Kongl. Majds Råd. Proposition N:o 28 (Proposition 1898:28)

Kongl. Majds Råd. Proposition N:o 28.

■, Ö 0» {<5 b v! £ur.d -ii ..abifö:

N:o 28.

ob:S-3K,

Kongl. Majits nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående ändring i vis§a delar af giftermålsbalken,
till lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § årfdabalken,
till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 §
handelsbalken, till lag angående ändrad lydelse af 70 §
utsökning slag en, till lag angående ändrad lydelse af
5 § konkurslagen, till lag om boskilnad, till lag angående
ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas
skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september
1862, till lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så
ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet,
samt till lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i
förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875; gifven Stockholms slott den 22 januari
1898.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken;
3:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken;
4:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

Bih. till liiksd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. 1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

6:o) lag om boskilnad;

7:o) lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862;

8:o) lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild
hustrus ansvarighet för gäld i boet; och

9:o) lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen. # •

\ " •.''$* ''''/<•• \\ J. V \ ■''n -v.1, y*** V'' '' r,\ «r, y.yij V; ,

OSCAR. ^

L. Annerstedt.

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

• b • t
uc .• . u

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken.

I|>." . f ’ . r; )\yy, \ r: "i )■; • »* [ ** y J.v) ijvfl ’ . •

Härigenom förordnas, att 9 kap. 1, 2 och 3 §§, 10 kap. 2 § samt
11 kap. giftermålsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 Kap.

1 §•

Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte
målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom,
som är från hans förvaltning undantagen, samt sådan af hustrun under
äktenskapet gjord gäld, för hvilken allenast hennes giftorätt och enskilda
egendom enligt lag svara; hustrun följe ock mannens stånd och vilkor.

År genom äktenskapsförord stadgadt, att hustrun tillhörig egendom
skall från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant stadgande
meddeladt angående egendom, som genom gåfva eller testamente till
hustrun gifven är med vilkor att den henne enskildt tillhöra skall; då
ege hustrun öfver den egendom och afkomsten deraf råda, der ej annorledes
blifvit om förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun genom eget
arbete något förvärfva, deröfver må hon ock råda.

2 §•

Mannen kåfve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning
för gäld eller med servitut belasta hustruns enskilda fasta egendom,

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

som af honom förvaltas, utan att han häfver hennes frivilliga ja och
underskrift i tvenne gode mäns närvaro, ej heller att utan sådant samtycke
upplåta rätt till afkomst af egendomen. Sker det ändock, vare den
åtgärd ogin, der klander derå väckes af hustrun eller hennes arfvingar.
Har mannen utan hustruns samtycke upplåtit nyttjanderätt till fastighet,
hvarom nu är sagdt, ege hon efter mannens död, eller då äktenskapet
eljest blifvit upplöst eller boskilnad skett, rätt att uppsäga den,
som nyttjanderätten innehafver; dock njute landbo eller hyresman, som
uppsagd varder, laga fardag. Dör hustrun före mannen, ege hennes
artvingar enahanda uppsägningsrätt. Vill nyttjanderättens innehafvare
sjelf uppsäga, hafve dertill lof. Ej må på grund af upplåtelse af mannen
fastighet, som här afses, för nyttjanderätt intecknas, med mindre hustrun
skriftligen till upplåtelsen samtyckt.

Har mannen öfvergifvit hustrun, eller är han för sjukdom eller af
annan orsak ur stånd att om boet draga försorg, ege hustrun till nödtorft
pantsätta eller afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej egt
råda; dock må ej fast gods intecknas eller afyttras, med mindre rätten,
efter det mannens närmaste fränder blifvit hörde, det medgifver.

3 §•

F^re vigseln skall han till henne viss morgongåfva utfästa, antingen
x löst, eller fast, men ej i båda tillika, ehvad han med mö, eller enka,
sig gifter.

Morgongåfva skall tagas af mannens enskilda lott i boet. Har
hustru, som mannen öfverlefver, barn efter honom, eller dör hustrun förr
än mannen, då ege morgongåfva ej rum.

10 Kap.

t-ro*1 i i!'' •; i •"*'' -i /> * • ''■ - .,r- - • • • , «• , , I,}

2 §•

Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa
egendom, som de ega eller ega få, så ock den fasta egendom, hvilken
de i hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom, som man eller
hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärf!, eger ej
andra maken giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf under
lösören räknad. Varder under äktenskapet egendom genom gåfva eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

testamente till ena maken gifven med vilkor att den honom eller henne
enskildt tillhöra skall; i den egendom njute den andra maken ej heller
giftorätt.

11 Kap.

Om ansvarighet för gäld i makars bo och om vederlag vid bodelning.

Gäld, som af ena maken före äktenskapet gjord är, skall med
dess giftorätt och enskilda egendom betalas.

Har den gäldbundne maken i boet medfört egendom, deri giftorätt
andra maken tillkommer, skall så stor del af gälden, som mot värdet
af den egendom svarar, utgå ur samfälda boet, för så vidt ej annan, af
den gäldbundne maken medförd egendom, som på grund af inteckning
eller eljest utgjorde säkerhet för gälden, kunnat till betalning deraf
lemna tillgång.

Hvad nu är sagdt om ansvarighet för gäld, hvarför make vid
äktenskapets ingående häftade, skall ega motsvarande tillämpning i
fråga om gäld, som under äktenskapet åsamkats make i följd af arf
eller mottagande af gåfva eller testamenterad egendom.

2 §•

År i äktenskapet gäld gjord af begge makarne, eller har hustrun
för det gemensamma boets räkning gjort gäld under sådana förhållanden,
att det kunnat antagas ske med mannens samtycke, den gäld
skall med samfäld egendom betalas. Räcker ej den egendom till fulla
gälden, fylles det, som brister, af begges enskilda egendom efter den
andel hvardera i samfälda boet eger. Har allenast endera maken enskild
egendom: är det mannen, betale det som återstår; är det hustrun,
betale ej mer än sin andel i gälden, der hon ej till vidsträcktare betalningsansvar
sig förbundit.

3 §•

För gäld, som i äktenskapet af mannen gjord är, gånge betalning
ut af samfäld egendom och, der den ej förslår, af mannens enskilda;

Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 28.

dock må ej, der gälden utgöres af böter eller skadestånd för brottslig
gerning eller grundar sig på borgen, af samfälda boet användas mera
än mannens andel deri.

Har hustrun i annat fall, än i 2 § sägs, gjort gäld i äktenskapet,
gånge hennes giftorätt i boet och enskilda egendom till gäldens betalning.

4 §•

/•k* ht i -. .« ''.:j > v ?:«•/ iiifO t*i( i ii*. ) »IH;, u* i■ i; Tt t •• \*^h •,. *

Har under äktenskapet ena maken åtagit sig betalningsansvar för
andra makens gäld, hvarom i 1 eller 3 § sägs, skall, såvidt borgenärs
rätt rörer, gälla hvad i 2 § finnes stadgadt; dock vare hustrun, der
gälden är af henne gjord, med sin enskilda egendom för hela gälden
ansvarig.

5 §•

Sökes i makars bo utmätning för gäld, som i detta kap. afses,
och är ej ansökning om boskilnad gjord, ege make undantaga allenast
sådan egendom, som är dess enskilda tillhörighet och, efter ty ofvan är
sagdt, ej svarar för gälden; dock må ej, der för gäld, som i äktenskapet
af hustrun gjord är, betalningsskyldighet blifvit. allenast henne ålagd,
utmätas egendom, hvaröfver mannen eger råda, utan så är att gälden
utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning.

Huru egendom eljest må fredas för gäld, derför den ej bör svara,
finnes särskilt stadgadt.

■ “ 6 §.

"•■''■> V. v !''<'':»})?,f ,i L, . n-.tiv ■ > . ■''

Har samfäld egendom gått till betalning af gäld, derför, efter ty
i 1 eller 3 § är sagdt, samfälda boet ej svarar, eller blifvit genom ena
makens särskilda vållande och förgörelse, utan nytta för andra maken,
boet afhänd, skall vid boets delning den make, som sålunda njutit
enskild fördel af samfälda boet eller vållat dess minskning, af sin lott
i boet och enskilda egendom gifva andra maken vederlag till så stort
belopp, som svarar mot dess giftorätt i hvad ur samfälda boet gått.

Finnes vid bodelning samfäld egendom vara använd till sådan förbättring
af ena makens enskilda egendom, som ej är att räkna till dess
underhåll och skötsel, gifve ock den make af sin giftorätt och enskilda
egendom vederlag, beräknad efter andra makens giftorätt i hvad mot
värdet af förbättringen svarar.

Kongl. Måj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

''7 §•

Har ena makens enskilda egendom blifvit använd till betalning af
den andres gäld, hvarom i 6 § förmäles, njute vid bodelning den make,
som egendom sålunda frångått, vederlag af andra makens giftorätt och
enskilda egendom. Lag samma vare, der makes enskilda egendom eljest
blifvit till nytta för andra maken eller genom dess vållande och förgörelse
använd, som i 6 § sägs.^j ; T

8 §•

u x. ■

År gäld, derför enligt 1 eller 3 § samfälda boet svarar, betald
med den gäldbundne makens enskilda egendom, njute vid bodelning den
make vederlag ur samfälda boet. Har andra makens enskilda egendom
gått till betalning af sådan gäld, gånge vederlag ut ej allenast af samfälda
boet utan ock, der det ej förslår, af den gäldbundne makens enskilda
egendom. * 8-''- : _ (v“ _ ’

Har ena makens enskilda egendom gått till betalning af gäld, som
i 2 § afses, eller har sådan egendom blifvit annorledes än till betalning
af gäld använd för gemensam räkning, skall vederlag utgå ur samfälda
boet. Räcker det ej till, fylle andra maken med sin enskilda egendom
så stor del af bristen, som på den make belöper i förhållande till dess
andel i boet.

9 §•

För vederlag ansvara ej make méd annan egendom än den, som
hör till boet, då det delas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock skall hvad i
10 kap. 2 § finnes stadgadt icke gälla i afseende å äktenskap, som
före nämnda dag blifvit ingånget.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.

. c OijiTii

Förslag

till

angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § ärfdabalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att
vårda gods sitt, varde under förmyndare stäld. År det hustru, varde
mannen eller annan förordnad till god man att utöfva hennes rätt i
afseende å egendoms förvaltning; och skall för gode mannen gälla hvad
om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet finnes föreskrifvet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af I kap. 8 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § handelsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Ingen må något köpa af annan mans barn eller tjenstehjon, utan
de hafva lof att sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon,
och åkäres; vare det ogilt, och böte tio daler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

r t

• (J

Bill. till lii/csd. Prof. 18!)8.

1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 70 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Vill vid utmätning i makars bo endera undantaga viss egendom,
förty att den enligt 11 kap. 5 § giftermålsbalken eller lagen om boskilnad
ej bör gå i betalning för den gäld, som sökes, och är ej med
afseende å egendomens och gäldens beskaffenhet uppenbart, att utmätning
ej må ske, skall hvad i 69 § finnes stadgadt angående förfarandet
i der afsedt fall lända till efterrättelse; dock att föreskriften om gäldenärens
instämmande ej skall å andra maken lämpas. Hvad nu är sagdt
ege ock tillämpning, då efter vunnen boskilnad make vill vid utmätning
i andra makens bo freda egendom.

Om utmätning af lösören, som blifvit, sålda, men lemnats qvar i
säljarens vård, gälle hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af
gods, hvarom i 131 § sjölagen förmäles, vare lag som der sägs.

, Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att, der utmätning
dessförinnan skett, äldre lag länder till efterrättelse.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 5 § konkurslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar, vare
den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom
inteckning i fast egendom; ege ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ om förmäld
är, der han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande
af hans fordran otillräcklig är. Ej heller ege borgenär söka, att
makars bo afträdas skall, der hans fordran är sådan, att för densamma
ej kan vinnas utmätning i egendom, hvaröfver mannen eger råda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

jtiUi

Lag

om boskilnad.

Med upphäfvande af förordningen om boskilnad och undansättande
af egendom i makars bo den 18 september 1862 förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

i §.

Makar ege, efter ansökan, vinna boskilnad, när de derom ense äro.

Häftar mannen för gäld, hvarom i 11 kap. 1 eller 3 § giftermålsbalken
sägs, och kan den gäld ej betalas utan att hustruns enskilda
egendom eller giftorätt, som för gälden ej svarar, tillgripes, eller är
fara för handen att, der gälden betalas, vederlag, som hustrun vid bodelning
bör njuta, ej kan till fullo utgå; då må hon vinna boskilnad.
Häftar hustrun för sådan gäld, vare om mannens rätt att erhålla boskilnad
lag samma.

År makars bo till konkurs afträdt, varde, på ansökan af endera
maken, till boskilnad dömdt.

Kongl. Majis Nåd. Proposition N:o 28.

3 §•

Hustrun ege ock vinna boskilnad i de fall, att
makarnes gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den
ej kan betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den
enskilda, som för samma gäld bör svara, eller att fara är för handen,
att, der gälden betalas, hustrun tillkommande vederlag ej kan till
fullo utgå;

eller hustruns enskilda egendom eller ock samfäld egendom, hvaröfver
hon egde råda, utan hennes samtycke blifvit till betalning af
gäld, för hvilken hennes enskilda egendom ej bort svara, använd eller
för sådan gäld pantsatt, utmätt, med qvarstad belagd eller satt under
förbud att säljas eller skingras, eller ock mannen annorledes obehörigen
förfogat öfver sådan egendom;

eller mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller
eljest vanvårdat eller försummat boets angelägenheter;

eller han på annat sätt än nu är sagdt missbrukat sitt målsmanskap
eller öfvergifvit hustrun och rest bort utan veterligt ärende samt
ej kommit åter inom sex månader;

eller han blifvit under förmyndare stäld.

4 §•

Ansökning om boskilnad skall ingifvas till underrätt i den stad
eller, å landet, till domaren i den ort, der mannen bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. År i stad ej rättegångsdag,
och finnes ej någon satt att å rättens vägnar inlagor mottaga,
må ansökningen ingifvas till rättens ordförande.

5 §•

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskilnad ej kan
upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld eller af annan orsak,
teckne det skriftligen å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte rätten eller domaren genast om densamma
och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidni
ngarne äfvensom, der så ske kan, i tidning inom orten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 §•

Har ej vid boskilnadsansökning, som af begge makarne gjord är,
fogats af dem med edsförpligtelse underskrifven förteckning å boets
tillgångar och skulder, varde föreläggande dem meddeladt att inom
viss tid sådan uppteckning till rätten eller domaren ingifva. Försummas
det, uppdrage rätten eller domaren åt magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjent eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till boet hörer,
under edsförpligtelse redligen uppgifva.

7 §•

År ansökning om boskilnad gjord allenast af endera maken, teckne
rätten eller domaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid
rätten inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under
pågående eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting,
der sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg deigifvas andra maken.
År denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dag, och visas ej,
att kallelsen blifvit delgifven i så god tid, att maken kunnat iakttaga
inställelse, eller ock att för delgifningen hinder mött, vare ansökningen
förfallen. Har maken särskilda gånger blifvit med kallelsen sökt i sitt
hemvist, utan att maken sjelf eller ombud kunuat träffas eller upplysning
vinnas, hvar maken sig uppehåller, utgöre den omständighet, att kallelsen
ej blifvit delgifven, icke hinder för boskilnadsmålets vidare handläggning.

Varder boskilnadsansökningen medgifven eller visas till densamma
skälig anledning, och är ej bouppteckning ingifven, meddele rätten
förordnande för lämplig person att uppteckningen förrätta, såsom i 6 §
sägs.

8 §■

Sedan boet blifvit i laga ordning upptecknadt, meddele rätten
så snart ske kan beslut i boskilnadsfrågan.

9 §■

Riktigheten af upprättad bouppteckning vare make pligtig att
med ed inför rätten fästa, der det af andra maken yrkas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No. 28.

10 §.

När boskilnad blifvit sökt, förordne rätten eller domaren, der
hustrun det begär, god man att benne biträda. Den, som dertill
blifvit utsedd, ege att i afseende å boskilnaden och hvad dermed har
samband hustruns talan bevaka, der den ej af henne sjelf utföres.

11 §•

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på domaren ankommer, ege
han vidtaga ändå att han jäfvig är; anmäle dock, der förordnande för
särskild domare tarfvas, jäfvet utan dröjsmål i hofrätten.

12 §.

Vill hustrun, att egendom, som tillhör henne enskildt men af
mannen förvaltas, skall, utan afbidan på skifte i boet, från hans förvaltning
undantagas, göre derom ansökning i boskilnadsmålet; och förordne
rätten, der till boskilnad dömes, att egendomen skall till hustrun
öfverlemnas. Sådan ansökning må ock göras sedan till boskilnad blifvit
dömdt.

Har hustrun gjort ansökning, hvarom nu är sagd!, må rätten, der
hon det äskar, förordna, att egendom, som ansökningen afser, skall sättas
under särskild vård och förvaltning till dess öfver ansökningen blifvit
dömdt; ege ock, der hustrun för egendomen ställer borgen, som af rätten
godkännes, medgifva, att i afbidan på ansökningens pröfning egendomen
skall till hustrun utlemnas.

13 §.

Utan hinder deraf att rätten enligt 12 § meddelat förordnande
om egendoms undantagande från mannens förvaltning, varde,
der tvist sedermera yppas, frågan om makes rätt till egendomen efter
lag bedömd.

14 §.

Då boskilnad sökt är, förordne rätten, der endera maken det äskar,
att viss egendom, motsvarande den makes giftorätt eller någon del deraf,

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

skall för makens räkning från samfälda boet afskiljas och sättas under
särskild vård och förvaltning, till dess öfver boskilnadsansökningen
dömdt blifvit och, der den bifalles, boet skiftas skall; dock må afskiljandet
ej, mot andra makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig
anledning, att boet deraf skulle lida märklig skada, eller ställer borgen,
som af rätten godkännes, för hvad vid skifte af samfälda boet bör tillkomma
sökanden. Afskiljande, hvarom nu är sagdt, må jemväl efter
vunnen boskilnad sökas.

Egendom, som i nu stadgad ordning blifvit för hustruns räkning
afskild, må af henne tillträdas, der hon för den egendom ställer borgen,
som af rätten godkännes.

15 §.

Beslut om egendoms afskiljande, efter ty i 14 § sägs, vare,
der konkurs inträffar, emot borgenärerna utan verkan.

16 §.

Hvad i 11 kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt skall jemväl
efter det boskilnad sökts ega tillämpning intill dess skifte sker, dock
att egendom, som jemlikt 14 § i denna lag blifvit för ena makens
räkning från samfälda boet afskild, ej må tillgripas för gäld, derför
den makes giftorätt lagligen icke svarar.

>7 §■

Nu bär boskilnad sökts: äro penningar eller lösören förvandlade,
de der hustrun efter förord eller annorledes enskildt tillhört, eller finnas
sådana lösören pantsatta, och kan det ej antagas, att den förvandling
eller pantsättning med hennes bifall skett; då ege hon vid konkurs
rätt att såsom fordran bevaka värdet af den förvandlade eller pantsatta
egendomen och njute för den fordran betalningsrätt i samfälda boet och
mannens enskilda egendom; svare dock med hvad henne i utdelning
tillfaller såsom med annan enskild egendom.

I öfrigt njute ej make i konkurs betalningsrätt för vederlagsfordran.

18 §.

Sedan till boskilnad dömdt är, skall boet, så snart ske kan,
skiftas i den ordning, som om delning af död mans qvarlåtenskap är i

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 28.

lag stadgad. Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, derför samfälda
boet svarar, gulden blifvit. Sker annorledes, svare makarne, en för
begge och begge för en, för samma gäld.

Då skifte egt rum, läte makarne den öfver skiftet upprättade
handling ingifvas till den rätt, som boskilnadsmålet handlagt; och åligge
det rätten att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarne samt, der så ske
kan, i tidning inom orten kungöra, att handlingen blifvit till rätten inlemnad
med uppgift om dagen då det skett. Varder endera maken försatt i
konkurs, som börjar inom tre månader från det handlingen till rätten
ingafs, gånge skiftet, der det ländt borgenärerna till märklig skada,
på deras åkäran åter; dock må ej talan derom anhängiggöras senare
än en månad från inställelsedagen i konkursen.

19 §.

Då boskilnad beviljad • blifvit, vare all egendom, som, efter det
ansökningen om boskilnad gjord är, ena maken genom arf, gåfva, testamente,
aftal eller annorledes förvärfvar, såsom enskild egendom ansedd.
Hustrun vare ej pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld,
som under äktenskapet derförut gjord är, utan så är att hon sjelf
ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med
mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter ty i giftermålsbalken
sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda egendom derför svara.

n: • v (T* • • *-''"■■■. i''- '' ? ''‘-''ii ■ >''> ■'' ‘‘ ''f“.'' • i H l‘:* *

20 §.

Egendom, som, efter det boskilnadsansökning gjord är men
innan den pröfvats, tillfaller hustrun, må, der hon det äskar, under
särskild vård och förvaltning sättas, så ock af henne tillträdas mot
borgen, som af rätten godkännes.

21 §.

Hustru, som vunnit boskilnad, råde sitt gods sjelf.

Intill dess skifte sker behålle hvardera maken, der ej af ofvan
gifua bestämmelser annat föranledes, förvaltningen af den egendom,
hvaröfver maken egde råda vid den tid, då boskilnadsansökningeu
gjordes.

22 §.

Ändå att boskilnad beviljad är, ege ej ena maken till den andre
Bill till Riksd. Prof. 189S. 1 Sami 1 A/d. 17 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

något bortgifva eller makarne sig emellan sluta annat aftal, än som med
skifte af boet har samband.

'',1;'' 23 §-

i All gäld, som ena maken gör efter det boskilnad blifvit. sökt,
varde, om boskilnad vinnes, såsom enskild gäld ansedd.

'' ■*. ;,if,: 24 §.

Makar, som vunnit boskilnad, vare pligtige att hvar efter sin förmåga
bidraga till eget och barnens uppehälle.

* 25 §.

Klagan öfver att boskilnadsansökning ej upptagits, så ock öfver
beslut rörande förordnande af god man för hustru skall i hofrätt föras
genom besvär; och vare dervid för klagan öfver domares beslut tid,
som för besvär öfver underrättens i orten utslag är i lag stadgad. Har
underrätt annorledes än i sammanhang med pröfning af boskilnadsansökning
meddelat beslut angående fråga, som omförmäles i 12, 14
eller 20 §, må talan jemväl fullföljas genom besvär. Beslut i fråga,
som i 10, 12, 14 eller 20 § afses, gånge utan hinder af förd klagan i
verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten kommer.

Vill någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i fråga,
som skolat genom besvär fullföljas i hofrätten, göre det genom besvär,
Indika böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgas,, och fullgöre dervid det, som i 18 § af samma
kapitel finnes föreskrifvet.

■ Minit/lia ■ 1 U <h ; li. «!

26 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning öfver alla der anhängiggjorda
boskilnadsärenden, utvisande för hvarje ärende dagen, då
ansökning deri gjord är, så ock alla i ärendet vidtagna åtgärder och åt
rätten eljest meddelade beslut.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28

if *?f tu . ■ ''* =’•■(!r.J

■ t 4 K {

■

, I ! !

1 , J » i * , < '' . ié i‘

.4 H 7 AV i >.>t

II.

Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskilnad i sammanhang

med konkurs.

->.!>. r.h< r f i '' i ,-,T<, ■> : tbtVgb.O . Öl ‘ •: i.o Kr ■ H

M 27 §.

fl) {.i. t . • ■ >1 i < K ■ > •»•!(! in •> ''■ '' ''

År makars bo till konkurs afträda och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid, som
för inställelse i konkursen är i den offentliga stämningen utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, förty att den
är dess enskilda tillhörighet, ej skall gå i betalning för gäld, som i
konkursen bevakas, eller att makens giftorätt skall för sådan gäld fredas,
begäre undansättande af den egendom eller giftorätt inom tid, som nu
är sagd, eller hafve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare,
der före konkursen boskilnad blifvit sökt.

28 §.

Ansökning, som i 27 § sägs, varde, sedan andra maken och, der
ansökningen afser undanskiftande, jemväl borgenärerna, på sätt i konkurslagen
om granskning af bevakade fordringsanspråk stadgas, erhållit tillfälle
att i frågan sig yttra, efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf
deremot ej är gjordt.

29 §.

Har make begärt undanskifta enskild egendom eller giftorätt, och
vill maken, att det påstående skall gälla äfven i afseende å gäld, som
efter inställelsedagen i konkursen bevakats, göre ansökning derom i den
ordning, som för framställande af jäf mot bevakning är i konkurslagen
stadgad; och varde med ansökningen så förfaret, som om jäf är föreskrifvet.

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

30 §.

Ej må den omständighet, att make tillåtits undansätta giftorätt,
hindra samfäld egendoms försäljning. Skall enskild egendom, som
make tillåtits undansätta, gå i betalning för bevakad gäld, må ock
den egendom eller hvad deraf för gäldens betalande erfordras genom
sysslomännens försorg säljas.

i.;-!*firning.. ■ f*r.rrr boll iiiv ''

'' 31 §.

Hvad ofvan är stadgadt i fråga om boskilnadsansöknings kungörande
samt om boupptecknings upprättande och beedigande, så ock
om förordnande af god man för hustru skall icke ega tillämpning, då
boskilnad sökes i sammanhang med konkurs.

,!''■■! • * :. i V.•!::>’ ;■ .. • <<, ]

-1 ''<•!...! I iiic-7- ,i 1 ; , t:1 >-■ .: ! ti • ; ..f. :Ö-;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att mål, som
före den dag äro anhängiggjorda, skola behandlas efter äldre lag.

”• V ‘ * * -.C» ''* • ./ '' •- , "4 ''

rf it b ■ f 7 v : - v j •*< -Y ; o! ( '']iu;)

;jl>U .tv. J thw: .it rHl* '' .*><; ''r.! *>’/ j * ''{(Jr''• , H / !•;'' -.*1

Kongl. Maj.ts Säd. Proposition N:o 28.

K oi

i.g .h talj Ml i.Vf. K

T * » - *

; 4» l t •’ • • i ’ ■*<£*.•>!

:V iä mm]» Af,nh ^[Ir^s

''Lq *.tr-.jii ''->Li:^ ^>la*! 5>i.iu

Förslag
till

Lag

angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo

den 18 september 1862.

i vj. ''.•••''Tf1, 1 » . t: : >SJ. *OP

Härigenom förordnas, att 8 och 18 §§ i förordningen huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo den 18 september 1862
skola upphöra att gälla, och att nedannämnda §§ i samma förordning
skola erhålla följande lydelse:

9 §•

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt, och vilja
sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre derom
skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse
utsatt är; och varde, sedan sterbhusdelegarne å andra sidan
samt borgenärerna, på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade
fordringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frågan sig yttra, ansökningen
efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,
lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

Kongl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o 28.

10 §.

Hafva sterbhusdelegarne å ena eidan afträdt egendom, och vill
någon å andra sidan egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs;
ställe dock den sterbhusdelegare borgen jemväl för egendom, om hvars
undanskiftande påstående må vara gjordt eller efteråt kan göras, och
njute sedan borgenärernas rätt emot den, som undanskifta vill.

11 §•

När egendomsafträde å någondera sidan sker, skall all egendom i
boet till borgenärerna öfverlemnas, utom i de fall, som i 6 och 10 §§
omförmälas. Hvad i lagen om boskilnad stadgadt finnes om försäljning
af egendom, som endera sidan tillåtits undanskifta, så ock om betalningsrätt
för vederlagsfordran gälle äfven i de fall nu sagda äro.

12 §.

Afträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppa!,
skall hvar, som det egendomsafträde tillgodonjuta vill, med ed fästa,
att den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om
egendomsafträdet gjordes. Den, som egendom sålunda afträdt, skall
den ed å inställelsedagen aflägga; stånde honom dock fritt att förut
inför den rätt, hvarunder den döda lydt, eller vid annan domstol edgåugen
fullgöra. Annan sterbhusdelegare åligge, der någon borgenär
det äskar, att eden aflägga och det styrka inom den tid och i den
ordning, som honom af rätten eller domaren förelägges; gör han det
ej, njute ej af egendomsafträdet den förmån, hvarom i 16 och 17 SS
förmäles.

17 §.

Efterlefvande make, som egendom rätteligen afträdt, vare fri från
all gäld, hvarför dess enskilda egendom ej svarar. Enka njute ock för
framtiden befrielse från öfrig gäld, som under äktenskapet tillkommit,
utan så är att hon sjelf gjort gälden i och för handel eller annan
rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att,
efter ty i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda
egendom derför svara.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

19 §.

Varder af någon sterbhuBdelegare boet till konkurs afträda gälle
det till förmån för annan sterbhusdelegare, som ej dessförinnan tid till
egendomsafträde försutit.

20 §.

Arfvingar, som ej i laga tid sig urarfva gjort, svare, en för alla
och alla för en, för den dödas gäld, utan så är att de äro från all
delaktighet i boet uteslutna, eller att de ej vid bouppteckningen tillstädes
varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet
eller af arfvet förmån njutit: i dessa fall vare sådan arfvinge från
ansvarighet för gälden fri.

Har efterlefvande make försummat att egendom afträda, stånde
han eller hon med arfvingarna i lika ansvar.

31 §.

O 411:; * i ‘; > 11, i t •

Hvad i denna förordning finnes stadgadt om egendomsafträde af
efterlefvande make ege ej tillämpning, der boskilnad blifvit beviljad.

“ ■ '' pu! : i f ha i'' t

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att mål, som
dessförinnan auhängiggjorts, skola behandlas efter äldre lag.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag

om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild hustrus ansvarighet

för gäld i boet.

■'' •T'' a, • -t rft ; ; •

Härigenom förordnas som följer:

. ■ 1 ,1( . . 1 §■

Har äktenskap blifvit genom skilnad upplöst, skall om skifte af

boet samt påföljd af underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så
ock om förvaltning af samfäld egendom intill dess skifte sker gälla
hvad i lagen om boskilnad är i nämnda hänseenden stadgadt för makar,
som vunnit boskilnad; och ege å makar, som blifvit i äktenskapet
skilda, jemväl tillämpning hvad i samma lag för det fall, att boskilnad
sökts, finnes föreskrifvet om samfäld egendoms afskiljande från boet
och verkan deraf, om undanskiftande af giftorätt för gäld samt om
makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Hvad i 11 kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt om rätt för
mannen att för viss af hustrun gjord gäld freda egendom, deröfver han
eger råda, skall i fråga om samfäld egendom, som efter skilnaden står
under hans förvaltning, lända till efterrättelse intill dess skifte sker.

2 §É

Frånskild hustru vare ej pligtig att med egendom, som hon efter
skilnaden förvärfvar, betala under äktenskapet gjord gäld, utan så är
att hon sjelf ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse,
som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter
ty i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda
egendom derför svara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899, men eger ej tillämpning
å dem, som dessförinnan blifvit i äktenskapet skilda.

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition A .o 28.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 39 och 40 §§ i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 skola erhålla
följande ändrade lydelse: *

39 §.

Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom,
må, till betryggande af nyttjanderättens bestånd efter ty här nedan
sägs, erhålla inteckning derför vid den rätt, hvarunder egendomen lyder.

Huru i visst fall inteckning ej må beviljas utan att upplåtarens
hustru samtyckt till upplåtelsen, derom skils i giftermålsbalken.

40 §.

Då inteckning för nyttjanderätt sökes, skall den handling, hvari
nyttjanderätten är upplåten, till rätten ingifvas; och varde handlingen
eller den del deraf, som angår nyttjanderätten, offentligen uppläst och i
inteckningsprotokoilet införd. År handlingen ej af vittnen styrkt, skall
upplåtaren höras; och förfares dervid så, som i 6, 7, 8, 9 och 10 §§
är stadgadt.

Der efter lag inteckning ej må beviljas med mindre upplåtarens
hustru till upplåtelsen samtyckt, skall hvad nu är i fråga om upplåtelsehandling
sagdt ega motsvarande tillämpning i afseende å handling,
hvarigenom sådant samtycke lemnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.

Bill. till Rtksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 28.

2 t.-1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet fredagen den
9 oktober 1896

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet följande inom lagbyrån utarbetade lagförslag* nemligen
förslag till:

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 8 och 10 kap. 13 S
handelsbalken;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

5:o) lag om boskilnad;

6:o) lag angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld

Kongl. Maj:ts A åd. Proposition N:o 28.

vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

7:o) lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas
skall, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet.

Departementschefen yttrade härefter:

Den i 1734 års lag antagna grundsatsen om mannens fulla målsmansrätt
för hustrun, hvilken innebar obegränsad befogenhet för honom
att ensam förvalta ej allenast det gemensamma boet, utan ock den
egendom, som utgjorde hustruns enskilda tillhörighet, hur i någon mån
blifvit inskränkt genom förordningen den 11 december 1874, som dels
beredde utväg att genom äktenskapsförord eller vj^ gåfva eller testamente
från mannens förvaltning undantaga sådan egendom, hvari han
ej egde giftorätt, äfvensom afkomsten deraf, dels berättigade hustrun
att råda öfver den samfälda egendom, som hon under äktenskapet
kunde genom sitt arbete förvärfva. Då dessa för vår familjerätt nya
bestämmelser i lagen inpassades, utan att förut gällande stadganden
om äkta makars rättsförhållanden och särskild! om hustruns förmåga
att ingå rättsligen giltiga förbindelser undergingo någon omarbetning,
kunde förvecklingar och osäkerhet i nämnda hänseenden ej länge uteblifva.
Om således redan ur formel synpunkt ifrågavarande lagstiftningsåtgärd,
såsom vid 1874 års riksdag uttalades, lemnade åtskilligt öfrigt
att önska, så dröjde det ej heller länge innan intresset för tryggandet
af den gifta qvinnans ställning uppfattade de vidtagna förändringarne
i sakligt hänseende såsom otillfredsställande. Gång efter annan gjordes
derföre under de följande åren frågan om hustruns förmögenhetsrättsliga
ställning till föremål för Riksdagens behandling och år 1884
aflät Riksdagen en underdånig skrifvelse, innefattande begäran om framläggande
af förslag till vissa ändringar i lagstiftningen om makars
inbördes egendomsförhållanden. I denna skrifvelse anfördes, hurusom
Riksdagen kommit till den åsigt, att gällande lagstiftning borde ändras
sålunda:

l:o) att i den fasta egendom i stad eller å stadens mark, som
hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärfvat, mannen
ej skulle cga giftorätt och att förty sådan rätt icke heller borde tillkomma
hustrun i mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig
ränta och afrad af dylik egendom skulle under lösören räknas;

2:o) att. gift qvinna borde berättigas att sjelf förvalta den egendom,
som voro henne enskild! tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord
förbehålla sig sådan rätt;

3:o) att mannen icke skulle hafva makt att utan hustruns sam -

Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

tycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller
jord och hus i staden;

4:o) att hustrun ej borde vara skyldig att med sin enskilda egendom
svara för gäld, som maunen under äktenskapet åsamkat boet, derest
hon icke sig dertill uttryckligen förbundit; samt

5:o) att, derest under äktenskapet mannen i andra fall än det i
11 kap. 5 § giftermålsbalken omförmälda till nytta ensamt för sig sjelf
användt makarnes gemensamma egendom i boet, jemväl sådant skulle
vid delning eller arfskifte å hans lott räknas äfvensom att motsvarande
bestämmelse borde gälla för hustru, som under äktenskapet med dylik
egendom guldit s$p enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt. sig
enskild fördel.

Sedan i följd af berörda skrifvelse nya lagberedningen anbefalts
att afgifva förslag till de förändrade bestämmelser, hvartill densamma
kunde föranleda, aflemnade beredningen den 1 juli 1886 förslag till
lagar i ämnet, hvilket i allt hufvudsakligt ansluter sig till ofvan angifna,
af Riksdagen uttalade grundsatser.

Öfver detta lagförslag inhemtades högsta domstolens utlåtande,
hvarefter det den 31 december 1891 inför Eders Kong]. Maj:t i underdånighet
anmäldes. Enligt hvad dåvarande chefen för justitiedepartementet
dervid erinrade hade af flertalet bland högsta domstolens ledamöter
uttalats den mening, att nämnda förslag icke syntes egnadt att
läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet, och till stöd för denna
mening anförts, beträffande förslagets hufvudgrunder, förnämligast : att
de fördelar, förslaget åsyftat bereda, egentligen skulle tillgodokomma
allenast de hustrur, hvilka hade enskild egendom eller under hvilkas
äktenskap samfäld fäst egendom förvärfvades, hvaremot förslaget icke
innebure någon fördel för de öfriga, hvilka antagligen utgjorde flertalet;
att förslaget deremot beröfvade alla hustrur vissa dem nu tillkommande
förmåner af väsentlig betydelse, i ty att — utom det att, enligt förslaget,
hustrun icke skulle, såsom nu är fallet, ega att söka boskilnad
till fredande af sin giftorätt i samfäld egendom för skulder, som genom
mannens särskilda vållande eller iörgörelse tillkommit — förslaget tillika
innebure, att hustru eller enka skulle förlora den dem, enligt 12 § i
boskilnadsförordningen den 18 september 1862 och 17 § i förordningen
om huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. af samma dag, nu tillkommande
förmån att hustrun, sedan hon sökt boskilnad, der sådan
sedan beviljas, och enkan, sedan hon afträdt. boet, äro, utom i vissa
undantagsfall, fria från all derförut under äktenskapet tillkommen gäld,
äfven om de sjelfva derför iklädt sig betalningsskyldighet; samt att så -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 28.

ledes den gifta qvinnans ställning genom förslaget snarare komme att
försämras än förbättras.

I anledning af den uppfattning om lagförslagets verkan i afseende
å gift qvinnas ställning, som sålunda inom högsta domstolen uttalats,
och med hänsyn jemväl till de mot förslagets detaljbestämmelser inom
högsta domstolen framstälda anmärkningar fann departementschefen sig
icke kunna tillstyrka, att förslaget lädes till grund för någon framställning
från Eders Kongl. Maj:ts sida till Riksdagen. Då det emellertid
icke kunde förnekas, att gällande lagstiftning i förevarande ämne lemnade
rum för åtskilliga beaktansvärda missförhållanden och icke så som
sig borde tryggade den gifta qvinnans ställning i förmögenhetsrättsligt
hänseende, men korrektivet deremot syntes böra sökas, icke uti en
mellan makarne delad förvaltning, utan i lagstadganden, som lemnade
hustrun tillfälle att lättare än nu vinna boskilnad och som borttoge eller
minskade hennes betalningsansvarighet för de skulder, mannen ensam
kunde hafva ådragit det gemensamma boet, tillstyrkte departementschefen,
att nya lagberedningen måtte anbefallas att utarbeta nytt förslag
i nyss angifna syfte; och blef denna hemställan af Eders Kongl. Magt
bifallen. Med anledning häraf afgaf beredningen den 21 december
1892 förslag dels till lag angående makars ansvarighet i visst fall för
gäld i boet och dels till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den
18 september 1862.

Med förstnämnda förslag afsågs att i 11 kap. giftermålsbalken
göra den ändring, att då gäld blifvit i äktenskapet eller till fästnings
eller bröllops kostnad gjord af mannen, utan att hustrun till betalning
deraf sig förbundit, hon icke skulle med sin enskilda egendom vara
för gälden ansvarig; hvarförutom förslaget innehöll bestämmelser angående
rätt för hustrun att vid bodelning erhålla vederlag i händelse
hennes enskilda egendom under äktenskapet blifvit använd till betalning
af sådan gäld.

1 det senare förslaget upptogs den vigtiga grundsatsen, att makar
alltid skulle ega vinna boskilnad, då de derom voro ense, hvarjemte
förslaget äfven i andra afseenden sökte att åt makarne, särskilt hustrun,
bereda ökadt tillfälle att viuna boskilnad. 1 sammanhang dermed föreslogos
vissa förenklingar i boskilnadsprocéduren för de fall, då fråga
om undanskiftande af egendom ej förekomme. Med hänsyn till omfånget
af det beredningen lemnade uppdrag blefvo deremot, såsom i
motiven framhålles, i öfrigt boskilnadsförordningens bestämmelser hufvudsakligen
bibehållna, i det att deri gjordes allenast de mindre jemk -

Kongl. Maj:ts JVdti. Proposition N:o 28.

ningar och förtydliganden, som ansågos ega mera omedelbart sammanhang
med nyss nämnda sakliga ändringar.

Dessa förslag hafva, till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift
vid föredragning den 14 april 1893, inom högsta domstolen
vant föremål för grundlagsenlig behandling. Mot förslaget till lag angående
makars ansvarighet i visst fall för gäld i boet framstäldes dervid
ur formel synpunkt den anmärkning, att de ändringar i 11 kap. giftermålsbalken,
hvilka med förslaget afsåges, borde till förebyggande af
tvekan och missförstånd tillvägabringas, icke på sätt i förslaget skett
genom en särskild, fristående lag, utan genom omarbetning af sagda
kapitel i giftermålsbalken, i den mån sådant för syftemålets vinnande
vore af nöden. Vid granskning af förslaget till ändring i boskilnadstörordningen
blef af flera ledamöter inom högsta domstolen framhållet,
att derest, på sätt med förslaget åsyftades, lättad utväg bereddes makar
att erhålla boskilnad och således detta institut i framtiden med sannolikhet
komme att få en vidsträcktare användning än hittills, boskilnadsförordningen
borde, i syfte att åt dithörande stadganden bereda
större enkelhet, fullständighet och lättfattlighet, undergå en vida mera
genomgripande omarbetning än förslaget innefattade.

De anmärkningar, som sålunda blifvit inom högsta domstolen
framstälda mot sistberörda förslag, synas mig gifva vid handen, att en
lagändring i hithörande ämnen bör sträckas utöfver de gränser, som år
1891 uppdrogos. Såsom nya lagberedningen i motiveringen till det
förra af de 1892 aflemnade lagförslagen anfört, lärer en omredigering
af de bestämmelser i 11 kap. giftermålsbalken, hvilka angå hustruns
ansvarighet för skulder, som mannen åsamkat boet, icke kunna ske
utan att jemväl öfriga delar af samma kapitel erhålla förändrad affattning.
Men vid en sådan, på formela grunder företagen omredigering af
nämnda kapitel måste det anses synnerligen lämpligt att dess i flera
hänseenden dunkla och ofullständiga lagbud äfven till sitt innehåll
underkastas granskning, hvarvid tillika den af mig redan berörda vigtiga
frågan om hustruns förmåga att ikläda sig förbindelser och hennes
ansvarighet derför bör komma under behandling. Hvad åter beträffar
lagstiftningen om boskilnad, lärer det ej kunna förnekas, att om man
vill åt boskilnadsinstitutet bereda ökad användning, en fullständig revision
af nu gällande, ofullständiga och jemväl i öfrigt mindre tillfredsställande
lagbestämmelser är i hög grad af behofvet påkallad.

Då således redan de grundsatser, på hvilka 1892 års förslag hvilar,
lära, för att komma till sin fulla rätt, föra med sig en betydande omgestaltning
af nu gällande lagstiftning angående äkta makars egen -

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o Sfi.

domsförhållanden, synes det böra ånyo tagas under öfvervägande, huruvida
icke de i Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse uppstälda grunder
kunde och borde vinna tillämpning i vidsträcktare män än i nämnda
förslag skett.

Att, på sätt Riksdagen föreslagit, i afseende å fast egendom i stad
inskränka egendomsgemenskapen torde icke möta några betänkligheter.
Lämpligheten af en lagförändring, hvarigenom stadsfastighet blefve i
afseende å makarnes inbördes rätt i boet likstäld med fast egendom på
landet, har visserligen blifvit ifrågasatt, men för min del finner jag det
önskvärdt, att den i detta fall från äldre tider qvarstående olikhet mellan
lands- och stadsrätt undanrödjes, då den under nuvarande förhållanden
svårligen kan anses ega något berättigande.

Grundsatsen om skyldighet för make, som annorledes än till betalning
af gäld användt gemensam egendom till enskild nytta, att vid
bodelning gifva vederlag, synes mig likaledes väl förtjena att i lagstiftningen
upptagas. Inom högsta domstolen har någon anmärkning af
större betydenhet ej blifvit framstäld mot de med Riksdagens mening
i hufvudsak öfverensstämmande stadganden, som i detta hänseende förekomma
i 1886 års förslag, och jag tvekar ej att nu tillstyrka upptagandet
af bestämmelser med väsentligen samma innehåll.

Det af Riksdagen förordade förbudet för mannen att utan hustruns
samtycke afyttra eller förpanta fast egendom, tillhörande makarnes
gemensamma bo, synes deremot ej lämpligen kunna genomföras. Huruvida
en i makars bo befintlig fast egendom tillhör mannen enskildt
eller makarne gemensamt , är under bestående äktenskap ofta svårt åt t
afgöra, då hvarken fångeshandlingens lydelse eller den å fånget meddelade
lagfart i detta afseende lemnar säker ledning. Under sådana förhållanden
kan det ej vara förenligt med vare sig rättssäkerhetens kraf
eller de grunder, på hvilka vårt lagfarts- och inteckningsväsende hvilar,
att göra hustruns medverkan till vilkor för giltigheten af en rättshandling,
som mannen enligt innehållet af åtkomsthandlingar och andra
yttre kännetecken synes ega ensam företaga. Med hänsyn till dessa af
högsta domstolen jemväl antydda betänkligheter kan en lagförändring
uti ifrågavarande syfte ej tillrådas.

I afseende slutligen å den af Riksdagen förordade utsträckning af
gift qvinnas förvaltningsrätt, så att hon skulle ega råda öfver egendom,
som vore henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord
förbehålla sig en sådan rätt, hafva inom högsta domstolen
med mycken styrka framhållits de svårigheter, som af en sålunda mellan
makarne delad förvaltning skulle uppstå såväl i förhållandet dem emellan

Kongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 28.

som med hänsyn till tredje man. På grund af äktenskapsförord kunde
väl dylika svårigheter redan nu uppkomma, men detta vore utan någon
synnerlig betydelse, då i regel all egendom i makars bo förvaltades af
mannen. Annorlunda blefve deremot förhållandet, om hustruns enskilda
egendom jemte afkomsten deraf genom lagens stadgande undantoges
från mannens förvaltning.

Med hänsyn till dessa anmärkningar, hvilkas betydelse ej kan
underkännas, och då de af högsta domstolen påpekade svårigheter näppeligen
kunna undanrödjas utan att mannens målsmansrätt väsentligen
inskränkes, men en så genomgripande förändring i makarnes rättsliga
ställning tvifvelsutan skulle stå i bestämd strid med den i vårt land
rådande rättsuppfattning, synes frågan om den föreslagna utsträckningen
af hustruns förvaltningsrätt för närvarande böra förfalla.

Härmed äro antydda de hufvudsakliga synpunkter, som vid utarbetandet
af de anmälda förslagen varit bestämmande. För vigtigare
specialbestämmelser anhåller jag nu att få i korthet redogöra; och
torde dervid först böra beröras de stadganden, som angå verkningarne
af förpligtelse!-, hvilka hustrun oberoende af mannen under äktenskapet
åtagit sig.

Huruvida gift qvinna, sedan hon genom förordningen den 11
december 1874 förklarats berättigad att i vissa fall råda öfver egendom,
jemväl eger befogenhet att sjelfständigt ikläda sig rättsligen bindande
förpligtelse^ har allt sedan tillkomsten af nämnda förordningvarit
föremål för olika meningar, och någon säker ledning för besvarandet
af detta vigtiga spörsmål lärer, såsom redan blifvit antydt, ej kunna
erhållas af nu gällande lagbestämmelser. Enligt min tanke kan man
emellertid efter nyssberörda lagförändring näppeligen frånkänna hustrun
ifrågavarande befogenhet. Den är nemligen en så väsentlig förutsättning
för utöfvande af hustruns förvaltningsrätt, att den till en viss grad
måste anses deri inbegripen. Det ligger i öppen dag, att så snart den
under hustruns förvaltning stående egendom är af större betydenhet,
framför allt om den utgöres af fastighet, hustrun ej kan undgå att träda
i rättsförhållanden till andra personer samt att dervid ikläda sig förpligtelser
af hvarjehanda slag; och att helt och hållet undandraga dylika
af hustrun gjorda utfästelser lagens helgd synes lika litet förenligt med
rättvisans kraf som med hustruns egna intressen. Dessutom torde det
svårligen kunna ur följdriktighetens synpunkt försvaras att, då man
eljest tillägger hustrun obegränsad rätt att genom aftal eller annorledes
förfoga öfver viss egendom, frånkänna henne möjligheten att med gäld
belasta denna del af hennes förmögenhet. Att sålunda en ekonomisk

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förpligtelse, som hustrun på ett eller annat sätt åtagit sig, åtminstone
så till vida eger rättslig giltighet, att den kan utkräfvas ur egendom,
hvaröfver hon vid förpligtelsens uppkomst egde råda, synes mig, om
än icke i lagen tydligen utsagdt, dock vara med dess innehåll öfverensstämmande;
och denna åsigt torde numera delas af de flesta rättskunnige.
Härvid kan man emellertid ej stanna. Erkännes det, att
hustrun kan oberoende af mannen lagligen förbinda sig i afseende å
den egendom hon redan innehar, torde hon ock böra ega att för gäld
förpligta egendom, hvaröfver hon framdeles kan komma att råda.
Detta lärer åter innebära, att hvarje förbindelse, som hustrun utan
särskild inskränkning af ansvarigheten under äktenskapet åtagit sig,
kan göras gällande i all den egendom, hon vid förbindelsens utkräfvande
eger förvalta; och ett följdriktigt genomförande af sistnämnda
grundsats synes mig leda derhän, att sedan boet af en eller annan anledning
blifvit upplöst och mannens förvaltningsrätt sålunda upphört,
hustrun för den gäld, hon utan mannens medverkan under egendomsgemenskapen
ingått, svarar med all sin egendom. Deremot vore det
uppenbarligen oförenligt med mannens förmögenhetsrättsliga målsmanskap,
om hustruns förbindelse kunde medan egendomsgemenskapen ännu
består utkräfvas ur egendom, som af mannen förvaltas, eller föranleda
till konkurs; och* i nämnda hänseenden måste alltså ifrågavarande förbindelser
ega en mera inskränkt verkan än de, som ingås af en juridiskt
fullt sjelfständig person.

Nu angifna grundsatser, hvilka enligt min mening endast innefatta
en konseqvent utveckling af de år 1874 antagna bestämmelserna om
hustrus förvaltningsrätt, hafva i föreliggande lagförslag blifvit tydligen
uttalade. Hufvudregeln angifves i 11 kap. 3 § giftermålsbalken, som i
sin föreslagna lydelse innebär, att för hvarje förbindelse, som hustrun
på egen hand åsamkat sig, vare sig genom frivillig utfästelse eller eljest,
betalning skall utgå såväl af hennes enskilda egendom som af hennes
andel i makarnes samfälda bo. Då emellertid enligt den föreslagna
5 § i samma kapitel egendom, hvaröfver mannen eger råda, i allmänhet
ej må tagas i mät för dylik gäld och jemlikt det ifrågasatta tillägget
till 5 § konkurslagen borgenären ej heller är berättigad att påyrka
konkurs, kommer nämnda regel ej till sin fulla tillämpning så länge
egendomsgemenskapen och mannens förvaltningsrätt bestå, utan först
då boet delas. Dessförinnan är borgenären hänvisad allenast till den
samfälda eller enskilda egendom hustrun har under sin förvaltning, såvida
ej hans fordran härleder sig från någon af hustrun begången
brottslig gerning, i hvilket fall uppenbarligen äfven egendom som af
Bill. till liiksd. Prot. 181)8. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. 5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

mannen förvaltas måste, såsom ock i 5 § 11 kap. giftermålsbalken
förutsattes, kunna tagas i anspråk.

Derest, såsom nu föreslagits, laga verkan uttryckligen medgifves
hustruns under äktenskapet åtagna förbindelser, lärer ett förtydligande
erfordras i det uti 9 kap. 1 § giftermålsbalken förekommande stadgandet
om mannens målsmansrätt. Enligt den lydelse nämnda lagrum
erhöll genom förordningen den 11 december 1874 skedde ej annan inskränkning
i målsmanskapet och den deri inbegripna rätten att för
hustrun tala och svara, än att sådan egendom, som enligt förordningens
bestämmelser borde af annan än mannen förvaltas, från målsmanskapet
undantogs. Tolka dt strängt efter ordalydelsen skulle detta stadgande
innebära, att hustrun vore obehörig att sjelf föra talan i alla rättegångar,
som icke rörde viss af henne omhänderhafd egendom, följaktligen
äfven i de tvistemål, som enligt uttryckssättet i 10 kap. 1 § rättegångsbalken
angå hennes person. Om alltså hustrun söktes för gäld,
som hon ensam under äktenskapet gjort, skulle med en dylik tolkning
mannen ega att å hennes vägnar svara inför rätta, något som dock
uppenbarligen i de flesta fall vore föga rimligt och svårligen kan antagas
hafva varit åsyftadt. Vid sådant förhållande har det ansetts
lämpligt att genom ett tillägg till ifrågavarande § tydligt uttala, att
mannens rätt att för hustrun föra talan icke sträcker sin till nyssberörda
fall.

Öfriga förändringar i 9 kap. giftermålsbalken äro till större delen
åt formel beskaffenhet. Den föreslagna 2 § motsvarar till sitt innehåll
mi gällande 1, 6 och 8 §§ i 11 kap. af samma balk. Der förekommande
bestämmelser, hvilka äro att betrakta såsom inskränkningar i
den uti 9 kap. 1 § gifna regeln om mannens målsmanskap, hafva ansetts
ega sin rätta plats i sistnämnda kapitel, der de, genom sammanslagning
af nuvarande 2 och 3 §§ till en §, kunnat inpassas i omedelbart
sammanhang med 1 §. I vissa afseenden skilja sig emellertid de
föreslagna stadgandena till sitt innehåll från de nu gällande. Särskilt
torde uppmärksamheten böra fästas å den i öfverensstämmelse med
lagkomiténs och äldre lagberedningens förslag samt högsta domstolens
vid granskning af 1886 års förslag uttalade mening tillagda föreskriften,
att om mannen utan hustruns samtycke upplåtit nyttjanderätt till hennes
enskilda fastighet, hustrun eller hennes rättsinnehafvare må, sedan målsmanskapet
upphört, uppsäga nyttjanderättsinnehafvaren. Att mannen ej
eger att för längre tid än hans målsmanskap fortfar, hustrun oåtspord,
bortlega hennes enskilda fasta egendom, finnes ej i nu gällande lag
uttaladt, men denna grundsats är likväl ej främmande för vår rätt. Åt -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

minstone i ett fall, nemligen i fråga om upplåtelse af skogsafverkningsrätt,
bär med tillämpning af grunderna för 11 kap. 1 § giftermålsbalken
en dylik regel gjort sig gällande i lagskipningen.

Den bestämmelse 11 kap. 6 § giftermålsbalken för närvarande
innehåller om rätt för mannen att klandra försäljningsåtgärder, som
hustrun obehörigen vidtagit, eger icke någon motsvarighet i de nu
föreslagna stadgandena. Väl synes det vara af nöden att, såsom i förslaget
skett, stadga rätt för hustrun att klandra åtgärder, som mannen
obehörigen vidtagit med hennes enskilda fastighet, ty utan en sådan
föreskrift skulle det kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida hustrun medan
hon ännu står under mannens målsmanskap egde klanderrätt i fråga
om sådan henne enskildt tillhörig fast egendom, som stått under mannens
förvaltning; men beträffande mannen torde det utan uttrycklig föreskrift
vara uppenbart, att han i afseende å egendom, som hustrun obehörigen
sålt, eger den vindikationsrätt, som enligt hos oss gällande grundsatser
i allmänhet tillkommer den, hvilken egendom på rättsstridigt sätt frånhändts.

Åndringarne i 10 kap. 2 § giftermålsbalken afse uteslutande att
genomföra den i det föregående berörda grundsatsen, att giftorätt ej
skall ega rum i stadsfastighet, som endera maken före eller under
äktenskapet ärft eller förut förvärfvat.

Såsom redan påpekats, hafva de på olika ställen ill kap. giftermålsbalken
förekommande bestämmelser om mannens förvaltningsrätt
utbrutits och öfverflyttats till 9 kap. Genom denna anordning vinnes
den fördel, att 11 kap. kommer att handla uteslutande om de nära
sammanhängande frågorna rörande ansvarighet för gäld i makars bo
och om vederlag vid bodelning.

De stadganden 11 kap. för närvarande innehåller om makars gäld
afse ej mindre att bestämma den rätt, borgenärerna ega till betalning
ur boet, än äfven att makarne emellan afgöra, hvilken eller hvilka af
de särskilda förmögenhetsmassor — hvarderas giftorätt och enskilda
egendom — hvaraf boet består, svara för uppkommen gäld. Dessa
stadganden kunna emellertid icke under egendomsgemenskapen komma
till sin fulla användning. Först vid bodelning är tillfälle att definitivt
ordna makarnes gäldsförhållanden. Dessförinnan utgöres i allmänhet
boet af en enda, under mannens förvaltning stäld förmögenhetsmassa,
och äfven om förvaltningen är delad på båda makarne, är den gränd,
hvarefter förmögenhetens delning för sådant ändamål sker, utan egentlig
betydelse i fråga om makarnes ansvarighet för gäld. Under dessa
förhållanden måste det gifvetvis i allmänhet stå borgenär öppet att,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

äfven om han rätteligen eger att njuta betalning allenast ur en del af
makarnes förmögenhet, hålla sig till hela förmögenheten; och lagen
medgifver ej heller make att under egendomsgemenskapen från utmätning
för gäld freda annan egendom än sådan, som visas vara den make
enskildt tillhörig och, enligt de i 11 kap. giftermålsbalken gifna föreskrifter,
ej svarar för den gäld som sökes. Äfven i förhållandet makarne
emellan kunna dessa bestämmelser, så länge egendomsgemensamheten
består, endast undantagsvis komma till användning. År t. ex. gälden
sådan, att den bör utgå af endera makens giftorätt, kan ej, medan det
samfälda boet är odeladt, denna lagens föreskrift tillämpas. Den upphör
dock icke derföre att gälla och vid boets delning bör den, med stöd af
lagens bestämmelser, komma till sin fulla rätt samt följaktligen make,
som vid gäldbetalning blifvit. lidande, njuta motsvarande vederlag.

Dessa nu angifna grundsatser hafva i förslaget bibehållits. Från
boskilnadsförordningen har till giftermålsbalken öfverflyttats den för
betalning af gäld under egendomsgemenskapen gällande föreskrift, att
dervid må undantagas allenast sådan enskild egendom, som ej svarar
för den gäld som sökes, hvarjemte i sammanhang härmed uttryckligen
uttalats den i det föregående uppstälda regeln, att för förbindelser,
som hustrun oberoende af mannen under äktenskapet iklädt sig, ej får
tillgripas egendom, hvaröfver mannen eger råda. Ehuru för makars
yttre ansvarighet emot borgenärer samma regler ej i allo ansetts böra
gälla, som för makarnes inbördes betalningsskyldighet, hafva emellertid,
för vinnande af större öfverskådlighet och för undvikande af tröttande
upprepningar, hithörande bestämmelser i förslaget sammanförts, dervid
dock genom sjelfva affattningen af lagbuden i möjligaste mån tillsetts,
att någon tvekan om deras tillämplighetsområde ej må kunna uppstå,
särskildt derigenom att i de fall, då make emot borgenär står i annan
ansvarighet för gälden än i förhållande till andra maken, sådant blifvit
i texten otvetydigt angifvet.

I den föreslagna 1 § af förevarande kapitel meddelas bland annat
bestämmelser om gäld, som endera maken före äktenskapet gjort. Nu
gällande stadganden i detta ämne synas hvila på den uppfattning, att
dylik gäld ej bör drabba andra maken i vidsträcktare män, än att borgenären
bibehålies vid sin betalningsrätt till den del af gäldenärens förmögenhet,
som genom giftermålet öfvergår till andra maken. Någon
anledning att frångå denna uppfattning torde ej föreligga, men i vissa
hänseenden synas de gällande bestämmelserna behöfva förtydligas och
fullständigas. Den regel lagen för närvarande i främsta rummet gifver
rörande betalningen af ifrågavarande gäld, nemligen att densamma skall

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

utgå af hvad gäldenären före äktenskapet egde, lemnar rum för två
väsentliga anmärkningar. Å ena sidan framgår det icke med erforderlig
t3''dlighet af ordalagen, huruvida stadgandet åsyftar just de föremål,
hvaraf gäldenärens i boet medförda förmögenhet består, eller afser, att
ett mot denna förmögenhet svarande belopp skall före boets delning
uttagas till gäldens betalning. Å andra sidan lemnar stadgandet för
det fall, att den i boet medförda egendomen allenast till en del är sådan
att giftorätt deri eger rum, ej någon ledning för bedömande, huruvida
denna del af egendomen eller de tillgångar, som förblifvit den gäldbundnes
enskilda tillhörighet, skola i främsta rummet användas till
gäldens betalning, en fråga, som visserligen ej berör borgenärernas rätt
men deremot är af största vigt i förhållandet makarne emellan.

Hvad angår den förra af dessa frågor synes det, hvilken uppfattning
man än må hysa angående tolkningen af det gällande lagbudet,
vara uppenbart, att af principiela såväl som af praktiska skäl de nya
bestämmelser, som kunna ifrågakomma, böra så affatta^, att borgenärens
rätt emot den icke gäldbundna maken ej bindes vid de föremål, hvari
denna make genom giftermålet bekommit andel, utan kommer att till
sin omfattning bero allenast af värdet å dessa föremål.

Vidkommande åter frågan huruvida, i händelse den gäldbundne i
boet medfört såväl kommunikabel som inkommunikabel egendom, den
förra eller den senare bör i första hand användas till gäldens betalning,
synes mig af den kommunikabla egendomens större rörlighet vara en
naturlig följd, att i allmänhet gälden anses företrädesvis vidlåda denna
egendom. Det lärer kunna antagas, att om betalning af gälden före,
äktenskapet ifrågakomma, gäldenären skulle hafva dertill företrädesvis
användt sina lösöretillgångar, och den omständighet, att gälden förblifvit
obetald, synes ej böra förändra makarnes ställning. Men ehuru
jag sålunda i hufvudsak ansluter mig till den uppfattning, enligt hvilken
samfäld egendom bör gå i betalning före enskild, synes mig likväl för
ett visst fall af ej ringa vigt en motsatt regel böra vinna tillämpning.
Om före äktenskapet inteckning för gälden meddelats i gäldenärens
enskilda egendom eller någon omständighet eljest inträffat, på grund
hvaraf särskild rätt till betalning ur sådan egendom uppkommit, torde
andra maken ega ett grundadt anspråk derpå, att denna egendom i
främsta rummet användes till giildens betalning. Hvad särskilda angår
intecknad gäld skulle det uppenbarligen vara föga öfverensstämmande
med rådande rättsuppfattning, om dylik gäld, som vid tiden för giftermålet
besvärade enskild egendom, finge medelst samfälda tillgångar
betalas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Nu angifva synpunkter hafva blifvit följda vid affattande! af 1 §.
Sedan i dess första stycke uttalats såsom hufvudregel, att gälden skall
utgå af gäldenärens giftorätt och enskilda egendom, angifvas i andra
stycket de jemkningar, denna grundsats undergår för det fall, att gäldenären
i boet medfört kommunikabel egendom. I detta afseende stadgas,
att ur makarnes samfälda bo skall uttagas så stort belopp, som motsvarar
värdet af nyssnämnda egendom, dock att i händelse enskild egendom,
som gäldenären i boet medfört, dervid särskild! häftade för gälden,
samfälda boet svarar endast för det belopp, som öfverskjuter värdet af
nämnda egendom, en regel, som är afsedd att gälla äfven för det fall,
att egendomen, då betalning ifrågakommer, ej längre tillhör gäldenären
eller ej vidare utgör säkerhet för gälden. Beträffande de sålunda föreslagna
bestämmelsernas tillämpning vid konkurs torde utan uttryckliga
föreskrifter vara uppenbart såväl att, i händelse flera borgenärer äro berättigade
till betalning i enlighet med denna paragraf, och gälden allenast
till en del skall utgå af samfälda boet, det belopp som derur uttages bör
på de särskilda borgenärerna fördelas i mån af deras fordringars storlek,
som ock att, så snart någon del af den i konkursen bevakade gälden är
af den beskaffenhet, att af samfälda boet allenast ena makens lott svarar,
boet måste, innan utdelning får ega rum till de borgenärer, som enligt
lydelsen af förevarande paragraf eller andra stadganden ega betalningsrätt i
hela boet, uppdelas i två massor, svarande mot makarnes giftorättsandelar,
hvarefter sistnämnda borgenärer ega att i hvardera massan konkurrera
i enlighet med de i 115 § konkurslagen stadgade grunder.

■» Gällande lag innehåller icke några bestämmelser om naturen af
gäld, som ena maken under äktenskapet åsamkar sig på grund af arf
eller i sammanhang dermed att egendom genom gåfva eller testamente
tillfaller maken. Att, såsom lagens bokstaf kan synas föranleda, behandla
dylik skuldförbindelse enligt de regler, som i allmänhet gälla
för gäld uppkommen under äktenskapet, skulle uppenbarligen i många
fall leda till föga rimliga resultat; och tvifvelsutan ligger det för rättsuppfattningen
närmast att likställa på förenämnda sätt åsamkad gäld
med den, som make gjort före äktenskapet. Denna grundsats behöfver
emellertid i lagen uttalas, och har derföre ett stadgande af nu antydt
innehåll upptagits i 11 kap. 1 §.

I fråga om gäld, som makarne gemensamt under äktenskapet gjort,
stå de föreslagna, i 2 § intagna bestämmelserna i öfverensstämmelse
med hvad för samma fall nu gäller. Med dylik gäld likställer förslaget
i allmänhet den, som hustrun i sin husmoderliga verksamhet gjort, för
det gemensamma boets räkning, äfven om hon ej dertill haft mannens

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

uttryckliga samtycke. Ett stadgande af sådant innehåll synes i den
allmänna samfärdselns och rättssäkerhetens intresse vara af nöden.
Om hustrun för det gemensamma hushållets eller särskilda familjemedlemmars
personliga behof iklädt sig förbindelser inom sådana gränser
och under sådana omständigheter i öfrigt, att mannens bifall skäligen
kunnat förutsättas, synes borgenärens betalningsrätt icke rimligen
kunna göras beroende deraf, att mannens samtycke till förbindelsens
ingående kan påvisas.

Om den i enlighet med Riksdagens önskan i 3 § upptagna grundsatsen
rörande befrielse för hustrun att med sin enskilda egendom svara
för gäld, som mannen ensam under äktenskapet gjort, har jag redan i
det föregående yttrat mig. Jemväl i en annan punkt innehåller det i

3 § föreslagna stadgandet angående betalningen af mannens under

äktenskapet gjorda gäld en afvikelse från gällande lag. Enligt förslaget
eger nemligen hustrun ej att för dylik gäld undantaga sin giftorätt i
annat fall än att gälden utgöres af böter eller kriminelt skadestånd,
medan för närvarande hustruns lott i boet är fredad, så snart gälden
kan anses tillkommen genom mannens särskilda vållande och förgörelse
utan att hustrun deraf haft nytta eller del. Att sistnämnda grundsats,
hvilken efter lagkomiténs och äldre lagberedningens föredöme uteslutits
redan i 1886 års förslag, ej heller upptagits i det nu föreliggande,

har sin hufvudsakliga grund deruti, att i många fall borgenären icke

kan antagas ega kunskap om de omständigheter, hvarunder förbindelsen
tillkommit, eller vid försträckning eger möjlighet att beräkna, på hvad
sätt de upplånade medlen kunna komma att användas. Hvad särskildt
angår det slags gäld, hvarå det gällande stadgandet oftast torde hafva
vunnit tillämpning, nemligen mannens borgensförbindelser, må erinras,
att dylika förbindelser uppenbarligen ej under alla förhållanden kunna
anses vara af den beskaffenhet, som i lagen förutsättes för hustruns
befrielse från ansvarighet. Endast för det fall att en borgensförbindelse
är af rent benefik karakter eller eljest saknar samband med mannens
verksamhet för makarnes uppehälle eller det gemensamma boets förkofran,
synes giltig förutsättning för hustruns ansvarsfrihet vara för
handen; och det torde lätt inses, till hvilka vådor för rättssäkerheten
det måste leda, om borgenärens rätt till hustruns andel i samfälda boet
göres beroende varu sig af löftesmannens och hufvudgäldenärens inbördes
förhållande eller af andra för borgenären lika främmande omständigheter.
Men om således mannens under äktenskapet gjorda skulder
allenast med det i 3 § angifna undantag böra utgå ur hela samfälda
boet, torde deremot intet skäl förefinnas att i förhållandet makarne

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

emellan frångå grundsatsen, att mannen ensam svarar för gäld, som
tillkommit genom hans vållande och ej ländt till hustruns nytta. Om
samfäld egendom blifvit använd till betalning af dylik gäld, bör följaktligen
hustrun vid bodelning vara berättigad att af mannen erhålla
vederlag, något som ock framgår af den föreslagna 6 §.

Rörande innehållet af andra stycket i 3 § hänvisas till hvad härom
blifvit i det föregående yttradt.

Det i 4 § angifna fall, att ena maken åtagit sig betalningsansvar
för gäld, som andra maken ensam gjort, lärer från borgenärens synpunkt
böra likställas med det, att gälden gjorts af båda makarne i förening.
Då emellertid gäld, som uppkommit på sistnämnda sätt, enligt förslaget
ej alltid skall till hela sitt belopp utgå ur hustruns enskilda egendom,
men hustruns ansvarighet för den gäld hon gjort icke under några förhållanden
bör förminskas derigenom, att mannen sedermera ikläder sig
betalningsskyldighet för gälden, har det funnits nödigt att i denna
paragraf införa en undantagsbestämmelse i sådant syfte.

Äfven stadgandena i 4 § äro, såsom redan antydts och i samma paragraf
uttryckligen angifves, afsedda att gälla allenast emot borgenärer.
Uppenbarligen måste nemligen makarne emellan de regler, som i fråga
om gäldens betalning skolat följas så länge endast ena maken var att
anse såsom gäldenär, ega tillämpning äfven sedan den andre iklädt sig
betalningsansvar.

Beträffande 5 § må här allenast erinras, att den i senare stycket
gjorda hänvisning åsyftar såväl lagstiftningen om boskilnad och urarfvagörelse
som ock de nu föreslagna bestämmelserna om frånskild makes
ansvarighet för gäld i boet.

De i omedelbart sammanhang med föreskrifterna om gäldens betalning
upptagna bestämmelserna om vederlag vid bodelning äro, såsom
redan nämnts, i hufvudsak öfverensstämmande med de år 1886 föreslagna.
Afvikelserna föranledas till större delen af ändringar i föreskrifterna
om gäldens betalning. Å tvenne bland de föreslagna bestämmelserna
anhåller jag att särskildt få fästa uppmärksamhet.

Enligt den i 6 § senare stycket intagna föreskriften skall, då
samfälda tillgångar användts till förbättring af ena makens enskilda
egendom, storleken af det vederlag, hvartill andra maken är berättigad,
bero, ej såsom i andra fall af den till förbättringen använda egendomens
värde, utan af värdet å den vunna förbättringen. Att denna redan i
1886 års förslag antagna beräkningsgrund nu blifvit bibehållen, beror i
synnerhet af de praktiska företräden densamma erbjuder framför den
eljest antagna, hvilken, såsom nya lagberedningen framhållit, skulle

Kongl. Maj:ts K åd. Proposition N:o 28.

komma att i tillämpningen medföra alltför stora svårigheter. Med afseende
å den sålunda föreslagna regeln har inom högsta domstolen
anmärkts, att vederlaget i intet fall borde öfverstiga värdet af vederbörarides
giftorätt i de samfälda tillgångar, som blifvit använda till
förbättringen. För min del har jag dock ej kunnat finna denna anmärkning
befogad. Att, såsom högsta domstolen hemstält, låta beloppet
af de nedlagda kostnaderna vara afgörande, då detsamma understiger
den vunna förbättringens värde, d. v. s. då företaget ledt till ett gynnsamt
resultat, men i motsatt fall taga nyssnämnda värde till beräkningsgrund,
synes mig ej vara rätt billigt emot den vederlagsberättigade
maken och utan tillräckligt skäl bereda hustrun en i förhållande till
mannen ofördelaktig ekonomisk ställning.

Nya lagberedningens år 1892 afgifna förslag till lag angående
makars ansvarighet i visst fall för gäld i boet innebar bland annat, att
om hustruns enskilda egendom användts till betalning af gäld, som
mannen ensam under äktenskapet gjort, och vederlag för denna egendom
ej kunde utgå ur samfälda boet, mannen skulle af sin enskilda
egendom gifva hustrun full ersättning. Inom högsta domstolen föranledde
förslaget i denna del den anmärkning, att giltig rättsgrund saknades
för den åtskilnad, som, derest förslaget blefve lag, skulle komma
att ega rum i afseende å hustruns rätt till vederlag i nyss angifna
händelse och i det fall, att hustruns enskilda egendom utan hennes
samtycke blifvit annorledes använd till gemensam nytta. Denna uppfattning
har jag ej kunnat dela. För bestämmelsen att hustrun skall,
jemväl i förhållandet makarne emellan, vara fri från skyldigheten att
med sin enskilda egendom svara lör gäld, som under äktenskapet af
mannen ensam göres, tala särskilda skäl, framför allt den omständigheten
att i verkligheten dylik gäld ofta icke kommer det gemensamma
boet till nytta; och af nyssnämnda bestämmelse är det, såsom lätt inses,
praktiskt sedt eu nödvändig följd, att hustrun i förevarande fall berättigas
till fullt vederlag. Men att allenast för vinnande af formel öfverensstämmelse
vidga gränserna för hustruns befrielse från skyldigheten
att med enskild egendom deltaga i kostnaden för det gemensamma boets
underhåll och förkofran synes icke vara berättigad^ I betraktande
häraf bär i den föreslagna 8 § forsta stycket nyssnämnda, af nya lagberedningen
föreslagna regel blifvit bibehållen, hvaremot för de fall, då
enskild egendom annorledes än till betalning af gäld blifvit använd för
gemensam nytta, en med gällande lag nära öfverensstämmande föreskrift
intagits i senare stycket af samma §.

Den föreslagna ändringen i 1 kap. 8 § handelsbalkcn afser uppBih.
till Rilcsd. Prof. 1898. 1 Sami 1 Afd. 17 Käft. 6

42 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

häfvande af det i nämnda lagrum stadgade förbudet att i allmänhet
köpa något af annan mans hustru. Detta förbud synes nemligen såsom
oförenligt med den genom 1874 års förordning hustrun tillerkända. förvaltningsrätt
ej längre kunna bibehållas.

Med den behörighet, som enligt de föreslagna bestämmelserna i
giftermålsbalken skulle tillkomma hustru, öfverensstämmer ej heller det
i 10 kap. 13 § handelsbalken förekommande förbud för hustru att gå i
borgen. I den föreslagna förändrade affattningen af sistnämnda lagrum
är på grund häraf detta förbud uteslutet.

Skälet till det föreslagna tillägget till 5 § konkurslagen är i annat
sammanhang angifvet.

Beträffande den nu företagna omarbetningen af lagstiftningen angående
boskilnad har jag redan anfört, hurusom densamma haft till
ändamål, icke allenast att, såsom med 1892 års förslag hufvudsakligen
afsågs, bereda hustrun lättadt tillfälle till boskilnads erhållande, utan
jemväl att i allmänhet söka afhjelpa den med rätta öfverklagade oklarhet
och ofullständighet, hvaraf bestämmelserna i gällande boskilnadsförordning
lida. Dessa båda syften hafva ledt till en temligen väsentlig
omgestaltning af ifrågavarande förordning. Jemte det, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med nyssnämnda förslag, rätten till boskilnads erhållande
blifvit utvidgad och boskilnadsproceduren förenklats, särskild t
derutinnan att den i mål, der pröfning af egendoms natur ej förekommer,
inskränkts till en förhandling mellan makarne, i hvilken deras
borgenärer ej ega deltaga, hafva i förslaget bestämmelser tillagts rörande
åtskilliga vigtiga frågor, hvilka boskilnadsförordningen lemnar obesvarade,
såsom om hustruns rättshabilitet efter vunnen boskilnad, makames behörighet
att, sedan boskilnad kommit till stånd, sins emellan sluta aftal
samt konkursbos rätt att realisera egendom, som make berättigats att
såsom enskild undanskifta. Vidare hafva de nuvarande, i hög grad
svårtydda föreskrifterna om undanskiftande ersatts med utförligare stadgande^
hvilka, såsom mig synes, med erforderlig tydlighet angifva de
utvägar en make under olika förhållanden eger att i sammanhang med
boskilnadsansökning freda egendom i boet mot andra maken eller borgenärer.
Slutligen företer förslaget äfven till sin form och uppställningåtskilliga
afvikelser från boskilnadsförordningen, i h vil ket afseende må
framhållas, att till vinnande af nödig reda och öfversk&dlighet de bestämmelser,
som allenast unga förfarandet vid boskilnad i sammanhang
med konkurs, i förslaget sammanförts till eu särskild afdelning.

I fråga om makars rätt att vinna boskilnad bibehålies i förslaget

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 28.

den redan i 1892 års förslag antagna grundsatsen, att boskilnad skall
ega rum när makarne äro derom ense. Den praktiska betydelsen af
nämnda i 1 § uttalade grundsats synes mig ingalunda vara ringa. De
omständigheter, hvilka böra berättiga en make att, oberoende af den
andres samtycke, vinna boskilnad, äro ofta af den beskaffenhet, att deras
framdragande inför offentligheten måste förefalla förhatligt och motbjudande.
Härigenom afhålles för närvarande helt visst mången hustru
från att söka boskilnad, der sådan vore af omständigheterna påkallad,
och ett stadgande af ofvan angifna innehåll synes derföre väl egnadt
att lemna gift qvinna ett verksamt skydd i fall, der hon eljest af hänsyn
till mannen skulle stå värnlös. I betraktande häraf och då ifrågavarande
grundsats hvarken kan anses leda till kränkning af borgenärernas rätt
eller innefatta något mot vår rättsåskådning stridande, hyser jag ej
någon tvekan att förorda densamma.

I 2 § augit vas de fall, i hvilka det tillkommer hvardera maken
att ensidigt väcka fråga om boskilnad. Boskilnadsförordningen känner
allenast ett sådant fall, nemligen det då ena makens enskilda gäld öfverstiger
värdet af denna makes giftorätt och enskilda egendom. Det kan
emellertid inträffa, att en make tid efter annan åsamkar sig och med
samfälda tillgångar betalar enskild gäld, och om denna icke vid något
tillfälle uppgår till nyssnämnda värde, är andra maken enligt gällande
lag ej i tillfälle att medelst boskilnad rädda sin giftorätt utan kan komma
att nödgas åse, huru denna småningom minskas. Denna jemväl i motiven
till 1892 års förslag anmärkta oegentlighet afhjelpes genom den
efter samma förslag införda bestämmelsen, att boskilnad må kunna vinnas
så snart boets ställning är sådan, att makes rätt till vederlag skulle
äfventyras genom betalning af andra makens enskilda gäld.

Med gällande lagstiftnings grunder måste det likaledes anses öfverensstämma
att, såsom nu föreslås, hvardera maken vid. konkurs eger
ovilkorlig rätt till boskilnad, då nemligen i detta fall tillräckligt skäl
lärer förefinnas att antaga sådan insolvens, som lagen eljest betraktar
såsom boskilnadsanledning.

I 3 §, som behandlar de fall, då allenast hustrun eger vinna boskilnad,
hafva,'' jemte de nu i detta hänseende gällande boskilnadsanledningar,
upptagits vissa andra omständigheter, som synas böra berättiga
henne att påfordra upplösning af egcndomsgemenskapen. Bland de
tillagda bestämmelserna torde företrädesvis de böra uppmärksammas,
hvilka blifvit sammanförda i andra stycket. I händelse egendom, som
tillhör hustrun enskildt men af mannen förvaltas, utan hennes samtycke
användts till betalning af gäld, för hvilken hon ej åtagit sig betalnings -

44 Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

skyldighet eller eljest bör med sådan egendom svara, finnes giltig anledning
till det antagande, att hustruns intressen skulle äfventyras genom
det förmögenhetsrättsliga målsmanskapets fortvaro; och detsamma
lärer gälla, derest hustruns enskilda, under mannens förvaltning stående
tillgångar annorledes, på sätt i förslaget angifves, tagits i anspråk för
gäld af nyssberörda beskaffenhet. Om åter mannen obehörigen, vare
sig till betalning af gäld eller eljest, förfogat öfver egendom — samfäld
eller enskild — som hustrun enligt lag eger förvalta, bör hon desto
hellre kunna vinna boskilnad, som någon annan rättshjelp mot dylika
ingrepp i hennes förvaltning ej lärer kunna ifrågakomma, så länge det
i allmänhet ej medgifves makar att vid domstol tvista om egendom.

En annan i förevarande § tillagd boskilnadsanledning består deri,
att hustrun gent emot samfälda boet eger vederlagsfordran, som, efter
betalning af den samfälda gälden, tilläfventyrs ej skulle kunna utgå.
Grunderna för denna föreskrift framgå af hvad som blifvit yttradt i
fråga om 2 §.

Beträffande slutligen hustruns rätt till boskilnad i det fall, att hon
blifvit af mannen öfvergifven, har i öfverensstämmelse med ett af 1890
års kyrkolagskomité framstäldt förslag, som jemväl blifvit af högsta
domstolen förordadt, den lättnad blifvit hustrun medgifven, att bevisning
icke såsom enligt boskilnadsförordningen kräfves derom, att öfvergifvandet
skett af ondska eller motvilja. Under förutsättning att mannens
bortresa ej föranledts af veterligt ärende, får enligt förslaget boskilnad
meddelas så snart han en viss tid varit frånvarande.

I afseende å förfarandet i boskilnadsmål innehåller förslaget, såsom
redan antydts, den afvikelse från boskilnadsförordningen, att i fråga om
boskilnadens beviljande makarnes borgenärer ej blifva hörde. Då borgenärerna
icke lära ega något berättigad! anspråk att påfordra egendomsgemenskapens
och målsmanskapets fortvaro, synes redan nu deras hörande
öfver boskilnadsansökningen vara en temligen öfverflödig formalitet;
och om man, såsom i förslaget skett, låter vinnande af boskilnad
ankomma på makarnes samstämmiga vilja, finnes uppenbarligen intet skäl
att höra borgenärerna. Genom afskaffande! af den för närvarande påbjudna
stämningen å borgenärerna vinnes dessutom en tidsbesparing,
hvilken i många fall lärer kunna för sökanden vara af ganska stor vigt.

I ett hänseende eger emellertid den offentliga stämningen äfven
i rena boskilnadsmål verklig betydelse. På grund af de rättsverkningar
lagen, för den händelse att boskilnad vinnes, knyter vid sjelfva ingifvandet
af ansökningen, lärer det nemligen i de fall, då boskilnad sökes
utan samband med konkurs, vara af nöden, att ansökningen ofördröj -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

ligen på ett eller annat sätt bringas till allmänhetens kännedom, och
dertill tjenar till en viss grad kungörandet af stämningen. Afskaffas
denna, torde det alltså, såsom högsta domstolen vid granskningen af
1892 års förslag anmärkt, befinnas nödigt att hvarje boskilnadsansökniug,
som väckes utom konkurs och varder till behandling upptagen,
utan dröjsmål offentligen kungöres, och ett stadgande härom har fördenskull
blifvit i förslagets 5 § infördt.

I sammanhang med nyssberörda anmärkning har högsta domstolen,
under erinran om vigten deraf, att den förändring i makars egendomsförhållanden,
som uppkommer genom boskilnaden, göres allmänt bekant,
hemstält, dels att föreskrift måtte meddelas om skyldighet för underrätterna
att föra särskilda diarier rörande boskilnads- och undanskiftningsmål,
samt dels att domar i dylika mål måtte antecknas i äktenskapsförordsprotokollet
vid den rätt, till hvilken äktenskapsförord mellan makarne
bort ingifvas. Mot förslaget om förande af diarier öfver boskilnadsärenden
synes mig intet vara att erinra, och föreskrifter i detta
hänseende hafva upptagits i 24 § af föreliggande förslag. Deremot
finner jag, i likhet med nya lagberedningen, betänkligt att föreslå en
bestämmelse om införande af boskilnadsdomar i äktenskapsförordsprotokollen.
Såsom beredningen erinrat, lärer säker kunskap om hvilken
domstol det är, i hvars protokoll anteckningen skall göras, ofta^ej kunna
vinnas af den rätt, som handlagt boskilnadsärendet, och härtill kommer
att fördelen af en sådan anordning synes för tredje man blifva ganska
ringa, då det ju för honom skall ställa sig än svårare att uppleta den
domstol, hos hvilken upplysning står att vinna. Vid sådant förhållande
och då det icke synes vara tillrådligt att, såsom skett i finska lagen åt
den 15 april 1889, göra boskillnadens verkan mot borgenärer beroende
deraf, att anteckning i vederbörligt äktenskapsförordsprotokoll egt rum,
har jag ansett mig icke kunna biträda högsta domstolens i detta hänseende
gjorda framställning.

För de i förslagets femte och närmast följande paragrafer meddelade
processuela föreskrifter torde någon närmare redogörelse ej erfordras.
Några erinringar må dock göras. Till fullständigande af hithörande
bestämmelser hafva från konkurslagcn hemtats vissa stadganden,
såsom i 5 § om hvad iakttagas bör, då ansökning om boskilnad
af eu eller annan anledning ej kan till handläggning upptagas, och i
10 § om rätt för domare att, ehuru jäfvig, vidtaga vissa åtgärder. Äfven
de i förslaget förekommande utförligare bestämmelserna angående bofört
ccknings upprättande äro delvis tagna från konkurslagen. De ändringar
i afseende å förfarandet, som eljest vidtagits, äro hufvudsak -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ligen beroende af den makarne i förslaget medgifna rätt att erhålla boskilnad,
då de derom äro ense, och deraf att i vissa boskilnadsmål stämning
å borgenärerna ej skall eg a ram. För undvikande af de med urtima
ting förenade kostnader föreslås, att der för behandling af boskilnadsansökning,
som af ena maken gjord är, sådant ting ej äskas, handläggningen
skall utsättas till viss dag under pågående eller nästinfallande
lagtima ting; och meddelas i sammanhang härmed föreskrifter om sättet
för andra makens inkallande och om påföljd af försummelse härutinnan.
Skyldigheten för makarne att förteckna sitt bo har vid boskilnad utan
konkurs bibehållits äfven för det fall, att pröfning af viss egendoms
natur ej af make påkallats och borgenärernas hörande således ej ansetts
erforderligt. I afseende härå må det tillåtas mig att åberopa hvad i
motiven till nya lagberedningens år 1892 afgifna förslag anfördes såsom
stöd för en dylik anordning, nemligen att vid alla de tillfällen, då boskilnadsansökningen
grundats på den ekonomiska ställningen i boet, en
tillförlitlig uppteckning å dess tillgångar och gäld ej rätt väl kan för
ärendets behöriga utredning undvaras, och att äfven eljest, då fråga
uppstått om häfvande af egendomsgemensamheten mellan makar, det
synes böra i hög grad bidraga till ordning och reda, om en fullständig
boförteckning upprättas, hvartill kommer att en sådan i allt fall måste
vara a t; tillgå vid det skifte, som bör följa på boskilnaden.

Då hustrun efter vunnen boskilnad enligt förslaget är i förmögenhetsrättsligt
afseende fullt sjelfständig, synes anledning ej förefinnas att
utsträcka godmanskapet för henne att gälla längre än till dess de ömtåliga
och invecklade rättsfrågor, som lätt förekomma i sammanhang
med boskilnaden, blifvit slutbehandlade. I anledning häraf har gode
mannens uppgift inskränkts till att biträda hustrun i sjelfva boskilnadsmålet.

Fullständigt upplöses, utom vid konkurs, makarnes egendomsgemenskap
först genom skifte af boet. Uppenbarligen skulle emellertid
syftet med boskilnaden väsentligen förfelas, om utväg ej bereddes makarne
att redan före skiftet skydda hvar sin egendom ej mindre för
sådan gäld, för hvilken den ej bör svara, än ock mot obehörigt förfogande
från andra makens sida. Fn sådan utväg har nu gällande boskilnadsförordning
sökt bereda make genom att medgifva rätt till undansättande.
Härom förekommande stadganden äro dock, åtminstone då
fråga är om boskilnad utan sammanhang med konkurs, så dunkelt affattade,
att de lemna rum för tvekan om detta rättsinstituts betydelse
och verkan. På grund häraf har jag ansett det oundgängligt att nu
fullständigt ordna dessa förhållanden, och de i sådant syfte utarbetade

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 28.

stadgande!! återfinnas i fråga om boskilnad utan konkurs i 11 16 §§

och, för det fall att boskilnaden sökts i konkurs, i 25—28 §§.

Hvad nu först angår förfarandet utom konkurs, synes för att
bringa reda i terminologien ordet »undansättande» här böra undvikas.
Detta iittryck har i förslaget användts endast i betydelsen af »undanskiftande
för gäld», eller med andra ord rättens pröfning af ansökan
om undansättande kommer, enligt förslaget, alltid att jemväl innebära
en undersökning, huruvida och i hvilken män egendom, om hvars
undansättande fråga är, svarar för viss gäld. Men då vid boskilnad
utan konkurs någon anmälan eller bevakning af makarnes gäld ej
ifrågakommer, kan i detta fall icke heller något undansättande i nyss
nämnda mening eg a rum.

I fråga om enskild egendom eger enligt förslaget make att i sammanhang
med begäran om boskilnad påkalla ett mot saväl andra maken
som makarnes borgenärer bindande förklarande af rätten angående
egendomens natur. Såväl i afseende härå som beträffande hustruns
rätt att före boskilnadsdomen få sådan egendom undantagen från mannens
förvaltning öfverensstämmer förslaget i allt liufvudsakligt med
gällande lag.

Beträffande åter det samfälda boet afser förslaget att genom en
provisorisk fördelning af tillgångarne bereda make erforderligt skydd
ej mindre mot borgenärer än mot andra maken. Enligt förslaget eger
nemligen, då boskilnad blifvit sökt, hvardera maken påfordra att i afbidan
på bodelningen viss egendom, motsvarande dess giftorätt eller
någon del deraf, afskiljes från samfälda boet och sättes under särskild
vård och förvaltning; dock att sådant afskiljande ej medgifvits, der
andra maken ställer borgen för hvad vid skifte af samfälda boet bör
tillfalla sökanden, eller visar skälig anledning att boet skulle lida märklig
skada genom afskiljande!.

Sedan rätten förordnat om egendoms afskiljande och detta, föiordnande
gått i verkställighet, skall den afskilda egendomen tillsvidare
äfven emot borgenärerna betraktas såsom tillkommande den make, på
hvars begäran afskiljande! egt ram, och får alltså ej tagas i mät för
gäld, derför den makes giftorätt enligt lag ej svarar. Afskiljandet är,
såsom redan antydts, afsedt att gälla intill dess boet delas. Skulle
emellertid dessförinnan konkurs inträffa och en fullständig upplösning
af boet derigenom komma till stånd, bör naturligen, såsom i förslaget
jemväl stadgas, afskiljandet förlora sin verkan.

Ansökning om afskiljande af samfäld egendom bär ansetts ej böra
föranleda inkallande af borgenärerna. Då nemligen eu fordringsegare,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

till hvars förnöjande boet efter afskiljandet ej lemnar tillgång, eger
enahanda rätt som förut att påkalla konkurs och sålunda omintetgöra
all verkan af ifrågavarande åtgärd, synes någon kränkning af hans rätt
ej kunna genom afskiljandet åstadkommas.

Afskiljande, hvarom nu är fråga, kan enligt förslaget begäras när
som helst före skiftet. Att sätta afskiljandet i ovilkorlig^ samband med
boskilnadsmålet har ansetts mindre lämpligt, då behofvet af denna åtgärd
i många fall framträder först efter det boskilnad blifvit beviljad.
Särskild! må i detta afseende erinras, att bodelningen kan onödigtvis
fördröjas genom tredska från mannens sida.

Bestämmelserna i förslagets 17 § motsvara i hufvudsak de i boskilnadsförordningens
7 och 8 §§ upptagna stadganden. En afvikelse
anser jag mig böra här framhålla. Enligt boskilnadsförordningen eger
hustru, då henne enskildt tillhörig lösegendom blifvit förvandlad eller
pantsatt, i konkurs betalningsrätt för egendomens värde, så snart det
ej kan visas, att förvandlingen eller pantsättningen skett med hennes
bifall. Att i detta hänseende fordra laga bevisning synes dock numera,
sedan hustrun sjelf i vissa fall eger att förvalta egendom i boet, mindre
lämpligt. TJtgöres det förvandlade eller pantsatta af egendom, som
hustrun omhänderhaft, lärer denna omständighet i och för sig utgöra
tillräcklig anledning att underkänna hennes fordringsanspråk, så framt
ej särskilda omständigheter tjuta på att åtgärden vidtagits utan hennes
samtycke; och äfven i andra fall torde krafvet på bindande bevisning
kunna uppgifvas. I förslaget har alltså betalningsrätten gjorts beroende
deraf, att bifall från hustruns sida ej kan antagas föreligga.

Af skäl, som i det föregående angifvits, har i 19 §, hvilken motsvarar
nu gällande boskilnadsförordnings 12 §, ej kunnat bibehållas
bestämmelsen om hustrus ansvarsfrihet, efter vunnen boskilnad, för de
förbindelser hon under äktenskapet sjelfständigt ingått.

I detta sammanhang må erinras, att i förslaget ej upptagits hvad
boskilnadsförordningen innehåller derom, att egendom, som makar efter
vunnen boskilnad gemensamt förvärfva, skall anses som samfäld. Detta
stadgande, hvilket synes afse en egendomsgemenskap af samma art som
den före boskilnaden rådande, har nemligen ansetts egnadt att bringa
oreda i makarnes förmögenhetsförhållanden och göra hustruns rättsliga
ställning oviss, hvartill kommer den med gällande lag förenade afsevärda
olägenheten att, i händelse ena maken efter boskilnaden försättes
i konkurs, andra makens egendom i allmänhet indrages i konkursen,
dervid i många fall ny ansökan om boskilnad och undanskiftande framkallas.

Kongl. Ma)ds Nåd. Proposition N:o 28.

Då en mellan makarne delad förvaltning kan förekomma redan
före boskilnad, lärer någon anledning ej förefinnas att i boskilnadslagstiftningen
lemna bestämmelser om boskilda makars skyldighet att bidraga
till det gemensamma bushållet och barnens underhåll, hvadan det
i boskilnadsförordningen förekommande stadgande härom ej i förslaget
upptagits.

Förslagets 20 § innehåller, att hustrun efter vunnen boskilnad eger
att sjelf råda öfver sitt gods, ett stadgande som innebär, att hon i alla
förmögenhetsrättsliga frågor sjelf eger söka och svara. Något bestämdt
uttalande rörande den rättsliga ställning och befogenhet, som efter boskilnad
tillkomma- hustrun, förefinnes ej i boskilnadsförordningen och
har näppeligen kunnat gifvas, så länge i fråga om gemensamt förvärfvad
egendom mannens målsmanskap fortfarande egt bestånd. Upphör
möjligheten af egendomsgemenskap makarne emellan efter boskilnaden,
är det naturligt att derefter hustrun i förmögenhetsrättsligt
afseende erhåller en fullt sjelfständig ställning. Att i andra hänseenden
målsmanskapet kommer att fortfara, torde knappt behöfva erinras. •

Ehuru enligt förslaget makarne efter vunnen boskilnad äro i förmögenhetsrättsligt
afseende fullständigt åtskilda, synes det likväl betänkligt
att göra deras inbördes ställning sådan, att den ena maken kan
genom gåfva eller aftal förfoga öfver sin egendom till förmån för den
andre. Den gemensamhet i ekonomiska intressen, som äfven efter egendomsgemenskapens
upphörande i de flesta fall eger rum, innebär en
stark frestelse att genom låtsade öfverlåtelser eller andra svikliga åtgärder
göra tillgångar oåtkomliga för fordringsegare eller eljest gäcka desses
rätt; och tillfredsställande skydd mot dylika missbruk af aftalsfriheten
torde svårligen kunna åstadkommas. I betraktande häraf har den för
närvarande omtvistade frågan om giltigheten af makarnes efter boskilnaden
träffade överenskommelser i förslagets 21 § blifvit löst i den
riktning, att dylika överenskommelser, så vidt de angå egendom, sakna
verkan, dervid dock af lätt insedda skäl undantag måst göras för de
aftal, som angå egendomsgemenskapens upplösning eller dermed ega
samband.

Sedan boskilnad vunnits, skall enligt förslagets 22 § all gäld, som
ena maken efter boskilnadsansökningen gjort, anses såsom enskild. Det
i boskilnadsförordningen upptagna förbehåll, att andra maken ej haft
nytta eller del i gälden, liar ansetts böra bortfalla. Att, såsom boskilnadsförordningen
synes afse, betrakta gälden såsom samfäld, så snart andra
maken deraf haft någon om än så obetydlig fördel, kan ej anses billigt
mot denna make; ville man åter, såsom äfven kunde ifrågasättas, låta
Bih. till liilcsd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Käft. 7

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

ansvarigheten till sitt omfång bero af den vunna fördelens ekonomiska
betydelse, skulle en dylik grundsats gifva upphof till svårlösta rättstvister
och i de flesta fall lända borgenären till ringa nytta. Hafva
makarne i förening åsamkat sig gäld, bör deras ansvarighet gifvetvis
bedömas efter de rättsregler, hvilka i allmänhet gälla angående förpligtelser,
som hvila å flera personer gemensamt. Detta torde, om
makarnes rättsliga ställning bestämmes så som i förslaget skett, ej
behöfva i lagen uttalas.

Boskilnadsförordningens stadganden om rätt för makar att genom
öfverenskommelse häfva boskilnad samt om befogenhet för hustru, som
vunnit boskilnad, att ställa egendom under mannens ''förvaltning ega ej
någon motsvarighet i nu föreliggande förslag. Bestämmelserna om boskilnads
upphäfvande lära, såsom i flera afseenden otydliga och ofullständiga,
ej kunna utan en väsentlig omarbetning upptagas i en ny lag;
och en dylik omarbetning torde desto mindre böra ifrågakomma, som
berörda bestämmelser sällan om någonsin vunnit tillämpning och det ej
kan antagas, att ifrågavarande rättighet framdeles i högre grad än hittills
komme att tagas i anspråk.

I fråga om klagan öfver domstols beslut i boskilnadsmål innehåller
boskilnadsförordningen ej några bestämmelser, men af allmänna processuela
stadganden lärer följa, att särskild klagan ej får föras öfver
beslut, som före målets slutliga afgörande meddelas, och att klagan
öfver rättens slutliga yttrande skall fullföljas genom vad. Häri gör
förslaget allenast de ändringar, som i 23 § angifvas. Att, i händelse
boskilnadsansökning förklarats icke böra till pröfning upptagas, klagan
deröfver icke bör kunna föras annorledes än genom besvär, följer redan
deraf, att dylikt beslut enligt förslaget kan å landet meddelas af domaren
ensam; och hvad angår frågorna om egendoms afskiljande från boet
är det af uppenbar vigt för makarne, att dylika frågor, oberoende af
sjelfva boskilnadsmålet, kunna dragas under öfverdomstolens pröfning
genom särskilda besvär.

Hvad make har att iakttaga för att i sammanhang med konkurs
väcka fråga om boskilnad angifves i första stycket af 25 §. Den hufvudsakliga
betydelsen af detta stadgande ligger deri, att maken, endast
om boskilnad i rätt tid blifvit sökt, eger att i konkursen freda egendom
emot borgenärer. Likasom enligt gällande lag ankommer det
nemligen enligt förslaget på makarne sjelfva att, i händelse någon del
af boets egendom ej bör svara för gäld, som i konkursen bevakas, tillse
att betalning ej ur denna egendom utgår; och eger make för sådant

Öl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28

ändamål söka undanskiftande på sätt i andra stycket af 25 § angifves.
Att, om boskilnad sökts före konkursens början, make, som i boskilnadsmålet
icke låtit någon försummelse komma sig till last, bör vara oförhindrad
att i konkursen begära undanskiftande är uppenbart och har
äfven blifvit i förslaget uttalad!

Då ansökning om undanskiftande skall väckas senast å inställelsedagen,
kan vid pröfning af ansökningen ej annan gäld komma i betraktande
än den, som då bevakas. Huru förfaras skall, om make vill freda
egendom för gäld, som sedermera bevakas, är från gällande lags ståndpunkt
ovisst, då boskilnadsförordningen härom ej innehåller någon bestämmelse.
De föreslagna stadgandena i 27 § afse att fylla denna brist.

Enligt boskilnadsförordningen får makes ansökning om undanskiftande
af giftorätt ej hindra samfäld egendoms försäljning för konkursboets
räkning och genom dess försorg. Motsvarande bestämmelse saknas
beträffande enskild egendom, som make fått undanskifta, och i följd
häraf har frågan om konkursboets rätt att tills vidare omhänderhafva
och, i mån af behof, till gälds betalning realisera dylik egendom varit
tvistig. Denna tvetydighet afhjelpes genom stadgandet i andra punkten
af 28 §.

Grunderna för de i 29 § föreslagna bestämmelserna torde i allmänhet
vara uppenbara. Endast i afseende å en bland dessa bestämmelser
må en erinran göras. Enligt konkurslagen åligger det vid konkurs
mannen att med ed bekräfta den i anledning af konkursen upprättade
bouppteckningen, men för hustrun ifrågakommer edgång endast
då någon borgenär derom framställer yrkande. Det skulle vid sådant
förhållande kunna ifrågasättas, huruvida icke en i sammanhang med
konkursen anhängiggjord boskilnadsansökning borde föranleda skyldighet
för hustrun att oberoende af gjordt yrkande aflägga bouppteckningsed.
Med afseende å den utredning rörande boets ställning, som af konkursen
blir en följd, har emellertid en dylik ovilkorlig edspligt ansetts ej vara
af nöden.

De föreslagna ändringarne i u varf v a för or dn ingen hafva uteslutande
till ändamål att åvägabringa nödig öfverensstämmelse mellan denna förordning
och den ifrågasatta nya lagstiftningen om makars gäld och om
boskilnad.

Derest boskilnadsförordningens föreskrifter om undanskiftande vid
boskilnad utan sammanhang med konkurs ersättas med de af mig föreslagna
bestämmelser om rätt för make att i boskilnadsmål påkalla pröfning
af viss egendoms natur och begära egendoms afskiljande från boet,
lära urarfvaförordningens stadganden om undanskiftande utan samband

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 28.

med egendomsafträde antingen böra undergå en motsvarande omarbetning
eller helt och hållet upphäfvas; och för min del förordar jag det
senare. Då hvarje delegare i ett sterbhus är lagligen berättigad att
deltaga i dess förvaltning, är han redan härigenom i stånd att emot
meddelegarne tillvarataga sina intressen, och emot borgenärerna har han
den utväg att genom boets afträdande til] konkurs vinna tillfälle att
begära undansättande. Enligt urarfvaförordningen eger en utan samband
med egendomsafträde gjord ansökning om undansättande äfven
den betydelse att för sökanden medföra befrielse från den dödes gäld;
men att sterbhusdelegarne gå miste om denna utväg att vinna urarfvaförmån,
anser jag ej innebära någon olägenhet utan finner det tvärtom
i allo lämpligt, att befrielse från betalningsansvar — utom i de fall då
arfvinge står alldeles främmande för boet — må vinnas allenast genom
egendomsafträde. Af nu anförda skäl föreslås upphäfvande af 8 och 18
§§ samt vissa jemkningar i åtskilliga andra §§, i hvilka fråga är om
undansättande af nyss angifna art.

I afseende å egendoms undansättande i urarfvakonkurs hafva några,
i allmänhet mindre väsentliga ändringar i urarfvaförordningens bestämmelser
ansetts vara af nöden, och hafva, till förebyggande af hvarje
tvekan om att hela boet bör i konkursen ingå, vissa uttryck i förordningen,
hvilka skulle kunna på annat sätt tydas, blifvit jemkade.

I fråga om enkas ansvarighet för gäld, som under äktenskapet
tillkommit, har af redan angifna skäl den i 17 § härom gifna föreskriften
blifvit i så måtto ändrad, att betalningsansvar äfven efter egendomsafträde
åligger henne för all gäld, som hon oberoende af mannen gjort.

Hvad beträffar det anmälda förslaget angående makars egendoms •
förhållanden efter äktenskapsskilnad må allenast erinras, att förslagets
1 § är afsedd att ersätta det knapphändiga och mindre tydliga stadgandet
i 17 § boskilnadsförordningen, samt att 2 § hufvudsakligen
öfverensstämmer med sista punkten af urarfvaförordningens 17 §.

I sammanhang med de föreskrifter, 11 kap. 5 § giftermålsbalken
i sin nu ifrågasatta lydelse samt den föreslagna lagen om boskilnad
innehålla om makes rätt att vid utmätning freda egendom för gäld,
måste bestämmelser gifvas rörande det förfarande, som skall iakttagas,
då tvist i sådant afseende uppstår, och hafva dessa bestämmelser ansetts
böra intagas i utsökningslagen. Enligt det föreslagna tillägget till 70 §
i nämnda lag likställes förfärandet i allmänhet med det i 69 § stadgade.
Den afvikelse, som i förslaget angifves, har sin grund deri, att makar
ej kunna vid domstol tvista om egendom; och då denna grundsats måste
gälla äfven sedan boskilnad kommit till stånd, hafva de nya bestäm -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28. 58

melserna ansetts böra tillämpas jemväl vid utmätning hos boskilda
makar.

Departementschefen uppläste härefter ofvan omförmälda, under
bilagorna A, B, C, D, E, F och G vid detta protokoll fogade lagförslag
samt hemstälde i underdånighet, att, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag
måtte genom note ur protokollet inhemtas.

\ J y f| >-j

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna
bifall.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorf.

nisU -j:.r . -.''.Siur. -Tv .■ad It

“ 3 i

f}«2 P.

b»?.

) ’• 4

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga A.

A i:\r

Förslag

till

.It;;.,,. 0;f

■t

Lag

.''j

angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 1, 2 och 3 §§, 10 kap. 2 § samt
11 kap. giftermålsbalken skola erhålla följande förändrade lydelse:

9 Eap.

1 §•

2 §•

Mannen hafve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning
för gäld eller med servitut belasta hustruns enskilda fasta gods, som af

Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 28.

honom förvaltas, utan att han häfver hennes frivilliga ja och underskrift
i tvenne gode mäns närvaro. Sker det ändock, vare den åtgärd ogill,
der klander derå väckes af hustrun eller hennes arfvingar. Har mannen
utan hustruns samtycke upplåtit nyttjanderätt till sådan fastighet, ege
hon efter mannens död, eller då äktenskapet eljest upplöses eller boskilnad
sker, rätt att inom natt och år uppsäga den, som nyttjanderätten
innehafver. Dör hustrun före mannen, ege hennes arfvingar den
rätt nu är sagd. Sker uppsägning, gälle om tiden för afflyttning hvad i
16 kap. jordabalken är om laga fardag stadgadt.

Har mannen öfvergifvit hustrun, eller är han för sjukdom eller af
annan orsak ur stånd att om boet draga försorg, ege hustrun till nödtorft
pantsätta eller afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej egt
råda; dock må ej fast gods iutecknas eller afyttras, med mindre rätten,
efter det mannens närmaste fränder blifvit hörde, det medgifver.

3 §.

Före vigseln skall han till henne viss morgongåfva utfästa, antingen
i löst, eller fast, men ej i båda tillika, ehvad han med mö, eller enka,
sig gifter.

Morgongåfva skall tagas af mannens enskilda lott i boet. Har
hustru, som mannen öfverlefver, barn efter honom, eller dör hustrun
förr än mannen, då ege morgongåfva ej rum.

10 Kap

2 §.

Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa
egendom, som de eg a eller eg a få, så ock den fasta egendom, hvilken
de i hjonalag afla tillsammans. I den fasta egendom, som man eller
hustru före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärf!, eger ej
andra maken giftorätt; dock vare all årlig ränta och afrad deraf under
lösören räknad. Varder under äktenskapet egendom genom gåfva eller
testamente till ena maken gifven med vilkor att den honom eller henne
enskildt tillhöra skall; i den egendom njute den andra maken ej eller
giftorätt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

11 Kap.

Om ansvarighet för gäld i makars bo och om vederlag vid bodelning.

\Vvr ii- ;/

Gäld, eom af ena maken före äktenskapet gjord är, skall med dess
giftorätt och enskilda egendom betalas.

Har den gäldbundne maken i boet medfört egendom, deri giftorätt
andra maken tillkommer, skall så stor del af gälden, som mot värdet
af den egendom svarar, utgå ur samfälda boet, der ej annan, af den gäldbundne
maken medförd egendom, som på grund af inteckning eller eljest
utgjorde säkerhet för gälden, till betalning deraf lemnar tillgång.

Hvad nu är sagdt. om ansvarighet för gäld, hvarför make vid
äktenskapets ingående häftade, skall ega motsvarande tillämpning i fråga
om gäld, som under äktenskapet åsamkats make i följd af arf eller
mottagande af gåfva eller testamenterad egendom.

År i äktenskapet gäld gjord af begge makarne, eller har hustrun
för det gemensamma boets räkning gjort gäld under sådana förhållanden,
att det kunnat antagas ske med mannens samtycke, den gäld
skall med samfäld egendom betalas. Räcker ej den egendom till fulla
gälden, fylles det, som brister, af begges enskilda egendom efter den
andel hvardera i samfälda boet eger. Har allenast endera maken
enskild egendom: är det mannen, betale det som återstår; är det
hustrun, betale ej mer än sin andel i gälden, der hon ej till vidsträcktare
betalningsansvar sig förbundit.

''X -X .fi: ... ti''''i • -.i- .• ■ ■

3 §•

För gäld, som i äktenskapet af mannen gjord är, gånge betalning
ut af samfäld egendom och, der den ej förslår, af mannens enskilda;
dock må ej, der gälden utgöres af böter eller skadestånd för brottslig
gerning, af samfälda boet användas mera än mannens andel deri.

Kongl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 28.

Har hustrun i annat fall, än i 2 § sägs, gjort gäld i äktenskapet,
gånge hennes giftorätt i boet och enskilda egendom till gäldens betalning.

u*i!»imi* ''!■

4 §•

5 §•

Sökes i makars bo utmätning för gäld, och är ej ansökning om
boskilnad gjord, ege make undantaga allenast sådan egendom, som är
dess enskilda tillhörighet och, efter ty ofvan är sagd!, ej svarar för
den gäld, som sökes; dock må ej, der för gäld, som i äktenskapet af
hustrun gjord är, betalningsskyldighet blifvit allenast henne ålagd, utmätas
egendom, hvaröfver mannen eger råda, utan så är att gälden
utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning.

Huru egendom eljest må fredas för gäld, derför den, efter ty
ofvan är sagdt, ej bör svara, finnes särskildt stadgadt. •

G §•

;''•• • .1 ■1 .;'' i ■ .. ,: • .; ‘ • ■ .i 1 ;• i , ''i

Finnes vid bodelning samfäld egendom vara använd till sådan förbättring
af ena makens enskilda egendom, som ej är att räkna till dess
underhåll och skötsel, gifve ock den make af sin giftorätt och enskilda
egendom vederlag, beräknadt efter andra makens giftorätt i hvad mot
värdet af förbättringen svarar.

Mh. till Riksd. Vrot. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 17 Haft.

Kongl. Maj:ts Adel. Proposition N:o 28.

y g ii >o ■ ■ •;.! ! i i; m''

Har ena makens enskilda egendom blifvit använd till betalning
af den andres gäld, hvarom i 6 § förmäles, njute vid bodelning den
make, som egendom sålunda frångått, vederlag af andra makens giftorätt
och enskilda egendom. Lag samma vare, der makes enskilda
egendom eljest blifvit till nytta för andra maken eller genom dess
vållande och förgörelse använd, som i 6 § sägs.

År gäld, derför enligt 1 eller 3 § samfälda boet svarar, betald
med den gäldbundne makens enskilda egendom, njute vid bodelning den
make vederlag ur samfälda boet. Har andra makens enskilda egendom
gått till betalning af sådan gäld, gånge vederlag ut ej allenast af
samfälda boet utan ock, der det ej förslår, af den gäldbundne makens
enskilda egendom.

y §.

För vederlag ansvare ej make med annan egendom än den, som
hör till boet, då det delas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari .......L.; dock skall hvad i

10 kap. 2 § finnes stadgadt icke gälla i afseende å äktenskap, som
före nämnda dag blifvit ingånget.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af i kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att. 1 kap. 8 § och 10 kap. 13 § handelsbalken
skola erhålla följande förändrade lydelse:

''-.j.-l liv> »alpari''--hi $ '' •“.''•I i 1 tgrhro xir-h yj-iti

1 Kap.

!«n!.f fl -.ftfi .f’ I 0 j»''f;trf: O) • deöfjKjfiOJ .'' *r ■ 1 j ''■>.''! f )!;■■! -iJ!s

''> 8 §.

Ingen må något köpa af annan mans barn eller tjenstehjon, utan
de hafva lof att sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon,
och åkäres; vare det ogillt, och böte tio daler.

10 Kap.

* 13 §.

4!‘• j/;$ '' . * | i : » • • ■ '' • ’ • , 1 f * * j J ,.i r ftfnf,;, ‘ • • . IM* i f -

Ej må omyndig i borgen gå.

Denna lag träder i kraft, den 1 januari

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 70 § utsökningslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i
säljarens vård, gälle hvad särskildt är stadgadt. Om utmätning af
gods, hvarom i 131 § sjölagen förmäles, vare lag som der sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari ...........; dock att, der ut mätning

dessförinnan skett, äldre lag länder till efterrättelse.

Kongl. Maj.ts Nåd. proposition N:o 28

Bilaga D. V.UW.''.

Förslag

till

1*4)

angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 5 § konkurslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar, vare
den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom
inteckning i fast egendom; ege ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld
är, der han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande
af hans fordran otillräcklig är. Ej heller ege borgenär söka, att
makars bo afträdas skall, der hans fordran är sådan, att för densamma
ej kan vinnas utmätning i egendom, hvaröfver mannen eger råda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari ...........

. | ;_jj- i ;V[I

■ !,r ,‘Utl -III: ’• ■: :< , __L ‘ •

" f ; i;; i t; v:: * t; *!•*>» * ■.» ■• »*''** ; ‘1 * ‘ * (

>ln

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga EA''^

Förslag

till

taft

om boskilnad.

Med upphäfvande af förordningen om boskilnad och undanskiftande
af egendom i makars bo den 18 september 1862 förordnas som följer:

ivr<'' • ;w.i ;,i

uyv •; •Ilo > rej-t-foahv .'',.''tru>• i uia r • * • , Oo !• M

Allmänna bestämmelser.

Makar ege, efter ansökan, vinna boskilnad, när de derom ense äro.

2 §>

År % makars bo till konkurs afträdt, varde, på ansökan af endera
maken, till boskilnad dömdt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

3 §•

. ni ,v,J mo! jrflahftulHHod biv i;» 11:11

Hustrun ege ock vinna boskilnad i de fall, att

makarnes gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den
ej kan betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den
enskilda, som för samma gäld bör svara, eller att fara är för handen,
att, der gälden betalas, hustrun tillkommande vederlag ej kan till
fullo utgå;

eller mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller
eljest vanvårdat eller försummat boets angelägenheter;

eller han på annat sätt än nu är sagdt missbrukat sitt målsmanskap
eller öfvergifvit hustrun och rest bort utan veterligt ärende samt
ej kommit åter inom sex månader;

eller han blifvit under förmyndare stäld.

4 §•

Ansökning om boskilnad skall ingifvas till underrätt i den stad
eller, å landet, till domaren i den ort, der mannen bör inför domstol
svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. ... *

* §■

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskilnad ej kan
upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld eller af annan orsak,
teckne det skriftligen å ansökningen.

Upptages ansökningen, läte rätten eller domaren genast om densamma
och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarne
äfvensom, der så ske kan, i tidning inom orten; och värde
med målet vidare förfaret, på sätt här nedan sägs.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 §•

Har ej vid boskilnadsansökning, som af begge makarne gjord är,
fogats af dem underskrifven förteckning å boets tillgångar och skulder,
värde föreläggande dem meddeladt att inom viss tid sådan uppteckning
till rätten eller domaren ingifva. Försummas det, uppdrage rätten
eller domaren åt magistratsperson, kronofogde, länsman, rättens betjent
eller annan lämplig person att uppteckningen utan dröjsmål förrätta;
och åligge makarne att allt, som till boet hörer, under edsförpligtelse
redligen uppgifva.

7 §•

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgifvas andra maken. År
denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dag, och visas ej, att
kallelsen blifvit delgifven i så god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse,
eller att för delgifningen hinder mött, vare ansökningen förfallen.
Har maken särskilda gånger blifvit med kallelsen sökt i sitt hemvist,
utan att maken sjelf eller ombud kunnat träffas eller upplysning
vinnas, hvar maken sig uppehåller, utgöre dock den omständighet, att
kallelsen ej blifvit delgifven, icke hinder för boskilnadsmålets vidare
handläggning.

, 8 §.

Bouppteckningen skall, der ej laga hinder möter, af begge makarne
inför rätten med ed fästas; och hålle rätten hand deröfver.

9 §•

När boskilnad blifvit sökt, förordne rätten eller domaren, der
hustrun det begär, god man att i boskilnadsmålet henne biträda.

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

10 §.

Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 9 § på domaren ankommer, ege
han vidtaga ändå att han jäfvig är; anmäle dock, der förordnande för
särskild domare tarfvas, jäfvet utan dröjsmål i hofrätten.

11 §.

Vill make i sammanhang med boskilnad påkalla rättens pröfning,
huruvida viss egendom är att anse såsom den makes enskilda, gifve in
ansökning derom sist å tid, då bouppteckningen med ed fästes. År
sådant yrkande vid den tid framstäldt,, utfärde rätten offentlig stämning
å makarnes samtlige borgenärer, så ock å make, som ej i boskilnadsmålet
kunnat med kallelse anträffas, att före klockan tolf å utsatt dag näst
efter två eller, der särskilda omständigheter kräfva längre tid, sist inom
fyra månader hos rätten sig inställa för att öfver ansökningen höras.
År boet å landet och äskas ej urtima ting, då må inställelsen utsättas
till det lagtima ting, som näst efter två månader infaller. Stämningen
varde så kungjord, som om offentlig stämning i konkurssak är stadgadt.

12 §.

Sedan bouppteckningen blifvit med ed fästad samt, der make gjort
ansökning, som i 11 § sägs, borgenärerna efter stämningen hörde blifvit
äfvensom tillfälle lemnats andra maken att öfver den ansökning sig
yttra, meddele rätten beslut i boskilnadsfrågan; och varde, der boskilnad
beviljas, tillika ansökning, som nyss är nämnd, af rätten enligt
lag pröfvad, ändå att jäf deremot ej är gjordt.

13 §.

Har hustru gjort ansökning, som i 11 § sägs, ege rätten, der
hon det begär, förordna, att egendom, som med ansökningen afses,
skall från boet afskiljas samt under särskild vård och förvaltning sättas,
till dess öfver ansökningen dömdt blifvit; hustrun dock obetaget att
mot borgen, som af rätten godkännes, egendomen tillträda.

Egendom, som förklarats tillhöra hustrun enskildt, ege hon sjelf
förvalta.

Bih. till Riksd. Prot. 18!J8. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

14 §.

Då boskilnad sökt är, förordne rätten, der endera maken det äskar,
att viss egendom, motsvarande den makes giftorätt eller någon del deraf,
skall från samfälda boet afskiljas och sättas under särskild vård och
förvaltning, till dess öfver boskilnadsansökningen dömdt blifvit och,
der den bifalles, boet skiftas skall; dock må afskiljandet ej, mot andra
makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig anledning, att
boet deraf skulle lida märklig skada, eller ställer borgen, som af rätten
godkännes, för hvad vid skifte af samfälda boet bör tillkomma sökanden.
Afskiljande, hvarom nu är sagdt, må jemväl efter vunnen boskilnad
sökas:

Egendom, som i nu stadgad ordning blifvit för hustruns räkning
afskild, må af henne tillträdas, der hon för den egendom ställer borgen,
som af rätten godkännes.

15 §.

Egendom, som, efter ty ofvan är sagdt, förklarats vara ena makens
enskilda tillhörighet, må ej, ändå att den icke blifvit från boet afskild,
tagas i mät för gäld, derför den makes enskilda egendom enligt lag ej
svarar. Lag samma vare i afseende å egendom, hvarom make påkallat
förklarande, som nyss är sagdt; och må emellertid, der utmätning redan
skett, försäljning ej ega rum.

Har egendom jemlikt 14 § blifvit för ena makens räkning från
samfälda boet afskild, må den egendom ej tillgripas för gäld, derför
den makes giftorätt lagligen icke svarar.

Ej må eljest före skiftet egendom, som vid den tid, då boskilnadsansökningen
gjordes, fanns i boet, för gäld fredas; dock skall hvad i 11
kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt om rätt för mannen att för
viss af hustrun gjord gäld freda egendom, deröfver han eger råda,
lända till efterrättelse intill dess skifte sker.

16 §.

Beslut om egendoms afskiljande, efter ty i 13 eller 14 § sägs, vare,
der före skiftet konkurs inträffar, emot borgenärerna utan verkan.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

17 §•

. !;-tci .i:■■■■.. Tv . '' .. r. iUii M’»;! <■-'' ;| ■ ''...-v ~ . ■. ■ >

Nu har boskilnad sökts: äro penningar eller lösören förvandlade,
de der hustrun efter förord eller annorledes enskild! tillhört, eller finnas
sådana lösören pantsatta, och kan det ej antagas, att den förvandling
eller pantsättning med hennes bifall skett; då ege hon, i konkurs med
borgenärer, för hvilkas fordringar hennes enskilda egendom ej svarar,
rätt att såsom fordran bevaka hvad emot värdet af den förvandlade eller
pantsatta egendomen svarar.

I öfrigt njute ej make i konkurs betalningsrätt för vederlagsfordran.

18 §.

Sedan till boskilnad dömdt är, skall boet, så snart ske kan, skiftas
i den ordning, som om delning af död mans qvarlåtenskap är i lag
stadgad. Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, derför samfälda
boet svarar, gulden blifvit. Sker annorledes, svare makarne, en för
begge och begge för en, för samma gäld.

19 §.

Då boskilnad beviljad blifvit, vare all egendom, som, efter det ansökningen
om boskilnad gjord är, ena maken genom arf, gåfva, testamente,
aftal eller annorledes förvärfvar, såsom enskild egendom ansedd.
Hustrun vare ej pligtig att med sådan egendom ansvara för den gäld,
som under äktenskapet derförut gjord är, utan så är att hon sjelf
ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som hon med
mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter ty i giftermålsbalken
sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda egendom derför svara.

20 §.

Hustru, som vunnit boskilnad, råde sitt gods sjelf.

Intill dess skifte sker behålle hvardera maken, der ej af ofvan
gifna bestämmelser annat föranledes, förvaltningen af den egendom,

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hvaröfver maken egde råda vid den tid, då boskilnadsansökningen
gjordes.

Egendom, som, efter det boskilnadsansökningen gjord är men
innan den pröfvats, tillfaller hustrun, må, der hon det äskar, under
särskild vård och förvaltning sättas, så ock af henne tillträdas mot
borgen, som af rätten godkännes.

21 §.

JU då att boskilnad beviljad är, ege ej ena maken till den andre
något bortgifva eller makarne sig emellan sluta annat aftal om egendom,
än som med skifte af boet har sammanhang.

22 §.

All gäld, som ena maken gör efter det boskilnad blifvit sökt,
varde, om boskilnad vinnes, såsom enskild gäld ansedd.

23 §.

Klagan öfver att boskilnadsansökning ej upptagits skall i hofrätt
föras genom besvär.

öfver underrätts beslut angående fråga, som i 13 eller 14 § omförmäles,
må ock klagan genom besvär föras; dock gånge beslutet ej
dess mindre i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten
kommer.

Vill någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i
fråga, hvarom i denna § sägs, göre det genom besvär, hvilka böra
ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgas, och fullgöre dervid det, som i 18 § af samma kapitel finnes
föreskrifvet.

24 §.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

>iii

Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskilnad i sammanhang

med konkurs. -t ^

25 §.

■\ .«r,.'' • .«•{! l ^ ?;£ • u>7 iO i > f > ? };i

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid, som
för inställelse i konkursen är utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, förty att den
är dess enskilda tillhörighet, ej skall gå i betalning för gäld, som i
konkursen bevakas, eller att makens giftorätt skall för sådan gäld fredas,
begäre undanskiftande af den egendom eller giftorätt inom tid, som nu
är sagd, eller hafve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare,
der före konkursen boskilnad blifvit sökt; dock må ej egendom såsom
enskild undanskiftas, der maken i boskilnadsmålet försutit tid för ingifvande
af ansökning, som i 11 § sägs.

26 §.

Ansökning, som i 25 § 2 mom. sägs, varde, sedan borgenärerna,
på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk
stadgas, så ock andra maken lemnats tillfälle att i frågan sig yttra,
efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej är gjordt.

27 §.

Har make begärt undansätta enskild egendom eller giftorätt, och
vill maken, att det påstående skall gälla äfven i afseende å gäld, som
efter inställelsedagen i konkursen bevakats, göre ansökning derom i
den ordning, som för framställande af jäf mot bevakning är i konkurslagen
stadgad; och varde med ansökningen så förfaret, som om jäf är
föreskrifvet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

28 §.

Ej„må!;den omständighet, att make tillåtits undanskifta giftorätt,
hindra samfäld egendoms försäljning. Skall enskild egendom, som
make tillåtits undanskifta, gå i betalning för bevakad gäld, må ock
den egendom eller hvad deraf för gäldens betalande erfordras genom
sysslomännens försorg säljas.

29 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari....., dock att mål, som

före den dag äro anhängiggjorda, skola behandlas efter äldre lag.

t iubo.ego i''- r .i ;. >1i.ii<! b''i i )

! *’: i i: T'' r • r n .'' ■; : :r ■ ■ •

.»%/■■! ?'' U r. ''it ■

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga F.

VI oiSfUOf

8 glöd 4<it£

, V ?; <

i!''i w ■ rf r

Förslag

till

1 . \ ‘ . T k ''L, '' T] . ■ . '' j. v\V

Lag ''V''''-: -h:-

angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld vid dödsfall betalas
skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död

makes bo den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 8 och 18 §§ i förordningen huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo den 18 september 1862
skola upphöra att gälla, samt att nedannämnda §§ i samma förordning
skola erhålla följande förändrade lydelse:

9 §•

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt och vilja
sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre derom
skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse
utsatt är; och varde, sedan borgenärerna, på sätt i konkurslagen
om granskning af bevakade fordringsanspråk sägs, så ock sterbhusdelegarne
å andra sidan lemnats tillfälle att i frågan sig yttra,
ansökningen efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej
gjordt är.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,
lände till efterrättelse hvad i 27 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2&.

10 §.

Hafva sterbhusdelegarne å ena sidan afträdt egendom, och vill
någon å andra sidan egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs;
ställe dock deu sterbhusdelegare borgen jemväl för egendom, om hvars
undanskiftande påstående må vara gjordt eller efteråt kan göras, och
njute sedan borgenärernas rätt emot den, som undanskifta vill.

Al §•

12 §.

Afträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,
skall hvar, som det egendomsafträde tillgodonjuta vill, med ed fästa,
att den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om
egendomsafträdet gjordes. Den, som egendom sålunda afträdt, skall
den ed å inställelsedagen aflägga; stånde honom dock fritt att förut
inför den rätt, hvarunder den döda lydt, eller vid annan domstol edgången
fullgöra. Annan sterbhusdelegare åligge, der någon borgenär
det äskar, att eden aflägga och det styrka inom den tid och i den
ordning, som honom af rätten eller domaren forelägges; gör han det
ej, njute ej af egendomsafträdet den förmån, hvarom i 16 och 17 §§
förmäles.

17 §.

Efterlefvande make, som egendom rätteligen afträdt, vare fri från
all gäld, hvarför dess enskilda egendom ej svarar. Enka njute ock för
framtiden befrielse för öfrig gäld, som under äktenskapet tillkommit,
utan så är att hon sjelf gjort gälden i och för handel eller annan
rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att,
efter ty i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda
egendom derför svara.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

19 §.

Varder af någon sterbhuBdelegare boet till konkurs afträdt, galle
det till förmån för annan sterbhusdelegare, som ej dessförinnan tid
till egendomsafträde försutit.

20 §.

Har efterlefvande make försummat att egendom afträda, stånds
han eller hon med arfvingarna i lika ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari...... dock att mål, som

dessförinnan anhängiggjorts, skola behandlas efter äldre lag.

Bih. till lliksd. Vrot. 1898,

1 Sami. 1 Afd. 17 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Bilaga G.

Förslag

till

Lag

huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas skall, så ock om
frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

Har äktenskap blifvit genom skilnad upplöst, skall om skifte af
boet samt påföljd af underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så
ock om förvaltning af samfäld egendom intill dess skifte sker gälla
hvad i lagen om boskilnad är i nämnda hänseenden stadgadt för makar,
som vunnit boskilnad; och ege å makar, som blifvit i äktenskapet
skilda, jemväl tillämpning hvad i samma lag för det fall, att boskilnad
sökts, finnes föreskrifvet om samfäld egendoms afskiljande från boet
och verkan deraf, om undanskiftande af giftorätt för gäld samt om
makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Hvad ill kap. 5 § giftermålsbalken finnes stadgadt om rätt för
mannen att för viss af hustrun gjord gäld freda egendom, deröfver han
eger råda, skall i fråga om samfäld egendom, som efter skilnaden står
under hans förvaltning, lända till efterrättelse intill dess skifte sker.

2 §é

Frånskild hustru vare ej pligtig att med egendom, som hon efter
skilnaden förvärfvar, betala under äktenskapet gjord gäld, utan så är
att hon sjelf ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse,
som hon med mannens bifall idkat, eller gälden är sådan, att, efter ty
i giftermålsbalken sägs, allenast hennes giftorätt och enskilda egendom
derför svara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari......, men eger ej til lämpning

å makar, som dessförinnan blifvit i äktenskapet skilda.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 12 oktober 1897.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,

Ahlgren,

Norberg,

Huss,

Carlson,

Claéson.

Sedan jemlikt högsta domstolens beslut den 17 november 1896
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § och 10 kap. 13
§ handelsbalken;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

5:o) lag om boskilnad;

6:o) lag angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

7:o) lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas
skall, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet,

Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter
jemte justitierådet Hammarskjöld, hvilken sistnämnde enligt läkarebetyg,
intaget i högsta domstolens protokoll för den 4 i denna månad,
var af sjukdom hindrad att tjenstgöra under återstoden af innevarande
år; så företogs nu detta ärende af närvarande justitieråden till slutlig
behandling; varande ett tryckt exemplar af förslagen bilagdt detta
protokoll.

Under granskningen af ifrågavarande förslag afgåfvos inom högsta
domstolen följande yttranden, nemligen vid

l:o) förslaget till lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken.

9 kap.

1 §•

Justitierådet Claeson yttrade: »Den år 1874 vidtagna lagföräudring,
hvarigenom hustru under vissa förhållanden berättigats att sjelf råda
öfver egendom, samt jden i lagförslaget ifrågasatta ytterligare inskränkning
i mannens målsmansrätt, i tv att han ej skulle eg a att föra talan
för hustrun rörande sådan af henne under äktenskapet gjord gäld, för
hvilken allenast hennes giftorätt och enskilda egendom enligt lag svara,
torde påkalla särskilda föreskrifter för de fall, då hustrun t. ex. af sinnessjukdom
eller annan orsak icke är i stånd att förvalta egendomen
eller att föra talan angående gäld af nämnda slag. Behörig förvaltare
af egendomen kan eljest komma att saknas, och om nämnda inskränkning
i mannens målsmanskap godkännes, kan i brist af dylika föreskrifter
det inträffa, att en hustruns borgenär icke eger någon utväg
att göra sin fordringsrätt mot henne gällande, då han till följd af berörda
inskränkning är förhindrad att anhängiggöra talan mot mannen
i dennes egenskap af målsman för hustrun. Jag tillstyrker, att särskilda
bestämmelser i nämnda hänseende må meddelas.»

Häri instämde högsta domstolens öfrige ledamöter, af hvilka justitierådet
Carlson vidare anförde: »Enligt stadgandet i första stycket skulle
mannen eg a svara för hustrun äfven i mål, i hvilka betalning fordras
för gäld, som hustrun skulle hafva gjort före äktenskapet eller gemensamt
med mannen ådragit sig under äktenskapet. Då emellertid en
dom i ett sådant mål, äfven om den grundade sig å ett af mannen å
hustruns vägnar afgifvet medgifvande, skulle kunna medföra förpligtelse

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

för hustrun att betala gälden jemväl med enskild egendom och, i visst
fall, äfven med hvad hon efter boskilnad eller äktenskapets upplösning
kan ärfva eller förvärfva, synes stadgandet i denna del icke stå
väl tillsamman med den i 11 kap. iakttagna grundsats, enligt hvilken
hustrun icke personligen eller med enskild egendom svarar för andra
förbindelser än dem hon sjelf ingår. Efter min uppfattning bör mannens
behörighet uti ifrågavarande hänseende så ordnas, att genom dom
i rättegång mot honom allena betalningsskyldighet icke må åläggas
hustrun personligen eller med enskild egendom eller samfäld egendom,
hvaröfver hon eger råda, liksom icke heller i allmänhet genom dom i
rättegång mot hustrun allena mannens rätt att råda öfver gemensam
eller hustrun enskildt tillhörig egendom må. beröras.

Hustruns rätt att råda öfver gemensam egendom synes mig böra
utsträckas så till vida, att hustru, som idkar handel eller annan rörelse,
efter att dertill hafva vunnit rättighet, må ega sjelf råda öfver hvad
till rörelsen hörer, äfven om förlag till rörelsen skulle lemnats af egendom,
hvaröfver mannen egt råda. I sammanhang härmed kan ifrågasättas,
huruvida icke hustrus rätt att idka handel eller rörelse bör
göras oberoende af det i näringsförordningen stadgade vilkor, att mannen
ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hon i och för rörelsen
kan komma att ingå.»

Justitierådet Hernmarck tilläde för sin del: »Enligt förslaget skulle
makar eg a att hvar för sig hafva förvaltning af viss egendom med
rätt att derom sluta aftal, men något uttryckligt förbud för dem att
med hvarandra ingå aftal om egendom innehåller förslaget icke.. .Af
hvad i 21 § af förslaget till lag om boskilnad stadgas rörande ogiltigheten
af aftal och gåfvor mellan makar, som vunnit boskilnad, torde
emellertid den slutsats kunna dragas, att meningen är, det öfverlåtelse
af egendom eller dertill syftande aftal ej heller under bestående egendomsgemenskap
må mellan makar förekomma. En så vigtig inskränkning
i makarnas rätt att förfoga öfver sin egendom synes dock höra
i lagen bestämdt uttalas, hvilket ock skedde i 1886 års förslag till
lagbestämmelser rörande äkta makars inbördes egendomsförhållanden.
Förbudet för makarna att ingå aftal om egendom bör likväl efter mitt
förmenande ej affattas på sådant sätt, att det under alla förhållanden
blir omöjligt för dem att få civila rättstvister sig emellan afgjorda vid
domstol. Det ligger visserligen i sakens natur, att dylika tvister företrädesvis
kunna uppstå, sedan boskilnad skett; men på sätt högsta
domstolens fleste ledamöter vid granskning af 1886 års förslag anmärkte,
kunna äfven dessförinnan makarna emellan uppkomma tvister

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

om egendom, hvilka i rättvisans intresse kräfva lösning, t. ex. huruvida
hustru har förvaltningsrätt till viss egendom eller förvaltningen
tillhör mannen. Tillätes det icke makarna att draga dylika tvister
under domstols pröfning, är det att befara, att ofta grof rättskränkning
skulle uppstå, och i de flesta fall vore det hustrun, som blefve
föremålet för densamma.

På grund häraf hemställer jag om den ändring i förslaget, som
af de gjorda anmärkningarne påkallas.»

2 §•

Justitierådet Claeson utlät sig: »Då det i första punkten af denna
§ gifna förbud för mannen, att med inteckning för gäld eller med servitut
belasta hustruns enskilda fastighet, sammanställes med hvad tredje
punkten innehåller angående upplåtelse af nyttjanderätt till hustruns
fasta gods, torde häraf framgå att lagförslagets mening är ej blott att
mannen må ega upplåta dylik nyttjanderätt utan äfven att inteckning
till säkerhet för sådan upplåtelse må meddelas i hustruns enskilda egendom.
Att tillstädja intecknings beviljande i hennes fastighet utan hennes
samtycke är, efter min mening, icke rådligt. Det kan för henne
medföra betydlig skada, exempelvis i det fall att egendomen måste
försäljas. Ett intecknadt arrendekontrakt, som under åtskilliga år hindrar
köparen att sjelf bruka egendomen, nedsätter i allmänhet egendomens
värde. Och för arrendatorn skänker inteckningen ej den trygghet, som
inteckning är afsedd att bereda, enär enligt förslaget hustrun kan under
vissa förhållanden uppsäga honom från uyttjanderätten. Jag hemställer,
att förbudet för mannen att med vissa inteckningar belasta
hustruns enskilda fastighet utsträckes till inteckningar af hvad slag
som helst, så att inteckning ej må meddelas i sådan fastighet med
mindre än att hustrun i fråga om gäld medgifvit inteckning och i
andra fall undertecknat upplåtelseafhandlingen eller eljest skriftligen
lemnat samtycke till upplåtelsen.

I fråga om tredje punkten af första stycket bör erinras att, derest
den uppsägningsrätt, som vid målsmanskapets upphörande skulle tillkomma
hustrun, blir, såsom förslaget innehåller, inskränkt till en tid
af ett år, hustrun mången gång i följd af okunnighet om upplåtelsen
kan gå miste om ifrågavarande rättighet. Särskildt i det fall att upplåtelsen
afser afverkningsrätt till skog eller eljest annan rättighet, som
icke ständigt utöfvas, kan det lätt tänkas att hustrun först långt efter
det målsmanskapet upphört erhåller kännedom om upplåtelsen. Med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hänsyn härtill torde ifrågavarande tidsbestämmelse böra utgå. Då det
emellertid är obilligt att nyttjanderättshafvaren huru länge som helst
är utsatt för uppsägning utan att kunna å sin sida vinna befrielse från
aftalet, hemställes, att i sammanhang med nyssnämnda förändring äfven
nyttjanderättshafvaren må tillerkännas uppsägningsrätt, derest icke
hustrun eller hennes arfvingar vilja godkänna upplåtelsen.

Vidkommande slutligen det i sista punkten af första stycket intagna
stadgande rörande tiden för afflyttning synes detsamma lemna
rum för den tydning, att laga fardag tillkommer äfven innehafvare af
skogsafverkningsrätt. Till förebyggande af en dylik tolkning, hvilken
skulle leda till uppenbara missförhållanden, torde nämnda stadgande, i
likhet med hvad som skett i 113 § utsökningslagen, så affattas, att
hänvisningen till jordabalkens bestämmelser om fardag kommer att
gälla endast landbo och hyresman.»

I detta yttrande instämde justitieråden Hernmarck, Ahlgren, Norberg
och Huss; hvarjemte justitierådet Carlson biträdde samma yttrande
hvad det afsåg 3:dje och sista punkterna i §:ns första stycke.

10 Kap.

2 §•

Justitierådet Carlson anförde: »Den nu föreslagna lagändringen,

enligt hvilken giftorätt icke vidare skulle ega rum i fast egendom i
stad, som ena makan eger vid giftermålets ingående eller under äktenskapet
ärfver, har förordats af lagkomitén och lagberedningen samt
begärts af Riksdagen i dess skrifvelse af år 1884. Detta oaktadt kan
jag icke tillstyrka densamma. Enligt min uppfattning är det principielt
oriktigt att göra ena makans rätt till andel i egendom, som andra
makan inför i boet, beroende af egendomens natur af fast eller lös
egendom. Det är obilligt att maka, som inför egendom af viss natur,
skall få behålla denna ensam, under det att andra makan, som inför
egendom af annan natur, måste afstå hälften deraf till förra makan.
De missförhållanden i detta afseende, till hvilka nu gällande lag gifver
anledning, skulle genom förslagets upphöjande till lag icke komma att
minskas utan tvärtom ökas. En inskränkning i den lagbestämda egendomsgemenskapen
makar emellan bör, när tiden derför finnes vara
inne, ske på det sätt, att all egendom, som af ena makan införes vid
giftermålet eller under äktenskapet tillfaller henne genom arf, gåfva
eller testamente, förklaras vara enskild.»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 38.

11 Kap.

1 §•

Justitierådet Claeson yttrade: »Den i slutet af andra stycket föreslagna
regel, att samfälda boet svarar allenast för det gäldbelopp, som
öfverskjuter värdet af den intecknade eller eljest såsom säkerhet lemnade
egendom, är, enligt hvad det af chefen för justitiedepartementet
afgifna, vid lagförslaget fogade yttrande utvisar, afsedd att äfven gälla
för det fall, att egendomen, då betalning ifrågakommer, ej längre tillhör
gäldenären eller ej vidare utgör säkerhet för gälden. Då detta
emellertid icke synes klart framgå af styckets nuvarande lydelse, torde
ett förtydligande i berörda hänseende böra göras.»

Justitieråden Hernmarck, Alilgren, Norberg och Huss biträdde denna
anmärkning.

Justitierådet Carlson utlät sig: »I förslaget ordnas makars betalningsskyldighet
i förhållande till borgenären för gäld, som ena makan
gjort före äktenskapet, på det sätt, att en del af gälden göres till gemensam
i den mening att, förutom den gäldbundna makans enskilda
egendom, hela det samfälda boet svarar för densamma, under det att
återstående delen af gälden, såsom enskild, får utgå endast ur den
gäldbundna makans enskilda egendom och giftorätt i boet. Derest vid
konkurs i förening med boskilnad gäld af båda dessa slag förefunnes,
skulle följaktligen det gemensamma boet uppdelas i två förmögenhetsmassor,
mannens giftorätt och hustruns giftorätt. I den förra skulle
konkurrera den gemensamma gälden och mannens enskilda gäld; i den
senare den gemensamma gälden och hustruns enskilda gäld. Äfven
om samfälda boets tillgångar öfverstege den gemensamma gälden, skulle
dervid kunna inträffa, att endast en mindre del af denna utginge ur
ena makans förmögenhetsmassa i följd deraf, att denna maka svarade
för enskild gäld till jemförelsevis högt belopp. Då emellertid den gemensamma
gälden skulle utgå ur hela den samfälda egendomen så
långt denna försloge, måste i följd häraf andra makan, som icke hade
enskild gäld, med sin andel i samfälda boet betala större del af den
gemensamma gälden än på henne efter giftorätten bort belöpa. Hon
skulle sålunda icke kunna för borgenärerna freda sin andel i det belopp,
hvarmed samfälda tillgångarne öfverstege den gemensamma gälden,
utan vara nödsakad afstå större eller mindre del deraf, i olyckligaste fäll

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

det hela. Antag t. ex. att ingen af makarne inför enskild egendom;
ena makan har vid giftermålet gemensam egendom till värde af 20,000
kronor och skulder till belopp af 60,000 kronor; andra makan gemensam
egendom till värde af 10,000 kronor och ingen gäld. Vid konkurs,
som inträffar strax efter giftermålet, lemnar förra makans giftorätt,
15,000 kronor, tillgång till endast 25 proc. af den gäld 60,000
kronor, som deri konkurrerar; af den gemensamma gälden 20,000 kronor
betalas sålunda ur denna giftorätt allenast 5,000 kronor; till gäldande
af återstoden 15,000 kronor åtgår andra makans hela giftorätt
och hon får sjelf ingenting.

All den gemensamma egendom, ena makan vid giftermålet inför
i boet, kan alltså komma att gå i betalning för andra makans före
äktenskapet gjorda gäld. Häremot vore, enligt min uppfattning, intet
att erinra, om fråga vore endast om egendom, som införes af hustrun.
Då mannen eger oinskränkt rätt att förfoga öfver egendomen, och densamma
svarar för alla de förbindelser, mannen ingår under äktenskapet,
kan det anses konseqvent, att den äfven må gå i betalning för hans
före äktenskapet gjorda gäld. Sådant må anses såsom en visserligen
beklaglig men naturlig följd af mannens förvaltningsrätt. Deremot
synes man böra och kunna bereda mannen möjlighet att för hustruns
före äktenskapet gjorda gäld freda sin giftorätt i egendom, som af
honom sjelf införes och förvaltas.

Eu annan anmärkning mot förslaget i denna del är, att den gäldfri
makans ställning, i motsats mot hvad man haft skäl vänta, kan
blifva sämre, om värdet af den samfälda egendom, som af gäldbundna
makan införes, är större, än om det, under i öfrigt lika förhållanden,
är mindre. Om i det nyss anförda exemplet den gäldbundna makan
— låt vara hustrun — infört egendom till värde af endast 5,000 kronor
och sålunda endast ett motsvarande belopp af gälden blifvit gemensam,
skulle mannen hafva för gälden fredat 3,125 kronor af sin
giftorätt, och om hustrun icke alls infört någon egendom och följaktligen
hela gälden blifvit enskild, skulle mannen fredat hela sin giftorätt
5,000 kronor i den egendom han sjelf infört.

Enligt min mening bör makarnes betalningsskyldighet i förhållande
till borgenären för gäld, hvarom nu är fråga, bestämmas så, att eu
hvar af makarne personligen och med samfäld egendom, som af henne
förvaltas, svarar för den gäld hon gjort, och att derjemte mannen på
enahanda sätt svarar för den af hustrun gjorda gälden, till belopp motsvarande
värdet af den samfälda egendom, hon vid giftermålet inför,
jemte behållningen af samfäld egendom, 8<?m under äktenskapet kan

Dill. till Iiilcsd. Prat. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Raft. 11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

tillfalla henne i följd af arf, gåfva eller testamente. Vid konkurs i
förening med boskilnad skulle i följd häraf det samfälda boet uppdelas
icke efter hvardera makans giftorätt utan efter förvaltningsrätten. Om
ena makans förmögenhetsmassa lemnade öfverskott, sedan gäld, för
hvilken densamma svarar, blifvit betald, skulle naturligtvis andra makans
borgenärer ega erhålla betalning ur den del af öfverskottet, som vid
bodelningen befunnes tillkomma sistnämnda maka.

Genom att''sålunda likställa samfäld egendom, som af ena makan
förvaltas, med hennes enskilda, af henne sjelf förvaltade egendom vinner
man den fördel, att den sistnämnda, äfven om den blifvit förvandlad
och sammanblandad med den samfälda egendomen, kan skyddas för
gäld, för hvilken den icke bör svara.

Frågan, huruvida mannen är skyldig svara för viss af hustrun
före äktenskapet gjord gäld eller någon del deraf, bör afgöras då betalning
för gälden sökes, icke i utmätningsärendet, Om sådan talan bifalles,
bör domen innehålla att mannen dömes betala, icke att han förpligtas
i sin egenskap af målsman för hustrun. Vill borgenären göra
fordringen gällande mot hustrun, bör hon sjelf stämmas och svara i
målet; dock torde för att domen må kunna verkställas genom utmätning
af hustruns enskilda egendom, medan den förvaltas af mannen, tillika
böra fordras, att mannen äfven stämmes och förpligtas tåla att egendomen
går i betalning för gälden.

I fråga om makarnes inbördes ansvarighet för gäld, som gjorts
före äktenskapet, torde, såsom i förslaget skett, den grundsats kunna
tillämpas, att ena makans gäld, som motsvaras af samfäld, af henne
införd egendom och icke särskildt häftar vid och kan utgå ur henne
enskildt tillhörig egendom, bör, såsom gemensam, drabba båda makarne,
men annan gäld, såsom enskild, henne ensam. Då emellertid
för den gäld, hvilken sålunda borde anses vara gemensam, tillgångar
till motsvarande belopp ingått i boet till förvaltning af mannen, bör
det åligga honom att med dessa tillgångar eller annan samfäld egendom,
som af honom förvaltas, betala gälden. Förvaltar han det samfälda
boet så, att en del af gälden icke kan utgå ur detsamma, bör han
sjelf ensam vidkännas denna del. Något skäl finnes enligt mitt förmenande
icke, hvarför förhållandet i detta afseende skall vara olika allt efter
som gälden gjorts af ena eller andra makan. Har mannen med sin
enskilda egendom betalt dylik af ena eller andra makan gjord gäld,
bör han följaktligen vid bodelning erhålla vederlag af samfälda boet,
som af honom förvaltas, så långt detta förslår men ej vidare; har åter

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

hustruns enskilda egendom blifvit använd till gäldens betalning, bör
vederlag utgå af samfälda boet, som af mannen förvaltas, och, om detta
ej lemnar tillgång, af mannens enskilda egendom och giftorätt i samfäld
egendom, som af hustrun förvaltas. Stadgandet i andra punkten
af 8 §, i hvad det afser gäld, som före äktenskapet gjorts af hustrun,
går i alldeles motsatt riktning.

Hvad som stadgas om ansvarighet för gäld, som af ena makan
gjorts före äktenskapet, bör visserligen i allmänhet gälla äfven om
gäld, som under äktenskapet åsamkats henne i följd af arf, gåfva eller
testamente, men denna regel torde dock icke kunna utan förändring
tillämpas å det fall, att arf, gåfva eller testamente tillfallit hustrun
utan förbehåll, att egendomen skall stå under hennes egen förvaltning.
Då det är mannen, som ensam bestämmer, huruvida arfvet, gåfvan
eller testamentet skall emottagas eller icke, och som i regeln oinskränkt
eger råda öfver egendomen, bör ansvaret drabba honom, för den händelse
skulderna öfverstiga tillgångarne eller dessa förbrukas utan att
gälden betalas. Mannen bör i förhållande till borgenären svara för gälden
i dess helhet, personligen och med samfäld egendom, som af honom
förvaltas. Derjemte bör hustrun svara för gälden med den egendom,
som genom fånget tillfaller henne såsom enskild, hvilken ansvarighet
af praktiska skäl skulle kunna utbytas mot skyldighet för hustrun
att personligen och med samfäld egendom, som af henne förvaltas,
svara för så stor del af gälden, som motsvarar värdet af nämnda enskilda
egendom. I förhållandet makarne inbördes emellan bör gäld, som
särskildt häftar vid och kan utgå ur samma enskilda egendom, drabba
hustrun ensam; annan gäld till belopp, som motsvarar värdet af den
samfälda egendom, hvilken i fånget ingått, bör i första rummet utgå
ur samfäld egendom, som af mannen förvaltas, och i öfrigt drabba
honom ensam; återstoden af gälden bör drabba hustrun iden mån den
kunnat gäldas af berörda enskilda egendom och i öfrigt mannen.»

2 §.

Justitierådet Carlson yttrade: »För gäld, som makarne gemensamt
gjort under äktenskapet, bör en hvar af dem i förhållande till borgenären
svara med sin enskilda egendom och samfäld egendom, som af
henne förvaltas, efter omfattningen af den förbindelse, hon iklädt sig.
Frågan om hustruns betalningsskyldighet för gälden bör pröfvas då
gälden utsökes, icke i utmätningeärenden. Hustrun bör sjelf svara i
krafmålet så vidt det henne rörer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Den omständigheten, att hustrun jemte mannen deltagit i förhandlingarna
vid ett aftal, hvaraf gäld uppkommit, bör icke i och för sig
föranleda dertill, att hustrun anses hafva gjort gälden gemensamt med
mannen. Det bör presumeras, att aftalet slutits af mannen och att
hustrun uppträdt endast såsom hans rådgifvare; hon bör följaktligen
icke svara för gälden med mindre af omständigheterna tramgår, att
hon velat personligen förbinda sig. Det vore önskligt att åt denna
grundsats kunde gifvas uttryck i lagen.

Hvad angår frågan om makarnes inbördes ansvarighet för gäld,
som de .gemensamt gjort, är jag böjd för den åsigt, att sådan gäld
bör likställas med gäld, som mannen under äktenskapet ensam gör,
utan att särskildt vållande kan läggas honom till last. Då hustrun
jemte mannen ikläder sig betalningsskyldighet, torde sådant ske endast
i borgenärens intresse och icke för att ändra makarnes inbördes ansvarighet.
Huruvida hustrun dervid ställer sig såsom medgäldenär
med mannen eller såsom löftesman för honom synes icke böra inverka
på denna ansvarighet.

För gäld, som hustrun ensam gör under äktenskapet, bör, enligt
min uppfattning, mannen icke svara med enskild egendom och samfäld
egendom, som af honom förvaltas, med mindre han pröfvas hafva
uttryckligen eller stillatigande medgifvit hustrun rätt att skuldsätta
honom. Men i detta fall bör hustrun, om ej annat förhållande af omständigheterna
framgår, anses hafva vid skuldsättningen handlat endast
å mannens vägnar och sålunda sjelf vara fri från ansvarighet för
gälden.»

Justitierådet Huss anförde: »Uti denna § stadgas att gäld, som
hustrun för det gemensamma boets räkning gjort under sådana förhållanden
att det kunnat antagas ske med mannens samtycke, skall
med samfäld egendom betalas. Enligt motiven till förslaget synes
med nämnda gäld afses sådan, som hustrun gör i sin husmoderliga
verksamhet, hvadan hennes rätt att ådraga det gemensamma boet förpligtelser
skulle blifva af mera begränsad omfattning. Emellertid innehåller
lagtexten icke något om dylik inskränkning utan gifva dess
ordalag anledning till antagande att hustrun skulle kunna upptaga lån eller
eljest ingå mera omfattande förbindelser för det gemensamma boets
räkning. Vid sådant förhållande och då jag ej kan instämma uti hvad
motiven innehålla derom att stadgandet i fråga är påkalladt i den allmänna
samfärdselns och rättssäkerhetens intresse, utan fastmera håller
före att, der hustrun för det gemensamma hushållets eller särskilda
familjemedlemmars personliga behof gjort gäld under sådana orastän -

Kongl. Afaj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

digheter att mannens samtycke skäligen kan förutsättas, domstolarne
framdeles skola liksom hittills utan stöd af uttrycklig lag ådöma det
gemensamma boet ansvarighet för samma gäld, skulle jag helst se att
hvad lagrummet i fråga innehåller beträffande hustruns rätt att med
gäld belasta det gemensamma boet måtte utgå. Då emellertid med
afseende å affattningen af stadgandet i förslagets 11 kap. 3 § 2 mom.
något torde böra uti 2 § i ämnet sägas, vill jag förorda, att det uti
1886 års förslag använda uttrycket gäld, som hustrun med mannens
vetskap och samtycke gjort’, varder upptaget.»

Justitierådet Norberg ansåg de grunder, på hvilka, i fråga om
hustrus rätt och ställning i boet, förevarande lagförslag hvilade, icke
föranleda dertill att hon borde vara mindre ansvarig än mannen för
betalning af den gäld, hon jemte honom gjort eller ensam för det gemensamma
boets räkning sig åsamkat.

3 §•

Justitierådet Claeson, med hvilken justitieråden Hernmarck, Ahlgren
och Buss instämde, utlät sig: »Enligt första stycket i denna § får
hustruns giftorätt användas till betalning af all den gäld, mannen under
äktenskapet åsamkar sig, med undantag blott för de fall, då gälden
utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning. Härigenom
blir hustruns giftorätt vida mindre skyddad än enligt gällande lag, ty
nuvarande 4 § i 11 kap. giftermålsbalken tillåter icke, att hennes giftorätt
må användas i något enda fall, då gälden tillkommit af mannens
särskilda vållande och förgörelse och hustrun icke haft någon nytta
eller del deri. All den gäld, hvarom nyssnämnda 4 § handlar, är i
realiteten att betrakta såsom mannens enskilda gäld, och det synes
fördenskull obilligt att, på sätt lagförslaget afser, tillförbinda hustrun
att i allmänhet deltaga i dess betalande. Den i 6 § af detta kapitel
enligt lagförslaget hustrun tillagda rätt att vid bodelning kunna få
vederlag för hvad af hennes giftorätt till betalningen användts, blir af
någon verkan allenast i den händelse att efter gäldens liqviderande
boets ställning är sådan, att någonting finnes qvar af mannens giftorätt
eller enskilda egendom. Jag hemställer förty, att undantaget i
första stycket af denna § må erhålla samma omfattning som bestämmelsen
i den nu gällande 4 § af 11 kap.»

Justitierådet Carlson afgaf följande yttrande: »Bestämmelserna i
denna paragraf kunna enligt min mening föranleda till obilligheter
såväl för endera makan som för hennes borgenärer. Om hustrun söker

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

uppehålla familjen t. ex. genom inkomsten af en af henne ensam utöfvad
handelsrörelse, är det obilligt mot henne och hennes borgenärer, att
handelslagret tages i mät för mannens gäld, och att vid mannens konkurs
största delen af lagret går till betalning af hans gäld, under det
hustrun med återstoden deraf och hvad hon framdeles kan ärfva eller
förvärfva måste betala de skulder hon för rörelsen ådragit sig. Lika
obilligt kan det vara för mannen och hans borgenärer, att vid hustruns
död en afsevärd del af boets tillgångar måste gå till betalning af gäld,
som hustrun utan nytta gjort, under det mannen med återstående delen
måste betala den gäld, som gjorts för boets räkning. Det är lätt att
finna, att såväl mannen som hans borgenärer härvid kunna blifva lidande.
Antag t. ex. att boets tillgångar, hvilka utgöra samfäld egendom och
förvaltas af mannen, uppgå till värde af 10,000 kronor och skulderna
till belopp af 8,000 kronor samt att hustrun gjort gäld utan nytta till
belopp af 12,000 kronor. Vid hustruns död måste mannen göra sig
urarfva. Ur hustruns lott i boet 5,000 kronor betalas endast 25 proc.
af hela skuldbeloppet 20,000 kronor och sålunda allenast 2,000 kronor
af den samfälda gälden 8,000 kronor. Till återstoden räcker mannens
giftorätt icke till; mannen, som haft skäl hoppas att få en behållning
af 1,000 kronor, får i stället en skuld till detta belopp.

För min del tror jag, att man äfven i fråga om detta slag af
gäld bör uppställa den regel, att en hvar af makarne med sin enskilda
egendom och samfäld egendom, som af henne förvaltas, svarar för den
gäld hon gjort; dock med den inskränkning att hustruns enskilda
egendom icke så länge den förvaltas af mannen må gå i betalning
för sådan gäld. Visserligen skulle hustrun härigenom gå miste
om den förmån, att hennes giftorätt i samfäld egendom, som af mannen
förvaltas, icke finge vid konkurs tillgripas för böter och skadestånd,
som mannen genom brottslig handling ådragit sig, men denna förmån
torde, enligt hvad erfarenheten visat, vara af ringa betydelse.

Hvad angår makarnes inbördes ansvarighet för gäld, hvarom nu
är fråga, så torde gälden, om den tillkommit genom makans särskilda
vållande, böra drabba henne ensam. Eljest bör gälden i första rummet
utgå ur samfäld egendom, som af den gäldbundna makan förvaltas.
Om gälden blifvit betald med hennes enskilda egendom, bör hon följaktligen
erhålla vederlag så långt berörda samfälda egendom dertill
förslår men ej vidare. Detta bör gälla äfven om gäld, som gjorts af
hustrun. Det är obilligt att, såsom föreslagits, sådan gäld skall drabba
henne ensam, under det att mannen erhåller giftorätt i den egendom,
som för gälden influtit. Har åter ena makans gäld blifvit betald med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

andra makans enskilda egendom, bör vederlag utgå icke allenast ur
den samfälda egendom, som af förstnämnda makan förvaltas, utan
äfven, i den mån denna ej förslår, ur hennes enskilda egendom och
giftorätt i öfrig samfäld egendom.»

4 §•

Justitierådet Carlson erinrade, att om ansvarigheten för gäld,
som i 2 och 3 §§ afses, bestämdes på sätt han föreslagit, innehållet
af förevarande paragraf naturligtvis måste i viss mån jemkas.

Justitierådet Huss anförde: »Af stadgandet i denna paragraf,
jemfördt med bestämmelserna i 2 §, följer att, äfven om hustrun å en
af mannen utgifven förbindelse tecknat borgen såsom för egen skuld,
förbindelsens hela innehåll ej kan uttagas ur hustruns enskilda egendom.
För en långifvare ligger emellertid det antagande uära till hands
att hustrun genom en dylik borgen åtagit sig den särskilda ansvarighet,
som omförmäles i 2 §, och således med hela sin egendom häftar för
gälden. Till förekommande af missförstånd härutinnan och dä sådant
kan undvikas genom bestämmelse att hustru, som iklädt sig ansvarighet
för mannens gäld såsom vore den af henne sjelf gjord, ej åtnjuter
befrielse från att med sin enskilda egendom ansvara för gäldens hela
belopp, hemställer jag om ändring i förslaget uti omförmälda afseende.»

Justitierådet Hernmarck biträdde denna anmärkning.

Justitierådet Norberg anmärkte det i hans tanke föga billiga
deruti, att enligt denna §, jemförd med 2 § i förslaget, hustru, som
för någon af mannen gjord gäld iklädt sig oinskränkt betalningsansvar,
likväl icke, i förhållande till borgenär, skulle lika med mannen
vara med hela sin enskilda egendom ansvarig för samma gäld, icke
ens i fall den tillkommit till förmån för henne enskildt och personligen.
Betydelsen häraf framträdde, enligt justitierådets uppfattning, än mera
vid jemförelse med de bestämmelser om framtida ansvarsfrihet för dylik
gäld, hvilka funnes upptagna uti de nu jemväl till granskning förekommande
förslagen till lag om boskilnad, till lag om ändring i förordningen
huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. samt till lag
huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas skall m. m.
Så beskaffade stadganden syntes justitierådet icke vara väl förenliga
med det mått af sjelfständighet i ekonomiskt hänseende, som numera
eljest enligt förslaget skulle den gifta kvinnan tillerkännas.

Justitierådet Alilgren förenade sig med justitierådet Norberg.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5 §•

Justitierådet Claeson utlät sig: »Det föreliggande lagförslaget afser,
bland annat, att söka klargöra den hittills sväfvande frågan, huruvida
gift kvinna eger befogenhet att sjelfständigt ikläda sig rättsligen
bindande förpligtelse^ Enligt lagförslaget tillätes det henne att åtaga
sig sådana, och om rättegång rörande dylik förbindelse anställes mot
henne, eger icke hennes man utan hon allena (so 9 kap. 1 § enligt
förslaget) att föra talan. Men blir hon i rättegången ådörad betalningsskyldighet,
kan, enligt den lydelse förevarande paragraf här i förslaget,
fordriugsegaren i allmänhet icke göra sin rätt gällande mot henne i
afseende å henne tillhörig enskild egendom, som står under mannens
förvaltning. Ett exempel till frågans belysning må här anföras. En hustru
har i boet medfört eu fastighet, som dock ej är genom äktenskapsförord
undantagen från mannens förvaltning. Hou köper åtskilliga förnödenheter,
och handlanden beviljar henne för dem kredit både med hänsyn till
deras beskaffenhet att vara för hushållet behöfliga och med kännedom
derom att hon såsom ensam egarinna till fastigheten är för betalningen
fullt säker. Liqvid uteblir emellertid, och handlanden anställer vid domstol
talan mot båda makarne med yrkande om betalning jemlikt 11 kap. 2 §
enligt förslaget, eller att, om detta yrkande ej bifalles, hustrun måtte
ådömas betalningsskyldighet enligt förslagets 11 kap. 3 § andra stycket.
Rättegången utfaller sålunda, att blott senare påståendet godkännes.
Hustrun är alltså dömd att betala gälden, men fordriugsegaren hindras
att göra sin rätt gällande, derför att fastigheten står under mannens
förvaltning. Detta är, efter min uppfattning, ej med rättvisa förenligt.
Väl må, såsom lagförslaget innehåller, det vara fordringsegaren förmenadt
att för hustruns under äktenskapet gjorda gäld få utmätning
af samfäld egendom, hvaröfver mannen eger råda. Häraf synes mig
dock ej med nödvändighet följa, att äfven hustruns enskilda, af mannen
förvaltade egendom skall vara skyddad. Mannens förvaltningsrätt bör,
enligt mitt förmenande, få stå tillbaka för hustruns särskilda eganderätt
till viss egendom, då fordringsegares rättsanspråk är i fråga. Jag
tillstyrker förty, att en ändring i denna paragraf vidtages, så att
hustruns enskilda egendom, äfven om den står under mannens förvaltning,
alltid må kunna för hennes enskilda, i äktenskapet gjorda
gäld utmätas.»

Justitierådet Carlson anförde: »Hvad jag föreslagit beträffande
makars betalningsskyldighet för gäld är afsedt att tillämpas såväl vid

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

konkurs, i eller utan förening med boskilnad, som vid utmätning,
vare sig boskilnad blifvit sökt eller ej. Dock skulle jag, med hufvudsaklig
anslutning till förslaget, vilja göra det undantag, att för hustruns
gäld, som utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning, må
kunna utmätas jemväl samfäld egendom, som af mannen förvaltas, såvida
icke boskilnad sökts eller äktenskapet blifvit upplöst.

Ifrågavarande paragraf lärer emellertid afse äfven ett slag af
gäld, hvarom icke förut talats i förslaget, nemligen gäld, som af maka
gjorts efter äktenskapets upplösning. Förelaget synes medgifva, att
för sådan gäld, vare sig den gjorts af mannen eller hustrun, må kunna
utmätas hela det samfälda boet. Ett sådant stadgande skulle, enligt
min uppfattning, innebära stor orättvisa. Ena makans eller hennes
arfvingars rätt att erhålla del af den behållning, som fanns vid äktenskapets
upplösning, bör icke stå tillbaka för anspråk af andra makans
sedermera tillkomna verkliga eller fingerade borgenärer. Det skulle
kunna ifrågasättas att helt och hållet förbjuda utmätning för sådan
gäld af något, som till boet hörer, innan detta blifvit skiftadt; i hvarje
fall bör utmätning — som endast må omfatta den gäldbundna makans
enskilda egendom och samfäld egendom, som af henne förvaltas —
— icke få ske om skälig anledning förefinnes, att andra makans eller
hennes arfvingars giftorätt eller rätt till vederlag derigenom skulle
kränkas. Sistnämnda maka eller hennes arfvingar böra följaktligen
beredas tillfälle att erhålla kännedom om utmätningen och skydda
sin rätt.

Med gäld, hvarom nu är sagdt-, torde föröfrigt böra likställas
gäld, som ena makan gjort sedan boskilnad blifvit sökt, förutsatt att
ansökningen bifalles.»

Justitierådet Norberg trodde det vara rätt och billigt, om vid
utmätning för gäld, derför betalningsskyldighet blifvit allenast ena
maken ålagd, laglig utväg lemnades den andra maken att undantaga
ej allenast sin enskilda egendom utan ock sådan samfäld egendom,
hvaröfver sistnämnda make ensam egde råda. I annat fall skulle,
exempelvis, hvad hustru genom eget arbete förvärfvat få tagas i mät
för mannens enskilda gäld, hvarigenom hennes rätt att råda öfver sin
arbetsförtjenst kunde, hädanefter såsom hittills, göras temligen illusorisk.

6-8 §§.

Justitierådet Carlson yttrade: »Hvad som stadgas om vederlag
för det fall att enskild egendom blifvit använd till betalning af gäld,
Bil. till Rilcsd. Prot. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 lläft. 12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

som af ena makan gjorts under äktenskapet och icke tillkommit genom
hennes särskilda vållande, bör, enligt min uppfattning, ega motsvarande
tillämpning för det fall att enskild egendom eljest blifvit af ena makan
använd till utgifter, till hvilka hon icke varit särskildt vållande. Det
synes nemligen icke böra inverka på rättsförhållandet makarne emellan,
huruvida vissa utgifter blifvit direkt bestridda af köpeskillingen för
afyttrad enskild egendom eller om till desamma användts lånta medel,
hvilka sedermera betalts med samma köpeskilling. Vid en bodelning
torde föröfrigt ofta vara omöjligt att utreda, huru viss i boet influten
penningetillgång blifvit omedelbart använd. För liqvids uppgörande
emellan makarne bör det i allmänhet — särskildt om hustrun icke
haft egendom under sin förvaltning — vara nog att veta, huruvida
gäld funnits eller utgift gjorts, som bör drabba ena makan ensam,
samt huruvida enskild egendom blifvit antingen försåld eller förbättrad.

Tillämpar man de af mig uppstäda grunder för makars inbördes
ansvarighet för gäld på frågan om makas rätt till vederlag för enskild
egendom, som blifvit annorledes än till betalning af gäld använd för
gemensam räkning, kommer man till det resultat, att för mannen
enskildt tillhörig egendom vederlag bör utgå allenast ur samfäld egendom,
som af honom förvaltas; att för hustrun enskildt tillhörig egendom,
som stått under mannens förvaltning, vederlag bör utgå icke
allenast ur samfäld egendom, som af mannen förvaltas, utan äfven,
om denna ej förslår, ur hans enskilda egendom och giftorätt i samfäld
egendom, som af hustrun förvaltas, samt att för hustrun enskildt tillhörig
egendom, som stått under hennes egen förvaltning, vederlag
bör utgå allenast ur samfäld egendom, som af henne förvaltas, så
vida icke köpeskillingen för egendomen öfverlemnats till mannen, i
hvilket fall bör gälla detsamma, som om egendomen stått under hans
förvaltning.

I öfrigt åberopar jag hvad jag anfört vid 1, 2 och 3 §§.»

2:o) förslaget till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 §
och 10 kap. 13 § handels})alken.

Justitierådet Ahlgren förmälde sig biträda och åberopa hvad uti
ett af justitierådet Hammarskjöld under cirkulationen afgifvet yttrande
blifvit emot detta förslag anmärkt, så lydande: »Något behof af utvidgad
rätt för hustru att ikläda sig borgensförbindelser finnes, enligt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

min uppfattning, icke, äfven om förslaget i öfrigt blir lag. Rätt att
upptaga lån, köpa på kredit o. s. v. kan svårligen förnekas hustru, då
lagen tillerkänner henne rätt att förvalta viss egendom. Men sistnämnda
rätt kan mycket väl utöfvas utan rätt att på egen hand ikläda sig
borgensförbindelser. Rätten dertill skulle uppenbarligen icke tjena till
att trygga hustruns ekonomiska ställning. Tvärt om skulle deraf kunna
blifva följden, att hustru, när hon vid äktenskapets upplösning eller
eljest får egendom att förvalta, finner sig ruinerad genom borgensförbindelser
för andra. Just den omständighet, att hon, om hon ej
hade enskild egendom att förvalta, under beståndet af mannens målsmanskap
ej hade att frukta större obehag af sådana förbindelser, kunde
verka försvagande på hennes motståndskraft emot anspråk på hennes
hjelpsamhet i sådan riktning. Af dessa grunder och då det icke torde
vara skäl att endast för att vinna teoretisk konseqvens ändra lagens
bestämmelser om hustrus rätt att ikläda sig borgen, afstyrker jag hvad
derutinnan blifvit föreslaget.»

3:o) förslaget till lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen.

Följande yttrande afgafs af justitierådet Carlson: »Bestämmelserna
i denna § synas mig allt för mycket gynna ena makans borgenärer på
andra makans bekostnad.

Såväl vid utmätning som eljest, då tvist uppstår, huruvida egendom
i makars bo är samfäld eller tillhör ena makan enskildt, eller
huruvida förvaltningsrätten tillkommer ena eller andra makan, torde,
intill dess annat förhållande ådagalägges, böra antagas, att egendomen
är samfäld och står under mannens förvaltning. Om boskilnad eger
rum emellan makar, hvilka hafva gemensam bostad, torde egendom,
som finnes i makarnes besittning, böra presumeras tillhöra mannen
och följaktligen äfven stå under hans förvaltning. Mannens blotta
uppgift, att förhållandet är sådant, som nu för hvarje fall sagts, torde
derför böra vara tillräcklig för att freda egendom för utmätning för
gäld, hvarför densamma under sådan förutsättning icke svarar, så vida
icke vid utmätningstillfället utrönes eller åtminstone göres sannolikt,
att uppgiften är oriktig.

Vidare erinras att, enligt förslaget, maka, som ville freda egendom
från utmätning, i allmänhet skulle vara nödsakad att anställa
särskild rättegång mot borgenären. Endast i det jemförelsevis sällsynta
fall, att makans rätt, kunde sägas vara uppenbar, skulle nemligen
hennes anspråk kunna godkännas omedelbart vid utmätningstillfället.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Genom denna formulering af stadgandet har man, enligt min mening,
utan skäl försvårat möjligheten för ena makan, särskildt hustrun, att
skydda sin rätt mot andra makans borgenärer.

Förslaget anvisar icke makarne något sätt att styrka, huruvida
egendom är samfäld eller tillhör ena eller andra makan eller står under
ena eller andra makans förvaltning. Tvärtom skulle man kunna säga,
att förslaget beröfvar makarne möjlighet härtill, då det förbjuder dem
att under äktenskapet träffa aftal med hvarandra om egendom, vare
sig boskilnad eger rum eller icke. Rättsförhållandet emellan makar,
hvilka längre tid lefvat under boskilnad, torde svårligen kunna utredas,
om man frånkänner betydelse åt överenskommelser som träffats och
erkännande som afgifvits under äktenskapet. Enligt min mening bör
det stå makar, som vunnit boskilnad, fritt, att med hvarandra träffa
aftal om egendom likasom att vid domstol tvista om bättre rätt till
sådau. Till borgenärernas skydd bör dock föreskrifvas, att öfverenskommelsen
eller domen för att blifva mot dem gällande bör inregistreras
hos rätten och att, om ena makan inom viss tid derefter
afträder sin egendom till konkurs, borgenärerna, derest de förmena
sin rätt vara kränkt, ega söka återvinning. En viss rätt att med
hvarandra träffa aftal och föra rättegång om egendom synes äfven böra
tillkomma makar, hvilka lefva under egendomsgemensamhet. Det bör
vara makarne medgifvet att på sådant sätt få konstateradt, dels att
viss egendom blifvit satt i stället för hustrun enskildt tillhörig af mannen
förvaltad egendom, som blifvit under äktenskapet förvandlad, och dels
att viss egendom står under hustruns förvaltning. Naturligtvis böra
äfven för detta fall bestämmelser meddelas till skydd för borgenärerna.
Härmed förfaller grunden för den föreslagna afvikelsen från bestämmelserna
i 69 §, att i fall, som afses i 70 §, endast borgenären skall
instämmas.»

Justitierådet Hernmarck åberopade hvad justitierådet vid 9 kap.
1 § giftermålsbalken yttrat om behofvet af att, till förekommande af
rättskränkning, tillåta makar att få sina civila rättstvister om egendom
pröfvade af domstol samt hemstälde, att då, derest denna åsigt blefve
gillad, hinder ej mötte att i tvist, som i första stycket af förevarande
§ afses, instämma gäldenären, orden »dock att föreskriften -— — —
å andra makan lämpas» måtte utgå.

4:o) förslaget till lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen.

Justitierådet Claeson utlät sig: »Om en hustru under äktenskapet
gjort gäld, för hvilken betalningsskyldighet blifvit allenast henne ådömd

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

och hon har egendom, som icke står under hennes mans förvaltning,
får enligt den föreslagna lydelsen af 11 kap. 5 § giftermålsbalken
samma egendom väl utmätas för gäldens betalning, men om egendomen
icke härför är tillräcklig, kan enligt förevarande lagförslag fordringsegaren
icke få makarne försatta i konkurs. Derest afseende fästes vid
min under 11 kap. 5 § giftermålsbalken gjorda hemställan, att för betalning
af gäld utaf nämnda beskaffenhet utmätning må tillåtas äfven i
fråga om hustrun enskildt tillhörig egendom, hvilken står under mannens
förvaltning, torde konkurslagen ändras derhän, att fordringsegaren ej
heller i dylik händelse må kunna vid bristande betalning tvinga makarne
i konkurs.»

Af justitierådet Carlson framstäldes följande anmärkning: »Då
man medgifver, att skulder, som hustrun under äktenskapet gör utan
mannens medverkan, må kunna under egendomsgemenskapen göras
gällande genom utmätning af egendom, hvaröfver hustrun råder, torde
man ock böra tillåta, att sådan egendom må ensam för sig afträdas
till konkurs. Det finnes intet skäl, hvarför denna egendom vid hustruns
obestånd ovilkorligen skall prisgifvas åt de borgenärer, hvilka lyckas
först erhålla utmätning. Om, såsom jag ifrågasatt, hustrus rätt att idka
handel eller annan rörelse göres oberoende deraf, att mannen åtager
sig ansvarighet för de förbindelser, hustrun för rörelsen ådrager sig,
blir naturligtvis en lagändring i angifna syftet ännu mera behöflig.

De regler, jag uppstält för makars betalningsskyldighet för gäld,
äro grundade på den förutsättning, att hustru må afträda egendom till
konkurs oberoende af mannen; att konkurs för mannen icke medför
konkurs för hustrun, och att, om makarne samtidigt försättas i konkurs,
hvardera konkurssaken skall behandlas särskildt för sig. Om mannen
försättes i konkurs, skulle, vare sig boskilnad sökes eller ej, till konkursboet
räknas allenast mannens enskilda egendom och samfäld egendom,
som af honom förvaltas. Endast innehafvare af fordringar, för
hvilka denna egendom enligt 11 kap. giftermålsbalken svarar, skulle
anses såsom borgenärer i konkursen. Uppstode tvist om hvardera
makans rätt, borde denna afgöras genom rättegång i vanlig ordning
emellan konkursboet och hustrun. Äfven om boskilnad icke söktes,
borde förvaltningsrätten till hustruns enskilda egendom öfvergå till
henne. Om boskilnad komme till stånd under konkursen och vid bodelning
befunnes, att någon del af behållningen af hustruns enskilda
egendom eller samfäld egendom, som af henne förvaltas, borde tillkomma
mannen såsom vederlag eller giftorätt, skulle denna del naturligtvis gå
till konkursboet. Om hustrun försattes i konkurs, skulle till konkurs -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

boet räknas samfäld och enskild egendom, hvaröfver hon egde råda,
samt, om jemväl mannen blifvit försatt i konkurs eller boskilnad komme
till stånd, hustruns enskilda egendom, som af mannen förvaltas, och i
sistnämnda fall jemväl den del af behållningen af mannens bo, som
vid bodelning funnes böra tillkomma hustrun. Borgenärer i konkursen
skulle vara innehafvare af fordringar, för hvilka hustrun svarar med
sin enskilda egendom och samfäld egendom, som af henne förvaltas.
I följd häraf skulle hvad förordningarne om boskilnad och urfvagörelse
innehålla om undanskiftande af egendom upphäfvas. Vid urarfvagörelse
skulle endast den aflidna makans enskilda egendom och samfäld egendom,
som af henne förvaltas, jemte hennes behållning i andra makans
bo afträdas till konkurs, hvilken komme att röra endast den aflidna
makans borgenärer. Urarfvagörelse skulle icke blifva behöflig i annat
fall än att den aflidna makan personligen svarade för gäld till belopp,
som öfverstege värdet af hennes enskilda egendom, samfäld egendom,
som af henne förvaltats, och hennes andel i behållningen af andra
makans bo.»

5:o) förslaget till lag om boskilnad.

1 §•

Justitierådet Carlson ansåg, att det borde tillåtas makar att före
vigseln genom äktenskapsförord ordna sina förmögenhetsförhållanden
så, att boskilnad komme att ega rum från äktenskapets början.

4 §•

Justitierådet Claeson yttrade: »Enligt 1 § af förordningen om boskilnad
och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 september
1862 gäller för närvarande, att, om i stad ej är rättegångsdag och ej
någon finnes satt att å rättens vägnar inlagor emottaga, må boskilnadsansökning
ingifvas till rättens ordförande. Detta stadgande har icke
bibehållits i förslaget, utan enligt förevarande § är i stad rätten den enda
myndighet, som får mottaga boskilnadsansökan. Giltigt skäl till denna
förändring synes emellertid ej föreligga. Enligt förslaget likasom enligt
boskilnadsförordningen äro boskilnadens rättsverkningar i väsentlig grad
beroende af tiden för boskilnadsmålets anhängiggörande, och vid sådant
förhållande är det uppenbarligen af vigt, att i stad så väl som på landet
en myndighet finnes, till hvilken när som helst mellan rättens samman -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

träden dylik ansökan får aflemnas med den verkan att boskilnadsfrågan
anses derigenom väckt. Ifrågavarande stadgande torde alltså böra i
denna § åter upptagas och synas i samband härmed närmast följande
§§ lämpligen böra jemkas derhän, att i stad rättens ordförande erhåller
befogenhet att i boskilnadsmålet vidtaga de åtgärder, som, enligt förslaget,
på landet ankomma på domaren ensam.»

Häri instämde justitieråden Hernmarck, Norberg, Huss och Carlson.

6 §•

Justitierådet Claeson afgaf följande, af justitierådet Huss biträdda
yttrande: »Om makarne aflemna förteckning å boets tillgångar och
skulder, synes denna förteckning böra af makarne underskrifves under
edsförpligtelse, i likhet med hvad i 9 kap. 1 § ärfdabalken är stadgadt
om bouppteckning efter död man; och torde sådant i denna § tydligen
stadgas. Dessa olika slag af bouppteckningar hafva mycken frändskap
med hvarandra. Båda bilda de utgångspunkten för den bodelning,
som framdeles bör ega rum. Verkställes bouppteckningen af den person,
som enligt denna § härtill kan förordnas, lärer han icke underlåta att
erinra makarne om den jemlikt slutorden i förevarande § dem åliggande
skyldighet att. uppgifva allting under edsförpligtelse samt att äfven i
bouppteckningsinstrumentet anmärka, att makarne under sådan förpligtelse’
uppgifvit boet. Att bouppteckningen, ehvad den förrättas af
makarne sjelfva eller af särskild förordnad person, bör innehålla att
uppgifterna lemnats under edsförpligtelse, synes mig för alla förhållanden
lämpligt, och föreskrift härom torde blifva nödvändig, ifall bestämmelsen
i 8 § om obligatorisk edgång ändras derhän, att edgången göres beroende
på yrkande af make eller borgenär.»

7 §•

Justititierådet Claeson anförde: »I afseende å andra stycket erinras
att för den händelse att make, som skall öfver boskilnadsansökning
höras, befinner sig på känd ort utom riket, det icke billigtvis kan
åläggas sökanden att delgifva denne make rättens eller domarens å
ansökningen tecknade kallelse, helst som det uppehåll med målets behandling
och afgörande, som häraf kan blifva en följd, i månget fall
torde lända sökanden till synnerligt men. Till följd häraf hemställes,
att i förevarande § måtte införas en bestämmelse derom, att i nyss -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

berörda fall rätien må genom kungörelse i allmänna tidningarne förelägga
den bortovarande att inställa sig hos rätten.»

Justitieråden Hernmarck, Huss och Carlson instämde i denna
hemställan.

8 §•

Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Huss förenade sig,
yttrade: »I de fall, då enligt förslaget boskilnad kan ske utan att
makarnes borgenärer höras, torde det icke vara behöfligt att bouppteckningen
beedigas, såvida ej yrkande härom framställes af make.
Hvad bouppteckningen för dylik händelse upptager synes blott hafva
betydelse för makarne inbördes. Äfven när genom borgenärernas
hörande boskilnadsproceduren får någon likhet med konkursförfarandet
är, enligt min mening, det icke heller för likformighetens skull nödvändigt
att ovilkorligen fordra edgång af båda makarne eller endera.
Det är förvisso för rättssäkerheten tillfyllest att, i analogi med stadgandet
i 9 kap. 1 § ärfdabalken, föreskrifva, att make, på yrkande af andra
maken eller borgenär, är skyldig att med ed fästa bouppteckningen,
hvarjemte bestämmelser böra meddelas om den tid, inom hvilken sådant
yrkande bör framställas, samt hvad rätten och vederbörande make eller
makar i anledning deraf hafva att iakttaga. Jag hemställer, att ändring
vidtages i lagförslaget i sådant syfte. Varder bestämmelsen om edgång
blott vilkorlig, förebyggas sannolikt många onödiga edgångar, och ed
torde ej komma att fordras i andra fall än då man hyser misstro till
makarnes redlighet.

Godkännes min berörda hemställan, föranledas deraf vissa andra
jemkningar i lagförslaget.»

Justitierådet Carlson utlät sig: »Skyldigheten för maka att med
ed fästa bouppteckningen synes utan fara kunna inskränkas till det fall,
att sådant yrkas af andra makan, eller, om endera makan inom viss
tid efter bodelningens inregistrering hos rätten försättes i konkurs, af
borgenärerna i konkursen. Härmed skulle de obehag för makarne,
hvilka äro förenade med boskilnadsproceduren, i väsentlig mån förminskas.

I sammanhang härmed erinras, att, då makarne äro ense om boskilnad,
något skäl icke förefinnes, hvarför med pröfning af ansökningen
skall anstå till dess bouppteckning blifvit upprättad, samt att äfven
boskilnadsansökan, som gjorts allenast af ena makan, torde böra, der
så ske kan, pröfvas utan afbidan på bouppteckningens upprättande.»

Justitieråden Hernmarck och Norberg förmälde sig upptaga såsom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

eget utlåtande följande uti justitierådet Hammarskjölds yttrande förekommande
anmärkning: »Då boskilnad, som ju afser ett nytt ordnande
af de ekonomiska rättsförhållandena mellan makarne, i regeln icke
skulle beröra borgenärernas intressen, hvarföre dessa ej heller skulle i
saken höras, kan bouppteckningens beedigande icke behöfvas för borgenärernas
skull. I det fall, som omtalas i 11 §, skulle väl borgenärerna
lemnas tillfälle att yttra sig. Men för den tvist, som då kan uppstå
om viss egendoms egenskap af enskild eller samfäld, kan bouppteckningen
och dess beedigande icke vara af betydelse. Bouppteckningen
måste således antagas afse att vara till hjelp vid utredande allenast
af makarnes inbördes ekonomiska förhållanden. Dess beedigande af
makarne synes då ej böra ovilkorlig!, framtvingas, utan böra ske blott
der endera maken påyrkar detsamma.»

9 §•

Justitieråden HernmarcJc, Huss och Claeson förenade sig om följande
yttrande: »Det i 4 § af 1862 års boskilnadsförordning förekommande
och äfven här i denna § nyttjade ordet »biträda», hvarmed åsyftas att
angifva gode mannens befogenhet, har, enligt hvad erfarenheten gifver
vid handen, vid domstolarne varit föremål för olika tolkning i ty att
gode mannen än antagits vara allenast ett biträde i egentlig mening
än åter ansetts ega en mera sjelfständig ställning. Till undvikande af
hvarje missuppfattning synes lämpligt att i stället för nämnda uttryck
användes något annat, som tydligen utmärker gode mannens befogenhet.»

11-15 §§.

Justitierådet Claeson yttrade: »Med 11 § kommer man in på frågan
om undanskiftande af enskild egendom. Vore afsigten med lagförslaget
blott att på grundvalen af nuvarande boskilnadsförordning närmare
förtydliga dess bestämmelser, skulle jag ej hafva något väsentligt att
anmärka mot denna § eller de närmast följande. Men då hela boskilnadsinstitutet
nu är föremål för en grundlig omarbetning i syfte, bland
annat, att detta institut vida oftare skall komma till användning särskild!
utom konkurs, har jag ansett mig böra här i ett sammanhang uttala
mina betänkligheter mot de föreslagna bestämmelserna i denna och
några följande §§ samt i korthet antyda på hvad sätt frågan,
huruvida viss egendom är att anse såsom makes enskilda, bör, enligt
mitt förmenande, lösas när den förekommer i samband med boskilnad
utom konkurs.

Bih. till Iliksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

■Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Enligt förslaget likasom enligt gällande boskilnadsförordning skall
städse, när make väcker fråga af nämnda art, offentlig stämning å
makarnes borgenärer utfärdas, och dessa samt andra maken höras,
hvarefter rätten meddelar dom i saken. Denna dom, ifall den vinner
laga kraft, blir afgörande såväl makarne emellan som i förhållande till
borgenärerna. Att domen får denna betydelse, derom torde ej vara
något att säga, när frågan förekommer i makarnes konkurs. Hela
boet är då öfverlemnadt åt gode männen och sysslomännen, af hvilka
de förra på inställelsedagen afgifvit berättelse rörande tillgångarne.
Fordringsegarne hafva ock i allmänhet bevakat sina fordringar. De
kunna alltså någorlunda öfverskåda boets ställning och bedöma, om
eller i hvad mån makes särskilda anspråk på viss egendom berör deras
rätt. Helt annorlunda förhåller det sig med boskilnadsmål utom konkurs.
Om, hvad sällan lärer inträffa, någon borgenär hörsammar den
offentliga stämningen och infinner sig, har han till ledning för sitt
omdöme om boets ställning ej annat att tillgå än bouppteckningen.
Den torde ej vara för ändamålet tillräcklig. Särskilt i de fall, då
makarna sjelfva uppgjort bouppteckningen, kan det mycket väl inträffa
att tillgångarne betydligt öfverskattats. Ej sällan torde det äfven inträffa
att borgensförbindelser m. m. af förbiseende blifvit glömda. Den
tillstädeskomne borgenären är alltså icke i tillfälle att méd någon grad
af sannolikhet bedöma, huruvida det väckta särskilda anspråket på viss
egendom har betydelse för honom eller icke, samt om hans ekonomiska
intresse kan vara så stort, att det är skäl att offra möda och kostnader
för anskaffande af bevis till vederläggning af de möjligen oriktiga
uppgifter sökanden lemnat rörande egendomen i fråga, och hvilka
uppgifter den andra maken kanske vitsordat. Under sådana omständigheter
är det ju ganska förklarligt att borgenären tager saken mycket
likgiltigt och, om han afgifver något yttrande, inskränker sig till ett
enkelt bestridande af anspråket. Domen faller. Den grundas på makarnes
uppgifter och af dem åberopade handlingar. Dessa äro kanske
missledande, derför att de icke få ses i belysning af andra handlingar
eller vittnesbevisning, som skulle gifva frågan en helt olika färg, och
den fälda domen innehåller tilläfventyrs ett materielt oriktigt beslut.

Det utkämpas sålunda en mycket ojemn rättstvist mellan å ena
sidan sökanden, eller ofta båda makarne som hafva ett gemensamt
intresse af att bereda den ena, vanligen hustrun, fördelar på fordringsegarnes
bekostnad, och å andra sidan den tillstädeskomne borgenären,
som står rådvill och mera såsom en åskådare, enär han ej vet om eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28. 99

i hvad mån striden gäller honom. Oaktadt detta blir domen för honom
afgörande.

Allt sådant skulle kunna undvikas, om lagförslaget ändras derhän,
att domen väl blir förbindande i förhållandet makarne emellan, så att
den t. ex. måste tillämpas vid bodelningen, men icke har rättskraft
gent emot borgenärerna. Med en sådan förändring kan offentliga
stämningen och borgenärernas hörande undvikas samt hela rättsförhandlingen
inskränka sig till ena makens yrkande och den andres svaromål
samt den bevisning, som å endera eller båda sidor åberopas. En
procedur enligt lagförslagets 7 § blir tillräcklig, hvadan frågan mycket
snabbare kan af rätten pröfvas.

En till utseendet väsentlig olägenhet af den ändring, jag förordat,
är att den make, som gjort anspråk på att viss egendom skall
anses såsom dess enskilda och fått bifall härtill, icke med domen i
hand kan skydda egendomen från utmätning för gäld, såsom enligt
första stycket af 15 § är afsedt, utan nödgas för att värja egendomen
anhängiggöra rättegång mot den borgenär, för hvilkens fordran utmätning
skett. Detta är dock, enligt min uppfattning, icke någon
verklig olägenhet, utan sålunda bör saken i rättvisans intresse förlöpa,
ty härigenom kommer tvisten om egendomen att föras mellan de rätta
parterne, nemligen den make, som vill behålla egendomen åt sig, och
den borgenär, som har ett omedelbart gagn af att egendomen får användas
till betalning af hans fordran.

Vidtages ändring i lagförslaget i den riktning, jag antydt, blir
boskilnadsfrågan, äfven om ena maken gör anspråk på viss egendom
såsom sin enskilda, egentligen en sak mellan makarne. I sådant fall
synes det ej nödvändigt att make skall väcka dylikt anspråk i sjelfva
boskilnadsmålet, utan torde sådant kunna få stå make öppet äfven
sedermera tills bodelning sker. Härigenom vinnes den fördel, att, om
i boskilnadsmålet maken af misstag uppgifvit för litet egendom såsom
sin enskilda, bör anspråk på den glömda egendomen kunna genom ny
ansökning väckas. Sådant lärer icke för närvarande och ej heller
enligt lagförslaget kunna eg a rum. Har hustru försummat sig, torde
hon först vid bodelningen kunna göra anspråk på egendomen, ifall
konkurs ej mellankommer; och alltså är möjlighet afskuren för henne
att under tiden mellan boskilnaden och boets delning förskaffa sig
rätt att i enlighet med förslagets 13 § egendomen förvalta.

Enligt 14 § får afskiljande af makes giftorätt eller del deraf icke,
mot andra makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig
anledning, att boet häraf skulle lida märklig skada. I dylik händelse

100

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

gifves icke något rättsmedel utom konkurs att skydda giftorätt eller
del deraf för andra makens åtgöranden. Fall kunna dock ganska lätt
tänkas, då ett dylikt skydd är behöfligt. Det torde lämpligen kunna
beredas derigenom att, på makes yrkande, det tillätes rätten att, sedan
andra maken blifvit hörd, efter omständigheterna förordna, att hela
samfälda boet skall ställas under förvaltning af en eller flere gode män
eller sysslomän. Jag tillstyrker, att bestämmelser härom må införas i
lagförslaget. Tillvaron af dylika bestämmelser torde nödga en ovillig
och tredskande man, som har boet om händer, att påskynda förberedelserna
till bodelningen, enär han eljest hotas med att blifva beröfvad
förvaltningsrätten.

Beträffande första stycket af 15 § hänvisas till mitt vid 11 §
afgifna yttrande.

I afseende å de båda första styckena i 15 § kan det ifrågasättas,
huruvida dessa bestämmelser lämpligen böra omfatta längre tid än från
det boskilnadsansökningen gjordes och till dess att densamma blifvit
bifallen. För tiden derefter och intill skiftet skulle möjligen dessa
bestämmelser kunna ersättas genom ett uttryckligt bemyndigande, t. ex.
i 20 §, för hustru, som vunnit boskilnad, att på ansökan få makarnes
bo försatt i konkurs. En dylik rättighet, om hvars befintlighet tvekan
tilläfventyrs kan med förslagets nuvarande affattning råda, skulle säkerligen,
praktiskt sedt, vara hustrun till större gagn än att nödga henne
att inlåta sig i särskilda rättegångar med olika borgenärer för att söka
skydda egendom, hvilken efter hennes förmenande icke bör användas
till gäldande af deras fordringar.

Under hänvisning till hvad jag yttrat vid 11 kap. 5 § giftermålsbalken
i lagförslaget rörande ändringar i samma balk, erinras att, om
den af mig der gjorda hemställan vinner afseende, fordras någon förändring
af ordalagen i slutet af tredje stycket i 15 §.»

Justitierådet Huss instämde uti justitierådet Claesons anmärkning
rörande 14 §.

Justitierådet Carlson anförde: »Då det är af stor vigt för makarne
att boskilnadsansökningen pröfvas så snart eke kan, synes det olämpligt
att låta denna pröfning uppehållas af den till bodelningen hörande
frågan, huruvida viss egendom i boet tillhör makarne gemensamt eller
ena makan enskildt. Icke heller kan det anses billigt mot borgenärerna
att, såsom i 15 § föreslås, deras anspråk på betalning skall kunna
under lång tid uppehållas af ett af ena makan framstäldt, tilläfventyrs
alldeles obefogadt påstående om enskild eganderätt till viss egendom
i boet. I likhet med justitierådet Claeson hyser jag ock betänkligheter

101

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 28.

deremot, att ett dylikt påstående med förbindande verkan mot borgenärerna
pröfvas i den ordning, som föreslagits.

Enligt min mening bör frågan, huruvida egendom är samfäld
eller tillhör ena makan enskilda afgöras genom öfverenskommelse
emellan makarne vid bodelning eller, om de ej kunna enas, genom
dom i tvist dem emellan, utan borgenärernas inkallande. För att borgenärerna
må erhålla kännedom om afgörande!, torde bodelningsinstrumentet
eller domen böra inregistreras hos rätten. Afgörandet bör derefter
gälla äfven emot borgenärerna, dock med den inskränkning att,
om konkurs inträffar inom viss tid, borgenärerna, om de förmena sin
rätt vara kränkt, ega söka återvinning. Intill dess afgörandet skett, böra
de stadganden, som meddelas om enskild egendoms fredande från utmätning
innan boskilnad sökts, tillämpas äfven efter ansökning om boskilnad.

Hvad förslaget innehåller om provisoriskt afskiljande af enskild
egendom och giftorätt samt om verkan deraf synes mig vara förtjent
af beaktande. Jag vill dock påpeka dels att om, såsom jag föreslagit,
samfäld egendom, som af hustrun förvaltas, fredas från utmätning för
mannens gäld innan boskilnad blifvit sökt, den ock bör njuta samma
skydd derefter, äfven om beslut om dess afskiljande icke blifvit meddeladt,
dels ock att, då en rätt lång tid kan komma att förflyta efter
boskilnadsansökningen innan frågan om giftorätts afskiljande hinner
pröfvas, de föreslagna stadgandena icke äro tillräckliga för att hindra,
att ena makans rätt kränkes genom utmätning för gäld, som andra
makan gjort efter boskilnadsansökningen.»

Justitierådet Hernmarck hänförde sig till det hufvudsakliga af
hvad i justitierådet Hammarskjölds förenämnda skriftliga yttrande blifvit
emot il—14 §§ anmärkt så lydande: »Vissa i 11 —13 §§ gifna bestämmelser
synas stå i mindre god öfverensstämmelse med andra i
förslaget förekommande stadganden och äfven i och för sig ej vara
lämpliga.

Sålunda är det oegentligt att, under det enligt 14 § afskiljande
af hustruns giftorätt från mannens förvaltning kan ske när som helst
före boskiftet, måste enligt 13 § sådant afskiljande af hustruns enskilda
egendom föregås af en pröfning, som skall begäras inom viss strängt
begränsad tid. Försummas denna, får afskiljande af den enskilda egendomen
ej ske före boskiftet. Hustrun skulle således i detta afseende
hafva strängare begränsad rätt i fråga om sin enskilda egendom än i
fråga om sin giftorätt, under det, om någon olikhet skall vara, donna
väl horde gå i motsatt riktning. Bestämmelsen om den begränsade
tiden kan leda till mycken obillighet emot hustrun.

102

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Vidare, förslaget söker att göra boskilnadsförfarandet till en angelägenhet
mellan makarne utan inblandning af deras borgenärer. Sålunda
kan enligt 18 § boskifte ske utan att borgenärerna hafva tillfälle att
dervid föra talan. Vid boskiftet kunna likväl makarne öfverenskomma
om egendoms hänförande till enskild eller gemensam eller i öfrigt om
boets delning på ett sätt, som kan djupt ingripa i vissa borgenärers
rätt. Man har nu svårt att förklara, hvarför borgenärernas hörande,
som anses öfverflödigt vid det slutliga skiftet, skall vara nödvändigt
vid pröfning efter 11 §, äfven i fall att hvad som åsyftas endast är
egendoms afskiljande från mannens förvaltning efter 13 §. Den fråga,
som skall pröfvas efter 11 §, kan ju förekomma äfven vid boskifte
enligt 18 §. Det enda, borgenärerna skäligen kunna fordra, är att ett
utan deras föregående hörande verkstäldt afskiljande från mannens förvaltning
af egendom såsom varande hustruns enskilda icke får vara
emot dem bindande. Vill man åstadkomma en pröfning, som skall
binda äfven dem, måste de visserligen instämmas. Men i otaliga fall
är det så klart, att viss egendom är hustruns enskilda, att hon för att
känna sig trygg alls icke behöfver det omständliga förfarandet efter
11 och 12 §§.

Enligt 11 kap. 5 § giftermålsbalken, sådan denna § skulle lyda
enligt förslaget, får make vid utmätning i makars bo undantaga sådan
egendom, som är dess enskilda tillhörighet och ej svarar för den gäld,
som sökes. Men enligt 15 § i den föreslagna boskilnadslagen skulle
genom boskilnadsansökan denna rätt försvinna, om ej ansökan om pröfning
efter 11 § sker inom den der bestämda tid. Det är svårt att
utfinna någon saklig grund, hvarför boskilnadsansökan sålunda skall
vid nya vilkor och tidsbestämmelser fästa en, särskildt för hustrun,
betydelsefull skyddsrätt. Väl vinnes genom iakttagande af 11 §:s föreskrifter
fördelen att få med gällande kraft emot alla borgenärer på en
gång pröfvadt, om viss egendom är makes enskilda. Men man måste
fråga sig, hvarföre boskilnadsansökan gjort en sådan gemensam pröfning
ovilkorligt nödvändig, när ju under den föregående tiden särskild
pröfning måst ske med afseende å hvarje borgenär och hvarje skuld,
så fort påstående göres, att egendom skall såsom makes enskilda från
utmätning undantagas.

Med] afseende; å hvad jag sålunda yttrat, och då jag icke anser
lämpligt att ovilkorligt binda någon del af boskilnadsproceduren eller
det derpå följande boskiftet vid det omständliga förfarandet med offentlig
stämning å makarnes borgenärer, hemställer jag:

att boskilnadsansökan icke må verka ändring uti hvad 11 kap. 5 §

108

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 28.

giftermålsbalken stadgar om rätt att vid utmätning ur makars bo
undantaga enskild egendom;

att, då make önskar få med bindande verkan emot alla borgenärer
på en gång pröfvad frågan, huruvida viss egendom är dess enskilda,
förfarandet härutinnan må blifva, såsom i 11 och 12 §§ föreslagits,
dock att ansökan må göras när som helst före det slutliga skiftet;

att afskiljande från mannens förvaltning af egendom såsom hustruns
enskilda må lösgöras från det nödvändiga sammanhanget med pröfning
enligt 11 § och således, lika med afskiljande enligt 13 §, kunna när
som helst före det slutliga boskiftet och utan borgenärernas hörande
på hustruns begäran af rätten förordnas på grund af den utredning,
som förebringas, dock att naturligtvis mannen, der så ske kan, bör
lemnas tillfälle att sig yttra; men att der pröfning, som i 11 § sägs,
ej föregått, afskiljande enligt 13 § ej må utgöra hinder för borgenär
att efter reglerna om ansvarighet för gäld i makars bo göra gällande
anspråk å betalning äfven ur den afskilda egendomen.

Hvad i 14 § förstås med makes giftorätt är ej fullt klart. I
förslaget till 10 och 11 kapitlen giftermålsbalken torde uttrycket »makes
giftorätt» hänföra sig till de kommunikabla tillgångarne utan hänsyn
till de skulder, för hvilka samfälda boet svarar. Redan förelagets
ordalag i giftermålsbalkens 10 kap. 1 § synas tala härför. De äro
emellertid i och för sig ej afgörande, då nuvarande lag på motsvarande
ställe har enahanda uttryckssätt, hvars rätta tolkning såsom bekant är
omtvistad. Men ur giftermålsbalkens 11 kap. 1 § andra stycket i förslaget
framgår tydligt, att enligt förslagets språkbruk giftorätt skulle
ega rum i all kommunikabel egendom, som make medfört i boet, utan
afdrag af gälden, ehuruväl motsvarande del af denna under vissa förutsättningar
skulle utgå ur samfälda boet. Hela bestämmelsen i nämnda
stycke vore i sjelfva verket öfverflödig eller borde åtminstone fått eu
helt annan affattning, om giftorätt i kommunikabel egendom, som gäldbunden
make medfört i boet, egde rum blott i öfverskottet af egendomens
värde öfver gälden. Om nu uttrycket »makes giftorätt» i
boskilnadslagens 14 § anses hafva samma betydelse som i 10 och
11 kap. giftermålsbalken, så skulle afskiljandet kunna omfatta makes
andel i all kommunikabel egendom utan afdrag af skulder, för hvilka
samfälda boet svarar. Men då måste man äfven antaga, att make,
som fått egendom afskild, skall deltaga i betalningen af dessa skulder.
Det vore ju orättvist att, om t. ex. hälften af samfälda boet blifvit
för hustruns räkning afskild, låta mannen ensam betala den gäld, för
hvilken samfälda boet svarar. Det skulle således behöfvas^bestämmelser,

104

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

huru borgenär skall få sin betalning, antingen han eger vända sig emot
hvilken han vill af makarne med rätt för denne att af andra maken
genast erhålla ersättning för hvad han betalt för mycket, eller borgenären
skall nödgas utsöka viss andel af hvardera maken. Sådana bestämmelser
finnas emellertid ej i förslaget. Tvärtom säger andra stycket
i 15 §, att den enligt 14 § afskilda egendomen ej får tillgripas för
gäld, »derför den makes giftorätt lagligen ej svarar». Dessa ord synas
visa, att den afskilda egendomen skulle få tillgripas för den enskilda
gäld, hvarför enligt 11 kap. 1 och 3 §§ makes giftorätt skulle gå i
betalning, men ej för den gäld, som enligt samma kapitel främst skulle
betalas af samfälda boet. Häraf ser det ut, som skulle hvad som enligt
14 § afskiljes få vara blott andel i öfverskottet af kommunikabel egendom
öfver de skulder, för hvilka samfälda boet svarar. Härför tala
ock ordalagen i motiven sid. 45 stycket: »Ansökning om afskiljande»
o. s. v. Men då har uttrycket makes giftorätt i 14 § en annan betydelse,
än i 10 och 11 kap. giftermålsbalken, hvilken betydelse behöfver
uttryckligen angifvas. Äfven kan ej förbises, att afskiljande enligt
14 § kan begäras icke blott af hustrun utan äfven af mannen, och att
det icke synes finnas något skäl hvarför den, som begärt afskiljande!,
alltid skall vara den, som får den lott, som skulle vara fredad för alla
de skulder, för hvilka den makes giftorätt lagligen ej svarar.

Det sätt, hvarpå man i 14 § sökt bereda make skydd för dess
giftorätt, skulle, enligt hvad §:n sjelf utvisar, icke alltid kunna användas.
Men äfven der tillämpning är möjlig, blir den ofta ganska svår. Afskiljande
af egendom, svarande emot giftorätten, förutsätter en värdering
af de särskilda förmögenhetsdelar, som ingå i samfälda boet. Får afskiljandet
icke afse mer än giftorätten i samfälda boets öfverskott
öfver de skulder, som skola utgå ur samma bo, fordras äfven en utredning
hvilka dessa skulder äro. Inskränker sig nu rätten att gifva
ett allmänt affattadt beslut, att egendom skall afskiljas, lemnande åt
makarne sjelfva att värdera, utreda och dela efter öfverenskommelse,
så blir hela bestämmelsen af intet värde, då lagen icke anvisar utväg
att framtvinga verkställighet eller att lösa tvister, som dervid kunna
uppkomma. Meningen är emellertid nog, att rätten skall efter egen
pröfning, huru mycket som kan motsvara giftorätten, sjelf bestämma
den egendom, som skall afskiljas. Ärendets uppskjutande från det ena
sammanträdet efter det andra för att gifva makarne tillfälle till bevisning
och motbevisning i tvistiga frågor skulle omintetgöra hela syftet med
afskiljandet, och kan derföre ej vara lämpligt. Den uppgift, som under
dessa förhållanden pålägges våra domstolar, synes kunna blifva ganska

105

Kongl. Majds Nåd. Proposition\N:o 28.

vansklig. Men äfven om ett afskiljande, någorlunda motsvarande giftorätten,
kan åstadkommas, får make derigenom ett ganska ofullständigt
skydd. Enligt 16 § i förslaget är beslut om afskiljande utan verkan
emot borgenärerna, om före skiftet — hvarmed tydligen menas boskifte
enligt 18 § — konkurs inträffar. Just i de fall, då mannen är slösaktig
och således skydd för hustrun är bäst behöfligt, finnes största farao,
att mannen genom förskingring af hvad som är qvar under hans förvaltning
eller genom ny skuldsättning föranleder en konkurs, och i
sådan händelse kommer den afskilda giftorätten att kunna tillgripas
för de skulder, som skulle betäckts med den egendom, som mannen
fått behålla, men förskingrat.

Huru enligt min uppfattning ett verkligt skydd skall beredas
makes rätt i samfälda boet, derom kommer jag att i ett annat sammanhang
vid 20 § uttala min mening.»

Justitierådet Hernmarck tilläde, att, i händelse hvad sålunda anmärkts
vid 11 —13 §§ samt vidare komme att erinras vid 20 § blefve
godkändt, erfordrades en omarbetning af 15 §.

Justitierådet Norberg anförde, hurusom, på sätt jemväl af justitierådet
Hammarskjölds nyss upptagna yttrande rörande 14 § framginge,
de i denna § begagnade ordalag icke med tillfredsställande tydlighet
utmärkte, huruvida med den egendom, som på endera makens yrkande
under vissa förutsättningar finge från samfälda boet afskiljas och sättas
under särskild vård och förvaltning, borde förstås den enligt 10 kap.
2 § giftermålsbalken samma make tillkommande giftorättsandel i boets
samfälda tillgångar eller — såsom justitierådet Norberg dock för sin
del vid jemförelse med andra stycket af nästföljande § i förslaget funne
mindre antagligt — allenast hvad af berörda giftorättsandel kunde anses
återstå efter frånräknande af derå belöpande gäld af beskaffenhet att
böra utgå ur de samfälda tillgångarne. I hvarje fall syntes eu mera
bestämd föreskrift härutinnan vara erforderlig.

Justitierådet Ahlgren förenade sig med justitierådet Norberg.

18 §.

Justitierådet Carlson anförde: »Såsom jag redan antydt torde
Skiftesinstrumentet, för att blifva gällande emot borgenärerna, böra
inregistreras hos rätten. Uppstår konkurs inom viss tid derefter, böra
borgenärerna, om deras rätt blifvit genom skiftet kränkt, ega söka
återvinning. Under förutsättning, att bestämmelser härom meddelas,
tror jag att man skulle kunna upphäfva förbudet mot skiftes verkställande
innan gäld, hvarför samfälda boet svarar, blifvit betald. Häi -Bih. till Rihsd: Proi. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Raft. 14

106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

igenom skulle en uppgörelse emellan makarne underlättas och skiftet
kunna påskyndas.

För makar, hvilka förena sig om boskilnadsansökan, skulle det
vara till fördel att det tillätes dem att i sammanhang dermed öfverenskomma
om boets delning. Någon fara eller olägenhet synes icke kunna
häraf blifva eu följd. Öfverenskommelsen borde naturligtvis vara utan
verkan, derest icke boskilnadsansökningen ingåfves inom viss mycket
kort tid derefter.»

Justitierådet Hernmarck yttrade: »Enligt förslaget äro makarna
oförhindrade att efter godtfinnande träffa öfverenskommelse rörande
fördelningen af den till boet hörande egendom. Uppenbarligen kan
denna befogenhet af mindre rättrådiga makar missbrukas i syfte att
göra egendom oåtkomlig för den ena eller andra makans enskilda
borgenärer; och der sådant inträffar, lärer, så framt ej ett verkligen
brottsligt förhållande kan bestämdt påvisas, någon annan utväg ej stå
borgenärerna till buds än att påyrka gäldenärens försättande i konkurs
samt i konkursen söka återvinning af den egendom, som tillskiftats
andra makan utöfver hvad honom eller henne lagligen tillkommit.
Under sådana omständigheter synes det för betryggande af borgenärernas
rätt vara af nöden, att bodelningen i hvarje fall på ett eller annat sätt
bringas till allmän kännedom samt tillräckligt rådrum beredes borgenärerna
att derefter vidtaga de åtgärder, som på sätt nyss är nämndt
stå dem öppna för omintetgörande af obehöriga överenskommelser
mellan makarna.

Med hänsyn härtill hemställer jag,

dels att till förevarande § måtte fogas ett stadgande af innehåll,
att instrument öfver bodelningen skall af makarna ingifvas till rätten,
som har att utan dröjsmål låta i allmänna tidningarna och, der så ske
kan, tidning i orten kungöra, att sådan handling ingifvits samt dagen
då det skett,

dels ock att i 36 § konkurslagen måtte stadgas, att aftal, som
makar vid bodelning träffat, skall, då fråga om återgång deraf väckes,
anses slutet den dag bodelningsinstrumentet blifvit till rätten ingifvet.»

Justitierådet Norberg hemsfälde om införande af en bestämmelse
i det syfte att skifte efter boskilnad, som egt rum utan att borgenärerrra
blifvit i målet stämde, icke finge medföra inskränkning i den rätt till
betalning ur makars egendom, som borgenär enligt 11 kap. giftermålsbalken
förut haft; och förmälde sig justitierådet jemväl, lika med justitierådet
Carlson, anse föreskrifter böra meddelas om boskiftesinstrumentets
ingifvande till rätten och dess inregistrerande derstädes.

Kongl. Majis Nåd. Proposition N:o 28.

107

19 §.

Justitierådet ville härvid, beträffande hustrus ansvarighet

för de förbindelser, hon sjelf åtagit sig, endast erinra om hvad justitierådet
vid granskning af de föreslagna bestämmelserna i 11 kap. 2 och
4 §§ giftermålsbalken anmärkt.

20 §.

Justitierådet Carlson ansåg, att förvaltningsrätten till samfäld
egendom efter det boskilnad blifvit sökt borde inskränkas åtminstone
så till vida, att make ej egde ensam afyttra, inteckna eller med nyttjanderätt
eller servitut belasta fast egendom.

Justitierådet Hernmarck förmälde sig jemväl härvid såsom eget utlåtande
till det liufvudsakliga upptaga följande uti justitierådet Hammarskjölds
förut åberopade yttrande förekommande anmärkning: »Förslagets
bestämmelser om boets förvaltning intill boskiftet synas ej tillfredsställande.
I regeln är det mannen, som före boskiluaden förvaltat det
väsentliga af boet. Efter det boskilnad blifvit sökt, skulle från hans
förvaltning kunna afskiljas hustruns enskilda egendom (§ 13) samt
hustruns giftorätt eller del deraf (§ 14). Men försummar hustrun den
i 11 § stadgade tid, och skulle boet lida märklig skada genom afskiljande
enligt 14 §, så fortfar mannens förvaltning af det hela ända till boskilnadsskiftet.
Äfven om 14 § kan tillämpas, kan afskiljande! så bestämmas,
att långt mera än hälften står qvar under mannens förvaltning.
Någon skyldighet för mannen att före boskiftet redovisa framgår icke
ur förslaget och skulle äfven blifva svår att uttvinga, då, såsom i
motiven på ett par ställen autydes vara meningen (motiv. sid. 41, 50),
makar äfven efter boskilnad icke i tvist om egendom skulle kunna
föra civil talan emot hvarandra inför domstol. Kanske skulle tvister
i sammanhang med skifte af boet härifrån utgöra ett undantag. Men
dit kan ej räknas fråga om redovisning utan sammanhang med skiftet.
Genom bestämmelsen i 18 §, att skifte ej må ske förr än veterlig gäld,
hvarför samfälda boet svarar, blifvit gulden, har i otaliga fall mannen
en laga grund att fördröja skiftet nästan efter godtfinnande. Man
tänke sig t. ex. att, makarne häfta för ett hypotekslän å eu samfälda
boet tillhörande fastighet. Äfven eljest torde sällan svårighet möta för
den, som ensam förvaltar boet, att så ställa till att befintlig gäld icke
blir slutbetald. Den orimlighet, som ligger häruti, framträder kanske

108

Kont/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

bjertast i det fall, att boskilnad blifvit beviljad af anledning, att
»mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller eljest vanvårdat
eller försummat boets angelägenheter» (3 §). Likafullt skall
lian, om han förut förvaltat boet, dermed ensam fortfara och detta,
blott han lyckas fördröja slutbetalningen af viss gäld, ända till dess
han gör konkurs eller äktenskapet upplöses genom endera makens
död, kanske utan möjlighet för hustrun att få ens någon del af samfälda
boet afskild. Under tiden kan mannen göra nya skulder, och
ehuru dessa enligt 22 § skola anses såsom hans enskilda, kan dock
enligt 15 § derför tagas i mät all den egendom, som står under
mannens förvaltning. Äfven om afskiljande skett, kan mannen, såsom
vid 14 § blifvit erinradt, så förvalta sin del, att han råkar i konkurs,
hvarigenom hela afskiljandet blir värdelöst.

Under hänvisande i afseende å hustrus enskilda egendom till
hvad jag derom yttrat vid 11—15 §§, hemställer jag i öfrig!, att efter
det boskilnad blifvit af första domstol beviljad, hustrun eller, om hon
hellre så vill, hennes gode man skall med mannen deltaga i förvaltningen
af samfälda boet. Då boskilnad enligt förslaget gör slut på
mannens målsmansskap öfver hustrun i ekonomiska frågor, måste det
anses följdriktigt, att den egendom, de båda gemensamt ega, efter
boskilnaden förvaltas af båda gemensamt. Lätt insedda skäl tvinga
att låta den gemensamma förvaltningen inträda redan efter första
domstols beslut om boskilnad utan afvaktan, att beslutet viuner laga
kraft, något som kan dröja ganska länge. Svårigheterna af en gemensam
förvaltning böra ej vara större i detta fall än vid förvaltningen
af dödsbo genom flera arfvingar. Att svårigheter och obeqvämligheter
finnas, är i det afseendet rent af en fördel att båda makarna deraf böra
känna sig manade att arbeta i riktning af gemensamhetens upplösning
genom boskifte, och icke, såsom genom förslagets bestämmelser är
fallet, mannen mången gång kunna känna såsom en fördel, att skiftet
fördröjes. Möjligen kunde stadgas, att samfälda boet må kunna på
yrkande af endera maken af domstol ställas under tredje mans förvaltning
att fortfara, till dess boskifte sker eller makarne annorlunda
öfverenskomma. Detta skulle naturligtvis vara en nödfallsutväg, om
den gemensamma förvaltningen i något ovanligt fall visade sig omöjlig
att genomföra.

Genom samfälda boets ställande under gemensam förvaltning får
boet i detta afseende likhet med dödsbo. De grundsatser, som gälla
afseende å ett sådant i fråga om utsökning af fordran derur, särskild!
ordran hos viss delegare deruti, böra komma till tillämpning äfven å

109

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

samfälda boet. Den obillighet, som ligger i bestämmelsen i sista stycket
af 15 §:n, enligt hvilken hela boet kan ända till tiden för boskiftet
tagas i mät för ena makens enskilda skulder, till och med sådana som
han gör efter boskilnadens beviljande, bör ej få bestå, åtminstone om
förvaltningen blifver gemensam.»

21 §.

Justitierådet Carlson åberopade hvad han anfört vid 70 § utsökningslagen.

Justitieråden Ahlgren och Norberg delade den af justitierådet
Carlson uttalade mening, att det borde stå makar, mellan hvilka boskilnad
inträdt, fritt att med hvarandra träffa aftal om egendom likasom
att vid domstol tvista om bättre rätt till sådan.

22 §.

Justitieråden Hernmarck, Huss, Carlson och Claeson förenade sig
om följande yttrande:

»I olikhet med boskilnadsförordningen innehåller förslaget ej
någon bestämmelse om makars skyldighet att efter vunnen boskilnad
hvar för sig bidraga till det gemensamma hushållet och barnens underhåll.
Detta ämne synes desto mindre böra i boskilnadslagstiftningen
förbigås, som, derest förslaget blifver lag, boskiluaden kommer att
medföra eu fullständig upplösning af egendomsgemenskapen, samt de
i berörda hänseenden erforderliga utgifter alltså i hvarje fall måste
bestridas af den ene eller andre makens enskilda tillgångar. Med
hänsyn härtill hemställes, att bland bestämmelserna om makarnes rättsförhållanden
efter vunnen boskilnad må upptagas föreskrift derom, att
makarne hvar efter sin förmåga skola bidraga till de utgifter, som för
deras eget och barnens uppehälle erfordras.»

23 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande anmärkningar:

»Föreskrifterna i andra stycket synas böra gälla äfven om beslut,
som underrätt mod tillämpning af siBta stycket i 20 § meddelat angående
egendoms afskiljande från boet och öfverlemnande till hustrun.

Likaledes böra bland frågor, som må genom besvär fullföljas,
upptagas de, som angå förordnande af god man för hustrun.

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

För det fall att beslut, som må öfverklagas genom besvär, blifvit
meddeladt af domaren, synes, i öfverensstämmelse med hvad i liknande
fall skett i konkurslagen, böra uttryckligen stadgas, att tiden för
besvärs anförande är densamma som för besvär mot utslag af underrätten
i orten.»

24 §.

Justitierådet Claeson yttrade:

»För den förteckning, som enligt 127 § konkurslagen skall föras
öfver konkurser, finnes icke något formulär faststäldt. I saknad häraf
föras, enligt hvad jag inhemtat, dessa förteckningar vid skilda underrätter
på helt olika sätt, efter vexlande system. Till åvägabringande
af likhet i de förteckningar, hvarom i denna paragraf är fråga, synes
fördenskull vara erforderligt att närmare föreskrifter meddelas; och
torde bemyndigande för Konungen att på administrativ väg gifva sådana
föreskrifter här intagas.»

25 §.

Justitierådet Claeson anförde, att till förtydligande af den i första
stycket gitna bestämmelse syntes böra angifvas, att den inställelsetid,
som här afses, vore den i offentliga stämningen utsatta.

Häri instämde justitieråden Hernmarck, Ahlgren och Huss, af
hvilka den förstnämnde tillika, under hänvisning till det af honom
rörande 11—13 §§ åberopade yttrande, hemstälde, att orden i andra
stycket »dock må ej egendom — —- — — i 11 § sägs» måtte utgå.

''o /; 26 §.

Justitierådet Claeson afgaf följande af justitieråden Hernmarck,
Norberg och Huss biträdda yttrande: »Konkurslagens bestämmelserom
granskning af bevakade fordringsanspråk synas böra ega tillämpning
ej blott, såsom här stadgas, i fråga om sättet för inhemtande af borgenärernas
yttrande öfver ansökning om undanskiftande utan ock i afseende
på andra makens hörande öfver dylik ansökning. Äfven i det
fall att en i konkurs anbängiggjord boskilnadsansökning icke innefattar
yrkande om undanskiftande, bör tillfälle lemnas andra maken att afgifva
yttrande; och härvid torde jemväl kunna förtäras i enlighet med
stadgande^ om granskning af bevakade fordringsanspråk.»

Kongl, Maj ds Nåd. deposition N:o 28.

111

27 §.

Justitierådet Huss utlät sig: »I denna paragraf har rättighet för
make att gent emot borgenär, som efter inställelsedagen bevakar fordran,
yrka undanskiftande af enskild egendom eller giftorätt gjorts
beroende deraf att maken å inställelsedagen framstält påstående om
undanskiftande af egendom. Äfven om den å inställelsedagen bevakade
gälden är sådan, att maken då saknat all anledning påyrka dylik förmån,
måste således maken för att gent emot borgenär, som senare
bevakar, förvara sin rätt uti ifrågavarande afseende, framställa sådant
yrkande å nämnde dag. Då förslagets bestämmelse härutinnan synes
mig innebära en onödig stränghet, hemställer jag om ändring i anmärkta
hänseendet.

Skulle emellertid berörda grundsats anses böra bibehållas, hemställer
jag, att densamma måtte uttalas i tydligare ordalag än som
skett.»

Slutligen åberopade justitierådet Carlson vid 25—28 §§ hvad
justitierådet yttrat vid 5 § konkurslagen.

6:o) förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen
huru gäld vid. dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, sd ock angående
undanskiftande af egendom, i död. makes bo den 18 september 1862.

Justitierådet Carlson åberopade hvad justitierådet yttrat vid 5 §
konkurslagen.

Justitierådet Huss anförde: »Derest, såsom i förslaget till lag om
boskilnad afses, boskilnaden kommer att medföra en fullständig och
ovilkorlig upplösning af makarnes egendomsgemenskap, bör uppenbarligen
deraf blifva en följd att urarfvaförordningens bestämmelser
om egendomsafträde efter gift person och om efterlefvande makes
ansvarighet för gäld ej få tillämpas, då boskilnad egt rum; och hemställer
jag förty, att stadgande härom måtte i förordningen införas.»

Denna hemställan biträddes af justitierådet Hernmarck.

Justitierådet Norberg ville vid 17 §, beträffande enkas ansvarighet
för sina egna under äktenskapet ingångna förbindelser, erinra om hvad
justitierådet vid granskning af de föreslagna bestämmelserna i 11 kap.
2 och 4 §§ giftermålsbalken anmärkt.

112

Kongl. Maj. ts Nåd. Proposition N;o 28.

7:o) förslaget till lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes
bo förhållas skall, sä ock om frånskild, hustrus ansvarighet för gäld i boet.

i §•

Justitierådet Hernmarck yttrade: »Enligt 18 § i förslaget till lag
om boskilnad kan boskifte komma att innefatta ej blott delning af
samfälda boet, utan äfven urskiljande af hvad som bör anses för hvardera
makens enskilda egendom, och af bestämmelserna i 20 § af sagda
förslag framgår, huru med förvaltningen såväl af samfälda boet Bom
af makes enskilda egendom intill boskiftet skall förfaras. I förevarande
paragraf hänvisas till hvad boskilnadslagen stadgar om skifte af boet
och om den samfälda egendomens förvaltning intill skiftet, men den
innehåller ej något stadgande om förvaltningen af den enskilda egendomen.
Orsaken härtill torde måhända få sökas deri att det ansetts
ligga i sakens natur, att make skulle vara berättigad att omedelbart
efter äktenskapets upplösning öfvertaga förvaltningen af sin enskilda
egendom. Till undanrödjande af all tvekan om förslagets mening härutinnan,
synes emellertid ett uttryckligt stadgande i ämnet böra uti
förevarande paragraf intagas.»

2 §•

Justitierådet Norberg framstälde, i afseende å frånskild hustrus
ansvarighet för sina egna under äktenskapet ingångna förbindelser,
enahanda erinran som justitierådet senast vid 17 § i urarfvaförordningen
framstält.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.

113

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 22 januari 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Justitieråden: Norberg,

Carlson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kongl. Maj:ts
beslut den 9 oktober 1896 till högsta domstolen remitterade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § och 10 kap. 13 §
handelsbalken;

3) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

4) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

Pik. till llilcsd. Prut. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft.

114

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5) lag om boskilnad;

6) lag angående ändring i vissa delar af förordningen huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undansättande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

7) lag huru, vid skilnad i äktenskap, med makarnes bo förhållas
skall, så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet.

Efter att hafva redogjort ej mindre för berörda lagförslag än äfven
för högsta domstolens deröfver afgifna utlåtande anförde departementschefen: »Med

anledning af de inom högsta domstolen framstälda anmärkningar
hafva de remitterade förslagen blifvit å nyo öfversedda, dervid
vissa jemkningar i och tillägg till desamma funnits erforderliga.

Vid 9 kap. 1 § giftermålsbalken har högsta domstolen erinrat, att
den år 1874 vidtagna lagförändring, hvarigenom hustru under vissa förhållanden
berättigats att sjelf råda öfver egendom, samt den i lagförslaget
ifrågasatta ytterligare inskränkning i mannens målsmansrätt, i ty att han
ej skulle ega att föra talan för hustrun i fråga om viss af henne gjord
gäld, påkallade särskilda föreskrifter för de fall, då hustrun af sinnessjukdom
eller af annan orsak icke vore i stånd att förvalta egendom

eller föra talan angående gäld. Med hänsyn härtill torde i 19 kap. 4 §

ärfdabalken, som för närvarande innehåller stadgande om förordnande
af förmyndare för den, hvilken för vanvett, slöseri eller andra orsaker

ej kan vårda sitt gods, böra införas en bestämmelse derom, att för

hustru, som befinnes oförmögen att utöfva sina rättigheter i afseende å
egendoms förvaltning, mannen eller annan skall förordnas till god man
att i berörda hänseende företräda hustrun; i sammanhang hvarmed synes
vara af nöden att, i öfverensstämmelse med hvad som gäller rörande
god man för frånvarande delegare i dödsbo, stadga, att lagens föreskrifter
om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet skola ega
tillämpning jemväl å god man, hvarom här är fråga.

Enligt den föreslagna affattningen af 9 kap. 1 § giftermålsbalken
är mannens behörighet att å hustruns vägnar svara i mål angående
gäld allenast i så måtto inskränkt, att den ej omfattar gäld, som hustrun
ensam under äktenskapet gjort. I fråga om gäld, som hustrun gjort
före giftermålet eller gemensamt med mannen ådragit sig under äktenskapet,
skulle alltså mannens målsmanskap qvarstå orubbadt. I afseende
å den ståndpunkt förslaget sålunda intager har en bland högsta domstolens
ledamöter erinrat, att då en dom i mål angående gäld, äfven
om den grundade sig å ett af mannen å hustruns vägnar afgifvet med -

115

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

gifvande, skulle kunna medföra förpligtelse för hustrun att betala gälden
med enskild egendom, förslaget i denna del ej stode väl tillsamman med den
i 11 kap. giftermålsbalken iakttagna grundsats, att hustrun icke personligen
eller med enskild egendom svarar för andra förbindelser än dem hon
sjelf ingått; och har med hänsyn härtill bemälde ledamot ansett mannens
behörighet böra inskränkas derhän, att genom dom i rättegång mot
honom allena betalningsskyldighet ej kunde åläggas hustrun personligen
eller med enskild egendom eller samfäld egendom, hvaröfver hon egde
råda. Hvad sålunda blifvit anfördt synes mig ej böra föranleda ändring
i förslaget. Att, såsom nämnde ledamot torde afse, låta frågan om
giltigheten af ett mot hustrun riktadt fordringsanspråk göras till föremål
för två särskilda — om ock tilläfventyrs i ett sammanhang handlagda
— rättstvister och derigenom öppna möjlighet för två sins emellan
stridiga domslut rörande sagda fråga kan ej vara att förorda, utan
måste det betraktas såsom en naturlig följd af målsmanskapet, att mannen
i alla sådana fall, der eu påstådd fordran hos hustrun skulle kunna uttagas
ur den under hans förvaltning stående egendom, eger fullständig
behörighet att jemväl å hustruns vägnar afgifva svaromål. Att
mannen genom obehöriga medgifvanden skulle missbruka en sådan
befogenhet, torde ej skäligen kunna befaras, då i allmänhet ett dylikt
missbruk skulle lända äfven honom till skada.

Hustruns rättighet att förvalta samfäld egendom har samme
ledamot ansett böra utsträckas så till vida, att, der hustrun efter vederbörligt
tillstånd idkade handel eller annan rörelse, hon skulle ega att
sjelf råda öfver hvad till rörelsen hörde, äfven om förlag till rörelsen
skulle lemnats af egendom, som stått under mannens förvaltning. Denna
uppfattning kan jag ej dela. Att göra frågan om den ena eller andra makens
rådighet öfver egendom i boet beroende af makarnes sins emellan träffade
uppgörelser torde ej öfverensstämma med den af ålder hos oss rådande
grundsats, att överenskommelser, som makarne under äktenskapet slutit,
sakna rättslig verkan. Då hustruns rätt att idka handel eller annan
rörelse är beroende af det i näringslagstiftningen stadgade vilkor, att
mannen ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, hustrun i och för
rörelsen kan komma att ingå — ett vilkor, som för närvarande ej synes
böra af lagstiftningen eftergifvas — lärer något behof ej heller förefinnas
att af hänsyn till hustruns borgenärer medgifva omförmälda utsträckning
af hennes förvaltningsrätt.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit erinradt derom,
att det i 2 § af 9 kap. giftermålsbalken upptagna förbudet för mannen att

116

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

med inteckning för gäld belasta hustruns enskilda fastighet borde utsträckas
äfven till andra slag af inteckningar, har nämnda § blifvit jemkad
så, att inteckning för nyttjanderätt ej får meddelas, med mindre hustrun
undertecknat upplåtelsehandlingen eller eljest skriftligen lemnat samtycke
till upplåtelsen, hvarjemte upplåtelse af rätt till afkomst af dylik fastighet
gjorts till sin giltighet beroende af hustruns bifall till upplåtelsen.

Hvad högsta domstolen vid nyssnämnda paragraf anmärkt rörande
uppsägning af nyttjanderätt, som mannen utan hustruns samtycke upplåtit,
har synts böra föranleda den ändring i paragrafen, att å ena sidan
hustruns och hennes arfvingars uppsägningsrätt ej varder till viss tid inskränkt,
å andra sidan äfven nyttjanderättshafvaren erhåller rätt att uppsäga,
hvarjemte, likaledes i följd af hemställan af högsta domstolen, blifvit
tydligt utmärkt, att rätt till laga fardag tillkommer allenast landbo och
hyresman.

I afseende å de stadganden förslaget innehåller rörande ansvarighet
för gäld i makars bo framgår af mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 9 oktober 1896, att den företagna omarbetningen af gällande lagstiftning
i ämnet haft till ändamål, icke att rubba sjelfva de hufvudgrunder,
hvarpå nämnda lagstiftning hvilar, utan allenast att, i sammanhang
med genomförande af den utaf Riksdagen omfattade nya
grundsatsen rörande betalningen af gäld, som mannen ensam under
äktenskapet gjort, söka afhjelpa vissa oegentligheter och bristfälligheter,
som i särskilda hänseenden vidlåda gällande lagbestämmelser. Inom
högsta domstolen har flertalet ledamöter ej funnit anledning att ifrågasätta
någon i sak mera genomgripande omarbetning af dessa bestämmelser,
men en ledamot har förordat en på väsentligen nya grunder
bygd lagstiftning. Under det att enligt förslaget likasom enligt gällande
lag makes rådighet öfver egendom i boet endast undantagsvis
eger betydelse vid uppkommen fråga om betalning af gäld, borde nemligen,
enligt bemälde ledamots tanke, i allmänhet de särskilda borgenärernas
betalningsrätt till viss egendom såväl vid utmätning som i konkurs
bero deraf, huruvida egendomen stode under den ena eller andra
makens förvaltning, i det att hvardera maken städse personligen och
med samfäld egendom, som af honom eller henne förvaltades, skulle
svara för gäld, som denna make gjort, medan samfäld egendom, hvaröfver
andra maken egde råda, endast i vissa särskildt angifna fall finge
för gälden tillgripas.

Mot de sålunda förordade grundsatserna synes i främsta rummet
kunna anmärkas, att desamma icke behörigen tillgodose hustruns intressen.
Så länge lagstiftningen endast undantagsvis tillerkänner hustrun

117

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

rätt att förvalta egendom, skulle enligt dessa grundsatser i allmänhet
hela samfälda boet komma att svara för all af mannen ensam gjord
gäld, ehvad den tillkommit före eller under äktenskapet. Att, såsom
anfördt blifvit, detta skulle kunna betraktas såsom en naturlig följd af
målsmanskapet, torde desto mindre kunna erkännas, som lagstiftningen
i vårt land sedan lång tid tillbaka och enligt min tanke på goda grunder
lemnat hustrun utväg att för vissa af mannen gjorda skulder freda
sin giftorätt eller någon del deraf, en ståndpunkt, som i väsentlig mån
är i förslaget bibehållen.

Vidare bör erinras, att rättsregler sådana som de nyss antydda ej
lära kunna genomföras utan betydliga och, såsom mig synes, betänkliga
rubbningar i andra delar af lagstiftningen. Särskilt må i detta
afseende framhållas, att nämnda regler äro oförenliga med den i vår
konkurslagstiftning antagna grundsats att konkursen innefattar afstående
af gäldenärens hela förmögenhet. Såsom nyssbemälde ledamot sjelf
framhåller, skulle af hans förslag blifva en följd, att hvardera maken
kunde oberoende af den andre försättas i konkurs, och att i enderas
konkurs ej inginge sådan för makarne samfäld egendom, 6om stode
under andra makens förvaltning. Utom det att dessa grundsatsers införlifvande
med vår lagstiftning skulle medföra en genomgående omarbetning
af konkurslagen och tvifvelsutan föranleda uppställandet af
en mängd invecklade och svårtillämpade rättssatser, torde det få betraktas
såsom afgjordt stridande mot vår rättsuppfattning, att, såsom här blefve
fallet, en del af gäldenärens förmögenhet, och kanske dertill den mest
betydande, skulle kunna undandragas hans borgenärer.

Af dessa skäl och då i hvarje fall erforderlig anslutning ej torde
under för handen varande förhållanden kunna påräknas för genomförande
af fullständigt nya och opröfvade grundsatser i ett ämne af så omtvistad
och ömtålig natur som det förevarande, har jag ansett en omarbetning af
det remitterade förslaget i nyss angifna syfte icke böra ifrågasättas.

Då den i 11 kap. 1 § giftermålsbalken upptagna rättsregeln —
hvilken i hufvudsak öfverensstämmer med hvad högsta domstolen vid
granskningen af 1886 års förslag hemstält — torde innebära en för de
allra flesta fall tillfredsställande lösning af den synnerligen invecklade
frågan om betalningen af makes före äktenskapet gjorda gäld, samt,
der det någon gång skulle anses önskvärdt, att endera makens i boet
medförda egendom kunde för andra makens förbindelser fredas i vidsträcktare
mån än enligt förslaget blefve fallet, detta syfte kan genom
äktenskapsförord uppnås, gifva de inom högsta domstolen vid förevarande §
framstälda erinringar enligt min tanke ej anledning att i paragrafen

118

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

vidtaga annan ändring än en jemkning i redaktionen, som torde vara
erforderlig till afhjelpande af en utaf högsta domstolens fleste ledamöter
anmärkt otydlighet.

I. fråga om gäld, som makarne gemensamt under äktenskapet
gjort, innehåller 11 kap. 2 § giftermålsbalken den med gällande lag
öfverensstämmande grundsats, att mannen med enskild egendom svarar
för gäldens fulla belopp men hustrun, såvidt annat ej är särskildt
aftaladt, endast för en del af beloppet; och enahanda grundsats skall
enligt 4 § i samma kapitel tillämpas i det fall, att hustrun iklädt
sig betalningsskyldighet för gäld, som mannen ensam gjort. Vid
egendomsgemenskapens upplösning genom boskilnad eller äktenskapsskilnad
äfvensom vid urarfvagörelse skulle enligt särskilda föreskrifter
i de remitterade förslagen hustruns personliga ansvarighet för nyss
angifna förbindelser komma att, likasom enligt gällande lag är fallet,
helt och hållet eller delvis upphöra. I afseende å samtliga nu omförmälda
bestämmelser har inom högsta domstolen uttalats, att de förmåner,
som genom dem skulle beredas hustrun, icke vore väl förenliga
med det mått af sjelfständighet, som eljest enligt förslaget skulle henne
tillerkännas. I anledning häraf anser jag mig böra erinra, att då förslaget
afser att eljest i flera hänseenden inskränka rättsverkningarne af
hustruns förbindelser, det från synpunkten af nödig följdriktighet ej
torde möta betänklighet att, på sätt här är i fråga, begränsa ansvarigheten
för de förbindelser, hon jemte mannen ingått. Att ett praktiskt
behof jemväl kräfver bibehållandet af ifrågavarande, hustrun för närvarande
medgifna förmåner synes mig uppenbart. Mannens förvaltning
af det gemensamma boet måste naturligen ofta föra med sig, att hustrun
på hans begäran ikläder sig ansvar jemte honom för förbindelser, hvilka
uppgifvas vara påkallade i och för boets törvaltning. Att hustrun dervid
skulle blifva i tillfälle att noggrant pröfva vare sig tillförlitligheten
af denna uppgift eller huruvida det gemensamma boets ställning är sådan,
att tillgångarne förslå till gäldens betalning, är ej sannolikt, utan lärer
det kunna antagas, att hustrun i flertalet fall obetingadt litar på mannens
utsagor, och detta förhållande, som är grundadt i naturen af äktenskapet,
synes mig lagstiftningen ej böra lemna obeaktadt. Ifrågavarande erinran
torde alltså ej böra föranleda ändring i förslaget.

Beträffande II kap. 3 § giftermålsbalken hafva högsta domstolens
fleste ledamöter erinrat, att då enligt första stycket i denna § hustruns giftorätt
finge användas till betalning af all den gäld, mannen under äktenskapet
åsamkade sig, med undantag blott för de fall, då gälden utgjordes af böter
eller skadestånd för brottslig gerning, hustruns giftorätt blefve vida mindre

119

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

skyddad än enligt gällande lag, som innebure, att hennes giftorätt ej
finge användas i något enda fall, då gälden tillkommit af mannens
särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun haft nytta eller del deri;
och hafva bemälde ledamöter hemstält, att undantaget i första stycket
måtte erhålla samma omfattning som bestämmelsen i nu gällande 4 §
af 11 kap.

På sätt framhålles i det yttrande, jag vid lagförslagets remitterande
till högsta domstolen afgifvit, torde bibehållandet af nyssnämnda bestämmelse
ej vara väl förenligt med rättssäkerhetens kraf, då nemligen
borgenären i många fall ej kan antagas eg a kunskap om de omständigheter,
hvarunder förbindelsen tillkommit, eller vid försträckning eger
möjlighet att beräkna, på hvad sätt de upplånade medlen kunna komma
att användas. Deremot lärer från berörda synpunkt hinder ej möta att
i så måtto iakttaga högsta domstolens hemställan, att undantaget från
föreskriften om hela samfälda boets ansvarighet utsträckes att omfatta
det särskilda slag af förbindelser, hvarå nu gällande föreskrift kanske
företrädesvis vunnit tillämpning, nemligen mannens borgensförbindelser.
Meddelas föreskrift härom, kommer sjelfva förbindelsens form att innefatta
ett otvetydigt kännetecken på gäldens natur, hvaremot frågan,
huruvida förbindelsen ingåtts i det samfälda boets intresse eller ej, för
borgenären förlorar all betydelse. Att borgensförbindelsen ej medför
betalningsrätt i hustruns giftorättsandel kommer visserligen i sådana fall,
der förbindelsen verkligen ländt hustrun till nytta, att bereda henne en
fördel, hvarpå hon ej skäligen kunnat ega anspråk, men kränker ej
borgenären, af hvars godtfinnande det berott att mottaga förbindelsen
med den rätt, som enligt lag åtföljt densamma. Med hänsyn till det
sålunda anförda har i första stycket af förevarande § den ändring vidtagits,
att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med äldre lagberedningens
förslag, med böter och skadestånd för brottslig gerning likstälts gäld,
som grundar sig å borgen. Att under sistnämnda uttryck ej kan inbegripas
annan gäld än sådan, som omedelbart härrör af borgensförbindelse,
och sålunda ej den, som tillkommit för dylik förbindelses infriande,
torde vara uppenbart.

Hvad en bland högsta domstolens ledamöter vid första stycket af
förevarande § anfört derom, att samfäld egendom, som af hustrun förvaltades,
ej borde svara för gäld, som af mannen gjorts, är redan i det
föregående bemött. I afseende å paragrajjpns andra stycke har samme ledamot
framhållit såsom en af förslaget följande obillighet, att vid hustruns
död en afsevärd del af boets tillgångar kunde åtgå till betalning af
gäld, som hustrun utan nytta gjort, under det mannen med återstående

120

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

delen måste betala den gäld, som gjorts för boets räkning. Denna
anmärkning synes mig bero på ett öfverskattande af den praktiska
betydelsen utaf de stadganden i förslaget, som erkänna hustruns befogenhet
att sjelfständigt åtaga sig förbindelser. Med hänsyn till den
i flera afseenden tillbakasätta ställning, som hustruns enskilde borgenärer
enligt förslaget skulle intaga så länge egendomsgemenskapen fortfar,
lärer det ej kunna antagas, att kredit utan realsäkerhet skulle i någon
större omfattning komma att hustrun beviljas, eller åtminstone ej att
hon komme i tillfälle att skuldsätta sig för belopp, som öfverstege värdet
af den utaf henne förvaltade egendomen. Under sådana förhållanden
torde förslagets bestämmelser om betalningen af hustruns enskildt åtagna
gäld icke för mannen medföra någon våda.

De i 11 kap. 5 § giftermålsbalken upptagna föreskrifter om egendoms
fredande vid utmätning hafva af en ledamot i högsta domstolen
ansetts kunna åsyfta jemväl det fall, att efter äktenskapets upplösning
men före boets delning utmätning sökes för gäld, som make under
nämnda tid gjort. Till förebyggande af en dylik tolkning, hvilken, på
sätt bemälde ledamot ock framhållit, skulle leda till uppenbara missförhållanden,
har i förevarande § vidtagits en jemkning, hvarigenom tydligt
utmärkes, att fråga ej är om annan gäld än den, som tillkommit
före eller under äktenskapet.

Under uttalande af, att hustruns rätt att råda öfver hvad hon
genom eget arbete förvärfvat vore temligen illusorisk, derest hennes
arbetsförtjenst finge tagas i mät för mannens enskilda gäld, har en annan
ledamot hemstält om sådan ändring i förevarande §, att med afseende å
båda makarne skulle gälla, att vid utmätning för skuld, derför betalningsskyldighet
blifvit allenast ena maken ålagd, andra maken egde undantaga
ej allenast sin enskilda egendom utan ock samfäld egendom, hvaröfver
sistnämnde make ensam egde råda. En sådan utsträckning af
rätten att vid utmätning undantaga egendom torde dock ej vara att
tillråda. Hvad förslaget innehåller derom, att egendom, som af mannen
förvaltas, ej må tagas i mät för hustruns förbindelser, är en nödvändig
följd af målsmanskapet och eger så till vida sitt berättigande, som
hustrun, der hon uppträder oberoende af mannen, ej kan väntas komma
att i större omfattning anlita kredit eller eljest ikläda sig ekonomiska
förpligtelser. Såvidt åter angår mannens förbindelser, lärer större hänsyn
böra tagas till behofvet att skydda borgenärernas rätt, och från denna
synpunkt måste det anses betänkligt, att någon del af samfälda boet
skulle kunna från utmätning undantagas allenast på den grund, att
hustrun egde deröfver råda. Makarne komme nemligen derigenom att

121

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

vinna ett alltför lätt användbart medel att lägga hinder i vägen för
utmätningens fortgång, och att en sådan utväg icke komme att lemnas
utan användning af dem, kvilka önskade undandraga mannens borgenärer
äfven sådan egendom, hvaröfver han i verkligheten rådde, torde
vara uppenbart, Den fördel hustrun skulle vinua genom det ifrågasatta
stadgandet blefve dessutom för hentro utan större betydelse. Så länge
nemligen den borgenär, hvars fordran vid utmätning icke kunnat gäldas
med egendom, hvaröfver mannen råder, eger möjlighet att försätta
båda makarne i konkurs, kommer genom en dylik åtgärd åtminstone
hälften af den gemensamma egendom, som före konkursen stått under
hustruns förvaltning, att användas 1 ill betalning af den gäld mannen
ådragit sig. Erforderligt skydd för den af hustrun förvaltade egendomen
synes deremot vinnas genom det i förslaget till boskilnadslag
upptagna stadgande om rätt för hustrun att söka boskilnad, så snart
något af den gemensamma egendom, hvaröfver hon råder, tillgripes för
gäldande af mannens skuld.

De i 11 kap. 6-8 §§ giftermålsbalken upptagna bestämmelserna
om vederlag vid bodelning hafva inom högsta domstolen ej föranledt annan
erinran, än att i afseende å 8 § en ledamot tillstyrkt, att hvad som stadgades
om vederlag för den händelse, att enskild egendom blifvit använd till
betalning af gäld, som af ena maken gjorts under äktenskapet och icke
tillkommit genom denna makes särskilda vållande, måtte erhålla motsvarande
tillämpning för det fall, att enskild egendom eljest blifvit afena
maken använd till utgifter, hvartill denna make icke varit särskildt. vållande.
Denna hemställan synes innebära, att i händelse ena makens enskilda egendom
blifvit annorledes än till betalning af gäld använd för gemensam räkning,
och samfälda boet ej lemnade tillgång till vederlag, sådant skulle
till fullo — och ej såsom enligt förslaget allenast till en del — utgå
af andra makens enskilda egendom. De skäl, som ligga till grund för
hvad förslaget i detta afseende innehåller, äro i hufvudsak angifna i mitt
yttrande till statsrådsprotokollet den 9 oktober 1896. Här må emellertid
ytterligare erinras, att en make ej kan vara berättigad till full ersättning
för gjorda utgifter i annat fall, än då dessa icke ens till
någon del bort bestridas med den egendom, som dertill blifvit använd.
I följd häraf kan det väl försvaras — likasom det praktiskt sedt
torde vara nödvändigt — att, om ena makens enskilda egendom användts
till betalning af gäld, för hvilken samfälda boet men icke nämnda enskilda
egendom svarar, vederlag, der det ej kan erhållas ur samfälda
boet, skall till fullo utgå af andra makens enskilda tillgångar; men att
tillämpa en dylik regel på andra för det samfälda boets räkning gjorda
Bth. till Hikid. Prot. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 17 lläft. 16

122

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

utgifter — såsom kostnaderna för makarnes gemensamma uppehälle —
skulle uppenbarligen kunna leda till det föga rimliga resultat, att dessa
utgifter i sista hand komme att i sin helhet drabba den vederlagspligtige
maken. Förevarande § har alltså i det reviderade förslaget lemnats
oförändrad.

Den föreslagna ändringen i 10 kap. 13 § handelsbalken, som afser
upphäfvande af förbudet för hustrun att utan mannens samtycke ikläda
sig borgen, har af en ledamot i högsta domstolen afstyrkts såsom icke
allenast obehöflig, i ty att hustruns rätt att förvalta egendom ej förutsatte
befogenhet att på egen hand ikläda sig borgensförbindelser, utan
äfven eguad att försämra hustruns ekonomiska ställning, då deraf kunde
blifva följden, att hustrun, när hon vid äktenskapets upplösning eller
eljest finge egendom att förvalta, funne sig ruinerad genom borgensförbindelser
för andra; och har i sistnämnda hänseende anförts, att just
den omständigheten, att hustrun, om hon ej hade enskild egendom att
förvalta, under beståndet af mannens målsmanskap ej hade att frukta
större obehag af sådana förbindelser, kunde verka försvagande på hennes
motståndskraft emot anspråk på hennes hjelpsamhet i sådan rigtning.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anmärkt, och då rättigheten
att ingå borgen icke med ovilkorlig nödvändighet följer vare sig af
redan gällande stadganden om hustruns behörighet att förvalta egendom
eller af nu föreslagna uttryckliga bestämmelser om hennes befogenhet
att i allmänhet åtaga sig bindande förpligtelser, torde nuvarande lydelse
af ifrågavarande § böra bibehållas.

Förslaget till lag om boskilnad har med anledning af deremot framstälda
anmärkningar ansetts böra undergå en jemförelsevis omfattande
jemkning.

Den i 8 § af det remitterade förslaget upptagna föreskrift om ovilkorlig
skyldighet för makarne att med ed fästa riktigheten af den i
anledning af boskilnadsansökningen upprättade bouppteckningen har
flertalet bland högsta domstolens ledamöter ansett böra ändras derhän,
att edgång ifrågakomme endast då yrkande derom särskildt framstäldes.
Rätt att sålunda påkalla edgång hafva några ledamöter velat tillägga
allenast makarne sjelfva, medan andra ansett jemväl borgenärerna böra
under vissa förhållanden ega behörighet dertill. Då bouppteckningens
beedigande, om ock egnadt att bereda bouppteckningen ökad tillförlitlighet
och derigenom i många fall förebygga framtida rättstvister, dock
ej kan anses ovilkorligen betingadt af något allmänt intresse, synes
hinder ej möta att göra edgången beroende af derom framstäldt yrkande;
och om, såsom jag i det följande kommer att hemställa, förslaget ändras

123

Kongl. Maj:ts Käd. Proposition H:o 28.

derhän, att borgenärerna ej under några förhållanden varda i boskilnadsmålet
inkallade, synes befogenhet att framställa edgångsyrkande ej böra
medgifvas annan än make. I enlighet härmed har i den reviderade
texten (9 §) bestämmelsen om edgång blifvit affattad. Att den föreslagna
affattningen lemnar make öppet att äfven efter boskilnadsmålets afgörande
väcka fråga om edgång, torde vara uppenbart.

Med anledning af hvad i afseende å 9 § i det remitterade förslaget
blifvit af några bland högsta domstolens ledamöter erinradt om önskvärdheten
deraf, att lagen tydligt angåfve den befogenhet, som tillkomme
en i anledning af boskilnadsansökning förordnad god man för hustru,
har åt motsvarande § i den reviderade texten (10 §) gifvits en förändrad
lydelse, som utmärker icke allenast att gode mannen utan uttryckligt
uppdrag eger bevaka hustruns talan, der hon ej sjelf eller genom annan
vill utföra densamma, utan ock att denna behörighet omfattar, förutom
sjelfva boskilnadsmålet, äfven de med boskilnaden sammanhängande
frågorna om boets delning och om egendoms afskiljande före skiftet.

Enligt 11 § i det remitterade förslaget och dermed sammanhängande
föreskrifter i vissa följande §§ skulle det åligga make, som
före boets delning ville göra gällande enskild eganderätt till någon del
af boet, att inom viss stadgad tid i boskilnadsmålet framställa sitt
eganderättsanspråk. Sedan derefter borgenärerna blifvit genom offentlig
stämning inkallade, skulle rätten, om boskilnad beviljades, i sammanhang
dermed meddela ett för såväl borgenärerna som makarne bindande beslut
öfver anspråket, hvarefter, om egendom blefve hustrun tillerkänd,
hon i hvarje fall skulle ega att utan afbidan å skifte i boet omhändertaga
densamma.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna har blifvit erinradt, å
ena sidan att borgenärernas intressen icke kunde anses behörigen tillgodosedda
derigenom att frågan om egendomens natur blefve på nyss
angifna sätt behandlad och en gång för alla afgjord, å andra sidan att
det innefattade en onödig stränghet mot makarne att betaga dem möjlighet
att under tiden mellan boskilnadens beviljande och bodelningen
göra sina eganderättsanspråk gällande, i hvilket afseende särskildt framhållits,
att något skäl ej förelåge att i fråga om enskild egendoms fredande
från utmätning göra makarnes ställning sämre än före boskilnadsansökningen.
Derjemte har såsom en olägenhet åt förslaget framhållits
det uppehåll med boskilnadsfrågans afgörande, som blefve en följd af
borgenärernas inkallande och eganderättsanspråkets utredande.

Ehuru de stadganden i förslaget, mot hvilka nyss angifna anmärkningar
riktats, hufvudsakligen öfverensstämma med grunderna för gäl -

124 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

lande lagstiftning i ämnet, som i denna del, mig veterligen, icke tillförene
varit föremål för klander, samt dessa stadganden tvifvelsutan i
vissa hänseenden innebära afsevärda fördelar för makarne, har jag likväl,
med hänsyn till vigten af hvad inom högsta domstolen blifvit
framhållet, ansett förslaget böra undergå den förändring, att pröfning
af frågan om hvardera makens enskilda rätt till egendom i boet icke i
boskilnadsmålet eger rum, hvaraf åter bör följa, dels att makarne äfven
efter boskilnadsansökning ega att vid utmätning i det ännu oskiftade
boet göra gällande enskild eganderätt till egendom, och dels att hustrun
när som helst före boets delning kan yrka att komma i besittning
af egendom, som tillhör henne enskildt. Med anledning häraf har 11
§ af det remitterade förslaget blifvit i den reviderade texten helt och
hållet utesluten och af 12 § bibehållits allenast stadgandet att rätten,
sedan föreskrifterna om bouppteckning blifvit iakttagna, har att meddela
beslut i boskilnadsfrågan, hvilket stadgande ansetts böra erhålla
plats närmast efter 7 §. Vidare hafva de i 13 § af det remitterade
förslaget upptagna bestämmelserna om afskiljande från mannens förvaltning
af hustruns enskilda egendom undergått omarbetning i ofvan angiven
riktning (12 § i den reviderade texten), i sammanhang hvarmed
i en särskild paragraf (13 §) upptagits föreskrift derom, att rättens beslut
angående afskiljandet icke i något afseende innefattar en för framtiden
bindande pröfning af eganderättsfrågan. Slutligen har i 15 §
af det remitterade förslaget (16 § i den reviderade texten) vidtagits den
ändring, som påkallas deraf, att 11 § af det remitterade förslaget bortfaller.

Med anledning af hvad inom högsta domstolen blivit erinradt vid
4, 6, 18, 23, 25 och 26 §§ af det remitterade förslaget hafva motsvarande
paragrafer i den reviderade texten (4, 6, 18, 25, 27 och 28 §§)
blifvit i vissa hänseenden jemkade; och har, i enlighet med hemställan
af högsta domstolens fleste ledamöter, bland bestämmelserna om makars
rättsförhållanden efter vunnen boskilnad i en tillagd paragraf (24 §) upptagits
föreskrift om skjddighet för makarne att hvar efter sin förmåga
bidraga till eget och barnens uppehälle.

Att, på sätt högsta domstolens fleste ledamöter vid 7 § hemstält,
make, som befunne sig å känd ort utom riket, skulle allenast genom kungörelse
i tidningarne kallas att inställa sig i boskilnadsmålet, synes ej
vara att förorda, då en dylik föreskrift ej torde medföra erforderlig
säkerhet för att den frånvarande verkligen erhåller underrättelse om
boskilnadsansökningen; och har nyssnämnda § alltså lemnats oförändrad.

Hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt i afseende å 14 §
har ej heller ansetts böra föranleda ändring i förslaget. Att, såsom eu

125

Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 28.

ledamot hemstält, utbyta förslagets bestämmelser om samfäld egendoms
afskiljande från makes förvaltning mot föreskrift att efter boskilnads
beviljande båda makarne skola deltaga i förvaltningen, torde vara mindre
lämpligt, då under här förutsatta omständigheter en samfäld förvaltning
svårligen skulle lända till makarnes båtnad men deremot esomoftast
gifva upphof till stridigheter mellan makarne och förlama enderas eller
bådas verksamhet. Icke heller synes det förenligt med makarnes verkliga
intressen att, på sätt af två andra ledamöter föreslagits, boet skulle
kunna mot makes bestridande ställas under gode mäns förvaltning eller
på yrkande af hustrun tagas under konkursbehandling.

Några ledamöter hafva i afseende å affattningen af 14 § anmärkt,
att ordalagen ej tydligt utmärkte, huruvida det, som finge för endera
makens räkning afskiljas, vore dennes andel i boets samfälda tillgångar
utan hänsyn till boets gäld, eller om gälden borde afräknas innan uppdelning
mellan makarne egde rum. Då emellertid ordet »giftorätt», af
hvars betydelse paragrafens tolkning härutinnan lärer bero, enligt förslagens
uttryckssätt städse innebär andel i de samfälda tillgångarne
utan afdrag af gäld, synes tvekan ej skäligen kunna råda derom, att
vid beräknande af hvad som må afskiljas hänsyn skall tagas allenast
till boets tillgångar. En annan tolkning lärer ej heller kunna föranledas
af den följande §, som i sådant afseende blifvit åberopad.

I förslaget angående ändring i urarfvaförordningen har i följd af
en inom högsta domstolen gjord erinran införts en uttrycklig bestämmelse
derom, att förordningens stadganden rörande egendomsafträde af
efterlefvande make ej ega tillämpning då boskilnad beviljats.

Slutligen har den i 9 kap. 2 § giftermålsbalken tillagda bestämmelsen
om inteckning för nyttjanderätt till hustruns enskilda, af mannen
förvaltade fastighet ansetts böra föranleda vissa förtydligande tillägg
till 39 och 40 §§ af inteckningsförordningen».

Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till

l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;

2:o) lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken ;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;

5:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;

6:o) lag om boskilnad;

7:o) lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af
egendom i död makes bo den 18 september 1802;

Bih. Ull Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft.

126

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

8:o) lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild
hustrus ansvarighet för gäld i boet; samt

9:o) lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående
inteckning i fäst egendom den 16 juni 1875;

och hernstälde departementschefen, att lagförslagen måtte, jemlikt
§ 87 regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.))

Justitieråden Norberg och Carlson åberopade hvar för sin del hvad
de vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört i de delar, der
ej genom numera vidtagna ändringar i förslagen de af dem framstälda
anmärkningar kommit att förfalla.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande departementschefens
hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse
bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1898.