Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 25 (Proposition 1898:25)

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 25.

N:o 25.

\l B l>Ä i C

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant
detta lagrum lyder enligt förordningen den 2 december
1892; gifven Stockholms slott den 10 december 1897.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af protokollet öfver
civilärenden för denna dag innehåller vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad
lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 2 december
1892.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

■ ib 1J .1 -i vVm»>

Etik till Itiksd. Prut. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 15 Raft. (N:o 25.)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

x i -i v.» v ''A? •- - \ A . v t v «

\‘! \V - .. \-W • »;.»\ >

lag angående ändrad lydelse af § 58 i förordningen angående
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant
detta lagrum lyder enligt förordningen
den 2 december 1892.

Härigenom förordnas, att § 58 i förordningen angående kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt
förordningen den 2 december 1892, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 58.

*" ''i»• ■ » . . Jj.o • • k''*ii ■ •! .?, !•'' •»! i. :ifi

De i nästföregående § omförmälda bidrag skola, såsom kornmunalutskylder,
utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter
nedanstående grunder påförda fyratal.

Till beräkningsgrund för fyrktalssättningen tjenar den bevillning
enligt gällande förordning om bevillning af fast egendom samt af inkomst,
som jemlikt senast faststälda taxeringslängder till staten erlägges,
sålunda att för hvarje beskattningsföremål påföres en fyrk för
bevillning till belopp af 1 till och med 10 öre; två fyrkar för bevillning
utöfver 10 till och med 20 öre; tre fyrkar för bevillning utöfver
20 till och med 30 öre o. s. v.

För sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
enligt gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevill -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ning Bvarar, hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall
i fyrktal sättas. Hvad sålunda stadgats gäller jemväl kronopark, som
bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års början,
eller af staten tillhörig jordbruksdomän eller del af sådan.

I fråga om löntagare, som tillika innehar boställe, skall bevillningen
för inkomst från bostället, hvilket enligt ofvan stadgade grunder
särskildt till fyrktal sättas bör, icke vid fyrksättningen för den öfriga
lönen i beräkning tagas.

Inom de delar af Stora Kopparbergs län, der kommunalutskylder
hittills blifvit efter andel i soldatrote debiterade och uppburne, gäller
hvad derom särskildt stadgas. Av.'''''' i ■

fri ?!

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 10 december
1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

l:o.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde departementschefen statsrådet von Krusenstjerna Riksdagens
skrifvelse till Konungen den 22 april 1892 i anledning af väckta motioner
om ändrad lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862; och anförde dervid statsrådet von Krusenstjerna
följande:

Uti den nu anmälda skrifvelsen har Riksdagen till en början redogjort
för de båda i ärendet väckta motionerna. Uti den ena af dessa
hade motionären erinrat, huru som — sedan genom Kongl. brefvet den
29 maj 1874 medgifvits, att kronan tillhöriga mindre hemman och lägen -

Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 25.

heter, hvilkas årliga arrendeafkastning understege 200 riksdaler, finge
försäljas, hvarefter jemlikt Riksdagens beslut vid samma års riksmöte
köpeskillingen för de sålunda försålda hemman och lägenheter skulle
användas till inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark —
ett stort antal hemman med så beskaffad mark af kronan inköpts och
förvandlats i kronoparker, för hvilka sålunda, enligt 4 § mom. a) bevillningsstadgan,
fastighetsbevillning icke erlades. Vidare fästes uppmärksamhet
derpå, att bestämmelsen i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse
på landet icke tillika innehölle föreskrift om eller efter
hvilken grund utskyld till kommunen skulle betalas för kronopark.
Deraf hade blifvit en följd att kommunalskatt lagligen icke kunde påläggas
de jordbruksfastigheter, som till kronoparker inköpts, och att den
tunga i berörda afseende, som förut hvilat å dessa fastigheter, sålunda
öfverflyttades på öfriga beskattningsföremål inom en socken, hvilka, i
synnerhet i de socknar, der stora områden inköpts till kronopark, deraf
hårdt drabbades. Denna öfverflyttning af en skattebörda från staten
till den enskilde kunde emellertid ej gerna vara med rättvisa öfverensstämmande.

Den andre motionären hade i en annan för kronoparkers bildande
vanlig form funnit anledning till en framställning med enahanda syfte,
som utmärkte nyss berörda framställning.

I sådant hänseende erinrades, huru som genom domänstyrelsens
åtgöranden skogsmark kunde från indragna militieboställen i lämplig utsträckning
afsöndras och utläggas till kronopark. Denna tvifvels utan
ganska nyttiga och välbetänkta bestämmelse kunde emellertid för den
kommun, hvarinom de indragna boställena, från hvilka af söndringar egt
rum, vore belägna, föranleda till ganska stor orättvisa och skada.

För att närmare belysa detta påstående hade motionären anfört ett
fall, som kort förut timat inom en kommun i Skåne. Inom nämnda
kommun vore belägna åtskilliga indragna militieboställen, hvilka dels
vore utarrenderade, dels afsöndrade till en kronopark, bestående af omkring
två hela mantal, för hvilken afsöndring — oaktadt kommunalskatter
för hela de hemman, hvarifrån afsöndringen egt rum, så långt
minnas kunde erlagts — kommunalutskylderna under det sistförflutna
året icke utgått.

På framställning om kommunalutskyldernas erläggande för ifrågavarande
kronopark hade domänstyrelsen svarat, att den icke ansett sig
skyldig att utbetala de fordrade beloppen, och stödt sitt vägrande svar
på en, i bestyrkt afskrift motionen Inlagd resolution af den 28 januari
1881, hvaruti Eders Kongl. Maj:t i ett likartad! fall förklarat, att kom -

6 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 25.

munalutskylder icke skulle erläggas för eu inom Linköpings län belägen
kronopark.

Då det läge i domänstyrelsens skön att afsöndra kronoparker från
staten tillhörig jordbruksfastighet, hvarigenom den sistnämnda minskades
i taxeringsvärde, enär med den afsöndrade kronoparken oftast
följde icke obetydlig areal öppen åkerjord äfvensom ängsmark, hvilka
utarrenderades till torpare, komme naturligtvis äfven kommunens fyrktal
genom en sådan åtgärd att icke oväsentligt förminskas, och i följd
häraf kommunalutskylderna på de qvarstående fyrkarne ökas. Domänstyrelsen
hade således i sin hand, om än indirekt, att lägga skatt och
tunga på rikets undersåtar, på samma gång regeln i § 57 af förordningen
om kommunalstyrelse på landet om skyldighet äfven för egare
af annan i mantal satt jord att lemna bidrag till kommunens gemensamma
angelägenheter blefve gjord om intet.

För egen del har Riksdagen yttrat följande:

»De förhållanden, som i de båda föreliggande framställningarne
sålunda berörts, hafva synts Riksdagen förtjena all uppmärksamhet, så
mycket mera som de med all säkerhet kunna antagas komma att i
framtiden spela en betydande roll i vår statshushållning. Såsom framgår
af en jemförelse mellan innebörden i de båda framställningarne,
fullständiga de hvarandra så till vida, att den ena afser sådana kronoparker,
som bildas af ursprungligen enskilda jordbruksfastigheter, hvilka
af kronan inköpts för köpeskillingen för de jemlikt ofvan omförmälda
Kongl. bref försålda, kronan tillhöriga mindre hemman och lägenheter,
medan den andra motionen afser de fall, der delar af kronodomäner
afsöndras till kronopark. Ett tredje fall torde emellertid också kunna
inträffa, nemligen att en hel kronodomän med delvis skogbärande, delvis
till skogsodling tjenlig mark förvandlas till kronopark och sålunda
— då dylik fastighet icke anses vara till jordbruksfastighet hänförlig —
undandrages den kommunala beskattningen.»

»Lika med motionärerna anser Riksdagen önskligt, att de betänkliga
rubbningar i grunderna för den kommunala beskattningen och i
de enskilda kommunernas ekonomi, som de angifna formerna för kronoparkers
bildande under nuvarande förhållanden icke kunna undgå att
framkalla, måtte för framtiden så vidt möjligt förebyggas. Ej mindre
frågans egen vigt och hänsynen till de många och stora intressen, som
beröras af densamma, än äfven särskildt hänsynen till det afbräck i
statens hushållning, som den ifrågasatta beskattningsåtgärden tilläfventyrs
skulle komma att orsaka, göra det emellertid angeläget, att största
varsamhet vid en lagstiftning i ämnet iakttages, och Riksdagen har

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ansett en dylik varsamhet kräfva, att frågan i hela sin vidd bringas
under regeringens ompröfning. Till en dylik åtgärd torde för öfrigt
finnas så mycket större fog, som, enligt hvad inom Riksdagen blifvit
upplyst, kommunalutskylder en eller annan gång erlagts för kronoparker,
som bildats på något af här ofvan angifna sätt, men det uppenbarligen
är af största vigt, att full likformighet i förevarande hänseende
varder gällande.»

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen anhållit, att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, att ej mindre för de hemman eller hemmansdelar,
hvilka staten från enskilda personer inköpt och förvandlat
till. kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner eller de delar af
sådana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fyrktal skulle med hänsyn
till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som, derest
bevillning för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning.

Sedan domän st};,relsen anbefalts att, efter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning
af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, har domänstyrelsen med underdånigt
utlåtande den 16 maj 1893 öfverlemnat från Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande inkomna utlåtanden i ärendet. Af den af domänstyrelsen
meddelade sammanfattningen torde jag, till framhållande af
den olikhet i uppfattning och tillämpning, som beträffande kronoparkers
beläggande med kommunalutskylder gjort sig gällande, få redogöra
för den del, som rör tillämpningen inom de skilda länen af nu gällande
föreskrifter uti ifrågavarande hänseenden.

Meningarne härutinnan hade hos befallningshafvandena visat sig
ganska delade.

Så ansåge Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län
att, då jemlikt §§ 57 och 58 i förordningen den 21 mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet en hvar, som inom kommunen, ehvad han
derstädes vore bosatt eller ej, egde eller brukade hemman, hemmansdel
eller annan i mantal satt jord eller från hemman under full eganderätt
afsöndrad eller till allmän bevillning för sig taxerad fastighet, vore
skyldig att till kommunens gemensamma utgifter bidraga, dervid för
sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras
fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade,
samt vidare jemlikt §§ 1—5 af gällande förordning angående bevillning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

af fast egendom och af inkomst all fast egendom, med undantag af de
i § 4 mom. c omförmälda kanaler, jernvägar m. m., skulle åsättas
taxeringsvärde antingen såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet,
tvekan ej, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande,
borde finnas derom, att ifrågavarande kronoparker skulle, sedan de åsatts
taxeringsvärden såsom jordbruksfastigheter, utgöra skatt till kommunen;
hvarföre ingen ändring i gällande författningar ansåges nödig. Samma
åsigt hade äfven uttalats af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Kalmar län.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands, Södermanlands,
Göteborgs och Bohus, Hallands och Blekinge län funne visserligen likaledes
nu gällande författningar gifva stöd för ifrågavarande slag af kronoparkers
skattskyldighet till kommun, men då frånvaron af uttrycklig
löreskrift föranledt annan tolkning, ansåges förtydligande af behofvet
påkalladt; och har dervid särskildt dels Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län gent emot Eders Kongl. Maj:ts i Riksdagens
skrifvelse omförmälda förklaring i resolution af den 28 januari 1881 uti
fråga angående skattskyldighet till kommun för mark, som till kronopark
afrösats från Kungs Norrby kungsgård i Östergötlands län, det
sådan skyldighet icke egde rum af skäl, att kronopark ej vore jordbruksfastighet,
åberopat Eders Kongl. Majds nådiga resolution af den
29 januari 1892, enligt hvilken vissa genom afsöndring från kronan tillhöriga
jordbruksfastigheter uppkomna kronoparker i Jemtlands län förklarats
skola taxeras såsom jordbruksfastigheter, hvaraf lagenligt följde,
att kommunalutskylder skulle dem påföras; dels Eders Kong]. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus samt Hallands län sökt förklara
förenämnda 1881 års nådiga resolution dermed att då gällande
1880 års bevillningsförordning ej lemnade ledning, huruvida skogsområde
vore att hänföra till »jordbruksfastighet)), eller »annan fastighet»,
hvaremot uti 1883 och 1892 årens bevillningsförordningar vissa skogsområden
hänfördes till jordbruksfastighet, hvaraf ock enligt förmenande
borde följa, att jemväl kronopark dit hänfördes; dels ock Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län framhållit, hurusom de för
afgifvande af förslag till ändring i vissa delar af bevillningsförordningen
år 1890 utsedde komiterade i sitt betänkande uttalat den mening, att
kronopark vore i bevillningsafseende att anse såsom jordbruksfastighet,
som borde påföras fyrktal och utgöra kommunalutskylder.

I skarp motsats till dessa anföranden framhölle Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Skaraborgs län såsom en obestridlig grundsats, att
staten, såsom utgörande sammanfattningen af alla landets kommuner, ej

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

kunde vara eller anses vara medlem af någon särskild kommun, äfven
om staten derinom egde fastigheter, hvilken grundsats ock genom bestämmelserna
om rösträtt i §§ 8, 9, 10 och 13 af 1862 års kommunalförordning
vore af lagstiftarne erkänd. Afvikelse derifrån kunde ej
varit åsyftad genom stadgandet i § 58, att för sådan jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej erlades, skulle påföras fyrktal efter föreskrifven
grund, alldenstund vid tiden för denna förordnings utfärdande inga
staten tillhöriga, med jordbruk förenade fastigheter funnits, som ej
varit utarrenderade, anslagna till boställen eller eljest på lön, eller ock
upplåtna till viss anstalt eller inrättning. Med uttrycket »jordbruksfastighet»
skulle således hafva åsyftats, att fyrktal borde åsättas all
sådan statens fasta egendom på landet, hvars innehafvare kunde vara
eller anses vara medlem af vederbörande kommun. Den af Riksdagen
ifrågasatta lagstiftningen skulle derföre kräfva omarbetning af flera väsentliga
delar af sagda förordning, men ändock, såsom stridande mot förenämnda
grundsats, enligt Eders Kongl. Maj:ts bemälde befallningshafvandes
förmenande leda till oegentligheter, svårigheter och förvecklingar. Konseqvent
borde staten då ock få rösträtt inom kommunen, hvars utöfvande
genom underordnade kunde skada följdriktighet och likhet i lagtillämpning
och medföra intrång i kommuns sjelfst.yrelse. De i Riksdagens
skrifvelse anmärkta rubbningarne i förutvarande fördelning af skattebördorna
vore ej afse värd a, enär vanligen det å kronopark befintliga
jordbruket utarrenderades till enskild man, som erlade utskylderna.
Skulle någon gång inträffa, att genom kronoparks bildande en liten
kommuns skatteförmåga minskades så, att dess bestånd såsom sjelfständig
hotades, borde den sammanslutas med angränsande kommun.
Likväl borde staten träda emellan, när en kommun för utförande af ett
större företag med nådigt tillstånd upptagit amorteringslån, men sedermera
genom statens åtgärd den för afbetalningen påräknade skatteförmågan
minskades. Af dessa skäl hemstälde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Skaraborgs län, att Riksdagens skrifvelse ej måtte till
annat föranleda, än att Eders Kongl. Maj:t, efter Riksdagens samtycke,
förklarade sig vilja efter pröfning i hvarje särskildt fall tillse, huruvida
icke kommun, inom hvars område kronopark bildats på sätt Riksdagen
omförmält och som med nådigt tillstånd dessförinnan upptagit ännu ej
infriadt amorteringslån, kunde tillerkännas årliga bidrag af skogsmedel,
motsvarande den på kronoparken i förhållande till taxeringsvärdet belöpande
andel i ränta och amortering.

Of riga 16 länsstyrelser hade, utan att närmare inlåta sig på frågan
om rätta tolkningen af nu gällande bestämmelser, mer eller mindre
Ditt. till Riksd. Prof. 1858. 1 Sami. 1 Ajd. 15 lläft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

framhållit olägenheterna af den rubbning i förut varande fördelning af
kommunernas skattebördor, som skulle föranledas deraf, att kronoparker,
bildade af utaf staten från enskilda personer inköpta hemman eller
hemmansdelar eller af statens förutvarande jordbruksdomäner eller delar
af sådana, upphörde att bidraga till kommunens utgifter, och derföre
tillstyrkt ändring i gällande författningar i syfte att upphäfva denna
rubbning.

För egen del har domänstyrelsen anfört hufvudsakligen följande:

Lika med Riksdagen ansåge domänstyrelsen oegentligt, att rubbningar
i grunderna för den kommunala beskattningen och i de enskilda
kommunernas ekonomi uppkomme genom de af Riksdagen angifna formerna
för kronoparkers bildande, om än dessa rubbningar icke torde
hafva varit af den omfattning, Riksdagen syntes hafva förutsatt.

En annan fråga vore, huruvida för ernående af det utaf Riksdagen
angifna målet ändring erfordrades i nu gällande lagstiftning, och, om
så vore fallet, huru sådan ändring lämpligast borde kunna åstadkommas.

De lagrum, som här vore att beakta, vore dels förordningen af den
21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet § 57, som bestämde, bland
annat, att skyldig att till kommunens gemensamma utgifter lemna bidrag
är eu hvar, som inom kommunen, ehvad han derstädes bosatt är
eller ej, eger eller brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal
satt jord eller från hemman under full eganderätt afsöndrad eller till
allmän bevillning för sig taxerad fastighet, dels § 58 af samma förordning,
sådan denna § lydde jemlikt förordningen af den 2 december 1892,
i det den föreskrefve, att (inom. 1) sagda bidrag skola, såsom kommunalutskylder,
utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldige efter
nedanstående grunder påförda fyrktal, att (mom. 2) till beräkningsgrund
derför skall tjena den bevillning enligt art. II i bevillningsstadgan, som
jemlikt senast faststälda taxeringslängder till staten erläggas, och att
(mom. 3) för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma
enligt art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar; dels ock förordningen den 3 juni
1892 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, som stadgade
i § f att för all fast egendom skulle, med vissa undantag, bevillning
utgöras efter fastighetens uppskattade värde, dels för »jordbruksfastighet»
och dels för »annan fastighet och frälseränta»; i §4 inom 1 a), att
fastighetsbevillning icke skulle erläggas af staten, samt i § 5, att vid uppskattning
af fast egendom särskilda värden skulle utsättas a) å jordbruksfastighet
för hvarje hemman och jordlägenhet eller, om hemmanet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

eller lägenheten bestode af två eller flere brukningsdelar eller afsöndring
af jord derifrån egt rum, för hvarje sådan brukningsdel eller jordafsöndring,
samt för skogsområde, som omförmäldes i § 2 a) — d. v. s. sådant,
som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk
eller kanalbolag, eller ock innehades af stad eller annan menighet —
äfvensom b) å annan fastighet.

Enligt dessa stadganden kunde följaktligen sådan staten tillhörig
fastighet, för hvilken bevillning icke erlades, åsättas fyrk, nemligen
derest den vore »jordbruksfastighet», men ej om den hänförts till »annan
fastighet»; och till »jordbruksfastighet» skulle enligt bevillningsförordningen
räknas jemväl »skogsområde» utan tillhörande jordbruk, dock
endast för såvidt området vore upplåtet till bergshandteringens understöd,
till sågverk eller kanalbolag, eller ock innehades af stad eller annan
menighet. Att det här använda uttrycket »skogsområde» ej kunde
innefatta jemväl till jordbruk hörande skogsmark, framginge tydligt af
§ 1 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, enligt hvilken dylik
skogsmark skulle jemte åker, äng m. m. ingå i beräkning af jordbruksegendomens
värde.

Hade nu staten inköpt hemman, hemmansdel eller från hemman
afsöndrad jord för att deraf bilda kronopark, och bevillning till staten
derför alltså upphört, syntes det styrelsen, äfven emot de skäl, Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län anfört för en motsatt
åsigt, vara alldeles klart, att sådan fastighet skulle i taxeringslängd
uppföras såsom »jordbruksfastighet» samt fyrk åsättas densamma, åtminstone
om, såsom väl vanligen inträffade, jordbruk derstädes fortfarande
bedrefves. Också hade i alla de frågor af detta slag, som
kommit under styrelsens pröfning och der ej, på grund af med styrelsen
upprättadt kontrakt, arrendator förbundits utgöra alla utskylder,
styrelsen anbefalt utbetalning från skogsförvaltningsmedel af debiterade
kommunalutskylder.

Skulle emellertid inträffa, att kronan å sålunda bildad kronopark
nedlade jordbruket, eller till kronopark förvärfvade endast skogsområde,
som från hemman afsöndrats, kunde tvifvel uppstå, huruvida denna
kategori af »skogsområden», såsom icke hänförlig till dem, som enligt
bevillningsförordningens uttryckliga föreskrift skulle taxeras såsom jordbruksfastigheter,
finge åsättas fyrk; ehuru å andra sidan af § 57 i kommunalförordningen
kunde framgå skyldighet för äfven sådan kronopark
att till kommunens utgifter bidraga.

Vidkommande derefter sådan kronopark, som bildats af statens
förutvarande jordbruksdomäner eller delar af sådana — dervid antingen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg särskild! mantal
åsattes den nybildade kronoparken eller uti arrendekontrakt för utarrendering
af den qvarvarande jordbruksegendomen föreskrefves, att
arrendatorn skulle ansvara för alla på egendomen belöpande skatter och
onera — så torde, i fråga om dess skyldighet att utgöra kommunalutskylder,
i allmänhet kunna gälla hvad som anförts om inköpt kronopark,
hvarå jordbruk ej bedrefves, enär densamma i vanligaste fall bildats
genom afrösning af endast skogsmark utan annat jordbruk än möjligen
ett eller annat torp; till följd hvaraf ock tvekan rådt angående
förfajttningarnes tillämpning på dem. Men sedan.till domänstyrelsens
kännedom kommit en nådig resolution af den 28 januari 1881, genom
hvilken den från Kungs Norrby för statsverkets räkning utarrenderade
kungsgård i Östergötlands län till kronopark afrösade, jemväl torplägenheter
omfattande skogsmarken befriats från kommunalutskylders utgörande
af skäl, att den ej vore »jordbruksfastighet», hade styrelsen ansett
sig böra vidtaga åtgärder för sådana utskylders borttagande jemväl från
andra på lika sätt bildade kronoparker. Emellertid hade villrådigheten
ånyo framträda efter det att uti nådig resolution den 29 januari 1892
förklarats, att de genom afsöndring från kronan tillhöriga jordbruksfastigheter
uppkomna kronoparkerna Högdalen, Trappnäs och Fjellhalsen
i Jemtlands län skulle taxeras såsom »jordbruksfastigheter», hvaraf nemligen
följde, jemlikt § 58 i kommunalförordningen, att fyrk skulle dem
åsättas.

I sammanhang härmed ansåge styrelsen sig böra erinra, att kronoparks
bildande genom att skog afskiljes från statens jordbruksdomäner,
hvilket förr egt rum jemlikt § 16 i förordningen den 29 juni 1866
angående de allmänna skogarne efter Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut
i hvarje särskildt fall, numera skedde dels genom åtgärd vid ny utarrendering
jemlikt 2:a punkten af nådiga kungörelsen den 10 november
1882 angående grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,
dels ock genom bibehållande i kronans ego till afsättande af kronopark
af viss del utaf sådan egendom, som i öfrigt försåldes; med hvilket
afskiljande till kronopark icke finge förblandas de fall, då i enlighet
med 3:e punkten af samma nådiga kungörelse skog blott från arrendet
undantoges med rätt för arrendatorn till virkesutsyning, enär vid sådant
förhållande skogen, ehuru förvaltad af skogsstaten, fortfore att utgöra
en del af jordbruksdomänen, för hvars samtliga utskylder arrendatorn
ansvarade enligt kontrakt.

Af hvad sålunda anförts ansåge styrelsen framgå att, äfven om nu
gällande författningar icke borde i fråga om sådana kronoparker, hvilka

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

bildats genom markinköp, åtminstone i de flesta fall kunna tydas annorlunda
än på det sätt Riksdagen angifvit såsom mål, desamma likväl i
öfrigt tarfvade förtydliganden af beskaffenhet, att sagda mål måtte kunna
ernås utan tvekan vid tillämpningen om föreskrifternas rätta tolkning.

Vidkommande frågan i hvilken af de två författningarne, kommunaleller
bevillningsförordningen, förtydligande tillägg lämpligast borde inflyta,
hölle domänstyrelsen före att, om ock ändamålet kunde vinnas på
bägge dessa vägar, likväl af det skäl, att kommunalutskylderna utginge
efter fyrktalssättningen, som i sin ordning grundades på taxeringslängderna,
hvilkas upprättande åter skulle ske enligt bevillningsförordningen,
denna sist nämnda ock borde innehålla de härför nödiga föreskrifterna
till rättesnöre för taxeringsmyndigheterna vid upprättande af de grundläggande
taxeringslängderna. Detta vore ock i konseqvens dermed,
att förberörda, förut i skatteafseende ej nämnda »skogsområdens» upptagande
såsom skatteföremål skett i 1883 års bevillningsförordning utan
ändring af kommunalförordningen.

I anledning deraf att, såsom i det föregående erinrats, debiterade
utskylder för till kronopark inköpta hemman redan nu utginge, komme
den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen icke att i synnerligen afsevärd
mån föranleda skogsväsendets betungande med ytterligare ökade
årliga utgifter. Enligt beräkning, grundad på skogsförvaltningarnes
uppgifter derom, torde häraf uppkommen ökning för närmaste framtid
antagligen icke öfverstiga 9,500 kronor.

Med stöd af hvad domänstyrelsen sålunda framhållit, har styrelsen
hemstält att i § 5 af nådiga förordningen den 3 juni 1892 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst måtte inrymmas, att de
hemman eller hemmansdelar, som staten från enskilde inköpt och förvandlat
till kronopark, äfvensom de statens jordbruksdomäner eller de
delar af sådana, af hvilka kronopark^- bildats, vid uppskattning skulle
hänföras till »jordbruksfastighet», men öfriga kronoparker till »annan
fastighet».

Derefter hafva till åtlydnad af nådig befallning kammarrätten och
statskontoret den 9 mars 1894 afgifvit utlåtande i ärendet och dervid
hufvudsakligen yttrat följande:

Enligt 58 § i kommunalförordningen för landet skulle kommunalutskylder
utgöras för sådan staten tillhörig bevillningsfri fast egendom,
som vore att hänföra till »jordbruksfastighet». Nämnda lagrum hade,
utom så vidt anginge fyrktalets beräkning, erhållit sin nuvarande lydelse
genom kungörelsen den 15 september 1863. Enligt den vid tiden för
berörda kungörelses utfärdande gällande bevillningsstadgan den 17 maj

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1861 skulle all fast egendom åsättas taxeringsvärden; och skilde författningen
i fråga om bevillningens belopp mellan, å ena sidan, »jordbruksfastighet»
och, å andra sidan, »all annan fastighet». Ordalagen i 58 § kommunalförordningen,
sådant detta lagrum lydde enligt kungörelsen den 15
september 1863, gåfve otvetydigt vid handen, att uttrycket »jordbruksfastighet»
i nämnda lagrum hade samma betydelse som i då gällande
bevillningsstadga. Emellertid lemnade ingendera af nämnda författningar
likasom ej heller de bevillningsstadgar, som utkommit senare
men före bevillningsförordningen den 14 september 1883, någon ledning
för bedömande af frågan, huruvida fastigheter, hvilka såsom fallet
vore med kronoparker, uteslutande eller så godt som uteslutande användes
till skogshushållning, borde hänföras till »jordbruksfastighet»
eller ej. Vanligt språkbruk syntes tala för det senare alternativet och
i Eders Kongl. Maj:ts i ärendet omförmälda resolution den 28 januari
1881 hade denna uppfattning vunnit godkännande. Häraf torde framgå,
att före utfärdandet af bevillningsförordningen den 14 september 1883
kronoparker varit fria från kommunalbeskattning, enär desamma ej voro
hänförliga till »jordbruksfastighet».

I bevillningsförordningen den 14 september 1883 likasom i bevillningsförordningen
den 3 juni 1892 syntes begreppet »jordbruksfastighet»
hafva erhållit en annan och vidsträcktare innebörd, så att
detsamma i bevillningsafseende numera omfattade jemväl till skogshushållning
använd fast egendom. I författningarnes 5 § mom. a) betecknades
nemligen viss sådan egendom såsom »jordbruksfastighet»;
och då ifrågavarande indelning uppenbarligen vore gjord med hänsyn
till sättet för fast egendoms användning, måste äfven andra för skogshushållning
använda fastigheter såsom »jordbruksfastighet» anses. Den
omständighet, att inga andra sådana fastigheter än de nyssnämnda
vore uttryckligen omtalade i 5 §, torde ej höra föranleda till tvekan
vid bedömandet af den föreliggande frågan. Äfven andra slag af fastigheter
vore i 5 § utlemnade och lagstiftaren hade helt visst ej afsett,
att lagrummet skulle innehålla en fullständig förteckning å alla slag af
fastigheter. I öfverensstämmelse med den nu uttalade uppfattningen
hade Eders Kongl. Maj:t genom två särskilda den 29 •januari och den
8 juli 1892 meddelade utslag förklarat, att vissa ifrågakomna kronoparker
skulle i taxeringslängd upptagas såsom »jordbruksfastighet».

Ehuru sålunda uttrycket »jordbruksfastighet» i bevillningsförordningen
fått förändrad innebörd, följde deraf ej, att samma uttryck i kommunalförordningen
äfven erhållit sådan förändrad betydelse. Öfvervägande
skäl talade för den uppfattningen, att allenast en förändring i bevill -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

ningsförordningen ej kunde föranleda dertill, att fast egendom, som
kommunalförordningen velat undantaga från beskattning, skulle blifva
underkastad sådan.

Enligt embetsverkens åsigt vore sålunda kronoparker jemväl efter
utfärdandet af bevillningsförordningarne den 14 september 1883 och
den 3 juni 1892 fria från kommunalbeskattning.

Denna uppfattning syntes också stå i öfverensstämmelse med
dittills i allmänhet följd praxis. Af i kammarrätten förvarade taxeringslängder
för år 1892 inhemtades, att mycken skiljaktighet vore rådande
i fråga om norrländska kronoparkers upptagande i längderna såsom
»jordbruksfastighet» eller »annan fastighet». Så t. ex. upptoges inom
Piteå, Elfsbyn, Arvidsjaur, Arjeploug, Råneå, Neder Kalix, Öfver Kalix,
Gellivare, Öfver Torneå, Korpilombolo, Pajala, Degerfors, Jörn, Malå,
Hallen, Färila, Lima, Transtrand med flere socknar kronoparkerna såsom
»jordbruksfastighet», under det att desamma inom öfver Luleå,
Jockmock, Lith, Hammerdal, Ström, Berg, Åsarne, Rätan, Ytterhogdal,
Brunflo, Hackås, Hafverö med flere socknar upptoges såsom »annan fastighet».
Ehuru kronoparkerna i Norrland i flertalet fall upptagits såsom
»jordbruksfastighet», hade dock, enligt hvad af domänstyrelsens
underdåniga utlåtande framginge, kommunalutskylder dittills icke af
staten för dem erlagts.

Mot den af Riksdagen ifrågasatta skyldigheten för staten att erlägga
kommunalutskylder för vissa uppgifna slag af kronoparker syntes
icke vara något att erinra. Deremot skulle sådan skattskyldighet för
andra kronoparker och särskildt för de i Norrland belägna blifva för
statsverket synnerligen betungande och kunde icke anses vara af rättvisa
eller billighet påkallad.

För vinnande af det utaf Riksdagen åsyftade målet borde ändringgöras
icke i bevillningsförordningen utan i kommunalförordningen, i
hvilkens 58 § torde böra stadgas, att fyrktal skulle åsättas sådana kronoparker,
hvilka bildats af hemman eller hemmansdelar, som för sådant
ändamål af staten förvärfvats, eller ock af kronans jordbruksdomäner
eller delar deraf. I betraktande af det nära sammanhanget mellan
kommunal- och bevillningsförordningarne syntes det riktigast, att begreppet
»jordbruksfastighet» finge samma betydelse i dessa författningar;
och torde följaktligen den ifrågasatta ändringen i kommunalförordningen
böra afse jemväl åstadkommande af sådan öfverensstämmelse.

Slutligen anser jag mig böra omförmäla, att de komiterade, som
den 2 november 1894 enligt nådigt uppdrag afgifvit betänkande och
förslag till förordning angående inkomstbevillning m. m., uti förslagets

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

4 § räknat såsom jordbruksfastighet »hemman, lägenhet eller annan
jordegendom, som hufvudsakligen användes för jordbruk eller skogsbörd»,
och i motiveringen till gjorda ändringsförslag beträffande förordningen
om kommunalstyrelse på landet anfört, bland annat, följande:

Från regeln att fastighet, i afseende å hvilken frihet från bevillning
egde rum, ändock skulle deltaga i de kommunala utskylderna hade
komiterade funnit ett undantag af omständigheterna påkalladt i fråga
om vissa af de under statens omedelbara förvaltning stående skogar.
Det torde nemligen vara billigt, att de, på grund af Riksdagens beslut,
efter år 1874 af staten från enskilde förvärfvade och till kronoparker
utlagda fastigheter likasom ock de för enahanda ändamål icke sällan
gjorda afsöndringar från indragna boslällen allt fortfarande påfördes
kommunalutskylder. Medgifvande af frihet från sådan skatt i berörda
fall skulle medföra afsevärd olägenhet för många kommuner.

Men lika betänkligt vore det — anföra komiterade vidare — att
icke, såsom hittills i tillämpningen torde hafva förfarits, fritaga staten
från enahanda skyldighet med afseende å dess sedan gammalt egande
skogsdomäner. Staten skulle eljest för framtiden tillskyndas utgifter
för dessa domäner i en omfattning, som knappast kunde öfverskådas.
I öfverensstämmelse härmed hade komiterade föreslagit ett särskildt
undantagsstadgande angående frihet från kommunalutskylder för domäner
af sistnämnda slag.

I likhet med flertalet i ärendet hörda myndigheter anser jag ett
lagstadgande om skyldighet att för de nu särskildt ifrågavarande kronoparkerna
erlägga kommunalutskylder vara nödigt redan i syfte att
all ovisshet må undanrödjas, huru i detta hänseende rätteligen skall
förfaras.

Jag finner det vidare vara uppenbart, att fall gifvas, då kommunalutskylders
utgående från kronoparker betingas af billighet och rättvisa,
nemligen då nya kronoparker bildats eller bildas vare sig genom
inköp af mark från enskilde eller genom frånskiljande af skogsmark
från kronodomäner eller genom afsättande för sådant ändamål af hela
domäner. Det kan ock förtjena afseende att, på sätt domänstyrelsen
framhållit, den härigenom vållade ökningen i statsverkets årliga utgifter
blifver jemförelsevis mycket ringa, under det att, såsom ock i
Riksdagen påvisats, ett motsatt förfarande kan ganska känbart drabba
en eller annan mindre kommun.

Deremot anser jag, på de af embetsverken anförda grunder och i
likhet med hvad Riksdagen tydligen åsyftat, att det icke är skäl ifråga -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

sätta, att för statens äldre skogsdomäner kommunalutskvlder skulle få
påföras. I afseende å dessa domäner finnes icke det nyss anförda skälet
att kommunen skulle orättvisligen beröfvas förut åtnjutna inkomster,
eller att de skattdragande i kommunen skulle betungas med ytterligare
utskylder till följd af förändrad disposition af fastighet inom kommunen.

Gränsen mellan de kronoparker, som i detta hänseende skulle räknas
såsom äldre, och dem, som vore att anse för nyare, erbjuder sig
sjelfmant i hänsynen till förhållandena vid början af år 1874, emedan
under detta år faststäldes bestämmelser om afyttring af mindre kronodomäner
och köpeskillingens användande till inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark.

I frågan om hvar de erforderliga bestämmelserna skola meddelas
kan efter mitt förmenande en viss tvekan uppkomma.

Om man nemligen följer den från flera håll framstälda meningen
att ifrågavarande kronoparker äro att hänföra eller åtminstone borde
hänföras till »jordbruksfastighet», vore uppenbarligen enklast att i bevillningsförordningen
af den 3 december 1897, hvilken i nu ifrågavarande
delar innehåller samma bestämmelser, som 1892 års bevillningsförordning,
införa ett uttryckligt stadgande derom, i likhet med hvad
som redan finnes der — i § 5, jemförd med § 2 a) — angående skogsområde,
som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd m. m.

Men på sätt kammarrätten och statskontoret antydt, måste det
anses mindre egentligt att, då man åsyftar en bestämmelse angående
kommunalutskylder för viss egendom, göra ändring i bevillningsförordningen
i stället för vederbörande kommunalförfattning.

Riktigast torde derför vara, att den behöfliga ändringen göres i
förordningen angående kommunalstyrelse på landet; och torde det, i
händelse af bifall till ett sådant ändringsförslag, blifva en senare fråga,
huruvida någon motsvarande ändring .af bevillningsförordningen behöfver
göras.

Förslag har derför upprättats till ändring, i öfverensstämmelse med
Riksdagens uttalade önskan och i enlighet med kammarrättens och statskontorets
hemställan, af § 58 i förordningen angående kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder enligt
förordningen den 2 december 1892, dervid det jemväl synts lämpligt
att utbyta den lemnade hänvisningen till »bevilIningsstadgan» med eu
dylik till gällande bevillningsförordning.

Efter att hafva uppläst ifrågavarande förslag till lag om ändrad
lydelse af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet, hem Bih.

till Ittk»d. Brot. ISiJH. 1 Sami. 1 A/U. 15 Haft. ;j

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

stälde föredragande departementschefen^ att berörda förslag måtte för

Riksdagen till antagande framläggas.

.it'',.!- • »1*. :•>! ii i i''1 »r * s, . j / * i <*! ‘1 ''• v. i. v’ : Tf it notkil* >*, i-.'' .

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna
bifall; och skulle nådig proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

•», ''liil?,; •* rt •. • «v'' .. • . , • ■ •_ 1 ; ,* ■ (i .. *''t J 1 ''

:.■ * ; .''v^r! - r -v. ■* .. . : ? »m I* i«-i '' * i f - f ;''i :..

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1898.