroverk vidtoges, att dels, i öfverensstämmelse med chefens
för ecklesiastikdepartementet i yttrande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890
framstälda åsigt, det dåvarande latinska öfversättniugsprofvet i mogenhetsexamen bort -

Åttonde hufvudtiteln. 105

t,oges, dels latinets inträde i läroverken uppskötes till nuvarande sjette klass, utan att
de åt detta språk i de fyra öfre klasserna då anslagna lärotimmar ökades. Vidare
hemstälde utskottet, att Riksdagen ville godkänna den foreslagua förhöjningen i lärjungarnes
terminsafgifter vid de högre och femklassiga läroverken jemte dertill fogade
bestämmelser angående befrielse, uppbörd, redovisning m. m. Men då utskottet icke
ansett sig kunna tillstyrka bifall till Eders''Kongl. Maj:ts förslag angående ombildning af
de treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna, samt till följd deraf någon reglering
af lönerna för lärarne vid dessa skolor icke för tillfället kunde ifrågakomma, hade
utskottet ansett, att beslut icke då borde fattas om införandet af terminsafgifter vid
nyssnämnda skolor.

Med afseende å pensionsregleringen för lärarne vid de allmänna läroverken yttrar
utskottet åter:

»För närvarande är lärarnes vid de allmänna läroverken pensionering så ordnad,
atfö ämneslärare ega samma rättighet till pension å allmänna indragningsstaten, som
enli°t kongl. brefvet den 16 mars 1858 i samband med de vid 1856—58 arens riksdag
beviljade löneförhöjningar faststälts för Civile embets- och tjenstemän, samt att
gymnastiklärare, hvilka oförvitligen tjenstgöra i 30 år och uppnått 60 års ålder, uppföras
å samma stat med sin fulla lön såsom pension. Hvad angår musik- och teckningslärare
vid allmänna läroverken och såväl ämnes- som öfningslärare vid pedagogierna,
åtnjuta de samtlige för egen räkning inga pensionsförmåner.»

»Till följd af nämnda bestämmelser äro ämneslärarne vid fylda 70 år och efter
minst 30 års oafbruten tjenstetid eller vid 65 års ålder, då, efter vid pass 40 års

tjenstgöring, deras sjuklighet eller försvagade helsotillstånd genom laglig läkareattest
bestyrkes, berättigade att komma i åtnjutande af följande pensionsförmåner: Lärare,
hvilka uppbära i lön 3,000 kronor eller derunder, undfå hela beloppet i årlig pension.
För dem, som åtnjuta mera än 3,000 kronor, utgår pensionen med 80 procent, eller
fyra femtedelar af totalsumman, dock så att de, hvilkas aflöning utgör mer än
3,000 kronor, men mindre än 3,750 kronor, icke må erhålla lägre pension än 3,000
kronor.»

»Af Kong!. Maj:ts nu föreliggande förslag framgår, att äfven för lärare eller

lärarinna, som icke ingår på den nya lönestaten, den ålder, som berättigar till afsked

med pension, skulle sättas något lägre, än för närvarande är bestämdt. Då en dylik
ändring af gällande föreskrifter skulle blifva af gagn för läroverken, utan att medföra
någon nämnvärd utgift för statsverket, har utskottet icke funnit något att deremot

erinra. Men enligt förslagets lydelse skulle sådan lärare, som nyss är nämnd, äfven
om lönen öfverskrede 3,000 kronor, dessutom blifva berättigad att såsom pension
erhålla hela lönen oafkortad i stället för 80 procent deraf. Då otvifvelaktigt torde
vara, att afsigten icke varit att bereda ifrågavarande lärare denna ytterligare förmån
med afseende å pensioneringen, har utskottet funnit sig böra föreslå en efter denna
sin uppfattning lämpad ändring af ordalydelsen i de föreslagna bestämmelserna.»

Bill, till Rikt)d. Prof. 1898, 1 Samt. 1 Afd. H

106

Åttonde hufvudtiteln.

På grund häraf liemstälde utskottet, att Riksdagen under förutsättning af
bifall till utskottets hemställan angående lönereglering för lärarne vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken — ville i fråga om desse lärares pensionsförmåner
besluta:

att, med undantag af gymnastiklärare, dels öfriga ordinarie lärare och lärarinnor,
som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas, efter det kungörelse i ämnet
utkommit, skola hafva rättighet och äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår
och minst 35 tjenstår med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjensteu afgå, Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och
så länge den pensionsberättigade pröfvas i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå, dels de lärare och
lärarinnor, som icke ingå pa den nya lönestaten, skola hafva rättighet att vid uppnådda
65 lefnadsår och minst 35 tjenstår afgå från tjensten med pension till belopp efter
nu gällande bestämmelser;

samt att ordinarie gymnastiklärare, då de uppnått 60 lefnadsår och minst 30
tjenstår, skola under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som för öfrige lärare
blifvit föreslagna, hafva samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension,
som här ofvan föreslagits beträffande öfrige lärare.

Da utskottet, såsom förut nämnts, hemstält om afslag å förslaget angående ombildning
af åtskilliga mindre läroverk samt följaktligen icke varit i tillfälle att föreslå
någon reglering af lönerna för lärarne vid de treklassiga allmänna läroverken och
pedagogierna, ansåg sig utskottet icke heller för tillfället kunna föreslå någon pensionsreglering
för dessa lärare.

Första Kammaren biföll hvad statsutskottet hemstält angående lönereglering för
lärarne vid de högre och femklassiga läroverken, med uteslutande af det af utskottet
föreslagna vilkor om ändringar i läroverksstadgan beträffande latinska språket, under
det att Andra Kammaren godkände utskottets hemställan oförändrad. I afseende å
terminsafgifteruas förhöjning vid de allmänna läroverken godkände båda kamrarna
statsutskottets hemställan, med den ändring att sista momentet af bestämmelserna
rörande dessa afgifter skulle hafva följande lydelse: »att lärjunge, som bevistat allmänt
läroverk, skall, om han söker inträde vid annat allmänt läroverk, med intyg styrka, att han
ej vid det läroverk han lemnat häftar i skuld för oguldna terminsafgifter». Beträffande
pensionsregleringen biföll Andra Kammaren utskottets hemställan oförändrad, men
Första Kammaren med uteslutning af meningen: »under förutsättning af bifall till
utskottets hemställan angående lönereglering för lärarne vid de högre och femklassiga
allmänna läroverken».

Da kamrarne sålunda fattat olika beslut i afseende å löneregleringen för lärarne,
både denna fråga förfallit och dermed äfven frågorna om förhöjda terminsafgifter och
pensionsreglering.

Åttonde hufvudtiteln. 107

Sedan 1891 års riksdag, i anledning af inom densamma väckt förslag, på extra Förbättring af
stat för år 1892 beviljat ett anslag af 60,000 kronor för att vikarierande ämneslärare*“''il“™™»d«
och extra lärare vid de allmänna läroverken, hvilka genom aflagd akademisk examen rarncs ställ•
och genomgången profårskurs förvärfvat kompetens att söka ordinarie lektors-, adjunkts- ning.
och kollegabefattning vid allmänt läroverk, måtte kunna från och med år 1892
erhålla arfvode efter 1,800 kronor, nredgaf 1892 års riksdag på nådig framställning

att, derest icke Kongl. Maj:t i särskilda fall annorlunda bestämmer, dels vika rörande
lektor, som icke innehar ordinarie läraretjenst, må, om han fullgjort stadgade
vilkor för att kunna till lektor utnämnas, uppbära arfvode efter 2,000 kronor, men
eljest efter 1,800 kronor för år räknadt, dels vikarierande adjunkt eller kollega äfvensom
extra lärare må, om han efter aflagd akademisk examen, som enligt gällande
bestämmelser medför behörighet till lärarebefattning, vederbörligen''genomgått stadgad
profårskurs, uppbära arfvode efter 1,800 kronor, men eljest efter 1,500 kronor för år
räknadt.

Sedermera har 1894 års riksdag i anledning af'' nådig proposition medgifvit,
att vid allmänt läroverk eller pedagogi anstäld extra ordinarie lärare, som af
vederbörande eforalstyrelse erhållit förordnande under hel lästerrain eller derutöfver med
full tjenstgöring men som af vederbörligen styrkt sjukdom förhindrats att tjenstgöra,
må, derest hau före detta förordnande tjenstgjort vid dylikt läroverk minst ett år, erhålla
understöd för den tid, hvarunder han varit ur stånd att tjenstgöra, till belopp
motsvarande hälften af det arfvode, som på grund af ifrågavarande förordnande eljest
skulle tillkommit honom för samma tid, dock att dylikt understöd icke må utgå för
längre tid än ett läsår, äfven om förordnandet för längre tid meddelats. Och har
Riksdagen till bestridande af härigenom föranledda utgifter beviljat ett förslagsanslag
af 5,000 kronor årligen.

Genom hvad sålunda blifvit åtgjordt med afseende å vikarierande jpch extra
lärare vid de allmänna läroverken, har deras ställning väsentligen förbättrats och jag
har för närvarande intet yrkande att med hänsyn till dem framställa. Jag inskränker
mig derför nu till att föreslå löne- och pensionsreglering för de ordinarie lärarne vid
de högre och femklasssiga läroverken samt tillfällig löneförbättring åt dylika lärare
vid de treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna.

Vid det förslag till löne- och pensionsreglering jag nu går att framställa har jag Löne. „ch
i hufvudsak anslutit mig till det förslag, som redan fyra gånger förut framlagts förptnsionereghRiksdagen
och städse, då det af Riksdagen behandlats, i och för sig betraktadt, blifvit^on/ lärare.
godkändt såväl af vederbörande utskott som af Riksdagens båda kamrar. Den enda
afvikelse, som med afseende å ämneslärarne förekommer, har sin grund deruti, att jag
för närvarande icke ifrågasätter någon förlängning af läsåret och derför hemställer,
att tjenstgöringspenningarna för lektorer, adjunkter och kolleger må beräknas utgå för

108 Åttonde hufTndtiteln.

läsår med 36 läsveckor i stället för 39. Beträffande öfningslärarne, särskild! teckningslärarne,
är afvikelsen något mer omfattande.

Det, som vållat svårigheten vid bestämmandet af öfningslärarnes löneförmåner, är
att utsträckningen af dessa lärares tjenstgöring vid särskilda läroverk af samma slag i
följd af lärj un garn es antal och fördelning samt vissa lokala förhållanden är mycket
olika. Denna omständighet framträder skarpast med hänsyn till teckningslärarne.
Redan 1877 års Riksdag fäste uppmärksamhet härå och’ förklarade i skrifvelse den
23 maj s. å. sig anse, dels att för teckningslärarne borde fastställas ett maximiantal
af obligatoriska undervisuingstimmar med eu aflöning stäld i rättvist förhållande till
öfrige lärares vid samma läroverk, dels ock att det stadgande borde meddelas, att, om
för ett visst läroverk omständigheterna nödvändiggjorde ett större antal undervisningstimmar
i teckning än det normala, teckningsläraren skulle vara skyldig att mot särskild
ersättning bestrida undervisningen i sitt ämne äfven för detta ökade antal undervisningstimmar
i veckan; och auhöll derför Riksdagen, det Eders Kongl. Maj:t täcktes beträffande
teckuingslärarnes vid elementarläroverken ställning och löneförhållanden
vidtaga erforderliga åtgärder för beredande åt desse lärare af förmånligare och i jemförelse
med andra vid elementarläroverket anstälde lärares rättvisare lönevilkor. Med
anledning häraf gjordes till 1878 års riksdag nådig framställning, hvari föreslogs att
teckuingslärarnes aflöning skulle höjas till samma belopp, som redan var bestämdt för
gymnastiklärarne, nemligen vid högre läroverk till 1,000 kronor med två ålderstillägg,
hvardera å 250 kronor, det första efter fem och det andra efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring, vid de femklassiga läroverken till 600 och vid de treklassiga till
300 kronor utan ålderstillägg; att teckningslärarne mot åtnjutande af berörda aflöning
skulle vara skyldiga att undervisa vid högre läroverk femton timmar, vid femklassigt
åtta och vid treklassigt fem timmar i hvarje vecka; att nämnda lärare derjemte skulle
vara pligtige att åtaga sig i sitt ämne ytterligare sä många timmar, som undervisningen
kräfde, ehuru mot särskild! arfvode, som för hvarje timme i veckan under helt läsår
skulle utgå med 100 kronor till lärare i högsta lönegraden vid högre läroverk och
med 75 kronor till öfrige teckningslärare; samt att vid läroverk, der undervisningen i
teckning icke toge i anspråk hela det antal undervisningstimmar, som utan särskild
ersättning ålåge teckningsläraren, denne skulle vara förbunden att undervisa i välskrifning
så många timmar i veckan, som bruste i berörda antal, derest eforus pröfvade
lämpligt att åt honom uppdraga sådan undervisning. Denna framställning blef af
Riksdagen godkänd.

Då sålunda teckningslärarne fått sina aflöningsförhållanden ordnade ungefär
samtidigt med tillsättandet af den komité, som fick i uppdrag att uppgifva förslag
till lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken och flere läroanstalter, föreslog
nämnda komité endast den ändring i den faststälda aflöningsstaten för bemälda
lärare, att lönen i lägsta lönegraden vid de högre läroverken höjdes från 1,000 kronor
till 1,200 kronor i sammanhang dermed, att tjenstgöringsskyldigheten för den i staten

Åttonde hufvudtiteln. 109

upptagna lönen ökades från 15 till 16 timmar i veckau och ålderstilläggens belopp
minskades från 250 kronor till 200 kronor.

Det dröjde emellertid ej länge, innan det visade sig att den år 1878 antagna
löneregleringen för teckningslävarne var otillfredsställande. Hvad som i synnerhet
vållade missbelåtenhet och klagomål var, att de lärare, hvilka ålagts ett större antal
extratimmar och som derför till stor del eller helt och hållet voro för sitt uppehälle hänvisade
till sina inkomster från skolan, om de äfven, då de voro oförhindrade att tjenstgöra,
uppbure en något så när tillfredsställande aflöning, vid tjenstledighet på grund åt
sjukdom samt vid afskedstagandet kommo i ett synnerligen ogynsamt läge, då de i
förra fallet blott åtnjöto en del af den fasta lönen och i senare fallet i pension erhöllo
endast den fasta lönen, som understundom icke ens uppgick till hälften af hvad de
under sin tjenstgöring uppburit. För att afhjelpa denna olägenhet har det i 1887 ais
nådiga proposition likasom i de följande propositionerna angående löne- och pensionsreglering
för lärarne föreslagits, att de högre läroverken skulle med hänsyn ^ till
teckningslärarnes aflöning indelas i tre löneklasser, hvardera med tre lönegi åder, så att
lärare med befattning af lista klassen skulle uppbära: 1) 2,000, 2) 2,250 och 3) 2,500
kronor, lärare med befattning af 2:dra klassen: 1) 1,500, 2) 1,750 och 3) 2,000 krom»,
samt lärare med befattning af 3:dje klassen: 1) 1,200, 2) 1,400 och 3) 1,600 kronor, underdel
att tjenstgöringsskyldigheten utan särskild ersättning skulle vid befattning af lista
klassen utgöra 25 timmar i veckan, vid befattning af 2:dra klassen 20 och vid befattning
af 3:dje klassen 16 timmar i veckan.

Att äfven Riksdagen behjerta! teckningslärarnes ogynsamma ställning i berörda
hänseende, framgår deraf, att 1893 års Riksdag på inom densamma vackt förslag dels
beslöt att tills vidare och intill dess annorlunda blifver bestämdt ordinarie teckniugslärare
vid rikets allmänna läroverk må under tjenstledighet på grund af sjukdom
uppbära:

a) der antalet tjeustgöringstiinmar uppgår till 25 i veckau eller derutöfver, tre
fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag af de så kallade löneförbättriugsmedlen,
skulle tillfallit honom i den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse
denna tjenstgöring uppgått till 25 timmar i veckan;

b) der antalet tjenstgöringstimmar utgör från och med 20 till och med 24 i
veckan, tre fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättriugsmedlen, skulle
tillfallit honom, i den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse
denna tjenstgöring uppgått till 20 timmar i veckan; samt

c) der antalet tjenstgöringstimmar är från och med 16 till och med 19 i veckau,

tre fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättriugsmedlen, skulle tillfallit

honom, i den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt och i den händelse denna
tjenstgöring uppgått till 16 timmar i veckan;

dels ock på extra stat för år 1894 anvisade ett förslagsanslag a 3,000 kronoi.

Samma förslagsanslag har sedermera på Eders Kongl. Maj:ts framställning beviljats
å extra stat för hvart och ett af åren 1895—1898.

Ilo Åttonde hufvndtiteln.

Utan tvifvel har hvad sålunda af Eders Kongl. Maj:t föreslagits och af Riksdagen
vidgjorts af teckningslärarue med tacksamhet mottagits, men åtskilliga anmärkningar,
som synas mig berättigade, hafva dock med afseende härå blifvit framstälda,
Sa har, såsom i det föregående blifvit anfördt, med afseende å läroverkens indelning i
löneklasser på föreslaget sätt af åtskilliga domkapitel framhållits, hurusom eu dylik
klassindelning af läroverken, i följd af de vexlande förhållandena inom desamma snart
skulle föra till oegentligheter och orättvisa med afseende å särskilda teckningslärare,
hvarigenom ändringar i den gjorda indelningen ofta blefve erforderliga, men i allmänhet
endast i sammanhang med ökad kostnad för statsverket kunde genomföras.
Vidare hafva teckningslärarne i upprepade ansökningar hos Eders Kongl. Maj:t framhållit,
att den föreslagna löneregleringen numera icke kunde anses tillfredsställande,
åtminstone icke för de teckningslärare, som tjenstgöra 30, 35 och ända till 40 timmar
i veckan och således egna hela sin tid åt skolan, ty dessa skulle vid tjenstledighet för
sjukdom och vid afskedstagande med pension icke erhålla mer, än om deras tjenstgöring
varit inskränkt till 25 timmar i veckan; och hafva de med anledning häraf anhållit,
att ytterligare en löneklass skulle upprättas med en aflöning af 1) 2,500 kronor, 2)
2,750 kronor och 3) 3,000 kronor mot eu tjenstgöringsskyldigl.et af 30 timmar i veckan.
Da emellertid genom en dylik anordning visserligen teckningslärarens ställning vid
sjukdomsfall och afskedstagande blefve väsentligt förbättrad, men någon afsevärd höjning
af hans aflöning under den tid, han verkligen tjenstgjorde, ej vunnes, har det äfven
uttalats såsom önskvärd!, att ålderstilläggen ökades och att eu fjerde lönegrad tillädes.
Med afseende å den förhöjning i aflöningeu, som 1893 beviljades ordinarie teckningslärare
under tjenstledighet på grund af sjukdom har åter anmärkts, att denna förhöjnmg
i hög grad ojemnt kommer de särskilda teckningslärarne till godo, i det att å
ena sidan en teckningslärare vid ett femklassigt läroverk kan hafva ända till 7 extra
andelvisuiugstimmar i veckan utan att erhålla någon förhöjning, men, om han har 8
sådana tunnlar, erhåller tre fjerdedelar af arfvodet för dem alla, och å andra sidan en
teckningslärare vid ett högre läroverk erhåller samma förhöjning för 1 extra uudervismngstimme
i veckan som för 4 och samma förhöjning för 5 som för 9 och för 10 som
för 25 sådana timmar. Särskild! framträder obilligheten skarpt beträffande teckningslärarne
vid de lägre läroverken, som endast undantagsvis hafva ett så stort antal undervisningsiimmai
i veckan som 16, äfvensom beträffande de lärare vid de högre läroverken,
som hafva den längsta tjenstgöringstideu.

De sålunda framballna olägenheterna vid såväl de nu gällande som de i de
nådiga propositionerna föreslagna bestämmelserna med afseende å teckniugslärarnes
aflöning synas mig icke kunna undanrödja» med mindre än att man vid bestämmandet
åt denna aflöning direkt utgår från den tjenstgöring, som de särskilda lärarne faktiskt
hafva, och den aflöning de derför uppbära samt, i hufvudsaklig öfverensstämmelse- med
det af rektor vid allmänna läroverket i Upsala framstälda och af domkapitlet derstädes
förordade förslaget, lägger dessa till grund för bestämmandet såväl af den aflöning

Åttonde hufvudtiteln. 111

de .skola uppbära vid sjukdomsförfall som af det pensionsbelopp, som vid afskedstagande!
bör tilldelas dem. Jag vill derför föreslå, att teckuingslärare vid allmänt läroverk mä
vid tjenstledighet på grund af sjukdom uppbära, förutom den del af den fasta lönen?
som enligt gällande bestämmelser tillkommer honom, tre fjerdedelar af det arfvode^
som skulle tillfallit honom för extra tjenstgöriugstimmar, i den händelse han sjelf sin
tjenstgöring bestridt; samt att pensionsbeloppet för dylik lärare må, derest han minst
fem år tjenstgjort vid det läroverk, som han vid pensionens beviljande tillhör, sålunda
beräknas, att till den fasta lönen jemte ålderstilläggen lägges det belopp, som han
såsom arfvode för extra tjenstgöriugstimmar i medeltal under de fem sista åren uppburit
eller skulle hafva uppburit, i den händelse han hela tiden sjelf bestridt sin tjenstgöring,
dock att hela pensionsbeloppet icke må öfverstiga 3,000 kronor. Genom eu
sådan anordning skulle både full rättvisa ske de särskilda lärarne och ett lämpligt
förhållande åstadkommas med hänsyn till hvad hvarje lärare uppbure under sin tjenstgöring
och hvad han erhölle vid sjukdomsförfall och pensionering. 1 det af rektor vid
allmänna läroverket i Upsala framlagda förslaget förutsattes visserligen, att teckuingslärare
för att få medräkna arfvodet för den extra tjenstgöringen vid bestämmandet af
pensionens belopp skulle hafva tjenstgjort de sista 20 åren vid samma läroverk och att
aflöningens medeltal skulle beräknas för alla dessa år, men denna tid synes mig onödigt
lång, helst det sällan torde inträffa, att en öfningslärare vid mer framskriden ålder
vinner" befordran från ett mindre läroverk till ett större.

Beträffande den fasta lönen och tjenstgöringsskyldigheten för densamma samt
arfvodesbeloppen för extra undervisningstimmar ansluter jag mig till det förslag, som
framstälts af 1878 års komité och finnes upptaget i propositionen till 1882 års riksdag.

Någon viss tjenstgöringstid för den faststälda lönen är för närvarande icke bestämd
hvarken för gymnastiklärare eller musiklärare; men allt sedan 1863 hafva extra
arfvoden utgått till gymnastiklärare vid de högre läroverk, der lärjnngarnes antal i
betydligare mån öfverstigit 200, hvarförutom särskilt arfvode äfven utgått för ledning
af militäröfningarua. I 1887 års proposition äfvensom i de båda senare propositionerna
angående löneförbättring åt lärarne vid de allmänna läroverken föreslogs emellertid,
att gymnastiklärare skulle vara skyldig tjenstgöra för den faststälda lönen vid
högre läroverk 16 timmar i veckan och vid femklassiga läroverk 8 timmar, samt att
han för extra undervisningstimmar skulle erhålla ersättning efter samma grunder, som
gälde för teckuingslärare. Äfven upptogs i berörda propositioner en bestämmelse, som
redan förekommer i nådiga cirkuläret den 11 december 1863, nemligen att gymnastiklärare,
som icke sjelf egde erforderlig skicklighet att meddela undervisning i exercis
och militäröfningar, skulle på egen bekostnad aflöna det biträde, som i sadant hänseende
pröfvades behöfligt och af vederbörande godkändes. Såsom nyss anfördes, framhöll statsutskottet
vid 1892 års riksdag önskvärdheten deraf att gymnastiklärarnes aflöning bestämdes
att utgå efter samma grunder som dem, hvilka blifvit föreslagna att gälla för
teckniugslärarne, och att. ett sådant aflöniugssätt, som icke koinme att medföra större

Förhöjning a
terminsafgifterna.

112 Åttonde hnfvudtiteln.

utgift än det uu valda, i flere afseendeu skulle vara att föredraga. Då emellertid å
ena sidan de anmärkningar, som blifvit riktade mot läroverkens indelning i löneklasser
med afseende å teckningslärarnes tjenstgöring, med samma skäl kunna framställas mot
en dylik indelning med afseende å gymnastiklärarnes tjenstgöring, och å andra sidan
samma förmåner med hänsyn till ersättning för extra tjenstgöringstimmar, aflöning
under tjenstledighet på grund af sjukdom och pensionens belopp skulle vinnas för gymnastiklärarne
som för teckningslärarne, om samma bestämmelser tillämpades på de förre,
som jag i nämnda afseenden föreslagit för de senare, så anser jag mig böra göra
framställning derom. Härmed vill jag dock icke hafva helt och hållet uteslutit de
hittills till vissa gymnastiklärare utgående extra arfvoden, då, i följd af lärjungarnes
stora antal, lokala förhållanden och svårigheter vid arbetsordningens uppgörande, ej
sällan torde inträffa, att en gymnastiklärare med ett mindre antal undervisningstimmar
får en synnerligen tung, splittrad och tidsödande tjenstgöring, som med ett sådant arfvode
borde godtgöras. Äfven torde de särskilda arfvodena för ledningen af militäröfningarna
böra qvarstå, då denna är en alldeles vid sidan af den vanliga stående tjenstgöring.
Deremot torde bestämmelsen om gymnastiklärarens skyldighet att, derest han sjelf ej
eger skicklighet att leda nämnda öfningar, på egen bekostnad aflöna derför erforderligt
biträde, utan afsaknad kunna utelemnas, då denna bestämmelse hittills icke blifvit
tillämpad och ett sådant biträde, som här afses, icke för närvarande kan erhållas utan
att det för ändamalet kommenderas en officer, som eger rätt till rese- och traktamentsersättning
enligt gällande bestämmelser.

Hvad slutligen angår musiklärarne, så hafva några af de myndigheter, som yttrat
sig med anledning af bemälda lärares vid de femklassiga läroverken förut omnämnda
petition, föreslagit att äfven för dem skulle bestämmas en viss tjenstgöringstid för den
faststälda lönen samt rätt till ersättning för extra undervisningstimmar enligt samma
grunder, som gälla för teckningslärarne. Ehuru denna anordning icke har samma betydelse
för lärarne i musik och gymnastik som för lärarne i teckning, då de förres
tjenstgöringstid icke till sin utsträckning är så olika som de senares, så kan dock ej
nekas, att äfven bland de förstnämnde finnas åtskilliga, som hafva ett betydligt större
antal undervisningstimmar i veckan än flertalet och som derför kunna hafva rätt att
erhålla en särskild ersättning derför utöfver den fasta lönen. Jag har derför intet
emot att utsträcka de för teckningslärarne föreslagna bestämmelserna icke blott till
lärarne i gymnastik, utan äfven till musiklärarne, men då den föreslagna lönen för de
sistnämnde är lägre än för de båda andra slagen af öfningslärare, så torde ock deras
tjenxtgöringsskyhöghet böra sättas lägre än dessas, eller till 12 timmar i veckan för
musiklärare vid högre läroverk och 6 timmar i veckan för sådana lärare vid femklassiga
läroverk.

I samband med frågau om ny lönereglering för lärarne har, allt sedan komiterades
förslag i ämnet den 17 maj 1879 afgafs, stälts frågan om förhöjning af terminsafgifterna.

Åttonde hufvudtiteln. 113

Jag anser mig derför äfven nu böra tillstyrka, att Eders Kong!. Maj:t ville föreslå
Riksdagen, att, derest den föreslagna löneregleringen antages, särskilda, till statsverket
ingående terminsafgifter skola åläggas lärjungarue vid de högre och femklassiga allmänna
läroverken. Med afseende å dessa afgifters belopp och de närmare bestämmelserna
rörande desamma vidhåller jag det förslag, som framlades för 1892 års Riksdag,
med den ändring i lydelsen af berörda bestämmelsers sista moment, som af nämnda
riksdags båda kamrar antogs.

Vid formulering af mitt förslag till pensionsreglering har jag iakttagit hvad
statsutskottet vid 1892 års riksdag med hänsyn härtill anmärkt samt upptagit de nya
bestämmelser med afseende å pensionsbeloppet för öfningslärarne, som föranledas.af
hvad jag i det föregående yttrat och föreslagit.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen:

a) med afseende å lärarnes vid de högre och femklassiga allmänna läroverken
aflöning:

att för lärarne vid berörda läroverk må bestämmas följande lönevilkor att gälla
frun och med år 1899:

för rektorer: vid högre läroverk två lönegrader å 1) 3,500 kronor och 2)

4,000 kronor, jemte tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning
i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid sådant
läroverk; vid de femklassiga läroverken i Stockholm lön 3,200 kronor, tjenstgöringspenningar
1,300 kronor; vid öfriga femklassiga läroverk två lönegrader å 1) 2,700
kronor och 2) 3,200 kronor, jemte tjenstgöringspenningar 1,300 kronor, med rätt
till uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom
rektor vid femklassigt läroverk; hvarförutom rektorerne vid alla dessa läroverk må af
vederbörande kommuner såsom hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;

för lektorer: fyra lönegrader å 1) 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3) 3,100
kronor och 4) 3,600 kronor, jemte tjenstgöringspenningar 1,400 kronor, med rätt
till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad efter fem års för nit och
skicklighet vitsordad tjenstgöring;

för adjunkter vid högre och kolleger vid femklassiga läroverk: fyra lönegrader å
1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor och 4) 3,000 kronor, jemte
tjenstgöringspenningar 1,000 kronor, med uppflyttningsrätt lika som lektorer;

för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader å 1) 1,000 kronor, 2) 1,200
kronor, 3) 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning frun lägre till närmast högre
lönegrad enligt samma grunder, som gälla för lektorer; vid femklassiga läroverk lön
500 kronor;

Bill. till Riksd. Prot. 7898. 1 Sami. 1 Afd.

Pensionsregleringen,

Lärarnes

aflöning.

15

114 Åttonde hufvudtiteln.

för gymnastiklärare och teckningslärare vid högre läroverk tre lönegrader å 1)
1.200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor, med uppflyttning sr ätt lika som
musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;

att musiklärare skall vara skyldig tjenstgöra för den fastställa lönen vid högre
läroverk 12 timmar i veckan; vid femklassigt läroverk 6 timmar i veckan; samt
att gymnastiklärare och teckningslärare skola vara skyldige att för den faststälda
lönen tjenstgöra vid högre läroverk 16 timmar i veckan; vid femklassiga läroverk 8
timmar i veckan; men att ytterligare tjenstgöring sskyldighet må kunna åläggas musik-,
gymnastik- och teckningslärare mot ersättning af 75 kronor för hvarje timme i veckan
under helt läsår åt lärare vid femklassigt läroverk eller i första och andra lönegraden
vid högre läroverk samt af 100 kronor åt lärare i tredje lönegraden;

att öfningslärare skall vid tjenstledighet på grund af sjukdom ega rätt att uppbära,
förutom den del af den fasta lönen, som enligt gällande bestämmelser tillkommer
honom, tre fjerdedelar af det arfvode, som skulle tillfallit honom för extra tjenstgöringstimmar,
i den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt;

att tjenstgöringspenningarna skola för alla lärare, rektorerna undantagne, beräknas
utgå för läsår med 36 läsveckor; att de i rektorernas aflöning ingående tjenstgöring
spenningar skola beräknas utgå för kalenderår, men till olika belopp för läsåret
och för ferierna, efter särskilda bestämmelser, som af Eders Kongl. Maj:t fastställas;
samt att tjenstgöringspenningarna icke få af tjenstens innehafvare uppbäras under
tjenstledighet, dock att, om rektor eller lektor, som är domkapitelsledamot, endast åtnjuter
ledighet från domkapitelsgöromålen, afdrag å tjenstgöringspenningarna icke
må ske;

att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt denna
lönereglering kommer lärare till del, skola gälla såsom vilkor: 1) att lärare, som enligt
hittills gällande stat är berättigad till ersättning för indelt lön, skall frånträda sin
rätt till nämnda ersättning; 2) att nuvarande innehafvare af lön, i hvilken ingår
afkomst af prebendehemman och lägenheter eller andra särskilda förmåner utom kontanta
penningar, skall vara pligtig att, sedan en undersökning af dessa förmåners
beskaffenhet samt uppskattning af deras ekonomiska värde egt rum, vidkännas antingen
förmånernas indragning till statsverket mot ersättning i penningar till det belopp,
hvartill de äro i stat beräknade, eller den minskning i statsverkets löneanslag
till tjenst en, som kan i vederbörlig ordning varda beslutad, dock icke till större belopp
än som motsvarar den löneförbättring, som löntagaren vid nu föreslagen lönereglering
kan komma att vinna; 3) att den genom nådiga cirkulären den 20 mars 1858 och
den 29 december 1860 stadgade skyldighet för visse lärare att, i händelse de genom
inträffade förändringar skulle finnas umbärlige vid det läroverk, der de äro anstälde,
inträda i tjenstgöring vid annat läroverk helst inom stiftet, skall åligga äfven öfriga
vid de högre och femklassiga allmänna läroverken anstälde lärare, intill dess de upp -

Åttonde hufvudtitelu. 115

nätt 45 års ålder; samt 4) att lärare skall vara skyldig att från tjensten afgå med
pension enligt de bestämmelser, som i sammanhang med denna lönereglering fastställas;
äfvensom

att hvarje lärare, som varder utnämnd till tjenst, med hvilken rätt till särskilda
förmåner är förenad, skall vara underkastad den minskning i aflöning från statsverket,
som Kongl. Maj:t framdeles kan finna lämpligt besluta, till ett belopp, icke
öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående särskilda förmåner efter skälig uppskattning
sig belöpa;

b) med afseende på terminsafgiftemas förböjning: af

att — under förutsättning att den föreslagna löneregleringen för lära1) ne vinner afgifterno.
fastställelse — lärjunge, som är vid högre eller femklassigt allmänt läroverk insjö ifven,
skall, förutom nu utgående afgifter, från och med vårterminen 1899 för hvarje termin
erlägga till statsverket:

inom lista, 2:dra och 3:e klasserna ...10 kronor,

» 4:de och 5:te klasserna............... 20 » ,

» 6de och 7:de » ............... 30 » ;

att befrielse från nämnda afgift må kunna beviljas medellöse lärjungar, så vida
de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande anses böra till erhållande af
denna förmån komma i åtanke;

att befrielse från afgiftens halfva belopp må kunna beviljas mindre bemedlade lärjungar,
som uppfylla de för hel befrielse stadgade vilkor;

att å hvarje skolstadium (klasserna 1—3, 4—5 samt 6-—7) icke mer än 15 %
af stadiets hela lärjungeantal må erhålla hel befrielse och icke mer än 20 % half sådan,
hvarvid dock, om så pröfvas nödigt, två halfva befrielser må kunna sättas i stället
för en hd sådan eller omvändt, blott att hela det för hvarje termin inom stadiet debiterade
afgiftsbelopp ej understiger 75 % af hvad det skidle utgöra, om alla lärjungarne
erlade full afgift;

att förslag å de lärjungar, som skola komma i åtnjutande af befrielse, upprättas
af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom ordförande, klassföreståndaren
för den klass eller afdelning, som frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt
en af läroverksstadcns kommunalstyrelse och två af vederbörande landsting valda ledamöter,
hvithet förslag derpå underställes eforus till pröfning och stadfästelse;

att uppbörden af samtliga terminsafgifter verkställes på utsatt tid minst 14 dagar
efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade befrielserna och senast 8 veckor
efter terminens början;

att uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna redovisas af rektor, i
länen till lundtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för vårterminen före
juni månads och för höstterminen före december månads slut;

116 Åttonde hnfvudtiteln.

att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade avgifter, skall
från läroverket uteslutas, intill dess den resterande af giften blifvit gulden'', samt

att lärjunge, som bevistat allmänt läroverk, skall, om lian söker inträde vid
annat allmänt läroverk, med intyg styrka, att han ej vid det läroverk han lemnat,
häftar i skuld för oguldna terminsafgifter;

_ c> me(1 afseende å pensionsreglering''?för lärarne vid de högre och femklassiga
allmänna läroverken:

att>a med undantag af gymnastiklärare, öfriga "ordinarie lärare och lärarinnor,
som ingå på den nya lönestaten eller som utnämnas, efter det kungörelse i ämnet
utkommit, skola hafva rättighet och äfven skyldighet att vid uppnådda 65 lefnadsår
och minst \35 tjenstår med pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå,
Kongl, Maj:t dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma qvarstå;

att pensionsbeloppet för bemälda ämneslärare och ämneslärarinnor äfvensom
öfningslärare och öfning slärarinnor, hvilka icke i fem år tjenstgjort vid det läroverk,
de vid. pensionens beviljande tillhöra, skall utgöra oafkortad lön, men för
öfningslärare och öfning slärarinnor, som minst fem år tjenstgjort vid det läroverk,
de vid pensionens beviljande tillhöra, sålunda beräknas, att till den oafkortade lönen
lägges det arfvodesbelopp, som de för extra undervisning stimmar under de sista fem
åren i medeltal för år uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse de hela
tiden sjelfva bestridt sin tjenstgöring, dock att hela det sålunda beräknade eller genom
förening af flera öfning slär ar ^befattning ar föranledda pensionsbeloppet icke må öfverstiga
3,000 kronor;

att, med undantag af gymnastiklärare, öfriga ordinarie lärare och lärarinnor,
som icke ingå på den nya lönestaten, skola hafva rättighet att vid uppnådda 65
lefnadsår och minst 35 tjenstår afgå från tjensten med pension å allmänna indragningsstaten
till belopp efter nu gällande bestämmelser; samt

att ordinarie gymnastiklärare, då de uppnått 60 lefnadsår och minst 30 tjenstår,
skola andel i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som för öfrige öfningslärare
blifvit fastställa, hafva samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension,
som här ofvan bestämts beträffande öfrige öfningslärare.

Löneförbätt- De förslag till de mindre läroverkens ombildning, som åren 1890, 1892 och 1893
lärarne vid ^förelagts Riksdagen, hafva alla förfallit, emedan Riksdagens kamrar med afseende å dem
mindre lära-fattat, olika beslut. I allmänhet synes man emellertid hafva varit ense derom, att
verken, undervisningen vid dessa läroverk företrädesvis borde anordnas efter deras behof, som
vid tidigare ålder skola sluta sin skolgång. De resultat, till hvilka man kan komma
genom det försök med en praktisk afslutningsklass, som, enligt hvad förut blifvit nämndt,

Åttonde hufvndtiteln. 117

pågår vid Nya elementarskolan, kunna således få betydelse för ifrågavarande läroverks
omorganisation, och jag anser mig derför icke nu böra föreslå en sådan. Men då
undervisningen vid flertalet af de treklassiga allmänna läroverken och de ännu qvarvarande
pedagogierna med något bidrag af vederbörande kommuner är utsträckt dels
till fjerde, dels till femte klassens kurs vid de allmänna läroverken, så är rektorers
och lärares tjenstgöring vid förenämnda läroverk i regeln fullt jemförlig med rektors
och lärares vid ett femklassigt läroverk, och ofta är de förres tjenstgöring mer ansträngande
än de senares, då de med ett mindre antal lärare skola drifva undervisningen
till samma mål som dessa.

Då det derjemte fordrats samma kompetens för fast anställning vid de treklassiga
läroverken och de tvåklassiga pedagogierna som vid de femklassiga läroverken,
så synes det obilligt, om de sistnämnda läroverkens rektorer och ordinarie lärare
skulle erhålla förbättrade lönevilkor, men icke de förstnämndas. Emedan frågan
om de treklassiga läroverkens och pedagogiernas ombildning ännu måste anses stå på
dagordningen, kan jag emellertid icke föreslå en definitiv lönereglering för dessa läroverks
lärare, utan blott en tillfällig löneförbättring, ehuru till samma belopp, hvartill
löneförhöjningen för lärarne vid de femklassiga. läroverken uppgår.

Enligt nådigt förordnande hafva lediga lärarebefattningar vid de mindre läroverken
allt sedan år 1882 ieke fått besättas med ordinarie innehafvare, utan skolat uppehållas
genom vikarier, men, på det att lämplige rektorer det oaktadt skulle kunna erhållas
för dessa läroverk, har genom nådigt cirkulär den 26 augusti 1884 föreskriftvits:

att den, som förordnats att tills vidare upprätthålla rektorsbefattning vid treklassigt
allmänt läroverk eller tvåklassig pedagogi, må ega åtnjuta, jemte den rektor
tillförsäkrade embetsgård eller hushyresersättning äfvensom rektor beviljadt lönetillägg,
derest han fullgjort vilkoren för att kunna till rektor vid sagda läroverk utnämnas,
öfriga enligt gällande stat nämnda befattning tillagda löneförmåner, men eljest fem
hundra kronor mindre; samt

att, i händelse ordinarie adjunkt eller kollega förordnas att bestrida några af
nu omförmälda tjenstår, denne må räkna ifrågavarande tjenstgöring sig till godo för
uppflyttning i högre lönegrad, men skall utom sitt lönetillägg afstå, då han förordnats
vid treklassigt läroverk: hela sin lön, om han uppbär sådan i första, andra eller tredje
lönegraden, 2,750 kronor deraf, om han befinner sig i fjerde lönegraden, och 3,000
kronor deraf, om han är i högsta lönegraden; samt då han förordnats vid tvåklassig
pedagogi: hela sin lön, om han uppbär sådan i första eller andra lönegraden, 2,250
kronor deraf, om han är i tredje eller fjerde lönegraden, och 2,500 kronor deraf, om
han befinner sig i högsta lönegraden; börande hvad sålunda afståtts, sedan deraf utgått
arfvode enligt gällande bestämmelser åt den, som förordnats att såsom vikarie uppehålla
den tillförordnade rektorns ordinarie befattning, besparas statsverket; äfvensom
att den, som förordnats att tills vidare upprätthålla lärarebefattning vid enklassig

118 Åttonde hufvudtiteln.

pedagogi, må uppbära alla denna tjenst i stat tillagda förmåner, deri inbegripet lönetillägg
samt embetsgård och hushyresmedel.

Ehuru bemälde rektorer i sjelfva verket äro vikarier, hafva de således erhållit
samma förmåner, med undantag af uppflyttningsrätt såsom rektorer, som om de hade
ordinarie anställning. Också äro de flesta bland dem ordinarie adjunkter eller kolleger.
Förbättrades nu lönen för deras ordinarie befattning, utan att aflöningen höjdes vid
de af dem bestridda rektorsbefattningarna, så är fara värdt, att de kunde finna sig
föranlåtna att lemna de besvärliga rektorstjensterna och återgå till den lugnare adjunktseller
kollegatjenstgöringen. Utom för de ordinarie ämneslärarne anser jag mig derför
böra föreslå ökad löneförbättring för de tillförordnade rektorerna vid berörda läroverk,
deri inbegripen läraren vid den enklassiga pedagogien.

Då de ifrågavarande läroverken tillsammans äro 21 och, utom de 21 rektorerna,
räkna 14 kolleger i högsta lönegraden och 8 kolleger i lägre lönegrad1), skulle det
erforderliga beloppet, om rektorer och kolleger i högsta lönegraden finge en löneförbättring
å 500 kronor och kolleger i lägre lönegrad en sådan å 1,000 kronor, tillsammans
blifva 25,500 kronor.

Kostnadsbe- Enligt riksstaten för år 1898 äro anvisade såsom anslag i kontant till de allråkning
m. m.männa läroverken å ordinarie stat dels ett reservationsanslag å 2,910,380 kronor dels
ett förslagsanslag till understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund af
sjukdom å 5,000 kronor, eller tillsammans 2,915,380 kronor, och å extra stat, utom ett
belopp af 12,500 kronor till uppförande af ny byggnad för allmänna läroverket i
Umeå, 448,725 kronor till löneförbättring och arfvoden åt lärare vid allmänna läroverken
och pedagogierna.

I det ordinarie reservationsanslaget ingå särskilda anslag till ^tt saminanlagdt
belopp af 261,732:56 kronor2) och bland dessa äro anvisade

till arfvoden åt extra och vikarierande lärare samt för oförutsedda

behof................................................................................................ kr. 135,000: —

» extra arfvoden åt gymnastiklärare, anskaffande af ammunition för

målskjutning m. m.......................................................................... » 34,000: —

» extra arfvoden åt teckningslärare....................................................... » 28,000: —

Bland anslagen på extra stat äro åter anvisade
till arfvoden åt extra lärare samt till arfvodesförhöjning åt extra ordinarie
ämueslärare vid de allmänna läroverken ............................. » 100,000: —

» bestridande af förhöjd aflöning åt ordinarie teckningslärare vid de
allmänna läroverken under tjenstledighet på grund af sjukdom,
såsom förslagsanslag.......................................................................... » 3,000: —

’) Se tab. C, 8. 2) Se tab. C, 3,

Åttonde hufvndtiteln. 119

Tillsammans är således anslaget till arfvoden och arfvodesförhöjning åt extra
och vikarierande lärare samt för oförutsedda behof 235,000 kronor. Enligt af statskontoret
meddelad uppgift utbetalades emellertid under år 1896 såsom arfvoden
till extra lärare 222,526: 08 kronor och för uppehållande af för sjukdom tjenstledige
lärares befattningar 56,416:70 kronor, eller tillsammans 2<b,942:78 kronoi, i följd
hvaraf en brist å denna anslagstitel uppstod a 43,942: (8 kronor, som maste fyllas
af reservationerna. Visserligen skulle, om den föreslagna löneregleringen genomfördes,
de för sjukdom tjenstledige lärarnes bidrag till vikariernas arfvoden något
ökas och statens kostnad för uppehållande af deras befattningar lika mycket minskas:
och äfven har det vid föregående tillfällen, då denna fråga förevarit, antagits,
att lärjungeantalet, i följd åt förhöjningen i terminsafgifterna, skulle något sjunka.
Men da lärjuugeantalet vid de allmänna läroverken under de sista aren varåt stadt i
jernnt stigande, är det å ena sidan föga troligt att en jemförelsevis ringa förhöjning i
terminsafgifterna skulle medföra en afsevärd minskning i lärjungeantalet, åtminstone
vid de läroverk, der extra lärare för närvarande äro anstälda. Och da a andra sidan
i följd af bristande medel stor sparsamhet mast iakttagas vid bestämmandet af de extra
lärarnes antal vid de särskilda läroverken och ej sällan det af vederbörande rektorer
och eforer begärda antalet måst nedsättas, ehuru man val insett, att olägenheter vid
undervisningens anordning för ifrågavarande läroverk derigenom maste uppstå, sa kan
ej antagas, att det hittills varande antalet extra lärare kan afsevärdt minskas. Den
sänkning i utgifterna till vikarier för lärare under sjukdomsförfall, som den föreslagna
löneregleringen skulle medföra, kan derför icke uppväga hela den brist, som för närvarande
förefinnes i anslaget till extra och vikarierande lärare, utan torde detta anslag
böra höjas med minst 15,(XX) kronor, och torde denna förhöjning lämpligast böra
komma det ordinarie anslaget till godo, så att anslaget till arfvoden åt extra lärare
och vikarier samt för oförutsedda behof bestämdes till 150,000 kronor i stället för

135,000 kronor.

Till extra arfvoden åt teckningslärare utbetalades enligt uppgift af statskontoret
för år 1895 36,467:56 kronor och för år 1896 34,086:67 kronor samt till extra arfvoden
åt gymnastiklärare och till anskaffande af ammunition för målskjutning in. m. för
sistnämnda år 34,386:81 kronor. Anslaget till extra arfvoden åt teckuiugslåraie har
således varit öfverskridet med respektive 8,467:56 och 6.086:67 kronor under åren
1895 och 1896, och dock hafva, just på grund af anslagets otillräcklighet, flere framställningar
om ökad tjenstgöringstid för teckningslärare måst atslås. Genom antagande
af den föreslagna löneregleringen skulle visserligen vid de högre läroverken teckningslärarnes
undervisningsskvldighet för den faststälda lönen ökas med en veckotimme,
men då dels den frivilliga undervisningen i teckning börjat allt mer begagnas och
kräfver ett blindt antal timmar och dels det torde blifva nödvändigt att, vid allt Her
läroverk åt teckningslärarne uppdraga undervisning i välskrifning, så måste en ökning
af detta anslag för framtiden blifva erforderlig. Också synes det mig vara lämpligt

120 Åttonde hnfvudtiteln.

och skola medföra förenkling af räkenskaperna, om den del af arfvode! för extra
undervisningstimmar, som ordinarie teckningslärare enligt den föreslagna löneregleringen
skalle ega att uppbära under tjenstledighet på grund af sjukdom, utginge af
detta anslag. För närvarande är för sagda ändamål upptaget å extra stat ett” förslagsanslag
å 3,000 kronor. Det nuvarande ordinarie anslaget till extra arfvoden åt
teckningslärarare skulle under denna förutsättning böra ökas dels med nämnda 3,000
kronor, dels med det belopp, som erfordras såväl för att kunna medgifva den ökning
af teckningslärarnes tjenstgöring, hvilken ett ändamålsenligt anordnande af undervisningen
kräfver, som för att betäcka den större kostnad, som de föreslagna, bättre afpassade
bestämmelserna angående den del af arfvodet, som vid sjukdomsförfall borde tillkomma
teckningslärare, skulle medföra. Detta belopp uppskattar jag till 9,000 kronor
och föreslår derför, att anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare höjes med 12,000
kronor eller från 28,000 kronor till 40,000 kronor.

Af anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af
ammunition för målskjutning m. m. har allra största delen, omkring 26,000 kronor,
åtgått för militäröfningarna: till anskaffande af skjutmateriel och ammunition, till
resekostnads- och traktamentsersättning för kommenderade officerare och underbefäl
samt till arfvoden åt gymnastiklärare för ledningen af militäröfningarna och vården
af derför afsedd materiel. Skola dessa öfningar i samma utsträckning som hittills
fortsättas, taga de ock framdeles minst samma belopp i anspråk. Till extra arfvoden
åt gymnastiklärare för tyngre och mer utsträckt tjenstgöring återstår derför blott
omkring 8,000 kronor. För att, såsom i det föregående blifvit föreslaget, på gymnastiklärarn
e tillämpa samma grunder som på teckuingslärarne med afseende å ersättning för
utsträckt undervisningstid och rätt att uppbära en del af denna ersättning vid tjenstledighet
på grund af sjukdom, skulle derför erfordras ett ytterligare belopp, som jag med
ledning åt det antal undervisningstimmar i veckan, som gymnastik!ärarne vid de högre
och fernklassiga allmänna läroverken i medeltal haft sig ålagda under åren 1892—96■),
beräknat till 3,500 kronor. Med detta belopp skulle således anslaget till extra arfvoden
gymnastiklärare samt till anskaffande af ammunition till målskjutning m. m. behöfva
ökas. I stället för 34,000 kronor skulle derför detta anslag blifva 37,500 kronor.

Det belopp åter, som skulle erfordras till extra arfvoden åt musiklärare för
utsträckt tjenstgöring samt för att samma förmån med afseende å deras aflöning vid
sjukdomsförfall, som föreslagits för öfrige öfningslärare, skulle dem beredas, har jagberäknat
på samma sätt som för gymnastiklärarne till 2,500 kronor.

Under förutsättning af bifall till dessa förslag skulle beloppet af de i reservationsanslaget
till de allmänna läroverken ingående särskilda anslagen ökas med 33,000
kronor, eller från 261,732:56 kronor till 294,732:56 kronor2), under det att förslägs -

'') Se tab. A. 3 och 4. — 2) Se tab. C. 1.

Åttonde hufvudtitein. 121

anslaget å extra stat till bestridande af förböjd aflöning åt ordinarie teckningslärare
under tjenstledighet på grund af sjukdom, 3,000 kronor, skulle upphöra att utgå.

Vid beräkningen af det belopp, hvartill inkomsten af de till statsverket ingående
terminsafgifterna borde upptagas, utgick man år 1887 från medeltalet lärjungar vid
början af höstterminen 1881—85 samt afdrog 25 procent för medellöses och mindre
bemedlades befrielse äfvensom 10 procent för möjlig minskning i lärjungeantalet. Med
en terminsafgift af 10 kronor i de tre nedersta klasserna, 20 kronor i 4:de och 5:te
klasserna samt 30 kronor i 6:te och 7:de klasserna skulle enligt denna beräkning inkomsten
af terminsafgifterna vid de högre och femklassiga läroverken uppgått till
347,409 kronor, från hvilken summa dock afdrogs något öfver 10,000 kronor för den
nedsättning af terminsafgifterna till hälften, som föreslogs för lärjungarne å praktiska
linien, så att alltså den behållna inkomsten upptogs till 337,000 kronor. Härtill skulle
komma 28,000 kronor i bidrag från de kommuner, der lägre allmänna läroverk med
3 eller 4 ämneslärare skulle upprättas, såsom ersättning för terminsafgifterna vid
dessa skolor.

Vid de beräkningar, som för berörda ändamål utfördes år 1890, utgick man från
medeltalet lärjungar vid höstterminernas början åren 1884—88 och tillämpade i öfrigt
samma grunder, som följts år 1887, men upptog ingen afgift för de tre nedersta
klasserna och gjorde intet afdrag för nedsättning af terminsafgiften å den praktiska
linien. Enligt dessa beräkningar skulle inkomsten af terminsafgifterna hafva uppgått
vid de högre och femklassiga läroverken till 255,500 kronor och vid de lägre till

7,500 kronor.

År 1892 lades till grund för dylik beräkning medeltalet lärjungar vid början af
höstterminen 1887—91 och tillämpades beträffande de högre och femklassiga läroverken
alldeles samma grunder, som följts år 1887, blott med det undantag att intet afdrag
gjordes för nedsättning af terminsafgiften ä den praktiska linien, då någon sådan
linie icke föreslagits. Med afseende å de mindre läroverken följdes samma grunder,
som tillämpats vid de högre och femklassiga, men något afdrag gjordes icke för möjlig
minskning i lärjungeantalet, då det antogs, att lärjungeantalet vid dessa läroverk, långt
ifrån att minskas, skulle komma att i icke obetydlig mån ökas. Beräkningarnas resultat
visade, att inkomsten af de till statsverket ingående terminsafgifterna kunde upptagas
vid de högre och femklassiga läroverken till 324,000 kronor och vid de mindre läroverken
till 10,000 kronor eller sammanlagdt till 340,000 kronor.

Vid den beräkning, som nu för sagda ändamål verkstälts1), har man utgått från
medelantalet lärjungar vid början af höstterminerna 1892-—96 och med afseende å de
högre och femklassiga läroverken tillämpat alldeles samma grunder, som följts år 1892,
samt kommit till det resultat, att de till statsverket ingående terminsafgifterna vid
nämnda läroverk kunna antagas uppgå till 339,000 kronor.

’) Se talj. C. 4.

Bill. till lliksd Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd.

10

122 Åttonde hnfvndtiteln.

Dä någon definitiv lönereglering icke föreslagits för lärarne vid de treklassiga
allmänna läroverken och pedagogierna, har jag icke ansett mig böra föreslå förhöjda
terminsafgifter för lärjungarne vid dessa läroverk, helst statsutskottet vid 1892 års
riksdag afstyrkte införande af terminsafgifter vid nyssnämnda skolor, emedan utskottet icke
ansåg sig då kunna tillstyrka någon reglering af lönerna för de vid dem anstälda lärarne.
Vid den beräkning, som det oaktadt blifvit gjord med afseende å den inkomst, som förhöjda
terminsafgifter af lärjungarne vid berörda läroverk skulle tillföra statsverket,
hafva i öfrigt samma grunder] följts som beträffande de högre och femklassiga läroverken,
men förhöjda afgifter ej beräknats för lärjungarne i 4:de och 5:te klasserna,
emedan dessa klasser, der de förefinnas, till allra största delen bekostas af vederbörande
kommuner. Ifrågavarande afgifter af lärjungarne i de tre lägre klasserna vid nämnda
läroverk skulle emellertid hafva uppgått till omkring 11,000 kronor.

Normalstaten för de högre och femklassiga allmänna läroverken enligt den föreslagna
löneregleringen skulle i öfverensstämmelse med verkstäld utredning'') komma
att uppgå till 2,380,500 kronor, under det att ålderstilläggen för redan anstälde lärare
vid berörda läroverk efter de nya bestämmelserna kunna för år 1899 beräknas till
861,300 kionor ). Den nuvarande lönestaten för de treklassiga allmänna läroverken
uppgår till 117,300 kronor och ålderstilläggen för de vid dessa läroverk anstälda
lärarne kunna enligt hittills gällande bestämmelser för år 1899 beräknas till 34,000
kronor3). Läggas härtill dels de i det ordinarie reservationsanslaget ingående särskilda
anslagen, som i det föregående tillsammans beräknats till 294,732:56 kronor, samt det
pa ordinarie stat upptagna förslagsanslaget till understöd åt extra ordinarie lärare
under förfall på grund af sjukdom 5,000 kronor, dels på extra stat fortfarande erforderliga
anslag till arfvoden åt extra och vikarierande lärare 100,000 kronor samt till
tillfällig löneförbättring åt lärarne vid de treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna
25,500 kronor, så uppgår hela den erforderliga summan till 3,818,332:56
kronor, deraf på ordinarie stat 3,692,832:56 kronor och på extra stat 125,500 kronor4).
Afdiages nu från det ordinarie anslaget den afkomst af donationer och andra såsom
särskilda fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren antecknas under rubrik
»inom kolumn specificerade inkomster» och som hafva upptagits till 40,000 kronor, så utgöra
de kontanta anslag, som af statsverket erfordras, å ordinarie stat 3,652,832: 56 kronor
och a extra stat 125,oOO kronor eller tillsammans 3,778,332:56 kronor. Det ordinarie
anslaget till de allmänna läroverken behöfver således höjas med 737,452:56 kronor,
eller i jemnadt tal 737,453 kronor, under det att anslaget å extra stat kan minskas med
323,225 kronor. I det hela ökas alltså kostnaderna för de allmänna läroverken med
414,228 kronor. Dragés emellertid från detta belopp den inkomst, som de till statsverket
ingående terminsafgifterna skulle komma att tillföra detsamma och som beräknats
till 339,000 kronor, så blir -den egentliga ökningen i statsverkets kostnader för

'') Se tab. C. 5. 2) Se tab. C. 6. 3) Se tab. C. 5 och 6. *) Se tab. C. 1.

Åttonde hnfnidtiteln. 123

de allmänna läroverken 75,228 kronor. Att detta resultat är mindre gynsamt än det
dylik beräkning i 1892 års proposition utvisade, har visserligen till en del sin grund
i den höjning, som nu föreslagits af anslagen till arfvoden åt extra ordinarie ärnneslärare
samt åt öfningslärare, men hufvudsakligen beror det dock på det vida högre
belopp, som nu måst upptagas för lärarnes ålderstillägg.

Sammauläggas kostnaderna, enligt nyss angifven beräkning, för den föreslagna
normalstaten vid de högre och femklassiga läroverken 2,380,500 kronor, för ålderstilläggen
åt redan anstälda lärare vid dessa läroverk 861,300 kronor, för den nuvarande
lönestaten vid de treklassiga läroverken 117,300 kronor och för ålderstilläggen åt de
vid sistnämnda läroverk anstälda lärare 34,000 kronor, uppstår en summa af 3,393,100
kronor. Dragés härifrån nuvarande kontanta anslaget till löner och ålderstillägg för
lärarne vid de allmänna läroverken 2,648,647 kronor 44 öre *) jemte »inom kolumn
specificerade inkomster» 40,000 kronor, eller tillsammans 2,688,647 kronor 44 öre, så
befinnes den förhöjning i det ordinarie anslaget till de allmänna läroverken, som erfordras
för genomförandet af den föreslagna löneregleringen, utgöra 704,452 kronor 56
öre, eller i jemnadt tal 704,453 kronor.

Med anledning af hvad sålunda yttrats, får jag, som har för afsigt att vid
redogörelsen för de extra ordinarie anslagsbehofven föreslå Eders Kongl. Maj:t att af
Riksdagen äska i det föregående angifna anslag till arfvoden för extra och vikarierande
lärare samt till tillfällig löneförbättring åt rektorer och ordinarie lärare vid de treklassiga
allmänna läroverken och pedagogierna, i underdånighet hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

d) med afseende å behofvet af förhöjning i ordinarie anslag till allmänna
läroverken:

att anslaget till arfvoden åt extra lärare och vikarierande lärare samt för oförutsedda
behof må höjas med 15,000 kronor, eller frän 135,000 kronor till 150,000
kronor;

att anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken
må ökas med 12,000 kronor eller från 28,000 kronor till 40,000 kronor;

att anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande af
ammunition för målskjutning m. m. må höjas med 3,500 kronor eller från 34,000
kronor till 37,500 kronor;

att till extra arfvoden åt musiklärare vid de allmänna läroverken må uppföras
ett anslag af 2,500 kronor; samt

att för genomförande af lönereglering för lärarne vid de högre och femklassiga
allmänna läroverken enligt angifna grunder må beviljas en förhöjning af nuvarande
reservationsanslaget till de allmänna läroverken med ett belopp af 704,453 kronor.

*) 8e tab. C. 3.

124

Åttonde bufvndtiteln,

Taft. Å. 1.

Antal lärjungar i klasserna 4—7 vid allmänna läroverken
vid början af höstterminerna.

					K	1 a s	s e	r o	c h	1 i	n i e	r
År		t		5	6	1	6	2	7.	1	7:	2	Summa 4—7	Procent af hela lärjunge-antalet
	R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L.
1876	895	983	648	932	207	757	135	582	84	465	50	420	2,019	4,139	32,8	67,2
1877	927	1,003	616	936	347	753	154	651	108	493	74	397	2,226	4,233	34,5	65,5
1878	943	1,190	623	952	356	818	233	669	114	575	104	402	2,373	4,606	34,o	66,o
1879	897	1,297	655	1,114	349	863	272	721	150	599	105	496	2,428	5,090	32,3	67,7
1880	892	1,303	588	1,216	341	955	250	759	211	647	127	510	2.409	5,390	30,9	69,i
1881	973	1,303	567	1,175	291	1,084	232	752	209	672	178	553	2,450	5,539	30,7	69,3
1882	961	1,288	612	1,165	270	1,011	185	866	175	662	179	575	2,382	5,567	30,o	70,o
1883	975	1,212	616	1,219	298	1,010	163	795	156	744	146	561	2,354	5,541	29,8	70,2
1884	937	1,207	654	1,105	298	1,072	198	774	140	708	129	666	2,356	5,532	29,9	70,i
1885	969	1,109	615	1,138	306	942	214	888	154	692	119	594	2,377	5,363	30,7	69,3
1886	1,069	1,090	616	1,045	332	954	210	782	170	763	126	602	2,523	5,236	32,5	67,5
1887	1,089	978	666	1,012	321	863	227	732	171	679	144	646	2,618	4,910	34,8	65,2
1888	1,185	901	715	921	330	858	195	663	192	628	154	575	2,771	4,546	37,9	62,i
1889	1,225	929	728	824	354	807	220	661	157	606	153	532	2,837	4,359	39,4	60,6
1890	1,246	932	794	868	360	704	240	636	167	577	132	500	2,939	4,217	41,i	58,9
1891	1,481	867	827	840	376	720	228	523	207	538	135	499	3,254	3,987	44,9	55,i
1892	1,421	866	1,024	833	410	754	242	544	203	457	170	478	3,470	3,932	46,9	53,i
1893	1,441	879	1,014	813	526	742	261	567	222	479	177	410	3,641	3,890	48,3	51,7
1894	1,489	882	1,006	812	559	717	348	5761	236	502	176	424	3,814	3,913	49,4	50,6
1895	1,531	875	1,106	831	550	684	391	578	306	521	190	408	4,074	3,897	51,i	48,9
1896	1,559	873	1,074	822	620	737	384	564	363	528	254	456	4,254	3,980	51,7	48,3

Åttonde hufvud t i teln.

125

Taft. A. 2.

Antal lärjungar i klasserna 4 och 5 vid de femklassiga
allmänna läroverken vid början af höstterminerna.

A r	Klass 4	Klass 5	S u m	m a	Procent af hela antalet
	R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L.
1876 .............................	320	202	219	202	539	404	57,2	42,8
1877 ............................	341	219	208	166	549	385	58,8	41,2
1878 ..............................	345	276	200	200	545	476	53,4	46,6
1879 ............................	314	256	212	203	526	459	53,4	46,6
1880 ..........................	342	216	166	189	508	405	55,6	44,4
| 1881 .......................	363	213	210	181	573	394	59,3	40,7
1882 .............................	268	207	154	167	422	374	53,o	47,o
1883 ............................	269	202	161	175	430	377	53,3	46,7
1884 ..............................	249	174	162	197	411	371	52,6	47,4
1885 .............................	276	177	155	167	431	344	55,6	44,4
1886 ............................	289	167	161	147	450	314	58,9	41,i
1887 ...........	301	133	160	143	461	276	62,6	37,4
1888 ............................	341	128	176	in	517	239	68,4	31,6
| 1889 ............................	347	137	177	108	524	245	68,i	31,9
1890 ............................	351	113	211	99	562	212	72,6	27,4
1891 .........................	414	107	214	97	628	204	75,5	24,5
1892 ............................	382	103	248	99	630	202	75,7	24,3
1893 ..........................	350	no	238	81	588	191	75,5	24,5
1894 .....................	364	108	218	90	582	198	74,6	25,4
1895 ...........................	390	100	234	99	624	199	75,8	24,2
1896 ............................	378	106	236	91	614	197	75,7	24,3

126

Åttonde hnfvndtiteln,

Bil. A. 3.

Antal undervisningstimmar hvarje vecka i medeltal för lärare
i öfningsämnen vid de högre allmänna läroverken höstterminerna
1892—1896.

Musiklärare

Högre läroverk

Medeltal timmar i

Gymnastiklärare

Medeltal timmar i veckan för

veckan i	ordinarie i	biträdande i	båda	ordinarie i	biträdande i	båda
		båda	gym-	vapen	cym-	vapen	tillsam-	teck-	väl-	teck-	väl-	tillsam-
		ämnena	nastik	öfning	nastik	öfning		ning	skri fn	ning	skrifn.
6	*>	8	12	2	ti	2	22	36		i	2	39
6	1	, -7	13	'' 2	—''	i	16	29	—	—	—	29
4		ti	15	•>	—	—	17	40	—	6	—	46
5	1	6	6	- —	ti	—	12	16	7	—	_	23
8	4	12	9		—	5	14	28	_	_	_	28
7	4	11	12	5	—	—	17		_	_	_	22
5	8	13	9	4	—	—	13	16	—	—	_	16
5	4	9	8	5	i	—	14	23	_	_	_	23
9	4	13	8	0	i	—	14	20	_	_	_	20
6	4	10	ti	5	—	—	11	17	5	_	_	22
7	4	11	10	o	—	—	16	21	_	_	_	21
6	4	10	9	6	-v	—	15	22	_	_	_	22
5	5	10	6	5	—	—	ii	12	1	_	_	13
7	7	14	13	6	—	—	19	24	8	_	_	32
7	3	10	11	4	—	—	15	20	—	_	_	20
7	4	11	6	5	—	—	11	15	5	_	_	20
D	0	10	12	4	—	i	17	16	4	_	_	20
8	4	12	6	4	3	i	14	20	_	_	_	20
7	4	11	6	7	3	—	16	30	_	_	_	30
9	4	13	12	8	—	—	20	25	_	_	_	25
10	1	11	15	6	—	. —	21	26	_	8	_	34
6	4	10	ti	5	—	—	11	20	_	_	_	20
8	4	12	8	i i 5	2	—	15	17	5	_	_	22
9	4	13	12	4	—	—	16	29	—	—	—	29
9	3	12	9	5		_	14	16	7			23
9	4	13	10	5	—	—	15	27	_	16	1	44
5	5	10	9	4	—	—	13	26	1			27
7	4	11	9	4	—	—	13	23	_	_	_	23
8	4	12	9	5	—	—	14	31	_	_	_	31
7	4	11	8	5	—	—	13	15	5	_	_	20
6	4	10	9	4	—■	—	13	14	5	_	_	19
6	4	10	8	3	—	—	11	16		_	_	16
4	4	8	9	2	—	—	11	14	5	_		19
6	4	10	9	2	—	—	11	17	8	_	_	25
6	4	10	9 1	5	—	—	14	16		—	-1	16

Teekningslärare

Medeltal timmar i veckan för

Stockholm:

Latinläroverket
Södermalms läroverk
Realläroverket
Nya elementarskolan

Upsala...............

Gefle ..............

Hudiksvall.........

Linköping .....

Norrköping

Vester vik ..........

Skara ...............

Venersborg ........

Strengnäs

Örebro............

Nyköping ..........

Vesteräs.............

Falun ................

Vexiö ...............

Jönköping .........

Lund ...............

Malmö .

Karlskrona.........

Kristianstad ...

Helsingborg ......

Göteborg:

Latinläroverket.

Realläroverket

Halmstad ..........

Kalmar .............

Karlstad .....

Hemösand...........

Östersund ..........

Umeå .........t......

Luleå ................

Sundsvall ...........

Visby ...............

Anm. Vid beräkningen af medeltalen hafva bråk mindre än en half utelemna!* och bråk större
än en half räknats såsom ett helt.

Åttonde linfyndtiteln,

127

Antal undervisningstimmar hvarje vecka i medeltal för lärare
i öfningsämnen vid de femklassiga allmänna läroverken
höstterminerna 1892—1896.

					---	—	—		4--1--
I,:‘	Musiklärare	Gymnastiklärare	Teckningslärare
	Medeltal timmar i	Medeltal timmar i	Medeltal timmar i
Läroverk		veckan	i		veckan	i		veckan	i
•	sång	musik	båda ämnena	gymna- stik	vapen- öfning	båda ämnena	teck- ning	väl- skrifu.	båda ämnena
r . » l ii « . * ^ Stockholm: Jakob.....	6	1	4-a 7	*)	*)	■)	12	8	20
» Katarina ............	3	3	6	6		6	10	—	10
» Östermalm .....;..	6	4	10	13	—	13	19	5	24
Norrtelje ............................	3	3	6	6	i	7	5	3	8
Enköping......................a‘....	4	2	6	6	i	7	7	1	8
Söderhamn .............i.........''...	3	2	5	6	i	7	6	2	8
Eksjö....................................	4	2	6	6	i	7	7	1	8
Vadstena .......................	4	3	7	6	i	7	7	1	8
Mariestad..............................	3	2	5	6	i	7	8	—	8
Borås......................:...........	5	2	7	6	i	7	6	2	8
Lidköping..............................	4	2	6	6	i	7	10	—	10
Sköfde ................................. Eskilstuna ...........i...............	4 4	2 3	6 7	6 6	i i	7 7	9 10	_	9 10
Arboga ..........;........-.............	4	2	6	6	i	7	7	1	8
Karlshamn ..........................	4	2	6	6	i	7	9	—	9
Ystad...................................	6	‘4	10	9	4	13	13	—	13
	4	2	G	6	1	7	7	--	7
Uddevalla............................. Göteborg .............................	4 8	2	6 8	6 11	1 1	7 12	9 17	—	9 17
Oskarshamn....................i.L	5	2	7	6	1	7	8	—	8
Kristinehamn ..... ..................	5	2	7	6	—	6	9	3	12
Piteå..................................	4	2	G	6	1	7	8	1	9
Haparanda ...................	5	1	6	6	1	7	4	4	8

Anm. Vid beräkningen af medeltalen hafva bråk mindre än half utelemnats och bråk större än
eu half räknats såsom ett helt. — '') Undervisningen bestrides af gymnastiska centralinstitutet.

129

Åttonde hufrndtiteln.

Antal lärjungar i medeltal vid höst -

•'' . -.tf ,* * f , •• | f. 4 Högre allmänna läroverk							K 1	a s	ser
l	2	3	Summa 1—3	4		B	Summa 4—5	Summa 1-5
Gemensam linie	B?	L.	It.	L.
Stockholm: Latinläroverket .....	71	104	103	278	47	58	32	61	198	476
» Södermalms läroverk	60	78	77	215	47	26	37	21	131	346
» Realläroverket.........	35	63	63	161	65		67		132	293
» Nya elementarskolan	25	39	48	112	50		34	9	93	205
Upsala .................................	55	63	63	181	30	32	25	26	113	294
Gefle ....................................	35	50	52	137	30	19	21	16	86	223
Hudiksvall .............................	19	22	19	60	10	14	6	12	42	102
Linköping................................	35	53	58	146	30	27	22	24	103	249
Norrköping ............................	35	69	64	168	43	26	33	25	127	295
Vestervik................:...............	22	27	30	79	25	4	18	4	51	130
Skara.......................................	30	38	45	113	20	22	17	25	84	197
Venersborg .........................	25	34	32	91	26	12	18	12	68	159
Strengnäs................................	11	15	16	42	3	11	3	10	27	69
Örebro ................................	46	59	67	172	41	26	32	25	124	296
Nyköping.................................	21	28	30	79	19	12	13	14	58	137
Vesterås ...............................	27	31	38	96	15	21	11	24	71	167
Falun.......................................	34	41	42	117	28	15	25	13	81	198
Vexiö......................................	28	41	44	113	11	33	6	36	86	199
Jönköping.................................	47	50	54	151	23	28	22	27	100	251
Lund ................................	43	40	55	138	25	35	17	35	112	250
Malmö ...................................	83	95	87	265	48	39	40	32	159	424
Karlskrona .............................	25	44	43	112	26	19	20	19	84	196
Kristianstad............................	18	41	52	in	18	30	10	24	82	193
Helsingborg ............i................	29	64	62	155	44	17	31	16	108	263
Ystad....................................	22	24	30	76	14	11	12	14	51	127
Göteborg: Latinläroverket.......	35	65	63	163	—	52	_	44	96	259
» Realläroverket .........	84	99	97	280	120	—	82	_	202	482
Halmstad .................................	33	35	36	104	17	23	10	20	70	174
Kalmar ..................e................	37	50	54	141	26	22	15	26	89	230
Karlstad ...............................	30	50	51	131	38	31	36	29	134	265
Hernösand .............................	21	25	32	78	14	24	8	22	68	146
Östersund.................................	34	33	30	97	14	14	11	12	51	148
Umeå ......................................	22	26	23	71	io1	11	8	13	42	113
Luleå......................................	17	22	22	61	9	8	6	10	33	94
Sundsvall .................................	45	48	41	134	33	2	20	2	57	191
Visby...................................	22	22	23	67	12	11	10	9	42	109
Summa	1,261	1,688| 1,746|	4,695	1,031	735	778|	71l|	3,255	7,950|

Anm. Att vid ett läroverk en klass eller afdelning saknats på grund af läroverkets organisation är be -

Åttonde hufvudtiteln.

129

terminernas början åren 1892—96.

och	1 i	n	i e	r						Högre allmänna läroverk
6: l	6: 2	7: 1	7: 2	Summa 6—7	Summa 1—7
R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L. *
	67		58		56		45	226	702	Stockholm: Latinläroverket.
29	26	19	16	14	16	8	13	141	487	» Södermalms läroverk.
93	_	67	—	55	—	42	—	257	550	» Realläroverket.
32	14	9	8	21	15	6	7	112	317	» Nya elementarskolan.
19	26	14	21	12	19	11	21	143	437	Upsala.
12	13	8	12	7	10	6	8	76	299	Gefle.
3	11	1	9	—	6	—	6	36	138	Hudiksvall.
18	27	11	20	10	20	9	17	132	381	Linköping.
16	27	8	17	7	14	5	12	106	401	Norrköping.
16	—	12	—	9	—	9	—	46	176	Vestervik.
16	30	10	24	7	19	5	19	130	327	Skara.
12	14	7	13	6	9	3	7	71	230	Yenersborg.
—	12	—	9	—	9	—	8	38	107	Strengnäs.
16	25	10	15	7	12	4	12	101	397	Örebro.
11	14	7	11	7	9	5	10	74	211	Nyköping.
5	23	3	20	—	15	—	14	80	247	Yesterås.
16	12	8	10	7	7	5	7	72	270	Falun.
_	33	—	23	—	21	—	19	96	295	Vexiö.
13	31	9	22	6	15	4	15	115	366	Jönköping.
13	37	9	33	7	32	4	29	164	414	Lund.
20	30	9	25	7	21	6	17	135	559	Malmö.
17	18	11	11	8	10	8	9	92	288	Karlskrona.
4	22	1	19	—	13	—	12	71	264	Kristianstad.
22	22	13	19	12	18	8	14	128	391	Helsingborg.
4	13	1	11	—	10	—	8	47	174	Ystad.
—	52	—	42	—	33	—	30	157	416	Göteborg: Latinläroverket.
59		38	—	29	—	21	—	147	629	» Realläroverket.
_	18	—	14	—	11	—	11	54	228	Halmstad.
12	20	8	14	7	12	5	11	89	319	Kalmar.
18	24	11	18	8	17	7	15	118	383	Karlstad.
	19		14		10	—	10	53	199	Hernösand.
6	11	3	10		8	—	9	47	195	Östersund.
8	16	4	10	4	12	3	11	68	181	Umeå.
3	12	1	10	—	9		7	42	136	Luleå.
15	—	9		8		7		39	230	Sundsvall.
5	8	3	6	3	6	2	5	38	147	Visby.
533	| 727	| 324	564	268	494	193	43S	3,541	11,491

tecknadt med —; att däremot en klass eller afdelning saknats af brist på lärjungar är l>etecknadt med 0,

Bill. till Bifall. Vrot. 18118. 1 Sami. 1 Afd.

17

130

Åttonde lmfvudtiteln

Tdb. B. 2.

Antal lärjungar vid bör -

Högre allmänna läroverk	K. 1 a s s e r
i	2	3	Summa 1-3	4	6	Summa 4-6	Summa 1—5
Gemensam linie*	K.	L.	R.	L.
Stockholm: Latinläroverket ...... » Södermalms läroverk » Realläroverket........ » Nya elementarskolan Upsala ..................................... Gefle ................... Hudiksvall ..................... Linköping........................ Norrköping ........... Vestervik ................................. Skara.................. Venersborg ............. Strengnäs................................. Örebro ............... Nyköping................. Vesterås ................................. Falun...................................... Vexiö....................................... Jönköping................... Lund ...................................... Malmö ............. Karlskrona .............................. Kristianstad............................. Helsingborg............... Ystad................. Göteborg: Latinläroverket........ » Realläroveirket ...... .. Halmstad ............................... Kalmar................................... Karlstad ................................ Hernösand ........... Östersund.............. Umeå....................................... Luleå.......... Sundsvall ................................. Visby...................................... Summa	71 66 34 24 57 35 17 35 35 14 29 18 23 60 26 38 35 28 41 48 89 33 21 28 40 35 70 35 36 34 29 33 32 20 41 20	105 87 57 34 70 49 29 53 68 32 34 35 17 58 24 32 49 46 74 48 105 39 35 68 25 70 70 35 46 48 24 35 27 21 46 26	107 96 64 36 61 56 20 58 67 30 41 35 20 45 26 25 44 44 62 59 106 53 40 72 26 61 86 35 49 61 30 43 34 26 39 19	283 249 155 94 188 140 66 146 170 76 104 88 60 163 76 95 128 118 177 155 300 125 96 168 91 166 226 105 131 143 83 in 93 67 126 65	30 47 61 42 33 32 7 38 53 16 25 17 11 35 20 11 36 14 33 21 60 24 17 47 19 in 11 23 26 11 11 21 13 30 16	71 26 30 25 11 24 15 8 27 12 10 29 5 26 17 43 27 34 34 10 23 20 14 56 25 31 22 12 23 14 9 2 6	37 41 54 39 13 24 4 33 42 22 17 28 3 34 17 10 31 6 17 21 27 12 13 47 11 105 10 11 25 10 14 7 11 30 8	70 34 38 28 5 15 23 2 25 16 11 22 14 12 18 19 19 39 37 14 25 22 13 49 26 23 32 18 13 13 3 1 7	208 148 115 81 114 109 27 no 133 48 94 73 35 120 56 59 102 82 96 115 .158 60 78 136 57 105 216 72 88 105 51 61 55 36 63 37	491 397 270 175 302 249 93 256 303 124 198 161 95 283 132 154 230 200 273 270 458 185 174 304 148 271 442 177 219 248 134 172 148 103 189 102
1,330] 1,721	1,776|	4,827| 1,022| 741|	834	706	3,303 8,130

Anm* Att vi<l ett läroverk en klass eller afdelning saknats på grund af läroverkets organisation är be -

jan af höstterminen 1897

Åttonde hufvudtiteln,

131

och	1	i n	i e	r						Högre allmänna läroverk
6:	1	6: 2	7: l	7: 2	Summa 6—7	Summa 1—7
R.	L.	R.	L.	R.	L.	R.	L.
	83		53		51		51	238	729	Stockholm: Latinläroverket.
32	22	27	28	20	14	17	19	179	576	» Södermalms läroverk.
106	_	73	_	63	—	59	—	301	571	» Realläroverket.
43	21	18	13	18	6	24	6	149	324	» Nya elementarskolan.
27	29	28	25	18	23	9	12	171	473	Upsala.
18	10	20	12	12	9	6	16	103	352	Gefle.
2	9	3	7	—	8	—	5	34	127	Hudiksvall.
21	27	26	14	16	19	7	16	146	402	Linköping.
14	24	18	14	6	16	5	15	112	415	Norrköping.
21	_	17	—	12	—	7	—	57	181	Vestervik.
19	29	19	30	14	27	11	20	169	367	Skara.
18	13	13	8	12	8	5	14	91	252	Vener sborg.
_	14	_	13	—	6	—	13	46	141	Strengnäs.
27	17	14	30	15	15	8	11	137	420	Örebro.
8	11	8	7	6	12	4	8	64	196	Nyköping.
8	25	1	19	—	22	—	16	91	245	Vesterås.
21	13	11	11	10	12	9	7	94	324	Falun.
_	31	_	26	—	24	—	22	103	303	Vexiö.
21	21	8	18	1	14	10	16	109	382	Jönköping.
13	32	10	26	11	24	12	23	151	421	Lund.
20	32	24	29	8	20	12	27	172	630	Malmö.
13	14	6	21	11	8	8	4	85	270	Karlskrona.
11	27	3	22	—	14	—	18	95	269	Kristianstad.
22	19	22	21	13	21	14	13	145	449	Helsingborg.
4	8	0	10	—	8	—	10	40	188	Ystad.
	52	_	49	—	31	—	42	174	445	Göteborg: Latinläroverket.
50	_	43	_	46	—	30	—	169	611	» Realläroverket.
	23	_	13	—	10	—	12	58	235	Halmstad.
10	31	13	15	7	15	10	13	114	333	Kalmar.
22	31	16	27	8	22	9	18	153	401	Karlstad.
_	29	_	17	_	14	—	8	68	202	Hernösand.
5	19	3	10	—	10	—	8	55	227	Östersund.
11	15	7	16	7	8	5	15	84	232	Umeå.
5	12	7	10	—	4	—	9	47	150	Luleå.
12	_	18	_	6	—	12	—	48	237	Sundsvall.
6	9	3	8	3	4	5	8	46	148	Visby.
610	752	479	622	343	499	298	495	4,098	12,228

tecknadt med —; att däremot en klass eller afdelning saknats af brist på lärjungar är betecknadt med 0.

132

Tdb. B. 3,

Åttonde hufvudtiteln.

Antal lärjungar i medeltal vid höstterminernas början

åren 1892—96.

Femklassiga allmänna läroverk			K	lass	e r	och	1 i n i e r
1	2	3	Summa 1—3	4	5	Summa 4—5	Summa 1—5
Gemensam linie	R.	L.	R.	L.
Stockholm: Jakob .....	63	64	55	182	38		22	_	60	242
» Katarina ...	51	56	44	151	25	8	12	8	53	204
» Östermalm..	70	93	87	250	59	19	37	13	128	378
Norrtelje....................	11	11	11	33	7	2	5	2	16	49
Enköping ...............	18	19	16	53	10	3	5	3	21	74
Söderhamn.................	18	19	14	51	11	2	7	3	23	74
Eksjö .................	12	15	14	41	6	6	3	6	21	62
Vadstena...................	9	19	17	45	10	5	9	5	29	74
Mariestad .................	14	16	16	46	10	4	6	3	23	69
Borås ........................	23	23	22	68	16	6	7	6	35	103
Lidköping ..................	18	15	14	47	10	2	4	2	18	65
Sköfde......................	24	31	24	79	11	7	7	7	32	in
Eskilstuna ...............	26	26	25	77	17	5	10	5	37	114
Arboga........................	15	13	14	42	7	1	7	1	16	58
Karlshamn..................	25	32	32	89	23	6	14	4	47	136
Landskrona ...............	23	22	22	67	18	3	13	3	37	104
Uddevalla ................	28	29	28	85	15	7	10	7	39	124
Göteborg....................	77	75	63	215	41	8	29	7	85	300
Oskarshamn ...............	21	19	14	54	12	—	9	—	21	75
Kristinehamn...............	20	22	17	59	11	3	8	2	24	83
Piteå...........................	15	18	13	46	10	4	6	3	23	69
Haparanda.................	13	12	10	35	6	3	4	3	16	51
Summa	594	649	572|	1,815|	373	104	234	93	804	2,619

Anm. Att vid ett läroverk en klass eller afdelning saknats på grund af läroverkets organisation är

betecknadt med ; att däremot en klass eller afdelning saknats af brist på lärjungar är betecknadt med 0.

Åttonde hufvudtiteln,

133

Taft. B. 4.

Antal lärjungar vid början af höstterminen 1897.

Femklassiga allmänna läroverk			K	lass	e r c	e h	1 i n	i e r
l	2	3	Summa 1-3	4	5	Summa 4—5	Summa 1—5
Gemensam linie	R.	L.	R.	L.
Stockholm: Jakob........	71	63	59	193	50	—	24	—	74	267
» Katarina ...	59	56	57	172	35	12	21	7	75	247
» Östermalm...	70	86	106	262	60	25	39	15	139	401
Norrtelje....................	14	12	8	34	5	4	5	2	16	50
Enköping ... ..............	11	21	19	51	11	0	6	3	20	71
Söderhamn.................	18	21	20	59	16	2	7	0	25	84
Eksjö ........................	13	14	15	42	9	5	11	5	30	72
Vadstena.....................	8	9	13	30	12	3	4	5	24	54
Mariestad ..................	16	14	12	42	5	4	4	6	19	61
Borås ........................	34	32	23	89	12	7	8	2	29	118
Lidköping ..................	25	15	11	51	11	2	12	2	27	78
Sköfdo........................	20	21	35	76	16	7	14	3	40	116
Eskilstuna ..................	32	31	21	84	13	4	14	1	32	116
Arboga.......................	16	12	13	41	16	5	3	2	26	671
Karlshamn..................	25	19	26	70	22	4	10	6	42	112
Landskrona ...............	29	27	18	74	19	2	11	4	36	no
Uddevalla ..................	25	25	31	81	20	5	11	12	48	129
Göteborg..................	104	95	83	282	48	4	34	9	95	377
Oskarshamn ..............	21	27	12	60	12		3		15	75
Kristinehamn............	12	28	27	67	12	3	4	2	21	88
Piteå..........................	21	15	14	50	8	6	2	5	21	71
Haparanda.................	IS	12	13	43	8	4	2	1	15	58
Summa	662| 655	| 636	| 1,953	42C	| 108| 249| 92	| 86£	2,822

Anm. Att vid ett läroverk en klass eller afdelning saknats pä grund af läroverkets organisation är

betecknadt med —; att däremot en klass eller^afdelning saknats af brist på lärjungar är betecknadt med 0-

134

Åttonde hufvudtiteln.

Tab. B. 5.

Antal lärjungar i medeltal vid höstterminernas början

åren 1892—96.

Läroverk

Klasser och li

i n i e r

Gemensam linie

Summa

1—3

R. L.

Treklassiga allmänna
läroverket i
Söderköping.....................	10	10	10	30	4
Vimmerby.....................	10	11	10	31
Alingsås ..............................	18	20	19	57	10
Falköping...........................	14	19	16	A Q	1
Askersund ......................	8	9	6	23	2
Sala .........................	17	17	11	45	1
Sölvesborg ................................	10	11	14	35	8
Trelleborg..................................	12	10	7	29	0
Engelholm....................................	17	17	17	Öl	8
Varberg..............................	23	20	17	60	11
Marstrand ...........................	5	5	5	15
Strömstad........................	14	11	8	33
Åmål ...........................................	15	15	13	43	4
Filipstad ......................	14	18	19	51	12
Arvika ......................	17	16	18	51
Skellefteå..........................	9	8	7	24	4
Örnsköldsvik ...........	14	12	11	37	4

R. L.

Summa 227 229 208 664

Tvåklassiga pedagogien i

Söder telje....................................

Köping .......................................

Nora ..........................................

Summa

Enklassiga pedagogien i

Simrishamn ..........................

13
20

14

47

18

13

18

12

43

18

12

16

28

38

54

26

3

10

5

0

1

3

1

Summa

4—5

118 15

16 52

69 33

4

11

3

6

1

0

1

1

25

17
4
9

15

1

13

18

9

14

12

4

30

16 148 812

9

14

Summa

1—5

37

31

82

66

27

54

50
30

64
78
15
33
52

65

51
36
41

47

68

26

23 141

52

, . , Ar^n" -f14 vi<4 eG läroverk en klass eller afdelning saknats på grund af läroverkets organisation ä*

betecknadt med —; att däremot en klass eller afdelning saknats af brist på läijungar är betecknadt med 0.

Åttonde hnfvudtiteln.

135

Taft. B. G.

Antal lärjungar vid början af höstterminen 1897.

		K 1 a	s s e	r o	c h	linie	r
Läroverk	1	2	3	Summa	4				Summa	Summa
	Gemensam	linie	1—3	R.	L.	R.	L.	4—5	1—5
Treklassiga allmänna läroverket i
Söderköping...................................	10	11	8	29	—	—	—	—	—	29
Vimmerby.....................................	9	10	14	33	—	—	—	—	—	33
Alingsås .......................................	20	14	20	54	18	3	7	2	30,	84
Falköping.......................................	17	12	15	44	8	0	4	4	16	60i
Askersund ...................................	11	14	14	39	4	—	3	—	7	46
Sala ............................................	20	14	6	40	7	0	1	6	14	54
Sölvesborg ....................................	5	3	9	17	11	0	11	0	22	39
Trelleborg......................................	6	9	13	28	—	—	—	—	—	28
Engelholm ....................................	9	27	13	49	12	—	6	—	18	67
Varberg..........................................	27	21	27	75	17	—	10	—	27	102
Marstrand.....................................	6	5	8	19	—	f—	—	—	—	19
Strömstad.......................................	23	20	13	56	—	—	—	—	24	56
Åmål.............................................	14	23	19	56	15	2	4	3	80
Filipstad ......................................	18	10	12	40	13	2	9	3	27	67
Arvika ........................................	24	24	17	65	8	2	—	—	10	75
Skellefteå.....................................	12	20	7	39	3	1	4	0	8	47
Örnsköldsvik ................................	12	19	9	40	—	—	—	—	--	40
Summa	243	256	224	723	116	10	59	18	203	926
Tvåklassiga pedagogien i
Södertelje.......................................	16	18	17	51	9	5	6	2	22	73
Köping .........................................	15	16	17	48	5	—	8	—	13	61
Nora ............................................	12	12		24		—	—	—	—	24
Summa	43	46	34	123	14	5	14	2	35	158
Enklassiga pedagogien i
Simrishamn...................................	15	22	9	46				—	—	46

Anm. Att vid ett läroverk en klass eller afdelning saknats pa grund af läroverkets organisation är

betecknadt med —; att däremot en klass eller afdelning saknats af brist på lärjungar är betecknadt med 0.

136

Åttonde hulrudtiteln.

Taft. C. 1.

Kostnadsberäkning.

Inkomster:

Afkomst af donationer eller andra såsom särskilda fonder förvaltade tillgångar,
som i statsliggaren antecknas under rubrik »inom kolumn
specificerade inkomster» omkring ..................................................... kr. 40,000: _

Nuvarande ordinarie anslag till de allmänna läroverken

reservationsanslag ........................................ kr.

till understöd åt extra ordinarie lärare under

förfall på grund af sjukdom, förslagsanslag......... »

Erforderlig förböjning af reservationsanslaget ...................

Erforderligt anslag å extra stat för år 1899 ...................

2,910,380: -r

5.00Q: ~ » 2,915,380: —

...................... » 737,452: 56

...................... » 125,500: —

Summa kronor 3,818,332: 56.

Utgifter:

Föreslagen normalstat vid de högre och femklassiga

allmänna läroverken............................................ kr. 2,380,500: —

De nuvarande lärarnes vid förenämnda läroverk ålders tillägg

enligt den nya staten .............................. » 861,300: —

Nuvarande lönestat vid de treklassiga allmänna läro verken

............................................................... kr. 117,300: —

De nuvarande lärarnes vid sistnämnda läroverk ålders tillägg

enligt den gamla staten ......................... » 34,000: —

Arfvoden åt bibliotekarier m. m................................. kr! 7 000: —

Skrifbiträden åt rektorer............................................. » 12''000: _

Arfvoden åt skolläkare............................................... » 7*550: _

Praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna

läroverken............................................................ » 20,500: —

Resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk... » 6,000: —

Reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken,

särskildt de läroverk, der profårskurs är inrättad » 4,000: _

Djeknepenningeersättning, ej inräknad i kontanta lönebeloppen
till lärarne .......................................... » 4,307: 10

Ersättning för förlorad helgonskyld ........................... » 2 644: 33

Ersättning för indragna landtgiöen och klockarepensioner
....................................................... » 731, 13

kr. 3,241,800: —

» 151.300: —

Transport kr. 64,732: 56 kr. 3,393,100: —

Åttonde hufvudtiteln. 137

Transport kr. 64,782: 56 kr. 3,393,100: —
Arfvoden åt extra ock vikarierande lärare samt för ‘ > <W''..

oförutsedda behof............................................... » 150,000: —

Extra arfvoden åt musiklärare................................... » 2,500: —

Extra arfvoden åt gymnastiklärare, till anskaffande af

ammunition för målskjutning m. m. ....''.V..:...:........ » 37,500: —

Extra arfvoden åt teckningslärare ............................. » 40,000: — » 294,732: 56

Understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken under förfall

på grund af sjukdom, förslagsamlag .. ............................................ >_5,000: —

Summa å ordinarie stat kronor 3,692,832: 56.
Tillfällig löneförbättring åt lärare vid de treklassiga allmänna
läroverken och pedagogierna,..,..,................. kr. 25,500: —

Arfvoden åt extra lärare samt till arfvodesförhöjning åt
extra ordinarie ämneslärare vid de allmänna läroverken
....................................... » 100,000; —- , .

Summa å extra stat för år 1899 kr. 125,500: —■
Summa summarum kronor 3,818,332: 56.

Bill. till Bikstl. Prot. 18HS. 1 Samt. 1 Afd.

18

138

Åttonde hufvudtiteln.

.-Öl ?:!''f !■

Tab. C. 2.

Anslag till allmänna läroverken enligt staten för år 1898.

Till löner och ålderstillägg för lärarne vid allmänna

läroverk, ordinarie anslag.............. .................... kr. 2,648,647: 44

» löneförbättring åt lärarne vid allmänna läroverken

och pedagogierna, anslag på extra stat ............... » 345,725: —

Afkomst af donationer och andra såsom särskilda
fonder förvaltade tillgångar, som i statsliggaren
antecknas under rubrik: »inom kolumn specificerade

inkomster» omkring............................................. » 40,000: —

Till arfvoden åt bibliotekarier m. m., ordinarie anslag kr. 7,000: —

» skrifbiträden åt rektorer, ordinarie anslag............ » 12,000: —

» arfvoden åt skolkare, ordinarie anslag............... » 7,550: —

» praktisk utbildning af blifvande lärare vid de allmänna
läroverken, ordinarie anslag..............,...... kr. 20,500: —

» resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk,

ordinarie anslag............................................... » 6,000: —

» reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken,
särskild! de läroverk, der profårskurs är inrättad,

ordinarie anslag................................................... » 4,000: —

» djeknepenningeersättning, ej inräknad i kontanta

lönebeloppen till lärarne .................................... kr. 4,307: 10

» ersättning för förlorad helgonskyld ..................... » 2,644: 33

» ersättning för indragna landtgillen och klockarepensioner
........................................................... » 731: 13

» arfvoden åt extra och vikarierande lärare samt för

oförutsedda behof, ordinarie anslag ..................... kr. 135,000: —

» arfvoden åt extra lärare samt till arfvodesförhöjning
åt extra ordinarie ämneslärare vid de allmänna

läroverken, anslag på extra stat ........................ » 100,000: —

» understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund af sjukdom,
ordinarie förslagsanslag ....................................... » 5,000: —

» extra arfvoden åt gymnastiklärare, anskaffande af

ammunition för målskjutning m. m., ordinarie anslag kr. 34,000: —
» extra arfvode åt teckningslärare, ordinarie anslag » 28,000: —

» bestridande af förhöjd aflöning åt ordinarie teckningslärare
vid rikets allmänna läroverk under tjenstledighet
på grund af sjukdom, förslagsanslag på
extra stat ..................................................... ... » 3,000: —

kr. 3,034,372: 44

» 26,550: —

30,500: —

» 7,682: 56

» 240,000: —

65,000: —

Summa kronor 3,404,105: —.

Åttonde hnfvudtitelo.

139

-.n*, ftrumitt-fio ä!?x

Tab. C. 3.

M T'') l.< ><> II MW tolk

rrai,ii nerhl crtZ''.> u. npiioMv;.

jtaimteo a''U>. ti.

tmxhov

•jniitiih* ibnpbht-vf

latin fiiv *n''n-.fit’

-i. iTi j i* in *! • Sfi i.UTnfl

Fördelning af kontanta anslaget till de allmänna läroverken

enligt staten för år 1898.

Hell,

A. Ordinarie anslag.

Till löner och ålderstillägg

kr. 2,648,647: 44

arfvoden åt bibliotekarier m. m. kr.

skrifbiträden åt rektorer............ »

arfvoden åt skolläkare............... »

praktisk utbildning af blifvande
lärare vid de allmänna läroverken »
resestipendier åt lärare i främmande
lefvande språk.............. »

reseunderstöd åt lärare vid de allmänna
läroverken, särskild! de
läroverk, der profårskurs är inrättad
....................................... »

djeknepenningeersättning, ej inräknad
i kontanta lönebeloppen

till lärarne .............................. »

ersättning för förlorad helgonskyld
................ »

ersättning för indragna landtgillen

och klockarepensioner............... »

arfvoden åt extra och vikarierande
lärare samt för oförutsedda

behof .......................................

extra arfvoden åt gymnastiklärare,
anskaffande af ammunition

för målskjutning m. m.............

extra arfvoden åt teckningslärare

7,000

12,000

7,550

» 20,500: —

» 6,000: —

» 4,000:

»■ 4,307: 10

» 2,644: 33

» 731: 13

» 135,000: —

34,000: —
28,000: — kr.

understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund af sjukdom,
förslagsanslag ...................................................

261,732: 56

5,000:

kr. 2,915,380: —

140

Åttonde hufvudtiteln

Transport kr. 2,915,380: —

B. Extra ordinarie anslag.

Till tillfällig löneförbättring åt lärare vid de allmänna

läroverken och pedagogierna ................................. kr. 345,725: —

» arfvoden åt extra lärare samt till arfvodesförhöjning

åt extra ordinarie ämneslärare vid de allmänna läro- V. .

verken .................................................................. » 100,000: —

£ » bestridande af förhöjd aflöning åt ordinarie tecknings lärare

vid rikets allmänna läroverk under tjenstledighet
på grund af sjukdom, för slagsan dag» 3,000: — kr_ 448,725:

MCI: Summa kronor 3,364,105: —

Anm. Till det ordinarie anslaget är att lägga det belopp af omkring 40,000 kronor, som i statsliggaren
antecknas under rubrik: »Inom kolumn specificerade inkomster»; och från det extra ordinarie
anslaget är uteslutet ett belopp af 12,500 kronor, som i staten för år 1898 är upptaget såsom
bidrag till uppförande af en ny byggnad för allmänna läroverket i Umeå.

.''■00, , . i, -wto!Öl ■'' v, i/j/i is

- •>'' .. ’ ■,. •( it

■ tå /t’1:.

!; /ib.''- !■ dt; ''! : .

i hft;

*

Åttonde hnfvudtiteln.

141

Tab. C. 4.

Beräkning af till statsverket ingående afgifter för lärjungar:

A) Vid de högre allmänna läroverken:

i klasserna 1, 2 och 3 af 4,695 lärjungar ä 20 kronor

efter afdrag af 25 % ...............

i klasserna 4 och 5 af 3,255 lärjungar ä 40 kronor

efter afdrag af 25 % ...............................

i klasserna 6 och 7 af 3,494 lärjungar ä 60 kronor
efter afdrag af 25 % .................................nttti.„7.i

... kr.	93,900:	—
■•Vf*	23,475:	— kr. 70,425: —
... kr.	130,200:	—
»	32,550:	zs ?h 97>65Q: -
... kr.	209,640:
... »	52,410:	— » 157,230: —

B) Vid de femklassiga läroverken:

i klasserna 1, 2 och 3 af 1,815 lärjungar ä 20 kronor

efter afdrag af 25 % ....................................................

i klasserna 4 och 5 af 804 lärjungar å 40 kronor.......

efter afdrag af 25 % .....................................................

kr.	36,300: —
	9,075: — kr.	27,225: —
. kr.	32,160: — 8,040: — kr.	24,120: —

Summa kronor 376,650:

» 37^665:

kronor 338,985: —
» 339,000: —

Afdrag för möjlig minskning af lärjungeantalet 10 %

Beräknad inkomst af terminsafgifter vid de högre och femklassiga läroverken
............................................................!*•)."•••.....

eller i rundt tal ..................................................................‘“hr1........

Anm. 1. Antalet lärjungar, beräknadt i medeltal för höstterminerna 1892—1896. . , v , , ,.

Ärna 2. Lärjungeantalet i klasserna 6 och 7 har minskats med 47 eller det antal, som vid Ystads all
manna läroverk tillhör dessa klasser, hvilkas undervisning bekostas af kommunen.

C) Vid de treklassiga läroverken:

i klasserna 1, 2 och 3 af 664 lärjungar å 20 kr................ kr. 13,280: —

efter afdrag af 25 %

3,320: — kr. 9,960: —

-.Al

Vid de tvåklassiga pedagogierna:

i klasserna 1, 2 och 3 af 118 lärjungar å 20 kronor......... kr. 2,360

efter afdrag af 25 %
vid den enklassiga pedagogien af 26 lärjungar ä 20 kronor kr.
efter afdrag af 25 %.........................................................JL

590

520

130

1,770: —
390: —

Summa kronor 12,120: —

» 1.212: —

kronor 10,908: —

» 11,000: —

Afdrag för möjlig minskning af lärjungeantalet 10 %

Beräknad inkomst af terminsafgifter vid de treklassiga läroverken och pedagogierna.
.........................................................................................

eller i rundt tal ....................................................................................

Anm 7 Vid flertalet af de treklassiga läroverken förekommer äfven undervisning i klasserna 4 och 5,
men då denna bekostas af kommunerna, hafva terminsafgifter för larjungarne i dessa klasser

vid nämnda läroverk ej beräknats. , . ,___» ,

Amu. 2. Enklassiga pedagogien i Simrishamn räknade egentligen o2 larjungar, som undervisades pa tre
klasser, men då kommunen bekostat aflöningen för den ene af de bada lararne, sa har terminsafgifter
blott beräknats för halfva antalet.

142

Åttonde hufvudtiteln.

''> si ''i ut 73j''Ji«5l fth

nin> c-1

Tab. C. 5.

■ tv$) ''*&/o i SI y rf i>cf rl‘i

I .s

Föreslagen normalstat.

A) Vid de högre allmänna läroverken:

35 rektorer
207 lektorer
371 adjunkter
35 musiklärare
35 gymnastiklärare
35 teckningslärare

å kr. 5,000: —
» » 3,500: —-» » 2,500: —
»< » 1,000: —
» » 1,200: —
» » 1,200: —

kr. 175,000: —
» 724,500: —
» 927,500: —
» 35,000: —

» 42,000: —

» 42,000: —

kr. 1,946,000: —

B) Vid de femklassiga allmänna läroverken: -

3 rektorer (i Stockholm)
å kr. 4,500

20 rektorer » » 4,000

121 kolleger » > 2,500

23 musiklärare » » 500

22 gymnastiklärare » » 600

23 teckningslärare » » 600

kr. 13,500: —

» 80,000: —

» 302,500: —

» 11,500: —*

» 13,200: —

» 13,800: —

434,500: — kr. 2,380,500:

Nuvarande lönestat.

''C

C) Vid de treklassiga allmänna läroverken:

17 rektorer å kr. 3,000

34 kolleger » » 1,500

17 musiklärare > » 300

17 gymnastiklärare » » 300

17 teckningslärare » » 300

kr. 51,000: —

5> 51,000: —

1 5,100: —

» 5,100: —

» 5,100: — kr 117,300:

t

Åttonde hufvudtiteln.

143

- AS

Idb. C. 6.

Ht

De nuvarande lärarnes ålderstillägg för år 1899 enligt den

föreslagna staten:

A) Vid de högre allmänna läroverken:

26 rektorer	å	kr.	500	—	...... kr.	13,000	—
40 lektorer	»	»	500	—	...... »	20,000	-
39 d:o	»		1,000	—	..... »	39,000	—
130 d:0			1,500	—		195,000	—
49 adjunkter		»	500	—		24,500	—
64 d:0	»		1,000	—	..... »	64,000	—
216 d:o	»	»	1,500	.-		324,000	—
6 musiklärare	»		200	—	jv.... »	1,200	—
24 d:o		»	400	—	...... »	9,600	—
8 gymnastiklärare	»		200	—	...... »	1,600	—
22 d:o	»		400	—	...... »	8,800	—
6 teckningslärare	»	»	200	—	...... »	1,200	—
21 d:0			400	—	...... »	8,400	—

— kr. 710,300:

B) Vid de femklassiga allmänna läroverken:

7 rektorer	ä kr.	500: — ........	........ kr.	3,500: -
20 kolleger	» 3>	500: — ... .....	......... »	10,000: -
28 d:o		1,000: — .........	....... »	28,000: -
73 d:o	» 7>	1,500: —.........	........ »	109,500: -

kr. 151,000: — kr. 861,300:

De nuvarande lärarnes ålderstillägg för år 1899 enligt hittills

gällande stat.

C) Vid de treklassiga allmänna läroverken:

4	rektorer	å	kr.	500: — ..................	......................... kr.	2,000:
2	kolleger		»	500: — ...................	......................... »	1,000:
1	d:0	2>	»	1,000: — ..................	........................	1,000:
4	d:0			1,500: — ...................	......................... »	6,000:
12	(1:0			2,000: — ...................	......................... 2>	24,000:

144

Åttonde hufvndtitefn

Taft. C. 7.

Beräkning af antalet lärare inom hvarje lönegrad vid de allmänna
läroverken och tvåklassiga pedagogierna år 1899.

A) Högre allmänna läroverk.

Läroverk		R	ektorer		Lektorer i lönegraden	Adjunkter i lönegraden	Musik-lärare i löne-graden	Gymna- stik- lärare i löne-graden	Teck-nings-lärare -r löne-graden
såsom rektorer i löne-graden	såsom lektorer i lönegraden
i	2	i	2	3	4	6	i	2	3	4	5	i	2	3	4	5	i	2	3	i	2	3	i	2	3
Stockholm:								1	1
Latinläroverket		i					1	2		1	9	2			5	5	4	i
Södermalms läroverk	_	i	_	_	_		1	i	_	1	2	3	i	2	2		5		1			1			1
Realläroverket,.,	i	—	—	—	—	—	1	2	2	_	1	2	i	1	4	3	2	_	_	1	_	1				1
Nya elementarskolan.	—	i	—	—	—	1		2		1	1	3	i	3	1	1	5	__	_	1	•i		_	_	_	1
Upsala ....................	—	i	—	—	—	—	1	1	2	1	—	3	2	5	3	2	4	i	_	_	i	_	_	_		3
Uefle .........	i	—	—	—	1	—	t-r»	—	1	—	2	4	—	1	2	3	3	_	_	1	_	_	1	_	,	3
Hudiksvall ........	i	—	—	—	—	2)1	—i	1	1	—	—	2	1	1	2	_	3	_	_	1	_	_	1	_	_	1
Linköping...............	i	—	—	—	—	1		2	2	—	2	1	2	1	4	3	4	_	_	1	3	_		1	_
Norrköping ........	—	i	—	—	—	—	1	2	—	—	2	2	—	1	2	1	6	_	1	_	_	_	3		1	_
Vester vik......	—	i	—	—	—	—i	1	—	—	1	—	2	—	2	—	3	2	_	1	_	_	_	I	3
Skara...............	i	—	—	1	—	—	-i-	—	2	-T-	1	4	4	1	1	2	7	_	1	_	_	1			_	3
Venersborg ..............	—	i	—	—	—	—	1	1	2	2	—	—	2	1	—	1	(i	_	1	_	_		1	_	_	1
Strengnäs..................	—	i	—	—	—	—	1	1	—	2	2	—	—	—	1	1	5			3			1			3
		1					1		3	A			2	3	9	1	y	i
Nyköping ...	—	i	—	—	—	i		5			ii!	i	2	3	i		§	J	_	3	_	1		1
Vesterås ...........	—	i	—	—	—	i	—	1	—	3	1	i	4	—	i	4	i	_	_	1	_	3	_		_	1
Falun ..................	—	i	—	—	—		1	—	1	1	—	3	3	1	i	3	3		_	1	U—		1	1	_
Vexjö ..............	i	—	—	—	—	i	—	1	3	1	—	2	1	2	i	2	6									1
Jönköping ...............	—	i	—	—	—	—-	1	-T	—	1	2	4	2	1	3	2	5	_	—	1	__		1	1	_
Lund......,.............	—	i	—	—	—	i	—	1	1	2	1	2	2	5	1	3	3)4	_	_	1	_	_	1	_	_	1
Malmö	—	i	*—	—	—	i	—	1	3	—	—	3	—	1	4	2	7	_	_	1	1	_		i
Karlskrona ..	—	i	—	—	—	i	—	1	—	—	3	2	1	1	3	_	5	_	_	1		_	1			1
Kristianstad...........	—	i	—	—	—	—	1	—	—	—	2	3	1	_	1	2	6	_	_	1	_	1		_	1
Helsingborg..........	—	i	—	—	—	i	—	—	3	1	—	2	—	1	1	3	4	_	_	1	_		1	1		_
Göteborg:
Latinläroverket	—	i	—	—	_	—	1	—	2	1	1	3	_i	1	3	" 3	4	i	_	___	_	_	i	Ll	1
Realläroverket...	—	i	—	—	1	—,	_	1	Sy	2	1	1	—	1	4	4	3		_	1	_	_	1	_		1
Halmstad.....	—	i	—	—	—	—	l	—	1		—	3		—	_	3	4	_	1		_	_	1	_	_	1
Kalmar ...	—	i	—	—	—	—	1	—	3	1	2	1	2	1	3	4	4	_		1	_	_	1	_	1
Karlstad .................	i	—	—	—	1	—	—	—	1	3	1	2	3	3	1	1	4	_	_	1	_	_	1	__	1
Hernösand .............	i	—	—	—	—	i	_	1	1	1	1	2	1	2	1	2	1			1			1			1
Östersund.........	—	i	—	—	—	i	—	1	2	—	—	2	2	—	1	2	3	_	_	1		1		1	_
Umeå .................	—-	i	—■	—	—	—	1	1	—	2	1	1	2	—	3	2	1	3	_				1		■	3
Luleå........................		i	—	—	—	—	1	1	1	1	—	1	—	-	1	2	3	_	1	_	*	_	1		1
Sundsvall ..................	i	—	—	—	1	—	—	1	1	—	2	—	Jj	1	—	li	3			1	1	_				1
Visby	—	i	—	—	—	i	—	1	1	2	1	—	-1	31	L	2|	i\		—	1		1			—	1
Summa	''■9\	26	-!	1	4	2)i3|n|	3239|35	34	67|4349	64	2)73| 142|	ö|	eM	4	8|22|	s|	6	21

Anm. Af de lärare, som äro uppförda på en för allmänna läroverken i Stockholm gemensam stat,
tjenstgöra 3 lektorer och 4 adjunkter vid högre realläroverket, 7 adjunkter vid latinläroverket å Norrmalm,
3 adjunkter vid högre läroverket å Södermalm samt 1 adjunkt vid Östermalms femklassiga läroverk. —
'') Undervisningen’ bestrides af gymnastiska centralinstitutet. — 2) Rektor vid Hudiksvalls läroverk är adjunkt
vid högre allmänna läroverket i Upsala. — 3) Dessutom tjenstgör vid detta läroverk f. d. rektor vid
indragna pedagogien i Grenna samt uppbär i lön och ålderstillägg tillsammans 3,500 kronor.

Åttonde hufvudtitein

14&

Täb. C. 7.

Beräkning af antalet lärare inom hvarje lönegrad vid de allmänna
läroverken och tvåklassiga pedagogierna år 1899.

B) Femklassiga allmänna läroverk.

Läroverk

	R	e k t	o r	r
såsom rektorer i lönegraden	såsom kolleger i löne-graden
i	2	i	2	3	4	5
i						1
i
x)i	—	—	—	—	—	—
i	—	—	1	—	—	—
i						1
—	1	—	—	—	—	—
i	—	—	—	—	1	—
i						1
i						1
—	1
i	—	—	—	—	—	1
i	—	—	2)1	—	—	—
—	1
—	1			1
i	—	—	—	—	—
i				1		1
i	—	—	—	—	—
—	1					1
i	—	—	—	—	—
i	1					1
—	—	—	—	—
—	1
i	—	—	1	—	—	—
16	7	-	3	2	1	8

Kolleger i lönegraden

Stockholm: Jakob.......

Katarina

Östermalm

Norr tel je ...................

Enköping.................

Söderhamn ...............

Eksjö.........................

Vadstena ...................

Mariestad...................

Borås.......................

Lidköping...................

Sköfde .....................

Eskilstuna ................

Arboga .....................

Ystad.......................

Karlshamn ................

Landskrona..............

Uddevalla...................

Göteborg ..................

Oskarshamn................

Kristinehamn ............

Piteå ....................

Haparanda ...............

'') Här t. f., men ordinarie rektor i Eskilstuna.
2) Såsom rektor vid treklassigt läroverk.

Bill. till Riked. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd.

iy

co bo to >-*■ i I tototo^tocnrf^co

146

Åttonde liufvudtiteln.

Tab. C. 7.

Beräkning af antalet lärare inom hvarje lönegrad vid de allmänna
läroverken och tvåklassiga pedagogierna år 1899.

C) Treklassiga allmänna läroverk.

Läroverk	Rektorer i lönegraden		Kolleg	er i lönegraden
i	2	1	2	3	4	6
Söderköping...................................	(i)	-_	_	_	_	1	1
Vimmerby......................................	(i)	—	(1)	—	—	—	1
Alingsås.........................................	(i)	—		1	—	—	1
Falköping.......................................		1,	—	1	—	1	—
Askersund ...................................	(i)	—	(2)	—	—	—	—
Sala ..........................................	(i)	—	(1)	—	1	—	—
Sölvesborg ...................................	(i)	—	(1)	—	—	—	1
Trelleborg.......................................		1	(2)	—	—	—	—
Engelholm ....................................	(i)	—		—	—	—	2
Varberg........................................	(D	—	(1)	—	—	—	1
Marstrand ....................................	(i)	—	(1)	—	—	1	—
Strömstad.......................................	(i)	--	(1)	—	—	—	1
Åmål.............................................	(i)	—	(2)	—	—	—	—
Filipstad .......................................		1	(1)	—	—	—	1
Arvika .........................................	(i)	—	(1)	—	—	—	1
Skellefteå.............................	(i)	_		_	_	_	2
Örnsköldsvik .....v,..........................		1	(1)	—	—	1	—
Summa	(13)	4	(15)	2	1	4	12

Anm. De inom parentes satta rektorerna och kollegerna äro endast vikarierande.

D) Tvåklassiga pedagogier.

Läroverk	Rektorer i lönegraden	Kolleger i lönegraden
i	3 .	i	2	3	4	5
Södertelje.....................................	_	1	i _	_			1
Köping ..........................................	(i)	—	—	—	—	1	—
Nora .........................................	(i)	—	—■	—	—	—	1
Summa	(2)	1	—	—	—	1	2

Anm. De inom parentes satta båda rektorerna äro endast vikarierande.

Åttonde hufvud titeln.

147

Tab. C. 8.

Beräkning af det belopp, som erfordras för det föreslagna tillfälliga
lönetillägget åt rektorer och ordinarie lärare vid de
treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna.

A) Vid de treklassiga allmänna läroverken:

åt 17 rektorer å kr. 500: — kr. 8,500: —

» 12 kolleger i högsta lönegraden » » 500: — » 6,000:,lj—

» 7 d:o i lägre lönegrad » » 1,000: — ............... » 7,000: — kr. 21,500:

B) Vid de tvåklassiga pedagogierna:

åt 3 rektorer å kr. 500: —

» 2 kolleger i högsta lönegraden » » 500: —

» 1 kollega i lägre lönegrad » » 1,000: —

kr. 1,500: —

> 1,000: w.

> 1,000: — » 3,500: —

C) Vid enklassig pedagogi:

åt en lärare å kr. 500; — ..............

................ » 500: —

Summa kronor 25,500: —

148 Åttonde hufvndtiteln.

[15.] JHos Eders Kongl. Maj:t har domkapitlet i Vesterås i underdånighet
reaiuJe^id ar|Eållit, att undervisning äfven å reallinien måtte få meddelas i sjunde
allmänna /^ro.klassen vid Vesterås högre allmänna läroverk samt att för detta ändamål
vesurå! en ny Ektorsbefattning måtte vid läroverket inrättas.

Sedan så väl stadsfullmägtige i Vesterås som ett stort antal medlemmar
af Vestmanlands läns landsting i särskilda skrivelser till eforus
öfver Vesterås stifts allmänna läroverk framhållit de olägenheter och ökade
kostnader för deras barns uppfostran, som förorsakats föräldrar och målsmän
i staden och kringliggande landsort, derigenom att reallinien i sjunde
klassen vid Vesterås allmänna läroverk genom nådigt beslut den 1 juni
1877 indragits, samt anhållit, att eforus måtte vidtaga lämpliga åtgärder
för återinförande af fullständig undervisning å den reala linien vid ifrågavarande
läroverk, anmodade eforus nämnda läroverks kollegium att i
ärendet afgifva utlåtande och dervid särskildt lemna upplysning rörande
vissa med nämnda fråga sammanhängande, af eforus närmare angifna
punkter.. Med anledning häraf förklarade kollegiet, att detsamma, som
fullständigt delade den i stadsfullmägtiges och landstingsmännens omförrnälda
framställningar uttalade åsigten om den stora fördel, som skulle
beredas stadens och ortens innebyggare, derest de för sina söner vunne
tillfälle till fullständig undervisning äfven på reallinien vid Vesterås allmänna
läroverk, äfven ansåge det vara från läroverkets egen synpunkt
önskligt, att eu sådan fullständig undervisning åt detsamma återvunnes.
Ett läroverk borde nemligen, för att fylla sin uppgift, kunna meddela eu
sa beskaffad och sa utsträckt undervisning, att den motsvarade behofvet
och intressena inom den ort, hvarifrån läroverkets lärjungar hufvudsakligen
komme. Och att den trakt, som kunde sägas utgöra Vesterås
läroverks lärjungeområde, hade behof af fullständig undervisning på reallinien,
bevisades icke blott af de petitioner, som aflåtits från stadens och
ortens invånare i berörda syfte samt af den klagan, som från föräldrar
och malsmän ofta förspordes öfver saknaden af sådan undervisning, utan
det kunde äfven, inses af sjelfva beskaffenheten af ifrågavarande lärjungeområde.
Ty detta utgjordes till eu betydande del af den bergsbruksidkande
delen af Vestmanland, hvilkens gruf-, jern verks- och metallindustri
helt naturligt hos befolkningen framkallade önskan och behof att för det
uppväxande slägtets utbildning ega tillgång till fullständig realundervisning.
Och hvad beträffade Vesterås stad, hade denna under de senare åren genom
betydande anläggningar nått en afsevärd utveckling i industriel afseende,
en utveckling, som under den närmaste framtiden, då ytterligare anläggningar
i industriel syfte förestode, komme att än mer fortskrida. Stadens
och ortens önskan att ega tillgång till fullständig undervisning å reallinien

Åttonde hnfvudtiteln. 149

vid Vesterås läroverk vore derför helt visst i närvarande stund lika och
mera berättigad än för ett par årtionden sedan.

Från läroverkets synpunkt kunde såsom en olägenhet af den nuvarande
anordningen anföras, att lärjungeantalet i realliniens sjette klass,
särdeles i dess öfre afdelning, måste blifva ganska ringa. Då realliniens
undervisning nu afslutades i öfre sjette klassen och då från denna klass
afgående lärjungar, äfven om de egde godkända insigter i alla läroämnen,
icke egde rätt att utan examen vinna inträde i ett annat läroverks sjunde
klass, måste hos de lärjungar, som önskade fortsätta sin kurs på reallimen
till mogenhetsexamen, helt naturligt uppstå en önskan att, för att vinna
frihet från examensläsning under ferierna, redan från nedre sjette realklassen
eller tidigare öfvergå till annat läroverk. Visserligen hade alla
de lärjungar, som under de senare åren från Vesterås läroverk afgått med
fullständiga betyg från öfre sjette realklassen för att fortsätta sina studier
vid annat läroverk, der vunnit inträde, men dessa lärjungars antal, likasom
öfverhufvud lärjungeantalet i sjette klassen på reallinien, hade varit ganska
ringa. Antalet lärjungar i nedre afdelningen af denna klass hade nemligen
under de senaste tio åren varit i medeltal fem och i öfre afdelningen
två. Att detta ringa lärjungeantal måste medföra en ojemn och olämplig
fördelning af läroverkets lärarekrafter, vore tydligt.

Beträffande de punkter, angående hvilka eforus särskild! önskade upplysning,
anförde kollegiet, att det inflytande, som indragningen af reallinien
i sjunde klassen utöfvat på proportionen mellan antalet lärjungar å båda
bildningslinierna under närmaste tiden efter indragningen, visade sig deri,
att då antalet lärjungar på reallinien, som under höstterminen 1871 utgjort
blott 3,1 procent af hela lärjungeantalet i klasserna 4—7, sedan
höjde sig, så att det utgjorde:

höstterminen 1874 10,8 % af samma antal,

» 1875 31,7 » » » »

» 1876 37,8 » » » 8

» 1877 41,4 »» » »

det efter sjunde realklassens indragning nedgick, så att det utgjorde:
höstterminen 1878 35 % af hela lärjungeantalet i klasserna 4—7,

» 1879 34,4 » » »

» 1880 15,3 » » * 8 » »

» 1881 15,8 » » » » 8

» 1882 12,2 » » » » 9 »

Under de senaste sex åren hade lärjungeantalet i klasserna 4—6 å
reallinien samt 4—7 å latinlinien varit:

150

Åttonde hnfvndtiteln.

höstterminen 1892 å reallinien 42, å latinlinien 110,

9 1893 » » 27, » » 123,

* 1894 » » 25, » » 120,

9 1895 9 » 37, 9 * 119,

» 1896 » » 38, » » 114,

9 1897 > » 30, » » 120.

Kollegiet ansåge sig på goda grunder kunna antaga, att det ringa
antalet lärjungar a reallinien i betydlig inan berodde derpå, att undervisning
icke meddelades å denna linie i läroverkets högsta klass. De
lärjungar, som ämnade genomgå läroverket och som egde hem i läroverksstaden,
sattes af ekonomiska skäl och för att under hela skoltiden få njuta
e vard, i regeln på latinlinien, äfven om de hellre skulle önskat
begagna undervisningen på reallinien. Utom staden boende lärjungar,
för hvilka underhåll i alla händelser måste bekostas utom hemmet, hade,
om de önskade att fullständigt genomgå reallinien, fördel af att från början
inträda vid ^ ett pa denna linie fullständigt läroverk, enär de derigenom
kunde undgå ett ombyte, som, om de inträdde i Vesterås läroverk, måste
ske två år före afslutningen eller tidigare. Och de lärjungar från de närliggande
läroverken i Arboga, Sala, Köping och Enköping, hvilka önskade
fortsätta sina studier på reallinien till mogenhetsexamen, öfverginge helt
naturligt icke från dessa läroverk till läroverket i Vesterås.

Meddelades åter fullständig undervisning på den reala linien vid sistnämnda
läroverk, skulle utan tvifvel en afsevärd ändring af proportionen
mellan de båda liniernas lärjungeantal derstädes inträda. Reallinien skulle
vinna ökadt antal lärjungar derigenom, att dels flere lärjungar från läroverksstaden
skulle, om valet vore dem fritt, anlita den reala linien, dels
lärjungar, som önskade genomgå fullständig kurs på denna linie, skulle
från sa väl grannstädernas lägre läroverk som från landsbygden i större
antal än nu söka inträde vid läroverket.

. I fråga slutligen om de förändringar vid läroverket, som skulle blifva
nödiga för genomförande af fullständig undervisning på reallinien, förbisåge
kollegiet icke, att behof skulle uppstå af ökadt utrymme för undervisningen,
men ansåge sig icke för närvarande böra yttra sig angående
sättet för detta behofs afhjelpande. Beträffande behofvet af ökade lärarekrafter
ville kollegiet åter anföra följande.

Före realliniens indragning i sjunde klassen utgjordes lärarestaten vid
Vesterås läroverk af, utom rektor, sju lektorer och tio adjunkter. Sedan
dess hade en lektorstjenst indragits och lärarekrafterna utgjordes sålunda
numera af rektor, sex lektorer och tio adjunkter. För de båda årsafdelningarna
i sjunde klassens reallinie skulle egentligen tillkomma femtioåtta

Åttonde hufvudtiteln. 151

läraretimmar i läsämnena för hvarje vecka. Men da, under antagande att
de båda liniernas lärjungar i sjunde klassens bada arsafdelningar icke
komme att utgöra ett'' allt för stort antal, gemensam undervisning för de
båda linierna och för realliniens båda arsafdelningar kunde i åtskilliga
ämnen anordnas, kunde behofvet af ökade läraretimmar betydligt reduceias.

I betraktande häraf och då läroverkets lärare för närvarande icke hade
tjenstgöring till det timantal, som i läroverksstadgan angifvits såsom det
högsta, skulle man kunna antaga, att för meddelande af fullständig undervisning
på reallinien endast en lärare pa lektorsstadiet behöfde, utom de nu
varande sex, vid läroverket anställas. Härigenom skulle lärarestaten blif\ a
densamma som före realliniens i sjunde klassen indragning. Men då genom
realliniens fullständigande icke blott en ändrad proportion mellan de bada
liniernas lärjungeantal vore att förvänta, utan äfven en ökning af lärjungeantalet
i det hela utan tvifvel komme att inträda, emedan särskilt lärjungeantalet
i sjette klassen på reallinien kunde väntas komma att afsevärdt
ökas och i följd deraf sammanslagning af undervisningstimmar i denna
klass icke längre kunde ske i samma utsträckning som hittills, och då härtill
komme, att sammanslagning i vidsträcktare man af olika klasser och linier
vid undervisningen alltid medförde beaktansvärda olägenheter, ville kollegiet,
med afseende fäst på ett utan tvifvel i en snar framtid inträdande behof,
såsom sin åsigt yttra, att läroverkets lärarekrafter behöfde tillökas med
en lärare på lektorsstadiet och en pa adjunktsstadiet.

Lärarekollegiets nu anförda yttrande öfverlemnades till domkapitlet 1
Vesterås, som vid sin framställning i ämnet för egen del framhållit, hurusom
de hos ef orus gjorda framställningarna kommit från de mest vittnesgill
håll och med full enstämmighet betygade både de olägenheter,^ som
vore en följd deraf, att vid Vesterås allmänna läroverk undervisning å den
reala linien icke meddelades utöfver sjette klassen, och de fördelar, som
skulle följa af berörda undervisnings utsträckning till sjunde klassen.

När den fullständiga real undervisningen vid Vesterås läroverk indrogs,
hade såsom skäl härför anförts, ått den begagnades af ett ringa antal
lärjungar. Så hade äfven varit förhållandet beträffande sjunde klassen,
hvaremot, om man toge hänsyn till läroverket i dess helhet, det visade
sig, att under åren närmast före indragningen procenten af studerande pa
reallinien på ett anmärkningsvärdt sätt ökats, sa att da under ar. 1871
lärjungarne på reallinien icke utgjorde mera än .>,1 procent af hela lärjungeantalet
i klasserna 4—7, de deremot under ar 1 s77, da indragningen
skedde, utgjorde 41,4 procent. Häraf framginge, att det visat sig en stark
tendens till att välja den reala undervisningslinien. Såsom man kunnat
vänta, hade den omedelbara löljden af indragningen bliivit den, att sagda

152 Åttonde hufvudtiteln.

procent ar för ar sjunkit, sa att den år 1882 ej utgjort mera än 12 2
procent.

Alldeles oemotsägligt vore, att indragningen vållat, att många föräldrar,
som. önskat, att deras barn erhållit undervisning på reallinien, i
stället låtit inskrifva dem å den klassiska linien för att undvika en af de
tva ganska stora olägenheterna, nemligen att antingen skicka barnen
tidigt från hemmet till aflägsen ort eller låta dem efter sjette klassens
genomgående ombyta läroverk. Man borde ej undra öfver om föräldrar
bittert beklagat, att de sålunda tvingats att åt sina barn välja en undervisning,
som de ansett för deras anlag och framtid mindre lämplig. Och icke
Öl äldi ar klagat, som underkastat sig de nämnda olägenheterna
och, ehuru boende i Vesterås stad eller närmast kringliggande
nejd, från hemmen mast sända sina barn till aflägset liggande läroverk.

Att ett utsträckande af realundervisningen till skolans högsta klass
skulle medföra en ökning af lärjungarnes antal på reallinien, kunde enligt
domkapitlets åsigt ej betviflas. Trots nuvarande ogynsamma förhållanden
både någon sådan ökning förmärkts, beroende dels derpå att, på samma
gång som realundervisningen i vårt land qvalitativt förstärkts, uppskattningen
af denna undervisnings förmåner vuxit, och dels derpå att
särskildt i Vesterås under, de senare åren uppkommit en ganska betydande
industriel verksamhet, hvilken komme att under den närmaste framtiden

ytterligare utvidgas genom redan bestämda eller planlagda stora industriella
företag.

I nu anförda omständigheter hade de till eforus ingifna framställningarna^
sin grund; och da domkapitlet vore öfvertygadt om att de gåfve
uttryck åt en allmän och stark opinion inom staden och länet, ansåge det
dem också vara värda all uppmärksamhet. Olägenheterna af indragningen
hade varit och vore stora; fördelarna af en utsträckning af realundervisnin.
gen skulle blifva mycket afsevärda. Detta hade man redan strax
efter indragningen insett, hvarför också redan då Vesterås stad och krino1-lggande ort i underdånighet petitionerat om att återfå realundervisnino- i
läroverkets högsta klass. Om petitionen då ej kunnat bifallas — förmodligen
emedan verkningarna af den nyss gjorda indragningen ännu icke hunnit
visa sig — sa syntes man nu, då man haft en rätt bitter erfarenhet af
indragningens följder, kunna hoppas ett gynsammare svar på en framställning
i samma syfte.

Utom de olägenheter, lärarekollegiet påpekat, ville domkapitlet äfven
ennra om det missförhållandet, att då prof på högre lärarebefattningar i
de reala ämnena. enligt gällande lag skulle afläggas i Vesterås, vid läroverket
derstädes ej funnes lärjungar att vid profven använda.

Åttonde hufvudtiteln. 153

Af allt hvad domkapitlet sålunda anfört framginge, att domkapitlet
ansåge sig skyldigt att i underdånighet påkalla Eders Kongl. Maj:ts åtgärd
för utsträckning af realundervisningen vid allmänna läroverket i Vesteras.
Så mycket hellre hoppades domkapitlet pa framgång åt denna sin framställning,
som för det åsyftade målets uppnående icke. sa vidt man räknade
med nuvarande förhållanden, mera erfordrades än anslag till en ny lektorsbefattning
eller, rättare sagdt, återfående af den lektorsbefattning, som för
få år sedan indragits. Domkapitlet hade en viss förhoppning derom att
Riksdagen skulle finnas villig att bevilja det obetydliga anslag, som erfordrades,
då 1897 års Riksdags båda kamrar utan meningsskiljaktighet
godkänt ett af statsutskottet afgifvet yttrande, _ enligt hvilket utskottet
ansett det kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke en fullständig undervisning
å reallinien borde införas vid åtskilliga af de högre allmänna läroverk,
som deraf vore i saknad. Och 1890 års riksdag hade oförtydbart
uttalat, att Vesterås bestämdt vore ett af dessa läroverk. Det särskilda
utskott, som då hade att afgifva förberedande utlåtanden öfver en omfattande
kongl. proposition om förändringar vid de allmänna läroverken,
hemstälde nemligen enhälligt, oaktadt något sådant icke föreslagits vare
sig i den kongl. propositionen eller i någon motion, att realundervisning
måtte vid läroverket i Vesterås meddelas äfven i sjunde klassen; och denna
utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren och afslogs.med ringa
röstefvervigt af Andra Kammaren, der likväl under diskussionen medgifvits,
att utskottets förslag vore i sak riktigt, ehuru det icke borde bifallas,
då det hvarken stödde sig på kongl. proposition eller någon enskild
motion.

Med minne af hvad sålunda i ärendet förekommit vid Riksdagen och
med betonande af de olägenheter, som den nuvarande ordningen medförde,
äfvensom af de förmåner för staden Vesterås och för Vestmanlands län,
som en utsträckning af realundervisningen vid Vesterås allmänna läroverk
skulle medföra, anhölle alltså domkapitlet i underdånighet, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes i nåder vidtaga den åtgärd, som för sådant ändamål vore
erforderlig.

Då hvad läroverkskollegiet och domkapitlet i saken andragit, synes
mig ådagalägga beholvet och gagnet af den föreslagna utsträckningen af
undervisningen å reala linien vid läroverket i Vesteras, hemställer jag att
Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att medgifva,

att med hänsyn till behofvet af utsträckt undervisning å reallinien
vid högre allmänna läroverket i Vesterås ordinarie reservationsanslaget till
de allmänna läroverken må för upprättande af cn ny lektorsbefattning

Bill. till llikvil. Prut. luns. 1 Samt. 1 Afd. 20

*54 Åttonde hufvudtiteln.

vid sagda högre allmänna läroverk höjas med årliga lönen för dylik befattning
enligt i föregående punkt föreslagna grunder eller med 3,500
kronor, deraf 1,400 kronor tjenstgöringspenningar.

[16.] Uti en till eforseinbetet i Göteborg den 23 november 1896 aflåten skrif Z‘‘{TcvearkVehe

hafva rekt°rerna vid de allmänna läroverken derstädes anhållit om
i Göteborg, vidtagande af de åtgärder, som kunde pröfvas erforderliga för att ett nytt
femklassigt allmänt läroverk, snarast möjligt, måtte blifva i Göteborg uppråttadt
och helst förlagdt till stadens östliga del. Till stöd för denna
framställning hafva rektorerna anfört följande.

Under de senast förflutna 20 åren hade antalet lärjungar vid de allmänna
läroverken i Göteborg ökats från 789 till 1,397 eller med ej mindre
än 608. Stegringen hade varit starkast under den första femårsperioden,
1876—1881,^ då den uppgått till 296, men hade under hvar och en af
de tre derpå följande femårsperioderna utgjort i medeltal 100 lärjungar.
Då all anledning funnes att antaga, att Göteborgs samhälle fortfarande
komme att gå stadigt framåt och dess folkmängd att oafbrutet tillväxa,
skulle den naturliga följden deraf blifva, att äfven antalet lärjungar, som
besökte de allmänna läroverken, skulle komma att under den närmaste
framtiden ökas med minst 100 för hvarje femårsperiod.

För ett sålunda ökadt antal lärjungar kunde emellertid plats icke
lämpligen beredas i de nu befintliga allmänna läroverken derstädes. I
de båda högre läroverken vore alla till lärosalar afsedda rum redan för
detta ändamål tagna i anspråk och de lägre klasserna derstädes vore så
fullsatta, . att någon möjlighet att i dessa mottaga ett väsentligt större
antal lärjungar icke funnes. Af denna anledning hade också tillträde till
nämnda klasser upprepade gånger blifvit vägradt flere lärjungar, ehuru
dessa adagalagt godkända kunskaper för intagning. Dessutom blefve det
antagligen inom en icke aflägsen framtid nödvändigt att anordna flere
parallelafdelningar inom klasserna 6: l och 6:2 vid dessa läroverk eller
åtminstone vid realläroverket, hvilket dock endast kunde ske genom att
indraga motsvarande antal parallelafdelningar inom klasserna 1—5, på
sätt redan egt rum under de två senast förflutna läsåren med en parallelafdelning
under hvartdera året.

Hvad åter beträffade det femklassiga läroverket i Göteborg, hvilket
under höstterminen 1896 räknade 336 lärjungar och som nyligen inflyttat
i sin nya, för 500 lärjungar beräknade läroverksbyggnad, vore visserligen
derstädes ännu icke. alla lärosalar upptagna, utan kunde der såväl nya
parallelafdelningar tilläggas som ock ett betydligt ökadt antal lärjungar
mottagas, men da detta läroverk vore förlagdt till den vestligaste delen
af Göteborg, hvilken stad hade en synnerligt stor utsträckning i vester

Åttonde hufvudtiteln. 155

och öster, kunde detsamma ej gerna besökas af andra lärjungar än dem,
som hade sin bostad inom Karl Johans- eller Masthuggsförsamlingen,
åtminstone så länge lärjungarne befunne sig i den ålder, att de tillhörde
någon af skolans tre lägsta klasser.

Af det sagda framginge, att utrymmet inom de fem lägre klasserna
i de centrala stadsdelame redan nu vore ganska knappt och att den östra
delen af staden isynnerhet vore illa lottad i detta hänseende, då denna
stadsdel i följd af dess stora afstånd från det femklassiga läroverket uteslutande
vore hänvisad till det strängt anlitade utrymmet inom de lägre
klasserna vid de båda högre, centralt belägna läroverken. Med det årligen
tillväxande lärjungeantalet komme tydligen denna olägenhet att för framtiden
alltmer ökas. Visserligen funnes inom de centralare delarne af
staden privatskolor, hvilka vore i tillfälle att meddela samma undervisning,
som erbjudes i de lägre klasserna af statens allmänna läroverk, men
utvägen att der få sina söner undervisade omöjliggjordes för ganska många
hem af ekonomiska hänsyn.

Då staden redan egde två högre läroverk, det ena fullständigt på
den klassiska och det andra på den reala linien och belägna ungefär i
stadens midt, vore något nytt högre läroverk ej på lång tid af behofvet
påkalladt, förutsatt att dessa läroverk befriades från nödvändigheten att
hafva en stor del af sina lärosalar upptagna af parallelafdelningar inom
de fem lägre klasserna. Deremot syntes inrättandet af ett nytt lägre läroverk
vara egnadt att undanrödja de svårigheter, som nyss framhållits,
särdeles om detta nya läroverk förlädes till den östra delen af staden.

Med anledning af rektorernas berörda framställning hemstälde eforus,
med vitsordande af det af rektorerna framhållna behofvet af ett nytt femklassigt
allmänt läroverk i Göteborg, hos domkapitlet derstädes, att domkapitlet
måtte vidtaga den åtgärd, som på detsamma ankomme för sakens
befrämjande, hvarefter domkapitlet öfverlemnat handlingarna i ärendet till
stadens magistrat, i det domkapitlet påpekade dels det allmänt kända behofvet
af en dylik läroanstalt, förlagd till stadens östliga del, och dels
önskvärdheten af att erforderliga åtgärder skyndsamt vidtoges, på det att
allmänhetens berättigade anspråk på detta behofs tillfredsställande måtte
så snart som möjligt tillgodoses.

Sedan magistraten öfverlemnat handlingarna till stadsfullmäktige i
Göteborg, tillsatte dessa för utredning och yttrande i ärendet en beredning,
som uti afgfvet betänkande förklarade sig på de af rektorerna anförda
skal anse inrättandet af ett nytt allmänt läroverk med 5 a (i klasser i
den östliga delen af Göteborg vara i hög grad af behofvet påkalladt, hvarjemte
beredningen för fullständigande af de af rektorerna lemnade uppgifter
skaffat upplysningar om lärjungarnes vid dervarande allmänna läro -

156 Åttonde hufvndtiteln.

verk fördelning med hänsyn till lärjungeområde samt deras boningsplatser
inom staden, af hvilka upplysningar inhemtades, att af 1,387 lärjungar
icke mindre än 1,128 hade hemortsrätt i staden, under det att ytterligare
156 visserligen hade sina egentliga hem utom staden, men dock tillhörde
berörda läroverks lärjungeområde. Af återstående antalet, eller 103, tillhörde
46 lärjungar 6:e och 7:e klasserna, på hvilka klassers lärjungar bestämmelsen
om lärjungeområde icke vore tillämplig, och endast 57 vore
sådana lärjungar, hvilka icke i egentlig mening tillhörde stadens lärjungeområde.

Beträffande boningsorterna inom staden hade ett antal af omkring
240, af hvilka närmare 200 tillhörande de fem lägre klasserna, sin bostad
inom östra delen af staden med angränsande landsbygd.

Med åberopande af de utaf rektorerna och beredningen sålunda anförda
skäl och upplysningar hafva slutligen stadsfullmäktige uti en af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län med
skrifvelse den 10 sistlidne april till Eders Kongl. Maj:t insänd ansökning
i underdånighet anhållit om upprättande af ett nytt, i Göteborgs stads
östliga del förlagdt läroverk med fem, eventuel sex klasser, hvarjemte
stadsfullmäktige förklarat, att, derest berörda ansökning af Eders Kongl.
Maj:t i nåder bifölles, staden vore villig ej blott att inom derför erforderlig
tid anskaffa ändamålsenliga och lämpligt belägna lokaler för det nya läroverket
och att, i den man lärjungarnes afgifter till läroverkets byggnadsfond
dertill ej försloge, bekosta sagda lokalers underhåll, utan äfven att förse
det nya läroverkets rektor med bostad eller hushyresersättning.

Af hvad vederbörande myndigheter i saken upplyst och intygat, synes
mig behofvet af ett nytt femklassigt allmänt läroverk i östra delen af
Göteborgs stad vara styrkt; huruvida en praktisk afslutningsklass, såsom
stadsfullmäktige antydt, framdeles kan anses böra dermed förenas, torde
deremot ej nu kunna afgöras.

För närvarande undervisas vid de allmänna läroverken i Göteborg:
i 1 :a kl. på 6 afd., deraf 2 v. h. reallärov., 1 v. h. latinlärov., 3 v. femkl. lärov.
» 2:a » » 7 » » 2 » » 2 » » 3 » »

» 3:e » » 8 » »3 » » 2 » » 3 » »

» 4:e » » 8 » » 4 » » 2 » » 2 » »

» 5:e » » 7 » » 3 » » 2 » » 2 » »

Och då 35 lärjungar är det högsta antal, som i hvarje afdelning får
mottagas, följer häraf att för lärjungar med hemvist i den centrala och östra
delen af staden finnes plats blott för 105 i l:a klassen, för 140 i 2:a, för
175 i 3:e, för 210 i 4:e samt för 175 i 5:e klassen. Inom kort torde det
emellertid blifva nödvändigt att indraga en afdelning i 3:e och 4:e klasserna

Åttonde hufvudtitelin

15?

vid högre realläroverket samt möjligen äfven en afdelning i ö:e klassen
vid högre latinläroverket för att få plats för nya erforderliga parallelafdelningar
i 6:e och 7:e klasserna vid dessa läroverk. För att upptaga
de sålunda från nämnda läroverk uteslutna lärjungarne äfvensom den årliga
tillväxten i lärjungeantalet är utan tvifvel ett nytt femklassigt läroverk
erforderligt. Jag anser mig derför höra tillstyrka upprättandet af ett
sådant med den lönestat, som i det föregående föreslagits för öfriga femklassiga
läroverk, nemligen:

åt en rektor ..........................

» fem kolleger å kr. 2,500

» en musiklärare .................

» en gymnastiklärare ........

» en teckningslärare............

» en skolläkare ..................

.................... kr. 4,000

.................... » 12,500

............... » 500

.................... » G00

..,.........» G00

.................. » 100

summa kronor 18,300.

Och hemställer jag således att Eders Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen
att medgifva, att — under förutsättning att Göteborgs stad tillhandahåller
erforderliga och lämpliga lokaler samt bostad eller hus!)yresersättning
åt rektor — för upprättande af ett nytt femklassigt allmänt
läroverk, med nyss angifven lönestat, i Göteborg, i östra delen af staden,
ordinarie reservationsanslaget till allmänna läroverken må höjas med 18,o00
kronor.

Genom bifall till hvad i punkterna 14, 15 och IG föreslagits, skulle
reservationsanslaget till de allmänna läroverken komma att höjas från
2,910,380 kronor till 3,669,633 kronor.

I anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t gjord framställning samt [17.]
på grund af enskild motion medgaf Riksdagen år 1890, att, enligt de närmare
bestämmelser Eders Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva, af reser- verj.
vationerna å anslagen till de allmänna läroverken finge användas högst

20,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk, som förbereda
till mogenhetsexamen.

Nämda anslagsbelopp bär hittills alltsedan läsaret 1890 1891 varit

fördeladt mellan f. d. Beskowska skolan, som åtnjutit 6,000 kronor, den numera
så kallade Palmgrenska samskolan, hvilken åtnjutit 8,000 kronor, och
Fjellstcdtska skolan, hvilken uppburit 6,000 kronor, allt för läsår. Vid
dessa understöd hafva varit fastade särskilda vilkor, afseende inspektion
och i öfrigt erforderlig kontroll öfver läroanstalterna.

158 Åttonde hufvudtiteln.

• P6? E(^eys K°ngl. Maj:t, på sätt jag nyss nämnde, till Riksdagen

gjorda framställning var ursprungligen föranledd af ansökningar om understöd,
hvilka inkommit från två af omförmälda läroanstalter. Det är emellertid
ej blott från de enskilda läroverkens målsmän, som krafven på
understöd till privata läroanstalter förnummits. Äfven bland andra upplysningens
vänner . och främjare har den mening uttalats, att staten
borde kraftigt stödja dessa läroverk i deras för staten gagnrika verksamhet,
och inom Riksdagen, som redan visat sitt intresse för denna angelägenhet,
hafva på senare tider uppträdt flere förespråkare för ett frikostigare
understöd åt dylika skolor. Jag tillåter mig i detta afseende erinra,
hurusom vid 1897 års riksdag i båda kamrarne framkommo motioner, hvari
pa anförda skäl föreslogs anvisande af ett extra anslag till belopp af

100,000 kronor, att ställas till Eders Kongl. Maj:ts disposition till understöd
åt sadana för blott manlig ungdom eller för manlig och qvinlig ungdom
redan befintliga, väl vitsordade privata läroverk, som afsåge att bereda
till mogenhetsexamen och som i fråga om organisation och arbetssätt varit
och vore. af sedda att tillämpa och pröfva nya former och metoder vid
undervisningen. I sitt utlåtande öfver dessa motioner yttrade statsutskottet,
bland annat, att utskottet i likhet med hvad särskilda utskottet vid 1890
års riksdag anfört i anledning af då väckta förslag om statsunderstöd åt
enskilda läroverk ansåge det önskvärdt, att enskilda skolor funnes, vid
h\ ilka nya anordningar med afseende pa undervisningen pröfvades, samt
att det följaktligen borde ligga i statens intresse att, der så behöfdes, understödja
de enskilda skolor, som gjort sig deraf förtjenta. Utskottet ville ej
heller förneka, att de medel, som för närvarande vore för sådant ändamål
tillgängliga, mahända vore väl knappa. Vid ifrågavarande understöds utdelande
måste dock afseende fästas såväl å betydelsen af de vid berörda
skolor införda nya anordningar som ock å den verksamhet i öfrigt skolorna
utöfvade. Då utskottet fördenskull ansåge angeläget, att, derest särskilt
anslag till understödjande af enskilda läroverk beviljades, vilkoren för åtnjutande.
af understöd från anslaget närmare bestämdes, än hvad motionärerna
ifrågasatt, funne utskottet sig icke kunna förorda bifall till deras
förslag, utan hemstälde, att motionerna icke måtte af Riksdagen bifallas.

I öfverensstämmelse härmed utföll ock Riksdagens beslut.

Med anslutning till det intresse för ett något rikligare statsunderstöd
åt enskilda läroverk, som, trots motionernas öde, visade sig förefinnas
mom Riksdagen, anhåller jag att nu inför Eders Kongl. Maj:t få upptaga
frågan om höjande af det nuvarande anslagsbeloppet för sagda ändamål
Jag finner en särskild anledning dertill i den omständigheten, att under

Åttonde hufvudtiteln. 159

nästlidna år inkommit underdåniga ansökningar dels om förhöjdt understöd
åt två af de tre enskilda läroanstalter, som redan åtnjuta anslag af
berörda medel, dels från två läroverk, som hittills ej åtnjutit understöd
men nu påkalla sådant. De sökande äro: styrelsen för f. d. Beskowska
skolan, hvilken begär, att dess anslag måtte höjas till 15,000 kronor årligen,
föreståndaren för Palmgrenska samskolan, hvilken likaledes anhåller att
komma i åtnjutande af ett till 15,000 kronor höjdt statsunderstöd, styrelsen
för Upsala enskilda läroverk, hvilken yrkar att för denna skola, som
för närvarande är femklassig, men inom kort skall utvidgas till sexklassig, erhålla
ett statsanslag af 7,800 kronor, samt styrelsen för Stockholms nya
samskola, hvilken begär det belopp, som, enligt beräkning af 15,000 kronor
för ett fullständigt läroverk, kan anses belöpa å det antal klasser, som
skolan räknar, då statsbidraget kommer att utgå.

Till stöd för sina framställningar hafva bemälda styrelser och föreståndare
i hufvudsak andragit följande.

Styrelsen för f. d. Beskowska skolan framhåller till en början, att
likasom de allmänna läroverkens utgiftsstat, i följd af undervisningsväsendets
ständigt fortgående utveckling, måste höjas, vore det äfven nödigt
att de enskilda skolornas utgifter, om ock i ringare mån, småningom
ökades, derest de ej genom bristande materiela hjelpmedel skulle se sina
bemödanden försvagade. Beträffande f. d. Beskowska skolan visade det
sig särskildt angeläget, att undervisningsmaterielen förbättrades och ökades,
synnerligen för undervisningen i naturalhistoria, fysik och kemi, men äfven
för undervisningen i de historiska ämnena, geografi och teckning. Dessutom
vore det af stor vigt att en del af lärarelönerna förbättrades.

Att krafven på dessa förbättringar ej kunnat vederbörligen tillgodoses,
berodde väsentligen derpå, att de oundgängligaste utgifterna småningom
ökats. Så hade styrelsen under de senaste åren nödgats för att tillmötesgå
allmänhetens fordran inrätta en fullständigare reallinie med fem i stället
för två klasser, och lärotimmarnas antal hade, på grund af förändrade bestämmelser
angående mogenhetsexamen, måst ökas. Genom höjning af
terminsafgifterna kunde man ej täcka de ökade kostnader, som nämnda
förändringar medförde, då den manliga ungdomen i hufvudstaden vid de
allmänna läroverken derstädes kunde för en jemförelsevis obetydlig kostnad
komma i åtnjutande af erforderlig undervisning.

Under åberopande af f. d. Beskowska skolans mer än trettioåriga
verksamhet, hvars beskaffenhet och resultat pröfvats dels genom inspektioner
af vederbörande, dels genom de i censor sinstruktionen anbefalda
meddelanden, af hvilka framgått att 320 af skolans lärjungar hittills
undergått godkänd mogenhetsexamen, medan blott 23 blifvit underkände, an -

160 Åttonde hufvudtiteln.

gifver styrelsen vidare de tör ifrågavarande skola egendomliga anordningar,
afseende, bland annat, att befordra ett sjelfständigt och delvis frivilligt
studiearbete, att öfva den muntliga framställningsförmågan genom
berättelser, referat, föredrag m. m. samt att åstadkomma större jemnvigt
mellan den kroppsliga och den andliga utvecklingen.

Föreståndaren för Palmgrenska samskolan har, under erinran att
denna skola i flera afseenden inslagit på nya, delvis obanade vägar, väsentligen
framhållit, hurusom skolan, beträffande språkundervisningen, numera
egde en med hänsyn till nya språkmetoden inöfvad och hängifven lärarekår,
som med kraft fullföljde sitt mål: de tre lefvande språkens inlärande under
skoltiden, så att lärjungarne lärde att läsa, skrifva och tala dessa språk.
De dryga utgifter, som aflönande! af en för nämnda ändamål fullt
duglig lärarekår kräfde, jemte öfriga nödvändiga kostnader, hade till följd
att skolan vore i stort behof af understöd. Föreståndaren ville i afseende
härå hänvisa till ett vid ansökningen fogadt sammandrag af skolans räkenskaper
för läsåret 1896—1897 äfvensom ett förslag till fördelning af
det nu sökta anslaget.

Styrelsen för Upsala enskilda läroverk påpekar, att det ej torde blifva
möjligt för staten att allt framgent gifva fri högre undervisning åt ett
obegränsadt antal ynglingar, om tillräckliga medel derjemte skola kunna
anvisas dels för folkskolans växande kraf, dels för högre undervisning åt
den qvinliga ungdomen. Staten borde derför taga de enskilda läroverken
till hjelp och understödja dem, såsom ock i andra länder, särskild! Finland,
gjordes. Bland de vilkor, som kunde ifrågasättas till vinnande af trygghet
för att statsunderstödet komme blott sådana anstalter till del, som uppbures
af verkligt pedagogiskt intresse och ej vore affärsspekulationer, föreslår
styrelsen: att skolans räkenskaper skulle af offentlig myndighet granskas;
att skolan för att kunna erhålla statsunderstöd skulle meddela undervisning
åtminstone till det kunskapsmått, som i statsläroverkens fem lägre
klasser inhemtas, och ega ett ej allt för obetydligt lärjungeantal, hvarvid
dock vore att märka, att det fordrade minimiantalet ej finge sättas allt
för högt, då derigenom sådana försök skulle omöjliggöras, som för tillfället
ej gynnades af den allmänna opinionen; samt att en viss procent af lärjungarne
skulle få undervisning mot betydligt nedsatt afgift eller utan afgift.
Deremot kunde det icke anses lämpligt, att statsanslaget gjordes beroende
af motsvarande anslag från lokala myndigheter eller enskilda, åtminstone
försåvidt man fäste sig vid de enskilda skolornas betydelse som
försöksläroverk, enär de såsom sådana verkade icke för fyllande af lokala
behof utan i statens intresse. Enligt en ungefärlig beräkning skulle det
erforderliga tillskottet af statsverket för ett fullständigt läroverk i Upsala

Åttonde hufvudtiteln. 161

uppgå till 14,4U0 kronor och för ett läroverk med 6 klasser, motsvarande
de 6 första årsafdelningarna vid ett allmänt läroverk, till 7,800 kronor,
hvilket belopp derför af styrelsen begärts.

Af handlingar, som bifogats styrelsens ansökning, inhemtas bland
annat: att Upsala enskilda läroverk har till ändamål att meddela undervisning
i alla de ämnen, som tillhöra de allmänna läroverkens såväl latinsom
reallinie från den första läroåldern till afläggandet af mogenhetsexamen,
hufvudsakligen i den riktning, att lärjungarne göras på bästa sätt
beredda för lifvets praktiska värf, och med samundervisning för gossar
och flickor i de tidigare årsklasserna; att läroverket skulle komma att hafva
en effektiv afslutning i klass VI: 1, med afrundade kurser samt skriftliga
och muntliga slutpröfningar för lärjungar, som utan att ämna aflägga
mogenhetsexamen önska förvärfva en grundligare och mer omfattande
allmänbildning, än folkskolan kunde gifva; att latinstudiets början skulle
vid läroverket uppskjutas till klass VI, utan att derför anspråken på klassisk
bildning sänktes; att för språkundervisningen nya metoder, som lägga
det lefvande talspråket till grund för undervisningen, tillämpas; att deltagande
i slöjd och undervisning i huslig ekonomi göres obligatoriskt,
medan alla läsämnen, utom religionslära, äro valfria; samt att läroverket
börjat sin verksamhet höstterminen 1892 med småskola och en klass motsvarande
de allmänna läroverkens första klass och derefter småningom
vuxit, så att det under innevarande läsår består af småskola och fem
klasser, motsvarande klasserna I—V vid statsläroverken.

Hvad slutligen angår Stockholms nya samskola meddelar dess styrelse,
att skolan, som började sin verksamhet år 1893, innevarande läsår omfattar
tre förberedande och sex till den egentliga skolan hörande klasser. Skolans
organisation är inrättad efter dess mål, att i första rummet vara ett
högre läroverk för allmän medborgerlig bildning. De ledande grundsatserna
för skolans verksamhet äro, förutom samundervisning, inskränkning af lästiden
till förmån för praktiskt arbete och kroppsöfningar, stor frihet vid
val af läroämnen, stegring af lärjungarnes sjelfverksamhet, utbildande af
barnens individuella anlag samt bildningsmaterialets sammanslutning till
en helhet.

Medan Stockholms nya samskola vill i den »egentliga skolan» meddela
allmän medborgerlig bildning, skall tillika i en »öfverskola» förberedelse
gifvas till afläggande af mogenhetsexamen samt till studier i särskilda
ämnen.

öfver omförmälda fyra ansökningar hafva infordrade utlåtanden afgifvits
af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk och domkapitlet
i Upsala.

Bill. till Rikad. Prof. 1898. 1 Samt. 1 A/d.

21

162 Åttonde hufvudtiteln.

Beträffande önskvärdheten och betydelsen af att staten understödjer
enskilda läroverk tillåter jag mig att hänvisa till hvad vederbörande departementschef
vid framställande af de förslag i ämnet, som sedermera af
Eders Kongl. Maj:t förelädes 1889 och 1890 årens Riksdagar, uttalade. Jag
är nemligen^ likasom bemälde departementschef, af den åsigt, att ett dylikt
understöd både ur pedagogisk och ekonomisk synpunkt kan vara fördelaktigt
för staten.

Hvad nu närmast synes mig böra tillses, är att de för närvarande
utgående understöden. Indika af 1897 års statsutskott betecknats såsom
måhända väl knappa, måtte kunna i någon mån höjas. Denna förmån
skulle naturligtvis i första hand afse de läroverk, som nu kunna
komma i åtnjutande af dessa understöd, nemligen fullständiga, dimissionsberättigade
läroverk. Detta synes mig så mycket mera befogadt, som dessa
läroverk ej allenast lemna en så omfattande undervisning, att man kan
någorlunda säkert bedöma dennas värde, utan äfven hafva till uppgift att
föra fram undervisningen till ett område af skolan, der lärjungeantalet
och i sammanhang dermed de inflytande afgifterna i regeln undergått en
väsentlig förminskning i jemförelse med förhållandena i de lägre klasserna
af samma läroverk, under det att omkostnaderna för de erforderliga lärarekrafterna
och undervisningsmaterielen blifva betydligt ökade.

Utan tvifvel skulle det dock vara synnerligen önskvärdt, att några
medel stode till förfogande för understöd åt ett och annat icke fullständigt
enskildt läroverk, som på samma gång det meddelade eu undervisning,
fullt jemförlig med den, som meddelas i det allmänna läroverkets
fem nedre klasser, derjemte omfattade eu väl afpassad afslutningskurs,
från hvilken lärjungar kunde med fördel omedelbart utgå i det praktiska
lifvet.

Beträffande understödens belopp anser jag dessa för närvarande lämpligen
böra bestämmas till högst 12,000 kronor för ett fullständigt, dimissionsberättigadt
läroverk och högst 4,000 kronor för ett ej fullständigt af förut
nämnd beskaffenhet och omfattning.

De i det föregående ifrågasatta vilkoren för åtnjutande af berörda
understöd synas mig vara af mindre betydelse för det dermed afsedda
ändamålets vinnande, hvarför det torde anses lämpligare att, såsom hittills
skett, öfverlåta åt Eders Kongl. Maj:t att fastställa de vilkor för meddeladt
understöd, som i särskilda fall kunna befinnas erforderliga.

Då reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken under de
senare åren så nedgått, att de icke vidare kunna beräknas lemna erforderlig
tillgång ens för understöd till enskilda läroverk af hittills utgående
belopp, än mindre till någon ökning af dessa understöd, anser jag nöd -

Åttonde hufvudtiteln.

163

vändigt att af Riksdagen äska ett särskildt anslag för ifrågavarande ändamål.
Detta torde lämpligast böra utgå under formen af ett förslagsanslag,
som under förhandenvarande förhållanden lär kunna begränsas till ett belopp
af högst 40,000 kronor.

Under åberopande af hvad jag nu anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kong! Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, med återkallande
af medgifvande! om användning af reservationerna å anslagen till allmänna
läroverken till understöd åt enskilda läroverk, under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppföra ett förslagsanslag af högst 40,000 kronor till
understöd åt enskilda läroverk att, enligt de närmare bestämmelser Eders
Kong!. Maj:t kan finna lämpligt, föreskrifva, utgå med högst 12,000 kronor
åt sådana läroverk, som förbereda till mogenhetspröfning, och högst 4,000
kronor åt sådana, som motsvara femklassiga allmänna läroverk med tillägg
af en särskild afslutningskurs.

Högre lärarinneseminariet.

personalen.

Hos Eders Kongl. Maj:t hafva underdåniga framställningar gjorts dels [18.]
af rektor och lärare vid högre lärarinneseminariet i Stockholm, hvilka med Lönereglering
anslutning till den ansökning, hvari rektorer och lärare vid de allmänna för lärare''
läroverken anhållit om vidtagande af erforderliga åtgärder, för att den
löneförbättring, som under de senare åren till bemälde lärare utgått, måtte
för rektorer äfvensom för lektorer, adjunkter och kolleger i högsta lönegraden
höjas till 500 kronor, hemstält, att, då de ordinarie lärarne och
rektorn vid högre lärarinneseminariet med afseende å lönevilkor vore likstälda
med lärarne och rektorerna vid de allmänna läroverken och de skäl,
som talade för en förhöjning af löneförbättringen för de senare, egde full
tillämplighet äfven på dem, Eders Kongl. Maj:t täcktes äska sådan förhöjning
i löneförbättringsmedlen för dem, som komme att begäras för lärarne
vid de allmänna läroverken; (läs af direktionen öfver nämnda seminarium
om rätt för ordinarie lärare och lärarinnor vid seminariet till pension å
allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som äro eller varda
stadgade för ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna läroverk.

I sitt utlåtande öfver förenämnda framställning af rektor och lärare
bär bemäld;! direktion på det lifligaste tillstyrkt bifall till densamma både
på grmK] af de skäl, som öfver hufvud talade för eu förbättring af lärarnes
lönevilkor, och särskildt med hänsyn till den uppgift, som tillkomma
lärarne vid högre lärarinneseminariet. De hade nemligen att undervisa
jemförelsevis mogna elever, som skulle utbildas till lärarinnor vid de högre

164

Åttonde hnfvndtiteln.

läroverken för qvinlig ungdom, och denna uppgift stälde, såsom lätt vore
att inse, rätt stora fordringar pa lärarne i följd af arten af den förberedelse
och de studier, som ett tillfredsställande skötande af undervisningen
på ett sådant stadium ovilkorligen kräfde.

Med hänsyn till den begärda pensionsregleringen för berörda lärare
och lärarinnor meddelas dels af direktionen dels af statskontoret, som i
frågan blifvit hördt, angående seminariets uppkomst och dess lärares likställighet
i afseende ä kompetensvilkor och löneförmåner med motsvarande
lärare vid de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna följande
upplysningar.

Kfter det Rikets Ständer ar 1860 till inrättande af ett seminarium för
bildande af lärarinnor anslagit ett årligt belopp af 15,000 riksdaler riksmynt
och deraf till fem lärare vid seminariet anvisat 5,850 riksdaler samt år
1860 beviljat dels äskad förhöjning af nämnda anslag till 20,000 riksdaler,
deraf till lärare 8,650 riksdaler, dels ett årligt anslag af 5,000 riksdaler
i iksnu ut föi inrättande och underhall af eu med seminariet förenad normalskola
för flickor, blef genom nådigt bref den 16 september 1870, med bifall
tdl ett af seminariets direktion framstäldt förslag till vissa förändrhmar i
seminariets organisation, faststäld ny utgiftsstat för seminariet och normalskolan,
upptagande, bland annat, förutom arfvode]] åt rektor och två biträdande
föreståndarinnor, löner till följande belopp, nemligen för eu hvar
åt fem lektorer 2,000 riksdaler, för en adjunkt 1,000 riksdaler, för livar(
era åt tvä lärarinnor 1,000 riksdaler och för eu lära ringla, tillika biträdande
föreståndarinna för normalskolan, 800 riksdaler. År 1871 niedgaf
Riksdagen med anledning af nådig proposition i ämnet, att de vid ifrågavarande
läroanstalt å ordinarie stat anstå Ida fem lektorer och eu adjunkt
Ange åtnjuta rätt till tjenstårsberäkning och uppflyttning i hö<n-e lönegrad
enligt samma grunder, som gälde för lärare vid elementarläroverken,
med förbehåll, hvad anginge de lektorer och adjunkter, Vivi!ka derefter vid
seminariet anstäldes, att vara underkastade enahanda kompetensvilkor, som
vore eller b lofve faststälda för befordran till motsvarande befattningar vid
elementarläroverken; samt att af besparingarna å reservationsanslaget till
elementarläroverken finge användas hvad för omförmälda ändamål erfordrades
o utöfver det belopp, som kunde af ifrågavarande läroanstalts egna medel
utgå. l a nådig framställning beviljade 1874 års Riksdag dels ett årligt
anslag af 5,000 riksdaler till beredande af löneförhöjning såväl för seminariets
sex lärare med 500 riksdaler i hvarje lönegrad, i likhet med hvad
''/''"''Sa om lärare vid elementarläroverken samtidigt beslutats, som för fyra
lärarinnor hkaledes med 500 riksdaler hvardera, dels ett ordinarie anslag
af 4,000 riksdaler till bestridande af kostnaderna för lärarnes uppflyttning

Åttonde hufvndtiteln.

165

i högre lönegrad. I öfverensstämmelse med Eders Kong]. Maj:ts förslag
medgaf vidare 1878 ars Riksdag, att de vid seminariet anstälda lärarinnor
iinge åtnjuta rätt till uppflyttning i högre lönegrad efter samma grund, som
gä Ide för den vid seminariet anstälde adjunkt. Slutligen har Riksdagen
allt sedan år 1883 årligen beviljat tillfälligt lönetillägg för lektorerna och
adjunkten till samma belopp som för motsvarande lärare vid de allmänna
läroverken och för lärarinnor i de fyra lägre lönegraderna med 250 kronor.
Genom nådiga brefvet den 5 mars 1875 gåfvos föreskrifter för tillsättandet
af ordinarie läraretjenst vid seminariet, hufvudsakligen i enlighet
med dem, som gälla med afseende ä läraretjenst vid de allmänna läroverken,
och skulle fullmakt å dylik tjenst af direktionen utfärdas. Enligt
dessa föreskrifter hade två lektorer och eu adjunkt blifvit utnämnda; och
på grund af nådigt bref den 31 december 1891 hade direktionen utfärdat
fullmakter åt de tre lektorer, som förordnats före den 5 mars 1875. Sedan
lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa upprättades, hade

lärarne vid seminariet deruti varit delegare.

Det enda, som återstode för seminariets ordinarie lärare att erhålla,
för att de skulle blifva likstälda med lärarne vid de allmänna läroverken,
och för seminariets ordinarie lärarinnor för att blifva likstälda med lärarinnorna
vid folkskolelärarinneseminarierna med adjunkts tjenstgöring, vore
således rättigheten att vid viss ålder och efter vissa års tjenstgöring komma
i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten.

Vid fråga om framställning till sistlidet års riksdag, att vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarium anstäld ordinarie rektor, ordinarie
adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts tjenstgöring måtte tillerkännas
enahanda pensionsrätt, som nu föresloges för högre lärarinneseminariets
ordinarie lärare och lärarinnor, yttrades, såsom af statsrådsprotokollet för
ecklesiastikärenden den 9 januari 1897 framginge, till stöd härför hufvudsakligen:
att till seminarielärarens kall, som vore i hög grad ansvarsfullt
och ansträngande, kräfdes samma behörighet som till adjunktsbefattning
vid allmänt läroverk; att det vore af synnerlig vigt att vid seminarierna
tjenstgjorde nitiske, intresserade och kraftige lärare; att utsigten att erhålla
sådana lärare emellertid kunde minskas genom den omständigheten, att
pensionsrätt ej blifvit seminariernas lärare tillförsäkrad; samt att det från
början syntes hafva varit Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens mening, att
lärarne vid de allmänna läroverken och seminarierna skulle vara likstälda
jemväl med hänsyn till pensionsrätt.

Da de sålunda anförda skälen, Indika af Riksdagen godkänts, syntes
statskontoret kunna med fog åberopas äfven för förvärfvande åt högre
lärarinneseminariets ordinarie lärare och lärarinnor af den pensionsrätt,

166

Åttonde hufvudtiteln

som i flen ifrågavarande underdåniga framställningen afsåges, funne sig
statskontoret böra tillstyrka nådigt bifall till densamma.

Då jag på i det föregående angifna grunder anser, att ordinarie lärare
och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet höra med afseende a löneförmåner
och pensionsrätt vara likstälda med motsvarande lärare och
lärarinnor vid de allmänna läroverken och folkskolelärarinneseminarierna,
anser jag mig ock böra lör dem föreslå Inne- och pensionsreglering i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med den, som i det föregående föreslagits
för lärarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken.

Den nuvarande lönestaten för högre lärarinneseminariets ordinarie
lärarepersonal upptager dels till

rektorsarfvode.................................................... kronor 2,000

5 lektorer å 2,500 kronor........................ » 12,500

1 adjunkt .....................,.............. » 1,500

2 lärarinnor, tillika biträdande föreståndarin nor,

å 1,700 kronor, hvaraf 400 kronor

t betraktas såsom arfvode ....................... » .1,400

2 lärarinnor å 1,500 kronor .......................... 1,000 kronor 22,400,

dels till ålderstillägg för

4 lektorer å 2,000 kronor............................ kronor 8,000

1 lektor å 1,000 kronor .................................. » 1.000

3 lärarinnor ä 2,000 kronor ......................... ?> 6,000

1 lärarinna å 500 kronor.............................. » 500 kronor 15,500

Summa kronor 37,900

Den tillförordnade rektorns »ålderstillägg i lians egenskap af lektor
besparas statsverket, så länge rektorsförordnandet varar.

Den komité, som år 1878 tillsattes för afgifvande af förslag till löneoch
pensionsreglering för lärarne vid de allmänna läroverken, folkskolelärareseminarierna
och högre lärarinneseminariet, föreslog i sitt betänkande,
att vid högre lärarinneseminariet löneförmånerna för rektor, lektorer,
adjunkten och de lärarinnor, som vore med honom likstälda, måtte
bestämmas i likhet med motsvarande lärares vid de allmänna läroverken.
Med afseende härå yttrade dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet
den 7 januari 1882, att det i afgifvet utlåtande öfver komiterades
aflöningsförslag bl Hvit rörande de vid folkskolelärareseminarierna
och högre lärarinneseminariet å ordinarie stat anstå Ida lärarinnor, h vilka

Åttonde hufvudtiteln. 167

vore i afseende a tjenstgöring likställda med de vid dessa läroverk anställda
adjunkter, anmärkt att, då kompetensvilkoren för dessa lärarinnor vore väsentligen
lägre än för adjunkterna, äfven aflöningen utan orättvisa kunde för
dem vara lägre. Och dä han icke kunde bestrida befogenheten af denna anmärkning,
hade lian icke heller ansett sig kunna för dessa lärarinnor tillstyrka
deri löneförbättring, som komiterade föreslagit. Men pa det att de
allmänna principerna om lönegradernas inskränkning till fyra samt om
aflöningens fördelning i lön och fjenstgöringspenningar äfven pa dem måtte
vinna tillämpning och på samma gång eu förhöjning beredas för dem i de
lägre lönegraderna, föresloge lian att för bemälda lärarinnor lönen skulle
bestämmas till 1,200, 1,700, 2,200 och 2,700 kronor med rätt till uppflyttning
enligt dittills gällande grunder, samt att derjemte tjenstgöringspenningarne
i hvarje lönegrad skulle utgöra 800 kronor. Beträffande
högre lärarinneseminariet vore vidare att anmärka att i läroverkets stat
funnes för rektor endast upptaget ett arfvode, hvilket tillagts den af de
ordinarie lektorerna, som hatt förordnande att vara rektor, hvaremot honom
såsom lektor tillerkändt ålderstillägg under tiden besparats. Vid sådant
förhållande ökades aflöningen för l-ektor genom den löneförbättring, som
tillgodokomme honom såsom lektor, hvadan något särskild! tillskott för rektor
icke erfordrades. På grund häraf hemstälde departementschefen, att det med
afseende å högre lärarinneseminariet skulle föreslås Riksdagen, att lärare
och lärarinnor finge åtnjuta aflöning sålunda: lektorer och adjunkter: lika
med lektorer och adjunkter vid allmänna läroverken; ordinarie lärarinnor:
lönegrader l) 1,200 kronor, 2) 1,700 kronor, 3) 2,200 kronor, 4) 2,700
kronor; tjenstgöringspenningar 800 kronor; att för uppflyttning till högre
lönegrad gällande bestämmelser fortfarande skulle lända till efterrättelse;
samt att samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension å
allmänna indragningsstaten skulle medgifvas ordinarie lärare och lärarinnor
vid högre lärarinneseminariet som åt dylika lärare och lärarinnor vid de
allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna.

I den nådiga framställning, som i öfverensstämmelse med denna departementschefens
hemställan gjordes till 1882 ars riksdag, angifves icke
uttryckligen, huruvida de dittills till rektor och biträdande föreståndarinnor
utgående arfvoden, för rektor 2,000 kronor, för biträdande föreståndarinna
400 kronor, skulle äfven sedan aflöningen höjts för lektor till 3,500 kronor
och för lärarinna till 2,000 kronor, fortfarande utgå med oförändrade belopp.
I sådant fall skulle, emellertid a ena sidan rektor vid högre lärarinneseminariet
omedelbart efter erhållet förordnande uppbära 5,500 kronor, under
det att rektor vid högre allmänt läroverk i lägsta lönegraden blott skulle
erhålla 5,000 kronor och först efter tio års tjenstgöring såsom rektor komma

168 Åttonde hufvudtiteln.

i åtnjutande åt 5,500 kronor, samt ä andra sidan biträdande föreståndarinna,
som för närvarande blott bär 200 kronor mer än annan ordinarie läralinna,
erhålla 400 kronor mer än denna. Da intet skäl för dylik ändring
af hittills bestående förhållanden angifvits, anser jag mig böra hemställa,
att, under förutsättning att aflöningen till lektorer och ordinarie lärarinnor
liöjes till föreslagna belopp, arfvodet åt rektor bestämmes till 1,500 kronor
och åt biträdande föreståndarinna till 200 kronor, men att arfvodet
åt rektor må efter tio ars val vitsordad tjenstgöring höjas med 500 kronor
eller till 2,000 kronor.

, I enlighet med sålunda angifna grunder skulle nornmlstaten för högre
lärarinneseminariets lärarepersonal blifva:

5 lektorer å 3,500 kronor.......................................... kr. 17,500

i adjunkt.................................................................../ 2,’soo

4 lärarinnor å 2,000 kronor.................................... » 8,000

Arfvode åt rektor.......................................................... » j 500

Arfvoden åt två biträdande föreståndarinnor å 200

kronor.......................................................................■ » 400 kr. 29,900

De nuvarande lärames och lärarinnornas ålderstillägg för år
1899 enligt den föreslagna staten kunna åter beräknas sålunda: -

åt 4 lektorer å 1,500 kronor ....................................... kr. 6,000

* 1 lektor ................................. » l’oOO

» 3 lärarinnor ä 1,500 kronor.................................... » 4,500

» 1 lärarinna....................................................................... » 500

» rektor arfvodesförhöjning ............................................ » 500 kr 12 500

Tillsammans utgör således kostnaden kr. 42,400
eller 4,500 kronor mer än som för närvarande är för ändamålet å ordinarie
stat upptaget. Ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet skulle
således för genomförandet af den föreslagna löneregleringen behöfva
höjas med 4,500 kronor, hvaremot anslagen å extra stat till berörda läroanstalt
skulle kunna minskas med 4,000 kronor.

Med anledning af hvad sålunda yttrats, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att medgifva:

a) att löneförmånerna för ordinarie lärare och lärarinnor vid högre
lärarinneseminariet må från och med år 1899 bestämmas sålunda:

för lektorer och adjunkt: samma löneförmåner som för lektorer och
adjunkter vid allmänna läroverken;

Åttonde bufvudtiteln. 169

för lärarinnor: fyra lönegrader å 1) 1,200 kronor, 2) 1,700 kronor,
3) 2,200 kronor och 4) 2,700 kronor, jemte tjenstgöringspenningar 800
kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad
efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring; .

att åt rektor må utgå ett arfvode å 1,500 kronor, hvilket, efter det
rektor tjenstgjort i tio år i denna egenskap, ökas med 500 kronor, eller
till 2,000 kronor; skolande dock rektor tillagdt ålderstillägg såsom lektor
under tiden för rektorsförordnandet besparas statsverket; och

att åt två biträdande föreståndarinnor må utgå arfvoden å 200 kronor
åt hvardera;

b) att ordinarie lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet
må ega samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension a
allmänna indragningsstaten, som bestämmes i fråga om ämneslärare vid de
allmänna läroverken;

c) att för genomförande af förenämnda lönereglering ordinarie anslaget
till högre lärarinneseminariet må höjas med 4,500 kronor, eller från sitt
nuvarande belopp, 43,500 kronor, till 48,000 kronor.

Folkundervisningen.

Sedan åtskilliga lärare vid de allmänna läroverken hos Eders Kongl. [19.]
Maj:t underdånigst anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erfor- Om
derliga åtgärder, för att de så kallade löneförbättringsmedlen matte för- folkskolelärahöjas
för såväl rektorer som lektorer, adjunkter och kolleger i högsta''*,0CrkJ^‘^;
lönegraden vid nämnda läroverk, ingåfvo den 15 december 1896 samtlige ininarierna
ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinne-^Ma täraseminarierna
till Eders Kongl. Maj:t en underdånig petition, hvari de *^^~rinnors löner.
höllo, att, om och när åtgärder vidtoges för höjande af ofvannämnda lärares
löneförbättringsmedel, Eders Kongl. Maj:t behagade tillse, att samma förmån
bereddes äfven åt rektorer samt ordinarie lärare och lärarinnor i
högsta lönegraden vid rikets folkskolelärare- och lärarinneseminarier.

Angående petitionen infordrades utlåtanden från domkapitlen i riket
och Stockholms stads konsistorium, hvilka samtliga tillstyrkte nådigt bifall
till densamma.

Då jag ansett mig icke böra inskränka mig till att inför Eders Kongl.

Maj:t förorda den ofvan omtalade petitionen från lärare vid de allmänna läroverken,
utan i stället tillstyrkt, att Eders Kongl. Maj:t måtte för Riksdagen
framlägga förslag till fullständig lönereglering för lärarne vid de högre allmänna
och femklassiga läroverken, torde jag, med hänvisning till hvad jag i

Bih. till Riksd. Vrot. 1808. 1 Smil 1 Af<l. --

170 Åttonde hutvudtitelu.

punkt 14 bär ofvan anfört, i samband dermed böra underdånigst hemställa,
att Eders Kongl. Majrt täcktes förelägga Riksdagen förslag till reglering äfven
af vissa lärares och lärarinnors vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
löneförhållanden. Jag anser mig så mycket hellre böra göra
detta, som både Eders Kongl. Magt och Riksdagen flera gånger förklarat att,
då för anställning som adjunkt vid folkskolelärareseminarium kräfves samma
behörighet som för erhållande af adjunktsbefattning vid allmänt läroverk,
och da det vore att befara, att i allmänhet endast mindre goda lärare
skulle söka anställning vid folkskolelärareseminarierna, om lönerna vid
nstalta ^atte» lä^ie än motsvarande löner vid de allmänna
läroverken, lärarne vid folkskolelärareseminarierna borde med hänsyn till
löneförmåner vara likstälda med motsvarande lärare vid de allmänna
läroverken. Särskildt anhaller jag att i detta hänseende få erinra derom,
att sistlidna ars Riksdag på Eders Kongl. Maj:ts framställning rnedgaf,
att rektor och ordinarie adjunkt samt ordinarie lärarinna med adjunkts
tjenstgöring vid folkskolelärare- och folkskolelärararinneseminarierna finge
rätt till pension å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som
vore eller blefve stadgade för lärarnes vid de allmänna läroverken pensionering.

Till alla kategorier af de vid seminarierna anstälda lärare och lärarinnor
torde dock ej hänsyn böra tagas vid den nu ifrågasatta löneregleringen.

Lärare och lärarinnor i teckning och musik hafva nemligen redan
fått sin aflöning reglerad: de förra vid 1878 års riksdag och de senare vid
riksdagen år 1897, och torde dessa lärares och lärarinnors aflöningsförmåner
fortfarande böra utgå med de vid nämnda riksdagar bestämda belopp.

Lärarnes i trädgårdsskötsel och trädplantering arfvoden utgå med så
olika belopp, att, under det de på vissa ställen uppgå till 1,0U0 kronor,
stanna de pa andra vid ett belopp af 300 kronor och derunder.
Detta beror derpå, att tjenstgöringsskyldigheten vid de särskilda seminarierna
är mycket olika. Under sådant förhållande torde någon allmän
reglering af dessa lärares aflöning ej böra ifrågasättas, helst som undervisningen
i trädgårdsskötsel är vid vissa seminarier antingen helt och hållet
eller delvis uppdragen åt lärare, som för undervisning i annat ämne blifvit
anstäld vid seminariet.

För undervisningen i slöjd har Riksdagen till hvarje seminarium beviljat
ett särskildt anslag, som skall användas både till aflönande af lärare
och anskaffande af materiel in. in. Då detta anslag hittills visat sig tillräckligt
för det dermed afsedda ändamålet, synes någon reglering af nu
ifrågavarande lärares och lärarinnors löner ej vara erforderlig, och detta

Åttonde hn fr udt i t etik 171

så mycket mindre, som lämpliga undervisare åtminstone i goss-slöjd torde
kunna erhållas i de lärare, som äro anstälda vid seminariernas öfningsskolor.

Arfvodena till de lärare och lärarinnor, som tjenstgöra vid de med
seminarierna förenade öfningsskolorna, äro ej i lag faststälda, utan Kongl.
Maj:t bestämmer för hvarje särskild lärare eller lärarinna beloppet af det
arfvode, som till honom eller henne skall utgå, sedan vederbörande myndighet
derom afgifvit förslag. Då jag håller före, att dessa lärares och
lärarinnors löneförhållanden höra ordnas oberoende af den reglering af
andra seminarielärares löner, som nu är ifragasatt, ämnar jag hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t behagade för Riksdagen framlägga särskilt förslag
angående fastställande af vissa arfvoden till de vid seminariernas öfningsskolor
tjenstgörande lärare och lärarinnor.

De lärares och lärarinnors löner, som sålunda enligt mitt förmenande
nu böra regleras, äro rektorers, adjunkters, lärarinnors med adjunkts
tjenstgöring samt lärares och lärarinnors i gymnastik.

Dessa lärares och lärarinnors å ordinarie stat upptagna löner utgöra
för närvarande för rektorer i första lönegraden 3,500, i andra 4,000
och i tredje 4,500 kronor; för adjunkter och lärarinnor med adjunkts
tjenstgöring i första lönegraden 1,500, i andra 2,000, i tredje 2,500 i fjerde
3,000 och i femte 3,500 kronor; för lärare och lärarinnor i gymnastik
675 kronor. Dertill kommer det till ofvannämnda lärare och lärarinnor
allt sedan år 1884 årligen utgående lönetillägg, nämligen till rektor med
250 kronor, till adjunkt med 500 kronor i de fyra första lönegraderna
och med 250 kronor i den femte; till lärarinna med adjunkts tjenstgöring
med 250 kronor i de fyra första lönegraderna samt till lärare och lärarinna
i gymnastik med 62 kronor 50 öre under de fem första tjenstgöringsaren,
med 162 kronor 50 öre under de fem följande samt derefter med 262
kronor 50 öre.

De af Eders Kongl. Maj:t den 3 maj 1878 i nåder förordnade komiterade
för afgifvande af förslag angående lönereglering för lärare vid rikets
allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier in. fl. yttra i sitt den 17
maj 1879 afgifna underdåniga betänkande, att, hvad lärarne vid folkskolelärareseminarierna
vidkomme, vore de i afseende pa löneförmåner i hufvudsak
likstälda med lärarne vid de allmänna läroverken, i hvilket förhållande
komiterade icke ansett att någon förändring borde ifrågakomma,

hvadan de föreslogo: •

att rektor vid folkskolelärareseminarierna måtte erhålla eu lön i första
lönegraden af 2,600, i den andra af 3,100 och i den tredje af 3,600 kronor
samt i tjenstgöringspenningar 1,100 kronor i hvarje lönegrad;

172 Åttonde hufvudtiteln.

att uppflyttning i lönegrad måtte ske efter hittills gällande grunder;

att adjunkts och lärarinnas med adjunkts tjenstgöring lön måtte bestämmas
i första graden till 1,500, i andra till 2,000, i tredje till 2,500
och i ijerde till 3,000 kronor samt att tjenstgöringspenningar måtte bestämmas
att utgå med 1,000 kronor i hvarje lönegrad;

att uppflyttning i högre lönegrad måtte ske efter hittills gällande
grunder;

att gymnastiklärare måtte erhålla i första lönegraden 800, i andra

1,000 och i tredje 1,200 kronor;

att uppflyttning i högre lönegrad måtte ske efter samma grunder, som
för öfningslärare vi de allmänna läroverken vore stadgadt.

Vidare föreslogo komiterade, att tjenstgöringspenningar icke finge
uppbäras för den tid, tjenstens innehafvare åtnjöte tjenstledighet.

Vid komiterades förslag rörande aflöningsbeloppen för rektor och
adjunkter vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna har jag
icke något att anmärka. Beträffande åter aflöningen för »lärarinna med
adjunkts tjenstgöring får jag, med hänvisning till den motivering, som i
föregående punkt anförts för de föreslagna lönebeloppen åt de vid högre
lärarinneseminariet anstå Ida lärarinnorna, hemställa, att samma aflöningsförmåner
som för dessa måtte bestämmas jemväl för de vid folkskolelärarinneseminarierna
anstälda lärarinnor med adjunkts tjenstgöring.

Den af komiterade föreslagna aflöningen till lärarne i gymnastik synes
mig icke vara för hög. För behörighet till lärarebefattning i gymnastik
vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna fordras nemligen
att hafva genomgått en fullständig gymnastiklärarekurs vid gymnastiska
centralinstitutet och deröfver erhållit betyg. Man har ansett nödvändigt,
att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna anställa endast
fullständigt utbildade gymnastiklärare, enär ifrågavarande lärare hafva till
uppgift att gifva seminarieeleverna en så god utbildning, att man sedermera
utan fara kan åt dem anförtro ledningen af gymnastiköfningarna i våra
folkskolor.

Vidkommande tjenstgöringspenningarna anser jag mig böra förorda,
att dessa beräknas utgå för den verkliga tjenstgöringstiden, som här är
läsår, och som enligt gällande seminariestadga omfattar 36 veckor.

Undantag från den föreslagna beräkningen af tjenstgöringspenningarna
torde böra göras för rektor, som äfven under ferierna har en mängd till
hans befattning hörande göromål och som icke utan erhållen tjenstledighet
kan lemna orten, der den läroanstalt, han förestår, är förlagd. För honom
torde derför tjenstgöringspenningarna höra beräknas efter kalenderår, men

Åttonde hufvudtiteln.

173

till olika belopp för läsårets 36 veckor och feriernas 16, enligt de närmare
bestämmelser, som i detta hänseende kunna komma att meddelas.

Går jag sedan öfver till frågan om pensionering af ordinarie ämneslärare
och äinneslärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna,
torde jag ej nu behöfva göra någon framställning derom, då Eders
Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens beslut, genom nådiga kungörelsen
den 1 juli 1897 förordnat, att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarium
anstäld ordinarie rektor, ordinarie adjunkt och. ordinarie lärarinna
med adjunkts tjenstgöring må åtnjuta rätt till pension å allmänna
indragningsstaten enligt samma grunder, som skola tillämpas vid fråga om
pensionering af lärare vid allmänt läroverk.

Beträffande åter de å seminariernas ordinarie stat uppförda öfningslärare,
hvilkas löner antingen redan blifvit reglerade, nemligen teckningsocli
musiklärare, eller nu föreslagits till reglering, nemligen gymnastiklärare,
synes mig tiden vara inne att jemväl ordna deras pensionsrätt.
Hittills har sådan rätt icke varit dem genom något allmänt stadgande tillerkänd,
utan har deras pensionerande i hvarje förekommande fall gjorts
till föremål för särskild pröfning. Så har Riksdagen år 1888 beviljat
pension åt musikläraren vid folkskolelärareseminariet i Lund, A. R. Nyländer,
1890 åt musikläraren vid seminariet i Vexjö I. Fogelberg sanitär
1896 åt lärarinnan i teckning vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm
Emma Nyberg. Då ifrågavarande öfningslärare vid seminarierna hafva
fullt ut samma betydelse som de vid de allmänna läroverken anstälda,
anser jag ock, att vilkoren för de förstnämndas pensionsrätt böra bestämmas
i närmaste öfverensstämmelse med hvad för de sistnämnda blifvit föreslaget;
och får jag derföre i ifrågavarande afseende hänvisa till den fullständiga
utredning, *som i punkt 14 förekommer angående pensioneringen af öfningslärarne
vid de allmänna läroverken. Jag ber vidare få framhålla att, såsom
jemväl med afseende å pensionering af öfningslärare vid de allmänna
läroverken af mig föreslagits,, bestämmelse må meddelas derom att öfningslärare,
hvilken vid seminarium bestrider flera öfningslärarebefattningar eller
innehar öfningsläraretjenst såväl vid seminarium som vid allmänt läroverk,
icke må för dessa befattningar af statsmedel uppbära högre pension än
sammanlagdt 3,000 kronor. Hvad de öfriga kategorierna åt öfningslärare
och lärarinnor angår, torde af den anledning, som här ofvan anförts som
skal dertill, att fråga om reglering af deras löner denna g,-ing ej väckts,
något förslag om deras pensionering nu ej böra framställas.

Uti det extra anslag, som under tiden från och med år 1881 årligen
utgått för beredande af'' löneförbättring till lärare och lärarinnor vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarierna, hafva äfven ingått arfvoden

174 Åttonde hufvndtiteln.

för extra tjenstgöring åt lärare i musik och teckning. Blir den nu ifrågasatta
löneregleringen bifallen, torde för ifrågavarande ändamål en bestämd
summa i stället böra upptagas på ordinarie stat. Ett belopp af 3,000
kronor synes mig för ändamålet erforderligt.

Den ökade kostnad för statsverket, som skulle uppstå, om det nu
framstälda förslaget till löneförbättring för vissa lärare och lärarinnor vid
folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna blefve antaget, belöper
sig, då till grund för beräkningen lägges såväl nuvarande lärares och lärarinnors
antal som deras olika lönegrad, till en summa af 50,800 kronor,
såsom följande uträkning visar:

12 rektorer, löneförhöjning med 500 kronor till hvardera kronor 6,000: —
23 adjunkter och lärarinnor med adjunkts tjenstgöring
löneförhöjning med 500 kronor till hvardera
25 adjunkter, löneförhöjning till hvardera med 1,000

kronor .....................................................................

It gymnastiklärare (lärarinnor), löneförhöjning med 525
kronor till hvardera ...............................................

1 gymnastiklärare, löneförhöjning med 325 kronor......

2 gymnastiklärare, löneförhöjning med 125 kronor till

hvardera ,.............................................

till Eders Kongl. Maj:ts disposition för bekostande af
musik- och teckningslärares tjenstgöring utöfver de
timmar, som de äro skyldiga att tjenstgöra för den
bestämda aflöningen ................................

Summa kronor 50,800: —

Den verkliga kostnaden utöfver hvad för närvarande utgår till aflönande
af lärare och lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
skulle dock för genomförande af den ifrågasatta löneregleringen
ej uppgå till den ofvan angifna summan. Från och med år 1885 till och
med år 1805 har nemligen årligen i riksstaten upptagits till förbättring
af seininarielärarnes och lärarinnornas löner ett belopp af 33,300 kronor.
Vid riksdagen ar 1806 nedsattes detta belopp på angifna grunder till 31,800
kronor och vid 1807 års riksdag ytterligare till 20,050 kronor. Skilnaden
mellan 50,800 och 20,050 kronor, eller 21,750 kronor, blir sålunda det
belopp, som för den ifrågasatta löneregleringens genomförande erfordras
utöfver det belopp, som för närvarande är beviljadt till aflönande af
lärarepersonalen vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna.

I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört, hemställer jag att

11,500: —

25,000: —

4,725: —
325: —

250:

3,000: —

Åttonde bufYudtiteln. 175

Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna följande grunder
beträffande löneförbättring och pensionsrätt för vissa lärare och lärarinnor
vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna, nemligen:

att rektorer, adjunkter och lärarinnor med adjunkts tjenstgöring samt
lärare och lärarinnor i gymnastik må uppbära följande aflöning: rektorer:
lönegrader: l) 2,600, 2) 3,100, 3) 3,600 kronor; tjenstgöringspenningar
1,400 kronor; adjunkter: lönegrader: 1) 1,500, 2) 2,000, 3) 2,500 4)3,000
kronor; tjenstgöringspenningar 1,000 kronor; lärarinnor med adjunkts
tjenstgöring: lönegrader: 1) 1,200, 2) 1,700, 3) 2,200, 4) 2,700 kronor;
tjenstgöringspenningar 800 kronor; lärare och lärarinnor i gymnastik:
lönegrader: 1) 800, 2) 1,000, 3) 1,200 kronor;

att uppflyttning i högre lönegrad för rektorer, adjunkter och lärarinnor
med adjunkts tjenstgöring må ega rum efter samma grunder som hittills
samt för lärare och lärarinnor i gymnastik efter de grunder, som tillämpas
vid fråga om ämneslärares uppflyttning i högre lönegrad;

att tjenstgöringspenningarna skola för lärare och lärarinnor, rektorerna
undantagna, beräknas utgå för läsår, att de i rektorernas aflöning ingående
tjenstgöringspenningar skola beräknas efter kalenderår, men till olika belopp
för läsåret och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som af
Eders Kongl Maj:t fastställas, samt att tjenstgöringspenningarna icke få af
tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet;

att tecknings-, sång- och gymnastiklärare eller lärarinnor vid folkskolelärare-
eller folkskolelärarinneseminarierna må åtnjuta rätt till pension
å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som bestämmas för
motsvarande öfningslärare vid de allmänna läroverken, under vilkor dock
att, derest öfningslärare vid seminarium bestrider flera öfningslärarebefattningar
eller innehar öfningsläraretjenst så väl vid seminarium som vid
allmänt läroverk, öfningsläraren icke må för dessa befattningar af statsmedel
uppbära högre pension än sammanlagd! 3,000 kronor årligen; samt
att, för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt
furberörda lönereglering kominer lärare och lärarinnor till del, skall gälla
som vilkor, att lärare och lärarinnor skola vara skyldiga att från tjensten
afgå med pension enligt de bestämmelser, som i sådant afseende kunna
varda i motsvarande fall stadgade beträffande de allmänna läroverken.

Vidare hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för tillämpning af den nu ifrågasatta löneregleringen för vissa lärare
och lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna det
ordinarie anslaget till seminarier för folkskolelärares bildande må höjas
med 50,800 kronor.

176 Åttonde hnfvndtiteln.

[20.] ° Undervisningen i folkskolelärare- och folkskolelärarinneseininarierna

såsom kändt är, att bibringa eleverna dels de kunskaper och tärskollärare-
digheter, som de behöfva för sitt framtida kall, dels erforderlig undervis:xri;r;:;ningsskickli"het
1 alla folkskolans läroämnen. För främjande af sistnämnda
anstJde lära- syfte skall med hvarje seminarium en öfningsskola vara förenad.
ire* nrfvoden■ V id hvarje sådan öfningsskola äro för närvarande två seminariebildade

lärare anstälda. Beträffande dessa lärare innehåller gällande seminariestadga,
bland annat, följande föreskrifter:

Vid seminariets öfningsskola må, i eldighet med de bestämmelser
Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall meddelat, erforderligt antal lärare anställas
(§ 13 mom. 3, sådant detta lyder i kongl. kungörelsen den 16 november
1894).

För att kunna förordnas, jemlikt § 13 mom. 3, till lärare eller lärarinna
i öfningsskola fordras att vara behörig för anställning såsom ordinarie
lärare vid folkskola (§ 19 mom. 2).

_ Lärare eller lärarinna, som är särskildt anstäld för undervisning i
öfningsskola, vare skyldig att undervisa tjugufyra till tjuguåtta timmar i
veckan (§25 mom. 5).

Lärare och lärarinnor i öfningsskolan förordnas af konsistorium efter
förslag af rektor (§22 inom. 2).

Beträffande ifrågavarande lärares löneförmåner finnes intet annat stadgadt,
än att, när dylik lärare af sjukdom blir urståndsatt att sköta sin
befattning och vikarie för honom förordnats, vederbörande domkapitel,
derest bidrag af statsmedel till vikaries aflönande ifrågasättes, ega att,
efter seminarierektors hörande, med underdånigt utlåtande öfverlemna till
Kongl. Majrts afgörande frågan om och till hvad belopp sådant bidrag
må. utgå (kongl. cirk. den 28 maj 1897) samt att folkskolelärareseminarierna
för de tjenstår, hvarom här fråga, ega rätt till delaktighet i
folkskolelärarnes pensionsinrättning (kongl. cirk. den 31 december 1877).

Deremot finnes ej något allmänt stadgande rörande storleken af de
arfvoden ifrågavarande lärare skola uppbära, utan Kong]. Maj:t bestämmer
för hvarje särskildt fall, efter vederbörande myndigheters förslag, beloppet
a.f nämnda arfvode, hvilket utgår af det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till seminarier för folkskolelärares bildande.

Bristen på allmänna bestämmelser uti föreliggande fall har haft till
följd, att de lärare, om hvilka här är fråga, åtnjuta olika löneförmåner.
Så uppbär t. ex.

vid Stockholms seminarium:

eu lärarinna..... .................................................................................... kr. 1,500 —

hvarjemte till lärarinnan i slöjd mot skyldighet att undervisa
äfven i bokliga ämnen äro anslagna

700 --

Åttonde hufvudtiteln.

177

vid Upsala seminarium:
två lärare, hvardera..............................

vid Linköpings seminarium:
en lärare..........................r..,...................

vid Skara seminarium:
en lärarinna............................................

t '' • '' r A ■ ■ l

» » ............................................

vid Falu seminarium:
en lärarinna............................................

vid Yexjö seminarium:
en lärare.................................................

vid Lunds seminarium:

två lärare, hvardera............................

vid Göteborgs seminarium:

två lärare, hvardera............................

vid Karlstads seminarium:

två lärare, hvardera...........................

vid Kalmar seminarium:

en lärarinna.........................................

> » ...........................................

vid Hernösands seminarium:
en lärare.................................................

» » .................................................

kr. 1,350 —

..... » 1,400 —

..... » 1,200 —

....................... > 1,400 —

............................................. » 1,200 —

................................. » 1,400 —

........................................... » 1,200 —

................................... » 1,500 —

........................................... » 1,200 —

................. » 1,500 —

» 1,500 —

» 1,200 —

> 1,400 —

» 1,200 —

» 1,500 —

» 1,200 —

vid Umeå seminarium:

en lärarinna.......................................................................................... * }’^00

» » ........................................................................................... » 1,200 —

Några af lärarne och lärarinnorna hafva redan från den dag, de blefvo
vid öfningsskolan anstälda, erhållit i arfvode 1,500 kronor; andra hafva till
en början fått nöja sig med ett mindre belopp, t. ex. 1,000, 1,200 eller
1,350 kronor. Några af dessa senare hafva först efter några års tjenstgöring
kommit i åtnjutande af det belopp, de för närvarande uppbära. Då öfriga
till samma grupp hörande lärare och lärarinnor vid de särskilda seminarierna
hafva lika stor aflöning, synes det ej finnas några giltiga skäl
Bill. till Rilcsil. rrot. 181)8. 1 Sami. 7 A fri. 23

rf8 Åttonde liufvudtiteln.

för att ifrågavarande lärare och lärarinnor vid ett seminarium äro i bättre
ställning än motsvarande lärare och lärarinnor vid ett annat. För öfrigt
torde med skal kunna sägas, att den aflöning, dessa lärare åtnjuta, i allmänhet
år alltför låg såväl med hänsyn till de innehafvande befattningarnas stora
vigt, som i jemförelse med lönerna vid folkskolorna i de flesta af de städer,
der seminarierna äro förlagda. Det har ock försports, att ifrågavarande
lärare och lärarinnor haft för afsigt att inkomma till Eders Kong!. Maj:t
med underdånig ansökning om förhöjning af sina löneförmåner.

För att . kunna tillförsäkra seminariernas öfningsskolor goda krafter,
synes det mig derför välbetänkt, att de seminariebildade lärare och läraiinnor,
som anställas vid öfningsskolorna, erhålla något större löneförmåner
ån hittills varit vanligt.^ Det torde ingalunda kunna anses öfverdrifvet,
om det bestämdes, att ifrågavarande lärare och lärarinnor skulle bekomma
1 arfvode 1>500 kronor samt efter tio års väl vitsordad tjenstgöring ett
alderstillägg å 300 kronor.

För närvarande utgå till arfvoden åt de lärare, om hvilka här är fråga,
31,700 kronor. Bestämdes deras arfvoden till 1,500 kronor, skulle till deras
aflöning erfordras ett belopp a 35,200 kronor eller 3,500 kronor mer än
det belopp, som för närvarande utgår för ändamålet. Elfva af de lärare,
som nu äro vid skolorna anstälda, synas, i händelse de fortfarande komma
att bibehålla sin tjenst, år 1899 blifva berättigade till erhållande af det ifrågasatta
alderstillägget, och skulle således ett belopp af 3,300 kronor nämnda
är vara.behöflig!, för att dessa lärare skulle komma i åtnjutande af den löneförhöjning,
hvarom här är fråga. För åstadkommande af den ökning af

^seminariernas öfningsskolor anstälda lärares och lärarinnors löneförmåner,
som här föreslagits, skulle sålunda erfordras en summa af

6,800 kronor utöfver den, som för närvarande utgår till nämnda lärares
aflöning.

Slutligen synes det mig oformligt, att icke äfven dessa lärares likasom
de flesta vid statens skolor anstälda lärares aflöning är till beloppet
faststäld, helst som dylik fastställelse utan olägenhet kan ega rum.

Med anledning af hvad sålunda anförts hemställer jag, att Eders Kono-1.
Moj:t täcktes föreslå Riksdagen:

att medgifva, att de lärare och lärarinnor, som jemlikt § 13 mom. 3
* , Sållande seminariestadga äro eller varda förordnade vid seminariernas
öfningsskolor, ma bekomma dels från och med 1899 års ingång i årligt
arfvode 1,500 kronor, dels ett ålderstillägg å 300 kronor för år efter tio
års väl vitsordad tjenstgöring, räknadt från och med början af kalenderaret
närmast efter det, då förordnande å här afsedd tjenst första gången
erhölls; J s n

Åttonde hufyudtiteln, 179

samt att för ändamålet bevilja en förhöjning från och med år 1899
af det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till seminarier
för folkskolelärares bildande med 6,800 kronor.

Uti Kongl. Maj:ts förnyade reglemente för folkskolelärareseminarierna [21.]
i riket den 1 december 1865 föreskrefs, att rektor skulle senast en månad Tryckning af
efter vårterminens slut till konsistorium inkomma med berättelse
undervisningens gång under det förflutna läsaret samt att konsistorium riemas årssedan
skulle sända berättelsen jemte eget utlåtande till ecklesiastikdeparte- rtdnnördsermentet.
Denna föreskrift blef bibehållen uti nu gällande nådiga seminariestadga
af den 29 januari 1886.

Den föreskrifna berättelsen var icke afsedd för allmänheten utan
endast för de myndigheter, som utgjorde seminariernas styrelse och öfver
dem öfvade tillsyn. Berättelsen har derför icke brukat tryckas utan
lemnats skrifven till vederbörande.

Den omständigheten att ifrågavarande berättelser icke varit lika lätt
tillgängliga för allmänheten som motsvarande berättelser öfver de allmänna
lärqverkens anordning och verksamhet har hos många väckt
missnöje. Å ena sidan har man frågat, hvarför icke folkskolelärareseminarierna,
dessa synnerligen vigtiga läroanstalter, borde för allmänheten
framlägga redogörelse för sin verksamhet lika väl som andra offentliga
läroinrättningar, då ju folkskolelärareseminarierna upprättades och underhölles
af staten, och det sålunda vore i sin ordning att den stora allmänmänheten
finge kännedom om deras anordning och sätt att arbeta. A
andra sidan hafva många seminarielärare uttalat den åsigten, att redogörelse
för ifrågavarande läroanstalters inrättning och arbete borde afgifvas
på sådant sätt, att hvem som helst kunde utan större omgång eller
kostnad blifva i tillfälle att vinna kännedom om innehållet i densamma.

Detta skulle nemligen bidraga till borttagande af de missuppfattningar rörande
ifrågavarande läroanstalter, som stundom låtit höra sig.

För seminarierna sjelfva torde det derjemte blifva till stort gagn, om
de genom att sinsemellan utbyta de årsredogörelser, hvarom här är fråga,
sattes i tillfälle att lära känna de olika anordningar, som vid hvart och
ett af dem blifvit vidtagna.

Från några seminarier i utlandet sändas årsredogörelser till ecklesiastikdepartementet.
Icke endast vanlig höflighet utan ock omtanke om
eget bästa fordrar sålunda, att man till gengäld skickar tillbaka berättelser
öfver de inländska seminariernas verksamhet. Detta kan under nuvarande
förhållanden ej ske på annat sätt än genom att låta afskrifva^ de berättelser,
som enligt föreskriften i nådiga seminariestadgan skola årligen till

180 Åttonde liufvudtiteln.

ecklesiastikdepartementet inlemnas. Då detta förfaringssätt både är tidsödande
och medför ej obetydliga kostnader, har följden blifvit, att man
ej skickat ofvannämnda utländska seminarier några årsberättelser från de
inhemska seminarierna.

På grund af här angifna skäl har den åsigt en allt mer gjort
sig gällande,, att de redogörelser för seminariernas verksamhet, soin årligen
skola inlemnas till ecklesiastikdepartementet, borde tryckas. Tre
seminarier hafva ock af Eders Kongl. Maj:t fått nådigt tillstånd att de år,
da tillfälligtvis kassan till materiel m. m. dertill lemnade tillgång, använda
någon del deraf till betäckande af kostnaderna för tryckning af ifrågavarande
redogörelser. Man har emellertid ej kunnat ålägga alla seminanarierna
att lata trycka den föreskrifna arsredogörelsen, enär man ej
kunnat påräkna, att deras materielkassor egde tillgång till de utgifter, som
dermed vore förenade.

Kostnaderna för tryckning af ifrågavarande årsredogörelser torde belöpa
sig årligen till 150 å 200 kronor för hvarje seminarium, eller till
högst 2,400 kronor vid dem samtliga.

Med stöd af hvad jag sålunda i underdånighet anfört, hemställer jag,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, för tryckning i erforderligt
antal af de i gällande seminariestadga föreskrifna årsredogörelser,
höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till seminarier
för folkskolelärares bildande med 2,400 kronor.

Vid bifall till hvad under punkterna 19—21 föreslagits kommer anslaget
till till seminarier för folkskolelärares bildande, nu 322,125 kronor,
att ökas med 60,000 kronor eller till 382,125 kronor.

[22.] I folkskolestadgan af den 18 juni 1842 föreskrefs, att i hvarje för Understöd

(^samling borde finnas minst en, helst fast skola, med vederbörligen vid ett
mfä/r*tm,-s<:minarium godkänd lärare; men, der medellöshet eller lokala förhållanden
naw«r/(?r 6ö-hindrade inrättandet af fast skola, finge tills vidare barnaundervisningen
wnnt“{Zmå-besörjas 1 flyttande o skolor med en eller flera på nyss nämnda sätt godskoian.
kända lärare. Da åtskilliga församlingar icke hade förmåga att inrätta
och underhålla erforderligt antal dylika skolor, tilläts genom kongl. kungörelsen
den 29 september 1853 att, der byar, hemman, torp eller lägenheter
vore sa aflägsna, att dit hörande barn icke utan svårighet kunde
begagna den med sålunda godkänd lärare försedda skolan, mindre skolor,
fasta eller flyttande, finge inrättas. Till lärarebefattning i dessa skolor
skulle få antagas personer, som inför pastor och skolstyrelse företett betyg
om god frejd och kristligt lefverne, samt ådadalagt, att de kunde obehindradt
och riktigt läsa svenskt och latinskt tryck innan, att de hade efter

Åttonde hufvudtiteln. 181

katekesen god kristendomskunskap, att de kunde skrifva läsligt samt att
de innehade de enklaste och allmännaste begreppen af räknekonsten och
hesutte förmågan att i dessa stycken undervisa.

Snai‘t visade det sig, att i skolor med större antal lärjungar läraren
icke tillfredsställande kunde handhafva undervisning och tukt,^ helst lian
hade till uppgift att samtidigt handleda barn af alla inom skolåldern varande
åldersklasser. Derför förordnades genom kongl. kungörelsen den
23 april 1858, att mindre skolor öfverallt å landet, oberoende utaf afståndet
från folkskola, som vore med examinerad lärare försedd, och till
det antal, som församlingen för lättad tillgång till undervisning för derinom
varande barn funne behöflig!, finge inrättas i ändamål att det första
förberedande kunskapsmåttet för nybörjare kunde i dessa skolor inhemtas,
och att således de skolor, för hvilka enligt folkskolestadgan examinerade
lärare erfordrades, måtte företrädesvis hafva till föremal de mera försigkomna
barnens undervisning.

De mindre skolor, som hade till uppgift att sörja för undervisning af
nybörjare, blefvo i sistnämnda kongl. kungörelse kallade småskolor.
Derjemte förordnades uti samma kungörelse, att församlingarna kunde erhålla
bidrag af statsmedel till hjelp vid ändamålsenligt inrättande af omförmälda
skolor. Omkring fem år derefter stadgades det i kongl. kungörelsen
den 11 december 1863, att, der småskolor funnes försedda med
understöd af allmänna medel, folkskolestyrelsen hade rätt föreskrifva,
att i den fasta eller ambulatoriska folkskolan i allmänhet endast sådana
lärjungar borde mottagas, som redan kunde hjelpligt läsa innantill.

För att småskolorna måtte komma att skötas af dugande lärare, befalde
Kongl. Maj:t i cirkulär till domkapitlen af den 22 april 1864, att domkapitlen
skulle vaka deröfver, att lärare och lärarinnor i småskolorna icke
antoges utan att inför skolrådet hafva ådagalagt, att de egde de insigter,
som folkskolestadgans 6 §, sådan denna lydde i kongl. kungörelsen den
29 september 1853, föreskrefve, samt förmåga att i de der omförmälda
ämnena undervisa.

Efter en tid fann man dock nödvändigt att vidtaga särskilda anordningar
för bildande af lämpliga lärare och lärarinnor vid småskolorna.
Fördenskull anordnades vid folkskolelärareseminarierna i Linköping och
Lund särskilda afdelningar för utbildande af småskolelärare. Dessa
afdelningar blefvo dock efter ett par år indragna, enär det visade sig, att
de elever, som anmälde sig till inträde i dem, i allmänhet ej egde erforderliga
förutsättningar för att kunna utbildas till dugande lärare vid småskolan.
Bättre framgång både de afdelningar för bildande af småskolelärarinnor,
som inrättades vid folkskolelärinneseminarierna. i Stockholm

182 Åttonde hufvudtiteln.

och Skara. Derför blefvo ock dylika afdelningar förbundna med ode lärarinneseminarier,
som år 1875 inrättades i Falun och Kalmar. År 1878
inordnades de med lärarinneseminarierna förenade afdelningarna för småskolelärarinnors
bildande uti de egentliga seminarierna såsom deras första
klass. I denna skulle meddelas en sådan småskolelärarinnebildning, som
äfven lämpade sig som grundläggning för den undervisning, som i de tre
följande klasserna meddelades dem, som ginge qvar vid seminariet för att
der utbildas till folkskolelärarinnor.

Lti Eders Kongl. Maj:ts nadiga stadga för folkskolelärareseminarierna
i riket den 29 januari 1886 föreskrifves, att med de elever, som dertill
anmälde sig, och i årsexamen med andra klassen erhållit godkända vitsord
i kristendomskunskap, svenska språket, räkning, välskrifning samt pedagogik
och metodik, skulle ett särskild! praktiskt prof i öfningsskolans
smaskoleafdelning anställas, omfattande de kunskaps- och öfningsämnen,
som förekomma, i denna afdelning, dock med undantag af sång för dem’
som icke deltagit i denna öfning; och egde den, som i profvet godkändes,
att erhålla betyg öiver aflagd smaskolelärarinne(lärare)examen. Dessutom
hafva tvenne statsseminarier inrättats för bildande af finska och lappska
småskolelärare och lärarinnor. Det finska är förlagdt i Haparanda och
det lappska i Jockmocks socken.

De lärare och lärarinnor för småskolorna, som utbildats på ofvan
omtalade sätt, hafva varit få i förhållande till skolornas antal, och under
^°PP hafva de blifvit allt färre. Behofvet af lärarekrafter vid
smaskolan har sålunda endast i obetydlig grad fylts genom de anordningar,
som . staten vidtagit. ^ Redan tidigt begynte derför landstingen att
sörja för utbildningen af smaskolelärare och lärarinnor. De läroanstalter,
som af landstingen inrättades för ifrågavarande ändamål, voro till en
början ganska oregelbundet anordnade och mycket skiljaktiga med hänsyn
till både lärotid och lärokurser. Genom nådiga kungörelsen den 11 januari
1878, i hvilken bestämdes de vilkor, under hvilka ett skoldistrikt
till aflönande af lärare och lärarinna vid småskola kunde erhålla det i
lag medgifna högsta lönetillskott af allmänna medel, åstadkoms en viss
likhet i förenämnda hänseenden. Deri förordnades nemligen, att lärotiden
skulle omfatta minst sju månader och att derunder vissa bestämda lärokurser
skulle genomgås.. Dock förekomma ännu stora olikheter i de särskilda
landstingsseminariernas organisation in. in.

Jemte de af landstingen anordnade seminarierna förekomma äfven
sådana, som upprättats af enskilda personer, hvilka dertill erhållit Eders
Kongl.. Maj:ts tillstånd. Äfven dessa läroanstalter måste rätta sig efter
föreskrifterna i ofvan berörda förordning af den 11 januari 1878, så vida

Åttonde hufvudtiteln. 183

nemligen de ville utbilda sådana lärare och lärarinnor, att skoldistrikten
till deras aflönande skulle blifva berättigade att åtnjuta det högsta medgifna
bidrag af allmänna medel.

Sedan Riksdagen 1897 beviljat medel till förbättring af lärares och
lärarinnors vid mindre folkskolor och småskolor samt biträdande lärares^och
lärarinnors löner, har Eders Kongl. Magt den 28 maj 1897 utfärdat nådig
stadga angående pröfning vid under offentlig kontroll stående seminarium
för anställning såsom lärare vid småskola och mindre folkskola eller såsom
biträdande lärare vid folkskola. Genom nämnda stadga hafva de
lärokurser, som skola genomgås vid ifrågavarande läroanstalter, blifvit
något höjda samt bestämdare och mera afrundade. För öfrigt gifvas der
föreskrifter angående hvad som är att iakttaga vid den här ofvan omförmälda
pröfningen.

För utbildande af lärare och lärarinnor vid småskolan voro under år
1896 29 seminarier i verksamhet. Af dessa voro 2 anordnade af staten
(i Haparanda och Jockmock), 19 af landsting, 1 af stad samt 7 af enskilda
personer.

Kalmar, Gotlands, Hallands, Elfsborgs och Skaraborgs län hafva under
nämnda år ej iklädt sig några kostnader får anskaffande af examinerade
lärare och lärarinnor vid småskolorna inom dessa län. De öfriga länens
landsting hafva, enligt från seminariernas föreståndare inhemtade uppgifter,
för nämnda ändamål haft följande utgifter nemligen: Stockholms 2,550
kronor, Upsala 3,475, Södermanlands 2,038: 70, Östergötlands omkring
4,667, Jönköpings 3,100, Kronobergs 1,525, Blekinge 2,200, Kristianstads
1,413: 65, Malmöhus omkring 7,095, Göteborgs och Bohus län 4,223: 46,
Vermlands 4,400, Örebro 3,537: 77, Yestmanlands 4,500, Kopparbergs 4,850,
Gefleborgs 5,900, Vesternorrlands (enligt stat för 1897) 6,725, Jemtlands
4,825, Yesterbottens omkring 3,000 och Norrbottens 4,500 kronor. Norrköpings
stad betalar till Östergötlands läns landsting årligen 500 kronor
såsom bidrag till betäckande af kostnaderna för det af landstinget underhållna
småskolelärarinneseminariet. Göteborg har sitt eget seminarium.
Somliga af seminarieföreståndarne hafva angifvit utgifterna för seminariet
för kalenderår, andra för läsår.

Otvifvelaktigt har den nuvarande anordningen för utbildande al lärare
och lärarinnor vid småskolan varit mycket billigare, än om staten skulle
hafva upprättat för detta ändamål erforderliga läroanstalter. Denna anordning
har derjemte medfört den fördelen, att de, som velat skaffa sig
behörighet för anställning vid småskola, kunnat göra det i hemorten.
Härigenom hafva kostnaderna för dem blifvit väsentligen mindre, hvilket
varit af så mycket större vigt, som de flesta af dem varit medellösa. Dess -

184 Åttonde hnfvudtiteln.

utom halva de i allmänhet kommit att tjenstgöra i trakter, med hvilkas
förhållanden de varit förtrogna, hvilket ej heller varit utan betydelse vid
utöfningen af deras kall.

Staten har ej understödt landstingsseminarierna på annat sätt, än att
den medgifvit vissa lärarinnor vid dessa läroanstalter pensionsrätt i folkskolelärarnes
pensionsinrättning i enlighet med bestämmelserna i nådiga
kungörelsen den 9 augusti 1884.

Emellertid har den fordran börjat göra sig gällande, att staten borde
bekosta utbildningen äfven af lärare och lärarinnor vid småskolan eller
åtminstone lemna bidrag af allmänna medel åt de landsting, som upprättade
och underhölle läroanstalter för sådant ändamål. Då den nuvarande
anordningen för ifrågavarande lärares och lärarinnors utbildning
medför obestridliga fördelar, synes det vara ändamålsenligast, attstaten,
med denna anordnings bibehållande, bidrager till betäckandet af kostnaderna
för landstingsseminarier. För dylikt understöd talar ock, att
kostnaderna för nämnda läroanstalter blefve jemnare fördelade på de skattskyldiga,
än nu är fallet, samt att vid seminarierna sannolikt ännu ändamålsenligare
anordningar kunde komma att vidtagas.

Styrelsen för landstingsseminariet i Vesternorrlands län har hos Eders
Kongl. Maj:t anhallit, att af allmänna medel bidrag måtte beviljas till aflönande
af de lärarinnor, som vore anstälda vid seminariet. Eders Kongl.
Maj:t nödgades afsla denna framställning, då inga medel funnos att för
ändamålet tillgå.

Det synes mig, såsom ofvan angifvits, vara rättvist och till gagn för
folkundervisningen, att staten mer än hittills bidrager till betäckande af
kostnaderna för utbildning af de lärare, hvarom här är fråga. Bästa sättet
för statens understöd torde under förefintliga förhållanden vara, att landstingen
erhålla till aflönande af de vid seminariet anstälda lärare och lärarinnor,
som enligt ofvan berörda nådiga förordning äro berättigade till
pension i folkskolelärarnes pensionsinrättning, lönetillskott enligt de grunder,
som äro eller varda stadgade, för att skoldistrikt skall erhålla dylikt lönetillskott
till aflönande af de vid distriktets folk- och småskolor anstälda
lärare och lärarinnor.

Beträffande det belopp, hvartill statens bidrag skulle komma att uppgå,
kunna fullt säkra beräkningar icke göras. Det beror ju till väsentlig del
pa huru ifrågavarande läroanstalter komma att utvecklas.

Tager man Vesternorrlands läns landstingsseminarium, hvilket är tvåårigt
och försedt med flera fasta lärarebefattningar än något af de öfriga
seminarierna, till utgångspunkt, skulle landstinget, om det beslötes, att landstingen
skulle få uppbära bidrag af allmänna medel till aflönande af lärare

Åttonde hufvudtiteln. 18ä

och läraripnor vid sina seminarier efter ofvan angifna grunder, blifva berättigad!
att uppbära lönetillskott för tre folkskolelärarinnor och en småskolelärarinna.
Antager man att dessa lärarinnor tjenstgjort så länge, att
skoldistrikt för deras aflönande borde erhålla högsta i lag medgifna lönetillskott,
skulle ifrågavarande landsting till aflönande af sina lärarinnor
erhålla i statsbidrag 1,633 kronor 34 .öre. Antager man vidare att tjugu
landsting vore berättigade till lika stort statsbidrag till aflöningar åt lärarne
vid sina seminarier, skulle beloppet af statens utgifter för nu ifrågavarande
ändamål uppgå till 32,666 kronor SO öre. Sådana förhållandena
för närvarande äro vid de särskilda seminarierna torde 12,000 kronor vara
dertill tillräckliga. Men då åtskilliga förändringar beträffande seminariernas
organisation och den vid dem anstälda lärarepersonal kunna inträffa,
innan här omtalade statsbidrag skulle komma att utgå, torde denna summa
böra höjas till 20,000 kronor, helst som det är sannolikt, att, om bidrag
af allmänna medel beviljas till betäckande af kostnaden för landstingsseminariernas
underhåll, åtskilliga seminarier komma att blifva tvåklassiga
i stället för enklassiga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen:

dels att medgifva, att landsting eller stad, som ej i landsting deltager,
till aflönande af lärare och lärarinnor vid af landstinget eller staden inrättadt
seminarium för bildande af lärare eller lärarinnor vid smaskola
och mindre folkskola eller af biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola,
må uppbära bidrag af allmänna medel enligt samma grunder, som gälla
med afseende på de lönetillskott, hvilka af statsmedel utgå till skoldistrikt
för aflönande af lärare och lärarinnor vid distriktets folk- och småskola,
under vilkor:

a) att seminariet är ordnadt i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter
angående pröfning vid under offentlig kontroll stående seminarium
för anställning som lärare vid småskola och mindre folkskola eller som
biträdande lärare vid folkskola;

b) att seminariet ställes under en särskild af vederbörande landsting
eller stad utsedd, af tre personer bestående styrelse, hvilken eger att antaga
och afskeda seminariets lärare och lärarinnor;

c) att lärarne och lärarinnorna hafva samma behörighet, som, derest
distrikt skall ega rätt till statsbidrag till lärares och lärarinnors aflöning,
fordras för anställning vid folkskola eller småskola;

d) att seminariets lärare och lärarinnor ega minst lika stora löneförmåner
som dem, hvilka äro stadgade för lärare och lärarinnor vid folkoch
småskolor;

Bill. till Kikad. Prut. 18U8. 1 Samt. 1 Afd.

24

186 Åttonde hufvudtiteln.

e) att lärarne och lärarinnorna tjenstgöra vid seminariet eller dess
öfningsskola minst 841 veckor årligen och minst 20 timmar i veckan
samt att de ej innehafva annan tjenst, till hvilkens innehafvares aflöning
lönetillskott af statsmedel utgår; samt

f) att lärarne och lärarinnorna äro anstälda med ömsesidig rätt till
uppsägning på viss tid;

dels att lör här omförmälda ändamål på ordinarie stat uppföra ett
förslagsanslag af 20,000 kronor.

[23.] I skrifvelse den 11 maj 1896 har Riksdagen, med anledning af inom

EU andra Riksdagen väckta motioner, anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta
ffordinarie verkställa utredning, om och under hvilka vilkor ordinarie lärare vid folklärare
och skola må, utöfver nu bestämda löneförmåner, erhålla ett andra ålderstillägg
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill omständigheterna
•kota. kunde föranleda.

Rörande det i Riksdagens skrifvelse omförmälda ärende hafva infordrats
utlåtande från öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de särskilda länen, domkapitlen i riket och Stockholms
stads konsistorium samt direktionen öfver folkskolelärarnes pension sinrättning.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands och Vesternorrlands
län samt domkapitlen i Upsala och Vesterås förorda, att den af
Riksdagen äskade utredningen måtte blifva företagen, hvarvid domkapitlen
som sin mening uttala, att, med tagen hänsyn till behofvet, icke lika goda
skäl kunde anföras för att bevilja ett andra ålderstillägg åt lärarinnor som
åt lärare, hvilka sistnämnda i regeln hade familj att underhålla, och att
icke heller alla manliga lärare, af hvilka många med sin läraretjenst förenade
andra befattningar, torde vara i verkligt behof af sådant ålderstilllägg.
Domkapitlet i Vesterås anser derjemte, att en och annan lärare icke
kunde sägas hafva giort sig så förtjent af församlingen, att denna kunde
känna sig uppfordrad till att höja hans lön, ehuru ej mot hans tjenstgöring
gjorts ..någon anmärkning med laga påföljd enligt gällande folkskolestadga.
Äfven härpå ansåge sig domkapitlet böra lägga någon vigt,
då församlingarnas utgifter för folkskoleväsendet redan vore ganska tyngande,
och då domkapitlet förutsatte, att församlingarna skulle till det andra
ålderstillägget bidraga med en tredjedel samt domkapitlet ingalunda skulle
kunna tillstyrka, att detsamma skulle i sin helhet utgå af statsmedel.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Elfsborgs, Vermlands,
Örebro, Kopparbergs, Vestmanlands, Gefleborgs och Jemtlands län,
samt domkapitlen i Linköping, Skara, Strengnäs, Vexiö, Lund, Göteborg,

Åttonde liufvudtiteln.

187

Kalmar, Karlstad, Hernösand och Visby tillstyrka, att ordinarie lärare och
lärarinna, som oförvitligt tjenstgjort fem år, sedan han eller hon erhållit
det första ålderstillägget, måtte vara berättigade till ännu ett ålderstillägg
å 100 kronor.

Som skäl för tillstyrkande af ett andra ålderstillägg anföres: att, äfven
om man antoge, att folkskolelärarne, då de utnämndes till ordinarie tjenst,
i allmänhet vore fria från skulder, så att deras löneinkomster oafkortadt
Unge användas till deras lefnadsbehof, det likväl af ingen torde bestridas
att deras löneinkomster ändock vore ganska knappa. Till välförtjent hjelp
och uppmuntran hade derför åt ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolan
beviljats ett ålderstillägg af 100 kronor att efter fem års oförvitlig
tjenstgöring utgå, men, då uppenbart vore, att lärarnes löneinkomster,
äfven med inräknande af ålderstillägget, efter ytterligare några års förlopp
blefve än mera knappa, synnerligast för lärare, som bildat familj och
sålunda hade flera än sig sjelfva att försörja, syntes ett andra ålderstilllägg
vara af behofvet påkalladt. Den nu utgående minimiaflöningen till
folkskolelärare måste anses låg i förhållande till det mödosamma och
ansvarsfulla arbete, som de utförde, samt de uppoffringar, de måst vidkännas
för att utbilda sig till det vigtiga lärarekallet. Den tid och de
kostnader, eu lärare måste använda för vinnande af behörighet till ordinarie
tjenst både, liksom svårigheten för folkskolelärarne att draga sig
fram på deras nu bestämda löner, ostridigt under senare tiden ökats,
under det tillfälle för folkskolelärarne att bereda sig några extra inkomster
på åtskilliga orter ej funnes. En jemförelse med många andra tjenster,
som hvarken fordrade en sådan utbildning eller vore af samma sträfsamma
beskaffenhet, talade för beviljande af bättre lönevilkor för folkskolelärarne.
De biförtjenster, som kunde förenas med eu folkskoleläraretjenst,
borde icke tillmätas den betydelse, att de finge inverka på frågan
om ett ålderstillägg. En frestelse att mer eller mindre åsidosätta lärarekallets
kraf läge deruti, att läraren funne sig nödsakad att offra tid och
krafter på arbete vid sidan af kallet i syfte att för sin nödtorftiga utkomst
skaffa sig biförtjenster.

Till stöd för yrkandet, att det ifrågasatta ålderstillägget bör komma
icke allenast lärare utan äfven lärarinnor till godo, anföres af de i ämnet
hörda myndigheter att, då i förevarande fall det vore arbetet och icke något
annat, som skulle godtgöras, det andra ålderstillägget, liksom det första,
borde tillerkännas såväl lärarinnor som lärare, och att några afsevärda
skäl icke funnes för handen att från delaktighet af ett andra ålderstillägg
utesluta lärarinna, då ju kompetensvilkoren för ordinarie anställning vid
folkskola vore lika för lärare och lärarinna.

188

Åttonde hufvndtiteln.

För förslaget, att det andra ålderstillägget borde utgå efter fem år,
sedan vidkommande lärare erhållit det första, åberopas, att det, som i
detta hänseende gälde beträffande andra ålderstillägget åt ordinarie lärare
vid rikets allmänna läroverk och af samma skäl, som dervid varit bestämmande,
borde tillämpas äfven vid fråga om ett andra ålderstillägg
till folkskolelärare.

Med hänsyn till vilkoren i öfrigt för erhållande af ett andra ålderstillägg
uttalas i allmänhet den mening, att i detta hänseende samma fordringar
borde uppställas, som vore stadgade för att det nu medgifna
ålderstillägget skall utgå.

Ofverståthållareembetet anser, att det andra ålderstillägget borde beviljas
ordinarie lärare och lärarinna vid folkskolorna i riket efter väl vitsordad
tjenstgöring under tio år, räknadt från den 1 januari året efter
skedd utnämning till ordinarie tjenst, hvaremot Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands, Skaraborgs, Hallands, Vesterbottens samt
Göteborgs och Bohus län hålla före, att ifrågavarande ålderstillägg borde
utgå först efter femton ordinarie tjenstår.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och Upsala län
anse, att Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse tillfEders Kongl. Maj:t
rörande den sak, som nu vore i fråga, afsåge endast lärare.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län förordar,
att det andra ålderstillägget måtte utgå med ett belopp af ''200 kronor.

Nästan alla de myndigheter, från hvilka utlåtanden inkommit, öfverensstämma
deruti, att två tredjedelar af äfven det andra ålderstillägget borde
utgå af statsmedel och en tredjedel direkt af skoldistriktets tillgångar,
enär det skulle lända till förryckande af den ekonomiska grundval, hvarpå
vårt folkskoleväsen hittills blifvit bygdt, om utgifterna för ett andra ålderstillägg
helt och hållet skulle bestridas af statsmedel. Dock har äfven den
mening blifvit framstäld, att hela ålderstillägget borde utgå af statsmedel,
emedan i annat fall många församlingar, som vore betungadejaf stora utgifter
för sina skolor, lätt kunde frestas att vid val af lärare föredraga
yngre personer derför, att de vore billigare, samt enär de ökade kostnaderna
för skolväsendet ofta kunde hindra vidtagande af förbättringar
deruti.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, som blifvit
befald att låta verkställa utredning, huruvida — i händelse ordinarie lärare
och lärarinna vid folkskola, utöfver det ålderstillägg, hvartill de nu vore
berättigade, skulle erhålla ytterligare ett årligt ålderstillägg å 100 kronor
efter fem eller tio års tjenstgöring, sedan de kommit i åtnjutande af det
första ålderstillägget — såväl folkskolelärarnes pensionsinrättning som folk -

Åttonde hnfvndtiteln.

189

skolelärarnes enke- och pupillkassa, under förutsättning att nuvarande
årliga bidrag af statsmedel fortfarande finge till dem utgå med oförminskadt
belopp och att de för dem nu gällande bestämmelser blelvc
oförändrade, kunde fullgöra sina förbindelser, har låtit verkställa omförmälda
utredning och dermed jemte eget utlåtande till Eders Kongl.
Maj:t inkommit. För nämnda utredning anhåller jag få lemna närmare
redogörelse vid fråga om anslag, som höra under riksstatens nionde hufvudtitel.
I detta sammanhang torde jag få nämna, att direktionen i sitt underdåniga
utlåtande anfört, bland annat, att utaf den ifrågavarande utredningen
framginge, att år 1896 pensionsinrättningens tillgångar motsvarade
dess förpligtelser, men tillika att pensionsinrättningen, äfven om minimidelaktighetsbeloppet
förblefve vid den nuvarande siffran, vore i behof af
ökning i inkomsterna, derest brist skulle kunna undvikas, och detta endast
i följd af den normalt fortgående utvidgningen af pensionsinrättningens
ansvarsförbindelser. För att förekomma brist borde, om nuvarande bestämmelser
fortfarande finge ega kraft, statsanslaget årligen höjas med
95,000 kronor; men för den händelse, att minimibeloppet för delaktighet
i pensionsinrättningen, såsom nu blifvit ifrågasatt, förändrades från 700
till 800 kronor, skulle detta medföra en ökning i delaktighetens summa
af omkring 500,000 kronor och i sammanhang dermed borde statsanslaget
höjas med 50,000 kronor, så att det i 1898 års riksstat såsom bidrag till
folkskolelärares pensionering upptagna beloppet 357,873 kronor borde höjas
med tillsammans 145,000 kronor, eller till 502,873 kronor.

Beträffande folkskolelärarnes enke- och pupillkassa framginge af den
utredning, som direktionen den 19 mars 1894 till Eders Kongl. Maj:t
öfver! emu åt, att den ifrågasatta höjningen af minimidelaktighetsbeloppet
till 800 kronor för denna kassa skulle kunna genomföras utan att derför
med nuvarande bestämmelser någon ökning af statsbidraget vore behöflig.

För att vinna en öfversigt öfver folkskolelärarnes och lärarinnornas
löneförmåner och andra inkomster hafva uppgifter derom för år 1896 infordrats
från skolrådsordförandena i de särskilda skoldistrikten. Af dessa
uppgifter framgå följande förhållanden.

Vid landets folkskolor voro under nämnda år anstälda:

1. Folkskolelärare:

a) ordinarie

1) i städerna .....

2) å landsbygden

b) extra ordinarie

1) i städerna .....

2) å landsbygden

190

Åttonde hufvildtiteln.

i

i

c) vikarierande

1) i städerna ................... ................ 4| 1nt,

2) å landsbygden..................................... 102|

II. Folkskolelärarinnor:

a) ordinarie

1) i städerna .......;. .i..;........................ 798)

2) å landsbygden........................................ 660|

b) extra ordinarie

1) i städerna ......................................... 196)

2) å landsbygden..................................... 4flj

c) vikarierande

1) i städerna ...i.-wA.............. 7|

2) å landsbygden............................ 44|

Hela antalet folkskolelärare uppgick sålunda till

och hela antalet folkskolelärarinnor till..„.................

eller tillhopa till

Antal ordinarie folkskolelärare och lärarinnor:

1,458

241

51

4,614

1,750

6,364.

I. hvilka erhållit första icke ordinarie anställning före aflagd afgångsexamen
från seminarium:

1) i städerna ................. 132 2) å landsbygden........................ 92

II. för hvilka från afgångsexamen vid seminarium eller erhållen
dispens derifrån till första icke ordinarie anställning förflutit:

1) i städerna:

mindre än 1 år...................... 901

1— 2 år...........................61

2— 3 »......... ................ 33

3— 4 » ..................... ................ 10

4 — 5 » ..........^,4..,'',,......... 8

5 år och derutöfver............. 17

2) å landsbygden:

mindre än 1 år.................. 2,823

1— 2 år.................................. 137

2— 3 » ................................. 46

3— 4 »................................... 21

4— 5 » .................................. 13

5 år och derutöfver .......... 19

III- för hvilka från afgångsexamen vid seminarium eller dispens derifrån
till första ordinarie anställning förflutit:

1) i städerna: 2) å landsbygden:

mindre än 1 år.............	....... 248	mindre än 1 år.............	..... 1,627
1-2 år.....................	....... 285	1—2 år.........................	..... 1,283
2—3 » ...........................	...... 185	2—3 »	638
3—4 » ...............................	....... 140	3—4 » ......	328
4—5 » ...........................	....... 121	4—5 » .	206
5 år och derutöfver........	....... 392	5 år och derutöfver.....	...... 450

Åttonde hufvudtiteln.

191

Antal extra ordinarie lärare och lärarinnor:

I. som erhållit första icke ordinarie anställning före afläggande af

afgångsexamen vid seminarium: *'' < ».i

1) i städerna .................................... 13 2) å landsbygden..................t.....1

II. för hvilka från afgångsexamens afläggande till första icke ordinarie
anställning förflutit:

1) i städerna:

mindre än 1 år............o...191

‘ilo

1— 2 år........................

2— 3 ».........................

3— 4 »........................

4— 5 » ........................

5 år och derutöfver

Mil.

23

7

5

2

5

2) å landsbygden:

mindre än 1 år..........66

1—2 år. ...r....,.......„.................4*. 7

2— 3 ».......................

3— 4 » ........................

4— 5 » ........................

5 år och derutöfver

.....

tt

Tf:

1

3

/iin

O

i städerna:

600 kronor n,k+u..i4öb—. 217
601—700 » ..4............i 305

139

.....................105

...................... 46

Antal ordinarie folkskolelärare och lärarinnor:

I. som för åtta månaders undervisning åtnjöto i egentlig lön:

2) å landsbygden:

600 kronor i.M..4...

601—700 » .....

701—800 » .....

801- 900 »

901—1,000 » .......

1,001—1,100» ........

1,101—1,200 » .................

1,201—1,300 » .................

1,301—1,400 » .................

1,401-^1,500 » 1

1,501—1,600 » ''.4,,i-ii,:.

1,601—1,700 » ...wiuu.m...

1,701 och derutöfver 1

701—800
801—900
901—1,000
1,001
1,101 — 1,200 »
1,201—1,300 »
1,301—1,400 >
1,401 — 1,500 »
1,501 — 1,600 »
1,601 — 1,700

1,100 » 301

...................... 37

............... 3

..................... 164

..................... 1

..................... 4

.u*

4,211
338
" 67
18
8
9
1
3
1
2

1,701 och derutöfver .......... 55

II. som för åtta månaders undervisning åtnjöto utöfver den egentliga
lönen ålderstillägg med följande belopp

1) i städerna:

under 100 kronor (alla dessa
åtnjuta i egentlig lön 700

kronor eller mer) .............. 34

100 kronor ........................ 280

101—200 » 237

öfver 200 » 288

2) å landsbygden:

under 100 kronor (alla dessa
åtnjuta i egentlig lön 700

kronor eller mer)........... 11

100 kronor....................... 3,485

101—200 » 55

öfver 200 » .................,...., 5

III. som för undervisning utöfver åtta månader åtnjöto för s. k. öfverläsning: -

192

Åttonde hufnidtiteln.

1)	i städerna:		2) å landsbygden:	//, ; f; 14 ? /
	under 75 kronor....................	177	under 75 kronor ...	................ 49
	75 > ...............	15	75	................. 62
	87: 50 » .......;..:aU ..	91	87: 50	................. 267
, f	88—100 » !	53	88—100	................. 18
	101—150 kronor..................	125	101—150 kronor.	''.li..... 26
	151—200 » .kliOAU	25	151—200	................ 24
	öfver 200 » .................v.ui*	48	öfver 200 »	—
*	IV. soin för undervisning	i fortsättningsskola eller i	söndags- och
altonskola atnjöto:
1)	i städerna:		2) å landsbygden:
t	50 kronor .......................	15	50 kronor ......	................ 91
	51—100 » ........................	48	51—100 »	340
	101—150 .» ...............	54	101—150 »	................ 440
	öfver 150 » ......................	133	öfver 150 »
	V. som i ersättning för undervisning i slöjd uppburit:
1)	i städerna:		2) å landsbygden:	• l Oil
	under 75 kronor.....................	24	under 75 kronor ..	............... 132
	75—99 » .....................	13	75—99	......484
	100—149 » ....................	32	100—149	................ 600
	150—199 » ................’	25	150—199	................ 248
	200 » ..............	16	200	1 45
	öfver 200 » .....................	122	öfver 200 »	................ 64
	VI. hvilka hade bostad in natura eller ersättning derför	i penningar:
1)	i städerna:		2) å landsbygden:
	a) in natura ................ 1	172	a) in natura...	............ 4,474
	b) i ersättning derför:		b) i ersättning derför:
	under 50 kronor ..............	—	under 50 kronor	........24
	50—74 » ..............	1	50—74	................. 55
	75—99 * ........	5	75—99	.................. 24
	100 » ...........	38	100	.................. 35
	öfver 100 » 1,	165	öfver 100 ;ii *	.................. 46
	VII. hvilka hade vedbrand	in	natura eller ersättning	derför i pen-
rungar:
1)	i städerna:		2) å landsbygden:
	a) in natura............................	93	a) in natura.............	............ 3,570
	b) i ersättning derför:	f i i	b) i ersättning derför:
	under 50 kronor ..............	8	under 50 kronor	........... 107

Åttonde HwfViid«ftefH.

m

50—74
75—99
100
öfver 100

kr.

»r [ ■<,;

3>l - f

>

•r -''i.
......

...:<< 204''
iH.j. .155
Wi318
603

50—74

75—99

100

öfver 100

kr. ''Ui 445
» 260

* -t- 202

» ............ 74

Vill. Indika både kofoder in natura eller ersättning derför i pen -

nmgar: 1) i städerna:	00 2	; ....... . it t * • ! r X , • > 2) å landsbygden:	'' 1 { ‘ÖL''
a) in natura.............m.»:.	3	, a) in natura...............	... 469
b) i ersättning derför:		b) i ersättning derför:
inunder 50 kronor ......	*'' 4 i in- I	i«.'' under 50 kronor.......	... 201
50—74 * ■ .....	.....j. ,, 52	50—74 » r ,•»	. . 1,223
75—99	.....370	75—99 »	.... 1,271
100 Åt''* !	380	100 ; :J.....	1,260
öfver 100 »	576	öfver lQQji/v *	•1H 234

Antal extra ordinarie folkskolelärare och lärarinnor,

I. som för åtta månaders undervisning åtnjöto i kontant lön:
1) i städerna: j 2) å landsbygden:

500
600

601—700 «■"
701—800
801—900
901 — 1,00Q.
öfver 1,000

kronor

.Mild»

ii »<•>>''
tPffjtH:
ll-fll-r J--

7

94
261
5
2

no

9

500
600

601^-700
701—800
801—900
901—1,000
öfver 1,000

kronor

»

.j.

I

14

56

4

1

3

1

II. som för undervisning utöfver åtta månader åtnjöto för s. k. öfverläsning: -

l) i städerna:

under 75 kronor
7 5 »

87: 50,

88—100 »

101 — 150 »

151—200

b

n \
.■(.■i

2) å landsbygden:
36 under 75 kronor

25 75 »

4 87: 50;

5 88—100

12 101—150

— 151—200 »

6

13

1

1

2

III. som för undervisning utöfver åtta månader v fortsättningsskola
åtnjöto:

2) å landsbygden.

........................... — 75 kronor .............................. 1

............. — ioo » ............................. i

......j. 2 150 » ....... f i....... 3

1) i städerna:
75 kronor
100 »

150 »

Bih. till Bikul Prat. 18.99. 1 Sami. I Afd.

26

194

Åttonde hnfrndtiteln.

IV. hvilka för undervisning i slöjd uppburo ersättning:

1) i städerna: 2) å landsbygden:

under 75 kronor..............l!.1...... 6

75—99 » ................. 3

1)

1)

under 75 kronor ................... 6

75—99 » ......V.y.:....... 4

100—149 •’!''!>• -''i::.........it...... 3

150 — 199 kronor........................ 1

200 » ''.:;e...... —

öfver 200 » 8

100—149 » 5

150—199 kronor...................... 1

200 » ........................ —

öfver 200 » —

V. hvilka hade bostad in natura eller ersättning derför i penningar:
i städerna: 2) å landsbygden:

a) in natura..................... 5

b) i ersättning derför:

under 50 kronor....... —

50—74 ......V

75—99 ik » ......

100 * 36

öfver 100 » 82

a) in natura

b) i ersättning derför:

under 50 kronor .....

50—74 » .....

75—99 » .....

100 » .....

öfver 100 »

59

1

4
2
6

5

VI. hvilka hade vedbrand in natura eller ersättning derför i penningar:
i städerna: '' 2) å landsbygden:

a) in natura................................ 5

b) i ersättning derför:

under 50 kronor.................. 24

1 50—74 » 48

75—99 » 16

100 » 36

öfver 100 .................. 3

a) in natura................................. 49

b) i ersättning derför:

under 50 kronor................. 2

50—74 ■ »••>'' 15

75—99 » .........d,;.:..1 4

100 » 7

öfver 100 » —

1)

VII. hvilka hade kofoder in natura eller ersättning derför i penningar

b)

i städerna:

a) in natura..................

i ersättning derför
under 50 kronor.t
50—74 » ...

75—99 » ..

100 » ...

öfver 100 »

2) å landsbygden:

a) in natura...............t.

b) i ersättning derför:

1

8

47

70

6

under 50 kronor.........J.U... 2

50—74 » 15

74—99 * 23

100 » 36

öfver 100 » 1

Folkskolelärare, som innehade presterlig befattning:

1) i städer........................................... 2 2) å landsbygden ........................... 13

Åttonde hufvudtiteln.

195

Folkskolelärare och -lärarinnor:

I. som innehade klockare-	och organistbefattning med årsinkomst	af:
i städerna:	2) å landsbygden:
under 100 kronor ...............	.. — under 100 kronor .................	40
100—199 » ................	.. — 100—199 » ..................	253
200—299 •» .............	... 5 200—299 » ..................	311
300—399	... 3 300—399 » ......	238
400—499 » ................	.. 2 400—499	107
500 kronor och derutöfver	.. 10 500 kronor och derutöfver	128
II. som innehade endast klockaretienst med en årsinkomst af:
i städerna:	2) å landsbygden:
''under 100 kronor ............	... — under 100 kronor .............	78
100 < »	. — 100 * ...........	35
öfver 100 » .............. i	3 öfver 100 » .........:......	145
III. som innehade endast organist^enst med en årsinkomst af:
i städerna:	2) å landsbygden:
under 100 kronor ...............	... — under 100 kronor....................	. 37
100 » ................	... — 100 * ..................	. 29
öfver 100 » ..................	... 8 öfver 100 » ............	. 61

IV. som innehade annan befattning i församlingens tjenst eller kommunalt
uppdrag med årsinkomst af:

1) i städerna:

under 100 kronor ............. 21

100 * ................. 9

öfver 100 » .................... 63

utan uppgift om årsinkomst . 28 1

2) å landsbygden:

under 100 kronor .................. 447

100 » 32

öfver 100 » 102

utan uppgift om årsinkomst 68

Bland de i församlingens och kommunens tjenst förekommande befattningar
hafva uppgifvits: anställning i sparbank (kassör, kontrollör, afdelningsföreståndare,
kamrer, räkenskapsförare), anställning som vaccinatör,
föreståndare för fattiggård, uppbördsman af presterskapets löner, kommunalstämmas
ordförande och som bibliotekarie i sockenbibliotek.

V. som innehade befattning i statens tjenst med en årsinkomst af:

1) i städerna :

under. 100 kronor .................... 2

100 » ................... 2

öfver 100 » 17

utan uppgifven årsinkomst

2) å landsbygden:

under 100 kronor ................. 29

100 » 31

öfver 100 » 195

utan uppgifven årsinkomst .. 15

Af de folkskolelärare och -lärarinnor, som innehade befattningar i
statens tjenst, voro de flesta föreståndare för post- och telegrafstationer.

VI. som hade annan bisysselsättning:

1 i städerna .......................... 122 2) å landsbygden ................. 412

196 Åttonde hnfvudtiteln.

Folkskolelärare och lärarinnor, som hade andra bisysselsättningar,
voro: ordförande i brandstodskomité, föreståndare för telefonstation, auk,
. * _ boutrednmnsmän, hemtnansegare och ärren datorer, tidnings skrifvare,

revisorer och föreståndare för handelsföreningar, fotografer, bokbindare,
siffergranskarc i folkbank, trädgårdsmästare, resepredikanter och
nykterhetstalare, innehafvare af charkuteriaffär samt trikinundersökare m. in.

Antal ordinarie folkskolelärare och lärarinnor:

I. som år 1899 tjenstgjort fem år

a) i städerna: 2) £ landsbygden:

lärare .................... 528 lärare ...................................... 3,631

lärarinnor^............ 707 lärarinnor............................ 554

II. som år 1899 tjenstgjort tio år och derutöfver:

1) i städerna: 2) å landsbygden:

lärare....................... 421 lärare ................. 3,028

lärarinnor .............. 481 lärarinnor....................... 344

III. som under 1889 fingo sin första ordinarie anställning och hvilkas
tionde ordinarie tjenstår sålunda utgår under år 1899:,i

1) i städerna: ,, 2) å landsbygden:

lärare..........................i,.......17 lärare ..................................... 115

lärarinnor ..................32 lärarinnor .... ......,4!j........... 27

Skulle lärare och lärarinna erhålla det nu ifrågasatta ålderstillägget,
så snart fem år förflutit, sedan de bekommit det första, skulle sålunda,
enligt de uppgifter, som här ofvan lemnats angående antalet lärare och
lärarinnor, som år 1899 tjenstgjort tio år och derutöfver, 4,274 lärare och
lärarinnor under nämnda år blifva berättigade till ålderstillägg. Komine
detta att utgå med 100 kronor till hvar och en af dem, skulle alltså
427,400 kronor vara erforderliga derför. Af dessa skulle, om de grunder,
som hittills varit gällande vid beräkning af statsbidrag till aflönande af
lärare och lärarinnor vid folkskolan, fortfarande komine att tillämpas, två
tredjedelar eller i rund summa 284,934 kronor erläggas af statsmedel.

Bestämdes det åter, att det andra ålderstillägget skulle komma vederbörande
lärare och lärarinnor till godo först från början af det kalenderår,
som komine närmast efter det, då det tionde ordinarie tjenståret utgått,
skulle förutnämnde 4,274 lärare och lärarinnor med undantag af de 191,
hvilkas tionde ordinarie tjenstår, enligt här ofvan meddelade uppgifter
utgar under ar 1899, eller 4,083 lärare och lärarinnor den 1 januari 1899
blifva berättigade till ålderstillägg, till hvilkas gäldande 272,200 kronor
eller i jemnadt täl 270,000 kronor vore erforderliga af statsmedel.

Då hänsyn tages dertill, att, sedan de minimilöner, som nu utaf! till

7 O

197

Åttonde hnfvudtiteln.

folkskolelärare och lärarinnor, bestämdes, fordringarna tör behörighet till
lärarebefattningar vid folkskolan höjts, att nämnda skolas betydelse och
vigt sa väl för den enskilde, som deraf begagnar sig, som för samhället i
dess helhet ökats, att arbetet i henne blifvit i samma mån ansvarsfullare
och mödosammare samt att lefnadskostnaderna öfver hufvud onekligen
stigit, anser jag i likhet med de flesta myndigheter, som hafva afgifvit
utlåtanden i ämnet, rättvist och billigt, att någon förhöjning i lärarepersonalens
löner beredes.

Då de skäl, som bär ofvan anförts för en ökning af ifrågavarande
löner, icke endast tala för eu förbättring af lärarnes löner, utan jemväl
ådagalägga det billiga och rättvisa deruti, att äfven lärarinnornas löneförmåner
ökas, kan jag sålunda icke instämma med dem, som mena, att
den ifrågasatta löneförhöjningen borde komma endast lärarne till godo,
och jag kan det så mycket mindre, som det är att befara, att om lärarinnors
minimilöner bestämmas till lägre belopp än lärares, ekonomiska
hänsyn blifva alltför mycket, ja, mångenstädes uteslutande bestämmande,
när det skall afgöras, huruvida lärare eller lärarinna skall anställas vid
vederbörande skola.

Ej heller kan jag instämma med dem, som hålla före, att endast vissa
lärare och lärarinnor böra komma i åtnjutande af den ifrågasatta löneförhöjningen.
Då den minimilön, som för närvarande, enligt gällande lag,
tillkommer innehafvare af lärarebefattning vid folkskola, ansetts vara väl
knapp, synes nemligen den förhöjning deraf, hvarom nu är fråga, böra
tillkomma alla vid folkskolan anstälda ordinarie lärare och lärarinnor
oberoende deraf, om de hafva några inkomster af sysselsättningar, som
ligga utanför läraretj en stens område eller icke; äfvensom deraf, om de vid
skötandet af sin befattning ådagalagt alldeles särskilda förtjenster. De
extra inkomsterna äro nemligen ersättning för arbete, som ej utföres åt
läraren på grund af den befattning, han såsom lärare innehar, utan som
han utför jemte de till läraretjensten hörande göromål, och för hvilket
han sålunda måste anses berättigad till särskild ersättning. Någon billighet
kan ju ej ligga deruti, att en extra inkomst, förvärfvad genom ökadt
arbete, skall medföra nedsättning i löneförmåner, som äro afpassade efter
en tjensts säregna beskaffenhet under förutsättning att denna på ett fullt
tillfredsställande sätt skötes. Om för öfrigt rätten att besluta angående
det ifrågasatta ålderstillägget öfverlätes åt de särskilda skoldistrikten, torde
man, lärd af erfarenheten, med allt skäl kunna antaga, att den rätten ofta
skulle medföra intriger, tvister och splittringar inom församlingarna, samt
att beslutet ej sällan skulle komma att bero på godtycklighet och tillfälliga
stämningar samt alstra missförstånd och missnöje. Derjemte torde af den
redogörelse för lärarnes och lärarinnornas löneförmåner, som här ofvan

198 Åttonde hufvudtiteln.

lemnats, framgå, att de extra inkomsterna äro hvarken af den betydenhet
eller af den omfattning, att de kunna göra den ifrågasatta löneförhöjningen
obehöflig, helst som ersättningen för naturaförmåner är i många skoldistrikt
i förhållande till det verkliga värdet alltför låg. För öfrigt vore det ju
en fördel, om läraren blefve så aflönad, att han för att förskaffa sig sitt
nödtorftiga uppehälle ej tvunges att egna sig åt sysselsättningar, som ej
stå väl tillsammans moed hans befattning och som hota att draga hans
intresse från skolan. A andra sidan torde jag få erinra om betydelsen
deraf, att det tinnes platser, som äro förmånligare än andra antingen derigenom,
att innehafvarne hafva större löneförmåner än vanligen är fallet,
eller derigenom att de hafva tillfälle att bereda sig inkomster utöfver lönen
genom att öfvertaga jemväl andra sysslor, som äro förenliga med en lärares
ställning och icke utgöra hinder för honom att fullt tillfredsställande sköta
sin egentliga befattning. Härigenom eggas nemligen många lärare till fortsatt
arbete för sin utbildning, för att en gång kunna erhålla en sådan fördelaktigare
plats. Ett sådant lärarnes fortsatta utbildningsarbete kommer
alltid skolan till godo.

Beträffande öfriga vilkor för erhållande af det ålderstillägg, som nu
är i fråga, ansluter jag mig till dem, som’hålla före, att i hufvudsak
samma vilkor, som gjort sig gällande vid bestämmandet af hvad som
fordras för att en lärare vid de allmänna läroverken skulle ega rätt att
åtnjuta högre lön, borde fastställas äfven i fråga om folkskolelärares
uppflyttning i högre lönegrad.

Ibland föreskrifterna beträffande lärares vid de allmänna läroverken
uppflyttning i högre lönegrad finnes äfven den, att uppflyttningen i regel
skall ega rum vid början åt ett kalenderår. Det synes mig som om samma
föreskrift borde tillämpas äfven i fråga om folkskolelärares uppflyttning
i högre lönegrad, helst som samma grundsats gjorde sig gällande vid sistone
års riksdag, då, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, medel beviljades
till ett ålderstillägg åt vid småskolan anstälde examinerade lärare och
lärarinnor.

Men kommer denna föreskrift att tillämpas beträffande det nu ifrågasatta
lönetillägget, bör den äfven hafva tillämpning på det lönetillägg å
ett hundra kronor, som redan nu kommer folkskoleläraren till godo efter
fem års oförvitlig tjenstgöring. Skulle åter äfven det första ålderstillägget
komma att utgå först från och med början af kalenderåret närmast efter
det, da det femte ordinarie tjenståret utgått, torde man genom ett särskildt
öfvergangsstadgande böra sörja för, att folkskolelärare och lärarinnor, som
tillträdt ordinarie befattning före den 1 januari 1899, ej måtte lida någon
minskning uti sin nuvarande rätt.

Åttonde Imfrudtiteln. 199

På grund af livad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

dels att godkänna följande förändrade bestämmelser angående aflöning
åt ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola, att från och med år 1899
lända till efterrättelse, nemligen:

Ordinarie lärare eller lärarinna, som, efter undergången godkänd afgångsexamen
från folkskolelärare- eller folkskolelärarinneseminarium, blifvit
i föreskrifven ordning anstäld vid folkskola, skall i årlig lön för åtta
månaders eller 341/., veckors undervisning, åtnjuta minst sex hundra kronor
samt två ålderstillägg å ett hundra kronor hvartdera, det ena efter fem
och det andra efter tio års oförvitlig tjenstgöring, räknadt från och med
början af kalenderåret närmast efter det, hvarunder läraren eller lärarinnan
såsom ordinarie tillträdt folkskolelärarebefattning.

Öfver gång sstadgande.

Den som, då dessa bestämmelser träda i tillämpning, är såsom ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola anstäld, skall, pa sätt hittills varit
stadgadt, derest han eller hon i denna egenskap oförvitligt tjenstgjort under
fem år, för åtta månaders undervisning i lön erhålla minst sju^ hundra
kronor. Sådan lärare eller lärarinna skall från och med kalenderaret närmast
efter det, då han eller hon uppnår tio ordinarie tjenstår, dock icke
före den 1 januari 1899, för nyss angifna undervisning bekomma ett ålderstillägg
af ett hundra kronor;

dels att besluta följande förändrade bestämmelser angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor, att från och
med år 1899 lända till efterrättelse, nemligen:

Till aflönande af hvarje ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola,
som i årlig lön åtnjuter, utom husrum, vedbrand och kofoder eller ersättning
derför, minst sex hundra kronor, samt hvarje annan examinerad, vid
folkskola antagen lärare eller lärarinna, som i årlig lön erhaller, förutom,
nämnda naturaförmåner eller ersättning derför, minst fem hundra kronor,
eger skoldistrikt, derest läraren eller lärarinnan årligen meddelar undervisning
i skolan minst åtta månader eller 341/_. veckor af aret — under hviska
läsdagarna uppgå till minst 192 — att af statsmedel bekomma ett ärligt
bidrag, motsvarande två tredjedelar af den lön läraren eller lärarinnan,
förutom husrum, vedbrand och kofoder eller ersättning derför, åtnjuter,
hvilket bidrag dock ej, utom i här nedan angifna fall, ma öfverstiga fyra
hundra kronor.

Derest ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola i denna egenskap
oförvitligt tjenstgjort under så lång tid, att den årliga lönen till honom

200 Åttonde Jnifrudtfteln.

eller henne skall utgå för sagda undervisning med minst sju hundra
kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning derför,
eger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag med fyra hundra sextiosex
kronor sextiosju öre.

Har läraren eller lärarinnan oförvitligt tjenstgjort i folkskola som
ordinarie ytterligare sa länge att den arliga lönen till honom eller henne
af sådan anledning skall utgå för samma undervisning med minst åtta
hundra kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning
derför, eger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag med fem hundra
trettiotre kronor trettiotre öre;

dels ock slutligen att för genomförandet af den nu ifrågasatta löneförhöjningen
det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag för
lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, nu 4,300,000 kronor,
må höjas med 270,000 kronor, eller till 4,570,000 kronor.

De tekniska läroverken.

Den provisoriska utvidgning af undervisningen vid tekniska högskolan,
hög- som under de senare åren egt rum, bär icke syftat till att vara en blott
tillfällig och ^öfvergående anordning. Redan från början har det framstått
såsom ett mål att göra utvidgningen stadigvarande, och en bestämd plan
för densamma har uppgjorts samt med vissa modifikationer lagts till grund
för omorganisationen. Den provisoriska utvidgningen bär i afbidan på
den definitivas genomförande tjenat att till fullo bekräfta dennas behöflighet
och pröfva vissa detaljer af planen för utvidgningen, medan under tiden
högskolans lokaler försatts i ett skick, som möjliggör eu stadigvarande
utveckling af undervisningen.

Riksdagen har kraftigt medverkat till anordnande af berörda provisoriska
utvidgning och förberedande åtgärder för dess fortbestånd i öfverensstämmelse.
med framlagda förslag. Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts
framställningar har Riksdagen alltsedan år 1892 på extra stat dels år
efter ar beviljat anslag till förstärkande af lärarekrafterna samt till materiel,
dels anslagit medel till omfattande förändringar och inredningsarbeten i
högskolans lokal, dels ock anvisat ett betydande belopp till utförande af
en nybyggnad för högskolans kemiska och mineralogiska afdelningar.

Den plan, som ligger till grund för den nu afsedda utvidgningens
genomförande, är framlagd i mina anföranden till statsrådsprotokollen öfver
ecklesiastikärenden^ den 14 januari 1895 och den 14 januari 1897, vidfogade
nämnda ars propositioner till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof. Jag skall derför nu blott i största korthet erinra,
hurusom, sedan eu komité uppgjort förslag till högskolans utvidgning och

Åttonde hufvudtiteln. 201

till ett tidsenligt ordnande af undervisningen derstädes, samt vissa jemkningar
i detta förslag vidtagits af högskolans styrelse, förslaget framlades
för 1894 års riksdag, som visserligen hade åtskilliga erinringar att göra
vid den uppgjorda planen, men för öfrigt välvilligt upptog frågan om den
tilltänkta omorganisationen. Sedan högskolestyrelsen, efter nådig remiss,
lämpat förslaget i enlighet med de flesta af Riksdagens anmärkningar deremot
och uttalade önskningar, har, såsom nyss antydts, förslaget i dess
sålunda jemkade och förenklade form förelagts Riksdagen åren 1895 och
1897 i sammanhang med Eders Kongl. Maj:ts j^amställningar om anslag
för tekniska högskolan.

Med bifall till de framställningar, som sistnämnda år gjordes, beviljade
Riksdagen på ordinarie stat för högskolan bland annat till inrättande af extra
lärarebefattningar 5 matematik, maskinlära, väg- och vattenbyggnadskonst,
mekaniska laborationer, elektroteknik, elektrokemi och teknisk hygien ett
belopp af tillhopa 12,750 kronor. Genom dessa i planen afsedda nya
lärarekrafters tillkomst togs det första betydelsefulla steget till genomförandet
af den stadigvarande utvidgningen af högskolans undervisning. Till fullföljd
af den sålunda påbörjade omorganisationen har nu styrelsen för högskolan
i underdånig skrifvelse den 7 september nästlidna år gjort framställning
om nådig proposition till Riksdagen rörande de anslag, som styrelsen
anser vara af nöden för högskolans utvidgning i enlighet med den upprättade,
förenklade planen.

Den väsentligaste af de sålunda ifrågasatta anslagsposterna afser förstärkning
af högskolans undervisning genom förbättring af aflöningarna
vid de nu befintliga sju lektoraten derstädes samt upprättande af tre nya
lektorat äfvensom nya extra-lärare- och assistent-befattningar.

Vid högskolan finnas för närvarande, som nämnts, sju lektorat, nemligen
i beskrifvande geometri och ritkonst, i geodesi och topografi, i konstruktion
af enkla maskindelar, i elementarmekanik och beskrifvande maskinlära,
i allmän byggnadslära, husbyggnadskonst samt byggnadsstatik, i
metallurgi och hyttkonst samt i geologi och mineralogi. Beträffande dessa
läraretjensters förbättring och upprättande af nya lektorat yttrar högskolestyrelsen
till en början, att i det af särskilda komiterade för tekniska högskolans
utvidgning och omorganisation den 15 december 1891 afgifna
utlåtande ifrågasatts att förändra lektoraten till extra ordinarie professurer
äfvensom att upprätta två nya professurer; men då det af Eders
Kongl. Maj:t i detta syfte till 1894 års Riksdag framlagda förslaget icke
vann Riksdagens bifall, hade i stället i det förslag, som, jeinkadt i den af
nämnda års Riksdag anvisade riktning, af Eders Kongl. Maj:t förelagts
1S95 års Riksdag, lektoraten bibehållits, men med förökad undervisnings Bih.

till Rikstl. Prat. 1S98. t Sami. 1 Afd. 20

202 Åttonde liufvudtiteln.

skyldighet och förbättrad aflöning. Styrelsen ville nu, likasom förut, framhålla,
att för de flesta af lektorerna vid högskolan lönevilkoren vore
mycket ofördelaktiga, saväl med hänsyn till det af dessa lärare fordrade
arbetet, som i jemförelse med de vilkor, andra lärare med likartad verksamhet
atnjöte. Vid en högskola, och ej minst vid en teknisk högskola,
vore det nödvändigt, att lärarne toge grundlig kännedom om framstegen i
de olika facken och äfven sjelfva bidroge till dessas utveckling. Då härtill
komme att genom den utvidgning undervisningen vid högskolan borde
erhålla, för att någorlunda motsvara tidens fordringar, lektorernas arbete
väsentligt skulle ökas, syntes det styrelsen mycket obilligt, om högskolans
lektorer i något fall skulle aflönas lägre än lektorerna vid de tekniska
elementarskolorna. För att emellertid kunna, såsom Riksdagen fordrade,
i någon väsentligare grad nedbringa kostnaderna hade det synts styrelsen
nödvändigt, att, med hänsyn till läroämnenas beskaffenhet, undervisningstidens
längd och andra omständigheter, som härvid borde tagas i betraktande,
lektoraten delades i tva grupper: den ena med lönevilkor, motsvarande
lektorernas vid de tekniska elementarskolorna, och den andra lika med de
högst aflönade,^ redan nu befintliga lektoraten vid högskolan, men med ett
alderstillägg, sa att dessa lektorer slutligen erhölle samma aflöning, som
lektorerna vid Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg. De löneförmåner,
som enligt styrelsens förslag skulle åtnjutas af de båda olika grupperna,
komme sålunda att utgöra för den förstnämnda gruppen 3,000
kronor, deraf lön 2,000 kronor och tjenstgöringspenningar 1,000 kronor,
med två alderstillägg af 500 kronor efter 5 och 10 års väl vitsordad
tjenstgöring, och för den sista gruppen 4,000 kronor — fördelade i lön
2,700 kronor och tjenstgöringspenningar 1,300 kronor — och med ett ålderstigen
£ af. 500 kronor efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring. Styrelsen
ville härvid fästa uppmärksamhet på den omständigheten, att redan två
lektorat vid högskolan vore aflönade med 4,000 kronor hvartdera, samt
att två af de föreslagna nya lektoraten, nemligen i allmän fysik och i
skeppsbyggeri, skulle efter den förenklade planen ersätta de båda med
0,000 kronor aflönade nya ordinarie professurer, Indika af nyss omtalade
komiterade föreslagits till inrättande för dessa läroämnen.

Styrelsen indelar härefter de tio lektoraten i omfönnälda båda grupper
med angifvande af de särskilda lektoratens läroämnen och motiverande af
lönevilkorens förbättring. Enligt denna indelning skulle till den ena
gruppen, med en aflöning af 4,000 kronor och ett ålderstillägg af 500
kronor, höra följande fem lektorat.

l) Lektoratet i beskrifvande geometri och ritkonst, för närvarande aflönadt
med 3,350 kronor. —— Tnnehafvaren af detta lektorat skulle åligga
att i nämnda vi^ti^a ämnen meddela undervisning jemväl i den parallel -

Åttonde hufvudtiteln. 203

kurs, som voro nödvändig med hänsyn till det stora antalet elever i läroanstaltens
första årskurs.

2) Lektoratet i metallurgi och hyttkonst, hvilket redan nu vore aflönadt
med 4,000 kronor. — Innehafvarens undervisningsskyldighet skulle
ökas med metallurgisk teknologi.

3) Lektoratet i allmän byggnadslära och byggnadsstatik, hvilket för
närvarande inginge i det med 4,000 kronor aflönade lektoratet i allmän
byggnadslära, husbyggnadskonst och byggnadsstatik. — Undervisningen i
sistnämnda lektorats läroämnen vore nu delad mellan två lärare, emedan
det ej varit möjligt att erhålla en person, som vore villig och kompetent
att bestrida undervisningen i samtliga dessa ämnen. Af det nuvarande
lektoratets aflöningsmedel användes 2,700 kronor för uppehållande af undervisningen
i allmän byggnadslära och byggnadsstatik. Den lärare, som för
framtiden komme att bestrida berörda undervisning, skulle erhålla väsentligt
förökad undervisningsskyldighet dels genom de parallelkurser, hvilka pakallades
genom det stora elevantalet, dels genom den vidsträcktare fackundervisning,
som ingeniörskonstens utveckling gjorde nödvändig för de
blifvande väg- och vattenbyggnadsingeniörerna och arkitekterna.

4) Ett nytt lektorat i allmän fysik, hvilket skulle inrättas i stället för
den förut ifrågasatta ordinarie professuren i detta för den nya tekniken så
ofantligt vigtiga ämne.

5) Ett nytt lektorat i skeppsbyggnadskonst med särskild hänsyn till
konstruktionen af ångfartyg samt fartyg af stål och jern, hvilket lektorat
skulle ersätta den förut föreslagna ordinarie professuren i sagda ämne. —
Behofvet af det sistnämnda lektoratet vore en följd af nödvändigheten att
vid tekniska högskolan kunna meddela en någorlunda omfattande vetenskapligt
teknisk undervisning i ett läroämne, som vore af så stor vigt för
vårt lands såväl sjöfart som industri. Såsom i den nådiga propositionen
till 1895 års riksdag särskild! framhållits, vore det ingalunda afsigten
att vid tekniska högskolan meddela enahanda undervisning, som vid den
mera elementära skola för skeppsbyggnadskonsten i allmänhet, hvilken från
navigationsskolan i Göteborg blifvit flyttad till Chalmers tekniska läroanstalt,
utan hvad som åsyftades vore blott den speciella del af denna
näringsgren, hvilken vid flera af landets mekaniska verkstäder idkades,
nemligen konstruktionen af ångfartyg och fartyg af stål och jern. Tekniska
högskolan vore den enda af vårt lands läroanstalter, som meddelade
eu för ändamålet tillräcklig undervisning i matematik, fysik, maskinlära,
byggnadsstatik med flera ämnen, hvilka måste ingå i planen för utbildning
af de ingeniörer, som sysselsatte sig med konstruktioner af nu ifrågavarande
slag; och med hänsyn till de många af högskolans elever i fackskolan
för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi, hvilka efter slu -

204 Åttonde hufvudtiteln.

tade studier vunne anställning vid verkstäder, der ångfartyg byggdes, vore
det af stor vigt, att ifrågavarande undervisningsämne tillgodosåges med
en särskild lärostol.

Till den andra af omförmälda grupper skulle följande fem lektorat,
med en aflöning af 3,000 kronor och två ålderstillägg, hvardera å 500
kronor, hänföras:

1) Lektoratet i geodesi och topografi, för närvarande aflönadt med
2,000 kronor. Detta lektorats innehafvares undervisningsskyldighet skulle
förökas dels genom en parallelkurs i fältmätningar, nödvändig genom det
störa antalet elever i andra årskursen, hvilka alla deltoge i denna undervisning,
dels ock genom utvidgad undervisning i geodesi för blifvande vägoch
vattenbyggnads- samt grufingeniörer.

2) Lektoratet i konstruktion af enkla maskindelar, för närvarande aflönadt
med 2,700 kronor. — Undervisningen skulle för detta lektorats
innehafvare ökas genom utvidgning af undervisningen för de blifvande
maskiningeniörerna, i synnerhet beträffande anordningar och skötsel af
maskiner och mekaniska anläggningar med hänsyn till skydd mot olycksfall.

o) Lektoratet i elementarmekanik och beskrifvande maskinlära, för
närvarande^ aflönadt med 2,000 kronor. — Innehafvaren af sagda lektorat
skulle erhålla väsentligt förökad undervisningsskyldighet, derigenom att
lian skulle bestrida undervisningen i den parallelkurs i maskinkonstruktioner
för andra årskursens elever, hvars upprättande blifvit nödvändigt på
grund af det stora elevantalet i nämnda årskurs.

4) Lektoratet i geologi, och mineralogi, hvilket för närvarande aflönas
med 3,000 kronor. Lektorn i detta ämne skulle erhålla förökning i sitt
arbete till följd af det stora elevantalet i den första årskursen, hvarest alla
deltoge i undervisningen i dessa läroämnen, samt äfven genom utsträckning
af undervisningen för de blifvande grufingeniörerna.

5) Ett nytt lektorat i husbyggnadskonst i stället för den förut ifrågasatta
extra ordinarie professuren i samma ämne. — Undervisningen” i
ämnet _ bestredes för närvarande af en extra ordinarie lärare. Lärarens
undervisning blefve emellertid i hög grad förökad dels genom parallelkurser,
nödvändiga t ill följd af det stora antalet elever i den andra årskursen,
dels genom utvidgning af den förberedande undervisningen för de
elever, som särskildt egnade sig åt de olika byggnadsfacken.

Då jag öfvergår till att omförmäla de anslag till extra lärarebefattningar,
som högskolestyrelsen nu ifrågasätter, vill jag till en början erinra,
hurusom, enligt hvad jag nyss nämnde, Riksdagen år 1897 beviljade anslag
pa ordinarie stat till sju extra lärarebefattningar. Utom dessa upptogos i
planen för högskolans utvidgning — jemte tre förutvarande extra lärare -

Åttonde liufrudtiteln. 205

tjenster — två andra extra lärarebefattningar, nemligen i zymoteknik och
i frihandsteckning. Till dessa befattningar begär nu styrelsen anslag och
yttrar dervid: Undervisning i zymoteknik — ett läroämne, hvilket nu mera

blifvit af stor betydelse för de på jäsningsprocesser beroende kemiskttekniska
industrigrenar, som spelade en så vigtig roll inom näringarna
både de senare åren försöksvis införts vid högskolan och meddelades genom
en i ämnet anstäld docent. I den nya laboratoriebyggnaden vore särskilda
lokaler afsedda för undervisningen i sagda ämne, och efter denna
byggnads fullbordande skulle en ordnad undervisning i läroämnet införas
vid högskolan. Ifrågavarande lärarebefattning vore derför af behofvet pakallad
och till aflöning vid densamma erfordrades ett anslag af 1,200
kronor årligen. Hvad åter anginge extra lärarebefattningen i frihandsteckning,
funnes i detta ämne redan en extra lärare med eu aflöning af 1,350
kronor. Enär denne lärare genom högskolans utvidgning skulle erhålla
ökad undervisningsskyldighet till följd af det ökade elevantalet, hvarigenom
indelning] i flera grupjter erfordrades vid undervisningen, vore en förhöjning
i hans aflöning med 250 kronor till 1,600 kronor af nöden.

Hvad härefter beträffar den till följd af det ökade antalet elever och
undervisningens utsträckning erforderliga förhöjningen i anslaget till assistenter
förklarar högskolestyrelsen, att den genom den provisoriska utvidgningen
af högskolan vunna erfarenheten ådagalagt, att det belopp, som
tillförene angifvits såsom erforderligt till arfvoden åt assistenter, nemligen
14,300 kronor, vore det lägsta belopp, som för ändamålet kunde göra tillfyllest;
och högskolestyrelsen meddelar tillika, huru detta belopp skulle
fördelas mellan de läroämnen, i hvilka på grund af stort antal elever eller
andra förhållanden lärarne behöfva biträde af assistenter, nemligen på
följande sätt:

för en assistent i ren matematik ............................................ 800 kronor

» två assistenter i geodesi och topografi, tillsammans .. .. 700 »

» cn assistent i beskrifvande geometri och linearritning .. 700 »

» » » » teoretisk mekanik ............................................ 900 »

» :> » » konstruktion af enkla maskindelar in. in. . 900 »

» » » » maskinlära............................................................ 500 »

» » » » allmän fysik .................................................. 1,200

» » » » tillämpad fysik................................................ 1,000

» » » » konstruktion af värmeapparater ................ 500

» » » » allmän kemi ................................................... 1,500

» » » » kemisk teknologi ................................-.......... 1,600 »

» » » » bergskemi .................................................. 600

Transport 10,900 kronor

206

Åttonde hufyudtiteln.

Transport 10,900 kronor

för en assistent i väg- och vattenbyggnadskonst..................... 1,500 »

» två assistenter i husbyggnadskonst för andra och högre

. årskurser.............................................................. 900 »

» en assistent i frihandsteckning ........................................... 500 »

» tillfälliga lärarebiträden........................................................ 500 »

Summa 14,300 kronor.

o Enär det pa ordinarie stat för tillfälliga lärarebiträden och assistenter
utgående anslaget för närvarande endast utgör 7,000 kronor, skulle således
i denna utgiftspost erfordras en förhöjning af 7,300 kronor. Styrelsen har
i fråga härorn fäst uppmärksamheten derpå, att motsvarande anslag af omlörmälda
komiterade beräknats till 18,450 kronor, hvarvid dock förutsatts,
att ända till 120 elever skulle årligen kunna mottagas i läroverkets första
årskurs, medan det nu föreliggande förslaget vore beräknadt för 100 elever
i samma kurs. Styrelsen erinrar tillika, att den nu ifrågasatta, mycket lågt
beräknade förhöjningen i anslaget till assistenter skulle, på sätt styrelsen
föi ut framhållit, kunna vara tillfyllestgörande endast under förutsättning,
att styrelsen framdeles såsom hittills egde befogenhet att årligen efter
lärarekollegiets hörande verkställa fördelningen af anslagssumman med
hänsyn till elevantalets gruppering i de olika fackskolorna och andra omständigheter,
som hade inflytande pa behofvet af lärarebiträden.

Den förhöjning i utgifterna för lärarekrafter på ordinarie stat, som
sålunda föreslagits, innebär för lektoraten en ökning från 21,050 kronor
till 35,000 kronor, eller med 13,950 kronor, förutom ålderstillägg, för extra
lärarebefattningarna en ökning från 18,600 kronor till 20,050 kronor, eller
med 1,450 kronor, dervid dock är att märka, att genom inrättandet af ett
lektorat i skeppsbyggeri den med 800 kronor aflönade extra lärareplatsen
i ångfartygskonstruktioner göres öfverflödig, samt för assistenttjenster eu
ökning från 7,000 kronor till 14,300 kronor, eller med 7,300 kronor. I sammanhang
med redogörelsen för dessa ökningar yttrar högskolestyrelsen:
ökningarna komme till någon del att motvägas deraf, att det under de
senare åren på extra stat utgående anslaget till förstärkning af undervisningen,
hvilket anslag för år 1898 uppginge till 13,100 kronor, kunde
undvaras.^ Äfven en annan besparing i aflöningar skulle blifva en följd
af öfvergången från den provisoriska till den definitiva anordningen. På
sätt förutnämnde komiterade föreslagit och styrelsen tillstyrkt, skulle föreståndarebefattningen,
för hvilken för närvarande i staten upptoges 6,600
kronor, pa det sätt förändras, att de göromål, som tillhörde detta embete,
bestredes af en bland högskolans professorer, hvilken derför erhölle ett
lönetillskott af 1,500 kronor, hvarjemte 2,000 kronor skulle anvisas åt eu

Åttonde hufvudtiteln. 207

lärare, som öfvertoge en del af nämnde professors undervisningsskyldighet.
Genom denna anordning, hvilken i sjelfva verket tillämpats sedan år 1890,
nppstode en skilnad af 3,100 kronor till förmån för statsverket. I de för
Riksdagen åren 1894 och 1895 framlagda förslag angående tekniska högskolan
vore det förutsatt, att i samband med den nya organisationens
genomförande nämnda förändring definitivt vidtoges.

Slutligen hemställer högskolestyrelsen om utverkande af de i öfrigt
erforderliga anslag, hvilka ingå i den förenklade plan för tekniska högskolans
utvidgning, som meddelats 1895 års Riksdag, men hvilka ännu ej
varit föremål för Riksdagens pröfning. Dessa anslagsposter äro:
till arfvode för ett biträde åt bibliotekarien 400^ kronor;
till förhöjning af anslaget för betjeningen från 3,500 kronor till
5,100 kronor, 1,600 kronor;

till förhöjning af det årliga anslaget för samlingar och fysikaliska
laborationer från 5,000 kronor till 8,000 kronor, 3,000 kronor;

till förhöjning i årsanslaget till biblioteket från 3,500 kronor till
4,500 kronor, 1,000 kronor; samt

till två stipendier åt högskolans lärare för utrikes resor 1,800 kronor.
1 fråga om dessa anslagsbehof anför högskolans styrelse följande.
Arfvodet till ett biträde åt bibliotekarien vore erforderligt för att
underlätta expeditionen vid boklån och för att under något längre tid än
hvad nu läte sig göra hålla biblioteket tillgängligt för allmänheten.
Genom den ifrågasatta förhöjningen af anslaget för betjeningen skulle
aflöning kunna beredas för ytterligare två laboratorietjenare, den ene vid
det kemiska, den andre vid det fysiska och det elektriska laboratoriet. . Det
vore uppenbart, att genom den betydande utvidgning af undervisningslokalerna,
som genom den stora laboratoriebyggnaden vunnes, betjeningspersonalens
ökning och i samband dermed naturligen ökning af anslaget
till personalens aflöning vore af behofvet i hög grad påkallad. — Nödvändigheten
af en ökning i anslagen till samlingarna och till biblioteket vore
lätt att inse med hänsyn till den elektriska fackskolans upprättande samt
otillräckligheten af de nu för undervisningsmaterielens underhåll och tidsenliga
förkofran samt bibliotekets vidmakthållande och utveckling tillgängliga
ordinarie anslag. I betraktande af att med berörda anslag skulle
tillgodoses så många och skilda fack som de mekaniska, mekaniskt-tekniska,
fysiska, elektrotekniska, mineralogiska, kemiskt-tekniska, geodetiska, metallurgiska,
gr ^vetenskapliga, väg- och vattenbyggnads-, arkitektur- och skeppsbyggeriafdelningarna
vid högskolan, borde icke någon tvekan kunna förefinnas
om det trängande behofvet af anslagens väsentliga förhöjning. Hvad
särskild!, anginge den begärda förhöjningen i anslaget till samlingar och
fysikaliska laborationer ville styrelsen påpeka, att, om densamma bifölles,

208 Åttonde hufvudtiteln.

det under de senare åren på extra stat af Riksdagen beviljade anslag för
elektrotekniska apparater och laborationer, 1,200 kronor, icke vidare behöfde
påkallas. I afseende å det begärda anslaget till resestipendier vore behofvet
deraf i ögonen fallande. Högskolans lärare vore nemligen nödgade att inhemta
noggrann kännedom om den snabba utveckling vår tids industri och
ingeniörskonst underginge. Stipendierna borde utdelas af Eders Kongl. Maj:t
och utgå det ena för resa på något längre, det andra för resa på kortare tid.

Styrelsen gör slutligen en sammanfattning af de anslagsposter, som
nu begäras uppförda på ordinarie stat, samt af de besparingar, hvilka
skulle göras och komme att till en del motväga ökningarna; utvisande denna
sammanfattning att

den ifrågasätta ökningen af högskolans ordinarie anslag skulle

utgöra........................................................................... kr. 34,000

samt att besparingar skulle uppkomma

dels genom att från ordinarie stat affördes föreståndarens

lön och tjenstgöringspenningar .......................................................... » G,600

och arfvode åt eu extra lärare i ångfartygskonstruktion .. » 800

summa kr. 7,400

dels''genom att två för närvarande på extra statutgående
anslag ej vidare kräfdes, nemligen till förstärkning af undervisningen
..................................................................................................... » 13)1oo

och till elektrotekniska apparater och laborationer....................... » 1,200

summa kr. 14,300.

Häraf visar sig att den verkliga förhöjning i statens utgifter för
tekniska högskolan, som nu ifrågasattes, begränsas till 12,300 kronor, förutom
alderstilläggen för lektorerna. Hvad sagda ålderstillägg angår hemställer
styrelsen, att desamma måtte, såsom vanligt i liknande fall, få
komma de nuvarande innehafvarne af lektoraten till godo med beräkning
af desses föregående tjenstgöring såsom lektorer vid tekniska högskolan.

Vid föregående tillfällen har jag inför Eders Kongl. Maj:t uttalat min
öfvertygelse om vigten för tekniska högskolan och för hela landet deraf, att
högskolans undervisningsväsen vinner den utveckling, som med det nu
ifrågavarande, till en del redan genomförda förslaget afses. Det senast
gangna aret har, om möjligt, stärkt denna öfvertygelse. Med tillfredsställelse
kan hvarje svensk man erinra sig de storartade framsteg på det
tekniska området, som vårt land visade på den under år 1897 hållna allmänna
konst- och industriutställningen i Stockholm. Men denna glädjande

Åttonde hufvudtiteln. 209

omständighet får emellertid ej medföra den föreställningen, att vi nu kunna
hvila, och att vi nu blott hafva att skörda frukterna af redan gjorda framsteg.
Då så är, och då man måste erkänna den betydelsefulla del, som tekniska
högskolan, medelbarligen och omedelbarligen, genom indirekta impulser
och direkta åtgöranden, tagit i arbetet för att bringa svensk industri och
svensk näring till deras nuvarande höga ståndpunkt, följer deraf, att man
måste på det kraftigaste understödja tekniska högskolans lofvärda sträfvan
att befästa sin ställning och utveckla sina krafter. Huru väl grundade
öfrhoppningar man i afseende härå eger fästa på Riksdagens medverkan,
har jag tillförene påpekat och finner ytterligare bekräftadt genom de af
Riksdagen år 1897 beviljade anslag till högskolan.

Jag är alltså af den meningen, att de af högskolestyrelsen nu begärda
anslagen, af hvilka de till resestipendier och till ökningen af anslaget till
samlingar m. m. redan förra året af styrelsen ifrågasattes, men af mig. pa
anförda skäl då ansågos kunna anstå, höra äskas hos innevarande års Riksdag.
Då den nya byggnaden för högskolans kemiska och mineralogiska
afdelningar under innevarande år blir färdig att tagas i bruk, ar det naturligen
önskvärdt, att högskolan omedelbart får sig de medel tillförsäkrade,
som skola sätta henne i stånd att på bästa sätt tillgodogöra sig förmanen
af utvidgade och förbättrade lokaler. De kraf styrelsen i afseende härå
nu framstält äro af styrelsen väl motiverade och tillika stödda af erfarenheten
under den provisoriska utvidgningen. Hvad sjelfva anslagsbeloppen beträffar
har jag öfver hufvud ej något att tillägga till hvad.styrelsen anfört.
I fråga om de aflöningar, som nu afses för lektoratens innehafvare, vill
jag dock erinra att — på samma gång det intensivare arbete, som kräfves
af lektorerna, gör de ifrågasatta löneförhöjningarna fullt berättigade, ej
minst vid den jemförelse med löneförhållandena vid tekniska elementarskolorna
och vid Chalmers tekniska läroanstalt, som högskolestyrelsen anstalt
— det ej är osannolikt, att arbetets ökning skall för. lektorerna, försvåra
möjligheten att förskaffa sig arbete vid sidan af sin lektorstjenstgöring,
såsom hittills, med hänsyn till den knappa aflöningen vid de flesta
lektoraten, varit af behofvet påkalladt. — 1 hvad styrelsen föreslagit i
fråga om lektorsaflöningarnas fördelning i lön och tjenstgöringspenningar
samt rörande ålderstillägg åt lektorerna vill jag vidare till alla delar instämma.

Beträffande den ifrågasatta utsöndringen af ämnet husbyggnadskonst
från det nu i staten upptagna lektoratet i allmän byggnadslära, husbyggnadskonst
och byggnadsstatik anser jag mig böra särskildt påpeka., hurusom
en ganska lång erfarenhet finnes rörande behofvet af en fördelning af den
detta lektorat tillagda undervisning. Redan år 1877 hade med Eders

Bill. till Rilesd. Prot. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 27

210 Åttonde hufvudtiteln.

Kong! Maj:ts tillstånd en fördelning af ifrågavarande lektorats ämnen på
två lärare egt rum. Allmän byggnadslära och husbyggnadskonst bibehöllos
för lektorn och en extra lärare fick undervisningen i byggnadsstatik sig
anförtrodd. I början af 1880-talet ifrågasattes inom lärarekollegiet, att
lektoratet skulle delas i två lektorsbefattningar. Man nödgades likväl inskränka
sig till att förorda en annan fördelning af ämnena mellan lektorn
och extra läraren. Och genom nådigt bref den 23 februari 1883 stadfästes
sedermera den nu bestående fördelningen.

Såsom af styrelsens yttrande framgår är det afsedt att för framtiden
bibehålla den anordning beträffande föreståndareskapet vid högskolan, som
vidtagits genom nådigt bref den 19 september 1890. Eders Kongl. Maj:t
förklarade då, att föreståndarebefattningen skulle, med afseende derå att under
den närmaste framtiden utredning lomme att verkställas rörande behofvet
af och sättet för utvidgning och omorganisation af högskolan, uppehållas
allenast på förordnande tills vidare, och förordnade i sammanhang dermed
en af professorerna vid högskolan att tills vidare bestrida föreståndarebefattningen,
med rätt för bemälde professor att, utöfver honom såsom
professor tillkommande lön och tjenstgöringspenningar, uppbära ett särskild!
arfvode af 1,500 kronor för år räknadt, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t till
högskolestyrelsens förfogande stälde ett belopp af 2,000 kronor, likaledes
för år, att användas till arfvode åt den, som förordnades att öfvertaga den
del af ifrågavarande professors undervisningsskyldighet, från hvilken han
ansåges böra befrias. Såväl detta arfvode som arfvodet för föreståndareskapet
skulle utgå af föreståndarebefattningens aflöningsmedel.

Da det under den förflutna tiden visat sig, att berörda anordning
med fördel latit sig tillämpas, instämmer jag i lärarekollegiets förslag, att
densamma fortfarande skall bestå och alltså allt framgent en professor vid
högskolan tillika bestrida en föreståndares åligganden. Jag gör detta så
mycket hellre, som en besparing för statsverket härigenom uppkommer.
Den i staten upptagna särskilda föreståndarebefattningen med en aflöning
af 6,600 kronor, förutom fri bostad, bör således indragas. Hvad angår
bostadsförmånen, torde jag få erinra, att Eders Kongl. Maj:t den 29 maj
1891, med anledning af en af styrelsen för tekniska högskolan gjord framställning,
medgaf, att föreståndarens boställsvåning finge inredas till bibliotekslokal
för högskolan.

Under åberopande af hvad jag nu anfört får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att, med uteslutande
ur riksstaten af de i tekniska högskolans stat upptagna aflöningar
för en föreståndare 6,600 kronor, förutom fri bostad, och för en extra
lärare i ångfartygskonstruktion 800 kronor,

Åttonde hufvudtiteln.

211

dels på ordinarie stat för högskolan bevilja:

till höjning af aflöningen för lektorn i beskrifvande geometri och ritkonst
från 3,350 kronor till 4,000 kronor, 650 kronor;

till upprättande af ett nytt lektorat i allmän fysik 4,000 kronor;
till upprättande af ett nytt lektorat i skeppsbyggnadskonst 4,000

kronor; „

till höjning af aflöningen för lektorn i geodesi och topografi från

2.000 kronor till 3,000 kronor, 1,000 kronor;

till höjning af aflöningen för lektorn i konstruktion af enkla maskindelar
från 2,700 kronor till 3,000 kronor, 300 kronor;

till höjning af aflöningen för lektorn i elementarmekanik och beskrifvande
maskinlära från 2,000 kronor till 3,000 kronor, 1,000 kronor;

till upprättande af ett nytt lektorat i husbyggnadskonst 3,000 kronor;
till arfvode åt en extra lärare i zymoteknik 1,200 kronor;
till höjning af arfvodet åt en extra lärare i frihandsteckning från
1,350 kronor till 1,600 kronor, 250 kronor;

till förhöjning af anslaget för tillfälliga lärarebiträden och assistenter
från 7,000 kronor till 14,300 kronor, 7,300 kronor;

till arfvode för ett biträde åt bibliotekarien 400 kronor;

till höjning af anslaget för betjeningen från 3,500 kronor till 5,100

kronor, 1,600 kronor; _ ,

till höjning af anslaget till samlingar och fysikaliska laborationer från

5.000 kronor till 8,000 kronor, 3,000 kronor;

till höjning af anslaget till biblioteket från 3,500 kronor till 4,500
kronor, 1,000 kronor;

till två stipendier åt lärare vid högskolan för utrikes resor 1,800
kronor;

till arfvode åt en professor såsom högskolans föreståndare 1,500 kronor;
samt

till arfvode åt ett biträde för uppehållande af en del af föreståndarens
undervisningsskyldighet såsom professor 2,000 kronor;

dels förklara, att för ifrågavarande lektorsbefattningar aflöningarna
skola fördelas i lön och tjenstgöringspenningar med 2,700 kronor lön och
1.300 kronor tjenstgöringspenningar för lektorat med aflöning af 4,000
kronor samt 2,000 kronor lön och 1,000 kronor tjenstgöringspenningar
för lektorat med aflöning af 3,000 kronor;

dels ock medgifva, ej mindre att samtlig lektorer vid högskolan må
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring åtnjuta ett ålderstillägg a, lönen
af 500 kronor samt de lektorer, hvilkas aflöning enligt stat utgår med

3.000 kronor, efter ytterligare fem års väl vitsordad tjenstgöring ett andra

, [25-]

Tekniska skolan
i Eskilstuna.

212 Åttonde hnfrndtlteln.

ålderstillägg likaledes å 500 kronor, med ratt för de nuvarande lektorerna
att i fråga om åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, hvarunder
de efter sin utnämning till lektorer tjenstgjort vid högskolan, än
äfven att dessa ålderstillägg må utgå af det å rikssitatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslag: ålderstillägg;

kommande vid bifall till framställningen om nyssberörda anslags beviljande
och uteslutning af omförmälda två anslag till en föreståndare och
en extra lärare det ordinarie anslaget till tekniska högskolan, nu 160,450
kronor, att ökas med 26,600 kronor, eller till 187,050 kronor.

Uti dertill 1897 års Riksdag aflåtna nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen, att det
nu utgående ordinarie anslag till söndags- och aftonskolan vid tekniska
skolan i Eskilstuna måtte höjas med 4,000 kronor eller från 8,000 kronor
till 12,000 kronor för tillämpning af eu utaf direktionen för tekniska
skolan i underdånig skrifvelse den 31 oktober 1896 föreslagen ny stat för
nämnda söndags- och aftonskola.

Efter att hafva förehaft detta ärende anförde Riksdagen i skrifvelse
den 17 maj 1897, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, bland annat, att då den ifrågasatta utvidgningen af
söndags- och aftonskolan ansåges vara af stor betydelse för staden och
beräknades komma densamma, och särskildt dess byggnads- och manufakturverksamhet,
till godo, det ej vore obilligt att fordra, att staden deltoge
i bestridande af den kostnad, som för skolans utvidgning erfordrades; att
Riksdagen ock under de senare åren vid beviljande af anslag till undervisningsanstalter,
som i likhet med ifrågavarande söndags- och aftonskola
vore af väsentligen lokalt intresse, gjort anslagets utgående beroende af
icke obetydliga bidrag af vederbörande kommuner eller enskilde; att i
öfverensstämmelse med den grundsats Riksdagen sålunda gjort gällande,
och dä, så vidt Riksdagen hade sig bekant, staden Eskilstuna icke lemnade
något kontant bidrag för uppehållande af söndags- och aftonskolan vid
tekniska skolan derstädes, Riksdagen ansåge, att någon förhöjning i det
ordinarie anslaget till skolan icke borde beviljas annat än under förutsättning,
att bidrag till samma belopp som denna förhöjning lemnades af staden.

På, grund, häraf och då emellertid utredning icke förelåg, huruvida
och i hvad män bidrag för ändamålet vore att påräkna från staden, inedgaf
Riksdagen icke^ förändring i det ordinarie anslaget till skolan, hvaremot
Riksdagen under sådana förhållanden ansåg, att det extra anslag, som de
föregående aren af Riksdagen beviljats för aflönande af'' extra lärare vid
läroverket, jemväl i 1898 års stat borde uppföras; och blef Eders Kongl.

>

Åttonde hufyudtiteln. 213

Maj:ts ifrågavarande framställning fördenskull endast på det sätt bifallen,
att Riksdagen, med bibehållande af det ordinarie anslaget till söndagsoch
aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna vid oförändradt^belopp,

8,000 kronor, på extra stat för år 1898 anvisade 750 kronor till förstärkning
af lärarekrafterna vid tekniska skolan i Eskilstuna.

Direktionen, som erhållit del af detta Riksdagens beslut, har derefter
med underdånig skrifvelse den 25 oktober 1897 öfverlemnat utdrag af
protokoll, hållet hos stadsfullmäktige i Eskilstuna den 14 samma månad,
utvisande, att stadsfullmäktige då beslutit, att ett anslag af 2,000 kronor
årligen från och med år 1899 Unge ställas till direktionens förfogande för
användande på sätt förut omförmälda nya stat angåfve, under förutsättning
att ett lika stort årligt anslag för samma ändamål af 1898 års riksdag
på ordinarie stat anvisades. I den underdåniga skrifvelsen anhöll direktionen,
att då sålunda det af Riksdagen uppstälda vilkor för höjande af det
ordinarie anslaget till ifrågavarande söndags- och aftonskola vore uppfyldt,
Eders Kongl. Maj:t täcktes för 1898 års Riksdag framlägga förslag derom,
att det för söndags- och aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna hittills
utgående ordinarie statsanslaget, 8,000‘kronor, måtte ökas till 10,000 kronor
årligen för att jemte Eskilstuna städs årliga bidrag af 2,000 kronor användas
på sätt "den föreslagna nya staten angåfve; hvarjemte direktionen
i underdånighet hemstälde, att direktionen måtte bemyndigas att vid tillämpning
af den nya staten få från en till annan af de utgiftstitlar, hvilka icke
innefattade löner till rektor, ordinarie lärare och vaktmästare, göra de
öfverflyttningar, som erfarenheten kunde visa vara lämpliga.

Till det protokoll öfver ecklesiastikärenden, hvilket åtföljde nyssnämnda
af Eders Kongl. Maj:t till 1897 års riksdag aflåtna proposition,
har jag uttalat min anslutning till det framstälda förslaget om utvidgning
af ifrågavarande söndags- och aftonskolas verksamhet. På sätt direktionen
för tekniska skolan i Eskilstuna uti förutnämnda skrifvelse den 31 oktober
1896 framhållit, har nemligen denna verksamhet år från år visat sig allt
mer fruktbringande. I trots deraf, yttrar direktionen, att under föregående
år tryckta konjunkturer, ej minst inom manufakturverksamheten, varit
rådande, samt till följd deraf tilloppet af arbetssökande till verkstäderna i
Eskilstuna och möjligheten att, vid dessa vinna anställning begränsats, har
likväl elevantalet vid skolan bibehållit sig oförändradt. De från skolan
utgångna eleverna hafva vunnit särdeles goda vitsord angående kunnighet
och arbetsförmåga. Så hafva Eskilstuna fabriksförening och tekniska töreningen
i Eskilstuna i anledning af framställning från direktionen afgilvit
för tekniska skolan synnerligen fördelaktiga omdömen om de derifrån

214 Åttonde hnfvudtiteln.

utgångna elevernas kunskaper och duglighet; och hafva dessa elever efter
hand kommit att intaga en stor del af de bättre aflönade befattningarna
vid de i staden varande verk i egenskap af rustmästare, underverkmästare,
ritare o. s. v.

Deltagandet i undervisningen i de olika läroämnena vid söndags- och
aftonskolan har ock under senare år blifvit allt lifligare, och i följd häraf
har det blifvit nödigt att förstärka lärarekrafterna, för hvilket ändamål
skolan från och med år 1892 åtnjutit extra anslag å 750 kronor för år.
Detta anslag synes dock icke vara tillräckligt för att åt skolan bereda den
utveckling, som direktionen finner önskvärd. Direktionen anser nemligen,
att till de i undervisningen nu ingående läroämnena böra läggas byggnadskonst
och engelska språket, hvarjemte dels aflöningen för skolans extra
lärare och vaktmästare, dels ock anslaget till förbrukningsmateriel, apparater
och böcker m. in. ansetts böra höjas.

Hvad särskild! angår den ifrågasatta undervisningen i byggnadskonst
har direktionen, bland annat, framhållit, att läraren i maskinlära med
maskinritning, ett af skolans hufvudämnen, icke kunde, såsom hittills skett,
jemväl undervisa i beskrifvande geometri med linearritning, utan att någotdera
ämnet deraf lede, i det att undervisning i maskinritning och linearritning
maste samtidigt pågå med fjerde och tredje afdelningarnas elever
i dessa ämnen. Det vore derför lämpligt, att en ordinarie lärare i byggnadskonst,
hvilket ämne skulle omfatta första grunderna af allmän byggnadslära
. och husbyggnadskonst jemte tillhörande ritningar, anstäldes mot
en aflöning af 800 kronor om året med skyldighet att öfvertaga undervisningen
jemväl i beskrifvande geometri och linearritning.

Vidkommande den föreslagna undervisningen i engelska språket har
direktionen, bland annat, anfört, att enligt skolans stadgar undervisning
skulle meddelas i tyska och engelska språken, ett eller båda, efter direktionens
bepröfvande, men att, då skolans tillgångar varit för begränsade
för att medgifva lärares anställande i båda språken, endast undervisning i
tyska kunnat meddelas. Att språkundervisningen utsträcktes till engelska
språket vore emellertid desto mera önskvärdt, som för hvarje år flere af
skolans afgångne elever plägade, med åtnjutande under två till tre år af
understöd från vissa staden och skolan tillhöriga fonder, nemligen »17
aprilfonden» och »Axenborgska donationsfonden», företaga studieresor,
förutom till Tyskland, äfven till England och Amerika för att derstädes
söka förvärfva ökad arbetsskicklighet, hvilken efter resans slut komine
stadens manufakturverksamhet till godo. Enligt direktionens åsigt borde
derför en extra lärare i engelska språket vid skolan anställas med skyl -

Åttonde hnfvudtiteln. 215

dighet att meddela undervisning 170 timmar årligen och med en aflöning
af två kronor 50 öre i timmen.

I sammanhang dermed borde, enligt direktionens åsigt, den till extra
läraren i tyska språket utgående aflöning, hvilken för närvarande utgjorde
två kronor i timmen, bestämmas till två kronor 50 öre i timmen.

I afseende å aflöningen till öfrige extra lärare har direktionen erinrat,
hurusom de för afgifvande af förslag till undervisningsplaner för tekniska
afton- och söndagsskolor utsedde komiterade i sitt den 20 oktober 1877
afgifna förslag upptagit aflöningen för lärare i frihandsteckning, linearritning,
fackritning och modellering äfvensom geometri till tva kronor 50
öre—tre kronor samt för lärare i aritmetik till tva kronor, allt för timme.
Häraf framginge, enligt direktionens förmenande, otvetydigt, att den aflöning,
som utgått till extra lärarne vid ifrågavarande skola, nemligen för undervisning
i frihandsteckning, linearritning, fackritning och modellering samt
matematik en krona 50 öre och för undervisning i välskrifning en krona,
allt för timme, vore för knapp för att utgöra skälig ersättning för det af
lärarne lemnade arbetet. De för öfriga tekniska skolor gällande aflöningsstater
så väl som svårigheten att fa behålla dugliga lärare adagalade ock
riktigheten af detta antagande, hvarför direktiorten såsom ett önskemål
uppstält aflöningens höjande för lärarne i frihandsteckning, linearritning,
fackritning och modellering, matematik samt välskrifning till tva kronor i
timmen.

Som arbetet för skolans vaktmästare jemväl genom anordnandet af
flera lärosalar ökats, vore ock, enligt direktionens mening, billigt, att hans
lön, 350 kronor, ökades med 50 kronor.

Hvad slutligen angår anslaget till förbrukningsmateriel, apparater,
böcker m. m., har direktionen förmält, hurusom genom senare års ökade
elevantal och parallelklassers anordnande skolans behof af kemikalier, af
kemiska, mekaniska och fysiska apparater, af modeller och förebilder för
teckningsundervisningen samt af böcker och tidskrifter alltjemt ökats, under
det att° skolans inskränkta tillgångar medgifvit anskaffning af endast det
allra nödvändigaste, hvarför brist särskildt å anslaget till förbrukningsmateriel
så småningom uppstått.

Till en jemförelse heder jag att få framlägga dels 1896 års stat för
ifrågavarande söndags- och aftonskola, dels den föreslagna nya stat, som
skulle komma att gälla till efterrättelse för skolan. Den förra af dessa
stater upptager följande utgifter och inkomster:

216

Åttonde hnfrndtiteln.

Utgifter.

Skolans rektor...................................................................... 450: — ^cq.

Ordinarie lärare i högre kursen:

Lärare i matematik, inbegripet planmätning och

nivellering ..... 600: —

* . * allmän mekanik och mekanisk teknologi.. 800: —

s s fysik ................................................................ 800: —

» » kemi jemte laborationer ............................... 800: —

* » beskrifvande geometri, linearritning samt

maskinlära med maskinritning.................... 800: — 3 gQQ. _

Bibliotekarien .................. JOO: —

Kassaförvaltaren......................................... 150: —

Vaktmästaren ................ 350: — gQQ. _

Extra lärare:

Lärare i matematik 462 timmar a 1 kr. 50 öre pr

timme ................................................................. 693: —

» » linearritning 264 timmar å 1 kr. 50 öre

pr timme ............................................................... 396: —

» » frihandsteckning och modellering 320 timmar

a 1 kr. 50 öre pr timme................................. 480: —

» » välskrifning 237 timmar ä 1 kr. pr timme 237: —

» » svenska språket 235V2 timmar å 2 kr. pr

timme ......... 471: —

» » tyska språket 176 timmar å 2 kr. pr timme 352: —

* * bokföring 60 timmar å 2 kr. pr timme 120: — 2.749: —

Lyshållning, annonser, tryck af berättelse, läsordning
och kataloger, skrifmaterialier, underhåll af möbler,

brandstodsafgifter m. m............................................ 840: 73

Kemiska och fysiska laborationer...................................... 26: 69

Bibliotek och öfriga samlingar ....................................... 166: 32 1 033: 74

Kronor 8,632: 74.

Åttonde hufvudtiteln. 217

Inkomster.

Ordinarie statsanslaget........................................................... 8,000: —

Extra » .......................................................... 750: —

Inskrifningsafgifter................................................................. 249: —

Terminsafgifter för tyska språket..................................... 76: — 9,075: —

Kronor 9,075: —

Den föreslagna nya staten åter skulle få följande lydelse:

Utgifter.

Skolans rektor ....................................................................... 450: — 450: —-

Ordinarie lärare i högre kursen:

Lärare i matematik, inbegripet planmätning och

nivellering...................................................... 600: —

» » allmän mekanik och mekanisk teknologi... 800: —

» » fysik ................................................................... 800: —

» » kemi jemte laborationer................................ 800: —

» » maskinlära med ritning.................................. 800: —

» » husbyggnadskonst med dertill hörande

ritning och beskrifvande geometri jemte

linearritning...................................................... 800: — 4,600: —

Bibliotekarien ................................................................... 100: —

Kassaförvaltaren................................................................... 150: —

Vaktmästaren ............................................. 400: — 650: —

Extra lärare:

Lärare i matematik, 15 timmar i veckan, 34 veckor

= 510 timmar å 2 kr. pr timme.................. 1,020: —

» » linearritning, 9 timmar i veckan, 34 veckor

= 306 timmar k 2 kr. pr timme................ 612: —

» » frihandsteckning och modellering, 16 tim mar

i veckan, 34 veckor = 544 timmar
å 2 kr. pr timme......................................... 1,088: — _

Transport 2,720: — 5,700: —

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 28

2}S

^ttpn^e ludyufltfteliv

Transport 2,720: —

Lärare i välskrifning och textning, 7 timmar i 16
veckor, 8 timmar i 18 veckor = 256 timmar

a 2 kr. pr timme............................................ 512: —

» » svenska språket 8 timmar i 16 veckor, 7

timmar i 18 veckor = 254 timmar å 2 kr.

pr timme .............................................................. 508: —

» » tyska språket 5 timmar i veckan, 34 veckor

= 170 timmar å 2 kr. 50 öre pr timme ... 425: —

* » engelska språket, 5 timmar i veckan, 34

veckor — 170 timmar å 2 kr. 50 öre pr

timme .................................................................... 425: —

» » bokföring, 2 timmar i veckan, 34 veckor

= 68 timmar å 2 kr. pr timme................... 136:

Lyshållning, annonser, tryck af berättelse, läsordning
och kataloger, skrifmaterialier, underhåll af möbler,

brandstodsafgifter m. m. ........................................ 1,27-1

Kemiska och fysiska laborationer.................................... 200

Bibliotek och öfriga samlingar ................................. 500

5,700:

4,726:

1,974:

Kronor 12,400:

Inkomster.

Erforderligt statsanslag,................................................ 10*000: —

Anslag af staden Eskilstuna .................................... 2,000:- —

Inskrifningsafgifter, 80 stycken å 3 kr..................... 240: —

Terminsafgifter för tyska språket, 20 stycken å 2

kr. termin ....................................... 80: —

5 för engelska språket, 20 stycken å

2 kr. termin

80: —

12,400: —

Kronor 12,400:

Mot den af direktionen i dess år 1896 gjorda framställning begärda
ökning af anslaget till ifrågavarande söndags- och aftonskola fann jag vid
underdånig anmälan af framställningen icke anledning till erinran. Lika
litet har jag någon invändning att göra mot det med Riksdagens önskan
öfverensstämmande sätt, hvarpå, denna ökning nu skulle beredas. Jag hemställer
derför i underdånighet, det täcktes Eders Kong!. Makt föreslå Riksdagen
att, under vilkor att söndags- och aftonskolan vid tekniska skolan i
Eskilstupa. komiper att af. näipnda stad uppbära ett årligt bidrag af 2,000
kronor, för tillämpning af förut angifna nya stat höja det till. nämnda

Åttotidfe hiifvudtitelh. 219

söndags- och aftonskola nu Utgående ordinarie statsanslag med 2,000 kronor
eller från 8,000 kronor till 10,000 kronor, med tätt för direktionen att från
eu till annan af de utgiftstitlar, hVilkå icke innefatta löiier till rektor, ordinarie
lärare och vaktmästate, göra de öfverflyttningar, som kunna finnas erforderliga.

Vid bifall till hvad Under punkteMa 24 och 25 föreslagits komitier
anslaget till de tekniska läroverken, nu 415,425 kronor, att ökas med
28,600 kroilor, eller till 444,025 kronot.

Gymnastiska central-institutet.

I underdånig skrifvelse af den 12 Oktober 1897 hat direktiöneh öfver
gymnastiska centralinstitutet anhållit om åtgärders vidtagande för anställande
på ordinarie stat vid institutet af ännu en lärare i sjukgymnastik
med samma förniånet, som genom nådiga btefvet den 30 maj 1879 äro
tillerkända den förUtvaräilde lätaren i samma ämne, utgörande lön 2,000
kronor och tjenstgöringspenningar 500 kronor. Rörande behöfvet af sagda
lärares anställande anför direktiohén i sin skrifvelse följande.

Genom den för institutet den 13 juli 1887 utfärdade nådiga stadgan
hade den sjukgymttastiskä undervisningen ordnats på ett i flera afseenden
mera tillfredsställande sätt, än söm förut kunna! ske. Defl förändring,
som då genomförts, hade emellertid kraft ökadt arbete på nämnda undervisningsområde.
Sålunda hade en särskild sjukgymnastik kurs inrättats
för sådanä manliga elever, som förut genomgått den tvåårigä gymUastiklärarekursen.
I denna fiyä kurs meddelades vida iber omfattande undervisning
i sjukgymnastik och i de derför grundläggande ämnena anatomi,
fysiologi och sjukdomslära än som före år 1887 kunnat ifrågakomma i
den dåvarande gymnastiklärarekursen. Derjemte skulle eleverna i den nuvarande
gyrnnästiklärarekursen fortfarande undervisas i sjukgymnastik med
särskild! afseende fästadt på sjuklig skolungdom. Den teoretiska undervisningeil
hade härigenom ökats med en lektion dagligen.

Hvad den praktiska Undervisningen anginge, hade jemväl densamma
i betydlig mån ökats. För att bereda tillgång till erforderligt kliniskt
undervisningsmaterial både det blifvit nödvändigt att efter år 1887 vid
institutet gifva tillträde till ett i betydlig män ökadt antal fripatienter.
Medan under de fem åren närmast före omförmälda omändrlhg hela patientantalet
i medeltal uppgått till 336 personer, hade redan år 1889 behandlats
icke mindre än 396 fripatienter, ett antal, som sedermera växt till öfver
500 årligen. För undervisningens behöriga gång vore detta undervisningsmaterial
väl behöflig!, så mycket mera som antalet äf de betalande patienterna
i anledning af de många privata sjukgymnasternas framgångsrika
verksamhet snarare tenderade att af- äri tilltaga. Med anledning af denna
tillökning i antalet fripatienter både i september 1888 inrättats två

[26.]

Ny lärarebefattning
vid
gymnastiska
centralinstitutet.

220

Åttonde hufvndtiteln.

nya afdelningar för sjukgymnastik behandling, den ena för manliga, den
andra för qvinliga patienter. Denna förändrade anordning hade sedan
alltjemt bibehållits, så att nu dagligen på olika lokaler och delvis skilda
tider behandlades fyra afdelningar patienter i stället för de två, vid
hvilka före år 1887 all undervisning i praktisk sjukgymnastik meddelats.
Den sjukgymnastiska verksamheten vid institutet kräfde således numera
ungefär dubbelt så mycket läraretillsyn som före omorganisationen år 1887
och betingade för lärarne en tillökning i arbetet på sjelfva gymnastiksalarne
af 18 timmar i veckan.

Vid institutet hade redan före år 1887 varit anstälde en öfverlärare
och en lärare i sjukgymnastik. Men då en i så väsentlig mån ökad lärareverksamhet,
som den nya ordningen fordrat, icke kunnat dem åläggas,
hade till deras biträde anlitats en extra lärare. Då denne extra lärares
verksamhet i sjelfva verket varit fullt sjelfständig, hade man i fråga om
hans kompetens måst uppställa samma fordran, som gälde för den ordinarie
läraren, nemligen att han skulle vara legitimerad läkare med särskild
utbildning i sjukgymnastik. Extra läraren hade tillika af sin verksamhet
vid institutet varit upptagen lika lång tid, som för de ordinarie lärarne
vore stadgadt. För sitt arbete åtnjöte han numera en godtgörelse af sammanlagdt
2,500 kronor årligen.

Alldenstund institutets verksamhet år från år utvecklat sig, kunde man
med bestämdhet antaga, att ingen minskning i det nuvarande lärarebehofvet
för framtiden vore att förvänta. Redan deri läge enligt direktionens förmenande
ett skäl att anställa ytterligare en ordinarie lärare. Då direktionen
dessutom med afseende på de ämnens vigt, som tillhörde ifrågavarande
undervisningsområde, och de stora kompetensfordringar, som måste
ställas på läraren, funne det synnerligen maktpåliggande att få platsen
fortfarande besatt med fullt lämplig person och att förekomma de täta
lärareombyten, som gerna följfle med en extra anställnings osäkerhet, hade
direktionen ansett det vara sin pligt att ej längre uppskjuta med att bringa
detta ärende under Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Till de nu anförda hufvudsakliga motiven till sin framställning ville
direktionen jemväl foga följande ej ovigtiga skäl. Institutets städse fortgående
utveckling och ej minst den nyligen skedda tillökningen i dess
lokaler hade helt naturligt medfört ökade utgifter, och det vore fara värdt,
att institutet skulle komma att sakna medel för de sålunda stegrade behofvens
tillgodoseende, om dess tillgångar i samma utsträckning som hittills
skulle anlitas för anställande af extra lärare.

På grund af hvad direktionen sålunda anfört, tillstyrker jag, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för aflönande af ytterligare
en lärare i sjukgymnastik vid gymnastiska centralinstitutet med ett belopp

Åttonde hufvudtiteln.

221

af 2,500 kronor, deraf 2,000 kronor lön och 500 kronor tjenstgöringspenningar,
höja anslaget till nämnda institut med 2,500 kronor eller tran
37,150 kronor till 39,650 kronor.

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

Från olika håll hafva framstäf förslag om ändring i gällande af- [27.]

löningsstat för medicinalstyrelsen .

Denna stat, som genom nådigt bref den 1 juni 1877 blifvit åt Fders medicinal «

« ^ i /i i • 1 111 oieiwé?ean

Generaldirektören

ledamot, medicinalråd ..
d:o d:o

d:o öfverfältläkare

sekreterare ....................

kamrerare.......................

görare

notarie......

d:o ......

registrator
kassör och

för fältläkarekontoret

och aktuarie
bokhållare.

Till medikamentsräkningars granskning,
vikariatsersättning,rensk
ning, flitpenningar och tilltal

biträden ............................

1 förste vaktmästare (utom fri

stad) .......................................

1 vaktmästare.............................

1 d:o ............................

Lön	Tjenst- görings- penningar	Summa
Kr.	Ö.	Er.	Ö.	Kr.	Ö.
6,200		2,800	_	9,000	_
4,400	—	2,000	—i-	6,400	— 1
8,800	—	4,000	—	12,800	—
4,400	—	2,000	—	6,400	—
3,000	—	1,500	—	4,500	—
3,000	—	1,500	—	4,500	—
3,000		1,500	_	4,500	—
1,800	_	1,200	—	3,000	—
1,800	_	1,000	—	2,800	—
1,800	—	1,400	—	3,200	—
1,800	—	1,200	—	3,000
		—		11,000
650	—	300		950	—
500	—	300	800	—
500|—	300|	800 —
—	-1-	■1--	-1-	-| 73,650| —

Efter 5 år kan lönen
höjas med 600 kr.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kr:
och efter 10 år med
ytterligare 500 kr.

(Efter 5 år katt lönen
höjas med 100 kr.

december 1897

tillkännagaf

chefen för landt -

Uti skrifvelse den 2 ---------- ---- --------- 0

försvarsdepartementet, att inom nämnda departement utarbetats förslag
till förändrad organisation af arméns förvaltning, hvilket förslag, bland
annat, innehölle, att alla frågor rörande arméns sjukvårds- och vetermärmateriel
in. m., Indika för närvarande behandlades inom armeföryaltningen,
skulle handläggas af eu särskild öfverstyrelse lör arméns sjukvar

222

Åttonde hufvndtiteln.

undci- ^nfnltlakarén såsom chef. Dä detta förslag för att kunna gefioiVlforas
med nödvändighet förutsatte, ätt öfverfältläkaren befriades från höhöm
nu åliggande skyldighet att inom medicinalstyrelsen deltaga i händlägo--i ungen af andra ärenden än sådana, som rörde armén eller flottan men
detta, enligt hvad medicinalstyrelsen i afgifvet underdånigt utlåtande
upplyst, icke läte sig göra, med mindre ökade arbetskrafter stäldes till
styrelsens förfogande, vore departementschefen sinnad föreslå Eders Kon<d.
Maj:t att,, i sammanhang med framläggande för Riksdagen af förslag- till
ny organisation af arméns förvaltning i öfrig!, till Riksdagen aflåta nådig
proposition derom, att aflöningsförmånefna för öfverfältläkaren måtte uppforas
a fjerde i stället för, såsom nu, på åttonde hufvudtiteln. Medicinalstyreisen,
som anmodades^ yttra sig med anledning häraf, förklarade i
skrifvelse den b samma inanad, att styrelsen för sin del icke hade något
att mot ifrågavarande förslag invända, under vilkor att de på åttonde

- Upp rr?a 1lönefö1rtaaiier, hvilka för närvarande uppbures af öfverfåltlåkaren
i medicinalstyrelsen, finge oförminskade användas till aflöning
af ett medicinalråd enär de civila ärenden, hvilka nu handlades och för edroges
af öfverfältläkaren, nemligen rättsmedicinska mål rörande kroppsskada,
tandläkare- och fältskärsärendetl samt allmänna ärenden; icke
kunde fördelas pa flinga med ärenden redan öfverhopade rotlar, hvarför

teäig n''edici"akl^"8 handläggning hörande Oren Sedan

jag derpå anmodat medicinalstyrelsen att inkomma med dels
utredning rörande antalet och beskaffenheten af de ärenden, som hos styreisen
förekomma, dels förslag till den ändring i dessa ärendens fördelfrilnsi
mew- , styrens ledamöter, söm borde ske, i händelse fred öfveifaltläkarebefattningen
förfores på sätt, enligt hvad förut anförts, blifvit
lagasatt, dds ock förslag till de förändringar i medicinalstyrelsens stat
) i instruktion, som kunde böra i anledning deraf vidtagas, aflat styrelsen
svar bara den 27 liästlidne december eu skrifvelse af följande innehåll.

Lifligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för medicinalstyrelsen
den 2 november 1877 utgjordes medicinalstyrelsen af eu ordförande med
benämning generaldirektör samt fyra ledamöter, nemligen tre med benämning
medicinalråd, hvilka behandlade civila ärenden, och eu med benämnmg
ofverfaltiakare för handläggning af de militära. De hos medicinalstyrelsen
förekommande ärenden fördelade* enligt samma instruktion mellan
dess ledamöter i allmänhet pa det sätt, att ett medicinalråd handläde och

beknvåS ule,i rörande. helso’ ooh sjukvården, så vidt den utöfvädes af
helsot ards- och kommunalnämnder samt prövinsial-, distrikts- och stadsläkare,
äfvensom allmänna sanitära frågor, eu, medicinalråd ärenden som

Åttonde hufvudtiteln.

223

anginge hospital, lasarett, och kurhus, rättsmedicinska utlåtanden samt
protokoll öfver rättsmedicinska undersökningar, ett medicinalråd ärenden,
som rörde apoteksväsendet, barnmorskeväsendet, skyddsko ppympningen,
helsobrunnar och badinrättningar, under det att öfverfältläkaren handlade
och föredroge militära helso- och sjukvårdsärenden, äfvensom veterinärärenden,
samt dein, som anginge tandläkare och fältskärer, hvarjemte han
vore intendent för fältläkarekontoret. Generaldirektören egde dock att
efter omständigheterna närmare bestämma de civila ärendenas fördelning
mellan styrelsens ledamöter. Sedan ifrågavarande instruktion utfärdades,
både emellertid åtskilliga förändringar i afseende på ärendenas handläggning
inom styrelsen inträffat. Sålunda hade genom fåltläkarekontorets förflyttning
till arméförvaltningen, äfvensom derigenom att en särskild föredragande
för veterinärärenden, förordnad för ett år i sänder, tillkommit,
öfverfältläkaren tillsvidare blifvit befriad från en stor del af de ärenden,
hvilka ursprungligen tillhört hans handläggning. A andra sidan både de
flesta öfriga slag af ärenden sa betydligt ökats, att de civila ärendenas
antal för närvarande torde vara nära dubbelt sa stort som vid tiden för
instruktionens utfärdande. En ny fördelning af dessa, hvarigenom de mest
betungade rotlarne erhållit någon lättnad, både derför måst göras. För
närvarande vore malen mellan styrelsens ledamöter fördelade sålunda: ett
medicinalråd föredroge ärenden rörande helso- och sjukvården, så vidt den
utöfvades af belsovårds- och kommunalnämnder, provinsiaf- och stadsläkare,
ärenden rörande barnmorskeväsendet, ärenden rörande läkare vid jernvägar,
fängelser och allmänna läroverk samt sjukgymnaster; ett medicinalråd föredroge
ärenden rörande hospital och asyler, lasarett äfvensom rättsmedicinska
mål rörande sinnesbeskaffenhet; ett medicinalråd föredroge apoteksärenden,
allmänna sanitära frågor, vaccinationsärenden samt ärenden rörande
brunnar och bad; öfverfältläkaren föredroge militära ärenden, rättsmedicinska
ärenden rörande kroppsskada, allmänna äEenden samt ärenden
rörande tandläkare och fältskärer; veterinära ärenden föredroges af eu såsom
ledamot af styrelsen förordna^ veterinär.

Beträffande antalet och beskaffenheten af de ärenden, som förekomma
till behandling inom medicinalstyrelsen, anfördes, att under år 1897 till
den 15 december på provinsiallähareroteln diariiiörts 1,082 ärenden förutom
de årsberättelser, som inkommit från 24 förste provinsialläkare, 138
provinsialläkare, 1 1(5 extra provinsialläkare och 96 stadsläkaie, vidare flan
•j-2 holsovårdsnämnder i städer och 79 i andra sam h/i lien samt slutligen
från ett ej ringa antal jernvägs- och tängelseläkare ä Bensöm från sjukgymnastiska
institut. Ytterligare hade utom förenämd da. mål inkommit
för oranskning och diariiförts 1,121 rapporter om tjänsteresor för sinitto -

224

Åttonde hufvudtiteln.

samma sjukdomar eller allmän sjukvård samt 426 berättelser om af barnmorskor
verkställa instrumentförlossningar. Granskning af dessa årsberättelser
jemte utdrag ur desamma för styrelsens årsberättelse innefattade
ett åt de mera tidsödande arbetena på denna rotel. Bland de omnämnda
1,082 målen utgjordes 48 af kongl. remisser, angående Indika referenten
haft att uppsätta förslag till underdåniga utlåtanden, 61 af kon of. bref
eller departementsskrifvelser, innehållande af Kongl. lMaj:t fattade beslut,
h vilka i allmänhet skolat delgifvas vederbörande, 338 af embetsskrifvelser
tran jernvägs- och fångvårdsstyrelserna, länsstyrelser, magistrater in fl
myndigheter rörande tjenstledighet för läkare, förordnande af vikarier,
ragor om tjenstarsberäkning in. in. Pa hospitalsdiariet hade inkommit
l ,10.i ärenden, deribland mänga af mycket omfattande beskaffenhet, såsom
ntmngar och kostnadsförslag till nybyggnader, ansökningshandlingar rörande
tjänster, leveranskontrakt och utgift,sstater in. fl. På lascivettsdiariet
hade mtörts 283 ärenden samt på det rättsmedicinska 48. Äfven sistnämnda
ärenden kräfde ofta mycken tid, då desamma erfordrade ett noggrant
genomgående af de i flertalet fall ganska vidlyftiga ransakningshaiidungarna.
Derjemte tillkomma det referenten att utarbeta öfverstyrelsens
för hospitalen underdåniga berättelse samt årsberättelse rörande sjukvården
a civila sjukhus. Föredraganden på apoteksroteln hade handlagt
2,903 apoteksärenden, deraf 304 visitationsprotokoll och 2,001 för granskning
inkomna medikamentsräkningar; 152 helsovårdsärenden; 3,269 vaccinationsärenden,
deraf 2,793 vaccinationsjournaler och 413 journaler af
förste provinsialläkare, provinsialläkare, extra provinsialläkare in. fl.; omkling
J,700 genom vaccinationskontoret ombesörjda vaccinationsremisser;
135 ärenden rörande brunnar och bad, hvaraf 62 redogörelser för anstalternas
verksamhet; samt slutligen 8 rättsmedicinska ärenden. Af samtida
dessa 8,167 ärenden hade 81 utgjorts af kongl. remisser, öfver/ältläkaren
både handlagt 605 militära ärenden, 591 rättsmedicinska ärenden, deraf It
rättsmedicinska utlåtanden, vidare 238 allmänna ärenden samt 102 ärenden
rörande tandläkare och tältskärer. Förslag till underdåniga yttranden i anledning
af 36 nådiga remisser hade af denne referent afgifvits. I nyssberörtla
militära mål vore icke inräknade till öfverfältläkaren personligen stälda
nådiga remisser eller skrivelser från landtförsvarsdepartementet, ej heller de
expeditioner, Indika tillkomme honom såsom elief för fältläkare- och fältveterinärkarens
reserver. På veterinära rolein hade handlagts 867 ärenden,
deraf 22 nådiga remisser. Vidare omnämndes att styrelsen under året granskat
och handlagt omkring 5,000 räkningar å ersättning för tjensteresor
och förrättningar inom sjukvårdens eller veterinärväsendets områden in. in.

Beträffande den ändring

s 1 civila ärendenas fördelning mellan sty -

Åttonde hufvudtiteln.

225

relsens medlemmar, som torde böra ske, i händelse öfverfältläkaren icke
vidare komme att deltaga i dessa ärendens behandling, framhöll medicinalstyrelsen,
att bland de många olikartade ärenden, hvilka skulle af styrelsen
handläggas, funnes, oafsedt veterinärärenden, fyra hufvudgrupper
af den olika art och beskaffenhet samt den för hela landets sjukvårdsväsende
stora betydelse, att de, för att kunna med nödig sakkunskap
handläggas, erfordrade hvar för sig sin målsman, hvilken gjort de till
gruppen hörande ärenden till föremål för speciela studier. De utgjordes
af: l:o) ärenden rörande helso- och sjukvården, för så vidt den utöfvades
af provinsial- och stadsläkare samt helsovårds- och kommunalnämnder;
2:o) hospitalsärenden jemte rättsmedicinska fall rörande sinnesbeskaffenhet;
3:o) apoteksärenden och 4:o) rättsmedicinska ärenden rörande kroppsskada.
Någon särskild målsman för sistnämnda ärenden funnes för närvarande
icke inom styrelsen. Skulle emellertid rättsmedicinska ärenden
kunna på ett fullt betryggande och det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande
sätt handläggas, syntes det dock påtagligt, att bland styrelsens
medlemmar borde finnas en, hvilken gjort rättsmedicinen till föremål
för speciella studier och som på grund häraf kunde i hithörande frågor
uttala sig med både sakkunskap och auktoritet. Detta syntes desto nödvändigare,
som endast ett ringa fåtal bland vårt lands läkare i annan
mån sysselsatt sig med rättsmedicinen, än beträffande hvad som erfordrades
för afläggande af medicine licentiatexamen. Komme sålunda öfverfältläkaren
att befrias från deltagande i handläggningen af de civila
ärendena inom medicinalstyrelsen, borde det medicinalråd, som skulle öfvertaga
hans nuvarande åligganden i berörda hänseende, hafva till sin
hufvuduppgift att föredraga rättsmedicinska mål rörande kroppsskada.
Den högst betydliga tillökning, de allmänna helso- och sjukvårdsärendena
äfvensom liospitalsärendena erhållit, sedan instruktionen för medicinalstyrelsen
utfärdades, gjorde det i hög grad önskvärdt, att de båda föredragandena
af dessa ärenden kunde få odeladt egna sig åt desamma och att
sålunda öfriga till dessa båda rotlar för närvarande hörande mål rörande
barnmorskeväsendet, läkares tjenstårsberäkning, sjukgymnaster samt lasarett
kunde fördelas på de båda öfriga rotlarne, hvilket dock endast kunde
ifrågasättas efter tillkomsten af ett nytt medicinalrådsembete. En annan
afsevärd fördel, som skulle kunna härvid vinnas, vore, att genom en dylik
organisation en mera utsträckt och säkerligen af behofvet väl påkallad
inspektion af lasaretten skulle kunna möjliggöras. För närvarande vore
föredraganden för hospitalsärenden så upptagen dels af dessas handläggning
dels af inspektioner å hospitalen, att hans tid icke räckte till för
inspektioner af lasaretten, helst hans frånvaro från medicinalstyrelsen i
Ihli. till Rikta. Vrål. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 29

226 Åttonde hufvudtiteln.

allmänhet vore ganska kännbar med hänsyn till de ofta brådskande ärenden,
hvilka pläga förekomma på denna rotel.

Om de löneförmåner, hvilka för närvarande uppbures af öfverfältläkaren,
. efter den föreslagna omorganisationens genomförande blefve använda
till aflöning af ett medicinalråd, uppstode icke någon förändring i
slutsumman af medicinalstyrelsens stat. Åtskilliga förändringar i den för
medicinalstyrelsen gällande instruktionen voi’e utan tvifvel för närvarande
af nöden. Då emellertid ifrågasatt blifvit, dels att veterinära ärenden skulle
förläggas under annan myndighet, dels att öfverfältläkaren, såsom förut
nämnts, skulle befrias från skyldighet att inom styrelsen deltaga i handläggning
af civila ärenden, syntes förslag till ny instruktion för styrelsen
svårligen kunna afgifvas, innan nu nämnda frågor blifvit i den ena eller
andra riktningen afbörda.

I underdånig skrifvelse den 29 september 1897 framhöll medicinalstyrelsen
behofvet af ökade arbetskrafter å styrelsens kansli in. m. och anförde
derom följande.

Enligt medicinalstyrelsens instruktion bestode styrelsens kansli af fyra
ordinarie tjensteman, nemligen en sekreterare, eu registrator, tillika aktuarie,
och två notarier. Derjemte egde styrelsen antaga extra ordinarie tjensteman.
Med anlitande af det i styrelsens aflöningsstat upptagna anslag å
11,000 kronor till, bland annat, tillfälliga biträden hade medicinalstyrelsen
den 7 januari 1878 förordnat, att en amanuens skulle anställas å kansliet
med arfvode af 1,200 kronor för ar. Härförutom hade kansliet haft att
påräkna biträde af tva kanslister, som vant anstälda i det forna sundhetskollegium
och till hvilka enligt nådiga brefvet den 1 juni 1877 skulle från
nyssnämnda anslag utbetalas den en hvar af dem enligt fullmakt tillkommande
lön af 1,000 kronor mot den tjenstgöringsskyldighet, som af styrelsen
dem ålades. Vidare hade efter hospitalsärendenas öfverflyttning till sundhetskollegium,
serafimerordensgillets förre sekreterare skyldighet att i sin
befattning biträda medicinalstyrelsen såsom öfverstyrelse för hospitalen. Med
frånräknande af registrator^ som allt ifrån början helt och hållet upptagits
af registrator- och aktuariekontorets göromål, samt den ene af styrelsens två
nota ner, hvilken protokollsföringen fullständigt tagit i anspråk, hade sålunda
för de egentliga kansliarbetena — uppsättning, kollationering och
expediering af utgående skrivelser in. m. — återstått sekreteraren, en notarie,
en amanuens, de två kanslisterna från sundhetskollegium och f. d.
sekreteraren i serafimerordensgillet, tillhopa sex tjensteman.

Vid denna tid, år 1878, hade de till styrelsen under året inkomna
ärendenas antal utgjort 5,936 och de från styrelsens kansli utgångna expedi -

Åttonde hufvudtiteln.

227

tioncrnas 2,688. Sedan dess hade ärendenas antal varit i ständigt stigande, så
att, enligt hvad en vid medicinalstyrelsens skrifvelse fogad, efter styrelsens
årsberättelse uppgjord tabell utvisade, de år 1896 inkomna målen utgjort
9,298 och de från kansliet samma år utgångna expeditionerna 5,534. Den
ökning i arbetskrafter, styrelsen under samma tidrymd kunnat bereda
sitt kansli, hade endast bestått i anställandet dels på registratorskontoret
sedan år 1884 af en amanuens, åt hvilken dock ej högre årsarfvode än
500 kronor kunnat anslås, dels ock å det egentliga kansliet sedan den 1
juli 1897 af ytterligare en amanuens med arfvode af 600 kronor för år,
!ivilket sistnämnda arfvode styrelsen på sekreterarens uttryckliga begäran
ej ansett sig kunna vägra, ehuru styrelsen icke varit i stånd att då bestämma,
huruvida det skulle kunna utgå af det redan i flera år hardt anlitade
anslaget å 11,000 kronor, eller om medel skulle för ändamålet behöfva
särskildt begäras af Eders Kongl. Maj:t. A andra sidan hade kansliet
under dessa år förlorat de två kanslisterna från sundhetskollegium, af
hvilka den ene aflidit 1883 och den andre entledigats år 1887 till följd af
på annat håll vunnen befordran. De medel, som härigenom besparats å
nyssnämnda anslag, hade måst disponeras för andra af de med anslaget
afsedda ändamål än tillfälliga biträdens anställande å kansliet, såsom renskrifning
in. in.

För närvarande utgjordes arbetskrafterna på styrelsens kansli — här
fortfarande taget i så inskränkt mening, att dermed endast förstodes sekreteraren
och hans biträden — af fem personer, hvilka hade att i regel bestrida
uppsättning, kollationering och expediering af alla från kansliet
utgående expeditioner. Dessa hade, såsom förut nämnts, från år 1878 iller
än fördubblats, så att de nu uppginge till i rundt tal 5,500 för år. Om
härifrån afdroges expeditionerna i hospitalsärenden, utgörande omkring
1,300 för år, och för hvilken del af sina göromål styrelsen i eu annan
skrifvelse den 29 september 1897 hos Eders Kongl. Maj:t begärt beredande
af särskilda arbetskrafter, så återstode dock för kansliet, hvarifrån li d.
sekreteraren i serafimerordensgillet måste frånräknas, på samma gång liospitalsärendena
afdroges, 4,200 expeditioner, hvilkas uppsättning in. m. skulle
verkställas af sekreteraren, den å kansliet tjenstgörande notarien samt två
amanuenser, summa fyra personer. Men då den senast antagne amanuensen
med ett arfvode af 50 kronor i månaden icke billigtvis kunde i vidsträcktare
mån påräknas för uppsättning af expeditioner, utan måste hufvudsakligen
sysselsättas med kollationering och expediering, hvartill i medeltal åtginge
två timmar hvarje förmiddag, och då vidare sekreterarens tid numera
— åtminstone under största delen af året — föga medgåfve honom att
sjelf omedelbart och i första hand deltaga i uppsättningen, utan han långa

228 Åttonde hufvudtiteln.

tider, beträffande detta arbete, knappast hunne annat än ordna, leda oeli
öfvervaka detsamma, så följde häraf att i regel nästan hela uppsättningen
af dessa 4,200 expeditioner måste fördelas på sekreterarens två
Övriga bitiäden, den a kansliet tjenstgörande notarien och den äldre, för
närvarande med 1,500 kronor för år aflönade amanuensen. För att utföra
detta dryga arbete med den skyndsamhet, som särskildt hos medicinalstyrelsen
på grund af en stor del ärendens brådskande natur vore nödvändig,
maste uppsättningen i väsentlig man verkställas å tjensterummet. De två
nyssnämnda tjenstemännen hade sålunda måst der tillbringa nästan hela den
tid, embetsverket pa hvardagarna hållits öppet, samt derutöfver underkasta
sig hemarbete i betydlig utsträckning. Men oafsedt den alltför stora qvantiteten
af arbete, som under nuvarande förhållanden måste påläggas dem,
som bestrede uppsättningen af expeditioner på styrelsens kansli, medförde
detta arbetssätt äfven eu annan, för embetsverket mycket svår olägenhet.
Da ett sa stort antal mal af skiftande art fördelades till uppsättning mellan
i regel endast tva personer, blefve följden, att samma person måste sysselsattas
med de mest olikartade ärenden och sålunda i väsentlig mån hindrades
att genom arbete inom ett visst område i sänder tillgodogöra sig
en metod, som annorstädes visat sig vara den både snabbaste och säkraste
för danandet af dugliga tjensteman. Att i trots af de omordade svårigheterna
arbetet å kansliet dock kunnat så länge bestridas utan märkbarare
brister, torde hafva berott derpå, att ökningen i arbetet kommit endast
småningom, hvarigenom den blifvit mindre kännbar, och att styrelsen under
dessa ålit tyngre år hatt lyckan att alltid ega någi''a tjensteman, som med
mångårig vana vid ifrågavarande göromål förenat flit och intresse. Dessutom
hade under de senare åren en ej ringa del af arbetet blifvit utfördt
af extra tjensteman mot en ersättning, vida understigande hvad som härför
skäligen kunnat fordras — ett tillvägagående, som dock ej i längden
torde kunna eller böra fortsättas.

En ökning af kansliets arbetskrafter vore alltså nu oundgängligen
nödvändig. Önskningsmålet dervid vore, att de ökades derhän, att för hvar
och en af styrelsens fyra ordinarie föredragande funnes en ordinarie eller
extra ordinarie tjensteman a kansliet, hvilken under tilli’äckligt lång tid
finge uteslutande eller åtminstone hufvudsakligen egna sig åt arbete för
beredande af ärenden, tillhörande just denne föredragandes rotel, samt
uppsättning af expeditioner i sådana ärenden. I denne tjensteman skulle
vederbörande föredragande då alltid hafva att tillgå ett biträde med insigt
och vana vid behandlingen af alla de ärenden, som tillhörde hans rotel —
en anordning, hvarpå, enligt styrelsens förmenande, arbetet skulle betydligt
vinna och som särskildt skulle visa sig nyttig för cn ny ordinarie eller en

Åttonde hufvudtiteln.

229

tillförordnad föredragande. Genom denna indelning af kanslitjenstemännen
på rotlar kunde ock ett annat önskningsmål vinnas, nendigen införandet
af sakregister för hvarje särskild rotel. Detta vigtiga hjelpmedel, som
redan torde finnas i de flesta embetsverk, måste nemligen förr eller senare
anlitas äfven af medicinalstyrelsen, såvida ej vid ombyte af dess embetseller
tjensteman, åtminstone när nya krafter toges utom verket, sakkunskapen
och kontinuiteten skulle löpa fara att blifva alltför mycket lidande.

För att till billigaste pris erhålla den förstärkning i kansliet, hvarigenom
en sådan arbetsfördelning, som nu förordats, blefve möjlig, ansage
styrelsen amanuensernas antal böra ökas. Genom inrättandet af nya ordinarie
tjenster (notarietjenster) skulle visserligen vinnas större trygghet mot
ett tätare ombyte af tjensteman med deraf följande förlust af insigter och
erfarenhet; men då vida större utsigt torde förefinnas att erhålla ett ökad t
anslag till tillfälliga biträden och då äfven på detta sätt ändamalet, åtminstone
för den närmaste tiden, syntes kunna vinnas, ansage styrelsen
sig nu endast böra föreslå, att det i styrelsens stat uppförda anslaget å
1 i ,000 kronor till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden matte till förstärkande ai
kansliets arbetskrafter höjas med 3,000 kronor. Med detta belopp kunde
arfvoden efter 1 ,''200 kronor för år beredas åt tva amanuenser, hvilka jemte
den å kansliet tjenstgörande notarien och deji derstädes anståide äldre
amanuensen skulle indelas på de fyra rotlar, styrelsens ordinarie ledamöter
representerade. Med de 600 kronor, som derefter aterstode, skulle arsarfvodet
utgå till den sedan den 1 juli 1897 a kansliet anstälde amanuensen,
som fortfarande skulle hafva till åliggande företrädesvis att deltaga
i kollationeringen och bestrida afsändandet af de från styrelsens kansli
utgående skrivelser. Att utan en sådan förhöjning, som nu blifvit nämnd,
berörda anslag å 11,000 kronor icke kunde lemna tillgång till kansliets
förstärkning, framgingc af en medicinalstyrelsens skrifvelse Inlagd tablå
öfver fördelningen af utgifterna å ifrågavarande anslag. Enligt hvad denna
utvisade, hade de flitpenningar, som af styrelsen hvarje jul utdelades, mast
med hänsyn till det ringa belopp, som då återstått pa anslaget, tillmätas
så knappt, att exempelvis år 1895 fyra extra ordinarie tjensteman fatt åtnöja
sig med en årsgratifikation åt respektive 75, 60, 50 och 35 kronor
samt intet af de öfriga icke medicinskt bildade biträdena erhållit mer än
200 kronor. Och för att bereda tillgång till dessa gratifikationer både
dock under de sista åren kostnaden för december månads renskrift måst
helt och hållet eller till någon del bestridas åt det nästföljande årets anslag.
Detta anslag både sålunda redan visat sig otillräckligt för fyllandet
af de behof, hvartill det enligt staten vore afsedt. Om derjemte styrelsens

230

Åttonde hufvudtiteln.

ordförande och ledamöter fullt uttoge den semester, hvartill de vore berättigade,
skulle bristen på detta anslag blifva än större.

En ytterligare ökning af samma anslag behöfdes emellertid för anställande
af biträden till utarbetande af styrelsens årsberättelse. Genom
tillväxten i antalet mål hade arbetet hos styrelsen så betydligt ökats, att
det endast med stor svårighet medhunnits att, jemte skötandet af de
löpande ärendena för hvarje dag, i tillbörlig tid granska inkomna årsbeiättelser
och ur dessa verkställa de sammandrag, som vore erforderliga
för styrelsens egen årsberättelse. Det vore derför i hög grad önskvärd!,
att hos styrelsen finge för biträde i detta afseende anställas ännu tvenne
personer,. den ene med medicinsk bildning och den andre med speciel erfarenhet
i statistiska arbeten, mot årsarfvoden af tillhopa 2,000 kronor.
För att bereda tillgång dertill behöfde merberörda anslag å 11,000 kronor
ytterligare ökas med 2,000 kronor. För tillgodoseendet af de nämnda behofven
hemstälde styrelsen, det Eders Ivongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
begära, att omförmälda i medicinalstyrelsens stat uppförda anslag å 11 000
kronor matte höjas till 16,000 kronor.

Den redogörelse, som i detta ärende blifvit lemnad rörande ej mindre
antalet och beskaffenheten af de mål, som höra till medicinalstyrelsens
handläggning, än äfven de medel, som stå till styrelsens disposition för
göromalens bestridande, adagalägger oförtydbart, att — om man för til 1 -fallet bortser från eu af medicinalstyrelsen i dess af mig senast omnämnda
skrifvelse af den 29 september 1897 väckt fråga om anställande af två
nya ordinarie tjensteman på styrelsens hospitalsafdelning, hvartill jag anhåller
att längre fram fa återkomma — den förstärkning i arbetskrafter,
hvarom medicinalstyrelsen för ifrigt nu hemstält, är af behofvet högeligen
påkallad. Äfven om, såsom ifragasatt blifvit, veterinärmålen och en del
militära ärenden varda från medicinalstyrelsen öfverflyttade till andra
myndigheter, vinnes derigenom ej någon så väsentlig lättnad i arbetsbördan,
att styrelsen skulle kunna undvara något af de påräknade nya biträdena
och naturligtvis ännu mindre någon af de i styrelsens nuvarande stat upptagna
tjensteman. Hvilken utgång frågan om nyssnämnda ärendens flyttning
från medicinalstyrelsen än må erhålla, anser jag styrelsen böra beredas
tillgång till biträde af tillfälliga arbetskrafter i den utsträckning
styrelsen nu begärt. Då detta mål skulle vinnas genom höjning med 5,000
kronor af omförmälda anslag å 11,000 kronor, som är afsedt bland annat
för tillfälliga biträden, och da en sådan höjning, hvilken ej kan föranleda
någon ändring i afseende på de nuvarande ordinarie tjenstemännens antal
eller aflöningsförhallanden, bör kunna ske oberoende af vare sig redan

Åttonde hufvudtiteln. 231

väckta eller framdeles motsedda frågor om ändring i medicinalstyrelsens
organisation, finner jag mig oförhindrad att nu tillstyrka en sådan anslagsförhöjning.
Likaledes anser jag, under förutsättning att aflöning för öfverfältläkaren
uppföres på fjerde hufvudtiteln, fullgiltiga skäl förefinnas för
den ändring i medicinalstyrelsens stat, att de för öfverfältläkaren der upptagna
aflöningsförmåner anslås till aflöning åt ett fjerde medicinalråd. Jag
vill här erinra derom, att de för reglering af embetsverkens löner tillsatta
komiterade i sitt den 14 juni 1876 afgifna betänkande angående lönereglering
m. in. för sundhetskollegium fäste uppmärksamheten derå att, i
den mån läkarepersonalen, apoteken, hospitalen samt öfriga helso- och
sjukvårdsanstalter inom riket ökades till antal eller vunne i utveckling, de
administrativa ej mindre än andra medicinalstyrelsen tillhörande ärenden
komme att tilltaga i antal och betydenhet, samt att i följd deraf den tidpunkt
ej kunde vara aflägsen, då en tillökning i de föredragandes antal, som
komiterade föreslagit skola från början bestämmas till fyra, blefve af beliofvet
påkallad. I betraktande af den storartade utveckling, som å ifrågavarande
områden sedan år 1876 försiggått och alltjemt fortgår, är det uppenbart
att, derest öfverfältläkaren befrias från att deltaga i behandlingen af de
hos medicinalstyrelsen förekommande civila ärenden, dessa, äfven med frånräknande
af veterinärmålen, ej kunna på ett tillfredsställande sätt handläggas
af generaldirektören och endast tre ledamöter. En förstärkning af
ledamöternas antal med ett nytt medicinalråd, hvaraf behof redan nu gjort
sig känbart, är då oundgängligen nödvändig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen, dels att det i
medicinalstyrelsens stat upptagna anslag till medikamentsräkningars granskning,
vikariatsersättning, renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden
må ökas med 5,000 kronor, eller från 11,000 kronor till 16,000 kronor,
dels ock att, i händelse aflöning för öfverfältläkaren uppföres å fjerde
hufvudtiteln, hvad om honom förekommer i medicinalstyrelsens stat uteslutes
och i stället anslås aflöning till ytterligare ett medicinalråd, så att
staten i den del, som angår aflöningen för medicinalstyrelsens ledamöter,
erhåller följande lydelse:

	Lön	Tjenstgörings- penningar	Summa
1 ledamot, medicinalråd . 3 ledamöter d:o	4,400 13,200		2,000 6,000	—	8 8	—	Efter 5 ar kan lö-nen höjas med 600 | kronor.

[’28.]
Skrifmaterialier
och expenser,
ved
m. m.

232 Åttonde hnfrndtiteln.

Vid bifall härtill skulle medicinalstyrelsens aflöningsstat komma att
sluta å 78,650 kronor samt anslaget till medicinalstyrelsen med dithörande
stater att ökas från nuvarande beloppet, 497,250 kronor, till 502,250 kronor.

Skrifmaterialier och expenser, ved m. m.

I öfriga ordinarie anslag under åttonde hufvudtiteln bär jag icke att
föreslå annan förändring, än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma,
fö)slagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved m. in., för näi''varande
upptaget till 23,052 kronor, måtte höjas med 48 kronor, eller till 23,100
kronor.

Åttonde hufvudtiteln.

233

Extra anslag.

Rits- och landsarkiven.

I skrifvelse den 29 september 1897 bar riksarkivarien, med erinran [29.]
att Riksdagen, på framställning af Eders Kongl. Maj:t, för hvart och ett Arfvode« åt
af åren 1894, 1895, 1896, 1897 och 1898 på extra stat anvisat ett belopp ffff
af 1,700 kronor till arfvoden åt extra ordinarie tjenstemän i riksarkivet, arkivet.
underdånigst hemstält, att jemväl för nästkommande år enahanda anslag
måtte riksarkivet beredas.

Då, enligt hvad riksarkivarien upplyst, de skäl, hvilka föranledt Eders
Kongl. Maj:t att äska och Riksdagen att bevilja anslag för omförmälda
ändamål, fortfarande ega giltighet, tillstyrker jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för
år 1899 anvisa ett belopp af 1,700 kronor till arfvoden åt extra ordinarie
tjenstemän i riksarkivet.

•

Med anledning af riksarkivariens i förenämnda skrifvelse den 29 sep- [30.]
tember 1897 gjorda framställning tillstyrker jag, det Eders Kongl. Maj:t^A««*a<>/
måtte föreslå Riksdagen att till fortsatt utgifvande i tryck genom riks- handlingar.
arkivet af sådana skrifter och handlingar, som äro af vigt för fäderneslandets
historia, på extra stat äfven för år 1899 anvisa ett belopp af 3,000
kronor, eller samma belopp, som under flera föregående år varit för ändamålet
beviljadt.

I nyss omförmälda skrifvelse har riksarkivarien hemstält, att jemväl [31.]
för år 1899 måtte på extra stat beviljas 1,500 kronor till fortsatt
gifvande genom riksarkivet af »Svenska riksdagsakter jemte andra handlingar,
som höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet 1521—

1718», till stöd hvarför åberopats, att de skäl, som föranledt Riksdagen
att för åren 1891—1898 anslå medel för ifrågavarande ändamål, fortfarande
ega tillämplighet. Under erinran, hurusom Riksdagen på Eders

Bih. till Riksd. Vrot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 30

294 Åttonde hufvudtiteln.

Kongl. Maj:ts nådiga framställning medgifvit, att de öfverskott, som uppstått
och tilläfventyrs uppkomme å ifrågavarande anslag för åren 189(5
och 1897, finge användas till fortsatt utgifvande i tryck af handlingar,
tillhörande urkundssamlingen »Konung Gustaf I:s registratur , har riksarkivarien,
som ansett det möjligt, att jemväl å 1898 års anslag komme
att uppstå öfverskott, som lämpligen kunde anlitas för påskyndande af
nyssnämnda publikation, gjort framställning om enahanda medgifvande i
fråga om detta öfverskotts användande.

I enlighet med hvad riksarkivarien sålunda hemstält, tillstyrker jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att dels på extra stat för år
1899 anvisa ett anslag af 1,500 kronor till fortsatt utgifvande genom riksarkivet
af »Svenska riksdagsakter jemte andra handlingar, som höra till statsförfattningens
historia under tidehvarfvet 1521—1718», dels ock medgifva,
att de besparingar, som till äfventyrs uppkomma å det på extra stat friår
1898 uppförda anslag till fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter
m. in.», ma användas för fortsatt utgifvande i tryck genom riksarkivet af
handlingar, tillhörande urkundssamlingen »Konung Gustaf I:s registratur».

[32.] I riksarkivariens af mig förut under punkten 1 omnämnda underdåniga

/f“LmSkri.fvelse den 16 c!ktober 1897 har, såsom jag i förbigående antydt, frama\adstena.
hållits behofvet af anslag till böcker för landsarkivet i Vadstena. Riksarkivarien
har i sadant afseende anfört, att landsarkivet icke kunde undvara
ett litet bibliotek, bestående af urkunds- och författningssamlingar,
historiska arbeten och andra hjelpredor, allra helst detta arkiv komme^att
vara. förlagdt i en mindre landsortsstad, der större bibliotek saknades.
För ifrågavarande ändamål skulle enligt riksarkivariens åsigt erfordras ett
anslag för en gång af 1,000 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, det Eders
Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1899
anvisa ett belopp af 1,000 kronor till inköp af nödiga böcker för landsarkivet
i Vadstena.

[33.] Vid underdånig föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 14 januari

Byggnader för1897 af den utaf Riksdagen väckta frågan om vidtagande af åtgärder för
eu landsarkiv bättre handhafvande af pa spridda hall förvarade offentliga arkiv uttalade
jag, med hänsyn till den i ärendet förebragta utredning, såsom min
åsigt, att ett ändamålsenligt handhafvande af de lokala arkiven, så att
dithörande handlingar icke blott behörigen vårdades utan äfven gjordes
åtkomliga för alla, som ville derur hemta upplysningar, icke kunde vinnas,
med mindre hos oss, såsom i andra länder, bildades centrala arkivdepoter,

Åttonde hufvudtiteln. 235’

der de äldre handlingarna, som ej vidare, annat än undantagsvis, behöfde
rådfrågas för de löpande ärendenas handläggning, sammanfördes och af
insigtsfulla fackmän ordnades, förtecknades och hölles för allmänheten
tillgängliga. Lika med riksarkivaricn förklarade jag mig anse,, att i vart
land lämpligen borde inrättas tre dylika depoter eller landsarkiv. Ett af
dessa, förlagdt i Upsala, skulle mottaga handlingar från provinserna norr
om Mälaren. Det andra landsarkivet, som borde få sin plats i Lund, skulle
vara afsedt för Skåne, Halland och Blekinge jemte de tre småländska
länen. För de mellan nämnda två distrikt liggande landsdelarne, eller
Södermanlands, Örebro, Yermlands, Östergötlands, Elfsborgs och Skaraborgs
samt Göteborgs och Bohus län, borde inrättas ett landsarkiv i Vadstena
slott. Hvad Gotland anginge kunde dess äldre, till omfånget mindre
betydliga arkivalier qvarstanna på ön och samlas i någon eldsäker lokal
i Visby. Sedan Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts förslag anvisat medel
till anordnande af landsarkiv i Vadstena slott, anhaller jag. att nu få återkomma
till frågan om inrättande af sådana arkiv i universitetsstäderna.

Beträffande först det ifrågasatta landsarkivet i Lund hafva stadsfullmägtige
derstädes, hvilka, på, sätt jag förut omnämnt, till plats för en
sådan byggnad erbjudit kostnadsfritt ett område af 50 ar af .den staden
tillhöriga s. k. Sommeliusska lyckan, numera förklarat sig° villige att, utöfver
nämnda område, likaledes kostnadsfritt, för ändamalet upplåta ett
angränsande, med hänsyn till en framtida utvidgning af arkivet gasom
behöflig! ansedt jordstycke om 615 qvadratmeter. Bada dessa områden
finnas särskildt utmärkta å en af stadsingeniören A. B. Jakobsson år 1896
upprättad karta öfver Sommeliusska lyckan.

Sedan öfverintendentsembetet erhållit befallning att uppgöra ritningsoch
kostnadsförslag till byggnader å ifrågavarande plats för ett landsarkiv,
afsedt att inrymma arkivalier, upptagande en hyllängd af 5,000
meter, äfvensom nödiga arbets- och expeditionslokaler jemte bostadslägenheter
för vaktbetjening, har ett i sådant afseende al dåvarande e. o. arkitekten,
numera intendenten hos öfverintendentsembetet H. 1. Holmgren
enligt dess uppdrag afgifvet förslag, omfattande ritningar, kostnadsberäkningar
och arbetsbeskrifning, blifvit af embetet till Eders Kongl. Majrt
öfverleinnadt med anmälan att samma förslag från embetets sida ej gifvit
anledning till erinran. Ifrågavarande förslag, som med inberäknande af
möbler, planering, stängsel och grindar samt gas-, vatten* och afloppsledningar
jemte värmeledning, den senare enligt särskildt genom öfverinten(lentsembetets
försorg af ingeniören Hugo Theorell uppgjordt förslag, slutar
å eu kostnadssumma af 164,563 kronor, är etter förebild af de danska
provinsarkiven i Köpenhamn, Odense och Viborg uppgjordt sålunda, att

[34.]

Beredande
lokaler för
landsarkiv
Upsala.

236 Åttonde hufvudtiteln.

sjelfva arkivet är förlagdt i en byggnad, som genom en täckt sammanbindningsgang
star i förening med en mindre byggnad, inrymmande läsesal,
expeditionsrum, bokbindareverkstad samt vaktmästarebostad. På området
söder om nämnda två byggnader är plats reserverad för framtida
utvidgning af arkivet.

Vid det af öfverintendentsembetet afgifna förslag till byggnader för
ett landsarkiv i Lund har jag endast att göra den anmärkningen, att särskilda
arbetsrum icke, pa sätt förslaget synes afse, böra anordnas i det
egentliga arkivhuset, utan torde detta böra i sin helhet inredas med hyllor
för arkivalier, dock med anbringande på lämpliga ställen af ett och annat
bord med sittplatser. Da, enligt hvad vederbörande akademiska myndigheter
förklarat, det icke lämpligen later sig göra att, såsom ifrågasatt
blifvit, i den nya, byggnad för universitetsbiblioteket i Lund, hvartill "Riksdagen
sistlidna ar anvisat medel, under den närmaste framtiden bereda
en tillfällig plats för de handlingar, som skulle förvaras i nämnda landsarkiv,
och annan lokal härför ej tinnes att tillgå, lärer det blifva nödvändigt
att redan nu skaffa medel till bekostande af nya byggnader föi’
detta arkiv. För byggnadernas uppförande och inredning torde åtgå två
åx-, hvadan kostnaden för byggnadsföretaget synes lämpligen böra fördelas
pa de bada byggnadsåren. Jag hemställer derför i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppförande å Sommeliusska
lyckan i Lund af byggnader för ett landsarkiv i hufvudsaklig
enlighet med förenämnda ritningar äfvensom för byggnadernas inredning
och vidtagande af i sammanhang dermed föreslagna åtgärder för anordnande
af gas-, värme-, vatten- och afloppsledningar jemte planering och
stängsel m. m. bevilja ett anslag af 164,563 kronor och deraf på extra
stat för år 1899 anvisa 82,000 kronor.

I fråga om anordnande af ett landsarkiv i Ujpsala anhåller jag att
<i/fa från mitt anföi’ande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 erinra,
f."att enligt uppgjordt förslag dertill skulle kunna inredas hela rikssalen i
Upsala slott, med 5,000 _ längdmeter hyllor för en beräknad kostnad af
98,000 kronor och att, i fall två norr om rikssalen belägna rum i två
våningar medtoges, då hyllutrymmet skulle komma att utgöra 7,500 längdmeter,
kostnaden beräknats uppgå till 113,500 kronor. Mot ett landsarkivs
förläggande till dessa delar af slottet frainhöllos emellertid af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län vissa betänkligheter, särskild!
ur synpunkten af det säkerligen inom kolt framträdande oafvisliga
behofvet att erhålla ökadt utrymme för länsstyrelsen, hvars nuvarande
embetslokaler visat sig otillräckliga för de ständigt ökade göromålens be -

Åttonde hufvudtiteln. 237

höriga skötande. Derest länsstyrelsens lokaler fortfarande skulle vara
inrymda i slottet, torde det enligt länsstyrelsens mening blifva dettas nedra
våning, som derför toges i anspråk, och landshöfdingens bostad komme
att förläggas till tredje våningen. Väl vore det möjligt att rikssalen dervid
icke behöfde anlitas, men det syntes dock föga lämpligt att hafva ett
arkiv gränsande till bostadsrum, hvilka ju alltid komme att medföra en
viss grad af eldfara för arkivet. V idare anmärktes, att åtminstone en
tredjedel af hyllorna i rikssalen, eller de som anbringades i arkivets mellanbotten,
komme att höljas i ett ständigt mörker. Blefve arkivet ej uppvärmdt,
kunde de der förvarade arkivalierna, som komme att blifva endast
med svårighet tillgängliga, sannolikt icke undgå att taga skada af den
ständiga fukten från slottets murar. Det föreföll Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
uppenbart, att för betydligt mindre kostnad än 113,500
kronor ett vida ändamålsenligare förvaringsrum för ifrågavarande äldre
handlingar, som vore afsedda att i ett landsarkiv sammanföras, skulle
kunna anordnas genom uppförande på det vidsträckta slottsomradet mellan
länets cellfängelse och akademiska sjukhuset af en särskild derför apterad
byggnad, hvilken der kunde blifva fullkomligt isolerad och äfven såväl
ur synpunkten af arkivaliernas bättre förvarande som med afseende å
deras lättare tillgänglighet för forskning vore vida att föredraga framför
de till arkivlokaler föreslagna delarne af slottets nu odisponerade våningar.

öfverintendentsemhetet, som den 23 februari 1897 afgifvit infordradt
utlåtande med anledning af hvad Eders Kongl. Maj-.ts befallningshafvande i
ämnet andragit, har dervid rörande framtida förändringar i afseende å
embets- och boställslägenheter inom Upsala slott, på anförda skäl bland
annat förklarat som sin bestämda åsigt, att landshöfdingen äfven för framtiden
borde bibehållas vid de bostadslägenheter han^ nu innehade. Då
fråga om anskaffande af nya lokaler åt länsstyrelsen en gång förelåge, skulle,
efter embetets mening, sådana lämpligen böra och kunna inredas i slottets
södra flygel samt i halfvåningen i södra delen af slottets hufvudparti.
Under antagande att de sålunda af embetet föreslagna anordningarna .på
sin tid vunne nådigt gillande, komme dessa icke att pa något sätt beröra
arkivlokalerna, derest dessa förlädes i den del af slottet, som nu afsåges.
1 fråga om de erinringar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande framstäf
mot sjelfva det uppgjorda förslaget till arkivlokalers inrättande i
slottet inedgaf embetet, att värmeledningsanordningar för arkivlokalerna icke
blifvit föreslagna och att till följd af de ofta oöfverstigliga svårigheter,
som mötte vid att för ett egentligen främmande ändamål fullt nöjaktigt
förändra cn äldre byggnad, icke alla delar af arkivet kunde komma att
erhålla den tillgång på ljus, som måhända varit ensidig. Då emellertid

238 Åttonde hufvudtiteln.

ett landsarkiv väl finge anses vara afsedt till förvaringsplats förnämligast för
sådana statens arkivhandlingar, hvilka kunde antagas mera sällan komma
att af forskare eller andra anlitas, borde enligt embetets åsigt de nämnda,
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållna olägenheterna icke
vara af den afgörande betydelse, att de i och för sig borde kullkasta förslaget.
I de tilltänkta arkivlokalerna kunde för öfrigt, om sådant skulle
anses behöflig!, anordnas en tillfredsställande värmeledning för en kostnad
af omkring 8,000 kronor. Hvad åter anginge den af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anmärkta fuktigheten från slottets murar, vore af densamma,
enligt hvad cmbetet från sakkunnig person inhemtat, ej sä mycket
att befara. Vidkommande slutligen det af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
framkastade förslag att, med hänsyn till saväl lämplighet som
billighet, en helt ny byggnad borde för nu ifrågavarande ändamål uppföras,
läte det väl lör visso ej motsäga sig, att en dylik byggnad skulle
från olika synpunkter erbjuda afgjorda fördelar framför inredande af arkivlokaler
i de föreslagna rummen i det aldriga slottet, men öfverintendentsembetet
betviflade, att kostnaden för en nybyggnad koimne att understiga
den summa, som beräknat* för ändringsarbetena i slottet.

Sedan Eders Kongl Majt:s befallningshafvande i Upsala län derpå anmodats
att, efter verkstäld undersökning och efter samråd med tillkallad
sakkunnig person, inkomma med närmare angifvet förslag till den plats å
Upsala slotts område, der en nybyggnad för ett landsarkiv lämpligen kunde
uppföras, äfvensom att i sammanhang dermed yttra sig, under hvad vilkor
platsen kunde för ändamålet upplåtas, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
med skrifvelse den 26 juli 1807 till ecklesiastikdepartementet
öfverlemnat plankarta öfver södra delen af slottsområdet med derå angifvet
förslag till plats för en landsarkivbyggnad, hvilken plats, med en längd
åt 113 meter och en bredd af 28 meter, är belägen på ett afstånd af 5
meter från den söderut från slottsgårdens södra port ledande stora landsvägen
och midt för och öster om länscellfängelset. I sammanhang dermed
anförde Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande, att, som ifrågavarande
del af _ slottsområdet icke vore annorledes disponerad, densamma kunde
utan några som helst vilkor för nämnda ändamål upplåtas.

Öfverintendentsembetet, häruppå anmodadt att yttra sig, huruvida det
af Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande till byggnadsplats föreslagna
området kunde anses vara för ändamalet lämpligt eller annan mark bättre
passa till plats för ett landsarkiv med utrymme för arkivalier, upptagande
en hyllängd af 5,000 meter och afsedd att kunna i framtiden utvidgas,
har i skrifvelse den 28 september 1897 anfört bland annat, att det af
Eders Kongl. Majt:s befallningshafvande till byggnadsplats föreslagna om -

. Åttonde hufvudtiteln. 239

råde, med afseende å dess lämplighet i allmänhet för bebyggande, måste
anses vara af särdeles god beskaffenhet, då marken å detsamma uteslutande
bestode af ren sand. Vid bedömandet af frågan huruvida platsen, hvad
anginge storleken, kunde befinnas tillräcklig, hade öfverintendentsembetet
utgått från det af embetet med underdånig skrifvelse den 15 juni 1897
på nådigste befallning afgifna förslag till uppförande af en arkivbyggnad
å den s. k. Sommeliusska lyckan i Lund, hvilket förslag, i likhet med hvad
som i förevarande fall förutsattes, vore uppgjordt med hänsyn till möjligheten
att erhålla en hyllängd af 5,000 meter, men embetet hade dessutom
beräknat, att nu ifrågavarande arkivbyggnad skulle i framtiden kunna utvidgas
så, att en hyllängd af ytterligare 5,000 meter der kunde anordnas.
Efter hvad särskilda af öfverintendentsembetet å plankartan med rödt inlagda
konturer gåfve vid handen, kunde å den ifrågastälda byggnadsplatsen
uppföras dels en midtelbyggnad af 17 meters längd och 12 meters bredd,
inrymmande tamburer, läsesal, expeditionsrum och vaktmästarebostad, dels
ock å hvardera sidan om denna byggnad och med densamma förenad
medelst sammanbindningsgång en arkivbyggnad af 40 meters längd och
14 meters bredd, hvar och en af dessa beräknad för inrymmande af förenämnda
hyllängd. Enligt öfverintendentsembetets åsigt vore området i
fråga sålunda, från olika synpunkter sedt, att förorda för uppförande derå
af en arkivbyggnad, hvarvid dock borde uppmärksammas att, i händelse
byggnadsföretaget Lomme till stånd, städse iakttoges att, till undvikande
deraf att närmast angränsande platser Lomme att bebyggas, ett utrymme
af minst 30 meters bredd blefve vid de sidor af arkivbyggnaden, hvilka
icke vore belägna invid landsvägen, från sådant bebyggande undantaget.

Beträffande dispositionsrätten till ifrågavarande område, yttrade öfverintendentsembetet,
att området, hvilket, så vidt embetet hade sig bekant,
icke vore för annat ändamål disponeradt eller afsedt, emellertid ej torde
få anses stäldt under vård och inseende af öfverintendentsembetet, som icke
kunde lemna någon utredning rörande platsens egenskap att tillhöra Upsala
slotts område. I anledning häraf anmodade jag kammarkollegium att förebringa
utredning angående dispositionsrätten till berörda mark samt afgifva
utlåtande, huruvida och under hvad vilkor densamma skulle kunna för
omförmälda ändamål upplåtas och ett derintill gränsande område, på sätt
öfverintendentsembetet ifrågasatt, undantagas från bebyggande. Vid derefter
verkstäld undersökning inhemtades af eu i generallandtmäterikontoret
förvarad, för laga skifte åren 1849 och 1850 författad karta öfver alla
e.gorna till Upsala stad jemte dertill hörande beskrifning, att ifrågavarande
jordområde, å kartan upptaget under n:r 1322, der angifvits såsom tillhörande
'' slotts val lar ne- och ingående i den del af »slottets och slotts -

240 Åttonde hufvudtiteln.

statens jord», som då var landshöfdingen på lön anslagen. Med öfverlemnande
af ett utaf arkivarien i kammarkollegium afgifvet memorial i
ämnet, anförde nämnda kollegium i skrifvelse den 16 december 1897, att,
ehuru jordeböcker och andra i kammararkivet förvarade handlingar ej
innehölle någon upplysning om sjelfva slottsområdets kamerala natur, det
likväl ej borde betviflas, att området i likhet med åtskillig angränsande
mark vore af krono natur. Vid särskilda tillfällen hade slottsområdet
jemväl behandlats såsom kronans ostridiga egendom, i hvilket afseende
kollegium hänvisade till nadiga brefvet den 5 januari 1860, hvarigenom
af slottsvallanm utan vilkor upplåtits mark till tomt för länscellfängelset i
Upsala. \ id sadant förhållande och då de andelar af slottsområdet, som
enligt förevarande förslag vore afsedda till byggnadsplats för ett landsarkiv
med nödigt utrymme deromkring, icke, såvidt hos kollegium kunnat utrönas,
blifvit annorlunda disponerade, än att landshöfdingen i länet, jemlikt
nådiga brefvet den 12 mars 1875, egde begagna de till slottet hörande
trädgårdar ody parkanläggningar, ansåg kollegium, att, utan något som
helst vilkor, ifrågavarande till byggnadsplats för ett landsarkiv föreslagna
mark kunde för berörda ändamål upplåtas och ett derintill gränsande område,
på sätt förut blifvit nämndt, från bebyggande undantagas.

Öfverintendentsembetet, som anbefalts att uppgöra ritnings- och kostnadsförslag
till byggnader å ifrågavarande plats för ett landsarkiv, innehållande
i särskild byggnad arkivrum med eu hyllängd af 5,000 meter och i en
med arkivbyggnaden genom täckt gång förbunden mindre byggnad nödiga
arbets- och expeditionslokaler jemte bostadslägenheter för vaktbetjening,
allt med värmeledning, har med skrifvelse den 14 december 1897 till
Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ett i sådant afseende af intendenten hos
embetet H. T. Holmgren, efter uppdrag af embetet, upprättadt och af
embetet utan erinran lemnadt förslag med tillhörande ritningar, kostnadsberäkningar
och arbetsbeskrifning. Detta förslag afser jemväl byggnadernas
inredning och värmelednings anbringande i samtliga lokaler utom vaktmästarebostaden,
hvilken ansetts lämpligare böra uppvärmas medelst kakelugnar,
äfvensom anordnande af nödiga gas-, vatten- och afloppsledningar
jemte stängsel omkring arkivbyggnadsområdet och planering af detsamma.
De beräknade kostnaderna härför uppgå till sammanlagdt 166,424 kronor.
Enligt beskrifningen skulle den mindre byggnaden, som är afsedd att
blifva 11,ö meter bred och 15,5 meter djup, förläggas midt på tomten på
ett afstånd af 12 meter från vägen till slottet samt vara å norra sidan
medelst en 8 meter lång hvälfd sammanbindningsgång förenad med arkivbyggnaden,
som skulle blifva 41 meter lång och 13 meter bred. Söder
om den mindre byggnaden är plats reserverad till arkivets framtida ut -

Åttonde hufvudtiteln. 241

vidgning genom uppförande af en ny fristående arkivbyggnad med samrnanbindningsgång
i likhet med den nu föreslagna.

Det af öfverintendentsembetet afgifna förslag till nya byggnader för
ett landsarkiv i Upsala synes mig i allo ändamålsenligt. Väl betingar utförandet
af detta förslag något högre kostnad än det uppgjorda förslaget
till inredning af lokaler i Upsala slott till förvaringsrum för arkivalier,
men då nämnda kostnad i och för sig ingalunda kan anses för hög och de
nya byggnaderna skulle inrymma för ett landsarkiv fullt tillfredsställande
och tidsenliga lokaler, som deremot ej skulle kunna anordnas i slottet, samt
dertill kommer att, om i enlighet med det sist afgifna förslaget nya byggnader
å slottsområdet uppföras, tillfälle tinnes att utvidga dessa byggnader,
då sådant i en framtid kan varda behöflig!, under det att lokalerna i
slottet kunna disponeras för ändamål, hvartill de äro bättre egnade, tvekar
jag icke att tillstyrka berörda nybyggnadsföretag, som torde lämpligen
kunna bringas till utförande på två ar. Jag hemställer derför, det^ Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till uppförande å den på förenämnda
plankarta angifna, af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Upsala län till byggnadsplats föreslagna del af Upsala slotts område af
byggnader för ett landsarkiv, i hufvudsaklig enlighet med de uppgjorda
ritningarna, äfvensom för byggnadernas inredning och vidtagande af i
sammanhang dermed föreslagna åtgärder för anordnande åt gas-, värme-,
vatten- och afloppsledningar jemte anbringande åt stängsel m. m. bevilja
ett anslag af 166,424 kronor och deraf på extra stat för år 1899 anvisa

83,000 kronor, under medgifvande att utöfver sjeltva grunden för byggnaderna
nämnda plats i öfrig! må användas till tomt för landsarkivet och
dessutom af slottsområdet undantagas från bebyggande en sträcka af 30
meters bredd vid de sidor af tomten, som icke äro belägna vid landsvägen.

Nationalmuseum.

1 skrifvelse den 29 september 1897 har intendenten vid national- [35.]
museum gjort underdånig framställning om lörhöjdt anslag för vård, un-8''^”^™
derhän och tillökning af statens konstindustriella samlingar. Intendenten samlingar.
har dervid till en början erinrat, hurusom för museets konstslöjdafdelning
alltsedan år 1885, då densamma öppnades, årligen på Eders Kong!. Maj:ts
förslag beviljats af Riksdagen 4,000 kronor såsom extra anslag å riksstatens
åttonde hufvudtitel, efter att enahanda belopp förut uppförts pa sjette hulvudtiteln
såsom inköps- och hyresbidrag till svenska slöjdföreningens konstindustriella
musem, hvars samlingar är 1884 skänktes till svenska staten
och införlifvades med nationaliruisei samlingar. Åt de till konstslöjd JJih

till UiLtsä. ms. 1 Sami. 1 A fä. 31

242 Åttonde hufvudtiteln.

samlingarna anvisade medlen hade årligen 2,000 kronor användts för samlingarnas
ökande, medan återstoden atgatt till deras bevakning, underhåll
och vård m. in.

Visade sig nämnda inköpsanslag af 2,000 kronor väl knappt redan
under de närmaste åren efter detsammas beviljande, hade dess otillräcklighet,
särdeles i betraktande af de i våra dagar stegrade prisen på äldre
och nyare konstslöjdföremal, blifvit allt kännbarare. Härvid vore att märka,
att dessa statssamlingar omfattade konstslöjdens alla grenar, nemligen
saväl. föremal af guld, silfver och oädla metaller som emalj, glas,
porslin, möbler och öfriga träarbeten, elfenben, bokband och textila föremal.
De belopp, som med det knappa anslaget komme på hvarje särskild
af nämnda konstslöj dgrupper, måste således blifva ganska obetydliga.
Härtill komme, att anspraken under arens lopp vuxit på en dylik samlings
förmåga att tjena såsom undervisningsmateriel, i hvilket afseende nationalmusei
konstslöjdafdelning lemnade mycket öfrigt att önska, särskildt
beträffande fullständigheten. Förklaringen läge deruti, att afdelningen
bildats hufvudsakligen genom gåfvor af ur olika synpunkter hopkomna
samlingar och just i följd deraf ingalunda kommit att utgöra något
systematiskt helt. Sa hade t. ex. möbelafdelningen sin egentliga styrka i
arbeten från 1600-talets senare hälft, medan deremot medeltidens och nutidens
möbelsnickeri icke alls, samt 1500-talets och 1700-talets endast genom
ett fåtal nummer vore representeradt. Den keramiska afdelningen, som
dock i det störa hela hade minsta antalet luckor att uppvisa, saknade alldeles
prof på de ur mönstersynpunkt så vigtiga och lärorika persiska och
indiska fajanserna, hvartill konune, att den äldre ryska, engelska och
spanska keramiken vore högst fåtaligt företrädd. Af ädlare moderna tillverkningar,
vare sig pa keramikens eller andra konstslöj dgren ars områden,
hvilkas studium dock vore af sa stor betydelse såväl för mönsterritaren
som för yrkesidkaren, funnes egentligen endast det, som genom 1897 års
inköp kunnat förvärfvas.

0 Samlingens betydelse såsom undervisningsmateriel hade, det oaktadt,
såsom framginge af den statistik, som häröfver förelåge, visat sig med
hvarje ar., vara i tilltagande ur saväl teoretisk som praktisk synpunkt.
Sålunda tillhandahöllos efter särskild anmälan för studier och kopiering
under treårsperioden 1888—1890 983 föremål vid 772 studiebesök; åren
1891—1893 hade dessa siffror vuxit till respektive 1,200 och 1,079 och
under åren 1894—1896 till 1,572 och 1,424. Ett stort antal af dessa studerande
utgjordes af elever dels vid tekniska skolans i Stockholm högre
konstindustriella afdelning, som hade till särskildt syfte att utbilda mönsterritare
och modellörer för yrkena samt teckningslärare för statens skolor,
dels vid tekniska högskolans afdelning för byggnadskonst, hvilka båda

Åttonde hufvudtiteln.

243

skolor här under vederbörande lärares tillsyn till och med haft bestämda
arbetstimmar. I hvilken utsträckning samlingen användts för studieändamål
framginge äfven af en granskning af vid 1897 års utställning exponerade prof
å tekniska skolans i Stockholm elevarbeten. Härtill komme det stora antalet
af mera flygtiga, på stående fot tagna skisser af föremål och mönstermotiv,
rörande Indika ingen särskild anmälan kunde eller brukade göras.
Men äfven den stora allmänheten visade sitt intresse för samlingen genom
flitiga besök, och tjensteinännen mottoge mycket ofta från när och fjerran
skriftliga eller muntliga förfrågningar rörande ämnen, som stode i samband
med denna del af samlingen.

Ifrågavarande samling hade således både en bestämd uppgift och en
gifven krets af studerande och besökande, sä att det med skäl kunde sägas,
att densamma hade sin dryga andel i det uppsving, som utmärkte den
svenska konstslöjden särskilt under de år, konstslöjdafdelningen varit i
verksamhet. För att denna utveckling skulle kunna fortgå, vore det emellertid
af vigt, att det intresse, hvarmed samlingen omfattats, underhölles
och ytterligare ökades eller, med andra ord, att samlingen följde med sin
tid. Härvid vore att märka, att konstslöjdens höjande i de allra flesta
civiliserade länder just i våra dagar läge regeringar och folk synnerligen
nära om hjärtat. I Tyskland funnes redan ett tjugutal sådana museer. I Danmark
hade år 1896 i Köpenhamn öppnats ett synnerligen dyrbart konstslöjdmuseum
i en derför nyuppförd byggnad med värdefulla, systematiskt anordnade
samlingar, till hvilket museum kunde sägas sluta sig de af danska
staten äfvenledes understödda museerna i Aalborg, Aarhus, Maribo, Odense,
Randers, Ribe och Wiborg. Norge egde redan tre konstslöjdmuseer, nemligen
i Kristiania, Bergen och Trondhjem. Kristianiamuseets budget för år
1894 slutade på ett belopp af 42,434 kronor 57 öre, hvaraf 20,565 kronor
33 öre användes till samlingarnas ökande. Museets i Bergen inköpssumma
för år 1895 slutade på 5,918 kronor 2 öre, och museets i Trondhjem
under 1894 på 7,172 kronor 12 öre. Samtliga de tre af norska staten
understödda konstindustrimuseerna hade vid sistnämnda tidpunkt att förfoga
öfver en budget af närmare 70,000 kronor för år.

Äfven hos oss hade upprättandet af ett särskildt konstindustrimuseum
varit ett länge och ofta framhållet önskningsmål. Det betänkande, som
härom afgifvits af den utaf Eders Kongl. Maj:t år 1877 tillsatta komité,
upptoge förslagsvis en årsbudget af 34,200 kronor, af hvilka 7,000 kronor
för inköp. Det torde förbehållas en förnyad undersökning att utreda,
huruvida förverkligandet af denna plan vore med de i nuvarande museianordning
gifna förutsättningar det för staten fördelaktigaste, eller om icke
frågan om upprättande åt ett konstindustrimuseum kunde lösas på annat
sätt. För närvarande vore en förstärkning i nationalmusei inköpsanslag

244

Åttonde hufvudtiteln.

det mest trängande behofvet, något som Riksdagen också erkänt, då den
ar *89J Pa framställning af Eders Kongl. Maj:t anvisade ett belopp af
intill 15,000 kronor för inköp af konstslöjdföremål på samma års allmänna
konstutställning i Stockholm. Konstslöjdsamlingens behof hade härigenom
utan tvifvel blifvit till en del fyldt, i det att för nationalmuseum inköpts ett
antal representativa föremål från olika områden af konstslöjden, svenska
och utländska. Men vid eu tidpunkt, då konstindustriens betydelse vore
sa uppmärksammad som nu, och då den särskild! i våra båda närmaste
grannländer atnjöte ett så kraftigt understöd från det allmännas sida, vore
nationalmusei konstslöjdafdelning illa rustad att med sitt ringa inköpsanslag
motsvara berättigade anspråk. Landets konstindustri visade en lofvande
hållning, lergods- och glasfabrikationen vore stadd i en kraftig utveckling,
metallindustrien, bär egentligen den smärre, guld- och siffvers
midet, nysilfv erfabrikationen, arbetet i brons, malm, messing, tenn ocli
konstsmidet i jern visade mer eller mindre goda resultat, men i alla händelser
en omfattande verksamhet, den textila konsten, möbeltillverkningen
och bokbinderi^, företedde mycket af intresse. En stor verldsutställnin*,
i Fans, till hvilken Sverige antagit inbjudning, förestode år 1900. Under
sadana omständigheter syntes det vara af betydande vigt, att den svenska
konstindustrien ej behöfde sakna de hjelpmedel, som ett konstslöjdmuseum
med dermed förenad samling af planschverk och ritningar kunde erbjuda.

l a grund af hvad sålunda anförts har intendenten vid nationalmuseum
hemstält, det täcktes Eders Kongl. Maj:t af Riksdagen äska ett till 8 000
kronor förhöjdt extra anslag till konstslöjdsamlingen. Öfver denna framställning
har nationalmusei nämnd afgifvit underdånigt yttrande och dervid
förklarat sig i allo instämma i intendentens anhållan.

Då jag delar de af museimyndigheterna uttalade åsigter om den stora
önskvärdheten af att nationalmusei konstslöjdafdelning finge för inköp
disponera ett något rymligare anslag än det, som dertill alltsedan afdelningens
bildande plägat årligen anvisas, ocli då det i sådant afseende äfvensom
för samlingarnas vård in. in. nu ifrågasatta belopp synes mm väl bc^styrker
jag i underdånighet, det Eders Kongl. Maja behagade
föreslå Riksdagen^ att för år 1899 anvisa ett extra anslag af 8.000 kronor
för vard, underhåll och tillökning af statens konstindustriella samlingar

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien har i underdåniga skrif/veiser
den 4 maj och den b juli 1897 anmält behofvet af åtgärder till
A"V/</./ för samlingarna i nationalmaseibyqqnaden och dervid särskild! påpekat
att efter indragning af den militärbevakning, som förut funnits vid
namnda byggnad, annan vakthållning måste der anordnas, för att de dyrbara
och delvis oersättliga samlingar, som i byggnaden förvarades, skulle

Åttonde hufvudtiteln. 245

vara skyddade mot inbrottsstöld. Sedan öfverintendentsembetet anbefalts
att i anledning häraf inkomma med utlåtande, om och hvilka skyddsåtgärder
beträffande museibyggnaden kunde vidtagas för vinnande af trygghet
i de af akademien angifna afseenden, föreslog embetet i underdånig skrifvelse
den 1(1 november 181*7, i hufvudsaklig enlighet med hvad så väl akademien
som nationalmusei nämnd tillstyrkt, att å byggnaden matte anbringas
fönsterluckor, dörrar och galler in. in. af jern; att gaslyktor jemte tillhörande
ledningar måtte uppsättas på de båda gårdarne, för att nattetid
hållas brinnande1, samt att, under förutsättning att nattvakt komine att
anställas, en telefonledning till närmaste polisstation måtte anordnas i södra
•ingångsporten. På samma gång uttalade öfverintendentsembetet såsom sin
uppfattning, att det arfvode, som kunde erfordras åt den nattvakt, som i
den indragna militärpostens ställe borde antagas, eller de utgifter, som en
ökad gasförbrukning för gårdarnas belysning medförde, borde bestridas
genom de i byggnaden inrymda institutioners egen försorg.

1 underdånig skrifvelse den 3 december 1897 anförde intendenten vid
nationalmuseum, att nyssnämnda ändamål närmast torde hänföra sig till
museibyggnaden såsom sådan och således vara af analog art med anslagen till
byggnadens uppvärmning, till portvakt, eldare ock gårdsdräng, hvilka anslag
af intendenten redovisades. Af denna anledning, och oaktadt faran
för inbrott visserligen vore större i historiska museets på Hedra bottnen
belägna lokaler än i museets konstafdelning, hade intendenten ansett sig
böra hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställning i denna del af
frågan. Hvad beträffade belysning af de båda gårdarna, kunde denna
enligt meddelande från gasverket beräknas för ar medföra en kostnad af
omkring 150 kronor. För närvarande syntes medel härtill kunna beredas
af nationalmusei anslag till brännmaterial in. in., hvilket anslag under eu
följd af år plägat förete ett litet öfverskott. Medel till aflöning af nattvakt
disponerade nationalmuseum deremot icke. De löneförmåner, som
tillkomme den vid byggnaden anstälda personalen, vore för hvar och eu
noggrant bestämda genom nådiga brefvet den 10 december 1880 och det
till samlingarnas bevakning under förevisningstiderna utgående anslaget,

5,000 kronor, räckte ej ens för detta ändamål utan förstärktes af inflytande
förevisningsmed el årligen och på förhand med 550 kronor, allt enligt samma
nådiga bref. Af förevisningsmedlen, hvilka i medeltal kunde anses inflyta
med 2,500 kronor årligen, ehuru år funnits, då de ej ens uppgått till 2,000
kronor, plägade 1,942 kronor vara på förhand årligen anvisade, och rörande
dispositionen af möjligen befintlig återstod lemnade gällande museistadga
föreskrift. Någon erfarenhet angående kostnaden för nattlig bevakning af
fullt tillfredsställande beskaffenhet hade vid nationalmuseum ännu ej vunnits,
och ett definitivt förslag kunde derför ej nu framställas. Det torde kunna

246 Åttonde hufvudtiteln.

antagas, att vaktgöringen under årets mörkare hälft, januari —mars och
oktober december, borde taga sin början omkring klockan 10 om ([vallen
och fortgå till klockan 5 pa morgonen, således sju timmar i dygnet; under
den ljusare årstiden, april—september, torde fem timmars vakttjenst vara
tillräcklig, till arfvodet lör denna tjenstgöring komme kostnaden för anordning
åt ett vaktrum i byggnadens jordvåning samt för anskaffande och
underhåll af lämplig tjenstgöringsdrägt- med pels, pelsmössa och ytterstöflar
lör vinterlig möjligen också beväpning. Vakttjenstgöringen inaste tänkas
lördelad på minst två personer, dels emedan en enda person svårligen
skulle kunna hålla ut med ständig nattjenst under en längre tid, dels
emedan eu i vaktgöringen inöfvad person borde finnas att tillgå i händelse
ai sjukdoms- eller annat förfall lör den egentliga nattvakten. Fördelningen
kunde lämpligen ske så, att den ene tjenstgjorde fem, den andre två nätter
i veckan. Till befattningen borde naturligtvis endast ifrågakomma fullt
pålitliga personer åt stadgad ålder. Under förutsättning att den indragna
militärposten ej komme att återinsättas, hemstälde intendenten, att ett förslagsanslag
af 2,000 kronor måtte ställas till hans disposition för anordnande
om möjligt redan denna vinter åt nattlig bevakning af nationalmuseibyggnaden.
till denna anhållan tillstyrkte museinämnden nådigt bifall.

Eders Kongl. Maj:t, som, med hänsyn till de fordringar, hvilka numera
måste ställas på truppernas utbildning, och svårigheten att i samband
med eu vidlyftig vaktgöring nöjaktigt tillgodose denna utbildning, ansett
omständigheterna påkalla en begränsning af den i hufvudstaden dagligen
utgående vaktstyrkan, förklarade den 5 juni 1897 i kommandoväg eu af
vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien gjord framställning om nådig
bestämmelse att en militär vaktpost med angifven skyldighet skulle vara.
utstäld ^ vid nationalmuseibyggnaden icke föranleda någon Eders Kongl
Maj:ts åtgärd.

Den 31 nästlid ne december beslöt Eders Kongl. Maj:t bemyndiga öfverintendentsembetet
att gå, i författning om verkställande af förenämnda utaf
embetet föreslagna jDch i ett af öfverintendentsembetet inlemnadt kostnadsförslag
upptagna åtgärder och anordningar vid nationalmuseibyggnaden
samt att för ifrågavarande kostnaders bestridande af medel, som öfverintendentsembetet
omhänderhade, mot redovisning använda ett belopp af
högst 6,625 kronor. På samma gång behagade Eders Kongl. Maj:t för
anordnande tillsvidare af nattlig bevakning vid museibyggnaden anvisa
och ställa till museiintendentens förfogande, mot redovisning, ett belopp
af högst 2,000 kronor, och anbefaldes statskontoret att förskottsvis af tillgängliga
medel utbetala beloppet.

Da behofvet af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden i syfte
att skydda densamma och deri förvarade samlingar mot eldfara, inbrott

Åttonde hufvudtiteln. 247

och åverkan måste tillgodoses äfven under år 1899 och militär ej lämpligen
torde kunna härför användas samt några medel för sådan vakthållnings
bestridande genom civil personal ej finnas att tillgå, hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen^ att för anordnande
af nattlig bevakning vid nämnda byggnad bevilja på extra stat för
år 1899 ett anslag af 2,000 kronor.

Lifrustkammaren.

På derom af föreståndaren för lifrustkammaren i skrifvelse den 21 [37.]

september 1897 gjord underdånig framställning, i hvilken nationalmusei ufnutkamnämnd
instämt, tillstyrker jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att för tillsyn, underhåll och vård af lifrustkammarens samlingar
m. in. anvisa på extra stat jemväl för år 1899 ett anslag af 5,800 kronor,
att användas enligt samma grunder, som hittills följts.

Domkapitlens expeditioner.

För att åt tjenstemännen vid domkapitlens expeditioner bereda löne- [38.]
förbättring under år 1899, i likhet med föregående år, erfordras anslag £«■«/*•-till oförändradt belopp; och får jag fördenskull i underdånighet tillstyrka
framställning till Riksdagen derom, att för berörda ändamål matte a extrai»y domkapu „

c, , „ • „ _ , „ i lens expedi stat

för ar 1899 anvisas 3,716 kronor. tioner.

Med hänvisning till hvad jag under punkten 3 angående^ delning af [39.]
Ilernösands stift anfört, tillåter jag mig hemställa, det Eders Kongl. Maj:t£r*»«»;»<; åt
täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1899 anvisa dels,, såsom^"^"^” (
ersättning till nuvarande amanuensen vid domkapitlet i Hernusand för den « Bernösand
minskning i hans inkomst, som i anledning af den föreslagna delningen^
af Hernösands stift skulle uppstå genom upphörande af det från lappmarks
ecklesiastikverk till honom nu utgående anslag, 600 kronor, dels ock, för
anskaffande af möbler, inventarier m. in. för expeditionslokalen vid det nya
domkapitel, som enligt förslaget om berörda stifts delning skulle upprättas
i Luleå, 3,500 kronor.

På Eders Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar hafva åren 1895, [40.]

1896 och 1897 af Riksdagen för betäckande af brister i domkapitlens Betäckande
expeditionskassor beviljats på extra stat för hvardera af åren 1896, 1897
och 1898 5,000 kronor, t ill utgående från dessa anslag hafva för fyllande expeduionsaf
brister, som blifvit efter granskning i Eders Kongl. Maj:ts och rikets ka,30rkammarrätt
till siffran faststälda, enligt Eders Kongl, Maj:ts under åren

248 Åttonde iiufvudtiteln.

1895, 1896 och 1897 fattade beslut anvisats öfver 10,000 kronor. Enligt
hittills inkomna ansökningar, Indika till kammarrätten remitterats, äro för
närvarande till ersättande anmälda brister för åren 1894—96 till betydligt
belopp. J &

Under åberopande häraf hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kong! Magt täcktes på extra stat jemväl för år 1899 äska ett belopp af

5,000 kronor för betäckande intill sistnämnda belopp af brister, som före
ar 1897 uppkommit i domkapitlens expeditionskassor, i den mån de anmälas
och blifvit till siffran i behörig ordning faststälda.

Universiteten.

[41.] På Eders Kong!. Maj:ts framställning beviljades vid 1894 åi’S riksdag

horeri'' för anställande under sex år vid universitetet i'' Upsala af lektorer, i tyska:,

(/pulla, franska och engelska språken ett anslag af 36,000 kronor, och hafva deraf
för hvartdera af åren 1895, 1896, 1897 och 1898 anvisats 6,000 kronor.
Jag tillstyrker nu i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till
Riksdagen göra framställning derom, att af omförmälda anslag må på extra
stat för år 1899 anvisas 6,000 kronor.

[42.] Vid de senaste riksdagarna hafva beviljats extra anslag af 1,000 kronor

Undervisning för uppehållande af undervisningen och examinationen i geografi vid universiyen
1 geografi. iQtQt j Upsala. Då de förhållanden, som påkallat detta anslag, äro oförändrade,
får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att för berörda ändamål anvisa på extra stat för år
1899 enahanda belopp, eller 1,000 kronor.

[43.] Vid de senaste årens riksdagar har på extra stat anvisats ett belopp

Universitets- af 2,500 kronor till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser vid universimu°psaio.
'' t€tsbiblioteket i Upsala. Då detta anslag fortfarande är af beliofvet, påkalladt,
. tillstyrker jag, att Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att för ifrågavarande ändamål bevilja för år 1899 ett extra anslag af 2,500
kronor.

[44.] ^ Professorn i allmän och åkerbrukskemi vid universitetet i Upsala P. T.

Nybyggnad förhör/o samt c. o. professo™ i analytisk kemi dersammastädes O. Widman
“TS“''hafva tin den matemätisk-naturvetenskapliga sektionen af filosofiska fakulteten
vid universitetet ingifvit en af ritningar och kostnadsförslag åtföljd
framställning angående begärande af ett anslag å 273,561 kronor till uppförande
och utrustning af en ny laboratoriebyggnad för institutionen för
allmän och analytisk kemi vid omförmälda universitet.

Åttonde hufvudtiteln. 249

I denna framställning erinras till en början, hurusom i den s. k. kemiska
byggnaden -— till hvars uppförande Rikets ständer år 1851 beviljat
ett anslag af 100,000 riksdaler — först inrymts institutionerna för allmän
kemi, analytisk kemi, medicinsk kemi, fysik och mineralogi samt tre boställslägenheter
för prefekter, hvarjemte sedermera de farmakologiska samlingarna
fått plats i byggnaden. Sedan den mineralogiska institutionen ar
1887 flyttats till de förra konsistorie- och fakultetslokalerna, hade de fysiska,
medicinsk-kemiska och farmakologiska institutionerna vunnit ökadt utrymme.
Institutionen för allmän och analytisk kemi hade deremot nödgats afstå ett
i andra våningen beläget, åt densamma upplåtet rum. Den kemiska byggnadens
lokaler vore efter denna flyttning för närvarande fördelade på följande
sätt:

Fysiska institutionen med tillhörande boställslägenhet upptoge hela
tredje våningen.

Medicinsk-kemiska institutionen innehade en half laboratorielokal i första
våningen samt en laboratorielokal och en boställslägenhet i andra vaningen.

Farmakologiska institutionen besutte några rum i första och andra
våningen.

Institutionen för allmän och analytisk kemi åter förfogade öfver en
föreläsningssal och två lägenheter i första våningen samt en boställslägenhet
i den andra.

Laboratoriet för allmän kemi hade öppnats år 1859. Länge dröjde
det ej förr än utrymmet derstädes blifvit för trångt, men man hade omsider
år 1875 vidtagit den åtgärden att förena sagda laboratorium med
det år 1865 inredda, jemförelsevis mindre besökta analytiska laboratoriet
och sålunda bildat »institutionen för allmän och analytisk kemi», stående
under samme prefekt. Den fördel, som man härigenom till eu början
vunnit, förlorades emellertid, då laborantantalet fortfarande steg. Åtskilliga
inträdessökande fingo vänta på plats längre eller kortare tid, oaktadt hvarje
plats omedelbart då den blef ledig besattes, och ehuru laborationskurser
anordnades äfven under julferierna. Genom åtskilliga ändringar och flyttningar,
vidtagna med uteslutande hänsyn till malet att anskaffa sa manga
laborantplatser som möjligt, hade man då ånyo lyckats vinna ett stort
antal dylika platser. Detta hade skett år 1882. Den inredning af lokalerna,
söm då genomfördes, hade sedermera icke undergått någon väsentlig
förändring, men väl hade man af både hygieniska och andra skäl sett sig
förhindrad att ända till det allra yttersta anlita det befintliga antalet platser.
För qvalitativa analyser användes numera 30 platser, sedan 3 indragits i
samband med införande af en ordnad ventilation, för qvantitativa analyser

Bill. till lliksd. Prot. 1898. 1 Samt. 7 Afil. 32

250

Åttonde hufvudtiteln.

funnes blott 8 platser och för de syntetiska laborationerna kunde af 29
inredda platser endast omkring 20 begagnas.

Den nödtvungna begränsningen af antalet laborantplatser hade medtört
störa olägenheter för de studerande ej minst med afseende på de syntetiska
kursernas genomgående. Oaktadt åt dessa gifvits allt det tidsutrymme,
som, utan att hindra andra obligatoriska kurser, varit möjligt_

tva syntetiska kurser hade hvarje termin anordnats — hade många0 studerande
måst afvisas och först en följande termin fatt önskadt tillträde till
de syntetiska laborationerna. Hvad beträffar det analytiska laboratoriet,
hade vårterminen 1886 till matematisk-naturvetenskapliga sektionen anmälts,
att ej mindre än 37 studerande efter afslutad syntetisk kurs måst vänta
pa plats, de flesta öfver en månad.

0 Visserligen hade laborantantalet under de följande åren nedgått, och
en ar 1892 vidtagen minskning i den för blifvande läkare anordnade kursen
i qvalitativ analys hade ock utöfvat en lättnad i afseende å utrymmet,
Men laborantantalet a denna afdelning hade åter stigit, så att ett ej ringa
antal studenter — vårterminen 1897 ej mindre än 25 — måst flera veckor
vänta pa plats. Och denna stegring komme, efter allt att döma, att fortgå
under de följande åren. Äfven på afdelningen för qvantitativ analys hade
utrymmet tidtals visat sig vara för litet. Så hade till exempel af dem
som vårterminen 1896 sökt inträde der, 4 måst en hel termin vänta
pa plats.

„ ^ detta sammanhang borde för öfrigt bemärkas, hurusom kemien sedan

ar 1891, da den nya stadgan angående filosofie kandidat- och licentiatexamina
utfärdades, intoge en helt annan och betydelsefullare ställning
såsom undervisningsämne ån förr. Af alla till matematisk-naturvetenskapliga
sektionen hörande ämnen vore utan fråga kemien det mest centrala,
och kemiska kunskaper behöfdes mer eller mindre för studiet af alla
naturvetenskapliga ämnen. Med den frihet i valet af examensämnen, som
nu rådde, komme otvifvelaktigt kemien att alltmera ingå såsom ämne i
filosofie kandidatexamen. Antalet blifvande filosofie kandidater, som vunnit
inträde på laboratoriet, hade ock sedan år 1891 varit i stark stigning.
Detta antal hade nemligen år 1891 varit 7, år 1892: 13, år 1893: 14 år
1894: 14, år 1895: 18, år 1896: 25, och år 1897: 2 1. För utrymmet på
det analytiska laboratoriet vore denna ökning af större betydelse än en
motsvarande ökning af medicine studerande.

011 Fara^ studerande att på grund af väntan på plats blifva uppe hållna

i sina studier växte derför i dubbel måtto genom ökningen af gradualisterna.
Vanligen uppstode redan nu vid andra syntetiska kursens slut
om ej förr för hvarje termin en stockning, som gjorde, att ett större

Åttonde Inifvudtiteln.

251

eller mindre antal finge vänta på plats. Denna väntan kunde för de medicine
studerande, till stor ekonomisk skada, lätt fördröja examen för en
hel termin.

Hvad sålunda anförts syntes ådagalägga, att allt, som varit möjligt,
blifvit gjordt för att tillgodogöra utrymmet inom de lokaler, som för
närvarande äro upplåtna åt den kemiska institutionen, men att, trots detta,
antalet användbara arbetsplatser sedan lång tid varit i hög grad otillräckligt,
samt att behofvet af ökadt utrymme är oafvisligt och måste tillfredsställas
så fort sig göra låter.

Cleve och Widman öfvergå härefter till en framställning beträffande
lokalernas beskaffenhet samt deras inflytande på undervisningens anordning
och bedrifvande. De komma dervid till det resultat, att behofvet af
ökadt utrymme med hänsyn till dessa förhållanden framstår såsom om
möjligt ännu mera trängande.

Till en början erinra de, hurusom man i hygieniskt afseende numera
fordrar, att qvantiteten frisk luft för timme och individ skall uppgå till
20—35 kubjkmeter i vanliga rum för friska och till 60—SO kubikmeter i
sjukrum. A afdelningen för qvalitativ analys utgjorde numera, yttra de,
sedan antalet platser något inskränkts och en mindre ventilationsinrättning
år 1890 anbringats, det mot nyssnämnda tal svarande i medeltal 9,4
kubikmeter. På den syntetiska afdelningen vore visserligen kubikrymden
12,4 kubikmeter för laborant, beräknadt efter 20 laboranter. Men derstädes
hade på grund af rumsförhållandena icke någon artificiel ventilation kunnat
anordnas, och luften vore derför sämre der än på det analytiska laboratoriet.
Då det här vore fråga om ett kemiskt laboratorium för nybörjare,
der hvarje laborant dagen i ända hade minst en gaslåga brinnande och
der för helsan skadliga gaser alltjemt utvecklades, syntes det ej vara öfverdrifvet
att i fråga om detta laboratorium uppställa samma fordran på lufttillgång
som för sjukrum, eller omkring 75 kubikmeter för individ och
timme. Med hänsyn till det luftombyte som egde rum på den syntetiska
afdelningen och på den analytiska uppskatta Cleve och AV idman den tillgängliga
luftmängden å dessa afdelningar till */;—V4 af den behöflig^.
Härtill kunde för öfrigt läggas att vätesvafleapparaterna, som oupphörligt
vore i användning, måst förläggas till ett litet särskildt derför uppfördt
hus på gården, hvilket medförde, att laboranterna under vintertiden ständigt
vore utsatta för förkylning under trafiken mellan detta hus och laboratorielokalerna.
Numera förekomine helt visst icke inom vårt lands undervisningsväsen
sämre hygieniska förhållanden än de nu omförmälda.

Beträffande härefter lokalernas beskaffenhet i öfrigt och deras inflytande
på undervisningen anförcs i den gjorda framställningen hufvudsakligen.

252 Åttonde hufvudtiteln.

?Va(^ anS''nSe kursen i qvalitativ analys hade den ständiga omsättning
■ laboranter, som orsakats af nödvändigheten att efterhand besätta hvarje
uppkommen ledighet med en ny laborant, verkat i hög grad menligt på
undervisningens ordnande. Läraren hade måst för hvar enskild laborant
eller i lyckligaste fall för ett fatal upprepa de anvisningar och de förklaringar
öfver experimenten, som vore behöfiiga. Då läraren hade omkring
sig 30 lärjungar, som samtidigt sysselsatte sig med olika uppgifter, kunde
det ej. undvikas, att handledningen blefve i icke ringa grad otillräcklig
och bristfällig. Om utrymmet tilläte alla, som för terminen önskade def*
öfningarna, att börja samtidigt, skulle läraren kunna åtminstone
under den grundläggande delen af kursen i allas närvaro till ledning för
arbetet sjelf utföra typiska experiment och kontrollera, att teoretiska studier
beledsagade det experimentella arbetet.

Att utrymmet inom afdelningen för qvantitativ analys vore otillräckligt
hade redan påpekats. Anordningarna lemnade dessutom alltför mycket
öfngt att önska. . Detta gälde särskild!, vagrummen och vid qvantitativ
analys vore vågning en hufvudsak. Åtskilliga omständigheter medförde,
att en konstant vågning vore nästan omöjlig i det analytiska laboratoriets
vagrum. Vagrummet i syntetiska laboratoriet vore likaledes behäftad! med
åtskilliga olägenheter.

„ För titreringsanalyser saknades ett särskildt rum. Normallösningarna
maste derför förvaras i laborationsrummen, och härigenom orsakades, att
de analytiska bestämningarna antingen blefve osäkra eller ock toge en
oskäligt lång tid. ,

För gasanalyser hade förut funnits ett särskildt kallrum inredt. Detta
hade dock måst uppoffras vid förändringen år 1882, och för närvarande
kunde gasanalyser ej utföras i Upsala.

Ännu beklagligare vore på grund af åtskilliga i framställningen utförligt
anförda omständigheter att det under nuvarande förhållanden vore
så godt som omöjligt att under terminerna få rent, klorfritt, destilleradt
vatten hvilket dock vore ett grundvilkor för analyser och för vetenskapliga
arbeten i allmänhet.

För öfningarna i organisk syntes funnes ej annan lokal än den sal,
som egentligen vore afsedd för de förberedande öfningarna i oorganisk
syntes. Förstnämnda öfningar måste derför begränsas till 6 veckors tid
och för öfrigt hållas på tider, då salen ej användes för dessa andra öfningar.
Nämnda sal maste ock användas för öfningar i föreläsningsexperiment,
hvilka för närvarande vore obligatoriska för erhållande af betyget
godkänd i kemi i filosofie kandidatexamen. Dessa öfningar hade emellertid
hittills, på grund af de lokala svårigheterna, varit af ytterst primitiv art.

Åttonde hufvudtiteln. 253

Det borde här framhållas, att utrustningen för kemiska originalundersökningar
vore af den mest tarfliga beskaffenhet samt att bristen pa särskilda
anordningar för vissa operationer rent af vore. lifsfarlig. På hvarje
nyare laboratorium funnes t. ex. särskilda rum för destillationer af eldfarliga
vätskor och för explosiva arbeten. Sådana arbeten maste i Upsala utföras i
de vanliga laborationsrummen. Svåra olyckstillbud både flere gånger uppkommit
härigenom, och det vore en lycklig tillfällighet, att ej allvarsamma olyckshändelser
inträffat. Bristen på särskild! destillationsrum medförde för öfrigt
stor tidsspillan, derigenom att destillationen nu maste utföras i mindre
skala, men så mycket oftare. För organiska förbränningsanalyser, hyilka
snart sagdt dagligen — stundom flere gånger dagligen — utfördes pa ett
större kemiskt laboratorium, funnes ej heller särskildt rum. Äfven häraf
följde mycket stora olägenheter.

För spektralanalytiska undersökningar hade institutionen,, för att nödtorftigt
draga sig fram, under det sista aret förhyrt och inredt ett pa
vinden, tre trappor upp, och således ytterst obeqvämt, beläget amanuensrum.
Ett särskildt mörkrum för polarisationsundersökningar fattades.. Tillfälle
till utförande af andra för kemiska arbeten numera ytterst vigtiga
fysikaliska arbeten saknades ock så godt som alldeles.

Vid tal om lokalerna för originalundersökningar borde ock framhallas,
att de båda professorernas arbetsrum, hvilka jemväl vore mottagningsrum
och skrifrum samt derför starkt trafikerade, icke medgafve den isolering,
som ofta vore nödvändig för utförande af grannlaga experimentella under
sökningar. De vore dessutom illa utrustade och för små för att kunna,
vid behof, inrymma arbetsplats för studerande. .

Vid den kemiska undervisningen intoge föreläsningar, belysta åt
experiment- och preparatförevisning, ett vigtigt. rum. Det borde derför
anmärkas, att den nuvarande föreläsningssalen tidtals vid mycket, besökta
föreläsningar visat sig vara för liten, så att en del af ahörarne icke fatt
sittplats, utan måst stående åhöra föreläsningarna och göra sina anteckningar.
Vidare vore Upsala laboratorium sannolikt det enda, som saknac e
ett särskildt prepareringsrum för föreläsningsexperiment. Bristen härå
vållade stor tidsspillan och andra svårigheter samt gjorde en fullt effektiv
elementär föreläsningskurs omöjlig att anordna.

Genom hvad Cleve och Widman i dessa delar af frågan anfört ansage
de sig hafva till fullo ådagalagt, att de nuvarande lokalerna hide oöfveivinneliga
hinder i vägen för cn någorlunda tidsenlig undervisning oc i
att utrustningen för de vetenskapliga undersökningarna med största tog
kräfde eu snar förbättring.

254

Åttonde hufvudtitein.

I denna redogörelse för förhållandena vid kemiska institutionen fattades
annu en sak, som förtjenade uppmärksamhet. Institutionen egde ett
Sfi bibliotek hvdket torde öfverträffa till och med de flesta laboratonebibhotek
i utlandet, utgörande för närvarande 100 hyllmeter. Nämnda
bibliotek hade grundlagts genom en synnerligen värdefull gåfva af proessorn
L. F Svanberg och sedan förnämligast med institutionens egna
medel kompletterats. I professor Svanbergs gåfvobref af år 1877 både
bland annat, vid gafvan fästs en önskan — som hade karakter af ett

V1 k01'' i ,snart mätte inrymma böckerna i ett särskild! och

passande biblioteks- och läsrum. Denna önskan hade ännu efter 20 års
förlopp icke kunnat uppfyllas. Biblioteket hade nemligen måst inrymmas
1 ett vagium, der luften vore bemängd med laboratorieångor och den
nödiga värden och utlaningskontrollen vore ytterligt försvårad. Rummet
vore for öfrig! så litet, att eu del böcker måst plliceras i det förut omtalade
spektralanalysrummet på vinden och ej ens der funnes utrymme
för accessionen. J

Förslagsställarne framstälde härefter den frågan, huru, då förhållandena
vore sadana som nu omförmälts, behofvet af ökadt utrymme skulle kunna
tillgodoses med minsta möjliga kostnad.

l ,.^rmaSl !lU lmndä , yttra de> att använda de i huset befintliga
boställslägenheterna till laboratorielokaler. Dervid skulle de båda våningarna
för professorn i allmän kemi och professorn i medicinsk kemi kunna
i ragakoinma. Dessa lägenheter läge emellertid en trappa upp. Att en
bärare skulle kunna leda öfningarna på kemiska laboratorier, belägna i
skilda vaningar, läte sig icke göra till följd af den ständiga tillsyn och
undervisning, som erfordrades. Nämnda boställslägenheters apterande till
laboiatoner skulle kräfva anställandet af en ny ordinarie lärare och två nya
amanuenser. Lägenheterna vore för öfrigt alldeles för låga och olämpligt
placerade, hvarjemte svårigheter skulle uppstå för bortledande af skadliga

W-ilo ° Ttl k°^e, dfn 1 °ch siS vigtiga förlusten af prefekternas
bostallsvaningar. Till belysande af sadanas nytta och betydelse åberopas

innehållet ak en af professor G. Retzius författad uppsats i tidskriften
Hygiea för ar 1889. Det framhålles der kraftigt, att de lärare och
forskare, som bo i eller vid ett läroverk, hafva mycket lättare att arbeta
i sm undervisning och _i sin vetenskap än de, som bo längre vä<r derifrån.
De kunna pa sina arbeten å läroanstalten använda lån<rt° mera
tid an andra de kunna tillvarataga de korta, af brutna stunderna och
i allmänhet »lefva i arbetet», ständigt öfvervaka laboratoriearbetena, såväl
egna som andras. I utlandet hade man ock allt mer insett fördelen för

Åttonde hufvudtiteln. 255

staten i att i sjelfva läroanstalten bereda ändamålsenliga bostäder åt vederbörande
lärare.

Detta uttalande finna de nämnda professorerne särskildt tillämpligt på
kemiska laboratorier, i synnerhet sådana för nybörjare, der eftersyn ständigt
behöfves, och framförallt på Upsala kemiska institution, som är förlagd utanför
staden och ganska långt aflägsen från lämpliga bostäder. De erinra
ock, att för hvarje boställsvåning innehafvaren betalar i årlig hyra 600
kronor, som afdrages från lönen och besparas statsverket.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts framginge, att det icke borde
ifrågasättas att för ändamålet använda boställsvåningarna.

Härefter uppställes frågan om att genom en tillbyggnad af det
gamla huset eller genom en mindre nybyggnad åstadkomma det erforderliga
tillskottet i utrymme, under förutsättning att de gamla lokalerna
allt fortfarande användas för kemiska institutionen. Det förra alternativet
anses, med hänsyn till behofvet af höga, väl ventilerade laborationslokaler
i tillbyggnaden, blifva synnerligen vanprydande ur arkitektonisk
synpunkt, hvarjemte förbindelsen mellan de båda byggnaderna blefve i
hög grad obeqväm, utan vidtagande af en mycket dyr ombyggnad af det
gamla husets inre. En tillbyggnad skulle vidare utestänga ljus från den
gamla byggnaden, som ej hade synnerligen stora fönster, men hade arbetsrum
förlagda åt båda sidor.

Hvad åter beträffade en fristående nybyggnad, afsedd att upptaga
blott en afdelning af institutionen, skulle förhållandena härvid blifva ungefärligen
desamma. Då förråden af kemikalier, glaskärl samt en mängd
apparater och instrument och för öfrigt föreläsningssalen af ekonomiska
skäl kunde och borde vara gemensamma för kemiska institutionen i sin
helhet, blefve en sådan fördelning af institutionen i hög grad obeqväm
och oläglig samt skulle i längden ej kunna vidhållas.

Det funnes ock ett annat förhållande, som ensamt för sig torde afvisa
hvarje tanke på vare sig en tillbyggnad eller en mindre nybyggnad för
blott en del af institutionen. I kemiska byggnaden inrymdes, _ såsom
nämndt, jemväl den fysiska institutionen, den medicinskt-kemiska institutionen
samt institutionen för experimentel farmakodynamik och farmakognosi.
Efter hvad som förnummits behöfde dessa institutioner ökadt
utrymme. Särskildt kräfde den farmakologiska institutionen ett laboratorium,
sedan professuren blifvit ombildad och numera omfattade äfven
experimentel farmakodynamik. Om den kemiska institutionens behof af
ökadt utrymme skulle tillgodoses vare sig genom eu tillbyggnad eller en
mindre nybyggnad, så att nyssnämnda tre institutioner ej kunde utvidga
sig inom den kemiska byggnaden, komme äfven för dem en tillbygnad

256

Åttonde hufvudtiteln.

e^r nybyggnad att erfordras. Om åter kemiska institutionen alldeles
utflyttades ur byggnaden, skulle de qvarvarande institutionernas behof af
ökadt utrymme lätt kunna tillgodoses, i synnerhet som lokalerna genom
lämpliga förändringar kunde mycket väl användas till sådana laborationer,
som pa dessa institutioner förekomme.

^en enc^a praktiska och tillfredsställande lösningen af frågan vore
således uppenbarligen uppförandet af en ny byggnad för institutionen
för allmän och analytisk kemi. Denna uppfattning hade redan för vid
pass tio år sedan uttalats af en komité, som tillsattes af matematisknaturvetenskapliga
sektionen för att utreda frågan om afhjelpande af
de missförhållanden i fråga om kemiska institutionen, som anmälts inför
sektionen. Man hade emellertid ryggat tillbaka för att då begära de stora
anslag, som kräfdes. för en nybyggnad. Sedan laborantantalet stigit och
tva pa utrymmet inkräktande kurser — i organiska laborationer och
i föreläsnmgsexperiment — tillkommit, kunde saken icke vidare uppskjutas.

Bemälde professorer hade nu låtit uppgöra en plan för ett nytt laboratorium,
och sedan kanslern för rikets universitet anvisat nödiga medel
ur universitetets reservfond, hade åt arkitekten E. V. Langlet uppdraoits
att i öfverensstämmelse med nämnda plan och med iakttagande af all tillbörlig
sparsamhet uppgöra de ritningar och kostnadsförslag, som åtföljde
framställningen.

Hvad den nya byggnadens läge beträffade, borde densamma förläggas
i ^ den gamla byggnadens omedelbara närhet, så att nuvarande boställsvåning
för prefekten fortfarande kunde användas. Då universitetet efrdc
lämplig mark för ändamålet, behöfdes ej något särskildt anslag till tomt.
Ett mindre, nu till trädskola använda staden tillhörigt område, torde dock
vara behöflig!, men syntes kunna, utan kostnad för ändamålet förvärfvas.

Vid upprättandet af förslag till ny laboratoriebyggnad hade man måst
taga hänsyn icke blott till undervisningens och de vetenskapliga arbetenas
nuvarande behof utan äfven till den riktning, i hvilken vetenskapen utvecklades.
rör närvarande funnes en ordinarie professor, som undervisade
i allmän oorganisk och organisk kemi, samt en e. o. professor särskildt
för analytisk kemi. En dylik fördelning vore ej ändamålsenlig:, den ene
läraren borde öfvertaga undervisningen i oorganisk och analytisk kemi,
den andre undervisningen i organisk kemi. Någon målsman för fysikalisk
kemi funnes för närvarande ej. Under alla förhållanden måste man dock
för arbeten i fysikalisk kemi reservera särskild lokal i den nya byggnaden.

Det upprättade förslaget vore derför grundadt på att den ^kemiska
undervisningen fördelades på nyssnämnda sätt samt att tillräckliga lokaler

Åttonde hufvudtiteln. 257

bereddes såväl för den egentliga undervisningen som för det vetenskapliga
forskningsarbetet, hvilket icke kunde skiljas från undervisningen, om denna
skulle kunna blifva lefvande.

Enligt planen skulle den nya byggnaden uppföras i två våningar af
5,5 meters inre höjd jemte en souterrainvåning samt innefatta ett midtelparti
och två bakåt utlöpande flyglar.

I den gjorda framställningen lemnas härefter en redogörelse för
byggnadens tillämnade inredning. Af denna redogörelse inhemtas hufvudsakligen
följande.

Genom hufvudingången i fasadens midt kommer man in i en vestibul,
som innehåller hufvudtrappan till öfre våningen. Strax till höger är
ingång till ett boställsrum för eldaren, hvilken på samma gång får tjenstgöra
som portvakt, i den mån hans tid sådant medgifver. Från vestibulen
inträder man, efter att hafva passerat en halftrappa, i nedre hufvud våningen,
som är afsedd till laboratorium för organisk kemi. Man befinner sig då
i en stor korridor, som går midt igenom hela midtpartiet. Närmast till
venster befinner sig det lilla skrif- och mottagningsrummet för professorn.
Detta mäter i höjd cirka 3 meter eller hälften af våningens normala höjd.
Der bredvid är professorns arbetsrum, som är afsedt för, utom professorn,
en eller två laboranter. På andra sidan af detta arbetsrum finnas tva
mindre rum, det ena vågrum och förvaringsrum för finare apparater och
instrument, det andra professorns förbrännings- och destillationsrum;
från detta senare kommer man öfver den stora korridoren och genom en
mindre korridor till venstra flygeln, som bland annat, innehåller den störa
salen för oorganisk syntes. För utrymmets tillgodogörande i största möjliga
grad är ett parti af flygeln på höjden indeladt i två våningar. Den
nedre inrymmer på ena sidan ett arbetsrum för vaktmästaren, hvilket är
i hög grad behöfligt, samt ett expeditionsrum för amanuenserna, på den
andra sidan ett mindre kapprum och ett förrådsrum.

Den nyssnämnda stora laborationssalen är 9,5 meter bred mellan fönsterkapellen
samt 14 meter lång. Salen får ljus genom 5 stora fönster på
hvardera sidan. I fönstren äro drogskåpen placerade, hvarigenom dessa
blifva ljusa och lätt tillgängliga. Arbetsplatsernas antal är 46. Med en
luftvexling så stark, att luften förnyas fyra gånger i timmen, blir luftqvantiteten
för laborant omkring 75 kubikmeter i timmen. På andra sidan
om den stora salen finnas två rum, det ena för grolarbeten och stinkande
ämnen, det andra för svafvelväteapparater. Den nu beskrifna salen kan
äfven användas för öfningar i föreläsningsexperiment på de tider, då syntetiska
oöfningar ej hållas.

Återvänder man till hufvudingången, har man till höger laboratoriet

Bill. till Rikad. Prof. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 33

258 Åttonde hufvudtiteln.

för qvantitativa analyser. Denna sal, som upplyses af 6 fönster, kan lätt
inrymma 16 laboranter. Den närliggande högra flygelns lokaler äro hufvudsakligen
afsedda för qvalitativ analys. Här befinna sig en garderob
och ett amanuensrum samt ett väl skyddadt, men dock lätt tillgängligt
vågrum för laboranterna äfvensom ett mindre förbränningsrum. Äfven
här är mellanpartiet på höjden indeladt i två våningar. Den störa laborationssalen
för qvalitativ analys är till storlek och inredning fullkomligt
lika med den motsvarande i den venstra flygeln. Innanför finnes ett rum
för svafvelväte och för afdunstning af starkt rykande ämnen samt en
trappuppgång till den ofvanför belägna föreläsningssalen.

I den högra af de båda entresolerna finnas, utom en toilett för qvinliga
laboranter, ett rum för titreringsanalyser samt ett rum för specialarbeten
i oorganisk kemi eller för någon docent, som ej har särskild befattning
vid laboratoriet. I den venstra entresolen äro två bostadsdubletter
för amanuenser inrymda.

I öfre våningen befinner sig strax invid trappan ett mindre, öfver
professorns mottagningsrum i nedre våningen beläget entresolrum, som är
mörkt samt afsedt för polarisationsbestämningar och fotografiska arbeten.

I öfre våningen finnes en liknande stor korridor som i den nedre
våningen. Till venster ligga såsom på nedre botten den här tjenstgörande
professorns mottagnings- och skrifrum, laboratorium, våg- och förbränningsrum.
En mindre korridor leder in i venstra flygeln. Der finnes till
venster ett särskildt destillationsrum och ett docent- eller amanuensrum,
till höger ett förrådsrum och en garderob. Rätt fram kommer man in i
den stora salen för organiska laborationer. Då sådana arbeten kräfva
vida större utrymme för hvarje laborant än preliminära öfningsarbeten i
oorganisk syntes och qvantitativ analys, är salen beräknad blott för 16
laboranter. Vid yttre ändan af denna sal ligga 3 mindre rum, ett vågrum,
ett s. k. kanon rum för explosiva arbeten och ett rum för förbränningsanalyser
och för grofarbeten.

Återvänder man nu till våningens hufvudingång, har man till venster
utgång till en balkong, afsedd för arbeten i fria luften med särskildt giftiga
ämnen, samt något längre fram i korridoren till höger ett biblioteksrum.
Detta kan rymma ända till 300 hyllmeter.

Längre fram i korridoren till höger befinna sig två rum för arbeten
i fysikalisk kemi.

I högra flygelvåningen finnas först 2 rum, det ena för samlingar och
apparater till föreläsningar, det andra utgörande ett förberedningsrum för
föreläsningsexperiment. Detta senare ligger alldeles intill den stora föreläs -

Åttonde hufvudtiteln.

259

ningssalen och är skildt från denna genom en af ett drogskap genombruten
vägg. Drogskåpet kan öppnas åt bada sidor.

Föreläsningssalen är ett stort, från båda sidor väl belyst rum, som
rymmer omkring 140 åhörare, placerade pa bänkar, hvilka höja sig öfver
hvarandra. Ett entresolrum kan användas som kapprum för ahörarne.
Ett vid sidan om föreläsningssalen beläget rum är afsedt för spektralanalytiska
undersökningar.

Äfven i denna våning äro de mellan hufvudbyggnaden och de \ liyglarne
förlagda salarna liggande partierna indelade på höjden till ett par
mindre entresolvåningar. Den venstra har man tänkt sig indelad ^ till
bostad för en s. k. privatassistent, som biträder någon af professorerna vid
vetenskapliga undersökningar. Den högra innefattar, ett ganska stort runa,
som är afsedt för inhysande af ett elektriskt batteri och för elektrokemiskci
arbeten.

Undervisningen i fysikalisk kemi, när en sådan kan komma att anordnas
vid universitetet, kan således disponera, utom spektralrummet och
det förut omförmälda mörkrummet, 2 rum i andra våningen och nyssnämnda
entresolrum. „ .

Återstår nu att redogöra för användningen af källarvåningen. ^ Iili
densamma leda ingångar från bada sidorna och från den inre garden.
Hufvudbyggnaden genomlöpes af en korridor. Inträder man genom den
venstra, sydöstra porten, har man till höger ett rum för gasanalyser,° ett
annat för jäsningsförsök, vidare ugnsrum för pyrokemiska arbeten, angpannerum
och maskinrum. Viker man nu af till venster, har man till
höger klosettrum, till venster ett uppvärmningsrum för den friska ventilationsluften,
rättfram den stora bränslekällaren och längst .bort innanför
trappan till föreläsningssalen en liten iskällare för förvaring af is till
laboratoriearbeten under den varmare årstiden. I venstra flygeln har man
närmast den stora korridoren till venster klosettrum och förrådshissen till
de öfre våningarna, till höger ett andra rum för uppvärmning af ventilationsluft.
Rätt fram är det stora förrådsrummet för syror, kemikalier åt
alla slag och för glas- och porslinskärl. Rummet torde för öfrigt, om så
påfordras, kunna afdelas till ett eller annat mindre rum för speciella

kemiska arbeten. . „

För en laboratoriebyggnad, uppförd efter nu angifven plan och i öiverensstäminelse
med de upprättade ritningarna, erfordras enligt verkstälda
kostnadsberäkningar: .

för sjelfva byggnaden med gas- och vattenledning................... kr. 207,405

för inredning......................................................................................... ;> 23,5o6

Transport kr. 230,961

260

Åttonde hufvudtiteln.

„ _ , . , Transport kr. 230,961

tör värmeledning och ventilation ..................................................... » 32 600

hvartill kommer för den komplettering af instrumenter och
utensilier, som nödvändiggöres af det ökade antalet arbetsplatser.
......................................................................................... , 10,000

summa kr. 273,561.

Denna summa finna förslagsställarne ganska stor, men de anmärka,
att staten, hvilken, såsom nämndt, år 1851 anvisade 100,000 kronor till den
s. k. kemiska byggnadens uppförande, i sjelfva verket, i betraktande af att
staten hade inkomst af boställsvåningarna i byggnaden samt att institutionen
för allmän och analytisk kemi blott upptoge något mer än en tredjedel
af byggnaden, kunde anses för de senaste femtio,'' eller rättare hundra
åren hafva haft en totalutgift af blott 22,500 kronor för lokaler till undervisning
i oorganisk, _ organisk och analytisk kemi vid universitetet i Upsala.
Med hänsyn till att såväl laboranterna — hvilka under de senaste
15 åren i medeltal utgjort 76 för hvarje termin — som alla vid institutionen
tjenstgörande lärare varit hänvisade till lokaler, hvilkas uppbyggande
stannat vid nyss berörda ringa summor, vore det naturligt, att
förhållandena vid den nuvarande institutionen vore sådana som de skTldrats.

I framställningen uppgifves vidare, att, så vidt bekant vore, det ej finnes
något enda^kemiskt universitetslaboratorium, som ej under de senaste 40 åren
antingen fatt helt och hållet nya lokaler eller de gamla väsentligen tillökade,
och detta för kostnader, vida öfverstigande den nu ifrågasatta.
I detta afseende omförmäles, bland annat, att för kemiska institutionen vid
universitetet i Helsingfors, som ar 1847 fatt en byggnad åt sig uppförd,
hvilken, tomt oberäknad, kostat omkring 100,000 kronor, redan efter ett
tiotal ar mast flyttas till en ny, för en kostnad af omkring 500,000 mark
uppförd byggnad, som till större delen inredts till kemiskt laboratorium
med boställsvåning. Det nuvarande kemiska laboratoriet i Helsingfors
hade nybyggts åren 1885—1887 och kraft en utgift af 293,000 mark.
Detta hus innehölle dock ej någon föreläsningssal, ej några boställsrum
och blott ett enda mindre rum för fysikaliskt-kemiska undersökningar.

I Köpenhamn hade ar 1893 uppförts en kemisk laboratoriebyggnad
för en kostnad af 328,000 kronor, hvartill komme utgifter för inredning.

I Tyskland hade man på kemiska laboratoriebyggnader offrat utomordentliga
summor. Till belysande häraf anföras några siffror från universitet,
som vore närmast jemförliga med universitetet i Upsala. Den
år 1882 färdiga kemiska institutionsbyggnaden i Strassburg — hvarest
studentantalet sommarsemestern år 1896 utgjort 941 — hade kostat

Åttonde hufvudtiteln. 261

700,000 mark, tomten oberäknad. Vid universitetet i Wttrzburg, med ett
studentantal af 1,100—1,200, hade laboratoriebyggnaden, hvilken fullbordats
år 1896, kostat 650,000 mark, tomten ej inräknad. I Heidelberg,
hvarest studentantalet vore ungefär lika stort som i Wtlrzburg, hade före
år 1892 funnits en större laboratoriebyggnad, men sagda år hade institutionen
utvidgats med en ny byggnad, uteslutande afsedd _ för organisk
kemi, hvilken byggnad kraft en kostnad af 325,878 mark. Ej heller i detta
belopp inginge utgift för tomt.

För ett rätt bedömande af denna anslagsfråga måste man ock besinna,
hvilket oerhördt inflytande den kemiska forskningens resultat i våra dagar
utöfva på nästan alla områden, särskildt i fråga om industriens utveckling.
I detta afseende hänvisas särskildt till förhållandena i Tyskland.

Den kemiska forskningen, anföra Cleve och Widman till slut, fortgår
rastlöst; i dess spår uppväxa alltjemt nya industrier och särskildt lofvar
den yngsta af kemiens grenar, den fysikaliska kemien, att öppna nya synvidder
för industriel utveckling. Men då fordras framför allt män, som
äro vana vid sjelfständigt vetenskapligt arbete, och för deras utbildning
är universitetet rätta platsen.

Vid framställningen voro fogade kostnadsförslag för sjelfva byggnadens
uppförande med gas- och vattenledningar, för inredningar samt
för värmeledning och ventilation, slutande dessa förslag a förut angifna
summor. Beträffande uppvärmningen och ventilationen vill jag nämna,
att förslaget afser användande af ånglågtrycksystemet med hufvudsakligen
lokala värmekroppar för uppvärmningen och varmluftsystem för
ventilationen samt med förstärkande af ventilationen vid behof medelst
af elektromotorer drifna fläktar för evakueringsluften. Kostnadsförslagen
i fråga om sjelfva byggnaden och inredningen äro uppgjorda år 1897 af
arkitekten Langlet, förslaget rörande värmeledning och ventilation samma
år af ingeniören V. Dahlgren.

Då ifrågavarande framställning behandlades i den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen, erinrades, att för den händelse det begärda anslaget
till en ny amanuensbefattning vid kemiska institutionen blefve
beviljad t, icke någon annan tillökning i tjenstebefattningarna vid institutionen,
så vidt man kunde förutse, till följd af den nya. laboratoriebyggnadens
uppförande blefve behöflig än den i framställningen omnämnde
eldaren, men att någon förhöjning i materielanslaget, som dock för närvarande
ej kunde till beloppet uppgifvas, framdeles möjligen blefve behöflig.
Förslaget tillstyrktes på det lifligaste af sektionen.

Vid ärendets föredragning inför det större akademiska konsistoriet
anfördes af målsmannen för medicinsk kemi, professor O. Hammarsten,

262 Åttonde hufvudtiteln.

hvilken tillika var tillförordnad prefekt för den farmakologiska institutionen,
bland annat, att de lokaler inom den nuvarande kemiska byggnaden,
hvilka genom förslaget till nybyggnad skulle blifva lediga, vore mycket
väl behöfliga för den medicinskt-kemiska och den farmakologiska institutionens
räkning. Den fysiologiskt-kemiska afdelningen, hvilken nu vore
inrymd i en förutvarande boställsvåning, skulle derigenom erhålla betydligt
rymligare och bättre lokaler för de studerandes räkning och vissa
vetenskapliga undersökningar, hvilka hittills, af brist på tjenliga lokaler,
varit outförbar, skulle möjliggöras. E. o. professorn i allmän och experimentel
farmakodynamik och farmakognosi, hvilken för närvarande alldeles
saknade en institution för bedrifvande af hufvudämnet farmakognosi,
borde äfven på detta sätt kunna utan större kostnad erhålla nödiga arbetslokaler.

o

Vidare yttrade professorn i fysik, K. J. Ångström, hufvudsakligen
följande. Fysiska institutionens lokaler för laborationer, hvilka för närvarande
kunde mottaga högst 22 praktikanter, behöfde utvidgas. Det hade
flere gånger, senast vårterminen 1897, inträffat, att inträdessökande i följd
af bristande utrymme icke kunnat mottagas till deltagande i öfningarna.
Hvad arbetsplatser för specialister beträffade, utgjorde dessa för närvarande
högst fyra. Det vore lätt att inse, att detta antal vore för ringa, då vetenskapliga
arbeten fordrades af alla de studerande, som önskade högre betyg
i filosofie licentiatexamen, och ett dylikt arbete kräfde en oafbruten arbetstid
af 2—3 terminer. Utrymmet för lärarne vore det minsta möjliga och
under vissa förhållanden otillräckligt. Hvad beträffade frågan om användandet
af vissa delar af kemiska byggnaden för tillfredsställande af
fysiska institutionens kraf på ökadt utrymme, skulle tvifvelsutan derigenom
flera af de olägenheter, som för närvarande vidlådde institutionen, komma
att afhjelpas.

Med anledning af hvad i ämnet förekommit beslöt konsistoriet att
understödja framställningen om ett nybyggnadsanslag för den kemiska
institutionen, och universitetskanslern förklarade vid handlingarnas öfverlemnande
till Eders Ivongl. Maj:t, att frågans lösning under den närmaste
framtiden vore af högsta vigt och omfattande betydelse för universitetet.

Jemlikt nådig remiss har öfverintendentsembetet yttrat sig i denna
byggnadsfråga. Embetet har dervid beträffande förslaget till uppvärmningsoch
ventilationsanordningar för nybyggnaden åberopat ett af ingeniören
H. Theorell afgifvet utlåtande, hvari, med vitsordande af det tilltänkta
systemets synnerliga ändamålsenlighet för ifrågavarande fall, framstälts
vissa erinringar, hvilkas iakttagande vid en fullständigare utarbetning af

Åttonde hufvndtiteln. 263

ingeniören Dahlgrens förslag ansåges kunna utan svårighet och utan nämnvärd
ökning af kostnaden iakttagas.

Beträffande ritningarna har öiverintendentsembetet ansett sig böra föreslå
allenast, att, jemte det vissa mindre betydande arkitektoniska förändringar
vidtoges, på sätt ritningarna pålagda blad närmare åskådliggjorde, taklisten,
för böjande af byggnadens utseende, påmurades, att vissa i öfverintendentsembetets
utlåtande omförmälda ändrade anordningar beträffande balkongen
å husets baksida vidtoges, samt att vissa i flyglarne anbragta jernkolonner
ersattes af jernbalkar af sådana dimensioner, att de kunde utan stöd under
midten bära de derå hvilande bjelklagen. Tillika har öfverintendentsembetet
meddelat, att, äfven om de af embetet ifrågastälda förändringarna
komme att förorsaka någon mindre ökning i sjelfva byggnadskostnaden,
de särskilda kostnadsberäkningarnas slutsumma, 273,561 kronor, dock ej
torde behöfva öfverskridas.

Vigten af att den ifrågavarande nybyggnaden kommer till stånd synes
mig vara så grundligt ådagalagd, att det ej kan råda något tvifvel om,
att här föreligger ett ytterst behjertansvärdt behof. För min del vill jag
blott ytterligare betona hvad som redan framhållits, nemligen den oerhörda
betydelse för industri och näringar, som kemien i våra dagar eger, och
huru angeläget det är att sorgfälligt utbilda dem, af hvilka man eger rätt
att vänta nya impulser på dessa områden af vår materiella kultur. Det
kapital, som offras för ett sådant ändamål, är ej förloradt, utan måste
tvärtom anses gifva en rik, hela landet tillgodokommande afkastning.

Mot de uppgjorda kostnadsberäkningarna har jag ej anledning att
göra någon anmärkning. Jag vill endast, beträffande de uppoffringar, som
begäras af staten, uttala, att, då det antydts, att tilläfventyrs något mindre
område af Upsala stad tillhörig mark skulle kunna erfordras för tomtplats,
denna fråga i hvarje fall ej lärer vara af beskaffenhet att påkalla någon
framställning till Riksdagen om anslag.

På grund af hvad i ärendet anförts och då jag anser, att kostnaderna
för ifrågavarande byggnadsföretag lämpligen kunna fördelas på två år,
hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till
uppförande och utrustning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda
ritningar och förslag, af en ny laboratoriebyggnad för institutionen
för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala bevilja ett anslag
af 273,561 kronor och deraf på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp
af 150,000 kronor.

264 Åttonde hufvudtiteln.

[45.] I det. föregående har jag vid anmälan af medicinska fakultetens i Upsala

framställning om höjning af materielanslaget till patologiska institutionen
patologiska ,„.omförmält denna fakultets önskan om inrättande af en bakteriologisk
stitutionen i afdelning vid sagda institution. I afseende härå har fakulteten anfört
Upsala- följande.

Bakteriologiens betydelse för medicinen vore numera så allmänt känd,
att det syntes vara öfverflödigt att närmare framhålla densamma. Dess
undersökningsmetoder hade blifvit ett oumbärligt hjelpmedel för den praktiska
medicinen, i det att det säkra igenkännandet af flere af de vigtiga ste
infektionssjukdomarne vore mer eller mindre beroende på en tillförlitlig
bakteriologisk diagnostik; och i många fall vore en sådan alldeles oumbärlig.
Äfven för den allmänna uppfattningen af de smittosamma sjukdomarnes
väsen och betydelse vore egna studier af smittämnenas karakterer
och lifsyttringar af grundläggande vigt för den unge läkareadepten. Hvarje
blifvande läkare hade derför också berättigade anspråk på undervisning
i bakteriologi, likasom de medicinska läroverken i samma mån vore skyldiga
att, i hvad på dem ankomme, gå dessa kraf till mötes.

Genom föreläsningar och förevisningar hade fakultetens lärare i patologi
hittills sökt meddela undervisning i berörda ämne, för så vidt man
på . detta sätt kunde gifva undervisning i ett ämne, sådant som bakteriologien.
Det enda rätta medlet för ett verkligt studium af bakterierna och
det öfver hufvud enda möjliga sättet att bibringa blifvande läkare den
manuela färdighet, som gjorde sjelfständigt utförande af bakteriologiska
undersökningar i det praktiska lifvet möjligt, vore emellertid af lätt insedda
skal, att de studerande sjelfva finge handlägga hithörande arbeten och
sålunda inöfva den teknik, utan hvilken allt bakteriologiskt arbete synnerligen
lätt lemnade vilseledande resultat. Att anordna sådana öfningar
hade likväl hittills varit omöjligt för fakulteten, som saknat ej blott
instrumentel utrustning och medel till underhåll af en bakteriologisk afdelning,
utan jemväl laboratorier för en sådan. Genom den åvägabragta,
redan af mig omförmälda utvidgningen af patologiska institutionens lokaler
hade emellertid det sist nämnda hindret bortfallit. Fakulteten måste derför
låta sig angeläget vara att ofördröjligen söka tillgodose de sedan länge
trängande fordringarna på undervisning i meranämnda del af sjukdomsläran.

Fakulteten kunde ej hoppas att i likhet med karolinska rnedikokirurgiska
institutet i Stockholm få särskild lärare i ämnet eller att, såsom
vid. Köpenhamns ^ universitet, få den allmänna patologien jemte bakteriologien
afskild från den patologiska anatomien under en sjelfständig professur
eller att, såsom i Ivristiania och vid flertalet öfriga medicinska läroverk,
der ej bakteriologien hade sin särskilda representant, kunna förena

Åttonde hufvudtiteln. 265

ämnet med en sjelfständig professur i hygien. Fakulteten nödgades derför
inskränka sig till att anhålla om ett extra anslag för en gång till nödig
instrumentel utrustning för en mindre, fakultetens nuvarande behof motsvarande
bakteriologisk afdelning, som komme att utgöra en del af den
patologiska institutionen såväl i afseende på undervisning som i fråga om
förvaltning. Beträffande behofvet af anslag för årsunderhåll af ifrågavarande
afdelning ville fakulteten hänvisa till framställningen rörande
höjning af materielanslaget.

Enligt detaljerad beräkning vore 6,000 kronor den minsta summa, som
erfordrades för utrustning af den bakteriologiska afdelningen. Nämnda
belopp afsåge endast inköp af instrument och apparater, men icke inredningen
i öfrigt af den nya laboratorieafdelningens tre smärre rum. Denna
inredning hade nemligen, likasom utvidgningsarbetena i sin helhet, bekostats
genom medel, som donerats af doktor A. F. Regnell. Af den
angifna summan, 6,000 kronor, åtginge största delen till inköp af mikroskop
af den konstruktion, som vore nödvändig för bakteriologiska arbeten. Med
beräkning af en utrustning för 20 deltagare i hvarje kurs och att samma
mikroskop, om öfvervakandet vore strängt, kunde delas mellan två laboranter,
fordrades 10 nya arbetsbakterieinikroskop, som i enklaste modell,
men dock af solid beskaffenhet och med nödigt antal linser, betingade ett
pris af tillsammans 8,145 kronor, hvartill komme ett för läraren afsedt,
bättre demonstrationsmikroskop för finare detaljer, betingande ett pris af
865 kronor. Mikroskopen skulle alltså tillsammans kosta 4,010 kronor.
För inköp af autoklav, olika värmeugnar och desinfektionsapparater erfordrades
minst 1,090 kronor. Till glasapparater, glaskärl, sprutor, gasbrännare
och dylikt åtginge 500 kronor. Tull och frakt samt emballage in. m.
uppginge till i rundt tal 400 kronor. Sammanlagda utgjorde dessa poster
förut nämnda summa, 6,000 kronor; och fakulteten anhölle, att sagda
belopp måtte för ändamålet beviljas. I

I medicinska fakultetens nu af mig återgifna framställning, hvilken
vunnit anslutning såväl af det större akademiska konsistoriet som af universitetskanslern,
har bakteriologiens betydelse för läkarevetenskapen och
för den allmänna läkarebildningen framhållits. Det lärer derför ej vara
af nöden att ytterligare betona den på många områden dominerande ställning,
som ifrågavarande vetenskapsgren numera intager. Det är likaledes
uppenbart, att bakteriologiens studium ej kan med framgång bedrifvas utan
de hjelpmedel, för hvilkas anskaffande fakulteten nu begärt anslag. Vid
sådant förhållande ocli då medicinska fakultetens sträfvan att höja det
bakteriologiska studiet vid universitetet är högligen förtjent af understöd,

Bill. till Riksd. Vrot. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 34

266 Åttonde hufvudtiteln.

hemställer jag, att Eders Ivongl. Majt täcktes föreslå Riksdagen att för
inköp af mikroskop och annan erforderlig utrustning för en bakteriologisk
afdelning af patologiska institutionen vid universitetet i Upsala på extra
stat för år 1899 bevilja ett anslag af 6,000 kronor.

[46.] Vid 1889 års riksdag beviljades, på det att en extra ordinarie pro Ajiöning

åt enfessur inom juridiska fakulteten vid universitetet i Lund måtte kunna till*’
°iPLund.S0''sätta3, ett anslag af 4,000 kronor årligen, att utgå intill dess adjunktslöner
blefve härför tillgängliga; och har sagda belopp anvisats för hvartdera af
åren 1890—1898. Då medel å universitetets stat ännu icke äro att för
ifrågavarande ändamål tillgå, hemställer jag, att Eders Kong! Maj:t täcktes
till Riksdagen göra framställning om anvisande för år 1899 af 4,000 kronor
till aflöning åt en extra ordinarie professor inom juridiska fakulteten i Lund.

[47.] Vid 1895 års riksdag beviljades för anställande under sex år vid uni Umversitets-

versitetet i Lund af lektorer i tyska, franska och engelska språken ett ane-torer,
un g}ag af 3(^000 kronor, hvaraf för hvartdera af åren 1896, 1897 och 1898
anvisats 6,000 kronor. Jag tillstyrker nu i underdånighet, att Eders Kongl.
Maj:t behagade till Riksdagen göra framställning derom, att af omförmälda
anslag må för år 1899 anvisas 6,000 kronor.

[48.] Under åberopande af de skäl, som förut anförts för beviljande af ett

Aclnt°ms1 f°''Person^9t anslag åt docenten vid universitetet i Lund Sven Söderberg, får
cende”beig. 0 jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att såsom särskildt arfvode åt docenten Söderberg för år 1899 anvisa
ett extra anslag å 2,000 kronor, med vilkor att Söderberg under
nämnda år egnar sin tjenst åt universitetets historiska museum samt myntoch
medaljkabinett.

[49.] Likaledes hemställer jag, att, på det kamreraren vid universitetet i Lund

Lönetillägg åt Oscar Gerhard Regnell må fortfarande komma i åtnjutande af det honom
Sylten oamGV189[ års riksdag beviljade personliga lönetillägg, Eders Kongl. Majt,

Regneii. täcktes föreslå Riksdagen att såsom personligt lönetillägg åt Regnell för
år 1899 på extra stat anvisa samma belopp som det för innevarande år
anslagna, eller 750 kronor, deraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

zaJiröJd"] åt * framställning till 1897 års Riksdag föreslog Eders Kongl. Majt, att
"vice bibuo- till förhöjande af aflöningen för vice bibliotekarien vid universitetsbiblioteket
tekaricn vid i Lund från 3,500 kronor till 4,000 kronor måtte beviljas ett årligt anslag
''biblioteket’i 500 kronor. Riksdagen ansåg sig emellertid icke böra medgifva den

Lund.

Åttonde hufvudtiteln. 267

föreslagna förhöjningen i den ordinarie lönen, men då innehafvare^ af
ifrågavarande befattning, vice bibliotekarien F. E. Braune, under en mångårig
tjenstetid vid biblioteket utöfvat en synnerligen gagnande verksamhet,
ansåg Riksdagen honom vara förtjent åt att komma i åtnjutande af ett
personligt ålderstillägg till samma belopp, som under en följd af ar beviljats
hans företrädare, och anvisade för sådant ändamål på extra stat för
år 1898 ett belopp af 500 kronor.

På det vice bibliotekarien Bränne jemväl för år 1899 måtte komma i
åtnjutande af ett ''personligt ålderstillägg, hvaraf han, pa sätt Riksdagen uttalat,
synes vara väl förtjent, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
till Riksdagen aflåta framställning derom, att för ändamalet ma för år

1899 anvisas ett extra anslag af 500 kronor.

«

Med anledning af gjord anmälan om det fortfarande behofvet af arf- [51.]
voden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket i Lund tillstyrker jag, det
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, i likhet med hvad under 1 Lund
flera år egt rum, jemväl för år 1899 på extra stat anvisa 1,500 kronor
till arfvoden åt extra biträden vid nämnda bibliotek.

Riksdagen har för hvartdera af åi''en 1897 och 1898 beviljat ett be- [52.]
lopp af 1,500 kronor till arfvode åt en assistent vid växtfysiologiska labora- As,hte»tjid
toriet vid botaniska institutionen i Lund. Jemväl för nästkommande åri0™slaiaboraerfordras
medel för enahanda ändamål; och jag hemställer derför, på grund toriet.
af derom af vederbörande gjord framställning, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att till arfvode åt en assistent vid nämnda laboratorium
på extra stat för år 1899 bevilja ett anslag af 1,500 kronor.

Enär det anslag, som för de senare åren beviljats till arfvode åt en [53.]
instrumentmakare vid fysiologiska institutionen i Lund, fortfarande är bc-^-/^^«
höfligt, tillstyrker jag,'' att till Riksdagen måtte göras nådig framställning ''"ZZZ"
derom, att för omförmälda ändamål må för år 1899 anvisas ett extra anslag
till samma belopp som förut, eller 500 kronor.

Vid förra årets riksdag beviljades för ny- och tillbyggnad för biblioteket [54.]
vid universitetet i Lund ett extra anslag af 168,000 kronor, hvaraf för år ocä m1898
anvisades 84,000 kronor. Jag får nu i underdånighet hemställa, att universitetsEders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1899 bibiwuket i
anvisa återstoden, 84,000 kronor, af det för omförmälda ändamål beviljade
anslaget.

268

Åttonde hufyudtiteln.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet.

[55-] Med anledning af vederbörandes anhållan om fortfarande anslag till

imanuZev. nrf^0(le11 at tvä amanuenser vid karolinska institutet, för hvilka sadant
'' anslag under en följd af år beviljats, får jag tillstyrka, att Eders Komd.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att jemväl för år 1899 å extra stat anvisa:

till arfvode åt en amanuens vid karolinska institutets gyne kologiska

klinik ...................................................................... kronor 900__

» arfvode åt en amanuens vid institutets kemiska labora -

torium

900:

[56.] De skal, som föranledt Eders Kongl. Maj:ts under flera föregående år bos

KUtaZ-f6r RiksdaSen öorda och af densamma bifallna framställningar om anslag till
sjukdomar. uppehållande saväl af den pediatriska kliniken vid Kronprinsessan Lovisas
val danstalt för sjuka barn som af en pediatrisk poliklinik i hufvudstaden,
ega, på sätt af vederbörandes förnyade framställning i ämnet framgår’
fortfarande giltighet. Fördenskull hemställer jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år 1899
anvisa:

till en pediatrisk klinik vid Kronprinsessan Lovisas vård -

anstalt för sjuka barn ...................................... kronor 1 800*_

» en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm............. » 2,’800:_

under vilkor, hvad sistnämnda anslag beträffar, att Stockholms stad för
polikliniken tillskjuter samma belopp för år 1899.

[57.] Vidare hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riks Teckningar

i dagen, att ett anslag å 1,500 kronor måtte, i likhet med hvad för de
"tdf"senare åren eg* rum> ä extra stat för år 1899 beviljas till bekostande af
teckningar i vetenskapliga ändamål vid karolinska institutet.

[58.] Enär det vid de senaste riksdagarne beviljade anslag af 500 kronor

0/ut“"tiU anskaffanck och underhal1 af materiel för oftalmiatriska kliniken vid
karolinska institutet fortfarande är behöfligt, får jag i underdånighet tillstyrka^
det Eders Kongl. Maj:t må föreslå Riksdagen att för omförmälda
ändamål anvisa för år 1899 samma belopp eller 500 kronor.

Åttonde hufvudtiteln. '' 269

I anledning af lärarekollegiets vid karolinska institutet derom gjorda [59.]
framställning aflat Eders Kongl. Maj:t till 1897 års riksdag nådig proposi- Brist i aiition
angående dels höjning af institutets allmänna matenelanslag tran dess rieiansiaget.
förutvarande belopp 15,000 kronor till 18,500 kronor, dels ock anvisande
af 2,850 kronor till fyllande af brist, som å samma anslag uppstått under
åren 1894 och 1895. Då äfven för åren 1896 och 1897 brist å anslaget
med säkerhet väntades uppkomma, hade lärarekollegiet jemväl gjort framställning
om beredande af medel för betäckande af denna brist. Vid
ärendets underdåniga föredragning framhöll jag, efter att hafva redogjort
för anledningarna till bristen, hurusom det syntes mig icke vara lämpligt
att af Riksdagen äska fyllandet af en brist, som ännu icke kunde till siffran
bestämmas. Jag ansåg det derför böra öfverlemnas åt lärarekollegiet att,
sedan räkenskaperna för åren 1896 och 1897 afslutats, inkomma med förnyad
framställning i detta afseende, och i öfverensstämmelse med min hemställan
föranledde framställningen, i hvad den afsåg de båda sistberörda åren, icke
någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd.

Sedan 1896 års räkenskaper numera afslutats och befunnits utvisa,
att bristen å materielanslaget för nämnda år uppginge till 5,161 kronor
63 öre, hvari likväl inginge äfven den brist, som för åren 1894 och 1895
uppkommit å samma anslag och till hvars fyllande sistlidet ars Riksdag
anvisat 2,850 kronor — hvadan alltså å bristen för år 1896 återstöt^ 2,311
kronor 63 öre — har lärarekollegiet hos kanslern för rikets universitet
hemstält om vidtagande af åtgärd för beredande af ett statsanslag å sistberörda
belopp till fyllande af den år 1896 å anslaget uppkomna bristen;
och har i anledning häraf kanslern hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
hemstält, att framställning måtte varda aflåten till Riksdagen om anvisande
på extra stat för år 1899 af nödiga medel till fyllande af berörda
brist.

På grund häraf hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl.

Maj4 täcktes föreslå Riksdagen att till fyllande af brist, som å karolinska
institutets allmänna materielanslag uppstått under år 1896, å extra stat för
är 1899 anvisa ett jemnadt belopp al 2,300 kronor.

Allmänna läroverken och pedagogierna.

Vid beräkningen af kostnaderna för genomförandet af den föreslagna
löneregleringen för lärarne vid de allmänna läroverken bär jag fäst uppmärksamheten
på behofvet af två anslag å extra stat, nemligen ett å
100,000 kronor till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare och

[60.]
Arfvoden åt
e. o. lärare
vid de allmänna
läroverken
in. m.

270 Åttonde hufvudtiteln.

ett å 25,500 kronor för tillfällig löneförbättring åt rektorer och ordinarie
lärare vid de treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna, och får
jag med anledning häraf nu hemställa, det Eders Kongl. Maj:t ville föreslå
Riksdagen att å extra stat för år 1899 anvisa

dels till arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken 100,000 kronor,

dels till tillfällig löneförbättring åt rektorer och ordinarie lärare vid
de treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna enligt förut anmfna
grunder 25,500 kronor.

[61.] På Eders Kongl. Maj:t.s framställning om anslag af 45,000 kronor så Lbr°ZdS''i

SOm bidraS. för uppförande af nytt läroverkshus i Umeå beviljade RiksUmeå.
dagen nästlidet är för ändamalet ett belopp af 2o,000 kronor å extra
stat samt anvisade deraf för innevarande år 12,500 kronor; och anförde
dervid Riksdagen, bland annat, att, då enligt Riksdagens mening kostnaderna
för byggnaden torde kunna nedbringas samt det syntes kunna
förväntas, att flera bidrag från orten komme åt t inflyta, Riksdagen förestälde
sig, att genom ett statsbidrag till det af Riksdagen beviljade beloppet
ifrågavarande byggnadsföretag borde kunna åvägabringas.

Med anledning häraf täcktes Eders Kongl. Maj:t infordra utlåtande
läi overkets lärarekolle0ium, som dervid anförde, att de för ett nytt
" TT e tecknade bidragen, uppgående till ett sammanlagdt

belopp af 69,500 kronor, influtit med undantag af 25,000 kronor, hvilket
belopp en gifvare^ deponerat med föreskrift, att det skulle till vederbörande
utbetalas, sa snart de för läroverksbyggnaden erforderliga medel
med inräkning af dessa 25,000 kronor funnes att tillgå; att för byggnaden
i öfrigt funnes tillgängliga 102,500 kronor, nemligen i läroverkets byggnadsfond
27,000 kronor, af Umeå stad anslagna 25,000 kronor, af Yesterbottens
läns landsting anslagna 25,000 kronor, af Riksdagen, såsom nyss
nämnts, beviljade 25,000 kronor, samt räntor å influtna frivilliga bidrag
500 kronor; att det nya läroverkshusets uppförande och försättande i full”
ständigt skick numera antoges komma att kosta 192,000 kronor; samt att
skilnad en mellan den beräknade kostnaden för byggnaden med hvad
dertill hörde och för ändamålet tillgängliga medel uppginge till 20,000
kronor.

Sedan derefter domkapitlet i HernÖsand meddelat, att berörda brist
numera vore fyld derigenom att landstinget och Umeå stad för uppförande
af den nya läroverksbyggnaden hvardera beviljat ett ytterligare anslag af
7,500 kronor och domkapitlet för samma ändamål ur stiftets byggnadskassa
anvisat 5,000 kronor, i följd hvaraf ifrågavarande byggnadsföretag

Åttonde hufvudtiteln. 271

kunde anses fullt betryggadt, bär Eders Kongl. Maj:t den 22 sistlidne
oktober stält det af Riksdagen för innevarande år anvisade anslag å 12,500
kronor till domkapitlets förfogande för det alsedda ändamaleh

Jag hemställer nu, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att af det vid 1897 års riksdag, för uppförande af ny läroverksbyggnad i
Umeå, beviljade anslag af 25,000 kronor för år 1899 a extra stat anvisa
det återstående beloppet 12,500 kronor.

. ''i> . »a.- er: r» ats-iv'' ''n- -■

Högre lärarinneseminariet.

Med anledning af direktionens för högre lärarinneseminariet under- [62.]
dåniga framställning om fortfarande anslag dels för uppehållande af dpnFjor* inkan
vid seminariet anordnade valfria fjerde årskursen dels för beredande af m■ m''
undervisning i huslig ekonomi får jag, under åberopande af de skäl, som
förut anförts för beviljande af särskilda anslag för dessa ändamål, i
underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen
göra framställning om anvisande på extra stat för år 1899 af samma
belopp som förut, eller

för uppehållandet af den valfria fjerde årskursen vid högre lärarinneseminariet
3,000 kronor och

för undervisning i huslig ekonomi vid seminariet och dermed förenade
normalskolan för flickor 5,000 kronor.

... ;-f [rf'' ; V . b . •• .V Folkundervisningen.

Under flera år har af Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställ- [63.]
ning, anslagits 15,000 kronor till understöd åt mindre bemedlade lär- Understöd åt
jungar vid sådana folkhögskolor, som åtnjuta bidrag af statsmedel. Vid fiffigt*
sistlidna års riksdag höjdes, med anledning af en inom Riksdagen väckt
motion, nämnda anslag till 20,000 kronor. På grund af hvad sålunda
blifvit anfördt hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att för ifrågavarande ändamål äfven för år 1899 anvisa på
extra stat ett belopp af 20,000 kronor.

De tekniska läroverken.

Till understöd åt lägre tekniska yrkesskolor och till bestridande af kost- [64.]
nåder för deras inspektion hafva under eu följd af år anvisats extra Tekniska
anslag, under vilkor att det bidrag, som af dessa medel koimne att ut- y^skoior.
betalas till understöd åt sådan skola, icke finge öfverstiga hvad veder -

272 Åttonde hufvudtiteln.

börande kommun kontant tillsköte för skolan. Ifrågavarande anslag
har under de senaste åren utgjort 45,000 kronor. Då detta anslag fort”
farande är för ändamålet erforderligt, hemställer jag, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att jemväl för år 1899, under nämnda
vilkor, för ändamålet på extra stat anvisa 45,000 kronor.

Medicinalstyrelsen med dithörande stater.

[65.] Uti särskilda underdåniga skrifvelser af den 29 september 1897 har

wcT a o s1 it aU- med icinalstyrelsen hos Eders Kongl. Maj:t gjort framställningar om erärendenas
be- hållande åt ökadt biträde vid hospitalsärendenas behandling, hvaröfver statshandiing.
kontoret afgifvit infordradt utlåtande. I afseende härå må anföras
följande.

Sedan en af Eders Kongl. Maj:t till 1876 års Riksdag aflåten nådig
proposition, angående förändrad organisation af öfverstyrelsen för hospi”
talen, blifvit af Riksdagen bifallen, täcktes Eders Kongl. Maj:t uti nådig
skrifvelse till sundhetskollegium den 12 maj nyssnämnda år förordna”
bland annat, att serafimerordensgillets befattning med hospitalen i riket
så väl som med allmänna hospitalsfonden och den af ordensgillet förvaltade
Malmö barnhusfond skulle med ingången af år 1877”upphöra;
att med undantag beträffande hemmanen Marskog, det af Metta
Rosencrantz donerade kapital, Adelsvärdska fonden och kyrkofonden —
alla hospitalens fastigheter, frälseräntor och andra afgälder af fast egendom
äfvensom öfriga tillgångar från samma tid skulle indragas till st”atsverket;
att inseendet öfver och värden om hospitalens fasta egendom,
med undantag af de hus, tomter och lägenheter, som vore för dessa
sjukvårdsanstalters omedelbara ändamål till begagnande upplåtna, skulle
öfvertagas af kammarkollegium; att med uppbörden af och redovisningen
för hospitalsfondens till statsverket indragna inkomster skulle förhållas
på sätt, som i afseende på statens inkomster af enahanda slag i allmänhet
vore eller blefve stadgadt; samt att i allt öfrigt den serafimerordensgillet
tillkommande befattning såsom öfverstyrelse för hospitalen i riket
skulle uppdragas åt sundhetskollegium, som från början af år 1877 skulle
vara öfverstyrelse för hospitalen och jemväl öfvertaga förvaltningen af
den Adelsvärdska donationsfonden. I sammanhang härmed blef i enlighet
med Eders Kong], Majrts förslag det å riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till sundhetskollegium med medicinalstaten af Riksdagen
ökadt med 2,200 kronor, att utgå med 1,000 kronor till arfvode åt°en
revisor och med 1,200 kronor till amanuensarfvode i sundhetskollegium.

Åttonde hufvudtiteln. 273

hvarjemte å allmänna indragningsstaten uppfördes de åt serafimerordensgillets
sekreterare, kamrerare och förste vaktmästare anslagna löner och
arfvoden, att under deras lifstid utgå med följande belopp: för sekreteraren
2,000 kronor, för kamreraren 2,000 kronor och för vaktmästaren
560 kronor, mot skyldighet för dem att i deras befattningar biträda
sundhetskollegium, såsom blifvande öfverstyrelse för hospitalen.

När under år 1877 sundhetskollegium ombildades med benämning
medicinalstyrelse och erhöll ny stat från och med år 1878, blef, under
förutsättning att revisionen af hospitalsräkenskaperna skulle i enlighet
med derom väckt förslag skiljas från medicinalstyrelsen och öfvergå till
kammarrätten, detta arbete icke taget i beräkning vid bestämmande af
de arbetskrafter, som behöfde finnas inom medicinalstyrelsen, och något
anslag för nämnda revisionsarbete blef ej heller upptaget i den nya
staten för bemälda styrelse.

Beträffande öfriga förvaltnings- och räkenskapsgöromål, som skulle
komma att tillhöra medicinalstyrelsen, ansågo de för reglerande af embetsverkens
löner tillsatta komiterade, att dessa göromål gjorde nödvändigt,
att biträde bereddes kamreraren, som då vore verkets ende ordinarie
kameraltjensteman. Enligt hvad komiterade anfört, vore nemligen redan
då kamrerarens göromål af den vigt och omfattning, att de kräfde en
fördelning, och efter öfverflyttningen till sundhetskollegium af hospitalsärendena
syntes det än mera oundgängligt, att kamreraren befriades
från åtskilliga af sina dåvarande bestyr, såsom handhafvandet af kassan,
granskningen af inkommande reseräkningar in. m. Då emellertid den
blifvande medicinalstyrelsen tills vidare komme att åtnjuta biträde af
serafimerordensgillets dåvarande kamrerare, syntes räkenskapskontorets
behof af ökade arbetskrafter för den närmaste tiden blifva tillräckligt
tillgodosedt, om endast en ny ordinarie tjensteman å detsamma anstäjdes,
under förutsättning likväl att medel stäldes till styrelsens disposition
för aflönande af ett extra biträde. I enlighet härmed uppfördes i staten
för medicinalstyrelsen för eu kassör och bokhållare lön 1,800 kronor
och tjenstgöringspenningar 1,200 kronor eller tillhopa 3,000 kronor,
hvarjemte uti det å staten med 11,000 kronor uppförda anslaget till
tillfälliga biträden m. m. inräknades arfvode å 1,200 kronor till ett extra
biträde å räkenskapskontoret.

Angående revisionen af hospitalsräkenskaperna blef vid fortsatt handläggning
af frågan om ordnandet af denna angelägenhet ådagalagdt, att
öfverflyttningen af denna revision till kammarrätten skulle möta många
svårigheter, "beroende såväl på de ifrågavarande räkenskapernas beskaffenhet
sm in äfven på den stadgade ordningen för vederbörande tjensteinäns

juft. till Hi lind. Vrot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 35

274 Åttonde hufyudtiteln.

arbete inom kammarrätten, hvarför, och sedan Eders Kongl. Maj:t under
en följd af år till medicinalstyrelsens förfogande för ändamålet från tillgångar
under riksstatens åttonde hufvudtitel anvisat ett anslag af 1,200
kronor årligen, men det icke kunde anses lämpligt, att ett år efter år
fortlöpande arbete inom nämnda embetsverk på sådant sätt godtgjordes,
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå 1884 års Riksdag att till arfvode för
granskning af hospitalens räkenskaper uppföra å medicinalstyrelsens stat
ett årligt anslag af 1,200 kronor. Under förmälan att Riksdagen ansett
det kunna antagas, att en del af det å medicinalstyrelsens stat uppförda
anslag å 11,000 kronor för medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättningar,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden icke skulle
allt framgent behöfva användas på sätt då skedde, till exempel det
belopp af 2,000 kronor, som då åtginge till löner åt öfvertalige tjensteman,
utan att i mån af afgång bland desse tjensteman större eller mindre
summor af denna utgiftspost skulle blifva för andra ändamål tillgängliga,
till dess att omsider hela utgiften kunde upphöra, förklarade Riksdagen
sig hafva bifallit Eders Kongl. Maj:ts framställning på det sätt, att Riksdagen,
till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper, å medicinalstyrelsens
stat uppfört för år'' 1885 ett extra anslag af 1,200 kronor;
och har detta belopp fortfarande årligen och äfven för innevarande år
på extra stat anvisats.

Genom nådigt bref den 7 december 1877 medgafs, att berörda
kassörs- och bokhållaretjenst hos medicinalstyrelsen finge tillsvidare hållas
obesatt och hälften af den för samma tjenst anslagna aflöning eller 1,500
kronor under tiden af styrelsen disponeras till arfvode åt en på styrelsens
räkenskapskontor biträdande extra ordinarie tjensteman, hvilket
arfvodesbelopp sedermera förhöjdes dels genom nådiga brefvet den 19
december 1884 till 2,000 kronor och dels genom nådigt bref den 3
augusti 1888 till 2,600 kronor om året. Sedan medicinalstyrelsen anmält,
att den person, som enligt förordnande mot nyssnämnda arfvode biträdt
å räkenskapskontoret, aflidit, samt att, då af f. d. kamreraren hos serafimerordensgillet
Iv. Stolpe, som vore född den 1 februari 1823, icke längre
kunde påräknas det biträde, som i anseende till de förökade göromålen
dåmera vore af nöden, styrelsen ansåge tjenstgöringen å räkenskapskontoret
icke lämpligen kunna såsom dittills bestridas endast af styrelsens
kamrerare med biträde, förutom af kamreraren Stolpe, af eu extra
ordinarie tjensteman, blef en af styrelsen i sammanhang dermed gjord
hemställan att kassörs- och bokhållaretjensten måtte, utan hinder aflföreskriften
i nådiga brefvet den 7 december 1877, få i föreskrifven ordning
tillsättas enligt nådiga brefvet den 3 juni 1892 bifallen af Eders Kongl.

Åttonde hufvudtiteln.

275

Maj:t, soin anbefalde medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder för besättande
af nämnda tjenst hos styrelsen.

Uti nådiga brefvet den 9 februari 1877 är medgifvet, att för aflöning
af en arkitekt till biträde åt medicinalstyrelsen i Syggnadsärenden må
tillsvidare, så länge verkställandet af nybyggnader eller ombyggnader i
någon större utsträckning för hospitalsförvaltningens räkning bör af
styrelsen ombesörjas, af de för sådana byggnadsarbeten särskildt beviljade
anslag utgå årligt arfvode och ersättningsbelopp enligt bestämmelserna
i nådiga brefvet den 21 augusti 1874. Enligt dessa bestämmelser utgår
till arkitekten arfvode med 3,000 kronor årligen äfvensom rese- och
traktamentsersättning enligt resereglementet för efter uppdrag verkstälda
resor samt särskild godtgörelse för byggnads- och arbetsritningar.

I nu förevarande underdåniga framställningar har medicinalstyrelsen
hufvudsakligen anfört, att den lifliga byggnadsverksamheten, den vidlyftiga
förvaltningen och de många ekonomiska angelägenheterna förorsakat,
att medicinalstyrelsen, i brist på tillräckliga biträden, offrat allt för
mycken tid åt detaljerna af hospitalsangelägenheterna, hvilka blifvit så
mycket mera betungande, som hela hospitalsväsendet fått en betydligt
ökad omfattning, så att hospitalens antal, som vid början af år 1877
utgjorde 9 med 1,543 sjukplatser, vid slutet af år 1895 uppgått till 13
med 4,259 sjukplatser; att hospitalens underhåll, som år 1877 kräfde
endast 745,541 kronor, år 1895 medförde eu kostnad af 1,896,268 kronor
82 öre; samt att under är 1877 diariifördes 425 mål rörande hospitalsväsendet,
men år 1895 icke mindre än 996. De från serafimerordensgillet
öfverflyttade tjenstemännen hade väl i början af detta tidskede
någorlunda goda arbetskrafter, hvilka dock under årens lopp aftogo, under
det att göroinålen tilltogo. Den från serafimerordensgillet öfverflyttade
sekreteraren, som vore född år 1815, hade under senare åren varit tjenstledig
på grund af läkarebetyg, och hans tjenst hade under ifrågavarande
tid uppehållits af eu yngre tjensteman för en fjerdedel af lönen, eller
500 kronor årligen. För en så obetydlig ersättning kunde man emellertid
ej förvänta att erhålla en pei''son, som betraktade detta förordnande
annorlunda än såsom eu öfvergångsplats till något bättre och som annat
än på denna grund ville deråt egna en del af sin tid, hvaraf åter blefve
eu följd, att ingen större vana vid ärendenas handläggning kunde förvårfvas.
Sedan kamreraren Stolpe den 14 augusti 1897 aflidit, hade
medicinalstyrelsen förlorat den hjelp vid de ekonomiska hospitalsärendenas
handläggning, som vid dessa ärendens öfverflyttning varit
afsedd. Biträde af kansliet och räkenskapskontoret vid hospitalsärendenas
handläggning kunde numera icke påräknas eller begäras till den ut -

276 Åttonde hnfvudtiteln.

sträckning behofvet påkallade. De styrelsens ledamöter, som närmast
haft att handlägga hospitalsärendena, hade genom den otillräckliga
hjelpen å det ekonomiska området sällan fått komma i åtnjutande af
semester, hvarjemte föreskrifven inspektion af hospitalen af samma skäl
hufvudsakligen afsett ekonomiska eller administrativa frågor och beträffande
sjukvården måst inskränkas till det nödvändigaste, under det
att inspektion af lasaretten endast undantagsvis kunnat ske. Under
sådana förhållanden hade styrelsen ansett den tidpunkt nu hafva inträdt,
då en förstärkning af styrelsens arbetskrafter särskild! på detta område
blifvit en tvingande nödvändighet. Att åstadkomma eu sådan förstärkning
genom att, såsom löneregleringskomitén jemväl ifrågasatt, inrätta en
särskild ledamotsplats för de vigtiga ekonomiska ärendena, med hvilken
kamrerarebefattningen då kunde förenas, vore enligt styrelsens åsigt
icke tillfredsställande och för öfrigt mindre fördelaktigt för sinnessjukvården,
hvilken fortfarande borde vara stäld under rent medicinsk
myndighet, hvarför den tjensteman, som finge uppdraget att biträda vid
de ekonomiska ärendenas handläggning, borde tilldelas en underordnad
ställning utan rätt att deltaga i besluten. Denne tjensteman skulle för
utförande af sitt uppdrag erhålla tillfälle att följa hospitalsärendenas
behandling i styrelsen, biträda, då en utredning i hithörande ekonomiska
frågor behöfdes, föra anteckningar om ingångna entreprenadkontrakt och
öfverenskomna arbetsbeting samt i anledning häraf gjorda utbetalningar,
granska af hospitalsdirektionerna uppgjorda förslag till utgiftsstater för
anstalterna och derifrån lemnade leveransanbud samt verkställa bokslut
öfver de till hospitalen anslagna medel m. in. Då dessa göromål vore
af största vigt och ganska omfattande samt påfordrade en kunnig och
erfaren persons hela arbetstid, borde aflöningen för denne tjensteman
icke beräknas till lägre belopp än den, som åtnjötes af styrelsens
kamrerare. Att för samma ändamål anställa en tjensteman med lägre
aflöning under kamrerarens förmanskap å styrelsens räkenskapskontor
skulle icke bereda styrelsen den hjelp vid hospitalsärendenas handläggning,
som med denne tjensteman vore afsedd. Den af styrelsen
föreslagne tjenstemannen skulle möjligen kunna medhinna granskningen
af hospitalsräkenskaperna, men då det vore osäkert, om kamreraren för
hospitalsärendena skulle hafva tillräcklig tid till detta arbete, borde det
för närvarande utgående arfvodet af 1,200 kronor till en revisor bibehållas,
till dess nödig erfarenhet i detta hänseende vunnits. För erhållande
af behöfligt biträde vid de af hospitalsärendena föranledda
kansligöromål vore nödvändigt, att styrelsen tilldelades så stort anslag
till aflöning åt en notarie, tillika sekreterare, att en duglig tjensteman

Åttonde hufvudtiteln. 277

kunde finna med sin fördel förenligt att qvarstå i denna tjenst en längre
tid och förvärfva erfarenhet vid handläggning af dessa ärenden,
som i mycket afveke från dem, hvilka eljest förekomme inom embetsverken.
På grund häraf hemstälde styrelsen,, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen, dels att å ordinarie stat måtte anvisas till
aflöning åt eu kamrerare lön 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,500
kronor” summa 4,500 kronor, och åt en notarie, tillika sekreterare, lön
1 800 kronor, tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, summa 3,000 kronor,
med rättighet för en hvar af dem att efter 5 års tjenstgöring kunna
komma i åtnjutande af ett ålderstillägg å lönen med 500 kronor och
efter 10 års tjenstgöring med ytterligare 500. kronor, samt med skyldighet
för dessa tjensteman att biträda medicinalstyrelsen vid handlä"gnin"
af hospitalsärenden och att vara underkastade samma, vilkor,
som i nådiga kungörelsen den 1 juni 1877 äro bestämda för åtnjutande
af de från” 1878 års början faststälda nya löneförmånerna för sagda
styrelse, dels ock att till arfvode åt särskild person för revision af
hospitalens räkenskaper måtte äfven för år 1899 beviljas ett extra anslag

af 1,200 kronor. . , ,

Statskontoret har, hvad först angår de hospitalsväsendet rörande
ekonomiska ärendena, anfört, att, enligt hvad af grunderna för den år
1877 beslutade organisationen af medicinalstyrelsen framginge, dessa
ärenden, med undantag af revisionsgöromålen, ansetts skola handläggas
af styrelsens räkenskapskontor, och att särskilda anordningar då vidtogos
för att "öra det möjligt för den derstädes anstälde kamreraren att
utföra delta jemte honom i öfrigt åliggande bestyr. Med afseende derå
att kontoret'' tillsvidare skulle erhålla biträde af serafimerordensgillets
kamrerare, ansågs vidare åtgärd ej behöflig, än att å kontoret inrättades
eu ny tjenstebefattning i första lönegraden och medel beviljades till ett
extra biträde. Sedan serafimerordensgillets f. d. kamrerare Stolpe
aflidit, hade medicinalstyrelsen emellertid förlorat deri hjelp vid de
ekonomiska hospitalsärendenas handläggning, som vid organisationen åt
embctsverkets personal tillsvidare påräknats. Såväl i anledning häråt
som med afseende å den, enligt hvad medicinalstyrelsen förmält, betydlimi
utvecklingen af hospitalsväsendet, sedan öfverstyrelsen tor
hospitalen anförtroddes sundhetskollegium, ansåge statskontoret åtgärder
oundvikligen böra vidtagas för att i nu förevarande hänseende bereda
medicinalstyrelsen nödigt biträde. Efter statskontorets tanke vore
emellertid icke genom medicinalstyrelsens framställning adagalagdt, att
för sådant ändamål skulle erfordras inrättande af en ny afdelning inom
styrelsen genom anställande derstädes af eu tjensteman i andra löne -

278 Åttonde hufvudtiteln.

graden. Det syntes statskontoret deremot, att erforderligt biträde vid
handläggningen af de hospitalen rörande ekonomiska angelägenheterna
skulle kunna, med anslutning till grunderna för medicinalstyrelsens nuvarande
organisation, vinnas genom ökande af arbetskrafterna å räkenskapskontoret,
hvilket redan, enligt hvad statskontoret inhemtat, jemlikt
faststäld arbetsordning ombesörjde den på styrelsen ankommande förvaltning
af till hospitalen anvisade medel och deröfver upprättade
räkning. För det närvarande syntes annan åtgärd härutinnan icke böra
vidtagas, än att tillgång bereddes till aflöning af ökadt biträde till
belopp, motsvarande aflöningen för eu tjensteman i första lönegraden,
eller 3,000 kronor. Beträffande det af medicinalstyrelsen ifrågasatta
biträde å styrelsens kansli, anförde statskontoret, att då uppenbart
torde vara att något verksamt biträde numera icke kunde, såsom vid
öfverflyttningen af hospitalsväsendet till medicinalstyrelsen var afsedt,
påräknas af den till hög ålder komne f. d. sekreteraren hos serafimerordensgillet,
detsamma måste anses vara af behofvet påkalladt, och
syntes böra kunna tillgodoses på enahanda sätt, som af statskontoret
föreslagits i fråga om biträde åt räkenskapskontoret, helst statskontoret
ansåge, att hvarken i det ena eller andra hänseendet för närvarande
någon ändring i den för medicinalstyrelsen gällande aflöningsstat genom
inrättande af nya tjenstebefattningar borde ifrågakomma, utan att de
till ökadt biträde vid hospitalsärendenas behandling erforderliga medel
lämpligen borde tillsvidare å extra stat anvisas. Mot medicinalstyrelsens
framställning om beredande för år 1899 af särskilt arfvode för granskning
af hospitalens räkenskaper förmälde statskontoret sig ej hafva något att
erinra.

Sedan medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 3 november
1897 hemstält om anvisande af medel till arfvoden åt tillfälliga biträden
vid handläggning af hospitalsärenden för de sista fyra månaderna af år
1897 och hela ar 1898, samt statskontoret häröfver afgifvit infordradt
utmålande, beslöt Eders Kongl. Maj:t den 17 sistförflutne december att
för beredande af ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitalsärendenas
handläggning anvisa, till fördelning på sätt styrelsen kunde
finna lämpligt, dels för tiden från kamreraren Stolpes död till 1897
års utgång 666 kronor 67 öre, dels ock för de sex första månaderna
af år 1898 ett belopp af 2,750 kronor, och anbcfaldes statskontoret
att till medicinalstyrelsen af tillgängliga medel utbetala nämnda belopp
samt derefter hos Eders Kongl. Maj:t till ersättande anmäla hvad sålunda
förskjutits.

Åttonde hufvudtiteln. 279

Af hvad jag nu anfört framgår uppenbart, att äfven för år 1899
särskilda medel måste anvisas för att hospitalsärendena må varda på
tilfredsställande sätt handlagda i medicinalstyrelsen. Ehuru jag anser
inedicinalst3rrelsen hafva anfört goda skäl för att i sådant syfte två nya
ordinarie tjensteman måtte hos styrelsen anställas, finner jag mig likväl,
i betraktande af hvad statskontoret derom yttrat och enär någon tids
erfarenhet beträffande sättet för ordnandet af hithörande arbeten torde
böra afvaktas, samt då det med hänsyn till väckta förslag dels om ändring
i medicinalstyrelsens organisation, dels ock om vissa ärendens
öfverflyttning från medicinalstyrelsen till andra myndigheter förefaller mig
mindre lämpligt att nu ifrågasätta anslag till nya ordinarie tjensteman
hos styrelsen, för närvarande nödsakad att inskränka mig till en hemställan
om utverkande af ett extra anslag för beredande af det för medicinalstyrelsen
i förevarande hänseende behöfliga biträde. Detta anslag
synes mig på de af statskontoret anförda skäl böra bestämmas till 6,000
kronor. För den händelse serafimerordensgillets f. d. sekreterare T. A.
Billbergh emellertid fortfarande, såsom hittills, af det honom pa allmänna
indragningsstaten i stället för hans sekreterareaflöning tillerkända belopp
afstår” en del till person, som i hans ställe biträder vid sekreteraregöromål
å medicinalstyrelsens hospitalsafdelning, lärer ett deremot svarande
belopp å det nu ifrågasatta anslaget böra innehållas. Vidare erfordras
till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper för år 1899 ett
anslag till enahanda belopp, som under flera föregående år för sådant
ändamål anvisats, eller 1,200 kronor.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt tillstyrker jag i
underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t, behagade föreslå Riksdagen att
på extra stat för år 1899 anvisa dels till arfvode för granskning af hospitalens
räkenskaper ett belopp af 1,200 kronor, dels ock till ökadt
biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitalsärendenas behandling eu summa
af 6,000 kronor, dock hvad denna summa beträffar under förbehåll att
deraf innehålles ett belopp, motsvarande hvad serafimerordensgillets förre
sekreterare T. A. Billbergh kan komma att af de till honom för nämnda
år i ersättning för sekreterareaflöning från allmänna indragningsstaten
utgående medel afstå till bekostande af biträde åt medicinalstyrelsen vid
handläggning af sekreteraregöromål å hospitalsafdelningen.

280 Åttonde hufvudtiteln.

Barnmorskeundervisningen och barnbördshusen.

[66.] I underdånig skrifvelse den 29 september 1897 har medicinalstyrel RepeMwnskur-sen

hemstält om anslag till anordnande af repetitionskurser för äldre barn ser

för barn- 7 ± j

morskt, morskor.

Till stöd för sin framställning anför medicinalstyrelsen, att det visat
sig i hög grad af behofvet påkalladt, att de äldre barnmorskorna i riket
finge genom kortare repetitionskurser dels upplifva sina kunskaper, dels
ock göras förtrogna med nyare undersökningsmetoder rörande fosterläge
och isynnerhet med antiseptikens tillämpning vid förlossning och barnsäng.
Då tillfälle till dylik undervisning under senare tiden genom understöd
af landsting och kommuner samt genom barnmorskelärarnes tillmötesgående
beredts äldre barnmorskor, hade dessa ifrigt begagnat sig
deraf. Det vore emellertid synnerligen önskvärdt, att ett större antal
af rikets barnmorskor erhölle sådan undervisning. Detta kunde lämpligen
ske på det sätt, att vid läroanstalterna i Stockholm och Göteborg
minst fyra gånger om året vid hvardera anstalten anordnades repetitionskurser,
afsedda för 10, 12 eller högst 15 barnmorskor åt gången. Hvarje
sådan kurs borde räcka minst fjorton dagar, hvilken tid af lärarne ansetts
tillräcklig för ändamålet. Undervisningen, som skulle vara kostnadsfri,
borde så mycket som möjligt meddelas praktiskt och företrädesvis
omfatta antiseptik och aseptik, bestämmande af fosterläge genom
yttre undersökning samt repetition af de vigtigaste delarne utaf förlossningsläran.
. Deltagandet i kurserna borde vara frivilligt. Då ännu endast
helt ringa erfarenhet vunnits beträffande dylika kurser, ansåge medicinalstyrelsen
det böra öfverlemnas åt styrelsen att, efter förslag af de respektive
lärarne, närmare ordna undervisningen äfvensom att bestämma
storleken af de arfvodesbelopp, som skäligen borde tilldelas lärarne för
det ökade arbete, som för dem blefve en följd af ifrågavarande kurser.
Detta arfvodes storlek torde lämpligen böra beräknas efter antalet undervisade
elever. Medicinalstyrelsen hemstälde om utverkande af ett extra
anslag å 3,000 kronor, att ställas till styrelsens förfogande för att användas
till anordnande af repetitionskurser för äldre barnmorskor såväl
under senare delen af år 1898 som under år 1899, med rätt för styrelsen
att, i den mån anslaget medgåfve, bereda deltagarinnorna i kurserna
fri bostad eller bidrag till hyra af bostad i närheten af läroanstalten,
för att derigenom för dem underlätta deltagandet i undervisningen.

Med anledning af hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört, får jag i
underdånighet tillstyrka, det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riks -

Åttonde hufvudtiteln. 28 i

•

dagen att på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 3,000 kronor
till anordnande af repetitionskurser för äldre barnmorskor och till beredande,
så vidt ske kan, af fri bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna
deri under den tid, de genomgå dessa kurser.

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien.

Med anledning af vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens i [67.]
underdånig skrifvelse den 7 september 1897 gjorda anhållan hemställer Ar/voden för
jag, att, enär de extra anslag, å tillsammans 9,200 kronor, som för ändamål,
tillhörande akademiens verksamhet, blifvit för innevarande år liksom ungar m. m.
för flera föregående år beviljade, åro för samma ändamål fortfarande
erforderliga, Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra
stat för år 1899 anvisa enahanda anslagsbelopp, nemligen:
till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden vid ordnandet
och vården af de under akademiens inseende
stälda samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening kronor 4,000: —
till undersökning och beskrifning af fäderneslandets

fornlemningar m. m............................................................. ;> 3,200:

samt till utgifvande af planschverk öfver fornsaker och
andra märkvärdiga föremål i statens historiska museum
m. m. ............................................................ * 2,000:

tillhopa kronor 9,200: —

I underdåniga skrifvelser den 19 december 1891 och den 13 septem- [68.]
ber 1892 fäste vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien Eders Kougl.-Bwaro»* af
Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten deraf, att särskilda åtgärderFl!,4y rmgn
vidtoges till skydd för vissa fornminnen i vårt land. I sådant afseende
hemstälde akademien, att Eders Kongl. Maj:t ville af Riksdagen äska ett
bestämdt årligt anslag af 10,000 kronor under 10 år till vidtagande af
åtgärder för bevarande af landets märkligare historiska ruiner, och framhöll
akademien dervid tillika, att ju längre man dröjde att för dessa
ändamål vidtaga åtgärder, desto drygare blefve med nödvändighet de
erforderliga beloppen; att ifrågavarande minnesmärken vore i sig och
genom sin fosterländska betydelse i synnerligt hög grad värda att bevaras,
samt att det vore ytterst beklagligt, om Sverige skulle dröja ännu längre
att deltaga i den täflan, som i Europas öfriga kulturstater egde rum
med afseende på de nationella minnesmärkenas vård. Efter särskilda af
Eders Kongl. Maj:t åren 1893 och 1895 gjorda framställningar, har Riks Bih.

till Riksil. Prut. IS!)8. 1 Sami. I Afd. 3ö

282 Åttonde hufvudtiteln.

•

dagen, som ansett, frågor om anslag till skydd för sådana fornminnen
endast böra hvar för sig och efter särskild utredning i hvarje fall företagas
till pröfning, anslagit medel till åtgärder för bevarande af tornet
Kärnan i Helsingborg och kyrkoruinerna i Sigtuna.

Akademien omnämnde redan i sammanhang med sin underdåniga
framställning om anslag för år 1898 behofvet af åtgärders vidtagande
för bevarande af den synnerligen märkliga ringmuren kring Visby stad,
ehuru da ännu ej kostnadsförslag derför hunnit utarbetas. Sedan detaljerad!
arbets- och kostnadsförslag nu upprättats efter noggrann besigtning
af murens brister, verkstäld af en utaf akademiens tjensteman, har akademien,
med öfverlemnande af samma förslag, i underdånig skrifvelse den
7 september 1897 hemstält om utverkande af anslag för vidtagande af
åtgärder till skydd för Visborgs slottsruin och ringmuren kring Visby
stad. Akademien framhåller i sin underdåniga skrifvelse, att Visby stadsmur
är i sitt slag ensamstående ej blott i Sverige utan i hela Norden
och att äfven i det öfriga Europa dermed jemförliga stadsbefästningar
från gammal tid endast på få ställen anträffas. Det syntes akademien
derför ej blott ur rent arkeologisk utan äfven ur allmännare fosterländsk
synpunkt vara eu tvingande nödvändighet att åt efterverlden bevara
detta märkliga minne från en tid, då Visby intog en i visst afseende
förherskande ställning i Norden. En dylik åtgärd kunde icke utan fara
för murens bestånd uppskjutas. Detta framginge dels af murens nuvarande
tillstånd i det hela, dels af nyligen inträffade ras och hotande
sättningar. Dylika hade dels förekommit å norra sträckan af muren,
för hvilkas afhjelpande Eders Kongl. Maj:t, på akademiens underdåniga
framställning, den 21 maj 1897 beviljat 472 kronor 50 öre, och vore
dels att befara å södra delen af muren, hvilken senare fråga akademien
vid tiden för den underdåniga skrifvelsens aflåtande hade under behandling.

Sedan till ruinernas underhåll under en lång följd af år varit anvisade
tomtören för hospitalslägenheter i Visby stad, hvilka emellertid
icke uppgått till något afsevärdt belopp, hade från och med år 1881
ett årligt anslag af 450 kronor för ifrågavarande ändamål varit stäldt
till akademiens disposition. Med sådana belopp kunde tydligtvis inga
större åtgärder vidtagas. De tillgängliga medlen hade användts till
smärre reparationer och någon gång till ruinernas frigörande från en del
af de hus och bodar, hvilka under tidernas lopp blifvit uppförda intill
kyrkorna, till stort men för ej blott deras utseende utan äfven deras
bestånd. På grund af de för hvarje år disponibla medlens otillräcklighet
ingick akademien den 20 december 1883 med underdånig anhållan om

Åttonde hufvudtiteln.

283

anslag för konserverande af kyrkoruinerna i Visby och yttrade akademien”dervid
bland annat: »Det finnes ingen stad i Norden, som inom sig
hyser så många minnen af medeltidens byggnadskonst som Visby, hvilken
stad derigenom intager en alldeles särskild ställning. I den omständigheten
att Visby ruiner utgöra minnen af en förfluten storhetstid, hvars
rätta art man hade svårt att uppskatta utan ruinernas vittnesbörd, ligger
ett tvingande skäl för deras bevarande åt samtid och efterverld, så mycket
mera som dessa ruiner icke allenast vittna om Visby forna storhet: det
finnes i vårt land intet kraftigare vittnesbörd om hvad medeltiden i allmänhet
kunde åstadkomma än just dessa ruiner. Dertill kommer ännu
en omständighet af största vigt: dessa ruiner ega betydelse icke endast
som illustration till historien, utan de ega ett sjelfständigt intresse ur
konstens synpunkt — ett intresse icke endast för den svenska konstens
historia utan rent åt för medeltidens konst i allmänhet». I anledning af
akademiens berörda anhållan föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen, att
till vidtagande af åtgärder för bevarande af ifrågavarande kyrkoruiner
bevilja ett anslag af 20,000 kronor, och blef denna framställning bifallen
af Riksdagen, som anvisade ett anslag på extra stat med hälften af
nämnda summa för hvart och ett af åren 1885 och 1886.

Enär ringmurens betydelse ingalunda vore mindre än kyrkoruinernas
utan snarare kunde sägas vara större, anhöll akademien, med hänvisning
till berörda kostnadsförslag, enligt hvilket beräknats för ruinerna
af Visborgs slott 9,450 kronor och för den egentliga^ ringmuren jemte
ställningar, block samt tåg 20,550 kronor, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
för vidtagande af konserveringsåtgärder vid Visborgs slott och Visby
stadsmur bereda och ställa till akademiens disposition ett anslag af 30,000
kronor, hvilket anslag syntes kunna utan olägenhet fördelas på tva eller
tre år.

Genom nådig remiss den 29 september 1897 anbefaldes Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län att från vederbörande infordra
och med eget utlåtande insända underdånigt yttrande, om och i hvad
mån bidrag till bestridande af kostnaderna för nu ifrågasatta konserveringsät^ärder
vid Visborg och Visbyn stadsmur kunde förväntas inflyta från
den ort, som vore närmast intresserad i dessa fornlemningars skyddande.

I det med anledning häraf utaf stadsfullipägtige afgifna yttrande
framhöllo dessa, att murpartiet öster om och till en del midt för Skeppsmätare
hvilket utgjorde ett stycke af Visborgs slottsruin, enligt det
ingifna kostnadsförslaget befunnits omöjligt att reparera, utan borde
rifvas och sedan åter uppföras för eu kostnad af 6,000 kronor. Detta
murparti, som till någon del stode på eu plats, öfver hvilken, enligt af

284 Åttonde hufvudtiteln.

Eders Kongl. Maj:t den 5 juni 1891 faststäld stadsplan, väg skulle leda
från nämnda gata till söder derom belägna stadsdelar, vore eu af grofva
kalkstenar, såsom det ville synas, konstlöst uppförd mur, som icke utmärkte
sig genom någon egendomlig konstruktion. Då, såsom akademien
framhållit, ringmurens bevarande åt efterverlden vore ett rent arkeologiskt
på samma gång som ett allmänt fosterländskt intresse, vore det
tydligtvis det större samhället, staten, som i detta hänseende hade förpligtelser
att fylla, och detta så mycket hellre som Visby stad numera
icke syntes ega någon befogenhet öfver sin ringmur. Dennas stora utsträckning
och den monumentala karakter, densamma med sina många
torn egde, gjorde det också alldeles otänkbart, att det nuvarande stadssamhället
skulle i någon väsentligare mån kunna påtaga sig vare sig
dess konserverande eller något ansvar för dess underhåll. Stadsfullmägtige
ansåge sig dock kunna för visst fall och under vissa vilkor för sådant
ändamål lemna något mindre bidrag och förklarade derför, att
Visby stad, under vilkor och förbehåll att berörda fallfärdiga murstycke
midt för och öster om Skeppargatan refves eller att, i händelse dess
återuppbyggande skulle ifrågakomma, så stor öppning midt för Skeppargatans
södra del lemnades fri, som för gatans framdragande genom
nämnda murparti enligt den faststälda stadsplanen erfordrades, vore benägen
att såsom ett uttryck af samhällets goda vilja att bidraga till utförande
af de i det uppgjorda kostnadsförslaget upptagna arbetena för
stadsmurens bevarande, anvisa ett belopp af 2,500 kronor, att utgå med
en tredjedel om aret under hvart och ett af de tre år verkställigheten
deraf skulle ega rum. I det af stadfullmägtige afgifna yttrandet har
magistraten i Visby instämt.

Eders Kongl. Majrts befallningshafvande anförde för sin del, bland
annat, att omförmälda murparti icke syntes i byggnadsväg utgöra något
så märkligt, att dess bibehållande i oförändradt skick kunde anses ovilkorligen
nödigt. Det syntes derför som om hinder ej borde möta för
bifall i viss mån till stadsfullmäktiges vilkor, på det sätt nemligen att
det för Skeppargatans framdragande i rät linie hindrande inurstycket
nedrefves och att den vidare österut gående mursträckan nedtoges till
så stor del, att derigenom förhindrades ytterligare ras å densamma,
hvilket till fara för närboende hittills och senast"under våren 1897 inträffat,
Härigenom skulle också den afsevärda fördelen beträffande
ifrågavarande arbeten vinnas, att från den beräknade kostnaden skulle
kunna frånräknas ett så stort belopp som 6,000 kronor, åtminstone i det
närmaste. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarade sig derjemte
icke hafva anledning antaga, att för bestridande af ifrågavarande

Åttonde hufvudtiteln. 285

kostnad bidrag i Gotlands län skulle kunna bekommas från annat håll
än Visby stad.

Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, som lemnats tillfälle
att inkomma med underdånigt utlåtande i anledning af hvad stadsfullmäktige
i Visby och Eders Kongl. Maj:ts befallningshåfvande sålunda
yttrat, anförde i skrifvelse den 7 nästlidne december, att enär Visborg
vid sitt uppförande delvis sammanbyggdes med ringmuren och så att
säga öfvertag dennas funktion utefter en ej obetydlig sträcka af stadens
södra sida och således vore en i afsevärd grad integrerande del af de
staden omgifvande försvarsverken, intet skäl funnes att vid uppgörande
af plan för konserveriugsåtgärderna egna mindre omsorg åt lemningarna
af Visborg än åt muren i öfrigt. Båda kompletterade hvarandra och
borde i nu ifrågavarande afseende betraktas såsom ett sammanhängande
helt. Under uttryckande af önskvärdheten att Visby städs bidrag måtte
kunna erhållas utan dervid fäst vilkor, heinstälde akademien, att stadens
erbjudande i dess nuvarande form ej måtte till någon Eders Kongl.
Maj:ts åtgärd föranleda.

Öfverintendentsembetet, till hvilket detta ärende blifvit remitteradt
för afgifvande af utlåtande öfver den af akademien gjorda framställning
om anslag till ifrågavarande konserveringsåtgärder, har i underdånig
skrifvelse ”den 30 november 1897 förklarat, att, i betraktande ej mindre
deraf att de föreslagna åtgärderna för bevarandet af ifrågavarande i så
hög grad värdefulla minnesmärken, hvilka åtgärder, anförtrodda åt fullt
sakkunnig ledning, syntes embetet vara särdeles välbetänkta och lämpliga,
tarfvade ett snart verkställande, än äfven af att mot de äskade
anslagsbeloppen icke torde vara något att erinra, embetet funne sig för
sin del böra på det lifligaste tillstyrka nådigt bifall till akademiens i
förevarande afseende gjorda framställning.

Frågan om borttagande af en del af nyssnämnda murstycke vid
Skeppargatan i Visby var äfven för Hägra ar sedan understäld nådig
pröfning. I underdånig skrifvelse den 8 december 1891 anhöllo nemligen
stadsfullmägtige, att enär åtgärder måste vidtagas för stadsplanens
genomförande beträffande områden, som läge närmast utanför ringmuren,
denna måtte få på tre ställen genombrytas. Eu af dessa genombrytningar
skulle verkställas på det sätt, att den vid Skeppargatan befintlig
igenom ras bildade öppning i mursträckan mellan Skansporten och
hamnen utvidgades och fördjupades. 1 il 1 stöd härför anfördes hufvudsakligen,
att en portöppning å nämnda ställe vore erforderlig, emedan
trafiken med åkdon å Skeppargatan vore förenad med alla de olägen -

2^6 Åttonde hufvudtiteln.

heter, som eu återvändsgränd brukade föranleda, samt i följd deraf de
kostnader, som nedlades på ordnandet af den nedanför Visborgs slottsruin.
belägna stadsdelen, måste blifva i viss mån ofruktbara. Riksantikvarien,
häröfver hörd, androg, bland annat, att den vid Skeppargatan
belägna murenHillhörde Visborgs gamla slott, af hvilken historiskt märkliga
byggnad endast ett par inursträckor funnes ofvan jord och det öfriga,
som ej blifvit förstördt, läge under jordytan, hvarför det vore omöjligt
att utan en fullständig utgifning utreda slottets anläggning och i sammanhang
dermed stående förhållanden; att derest en del af muren brötes
bort och en bred väg byggdes öfver det yttre ruinområdet, hinder skulle
uppstå för en sådan undersökning, hvilket skulle innebära en oersättlig
arkeologisk förlust, under det den praktiska vinsten vore tvifvelaktig”;
att för ej länge sedan eu port blifvit med vederbörligt tillstånd upptagen
i stadsmuren vid södra mynningen af Magasinsgatan helt nära Skeppargatans
södra afsilning; samt att det ej vore visadt, att trafiken mellan
de å ömse sidor om ringmuren belägna trakterna vore stor och i tilltagande.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med riksantiqvariens yttrade
mening af- gaf vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien den 6 december
1892 det utlåtande, att det arkeologiska intresset i den föreliggande
frågan måste anses vida starkare än det praktiska krafvet, hvars berättigande
icke syntes akademien genom handlingarna i ärendet ådagalagdt,
På grund hvaraf akademien i underdånighet hemstälde, att stadsfullmägtiges
ansökning ej måtte vinna bifall. Stadsfullmägtige, som lemnades
tillfälle att inkomma med underdånigt yttrande i anledning af hvad
akademien och riksantiqvarien i ärendet anfört, erinrade bland annat, att
portöppningen vid Magasinsgatan ej gjorde en portöppning vid Skeppargatan
öfverflödig, enär de gränder, som förenade dessa gator, hade allt
för stark lutning. Häremot anfördes dock reservationer af två bland
stadsfullmägtiges ledamöter, hvilka höllo före, att ansökningen i hvad
den rörde sistnämnda portöppning icke bort af stadsfullmägtige vidhållas.
Sedan Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande inkommit med infordradt
utlåtande i ärendet . samt akademien, efter nådig remiss, i underdånig
skrifvelse den 8 maj 1894 förklarat sig vidhålla hvad akademien i sitt
förut afgifna utlåtande hemstält, blef enligt nådigt bref den 17 augusti
1894 stadsfullmägtiges ansökning i den de!, hvarom nu är fråga, lefnad
utan bifall.

Föi vinnande af de fördelar för Visby stad, som torde åsyftas med
det af stadsfullmägtige önskade nedrifvandet af omförmälda murstycke
vid Skeppargatan, synes utom ett medgifvande härtill jemväl fordras
tillstånd till framdragande från nämnda gatas södra ända af en utfarts -

Åttonde hufvudtiteln. 287

väg öfver och genom det område, under hvars yta ruinerna af Visborgs
slott till största delen äro dolda. Ett sådant tillstånd lärer dock ej
kunna leinnas, innan behöflig undersökning af detta område i. arkeologiskt
hänseende egt rum. Som en dylik undersökning antagligen icke
kan under den närmaste tiden verkställas, synes det mig rådligast, att
med frågan om åtgärder för bevarande af slottsruinerna får anstå och
att följaktligen nyssberörda murstycke tills vidare lemnas orubbadt. Då
i sådan händelse stadsfullmäktiges gjorda erbjudande torde få anses hafva
för närvarande förfallit och bidrag från annat håll till bekostande af de
ifrågasatta konserveringsåtgärderna vid den egentliga ringmuren ej kan
påräknas, synes någon annan utväg för detta företags utförande ej återstå,
än att detsamma helt och hållet bekostas af staten, hvars pligt det
är att söka åt samtid och efterverld bevara dessa minnen från en förgången
storhetstid. Hvad särskilt Visby ruiner beträffar, torde, med
hänsyn till deras art och omfattning samt utomordentliga betydelse, i
historiskt och arkeologiskt afseende, det icke böra för statsanslag till
deras bevarande fordras, att äfven den ort, som är närmast intresserad
i dessa fornlemningars bibehållande, bidrager till kostnadernas bestridande.

Staten har vid flera föregående tillfällen anslagit medel till vård af Visby
ruiner, utan att bidrag dertill från orten ifrågasatts. Med afseende härå
och under åberopande af hvad vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
beträffande ringmuren anfört, tillstyrker jag i underdånighet, det
Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att till vidtagande af
konserveringsåtgärder vid Visby stadsmur i hufvudsaklig enlighet med
omförmälda arbets- och kostnadsförslag bevilja ett anslag af 20,550 kronor
och deraf på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 10,300
kronor.

I förberörda underdåniga skrifvelse den 7 september 1897 framhöll [69.]
vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien jemväl, att det vore af största af

vigt, att snara åtgärder vidtoges till bevarande af Alvastra klosterruiner, så- klosterruiner.
vida det som ännu återstode af detta Sveriges första cistercienserkloster,
hvilket en gång varit, ett af de mest betydande i landet, skulle kunna
räddas. Detta kloster hade fordom varit i besittning af betydande rikedomar,
hvilka genom klostrets indragning vid reformationen komirio
svenska staten till godo. Enär lemningarna af detsamma ur arkeologisk
och konsthistorisk ''synpunkt vore af synnerligen högt intresse, bemstälde
akademien, med öfverlemnande af ett genom dess försorg af byggmästaren
vid Vadstena klosterkyrka L. E. Peterson för ruinernas bevarande uppgjordt
arbets- och kostnadsförslag, slutande å 4,200 kronor, att Eders

288 Åttonde hufvudtiteln.

Kong].. Maj:t måtte för vidtagande af ifrågavarande konserveringsåtgärder
hos Riksdagen begära ett anslag å nämnda belopp.

öfverintendentsembetet har efter granskning af det inlemnade arbetsök
kostnadsförslaget afgifvit infordradt utlåtande i ärendet och dervid
anfört detsamma som ernbetet yttrat i fråga om åtgärder för bevarande
åt Visborgs slottsruin och Visby ringmur, hvarför jag nyss redogjort.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län
genom nådig remiss anbefalts att från vederbörande infordra och med
eget. utlåtande till Eders Kongl. Maj:t insända underdånigt yttrande, om
och i hvad mån bidrag till bestridande åt kostnaderna för de ifrågasatta
åtgärderna för bevarande af Alvastra klosterruiner kunde förväntas inflyta
från den ort, som vore närmast intresserad i dessa fornlemningars
skyddande, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med underdånig
skrifvelse den 28 sistlidne december öfverlemnat, jemte eget utlåtande^
yttranden i ämnet dels af Vestra Tollstads församling, dels ock af styrelsen
för Vadstena—Ombergs turistförening, hvilka båda förklarat sig anse
det rättvist och billigt, att de föreslagna arbetena utfördes på bekostnad
af staten, som för århundraden tillbaka icke allenast kommit i besittning
af klostrets stora rikedomar och deraf dragit nytta, utan jemväl användt
sten från klostret såsom byggnadsmaterial till andra staten nu tillhöriga
byggnader. Ehuru församlingen funne de föreslagna konserveringsåtgärderna
i och för sig välbetänkta, kunde till desamma något bidrag af
församlingen ej lemnas. Turistföreningens styrelse meddelade, att föreningen
icke hade andra tillgångar än obetydliga årsafgifter af sina medlemmar
samt arrendet för ett å Omberg uppfördt utsigtstorn, hvilka belopp
tillsammans näppeligen räckte till att nöjaktigt underhålla föreningens
anläggningar samt förränta och amortera föreningens skulder, för hvilka
styrelsens medlemmar iklädt sig personlig borgen, samt att i följd häraf
föreningen, ehuru densamma på det lifligaste önskade och hoppades, att
de intressanta ruinerna snart matte blifva skyddade mot ytterligare förstörelse,
icke kunde lemna nagra bidrag för ändamålet. För egen del
hemstälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att hos Riksdagen
måtte äskas hela den behöfliga summan, då något bidrag till bestridande
af kostnaderna för de ifrågasatta konserveringsåtgärderna icke vore att
från orten förvänta. Från annat håll har emellertid numera ett bidrag
af 1,000 kronor blifvit utlofvadt.

På grund af hvad sålunda förekommit finner jag mig föranlåten tillstyrka,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat
för år 1899 bevilja ett anslag af 3,200 kronor för vidtagande af åtgärder
till bevarande af Alvastra klosterruiner i hufvudsaklig enlighet med förenämnda
af byggmästaren Peterson uppgjorda arbets- och kostnadsförslag.

Åttonde liufvudtiteln. 289

I underdånig skrifvelse den 7 september 1897 har vitterhets-, [70.]
historie- och antiqvitetsakademien anhållit, att Eders Ivongl. Maj:t täcktes inköp af
till Riksdagen aflåta proposition om anvisande af ett extra anslag afsv^
intill 30,000 kronor, att i mån af behof användas till inköp af svenskamyntkabinettet,
mynt i den samling, som tillhört framlidne kontorschefen H. Oldenburg.

Det framhålles i nämnda skrifvelse, att vid olika tider, då tillfälle
erbjudit sig att rikta svenska statens samling af mynt, Eders Kongl.

Maj:t och Riksdagen visat synnerlig frikostighet. Så beviljades år 1863
ett anslag af 17,832 riksdaler för att inlösa en del af den stora samling
af antika, orientaliska och spanska mynt, som bildats af kammarherren
G. D. Lorichs. Då några år senare expeditionschefen C. F. Meinander
hembjöd sin samling af svenska mynt till ett pris af 20,000 kronor,
beviljades detta belopp år 1870 af Riksdagen, som jemväl år 1874 anslog

8,000 kronor till förvärfvande af justitierådet C. F. Herbsts samling af
europeiska medeltidsmynt. Sedan dess hade icke något större belopp
blifvit lemnadt till ökande af statens myntsamling. Akademien hade
hyst eu förhoppning, att den svenska afdelningen deraf, hvilken naturligtvis
vore den vigtigaste och som borde göras så fullständig som
möjligt, skulle erhålla en synnerligen värderik tillökning genom tillåtelsen
att ur doktor H. F. Antells samling uttaga de mynt, som saknades
i den svenska statens samling, men genom ändrade testamentariska bestämmelser
gick hela den Antellska myntsamlingen till Finland. Nu
hade delegarne i boet efter kontorschefen Oldenburg, hvilkens samling
af svenska mynt vore den förnämsta enskilda samling i Sverige, hembjudit
denna till statens myntkabinett för ett pris af 135,000 kronor.
Akademien, som ansett detta pris väl högt, hade förklarat sig icke
kunna göra underdånig framställning om inköpande af samlingen i dess
helhet, till följd hvaraf densamma komine att, försäljas å offentlig auktion.

Enär det vore af yttersta vigt, att det tillfälle, som då erbjöde sig att
genom inköp komplettera statens samling af svenska mynt, icke försummades,
hade akademien gjort sin omförmälda framställning om beredande
af derför behöfliga medel.

Under åberopande af hvad akademien sålunda anfört, hemställer jag
i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 30,000 kronor, att i
mån af behof användas till inköp för kongl. myntkabinettets räkning
af sådana i den Oldenburgska samlingen förekommande svenska mynt,
som kunna behöfvas till fyllande af luckor i myntkabinettet.

Bih till Rikscl. Vrot. 1898. 1 Sami. 1 Afcl. 37

290 Åttonde hufvudtiteln.

Naturhistoriska riksmuseum.

[71.] Med anledning af vetenskapsakademiens i skrifvelse den 8 september

1897 gjorda anmälan, att ett årligt anslag af 2,000 kronor till inköp
alke''go Jourock insamling af naturalier vid naturhistoriska riksmuseets afdelning för
och fossila arkegoniater och fossila växter, till arbetsbiträden derstädes och till bevaiter.
stridande af andra med arbetena vid afdelningen förenade utgifter fortfarande
är behöfligt, får jag i underdånighet hemställa, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för sagda ändamål anvisa på extra
stat jemväl för år 1899 enahanda belopp som för innevarande år, eller

2.000 kronor.

[72.] Hos Eders Kongl. Maj:t har vetenskapsakademien i underdånig

etnoUSrTS■ skrifvelse den ^ september 1897 hemstält om anslag för år 1899 till
^lamUng. 0 naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts derom under fjoråret gjorda
framställning anvisade Riksdagen till vård, underhåll och förkofran af
nämnda samling på extra stat för år 1898 ett anslag af 7,300 kronor,
hvaraf 4,500 kronor voro afsedda till arfvode åt en särskild föreståndare
för samlingen. Riksdagen ansåg emellertid att, då ett tillfredsställande
resultat icke kunde af denne föreståndare uppnås, utan att fullt lämpliga
lokaler bereddes för de samlingar, som skulle ställas under hans
vård, omförmälda arfvode icke borde utgå, förr än visshet vunnits
derom, att en ändamålsenlig inuseibyggnad blefve för samlingarna uppförd.
1 sin till Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse i ämnet anförde
Riksdagen, att, enligt hvad den inhemtat, utsigter förefunnes att genom
enskild offervillighet skulle kunna åstadkommas en nybyggnad för ifrågavarande
samlingars inrymmande. Till upprättande af ett etnografiskt
museum i hufvudstaden hade nemligen stiftelsen Lars Hiertas minnes
styrelse afsatt ett belopp af 25,000 kronor, och för samma ändamål
uppgåfves likaledes 25,000 kronor vara af två namngifna personer afsätta
och utlofvade. Byggnadsföretaget vore beräknadt skola kosta

74.000 till 75,000 kronor, deruti dock icke inbegrepes värdet af erforderlig
tomt, hvilken Riksdagen ansåg kunna beredas å kronans mark i
den trakt, der nordiska museet är förlagdt. Af nämnda skäl föreskref
Riksdagen, som ansåg en gynsam lösning af byggnadsfrågan kunna inom
kort tid förväntas, att den till arfvode åt föreståndaren afsedda delen
af anslaget ej finge utgå, förrän visadt blifvit, att ofvan omförmälda,
för uppförande af en nybyggnad för samlingen beräknade belopp åstadkommits.

Åttonde hufvudtiteln. 291

I sin nu gjorda framställning har vetenskapsakademien, under framhållande
att behofvet af det belopp, 2,800 kronor, som sedan en lång
följd af år utgått såsom årsanslag till riksmuseets etnografiska samling,
fortfarande vore minst lika stort som tillförene, anhållit, att 7,300 kronor,
motsvarande det för år 1898 beviljade anslaget, måtte åt denna samling
beredas såsom anslag äfven för år 1899, da, om ej förr, det af Riks
dagen uppstälda vilkoret i afseende pa den till arfvode åt föreståndaren
afsedda del af anslaget kunde befinnas uppfyldt. Med anledning häraf
tillstyrker jag, det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att
på extra stat för år 1899 uppföra en summa af 7,300 kronor till vård,
underhåll och förkofran af naturhistoriska riksmuseets etnografiska
samling.

Meteorologiska centralanstalten.

Med anledning af särskilda utaf Eders Kongl. Maj:t i ämnet gjorda
framställningar har Riksdagen för hvardera af åren 1894, 1895, 1896,
1897 och 1898 beviljat ett extra anslag af 7,950 kronor till fullständigt
ordnande och utvidgande af väderlekstjensten vid meteorologiska centralanstalten.
År 1893 föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen att uppföra
ett sådant anslag å ordinarie stat, Riksdagen fann visserligen hvad i
statsrådsprotokollet anförts innebära fullgiltiga skäl för att ökade medel
till det af Eders Kongl. Maj:t ifrågasatta belopp stäldes till meteorologiska
centralanstaltens förfogande för ordnande och utvidgande af väder
lekstjensten; men då, enligt Riksdagens förmenande, någon tids erfarenhet
rörande resultaten af de nya anordningarna borde afvaktas, innan
beloppet uppfördes på ordinarie stat, ansåg Riksdagen sig. böra tills
vidare endast på extra stat anvisa anslag för ändamålet; och i öfverensstämmelse
dermed har Eders Kongl. Maj:t inskränkt sina vid 1894, 1895,
1896 och 1897 årens riksdagar gjorda framställningar i ämnet.

Sedan vetenskapsakademien i eu den 8 september nästlidna år aflåten
underdånig skrifvelse framhållit behofvet af ifrågavarande anslags fortsatta
utgående, får jag i underdånighet tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att
föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för år 1899 anvisa 7,950
kronor till upprätthållande af fullständigt ordnad väderlekstjenst vid
meteorologiska centralanstalten.

1 öfverensstämmelse med hvad vetenskapsakademien i samma skrifvelse
anhållit, hemställer jag vidare, det Eders Kongl. Maj:t täcktes till
upprätthållande af en meteorologisk station i Gellivare af Riksdagen äska

[73.]

Väderlekstjensten
vid
anstalten.

[74.]

Meteorologiska
stationen
i Gellivare.

292 Åttonde bnfvndtiteln.

ett extra anslag för år 1899 å 300 kronor, eller enahanda belopp, som
härtill för innevarande år af Riksdagen beviljats.

Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda.

[75.] Till uppehållande af undervisningen vid de i Vadstena, Skara och

Lfrö°ragf£<*r®ollnä8 anordnade läroanstalter för öfveråriga döfstumma anvisade sistårigadöf■
Ild,ia års Riksdag ett extra anslag för år 1898 af 47,400 kronor.
stumma, I öfverensstämmelse med de utgiftsstater, som för år 1897 blifvit

faststälda för de särskilda läroanstalterna, fördelades detta anslag på
det sätt, att 16,400 kronor tilldelades åt hvar och en af läroanstalterna
i Vadstena och Bollnäs samt 14,600 kronor åt läroanstalten i Skara.

. Vederbörande direktioner hafva beräknat ifrågavarande läroanstalters
utgifter under år 1898 till samma belopp som under näst föregående
året. Ingen af direktionerna har ifrågasatt någon minskning i utgifterna
under år 1899. * 8

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer ja», att
Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för uppehållande af
undervisningen vid de tre läroanstalter, som här äro i fråga, anvisa ett
extra anslag för år 1899 af 47,400 kronor.

[76.] På. derom af styrelsen för handtverksskolan i Kristinehamn för

“t'' tHnda 1 underdånig skrifvelse den 17 sistlidne september gjord begäran
Kristinehamn hemställer jag> Eders Kong]. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att
för blinda, enahanda belopp, som beviljats för skolans uppehållande under närmast
föregående år, eller 10,000 kronor, må för denna skola anvisas på extra
stat äfven för år 1899.

[77.] Med anledning af direktionens öfver institutet för blinda under TZ,

Srkl:ifvelse, den 28 ,!is£idne september hemställer jag, att Eders
vi. m. &ongl. Maj.t täcktes föreslå Riksdagen att, utöfver det åt institutet på
ordinarie stat uppförda anslag, bevilja institutet för år 1899 enahanda
extra anslag, som anvisats för innevarande år, nemligen 2,500 kronor
att användas till tryckning af blindskrifter och 1,200 kronor till understöd
åt blindlärareelever samt till reseunderstöd åt blindlärare.

[78 ]

Förhyrande . Styrelser! för förskolan för blinda i Vexjö har i skrifvelse den 7
a/ ro^er sistlidne september hos Eders Kongl. Maj:t anhållit, att Eders Kongl.

mÄtte hos Riksdagen åska ett anslag å 4,000 kronor till förhyrande

i Vexjö.

Åttonde hufvudtiteln. 293

af lokal för skolan under år 1899; och får jag fördenskull hemställa,
att Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för
år 1899 till förhyrande af lokaler för förskolan för blinda i Vexjö bevilja
ett anslag af 4,000 kronor.

Med anledning af underdånig ansökning af styrelsen för förskolan [79.]
för blinda i Vexjö har Eders Kongl. Maj-: t genom skrifvelse den 10 Uppförande^
augusti 1896 nådigst gifvit styrelsen tillstånd att anskaffa nya ritningar m j^.slcoian
och kostnadsförslag till byggnad för skolan å eu af stadsfullmägtige i *

nämnda stad upplåten byggnadsplats inom stadens reglerade område. exj0''
Sedan arkitekten i öfverintendentsembetet H. T. Holmgren utarbetat
dylika ritningar och kostnadsförslag, har styrelsen till Eders Kongl.

Maj:t iusändt ritningarna jemte kostnadsförslaget samt dervid förnyat
sin förut gjorda underdåniga framställning, att åtgärd måtte vidtagas
för anskaffande af en för skolans behof tillräcklig och mot hennes ändamål
svarande egen byggnad.

Som skäl för sin framställning har styrelsen åberopat, hvad styrelsen
i föregående underdåniga skrivelser af den 28 november 1890, den 4
december 1891 och den 14 september 1892 anmärkt rörande de lokaler,
som för skolans räkning användes, nemligen:

att skolan vore inrymd i två på angränsande tomter uppförda byggnader,
som tillhörde olika egare;

att hufvudlokalen, som innehölle läro- och ekonomirum samt bostad
åt rektor och tjenstepersonal, ursprungligen varit afsedd till arbetarebostäder
och derför inredts i flera mindre lägenheter om 2 a 3 små och
låga rum;

att genom de få förändringar, som kunnat vidtagas med den synnerligen
vårdslöst uppförda byggnaden, endast jemförelsevis ringa fördelar
kunnat vinnas;

att man ej kunnat erhålla tillräckligt stora rum hvarken till gymnastiska
öfningar, eller till samlings- eller bönsal;

att kök, matsal och öfriga ekonomirum jemväl vore alldeles för små;
att badrum, skafferier och användbara källare helt och hållet sak nades;

_ ,

att skolans lokaler i hygieniskt afseende vore i högsta grad otillfredsställande; att

hufvudlokalen vore uppförd af virket från en gammal lasarettsbyggnad,
hvilken tillika varit använd till epidemisjukhus;

''''att, ständigt återkommande sjukdomsföreteelser inom skolan gåfve
stöd för antagandet, att i byggnaden funnits qvar smittämnen, som

294 Åttonde hufvudtiteln.

gifvit upphof till åtskilliga sjukdomar, såsom nervfeber, skarlakansfeber,
koppor in. fl.;

att dessutom skolans lärjungar, oaktadt den största omtänksamhet
och noggrannhet beträffande deras bespisning, beklädnad och vård i
(ifrigt, ofta varit besvärade af hufvudvärk, bleksot, hjertklappning samt
störande rubbningar i digestions- och respirationsorganerna, hvilket, enligt
skolläkarens förmenande, haft sin orsak i den luftförskämning, som
måste uppstå i de låga och trånga lokalerna;

att den omständighet, att sof- och sjukrum åt lärjungarne måst förhyras
i en annan gård än der skolans öfriga lokaler befunnes, försvårade
den nödiga tillsynen öfver barnen;

att, då båda byggnaderna, hvari skolan inrymts, vore af trä och
försedda med trånga trappor samt vissa lokaler, deribland sof- och sjukrummen,
läge i andra våningen och på vinden, en eldsolycka måste
medföra den största fara för lärjungarne, helst de vid sådant tillfälle
vore alldeles ur stånd att hjelpa sig sjelfva; samt

att faran ökades derigenom, att sof- och sjukrummen hade sitt läge
öfver tvätt- och bagarstuga samt rum för strykning, hvilka lokaler icke
innehades af skolan.

Riksdagens revisorer hade i sitt betänkande till Riksdagen år 1894
instämt i de anmärkningar mot skolans lokaler, som här ofvan framstälts,
men det hade ej varit möjligt för styrelsen att råda bot mot de
påpekade olägenheterna eller att skaffa skolan några ändamålsenligare
lokaler å annan plats i staden.

Vid tillämpningen af lagen angående blindundervisningen af den 29
maj 1896 måste, enligt hvad skolstyrelsen vidare anfört, de brister, som
vidlådde de lokaler, som skolan begagnade, blifva ännu kännbarare.
Skolan vore nemligen afsedd för 40 lärjungar, men detta antal kunde
ingalunda rymmas i de lokaler, som nu användes. Erfarenheten hade
nemligen gifvit vid handen, att icke mer än 30 barn lämpligen kunde
i skolan intagas, så länge de nuvarande lokalerna begagnades. Skolans
rektor kunde ej utöfva den tillsyn öfver och vård om skolan, som ålåge
honom, så länge den vore inrymd i två från hvarandra skilda gårdar.
Hyresaftal rörande skolans lokaler hade måst träffas med två hyresvärdar.
Dylikt aftal hade ej kunnat ske på någon längre tid, enär anslaget
till skolan ända till år 1896 varit uppfördt på extra stat. Nu
hade visserligen förändring härutinnan inträffat, men frågan om uppförande
af egen byggnad för skolan hade hindrat styrelsen från att söka
få hyra de nu begagnade lokalerna för längre tid.

Skolstyrelsen påpekar ytterligare, att, om någon af de nuvarande

Åttonde hufvudtiteln. 295

hyresvärdarne ville lör annat ändamål disponera de till skolan förhyrda
lokalerna, eller om någon af de ifrågavarande gårdarna försåldes, skolan
helt visst skalle komma i stort trångmål beträffande erforderlig lokal.

Härtill komme — fortsätter styrelsen — att det beslut, som stadsfullmägtige
i Yexjö fattat, att kostnadsfritt upplåta till plats för skolan
två synnerligen välbelägna tomter inom stadens reglerade område, endast
gälde till den 1 januari 1899. Om dessförinnan icke blefve bestämdt,
att tomterna skulle för skolans räkning bebyggas, måste ny
framställning göras om förlängning af den tid, under hvilken anbudet
om kostnadsfri upplåtelse af byggnadsplats finge gälla. \ isserligen torde
bifall till en sådan anhållan kunna utverkas, men, då efterfrågan på
tomter i den stadsdel, der de åt skolan upplåtna tomterna vore belägna,
på senare tider allt oftare egt rum, vore det af största vigt, att byggnadsfrågan
inom den närmaste tiden blefve afgjord. Det kostnadsförslag,
som nu blifvit utarbetadt, uppginge till 112,000 kronor och stälde sig
sålunda betydligt lägre än det, som styrelsen för några år tillbaka låtit
upprätta. Detta berodde dels derpå, att byggnadsplats nu vore kostnadsfritt
upplåten, dels på de inskränkningar beträffande utrymmet inom
skolan, som blifvit gjorda, samt dels slutligen på de besparingar i öfrig!,
som kunnat göras utan att menligt inverka på skolans soliditet och
läroanstaltens intressen i öfrigt.

Till sist erinrar styrelsen derom, att för skolans nuvarande lokaler
betalades i årlig hyra ett belopp af 3,900 kronor, samt att det ålåge
skolan underhållsskyldighet beträffande skolans inre delar, för hvilket
ändamål vore i den ordinarie staten upptaget ett belopp af 500 kronor.
Då en ny byggnad kunde uppföras för ett pris, som föga öfverstege
100,000 kronor, vore, med hänsyn till nu gällande låga räntefot samt
den nu utgående hyra, hvilken för öfrigt lätt kunde blifva höjd, det
äfven ekonomiskt sedt fördelaktigt att skaffa skolan en egen byggnad.

Med anledning af hvad styrelsen sålunda anfört, har styrelsen hemstält,
att Eders Ivongl. Maja täcktes af 1898 års riksdag för uppförande
af byggnad åt förskolan för blinda i Yexjö å den af stadsfullmägtige
derstädes kostnadsfritt upplåtna platsen äska ett anslag af 112,000 kronor
att utgå med 60,000 kronor under år 1899.

Öfver in tendentsembetet, hvars underdåniga utlåtande i ämnet blifvit
infordradt, har i skrifvelse den 22 juni 1897 förklarat, att embetet icke
funnit skäl till anmärkning vare sig mot de understälda ritningarna
eller mot den för byggnadens uppförande beräknade kostnad.

Sedan Eders Kongl. Maja befalt direktionen öfver institutet för

296 Åttonde kufvudtiteln.

blinda att inkomma med yttrande i ärendet, anmodade direktionen institutets
rektor att till direktionen afgifva utlåtande i ämnet.

Rektor yttrar i detta, till Eders Kongl. Maj:t af direktionen öfverlemnade
utlåtande, att den af Vexjö stad till förskolan för blinda derstädes
upplåtna tomten vore för det dermed afsedda ändamålet fullt
tillräcklig; att den föreslagna lekplatsen hade sådant läge, att rektor
från sin. enskilda bostad kunde öfvervaka eleverna under deras vistelse
i det fria; att å ritningarna endast ett arbetsrum vore upptaget; att,
då så kallade dagrum, eller rum, der eleverna kunde tillbringa fritider,
saknades, arbetsrummet väl skulle användas äfven till detta ändamål;
att endast ett arbetsrum, inrymmande 40 gossar och flickor, vore både
otillräckligt och olämpligt; att det kunde sättas i fråga, om det vore
nödvändigt att för en dylik skola, hvarom nu vore fråga, anordna egen
sjuklokal med två sjukrum jemte särskildt rum för sjuksköterska; samt
att . i de för skolbyggnaden beräknade kostnaderna ej vore upptagna
utgifter för terrassmurar, tomtens planering och lokalernas upplysning.

Direktionen förklarade i sitt den 29 september 1897 till Eders
Kongl. Maj:t afgifna yttrande, att direktionen funne det vara af behofvet,
påkalladt, att ännu ett arbetsrum anordnades för att användas jemväl
till s. k. dagrum, helst som härigenom den fördel kunde vinnas, att
gossar och flickor fånge skilda lokaler.

Med anledning af de anmärkningar, som blifvit framstälda mot de
ifrågavarande ritningarna jemte dit hörande kostnadsförslag, infordrade
Eders Kongl. Maj:t yttrande från styrelsen öfver förskolan för blinda i
Vexjö.

I skrifvelse den 26 oktober 1897 utlåter sig styrelsen, att för besparings
skull endast ett dagrum upptagits i förslaget. Såsom dagrum
borde, enligt styrelsens mening, jemväl användas dels och företrädesvis
den ganska stora gymnastiklokalen, hvilken icke mer än två halftimmar
om dagen komme att tagas i anspråk för gymnastiköfningarna, dels arbetsrummet
eller ock något af lärorumtnen. De föreslagna lokalerna
lemnade sålunda fullt tillräckligt utrymme till anordnande af erforderliga
dagrum. Af misstag hade på ritningarna ett större rum blifvit betecknadt
som gymnastik- och lärorum i stället för gymnastik- och dagrum.
Då tre af skolans klasser undervisades i läsämnen samtidigt dermed, att
eu klass öfvades i handarbete, behöfdes icke mer än tre lärorum och
ett arbetsrum, hvilka lokaler det insända förslaget upptoge. En oafvislig
nödvändighet vore det, att i en anstalt för blinda barns uppfostran
sjukrum funnes. Barnen hade nemligen i allmänhet varit mycket sjukliga
och svaga, helst under de första skolåren. Äfven om barnens helsa

Åttonde hufvudtiteln. 297

skulle blifva bättre, som man hade skäl att antaga, sedan en lämpligare
lokal erhållits, skulle man i alla fall hafva behof af sjukrum, i hvilka
vid inträffande sjukdomsfall den sjuke kunde isoleras. Styrelsen hade
derför ej tvekat *att i förslaget upptaga tvenne små sjukrum jemte ett
mellanliggande rum för en vårdarinna. I kostnadsförslaget hade ej upptagits
kostnader för planering af tomten, enär styrelsen ansåge, att denna
kunde bekostas medelst de små besparingar, som i skolans stat kunde
göras. Af samma anledning hade ej heller i förslaget beräknats några
kostnader för belysningen. Nu hade emellertid styrelsen låtit uppgöra
kostnadsförslag både för planeringen och belysningen, och uppginge båda
tillsammans till ett belopp af 5,000 kronor, och hemstälde styrelsen, att
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för tomtens planering och
belysnings införande i skolan bevilja ett belopp af 5,000 kronor.

Styrelsens öfver förskolan för blinda i Vexjö skrifvelse till Eders
Kongl. Maj:t angifver otvetydigt , att andra lokaler än de, som af skolan
för närvarande begagnas, äro af behofvet i högsta grad påkallade, för
att skolan skall tillfredsställande kunna fullgöra sina åligganden; men
lämpliga lokaler synas ej kunna anskaffas på annat sätt än genom att
uppföra en egen byggnad för skolan. Uppförandet af en sådan byggnad
är äfven från ekonomisk synpunkt fördelaktigt, särskilt som Vexjö
stad kostnadsfritt upplåtit erforderlig byggnadsplats. Att för planering
och belysnings anordnande, på sätt styrelsen antydt, använda möjligen
uppkommande besparingar torde emellertid icke böra ifrågakomma, utan
då dessa åtgärder lämpligen synas böra företagas i samband med sjelfva
byggnadsföretaget, anser jag att den erforderliga summan, 5,000 kronor,
bör utgå af direkt för ändamålet anvisade statsmedel. Jag hemställer
alltså, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till uppförande
af en byggnad för förskolan för blinda i Vexjö, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de upprättade ritningarna, belysnings anordnande
i samma byggnad samt tomtens planering bevilja ett belopp af 117,000
kronor och deraf på extra stat för år 1899 anvisa 60,000 kronor.

Hospitalsvården.

Sedan Riksdagen år 1895, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts proposition,
beviljat ett anslag af 1,480,000 kronor till anordnande vid Upsala
af en asyl för sinnessjuke samt deraf på extra stat anvisat för är
1896 500,000 kronor, för år 1897 450,000 kronor och för år 1898 430,000
kronor, så har medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 29 sepBih.
till Iiilcsd. Vrot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 38

[80.]

Upsala asyl.

298 Åttonde hufvudtiteln.

tember 1897 anfört, att enligt upprättadt kontrakt ifrågavarande byggnadsarbete
skulle vara färdigt senast den 1 augusti 1899 och att detsamma,
enligt hvad medicinalstyrelsens arkitekt meddelat, nu vore så
långt framskridet, att man kunde antaga, det kontraktsbestämmelserna
i afseende på tiden för arbetets fullbordande koinme att uppfyllas.

I enlighet med hvad medicinalstyrelsen hemstält, tillstyrker jag i
underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att af
det för anordnande vid Upsala af en asyl för sinnessjuke beviljade anslag
på extra stat för år 1899 anvisa återstoden, 100,000 kronor.

[81-] I underdånig skrifvelse den 2 juni 1897 har medicinalstyrelsen gjort

, amSiällni7ng om anslaS för uppförande af en byggnad, afsedd till bostä ning

vid dev för skonomibetjen i Tig vid Lunds hospital och asyl, och har styrelsen
Lundshospitai derom yttrat följande.

Med uppförandet af Lunds asyl invid det förutvarande hospitalet
derstädes uppkom behof af flera bostadslägenheter för den ekonomibetjening,
som maste anställas med anledning af den betydligt utvidgade
ekonomiska förvaltningen både i den del, som rörde det, som var gemensamt
för båda anstalterna, och i det, som tillkom för asylen ensam.
Huru många bostäder, som skulle komma att erfordras, kunde dock ej
på förhand med säkerhet bestämmas, utan måste detta blifva beroende
på kommande erfarenhet. Emellertid användes för detta ändamål alla
disponibla lägenheter, och de af ekonomibetjeningen, som ej kunde erhålla
bostäder å anstalterna, erhöllo bostadsersättning och fingo bo utom
desamma. Denna anordning kunde dock ej vara för anstalterna förmånlig,
då derigenom betjeningens arbetstid ej komme anstalterna så
fullständigt till godo, som om bostäder för betjeningen funnes inom
anstalterna. Ordningens uppehållande blefve också derigenom försvåradt.

Efter vunnen erfarenhet, och sedan öfverläggning i ärendet egt rum
med anstalternas direktion, hade styrelsen uppdragit åt sin i byggnadsärenden
biträdande arkitekt, hofintendenten A. Kumlien, att uppgöra
förslag till en byggnad, afsedd till bostäder för anstalternas ekonoinibetjening.
Sedan sådant förslag blifvit upprättadt och, i anledning af
åtskilliga af nämnda direktion deremot framstälda anmärkningar, af Kumlien
omarbetadt, dervid ett för bibliotek afsedt rum ur förslaget uteslutits,
hade direktionen tillstyrkt uppförande af omförmälda boställshus i
öfverensstämmelse med de förändrade ritningarna. Detta af direktionen
förordade förslag afsåge att anskaffa enkelrum för den manliga ekonomibetjeningen
med en eller flere boende i hvarje rum. Endast förste
maskinisten skulle erhålla familjebostad, bestående af tre rum och kök
jemte hushållskällare. En mindre bostadslägenhet för maskinisten än

Åttonde hufvudtiteln. 299

denna torde ej kunna ifrågasättas, om anstalterna skulle erhålla en fullt
kompetent person, som hade förmåga att sköta de dyrbara apparater
och maskiner, hvilka vore under hans vård. För öfrigt komme genom
uppförande af detta boställshus utrymme att beredas för mer än tjugu
personer och dessutom reservrum att finnas för blifvande behof. I källaren
blefve äfven plats för erforderliga förbrukningsartiklar och reservdelar
för maskinafdelningen.

Den beräknade kostnaden för byggnaden uppgår till 33,600 kronor,
hvilken summa medicinalstyrelsen hemstält måtte för ifrågavarande ändamål
anvisas. .

Efter nådig remiss har öfverintendentsembetet i underdånig skrifvelse
den 22 juni 1897 anfört, att embetet icke funnit något att erinra mot
det uppgjorda ritningsförslaget jemte tillhörande kostnadsberäkningar.

Med anledning af hvad sålunda förekommit tillstyrker jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att till uppförande,
i hufvudsaklig enlighet med de till Eders Kongl. Maj:t inlemnade
ritningarna, af ett boställshus för ekonomibetjening vid Lunds hospital
och asyl på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 33,600 kronor.

I skrifvelse den 18 oktober 1897 har medicinalstyrelsen undergå- [82.]
nigst hemstält, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att tilherfsö sjukhus
understöd åt Jerf so sjukhus för spetelske anvisa för år 1899 ett extra ^ spetehkeanslag
af 14,000 kronor, eller enahanda belopp, som blifvit för närmast
föregående år beviljadt.

Med anledning häraf tillstyrker jag, det Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att anvisa äfven för år 1899 ett extra anslag af 14,000
kronor till understöd åt Jerfsö sjukhus för spetelske, under vilkor att
Gefleborgs läns landsting dertill för samma år anvisar 4,000 kronor och
medgifver, att spetelske äfven från andra län må under aret vid sjukhuset
erhålla vård, i den mån utrymmet sådant tillåter.

*

Diverse anslag.

I likhet med hvad under åtskilliga år skett och af samma skäl, som [83.]
då förekommit, torde Eders Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att jemväl /o““_
för år 1899 på extra stat anvisa ett belopp af 2,000 kronor till svenska „äUskaPet.
fornskriftsällskapet. ^

Under flera föregående år har Riksdagen på Eders Kongl. Maj:ts^ r<,Ugions.
framställning beviljat anslag till beredande af religionsed åt svenske vard åt
sjömän i utländska hamnar samt åt andra derstädes sig uppehållandem t utländ.
landsmän, och hemställer jag, det täcktes Eders Kongl. Maj:t jemväl hamnar.

300 Åttonde hufvudtiteln.

för år 1899 af Riksdagen för ifrågavarande ändamål äska anslag till
samma belopp som det, hvilket hittills årligen plägat anvisas, eller

10,000 kronor. * ’

[85.] Sedan 1896 ars Riksdag, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom

AZ “^e,,giorda framställning, på extra stat beviljat dels till anställande af tvä
tältrad kontraktsadjunkter inom Vesterbottens fjerde kontrakt 12,000 kronor, deraf
£“1’000 kr°n0r att. ut-å under år ^97, dels till resekostnadsersättning åt
sands stifts dessa kontraktsadjunkter 1,500 kronor, deraf 500 kronor att utgå under
församlingar. 1897, dels ock till två stipendier för utbildande vid universitetet af
prester, förtrogna med finska språket, 4,500 kronor, deraf 1,500 kronor att
utgå under år 1897, äfvensom åt Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat att meddela
de närmare bestämmelser, som kunde erfordras rörande anslagens användande,
samt nästlidna års Riksdag af sålunda beviljade belopp anvisat
för år 1898, af anslaget till kontraktsadjunkterne 4,000 kronor, af
anslaget till resekostnadsersättning åt desse 500 kronor, samt af det till
.stipendiers inrättande beviljade anslag 1,500 kronor, får jag, med erinran
derom att Eders Kongl. Maj:t den 29 maj 1896 i ofvannämnda afseenden
meddelat närmare bestämmelser, i underdånighet hemställa, att Eders
Kongl. Maj.t täcktes föreslå Riksdagen att anvisa för år 1899: af anslaget
till kontraktsadjunkterne 4,000 kronor, af anslaget till resekostnadsersättning
åt desse 500 kronor samt af det till stipendiers inrättande beviljade
anslag 1,500 kronor.

[86.] . I underdånig skrifvelse den 22 sistlidne september har domkapitlet

lande afkon-^ ^lernösand anmält, att den omständigheten, att de inom svenska lapptr
akt sädjunk- markerna verkande presterliga krafter vore alldeles otillräckliga att beta
iJZTödrar^- ,deSSa trakters befolkning en tillfredsställande själavård, gåfve domlappmarkens
kapitlet grundad anledning till oro och bekymmer. Domkapitlets be ““lV2:arocTmÖiandrn

badederför också gått ut på att genom församlingarnas med3:e
kontrakt, verkan fa till stånd en förökning af derinom lappmarkens särskilda församlingar
anstälde prestmännens antal. Dessa bemödanden synas, enligt
hvad domkapitlet förmäler, i några enstaka fall hafva utsigt att krönas
med. framgång. Domkapitlet tillägger dock, att, äfven om också i anledning
häraf komministraturer blifva inrättade i Gellivare och Arvidsjaurs
församlingar samt en ständig adjunkt anställes i Vilhelmina församling,
kommer dock det sätt, hvarpå själavården i lappmarken är anordnad,
i stort sedt, fortfarande att lemna synnerligen mycket öfrigt att
önska.

Med anledning af hvad domkapitlet anfört får jag härmed erinra,

Åttonde hufvudtiteln. 301

hurusom Eders Kongl. Maj:t den 22 sistlidne oktober beviljat ett belopp
af 2,000 kronor för år räknadt för anställande af ett presterligt biträde
till den 1 maj 1899 i Gellivare församling samt den 12 november 1897
tillsvidare ett årligt belopp af 1,000 kronor till aflönande af ett presterligt
biträde i Vilhelmina församling.

Vid tanken härpå och med afseende jemväl fäst å den omständigheten,
att anställandet af kontraktsadjunkter i svenska finnmarken visat
sig vara af stor betydelse för själavården derstädes, har domkapitlet anmodat
vederbörande kontraktsprostar i södra lappmarkens samt Vesterbottens
andra och tredje kontrakt att till domkapitlet inkomma med
yttrande och utredning angående anställandet af kontraktsadjunkter i de
delar af lappmarken, som tillhörde deras kontrakt. Af de sålunda infordrade
utlåtandena framgår, att åtgärder till förstärkande af de presterliga
krafterna inom dessa kontrakt äro af nöden. Der varande församlingars
ofantliga ytvidd, Arjepluogs omkring 128, Gellivares omkring 148
och Jockmocks med Qvickjock omkring 170 qvadratmil; befolkningens
tillväxt, — i Arjepluog uppgifves densamma på tio års tid hafva ökats med
33 procent — den omständigheten att denna befolkning oftast icke finnes
samlad i större byar utan är kringspridd i på stort afstånd från hvarandra
liggande enstaka gårdar eller små byar, ytterligt ogynsamma
kommunikationsförhållanden samt befolkningens fattigdom, allt detta är
omständigheter, som i hög graod försvåra ordnandet af själavården i dessa
trakter. Med undantag för Asele och Lycksele, hvilka församlingars
kyrkoherdar äro skyldiga att hålla ständigt embetsbiträde, och Gellivare,
der en särskild grufpredikant finnes anstäld vid Malmberget, finnes inom
dessa kontrakt blott en prestman i hvarje församling. Att här erfordras
förstärkning af de presterliga krafterna, behöfver knappast sägas, helst då
hänsyn tages till de ytterligare svårigheter, som äro en följd af egendomliga
nationaliteter och språkförhållanden.

Domkapitlet har för åstadkommande af en förbättring i afseende
å själavården i dessa trakter föreslagit det såsom äfven mig synes
lämpliga och inom Sveriges finsktalande församlingar pröfvade sättet
medelst kontraktsadjunkters anställande. Härigenom skulle, såsom domkapitlet
framhåller, vinnas ej endast det, att de presterliga krafterna i
dessa trakter förstärktes, utan domkapitlet skulle få att förfoga öfver ett
ambulerande presterskap, som allt efter omständigheterna kunde förflyttas
till de platser, der missförhållandena i afseende å själavården skarpast träda
i dagen. Domkapitlet angifver den plan, efter hvilken de af domkapitlet
föreslagna tre kontraktsadjunkternas verksamhet skulle ordnas, sålunda:
att, under förutsättning att eu pastoratsadjunkt anställes i Vilhelmina för -

[87.]

Nordiska

museet.

[88.]
Tidskrift fö\
landsmål m. n

302 Åttonde hufvudtiteln.

samling — jag tillåter mig härutinnan hänvisa till Eders Kon<*l. Maj-ts
förenämnda beslut af den 12 november 1897 — en af kontraktsadjunkterna,
afsedd för södra lappmarkens kontrakt, skulle hafva sitt
egentliga verksamhetsfält i Stensele med Tårna och Sorsele, en, afsedd
för lappmarksdelen af Vesterbottens andra kontrakt, d. v. s. Arvidsjaur,
Malå och Arjepluog, skulle få sin hufvudverksamhet förlagd till sistnämnda
församling, samt en, afsedd för lappmarksförsamlingarna af Vesterbottens
tredje kontrakt, d. v. s. Jockmock med Qvickjock och Gellivare,
skulle vara stationerad i Jockmock med skyldighet att biträda jemväl
vid själavården inom Gellivare för så vidt denna afser den icke finsktalande
befolkningen.

Yttranden hafva jemväl afgifvits af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens och Norrbottens län, hvilka dervid tillstyrkt
domkapitlets framställning. J

På grund häraf får jag hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen att på extra stat bevilja: till anställande af tre kontraktsadjunkter
inom Södra lappmarkens samt de delar af Vesterbottens
andra och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken, 18,000 kronor, deraf

6,000 kronor att utgå under år 1899; samt till resekostnadsersättnin» åt
dessa kontraktsadjunkter 2,250 kronor, deraf 750 kronor att utgå under
sistnämnda år.

Med åberopande af föregående Riksdagars, af Eders Kongl. Maj:t
godkända beslut, hvarigenom allt ifrån 1890 årligen anvisats ett extra
anslag af 25,000 kronor till nordiska museet, har museets styrelse anhållit,
att till Riksdagen måtte aflåtas framställning om beviljande jemväl
för år 1899 af enahanda anslag; och får jag med anledning häraf i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Majrt täcktes föreslå Riksdagen att
på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 25,000 kronor, attställas
till styrelsens för nordiska museet förfogande för att enligt dess bestämmande
användas för museet tillhörande ändamål.

Under en följd af år har Riksdagen beviljat ett extra anslag af
■3,150 kronor att, på de vilkor Eders Kongl. Majrt kunde finna godt bestämma,
användas till understöd för utgifvande af tidskriften »Nyare
bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif». Under
hösten 1896 inkom e. o. professorn J. A. Lundell, såsom hufvudredaktör
för berörda tidskrift, med underdånig anhållan om nämnda anslags
höjande till 5,000 kronor för år 1898. Såsom skäl för sin begäran
framhöll Lundell bland annat det trängande behofvet af att öka tid -

Åttonde hufvud titeln. 303

skriftens omfång, i syfte att inom öfverskådlig tid kunna offentliggöra
redan afslutade och pågående uppteckningar inom området för tidskriftens
verksamhet — folkmål och folktraditioner. Med anledning häraf
föreslog Eders Kongl. Maj:t i 1897 års statsverksproposition anslagets
höjande till 5,000 kronor, men vann Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning
dock endast i så måtto Riksdagens bifall, att anslaget för år
1898 höjdes till 3,650 kronor.

I ingifven skrift har Lundell nu i underdånighet anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t i nåder täcktes göra framställning till Riksdagen att jemväl
för år 1899 bevilja ett anslag af 3,650 kronor för tidskriftens fortsatta
utgifvande. Till stöd för sin härutinnan framstälda begäran har Lundell,
under hänvisande till hvad han i sin under hösten år 1896 ingifna
ansökan yttrat, vidare anfört följande. Sedan nämnda tid hade visserligen
en mindre del af de bidrag, som då funnos hos redaktionen inneliggande,
blifvit i tidskriften publicerad; men å andra sidan hade också
nytt rikligt material tillkommit. En betydlig och högst värdefull tillökning
hade detta material vunnit och vunne under den närmaste tiden
genom de systematiska folkmålsuppteckningar, som, utom i Upland, börjats
i Norrland, Södermanland, Vestergötland och Bohuslän i mindre skala
äfven i några andra landskap — och som, i den mån deras bearbetning
fortskrede, efter hand inkommo till redaktionen af landsmålstidskriften
för offentliggörande. Ett högre anslag vore alltså alltjemt ett mycket
trängande behof.

Med anledning häraf och då jag finner ifrågavarande tidskrift fortfarande
vara i behof af understöd med det af sistlidet års Riksdag förhöjda
belopp, hemställer jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t
behagade föreslå Riksdagen att för nästkommande år ställa till Eders
Kongl. Maj-.ts förfogande ett extra anslag af 3,650 kronor, att på de
vilkor, Eders Kongl. Maj:t kan finna lämpligt bestämma, användas till
understöd för utgifvande äfven under år 1899 af berörda tidskrift.

Sedan Riksdagen, med bifall till derom af Eders Kongl. Maj:t gjord
framställning, på extra stat för hvart och ett af åren 1896, 1897 och
1898 beviljat ett anslag af 3,000 kronor till understöd för fortsatt utgifvande
af tidskriften »Nordiskt medicinskt arkiv», har nämnda tidskrifts
utgifvare, professorn Axel Key, i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven
skrift, med åberopande att ett dylikt anslag fortfarande vore för tidskriftens
utgifvande bchöfligt, anhållit, att jemväl för åt 1899 ett under
stöd af 3,000 kronor måtte för ändamålet beredas. Härtill hafva lärarekollegiet
vid karolinska inediko-kirurgiska institutet och universitets -

[89.]

D Nordiskt
medicinskt
arkiv».

304

Åttonde hufvudtiteln.

kanslern uti infordrade utlåtanden tillstyrkt bifall; och får jag, under
hänvisning till hvad utaf mig till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1895 anförts i fråga om anslag till omförmälda
tidskrift, underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Majrt täcktes föreslå
Riksdagen att på extra stat för år ] 899 anvisa ett belopp af 3,000 kronor
såsom understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften »Nordiskt medicinskt
arkiv».

[90.] Hos Eders Kongl. Majrt har utgifvaren af tidskriften »Acta mathe majtca''>

professorn G. Mittag-Leffler, i underdånighet anhållit om bematica».
redande af statsunderstöd för tidskriftens fortsatta utgifvande, i hvilket
afseende begärts för år 1899 ett anslag af 3,000 kronor, eller enahanda
belopp, som för sådant ändamål blifvit af Riksdagen beviljadt för hvart
och ett af åren 1896, 1897 och 1898. Sökanden har dervid erinrat, att
af nämnda tidskrift numera utkommit 21 band, det sista åtföljdt af ett
generalregister öfver de 20 första banden. En blick på detta register
med namnen på samtidens mest betydande matematiker från och med
år 1882,. med titlarne på så många arbeten, hvilkas banbrytande rol
redan blifvit allmänt erkänd, samt med så många nya svenska namn
vore för den sakkunnige tillräcklig att i minnet återkalla, hvilken betydelse
tidskriften hittills haft på vetenskapens utveckling och på det
vetenskapliga lifvet i vårt fädernesland.

Efter nådig remiss har vetenskapsakademien med underdånig skrifvelse
den 8 sistlidne december öfverlemnat och såsom eget utlåtande
öfver berörda ansökning åberopat innehållet af ett utaf dess ledamöter
professorerna R. Rubenson och B. Hasselberg på akademiens anmodan
i ämnet .afgifvet yttrande, deri de, under framhållande af tidskriftens
med hvarje år stigande värde, på det lifligaste tillstyrkt bifall till förevarande
ansökning.

Med anledning häraf och under hänvisning till mitt uttalande i
fråga om nämnda tidskrift uti det vid 1896 års statsverksproposition
fogade utdrag af det i statsrådet den 13 januari samma år hållna protokoll
öfver ecklesiastikärenden hemställer jag i underdånighet, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för år
1899 anvisa ett belopp af 3,000 kronor, att såsom bidrag till bestridande
af kostnaderna för utgifvande under samma år af tidskriften »Acta mathematica»
till professor Mittag-Lefflers förfogande utbetalas.

[91.] För år 1885 stälde Riksdagen till Eders Kongl. Maj:ts förfogande

kurZTör nnåAer vissa vilkor ett extra anslag af 15,000 kronor att användas till
arbetskiaggen. understöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna föreläsnings -

Åttonde hufvudtiteln. 305

o

kurser för arbetsklassen. År efter år har sedermera anslag för nämnda
ändamål af Eders Kongl. Maj:t ifskats och af Riksdagen beviljats. För
hvart och ett af åren 1895 och 1896 har anslagsbeloppet bestämts till

25.000 kronor samt för år 1897 till 30,000 kronor. För år 1898 beviljades
ett extra anslag af 35,000 kronor att användas till understöd
åt sådana anstalter eller föreningar under följande vilkor:

att understödsbelopp, som utgåfves till hvarje anstalt eller förening,
icke finge öfverstiga 3,000 kronor, för år räknadt;

att kommuner eller enskilde tillsköte minst lika mycket som staten;
att anstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som antoge
föreståndare och lärare;

att föreläsningarna ordnades regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser, dock att, hvad
beträffade anstalt, som hade sin verksamhet å landsbygden eller dels i
stad dels å landet, Eders Kongl. Maj:t egde att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunde påkalla;

att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel; att

alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blefve förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skulle vara skyldig att underkasta sig
de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Eders Kongl. Maj:t pröfvades
nödiga och lämpliga.

Ansökningar om understöd från berörda, för år 1898 anvisade anslag
å 35,000 kronor hafva inkommit från 65 särskilda anstalter eller
föreningar, deribland 21, hvilka icke förut åtnjutit understöd för ifrågavarande
ändamål. De af alla dessa anstalter och föreningar begärda
understödsbelopp uppgingo till sammanlagdt 43,374 kronor 50 öre, hvadan
åtskilliga af de sökande ej kunde få hela de begärda beloppen. Enär
det sålunda visat sig, att intresset för anordnande af sådana föreläsningskurser,
hvarom här är fråga, så ökats, att ej heller det till 35,000 kronor
förhöjda anslaget varit för det afsedda ändamålet tillräckligt, och då
anledning icke förekommer till antagande, att detta intresse skall under
den närmaste framtiden minskas, synes ett ökadt anslag för år 1899
vara af behofvet påkalladt. Detta anslag torde kunna bestämmas till

45.000 kronor.

Hvad angår de vilkor, som böra stadgas för erhållande af sådant
understöd, hvarom här är fråga, synas enahanda bestämmelser lämpligen
kunna meddelas, som af Riksdagen beslutits, då anslag för nämnda
Bill. till Rikad. Prof. 1898. 1 Samt / Afd. 39

306

Åttonde hufvudtiteln.

Ändamål senast beviljades dock med ett par mindre förändringar, så

til vida, att det torde böra bestämdt framhållas, att det understöds belopp,

som utgifves till hvarje anstalt eller förening, endast får afse

föreläsningskurser för arbetsklassen, och att kommuner eller enskilde

s o a för anordnande af sådana föreläsningskurser tillskjuta minst lika

mycket som staten Det har nemligen stundom händt, att understöd

åt ifrågavarande anslag begärts äfven till bekostande af elernentarunder ITX

l^k-“a-r VaHt förenad “ed föreläsningsanstalt,

val n f t?nbl?agrfraj kon?m1uner eller enskilde till anstalten afsett
jemväl uppehållande af sådan skola.

,, va gIrvnd af h.vad jag nu anfört hemställer jag i underdånighet
å t Eders Kongl. xMaj:t täcktes föreslå Riksdagen att för år 1899 bevilja

anstalt Ti"kgfaf 4-5,00° kr°n0r att användas tilJ understöd åt sådana
anstalter eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen,
dock under följande vilkor:

att understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller förening

l/^ afS6r för0eläsmnSskurser af nämnda slag och icke får''öfverstm°a

3,000 kronor, för år räknadt; c .

att kommuner eller enskiWe för anordnande af sådana föreläsningskurser
tillskjuta minst lika mycket som staten- g

föreSS‘„d“e8ta„ch”Lå??rlageDhetei'' Värd“9 * “ Styrelse’ S°m “*•*"

att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan
betdräfffem f‘ta må"ader och 1 väl afpassade kurser, dock att, hvad
deb å lanTtkar Sln verksamhet å landsbygden eller dels i stad
dels a landet, Eders Kongl. Maj:t må ega att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunna påkalla; ö

. .att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undermaterfel
ämP lga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisnings att

alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta sig

nodila och 0ltpli°ga:r0ller’ S0“! Öfrigt af EdCTS K“S''- P«fvas

[92.] Med anledning af gjorda underdåniga ansökningar om understöd af

p-t , utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi, för hvilket
^ei„nom«.anaamal Riksdagen a extra stat för hvartdera af åren 1897 och 1898
anvisat ett belopp af 5,000 kronor, hemställer jag i underdånighet, att

Åttonde hufvudtiteln.

307

Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat för år
1899 anvisa ett belopp af enahanda storlek, 5,000 kronor, att under de
vilkor, Eders Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma, användas till
understöd åt de vid Upsala enskilda läroverk och Ateneum för flickor
i Stockholm samt af Göteborgs allmänna folkskolestyrelse anordnade
undervisningskurser för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi.

På derom af styrelsen för nautisk-meteorologiska byrån i skrifvelse [93.]
den 14 sistlidne oktober gjord underdånig framställning tillstyrker jag, Vaitenhojddet
Eders Kongl. Maj:t. täcktes föreslå Riksdagen att jemväl för år 1899
anvisa ett anslag af 2,500 kronor för underhåll och tillsyn af de i riket
inrättade vattenhöjdmätningsstationerna m. m.

Med bifall till Eders Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag har [94.]
Riksdagen på extra stat för hvart och ett af åren 1895, 1896, 1897 och %»/W«
1898 beviljat ett anslag af 4,000 kronor, att mot redovisningsskyldighetå/4nyHerheuställas
till svenska nykterhetssällskapets förfogande för utgifning och •tnfier.
spridning af nykterhetsskrifter. Nämnda sällskaps styrelse har nu i skrifvelse
den 29 september 1897, under åberopande af hvad styrelsen i
underdånig skrifvelse den 25 september 1893 anfört rörande behofvet
af ett årligt understöd af allmänna medel för fullföljande af den verksamhet,
som enligt sällskapets stadgar åligger detsamma, anhållit om
utverkande hos Riksdagen af anslag för sagda ändamål till enahanda
belopp för år 1899.

Med anledning häraf och under erinran om hvad vid sist berörda
skrifvelses föredragning för Eders Kongl. Maj:t den 13 januari 1894 af
mig yttrades, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 4,000 kronor,
att mot redovisningsskyldighet ställas till svenska nykterhetssällskapets
förfogande för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter.

För hvart och ett af åren 1894, 1895, 1896, 1897 och 1898 har [95.]
Riksdagen beviljat ett extra anslag af 2,000 kronor att utgå till under- Räddningsstöd
åt räddning shemmet för drinkare vid Sans Solid invid Upsala på hem™et för
vilkor, som af Eders Kongl. Maj:t pröfvades lämpliga. De vilkor för sans sond
anslagens åtnjutande, som Eders Kongl. Maj:t i följd häraf vid med-invid ^afdelande
af föreskrift om anslagens utbetalning faststält, hafva fått enahanda
innehåll, som återgifvits i mitt anförande till statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1895 vid föredragning af då
gjord ansökning om anslag till räddningshemmet.

808

Åttonde hufvudtiteln.

Nu har professorn W. Rudin, i egenskap af ordförande i Upsala
läns allmänna nykterhetsförbund samt i styrelsen för omförmälda räddningshem,
i underdånighet anhållit, att Eders Ivongl. Maj:t täcktes allt
framgent och närmast för år 1899 hos Riksdagen begära, att anslag till
samma belopp måtte få till anstalten utgå; och har medicinalstyrelsen,
hvars underdåniga utlåtande i ämnet infordrats, tillstyrkt nådigt bifall
till ansökningen, så vidt angår det för år 1899 önskade understödet.

■^■vad jag genom de i ärendet företedda handlingar inhemtat rörande
ifrågavarande anstalt och dess verksamhet, har bibringat mig den öfverlyg^lse,
att anstalten fortfarande är förtjent af enahanda understöd, som
hittills kommit densamma till del. Jag hemställer derför, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att på extra stat jemväl för 1899
bevilja ett anslag af 2,000 kronor att utgå till understöd åt räddningshemmet
för drinkare vid Sans Souci invid Upsala på vilkor, som af Eders
Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga.

[96] Uti underdånig skrifvelse den 6 november 1897 hafva E. Wretlind,

Amet°EoUhäii.‘ BfrS ^ra personer, i egenskap af ledamöter och suppleanter i
invid stock- styrelser! för stiftelser! alkoholisthcmmet Eolshäll invid Stockholm, anhållit
halm. om understöd af allmänna medel till uppehållande af hemmets verksamhet,
hvarvid anförts hufvudsakligen följande.

Med kännedom om de goda resultat, som vunnits vid alkoholisthem i
utlandet, der antalet återupprättade uppgifvits vexlande till 35 ä 90
procent, samt med hänsyn dertill, att i Sverige ända till sista tiden blott
funnits ett hem för alkoholister, nemligen Sans Souci invid Upsala, som
rymde allenast ett mindre antal patienter, hade åtskilliga för saken nitälskande
personer nyårsaftonen 1896 bildat eu stiftelse för upprättande och underhållande
i Stockholm eller dess närmaste grannskap af hem för alkoholister.
För anskaffandet af ett dylikt hem, till en början närmast afsedt
för manliga alkoholister, hade insamlats 25,672 kronor 28 öre och för
en köpeskilling af 35,000 kronor, deraf kontant erlagts 21,000 kronor,
blifvit inköpt en 4 kilometer från Stockholm, nära segelleden till Södertelje
belägen egendom, Eolshäll, moed en areal af 10 tunnland, deraf 2
tunnland upptoges af trädgård. A egendomen funnes 8 åbyggnader,
nemligen en villa om 16 rum och kök, trädgårdsmästarebyggning, hvarest
2 runa inredts till patientrum, orangeri, en mindre byggnad, användbar
till slöjdstuga, badhus med tvättstuga och mangel samt 3 ekonomibyo-anader.
Den 1 april 1897 hade hemmet öppnats och mottagit sin förste
patient. Vid detsamma funnes numera 13 patienter. Behandlingen omfattade
hufvudsakligen stärkande bad- och vattenbehandling, kraftig och

Åttonde hufvudtiteln. 309

sund diet, afpassadt arbete samt moralisk och religiös inverkan, allt
under absolut afhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker. Den minsta
tid, för hvilken pensionärer mottoges, vore 6 månader. Två olika afgifter
vore faststälda, nemligen dels s. k. helafgifter å 125 kronor i
månaden för pensionärer med enskildt rum och dels å 75 kronor i månaden.
Afgiften kunde dock i särdeles ömmande fall nedsättas. Af de
nu intagna pensionärerna erlade 10 den lägre afgiften, 2 innehade friplatser
och 1 erlade en afgift af 100 kronor för halfåret med bostad
hos trädgårdsmästaren och skyldighet att arbeta i trädgården. De avgifter,
som erlades af pensionärerna eller, hvilket vore vanligast, för deras
räkning af anförvandter och andra, vore emellertid alltför knappa för att
dermed skulle kunna bestridas ej mindre pensionärernas underhåll, hvartill
hörde kraftig föda, än äfven föreståndarens och tjenstepersonalens
lön och kost äfvensom utgifter för läkarevård samt räntor å den skuld
af 20,000 kronor, som stiftelsen måst ikläda sig för inköp af egendomen,
reparations- och ändringsarbeten å densamma, bosättningen m. m. Under
sådana förhållanden behöfde stiftelsen komma i åtnjutande af statsbidrag,
förnämligast för att möjlighet skulle beredas stiftelsen att öppna hemmet
för sådana, som ej kunde bjuda betalning, men bäst vore i behof af
vården i hemmet. Statens fördel af alkoholisthem, som bidroge till
minskning af deras antal, hvilka intoges å sjukhus, dårhus, idiotanstalter
och fängelser, vore lika uppenbar som dess pligt att medverka till återupprättandet
af dem, för hvilka tillhandahållandet af spritdrycker inneburit
en öfvermägtig frestelse. Denna statens pligt vore i Sverige redan
erkänd genom det anslag af 2,000 kronor, som första gången år 1893
och derefter årligen beviljats hemmet Sans Souci invid Upsala. Vid
jemförelse med denna anstalt syntes hemmet Eolshäll, som vore afsedt att
mottaga 15 pensionärer, böra kunna påräkna att i statsbidrag erhålla
7,500 kronor om året. Sökandena hafva jemväl hemstält om ett
understöd till nämnda belopp för år 1899, så ock om ett statsbidrag af

10,000 kronor till bestridande af kostnader för hemmets förvaltning under
tiden från och med den 1 april 1897 till den 1 januari 1899.

Af ansökningen bilagda exemplar af hemmets stadgar, program m. m.
inhemtas bland annat, att ifrågavarande stiftelse står under beskydd och
inseende af Hans Ivongl. Höghet Hertigen af Vestcrgötland; att hemmets
verksamhet öfvervakas af ett antal i Stockholm bosatta förtroendemän,
som inom sig utse styrelse; att hemmets förvaltning och räkenskaper
hvarje år granskas af utsedda revisorer, hvilka det åligger att genom
besök vid stiftelsens hem under årets lopp göra sig underrättade om
den vård, derstädes intagna personer åtnjuta, samt om ändamålsenlig -

310

Åttonde hufvudtiteln.

heten af stiftelsens anordningar; äfvensom att anstaltens Jakare har att
aF j j "i a/gl Vf berättelse om helsotillståndet inom hemmet och den der
meddelade vård, hvilken berättelse tillika med den af styrelsen afrifna
årsberättelse skall i två exemplar aflemnas till vederbörande förste provinsialläkare
eller förste stadsläkaren i Stockholm.

i oQ7E3er ®rhåHen nådig remiss har medicinalstyrelsen den 22 december
18?7 °fv®r berörda framställning afgifvit underdånigt utlåtande och dervid
fetört, bland annat, att stiftelsens ändamål, att i alkoholisthem genom
lämplig moralisk och hygienisk inverkan, förnämligast träget arbete, återgifva
sådana personer, som hemfallit åt dryckenskapslasten, deras genom
alkoholmissbruk förstörda krafter samt att skaffa de pensionärer, som
deraf vore i behof,_ lämplig anställning vid deras utträde ur anstalten
vore synnerligen behjertansvärdt, hvadan sträfvande! härför syntes förtjent
att uppmuntras. Hemmets läge syntes vara godt och området tillräckligt
stort för pensionärernas sysselsättande med trädgårdsarbete. Anstaltens
förvaltning torde kunna anses val ordnad. Någon annan kontroll syntes
ej vara erforderlig än den, soin af förste provinsialläkaren utöfvades med
tidning af erhallna årsberättelser och genom verkstälda inspektioner
hvilka nämnde läkare på grund af instruktion eller efter särskilt förordnande
af medicinalstyrelsen företoge. Då ett alkoholisthem, sådant
det blifvit a Eolshåll anordnadt, medfört stora kostnader och under den
gangna tiden upplåtits äfven för icke betalande, syntes det begärda
understödet för tiden från anstaltens öppnande till utgången af år 1898
vara både väl behörigt och välförtjent. Då anledningen till framställningen
om anslag till alkoholisthemmet förnämligast varit att bereda
stiftelsen möjlighet att bevilja friplatser derstädes, torde hjelp af statsmedel
for ett sådant ändamål vara högeligen önskvärd; men tillika syntes
det kunna fordras, att den nytta, som bereddes det allmänna, stode i
ett proportionerligt förhållande till det statsanslag, som beviljades. Detta
ans ag^ torde derför lattast kunna beräknas efter antalet fripensionärer
och såsom ersättning till stiftelsen för hvar dag en sådan pensionär å
hemmet vardades utan betalning. Ersättningen borde dock beräknas så
hög, att hemmets ekonomi skulle kunna medgifva, att samtliga pensionärerna
bereddes alla de förmåner, som för behandlingens lycklig utgang
vore nödvändiga, och stiftelsen genom anslaget understöddes i sin
strafvan att underhålla hemmet i vederbörligt skick. I enlighet härmed
forordade medicinalstyrelsen, att 10,000 kronor måtte beviljas för an böriaTif*

• afi «qQta al.k0h0,’St^m och ”''^erhållet af detsamma intill
början af år 1899, samt att nådig proposition till Riksdagen måtte *öras

om understöd åt hemmet för år 1899, men att dervid icke måtte an -

Åttonde hufvudtiteln. 311

gifvas en bestämd summa, utan en ersättning af tre kronor för dag för
hvarje pensionär, som å hemmet vårdades utan afgift, dock att denna
ersättning för år 1899 icke finge öfverskrida 7,500 kronor. Derjemte
hemstälde medicinalstyrelsen, att såsom vilkor för åtnjutande af dessa
anslag måtte föreskrifvas, att de å anstalten intagna pensionärernas vård
skulle öfvervakas af legitimerad läkare samt att hvarje år före mars
månads utgång till medicinalstyrelsen stäld berättelse med redogörelse
för anstaltens verksamhet under föregående år skulle af anstaltens styrelse
och läkare aflemnas till förste provinsialläkaren i länet.

Lika med medicinalstyrelsen anser jag stiftelsen Eolshäll väl förtjent
att komma i åtnjutande af statsunderstöd, men detta understöd
synes mig ej böra utgå under väsentligt annorlunda bestämda vilkor än
dem, under hvilka den med nämnda stiftelse likartade anstalten Sans
Souci invid Upsala fått sig tilldelade bidrag af statsmedel till uppehållande
af sin verksamhet. Då sådant bidrag först blef af Riksdagen, efter
förslag af enskilda motionärer, beviljadt, yttrade Riksdagen, att inrättandet,
på sätt motionärerna syntes afse, af en del friplatser förefölle Riksdagen
af hänsyn till hemmets ekonomi mindre ändamålsenligt, då de afgifter,
hvilka kunde komma att aflfordras medellösa patienter, säkerligen skulle
kunna erhållas genom mellankomst af vederbörande kommuner, nykterhetsföreningar
eller eljest intresserade i hemorterna. Någon bestämmelse
om friplatser har icke af Eders Kongl. Maj:t meddelats beträffande räddningshemmet
Sans Souci, och någon sådan bestämmelse synes mig ej
heller behöflig i afseende på hemmet Eolshäll. Mot de af sökandena
nu ifrågasatta understödens storlek har jag ej något att erinra, utan
tillstyrker jag i underdånighet det Eders Kongl. Maj:t behagade föreslå
Riksdagen att på extra stat för år 1899 bevilja ett anslag af 17,500
kronor att utgå till understöd åt alkoholisthemmet Eolshäll invid Stockholm
på vilkor, som af Eders Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga.

Med anledning af en utaf riksarkivarien gjord framställning föreslog [97.]
Eders Kongl. Maj:t i 1896 års statsverksproposition Riksdagen att såsom instorma
understöd för anställande af historiska forskninqar rörande Sverige uti f°ra^in9<fr

•7 7 7 • . . J r *7 '' „ " p i vatikanska

vatikanska arkivet i Rom anvisa på extra stat för ar 1897 ett anslag niarUvet i Rom.

3,000 kronor. Under erinran att riksarkivarien uti sin skrifvelse i ärendet
hemstält, att anslag för ändamålet måtte anvisas för eu tid af tre år,
utlät sig Riksdagen att, med hänsyn till den betydelse för Sveriges
historia, som torde böra tillmålas ifrågavarande forskningsarbeten, Riksdagen
funnit sig böra bifalla Eders Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda fram -

312 Åttonde hufvudtiteln.

ställning, dock under vilkor att, på sätt af riksarkivarien blifvit förutsatt,
den person, åt hvilken utförandet af berörda forskningar uppdroges,
skulle vara skyldig att arbeta i vatikanska arkivet hela den tid
af året, hvarunder det hölles öppet, och använda den återstående tiden
till arbeten, som stode i sammanhang med detta hans hufvuduppdrao-;
att han efter hvarje arbetsårs slut afgåfve redogörelse för det gångna
årets arbeten och plan för det följande årets; samt att de afskrifter och
anteckningar, som blefve frukten af hans arbeten, öfverlemnades till
riksarkivet. Vid underdånig anmälan den 29 maj 1896 af Riksdagens
svar fann Eders Kongl. Maj:t skäligt, med godkännande af Riksdagens
beslut, dels uppdraga åt amanuensen vid kongl. biblioteket doktor Karl
Henrik Karlsson, hvilken varit sysselsatt med sådana forskningar, hvarom
nu. ej mindre från hösten 1894 till dess vatikanska arkivet den

} Juli 1895 stängdes, än äfven, sedan arkivet den 1 påföljande oktober
åter öppnats, under ett andra arbetsår, att i enlighet med Riksdagens
förenämnda beslut under den tid, hvarför det af Riksdagen lemnade
anslaget beviljats, fortsätta de af honom påbörjade forkningarna i vatikanska
arkivet och företaga dermed sammanhängande arbeten, dels ock
ställa berörda anslag, 3,000 kronor, till riksarkivariens disposition att
användas för dermed afsedt ändamål och med iakttagande af de vid
anslaget fästa vilkor och bestämmelser. Ett liknande beslut har den
28 maj 1897 af Eders Kongl. Maj:t fattats med afseende å det af Riksdagen
för enahanda ändamål på extra stat för år 1898 beviljade anslag
af 3,000 kronor. Uti underdånig skrifvelse den 23 oktober 1897 har
riksarkivarien anfört, bland annat, att enligt till honom från doktor
Karlsson inkommen redogörelse för arbetsåret 1896—1897 denne i samarbete
med kandidat Mackeprang från Danmark och universitetsstipendiaten
Bugge från Norge genomgått åtskilliga serier af äldre bref och
räkenskaper i vatikanska arkivet, hvarjemte doktor Karlsson i romerska
statsarkivet genomgått återstående kamerala handlingar rörande norden.
Ur de nämnda arkivens serier hade han dels afskrift, dels excerpera^
ett antal af 360 handlingar. Vidare hade doktor Karlsson besökt andra
romerska arkiv, såsom biblioteca nazionale Vittorio Emanuele, hvarest
han afskrifvit en biografi öfver Vadstena klosters generalkonfessor Magnus
Petri, samt dominikanerordens generalarkiv, der han samlat uppmfter
om provinsen Dacia m. m. Resultatet af doktor Karlssons ifrågavarande
arbete måste, enligt riksarkivariens mening, i det hela anses godt.
Under det arbetsår, som börjat hösten 1897, hade doktor Karlsson, i
enlighet med en af honom uppgjord plan, för afsigt att fortsätta det
systematiska genomforskandet af vissa registraturserier och skrifvelse!'' i

Åttonde hufvudtiteln. 313

vatikanska arkivet samt dervid, i vissa fall gå tillbaka till tiden töxe
1350. Äfven hoppades han att vinna tillträde till konsistorialarkivet,
som han då ännu ej begagnat. Dessutom ville doktor Karlsson vid tillfällen,
då vatikanska arkivet vore stängda arbeta i andra romerska arkiv
och bibliotek, äfvensom under sommaren 1898 företaga tillämnade forskningsresor
till Florenz och Perugia, hvilka han i följd af särskilda förhållanden
hindrats att, såsom han ursprungligen haft för afsigt, verkställa
redan under sistlidne sommar. Riksarkivarien har nu hemstält,
det Eders Kong!. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att såsom understöd
för anställande af historiska forskningar rörande Sverige i vatikanska
arkivet måtte på extra stat för år 1899 beviljas 3,000 kronor på samma
vilkor, som vid föregående statsreglering med afseende härå bestämts.

På grund af hvad sålunda förekommit och under hänvisning till
hvad jag°till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 januari
1896 i ämnet anfört, hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att såsom understöd för försatt anställande af historiska
forskningar rörande Sverige uti vatikanska arkivet i Rom anvisa pa extia
stat för år 1899 ett anslag af 3,000 kronor, att utgå under vilkor att
den person, åt hvilken utförandet af berörda, forskningar uppdrages,
skall vara skyldig ej mindre att arbeta i vatikanska arkivet hela den
tid af det med hösten 1898 börjande arbetsåret, hvarunder arkivet hålles
öppet, och använda den återstående tiden till arbeten, som stå i sammanhang
med detta hans hufvuduppdrag, än äfven att efter ifrågavarande arbetsårs
slut afgifva redogörelse för det gangna årets arbeten äfvensom till riksarkivet
öfverlemna de åt honom under året gjorda afskrifter och anteckningar.

Sedan Riksdagen, på Eders Kongl. Maj:ts framställning, till yttre [98.]
restaurering af Visby domkyrka, hufvudsakligen i enlighet med de af''vMy

statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1897 om- domkyrka.
förmälda ritningsförslag, beviljat ett anslag af 100,000 kronor och deraf
anvisat för år 1898 ett belopp af 50,000 kronor, dock under vilkor att
restaureringsarbetet blefve på angifvet. sätt utfördt utan att ytterligare bidrag
af statsverket påkallades, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att till fortsättande och afslutande af detta restaureringsarbete
anvisa för år 1899 på extra stat återstående beloppet 50,000 kronor.

Jernlikt Eders Kongl. Maj.-ts framställning beviljade 1891 års riks- [99.]
dag till restaurering af Vadstena klosterkyrka i hufvudsaklig öfver-^%<W
ensstämmelse med derför uppgjord plan samt under den tillsyn och Vadstena klokontroll,
Eders Kongl. Maj:t bestämde, ett anslag af 100,000 kronor med.«.r***« «-

Bill. till Hiksd. Prat. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 40

314 Åttonde hufvudtiteln.

vilkor, att V adstena och S:t Pers församlingar tillsköte det belopp, som
utöfver sagda anslag för ifrågavarande restaureringsarbete erfordrades; och
af anslaget har Riksdagen, i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts
framställningar, anvisat för år 1892 20,000 kronor samt för hvartdera af
åren 1893 och 1894 40,000 kronor. Det för kyrkans restaurering utöfver
Riksdagens anslag erforderliga beloppet hade af öfverintendentsembetet beräknats
till 50,000 kronor. Efter det församlingarna å kyrkostämma den
8 september 1891 förklarat sig ingå på det af Riksdagen vid anslaget
fastade vilkoret, har restaureringsarbetet, som tog sin början år'' 1892,
alltsedan fortgått och utförts, enligt Eders Kongl. Majits föreskrift i nådiga
brefvet den 31 december 1891, af kyrkorådet genom eu af detsamma
utsedd byggmästare och under öfverintendentseinbetets kontroll. Härvid
har dock den ursprungliga restaureringsplanen följts oförändrad endast
under den allra första delen af den tid, hvarunder arbetet pågått. Ty
- oafsedt en af Eders Kongl. Maj:t i anledning af församlingarnas redan
under sommaren 1892 gjorda hemställan rnedgifven ändring i vissa punkter
af den faststälda planen — har denna sedermera blifvit väsentligen
omarbetad. I november 1892 inkom nemligen riksantiqvarien till Eders
Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse, deri han ur antiqvarisk synpunkt
frainstälde allvarsamma anmärkningar mot restaureringsplanen samt
påyrkade vissa förändringar i densamma; och församlingarnas kyrkoråd,
som hördes i anledning af denna riksantiqvariens framställning, instämde
i allt väsentligt med honom och framhöll derjemte den tvingande nödvändigheten
att få ritningarna förenklade, enär det redan klart framginge,
att, om restaureringen måste i alla sina detaljer verkställas i full öfverensstämmelse
med denna ritning, den verkliga kostnaden komme att betydligt
öfverskrida den beräknade, samt församlingarna vore alldeles
urståndsätta att anslå några bidrag utöfver det de, i enlighet med den
gjorda kostnadsberäkningen, hade förbundit sig att erlägga. Uti detta
kyrkorådets yttrande instämde såväl församlingarna som domkapitlet i
Linköping. 1 anledning af dels riksantiqvariens berörda framställning,
dels en åt kyrkorådet i underdånighet gjord hemställan om anvisande
af ytterligare medel utöfver de af Riksdagen redan beviljade för utförande
af vissa uppgiga, för klosterkyrkans framtida bestånd nödvändiga
tilläggsarbeten, hvilka församlingarna vore helt och hållet ur stånd
att bekosta, samt på grund deraf, att öfverintendentsembetet, hördt öfver
såväl riksantiqvariens hemställan som kyrkorådets anslagsyrkande, anfört,
atc embetet, då ökadt. statsanslag eller ytterligare bidrag från församlingarnas
sida skäligen icke kunde påräknas, ansåge en förändring i restaureringsarbetets
plan böra ega rum och, i syfte att åstadkomma vissa för -

Åttonde hnfvudtiteln.

315

enkling i samma plan, förmält sig hafva utarbetat förslag tall ny ritning
för detsamma, föreslog Eders Kongl. Maj:t 1894 års riksdag att medgifva
det den då ännu återstående delen af de utaf Riksdagen för
klosterkyrkans restaurering beviljade medlen Unge användas för restaureringens
utförande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med deri åt ötverintendentsembetet
då senast uppgjorda ritning, under samma vi kor och
förbehåll, som blifvit bestämda i afseende a arbetets utförande enliet
den förut uppgjorda ritningen. Denna framställning bifölls af Ri s
dao-en. Sedermera har derjemte en mindre förändring i den senaste ritningen
af Eders Kongl. Maj* faststälts den 13 juni 1896, en förändring,
hvars utförande dock bekostats genom insändade, frivilliga bidrag. _

Om hvad sålunda i afseende på Vadstena klosterkyrkas restaui enlig
i hufvudsak förekommit har jag velat i korthet erinra rf den anledning
att nu föreligger en framställning om ytterligare bidrag för att
möjliggöra restaureringsarbetets fullständiga genomförande. Uti en a
församlingarna å kyrkostämma den 2 september sistlidet ar beslutad
underdånig skrifvelse i ämnet anföres, att, det vid utföiandet af det
i månget afseende ganska svåra och grannlaga restaurermgsarbetet,
hvilket nu fortskridit så långt, att kyrkan vore i allt väsentligt till sina
yttre delar färdig varit kyrkorådets och församlingarnas ögonmärke att
intet skulle uraktlåtas eller förbigås, som befunnes nödigt för att starka
och från snar undergång bevara denna för hela vart folk sä dyrbara oc
minnesrika kyrka, hvarvid allt sådant arbete lemnats åsido hvilket endast
Xtt onödiga prydnader, såsom varande i strid med kyrkans ursprunglig
och egendomliga karakter och derjemte medförande oundgängliga
kostnader men att emellertid ännu återstode ej obetydligt arbete, särskilt
inuti kyrkan, till hvilket arbete, ej mindre vigtig! än det redan

utförda, tillräckliga medel saknades.

Af en vid den underdåniga skrifvelsen fogad, bestyrkt och af kyrko
rådet godkänd utredning af kyrkorestaurermgskassans ställning den -6
augusti 1897 framgår, att förrestaureringsarbetetsbekostandemflutitsam manla^dt

154,492 kronor 51 öre, deraf statsbidraget upptagits till 91,500
kronor och församlingarnas bidrag till 46,510 kronor samt >s amboksmedel>>
till 3,490 kronor, under det att för restaureringen utgifvits lol,181 krono
36 öre, att alltså af hvad som redan influtit återstod en summa af 3,311
kronor 15 öre och att ytterligare beräknats kommat ätt inflyta 9,650
kronor, hvadan för arbetets fortsättande farinös disponibla allenast 12,961
kronor 15 öre. Då den beräknade kostnaden för återstående arbeten,
hvilka i utredningen blifvit förtecknade och till det mesta afse kyrkans inredning,
uppgår till 29,020 kronor, utgör det belopp, som ännu erfordras

316

Åttonde hufvudtiteln.

för restaurermgsarbetets förande till slut, 16,058 kronor 85 öre. Denna
brist har enligt utredningen vållats af åtskilliga icke beräknade men
såsom nödvändiga begrina utgifter, bland hvilka jag, som för öfrigt betraflande
storleken och beskaffenheten af de särskilda utgiftsposterna
tillåter mig att hänvisa till utredningen, här endast vill särskild! nämna
eu ökning af arfvodet till den af öfverintendentsembetet förordnade kontrollerande
arkitekten med 2,500 kronor. Summan af de oberäknade
ÄT- bvilka 1 förteckningen äro angifna i runda tal, uppgår till
48,73o kronor, under det att, fortfarande enligt utredningen, under arbetets
fortgång besparingar i åtskilliga hänseenden kunnat göras med
vissa större angifna belopp, sammanlagd! 9,100 kronor. Den verkliga

oocoPd '' de berä,knade kostnaderna för arbetet belöper sig alltså till
o9,bo5 kronor; och skilnaden mellan denna summa och den beräknade
bristen, eller 23,576 kronor 15 öre skulle således, såsom uppgifves i
utredningen representera den besparing, som uppstått genom klok och
omtänksam beräkning vid arbetets utförande.

För att förklara uppkomsten af bristen å 16,058 kronor 85 öre
h an visas nu i den underdåniga skrifvelsen till berörda utredning och
särskild! till den omständigheten, att åtskilliga arbeten, som under
restaureringens fortgång visst sig nödvändiga, men antingen alls icke
vant upptagna i det ursprungliga kostnadsförslaget eller ock visat sig
icke. kunna verkställas till de deri angifna summor, vållat en ökad kostnad
åt ej mindre än ofvannämnda ungefärliga belopp af 48,735 kronor. Att
det ganska omfattande och mångsidiga arbetet, betraktadt i sin helhet
och jernjord t med andra liknande arbeten, som under senare tid i vårt

an? TnT b1lfvit ,bIott omsorgsfullt utan äfven med sparsamhet
verkståldt, torde - anföres vidare — hvar och eu sakkunnig nödgas
medgifva, och rätt klart torde den omtänksamma sparsamheten framgå
om man tagel- i betraktande, att, utom de i utredningen särskildt speciSf™6,
besparingarna å tillsammans 9,100 kronor, ytterligare omkring
23 000 kronor inbesparats på arbetet i dess helhet. På grund af hvad
sålunda anförts och under hänvisning till å ena sidan de dryga utgifter
som församlingarna redan underkastat sig för restaurering af Vadstena
klosterkyrka, som nu, till eu god del genom församlingarnas bidrag, återstaldes
icke endast såsom dessa församlingars gudstjenstlokal utan äfven
och med de drygaste kostnaderna såsom ett forntida minnesmärke, och
a andra sidan till församlingarnas oförmåga att, obemedlade som de vore
och tryckta af synnerligt höga kommunala utskylder, öfverskrida det
bidrag som de redan lemnat hafva församlingarna i underdånighet anhållit,
att Eders Kong], Maj:t täcktes till instundande Riksdag göra framställ -

Åttonde hufvudtiteln.

317

ning om beviljande af ett ytterligare anslag å 16,058 kronor 85 öre, på
det att kyrkans restaurering måtte kunna föras till fullbordan.

öfverintendentsembetet, som af Eders Kongl. Maj:t anbefalts att i
ärendet afgifva underdånigt utlåtande, har anfört, att genom upprepade
under restaureringsarbetets gång såsom nödiga eller lämpliga befunna
förändringar i den först upprättade restaureringsplanen, arbetet å kyrkan
kommit att pågå längre tid, närmare sex år, än ursprungligen varit
afsedt och derigenom icke oväsentligt fördyrats; att ett dylikt förhållande
med ett arbete af så grannlaga natur som det förevarande emellertid
icke torde få anses anmärkningsvärd!, då detsamma svårligen läte
sig i sina detaljer på förhand fullt bestämmas; att de i ofvanberörda
ekonomiska utredning såsom icke förutsedda eller fördyrade omförmälda
arbeten, hvilka orsakat den uppkomna bristen i de erforderliga byggnadsmedlen,
samtliga varit oundgängligen betingade antingen af hänsyn
till kyrkobyggnadens bestånd eller till dess prydliga och fullt värdiga
utseende; att förhöjningen af högst 2500 kronor i det arfvode af 6,000
kronor, som i det ursprungliga kostnadsförslaget varit afsedt för den
på grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 31 december 1891
af embetet tillsatta och af statsmedel aflönade arkitekt eller kontrollant,
hvilket arfvode af embetet bestämts till ett kontant belopp af 3,000
kronor jemte godtgörelse för uppgörande af arbets- och detaljritningar
och för nödiga resor till orten, beräknad efter enahanda grunder, efter
hvilka sådana ersättningar utginge till de hos embetet anstälda e. o.
arkitekter, måste, i betraktande af den långvariga arbetstiden och det
maktpåliggande uppdraget, anses särdeles ringa och hufvudsakligen föranledts
af det ökade behofvet af ritningar; att de utförda arbetena af
vederbörande blifvit verkstälda med synnerlig noggrannhet och sakkunskap
samt under iakttagande af all den sparsamhet, som varit förenlig
ined sträfvandet att erhålla ett i hvarje afseende fuilgodt arbete; att de
arbeten, till hvilkas verkställande medel för närvarande saknades, uppenbarligen
vore af beskaffenhet att hvarken kunna undanskjutas eller ens
i någon nämnvärd mån ^jrenklas, samt att de för samma arbeten beräknade
omkostnader från embetets sida icke gifvit anledning till anmärkning.
Med stöd häraf och af hvad i ärendet för öfrigt andragits har
öfverintendentsembetet, med anmälan att af det utaf embetet för bestridande
af utgifterna för kontrollantens aflönande af statsanslaget innehållna
belopp 8,500 kronor ännu återstode en summa 845 kronor 30
öre, i underdånighet tillstyrkt, att Eders Kongl. Maj:t måtte, för det
slutliga genomförandet af ilen beslutade restaureringen af Vadstena

318

Åttonde hufvudtiteln.

åldriga, staten tillhöriga och ur olika synpunkter så värdefulla klosterkyrka
göra den framställning, hvarom församlingarna anhållit.

Under åberopande af hvad sålunda i detta ärende förekommit och
då församlingarnas redan gjorda uppoffringar för ändamålet synas mig
utesluta hvarje tanke på ytterligare bidrag från deras sida, tillåter jag
mig hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till
fullbordande af Vadstena klosterkyrkas restaurering på extra stat för år
1899 bevilja ett belopp af 16,000 kronor.

[100.] I underdånig skrifvelse den 5 maj 1897 har Riksdagen hos
Ap. £<K(na<2erEders Kongl. Muj:t anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes så fort ske
utredningar kunde låta verkställa noggrann utredning såväl beträffande den på nu
gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten till presterskapet
ntförhåUand°eJv''dl[ c^en tiondepligtiga jorden och andra beskattningsföremål i jemförelse
m- med hvarandra, både inom hvarje församling och mellan olika församlingar,
som ock beträffande de aflöningsvilkor, som för närvarande af
presterskapet i olika församlingar åtnjötes, äfvensom efter verkstäld
utredning af på frågan inverkande omständigheter till Riksdagens godkännande
framlägga de grunder, som ansåges böra blifva bestämmande
vid reglerandet af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande
lönekonventioner utgått, dels ock låta verkställa utredning angående
möjligheten af och sättet för beredande af pension åt prestman samt
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen har tillika anmält, att Riksdagen stält till Eders
Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 10,000 kronor till bestridande
af kostnaderna för här omförmälda utredningar, hvilket anslag
blifvit å extra stat för år 1898 uppfördt under förevarande hufvudtitel.

Eders Kong]. Maj:t har derefter den 22 sistlidne oktober funnit godt
tillsätta en komité med uppdrag att verkställa omförmälda utredningar
och afgifva förslag i ämnet.

Enär med all sannolikhet komiténs arbeten komma att fortfara jemväl
under år 1899, får jag i underdånighet ^Hemställa, att Eders Kongl.
täcktes föreslå Riksdagen att till ifrågavarande ändamål anvisa på extra
stat för sistnämnda år ett förslagsanslag af 10,000 kronor.

[101]. I underdånig skrifvelse den 16 november 1897 har statskontoret till
Ersättning /^ersättning anmält ett belopp af 200 kronor, hvilket statskontoret på
förskott, grund af nådigt bref den 7 maj samma år utbetalt såsom godtgörelse
till två tjensteman i medicinalstyrelsen för särskilt biträde, som af dem
under år 1896 lemnats i ärenden angående kolerafarsoten.

Åttonde hufvudtiteln. 319

I ytterligare underdånig skrifvelse af samma dag har statskontoret
till ersättning jemväl anmält ett belopp af ‘200 kronor, hvilket. statskontoret
på grund af nådigt bref den 16 november 1894 utbetalt såsom
arfvoden åt ordföranden och ledamöterna i den af Eders Kongl. Maj:t
sistnämnda dag tillsatta komité för utarbetande af musikbilaga till nya
kyrkohandboken.

I underdåniga skrifvelse!'' den 29 november 1893 och den 16 november
1897 har statskontoret till ersättning anmält ett- belopp af 750 kronor,
hvilket statskontoret på grund af nådigt bref den 15 september 1893
utbetalt till dåvarande amanuensen i ecklesiastikdepartement, numera
expeditionschefen C. J. A. Wall såsom godtgörelse för lemnadt biträde
vid beredning till föredragning af vissa till nämnda statsdepartements
handläggning hörande äldre framställningar och förslag angående kyrkot
iond eu m. m.

Vidare har statskontoret i skrifvelse den 10 december 1897 till ersättning
anmält ett belopp af 292 kronor 84 öre, som jemlikt nådiga
brefvet den 20 november 1863 utbetalts till Vermlands läns ränteri för
derifrån förskjuten godtgörelse åt den i stadgad ordning tillsatta nämnd
för ordnande af pr ester skåpets aflöning inom Sunne odelade pastorat.

I sistberörda underdåniga skrifvelse har statskontoret vidare till
ersättning anmält medel, som på grund af nådig föreskrift utbetalts för
verkställande af utredning af vissa frågor rörande folkundervisningen,
nemligen:

resekostnadsersättning och traktamente samt arfvoden

åt sakkunnige, tillkallade för ofvanstående ändamål kronor 913: 10,

ersättning för uppehållande af rektorsgöromålen in. in.
vid folkskolelärareseminariet i Lund under den tid
rektorn derstädes P. Wingren deltagit i de sakkunniges
sammanträden...........................................''............... .. » 62: 97,

ersättning för bearbetande af statistiska uppgifter,
hvilka varit erforderliga för utarbetande af förslag
till förändrade bestämmelser angående aflöning åt
biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor in. in. » 500: —

för eldning, städning, vaktmästarebiträde in. in. åt de

för ofvanstående ändamål tillkallade sakkunnige »__90: 80.

Tillhopa kronor 1,566: 87.

Vidare har statskontoret i samma skrifvelse den 10 december 1897
anmält till ersättning dels ett belopp af 800 kronor, dels ock ett belopp
af 1,700 kronor, hvilka på grund af nådig föreskrift utbetalts för verk -

320

Åttonde hufvudtiteln.

stälda utredningar i fråga om ett andra ålder stil lägg för ordinarie folkskolelärare
in. in.

I sistberörda skrifvelse har ytterligare af statskontoret till ersättande
anmälts ett belopp af 833 kronor 34 öre, som enligt nådigt bref den
10 augusti 1896 utbetalts såsom lönefyllnad för mars—december samma
år åt läraren i naturalhistoria och farmakognosi vid farmaceutiska institutet.

I underdånig skrifvelse af den 16 november 1897 har statskontoret
till ersättning anmält medel, som på grund af särskilda nådiga föreskrifter
förskjutits för den komité, som blifvit af Eders Kongl. Maj:t den
16 november 1894 tillsatt för ordnande af fosterbarnsväsendet m. m.,
nemligen: resekostnadsersättning och traktamente samt arfvoden till
komiténs ordförande och ledamöter 11,471 kronor 60 öre, arfvode till
komiténs sekreterare 3,000 kronor, till bestridande af åtskilliga utgifter
för komitén 2,000 kronor samt för tryckning, häftning och bindning af
komiténs betänkande 2,351 kronor 94 öre, eller tillsammans 18,823 kronor
54 öre, hvarifrån dock skulle afdragas 593 kronor 10 öre, som blifvit
till statskontoret återlevererade; utgörande återstoden 18,230 kronor 44 öre.

Vidare har statskontoret i en annan skrifvelse af den 16 november
1897 i underdånighet anhållit om godtgörelse för medel, som statskontoret
på grund af särskilda nådiga föreskrifter förskottsvis utbetalt
till bestridande af kostnader för den af Eders Kongl. Maj:t den 5 oktober
1894 tillsatta komité för granskning af nådiga stadgan angående sinnessjuke
den 2 november 1883, nemligen resekostnadsersättning och traktamente
samt arfvoden till komiténs ordförande och ledamöter 5,549
kronor 94 öre, arfvode till komiténs sekreterare 2,700 kronor, tillfälliga,
för komitén erforderliga utgifter 473 kronor 56 öre, för tryckning och
häftning af komiténs betänkande 867 kronor 50 öre samt såsom ersättning
till häradshöfdingen D. G. Restadius för minskade löneförmåner till
följd af uppdraget att vara ledamot i komitén 219 kronor 72 öre, eller
tillhopa 9,810 kronor 72 öre.

Jag hemställer, att Eders Kongl. Maj:t täcktes för återgäldande af
berörda förskott — 200 kronor, ytterligare 200 kronor, 750 kronor,
292 kronor 84 öre, 1,566 kronor 87 öre, 800 kronor, 1,700 kronor,
833 kronor 34 öre, 18,230 kronor 44 öre samt 9,810 kronor 72 öre —
tillhopa 34,384 kronor 21 öre, af Riksdagen äska ett extra anslag för
år 1899, hvilket, till undvikande af öretal i riksstaten, torde böra bestämmas
till 34,385 kronor.

Åttonde hufvudtiteln.

321

Hvad föredragande departementschefen i ofvanberörda
hänseenden hemstält och föreslagit täcktes Hans
Maj:t Konungen, på tillstyrkande af statsrådets öfrige
ledamöter, i nåder gilla, med befallning tillika, att utdrag
af detta protokoll skulle till finansdepartementet
öfverlemnas till ledning vid författandet af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof.

Ex protocollo:

C. E. Blom.

Bill. till Ttiksd. Prof. 1898. 1 Savil. 1 Ajd.

41

Nionde hufvudtiteln.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari

1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

'' Gill jam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Sedan de till åttonde hufvudtiteln hörande frågor blifvit på föredragning
af vederbörande departementschef pröfvade, anhöll departementschefen,
statsrådet grefve Wachtmeister att få anmäla de frågor, som
rörde regleringen af

nionde hufvudtiteln,

innefattande pensions- och indragningsstaterna.
13ih. till Rilcsd. Prot. 1898. t Sami. 1 Afd.

1

''2

Hvad först angick

Nionde hufvudtiteln.

[1.]

Höjning af
bidraget till
folkskolelärares
pensionering.

[2-]

Kostnaden för
förvaltningen
af småskolelärares
m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt
under
år 1899.

pensionsstaten,

erinrade departementschefen om Kongl. Maj:ts enligt finansdepartementet
tillhandakomna protokollsutdrag på ecklesiastikdepartementets föredragning
fattade beslut att till Riksdagen aflåta följande framställningar:

(se bil. I vid detta prot. pag. 5)

att det såsom bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda anslag
må höjas från 357,873 kronor till 502,873 kronor eller med 145,000
kronor;

(se bil. 2 vid detta prot. pag. 34)

0 att Riksdagen i afseende å kostnaderna för småskolelärares m. fl.
alderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1899
må medgifva,

att Kong!. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp, som
för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga; samt
. . att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter

i (ifrigt under nämnda år erforderliga medel må af Kongl. Maj:t, i den
män influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf tillgängliga statsmedel
såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i den
män de under året ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas
härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Om till den föreslagna förhöjningen i det såsom bidrag till folkskolelärares
pensionering uppförda anslaget ....... kronor 145 000:_

lades summan af ordinarie anslaget till pensionsstaten
enligt nu gällande riksstat............................ ^ 1,483 798-__

skulle, enligt hvad departementschefen anmärkte,
anslaget till pensionsstaten sluta å ett

belopp af ......................................................................... kronor 1,628,798: —

Beträffande derefter

indragningsstaten

erinrade departementschefen om Kongl. Maj:ts på nedannämnda departements
föredragning förut fattade beslut om aflåtande till Riksdagen af
följande framställningar, nemligen:

Nionde hnfvudtiteln.

3

på landtförsvar sdepartementets föredragning:

(se bil. 3 vid detta prot. pag. 35)

att å allmänna indragningsstaten må uppföras årlig pension till Lf-J
belopp af 200 kronor åt f. d. mönsterskrifvaren vid lifregementets husar- /ZTnö/sZrcorps
O. Westblads enka Anna Petronella Westblad, född Tellén, att från skrifvaren
1898 års början till henne utgå, så länge hon förblifver enka; . “ 4

på sjöförsvarsdepartementets föredragning:

(se bil. 4 vid detta prot. pag. 38)

att lektorerna vid sjökrigsskolan må åtnjuta rätt till pension å all- [4.]
manna indragningsstaten enligt samma grunder, som äro eller kunna jgfZehtorema
varda bestämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken; vid sjökrigs skolan.

(se bil. 5 vid detta prot. pag. 41)

att åt förre verkstadsföreståndaren Gustaf Miisson må beviljas en [5.]
årlig pension af 600 kronor, att från allmänna indragningsstaten utgå jörFJ^Zrkfrån
och med den 1 januari 1898; uads/öresidn daren

G. Nilsson.

på ecklesiastikdepartementets föredragning:

(se bil. 2 vid detta prot. pag. 28) _

att vaktmästaren vid nationalmuseum Frans Johan Michael Hellström
må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom vakimästabeviliadt,
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta ren f. j. m.

oJt • c eaa 1 Hellström.

en årlig pension af 500 kronor;

(se bil. 2 vid detta prot. pag. 30)

att föreståndaren för seminariet i Haparanda förbildande af lärare [7.]
och lärarinnor vid småskolor i de finska församlingarna Emil Lindbäck
må förklaras vid frånträdande af sm befattning ega ratt till pension ä föreståndaren
allmänna indragningsstaten till det belopp, som då skolat tillkomma
honom, derest han i stället innehaft aöjunktstjenst vid folkskolelärareseminarium
;

(se bil. 2 vid detta prot. pag. 33)

att å allmänna indragningsstaten må för år 1899 anvisas ett anslag [8-1
af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan
finna godt meddela, användas till understöd af högst 250 kronor åt hsjvandcfoihsådana
äldre behöfvande folkskolelärare, Indika oförvitligt skött sin tjenst,
men derifrån erhållit afsked före år 1867,

[9.]

Anslaget till
allmänna
indragningsstaten.

[10.]
Anslag till
upprätthållande
af
arméns pensionering.

4 Nionde hufvudtiteln.

Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister anförde härefter:

Beträffande slutsumman af förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten
har jag ej någon ändring att föreslå. Detta anslag skulle

således äfven för år 1899 utgöra .......................... kronor 1,800,652: —

Lägges härtill anslaget till pensionsstaten ............ „ 1,628,798:

skulle slutsumman af nionde hufvudtitelns ordinarie
anslag för år 1899 blifva ................................. kronor 3,429,450: _

Extra anslag.

Beträffande extra anslag under denna hufvudtitel bör vid statsverkspropositionens
affattande iakttagas kders Kongl. Maj:ts den 17 nästlidne
december på föredragning af landtförsvarsdepartementet (se bil. 6 vid detta
prot. pag. 44) fattade beslut att föreslå Riksdagen,

att å extra stat för år 1899 må anvisas ett förslagsanslag af 1,540,000
kronor, att. användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med fastställa pensionsbelopp, mot skyldighet för
pensionskassan att afstå det för året densamma tillkommande förhöjda
vederlag för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna, och dels till
fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen godkända grunder för
sådana pensioners utgående.

Hvad departementschefen sålunda rörande nionde
hufvudtiteln hemstält biträddes af statsrådets öfrige
ledamöter och blef af Hans Maj:t Konungen gilladt
och godkändt; och behagade Hans Maj:t Konungen
på statsrådets tillstyrkande härjemte förordna, att nu
anmälda, för statsregleringen erforderliga handlingar
skulle tillställas Riksdagens statsutskott,

Ex protocollo:
E. Lagerbring.

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

5

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 14
januari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Departementschefen, statsrådet Gilljam yttrade:

I skrifvelse den 11 maj 1896 har Riksdagen med anledning åt [1.]
inom densamma väckta motioner anhållit, det Eders Kongl Maj:t täcktes tf#»*''"? <*/wlåta
verkställa utredning, om och under Indika vilkor ordinarie lärare ZToidärlles
vid folkskola må utöfver nu bestämda löneförmåner — en minimilön af pensionering.
600 kronor jemte vissa naturaprestationer eller ersättning derför samt
ett ålderstillägg af 100 kronor — erhålla ett andra ålderstillägg, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill omständigheterna kunna
föranleda.

Sedan vederbörande numera yttrat sig rörande den sålunda väckta
frågan om en förbättring af lönevilkoren för folkskolelärarne samt ytterligare
erforderlig utredning tillika egt rum, har jag funnit mig kunna
vid underdånig anmälan af auslagsbehofven under riksstatens åttonde

6 Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

hufvudtitel inför Eders Kong!. Maj:t framlägga denna för vårt förskedeväsen
vigtiga angelägenhet.

Fragan berör emellertid äfven saväl folkskolelärarekårens pensionering
som kårens enke- och pupill-pensionsväsen. Genom nådig remiss
har derför direktionen öfver folkskollelärarnes pensionsinrättning anbefalts
att låta verkställa utredning, huruvida, i händelse ordinarie lärare
och lärarinnor vid folkskola utöfver det ålderstillägg, hvartill de nu äro
berättigade, erhålla ytterligare ett årligt ålderstillägg å 100 kronor efter
fem eller tio års ^ tjenstgöring, sedan de kommit i åtnjutande af det första
ålderstillägget, såväl folkskolelärarnes pensionsinrättning som folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa, under förutsättning att nuvarande årliga
bidrag* af statsmedel fortfarande fa till dem utgå med oförminskade belopp
och att de för dem nu gällande bestämmelser blifva oförändrade,
kunna fullgöra sina förbindelser, hvarjemte direktionen tillika förständiga!^
att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande och förslag,
hvartill nämnda utredning kunde föranleda.

Med anledning af berörda remiss har direktionen anmodat professorn
vid tekniska högskolan *A. Lindstedt, som under de senare åren
vid skilda tillfällen biträdt direktionen med utredningar i dylika ämnen,
att i förevarande sak verkställa erforderliga beräkningar öfver inflytandet
på omförmälda pensionsinrättningars ekonomiska ställning af minimidelaktighetsbeloppets
förhöjning på sätt ifrågasatt blifvit. Sedan professor
Lindstedt till direktionen afgifvit sitt utlåtande, har derefter direktionen,
med öfverlemnande af detsamma, i underdånig skrifvelse den 30
sist-lidne juli för egen del uttalat sig i frågan.

Ur professor Lindstedts utlåtande torde det tillåtas mig att i underdånighet
få återgifva följande:

Med tillkännagifvande att resultaten af de undersökningar, professor
Lindstedt gjort, gälde för 1895 års slut och att de för säkerhetens skull
beräknats efter en räntefot af 3 i och 4 procent, meddelar professor Lindstedt
till en början med ledning af en folkskolelärarematrikel för år 1895
en tabell öfver antalet delegare inom olika åldersår af i tjenst varande
och pensionerade lärare och lärarinnor. Tabellen utvisar en summa af
5,658 i tjenst varande lärare och lärarinnor samt ett antal af tillhopa
1,156 pensionerade lärare och lärarinnor. Dervid äro medräknade delegaie
i pensionsinrättningen å 12 platser vid lappskolorna och frimurarebarnhuset.
Vidare vore, på sätt professor Lindstedt anfört, innehafvarne
åt 44 platser vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor, vid småskolelärareseminarierna
och vid sällskapet för folkundervisningens befrämjande
delegare i pensionsinrättningen. Slutligen vore ock delaktighet i

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

7

kassan beredd för den vid kassan anstälda personal: kamreraren, kassören,
sekreteraren och vaktmästaren. Vid beräkningarna hade förutsatts, att
höjningen skulle afse jemväl dessa särskildt angifna 60 platser, med
undantag af de 4 tjenstemännen vid kassan. Med hänsyn till de sålunda
återstående 56 platsernas delaktighetsbelopp — i de flesta fall lika med
eller öfverstigande det nu ifrågasatta minimidelaktighetsbeloppet, 800
kronor — vore nämnda förutsättning utan praktisk betydelse för slutresultatet.

Antalet delegare i kassan vid 1895 års slut utgjorde, med frånräknande
af de 4 tjenstemännen vid densamma, 5,701. Antalet delaktiga
tjenster hade samtidigt uppgått till 5,918, så att vakanserna utgjorde
217. Af de 5,701 delegarne hade 4,323 varit lärare och 1,378
lärarinnor. Lärarinnorna utgjorde således omkring en fjerdedel af hela
antalet i tjenst varande delegare.

Hvad delaktighetsbeloppen för de i tabellen anförda 5,658 delegarne
beträffade, utgjorde medelbeloppet för dem 730 kronor. Höjdes
åter minimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor, blefve motsvarande medelbeloppet
815 kronor.

Hvad åter pensionsbeloppen anginge, utgjorde dessa i regeln tre
fjerdedelar af delaktighetsbeloppen. Emellertid vore beloppen mindre,
om pension toges i förtid, d. v. s. innan det såsom regel föreskrifna
antal" ålders- och tjenstår uppnåtts. För att undersöka förhållandena
härvidlag, hade medelpensionsbeloppen för dem, som tagit afsked med
pension under de fyra åren 1893—1896, beräknats. Resultatet af undersökningen
hade gifvit anledning att antaga eif pensionsbelopp af 520
kronor under nuvarande bestämmelser och vid ett medeldelaktighet sbelopp
af 730 kronor. I förhållande härtill borde, om minimidelaktighetsbeloppet
höjdes till 800 kronor och således medeldelaktighetsbeloppet,
såsom nyss nämnts, kunde antagas vara 815 kronor, medelpensionen
beräknas till 580 kronor.

Dödlighetsförhållandena bland kassans delegare vore, som bekant,
särdeles gynsamma. Vid flera föregående tillfällen hade framhållits,
hurusom dödligheten inom kassan väsentligen understege den samtida
dödligheten bland landets befolkning i sin helhet. Professor Lindstedt,
som vid sin undersökning begagnat sig af statistiska centralbyråns dödlighetstabeller
för årtiondet 1881—1890, både dervid iakttagit de särskilda
försigtighetsmått och modifikationer, hvartill nyssberörda förhållande
föranledde.

Vid jemförelsen mellan de under femårsperioden 1891—1895 inträffade
dödsfallen bland kassans manliga delegare och antalet dödsfall,

8

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

sådant det beräknades efter statistiska centralbyråns tabeller för hela
den manliga och hela den qvinliga befolkningen i riket, hade för de
olika åldersgrupperna från och med 21 till och med 91 år erhållits följande
slutresultat:

Beräknadt antal aflidne enligt tabellen och det verkliga antalets
afvikelse:

Antal aflidne. Män. Afvikelse. Qvinnor. Afvikelse.

387 465 + 78 399 + 12.

Man funne häraf, att dödlighetstabellen för män angåfve en väsentligen
högre dödlighet än den verkligen inträffade. Deremot vore anslutningen,
om man utginge från den qvinliga dödlighetstabellen, vida större.
Afvikelsen vore ej betydligare, än att man ganska väl skulle kunnat
använda denna tabell vid beräkningen af kassans förbindelser.

I stället för att använda ensamt den qvinliga dödlighetstabellen
både professor Lindstedt emellertid beräknat kassans förbindelser efter
båda tabellerna och tagit det aritmetiska mediet af resultaten, dervid
iakttagande det försigtighetsmåttet att vid beräkningen af de så kallade
uppskjutna lifräntornas kapitalvärden antaga lifräntan utgå helårsvis och
i förskott. . I sjelfva verket blefve det på sådant sätt beräknade resultatet,
praktiskt sedt, lika tillförlitligt, som om endast dödlighetstabellen
för landets qvinliga befolkning hade blifvit lagd till grund. I fråga om
lärarinnorna hade professor Lindstedt användt samma grunder för beräkningarne
som i fråga om lärarne.

För att kunna beräkna värdet af kassans förbindelser vore det
vidare nödvändigt att känna medelpensionsåldern. Den redan nämnda
undersökningen rörande raedelpensionsbeloppen hade åtföljts af en undersökning
af denna ålder, hvaraf framgått, att densamma’kunde antagas
vara något öfver 58 år. Emellertid kunde man vid den uppgift, som
förelåge, icke åtnöja sig med att utgå från något dylikt medeltal, alldenstund
sannolikheten att vid viss ålder taga pension uppenbarligen
vore beroende af delogarens närvarande ålder. Professor Lindstedt hade
derför användt de i tabellen angående antalet tjenstgörande och pensionerade
delegare anförda uppgifterna, för att enligt bekanta metoder
bestämma sannolikheten af att vid en uppgifven ålder tillhöra de tjenstgörandes
eller de pensionerades klass.

Efter att hafva i en tabell sammanstält för olika åldrar från 21Jar
till 75| år kapitalvärdet å förskottslifränta på en krona om året, som
började att utgå, sedan en nu i tjenst varande delegare blifvit pensionerad,
och värdet å en dylik lifränta, som utginge intill dess delegaren

Nionde hufvudtiteln^bil. 1. »

toge pension eller dessförinnan aflede, öfvergår professor Lindstedt till
att angifva resultaten af beräkningarne af de kapitalvärden, som representera
de olika posterna af kassans passiva vid 1895 års slut, upptagna

under fem rubriker. '' y '' "

1) Pensionsfonden eller kapitalvärdet af nu utgående pensioner hade
beräknats på vanligt sätt med den afvikelse från det eljest använda
förfarandet, att professor Lindstedt för hvarje kön användt den motsvarande
af statistiska centralbyråns tabeller. Under antagande af att
pensionerna utbetalades halfårsvis vid slutet af juni och december månader
blefve kapitalvärdet af denna post i runda tal:

efter 3| procent: 4,654,000 kronor,

„ 4 „ : 4,492,000 „ ,

2) Delegarefonden för nuvarande delegare eller kapitalvärdet af
kassans pensionsförbindelser till nuvarande delegare hade beräknats med
tillhjelp af sistnämnda tabell, dervid för alla 5,701 nuvarande delegarne
erhållits följande resultat:

efter 3| procent: 30,279: 7 7 kronor,
ii 4 ii ■ 27,127: 36 „ n . ,■

motsvarande en årlig pension af en krona.

Vid beräkningen af kassans närvarande ställning hade man att
multiplicera dessa summor med den antagna medelpensionen af 520
kronor och erhölle då såsom kapitalvärde af ifrågavarande fond:

efter 3^ procent: 15,745,000 kronor,

„ 4'' „ : 14,106,000 „

Höjdes åter minimidelaktighetsbeloppet för alla delegarne till 800
kronor, erkölles motsvarande värden genom att multiplicera med medelpensionen
af 580 kronor, hvarigenom man finge ett kapitalvärde

efter 3$ procent: 17,562,000 kronor,

„ 4 „ : 15,734,000 „

3) För beräkning af delegarefonden för framtida delegare har professor
Lindstedt, med ledning af förhållandena under åren 1893—1895,
antagit medelinträdesåldern till 27£ år. Med användande af sistnämnda
tabell och efter i öfrigt nödiga uträkningar finner professor Lindstedt,
denna fond kunna beräknas till, om medelpensionen antages utgå med
520 kronor:

Eib. till Piksd. Prof. 181)8. 1 Sami. 1 Afd.

2

10

Nionde hnfvudtitein; bil. 1.

efter 3£ procent: 8,423,000 kronor,

„ 4 „ : 6,085,000 „

och om medelpensionen antages utgöra 580 kronor, d. v. s. om minimidelaktighetsbeloppet
höjes till 800 kronor:

efter 3^ procent: 9,395.000 kronor,

» 4 „ : 6,787^000 „

Från dessa poster afdrager professor Lindstedt den vinst, som
kassan gör derpå, att några delegare lemna sin befattning och på samma
gång utträda ur kassan. Vid utredningen af denna vinst beräknar professor^
Lindstedt med ledning af förhållandena under åren 1893—1895
medelåldern för de utträdande till 33i år.

Professor Lindstedt erhåller vid denna uträkning följande resultat,
om medelpensionen, såsom nu, utgör 520 kronor:

efter 3^ procent: 564,000 kronor,

„ 4 „ : 443,000 „ ''

och om minimidelaktighetsbeloppet höjes till 800 kronor och medelpensionen
alltså antages vara 580 kronor:

efter 3£ procent: 629,000 kronor,

„ 4 „ : 494,000 „

Professor Lindstedt subtraherar härefter dessa summor från de
redan funna, minskar resultatet, med hänsyn till att tjensterna vanligen
icke genast tillsättas, med 1 procent och finner så, att kapitalvärdet af
kassans förbindelser till framtida delegare, om de nuvarande förhållandena
förblifva oförändrade, utgör:

efter 3l procent: 7,780,000 kronor,

U 4 „ 1 : 5,586,000 „

samt om minimidelaktighetsbeloppet höjes till 800 kronor:

efter procent: 8,678,000 kronor,

» 4 „ : 6,230,000 „

4) Fonden för pensionering af kassans fyra tjensteman och deras
efterträdare beräknas^ af professor Lindstedt, under förutsättning af en
medelpensionsålder åt 67 år och en medelinträdesålder af 38 år, till

efter 3i procent: 34,000 kronor,
„ 4 •„ i : 29,000 „

< k..

11

11

Nionde Imfvudtiteln: bil. 1.

Vidare yttrar professor Lindstedt beträffande ; ,

5) Förvaltningskostnaderna: dessa hade under år 1895 uppgått till
18,204 kronor 43 öre och hade under de senaste åren hållit sig omkring
detta belopp. Häraf bestredes 8,000 kronor genom bidrag från
de båda enkekassor, som stode under samma direktions förvaltning.
Professor Lindstedt hade vid föreliggande beräkningar antagit, att de
resterande förvaltningskostnaderna till belopp af omkring 10,000 kronor
skulle täckas af kassans inkomster i s. k. extra pensionsafgifter och
vinsten å penningeförvaltningen. Under de 13 åren 1882 1894 hade

nämligen dessa extra inkomster ^uppgått till i medeltal 19,381 kronor
54 öre om året, hvilket belopp ju vore icke obetydligt större än den
summa, som antagits derigenom skola täckas. y

Sammanstälde man nu de under 1)—4) beräknade posterna, erhölle
man således för kapitalvärdet af kassans passiva vid 1895 års slut
utom förvaltningskostnaderna följande resultat;

A) För närvarande förhållanden;

1 1 * t ‘ ’ ‘ i

efter 3J procent

Pensionsfond ............. 4,654,000

Nuvarande delegare ................ 15,745,000 .

Framtida „ 7,780,000

Fond för kassans tjenstemän...... 34^000

Summa 28,213,000 kronor
till hvilkas betäckande erfordrades en årlig inkomst

efter 3| procent: 987,455 kronor,
„ 4 „ : 968,520 „

efter 4 procent

4.492.000

14.106.000

5.586.000
29,000 ___

24.213.000 kronor,
af

B) För ett minimidelaktighetsbelopp af 800 kronor:

efter 31 procent

Pensionsfond .................................. 4,654,000

Nuvarande delegare....................... 17,562,000

Framtida „ ....................... 8,678,000

Fond för kassans tjenstemän ...... 34,000

Summa 30,928,000 kronor

efter 4 procent

4.492.000

15.734.000

6.230.000
29,000

26.485.000 kronor,

motsvarande en årsränta af:

efter 31 procent: 1,082,480 kronor,
„ .4* „ : 1,059,400

11

12 Nionde hnfvndtiteln: bil. 1.

Hvad kassans inkomster beträffade, bestode dessa, förutom redan
omförmälda extra inkomster, af följande poster:

1) Statsbidraget, som utginge med ett årligt belopp af 356,873
kronor, men, enär det inflöte qvartalsvis med en fjerdedel vid slutet af
hvarje qvartal, kunde upptagas till ett värde af:

efter 3£ procent: 361,514 kronor,

„ 4 \ „ : 362,188 „

2) Ordinarie pensionsafgifter, som för år 1895 uppgått till ett belopp
af 216,426 kronor 50 öre, men, då de inflöte före midten af året,
kunde uppskattas till

efter 3| procent: 220,181 kronor,

„ 4 „ : 220,713 „

Höjdes åter minimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor, ökades
denna årsinkomst med 25,321 kronor, i följd hvaraf motsvarande värdet
då blefve:

efter 2>\ procent: 245,942 kronor,

»4 „ : 246,535 „

3) Räntan å det samlade kapitalet, hvilket vid 1895 års slut hade
uppgått till 9,283,514 kronor 43 öre.

Statsbidraget och de ordinarie pensionsafgifterna uppginge sålunda
sammanlagdt till

efter 3£ procent: 581,695 kronor,

„ 4 „ : 582,901 „

och då, enligt redan angifna resultat, den erforderliga årsinkomstens
belopp under närvarande förhållanden utgjorde:

efter 3\ procent: 987,455 kronor,

„ 4 „ : 968,520 „

så måste kassan i ränteinkomst kunna påräkna

efter 3£ procent: 405,760 kronor,
h 4 „ : 385,619 „

eller i procent å kapitalet i ena fallet 4,3 7 procent och i andra fallet
4,15 procent, d. v. s. att, om man å den efter 1895 års slut skeende
ökningen af kassans kapital endast ville beräkna 3^ procent årlig ränta,
så maste kassan, för att motsvara sina förbindelser, kunna för framtiden
å det redan samlade kapitalet påräkna 4,3 7 procent årlig ränta, men
att, om räntan å tillökningen af kapitalet kunde beräknas till 4 procent.

Nionde hnfvndtiteln: bil. 1. 13

det närvarande kapitalet endast behöfde afkasta 4,15 procent årlig
ränta. Under år 1895 både nu kassan å sitt kapital haft eu ränteatkastning
af omkring 4,3 procent. Kunde man med säkerhet antaga, att
räntan för framtiden ej skulle komma att väsentligen nedgå under denna
procentsats, skulle således kassans ställning kunna anses motsvara torbindelserna,
uppskattade i enlighet med förhållandena vid 1895 ars slut.

Emellertid vore härvidlag åtskilliga omständigheter att beakta. A
ena sidan syntes det nämligen med hänsyn till nuvarande ränteförhål1
an den, då räntan å goda papper visade en afgjord tendens att lalla,
vara nödvändigt att för framtiden, äfven för det redan samlade kapitalet,
förutsätta en lägre räntefot, än hvad som nu befunnits erforderlig. A
andra sidan torde det ännu en gång höra framhållas, att de inom kassan
rådande dödlighetsförhållandena kunde blifva ganska ödesdigra lör kassans
framtid. Dödligheten inom kassan vore visserligen lägre än etter
någon hittills på erfarenheten grundad dödlighetstabell, och man skulle
af denna anledning kunna förmoda, att någon väsentligare förändring
icke vore att förvänta åtminstone under loppet af de närmaste decennierna.
Men det faktum, att dödligheten bland befolkningens olnga
klasser hittills oafbrutet minskats, manade dock till ytterligare försigtighet.

Enligt professor Lindstedts förmenande skulle det derför lör kassans
trygghet vara nödigt att skaffa kassan en sådan tillökning i sina
årliga inkomster, att kassan å alla sina placeringar, såväl å det redan
samlade kapitalet som å den framtida tillökningen derå! icke beholde
förutsätta väsentligt högre ränta än 3| procent. Om beloppet åt den
härför erforderliga tillökningen i inkomsterna finge man en föreställning
på följande sätt.

Förutsatte man först 4 procent å alla kassans placeringar, sa motsvarade
statsbidraget och de _ ordinarie pensionsafgifterna, enligt det
föregående, tillsammans en årlig inkomst åt

362,188 + 220,713 = 582,901 kronor.

Härtill komme 4 procent ränta å det samlade kapitalet 9,283,514

kronor 43 öre - utgörande 371,341 kronor. Tillsammans representerade
dessa kassans tillgångar således eu årlig inkomst åt 954,242
kronor. Då nu, under förutsättning af samma räntefot, kassans pensionsförbindelser
motsvarade en årsränta af 968,520 kronor, så skulle kassan
i detta fall behöfva ett årligt tillskott af 14,278 kronor, motsvarande
en så kallad kapitalbrist af 357,000 kronor.

Räknade man åter endast efter 3^ procent, kunde statsbidrag och

årsafgifter taxeras till

14

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

361,514 + 220,181 = 581,695 kronor

årligen. Då räntan å kapitalet i detta fall utgjorde 324,923 kronor, så
finge man en totalinkomst af 906,618 kronor; och enär kassans
passiva i förevarande fall befunnits motsvara en årsränta af 987,455
kronor, blefve den erforderliga tillökningen i årsinkomsten 80,837 kronor
och kapitalbristen således 2,310,000 kronor.

Utginge man åter från t. ex. 3f procent såsom räntefot, kunde man antaga
det erforderliga tillskottet vara ungefär mediet mellan de nyss angitna
resultaten eller omkring 45,000 kronor årligen o. s. v.

Skulle åter minimidelaktighetsbeloppet höjas till 800 kronor, stälde
sig räkningen på följande sätt:

Aktiva.

Statsbidraget........

Ordinarie afgifter
Ränta å kapitalet

efter 3 V procent

361,514

245,942

324,923

Summa 932,379 kronor

Passiva (se förut)........................ 1.082,480 „

Således erforderlig ökning af årsinkomsterna
............ 150,101 kronor

efter 4 procent

362,188

246,535

371,341

980,064 kronor
1,059,400 „

79,336 kronor.

Hittills hade professor Lindstedt förutsatt, att antalet i kassan
delaktiga tjänster och summan af alla delaktighetsbeloppen skulle förblifva
oförändrade. I verkligheten vore emellertid denna förutsättning
icke riktig, enär dels nya lärareplatser efterhand inrättades, dels ock
delaktighetsbeloppen för redan delaktiga platser höjdes. Sålunda hade
delaktighetsbeloppet för de i kassan delaktiga platserna ökats från

2.458.000 kronor under år 1877, hvilket år kassan först erhöll sitt nuvarande
statsbidrag, till 4,328,000 kronor under år 1895. Ökningen, som
varit ganska jemn år från år, hade således i medeltal uppgått till i rundt tal

104.000 kronor om året. Vore denna ökning att tillskrifva allenast inrättandet,
af nya platser, skulle den motsvara ett årligt antal dylika af
omkring 140 och således betydligt öfverstiga det antal, 20, som lagts
till grund för beräkningen af statsbidraget. Utan tvifvel hade denna
omständighet, nämligen att statsbidraget, trots den betydliga utvidgningen
af kassans delegarekrets, förblifvit konstant, väsentligt bidragit
till att jemte räntefotens nedgående och de för kassan ogynsamma dödlighetsförhållandena
göra kassans ställning mindre solid, än hvad eljest
skulle hafva varit fallet.

Nionde hufvndtiteln: bil. 1.

15

Professor Lindstedt gör härefter en beräkning af kassans behof af
tillökning i dess inkomster för hvarje nyinrättad plats och visar dervid,
att detta behof utgör, efter 3| procent ränteberäkning, 6,7 6 procent
af delaktighetsbeloppet samt, efter 4 procent, 5,34 procent af delaktighetsbeloppet.
För hvarje indragen tjenst, tillägger professor
Lindstedt, minskas naturligtvis kassans behof i motsvarande mån.

Hvad åter höjning af delaktiglietsbeloppen å redan delaktiga fenster
vidkomme, egde sådan vanligen rum vid ombyte af lärare, och
kunde inflytandet då antagas vara tillnärmelsevis detsamma som i föregående
fall. Understundom skedde dock förhöjning för en redan anstäld
lärare, och då i dessa fall dennes ålder öfverstege inträdesåldern, blefve
den behöfliga inkomsten större, än hvad eljest beräknats. För att få en
uppskattning af hvad som i dylika fall på sin höjd skulle blifva behöfligt,
kunde man utgå från de i det föregående för en höjning af minimidelaktighetsbeloppet
till 800 kronor angifna resultaten. En dylik höjning
motsvarade nämligen en höjning af delaktighetssumman med 506,420
kronor, och den behöfliga tillökningen i årsinkomster utgjorder
efter 34 procent: 150,101-80,837=69,264 kronor,

„ 4 „ 79,336-14,278=65,058 „

således i ena fallet 13,6 8 procent och i andra fallet 12,84 procent af delaktighetsbeloppens
ökning.

Efter hvilka regler dylika förhöjningar af kassans delaktighetssumma
komme att fortgå i framtiden, vore naturligtvis omöjligt att med
någon grad af säkerhet afgöra. Huru nu härmed än lörhölle sig, syntes
det vara för kassans bestånd nödvändigt, att statsbidraget — eller
andra kassans inkomster — ökades i någon proportion till den successiva
ökningen i delaktiglietsbeloppen. Efter hvad professor Lindstedt
redan anfört, torde det för sådant ändamål vara fullt betryggande, om
statsbidragets ökning sattes till jemnt 10 procent af det belopp, hvarmed
kassans delaktighetssumma årligen ökades.

Statsbidraget skulle i enlighet härmed icke utgå med ett konstant
belopp för hvarje år, utan rättas efter delaktighetssumman. Då det
emellertid vore af vigt att äfven sätta statsbidragets hela belopp i en enkel
relation till den närvarande delaktighetssumman, hade professor Lindstedt
undersökt, huru sådant kunde låta sig göra. Man komme härvid
till det resultat, att man med tillräcklig säkerhet kunde fixera jemväl
statsbidragets totala belopp efter samma enkla regel, nämligen att det
borde utgöra 10 procent af delaktighetssumman eller, hvilket vore detsamma,
vara dubbelt så stort som summan af de ordinarie pensionsafgifterna
för året.

16

Monde hufvudtiteln: bil. 1.

Antoge man nämligen, att statsbidraget från och med ingången af
år 1895 hade varit bestämdt till 10 procent af delaktighetssumman, således
till 432,853 kronor, så skulle kassans ställning vid 1895 års slut
under förutsättning, för större säkerhets skull, att både statsbidrag
och pensionsafgifter först inflöte vid årets slut — hafva varit följande:

Aktiva 1896.

Statsbidrag .........

Pensionsafgifter .
Ränta å kapitalet

efter 3J procent

432,853

216,426

324,923

efter 4 procent

432,853

216,426

371,341

Summa 974,202 kronor 1,020,620 kronor

Passiva 1896.................................... 987,456 „ 968,520 „

hvaraf framginge, att sagda bestämning af statsbidragets storlek motsvarade
ungefär en räntefot af 3,6 procent.

Skulle åter minimidelaktighetsbeloppet höjas till 800 kronor, stälde
sig beräkningen påföljande sätt:

Aktiva 1896.

efter procent efter 4 procent

Statsbidrag ..................a..,...,.......... 483,495 483,495

Pensionsafgifter .............................. 241,747 241 747

Ränta å kapitalet........................... 324,923 371,341

Summa 1,050,165 kronor 1,096,583 kronor

Passiva 1896..................................... 1,082,480 „ 1,059,400 „

således motsvarande en räntefot af omkring 3,7 procent.

Såsom slutresultat af allt hvad professor Lindstedt sålunda anfört
framginge alltså, att kassan, för att med trygghet gå framtiden till
mötes, borde, utöfver räntan å sitt kapital, hafva en årlig inkomst af
15 procent af delaktighetsbeloppen, antingen med 5 procent såsom bidrag
från kommunerna och 10 procent statsbidrag eller efter någon annan
fördelningsgrund, och att samma resultat äfven förblefve gällande,
derest delaktighetsbeloppet i minimum bestämdes till 800 kronor.

Det förtjenade måhända påpekas, att statsbidraget före år 1890 utgått
med mera än 10 procent af delaktighetsbeloppen och att först efter
sagda år statsbidraget ej längre kunde anses fullt tillräckligt,

Utginge man från närvarande förhållanden inom kassan och antoge
en medelinträdesålder af 27£ år samt en medelpensionsålder af 58^ år,
visade en jemförelse med dödlighetstabellen för Sveriges qvinliga befolkningför
åren 1881—1890, att antalet pensionärer i framtiden komme att stiga till

Nionde hufvudtiteln: bil. 1. 1''

2,701 och således, efter en medelpension af 520 kronor, pensionsutgifterna
till 1,404,520 kronor. Antoges nu statsbidrag och årsafgifter till
15 procent af delaktighetsbeloppet, således till 649,279 kronor, så komme
kassan, oberäknad! tillkomsten af nya tjenstår o. d., att hafva en ränteinkomst
af 755,241 kronor, svarande efter 3,6 procent mot ett samladt
kapital af i rundt tal 21 millioner kronor.

I fråga om folkskolelärarnes enke- och pupillkassa ville professor
Lindstedt först erinra om, att denna kassa, enligt ett af honom den 30
november 1893 till direktionen afgifvet utlåtande, den 1 januari samma
år förfogade öfver ett beräknadt öfverskott af 1,600,000 kronor. Det vore
lätt att med tillhjelp af de i denna utredning meddelade siffror undersöka,
huru en höjning af minimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor da

skulle hafva verkat. x ,

Då denna förhöjning skulle innebära medeldelaktighetsbeloppets
höjning från 730 till 815 kronor, d. v. s. med i rundt tal 14 procent,
så funne man, att kapitalvärdet af passiva skulle höjts med

11''. x 61,980 = 692,110 kronor, motsvarande, efter 34 procent, en
årsränta0 af 24,224 kronor, under det att den mot aktiva svarande
årsinkomsten af årsafgifterna endast skulle höjts med

ll-,txl,463 = 16,337 kronor.

Öfverskottet skulle således hafva minskats med ett kapital, hvars
ränta vore skilnaden — 7,887 kronor — mellan förenämnda belopp,
eller med 225,000 kronor. Då öfverskottet således ändock skulle uppgått
till nära 1,400,000 kronor och då förhållandet vid algifvandet af professor
Lindstedts utlåtande icke kunde hafva blifvit sämre, så vore det tydligt,
att den ifrågasatta höjningen af minimidelaktighetsbeloppet för denna
kassa skulle kunna låta genomföra sig, utan att för sådant ändamål
någon ökning af statsbidraget vore behöflig. .

Enligt påskrift å det af professor Lindstedt afgifna utlåtande!
hafva läraren vid Stockholms högskola E. Phragmén samt lektorn vid
tekniska högskolan i Stockholm E. Jäderin granskat de försäkiingste
niska grunderna i professor Lindstedts omförmälda beräkningai oc i
dervid icke funnit anledning till någon erinran.

Beträffande det af professor Lindstedt den 30 december 1893 algifna
utlåtande, hvartill nu hänvisats, anhåller jag att få erinra, hurusom
detsamma afgafs i anledning af då väckt fråga om höjning af de från
enke- och pupillkassan utgående pensionerna. Professor Lindstedts utredning
gaf vid handen, att kassans ställning, utan att vare sig statsbidraget
eller afgifterna behöfde höjas, medgåfve en förhöjning åt 2o
Bih. till liilcsd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 3

18

Monde Imfvndtiteln: bil. 1.

procent i samtliga från kassan då och framdeles utgående enke- och
barnpensioner. De revisorer, som granskade ifrågavarande kassas förvaltning
under åren 1891—1893, uttalade sin anslutning till det resultat,
som lemnats af professor Lindstedts utredning. Jemväl kassans direktion
biträdde, ehuru med en viss tvekan, tanken på pensionsvilkorens sålunda
ifrågasätta förbättring. Frågan om denna förbättring förföll emellertid,
då Riksdagens _ kamrar stannade i olika beslut i anledning af Eders
Kongl. Maj:ts till Riksdagen framstälda förslag i ämnet.

Med öfverlemnande af professor Lindstedts berörda utlåtande har
direktionen den 30 juli 1897 för egen del utlåtit sig i frågan. Direktionen
anför dervid först, att direktionen velat afvakta den dåmera verkstälda
afslutningen af räkenskapen för år 1896, emedan under nämnda
ar många förhållanden inträdt, som för placeringen af pensionsinrättningens
samlade kapital varit af ingripande betydelse.

Professor Lindstedt hade, fortsätter direktionen, såsom naturligt
varit, fört sin undersökning fram till förhållandena vid 1895 års slut
eller till den tid, för hvilken afslutade räkenskaper förelegat, då hans
utlåtande afgafs, och resultaten hade af honom beräknats efter en räntefot
af 3^ och 4 procent. Emot hans beräkningar angående delegarnes
antal, delaktighet sbeloppen, pensionsbeloppen, dödlighetsförhållandena
bland kassans delegare, medelpensionsåldern samt värdet af pensionsinrättningens
passiva och aktiva för år 1895 funne direktionen ej något
väsentligt att anföra.

De resultat, som medelbart eller omedelbart framgått ur undersökningen,
kunde sammanfattas i följande hufvudpunkter.

Om pensionsinrättningens ställning i allt bedömdes efter förhållandena
år 1895, så att man antoge ett minimidelaktighetsbelopp af 700
kronor och en medelräntefot för inrättningens utlånade medel af omkring
4,3 procent samt icke förutsatte någon blifvande förhöjning vare sig i
antalet delaktiga tjenster eller i delaktigheten utöfver minimigränsen,
så öfverstege pensionsinrättningens årsinkomster hvad som vore för dess
fortbestånd erforderligt med omkring 25,000 kronor.

. Under enahanda förutsättningar, utom beträffande räntefoten för
pensionsinrättningens placeringar, skulle för dess solvens kräfvas en
ökning i årsinkomsterna,

om räntan beräknades efter 4 procent, af...................... 14,278 kronor

» n » n H „ „ omkring......... 45,000 „

» H „ „ ...................... 80,837 „

•n

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

19

Med fasthållande af öfriga förutsättningar i beräkningen, men med
en höjning i minimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor, skulle efter
nyss anförda olika beräkningar af räntan resultaten blifva, att en ökning
i årsinkomsterna erfordrades, uppgående

Om hänsyn åter toges till den ökning i summan af samtliga delaktighetsbeloppen,
som betingades af de två härå inverkande hufvudfaktorerna,
nya tjensters inrättande och höjning i delaktighetsbeloppen
för redan befintliga tjenster inom den ram, som i reglementet vore
medgifven — dervid antaget att maximidelaktighetsbeloppet skulle såsom
hittills förblifva vid 1,000 kronor — så skulle för pensionsinrättningens
fortbestånd kräfvas, att statsbidraget eller inrättningens andra inkomster
ökades i proportion till den successiva ökningen af delaktighetsbeloppen
såmedelst, att pensionsinrättningen utöfver räntan å sitt kapital erhölle
en årlig inkomst, motsvarande 15 procent af delaktighetsbeloppen, antingen
med 5 procent såsom bidrag från distrikten och 10 procent i
statsbidrag eller efter någon annan fördelningsgrund; och egde detta
giltighet, vare sig minimidelaktighetsbeloppet förblefve vid det nuvarande
beloppet, 700 kronor, eller höjdes, såsom ifrågasatts, till 800 kronor.
Under antagande att kommunernas bidrag förblefve vid 5 procent af
delaktighetssumman och att den behöfliga återstoden, 10 procent, skulle
fyllas genom direkt statsanslag, skulle den ökning i detta anslag, som
blefve erforderlig, uppgå till skilnaden mellan det beräknade statsbidraget,
432,853 kronor, och" det nu utgående, 357,373 kronor, eller 75,480
kronor, derest minimidelaktigheten förblefve vid 700 kronor, motsvarande
denna bestämning af statsbidraget en räntefot af omkring 3,6 procent
å inrättningens redan uppsamlade och blifvande kapital. Derest åter
minimidelaktigheten höjdes till 800 kronor, skulle den erforderliga ökningen
uppgå till skilnaden mellan det beräknade statsbidraget, 483,495
kronor, och det nu utgående, 357,373 kronor, eller 126,122 kronor,
motsvarande efter enahanda beräkning en räntefot af omkring 3,7 procent.

Såsom redan anförts, hade direktionen haft anledning att särskildt
uppmärksamma förhållandena med penningplaceringen under år 1896;
och resultatet af förvaltningen för nämnda år syntes lämpligen böra
ställas vid sidan af de resultat, som framgått ur professor Lindstedts
utredning.

efter eu räntefot af 4,3 procent till omkring

4

ii ii ii ii ^ ii ii .............

37,000 kronor,

omkring

79,336

115,000

150,101

20

Nionde hnfvndtiteln: bil. 1.

Utom att deu erfarenhet, man under senare tider haft om räntefotens
nedgång å första klassens värdepapper, på ett alldeles bestämdt sätt
vunnit i styrka under nämnda år, så hade derunder en betydlig omplacering
skett af pensionsinrättningens tillgångar till följd af uppsägningar
särskildt af obligationslån, men äfven af lån mot säkerhet af
inteckningar. Då vid inträdande rätt till obligationslåns konvertering
direktionen i många fall icke funnit sig kunna antaga den ränta som
erbjudits, hade pensionsinrättningens andelar i flera sådana lån inbetalts,
och särskildt i följd häraf hade det kapital, som vid placering varit
underkastadt årets låga räntekonjunkturer, varit mycket betydligt.

Kapitaltillväxten för året hade uppgått till 435,421 kronor 11 öre
och summan af indragna lån, deri icke inräknadt i bank gjorda
depositioner, till 545,999 kronor 76 öre. Å inteckningslån om tillhopa
182,500 kronor hade räntan nedsatts från 4i till 4 procent, Medelräntan
å de under året verkstälda nya placeringarne hade nått endast till 3,6 7
procent, och till följd af alla dessa omständigheter hade medelräntan
för pensionsinrättningens hela samlade kapital nedgått från omkring 4,3
procent för år 1895 till omkring 4,l procent för år 1896.

Såsom tillägg till nyss anförda resultat angående pensionsinrättningens
ställning efter skilda beräkningar å medelräntan ville direktionen
anföra, att med den medelräntefot, som sålunda förefunnits för år 1896,
eller efter 4,1 procent, och med nu gällande minimidelaktighetsbelopp
af 700 kronor samt i öfrigt oförändrade förhållanden med afseende å
antalet delaktiga tjenster och delaktighetens sammanlagda summa, skulle,
i öfverensstämmelse med professor Lindstedts beräkningar, pensionsinrättningens
aktiva och passiva nästan alldeles motsvara hvarandra.
Blefve åter med denna medelränta och i öfrigt lika förhållanden minimidelaktigheten
förhöjd till 800 kronor, skulle en brist i årsinkomsterna
förefinnas af omkring 65,000 kronor.

Huruvida räntans vidare nedgång blefve konstant, vore ju icke
möjligt att på förhand afgöra, men alla tecken syntes dock för det närvarande
tyda derpå. En fråga, som framstälde sig, vore då den, hvilken
medelränta för framtiden skulle kunna beräknas för pensionsinrättningens
kapital. Härvid torde böra uppmärksammas, att en stor del af pensionsinrättningens
tillgångar funnes placerade för vida högre räntefot än den,
som i medeltal gälde för nu skeende placeringar, men antingen dessa tillgångar
vore förlagda i obligationslån eller i kommunlån och fastighetslån,
stälda på amortering, så försigginge med afseende å dem långsamt,
men säkert en omflyttning, som stälde jemväl dessa kapital i beroende
af det räntepris, som härefter komme att råda. I undantagsfall vore

21

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

amorteringstiden för dessa placeringar stäld på 50 år, i de flesta pa 40
år och då vid pass 10 år förflutit, sedan på amortering stätta kommunlån
och fastighetslån i någon större omfattning började från ^ pensionsinrättningen
utlemnas, kunde det sägas, att efter 30 till 40 ar afkomsten
å hela det hittills samlade kapitalet hunnit underkastas den räntefot
som under nyssnämnda tidrymd komme att efter konjunkturernas
vexlingar ega tillämpning. Men ännu i åtskilliga år framåt hade man
i bestående gynsammare placeringar ett icke obetydligt öfverskott att
lita till, och med afseende på erfarenheten från den senaste tiden holle
direktionen före, att man icke beräknade för högt, om man antoge, att
medelräntefoten för inrättningens kapital under de narmaste tio aren

skulle utgöra 3f procent. ., ,

Att i dylika afseenden ställa kalkyler för ännu afläggare tidpunkter
syntes knappast vara till något gagn, ty ju längre aflägsen tid kalkylen
afsåge, desto ovissare blefve de förutsättningar, hvarpå den bygdes.

En pensionskassa, så organiserad som folkskolelärarnes pensionsinrättning,
borde för öfrig! efter lämpliga mellanrum — åtminstone hvart
tionde år — underkastas granskning i anseende till det ekonomiska laget,
så att rättelser i inrättningens anordning kunde, efter sig teende nya
förhållanden, blifva i rätt tid införda. Ett sådant tillvägagaende torde
säkrare leda till målet än på förhand Ogjorda, om an aldrig sa skarp -

sinniga beräkningar. ,

Med det nu anförda hade direktionen naturligtvis icke velat anmärka
något emot lämpligheten af den utaf professor Lindstedt använda
lägsta ränteberäkningen efter 3| procent, utan funne denna såsom
minimiberäkning befogad. Härvid borde jemväl erinras, att professor
Lindstedt vid angifvande af slutresultatet af sina beräkningar anvandt
i ett fall en räntefot af omkring 3,6 procent och i ett annat en räntefot
af omkring 3,7 procent, hvilken sistnämnda endast med 0,0 5 procent
skildo sig från den af direktionen såsom medelräntefot för de närmaste

åren ifrågasatta. „ , , , v

Såsom professor Lindstedt jemväl framhållit, fordrades naturligen

ior ett rätt bedömande af pensionsinrättningens ställning och dess förmåga
att bestrida sina förpligtelser för framtiden, att, äfven i andra
afseenden än beträffande räntefoten, hänsyn toges icke blott till ställningen
vid en viss tidpunkt. Man måste nämligen äfven taga i betraktande
den utveckling, som pensionsinrättningen i följd af sin organisation
måste erhålla; med andra ord, man måste taga i beräkning, utom
de förändringar i räntefoten, som kunde inträda, äfven tillväxten i såväl
antalet delaktiga tjenster som delaktighetens sammanlagda belopp.

Nionde hnfvndtiteln: bil. 1.

Beträffande ökningen i antalet delaktiga tjänster och höjningen i
defaktighetsbeloppen samt den inverkan på pensionsinrättningens ställning,
som af dessa faktorer orsakades, ville direktionen göra några erinringar
vid hvad professor Lindstedt härom yttrat, Han hade anfört
att i dessa afseenden inrättandet af nya platser hittills spelat en öfver^
agande roll, men att, efter hand och i den mån antalet läraretjenster
iullstandigades, denna faktor måste få allt mindre betydelse och hufvudyigten
komma att öfverflyttas till den andra faktorn eller höjningen
a redan delaktiga tjenster. Direktionen ville icke bestrida, att så kunde
blifva fallet, men funne dock icke, att några omständigheter tydde på,
att lararetjensternas fullständigande ännu nått eller under den närmaste
i ram tiden framme att nå sin kulmen. Det vore äfven tydligt, att en
• m^nimidelaktigheten till 800 kronor, såsom ifrågasatts, skulle

1 betydhg män minska antalet af de fall, då i följd af kommunernas
sdiskilda beslut delaktighet erhölles utöfver minimibeloppet.

Professor Lindstedt antoge vidare, att höjning af delaktighetsbeloppen
a redan befintliga tjenster vanligen förekomme i samband
med ombyte af lärare. Detta antagande stämde icke med direktionens
erfarenhet. Tvärtom syntes kommunerna manas till den fakultativa
löjnmgen i delaktigheten af omtanke för äldre och mera förtjente lärare •
och dervid lemnades sällan ur beräkningen, att den löneförhöjning, som
vore vilkor för en höjd delaktighet, komme till stånd före ''den tid af
tern år före lararens afgång, som i reglementet vore föreskrifven.

Utaf den förebragta utredningen framginge, enligt direktionens
förmenande, att år 1896 pensionsinrättningens tillgångar motsvarade
ess örphgtelser, men tillika att pensionsinrättningen, äfven om minimidelakfighetsbeloppet
förblefve vid den nuvarande siffran, vore i behof
åt oknmg- i inkomsterna, derest brist skulle kunna undvikas, och detta
enbart i följd af den normalt fortgående utvidgningen af pensionsinrättningens
ansvarsförbindelser.

Att häraf draga den slutsatsen, att pensionsinrättningen planlagts
utan tillbörlig försigtighet och omtanke, vore likväl icke befogadt. Redan
den omständigheten, att inrättningen efter trettio års fortvara ej iråkat
brist, talade mot det berättigade i en sådan uppfattning. Hvad som
forbisetts och nu framträdde såsom en af hufvudorsakerna till den erforderliga
förhöjningen i inkomsterna vore, att statsbidraget icke ökats,
oaktadt den sammanlagda delaktigheten tillväxt vida utöfver hvad som
ursprungligen beräknats.

. Någon liknande anmärkning kunde icke framställas beträffande
arsatgifterna, som vore bestämda till en viss procent af tjensternas

Nionde liufvudtiteln: bil. 1.

23

delaktigbetsbelopp och således inflöte ymnigare i man af delaktighetsbeloppens
ökning och i jemn proportion till denna.

Med statsbidraget åter vore, såsom nämndt, ej lika val bestäldt.
Direktionen ville i afseende bära åberopa en vid dess underdåniga skrifvelse
fogad tabell öfver tillväxten i tjensternas antal och i delaktigheten
i kassan samt öfver statsbidragens storlek under olika år.

För åren 1867 —1875 både statsbidraget utgått med allenast 30,000
kronor årligen. 1 samband med ingripande förändringar i afseende å
pensionsåldern m. m. och efter utförliga undersökningar både anslaget
år 1876 höjts till 155,000 kronor och följande året, 1877, till 355,000
kronor. Sedan dess både det förblifvit oförändradt, utom att dels med
år 1884 tillkommit en ökning af 1,500 kronor i följd af beredd delaktighet
i pensionsinrättningen för de vid landstingens småskolelärareseminarier
anstälda lärare och lärarinnor, dels ock år 1889 beloppet förhöjts med
873 kronor i samband med att de vid pensionsinrättningen anstälde
tjenstemännen och vaktmästaren erhållit inträde i pensionsinrättningen.

Antalet delaktiga tjenster hade under pensionsinrättningens första
verksamhetsår uppgått till 2,825, men hade vid slutet af år 1896 sprungit
upp till 6,049; den årliga ökningen hade således i medeltal uppgått till
107 tjenster. Särskildt torde höra uppmärksammas, att år 1877, då
statsanslaget väsentligen reglerats, antalet tjenster allenast varit 3,923,
hvadan tillväxten från nämnda år till år 1896, då antalet, såsom nyss
nämndes, hunnit upp till 6,049, utgjort ej mindre än 2,126 tjenster och
den årliga ökningen i medeltal vant 112 tjenster.

Professor Lindstedt anförde i detta afseende, att vid statsbidragets
bestämmande beräknats, att 20 nya tjenster skulle tillkomma årligen,
men att medeltalet för tjensternas tillväxt i stället visat sig uppgå till
140. Till grund för denna sista siffra syntes då hafva tagits förhållandena
allenast under senare år.

Sammanstälde man summorna af delaktighetsbeloppen under ifrågavarande
år, visade sig dessa hafva uppgått år 1867 till 937,640 kronor,
år 1877 till 2,429,720 kronor samt år 1896 till 4,422,170 kronor.

Att pensionsinrättningen sålunda för tiden från år 1877 till år 1896
fått med hjelp af ett årligen lika anslag af 355,000 kronor — oafsedt
de smärre tillägg som skett, hvilka ju motsvarats af direkta, nya föipligtelser
— bära ansvaret för pensioneringen, medan antalet delegare
vida öfver beräkning ökats från 3,923 till 6,049 samt delaktighetssumman
från 2,429,720 kronor till 4,422,170 kronor, måste naturligtvis
vålla en mycket ogynsam förskjutning i pensionsinrättningens läge, och
att de skadliga verkningarne häraf icke redan fört pensionsinrättningen

24

Nionde hufvudtiteln: bil. 1.

till brist, visade endast, huru stark och sund inrättningens organisation
varit i andra alseenden.

Till botande af nyssberörda missförhållande hade professor Lindstedt
föreslagit, att statsbidraget skulle sättas i viss proportion till den
successiva ökningen af delaktighetsbeloppen. Det principielt riktiga i
en sådan anordning syntes icke kunna bestridas. Professor Lindstedt
ansåge i detta afseende, att det vore fullt betryggande, om statsbidragets
ökning sattes till jemnt 10 procent af det belopp, hvarmed pensionsinrättningens
delaktighetssumma årligen tillväxte, och påyrkade, att i
öfverensstämmelse härmed statsbidragets totala belopp jemväl måtte
ställas i samma relation till delaktighetssumman i dess helhet. Med
tillämpning på aktiva och passiva för år 1896 visade professor Lindstedt
tillika, att en bestämning af statsbidragets storlek på detta sätt skulle,
med en minimidelaktighet af 700 kronor, motsvara en räntefot af 3, G
procent å pensionsinrättningens kapital och, med en minimidelaktighet
af 800 kronor, en räntefot af 3,7 procent.

Men enbart en sådan anordning skulle dock icke kunna trygga
pensionsinrättningens ställning för framtiden. Ty väl vore det sannt,
att den ränteafkastning, som, efter hvad nyss anfördes, skulle med en
dylik bestämning af statsbidraget komma att kräfvas af pensionsinrättningens
vid 1896 års slut samlade kapital, passade väl samman med en
efter nuvarande förhållanden försigtigt beräknad räntefot och tilläfventyrs
äfven för närmaste framtiden kunde motsvara tidsförhållandena,
men detta måste anses såsom en lycklig tillfällighet, ty den förhöjning
i inkomster, som erfordrades i följd af räntans fortsatta nedgående,
kunde naturligtvis icke regleras genom statsbidragets bestämmande i
visst förhållande till delaktighetssumman, då ju dessa båda hvar för
sig vigtiga faktorer icke hade något inbördes samband.

Praktiskt sedt skulle det väl äfven medföra vissa olägenheter att
förändra statsanslaget från, såsom det hittills varit, ett fast anslag till
ett förslagsanslag, som komme att utgå med ett antagligen städse stegradt
belopp, hvars storlek för öfrigt först efter slutet af hvarje år kunde
med noggrannhet bestämmas.

Det syntes då enligt direktionens mening bättre öfverensstämma
med pensionsinrättningens organisation och utveckling, att efter vissa
mellantider ställningen gjordes till föremål för noggrann undersökning
och, i den mån, till följd af ändrade förhållanden, den ena eller den
andra af pensionsinrättningens inkomstkällor blifvit otillräcklig, rättelse
gjordes, der den lämpligast borde ske och med afseende å så lång tid,
som beräkningar någorlunda tillförlitligt kunde omfatta. I öfverens -

Nionde Imf vudtiteln: bil. 1.

25

stämmelse härmed borde, för hvarje gång en dylik generel reglering
för pensionsinrättningen verkstäldes, statsbidraget bestämmas till en fix
summa, beräknad icke blott efter förhållandena under ett visst år, utan
äfven till den antagliga ökningen i antal tjenster och i sammanlagda
delaktighetssumman under vissa kommande år, exempelvis 10.

Om man efter sådan grund ville göra en beräkning af det statsanslag,
som med oförändradt minimidelaktighetsbelopp af 700 kronor nu
borde till pensionsinrättningen utgå, så funne man, att, om medelräntefoten
antoges till 3 £ procent, en ökning af statsanslaget enligt professor
Lindstedts beräkningar borde ega rum med omkring 45,000 kronor, sa
vida hänsyn icke toges till den äfven för de kommande åren sannolikt
inträdande förhöjningen af delaktighetsbeloppens summa.

Men om, såsom nyss framhållits, äfven denna sistnämnda hänsyn
toges, så''torde, då sannolikt vore, att under de närmaste tio åren delaktighetsbeloppens
summa årligen ökades med omkring 100,000 kronor,
och då ökningen af statsanslaget, enligt professor Lindstedts beräkningar,
fborde vara 10 procent af ökningen i delaktighetsbeloppet, statsanslaget
böra höjas med i medeltal för tio år räknadt ytterligare 50,000
kronor, ett belopp, som efter den nyss angifna beräkningen borde ungefärligen
motsvara stegringen i delaktighetsbeloppet under samma tid.
Hela den erforderliga höjningen efter nu gällande bestämmelser skulle
således uppgå till 95,000 kronor. . _ c .

För den händelse åter minimidelaktighetsbeloppet, såsom nu blifvit
ifrågasatt, förändrades från 700 till 800 kronor, medförde detta i och
för sig, enligt professor Lindstedts beräkningar, en ökning i delaktighetens
summa af omkring 500,000 kronor, och i sammanhang dermed
borde således statsanslaget ökas med 10 procent deraf, eller med 50,000
kronor, så att det i 1898 års riksstat såsom bidrag till folkskolelärare -nes pensionsinrättning upptagna beloppet borde höjas med tillsammans

145,000 kronor.

Då direktionen hade talat om ökning i statsanslaget, så hade direktionen
icke förbisett, att den behöfliga tillökningen af kassans inkomster
lika väl skulle kunna vinnas på en annan åt inrättningens inkomsttitlar,
nemligen på distriktens årsafgifter. Men då pensionen beräknades
i viss procent af lönen, deri icke inräknadt husrum, vedbrand och kofoder,
och genom den nu ifrågasatta förhöjningen af. statsanslaget till
pensionsinrättningen statens utgifter skulle komma i ungefär samma
förhållande till distriktens i fråga om pensioneringen som förut i fråga
om nämnda lön, så hade direktionen ansett sig sakna anledning ifrågaBih.
till Riksd. Vrot. 1898. 1 Samt. 1 Afd. 4

Nionde hnfvudtiteln: bil. 2.

safta, att det erforderliga fyllnadsbeloppet i inrättningens inkomster
skulle erläggas af skoldistrikten.

Med hvad sålunda blifvit anfördt ansåge sig direktionen hafva besvarat
den nådiga remissen, i hvad den rörde folkskolelärarnes pensionsmrättnmg.
1

Hvad åter vidkomme folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, hade
professor Lindstedt, under åberopande hufvudsakligen af den utredning
som han den 30 november 1893 afgifvit angående denna kassas ställ®om
af direktionen med underdånig skrifvelse den 19 mars
18J4 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnats, förklarat, att den ifrågasatta
höjningen af mmimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor för denna kassa
skulle kunna genomföras, utan att derföre med nuvarande bestämmelser
någon ökning af statsbidraget vore behöflig!.

Vid hvad professor Lindstedt i denna del anfört hade direktionen
intet att anmärka.

Den utredning, som sålunda egt rum och mot hvars resultat Lag

®Lliar.-någ°n/rmran att Söra’ har ådagalagt, att frågan om ett andra
ålderstillägg for med sig nödvändigheten att höja statsanslaget, till folkskolelararnes
pensionsinrättning, för så vidt denna anstalts trygga bestånd
ej skall äfventyras, hvaremot folkskolelärarnes enke- och pupillkassas
stallning tillåter densamma att utan ökade statsbidrag bestrida
de skyldigheter, som kassan, i händelse ett dylikt ålderstillägg under
vissa torhallanden medgifves, skulle komma att ikläda sig. Men ifråo-avarande
utredning har ock gifvit vid handen, att folkskolelärarnes pensionsimattning
redan under nuvarande förhållanden i följd af omständigheter
som af professor Lindstedt och direktionen omförmälas, sväfvar i fara
att mista den säkra grundval, som från början lagts för dess tillvaro.
Va det icke synes mig böra ifrågasättas att fordra ökade bidrag af
påkallas redan af nyssnämnda förhållande en framställning
till Kiksdagen, afseende att statsbidraget till folkskolelärarekårens pensionering
måtte höjas med det af professor Lindstedt och direktionen
ängd na belopp 95,000 kronor. Eders Kongl. Maj:ts beslut att söka bereda
ett andra ålderstillägg åt folkskolelärarne medför emellertid, att
jag ej kan inskränka mig till en hemställan rörande utverkande af nyssberorda
anslagsförhöjnmg. Såsom utredningen visat, skulle, under förut 111-g

ett andra ålderstillägg å 100 kronor upptages bland folkskoJelararekårens
löneförmåner, så att minimibeloppet för delaktighet i
pensionsinrättnmgen komme att utgöra 800 kronor, denna förändring
medföra behof af ett årligt anslag å 50,000 kronor utöfver nyss -

Nionde hufvndtiteln: bil. 1.

27

berörda anslagsförhöjning. Jemväl delta belopp bör således innefattas
i en framställning i ämnet till Riksdagen.

Under åberopande af hvad jag nu anfört får jag fördenskull i
underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå nästsammanträdande
Riksdag att höja det såsom bidrag till folkskolelärares
pensionering nu utgående statsanslag, 357,873 kronor, med 145,000
kronor eller till 502,873 kronor.

Till denna föredragandens hemställan, hvaruti
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans
Mapt Konungen lemna nådigt bifall; och skulle utdrag
af detta protokoll tillställas finansdepartementet för
iakttagande vid uppgörandet af förslag till reglering
af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtiteh

Ur protokollet:

C. E. Blom.

Nionde hufvudtiteln: bil, 2.

[6.]

Pension för
vaktmästaren
F. J. M. Hellström.

28

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
otatsraden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

GlLLJAM,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Departementschefen, statsrådet Gilljam föredrog i underdånighet:

l:o.

En af intendenten vid nationalmuseum till Kongl. Maj:t öfverlemnad
underdånig ansökning af vaktmästaren vid nämnda museum Frans Johan
Michael Hellström, som deruti på grund af tilltagande ålder och sjuklighet
anhållit, att honom måtte för hans återstående lifstid beredas ett
ärligt underhall att af honom atnjutas från och med den dag, då afsked
från hans vaktmästarebeställning kunde blifva honom beviljadt; varande
ansökningen åtföljd ej mindre af åldersbetyg, utvisande att Hellström
vore född den 28 oktober 1824, än äfven af ett den 11 november 1897

Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

29

utfärdadt läkarebetyg af innehåll att Hellström i följd af sin höga ålder
och deraf härledande kraftnedsättning vore oförmögen till ansträngande

sysselsättning. _

I den skrifvelse, hvarmed intendenten vid nationalmuseum till Kongl.
Maj:t öfverlemnat berörda ansökning, hade anförts, att Hellström den
15'' maj 1866 antagits till e. o. vaktmästare vid dåvarande kongl.
museum, efter att förut under åren 1864 och 1865 hafva såsom snickare
biträdt vid arbetet med inläggande af golfven i museibyggnaden; att
Hellström den 15 januari 1867 blifvit ordinarie vaktmästare, i hvilken
egenskap han åren 1867—1868 uppburit 264 kronor i årsarfvode, höjdt
1869 till 276 kronor och 1875 till 350 kronor, hvarefter hans årsarfvode
från och med 1882, i sammanhang med ökad tjenstgöring, utgått med
750 kronor; att Hellström, såsom tillhörande den första uppsättningen
af vaktbetjening vid nationalmuseum, tagit del i det första mödosamma
arbetet med samlingarnas anordning och sedermera på ett redbart och
pligttroget sätt, med synnerlig påpasslighet, ordning och omtanke skött
sina göromål vid tillsyn och bevakning af konstsamlingarna, hvarjemte
hans kunskap i snickeri vid mångfaldiga tillfällen tagits i anspråk för
museum; att Hellström i det enskilda lifvet gjort sig känd för en hedrande
vandel och af Kongl. Maj:t hugnats med belöningsmedaljen för nit ^och
redlighet i rikets tjenst; samt att Hellström, som under de senaste åren
tidtals varit af sjukdom hindrad att uppehålla sin tjenst och nu uppnått
en så hög ålder, att något tilltagande i krafter ej vore att motse, hvarken
egde någon enskild förmögenhet eller pensionsrätt vid museum, utan
i händelse af förnyade sjukdomsfall vore hänvisad till det understöd,
museum tillfälligtvis kunde bereda honom under en kortare tid. I anledning
häraf hade intendenten på det lifligaste tillstyrkt nådigt bifall till
Hellströms underdåniga ansökning, med hemställan derjemte att, på sätt i
ett föregående liknande fall egt rum, den begärda pensionen måtte bestämmas
till 500 kronor eller två tredjedelar af den aflöning, som Hellström
sedan 1881 års början årligen åtnjutit.

I detta ärende hade statskontoret, efter nådig remiss, afgifvit underdånigt
utlåtande, deruti statskontoret anfört, bland annat, att för den
vaktmästaresyssla Hellström innehade icke funnes uppförd någon aflöning
i den för nationalmuseum utfärdade stat af den 10 oktober 1880,
utan att det arfvode af 750 kronor Hellström åtnjöte utginge af det å
riksstaten upptagna belopp 5,000 kronor till vaktbetjening lör konstsamlingarnas
bevakning vid do offentliga förevisningarna; att, ehuru Hellström
icke uppbure lön å stat och alltså icke heller egde pensionsrätt,
hans mer än 3liåriga tjenstgöring vid nationalmuseum, hvars dyrbara

Pensionsrätt
för seminaricförestandare
n
i Haparanda
jk. Lindbäck.

Nionde hufvndtiteln: bil, 2.

konstsamlingar lian haft till sin uppgift att vårda och bevaka, dock
syntes vara förtjent af något erkännande från statens sida: samt att, då,
enligt hvad vitsordadt blifvit, Hellström icke egde någon enskild förmögenhet,
utan i händelse af förnyade sjukdomsfall vore hänvisad till
det understöd, museum tillfälligtvis kunde bereda honom på en kortare
tid, det val kunde anses vara en sligt för staten, som under så många
ar vant hans arbetsgivare, att tillse, det pension för hans återstående
t ffar.u bl®fr P°norn beredd. Fördenskull hade statskontoret tillstyrkt,
a till Riksdagen måtte aflåtas nådig proposition om uppförande för
Hellström på allmänna indragningsstaten af en årlig pension till det af
intendenten föreslagna belopp, 500 kronor.

På grund åt hvad sålunda förekommit hemstälde statsrådet, det
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Hellström må från
och med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt,
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtn juta en
årlig pension af 500 kronor.

2:o.

Departementschefen anförde vidare:

I underdånig skrifvelse den 21 april 1897 har föreståndaren för
seminariet i Haparanda för bildande af lärare och lärarinnor vid småskolor
i de finska församlingarna Emil Lindbäck anhållit, det täcktes
Eders Kongl. Maj:tgöra framställning till Riksdagen derom, att åt honom
måtte beviljas rätt till pension å allmänna indragningsstaten enligt
samma grunder, som vore eller komme att blifva stadgade för ordinarie
ämneslärare vid rikets allmänna läroverk.

Som skäl för sin underdåniga anhållan anför Lindbäck till en
början, att 1897 års Riksdag beviljade pensionsrätt såväl åt vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarierna tjenstgörande ordinarie
lärare och lärarinnor som ock åt de folkskolelärare och -lärarinnor, som
vore eller komme att blifva anstälda vid statens småskolelärareseminarier
i Haparanda och Mattisudden.

Derefter erinrar sökanden om, att de enda seminarielärare, för
hvilkas pensionering ingen åtgärd vidtagits, vore föreståndarne för de
nämnda småskolelärareseminarierna. Genom att bereda nämnda föreståndare,
säger han vidare, tillfälle att vid viss lefnads- och tjensteålder
afgå från sina befattningar för att ersättas af yngre krafter skulle
emellertid staten handla i sitt eget intresse, ty vid det finska såväl som

Nionde hnfvndtiteln : bil. 2.

31

vid det lappska seminariet gjorde sig måhända ännu mer än vid rikets
öfriga seminarier gällande behofvet. af energiska och för sin uppgift
intresserade föreståndare och lärare. Men energi och intresse kunde i
regel hos den ålderstigne ej förenas i lika hög grad som hos den unge
och lifskraftige.

Det vore visserligen å ena sidan sant, att ifrågavarande föreståndare,
såsom endast förordnade tillsvidare, kunde vid inträffande oförmåga
att sköta sin tjenst aflägsnas, men å andra sidan borde icke staten på
en sådan grund undandraga sig att för nöd trygga en persons ålderdom,
som slitit ut sig i dess tjenst och som kanske hade hustru och
barn att försörja.

Man kunde invända, att en föreståndare för ett af statens småskoleseminarier
kunde genom att utnämnas till adjunkt eller kollega
vid något af rikets allmänna läroverk tillförsäkras pension. Men utsigterna
att under nuvarande svåra konkurrens på lärarebanan erhålla
en adjunkts- eller kollegabefattning, sedan man mottagit förordnande
som seminarieföreståndare, vore så godt som inga.

Genom resolution den 8 mars 1894 hade Eders Kongl. Maj:t förklarat.
sig icke kunna bifalla en af sökanden gjord underdånig ansökning,
att han, som den 14 oktober 1893 inför domkapitlet i Hernösand
aflagt undervisningsprof för lönetursberäkning, måtte få räkna sin tjenstgöring
såsom seminarieföreståndare, derest han kunde förete nöjaktigt
intyg öfver densamma, sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad,
för den händelse att han framdeles blefve utnämnd till adjunkt eller
kollega vid rikets allmänna läroverk.

Enär sålunda i fråga om uppflyttning i högre lönegrad såsom
adjunkt eller kollega afseende icke fästes vid föregående tjenstgöring
såsom seminarieföreståndare, torde sådan tjenstgöring icke heller utöfva
något som helst inflytande vid besättande af adjunkts- eller kollegabefattning.

Ur ett utdrag af Ilernösands domkapitels protokoll den 4 juli
1894, som åtföljde Lindbäcks förevarande underdåniga ansökning, framgår,
att Lindbäck, som är född den 21 november 1858, aflagt filosofie
kandidatexamen den 29 januari 1886 med komplettering den 13
september 1892, genomgått profårskurs läsåret 1887—1888, tjenstgjort
med goda vitsord vid allmänt läroverk under fyra år och ett år som
vikarierande föreståndare vid seminariet i Haparanda, aflagt undervisningsprof
för lönetursberäkning den 14 oktober 1893, samt att lian
blifvit förordnad att vara föreståndare vid om förmälda seminarium den 4
juli 1894.

32 Nionde Imf vild titeln : bil. 2.

Inspektor!! öfver seminariet i Haparanda, kontraktsprosten P. O.
Grape, hvars utlåtande blifvit infordradt, yttrar, att de skäl, som sökanden
anfört som stöd för sin underdåniga ansökning, vore behjertansvärda
och befogade. Med anledning häraf och särskildt med hänsyn
dertill, att det finska seminariet till följd af den starka immigrationen
ti ån Finland, som nu redan paginge och med all sannolikhet komme att
ökas i jemnbredd med gränsbygdens förkofran i ekonomiskt hänseende,
med all säkerhet måste för en oöfverskådlig framtid blifva behöflig!’
hemstälde kontraktsprosten Grape, att Eders Kongl. Maj:t täcktes göra
framställning till Riksdagen om rätt till pension åt föreståndaren vid
Haparanda seminarium.

Domkapitlet i Hernösand, som, i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts
nådiga befallning, afgifvit utlåtande i ärendet den 16 juni 1897, tillstyrker
kraftigt på de skäl, som af sökanden och seminariets inspektor
blifvit anförda, bifall till ifrågavarande ansökan.

Slutligen yttrar statskontoret, som äfvenledes blifvit uti ifrågavarande
ärende hördt, att statskontoret visserligen ansåo-e de af
sökanden och inspektor åberopade skäl beaktansvärda samt derför hölle
före, att pensionsrätt lika med den åt lärarne vid elementarläro!
eiken tillerkända borde tillkomma föreståndaren vid detta seminarium

* rikets öfnöa seminarier, men att statskontoret

dock icke, för närvarande och så länge föreståndareplatsen jemlikt nådiga
_ brefvet den 19 april 1875 endast tillsattes på förordnande samt
aflöningsförmånerna icke blifvit reglerade genom en af Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen antagen stat, ansåge sig kunna förorda vidtagande
af åtgärder för beredande af pensionsrätt från allmänna indragningsstaten
åt innehafvaren af föreståndareplatsen vid detta seminarium.

Af de skäl, som föreståndaren och inspektion! för seminariet i
Haparanda anfört, framgår emellertid uppenbart, att det är af stor vigt,
att föreståndaren för nämnda seminarium erhåller rätt till pension. ^ 1
annat fall torde man ej kunna påräkna, att kraftiga, insigtsfull och
mtiesserade personer skola söka föreståndarebefattningen vid seminariet.
Det är ock så mycket vigtigare, att föreståndaren har omförmälda egenskaper,
som seminariet allt mer får en stor betydelse jemväl för spridandet
af svensk kultur i rikets nordligaste trakter, hvilkas invånare
till största delen utgöras af finnar.

Jag skulle derför gerna vilja föreslå, att föreståndarne vid Haparanda
seminarium skulle erhålla rätt till pension å allmänna indragningsstaten
efter samma grunder som lärarne vid de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna;
men då det ej är föreskrifvet, att till nämnda

Nionde hufvndtiteln: bil. 2. 38

föreståndarebefattning erfordras samma behörighet som till adjunktsbefattningar
vid allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier, och då
sålunda till föreståndare kan utnämnas en person, som redan enligt sistlidne
års Riksdags beslut angående de vid seminariet i Haparanda anstälde
lärares pensionering har pensionsrätt, torde jag höra inskränka
mig till att föreslå, att den nuvarande innehafvaren. af ifrågavarande
befattning erhåller rätt till pension å allmänna indragningsstaten i likhet
med lärarne vid de allmänna läroverken, och jag gör så mycket hellre
en dylik hemställan, som ifrågavarande seminarieförestandare å ena
sidan på ett förtjenstfull t sätt sköter sin befattning och å den andra
innehar den behörighet, som erfordras för att kunna anställas som
ordinarie lärare vid allmänt läroverk eller folkskolelärareseminarium,
ehuru han, enligt nu gällande föreskrifter, icke kan såsom föreståndare
för ett småskolelärareseminarium få räkna sig sin tjenstgöring derstädes
till godo för en eventuel uppflyttning i högre lönegrad vid allmänt läroverk
eller folkskolelärareseminarium.

Den omständighet, att föreståndaren vid seminariet tillsättes endast
på förordnande och att hans löneförmåner icke äro reglerade genom en
af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antagen stat, torde ej böra utgöra
hinder för hvad sålunda ifrågasättes, då sistlidne års Riksdag beviljade
de vid seminarierna i Haparanda och Mattisudden anstälde folkskolelärare
pensionsrätt, ehuru de äfvenledes äro tillsatta endast på förordnande
och ehuru deras löneförmåner icke äro reglerade genom en
för läroanstalten faststäld stat.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att Lindbäck må förklaras
vid frånträdande af sin befattning ega rätt till pension å allmänna indragningsstaten
till det belopp, som då skolat tillkomma honom, derest han
i stället innehaft adjunktstjenst vid folkskolelärareseminarium.

I denna föredragandens hemställan förenade sig statsrådets öfriga
ledamöter.

3:o.

Härefter yttrade statsrådet Gilljam:

För att bereda understöd åt äldre behöfvande folkskolelärare, hvilka
icke kunnat erhålla pension ur folkskolelärarnes pensionsinrättning, hemställer
jag, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att, i likhet
med hvad under flera föregående år egt rum, å allmänna indragningsstaten
måtte äfven för år 1899 anvisas ett anslag af 10,000 kronor,
Bill. till Rilcsd. Prof. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 5

L8-]

Understöd åt
äldre behöfvande
folkskolelärare.

34

Nionde hufvudtiteln: bil. 2.

[2.]

Kostnaden för
förvaltningen
af smäskolelärares
m. fl.
ålderdomsU7iderstödsanstalt
under
är 1899.

att enligt de närmare bestämmelser, Eders Kongl. Maj:t kan finna godt
meddela, användas till understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre
behöfvande folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån
erhållit afsked före år 1867.

Häruti förenade sig statsrådets öfriga ledamöter.

4:o.

Ytterligare anförde departementschefen:

Med hänvisning till hvad som blifvit anfördt till statsrådsprotokollet
den 22 december 1893 i fråga om kostnaden för förvaltningen
af småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt får jag, då det synes
vara en fördel, att den provisoriska anordningen deraf ännu någon tid
fortfar, på det man må blifva i tillfälle att med någorlunda sannolikhet
öfverskåda dess blifvande omfattning och med tillbörlig säkerhet beräkna
kostnaderna för förvaltningen deraf, hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen att, i afseende å kostnaderna för anstaltens
förvaltning och verksamhet under är 1899, medgifva,

att Eders Kongl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma de belopp,
som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga;
samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för anstaltens utgifter
i öfrigt under nämnda år erforderliga medel må af Eders Kongl. Maj:t,
i den mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas utaf tillgängliga
statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda a%ifter, i
den mån de under året ingå, eller, derest sagda afgifter skulle för året
befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad departementschefen
sålunda hemstält.

Hvad statsrådet beträffande de under förestående
punkter n:ris 1—4 omförmälda ärenden i underdånighet
tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t Konungen
gilla och bifalla; och skulle protokollsutdrag härom
till finansdepartementet öfverlemnas för behörigt iakttagande
vid uppgörande af förslag till reglering af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.

Ur protokollet:
Karl Leijer.

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

35

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 december 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Departementschefen anförde härefter i underdånighet:

Till Eders Kongl. Maj:t har f. d. mönsterskrifvaren vid lifregementets
husarcorps O. Westblads enka Anna Petronella Westblad, född
Tellén, inkommit med underdånig ansökning, att Eders Kongl. Maj:t
måtte genom framställning till Riksdagen bereda sökanden någon pension,
varande denna ansökning åtföljd af handlingar, utvisande att bemälde
Westblad, hvilken vid sitt frånfälle den 16 juni 1896 var 77 år gammal,
innehaft mönsterskrifvarebefattningen från den 26 juli 1856 till den 22
december 1887, hvarefter han till sin död åtnjutit eu för honom å allmänna
indragniugsstaten uppförd pension af 700 kronor; att han, enligt
hvad vederbörande corpschef vitsordat, med nit och skicklighet fullgjort

[3.]

Pension för
f. d. mönsterskrifvaren

O. Westblads
enka.

36

Nionde hufvudtiteln: bil. 3.

sina tjenstealigganden; att den efter honom upprättade bouppteckning,
enligt vederbörande bouppteckningsförrättares intyg, upptoge en brist i
boet af 640 kronor; samt att sökanden, som vore född den 29 juni
1832 och således 65 år gammal, befunne sig i fattiga omständigheter.

Uti häröfver infordradt utlåtande har arméförvaltningen å civila
departementet i underdånighet anfört, att, då mönsterskrifvare ej egt att
bereda sig delaktighet i arméns nya enke- och pupillkassa samt, enligt
hvad arméförvaltningen inhemtat, sökanden icke heller undfinge pension
från arméns gamla enke- och pupillkassa, något understöd af statsmedel
icke kommit sökanden till del, vid hvilket förhållande och enär sökanden,
enligt hvad bouppteckningen efter mannen samt handlingarne vidfogade
intyg utvisade, vore fattig och vid sin framskridna ålder icke
torde kunna genom arbete förskaffa sig lifsuppehälle, arméförvaltningen
ansett sig, i betraktande af mannens mer än 40-åriga väl vitsordade tjenstgöring
samt med stöd jemväl af Eders Kongl. Maj:ts till 1896 års
Riksdag aflåtna och af Riksdagen bifallna framställning om pension åt
enkan efter vaktmästaren vid tekniska högskolan F. O. Söderberg, böra
tillstyrka, att nådig proposition aflätes till Riksdagen om uppförande
för sökanden på allmänna indragningsstaten af en årlig pension till
belopp af tvåhundra kronor.

Statskontoret, hvars yttrande i frågan genom nådig remiss jemväl
infordrats, har uti underdånigt utlåtande af den 27 nästlidne augusti
anfört, att, med afseende å boets uppgifna ställning, hvarom dock endast
bifogats ett intyg af vederbörande bouppteckningsförrättare, och då
sökanden saknade rätt till pension från arméns gamla enke- och pupillkassa,
statskontoret ej ville förneka, alt sökanden kunde vara i behof
af understöd för sin utkomst, men att, enär det ansökningen bilagda
prestbetyg för sökanden ej innehölle något vitsord om svårighet för
henne att försörja sig och om behof af understöd för sådant ändamål
samt upplysning derjemte saknades, huruvida ej anhöriga till sökanden
funnes, hvilka möjligen kunde bispringa henne med hjelp, statskontoret
i ärendets dåvarande skick ansåge sig ej kunna understödja sökandens
anhållan om beredande åt henne af pension.

Till fullständigande af förut ingifna ansökningshandlingar har
sökanden slutligen inlemnat dels ett för henne den 30 augusti innevarande
år utfärdadt prestbetyg af innehåll, att hon nu vid 65 års ålder
och tilltagande svårighet att med arbete sig försörja vore i verkligt
behof af understöd, dels ock ett vederbörligen styrkt transsumt af den
efter mönsterskrifvaren Westblad förrättade bouppteckning, hvaraf inhemtas,
att bristen i boet uppgått till 640 kronor 85 öre, samt att

37

Nionde hnlvudtiteln: bil. 3.

enkan antecknats såsom ende sterbhusdelegare, enär Westblads efterlemnade
sidoarfvingar, hvilka vistades å okänd ort, icke kunnat till för rättningen

kallas. . . . . ,

På grund af hvad sålunda förekommit får jag i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig
proposition om uppförande å allmänna indragningsstaten af en årlig
pension för enkan Westblad till belopp af tvåhundra kronor, att från
1898 års början till henne utgå, så länge hon förblifver enka.

Till denna departementschefens hemställan, hvaruti
statsrådets öfrige ledamöter instämde, täcktes Hans
Maj:t Konungen lemna nådigt bifall; och skulle utdrag
af detta protokoll finansdepartementet tillställas för iakttagande
vid uppgörande af förslag till reglering af
utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:

T. Hermelin.

B8

Nionde hufvudtiteln: bil. 4,

[4-]

Pensionsrätt
för lektorerna
vid sjökrigsskolan.

) Tutta

Ui''u • ‘ fvilmpifiivl r., f''u .M;; // . ■

Utdrag af protokollet öfver sjöförsvar särenden, hattet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 10 december 1897.

Närvarande:

:: :< ,■ öm ■jbnoifi ■: .. h ;_<bau In

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wjkblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Härefter yttrade departementschefen:

2:o.

Uti en till Eders Kongl. Maj: t stäld och af chefen för sjökrigsskolan
med tillstyrkan af bifall öfverlemnad ansökning hafva lektorerna
vid nämnda skola Johan Fredrik Lagerlund, Joseph Muller, Carl Nils
Holmgren och Johan Erik Lindgren i underdånighet anhållit om aflåtande
af nådig proposition till Riksdagen om rätt för de ordinarie lärarne vid
sjökrigsskolan att få åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten
enligt samma grunder, som äro eller varda bestämda för ordinarie ämneslärare
vid de allmänna läroverken.

Nionde liufvudtiteln: bil. 4.

39

Under erinran att i den till 1888 års Riksdag aflåtna nådiga proposition,
hvari begärts förbättring i de ordinarie lärarnes vid sjökrigsskolan
lönevilkor, äfven föreslagits, att de måtte förklaras berättigade
till erhållande af pension från allmänna indragningsstaten, men att Riksdagen
ansett, att dessa frågor lämpligen borde komma till afgörande i
sammanhang med en omorganisation af rikets allmänna läroverk, hafva
sökandena till stöd för sin nu gjorda anhållan och för att visa de ordinarie
lärarnes vid sjökrigsskolan likställighet med lärarne vid de allmänna
läroverken åberopat bestämmelserna i §§ 14 och 68 af gällande
nådiga stadga för sjökrigsskolan den 1 november 1889, enligt hvilka
bestämmelser behörighet att söka lektorstjenst tillkomme den, som vore
behörig till sökande af lektorstjenst vid rikets allmänna läroverk, samt
vid förslags uppgörande till lärokurser borde iakttagas, att kadett, som
genomgått alla landklasserna, skulle i de icke militära ämnena besitta
ett kunskapsmått, icke understigande det, som för godkänd afgångsexamen
vid rikets allmänna läroverk fordrades, hvarjemte framhållits,
bland annat, att löneförmånerna för de ordinarie lärarne vid sjökrigsskolan,
hvilka å sina tjenster egde af Eders Kongl. Maj:t utfärdade fullmakter,
enligt Riksdagens beslut utginge dels af statsmedel och dels af
den terminsafgift, som ålåge kadetterna att erlägga, samt utgjorde för
hvar och en af dessa lärare, som uppnått högsta lönegraden, sammanlagdt
i rundt tal 4,600 kronor för år.

Till följd af härå erhållen nådig remiss har statskontoret afgifvit
underdånigt utlåtande, deri statskontoret förklarat sig icke kunna finna
någon giltig anledning, hvarför icke de vid sjökrigsskolan fast anstälde
lektorer skulle få komma i åtnjutande af eu förmån, hvilken tillförsäkrats
såväl deras vederlikar vid de allmänna läroverken som öfverhufvudtaget
alla andra med dem jemförliga ordinarie lärare vid statens läroanstalter,
såsom till exempel navigationsskolorna, tekniska högskolan, Chalmers’
tekniska läroanstalt, tekniska elementarskolorna, farmaceutiska institutet
och veterinärinstutet med flera, hvarför statskontoret, under erinran att
frågan om lektorernas vid sjökrigsskolan rätt till pension icke syntes
behöfva ställas i något direkt beroende af löneregleringsfrågan, tillstyrkte,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition
af hufvudsakligen samma innehall som i den till 1888 ars Riksdag
aflåtna proposition i denna del eller att lektorerna vid sjökrigsskolan
måtte förklaras berättigade att från allmänna indragningsstaten erhålla
pension enligt samma grunder, som för närvarande äro eller framdeles
kunna blifva bestämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken.

40

Nionde Imf vudtiteln: bil. 4.

Såsom här ofvan blifvit erinradt, framlade Eders Kongl. Maj:t för
1888 års Riksdag förslag till förbättring i lönevilkoren för lektorerna
vid sjökrigsskolan och gjorde i sammanhang härmed framställning om
rätt för dem att från allmänna indragningsstaten erhålla pension till
enahanda belopp och på enahanda vilkor, som voro bestämda för deras
vederlikar i motsvarande lönegrad vid de allmänna läroverken. Riksdagens
statsutskott ansåg emellertid rätta tidpunkten att vidtaga en
reglering af sjökrigsskolans stat icke vara inne, utan uttalade såsom sin
åsigt, att det framlagda förslaget icke borde tagas i betraktande annorledes
än i sammanhang med eller efter pröfning af den ännu olösta
frågan om de allmänna läroverkens omorganisation. Åtskilliga ledamöter
af utskottet hade emellertid i afgifven reservation, utan att särskildt
yttra sig rörande frågan om pensionsrätten, tillstyrkt en mera
tillfällig löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan. I enlighet med
denna reservations innehåll fattade Riksdagen sitt beslut, utan att alltså
frågan om pensionsrätten blef föremål för något uttalande från Riksdagens
sida.

Då nu frågan om lektorernas vid sjökrigsskolan pensionsrätt blifvit
i ofvan berörda ansökning ånyo upptagen och då jag, lika med statskontoret,
anser denna fråga icke behöfva ställas i något direkt beroende
af löneregleringsfrågan, får jag, under åberopande af hvad statskontoret
i ämnet anfört, hemställa, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
medgifva,

att lektorerna vid sjökrigsskolan må åtnjuta rätt till pension å allmänna
indragningsstaten enligt samma grunder, som äro eller kunna
varda bestämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla;
och skulle utdrag af protokollet härom meddelas finansdepartementet
för iakttagande vid uppgörande af förslag
till reglering af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitél.

Ex protocollo:
Elis Räform.

Nionde Imfvudtiteln: bil. 5.

41

Utdrag af protokollet öfver sjöf<ir svar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott
den 17 december 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Derefter anförde departementschefen:

3:o.

Uti en af stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm
med embetsskrifvelse den 26 nästlidne november öfverlemnad ansökning
har förre föreståndaren och tillskäraren vid stationens beklädnadsverkstad
Gustaf Nilsson, med förmälan att han vid uppnådd ålder af öfver 72
år och efter mer än 20 års anställning i nämnda egenskap måst såsom
uppsagd från platsen på grund af ålder och bristande arbetskrafter afgå
derifrån utan att hafva förvärfvat pensionsrätt, anhållit att för sin återstående
lifstid komma i åtnjutande af pension från allmänna indragningsstaten.

Bill. till Urked. Prat. 1898. 1 Samt. 1 Afd. <3

[5.]

Pension
för förre
v er kstadsjöreståndaren

G. Nilsson.

42

Nionde hufvudtitein: bil. 5.

Till stöd för denna anhållan har Nilsson, som redan förut frarnstält
enahanda anhållan, hvilken Eders Kong! Maj:t enligt nådigt beslut
den 9 januari innevarande år icke funnit skäl bifalla, nu vidare meddelat,
att han vid tillträdande af sin befattning vid beklädnadsverkstaden
icke begärt att blifva delegare i dåvarande amiralitetskrigsmanskassan
hufvudsakligast af det skäl, att han vid då uppnådda 50 lefnadsår icke
tänkt sig hinna att under 30 tjensteår verkställa de inbetalningar, kassans
reglemente föreskrefve, och icke heller då hade sig bekant, att undantag
från 30 års inbetalning för erhållande af pension möjligen kunde göras;
att hans sedermera, efter misslyckade försök att genom arbete utom
tjensten betrygga sin framtid, framstälda anhållan att blifva delegare i
nämnda kassa blifvit af direktionen afslagen; att han icke heller sedermera
varit i tillfälle att genom inträde i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt
bereda sig en sorgfri ålderdom, enär de höga hyror och lefnadsomkostnader,
hvilka under hans föreståndaretid varit rådande, icke medgifva
honom att af sin aflöning utgifva något för sådant ändamål, helst
inbetalningarne vid hans ålder skulle blifvit mycket höga; samt att han,
som numera icke vore i stånd att förtjena något, således på gamla dagar
befunne sig i behöfvande omständigheter;

varande ansökningen åtföljd af dels särskilda af f. d. ordföranden
i förvaltningsdirektionen vid flottans förenämnda station och intendenten
derstädes afgifna intyg, utvisande att Nilsson egt skyldighet att under
sin anställning vara tillstädes vid sin arbetspost och sysselsätta sig med
arbete tio timmar dagligen och icke kunnat på annat sätt genom sitt
yrke förskaffa sig någon inkomst, dels ett utaf förvaltningsdirektionen
utfärdadt tjenstebetyg, hvaruti vitsordats, att Nilsson under sin tjenstetid
visat sig vara duglig och skicklig i sitt yrke samt fullgjort sina åligganden
till direktionens belåtenhet, dels ock utdrag af nämnda direktions
protokoll för den 16 januari 1896, hvaraf inliemtas, att, på anmälan af
intendenten vid stationen att Nilsson, som vore född den 3 februari 1825,
öfverskridit den högsta för användning i statens tjenst medgifna åldersgräns
och att hans krafter ej längre medgåfve honom att uppfylla alla
anspråk, som skäligen kunde ställas på verkstadens föreståndare, förvaltningsdirektionen,
enligt intendentens jemväl gjorda hemställan, uppsagt
det med Nilsson upprättade kontraktet.

Till följd af härå erhållen nådig remiss har statskontoret i ärendet
afgifvit underdånigt utlåtande, deri statskontoret, med erinran att Nilsson
blifvit till omförmälda befattning den 30 december 1875 antagen genom
kontrakt, stäldt på tre månaders uppsägning, att hans aflöning dervid
bestämts till 200 kronor i månaden och att han vid frånträdande! af

Nionde hufvadtiteln: bil. 5.

43

befattningen innehaft densamma 20 år 4 månader, tillika anfört, hurusom
af direktionen för flottans pensionskassa vore i ett den 19 oktober
1896 afgifvet infordradt utlåtande i anledning af Nilssons då gjorda
underdåniga ansökning om erhållande af pension från allmänna indragningsstaten
meddeladt, att Nilsson år 1883 hos direktionen framstäf
begäran att för vinnande af pensionsrätt i kassan få erlägga enkla retroaktiva
pensions- och gratialafgifter från och med år 1876, då hans anställning
vid flottan börjat, men att direktionen enligt beslut den 24
april 1883 funnit Nilsson dåmera icke vara härtill berättigad af den
orsak att, jemlikt. § 12 i nådiga kungörelsen den 24 november 1876
angående nya grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl
med vederlikar, dessa grunder egde tillämpning endast å sådana redan i
tjenst varande månadslönare vid flottans militärdepöter och varfsstationer,
som anmält sig vilja derpå ingå, hvartill Nilsson i vederbörlig ordning
förklarat sig icke villig.

På grund af hvad i förevarande fråga förekommit har statskontoret
ansett Nilsson vara förtjent af något understöd för sina återstående
dagar, hvilket dock, med afseende å beskaffenheten af hans anställning,
hans sena tillträde till befattningen och hans till följd deraf jemförelsevis
korta tjenstetid, icke borde utgå med högre belopp än 600 kronor.

Med afseende å hvad sålunda förekommit och i enlighet med statskontorets
tillstyrkan får jag i underdånighet hemställa, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes till nästsammanträdande Riksdag aflåta nådig framställning
om beviljande åt förre verkstadsföreståndaren Gustaf Nilsson af en årlig
pension af sex hundra kronor, att från allmänna indragningsstaten utgå
från och med den 1 januari 1898.

Hvad departementschefen sålunda hemstält behagade
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, i nåder gilla och bifalla; och
skulle protokollsutdrag härom expedieras till finansdepartementet
för behörigt iakttagande vid uppgörande
af förslag till reglering af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel.

Ex protocollo:
J. Joachirnsson.

44

Nionde hnfvudtiteln: bil. 6

[10.]
Anslag till
upprätthållande
af
arméns pensionering.

Utdrag af protokollet öfver landtför sv ar särenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 17 december 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe föredrog i underdånighet: -

Departementschefen anförde härefter:

Sedan innevarande års Riksdag, med anledning af Eders Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, för nästkommande år anvisat ett förslagsanslag
å 1,540,000 kronor eller samma belopp, som från och med 1894
anvisats dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering
och dels till fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen
godkända grunder, har direktionen öfver nämnda kassa uti underdånig
skrifvelse den 17 sistlidne november anhållit, det Eders Kongl. Maj:t

Nionde hufvndtiteln: bil. 6.

45

tacktes till nästa Riksdag föreslä, att äfven Br år 1899 ett
å 1 540 000 kronor måtte för nyssnämnda ändamål a extra stat anvisas.

’ Såsom stöd för denna framställning har direktionen åberopat sin
sistlidna år angående anslagsbehofvet för år 1898 aflatna skrifvelse,
hvaruti direktionen anfört, att, ehuru förutnämnda belopp>vlsat
vara för det afsedda ändamålet fullt tillräckligt, det .a andra sidan dock
mötte synnerlig svårighet att så långt förut som t va ar till s^ran
gifva den erforderliga summan, med anledning hvaraf och da, enl g
förut gjordt antagande, tidpunkten för inträdande af ett mera norma
förhållande i afseende å tillkomst och afgång på pensionsstaten borde
inom några år inträffa, hvarefter det framtida anslagsbehoivet b efve
lättare att beräkna, direktionen ansett sig icke hora aska högre anslagsbelonm
än som under de senaste åren blifvit beviljadt.

PPå grund häraf hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t tacktes

f0reSlatfiSextra°8tat för år 1899 anvisa ett förslagsanslag afl,540,000
kronor, att användas dels till upprätthållande af arméns pensionskassas
egen pensionering med fastställa pensionsbelopp, mot skyldighet för
pensionskassan åt? afstå det för året densamma t. Ikommande förhyda
vederlag för de till statsverket indragna rusthallsafgifterna, och de
ttlf fyllnadspensioner i enlighet med de af Riksdagen godkanda grunder
för sådana pensioners utgående.

Till denna departementschefens hemställan, hvaruti
statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen lemna nådigt bifall; och skulle
utdrag af detta protokoll finansdepartementet tillställas
för iakttagande vid uppgörandet af förslag till reglering
af utgifterna under riksstatens nionde hutvud titel.

Ex protocollo:
Carl Heijkenskjöld.

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd.

7

Finansplanen: statsrådsprotokollet.

1

Finansplanen.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari

1898.

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Härefter yttrade departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister:

Bih. till Rilcsd. Prof. 1898. I Sami. 1 Afd.

Närvarande:

De anslag, Eden Kong! Maj:t på de enskilda departementschefernas
föredragning beslutit äska af Riksdagen för år l»yy, utgöra lerna

tema under
hufvudtitlar
nct

sålunda:

11

2 Finansplanen: statsrådsprotokollet

I hufvudtiteln: ordinarie: kronor

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

extra:
ordinarie:

extra:
ordinarie:

extra:
ordinarie:

extra:
ordinarie:

extra:
ordinarie:

extra:
ordinarie:

extra:
ordinarie:

extra :
ordinarie:
extra:

•n

r>

11

H

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

11

1,370,000 100,000	_
3,842,450 28,250	__
606,750 4,500	_
26,575,280 6,011,620	_
7,273,795 4,859,505	—
5,779,700 4,315,100	—
19,275,750 876,150	--
15,053,799 1,290,701	___
3,429,450 1,540,000	—

kronor 1,470,000: —
„ 3,870,700: —

„ 611,250: —

„ 32,586,900: —

„ 12,133,300: —

„ 10,094,800: —

„ 20,151,900: —

„ 16,344,500: —

4,969,450: —

ÄT. , har Kongl. Maja förut denna

dag pa föredragning af chefen för civildepartementet
besluta föreslå Riksdagen att till utgående
under år 1899 utom hufvudtitlame å riksstaten
anvisa:

till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
trafikerade jernvägar... kronor 3,500,000: —
y> fortsättning af statsbanan
mellan Boden och

Ytter Morjärv ...........

» fortsättning af statsbanan
mellan Krylbo
och Örebro................

kronor 102,232,800:

1,300,000: —
3,800,000: —

Riksgälds•

kontorets

ställning.

8,600,000:

----——- / /

Fullmäktige i riksgäldskontor hafva i
skrifvelse af den 9 sistlidne december, som torde
få under litt. B biläggas dagens protokoll, lemnat
uppgift å de riksgäldskontorets utgifter för år

Transport kronor 110,832,800:

Finansplanen: statsrådsprotokollet.

Transport kronor 110,832,800:
1899, hvilka fullmäktige ansett böra i riksstaten
uppföras. Enligt denna fullmäktiges beräkning

utgöra dessa siffror: .

riksdavs- och revisionskostnader samt anöningai

m. m., förslagsvis ................... kronor 723,800: —

räntor och afbetalningar å statsskulden
... kronor 13,334,500: —
efter afdrag
af de till

riksgäldskontoretingående
rånte-
och kapitalbetalningar
............

förslagsvis.....

2,988,800: —

„ 10,345,700:— „

11,069,500:

I riksstaten för hvart af åren ^ 1896,
1897 och 1898 har afsatts ett belopp åt

1,400,000 kronor, som tillgodoförts den enligt
nådigt bref den 15 november 1895 under statskontorets
förvaltning stälda arbetareförsäkiingsfonden.
Enligt hvad jag inhemtat har numera
inom civildepartementet utarbetats ett förslag^
till lag angående försäkring för beredande af
pension eller lifränta, hvilket förslag, derest erforderlig
ytterligare behandling af detsamma
hinner verkställas, torde komma att föreläggas
innevarande års Riksdag. De kostnader, som
antagandet af detta förslag skulle komma att
medföra för staten, hafva beräknats för första
året till 1,927,000 kronor.

Efter samråd med chefen för civildepartementet,
anser jag mig böra hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
medgifva, att till'' arbetareförsäkringsfonden må

i riksstaten för år 1899 afsättas ett, belopp af

Transport

2,000,000:
krön or 123,902,300:

Afsättning till
arbetareförsäkrings-
|
fonden.

Finansplanen: statsrådsprotokollet.

Afsättning till
underlättande
af åtgärder
för arbetares
olycksfallsförsäkring
oen
sjukkassors
bildande.

Transport kronor 123,902,300: —
ett af åren

11

250,000: —

Afsättning till
statsverkets
kassaförlagsfond.

I riksstaterna för hvart och
1891, 1892, 1893, 1894 och 1895 har Riksdagen
på Eders Kong!. Maj:ts framställning upptöa
ett belopp af 1 Öl),000 kronor till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande. Af dessa
afsätta medel aterstodo vid 1896 års utgåno335,
579 kronor 34 öre. Då, enligt hvad chefen
för civildepartementet meddelat mig, till följd
af den med innevarande års början i kraft trädande
ökning i det från staten utgående förvaltningsbidrag
till registrerade sjukkassor, möjhgt
är, att större delen af nämnda återstod kan
hafva åtgått vid slutet af innevarande år, får
jag, efter samråd med chefen för nämnda departement
och med hänsyn till det ökade årliga
behofvet af medel för ifrågavarande ändamål,
tillstyrka, att för ändamålet må för år 1899
afmätt as............................ ’

Summan af statsverkets utgifter för år
1899 uppgår således till ...............................

Statsverkets tillgångar för den förevarande
statsregleringen äro beräknade till.................

Efter afdrag af nyssnämnda utgiftssumma „
återstår ett belopp af............................................''.''.[''kronor 574,700.

„ °ot tar .U1?der f?are tider Jarit vanligt, att det öfverskott, som
uppstått efter det medel anvisats för öfriga statsbehof, blifvit afsatt till
förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond. Det skulle alltså äfven
nu kunna ifrågakomma att för sådant ändamål disponera det förefintliga
ofverskottet, 574,700 kronor. Jag har emellertid förut i dag såsom
mm åsigt . uttalat, att, med begagnande af en del utaf det å 1897 års
statsreglering uppkomna betydande ofverskottet, anordningar borde vidtagas
för åvägabringande af den ändring i sättet för statsinkomsternas uppätande
i nksstaten, att åtminstone större delen af de inkomster, sompåräknats
för ett ar, men inflyta först under det derpå följande, upptagas i riksstaten
för det ar, under hvilket de inflyta; och har Eders Kongl. Mai‘t
med godkännande af denna åsigt, förordnat om den för ändamålet erforerhga
utredning. Da, enligt hvad jag hoppas, förslag om vidtagandet

kronor 124,152,300: —

kronor

124;727,000

124,152,300

Finansplanen: statsrådsprotokollet. 5

af den ifrågavarande anordningen, hvilken komme att på ett i någon
mån effektivare sätt — verka i samma riktning som en ökning i statsverkets
kassaförlagsfond och sålunda faktiskt öka statsverkets rörelsekapital
med ett betydande belopp, skall kunna föreläggas 1899 års
Riksdag, synas mig skäl saknas att af det nn ifrågavarande beloppet
till kassaförlagsfonden afsätta mer än som fordras till dess uppbringande
till jemnt 15,000,000 kronor.

Statsverkets kassaförlagsfond utgjorde enligt 1896 års nkshufvud bok

vid samma års slut ......................................... kronor 14,122,9(17. 27.

Till fonden har vidare afsatts:

enligt riksstaten för år 1897 ................................ 55

1898 „ 36,300: —

55 55 55 55 .......................... .”----------

hvadan fonden vid innevarande års utgång kommer
att utgöra ................................................ kronor 14,959,307. 2t.

För fondens fyllande till 15,000,000 kronor fordras alltså en ytterligare
afsättning till densamma af 40,692 kronor 73 öre; och hemställer
jag, att sistnämnda belopp må afsättas till statsverkets kassaförlagsfond.

Återstoden af den för året disponibla tillgångssumman, eller 534,007 Afsättning till
kronor 27 öre, synes mig böra användas till ökad afbetalning på extra amortcstatsskulden
I fråga om formen för en sådan afsättning tillåter jag mig ring af statserinra
derom, att med anledning af upptagandet utaf 1888 års från obliga- skulden.
tionsinnehafvarnes sida ouppsägbara svenska tre procent statslån 1889 års
Riksdag beslöt, att till de under riksgäldskontor^ förvaltning stående
liqvidations- och amortissementsfonderna skulle årligen, räknadt från och
med år 1890, utbetalas en annuitet till belopp motsvarande fyra procent
af den för nämnda lån erhållna valuta, eller 885,333 kronor 33 öre, af
hvilken annuitet ränta å 1888 års lån främst skulle utgå, men återstoden
användas till amortering å statsskulden medelst ökad utlottning eller
obligationsinköp tid efter annan. Beloppet af nyssnämnda annuitet bestämdes
med hänsyn dertill, att-, då låneaftalet angående ^1888 års lån
afsåg konvertering af belopp tillhörande 1872 och 1878 årens lån oc i
således hela den, efter afdrag af kapitalrabatten, inflytande valutan
komme att användas till betalning af skuld, löpande med fyra procentårlig
ränta och utgörande samma belopp som det, hvartill nämnda valuta
uppginge, för 1888 års lån en annuitet ansågs böra anvisas till beloppet
lika med räntan å den till konvertering afsedda skulden,^ hvilket belopp
sammanfölle med fyra procent å valutan för 1888 års lan efter afdrag
af kapitalrabatten. I fullmäktiges i riksgäldskontor^ förut omformalda
förslagsberäkning för år 1899 är af berörda annuitet, 885,333 kronor

Disposition af
besparingar ne
<i fn tf vildtiilarnc -

6 Pinans planen: statsrådsprotokollet.

33 öre, ett belopp af 800,000 kronor beräknadt såsom ränta å 1888
års lån, hvaremot återstoden, eller 85,333 kronor 33 öre, i enlighet
med 1889 års Riksdags beslut afsatts till fonden för extra amortering
af statsskulden.

Med afseende å hvad jag ofvan anfört, anser jag mig böra förorda,
att det belopp, som af de för år 1899 beräknade statstillgångar
återstår, sedan de Beräknade utgifterna blifvit tillgodosedda och förut omförmälda
afsättning till kassaförlagsfonden egt rum, eller 534,007 kronor
afsättas till fonden för extra amortering af statsskulden
utöfver det af fullmäktige i riksgäldskontoret i sådant afseende redan
beräknade belopp, 85,333 kronor 33 öre, då alltså afsättningen i sin
helhet komme att uppgå till 619,340 kronor 60 öre. Jag hemställer
fördenskull, att det i förut omförmälda förslagsberäkning öfver riksgäldskontorets
utgifter för år 1899 till räntor och afbetalningar å statsskulden
upptagna belopp, 13,334,500 kronor, må höjas med 534,007 kronor 27 öre
till 13,868,507 kronor 27 öre, hvarigenom beräkningen af de riksgäldskontorets
utgifter för nyssnämnda år, för hvilka ersättning bör af statsverkets
medel beredas, skulle erhålla följande förändrade utseende:
riksdags- och revisionskostnader samt

aflöningar m. m., förslagsvis ... kronor 723,800: —
räntor och afbetalningar å statsskulden.
........ kronor 13,868,507:2 7

efter afdrag
af de till
riksgäldskontoret
ingående
rånte-
och kapitalbetalningar
........... „__ 2,988,800: —

förslagsvis ...................................... „ 10,879,707: 27 11,603,507: 27

I sammanhang med framläggande för Riksdagen af förslag till
riksstat torde Riksdagens medgifvande böra äskas dertill, att vid ståtsregleringen
för år 1899 de i Rikets Ständers skrifvelse den 12 maj 1841
angifna grunder i afseende å dispositionen af besparingarne å hufvudtitlarne
fortfarande må blifva gällande.

På statsrådets”tillstyrkande^bekagade Hans Maj:t
Konungen bifalla hvad departementschefen sålunda
hemstält och åt honom uppdraga att, sedan han er -

7

hållit protokollsutdrag om hvad som efter de öfriga
departementens föredragning blifvit beslutadt med afseende
å statsregleringen, uppsätta och till justering
inför Kongl. Maj:t anmäla förslag till nådig proposition
angående statsverkets tillstånd och behof i enlighet
med Kongl. Maj:ts nu i ämnet fattade beslut.

Ex protocollo:

E. Lagerbring.

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 1

Bil. Litt. B.

Till herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet.

Med anledning af herr statsrådets skrifvelse den 9 nästlidne november
hafva fullmäktige i riksgäldskontoret låtit upprätta och få härmed äran
öfverlemna förslagsvis uppgjorda beräkningar öfver riksgäldskontorets
sannolika ställning vid slutet af hvardera året 1897 och 1898 samt
redan nu påräkneliga inkomster och utgifter år 1899.

I dessa beräkningar äro såsom vanligt ej upptagna inkomster,
utgifter och behållningar för de särskilt förvaltade fonderna, nemligen
de fonderade lånens liqvidations- och amortissementsfonder samt fonden
för extra amortering af statsskulden.

Stockholm den 9 december 1897.

ALB. ANDERSON.

PER SAMZELIUS. EDW. SEDERHOLM. OTTO M. HÖGLUND.

J. JOHANSSON. W. ODELBERG. G. F. ÖSTBERG.

H. Sederholm.

Bih. till Iliksd. Prof. 1888. 1 Sami. 1 Åfd.

1

2 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontor^ ställning.

Förslagsberäkning öfver Riksgäldskontorets inkomster och

Riksgäldskontorets kassabehållning den 9 december

1897 .......................................................................... 5,450,280:5 7

Kapitalfordran för tills vidare förräntade medel:

emot uppköpta obligationer ... 665,184: 19

„ reverser och depositionsbevis.
................................... 16,702,500:— 17,367,684: 19

Utländska valutor .............................. 6,061,532: 6 9

Saldo å räkningar med utländska

banker och bankirhus............... 221,838: 95 6,283,371: 64

Inkomster;

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som förfalla med 1,411,500 kronor, hvar -

af beräknas inflyta
Ränta å utbetalda belopp från odlingslånefonden
Kapitalafbetalning å lån till kongl. telegrafstyrelsen
för fortsatt utveckling af statens telefonväsende
.......................................... 225,000: —

Ränta å lån till dito dito ..................... 92,020: 8 3

Dito å tillsvidare förräntade medel ..........................

1,157,600:
177,969: 43

317,020: 83
150,000: —

29,101,336 40

1,802,590

Transport|30,903,926

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 3

utgifter från och med den 9 december 1897 till årets slut.

Utgifter:

Riksdags- och revisionskostnader
Kostnader för Riksdagens hus och bibliotek

Förvaltningskostnader vid riksgäldskontoret.................

Ränta å 1887 års 3°/lö % obligationer ....................

Förfallna obligationer af 1891 års tillfälliga lån
Ränta å Malmö—Billesholras jernvägsaktiebolags af
riksgäldskontoret öfvertagna obligationslån jemte

inlösningsprovision ...................................................

Annuitetsliqvider å af riksgäldskontoret öfvertagna

kommunlån ........................................................_.....

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgifts kapital

samt å Göta kanals reparationsfond............

Köpeskillingar för försålda mindre kronolägenheter...........................

Vid 1879 års riksdag till utgående från riksgäldskontoret anvisadt
anslag, högst 4,000,000 kronor, för inköp af Hallsberg—

Motala—Mjölby jernväg, återstoden ...................... 730: 31

Vid 1890 års rikdag å riksgäldskontoret anvisade
medel, 250,000 kronor, till bestridande af ifrågakommande
kostnader vid inköp af jernvägen

mellan Luleå och norska gränsen, återstoden.....

Vid 1895 års riksdag till utgående från riksgäldskontoret
beviljadt belopp, 2,600,000 kronor, för
anläggning af en bibana från Vännäs till Umeå
och Storsandskär, återstoden .............................

10,000

5,000

4,550

4,410

8,280

25,724: 15
15,300: —
9,191: 33

229,042: 7 7

150,000 —

82,

2,037,

379.

Transport! 2,500,

455 4 8
,815 08

,773 08
1)43,64

4 FinansPIanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor^ yttrande ang. Riksgäldskontor ställning.

Transport

Summa kronor[30,903,926 6 6

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 5

Transport •in - ,.- »yU 1 - . v- : ‘'' * '' *f 1$** ?*}K Ml l	2,500,043	64
Låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar: Återstoden af 1897 års anslag, 1,500,000 kronor, ........................	1,162,500
Vid 1897 års riksdag till utgående från riksgäldskontoret an-visadt nytt låneunderstöd till Uddevalla—Venersborg—Herr-ljunga jernvägsaktiebolag, högst......................................................	620,000
Vid samma års riksdag å riksgäldskontoret anvisadt ytterligare lån till kongl. telegrafstyrelsen, 1,000,000 kronor, lör fort-satt utveckling af statens telefonväsende, återstoden ..............	400,000
Odlingslånefonden: 1893 års anslag, återstoden af kronor 661,595:47, 511,595:47	%
1894 „ „ ............................................................. 32,446:01 1895 ............................................................. 63,301:7 3 1896 ,, „ ............................................................ 116,604:4 7 1897 „ „ ................................■■■•• 1,000,000: — efter afdrag af för sistnämnda år beräknade, till kongl. statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån 525,500:— 474,500: —	1,198,447	68
Beräknad behållning vid 1897 års slut.............................................	25,022,935	34
Summa kronor	30,903,926	6 6

6 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor .yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Förslagsberäkning öfrer Riksgäldskontorets

25,022,935!34

3,276,000

I Beräknad behållning vid 1898 års början ..........................................

• Inkomster:

| Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som under år 1898 förfalla
| med 2,694,500 kronor, hvaraf beräknas inflyta 2,437,200: --i Ränta å 1885—1898 års hela anslag till odlings j

. lånefonden.................................................................. 243,000: -

; Dito å riksgäldskontorets tills vidare förräntade medel 400,000:_

: Dito å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt utveckling
af statens telefonväsende....................... 195,800:_

-----j

j Ersättning af statsverkets medel:

Motstående för år 1898 upptagna riksdags- och revisionskostnader,
aflöningar m. m. äfvensom annuiteter å de fonderade lånen
samt räntor och amortering å öfrig statsskuld 13,995,000: —
efter afdrag af den för riksgäldskontoret under
samma tid beräknade inkomst af kapital- och

ränteinbetalningar.................................................... 3,276,000: — 10,719,000

Upplåning:

Vid 1897 års riksdag beräknad återstående upplåning för samma
och föregående.år ................................................ 9,927,959:08

Vid samma års riksdag beräknad upplåning: för
år 1898:

till betäckande af motstående beräknade utgifter:

för odlingslånefonden............. 428,200: —

„ lån till enskilda jernvägsanläggningar
......''................ 1,500,000: -

1,928,200: —

Transport 11,856,159: 08 |39,017,935

34;

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 7

inkomster och utgifter år 1898.

Utgifter:

Riksdags-, kyrkomötes- och revisionskostnader samt aflöningar m. m.:

Riksdags- och revisionskostnader ........................... 585,000

Kyrkomöteskostnader................................................

Kostnader för Riksdagens hus................................

„ „ „ bibliotek......................

Löner, arfvoden och expenser vid riksgäldskontoret
Löner å indragnings- och pensionsstat vid dito
Aflöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition.............

45.000

25.000
3,000

75,150

14,400

21,250: —

768,800:

Annuiteter och räntor:

Till Hans Maj:t Konungen ..................................... 300,000:

Annuitetsanslag:

1860 års lån emot KaPitalpremieobligationer
112,222: 2 2
1880 års 3i% lån 1,524,600: —

1886

1890

1894

•n

ii

ri

3\%
3 h %
3 %

Ränteanslag:

1887 års 3 A %
lån .1,755,324: —

1888 års

3% lån 800,000: —

249,777: 78
345,333: 33
132,300: —
2,364,233: 3 3

Ränta.

180,777: 7 8
3,537,072: —
2,049,102: 22
1,164,496: 67
540,000: —
7,471,448: 6 7

2,555,324:

Transport 2,364,233: 33 10,026,772: 67 1,068,800:

8 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport 11,856,159: 08
För betäckande af ett från riksgäldskontoret på
grund af kongl. brefvet d. 24/7 1896 till Malmö—

Billesholms jernvägsaktiebolag utbetaldt belopp
för af nämnda bolag förskottsvis betalda räkningar,
som till bolaget inkommit efter af slutandet

af dess räkenskaper för år 1895,...... 2,140: 0 2

kronor 11,858,299: 10

som minskas med:

under tiden från den 30 april 1897 verkstäld
upplåning genom försäljning af 1887 års

3 t6t % obligationer....................... 117,935: —

af kongl. telegrafstyrelsen återbetalda
lånemedel för telefonväsendets
utveckling ................ 412,500: —

skilnaden mellan 1896 års beräknade
anslag till odlingslånefonden,
605,000 kronor, och det
enligt kongl. brefvet d. 22/,0
1897 till utgående från riksgäldskontoret
bestämda belopp,

116,604 kronor 47 öre, ........... 488,395: 53 1,018,830: 53

39,017,935

10,839,468

57

Summa kronor 49,857,403

91

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 9

Kapital. Ränta.

Transport 2,364,233: 33 10,026,772: 67
Till fonden för extra

1,068,800: —

amortering af stat s -

skulden

85,333: 3 3

kronor 2,449,566: 66 10,026,772: 67 12,476,339: 33

Ränta å medgifven och beräknad, ännu icke verk stäld

upplåning ...........................................................

Ränta och amortering å Skåne—Hallands och Malmö
—Billesholms jernvägsaktiebolags af riksgäldskontoret
öfvertagna obligationslån 166,190: —
Ränta och amortering å af riksgäldskontoret
öfvertagna, för teckning af
aktier i Skåne—Hallands, Mellersta
Hallands och Göteborg—Hallands
jernvägsaktiebolag upptagna kommunlån
.................................................

203,300:

Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgiftskapital
samt å Göta kanals reparationsfond
äfvensom inlösningsprovision å Skåne—Hallands
och Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolags förfallna
obligationer och kuponger, tillsammans
kronor 15,345: 8 6, som för motstående ersättningsbelopps
utjemnande upptagas till

65,051: 81 231,241:81

15,318: 86

Återbetalning till kongl. statskontoret af till riksgäldskontorets

förvaltning öfverlemnade kassabehållningar ..............................

Vid 1893 års riksdag anvisade medel till odlingslånefonden:

1898 års anslag .................................................. 1,000,000:

efter afdrag af för samma år beräknade, till
kongl. statskontoret inflytande annuiteter å

odliugslån........................................................... 571,800:

Låneunderstöd till enskilda jern vägsanläggningar:

1898 års anslag ........................................................................

Beräknad behållning

vid 1898 års slut

Summa kronor

13,995,000

30,000,000

428,200

1,500,000

3,934,203

49,857,403

Bill. till Rilisd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd.

2

10 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontor ställning.

Förslagsberäkning öfver Riksgäldskontoret»

Beräknad behållning vid 1899 års början

3,934,203 9i

Inkomster:

Kapital- och ränteinbetalningar å till vissa bestämda föremål anvisade
låneunderstöd, som under år 1899 förfalla
med 2,707,200 kronor, hvaraf beräknas inflyta 2,450,000: —

Ränta å 1885—1898 års hela anslag till odlings lånefonden.

.................................................................. 243,000: —

Dito å riksgäldskontorets tills vidare förräntade medel 100,000: —
Dito å lån till kongl. telegrafstyrelsen för fortsatt

utveckling af statens telefonväsende.................. 195,800: —

Ersättning af statsverkets medel:

Motstående för år 1899 upptagna riksdags- och revisionskostnader,
aflöningar m. m. äfvensom annuiteter å de fonderade lånen
samt räntor och amortering å öfrig statsskuld 14,058,300: —
efter afdrag af den för riksgäldskontoret
under samma tid beräknade inkomst af

kapital- och ränteinbetalningar.................... 2,988,800: — 111,069,500''_

Transport 17,992,503191!

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontor yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 11

inkomster och utgifter år 1899.

Utgifter:

Riksdags- och revisionskostnader samt ajtöningar m. in.

Riksdags- och revisionskostnader ................................

Kostnader för Riksdagens hus...................................

„ „ „ bibliotek ..........................

Löner, arfvoden och expenser vid riksgäldskontoret
Löner å indragnings- och pensionsstat vid dito ....
Aflöning, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen
och hans expedition .........

Annuitet er och räntor:

Till Hans Maj:t Konungen ......

Annuitetsanslag: Kapital.

1860 års lån emot

premieobligationer
1880 års 3 \ % lån
1886 ,, 3 i % ,,

1890 ,, 3 i % „

1894 „ 3 % „

8,888: 89

1,633,500: —
249,777: 7 8
357,333: 3 3
132,300: —
2,381,800: —

Transport 2,381,800: —

Ränta.

81,884: 44
3,481,805: 25
2,049,102: 22
1,152,200: —
540,000: —
7,304,991: 91
7,304,991: 91 1

585,000: —
25,000: —
3,000: —
75,150: —
14,400: —

21,250: —
723,800:“—

300,000: —

,023,800: —

12 Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning.

Transport

Upplåning:

till betäckande af motstående beräknade utgift:
för lån till enskilda jernvägsanläggningar

Summa kronor

Finansplanen: Fullmäktiges i Riksgäldskontoret yttrande ang. Riksgäldskontorets ställning. 13

Kapital. Ränta.

Transport 2,381,800: — 7,304,991:91 1,023,800: —

Ränteanslag:

1887 års

3 TU %

lån. 1,755,324: —

1888 års

3% lån 800,000: — 2,555,324: —

Till fonden för extra
amortering af stats !

skulden..................... 85,333: 3 3 ___

kronor 2,467,133: 3 3 9,860,315:91 12,327,449:24

Ränta å medgifven och beräknad, ännu icke verk stäld

upplåning .....................................................

Ränta och amortering å Skåne—Hallands och Malmö
i —Billesholms jernvägsaktiebolags af riksgälds kontoret

öfvertagna obligationslån... 163,910:
''Ränta och amortering å af riksgäldskontoret
öfvertagna, för teckning af
aktier i Skåne—Hallands, Mellersta
Hallands och Göteborg—Hallands
jernvägsaktiebolag upptagna kommunlån
................................................... 65,051: 81

i Ränta å gamla lånet, å konung Carl XIII:s hemgiftskapital
samt å Göta kanals reparationsfond
äfvensom inlösningsprovision å Skåne—Hallands
i och Malmö—Billesholms jernvägsaktiebolags förfallna
obligationer och kuponger, tillsammans
15,343 kronor 28 öre, som för motstående ersättningsbelopps
utjemnande upptagas till ...............

Låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar:

1899 års anslag ............................................................

Beräknad behållning vid 1899 års slut .....................

462,700:

228,961: 8 1

15,388: 95

Summa krono:

Bih. till Riksd. Prot. 1808. 1 Sami. 1 Afd.

14,058,300 —

1,500,000 —
3,934,203 91
j 19,492,503j 91

3

Statsverkspropositionens justering.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari
1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

. Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister uppläste till
justering ett, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förut fattade,, af
statsrådet enhälligt tillstyrkta beslut, uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof.

Hans Maj:t Konungen täcktes, enligt statsrådets
underdåniga tillstyrkande, i nåder gilla berörda förslag,
sådant det finnes detta protokoll bilagdt; och skulle
i enlighet dermed omförmälda nådiga proposition till
Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Waldemar Roos.

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 1 Sami. L Afd.