Kongl. Majds Nåd. 'Proposition N:o 28 (Proposition 1894:28)

Kongl. Majds Nåd. ''Proposition N:o 28.

N:o 28.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard, samt till lag angående jordfästning; gifven
Stockholms slott den 30 december 1893.

Under åberopande af hosföljande i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga bilagda, af kyrkomötet, på sätt kyrkomötets
jemväl bifogade skrifvelse utvisar, för dess del godkända förslag
till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard, samt till lag angående jordfästning.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Aug.

östergren.

liih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 12 Haft. (No 28).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard.

Med upphäfvande ej mindre af 6, 8 och 9 kap. kyrkolagen,
10 kap. samma lag, så vidt det angår mindre och större bannet,
gällande delar af 7, 11 och 17 kap. kyrkolagen, cirkuläret den 18
december 1695, § 2 af resolutionen på presterskapets besvär den 17
december 1697, cirkuläret den 8 maj 1765, cirkuläret den 12 november
1808 och förordningen den 20 september 1859, i hvad sistberörda cirkulär
och förordning röra skriftermål och nattvard, förordningen den
4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande
och 71 § i förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp
och annan misshandel äfvensom förordningen af sistnämnda dag angående
jemkning i gällande föreskrifter om tiden för begående af
Herrens nattvard, än äfven af allt hvad lag och författningar i öfrigt
innehålla stridande mot denna lag, förordnas som följer:

1 §•

Prest inom svenska kyrkan skall i enskild själavård vinnlägga sig
att undervisa, förmana, varna och trösta sina församlingsmedlemmar,
på det att deras kristliga tro och lefverne måtte befrämjas under vaksamhet
och bön samt ett rätt bruk af nådemedlen.

2 §•

1 mom. År någon, som i församlingen bor eller uppehåller sig,
sjuk och kallas prest till honom, vare presten pligtig att ofördröjligen
efterkomma kallelsen, der han icke har giltigt hinder. Upphör hindret,
underlåte han icke att genast derefter inställa sig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

2 inom. Prest bör, äfven der han icke varder särskildt kallad, i
själavårdande syfte besöka de församlingsmedlemmar, som äro stadda
i andlig eller lekamlig nöd.

3 §.

Anlitar främmande kristen trosbekännare prest inom svenska kyrkan
om själavård, må sådan icke förvägras. Förekommer dervid förrättning,
som finnes upptagen i kyrkohandboken, skola dennas föreskrifter
följas.

4 §•

Vill någon för prest enskildt bekänna sin synd, vare pimsten pligtig
att mottaga den bekännelse; egande dervid presten att meddela
aflösning, om den skriftande det begär och omständigheterna dertill
föranleda.

Hvad i sådant hemligt skriftermål anförtros presten må han ej
yppa; dock må prest utan att röja person uppenbara hvad som kan
tjena till att afvärja för annan menliga följder af brottslig gerning,
som den skriftande ''bekänt, så ock, der bekännelsen gifver vid handen,
att sådan gerning tillämnas, varna den, som vederbör.

5 §•

1 mom. Barn inom församlingen, hvilka böra i den svenska kyrkans
lära uppfostras, skola, då de uppnått den förståndsutveckling’, att
åt dem må lemnas tillträde till Herrens heliga nattvard, af prest inom
svenska kyrkan sorgfälligt undervisas och beredas, dock ej tidigare än
det år, under hvilket de fylla fjorton år; och åligger det barnets föräldrar
eller målsman att senast innan barnet fylt sjutton år hos kyrkoherden
i den församling barnet tillhör anmäla det till erhållande af
konfirmationsundervisning eller ock styrka, att barnet af annan prest
inom svenska kyrkan erhållit eller erhåller sådan undervisning.

2 mom. De barn, hvilka efter slutad undervisning pröfvats beredda
att få tillträde till nattvarden och sjelfva åstunda att varda deraf
delaktiga, skola i den ordning kyrkohandboken föreskrifver offentligen
konfirmeras.

3 mom. Då barn, som åtnjutit konfirmationsundervisning, åstundar
att konfirmeras, må det ej af föräldrar eller målsman derifrån
hindras.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 §•

1 mom. Efter derom skedd pålysning skall i hvarje församling
nattvarden, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, hållas så ofta församlingsmedlemmar
det begära och i allmänhet minst en gång i månaden.

2 mom. Nattvarden skall i högmessogndstjenst hållas; dock att,
der det anses önskvärdt att nattvardsgång vid vissa tillfällen anställes
annorledes än i sammanhang med högmessogudstjenst, kyrkoherden
må ega att derom öfverenskomma med församlingen.

7 §•

Nattvarden skall offentligen i kyrka begås. Å annat rum än i
kyrka må nattvardsgång hållas endast der särskilda ortsförhållanden
sådant kräfva och biskopen finner skäl att gifva sitt bifall dertill.

I hemmet må nattvarden kunna meddelas åt den, som på grund
af sjukdom, ålderdom eller annan lika giltig orsak sådant påkallar;
egande dervid anhöriga och husfolket, om de så önska, att i nattvarden
deltaga.

8 §•

Ej må annan än prest i svenska kyrkan utdela nattvarden åt medlemmar
af samma kyrka; dock att, då skäl dertill finnes, stiftets biskop
må tillåta prest inom annan evangelisk-luthersk kyrka att utdela nattvarden
till medlemmar af svenska kyrkan.

År någon i dödsfara stadd, och kan prest ej anträffas, må hvilken
kristen, som derom anlitas, aflösning och nattvard meddela.

« §•

Nattvarden åtnjute en hvar i den församling, till hvilken han hör;
men om någon åstundar att mottaga nattvarden i annan församling
eller af annan prest än den, som är anstäld i förstnämnda församling,
vare sådant honom tillåtet, der den prest han derom anlitar, efter vederbörlig
pröfning, är villig att honom betjena.

10 §.

På kungjord tid skall anmälan till offentlig nattvardsgång göras
hos kyrkoherden eller den han gifver uppdrag att mottaga sådan anmälan.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

11 §•

Deri, som vill åtnjuta nattvarden, skall förut i skriftermål hafva
aflagt syndabekännelse och undfått aflösning.

12 §.

1 mom. Skriftermål, såsom beredelse till nattvarden, skall, på sätt
kyrkohandboken föreskrifver, ske offentligen i kyrka samma dag nattvarden
utdelas eller ock dagen förut.

2 mom. Begär nattvardsgäst att i fall, der nattvarden icke utdelas
samma dag skriftermålet sker, omedelbart efter skriftermålet
varda af sakramentet delaktig, det varde honom icke förvägradt, der
han för sin begäran anför giltiga skäl.

3 mom. Skall nattvarden, jemlikt 7 §, utdelas annanstädes än i
kyrka, bör skriftermålet ske å det rum, der nattvarden utdelas.

13 §.

Nattvarden må ej meddelas åt annan än den, som blifvit konfirmerad.

14 §.

1 mom. Anmäler sig till nattvardsgång den, som hädat Gud,
lastat eller gäckat Guds heliga ord eller sakramenten, gjort gäckeri af
gudstjensten, smädat den kristna tron eller eljest visat sig såsom uppenbar
motståndare till densamma eller ock förer ett lastbart och förargelseväckande
lefverne, må, ehvad han derför blifvit lagförd eller icke och
ändå att straff derå ej finnes i allmän lag utsatt, kyrkoherden i församlingen
kalla honom till sig för enskildt samtal med anledning af
den gjorda anmälan.

Hörsammar han ej kallelsen, eller inställer han sig men visar fortfarande
obotfärdighet, skall kyrkoherden förvägra honom att undfå
nattvarden.

2 mom. Bekänner den felande sin synd och lofvar bättring, må
nattvarden honom icke förmenas.

3 inom. Om åtgärd, som enligt denna § vidtagits, må anteckning
icke inflyta i annat prestbevis än flyttningsbetyg.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

15 §.

Begäres nattvarden af någon, som är stadd i dödsfara, må den
icke under något förhållande honom af prest förvägras.

16 §.

Tränger sig fram till nattvardsbordet någon, som är af starka
drycker öfverlastad eller eljest synbarligen i oredig sinnesförfattning,
eller som enligt denna lag icke må varda af nattvarden delaktig, varde
han vid sakramentets utdelande förbigången.

17 §■

Prest, som förvägrar någon tillträde till nattvarden eller förbigår
någon vid sakramentets utdelande, vare skyldig att, om så begäres,
gifva skriftligt besked om grunderna för sin åtgärd. Öfver denna må
klagan anföras hos domkapitlet. År den klagande missnöjd med domkapitlets
beslut, må besvär deröfver anföras hos Konungen.

Förslag

till

lag angående jordfästning.

Med upphäfvande af 18 kap. kyrkolagen och allt hvad lag och
författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, varder härigenom
stadgadt och förordnadt som följer:

1 §•

När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den
högmessogudstjenst, som näst efter skedd anmälan om dödsfallet inträffar
i den församling, der den aflidne var kyrkoskrifven, genom
kyrkoherdens försorg tillkännagifvas med tacksägelse i den ordning,

Kongl. May-ts Nåd. Proposition No 28. 7

kyrkohandboken föreskrifver. Sådant tillkännagifvande må dock ej eke
i de fall, som här nedan i 5 och 6 §§ omförmäla^.

2 §■

Den aflidne skall jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, der
icke giltiga orsaker till längre uppskof äro för handen. Jordfästningen
må ej förrättas af annan än prest i svenska kyrkan.

3 §•

Jordfästning skall ega rum i den församling, der dödsfallet timat;
dock må, då lik skall begrafvas i annan församling, jordfästningen kunna
förrättas i denna församling, om vederbörande det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan begrafningsplats
eller ock å rum, som församlingen för jordfästning anvisat.
I kyrka må dock endast sådan jordfästning, hvarom i 4 § sägs,
ega rum.

Huruvida den, som aflidit i fängelse, å sjukhus eller å annat dermed
jemförlig! ställe, må derstädes kunna jordfästas, ankommer på
Konungens pröfning.

4 §•

Jordfästning i vanlig ordning eller så kallad högtidlig jordfästning
må ej förvägras utom i de fall, hvilka i 5 och 6 §§ omförmälas.

5 §•

I särskild, mindre högtidlig ordning skola dödfödda barn jordfästas.

6 §•

I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden
under föröfvande åf groft brott, så ock den, som förgjort sig sjelf;
dock att, om den, som förgjort sig sjelf, var afvita eller, enligt läkares
intyg, af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan, utan egen
skuld, iråkad förvirring saknade förståndets lulla bruk, den döde må
jordfästas i vanlig ordning.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

7 §•

De särskilda formulär, efter hvilka ofvan omförmälda olika slag’ af
jordfästning skola förrättas, bestämmas i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning må de i svenska kyrkan öfliga
ceremonier med klockringning, procession, sorgmusik och sång brukas,
äfvensom liktal hållas af prest, som derom anlitas och dertill finnes
villig.

Ej må vid jordfästning, hvarom i 5 § sägs, klockringning ega rum.

Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga,
om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga
för den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma
klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.

8 §•

Jordfäst lik må icke begrafvas annanstädes än å kyrkogård eller
annan plats, som blifvit för sådant ändamål behörigen invigd.

Kyrkogårdar och andra begrafningsplatser skola städse hållas i
ordnadt och värdigt skick.

9 §•

På Konungens pröfning ankommer, huruvida och under hvilka vilkor
enskild begrafningsplats må anläggas.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 30 september 1892,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Otter,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gii.ljam,
friherre Rappe.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde att. — sedan
komitén för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m.
den 5 april innevarande år aflåtit underdånig skrifvelse, hvarmed öfverlemnats
i tryckt exemplar ett af komitén affattadt betänkande, innehållande
förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard,

3:o) lag angående jordfästning,

4:o) lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person,

5:o) lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,

6:o) lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål,

7:o) lag angående fräjde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet
utfärdas, samt

Bih. till It,hd. Prut. 181)4. 1 Sand. 1 A/d. 13 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

8:o) kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer,
hvilka förklarats förlustige medborgerligt förtroende, jemte motiv till
dessa förslag;

samt Kongl. Maj:t den 20 april detta år förordnat, att samtliga
domkapitlen i riket, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium
skulle anbefallas att inkomma med underdåniga utlåtanden
öfver samma förslag; — de sålunda infordrade utlåtandena numera afgifvits
samt hemstälde tillika i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte
förordna, att öfver komiténs förberörda under l:o)—7:o) upptagna förslag
högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål 87 § regeringsformen
omförmäler, genom note ur protokollet inhemtas.

Till hvad föredraganden sålunda hemstält, täcktes
Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol onsdagen den 26 april 1893.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Svedelius,
Skarin,
Liltenberg,
Carlson,
Afzelius,
Isberg,
Lindbäck.

Sedan, till följd af högsta domstolens beslut den 14 november
1892, de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande remitterade
förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt;

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard;

3:o) lag angående jordfästning;

4:o) lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person;

5:o) lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning;

6:o) lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål; samt

7:o) lag angående fräjde- och flyttningsbctyg, som af presterskapet
utfärdas;

för närmare granskning cirkulerat mellan högsta domstolens leda -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

möter, ss företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande omförmälda
förslag bilagda detta protokoll.

Vid granskning af förslagen framstäides följande anmärkningar,
nemligen vid

l:o) Förslag till lag angående kyrkotukt.

Justitieradet Lindhäck yttrade: Bland de frågor, hvilka tillhöra kyrkorättens
område, torde knappast någon vara underkastad mera stridiga
meningar än den angående behofvet och nyttan af kyrkotukt. Under
det mången hyllar den åsigt, att bestämmelser om dylik tukt, såsom icke
förenlig med vår tids uppfattning af kyrkans väsende, böra helt och
hållet utplånas ur lagstiftningen, påkalla åter andra, hvilka i kyrkotukten
se ett af de förnämsta medlen till värnande af kyrkans inre och yttre
ordning, att nya mera tidsenliga lagstadganden i detta ämne skyndsamt
meddelas, hvarigenom efter deras förmenande kyrkotukten skulle kunna
på ett mera kraftigt sätt handhafvas än nu är fallet. En tredje mening,
ehuru erkännande önskvärdheten deraf, att sann kristlig kyrkotukt må
öfvas i församlingen, finner väsentligt hinder häremot möta i nu rådande
förhallanden inom kyrkan och anser derför försigtigheten bjuda,
att gällande lagstiftning i ämnet åtminstone tills vidare icke i annan
män rubbas än att sådana stadganden, hvilka nu mera allmänt betraktas
såsom föråldrade och olämpliga, varda upphäfda. Beaktansvärda skäl
synas tala för rigtigheten af sist anförda mening. Det har ofta och
med fog framhållits, hurusom kyrkans tuktande verksamhet, derest den
skall kunna med någon framgång utöfvas, måste ega stödet af ett inom
församlingen herskande medvetande om det berättigade i dylik tukt
och dess förmåga att främja det andliga lifvets utveckling. Sök er man
att härutinnan bilda sig ett omdöme och tager dervid hänsyn ej mindre
till uttalanden vid allmänna kyrkomötet af framstående kyrkans män
rörande möjligheten att i närvarande tid upprätthålla en strängare kyrkotukt
än äfven till andra omständigheter, hvilka i denna fråga äro vägledande
för omdömet, torde man emellertid nödgas erkänna, att ett
sådant församlingsmedvetande, hvarom nyss är nämndt, knappast kan
sägas vara för handen. En detta oaktadt, i strid emot allmänna länkesättet,
tillkommen ny kyrkotuktsförfattning, skulle tvifvels utan icke kunna
vinna någon kraftigare tillämpning, utan väsentligen blifva en död bokstaf,
hvarigenom icke allenast lagstiftande maktens anseende skulle lida
utan äfven lätteligen kunde alstras den origtiga, för kyrkan skadliga
föreställning, att hon saknade verksamma medel till ernående af sina
höga syften. Man har visserligen understundom sökt häfda den åsigt,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

att, äfven om tillämpning af den nya lagen endast i ringa mån kunde
ifrågakomma, dess blotta tillvaro i allt fall skulle blifva till gagn, såsom
innefattande ett vittnesbörd eller en bekännelse från kyrkans sida om
den ställning, bon ansåge sig böra intaga i förhållande till dem, hvilka
fiendtligt uppträda emot henne. Men de, hvilka omfatta nämnda åsigt,
synas förgäta, att lagar icke böra bringas till stånd i hufvudsakligt syfte
allenast att tjena såsom sitt eget mål eller i andra fall än då de ega
motsvarighet i folkets rättsuppfattning.

Redan ur nu antydda allmänna synpunkt förekommer således, efter
mitt omdöme, afgörande betänklighet mot bifall till ifrågavarande lagförslag.

Beträffande de grunder, på hvilka förslaget är bvgdt, synes mig
derjemte anledning förefinnas till följande, mera hufvudsakliga anmärkningar.

Förslaget afser, att vid sidan af den nya lagen skulle qvarstå
oförändrade de till kyrkotukt hänförliga bestämmelser, hvilka innefattas
i kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 mars 1862; och det torde jemväl kunna antagas, att någon ändring
af enahanda bestämmelser i kongl. förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 icke heller
är åsyftad, ehuru förslaget derutinnan iakttager tystnad. Att föreskrifter
rörande ett och samma ämne sålunda skulle förekomma i särskilda författningar,
synes vara i flera hänseenden olämpligt; och tillåter jag mig
åberopa de, enligt min tanke, öfvertygande skäl emot en dylik anordning,
som finnas anförda i den vid komiterades betänkande fogade, af landssekreteraren
Bagge afgifna reservation.

Fn i vårt land hittills icke tillämpad art af kyrkotukt innefattas
i förslagets bestämmelse, att den felande må af vederbörande kyrkoråd
tills vidare förklaras förlustig rättighet att väljas till eller deltaga i val
af ledamot i församlingens kyrkoråd och elektor för utseende af svenska
kyrkans ombud vid allmänt kyrkomöte, samt att sjelf väljas till sådant
ombud. Äfven om man vill åt kyrkan medgifva befogenhet att från utöfningen
af dessa rättigheter skilja en församlingsmedlem, synes dock
den ifrågastälda åtgärden icke vara lämplig såsom ett medel för kyrkotukt.
Förgäfves skulle den, som drabbades af dylik åtgärd, söka att
deri finna den kärleksfulla omsorg om den felandes bättring och återförenande
med kyrkan, som bör utmärka all hennes tuktande verksamhet
och hvarförutan densamma snarare leder till den tuktades ytterligare
förhärdelse än till hans återupprättande. Dessutom kan, efter min åsigt,
ifrågavarande tuktmedel svårligen frånkännas egenskapen att menligt in -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

verka på den tuktades borgerliga anseende, en påföljd, hvilken, såsom
ock komiterade i motiven till lagförslaget uttalat, icke bör genom kyrkotuktsferfarande
t framkallas. Härtill kommer den oegentlighet, att, fastän
de personer, Indika, när tuktmedlet skulle emot dem tillämpas, äro i
saknad af ofvannämnda rättigheter, följaktligen icke kunna blifva föremål
för detsamma, lagen likväl icke anvisat något deremot svarande
tuktmedel att användas emot dessa personer, bland hvilkas klass öfverträdelser
af lagen antagligen skulle talrikast förekomma. Följden häraf
blefve en ojemnhet i kyrkotuktsförfarandet, som icke kunde anses stå
väl tillsammans med den vigtiga rättsgrundsatsen om allas likhet inför
lagen.

Stadgandet i förslagets 4:de §, att vissa förseelser emot kyrklig
ordning skulle utgöra föremål för kyrkotukt, anser jag icke böra godkännas.
Detta stadgande komme egentligen att ega tillämplighet på det stora
antal församlingsmedlemmar, de så kallade frikyrklige, livilka i vissa
delar, förnämligast i fråga om dopet och den heliga nattvarden, anse
sig ej kunna gilla vår kyrkas ordning, i allmänhet ingalunda på grund
af någon emot kristendomen rigtad fiendtlig lifsåskådning eller förakt
för nådemedlen, utan till följd af samvetsbetänkligheter, missledd fromhet
eller den föreställning, att de icke få sina religiösa behof tillfredsstälda
i statskyrkan. Att inom eu kyrka, omfattande ett helt folk, sekter och
partier bilda sig, lärer icke kunna förebyggas. Huru beklaglig en sådan
söndring än är, skall dock, efter min öfvertygelse, försöket att medelst
kyrkodisciplinära medel bekämpa de villfarande meningar, som härigenom
uppkomma och föranleda omförmälda afvikelser från den kyrkliga samfundsordningen,
alltid misslyckas. Derför skulle också kyrkotuktsförfarandet,
användt emot ifrågavarande, till åtskilliga tusental uppgående
och i den borgerliga sammanlefnaden, så vidt mig är bekant, i allmänhet
oförvitliga och aktade personer långt ifrån att leda till det eftersträfvade
målet, enhet i kyrkligt hänseende, fast hellre ännu mera aflägsna dem
från kyrkan och dessutom lätteligen komma att i allmänhetens ögon
framstå såsom uttryck af hierarkism och religiös intolerans, en åskådning,
hvars framkallande hos folket kyrkan, särdeles under nuvarande
tidsförhållanden, bör låta sig angeläget vara att i all möjlig måtto undvika.
Trogen undervisning i ordets rätta lära, meddelad af ett nitiskt,
upplyst samt af den kristliga kärlekens och fördragsamhetens anda besjäladt
presterskap, är otvifvelaktigt kyrkans bästa och säkraste medel
att bevara sig från så väl inre som yttre splittringar och att till henne
återvinna sådana hennes vilseförda medlemmar, hvilka i ett eller annat
hänseende brutit emot hennes ordning.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

Enligt förslaget skulle åt vederbörande kyrkoherde öfverlemnas att
ensam pröfva, huruvida förseelser, hvilka borde föranleda till kyrkotukt,
vore för handen, samt på grund deraf besluta om den felandes inkallande
för att emottaga tillrättavisningar och förmaningar. Då det i allmänhet
måste blifva förenadt med synnerlig svårighet äfven för den mest samvetsgranne
att säkert urskilja, när en dylik förseelse vore notorisk, i
hvilken händelse allenast, på sätt i förslagets motivering rätteligen anmärkts,
kyrkotukt bör ifrågakomma, torde vid omförmälda maktpåliggande
och grannlaga pröfning, hvilken komme att utgöra grundvalen
för hela kyrkotuktsförfarandet, täta misstag med deraf föranledda obehöriga
kallelser och inställelser inför kyrkoherden och kyrkorådet icke
kunna undvikas. Vidsträcktheten af den makt, som uti ifrågavarande
hänseende skulle läggas i kyrkoherdens hand, synes mig ock innebära
grundad anledning till farhåga, att denna makt understundom kunde
varda af godtycket och det ovisa nitet missbrukad. Huruvida kyrkorådet,
hvars ledamöter väl i regeln utses med hufvudsakligen fästadt
afseende på deras duglighet att handhafva församlingens kyrkliga ekonomi,
utgör en institution, i dess närvarande skick lämpad att handlägga
kyrkotukts frågor i den utsträckning, som förslaget afser, synes
jemväl kunna med skäl betviflas. Nu antydda betänkligheter torde
måhända, derest kyrkotuktslagstiftningen skall omarbetas, böra föranleda
till öfvervägande, om icke angelägenheten kräfver, att mera betryggande
anordningar för kyrkotuktens rätta handhafvande vidtagas än de, förslaget
i sådant afseende erbjuder.

På sålunda anförda grunder anser jag mig ega anledning afstyrka,
att förslaget varder till lag upphöjd!.

Justitierådet Isberg anförde: Det lärer väl icke kunna törnekas, att
åtskilliga företeelser på det kyrkliga området i vår tid gifva anledning
att ifrågasätta, huruvida förhållandena inom den svenska kyrkan för
närvarande äro sådana, att en verksam kyrkotukt kan till sannskyldigt
gagn för kyrkan och församlingslifvet utöfvas, och för min del hyser
jag härutinnan allvarliga tvifvelsmål. Men då såväl från kyrkomötets
sida som från Riksdagen föreligga tid efter annan gjorda uttalanden,
deri vigten och behofvet af kyrkotukt erkännas, och uppenbart är, att
flertalet af de härom nu gällande bestämmelser äro helt och hållet föråldrade,
har jag icke tilltrott mig att åt mina tvifvelsmål i en fråga af
så öfvervägande kyrklig art, som förevarande, tillmäta sådan betydelse,
att jag på grund af dem kan afstyrka i sin helhet det förslag till ny
lagstiftning i ämnet, som nu föreligger. Vid granskning af detsamma
har jag emellertid funnit anledning till följande anmärkningar:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Ingressen.

I likhet med landssekreteraren Bagge och hufvudsakligen på de af
honom angifna grunder auser jag, att stadgandena i nu gällande kyrkostämmoförordningar
rörande den kyrkotukt, kyrkorådet i vissa fall eger
utöfva, böra upphäfvas, så att alla bestämmelser, som angå den allmänna
kyrkotukten, hvartill jag då ej hänför varning för oenighet i äktenskap
eller åsidosättande af föreskrifter i afseende å barns skolgångsskyldighet,
komma att innefattas i den nya lagen.

1-5 §§•

Mot förslaget i denna del synes mig i främsta rummet kunna anmärkas,
att deri sammanföras såsom föremål för ett och samma kyrkotuktsförfarande
förhållanden, hvilka, enligt mitt förmenande, ur principiel synpunkt
påkalla inskridande från kyrkans sida af väsentligen olika art.
Den som »förer ett lastbart och förargelseväckande lefverne» eller, såsom
meningen enligt min tanke rigtigare borde uttryckas, den som genom
förhärdelse i uppenbar synd eller last väcker allmän förargelse i församlingen,
lärer visserligen, om någon kyrkotukt öfver hufvud skall ega
rum, med rätta göras till föremål för kyrkans straffande verksamhet,
och kyrkan må väl anses ega befogenhet att kalla en sådan medlem
inför sig och genom sina tjenare och förtroendemän tillrättavisa och
varna honom. Men beträffande öfriga i förslaget upptagna fall synes
mig förhållandet vara ett annat. Dessa fall afse väsentligen antingen
sådana företeelser, som hafva sin grund i från kyrkans lära afvikande
religiösa åsigter och mot kyrkan fiendtliga sträfvanden, eller ock handlingar,
som äro belagda med straff i den borgerliga lagen. Hvad det
första slaget angår, synes mig hvarken ett öppet bekännande af annan
lära än den kristna eller en afvikelse från statskyrkans ordning, föranledd
af skiljaktighet i religiös tro, böra under nuvarande förhållanden
göras till föremål för någon till verkligt strafförfarande hänförlig åtgärd
från kyrkans sida. Då gällande bestämmelser icke medgifva medlemmar
af statskyrkan obetingad rätt att utträda ur kyrkans gemenskap, och
ett sådant utträdande icke heller låter sig göra utan afsevärda olägenheter
äfven i borgerligt hänseende, skulle kyrkan, derest hon uppträdde
såsom straffande gent emot här ifrågavarande företeelser, icke utan skäl
kunna sägas göra sig skyldig till religions- och samvetstvång, och
hennes tuktande verksamhet skulle snarare öka än minska den fiendtlighet
mot henne och hennes institutioner, som nu från så månget håll

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förspörjes. Härtill kominer, att kyrkostraffets eller kyrkotuktens ändamål,
för såvidt angår det moment i detsamma, som afser den felandes
rättande och återförande till kyrkan, icke gerna kan tänkas i dessa fall
skola kunna genom straffmedel uppnås. — Beträffande handlingar, hvilka
i den borgerliga lagen äro belagda med straff, synes mig icke heller
kyrkotukt i egentlig mening böra ega rum, likasom sådan icke torde
hafva varit afsedd i 1686 års kyrkolag. Dylika brottsliga handlingar
lära icke kunna konstateras i annan ordning, än den borgerliga lagen
bestämmer, och någon straffåtgärd från kyrkans sida skulle derför ej
kunna i anledning af dem vidtagas, innan vederbörande vid verldslig
rätt befunnits saker. Men är någon för begången förseelse dömd till
verldsligt straff, och har detta gått i verkställighet, bör enligt min mening
samma straff, hvilket ju äfven har till ändamål den felandes fölbättring,
anses till fullo försona förseelsen, så att något ytterligare
strafförfarande icke må från kyrkans sida mot den felande ega rum.

Om jag således icke kan biträda komiterades uppfattning, att kyrkan
skulle ega att i ofvan afsedda fall använda straffmedel eller kyrkotukt i
egentlig mening, synes det mig dock, att man ensamt ur synpunkten af
den kyrkan såsom statskyrka tillkommande rätt att värna om sig och
sina institutioner kan och bör tillerkänna kyrkan befogenhet att vidtaga
åtgärder, som, ehuru ej hänförliga till straff eller tuktmedel, dock äro
egnade att sätta sådana medlemmar, hvilka i ord eller gerning visat
sig såsom uppenbara motståndare till kyrkans lära och lagstadgade
ordning eller eljest oskickliga att handhafva vården om församlingen
och kyrkans angelägenheter, ur stånd att i dessa afseenden utöfva ett
för kyrkan och hennes verksamhet skadligt inflytande. Kyrkan böi
alltså, enligt min mening, visserligen icke ega rätt att mot dessa sina
medlemmar använda tillrättavisningar och varningar inför pastor eller
kyrkoråd, hvilka åtgärder äro att hänföra till verkliga kyrkostraff; men
deremot bör man, på sätt förslaget äfven innehåller, tillerkänna henne
befogenhet att förklara sådana medlemmar förlustige valrätt och valbarhet
i afseende å sådana kyrkliga förtroendeuppdrag, som i förslaget
omnämnas.

Huruvida ett sådant uteslutande från valrätt och valbarhet äfven
må användas i fall, der, enligt hvad jag ofvan utvecklat, ett verkligt
strafförfarande kan anses böra ega rum, är en annan fråga. Visserligen
torde det icke vara lämpligt att, såsom komiterade föreslagit, göra uteslutandet
från valrätt och valbarhet till en särskild grad. af kyrkotukt,
1 afsedd att tillämpas, der de två första graderna, tillrättavisning och varning
inför kyrkoherde och kyrkoråd, visat sig fruktlösa, eftersom ett

liih. Ull Riked. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Åfd. 13 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

sådant uteslutande icke kan göras gällande mot alla församlingsmedlemmar,
utan endast är tillämpligt i afseende å dem, som verkligen ega
valrätt och valbarhet i här afsedda fall. Men då en församlingsmedlem,
hvilken uppfört sig så, att han upprepade gånger blifvit föremål för tillrättavisningar
och varningar från kyrkans sida, lika litet kan anses
skickad att deltaga i vården af kyrkans angelägenheter som den medlem
i kyrkan, hvilken omfattat annan troslära eller gjort sig skyldig till
religionsbrott, synes kyrkans rätt att skydda sig och sina intressen påkalla,
att äfven den, som ådragit sig kyrklig tillrättavisning andra gången,
omedelbart såsom följd deraf förklaras förlustig ifrågavarande kyrkliga
rättigheter.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag:

att i 2 § såsom föremål för kyrkans straffande verksamhet eller
kyrkotukt i egentlig mening allenast upptages det fall, att församlingsmedlem
genom förhärdelse i uppenbar synd eller last åstadkommer allmän
förargelse i församlingen; dock att sådan kyrkotukt ej må ega rum,
der fråga är om gerning, som är belagd med sträft'' i allmän lag;

att medlen för utöfvande af denna kyrkotukt bestämmas till de af
komiterade föreslagna två första graderna, tillrättavisning och varning
inför kyrkoherde och kyrkoråd, med den afvikelse från förslaget likväl,
att äfven tillämpningen af första tuktgraden göres beroende på bestämmande
af kyrkorådet;

att i 3 § stadgas: dels att, der församlingsmedlem blifvit genom
laga kraftvunnet utslag sakfäld för brott, som omförmäles i 1 eller 2 §
af 7 kap. strafflagen eller i förordningen angående ansvar för den, som
söker förmå annan till affall från den evangeliskt lutherska läran den
16 november 1869, eller genom smädande af den kristna tron eller eljest
visadt uppenbart motstånd mot densamma åstadkommit allmän förargelse
i församlingen, kyrkorådet skall ega förklara sådan församlingsmedlem,
sedan tillfälle lemnats honom att, om han så åstunda^ afgifva yttrande
i ärendet, förlustig valrätt och valbarhet i de i förslaget angifna hänseenden,
dock att sådant förklarande ej må meddelas, sedan mera än
ett år förflutit efter inträffandet af det förhållande, hvarå förklarandet
skulle grundas; dels ock att samma lag skall vara gällande i fråga om
den, som ådragit sig kykotukt i andra graden enligt 2 §; dervid emellertid,
i händelse förklarandet meddelas vid samma tillfälle då nämnda
tukt utöfvas, någon ytterligare procedur för inhemtande af vederbörandes
yttrande särskilt i anledning af frågan om berörda förklarande icke
lärer erfordras;

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

samt att i 4 §, för åsidosättande af kyrklig ordning i der afsedda
fall, och i 5 §, för öfverträdelse af der omnämnda förbud, stadgas enahanda
påföljd, som enligt hvad jag nu hemstält skulle i 3 § föreskrifvas.

Komiterade hafva, såsom förslaget visar, ansett, kyrkorådets förklarande
rörande förlust af ifrågavarande kyrkliga rättigheter böra gälla
tills vidare, intill dess den, som åt förlusten drabbats, rättat sig, då kyrkorådet
skulle ega att till all kraft och verkan upphäfva detsamma. En
sådan bestämmelse kan möjligen anses följdrigtigt framgå ur komiterades
uppfattning, att nämnda förklarande är att betrakta såsom en
särskild grad af kyrkotukt, hvilken såsom sådan har till ändamål, bland
annat, att verka till den tuktades förbättring och återförande till kyrkan.
Men den för med sig verkningar, hvilka, enligt mitt förmenande,
äro i hög grad betänkliga. Särskild! förefaller pröfningen, huruvida
bättring inträdt eller ej, vara af synnerligen ömtålig art och synes
lätt kunna föranleda maktmissbruk å ena sidan och oförskyld förödmjukelse
å den andra, Ej heller torde en bestämmelse af denna beskaffenhet
vara af nöden, om man, i likhet med hvad jag föreslagit, ser i
uteslutandet från de kyrkliga rättigheterna endast ett medel i kyrkans
hand till att förekomma, att icke vården af hennes angelägenheter faller
i händerna på personer, hvilka kunna befaras komma att verka till
kyrkans skada. Utgår man från sistnämnda förutsättning, synes man
kunna fixera fortvaron af förlusten till viss tid, i det man antager, att,
om vederbörande under någon jemförelsevis längre tidsföljd efter förlustens
inträdande icke låtit komma sig till last något förfarande, som
gifver anledning fill nytt förlustförklarande, detta förhållande utgör
bevis derom, att den fara för skadligt inflytande på kyrkans angelägenheter,
som förut ansetts hafva från hans sida förefunnits, icke vidare
är för handen. Ett sådant antagande är visserligen icke berättigad! i
de i 4 § omnämnda fall, då församlingsmedlem vägrar att låta döpa
sitt barn eller hindrar barn, som åtnjutit konfirmationsundervisning, mot
dess vilja från att konfirmeras, med mindre rättelse verkligen skett;
men en vidhållen vägran eller ett fortsatt hindrande i dessa fall utgör
förnyad anledning för kyrkorådet att genom upprepade förlustförklaranden
utesluta en sådan församlingsmedlem från ifrågavarande rättigheter,
så länge kyrkans val sådant fordrar och förhållandena i öfrigt dertill
föranleda.

Jag föreslår alltså, att i lagen införes föreskrift derom, att den
förlust af valrätt och valbarhet, hvarom här är fråga, skall gälla för
viss tid, hvilken med hänsyn särskild! till de stadgade perioderna för
kyrkorådsvalen synes lämpligen kunna bestämmas till två år.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

6 och 7 §§.

De af mig vid föregående paragrafer gjorda anmärkningar föranleda
åtskilliga ändringar i 6 och 7 §§, hvarom jag här endast velat
erinra.

8 och 9 §§.

Såsom följd af hvad jag ofvan hemstält skulle 8 § komma att
utgå liksom den i 9 § förekommande satsen »så ock beslut, hvarigenom
dylikt förklarande blifvit upphäfdt».

10 §.

I likhet med reservanten inom komitén anser jag bestämmelsen
rörande tid och ordning för öfverklagande af kjo-koråds beslut i här
afsedda fall böra införas i föreliggande lagförslag; och åberopar jag
härom i öfrigt mitt yttrande i anledning af komiterades särskilda förslag
till lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål.

Mina anmärkningar vid 1—5 §§ föranleda vissa jemkningar i redaktionen
af första stycket af förevarande § och möjligen äfven uteslutande
af andra stycket.

11 §•

Såsom följd af mina förut framstälda ändringsförslag bör sista
punkten i första stycket af denna § utgå och lydelsen af §:n i öfrigt
omredigeras.

12 §.

Under hänvisning till mitt yttrande vid 14 § i komiterades särskilda
förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard, hemställer jag, att förevarande § måtte utgå.

13 §.

Bestämmelsen i 14 kap. 1 § gifterinålsbalken, att makar för oenighet
i äktenskap skola af kyrkoherden i församlingen varnas »efter ty

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

i kyrkolagen säges», syftar å 16 kap. 11 § kyrkolagen. Detta lagrum
föreslå nu korniterade skola genom den nya lagen upphäfvas, hvaraf
möjligen skulle kunna dragas den slutsats, att hänvisningen i 14: i
gifitermålsbalken hädanefter skulle afse lagen om kyrkotukt, och förenämnda
varning för oenighet i äktenskap ske i öfverensstämmelse med
dess föreskrifter, d. v. s. af kyrkoherden i närvaro af en eller två församlingsmedlemmar.
Då detta ej är meningen, bör till undvikande af
missförstånd antingen i förslaget uttryckligen utsägas, att det ej åsyftar
ändring i det förfarande 14: l giftermålsbalken omnämner, eller ock ur
sistnämnda lagrum uteslutas orden: »efter ty i kyrkolagen säges».

De i 5 kap. 2 § kyrkolagen samt kongl. trefven den 12 januari
1698, den 26 augusti 1756 och den 24 augusti 1784 förekommande
bötesbestämmelser, livilka af korniterade nu föreslås till upphäfvande,
måste anses redan genom nya strafflagens införande vara upphäfda och
böra derför från §:n uteslutas. I öfrigt torde böra erinras, att äfven
vissa andra bland de till upphäfvande föreslagna författningar, om de
än icke blifvit genom senare lagstiftning uttryckligen upphäfda, likväl
såsom föråldrade upphört att tillämpas.

Justitierådet Afzelius utlät sig: Kyrkans rätt att mot dem af
hennes medlemmar, livilka uppträda såsom hennes fiender eller öfverträda
hennes ordning, inskrida tillrättavisande och tuktande, kan icke
dragas i tvifvel, och kyrkotukten kan för sitt berättigande åberopa uttrycklig
biblisk grund. Men vid dess utöfning måste tillses, att icke
dess ändamål — främjandet af det andliga lifvet inom kyrkan — förfelas.
För att den skall kunna verka på samma gång kraftigt och
välsignelsebringande, måste den uppbäras af ett starkt och lifligt församlingsmedvetande
och utöfvas genom medel, hvilka äro egnade att
befordra nämnda högre ändamål. I en folk- eller statskyrka måste
kyrkotuktens utöfning blifva förenad med en viss svårighet, då kyrkan
inom sig hyser element, hvilka i verkligheten äro för henne främmande,
men hvilka, å ena sidan, icke ega obetingad frihet att ur henne utträda
och hvilka, å andra sidan, kyrkan icke eger att från sig utsöndra;
hennes tuktande inskridande mot dessa element får derför lätt nog utseende
af ett tvång mot olika tänkande. Lemnar icke det kyrkliga
församlingsmed vetandet tuktförfarandet erforderligt stöd, förlora dessa
tuktåtgärder, äfven om de inskränkas till påföljder af kyrklig art, i
den allmänna uppfattningen sin rent kyrkliga karakter och få sin betydelse
egentligen genom det i yttre måtto förödmjukande, som vid
dem kan fästas. Tukten blifver på samma gång svag och för sitt egentliga
ändamål otjenlig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Att vid sådant förhållande den närvarande tidpunkten är föga
gynsam för lagstiftningsåtgärder på detta område inom vår kyrka, synes
uppenbart och har jemväl under frågans föregående behandling inom
den kyrkliga representationen blifvit af flere bland kyrkans erfarnaste
målsmän vitsordadt. Det försök till sådan lagstiftning, det remitterade
förslaget innefattar, torde icke heller vara egnadt att jäfva ett sådant
omdöme. Förslaget synes vara både i sig sjelft otillfredsställande och
med afseende å för handen varande förhållanden olämpligt.

Kyrkotukten skulle enligt förslaget utöfvas dels genom förmaningar
och varningar, dels genom frånkännande af vissa kyrkliga rättigheter.
Hvad först angår detta sistnämnda tuktmedel, hvilket är för
vår kyrkolagstiftning nytt, är detsamma såsom tuktmedel synnerligen
svagt. Det lider af den för ett sådant — särskildt det som skulle vara
tuktförfarandets slutpunkt — väsentliga bristen att icke kunna mot alla
felande användas. Men äfven der icke saknaden af de kyrkliga rättigheter,
om hvilka här är fråga, af sig sjelf utesluter tuktmedlets användning,
skulle i det öfvervägande antalet fall förlusten såsom sådan
för den deraf träffade sakna verklig betydelse, då utöfningen af dessa
rättigheter i allmänhet icke för honom vore af något värde. Väl åberopas
af komitén för införandet af nämnda anordning jemväl ett annat
skäl för att sålunda »de församlingsmedlemmar, som kunna utöfva inflytande
på och deltaga i kyrkostyrelsen såväl inom den enskilda församlingen
som inom kyrkan i dess helhet, blifva, så länge de äro felande,
beröfvade möjligheten till ett sådant inflytande». Men icke heller
från sådan synpunkt torde den föreslagna anordningen vara behöflig eller
lämplig. Der församlingsmedvetandet icke är alldeles förvilladt, lärer
ett sådant inflytande, som härigenom skulle utestängas, icke behöfva
befaras; och skulle i någon församling förhållandena vara sådana, att
personer, hvilka af denna förlust borde träffas, verkligen kunde utöfva
inflytande på kyrkostyrelsen — något som väl endast i fråga om de i 4
och 5 §§ afsedda personer torde ligga inom möjlighetens område —,
lära samma förhållanden utan tvifvel föranleda, att, innan den ifrågavarande
påföljden hunnit i erforderlig utsträckning tillämpas, kyrkorådet
erhölle en sammansättning, som uteslöte påföljdens vidare användande.
Vidkommande åter den andra arten af kyrkotuktsmedel, hvilken skulle
bestå i förmaningar och varningar, så innefattar förslaget i denna del
endast en vidare utveckling af nu gällande ordning; väsentligen enahanda
befogenhet tillkommer äfven för närvarande församlingens pastor
och kyrkoråd. Om emellertid erfarenheten visat, att denna befogenhet
endast i ringa utsträckning begagnas, synes detta ådagalägga, att en

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

utveckling af samma befogenhet nu icke är påkallad. De förhållanden,
hvilka inverkat förlamande på denna art af kyrkotukt, lära icke vara
med stiftandet af den nya lagen undanröjda och skulle antagligen föranleda,
att äfven den nya lagen blefve en lag på papperet eller, der den
verkligen och med kraft tillämpades, visade sig sakna nödigt underlag
i församlingsmedvetandet. I intetdera fallet komme den att medföra
verkligt gagn.

På grund af nu anförda förhållanden finner jag mig böra afstyrka
förslagets upphöjande till lag.

Justitierådet Carlson afgaf följande yttrande: Enligt förslaget skulle
kyrkotukt kunna åläggas

dels på grund af brott,

dels på grund af andra osedliga gerningar och

dels på grund af rent kyrkliga förseelser.

Då förstnämnda två slag af gerningar äfven utgöra föremål för den
borgerliga lagstiftningen, synes det vara af vigt att tillse, huruvida förslagets
bestämmelser i dessa delar låta förena sig med den borgerliga
lagens stadganden och åskådningssätt.

Enligt min uppfattning är detta icke förhållandet.

Den borgerliga lagen skiljer emellan brott, som höra under allmänt
åtal, och brott, som få åtalas endast af målsegaren eller, efter angifvelse
af honom, af allmän åklagare. I fråga om förra slaget af brott anser
lagen det vara statens pligt att, oberoende af målsegarens vilja, söka
upptäcka brottet och befordra gerningsmannen till straff. Beträffande
brott, som ej höra under allmänt åtal, företager deremot staten icke
utan målsegarens vilja någon åtgärd för brottets upptäckande; tvärtom
tillåter staten icke att brottet, utan målsegarens önskan eller gerningsmannens
eget åtgörande, må blifva kändt. Staten fordrar, enligt 16
kap. strafflagen, att tredje man, som erhållit vetskap om ett sådant
brott, skall, om målsegaren låter sig nöja, behålla denna vetskap för
sig sjelf och icke meddela den åt andra. Vissa arter af dylika brott,
såsom hor och våldtägt, äro just af det skäl undantagna från allmänt
åtal, att man ansett det kunna medföra skada eller obehag för den förorättade,
att brottet blefve kändt.

Då nu förslaget tillåter, att ett brott, som ej hörer under allmänt
åtal, oberoende af målsegarens vilja och utan hänsyn till den skada
han tilläfventyrs kan lida genom brottets dragande inför offentligheten,
göres till föremål för förhandling inför de kyrkliga myndigheterna och
af dessa konstateras, torde det icke kunna förnekas, att i detta afse -

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ende en betänklig stridighet förefinnes emellan förslaget och den borgerliga
lagen.

I lika hög grad är detta fallet beträffande osedliga gerningar, hvilka
icke innefatta brott.

Den borgerliga lagen straffar den, hvilken mot annan utsätter eller
fortsprider rykte om sådan gerning, äfven om ryktet skulle vara sant,
livilket icke tillätes honom att bevisa; förslaget åter låter de kyrkliga
myndigheterna gifva ryktet ökad offentlighet genom att konstatera gerningen.

Nödig hänsyn till den borgerliga lagen synes alltså fordra, att förslagets
bestämmelser, i hvad de angå brottsliga gerningar, i viss mån
begränsas, och att hvad förslaget innehåller om kyrkotukt för andra
osedliga gerningar helt och hållet uteslutes.

Ett annat vigtigt skäl talar ock för sistnämnda åtgärd.

Om det ock må antagas, att användande af kyrkotukt mot den,
som, utan att begå brott, förer ett lastbart och förargelseväckande lefverne,
någon gång kunde vara till nytta för honom eller kyrkan, torde
dock detta icke vara förhållandet i allmänhet. Med ett skoningslöst
tillämpande af den föreslagna lagen i denna del å alla förekommande
fall, utan hänsyn till person, skulle säkerligen uträttas mera ondt. än
godt, icke minst för kyrkan sjelf. Men å andra sidan skulle det icke
vara lämpligt att vid lagens tillämpning taga hänsyn till personliga förhållanden
och den nytta eller skada, som i hvarje särskild! fall kunde
väntas af en kyrkotuktsåtgärd. Då en dylik åtgärd, i följd af den vanära
gerningens konstaterande och bekantgörande medför, har karakteren
af ett straff, skulle det vara sårande för rättskänslan, om detta
straff komme att drabba vissa, men icke andra, lika skyldiga församlingsmedlemmar.

Men om en osedlig gerning icke bör medföra kyrkotukt i annat
fall, än då densamma utgör ett brott, måste man för kyrkotukts användande
å sådan gerning uppställa det ytterligare vilkor, att gerningens
verklighet och brottslighet blifvit konstaterad af domstol. Det
skulle nemligen icke vara med god ordning och gällande rättsuppfattning
förenligt, att de kyrkliga myndigheterna, innan åtal för brott blifvit
vid domstol anstäldt eller medan åtal vore på domstols pröfning
beroende eller sedan åtal blifvit af domstol ogilladt, förklarade brottet
uppenbart och för detsamma ålade kyrkotukt.

Såsom föremål för kyrkotukt upptager förslaget dels vissa angifna
arter af brott, nemligen de, hvilka omnämnas i 7 kap. 1 och 2 §§ straff -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

lagen samt i förordningen den 16 november 1869, dels och brott i allmänhet,
hvilka utmärka ett lastbart och förargelseväckande lefverne.

I förstberörda afseende gifver förslaget, enligt min uppfattning,
icke anledning till annan anmärkning, än att med nämnda arter af brott
måhända borde likställas vissa andra brott, som omedelbart röra kyrkan.

Hvad åter angår öfriga brotten, så torde emellan dessa, å ena sidan,
och de endast osedliga gerningarne, å andra sidan, icke från kyrklig
synpunkt förefinnas så väsentlig skilnad, att kyrkotukt bör användas
mot de förra, om sådan ej kan tillämpas å de senare.

Förslagets bestämmelser i fråga om de kyrkliga förseelser, hvilka
böra föranleda kyrkotukt, torde kunna i hufvudsak godkännas, under
förutsättning att de öfverensstämma med de stadgande!!, hvilka i sammanhang
med lagen om kyrkotukt varda antagna angående Herrens heliga
nattvard, jordfästning samt särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Då allmänna kyrkomötet har till uppgift att deltaga i den lagstiftning,
genom hvilken kyrkans lära och ordning bestämmas, synes det
icke vara rigtigt att från valrätt och valbarhet till kyrkomötet utesluta
någon allenast på den grund, att han i en viss fråga, t. ex. om lekmans
befogenhet att utdela nattvarden, hyser en åsigt, som icke öfverensstämmer
med den i gällande kyrkolagstiftning uttalade. Så skulle
emellertid kunna ske, derest, såsom föreslagits, förlust af sådan valrätt
och valbarhet finge användas såsom kyrkotuktsmedel mot de i 4 och
5 §§ omnämnda kyrkliga förseelser. I följd häraf och då skäl torde
saknas att stadga dylik påföljd endast för de få fall, då ett kyrkotuktsförfarande
af annan anledning bör inträda, hemställer jag, att hvad förslaget.
i denna del innehåller måtte uteslutas. Härigenom skulle tillika
den fördel vinnas, att verkan af ett beslut om kyrkotukts användande
inskränkes till den församling, som meddelat beslutet.

I likhet med den skiljaktige ledamoten inom komitén anser jag det
vara förkastligt att genom böter, viten eller hemtning tvinga personer
till inställelse inför kyrkorådet, då fråga är om kyrkotukt för rent kyrkliga
förseelser. Men jag håller tillika före, att sådana tvångsmedel icke
heller böra användas vid utöfning af kyrkotukt i andra fall. Om det
anses nödigt, att den strängaste art af kyrkotukt, förlust af vissa kyrkliga
rättigheter, bör föregås af en lindrigare art, nemligen varning,
torde sådan böra meddelas skriftligen, i händelse den felande icke på
kallelse frivilligt inställer sig.

Derest förslaget ändras i sådan rigtning, synas föreskrifterna i 5 §
samt i förslaget till lag angående särskilda sammankomster för andaktsliih.
till ltiksd. l‘rot. 181)4. 1 Hand. I Afd. 13 Höft. 4

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

öfning lämpligen kunna utbytas mot stadganden af innehåll, att medlem
af kyrkan, hvilken uppträder på sådant sätt, som i sistnämnda förslag
omnämnes, gör sig förfallen till kyrkotukt enligt 2 § 2 mom. i förslaget
till lag om kyrkotukt. Det af komitén föreslagna förfaringssättet
att meddela förbud skulle nemligen vara oformligt i det fall, att personen
icke egde rösträtt å kyrkostämma och någon påföljd af förbudets
öfverträdande följaktligen icke kunde tillämpas.

Om en lag om kyrkotukt utfärdas, torde denna böra upptaga alla
de förseelser, för hvilka kyrkotukt må ega rum. Kyrkorådets befogenhet
att meddela föreställningar och varningar på grund af förordningarne
om kyrkostämma m. m. samt om kyrkostämma in. in. i Stockholm
synes derför böra inskränkas till de fall, som omförmälas i 14
kap. giftermålsbalken samt i 51 § af stadgan angående folkundervisningen
i riket.

Med den skiljaktige ledamoten inom komitén är jag ock ense
derom, att lagen om kyrkotukt bör innehålla föreskrifter angående sättet
och vilkoren för sökande af ändring i beslut, sond kyrkorådet på
grund af samma lag meddelar.

Justitierådet Lilienberg anförde: De af flere högsta domstolens ledamöter
nu framstälda anmärkningar emot ifrågavarande förslag finner
jag fullt befogade, såvidt angår de föreslagna åtgärderna såsom kyrkotukt
betraktade, och den enda synpunkt, ur hvilken jag för min del
skulle kunna finna giltiga skäl tala för den strängaste gradens antagande,
är kyrkans obestridliga rätt att från deltagande i dess förvaltning
utesluta dåliga eller fiendtlig element. Men derest man i detta
afseende icke hyser förtroende till valkorporationerna sjelfva, utan så
att säga genom en dom vill söka garantier, mötes man af synnerligen
störa svårigheter, som förslaget enligt min tanke icke kunnat öfvervinna.
Ty denna förlust af valrätt och valbarhet, såsom redan är anmärkt
omöjlig att tillämpa mot hvarje felande församlingsmedlem, komme
att i verkligheten te sig såsom en ny sorts förlust af medborgerligt förtroende
med ty åtföljande vanära inför allmänna opinionen. Det måste
vidare anses som en stor oegentlighet att, fastän eu och samma kyrka
är i hela riket rådande, förlusten ändock upphör genom flyttning från
en till annan församling. Men det är dock kanske mest då upphäfvandet
af beslutet ifrågakommer, som svårigheterna möta, enär upphäfvandet
skulle bero icke deraf att viss tid förflutit, utan af en undersökning,
huruvida den ifrågavarande personens sinnestillstånd förändrats;
och huru svårt skulle det icke i synnerhet i stora stadsförsamlingar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

blifva att finna erforderligt material för ett samvetsgrant omdöme i
dessa ömtåliga fall? Slutligen kan jag icke underlåta att i likhet med
justitierådet Lindbäck anmärka, att kyrkoråden icke synas mig vara i
besittning af erforderliga egenskaper för denna kyrkotukts handhafvande,
valda, såsom de äro, med hufvudsakligt afseende å förvaltningen
af kyrkans ekonomi. Deras opartiskhet vid bedömande af andra församlingsmedlemmars
kompetens till befattningar, som de sjelfva kunna
vara angelägna att få bibehålla, skulle också säkerligen komma att
blifva föremål för tvifvel. På dessa skäl måste jag förena mig med
justitieråden Afzelius och Lindbäck i deras afstyrkande af förslaget.

Justitierådet Skärm yttrade: Liksom andra trossamfund har den

svenska lutherska kyrkan, sedan den vunnit erkännande såsom statskyrka,
sökt att med yttre maktmedel såväl skydda sig sjelf mot intrång
af andra trosläror som ock bland sina församlingsmedlemmar
upprätthålla ordning, tukt och sedlighet.

De maktmedel, som i detta afseende stälts till kyrkans förfogande,
hafva ingalunda varit obetydliga. Varningar och förmaningar af själasörjaren,
ensam eller i närvaro af tillkallade församlingsmedlemmar, af
kyrkoråd, af biskop och konsistorium, stockstraff, arbete till kyrkan,
penningeböter, uppenbar och enskild skrift eller kyrkopligt, utestängande
från nattvardens bruk och andra kyrkans friheter, eller det mindre
bannet, samt syndarens skiljande från den kristliga kyrkans delaktighet
och hans sättande utom Guds församlings gemenskap, eller det större
bannet, äro allt medel, som lagstiftningen bemyndigat kyrkan att mot
felande församlingsmedlemmar använda.

Hvad historien och erfarenheten lära om de resultat, som med
dessa medel vunnits, är emellertid ej egnadt att ingifva särdeles förtroende^
vare sig till deras ändamålsenlighet eller till lämpligheten af
deras användning af kyrkan för dess syften.

I den mån upplysningen och samhällsmedlemmarnes förmåga af
sjelfständigt omdöme ökats, hafva dessa medel, det ena efter det andra,
af allmänna tänkesättet utdömts.

Stockstraff och uppenbar kyrkopligt äro genom uttryckliga lagbud
afskaffade; och ehuru de öfriga tuktmedlen nominelt qvarstå, kan ju
knappast sägas, att de såsom kyrkotukt numera komma till användning.
Visserligen måste på grund af särskilda stadganden (14: 1, 2
giftermålsbalken och 51 § i folkskolestadgan samt kongl. förordningen
angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj
1855) i vissa bestämda fall varningar af pastor eller kyrkoråd äfven -

Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 28.

som enskild skrift ega rum; men detta, som sker utan någon egentlig
pröfning eller beslut å kyrkans sida, kan svårligen hänföras till kyrkotukt.

Faktiskt torde sålunda i vårt land numera kyrkotukt, oaktadt de
många derom qvarstående lagbuden, icke eller åtminstone endast i
mycket obetydlig grad utöfvas.

Förslaget vill emellertid genom de antiqverade lagbudens återupplitvande
och deras lämpande efter nuvarande förhållanden, ånyo
införa sådan.

Det. vill i sådant syfte såsom tuktmedel använda dels de redan
nu legaliter existerande varningarne af pastor i tillkallade församlingsmedlemmars
närvaro och af kyrkoråd och dels ett hittills oförsökt dylikt
medel, förlust af valrätt och valbarhet till kyrkoråd och kyrkomöte.

Att återupprepandet i den nya lagen af redan nu gällande stadganden
och varningar skulle göra dessa mer än hittills användbara
och använda, synes föga antagligt.

Det njra tuktmedlet, förlusten af förenämnda valrätt och valbarhet,
förfäder allt för svagt, att deraf någon förbättring i nu rådande
förhållanden torde vara att påräkna. Det är, såsom redan inom högsta
domstolen framhållits, ej tillämpligt på alla samhällsmedlemmar; och
det kommer antagligen att i regeln drabba endast sådana, för hvilka
förlusten af valrätt eller valbarhet i nämnda hänseende icke har någon
betydelse.

Jag är för min del urståndsatt att inse, på hvad grund någon
mera verksam och ändamålsenlig kyrkotukt är att af förslaget hoppas.
Det mest sannolika synes mig vara, att detsamma, om det till lag upphöjes,
kommer att, liksom de nu gällande lagbuden om kyrkotukt, i
de flesta fall förblifva en död bokstaf, utan annan betydelse än att
utgöra ett nytt bevis pa vanmakten af lagbud, som icke öfverensstämma
med eller hafva sin grund i det allmänna rättsmedvetandet; och skulle
i något fall försök å kyrkans sida göras att med de tuktmedel, förslaget
erbjuder, städja oordningar och oskick, lärer erfarenheten snart
nog komma att, ändå mer än hittills, visa olämpligheten att med dylika
medel söka verka för kyrkans ändamål.

Efter min uppfattning är införandet af verksam kyrkotukt för
närvarande så stridande mot allmänna tänkesättet, att det torde befinnas
omöjligt att nu framlägga en antaglig och ändamålsenlig lag
derom.

Upprätthållandet af yttre ordning, tukt och sedlighet lärer lämpligast
böra öfverlemnas åt de verldsliga myndigheterna, som derför ega
tillräckliga utvägar, eller åtminstone lätteligen kunna få fyldt hvad

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

härutinnan kan brista. Staten har naturligtvis både pligt och intresse
att genom sin lagstiftning och lagskipning värna om kyrkan liksom
om sina öfriga institutioner.

För kyrkan och dess ställning inom församlingen torde det vara
en afgjord fördel, att dess tjenare befrias från omsorgen och ansvaret
för upprätthållandet af den yttre ordningen. Själasörjaren kan ej mot
sina församlingsbor uppträda såsom tuktomästare, åklagare Qch domare,
utan menligt inflytande på det kärleksfulla förhållande, som bör dem
emellan råda och som torde vara ett nödvändigt vilkor för att han
skall kunna med framgång verka till församlingens bästa.

Befrielsen från detta verldsliga bestyr lärer derjemte ej hindra,
utan tvärtom befrämja det djupt ingripande, i många fall rent af oemotståndliga
inflytande, kyrkan bär att vinna, när dess tjenare, uteslutande
med de medel, deras höga uppgift dem anvisar, i uppoffrande kärlek
och oegennyttigt nit samt i förtröstan till ordets och sanningens egen
kraft genom lära och föredöme verka på åhörarnes hjertan och samveten
för kyrkans heliga ändamål.

Derw kyrkan vunnit sådant inflytande, lärer föga behof af kyrkotukt
förefinnas.

I följd af hvad jag sålunda anfört, och instämmande för öfrigt i
det hufvudsakliga af hvad justitieråden Lindbäck, Afzelius och Lilienberg
yttrat, måste jag i likhet med dem afstyrka förslaget.

Justitierådet Svedelius instämde med justitierådet Afzelius.

2:o) Förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard.

Justitieråden Lilienberg och Isberg hemstälde, att, då vissa af de
i 7 och 17 kapitlen kyrkolagen meddelade stadganden redan blifvit
genom senare utkomna författningar upphäfda, ingressen måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

»Med upphäfvande ej mindre af G och 8 kapitlen kyrkolagen,
gällande delar af 7, 11 och 17 kapitlen samma lag, cirkuläret — — —
förordnas som följer:))

Genom en sådan ändring i redaktionen skulle älven undvikas uttrycket
»gällande §§ i 11 kap. samma lag», hvilket. i förslaget användts
i en något oegentlig betydelse, i det dermed afsetts äfven §§, hvilka i
vissa delar redan blifvit upphäfda, ehuru de i andra ännu gälla.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.

2 §•

Justitieråden Skärm, Lilienberg, Carlson, Afzelius och Isberg anmärkte,
att då den i 2:dra mom. presten ålagda skyldighet att utan
särskild kallelse i själavårdande syfte besöka de församlingsmedlemmar,
som befinna sig i lekamlig eller andlig nöd, kunde anses följa redan
af stadgandet i 1 §, syntes detta mom. kunna utgå. Bibehölles det,
torde bestämmelsen derom böra affatta» mindre ovilkorlig!, så att den
lemnade presten öppet att inskränka dessa besök till sådana fall, der
verkligt gagn af desamma kunde vara att förvänta.

4 §•

Högsta domstolens samtlige ledamöter förenade sig om det yttrande,
att då i slutet af förevarande § medgåfves prest att, der den skriftandes
bekännelse gåfve vid handen, att brottslig gerning mot någon
tillänmades, varna »denne», och detta uttryckssätt förde tanken allenast
på brott, som tillämnades mot en fysisk person och ej t. ex. mot staten
(8 kap. strafflagen), men en sådan begränsning i stadgandet icke läte
sig förklara och helt säkert ej heller i förslaget afsåges, hemstäldes
om en sådan jemkning i redaktionen, att den påpekade oegentligheten
undanröjdes.

5 § 2 mom.

Justitierådet Isberg yttrade: Då det torde få anses öfverensstämmande
med en rigtig uppfattning af den svenska kyrkans lära, att det mått af
insigter i kristendomens sanningar och särskilt betydelsen af den heliga
nattvarden, hvilket bör ställas såsom vilkor för rättigheten att blifva delaktig
af detta sakrament, icke må sättas öfver det väsentliga och rent
elementära, synes man vara berättigad att antaga, att ett barn, som,
efter att redan i skolan hafva haft tillfälle inhemta kännedom om kristen^
domens grundsanningar, ytterligare- fått åtnjuta särskild konfirmationsundervisning,
så anordnad som förhållandet är inom svenska kyrkan, i
allmänhet skall vara så beredt, att tillträde till nattvarden icke på grund
af bristande kristendomskuuskap kan detsamma förvägras, och att i de
undantagsfall, der det normala kunskapsmåttet icke kan antagas vara
uppnådt, sådant berott på en mindre vanlig brist i förståndsförmågan
eller andra särskilda omständigheter, som böra föranleda nedsättning
jemväl i de fordringar, som uti ifrågavarande afseende i allmänhet
böra ställas på dem, hvilka lemnas rätt att af sakramentet undfå del.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.

Jag anser derför att, sedan ett barn en gång blifvit delaktigt af konfirmationsundervisning,
detta förhållande bör i och för sig betraktas
såsom tillfyllestgörande bevis för, att hinder af här ifrågakomna art
icke möter för barnet att begå nattvarden, och att således presten ej
må ega ingå i vidare pröfning af barnets kristendomskunskap eller,
såsom hittills ofta inträffat, år efter annat uppskjuta barnets kommunion
för att under tiden låta det genomgå upprepade kurser i konfirmationsundervisning.
För sådant ändamål hemställer jag, att ur 2:a mom. af
förevarande § uteslutas de uttryck, som syfta på en dylik pröfningsrätt,
hvarjemte, för det fall att någon, som deltagit i konfirmationsundervisning,
skulle undandraga sig den derpå följande konfirmationen, ett tilläggtorde
böra göras till §:n af innehåll, att anteckning om erhållen konfirmationsundervisning
skall göras i kyrkoboken, på det att detta förhållande
må kunna äfven i nyssnämnda fall när som helst med lätthet
konstateras.

Justitierådet Skärm anförde: Af detta föreslagna lagrum jem fördt

med 13 § följer, att barn, som efter erhållen konfirmationsundervisning,
pröfvats beredt att få tillträde till den heliga nattvarden, skall,
såvida barnet åstundar deraf varda delaktigt, »offentligen konfirmeras».
Enligt kyrkohandboken innebär denna konfirmation, bland annat, att
barnet skall med »ja» besvara fem särskilda, till detsamma stälda, i
handboken formulerade frågor, af hvilka tre afse trosbekännelsen och
två trohetslöften.

Naturligtvis är kyrkans mening, att dessa svar, hvad trosbekännelsen
angår, skola af barnet afgifvas endast i det fallf att de grunda
sig på barnets verkliga och upprigtiga tro och öfvertygelse, emedan i
annat fall svaren ju skulle innebära en osanning.

Nu är väl att hoppas, att i de flesta fall barnet kan ur sitt fulla
hjerta lemna de svar, kyrkan äskar. Det kan emellertid hända och
lärer, efter hvad jag försport, i icke så få fall händt, att barnet funnit
sig icke kunna med rent samvete jakande besvara handbokens frågor
angående trosbekännelsen och att det af sådan anledning afhållit sig
från konfirmationen och i följd deraf ej heller fått deltaga i nattvarden.

Men, oaktadt barnet funnit sig ej ega sådan öfvertygelse, att det
kunnat offentligen förklara sig tro allt hvad de tre frågorna om trosbekännelsen
innehålla, så kan barnet känna on innerlig längtan och
ett djupt behof att få deltaga i nattvarden, fastän det har nog rättskänsla
och sanningskärlek att ej vilja köpa sig rättigheten dertill med
ett uttalande, som det finner vara mot sanningen stridande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Lagstiftaren måste här göra sig den allvarliga frågan, huruvida
den omständighet, att barnet ej kunnat komma till - öfvertygelse om
sanningen af allt hvad den apostoliska trosbekännelsen innehåller och
förty ej velat underkasta sig den offentliga konfirmationen, är tillräckligt
skäl föi att utestänga barnet från nattvarden. Det förefaller mig
som ett sådant barn mindre borde anses dertill ovärdigt, än ett sådant,
som vid konfirmationen afgifver sina svar utan eller möjliaren mot ee:en
öfvertygelse. ö

Då det synts mig af vigt, att denna fråga tages under noggrant
öfvervägande, har jag ansett mig böra uttala de betänkligheter jag för
min del hyser mot lagbud, hvarigenom den offentliga konfirmationen
göres till vilkor för rättigheten att varda af den heliga nattvarden
delaktig.

7 §■

Justitieråden AJzelius och Isberg liemstälde, att genom jemkning af
redaktionen måtte utmärkas, att bestämmelsen i andra punkten af första
stycket afsåge allenast offentlig eller allmän nattvardsgång.

8 §•

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitieråden Skärm, Lilienberg,
Afzelius och Isberg instämde, yttrade: I det förslag till kyrkolag,
som år 18/3 afgafs af utsedde komiterade, förekommer i kap. 4 § 3
det stadgande* att ej må annan än prest utdela nattvarden; men om
någon är i dödsfara stadd och prest ej kan anträffas, må hvilken kristen,
som derom anlitas, aflösning och nattvard meddela; och blef förslaget
härutinnan vid dess granskning af högsta domstolen lemnadt
utan anmärkning. Eu motsvarande bestämmelse återfinnes ock i den
för Finland gällande kyrkolag af den 9 december 1868. Med afseende
härå, och då rättighet för lekman att i omförm Sida fall utdela nattvarden
torde vara öfverensstämmande med den protestantiska kyrkans grundsatser,
synes det önskvärdt, att föreskrift angående en dylik rätt äfven
må inrymmas i den nya lag om nattvarden, som kan varda utfärdad,
i hvilken händelse förevarande § bör erhålla sådan ändrad lydelse, som
åt den itrågastälda föreskriften betingas.

Justitieråden Lilienberg och Isberg ville ytterligare fästa uppmärksamheten
derå, att det ifrågasatta tillägget till denna § syntes särskilt
pakallas af hänsyn till personer, stadda på längre sjöresor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

9 §•

Justitierådet Lindbäck anförde: Derest förslaget till lag angående
kyrkotukt, i enlighet med min redan yttrade mening, ej varder antaget,
och det tillika skulle anses vara af behof påkalladt att fortfarande
bibehålla de med" hänsyn till kyrkotuktens upprätthållande gifna bestämmelser
om förbud att i vissa fall undfå nattvarden, torde det blifva
nödigt att såsom vilkor för erhållande af sådan tillåtelse, som i § 9
afses, den, som begär tillåtelsen, med sin själasörjares bevis styrker,
att han till sakramentets begående är, efter gällande lag, oförhindrad,
på sätt för närvarande finnes stadgadt i kong], förordningen den 20
september 1859.

Justitierådet Isberg hemstälde, under hänvisning till det af honom
vid 14 § afgifna yttrande, att orden »efter vederbörlig pröfning» måtte
såsom öfverflödiga utgå.

Justitierådet Carlson yttrade: Då i förevarande paragraf synes

förutsättas, att den, som begär nattvarden, är medlem af församling i
svenska kyrkan, torde ett stadgande erfordras, hvarigenom bestämmes,
under hvilka förutsättningar svensk prest eger utdela nattvarden åt
annan än medlem af svenska kyrkan.

10 §.

Justitierådet Afzelius hemstälde, att genom jemkning af redaktionen
måtte utmärkas, dels att här gifna bestämmelse afsåge allenast
offentlig eller allmän nattvardsgång, dels ock att stadgandet icke vore
så ovilkorlig^ att försummad anmälan utgjorde hinder att i nattvarden
deltaga.

13 §.

Justitierådet Lindbäck yttrade: Jag anser mig böra erinra derom,
att i förenämnda år 1873 afgifna kyrkolagsförslag kap. 4 § 11 stadgas,
att, om någon är i dödsfara stadd och gifver, vid fullt förstånd, med
ord eller tecken tydligen tillkänna, att han åstundar nattvarden, den
icke under någon förevändning må honom förvägras, hvilket stadgande
vid granskningen i högsta domstolen icke föranledde någon anmärkning.

Rigtigheten af den grundsats, hvarifrån detta stadgande härleder
sig, lärer vara så uppenbar, att närmare motivering derför icke är af
Dih. Ull Itiksd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 13 lläft. 5

Kongl. Maj:t-s Nåd. Proposition N:o 28.

nöden; och hemställes förty, att en dylik bestämmelse jemväl i föreslagna
nya lagen intages, helst i annat fall 9 §:ns föreskrift, att nattvardens
utdelande i der afsedda händelser finge på prestens vilja bero,
i tillämpningen kunde leda till den, efter min tanke, med en sann uppfattning
af sakramentets betydelse såsom nådemedel icke förenliga påföljd,
att en person allenast derför, att hans sista sjukdom inträffar
under hans vistelse i annan församling än den han tillhör, förvägrades
att på dödsbädden undfå nattvarden.

Då den bestämmelse, om hvars införande i lagen sålunda hemstälts,
enligt min åsigt bör ega tillämpning äfven på okonfirmerad,
torde bestämmelsen lämpligen böra intagas i en ny § efter § 13, hvars
innehåll i följd häraf skulle inskränkas allenast dertill, att den, som
vill blifva delaktig af nattvarden, skall vara konfirmerad.

Justitieråden Lilienberg, Afzelius och Isberg hemstälde i likhet med
justitierådet Lindbäck, att. senare delen af denna § måtte utgå och i
stället, tilläggas en ny § af innehåll, att., der nattvarden begärdes af
någon som vore stadd i dödsfara, den, utan afseende å hvad lagen i
öfriga delar innehölle, icke finge i något fall förvägras.

Justitierådet Skärm åberopade hvad bär ofvan vid 5 § 2 mom. af
justitierådet anförts samt instämde för öfrigt i hvad justitierådet Lindbäck
yttrat om behofvet af ett stadgande om ovilkorlig skyldighet att
meddela nattvarden åt den, som, i dödsfara stadd, sådant begär.

14 §.

Justitierådet Lindbäck anförde: Här möter den vigtiga föreskrift,
att kyrkoherden skulle eg a i vissa fall förvägra församlingsmedlem att
erhålla nattvarden. I denna omtvistade fråga ansluter jag mig till dem,
hvilka af principiella skäl anse en dylik rätt. icke böra presterskapet
medgifvas. Denna åsigt hvilar, såsom bekant är, på den grunduppfattning,
att i nattvarden träder syndaren, oberoende af prest och församling,
i personligt förhållande till sin Frälsare. Om genom hans nattvardsgång
sakramentet tilläfventyrs varder missbrukadt, är icke vare
sig prest eller annan menniska gifvet att på förhand inse och bedöma.
Huru obotfärdig och djupt sjunken i laster och brott en syndare än
må synas vara, kan dock — måhända just i den högtidliga stund, då
han med den öfriga församlingen framträder till nattvardsbordet — en
stråle af det gudomliga ljuset tränga ned i hans själ, så att nattvardens
begående varder ett medel till hans väckelse och pånyttfödelse.

Men äfven om man uti ifrågakomna ämne hyllar en mening,

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

motsatt den här ofvan nämnda, synas dock bestämmelserna i förevarande
§ i flere hänseenden vara mindre tillfredsställande.

Komiterade, hvilka icke såsom kyrkotuktsmedel bibehållit uteslutande
från nattvarden, eller det så kallade mindre bannet, hafva i motiven
anfört, att den vägran af tillträde till sakramentet, som här afses,
bör betraktas såsom ett själavårdsärende, och att samma vägran följaktligen
icke bör få framdragas i offentlighetens ljus annorledes än
genom den från nattvarden uteslutnes egna åtgöranden. Då likväl dels
såsom förseelser, hvilka skulle medföra sådant uteslutande, upptagits
just desamma, hvilka enligt 2 § 1 mom. af förslaget till lag angående
''kyrkotukt böra föranleda dylik tukt, dels föreslagits att, när nattvarden
af kyrkoherden förvägras församlingsmedlem och tillträde dertill åter
medgifves honom, kyrkoherden skall derom ej mindre underrätta församlingens
kyrkoråd än äfven göra anteckning i kyrkoboken, måste,
efter min tanke, den föreställning med fog hos allmänheten vinna insteg,
att kyrkoherdens åtgärd i afseende å uteslutande från nattvarden
i sjelfva verket vore en art af kyrkotukt, närmast jemförlig med det
mindre bannet, helst förslaget till lag angående kyrkotukt i en särskild
§ hänvisar till de stadganden i förevarande lagförslag, hvarom nu är
fråga. Enär utestängande från nattvarden såsom kyrkotuktsmedel nu
mera är af allmänna meningen alldeles utdömdt, kan med temlig visshet
förutses, att enahanda åtgärd, använd såsom medel för enskild
själavård, skulle inom församlingen mötas med misstro och inom kort
anses lika olämplig som det mindre bannet.

Vidare och då det icke skäligen kan antagas vara öfverensstämmande
med förslagets syfte, att den af komiterade i fråga om användande
af kyrkotukt uppstäda fordran på fullkomlig visshet rörande
tillvaron af de förseelser, som skola utgöra föremål för tukten, bör i
någon mån eftergifvas, när uteslutande från nattvarden skall å samma
förseelser följa, synas jemväl i sistnämnda fall gälla de af mig vid
granskningen af förslaget till lag angående kyrkotukt framhallna betänkligheter
i afseende å den stora svårighet för kyrkoherden att med
säkerhet afgöra, då förseelserna verkligen vore för handen, och de misstag
med derpå grundade obehöriga åtgärder, som skulle af detta förhållande
orsakas.

Slutligen torde hufvudsakliga syftemålet med förslaget uti ifrågavarande
del, eller att förhindra uppenbart obotfärdiga syndare från
delaktighet i nattvarden, endast i högst ofullständig grad kunna ernås,
enär jemlikt förslaget rått till nattvardens begående skulle tillstädjas

36 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

den felande, så snart, han bekände sin synd och lofvade bättring, således
äfven om hans lefverne eller handlingar bore det mest tydliga
vittnesbörd derom, att någon förbättring i verkligheten icke inträdt.
Att häraf också lätt kunde framkallas hycklade bekännelser om botfärdighet
ligger i öppen dag.

Med åberopande af hvad sålunda yttrats, hemställer jag, att förevarande
§ måtte helt och hållet utgå ur förslaget.

Justitierådet Isberg yttrade: Vid granskning af 1873 års förslag till
kyrkolag, hvilket. upptog prestens rätt att vägra tillträde till nattvarden
bland kyrkotuktsmedlen, anförde högsta domstolens fleste ledamöter, att
uteslutande från nattvarden, hvarigenom den som uteslöte likasom stälde
sig hindrande i vägen för syndaren, då han ville närma sig sin Frälsare,
syntes vara eu olämplig, likasom för den äldsta kyrkan okänd kyrkotuktsform.
I förevarande förslag är så tillvida hänsyn tagen till berörda yttrande,
att uteslutande från nattvarden icke upptagits bland kyrkotuktsmedlen.
Men bestämmelsen har i stället införts såsom en akt af den enskilda
själavården; den är iklädd en annan form, men sjelfva dess innebörd
är densamma som förut, och hvad i anledning af 1873 års förslag inom
högsta domstolen anmärkts deremot, synes mig tillämpligt äfven nu.
Instämmande i öfrigt i hufvudsak med hvad justitierådet Lindbäck härutinnan
anfört, hemställer jag, att 14 § måtte ur förslaget utgå.

Justitierådet Skärm instämde med justitierådet Lindbäck.

Justitieråden Svedelius och Afzelius anmärkte, att, då till den själavårdande
verksamheten syntes höra, att hvad dervid mellan själasörjaren
och den enskilde församlingsmedlemmen förefölle icke af den förre
öfverlemnades åt offentligheten, föreskriften i 3 mom. angående tillkännagifvande
för kyrkorådet och anteckning i kyrkoboken om här
ifrågavarande åtgärd icke vore förenlig med dennas karakter af en själavårdande
handling utan fasthellre vore egnad att förvandla den till ett
straffmedel. Vid sådant förhållande och då det korrektiv mot missbruk,
man genom samma föreskrift möjligen afsett att åstadkomma, syntes
vara af ringa betydelse, hemstälde justitieråden, att 3 inom. måtte utgå.

Justitierådet Carlson anförde: Det torde icke kunna undvikas,

att då någon på grund af lastbart och förargelseväckande lefverne förvägras
nattvarden, denna åtgärd och anledningen dertill kommer till
allmän kännedom, och att i följd häraf hans medborgerliga anseende
eller göda. namn och rykte nedsättes. Hvad jag vid granskning af
förslaget till lag . om kyrkotukt anmärkt om deri intagna stadgandens
förhallanden till vissa bestämmelser i den borgerliga lagen eger derför,
enligt min uppfattning, äfven tillämpning på föreskrifterna i denna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

paragraf. På grund häraf måste jag afstyrka, att det föreliggande förslaget
i denna del varder upphöjdt till lag.

15 §•“; '' ;

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitieråden Skärm och Lilienberg
förenade sig, yttrade: Af förslagets innehåll framgår, efter min
uppfattning, icke med tydlighet, huruvida meningen är, att blotta försummelsen
af sådan anmälan till nattvardsgång, som i 10 § sägs, i
och för sig är att hänföra under de fall, hvilka enligt lagen skola föranleda
uteslutande från delaktighet i nattvarden och följaktligen äfven
till den försumliges förbigående vid sakramentets utdelande. Då dylik
försummelse ofta kan hafva sin grund i glömska och någon gång i
okunnighet om anmälningsskyldigheten, synes försummelsen icke böra
föranleda omförmälda stränga påföljder, der i öfrigt icke förefinnes i
lagen angifvet särskildt. hinder att meddela nattvarden åt den försumlige;
och torde detta, till undvikande af missförstånd om lagens rätta
tydning härutinnan, böra utmärkas t. ex. derigenom, att emellan orden
»enligt» och »denna lag» intoges en hänvisning till de §§ i lagen, hvilka
afsåge sådana fall, då någon icke må varda af nattvarden delaktig.

Justitierådet Isberg anförde: Under antagande att det i denna §
begagnade uttryck »någon, som enligt denna lag icke må varda af nattvarden
delaktig», icke eger tillämplighet i fråga om sådana nattvardsgäster,
mot hvilka ej förekommer annan anmärkning, än att de försummat
att enligt 10 § anmäla sig till nattvardsgång, har jag icke annat
att erinra mot §:ns affattning, än att bland de orsaker, som må föranleda
förbigående vid sakramentets utdelande torde böra upptagas äfven förargelseväckande
uppförande vid sjelfva nattvardstillfället.

Justitierådet Afzelius åberopade sin anmärkning vid 10 §.

16 §.

Justitierådet Isberg erinrade, att derest såsom justitierådet ofvan
hemstält, 14 § uteslötes, behof ej torde förefinnas för bibehållande af
de i 16 § föreslagna stadganden.

Slutligen ville justitieråden Lilienberg och Afzelius erinra, att i
händelse förslaget till lag angående kyrkotukt icke vunne godkännande,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ännu gällande bestämmelser i kyrkolagens 9 kap. samt i 10 kap., såvidt
angår mindre och större bannet, äfvensom förordninggn den */s 1855
angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande samt 71 §
i förordningen den 2% 1861 angående mord, dråp och annan misshandel
syntes böra vid utfärdandet af förevarande lag upphäfvas.

3:o) Förslag till lag angående jordfästning.

Beträffande förslagets ingress anförde justitieråden Lilienberg och
Isberg, att, då 18 kap. kyrkolagen innehölle, särskild! i de två sista
punkterna af 4 §, åtskilliga bestämmelser rörande tiden och sättet för
begrafnings verkställande, livilka syntes vara af beskaffenhet att icke
böra upphäfvas, med mindre andra sattes i deras ställe, justitieråden
med afseende härå, och då den nu föreslagna lagen icke upptoge några
nya stadganden i dessa afseenden, ansåge den i ingressen förekommande
bestämmelsen om upphäfvande genom nya lagen af 18 kap. kyrkolagen
i dess helhet böra ändras.

Justitieråden Skärm och Lindbäck yttrade, att enligt ingressen
till den föreslagna lagen skulle genom densamma 18:de kap. kyrkolagen
helt och hållet upphäfvas; men enär detta kapitel innehölle, förutom
stadganden angående jordfästning, jemväl föreskrifter rörande
begrafning och begrafningsplatser, hvilka ämnen, såsom ock af högsta
domstolens fleste ledamöter erinrades vid granskning af 1873 års kyrkolagsförslag,
icke rätteligen folie inom området för den kyrkliga lagstiftningen,
hemstälde justitieråden, att åt ingressen måtte gifvas sådan
förändrad lydelse, som utmärkte, att genom antagande af ifrågavarande
lag berörda kapitel i kyrkolagen komme att upphäfvas endast i hvad
det innefattar föreskrifter beträffande jordfästning.

2 §•

Justitieråden Lilienberg, Carlson och Isberg hemstälde, huruvida
icke stadganden kunde anses erforderliga, genom hvilka bestämdes, dels
under hvilka förutsättningar svensk prest egde jordfästa lik efter annan
än medlem af svenska kyrkan, och dels huru med jordfästning borde
förfaras, då dödsfall timade å fartyg under längre sjöresa.

3 §•

Justitieråden Lilienberg, Afzelius och Isberg förenade sig om följande
yttrande: Det inträffade väl någon gång att en person i lifstiden

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

förordnade om det ställe, hvarest han önskade varda begifven, men
knappt någonsin torde deremot förekomma, att någon meddelade bestämmelse
om *den församling, hvarest han ville blifva jordfäst. Vid
sådant förhållande syntes första stycket af förevarande § sakna praktisk
betydelse och lämpligen kunna utbytas mot ett stadgande, som angåfve,
att, om lik skulle begrafvas i annan församling än den, der dpdsfallet
timat, jordfästningen kunde förrättas i den af dessa församlingar vederbörande
åstundade. _ .

Med afseende å paragrafens andra stycke anmärkte justitieråden
Lilienberg, Carlson, Afzelius och Isberg, att det deri meddelade stadgande
borde så affattas, att det ej utgjorde hinder för Konungen att
förordna, det jordfästning kunde ega rum å annan plats än de i stadgandet
angifna, exempelvis i fängelse eller å sjukhus, då fråga vore
om person, som å sådant ställe aflidit.

Justitierådet Lilienberg anförde vidare: Af sammanhanget mellan
första pch andra punkterna i sista stycket af denna paragraf följde, att
det i första punkten använda uttrycket »rum, som församlingen för
jordfästning anvisat», måste antagas omfatta äfven kyrka, hvarest, enligt
andra punkten jordfästning i vanlig ordning finge ske. I motiven
hade komitén uppgifvit endast särskilt grafkor eller grafkapell vara
med nämnda uttryck åsyftadt. På den skiljaktighet, som sålunda förefunnes
mellan förslagets text och motiven, ansåg justitierådet sig böra
fästa uppmärksamhet.

4—6 §§.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Skärm instämde,
yttrade: Att, på sätt förslaget afser, i lagstiftningen införa en ny,

tredje form af jordfästning, så vidt angår dödfödde och dem, hvilka
utan döpelse do, dertill synas mig tillräckliga skäl icke vara förebragta.
Jag hemställer förty, att allt hvad förslaget i sådan syftning innehåller
måtte utgå samt att- deremot, i öfverensstämmelse, med nu gällande lag,
förslagets bestämmelser i fråga om jordfästning i stillhet måtte göras
tillämpliga jemväl på dödfödda barn.

Justitierådet Isberg ansåg giltiga skäl ej föreligga att. i fråga om
dem, som do utan att hafva undfått dopet, vägra jordfästning i vanlig
ordning; och då jordfästning af dödtödda barn, derest sådan öfverhufvud
ansåges böra bibehållas i fråga om varelser, hvilka aldrig haft sjelfständigt
lif, enligt justitierådets mening borde, liksom hittills ^ varit
fallet, ske i stillhet, hemstälde justitierådet, att 5 § måtte utgå och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

jordfästning af dödfödda barn upptagas bland de fall, som omnämndes
i 6 §. Häraf skulle föranledas vissa iemkningar i redaktionen af 1, 4
och 7 §§.

Angående innehållet i sista delen af 6 § yttrade justitieråden
Lilimberg, Afzelius och Isberg, att jordfästning i vanlig ordning, enligt
justitierådens omdöme, borde medgifvas i afseende å den, som förgjort
sig sjelf, såvida han saknat förståndets fulla bruk, ehuru han icke kunde
sägas hafva varit alldeles beröfvad sitt förstånd, och jemväl om detta
förhållande haft sin grund i en blott tillfällig sinnesförvirring.

Dessutom hemstälde justitieråden, att orden »enligt läkares intyg»
matte uteslutas, så att presten blefve i tillfälle att för bedömande af
den dödes sinnesbeskaffenhet vid gerningens föröfvande taga hänsyn
jemväl till andra omständigheter, som kunde på frågan inverka. En
sådan pröfning torde ej blifva vanskligare än att den kunde öfverlemnas
åt presten, helst i tvifvelaktiga fall jordfästning i vanlig ordning väl
alltid borde medgifvas.

8 och 9 §§.

Justitieråden Lilienberg och Isberg anmärkte, att sista stycket af
8 § afsåge ett ämne, som icke tillhörde kyrkolagens område, och derför
borde utgå ur förslaget.

Justitieråden Svedelius, Carlson och Afzelius hemstälde, att, då
annat stadgande om begrafning icke syntes tillhöra den kyrkliga lagstiftningen,
än hvad som innefattades i första stycket af 8 §, andra
stycket af samma § äfvensom 9 § måtte utgå.

Justitieråden Skärm och Lindbäck hemstälde, att 8 och 9 §§ i förevarande
lagförslag, hvilka blott innehölle stadganden om begrafningsplatser,
måtte uteslutas ur förslaget.

4:o) Förslag till lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig
person.

Högsta domstolens samtlige ledamöter förenade sig om följande yttrande:
Att ifrågavarande lagförslag tillkommit till betryggande af borgerlig
ordning syntes vara uppenbart och hade jemväl af komitén medgifvits.
Såsom skäl för lagens behöflighet vore nemligen i motiven
anfördt att, om än den handling, som afsåges att betraktas såsom
vigsel, förblefve utan borgerlig verkan, just denna omständighet kunde,
om kontrahenterna befunne sig i villfarelse derom, för dem medföra
menliga följder i borgerligt hänseende. Det kunde emellertid icke an -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

tagas, att personer, som i vårt land ämnade ingå äktenskap, befunne
sig i sådan okunnighet om våra samfundsförhållanden, att de ansåge
vigsel kunna ''förrättas af annan än dertill berättigad prest. Allenast
i det fall, att någon svikligen tillvällade sig utöfningen af prestembete
eller eljest obehörigen gåfve sig ut för prest, kunde man med fog tala
om villfarelse hos kontrahenterna; men för dylikt fall vore ansvarsbestämmelse
redan i strafflagen meddelad. På grund af hvad sålunda
anförts och då straffbestämmelse i förevarande afseende ej heller ur
annan synpunkt kunde anses vara af behofvet påkallad, funno justitieråden
sig böra afstyrka ifrågavarande lagförslags godkännande.

5: o) Förslag till lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Justitieråden Lilienberg och Lindbäck funno, med afseende å det
nära sammanhanget emellan det af justitieråden afstyrkta förslaget till
lag angående kyrkotukt och nu ifrågavarande lagförslag, sig ej heller
kunna till antagande förorda sistnämnda förslag.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitieråden Svedelius och Skärm
instämde, anförde: Under åberopande af hvad jag vid granskning af

förslaget till lag angående kyrkotukt anfört, och då den förlust af
kyrkliga rättigheter, hvilken skulle blifva enda påföljden för den,
som icke stälde sig till efterrättelse kyrkorådets förbud att uppträda,
särskild! i bär afsedda fall komme att sakna tillämplighet, kan jag
icke tillstyrka förslagets godkännande i förefintligt skick. Då det synes
vara alltför oegentlig!, att ett af vederbörlig myndighet utfärdadt
förbud må kunna utan hvarje äfventyr åsidosättas, lärer, derest icke
för förbudets öfverträdande kunna stadgas påföljder, Indika äro i hvarje
fall tillämpliga, följdrigtigheten fordra, att jemväl sjelfva förbudet uteblifver.

Justitierådet Carlson hänvisade till hvad justitierådet yttrat angående
föreliggande förslag vid granskning af förslaget till lag om
kyrkotukt.

Justitierådet Isberg hade icke annat att erinra mot detta förslag,
än att, då den förlust af kyrkliga rättigheter, hvilken enligt 5 § i förslaget
till lag angående kyrkotukt vore stadgad såsom påföljd för
öfverträdande af sådant förbud, som i förevarande förslag afsåges, enligt
den al’ justitierådet redan vid granskning af nyssnämnda lag uttalade
åsigt icke vore att betrakta såsom kyrkotukt i egentlig mening, justitierådet
hemstälde, att i sista stycket af förslaget orden »vare förfallen
till den kyrkotukt, hvarom särskild! är stadgadt» måtte utbytas mot
Bdt. till l{iked. Prut. J81/4. J Hand. 1 Afd. JU Höft. G

Kongl. Maj:t.‘i Nåd. Proposition N:o 28.

»vare underkastad påföljd, som i lagen angående kyrkotukt för sådant
fall finnes stadgad».

6:o) Förslag till lag om klagan öfver kyrkorådets beslut i vissa mål.

Justitieråden Svedelius, Skärm, Afzelius och Lindbäck yttrade, att
då den föreslagna lagen angående kyrkotukt blifvit af justitieråden
afstyrka samt, äfven om det skulle befinnas nödigt att meddela föreskrifter
rörande Överklagande af kyrkoråds beslut i öfriga mål, Indika
i förevarande lagförslag afsåges, dylika föreskrifter, såsom hörande till
olika lagstiftningsområden, syntes icke lämpligen böra i eu författning
sammanföras, ansågo justitieråden sig förhindrade tillstyrka, att ifrågavarande
förslag erhåller kraft af lag.

Justitierådet Isberg anförde: I afseende å de af komité» här föreslagna
bestämmelser, för såvidt angår klagan öfver kyrkoråds beslut
i de i 10 § af förslaget till lag angående kyrkotukt afsedda fall,
har jag icke något annat att erinra, än hvad jag redan vid nyssnämnda
§ anmärkt, eller att dessa bestämmelser lämpligen böra införas
i lagen angående kyrkotukt och icke meddelas genom eu särskild
författning.

I öfrigt instämmer jag i hvad justitieråden Svedelius, Skarin, Afzelius
och Lindbäck yttrat beträffande förevarande lagförslag.

Justitierådet Lilienberg utlät sig, att angående fullföljd af talan
emot kyrkoråds beslut saknades för närvarande stadgande i kyrkostämmoförordningen,
eu omständighet, som dock ej i praxis uteslutit
möjligheten att öfverklaga sådant beslut. Då behofvet af lagstadgande
i berörda hänseende skulle framträda starkare, i fall komiténs förslag till
lag angående kyrkotukt blefve antaget och kyrkorådet derigenom finge
större befogenhet än det nu egde, hade koinitén funnit sig böra upprätta
förslag till dylikt stadgande. Det ville emellertid synas, som om
detta lämpligast kunnat ske meddelst införande af erforderliga bestämmelser
i kyrkostämmoförordningen, till hvilken de öfriga författningar,
på grund hvaraf kyrkorådet egde fatta beslut, redan förut kunde anses
hänföra sig. En annan utväg hade jemväl stått öppen, den nemligen
att, i den mån s.å ansetts nödigt, i de särskilda författningarna meddela
föreskrift i ämnet. Men att, såsom i det afgifna förslaget skett,
i en lag af kyrkolags natur intaga bestämmelser, som tillika supplerade
allmän civillag, kommunallag och administrativ författning, syntes deremot
icke tillrådligt; och fann justitierådet sig förty icke kunna tillstyrka
förslagets godkännande i befintligt skick.

Justitierådet Carlson yttrade: Jag har vid granskning af förslaget

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.

till lag om kyrkotukt hemstält, dels att kyrkorådets rätt att i vissa.fall
meddela förbud att inom församlingen uppträda såsom lärare måtte utbytas
mot rätt för kyrkorådet att i dessa fall utöfva kyrkotukt; dels att
i lagen om kyrkotukt måtte intagas föreskrifter om vilkoren och sättet
för fullföljd af talan mot kyrkoråds beslut, hvarom nämnda lag handlar;
dels ock att kyrkorådets befogenhet att, utom vid tillämpning af lagen
om kyrkotukt, meddela varning, måtte inskränkas till de fall, Indika
omnämnas i 14 kap. giftermålsbalken och i folkskolestadgan.

Med erinran härom hemställer jag vidare, att stadganden icke måtte
meddelas om rätt till klagan öfver varning, som meddelas på grund af
14 kap. giftermålsbalken eller folkskolestadgan. Behörigheten af en sådan
varning bör nemligen, enligt min uppfattning, pröfvas i sammanhang
med frågan om tillämpning af den strängare påföljd, som skall inträda,
då varningen icke medför åsyftad verkan.

7:o) Förslag till lag angående fröjde- och flyttning sbetyg, som af pr esterskapet
utfärdas.

Justi tieråden Skärm, Af tellus och Lindhäck förenade sig om följande
yttrande: Då, efter hvad i motiven anförts, med förevarande lagförslag
uteslutande åsyftades den ändring i gällande bestämmelser om
fräjde- och flytt ningsbetyg, som betingades af de i 11 § af förslaget
till lag angående kyrkotukt och 14 § 3 mom. i förslaget till lag angående
själavård in. m. meddelade förbud om anteckning i prestbevis
af tuktåtgärd eller af beslut, hvarigenom tillträde till nattvarden blifvit
någon förvägradt, men det åsyftade ändamålet vunnes genom att allenast
upphäfva de särskilda föreskrifter, hvilka i kongl. förordningen den
20 januari 1865 stadgade^ i fråga om prestbevis, som meddelades för
flyttning från eu församling till en annan, syntes förslaget kunna inskränkas
till en sådan åtgärd. Skulle deremot, för vinnande af formella
fördelar, finnas lämpligt att gifva förslaget den utsträckning, som
af komitén förordats, d. v. s. att, med omarbetning af samtliga^bestämmelse:)''
i ämnet, sammanföra dem i en författning, ansåge justitieråden
det vara önskvärdt, att vid denna omarbetning undvekes de oegentligheter,
som beträffande förslagets uppställning och redaktion syntes
kunna anmärkas, i hvilket afseende särskilt påpekades, dels det olämpliga
att i första rummet meddela bestämmelser om fräjdebetyg för de numera
säkerligen ganska få personer, som före 1865 års början blifvit för brott
dömde, dels ock att beträffande fräjdebetyg för person, som enligt lagen
af den 20 juni 1890 blifvit förklarad förlustig medborgerligt förtroende,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

uppgift om tiden, hvarigenom besvär mot utslaget skolat anföras, saknade
all betydelse.

Justitieråden Svedelius, Lilienberg, Carlson och Isberg yttrade, att
då den förändring i afseende å flyttningsbetygen, som ined förslaget
åsyftades, lättast syntes kunna åstadkommas genom upphäfvande af
hvad 1865 års förordning i detta afseende innehölle, helst ett sammanförande
af ötriga stadganden i ifrågavarande författningar vore förenadt
med hvarjehanda svårigheter och, derest, såsom i förslaget skett, förändrade
ordalag begagnades, alltid komrne att lemna rum för tvekan
huruvida afsigten vore att stadga något annat än som nu gälde, hemstälde
justitieråden, att lagförändringen måtte inskränkas till ett sådant
upphäfvande, som justitieråden nyss antydt.

Ex protocollo:
Carl Boheman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet i Marstrand
fredagen den 11 augusti 1893,

i närvaro af

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt.

Statsråden: friherre von Essen,

Östergren,

Groll,

Gilljam,
friherre Rappe,

Justitieråden: Norberg,

Isberg.

Sedan undertecknad blifvit i nåder förordnad att denna dag föra
protokollet öfver justitiedepartementsärenden, anmälde chefen för justitiedepartementet
statsrådet Östergren efter gemensam beredning med chefen
för ecklesiastikdepartementet i underdånighet:

dels att — sedan komiterade för utarbetande af förslag till ändringar
i kyrkolagen m. m. den 5 april 1892 aflåtit underdånig skrifvelse,
hvarmed öfverlemnats i tryckt exemplar ett åt komiterade affattadt betänkande
innehållande förslag till
l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard,

3:o) lag angående jordfästning,

4:o) lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

5:o) lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,

6:o) lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål,

7:o) lag angående fräjde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet.
utfärdas, samt

8:o) kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer,
Indika förklarats förlustige medborgerligt förtroende,

och Kongl. Maj:t, efter det samtliga domkapitlen i riket, Stockholms
stads konsistorium och hofkonsistorium afgifvit infordrade underdåniga
utlåtanden öfver samma förslag, genom nådig remiss den 30 september
1892 anbefalt högsta domstolen att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, öfver komiterades förberörda under l:o—7:o upptagna
förslag afgifva underdånigt utlåtande, — detta utlåtande nu inkommit,
dels ock att ej mindre från domkapitlet i Kalmar stift inkommit
underdånig skrifvelse af den 27 januari 1892, hvari domkapitlet anmält
en af presterskapet inom stiftet gjord anhållan om afhjelpande af viss
angifven bristfällighet i kyrkotuktslagstiftningen, än äfven från domkapitlet
i Lunds stift inkommit underdånig skrifvelse af den 10 februari
1892, med hvilken domkapitlet insändt en af presterskapet inom stiftet
gjord framställning i afseende å samma lagstiftning.

Efter att hafva redogjort ej mindre för komiterades förslag samt .
deröfver infordrade utlåtanden än äfven för förenämnda af presterskapet
inom Lunds och Kalmar stift gjorda framställningar, yttrade departementschefen
:

»Af den gjorda redogörelsen torde framgå att, då högsta domstolens
fleste ledamöter ansett sig böra afstyrka förslaget till lag angående kyrkotukt
i dess helhet, de dertill i främsta rummet föranledts af farhåga,
att förhållandena inom den svenska kyrkan för närvarande icke lämpade
sig för utfärdande af nya lagbestämmelser å kyrkotuktens område. För
att kyrkotukten skulle verka på samma gång kraftigt och välsignelsebringande
borde den uppbäras af ett starkt och lifligt församlingsmedvetande
och utöfvas genom medel, hvilka vore egnade att befrämja det
andliga lifvet inom kyrkan, men ett sådant församlingsmedvetande saknades
och för tv skulle tukten, äfven om den inskränktes till påföljder
af kyrklig art, komma att förlora sin rent kyrkliga karakter och blifva
för sitt ändamål otjenlig. Äfven komiterade hafva, med hänsyn till den
brist j>å lifaktighet, som i flera afseenden länge varit rådande inom
kyrkan, samt de upplösande och söndrande tendenser, som i senare tider
gjort sig gällande, icke kunnat frigöra sig från tvekan, huruvida de nödiga
förutsättningarne för eu rätt tillämpning af kyrkotukten för närvarande
vore till finnandes; men komiterade hafva dock såsom sin me -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ning; uttalat, att äfven under för handen varande förhållanden kyrkan
icke borde underlåta att bekänna sin ställning gent emot hädelsen och
gäckeriet af hennes trosföremål samt det grofva och förargelseväckande
syndandet eller att skydda sig mot de fiendtliga anfallen mot hennes lära
och ordning, allenast dervid, såväl i afseende å föremålen för tuktverksamhet
som oek beträffande medlen och sättet för tuktens utöfning,
erforderlig varsamhet iakttages.

Då den af korniterade sålunda uttalade uttalade åsigt torde hvila
på en ur kyrklig synpunkt, fullt rigtig uppfattning, samt den nuvarande
tuktlagstiftningen onekligen är i åtskilliga hänseenden olämplig eller
till och med oanvändbar samt dessutom föga egnad att lemna kyrkan
nödigt skydd mot fiendtliga eller eljest för kyrkan skadliga, inom kyrkans
egna församlingar befintliga element, synes mig den af kyrkomötet i
dess underdåniga skrifvelse den BO september 1878 begärda revision
af den kyrkliga tuktlagstiftningen vara af ett verkligt behof påkallad
och så mycket mindre böra vidare uppskjutas, som ett sådant uppskof
med frågans behandling svårligen kan antagas öka utsigterna för dess
lyckliga lösning.

Vid verkställande af denna revision torde ock det af korniterade
afgifna förslag i allmänhet böra kunna komma till användning. Såvidt
förslaget afser att angifva de förseelser, som skola utgöra föremål för
kyrkans tuktande verksamhet, har detsamma af det öfvervägande flertalen
bland domkapitlen lemnats utan anmärkning; och hvad tvenne
domkapitel erinrat derom, att området för tuktverksamheten af komiterade
utstakats inom för trånga gränser, synes mig icke, lika litet som
de inom högsta domstolen i motsatt rigtning gjorda anmärkningar, böra
föranleda ändring i förslaget.

Hvad åter angår medlen och sättet för utöfningen af kyrkotukten,
lärer komiterades förslag ej i allo kunna bibehållas oförändradt. Beträffande
de två första tuktgraderna torde visserligen de deri afsedda tuktmedlen,
nemligen tillrättavisning och förmaning inför kyrkoherden i närvaro
af eu eller två församlingsmedlemmar samt föreställningar och
varningar inför kyrkorådet, icke kunna undvaras med mindre väsentliga
ändringar vidtagas i sjelfva organisationen af kyrkans styrelse, någonting,
som dock för närvarande icke torde böra ifrågakomma. Berörda tuktmedel
återfinnas ock bland nu gällande tuktformer och äro af dessa de
enda, hvilkas bibehållande såsom tuktmedel lärer kunna ifrågasättas.
Men då korniterade, för det fall att den felande icke hörsammar kyrkoråds
kallelse, icke föreslagit ändring i nu gällande föreskrifter, enligt
Indika den uteblifne skall erlägga böter till församlingens skolkassa, af

4K Kong1. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 28.

kyrkorådet genom viten tillhållas att sig- infinna samt eventuel! genom
kronobetjeningens försorg till inställelse inför kyrkorådet hemtas, synas
komiterade icke hafva med önskvärd följdrigtighet. genomfört den onekligen
rigtiga tanke, som komiterade ansett böra ligga till grund för eu
blifvande lag om kyrkotukt, nemligen att kyrkan vid utöfningen af sin
tuktande verksamhet icke får använda borgerliga straff, hvarmed, enligt
min åsigt, tvångsmedel af förenämnda, rent verldsliga art äro att jemföra.
Jag har derför — i öfverensstämmelse med hvad af eu ledamot
i högsta domstolen blifvit hemstäldt — trott, att kyrkostämmoförordningarnes
föreskrift om böter, viten och hemtning icke borde ega tillämpning
i afseende å kyrkotuktsmål, utan beträffande sådana mål allenast
stadgas att, om den felande underlåter att på kyrkorådets kallelse iakttaga
inställelse, kyrkorådet skall ega att tillställa honom skriftlig varning;
och har jag i enlighet härmed vidtagit ändringar i 2 § 2 mom. af
förslaget.

Vidkommande det vid tredje tuktgraden använda medel, bestående
i frånkännande af vissa kyrkliga rättigheter, bär såväl af åtskilliga domkapitel
som ock inom högsta domstolen såsom en väsentlig brist anmärkts
dels att, då inträffa kunde att den, mot hvilken tukten skulle
tillämpas, redan förut vore i saknad af dessa rättigheter, ifrågavarande
tuktmedel icke kunde mot alla felande användas, dels ock att detsamma
i de fall, då det komme till användning, ofta nog skulle förlora egenskapen
af verklig tukt, enär utöfningen af de rättigheter, hvaraf den
felande komme i mistning, för honom saknade allt värde. Vore det
nu så, att kyrkan vid sin tuktande verksamhet hade att uteslutande
taga hänsyn till den felande, att uteslutande vända sig mot dennes
osedliga eller mot kyrkans ordning stridande vilja, skulle den gjorda
anmärkningen ej sakna giltighet, men då kyrkotukten äfven, och i
främsta rummet, afser att omedelbart värna om kyrkans egen sjelfuppehållelse,
dess nådemedel, lära och ordning, kan jag för min del ej undgå
att finna anmärkningen hvila på en ensidig och icke fullt kyrklig uppfattning.
fy ur sistnämnda synpunkt är det af obestridlig vigt, att eu
felande församlingsmedlem beröfvas möjligheten att i afseende å kyrkostyrelsen
utöfva ett inflytande, som han på grund af omständigheterna
måste antagas komma att missbruka; och ur samma synpunkt synes
det förhållandet, att församlingsmedlemmar finnas, hvilka på grunder,
som falla utom kyrkotuktens område, äro utestängda från handhafvandet
af kyrkans angelägenheter och från hvilkas sida, i händelse de
gjort sig skyldige till ett i kyrkotuktsafseende felaktigt förfarande,
missbruk i förberörda hänseende således faktiskt icke kan ifrågakomma,

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

icke kunna på frågan inverka, liksom ej heller den omständigheten,
huruvida den felande sjelf sätter större eller mindre värde på rättigheten
att deltaga i handhafvande! af kyrkans angelägenheter. Vid sådant
förhållande och då äfven i andra lutherska länder, hvarest en ordnad
och tidsenlig tuktlagstiftning finnes (Finland, Tyskland), kyrkotukten
ansetts böra kunna afslutas genom ett förklarande, att den felande
skall vara förlustig vissa kyrkliga rättigheter, har jag icke af förevarande
anmärkningar kunnat öfvertygas om olämpligheten af komiterades
förslag i denna del, hvilket derutinnan alltså af mig lemnats oförändradt.

Med föranledande af anmärkningar inom högsta domstolen har jag
deremot ansett, att föreskrifterna i 5 § af förslaget borde utbytas mot
ett stadgande af innehåll, att församlingsmedlem, hvilken uppträder på
sådant sätt, som i förordningen angående särskilda sammankomster för
andaktsöfning den 11 december 1868 angifves kunna föranleda förbud
att utöfva lärareverksamhet, derigenom gör sig förfallen till kyrkotukt enligt
2 § 2 inom., och, om en sådan ändring vidtages i, förslaget, torde
dels 7 § böra utgå, dels ock den af komiterade föreslagna lag angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning kunna utbytas mot en lag,
hvarigenom förordnas, att hvad för närvarande finnes stadgadt om rätt
för kyrkoråd att meddela förbud mot utöfvande af lärareverksamhet
äfvensom om ansvar för öfverträdelse af sådant förbud skall upphöra
att gälla.

I 10 § af komiterades förslag finnes stadgadt, att kyrkoråds åtgärd
att tilldela någon föreställningar och varningar eller att förklara
någon förlustig de i 2 § 2 mom. omförmälda kyrkliga rättigheter, så
ock dess vägran att upphäfva sådant förklarande finge öfverklagas inom
den tid och i den ordning, som vore stadgade i särskild lag om klagan
öfver kyrkoråds beslut i vissa mål. Såsom af en reservant inom
komitén föreslagits och jemväl vid förslagets granskning hos domkapitlen
och högsta domstolen förordats, torde emellertid i nyssnämnda
§ fullständig hänvisning i fråga om besvärs anförande öfver kyrkoråds
åtgärd och beslut rörande kyrkotukt böra införas; vid hvilket förhållande
komiterades förslag till lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa
mål lärer kunna helt och hållet utgå.

Då i förslaget till lag angående kyrkotukt stadgas, att uppgift om
kyrkotukt oj må inflyta i prestbevis, skulle, derest förslaget antoges
till lag, nu gällande bestämmelse, att i flyttningsbevis böra intagas
vissa uppgifter i afseende å kyrkotukten, i och med detsamma upphöra
att gälla, men för* undanrödjande af hvarje tvifvel härom har jag dock
Bih. till Biksd. B rot. 1884. / Barn!. 1 Afd. 13 Ifä/t. 7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

låtit införa sagda bestämmelse bland de lagrum, som i förslaget angifvas
såsom upphäfda; och har jag i sammanhang härmed, och med föranledande
af hvad inom högsta domstolen erinrats vid komiterades förslag
till lag angående fräjde- och flyttning sbetyg, som af presterskapet utfärdas,
ansett sistberörda förslag böra utgå.

I fråga om förslaget till lag angående kyrkotukt tillåter jag mig
slutligen biträda den af reservanten inom komitén framstälda, af åtskilliga
domkapitel samt flere ledamöter inom högsta domstolen gillade
mening, att stadgandena i nu gällande kyrkostämmoförordningar rörande
den kyrkotukt, kyrkorådet i vissa fall eger utöfva, böra upphäfvas, så
att alla bestämmelser, som angå den allmänna kyrkotukten, komma att
innefattas i den nya lagen; hvadan, för den händelse förslag till lagom
kyrkotukt varder af kyrkomötet godkändt och för Riksdagen framlagdt,
förslag till lag om förenämnda ändring i kyrkostämmoförordningarne
enligt mitt förmenande ock böra Riksdagen föreläggas; och torde
då, derest den af mig framhållna åsigt om borttagande af böter, viten
och hemtning vid förfallolöst uteblifvande i mål rörande kyrkotukt gillats,
tillika böra åt de §§ i kyrkostämmoförordningarne, hvilka beröra
sagda ämne, gifvas en affattning, som tydligen utmärker, att desamma
icke skola ega tillämpning i afseende å dylika mål.

1 anledning af åtskilliga inom högsta domstolen gjorda anmärkningar
har jag ock ansett vissa ändringar böra ske i förslaget till lag
om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard samt förslaget
till lag angående jordfästning; och då vid vidtagande af dessa
ändringar de grunder, som i högsta domstolen åberopats, uteslutande
varit för mig bestämmande, anser jag mig härutinnan kunna hänvisa
till hvad inom högsta domstolen i sådant afseende anförts.

Beträffande förslaget till lag om ansvar för vigsels förrättande af
obehörig person — hvilket förslag för öfrigt afser ett ämne, som ej är
att hänföra till kyrkolag — torde detsamma, på de af högsta domstolens
samtlige ledamöter anförda skäl, icke böra till någon Eders Kong!.
Maj:ts åtgärd föranleda; och hvad angår det af komiterade upprättade
förslag till kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer,
hvilka förklarats förlustige medborgerligt förtroende, lärer detsamma, hvilket
ej heller tillhör den kyrkliga lagstiftningen, ''framdeles, der så skulle
erfordras, få af mig underställas Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.»

Sedan departementschefen härefter uppläst förslagen till lag angående
kyrkotukt, lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard och lag angående jordfästning, sådana de efter vidtagna
ändringar lyda, samt det inom departementet upprättade förslaget

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 28.

till lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868, hemstälde
departementschefen, att Kongl. Maj:t ville, jemlikt § 87 mom. 2
regeringsformen, inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkänner berörda fyra lagförslag.

Justitierådet Norberg förklarade sig i hufvudsak dela de åsigter,
som beträffande de ifrågasatta kyrkotuktsmedlen uttalats i högsta donistolen
af justitierådet Afzelius och de öfrigé ledamöter, hvilkas yttranden
gånge i samma rigtning som dennes; och ville justitierådet alltså
äfven för sin de! nu åberopa dessa uttalanden.

Justitierådet Isberg åberopade sina vid förslagens granskning i
högsta domstolen afgifna yttranden i de delar, hvari de nu framlagda
förslagen afveke från den af justitierådet uttalade åsigt.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle nådig
skrifvelse till kyrkomötet aflåtas af den lydelse bilagan
A till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Solve Berger.

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 28.

Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till kyrkomötet, med förslag till
lag angående kyrkotukt in. m.; gifven Marstrand den 11
augusti 1893.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt § 87 mom. 2 regeringsformen,
härmed inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner
bilagda förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard,

3:o) lag angående jordfästning, samt

4:o) lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868.

Kongl. Maj:t förblifver kyrkomötet med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

O S C A It.

Vidimeras ex officio
Otto Rooth.

Aug. Östergren.

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 28.

Till Konungen.

Genom nådig skrifvelse den 11 sistlidne augusti tiar Eders Kongl.
Maj:t täckts inhemta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände
skrifvelsen bilagda förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt,

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard,

3:o) lag angående jordfästning, samt

4:o) lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868.

Kyrkomötet, som för sin del finner önskvärd!, att en lagstiftning
i det syfte, som angifves i ingressen till det framlagda förslaget till
lag angående kyrkotukt, kommer till stånd, vill dock i afseende å den
allmänna arten af denna lagstiftning anmärka följande.

I motiven till sitt med betänkande den 5 april 1892 afgifna
förslag till lag angående kyrkotukt m. fl. författningar har komitén för
utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m. erinrat derom,
att, för att en lagstiftning om kyrklig tukt skall kunna blifva till verkligt
sann såväl för församlingen i dess helhet som för den enskilde
församlingsmedlem, hvilken göres till föremål för tukten, erfordras en
inom församlingen rådande öfvertygelse om nyttan af sådan tukt och
eu rätt uppskattning af tuktens värde för befrämjande af andligt lif
inom kyrkan. Derefter tillägger komitén: »Till följd af dels den brist
på lifaktighet, som i flere afseenden länge varit rådande inom kyrkan,
dels de hedniska och upplösande tendenser, som utmärka vår tid, dels
ock den omständighet, att en betydlig del af vårt folks religiösa element
dragits från kyrkan af sekter och partier, har dock uppfattningen
af kyrkotukt såsom helsosam och nödig förslappats och mångenstädes
så utplånats, att man icke finner de nödiga förutsättningarna för en rätt

Kongl. Majäs Nåd. Proposition N:o 28.

tillämpning af kyrkotukten under samverkan af enskild själavård och
vaket församlingsmedvetande.»

Rigtigheten af hvad komitén sålunda uttalat lärer icke kunna bestridas
af någon, som eger kännedom om de i vårt land rådande förhållanden
i religiöst hänseende; och samma uppfattning har äfven
framträdt i åtskilliga af de yttranden, som inom högsta domstolen afgifvits
vid granskningen af komiténs förslag till lag angående kyrkotukt.
Denna uppfattning har ock vid utarbetandet af nämnda förslag
i sådan grad gjort sig gällande, att detsamma knappast kan anses
innefatta bestämmelser om kyrkotu kt i den mening, hvari uttrycket
kyrkotukt hittills blifvit använda Detta gäller särskildt om den af
komitén föreslagna tredje graden af tuktförfarandet, .hvarigenom den
felande förklaras förlustig vissa kyrkliga rättigheter — en åtgärd, som
väl närmast är att betrakta såsom en skyddsåtgärd från kyrkans sida.
Om emellertid den i förslaget sålunda iakttagna varsamhet måste anses
fullt befogad, hyser kyrkomötet för sin del den mening, att man bör
gifva ett uttryck deråt genom att ur lagens rubrik och ur dess särskilda
paragrafer utesluta ordet kyrkotukt, hvilket, på sätt kyrkomötet
antydt, icke eger någon full motsvarighet i förslagets innehåll. Af
detta skäl har kyrkomötet funnit sig böra antaga en annan rubrik för
förslaget och jemväl i sådant syfte ändrat redaktionen af flere paragrafer
i detsamma. Den af kyrkomötet antagna utförligare rubrikeu
»Lag angående förfarande mot dem, som i församling inom svenska
kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning» torde rigtigast
återgifva förslagets innehåll och ansluter sig för öfrigt på det närmaste
till lydelsen af ingressen till Eders Kongl. Maj:ts förslag.

På grund af hvad sålunda förekommit får kyrkomötet, med förklarande
att de med Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse n:o 1 framlagda
lagförslagen icke kunnat i oförändradt skick af kyrkomötet godkännas,
härigenom i underdånighet anmäla, att kyrkomötet för sin del,
med anledning af den nådiga skrifvelsen, godkänt förslag till

l:o) lag angående förfarande mot dem, som i församling inom svenska
kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning;

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard;
samt

3:o) lag angående jordfästning;

samtliga förslagen enligt den lydelse bilagan vid denna skrifvelse utvisar.

I sammanhang härmed och då, för den händelse det af kyrkomötet
godkända förslaget till lag angående förfarande mot dem, som i
församling inom svenska kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

ordning, icke skulle varda af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antaget,
vissa af de i 12 § af samma förslag uppräknade lagbestämmelser
borde förklaras vara upphäfda genom lagen om enskild själavård, konfirmation
och Herrens heliga nattvard, får kyrkomötet vidare i underdånighet
anmäla, att kyrkomötet, under berörda förutsättning, för sin
del godkänt följande ingress till den föreslagna lagen om enskild själavård,
konfirmation och Herrens heliga nattvard:

»Med upphäfvande ej mindre af 6, 8 och 9 kapitlen kyrkolagen,
10 kapitlet samma lag så vidt det angår mindre och större bannet,
gällande delar af 7, 11 och 17 kapitlen kyrkolagen, cirkuläret den 18
december 1695, § 2 af resolutionen på presterskapets besvär den 17
december 1697, cirkuläret den 8 maj 1765, cirkuläret den 12 november
1808 och förordningen den 20 september 1859, i hvad sistberörda cirkulär
och förordning röra skriftermål och nattvard, förordningen den
4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande
och 71 § i förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp och
annan misshandel äfvensom förordningen af sistnämnda dag angående
jemkning i gällande föreskrifter om tiden för begående af Herrens
nattvard, än äfven af allt hvad lag och författningar i öfrigt innehålla
stridande mot denna lag, förordnas som följer.

Underdånigst

A. N. SUNDBERG.

A. von Krusenstjerna.

Stockholm den 17 oktober 1893.

Kyrkomötet, i anledning af Kongl. Maj:ts skrifvelse med förslag
till lag angående kyrkotukt m. m. N:o 33.

(Kvrkolagsutskottets betänkande N:o 14).

Vidimeras ex officio
Otto Rootli.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsiirenden, hållet
inför Hans May.l Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott lördagen den 30 december 1893,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Levvenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Norberg,

Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anmälde föredragande departementschefen statsrådet Östergren
i underdånighet:

Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 17 sistlidne oktober, deruti
— sedan Kongl. Magt. genom nådig skrifvelse den 11 förutgångna
augusti begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände
skrifyelsen bilagda förslag till

l:o) lag angående kyrkotukt;

2:o) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard;

Kong!, Majds Nåd. Proposition N:o 38.

3:o) lag angående jordfästning; och . . ,

4:o) lag om upphäfvande i vissa delar af förordningen angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868
— kyrkomötet, med förklarande att ifrågavarande lagforslag icke kunnat
i oförändradt skick af kyrkomötet godkännas, gifvit tillkänna, att
kyrkomötet för sin del, med anledning af den nådiga sknfvelsen, godkänt
förslag till . ...

l:o) lag angående förfarande mot dem, som i församling inom

svenska kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning,

2:0) lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga

nattvard; och .. , , , , ,

3:o) lag angående jordfästning; samtliga förslag enligt den lydelse,

bilagan vid kyrkomötets berörda skrifvelse utvisade.

Varande af kyrkomötet i sammanhang härmed anmäldt, att, för den
händelse det af kyrkomötet godkända förslaget till lag angående förfarande
mot dem, som i församling inom svenska kyrkan väcka förargelse
eller bryta kyrklig ordning, icke skulle varda af Kong!. Maj:t
och Riksdagen antaget, kyrkomötet, under berörda förutsättning, till
den af kyrkomötet föreslagna lagen om enskild själavård, konfirmation
och Herrens heliga nattvard godkänt eu ingress af det innehåll, kyrkomötets
skrifvelse utvisade.

Efter att hafva redogjort för kyrkomötets skrifvelse äfvensom för
de vid densamma fogade, af kyrkomötet godkända lagförslag, yttrade

departementschefen: . .,

De sakliga ändringar, som kyrkomötet ansett sig böra vidtaga i
det af Eders Kongl. Maj:t till kyrkomötet remitterade förslag till lag
angående kyrkotukt, äro, såsom af den gjorda framställningen torde
framgå, i allmänhet ganska väsentliga. Framför andra synes mig doc?:
den ändring vara af vigt, hvilken kyrkomötet vidtagit i 2 § 2 inom.
Åt detta moment har nemligen gifvits en affattning., som utesluter möjli
o-heten att tilldela uteblifven felande skriftliga föreställningar och varningar,
och som alltså, hvad ock kyrkomötet framhållit, förutsätter, att
de nuvarande föreskrifterna i kyrkostämmoförordningarne om bötei,
viten och hemtning lemnas oförändrade. Såsom jag redan förut lnföi
Eders Kongl. Maj:t haft tillfälle yttra, möta emellertid betänkligheter
vid att i eu ny kyrkotuktslag bibehålla stadganden, hvilka ej stå, i öfverensstämmelse
med den grundtanke, som torde böra oeftergiflig^]!
genomgå hela den nya tuktlagstiftningen, den nemligen att kyrkan vid
sin tuktande verksamhet ej får använda verldsliga straff och tvångsmedel;
och dessa betänkligheter te sig för mig så betydande, att jag
Bill. till Rihsd. Frot. 181)4. '' 1 Sami. 1 Afd. 13 Raft. 8

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

redan på grund af desamma skulle tveka att inför Eders Kongl. Mai-t
förorda godkännande af kyrkomötets förslag i ämnet. J''

Enahanda tvekan måste ock för mig uppstå i anledning af den
genomgripande förändring, kyrkomötet låtit förslaget i fonnelt hän aeemde

cUcndengf’11 det .ordet kyrkotukt ur förslagets rubrik och särskilda
§§ alldeles uteslutits. Jag kan nemligen ej annat än dela den
ledan vid kyrkomötet med skärpa framhållna åsigten om det olämpliga
c en, att, under det man vill bibehålla begreppet kyrkotukt inom den
svenska kyrkan, man dock ängsligt undviker att använda den gamla
benamningen derå; och jag tror ock för min del, att föga eller intet

-k ? ,kumf Vlnnas Senom en sädan omskrifning, som den af kvrkomotet
före slagna. J

. Då, 1!frtdl . kommer, att vid den af kyrkomötet företagna omarbetning
åt 7 § insmugit sig en formel oegentlighet af den art, att förslaget
ej kan upphöjas till lag, med mindre felet varder afhjelpt, finner
aUjU behjertansvärdt behofvet af en förbättrad lagstiftning'' å
ifrågavarande område än må vara — förhållandena icke medgifva mig
att inför Eders Kongl. Majrt tillstyrka framläggande för Riksdagen af

, oi slaget i det skick, hvari detsamma blifvit af kyrkomötet för dess
del godkandt.

• Då kyrkomötet icke godkänt förslaget till lag om upphäfvande i
vissa delar af forordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning
clen 11 december 1868 utan funnit innehållet i detsamma böra intoras
i 12 § åt den af kyrkomötet omarbetade kyrkotuktslagen, har
kyrkomötet ock derigenom föranleda att den i berörda förslag befint1
anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 10 mars
vt. jPP^atkade lagbestämmelse ej kan antagas, med mindre det omarbetade
forslaget till kyrkotuktslag varder godkändt; och torde vid
sadant förhållande, för den händelse sistberörda förslag ej förelägges
Riksdagen, Riksdagens omförmälda skrifvelse ej kunna till någon vidare
åtgärd föranleda.

I de förslag till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard samt lag angående jordfästning, som af Eders Kongl.
.''tapt till kyrkomötet öfverlemnats, har kyrkomötet jemväl vidtagit åtskilliga
andrmgar. Om än jag ej kan i allo dela den uppfattning, som
i dessa andrmgar gjort sig gällande, finner jag dem dock ej vara af
beskaffenhet. att höra utgöra hinder förförslagens godkännande; dervid
sa vidt angår förslaget till lag om enskild själavård, konfirmation och
Herrens heliga nattvard, synes, för den händelse Eders Kongl. Majrt
skulle gilla den af mig i afseende å kyrkotuktslagens behandling fram -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

stälda åsigt, böra, i öfverensstämmelse mod hvad inom högsta domstolen
vid förslagets granskning härutinnan hemstälts, användas den af
kyrkomötet alternativt godkända ingress.

På grund af det nu anförda hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t måtte finna det af kyrkomötet godkända förslaget
till lag, angående förfarande mot dem, som i församling inom svenska
kyrkan väcka förargelse eller bryta kyrklig ordning, icke böra till någon
Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, men deremot täckas, jemlikt § 87
regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga de af kyrkomötet godkända
förslagen till lag angående enskild själavård, konfirmation och
Herrens heliga nattvard samt till lag angående jordfästning, det förstnämnda
af dessa förslag med den ingress kyrkomötet godkänt, för den
händelse förslaget till lag angående förfarande mot dem, som i församling
inom svenska kyrkan väcka förargelse eller bryta mot kyrklig
ordning, icke blefve antaget; och tillåter jag mig i sammanhang härmed
tillika hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t finna Riksdagens
ofvan omförmälda skrifvelse den 16 mars 1886 ej böra till någon vidare

Eders Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda,

Till hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna
bifall; och skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af innehåll bilagan litt. E vid detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Aug. von Hartmansdorff.