Kongl. Majrts Nåd. Proposition, N:o 17 (Proposition 1871:17)

Kongl. Majrts Nåd. Proposition, N:o 17.

N:o 17.

Ank. till Biksd. Kansli d. 15 Febr. 1871, kl. 2 e. in.

Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Biksdagen, med förslag till
författning angående förändradt stämningssätt i vissa fall;
Gifven Stockholms Slott den 26 Januari 1871.

Uti underdånig skrifvelse den 11 Maj sistlidna år anmärkte Riksdagen
att, i fråga om stämnings delgifvande åt svarande, genom gällande lag vore
föga sörj dt för kärandens rätt i de fall, att svarandens vistelseort vore okänd
eller lian rest ur landet; i anseende hvartill och då behofvet af en förändring
härutinnan under sednare tider framträdt såsom eu nödvändighet, synnerligast
med afseende å den betydliga emigrationen från vårt land till Amerika, Riksdagen,
i ändamål att bereda kärandepart erforderlig lättnad i berörda hänseende,
framställde förslag till ett tillägg vid 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken.
På sätt af Kongl. Maj ds uen 7 innevarande Januari till Riksdagen aflåtna
nådiga skrifvelse inhemtas, farin Kongl. Maj:t, med afseende å de emot förslaget
gjorda anmärkningar, sig icke kunna detsamma bifalla; men då förändring
i donna del af lagstiftningen synes vara af behofvet påkallad, bär
Kongl. Maj:t låtit, med ledning af de mot Riksdagens förslag framställda anmärkningar,
upprätta ett nytt förslag i ämnet, och vill alltså, med öfverlemnande
af de i Högsta Domstolen och Statsrådet angående donna fråga hållna
protokoll, jemlik! 87 § Regeringsformen, föreslå Riksdagen antagande af
följande:

”Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken,
stadgas som följer:

Bih. Ull liiksd. Prat. 1871. 1 Sami. 1 Afd. 7 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

§ I Har

någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,
utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller,
vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring
har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig
uppehåller: förekomma i öfrig! omständigheter, söm gifva anledning dertill,
att han håller sig undan, och är det ej veterlig!, att han utom riket vistas,
värde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk,
om sådan! finnes.

§ 2.

ISiu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket faren, utan att
upplysning kunna! vinnas, hvar han sig uppehåller: har han ej hos domaren
eller domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss
person, som eger att för honom stämning emottaga, eller anvisning å sådan!
ombud eljest kunna! erhållas, och förekomma derjemte omständigheter, de der
utmärka, att han håller sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att lian" har {biafsigt
ätt för framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen honom
genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse
i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och
sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd är;
hörande dock stämningen derjemte inom sistnämnda tid, der svaranden inom
riket'' har känd! hemvist, fästas å hans husdörr och delgifvas hans husfolk,
om sådan! finnes, samt, om han ej har känd! hemvist, men inom riket eger
fastighet, tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfva!-."

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

CARL.

Axel Adlerereutz.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

Utdrag af protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rådet å Stockholms
Slott Fredagen den 2 December 1870,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve Wachtmeister,
Statsråden: Bredberg,

Ateism,

Berg,

FEkorre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern yttrade:

”1 ändamål att bereda kärandepart en af behofvet påkallad lättnad vid
stämnings delgifvande åt svarande, som antingen håller sig undan eller ock
rest till utrikes ort utan att han för sig ställt ombud eller känd t är, å hvilken
främmande ort han satt sig neder, får jag, sedan Eders Kongl. Maj:t
donna dag ansett sig icke kunna godkänna ett af Riksdagen i omförmälda
syftning framstäldt förslag, härmed framlägga ett nytt sådant af följande
innehåll:

Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken,
stadgas som följer:

§ 1.

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,
utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas: kan ej heller vid

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näring
bär säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller,
och förekomma i öfrig! omständigheter, de der gifva, anledning dertill,
att han håller sig undan, värde då stämningen fästad å hans husdörr samt
tillika delgifven hans husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Lag, som i föregående § sägs, vare ock der den, som med
stämning solros, begifvit sig utom riket, utan att han hos domstolen eller
domaren i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person,
som eger att för honom svara, eller anvisning å sådant hans ombud eljest
kunna! erhållas samt trovärdige män i orten intyga, att anledning ej är, det
han inom kortare tid till riket återvänder och att tillförlitlig upplysning saknas,
å hvilken främmande ort han satt sig neder. Har i fall, som nu sagd!
är, den sökte icke känd! hemvist inom riket, men eger fastighet derstädes,
då må stämningen tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet
utöfva!’. Eger han ej heller fastighet, må stämningen genom allmänna tidnumarne
honom kungöras och läte käranden den kungörelse i tidningarne
införas tre gånger minst fjorton dagar mellan hvarje gång och sista gången
minst sex månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd är.

i 3.

Der i sak, som enligt § 2 instämd är, svaranden ej kommer hos Rätten
tillstädes, förordna Rätten ombud för honom att hans rätt och talan bevaka".

Och hemställde Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!!, att öfver
detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § Regeringsformen
omförmäler, medelst nöta ur protokollet infordras.

Donna af Stats-Rådets öfrige ledamöter biträdda hemställan
behagade Hans Näjd Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo
C. J. E. Åkerstedt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17,

Protokoll öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta Domstol
Tisdagen den 15 December 185 0.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Södergren,

Gramér,

Friherre Leuhusen,

Garleson,

Wretman,

Naumann,

Huss.

Tillförordnade Revisions-sekreteraren Friherre Stael von Holstein föredrog
i underdånighet nöta ur protokollet öfver Justitie-departements-ärenden
för den 2 innevarande December, innehållande, hurusom Hans Excellens
Herr Justitie-statsministern nyssnämnda dag inför Hans Maj:t Konungen i
Stats-Rådet. anfört, att, i ändamål att bereda kärande part en af behofvet
påkallad lättnad vid stämnings delgifvande åt svarande, som antingen håller
sig undan eller oek rest till utrikes ort, utan att han för sig ställt ombud
eller känd! är, å hvilken främmande ort häri satt sig neder, Hans Excellens,
sedan Kongl. Maj:t berörda dag ansett sig icke kunna godkänna ett af
Riksdagen i omförmälda syftning framstäldt förslag, finge framlägga ett
nytt sådant af följande innehåll:

”Förordning angående förändradt stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken,
stadgas som följer:

§ 1.

Har någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,
utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas: kan ej heller

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der lian tjenst eller näring
har säker anvisning vinnas, hvarest lian eller ombud för honom sig
uppehåller, och förekomma i öfrig! omständigheter, de der gifva anledning
dertill, att han håller sig undan, värde då stämningen fästad å hans husdörr
samt tillika delgifven hans husfolk, om sådant finnes.

§ 2.

Lag, som i föregående § sägs, vare ock der den, som med stämning
sökes, begifvit sig utom riket, utan att han hos domstolen eller domaren i
den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eger
att för honom svara, eller anvisning å sådant hans ombud eljest kunnat erhållas
samt trovärdige män i orten intyga, att anledning ej är, det han inom
kortare tid till riket återvänder och att tillförlitlig upplysning saknas, å hvilken
främmande ort lian satt sig neder, blår i fall, som nu sagd! är, den
sökte icke känd! hemvist inom riket, men eger fastighet derstädes, då må
stämningen tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfva!’.
Eger lian ej heller fastighet, må stämningen genom allmänna tidningarne
honom kungöras och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre
gånger minst fjorton dagar emellan hvarje gång och sista gången minst sex
månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd är.

§ 3-

Der i sak, som enligt § 2 instämd är, svaranden ej kommer hos Rätten
tillstädes, förordne Rätten ombud för honom att hans rätt och talan bevaka.”

Och sedan Hans Excellens Herr Justitie-statsministern hemställt, att
öfver detta förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87
§ Regeringsformen omförmäler, medelst note ur protokollet infordras, samt
Stats-Rådets öfrige ledamöter berörda hemställan biträd t, både Hans Näjd
Lönnligen behagat densamma i nåder bifalla.

Justitierådet Buss yttrade: ”Vid jemförelse emellan 1 och 2 §§ i före varande

förslag synes mig dess mening vara, att förstnämnda § skulle omfatta
de händelser, då, under i öfrig! förutsatta förhållanden, anledning icke
är att den sökte lemna! riket, men att i detta sednare fall föreskrifterna i
2 § alltid borde tillämpas. Denna mening synes mig likväl icke vara i
förslaget med full tydlighet uttryckt och jag anser derföre några ord höra i
1 §,- tilläggas, som utmärka att den eger tillämpning i de fall, då det icke
är veterlig! att den, som skall stämmas, begifvit sig ur riket.

Kongl. Majds Nåd. Proposition, N:o 17.

Emot den i 1 § sålunda föreslagna utsträckning af rättigheten att begagna
ifrågavarande stämningssätt anser jag mig icke ega anledning att framställa
någon erinran, sa vida det såsom vilkor för dess användning i nu gällande
lag uttryckligen förutsatta vilkor är för handen, nemligen att den sökte
håller sig undan i uppsåt att derigenom förhindra anhängiggörandet af emot
honom riktade rättsanspråk. Af synnerlig vigt synes det mig dock vara, att
detta stämningssätt icke af lagen godkännes i andra fall, än der uppsåtet att
undandraga sig stämning verkligen förefinnes; och ehuru det förekommer
mig otvifvelaktigt, att med de i förslaget begagnadö orden: ”de der gifva anledning
dertill att han håller sig undan”, afsetts att uttrycka en fordran på
ådagaläggandet af sådant uppsats tillvaro, synas mig dessa ord likväl lemna
rum för någon tvetydighet, enär, äfven om man anser uttrycket ”hålla sig
undan” nödvändigt innebära något annat eller mera än blott frånvaro från
hemvistet, undanhållandet dock kan vara föranledt af annan orsak, än för
att undandraga sig stämning, såsom t. ex. af önskan att aflägsna sig från
pestsmittad ort o. s. v., i Indika händelser undanhållandet icke lärer kunna
anses utgöra tillräcklig anledning för medgifvande af stämningens anslående
å husdörren. Till förekommande af missförstånd, så mycket möjligare, som
just uteslutandet i förslaget af de uti nu gällande lagtext förekommande orden
”förty, att han väntar stämning" skulle kunna föranleda den uppfattning, att
sådant motiv för undanhållandet icke vidare behöfde förefinnas, anser jag nödigt
att förslagets mening i detta hänseende bestämdare uttrycka, hvithet
synes mig enklast kunna ske derigenom, att efter orden ”håller sig undan”
tilläggas nyss anförda, från textens nuvarande lydelse hemtade ord ”förty, att
han väntar stämning.”

På sätt uti eu åt innevarande års Riksdag till Kongl. Näjd aflåten underdånig
skrifvelse blifvit antydt, hafva, genom det under de sednare åren
ökade antalet af dem, som öfvergifvit riket i afsigt att för framtiden bygga
och bo i främmande land, förhållanden inträda som synas påkalla särskilda
föreskrifter om huru dessa utvandrande personer må kunna till svensk domstol
instämmas. Det nu föreliggande förslagets 2 § åsyftar afhjelpandet af
detta behof; men enligt dess ordalydelse skulle förslaget blifva tillämpligt
äfven i sådana fall, der den, som skall stämmas, fortfarande eger sitt hemvist
inom riket, då han nemligen begifvit sig utom landet på resa, hvarifrån
han ej väntas inom kortare tid återkomma. Såvidt jag kunnat erfara, har
likväl någon allmännare klagan hittills icke låtit sig förnimmas öfver svårigheten
att med stämning anträffa dessa tillfälligtvis resande personer, hvilkas
återkomst tiU fäderneslandet, om ock någon tid fördröjd, likväl är att med
sannolikhet påräkna; och då fråga nu ej är om införande af en fullständig
ny lagstiftning angående stämning, utan endast om meddelande af särskilda
stadganden för vissa fall, der saknaden af gällande lag gjort sig mera k än -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

bär, vid hvilket förhållande dessa särskilda stadgande^ efter mitt omdöme,
icke böra sträckas utöfver hvad omständigheterna för tillfället kräfva, synes
mig åt ifrågavarande § höra gifvas sådan lydelse, att dess tillämpning bhfver
inskränkt allenast till förstnämnda slags utom riket sig begifvande ^personer
eller de s. k. emigranterna, en inskränkning, efter min tanke, så mycket
nödigare, som det föreslagna stadgandet i sin nu varande omfattning lätt nog
torde kunna gifva anledning till missbruk. För öfrig! och då genom iakttagande
af de stämningssätt, som omförinälas i de två första momenten af
denna §, ingalunda åstadkommes någon visshet derom att svaranden verkligen
erhåller kännedom om den utfärdade stämningen, men för uppnåendet
af detta ändamål hvarje tjenlig åtgärd torde höra anlitas, anser jag det höra
åligga käranden att uti alla de i denna § upptagna händelser besörja om
stämningens kungörande i allmänna tidningarne, på sätt i Bistå momentet ar
föreslaget. Slutligen synas mig de i §:ns början förekommande orden ”för
honom svara” böra utbytas emot orden ”för honom stämning emottaga.

Det uti 3 § föreslagna stadgandet om tillförordnande af ombud för eu
uteblifven svarande skulle komma att medföra en högst vigtig förändring i
afseende å den lagliga betydelsen och verkan af domstolens utslag uti en enligt
2 § instämd sak. Om nemligen denna sak blefve af Rätten afdöind utan
att svaranden, sjelf eller genom ombud, varit der tillstädes, stode för honom
alltid öppen den utväg, som, enligt 12 Kap. 4 § Rättegångs-balken, i allmänhet
tillkommer en tredskovis dömd svarande, utvägen att, sedan lian åt
domen erhållit del, stämma sin vederpart om återvinning. Har deremot ombild
för svaranden förordnats och sig inställt, blifver deråt en följd, att domen
emot svaranden vinner laga kraft, såvida talan emot densamma icke inom
laga tid fullföljes, och återvinningsrätten skulle således härigenom för svaranden
gå förlorad. Den fördel, som man genom ombudets tillförordnande
velat bereda svaranden, eu fördel, som i allt fall synes vara af tvifvelaktig
beskaffenhet, enär det tillsätta ombudet val i allmänhet ej lärer kunna antagas
om den instämda saken ega den närmare kännedom, som för försvaret
af hufvud mannens rätt vore erforderlig, körnare sannolikt att mer an uppvägas
af den olägenhet, som drabbade svaranden genom återvinningsrättens
förlust. I betraktande torde derjemte böra tagas, att, oaktadt de i 2 § föreskrifna
åtgärder i afseende å stämningens kungörande blifva iakttagna, det
likväl i många, kanske de bestå, fall kunde med temlig sannolikhet antagas,
att svaranden icke erhållit någon kännedom om det emot honom väckta rattsanspråket,
och att svaranden således i sjelfva verket saknat tillfälle att förete
de för honom möjligen tillgängliga bevis, hvarigenom han med lätthet kunnat
ådagalägga obefogenheten af vederpartens talan, samt, å andra sidan, att för
kärandens rätt synes vara tillräckl igt sörj dt, då honom lenmats tillfälle att

åt sig utverka eu tredskodom, hvarå i allmänhet verkställighet kan enligt lag
” följa.

Kong/,. Maj;ts Nåd. Proposition, N:o 17.

följa. Att under sådana förhållanden förordna om vidtagandet af en åtgärd,
som skulle hafva till följd, att svaranden betoges rättigheten till återvinningstalans
anställande, synes mig mindre rådlig!. Emot förelagets verkställbarhet
synes för öfrig! hinder mota deraf, att medel oftast icke torde finnas tillgängliga
för ombudet till bestridande af nödiga kostnader för sakens utförande
och fullföljande till högre instans, om sådan! ansåges erforderlig!,
hvilka kostnader man ej torde kunna fordra att ombudet skulle sjelf vidkännas.
På grund af hvad sålunda blifvit anförd t, anser jag mig förhindrad
att tillstyrka aflåtande af nådig Proposition till Riksdagen å det förslag, som
i 3 § innefattas.”

Justitierådet Naumann afgaf följande yttrande:

”Då Högsta Domstolen inom de sista tio åren två gånger afstyrkt nådig
sanktion å förslag, dem Riksdagen för sin del antagit, till ändring i 11 Kap.
7 § Rättegångs-balken i fråga om stämning, anser jag mig höra vid detta
tillfälle erinra om beskaffenheten af dessa förslag samt de skäl, som föranled t
Högsta Domstolens afstyrkande utlåtande.

Vid riksdagen 1859—1860 hadd derå motioner blifvit väckta i förevarande
ämne. Eu af dem åsyftade att till ofvannämnda kapitels 4 § gorå
ett tillägg af innehåll: ”att, om det icke vore känd! på hvilken ort, inom eller
utom riket, citandus uppehälle sig, och han annorledes laglikmätig! icke kunde
stämmas, skulle käranden låta stämningen införas tre gånger i allmänna tid -ningarne, minst fjorton dagar emellan hvarje gång och så tidigt, att stä-mningstid
Klafve sex månader från sista kungörande!.” Denna motion afstyrktes
af Lag-Utskottet, emedan det föreslagna stämningssättet, för sig allena, syntes
alltför vådlig! för en svarande parts rätt, den der måhända icke hyst någon
afsigt att för käranden hålla sig undan eller ens haft någon aning derom
att stämning väntade honom. Har den, som solros, yttrade Utskottet, gods
i riket, lärer det väl i de flesta fall icke dräja länge, innan underrättelse
kan vinnas om den ort, der lian uppehåller sig. Finnes deremot ej någon
hans egendom, men solros något af honom ut, så vore föga vunnet genom
att å honom eg a utslag innan han kunde träffas. Emellertid villo Utskottet
icke bestrida, att det jemväl under nuvarande förhållanden kunde för en kärandepart
stundom vara önskvärd t, att lagen medgåfve det föreslagna stämningssättet
genom allmänna tidningarne, men Utskottet faun det lika vigtig!
•att tillse, det svarandens rätt icke äfventyrades, hvadan Utskottet befarade,
att vådorna af motionärens förslag, q in detsamma upphöjdes till lag, kunde
blifva större än de fördelar, som dymedelst åsyftades.

Deremot tillstyrkte Utskottet eu förändring af kapitlets 7 § till följande
lydelse: ”Har man med stämning sökt någon i hans hemvist å två
särskilda dagar, men ej funnit honom; då må man, der han äfven tredje
Bih. till. Riksd. Prof, 1871. 1 Sami, 7 Af A. 7 Höft. 2

10 Kong!. Maj ris Nåd. Proposition, N:o 17.

dagen borta är, stämningen för hans husfolk uppläsa och densamma å husdörren
fästa: linnés ej husfolk, värde ändå stämningen å husdörren fästad:”

Detta förslag (hemtadt ur Lagberedningens Rättegångsbalk, förra delen,
11 Kap. 15 §) blef af Ridderskapet och Adeln, Borgare och BondeStånden
bifallet.

I det utlåtande, som, jemnlikt 87 § Regeringsformen, Högsta Domstolen
deröfver afgaf, blef lagförändringen äfstyrkt hufvudsakligen på det skäl: att,
om till förmån för käranden en lag skulle antagas af ifrågavarande innehåll,
fordrade rättvisa och billighet att på samma gång, till svarandens förmån
och till bibehållande af hans rätt, bestämmelser meddelades, sådana ej mindre
Lagkomitéen än Lagberedningen (i denna sistnämndas förslag till Rättegångsbalk,
förra delen, 16 Kap. 9 och 12 §§) funnit nödvändiga i det fall, då
tredskodom gifvits, nemligen: att, om den svarande icke annorlunda vore
stämd, än att stämningen blifvit å hans husdörr fästad eller i allmänna tidningarne
införd, och han ej, innan dorn gata, någon gång varit i den saken
tillstädes vid Rätten, sjelf eller genom ombud, skulle domen kungöras honom,
och käranden förty vara pligtig tillställa honom en afskrift deraf, å
hvilken bevis om delfående! tecknades. Vistades svaranden utomlands, eller
det icke vore veterlig! hvar han uppehälle sig, skulle afskrift af domen lemnas
i förvar hos domaren eller Rättens ordförande, och käranden sedan låta
kungöra i allmänna tidningarne tre gånger, att dorn i den saken vore gifven
och afskrift hos domaren eller Rättens ordförande till finnandes. Svaranden
skulle i slikt fall hafva tid att vädja, eu månad efter det domen blifvit honom
tillstånd, men sex månader från sista kungörelsen, i händelse sådan i
tidningarne infördes. Hvarförutan Högsta Domstolen faun olämpligt att som
lag antaga det framställda förslaget, utan att tillika, i öfverensstämmelse
dermed, ändring skedde af nu gällande föreskrift i 2 Kap. 3 § Utsökningsbalken.

Kong!. Maj:t vägrade sanktion å detta Riksens Ständers förslag.

Vid riksdagen 1870 förekom frågan ånyo. 1 underdånig skrifvelse
den 11 Maj samma år anförde Riksdagen: att, då lagen i 11 Kap. 7 ,§ Rättegångs-balken,
såsom undantag från det allmänna stadgande, att stämning skall
svaranden i händer ställas, medgåfve att den måtte fästas å hans husdörr,
såvida han hölle sig undan, förty att han stämning väntade, och veterlig!
vore att han i häradet eller staden vistades, så förutsattes här eu bevisning
om anledningen till svarandens bortovaro, som i de hosta fall vore omöjlig
att åstadkomma; hvarförutan han kunde fria sig från stämningen blott dermed,
att han begåfve sig öfver häradsgränsen eller utom staden, i hvithet
fall, likasom när han vore utrikes faren, omförmälda allmänna stadgande
lände till efterrättelse; att, när svarandens vistelseort vore okänd, det icke
lät sig gorå att iakttaga ett sådan! stadgande, hvithet förhållande nästan

Kong!,. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

blefve detsamma då han rest ur landet, äfven om upplysning kunde erhållas
om den ort, dit han begifvit sig; att i dessa fall vore genom gällande lag
föga sörj dt för härandens rätt, och behofvet åt eu förändring härutinnan
hade under sednare tider framträdt såsom en nödvändighet, synnerligast med
afseende å den betydliga emigrationen från vårt land till Amerika; att, enär
bruket att delgifva stämning genom dess kungörande i tidningar^ icke vore
främmande för'' vår lagstiftning, samt någon tjenligare utväg att uti ifrågavarande
händelser få stämning kungjord ej torde gifvas, syntes detta stämningssätt
lämpligen kunna här medgifvas; att det till förekommande af missbruk
dock torde höra ankomma på domstolen att i hvarje särskilt fall på
förhand pröfva, huruvida sådana omständigheter voro för hand, som betingade
rättigheten att begagna nämnda utväg; men att förmånen af detta stämningssätt
syntes ej lämpligen kunna käranden förunnas, i fall svaranden vistades
utrikes i Konungens eller rikets ärende.

I öfverensstämmelse härmed hade Riksdagen för sin del beslutat ett
tillägg till 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken af följande lydelse:

”Är det ej kunnigt hvar han sig uppehåller, eller vistas han utrikes
utan att vara stadd i Konungens och rikets ärende, och finnes ej för honom
ombud, som stämningen tillställas kan, då må Rätten förordna, att stämningen
genom allmänna tidningarne honom kungöras skall, och läte käranden
den kungörelse i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan
hvarje gång och sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen
svaranden förelagd är.”

Äfven detta förslag blef af Högsta Domstolen afstyrka och hufvudskälet
dertill var detsamma, som föranledde det afstyrkande utlåtandet i fråga
om 1860 års förslag till ändring i oftanämnda lagrum, att nemligen förslaget
visserligen vore egnadt att undanrödja de svårigheter, Indika nu stundom
mota en kärande part vid anställande af rättegång, hvaremot svarandens rätt
icke syntes vara i samma mån genom förslaget tryggad. Tillika anmärkte
Högsta Domstolen: att förslaget icke gåfve någon anvisning om sättet huru
svarandens förordnande af det derutinnan antydda ombud borde kungöras
för att anses vara allmänt bekant ; att förslaget ej medgåfve domstol att förordna
fullmäktig för en uteblifven, om stämningen tilläfventyrs okunnig, svarande
part; att den föregående pröfningen af Rätten skulle kunna leda derhän,
att, om svaranden i sista stunden erhölle kunskap om stämningen och
infunne sig vid domstolen, lian likväl der ej egde att gorå invändning emot
stämningens laglighet, enär donna fråga redan vore af domstolen prof vad;
atVHögsta Domstolen, under erkännande af behofvet af förändrade stadganden
angående stämning, till lättnad för eu kärande part, i öfrig t hänvisade
till de mot 1860 års förslag uttalade betänkligheter.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 17.

Icke heller Riksdagens förslag af år 1870 blef af Kongl. Maj:t sanktionerad!.

Af hvad bär är anförd t torde klarligen framgå, att Högsta Domstolen
i dessa sina särskilda utlåtanden sökt upprätthålla det första v ilkoret för all
ordentlig rättegång, hvithet tillika innefattar eu dyrbar medborgerlig förmån,
att nemligen ingen må dömas ohörd, samt att derföre undantag från den allmänna
regeln i 11 Kap. 7 § Rättegångs-balken, att stämning skall svaranden
i händer ställas, icke må medgifvas utan i särdeles trängande fall.
Dessa utlåtanden lemna jemväl antydningar om den sanning, hvilken jag
anser höra härvid företrädesvis upprätthållas, att de förbättringar, som efter
förändrade tidsförhållanden blifvit nödiga i lagens stadgande!! om stämning,
med hvad dertill hörer, icke kunna med framgång verkställas genom ett eller
annat smärre tillägg till någon af 11 kapitlets §§, utan tarfvas för detta
ändamål en revision ej mindre af samma kapitel i dess helhet, än äfven af
12 kapitlets stadgande!! angående contumacie-domar, deras kommunicerande
och verkställighet samt rättigheten att i dem söka ändring eller ock återvinning.
I afseende på sådana förbättringar lemnas rika. materialier i Lagkomitéens
och Lagberedningens förslag, om än dessa icke äro för vår tid i
allo tillfredsställande hvad beträffar förevarande ämne, vid hvars behandling
i lagstiftningen särskilda bestämningar måste noggrann! göras dels för det fall,
att något pligtstndigt ligger i eu persons försvinnande; dels med afseende
på svensk man, som för sitt yrkes, sin vetenskaps eller konsts behof och
angelägenheter, eller sin helsas vårdande, eller i Konungens och rikets tjenst,
eller annat lofligt ärende, temporärt begifvit sig utom fäderneslandets gränser
och måhända ofta omvexla!1 vistelseort; dels med hänseende till bevisligen
utflyttade personel-, som det oaktadt stå i undersåtlig! eller hälft undersåtlig!
förhållande till Sverige; dels i fråga om dem, hvilka, enligt lagens ord i 15
Kap. 7 § Årfda-balken, ”öfvergifvit sitt fädernesland och satt sig alldeles
neder att bygga och bo under främmande herrskap; hvarförutan jemväl
torde komma i betraktande, huruvida icke sådana stämningar, hvilkas ändamål
endast är att afbryta preskription, kunde få meddelas i annan ordning
än den vanliga, när eif andas ej kan påträffas; äfvensom huruvida icke i
vissa fall genom Sveriges beskickningar utomlands borde försökas att få
kännedom om personens vistelseort o. s. v. — allt under klart medvetande
af det oskiljaktiga sammanhang, i hvithet, jemväl hvad donna särskilda gren
af lagstiftningen vidkommer, delarne stå till hvarandra och till det hela.

Skulle likväl eu sådan jemförelsevis större revision icke anses höra
vidtagas, finner jag mig föranlåten att, med anledning af det nu remitterade
förslaget, framställa följande speciela anmärkningar :

Vid 1 §. 1 :o) Orden: ”och förekomma i öfrig! omständigheter, de der

gifva anledning dertill, att han håller sig undan” torde vara alltför sväfvande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

och kunna orsaka missförstånd eller godtycke. Jag anser dem derföre höra
utbytas mot följande: ”och styrkes af omständigheterna, att han häller sig
undan derföre att han väntar stämningGenom ett sådant stadgande mcdgåfves
vanlig circumstantiel bevisning (en förmodan, en anledning är här ej
tillräcklig, om svarandens rätt skall tillgodoses) och skulle tillika uttryckas
ändamålet, hvarföre den sökte hölle sig från hemmet, nemligen att lian på
ett pligtstridig! sätt ville undandraga sig att genmäla rättsanspråk, som mot
honom kunde väckas; och då här endast är fråga om sådana rättsanspråk,
som anhängiggöras hos domaren genom stämning, torde ett bibehållande af
gällande lags uttryck i denna del vara fullt påkallad t.

2:o) Då stämningens fästande å husdörren, särskild! der intet husfolk
tinnes till hvithet dokumentet kan öfverlemnas, är en särdeles vansklig method,
enär en illvillig kärande lätteligen kan i hemlighet låta borttaga eu
kort förut i vittnens närvaro å dörren anslagen stämning och sålunda förekomma,
det innehållet blir bekant ens för närmaste grannar, hvilka sistnämnda
dessutom i glest bebygga orter kunna hafva sin bostad relativt mycket
aflägsen från den med stämning söktes, torde i våra dagar, då en allmän
tidning utgifves i hvarje län, genom hvilken dylika meddelanden bäst komma
till en vidsträcktare kännedom, höra såsom en supplementär åtgärd stadgas,
att stämningen i förevarande fall jemväl skall införas i ortens allmänna tidning.
Skulle de bindande omständigheter och liknelser, de indicier, som förefinnas
för det antagande, att citandus hölle sig undan derföre att han väntade
stämning, i sjelfva verke! bedraga (såsom händelsen kan vara med dylik!
bevismedel), så bringar ett införande i ortens tidning stämningens innehåll i
vanligaste fall till den i god tro varande svarandens kännedom genom anhöriga
och vänner, så att han blir i tillfälle att i behörig tid, sjelf eller genom
ombud, sin rätt bevaka.

3:o) Skulle 1 § endast afse det fall, då citandus uppehåller sig inom
riket, torde sådan! höra tydligen uttryckas. Är åter meningen den, att lagstadgandet
skall ega tillämpning i alla de händelser, då han aflägsna! sig
från hemmet derföre att han väntade stämning, ehvad lian håller sig dold
på inrikes eller utrikes ort, så att säker underrättelse om honom icke
kan vinnas, till och med icke ens huruvida lian ännu lefver, när han med
stämning sökes; så torde äfven ett förtydligande i den riktningen blifva af
nöden.

Uti 2 §, hvilken handlar om det fall, då den, som med stämning sökes,
bevisligen begifvit sig utom riket, torde

ko) orden ”kortare tid”, såsom alltför obestämda i en lag, höra undvikas,
och den erforderliga bevisningen få ske genom indicier (t. ex. bref
från den bortreste, eller yttranden af honom före eller efter afresan, eller

14 Kong!. Majds Nåd. Proposition, N.-o 17.

åtgärder och förfoganden, som han vidtagit), men icke uteslutande genom
trovärdige mäns intyg.

2:o) att för den händelse citandus egdo fastighet i riket, stämningen
skulle, äfven i saker som rörde hans person, få med laga verkan tillställas
förvaltaren ä Tians faslighet, vore ingalunda att tillråda. Lagberedningen
antager, som bekant är, ett dylikt stämningssätt, men endast i sak, som
rörer den stämdes fasta egendom eller fordran, för hvilken han efter 10 Kap.
Rättegångs-balken sökes i den ort, der egendomen ligger. Blefve det nu
remitterade förslaget lag i donna del, så skulle, då intet undantag finnes
gjordt, en hustru t. ex., som hade sitt hemvist i södra Sverige och villo till
domstol stämma den bortreste mannen om äktenskapsskilnad för annan orsak
än desertio malitiosa, ega kommunicera stämningen med rättaren, som
förvaltade ett mannen tillhörigt hemman i Norrland.

I det remitterade förslagets 3 § stadgas, att, då i sak, som enligt 2 §
är instämd, svaranden ej kommer tillstädes vid Rätten, skall donna förordna
ombud för honom att hans rätt och talan bevaka. Långt ifrån att i en sådan
domstolens åtgärd skulle i alla händelser finnas något principvidrigt, kan
det blifva en oundgänglig pligt för det allmänna att, om egendom, som af
den emigrerade egaren bl hvit qvarlemnad, utan att någon finnes, som för
densamma lagligen svarar, så att den kan i sådan mening betraktas som eu
res deserta, låta taga erforderlig vård, och derest fordringsegarne, på grund
af sakrätter i det fasta godset, vilja söka sitt ut, tillse att liqvidation emellan
dem och egaren verkställes på ett med lag öfverensstämmande sätt, utan
hinder af den utflyttade egarens frånvaro. Det är ock en sådan anordning,
hvilken, med afseende på bevisligen emigrerade fastighetsegare, torde för närvarande
anses mest af behofvet påkallad. Den, som af domstol erhåller ett
dylikt uppdrag, torde dock heldre vara att betrakta som god man med förmyndareansvar,
än som rättegångsombud. Derest ingå andra rättigheter honom
medgåfvos enligt domstolens på lag grundade förordnande, än som i
15 Kap. Rättegångs-balken tilläggas fullmäktig, skulle lian icke ens ega att
ulan hufvudmannens lof saken i högre Rätt fullfölja, i händelse af tvist;
och anordningens ändamål skulle sålunda alldeles förfelas.

Att, utan en genomgående revision af lagens stadgande!! om stämning
och contumacie-domar samt hvad dertill hörer, utsträcka jemväl till sådana
saker, som angingo den utflyttades person, domstolens rättighet och åliggande,
jemlik! förslagets 3 §, att för honom förordna ombud till bevakande af hans
rätt, oaktadt ett sådant ombud i många fall icke kunde ega materialier för
bemötande af obehöriga anspråk, som riktades mot den frånvarande i afseende
på personliga förbindelser af hvad beskaffenhet som helst, skulle kunna
leda till dennes oförskylda lidande, helst han, vid den tid han begagnade
den fria emigrationsrätten, väl kunnat och bort förutse nödvändigheten af

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition, N:o 17.

ett ombuds förordnande för att bevaka hans rätt med hänseende till egendom,
hvilken lian bär i landet qvarlemnade, men icke alltid kunde ega anledning
till samma varsamhet i afseende på alldeles oförmodade och oberäkneliga
anspråk, hvilka någon kunde finna för sig förmånligt att, inom jemförelsevis
längre eller kortare tid efter hans utflyttning, anhängiggöra mot
hans person.

På dessa alla skål anser jag mig pligtenlig! nödsakad att afstyrka det
remitterade förslagets öfverlemnande till Riksdagen i det skick, hvari detsamma
nu befinner sig.”

Justitieråd et Wretman anförde:

”Enär för tillämpning af de i förslagets 1 § förekommande stadgande!!
val bör förutsättas, att den, som skall stämmas, håller sig undan i ändamål
att undgå förväntad t rättsanspråk, men förslaget torde kunna medgifva olika
tolkning i nämnda hänseende, anfeer äfven jag ett förtydligande härutinnan
höra ske; och som, enligt min åsigt, stämning enligt donna § ej bör ifrågakomma
för annat fall, än då anledning är att antaga, det svaranden uppehåller
sig i riket, hvarom bevisning likväl ofta torde vara omöjlig att förebringa,
hemställer jag, att såsom ett ytterligare vilkor för tillämpning af det
här föreslagna stämningssättet stadgas, ”det icke veterlig! är, att svaranden
begifvit sig utur riket.”

Vidare och då stämning genom anslag å husdörr, som förut varit inskränkt
till det fall, att svaranden veterligen vistades i häradet eller staden,
nu komme att tillämpas äfven om lian uppehälle sig å inrikes ort, så aflägsen
från hans hemvist, att han omöjligen kunde hinna få kunskap om stämningen
och inställa sig till svaromål inom nu gällande, ofta korta stämningstid,
anser jag rättvisan fordra, att något stadgande införes, som lemnade domstolen
rättighet att i slikt fall efter ompröfvande låta med den instämda
sakens afgörande anstå så lång tid, att svaranden, efter å honom utfärdad
ny kallelse, kunde blifva i tillfälle att sig hos domstolen inställa.

I öfrig! anser jag, lika med Justitierådet Ranmana, det höra ifrågasättas,
huruvida icke, i de fall då nu föreslagna stämningssätt Unge begagnas,
underrättelsen derom tillika borde i ortens tidning införas.

Hvad angår § 2 instämmer jag i den af Justitierådet Buss framställda
anmärkning, att det bär föreslagna lagbudet lämpligen kunde inskränkas så
att det angick endast dem, som öfvergifvit fäderneslandet och sig utrikes
bosatt; och anser jag, att det föreslagna stadgandet om utrikes faren fastighetsegares
instämmande medelst stämningens öfverlemnande åt fastighetens
förvaltare icke bör medgifvas i andra frågor, än som röra sjelfva fastigheten,
enär man icke i allmänhet får antaga, åt! eu slik förvaltare, som t. ex. kan
utgöras af en ålderstigen och okunnig person, hvilken lätt till nyttjande upplåten
en ganska ringa jordlägenhet, har kännedom om andra fastighets -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

egarens angelägenheter, än som röra egendomen, samt en slik jordinnehafvare
ofta kan vara fullkomligt okunnig om fastighetsegavens vistelseort.

I afseende å förslagets 3 § anser jag, lika med Justitieråd et Nattman n,
den föreslagna skyldigheten för domstolen att för en uteblifven svarande förordna
ombud eller god man böra inskränkas till sådana ärenden, som röra
svarandens i riket befintliga fasta egendom, och kan jag på grund af hvad
sålunda blifvit mot förslaget an för dt, icke tillstyrka detsammas öfverlemnande
i nu befintligt skick till Riksdagen.’''

Juetitierådet Garleson utlät sig:

”Då ett afsteg från grundsatsen att ingen må dömas ohörd, derest han
icke egenvillig!: undandragit sig att varda hord, inskränker rättssäkerheten i
samhället, så synes äfven mig angeläget, att i § 1 tydligen utmärkes, att
deruti är fråga endast om den, som bevisligen håller sig undan derför att han
väntar stämning.

Förenämnda grundsats påkallar jemväl efter min förmening en ändring
af § 2, såvidt deruti afses stämning å den som, utan att hålla sig undan,
hvarom donna § ej talar, rest utrikes och icke åter väntas inom kortare tid,
hvarmed förmodligen förstås högst sex månader eller längsta stämningstiden.
Ehuru ingen må förpligta^; till det omöjliga, skulle likväl enligt förslaget af
hvar och eu, som för sin vetenskap, sin handel eller hushållning, sin helsa
eller sitt nöje reste utrikes på några månader, fordras, vid äfventyr enligt
§ 2, att han ständigt höl le ett lämpligt ombud, att i hemlandet svara å hvarje
upptänkligt käromål, som under liden och tilläfventyrs någon gång med beräkning
å vederpartens frånvaro gjordes anhängig! För den frånvarandes
rätt vore ett af domstolen utsedt, med saken obekant och för hufvudmannen
ointresserad t ombud ett ganska ofullständigt skydd, och hvarje vetenskapsman,
köpman, fabrikant eller annan person, som nödgades, utöfver hvad domstolen
funne skäligt hänföra till kortare tid, vistas utrikes, men saknade utväg att
under liden hålla ett ombud, lämpligt att fullgöra hvad enligt förslaget herde
åligga detsamma, skulle alltid hafva resan förknippad med äfventyra! af sin
välfärd. Han hade alltid att frukta, om icke att vänta, att under hans
bortovaro en stämning anslagits å hans dörr eller i fördelaktigaste fall kungjorts
i tidningarne, samt att på vittnesmål eller handlingar, Indika lätteligen
han sjelf, men svårligen någon annan kunnat jäfva, blifvit vunnen och verkställd
eu dom, hvaremot hans återvinningstalan befunnes fruktlös. Allenast på
grund af en juridisk fiktion kunde han anses hafva varit kallad till svaromål
genom den å hans dörr i hemorten anslagna och hans husfolk delgifna
eller i en och annan af hemlandets tidningar införda stämningen. Enahanda
vore förhållandet om stämningen tillställts den, som utöfvade förvaltningen
af hans fastighet, men både af stämningsmålets utgång ett eget, mot fastigheteegarans
stridande intresse och saknade all ansvarsskyldighet för stäm -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

ningens fortställande till vederbörande. I verkligheten blefve i en sålunda
anhängiggjord rättegång den svarande dömd ohörd och af lag betagen all
utväg att sjelf värja sin rätt. Den, som nödgades utöfver en kortare tid
vistas utrikes, skulle nödsakas att realisera och medtaga sin egendom, kanske
expandera sig, för att undgå äfventyret att under tiden tå den spolierad.

Obestridligen fordrar rättvisan lika omsorg om kärandens som om svarandens
rätt; men om lagstiftningen under sträfvande!: att efterkomma donna
fordran stannar i valet emellan, å ena sidan, förmer, som i någon man finnas
hinderliga för det rättmätiga angreppet och, å andra sidan, sådana, som
understundom hindra och i vissa fall omöjliggöra det rättmätiga försvaret,
bör valet af de förra, såsom för samhällsordningen minst farliga, hafva företrädet
för de senare. Då nu dertill kommer att förslaget, i öfverensstämmelse
med en efter min tanke alldeles riktig lagstiftningsmethod, går ut på
att, med bibehållande af det för närvarande fastställda stämningssättet, såvidt
deraf någon väsendtlig olägenhet icke försports, afhjelpa vissa anmärkta brister
deruti, samt det af ålder bestämda sättet att stämma den, som tillfälligtvis
vistas utrikes utan afsigt att undandraga sig stämning, icke medfört, mig
veterligen, någon anmärkningsvärd olägenhet, så föreställer jag mig, att förslagets
nu ifrågavarande 2 § herde inskränkas till föreskrift om stämnhugstor
farandet mot emigranter, i afseende å hvilka 1 § ej vore tillämplig. Undandragande
sig svenska medborgares skyldigheter hafva de förverkat anspråket
på motsvarande rättigheter. Deras intresse har icke för det samhälle,
de öfvergifvit, samma vigt som deras, hvilka erkänna sig tillhöra detsamma,
och ett för de senare inrätta dt stam ningsförfar ande blir vanligen oanvändbart
i afseende å de förra. A.tt anse den emigrant, som efterlemna^ fastighet,
vara vederbörligen stämd derigenom, att stämningen tillställts den, som
utöfvar förvaltningen af fastigheten, förefaller mig mer än nödigt summariskt
och tarfva ytterligare stöd af en föreskrift om stämningens kungörande i allmänna
tidningarne; men för öfrig! och under förutsättning att de emigranter,
som blifvit upptagne till medborgare i främmande stat, icke anses under §:n
hänförlige, har jag för min del ingenting att invända mot deruti föreslagna
stämningssätts tillämpande på emigranter, hvarmed efter min föreställning
förstås de svenska medborgare, som öfvergifva riket i afsigt att bosätta sig
för framtiden utom detsamma. Bevisningen om donna afsigt kan vara vansklig,
dock näppeligen vanskligare än den, som skulle ernås genom det i förslaget
antagna bevisningssätt; och trovärdige mäns intyg om afsigten eller
att anledning är, det den utreste lemna! riket i ändamål att bosätta sig för
framtiden utom detsamma, kan vara lika mycket värdi som intyget att anledning
icke är att den utreste ”inom kortare tid till riket återvänder
och att tillförlitlig upplysning saknas, å hvilken främmande ort han satt sig
Kitt. till Riksd. Prof. 1871. 1 Smil, 1 Afd. 7 Käft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

neder”. Grundadt på intyg åt , förstnämnda beskaffenhet biefve i allt fall
2 §:ns stämningssätt vida mindre äfventyrligt, än om det grundades på intyg
af beskaffenhet förslaget innehåller.

Hvad angår § 3 har jag för min del endast att erinra, det densamma
synes påkalla bestämmelse om bestridandet af de med en rättegångs utförande
förenade kostnader, Indika den till främmande land utflyttande ej gitter gälda.
Utan någon bestämmelse derom förfelas väsendtligen paragrafens sannolika
syfte att befrämja vården om den frånvarande partens rätt, och det vore i
sådan händelse efter min tanke riktigare, att paragrafen uteslötes, ehuru den
åsyftade betydelsen af § 2 förmodligen vore dermed förringad.”

Justitieråd et Friherre

”Ehuru jag, vid jemförelse af 1 och 2 §§ i detta förslag, för min del
anser stadgande^'' i den förra af nämnda paragraferna tillämpliga endast å
dem, som vistas inom riket, äfvensom att afsigten med det i sagde paragraf
omförmälda undanhållande är att derigenom undgå förväntadt rättsanspråk,
torde likväl eu olika tolkning härutinnan kunna ega rum; hvadan jag instämmer
i de erinringar, som i dessa hänseenden bl hvit framställda af de Högsta
Domstolens ledamöter, hvilka i ämnet redan yttrat sig.

Den utsträckning af rättigheten till stämnings förkunnande medelst dess
anslående å svarandens husdörr, som uti förslagets t § blifvit tillåten, gifver
mig anledning befara, det svaranden i de flesta fall, der detta stämningssätt
begagnas, skall komma att förblifva i okunnighet derom, att rättegång blifvit
mot honom anställd, såvida icke derjemte någon annan åtgärd för stämningens
förkunnande blifver vidtagen. 1 likhet med hvad Justitierådet Naumann föreslagit,
hemställer jag alltså, att stämningen jemväl bör genom införande i
ortens allmänna tidning kungöras.

Hvad vidare angår förslagets 2 och 3 §§, förenar jag mig med Justitierådet
Huss i hvad bemälde Justitieråd anmärkt rörande nämnda delar af den
föreslagna författningen, hvilkens öfverlemnande till Riksdagen med dess nuvarande
lydelse jag finner mig icke kunna tillstyrka.”

Justitierådet Gramér anförde:

”Jag förutsätter att det i förslagets 1 § angifna stämningssätt är afsedt
att tillämpas i hvarje fall, der den som sökes håller sig undan, vare sig inom
riket eller derutom. En sådan uppfattning öfverensstämmer med ordalydelsen;
och det föreslagna lagbudet horn mer då i analogi med stadgandet i 2 § 1
mom. konkurslagen. Den motsätta meningen, att paragrafen endast skulle
syfta på flen, som inom riket håller sig undan, finner jag destomindre antaglig,
som ändamålet med det ifrågasätta påbudet komma att hufvudsakligen
förfelas genom svårigheten, ja nästan omöjligheten, för den kärande parten
att på samma gång ådagalägga undanhållandet och den söktes befintlighet
inom riket.

Kongl. Maj:te Nåd. Proposition, N:o 17.

Under nämnda förutsättning har jag emot förslaget härutinnan ej annan
anmärkning än den, som Högsta Domstolens öfrige ledamöter jemväl uttalat,
att den lagstridiga afsigten med undanhållandet bör tydligen uttryckas med
de derför i nu gällande lag begagnade ord.

Beträffande 2 § instämmer jag i hvad Justitierådet Carleson härom

yttrat.

Vid § 8 erinras, att donna akter en domareåtgärd, som först ifrågakommer,
då rättegången börjats, och att således den föreslagna bestämmelsen
ej rätteligen har sin plats inom den afdelning af Rättegångs-balken, hvilken
afhandlar stämningssättet.

I öfrig! förefaller det mig tvifvelaktigt, huruvida någon verklig förmån
beredes den stämda men uteblifna parten genom det bär föreslagna stadgandet.
Domaren skall ej utan svårighet reda sig med utfinnandet af personel'',
villige att mottaga sådant, oftast lönlöst ombudsmannaskap, synnerligen som
han icke ens är i tillfälle att anvisa ombudet nödiga medel till lösen af rättegångshandlingar
; och skulle än domaren deri lyckas, så torde det vara föga
förhoppning att ombudets tillgöranden komme att sträcka sig längre, än till
det omstämda anspråkets förnekande, en omständighet, som, i fall af svarandens
uteblifvande, ändock måste vid målets pröfning förutsättas. Om jag ån
får såsom förslagets mening antaga, att det ombud, som af Rätten namnes,
har befogenhet att jemväl i högre domstolar fullfölja den uteblifnes talan,
hvilket synes mig maktpåliggande och kanske bort, med afseende a innehållet
i 15 Kap. 7 § Rättegångs-balken, bestämdare uttryckas, torde likväl af förslaget
i donna del icke kunna förväntas något väsendtligt gagn, såvida icke, i
sammanhang med utfärdandet af den föreslagna lagen, nödiga medel anslås
till bestridande af de med slika rättegångar förenade kostnader.”

Justitierådet Söder gren afgaf följande yttrande:

”Under antagande såsom otvifvelaktigt, att med förslagets ord i 1 §
”huller sig undan'''' måste afses detsamma, som med orden i 11 Kap. 7 §
Rättegångs-balken: "håller sig undan förthy att han väntar stämning”, tror
jag den hufvudsakliga skilnaden emellan detta lagrum och det föreslagna
stadgandet ligga i uteslutandet från detta senare af vilkoret i lagen, att den
med stämning eftersökte personen veterligen i häradet eller i staden vistas;
i stället för hvilket vilkor synes'' mig i förslaget, såsom sammanställningen af
1 och 2 §§ föranleder, vara förutsatt, att personen antagligen linnés moln
riket, icke begifvit sig derutom. Mot den sålunda föreslagna utsträckningen
af rättigheten till stämningens förkunnande medelst dess anslående å den sig
undanhållande, men dock inom riket befintlig''-; svarandens husdörr har jag
icke någon betänklighet. Det förutsätta onda uppsåtet att hålla sig otillgänglig
för domstols kallelse manar icke till synnerligt undseende för de olä -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

genheter, svaranden derigenom kunde ådraga sig i den förestående rättegången;
och nutidens äfven inom vårt land i allmänhet långt utvecklade beqvämlighet
och skyndsamhet i kommunikation emellan skilda orter synas
mig utesluta farhågan, att den, som i en på aflägga are håll inom riket vald
undanflykt från stämningen varder blott genom dess anslående å husdörren
till svaromål förbunden, skall vara satt ur möjlighet att vid domstolen sin
rätt bevaka, åtminstone att i rätt tid söka ändring i den dom, som vid första
domstolen faller, så att kontumacialförfarandets senare akt, en återvinningstalan,
skall kunna undvikas.

Men jag hyser tvifvel om lämpligheten att göra donna lagförändring
medelst den vidlyftiga text, som är föreslagen. Allt hvad häruti är anfördt
såsom omständigheter, de der skulle ”gifva anledning dertill, att han håller
sig undan”, synes mig naturligen innefattas under lagens nuvarande enkla
och korta ord: ”håller han sig undan”, hvilken ordställning i 1734 års lag,
detta o förgängliga mönster i lagstilens förträfflighet, synes mig ock ega företräde
i den deruti klart framgående förutsättningen, att domaren verkligen
antager — icke blott finner någon sannolikhet för — det förhållande, hvars
verklighet skulle berättiga till det exceptionela förfarandet i stämningssättet.
Icke lärer någon domare antaga detta förhållande vara ådagalagdt, så framt
icke det utredes, att personen särskilda dagar förgäfves varit sökt, — att
hvarken af någon hans ombudsman eller af hans husfolk eller grannar eller
på ställen för hans utöfning af tjenst eller näring kunnat vinnas anvisning
om hans tillhåll; — och jag föreställer mig, att lagens ofvananmärkta nuvarande
ord icke framkalla större anspråk på absolut visshet om den sig
undanhållandes verkliga afsigt, än som uttrycka i det nu föreslagna. Det
är ostridigt ett ämne, hvaruti af yttre omständigheter måste slutas till den
inre afsigten, likasom i de fall inom kriminallagskipningen, der ansvarigheten
skall bero af det uppsåtliga i gerningen. Vid sådant förhållande och då nu
varande lydelsen af ifrågavarande punkt i 7 § af 11 Kap. Rättegångs-balken,
i allt hvad som nu icke behöfde ändras, skulle vid framdeles blifvande kodrfikation
af de spridda lagbuden ega afgjordt företräde att användas såsom
lagtext, synes det mig vara lämpligare, att den ifrågaställa lagförändringen
blefve gjord med möjligen minsta rubbning af lagens nuvarande ordalag,
således skedde medelst donna nya lydelse af berörde punkt: “Håller någor
sig undan, för thy att han väntar stämning, och är det ej ytterligt, att han
utom riket vistas, varde dä stämning fästad ä husdörr hans. “ Härvid kunde,
om man så vill, göras det från Lagkomitéens och Lagberedningens förslag
hem tade tillägget, som afser att derjemte stämningen skulle delgifvas svarandens
husfolk, ett stadgande, som synes mig ega ringa vigt. Om icke till
någon nytta, kan det åtminstone icke lända till någon skada. De sålunda
upptagna orden om personens vistelse inom riket torde vara nödiga för tyd -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17

ligt utmärkande af skilnaden från det fall, hvarom lagförslagets 2 § handlar,
nemligen att den med stämning eftersökte veterligen begifvit sig utom riket,
utom hela distriktet för svenska lagens tillämpning och de verkställande myndigheternas
verkningskrets, i hvilket fall den bevekelsegrund för aflägsnande!
från hemmet, som i 1 § eger så afgörande speciel vigt, icke vidare lärer
förblifva det hufvudsakligt bestämmande för lagstiftningsgrunderna i hvad
angår processordningen i allmänhet.

Hvad nu angår 2 § i förslaget, måste jag förklara, att jag ingalunda
kan tillstyrka densamma, derest den måste framkalla ett sådant stadgande,
som förekommer i 3 § uti detta förslag.

Då jag, å ena sidan, erkänner behörigheten och vigten af den grundsats,
att ingen, som lyder under svenska lagen, bör eg a att genom sin frånvaro
ur landet, utan vidtagande af någon anstalt att för sig ställa behörigt
ombud till stämnings emottagande, för någon längre tid draga sig undan
möjligheten af lagens tillämpning i afseende på rättsanspråk, som kunna mot
honom väckas, samt att derföre lagstiftningen må vara befogad att från den
allmänna regeln om stämning, att den skall svaranden eller hans dertill befullmäktigade
ombud tillställas, gorå sådana undantag, som bereda möjlighet
att, oaktadt hans bortovaro, gorå honom förbunden att vid domstol svara,
kan jag, å andra sidan, icke förbise angelägenheten deraf, att donna omsorg
för kärande parts behof icke drifves så långt, att derigenom förnärmas de
allmängiltiga rättsgrunder, som afse att skydda den enes välfärd ej mindre
än den andres, och måste utgå från förutsättningen att, så länge eu tvistefråga
ännu icke kommit under domarens pröfning, den ena parten lika väl,
som den andra, han hafva det råtta på sin sida. Det må väl vara ett fel,
att, utan nödig förberedelse för sina rättsangelägenheters vårdande, företaga
en färd för t. ex. långvarig naturforskning på Andernas bergskedjor eller i
Oapstadens omgifningar, der ingen vederpart kan uppsöka honom med stämning;
men det kan ifrågasättas, om äfven tyre! af donna försumlighet bör
göras svårare från och med den ståndpunkt, der lian får anses vara till
Hätta stämd, än om lian hemma här i landet förslita stämningen. Till
det ämne, som afhandlas i 11 Kap. Rättegångs-balken och som, enligt titeln
och ingressen i den nu föreslagna författning, skulle utgöra dess enda innehåll,
måste räknas endast bestämmandet, huru den person, som skall i egenskap
af svarande part dragas för Råtta, må genom stämning dertill kallas.
Till ett annat stadium i processordningen, upptaget i senare afdelningar af
Rättegångs-balken och under helt andra titlar, än 11 kapitlet, hörer frågan
om hvad som skall följa, sedan personen i enlighet med sistnämnda kapitel
blifvit stämd och dermed fått förbindelsen att hos domstolen mota sin vederpart.
Redan donna yttre ordning af lagbuden manar fram frågan: hvarföre
skulle till det nu i 2 § föreslagna stadgande om sättet att stämma den, som

22 Kong!. Ma j ds Nåd. Proposition, N:o 17.

utrikes vistas och ej fullmäktig för sig ställt, fogas det till författningens angifna
ämne alls icke hörande stadgandet derom, att derest i det stadium af
processen, hvarom handlas i 12 Kap. Rättegångs-balken, denne svarande från
domstolen uteblefve, icke skulle för honom gälla hvad samma kapitel för svarandeparter
i allmänhet stadgar, nemligen att ”Rätten dömer i saken efter
thy som sanning deri utletas kan”, och att svaranden, efter erhållet kungörande
af domen, eger att deruti söka återvinning, utan denne svarandepart
skulle i stället, genom ett skarpt afsteg från den vigtiga regeln i 15 Kap.
4 § Rättegångs-balken, hvilket lagrum sålunda komma att undergå eu verklig
förändring, få af domstolen åt sig utse dt ett ombud, som komma att i hans
ställe utföra saken och lemna den till sådan dom, hvaruti sedermera ingen
återvinning Unge sökas? Svaret på donna fråga, efter hvad af den nu valda
lagstiftningsmethoden vill synas, måste väl vara det, att det i 2 § af förslaget
legaliserade stämningssättets beskaffenhet gåfva möjlighet, måhända sannolikhet,
att svaranden icke komma att i behörig tid få verklig kunskap om stämningen,
och att det sålunda, af undseende för kärandens behof, något långt
vågade i medgifvande! af beqvämlighet för käranden fordrade en exception^
anstalt till vårdande af svarandens rätt; i hvilken syftning af förmän för
svaranden det föreslagna stadgande! i 3 8 skulle tillkomma och ega sin blott
såsom modifikation till regeln om stämningssättet berättigade plats i en förordning,
som skulle angå endast “förändrad! stämningssätt i vissa fall.”

I förmodan att donna uppfattning af syftningen i förslagets 3 § är den
råtta, måste jag dock förklara, att jag icke anser den föreslagna åtgärden
vara en förmån för svarandeparten, utan tvärtom höra i allmänhet betraktas
såsom en för svaranden vådlig anstalt, som, under lånad! sken af den regelbundna
rättegångens yttre form, i verkligheten låter svaranden stå qvar i det
uti 12 Kap. Rättegångs-balken stadgade, kontumacialforfarandets olägenheter,
men alldeles beröfva!- honom dess mot v ägande fördel, lian blefve, enligt
min tanke, väsendtligt sämre lottad, än andra från . Rätten uteblifvande svarandeparter.
Ovetande finge han öfver sig en slutlig dom. Eu tredskodom,
mot svaranden satt i verkställighet, kunde väl för honom medföra skada och
obehag, det han dock hade att betrakta såsom eu sjelfförvållad följd af hans
underlåtenhet att för tiden af hans bortovaro ur riket ordna eu möjlighet af
hans rättegångsangelägenheters tillbörliga vård; men efter donna rättvisans
interimsreglering egde han den lagliga utvägen att väcka återvinningstalan
och få sin sak pr öfvad, — just den rättighet, medelst h vilkens bibehållande
åt svaranden i kontumacialförfarandet den vigtiga grundsatsen upprätthållas,
att ingen skall dömas ohörd. Stora praktiska svårigheter skulle här ock
mota. Friheten att sjelf, efter eget förtroende, välja rättegångsfullmäktig, är
en dyrbar förmån, på hvilken partens hela välfärd karl bero. Ett sådan! val,
i hans frånvaro och utan hans hörande gjordt af domstolen, kan utfalla långt

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition-, No 17.

annorlunda, än han sjelf skulle hafva det gjort. Detta val skulle nu af
domstolen göras sannolikt i allmänhet under ganska ogynsamma förhållanden,
som kunde nödga domstolen, att låta valet falla inom en mindre värderad
krets af de praktiserande advokaterna. En sakförare af ömtåligare grannlagenhetskänsla
kan nemligen skygga undan från emottagande af ett ombudsmannaskap,
som vore principalen påtvingad! och just derigenom kunde hos
honom väcka misstroende och förtrytsam klanderlystnad vid bedömandet af
sakförarens vidtagna åtgärder, då framdeles någon gång åtminstone den moraliska
redogörelsens stund för sakföraren vore inne. Men äfven betänkligheter
af ännu större vigt kunde verka sakförarens olust för uppdraget. Under
det rättegångens jemna framskridande, som måste blifva en obehindrad följd
af det förhållande, att sakförare för svaranden sålunda icke saknades, utan
stode der inför Rätta, just på grund af ett lagbud, som hade för afsigt att
befria käranden från långt dröjsmål i anledning af vederpartens bortovaro
utom riket, skulle sakföraren vara i saknad af utväg att inhemta principalens
anvisningar för sakens utförande, sakna kunskap om de betningsmedel,
principalen möjligen kunde ega att begagna, icke kunna med någon visshet
urskilja hvad sakföraren kunde höra erkänna eller bestrida af de å motsidan
förekommande uppgifter om sådant, till hvars utredning säkra skriftliga
bevis icke företeddes. Att sålunda partiel!, för ett särskild! rättsärende,
sätta sig in i en myndig, sig sjelf rådande persons ställe, är något helt annat,
än att såsom, förmyndare hafva myndlingens hela förvaltning. Jag vet
sannerligen icke heller, hvarföre jag skulle nödgas erkänna någon öfverdrift
i den föreställning, att advokaten, derest domstolen nödgats välja honom
inom den mindre högsinnade kretsen af de allmänneligen praktiserande,
kunde tro det vara af hans i ofvanantydda måtto egendomliga ställning i
saken nödvändigt, att blindt neka till allt hvad å motsidan talades, måhända
ock, för all säkerhets skull, förneka egenhändigheten af principalens underskrift
å hvarje i rättegången företedd handling. Ombudsmans-arvodets belopp,
eu visst icke likgiltig sak för den, som gjort" advokatyrket till sitt försörjningsmedel,
måste ock vara en ömtålig punkt i dessa fall: för advokaten
den mest sannolika utsigt till all möjlig snäfhet i lynnet hos principalen,
om denne vid sin återkomst skulle sjelf bestämma aflöningsbeloppet; för
domstolen ett bryderi att bestämma lämpliga beloppet af vedergällning för
ett uppdrag, gifvet och emottaget under sådana förhållanden, att, troligen i
de bestå fall, det måste, oaktadt sakförarens bästa vilja och bemödande, blifva
för sitt verkliga ändamål illa utfärd!, måhända till skada för sakförarens af
framgångarne i hans värf mycket beroende allmänna anseende. Och under
all denna ogynsamma utsigt i fråga om vedergällningen för sakförarens
möda och obehag, blefve det väl ock hans lott att nödgas af egna medel
förskottsvis för principalens läkning vidkännas kostnaderna i rättegången,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

hvilken måhända sakföraren, hvars förordnande enligt 3 § i förslaget val
skulle afse behörighet till sakens utförande i alla instanserna, med makt att
sätta annan i sitt ställe då det behöfdes, kunde anse sig förbunden att draga
fram genom samtliga instanserna, i anseende till möjligheten af principalens
återkomst i så läglig tid, att lian åtminstone i yttersta stunden, innan den
oåterkalleliga slutliga domen folie, kunde begagna de skål och bevis, om
hvilkas tillvaro sakföraren icke ens halt aning.

Justitieråd et Namnam), bär redan fästat uppmärksamheten på möjligheten
af det fäll, att den förmente svarandeparten redan vore med döden
afgången den stund, då stämningen mot honom uttogs. Justitierådet Nanna
ann har i största korthet, och egentligen vid 1 § i förslaget, framställt
denna träffande anmärkning; men man inser ganska lätt Indika i anmärkningen
sannolikt åsyftade, fastän icke närmare antydda, sällsamma och betänkliga
förhållanden skulle uppstå, derest, uppå stämning mot en person,
som i främmande land redan vore död, rättegång utfördes, den dödes af
domstolen förordnade fullmäktig tappade saken — och den verkliga, saJeegaren,
då han uppträdde att taga sin egendom i besittning, erfors att denna
egendom på grund af domen öfver den döde vore, med fullt laglig verkan
och oåterkalleligen, bortsåld af segervinnaren, som sedermera sjelf emigrerat
till främmande land. Jag biträder denna af Justi tierådet Naumann gjorda
anmärkning, så vidt den naturligen kan ega tillämpning i afseende på 2
och 3 §§ i förslaget.

1 alla de mål, der stämning, såsom grunden för rättegång, skall svaranden
tillställas på det sätt i 1J Kap. 7 § Rättegångs-balken, enligt dess nuvarande
lydelse, sägs, lärer visshet icke saknas derom, att svaranden finnes
i lifvet den stund, då stämning anses vara åt honom lemnad; ty det förutsättes
äfven vid anslag på hans dörr, att han är så nära, i häradet eller
inom staden, att det antages böra vara känd t, om han skulle hafva dött.
Från den stunden är stämningen bindande för hans arfvingar, derest han
under den sålunda öppnade rättegången dör. Blir ock icke dödsfallet anmäldt
hos domstolen, utan denna fortgår i sina förhandlingar, i tro att svaranden
lefver, så är det dock i verkligheten icke en process utan verklig
svarandepart: den instämdes arfvingar äro svarande parter, ehvad de veta
det eller icke. Genom den föreslagna ändringen af 11 Kap. 7 § Rättegångsbalken,
enligt 2 och 3 §§ i förslaget, skulle åter inträda full möjlighet af
sådan händelse, att den, som skulle stämmas, är död innan stämningen utfärdas.
Ligger då icke häruti en nödvändighet till den varsamhet, att rättegången
ej får starkare betydelse, än kontumacialförfarandet?

Lagens system i 12 Kap. Rättegångs-balken i afseende på den, som i
tvistemål dömes tredsk ovis, har jag här ofvan tagit mig friheten att benämna

såsom

Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

såsom en rättvisans interimsreglering. Jag tror detta system innefatta sanna
och göda grunder. Då svarande part utan anmäldt laga förfall uteblifver
från domstolen, sker detta antingen ofrivilligt eller ock uppsåtlig!. I förra
fallet vore det ytterst obilligt och i sednare fallet mycket för ”strängt, att
låta svaranden dermed vara ovilkorligen och definitivt underkastad en dom
i saken, som kan innefatta svår villfarelse om det verkligen råtta och otillbörliga,
såsom tillkommen utan svarandens hörande, blott på kärandens andragande;
lagstiftaren vill icke med eu sådan rättvisans totala förlust bestraffa
olydnaden mot stämningen, än mindre det icke frivilliga missödet att ej hafva
kunna! anmäla sitt lagliga hinder för inställelse. Men icke heller bör såsom
allmän regel gälla, att pretendenten, käranden, skulle med ett för honom
måhända ytterst skadligt dröjsmål lida, vare sig för det missöde, som drabba!
vederparten i tillfälligt hinder för hans inställelse, eller — och det än mindre
— för hans tredska. Genom dom regleras saken så, att käranden får tråda in i
den rätt. som pa för handen varande skål synes honom tillkomma, så att lian
icke lider af dröjsmål; men vederparten bär inom en viss tid efter erhållen
kunskap härom rättighet att genom sakens instämning till utförande af regelbunden
rättegång påkalla definitiv pröfning af rättsfrågan. På lagens bestämningar
angående sättet och vilkoren för verkställighet af sådan ad interim
meddelad dom ankommer ett varsamt ordnande, att den till återvinningstalau
behöriges rätt icke förnärmas genom uteslutande af möjligheten för honom
att, derest han får gynnsam dom i återvinningsprocessen, stå fri från skada af
hvad som skett. Det ligger i sakens natur, att stundom tiden för behörighet
till sådan återvinningstalau, då den måste vara beroende på erhållen kunskap
om tredskodomen, kan komma att länge stå öppen, i anseende till svarandepartens
frånvaro, vare sig inom eller utom riket; likasom ock, att icke hvarje
tredskodom kan ad interim verkställas, när saken vore sådan, att återvinning
då blefve onyttig. Men denna olägenhet, hänförlig under de menskliga inrättningarnes
allmänna lott af ofullkomlighet, får icke afhjelpas genom våldsamt
ingrepp i någon rättvisans fundamentalprincip i rättegångsväsendet, en
sådan som den, att ingen skall dömas ohörd.

I många fall kan det blifva kärandens lott att lida skada af inrättningen
med tvångsadvokat för svaranden och rättegångens förvandling till
definitiv process. Det händer ej sällan, att käranden till sin fördel åberopar
förhållanden, för Indika bevis ej finnas, men dem vederparten, då han är eu
man af heder, ej förnekar, utan deremot erkänner. Tvångsadvokaten åter,
för sakens alla inre förhållanden främmande, ser sig nödsakad att tillämpa
”prima regula juris”, lian förnekar. Här finnes ej utvägen i regelmässiga
rättegången, enligt 15 Kap. 1 § Rättegångs-balken, att få svaranden personligen
hord öfver hvad fullmäktigen förneka!; och domaren, som i en kontuBih.
till Riksd. Prof, 1871. 1 Sami 1 Afä. 7 Höft. 4

26 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

maciedom, den der kunde genom återvinningstalan upprifvas, icke skulle
halva tvekat att, såsom af andra omständigheter i viss mån bekräftad, taga
kärandens uppgift, hvaremot något nekande ej skott, för god och trovärdig,
han måste nu, i följd af svarandepartens uttryckliga förnekande, anse uppgiften,
såsom ej med laga bevis styrkt, icke kunna vinna, afseende. Derpå
kan käranden förlora hela saken; och svaranden, då lian hemkommer och
får kännedom af processen, finner med förvåning sig hafva vunnit en sak,
hvilken, om han sjelf utfört den, han skulle hafva gifvit alldeles förlorad.
Och hela utvägen, der bevisningen ej läcker till att få svaranden dömd till
värjemålsed, den möter motstånd i tvångsadvokatens rop på skyndsamt slut i
saken och ersättning för de af honom förskjutna kostnader.

Ett vanligt inkast, mot den, som framhåller någon bemärkt skuggsida
i ett förslag till ändring i samhällsförfattningen, är det, att han målar för
mörkt, målar i svart, lian är pessimist, — man hoppas, att det icke i verkligheten
skall gå så illa, som den mulna inbillningen förutsatt. Det är ock
en mörk tafla, jag här ofvan framställt, men den lian blifva en sanning; och
möjligheten i ett tänkbart fall visar möjligheten af många likartade. Och
dermed framstår oafvislig den frågan, om en sådan anstalt i lagstiftningen
som den nu afhandlade, hvilken för skyndsamheten uppoffrar rättssäkerheten,
vore af verkligt tvingande nödvändighet framkallad. Talar man om olägenheten
af långt dröjsmål för kärandepart, så talar jag om rättssäkerhet för svarandepart;
— talar man om behof af större möjlighet att stämma en vederpart,
så talar jag om behof af visshet, att denna person finnes och är representant
för den rättighet, hvarom man vill tvista, så att icke rättvisans förhandlingar
må blifva ett tomt gyckelspel; — talar man om svårigheterna i allmänna
rättsordningen af långvarig ovisshet genom en öppen stående rätt till återvinningstalgn,
så talar jag om den allmänna skadan af rättssäkerhetens uppoffring
för brådska att utföra rättegång om eganderätts öfverflyttning genom
dom från egendomens innehafvare till en annan; — talar man om våra dagars
kosmopolitiska liflighet i skilda länders ömsesidiga beröring, såsom skål till
snäfhet i rättegångsförmåner för den, som begifvit sig utom riket, så talar
jag om den just på samma grund ökade lättheten att utrikes uppsöka sin
vederpart med stämning och kungörande af dom; -— talar man om den i
våra dagar betydligt ökade emigrationen såsom manande till större lättnad
för processer mot emigranter, så talar jag om nödvändigheten att bibehålla
lagligt rättsskydd för hvar och en mot dem, som vilja bedrifva skälmstycken
i rättegångar, innan de genom emigration sätta sig i personlig säkerhet i aflägse
are verldsdel. Och allt detta talar jag till varning mot hvarje utöfver
det verkligt tvingande behofvet sträckt rubbning åt sådana rättvisans grundsanningar,
som i alla tidehvarf och i alla lagstiftningar måste gorå sig gällande.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition, N:o 17.

Hvad emigrationsfenomenet särskild! angår, så har jag val af flera hos
Högsta Domstolen handlagda mål mig bekant, att en mängd personer, som
emigrerat, dessförinnan tillställt stor villervalla i rättsförhållanden; men merendels
har jag deraf fatt den föreställning, att dessa personers försvinnande
ur landet icke varit någon egentlig förlust ens för deras vederparter; deras
egendom, om de qvarlemna någon, går ofta till konkurs, der för de förorättade
väl icke vanligen lärer blifva tillgång för skadeersättningar. Mera bekymrande
och långvariga torde åter de invecklade förhållanden höra anses,
som genom slägtskap-;- och arfsrättssambandet mellan emigranter och i landet
qvarblifna familjer eller personer uppkomma uti de till Giftermåls- och
Ärfda-balkarne i vår lag hörande ämnen. Sådant må, efter närmare utredning
af det behof, som visar sig i vissa delar af civillagens ämnen, såsom
speciela preskriptions,stadganden, jemkningar i lagen om äktenskapsskilnad,
— i lagen ”huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, hvilken
längre tid varit borta utan att låta höra af sig”, — i lagen om förmyndareväsendet,
— i bestämningarna om borgenärs rätt att utsöka sin fordran ur
intecknad egendom, och annat sådant, påkalla de bestämningar, som må finnas
nödiga såsom tvång af inträffade förändringar i de samhällets inre förhållanden,
efter Indika lagstiftningen måste foga sig, — men icke utöfver
det tvingande behofvet, blott för beqvämlighet i lagstiftningssättet, der ofta
några få penndrag kunna uträtta mycket mera, än man egentligen ville, gorå
våldsam omstörtning af lagstiftningens högsta och vigtigaste principer. Häruti
fordras yttersta varsamhet. Olägenheter skola alltid finnas i samka! Isinrättningen,
hvarthän man än må blicka; och till sådana höra svårigheterna
i enskildes rättsförhållanden till personer, som vistas utom riket, — det särskilda
missödet för de personel'', som råkat i sådana rättskonflikter. Frågan
blir alltid att ordna så, att de största fördelar ne vinnas med de minsta olägenheterna.
1 det ämne, som nu är under öfvervägande, vågar jag icke tro,
att detta problem skulle väl lösas på det föreslagna sättet, åtminstone icke
med detta så vidsträckt, så obegränsad! som förslaget innebär.

Desto mera jag begrundar 3 § i det remitterade förslaget, ju mera
kommer jag till tvekan, om icke detta stadgande skall ega syftningen att
innebära icke, såsom jag förutsagt, en förmån för svaranden, utan fast heldre
eu påföljd, den han genom sin underlåtenhet att för sig ställa ombud, skulle
hafva ådragit sig, till vederpartens förmån att få skyndsammare slut i saken.
.lag kan icke finna rättvisa deruti. Man får icke fålla en alltför sträng och
obillig förkastelsedom öfver den, som för någon jemförelsevis längre tid företager
resa i främmande länder, men icke vill med en rättegångsfullmakt in
blanco förtro hela sin ekonomiska välfärd i en advokats hand. Det kan härvid
i allmänhet icke vara fråga om sådana personer, hvilkas egentliga yrke
sätter dem i vidsträckta affärsförbindelser, deras ställning förbjuder dem att

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

gorå sina utländska resor så, att på längre tider judiciela beröringsmedel
mot dem bär hemma saknas; och om de resa utur landet i följd af inträffad
ruin i deras affärslif, tager utredningen af deras förhållanden snart en hastigare
och skarpare form, än de vanliga lugna och långsamma rättegångarnas.
Frågan gäller egentligen den öfriga störa mängden, som för mångahanda
orsaker, såsom för vetenskap eller konst, för behaget, mången gång behofvet
af mildare luftstreck o. s. v. stadnar på utländsk ort. Med de nu varande
lätta kommunikationerna, som gorå det möjligt att på ett mindre antal timmar
förflytta sig från vårt land till Medelhafvets stränder, tycker man sig
icke vara så aflägsnad från hemmet, att icke, om man blir påkallad till rättegång
bär hemma, man lätteligen kan få underrättelse om kallelsen samt
hemsända fullmakt och nödiga instruktioner för en advokat. Man verkställer
detta och lefver derefter i trygghet för rättegångens lopp; man har förtrott
sakföraren blott en angelägenhet af vissa hända gränser, vet således
huru mycket man vågat med fullmakten. Men denna lugna tro kan vara
en irring: brefvet med fullmakten och instruktionerna har förkommit på vägen,
eller och har man icke ens fatt emottaga brefvet med underrättelsen om
den ågångna stämningen, som af en hemmavarande vän eller tjenare blifvit
afsändt; följaktligen har man icke heller afskildt någon fullmakt. Bör man
i dessa fall stå värre äfventyr, än nu gällande lag bestämmer? Bör man
vara utsatt för den svåra påföljd, att domstolen förordnar en advokat, som
icke känner saken och derföre förlorar den? Jag t vi tiar sannerligen på det
moraliskt giltiga och under donna synpunkt inom lagstiftningen antagliga i
en sådan allmän princip, att blott för m,öjligheten af blifvande okända, ej i
någon mån förutsedda rättsanspråk, man skall tvingas att åt främmande personel''
gifva ett så obegränsadt förtroende medelst blanco-fullmakter, som nu
är i fråga. Längre synes mig lagens fordran i detta afseende icke höra
sträckas, än till krafvel att den bortresande skall i hemorten förordna och
hos offentlig myndighet uppgifva fullmäktig, som eger att å principalens vägnar
emottaga stämning. Det klafve då denne fullmäktigs och hans principals
omsorg att föranstalta så, att den sednare får underrättelse om stämningen
och förordnar sakförare för sjelfva rättegången. Men under sådant
lagstiftande synes det mig ovedersägligt, att de många möjligheterna af ofrivilliga
missöden med dessa ömsesidiga meddelanden till och från utländsk
ort kräfva minst lika stort undseende, som enligt 12 Kap. Rättegångsbalken
tillkommer inrikes vistande.

Lika med de Högsta Domstolens ledamöter, Indika den 14 Mars 1861
och den 11 Juli innevarande år yttrat sig öfver Rikets Ständers och Riksdagens
särskilda förslag till ändring i 11 Kap. 7 § Rättegångsbalken, anser
jag, att antagandet af ett stämningssätt, som, mera än nu gällande regel
derom, medförde fara, att utrikes vistande svarandeparter förblefve i saknad

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

af kunskap om stämningen, icke bör ega ruin, utan att i och med detsamma
skedde de till förvarande af svarandes rätt nödiga jemkningar af lagens stadganden
om rättighet att söka Återvinning i tredskodom; likasom ej heller,
efter hvad mig synes, i syftningen af förevarande lagförslag ingår, att dess
2 § kunde antagas ensam för sig, utan någon i samband dermed ställd anstalt
till svarandes fördel. Jag ''kan således icke tillstyrka hvad förslaget i
2 och 3 §§ innehåller.

Ur protokollet
G. V. Österdahl.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 11.

Utdrag af protokollet öfver Just it ie-departements- ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen uti Stats-Rudet d Stockholms
Slott, den Z6 Januari i 877,

i närvaro af: <

Hans Excellens Herr Justil ie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena, Grefve Wachtmeister,
Statsråden: Bredberg,

Abelin,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wcern,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Alströmer,

Justitieråden: Wrehnan,

Dreijer.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde, att till åtlydnad
af Kongl. Maj:ts den 2 December nästlidet år meddelade nådiga befallning
Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver ett inom Justitie-departementet
upprättadt förslag till förordning angående förändradt stämningssätt
i vissa fall; och, efter lenmad redogörelse för de inom Högsta Domstolen enligt
dess protokoll den 13 i berörda månad öfver förslaget afgifna yttranden,
utlät sig Hans Excellens:

Med anledning af hvad sålunda inom Högsta Domstolen är vordet yttradt,
har jag låtit förslaget undergå någon omarbetning och får i afseende
derå i underdånighet anföra följande:

Enär det i förslaget upptagna stadgande derom, att domstol i vissa fall
både att för en uteblifvande svarande förordna rättegångsombud, onekligen
kan, vid sidan af fördelar, som deraf äro att vinna, medföra åtskilliga ej all -

Kong!. Majds Nåd. Proposition, No 17.

deles oväsendtliga olägenheter, har jag, som i förslaget upptog detsamma
hufvudsakligen till följd af det enhälliga yttrande, Högsta Domstolen den 11
Juli 1870 till förmån för ett sådant stadgande afgaf, numera, då de ledamöter
i Högsta Domstolen, Indika i granskning af det remitterade förslaget
deltogo, fästat ett öfvervägande afseende vid de menliga följder, som. af stadgandet
möjligen vore att förvänta, låtit detsamma ur förslaget utgå.

En följd al detta uteslutande har varit, att tillämpningen af bestämmelserna
i § 2, angående sättet att stämma den, som rest utrikes, synes
höra inskränkas till dem, som öfvergifvit fäderneslandet antingen i ändamål
att hålla sig undan, på sätt i § 1 sägs, eller ock i antaglig afsigt att bosätta
sig utomlands. Vid den förändring § 2 af sådan anledning undergått, hafva
jemväl ytterligare garantier sökt beredas derför, att en utrikes vistande svarande
icke skall blifva i okunnighet om den honom på extraordinär väg delgifna
stämning.

Den af Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjorda erinran om behof
vet att i § 1 närmare uttrycka afsigten med det undanhållande, som der
förmäles, har jag ej funnit tillräckligt motiverad. Orden “håller sig undan,“
synnerligen i den följd, hvari de i förslaget förekomma, innebära otvifvelaktigt
en afsigt att förhemliga sin vistelseort, och donna afsigt, den må nu ock
stundom hvila på annan grund än omedelbar fruktan för en stämning, synes
i och för sig innebära tillfyllestgörande anledning att medgifva det här stadgade
stämningssättets användande. Uti 2 Kap. ö § Ufsöknings-balken begagnas
ock redan för likartad! syftemål enahanda ordalag, som de i förslaget
upptagna, hvarförutan ej torde höra förbises den störa svårighet, som ofta
måste förefinnas för åstadkommande af bevisning derom, att undanhållandet
vant föranled! af önskan att undvika den då ifrågavarande eller någon annan
stämning, och hvilken svårighet, af erfarenheten bekräftad, just utgjort eu af
de vigtigaste anledningarne dertill, att ett lagförslag i detta ämne af sistlidna
Riksdag framställdes.

Af hvad i öfrig! blifvit inom Högsta Domstolen anmärkt, finner jag ej
heller något annat vara af beskaffenhet att hafva bort föranleda ändring i
förslaget, med undantag allenast i fråga om utbyte i § 2 af orden “för honom
svara" till “för honom stämning emottaga", samt ett tydligare utmärkande
deraf att i § 1 afses endast personer, Indika ej veterligen begifvit sig
utom riket; och får jag alltså hemställa, att Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition
täcktes föreslå Riksdagen antagande af ett så lydande förslag till

Förordning angående förändrad t stämningssätt i vissa fall.

Med upphäfvande af sista punkten i 1 1 Kap. 7 § Rättegångs-balken,
stadgas som följer:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 17.

§ I Har

någon å särskilda dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt,
utan att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller,
vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller näringhar,
säker anvisning vinnas,'' hvarest han eller ombud för honom sig uppehåller
: förekomma i öfrig! omständigheter, som gifva anledning dertill, att
han håller sig undan, och är det ej veterlig!, att lian utom riket vistas, värde
då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven hans husfolk, om
sådant tinnes.

§ 2.

Nu är den, som stämmas skall, veterligen ur riket faren, utan att upplysning
kunnat vinnas, hvar lian sig uppehåller: har han ej hos domaren eller
domstolen i den ort, der han sednast var i riket boende, uppgifvit viss person,
som eget'' att för honom stämning emottaga eller anvisning å sådant ombud
eljest kunnat erhållas, och förekomma derjemte omständigheter, de der
utmärka, att han håller sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att han har för
afsigt att för framtiden bosätta sig å främmande ort; då må stämningen honom
genom allmänna tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse
i tidningarne införas tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och
sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd är;
hörande dock stämningen derjemte inom sistnämnda tid, der svaranden inom
riket bär känd! hemvist, fästas å hans husdörr och delgifvas hans husfolk,
om sådant finnes, samt, om han ej har känd! hemvist, men inom riket egetfastighet,
tillställas den, hvilken förvaltningen af samma fastighet utöfvar.

På tillstyrkan af Stats-Rådets öfrige ledamöter täcktes Hans
Näjd Konungen, med bifall till Hans Excellens Herr Just!
tie-statsministerns berörda hemställan, förordna att Proposition
i ämnet, sådan den finnes detta protokoll under
lutt. A bifogad, skulle till Riksdagen aflåta^.

Ex protocollo,

C. J. E. Åkersi ed t.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS ISÅAC MARCUS, 1871