Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 37 (Proposition 1873:37)

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 37.

!N:<> 37.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 Mars 1873 kl. 11 f. in.

Kongl. Majds nådiga Proposition till Riksdagen, om antagande
af ett nytt myntsystem; Gifven Stockholms Slott
den 28 Februari 1873.

Med anledning af väckt förslag om införande i riket af ett nytt
myntsystem, grundad! på guld, och med förmälan, bland annat, att vårt
nuvarande myntsystem icke allenast i följd af det förhållande, som egde
rum emellan det svenska myntet och grannländernas mynt, förorsakade
landet en ständig kostnad, utan ock genom sin olikhet med andra länders
myntsystem beröfvad e oss de störa fördelar, som öfverensstämmelse
i myntväsende skulle medföra, samt att, då guldet redan vore af de flesta
och mest betydande länder antaget såsom värdemätare, utsigten att genom
eu myntförändring vinna eu sådan öfverensstämmelse syntes icke
kunna ernås med mindre än att dervid guldet antoges till grund för
myntsystemet i stället för silfver, anhöll Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 7 Maj 1869, att, då således eu förändring i rikets nuvarande
myntsystem från silfver till guld syntes vara önskvärd, Ivongl. Maj:t
täcktes taga donna fråga i öfvervägande och, i fall en sådan förändring
pröfvades ändamålsenlig, till Riksdagen afgifva nådigt förslag såväl till
ny myntordning som till de öfriga af Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma
beslut beroende stadgande!), hvilka kunde finnas för ändamålet
behöflig!!; Och sedan Kongl. Maj:t till följd häraf genom nådigt
Bref den 7 påföljande September åt utsedda kommitterande uppdragit att,
efter behörig utredning af alla på frågans lösning inverkande omstänBih.
till Riksd. Prof. 1873. 1 Sand. 1 Afd. 18 Raft. 1

Kongl. Maj-ds Nåd. Proposition N:o 37.

digheter, inkomma med betänkande och förslag rörande de nya eller
förändrade stadgatiden, som kunde finnas i ämnet tjenliga och för öförgången
till ett nytt myntsystem erforderliga, hafva bemälda kommittérade
den 13 Augusti 1870 till Kongl. Maj:t afgifvit ett betänkande angående
Sveriges öfvergång till ett nytt myntsystem med guld såsom värdemätare,
hvilket betänkande redan före 1871 års riksmöte bland Riksdagens
ledamöter utdelades.

Då innehållet af detta betänkande således kan förutsättas vara bekant,
anser sig Kongl. Maj:t bär endast höra erinra, att de kommitterade,
efter en sakrik utredning af ämnet, uttalat den öfvertygelsen att statsmakterna
ju förr desto hellre borde förena sig om ett beslut åtta silfrets
ställe antaga guld såsom värdemätare, att de kommitterade vidare,
på grund af då bestående förhållanden, funnit sig höra tillstyrka, att
Sverige dervid, fortgående på den väg, som blifvit beträdd genom utmyntande
af 10-francsstycken eller Caroliner i guld, måtte ansluta sigill!
det af 1867 års Pariserkonferens förordade guldfranksystemet, och
att de kommitterade slutligen utarbetat fullständigt, förslag till ett. på
sådan grund hvilande myntsystem samt till de nya stadganden i afseende
å Riksbankens sedlar, som för öfvergången till berörda myntsystem
ansågos nödvändiga.

De förutsättningar, hvarifrån de kommitterade utgingo, då de förordade
antagande af ett på guldfranken grundad! myntsystem, hafva
emellertid genom de förändringar, som från och med år 1870 inträdt i
Europas politiska förhållanden, blifvit i högst väsendtlig män rubbade.
Den politiska maktställningen synes ej längre lemna någon'' utsigt för
det franska systemet att kunna utveckla sig till ett allmänt internationell
system, utan torde tvärtom den omständighet, att Tyskland antagit
ett guldmynt, 20 mark, hvars värde är VA procent lägre än 25 francs,
göra det nästan omöjligt för 25 frankstycket att vinna giltighet såsom
internationel myntenhet. Icke heller finnes för närvarande anledningantaga,
att något af de ofri ga guldmyntsystemen skall erhålla allmänt
internationel tillämpning. Snarare synes, af alla tecken att döma, hela
den internationella myntfrågan af de nationer, som derå kunna utöfva
bestämmande inflytande, vara tillsvidare lemnad åsido.

Deremot har genom Tysklands beslut att grunda sitt myntsystem
på guld frågan om antagandet af donna metall såsom värdemätare, i
stället för silfver, fatt eu mycket större betydelse än någonsin förut,
och man synes numera timligen allmänt vara ense derom, att intet
Europeiskt land längre kan, utan att utsätta sig för betänkliga olägenheter
och förluster, bibehålla silfver såsom grund för sitt myntväsende.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Också har Kongl. då vid ofvanberörda förhållanden de kom mitterades

förslag om anslutning till det franska systemet måste anses
hafva för det närvarande förfallit, funnit tanken på öfvergången till ett
guldmyntsystem icke derföre höra öfvergifvas, om också detta system
numera herde på andra grunder byggas.

I fråga om dessa nya grunder framträdde då främst behofvet af
att med de närmaste grannländerna, Norge och Danmark, i hvilka genomförandet
af en dylik reform samtidigt förbereddes, vidtaga gemensamma
åtgärder. De nära förbindelser,. hvari vi stå med dessa länder
och erfarenheten om verkningarne af det hittills bestående förhållandet
emellan det svenska myntet, å ena sidan, samt det norska och det
danska, å den andra, måste nemligen gorå det för oss i hög grad angeläget
att erhålla ett myntsystem, som, såviat möjligt, öfverensstämmer
med deras. Efter en förelöpande skriftvexling emellan Cheferne för de
respektiv^ rikenas Finansdepartement och sedan jemväl det i sistlidne
Juli månad i Köpenhamn hållna tredje Nordiska nationalekonomiska
mötet gjort framställning om samfälda åtgärder för åstadkommande af
ett gemensamt svenskt-norskt-danskt myntsystem, antog derföre Kongl.
Maj:t det förslag om nedsättande af en gemensam kommission af svenska,
norska och danska ledamöter, som af den Kongl. danska regeringen
officielt gjordes.

I följd deraf har en sådan kommission varit under nästlidna års
höst församlad i Köpenhamn och den 20 September afgifvit ett omsorgsfullt
utarbetadt betänkande om antagande af ett för de tre Nordiska,
konungarikena gemensamt, på guld grundadt myntsystem, hvilket betänkande
i öfversättning kommer att bland Riksdagens ledamöter utdelas.
Sedan derefter Statskontoret uti infordradt och den 9 påföljande November
afgifvet utlåtande vid kommissionens förslag gjort flera anmärkningar
och några få förslag till ändringar deruti jemväl blifvit framställda
af de norska och danska regeringarna, har vid ärendets föredragning
i norskt-svenskt Statsråd i Christiania den 20 i sistnämnda månad
Kongl. Maj:t förordnat, det man skulle söka att emellan de förenade
rikena och Danmark, under förbehåll af nationalrepresentationernas
samtycke, åstadkomma eu konvention i ämnet, "väsentligen grundad på
kommissionens förslag; och hafva de till följd häraf utsedda Fullmäktige
för Sverige och för Norge i Stockholm sammanträdt med Fullmäktige
för Danmark till eu konferens, som efter genomgående af alla anmärkningar
och ändringsförslag ledt till afsittande, under nyss omförmälda
förbehåll, af en deri 18 December 1872 undertecknad och endast
i mindre väsentliga punkter från nyssnämnda kommissions förslag af -

Kongl. Maj:U Nåd. Proposition. N:o 37.

vikande myntkonvention, hvarefter förslag till de lagar, som i Sverige
dels för öförgången till det nya myntsystemet och dels för dess tillämpning
härstädes erfordrades, blifvit inom Finans-departementet utarbetade;
Och sedan det hinder emot antagande af ett myntsystem,
grundadt på guld såsom ensam värdemätare, h vilket ansetts förefinnas i
hittillsvarande lydelse af 72 § Regeringsformen, blifvit genom Konungs
och Riksdags sammanstämmande beslut undanröjdt, finner Kongl. Maj:t
tidpunkten nu vara inne att påkalla Riksdagens pröfning af den vigtiga
frågan om införande af ett nytt myntsystem, i hvilket afseende Kongl.
Maj:t, under åberopande af den närmare utredning af ämnet, som innefattas
i bilagda utdrag af protokollet öfver Finans-ärenden för den 22
innevarande månad, härmed föreslår Riksdagen att såväl lemna sitt
samtycke till ofvanomförmälda myntkonvention, som under Lutt. A
linnés härvid i afskrift bifogad, som ock antaga de under Lutt. B och
C härvid bilagda förslag till lagar dels om rikets mynt och dels om
öfvergången till det nya myntsystemet.

De till ifrågavarande ärende hörande handlingar skola tillhandahållas
det Utskott, till hvars behandling detsamma af Riksdagen öfverlemna^
; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och
ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

C. Fr. Wami.

Afskrift.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 37.

Litt. A.

I betraktande deraf, att införandet af ett för Sverige, Norge och
Danmark gemensamt, på guld grundad! myntsystem erbjuder väsentliga
fördelar för samfärdseln de tre rikena emellan, hafva Hans Majestät
Konungen af Sverige och Norge och Hans Majestät Konungen af Danmark
beslutat att, under förbehåll af vederbörande representationers samtycke,
ingå en konvention i väsentlig öfverensstämmelse med det förslag, som
blifvit framstäldt af en dertill nedsatt gemensam kommission.

För detta ändamål hafva deras Majestät er till sine fullmäktige utnämnt: Hans

Majestät Konungen af Sverige och Norge:

Statsrådet och Chefen för Svenska Finans-departementet Herr Carl
Fredrik Waern, Kommendör af Nordstjerna-, Wasa- och S:t Olafs-ordnarne
etc. etc., samt Statsrådet och Ledamoten af Norska Statsrådsafdelningen
i Stockholm Herr Henrik Laurentius Helliesen, Kommendör
af S:t Glafs- och Nordstjerne-ordnarne etc. etc., och

Hans Majestät Konungen af Danmark:

Sin Envoyé Extraordinaire och Ministre Plénipotentiaire hos Hans
Majestät Konungen af Sverige och Norge, Herr Frans Ernst kille, Kammarherre,
Kommendör af Danebrogsorden etc. etc., samt Herr D:r Med.
Carl Emil Fenger, Geheime Statsråd, Kommendör af Danebrogsorden
, och Danebrogsman, Kommendör af Nordstjerneorden etc. etc., hvilka
efter att hafva utvexla! de dem meddelade fullmakter, som befunnos
i god och behörig form affattade, hafva öfverenskommit om följande
artiklar:

Artikel 1.

De tre nordiska Konungarikena antaga guld som grund för ett
gemensamt myntsystem m^d användande af silfver och sämre metall till
skiljemynt.

Artikel 2.

De tre rikena skola hafva två gemensamma hufvudmynt. Det ena
utmyntas så, att 248 stycken innehålla ett kilogram fint guld, det andra

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

så, att 124 stycken innehålla ett kilogram fint guld. Tiondedelen af
förstnämnda mynt, eller tjugondedelen af det sistnämnda skall vara den
gemensamma räknee rike ten och kallas en Krona. Kronan delas i 100 öre.

Artikel 3.

Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af 90 vigtdelar
fint guld med 10 vigtdelar koppar.

Således skall det guldmynt, som innehåller 10 kronor, väga: 4,4803
gram, och det som innehåller 20 kronor: 8,9606 gr.

Tio-kronestyekets diameter skall vara 18 millimeter; Tjugo-kronestyckets:
23 millimeter.

Artikel 4.

Skiljemynten utprägla^ dels af silfver, legeradt med koppar i det
vigtförhållande, som framgår af de här nedan (i Art. 5) faststälda bestämmelser
om de särskilda myntstyckenas vigt och finhet; dels af
brons sammansmält af 95 vigtdeiar koppar, 4 vigtdelar tenn och 1 vigtdel
zink.

Artikel 5.

Af silfvermynt kunna utmyntas nedanstående stycken, Indika skola
hafva den storlek, vigt och finhet, som framgå af här vidfogade bestämmelser
:

	•							Diameter.	Bruttovigt.	Innehåll af fint silfver.
								millimeter.	gram.	gram.
a)	Ett stycke	som	representerar	värdet	af	2 kronor	31	15,00	12,000
b)	->	»	-	»		>	1 krona	25	7,50	6,000
c)		»	• A	»	»	»	50 öre	22	5,00	3,000
d)	»	»		»	>		40 öre	20	4,00	2,400
e)	»		»		s ''		25 öre	17	2,42	1,452
f)	»	» -	»		»	»	10 öre	15	1,45	0,580

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 37.

Artikel 6.

Af bronsmynt kunna utmyntas nedanstående stycken, Indika skola
hafva den storlek och vigt, som framgå af vidfogade bestämmelser

	Diameter.	Af ett kilogram brons präglas.
	millimeter.	stycken.
a) Ett stycke som representerar värdet af 5 öre.............................	27	125
b) » » ’ > » ;> 2 öre.............................	21	250
c) » » » » » » 1 öre..............................	16	500

Artikel 7.

För så vidt fullkomlig noggrannhet i afseende å vigt och finhet icke
kan iakttagas för hvarje myntstycke, må afvikelserna öfver eller under
rätt vigt och finhet ej öfverskrida,,

	I afseende å vigt.	I afseende å finhet
	Vid justering	Vid justering	Af hvarje myntstycke
	styckevis.	kilogramvis.	bruttovigt.
För 20 kronestycket ....................................	0,0015		\ 0,0015 fint guld
» 10 » ....................................	, 0,0020		1
2 2 » ....................................	0,0030
» 1 » ..... ..............................	0,0050
» 50 öres-stycket ....................................		1 0,006	- 0,0030 fint silfver.
» 40 » ....................................		I
» 25 » ....................................	—	0,010
r 10 » ...................................		0,015

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelse!! i vigt för
hvart parti af 10 kilogram myntguld ej får öfverskrida 5 gram.

Samma normaler för hvad som skall anses vara rent guld och rent
silfver må i de tre rikenas myntverk som kontroll läggas till grund för
probering,en.

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Artikel 8.

Alla mynten skola präglas med upphöjd rand. Guld- och silfvermynten,
25- och 10-öres-styckena undantagna, präglas i refflad ring,
25-öres-stycket, 10-öres-stycket och bronsmynten i slät ring. Myntets
inskrift skall tydligt angifva det antal kronor eller ören, som myntet
innehåller eller representerar. Dessutom skall hvarje mynt utvisa, för
hvilket rike, vid hvilket myntverk och under hvilket år det är prägladt.

I öfrigt fastställas prägeln och inskriften af det rike, för hvars
räkning mynten präglas.

Artikel 9.

De efter ofvanstående regler präglade mynt skola med de i Art. 10
bestämda inskränkningar, vara lagligt betalningsmedel, efter det värde,
hvarå de lyda, i alla tre rikena, utan hänsyn till, i hvilketdera riket de
äro präglade, så snart de blott ej blifvit vanstälda eller på olagligt
sätt skadade.

Artikel 10.

Af skiljemynt vare ingen pligtig att i en betalning mottaga högre
belopp än 20 kronor i 1- och 2-krone-stycken, 5 kronor i mindre silfvermynt
och 1 krona i oronsinynt.

Guldmynten upphöra att vara lagligt betalningsmedel till statskassorna,
när de genom nötning hafva förlorat mer än 2 procent, men
till alla andra, när de förlorat mer än Vr procent af den vigt, som de
efter Art. 3 höra ega.

Skiljemynten upphöra att vara lagligt betalningsmedel till statskassorna
först när de äro sä nötta, att det ej med säkerhet kan skönjas,
för hvilket rikes räkning de äro präglade, men till alla andra, så snart
prägeln genom nötning blifvit otydlig.

Mynt, som ej längre äro lagligt betalningsmedel till hvem som helst,
må icke åter sättas i omlopp af statskassorna. Det samma gäller om
silfvermynt, som hålla 4 eller flera procent mindre än sin rätta vigt.
I hvarje rike bestämmes särskild!, genom hvilka offentliga eller enskilda
kassör de bär omnämnda nötta mynt skola indragas ur rörelsen.

I hvart och ett af rikena skola, under offentlig kontroll, justeras,
stämplas och till ett och samma pris försäljas sådana vigter, som hålla
normalvigten, och andra som hålla passervigterna för guldmynten.

llongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Artikel 11.

Det åligger hvart och ett af rikena att nedsmälta de med dess
prägel försedda mynt, som enligt ofvanstående bestämmelser icke kunna
åter utgifvas af statskassorna.

I hvart och ett af rikena skall beredas tillfälle för hvar och en att
få hvithet som helst belopp af sådane mynt, som enligt Art. 10 endast
till statskassorna äro lagligt betalningsmedel, utvexladt mot lika stort
belopp af samma slags gångbara mynt, såsom ock att få hvithet som
helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt utvexladt mot hufvudmynt.

Hvarje rikes finansförvaltning skall från de andra rikenas finansförvaltningar
mottaga och med gångbart mynt invexla sådana, med
rikets prägel försedda, nötta mynt, som äro inkomna i det andra rikets
statskassa och enligt Art. 10 icke åter kunna utgifvas af densamma.
Likaså skall hvarje rikes finansförvaltning från de andra rikenas, finansförvaltningar
mottaga och invexla med hufvudmynt hvithet som helst
med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt, som äro försedda med
rikets prägel.

Artikel 12.

Afl utmyntning sker vid rikenas myntverk och kan ej verkställas af
enskilde eller åt enskilde genom förpaktning eller på annat sätt öfverlåtas.

I alla tre rikena skall tillfälle beredas hvar och en att erhålla
hufvudmynt utmyntade för inlemnadt guld emot erläggande för 20-kronestycket
af V» procent och för 10-krone-stycket af L procent af det utmyntade
beloppets värde. För öfrigt erlägges ingen slagskatt.

De närmare vilkoren med afseende å det inlemnade guldets mängd,
finhet och öfriga egenskaper fastställas framdeles genom öfverenskommelse
mellan regeringarne.

Skiljemynt präglas i de tre rikena endast på regeringarnes omedelbara
föranstaltande och för deras räkning.

Artikel 13.

Tid efter annan skall i hvart och ett af rikena undersökning verkställas
af de i de andra rikena präglade myntens öfverensstämmelse med
Bill. till Riksd. Prut. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

de faststälda normerna och ömsesidigt meddelande ske af de anmärkningar,
hvartill sådan undersökning gifver anledning.

Artikel 14.

Hvarje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar
alla myntväsendet rörande lagar, förordningar och allmänna
bestämmelser, som utfärdas för verkställandet af donna konvention, eller
som i framtiden kunna utgifvas. Likaså skola finansförvaltningarna meddela
hvarandra en årlig berättelse om de under årets lopp företagna
utmyntning^ af nytt mynt och om indragning och nedsmältning af
gammalt mynt, samt till hvarandra öfversända exemplar af alla mynt
som hädanefter präglas.

Artikel 15.

De i hvarje rike genom lag faststälda bestämmelser rörande förseelser
och förbrytelser i afseende å rikets eget mynt skola gälla äfven
om de enligt ofvanstående bestämmelser af de begge andra rikena präglade
mynt.

Artikel 16.

Hvart och ett rikes statsmakt förbehålles det att träffa de nödiga
bestämmelserna om tiden, när, och sättet, hvarpå öfvergången till det
nya myntsystemet skall ega rum, dock så:

Do att rättigheten att begagna guldmynt som lagligt betalningsmedel
medgifves så fort som möjligt och sednast den 1 Januari 1875;

2:o att deri nya räkneenheten likaså är införd sednast den 1 Januari
1875;

Z:o att från och med samma tid ingen utmyntning efter de nu i
hvarje rike gällande myntlagar må ega ruin;

''4:o att de hittills använda silfver-, koppar- och bronsmynt skola
hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel i vederbörande riken,
silfvermynt af ''b speciedalers värde eller deröfver före utgången af år
1878, och de öfriga mynten före utgången af 1881.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Artikel 17.

Denna konvention förblifver gällande intill utgången af 1884. Såvida
den ej är uppsagd ett är förut, fortfar den att gälla intill dess ettdera
af rikena uppsäger den, med ett års uppsägningstid, dock så att
den i sista stycket af Art. 11 gifna bestämmelse fortfar att gälla under
eu tid af 2 år efter konventionens upphörande.

Så länge konventionen egen bestånd må ingen separatkonventiom om
myntväsendet afslutas emellan ett eller tvänne af rikena och andra stater
utan alla tre rikenas samtycke.

Artikel 18.

Donna konvention skall ratificeras, så snart vederbörande representationers
samtycke blifvit meddeladt och ratifikationerna utvexlas i Stockholm,
så snart ske kan.

Till bekräftelse häraf hafva undertecknade underskrifva t och med
sina insegel försett donna konvention, utfärdad i trenne lika lydande
exemplar, som skedde i Stockholm den 18 December 1872.

C. Fr. Wcern. Helliesen.

(L. 8.) (L. S.)

F. Bille. Fenger.

(L. S.) (L. S.)

Så vida något af de tre rikena skulle finna med sin fördel öfverensstämmande
att med hänsyn till de för samma rike präglade guldmynt
åtaga sig en mera utsträckt invexlingsskyldighet, än den som följer af
ofvanstående Konventions Art. 11 jomförd med Art. 10 linnés ej skäl att
betaga det rättigheten dertill. Till undanrödjande af hvarje tvifvelsmål
härutinnan, hafva vi, i kraft af de oss meddelade fullmakter, öfverenskommit
om följande tillägsartikel, hvilken skall hafva samma giltighet,
som om den vore eu del af Myntkonventionen af donna dag, och skall
ratificeras samtidigt med donna:

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

TilläggsartikeL

Det skall vara hvart och ett af rikena obetaget att med hänsyn till
de för samma rike präglade guldmynt åtaga sig eu mera utsträckt invexlingsskyldighet
än den som följer af ofvanstående Konventions Art. 11
jernjord med Ärt. 10.

Stockholm den 18 December 1872.

C. Fr. Wcern.
F. Bille.

Helliesen.

Fenger.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Litt. B.

Förslag till lag

om Rikets mynt.

§ 1.

Guld skall ensamt vara värdemätare i Riket och således utgöra grunden
för dess myntväsen.

§ 2.

Enheten för Rikets myntvigt skall vara det franska grammet.

§ 3-

Räkneenheten skall kallas Krona. Kronan delas i hundra Öre.

§ 4.

Af guld skola tvänne hufvudmynt präglas, det ena å tio och det
andra å tjugo Kronor. Af ett tusen gram eller ett kilogram fint guld
utmyntas:

Tvåhundrafyratioåtta Tio-Kronesty öken eller Etthundratjugofyra
Tjugo-Kronestycken.

Guldmynten präglas af myntguld, som är eu legering af Niohundra
vigtdelar fint guld och Etthundra vigtdelar koppar.

Alltså skall hvarje

Tio-Kronestycke våga 4,4803 gram och hålla 4,032258 gram fint guld.
Tjugo-Kronestycke » 8,9606 » » » 8,064516 » » »

§ 5.

Till skiljemynt skall användas dels silfver, legeradt med koppar i
det förhållande, som här nedan säges, dels brons.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 37.

§ 6.

Af silfver skola präglas myntstycken af följande namnvärde, nemligen:

Två Kronor
En Krona
Femtio Öre
Tjugofem Öre
Tio Öre.

Etthundra stycken sådana, skiljemynt skola innehålla tint silfver:
Två-Kronestycken: Ett tusen tvåhundra gram.

En-Kronestycken: Sexhundra »

Femtio-Örestycken: Trehundra »

Tjugofem-Örestycken: Etthundrafyratiofem och ett femtedels gram.

Tio-Örestycken: Femtioåtta »

Dessa skiljemynt skola utmyntas af följande legeringar:

Två- och En-Kronestycken: af Åttahundra vigtdelar silfver

och Tvåhundra » koppar.

Femtio- och Tjugofem-Örestycken: af Sexhundra » silfver

och Fyrahundra » koppar.

Tio-Örestycken: af Fyrahundra » silfver

och Sexhundra » koppar.

Alltså skall hvarje

Två-Kronestycke väga: 15 gram.

En-Kronestycke » 7,5 »

F emtio-Örestycke » 5 »

Tjugofem-Örestycke » 2,42 »

Tio-Örestycke » 1,45 »

§ 7.

Af brons präglas myntstycken af följande namnvärde:

Fem Öre; Två öre; Ett Öre.

För prägling af dessa myntstycken skall bronsen sammansmältas af
Nittiofem vigtdelar koppar, Fyra vigtdelar tenn och En vigtdel zink.

Ett kilogram brons utmyntas till:

Etthundratjugofem Fem-Örestycken
eller Tvåhundrafemtio Två-örestycken

» Femhundra Ett-Örestycken.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade halt fä högst utgöra:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

å Guldmynten: Femton tiotusendelar fint guld

å Silfvermynten: Tretio tiotusendelar fint silfver
af hvarje myntstyckes brutto vigt..

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade vigt få högst
utgöra:

för hvarje Tjugo-Kronestycke: Femton tiotusendelar
» » Tio-Kronestycke: Tjugo tiotusendelar

» » Två-Kronestyeke: Tretio tiotusendelar

» » En-Kronestycke: Femtio tiotusendelar

för hvarje kilogram af Femtio-Örestyöken: Sextio tiotusendelar

» » » » Tjugofem-Örestycken: Etthundra tiotusendelar

» » » » Tio-Örestycken: Etthundrafemtio tiotusendelar,

allt af hvarje myntstyckes rätta vigt.

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelsen i vigt för
hvart parti af tio kilogram myntguld ej får öfverskrida fem gram.

§ 9-

En hvar, som vid Rikets Myntverk till myntning inlemna!'' Guld,
eger att derför erhålla guldmynt, dock mot erläggande, till myntningskostnadens
betäckande, för Tjugo-Kronestycken af % procent och för
Tio-Kronestycken af Vs procent af det utmyntade beloppets värde.

§ 10.

Skiljemynt må ej för enskildes räkning inom riket tillverkas och
präglas.

§ 11-

Angående myntstyckenas diameter, prägel, inskrift, rand och hvad
mer till deras yttre utseende hörer, vill Kongl. Maj:t särskild! förordna,
äfvensom de regler, hvilka vid Myntverket höra gälla för probering och
justering, inlemnande af guld till förmyntning in. m.

§ 12.

De efter denna lags stadgande!! präglade guldmynt är o, under de
bär nedan bestämda vilkor, lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst och i hvilket belopp som helst.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 37.

Skiljemynten skola till obegränsadt belopp mottagas vid betalning
till statens kassör. Ingen annan vare pligtig att i en betalning mottaga
högre belopp än Tjugo Kronor i 2- och 1 -Kronestyöken, tern Kronor i
mindre silfvermynt och en Krona i bronsmynt.

§ 13.

Myntstycke af guld, silfver eller brons, som blifvit van stridt eller
genom skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan
af hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap af lagligt
betalningsmedel.

§ 14.

Guldmynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till
statens kassör, när det genom nötning förlorat mer än två procent, men
till alla andra, när det förlorat mer än en half procent af den vigt, som
det enligt § 4 af denna lag skall ega.

Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande till
statens kassör, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas, huruvida
det för Rikets räkning är prägladt, men till alla andra, när prägeln
genom nötning blifvit otydlig.

§ 15.

Mynt, som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst, äfvensom silfvermynt, hvilka hålla fyra eller flere procent
mindre än sin råtta vigt, må* sedan de till någon af statens kassör inkommit,
ej åter af densamma sättas i omlopp.

§ 16.

I Riksbanken och dess lånekontor, samt i de kassör föröfrigt, hvilka
Kongl. Maj:t bestämmer, skola skiljemynt och nötta guldmynt till invexling
mottagas, och eger en hvar att i dessa kassör få hvilket som
helst belopp af sådana guldmynt, som endast till statens kassör äro lagligt
betalningsmedel, invexladt med lika stort belopp gångbart mynt,
såsom ock att få hvilket som helst med tio Kronor delbart belopp af
skiljemynt invexladt med guldmynt.

Kon yl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 31.

§ 17.

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14, 15 och 16 stadgadt är om Rikets
mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess invexling och utgifvande
af statens kassör, skall, på sätt den mellan Sverige, Norge och Danmark
den 18 December 1872 afslutade konvention förmår, äfven gälla om de
i öfverensstämmelse med samma konvention för Norge och Danmark
präglade mynt af guld, silfver eller brons.

De föreskrifter, hvilka för verkställighet af denna lag erfordras, meddelas
uti särskild lag af samma dag.

Bill. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Af A. 18 Käft.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 37.

[Att. C.

Förslag till Lag

om öfvergången till det nya myntsystemet.

§ 1.

1 den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af
donna dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens
försorg den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt
Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präglade
mynt, som till Riksbanken eller dess lånekontor inflyta, i den mån,
de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas, dock
med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer innehafvare
af dess å silfver lydande sedlar.

§ L.

Med upphäfvande af den enskilde personer senast genom Kongl.
Förordningen den 3 Februari 1855 medgifna rätt att till myntverket
inlemna silfver för utmyntning emot myntskatt, likasom ock af den dem
genom Kongl. Förordningen den 31 Juli 1868 lemnade rätt att till myntverket
för utmyntning af Caroliner inlemna guld, skola hädanefter för
enskildes räkning vid myntverket präglas endast tjugu- och tio-kronestycken
af guld.

§ 3.

Det nya myntet skall genast vara lagligt betalningsmedel i enlighet
med myntlagens bestämmelser; och skall dervid, då förbindelser lydande
å äldre myntsorter med nytt mynt gäldas, en krona räknas lika med
Fn Riksdaler Riksmynt. Efter samma förhållande skola ock alla nu
gällande mynt och Riksbankens å silfver lydande sedlar, så länge de
fortfara att vara lagligt betalningsmedel, mottagas i betalning för belopp
utlastade eller utsätta i det nya myntet.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 37.

§ 4.

Så snart ratifikationerna af den myntkonvention, som den 18 December
1872 afslutades, blifvit utvexlade, inträder den bestämmelse i
kraft, på grund af hvilken de enligt samma konvention utgifna Norska
och Danska mynt äro lika med de Svenska mynten lagligt betalningsmedel
i Sverige.

§ 5.

Från och med den 1 Januari 1875 skola alla offentliga räkenskap erforas
efter det nya myntsystemet.

§ 6.

De enligt Kongl. Förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar
präglade silfvermynt skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel,
de af En Riksdaler Riksmynts värde och deröfver från och med
den 31 December 1878 och de af ringare värde från och med samma
dag 1881.

I Riksbanken komma dessa mynt fortfarande att invexla^ efter den
i § 3 stadgade grund.

Kongl. MajHs Nåd. Proposition N;o 37.

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför
Hans Maj :t Lönnligen i Stats-Rådet å Stockholms
Slott den 22 Februari 1873.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministcrn Adleecreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wa5RN,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer och

Weidenhielm.

Chefen för Finans-departementet, Statsrådet Wasrn, anförde i underdånighet,
hurusom, sedan genom Kongl. Maj:ts nådiga stadfästelse af
Riksdagens beslut angående ändring af 72 § Regeringsformen det hinder,
donna § hittills ansetts utgöra för öfvergång till ett på guld grundad
t myntsystem, numera upphört, till afgörande nu i ett sammanhang
borde förekomma dels Riksdagens skrifvelse af den 7 Maj 1869 i fråga
om ett nytt myntsystem, grundad! på guld, dels den med anledning af
samma skrifvelse tillsätta komités betänkande af den 13 Augusti 1870
i hvad detsamma icke redan genom nämnda grundlagsförändring vore
afgjordt, dels den af ledamöter från Sverige, Norge och Danmark sammansätta
myntkommissionens betänkande af den 20 September 1872,
med Statskontorets deröfver afgifna utlåtande af den 9 November, samt
dels slutligen den af Departementschefen på grund af Kongl. Maj:ts nådiga
uppdrag af den 26 i samma månad med ombud från Danmark och
Norge under den 18 sistlidne December afslutade konvention, hvilken
under Ditt. A linnés detta protokoll bilagd.

- 21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Sedan Departementschefen redogjort för dessa handlingars innehåll
och de uti dem förekommande särskilda förslag, yttrade han:

»Af de syftemål för den ifrågasätta myntförändringen, som Riksdagen
i dess omförmälda skrifvelse uppställt, har således det förstnämnda
eller utjemnandet af olikheterna mellan vårt och våra närmaste grannländers
myntsystem blifvit föremål för de mest omfattande gemensamma
sträfvanden och från respektive regeringar rönt ett tillmötesgående, som
icke leinnat något öfrigt att önska. Deremot hafva de politiska tilldragelserna
på Europas fastland och de åtgärder, som af de största makter
blifvit vidtagna i afseende på myntet, för en sannolikt ganska lång
framtid undanskjuta möjligheten att vinna de dernäst af Riksdagen
åsyftade störa fördelar, hvilka gemensamhet i myntväsende med alla
andra länder skulle medföra, under det att åter det snara genomförandet
af den åtgärd, hvars lämplighet slutligen af Riksdagen blifvit framhållen,
antagandet af guld såsom värdemätare i stället för silfver, blifvit
en påträngande nödvändighet och lyckligtvis synes kunna för oss ske
utan nämnvärd uppoffring.»

»Det Tyska rikets beslut att antaga ett på guld grundad! myntsystem
har med ens fort oss mycket nära intill den under de sista årtiondena
förespådda förändring, genom hvilken guldet öfverallt inom
den vesterländsk^ civilisationens område skall komma att tråda i silfrets
ställe såsom grund för myntväsendet. Af de länder, hvilkas penningeväsen
hvilar på metallisk valuta, återstå numera endast Holland och de
tre Nordiska rikena med myntsystem grundade ensamt på silfver, och
det är efter de förändringar, som myntmetallernas värdeförhållanden
numera undergått, icke sannolikt, att ofri ga stater, när de en gång förskaffa
sig metalliskt mynt till omsättningsmedel, skola återgå till sil fre t
såsom myntmetall. Man torde häraf vara berättigad till den slutsatsen,
att, med undantag för de jemförelsevis mindre betydande beloppen af
skiljemynt, silfret hädanefter ej kommer att finna efterfrågan och användning
för vår verldsdel behof af bytesmedel utan blir hänvisadt till
den marknad, som för detsamma fortfarande skall stå öppen i industriens
olika grönår samt i Orientens aflägsna länder. Deraf följer åter
att metallens värde blifver väsentligen beroende af den vesterländsk^
industriens behof och utjemnandet af handelsbalanserna med Indien och
China, hvilka begge faktorer måste vara underkastade så hastiga och
oberäkneliga vexlingar, att metallens värde icke längre kan få den fasthet,
som är ett af hufvudvilkoren för dess användning till värdemätande
bytesmedel. Då nu härtill kommer, att man åtminstone för den närmaste
framtiden med en till visshet gränsande sannolikhet kan, på grund

Kongl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 37.

af förestående demonetisering af silfret, förutse ett ej obetydligt fall i
dess värde, så synes deraf ingen annan praktisk slutföljd kunna dragas
än att den för oss i alla händelser oundvikliga öfvergången från silfver
till guld, såsom värdemätare och grund för myntväsendet, bör ju förr
dess hellre vidtagas, emedan hvarje uppskof derutinnan hotar att medföra
en allt större förlust och att öka öfvergångens svårigheter, utan
att bereda oss någon den ringaste fördel.»

»Utgående från denna öfvertygelse om nödvändigheten af en snar
öfvergång till guld såsom grund för myntväsendet, har jag i fråga om
valet af det myntsystem, som dervid borde antagas, ansett mig höra i
främsta rummet afse systemets egenskap att möjliggöra en sådan snar
öfvergång, och derföre ej kunnat tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att, med
hufvudsaldigt afseende å andra, om än i sig sjelfva göda, dock nu
underordnade myntpolitiska syften, för Riksdagen framlägga förslag till
någon mera genomgripande myntförändring, hvilken sannolikt skulle
synas alltför afskräckande och med hvars afböjande då äfven antagandet
af guld såsom värdemätare kunde blifva till obestämd framtid
uppskjutet.»

»Med åberopande i (ifrigt af hvad i den Nordiska myntkommissionens
betänkande af den 20 September 1872 är anfördt mot anslutning
vare sig till Englands, Frankrikes eller Tysklands myntsystem, anser jagning
särskild t böra framhålla, huru det Tyska myntsystemet, hvithet af
de nämnda vore närmast att bär komma i fråga till antagande, ovilkorligen
skulle medföra eu fullständig rubbning af hela vår penningeräkning
från de högsta tal till de lägsta, en oupphörlig reduktion af alla våra
öfliga varupriser, en omskrifning af alla våra förbindelser; samt att
donna rubbning skulle beröra alla våra mest hvardagliga förhållanden
och besvära alla samhällsklasser men mest dem, hvilka dess möjliga
fördelar minst skulle tillgodokomma, samt alltså i genomförandet blifva
ytterligt svår såsom lätt inses deraf att den nya räkneenheten i bästa
fall blefve lika med 88 eller 89 öre. Jag vill visserligen icke förbise
de fördelar, som för vår utrikes handel kunde framgå af anslutningen
till detta störa lands myntsystem, dels i upphörandet af tvånget att från
ett mynt till ett annat reducera prisuppgifter, fakturor, fraktnoteringar,
umgälder m. m. för varor, som från Tyskland köpas eller till Tyskland
säljas; dels i den större enkelheten af kursberäkningar på hansestäderna
eller Berlin, och det återhåll mot större kursvexlingar på dessa platser,
som lättheten att från eller till Tyskland sända gångbart mynt skulle
medföra; dels i beqvämligheten för svenska resande i Tyskland och för
uppgörelser med tyska resande i Sverige o. s. v.; men alla dessa för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

(klar äro dock endast en mycket liten del af hvad man en gång utlofvade
sig af ett verkligt internationelt myntsystem, eftersom ju, utom
det tyska myntsystemet, ännu bestå det franska, det engelska, det amerikanska,
hvilka alla äro af största vigt för våra affärsförbindelser, att
icke nämna Finlands och Rysslands, med hvilka vi alltmera komma i
beröring, eller Spaniens och Portugals in. ii. Af det sammanlagda hela
utgöra de affärer, som från Sverige i tyskt mynt afslutas, endast en
mindre del. Om det internationella myntsystemet nu existerade, eller
äfven om vi blott med någon säkerhet visste, att ett af de nu bestående
guldmyntsystemen skulle blifva det internationella systemet, så
borde förd el ar ne af att ansluta oss dertill tagas i det mest allvarliga
betraktande, skulle dertill ock fordras en stor ansträngning, ty det mål,
vi dermed vunne, vore värdi uppoffringar. Men nu kan icke om något
af de bestående guldmyntsystemen sägas, att det på grund af vare sig
ekonomiska eller politiska förhållanden bär utsigt att blifva i full mening
internationelt. Hvilket af dessa system och hvilket annat guldmyntsystem
vi än måtte välja, skulle vi fortfarande vara underkastade
risken af att för vinnande af de med ett verkligt internationelt system
förenade fördelar hafva att genomgå alla svårigheterna af eu ny förändring.
Det synes då vara en enkel klokhetsregel att ej för närvarande
i det bestående myntsystemet gorå andra eller större rubbningar
än som föranledas af den nu oundgängliga förändringen från silfver till
guld, med för öfrig! blott de modifikationer i detta system, genom
hvilka vi kunna vinna fullständig likhet mellan vårt och våra närmaste
grannars mynt och sålunda undvika de känbara olägenheter af skilnaderna
dem emellan, som så länge varit öfverklagade.»

»Under det jag sålunda i främsta rummet velat afse en med allmänhetens
beqvämlighet förenlig snabb öfvergång till guld såsom värdemätare,
har det derföre synts mig synnerligen önskvärd! att vid den
förestående reformen taga hänsyn till nämnda kraf på öfverensstämmelse
mellan vårt mynt och grannländernas, Danmarks och Norges. Vigtig!
redan ur den synpunkten, att den mellan dessa riken och vårt land
särdeles liliiga gränshandeln äfvensom våra öfriga kommersiela förbindelser
med dem i väsendtlig mån skulle underlättas genom enhet i
myntväsendet, måste detta behof under de förhållanden, som snart
komma att inträda, mer än någonsin blifva bestämmande för Sveriges
myntpolitik. Ty om redan nu Sverige, genom sitt silfvermynts ojemna
och ofördelaktiga förhållande till det motsvarande danska och norska
myntet, varit utsatt för ej obetydliga olägenheter vid den mindre handeln
i gränsorterna, så är det ögonskenlig! att ett liknande förhållande

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Preposition N:o 31.

mellan de tre ländernas guldmynt skulle bereda oss ännu större förluster,
emedan guldmynt lättare än silfvermynt utvidga sin omloppskrets,
och att Sverige derföre måste ega det största intresse af att de under
silfvermyntsystemet bestående relationer mellan mynten ej måtte bibehållas
vid de tre rikenas antagande af guldmyntsystem.»

»För att försäkra oss mot eu sådan fara och på samma gång bereda
oss största möjliga beqvämlighet för de allt lifligare handelsförbindelserna
med dessa grannländer, hafva vi derföre varit naturligen hänvisade på
den enkla utvägen att i samråd med dem verkställa den förestående reformen,
och har en sådan utväg varit så mycket mera tilltalande som
den mycket väl medgifvit tillbörligt afseende å den svenska allmänhetens
beqvämlighet och till och med under nu inträffade omständigheter icke
af oss syftes kräfva någon den ringaste nämnvärda uppoffring i detta
hänseende.»

»Den uppfattning af frågans ställning, för hvilken jag härmed i
korthet redogjort, har redan tillvunnit sig Eders Kongl. Maj:ts Nådiga bifall,
då Eders Kongl. Maj:i gifvit mig nådigt uppdrag att med utnämnde
fullmäktige för Norge och för Danmark utsluta den konvention om antagande
af ett för de tre rikena gemensamt på guld grundadt myntsystem,
för hvars innehåll jag nyss redogjort.»

»De förbindelser, som donna konvention ålägger Sverige, är o, utom
skyldigheten att under tio år ej ensidigt vidtaga förändringar i det antagna
myntsystemet och att inom de i konventionen fastställa rymliga
tidsgränser verkställa sjelfva öförgången, samt förpligtelsen att såsom
lagligt betalningsmedel erkänna de efter konventionens bestämmelser för
Norge och Danmark präglade mynt, ingå andra än de, som helt naturligt
framgå af statens ansvarighet för de under dess höghetsrätt präglade
myntstycken. Då Danmark och Norge iklädt sig motsvarande för
handeln och samfärdseln gynsamma förpligtelse^ kunna häraf endast
fördelar för alla tre länderna uppstå, och jag får derföre nu under
åberopande af ofvan anförda skål hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
begära Riksdagens samtycke till den under den adertonde sistlidne December
med Norge och Danmark afslutade konvention samt till ett i
öfverensstämmelse dermed uppgjort förslag till Lag om rikets mynt,
hvilket jag nu anhåller att få i underdånighet föredraga.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst det lagförslag, som
under Ditt. B. finnes i detta protokoll bilagdt och dervid anmärkt,
att anledningen hvarföre ej Artikel XV af myntkonventionen blifvit
i myntlagsförslaget intagen vore den, att de i nämnda artikel stad -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37. 25

gade bestämmelser innefattades i redan gällande lag, yttrade Departementschefen
vidare:

»I ordningen följer nu att angifva huru öförgången från det gamla
till det nya myntsystemet skall ske och då i främsta rummet huru värdeförhållandet
mellan det gamla och det nya myntet bör bestämmas.»

»Man har visserligen velat ifrågasätta, huruvida öfverhufvud någon
dylik af lagen fastställd relation mellan gammalt och nytt mynt vore
behöflig och dervid åberopat, att hvarje förbindelse alltid skulle infrias
efter sin lydelse, förbindelse lydande å silfver således alltid rätteligen
med silfvermynt eller ock med den i detta silfvermynt innehållna qvantitet
fint silfver. I enlighet med hvad Svenska myntkomitén i sitt betänkande
vidlyftigt anfört, anser jag dock denna åsigt grundad på en
oriktig uppfattning af dylika förbindelsers betydelse. Ett löfte om betalning
i mynt kan ej infrias genom betalning af o myntad metall eller af
präglade metallstycken, som ej längre äro mynt, utan måste fullgöras i
det mynt som vid betalningstiden är lagligt betalningsmedel. Eu konverteringsgrund
måste derför ovilkorligen af staten fastställas mellan nytt
och gammalt mynt och fråga kan blott uppstå, huruvida denna grund
bör fastställas en gång för alla, eller om den, i vissa fall, bör lämpas
efter successiva förändringar i metallvärdena. Denna senare åsigt, som
af Svenska myntkomiténs majoritet utförligen är motiverad, synes mig
dock icke fästa tillbörligt afseende å de oöfvervinnerliga praktiska svårigheter,
som skulle af en konvertering med rörlig upp- eller afgäld uppstå
inom alla affärsförhållanden, och kan jag ej annat finna än att den
hänsyn till det allmänna bästa, som å så många andra områden gifver
tillräcklig rättsgrund för modifikation af individuella rättsanspråk, äfven
här berättigar staten att vid sjelfva öfvergångstillfället fastställa en för
all framtid gällande konverteringskurs. Frågan blir då allenast huru eu
sådan rätteligen är att bestämma. Då det nya myntsystemet är grundadt
på guld och det gamla på silfver, så är naturligtvis förhållandet
mellan hvartderas myntenheter att hänföra till värdeförhållandet mellan
de begge metallerna. Då åter detta förhållande alltid varit och säkerligen
alltid kommer att blifva underkastad! ganska störa vexlingar, så
är det klart, att ingen absolut säker grund kan vinnas för en dylik konvertering
och att frågan således icke kan afgöras såsom en ren rättsfråga.
Det kan icke ådagaläggas, att silfverpriset i dag skall vara en rättvisare
konverteringsgrund än silfverpriset för i morgon eller i går, emedan de
alla ju varit eller äro underkastade inflytanden af rena tillfälligheter,
och man bör derföre, för att utjemna tillfälligheternas inflytande, antaga
medelpriset för en viss förfluten tidsrymd, men om denna under en allt
större förändring af silfverpriset tages lång, utsätter man sig för att just

Bill. till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 4

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

derigenom aflägsna sig från det, hvarpå det här egentligen bör ankomma,
eller medelpriset under den omedelbart förestående öfvergångstiden från
det ena myntsystemet till det andra.»

»Enligt mitt förmenande är det medelpriset för en kortare, nyss
förfluten tidsperiod, som med största sannolikhet kan anses angifva medelpriset
för den närmast kommande tid, under hvilken flertalet af i det
gamla myntsystemet ingångna affärer komma att under inflytande af
förändringen uppgöras eller afvecklas; och då medelpriset å silfver i
London, som är den hufvudsakligaste marknaden för donna metall, under
de tre sistförflutna månaderna varit fyra shillings 11 do pence per oz,
eller utvisat ett värdeförhållande mellan guld och silfver af 1 till helt
nära 15.80 så hemställer jag, det Eders Kongl. Maj:t ville, i närmast
möjliga öfverensstämmelse dermed, föreslå Riksdagen att bestämma värdet
af en krona till likhet med det af en riksdaler riksmynt, d. v. s.
efter ett värdeförhållande mellan guld och silfver af 1: 15.81.»

»Deraf följer då ock att under den tid, de båda myntsystemen
oundvikligen måste existera jemte hvarandra, d. v. s. innan de gamla
mynten kunna indragas, eu Riksdaler Riksmynt skall vid betalning af
belopp, utsätta i det nya myntet; anses vara lika med en krona.»

»Egentligen sker öfvergången från det hittills varande till det nya
myntsystemet derigenom att den för enskilda medgifna rätt att vid myntverket
få inlemna silfver till utmyntning likasom att i Riksbanken mot
godtgörelse uttaga silfver upphäfves, och att, i stället lör dessa medgifvanden,
myntverket endast mottager guld till utmyntning af 20- och
10 kronestyclcen samt Riksbanken tillhandahåller allmänheten, förutom
nödigt skiljemynt, endast guld.»

»Emot den uttryckliga lydelsen af riksbankens nu utelöpande sedlar
anser jag dock så mycket mindre skål att gorå någon ändring i nu
gällande bestämmelser för deras inlösning, som någon sådan förändring
oj synes mig v<irn af något behof pakallad. Erfar enheten har nemligen
visat att riksbankens sedlar i allmänhet så skyndsamt återgå till densamma,
att, om blott Riksdagen vill meddela bankofullmäktige den föreskrift,
att snarast möjligen indraga och med andra ersätta dess nu till
inlösning med sill ver förbindande sedlar, så kan ax nämnda förbindelses
fortvaro för de sedlar, som qvarhållas i rörelsen, ingen annan olägenhet
uppstå, än att riksbanken måste i sina förråd behålla det belopp myn
tadt tolflödig! silfver, som för en framdeles skeende inlösning kan erfordras;
hörande naturligen vid bestämmande af detta belopp ihågkommas,
att enligt konventionen ingen utmyntning, grundad på nu gällande
myntlagar, må efter utgången af år 1874 ega ruin.»

»Deremot torde i öfvergångslagen höra intagas en bestämmelse,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

hvarigenom rättigheten att till myntverket för utmyntning inlemna silfver
likasom att låta utmynta caroliner med lagens antagande upphäfves.))

»Naturligen påskyndas öfvergången i den mån de nya mynten kunna
i allmänna rörelsen undantränga de gamla och jag anhåller derföre att
Eders Kongl. Näjd täcktes föreslå Riksdagen, att dessa mynt skola genast
vara lagligt betalningsmedel och att de genom riksbankens försorg
skola, i den mån de hinna utmyntas, allmänheten tillhandahållas, hvaremot,
utom i förenämnda fall, då den rätt till silfveruttagning, som
banksedlarne medföra, utöfvas, det gamla myntet bör i riksbanken qvarhållas.
»

»Har man på detta sätt gjort hvad göras kan för en snar öfvergång,
så synes mig deremot intet skål att för innehafvarne af de äldre
mynt, som det oaktadt i den allmänna rörelsen qvarblifva, föranleda
olägenheten af ett tidigare upphörande af dessa mynts egenskap att
vara lagligt betalningsmedel, än hvad konventionen för ett slutligt fullständigt
genomförande af förändringen bestämmer. Att de äfven, sedan
de upphört att vara lagligt betalningsmedel, skola af riksbanken inlösas,
är i full öfverensstämmelse med det nu för en lång tid af Sverige följda
förfarande vid indragning af föråldrade myntslag eller sedlar, och torde,
till förekommande af oro i detta hänseende, en bestämmelse derom böra
i öfvergångslagen intagas.»

»För inträdande i gällande kraft af konventionens bestämmelse om
det Norska och Danska myntets likhet såsom lagligt betalningsmedel
med det Svenska, torde den dag, då ratifikationen af konventionen utvexla^,
vara den råtta; och då en del af statsreglering»!! för nästkommande
år redan blifvit af Riksdagen i riksdaler beslutad, synes råtta
tidpunkten för det nya systemets införande i de allmänna räkenskaperna
vara början af den statsregleringsperiod, som näst efter den, för hvilken
statsreglering»!! nu är under uppgöring, infaller, d. v. s. den 1 Januari
1875.»

»Jag tillstyrker derföre att Eders Kongl. Näjd ville föreslå Riksdagen
antagande af ett härmed öfverensstämmande förslag till lag om
öfvergången till det nya myntsystemet.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst detta förslag, sådant det
under Ditt. C finnes detta protokoll bilagdt blef hvad Departementschefen
sålunda yttrat och hemställt, efter tillstyrkande af StatsRådets
öfriga ledamöter, af Hans Näjd Konungen till
alla delar i nåder gilladt och bifallet.

Ex protocollo

C. A. Titz.

Kongl. Majits Nåd. Proposition No 37.

Utdrag af Protokollet öfver Finans-ärenden, hållet inför
Hans Maj :t Konungen i Stats-Rådet å Stockholms
Slott den 28 Februari 1873.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för Utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

WvERN,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer och
Weidenhielm.

Departements-chefen uppläste härefter till justering ett, i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts den 22 i donna månad fattade beslut,
uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, om
antagande af ett nytt myntsystem.

Uppå Stats-Rådets underdåniga tillstyrkande behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder gilla berörda förslag,
sådant det finnes detta protokoll bilagdt; och
skulle i enlighet med samma förslag nådig Proposition
till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Axel Ädelgren.

STOCKHOLM, IVAK H/EGGSTKÖMS BOKTRYCK!»!, 1873.