Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4 (Proposition 1897:4)

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

N:o 4.

. J ''■) *i n / u''i i i w; t|iii i..■* • ;■;»»f -'' i r) f •* ■■ 1»! a* ?*. *i > • p •;

Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående skyddskoppympningen i riket; gifven
Stockholms slott den 4 december 1896.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens
antagande öfverlemna närlagda förslag till förordning angående skyddskoppympningen
i riket; viljande Kongl. Maj:t derjemte låta till Riksdagens
kännedom komma, att, derest de i detta förslag angifna grunder för skyddskoppympningens
ordnande vinna Riksdagens godkännande, Kongl. Maj:t
är sinnad utfärda vaccinationsreglemente i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med bifogade förslag till sådant reglemente.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

“!>} I f.l r * J;''l i.R >:>. ui • II

OSCAR.

G. F. Gilljam.

Bih. till Uiksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

förordning angående skyddskoppympning^! i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen i
x-iket den 29 september 1853 äfvensom af öfriga mot hvad här nedan
stadgas stridande föreskrifter, förordnas som följer:

§ I Mom.

1. a) Hvarje barn skall med skyddskoppor ympas (vaccineras)
före utgången af det på dess födelseår närmast följande kalenderåret,
saframt icke med läkareintyg styrkes, att barnet haft smittkoppor eller ej
kan utan fara för sin helsa ympas.

b) Den, som blifvit vaccinerad, skall under det kalendei’år, då han
fyller tolf år, undergå förnyad ympning (revaccination), derest han icke
baft smittkoppor eller redan blifvit revaccinerad eller enligt läkareintyg ej
kan utan fara för sin helsa ympas eller med hänsyn till kort förut undergången
vaccination fatt af stads-, provinsial- eller extra provinsialläkare
anstånd med revaccination ° sig medgifvet, i hvilket sistnämnda fall revaccinationen
skall försiggå inom tid, som vid anståndets meddelande
bestämmes.

c) Da den ympningsskyldiges helsotillstånd utgör hinder för ympning,
skall denna verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder upphört.

d) I händelse ympning ej slår behörigen an, skall densamma senast
inom ett ar förnyas och, om den äfven då slår fel, efter minst tio månaders
förlopp upprepas under det på sista ympningen närmast följande
kalenderaret. Siar ympningen jemväl då fel, anses personen i fråga oemottaglig
för skyddskoppympning och är ej skyldig att sådan vidare undergå.

e) Efter hvarje verkstäld ympning skall den ympade å utsatt tid och
ställe tillstädeskomma och undei’gå besigtning för utrönande af ympningens
påföljd.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 3

Mom. 2. Varder något af hvad här ofvan stadgats ej inom föreskrifven
tid fullgjordt, qvarstår skyldigheten, intill dess den blifvit uppfyld.
Den, som först sedan han öfverskridit det kalenderår, då han fylt tolf år,
blifvit vaccinerad, är dock ej pligtig att förr än tio år derefter undergå
revaccination.

§ 2.

Skyldighet att i de fall, hvarom föregående paragraf handlar, draga
försorg om ympnings och besigtnings verkställande, åligger, då den, som
skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 3.

I afseende på revaccination af dem, som till krigstjenst antagas, gälla
särskild! meddelade föreskrifter.

§ 4.

På lielsovårds- eller kommunalnämndens anfordran skall beträffande
person, som öfverskridit den för vaccination eller revaccination i allmänhet
bestämda åldersgräns, företes intyg, att han blifvit med framgång
vaccinerad och, der fråga är om revaccination, revaccinerad, eller, om så
icke skett, styrkas, att dertill förefinnes giltigt skäl. Fullgörandet häraf
åligger i fråga om person, hvilken ej fylt aderton år, hans målsman.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för allmän eller enskild skola, läro- eller uppfostringsanstalt
vare skyldig att före persons intagning såsom lärjunge vid
anstalten affordra honom eller, om han står under målsman, denne intyg,
att personen i fråga antingen blifvit med framgång vaccinerad och, om den
i § 1 mom. 1 b) angifna åldersgräns öfverskridits, revaccinerad eller är på
grund af någon af de i § ] nämnda omständigheter vid tillfället fri från
skyldighet att undergå ympning; och må utan sådant intyg ifrågavarande
person icke vinna inträde såsom lärjunge vid anstalten, dock med undantag
för skolpligtigt barn, som anmäles till intagning i folkskola eller i
läroanstalt för döfstumma eller blinda; börande sådant barn, om behörigt
intyg ej företetts, genom föreståndarens försorg genast anmälas hos helsovårds-
eller kommunalnämnden i den ort, der barnet är kyrkobokfördt,
och, så snart lämpligen ske kan, med tjenliga medel befordras till ympning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 4.

Såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, om vid anstalten
linnes blott en lärare eller lärarinna, denna. Der liera lärare eller lärarinnor
äro anstälda, skall, om rektor, föreståndare eller styresman för anstalten
ej finnes, såsom föreståndare enligt denna paragraf anses, vid offentlig*
folkundervisningsanstalt den, som af vederbörande skolråd eller skolstyrelse
fatt sadant uppdrag för hela anstalten eller del deraf sig anförtrodt,
samt vid annan läro- eller uppfostringsanstalt den bland lärarne
eller lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern, och, vid lika tjensteålder,
den, som är till lefnadsåren äldst.

Mom. 2. Föreståndare, hvarom i nästföregående moment sägs, vare
ock skyldig ej. mindre att före slutet af hvarje kalenderår upprätta förteckning
a de i den anstalt han förestår intagna lärjungar, hvilka äro
födda under det elfte föregående kalenderåret, räknadt från det löpande,
än äfven att genast af förteckningen göra utdrag rörande alla till samma
ort hörande lärjungar och sända hvarje sådant utdrag till den kommunala
helsovårdsstyrelsen i den ort, der lärjungarne äro kyrkobokförda,

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkominer:

a) legitimerade läkare;

b) , andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt linnes stadgadt,
inhemta! kunskap och vunnit skicklighet i konsten att vaccinera
äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppor förlopp och kännetecken
jemte kunskap om sättet att föra vaccinationsjournal samt häröfver erhållit
föreskrifna intyg; och

c) dem, hvilka, då denna förordning träder i kraft, ega behörighet
att vaccinera.

Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af ympad person.
I lappmarken vare likväl äfven vaccinatör, som icke är legitimerad läkare,
berättigad att pa nämnda sätt taga vaccin, när skyddskoppympningen der
eljest ej kan upprätthållas.

§ 7.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccination sdistrikt,
inom hvilket erforderligt antal vaccinatörer (vaccinatriser) skall af kommunen
anställas. Varda tva eller flere vaccinatörer anstälda inom en kommun,
. skall åt hvarje vaccinatör anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde
(vaccinationskrets). Beslut om vaccinationsdistrikts fördelning i sådana
områden fattas, efter helsovårdsstyrelsens hörande, i stad af stadsfullmägtige

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 5

eller allmän rådstuga och å landet vid kommunalstämma samt underställes
Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Varder beslutet faststäldt, skall detsamma
införas i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes allmänna kungörelser.
På enahanda sätt förfares vid fråga om ändring eller upphäfvande af
distriktets fördelning i vaccinationskretsar.

Vilja två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra, förena
sig om gemensam vaccinatör, må det ske, om tillstånd dertill lemnas
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då jemväl har att meddela
de särskilda föreskrifter, som pröfvas nödiga för skyddskoppympningens
behöriga handhafvande inom dessa kommuner. Vid gemenskap, som sålunda
blifvit bestämd, skall förblifva, intill dess Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Mom. 2. 1 civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af

medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att vara vaccinatör i den
till hans tjenstgöringsområde hörande kommun eller vaccinationskrets, inom
hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal
lämpliga och till skyddskoppympnings utöfvande behöriga personer ställas
till läkarens förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningen.

Mom. 3. I stad, der blott en stadsläkare är anstäld, skall han vara
vaccinatör för staden i dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar,
inom en af dessa. Har stad i sin tjenst två eller flere stads- eller
stadsdistriktsläkare, skall minst en af dem vara vaccinatör derstädes. Jemväl
i dessa fall skall, der så pröfvas nödigt, erforderligt antal lämpliga
och behöriga biträden ställas till vederbörande läkares förfogande i enlighet
med hvad i mom. 2 af denna paragraf sägs.

§ B.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccinerat barn, att af detsamma
taga ympämne, om sådant befinnes erforderligt och med ympningens
framgång förenligt. Under enahanda förutsättning må vaccintagning
från barn ej heller vägras annan dertill berättigad vaccinatör i lappmarken.

§ 9.

Från medicinalstyrelsens vaccination skönt or ega vaccinatörer, så ock
andre, som hafva befattning med skyddskoppympningen, att vid behof
reqvirera och i mån af tillgång utbekomma animal vaccin, som skall
lemnas kostnadsfritt åt förste provinsialläkare och med dem likstälde
stadsläkare'' äfvensom åt vaccinatörer. Pålitligt ympämne skall jemväl hos
nämnde läkare hållas vederbörande vaccinatörer kostnadsfritt till banda.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

§ 10.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för skyddskoppympningens
utöfvande, blanketter till vaccinationslistor och vaccinationsintyg
ra. in. äfvensom förste provinsialläkares och med dera likstälde stadsläkares
nödiga omkostnader för beredande af tillgång på yrapämne godtgöras
af statsmedel.

§ 11.

Huruledes postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från
vaccinatörer aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras, må
gäldas af allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet
må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition å
sådan, derom är särskildt stadgadt.

§ 12.

Vaccinatör eger åtnjuta arfvode och ersättning enligt följande bestämmelser.

a) För hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga ympningslistorna,
utgår, der ej annorlunda öfverenskommes, af kommunens
medel ett arfvode af 20 öre.

b) För hvarje lyckad vaccination eller revaccination betalas af den
ympade eller hans målsman, mot erhållande af ett utaf vaccinatören utfärdadt
intyg angående ympningen, en afgift af 50 öre; skolande dock
för person, hvilken enligt bevis af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent
eller stadsfogde är fattig eller som, i fall sådant bevis ej företetts, saknar
utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, denna gäldas af den kommun,
i hvilken ympningen egt rum. Intyg att ympning slagit fel samt
huruvida och, i sådant fall, när förnyad ympning skall anställas lemnas
utan afgift.

c) För förnyadt sådant vaccinatörsintyg, hvarom i punkten b) förmäles,
erlägges af den, som begärt intyget, 25 öre. Begär enskild person af
vaccinatör annat intyg, skall intyget af den sökande lösas med 50 öre.
Intyg, som i denna punkt afses, må utan afgift utbekommas under enahanda
vilkor, som för liknande fall stadgas i förordningen angående
expeditionslösen.

d) För inställelse å offentligt utlyst vaccinations- eller besigtningsmöte
utgår, derest vaccinatören är förste provinsialläkare, provinsial-, extra
provinsial- eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare,

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 7

i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor, af statsmedel en särskild
ersättning, der platsen för nämnda möte ligger annorstädes än i stad,
hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner sig på längre afstånd
från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i gällande resereglemente,
som är för provinsialläkare bestämd, och i annat fall med fem
kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna reseersättning.
Åt annan vaccinatör å landet skall för hans inställelse å sådant möte,
när platsen derför ligger på längre afstånd än två kilometer från hans
bostad, skälig reseersättning utgå af kommunens medel efter den grund,
som vid vaccinatörens antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma
faststäld.

Har den i punkten b) stadgade afgift icke blifvit till vaccinatören
erlagd inom trettio dagar, sedan hans i samma punkt omförmälda intygom
lyckad vaccination eller revaccination funnits att hos honom tillgå,
eger vaccinatören att å landet, hvartill i detta fall jemväl hänföres stad,
lydande under landsrätt, till kronofogden och i öfriga städer till vederbörande
stadsfogde eller, der stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna
ifrågavarande intyg jemte af vaccinatören till rigtigheten bestyrkt restlängd,
upptagande de ympades och deras målsmäns namn och hemvist
samt de oguldna afgifternas belopp, hvarefter med afgifternas indrifning
och redovisning förfares på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen
är stadgadt; åliggande det utmätningsförrättaren att, när den ympade eller
hans målsman saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande,
derom titan ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter afgiften, likaledes
utan ersättning, skall uttagas hos vederbörande kommun. De i punkten
c) omnämnda afgifter må utmätas i enahanda ordning, som är bestämd
för utmätning af expeditionslösen.

§ 13.

Mom. 1. Målsman, som utan giltigt skäl uraktlåter att efter anmaning
fullgöra hvad honom enligt § 2 af denna förordning åligger, stralfes
med böter från och med två till och med tjugo kronor. Till enahanda
straff vare ock den förfallen, som, sedan han fylt aderton år, utan giltig
orsak underlåter att efter anmaning ställa sig till efterrättelse något af hvad
som föreskrifvits i § 1. Visar sålunda sakfäld person fortfarande försumlighet
eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af ifrågavarande skyldighet, eger
vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd förelägga honom viss tid,
inom hvilken, vid vite, berörda skyldighet skall vara fullgjord. Försittes
vitet, eger nämnden att genom nytt vite göra sig hörsammad eller an -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

mäla förhållandet hus Kong]. Maj:ts befallningshafvande. Af kommunalnämnd
förelagda viten må tillhopa ej öfverstiga tjugo kronor.

Mom. 2. Den, som ej ställer sig till efterrättelse stadgandet i § 4,
höte två kronor, när ohörsamheten icke är förenad med förseelse, som är
belagd med högre ansvar.

Mom. 3. Vägrar någon att under de i § 8 anförda omständigheter låta
taga vaccin, straffes med böter från och med två till och med femtio kronor.

Mom. 4. Vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
eller föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt eller med sådan
föreståndare enligt § 5 likstäld person, som utan laga förfall underlåter
att fullgöra hvad honom enligt denna förordning eller särskilda i kraft
af densamma utfärdade föreskrifter åligger, böte, der underlåtenheten icke
enligt allmän lag är belagd med högre ansvar, från och med två till och
med femtio kronor. Låter vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
sig ej häraf rätta, eger medicinalstyrelsen att, efter förutgången
varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera.

Mom. 5. Visar vaecinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympning
vid dess verkställande vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, eller
tager han, utan att vara dertill berättigad, vaccin af ympad person, böte,
der ej straff enligt allmän lag bör följa, från och med två till och med
etthundra kronor.

Mom. 6. Verkställer någon skyddskoppympning utan att vara dertill
berättigad, straffes med böter från och med två till och med tvåhundra kronor.

§ 14.

Mom. 1. Förseelse mot denna förordning eller mot de enligt densamma
meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid allmän
domstol; och gälle, i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i brottmål
är förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande helsovårdseller
kommunalnämnd ock att för särskildt fall förordna åklagare.

§ 15.

Öfver de beslut, hvilka det efter denna förordning eller de enligt densamma
meddelade föreskrifter tillkommer Kong! Maj:ts befallningshafvande,
helsovårds- eller kommunalnämnd att meddela, eger den, som anser sin
rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär, öfver
Kong!. Maj:ts befallningshafvandes beslut hos Kong!. Maj:t inom den tid,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

som för Överklagande af förvaltande myndigheters och embetsverks beslut
är bestämd, samt öfver helsovårds- och kommunalnämnds beslut bos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande inom den tid, som är bestämd för Överklagande
af kommunalstämmas beslut; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

§ 16.

Böter och viten efter denna förordning och de i enlighet med densamma
meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de
förvandlas enligt allmän lag.

§ 17-

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpningen af
denna förordning, utfärdas af Kongl. Maj:t.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock vare
ej någon, som då redan fylt tolf år, pligtig att undergå ^vaccination, och
vare ej heller i afseende å sådan persons vaccinationsförhållanden de i
§ 4 meddelade bestämmelser tillämpliga.

öfver de i läro- eller uppfostringsanstalt intagna lärjungar, som äro
födda år 1886, skall den, som enligt § 5 är att betrakta såsom anstaltens
föreståndare, före den 16 januari 1898 upprätta förteckning, hvaraf han
har att genast sända behöriga utdrag till vederbörande helsovårdsstyrelser.

Bih till Biksd. Prot. 1S97. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

till

vaccinationsreglemente.

§ I Skyddskoppympning

må kunna under alla årstider företagas; dock
vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt träffats, icke pligtig att under
andra tider än från början af maj till slutet af augusti månad hvarje år
vid offentligt utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och revaccination,
saframt icke smittkoppor gå i orten eller inom annat med densamma
i lifligare förbindelse stående samhälle. I sådan händelse skall inom den
eller de trakter och för den tid, medicinalstyrelsen med hänsyn till faran
för sjukdomens spridning bestämmer, den offentliga skyddskoppympningen,
utan afseende på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med alla, som infinna
sig för ympnings undergående.

§ 2.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af uppgifter
från presterskapet och vederbörande församlingsföreståndare uppgöra listor,
enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver såväl under närmast
föregående året födda som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende
vaccinationspligtiga personer, dels ock å samma listor anteckna öfriga
personer, som äro skyldiga att undergå vaccination och besigtning;

b) att likaledes i början af hvarje kalenderår med ledning af förteckningar
från presterskapet samt vederbörande församlings- och skolföreståndare
uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver
alla, för hvilka revaccinationspligten under året inträder, äfvensom å samma

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

listor anteckna öfriga personer, som äro skyldiga att undergå revaccination
och derpå följande besigtning;

c) att i samråd med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds
ordförande bestämma den ordning, i hvilken skyddskoppympningen och
den derpå följande besigtningen af de ympade böra företagas; skolande
underrättelse om nämnda ordning samt om tid och ställe för ympningen
inom olika trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens
försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt
lemnas allmänheten än äfven af vaccinatören meddelas vederbörande provinisal-,
extra provinsial- eller stadsläkare så tidigt, att han må kunna
komma till städes, om så pröfvas nödigt;

d) att i behörig tid förse sig med ympämne, som på reqvisition utbekommes
från medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller tillhandahålles
hos vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;
dock att vaccinat.ör, som är legitimerad läkare, äfven bör, sedan skyddskoppympningen
inom hans tjenstgöringsområde kommit i gång och så länge
den för året pågår, sjelf söka bereda sig tillgång till vaccin medelst ympning
från person till person, hvarjemte sådan vaccinatör skall uppsamla
vaccin från friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma till
vederbörande förste provinsialläkare eller med sådan likstälde stadsläkare;

e) att på vederbörligen angifna tider och ställen med skyddskoppor
ympa alla tillstädeskommande personer, som äro skyldiga att undergå
ympning eller eljest för sådant ändamål anmäla sig;

f) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter verkstäld
ympning besigtiga den ympade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit
samt fördenskull vid ympningens utförande underrätta den ympade,
lians föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

g) att, derest person, som, på sätt i näst föregående punkt sägs, skall
undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid
och plats, genast anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårds- eller
kommunalnämnds ordförande;

h) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af medicinalstyrelsen
faststäldt formulär, huruvida ympningen lyckats eller slagit fel,
samt i senare fallet om och när densamma skall förnyas;

i) att föra noggranna anteckningar öfver alla af honom ympade personer
(vaccinationsjournaler) samt årligen före den 16 september insända
afskrift af dessa journaler till vederbörande pastorsembete i hans tjenstgöringsområde
och, om journalerna innehålla anteckningar rörande person,
som är kyrkobokförd annorstädes, jemväl behörigt utdrag till pastorsembetet

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

eller föreståndaren i den församling, der ifrågavarande person är kyrkobokförd.

k) att, derest någon begär förnyadt intyg af beskaffenhet, som i punkten
h) sägs, utfärda sådant intyg med ledning af vaccinafionsjournalen;

l) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds- eller
kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt
formulär, för skyddskoppympningen under året; börande dervid uppgift
särskildt lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat att låta
vaccinera eller revaceinera sig eller till deras omvårdnad hörande ympningspligtige,
hvarvid äfven de senares namn böra utsättas, eller hvilka,
oaktadt sådan uppmaning, hvarom nedan i § 3 mom. 2 sägs, underlåtit
att å kungjord tid och plats inställa sig eller dem till besigtning, dels ock
om hvad med hänsyn till skyddskoppymnningen finnes anmärkningsvärdt
eller anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från helsovårdseller
kommunalnämndens sida; och

m) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar,
hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas af medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna f) g) h) i) k) och m) finnes för
vaccinatör föreskrifvet gäller äfven för öfriga personer, som äro behörige
att vaccinera och hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva
skyddskoppympning; skolande af dem förteckningar å de personer, som
blifvit af dem med framgång ympade, uppgöras enligt af medicinalstyrelsen
faststäldt formulär och årligen före den 1 september afiemnas till
helsovårdsstyrelsen i den ort de ympade tillhöra.

§ 3.

Mom. 1. Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd
åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provinsialläkare blifvit
hörd beträffande kompetensen hos sådana till vaccinatörsbefattning sökande,
som ej äro legitimerade läkare, antaga med viss uppsägningstid erforderligt
antal vaccinatörer, hvar och en med sitt särskilda tjenstgöringsområde, så
ock att, när vaccinatör finnes ej längre böra bibehållas vid sin befattning,
honom entlediga; skolande i såväl ena som andra fallet derom till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande sändas underrättelse för att införas i denna
myndighets allmänna kungörelser;

b) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande
i deras tjensteutöfning, gifva dem behöflig del af inkomna för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

teckningar samt tillse, att såväl vaccinatörerne som andra personer, hvilka
gå till handa med skyddskoppympning inom orten, iakttaga hvad dem
åligger enligt detta reglemente och på grund deraf utfärdade föreskrifter;
samt

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse vidtaga
nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande inom
orten samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat, att låta vaccinera
och revaccinera samt till besigtning inställa sig eller till deras omvårdnad
hörande ympningspligtige; skolande nämnden, derest sådant erfordras,
anmäla uraktlåtenhet i berörda hänseende till författningsenlig påföljd
samt taga på nämnden i öfrigt ankommande mått och steg för rättelses
vinnande. Härvid eger nämnden, i händelse af behof, påkalla och
erhålla biträde af kronobetjeningen.

Stadgandet i punkten a) om tillsättning och entledigande af vaccinatör
eger ej tillämplighet i fråga om stadsläkare i stad, der blott en sådan
läkare finnes anstäld.

Mom. 2. Har vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning
hos helsovårdsstyrelsens ordförande anmält, att person, som bort
undergå besigtning, icke för sådant ändamål kommit till städes å utsatt tid
och plats, skall ordföranden utan uppskof uppmana den besigtningsskyldige
eller den, som haft att ombesörja hans inställelse, att ofördröjligen
fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

Ordföranden vare ock skyldig att, så snart han genom läkares intyg
fått tillförlitlig kunskap om något sjukdomsfall af smittkoppor i orten,
derom skriftligen underrätta vederbörande pastorsembete eller församlingsföreståndare
med uppgift tillika om den insjuknades namn, ålder och bostad.

§ 4.

Mom. 1. Presterskapet samt inspektörer, föreståndare och lärare vid
undervisnings- eller uppfostringsanstalter böra låta sig angeläget vara att,
i hvad på dem beror, befordra skyddskoppympningen och uppmuntra till
dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter mottagande af vaccinationsjournalerna, utan uppskof och
senast före den 1 oktober i församlingsboken anteckna dem, som i journalerna
uppgifvas vara med framgång vaccinerade eller revaccinerade eller
oemottagliga för skyddskoppympning, så ock att, när tillförlitlig uppgift
att person haft smittkoppor erhållits, derom göra anteckning i församlingsboken;
skolande enahanda anteckningar med stöd af företedt flyttnings -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

betyg eller intyg från vaccinatör eller annan behörig utöfvare af skyddskoppympning
äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken; b)

att på grund af de i punkten a) omförmälda anteckningar särskildt
i hvarje utfärdadt flyttningsbetyg eller intyg för intagning i läro- eller
uppfostringsanstalt anmärka, om den eller de personer, för hvilka intyget
utfärdats, haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning
eller huruvida de undergått lyckad vaccination och revaccination
eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalerna,
insända dessa till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller
stadsläkare för att bifogas dennes årsberättelse; samt

d) ej mindre att före den 16 januari hvarje år till vederbörande vaccinatör
aflemna dels förteckning å de under närmast föregående kalenderår
inom församlingen födda och dit inflyttade icke vaccinerade barn, som ej
redan aflidit eller haft smittkoppor eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning
eller utflyttat, dels ock förteckning å de i församlingen
kyrkobokförda ej revaccinerade barn, som äro födda under tolfte kalenderåret
före det löpande och icke aflidit eller utflyttat eller haft smittkoppor
eller visat sig oemottagliga för skyddskoppympning, än äfven att, sedan
skolrådets ordförande enligt gällande folkskolestadga uppgjort förteckning
öfver de under löpande kalenderåret i skolåldern inträdande och vissa äldre
skolpligtiga barn, låta, så snart ske kan, tillställa vaccinatören en lista å
de i samma förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit vaccinerade
eller, om de öfverskridit det kalenderår, hvarunder de fylt tolf år, revaccinerade
och som i båda fallen hvarken haft smittkoppor eller visat sig
oemottagliga för skyddskoppympning; skolande i nu ifrågavarande förteckningar
och lista uppgift tillika meddelas å barnens samt deras fäders,
mödrars eller målsmäns namn och bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet och pastorsembete
föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven om främmande trosbekännares
församlingsföreståndare.

§ 5.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen,
som eger att i öfverensstämmelse med gällande författningar
meddela råd och anvisningar rörande skyddskoppympningens utöfning
samt vidtaga alla de åtgärder för dess behöriga vidmagthållande,
som af styrelsen bero, och i öfrigt, der så erfordras, till Kongl. Maj:ts

Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 4. 15

pröfning hemställa hvad styrelsen i detta afseende finner nödvändigt eller
gagneligt.

§ 6.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka deröfver,
att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer och att vederbörande
kommunala helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem med hänsyn till
skyddskoppympningen åligger, för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande
äfven ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga
lämpliga viten. När till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kunskap kommer,
att å någon ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympningen
i ett eller annat afseende förefinnas, skall Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillse, att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

§ 7.

Beträffande förste provinsialläkares, provinsial-, extra provinsial- och
stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen stadgas särskilt
i den för dem utfärdade nådiga instruktion.

§ 8.

Der i stad, som ej deltager i landsting, särskilda förhållanden påkalla
undantag från de i detta reglemente meddelade föreskrifter, vill Kongl.
Maj:t, på derom af stadsfullmägtige, efter helsovårdsnämndens hörande,
gjord framställning, taga i öfvervägande, huruvida sådant undantag må
medgifvas; skolande, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse anses
föranleda särskild kostnad, framställningen åtföljas af handlingar, utvisande,
att staden åtagit sig kostnadens bestridande.

Detta reglemente skall träda i kraft den 1 januari 1898, dock hvad
Stockholm beträffar med den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen
om mantals- och skattskrifningens förrättande i denna stad.

CD CD

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
december 1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr rninistern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre AkErhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Gilljam anmälde dels
medicinalstyrelsens detta protokoll bilagda underdåniga skrifvelse den 8
juni 1894 med förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen
i riket, dels infordrade yttranden, som deröfver afgifvits ej
mindre af öfverståthållareeinbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
länen efter vederbörande förste provinsialläkares samt förste stadsläkarnes i
Stockholm och Göteborg hörande, än äfven af domkapitlen, Stockholms
stads konsistorium, hofkonsistorium, direktionerna öfver Stockholms stads
undervisningsverk och nya elementarskolan i Stockholm, öfverstyrelsen för
Stockholms stads folkskolor, direktionen öfver veterinärinstitutet i Stock -

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 4.

holm, generalpoststyrelsen och statskontoret, dels ock medicinalstyrelsens
i anledning af dessa yttranden den 17 januari 1896 afgifna, vid detta
protokoll jemväl fogade utlåtande.

Efter att hafva redogjort för dessa handlingars hufvudsakliga innehåll
anförde departementschefen följande:

»Under innevarande år har ett sekel förflutit, sedan den första vaccinationen
utfördes af den engelske läkaren Edward Jenner, hvilkens minne
med anledning deraf under året firats inom många civiliserade länder, deribland
vårt eget, hvarest betydelsen af detta skyddsmedel mot smittkopporna
länge varit insedd och i lagstiftningen framkallat påbud om dess begagnande.
Efterlefnaden häraf har äfven haft till följd, att smittkopporna,
som förut ofta anstalt svåra härjningar bland Sveriges inbyggare, på senare
tid uppträdt mera sällan och mycket lindrigare. Den framställning
jag nyss lemnat visar emellertid, att skyddskoppympningen hos oss icke
är på ett fullt tillfredsställande sätt ordnad. Innan jag yttrar mig om
huru de brister, som vidlåda vårt vaccin ationsväs en de, enligt min åsigt
böra afhjelpas, torde det dock vara lämpligt att kasta en blick på, huru
förhållandena å detta område gestaltat sig inom åtskilliga främmande länder.

I Ungern föreskrifver en lag af den 7 maj 1887 obligatorisk vaccination
af barn under deras första lefnadsår äfvensom revaccination af skolbarn
och lärlingar samt stadgar derjemte i afseende på vuxna personer,
som befinna sig i anstalter, der många menniskor länge äro på en gång
samlade, att anstaltens föreståndare eger låta ympa dem, som icke blifvit
vaccinerade eller under de sist förflutna fem åren haft smittkoppor. Under
koppepidemier kan revaccination påbjudas för såväl dessa som andra vuxna
personer. Ungefär liknande bestämmelser gälla i Rumänien enligt lag
den 5 maj 1875. Inom Italien är, enligt lag den 22 december 1888
samt reglemente den 18 juni 1891, i vissa punkter ändradt genom förordning
den 31 mars 1892. skyddskoppympning obligatorisk för späda barn,
hvarjemte revaccination är föreskrifven för skolbarn af tio till elfva års
ålder. I Storbritannien och Irland är vaccination obligatorisk, men ej revaccination,
utom för militärer. Revaccination tillrådes emellertid alla personer
mellan femton och aderton år samt utföres kostnadsfritt af de allmänna
vaccinatörerna, hvilka måste vara examinerade läkare, som fått
undervisning i konsten att vaccinera. Skyddskoppympningen öfvervakas af
särskilda inspektörer. Den i ämnet gällande lagen inom England är af år
1867 och har undergått några smärre förändringar åren 1871 och 1874.
I Ryssland finnas visserligen föreskrifter om obligatorisk vaccination, men
genomförandet deraf lärer stöta på stora svårigheter. För Finland innefattas
den i detta ämne gällande lagstiftningen i en förordning af den 17

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.J 3

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

december 1883 samt reglementen af den 15 januari 1884 för vaccinationen
och af den 13 november 1893 för vaccinberedningsanstalten i Helsingfors
stad. Enligt nämnda förordning åligger det vid äfventyr af vite föräldrar,
fosterföräldrar och målsmän att låta vaccinera de i deras vård varande
barn, innan dessa uppnått två års ålder, så framt icke giltiga skäl till ympningens
uppskjutande förefinnas. Skyldigheten att undergå vaccination
gäller äfven för äldre barn och fullvuxna personer, hvilkas vaccination
antingen aflupit utan framgång eller blifvit försummad eller uppskjuten.
Från skyldigheten att undergå vaccination frikallas ej mindre den, som
bevisligen genomgått smittkoppor, än äfven den, hvilken under tre på
hvarandra följande år blifvit vaccinerad, minst två gånger från arm till
arm, men utan påföljd, och sålunda tår anses oemottaglig för vaccin. Revaccination
är obligatorisk endast för dem, som inträda i militär tjenst.
Skyddskoppympningen handhafves genom kommunernas försorg under inseende
och kontroll af statsmyndigheter. Uti Österrike gäller ett vaccinationsreglemente
af den 9 juli 1836, hvilket hufvudsakligen på öfvertygelsens
väg söker främja skyddskoppympningen. För hären har man dock
sedan ar 1886 bestämmelser om obligatorisk vaccination och revaccination.
Äfvenså håller man sedan år 1891 noggrannare hand deröfver att skolbarn
blifva vaccinerade. Inom Schweiz finnes tvångsympning föreskrifven
för ungefär hälften af de till edsförbundet hörande kantoner. I Frankrike
äro föreskrifter utfärdade, enligt hvilka alla rekryter i hären skola vaccineras.
hör befolkningen i öfrigt är deremot någon direkt tvångsympning
ej stadgad; dock skola barn, som intagas i offentliga läroanstalter,
vara vaccinerade, om de ej haft smittkoppor. Nästan detsamma gäller i
Belgien och Nederländerna. I Norge, hvarest i detta ämne en förordning
af den 3 april 1810 ännu länder till efterrättelse, finnes ett liknande indirekt
vaccinationstvang. För Danmark gäller en vaccinationslag af den 4 februari
1871, enligt hvilken en hvar, som ej haft naturliga koppor, skall
vaccineras, innan han uppnått sju års ålder. Rekryter skola revaccineras.
Särskilda bestämmelser angående skyddskoppympningen äro utfärdade af
justitieministeriet den 14 mars 1871 och den 12 maj 1887.

Hvad angår Tyskland, der inom de större staterna tvångsrevaccination
af hären länge varit, genomförd, har genom lag af den 8 april 1874 skyddskoppympning
blifvit allmänt påbjuden för hela riket. Hvarje barn skall vaccineras
före utgången af det på dess födelse närmast följande kalenderåret,
sa framt barnet ej haft smittkoppor. Vidare måste hvarje lärjunge i offentlig
eller enskild undervisningsanstalt, med undantag af söndags- och aftonskolor,
under loppet af det kalenderår, då han fyller tolf år, revaccineras,
savida han ej under något af de sista fem åren haft smittkoppor eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

blifvit med framgång vaccinerad. Ympningen verkställes af särskilda för
ändamålet antagna läkare (Impfärzte), och utom dessa få ej andra än läkare
vaccinera. Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare och skolföreståndare
hafva, vid äfventyr af straff, att ombesörja, att de barn, som äro dertill
pligtiga, undergå ympning.

Under de svåra koppepidemier, som åren 1870 och 1871 rasade i en
stor del af Europa, hade man tillfälle iakttaga, huru mycket lindrigare
farsoten hemsökte trakter, hvilkas invånare till större del vaccinerats, än
sådana orter, der skyddskoppympning försummats eller mindre allmänt
begagnats, äfvensom att sjukdomen drabbade den vaccinerade befolkningen
i vida mindre grad än den ovaccinerade. Särskildt påfallande visade sig
skilnaden mellan farsotens härjningar inom den mindre väl vaccinerade
franska fältarmén och den på samma krigsskådeplats uppträdande tyska
hären, i synnerhet de revaccinerade trupperna. Under nämnda års fälttåg
dogo af smittkoppor inom den franska fältarmén omkring 23,400 man, i
den tyska åter endast 278 man. Dessa fakta föranledde, att man i Tyskland
utsträckte revaccinationstvånget till den civila befolkningen; och allt
ifrån den tiden har Tyskland, ehuru genom sitt geografiska läge i hög
grad utsatt för faran af infektion från länderna i öster, söder och vester,
der smittkopporna esomoftast hafva stor utbredning, att uppvisa ett mycket
ringa antal sjukdoms- och dödsfall i nämnda farsot. Af den officiella statistiken
framgår, att inom hela tyska riket på hvarje million invånare dogo
i smittkoppor:

o ar	1886 ..	.... 4,2	år 1891 ........	....... 1
»	1887 ..	.... 3,5	» 1892 ........	........ 2,1
»	1888 ..	.. 2,3	» 1893 ........	........ 3,l
» »	1889 .. 1890 ..	. 4,1 1,2	» 1894 .........	........ 1,7

Huru dödlighetsförhållandena med afseende å smittkoppor i Sverige
och åtskilliga andra länder gestaltat sig, kan inhemtas af två efter officiella
källor uppgjorda tabeller och en grafisk framställning, som jag anhåller
att nu få förete och hvilka torde få såsom bilagor fogas vid dagens
protokoll.

Sedan en år 1884 i Berlin samlad kommission af sakkunniga afgifvit
utlåtande i fråga om skyddskoppympningen, fattade tyska förbundsrådet,
i enlighet med de sakkunniges uttalanden, den 18 juni 1885 bland annat
följande beslut:

I. Angående ympning sfr ägans ställning i fysiologiskt och patologiskt
hänseende.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

1. Genomgåendet en gång af koppsjukdomen förlänar, med sällsynta
undantag, skydd mot att än en gång träffas af denna sjukdom.

2. Ympning med vaccin förmår åstadkomma ett liknande skydd.

3- Varaktigheten af det genom ympning ernådda skyddet mot koppor
vexlar inom vissa gränser, men omfattar i medeltal tio år.

4. För att vinna ett tillräckligt skydd genom ympning erfordras
åtminstone två väl utvecklade ympkoppor.

5. En förnyad ympning är behöflig, sedan tio år från den första
ympningen förflutit.

6. Det relativa skydd, som individen vunnit genom ympning, höjes
derigenom att hans omgifning är ympad, och ympningen medför följaktligen
icke blott individuelt utan jemväl allmänt gagn med hänsyn till
skydd mot faran af koppsjukdom.

7. Ympningen kan under vissa omständigheter vara förenad med
fara för den som ympas. Vid ympning med menniskolymfa är faran för
öfverföring af syfilis, ehuru utomordentligt ringa, dock icke alldeles utesluten.
Af andra ympskador förekomma bevisligen blott tillfälliga sårsjukdomar.
Alla dessa faror kunna genom sorgfälligt utförande af vmpningen
inskränkas till ett så ringa omfång, att nyttan af ympningen oändligt
öfverväger de eventuella skadorna af densamma.

8. Sedan ympningens införande har ej, i afseende på vare sig bestämda
sjukdomar eller dödligheten i allmänhet, förekommit någon vetenskapligt
bevislig ökning, som kan anses såsom en följd af ympningen.

II. Angående allmänt införande af ympning med djurlymfa.

1. Då de med inympning af menniskolymfa under vissa omständigheter
förbundna faror för deras helsa och lif, som skola undergå ympning,
(syfilis,. ervsipelas o. s. v.), kunna, såvidt fråga är om direkt öfverförande
af syfilis eller tillfälliga sårsjukdomar, undvikas genom ympning med djurlymfa,
och då ympningen med djurlymfa på senaste tiden har fullkomnats
derhän, att den kan nästan likställas med ympning med menniskolymfa,
så bör ympningen med djurlymfa, såvidt sig göra låter, träda i stället för
ympningen med menniskolymfa.

2. Det allmänna införandet af ympningen med djurlymfa bör ske
småningom, hvarvid, med tillhjelp af hittills vunna erfarenheter, anstalter
för beredning af djurlymfa böra upprättas i ett antal, som svarar mot det
sannolika behofvet. Så snart en sådan anstalt kan tillgodose behofvet af
djurlymfa, böra de offentliga ympningarna å det ifrågavarande området
utföras med djurlymfa.

3. För anstalternas inrättande och drift gälla följande allmänna bestämmelser: -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

a) Anstalten ställes under ledning af en läkare.

b) Lymfan öfverlemnas kostnads- och portofritt åt ympläkarne.

c) Det är tillåtet att i stället för den så kallade genuina vaccinen begagna
retrovaccin (som erhålles genom ympning af humaniserad lymfa
på kalfvar).

d) Lymfan får ej aflemnas till ympläkarne, förr än de djur, tran
hvilka lymfan tagits, blifvit slagtade och undersökta samt lymfan dervid

befunnits sund. _ .

e) Genom en kommission af sakkunnige skola utarbetas speciella instruktioner
rörande kalfvarnes ålder, förplägning och skötsel, tid och sätt
för lymftagning, metoder för lymfans förvaring och försändande m. in.

Den erfarenhet om den stora nyttan af ett väl ordnadt vaccinationsoch
revaccinationsväsende, som man vunnit särskildt i lyskland och md
ken från andra håll bekräftats, synes mig utgöra en stark maning att, såsom
ock nästan alla i detta ärende hörda sakkunnige förordat, de hos oss
till skydd mot smittkoppsfaran vidtagna anordningar ma göras mera veik
samma och fullständiga genom påbjudande af allmän revaccination, genom
bestämdare stadganden om skyddskoppympningen i allmänhet, genuin
beredande af tillgång på godt och ofarligt ympämne samt genom anordnande
af noggrannare kontroll öfver ympningens behöriga handhafvande.
Hvad medicinalstyrelsen i sådant afseende föreslagit synes mig vara af beskaffenhet
att kunna i hufvudsak tillstyrkas. Vid en och annan punkt
har jag dock några erinringar att framställa.

Från regeln om tiden, när revaccination bör ega rum, hvilken tid enligt
medicinalstyrelsens förslag skulle vara i allmänhet det kalenderår, da
barn fyller tolf år, synes undantag böra göras för det fall, att personen i
fråga kort förut undergått vaccination. Da en första ympning, som lyc
kats väl, anses bereda skydd mot smittkoppor under i medeltal tio ai,
hvarefter en å nyo företagen ympning i de flesta fall slår an, hvilket
anses innefatta bevis för att personen i fråga, derest han ej revaccinerats,
varit mottaglig för smittkoppor, lärer det i allmänhet ej vara behöfiigt
att anställa revaccination förr än tio år efter den första ympningen, och
en undantagsbestämmelse i sådant syfte torde derför vara pa sin plats.
Enär det emellertid i afseende på personer, som vaccinerats, innan de
öfverskridit det kalenderår, då de fylla tolf år, synes mig rigtigast, att i
hvarje förekommande fall särskild pröfning eger rum, om och i hvad man
anstånd med revaccination af nämnda anledning ma medgifvas, hvilket
bland annat kan bero på antalet och beskaffenheten af ärr efter en föregående
ympning, torde det lämpligen kunna öfverlemnas åt städs-, piovinsial-
eller extra provinsialläkare att i sådana fall, pa derom gjord an -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

sökning, meddela beslut. Hvad deremot beträffar de väl icke särdeles talrika
personer, som först efter utgången af det kalenderår, då de fy It tolf
ar, blifvit vaccinerade, torde det kunna vara tillräckligt att stadga, att de
ej äro pligtige att förr än tio år derefter undergå förnyad ympning. Det
skulle visserligen kunnat ifrågasättas, om icke personer, tillhörande sistnämnda
kategori, borde alldeles befrias från skyldighet att revaccineras.
Härtill kunde möjligen skäl hafva förefunnits, derest man haft anledning
antaga, att revaccinationens skyddande kraft icke omfattade längre tidrymd^
än jvid pass tio år, i hvilket tall den, som revaccinerats vid ungefär
tolf års ålder, icke skulle kunna på grund deraf anses för framtiden ega
bättre skydd mot smittkoppor än den, som, utan att hafva blifvit vaccinerad
före uppnåendet af nämnda ålder, det oaktadt gått fri från smittkoppor
och först efteråt vaccinerats. Erfarenheten synes emellertid gifva
vid hand, att revaccinationen, ordentligt utförd, i allmänhet bereder ett
mera omfattande skydd, och af sakkunnige antages revaccinationens skyddskraft
till och med kunna räcka för den ympades hela återstående lifstid.
Vid sadant förhållande torde äfven de, som först vid en senare ålder vaccinerats,
böra vara förpligtade att undergå revaccination. När den, som
skall ympas eller besigtigas, ej fylt aderton år, synes det böra åligga
hans malsman att draga försorg derom att den omyndige varder behörigen
ympad och besigtigad.

För att fa kännedom om hvilka personer som böra undergå skyddskoppympning,
lärer man fortfarande såsom hittills vara tvungen att anlita
presterskapets hjelp. Emellertid skulle nu, om revaccinationen göres
obligatorisk, erfordras kännedom ej mindre om de vaccinationspligtige än
äfven om de revaccinationsskyldige. Uppgiften å dessa senare skulle enligt
medicinalstyrelsens förslag lemnas af föreståndare för läro- och uppfostringsanstalter.
Häremot har dock med skäl erinrats, att en sådan
uppgift måste blifva ganska ofullständig, då ett betydligt antal barn i
vårt land ej intages i sådana anstalter. Det torde derför, såsom äfven
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län och domkapitlet
i Lund ansett, blifva nödvändigt, att uppgifter af presterskapet lemnas
jemväl angående dem, som inträda i revaccinationsåldern. Fullgörandet
häraf bör i allmänhet ej medföra synnerligen ökadt besvär för pastor,
®om i alla fall enligt nu gällande bestämmelser måste i början af hvarje
år ej mindre upprätta förteckning dels öfver de barn inom skoldistriktet,
hvilka då inträda i den för skolgång bestämda åldern, dels ock öfver de
till distriktet hörande barn, hvilka, ehuru äldre, af någon anledning ej
förut blifvit antecknade bland de skolpligtiga barnen, än äfven till vederbörande
vaccinationsföreståndare aflemna särskild uppgift å de i nyss -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

nämnda förteckning upptagna barn, hvilka icke blifvit med framgång vaccinerade.
Denna uppgift, som fortfarande lärer blifva behöflig, synes böra
äfven framgent af pastor meddelas, men, om, såsom medicinalstyrelsen
föreslagit, vaccinationsföreståndarebefattningarna afskaffas, lernnas till vaccinatören.
Tiden för inträdet i revaccinationsaldern skulle visserligen, enligt
medicinalstyrelsens förslag, i allmänhet infalla fem ar senare än den,
då skolpligten börjar; men de bos skolrådets ordförande förvarade anteckningarna
om de skolpligtiga barnen torde dock lemna god ledning för
uppgörande af förteckning å de barn, som böra undergå revaccination.
Det ökade arbete, som nedlägges å upprättandet af den senare förteckningen,
kommer för öfrigt att motvägas af större lättnad för pastorsembetet
vid införandet i församlingsboken af anteckningar ur vaccinationsjournalerna,
då nemligen i de senare vid hvarje person kan utsättas hans
folionpmmer i församlingsboken.

Alägges pastorsembetena att lemna förteckning öfver revaccinationsskyldige,
kan det synas obehöfligt att äfven skolföreståndare, pa sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, skulle förpligtas afgifva sadana förteckningar.^ Da
det emellertid kan befaras, att i de förra förteckningarna kunna någon
gång förefinnas luckor, synes försigtigheten bjuda, att man för att erna en
säkrare kontroll i förevarande hänseende bereder sig tillgång jemväl till
förteckningar af det andra slaget, för bvilkas upprättande afsevärda svårigheter
ej torde möta.

Medicinalstyrelsens förslag att inträde i allmän eller enskild undervisningsanstalt
ej skulle medgifvas någon, som ej företett intyg att lian
vaccinerats och, om han uppnått viss ålder, revaccinerats eller att han på
grund af någon särskild omständighet vore vid tillfället fri från skyldighet
att undergå ympning, synes väl böra uppställas såsom allmän regel; men
derifrån torde dock böra göras undantag för skolpligtigt barn, som anmäles
till intagning i folkskola eller i läroanstalt för döfstumma eller blinda,
emedan eljest mången gång svårigheter och dröjsmål med skolpligtens fullgörande
kunde uppstå. I fråga om sådant barn torde visserligen intyg i
nämnda afseende böra affordras barnets målsman, men, om behörigt intyg
ej företes, synes barnet icke på grund deraf böra förvägras inträde i skola.
Deremot torde för sådant fall lämpligen kunna stadgas, att barnet bör genom
skolföreståndarens försorg anmälas hos helsovårds-^ eller kommunalnämnden
i den ort, der barnet är kyrkobokfördt, och, så snart lämpligen
ske kan, med tjenliga medel befordras till ympning.

Mot medicinalstyrelsens förslag att skolförestfindarne skulle till vederbörande
helsovårdsstyrelse sända restlistor öfver lärjungar, beträffande hvilka
revaccination uraktlåtits, har direktionen öfver Stockholms stads under -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

visningsverk erinrat, att skolföreståndarne genom en sådan åtgärd skulle
komma i den förhatliga ställningen af angifvare, hvilket skulle lända skolans
verksamhet i det hela till skada. Särskildt skulle de enskilda läroverkens
ställning blifva hardt när omöjlig, om sådana restförteckningar för
dem föreskrefves. Om än dessa farhågor synas mig något öfverdrifna,
torde den ifrågasatta föreskriften dock kunna undvaras, då, i händelse
medicinalstyrelsens förslag att vaccinatörerne skulle få till åliggande att i
slutet af hvarje ar lemna de kommunala helsovårdsstyrelserna särskild
uppgift beträffande de personer, hvilka försummat att låta vaccinera eller
revaccinera sig eller under deras malsmanskap stående barn, vinner godkännande,
helsovårdsstyrelserna på denna väg erhålla kännedom om de
försumliga. Komma dertill, såsom antagligt är, vaccinationsmöten att hållas
i skolorna, kan der omedelbart kontrolleras, att de bland lärjungarne, som
äro dertill pligtiga, undergå ympning. Den medverkan från lärarnes sida
till skyddskoppympningens främjande, som man åsyftat vinna genomföreskriften
om restlistors aflemnande från skolorna, synes mig kunna på ett
lämpligare sätt ernås genom att den för presterskapet, nu gällande och
äfven till bibehållande föreslagna bestämmelse, att det bör låta sig angeläget
vara att, i hvad pa detsamma beror, befordra skyddskoppympningen
och uppmuntra till dess begagnande, utsträckes till inspektörer, föreståndare
och lärare vid undervisnings- och uppfostringsanstalter.

o Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle den rätt att vaccinera, som
pa. grund af nu gällande bestämmelser tillkommer andra personer än
legitimerade läkare, upphöra för dem, som icke enligt läkares intyg visat
sig skickliga, att utöfva skyddskoppympning. En sådan bestämmelse anser
jag emellertid ej tillrådlig, dels enär den skulle strida mot en erkänd lagstiftningsprincip,
dels ock emedan, såsom flere af de i ärendet hörda myndigheter
framhållit, da kunde befaras, att åtminstone till en början svårigheter
skulle uppstå att öfverallt fa behöriga personer anstälda såsom vaccinatörer.
Den, som redan förvårfvat rätt att vaccinera, torde derför böra vid denna
rätt bibehållas, savida densamma ej af honom förverkas, hvilket erdigt förslaget
skulle kunna inträffa vid upprepade fall af underlåtenhet att fullgöra
honom såsom utöfvare af skyddskoppympning åliggande skyldigheter. Det
bör ej heller förbises, att enligt medicinalstyrelsens förslag oskickligt utöfvande
af skyddskoppympning skulle medföra straff, och att således deruti
skulle ligga en verksam driffjeder för den, som sysslade med vaccination,
att skaffa sig erforderlig skicklighet. Härtill skulle han dessutom äfven
eljest känna sig manad af sitt eget intresse och vidare få en särskild anledning,
om medicinalstyrelsens förslag angående inrättande af en statsanstalt
för beredande af animal vaccin genomföres och deraf, såsom antagligt

Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

är, skulle följa ett allmännare användande af animal lymfa vid ympning,
hvilket kräfver större teknisk färdighet hos den som har att verkställa
ympningen.

Under förutsättning att en statsanstalt för beredning af animal vaccin
komme till stånd, skulle enligt medicinalstyrelsens förslag endast legitimerade
läkare ega rättighet att taga vaccin från ympad person. De skäl, som
härför anförts af medicinalstyrelsen, lära få anses fullt giltiga. Då det
emellertid stundom torde kunna inträffa, att det i lappmarken blefve
omöjligt att upprätthålla skyddskoppympningen, om det skulle förbjudas
dervarande vaccinatörer, som ej vore legitimerade läkare, att ympa från
arm till arm, anser jag det blifva nödvändigt att undantagsvis tillerkänna
dessa vaccinatörer sådan befogenhet.

Den tilltänkta statsanstalten för beredande af animal vaccin har medicinalstyrelsen
föreslagit skola inrättas till en början endast i den omfattning,
att ungefär hälften af hela rikets årliga behof af ympämne skulle derifrån
tillgodoses, hvaremot återstoden skulle fyllas genom humaniserad lymfa.
Häremot hafva många af de i ämnet hörda myndigheterna inlagt gensaga.
Dervid har erinrats, att, då staten tvingar befolkningen att undergå ympning,
det äfven är statens skyldighet att alltid tillhandahålla ett godt och
ofarligt ympämne, samt att, då den humaniserade lymfan ej lemnar absolut
garanti mot öfverförandet af farliga sjukdomar, en hvar som påyrkar att
i stället blifva ympad med animal vaccin, hvilkens godhet förut noggrant
kontrollerats, har rätt att få denna fordran uppfyld. Eders Kongl. Majrts
befallningshafvande i Gotlands och Kristianstads län hafva gått så långt,
att de tillstyrkt ett stadgande af innehåll, att vid skyddskoppympning
endast animal vaccin skulle få begagnas. Härtill föreligga dock enligt min
åsigt ej tillräckliga skäl. Från den långa tid, hvarunder ympning i vidsträckt
omfattning hos oss bedrifvits med humaniserad lymfa, känner man
ytterst få fall, då någon svårare sjukdom öfverförts genom vaccinationen.
Den humaniserade lymfan åtnjuter också i Sverige allmänt förtroende,
hvilket för framtiden bör ökas, om det i regeln tillätes endast legitimerade
läkare att taga vaccin af ympad person. Emellertid medgifver jag, att
efter medicinalstyrelsens i de anmälda skrifvelserna gjorda uttalanden om
ympning med vaccin af olika slag det kan vara en berättigad fordran af
den, som skall undergå ympning, att få denna utförd med animal lymfa.

Erfarenheten från andra länder har äfven visat, att ympning med
sådan lymfa vunnit hastig utbredning. Samma år tyska förbundsrådets
beslut om införande af ympning med animal vaccin fattades, eller år 1885,
utfördes af alla vaccinationerna i Tyskland endast 33,07 procent med djurlymfa.
Derpå steg procenten år 188G till 54,18, år 1887 till 68,40, år 1888

Bill. till Bilad. Prut. 1897. 1 Sand. 1 Af, t. 4 Höft. (N:o 4.) 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

till 77,4, år 1889 till 89, år 1890 till 92,96, år 1891 till 96,84 och år 1892
till 98,5 samt var år 1893 något mindre, eller 98. Enligt en innevarande
år meddelad officiel berättelse om helsovården i Ungern är den animala
vaccinen der allmänt antagen och begagnad inom %0 af landet. I Finland
och Danmark användes numera endast undantagsvis humaniserad
lymfa vid skyddskoppympning. Enligt berättelse för år 1895 från den
kongl. vaccinationsanstalten i Köpenhamn, vid hvilken under nämnda år
2,921 barn ympades med animal vaccin, lemnade dessa ympningar positivt
resultat i mer än 99 procent af alla fall med känd utgång. Enligt uppgifter
från Frankrike och Norge sker äfven der nästan all skyddskoppympning
mad animal vaccin. Af berättelser från vaccininstitutet i Kristiania inhemtas,
att den derifrån lemnade animala vaccinen visat sig mycket hållbar och
lätthandterlig. Vid bakteriologisk undersökning af den färdigpreparerade
lymfan hade någon patogen mikrob ej kunnat anträffas. Erfarenheten vid
bruket af animal vaccin hade äfven visat, att denna vaccin gåfve de vackraste
och reaktionslösaste pustler. I medeltal hade lymfan gifvit utmärkt
anslagsresultat ännu efter två till tre månaders förvaring. Godt anslag hade
äfven inträffat vid ympning med animal lymfa 220, 254, 296, 301, 304,
306, 333 och 371 dagar efter dess skördande. Anslagsprocenten vid alla
kända fall af ympning med animal vaccin hade utgjort:

år 1893 första gången 90,5; vid revaccination 50,3,

» 1894 » » 91,8; » » 64,7,

» 1895 » » 93,0; » » 63,7.

Från Stockholm, der år 1884 inrättades en kalfvaccinanstalt, för hvars
, verksamhet en redogörelse lemnats i medicinalstyrelsens första skrifvelse i
detta ämne, har en liknande erfarenhet vunnits. Enligt Stockholms helsovårdsnämnds
årsberättelser utgjorde af alla i Stockholm vaccinerade de,
som ympades med animal vaccin:

år 1885 ......	.... 45 %	år 1891 .....	...... 90 %
» 1886 .....	...... 59,35 %	» 1892 .....	...... 93 %
* 1887 . ...	..... 826, %	» 1893 ....	...... 92,59 %
» 1888 .....	...... 72,2 %	» 1894 ......	..... 93 %
» 1889 ......	...... 7 2,c %	» 1895 .....	..... 91,87 %.
» 1890 ......	...... 89 %

Nedgången under åren 1888 och 1889 uppgifves hafva berott derpå,
att några kalfvar under hvartdera året lemnat nästan kraftlös vaccin, så
att humaniserad lymfa i stället måst tillgripas. Med sådan lymfa sker
fortfarande i regeln ympningen å allmänna barnhusinrättningen. Eljest

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

användes numera i Stockholm vid skyddskoppympning så godt som uteslutande
animal vaccin. Sedan tekniken vid vaccinanstalten ytterligare
utvecklats, framhålles i berättelsen för år 1893, hurusom stadens vaccinatörer
enstämmigt vitsordat, att den animala vaccin, som under aret tillhandahållits
dem, varit af utmärkt beskaffenhet. T berättelsen för år 1894
heter det deremot, att den animala vaccinen ej visat sig lika god som
under föregående år, utan varit ganska ojemn. Enligt berättelsen för år
] 895 hade beträffande den animala vaccinens beskaffenhet af vaccinatörerna
enhälligt uttalats det omdöme, att den i början af vaccinationstiden varit
utmärkt, men att den fram i juli, såsom det händt äfven under föregående
år, visat sig mindre kraftig. Under åren 1885—1895 ympades i Stockholm
med animal vaccin 41,053 personer, deraf med framgång i 97,28 %
af alla fall med kändt resultat. Förhållandet utvisas närmare af denna
tabell.

År	Med framgång ympade.	Utan fram-gång ympade.	Utgången okänd.	Summa.
1885	1,450 =	97,8	°lo	33	15	1,498
1886	2,153 =	96,8	%	72	36	2,261
1887	3,354 =	97,9	°io	71	39	3,464
1888	2,980 =	92,3	°!o	250	39	3,269
1889	3,111 =	89,09	%	381	31	3,523
1890	4,345 =	99,3	O'' Jo	32	21	4,398
1891	4,177 =	98,5	°!o	62	18	4,257
1892	4,811 —	98,5	%	71	34	4,916
1893	4,655 =	99,4	°!o	28	31	4,714
1894	4,309 =	98,63	%	60	9	4,378
1895	4,321 =	98,9	°io	48	6	4,375
S:a	39,666 =	97,28	°/o	1,108	279	41,053

I anledning af de anmärkningar, som mot medicinalstyrelsens förslag
om inrättande af en statsanstalt för beredande af animal vaccin framstälts
i vissa öfver förslaget afgifna utlåtanden, och da det syntes mig, att man
hos oss nu, sedan genom den i Stockholm befintliga vaccinanstaltens verksamhet
vägen banats för ett mera allmänt ympande med animal vaccin,
borde kunna taga steget fullt ut och genast anordna den ifrågasätta statsanstalten
så, att den vore i stånd att fylla nästan hela behofvet af ympämne,
anmodade jag medicinalstyrelsen att dels inkomma med yttrande,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

huruvida icke finstalten kunde redan från början anordnas för beredande
af full^tillgång till allmänt användande af animal vaccin och om ej i sådant
fall, såsom flera i ärendet hörda myndigheter antydf, särskilda, arfvoden
åt förste provinsialläkarne för deras befattning med skyddskoppympningon
kunde anses obehöfliga, dels ock uppgifva hvilka ändringar, under nämnda
förutsättning, kunde böra vidtagas i de af medicinalstyrelsen i ämnet uppgjorda
kostnadsberäkningar.

Till svar härå anförde medicinalstyrelsen i skrifvelse den 16 sistlidne
oktober följande. Att redan från början anordna den ifrågasatta anstalten
för beredande af animal vaccin i den omfattning, att humaniserad vaccin
helt och hållet kunde undvaras och endast animal vaccin behöfde användas,
torde i praktiskt hänseende icke möta nämnvärdt stora svårigheter,
äfven om man dervid löpote risk, att vaccinationen tidvis måste afbrytas,
emedan den skördade kalfvaccinen någon gång, såsom erfarenheten visat,
af okänd anledning blefve fullkomligt overksam eller af så dålig beskaffenhet,
att flertalet vaccinationer blefve; resultatlösa, under hvilka omständigheter
det måste vara fördelaktigt att kunna lita sig till ett för handen varande
förråd af humaniserad lymfa. Enligt medicinalstyrelsens beräkningar af det
ärliga vaccinbehofvet för ympningarnas utförande i öfverensstämmelse med
det föreslagna nya vaccinationsreglementet skulle totalsumman af de personer,
för hvilka vaccin komme att erfordras, under närmaste tiden uppgå till
omkring 225,000. Bland Tysklands vaccinanstalter funnes enligt 1894 års
redogörelse icke mindre än atta, hvilka hvar och en. utöfver behofvet för
kalfvarnes ympning, vid den egna anstalten tillverkade vaccin för ett antal
person er uppgående till eller öfverstigande nämnda siffra. Medicinalstyrelsen
hyste emellertid fortfarande den mening, att allmänheten lika litet i
vart land som annorstädes skulle öfverallt finnas beredvillig att öfvergifva
den gamla, sedan hundra ar pröfvade metoden med humaniserad lymfa
för något ^ännu hos oss så okändt som den animala vaccinen, hvilken så
sent som ar 1894 blott användes för omkring 20,000 bland 124,815 rapporterade
vaccinationer, alltså endast i omkring 16 procent af de kända
verkstälda ympningarna. Da medicinalstyrelsen, fullt öfvertygad om att
införandet af animal vaccin endast småningom komme att försiggå i vårt
land, jcke ansett sig böra föreslå större anslag till anstalten, än som för
flera ar framåt kunde antagas vara tillräckligt till dess anordnande och
underhall, hade styrelsen dermed trott sig handla i statens intresse, enär
omkostnaderna för anstaltens anordnande i den omfattning, att animal
vaccin skulle kunna beredas för alla vaccinationspligtiga inom landet, måste
betydligt större, än om anstalten ej tilltoges i större skala, än behofvet
kräfde, och först småningom i mån af behof utvidgades. Skulle det

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

likväl befinnas fördelaktigt, att vaceinanstalten från början anordnades för
beredande af full tillgång till allmänt användande af animal vaccin, hade
medicinalstyrelsen för sin del intet att deremot invända, dock att det i så
fall syntes fördelaktigare, om två mindre anstalter på skilda platser inom
landet anordnades i stället för en större i Stockholm, enär den ena anstalten
då kunde vid behof och, om vaccin någon gång befunnes oduglig,
supplera den andra.

Om, mot hvad medicinalstyrelsen förmodade, användandet af animal
vaccin kunde med ens införas i vårt land, torde det af styrelsen föreslagna
arfvodet till förste provinsialläkarne väl kunna anses ohehöfligt, emedan
nämnde läkares befattning med skyddskoppympningen, utöfver dem nu
åliggande skyldigheter, då skulle inskränka sig till öfversändande af vaccin
i de fall, då vaccinatören af en eller annan anledning ej direkt reqvirerade
den från statsanstalten. Derest ympning med humaniserad lymfa fortfarande
blefve tillåten, syntes deremot icke kunna undvaras vissa vaccindepoter
med särskilda mot arfvode anstälda föreståndare, till hvilka befattningar
förste provinsialläkarne i följd af sin öfriga tjensteutöfning syntes
medicinalstyrelsen mest lämpliga, hvarför äfven redan nu flere af dem
förordnats att uppehålla desamma.

Hvad beträffade de kostnader, som skulle blifva en följd af vaccinanstaltens
anordnande för beredande af full tillgång till allmänt användande
af animal vaccin, aflsåge medicinalstyrelsen det förut beräknade
arfvodet för föreståndaren af 1,500 kronor böra väsentligt höjas, emedan
nämnde tjensteman genom anstaltens ställande på så bred basis måste vara
beredd att egna största delen af sitt arbete åt anstalten. Äfven posterna
för veterinär, ympdjurens underhåll, betjening m. m. kornme samtidigt att
stiga. Med ledning af tillgängliga uppgifter angående kostnaderna vid
utlandets vaccinanstalter ansåge sig medicinalstyrelsen under förutnämnda
förutsättningar kunna uppställa följande kostnadsberäkningar:

Orcjanisationskostnader:

lokalens inredning m. m................................

2 ympbord .........................................................

instrument och möbler m. m.....................

mjölkkärl, kokkärl, täcken, grimmor, rockar
10 dussin handdukar........................................

kr. 1,500
» 200
» 1,500
» 150

» 100

Summa kr. 3,450

kr. 1,500: —
» 4,500: —
» 1,000: —
» 300: —

» 1,575: —
»> 1,500: —
» 1 50: —

» 100: —
» 800: —
» 150: —

» 425: —

Summa kr. 12,000: —

Efter detta uttalande af medicinalstyrelsen anser jag det rådligast, att
man för närvarande inskränker sig till inrättande af en statsanstalt för
beredning af animal vaccin i den mindre omfattning, som medicinalstyrelsen
ursprungligen föreslagit. Det synes då äfven blifva nödvändigt att
tills vidare lemna förste provinsialläkarne och måhända äfven med dem
likstälde stadsläkare ett mindre arfvode för deras bestyr med erforderlig
vaccins anskaffning och tillhandahållande åf vederbörande vaccinatörer.
Att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, detta arfvode skulle på förhand
bestämmas lika för alla, anser jag deremot ej lämpligt, utan synes frågan
om arfvodets storlek böra årligen göras till föremål för särskild pröfning i
förekommande fall. I den mån den animala vaccinen vinner ökadt förtroende,
lärer dessa läkares besvär såsom vaccindepotföreståndare komma att minskas,
och detta besvär torde slutligen, när ympning med animal vaccin,
såsom väl förr eller senare inträffar, varder allmän, blifva så ringa, att
särskildt arfvode för läkarnes sysslande med att hålla vaccinförråd ej
erfordras.

Beträffande rikets indelning med afseende å skyddskoppympningen
torde böra meddelas något utförligare bestämmelser än de, som innefattas
i medicinalstyrelsens förslag. Sålunda bör enligt min åsigt stadgas, att
hvarje kommun skall utgöra för sig ett vaccination sdistrikt, inom hvilket
erforderligt antal vaccinatörer eller vaccinatriser skall af kommunen anställas,
samt att, om två eller flera vaccinatörer anställas inom en kommun,
åt hvarje vaccinatör skall anvisas ett särskildt tjenstgöringsområde, hvilket
lämpligen torde kunna benämnas vaccinationskrets. Beslut om vaccinationsdistrikts
fördelning i sådana kretsar synes böra, efter helsovårds -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Av sunderhåll:

hyra för lokal med rum för betjening......................

en föreståndare och en veterinär .............................

hyra för 100 kalfvar å 10 kronor ...........................

transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan ...........

30 liter söt mjölk 350 dagar å 15 öre litern ...........

betjening och skötsel m. m. .........................................

uppvärmning och belysning ...................................

tvätt- och rengöringskostnader........................................

emballage...........................................................................

inventariers underhåll ....................................................

diverse omkostnader .............................................

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o i.

styrelsens hörande, fattas i stad af stadsfullmägtige eller allmän rådstuga
och å landet vid kommunalstämma. Beslutet lärer böra underställas Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på det att denna myndighet ma kunna
tillse, att ifrågavarande angelägenhet på ett behörigt och ändamålsenligt
sätt ordnas. Dervid synes särskildt i stad, som innefattar flera territoriella
församlingar, böra uppmärksammas, att, der sa ske kan, gränserna för
vaccinationskrets sammanfalla med församlingsgränser. Varder beslutet
faststäldt, torde det böra införas i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
allmänna kungörelser, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad för närvarande
gäller beträffande särskilda helsovårdsföreskrifter för stad eller
dermed likstäldt område. Enahanda tillvägagående som vid distrikts fördelning
i vaccinationskretsar synes böra följas vid fråga om ändring eller
upphäfvande af sådan fördelning.

Skulle två eller flera kommuner, som gränsa intill hvarandra, vilja
förena sig om gemensam vaccinatör, synes det böra fa ske, om tillstånd
dertill lemuas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken då torde
böra meddela de särskilda föreskrifter, som kunna pröfvas nödiga för
skyddskoppympningens behöriga handhafvande inom dessa kommuner.
dana föreskrifter lära erfordras i fråga om vaccinatörs tillsättande och
entledigande samt möjligen äfven i andra fall, der saknaden af särskilda
bestämmelser skulle medföra svårigheter. Vid gemenskap, som sålunda
blifvit bestämd, synes böra förblifva, intill dess Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
efter gjord framställning, annorlunda förordnar.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle vaccinatör antagas af vederbörande
kommunala helso vårdsstyrelse. Derigenom skulle kunna inträffa,
att i stad, som hade särskild stadsläkare, skyddskoppympningen ej komme
att af denne eller någon annan läkare handhafvas, hvilket uppenbarligen
vore olämpligt. Till förekommande häraf synes böra stadgas, att i stad,
der blott en stadsläkare är anstäld, han skall vara vaccinatör för staden i
dess helhet eller, om den är delad i vaccinationskretsar, inom en af dessa,
samt att, om en stad har i sin tjenst tva eller flere stadsläkare eller stadsdistriktsläkare,
minst en af dessa skall vara vaccinatör. Der så pröfvas nödigt,
bör erforderligt antal lämpliga och till skyddskoppympning^ utöfvande behöriga
personer ställas till läkarens förfogande att under hans inseende biträda
vid skyddskoppympningen. Sådana biträden torde dock ej böra benämnas
vaccinatörer, emedan denna titel synes för vinnande af bättre reda böra förbehållas
de kommunala tjensteman, som skulle hafva till särskildt åliggande
att hvar för sitt tjenstgöringsområde dels föra förteckningar öfver dem,
som skulle ympas, dels ock verkställa ympningen. Titeln vaccinationsbiträde
skulle möjligen kunna användas såsom en passande benämning på

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

en medhjelpare af nu ifrågavarande slag. I Finland begagnas denna titel
för biträdena åt vaccindepoternas föreståndare.

Det arfvode, som skulle tillkomma vaccinatör. har medicinalstyrelsen
föreslagit skola, der ej annorlunda öfverenskommes, utgå med 20 öre för
hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga vaccinationslistorna,
samt med 50 öre för hvarje intyg om lyckad ympning, hvarjemte vaccinatör
i vissa fall skulle ega utfå särskild ersättning för inställelse å vaccinations-
eller besigtningsmöten. Afgiften af 50 öre synes mig emellertid
hellre böra betraktas såsom utgående för sjelfva ympningen än för det
deröfver lemnade intyget, hvilket, såväl som intyg att ympning slagit fel
samt om och när ny ympning skall anställas, torde böra lemnas utan afgift.
Skulle någon begära förnyadt sådant intyg, hvilket emellanåt kunde
hända, om det ursprungligen utfärdade intyget förkommit, synes vaccinatören
vara berättigad till någon godtgörelse för sitt besvär med det förnyade
intygets utfärdande. Denna godtgörelse torde, då intyget kan meddelas
genom ifyllande af tryckt blankett, som bekostas af statsmedel, kunna
lämpligen bestämmas till 25 öre för hvarje sådant intyg. För den antagligen
niera sällan inträffande händelse att enskild person skulle begära att
af vaccinatör fa intyg i något annat afseende, som rör dennes tjenst, synes
sadant intyg böra af den sökande lösas med 50 öre. Beträffande utmätning
af afgifter för sådana expeditioner, som nyss nämnts, samt om rätt
i visst fall att utan afgift bekomma dylik expedition torde kunna meddelas
bestämmelser liknande dem, som gälla i fråga om vanlig expeditionslösen.

Vidkommande afgiften för lyckad ympning synes böra stadgas, att den
skall betalas af den ympade eller hans målsman mot erhållande af vaccinatörens
intyg angående ympningen, men att för person, hvilken enligt bevis
af vederbörande kyrkoherde, kronobetjent eller stadsfogde är fattig eller
soin, ifall sadant bevis ej företetts, saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens
erläggande, denna skall gäldas af den kommun, i hvilken ympningen
egt rum.. Afgiften torde nemligen kunna betraktas såsom en utgift
för helsovården inom denna kommun, som närmast drager fördel af att de
personer, som der uppehålla sig, äro i allmänhet oemottagliga för smittkoppor.
Da blott ungefär 4,5 procent af kommunens invånare beräknas årligen komma
att undergå skyddskoppympning, samt endast en mindre del af de ympade
kan antagas sakna tillgång att erlägga den ringa afgift, hvarom här är
fråga, torde genom ett stadgande af nu antydd art någon tyngre börda ej
kunna anses lagd pa kommunen. För personer, som åtnjuta fattigvård,
kunde det visserligen ifragasättas, att denna afgift borde drabba den kommun,
der den ympade har hemortsrätt i fattigvårdshänseende; men då sådan
afgift ej under alla förhållanden torde kunna hänföras till fattigvård enligt

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 4. 33

1 § fattigvårdsförordningen och på grund deraf förklaras skola gäldas af
hemortskommunen, samt den kommun, der ympningen försiggår, enligt
hvad förut är nämndt, kan anses deraf draga nytta för sin helsovård, synes
denna kommun, som väl ock i allmänhet är densamma som den, i hvilken
den person, som ympas, hav hemortsrätt, äfven i detta fall böra vidkännas
afgiften. Härför talar dessutom det praktiska skäl, att man sålunda undviker
en hel del tvister. Hvad den ena kommunen i ty fall får betala för
personer, tillhörande en annan kommun, torde för öfrigt komma att i det
närmaste uppvägas af motsvarande utlägg af andra kommuner än den
förstnämnda.

Derest nyss omförinälda afgift icke blifvit till vaccinatören erlagd inom
trettio dagar sedan intyg om lyckad ympning funnits att hos honom tillgå,
synes afgiften böra få uttagas genom utmätning utan föregående dom eller
utslag. För sådant ändamål torde vaccinatören böra ega att å landet, hvartill
i detta fall äfven skulle hänföras stad, lydande under landsrätt, till
kronofogden och i öfriga städer till vederbörande stadsfogde eller, der
stadsfogde ej finnes, till magistraten aflemna ifrågavarande intyg jemte af
vaccinatören till rigtighetcn bestyrkt restlängd, upptagande de ympades
och deras målsmäns namn och hemvist samt de oguldna afgifternas belopp,
hvarefter med afgifternas indrifning och redovisning torde böra förfaras
på sätt i fråga om uttagande af expeditionslösen är stadgadt, med
åliggande för utmätningsförrättaren att, när den ympade eller hans målsman
saknar utmätningsbar tillgång till afgiftens erläggande, derom utan
ersättning lemna erforderligt intyg, hvarefter afgiften torde böra, likaledes
utan ersättning, uttagas hos den kommun, som skall derför ansvara.

Medicinalstyrelsens förslag att de af styrelsen omnämnda afgifter och
ersättningar skulle till vaccinatör utgå endast i det fall, att annorlunda ej
öfverenskommes, synes mig icke vara att förorda i vidsträcktare mån än
hvad angår det arfvode, som skulle af kommunens medel utgå med 20 öre
för hvarje person, som vederbörligen uppförts å de årliga vaccinationslistorna.
Arfvodets bestämmande efter nämnda grund medför naturligtvis
den fördelen, att det kommer att stå i direkt förhållande till vaccinatörens
besvär med listornas upprättande, och att vaccinatören af sitt eget intresse
manas att söka få listorna så fullständiga som möjligt. Men å andra sidan
kan ej nekas, att en sådan anordning lätt kan leda till tvister och att särskilda
omständigheter kunna göra det önskligt att få vaccinatörens arfvode
bestämdt på annat sätt. Hvad åter angår de öfriga afgifterna befarar jag,
att ett medgifvande att bestämma om dessa efter öfverenskommelse understundom
skulle leda till försök att nedbringa vaccinatörens godtgörelse
under de angifna beloppen, hvilka synas mig vara så måttligt tilltagna,

Bih. till Riksd. Prof. 1897. / Sami. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

att de ej tala vid någon nedsättning. Beträffande de ersättningar, som
föreslagits skola tillkomma vaccinatör för inställelse å offentligt utlysta
vaccinations- eller besigtningsinöten, synes böra stadgas, att å iandet anstalt!
vaccinatör, som ej är förste provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial-
eller biträdande provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare, skall
för inställelse å sådant möte, när platsen derför ligger på längre afstånd
än tva kilometer från hans bostad, ega bekomma skälig reseersättning af
kommunens medel efter den grund, som vid vac^inatörens antagande eller
sedermera blifvit å kommunalstämma faststäld. Åt vaccinatör, som tillika
är läkare af nyssnämnda slag eller vikarie för sådan läkare, torde för inställelse
å° dylikt möte böra, i enahanda ordning som vid läkares tjensteresor,
utgå af statsmedel en särskild ersättning, der platsen för nämnda möte
ligger annorstädes än i stad, hvarest läkaren är bosatt, och derjemte befinner
sig pa längre afstånd från läkarens bostad än två kilometer, efter den klass i
gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd, samt i annat
fall med fem kronor i dagtraktamente utan rätt för läkaren att beräkna
reseersättning. Då dessa resors ändamål är likartad! med det, som är afsedt
att främjas genom sådana resor, som af förste provinsialläkare företagas
för utöfvande af tillsyn öfver den allmänna helsovården och livilka
bekostas af förslagsanslaget till bestridande af utgifter för allmän helsooch
sjukvård, synes samma anslag böra få anlitas äfven för nu ifrågavarande
resor, hvilket torde kunna ske utan förhöjning af anslagets nuvarande
belopp. Genom tillägg till gällande läkareinstruktion kan förebyggas,
att dylika resor företagas på ett sätt, som leder till allt för dryga
kostnader, hvarförutom i samma instruktion torde böra inflyta bestämmelse
derom att förste provinsial-, provinsial-, extra provinsial- eller biträdande
provinsialläkare eller vikarie för sådan läkare må ega att för inställelse å
vaccinations- eller besigtningsmöte i annan egenskap än såsom vaccinatör
åtnjuta ersättning, endast då inställelsen skett enligt förordnande af medicinalstyrelsen
eller Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande.

Jemlikt förteckning, bifogad nådiga förordningen den 5 december
1873 angående upphörande af fribrefsrätten m. m., äro provinsial- och
distriktsläkare, vaccindepotföreståndare och vaccinatörer tillerkända rättighet
att för sina försändelser i tjensteärenden använda tjenstefrimärken och
tjenstebrefkort mot ersättning af allmänna medel. Vidare äro genom nådigt
bref den 20 februari 1874 meddelade följande, ännu gällande bestämmelser:
att försändelser, innehållande vaccinämne eller utgörande reqvisition
dera, ma fortfarande, då de äro stälda till provinsialläkare eller
vaccindepot, för befordran aflemnas till postanstalt, utan att afsändaren är
skyldig att desamma med frimärken förse eller betalning derför kontant

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

erlägga; att dylik försändelse likväl skall inlemnas i öppet och med påskrift”
om innehållet försedt kuvert, som, före afsändandet, af postanstalten
tillslutes och med dess sigill förses; att adressaten skall vara skyldig dylikt
bref utlösa i den ordning, som är stadgad i § 7 af kongl. förordningen
den 5 december 1873; samt att det porto, som å ankomstorten bör sådant
bref påföras, skall utgå med enahanda belopp, som å afgångsorten skulle
hafva utgjorts, derest brefvet blifvit afsändt såsom fullt frankeradt, I fråga
derom huru postafgifter för försändelser, hvilka i tjensteärenden från vaccinatörer
aflemnas till posten för att genom dess försorg befordras, ma
gäldas af allmänna medel, samt huru och på hvad vilkor frankeringsfrihet
må åtnjutas för postförsändelser, innehållande vaccin eller reqvisition derå,
torde således i en ny författning om skyddskoppympningen endast behöfva
hänvisas till hvad i dessa hänseenden finnes särskildt stadgadt.

Den i nu gällande vaccinationsreglemente förekommande eller en dermed
likartad bestämmelse om ett särskildt utmärkelsetecken eller annan
lämplig belöning åt dem, som utmärkt sig genom nitisk utöfning af skyddskoppympningen,
synes mig ej böra inflyta i en ny vaccinationsförfattning.
Dylika belöningar torde väl äfven i framtiden komma att utdelas;, men
sådant lärer kunna ske, utan att derom behöfver nämnas något i författningen.

Vid de af medicinalstyrelsen föreslagna straffbestämmelser har jag att
göra den allmänna anmärkning, att straffminima torde vara satta för högt.
Då de böter, som kunna enligt gällande helsovårdsstadga för riket ådöinas,
stanna vid ett lägsta belopp af två kronor, synes mig samma belopp lämpligen
kunna utgöra straffminimum i alla de fall, hvarom här är fråga.
Deremot torde det vara skäl att till två hundra kronor öka högsta bötesbeloppet
på den straffbara handling, som består deri, att någon verkställer
skyddskoppympning utan att vara dertill berättigad. Vid försummadt iakttagande
af något bland de föreslagna stadgandena om undergående af vaccination,
revaccination och besigtning synes föreläggande af vite. böra ega
rum, först när person, som blifvit för sådan underlåtenhet sakfäld, visar
fortfarande försumlighet eller tredska med hänsyn till uppfyllandet af
ifrågavarande skyldighet. Vidare torde straff för uraktlåtet fullgörande af
de skyldigheter, som enligt den ifrågasatta författningen skalle pligga
vaccinatörer eller andra utöfvare af skyddskoppympning eller föreståndare
för skolor, läro- eller uppfostringsanstalter eller med sådana föreståndare
likstälda personer, icke böra göras beroende deraf att de fått påminnelse
att uppfylla sina skyldigheter, emedan det väl får förutsättas, att personer
i nämnda ställning skola känna sina pligter så väl, att de ej behöfva derom
erinras, och då de stadganden, som ålade ifrågavarande skyldigheter, lätt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

skulle kunna komma att ignoreras,. om straff för åsidosättande af skyldigheternas
fullgörande i allmänhet éj vore att befara, med mindre särskild
påminnelse erhållits.

För underlåtenhet att på anfordran af vederbörande helsovårds- eller
kommunalnämnd förete intyg öfver undergången ympning eller styrka
giltigt skäl till att ympning ej egt rum finnes i medicinalstyrelsens förslag
någon påföljd ej bestämd. Att sådan stadgas torde emellertid blifva
nödvändigt, emedan eljest föreskriften någon gång kunde komma att sjelfsvaiohgt
trotsas. I tyska lagen är också dylik underlåtenhet belagd med böter
tdl och med 20 mark. Hos oss synes sådan försummelse lämpligen kunna
straffas med böter till belopp af två kronor, när den icke är förenad med
förseelse, som är belagd med högre ansvar.

Af de grunder för skyddskoppympningens ordnande, för hvilka jag
nu redogjort, beröra åtskilliga förhållanden af den natur, att de böra på
den allmänna lagstiftningens väg regleras. Andra åter äro af beskaffenhet
att kunna i administrativ väg fastställas. Hit höra frågor om de tider,
da skyddskoppympning skall företagas, om vaccinatörernas tjenstepligter
samt om vissa åligganden, som med hänsyn till skyddskoppympning^!
tillkomma en del embetsmyndigheter med flere. Bestämmelser härom torde,
der de ej så nära sammanhänga med hvad som rätteligen hör till en af
Konung och^Riksdag gemensamt beslutad författning, att de ej lämpligen
kunna derifrån skiljas, böra sammanfattas i ett särskildt vaccinationsreglemente.
Då emellertid i städer med betydligare folkmängd särskilda förhallanden
kunna påkalla undantag från dessa föreskrifter, synes det böra
lemnas stadsfullmägtige i sådan stad, som ej deltager i landsting, öppet
att, efter helsovårdsnämndens hörande, i ämnet göra underdånig framställning,
som, när sålunda ifrågasatt undantagsbestämmelse anses föranleda
särskild kostnad, torde böra åtföljas af handlingar, utvisande, att staden
åtagit sig kostnadens bestridande. Oberoende häraf lärer för Stockholm
det nya reglementet böra gälla med den inskränkning, som betingas af nådiga
förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande i denna stad.

I öfverensstämmelse med de af mig uttalade åsigter, har jag låtit inom
ecklesiastikdepartementet utarbeta förslag dels till förordning angående
skyddskoppympningen i riket, dels ock till vaccinationsreglemente.»

Efter att hafva uppläst nämnda författningsförslag, hvilka finnas detta
protokoll bilagda, anförde departementschefen, statsrådet Gilljam vidare:

»Derest de nu upplästa förslagen godkännas, erfordras åtskilliga ändringar
i nådiga instruktionerna för medicinalstyrelsen och för läkare, vidare
i förordningen angående kyrkoböckers förande samt i stadgarna för
rikets allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier, hvarjemte den i

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

nådiga cirkulärbrefvet till konsistorierna den 19 juni 1805 intagna föreskrift,
att, innan någon må till klockaresyssla å landet antagas, han bör
hafva förskaffat sig af läkare vitsordad kunskap om och färdighet i verkställande
af vaccination, torde böra upphäfvas. Dessutom erfordras föreskrifter
angående vilkor för behörighet till skyddskoppympnings utöfvande
af andra än legitimerade läkare m. m. Till dessa frågor anhåller jag att
få framdeles återkomma. Hvad angår de penningemedel, som behöfvas
för genomförande af de tilltänkta förändrade anordningarna i afseende på
skyddskoppympningen, torde det tillåtas mig att derom göra underdånig
framställning vid föredragning af ärenden rörande nästa reglering af åttonde
hufvudtitelns stat.

För närvarande inskränker jag mig till att hemställa, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes dels till Riksdagens antagande öfverlemna det af mig nyss
upplästa förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket,
dels ock låta till Riksdagens kännedom komma, att, derest de i detta förslag
angifna grunder för skyddskoppympningens ordnande vinna Riksdagens
godkännande, Eders Kongl. Maj:t är sinnad utfärda vaccinationsreglemente,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det inom ecklesiastikdepartementet
utarbetade, af mig jemväl upplästa förslag till sådant reglemente.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält
behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af
statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla med förordnande
att proposition i ämnet af den lydelse, bilagan
A till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:
Gustaf Norström.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Tab. 1. Dödsfall i smittkoppor inom

Länder	1889	1890	1891
Invånare	Döds- fall	Invånare	Döds- fall	Invånare	Döds- fall
Sverige ..............................................	4,774,409	2	4,784,981	2	4,802,751	2
Tyska riket............................................	48,699,520	200	49,214,073	58	49,728,626	49
Danmarks städer ..................................	681,451	3	722,244	1	722,244	10
Schweiz ...............	2,944,238	3	2,955,142	32	2,%6,046	26
Nederländerna ....................................	4,505,932	10	4,510,815	1	4,564,565	10
England och Wales...............................	28,247,151	23	29,015,613	16	29,002,526	49
Skottland.............	4,013,029	6	4,003,132	0	4,033,180	0
Irland ................................................	4,808,728	0	4,717,959	0	4,681,248	7
Frankrikes städer...................................	7,468,452	1,418	7.204,254	1,058	7,454,204	1,164
Ungern med Fiurae, Kroatien och Slavonien	Uppgifter sak	nas	Uppgifter sak	las	Uppgifter sak	ias
Italien.............................	29,969,654	13,416	30,158,408	7,017	30,347,291	2,915
Belgien ..........	6,093,798	1,212	6,069,321	636	6,136,444	1,300
Österrike.....................................	omkr. 23,000,000	12,358	omkr. 23,800,000	5,935	omkr. 23,800,000	6,838
Spanien ...............................	» 11,864,000	8,472	» 13,000,000	6,183	d 13,010,464	9,081
Ryska riket (inberäknadt asiatiska Ryssland)	Uppgifter sak	nas	Uppgifter sak	nas	b 112,690,000	96,710

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

vissa länder åren 1889—1893.

18 9 2	18 9 3	S u m m a
Invånare	Dödsfall	Invånare	Dödsfall	Antal år	Invånare	Dödsfall	Antal döds-fall på en million invånare
4,806,865	4	4,824,150	25	5	23,993,156	35	1,5
50,243,179	108	50,757,732	157	5	248,643,130	572	2,3
743,431	0	773,270	0	5	3,642,640	14	3,8
2,976,950	35	2,974,473	15	5	14,816,849	111	7,5
4,621,744	53	4,669,578	190	5	22,872,634	264	11,5
29,403,346	431	29,731,100	1,455	5	145 399,736	1,974	13,5
Uppgifter sak	ias	Uppgifter sak	nas	3	12,049,341	6	0,5
4,638,169	0	Uppgifter sak	nas	4	18,846,104	7	0,4
8,149,348	1,209	8,149,348	821	5	38,425,606	5,670	147,6
ornkr. 18,000,000	4,002	omkr. 18,000,000	2,301	2	omkr. 36,000,000	6,303	175,i
30,535,848	1,453	Uppgifter sak	ias	4	121,011,201	24,801	204,9
6,195,355	2,528	6,262,272	2,103	5	30,757,190	7,779	252,9
omkr. 23,800,000	6,087	omkr. 23,800,000	5,819	5	omkr. 118,200,000	37,037	313,8
9,900,480	6,854	8,312,386	5,194	5	» 56,087,330	35.784	638,o
omkr. 115,529,000	111,383	omkr. 116,255,000	80,027	3	» 344,474.000	288,120	836,4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Tat». 2. I Sverige åren 1870- 1894 i smitt -

	1870	1871	1872	1873	1874	1875	1876	1877
	I.	D.	I.	D.	I.	I).	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	1.	D.
Enligt medicinalstyrelsens
årsberättelser:
Stockholms stad................	746	104	776	lil	394	44	1,038	194	4,976	1,206	138	22	14	2	13	3
Stockholms län ..................	120	11	133	18	167	20	362	23	1,654	318	124	31	5	2	2	—
Upsala län ........................	15	4	57	1	17	—	57	5	757	104	86	17	4	—	—	—
Södermanlands län ............	214	25	40	2	18	1	149	37	1,238	180	163	19	77	14	38	1
Östergötlands län .............	759	54	395	42	79	4	778	68	2,643	253	611	84	2	1	31	8
Jönköpings län .................	94	13	37	7	2	—	90	9	158	30	544	68	185	26	4	—
Kronobergs län ..................	15	5	—	—	73	28	160	15	173	17	178	24	107	27	138	45
Kalmar län.......................	376	51	14	3	10	—	102	7	754	117	349	50	8	—	2	—
Gotlands län .....................	151	4	4	—	2	—	7	—	18	3	66	8	73	—	—	—
Blekinge län .....................	—	—	1	—	—	—	—	—	81	7	1,445	310	465	65	5	—
Kristianstads län ..............	40	—	1	1	93	14	147	23	110	9	50	5	40	6	84	8
Malmöhus län.....................	633	58	255	15	745	134	146	22	163	25	118	15	25	2	51	4
Hallands län .....................	25	1	2	—	—	—	7	—	15	3	34	1	8	—	2	—
Göteborgs stad ................	1
	182	21	99	5	57	7	52	7	274	43	769	158	164	28	16	1
Göteborgs och Bohus län......	1
Elfsborgs län ....................	46	7	47	1	1	—	7	—	237	32	416	60	387	72	21	1
Skaraborgs län ..................	111	39	5	1	20	—	2	—	29	7	170	32	51	5	3	1
Vermlands län .................	17	—	87	7	35	1	12	—	1,036	93	699	75	200	53	11	1
Örebro län .......................	13	2	8	i	—	—	9	—	230	20	396	59	354	55	276	39
Vestmanlands län ...............	12	1	71	7	12	1	10	2	193	38	42	5	116	18	154	9
Kopparbergs län..................	2	—	8	—	5	1	—	—	251	30	384	41	54	8	250	13
Gefleborgs län..................	37	5	82	7	23	1	278	36	1,195	165	218	26	8	2	47	1
Vesternorrlands län ............	90	4	46	1	37	11	1,021	172	396	66	174	28	7	—	34	5
Jämtlands län.............. ......	3	—	—	—	—	—	102	25	8	i	14	2	—	—	12	—
Vesterbottens län ..............	33	1	—	—	2	—	—	—	7	3	60	10	i	—	5	1
Norrbottens län .................	18	—	18	1	—	—	—	—	20	4	—	—	—	—	—	—
Summa	3,752	410	2186	231	1,792 267	4,536	645	16,616	2,774	7.248	1.150	2.355 385	1,199	141
Enligt statistiska central-
byråns befolkningsstatistik		764		329		346		1,122		4,063		2,019		604		357

Anm. I statistiska centralbyråns pä senare tid afgifna berättelser om befolkningsstatistiken erinras, att nu
läkares utsago i städerna, men mycket ofullständiga å landsbygden, utom i fråga om folksjukdomar eller farsoter och
attest, som^ endast vid ett fåtal af dödsfall i allmänhet å landsbygden företes för, presterskapet. Om de dödsorsaker,
styrelsens årsberättelser.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

koppor insjuknade (I.) och döde (D.).


1878	1879	1880	1881	1882	1883	1884	1885	1886	1887	1888	1889	1890	1891	1892	1893	1894
I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	I.	D.	1.	D.	I.	D.	I.	D.	1.	D.
f)		13	6	11	1	2	_	_				57	4		_					_			.	_				.	_	1		1	.
8	0 1	2	_	2	1	5 2	_	1		O		5	1									O
28	—	—	—	45	—	4	—	12	—	5	—	—	—	—	—	—	—	3	—	—	—	l	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—
5	—	—	—	—	—	—	—	6	—	2	—	—	—	—	—	—	—	4	1	2	—					1			—
—	—	12	—	4	—	16	1			1						1																3	1
46	1	—	—	15	—	80	6	—	—	—	—	4	—	—	—	—	—	—	—	—	—	12	1	5	—	—	—	—	—	1	—	—	—
6	—	9	—	—	—	40	6	26	1	9	—	10	2	13	-	3	—	—	—	4	—	3	1	15	1	—	—	-	—	8	—	3	—
7	—	1	_	1	_	_	—	1	1	21	1					1				3	-											7	—
84	13	43	4	147	42	251	56	39	6	38	5	18						2	1	6	2			1
22	2	381	54	251	32	486	58	337	33	424	55	376	32	17	1	1	—	—	—	35	4	—	-	—	—	—	—	—	—	1	—	—
36	4	—	—	—	—	30	15	25	5	2	—					9										1				1		8
																									\|	_	_	39	3	147	10	130115
2	_	1	_	19	3	_	_	35	4	164	15	3	_	6	—	1	1	_	_	—	—	—	—	_
																									1	—	—	9	—	72	6	12
4	—	13	—	12	—	6	—	—	—	41	1	1	—	6	—	—	—	—	-	—	-	2	—	—	—	3	—	3	—	13	—	7	1
15	1	18	2	6	—	11	—	5	2	8	—	13	—	—	—	3	—	3	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1	30	3	8
7	2							9	2	64	8	5	—	—	—	5	—	—	—	i	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	—
24	10	1	1	—	—	—	—	14	1									1
35	3	80	5	2
280	24	208	15	—	—	—	—	1	—	3	—	8	—	15	—	—	—	241	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	10	2	—
176	19	29	2	34	1	6	—	7	3	145	19	3	—	7	—	6	—	2	—	—	—	—	—	2	—	1	1	3	—	68	3	—	-
82	8	3	—	9	—	20	1	131	26	4		1		1						i
—	—	19	—	—	—-	7	1	35	5									4
2												2																9				1	—
—•	—	—	—	11	—	3	—	13	1	8	2	4	—	—	—	—	—	—	—	4	—	—	—	—	—	2	—	17	—	—	—	—	—
894	91	833	89	569	80	969144 697	90	949106	510 39 \|	65	1	30	1 260 1	3	56	7	21	2	23	1	8	1	74	4	352	24	182 17 I
	202		144		175		299		159		125		58		4		2		5		9		2		2		2		4		25		21

såsom förr de till denna statistik ingående uppgifter i afseende på dödsorsakerna äro fullständiga och grundade på
våldsamma dödsfall, om hvilka dödsorsaker presterskapet kan enligt regeln lemna uppgifter äfven utan läkares
som varit föremål för läkares behandling, vare sig å landsbygden eller i städerna, lemnas redogörelse i medicinal Bih.

till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. I Afd. 4 ljuft. (1

i. i v

V <. Cl ("t O V\ v l

i-tla

d-COC

rn t

- • ,

; 7 000

j 6000

! 5000

i^OOO

3000

''iOOO

I000

5 00

t { v 1 Vv^ v’

tipp O f.

)

KONGL. MEDICINALSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA SKRIFVELSE

DEN 8 JUNI 1894,

MED FÖRSLAG TILL FÖRNYADT NÅDIGT REGLEMENTE
FÖR SK YDDSKOPPYMPNINGEN I RIKET.

STOCKHOLM

IVAR n^GGSTBÖMS BOKTRYCKERI
1894.

Till Konungen.

JUen utomordentliga betydelse, skyddsympningen mot smittkoppor
eger för ett verksamt bekämpande af nämnda sjukdom, har genom snart
100 års oaflåtliga iakttagelser blifvit så fullständigt bevisad, att det tid -

tåls ytterst häftiga motståndet mot skyddskoppympningen, eller den s. k.
vaccinationen, numera nästan helt och hållet upphört. Under ganska
lång tid förmådde dock vaccinationens motståndare att i de flesta länder
hindra ett allmännare införande af skyddsmetoden. På få undantag när
hafva Europas stater sålunda först under de senaste decennierna lai*-stadgat om obligatorisk vaccination med straffbestämmelser mot uraktlåtenhet
att fullgöra lagens föreskrifter.

Sverige tillkommer hedern att tidigare än de flesta stater hafva utfärdat
stadgande om allmän skyddskoppympning. Redan genom nådigt
bref den 3 april 1804 föreskrefs på collegii medici förslag, att
landshöfdingarne i riket skulle söka förmå upplyste och nitiske medborgare
att såsom vaccinationsföreståndare hafva inseende öfver vaccinationen,
hvarjemte kyrkoherdarne skulle utse klockare eller andra kunnige
personer att densamma verkställa. Vaccinämne skulle kostnadsfritt
tillhandahållas af provinsialläkarne, hvilka dessutom egde att genom
inspektionsresor utöfva tillsyn öfver vaccinatörerna. Förteckning öfver
de ympade skulle aflemnas till presterskapet och presterskapet derom
rapportera till tabellkommissionen samt å prestbetygen göra anteckning
om verkstäld vaccination. För att bereda tillgång till vaccinämne föreskrefs,
att ympning skulle ständigt fortsättas i Stockholm, Göteborg,
Lund, Karlskrona och Hernösand samt vaccin derifrån tillhandahållas
vid behof. Tid efter annan beviljades dessutom under åren 1804—1806
nödiga medel för underhållande af vaccinationen.

Med nådigt tillstånd utfärdades derefter af collegium medicum den 14
juli 1810 en allmän kungörelse till vaccinationens allmännare och säkrare
befrämjande i riket, innehållande bland annat förbud för andra än läkare
att vaccinera, med mindre intyg om förvärfvad skicklighet i vaccinationskonsten
vederbörligen erhållits. Derjemte föreskrefs, att hvarje
vaccinatör skulle på 7:de till 9:de dygnet efter ympningen anställa besigtning
öfver utgången af densamma och gratis meddela vaccinationsattest;
att hvarje husfader skulle i början af hvarje år till vaccinationsföreståndaren
anmäla de under hans uppsigt stående personer, som icke
haft smittkoppor eller blifvit vaccinerade, hvarefter förteckning öfver
dessa personer skulle af vaccinationsföreståndaren insändas till vederbörande
provinsialläkare, som då egde att befordra desse till vaccination;
att vaccin endast fick tagas från fullt friska barn; samt att hvarje vaccinatör
skulle föra journal efter föreskrifvet formulär, hvilken journal
vid årets slut skulle till vaccinationsföreståndaren insändas för att sedermera
af provinsialläkaren jemte fullständig berättelse till collegium
medicum öfverlemnas.

Genom denna under nådig autorisation utfärdade kungörelse blef
alltså den princip godkänd, som utgör grundvalen för all helsovårdslagstiftning,
nemligen att, då ett bepröfvadt och oskadligt medel till förbättrande
af allmänna helsotillståndet eller till skydd mot gängse sjukdom
blifvet funnet, så eger ock staten både rätt och pligt att till allmän
och enskild säkerhet påbjuda detta medels begagnande af hvar och
en. Så långt som till tvångsmedels användande mot dem, som icke ville
låta sig vaccinera, ansåg man sig dock ännu icke böra gå, hvarför nådigt
bifall vägrades såväl collegii medici hemställan, att betyg om
vaccination eller genomgångna smittkoppor skulle företes såsom vilkor
för inträde i offentlig skola eller tjenst samt för ingående af äktenskap,
som ock det förslag, som i den på rikets ständers initiativ år 1809 tillsatta
helsovårdskommitténs betänkande den 1 april 1812 framstäldes angående
andra tvångsmedel i samma syfte. I stället stadgades genom
nådigt bref den 9 december sistnämnda år, att belöningar såväl i form
af medaljer som penningeunderstöd skulle utdelas till nitiske vaccinatörer
samt att kollekter finge inom hvarje församling upptagas för befrämjande
af vaccinationen.

Sedan collegium medicum emellertid den 16 november 1812 på
nådig befallning inkommit med underdånigt förslag till nytt vaccinationsreglemente
samt Rikets Ständer, till hvilkas pröfning de i nämnda förslag
ånyo upptagna tvångsåtgärderna hänskjutits, den 11 juli 1815 biträdt
åsigten om behof af dylika åtgärder och bland annat föreslagit ett vite,
lika med mantalspenningarne, för hvarje efter 2 års ålder utan skäligt förfall
ovaccineradt barn, stadfästes den 6 mars 1816 det första nådiga reglemente,
genom hvilket vaccinationen gjordes fullt obligatorisk i hela landet.

Utom åtskilliga redan förut gällande föreskrifter stadgade detta reglemente
skyldighet för hvar och en att undergå vaccination —• barn
under de första 2 lefnadsåren — vid äfventyr af varning å sockenstämma
och slutligen böter från 1 rdr 32 sk. till högre belopp, samt förbindelse
för hvarje kommun att jemte vaccinationsföreståndare äfven antaga vaccinatör,
som af vederbörande läkare blifvit godkänd och som skulle stå
under dennes kontroll.

Uti nådiga förordningen om sockenstämmor och kyrkoråd den
26 februari 1817 uppdrogs åt dessa kommunalmyndigheter bland annat
vaccinationens befrämjande, och sedan ett förslag om inrättande af särskilda
helsovårdskommittéer å landsbygden vunnit nådigt bifall, stadgades
genom nådigt bref den 24 februari 1826, att dessa kommittéer
alltid skulle anses som en afdelning af kyrkorådet, att vaccinationsföreståndarne
skulle vara själfskrifne ledamöter i kommittéerna samt att

kyrkorådet skulle ega befogenhet att för försummad vaccination eller
uteblifvande från besigtning ålägga viten från 1 rdr 32 sk. till 10 rdr
b:ko. Dessa föreskrifter förnyades sedan på förekommen anledning i
nådiga kungörelsen den 27 februari 1828. Emellertid synas försummelser
fortfarande hafva begåtts vid tillämpningen af dessa föreskrifter, hvarföre
genom nådiga kungörelsen den 19 januari 1833 anbefaldes, att vaccinationsreglemcntet
af år 1816 med dertill hörande senare föreskrifter skulle
medelst uppläsande från predikstolarne allvarligen inskärpas hos allmänheten,
hvarjemte förordnades, att vaccinationsföreståndarnes förteckningar
å oympade personer skulle förses med vederbörande kyrkoråds intyg om
vidtagna åtgärder mot den tredskande eller försumlige äfvensom med
vitsord rörande vaccinatörens tjenstgöring; kyrkorådet bemyndigades
dessutom att med 1 rdr 32 sk. till 10 rdr b:ko bötfälla den aflönade
vaccinatör, som gjorde sig skyldig till försumlighet. Genom nådiga förordningen
den 29 augusti 1843 om sockennämnder på landet öfverflyttades
sedermera kyrkorådets skyldigheter med afseende på vaccinationen
till denna nya kommunalmyndighet.

Då likväl, oaktadt alla vidtagna åtgärder, mer eller mindre utbredda
epidemier af smittkoppor på grund af bristfällig vaccination fortfarande
esomoftast härjade landet, erhöll sundhetskollegium den 20 januari 1847
nådig befallning att utarbeta ett nytt reglemente angående skyddskoppympningen
i riket. Innan detta hann fullgöras, utbröt emellertid en ny
epidemi, med anledning hvaraf rikets ständer beslöto att i underdånig
skrifvelse af den 26 april 1851 fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
på behofvet af ytterligare skyddsåtgärder mot farsoten.
Sundhetscollegii underdåniga förslag till ny vaccinationsförordning afgafs
den 15 april 1852 och stadfästes med några mindre ändringar den 29
september 1853.

Detta förnyade nådiga reglemente för skyddskoppympningen i riket
eger ännu i hufvudsakliga delar gällande kraft. Det ansluter sig i det
närmaste till 1816 års reglemente, men föreskrifver skärpta tvångsmedel
till vaccinationens befrämjande dels i form af höjda böter, dels ock
genom bestämmelsen att ingen får i »allmän skola, läro- eller uppfostringsanstalt
intagas, utan att vederbörligen styrkes, att den ifrågavarande
personen antingen haft smittkoppor eller blifvit med framgång
vaccinerad, eller ock att vid ympning, inom högst 5 år förut verkstäld
af dertill behörig person, skyddskoppor icke genom ympning uppkommit».
Reglementet gör det visserligen till en pligt för en och hvar, »som har
tillsyn öfver vaccinationen eller bestyr dermed», att G möjligaste mått
befordra revaccinationen, men föreskrifver icke densamma obligatoriskt,

oaktadt sundhetskollegium redan i cirkulär af den 16 maj 1839 framhållit
dess nytta och offentligt uppmanat till förnyad ympning samt
nådiga brefvet af den 9 januari 1849 infört obligatorisk revaccination
af alla rekryter i armén.

Mer ån 40 år hafva emellertid förflutit, sedan nu gällande vaccinationsreglemente
trädde i kraft, och redan i denna omständighet synes
väl ligga en giltig anledning att underkasta detsamma förnyad granskning
för att få införda de tillägg och de ändringar, som på grund af nya
tidsförhållanden samt vunnen erfarenhet, så inom som utom riket, kunna
befinnas behöfliga och ändamålsenliga. I utlandet har under senaste
årtionden mycket intresse egnats åt hithörande frågor och stor erfarenhet
vunnits på grund af den nyare lagstiftningen rörande vaccinationen.
Det otillfredsställande skick, hvaruti denna för allmänna helsovården så
vigtiga angelägenhet alltför länge befunnit sig, har också numera i de
flesta af Europas stater fått vika för mera ordnade och tidsenliga förhållanden.
Samtidigt hafva i dessa stater äfven sjuklighets- och dödlighetsförhållandena
i smittkoppor så väsentligt ändrat sig, att statistiken
beträffande denna sjukdom numera måste skilja på tvenne perioder, den
ena före och den andra efter vaccinationens införande i hvarje land.
Den i forna tider fasaväckande dödligheten i smittkoppor har efter införande
af obligatorisk, noga kontrollerad vaccination nedgått till ett
minimum och numera helt och hållet upphört att utöfva något inflytande
på dödlighetstabellerna.

Att förhållandena i vårt land icke varit fullt så gynsamma som annorstädes,
oaktadt vi tidigare än de flesta andra stater fått lagstadgad
obligatorisk vaccination införd, torde icke med fog kunna tillskrifvas
någon brist i sjelfva skyddsmetoden, utan beror på helt andra orsaker.
De koppfarsoter, som alltsedan 1816 varit gängse i riket, hafva dock i
alla händelser varit obetydliga i jemförelse med de epidemier, som härjade
hos oss före vaccinationens införande. Skyddskoppympningens förmåga
att mildra farsoternas karakter och minska deras förödelser, har
icke heller undfallit allmänna uppmärksamheten, såsom synes deraf, att
förtroendet till vaccinationen icke allenast bibehållit sig orubbadt, utan
äfven visat sig ständigt ökas.

Detta oaktadt har vaccinationen emellertid icke kunnat hindra smittkopporna
att tid efter annan uppträda i vårt land både i spridda fall
och såsom farsot, ehuru, tack vare nutida åtgärder till bekämpande af
epidemier, smittan på senare tider icke brukat få den utbredning som
fordomdags. Ympning med skyddskoppor upphäfver dock, såsom erfarenheten
tydligt visat, mottagligheten för koppsmitta, och möjligheten

för denna senares utbredning i landet skulle alltså vara fullständigt undanröjd,
så snart landets alla invånare, generation efter generation, undergått
sådan ympning. Då detta resultat emellertid icke ännu vunnits,
oaktadt vaccinationen varit obligatorisk hos oss under snart 80 år, bör
det vara af vigt att uppsöka orsakerna härtill, för att sedermera, så
vidt ske kan, få desamma undanröjda.

Enligt medicinalstyrelsens öfvertygelse, stödd på egen erfarenhet
och på inhemtade upplysningar från läkare, hvilka praktiskt handhaft
och öfvervakat vaccinationen i riket, äro dessa orsaker hufvudsakligen
följande:

l:o. Många af landets invånare blifva aldrig vaccinerade.

Genom nådiga brefvet den 3 april 1804 föreskrefs, såsom redan
ofvan blifvit anfördt, att vaccinationsföreståndaren skulle till presterskapet
inlemna förteckningar å de ympade samt presterskapet derom rapportera
till tabellkornmissionen. Af de sålunda samlade uppgifterna finner man,
att vaccinationen till en början rönte ganska stort förtroende hos allmänheten,
så att redan under 1804 mer än 28,000 personer blefvo j7mpade
med skyddskoppor. Men antalet sjunker hastigt under de följande
åren. År 1810 var antalet vaccinerade sålunda endast 16,410, under det
att de lefvande föddes antal uppgick till 78,916. Samma år utfärdades
collegii medici kungörelse med skärpta bestämmelser till vaccinationens
befrämjande, hvilket, likasom ännu mera den år 1816 föreskrifna obligatoriska
skyddskoppympningen, i hög grad bidrog till ökandet af de vaccinerades
antal. Ar 1820 uppgick detsamma sålundaotill 52,867, år 1830
till 67,966, 1840 till 69,313 och 1850 till 104,632. Ar 1853 utfärdades
det förnyade nådiga reglementet för skyddskoppympningen i riket. Antalet
vaccinerade, som detta och närmast föregående år sjunkit till omkring
85,000 om året, steg derpå ånyo och uppgick 1860 till 104,940,
minskades på nytt mot slutet af 1860-talet ända till 81,937 år 1869,
var 1870 ännu 88,738, men steg sedermera på grund af 70-talets svåra
koppepidemi, så att detsamma år 1880 uppgick till 110,075. Under
åren 1890, 1891 och 1892 har antalet vaccinerade utgjort respektive
107,058, 111,094 och 113,946.

Såsom absoluta tal kunna dessa siffror synas ganska ansenliga och
utgöra onekligen också ett talande bevis på allmänhetens förtroende
för skyddsmetoden, enär den ganska jemnt stigande serien i de vaccinerades
antal väl endast i ringa grad kan tillskrifvas de i afseende på
vaccinationen gällande obligatoriska författningarna, hvilka hittills, såsom
sådana, blott undantagsvis torde hafva tillämpats, utan otvifvelaktigt har

sin grund i den under hvarje ny koppepidemi bekräftade erfarenheten
om vaccinationens stora värde såsom skyddsmedel mot koppsmittan.

Jemföras emellertid ofvannämnda tal med antalet årligen lefvande födda t

barn — hvilket väl torde vara den enda rätta beräkningsgrunden vid
bedömandet af frågan, huruvida vaccinationen kan anses allmänt införd
i riket — så ställer sig förhållandet onekligen något annorlunda. Af
100 lefvande födde hafva nämligen i medeltal 75—80 blifvit äfven under
senare årtionden vaccinerade; med hänsyn till den stora dödligheten
(11 procent) under första lefnadsåret, således före den tid, då barnen i
regel vaccineras, belöper sig visserligen de ovaccinerades antal icke till
några synnerligt stora siffror för hvarje år, men äfven om blott några
tusental årligen af de qvarlefvande förblifva ovaccinerade, är detta tillräckligt
för att med tiden bilda en ansenlig kontingent, som eger full
mottaglighet för koppsmittan och som följaktligen under farsotstider
bidrager till densammas vidmakthållande och utbredning. Exempelvis
torde böra anföras, att ensamt inom en enda stad i Stockholms län med
icke fullt 5,000 invånare funnos vid 1891 års slut 500 personer öfver 2
års ålder, angående hvilka uppgift om vaccination saknades. Af ingångna
rapporter under herskande koppfarsoter har också alltid framgått att
den ojemförligt största delen af koppsmittade bevisligen aldrig varit med
skyddskoppor ympade.

I den svåraste koppepidemi, som efter vaccinationens införande
hemsökt vårt land, nemligen epidemien 1873—1875, hade man äfven
rikligt tillfälle att konstatera detta faktum. Särskildt i Stockholm, der
vaccinationen då, enligt tillgängliga uppgifter, varit under lång tid synnerligt
vårdslösad, uppträdde farsoten i hög grad våldsamt. Under det
dödligheten i smittkoppor 1874 utgjorde för hela landet 93,6 på 100,000
invånare, uppgick samma siffra för hufvudstaden till den för nyare tider
häpnadsväckande summan af 802 på 100,000 invånare. Alla stadens
distriktsläkare framhålla i sina rapporter för nämnda år, att ett mycket
stort procenttal ovaccinerade barn anträffats inom deras verksamhetsområde
samt att smittkopporna just uppträdt bland dessa barn under
synnerligt svåra former och med stor dödlighet. Exempelvis meddelades
från ett distrikt, att af 355 i hemmen vårade koppsjuke 154 varit
ovaccinerade, och från andra håll att af 822 insjuknade 304 befunnits
ovaccinerade.

Äfven den på senaste åren i Göteborg herskande koppepidemien
gifver samma lärdom. I en nyligen afgifven embetsrapport från t. f.
förste stadsläkaren i nämnda stad framhålles nemligen, att vaccinationen
kommunen länge varit synnerligen försummad, så att t. ex. af

inom

16,619 åren 1888—1892 lefvande födda barn endast 5,831 blifvit vaccinerade.
Också visar redogörelsen för farsotens utbredning inom staden, att
sjukdomen med förkärlek sökt sina offer bland de ovaccinerade. Af de
koppsjuka barn, som från hösten 1893 till våren 1894 vårdats å stadens
epidemisjukhus, voro nemligen icke mindre än 68 procent antecknade
såsom med säkerhet ovaccinerade; enligt förste stadsläkarens meddelande
torde dock procenten i verkligheten hafva varit långt större, ehuru
någon visshet härutinnan icke kunnat vinnas på grund af husförhörsböckernas
opålitlighet i fråga om vaccinationen.

Orsaken till att vaccinationen på vissa håll blifvit under senaste
tiden i så hög grad försummad, ligger emellertid icke uti någon afvoghet
hos allmänheten mot skyddsmetoden, utan dels deri, att man på
grund af att jemförelsevis lång tid numera förflutit, sedan vårt land hemsöktes
af någon svårare koppepidemi, förfallit till liknöjdhet i fråga om
sjelfva sjukdomen, dels ock deri, att de föreskrifter i vaccinationsstadgan,
som stödja vaccinationstvånget, ej som sig bör hållas vid makt. Att
allmänheten sjelf utan motvilja underkastar sig vaccinationstvånget, så
snart kraftiga föreställningar göras angående gällande skyldigheter i
nämnda hänseende, torde bäst framgå af senare årens erfarenhet i Stockholm,
der 2,000 öfveråriga barn numera årligen vaccineras på grund af
helsovårdsnämndens uppmaning eller kallelse, hvilka barn annars till
största antalet skulle förblifvit ovaccinerade, icke till följd af föräldrarnes
ovilja mot skyddsmedlet utan blott af glömska och förbiseende å deras
sida. Redan häraf synes, att en skärpning af det nu rådande kontrollsystemet
beträffande vaccinationen i riket torde vara nödvändig, derest
det med skyddsympningen åsyftade resultatet skall kunna vinnas.

En ytterligare omständighet, som medverkar till det hittills otillfredsställande
resultatet med afseende på vaccinationen i vårt land är:

2:o) att icke alla, hvilka antecknas såsom vaccinerade, derföre verkligen
haft skyddskoppor.

Anledningen härtill kan vara af flera slag. Å ena sidan kan ej förnekas,
att många af våra vaccinatörer, af hvilka icke så få, på grund af
otydlighet i det nuvarande reglementet, med sjelftagen rätt befatta sig
med vaccination, visat sig skäligen olämpliga, och att således skärpta fordringar
måste uppställas på vaccinatörerna, derest man vill känna sig
förvissad om, att de besitta den vana och urskiljning, som erfordras för
att med framgång utöfva sitt grannlaga värf. Såsom förhållandena nu
äro, kommer läkaren icke så sällan i tillfälle att iakttaga, hurusom barn
blifvit af oskickliga vaccinatörer ympade och i journalerna antecknade

såsom med framgång vaccinerade, ehuru icke det ringaste, eller också
alltför otillräckliga tecken af nyligen genomgångna skyddskoppor kunnat
å dem spåras.

I andra fall hafva barnen, antingen till följd af föräldrarnes liknöjdhet
eller af missförstånd å dessas eller vaccinatörens sida, aldrig efter
verkstäld ympning företetts till besigtning, hvarpå vaccinatören ofta, utan
att hafva sett resultatet af ympningen och i bästa fall på föräldrarnes
otillförlitliga beskrifning, antager, att vaccinationen lyckats. _I begge dessa
fall inträffar således, att mången, som på god tro blifvit upptagen, i
journalen såsom med framgång vaccinerad, likväl i sjelfva verket aldrig
haft skyddskoppor och således, ehuru ympad, med hänsyn till mottagligheten
för koppsmittan befinner sig i alldeles samma förhållande som
de icke ympade.

Att döma af de läkares yttranden, hvilka i första rummet hafva att
öfvervaka vaccinationen, synes det emellertid, som om ännu flere personer
skulle på grund af formella fel i vaccinationsjournalerna eller !
de af presterskapet förda anteckningarne, finnas upptagne såsom vaccinerade
utan att i verkligheten vara det. Af alla brister i vårt nu gällande
vaccinationsreglemente frainhålles ingen så bjert och så samstämmigt
af förste provinsialläkarne, som just den omständigheten, att presterskapet
anförtrotts en väsentlig del af kontrollen å vaccinationsväsendet,
hvarigenom densamma till följd af bristande intresse mestadels blir
illusorisk. Visserligen torde icke bokföringen öfver de vaccinerade på
många ställen skötas så enkelt som i en af residensstäderna i mellersta
SverTge, der, enligt pastors meddelande, »anteckningarne angående vaccinationen,
så långt han kunde minnas tillbaka, tillgått på det sätt, att
en gång om året, vanligen vid husförhören, hvarje i husförhörsboken
upptaget barn, som varit öfver 2 års ålder, antecknats såsom vaccineradt,
oberoende af om det i vaccinationsjournalen fanns upptaget eller ej».
Men äfven annorstädes synes det vara brukligt att utan företedda
intyg göra anteckning om verkstäld vaccination endast på grund af föräldrarues
uppgifter. Synnerligast lärer detta vara fallet vid utfärdande
af flyttningsbevis, hvarefter den oriktiga uppgiften sedermera utan vidare
inflyter i kyrkboken å den nya vistelseorten. Såsom allmänt omdöme
förklaras derföre från de flesta länen, att uppgifterna angående de vaccinerades
antal äro föga tillförlitliga, så att dels många finnas antecknade
såsom vaccinerade, hvilka aldrig ympats, dels åter andra uppgifvas vara
ovaccinerade, ehuru de haft äkta skyddskoppor.

Slutligen finnes ännu en omständighet, hvilken i väsentlig mån med -

verkat till, att vaccinationens syfte icke i hela dess utsträckning uppnåtts,
nemligen:

3:o) att revaccination i sä ringa grad bedrifves.

Erfarenheten såväl i vårt land som i det öfriga Europa har för
länge sedan ådagalagt, att vuxne personer, som i yngre år blifvit med
framgång vaccinerade, likväl icke så sällan angripas under gängse epidemi
af smittkoppor, ehuru sjukdomen då gemenligen uppträder under
en mildare form (varioloider). Detta är i och för sig numera lätt förklarligt.
Ty lika väl som mottagligheten för smittkoppor liksom för en
del andra smittosamma sjukdomar, hvilka i regel blott en gång angripa
samma person, efter en längre tids förlopp kan återkomma hos vissa
individer, så att de, om de utsättas för smittan, ånjm kunna anfallas
af sjukdomen, lika väl måste ock den skyddskraft mot smittkoppor, som
vaccinen eger, kunna efter en tid förminskas och till sist försvinna. I
dylika fall framkallar en förnyad vaccination ånyo skyddsskoppor, ofta
lika utvecklade som vid första ympningen, och lika skyddande mot smittkoppor
som första gången. Fordran att en gång genomgångna skyddskoppor
i hvarje fall skola för lifstiden skydda den ympade för angrepp
af koppsmitta är således uppenbarligen öfverdrifven och den misstro,
som uttalats mot vaccinationen, derför att äfven vaccinerade personer
stundom insjukna i koppor, obefogad, emedan sådana olycksfall måste
tillskrifvas en felaktig uppfattning af vaccinationens skyddande förmåga,
men icke sjelfva skyddsmetoden, som, rätt tillämpad, helt visst äfven i
dessa fall skulle visat sin verksamhet. Hos oss är revaccinationen obligatorisk
endast inom armén och ifrågakommer bland den öfriga befolkningen
blott undantagsvis. Underlåten revaccination är derföre också mången
gång skulden till inträffade sjukdomsfall och blir på så sätt en
väsentligt bidragande orsak till att koppsmittan ännu icke kunnat utrotas
i vårt land.

Äfven om skyddskoppympningen skulle kunna tänkas få en sådan
utveckling att hvarje samhällsmedlem genom densamma vore befriad från
den utan detta artificiella skydd ytterligt utpreglade mottagligheten för
koppsmitta, så få dock icke dermed alla berättigade fordringar på vaccinationen
anses uppfylda. På samma gång staten, rätt och pligt likmätigt,
påbjuder skyddsmedlets begagnande af hvar och en, ikläder den sig
också förbindelsen att icke blott göra medlet tillgängligt för alla landets
invånare, af hvad vilkor som helst, utan äfven att i möjligaste mån utöfva
kontroll öfver samt ansvara för, att den påbjudna skyddsmetoden
utöfvas på konstförfaret och ett för individens helsa oskadligt sätt. Dess -

utom tillkommer det äfven staten att i en så vigtig och i den enskildes
rätt ingripande angelägenhet utöfva ett effektivt inseende deröfver, att det
med författningen afsedda syftet, eller skyddets utsträckning till alla,
verkligen vinnes.

Utom en för alla gällande tvång sförfattning, som till allmän och enskild
säkerhet påbjuder vaccinens användning af hvar och en, kräfves
alltså skolade vaccinatörer, som med omdöme och skicklighet utöfva
skyddskoppyinpningen, otadligt vaccinämne, lätt tillgängligt för alla, samt
ett fullständigt och i alla detaljer noga genomtänkt kontrollsystem.

De förändringar och tillägg i gällande nådiga föreskrifter rörande
vaccinationen, hvilka medicinalstyrelsen i sitt härmed öfverlemnade underdåniga
förslag till Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning framstält, afse
alla vaccinationsväsendets tidsenliga ordnande i riket efter här ofvan
anförda principer. Medicinalstyrelsen har dock dervid ansett sig i möjligaste
måtto böra följa de redan befintliga föreskrifterna och derför
hufvudsakligen inskränkt sig till att åt vissa stadganden i nu gällande
reglemente gifva mera bestämda uttryck och större räckvidd samt att,
med upptagande af några, tid efter annan tillkomna särskilda bestämmelser
och med tillägg af vissa, såsom nödiga ansedda nya föreskrifter,
ordna författningens uppställning så, att hvar och en, hvilken tillämpningen
deraf i ett eller annat afseende åligger, lätt må kunna inhemta
hvad han har att iakttaga, Det nu öfverlemnade underdåniga förslaget
till reglemente för skyddskoppympningen i riket kan alltså snarare anses
såsom en omarbetning af det nu gällande, än såsom en ny författning
i ämnet.

Efter dessa allmänna underdåniga upplysningar får medicinalstyrelsen
härmed öfvergå till redogörelsen för de särskilda föreskrifterna i det
underdåniga förslaget.

§ I Mom.

1 a) motsvarar till hufvudsaklig del § 1 mom. a) i nådiga
reglementet den 29 september 1853, endast att tiden, inom hvilken vaccinationen
skall vara verkstäld, blifvit med bestämdare uttryck angifven för
att underlätta kontrollen och bokföringen öfver de vaccinationsskyldige.

Mom. 1 b) är nytt och af behofvet synnerligen påkalladt. Erfarenheten
har, på sätt här ofvan i underdånighet är anfördt, ostridigt ådagalagt,
att vaccinationen icke ovilkorligen och för lifstiden skyddar hvar
och en ympad för koppsmittan. Billigtvis kan man väl icke heller begära
mera af vaccinationen än af sjelfva sjukdomen, mot hvilken den

skall skydda, och då kändt är, att personer, som genomgått smittkoppor,
stundom angripas för andra, ja till och med tredje gången af smittämnet,
så bör det icke kunna förvåna, att icke heller vaccinens skyddskraft är
absolut, utan att tvärtom efter vaccinationen lika väl som efter genomgångna
smittkoppor enskilde individer efter längre eller kortare tid visa
sig ånyo mottagliga för koppsmittan.

Detta förhållande observerades också ganska snart efter vaccinationens
införande. Det synes väl som om under sådana omständigheter
den logiska följden skulle varit att man genom förnyad vaccination ville
söka ersätta den första ympningens förlorade skyddskraft, men så blef
dock icke fallet. I kampen mot den lika vämjeliga som mördande koppsjukdomen
har hvarje framsteg måst framtvingas under det segaste motstånd.
Mot revaccinationen uppträdde till en början icke blott skyddskoppympningens
fiender, utan äfven många af dess varmaste anhängare.

Så småningom började man dock komma till insigt om, att förnyad
ympning, då den frambringar äkta skyddskoppor, ånyo för en längre tid
upphäfver den efter första vaccinationen återstälda mottagligheten för
smittan, och att revaccinationen följaktligen måste betraktas såsom ett
naturligt appendix till skyddskoppympningen. I de flesta länder sökte
man också att göra sig den vunna erfarenheten till godo genom uppmuntran
till förnyad ympning efter vissa års förlopp, och särskildt i
Tyskland vann revaccinationen understöd af statsmyndigheterna. Så påbjöds
i Wurtemberg redan 1829 tvångsrevaccination af samtlige rekryter
inom armén. Wurtembergs exempel följdes 1834 af Preussen, 1837 af
Hannover, 1840 af Baden och 1844 af Bajern, som dessutom utsträckte
tvånget äfven till alla i kasernerna boende personer. I England är på
samma sätt revaccination af militären obligatorisk (1840) likasom äfven
i Österrike (sedan 1886). Såsom ofvan antyds, har Eders Kongl. Maj:t
genom nådigt bref af den 9 februari 1849 anbefalt, att äfven hos oss
hvarje rekryt bör vid antagandet eller första rekrytmötet undergå revaccination.

Till den civila befolkningen har dock tvångsrevaccinationen ingenstädes
utsträckts, förr än Tyskland år 1875 utfärdade den för hela riket
gällande vaccinationsförordningen, deri äfven allmän revaccination finnes
påbjuden. Äfven den ungerska vaccinationslagen, utfärdad 1887, föreskrifver
numera revaccination af alla skolbarn samt dessutom fakultativt
äfven af vuxne, som befinna sig i anstalter, der många personer på en
gång äro samlade. I Sverige inskränkte sig collegium medieum, vid
utarbetande af förslaget till 1853 års reglemente, till en hemställan, att
Eders Kongl. Maj:t »genom en i reglementet intagen nådig uppmaning

till alla vederbörande att befrämja revaccinationen måtte gifva en kraftig
väckelse till dess allmännare begagnande». Detta blef äfven Eders
Kongl. Maj:ts nådiga beslut. Erfarenheten har dock sedan dess tillräckligt
visat, att den förhoppning man då hyste, att revaccinationen skulle
komma att anlitas utan annan driffjäder än öfvertygelsen om dess nytta,
icke uppfylts. Tvärtom har man funnit, att ympningen endast undantagsvis
förnyas i vårt land. Vid inträffande koppepidemier har också
regelbundet visat sig, att det stora antalet icke revaccinerade alltid väsentligt
bidragit till sjukdomens spridande bland befolkningen.

Enär revaccinationstvång alltså måste anses vara lika nödvändigt
som vaccinationstvång och författningen utan föreskrift härom onekligen
lider af en betänklig ofullkomlighet, har medicinalstyrelsen icke tvekat
att nu taga steget fullt ut och i sitt underdåniga förslag hemställa om ett
positivt stadgande om revaccinationens allmänna verkställande. Ostridigt
torde väl också vara, att staten eger lika rätt att påbjuda skyddsmedlets
användande vid ena som andra tillfället, om ock större svårigheter ur administrativ
synpunkt kunna befaras uppstå genom anbefallande af allmän
revaccination än vid tillämpningen af vaccinationstvånget. För att emellertid
underlätta sakens genomförande föreslås såsom tid för den obligatoriska
revaccinationens anställande åldern omkring 12 år, d. v. s. den
åldersperiod, då skolpligten brukar inom kort upphöra, men då man ännu
har ungdomen samlad och mera under kontroll än sedan många bland barnen
skingrats till en eller annan yrkesverksamhet. Visserligen anses lefnadsperioden
mellan 16 och 20 år vara den tjenligaste för revaccinationens
allmänna anställande, men genom väljande af en tidigare åldersperiod
vinner man tvifvelsutan mera i fullständighet, än man möjligen förlorar i
intensitet med afseende på skyddsmedlets verkan.

Mom. 1 c) motsvarar med ringa förändring i redaktionen § 1 mom.

b) i nådiga reglementet den 29 September 1853.

Mom. 2 a) och b) hafva sin motsvarighet i andra punkten af § 1
mom. a) samt i § 6 mom. b) i nu gällande reglemente.

§ 2.

De stadganden, som i denna paragraf förekomma, afse blott att närmare
bestämma, huru förfaras bör i de fall, der sjukdom utgör hinder
för vaccination, respektive revaccination inom den tid, som af författningen
angifves.

O Ö

§ 3.

Ej så sällan inträffar, att ympningen af en eller annan anledning
icke slår an. Detta kan nu antingen bero på felaktig teknik, på dåligt
vaccinämne m. m. dylikt (skenbar immunitet), eller ock ligger skälet
deri, att den ympade är tillfälligt eller absolut immun för vaccinvirus.
År immuniteten endast skenbar eller tillfällig, så blir resultatet af en
förnyad ympning oftast positivt, om man låter någon tid förflyta mellan
de båda försöken. Stundom inträffar emellertid vid dylik relativ immunitet,
att ympningen äfven misslyckas andra gången, hvarför ett tredje
försök i allmänhet bör göras. Skulle äfven detta utfalla negativt, har
man all anledning att antaga immuniteten vara absolut, och något skäl
att förnya vaccinationen förefinnes då ej.

Englands vaccinationsstadga föreskrifver, att efter misslyckad ympning
denna oförtöfvadt skall förnyas, likaså Ungerns m. fl. staters förordningar.
I England är dessutom påbjudet, att om ett barn blifvit tre gånger
utan framgång vaccineradt, skall intyg lemnas, att barnet ej behöfver vidare
ympas. Enligt tyska vaccinationslagen skall vid misslyckad ympning
denna förnyas senast nästföljande år och i händelse den äfven då misslyckas
under 3:e året, hvarefter vaccinationsskyldigheten upphör. Då
särskild föreskrift om förnyad ympning i de fall, der densamma misslyckats,
synes äfven hos oss nödig, derest åsyftade ändamålet med skyddskoppympningen
skall vinnas, har medicinalstyrelsen i sitt förslag infört
ett stadgande härom, hvarvid det i Tyskland antagna tillvägagåendet,
såsom det enligt styrelsens mening mest praktiska, närmast följts.

§ 4.

Innehåller en allmän föreskrift om föräldrars och målsmäns skyldighet
att vid anfordran framvisa utfärdade vaccinationsintyg, hvilket stundom
torde vara erforderligt för befrämjandet af kontrollen öfver vaccinationsväsendet.

§ 5.

Motsvarar § 2 i nu gällande vaccinationsreglemente, genom hvilken
paragraf åsyftades att dels åvägabringa en behöflig kontroll öfver vaccinationen,
dels framtvinga ympningens verkställande i de fall, der densamma
från början försummats eller der säkert bevis på dess framgång

saknades. Erfarenheten har emellertid visat, att det afsedda resultatet
icke vunnits, vare sig att detta berott på bristande intresse från vederbörande
skolföreståndares sida, på den omständigheten att föreskriften
ej intagits i skolstadgarna, eller derpå att osäkerhet synes råda beträffande
paragrafens tillämplighet och räckvidd. I hvilket fall som helst
lärer det vara nödvändigt, att den synnerligen väl behöfliga föreskriften
såväl skärpes som ock gifves bestämdare uttryck.

Genom att ålägga samtlige skolföreståndare i riket att före lärjungens
mottagande göra sig medelst infordrande af vaccinationsbetyg
förvissade om att vaccinationspligten blifvit uppfyld, torde det åsyftade
resultatet säkrast vinnas, utan att derföre några afsevärda olägenheter
beredas skolföreståndarne. Icke heller torde det kunna förorsaka dem
något egentligt besvär att uppgöra och till vederbörande insända listor
å de revaccinationspligtiga barnen samt å dera, som försummat att förete
intyg öfver verkstäld revaccination, eftersom barnens ålder i alla händelser
bör vara dem bekant och företeendet af erforderliga intyg väl
icke med den disciplin, som skall råda i en skola, kan af barnen annat
än i undantagsfall försummas.

Motsvarande anmälningsskyldighet af skolföreståndare och lärare
återfinnes i den tyska och ungerska samt delvis äfven i den österrikiska
och belgiska vaccinationslagen samt synes, enligt tillgängliga aktstycken,
der icke hafva förorsakat några svårigheter eller mötts af något motstånd
från lärarekårens sida. I betraktande af den höga allmänbildning
svenska lärarekåren besitter, torde väl icke heller hos oss något afsevärdt
motstånd vara att befara mot utsträckningen af den kontrollskyldighet
beträffande vaccinationen, som nu redan i mer än 40 år i lag varit
föreskrifven.

§ 6.

Är i hufvudsak samma bestämmelse som i § 4 af nu gällande vaccinationsreglemente,
endast med föreskrifven bestämdare qvalifikation för
dem, som vilja befatta sig med vaccination.

Mot rättighet för andra än läkare att vaccinera hafva många röster
höjts. Man har i detta hänseende hänvisat på förhållandena i en del
främmande länder, der vilkoren för rätt att utöfva skyddskoppympningen
äro mycket stränga.

I England har sålunda alltifrån år 1853, då den obligatoriska vaccinationen
infördes, vaccinatörerna utgjorts af legitimerade läkare; år
1859 skärptes deras qvalifikationer än ytterligare genom föreskriften, att

de för vinnande af anställning skulle förete intyg om åtnjuten undervisning
och genomgången examen hos lagligen autoriserad vaccinatör i
konsten att vaccinera, hvilket sedermera ändrats derhän, att den föreskrifna
kursen måste genomgås vid vissa offentliga vaccinationsanstalter
(Educational Vaccinating Stations), som ensamma ega rätt att utfärda
erforderliga betyg. I Tyskland finnas sedan 1885 noggranna föreskrifter
utfärdade beträffande vaccinatörernas qvalifikationer. Endast legitimerade
läkare få befatta sig med vaccination. Under de kliniska studierna
skall särskild undervisning meddelas i vaccinationstekniken, men utomdess
skall hvarje läkare, som enskildt eller offentligt vill utöfva skyddskoppympning,
förete intyg om, att han under minst 2 offentliga vaccinations-
och revaccinationsterminer förvärfvat erforderlig skicklighet i
konsten att uppsamla och konservera vaccin. Sedan 1887 utgör vaccinationen
särskildt examensämne i läkarnes slutpröfning. Äfven i många
andra länder, såsom Österrike-Ungern, Italien, Belgien m. fl., utgöras
vaccinatörerna af legitimerade läkare.

Onekligen erfordras också en väl skolad personal, om vaccinationen
skall uppfylla alla de anspråk man ställer på densamma. Vissa tekniska
felgrepp vid ympningen och än mera under förberedelserna till densamma
gifves ju med mer eller mindre rätt skulden till att icke blott sjelfva
operationen misslyckas, utan ock att vaccinsjukdomen stundom får ett
abnormt förlopp med åtföljande sjukliga tillstånd. På ett riktigt handhafvande
af yinpäinnet måste också utan tvifvel mycken vigt läggas, då
det ju icke finnes någon lymfa, som icke kan utsättas för förorening,
vare sig från orena instrument, från barnets kropp eller annorstädes,
eller som icke kan så oriktigt användas, att ympningen slår fel. Men
äfven oafsedt tekniken och försigtighetsmåtten vid operationen erfordras
alldeles bestämdt medicinska kunskaper för att undvika accidenser vid
vaccinationen, som kunna blifva af ödesdiger verkan för den ympade.
Synnerligast gäller detta vid ympningen från arm till arm. Ty onekligt
är att vid denna metod möjlighet finnes, att den vaccinerade direkt kan
genom vaccinationen ådragas sjukdomar, såsom syfilis, erysipelas samt
en del hudaffektioner m. m., äfven om sådant hos oss ytterst sällan inträffat.
För att undvika detta fordras, då man i vårt land icke gerna
kan undvara den humaniserade lymfan, att vaccinationen utföres af fullt
kompetenta personer, hvilka äro i stånd att upptäcka sådana sjukliga
tillstånd, som kunna sätta andra personers helsa i fara.

Bäst hade således varit, om man hos oss likasom i så många andra
länder kunde inskränka rättigheten att utöfva skyddskoppympningen till
endast läkare, då det måste innebära en viss fara att anförtro densamma

åt så föga qvalificerade personer som klockare och barnmorskor, hvilka
nn i regel bekläda vaccinatörsbefattningarna. Men då en sådan inskränkning
i vårt glest bebodda land och med det jemförelsevis ringa antal
läkare, som äro att tillgå i landsorten, icke skulle vara ändamålsenlig,
måste man tvifvelsutan afstå från tanken härpå och fortfarande i regel
betjena sig af icke-läkare såsom vaccinatörer. Detta utesluter emellertid
icke möjligheten att å ena sidan uppställa skärpta fordringar på vaccinatörernas
utbildning, i hvilket afseende medicinalstyrelsen, derest här
ifrågavarande § vinner nådigt bifall, ärnar snarast möjligt inkomma med
underdånig hemställan, eller att å andra sidan tillförbinda tjensteläkarne
att å ort, der de äro bosatte, öfvertaga vaccinationens utöfning, likasom
ock att förbjuda andra vaccinatörer än läkare att ympa från arm till
arm, hvarföre styrelsen i särskilda punkter (§ 8 mom. b och § 9 mom.

b) upptagit dessa önskningsmål i sitt underdåniga förslag.

§ 7.

Ehuru vaccination utan olägenhet kan verkställas hvilken tid på
året som helst, torde dock vara lämpligt att under epidemifria tider
företrädesvis förorda sommarmånaderna såsom obligatorisk vaccinationstermin,
emedan dels vaccinsjukdomen förlöper långsammare under vintern,
dels vissa svårigheter kunna möta, i synnerhet på landet, för vaccinationens
oafbrutna fortgång. Sker detta förordnande i den form, att
vaccinatören förklaras endast under sommarmånaderna vara skyldig att
vaccinera vid utsatta vaccinationsmöten, torde dermed rätta medelvägen
få anses funnen. Att vaccinationsterminen föreslagits skola sluta med
augusti månad beror på orsaker, som längre ned under § 10 komma att
närmare angifvas.

§ 8.

Mom. 1 motsvarar § 7 mom. a i gällande nådiga reglemente. Det
särskiljande i fråga om bestämmelser rörande vaccinationen på landet
och i städerna, som för närvarande eger rum, kan vid den tid, då vaccinationsförordningen
utfärdades, hafva egt fog för sig, men torde numera
få anses obehöfligt och i vissa fall äfven verka förvillande, hvarför detsamma
i föreliggande förslag uraktlåtits. Föreskriften i § 7 mom. b af nu
gällande reglemente, att församlingens klockare företrädesvis bör till
vaccinatör antagas, har äfvenledes ansetts böra utgå, då, enligt läkarnes
åsigt, klockarne icke alltid ega erforderliga förutsättningar att med nödigt

omdöme utöfva vaccinationen och andra mer än desse lämpliga personer
ofta torde kunna erhållas härför. Detta hindrar emellertid icke att
klockare, som förvärfvat erforderlig kompetens såsom vaccinatörer, dertill
utses af kommunerna, om dessa så finna fördelaktigt. Att åt vaccinationens
närmaste handhafvande bibehålla karakteren af en kommunalangelägenhet,
hvilken likväl är underkastad nödig kontroll, utgör nemligen,
enligt medicinalstyrelsens mening, ett af de väsentligaste vilkoren
för det vigtiga helsoärendets framgång, hvarför styrelsen äfven anser,
att kommunerna sjelfva böra fortfarande såsom hittills genom sina
delegerade för helsovårdsärenden få utse sina vaccinatörer och icke,
såsom i flera länder är brukligt, få sig desamma tilldelade genom medicinalstyrelsernas
försorg.

Momh 2 har sin grund i de åsigter, som af medicinalstyrelsen ofvan
uttalats rörande önskvärdheten af att skyddskoppympningen så vidt
möjligt utöfvas af läkare, hvarigenom dess behöriga handhafvande skulle
betydligt befrämjas. Men föreskriften torde äfven af det skäl vara nödvändig,
att brist på vaccin annars lätt skulle uppstå, derest vaccinatörer,
som icke äro läkare, skulle komma att förbjudas insamla vaccin — en
reform, som icke längre lärer kunna uppskjutas — och så länge icke
animal vaccin i tillräcklig mängd kan kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten.
För närvarande torde det vara undantagsfall, att läkarne
vaccinera andra personer, än sådana som tillhöra familjer, hos hvilka de
äro fästade genom årsackord. Ett sådant förhållande vore i flertalet
andra länder otänkbart och synes icke heller hos oss böra längre tolereras.
Ett vilkorligt åläggande för de läkare, som äro i civil tjenst anstälde,
att åtaga sig vaccinationen, kan visserligen synas ingripande, men
lärer icke kunna vara mera betungande för vårt lands läkare än för utlandets,
synnerligast om kommunerna förständigas att, der så finnes nödigt,
tillhandahålla erforderligt biträde vid skyddskoppympningen. *

Mom. 3 motsvarar § 10 i nu gällande reglemente.

§ 9.

Motsvaras af § 8 i gällande reglemente. Hufvudsakligaste förändringen
i nu framlagda förslag är, att endast legitimerade läkare hädanefter
skola ega rätt att ympa från person till person samt uppsamla
ympämne till fortsatt vaccination. För närvarande finnes föreskrifvet,
att, sedan vaccinationen blifvit börjad, vaccinatören sjelf, vare sig han
är läkare eller icke, skall, helst medelst ympning från person till person,
bereda sig tillgång till vaccinämne, så länge vaccination pågår, äfvensom

till vederbörande provinsialläkare eller vaccindepotföreståndare insända
det förråd af ympämne, som möjligen kan umbäras.

Af läkarne framhålles emellertid med rätta, att klockare och barnmorskor,
hvilka nu hufvudsakligast handhafva vaccination, svårligen
kunna anses ega nödiga förutsättningar för att bedöma, huruvida de
barn, från hvilka ympämnet tages, äro friska. Då nu allmänt erkännes,
att vissa sjukdomar kunna med lymfan inympas eller genom infektion af
inokulationssnittet eller den brustna pusteln öfverföras, inses lätt, för
hvilken fara man utsätter den vaccinerade genom inympande af vaccin,
som tagits från personer, hvilkas helsotillstånd man icke känner. Största
säkerhet mot en del sjukdomar, som här kunna komma i fråga, vinnes
tvifvelsutan genom användande af animal vaccin, som derföre också på
senare tiden äfven i vårt land kommit mycket i bruk. Men för närvarande
kan man dock icke tänka på att hos oss få animal vaccin uteslutande
använd, då tillräckligt af animal vaccin svårligen torde kunna
anskaffas härför. Fortfarande äro vi derföre nödsakade att i ganska stor
utsträckning använda den huinaniserade lymfan, d. v. s. vaccinämne, som
uppsamlats från andra menniskors skyddskoppor.

Detta är naturligtvis i och för sig fullkomligt oskadligt, derest man
iakttager, att vaccinen tages från fullt friska barn. Men som en persons
helsotillstånd endast kan med säkerhet afgöras af dem, som äro förtrogne
med läkekonstens undersökningsmetoder, bör uppsamlandet af hurnaniserad
lymfa helt och hållet anförtros åt läkare. Att brist på vaccin
härigenom skulle uppstå, torde icke behöfva befaras, derest de föreslagna
bestämmelserna angående läkares skyldighet att vaccinera och
uppsamla vaccin äfvensom det väl behöfliga inrättandet af en anstalt
för beredande af animal vaccin, hvarom i § 16 vidare nämnes, vinna
nådigt bifall.

Genom att på detta sätt anskaffa den erforderliga mängden af
vaccinämne kunde faran af att använda icke-läkare såsom vaccinatörer
väsentligt minskas, då de aldrig finge vaccinera från arm till arm utan
endast med animal vaccin eller med vaccin, som uppsamlats af läkare,
öfriga garantier för dylika vaccinatörers kompetens skulle yttermera erhållas
genom en grundligare undervisning och pröfning, än som nu
fordras.

I mom. f föreskrifves, att vaccination slistorna skola inlemnas till
vaccinationsföreståndaren i början af september. För närvarande finnes
stadgadt, att journalerna skola öfverlemnas, »då ympningen för året är
slutad». Ändringen beror derpå, att den nuvarande bestämmelsen åstadkommit
oreda i bokföringen öfver de vaccinerade, enär vaccinationsjour -

'' 22

nalerna nu blifva aflemnade till pastorscrabetena efter den vanliga flyttningstiden
på hösten. Härigenom komma utflyttningsattesterna att sakna
anteckning om under sommaren skedda vaccinationer och inflyttade personer
att i inflyttningsortens husförhörsbok obehörigen antecknas såsom
ovaccinerade. Denna felkälla kan lätt undvikas genom framflyttning af
tiden för journalaflemningen till början af september, då god tid återstår
att före flyttningstiden införa de vaccinerade i husförhörsböckerna. Häraf
lärer emellertid äfven blifva en följd, att vaccinationerna för året i regel
böra vara afslutade med augusti månads utgång, såsom i § 7 äfven
föreslagits, samt vaccinationsåret räknas från september till september.

§ 10.

Motsvarar § 9 i nu gällande reglemente. I förslaget har bestämmelse
intagits rörande beloppet af vaccinatörens ersättning, livilket af
flera skäl visat sig behöfligt, på det att vaccinatören måtte erhålla skälig
ersättning för utöfningen af sitt ofta mödosamma kall. Ersättningens
storlek har beräknats i enlighet med nu vanligast förekommande arfvode
och torde icke kunna anses för högt tilltagen.

§ 11-

De i denna § förekommande föreskrifter återfinnas hufvudsakligen i
§ 11 af nu gällande reglemente. De väsentligaste olikheterna motiveras
af önskan att i möjligaste mån befria presterskapet från skyldigheter,
som icke egentligen tillhöra deras kall och i stället, till väsentlig nytta
för sakens framgång, öfverflytta en del af bokföringen öfver vaccinationen
på den ledamot af helsovårds- respektive kommunalnämnden, som
utsetts att närmast öfvervaka denna helsovårdsangelägenhet. På samma
gång bokföringen torde vinna i tillförlitlighet, derigenom att en särskild
person får uppdrag att sköta densamma, så långt sådant med i vårt land
gällande anordningar för registrering af befolkningen låter sig göra, bör
äfven hans intresse såsom vaccinationsföreståndare ökas för skyddskoppympningen,
hvarpå denna icke kan annat än vinna. Derjemte tillkommer
äfven den bokföring, som, derest medicinalstyrelsens underdåniga förslag
om införande af revaccinationstvång vinner nådigt bifall, måste blifva
erforderlig.

I hufvudstaden, hvarest enligt nådiga förordningen om mantals- och
skattskrifningens förrättande i Stockholm den 27 oktober 1882 rotemännen
i instruktionen af den 12 juni 1888 tillagts vissa skyldigheter i

afseende på skyddskoppympningen, måste en något olikartad anordning
af bokföringen öfver de vaccinationsskyldige vidtagas, hvarför äfven längre
ned i författningsförslaget föreslås, att vaccinationsreglementet, särskildt
med hänsyn till här ifrågavarande paragrafs bestämmelser, endast i tilllämpliga
delar skall ega gällande kraft i hufvudstaden.

§ 12.

• Motsvarar § 12 i nu gällande reglemente. Den onödiga omvägen af
vaccinationsjournalernas aflemnande genom vaccinatiönsföreståndaren till
kommunalnämnden och derifrån till presterskapet har uteslutits, da helsovårds-kommunalnämnderna
i alla händelser genom de i § 11 mom. g
föreskrifna årsredogörelserna sättas i tillfälle att utöfva tillsyn öfver
vaccinationen. *

Föreskriften att vaccinatörer endast efter förste provinsialläkarens
hörande få af helsovårds- respektive kommunalnämnd antagas, har tillkommit,
på det att inkompetente personer icke må erhålla dylik befattning.

§ 13.

Mom. 1 innehåller enahanda föreskrifter som § 13 af nu gällande
reglemente, endast med de ändringar, som motiveras af ofvannämnda
öfverflyttning af en del bokföringsskyldigheter från presterskapet till
vaccinatiönsföreståndaren.

Mom. 2 har tillkommit på grund af att föreståndarne för mosaiska
och vissa främmande kristna församlingar numera föra egna kyrkoböcker,
hvarför dessa föreståndare böra vara underkastade liknande skyldigheter
i afseende å skyddskoppympningen, som pastorsembetena.

§ 14.

Innehåller samma föreskrift som § 16 i nu gällande reglemente och
synes fortfarande oumbärlig, så vida säkerhet skall vinnas för vaccinationens
upprätthållande.

§ 15.

Ersätter §§ 17 och 18 i nu gällande reglemente. De år 1812 upprättade
och sedermera till antalet ökade vaccindepoterna har i före -

liggande förslag gifvits en något olika karakter mot förut, i det att den
år 1890 inrättade förste provinsialläkareinstitutionen ansetts böra läinpligen
göras fruktbringande äfven för vaccinationen, likasom för öfriga
grenar af allmänna helsovården. Utom det att personer, hvilka på grund
af sin tjenstebefattning måste deltaga i inseendet öfver vaccinationen,
härigenom komma i tillfälle att kraftigare än annars befrämja skyddskoppympningen,
vinnes genom den föreslagna anordningen, att vaccindepoter
komma att finnas i hvarje län inom riket, hvarjemte en numera
alldeles obehöflig klass af tjensteman — vaccindepotföreståndarne —
blifva obehöflige. Då desse äro tillsatte endast på förordnande och förordnandet
när som helst kan indragas, möter i detta hänseende icke
något hinder för den välbehöfliga reformens genomförande, synnerligast
som redan nu en del af förste provinsialläkarne samtidigt tjenstgöra
som vaccindepotfiöreståndare. Den jemförelsevis ringa utgift, som dessa
depoter skulle åsamka statsverket och som väl icke lärer öfverskrida
kostnaderna för de nuvarande depoterna, torde icke böra hindra en anordning,
som utan tvifvel innebär en förbättring af nuvarande förhållanden
och som intimt sammanhänger med öfriga punkter i det föreliggande
förslaget.

§ 16.

Ar ny och af behofvet synnerligen påkallad. Den animala vaccinens
fördelar framför den humaniserade lymfan hafva redan ofvan antydts, äfvensom
att animal vaccin alltmera kommit i bruk såväl i vårt land som i
utlandet. Möjligheten att samtidigt med vaccinämnet äfven sjukdomsfrön
kunna inympas i den vaccinerades organism kan ej, såsom förut framhållits,
helt och hållet förnekas, och detta har också i alla tider utgjort
oppositionens förnämsta vapen mot vaccinationen. Beklagliga fakta föreligga
ock, som bevisa, att smittas öfverförande kan ske på detta sätt.
Mikroskopisk undersökning af lymfan ger oss icke någon klarhet beträffande
dess renhet redan af det skäl, att man icke känner till de normala,
verksamma beståndsdelarne i vaccinen. Hvita och röda blodkroppar,
fibrinfibrer, epitelceller, fettdroppar o. s. v. äro tvifvelsutan accidentella
tillblandningar, ehuru de ständigt äro till finnandes i lymfan, och af alla
de mikroorganismer, som antagits utgöra den verksamma beståndsdelen
i vaccinen, har ännu ingen bestått profvet.

Bland de sjukdomar, som inokulerats med vaccin, märkes i främsta
rummet syfilis. Trots alla ansträngningar har man allt hittills misslyckats
i att mikroskopiskt påvisa syfilissjukdomens smittämne i lymfan.

Ännu betänkligare är emellertid, att äfven den sorgfälligaste undersökning
af ett barn icke alltid kan med absolut säkerhet skydda läkaren
från missgrepp vid ympning från arm till arm, då en hereditär syfilis
ofta kan vara latent. Synnerligast i länder och orter, der syfilis är
starkare utbredd än hos oss, är faran således icke ringa; och för öfrigt
kan redan ovissheten vara egnad att bringa vaccinationen i misskredit.

Allt detta undgår man med säkerhet genom att använda ympämne,
som icke passerat någon menniskoorganism, d. v. s. genom att ersätta
den humaniserade lymfan med vaccin, som utvecklats på djur. Nötkreatur
t. ex. äro fullständigt immuna för syfilis, och den numera så
brukliga kalfvaccinen måste alltså i fråga om denna sjukdom vara fullt
säker. Men äfven andra sjukdomar, som kunna inokuleras, kunna med
visshet uteslutas, om man använder kalfvaccin, då man ju alltid är i
tillfälle att slagta och undersöka kalfven, innan vaccinen utlemnas.

Genom den humaniserade lymfans utbyte mot animal vaccin har
skyddskoppympningen alltså stälts på en ny fast grund, som fullkomligt
betryggar dess bestånd. Försök i denna riktning gjordes redan så tidigt
som 1810, då Galbiati i Neapel genom ympning framkallade koppor hos
qvigor. Metoden fick dock ingen spridning utanför Neapel förr än på
1860-talet, då Negri genom demonstrationer af densamma gjorde den
känd i öfriga delar af Italien. Dernäst blef den öfverförd till Paris
genom doktor Lauoix, som 1864 besökte Neapel för att lära sig ympningsmetoden
och derifrån medtog en på platsen ympad kalf, från hvilken
sedermera ympningen fortsattes till andra kalfvar. Inom kort inrättades
derefter anstalter för animal vaccin äfven i Lyon, Brussel, Rotterdam,
Haag och Utrecht samt mot slutet af 1860-talet i Milano och S:t Petersburg.
Särskildt i Tyskland, der 1865 det första ympinstitutet anlades i
Berlin af doktor Pissin, vann metoden mer än annorstädes allmänhetens
förtroende, synnerligast efter den svåra smittkoppepidemien 1870 72

och sedan en vaccinationskoinmitté 1884 kraftigt uttalat sig för den animala
vaccinen. I hastig följd uppstodo i sagda land nya, mestadels af
staten underhållna ympanstalter. År 1891 voro sålunda dessa statsympinstitut
icke mindre än 25 till antalet, af hvilka 8 i Preussen, 4 i Sachsen,
2 i Wurtemberg och Elsass-Lothringen samt 1 i Bajern, Baden, Hessen,
Mecklenburg-Schwerin, Sachsen-Weimar, Anhalt, Ltibeck, Bremen och
Hamburg, hvilkas ändamål var att kostnadsfritt tillhandahålla vaccinatörerna
i hela landet animal vaccin. Af alla under år 1892 utförda
vaccinationer och revaccinationer verkstäldes också mer än 97 % med
animal vaccin. Äfven i England, som sent velat öfvergifva den ursprungliga
Jennerska metoden, har man slutligen infört animal vaccination jemte

den vanliga. År 1881 grundade nemligen högsta helsovårdsmyndigheten
derstädes en anstalt i London för denna slags vaccination.

Tanken på allmänt införande af animal vaccination i Sverige framkastades
visserligen redan på 1870-talet bland läkarne men blef då undanskjuten,
emedan man ansåg saken för outredd och erfarenheten om den
animala. vaccinen för otillräcklig. Först år 1884 inrättades en ytnpanstalt
i Stockholm, hvilken anstalt underhålles af Stockholms kommun
och egentligen är afsedd för hufvudstadens behof, men från hvilken äfven
vaccin i ganska stor mängd försålts till andra orter inom landet. Från
denna anstalt har medicinalstyrelsens vaccinationskontor hittills lyckats
att årligen få inköpa stora qvantiteter vaccin, som fördelats på olika håll.
Men då staten icke lärer kunna begära, att en enskild kommun allt framgent
skall förse andra delar af landet med erforderlig vaccin och detta
än mindre, om nu föreliggande underdåniga förslag till nytt vaccinationsreglemente
skulle vinna nådigt bifall, hvarigenom behofvet af animal
vaccin skulle högst betydligt ökas, så har medicinalstyrelsen ansett sig
böra i underdånighet föreslå inrättandet i Stockholm af en statsympningsanstalt,
beträffande hvars anordnande, underhållskostnader m. in. styrelsen
utarbetat särskildt förslag, som i sammanhang härmed underställes
Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

§ 17.

Denna § öfverensstämmer i hufvudsak med hvad hittills egt rum
och torde icke för öfrigt erfordra någon belysning.

§ 18.

Grundar sig på Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 16 juni 1813/

§§ 19, 20 och 21.

Motsvara §§ 14, 24 och 25 i nu gällande reglemente med de ändringar,
som af förhållandena betingas. För vinnande af öfverensstämmelse
mellan här framlagda förslag och bestämmelserna i nådiga instruktionen
för läkare den 31 oktober 1890 erfordras vissa ändringar i sistnämnda
nådiga förordning, hvarför medicinalstyrelsen vill i särskild underdånig
hemställan afgifva förslag i nämnda hänseende.

§ 22.

* De hittills af Eders Kong]. Maj:t, på medicinalstyrelsens underdåniga
förslag, utdelade belöningarna till vaccinatörer hafva utgjorts dels af
vaccinationsinstrumenter, dels af penningegåfvor och dels af silfvermedaljer
att bäras på bröstet för dem, som genom vaccinerande af minst 1,000
personer gjort sig om vaccinationen synnerligen förtjente. Dylika belöningar
hafva ganska rikligt utdelats och hafva nog äfven visat sig
ändamålsenliga, så länge det var behöfligt att på öfvertalandets väg befrämja
vaccinationen. Numera torde emellertid deras antal vara ytterst
ringa, som icke äro öfvertygade om vaccinationens gagn; nya tiders
upptäckter hafva framkallat åskådningssätt i hygieniska frågor, som i
mycket äro olika forna tiders, och de luckor, som numera uppstå i den
allmänna vaccinationen, äro icke längre beroende — annat än i undantagsfall
— på allmänhetens obekantskap med dess fördelar, utan vanligen
att tillskrifva liknöjdhet och oföretagsamhet.

Utdelandet af belöningar såsom medel att befrämja vaccinationen
torde derföre numera icke vara så behöfligt som fordomdags, utan borde
nog rätt väsentligt kunna inskränkas. Att tilldela synnerligen förtjente
vaccinatörer medaljer »för befrämjad vaccination» synes likväl fortfarande
böra ske såsom en sällsynt och eftersträfvansvärd utmärkelse. Likaledes
bör det vara till fördel för både vaccinationen och vaccinatörerna, att
lämpliga vaccinationsinstrumenter spridas, hvarför äfven denna form af
belöning synes vara värd att bibehållas. Deremot anser medicinalstyrelsen,
att utdelningen af penningegåfvor saklöst skulle kunna upphöra,
emedan det dels möter oöfvervinneliga svårigheter att bland de talrika,
öfver hela landet spridda vaccinatörerna rättvist fördela de starkt begränsade
medel, som finnas för ändamålet tillgängliga, dels också behofvet
af direkt understöd torde för vaccinatörerna blifva icke oväsentligt
minskadt, derest här föreliggande förslag till reglemente skulle vinna
nådigt bifall, hvarigenom vaccinatörerna borde kunna påräkna skälig
ersättning för det arbete, som af dem komme att utföras.

§ 23.

Motsvarar § 23 mom. a—e i nu gällande reglemente. Medicinalstyrelsen
har dock ansett, att böter och viten för fel och försummelser
i afseende å vaccinationen böra höjas för att medföra åsyftad verkan
och än mera än förut graderas. Det nya stadgandet i andra stycket af

mom. 2 angående böter för den, som, utan att vara dertill berättigad,
betattar sig med vaccination, torde icke blott, såsom erfarenheten visat,
vara erforderligt, utan ock, i betraktande af den skada, som kan åstadkommas,
fullt rättvist. «

§§ 24 och 25.

Torde icke erfordra någon belysning.

I sammanhang med underdåniga förslaget till nytt reglemente för
skydd skoppympningen i riket öfverlemnas härjemte, i öfverensstämmelse
med §16 i nämnda förslag, en utredning rörande behofvet och kostnaderna
för en statsanstalt för beredande af animal vaccin.

De fördelar, som den anitnala vaccinen bereder såsom ersättningsmedel
för den humaniserade lymfan, hafva redan ofvan påvisats och bekräftas
till fullo af erfarenheten såväl i utlandet som i vårt eget land.
Farhågor, som stundom uttalas af föräldrar, att sjukdomar kunna genom
ympämne från tilläfventyrs sjuka barn öfverföras på deras egna, föranleda
onekligen vissa svårigheter för ett allmänt införande af ”vaccinationen,
så länge en dylik fara icke kan förklaras ligga utom möjlighetens
gräns. Dessutom, torde staten, om den fordrar ett absolut ymptvång,
äfven vara pligtig att söka bereda den största möjliga trygghet mot
skada till följd af skyddsmedlets användande. Dessa motiv hafva äfven
föranledt det land, i hvilket vaccinationen och revaccinationen för närvarande
finnas fullständigast genomförda, nemligen Tyskland, att på det
kraftigaste arbeta för den humaniserade lymfans utbyte mot animal vaccin.

Genom beslut den 18 juni 1885 påbjöd sålunda tyska förbundsrådet,
mke blott att animal vaccin skulle öfverallt användas, der sådant vore
möjligt, utan. äfven att erforderligt antal ympanstalter skulle anordnas,
på det att animal vaccin för hela landets behof måtte kunna produceras.
Till hvilket resultat detta beslut ledt, synes bäst af den ofvan meddelade
uppgiften ur Tysklands officiella medicinalstatistik, att redan 1891
icke mindre än 25 statsympanstalter voro i verksamhet, från hvilka animai
vaccin utsändts till sådan mängd att nära 97 °/o af de vaccinerade
och revaccinerade ympats med densamma. Sagda år utfördes i Tyskland
1,308,044 vaccinationer och 1,154,599 revaccinationer, hvaraf torde kunna
slutas till de betydliga qvantiteter animal vaccin, som numera årligen
produceras i detta land.

Från Stockholms stads ympanstalt, hvilken började sin verksamhet
1884, hafva under åren 1885—1893 utlemnats följande qvantiteter animal
vaccin, nemligen till:

	Stockholm	Landsorten	Med.-styrelsens vaccin.-kontor	Utlandet	Summa
	glas1	rör1	glas	rör	glas	rör	glas	rör	glas	rör
1885.........	401	36	19	_	_	—	—	—	420	36
1886.........	742	48	64	5	385	i	4	—	1,195	54
1887.........	794	56	96	3	240	12	—	4	1,130	75
1888.........	981	49	307	6	300	6	82	7	1,670	68
1889.........	771	91	138	5	386	7	86	—	1,381	103
1890.........	1,046	81	176	2	291	17	—	1	1,513	101
1891........	1,292	77	653	5	274	45	45	5	2,264	132
1892.........	1,843	98	1,000	11	257	34	44	11	3,144	154
1893.........	1,307	131	3,882	542	269	60	2	2	5,460	735
Summa	9,177	667	6,335	579	2,402	182	263	30	18,177	1,458

Under de 10 år anstalten varit i gång har förbrukningen af animal
vaccin således ökats år från år trots det temligen höga pris, hvartill
densamma till enskilde försäljes. Sistlidet år utlevererades sålunda icke
mindre än 5,460 glas och 735 rör, hvarmed, lågt beräknadt, omkring

35,000 personer torde hafva vaccinerats eller revaccinerats. Anspråken
på att animal vaccin användes vid skyddskoppympningen växa ock för
hvarje år, hvilket man svårligen kan förtänka allmänheten under nuvarande
förhållanden, då nästan all vaccin, som erhålles från vaccindepoterna,
insamlats af klockare eller barnmorskor och garantierna för att
densamma är ofarlig följaktligen måste vara otillräckliga. Skall den
ytterst välbehöfliga reformen i vårt vaccinationsvåsende kunna genomföras,
att humaniserad lymfa endast får insamlas af läkare, hvilka kunna
bedöma, huruvida det barn, från hvilket vaccinen tages, är friskt, erfordras
dessutom otvifvelaktigt, att ett yinpinstitut finnes, der vaccin i
stora qvantiteter produceras till kostnadsfri fördelning bland vaccinatörerna,
emedan i annat fall brist på vaccin ganska ofta torde komma
att uppstå. Men att detta yinpinstitut då bör vara en statsanstalt, stående
under medicinalstyrelsens inseende och kontroll, synes vara uppenbart,
då ett motsatt förhållande skulle strida mot hela principen i vårt

1 Hvarje glas räcker för 3 personer och rören för omkring 30.

vaccinationsväsende, oafsedt risken att vaccin icke skulle kunna när som
helst erhållas från en privat anstalt, och detta kanske just när behofvet
deraf vore som störst, samt äfven oafsedt att det i ekonomiskt afseende
torde blifva fördelaktigare att sjelf producera vaccinen än att tillhandahålla
densamma i andra hand. Dessa skäl synas äfven hafva föranledt,
att alla ympinstitut i Tyskland numera äro statsanstalter.

Till bedömande af kostnaderna för en dylik ympanstalt torde några
utdrag ur 1892 års redogörelse för Tysklands statsympinstitut vara egnade.
Särskildt torde härvid förhållandena i Munchen vara att beakta, emedan
derifrån levereras vaccin till en befolkning, som till antalet någorlunda
motsvarar folkmängden i Sverige. Men dessutom meddelas för jemförelses
skull motsvarande uppgifter från några andra tyska ympinstitut, exempelvis
anstalterna i Berlin, Dresden och Karlsruhe. I

	Berlin.	Miinchen..	Dresden.	Karlsruhe.
	Mk.	Mk.	Mk.	Mk.
Föreståndaren ....................................	5,200	4,080	,	3,110
Veterinären .........................................	500	208:50	_	1,500
Skrifbiträden ......................................	300	414:75	81:24
Hyra för lokalen .............................. Ersättning för kalfvar och deras	1,000	—	165	1,500
transport..........................................	1,492	2,446:40	1,010	1,230
Utfodring samt tjenstepersonal ...	1,683:19	2,215:58	947:40	681:22
Rengöring, desinfektion m. m.......	122:85	152:80	\| 397:75	22:36
Belysning och uppvärmning .........	164:77	257:63	110:80
Emballage ............................................	923:80	739:93	245:10	116:89
Inventariers underhåll .....................	463:10	77:25	686:39	719:90
Diverse omkostnader.....................	252:41	1,839:36	81:24	—
Summa	12,102:12	12,432:20	3,614:12	8,991:17

I Berlineranstalten ympades under redovisningsåret 102 kalfvar, hvaraf
likväl 6 kasserades på grund af sjukdom; skörden från de återstående
96 kalfvarne uppgick till 379,656 vaccinportioner, hvarje portion beräknad
innehålla vaccin, tillräcklig för en person. Häraf åtgingo emellertid
47,000 portioner till ympning af kalfvar, medan återstoden 332,656
portioner utlemnades för vaccinationsändamål. Fördelas driftkostnaderna
12,102 mk 12 pf. på dessa 332,656 portioner, finner man alltså, att produktionskostnaden
för hvarje portion belöper sig till 37 pfennige.

I Miinchen ympades 139 kalfvar, af hvilka 3 kasserades. De utlemnade
vaccinportionernas antal uppgick till 427,257 stycken. Fördelade
på driftkostnaderna för året 12,432 mk 20 pf. visa sig kostnaderna per
portion vid denna anstalt uppgå till ungefär 30 pfennige.

I Dresden skördades vaccin från 51 kalfvar. Någon jemförelse angående
kostnaderna för producerandet af vaccinen vid denna anstalt kan
ej med ledning af den lemnade redogörelsen uppställas, emedan vaccinen
försändts i rör af olika storlekar och uppgift saknas beträffande vaccinmängden
i hvarje rör.

I Karlsrulie slutligen skördades vaccin från 35 kalfvar. De utlemnade
vaccinportionerna uppgingo till 128,829, hvadan kostnaderna för
hvarje portion här belöper sig till nära 70 pfennige.

Vid ympanstalten i Stockholm kunna icke några exakta beräkningar
göras beträffande kostnaderna derstädes för produktionen af animal vaccin,
emedan i räkenskaperna för anstalten hvarken upptagits någon ersättning
till föreståndare och veterinär eller för lokalen m. m. Beräknas
emellertid de direkta utgifterna i förhållande till mängden utlevererad
vaccin, så befinnes det, att hvarje vaccinportion, tillräcklig för en person,
kostat anstalten i medeltal under åren 1885—1893 omkring 10 15 öre.

År 1893 utgjorde de vigtigaste utgifterna vid anstalten följande:

Vaccinglas-flaskor.................................................................................. kr. 477: 77

Mjölk........................................................................................................... » 232: 20

Biträden.................................................................................................... 8 208:

Expediering af vaccin........................................................................... 8 160:

Hyra för kalfvarne ................................................................................. ® 140:

Pappaskar................................................................................................. 8 105: 82

Lymfrifningsmaskin................................................................................. 8 85: 53

Vaccinationsbestick................................ 8 4U: öv

Diverse omkostnader.............................................................................. £ 234: 43

Summa kronor 1,634: 14

Kostnaderna för en statsympanstalt äro naturligtvis helt och hållet
beroende af den utsträckning, i hvilken den animala vaccinen kan komma
att vinna användning inom landet. Enligt befolkningsstatistiken födas
årligen i Sverige omkring 135,000 lefvande barn, af hvilka emellertid
10 ä 11 procent aflida redan under första lefnadsåret och följaktligen,
enligt bruket hos oss, icke annat än undantagsvis hinna att vaccineras.
De vaccinationspligtiges antal kan således årligen beräknas till i det
närmaste 125,000. Vidare aflida af alla lefvande födda barn i medeltal
nära 30 procent före uppnådda 12 ä 13 år. Med ofvan anförda siffra

pa de föddes antal till grund skulle alltså vid inträdet i revaccinationsåldern
återstå ungefär 95,000 barn att revaccinera. Lägges slutligen
härtill antalet årligen revaccinerade rekryter vid armén, så torde totalsumman
af de personer, för hvilka vaccin, enligt det förslag till ändrade
bestämmelser rörande vaccinationen, som af medicinalstyrelsen i underdånighet
framlagts, skulle årligen behöfva anskaffas, uppgå till i det närmaste
225,000.

Af skäl, som redan ofvan angifvits, kan man emellertid icke tänka
på att få den animala vaccinen uteslutande använd vid vaccinationerna
i vårt land, åtminstone icke ännu på ganska lång tid. Sådant
torde icke heller vara nödvändigt, derest förbud finnes för andra än
läkare att uppsamla humaniserad lymfa. Att beräkna huru stor procent
af de årligen vaccinations- och revaccinationspligtige skola komma att
ympas med animal vaccin är emellertid ytterst vanskligt; men äfven
med skyldig hänsyn dertill att läkarne hos oss hittills föga befattat sig
med vaccinationen och vaccinämnes samlande samt att de vaccinatörer*
hvilka icke äro läkare, torde böra förbjudas att ympa från arm till arm,
lärer inan väl näppeligen behöfva antaga, att mer än högst 50 procent
af vaccinationerna till en början komma att ske med animal vaccin.
Enligt denna beräkning, som emellertid af naturliga skäl icke kan blifva
annat än sannolikhetsberäkning, skulle alltså ympanstalten i Stockholm
från början blott behöfva anordnas för en produktion per år af höest

110,000 å 115,000 vaccinportioner.

Med samma beredningssätt och utspädning af den från kalfvarne
skördade lyinfmassan, som på senare tiden allmänt införts vid de tyska
ympanstalterna, skulle för vinnande af detta antal vaccinportioner endast
behöfva användas ungefär 40 kalfvar om året. För att hafva större visshet,
att vaccin icke skall behöfva tryta, torde dock antalet vaccinerade kalfvar
böra beräknas något högre, exempelvis till 50 om året eller ungefär en
kalf i veckan. Dessa kalfvar skulle, såsom vid Stockholms stads yrnpmngsanstalt
sker, anskaffas hos slagtare i staden mot hyra af 10 kronor
per stycke. Utfodringen af ympdjuren, hvilka hvart och ett måste qvarhållas
vid^ anstalten under en vecka, bör vara ganska riklig, hufvudsaklig11
bestående af söt mjölk, möjligen med tillsats af något mjöl, såsom
i Tyskland flerstädes är vanligt. I allmänhet beräknas åtgången af mjölk
till 12 k 15 liter för hvarje kalf dagligen. Här i Stockholm består utfodringen
af 10 k 12 liter oskummad pasteuriserad mjölk om dagen.

Lokal för anstalten torde åtminstone för de första åren kunna erhallas
inom en ändamålsenligt anordnad och noga isolerad byggnad å
veterinärinstittuet, hvilken anordning synes så mycket fördelaktigare,

som anstalten på så sätt kunde ställas under ständig tillsyn af veterinär,
utan att kostnaderna derför behöfde blifva så synnerligen afsevärda.
Äfven omkostnaderna för skötsel af djuren, betjening o. s. v. borde härigenom
något kunna reduceras, intill dess man hunnit få någon erfarenhet
om anstaltens behof. Utgifterna för stallets iordningställande m. m.
å lämplig plats vid veterinärinstitutet hafva beräknats komma att uppgå
■ till omkring 3,000 kronor.

Under ofvannämnda förutsättningar skulle organisationskostnaderna
och det årliga underhållet af ympningsanstalten förslagsvis komma att
uppgå till följande belopp:

OrganisationsJcostnader:

Lokalens inredning m. m................................................................ Kr. 3,000: —

1 ympbord ............................................................................................. » 75: ■—

Instrumenter och möbler in. m.................................................... » 1,250: —

Mjölkkärl, kokkärl, täcken, griminor, rockar........................... » 75: —

5 dussin handdukar ........................................................................... » 50: —

Kronor 4,460: —

o 7

Arsunderhåll:

Föreståndare och veterinär ............................................................ Kr. 1,000: —

Hyra för 50 kalfvar ä 10 kronor ................................................ » 500: —

Transport af kalfvar 2 gånger i veckan.................................... » 150: —

15 hektoliter söt mjölk 350 dagar ä 15 öre litern............... » 787: 50

Betjening och skötsel m. m. k 1 krona per dag .................. » 350: —

Uppvärmning och belysning.................................. » 50: —

Tvätt och rengöringskostnader ...................................................... » 50: —

Emballage ............................................................................................. » 500: —

Inventariers underhåll........................................................................ » 100: —

Diverse omkostnader............................................. » 312: 50

Kronor 3,800: —

De för vaccinationens befrämjande nu disponibla tillgångar utgöras af:

Behållning från år 1893 ............................................................... Kr. 10,285: 45

hvarjemte det årliga statsanslaget utgör................................. » 7,700: —

Af statsanslaget hafva hittills, jemlikt nådiga brefvet den 27 november
1874, årligen brukat utdelas:

Arfvode för vaccindepotföreståndare .......................................... Kr. 3,700: —

D:o till biträde vid vaccinationskontoret........................... » 400: —

Understöd åt ålderstigne vaccinatörer ..................-................... » 150: —

Kronor 4,250: —
5

hvadan sålunda till diverse utgifter, såsom inköp af animal vaccin,
blankettryck, resekostnader m. in. samt till belöningar åt vaccinatörer
årligen återstått en summa af 3,450 kronor.

Enligt det förslag till vaccinationsväsendets ordnande, som af medicinalstyrelsen
ofvan framlagts, skulle en del inbesparingar kunna göras
å dessa ordinarie utgiftsposter, emedan dels arfvoden åt vaccindepotföreståndarne
(3,700 kr.) upphörde att utgå, om depoterna i deras nuvarande
form blefve indragna, dels penningebelöningar åt vaccinatörerna
icke längre korame att utdelas. Den behållning å vaccinationsfonden,
som tvifvelsutan kommer att förefinnas, äfven sedan belöningarna för
åren 1893 och 1894 till vaccinatörerna utgått, skulle dels kunna användas
till betäckande af organisationskostnaderna för den animala vaccinationsanstalten,
dels till ökadt blankettryck med mera, som lärer blifva
en nödvändig följd af vaccinationsväsendets omdaning. Något särskildt
anslag för täckande af dessa utgiftsposter skulle alltså med denna anordning
icke blifva behöfligt.

Hvad de årliga utgifterna angår, hemställer medicinalstyrelsen, i
förhoppning att det hittills utgående statsanslaget ännu någon tid skall
visa sig tillräckligt, oaktadt de omkostnader, som måste blifva en följd
af här föreslagna reformer i vaccinationsväsendet, i underdånighet att
följande utgiftsstat måtte från och med det år, då nytt vaccinationsreglemente
kan bestämmas att träda i kraft, blifva beträffande slutsumman
i nåder faststäld, nemligen:

7 a

Arfvode åt 24 förste provinsialläkare ä 100 kronor

Arfvode för biträde vid vaccinationskontoret..............

Årsanslag för animala revaccinationsanstalten ..........

Understöd åt behöfvande vaccinatörer ...........................

Belöningar åt vaccinatörer..................................................

Diverse utgifter......................................................................

....... Kr. 2,400: —

....... » 500: —

...... » 3,800: —

...... » 150: —

....... » 700: —

....... » 150: —

Kronor 7,700: —

och hemställer tillika, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder besluta:

dels att detta statsanslag måtte få anses såsom reservationsanslag,
så att möjligen under ett år uppkommande besparingar må få disponeras
för kommande års utgifter, emedan kostnaderna för vaccinationens underhållande
ovilkorligen måste vexla rätt betydligt under olika år, beroende
såväl på den större eller mindre utgift produktionen af den
animala vaccinen kan komma att betinga, som ock på de belopp, som
komma att utbetalas för belöning af vaccinatörer;

dels att nu gällande bestämmelser på grund af nådiga bref den 8
februari 1855, den 16 maj 1873 och den 27 november 1874 angående
upprätthållandet af vaccindepoter i riket måtte upphäfvas från och med
den dag, då nytt vaccinationsreglemente, i enlighet med medicinalstyrelsens
underdåniga förslag, beslutes skola träda i kraft;

dels slutligen anbefalla medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder för
inrättande af en animal vaccinationsanstalt, för hvilket ändamål behållningen
å vaccinationsfonden må få i första rummet användas samt att
meddela närmare föreskrifter beträffande densammas skötsel och arbetsordning.

Underdånigst:

AUG. ALMÉN.

D. M. Pontin. G. Bolling. R. A. Wawrinsky.

A. J, Bruzelius.

Stockholm den 8 juni 1894.

FÖRSLAG

till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen i riket,

afgifvet den 8 juni 1894.

Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes
Konung, göre veterligt: att Vi, med anledning af en utaf Vår medicinalstyrelse
gjord framställning, funnit godt att, med upphäfvande af nådiga
reglementet den 29 september 1853, nådiga kungörelsen den 20 mars
1874 samt öfrige mot detta Vårt nådiga reglemente stridande föreskrifter,
stadga som följer:

Kap. 1.

Allmänna bestämmelser.

§ 1.

Mom. 1. Det åligger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän att

a) dels låta med skyddskoppor ympa eller, som det vanligen kallas,
vaccinera hvarje till deras omvårdnad hörande barn, före utgången af

det på dess födelseår följande kalenderåret, för så vidt icke med läkareattest
kan styrkas, att barnet haft smittkoppor;

b) dels ombesörja, att barnet undergår förnyad ympning (revaccination)
under det år, inom hvilket det fyller 12 år, för så vidt detsamma
icke haft smittkoppor eller redan tidigare blifvit revaccineradt; och

c) dels tillse, att barnet efter hvarje verkstäld ympning blifver å
utsatt tid och ställe af vaccinatören besigtigadt för utrönande af ympningens
resultat.

Mom. 2 a) Skyldigheten att vaccineras respektive revaccineras gäller
äfven i afseende å personer, hvilka öfverskridit ofvan angifna åldersgränser,
utan att hafva haft smittkoppor eller blifvit med framgång
vaccinerade respektive revaccinerade.

b) I afseende å revaccination af dem, som till krigstjenst antagas,
gälla särskildt meddelade föreskrifter.

§ 2.

Har med läkares intyg styrkts, att barn, som är vaccinationspligtigt
(§ 1) icke kan utan fara för dess helsa med skyddskoppor ympas, skall
sådan ympning med åtföljande besigtning verkställas inom ett år efter
det att sjukdoinshindret upphört.

§ 3.

Slår ympning icke behörigen an, skall densamma senast inom ett år
förnyas, och om deri äfven då slår fel, ännu en gång, inom tredje året,
upprepas.

§ 4.

Föräldrar, fosterföräldrar och målsmän vare pligtige att på vederbörande
vaccinationsföreståndares (§ 8 mom. 3) anfordran förete intyg
öfver att de under deras vård stälda barn blifvit med framgång ympade
(§ 9 e) eller ock tillfälligt eller för all framtid derifrån befriade.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt vare
skyldig att före lärjunges emottagande infordra genom vederbörande
målsman intyg, att personen i fråga blifvit med framgång vaccinerad

respektive revaccinerad, derest icke vederbörligen styrkes, att lärjungen
haft smittkoppor eller lagligen blifvit från ympning befriad; och må utan
sådant intyg lärjungen icke vid läroanstalten emottagas.

Mom. 2. Föreståndare, hvarom ofvan sägs, vare likaledes skyldig
att uppgöra och före den 1 januari hvarje år till vederbörande vaccinationsföreståndare
insända förteckning å de lärjungar vid skolan eller
anstalten, hvilka under näst påföljande år blifva revaccinationspligtige
(§ 1 mom. 1 b), äfvensom att senast en månad före läsårets slut till
vederbörande vaccinationsföreståndare insända förteckning öfver dem
bland fjorårets vaccinationspligtige lärjungar, rörande hvilka icke föreskrifna
intyg om revaccination företetts.

§ 6.

Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerade läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt kommer
att i nåder stadgas, inhemtat kunskap i konsten att vaccinera äfvensom
förvärfvat insigt om äkta skyddskoppors förlopp och kännetecken samt
häröfver, jemte att de ega kännedom om vaccinationsjournals förande,
erhållit föreskrifna intyg;

c) de hvilka före detta erhållit behörighet att vaccinera och dertill,
enligt läkares intyg, visat sig skicklige.

§ 7.

Mom. 1. Skyddskoppympningen må under alla årstider kunna företagas;
dock vare vaccinatör (§ 8 mom. 1) under tider, då smittkoppor
icke äro inom landet gängse, endast pligtig att från början af maj till
slutet af augusti månad hvarje år vid offentligt utlysta vaccinationsmöten
(§11 c) verkställa vaccination och revaccination.

Mom. 2. Då smittkoppor äro gängse, skall deremot den offentliga
vaccinationen och revaccinationen, utan afseende på årstid, oafbrutet
fortsättas med alla, som sig för ympnings undergående infinna.

§ 8.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket bildar ett särskildt vaccinationsdistrikt,
inom hvilket en eller flere vaccinatörer skola af helsovårdsmyndigheten
derstädes anställas, dock med rättighet för angränsande

kommuner att, med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, sig om
en gemensam vaccinatör förena.

Till vaccinatör kan äfven qvinna (vaccinatris) antagas.

Mom. 2. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på skäl, som af
medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig uppdraget att vara vaccinatör
i den kommun, inom hvilken han är bosatt; börande dock, der
så pröfvas nödigt, erforderligt antal vaccinatörer ställas till läkarens förfogande
att under hans inseende vid skyddskoppympningen biträda.

Mom. 3. Kommunens helsovårdsmyndighet åligger att årligen utse
en bland sina ledamöter att i egenskap af vaccinationsföreståndare hafva
närmaste tillsynen öfver skyddskoppympningen inom kommunen.

Kap. 2.

Yaccinatörens åligganden.

§ 9-

Yaccinatörens åligganden äro:

a) att med ledning af de utaf vaccinationsföreståndaren årligen uppgjorda
listor (§ 11 a och b) med skyddskoppor ympa alla inom hans
distrikt befintliga personer, hvilka enligt detta nådiga reglemente äro
sådan ympning underkastade eller som för vaccinations undergående sig
hos honom anmäla;

b) att för sådant ändamål i behörig tid förse sig med vaccinämne,
som på reqvisition tillhandahålles kostnadsfritt af vederbörande förste
provinsialläkare; dock att vaccinatör, derest han är legitimerad läkare,
bör, sedan vaccinationen inom hans distrikt kommit i gång och så länge
den för året pågår, sjelf bereda sig tillgång till vaccin medelst ympning
från person till person;

c) att, derest han är legitimerad läkare, uppsamla vaccin från friska
och dertill lämpliga barn samt insända densamma till vederbörande förste
provinsialläkare;

d) att på 7:e till 9:e dagen efter verkstäld ympning besigtiga den
vaccinerade för utrönande huruvida skyddskoppor uppkommit samt för
den skull vid vaccinationens utförande underrätta den vaccinerade, dess
föräldrar eller målsman om tid och ställe för besigtningen;

e) att efter verkstäld besigtning utan särskild ersättning utfärda
intyg, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, huruvida ympnin -

gen lyckats eller slagit fel, i hvilket senare fall densamma skall på föreskrifvet
sätt (§ 3) förnyas;

f) att å de af vaccinationsföreståndaren uppgjorda listor öfver vaccinationspligtige
noggrant införa föreskrifna anteckningar öfver alla af honom
ympade personer (vaccinationsjournal) samt årligen under första hälften
af september månad till vederbörande vaccinationsföreståndare öfverlemna
dessa listor;

g) att hos vaccinationsföreståndaren ofördröjligen anmäla alla vaccinerade,
hvilka af en eller annan anledning icke blifvit å utsatt tid och
ställe besigtigade; samt

h) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar,
hvilka med hänsyn till skyddkoppympningens verkställande af medicinalstyrelsen
utfärdas.

Hvad här ofvan finnes föreskrifvet gäller i tillämpliga delar
äfven för öfriga personer, som äro behöriga att vaccinera och som, utan
att vara till vaccinatörer antagna, utöfva skyddskoppympning; skolande
af dem listor, i öfverensstämmelse med de under f) omnämnda, föras
öfver af dem ympade personer samt årligen under första hälften af september
månad till vederbörande vaccinationsföreståndare aflemnas.

§ 10.

Vaccinatör eger, derest icke annorlunda är mellan honom och kommunen
öfverenskommet, att, efter verkstäld och lyckad vaccination eller
revaccination, af den ympade, dess föräldrar eller målsman, uppbära en
ersättning af 50 öre; skolande denna ersättning för erkändt medellöse
af kommunen godtgöras.

Kap. 3.

Vaccinationsföreståndarens åligganden.

§ 11.

Vaccinationsföreståndarens åligganden äro:

a) att i början af hvarje år med ledning af uppgifter från presterskapet
(§ 13, c) uppgöra listor, enligt af medicinalstyrelsen faststäldt
formulär, öfver såväl inom vaccinationsdistriktet under nästföregångna
år födda som dit inflyttade, ännu ovaccinerade barn, så ock å samma

listor anteckna de barn, som af en eller annan anledning icke blifvit
under föregående år vaccinerade eller å hvilka ympningen skall förnyas
(§ 3);

b) att likaledes i början af hvarje år med ledning af de från skolföreståndarne
inkommande förteckningar (§ 5 mom. 2) uppgöra listor,
enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär, öfver revaccinationspligtige
under året äfvensom å samma listor anteckna de barn, som, ehuru
redan föregående år revaccinationspligtiga, likväl icke af en eller annan
anledning blifvit revaccinerade eller å hvilka ympningen skall förnyas

(§ 3);

c) att före februari månads utgång öfverlemna ofvannämnda listor
till vederbörande vaccinatör samt i samråd med denne bestämma den
ordning, i hvilken skyddskoppympningen och den derpå följande besigtningen
af de ympade bör inom vaccinationsdistriktet företagas, hvarom
kungörelse från predikstolen eller på annat lämpligt sätt skall, genom
föreståndarens försorg, ske, med uppgift på tid och ställe för vaccinationen
inom olika trakter af distriktet, och hvarom vederbörande provinsial-,
extra provinsial- eller stadsläkare bör så tidigt underrättas, att
han dervid må kunna tillstädeskomma, om så nödigt pröfvas;

d) att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers förhållande
i tjensten samt tillse, det såväl dessa som andra personer, hvilka
med skyddskoppympningen sig befatta, iakttaga hvad, enligt detta reglemente
eller på grund af detsamma utfärdade föreskrifter, dem åligger;

e) att efter anmälan af vaccinatör om barn, som icke å utsatt tid
och plats instälts till besigtning (§ 9, g), uppmana dessa barns föräldrar
eller målsmän att ofördröjligen fullgöra sin skyldighet i detta afseende;

f) att granska och med sitt namn underteckna från vaccinatörer inkomna
vaccinationsjournaler, hvilka derefter före september månads utgång
till vederbörande pastorsembete öfverlemnas; samt

g) att vid hvarje års slut enligt af medicinalstyrelsen faststäldt formulär
till vederbörande helsovårdsmyndighet i kommunen ingifva redogörelse
för vaccinationen och revaccinationen under året, hvarvid uppgift
bör särskildt lemnas dels beträffande de barn, hvilkas föräldrar eller
målsmän utan laglig grund uraktlåtit att dem till vaccination respektive
revaccination befordra eller, oaktadt anmaning af vaccinationsföreståndaren,
försummat att å utsatt tid och plats dem till besigtning inställa,
dels om hvad med hänsyn till vaccinationen inom kommunen finnes anmärkningsvärdt
eller från helsovårdsinyndighetens sida i ett eller annat
afseende kan påkalla åtgärd.

Kap. 4.

Helsovårds- och kommunalnämnders samt presterskapets åligganden.

§ 12.

Helsovårds- och kommunalnämnder åligger:

a) att, efter vederbörande förste provinsialläkares hörande beträffande
de sökandes kompetens, antaga och efter skedd uppsägning entlediga
vaccinatörer inom deras respektive kommuner samt, såväl i ena
som andra fallet, insända underrättelse derom till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för förste provinsialläkarens meddelande;

b) att på grund af vaccinationsföreståndarens årsberättelser (§ 11, g),
vidtaga nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens befrämjande
inom kommunen samt allvarligt tillhålla dem, som sådant försummat,
att låta med skyddskoppor ympa och till besigtning inställa under
deras vård varande personer; börande nämnden, der sådant erfordras,
anmäla uraktlåtenhet i ofvannämnda afseende till författningsenlig påföljd
(§ 23) äfvensom genom föreläggande af lämpligt vite (§ 23) söka
förmå tredskande att fullgöra föreskrifterna rörande vaccinationen och
revaccinationen.

§ 13.

Mom. 1. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

a) att, efter inhändigande af vaccinationsjournalerna (§ 11, f), med
ledning af desamma, ofördröjligen och senast inom åtta dagar uti
husförhörsboken anteckna de under vaccinationsåret med framgång ympade
personer; skolande enahanda anteckning med stöd af företedt prestbevis
eller vaccinations- respektive revaccinationsintyg (§ 9, e) äfven
göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingen;

b) att derefter senast före december månads utgång insända vaccinationsjournalerna
till vederbörande provinsial-, extra provinsial- eller
stadsläkare att bifogas årsberättelsen till förste provinsialläkaren för
den åtgärd, som på denne ankommer;

c) att i början af januari månad hvarje år till församlingens vaccinationsföreståndare
aflemna förteckning å de under nästföregående år
födda och inflyttade ovaccinerade barn jemte föräldrarnes namn och
adress;

d) att i allt, hvad på detsamma beror, befordra skyddskoppympningen
och understödja dess noggranna öfvervakande.

Mom. 2. Hvad i detta reglemente är för pastorsembetet föreskrifvet,
gäller i tillämpliga delar äfven om församlingsföreståndare.

Kap. 5.

Beredande af tillgång på vaccinämne.

§ 14.

Ingen må vägra legitimerad läkare, som vaccination förrättat, att af
ympad person taga vaccinämne, då sådant finnes erforderligt och med
ympningens framgång förenligt.

§ 15.

Det åligger hvarje förste provinsialläkare äfvensom stadsläkare, som
äro eller framdeles kunna i nåder förklaras vara med dem likstälde, att
sjelfve eller genom annan legitimerad läkare ansvara för underhållandet
af god vaccin samt fördenskull icke allenast tillhålla vederbörande läkare,
som skyddskoppympning utöfva, att uppsamla och utan dröjsmål insända
vaccinämne (§ 9, c), utan äfven sjelf söka, genom att oafbrutet underhålla
vaccinationen, hålla pålitligt ympämne i tillräckligt förråd för att
vid reqvisition kunna dermed förse vederbörande vaccinatörer (§ 9, b).

§ 16.

I ändamål att än mera betrygga tillgången på godt vaccinämne har
en särskild anstalt för beredande af animal vaccin i Stockholm inrättats
under omedelbart inseende af medicinalstyrelsen ; och ega vederbörande,
hvilka med vaccinationen hafva befattning, att, vid inträffande behof af
ympämne, sådant från denna anstalt reqvirera och i mån af tillgång
erhålla.

Kap. 6.

Kostnadsersättningar.

§ 17-

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar och regler för
vaccinationens utöfvande, blanketter till vaccinationslistor (§ 11, a och b)
och vaccinationsintyg (§ 9, e) in. m., äfvensom förste provinsialläkarnes
omkostnader för beredande af tillgång på ympäinne samt kostnaderna
för statens ympningsanstalt i Stockholm godtgöras af de under medicinalstyrelsens
förvaltning stälda medel.

§ 18.

För sändande af vaccinämne må portofrihet begagnas i öfverensstämmelse
med nådiga brefvet den 16 juni 1813 och enligt bestämmelser,
som generalpoststyrelsen eger utfärda.

Kap. 7.

Inseendet öfver skyddskoppympningen.

§ 19.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer
medicinalstyrelsen, som eger att i öfverensstämmelse med för densamma
gällande instruktion meddela råd och anvisningar rörande vaccinationens
utöfning samt vidtaga alla nödiga åtgärder för skyddskoppympningens
behöriga vidmagthållande.

§ 20.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande skola, hvar inom sitt län, vaka
öfver, att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer, att vederbörande
nämnder fullgöra dem enligt detta reglemente åliggande skyldigheter,
äfvensom att vederbörande polismyndighet och kronobetjente

lemna det biträde, som för vaccinationens befrämjande kan på dem ankomma;
för hvilket ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven ega,
att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga viten. När genom
vederbörandes anmälan eller på annat sätt till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
kunskap kommit, att å någon ort missförhållanden med hänsyn
till skyddskoppympningen i ett eller annat afseende förefinnas, skall
Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillse, att tjenliga åtgärder för dessas
undanrödjande vidtagas.

§ 21.

Förste provinsialläkares, provinsialläkares, extra provinsialläkares
och stadsläkares åligganden i afseende på skyddskoppympningen angifvas
i den för dem utfärdade nådiga instruktionen af den 31 oktober 1890
med de ändringar, som genom nådig kungörelse af denna dag blifvit
deri vidtagna.

Kap. 8.

Belöningar och ansvarsbestämmelser.

§ 22.

För att uppmuntra till en nitisk utöfning af skyddskoppympningen,
vilje Vi, på underdånigt förslag af medicinalstyrelsen, grundadt på vederbörandes
anmälan, tilldela den, som i sådant afseende sig särskildt
utmärker, ett hederstecken: »för befrämjad vaccination» eller annan lämplig
belöning, i den mån tillgängliga medel det medgifva.

§ 23.

Mom. 1. Föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän äfvensom andra,
som hafva barn under sin vård och hvilka utan laga förfall (§§ 2 och 3)
underlåta att äfven efter anmaning fullgöra, hvad dem enligt § 1 af
detta reglemente åligger, straffes med böter, högst 20 kronor. Den sålunda
försumlige eller tredskande eger vederbörande helsovårdsmyndighet
i kommunen förelägga viss tid, inom hvilken, vid vite af högst 50 kronor,
den uraktlåtna skyldigheten skall vara fullgjord. Försummas äfven detta,
eger helsovårdsmyndigheten att genom höjda viten göra sig hörsammad.

Mom. 2. Vaccinatör eller vaccinationsföreståndare äfvensom föreståndare
för skola, läro-, eller uppfostringsanstalt, som försummar något
af hvad honom enligt detta reglemente eller särskilda i enlighet med
detsamma utfärdade föreskrifter åligger, straffes med böter från och med
10 till och med 50 kronor. Låter vaccinatör sig ej häraf rätta, eger
medicinalstyrelsen att, efter förutgången varning, fråntaga honom rättigheten
att vaccination utöfva.

Samma bötesansvar vare för en hvar, som bevisligen vägrar att
under de i § 14 anförda omständigheter låta taga vaccinämne eller
som, utan att dertill vara berättigad, verkställer skyddskoppympning.

Mom. 3. Förfar vaccinatör vid skyddskoppympningens utöfvande
vårdslöst, böte, der ej straff enligt allmän lag bör å förseelsen följa,
från och med 5 till och med 100 kronor.

§ 24.

Böter och viten efter detta reglemente och de i enlighet med detsamma
meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa. Saknas tillgång
till fulla gäldandet af dessa böter och viten, skola de förvandlas
enligt allmän lag.

§ 25.

Mål angående förseelser mot detta reglemente eller mot de enligt
detsamma meddelade föreskrifter lyda under allmänt åtal och skola anhängiggöras
på sätt i nådiga helsovårdsstadgan för riket den 25 september
1874 för andra förseelser mot helsovårdsföreskrifter finnes stadgadt.

Detta reglemente gäller i tillämpliga delar och med den inskränkning,
som af nådiga förordningen om mantals- och skattskrifningens förrättande
i Stockholm den 27 oktober 1882 betingas, äfven för hufvudstaden
samt länder till efterrättelse från och med den
18

Det alle som vederbör

KONGL. MEDICINALSTYRELSENS

UNDERDÅNIGA SKRIFVELSE

DEN 17 JANUARI 1896,

1 ANLEDNING AF INKOMNA YTTRANDEN ÖFVER STYRELSENS FÖRSLAG TILL
FÖRNYADT NÅDIGT REGLEMENTE FÖR SKYDDSKOPPYMPNINGEN

I RIKET.

STOCKHOLM

Isaac Maecus’ Boktk.-Aktiebolag
1890.

Medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse med anledning
af de särskilda yttranden, som af Kongl. Maj:t
infordrats öfver Styrelsens förslag till nytt
vaccinationsreglemente1).

Till Konungen.

Sedan Medicinalstyrelsen i und. skrifvelse af den 8 juni
1894 inkommit med detaljeradt förslag till förnyadt nådigt
reglemente för skyddskoppympningen i riket, har Eders Kongl.
Maj:t häröfver infordrat underdåniga utlåtanden ej mindre af
samtlige E. K. M:ts Befde, efter vederbörande förste provincialläkares
hörande, samt öfverståthållareembetet, efter förste stadsläkarens
i Stockholm hörande, än ock af samtlige domkapitel,
Stockholms stads konsistorium, hofkonsistorium, direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk, Nya Elementarskolans
direktion, öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor samt direktionen
öfver veterinärinstitutet, E. K. M:ts generalpoststyrelse
och statskontoret;

och har E. K. M:t derefter, sedan samtliga dessa yttranden
inkommit, velat genom nådig remiss den 5 sistlidnc aug.
lemna Medicinalstyrelsen tillfälle att yttra sig i anledning af
hvad dessa myndigheter i ärendet anfört.

Såsom väl var att vänta i en fråga af sådan art som
den af Medicinalstyrelsen här förebragta, hafva synnerligen
skiftande meningar, såväl klander som instämmanden, blifvit
i de remitterade handlingarna uttalade. Då Medicinalstyrelsen
nu går att i underdånighet besvara de inlägg, som gjorts
mot förslaget, anser Styrelsen det derför vara nödvändigt, för
vinnande af öfversigt, att i vissa hufvudpunkter sammanföra
de gjorda anmärkningarna, hvarvid Styrelsen i hufvudsak följt
samma uppställning, som i Medicinalstyrelsens ofvan omnämnda
underdåniga förslag af den 8 juni 1894 iakttagits.

De föreslagna grunderna i allmänhet.

Såsom af Medicinalstyrelsens underdåniga skrifvelse af
den 8 juni 1894 torde framgå, har Styrelsen med det framlagda
förslaget afsett dels att ställa skyddskoppympningen i
i riket på mera fast och säker grund, än hvad hittills varit

'') Detta förslag, afgifvet den 8 juni 1894, finnes jemte motivering infördt
i Hygiea. Bd LYI sid. 485.

fallet, dels att garantera ympningens effektivitet och minska
faran för infektion genom såväl skärpta kompetensvilkor
för vaccinatörerna som beredande af otadligt ympämne samt
slutligen att skärpa och förenkla kontrollen öfver skyddskoppvmpningén;
i korthet sagdt, Styrelsen har med sitt förslag
sökt att, i hvad på den ankommer, åvägabringa, att de kraf
blifva tillfredsstälda, hvilka nutiden ställer på en lagstiftning
angående vaccinationen, nämligen l:o) en tvångsförfattning,
som påbjuder ej endast ympning, utan äfven i vissa fall förnyelse
af densamma samt allmän revaccination; 2:o) en skolad
ymppersonal; 3:o) ett tadelfritt ympämne samt 4:o) ett betryggande
kontrollväsende.

Af de myndigheter, hvilka mer eller mindre utförligt yttrat
sig om det underdåniga förslaget i dess helhet hafva de
allra flesta förklarat sig i hufvudsak instämma i de föreslagna
allmänna grunderna. Endast några få hafva i detta hänseende
yttrat sig afstyrkande.

E. K■ M:ts Bef:de i Upsala län finner de af förste provincialläkaren
i samma län föreslagna grunder för skyddskoppympningens
ordnande innebära afsevärda fördelar framför de
af Medicinalstyrelsen ifrågasatta och instämmer derför i nämnde
läkares yttrande, som hufvudsakligen går ut på, att vaceinationsväsendet,
hvilket numera ovilkorligen kräfver en omorganisation
i vårt land, skall helt och hållet fråntagas kommunalmyndigheterna
och i stället, likasom så småningom all sjukvård
och framför allt alla skyddsåtgärder mot de smittsamma
sjukdomarna samt de smittsjukas vård, läggas i statens händer
för att uteslutande handhafvas af dess tjenstemän, d. v. s.
tjensteläkarne. »Tjensteläkaren skulle träda i kommunalnämndsledamoten-skyddsympningsföreståndarens
ställe, handhafva vården
och bära ansvaret för skyddsympningen, biträdd af skolade
och, der så är nödigt, med bidrag af staten aflönade
ympare.» Dessa ympare skulle lämpligast väljas inom folkskolelärarekåren
och deras utbildning ske under lärotiden, desto
hellre som undervisning i helso- och sjukvårdslärans grunder
blifvit uppsatt som ett önskningsmål vid folkskolelärareundervisningen.
Åt kommunalnämnderna skulle endast öfverlemnas
bestyret att efter anmälan af tjensteläkaren vidtaga lagliga
åtgärder, för att tredskande måtte till ympning befordras.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län har vid granskning
af förslaget funnit så många väsentliga, (här nedan under de
särskilda §§ närmare angifna) ändringar i sak böra deri vidtagas,
att antagas måste, att förslaget i dess helhet synes
E. K. M:ts B ef: de oantagligt, ehuru detta icke i det afgifna
utlåtandet direkt uttalas. Derjemte har E. K. M:ts Bef:de i

samma län ansett sig böra påpeka, att reglementsförslaget
»jemväl i språkligt hänseende synes vara ganska bristfälligt
och derför äfven härutinnan torde kräfva en rätt grundlig revision».

Öfverståthållareembetet, som icke tinner sig kunna eller
böra inlåta sig på pröfning af de hygieniska skäl, som må föranleda
förändring i nu gällande bestämmelser rörande skyddskoppympningen,
biträder emellertid de af förste stadsläkaren
i Stockholm uttalade yrkanden om vissa undantagsbestämmelser
för Stockholms stad samt anser för öfrigt den af Medicinalstyrelsen
föreslagna rullföring af vaccinerade och revaccinerade
personer äfvensom kontrollen deröfver blifva alltför vidlyftig
och tidsödande för samtliga dervid medverkande såväl myndigheter
som särskild! anstälde personer, hvarför Ö.-E. hemställer,
att förslaget icke måtte i det skick, hvari det nu föreligger,
fastställas.

Dessutom har af en ledamot inom Vexiö domkapitel reservationsvis
yrkats, att förslaget måste afstyrkas, för så vidt
det afser en utvidgning af vaccinationstvånget.

De föreslagna speciela bestämmelserna.

§ 1 mom. 1 a).

Förste provincialläkaren i Vpsala län, med hvilken E. K.
M:ts Bef:de i länet instämmer, anser det ej böra föreskrifvas
för slcogarnes och fjellens bebyggare, att barnen skola ympas
före utgången af andra kalenderåret, hvilket han antager skola
blifva ytterst svårt att efterlefva och hvilket ej heller torde
få anses nödvändigt, då faran för smittans utbrott och spridning
bland dem är ringa. Föreskrifterna böra lämpas efter
befolkningens af yttre förhållanden betingade förmåga att rätta
sig efter dem. Ett uppskof intill 3:dje eller 4:de året torde
för ofvan nämnda befolkning kunna utan fara lemnas.

Förste provincialläkaren i Vesternorrlands län hemställer,
att stadgandet bör skärpas, i syfte att föräldrar eller målsmän
ovilkorligen och vid vite, såsom t. ex. vid beväringsmönstringarna,
skola infinna sig med barnen på den utsatta mötesplatsen
för att vaccineras.

Förste stadsläkaren i Stockholm befarar, att den föreslagna
förändringen med afseende på tiden, inom hvilken barnen
skola vara vaccinerade, torde, isynnerhet i början, komma
att föranleda oro hos många föräldrar, som icke vilja låta
vaccinera sina barn i späd ålder. Då detta emellertid ej torde
innebära någon verklig fara för barnen, anser han dock icke,

att af denna anledning någon anmärkning bör riktas mot förslaget,
helst som stadgandet, från annan synpunkt sedt, skulle
blifva af nytta, särskildt för Stockholm, emedan kontrollen
öfver de ovaccinerade skulle kunna bölja ett helt år tidigare,
hvilket vore mycket lämpligt.

§ 1 mom. 1 b).

Förste provmcialläkaren i Stockholms län betviflar nyttan
af allmän revaccination och söker af statistiska uppgifter från
Stockholm samt genom en jemförelse mellan dödlighetsförhållandena
i smittkoppor uti några af tyska rikets stater och Sverige
vinna stöd för sin åsigt. Under smittkoppsepidemien i Stockholm
1873—1875 bidrogo enligt hans beräkningar de revaccineradej
militärerna lika väsentligt till sjukdomens spridning
som den icke revaccinerade civila befolkningen. Uti tyska
rikets städer medgifver han, att dödligheten i smittkoppor
efter vaccinations- och revaccinationstvångets införande 1875
visserligen varit ytterst obetydlig och betydligt lägre än i
öfriga stater på kontinenten, men jemföras förhållandena i
Sverige med de tyska, finner man, att dödligheten hos oss
varit ännu lägre än i Tyskland. Häraf vill han draga den slutsatsen
att tvångsrevaccination är obehöflig och afstyrker följaktligen
förslaget i denna punkt. I stället förordar han en
föreskrift om, att vid hotande spridning af smittkoppor Medicinalstyrelsen
skulle ega att anbefalla revaccination i den utsträckning
omständigheterna påfordrade, samt att det derefter
skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse eller lokala helsovårdsmyndighet
att bringa påbudet till allmänhetens kännedom
och efterlefnad. Han föreslår alltså att i stället för punkt b)
i förslagets första § mom. 1 en ny § måtte intagas, så lydande:
»Då fall af smittkoppor yppas på en ort eller eljest fara för deras
utbredning derstädes är för handen, bör hvar och en, som har
tillsyn öfver vaccinationen eller bestyr dermed, låta sig angeläget
vara att befrämja förnyad ympning med skyddskoppor
(revaccination). Har sådan farsot utbrutit, skall i den utsträckning
Medicinalstyrelsen anvisar revaccination verkställas, och
må dervid ingen undandraga sig densamma, då vederbörande
helsovårds- eller kommunalnämnd dertill kallar»; samt att i
§ 23 intages straffpåföljd för uraktlåtenhet att vid dylika tillfällen
låta revaccinera sig.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län finner hvad förste provincialläkaren
sålunda anfört ganska beaktansvärdt, och tillstyrker
dessutom, att åt bestämmelsen om revaccination, derest
en sådan skall föreskrifvas, den affattning bör gifvas, att icke

revaccination ovilkorligen skall ske vid en viss ålder, äfven
om personen helt kort tid förut hlifvit första gången vaccinerad.

E. K. M:ts
satta föreskriften om obligatorisk revaccination, om ock ur
sanitär synpunkt önskvärd, likväl icke vara lämplig, enär skyddskoppympningen
ännu icke torde hos vårt folk vunnit det allmänna
förtroende, att detsamma skulle vara villigt att underkasta
sig tvånget att årligen låta revaccinera närmare 100,000
barn i skolåldern med en kostnad af inemot 50,000 kronor.
Följden af en dylik föreskrifts genomförande skulle derför antagligen
blifva ett ofta upprepadt fällande till böter och viten,
hvarigenom äfven skyddskoppympningen af de späda barnen
skulle komma att lida och göras förhatlig. I den mån tillgången
på animal vaccin ökas och fullt skolade vaccinatörer
kunna utbildas, kunde revaccination stadgas för de i statens
skolor intagna lärjungar och tvånget steg för steg införas.
Skulle åter en koppepidemi uppstå, bör med allt skäl genom
någon central reserv-vaccindepot tillfälle till revaccination beredas
dem, som frivilligt anmälde sig, och torde vid dylika
fall vaccination böra påbjudas af helsovårdsnämnd eller annan
myndighet, men då ock verkställas på allmän bekostnad.

Förste provinciallälcaren i Kalmar län anmärker, i likhet
med E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län, det olämpliga uti,
att barn, hvilkas vaccination försummats, måhända ända till
dess att skolåldern inträder, ovilkorligen skola revaccineras vid
12 års ålder, d. v. s. efter endast 5 års förlopp, och önskar
särskild bestämmelse beträffande dylika fall.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län ifrågasätter,
huruvida ej åldern för revaccinationen bör sättas något tidigare
än till 12 år, emedan just vid denna tid ett stort antal
barn, särskildt gossar, utgå ur folkskolan. Dessutom föreslår
han att ordet »tidigare» i här förevarande punkt ersättes med
orden »inom 5 år», i likhet med hvad tyska vaccinationslagen
föreskrifver.

E. K. M:ts Bef:de i Norrbottens län anmärker, att i förslaget
revaccinationstvånget uttalas såsom gällande alla barn,
livilka uppnå 12:te året, medan deremot de föreskrifter, som
bestämma sättet för åstadkommande af förteckningar öfver de
revaccinationspligtige, endast afse barn, som tillhöra skolor
samt läro- eller uppfostringsanstalter.

Domlcapitlet i Strengnäs förklarar sig hysa vissa betänkligheter
mot införande af obligatorisk revaccination, och Domkapitlet
i Vexiö finner sig icke kunna tillstyrka nådigt bifall
till densamma. Dessutom hafva inom domkapitlen reservationer
afgifvits af 11. H. ärkebiskopen, som afstyrker nådigt bifall

till hvad i afseende å revaccinationen blifvit föreslaget utöfver
nu gällande stadganden, samt af rektor Jacobson i Visby,
hvilken anser, att revaccinationen hör verkställas under det
kalenderår, då den revaccinationsskyldige fyller 21 år, hvilken
åldersperiod han af utredningen finner derför tjenligast, synnerligast
som härigenom den fördelen vinnes, att hvarje manlig
individ, som enligt värnpligtslagen sagde år skall undergå
mönstring, samtidigt härmed kan vaccineras. Skulle detta
förslag icke kunna genomföras, afstyrker reservanten tvångsrevaccinationen
såsom, enligt hans åsigt, obehöflig.

§ 1 mom. 1 c).

Förste provitteialläkaren i Stockholms län anmärker, att
genom nu föreslagna redigering af förevarande punkt besigtning
för utrönande af ympningsresultatet endast föreskrifves
för barn, men att dylik besigtning måste anses lika nödvändig
för personer, hvilka öfverskridit vaccinationsåldern och hvilka
enligt mom. 2 a) af § 1 äfven böra i vissa fall ympas, föreslår
derför ett tillägg till sistnämnda punkt (se nedan).

Slutligen anhåller Göteborgs domkapitel, i enlighet med
förslag af pastorerna i Göteborgs territoriela församlingar, att
till § 1 mom. 1 må läggas ännu en punkt d) af följande
lydelse: »dels mottaga och för framtida behof vid inskrifning
i skola, läro- eller uppfostringsanstalt, vid beväringsmönstring
o. s. v. förvara af vaccinatör (§ 9 e) utfärd adt intyg».

§ 1 mom. 2 a).

Af E. K. M:ts Bef:de i Kronobergs, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Elfsborgs och Norrbottens län, samt
af Domkapitlet i Göteborg och förste provincialläkaren i
Kronobergs, Kalmar och Falu län påpekas, att genom otydlig
redigering af förevarande punkt den uppfattning skulle kunna
göra sig gällande, att alla personer i riket, hvilka öfverskridit
12 års ålder och icke förut blifvit vaccinerade, skulle förpligtas
att låta ympa sig samt att, då detta icke torde vara
meningen, uttryckligen bör utsägas i reglementet, att föreskriften
om revaceinationsskyldigheten ej eger tillämpning
på sådana, som vid den tid, då reglementet träder i tillämpning,
öfverskridit den i § 1 mom. 1 b) angifna ålder.

Dessutom anmärker E. K. M:ts
att föreskrift saknas för person, som i förevarande punkt afses,
att efter verkstäld ympning inställa sig hos vaccinatören
för besigtning.

§ 2.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län gör den erinran,
att § 2 medgifver uppskof med ympning för barn, som icke
utan fara för dess helsa kan ympas, men att samma medgifvande
torde böra lemnas äfven vaccinationspligtig äldre
person. För öfrigt anmärkes, att § 4 talar om intyg, som
skulle kunna utfärdas derom, att barn blifvit för all framtid
från vaccination befriadt, men att en så långt utsträckt befrielse
ej omnämnes i § 2, som endast talar om uppskof med
vaccinationen. Sistnämnda anmärkning framställes äfven af
E. K. M:ts Bef:de i Hallands och Kristianstads län.

Förste ''provincialläkaren i Upsala län kan ej finna, hur
det kan blifva möjligt för skogarnes och fjellens bebyggare
att anskaffa sjukbetyg för ett sjukt barn från den kanske 15
—20 mil aflägset boende läkaren för att uppvisa på skyddskoppympningsmötet.
Derför torde vara obilligt att utfästa
vite för denna nödtvungna uraktlåtenhet att skaffa läkarebetyg.
Ett af 2 personer utfärdadt intyg öfver att barnet vid tillfället
varit sjukligt anser han böra vara nog för dessa trakter.

§ 3.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser, att då felslagen
ympning oftast torde, der immunitet ej föreligger, bero
på felaktig teknik eller dålig vaccin, borde det vara nog med
en förnyad ympning. Äfven anmärkes, att orden »inom tredje
året» borde utbytas mot »innan tredje årets utgång», då hinder
för den tredje ympningens verkställande äfven inom andra
året väl icke behöfver uppställas.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län erinrar, att
föreskrifterna i § 3 återfinnas i de flesta nyare vaccinationslagar
och äfven torde vara af behofvet påkallad, samt framkastar
förslag om, att den, som 3 år i rad blifvit utan framgång
ympad, skall såsom vaccinerad antecknas för att ej komma
med på listan öfver ovaccinerade.

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län föreslår, att ordet
ympning, hvarmed tydligen endast afses ympning första gången,
bör utbytas mot ett annat uttryck, på det misstydning
ej må kunna ske.

Slutligen har E. K. M:ts Bef:de i Hallands län, beträffande
den formela affattningcn af förslagets tre första paragrafer,
och på det att större tydlighet och öfverskådlighet i redaktionen
skulle vinnas, hemstält att §§ 2 och 3 måtte intagas
i mom. 1 af § 1; att mom. 2 a) af § 1 göres till § 2 och
mom. 2 b) af § 1 till § 3.

§ 4.

M E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings och Jemtlands län
framhålles, att här föreslagna stadgande synes kunna utgå,
då anteckning om ympningen skall göras i husförhörsboken
och intygens förvarande inom fattiga och kanske ofta flyttande
familjer är temligen vanskligt.

T. f. förste provincialläkaren i Kronobergs län anser
äfven annat vaccinationsintyg än prestbetyget vara öfverflödigt,
utom i de fall, der vaccination ej slagit an och personen i fråga
följaktligen blifvit befriad från ytterligare vaccinering. Särskild!,
revaccinationsintyg synes deremot vara nödigt.

Äfven förste provincialläkaren i Vestmanlands län och
förste stadsläkaren i Stockholm uttala den förmodan, att vaccinationsintygen
ofta skola förkomma, hvarför föreskrift om
utfärdande vid påfordran af nya intyg af presterskapet (rotemännen)
hör intagas i § 4.

Domkapitlet i Göteborg anser Medicinalstyrelsen hafva
genom den föreslagna § 4 tagit ett steg i den rätta rigtningen
för ernående af en mera betryggande kontroll, än den presterskapets
anteckningar kunna gifva, men föreslår ett tillägg i §
4 af följande lydelse: »skulle sådant intyg hafva förkommit,
erhålles nytt hos vaccinationsföreståndaren mot 50 öres lösen».

§ 5 mom. 1.

E. K■ M:ts Bef:de i Stockholms län »bestrider icke, att
föreståndare för enskild skola eller läroanstalt kan åläggas den
här stadgade skyldigheten», men anser nödigt, att en gräns
uppdrages för hvad i detta fall räknas till läroanstalt och
detta med afseende å både elevantal och undervisningens omfattning,
då väl icke den, som i sitt hem mottager några få
elever, kan hänföras under denna paragraf, lika litet som föreståndaren
för t. ex. en pianoskola, en skrifskola m. fl. dylika
anstalter. Länsstyrelsen finner för öfrigt hela stadgandet olämpligt,
om det än motsvaras af en ungefär lika lydande bestämmelse
i det nuvarande reglementet. Tiden för inskrifning i
skola behöfver nämligen icke sammanfalla med den årstid,
förslaget angifver såsom den normala för vaccinationens verkställande.
Och om det än må vara rigtigt, att vederbörande
skolföreståndare utöfvar kontroll i nu ifrågavarande afseende
och för den skull tillhåller föräldrar och målsmän att aflemna
föreskrifna intyg, bör dock icke barnets skolgång i afvaktan
på denna skyldighets fullgörande uppskjutas.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län anser det blifva alltför

betungande för skolföreståndarne att »infordra» sådant intyg,
som i momentet afses och föreslår derför den ändring i stadgandet,
att ingen må i skolan intagas, utan att undergången
vaccination (revaccination) af vederbörande målsman styrkes.
Men på det att icke föreskrifterna om den obligatoriska folkundervisningen
härigenom må till sin kraft försvagas, föreslås,
att uppgift å dem, livilka i brist af vaccinationsintyg afvisats
från folkskolan, skall inom viss tid af föreståndaren meddelas
skolrådets ordförande, med skyldighet för denne att om förhållandet
göra anmälan hos vederbörande helsovårdsmyndighet,
hvilken det då tillkommer att anmana målsmännen att

anskaffa intygen. ..

T. f. förste provincialläkaren i Östergötlands lan ilragasätter
behöfligheten af de särskilda intygen, då prestbetyget
väl bör innehålla anteckning om vaccination; samma invändning
göres äfven af t. f. förste provincialläkaren i Jönköpings
län, som tillika föreslår, att momentet bör börja på följande
sätt: »Föreståndare för såväl offentlig som privat skola o. s. v.»

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län anser de särskilda
intygen blott behöfva omfatta bevis om revaccination,
såvida prestbetygen fortfarande komma att innehålla anteckning
om vaccination.

Förste provincialläkaren i Kalmar län finner förvägrandet
af ett ovaccineradt skolpligtigt barns inträde i folkskola
stå i bestämd strid med folkskolestadgans bestämmelser om
obligatorisk skolgång, hvarför momentet icke, enligt honom,
blir tillämpligt på folk- och småskolor. Det synes honom, som
om särskilda bestämmelser lämpligen bort föreslås för skolor
med och utan skoltvång, i hvilket hänseende han beträffande
det förstnämnda slaget af skolor föreslår, att »vederbörande
läkare» skall vara skyldig att efter barnets inskrifning i skolan
infordra målsmans intyg om vaccination m. m., derest
sådant icke redan vid inträdet företetts, hvaremot i annan
skola eller läroanstalt föreståndaren skall vägra inträde för
den, som icke företer vederbörligt vaccinationsintyg. Detta
förslag anser sig F. K M:ts Bef:de i Kalmar län emellertid
icke kunna biträda, utan tillstyrker för sin del bestämmelsen
om vilkorligt förbud mot lärjunges emottagande vid läroanstalt
hvilket förbud i föreliggande förslag »blifvit med fullt fog utsträckt
till samtliga läroanstalter».

Äfven förste stadsläkaren i Stockholm uttalar tvekan
rörande befogenheten och lämpligheten att förvägra barn, som
icke blifvit vaccinerade, tillträde till folkskolan, alldenstund
undervisningens begagnande der är obligatorisk, men gillai
deremot bestämmelsens tillämpning på öfriga skolor. Under

hänvisning till en Sundhetskollegii underdåniga skrifvelse den
21 oktober 1872 och med tillämpning af deri uttalade principer
tillstyrker han, att i folkskolorna barnen finge, åtminstone
i koppfria tider, intagas, äfven om de vore ovaccinerade,
men att det skulle åligga skolföreståndarne att hos kommunens
helsovårdsmyndighet snarast möjligt anmäla de ovaccinerade
barnen. På denna myndighet ankomme då att befordra
dem till vaccination.

Denna mening har äfven upptagits af öfverstyrelsen för
Stockholms folkskolor, som i denna punkt afgifvit samma yttrande
som förste stadsläkaren i Stockholm.

Domkapitlet i Strengnäs finner uttrycket »föreståndare»
vara otydligt, när det gäller undervisningsanstalt, hvarå gällande
folkskolestadga har afseende. Äfven Domlcapitlet i Lund
finner uttrycket olämpligt och valdt endast i syfte att med
ett enda ord beteckna flere olika subjekter för de i § 5 omförmälda
åligganden. Dessutom anser samma domkapitel åliggandet
för skolföreståndarne att »infordra» vederbörliga intyg,
som saknas, blifva en nog besvärlig skyldighet, derest dermed
afses, att han i de fall, då läijunges målsman icke personligen
inställer sig, skulle nödgas i ärendet skriftligen meddela sig
med denne.

Domkapitlet i Vcsteras finner uttrycket »skolföreståndare»
alltför allmänt och föranledande ovisshet angående räckvidden
af detsamma, anseende Domkapitlet det i § 5 omförmälda
åliggandet böra inskränkas till rektorer vid statens allmänna
läroverk, folkskolelärareseminariet och vid sådana läroverk för
flickor, som åtnjuta anslag af statsmedel.

Göteborgs domkapitel, finner hela mom. »oantagligt» såsom
stridande mot folkskolestadgans § 37 om obligatorisk skolgång
och föreslår att detsamma må få följande lydelse: »Föreståndare
för skola, läro- eller uppfostringsanstalt vare skyldig
att vid lärjunges emottagande infordra genom vederbörande
målsman intyg, att personen i fråga blifvit med framgång
vaccinerad, resp. revaecinerad, derest icke vederbörligen styrkes,
att lärjungen haft smittkoppor eller lagligen blifvit från
ympning befriad, samt att inom en månad efter intagning
af lärjungar till vaccinationsföreståndaren lemna fullständiga
och af hvarje klassföreståndare för sin klass med laga ansvar
enligt af K. Medicinalstyrelsen faststäldt formulär upprättade
uppgifter på dem, som icke företett vederbörligt vacänationsbetyg.
Med föreståndare för slcola förstås den lärare eller
lärarinna, som har Öfvermseendet öfver ett skolhus.»

Domkapitlet i Hernösand hemställer, att ingen förändring
i nu gällande bestämmelser beträffande skolans skyldigheter 1

afseende å vaccinationsväsendet måtte ske, enär dels de före
slagna åliggandena för skolföreståndarne, särskildt hvad folkskolorna
beträffar, skulle komma att medföra alltför mycket
besvär, dels föreskrifterna skulle hafva till följd att åtskilliga
barn ej kunde i skola intagas, möjligen äfven att vissa föräldrar,
för att undandraga sig skyldigheten att hålla barnen
i skola, skulle vägra att låta ympa dem, hvarförutan ingen
kontroll på detta sätt skulle kunna ega rum beträffande de
barn, som undervisas i hemmet eller i privata skolor.

Domkapitlet i Visbi/ anser stadgandet i fråga icke böra
öfver hufvud taget afse * jemväl rektorer vid rikets allmänna
läroverk, enär detta vore att, oafsedt det ökade besväret, öfveiflytta
inträdessökandens skyldighet på rektor, som endast med
mycken svårighet skulle kunna anskaffa de erforderliga intygen.

§ 5, mom. 2.

E. K. M:ts
tvekan huruvida ifrågavarande bestämmelser skola kunna tilllämpas.
Ty om det ock icke torde medföra någon afsevärd
olägenhet för skolföreståndarne att i afseende å de lärjungar,
som tillhöra den kommun, hvarinom läroanstalten är belägen,
afgifva till vederbörande vaccinationsföreståndare de påfordrade
förteekningarne, lärer nog ett motsatt förhållande komma att
ega rum i fråga om lärjungar från främmande, ofta ganska
aflägsna hemorter, enär i regel upplysning saknas om vaccinationsföreståndarnes
namn och adress, till hvilka förteckningarna
skola sändas

E. K. M:ts Bef:dc i Kalmar län föreslår, att tidsbestämmelsen
»före den 1 januari hvaije år» bör återgifvas med »före
utgången af hvarje kalenderår», på det att icke misstydning
må ske beträffande den årsklass förteckningarna skola omfatta.
Dessutom anmärkes, att förslaget icke angifver hur vaccinationsföreståndaren
skall förfara i anledning af de mot slutet åt
läsåret inkomna förteckningarna öfver sådana revaccinationspligtige
lärjungar, som ej företett intyg om undergången revaccination,
då uppenbart är, att de ej kunna hinna upptagas
å de ordinarie listorna, som uppgöras i februari månad. Antingen
bör alltså tiden för förteckningarnes insändande ändras
eller ock stadgas, att vaccinationsföreståndarne i hithörande
fall skola tillställa vaccinatörerna ett supplement till den först
uppgjorda listan.

E. K. M:ts
cinationsföreståndare» bör utbytas mot »vaccinatör», hvarjemte
anmärkes, att föreskrift saknas om att målsman, sedan lärjunge

en gång mottagits vid läroanstalt, skall till skolföreståndaren
insända bevis om lärjunges revaccination.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län uttalar »såsom säkert»,
att här ifrågavarande moment, »långt ifrån att i tydlighet och
bestämdhet hafva företräde framför det nuvarande stadgandet,
gifver ökade rika anledningar till osäkerhet ifråga om dess
tillämplighet och räckvidd». Derest lagbudet i öfrigt skulle
finnas lämpligt, hemställer E. K. M:ts Bef:de, att »detsamma
åtminstone måtte affattas på sådant förändradt sätt, att innebörden
deraf blifver lättfattlig». Momentets otydlighet skulle
enligt E. K. M:ts Befrdes åsigt dels bestå deri, att icke tydligt
uttalas, att lärjunge, som icke uppvisar intyg om revaccination,
skall »från skolan skiljas», dels i att icke några medel
bestämmas, hvarigenom skolföreståndare skall kunna framtvinga
hörsamhet för lagbudet; derjemte anser E. Iv. M:ts Bef:de
»egendomligt» att skolföreståndarnes listor, hvilka enligt förslaget
skola insändas till vaccinationsföreståndarne före hvarje
års början, likväl skola omfatta de lärjungar, som äro revaccinationspligtige
först året efter det nästföljande, således exempelvis
listorna, som afgifvas före den 1 jan. 1895, afse de vaccinationsskyldige
för år 1896.

T. f. förste provineiallälcaren i Östergötlands län föreslår
att efter orden »vederbörande vaccinationsföreståndare» för
förtydligande bör tilläggas »i den kommun, der läroanstalten
är belägen» samt att »vaccinationspligtige» utbytes mot »revaccinationspligtige».
T. f. förste provineiallälcaren i Kronobergs
län anser momentet öfverflödigt, tillräckligt vore om
skolföreståndare vid hvarje vårtermins slut påminde de revaccinationssbyldige
om följden af uraktlåten revaccination. Förste
provineiallälcaren i Kalmar län föreslår, i öfverensstämmelse
med sin i anledning af § 5 mom. 1 uttalade åsigt, att
i folk- eller småskola vederbörande skolläkare skall insända
uppgift å de revaccinationsskyldige och öfver dem, som icke
företett intyg om undergången revaccination, samt att i öfriga
skolor föreståndaren för skolan skall ombesörja, att eleverna
blifva revaccinerade. Att insända de i mom. 2 omnämnda
förteckningar på olika tider synes honom i alla händelser icke
lämpligt. Sistnämnda anmärkning framställes äfven af förste
provineiallälcaren i Gotlands län. T. f. förste provincialläkaren
i Elfsborgs län anser det tillägg böra göras att skolföreståndare
bör under höstterminen infordra intyg om undergången
revaccination. Förste provineiallälcaren i Vestmanlands
län och t. f. förste provineiallälcaren i Örebro län anse
ett förtydligande af uttrycket »vederbörande» erforderligt, och
förste provineiallälcaren i Vestemorrlands län föreslår att

revaccinationen må försiggå i skolans lokal. Förste stadsläkaren
i Stockholm anser de af skolföreståndarne fordrade förteckningarna
komma att i hufvudstaden blifva af mycket ringa
värde till följd af de derstädes vanliga, täta ombytena af bostad.
Om listorna linge afgifvas efter aprilflyttningarna och
vaccinationen tillätes ske i sjelfva skolorna under lärarnes
uppsigt öfver barnen, skulle deremot listorna blifva till nytta.
Ifrågasättas kan dock, huruvida ej rotemännen borde i Stockholm
anlitas för kontrollen öfver revaccinationen.

Upsala domkapitel yrkar, att den föreslagna »nya, högeligen
betungande» bördan icke måtte blifva de ecklesiastika,
utan vederbörande kommunala eller civila myndigheter med
deras organ för helsovården pålagd, hvarjemte domkapitlet
erinrar om att skolläkaren snarare än läro verk srektorn synes
vara rätta mannen att i förevarande afseende samarbeta med
vaccinationsföreståndaren. Strengnäs domkapitel föreslår att
tiden »före den 1 januari» ändras till »före den 1 februari»,
emedan »en pastor» icke förrän den 1 febuari fått fullständig
kännedom om in- och utflyttade. Lunds domkapitel finner
kontrollen öfver revaccinationen ofullständig, emedan icke alla
barn undervisas i skola, hvarjemte de i senare delen af momentet
föreskrifna förteckningarna synas domkapitlet öfverflödiga.
Göteborgs domkapitel anser, att momentet bör hafva
följande lydelse: »Föreståndare, hvarom ofvan sägs, vare likaledes
skyldig att låta uppgöra och före den 1 februari hvarje
år till vederbörande vaccinationsföreståndare insända förteckningar
såväl å de lärjungar vid skolan eller anstalten, hvilka
under ingångna året blifva rovaccinationspligtige (§ 1 mom. 1 b),
som ock öfver dem bland fjorårets revaccinationspligtige lärjungar,
rörande hvilka icke föreskrifna intyg om revaccination
företetts». Hernösands domkapitel finner här föreslagna åligganden
böra lemnas åt vaccinationsföreståndaren. Visby domkapitel
föreslår, att skolläkarne, der sådane finnas anstälda,
skola verkställa revaccineringen, hvarigenom onödigt skrifveri
och större säkerhet skulle vinnas. Der läkare icke finnas anstälda,
torde det böra tillkomma vederbörande skolstyrelser,
eller om sådana icke finnas, skolföreståndarne att uppgöra de
erforderliga förteckningarne, ■ hvilka böra insändas icke till
vaccinationsföreståndaren utan till »ortens» helsovårdsnämnd.
Orden »före läsårets slut» torde dessutom böra ändras till »före
vårterminens slut». En reservant inom domkapitlet yrkar, att
domkapitlets förslag angående skolläkare måtte utsträckas till
offentliga läroverk, inklusive folkskolor, men att det ålågges
vederbörande skolföreståndare att tillse, det vaccination och
revaccination fullständigt genomföres -

Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
anser äfvenledes de i mom. 2 föreslagna förteckningarna böra
tillkomma skolläkarne att uppgöra. De föreslagna restlängderna
öfver icke revaccinerade synas direktionen från skolans
sida olämpliga, då skolan derigenom skulle få en ytterst förhatlig
ställning af angifvare, hvarför denna punkt afstyrkes.

Öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor hemställer, att
här förevarande skyldighet för skolföreståndare att anteckna
de revaccinationspligtige får, hvad hutvudstaden angår, bortfalla,
enär förteckningarne säkerligen skulle blifva af tvifvelaktigt
värde och synnerligen ohandterliga. I stället föreslås,
att listornas utarbetande skulle tillkomma rotemännen, hvarigenom
vunnes, att äfven barn, som undervisas i hemmen,
blifva medtagne. Deremot anser öfverstyrelsen föreskriften,
att skolföreståndarne skola afgifva förteckning öfver lärjungar,
som försummat att förete intyg öfver fullgjord revaccinationspligt,
blifva af värde ur kontrollsynpunkt, dock att sådana
förteckningar böra lemnas i början af hvarje termin, på det
att de må kunna befordras till revaccination, medan de ännu
äro qvar i skolan.

Öfver hela § 5, »såsom innehållande principielt origtiga och
till sina följder skadliga bestämmelser», har slutligen E. K.
M.ts Bef:de i Elfsborgs län lemnat ett afstyrkande utlåtande,
då det nämligen för staten är »af minst lika stor vigt att tillse,
det barn genom undervisning i skolorna uppfostras till nyttiga
statsborgare, som att hålla hand deröfver, att anledningar till
koppsmitta undanrödjas genom vaccination», då vidare Medicinalstyrelsens
uttalande, att de i § 5 mom. 2 föreslagna förteckningarnes
uppgörande icke skulle förorsaka skolföreståndarne
något egentligt besvär, väl kan anses hafva giltighet i
afseende på folkskollärarne, men deremot icke för föreståndarne
för de allmänna läroverken och specialskolorna, och då slutligen
det af Medicinalstyrelsen föreslagna tillvägagåendet skulle
skapa ett system af oefterrättlighet, enär dels förteckningarna
skulle blifva ytterst otillförlitliga, dels icke komma rätte vaccinationsföreståndare
tillhanda, hvarjemte E. K. M:ts Bef:de
under beklagande förklarar sig icke kunna inse nyttan och nödvändigheten
af vissa punkter i förslaget I stället för Medicinalstyrelsens
bestämmelser har E. K. M:ts Bef:de framlagt
ett annat förslag, enligt hvilket, i dess hufvuddrag relateradt,
det såsom tjenstepligt skulle åläggas folkskolelärare att tillse,
det vaccinationsskyldigheten blefve fullgjord såväl i afseende
på barn, som intages i skolan, som ock beträffande barn, hvilket
under lärotiden uppnådde den ålder, att det borde revaccineras.
För den skull borde folkskoleläraren af ordföranden

i skolrådet erhålla uppgift ur kyrkoböckerna beträffande vaceinationsförhållandena
för att med ledning deraf införa anteckning
om barnet i skolans hufvudbok. Vidare skulle vaccinations-
och besigtningsmöten utlysas i skolan, vid hvilka möten
läraren skulle tillhålla alla vaccinationspligtige barn att infinna
sig samt sjelf föra de nödiga anteckningarna. Kontrollen öfver
folkskolelärare i här förevarande afseende skulle utöfvas af
folkskoleinspektörerna medelst granskning af anteckningar i
hufvudboken. Vidkommande de allmänna läroverken och specialskolorna
skulle föreskrifvas, att prestbevisen, som erfordras
för inskrifning i dessa skolor, äfven skulle innehålla vitsord
om vaccination, hvarefter de för folkskolorna stadgade föreskrifterna
skulle tillämpas med den förändring allenast, att
tillsynen öfver stadgandenas efterlefnad skulle utöfvas af eforus
eller inspektor samt vid specialskolorna af skolstyrelsen.

§ 6.

Förste provinciallälcaren i Kalmar lån befarar, att föreskriften
i punkt c) till en början skall komma att medföra en
betänklig brist på vaceinatörer i landtkommunerna. »Det torde
nämligen vara endast i undantagsfall, som en läkare kan gifva
en vaccinatör på landet intyg om visad skicklighet», då läkarne
högst sällan blifva i tillfälle att se vaccinatörerna vaccinera.
Hemställer derför, att tillägget: »och dertill enligt läkares
intyg visat sig skicklige» måtte utgå, då det icke är möjligt
att på en gång ernå alla fördelar och vaccinatörernas rekrytering
med nya, bättre skolade personer får väntas inträda
så småningom. Vaccination af privata vaceinatörer borde förbjudas
utom beträffande läkarne.

Furste provinciallälcaren i Malmöhus län finner deremot
intet att mot § 6 erinra, ehuru önskligt hade varit, om tillfälle
äfven bereddes läkarne att inhemta närmare kännedom
om såväl vaccinationstekniken som om det lämpligaste tekniska
tillvägagåendet vid tillvaratagande af vaccin.

lörste stadsläkaren i Göteborg anser förslagets tyngdpunkt
ligga i vaccinationens öfvertagande, såvidt möjligt, af
läkare, och skulle helst önskat, att rättigheten att vaccinera
uteslutande tillkommit dem, hvilket möjligen till en början
skulle vållat svårigheter, men nog ej oöfvervinneliga i betraktande
af den nuvarande tillgången på läkarekrafter och med
hänsyn till den ökning, som framtiden håller i utsigt. Äfven
t. f. förste provindalläkaren i Göteborgs län uttalar sig för
önskvärdheten att här, liksom i så många andra länder, rättigheten
att vaccinera kunnat inskränkas till endast läkare eller

åtminstone kontrollen anförtrotts åt dem, men finner att åtminstone
på landsbygden en sådan inskränkning ännu icke
kan genomföras. Men i städerna, der äfven faran är större,
synes honom steget böra tagas fullt ut och rättigheten att
vaccinera endast tillkomma läkare.

T. f. förste provinciallälcaren i Jemtlands län förklarar
rättigheten att vaccinera helt och hållet böra förbehållas åt
läkarne, såsom ensamt kompetente dertill. Ingenting väcker,
enligt hans förmenande, sådant misstroende till vaccinationen,
som att den på ett eller annat sätt origtigt handhafves, hvilket,
enligt hans erfarenhet, icke sällan sker, såsom då, oafsedt
de fall der ympningen misslyckas, genom bristande insigt i
aseptiken, renlighet och noggranhet hos vaccinatören, eczematösa
och rosartade åkommor med åtföljande tebersjukdomar
spridts genom vaccinationen. Dylika olyckshändelser få helt
och hållet läggas den till last, som verkstält ympningen. I
städer med egna tjensteläkare borde intet hinder möta, att
vaccinationen utöfvades ensamt af dem eller andra läkare, men
på landsbygden torde nog ännu andra personer få tillsvidare
vaccinera vid sidan af läkarne. De föreslagna försigtighetsmåtten
kompensera dock i icke obetydande mån faran häraf;
synnerligast måste man noga hålla på det i punkt c) uppstälda
vilkoret.

Strengnäs domkapitel uttalar önskvärdheten deraf, att
föreskrift gifves, att de, som för närvarande äro skyldiga
att vaccinera och hvilka icke kunna förete läkares intyg om
skicklighet, skola vara skyldiga att genomgå förnyad undervisning.

§ 7.

T. f. förste provinciallälcaren i Gefleborgs län föreslår,
att i mom. 1 orden: »inom landet» utbytas mot »inom länet
eller grannlänen», enär annars samtliga vaccinatörer faktiskt
skola vara pligtige att året om hålla vaccinationsmöten, eftersom
smittkoppor nästan hvarje år förekomma någonstädes inom
landet. I moment 2 böra äfven orden: »inom länet eller
grannlänen» inskjutas mellan »äro gängse».

Förste provindalläkarne i Vesterbottens och Norrbottens
län, med hvilka E. K. M:ts
anse, att vaccinatörerna i lappmarkerna ej höra befrias från
skyldigheten att äfven under vintern verkställa vaccination
och revaccination, emedan lapparne vid denna tid lättare anträffas
och resorna för vaccinatörerna då äro jemförelsevis lätta.

Förste stadsläkaren i Stockholm påpekar, att enligt vunnen

erfarenhet det visat sig lämpligast att i hufvudstaden börja
den offentliga vaccinationen redan i mediet af april, hvarefter,
med ett uppehåll från mediet af juli till slutet af augusti eller
början af september, fortsättes till mediet af oktober. Hemställer
derför, att den ordinarie vaccinationstiden bestämmes för
Stockholm till tiden den 15 april—den 15 oktober.

§ 8 mom. 1.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län hemställer, att ordet:
»helsovårdsmyndighet», såsom kunnande gifva anledning till
olika tolkning måtte utbytas mot »helsovårdsnämnd» samt en
förklaring på lämpligt ställe i reglementet införas, att .hvad
som är stadgadt rörande helsovårdsnämnd gäller för kommunalnämnd,
der helsovårdsnämnd ej finnes.

Göteborgs domkapitel föreslår följande tillägg till momentet:
»Äro inom ett vaccinationsdistrikt vaccinatörerna flere,
anvisas åt hvar och en af dem hvar sitt bestämda vaccinatörsområde,
hvilka områden i stad med mer än en kyrkoförsamling
så böra ordnas, att deras gränser sammanfalla med
kyrlooför samling ames.»

§ 8 mom. 2.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län förmodar att, derest
i civil tjenst anstäld läkare må anses pligtig att mottaga uppdrag
som vaccinatör, ehuru hans fidlmagt eller förordnande
iclce innehåller, att han är skyldig underkasta sig utsträckt
tjänstgöringsskyldighet, så lärer väl detta endast bero derpå,
att hvaije legitimerad läkares skyldigheter såsom sådan anses
kunna af E. K. M:t bestämmas och förändras. Föreslår på
den grund, att uttrycket »I civil tjenst anstäld läkare» utbytes
mot: »Legitimerad läkare, som icke är vid armén eller flottan anstäld».
Medicinalstyrelsens på goda grunder uttalade önskningsmål,
att vaccination så vidt möjligt bör utöfvas af läkare skulle
härigenom befrämjas, synnerligast som privatläkare skulle ännu
mindre än tjensteläkare hafva anledning att undandraga sig
uppdraget.

Förste provincialläkaren i Kalmar län mottsätter sig i
synnerligt aggressiv ton Medicinalstyrelsens förslag beträffande
tjensteläkarnes skyldighet att deltaga i vaccinationens utöfning
i den kommun, inom hvilken han är bosatt, »dels emedan en
tjensteläkares lika litet som andra tjenstemäns pligter af visst
slag väl icke kunna inskränkas till en viss del af hans tjenstgöringsområde
i öfrigt, dels emedan tjensteläkarens vaccina -

tionsbefattning skulle enligt det underdåniga förslaget blifva
en alldeles särskild tjenst bredvid hans läkaretjenst och dels
emedan uppdraget kan gälla till och med ort, som icke hör
till distriktet.» Dessutom anser han det nedsättande för läkaren
att stå under vaccinationsföreståndarens tillsyn samt att
uppbära samma aflöning som andra vaccinatörer. Förslaget
möter dessutom andra hinder, såsom att tjensteläkarens skyldigheter
kunna komma i konflikt med hans uppdrag såsom
vaccinatör, hvarjemte vaccinationen icke kommer att genom
anordningen befrämjas, emedan förslaget meddelar stadsläkarne
»befrielse från all befattning med vaccinationen», hvarigenom
vaccinationen i stället kommer att skadas. »Nedlägges vederbörlig
omsorg om de blifvande vaccinatörernas utbildning och
en fullständig kalfvaccinanstalt inrättas, så behöfvas inga läkare
till vaccinatörer», så mycket mindre, som enligt hvad förste
provincialläkaren tillåter sig att inför E. K. M:t insinuera,
Medicinalstyrelsens mening med förslaget väl hufvudsakligen
varit att söka bespara staten utgifter och icke så mycket omsorgen
om vaccinationen och dess ofarliga utöfning. Då förste
provincialläkaren slutligen anser de i momentet omnämnde
vaccinationsbiträdenas ställning till läkaren oklar, hemställer
han, att tillägget: »börande dock .... biträda» må få utgå.

Förste provincialläkaren i Gotlands län anser en viss
motsägelse förefinnas mellan föreskrifterna i förslaget och instruktionen
för provincialläkare af den 31 oktober 1890 § 31
beträffande nämnde läkares skyldigheter i afseende å vaccinationen,
men anser dock sjelf anmärkningen icke hafva någon
verklig betydelse. Häri instämmer E. K. M:ts Bef:de i Gotlands
län.

T. f. förste provincialläkaren i Blekinr/e län hyser vissa
betänkligheter mot momentets föreskrift. Läkarne genomgå
icke hos oss såsom i England och Tyskland någon undervisning
i skyddskoppympning, hvarför tillfälle borde beredas
tjensteläkarne att under en erfaren läkares ledning deltaga i
vaccinationen. Huru önskvärdt det än vore, att vaccinationen
sköttes af läkare, torde nog svårigheter ej sällan möta en provincialläkare
på landet att på förhand bestämma vaccinationsmöten,
då han stundom måste företaga tjensteresor på flere
dagar.

Förste provincialläkaren i Malmöhus län befarar, att
förslaget icke utan viss motsträfvighet låter sig genomföras,
enär han känner »huru trögt det ofta går att förmå vissa
läkare fullgöra en del nya åligganden». Han föreställer sig
derför, att vaccinationerna nog fortfarande komma att till hufvudsaklig
del förrättas af icke-läkare, hvarför också blott ett

fåtal skulle behörigen insamla vaccin, »någonting, hvari också
förvisso de fleste läkare sakna öfning». Uppstode då brist på
vaccin, komme nog en och annan vaccinatör, som icke är läkare,
att falla för frestelsten att sjelf uppsamla vaccin, och man
vore tillbaka ungefär på den gamla ståndpunkten.

T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län
påpekar, att många tjensteläkare äro bosatta i städer med
egna läkare och föreslår en något ändrad lydelse af momentet:
»I civil tjenst ... der han är bosatt eller, derest han som
civil tjensteläkare är bosatt i stad, försedd med egen läkare,
i den af kommunerna inom tjensteområdet, som ligger hans
station närmast; börande dock ...» I samma anda uttala
sig också förste provincialläkaren i Skaraborgs län och t. f.
förste provincialläkaren i Gefleborgs län, hvilken senare föreslår
följande lydelse: »Med undantag af förste provincialläkare,
må ej i civil tjenst anstäld läkare ... i den kommun inom
sitt tjensteområde, i hvilken han är bosatt eller, derest han
som provincialläkare är bosatt i stad, försedd med egen stadsläkare,
den af kommunerna inom tjensteområdet, som ligger
hans station närmast.»

Förste provincialläkarne i Vestemorrlands och Vester -bottens län med hvilken senare E. K. M:ts Bef:de i länet
instämmer, befara, i likhet med hvad ofvan i några utlåtanden
uttalats, att på landsbygden tjensteläkarens pligter såsom provinsialläkare
och vaccinatör stundom kunna råka i konflikt
med hvarandra, hvarför de afstyrka momentet i dess nuvarande
form.

Förste provincialläkaren i Norrbottens län föreslår följande
ändrade lydelse: »I civil tjenst anstäld läkare skall, såvida
ej han derifrån af Medicinalstyrelsen befrias eller såvida
ej inom kommunen finnes annan legitimerad läkare, som vill
åtaga sig vaccinationens verkställande, vara vaccinatör inom
den kommun . . .» Genom denna förändring skulle vinnas,
att en hälsovårdsmyndighet ej skulle genom underlåtenhet att
välja läkaren till vaccinatör kunna befria honom från denna
skyldighet. Denna anmärkning finner E. K. M:ts Bef:de i
länet vara välgrundad.

Slutligen förklarar Visby domkapitel det icke vara »lämpligt
och tillbörligt» att ställa en stor mängd af landets läkare
under uppsigt och tillsyn af vaccinationsföreståndare, hvilka
utsetts af myndigheter, mestadels bestående af allmogemän.

§ 8 mom. 3.

Bibehållandet af vaccinationsföreståndare-befattningen afstyrkes
af E. K, M:ts Bef:de i Södermanlands, Östergötlands,

Malmöhus och Hallonds lön samt Eif förste provincialläkarnc
i Upsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Hallands och Örebro län, såsom skäl hvarför
i hufvudsak anföres: att vaccinationsföreståndarne hittills utvecklat
ytterst ringa eller rättare ingen verksamhet samt att
intet skal finnes antaga, det de i framtiden skola visa mera
nit för vaccinationen; att af vunnen erfarenhet finnes anledning
antaga, att i ett flertal kommuner, der kommunalnämnden
är sammansatt af med skrifgöromål icke förtrogna personer,
det torde blifva förenadt med stora svårigheter att finna
någon, som är villig och lämplig att öfvertaga de bestyr, hvarom
här är fråga; att uppdraget mestadels skulle komma att skötas
motvilligt och utan behörig noggrannhet samt med ständiga
personalförändringar, hvarjemte vaccinationsföreståndarens åligganden
utan olägenheter skulle kunna fördelas mellan den
lokala helsovårdsmyndigheten och vaccinatören, hvilken senare
genom att få sådana göromål på sin andel, skulle blifva ännu
mera intimt förbunden med vaccinationsväsendet, samt förtrogen^
ej endast med det tekniska i yrket, utan också med
göromålens rätta handhafvande och skötsel, hvarigenom hans
intresse för vaccinationen till fromma för saken skulle tillväxa.

I sistnämnde hänseende är dock K. K. M:ts
Jönköpings län af motsatt mening, af det skäl, att det skulle
vara mindre lämpligt att låta vaccinatörer i stället för vaccinationsföreståndarne
uppsamla eller från de legitimerade läkare,
som utöfva skyddskoppympning, mottaga listor (§ 9) öfver af
dem ympade personer, samt emedan en uppsigt öfver vaccinatörens
verksamhet torde vara behöflig. Utöfver momentets
innehåll föreslår samme E. K. M:ts Bef:de, att uppgift å den
inom kommunen utsedde vaccinationsföreståndaren bör före den
15 januari årligen insändas till länsstyrelsen för att i länskungörelserna
införas.

Af t. f. förste provineialiäkaren i Kopparbergs län samt
förste provineialiäkaren i Vesternorrlands län, med hvilken
senare E. K. M:ts Bef:de i länet förenar sig, framhålles, att
det icke alltid är säkert att den lämpligaste personen finnes
-inom nämnden», hvarför hemställes, att bestämmelsen om att
vaccinationsföreståndaren skall utses bland nämndens ledamöter
måtte få utgå.

§ 9 a.

Förste provineialiäkaren i Kalmar lim hemställer, att
ordet »distrikt» i denna likasom i följande punkt må utbytas
mot »vaccinationsområde», emedan enligt § 8 mom. 1 med

distrikt menas hela kommunen och båda begreppen icke sammanfalla.

Med hänvisning till förslaget att vaccinationsföreståndarebefattningen
måtte indragas föreslår E. K. M:ts Befria i
Hallands län en förändrad redaktion af såväl denna som följande
punkter i § 9.

•.{;%»"! ; ... |.; •• . , i\ .,»1! , '' t i.j *: • * t * JT

§ 9 b.

Af E. K. M:ts Ref:dr: i Jönköpings, Vexiö, Gotlands,
Kristianstads, Elfsborgs och Vestmanlands län, af förste provincialläkarne
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Örebro och Vestmanlands
län samt af Skara och Visby domkapitel hemställes på olika
skäl, att den ifrågasatta statsanstalten för animal vacoin redan
från början måtte inrättas så, att den kan med ympämne
förse hela riket, samt att följaktligen såväl punkt b) som c)
af § 9 måtte dels omredigeras, dels utgå ur förslaget. Bland
yttranden i förevarande fråga torde följande få anföras:

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län anför, att då vissa
sjukdomar kunna inympas med vaccinämne, som tagits från
andra menniskors skyddskoppor, och följaktligen genom användande
af dylikt vaccinämne den vaccinerade utsattes för
fara, ifall vaccinen tagits från icke frisk person, det alldeles
oeftergifligt bör i lag stadgas, att vid skyddskoppympning^
endast må användas animal vaccin.

T. f. förste provincialläkaren i Östergötlands bin anser
att, då animal vaccin redan kommit i bruk i vårt land och
för hvarje år rönt ökad efterfrågan och då genom förslagets
antagande möjligheten att erhålla sådan vaccin underlättas,
obenägenheten mot användning af humaniserad lymfa antagligen
kommer att ökas, helst allmänhetens fruktan för infektion af
smittsamma sjukdomar på senare tider i hög grad tilltagit och
säkerligen ej kommer att tillräckligt minskas genom den garanti
mot smittas öfverförande genom koppympning, förslaget
afser att vinna genom det välbetänkta stadgandet af förbud
för icke-läkare att ympa från person till person. Under sådana
förhållanden anser han det i hög grad önskvärdt, att kalfvaccinanstalten
genast från början sättes i stånd att producera
dylik vaccin i så stor mängd, att den humaniserade lymfan
blefve obehöflig och uteslutande användning af animal vaccin
kunde påbjudas.

T. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län är på
grund af sin erfarenhet öfvertygad, att den på sina ställen
rådande motviljan mot vaccination härleder sig från fruktan

för infektion i följd af ympningen. Att de i förslaget angifna
mått och steg komma att minska faran härför, är otvifvelaktigt,
men deremot torde de icke komma att minska motviljan
mot den liumaniserade lymfan. Och erkännas måste
att, trots det att det underdåniga förslaget kringgärdat användningen
af sådan lymfa med en stark skyddsmur, denna
mur likvisst lemnar luckor öppna för angrepp; icke ens läkare
kunna lemna garanti mot smittas öfverförande genom ympning
med humaniserad lymfa. Förslaget lemnar derför ej
fullt säkra garantier för ympämnets tadelfrihet; för att komma
detta åstad erfordras, att den föreslagna statsympanstalten
sättes i stånd att utdela animal vaccin till så stor mängd,
att humaniserad vaccin blefve obehöflig.

Förste provincialläkaren i Kalmar län anser icke heller
att Medicinalstyrelsens förslag innebär »den fullständiga garanti
för» (mot?) »sjukdoms öfverförande som eftersträfvas»,
äfven om den humaniserade lymfan endast insamlas af läkare.
Latenta sjukdomsförhållanden kunna icke ens med den sorgfälligaste
undersökning upptäckas och några upplysningar angående
föräldrarnas antecedentia kunna icke gerna af dessa
begäras, då ändamålet »endast är vaccintagning från barnet».
I detta hänseende synes honom barnmorskorna hafva bättre
utsigter att undgå faran att taga vaccin af barn med heriditär
syfilis, emedan de hafva flera tillfällen än läkarne att få
kännedom om familjerna och deras sjukdomsförhållanden. Den
föreslagna anordningen innebär äfven i fråga om verksamhet
»mycket mindre garanti än nuvarande förfaringssätt. Den humaniserade
lymfan är pålitlig, om ympningen sker från arm till
arm eller om lymfan uppsamlats på glas samma dag eller dagen
förut, men den konserverade lymfan måste på grund af långvarig
förvaring anses opålitlig. Under förvaring försämras nämligen
vaccinen; redan under första veckan blir den tvifvelaktig
och efter 3 å 4 veckor är den oduglig. En å två små föga
utvecklade pustler kunna uppstå, om hvilkas skyddande kraft
man intet vet, men vaccinatören, som blott erhåller betalning
vid lyckad vaccination, kommer att förklara många barn vaccinerade,
hvilkas vaccination icke är mycket värd. Garanti
»för» (mot?) sjukdoms öfverförande erhålles fullständigt genom
användning af animal vaccin, men skyddet blir säkrare med
ympning från arm till arm, hvaremot ympning med konserverad
vaccin är en dålig metod. Den animala vaccinen håller
sig äfven pålitlig längre än den humaniserade och förmår sålunda
allena att samtidigt på ett så tillfredsställande sätt, som
för närvarande är möjligt, uppfylla alla fordringar på ett godt
och ofarligt vaccinämne. Äfven om kostnaderna för en kalf -

vaccinanstalt, afsedd för alla, som skola vaccineras, ökas med
100 procent mot de af Medicinalstyrelsen beräknade kostnaderna,
vore detta en ytterligt liten utgift för ett helt land i
jemförelse med de vunna fördelarne, och utgiften antager
förste provincialläkaren hafva varit enda skälet, hvarför Medicinalstyrelsen
icke beräknat vaccinproduktionen tillräckligt stor.

Förste provincialläkaren i Norrbottens län framhåller,
att vaccinatörerna i länet för att vaccinera lapparnes barn
måste sträfva omkring till lägren på långa afstånd, och att de
säkerligen skulle blifva urståndsätta att med kraft bedrifva
vaccinationen, derest de icke hade tillåtelse att vaccinera från
arm till arm; han föreslår derför att det undantag från bestämmelsen
i § 9 b) måtte meddelas, att i Lappmarken äfven
vaccinatör, som icke är läkare, skulle lemnas tillstånd att ympa
från person till person. Mot detta förslag ställer sig emellertid
E. K. M:ts Bef:de i länet tveksam. Frågan beror emellertid
på, huruvida animal vaccin kan utan att förlora sin kraft
underkastas långväga transport under årets olika tider eller
förvaras längre tid. E. K. M:ts Beftde, som saknar nödiga
tekniska insigter i detta afseende, vägar derför icke fälla något
bestämdt omdöme om förslaget.

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län föreslår, att
efter orden »vederbörande förste provinicalläkare» skall insättas
orden »och med dem likstälde stadsläkare».

Folkskoleinspektören J. Wockatx, hvars yttrande öfver
förslaget af Upsala domkapitel infordrats, anmärker slutligen,
att icke någorstädes något direkt förbud uttalats för andra
än legitimerade läkare att ympa från person till person, hvarför
han hemställer om ändring häri.

§ 9 mom. c)—h).

Förste provincialläkaren i Kalmar län anser, att den i
punkt c) omnämnda leveransen af vaccin icke är »af natur
att kunna åläggas läkarne såsom en tjenstepligt». »Då åläggandets
innebörd är af ekonomisk natur, såsom föreslaget för
att bespara staten kostnad för underhåll af en fullständig
kalfvaccinanstalt, har det utan tvifvel natur af en extra beskattning.
»

Uttrycket i punkt d): »att på 7:de till 9:de dagen» anser
en reservant inom Visby domkapitel böra ändras till: »att på
7:de, 8:de eller 9:de dagen . . .»

Förste provincialläkaren i Vesternorrlands län hemställer
att de i punkt e) omnämnda vaccinationsintygen skola, då de
gälla personer tillhörande annan kommun, öfverlemnas till för -

samlingens pastor för öfversändande till vederbörande pastorsembete,
på det att intygen må blifva företedda och ej förkomma.

E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län anser det vara oegentligt,
att vaccinationsåret räknas från september till september,
under det att de uppgjorda vaccinationslistorna afse vaccinationsskyldige
under angifvet helt kalenderår, samt föreslår för
vinnande af angifvet syftemål med Medicinalstyrelsens förslag,
att vaccinatören i stället ålägges att inom medlet af september
insända ett utdrag ur journalen, omfattande dittills under
året med framgång ympade personer. Samma mening uttalas
äfven af E. K. M:ts

Beträffande samma journaler, omnämnda i punkt f), hemställer
E. K. M:ts Bef:de i Jemtlands län, att anteckning bör
i dem göras jemväl om meddelad befrielse från ympning;
t. f. förste provincialläkarne i Göteborgs och i Örebro län,
att vaccinatören ålägges uppgöra vaccinationsjournalerna i 2
ex., af hvilka det ena exemplaret bör, enligt den förre, i 10 år
förvaras i tjensteläkarens arkiv, efter det att nödiga anteckningar
skett i läkarens liggare öfver de ovaccinerade, enligt
den senare stanna hos vederbörande helsovårdsmyndighet till
framtida upplysning; förste provinsialläkaren i Vesternorrlands
län, att vaccinatören skall hos sig förvara en förteckning
öfver alla vaccinerade och revaccinerade, hvarur utdrag
vid behof kan erhållas; samt slutligen Göteborgs domkapitel,
att efter ordet »vaccinationsjournal» inskjutes följande tillägg:
»upprätta särskild journal såväl öfver dem, hvilka han vaccinerat,
utan att de kunnat återfinnas å hans listor, som ock
öfver dem, hvilka han vaccinerat under de tider af året, då
han icke innehar bemälda listor, börande i dessa särskilda
journaler noggrant utsättas barnets födelsedag, föräldrarnes
namn, deras bostad vid barnets födelse samt den nuvarande
bostaden.»

Förste stadsläkaren i Stockholm hemställer, att i hufvudstaden
vaccinationsjournalerna ej må behöfva insändas förr än
efter den 15:de oktober samt att de blott skola omfatta de
barn, som inställas till vaccination.

T. f förste provinsialläkaren i Örebro län föreslår vidare,
att sista stycket i § 9 utgår, alldenstund de extra ordinarie
vaccinatörer, hvarom här är fråga, antagligen framdeles såsom
hittills blifva odisciplinerade hjelptrupper, som komma att ställa
till mera oreda i bokföringen än göra verkligt gagn för sjelfva
saken. Såsom icke af helsovårdsmyndighet antagne till vaccinatörer,
ej heller såsom sådane anmälde hos förste provincialläkaren
tyckas de »sakna fotfäste i det underdåniga reglementet.»

E. K. M:ts Bef:de i Vesterbottens län önskar slutligen,
att bland vaccinatörens åligganden må intagas någon bestämmelse
om skyldighet för honom att inom distriktet företaga
resor åtminstone inom de nordliga vidsträckta länen.

§ 10.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län hemställer, att orden
»erkändt medellöse» utbytas mot något med gällande fattigvårdsförordning
mera öfverensstämmande uttryck.

E. K. M:ts
bör tillerkännas fribrefsrätt, eller, om detta icke anses lämpligt,
att han bör förklaras berättigad att för vaccination af
person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet, uppbära ersättning
med t. ex. 60 öre, på det att han må erhålla godtgörelse
för postporto. Föreslår i vaccinationens intresse, att
ersättning för vaccination af erkändt medellöse, kyrkoskrifne
inom annan kommun, skall utgå af staten E-

K- M:ts
ning af 50 öre för liten, då längre resor förekomma, hvilka
icke kunna i vissa glest befolkade län undvikas. Föreslår, att
reseersättning bör tillerkännas vaccinatör, då resan öfverskrider
något visst antal mil.

Förste provineialläkarne i Malmöhus och Göteborgs län
med hvilka vederbörande länsstyrelser instämma, finna ersättningen
skäligen liten, isynnerhet som den blott utgår för
lyckad ympning, och revaccination ganska ofta misslyckas.
Samma mening uttalas af förste provincialläkaren i Gotlands
län, hvilken föreslår att betalningsinskränkningen enligt § 10
blott måtte gälla för vaccinations- resp. revaccinationsp%%e,
men att för öfrige revaccinationer vaccinatören skulle ega att
undfå sin ersättning, oafsedt om ympningen »lyckats» eller ej.

T. f. förste provincialläkaren i Södermanlands län anser
det mera vara med billighetens fordringar öfverensstämmande,
om ersättningen bestämmes att utgå efter hvarje verkstäld
vaccination eller revaccination, den må vara lyckad eller icke,
alldenstund orsaken till ympningens misslyckande ej alltid
ligger hos vaccinatören och arbetet för denne i hvarje fall är
detsamma.

T. /. förste provineialläkarne i Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs och Örebro län föreslå, att vaccinatörerna, såsom
ersättning för ökadt arbete med vaccinationen och för att
mera intresseras för densamma skola erhålla viss fast aflöning
eller arvode, proportionell mot antalet inregistrerade vaccinationspligtige,
utom den dem tillkommande afgiften för vaccineringen.

Förste provinciallälcarne i Kalmar, Skaraborgs och Vester -norrlands län finna den föreslagna ersättningen visserligen tillräcklig
för vanliga vaccinatörer, men deremot alldeles för ringa
för läkarevaccinatörer. Den förstnämnde förklarar, »att den
föreslagna ersättningen står i strid med de ersättningsförmåner,
som blifvit tillförsäkrade civile läkare i statens tjenst uti den
af E. K. M:t i nåder gillade och faststälda taxan af den 31
oktober 1890». Förste provincialläkaren i Skaraborgs län anmärker,
att i Tyskland läkarne ersättas med 0,6 o — 1 mark,
utan att de ega skyldighet att uppsamla vaccin, samt att, om
biträde lemnas läkaren att förrätta vaccinationen, biträdet väl
torde blifva den, som uttager ersättningen för förrättningen,
ehuru läkarens skyldighet att uppsamla vaccin ändock qvarstår.

§ 11-

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län m. H., hvilka föreslagit,
att vaccinationsföreståndarebefattningen måtte indragas
(se ofvan § 8 mom. 3), hemställer i öfverensstämmelse härmed,
att af § 11 endast mom. e) bibehålies efter den omredigering,
att föreståndarens skyldighet öfverflyttas på helsovårdsmyndighetens
ordförande.

E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län uttalar såsom ett önskningsmål,
att § 11 »affattas i sådana ordalag, att vaccinationsföreståndarens
åligganden både med erforderlig fullständighet
och klarhet kunna derur inhemtas». Med afseende härå föreslås
beträffande mom. a) och b): att vaccinationsföreståndarens
skyldighet att i faststälda formulär införa de vaecinationspligtige
må, till undvikande af onödigt besvär, öfverflyttas på
»vederbörande», hvilka för den skull böra fa formulären sig
tillstälda. Endast de öfveråriga barn, som äro vaccinationspligtige,
skola införas af vaccinationsföreståndaren. I § bör
äfven tydligt utsättas, att på formulären äfven de barn skola
upptagas, hvilka, ehuru ympade, icke derefter blifvit besigtigade.
^f°m; e) anser E. K, M:ts Bef:de böra uteslutas. I mom. f)
bör införas föreskrift om, att vaccinationsföreståndaren, innan
han aflemnar journalerna till pastorsembetet, skall derur göra
för årsberättelsen nödiga anteckningar samt med ledning af
samma journaler upprätta förteckning öfver de barn, hvilkas
ympning under året försummats eller å hvilka ympningen skall
förnyas.

Förste provinciallälcaren i Stockholms län anser att då,
enligt § 1 i förslaget andra än barn synas kunna vara vaccinationspligtige,
man bör till punkt a) tillägga »äfvensom möjligen
andra personer, hvilka redan hunnit högre ålder utan att styrkas

kan, det de antingen haft smittkoppor eller blifvit med framgång
vaccinerade».

T. f. förste provincialläkaren i Blekinge län saknar i §
11 den nuvarande vigtiga föreskriften, att äfven förteckning å
ovaccinerade skall ingå till tjensteläkaren, hvarigenom dennes
kontroll omöjliggöres. Samma anmärkning göres äfven af t. f.
förste provincialläkaren i Elfsborgs län, som dessutom befarar,
att det åtminstone till en början skall på landsbygden möta
svårigheter att åstadkomma en så rask expedition, som §§ 9
och 11, punkterna f) förutsätta.

T. f. förste provincialläkaren i Örebro län föreslår att
för fullständighetens skull orden »och församlingsföreståndare
(13 mom. 2)» inskjutas efter orden »presterskapet (13 mom. 1)»
i punkt a) samt att uttrycket »inkommande» i punkt b) ändras
till »inkomna».

Förste stadsläkaren i Stockholm anser § icke kunna tilllämpas
i Stockholm, då dels antalet vaccinationspligtige der
lägger hinder i vägen för listornas uppgörande, dels rotemännen
öfvertagit den roll, som författningsförslaget anförtrott
åt presterskapet.

Strengnäs domkapitel föreslår följande ändringar i § 11
nämligen i punkt a): »att i början af hvarje år med ledning
af vaccinationsdistriktets födelsebok samt uppgifter från presterskapet
(§ 13 c) etc____»; att i punkt c) tiden »före februari

månads utgång» utsträckes till »före mars månads utgång»
samt i punkt f) tiden »före september månads utgång» tillbakaflyttas
till »före den 15 september».

Göteborgs domkapitel hemställer slutligen: att i slutet af
punkt a) tillägges: »skolande, der vaccinatörerna äro flere, en
särskild lista uppgöras för hvarje vaccinatörsområde»; att i
slutet af punkt b) tillägges: skolande likaledes, der.vaccinatörerna
äro flere, särskild lista uppgöras för hvaije vaccinatörsområde»;
att böljan af punkt c) sålunda förändras: »att före
den 15 april öfverlemna ofvannämnda listor till vederbörande

vaecinatör samt____bör inom ifrågavarande vaccinatörsområde

företagas ....»; samt att punkt f) får följande lydelse: »att
granska och med sitt namn underteckna från vaccinatörer och
andra personer, hvilka med skyddskoppympning sig befatta,
inkomna vaccinationsjournaler, hvarvid han har att tillse, att
vid hvarje vaccineradt barns namn återfinnas de uppgifter om
bostad, folio i församlingsboken o. s. v., som i uppgifterna från
presterskapet (§ 13 c) antecknats, och derefter före oktober
månads utgång till vederbörande pastorsämbete öfverlemna
journalerna».

§ 12.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser, att tiden för
uppsägningen af vaccinatör bör bestämmas till minst 6 månader.

E. K. M:ts
bestämmelsen angående uppsägning såsom »fullkomligt menlös»,
men dock kunnande »föranleda tvister», icke torde böra
tillvinna sig E. K. M:ts nådiga bifall. Stadgandet att underrättelser
om förändringar i vaccinationspersonalen skola genom
vederbörande länsstyrelse insändas till förste provincialläkare
anser E. K. M:ts Bef:de kunna ändras derhän, att dylik underrättelse
bör »öfverstyras» direkt till förste provincialläkaren.
Samma mening uttalas af E. K. M:ts
och Hallands län, hvilken sistnämnda länsstyrelse derjemte
hemställer att, derest vissa af vaccinationsföreståndarens skyldigheter
öfverflyttas på helsovårds- eller kommunalnämnden, föreskrift
härom må i § 12 inflyta, samt föreslår några formella
ändringar i punkt b).

Förste provincialläkaren i Vesterbottens län önskar, att
vederbörande tjensteläkare och icke förste provincialläkarne
skola höras angående sökande vaccinatörers kompetens; och

Göteborgs domkapitel föreslår slutligen, att den kommunala
helsovårdsmyndighen skall i början af hvarje år hos pastorsembetet
anmäla »de vaccinationspligtiga barn, som haft smittkoppor».

§ 13.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län beklagar, om det
skulle anses oförenligt med presterskapets åligganden att fortfarande
göra anteckning om vaccination å prestbetygen, något
som länsstyrelsen anser framgå ur förslaget. En sådan ändring
skulle framkalla ovilja hos allmänheten och leda till trakasserier,
när nya vaccinationsintyg erfordrades.

E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslår, att för hvarje
församlingsmedlem må i församlingsboken antecknas icke blott,
att han blifvit vaccinerad eller haft smittkoppor, utan äfven
om lian blifvit revaccinerad eller från ympning framgent betriad.
I så fall erfordras emellertid ändring i de vid nådiga förordningen
den 6 aug. 1894 fogade formulär till församlingsbok
m. m. I fråga om punkt c) af mom. 1 föreslår samme E. K.
M:ts Bef:de, att der förekommande tidsbestämmelse må angifvas
till den 16 januari samt att förteckningarna må lemnas
till vederbörande vaccinatör och ej till vaccinationsföreståndaren.

Förste provincialläkaren i Stockholms län hemställer att

§ 13 mom. 1 c) måtte erhålla följande lydelse: »att i början
af januari månad hvarje år .... barn jemte föräldrarnes namn
och adress äfvensom å öfriga enligt husförhörsboken ovaccinerade
personer. Det föreslagna tillägget afstyrkes emellertid af
vederbörande länsstyrelse såsom alltför besvärande för presterskapet
och icke medförande praktiskt gagn åtminstone framdeles,
sedan kontrollsystemet hunnit blifva verksamt. Ofvan
refererade tillägg till punkt c) förordas äfven af förste provin -ciallälcame i Ootlands och Kopparbergs län.

Förste stadsläkaren i Göteborg önskar, att punkt c) måtte
förtydligas med den föreskrift, att i förteckningarna icke få
upptagas de barn, som dött eller utflyttat. Samma önskan
uttalas äfven af förste provincialläkaren i Vestrnanlands län
med den olikhet likväl, att han föreslår en särskild uppgift
från presterskapet om sådana ovaccinerade, som utflyttat eller
aflidit.

Förste provincialläkaren i Vester norr lands län anser
onödigt, att pastorsembetet skall få behålla vaccinationsjournalerna
ända till slutet af december månad, och föreslår, att de
ofördröjligen må insändas till tjensteläkaren, som då får förr
använda dem.

Upsala domkapitel yrkar, att presterskapet måtte befrias
från afla åligganden beträffande vaccinationen, samt erinrar
derom att, hvad uppgifter rörande revaccination beträffar, vaccinationsföreståndaren
kan hos vederbörande mantalsskrifningsförrättare
få kännedom om de revaccinationspligtige utan att
anlita presterskapets handräckning. Äfven Hernösands domkapitel
erinrar, att det vore i hög grad önskligt, om presterskapet
kunde skonas från det arbete, som enligt förslaget skulle
tillkomma detsamma.

Strengnäs domkapitel föreslår, med hänsyn till folkrikare
pastorat, att orden »inom åtta dagar» i mom. 1 a) utbytas mot
»före den 1 oktober» samt orden »början af januari månad» i
mom. 1 c) mot »före den 1 mars». Äfven Kalmar clomlcapitel
önskar tidsbestämningen i mom. 1 al förlängd och föreslår,
att tiden sättes till en månad efter inhändigande af vaccinationsjournalerna.

Visby domkapitel föreslår inskjutandet af orden: »eller
målsmännens» efter ordet »föräldrarnes» i mom. 1 c).

Göteborgs domkapitel instämmer i den af stadens pastorer
uttryckta önskan, att presterskapet måtte befrias från afl befattning
med vaccinationsangelägenheterna och föreslår, då en
bättre kontroll öfver vaccinationen än den nuvarande utan
tvifvel är behöflig, tre utvägar, utom Medicinalstyrelsens förslag,
för vinnande af detta ändamål. Bästa sättet vore att

bygga helt och hållet på Medicinalstyrelsens i § 4 och § 9
mom. e) föreslagna bestämmelser om särskildt intyg för hvarje
vaccinerad person. Blefve sådana intyg alltid utfärdade, kunde
dels »vaccinationsföreståndaren, sjelf eller genom sundhetspolis,
tid efter annan i hemmen göra sig förvissad om, huruvida de
små barnen i allmänhet vore försedda med dylika intyg» dels
skulle vaccinationen kunna kontrolleras vid barnens intagande
i skola, såsom § 5 mom. 1 föreskrifver, och vid tiden för
revaccination i enlighet med § 5 mom. 2 samt slutligen vid
konfirmationsundervisningen, då vederbörande prest skulle till
vaccinationsföreståndaren insända förteckning öfver de lärjungar,
som icke företett intyg om revaccination. Skulle E. K.
M:t ej finna skäl att fästa nådigt afseende vid detta förslag,
hemställer domkapitlet att, på grund af de säregna förhållanden,
som äro rådande i större städer, specialstadgar, lämpade
efter de olika förhållandena, måtte utfärdas åtminstone för
Stockholm och Göteborg och möjligen för andra städer, som
hafva mer än en kyrkoförsamling. En tredje utväg vore att
föräldrar och målsmän ålades icke blott att låta vaccinera sina
barn utan jemväl att vid vite inom åtta dagar efter besigtningen
å pastorsexpeditionen förete vaccinationsbetyget för införande
i församlingsboken, hvarjemte pastor skulle före febr.
månads utgång hvarje år lemna vaccinationsföreståndaren uppgift
å alla vaccinationspligtige, som icke företett vederbörligt
intyg. Först om intetdera af dessa förslag är antagligt, kan
domkapitlet, med vissa ändringar som i hufvudsak redan under
de särskilda §§ angifvits, tillstyrka Medicinalstyrelsens förslag.
Beträffande specielt § 13 hemställes om vissa ändringar: mom.
1 a) bör lyda på följande sätt: »att efter inhändigande af
vaccinationsjournalerna (§11 f), med ledning af desamma uti
församlingsboken anteckna de under vaccinationsåret med framgång
för första gången ympade personer, hvarvid iakttages
att, om vaccineradt barn befinnes hafva flyttat till annan församling,
pastorsembetet i den församling, dit barnet flyttat,
om den skedda vaccinationen skall underrättas; skolande enahanda
anteckning äfven göras med stöd af företedt prestbevis
eller vaccinationsbetyg (§ 9_e>; mom. 1 c) bör börja sålunda:
»att före den 15 mars hvarje år till vederbörande vaccinationsföreståndare____» -

§ 14.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser denna, äfven
i nu gällande reglemente förekommande bestämmelse föråldrad
samt förklarar det vara »ett våld mot det vaccinerade barnet

att öppna dess koppor och deraf taga vaccin för ett för barnet
främmande ändamål», så mycket mer som denna åtgärd »antagligen
inverkar skadligt på vaccineringens skyddande förmåga».

Förste provincialläkaren i Yestemorrlands län anser, att
satsen: »då så finnes erforderligt etc.» saklöst kan utgå, liksom
ock satsen: »som vaccinationen förrättat», då läkaren väl ej
lärer taga vaccin i onödan, lika litet som han gör det, der han
ej finner det vara lämpligt.

Förste stadsläkaren i Stockholm föreslår, att vaccin icke
må få uppsamlas från barn, som ej uppnått en ålder af ett
hälft år, då man ej förr kan säkert bedöma, om medfödd syfilis
förefinnes eller ej. T. f. förste provincialläkaren i Fala län
föreslår i samma syfte 4 månader.

§ 15.

Flere förste provindalläkare hafva anmärkt, att § 15
synes ålägga förste provincialläkaren i de olika länen att sjelf
vara vaccinatör. Detta synes dem utgöra en orimlig fordran.
Nämnde tjensteman har under första hälften af året att hopsamla
och handlägga en mängd expeditioner; under sommaren
skall han verkställa sina inspektionsresor i länet och affatta
berättelse deröfver och dessemellan har han att sköta de löpande
expeditionerna, göra tjensteresor och tjensteförrättningar, afgifva
infordrade yttranden öfver mångt och mycket samt sköta praktiken
inom sitt distrikt. Lemnas honom flere tidsödande uppdrag
än dessa, vore fara värdt, att detta skulle blifva till
skada för den gilla och ordentliga gången af de göromål, dem
han fått omhänder. Derför föreslås, att förste provincialläkaren
befrias från skyldigheten att sjelf förrätta vaccination samt att,
i händelse vaccindepoten med dermed förbundna göromål öfverlemnas
åt honom, det måtte föreskrifvas, hvem skötseln af
depoten åligger under de tider, då han är stadd på sina inspektions-
och tjensteresor: exempelvis biträdande provincialläkaren.

Förste provincialläkaren i Kalmar län söker i en mycket
vidlyftig, på siffror stödd utläggning bevisa, att förste provincialläkaren
icke heller kan finna tid att tjenstgöra såsom vaccindepotföreståndare,
hvaremot han till stort gagn för vaccinationen
icke torde »undandraga sig att förmedla den animala
vaccinens utdelande till vaccinatörerna».

Förste provincialläkaren i Malmöhus län anser visserligen,
att de i § 15 föreskrifna åligganden i hufvudsak harmoniera
med förste provineialläkareinstitutionens uppgift, men befarar

dock, att svårigheter stundom skola uppstå för anskaffande af
tillräcklig mängd vaccin.

Förste stadsläkaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida skyldig
hänsyn tagits till läkaren, då i förslaget inrymmes förpligtelse
för honom att fullgöra det tidsödande arbetet med
vaccinämnets uppsamlande.

T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län
befarar äfvenledes svårigheter för förste provincialläkarne att
kunna efterkomma föreskrifterna i § 15, emedan det ej kan
anses gifvet, att de af kommunen utses till vaccinatörer i de
städer, der de äro bosatta. Anser, att dä säkerligen krafvet
på humaniserad vaccin kommer att alltmer minskas, förrådet
af ympämne skall blifva lätt att fylla, äfven om här föreslagna
förpligtelser för förste provincialläkaren bortfaller.

T. f. förste provinciallälcaren i Örebro län förutsätter, att
endast animal vaccin skall användas och förordar i öfverensstämmelse
härmed en omredigering af § i den rigtning, att
förste provincialläkaren skall i mån af behof förse sig med
ympämne från centralanstalten, hvarvid ingen annan må vara
berättigad att derifrån utfå detsamma kostnadsfritt.

Förste provincialläkaren i Vestmanlands Icin förordar en
föreskrift, att förste provincialläkarne skola i stället för stadsläkare
handhafva vaccinationen i residensstäderna, hvarigenom
de, så länge humaniserad vaccin kommer att behöfva användas,
skulle lättare och utan mellanhänder kunna ordna vaccinationen,
såsom § 15 föreslår, i synnerhet som man ej kunde lita på
att läkarne på landet komme att insända vaccin, såvida de ej
också vore ovilkorligen skyldige att vara vaccinatörer. »En
sådan föreskrift skulle dock vara i det nya reglementets anda
och skulle gifva läkarne ökad erfarenhet om och intresse för
avccinationen.»

T. f. förste provincialläkaren i Kopparbergs län anser,
att stadsläkarne i residensstäderna äro lämpligare att fungera
såsom vaccindepotföreståndare för hela länet än förste provincialläkarne.
Samma mening uttalas äfven af t. f. förste provinsialläkaren
i Gefleborgs län, som tillägger, att om stadsläkarne
»mot förmodan på skäl som af Medicinalstyrelsen godkännas
skulle vilja undandraga sig att vara vaccinatör inom staden
och vaccindepotföreståndare för länet», så funnes i den biträdande
provincialläkaren en tjensteläkare, som vida bättre än
förste provincialläkaren passade för dessa befattningar. »Och
skulle äfven han anföra giltigt förhinder, så finnes antagligen
på de flesta platser någon yngre obefordrad läkare, som med
nöje gör sig känd och grundlägger en enskild praktik.» Äfven
förste provincialläkaren i Vesterbottens län hyser samma åsigt

om stadsläkarnes lämplighet såsom vaccindepotföreståndare,
men anser en ersättning af 100 kronor för lågt tilltagen.

Af E. K. M:ts Befrde i Malmöhus län framhålles slutligen,
att hela § är otillfredsställande, emedan »hvarken den,
som använder vaccinen, eller den, som vaccinerar, är i tillfälle
att bedöma, från hvilken person vaccinen hemtats, och
om så olyckligt inträffar, att genom vaccinen smittsam sjukdom
öfverförts, varder det omöjligt att afgöra, hvem som bär ansvaret
för felet eller försummelsen».

§ 16-

Nästan enstämmigt hafva af dem, hvilka yttrat sig öfver
förslaget i dess helhet, uttalats den önskan och förhoppning
att anstalten för beredande af animal vaccin genast från böljan
måtte anordnas i den omfattning, att humaniserad vaccin helt
och hållet kunde undvaras och endast animal vaccin användas.
Flere hafva i mer eller mindre häftig ton uttalat sitt ogillande
öfver, att Medicinalstyrelsen blott och bart af ekonomiska, skäl,
efter hvad de antaga, föreslagit en kalfvaccinanstalt för beredande
af endast 50 procent af det verkliga behofvet vaccin.
Några afstyrka till och med hvarje skärpning af vaccinationstvånget,
innan animal vaccin tillhandahålles alla vaccinationsoch
revaccinationspligtige. Andra förorda upprättandet af två
eller flere anstalter för beredande af animal vaccin samt ett
lagstadgande, som förbjuder ympning från arm till arm, medan
deremot några få rekommendera én försigtigare öfvergång till
animal vaccin. Af en del förste provincialläkare befaras brist
på vaccin till följd af inskränkningen i rättigheten att uppsamla
ympämne samt förordas en något större anstalt än den
Medicinalstyrelsen beräknat, oaktadt de anse faran af ympämnets
uppsamlande genom läkare vara nästan ingen.

Direktionen för veterinärinstitutet har efter infordrande
af yttrande från institutets lärarekollegium förklarat, att det
ej synes vara omöjligt att å institutets område lemna behöflig
plats för uppförande af en särskild byggnad för vaccinationsanstalten
och hemställer derför om nådigt medgifvande att för
ändamålet få upplåta dylik plats. Men då direktionen anser
det vara af synnerlig vigt, ej blott att anstalten så anordnas,
att äfven annat ympmaterial mot infektionssjukdomar kan der
beredas, än äfven att den veterinär, som kommer att anställas
såsom föreståndare för anstalten och hvars tid nog ej kommer
att af dess skötsel blifva fullt upptagen, jemväl måtte anställas
såsom extra lärare vid institutet med fast arvode å dess stat,
hemställer direktionen: att anstalten måtte få så anordnas, att

der äfven kan beredas annat ympmaterial mot infektionssjukdomar
än vaccin samt att föreståndaren för anstalten måtte
fä anställning såsom extra lärare vid institutet med arvode å
dess stat till belopp af 2,000 kronor årligen förutom ersättning
såsom anstaltens föreståndare jemte expeditionsbiträden, föreslagen
till 2,400 kronor, eller sammanlagdt årligen en aflöning
af 4,400 kronor med den tjenstgöringsskyldighet, som af direktionen
kan komma att bestämmas.

Beträffande årsunderhållet för en dylik anstalt synes den
af Medicinalstyrelsen förslagsvis uppgifna summan, 3,800 kr.,
institutets lärarekollegium för lågt tilltagen. Under antagande
af att 110,000 portioner animal vaccin skulle årligen kunna
levereras, har lärarekollegiet, i stället för Medicinalstyrelsens
förslag, uppgjort följande resumé öfver driftkostnaderna vid
anstalten:

kronor

1) Veterinären jemte expeditionsbiträden .............. 2,400: —

2) Hyra för 75 kalfvar å 10 kr............................ 750: _

3) Transport af kalfvar 2 ggr å 1,5 o pr gång och kalf 225: —

4) 15 liter söt mjölk 525 dagar å 15 öre pr liter 1,181: 2 6

5) Betjening och särskild skötsel (jemte fri bostad) 1,000: —

6) Uppvärmning och belysning............................ 200: _

7) Tvätt och rengöringskostnader ........................ 100: —

8) Emballage ..................................................... 500: _

9) Inventariers underhåll ................................... 500: _

10) Diverse omkostnader......................................... 293: 75

samt i särskilda punkter motiverat hvarje förhöjning.

§ 18.

Generalpoststyrelsen hemställer, under hänvisning till E.
K. M:ts nådiga förordning den 5 dec. 1873 angående upphörande
af fribrefsrätten samt nådiga Brefvet den 20 febr.
1874 angående frankeringsfrihet för bref från vaccinatörer, att
§ 18 må erhålla följande lydelse:

»För postförsändelser innehållande vaccin eller reqvisition
derå, hvilka af vaccinatören afsändas till läkare, som tillerkänts
tjenstebrefsrätt, eller till vaccindepot, må åtnjutas frankeringsfrihet
på sätt och vilkor, som omförmälas i nådiga brefvet till
Generalpoststyrelsen den 20 februari 1874»,

hvarvid särskildt uttrycket: »läkare, som tillerkänts tjenstebrefsrätt»
användts med tanke på att enligt § 15 i Medicinalstyrelsens
förslag äfven andre läkare än provincialläkare skulle
komma att taga officiel befattning med skyddskoppympningen.

Dessutom föreslår Göteborgs domkapitel, att § 18 må

börja sålunda: »För sändande af vaccinämne samt listor, journals-
och betygsblanketter må portofrihet . . . .»

§ 19.

E. K. M:ts
§ alltför obestämda samt befarar, att Medicinalstyrelsen af
desamma kunde finna anledning att ingripa i andra myndigheters
embetsförvaltning eller meddela föreskrifter för myndigheter,
som icke lyda under Styrelsen. Såsom afslutning af
§ föreslås derför följande tillägg: »som af styrelsen bero, samt
i öfrigt, der så erfordras, till E. K M:ts nådiga pröfning hemställa,
hvad styrelsen i berörda afseende finner gagneligt eller
nödvändigt.»

§ 20.

E. K. M:ts Bef.rle i Hallands län anser vederbörande
förste provincialläkare snarare än länsstyrelsen böra vaka öfver,
att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer, hvarvid
han, i händelse en kommuns helsovårdsmyndighet underlåter
att utse vaccinatör, eger att hos länsstyrelsen göra anmälan
derom. I öfverensstämmelse härmed föreslår E. K. M:ts Bef:de
att orden i § 20: »att alla kommuner ega tillräckligt antal
vaccinatörer» måtte utgå.

§ 22.

T. f. förste provindalläkaren i Östergötlands län anser,
att hädanefter inga belöningar åt vaecinatörerna behöfva ifrågakomma,
emedan det måste förutsättas, att de erhålla tillräcklig
aflöning. Han föreslår derför, att hela § 22 utgår. Samma
mening uttalas äfven af Vishy domkapitel, hvaremot förste
provindalläkaren i Vesternorrlands län anser, att icke ens
penningebelöningarne böra indragas.

§ 23.

Mot mom. 1 anmärkes af E. K. M:ts Bef:de i Stockholms,
Kalmar, Kristianstads och Hallands län samt af Visby
domkapitel att, då enligt § 1 mom. 2 skyldighet att låta sig
vaccineras eller revaccineras gäller äfven personer, som öfverskridit
minderårighetens gräns, bör äfven stadgandet rörande
ansvar för försummelser eller tredska utsträckas till sådana personer.
'' Vidare anmärkes mot samma moment åt E. K. M:ts

Bef:de i Jönköpings, Gotlands, Elfsborgs, Vestmanlands,
Jemtlands och Norrbottens län samt af Visby domkapitel,
att rättigheten för kommunal helsovårdsmyndighet att genom
höjda viten till obegränsadt belopp göra sig hörsammad synes
stå i väl bjert motsats till den i helsovårdsstadgan stadgade
inskränkningen i nämnde afseende, hvarför en omarbetning
af momentet i detta afseende torde erfordras.

Särskildt hemställer dessutom E. K. M:ts Bef:de i Malmöhus
län, att det minsta bötesbelopp, till hvilket må dömas,
måtte utsättas; E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län »kan icke
underlåta att påpeka» att någon påföljd för försummad besigtning
af vaccineradt barn »icke någonstädes finnes i förslaget
ens omnämnd, än mindre genom lagbud stadgad», men hemställer
likafullt, att tvångsåtgärder i anledning af dylik försumlighet
icke må ifrågakomma, då de oftast icke skulle medföra
åsyftadt ändamål, »i det vid den besigtning, som först efter
längre tid såmedelst blefve framtvingad» sällan skulle kunna
utrönas, huruvida barnet haft äkta skyddskoppor; Skara clomJcapitel
anser, att ett visst maximum, t, ex. 75 kronor bör
bestämmas för de bötesbelopp, hvarmed helsovårdsmyndighet
eger att göra sig hörsammad; Göteborgs domkapitel föreslår,
att momentet må bölja sålunda: »Föräldrar, fosterföräldrar
eller målsmän äfvensom andra, som hafva barn under sin vård
och hvilka utan laga förfall (§§ 2 och 3) underlåta att fullgöra,
hvad dem enligt § 1 mom. a) b) c) af detta reglemente
åligger, böte 2 kronor 50 öre. Underlåte de äfven efter anmaning
fullgöra dessa åligganden, straffes med högre böter,
högst 20 kronor. Den . . . .»

Beträffande mom. 2 af § 23 synas ansvarsbestämmelserna
för vaccinatörer, vaccinationsföreståndare och lärare E. K.
M:ts Bef:de i Stockholms län väl stränga, då ansvaret skulle
inträffa, så snart en försummelse egt rum. Länsstyrelsen
föreslår derför, att ansvar af böter bör inträda först när vederbörande
efter erhållen anmaning fortfarande underläte att
fullgöra något åliggande. Vesterås domkapitel afstyrker böter
för försumlige skolföreståndare. Nya Elementarskolans direktion,
som väl finner de för skolföreståndare föreslagna åligganden
väl behöfliga ur kontrollsynpunkt, anser dock straffpåföljden
för en försummelse, som endast kan bero på en
ursäktlig glömska, alltför sträng, och hemställer derför, att
en erinran må föregå bötespåföljden. Slutligen hemställa äfven
t. f. förste provincialläkarne i Örebro och Jemtlands län,
att ansvarsbestämmelse för försummelser af de vigtiga uppgifter,
som tillkomma pastor och församlingsföreståndare, måtte
införas i momentet.

É. K. M:ts
icke ansvar bör i mom. 3 stadgas för vaceinatör, som icke är
läkare, derest han utan vederbörandes dertill lemnade medgifvande
tager vaccinämne af ympad person. Direkt förbud
för andra än läkare att vaccinera från person till person påyrkas
äfven af några folkskoleinspektörer, hvilkas yttrande infordrats
af Upsala domkapitel.

Slutligen anmärker E. K. M.ts Bcf:dc i Norrbottens län
att helsovårdsmyndigheterna äfven borde få sig tillerkänd befogenhet
att vid fall af erkänd försummelse jemväl fälla till
föresätta viten, hvarigenom en vidlyftig åtalsprocedur kunde
i många fall undvikas och vaccinationstvånget kraftigare häfdes.

§ 24.

E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län anser det i nu
gällande reglemente begagnade uttrycket »kommunens fattigkassa»
böra bibehållas och icke, såsom föreslagits, utbytas mot
»kommunens kassa».

§ 25.

Visby domkapitel hemställer, att antingen en ny §, motsvarande
det nuvarande reglementets § 23 g), må upptagas,
enär § 25 icke tydligt innebär hänvisning äfven till helsovårdsstadgans
§ 41, eller ock att orden »lyda under allmänt
åtal» utgå, hvarigenom uttrycket »anhängiggöras» finge en
vidare betydelse och hänvisade både på lielsovårdsstadgans §
40 och § 41.

Slutligen föreslår förste stadsläkaren i Stockholm, det bestämmelsen,
att det föreslagne nya reglementet skall »i tilllämpliga
delar och med den inskränkning, som af nådiga förordningen
om mantals- och skattskrifningens förrättande i
Stockholm den 27 oktober 1882 betingas, äfven för hufvudstaden»
vara gällande, måtte, då vissa föreskrifter i förslaget
skulle komma att möta svårigheter i praktiken, så till vida
ändras, att ett medgifvande för Stockholm och andra större
städer intoges att i den ordning § 24 helsovårdsstadgan för
riket den 25 sept. 1874 bestämmer få »besluta angående årstiden
för vaccinationens verkställande i koppfria tider samt
kontrollen öfver vaccination och revaccination och hvad dermed
eger sammanhang».

Efter sålunda sammanfattad redogörelse för de hufvudsakliga
anmärkningar, som gjorts mot Medicinalstyrelsens preliminära
förslag till förnyadt reglemente för skyddskoppympningen
i riket, får Styrelsen nu i underdånighet anföra de
motskäl, som enligt Styrelsens mening kunna framställas mot
vissa af dessa anmärkningar, äfvensom afgifva yttrande angående
de ändringar i Styrelsens förslag, hvartill de remitterade
handlingarna torde gifva anledning.

I allmänhet gälla de framstälda anmärkningarna endast
detaljer i förslaget. Med ytterst få undantag hafva nämligen
alla, som yttrat sig öfver dess liufvudgrunder, instämt med
Medicinalstyrelsen icke blott deri, att en omorganisation af
vårt nuvarande vaccinationsväsende är oundgängligen behöflig,
utan ock att de principer, som lagts till grund för det underdåniga
förslaget, böra dervid tillämpas.

En afvikande mening har af förste provincialläkaren i
Upsala län uttalats särskildt mot Medicinalstyrelsens i motiveringen
till § 8 mom. 1 föreslagna grundsats, att åt vaccinationens
närmaste handhafvande bör bibehållas karakteren af
en kommunalangelägenhet, hvilken likväl är underkastad nödig
kontroll; i stället önskar han, att vaccinationsväsendet, likasom
så småningom all helso- och sjukvård, skall fråntagas kommunalmyndigheterna
och läggas i statens händer. En dylik omorganisation
af vårt helsovårdsväsende enligt tyskt mönster torde
emellertid möta bestämda hinder ej blott i gällande lagstiftning
utan ock i den svenska nationalbarakteren, hvarför det
allra minst kan vara lämpligt, att ett så vigtigt helsovårdsärende
som vaccinationen ensamt reformeras i denna rigtning.
Enligt Medicinalstyrelsens åsigt skulle icke heller en sådan
åtgärd blifva till gagn för sjelfva saken, emedan skyddskoppympningen
för att blifva allmänt införd är i behof af kommunalmyndigheternas
intresse och understöd, hvarpå icke med
visshet torde kunna räknas, om samma myndigheter beröfvades
all egentlig befattning med denna lielsovårdsangelägenhet.

De många anmärkningar mot förslagets grunder, hvilka
framstälts af E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län, komma i de
fall, der de förtjena afseende, att längre fram upptagas till
granskning under de särskilda punkterna, hvarför de här förbigås.
Deremot har Styrelsen icke kunnat till besvarande
upptaga samma länsstyrelses anmärkning om förslagets brister
»i språkligt hänseende», då icke närmare angifvits, hvari dessa
brister bestå.

öfverståthållareembetets farhågor, att den föreslagna rullföringen
af vaccinerade och revaccinerade personer äfvensom
kontrollen deröfver skall blifva alltför vidlyftig och tidsödande

för dervid medverkande myndigheter m. fl., anser Medicinalstyrelsen
icke vara befogade, emedan, enligt erfarenbeten från
de länder, der liknande rullföring redan användes, densamma
icke i praktiken kommer att ställa sig synnerligen mera besvärlig
än den nu föreskrifna, men deremot blifver för det åsyftade
ändamålet betydligt mera pålitlig ocb effektiv. Att vissa undantagsbestämmelser
erfordras för Stockholms stad bar Medicinalstyrelsen
redan i sitt underdåniga förslag visat; i hvilken utsträckning
dessa undantagsbestämmelser böra ocb kunna medgifvas
får Styrelsen tillfälle att längre fram närmare beröra.
Likaledes kommer den af en ledamot inom Vexiö domkapitel
gjorda invändningen mot hvarje ytterligare utvidgning af vaccinationstvånget
att längre ned under § 1 mom. 1 b) bemötas.

§ 1 mom. 1 a).

Mot denna punkt har förste provincialläkaren i TJpsala
län anmärkt, att skogarnes ocb fjellens bebyggare svårligen
kunna få sina barn vaccinerade så tidigt som före utgången
af andra kalenderåret efter barnens födelse. Hvaruti svårigheterna
skulle bestå, har emellertid icke närmare angifvits;
ej heller har från andra skogs- och fjelltrakter med samma
slags befolkning som den, från hvilken förenämnda förste provincialläkare
hemtat sin erfarenhet, försports några svårigheter
att bringa barnen till vaccination inom den nu i vaccinationsreglementet
föreskrifna tiden, som ju endast obetydligt skiljer
sig från den af Medicinalstyrelsen föreslagna. Att, såsom
förste provincialläkaren påpekar, faran för koppsmittas utbrott
och spridning i skogsbygderna är ringa, torde nog till viss
grad vara rigtigt; dock visar erfarenheten från 1893 års koppepidemi
i Ockelbo distrikt, att äfven motsatsen kan inträffa
samt att ett uppskof med skyddskoppympningen »intill 3:djo
eller 4:de året» icke ens för dylika bygder är tillrådligt. Under
sådana förhållanden och då dessutom i en allmän förordning
icke är möjligt att så individualisera, som förste provincialläkaren
i Upsala län förordar, kan Medicinalstyrelsen
icke tillstyrka någon ändring af momentet i angifvet syfte.

Icke heller kan Medicinalstyrelsen instämma i förste provincialläkarens
i Vesternorrlands län förslag att genom skärpta
bestämmelser tvinga föräldrar eller målsmän att ovilkorligen inställa
de vaccinationsskyldige barnen på utsatta vaccinationsmöten.
Enligt förslaget skola barnen vaccineras före utgången
af det på deras födelseår följande kalenderåret och revaccineras
under det år, inom hvilket de fylla 12 år, allt vid straffpåföljd
enligt § 23, om sådant underlåtes. Om blott ymp 6 -

ningen blir verkstäld inom den föreskrifna tiden, hafva föräldrar
och målsmän dermed fullgjort sin pligt enligt vaccinationsförordningen,
men att dessutom föreskrifva, att ympningen
ovilkorligen måste ske på viss, utsatt dag, torde vara att utsträcka
bandet på den individuela friheten onödigt långt. Af
opportunitetsskäl lära väl också föräldrar och målsmän endast
undantagsvis komma att försumma vaccinationsmötena, sedan
allmänheten funnit, att ett uteblifvande derifrån blott förorsakar
ökadt besvär. Oaktadt det måste vara synnerligen önskvärdt,
att barnen mangrant inställas på den utsatta mötesplatsen
för att vaccineras, torde alltså ett bestämdt tvång i detta
afseende icke behöfva eller böra föreskrifvas.

Den ändring i nuvarande förhållanden, som förslagets §
1 mom. 1 a) afser att införa, nämligen att göra vaccinationsperioden
beroende icke direkt af lefnadsåldern, utan af kalenderåret,
har i regel mötts af gillande, då förslaget är egnadt att
betydligt underlätta den formela ordningen i afseende å vaccinationen
samt kontrollen öfver förordningens efterlefnad, utan
att i helsovårdsliänseende gifva anledning att väcka några
betänkligheter. Förste stadsläkarens i Stockholm farhågor, att
förändringen torde komma att föranleda oro hos föräldrar,
hvilkas barn äro födda i slutet af ett kalenderår och alltså
måste vaccineras i en tidigare ålder, än som enligt nuvarande
reglemente är nödvändigt, synas icke böra tillmätas stor betydelse,
då allmänheten nog vänjer sig ganska snart vid den
ringa olikheten mot förutvarande förhållanden. Någon fara
för barnen innebär icke heller vaccinationen under en tidigare
åldersperiod, såsom erfarenheten från andra länder med vaccinationstvång
tillräckligt ådagalagt, i hvilket hänseende torde
särskildt få påpekas, att i England varit lag alltsedan 1867,
att alla barn skola vaccineras före fylda 3 månader.

§ 1 mom. 1 b).

Mot den af Medicinalstyrelsen föreslagna allmänna revaccinationen
uppträder förste provincialläkaren i Stockholms län
och söker medelst siffror från Stockholms stad samt genom
en jemförelse mellan dödligheten i smittkoppor i några tyska
stater efter tvångsvaccinationens införande samt i Sverige
ådagalägga gagnlösheten af revaccination vid viss ålder. Med
siffror hemtade från Sundhetskollegii årsberättelser 1873—1875
vill han visa, att under den smittkoppsepidemi, som nämnda
år härjade vårt land insjukningsprocenten för Stockholms revaccinerade
militär var föga mindre än för den civila, icke
revaccinerade befolkningen, eller i förra fallet 3,5 7 °/0> i senare

fallet 4,4 2 %. »Hvar hafva vi då den stora nyttan af revaccination
vid en viss ålder?» utbrister förste provincialläkaren
med anledning af detta förhållande.

Dömer man ensamt af ofvan anförda procenttal, så nödgas
man onekligen instämma i förste provincialläkarens pessimistiska
uppfattning af revaccinationens nytta, men går man
återigen till en granskning af det använda statistiska materialet
måste slutsatsen blifva en helt annan. Förste provincialläkaren
har nämligen till jemförelse uppstält å ena sidan Stockholms
stads befolkning, uppgående i medeltal för åren 1873—1875
till 138,936 personer med 6,152 smittkoppfall, å andra sidan
garnisonens truppstyrka, utgörande vid samma tid i medeltal
3,667 man med 120 insjuknade. Han har alltså här jemfört
tvenne befolkningsgrupper med hvarandra, hvilka, på grund
af den ofantliga skilnaden i numerär, äro enligt statistiska
begrepp sins emellan inkomparabla, samt, hvad ännu betänkligare
är, användt ett material, som till följd af talens obetydlighet
å ena sidan är alldeles värdelöst. Genom dessa, för
en person med någon vana vid statistiska arbeten anmärkningsvärda
grundfel har förste provincialläkaren sjelf beröfvat
sina slutsatser all giltighet.

Men äfven förutsatt att hans siffermaterial vore användbart
eger detsamma ändock af annat skäl icke en skymt af
värde såsom bevisningsmaterial mot revaccinationens nytta.
I samma publikation, ur hvilken förste provincialläkaren hemtat
sina ofvan anförda siffror, finnes nämligen äfven angifvet
skälet, hvarför jemförelsevis så många smittkoppfall kunnat
förekomma bland den revaccinerade militären. Å sid. 41 af
1874 års underdåniga berättelse angående helso- och sjukvården
i riket anför Sundhetskollegium följande: »På ett par
undantag när voro de sjuke revaccinerade vid regementena kort
tid före insjuknandet — men de voro vaccinerade från glas och
utan positivt resultat; intet enda fall af smittkoppor förekom, då
den sjuke blifvit vaccinerad från arm till arm eller der vaccineringen
lyckats.» Och kollegium tillägger vidare: »Under koppepidemien
voro två kurser sjukvårdssoldater hitkommenderade,
19 man i hvardera kursen; vid hitkomsten vaccinerades dessa
från arm till arm (15 med positivt resultat). Bland alla dessa,
hvilka dock nästan dagligen voro i beröring med koppsjuke,
inträffade icke ett enda fall af smittkoppor.»

Genom dessa, af förste provincialläkaren, egendomligt
nog, med tystnad förbigångna, men för bedömande af hans
uppgifters värde särdeles vigtiga upplysningar får det af honom
så starkt betonade förhållande att 3,2 7 % af den revaccinerade
militären vid Stockholms garnison insjuknat i

smittkoppor, sin tillräckliga förklaring. Med rätta synes alltså
förste provincialläkaren bort hafva modifierat sitt ofvan citerade
uttalande på följande sätt: Hvar hafva vi månne den
störa nyttan af revaccination vid en viss ålder, då oduglig
vaccin användes? Derigenom hade detsamma åtminstone kommit
att stå i öfverensstämmelse med angifna fakta.

Förste provincialläkarens ena exempel på revaccinationens
gagnlöshet är således utan all betydelse för frågans bedömande.
Han är emellertid icke stort mera lycklig i valet af bevismedel,
när han för vinnande af sitt syfte framdrager förhållandena
i Tyskland gent emot Sverige. Efter att med citerande
af tyska officiela handlingar hafva visat, att dödligheten

1 smittkoppor i de tyska städerna sjunkit till en obetydlighet
efter införande af den obligatoriska revaccinationen samt att
intet annat af de störa kulturländerna, icke ens England med
dess utmärkta och strängt tillämpade vaccinationslag, kan i
detta afseende mäta sig med Tyskland, framhåller han, att
Sverige emellertid utan revaccination kan framte siffror, som
tidtals till och med äro lägre än Preussens, något som enligt
hans åsigt bevisar revaccinationens obehöflighet i vårt land.
Särskildt framdrager han såsom exempel härpå åren 1889—
1891, då dödlighetssiffran i smittkoppor skall i Sverige, enligt
hans beräkning, endast hafva nått upp till 0,04 på 100,000 eller

2 dödsfall om året på 4,700,000 invånare, under det att Preussen
ungefär samtidigt hade en smittkoppdödlighet af 0,12 på

100,000 invånare. Äfven synes han anse det förhållandet, att
under åren 1886—1889 i Sveriges städer endast förekommit
2 dödsfall i smittkoppor på en medelfolkmängd af 842,931
personer, vara ett bevis på, att vårt land intager en fördelaktigare
ställning i fråga om dödligheten i smittkoppor än t. ex.
Tyskland.

Här torde i förbigående böra påpekas, att förste provincialläkarens
uppgift i hans bil. 3, hvarpå ofvanstående beräkningar
grundas, nämligen att 1889—1891 skulle hafva förekommit
2 smittkoppdödsfall årligen i Sverige, icke öfverensstämmer
med de officiela uppgifterna i Medicinalstyrelsens
årsberättelser, lika litet som de i samma bilaga anförda siffrorna
för närmast föregående år. I stället för uppgifna 5, 9,
2, 2 och 2 dödsfall under resp. åren 1887—1891 förekommo
nämligen endast 3, 7, 2, 1 och 1 fall, således 14 dödsfall på
5 år i stället för de af förste provincialläkaren uppgifna 20
fallen. Någon annan betydelse hafva dock icke dessa origtiga
sifferuppgifter för här föreliggande fråga, än att af de rätta
siffrorna i än högre grad än af de origtiga framgår huru sällsynta
smittkopporna varit i Sverige under de angifna åren.

Att under sådana omständigheter och med ett material af 14
(20) dödsfall vilja draga statistiska slutsatser, hvilka ställas
i jemförelse med förhållandena i länder med långt rikligare
material, lemnar endast ett nytt exempel på förste provincialläkarens
ofvan påpekade »art de grouper les chiffres», men
bevisar naturligtvis i sak ingenting. Ännu mindre torde ett
material af två (säger 2) dödsfall på 4 år kunna vara användbart
för statistiska beräkningar.

Icke heller får man af den omständigheten, att Sverige
icke på länge varit hemsökt af någon allvarlig smittkoppsepidemi,
draga den slutsatsen att samma lyckliga förhållande
alltjémt skall komma att fortfara. Bästa beviset, huru vanskligt
det är att invagga sig i dylika förhoppningar, lemnar erfarenheten
från åren 1873—1875, då vårt land efter en jemförelsevis
lång period af lugn härjades af en smittkoppsepidemi,
som i häftighet nästan nådde upp till de förvaccinatoriska
epidemierna, oaktadt skyddskoppympningen, om ock lamt öfvervakad,
varit obligatorisk ända sedan början af århundradet.
Den remission, som efter denna svåra epidemis slut inträdde
och som förste provincialläkaren i Stockholms län synes betrakta
såsom konstant, är icke annat än en regelbunden företeelse,
som inträffar efter hvarje mera svårartad epidemi. Att
remissionen denna gång blef så tydlig och långvarig, berodde
i icke ringa mån derpå, att landets befolkning, uppskrämd af
farsotens häftighet, lät till flere hundratusental revaccinera
sig, hvarigenom en stor del af nationen gjordes immun mot
smittkoppor. Verkan af denna mass-revaccination har emellertid
småningom upphört att göra sig gällande, och tecken
saknas derför icke heller, att sjukdomen börjar finna jordmånen
beredd för nya besök, såsom framgår af de senaste årens
ökade sjuklighet och dödlighet i smittkoppor.

I stället för den af Medicinalstyrelsen föreslagna revaccinationen
vid viss ålder förordar förste provincialläkaren i
Stockholms län, att vid utbrott af smittkoppor Medicinalstyrelsen
skall, derest sjukdomen hotar antaga större spridning, ega
att anbefalla revaccination i den utsträckning omständigheterna
påfordra, hvarefter det skulle ankomma på vederbörande länsstyrelse
eller lokala helsovårdsmyndighet att bringa befallningen
till verkställighet. Oafsedt att genom en dylik anordning
revaccinationen i de flesta fall skulle komma för sent för att
skydda de för smittan mottagliga samt mången gång blifva
alltför lamt satt i verket, måste Medicinalstyrelsen emellertid
äfven af det skäl motsätta sig förste provincialläkarens förslag,
att det åsyftade ändamålet icke derigenom skulle vinnas.

Genom vaccination blir menniskan endast för viss tid

immun mot smittkoppor. Samma är i många fall förhållandet
med den revaccincrade. Med full säkerhet kunna icke alla
blifva för all framtid skyddade äfven genom en förnyad ympning.
Läkare, hvilka oftare än andra äro utsatta för koppsmitta,
bruka derför icke heller förlita sig på en revaccination,
utan upprepa gerna operationen, när tillfälle bjudes. Om vi
således här, likasom i fråga om alla andra hygieniska åtgärder,
endast kunna utlofva ett relativt skydd, är dock derför
icke skäl att förkasta detta. Ty om en person ånyo blifvit
mottaglig för koppsmitta, kan det icke vara honom likgiltigt,
om han befinner sig i en omgifning, som helt eller till större
delen är immun mot sjukdomen, ifall denne skulle uppträda,
eller om han genom samvaro med personer, liksom han sjelf
mottagliga för smittan, utsätter sig för faran att infekteras.
Genom allmän revaccination gör man icke blott flertalet menniskor
immuna mot koppsmitta, utan man tillämpar äfven
principen att genom minskning af de för smitta mottagliga
individernas antal undanrycka farsoten så mycket mark, att
hon öfver hufvud icke längre kan få fast fot hos befolkningen,
äfven om en och annan skulle finnas, som icke vore absolut
immun mot smittkopporna. Det är mot denna princip förslaget,
som af förste provincialläkaren i Stockholms län framlagts,
bryter; det skydd, detsamma vill uppresa mot sjukdomen
är endast skenbart och kan icke i någon mån ersätta
den allmänna, om ock relativa immuniteten.

Tyskland har endast i 20 år haft allmän revaccination
obligatoriskt införd, men icke för ty hafva de mest glänsande
resultat vunnits. Oaktadt landet vid gränserna ständigt hotas
af smittämnen, importerade från de illa vaccinerade grannländerna
Ryssland. Österrike, Frankrike m. fl., och följaktligen
hvarje år måste utkämpa strider mot lokala epidemier i gränsprovinserna,
intager detsamma likväl, såsom ofvan anförts,
högsta rangen uti här ifrågavarande hänseende bland kulturstaterna
i Europa. Till och med England, som långt före
Tyskland införde obligatorisk vaccination, är numera öfverträffadt,
hvilket, enligt allmänna meningen, icke beror på andra
orsaker, än att revaccinationen der är endast fakultativ.

Också hafva Sveriges läkare vid flere tillfällen uttalat
sig för önskvärdheten af rovaccinations utöfvande hos oss mera
allmänt än nu sker. Samtlige sakkunnige, med undantag af
ofvannämnde förste provincialläkare, hvilkas utlåtande afE. K.
M:t infordrats rörande Medicinalstyrelsens förslag till nytt
vaccinationsreglemente, hafva äfvenledes tillstyrkt vaccinationstvångets
utsträckande till revaccinationen. Bland uttalanden
af detta slag torde några få anföras:

»Den vigtigaste nyheten i det nu föreliggande förslaget
är också, att revaccination i likhet med hvad är fallet i Tyskland
och Ungern, har upptagits såsom obligatorisk. I Tyskland
har man haft tillfälle att konstatera revaccinationens
gagn, särskildt i afseende på armén.» De fakta, som derifrån
meddelas, äro sådana, att man med desamma för ögonen »ej
kan annat än tillstyrka införandet af obligatorisk revaccination».
(T. f. förste provincialläkaren i Blekinge.)

Förslaget om obligatorisk revaccination torde nog inom
icke sakkunniga kretsar komma att möta motstånd. »Kongl.
Medicinalstyrelsens motivering af stadgandet bör emellertid
kunna öfvertyga en hvar om dess lämplighet och nödvändighet,
hvarom hos den sakkunnige icke något tvifvel torde vara
till finnandes.» (F. provincialläkaren i Gotlands län.)

»Förslaget om införandet af revaecinationstvånget utgör en
af de väsentligaste ändringarne vid jemförelse med nu gällande
vaccinationsreglemente. Nödvändigheten af en sådan reform
torde också vara allmänt insedd och bör helsas med odeladt
bifall.» (F. provincialläkaren i Malmöhus län.)

»Ur många synpunkter lämpligt, synes det jemväl vara
att till folkskoleåldern förlägga revaccinationen, hvars obligatoriska
införande, äfven med erkännande af de administrativa
svårigheter, som dess realiserande antagligen kommer att
medföra, vunnen erfarenhet med bestämdhet fordrar.» (F.
stadsläkaren i Göteborg.)

»Till vaccination måste revaccinationen vara ett nödvändigt
bihang, utan hvilken ingen fullt säker immunitet vinnes.»
(T. f. förste provincialläkaren i Göteborgs och Bohus län.)

»En synnerligen stor fördel hos det ifrågavarande förslaget
torde vara, att revaccinationstvång deruti föreskrifves.» (T. f.
förste provincialläkaren i Elfsborgs län.)

»Mom. 1 b) af första § föreskrifver en obligatorisk revaccination
under det år, inom hvilket barnet fyller 12 år. Denna
nya bestämmelse är synnerligen vigtig och af behofvet påkallad
och kan icke längre få saknas i vaccinationsreglementet,
då det är ett obestridligt faktum, att vaccinationen endast
för en begränsad tidrymd utgör ett säkert skydd mot
koppsmitta och att i kopptider de icke revaccinerade utgöra en
icke obetydlig procent af de i smittkoppor insjuknade. Häraf
framgår som en gifven följd, att revaccinationen lika väl som
vaccinationen är nödvändig för ett effektivt skydd emot smittkoppor.
» (T. f. förste provincialläkaren i Jemtlands län.)

»En stor brist i vårt nu gällande reglemente är, att revaccinationen
ej är obligatoriskt föreskrifven. Då det är en
vetenskapligt afgjord sak, att det skydd, som vaccinationen

medför, ej varar för hela lifvet, utan är inskränkt till en tid
af omkring 12 år, men att förnyad vaccination, då den framkallar
äkta skyddskoppor, verkar lika skyddande mot smittan
som första gången, är revaccinationstvång lika nödvändigt som
vaccinationstvång, och enda möjligheten att befria samhället
från smittkoppor är att få obligatorisk revaccination införd.»
(Förste provincialläkaren i Yesterbottens län.)

På grund af de skäl, som ofvan anförts, kan Medicinalstyrelsen
alltså icke för sin del gilla det ändringsförslag till
§ 1 mom. 1 b), som af förste provincialläkaren i Stockholms
län framlagts.

Af E. K. M:ts Bef:de i Stockholms län har anmärkts, att
åt bestämmelsen uti här ifrågavarande punkt den affattning
bör gifvas, att icke revaccination ovilkorligen skall ske vid eu
viss ålder, äfven om personen helt kort tid förut blifvit första
gången vaccinerad. Då det emellertid torde komma att höra
till mycket sällsynta undantag, att §§ 2 och 3 i förslaget,
hvilka äro de som handla om uppskof med vaccinationen, behöfva
tillämpas, och då i alla händelser äfven i ogynsainmaste
fall minst 8 år komma att förflyta mellan begge ympningarna,
synes anmärkningen icke böra föranleda en ändring, som skulle,
snart sagdt, omöjliggöra all kontroll öfver dem, som försummade
revaecinationen.

Emot de af E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län uttalade
betänkligheterna, att vårt folk änuu icke hunnit fatta sådant
förtroende till vaccinationen, att det skulle vara villigt underkasta
sig tvånget att årligen låta revaecinera närmare 100,000
barn i skolåldern med en kostnad af inemot 50,000 kronor, vill
Medicinalstyrelsen framhålla erfarenheten dels från vårt eget land,
der det städse visat sig, att allmänheten vid koppepidemier
massvis skyndat att anlita skyddskoppympningen, hvilket väl
icke torde antyda brist på förtroende för metoden, dels från
Tyskland, der befolkningen, sedan den efter någon tid hunnit
vänja sig vid de nya föreskrifterna, villigt underkastat sig det
med revaecinationen förenade besväret. Egendomligt vore väl
äfven, om det svenska folket icke under 90 års tid skulle
hunnit fatta förtroende för en skyddsmetod, som vid så många
tillfällen afhållit från vårt land ett af mensklighetens värsta
gissel.

Att, såsom t. f. förste provincialläkaren i Blekinge län
ifrågasätter, bestämma en tidigare revaccinationsålder än 12
år, synes icke lämpligt af det skäl, att nämnda ålder befunnits
vara den tidigaste, då de i späda barnaåren vaccinerade visat
sig i regel ånyo mottagliga för ympning. Men ännu mindre
kan det af rektor Jacobson i Yisby gjorda förslaget om upp -

skof med revaccinationen till värnpligtsåren förordas, då enligt
denna plan mer än hälften af befolkningen, nemligen alla
qvinnor, skulle gå fria från all kontroll, huruvida de fullgjort
sin revaceinationspligt eller ej. Dessutom har Medicinalstyrelsen
velat undvika att pålägga den vuxna befolkningen ett tvång,
som för densamma måste medföra långt större besvärligheter
än för barnen, hvarförutom torde böra tagas i betraktande, att
det alltid är bos ungdomen, som farsoten finner den gynsamrnaste
marken för sin första utveckling och hvarifrån hon
sedan vidare utbreder sig till de äldre åldersklasserna.

Den anmärkning E. K. M:ts Befide i Norrbottens län
gjort mot förslaget, nemligen att revaccinationstvånget gäller
alla barn, som uppnå tolfte året, medan deremot de föreskrifter,
som bestämma sättet för åstadkommande af förteckningar öfver
de revaccinationspligtige, endast afse barn, som tillhöra skolor
samt läro- eller uppfostringsanstalter, är visserligen beaktansvärd,
men då de allra flesta barn i vårt land vid 12 års ålder besöka
en eller annan skola, har Medicinalstyrelsen icke velat
för det fåtals skull, som åtnjuter undervisning på annat sätt
eller möjligen redan lemnat skolan, afstå från de väsentliga
fördelar, som kunna vinnas genom revaccinations-listornas uppsättande
och revaccinationens verkställande i skolorna. De 12-åriga barn, som icke blifvit uppförda på någon skolas lista,
tillhöra för öfrigt merendels de burgna klasserna, inom hvilka
föräldrarna nog af öfvertygelse om åtgärdens nytta och utan
tvång komma att i regeln låta revaccinera sina barn. Genom
företeende af vaccinationsintyg (se § 4) kan sedermera, der så
af vederbörande äskas, dessa barns revaccination styrkas.

§ 1 mom. 1 c).

Den anmärkning, som med anledning af denna punkt
framstälts af förste provincialläkaren i Stockholms län, nemligen
att besigtningsskyldigheten föreskrifvits endast för barn,
under det att mom. 2 a) förutsätter ympning af äfven äldre
personer, lärer icke för praktiska förhållanden vara af någon
betydelse. Någon retroaktiv verkan af det nya reglementet
har icke varit tilltänkt, såsom förste provincialläkaren synes
förutsätta, och ett försummande af vaccinationen eller revaccinationen
i så många år, att en person uppnår myndig ålder,
innan han af den kontrollerande myndigheten bringas till
vaccination, lärer väl svårligen med det nya kontrollsystemet,
annat än i ytterst sällsynta undantagsfall, komma att inträffa
— åtminstone bör icke af lagen sjelf ett sådant åsidosättande
af dess föreskrifter förutsättas. Det tillägg förste provincial -

läkaren föreslår till mom. 2 a) är således ur praktiskt syfte
obehöfligt, men kan möjligen i formelt afseende vara berättigadt,
hvarför detsamma iakttagits i det nu framlagda, af Medicinalstyrelsen
utarbetade ändringsförslaget.

Den af Göteborgs domkapitel föreslagna nya punkten under
§ 1 mom. 1 synes Medicinalstyrelsen endast vara ett korollarium
af föreskriften i § 4, hvarför reglementet ej torde böra
belastas med denna bestämmelse, som lämpligare kan få sin
plats bland de råd och anvisningar, hvilka Medicinalstyrelsen
i enlighet med § 19 skall utfärda.

§ 1 mom. 2 a).

Det missförstånd, för hvilket ifrågavarande punkt från
fleres sida varit föremål, synes antyda, att punkten icke blifvit
så klart och tydligt affattad, som nödigt är. Att bestämmelsen
i fråga endast afser framtida förhållanden och icke är
ämnad att verka retroaktivt, borde visserligen vara uppenbart
redan deraf, att ingen möjlighet torde förefinnas att i ett slag,
efter det att nya reglementet trädt i kraft, ympa samtliga,
säkerligen till mer än 3 millioner uppgående personer i Sverige,
hvilka öfverskridit åldersgränsen 12 år, utan att hafva blifvit
revaccinerade eller haft smittkoppor. För att emellertid undgå
hvarje missförstånd, torde punkten böra så affattas, att
deraf med bestämdhet framgår, det i fråga om personer,
hvilka öfverskridit 12 års ålder, revaccinationstvånget är inskränkt
till sådane, hvilka enligt mom. 1 b) bort revaccineras,
efter det att nya reglementet trädt i kraft, men för hvilka
sådant blifvit försummadt.

E. K. M:ts Befides i Hallands län anmärkning sammanfaller
med det påpekande, som af förste provincialläkaren i
Stockholms län gjorts under mom. 1 c), och har der fått sitt
besvarande.

§ 2.

Anmärkningen beträffande denna §, att endast barn, men
icke vaccinationspligtig äldre person genom densamma medgifves
rätt till uppskof med ympningen, derest denna icke
utan helsofara kan verkställas, synes Medicinalstyrelsen oväsentlig,
då dels af ofvan angifna skäl sällan torde inträffa, att
en »äldre» person hädanefter befinnes ovaccinerad, dels ännu
mera sällan sådana förhållanden torde vara för handen, som
hos vuxna göra ett uppskof med ympningen för afsevärd tid
nödvändig på grund af helsoskäl. Ett förtydligande af § i före -

slaget syfte medför emellertid icke heller några olägenheter
och kan derför tillstyrkas.

Deremot synes förste provincialläkarens i Upsala län förslag,
att läkares intyg skall utbytas mot intyg af tvenne andra
personer, hvilka emellertid icke förmå bedöma behofvet af
ett uppskof med vaccinationen, lemna rum för den anmärkning,
att på så sätt säkerligen många barn skola förblifva
ovaccinerade, emedan det icke torde möta svårigheter att ännu
i våra dagar finna personer, hvilka äro öfvertygade om att
alla möjliga obetydliga åkommor utgöra en kontraindikation
mot vaccinationen. Skulle ett barn dessutom under så lång
tid som 1 ä 2 år vara behäftad med sådan sjukdom, att det
för den skull icke kan utan helsofara ympas med skyddskoppor,
torde väl läkare någon gång under tiden hafva rådfrågats
för detsamma, och af samma läkare således intyg om behofvet
af ympningens uppskjutande kunna utan svårighet erhållas.
Man torde för öfrigt kunna vara öfvertygad om att ådömande
af vite icke skall förekomma, derest verkliga hinder för anskaffande
af vederbörligt intyg kunna visas hafva varit för
handen. Någon »obillighet» synes således icke förefinnas i
den föreslagna bestämmelsen.

§ 3.

E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län anser ympningens
upprepande en gång böra vara tillräcklig; skulle ympningen
äfven då slå fel, torde detta bero på immunitet för vaccinen
och förnyad ympning alltså vara gagnlös. Häremot vill Medicinalstyrelsen
invända, att exempel finnas på äfven tillfällig
immunitet, som först efter längre tid försvunnit, så att barn,
som utan framgång vaccinerats 1 ä 2 gånger med verksamt
ympämne, tredje gången kunnat få fullt utvecklade vaccinkoppor.
Nyare vaccinationsreglementen föreskrifva derför, att
misslyckad ympning bör upprepas tvenne gånger, innan absolut
immunitet antages vara för handen. Med hänsyn jemväl till
hvad erfarenheten lärt rörande den tillfälliga immuniteten, har
Medicinalstyrelsen afsett att låta i det närmaste 1 år förflyta mellan
den andra och tredje ympningen, på det att immuniteten (om
sådan förefinnes) må hinna försvinna; deremot må ympningens
förnyande första gången ske tidigare, emedan misslyckandet
kunnat bero och väl äfven oftast beror på felaktig teknik eller
overksam vaccin, i hvilket fall intet skäl finnes att uppskjuta
förnyandet af vaccinationen. Häraf framgår, att Medicinalstyrelsen
icke kan för sin del godkänna E K. M:ts Befcdes

förslag att utbyta uttrycket »inom tredje året» mot orden »innan
tredje årets utgång».

Att, såsom t. f. förste provincialläkaren i Blekinge län
föreslår, låta den, som 3 gånger blifvit utan framgång ympad,
antecknas såsom vaccinerad, synes Medicinalstyrelsen vara
oegentligt och äfven obehöfligt, då särskild rubrik bör inryckas
uti vaccinationsjournalen för här ifrågavarande barn, hvarigenom
förekommes att de ånyo uppföras på vacciuationslistan.

E. K. M:ts Bef:de i Kristianstads län har förutsatt, att
uttrycket ympning i denna § endast afser ympning första
gången, och föreslår derför ordets utbyte mot ett annat.
Detta är emellertid beroende på en missuppfattning. Med
ympning förstås här såväl vaccination som revaccination. Just
i senare fallet är det, som felslåendet oftast inträffar, beroende
på att den första ympningen dervid fortfarande utöfvar sin
verkan och gör barnet tillfälligt immunt; en förnyad revaccination
ett eller två år senare gifver deremot ofta positivt resultat,
utvisande att den första vaccinationen numera förlorat
sin skyddskraft och behöfver förnyas. Skulle § 3 endast gälla
för den första ympningen, vore den alltså ogiltig just i de
fall, då den bäst behöfde tillämpas. För undvikande af dylik
missuppfattning har Medicinalstyrelsen ansett ett förtydligande
af § 3 erforderligt och fördenskull föreslagit, att orden »vid
vaccination eller revaccination» tilläggas före ordet »ympning».

Slutligen vill Medicinalstyrelsen med anledning af det
förslag till omkastning af de särskilda punkterna i de tre första
§§, som af E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslagits, anmärka,
att Styrelsen icke kan finna, att större tydlighet och
öfverskådlighet i redaktionen derigenom skulle komma att
vinnas. Den uppställning af föreskrifterna rörande föräldrars
och målsmäns skyldigheter, som iakttagits i § 1—4, synes
Medicinalstyrelsen fullt så redig, som länsstyrelsens motförslag,
hvarför densammas bibehållande förordas.

§ 4-

Mot den i denna § föreslagna skyldigheten att vid anfordran
förete de af vaccinatören lemnade vaccinationsintygen
göras flere invändningar, såsom att intygen äro onödiga, då
anteckning om ympningen skall göras i husförhörsboken, att
de blott behöfvas för sådane, som befriats från ympning samt
för de revaccinerade, att de lätt förkomma o. s. v. Då Medicinalstyrelsen
emellertid af mångårig erfaren) vet, huru anteckningarne
i husförhårsböckerna angående vacc iationen skötas,
hvarpå äfven anförts exempel i den unde: 1 .niga skrifvelse

Öl

den 8 juni 1894, anser Styrelsen det vara väl behöfligt
för kontrollen öfver vaccinationsväsendet, att bär föreslagna
bestämmelse bibehålies. Förvarandet af vaccinationsintygen
torde väl icke vara förenadt med större besvär och svårigheter
än förvarandet af prestbetyg ra. m., och skulle något
intyg hafva förkommit, torde ett nytt sådant mot någon
ersättning kunna utfås hos vaccinatören eller utan lösen bekommas
af presterskapet genom utdrag ur husförhör sboken.
Hvilken vigt från annat håll lägges på dessa vaccinationsintyg
synes för öfrigt af Göteborgs domkapitels utlåtande,
hvari Medicinalstyrelsens förslag i här förevarande afseende
särskildt förordas.

§ 5 mom. 1.

Mot denna punkt hafva anmärkningar i flere afseenden
framstälts. Redan de första orden i momentet, nämligen uttrycket
»föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt»,
anses olämpliga, såsom föranledande ovisshet angående uttryckets
räckvidd. Göteborgs domkapitel föreslår derför såsom
tillägg till momentet följande definition: »med föreståndare
för skola förstås den lärare eller lärarinna, som har öfverinseendet
öfver ett skolhus.»

Medicinalstyrelsen kan visserligen icke för sin del finna,
att några väsentliga svårigheter skulle komma att i verkligheten
yppa sig vid tolkningen af uttrycket: föreståndare förskola,
läro- eller uppfostringsanstalt, men har dock alltid varit
betänkt på att föreslå en bestämd definition på detsamma, på
det att icke, såsom för närvarande är fallet, en del föreståndare
för allmänna skolor skulle af en eller annau anledninganse
sig fritagna från uppdraget att medverka vid skyddskoppympuingens
behöriga handhafvande. Huruvida denna definition
bör inflyta i sjelfva reglementet, synes emellertid Medicinalstyrelsen
tvifvelaktigt. Lämpligare torde nämligen vara,
att densamma, för undvikande af reglementets öfverlastande
med detaljer, intages i de råd och anvisningar, hvilka enligt
§ 19 skola meddelas och hvilka äfven böra tjena till ledning
lör skolföreståndarne, i hvad desamma hafva att med vaccinationsväsendet
taga befattning. Medicinalstyrelsen har emellertid
för sin del icke annat än denna formela invändning att
göra mot att en närmare bestämmelse i angifvet syfte intages
i sjelfva reglementet, hvarför styrelsen också, för den händelse
E. K. M:t skulle finna sådant behöfligt, infört i det bifogade
ändringsförslaget, ehuru inom klammer, en utförlig definition
å uttrycket skolföreståndare.

Det af t. f. förste provincialläkaren i Jönköpings län, efter
mönster af tyska vaccinationslagen, föreslagna uttrycket: »föreståndare
för såväl offentlig som privat skola» kan möjligen
synas ega något företräde framför det af Medicinalstyrelsen
använda, hvarför det äfven, ehuru med andra ord, upptagits
i det omarbetade förslaget.

Vidare hafva tvifvel uttalats rörande befogenheten och
lämpligheten af momentets föreskrifter, emedan enligt desamma
barn, som icke blifvit vaccinerade, skulle förvägras tillträde till
folkskolan. Ja, Göteborgs domkapitel finner hela momentet
oantagligt såsom stridande mot folkskolestadgans § 37 om
obligatorisk skolgång, och E. K. M:ts Befide i Elfsborgs län
söker med väl mycken skärpa och under framhållande, att
folkundervisningen är minst lika vigtig som åtgärderna mot
koppsmittas spridning, bevisa obilligheten af att barn genom
föräldrars vårdslöshet beröfvas fördelen af skolundervisning.

Medicinalstyrelsen, som visst icke underskattar nyttan af
allmän folkundervisning, kan emellertid icke finna, att denna
i någon mån sättes i fara genom ett upprepande af hvad
E. K. M:t redan i nu gällande vaccinationsreglemente föreskrifvit.
Från några håll har visserligen ifrågasatts, att den
nu gällande bestämmelsen: »ingen må i allmän skola, läroeller
uppfostringsanstalt intagas, utan att vederbörligen styrkes,
att den ifrågavarande personen antingen haft smittkoppor
eller blifvit med framgång vaccinerad», icke skulle ega tilllämpning
på folkskolan, emedan ofvannämnde föreskrift icke
finnes omnämnd i folkskolestadgan såsom vilkor för intagning
i skolan. Denna tolkning af E. K. M:ts föreskrift synes emellertid
vara föga hållbar. Med långt mera rätt borde nämligen
den slutsats kunna dragas, att enär E. K. M:t i nådiga stadgan
den 20 januari 1882 angående folkundervisningen i riket
icke fritager folkskolan från den redan i 30 år då gällande
föreskriften i § 2 af nådiga vaccinationsreglementet rörande
samtliga allmänna skolor, något undantag uti ifrågavarande afseende
icke heller afsetts. Egendomligt hade väl äfven varit,
om de skolor, i hvilka den långt öfvervägande pluraliteten af
andets barn åtnjuter undervisning, skulle varit fritagna från
den för skyddskoppympningen så ytterst vigtiga kontrollen,
under det att öfriga offentliga skolor haft en dylik skyldighet
sig ålagda. Resultatet hade med all säkerhet blifvit detsamma
öfver hela riket, som nu i Göteborg och Stockholm —
de kommuner inom hvilka ofvannämnda tolkning af folkskolestadgan
hufvudsakligen tillämpats — nämligen att massor af folkskolebarn
vid tillfälliga undersökningar befunnits ovaccinerade,

till stor fara för icke blott sjelfva skolan, utan för hela samhället.

Då hvarje barn i vårt land enligt såväl nu gällande som
det af Medicinalstyrelsen föreslagna vaccinationsreglementet
ovilkorligen måste vaccineras, är det svårt att förstå, huru bestämmelsen,
att barn, som ändock befinnas ovaccinerade och
derför icke få mottagas i skolan, förrän de blifvit ympade med
skyddskoppor, skall kunna användas såsom förevändning för
barnets befrielse från skolgång eller kunna anses utgöra hinder
för åtnjutande af skolundervisning. Enligt Medicinalstyrelsens
mening måste E. K. M:ts nådiga förordningar alla
åtlydas, den ena lika väl som den andra, och skulle alltså ett
barn, som på grund af föreskriften om obligatorisk skolgång
anmäles i en skola, dervid befinnps i följd af föräldrarnes
vårdslöshet icke vara vaccineradt, lärer väl följden deraf böra
blifva, icke den, att barnet förbjudes skolgång, utan i stället,
att det snarast möjligt befordras till vaccination. Det uppskof
med skolgången, som skulle uppstå genom att barnet icke
finge mottagas vid läroanstalten, förrän det blifvit vaccineradt,
kan ju endast blifva af mycket kort varaktighet, då väl både
skolföreståndaren och vederbörande helsovårdsmyndighet få antagas
vara intresserade för, att E. K. M:ts nådiga föreskrifter
efterlefvas, och då skyddskoppympningen enligt § 7 må under
alla årstider kunna företagas samt vaccin aldrig kommer att
brista vid den föreslagna anstalten för beredande af animal
vaccin. Sannolikt torde väl äfven antalet af de barn, som vid
anmälan till skolgång befinnas ovaccinerade, framdeles blifva
jemförelsevis ringa, endast hvarje myndighet, som enligt reglementet
har att medverka vid skyddskoppympningens handhafvande
gör sin pligt, och allmänheten på så sätt uppfostras till
laglydnad.

Den anmärkning, som framstälts mot att skolföreståndaren
skall »infordra» sådant intyg, som i momentet afses, anser
Medicinalstyrelsen icke vara af någon reel betydelse, då lärjunge
väl endast undantagsvis kommer att intagas i skola,
utan att målsman personligen anmäler barnet eller utan svårighet
är att anträffa. För undvikande af missförstånd torde
dock möjligen uttrycket »infordra» böra utbytas mot »affordra»,
då meningen icke, såsom på ett håll antydts, varit att ålägga
skolföreståndarne en vidlyftig brefvexling med resp. målsmän.

Utom denna och några ytterligare formella rättelser samt
möjligen äfven tillägget af den ofvan omnämnda definitionen
skolföreståndare, anser alltså Medicinalstyrelsen, på grund af hvaå
ofvan anförts, ingen annan ändring af momentet erforderlig, än
att bestämmelse inskjutes derom, att uppgift å de barn, livilka

i brist af vaccinationsintyg tillfälligt afvisats från skolan, skall
hufvudsakligen i likhet med hvad som föreskrifves i Ungerns
vaccinationsförordning, inom viss tid, exempelvis 14 dagar efter
skolterminens början, af föreståndaren meddelas kommunens
helsovårdsmyndighet, på det att barnen må snarast möjligt
blifva vaccinerade.

Att för öfrig t det sätt, hvarpå Medicinalstyrelsen velat
hafva saken ordnad, i allmänhet "mötts af gillande, framgår af
de remitterade handlingarna. Så förklarar sig E. K. M:ts Bef:de
i Kalmar län icke kunna biträda sin förste provincialläkares
anmärkning »mot det i § 5 förekommande vilkorliga förbud
mot lärjunges emottagande vid läroanstalt, hvilket förbud, såvidt
angår offentlig undervisningsanstalt, redan stadgas i gällande
reglemente för skyddskoppympningen och i förevarande
förslag blifvit med fullt fog utsträckt till samtliga läroanstalter».
Af andra yttras: »De i § 5 mom. 1 intagna skärpta
bestämmelserna om skolföreståndares kontroll öfver icke vaccinerade
barn äro i hög grad nödvändiga, då § 2 i nu gällande
reglemente synes hafva råkat i glömska (t. f. förste provincialläkaren
i Blekinge län). »Äfven de föreslagna förändringarna
till åstadkommande af ökad kontroll, så att om möjligt alla
vaccinationspligtige verkligen blifva vaccinerade, förefalla mig
praktiska och tilltalande» (förste provincialläkaren i Malmöhus
län). »Enligt mitt förmenande ligger detta förslags styrka i
att skärpta och koncisare bestämmelser införts i fråga om
skolföreståndares skyldigheter gent emot vaccinationen och revaccinationen»
(förste provincialläkaren i Hallands län). »Att
vaccinationsförhållandena bland folkskolornas barn lemna åtskilligt
öfrigt att önska, torde ej nog ofta kunna framhållas . . .
Under sådana förhållanden och då derjemte mången gång bristande
intresse från vederbörande skolföreståndares sida synes
förefinnas, så torde skärpta bestämmelser vara på sin plats»
(förste stadsläkaren i Göteborg). »Mot första momentet af
nämnda paragraf» (§ 5) »är intet att anmärka, såvida revacciuation
kommer att anbefallas, dock torde K. M:ts uppmärksamhet
böra fästas derpå, att § 23 mom. 3 af gällande stadga
för rikets allmänna läroverk omredigeras i öfverensstämmelse
med det nya reglementet för skyddskoppympningen» (rektor
vid Upsala allmänna läroverk). Mot de i förslagets § 5 och
§ 23 föreslagna skyldigheter och ansvarsbestämmelser för skolföreståndare
synas mig »inga invändningar kunna göras af den
art, att de skulle kuuna berättiga ett underdånigt afstyrkande
af meranämnda förslag» (rektor vid Hudiksvalls allmänna läroverk).
»Några större svårigheter för genomförandet af de utaf
K. M:t föreslagna skärpta bestämmelserna torde icke föreligga,

åtminstone icke med afseende på de mindre läroverken» (rektor
vid Norrtelje allmänna läroverk). Jag får »beträffande de
punkter, som hafva afseende på föreståndare för skola, läroeller
uppfostringsanstalt vördsamt förorda, att de föreslagna
bestämmelserna måtte, såsom varande nyttiga och lämpliga, af
Högvördiga Domkapitlet tillstyrkas» (rektor vid Enköpings
allmänna läroverk). Äfven de flesta domkapitlen i riket så
t. ex. Linköpings, Skara, Strengnäs, Yexiö, Göteborgs, Kalmar
och Karlstads domkapitel hafva antingen direkt tillstyrkt de
i § 5 mom. 1 föreslagna bestämmelserna eller förklara sig åtminstone
ej hafva något att emot desamma erinra. Samma
är slutligen förhållandet med direktionen öfver Stockholms stads
undervisningsverk äfvensom Nya Elementarskolans direktion.

§ 5 mom. 2.

Mot de i här förevarande punkt uttalade principer, enligt
hvilka skolföreståndarnes medverkan skulle anlitas äfven för
genomförande af revaccinationen, hafva en del anmärkningar framstälts,
gående ut derpå, att dels de ecklesiastika tjenstemännen
borde alldeles befrias från denna »högeligen betungande börda»,
dels de föreslagna kontroll-listorna skulle, såsom öfverflödiga,
strykas ur förslaget, dels också hela momentet ogillas, emedan
icke alla 12-åriga barn kunde genom skolorna befordras till
revaccination.

Denna sista anmärkning eger naturligtvis i viss mån giltighet.
På grund af rådande förhållanden i vårt land finnes
emellertid ingenstädes bättre än i skolorna tillfälle att samla
de i revaccinationsåldern inträdande barnen och utöfva kontroll
öfver ympningens verkställande. Visserligen är det sannolikt
att på så sätt en del barn, hvilka antingen åtnjuta undervisning
i hemmen eller på grund af sjukdom o. d. icke bevista
någon skola, undandragas all revaccination. Med de jemförelsevis
få fall, då detta torde inträffa, kunna dock, såsom redan
ofvan framhållits, icke ur sanitär synpunkt vara af någon synnerlig
betydelse.

Skolföreståndarne åläggas onekligen genom föreskrifterna
i § 5 ett ökadt arbete, men huruvida detta kan betraktas såsom
»högeligen betungande», anser Medicinalstyrelsen åtminstone
tvifvelaktigt. Det antal barn, som inträder i revaccinationsåldern,
kan icke, fördeladt på hvarje särskild skola, vara synnerligen
stort hvarje år, och för öfrigt lära väl i de flesta skolor förteckningar
ändock uppgöras öfver eleverna, upptagande deras
födelseår m. m., hvarigenom arbetet med listornas affattande
betydligt underlättas. Att, såsom från vissa håll föreslagits,

ålägga Skolläkarne de skyldigheter med afseende på vaccinationen,
som anförtrotts åt skolföreståndarne, torde stranda derpå,
att endast ett fåtal af landets skolor antagit särskilde
skolläkare, hvarjemte förslaget äfven synes Medicinalstyrelsen
opraktiskt af det skäl, att skolläkaren långt mindre än skolföreståndaren
eger den personalkännedom och den myndighet
bland lärjungarne, som erfordras för utöfvande af den kontroll
som afsetts. Dessutom lärer väl icke skolläkaren, der sådan
i enlighet med E. K. M:ts nådiga stadga för de allmänna läroverken
finnes anstäld, kunna vägra att vara föreståndaren behjelplig
vid utöfvande af kontrollen öfver en för skolan så vigtig
sanitär angelägenhet som vaccinationen, derest en anmodan
derom skulle från rektors sida framställas.

Af E. K. M:ts Befide i Södermanlands län har tvekan
uttalats, huruvida det alltid kan blifva möjligt för skolföreståndarne
att sända de påfordrade förteckningarne till vederbörande
vaccinationsföreståndare, enär i regel Upplysning saknas
om dennes namn och adress i de fall, att lärjungen tillhör en
anhan kommun än den, inom hvilken läroanstalten är belägen.
Men denna anmärkta svårighet lärer väl i verkligheten icke
blifva så synnerligen stor, enär en försändelse, under adress
»Vaccinationsföreståndaren» i en viss kommun, alltid torde
kunna från ortens postanstalt vidare befordras. I regel torde
för öfrigt lärjungarne från främmande kommuner komma att
revaccineras samtidigt med dem, som tillhöra den kommun,
inom hvilken läroverket är beläget, synnerligast om, såsom
oftast torde blifva förhållandet, revaccinationen eger rum i
skolans lokaler, Ett misstag i afseende å vaccinationsföreståndarebs
adress blefve i så fall utan betydelse, synnerligast
som skolförestån daren skall på grund af företedda intyg kontrollera,
att fevaccination i hvarje fall egt rum.

Mot dessa sistnämnda intyg hafva äfvenledes anmärkningar
framstälts, nämligen dels att de voro obehöfliga, dels äfven
olämpliga, då skolan derigenom skulle få en ytterst förhatlig
ställning af angifvare. Sistnämnda invändning, hvilken förekommer
i direktionens öfver Stockholms stads undervisningsverk
utlåtande, har emellertid icke biträdts af andra skolstyrelser.
Nya Elementarskolans direktion, äfvensom vederbörande rektorer
och domkapitel hafva uti ifrågavarande hänseende icke
haft något att mot förslaget invända, och öfverstyrelsen för
Stockholms folkskolor förklarar sig för sin del anse föreskriften
blifva af värde ur kontrollsynpunkt.

Att kontroll-listorna stundom kunna blifva obehöfliga,
medgifves villigt, framför allt i det fall, att revaccinationen eger
rum i sjelfva skolan och under skolföteståndarens tillsyn; men

då det omöjligen kan förutses, i hvilka speciela fall de kunna
komma att behöfvas eller ej, torde icke föreskriften om desamma
kunna undvaras.

Beträffande öfriga detaljer i momentets affattande kafva
förslag framlagts om ändring af tidsbestämmelsen »före den 1
januari hvarje år» tilldels: »före utgången af hvarje kalenderår»,
dels: »före den 1 februari hvarje år». Äfven om den i
Medicinalstyrelsens förslag valda tidsbestämmelsen icke lärer,
utan synnerligen god vilja att misstolka, kunna på detta ställe
törstås så, som af E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län blifvit
gjordt, vill Medicinalstyrelsen villigt erkänna, att uttrycket:
»före utgången af hvarje kalenderår», i den ordställning detsamma
i förevarande moment fått, är tydligare än det af
Medicinalstyrelsen föreslagna och således äfven att föredraga.
Deremot synes den af några domkapitel föreslagna framflyttningen
af tiden till den 1 februari hvarken vara erforderlig
eller att förorda, emedan det uppgifna skälet, att »en pastor»
icke före den 1 januari fått fullständig kännedom om in- och
utflyttade, icke har någon betydelse för här afsedda skollistor
samt tiden för revaccinationslistornas uppgörande mångenstädes
skulle blifva alldeles för kort, om primäruppgifterna icke behöfde
inlemnas förrän den sista januari.

Med afseende å tidpunkten för insändandet af förteckningar
öfver de lärjungar, hvilka icke företett intyg om revaccination,
bar Medicinalstyrelsen deremot af praktiska skäl ansett
en ändring behöflig i den rigtning, som af det bifogade ändringsförslaget
närmare framgår.

Den anmärkning, som af E. K. M:ts Bef:de i Kalmar län
vidare gjorts, att det icke finnes angifvet, huru vaccinationsföreständaren
skall förfara med de i slutet af läsåret insända
kontrollförteckningarna, synes bero på ett förbiseende, emedan
derom stadgas i § 11 mom. b) och g). Äfven torde E. K. M:ts
Bef:des i Elfsborgs län anmärkning, att tydlig föreskrift saknas
derom, att lärjunge, som icke uppvisar intyg om revaccination,
skall »frän skolan skiljas», näppeligen erfordra någon gensaga,
då det ingalunda varit afsigten att tillgripa dylika ytterlighetsätgärder
för att genomdrifva revaccinationen, synnerligast som
skolföreståndare nog torde hafva andra verksamnia medel i sin
hand att kpona framtvinga hörsamhet för gifna lagbud. Ingen
bland de skolföreståndare, som yttrat sig i ärendet, hafva heller
uttalat något tvifvel angående möjligheten att med lindrigare
magtmedel, än dem E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län förutsatt,
tillämpa de föreslagna bestämmelserna.

Att i reglementet införa den af några tjensteläkare föreslagna
bestämmelsen, att revaccinationen ovilkorligen skall

verkställas i skollokalerna, synes Medicinalstyrelsen olämpligt,
enär dylika ordningsföreskrifter torde böra fä sin plats i de af
Styrelsen utfärdade anvisningarne och råden. Likaledes lärer
den af öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor gjorda invändningen
mot kontrollförteckningarne förlora det mesta af sin
betydelse, derest revaccinationen ordnas så, som ofvan antydts,
d. v. s. företages inom sjelfva skollokalen.

Beträffande slutligen det af E. K. M:t,s Bef:de i Elfsborgs
län framstälda förslaget till kontrollsystem måste Medicinalstyrelsen,
äfvenledes under beklagande, förklara, att Styrelsen
icke kan inse i hvad mån de oväsentliga skiljaktigheter från
Medicinalstyrelsens bestämmelser, som förekomma i detsamma,
kunna vara egnade att befordra kontrollen öfver vaccinationen.
Att från föräldrarne öfverflytta till skolrådets ordförande skyldigheten
att förete vaccinationsintyg för de barn, hvilka nyintagas
i skolan, möter möjligen inga andra svårigheter, än att derigenom
ännu ett detaljuppdrag med afseende på vaccinationen
lägges på presterskapet, men redan detta synes Medicinalstyrelsen
vara en reform, hvars tidsenlighet torde vara ganska
tvifvelaktig. Såväl skolrådens ordförande, som folkskoleinspektörerna
och — biskoparna lära väl också betacka sig för den
kontrollskyldighet, som E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län vill
pålägga dem och som synes vara temligen främmande för deras
egentliga verksamhet.

§ 6.

Endast få och oväsentliga anmärkningar hafva framstälts
mot denna §. Förste provincialläkarens i Kalmar län farhågor,
att brist på vaccinatörer skall uppstå i landtkommunerna, derest
mom. c) antages oförändradt, synas Medicinalstyrelsen alldeles
obefogade, emedan för närvarande redan finnas ett mycket stort
antal skolade ympare, hvilka utan svårighet torde kunna erhålla
läkares intyg om skicklighet, och för öfrigt lämpliga
personer nog torde vara villiga att utbilda sig till vaccinatörer
under mellantiden, innan det nya reglementet träder i kraft.
Skulle förste provincialläkarens utsago vara rigtig, att läkarne
endast i undantagsfall egde någon kännedom om vaccinatörernas
duglighet, vore detta mycket att beklaga, emedan det skulle
bevisa, att tjensteläkarne icke fullgjort de åligganden, som
enligt nådiga instruktionen af år 1890 § 31 tillhöra dem. Men
lyckligtvis är erfarenheten i detta afseende icke alls så dålig:
äfven om förste provincialläkaren i Kalmar län möjligen sjelf
förbisett sina skyldigheter såsom provincialläkare, hvilket man
af hans egendomliga uttalande kunde känna sig frestad att

antaga, visa dock de till Medicinalstyrelsen årligen inkommande
vaccinationssammandragen, att så icke på andra håll varit fallet.
Medicinalstyrelsen hyser derföre icke ringaste fruktan, att ;cke
äfven mom. c) af § 6 skall kunna med lätthet tillämpas.

Föreskriften att de personer, hvilka för närvarande ega
behörighet att utöfva skyddskoppympning, skola med läkares
intyg styrka, att de ega skicklighet att vaccinera för att fortfarande
bibehålla samma rättighet, har synts Medicinalstyrelsen
nödvändig, icke blott derföre att en del vaccinatörer uppenbarligen
visat sig sakna den erforderliga kompetensen, utan
äfven af det skäl att under nuvarande förhållanden många
personer anse sig sjelfva behöriga att vaccinera, hvilkas rätt
dertill är mer än tvifvelaktig och hvilkas skicklighet mycket väl
behöfver undergå en sakkunnig pröfning, i synnerhet som anspråken
på vaccinatörernas insigter, genom föreliggande förslag,
äro ämnade att högst väsentligt skärpas.

Lika med förste provincialläkaren i Malmöhus län anser
Medicinalstyrelsen önskligt, ja nödvändigt, att äfven läkarne
beredas tillfälle att inhemta närmare kännedom om såväl vaccinationstekniken
som om gällande föreskrifter i afseende å skyddskoppympningen
m. m. Medicinalstyrelsen hänvisar beträffande
förhållandena i utlandet i nämnde hänseende till hvad Styrelsen
yttrat härom i den underdåniga skrifvelsen d. 8 juni 1894.
Men likasom all annan läkareundervisning bör äfven undervisningen
i vaccination ske vid de medicinska läroverken, men icke
handhafvas eller ledas af ett administrativt embetsverk sådant
som Medicinalstyrelsen. Styrelsen hyser ock den förhoppning,
att nämnda läroverk, derest vaccinationen kommer att åläggas
vissa läkare såsom tjenstepligt och i öfrigt framdeles mer än
hittills tagas om hand af läkarne, skola finna sig manade att
bereda desse tillfälle att under de kliniska studierna erhålla
undervisning i vaccination med hvad dertill hörer.

På grund af'' att den anmärkning från några håll framstälts,
att i § 9, som handlar om vaccinatörernas skyldigheter,
icke tillräckligt tydligt uttalats att vaccinatörer, som icke äro
läkare, vore förbjudna att taga vaccin af ympad person, har
Medicinalstyrelsen ansett föreskrift i nämnda syfte böra såsom
särskildt moment i här förevarande § inflyta.

§ 7.

Den önskan, som af t. f. förste provincialläkaren i Gefleborgs
län uttalats, nämligen att orden: »inom landet* utbytas
mot: »inom länet eller grannlänen» synes endast grunda sig
derpå, att ordet »gängse» i samma moment tagits i felaktig

och alltför vidsträckt bemärkelse, hvarför den ändring, som
föreslagits, icke torde egentligen vara erforderlig. För vinnande
af större tydlighet beträffande här ifrågavarande bestämmelser
har dock Medicinalstyrelsen till någon del omarbetat den föreslagna
paragrafen i den vigtning, som af t. f. förste provincialläkaren
önskats.

Deremot synes det Medicinalstyrelsen icke behöfligt, att
en omredigering af § företages i sådant syfte som af E. K.
M:ts Bef:de jemte resp. förste provincialläkare i Vesterbotteps
och Norrbottens län äfvensom förste stadsläkaren i Stockholm
föreslagits, emedan § 7 äfven i nuvarande affattning icke lägger
något hinder i vägen att genom öfverenskommelse tillförbinda
de enligt § 8 mom. 1 antagne vaccinatörer att fortsätta vaccinationen
under de tider, gom på grund af lokala förhållanden äro
lämpligast.

§ 3,

Huru det af Medicinalstyrelsen i denna och några andra
§§ använda uttrycket »kommunens helso värdsmyndighet» kan
gifva anledning till olika tolkning, är för Styrelsen ofattligt,
enär gällande helsovårdssfadga tydligt angifver, huru helsovårdsmyndigheten
skall vara sammansatt i hvarje kommun, samt
mer än en »kommunens helsovårdsmyndighet» icke finnes i
någon kommun i riket, så att missförstånd derigenom kan uppstå.
Möjligen torde dock ordet »myndighet» i denna § böra
utbytas mot »styrelse», såsom i språkligt afseende rigtigare och
lämpligare, likasom Medicinalstyrelsen på andra ställen utbytt
uttrycket »kommunens helsovårdsmyndighet» mot orden »helsovårds-
eller kommunalnämnd».

Ändringsförslaget i afseende å mom. 1, framstäldt af
Göteborgs domkapitel, synes Medicinalstyrelsen icke antagligt
af det skäl, att deri förekommande ordningsföreskrifter, såsom
alltför detaljerade för sjelfva reglementet, snarare synas höra
till de råd och anvisningar, hvilka i anledning af reglementet
lära komma att erfordras.

Såsom väl var att förutse, har den af Medicinalstyrelsen
i mom. 2 föreslagna skyldigheten för de civile tjensteläkarne,
att i vissa fall vara vaccinatörer, mött lifligt motstånd hos en
del af nämnde läkare. I likhet med förste provincialläkaren i
Malmöhus län känner Medicinalstyrelsen väl, »huru trögt det
ofta går att förmå vissa läkare fullgöra en del nya åligganden».
Men skall den reform, som med Styrelsens förslag afses, nämligen
att småningom öfverföra vaccinationen från klockare och
barnmorskor i läkarnes händer, kunna genomföras, och ett för -

sök i denna rigtning han icke längre uppskjutas, måste början
göras med tjensteläkarne.

Såsom ifrig, stundom måhända alltför ifrig tolk för den
motsatta äsigten har i synnerhet förste proviucialläkaren i
Kalmar län uppträdt. Att han dervid förbisett och missförstått
Medicinalstyrelsens uttalanden i såväl förslaget, som
motiven för detsamma, torde måhända få tillskrifvas denna
hans alltför öfverdrifna ifver. Likaså torde deruti få sökas anledningen
till de uppenbara öfverdrifter, hvartill han gör sig
skyldig vid framhållandet af de svårigheter, som uppresa sig
mot Medicinalstyrelsens förslag.

Främst blaiid dessa svårigheter ställer han, i likhet med
åtskilliga andra förste provincialläkare, som uttalat sig i frågan,
att tjensteläkarnes tid skulle alltför mycket tagas i anspråk af
vaccinationen, så att sjukvården i distriktet derigenom skulle
blifva försummad. Härvid är att märka, att enligt K. M:ts förslag
läkaren icke skulle vara skyldig att åtaga sig vaceinatörbefattningen
för större område inom läkaredistriktet än den
kommun, inom hvilken han är bosatt; att vaccinationen således
i flesta fall torde kunna medhinnas på några få vaccinationsmöten;
samt att, derest uppdraget ändock skulle taga alltför
mycket tid i anspråk, läkaren eger till sin disposition biträdande
vaccinatörer, hvilka i brådskande fall och i händelse af sjukresa,
som icke bör uppskjutas, kunna verkställa ympningen i hans
ställe. Med kännedom om det jemförelsevis ringa antalet vaccinationer,
som årligen förekomma i de allra flesta af våra landtkommuner,
är Styrelsen alltså öfvertygad om, att vaccinationen
visst icke skall lägga hinder i vägen för tjensteläkarne att
med omsorg sköta sjukvården inom distriktet1) och genom föreskriften
om anställande af biträdande vaccinatörer har Styrelsen
velat förekomma alla sådana konflikter i läkarnes tjensteUtöfning,
som af förste provincialläkaren befaras. Liknande
konflikter kunna för öfrig! lika lätt uppstå mellan andra tjensteläkarens
pligter, ehuru sådant ytterst sällan lärer förekomma.

Men förste provincialläkaren förnekar äfven E. K. M:ts
rätt att tillförbinda tjensteläkarne att å ort, der de åro bosatta,
öfvertaga vaccinationens utöfning, dels emedan en tjensteläkares
pligter af visst Slag icke kunna inskränkas till en viss del af
hans tjenstgöringsområde i öfrig t, dels emedan tjensteläkarens
vaccinationsbefattning skulle blifva en alldeles särskild tjenst
bredvid hans läkaretjenst. Hvarpå förste provincialläkaren stöder

'') Exempelvis torde få anföras, att inom ofvannämnde förste provincialläkarens
eget sjukvårdsdistrikt, Kalmar provincialläkaredistrikt, vaccinerades
är 1894 inom 1 kommun G personer, inom 9 kommuner 10—50, inom 4 kommuner
50—80, i 1 kommun 117 samt i 1 kommun 194 personer.

denna sin uppfattning af tjensteläkarens ställning, har han
icke uppgifvit; åsigten synes dock något egendomlig, i synnerhet
för en person, som i likhet med honom sjelf utgör ett
exempel på, hurusom en tjensteläkares (här förste provincialläkares)
pligter (beträffande länet) kunnat af E. K M:t i vissa
afseenden (nämligen beträffande skyldigheterna såsom provincialläkare)
inskränkas till en viss del af tjenstgöringsområdet
(pro vincialläkaredistriktet).

Särskildt synes förste provincialläkaren vara obehagligt
berörd deraf, att tjensteläkaren i egenskap af vaccinatör skulle
underordnas vaccinationsföreståndaren, utöfva sin befattning
under dennes tillsyn, redovisa för honom, tillgodonjuta lika
arvode som andra vaccinatörer m. m. Ehuru Styrelsen icke
kan inse, hvaruti det »nedsättande och motbjudande» skulle
ligga för en samvetsgrann vaccinatör, att en kommunens förtroendeman
öfvervakade vaceinationsväsendet inom hans distrikt,
så; är Styrelsen likväl af andra skäl, som längre fram komma
att anföras, villig att föreslå tjensteläkarens befrielse från denna
»nedsättning i hans embetsvärdighet». Beträffande vaccinationsarvodets
tillräcklighet kommer Styrelsen i tillfälle att äfvenledes
längre fram (under § 10) uttala sin åsigt.

Slutligen anför förste provincialläkaren ännu ett skäl mot
momentets föreskrift, nämligen att Medicinalstyrelsens afsigt att
dermed befrämja vaccinationen icke skulle vinnas. Den »befrielse
från all befattning med vaccinationen, som mom. 1 meddelar
stadsläkarna», hvilka nu genom nådiga instruktionen för
läkare § 48 äro inom sin kommun ansvariga för skyddskoppympningens
behöriga handhafvande, måste nämligen »innebära
beträffande vaccinationens befrämjande i städerna en alldeles
motsatt verkan», emedan befolkningens antal i städerna är ej
obetydligt större än i de landtkommuner, i hvilka någon tjensteläkare
bor. Medicinalstyrelsen har sig icke bekant på hvad
grund förste provincialläkaren antager, att ofvannämnda åliggande
för stadsläkare skulle upphäfvas af bestämmelsen i §
6 mom. 1, men kan icke förklara hans yttrande på annat sätt,
än att han måste anse stadsläkare icke vara att räkna bland
»i civil tjenst anstälde läkare». På annat sätt synes icke hans
påstående om stadsläkares »befrielse från all befattning med
vaccinationen» kunna förstås; Medicinalstyrelsen kan dock af
uppenbara skäl icke dela hans uppfattning af stadsläkares
ställning och finner således icke heller anledning att ingå på
någon vederläggning af hans på falsk grund bygda bevisföring.

Beträffande samme förste provincialläkares följande uttalande
under § 8 vill Styrelsen endast såsom obefogad tillbakavisa
den mindre tillständiga insinuation, han tillåter sig,

då han antager, att i Styrelsens utlåtande till E. K. M:t skulle
ligga en annan, underförstådd mening, än den Styrelsen direkt
uttalat. Något vidare svar på detta mindre hofsaimna uttalande
anser Medicinalstyrelsen icke erforderligt.

Icke heller torde Styrelsen behöfva till besvarande upptaga
förste provincialläkarens frågor rörande vaccinationens organisation
i utlandet och läkarnes ställning till skyddskoppympning^!
m. m., enär Styrelsen anser det tillhöra honom sjelf att derom
göra sig underkunnig i den tillgängliga literäturen, men icke
Styrelsen att i ett till E. K. M:t stäldt utlåtande undervisa
förste provincialläkaren i dylika, allmänt kända förhållanden.
Endast beträffande frågan, huruvida utlandets tjensteläkare samtidigt
äro vaccinatörer eller icke, anser sig Styrelsen böra lemna
några upplysningar, hemtade ur officiela berättelser. I England
är det sålunda regel, att tjensteläkarne äfven antagas till
vaccinatörer, för så vidt de genomgått den derför erforderliga
kursen. I Tyskland voro enligt senaste uppgifter alla vaccinatörer
antagne bland tjensteläkarne i: Bayern, BVaunschweig,
Sachsen-Altenburg, Sachsen-Koburg-Gotha, Anlialt, Lippe, Hamburg
och Elsass-Lothringen; vaccinatörerna till öfvervägande antal
äfven tjensteläkare i: Preussen, Baden, Hessen, storhertigdömet
Sachsen, Mecklenburg-Strelitz, Sachsen-Meiningen, Schwarzburg-Sondershausen,
Schwarzburg-Rudolstadt, Reuss och Bremen.
I konungariket Sachsen voro af 417 ympningsläkare 104
tjensteläkare, i Wurtemberg 64 bland 123. Något tvång för de
tyska tjensteläkarne att antaga vaccinatörsbefattning har hittills
icke erfordrats, emedan de dels af pligtkänsla, dels för inkomstens
skull med tacksamhet emottaga dessa tjenster. I den af tyska
regeringen år 1885 sammankallade vaccinationskomitén föreslogs
visserligen af några staters ombud, att tjensteläkarne
skulle obligatoriskt åläggas att vara vaccinatörer, men komiténs
flertal ansåg dock ett dylikt påbud obehöfligt, emedan erfarenheten
visat, att tjensteläkarne ändock användes för näinnde
förrättning. I enlighet med komiténs förslag affattade äfven
regeringen sitt beslut i denna punkt på följande sätt: »Das
öffentliolie Impfgeschäft ist vorzugsweise den beamteten Aerzten
zu ilbertragen».

Bland öfriga anmärkningar mot momentet vill Medicinalstyrelsen
endast upptaga följande till besvarande.

Att i civil tjenst anstälde läkare icke skulle vara pligtige
mottaga uppdrag såsom vaccinatörer, derest sådant i ett förnyadt
nådigt vaccinationsreglemente föreskrifves, har E. K.
M:ts Bef:de i Hallands län förutsatt, på den grund att läkarnes
fullmagter icke innehålla, att de äro skyldige underkasta sig
utsträckt tjenstgöringsskyldigliet. Det må visserligen vara rig 9 -

tigt, att fullmagterna icke innehålla en sådan föreskrift, men
i stället tinnes i den af K, X. M:t beslutade nya regleringen
af provineialläkarestaten den 31 okt. 1890 intaget såsom första
vilkor för åtnjutande af der omförmälda aflöningsförmåner, »att
provincialläkare skall vara underkastad såväl den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet och jemkning i åligganden som ....
kunna varda föreskrifna». Och skulle E. K. M:t alltså i nåder
anbefalla de afsedda och för ändamålets vinnande nödiga förändringarna
i instruktionen för provincialläkare i de punkter,
som röra deras befattning med skyddskoppympningen, lärer af
§§ 42 och 48 punkt 1 och 2 2:o i nämnde instruktion följa, att
äfven extra provincialläkare samt stads- och stadsdistriktsläkare
hafva att ställa sig den nya anordningen till efterrättelse. Att,
såsom E. K. M:ts Bef:de föreslagit, ålägga hvarje legitimerad
läkare, som icke är vid armén eller flottan anstäld, skyldigheten
att, oaktadt de ej uppbära ersättning af staten, antaga viss tjenst,
synes Medicinalstyrelsen deremot icke lämpligt.

Af förste provincialläkaren i Gotlands län framhålles, att
en viss motsägelse råder mellan förslagets föreskrifter och § 31
i 1890 års läkareinstruktion. Förste provincialläkaren synes
emellertid härvid hafva förbisett, att i förslagets § 21 antydes
vidtagandet af vissa ändringar af nämnde instruktion till öfverensstämmelse
med de nya anordningarna rörande skyddskoppympningen.

En omredigering af momentet påyrkas från flere håll af
den orsak att en del provincialläkare äro bosatta i kommuner
(städer), som icke tillhöra hans distrikt, och som hafva egna
läkare för helsovården anstälde. Ehuru ett val af provincialläkaren
till vaccinatör å sådan plats kan utan svårighet undvikas
genom vädjan till Medicinalstyrelsen, som enligt momentets
nuvarande affattning skulle ega rätt att, der giltiga skäl
anföras, befria provincialläkaren från uppdraget, torde dock en
ändring af moment i afsedt syfte kunna obetingadt förordas.
Att, såsom från Norrbottens län föreslagits, fråntaga de kommuner,
i hvilka tjensteläkare finnes bosatt, den för andra kommuner
medgifna rättigheten att sjelfva välja vaccinatörer, synes
deremot, ehuru önskligt det hade varit att än kraftigare befordra
den med momentet afsedda reformen, icke fullt förenadt
med billighet och rättvisa.

Mot tredje momentet i § 8 hafva talrika röster höjts icke
blott bland dem, som offieielt uttalat sig i frågan, utan äfven
på möten mellan läkarekårens medlemmar och i medicinska
tidskrifter. Bibehållandet af vaccinationsföreståndarne anses
nämligen både obehöfligt och otidsenligt, synnerligast som deras

åligganden utan olägenheter kunna öfvertagas dels af de kommunala
helsovårdsmyndigheterna sjelfva, dels af vaccinatörerna.

Med anledning häraf får Medicinalstyrelsen i underdånighet
anföra, att äfven Styrelsen ursprungligen varit af samma åsigt.
Då emellertid i de yttranden, som från en del med vaccinationsväsendet
i vårt land särskildt förtrogne läkare, före förslagets
utarbetande inom Styrelsen, enskild! infordrades rörande
bristerna i nuvarande reglementet, ingenstädes gjordes någon
anmärkning mot vacoinationsföreståndareinstitutionen, blef StjTrelsen
tveksam, huruvida denna institution lämpligen kunde
utan vidare borttagas, och ansåg sig derföre böra tills vidare
bibehålla den i sitt förslag. Sedan nu i de officiela utlåtanden,
som afgifvits, en annan mening ganska allmänt gjort sig
gällande, har Medicinalstyrelsen icke vidare någon anledning
att yrka på här ifrågavarande tjenstemäns bibehållande för
framtiden, utan anser sig obetingadt böra instämma i det gjorda
yrkandet, att desamma måtte, såsom icke längre behöflige, indragas.

Under sådana förhållanden torde icke annat yttrande angående
öfriga mot momentet gjorda inkast erfordras, än att
vaccinationslistor från private vaccinatörer icke ovilkorligen
behöfva, såsom E. K. M:ts Bef:de i Jönköpings län synes
hafva förutsatt, insändas till kommunernas antagne vaccinatörer,
emedan de lika väl kunna direkt inlemuas till vederbörande
helsovårdsmyndighet, hvarigenom det befarade obehaget
för de legitimerade läkarne undvikes.

§ 9.

Skulle förslaget om upphäfvande af vaccinationsföreståndareinstitutionen
af E. K. M:t gillas, torde § 9 behöfva ej
obetydligt omarbetas. Det mesta af vaccinationsföreståndarens
åligganden, nämligen hufvudsaken af det som under § 11
mom. a)—c) och f)—g) uppräknas, torde då böra öfverflyttas
på vaccinatören.

Beträffande de mot § 9 i dess nuvarande form framstälda
anmärkningarna vill Medicinalstyrelsen anföra följande:

Den vigtigaste invändning, som gjorts, är onekligen, att
ympning med humaniserad lymfa fortfarande för vissa fall bibehållits,
oaktadt samtidigt ifrågasatts, att staten_ skulle inrätta
en anstalt för animal vaccin. Ganska enstämmigt har yrkats,
att nämnde anstalt genast från början skulle tilltagas i så stor
skala, att all ympning med humaniserad lymfa kunde upphöra,
ja rent af förbjudas. De skäl, som förmått Medicinalstyrelsen
att icke föreslå en dylik åtgärd, komma längre fram under §

6(3

16 att närmare angifvas. Här torde endast böra upptagas de
anmärkningar, som framstälts mot §:s öfriga innehåll och härvid
förnämligast invändningarna mot föreskriften, att inga andra
än legitimerade läkare skulle få ympa från arm till arm eller
uppsamla ympämne från de vaccinerade barnen.

Äfven i detta fall är det förste provincialläkaren i Kalmar
län, som hyllar en ffån Styrelsens förslag afvikande mening,
ehuru han denna gång är ensam om att förfäkta densamma!
Han anser förslaget icke innebära den fullständiga garanti mot
sjukdoms öfverförande, som eftersträfvas, emedan Jatenta sjukdomsförhållanden
icke ens med den sorgfälligaste undersökningkunna
upptäckas och några upplysningar angående föräldrarnes
antecedentia icke gerna kunna för en sådan saks skull soni
vaccintagning begäras. Barnmorskorna synas honom derföre
lämpligare såsom vaccinatörer än läkarne, emedan de bättre än
desse ega kännedom om förekomsten af syfilis bland familjerna.

Detta senaste uttalande symes Medicinalstyrelsen ganska
egendomligt. Förste provincialläkaren tyckes anse, att syfilitiske
familjefäder, ty i öfvervägande flertalet fall är det genom
männen, som syfilis införes i familjerna, hellre anförtro sig åt
barnmorskorna, än de söka bot för sin sjukdom hos läkaren.
Om detta möjligen är förste provinsialläkarens i Kalmar län
personliga erfarenhet, så öfverensstämmer denna dock icke med
andra läkares. Ty visst är, att det finnes få sjukdomar, för
hvilka den angripne numera är sä benägen att hos den till
tystlåtenhet förbundne läkaren söka råd, soin just syfilis.

Senast under _ innevarande år har till Medicinalstyrelsen
inrapporterats ett fall, som utgör ett talande exempel på motsatsen
till förste provincialläkarens ofvan uttalade påstående.
Barnmorskan i en socken i Upsala län vaccinerade den 22 sisthdne
juni 4 barn med ympämne, som hon tagit från ett barn
i samma socken, der hon sjelf bodde. Från ett af dessa barn
togs sedermera ympämne åt 23 barn och från dessa vaccinelades
ytterligare 27 barn. Efter slutad vaccination erfor barnmorskan,
att modern till det första barnet troddes vara behäftad
med syfilis, hvilket denna äfven vid förfrågan erkände
Extra provincialläkaren i distriktet hade 2 år förut insändt
henne till Upsala kurhus, på grund af att hon blifvit smittad
af sm sedermera blifvande man, hvilken några år förut äfvenledes
vårdats å kurhuset i Upsala. På grund af lyckosamma
omständigheter synes någon spridning af syfilissmittan genom
vaccineringen denna gång icke hafva skott, men detta kan åtminstone
icke skrifvas barnmorskan till förtjenst, hvilken icke
ens utfrågade den närboende modern om hennes helsotillstånd,
innan hon använde barnets vaccinlymfa. Hade läkaren i detta

fall varit vaccinatör, skulle uppenbarligen icke det missgrepp
inträffat, som nu för mer än 50 barn kunnat blifva ödesdigert.

Äfven i det fall att tjensteläkaren icke skulle vara underkunnig
om syfilis’ förekomst inom en familj i den kommun, der
han sjelf är bosatt, förefinnes väl emellertid ofantligt mycket
större säkerhet, att han med sin undersökningsvana skall kunna
hos barnet i en sådan familj upptäcka ett eller annat sjukdomstecken,
som varnar honom för att taga vaccin från detsamma,
än att detta skall lyckas för en i sjukdomars diagnosticerande
fullkomligt okunnig barnmorska. Sant är att absolut
säkerhet mot misstag icke heller genom MedicinalstjuMsens
förslag kan garanteras; men genom förbud för andra än läkare
att uppsamla vaccin eller att ympa från arm till arm har
dock Styrelsen, för att citera en äldre och erfarnare embetsbroder
till förste provincialläkaren i Kalmar län, nämligen t. f.
förste provincialläkaren i Jönköpings län, »kringgärdat användningen
af humaniserad lymfa med en stark skyddsmur», som,
om den än lemnar luckor öppna för angrepp, likvisst är den
mest tryggande, så länge man på skäl, som af Styrelsen längre
fram skola andragas, måste förutsätta, att humaniserad lymfa
kommer att användas vid sidan af den animala vaccinen.

Andra läkare och myndigheter, hvilka yttrat sig i frågan,
hafva ock uppfattat förslaget. på detta sätt. Några af dessa
yttranden torde här få anföras: »Största värdet» (i Medicinalstyrelsens
förslag) »ligger dock, synes mig, i de för allmänhetens
betryggande vidtagna åtgärder, nämligen öfverfiyttandet
på läkarne af den ömtåliga förrättningen med ympandet från
arm till arm och ympämnes uppsamlande från de vaccinerade
....» (förste provincialläkaren i Stockholms län). Förslaget i
fråga »innebär också en beaktansvärd förbättring vid jemförelse
med det mycket otillfredsställande sätt, på hvilket enligt
gällande reglemente vaccinen nu uppsamlas» (förste provincialläkaren
i Malmöhus län). Genom förslagets antagande skulle
»befrämjas det af Medicinalstyrelsen på goda grunder uttalade
önskningsmålet, att skyddskoppympningen så vidt möjligt må
utöfvas företrädesvis af läkare» (K. Bef:de i Hallands län).
»Förslagets tyngdpunkt ligger tvifvelsutan, i hvad rörer bestämmelserna
om skyddskoppympningens och dermed förenade
åliggandens öfvertagande, såvidt möjligt, af läkare; detta så
mycket önskvärdare, som ympningens behöriga handhafvande
skulle främjas i samma mån, som arbetet öfverlemnades till
personer, hos hvilka såväl omdöme och skicklighet, som intresse
och samvetsgrannhet måste förutsättas. Med kännedom
om barnmorskors sätt att handhafva vaccinationen, torde det
väl icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida dessa må anses

ega erforderliga förutsättningar att med nödigt omdöme utöfva
densamma. Lika litet torde det väl icke heller vara tvifvel
underkastadt, att det dåliga resultatet af skjuldskoppympningen
delvis måste tillskrifvas dessa föga qvaliiicerade personer, som
dessutom mången gång icke låta sig angeläget vara att genom
afsyning i behörig tid förvissa sig om vmpningens resultat
samt ej heller söka affatta sina redogörelser med den tillförlitlighet
och tydlighet, som gifvetvis måste erfordras. Frånseende
möjligheten att uppställa skärpta fordringar på blifvande
vaecinatörer och ehuru läkare i tjenst, i enlighet med det föreliggande
förslaget, icke eger rättighet att undandraga sig uppdraget
att vara vaccinatör, hade det dock tvifvelsutan varit
högeligen Önskvårdt, om rättigheten till skyddskoppympningens
utöfvande uteslutande tillkommit läkare» (förste stadsläkaren i
Göteborg). »Såsom ytterligare störa fördelar hos det föreliggande
förslaget anhåller jag vidare att i underdånighet få
framhålla, att genom dettas antagande vaccinationen komme
att, så mycket som förhållandena i vårt glest bebodda land det
tillåta, anförtros åt läkarne; att åt dem uteslutande öfverlemnas
rättigheten att insamla humaniserad lymfa och att ympa från
arm till arm; ....» (t. f. förste provincialläkaren i Elfsborgs
län). En obligatorisk skyldighet för tjensteläkarne att vara
vaecinatörer i de kommuner, der de äro bosatte, »skulle vara
i det nya reglementets anda och skulle gifva läkarne ökad
erfarenhet och intresse för vaccinationen» (förste provincialläkaren
i Yestmanlands län). »Rättigheten att vaccinera borde
vara helt och hållet förbehållen åt läkarne. Endast desse äro
dertill fullt kompetente. Och i sjelfva verket väcker enligt
mitt förmenande ingenting sådant misstroende till vaccinationen,
som att den på ett eller annat sätt origtigt handhafves, och
att så icke så sällan sker, har jag haft tillfälle erfara, då, för
att icke tala om att vaccinationen stundom helt och hållet misslyckats,
genom bristande insigt i aseptiken, renlighet och noggrannhet
hos vederbörande vaecinatörer eczematösa och rosartade
åkommor med åtföljande febersjukdomar spridts genom
vaccinationen. Dylika olyckshändelser få icke förekomma och
måste helt och hållet läggas den till last, som verkstält ympningen
.. .. Förbudet för andra än läkare att ympa från arm
till arm och att uppsamla humaniserad lymfa kompenserar
dock i någon eller, rättare sagdt, i icke obetydande män faran
att anförtro vaccinationsbestyret åt dertill mindre qvalificerade
personer» (t. f. förste provincialläkaren i Jemtlands län).

Förste provincialläkaren i Kalmar län ogillar emellertid
Medicinalstyrelsens förslag, att hädanefter alla vaecinatörer, som
icke äro läkare, skola förbjudas att ympa från arm till arm,

äfven af det skäl, att den liumaniserade lymfan icke skulle
tåla vid förvaring, utan redan efter en vecka vara tvifvelaktig
och efter 3 å 4 veckor oduglig. Den af läkarne uppsamlade
lymfan, som komme att utlemnas till vaccinatörerna, skulle
således i regel vara utan skyddskraft; men som vaccinatörerna
blott erhålla betalning vid lyckad vaccination, skulle de komma
att förklara många barn vaccinerade, hvilkas vaccination icke
är mycket värd, hvarigenom skyddskoppympningen i vårt land
skulle utsättas för den största fara.

Medicinalstyrelsen kan icke annat än uttala sin stora förvåning
öfver dessa af förste provincialläkaren framkastade påståenden.
Vore desamma rigtiga, skulle våra vaccindepoter i
alla tider hafva varit utan ändamål, eftersom vaccin, hvilken
icke varit mer än en vecka gammal, endast undantagsvis torde
hafva kunnat från dem utlemnas. Men lyckligtvis äro förste
provincialläkarens åsigter om den liumaniserade lymfans ringa
hållbarhet icke grundade på verkliga fakta. Uppsamlad flytande
i kapillarrör (fioler) eller torkad på glasskifvor eller benspetsar
håller sig vaccinen verksam i månader, ja, vid god och ändamålsenlig
förvaring i åratal, såsom mångfaldiga försök visat.
Till yttermera bestyrkande af denna uppgift bifogas härhos
ett yttrande i frågan af vaccinatören i Stockholms stads 4:de
vaccinationsdistrikt, bygdt på mångårig erfarenhet om den
humaniserade lymfans egenskaper och hållbarhet. (Bil.)

Huru skulle det väl också varit möjligt att under andra
förhållanden uppehålla vaccinationen år från år i vårt land, der
vaccinationen i regel ligger nere hela vintern för att på våren
återupptagas med tillhjelp af den från vaccindepoterna utlemnade,
under liera månader der förvarade lymfan. Huruvida
den humaniserade lymfan i fråga om hållbarhet är underlägsen
den animala vaccinen, torde ännu vara en öppen fråga, sonr
möjligen dock i den närmaste framtiden skall finna sin lösning
genom den af tyska regeringen nyligen nedsatta komitén för
utarbetande af förbättrade metoder för animal vaccins beredning
och förvaring.

För öfrigt får Medicinalstyrelsen beträffande § 9 anföra
följande: Ett undantag för lappmarkernas vacciuatörer, sådant
som förste provincialläkaren i Norrbottens län påyrkat, men
mot hvilket E. K. M:ts Befide i samma län stält sig tveksam,
synes icke vara att förorda, då lagstiftningen genom dylikt
medgifvande skulle få ett sken af godtycklighet, som icke kunde
försvaras på grund af de lappländske vaccinatörernas större duglighet
eller skicklighet. Behofvet af den ifrågasatta undantagsbestämmelsen
blifver för öfrigt ganska ringa, derest en anstalt
för animal vaccin skulle komma till stånd, hvarifrån äfven

vaccinatörerna i Lappmarken kunde förses med ympämne i tillräcklig
mängd, innan de begåfvo sig på väg att uppsöka de
kringvandrande lapparne.

Då de i mom. c) omnämnda vaccinförsändelserna kunna
ske portofritt, torde icke den af förste provincialläkaren i
Kalmar län gjorda invändningen mot leveransen åt vaccin,
såsom varande en »extra beskattning» af tjensteläkarne, förtjena
något afseende.

Anmärkningen af E. K. M:ts Bef:de i Södermanlands och
Kalmar län mot föreskriften i mom. f), att vaccinationslistorna
skola af vaccinatörerna insändas under första hälften af sept.
månad, kan för den, som icke har sig bekant huru dessa
vaccinationslistor skola anordnas, synas befogad; i praktiken
kommer dock den skenbara oegentligheten, som blifvit nödvändig
på grund af att presterskapet före oktoberflyttningarna
äro i behof af uppgifter angående årets vaccinationer, icke att
medföra några olägenheter, derest de anvisningar rörande listornas
förande, som af Medicinalstyrelsen skola meddelas, noggrannt
följas. Det ökade besväret med journalutdragen torde
derföre kunna besparas vaccinatörerna. Deremot har det Ursprungligen
äfven varit Medicinalstyrelsens afsigt att, såsom
af några förste provincialläkare föreslagits, vaccinationsjournalerna
skola föras i tvenne exemplar, af hvilka det ena (utgörande
ett slags anteckningsbok) stannar för framtida behof i vaccinatörens
arkiv, under det att det andra exemplaret sändes till
vederbörande pastorsembete.

Att förbjuda personer, som, utan att vara till vaecinatörer
antagna, likväl enligt § 6 äro berättigade att vaccinera, att
utöfva skyddskoppympning, hvilket af t. f. förste provincialläkaren
i Örebro län föreslagits, skulle visserligen i hög grad
bidraga till reda och ordning inom vaccinationsväsendet-, men
synes dock outförbart, då derigenom ett stort antal läkare,
hvilka genom sin legitimation berättigats till full utöfning af
läkekonsten, skulle i sin privata praxis förnekas rätten att
vaccinera.

Öfriga anmärkningar, såsom bland annat, E. K. M:ts Bef:des
i Vesterbottens län hemställan, att vaccinatören måtte åläggas
att företaga resor, åtminstone inom de nordliga vidsträckta
länen, synas Styrelsen vara rena ordningsfrågor och alltså höra
till det område, hvaröfver vederbörande helsovårdsmyndigheter
sjelfya ega att besluta eller, som lämpligast behandlas i af
Medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar för skyddskoppympningens
utöfning, hvarför de icke torde här behöfva
filt granskning upptagas.

§ io.

Emot det af E. K. M:ts Bef:de i Hallands lan gjorda
förslaget, att vaccinatörerna skulle åtnjuta fribrefsrätt för att
kostnadsfritt kunna meddela underrättelse om skedd vaccination
af person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet, eller
i annat fäll förhöjd ersättning för förrättningen, torde kunna
invändas, att vaceinatör, enligt Medicinalstyrelsens förslag att
ordna vaccinationen, icke eger skyldighet att afsända dylikt
meddelande, då person, kyrkoskrifven utom vaccinationsdistriktet,
men tillfälligtvis befinnande sig derstädes, icke kan finnas upptagen
å hans vaccinationslista. I dylika fäll tillkommer anmälningsskyldigheten
den vaccinerades målsman, som för undvikande
af obehaget att genom helsovårdsmyndighets försorg
anmälas till författningsenlig påföljd torde medelst föreskrifvet
vaccinationsintyg (§ 9 mom. e) hos vederbörande styrka, att
barnet blifvit ympadt, derest lian ej föredrager att med vaccinatören
öfverenskomma, att denna öfvertager bestyret med anmälan.
Eåd i detta afseende har Medicinalstyrelsen ansett
äfven böra intagas i de af Styrelsen utfärdade anvisningarna
till reglementets efterlefnad. Deremot synes det Medicinalstyrelsen
icke lämpligt, att i fråga om medellöse, kyrkoskrifne
utom vaccinationsdistriktet, staten öfvertager kommunernas
ersättningsskyldighet för de verkstälda vaccinationerna.

Att, såsom E. K. M:ts Befrde i Yesterbottens län föreslagit,
tillerkänna vaceinatör utom vaccinationsafgiften äfven
reseersättning för längre resor, synes Medicinalstyrelsen både
billigt och rättvist, hvarför Styrelsen i underdånighet tillstyrker,
att för dylika, sällsynta fall en bestämd reseersättning må utgå
af kommunens medel efter den grund, som vid hans antagande
eller sedermera kunnat å kommunalstämma hafva bestämts.
Den föreslagna ersättningen af 50 öre för hvarje lyckad ympning
kan dock Styrelsen icke finna för ringa, enär besväret
för vaccinatören, derest han på allmänna vaccinationsmöten,
som i god tid kungjorts, utför förrättningen, ej kan anses större,
än att det bör vara fullt godtgjordt med den för närvarande
brukliga ersättningen af 50 öre för person. Skulle emellertid
denna ersättning utgå för hvarje fall, äfven der ympningen
misslyckats, fruktar Medicinalstyrelsen, att derigenom en premie
skulle blifva satt på oskickligheten och vårdslösheten, emedan
det för mindre samvetsgranna vaccinatörer skulle vara en fördel
att få förnya ympningen och uppbära nytt arvode för densamma.
Såsom § 10 nu finnes affattad, bör den deremot blifva
en sporre för vaccinatören att alltid med omsorg utföra förrättningen.

Något skäl att sätta ersättningen liögre för läkare än för
icke läkare torde icke föreligga, synnerligast som en sådan åtgärd
skulle fullkomligt omöjliggöra den välbehöfliga reformen
att få läkare anstälde såsom vaccinatörer. För ringa torde
ersättningen icke heller för dem få anses, allra minst som utom
vaccinationsafgiften ersättning såsom för öfriga tjensteförrättningar
torde, vid det förhållande att förrättningen ålägges dem
som tjenstepligt, böra, derest förrättningen sker utom läkarens
bostad, tillkomma dem af staten. Att, såsom förste provincialläkaren
i Kalmar län anfört, den föreslagna ersättningen skulle
stå i strid med de ersättningsförmåner, som blifvit tillförsäkrade
civile läkare i statens tjenst uti den af E. K. M:t i nåder
gillade och faststälda taxan af den 31 oktober 1890, kan
Styrelsen icke finna, då, enligt nådiga Brefvet till Medicinalstyrelsen
af ofvannämnda dag, den af E. K. lVT:t utfärdade
taxan gäller ersättningar, utom för sjukvård, blott för de tjensteförrättningar,
som verkställas enligt samma dag utfärdad instruktion
eller myndighets uppdrag, och således icke utan särskilt
beslut kan tillämpas på förrättningar, som sedermera
blifvit tjensteläkarne ålagda.

Skulle slutligen de åligganden, hvilka enligt Medicinalstyrelsens
ursprungliga förslag tillkommo vaccinationsföreståndarne,
till hufvudsaklig del öfverflyttas på vaccinatörerna, bör
nog äfven en viss ersättning, hvars storlek kunde, enligt i
förslaget närmare angifven grund, göras beroende af de vaccinationspligtiges
antal, på sätt föreslagits af förste provincialläkarne
i åtskilliga län, tillerkännas vaccinatörerna utom den
dem tillkommande afgiften för sjelfva ympningen.

För öfrigt torde beträffande här förevarande § endast behöfva
framhållas, att i det bifogade ändringsförslaget till reglemente
densamma blifvit af praktiska skäl nedflyttad bland öfriga
i kap. 5 förekommande bestämmelser angående kostnadsersättningar
för skyddskoppympningens utöfvande.

§ 11-

Derest vaccinationsföreståndarebefattningen indrages, skulle
naturligtvis hela kap. 3 såsom sådant komma att utgå och dess
särskilda punkter, mer eller mindre förändrade, öfverflyttas till
andra kapitel och paragrafer. De väsentligaste anmärkningar,
som framstälts mot kapitlets nuvarande innehåll, förlora härigenom
sin betydelse, då de just afse en dylik omredigering.
Några smärre invändningar mot innehållet i § 11 qvarstå dock
och torde erfordra ett kortfattadt svar.

Såsom på åtskilliga andra ställen i sin vidlyftiga kritik
af Medicinalstyrelsens förslag har E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs
län äfven här, då han beträffande mom. f) påyrkar ett
tillägg om, att nödiga anteckningar för den blifvande årsberättelsen
skola göras, innan journalerna aflemnas till pastorsembetet,
vidrört en detalj, hvilken tillhör de på grund af § 19
utfärdade anvisningarna, men som icke egnar sig till upptagande
i sjelfva reglementet.

De få personer, hvilka, såsom förste provincialläkaren i
Stockholms län påpekar, möjligen kunna uppnå högre ålder,
än som i § 1 omförmäles, utan att hafva blifvit vaccinerade,
torde icke behöfva upptagas å de listor, som i början af hvarje
vaccinationsår uppgöras, utan kunna med större fördel införas
sedermera, efter det de blifvit befordrade till vaccination.

Anmärkningen, att anteckning af ovaccinerade barn icke
blifvit föreskrifven, saknar befogenhet, enär af journalerna genast
framgå, huru många och hvilka af de å listorna uppförda barnen
under året icke blifvit vaccinerade.

Beträffande öfriga detaljanmärkningar synas flertalet icke
vara af beskaffenhet att böra upptagas, under det att andra
tillhöra ordningsföreskrifterna, men icke sjelfva reglementet.

§ 12-

Äfven denna § fordrar någon omarbetning, derest en del
af vaccinations föreståndarens åligganden skola direkt utöfvas af
helsovårdsmyndigheten. Sålunda måste i första hand de under
§11 punkt d) och e) upptagna göromål öfverflyttas på nämnde
myndighet, hvarjemte äfven några andra, med anledning af
meromnämnda förändring erforderliga detaljbestämmelser torde
höra här intagas.

Huruvida bestämmelsen om uppsägningstid för vaccinatörerna
kan anses vara så »menlös», som E. K. M:ts Bef:de i
Elfsborgs län förmenar, derom torde olika meningar råda, såsom
häst synes af andra länsstyrelsers yttranden rörande samma
fråga. Äfvenledes synes det vara tvifvelaktigt, huruvida det
må anses lämpligt, att tiden för uppsägningen i reglementet
bestämmes lika för alla orter t. ex. till 6 månader, såsom E. K.
M:ts Bef:de i Jönköpings län föreslagit. Mera praktiskt torde
nämligen vara att bestämmandet af uppsägningstidens längd
öfverlemnas åt kommunerna sjelfva, hvilka i detta afseende
äro mest kompetenta att fastställa den lämpligaste tidslängden.

Då afsigten varit att, såsom § 20 visar, fortfarande anlita
länsstyrelsernas biträde vid utöfvande af kontrollen öfver skyddskoppympuingen
och de kommunala helsovårdsmyndigheternas

befattning dermed, synes det icke vara utan ändamål, att meddelanden
om förändringar rörande vaecinationspersonalen bringas
till vederbörande länstyrelsers kännedom, hvarför förslaget att
utesluta den i § 12 mom. a) intagna föreskriften härom icke
kan förordas.

Äfvenså synes förste provineialläkarens i Vesterbottens län
förslag, att vederbörande tjensteläkare och icke förste provincialläkarne
skola höras angående de vaecinatörers kompetens,
som icke äro läkare, olämpligt på den grund, att dels tjenstelälcarne
i allmänhet sjelfva torde vara vaccinatörer, dels förste
provincialläkaren, såsom E. K. M:ts Bef:des biträde i helsovårdsfrågor,
bör vara närmast att yttra sig i dylika angelägenheter.

Förslaget af Göteborgs domkapitel, att anmälan årligen
skall göras hos pastorsembetet om de vaccinationspligtiga barn,
hvilka haft smittkoppor, kan Medicinalstyrelsen icke finna innebära
någon fördel, men väl medföra ökadt besvär för helsovårdsmyndigheten,
hvarför detsamma afstyrkes.

§ 13.

Då bestämmelserna i mom. 1 a) synas på några håll
hafva så uppfattats, att pastorsembetena icke skulle hädanefter
ega skyldighet att göra anteckning om vaccination å prestbetygen,
oaktadt i samma punkt just talas om dylika anteckningar,
vill Medicinalstyrelsen föreslå att, för undvikande af
missförstånd, den nuvarande föreskriften härom i gällande reglemente
§ 13 a) må bibehållas.

Den af E. K. M:ts Bef:de i Hallands län föreslagna
ändringen i de vid nådiga förordningen den 6 aug. 1894 fogade
formulär till församlingsbok m. m. anser sig Medicinalstyrelsen
böra obetingadt tillstyrka, ehuru Styrelsen icke ansett
det tillkomma sig att i detta ärende göra underdånig hemställan.

På samma grunder, som af E K. M:ts Bef:de i Stockholms
län blifvit anförda, kan Styrelsen icke för sin del förorda
det tillägg i mom. 1 c), som af förste provincialläkaren
i Stockholms län m. fl. föreslagits. Icke heller kan Styrelsen
finna den af förste provincialläkaren i Vestemorrlands län föreslagna
ändringen beträffande tiden för vaccinationsjournalernas
insändande till vederbörande tjensteläkare i annan mån behöflig,
än att hvarje tidsbestämmelse i detta afseende uteslutes, enär
ingen anledning finnes antaga, att journalerna skola qvarhåilas
i pastorsembetena längre än erforderligt.

Den af förste stadsläkaren i Göteborg och förste provin -

cialläkaren i \’estmanlands län uttalade önskan, att i de i
mom. c) omnämnda förteckningar icke måtte upptagas äfven
barn, som redan dött eller utflyttat, anser Styrelsen vara
beaktansvärd, hvarför tillägg i detta syfte gjorts i det bifogade
reglementsförslaget.

Upsala m. fl. domkapitels yrkande, att presterskapet måtte
befrias från alla åligganden beträffande vaccinationen, skulle
Styrelsen med största beredvillighet velat tillstyrka, derest någon
möjlighet funnes, att på annat sätt erhålla kännedom om de
vaecinationspligtiga barnen. De af Göteborgs domkapitel för
detta ändamål angifna utvägarna äro nemligen långt ifrån tillfredsställande.
Följden af domkapitlets i första hand föreslagna
utväg, skulle gifvetvis blifva, att allt lemnades vind för våg,
enär »sundhetspolis» endast finnes i ett ytterst ringa fåtal
af landets kommuner och vaccinationsföreståndarne icke lära
kunna påläggas det dryga arbetet att gå ur hus i hus för att
granska vaccinationsintygen. Först när barnen nått skolåldern,
komme alltså kontrollen att börja; i följd häraf skulle med all
säkerhet den praxis snart utbilda sig, att barnen icke vaccinerades,
förrän de skulle anmälas till skolan, och barnen blefve
således i regel lemnade utan skydd mot smittkopporna under
just den åldersperiod, då de äro mest mottagliga för sjukdomen.
Huruvida ett bättre sakernas tillstånd skulle inträda,
derest »specialstadgar, lämpade efter de olika förhållandena»
flnge utfärdas för de större städerna, synes Medicinalstyrelsen
äfvenledes ganska tvifvelaktigt. Med säkerhet skulle åtminstone
ej det af domkapitlet uttalade önskningsmålet vinnas:
befrielse för presterskapet från all befattning med vaccinationsangelägenheterna.
Ännu mindre tilltalande är emellertid den,
uppenbarligen efter engelskt mönster föreslagna tredje utvägen,
att barnens målsmän skulle vid vite åläggas att inom åtta
dagar efter besigtningen förete vaccinationsintygen å pastorsexpeditionen.
Hvad som i ett tätt befolkadt land som Engand,
med dess till ytvidden i regel mycket små kommuner,
kan utan svårighet ske, lärer nemligen hos oss med våra
ofantligt vidsträckta socknar icke vara ens möjligt, åtminstone
icke praktiskt att efterlikna. Så länge vi, i saknad af särskildt
registreringsverk, äro för bokföring af befolkningen hänvisade
till de ecklesiastika myndigheterna, så länge torde det också
beklagligtvis blifva nödvändigt att bibehålla det från vaccinationens
första tider för densamma använda kontrollsystem, som
äfven nu af Medicinalstyrelsen föreslagits.

Under sådana förhållanden synes det Medicinalstyrelsen
hvarken lämpligt eller behöfligt att särskildt för revaccinationen
indraga i systemet ännu en klass af tjensteman, nemligen,

såsom Upsala domkapitel föreslagit, mantalsskrifningsförrättarne
i de särskilda kommunerna, hvarigenom bokföringen blott skulle
blifva ännu mera komplicerad än annars, utan att antagligen
vinna i noggrannhet och tillförlitlighet.

De af Strengnäs och Kalmar domkapitel föreslagna ändringarna
i §:s tidsbestämmelser torde endast delvis kunna utan
olägenhet vidtagas. Genom vaccinationsjournalernas öfversändande
direkt från vaceinatören till pastorsembetet göres så stor
tidsvinst, att de från början föreslagna orden »inom 8 dagar»
numera kunna, såsom af Strengnäs domkapitel önskas, utbytas
mot tidsbestämmelsen »före den 1 oktober». Deremot kan
ett så långt uppskof med de i mom. c) omnämnda utdragen
ur församlingsboken, som föreslagits, icke förordas, emedan upptecknandet
af årets vaccinationspligtige i erforderliga grupper
då icke skulle före vaccinationens början kunna öfverallt medhinnas.
Ett uppskof med de omnämnda förteckningarnas insändande
torde dessutom icke vara erforderligt, om listornas
utarbetande påbörjas i god tid innan föregående års slut. Öfriga
rörande § 13 ifrågasatta ändringar, torde, där de äro
möjliga att vidtaga, höra till ordningsföreskrifterna för vaccinationens
utöfning.

§ 14.

Den uppfattning af vaccintagningens skadliga inverkan,
som förste provincialläkaren i Kalmar län hyser, är, visserligen
liksom andra af de åsigter lian beträffande vaccinationen
uttalat, originell, men har, såvidt Medicinalstyrelsen är bekant,
icke minsta stöd i faktiska förhållanden. Förste porvincialläkarcn
har uppenbarligen, såsom äfven framgår af hans citat
ur professor F Ilig ges lärobok i hygien, råkat ut för obehaget
att missförstå betydelsen af ett främmande ord, i detta fall
tyska ordet »Entwickelung». Genom att gå tillbaka till de
källor, från hviika Fliigge såväl som andra författare hemtat
sin erfarenhet rörande förhållandet mellan vaccinens skyddskraft
och vaccinpustlernas antal, nemligen de undersökningar,
som å engelska koppsjukhus häröfver anstälts, skulle förste
provincialläkaren emellertid kunnat undgå detta misstag. Han
skulle då funnit, att med »Entwickelung» icke menas pustlernas
fullständiga mognad till rufva, såsom han synes antaga, utan
blott att ympningen, enligt vanliga uttryckssättet, »slagit an».
Fl tigg es fordran på »Entwickelung von vier Pusteln» får
således icke tolkas så, att han anser nödigt, att 4 pustler få
gå till full mognad, utan betyder i stället, att han finner önskyärdt,
att af de vid ympningen gjorda insticken eller snitten

4 »slå an» och »utvecMas» till pustler. Att så varit Fltigges
mening framgår för öfrigt af sammanhanget med den omedelbart
före de citerade orden omnämnda fordran i tyska förordningen,
att minst 2 pustler skola vara utvecklade, för att
ympningen skall af vaccinatören kunna förklaras »lyckad». Tv
denna fordran har uppstälts på grund af beslut i 1885 års
ofvan omtalade tyska vaccinationskomité, af hvars diskussion
s. 138—154, framgår, att ordet »Entwickelung» måste tagas
i den af Medicinalstyrelsen angifna bemärkelse.

Hvad för öfrigt det påstående angår, som förste provineialläkaren
framkastat, nemligen att genom pustlernas öppnande
»deras skyddande verksamhet störes just vid det stadiet, då
denna måste uppfattas vara som bäst i gång och pustlernas
fulla utveckling» (mognad?) »inskränkes», hvarför ett dylikt
öppnande af dem skulle inverka skadligt på vaccineringens
skyddande förmåga, så är detta helt och hållet bygdt på en
obevisad teori, som motsäges af alla hittills observerade fakta.

Förklaringen att genom öppnande af pustlerna »ett våld
mot det vaccinerade barnet» begås, synes Medicinalstyrelsen
vara att drifva ömsintheten till det otillbörligas gräns, då
genom åtgärden barnet hvarken lider skada eller förlust. Hos
den nation, hvilken brukar anses mest af alla sky alla obehöriga
ingrepp i den enskilde individens frihet, äro till och
med böter stadgade för den som hindrar vaccinatören att taga
vaccin från ett barns arm (Englands Yaccination Act, 1871
§ X). Hur skulle det dessutom vara möjligt, så länge animal
vaccin icke kommit i allmänt bruk, att kunna uppehålla vaccinationen,
derest rättigheten att skörda vaccin icke vore i lag
medgifven?

Öfriga anmärkningar mot § torde, såsom varande ordningsfrågor,
få öfverlemnas till Medicinalstyrelsens bepröfvande
vid meddelandet af de erforderliga föreskrifterna till vaccinationens
utöfning.

§ 15.

Beträffande föreskriften i denna § har den missuppfattning
i allmänhet gjort sig gällande, att förste provincialläkarne
ovilkorligen skulle åläggas vara vaccinatörer i de städer, der
de äro bosatte. Något sådant har emellertid icke varit Medicinalstyrelsens
afsigt, såsom synes af Styrelsens yttrande under
§ 8. Men för att förste provincialläkarne må kunna ständigt
vara försedda med ett tillräckligt förråd af god vaccin, har
Styrelsen ansett önskligt, att de äfven sjelfva, i likhet med
andra läkare och i den mån tiden det medgåfve, förrättade

vaccination och uppsamlade vaccin inom det område, der de
utöfvade sin öfriga sjukvård. För att än tydligare klargöra
detta liar Styrelsen i det nya här bifogade förslaget omredigerat
ifrågavarande § i ordalag, som ej torde lemna rum för
misstolkning.

Skulle förste provincialläkarne tidvis vara alltför strängt
upptagna af sina dubbla tjenstebefattningar, såsom provincialläkare
och förste provincialläkare, för att kunna fullgöra sina
åligganden enligt vaccinationsreglementet, hafva de i sina biträdande
provincialläkare lämplige ersättare, hvilka i enlighet
med provincialläkareinstruktionens § 2 mom. 1 torde kunna
temporärt förordnas att verkställa nämnda till den preventiva
sjukvården hörande tjensteförrättningar. I den mån användningen
af animal vaccin blir mera allmän, hvithet icke torde
dröja synnerligt länge, minskas också förste provincialläkarnes
arbete med underhållandet af vaccin och inskränkes deras åtgöranden
i nämnda afseende hufvudsakligen till förmedlande
af vaccinens utdelning bland vaccinatörerna.

Härmed anser sig Medicinalstyrelsen äfven hafva besvarat
förste provincialläkarens i Kalmar län öfverdrifna framställning
af de svårigheter, som uppresa sig mot efterlefnaden af
föreskrifterna i § 15. Att ingå på en vederläggning af de
sifferuppgifter angående mängden vaccin, som förste provincialläkarne
skulle nödgas anskaffa, (exempelvis ensamt för Kalmar
län beräknad till 5,130 glas, för hvilkas anskaffning skulle
åtgå 9 timmars dagligt arbete under 4 månader) anser Medicinalstyrelsen
vara alldeles onödig möda, då de fälla på sin
egen orimlighet och för öfrigt äro byggda på fullkomligt origtiga
förutsättningar. Mot förste provincialläkarens yttrande,
att staten icke skulle billigtvis kunna utan ersättning som för
extra förrättning ålägga förste provincialläkarne andra göromål
än dem, som nu finnas bestämda i nådiga instruktionen,
vill dock Medicinalstyrelsen inlägga en gensaga med påpekande
af, att genom nya regleringen af provincialläkarestaten, som
äfven gäller för förste provincialläkare, en sådan rättighet för
staten förefinnes, hvarom förste provincialläkaren i Kalmar län
icke borde vara okunnig.

Att med det system Medicinalstyrelsen föreslagit brist på
vaccin stundom skall uppstå, såsom förste provincialläkaren i
Malmöhus län befarar, anser Styrelsen icke antagligt, då vid
dylika fall vaccin endast behöfver reqvireras från vaccinanstalten
i Stockholm. I t. f. förste provincialläkarnes i Kopparbergs
och Gefleborgs län förslag att stadsläkarne i residensstäderna
skulle förordnas till vaccindepotföreståndare kan Styrelsen
icke instämma af det skäl, att nämnde läkare ^äro

kommunaltjenstemän och icke anstälda i statens tjenst eller
ens delvis atlönade af staten. Likaledes torde icke heller de
biträdande provincialläkarne böra antagas till ordinarie innehafvare
af befattningen, då de i allmänhet torde mera tillfälligt
innehafva sina tjenster, och då dessutom förste provincialläkarne
genom sin embetsställning synas Medicinalstyrelsen
mera än andra läkare lämpliga att förestå vaccindepoterna.

Med afseende å E. K. M:ts Bef:des i Malmöhus län anmärkning,
att tillfälle, enligt Styreisans förslag, skulle saknas
att bedöma, från hvilken person vaccinen hemtats, och vid fall
af försummelse afgöra, hos hvem felet läge, har Medicinalstyrelsen
endast att hänvisa till nu gällande anvisningar för
dylika fall, hvilka taga erforderlig hänsyn till sådana af
E. K. M:ts Bef:de ifrågasatta eventualiteter och antagligen äfven
komma att i hufvudsakligen oförändrad form bibehållas.

§ 16.

Såsom ofvan blifvit nämndt, har Medicinalstyrelsen fått
uppbära mycket klander, derför att den af Styrelsen föreslagna
kalfvaccinanstalten icke tilltagits i så stor skala, att all ympning
genast från början kunde företagas med animal vaccin.
Ett uttryck å sid. 20 af den tryckta motiveringen till Styrelsens
vaccinationsförslag, att ännu så länge »animal vaccin i
tillräcklig mängd icke kan kostnadsfritt tillhandahållas allmänheten»,
har gifvit anledning till det antagande, att Styrelsen
enbart af ekonomiska skäl beräknat vaccinanstalten för en produktion
af endast 50 procent af det verkliga behofvet vaccin.
Villigt medgifves, att ekonomiska skäl icke varit utan inverkan
på denna beräkning, emedan Styrelsen ansett det vara dess
skyldighet, att icke från början anlägga anstalten i större
skala än behofvet kunde anses kräfva, hvarigenom onödiga kostnader
kunde besparas statsverket. Men derförutom finnas
naturligtvis äfven andra, ännu mera bestämmande skäl, hvilka
i den ändock alltför vidlyftiga motiveringen förbigåtts, emedan
Styrelsen ansåg sig berättigad antaga, att hvar och en, men
framför allt svenska läkarekåren skulle af sig sjelf förstå desamma
Af inkomna utlåtanden finner Styrelsen emellertid, att endast
ett fåtal af de läkare, som afgifvit yttranden, insett skälen för
Styrelsens varsamma tillvägagående, hvarför Styrelsen tillåter
sig att i underdånighet här upptaga desamma.

Genom oaflåtligt fortsatta försök vid de tyska vaccinanstalterna
hafva onekligen metoderna för den animala lymfans
producerande och ändamålsenliga förvaring så förbättrats,
att man numera kan med skäl hysa förhoppning om att den

animala lymfan framdeles skall kunna helt och hållet ersätta den
humaniserade. Ännu i dag möta emellertid många svårigheter och
vidlåda stora ofullkomligheter ympningen med animal vaccin.
Ett bevis härför lemnar bland annat det förhållande, att läkarne
vid Tysklands kalfvaccinanstalter fortfarande måste tid efter
annan reqvirera humaniserad lymfa från central-vaccinanstalten,
för att uppfriska den animala lymfan. Ett annat bevis är, att
det af ännu oförklarad anledning stundom inträffat, att lymfan
från en regelrätt vaccinerad kalf antingen slår helt och hållet
fel eller åtminstone lemnar mycket dåligt resultat, utan att
man haft skäl att af pustleruas utseende och beskaffenhet på
förhand förmoda något dylikt.

Denna den animala lymfans varierande hållbarhet jemte
dess nyckfullhet gör, att man svårligen, förr än metoderna för
dess producerande blifvit bättre utarbetade, kan våga grunda
vaccinationen på uteslutande animal vaccin. När den meromnämnda
vaccinationskomitén var samlad i Berlin 1885, höjde
sig också endast en röst i denna församling för omedelbart
obligatoriskt införande af animal vaccin. Oaktadt, snart sagdt,
alla ledamöterna voro varma vänner till metoden, måste de
dock medgifva faran af ett dylikt beslut, och med 12 röster
mot 1 beslöto de följande resolution: »die allgemeine Einfuhrung
der Impfung mit Thierlymphe ist aUmählig durchzufiihren».
En blick på den utveckling vaccinationen med animal vaccin
lätt i Tyskland visar också tydligt, huru välbetänkt detta varsamma
beslut, som sedermera äfven antogs af tyska regeringen,
var. Samma år komitén var samlad, eller 1885, utfördes
nemligen endast 33.07 pct af alla vaccinationerna i landet med
animal vaccin; år 1886 var procenten, trots regeringens uttalade
sympati för metoden, 54.18, steg 1887 till 68.10,1888
till 77.4, 1889 till 89, 1890 till 92.06, 1891 till 96.84, 1892
till 98.5 och var 1893 något mindre, eller 98. Häraf synes,
att den animala vaccinen tillvunnit sig ett mycket stort förtroende,
utan att påbud om dess obligatoriska användande behöft
utfärdas, men äfven att, trots vaccinanstalternas mer än
tillräckliga antal och storlek, en del vaccinatörer och vaccin ationspligtige
dock fortfarande föredraga den humaniserade lymfan
framför den animala. Exempelvis vaccinerades ännu år
1891, enligt den officiela berättelsen, icke mindre än 60,659
personer med humaniserad lymfa.

Redan af ofvan anförda skäl har Medicinalstyrelsen icke
tilltrott sig att föreslå E. K. M:t det vågsamma försöket att,
såsom vissa af E. K. M:ts Bef:de och några förste provincialläkare
yrkat, påbjuda obligatoriskt användande af animal lymfa.
Men oafsedt produktionsmetodernas ofullkomligheter har Medi -

cinalstyrelsen äfven anledning förmoda, att hvarken allmänheten
eller vaccinatörerna skulle med odeladt bifall emottaga ett förbud
att använda den vaccin, vid hvilken de äro vana och för
hvilken de sedan långa tider tillbaka fått förtroende. Hvad
skulle väl också gifvas för skäl att förbjuda eller, _så att säga,
ställa under interdikt vaccintagning från ett friskt, blomstrande
barn, med typiska vaccinpustler, hvilka smärtfritt skördas
af en i tekniken erfaren och med familjens helsotillstånd
väl bekant läkare?

Särskildt för våra vaccinatörer skulle helt visst den plötsliga
öfvergången från humaniserad till animal lymfa blifva en anledning
till många obehag och förtretligheter. Ty nekas kan ej,
och det har ej heller från mest kompetenta håll förnekats, att
användningen af animal lymfa fordrar rätt betydligt större
teknisk färdighet än den gamla metoden. I Tyskland har
man derföre också öfverallt gjort den erfarenheten, att under
första åren efter öfvergången till animal vaccin å en ort antalet
misslyckade ympningar der väsentligt ökats, hvilket icke kunnat
bero på vaccinens beskaffenhet, enär med samma vaccin erhållits
så olika resultat af olika vaccinatörer, att de misslyckade
ympningarna vexlat mellan ^ öch 20 procent i förhållande
till samtliga vaccinationer. Sådant kan endast bero
på rent personliga förhållanden, oaktadt i Tyskland alla vaccinatörer,
såsom varande fullt utbildade läkare, borde vara kompetenta
att väl utföra en så enkel operation som vaccinationen.

Lägges slutligen härtill, att den animala vaccinen, som
under god förvaring kan, enligt erfarenheten i Tyskland, hålla
sig fullt verksam i 3 månader och deröfver, hastigt förstöres,
om den utsättes för sommarvärmens höga temperatur, samt
att från många håll påvisats, att ros-sjukdom och septiska
processer oftare uppträda’ i ympsåren efter den animala vaccinen
än efter den humaniserade, så torde icke vara oantagligt,
att den animala lymfan ännu en tid kommer att hafva många
motståndare i vårt land och icke på långt när skall vinna det
hastiga förtroende, som förutsatts af en del bland dem, hvilkas
yttrande i frågan af E. K. M:t infordrats. Medicinalstyrelsen
har så mycket större skäl för en dylik uppfattning, som vaccinåtgången
vid Stockholms stads anstalt, ehuru tidtals rätt betydlig,
dock icke annat än tillfälligtvis, på grund af hotande
koppfarsot, varit i någon mån afsovärd i betraktande af det stora
antalet vaccinationer i vårt land.

Då Medicinalstyrelsen alltså, för att få någon grund för
sina beräkningar af kostnaderna för en vaccinanstalt, från början
uppskattat procenten af de årliga vaccinationerna med animal
lymfa till hälften af alla verkstälda ympningar, antager Styrelsen

sig dervid hafva snarare beräknat för högt än för lågt. Skulle
Styrelsen emellertid misstaga sig häri och den animala lymfan,
sedan den börjat beredas vid en statsanstalt, få en oförmodadt
stor användning, skall detta bereda Styrelsen så mycket större
tillfredsställelse, som Styrelsen, långt ifrån att missunna hälften
af nationen den animala vaccinens fördelar, såsom i ett utlåtande
blifvit an ty dt, för sin del obetingadt förordar en småningom
skeende öfvergång till allmänt användande af animal
lymfa.

Vänder sig Medicinalstyrelsen härefter till de mot Styrelsens
beräkning af kostnaderna för en vaccinanstalt af veterinärinstitutets
direktion och lärarekollegium gjorda anmärkningar,
anser sig Styrelsen böra förutskicka den upplysning, att den
uppgjorda planen för anstalten samt kostnadsberäkningen för
densamma hufvudsakligen grundar sig dels på ett af föreståndaren
för veterinärinstitutet år 1881 afgifvet memorial angående
inrättandet af en anstalt för reproduktion af animal
vaccin, dels på enskilda muntliga meddelanden under våren
1894 af nämnde föreståndare samt af föreståndaren för Stockholms
stads vaccinanstalt.

Institutets lärarekollegium, som säger sig af Medicinalstyrelsens
förslag hafva funnit, att Styrelsen »förutsätter, att
lokal för den tilltänkta anstalten skulle tillsvidare kunna beredas
inom någon af veterinärinstitutets förutvarande byggnader»,
påpekar, att någon sådan lokal icke finnes å institutet
för närvarande tillgänglig, men att tomt för anstalten skulle
kunna beredas inom institutets område. Härmed har lärarekollegiet
emellertid helt och hållet instämt i hvad Styrelsen
afsett. 1 sitt underdåniga förslag har Medicinalstyrelsen ingenstädes
förutsatt, att lokal skulle kunna beredas inom någon
af institutets nuvarande byggnader’ af det skäl att Styrelsen
af institutets föreståndare fått den upplysning, att institutet i
stället sjelft vore i behof af ökadt utrymme. Deremot har
Styrelsen, efter inhemtade upplysningar, velat föreslå, att en
enkel byggnad finge för ändamålet uppföras å institutets område
för en kostnad af 8,000 kr., hvilken summa torde för
anordnandet af en sådan provisorisk anstalt för reproduktion
ensamt af animal koppvaccin hafva varit till fyllest, men som
naturligtvis måste blifva alldeles otillräcklig, derest, såsom
lärarekollegiet föreslår, hänsyn vid byggnadens uppförande
skulle komma att tagas till möjligheten af anstaltens framtida
användande äfven för beredande af animalt ympmaterial mot
andra infektionssjukdomar.

I samband med denna vidlyftiga framtidsplan och med
anledning af Medicinalstyrelsens i förslaget uttalade, icke all -

deles ogrundade förhoppning, att någon af de vid institutet
anstälde veterinärer skulle befinnas villig att mot en måttlig
ersättning öfvertaga ledningen af vaccinanstalten, söker lärarekollegiet
emellertid äfven att vinna en, såsom det nog vill
synas, väl behöflig förstärkning i lärarekrafterna vid institutet.
Kollegiet föreslår nemligen, att vaccinanstaltens föreståndare,
som med biträden skulle aflönas med 2,400 kr,, dessutom skulle
anställas såsom extra lärare vid institutet med aflöning såsom
sådan af 2,000 kr. eller tillhopa 4,400 kr.

Vid det förhållande att dylika dryga vilkor blifvit uppstälda
för medgifvandet att å institutets tomt fä uppföra en
tillfällig byggnad för vaccinanstalten, kan Medicinalstyrelsen
emellertid icke vidblifva sitt underdåniga förslag i denna punkt,
hvilket förslag till hufvudsaklig del blifvit uppgjordt med
tanke på, att statsverket skulle besparas ökade utgifter, intill
dess erfarenhet vunnits i huru stor skala anstalten för framtiden
skulle behöfva tilltagas.

Äfven med utsigt att kostnaderna för densamma skola
komma att ställa sig icke obetydligt högre, nödgas Medicinalstyrelsen
alltså att, med frångående af sitt ursprungliga kostnadsförslag,
uppgöra en på annan grund fotad beräkning att
underställas E. K. M:ts nådiga pröfning. Medicinalstyrelsen
finner sig dertill föranlåten icke minst af den omständigheten,
att sammanslagningen af en anstalt för beredande af koppvaccin
med lokaler, hvarest ympmaterial mot andra infektionssjukdomar
och mot djursjukdomar samtidigt skulle beredas,
hvarken synes Styrelsen ofarlig eller egnad att ingifva allmänheten
förtroende för den animala vaccinen, hvarjemte torde
vara nöd"ändigt, att föreståndaren för vacciuanstalton antages
af Medicinalstyrelsen och endast på förordnande tills vidare,
på det att ombyte af föreståndare må utan uppskof kunna
ske, derest sådant af en eller annan orsak skulle befinnas erforderligt.
Och slutligen torde frågan om erhållande af anslag
åt en extra lärare vid veterinärinstitutet, i den ordning denna
fråga nu blifvit väckt, icke kunna till någon åtgärd föranleda.

Beträffande Medicinalstyrelsens kostnadsberäkningar för
öfrigt har kollegiet i afseende å organisationskostnaderna egentligen
ingenting annat att anmärka, än att kollegiet anser, att
anstalten ej bör anordnas provisoriskt, utan från början fullständigt
iordningställas, hvarigenom naturligtvis kostnaderna
skulle blifva betydligt högre än som föreslagits. Deremot gör
kollegiet flera höjningar i det beräknade årsunderhållet. På
grand af jemförelse med vaccinanstalterna i Danmark och
Norge kommer kollegiet till det antagande, att hvarje portion
vaccin skulle fordra 6.5 öre i produktionskostnad och ymp -

anstalten i dess helhet alltså, under förutsättning att 110,000
portioner skulle årligen kunna produceras, draga en driftkostnad
af i rundt tal 7,150 kr. i stället för af Styrelsen beräknade
3,800 kr.

Till denna högre summa kommer lärarekollegiet hufvudsakligen
genom att höja utgifterna för anstaltens föreståndare,
för ympdjuren och deras underhåll samt för betjeningen. Att
föreståndaren måste, derest anstalten skall från början anordnas
sjelfständigt, erhålla en högre aflöning, än som af Styrelsen
föreslagits, under förutsättning att någon af de vid veterinärinstitutet
anstälde veterinärer skalle vid sidan af sin Öfriga
verksamhet åtaga sig denna bisyssla, är uppenbart. Tvifvelaktigt
synes deremot, att denna höjning måste stiga till den
af lärarekollegiet äskade summan, 2,400 kr. Skulle veterinär
icke kunna för lägre aflöning anskaffas, torde intet hinder förefinnas,
att såsom i Tyskland är brukligt, ställa en läkare i
spetsen för anstalten samt särskildt aflöna en veterinär för den
erforderliga besigtningen af ympdjuren. Härigenom torde, för
så vidt veterinärernas aflöningsanspråk verkligen skulle befinnas
vara så oväntadt stora, som af lärarekollegiet förutsattes, någon
besparing kunna göras.

Vidare har lärarekollegiet ökat de af Styrelsen beräknade
ympdjurens antal från 50 till 75 pr år, hvarigenom en höjning
i driftkostnaden åstadkommits från 500 kr. till 750 kr., oberäknadt
den större underhållskostnaden för dessa ympdjur.
Kollegiet förmodar, och detta med rätta, att Medicinalstyrelsen
»baserat sina beräkningar på de i Tyskland gällande förhållandena»,
och förklarar anledningen till, att så stora qvantiteter
vaccin åt gången vinnas vid detta lands anstalter, vara dels
den, att den s. k. ytmetoden der användes, dels att större djurbegagnas
vid ympningen. Emedan ytmetoden lemnar en vaccin,
som »icke visat sig ega fullt samma goda egenskaper som den
efter s. k. stick- och snittmetoden vunna vaccinen», samt svårighet
torde möta att hos oss anskaffa annat än kalfvar för
ympningarna, anser kollegiet sig böra höja de erforderliga
ympdjurens antal till 75.

Häremot tillåter sig Medicinalstyrelsen invända, att anmärkningen
mot den i Tyskland efter ytmetoden skördade vaccinen,
enligt Styrelsens åsigt måste anses obefogad, då denna vaccin
icke blott beträffande de vunna resultaten kan fullt jemföras
med annan animal vaccin, utan äfven i afseende å hållbarhet
visat sig öfverlägsen annorstädes beredd lymfa. Exempelvis
vill Styrelsen i sistnämnda hänseende anföra att, enligt officiella
meddelanden, den tyska vaccinen visat sig oförändradt
verksam i 3 månader och deröfver, då deremot enligt uppgift

från svenska läkare, som användt animal vaccin från Stockholms
stads anstalt, vid hvilken stick- och snittmetoden nu
lärer vara tillämpad, denna vaccin i regel icke visat sig användbar
mer än högst 6 veckor. Någon anledning att ovilkorligen
använda den jemförelsevis dyrare snittmetoden synes Styrelsen
alltså icke i de af lärarekollegiet förebragta invändningarna
förefinnas.

Att på några få platser i Tyskland större djur användas
vid ympningarna, har Styrelsen sig väl bekant. Men de beräkningar
Styrelsen gjort angående mängden skördad vaccin
hafva icke baserats på resultat, som vunnits vid de anstalter,
der dylika djur användts, utan vid sådana, der liksom hos
oss kalfvar ympats. För öfrigt har den af lärarekollegium
lemnade uppgiften, att vid »flere af de tyska anstalterna större
djur 1 å If år gamla», skulle användas, synts Medicinalstyrelsen
icke så litet vilseledande, då enligt senaste officiella
redogörelse för vaccinanstalterna i Tyskland endast 3, d. v. s.
anstalterna i Stuttgart, Karlsruhe och Canstatt, användt ympdjur,
som varit öfver 1 år gamla, under det att af de öfriga
anstalterna 21 användt 2—15 veckor gamla kalfvar och 1 anstalt,
nemligen Hamburgs, kalfvar af 2—4 månaders ålder.

Lärarekollegiets kritik af Medicinalstyrelsens beräkningsgrunder
rörande det erforderliga antalet ympdjur (kalfvar) visar
sig således icke vara bygd på tillräcklig sakkännedom och kan
följaktligen icke föranleda någon ändring af den ifrågavarande
utgiftsposten.1) Af intresse för denna fråga är en redogörelse
för det antal vaccinportioner, som utsändas från de tyska anstalter,
hvilka till storlek äro jemförliga med den af Medicinalstyrelsen
föreslagna. I Weimar utlemnades t. ex. år 1892
från 22 kalfvar, 3—5 veckor gamla och vägande 42—67 kg.,
57,600 portioner, sedan af skörden tillräckligt aftagits för anstaltens
eget behof. I Frankenberg ympades 39 kalfvar, af hvilka
emellertid 2 sedermera visade sig odugliga; ålder; 3—4 veckor;
kroppsvigt: i medeltal 65 kg.; utlemnade vaccinportioner:
106,245. I Bernburg skördades vaccin från 48 kalfvar af i
allmänhet 3 veckors ålder och utlemnades omkring 125,000
portioner. I Halle med 65 kalfvar i 2 — 4 veckors ålder och
en vigt af 30—80 kg. skördades 203,472 och utlemnades 170,439
vaccinportioner; och i Kassel med 68 ympdjur af mestadels
4 veckors ålder och i medeltal 57.5 ''kg:s vigt utlemnades
283,862 vaccinportioner.

’) Det af kollegiet m. fl. påpekade tryckfelet å sid. 31 af Medicinalstyrelsens
skrifvelse den 8 juni 1894 i afseende å produktionskostnaderna för
vaccin vid utländska anstalter har visat sig bero på felaktig utskrifning af
det underdåniga betänkandet.

Häraf torde framgå, att Medicinalstyrelsens beräkning att
med 50 kalfvar kunna producera så mycket vaccin, att 110,000
portioner kunna utlemnas till förbrukning, icke är »oantaglig»,
endast de bästa metoderna och det rigtiga arbetssättet tilllämpas
vid anstalten.

En Ökning i utgiftsposten för betjening blifver onekligen
en gifven följd deraf, att särskild vaktare måste anställas, i
och med detsamma anstalten icke kan anordnas i samband
med annan inrättning, hvars betjening kunde lemna erforderligt
biträde. Deremot synas öfriga förhöjningar, hvilka uppenbarligen
endast tillkommit, på det att slutsumman må blifva
den förut beräknade, eller 7,150 kr., vara godtyckligt tilltagna.

Efter hvad sålunda blifvit anfördt och under förutsättning
att Medicinalstyrelsen i anledning af de invändningar, som nu
gjorts mot förslaget att å Veterinärinstitutets tomt få anordna
den tillämnade vaccinaustalten, nödgas förhyra en för ändamålet
lämplig lokal, får Styrelsen med ändring af de i underdåniga
skrifvelsen den 8 juni 1894 uppgjorda förslagen till
organisationskostnader och årsunderhåll, i stället meddela följande
beräkningar af nämnda kostnader, nämligen:

Organisationskostnader.

Lokalens inredning m. m............................	... kr.	1,000: —
2 ympbord ...................................................		200: —
Instrument och möbler m. m......................		1,250: —
Mjölkkärl, kokkärl, täcken, grimmor, rockar .		75: -
5 dussin handdukar ................................	* tf	50: —

Kronor 2,575

Årsunderhåll.

Hyra för lokal med runa för betjening ..........

Föreståndare och veterinär.............................

Hyra för 50 kalfvar å 10 kronor ....................

Transport af dessa kalfvar 2 gånger i veckan ..
15 liter söt mjölk 350 dagar å 15 öre litern .

Betjening och skötsel m. m............................

Uppvärmning och belysning ............................

Tvätt och rengöringskostnader .........................

Emballage ............................................

Inventariers underhåll .................................... .

Diverse omkostnader .....................

kr.

1,000

2,000

500

150

787

1,000

100

500

100

312

Kronor 6,500

Beträffande några af dessa poster torde Styrelsen få lemna
följande upplysningar:

Kostnaden för lokalens inredning har ansetts kunna nedsättas
till 1,000 kr., då det ej längre är fråga om nybyggnad,
utan endast om inredning af förhyrd lägenhet. Lokalen, hvilken
bör bestå af ett kalfstall samt ett eller möjligen två arbetsrum
äfvensom 1 rum och kök för vaktaren, torde kunna erhållas
för eu årlig hyra af 1,000 kronor.

Föreståndaren för anstalten, hvilken, derest en veterinär
anställes för öfvervakande af ympdjurens helsotillstånd, torde
lämpligen böra vara läkare, har förslagsvis ansetts kunna aflönas
med 1,500 kr., hvilket skulle utgöra 15 kr. för hvarje
arbetsdag, eller 30 kr. i veckan, då en dag i veckan anslagits
till djurens ympning och en annan dag för vaceineps uppsamling.
Till veterinärens aflöning har anslagits 500 kr.,
hvilket torde vara fullt tillräckligt för hans arbete. I Köpenhamn
aflönas visserligen föreståndare och veterinär med tillhopa
2,400 kr., men för denna lön skall läkaren äfven
ombesörja vaccination af barn vid anstalten. I Kristiania
har föreståndaren och hans assistenter tillsammans endast
1,600 kr.

För betjening vid anstalten torde kostnaderna svårligen
kunna sättas lägre än 1,000 kronor, derest särskilda personer
skola behöfva anställas derför. I vaktarens löneförmåner torde
dessutom böra ingå fri bostad, bestående af 1 rum och kök.

Någon särskild post för inkomster af försåld vaccin har
Styrelsen icke ansett sig böra upptaga, då vaccin torde böra
utlemnas kostnadsfritt till alla förste provincialläkare och af
kommunerna anstälde vaccinatörer och erfarenhet saknas, huruvida
allmänheten kan komma att i någon nämndvärd mån begagna
sig af privata vaccinatörer. De obetydliga summor, som
på detta sätt möjligen kunna inflyta, torde emellertid emot
redovisningsskyldighet böra få disponeras af föreståndaren för
anstaltens underhåll.

Öfriga poster i förslaget torde icke erfordra någon belysning.

§ 18-

Mot den af Generalpoststyrelsen föreslagna redaktion af
§ 18 har Medicinalstyrelsen för sin del intet annat att anmärka,
än att uttrycket »vaccindepot» torde böra utbytas mot
»Medicinalstyrelsens vaccinationskontor», emedan vaccindepoterna
enligt förslaget komma att indragas.

§ 19.

De farhågor, som af E. K. M:ts Bef:de i Malmöhus län
uttalats, att Medicinalstyrelsen kunde finna anledning af ordalagen
i här förevarande § att ingripa i andra myndigheters
embetsförvaltning eller meddela föreskrifter för myndigheter,
som icke lyda under Styrelsen, synas Medicinalstyrelsen så
mycket mindre befogade, som E. K. M:t redan förut i nådiga
instruktionen den 2 november 1877 för Medicinalstyrelsen § 10
lemnat Styrelsen samma uppdrag, som här blott återupprepas.
Så vidt Medicinalstyrelsen har sig bekant, hafva icke heller
några klagomål försports, att Styrelsen på grund af nämnde
instruktion, eller de många nådiga förordningar, i hvilka enahanda
föreskrift, som här klandras af E. K. M:ts Befide, finnes
meddelad, företagit sig att ingripa i andra myndigheters embetsförvaltning;
Styrelsen antager för sin del att äfven i framtiden
dylika klagomål komma att uteblifva. På grund af den gjorda
anmärkningen har Styrelsen emellertid vidtagit en formell
ändring i §:s redaktion.

§ 20.

Förslaget att E. K. M:ts Bef:de skulle befrias frän skyldigheten
att vaka öfver att kommunerna tillsätta tillräckligt
antal vaccinatörer, kan ej af Medicinalstyrelsen förordas, emedan
det synes Styrelsen tvifvelaktigt huruvida annan myndighet
skall kunna lika verksamt uppträda mot en försumlig eller
tredskande kommun. Skulle denna tillsyn emellertid komma
att öfverlemnas åt förste provineialläkarne, torde särskildt föreskrift
derom icke vara erforderlig, då enahanda skyldighet redan
nu synes åligga dem enligt § 12 i nådiga instruktionen den
31 oktober 1890.

Föreskriften om skyldighet för kronobetjening att lemna
lokalmyndigheterna det biträde som kan erfordras för vaccinationens
befrämjande, har Styrelsen ansett lämpligen böra uppflyttas
bland bestämmelserna angående helsovårds- och kommunalnämndens
åligganden.

§ 22.

Beträffande de invändningar, som gjorts mot förslaget att
för vissa särskilda fall bibehålla utdelandet af belöningar för
befrämjad vaccination, anser Medicinalstyrelsen på skäl, som
i underdåniga skrifvelsen den 8 juni 1894 anförts, att dessa
inkast icke böra föranleda någon ändring i §:s lydelse.

§ 28.

Anmärkningen beträffande bristen på straffbestämmelser
för personer, som öfverskridit minderårighetens gräns, anser
Medicinalstyrelsen med hänvisning till det yttrande, som ofvan
afgifvits i anledning af liknande anmärkning mot § 1 mom.
1 c), vara af föga betydelse; rättelse i angifvet syfte torde
emellertid kunna af formella skäl förordas.

Vidare synes det Medicinalstyrelsen, som om de invändningar,
hvilka gjorts mot helsovårdsmyndigheternas föreslagna
rätt att genom vitesbestämmelser och »höjda viten till obegränsadt
belopp» göra sig hörsammad, icke i verkligheten skulle
ega någon betydelse. Denna rätt eger nämligen helsovårdsnämnd
redan genom helsovårdsstadgans § 23 och äfvenledes,
ehuru för andra fall än som här afses, genom samma stadgas
§ 6, utan att någon nämnd, Styrelsen veterligt, missbrukat
densamma. Att denna rätt i detta speciella fall utsträckes
äfven till helso vårdsmyndighet på landet synes, att döma af
hittills vunnen erfarenhet, vara väl af nöden. Skulle E. K. M:t
emellertid finna erforderligt, att någon begränsning göres i
kommunalnämndernas befogenhet att ålägga och höja viten,
bifogas i underdånighet förslag till ändrad lydelse af § 23
mom. 1 i sådant syfte (§ 22 mom. 1 i ändringsförslaget).

Det »påpekande» E. K. M:ts Bef:de i Elfsborgs län ansett
sig böra göra, grundar sig på ett dubbelt misstag af länsstyrelsen.
Å ena sidan har E. K. M:ts Bef:de misstagit sig i,
att påföljd för försummad besigtning af vaccineradt barn icke
skulle finnas ens omnämnd, ty sådan stadgas redan i första
punkten af § 23 mom. 1. Och å andra sidan irrar sig länsstyrelsen,
då den, af obekantskap med vaccinationens detaljer,
förklarar efterbesigtningen ändamålslös, ty förhållandet är, att
en van vaccinatör utan svårighet bör utaf de färska vaccinärrens
utseende kunna bedöma, huruvida ympningen slagit an

eller ej.

Mot E. K. M:ts Bef:des i Stockholms län förslag, att ansvar
enligt mom. 2 bör inträda först när vederbörande etter
erhållen anmaning fortfarande underlåter att fullgöra något
åliggande, har Medicinalstyrelsen intet att invända. Mot förslaget,
att ansvarsbestämmelser äfven för pastor måtte införas
i momentet, vill Styrelsen blott anmärka, att för försumlighet
från presterskapets sida allmänna strafflagen torde vara tilllämplig.

Att vaccinatör, som icke är läkare, icke får ympa från
arm till arm, synes Medicinalstyrelsen, med all tydlighet framgå

af § 9 inom. b) och c), hvarför ett upprepadt förbud deremot
icke lärer erfordras; deremot torde ansvar böra, såsom E. K.
M:ts Bef:de i Kalmar län föreslagit, stadgas för vaccinatör,
som ehuru icke läkare, tager vaccinämne af ympad person.

§ 24.

Det uttryck: »församlingens fattigkassa», som i nu gällande
reglemente användes i den mot § 24 i föreliggande förslag
svarande § 22, f), har i senare förordningar, som beröra helsovården,
exempelvis nådiga helsovårdsstadgan för riket och nådiga
förordningen angående minderårigas användande i arbete vid
fabrik, handtverk eller annan handtering utbytts mot uttrycket:
»kommunens kassa». I Öfverensstämmelse härmed har Medicinalstyrelsen
ansett lämpligast att äfven i föreliggande helsovårdsförordning
använda det på senare tider brukliga uttrycket.

§ 25.

Den af Visby domkapitel framstälda anmärkningen mot
§ 25 synes Medicinalstyrelsen vara utan betydelse, då det af
domkapitlet uttalade önskemålet, äfven med den affattning §
nu har, är tillräckligt tydligt vunnet. Enär emellertid vaccinationsreglementet
såsom varande en belsovårdsförfattning bör
bringas i så nära öfverensstämmelse med gällande helsovärdsstadga,
som möjligt är, har Styrelsen ansett lämpligt att i
ändringsförslaget upptaga bestämmelserna i helsovårdsstadgans
§§ 40 och 41 och i sådant syfte omredigerat § 25 i det ursprungliga
förslaget.

Af förste stadsläkaren i Stockholm har hemställan gjorts,
att för större städer i riket måtte medgifvas att i den ordning
§ 24 helsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 bestämmer
få besluta angående årstiden för vaccinationens verkställande
i koppfria tider samt kontrollen öfver vaccination och
revaccination och hvad dermed eger sammanhang. Beträffande
rättigheten att vaccinera under andra tider än månaderna maj
—augusti har förklaring redan af Medicinalstyrelsen afgifvits
under § 7, hvarför den gjorda hemställan, hvad nämnde del
af densamma beträffar, icke torde behöfva ånyo här upptagas.
Rörande framställningen om särskilda kontrollanordningar för
de större städerna får Styrelsen i underdånighet anföra följande:

Såsom skäl för den gjorda hemställan anföres, att antalet
af de i Stockholm årligen födda samt af de vaccinations- och

revaccinationspligtige torde göra det till en omöjlighet för
helsovårdsnämnden att ålägga en bland sina ledamöter att i
egenskap af vaccinationsföreståndare uppgöra de föreskrifna
vaccinationslistorna, samt att barnens fördelning i vaccinationsdistrikt
skulle blifva i det närmaste ändamålslös på grund af
de ofta skeende bostadsombytena. De af öfverståthållareembetet
utfärdade föreskrifter den 23 januari 1855 rörande skyddskoppympningen
i hufvudstaden hafva af dessa skäl icke på
länge tillämpats, utan i stället har helsovårdsnämnden på eget
bevåg infört ett annat kontrollsystem, bestående hufvudsakligen
deri, att endast de barn, som frivilligt instälts till ympning,
antecknas i journalerna, hvarefter dessa journaler sändas till
cirkulation bland rotemännen, hvilka i mantalsböckerna göra
nödiga anteckningar, som sedan vid personens flyttning äfven
öfverflyttas till den nya roten. Strax efter aprilflyttningarna
hvarje år lemna rotemännen med ledning af dessa anteckningar
listor på de inom de särskilda rotarna då boende barn, som
under närmast förflutna år skolat vaccineras, men ej blifvit
såsom vaccinerade antecknade. Efter dessa restlistor låter då
helsovårdsnämnden inkalla de försumliga till vaccination, hvarefter
anteckning sedermera göres för dessa barn i mantalsböckerna.
Detta kontrollsystem önskar förste stadsläkaren nu
lagbundet åtminstone för Stockholm.

Medicinalstyrelsen, som har systemet sig väl bekant, vill
visst icke förneka, att detsamma visat sig för ändamålet lämpligt,
om ock många barn på detta sätt blifva alltför sent
vaccinerade. Det är emellertid på samma gång ytterst besvärligt
och tidsödande samt på grund deraf förenadt med icke
obetydande kostnader. Kunde samma resultat vinnas med
mindre arbete eller kostnad, borde detta onekligen vara en fördel,
icke minst för den kommun, som har att bestrida utgifterna
för kontrollen. Och kunde slutligen resultatet ernås pa
samma väg, som beträdts inom öfriga kommuner i riket, vore
det äfven en vinst för enheten inom lagstiftningen.

Den första anmärkning, som af förste stadsläkaren tramstälts
mot Medicinalstyrelsens förslag att ordna kontrollen öfver
vaccinationsväsendet, är, att antalet vaccinations- och revaccinationspligtige
i Stockholm är så stort, att det måste blifva omöjligt
för en vaccinationsföreståndare att uppgöra de töreskrifna
listorna. Genom det af Medicinalstyrelsen upptagna förslaget
att indraga vaccinationsföreståndarens befattning, har emellertid
denna anmärkning förlorat sin betydelse; fördeladt på flere
vaccinatörer, bör arbetet med listornas ordnande icke blifva
synnerligen betungande, framför allt om en del af de medel,
som nu utgifvas för de ofvan omnämnda kallelserna till vacci -

nation, i stället användes till aflöning af biträden åt vaccinatörerna
vid listornas uppsättande.

Enligt Stockholms kelsovårdsnämnds årsberättelse för 1894
vaccinerades nämnda år sammanlagdt 4,707 barn. Antages enligt
vanlig beräkning de i revaccinationsåldern befintliga barnens
antal då hafva uppgått till omkring 3,500, skulle alltså antalet
på listorna upptagna personer belöpt sig i rundt tal till 8,200.
Har vidare hvarje rote i Stockholm sin särskilda vaccinatör,
hvilket ur flera synpunkter bör vara fördelaktigt, skulle på hvar
och en af de 21 vaccinatörerna komma i medeltal ej fullt
400 barn, hvilkas namn väl icke torde möta afsevärd svårighet
att på praktiskt sätt ordna och inskrifva. Exempelvis
anser sig Styrelsen böra meddela, att enligt inhemtade upplysningar
från Berlin, der liksom i alla kommuner i Tyskland
listor Öfver alla vaccinations- och revaceinationspligtiga barn,
på sätt Medicinalstyrelsen äfven för vårt land föreslagit, i
början af hvarje år uppgöras, inga svårigheter mött att på
dessa listor uppföra de till mer än 60,000 uppgående ympningspligtiga
barnen.

Då det torde för frågan vara af intresse att tillse, huru
vaccinationskontrollen, byggd på samma system som af Medicinalstyrelsen
föreslagits, ordnats i ett af Europas största samhällen,
der man i mer än 15 år haft tillfälle pröfva systemets
duglighet, tillåter sig Medicinalstyrelsen att härom lemna några
meddelanden från Tysklands hufvudstad.

Hvarje polisdistrikt i Berlin bildar sitt särskilda vaccinationsområde
med egen vaccinatör. I början af hvarje år upprättas
listor öfver de inom distriktet boende vaccinationspligtiga
barnen, hvarvid namnen uppskrifvas i alfabetisk ordning.
För att förekomma trängsel å vaccinationslokalerna samt underlätta
föräldrarnas besvär med att hålla ordning på de lokaler,
dit de skola vända sig för att få barnen vaccinerade, utsändas
före vaccinationsterminens början kallelsekort till hvarje familj
med vaccinationspligtigt barn, å hvilket kort icke blott finnes
angifvet bestämd dag, då barnet bör inställas, utan äfven
vaccinatörens namn och platsen der ympningen sker, hvarjemte
vissa delar af förordningen finnas å kortet aftryckta. Detta
kort, som är försedt med samma nummer, under hvilket barnet
finnes upptaget å vaccinationslistan, gäller äfven som inträdeskort,
samt måste derför företes vid inställelsen, hvarigenom
uppsökandet af barnets namn å listan blir synnerligen lätt.
Kan barnet af ett eller annat skäl icke inställas på den bestämda
dagen, erhålles nytt kort af vaccinatören med utsatt,
passande inställelsedag. Af Berlinermyndigheterna prisas mycket
denna anordning icke blott derför, att större reda derigenom

vunnits, utan också emedan många föräldrar, som utan denna
påminnelse skulle glömt bort sina skyldigheter, deraf erhålla
den mången gång erforderliga impulsen till fullgörande af
lagens föreskrifter.

I hufvudsak synes ett dylikt anordnande af vaccinationen
böra med fördel kunna införas i Stockholm. Sedan rotemännen
i början af året till vederbörande vaecinatörer insändt
förteckningar öfver de vaccinationspligtige barnen, inför vaccinatören
eller hans biträde barnen i alfabetisk ordning och under
särskildt nummer å journalblanketten, hvarefter å färdigtryckta
kort insättas barnets namn och nummer, dag och timme, då
barnet bör inställas, samt vaccinationsdistrikt och byrålokal.
Detta kort tillställes föräldrarna under den adress, som af
rotemannen uppgifvits. Skulle föräldrarna ändock på grund
af ändrad bostad vid aprilflyttningen inställa barnet å lokal,
der barnet icke finnes å journalen upptaget, kan anteckning
om det distrikt, der barnet rätteligen bort vaccineras, med tillhjelp
af uppgiften å kallelsekortet göras i journalen, hvarefter
barnets namn strykes å den första listan, sedan denna inkommit
till helsovårdsnämnden. Inställes barn å ovigtig vaccinationsbyrå,
utan att kallelsekort kan företes, hänvisas deremot föräldrarne
till den rote, i hvilken de vid årets början blifvit
antecknade. Efter slutad vaccination sändas journalerna på
vanligt sätt till cirkulation bland rotemännen för vidtagande
af nödiga anteckningar. Utan tvifvel skall befolkningen ganska
snart blifva så invand vid detta enkla förfaringssätt, att
jemförelsevis få skola underlåta att på bestämd tid inställa
sina barn. Härigenom besparas helsovårdsnämnden en stor
del af de ytterst besvärliga, till mer än 2,000 om året uppgående,
ofta upprepade och för de kallande tjenstemännen
såväl som för de kallade familjerna ytterst förhatliga anmaningar
att låta vaccinera sina barn.

Förrän försök gjorts med en dylik eller annan lika enkel
anordning, synes det Medicinalstyrelsen icke lämpligt, att för
Stockholm eller andra kommuner andra undantag medgifvas,
än som betingas af gällande föreskrifter rörande mantals- och
skattskrifningens förrättande; hvarför Medicinalstyrelsen med
hänsyn tillika till den fara, som uppstår för hela landet, derest
kontrollen öfver vaccinationen skulle i de större städerna slappt
utöfvas, hvarpå just Stockholm under den svåra epidemien
1873—75 och Göteborg för kort tid sedan gifvit ett otvetydigt
bevis, i underdånighet afstyrker bifall för närvarande till den
af förste stadsläkaren i Stockholm gjorda hemställan.

Sedan Medicinalstyrelsen sålunda i hufvudsak genomgått
och besvarat de anmärkningar, som i de remitterade handlingarna
framstälts mot Styrelsens den 8 juni 1894 afgifna
underdåniga förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppympningen
i riket, får Styrelsen slutligen till nådig pröfning
återställa detta förslag med de ändringar i detsamma,
som af formella skäl äfvensom på grund af de gjorda anmärkningarna
och i anledning af hvad Medicinalstyrelsen ofvan
anfört, synts erforderliga.

Derjemte och då Medicinalstyrelsen af angifna skäl nödgats
omarbeta sitt kostnadsförslag å den af Styrelsen föreslagna
anstalten för reproduktion af animal vaccin, hvarvid det för
anstaltens underhåll erforderliga beloppet behöft väsentligt
höjas, får Styrelsen, då härigenom det för närvarande utgående
statsanslaget för vaccinationens befrämjande skulle blifva otillräckligt,
med ändring af sin hemställan i ofvan omförmälda
underdåniga skrifvelse, anhålla:

att ett årligt anslag af 10,500 kronor må ställas till
Styrelsens förfogande att användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nedan angifna förslag till utgiftsstat, men
med rätt för Styrelsen att öka en utgiftspost, om minskning
kan ske å en annan, samt att, derest en besparing något år
skulle uppstå, få reservera densamma till ett annat är, då
utgifterna för skyddskoppympningens uppehållande möjligen
komme att öfverskrida årsanslaget.

Beträffande Öfriga punkter i Medicinalstyrelsens underdåniga
förslag af den 8 juni 1894, anhåller Styrelsen att de
måtte i nåder oförändradt bifallas, hvarjemte Styrelsen hemställer,
att följande utgiftsstat må, på ofvan angifvet sätt,
fastställas att varda gällande från och med det år, då nytt
vaccinationsreglemente kan föreskrifvas träda i kraft, nämligen:

Utgiftsstat för skyddskoppympningen.

Arfvode åt 24 förste provincialläkare .............. kr. 2,400: —

Arfvode för biträde vid vaccinationskontoret ... „ 500: —

Årsanslag till vaccinanstalten i Stockholm ...... „ 6,500: —

Understöd åt åldrige, behöfvande vaccinatörer ... „ 150: —

Belöningar åt vaccinatörer................................ „ 700: —

Diverse utgifter ...... „ 250: —

Summa kronor 10,500: —

Underdånigst:

Aug. Almén.

Edw. Edholm. D. M. Pontin. G. Bolling. R. A. Wawrinsky.

A. J. Bruzelius.

Stockholm den 17 jan. 1896.

Bil.

Till Kongl. Medicinalstyrelsen.

På anmodan af referenten för vaccinationsärenden i K.
Medicinalstyrelsen att afgifva yttrande angående min erfarenhet
om den humaniserade lymfans hållbarhet får jag meddela
följande:

Innan jag likväl framställer min egen erfarenhet och derpå
grundad åsigt rörande ofvannämnda fråga, torde det tillåtas
mig att anföra några auktoriteters på vaccinationens område
åsigter och erfarenhet.

Bohn (Königsberg) anser, att en med noggranhet upphemtad,
flytande humaniserad lymfa kan bibehålla sig verksam
i åratal, men är vanligen redan efter månader af mycket tvifvelaktigt
värde. Han omtalar, att på Hittebarnshuset i Petersburg
har »mit dem schönsten Erfolge» användts 6 mån. gammal
mellan glasplattor förvarad lymfa.

Muller (Berlin) använde 1869 en tio år gammal mellan
glasplattor intorkad lymfa med utmärkt resultat.

Schulz (Berlin) uttalar såsom sin erfarenhet, att den
torra lymfan och den omsorgsfullt framstälda glycerinlymfan
kunna bibehålla sig verksamma i månader, ja, till och med år;
och att den rena, i kapillärrör förvarade lymfan kan förblifva
brukbar i veckor.

Pfeiffer (Weimar) har med fullständig framgång användt
8 år gammal, torr lymfa.

Layet (Bordeaux), en ifrig anhängare af ympning med
animal lymfa, yttrar med afseende på den humaniserade lymfans
hållbarhet, att, om den förvaras i kapillärrör, den bibehåller
till och med i åratal sin virulens och kan sändas långt
bort utan att förlora i verksamhet.

Hvad nu angår min egen erfarenhet, så går den i samma
rigtning som ofvannämnda auktoriteters. De resultat, som jaghär
nedan vill anföra, hafva erhållits med flytande lymfa, ren
eller glycerinblandad, innesluten i kapillärrör, förvarad på kallt
ställe och skyddad för ljuset.

1888 och 1884 anstälde jag en serie försök för att utröna
den humaniserade lymfans hållbarhet. Lymfans ålder vexlade
mellan 4£ och 6| mån. och fann jag den fullständigt verksam.

Stamlymfan för den allmänna vaccinationen inom 4:e
distriktet under 1884 upphemtades d. 15/9 och s/10 1888
och användes i början af april 1884 (= 6|—6 mån. gammal).

Sedermera har jag flerfaldiga gånger ympat med lymfa
från ett föregående år och med utmärkt resultat.

I maj 1894 ympade jag 6 barn med lymfa, upphemtad

på hösten 1892 och gingo alla ympsticken till och lemnade
ovanligt vackra koppustler.

För några år sedan lemnade jag på begäran af prof.
Groth några rör lymfa att sändas till en person, bosatt i Kapstaden,
och enligt en tid efteråt erhållet meddelande hade
lymfan visat sig verksam och lemnat godt resultat.

På grund af ofvanstäende får jag såsom min åsigt uttala:
att humaniserad lymfa, upphemtad från normala, väl utvecklade
koppustler och omsorgsfullt förvarad, bibehåller sin fidla
vimlens i många månader, ja, till och med i ett par år.

Stockholm den 4 nov. 1895.

D. J. E. Lagergren

med. lie.

Förslag till förnyadt nådigt reglemente för skyddskoppyinpningen
i riket.

Med upphäfvande af nådiga reglementet för skyddskoppympningen
i riket den 29 september 1853 äfvensom af öfriga
mot hvad här nedan stadgas stridande föreskrifter, förordnas
som följer:

Kap. I.

Skyddskoppympningens verkställande m. m.

§ I Mom.

1. Det åligger föräldrar, fosterföräldrar och målsmän
att ombesörja

a) att hvarje till deras omvårdnad hörande barn varder
med skyddskoppor ympadt (vaccineradt) före utgången af det
på dess födelseår närmast följande kalenderåret, så framt icke
med läkareintyg kan styrkas, att barnet haft smittkoppor;

b) att barn, som blifvit sålunda ympadt, undergår förnyad
ympning (revaccination) under det kalenderår, inom hvilket
det fyller tolf år, derest icke barnet haft smittkoppor eller
redan tidigare blifvit med framgång revaccineradt; och

c) att barnet efter hvarje verkstäld ympning blifver å
utsatt tid och ställe besigtigadt för utrönande af ympningens
påföljd.

Mom. 2 a). Skyldighet att vaccineras så ock revaccineras
äfvensom att efter skedd ympning inställa sig för besigtning

åligger äfven person, som öfverskridit den i mom. 1 b) omnämnda
åldersgräns, så framt icke behörigen styrkes, att personen
haft smittkoppor eller blifvit med framgång vaccinerad
eller, der fråga är om re vaccination, revaccinerad; dock vare
ej någon, som, der detta reglemente träder i kraft, redan
öfverskridit ofvan angifna åldersgräns, pligtig att undergå revaccination.

b) I afseende å revaccination af dem, som till krigstjenst
antagas, gälla särskildt meddelade föreskrifter.

§ 2.

Har med läkares intyg styrkts, att vaccinations- eller
revaccinatiospligtig person icke kan utan fara för helsan med
skyddskoppor ympas, skall sådan ympning jemte föreskrifven
besigtning verkställas inom ett år efter det ifrågavarande hinder
upphört.

§ 3.

Slår vid vaccination eller revaccination ympningen icke
behörigen an, skall densamma senast inom ett år förnyas och,
om den äfven då slår fel, upprepas under nästföljande år efter
sista ympningsförsöket.

§ 4.

Föräldrar, fosterföräldrar och målsmän vare pligtige att
på vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds anfordran
förete intyg öfver att de under deras vård stälda barn, hvilka
öfverskridit den för vaccination eller revaccination föreskrifna
åldersgränsen, blifvit med framgång ympade eller, om så med
något af barnen icke skett, styrka, att barnet antingen haft
smittkoppor eller på grund af någon annan af de i föregående
§§ anförda omständigheter är vid tillfället fritt från skyldigheten
att undergå ympning.

§ 5.

Mom. 1. Föreståndare för allmän eller enskild skola,
läro- eller undervisningsanstalt vare skyldig att före persons
intagning såsom lärjunge vid anstalten affordra honom eller,
om han står under målsman, dennes intyg, att personen ifråga
antingen blifvit med framgång vaccinerad och, om den i § 1
mom. 1 b) angifna åldersgräns öfverskridits, revaccinerad eller

är på grund af någon af de omständigheter, om hvilka i § 1
mom. 2 a) samt §§ 2 och 3 namnes, vid tillfället fri från
skyldigheten att undergå ympning, och må utan sådant intyg
ifrågavarande person icke mottagas såsom lärjunge vid anstalten.
Om de skolpligtige barn, rörande hvilka sagda intyg icke
företetts, göre föreståndaren inom fjorton dagar efter lästerminens
början anmälan hos helsovårds- eller kommunalnämnden
i den ort barnet tillhör.

[Såsom föreståndare enligt denna § anses, derest vid anstalten
linnes blott en lärare eller lärarinna, denne, men eljest
den, som är satt till rektor, föreståndare eller styresman för
anstalten, och, om någon sådan funktionär ej finnes, den bland
lärarne eller lärarinnorna, som har den längsta tjensteåldern,
och, vid lika tjensteålder, den, som är till lefnadsåren äldst.
Vid ofientlig folkundervisningsanstalt, hvarest rektor eller föreståndare
ej finnes, skall dock, när flere lärare eller lärarinnor
äro der anstälde, såsom föreståndare enligt denna § för hela
anstalten eller del deraf anses den, som fått sådant uppdrag
sig anförtrodt af vederbörande skolråd eller skolstyrelse.]

Mom. 2. Föreståndare, hvarom i nästföregående moment
sägs, vare ock skyldig ej mindre att före utgången af hvarje
kalenderår till vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd
insända förteckning å de i den anstalt han förestår intagna
lärjungar, hvilka under det nästa derpå följande kalenderåret
blifva revaccinationspligtiga, än äfven att, senast en månad
efter det undervisningen i anstalten under kalenderåret börjat,
affordra hvarje derstädes befintlig under fjoråret revaccinationspligtig
lärjunge intyg om undergången revaccination samt, i
händelse någon af dessa lärjungar ej företer sådant intyg, senast
två månader efter slutet af berörde anmaningstid hos
helsovårds- eller kommunalnämnden i den ort lärjungen tillhör
skriftligen anmäla förhållandet.

§ 6.

Mom. 1. Rättighet att vaccinera tillkommer:

a) legitimerad läkare;

b) andra personer af båda könen, hvilka, på sätt särskildt
finnes stadgadt, inhemtat kunskap och vunnit skicklighet i
konsten att vaccinera äfvensom förvärfvat insigt om äkta skyddskoppor
förlopp och kännetecken jemte kunskap om sättet att
föra vaccinationsjournal samt häröfver erhållit föreskrifna intyg.

c) dem, hvilka, då detta reglemente träder i kraft, ega
behörighet att vaccinera och som, enligt läkares intyg, visat
sig dertill skickliga.

Mom. 2. Endast legitimerad läkare må taga vaccin af
ympad person.

§ 7.

Mom. 1. Skyddskoppympning må kunna under alla årstider
företagas; dock vare vaccinatör, utan att annat aftal särskildt
träffats, icke pligtig att under andra tider än från början
af maj till slutet af augusti månad hvarje år vid offentligt
utlysta vaccinationsmöten förrätta vaccination och revaccination,
så framt icke smittkoppor äro på orten eller å annan med
densamma i lifligare förbindelse stående ort gängse.

Mom. 2. Hafva smittkoppor utbrutit under förhållanden,
om hvilka i nästföregående moment nämnes, skall inom den
eller de kommuner och för den tid, Medicinalstyrelsen med
hänsyn till faran för sjukdomens spridning eger att bestämma,
den offentliga vaccinatoinen och revaccinationen, utan afseende
på årstid, oafbrutet pågå och fortsättas med alla, som infinna
sig för ympnings undergående.

§ 8.

Mom. 1. Hvarje kommun i riket utgör för sig ett vaccinationsdistrikt,
inom hvilket en eller flere vaccinatörer skola
af kommunens helsovårdsstyrelse anställas, dock må två eller
flere kommuner, som gränsa intill hvarandra, ega att, med
K. M:ts Befides tillstånd, förena sig om en gemensam vaccinatör.

Till förrättande af skyddskoppympning kan äfven antagas
qvinna (vaccinatris).

Mom. 2. I civil tjenst anstäld läkare må ej, utan på
skäl, som af Medicinalstyrelsen godkännes, undandraga sig att
vara vaccinatör i den till hans tjenstgöringsområde hörande
kommun, inom hvilken han är bosatt; dock bör, der så pröfvas
nödigt, erforderligt antal vaccinatörer ställas till läkarens
förfogande att under hans inseende biträda vid skyddskoppympningeif.

Kap. 2.

Vaccinatörers åligganden.

§ 9.

Det åligger hvarje vaccinatör för hans tjenstgöringsområde:

a) att i början af hvarje kalenderår dels med ledning af
uppgifter från presterskapet och vederbörande församlingsföre -

100

ståndare uppgöra listor, enligt af Medicinalstyrelsen faststäldt
formulär, öfver såväl under närmast föregående året födda,
som då inflyttade, ännu lefvande och qvarboende ovaccinerade
barn, dels ock å samma listor anteckna öfriga vaccinationspligtiga
barn, som icke ännu blifvit ympade, eller å hvilka
ympningen enligt § 3 skall förnyas;

b) att likaledes i början af hvarje kalenderår med ledning
af de från skolföreståndarne till lielsovårds- eller kommunalnämnden
insända förteckningar uppgöra listor, enligt af Medicinalstyrelsen
faststäldt formulär, öfver alla under året revaccinationspligtige
äfvensom å samma listor anteckna dem, som,
ehuru förut revaccinationspligtiga, icke ännu blifvit revaccinerade
eller å hvilka ympningen enligt § 3 skall förnyas;

e) att i samråd med vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnds
ordförande bestämma den ordning, i hvilken
skyddskoppympningen och den derpå följande besigtningen af
de ympade bör företagas; skolande underrättelse om nämnda
ordning samt om tid och ställe för vaccinationen inom olika
trakter af tjenstgöringsområdet ej mindre genom ordförandens
försorg medelst kungörelse från predikstolen eller på annat
lämpligt sätt meddelas allmänheten än äfven af vaccinatören
lemnas vederbörande provincial-, extra provincial- eller stadsläkare
så tidigt, att han må kunna komma tillstädes, om så
pröfvas nödigt;

d) att på sålunda angifna tider och ställen med skyddskoppor
ympa alla tillstädesvarande personer, som finnas upptagna
å de i punkterna a) och b) omhämnda listor eller som
eljest anmäla sig för ympnings undergående;

e) att för nämnda ändamål i behörig tid förse sig med
vaccinämne, som på reqvisition tillhandahålles kostnadsfritt
från Medicinalstyrelsens vaccinationskontor eller från vederbörande
förste provincialläkare och med dem likstälde stadsläkare;
dock att vaccinatör, som är legitimerad läkare, äfven
bör, sedan vaccinationen inom hans tjenstgöringsområde kommit
i gång och så länge den för året pågår, sjelf söka bereda
sig tillgång till vaccin medelst ympning från person till person,
hvarjemte sådan vaccinatör skall uppsamla vaccin från
friska och dertill lämpliga barn samt insända densamma till
vederbörande förste provincialläkare eller med sådan likstälde
stadsläkare;

f) att på sjunde eller åttonde, senast nionde dagen efter
verkstäld ympning besigtiga den ympade för utrönande huruvida
skyddskoppor uppkommit samt fördenskull vid ympningens
utförande underrätta den ympade, hans föräldrar eller målsman
om tid och ställe för besigtningen;

101

g) att derest vaccinations- eller revaccinationspligtig person
icke å utsatt tid och ställe infunnit sig till besigtning
ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande helsovårdseller
kommunalnämnds ordförande;

h) att efter verkstäld besigtning utfärda intyg, enligt af
Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, huruvida ympningen
lyckats eller slagit fel, samt i senare fallet om och när densamma
skall förnyas;

i) att föra noggranna anteckningar öfver alla af honom
ympade personer (vaecinationsjournaler) samt årligen före den
16 september insända afskrift af dessa journaler till vederbörande
pastorsembete;

k) att, derest förnyadt vaccinationsintyg begäres, utfärda
sådant intyg med ledning af vaccinationsjournalen;

l) att vid hvarje kalenderårs slut till vederbörande helsovårds-
eller kommunalnämnd ingifva redogörelse, enligt af
Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, för vaccinationen och
revaccinationen under året; börande dervid uppgift särskild!
lemnas dels beträffande de personer, hvilka försummat att
låta vaccinera eller revaecinera sig eller under deras målsmanskap
stående barn, hvarvid äfven de senares namn bör
utsättas, eller oaktadt anmaning underlåtit att å utsatt tid och
ställe inställa sig eller dem till besigtning, dels ock om hvad
med hänsyn till vaccinationen tinnes anmärkningsvärd! eller
anses kunna i ett eller annat afseende påkalla åtgärd från
helsovårds- eller kommunalnämndens sida; och

m) att noggrant ställa sig till efterrättelse de råd och
anvisningar, hvilka med hänsyn till skyddskoppympningen utfärdas
af Medicinalstyrelsen.

Hvad här ofvan under punkterna f) g) h) i) k) och m)
samt senare delen af punkten e) finnes föreskrifvet, gäller
äfven för öfriga personer, som äro behörige att vaccinera och
hvilka, utan att vara till vaccinatörer antagne, utöfva skyddskoppympning;
skolande af dem förteckningar å de personer,
som blifvit af dem ympade, uppgöras i enlighet med de af
Medicinalstyrelsen för vaccinatörer faststälde formulär och årligen
före den 1 september aflemnas till vederbörande helsovårds-
eller kommunalnämnd å den ort de ympade tillhöra.

102

Kap. 3.

Helsovårds- och kommunalnämnders samt presterskapets
åligganden.

§ 10.

Helsovårds- eller kommunalnämnd åligger:

a) att, sedan vederbörande stads- eller förste provincialläkare
blifvit hörd beträffande de sökandes kompetens antaga
med viss uppsägningstid erforderligt antal vaccinatörer samt,
derest flere vaccinatörer finnas anstälda inom kommunen, fördela
tjenstgöringsområdet dem emellan, så ock att dem entlediga;
börande i såväl ena som andra fallet derom till K. M:ts
Bef:de insändas underrättelse för att tillställas förste provincialläkaren; b)

att med uppmärksamhet följa vederbörande vaccinatörers
förhållande i tjensten samt tillse, att såväl desse som
andra personer, hvilka befatta sig med skyddskoppympning
inom orten, iakttaga hvad dem åligger enligt detta reglemente
eller på grund deraf utfärdade föreskrifter; och

c) att i anledning af vederbörande vaccinatörs årsberättelse
vidtaga nödiga åtgärder till vaccinationens och revaccinationens
befrämjande inom orten samt allvarligt tillhålla dem, som sådant
försummat, att låta vaccinera och revaccinera samt till
besigtning inställa sig och under deras målsmanskap stående
barn; skolande nämnden, derest sådant erfordras, anmäla uraktlåtenhet
i berörda hänseende till författningsenlig påföljd
äfvensom genom föreläggande af lämpligt vite söka förmå
tredskande att fullgöra sin skyldighet. Härvid eger nämnden,
i händelse af behof, påkalla och erhålla biträde af kronobetjeningen.

Har vaccinatör hos helsovårds- eller kommunalnämndens
ordförande anmält, att person, som bort undergå besigtning
på sätt i § 9 f) omförmäles, icke för sådant ändamål å utsatt
tid och plats infunnit sig, skall ordföranden utan uppskof uppmana
personen i fråga eller, om han står under målsman,
denne att ofördröjligen fullgöra hvad honom härutinnan åligger.

§ 11.

Mom. 1. Presterskapet bör låta sig angeläget vara att,
i hvad på detsamma beror, befordra skyddskoppympningen och
uppmuntra till dess begagnande.

Mom. 2. Pastorsembetet inom hvarje församling åligger:

103

a) att, efter inhändigande af vaccinationsjournalerna utan
uppskof och senast före den 1 oktober uti församlingsboken
anteckna dem, som i journalerna uppgifvas vara med framgång
vaccinerade eller revaccinerade; skolande enahanda anteckning
med stöd af företedt flyttningsbevis eller intyg från vaccinatör
äfven göras vid inflyttande personers inskrifning i församlingsboken; b)

att på grund af de i punkt a) omförmälda anteckningar
särskildt anmärka i hvarje utfärdadt flyttningsbevis, huruvida
den eller de i detsamma upptagna personer undergått
vaccination och revaccination eller icke;

c) att, sedan fullständiga anteckningar gjorts efter vaccinationsjournalema,
insända dessa till vederbörande provincial-,
extra provincial- eller stadsläkare för att bifogas dennes årsberättelse;
samt

d) att före den 16 januari hvarje år till vederbörande
vaccinatör aflemna förteckning å de under närmast föregående
kalenderår inom församlingen födda och dit inflyttade ovaccinerade
barn, som ej redan aflidit eller utflyttat, med uppgift
tillika å föräldrarnes eller målsmännens namn och bostad.

Mom. 3. Hvad i detta reglemente är om presterskapet
och pastorsembetena föreskrifvet gäller i tillämpliga delar äfven
om främmande trosbekännares församlingsföreståndare.

Kap. 4.

Beredande af tillgång på vaccinämne.

§ 12-

Ingen må vägra legitimerad läkare, som förrättat vaccination,
att af ympadt barn taga vaccinämne, om sådant befinnes
erforderligt och med ympningens framgång förenligt.

§ 13.

Det åligger hvaije förste provincialläkare eller med sådan
likstäld stadsläkare att sjelf eller genom annan legitimerad
läkare tillhandahålla vederbörande vaccinatörer pålitligt vaccinämne
samt att fördenskull icke allenast tillse, att de läkare,
som utöfva skyddskoppymning uppsamla och utan dröjsmål
till honom insända vaccin, utan äfven sjelf bidraga att oafbrutet
underhålla vaccinationen för att derigenom än mera
betrygga tillgången på godt ympämne.

104

§ 14-

Från Medicinalstyrelsens vaccinationskontor ega vederbörande
vaccinatörer, så ock andre, som hafva befattning med
skyddskoppympningen, att vid behof reqvirera och i mån af
tillgång utbekomma animal vaccin, som skall lemnas kostnadsfritt
åt förste provincialläkare och med dem likstälde stadsläkare
äfvensom åt vaccinatörer.

Kap. 5.

Kostnadsersättningar.

§ 15.

Yaccinator eger, der ej annorlunda öfverenskommes, uppbära
arvode enligt följande bestämmelser:

a) för hvarje person, som vederbörligen uppförts å de
årliga vaccinationslistorna, på sätt i § 9 a) och b) sägs, utgår
af kommunens medel ett arfvode af 20 öre;

b) för hvarje på grund af lyckad vaccination eller revaccination
utfärdadt sådant intyg hvarom i § 9 h) och k)
förmäl es, erlägges af den ympade eller hans målsman en afgift
af 50 öre; skolande dock för personer, som åtnjuta fattigvård
eller eljest sakna utmätningsbar tillgång till afgiftens
erläggande, denna gäldas af kommunen;

c) för hvaije inställelse å offentligt utlyst vaccinationseller
besigtningsmöte utgår, derest vaccinatören är förste provincialläkare,
provincial-, extra provincial- eller biträdande
provincialläkare eller vikarie för sådan läkare, i enahanda ordning
som vid läkares tjensteresor, af statsmedel en särskild
ersättning efter den klass i gällande resereglemente, som är
för provincialläkare bestämd, så framt platsen för nämnda
möte ligger på längre afstånd från läkarens bostad än två
kilometer, men i annat fall utgår denna ersättning med 5
kronor i dagtraktamente, utan rätt för läkaren att beräkna
reseersättning. Åt annan vaccinatör å landet må i dylika fall
reseersättning utgå af kommunens medel efter den grund, som
vid hans antagande eller sedermera blifvit å kommunalstämma
faststäld.

För den i punkten b) omförmälda afgift må utmätning
ega rum utan föregående dom eller utslag.

§ 16.

Utgifter för tryckning af instruktioner, anvisningar för
skyddskoppympningens utöfvande, blanketter till vaccinations -

105

listor och vaccinationsintyg m. m. äfvensom förste provincialläkarnes
och dermed likstälde stadsläkarnes omkostnader för
beredande af tillgång på ympämne, så ock kostnaderna för
den under Medicinalstyrelsen stäida statsanstalten i Stockholm
för reproduktion af animal vaccin med det dertill hörande
vaccinationskontoret godtgöras af de under Medicinalstyrelsens
förvaltning stäida medel för skyddskoppympningens befrämjande.

§ 17.

För postförsändelser innehållande vaccin eller reqvisition
derå, hvilka af vaccinatörer afsändas till läkare, som tillerkänts
tjenstebrefsrätt eller till Medicinalstyrelsens vaccinationskontor,
må frankeringsfrihet åtnjutas på sätt och vilkor, som omförmälas
i nådiga brefvet till Generalpoststyrelsen den 20
februari 1874.

Kap. 6.

Allmänna bestämmelser.

§ 18.

Högsta tillsynen öfver skyddskoppympningen i riket tillkommer
Medicinalstyrelsen, som eger att i öfverensstämmelse
med gällande författningar meddela råd och anvisningar rörande
vaccinationens utöfning samt vidtaga alla de åtgärder
för skyddskoppympningens behöriga vidmagthållande, som af
Styrelsen bero, och i öfrigt, der så erfordras, till K. M:ts pröfning
hemställa hvad Styrelsen i detta afseende finner nödvändigt
eller gagneligt.

§ 19-

K. M:ts Bef:de skola, hvar inom sitt län vaka deröfver,
att alla kommuner ega tillräckligt antal vaccinatörer och att
vederbörande helsovårdsstyrelser fullgöra hvad dem enligt detta
reglemente åligger, för hvilket ändamål K. M:ts Befide äfven
ega att, då sådant finnes vara af nöden, förelägga lämpliga
viten. När till K. M:ts Befides kunskap kommer, att å någon
ort missförhållanden med hänsyn till skyddskoppympningen i
ett eller annat afseende förefinnas, skall K. M:ts Befide tillse,
att tjenliga åtgärder för dessas undanrödjande vidtagas.

106

§ 20.

Beträffande förste provincialläkares, provincial-, extra provincial-
och stadsläkares åligganden i afseende å skyddskoppympningen
stadgas särskildt i den för dem utfärdade nådiga
instruktionen.

§ 21.

Den, som utmärkt sig genom nitisk utöfning af skyddskoppympningen,
kan, sedan Medicinalstyrelsen, på vederbörandes
anmälan, derom hos K. M:t väckt förslag, tilldelas ett särskildt
hederstecken: »för befrämjad vaccination» eller annan lämplig
belöning.

§ 22.

Mom. 1. Föräldrar, fosterföräldrar eller målsmän, hvilka
utan laga förfall uraktlåta att äfven efter anmaning fullgöra,
hvad dem enligt § 1 mom. 1 af detta reglemente åligger,
straffes med böter från och med fem till och med tjugo kronor.
Till enahanda straff vare ock den förfallen, som utan
giltig orsak underlåter att äfven efter anmaning ställa sig till
efterrättelse föreskriften i § 1 mom. 2 a). Den sålunda försumlige
eller tredskande eger vederbörande helsovårds- eller
kommunalnämnd förelägga viss tid, inom hvilken, vid vite,
som af kommunalnämnden må sättas till högst tjugo kronor,
den uraktlåtna skyldigheten skall vara fullgjord. Försummas
äfven detta, eger helsovårdsnämnden att genom höjda viten
göra sig hörsammad och kommunalnämnden att anmäla förhållandet
hos K. M:ts Bef:de.

Mom. 2. Vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympningen
äfvensom föreståndare för skola, läro- eller uppfostringsanstalt,
som, oaktadt erhållen påminnelse underlåter
att fullgöra, hvad honom enligt detta reglemente eller särskilda
i kraft af detsamma utfärdade föreskrifter åligger, straffes
med böter från och med tio till och med femtio kronor. Låter
vaccinatör eller annan utöfvare af skyddskoppympningen sig
ej häraf råtta, eger Medicinalstyrelsen att, efter förutgången
varning, fråntaga honom rättigheten att vaccinera.

kamma bötesansvar vare för en hvar, som vägrar att under
de i § 12 anförda omständigheter låta taga vaccinämne
eller som, utan att dertill vara berättigad, verkställer skyddskoppympning.

Mom. 3. Visar vaccinatör eller annan utöfvare af skydds -

107

koppympning vid dess verkställande vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet, eller tager han, utan att vara dertill
berättigad vaccinämne af ympad person, böte, der ej straff
enligt allmän lag hör å förseelsen följa, från och med fem till
och med ett hundra kronor.

§ 23.

Böter och viten efter detta reglemente och de i enlighet
med detsamma meddelade föreskrifter tillfalla kommunens kassa.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och
viten, skola de förvandlas enligt allmän lag.

§ 24.

Mom. 1. Förseelse mot detta reglemente eller de enligt
detsamma meddelade föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol,
der särskild sädan är inrättad, men eljest hos poliskammare
och, der sådan icke finnes, vid allmän domstol; och gälle, i
fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål, hvad i allmänhet angående besvär i brottmål är
förordnadt.

Mom. 2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande
helsovårds- eller kommunalnämnd ock att för särskildt fall
förordna åklagare.

Öfver de beslut, hvilka det enligt detta reglemente tillkommer
K. M:ts Bef:de, helsovårds- eller kommunalnämnd att
meddela, eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller
obehörigen inskränkt, att anföra besvär öfver K. M:ts Bef:des
beslut inom den tid, som för öfverklagande af förvaltande
myndigheters och embetsverks beslut är bestämd, samt öfver
helsovårds- och kommunalnämnds beslut hos K. M:ts Bef:de
inom den tid, som är bestämd för öfverklagande af kommunalstämmas
beslut ; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen
förordnadt.__

Detta reglemente skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1897, dock hvad Stockholm beträffar med
den inskränkning, som betingas af nådiga förordningen om
mantals- och skattskrifningen i denna stad.