Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 8 (Proposition 1897:8)

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 8.

N:o 8.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag om ändring i vissa delar af lagen angående
eganderätt till skrift den 10 augusti 1877; gifven Stockholms
slott den 9 januari 1897.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring
i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877.

Kongl. Maj:t forblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den

10 augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1, 3, 4, 8, 9 och 12 §§, 2 kap.,
3 kap. 15 och 16 §§ samt 4 kap. 19 och 20 §§ i lagen angående eganderätt
till skrift den 10 augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 Kap.

1 §•

Författare vare berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck, hvarmed i denna lag förstås äfven fotokemiskt förfarande, mångfaldiga
sin skrift, ehvad den förut blifrit offentliggjord eller förefinnes
endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, affattadt
med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,
land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller
afbildning, som ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta såsom
konstverk.

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på
hvartdera af dessa språk författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet eller vid skriftens början gjort förbehåll, som afser rätten

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

att föranstalta om öfversättning af densamma, vare annan förbjudet, under
två år från det skriften först utgafs, att öfversättning deraf på annat
språk utgifva, och, der författaren inom nämnda tid utgifver sådan öfversättning,
under ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det eller
de språk, hvartill skriften sålunda blifvit öfversatt.

4 §.

Den, som öfversatt skrift till annat språk, hafve för sin öfversättning,
der enligt denna lag öfversättningen må utan författarens samtycke
genom tryck utgifvas, den författarerätt, som i 1 § är nämnd,
en hvar obetaget att med enahanda rätt göra annan öfversättning af
samma skrift.

Under tid, då öfversättning ej utan författarens samtycke ma utgifvas,
ege i afseende på öfversättning, till hvars utgifvande sadant samtycke
meddelats, öfversättaren utöfva författarens rätt med de inskränkningar,
som af aftalet må föranledas.

8 §•

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,
som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, soin utgifves
först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från
det skriften först utgafs. Lag samma vare om skritt af författare utan
uppgifvet eller under diktadt namn; dock att, der författaren före utgången
af femtionde året från det skriften först utgafs gifver sig tillkänna
antingen å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i
justitiedepartementet och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse,
han då må njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs. Intilldess
författaren sålunda gifver sig tillkänna, företrädes han i författarerättens
utöfning af den, hvilken finnes å skriften angifven såsom förläggare.

9 §.

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;
då skall skyddstid, som i 3 eller 8 § omförmäles, räknas från det år,
den sista afdelningen utgafs. Har en afdelning utgifvits senare än två
år efter den närmast föregående, varde skyddstiden för den äldre af
dessa afdelningar, så ock för tidigare, räknad från det ar, den sista
bland de äldre afdelningarna utgafs.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

12 §.

Till eftertryck hän före b ej heller, att i periodisk skrift intaga ur
annan sådan skrift heoitad uppsats; dervid den nyttjade skriftens titel
likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar och vittra arbeten
äfvensom andra, icke politiska uppsatser, så vida de äro af större omfång,
må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck blifvit gjordt vid
deras början eller, der de äro i tidskrift intagna, vid början af det eller
de häften, hvari de förekomma.

2 Kap.

Om begagnande af skrift för skådebanan, så ock om annat offentligt

föredragande af skrift.

13 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete i original eller i
sådan öfversättning, som enligt denna lag ej må utan författarens samtycke
genom tryck utgifvas, må ej offentligen uppföras utan samtycke
af författaren eller den, som enligt denna lag innehar eller utöfvar författarens
rätt. Offentligt föredragande af sådant arbete, utan utstyrsel
för skådebanan, eller af musikaliskt arbete vare på sätt nu är sagdt förbjudet,
der arbetet är otryckt eller ock, vid arbetets utgifvande, genom
tillkännagifvande på titelbladet eller vid arbetets början gjorts förbehåll,
som afser rätten att föranstalta om offentligt föredragande deraf.

För öfversättning, som må utan författarens samtycke utgifvas,
ege öfversättaren den rätt, som i fråga om originalarbete enligt hvad
nu är sagdt tillkommer författaren.

Så framt ej annorledes är aftaladt, medför samtycke, som nämndt
är, för den, som det erhållit, rätt att uppföra eller föredraga arbetet så
ofta han för godt finner, men ej att någon rätt dertill på annan öfverlåta.

Arbetets egare vare, såvida ej annorlunda är aftaladt, icke förment
att lemna slikt samtycke åt flere. Har egaren åt någon lemnat uteslutande
rätt att uppföra eller föredraga arbetet, men denne under fem på hvarandra
följande år ej deraf sig begagnat, är egaren oförhindrad att lemna
samtycke äfven åt andra.

Kmigl. Majds Nåd. Proposition N:o 8.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare
ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det
att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes
eller föredrogs, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

j . ■ fr

3 Kap.

;; < t 1 i ''v '' . * Yll • '' *! II ■ 1

15 §.

Den, som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från
och med tjugu till och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han till
målseganden förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de exemplar
deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för exemplar
af den senast utgifna rättmätiga upplagan. År arbetet olagligt allenast
till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas
endast på denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller föredrager dramatiskt,
musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare straffet böter
från och med tio till och med ett tusen kronor; och skall han i skadestånd
till målseganden utgifva hvad vid tillfälle, då arbetet uppfördes eller föredrogs,
influtit, utan afdrag för kostnader; dock må, der vid samma tillfälle
jemväl annat arbete uppförts eller föredragits, skadeståndet i förhållande
härtill jemkas.

Kunna de i denna paragraf stadgade grunder för beräkning af
skada icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter annan grund, som
pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd ma sättas, vare i ty
fall tjugufem kronor.

16 §.

Alla uteslutande för den olofliga tryckningen af en skrift användbara
materialier, såsom stereotyp- och andra plåtar samt formar, så ock
för olofligt uppförande eller föredragande af dramatiskt, musikaliskt eller

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

musikaliskt-dramatiskt arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag och
värde med dem, der ej parteme annorlunda öfverenskomma, så förfaret,
att missbruk ej kan ske.

4 Kap.

19 §.

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare, så ock på
utländsk medborgares skrift, som först utgifvits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet,
Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven skrifter
af annat lands medborgare och skrifter, som i samma land först utgifvits.

20 §.

Eges skrift af flere, skall samtycke, som erfordras för att tryckning
eller offentligt uppförande eller föredragande lagligen må ske, lemnas
af en hvar bland dem; dock vare i fråga om musikaliskt-dramatiskt
arbete tillfyllestgörande att, då texten är det hufvudsakliga, samtycke
lemnas af dennes författare och, i motsatt fall, af tonsättaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1898.

Den skall ega tillämpning jemväl i afseende på dessförinnan offentligSjord
skrift; dock att lagen icke verkar inskränkning i den rätt, som
blifvit enligt äldre lag förvärfvad, samt att dels den, som före lagens
trädande i kraft på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt eller
musikaliskt-dramatiskt arbete, fortfarande är oförhindrad att det uppföra,
dels ock, der arbete före samma tid lofligen utgifvits, redan tryckta
exemplar deraf fritt må utgifvas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

H * ii. Ur

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, /ta/tet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 27 juni 1896

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkeriiielm,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Wersåll,

Annerstedt.

Departementschefen statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet:

dels en från Sveriges författareförening den 22 december 1894
inkommen underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen
göra framställning om de förändringar i gällande lag om eganderätt
till skrift, som kunde finnas nödiga för Sveriges anslutning till
bernerkonventionen,

äfvensom de yttranden, som i anledning deraf afgifvits af musikaliska
akademien, af chefen för kongl. operan, af teaterdirektören Gustaf
Fredrikson i egenskap af direktör för kongl. dramatiska teaterns association,
af svenska bokförläggareföreningen, af nya bokförläggareföreningen
samt af publicistklubben;

deh ock en af Bertha Straube med flere den 22 januari 1891 ingifven
underdånig ansökning i samma syfte.

Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition N:o 8.

Härefter anförde departementschefen:

»Jemväl med afseende på rätten att efterbilda konstverk och att
återgifva, fotografisk bild hafva särskilda underdåniga framställningar
blifvit. gjorda. Då dessa framställningar emellertid kräfva ytterligare
utredning och frågan om ändringar i lagen om eganderätt till skrift
synes lämpligen kunna särskildt för sig blifva föremål för handläggning,
anhåller jag att med uppskjutande till annat tillfälle af de förslag, hvartill
nyssberörda framställningar kunna gifva anledning, nu få inför Eders
Kongl. Maj:t framlägga allenast sistnämnda fråga.

Art. V af den uti Bern den 9 september 1886 afslutade konvention
angående, en internationel union till skydd för litterära och artistiska
arbeten innehåller, i fråga om skydd mot öfversättning, att författare,
som tillhör något till unionen hörande land, i öfriga unionsländer åtnjuter
uteslutande rätt att öfversätta eller låta öfversätta sitt arbete under
en.tidrymd af tio år från utgången af det, då arbetet först i något
till unionen hörande land offentliggjordes. Hos oss är denna fråga
genom förordningen den 10 januari 1883 ordnad sålunda, att der författare
vid skrifts utgifvande genom tillkännagifvande på titelbladet
förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta om öfversättning af densamma
till ett eller flera uppgifna språk, och han inom två år från utgången
af det, hvarunder skriften först trycktes, sådan öfversättning
utgifvit, det under fem år från nämnda tid är annan förbjudet att öfversättning
deraf utgifva på det eller de språk, hvartill öfversättningsrätten
sålunda blifvit förvarad. Att i denna vigtiga punkt den svenska lagstiftningen
må bringas till öfverensstämmelse med de genom bernerkonventionen
fastslagna grundsatser utgör hufvudföremålet för de nu gjorda
framställningarna. Innan jag närmare yttrar mig öfver desamma, torde
jag få i ett sammanhang redogöra för det vigtigaste af hvad inom vårt
land rörande frågan om öfversättningsskydd på senare tid förekommit.

Uti det inom justitiedepartementet utarbetade förslag, som ligger
till grund för nu gällande lag angående eganderätt till skrift den 10
augusti 1877, fanns intagen en bestämmelse om uteslutande rätt för författare,
under vissa närmare angifna vilkor, att låta utgifva sin skrift i
öfversättning på annat språk. Vid förslagets granskning fann emellertid
högsta domstolen denna bestämmelse vara betänklig och kunna lända
vår egen litteratur till allt för stort men. För ett folk, yttrade högsta
domstolen, hvars språkområde vore så inskränkt som det svenska, kunde
icke ett band på öfversättningsfriheten undgå att verka hämmande på
spridning af kunskap och upplysning. Behofvet för ett sådant folk att
fullständiga sin egen litteratur med öfversättningar från utlandets bättre

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

verk vore oändligt mycket större, än det som förefunnes hos folk med
vidsträckt språkområde och betydligt rikhaltigare litteratur än den svenska;
och det kunde befaras, å ena sidan att de utländska författarne skulle
icke sällan fordra så höga arfvoden för rättigheten att i svensk öfversättning
utgifva sina arbeten, att vår inhemska litteratur komme att
under skyddstiden sakna månget värdefullt utländskt arbete, och å andra
sidan att de utländska förläggarne i allmänhet icke skulle bjuda de
svenska författarne någon motsvarande godtgörelse för rättigheten att
öfversätta svenska arbeten. Vid sådant förhållande syntes det icke vara
rådlig! antaga lagförslagets vidsträcktare stadgande om skydd mot öfversättningar
af tryckt arbete, och det så mycket mindre, som detta skydd,
med afseende å vilkoren för dess tillgodonjutande och den föreslagna
korta skyddstiden, ofta vore af tvifvelaktigt värde för författarne sjelfva.
Genom att lemna öfversättningsrätten i allmänhet fri, vunnes ock den
fördel, att Sverige och Norge i det hänseendet komme uti lika ställning
till utlandet.

I enlighet med högsta domstolens hemställan lemnades i det för
1877 års Riksdag framlagda förslag i ämnet öfversättningsrätten fri,
dock med de inskränkningar, alt skrift ej finge utan författarens samtycke
utgifvas på annan munart af samma språk, dervid svenska, norska
och danska i detta hänseende ansåges såsom olika munarter af samma
språk; att skrift, som af författaren samtidigt utgåfves på olika, å titelbladet
uppgifna språk, skulle anses såsom författad på hvartdera af dessa;
och att öfversättning af annans otryckta skrift ej finge utgifvas. Riksdagens
lagutskott fann rättvisan kräfva, att åt författaren bereddes skydd
lika väl mot öfversättning som mot rent eftertryck, och yttrade, att de
framstälda betänkligheterna borde vika för detta författarens berättigade
anspråk. Utskottet föreslog derföre ett tillägg af samma lydelse som
det sedermera genom förordningen den 10 januari 1883 tillkomna mom.
2 i 3 § af 1877 års lag.

Utskottets förslag vann emellertid icke Riksdagens godkännande,
utan blefvo de i Eders Kongl. Maj:ts förslag upptagna bestämmelserna
om skydd mot öfversättning'' af Riksdagen i oförändradt skick antagna.

Vid 1882 års riksdag upptogs af enskild motionär lagutskottets
nyssnämnda förslag. Detta vann nu Riksdagens godkännande, hvarefter
omförmälda förordning den 10 januari 1883 utfärdades.

Påföljande år började de förhandlingar, som ledde dertill, att
mellan åtskilliga länder, bland hvilka England, Frankrike, Italien och
Tyskland äro de vigtigaste, afslöts den öfverenskommelse, som benämnes
bernerkonventionen.

Dih. till Riksd. Prot. 181)7. 1 Sami. 1 Afd. 8 Iliift.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 8.

Samma år bernerkonventionen afslöts, utarbetades inom iustitiedepaitementet
ett förslag till sadana ändringar i 1877 års lag om eganderätt
till skrift, som ansågos erforderliga för anslutning från Sveriges
sida till konventionen; och innehöll detta förslag, i fråga om skydd mot
öfversättning till främmande språk, att sådant skydd skulle af författare
åtnjutas under en tidrymd af tio år från utgången af det kalenderår då
hans skrift först utgafs.

öfver förslaget afgåfvos yttranden af musikaliska akademien, direktionen
öfver de kongl. teatrarne samt svenska bokförläggareföreningen,
bland hvilka dock musikaliska akademien ej särskild! uttalade sig om
öfversättningsfrågan.

Direktionen öfver de kongl. teatrarne ansåg fördelen af en anslutning.
till konventionen ganska tvifvelaktig. Gifvet vore, att derest
Sverige anslöte sig till densamma, författare och kompositörer i öfriga
till unionen hörande länder komme att betydligt stegra sina redan nu
ganska, högt stälda anspråk på pekuniär ersättning för musikaliska och
dramatiska arbeten, hvartill svenska teatrar ville förvärfva sig uppföranderätt.
Då det närvarande tillståndet vore för teatrarne tillräckligt betungande,
sjmtes det icke vara förenligt med deras intresse att införa ett
nytt, som skulle föranleda ökade utgifter. Orättvist vore äfven, att ett
land, hvars dramatiska och musikaliska litteratur vore så föga känd i
de stora kulturländerna, frivilligt ålade sig ökade kostnader till utländske
författare och kompositörer utan att motsvarande fördelar komme våra
egna landsmän till del; den möjlighet härtill, som bernerkonventionen
erbjöde, skulle nemligen komma att blifva endast skenbar. Hufvudsakligen
på dessa skäl, och med hänsyn dertill att åtskilliga andra länder,
såsom Danmark,. Ryssland och Holland, icke anslutit sig till bernerunionen,
ansåg direktionen Sverige icke böra »gå i spetsen för en dylik
rörelse».

Äfven svenska bokförläggareföreningen stälde sig afvisande till förslaget.
^ För oss skulle, ansåg föreningen, ett utsträckt skydd mot eftertryck
å svenska språket af härstädes utkommet arbete icke hafva någon
betydelse annat än gentemot linland och framförallt Amerikas Förenta
Stater, i hvilket senare land redan nu eftertryck af svenska arbeten egde
rum i stor skala, till ej obetydligt förfång för svenska författare och
förläggare. Men då hvarken Amerikas Förenta Stater eller Ryssland
(med Finland) tillträdt konventionen, kunde en anslutning till densamma
från vår sida icke bereda den inhemska bokmarknaden något skydd mot
rent eftertryck på de håll, der sådant skydd skulle hafva något värde.
Beträdande frågan om öfversättningsskydd erinrade föreningen derom,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

att författare i en främmande stat, med hvilken Sverige ingått särskild
konvention, redan enligt gällande lag kunde skaffa sig skydd mot öfversättning
till svenska språket derigenom, att han antingen, samtidigt med
att originalet utkomme, läte utgifva sin skrift på nämnda språk, eller
ock inom två år föranstaltade om arbetets utgifvande i öfversättning till
detta språk. Den föreslagna utsträckningen af tiden för åtnjutande af
öfversättningsskydd inneburc en ändring, som ej vore förenlig med nödig
varsamhet i lagstiftningen och som i flere hänseenden skulle blifva för
Sverige synnerligen ofördelaktig. Ett tioårigt skydd syntes i sjelfva
verket innebära ett fullständigt upphäfvande af den före år 1877 fria
öfversättningsrätten, enär i våra dagar endast undantagsvis en skrift
vore af den beskaffenhet, att det, sedan tio år förflutit från dess första
utgifvande, kunde blifva fråga om att öfversätta densamma.

Af en bifogad förteckning öfver 1885 års svenska öfversättningslitteratur
inhemtades bland annat, att öfversättningar till ojemförligt
största delen verkstälts från engelska och tyska språken och att auktorisation
för öfversättning endast mera sällan forvärfvats. Om Sverige
anslöte sig till bernerkonventionen, skulle auktorisation, som hittills
varit undantag, uppenbarligen komma att blifva regel; att auktorisationen
skulle meddelas endast mot någon, större eller mindre, ersättning, och
att i följd deraf förlagskostnaderna samt med dem bokhandelsprisen skulle
stegras, vore, enligt bokförläggareföreningens åsigt, höjdt öfver allt
tvifvel. Vid en prisökning å öfversättningslitteratur fäste emellertid den
stora allmänheten stort afseende; och då de skrifter, som, enligt hvad
erfarenheten visade, mest af alla plägade öfversättas, vore religiösa och
för undervisningen afsedda arbeten, men dessa hade sin största marknad
inom de mindre burgna klasserna, komme dessa att mest betungas af
den motsedda prisstegringen.

Till bemötande af den uttalade farhågan om en prisstegring kunde
redan vunnen erfarenhet om utländske författares ersättningsanspråk ej
skäligen åberopas, då anledning förvisso icke saknades till det antagande,
att författarne, som hittills saknat utväg att förhindra öfversättnings
utgifvande, skulle, om en dylik möjlighet bereddes dem, för sitt medgifvande
uppställa helt andra fordringar än förut. Ej heller borde i
detta hänseende någon afgörande vigt fästas vid de förhållanden, som
framträdt i fråga om norska och danska författares anspråk; arbeten på
dessa närbeslägtade språk kunde nemligen utan svårighet läsas af en
stor del af vårt folk, i följd hvaraf norska och danska originalarbeten
hade en högst afsevärd spridning inom Sverige.

Kongl. Muj-ts JS''äd. Froposilion N:o 8.

Slutligen anmärkte föreningen, att den icke skulle hafva uttalat
sig mot en anslutning till bernerkonventionen, så framt de svenske författarnes
ställning verkligen kunde antagas derigenom skola blifva i
någon nämnvärd grad förbättrad. Detta vore dock, enligt föreningens
mening, icke förhållandet, enär de nutida författare, hvilkas skriftställareverksamhet
tillvunnit sig uppmärksamhet inom andra länder, nästan alla
tillhörde vetenskapsmännens klass och så godt som alltid för sina arbeten
begagnade något af de stora kulturstaternas språk, samt, beträffande
våra öfrige författare, desse, om och i den mån deras namn ginge
öfver landets _ gränser, lätteligen kunde bereda sig samma skydd, som
bernerkonventionen lemnade, genom att samtidigt med tryckningen af
den svenska upplagan föranstalta öfversättning deraf till ett eller annat
främmande språk.

Med anledning af hvad sålunda förekommit fick frågan om Sveriges
anslutning till bernerkonventionen för det dåvarande hvila.

Under år 1890 lät Kongl. Danska regeringen — med förmälan att
den låtit utarbeta förslag till lag om skydd för litterär och artistisk
eganderätt samt eganderätt till konstindustriella teckningar och modeller
samt till fotografier — göra förfrågan, huruvida de Förenade Rikena
voie villiga att begagna tillfället för åvägabringande af en gemensam
skandinavisk lagstiftning, vare sig angående samtliga i berörda lagförslag
behandlade ämnen eller ock angående endast den litterära eganderätten.
Vid föredragning den 26 september samma år inför Eders Kongl. Maj:t
af berörda framställning, så vidt Sverige angick, yttrade dåvarande
chefen för justitiedepartementet, att det danska förslaget afsåge, bland
annat, att bringa ifrågavarande lagstiftning till öfverensstämmelse med
de stadganden, hvilka vore gällande för den vid bernerkonferensen år 1886
upprättade . internationela unionen, men att enär, på sätt de yttranden,
som afgifvits öfver det inom härvarande justitiedepartement samma år
uPPgj°rda lagförslag, gåfve vid handen, en anslutning till unionen under
(lavarande förhållanden icke skulle för Sverige medföra någon nämnvärd
fördel, utan fast hellre komme att i mer än ett hänseende lända till
men för^ Sverige, han ansåge sig för det dåvarande icke böra tillstyrka
Edeis Ivongl. Maj:t att för Sveriges del biträda unionen; och beslöt
Eders Kongl. Maj:t, att någon åtgärd från Sveriges sida i det af Kongl.
Danska regeringen angifna syfte icke skulle vidtagas.

Frågan om Sveriges anslutning till bernerkonventionen har nu åter
upptagits genom de af mig denna dag anmälda underdåniga framställnmgarne,
särskildt den som gjorts af svenska författareföreningen. Efter
eu öfversigt af de skäl, som pläga anföras emot Sveriges inträdande i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

bernerunionon, anmärker föreningen, att i det åskådningssätt, som hos
auMngarne af denna mening gjort sig gällande, obetydlig, om ens någon,
hänsyn tagits till skyldigheten för en stat att, under förutsättning af
ömsesidighet, bex-eda andra staters medborgare samma privaträttsliga
skydd, som den skänkte sina egna undersåtar. Erkände man, att den
inhemske arbetaren på det immateriela området egde anspråk på att
slippa att genom en dålig öfversättning uppträda i vanställande omgestaltning,
och att han, likasom hvarje annan producent, borde få komma
i odeladt åtnjutande af sitt arbetes frukter, så vore det från rättens och
billighetens ståndpunkt omöjligt att behandla hans utländske yrkesbroder
med mindre hänsyn. Till bemötande af de farhågor, som ur ekonomisk
synpunkt yppats, anmärker författareföreniugen, att för den om rätta
halten af sitt kall medvetne författaren det ekonomiska utbytet af hans
verksamhet ingalunda utgjorde det förnämsta målet för hans intresse,
utan detta vore i minst lika hög grad riktadt derpå, att hans verk måtte
spridas i så vidsträckta kretsar som möjligt och hans namn blifva kändt
äfven utanför det egna landets gränser. Då dertill komme, att redan
en temligen ringa grad af eftertanke måste säga främlingen, att han
från ett litet och fattigt land ej kunde vänta ett honorar i någon mån
jemförligt med hvad i stora och rika kulturländer erbjödes, syntes man
ega rätt att förmoda, att den utländske författaren, sedan han erhållit
säkerhet mot att »alldeles exploiteras för att rikta ett utländskt förläggareintresse»,
komme att nöjas med den ersättning, som kunde bjudas honom.
Också hade vid anstäld undersökning visat sig, att öfversätta arbeten
af vissa framstående franska och italienska törfattare i de flesta
fall icke betingat högre boklådspris, efter det att med Frankrike och
Italien konventioner om ömsesidigt författareskydd afslutits, än dessförinnan.
En möjlig prisstegring skulle för öfrigt hufvudsakligen trätfa
arbeten tillhörande litteraturgrupperna teologi med uppbyggelseskrifter,
barn- och ungdomsskrifter samt — i mindre mån — vitterhet samt i många
fall till följd af arbetenas ringa omfång och pris blifva föga afsevärd.
Deremot skulle utan tvifvel ett tillträde till bernerkonventionen vålla
något afbräck för den periodiska pressen, ehuru äfven för denna kostnader
och besvär betydligt minskades derigenom, att i utlandet öfverallt
funnes byråer eller agenturer, livilka, med en stor kundkrets af tidningar,
kunde till ett ganska måttligt pris lemna rätt till öfversättning
af s. k. följetonger.

I allt fall syntes de olägenheter, som möjligen på något håll kunde
föranledas af en anslutning till bernerkonventionen, icke uppväga dermed
förenade fördelar. Bättre öfversättningar skulle kunna åstadkommas och

14 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 8.

tidpunkten för deras utgifvande fördelaktigare väljas, då förläggaren icke
behöfde befara att blifva förekommen af konkurrenter — en möjlighet,
som under nuvarande förhållanden ingalunda kunde på ett betryggande
sätt förebyggas. Äfven öfversättningslitteraturens inre halt skulle höjas
genom ett omsorgsfullare val af arbeten för öfversättning, och för den
inhemska litteraturen skulle lända till förkofran, att förläggarne icke
vidare kunde kostnadsfritt hemta förlagsartiklar ur utlandets rika förråd.

Beträffande slutligen svenska författares skydd i utlandet, så förelåge
äfven här ett vigtigt intresse, då antalet svenska författare, hvilkas
arbeten till tyska och engelska språken öfverflyttats, enligt hvad redan
en ingalunda fullständig förteckning utvisade, icke vore obetydligt. Den
af svenska bokförläggareföreningen angifna utväg att vinna öfversättningsskydd
genom att utgifva öfversättning samtidigt med originalet kunde
ej anses tillfyllestgörande, då den nemligen endast kunde anlitas af det
ringa fåtal författare, som egde ett berömdt namn äfven utanför det egna
fosterlandet, men för de öfrige vore så godt som oanvändbar.

Öfver denna författare föreningens framställning hafva, såsom ofvan
nämnts, yttranden afgifvits af musikaliska akademien, chefen för kongl.
operan, teaterdirektören Gustaf Fredrikson i egenskap af direktör för
kongl. dramatiska teaterns association, svenska bokförläggareföreningen,
nya bokförläggareföreningen samt publicistklubben.

Musikaliska akademien har i sitt utlåtande, hvartill jag framdeles
vid frågan om rätt till offentligt uppförande eller föredragande af musikaliska
arbeten torde få återkomma, såsom sin åsigt uttalat, att en
anslutning från Sveriges sida till bernerkonventionen vore önskvärd.

Chefen för kongl. operan anmärker, att styrelsen för operan redan
nu måste foga sig efter bernerkonventionens bestämmelser i fråga om
dramatiskt-musikaliska arbeten. Förhållandena vore nemligen sådana,
att dylika arbeten för att kunna af operan användas måste förvärfvas
genom köp eller genom erläggande af årliga afgifter. Med afseende
härpå syntes visserligen någon större skada icke kunna tillskyndas kongl.
operan genom Sveriges anslutning till bernerkonventionen; dock kunde
måhända någon ringa fördel ligga uti att ej biträda densamma, enär denna
omständighet torde i någon mån af vederbörande förläggare beaktas.

Direktören Fredrikson anser sig, ehuru riktigheten af den rättsprincip,
som läge till grund för svenska författareföreningens framställning)
ej kunde underkännas, dock böra på rent praktiska skäl afstyrka
densamma, såsom medförande alltför betungande vilkor för teaterverksamheten
inom vårt land.

Svenska bokförläggareföreningen hänvisar till sitt föregående, här

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

ofvan omförmälda utlåtande och finner de deri anförda skäl mot en anslutning
till bernerkonventionen i det stora hela fortfarande ega giltighet.
Beaktas borde äfven, att sedan bernerkonventionen afslöts, icke någon
enda mera betydande stat biträdt densamma, ett förhållande hvartill orsaken,
enligt föreningens åsigt, vore att söka deri, att man funnit de i
bernerkonventionen fastslagna bestämmelser vara alltför betungande och de
artistiska, litterära och musikaliska kulturintressena för den stora allmänhetens
behof bättre tillvaratagna utan konventionen än med densamma.
Väl kunde konventionens bestämmelser vara till fördel för de stora
kulturländerna, såsom Frankrike, Tyskland och England, och möjligen
äfven för sådana mindre stater, hvilka hade samma språk som något af
dessa, såsom fallet vore med Belgien och Schweiz. Men vår litteratur
vore icke nog rik att kunna undvara den lifaktighet och det stöd, som
stode att hemta från öfversättningar och bearbetningar af utländska arbeten.
Någon förbättring af svenska öfversättningars beskaffenhet vore ej att
förvänta af en anslutning till konventionen; snarare kunde det inträffa, att
utländingen, af obekantskap med förhållandena, gåfve sitt bemyndigande
åt en oskicklig öfversättare och derigenom hindrade framkomsten af en
god öfversättning. I fråga om åtskilliga vigtiga arter af litteraturalster
— exempelvis skrifter i populär helsovård, historia, geografi, naturvetenskap,
konst m. m. — hvilka ofta till större eller mindre del utgjordes
af bearbetningar efter utländska källor, skulle rättstvister rörande
tillåtet eller otillåtet begagnande af källskrifterna ej alltid kunna undvikas,
och särskildt skulle kostnaderna för de i dylika arbeten vanliga,
merendels från många olika håll hemtade illustrationerna blifva vida
större än nu. För närvarande plägade förläggare af i utlandet, särskildt
i Tyskland, utkomna musikalier visa det tillmötesgående att vid svenska
musikhandlares inköp af större partier af för Sverige afsedda separatupplagor
priset nedsattes, men mycket tvifvelaktigt vore, huruvida samma
tillmötesgående kunde väntas äfven sedan en anslutning från Sveriges
sida till konventionen egt rum, eller om den musikidkande allmänheten
skulle vara hänvisad till de i regel betydligt dyrare utländska originaleditionerna,
och i fråga om kompositioner till främmande text, som
måste öfversättas för att blifva njutbar för en större allmänhet hos oss,
kunde det, om förläggaren af originalet uppstälde obilliga anspråk, inträffa,
att dylika kompositioner under lång tid blefve för oss alldeles
otillgängliga.

Svenska bokförläggareföreningen anmärker vidare, att det för våra
litterära intressen vigtigaste syftemålet vore att vinna skydd mot rent

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 8.

eftertryck af svenska böcker, hvilket i stor skala bedrefves i Nordamerikas
Förenta Stater och äfven kunde förekomma i Finland. Skulle en
öfverenskommelse med dessa länder, hvarigenom våra intressen fullt
tillgodosåges, komma till stånd, kunde måhända fördelen deraf uppväga
de olägenheter och bördor, som skulle påläggas vårt land genom bestämmelserna
i bernerkonventionen. De summor, som på grund af traktaten
med Frankrike från vårt land utgått för rätten att uppföra franska
musikaliskt-dramatiska verk, för musikupplagor af franska kompositörers
arbeten, för öfversättningar. af franska författares skrifter, för franska
konstnärers verk samt för illustrationer af grafisk art, uppginge till ej
obetydliga belopp, medan deremot motsvarande ekonomiska vinst för
Sverige varit ingen eller knappt nämnvärd; och detsamma gälde, särskddt
ifråga om musikalier, Sveriges traktat med Italien. Många och
svara olägenheter för vart land skulle uppstå, om Sverige anslöte sig till
bernerkonventionen, medan de öfriga skandinaviska länderna och Finland
stode utom densamma, i hvilket afseende särskildt förtjenade påpekas
frågan om delad utgifnings- och uppföranderätt. Med afseende å
hvad sålunda anförts hemställer svenska bokförläggareföreningen, att
författareföreningens framställning ej för närvarande måtte vinna bifall
och att i hvarje händelse någon anslutning från Sveriges sida till konventionen
ej måtte ifrågakomma, med mindre jemväl Norge, Danmark
och Ryssland för Finland samtidigt inträdde i linionen.

k.n Anande uppfattning har gjort sig gällande äfven hos nya
bokförläggareföreningen, hufvudsakligen på enahanda grunder, som af
svenska bokförläggareföreningen åberopats. Derjemte anför nya bokförläggareföreningen,
att Sveriges författare förening vid sin undersökning
i frågan, huruvida genom bestående traktater öfversättningar från franska
och italienska språken fördyrats, gjort sig skyldig till misstag, i ty att
vid närmare granskning befunnits, att, alldenstund sådant förbehåll,
som stadgas i 3 § af gällande lag, icke å titelbladen till originalarbetena
gjorts, ej ett enda bland de arbeten, som af författareföreniugen åberopats
såsom öfversätta med vederbörande författares tillstånd, lagligen
varit mot öfversättning skyddadt. För öfrigt vore det öfversättningsskydd,
som nu tillkomme franska och italienska författare, långt mindre
betungande för vårt land, än bernerkonventionens tioåriga skydd skulle
blifva, i synnerhet som det nu för skydd uppstälda vilkoret, att öfversättning
till vårt språk skulle utgifvas inom två år, väsentligen minskade
faran för öfverdrifna anspråk från de utländska författarnes sida. Förhoppningen
att en anslutning till bernerkonventionen skulle bereda en
ljusare framtid för den svenska skönlitteraturen och dess idkare syntes

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

knappast grundad. För de erkändt framstående författarne i vart land
saknade denna anslutning verklig betydelse, enär desse alltid kunde
betinga sig fullt tillfredsställande honorar, ej mindre för originalarbeten
än ock för öfversättningar, som utgåfves inom något till unionen hörande
land. Om åter för mindre framstående författare honoraret vore jemförelsevis
ringa eller kanske i vissa fall intet, så berodde detta förhållande
på den ringa spridning deras alster äfven under gynnsamma
omständigheter kunde ernå. Beträffande det skydd, inhemska författare
skulle vinna mot öfversättning till främmande språk, vore att märka:
att sådant skydd redan nu kunde ernås, genom utgifvande i utlandet
af öfversättning samtidigt med originalet; och att: äfven om Sverige
anslöte sig till bernerkonventionen, endast ett ringa fåtal af de mest
framstående författarne hade någon rimlig utsigt att vinna ekonomisk
fördel genom att utgifva sina arbeten inom någon till bernerunionen
hörande stat.

Publicistklubben, hvars beslut dock fattats endast med mycket
knapp röstöfvervigt, har anfört, att den funne principfrågan om författarerättens
omfattning ingalunda vara så enkelt löst, som petitionärerna
syntes anse. Afgörande vigt borde derföre läggas på de praktiska. skäl,
som i saken kunde andragas. Frågans föregående behandling i vårt
land hade också visat, att man haft skarpt öga för de öfvervägande
svårigheter, som för ett land med så litet språkområde som vårt kunde
beräknas uppstå af en anslutning till bernerkonventionen, och hvilka
skulle blifva ännu mer kännbara, om ej de ötriga skandinaviska
rikena samtidigt biträdde densamma, Fördelame. för den inhemska
litteraturen af en sådan anslutning syntes vara i de allra flesta fall
illusoriska, medan deremot olägenheterna kunde blifva ganska betydande
och särskildt för pressen otvifvelaktigt skulle blifva betänkliga. Vår
lagstiftning hade redan genom förordningen den 10 januari 1883 i
princip godkänt yrkandena om begränsning af öfversättningsfriheten till
förmån för författarne, och ett ytterligare steg i samma rigtning syntes
åtminstone icke böra tagas, innan erfarenheten af redan ingångna konventioners
verkningar kunde dertill föranleda. Men af förhållandena,
sådana de hittills gestaltat sig, syntes framgå, att icke ens de mera
framstående bland våra författare ännu kunde i utlandet påräkna en sa
betydande publik, att bernerkonventionen kunde bereda dem afsevärda
fördelar.

Såsom af det nu anförda framgår, hafva i allmänhet de myndigheter
eller föreningar, som blifvit hörda öfver författareföreningens förevarande
framställning — med hvilken den af B. Straube med flere ingifna
Bih. till Bihsd. Prof. 1897. 1 Sami 1 Afd. 8 Häft. 3

18 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 8.

ansökan öfverensstämmer för så vidt angår uppförande af dramatiska
arbeten uttalat den mening, att Sveriges anslutning till bernerkonventionen
skulle åtminstone för det närvarande medföra afsevärda olägenheter.
Sedan omförmälda yttranden afgåfvos, hafva emellertid i någon
mån förändrade förhållanden inträdt, särskildt genom Norges anslutning
till bernerunionen. Under det att man förut icke utan skäl kunde
emot _ Sveriges anslutning till denna åberopa, att Sverige och Norge
lämpligast borde i det ifrågavarande hänseendet intaga samma ställmng
gent emot utlandet, kan detta argument numera användas i motsatt
rigtning. Särskildt kan det anföras, att det skydd, som bernerkonventionen,
oberoende af författarens nationalitet, lemnar ett inom något
till bernerunionen hörande land utgifvet arbete, kan komma att, till
förfång för svenska förläggare och boktryckare, föranleda svenska arbetens
utgifvande i Norge, i stället för i Sverige. Härtill kommer, att Norges
anslutning till nämnda union är egnadt att gifva ny fart åt sträfvandena
i Danmark att genomdrifva detta lands tillträdande, hvilka sträfvanden
redan varit nära att lyckas; och tydligen skulle anslutningen
af äfven Danmark för Sverige vara ytterligare ett skäl att biträda konventionen.

Vidare har vid den under innevarande år hållna första konferensen
för revision af bernerkonventionen det visat sig, att någon utsigt
icke förefinnes till mildring af de i konventionen upptagna bestämmelser,
som kunna anses alltför betungande; hvaremot — under det att
flertalet till unionen hörande stater sins emellan öfverenskommit om ett
längre utsträckt skydd särskildt mot öfversättning — möjligheten att
tillträda unionen på de förut bestämda vilkoren fortfarande hållits öppen.

Vissa af de skäl, som anförts eller kunnat anföras mot att nu
tillträda bernerunionen, torde i följd af nyss framstälda omständigheter
förfalla. Emot de uttalanden, som, enligt hvad förut nämnts, inom vårt
land gjorts af målsmän för vigtiga intressen, och som till stor del fortfarande
bevara sin giltighet, anser jag mig emellertid icke ega tillräcklig
anledning att tillstyrka en sådan utsträckning af öfversättningsskyddet,
som för anslutning till bernerkonventionen skulle erfordras. Deremot
synes det mig påkalladt att söka ej mindre beträffande öfversättningsskyddet
närma vår lagstiftning till bernerkonventionens bestämmelser,
än äfven i åtskilliga andra afseenden, hvari skiljaktigheterna äro af
mindre betydelse, åvägabringa öfverensstämmelse med nämnda konvention.
Härigenom ökas utan tvifvel möjligheten att med främmande stater
sluta separataftal angående ömsesidigt skydd för litterära alster, en
utväg, genom hvars anlitande det af författareföreningen åsyftade målet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

i hufvudsak vinnes, på samma gång som de på åtskilliga håll befarade
olägenheterna af öfversättningsskyddets utsträckande helt och hållet undvikas.
Vid en i sådant ändamål företagen omarbetning af 1877 års
lag synes skälig hänsyn äfven böra tagas till de tilläggsbestämmelser
och autentiska förklaringar,1 som på nyssnämnda konferens antagits;
hvarjemte på samma gång torde i lagtexten böra vidtagas vissa jemkningar,
som i öfrigt visat sig vara påkallade.^

För de vigtigare ändringar, som jag i nu angifna syften funnit
erforderliga, täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta mig att i korthet redogöra.

Under det att enligt nu gällande lag otryckta skrifter äro skyddade,
är detta icke förhållandet med muntliga föredrag. En bestämmelse
om skydd äfven för sådana fanns upptagen i det år 1876 utarbetade
lagförslaget, men fick utgå till följd af de betänkligheter, som vid
förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes. Af högsta
domstolens fleste ledamöter yttrades nemligen, att det endast muntligt
uttalade ordet ej lämpligen kunde utgöra föremål för eganderätt. Först
sedan tanken genom dess nedskrifvande blifvit till sin form bestämd och
stadigvarande fästad vid ett yttre föremål kunde åt den sålunda uppkomna
handskriften med rätta gifvas eganderätts helgd. Innan nedskrifvandet
skett, vore det nämligen icke möjligt afgöra hvad som rätteligen
vore föremål för eganderättsskyddet, då en bevisning härom, t. ex.
genom vittnen, svårligen läte sig göra. Dessutom, då det icke kunde
komma i fråga att med eganderätts helgd skydda hvarje muntligt
yttrande, utan tvärtom ojemförligt största delen sådana måste anses icke
höra under skyddet, uppstode en oöfverstiglig svårighet att med nödig
noggrannhet bestämma och vid tillämpningen afgöra, hvilka muntliga
föredrag som vore föremål för eganderättsskyddet. Hufvudsakliga anledningen
till tanken att förläna sådant skydd åt muntliga föredrag torde
få sökas i farhågan att en redan i handskrift befintlig afhandling, såsom
predikan, föreläsning med mera, skulle, sedan hon blifvit offentligen uppläst,
kunna opåtaldt tryckas af hvem som helst. Men lika litet som en redan
tryckt bok förlorade sitt eganderätt sskydd derigenom, att författaren
eller annan offentligen uppläste densamma, lika litet kunde en handskrift
göra det.

Emot hvad sålunda blifvit anfördt synas mig dock grundade erinringar
kunna göras. Föremålet för nu ifrågavarande lagstiftning är ej en
eganderätt i vanlig mening, vare sig till det skrifna eller till det oskrifna
ordet, utan en uteslutande rätt att reproducera ett alster af andlig verk -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o”''8.

samhet; och det är svårt att inse, hvarför ett föregående nedskrifvande härvid
skall vara en nödvändig förutsättning. Farhågan för oöfvervinneliga
svårigheter i fråga om bevisningen har ej, såvidt kändt är, bekräftats af
erfarenheten i utlandet, der på do flesta håll muntliga föredrag åtnjuta
skydd, och synes ej mera än på åtskilliga andra områden vinna stöd af
sjelfva sakförhållandena. I hvarje fall lärer möjligheten, att någon gång
svårigheter i afseende på bevisningen uppkomma, näppeligen böra utgöra
hinder för en lagstiftningsåtgärd, som eljest finnes vara nödig och nyttig.
Missbruk, hvilka väsentligen underlättats genom den utbredda användning,
som stenografien på senare tid vunnit, torde hafva till fullo ådagalagt
behofvet att mot obehörigt återgifvande skydda vissa slag af muntliga
föredrag, särskild!, föreläsningar. Jag anser derföre ett stadgande
i detta syfte böra i lagen upptagas, dervid dock, af lätt insedda skäl och
i öfverensstämmelse med hvad i utländska lagar iakttagits, endast sådana
föredrag, som i regel hafva en mera utpregladt literär karakter,
och som ej hållas i politiskt eller dermed jemförlig^ syfte eller inför
domstolar eller andra offentliga myndigheter, angifvits såsom föremål
för skydd.

I 3 § 2 mom. af 1877 års lag, sådant detta lagrum lyder enligt
förordningen den 10 januari 1883, föreskrifves såsom vilkor för åtnjutande
af skydd mot öfversättning, bland annat, att författaren vid utgifvandet
af sin skrift å titelbladet uppgifvit det eller de språk, hvartill
han vill förbehålla sig uteslutande rätt att öfversätta skriften. Detta
vilkor förbises ofta af utländska författare, hvilka äro vane att, såsom i
främmande lagar plägar vara medgifvet, uttrycka förbehållet endast i
allmänna ordalag. Föreskriften om förbehållets specialisering genom angifvande
af visst eller vissa språk torde äfven sakna verklig grund och
derföre böra utgå, dervid, till undvikande af möjligt missförstånd, stadgandet
om förbehåll af öfversättningsrätt äfven i öfrigt synes böra något
jemkas.

Enligt gällande lag eger sådant förbehåll ovilkorlig verkan under
två år samt, förutsatt att författaren under denna tid utgifver öfversättning,
under ytterligare tre år. Sistnämnda tid synes utan olägenhet
kunna förlängas. Om nämligen under de första två åren en öfversättning
utgifvits, lärer man ej behöfva befara, att den svenska allmänheten
afstänges från bekantskap med arbetet. Å andra sidan lärer förbudet
att utgifva en annan öfversättning icke hafva särdeles stor praktisk innebörd,
eftersom det endast ganska sällan kan vara lönande att under en
tidrymd af några få år utgifva flera öfversättningar af samma arbete.
Bestämmes den ifrågasatta förlängningen på sådant sätt, att den sam -

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 8.

manlagda skyddstiden uppgår till tio .år, vinnes den fördel., att vår lagstiftning
derefter kommer att skilja sig från bernerkonventionen allenast
genom upprätthållandet af det, visserligen betydelsefulla, vilkoret för ten tsatt
skydd, att författaren skall inom de två första åren utgifva öfversättning.
. , „ „ t~\ , 1

Stadgandet i 4 § af 1877 års lag är icke fullt tydligt. Det lem nar

nämligen rum för tvekan, huruvida törfattarerätt för öfversättning
tillkommer jemväl den, som med författarens tillstånd och alltså lofligen
öfversätter skrift, medan ännu enligt 3 § författaren åtnjuter öfversättningsskydd.
Med förhållandenas natur torde bäst öfvensstämma, att, så
länge författaren har uteslutande rätt till öfversättning, ^ öfver sätt ar en ej
anses ega annan rätt, än som kan tillkomma honom på grund af aftal
med författaren. I denna rigtning torde stadgandet böra förtydligas.

1 förut omförmälda, år 1886 upprättade förslag fanns intagen en
från bernerkonventionen hemtad regel, att i fråga om anonym eller pseudonym
skrift förläggare, hvilkens namn funnes å skriften utsatt, skulle
betraktas såsom den okände författarens rättsinnehafvare. Den. praktiska
lämpligheten af en sådan bestämmelse lärer vara obestridlig och
vitsordades äfven kraftigt af svenska bokförläggareföreningen i dess
öfver förslaget afgifna yttrande. Ifrågavarande bestämmelse torde derföre
nu böra återupptagas, allenast med sådan för fullständigt Klargörande
af rättsförhållandet nödig jemkning,, att förläggaren eger i författarerättens
utöfning företräda författaren, intill dess denne i den ordning
8 § föreskrifver gifvit sig till känna.

I 9 § gifvas bestämmelser, huru en skyddstid, som löper från en
skrifts utgifvande, skall beräknas i fråga om skrifter, som utgifvas i .flera
afdelningar med inbördes sammanhang. Dessa bestämmelser, som innehålla,
att om mellantiden mellan tvenne afdelningars utgifvande icke
öfver stiger tre år, skyddstiden för den tidigare afdelningen är densamma
som för den senare, äro emellertid enligt stadgandets ordalydelse tilllämpliga
endast å den i 8 § nämnda femtioåriga skyddstiden. för skrifter,
hvilka utgifvits af vetenskapliga samfund eller andra föreningar, som
utesluta personlig författarerätt, samt för posthuma, anonyma och pseudonyma
skrifter. Deremot gälla de icke i fråga om tiden för öfversättningsskydd,
hvilken tid äfvenledes beräknas från ett arbetes utgifvande.
Denna brist, som skulle blifva ännu mera kännbar i följd af den vid
3 § ifrågasatta förlängningen af sistnämnda skyddstid, torde böra afhjelpas.
I fråga om öfversättningsskydd bör dock af lätt insedda skäl
den medgifna mellantiden mellan tvenne afdelningar icke öfverstiga två

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

år. En sådan mellantid torde efter nuvarande förhållanden kunna anses
fullt tillräcklig äfven för de fall, som i 8 § afses.

Enligt bernerkonventionen få inom den periodiska pressen politiska
artiklar fritt eftertryckas. Denna vigtiga och i sakens natur grundade
princip torde äfven i vår lag (12 §) böra erkännas.

Jemväl i öfverensstämmelse med bernerkonventionen innehöll 1886
års förslag förbud att utan författarens eller hans rättsinnehafvares samtycke
offentligen uppföra musikaliskt arbete, som ännu ej blifvit genom
tryck offentliggjordt, eller vid hvars utgifvande förbehåll om uppföranderätten
blifvit å titelbladet eller vid arbetets början meddeladt. I sitt
förut omförmälda, öfver förslaget afgifna utlåtande anförde musikaliska
akademien, att sagda förbud syntes vara en följdriktig tillämpning af
principen om eganderätt till skrift, samt att den förbättring i de svenska
tonsättarnes rättsliga och ekonomiska ställning, som det komme att
medföra, kunde väntas lända till gagn för den svenska tonsättningen och
blifva en driffjeder till ökad och framgångsrikare verksamhet på detta
område. Det sålunda anförda, som af akademien åberopas i dess öfver
nu föreliggande framställning afgifna utlåtande synes mig innebära
tillräckligt skäl för att, da en omarbetning af 1877 års lag" är i fråga,
der intaga en bestämmelse af nyss angifvet innehåll.

Enligt 13 § af gällande lag är offentligt föredragande af dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete tillåtet, när det sker utan utstyrsel
för skådebanan. En sådan inskränkning i författarerätten lärer emellertid
ej väl stå tillsammans vare sig med de principer, som eljest i
lagen gjort sig gällande, eller med det nu ifrågasatta förbudet mot
offentligt uppförande af musikaliskt arbete. Hvad särskildt angår sådana
i dramatisk form affattade arbeten, hvilka icke egentligen äro afsedda
eller lämpade för sceniskt uppförande, kan det vara af stor vigt för
författaren att ega skydd mot uppläsningar, hvilka kunna vålla en betydande
minskning i arbetets afsättning. Då förbudet inskränkes till
att gälla allenast offentligt föredragande af arbeten, som äro otryckta,
eller vid hvilkas utgifvande särskildt förbehåll gjorts, kan det icke anses
obilligt, att författarens samtycke skall inhemtas.

Angående rätten att offentligen uppföra dramatiska eller musikalisktdramatiska
arbeten i öfversättning innehåller gällande lag icke något
uttryckligt stadgande. Bestämmelser torde emellertid vara af nöden
och, såsom i 1886 års förslag ifrågasatts, böra gå i den rigtning, att
öfversättare, som för sin öfversättning eger den i 1 § omförmälda författarerätt,
skall jemväl i det hänseende, hvarom nu är fråga, njuta

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

skydd för sin öfversättning, hvaremot under den tid, då originalarbetet
är skyddadt mot öfversättning, rättigheten att förbjuda öfversättnings
uppförande tillkommer originalförfattaren.

För det fall, att ett olofligen uppfördt eller föredraget arbete utgör
allenast en mindre del af en föreställnings program, synes den i
15 § 2 stycket af gällande lag förekommande bestämmelsen, att hela
den vid tillfället influtna bruttoinkomsten skall vara förbruten, kunna
medföra en alltför sträng påföljd. För sådan händelse synes det böra
öfverlemnas åt domstol att pröfva, huruvida ej allenast en del af inkomsten
skall vara förverkad. På liknande grunder torde det vara erforderligt
att sänka de med afseende å böter och skadestånd stadgade minimibelopp.

I fråga om skrift, som utgifvits här i riket, men författats af
medborgare i annat land, åt hvilket Sverige icke särskildt rnedgifvit
skydd för literära alster, bereder gällande lag icke något författareskydd.
Den svenske förläggaren af exempelvis ett finskt arbete är
följaktligen rättslös gent emot eftertryck. Förslaget af år 1886 innehöll
en bestämmelse om skydd för utländska, men här i riket utgifna
arbeten, och i sitt öfver samma förslag afgifna utlåtande anförde svenska
bokförläggareföreningen, att hvad sålunda ifrågasatts vore synnerligen
välbetänkt och borde, oberoende af förslagets öde i öfrigt, till lagupphöjas.
En bestämmelse härom torde derför böra i lagen upptagas.
Men enär det år 1886 förordade, med bernerkonventionens grundsatser
öfverensstämmande stadgandet, att i afseende på utländsk medborgares
här i riket utgifna skrift förläggaren är innehafvare af författarerätten,
kan i åtskilliga afseenden medföra förvecklingar och svårigheter, synes,
i enlighet med hvad å förut omförinälda konferens beslutits, det böra
föreskrifvas allenast, att jemväl utländsk författares skrift är skyddad,
så framt den här i riket utgifvits, och sålunda öfverlemnas åt ordnande
genom aftal, i hvad mån den utländske författarens rätt skall anses
öfvergå på den inländske förläggaren. Jemväl i öfverensstämmelse med
meranämnda konferens’ beslut, har förutsättningen om utgifvande här i
riket ansetts böra förtydligas genom utsägande, att det första utgifvandet
åsyftas. Till följd af dessa ändringar i afseende på fönitsättningarne
för lagens tillämplighet måste äfven bestämmelsen derom, att Konungen
kan medgifva annat land likställighet med Sverige, på motsvarande
sätt jemkas.

Slutligen torde det vara nödigt att gifva öfvergångsbestämmelser
för att förebygga, att genom den föreslagna utsträckningen af skyddet
någon skulle komma att tillskyndas oförvållade ekonomiska förluster.»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med
de af honom nu uttalade åsigter upprättadt lagförslag, af den lydelse
bilagan vid detta protokoll utvisar; samt hemstälde att öfver detta förslag|högsta
domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom note ur protokollet infordras.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna
bifall.

Ex protocollo:
Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om '' ändring i vissa delar af lagen angående eganderält till skrift den

10 augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 1, 3, 4, 8, 9 och 12 §§,. 2 kap.
samt 3 kap. 15, 16, 19 och 20 §§ i lagen angående eganderätt till skrift
den 10 augusti 1877 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 Kap.

1 §•

Författare väre berättigad att, med andras uteslutande, låta genom
tryck, hvarmed i denna lag förstås äfven fotokemiskt förfarande, mångfaldiga
sin skrift, ehvad den förut blifvit offentliggjord eller förefinnes
endast i handskrift.

Till skrift hänföres i denna lag jemväl musikaliskt arbete, aftattadt
med noter eller annan teckenskrift, så ock naturvetenskaplig teckning,
land- eller sjökarta, byggnadsritning eller annan dylik teckning eller
afbildning, söm ej är, efter sitt hufvudsakliga ändamål, att betrakta

såsom konstverk. .

Hvad i denna lag stadgas om skrift skall i tillämpliga delar galla
äfven om predikan, föreläsning eller annat till uppbyggelse, undervisning
eller förströelse hållet muntligt föredrag.

3 §■

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och^å titelbladet
eller vid skriftens början uppgifna språk, varde ansedd såsom på
hvartdera af dessa språk författad.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft. 3 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Har författar© vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet eller vid skriftens början förbehållit sig rätt att föranstalta
om öfversättning af densamma, vare annan förbjudet, under två år från
det skriften först utgafs, att öfversättning deraf på annat språk utgifva,
och, der författaren inom nämnda tid utgifver sådan öfversättning, under
ytterligare åtta år att utgifva öfversättning på det eller de språk, hvartill
skriften sålunda blifvit öfversatt.

4 §•

Den, som öfversatt skrift till annat språk, bafve för sin öfversättning,
der enligt denna lag öfversättningen må utan författarens samtycke
genom tryck utgifva s, den författarerätt, som i 1 § är nämnd,
en hvar obetaget att med enahanda rätt gorå annan öfversättning af
samma skrift.

Under tid, då öfversättning ej utan författarens samtycke må utgifvas,
ege öfversättaren ej annan rätt, än som på grund af aftal med
författaren må honom tillkomma.

8 §•

För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan förening,
som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift, som utgifves
först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck i femtio år från
det skriften först utgafs. Lag samma vare om skrift af författare utan
uppgifvet eller under diktadt namn; dock att, der författaren före utgången
af femtionde året från det skriften först utgafs gifver sig tillkänna
antingen å titelbladet till ny upplaga eller genom anmälan i
Justitiedepartementet och tre gånger i allmänna tidningarna införd kungörelse,
han då må njuta till godo den rätt, som i 7 § sägs. Intilldess
författaren sålunda gifver sig tillkänna, företrädes han i författarerättens
utöfning af förläggare, hvilkens namn finnes å skriften utsatt.

9 §\

Utgifves en skrift i flera afdelningar med inbördes sammanhang;
då skall skyddstid, som i 3 eller 8 § omförmäles, räknas från det år,
den sista afdelningen utgafs. Har en afdelning utgifvits senare än två
år efter den närmast föregående, varde skyddstiden för den äldre af
dessa afdelningar, så ock för tidigare, räknad från det år, den sista
bland de äldre afdelningarna utgafs.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

12 §.

Till eftertryck hänföres ej heller, att i periodisk skrift intaga ur
annan sådan skrift hemtad uppsats; dervid den nyttjade skriftens titel
likväl skall uppgifvas. Vetenskapliga afhandlingar och vittra arbeten
äfvensom andra, icke politiska uppsatser, så vida de äro af större omfång,
må dock ej införas, om förbehåll mot eftertryck blifvit gjordt vid
deras början eller, der de äro i tidskrift intagna, vid början af det eller
de häften, hvari de förekomma.

2 Eap.

Om begagnande af skrift för skådebanan, så och om annat offentligt

föredragande af skrift.

13 §.

Dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete i original eller i
sådan öfversättning, som enligt denna lag ej må utan författarens samtycke
genom tryck utgifvas, må ej offentligen uppföras utan samtycke
af författaren eller den, som enligt denna lag innehar författarens rätt.
Offentligt föredragande af sådant arbete, utan utstyrsel för skådebanan,
eller af musikaliskt arbete vare på sätt nu är sagdt förbjudet, der arbetet
är otryckt eller ock, vid arbetets utgifvande, på titelbladet eller vid
arbetets början meddelats förbud mot offentligt föredragande deraf.

För öfversättning, som må utan författarens samtycke utgifvas,
ege öfversättaren den rätt, som i fråga om originalarbete enligt hvad
nu är sagdt tillkommer författaren.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

14 §.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och fem år efter hans död. Har författare eller öfversättare
ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det
arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes
eller föredrogs, en hvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

3 Kap.

15 §.

Den, . som gör sig skyldig till eftertryck, straffes med böter från
0C|1 fiH och med ett tusen kronor. Derjemte hafve han till

målseganden. förbrutit upplagan och ersätte honom värdet af de exemplar
deraf, som ej finnas i behåll, beräknadt efter boklådspriset för exemplar
af den senast _ utgifna rättmätiga upplagan. År arbetet olagligt^allenast
till viss afskild del af det hela, skall hvad här är stadgadt tillämpas
endast på denna del.

För den, som i strid mot denna lag uppför eller föredrager
dramatiskt, musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare straffet
böter från och med tio till och med ett tusen kronor; och"skall han i
skadestånd till målseganden utgifva hvad vid tillfälle, då arbetet uppfördes
eller föredrogs, influtit, utan afdrag för kostnader;'' dock må,1 der
vid samma tillfälle jemväl annat arbete uppförts eller föredragits, skadeståndet
i förhållande härtill jemkas.

Kunna de i denna paragraf stadgade grunder för beräkning af
skada icke följas, varde skadeståndet bestämdt efter^annan grund, som
pröfvas skälig. Lägsta belopp, hvartill skadestånd må sättas, vare i ty
fall tjugufem kronor.

16 §.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

musikaliskt-dramatiskt arbete gjorda afskrifter skola tagas i beslag;
ocb varde med dem, der ej parterne annorlunda öfverenskomma, så
förfaret, att missbruk ej kan ske.

'' 19 §•

Denna lag tillämpas på skrift af svensk medborgare, så ock på
utländsk medborgares skrift, som först utgifvits här i riket.

Lagens bestämmelser kunna, under förutsättning af ömsesidighet,
af Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla äfven skrifter
af annat lands medborgare och skrifter, som i samma land först utgifvits.

20 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari . Den skall ega tilllämpning
jemväl i afseende på dessförinnan offentliggjord skrift eller
hållet muntligt föredrag; dock att, der arbete före nämndajlag lofligen
utgifvits, redan tryckta exemplar deraf fritt må säljas, äfvensom att den,
som före samma dag på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete, fortfarande är berättigad att det
uppföra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 23 november 1896.

Andra rummet.
Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Herslow,

Norberg,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Huss,

WlJKANDER.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 16 juli innevarande
år handlingarne rörande det till högsta domstolen för afgifvande af
utlåtande öfverlemnade förslaget till lag om ändring i vissa delar af
lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877 mellan högsta
domstolens ofvanbemälde ledamöter cirkulerat, så företogs nu detta
ärende till slutlig behandling; varande samma förslag detta protokoll
bilagdt. *

Under granskningen af omförmälda förslag framstäldes inom högsta
domstolen följande anmärkningar, nemligen vid

1 §•

Justitierådet Huss yttrade: Att, på sätt i tredje stycket af denna
§ skett, meddela skydd åt vissa muntliga föredrag kan jag icke gilla;
och åberopar jag till stöd härför hvad vid granskningen af det år 1876

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

utarbetade förslag till lag angående eganderätt till skrift inom högsta
domstolen i denna fråga yttrats, hvilket yttrande ock finnes intaget i
vederbörande departementschefs anförande vid föredragningen i statsrådet
af nu ifrågavarande lagförslag. Särskildt vill jag erinra att, då
predikningar och föreläsningar i regel hållas af personer, hvilka härför
åtnjuta godtgörelse af allmänna medel, dessa föredrag böra, så snart
de hållits, vara att anse såsom allmänhetens egendom så att enhvar
må ega att, der han förmått uppteckna föredraget, jemväl från trycket
utgifva detsamma. Beträffande föreläsningarna vid landets högskolor
vill jag ej lemna oanmärkt det allmänt kända förhållande att dessa
endast undantagsvis utgifvas från trycket af föreläsarne sjelfva, samt
att i följd deraf den studerande ungdomen, som af lätt insedda skäl ej
är i tillfälle att personligen åhöra samtliga i de till studiekursen hörande
ämnen hållna föreläsningar, är hänvisad att delvis förskaffa sig kännedom
om nämnda föredrag genom de uppteckningar deraf, som åhörare
verkstält och låtit genom tryck mångfaldiga. Den lättnad vid studiernas
idkande, som sålunda genom gällande lagstiftning blifvit de studerande
beredd, skulle genom förslagets antagande varda omintetgjord. Visserligen
må medgifvas att jemväl på ifrågavarande område friheten kan
missbrukas så att föredraget blifver felaktigt återgifvet eller rent af
vanstäldt, men står det ju i sådant fall den, som hållit föredraget fritt,
att offentligen erinra härom och såmedelst betaga publikationen allt
värde.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: Sedan Riksdagen vid antagande
af nu gällande lag om eganderätt till skrift afböjde förslag
att utsträcka skyddet äfven till muntliga föredrag, hafva, så vidt jag
känner, önskningar om sådant skydd icke på något fiffigare sätt framträdt.
Man kan då tveka, om allenast teoretiska skäl samt exempel
från utlandet böra föranleda införande af denna nyhet i vår lagstiftning.
Det finnes dessutom större betänkligheter emot författareskydd för
muntliga föredrag än emot sådant för tryckta skrifter. De senare äro
på ett varaktigt sätt tillgängliga för allmänheten. Föredragen såsom
sådana äro, ehuru öfverlemnade åt offentligheten, tillgängliga blott för
åhörarne för stunden. Det allmännas intresse, att föredragen blifva
fortfarande och för alla tillgängliga, kan komma i strid med författarens
intresse att uteslutande förfoga öfver sitt alster. Det senare intresset
torde ej ovilkorligen böra tillerkännas företrädet, såsom framgår bland
annat af de af justitierådet Huss anförda exempel.

Justitierådet Lilienberg instämde med justitieråden Hammarskjöld
och Huss.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Justitierådet Herslow framhöll, att bernerkonventionen icke tillerkände
muntliga föredrag något skydd; och anförde justitierådet
vidare:

Om också någon fullt befogad anmärkning icke kan framställas
deremot, att i allmänhet muntliga föredrag af utpregladt literär karakter,
lika väl som skrifter, blifva föremål för skydd, torde dock ett
undantag från denna regel böra göras i afseende å sådana muntliga
föredrag, som i det allmännas tjenst anstälde prester eller lärare hålla
å tjenstens vägnar. Hvarje sådant föredrag är i sjelfva verket ingenting
annat än en tjensteprestation, hvarför den med tjensten förenade
lön måste anses innefatta full godtgörelse. Vid sådant förhållande kan
den, som hållit föredraget, näppeligen ega befogade anspråk på någon
slags eganderätt till detsamma. Reproduktionsrätten tillkommer i detta
fall fastmer det allmänna. Det synes mig ligga i sjelfva syftet med
en dylik af staten inrättad tjenstebefattning, att föredrag, som kommer
till stånd på grund af tjenstepligten, må, vare sig det går ut på uppbyggelse
eller undervisning, erhålla så vidsträckt publikation som möjligt.
Föredragets återgifvande i tryck bör derföre icke vara beroende
af den persons vilja eller åtgörande, som hållit detsamma.

Af den redogörelse för innehållet af ifrågavarande lagförslag, som
justitiedepartementets chef meddelat vid ärendets anmälande för Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 27 sistlidne juni, inhemtas, att föredrag,
som hållas i politiskt eller dermed jemförligt syfte, skulle vara
från det föreslagna skyddet uteslutna. Detta framgår emellertid icke
af förslagets ordalydelse. Den omständighet, att ett föredrag har ett
politiskt syfte, förhindrar nemligen icke, att föredraget tillika kan hafva
till ändamål att tjena till undervisning; och i hvarje fall, der föredraget
tillkommit i sistnämnda ändamål, skulle föredraget enligt förslagets
nuvarande redaktion vara föremål för skydd. Förslaget torde derföre
så framt det i denna del vidhålles, erfordra någon omredigering.

Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Herslow.

3 §•

Justitierådet Lilienberg, med hvilken justitieråden Norberg och
Herslow förenade sig, anförde:

Meningen torde vara, att ett i helt allmänna ordalag affattadt
förbehåll (»Allé Rechte vorbehalten», »Tous droits reservés» eller motsvarande)
enligt förslaget skall vara verksamt såsom öfversättningsförbehåll.
Denna afsigt har emellertid icke fått tillfyllestgörande uttryck

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

i den föreslagna texten, hvilken måhända snarast kan tolkas så'', att
skilnaden emot gällande lag allenast består i uppgifvandet af fordran
på nämnandet af visst eller vissa språk, hvartill öfversättningsrätten
förbehålles.

4 §•

Justitierådet Wijkander yttrade: Aftal mellan författare och öfversättare
torde i allmänhet ej innehålla andra bestämmelser än att å ena
sidan öfversättaren berättigas att öfversätta författarens arbete och å
den andra författaren tillförsäkras visst vederlag för den sålunda öfverlåtna
rättigheten. Sällan eller aldrig lärer deremot i aftalet angifvas
hvad med öfversättningsrätten skall förstås — hvilka rättigheter skola
derunder anses inbegripna. Öfversättaren kan dock anses vara föga
betjent med att erhålla sjelfva öfversättningsrätten, med mindre han
tillika vinner säkerhet derför, att hans öfversättning ej af annan eftertryckes;
och vill det vid sådant förhållande, och då förslaget i andra
stycket af förevarande § ej gifver öfversättaren annan rätt än som på
grund af aftal med författaren må honom tillkomma, synas lämpligt
att derstädes införa den föreskriften att, i saknad af annan öfverenskommelse,
med öfversättningsrätten skall anses vara förbunden författarerätt
till öfversättningen.

Beträffande sådan öfversättning, som i 13 § omförmäles, torde
eu dylik föreskrift vara så mycket mera erforderlig, som eljest öfversättningen
tilläfventyrs kan varda utan öfversättarens tillstånd använd
vid offentligt uppförande eller föredragande af arbetet.

Justitierådet Huss instämde med justitierådet Wijkander.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: Lika väl som författaren
skyddas i sin rätt till sitt arbete, synes äfven öfversättaren böra skyddas
i sin rätt till den öfversättning, han verkstält och icke missbrukat.
Ett sådant skydd gifves honom äfven i utländska lagstiftningar. Men
enligt förslaget skulle en öfversättare, hvilkens arbete finnes allenast i
handskrift, eller en, som med författarens lof utgifvit sin öfversättning,
under författarens skyddstid sakna skydd i annat fall, än att öfversättaren
af författaren fått uteslutande rätt att öfversätta eller eljest
fått dennes rätt till talan på sig öfverlåten. Samma bristande hänsyn
til! öfversättares rätt visar sig äfven i § 13. En öfversättare af dramatiskt
arbete skulle enligt förslaget sakna sjelfständig rätt att hindra,
att just hans öfversättning utan hans lof användes till uppförande å
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft. o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

teater eller eljest. Lika med justitierådet Wijkander anser jag öfversättaren
böra ega sjelfständig rätt att uppträda såsom målsegande och
sjelfständig rätt till skadeersättning. Målsegande- och skadeersättningsrätt
både för författare och öfversättare torde emellertid böra föranleda
omarbetning af § 15, då det ej kan vara rimligt, att samma upplaga
eller samma inkomst skulle förbrytas tvenne gånger.

Justitierådet Lilienberg instämde med hvad justitierådet Hammarskjöld
yttrat angående denna §, och liemstälde på grund deraf, att §:s
lydelse i nu gällande lag bibehölles oförändrad.

Justitierådet Hersloiv instämde med justitierådet Hammarskjöld.

8 §.

Justitieråden Herslow, Norberg, Lilienberg, Hammarskjöld, Huss
och Wijkander erinrade beträffande redaktionen af det föreslagna tilllägget
att, då densamma kunde gifva anledning till det antagande att
bevisning skulle erfordras huruvida den person, som anmälde sig till
utöfvande af författarerätten, verkligen vore förläggare af arbetet, men
förslagets mening ej torde vara sådan, stadgandet borde erhålla en
lydelse, hvaraf otvetydigt framginge att den, hvilken å skriften funnes
angifven såsom förläggare, jemväl vore att anse såsom sådan.

13 §.

Justitieråden Herslow, Hammarskjöld, Huss och Wijkander erinrade
om hvad af justitieråden vid 4 § anmärkts.

Justitierådet Lilienberg yttrade: I händelse 4 § bibehålies oförändrad
sådan den lyder i nu gällande lag, torde af samma §, jemförd
med den föreslagna 13 §:s lydelse i första stycket, framgå, att för
uppförande af arbete i öfversättning, som efter aftal med författaren
får genom tryck utgifvas, erfordras öfversättarens samtycke. Så torde
enligt gällande lag vara förhållandet, hvaremot sådant med den föreslagna
lydelsen af 4 § icke torde vara fullt tydligt, om ens åsyftadt.

öfvergångsstadgandet.

Justitierådet Wijkander yttrade: Med den utsträckning af skyddet
för litterär eganderätt, som i lagförslaget afsetts, har ansetts nödigt att
jemväl föreslå bestämmelser, åsyftande att förebygga ekonomisk förlust
för den, som under hägn af nu gällande lagstiftning påbörjat viss verk -

Kongl. Maj:ts JS&d. Proposition N:o 8.

samhet. I sådant hänseende har dock allenast föreslagits att, der
arbete före lagens trädande i kraft lofligen utgifvits, redan tryckta
exemplar deraf finge fritt försäljas, äfvensom att den, som före namnda tidpunkt
på grund af äldre lag lofligen uppfört dramatiskt eller musikalisktdramatiskt
arbete, fortfarande skulle vara berättigad att det uppfora. Deremot
har icke föreslagits tillstånd till fortfarande begagnande af formar,
stenar, plåtar och dylika till mångfaldigande af skrift bestamda materialier,
hvilka kunnat lagligen nyttjas enligt aldre lag och vant förfärdigade
före den nya lagens kungörande. Det synes dock som om
införande i den nya lagen af ett sådant medgifvande skulle kunna förekomma
kränkning af ganska betydande intressen, under det a andra
sidan olägenheterna deraf tvifvelsutan skulle visa sig skäligen oväsentliga;
och lärer i öfrigt kunna erinras derom, att i norsk Lov om fiorfatterret
og Kunstnerret af den 4 juli 1893, § 38, ansetts lämpligt att
meddela ett stadgande till skydd i förevarande hänseende.

Justitierådet Huss instämde med justitierådet. Wijkander
Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken justitierådet Norberg instämde,
yttrade: Den föreslagna bestämmelsen, att de nya föreskrifterna

skola ega tillämpning jemväl i afseende på en före lagens trådande i
kraft offentliggjord skrift, synes kunna pa åtskilliga satt verka rubbning
i redan bestående rättsförhållanden eller grundade rättigheter.
I de flesta fall torde dessa rubbningar väl komma att sakna större
praktisk betydelse, men icke desto mindre lärer ett. tilläggsstadgande,
ungefärligen motsvarande det i 24 § af gällande lag gifna, att lagen
icke verkar inskränkning i den rätt, som blifvit enligt aldre lag forvärfvad,
vara af behofvet påkalladt. . Särskddt i de fall, da enligt forslaget
tiden för bevarande af en viss rättighet går till anda tidigare
än enligt gällande lag, skulle lagändringen eljest lätteligen komma att
för författarerättens innehafvare medföra oforvallade förluster

Justitierådet Lilienberg yttrade: Vid granskningen af de oreslagna
stadgandena har befunnits, att skyddet för författareratten, ehuru i allmänhet
ökadt, dock i ett par fall (§§ 9 och 12) skulle komma att i
viss mån inskränkas. I afseende å arbeten, som tillkommit eller tillkomma
under skyddet af nu gällande lag, torde derföre en bestämmelse
vara lämplig, som förhindrar, att nya lagen vid tillämpning a redan
offentliggjorda arbeten leder till minskning, af det skydd, som pa grund
af förut gällande bestämmelser må hafva tillkommit författaren.
Justitierådet Herslow instämde med justitierådet Lilienberg.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott lördagen den 9 januari 1897

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna,

Justitieråden: Claéson,

Petersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde
i underdånighet

Högsta domstolens yttrande öfver det till dess utlåtande hänvisade,
vid statsrådsprotokollet för den 27 juni 1896 fogade förslag till lag
om ändring i vissa delar af lagen angående eganderätt till skrift den
10 augusti 1877.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen:

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 8.

Enligt den föreslagna lydelsen af 1 § skulle stadgandena i lagen
om eganderätt, till skrift i tillämpliga delar gälla äfven om vissa muntliga
föredrag. Beträffande den sålunda ifrågasätta utvidgningen a
föremålet för den s. k. literära egauderätten hafva af högsta domstolens
fleste ledamöter fram stälts anmärkningar, hvilka dels rigta
sig mot hvarje lagstiftningsåtgärd till beredande af skydd för muntliga
föredrag, dels åter innebära, att åtminstone med afseende å föredrag,
som i det allmännas tjenst austälde prester eller lärare å tjenstens
vägnar hålla, något skydd ej bör medgifvas. Att försätta föredrag af
sistnämnda slag i en undantagsställning bland föredrag med liknande
syfte och innehåll synes icke vara lämpligt, och då, såsom inom högsta
domstolen erinrats, önskningar om skyddets utsträckande till muntliga
föredrag ej på något lifligare sätt framträdt, finner jag mig icke emot
de af högsta domstolens fleste ledamöter gjorda uttalanden böra vidhålla
mitt förordande af ifrågavarande lagändring.

Vid 4 § hafva högsta domstolens fleste ledamöter anmärkt, att
enligt den föreslagna lydelsen öfversättarens rätt icke vore nog tillgodosedd
i det fall, att han med författarens samtycke öfversatt en skrift,
hvaraf öfversättning icke må utan sådant samtycke utgifvas. Med
anledning af dessa anmärkningar torde åt paragrafens andra stycke
böra gifvas en ändrad affattning, enligt hvilken i nämnda fall ölversättaren
erhåller skydd, i den mån ej annat föranledes af det mellan
honom och författaren träffade aftal. Genom att välja det uttryck, att
öfversättaren eger utöfva författarens rätt, synes man kunna, utan
ändring i 15 §, förekomma de svårigheter, som, på sätt inom högsta
domstolen framhållits, skulle uppkomma deraf, att målseganderatt tillerkännes
både författaren och öfversättaren.

Det föreslagna öfvergångsstadgandet har af högsta domstolens
fleste ledamöter ansetts vara mindre tillfredsställande derutinnan, att
enligt dess ordalydelse de nya föreskrifterna i alltför stor utsträckning
skulle blifva tillämpliga i fråga om äldre arbeten. Ett uttryckligt
stadgande derom, att den nya lagen icke verkar inskränkning i den
rätt som vid dess trädande i kraft redan tillkommer författare eller
författares rättsinnehafvare, torde derföre böra tilläggas. Deremot
synes det ej vara af verkligt behof påkalladt, att i vidare mån än
enligt förslaget undantag medgifvas från de nya bestämmelser, hvarigenom
till författarens förmån skyddet, utvidgas.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag latit omarbeta
förslaget och dervid tillika vidtagit några af högsta domstolens
yttrande föranledda redaktionella jemkningar.

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 8 Raft. 6

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst det sålunda
andrade förslaget, hemstälde han i underdånighet, att detsamma

framlägga™ lkt ^ ^ regennSsformen’ för Riksdagen till antagande

Till hvad departementschefen sålunda hemstält,
behagade Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan jernval
ai statsrådets öfriga ledamöter, lemna nådigt bifall;
och skulle proposition af den lydelse bil. C till
detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.