Kongl. Majds Nåd. Fr oposition N:o 27 (Proposition 1897:27)

Kongl. Majds Nåd. Fr oposition N:o 27.

N:o 27.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående lönereglering
för personalen vid statens jernvägar; gifven
Stockholms slott den 29 januari 1897.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag, vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen medgifva,

att, med ändring af hvad rörande vilkoren för personalens vid
statens jernvägar anställning samt grunderna för dess aflöning nu finnes
af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stadgadt, följande bestämmelser
må i nämnda hänseenden från och med ingången af år 1898
lända till efterrättelse:

I. Tjenstemän och betjente vid statens jernvägar tillsättas genom
konstitutorial.

Tjensteman eller betjent må kunna utan ansökning förflyttas till
annan befattning vid statens jernvägar, dock utan minskning i det
honom enligt stat tillkommande arvode.

Tjensteman eller betjent är förpligtad att, då han fyllt sextiofem år
eller, om han tillhör tågpersonalen, sextio år samt uppnått sådan tjensteålder,
att han enligt reglemerrtet för statens jernvägstrafiks pensionsinrättning
är på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår
berättigad till pension från nämnda inrättning, från tjensten afgå, Kongl.
Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, jernvägsstyrelsen
dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge han
pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig qvarstå.

Tjensteman eller betjent, som på grund af antalet sammanräknade
lefnads- och tjensteår är berättigad till pension från statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående stycke
omförmälda lefnadsålder, må kunna, derest så finnes för tjensten fördelBih.
till Riked. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. fN:o 27.) 1

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 27.

aktigt, af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen,
af jernvägsstyrelsen entledigas.

Tjensteman eller betjent, som icke kan sin befattning behörigen
sköta vare sig till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i
tjensteutöfning vid statens jernvägar sig ådragit, eller ock, efter minst tio
tjensteår i ordinarie anställning vid samma jernvägar, till följd af antingen
sjuklighet, som han icke ådragit sig i tjensteutöfning, eller ålderdomssvaghet,
må jemväl kunna af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej
tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Öfriga bestämmelser för antagande, entledigande eller förflyttning
af personal vid statens jernvägar meddelas af Kongl. Maj:t.

II- Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld tjensteman
eller betjent, är antingen fast arvode, sådant som uti stat, hvilken
af Riksdagen godkänts, finnes för vissa till antalet bestämda befattningar
anslaget, eller ock arvode efter klass, sådant som med tillämpning
af den i punkt VI här nedan angifna löneklassreglering för
hvarje år bestämmes af Kongl. Maj:t för af Kongl. Maj:t jemväl till
antalet faststälda befattningar.

III. Fast arvode fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt i
punkt IV finnes för hvarje befattning angifvet.

Af arvode efter klass, som uppgår till eller öfverstiger 1,500 kronor,
anses tre fjerdedelar utgöra lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar
samt af lägre belopp fyra femtedelar lön och en femtedel tjenstgöringspenningar.

IY. Fasta arvoden utgå för år räknadt enligt följande stat:

A) inom styrelsen.

1 generaldirektör.............

1 öfverdirektör................

3 öfverdirektörer.............

1 byrådirektör ................

6 byrådirektörer..............

1 arkitekt.......................

Lön.	Tjenst-görings-pen- • ningar.	Summa arvode.
Kr.	Kr.	Kr.
8,000	4,000	12,000
4,400	2,000	6,400
13,200	6,000	19,200
3,000	1,500	4,500
18,000	9,000	27,000
3,000	1,500	4,500
49,600	24,000	73,600

Aflöningen kan höjas efter 5 år
med 500 kronor och efter 10
år med ytterligare 500 kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

	Lön.	Tjcnst- görings-	Summa
	pen- ningar.	arvode.

	Er.	Kr.	Kr.
Transport	49,600	24,000	73,600
1 telegrafdirektör.............................	3,000	1,500	4,500
1 kamererare..................................	2,600	1,400.	4,000
1 hufvudkassör................................	2,600	1,400	4,000
1 föreståndare för statistiska kontoret	2,600	1,400	4,000
1 d:o för milkontoret...........	2,600	1,400	4,000
1 förste kontrollör...........................	2,600	1,400	4,000
2 förste kontrollörer........................	5,200	2,800	8,000	Afiöningen kan höjas eftor 5 år , med 500 kronor och efter 10 år
1 byråingeniör................................	2,600	1,400	4,000
3 byråingeniörer..............................	7,800	4,200	12,000	med ytterligare 500 kronor.
1 registrator ocb aktuarie.................	1,800	1,200	3,000
1 revisor.......................................	1,800	1,200	3,000
1 notarie........................................	1,800	1,200	3,000
4 notarier.......................................	7,200	4,800	12,000
1 förrådsförvaltare...........................	1,800	1,200	3,000
1 kontrollör....................................	1,800	1,200	3,000
4 kontrollörer................................	7,200	4,800	12,000	[''Åtnjuter förste vaktmästaren fri '' bostad, skall lönen minskas med 150 kronor.
1 förste vaktmästare........................	800	300	1,100
Anm. Ålderstilläggen anses tillhöra
lönen.
B) vid distrikten.
1 distriktschef...............................	4,125	1,375	5,500	1 Efter 5 år kan afiöningen höjas
3 distriktschefer..............................	12,375	4,125	16,500	r med 500 kronor.
1 bandirektör ................................	3,375	1,125	4,500	Aflöijingen kan höjas efter 5 år med 500 kronor och eftor 10 år
3 bandirektörer.............................	10,125	3,375	13,500
1 maskindirektör............................	3,375	1,125	4,500	med ytterligare 500 kronor.
3 maskindirektöror..........................	10,125	3,375	13,500	Afiöningen kan höjas efter 5 år
1 trafikinspektör...........................	2,250	750	3,000	med 500 kronor, efter 10 år med ytterligare 500 kronor och
11 trafikinspektörer.........................	24,750	8,250	33,000	eftor 15 år med ytterligare 500 kronor.
Transporl	1175,900	80,300	256,200

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

		Tjenst-
	Lön.	görings- pen- ningar.	Summa arvode.
	Kr.	Kr.	Kr.
Transporl	175,900	80,300	256,200
1 distriktssekreteraro ....................	2,250	750	3,000
B distriktssekreterare...	6,750	2,250	9,000
1 baningeniör .........	2,250	750	3,000
21 baningeniörer..........	47,250	15,750	63,000
1 maskiningeniör ........	2,250	750	3,000
7 maskiningeniörer.........	15,750	5,250	21,000
1 distriktskassör ..............	2,025	675	2,700
3 distriktskassörer .......	6,075	2,025	8,100
1 verkstadskamererare.....................	2,025	675	2,700
3 verkstadskamererare......	6,075	2,025	8,100
1 förrådsförvaltare ........................	2,025	675	2,700
3 förrådsförvaltare .............	6,075	2,025	8,100
1 maskininspoktor ............	2,025	675	2,700
3 maskininspektorer...........	6,075	2,025	8,100
1 verkmästare ..............................	2,025	675	2,700
8 verkmästare...................	16,200	5,400	21,600
1 telegrafinspektor ........................	2,025	675	2,700
3 telegrafinspektorer..... 1 stationsinspektor å l:a klassens sta-	6,075	2,025	8,100
tion ........................................ 4 stationsinspektorer å l:a klassens	2,625	875	3,500
stationer.......................... 1 stationsinspektor å 2:a klassens sta-	10,500	3,500	14,000
tion........................................ 16 stationsinspektorer å 2:a klassens	2,250	750	3,000
stationer...................... 1 stationsinspektor å 3:e klassens sta-	36,000	12,000	48,000
tion ......................... 29 stationsinspektorer å 3:e klassens	1,800	600	2,400
stationer.....................	52,200	17,400	69,600
1 byråassistent.........................	1,575	525	2,100
11 byråassistenter..................	17,325	5,775	23,100
Transport)	435,400 \|	166,800 \|	602,200

Aflöningen kan höjas efter 5 år
■ med 500 kronor och efter 10 år
med ytterligaro 500 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år
med 300 kronor, efter 6 år med
ytterligare 300 kronor och efter
9 år med ytterligare 300 kronor.

Efter 5 år kan aflöningen höjas
med 500 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år
1 med 300 kronor och efter 6 år
med ytterligare 300 kronor.

Aflöningen kan höjas efter 3 år
med 300 kronor, efter 6 år med
ytterligare 300 kronor och efter
9 år med ytterligare 300 kronor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

	Lön.	Tjenst- görings- pen- mngar.	Summa arvode.
	Kr.	Kr.	Kr.
Transport	435,400	166,800	602,200
1 underinspektör å l:a klassens station	1,575	525	2,100
1 expeditionsföreståndare å l:a klassens station ..................................... 20 underinspektörer eller expeditions-	1,575	525	2,100	Aflöningen kan höjas ofter 3 år med 300 kronor, efter 6 år med . ytterligare 300 kronor och efter 9 år med ytterligare 300 kronor.
föreståndare å l:a klassens sta-tioner ...................................	31,500	10,500	42,000
Summa	470,050	178,350	648,400

Anm. 1. Af ålderstilläggen anses tre fjerdedelar tillhöra lönen och en fjerdedel tjonstgöringspenningarne.

Anm. 2. 1 trafikinspoktör, 1 baningeniör och 3 masldningeniörer åtnjuta särskilda tilläggs arvoden

efter 500 kronor för år. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan
erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

Tilläggsarvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till någon del
uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tjensten förrättar.

Y. Arvoden efter klass utgå med följande årliga belopp:

för	l:a klassen	med.......		...... kr.	3.000	—
»	2: a	3)	3) ......		...... 3)	2,700	—
))	3:e	3)	3)		3)	2,400
»	4:e	3)	3) .....		...... 3)	2,100	—
3>	5:e	3)	3» ......		...... 3)	1,800	—
D		I»	3) .....		3)	1,500	_
D	7:e	3)	3) .......		D	1,200
»	8:e	3>	3) .......		...... »	1,080	—
	9:e	3)	3) ......		...... 3>	960	—
»	10:e	3)	3> .......		...... 3)	900	—
»	lire	3)	3) .......		...... 3)	840	—
»	12:e	3>	3) .......		...... 3)	780	—
3>	13:e	3)	3) .......		...... »	720	—
3)	14:e	3)	3) ......		...... 3)	660	—
S	15:e	3)	3) ......		...... 3)	600	—
3>	16:e	3)	3) .......		...... D	540	—
»	17:e	3)	3) ......		...... D	480
3)	18:e	3)	D ......		...... 3)	420	—

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Yl. l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnde tjensteman
och betjente enligt följande reglering:

	Lägsta	Högsta
	arvode.	arvode.
A) inom styrelsen.
a) tjensteman.	Klass.	Kr.	Klass.	Kr.

bokhållare......................................	3	2,400	1	3,000
ritaro.............................................	4	2,100	2	2,700
manlig kontorsskrifvare.....................	8	1,080	3	2,400
qvinlig d:o ....................	10	900	6	1,500
b) betjente. manligt kontorsbiträde..............	15	600	7	1,200
vaktmästare....................................	12	780	10	900	JÄtnjuter vaktmästare fri bostad, skall \ lönen minskas med 150 kronor.
qvinligt kontorsbiträde.....................	16	540	11	840
kontorsvakt.....................................	17	480	15	600
B) vid distrikten.
a) tjensteman.
underingeniör och ritare...................	) 5	1,800	3	2,400
stationsinspektor å 4:de kl. station..... bokhållare......................................

telegrafist....................................... förste stationsskrifvare......................	l 6	1,500	3	2,400
stationsinspektor å 5;e kl. station....... manlig kontorsskrifvare.....................	6 1	1,500	4	2,100
stationsskrifvare å l:a, 2:dra eller 3:dje	8	1,080	4	2,100
kl. station...................................	)
stationsskrifvare å annan station........	8	1,080	5	1,800
qvinlig kontorsskrifvare....................	11	840	8	1,080
b) betjente.
lokomotivmästare............................	} 7	1,200	3	2,400
vagnmästare....................................
lokomotivförare................................	9	960	5	1,800
\| öfverbanmästare..............................	10	900	5	1,800

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

	Lägsta arvode.	Högsta arvode.
	Klass.	Kr.	Klass.	Kr.
öfverkondnktör och konduktör............	11	840	6	1,500
stationsmästare å 6:te kl. station........ trädgårdsmästare.............................	9 1	960	7	1,200
maskinist........................................ material vakt....................................	I"	840	7	1,200
vagnförman.....................................	11	840	8	1,080
hallmästare.....................................	12	780	8	1,080
eldare............................................	13	720	8	1,080
manligt kontorsbiträde......................	15	600	8	1,080
stationsmästare å 7:de kl. station.......	12	780	9	960
packmästare.................................... stationskarlsförman..........................	13	720	9	960
portvakt vid l:a kl. station eller vid verkstad......................................	. 14	660	9	960
vaktmästare...................................	15	600	11	840
qvinligt kontorsbiträde.....................	16	540	11	840
vagn8mörjare................................... portvakt................................. ...... lokomotivputsarc..............................	16	540	12	780
vagnputsare.................................... pumpare........................................ kolvakt.........................................*	16	540	13	720
stationskarl.....................................	17	480	14	660
banvakt......................................... kontorsvakt.....................................	17	480	15	600
notisbärare.....................................	18	420	16	540

I Stationskarlsförman, hvilken tjenstgör
såsom vexel- eller magasins\
förman vid större station, kan
I -erhålla ett tilläggsarvodo efter
I 00 å 180 kronor för år.

Stationskarl, hvilken tjenstgör såsom
signalkarl, vexelkarl eller
magasinskarl vid störro station
kan erhålla ett tilläggsarvode efter
högst 00 kronor för år.

llanvakt, hvilken tjenstgör såsom
vakt vid rörlig bro, kan under
seglationstiden erhålla ett tilläggsarvode
efter 00 å 120 kronor
, för år.

Anm. Om tilläggsarvodo enligt denna punkt gäller livad i punkt I\ för der omnämndt tilläggsarvode
är stadgadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 27.

2:o. Då Kongl. Maj:t finner sådant lämpligt, må kontors skrifvare
aflönas efter beting på det sätt att han erhåller betalning i den mån
han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris. Så aflönad
kontorsskrifvare skall för utförandet af sådana arbeten, hvilka icke
lämpligen kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme
enligt pris, som styrelsen fastställer.

YII. l:o. Såsom allmänna vilkor för erhållande af ålderstillägg enligt
punkt IV gäller: att tjensteman under mera än fyra femtedelar af den
tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt
sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att
härvid ej må honom till last räknas den tid, han kan hafva åtnjutit
semester eller tjenstledighet utan arvodesafdrag; att hans tjenstgöring
under denna tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att
den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd.

2:o. Tjensteman, som från en befattning, med hvilken förmånen
af ålderstillägg är förenad, förflyttas till annan dylik befattning med
samma eller lägre arvode, eger i fråga om rätt till ålderstillägg tillgodoräkna
sig den tid, han innehaft den förra befattningen.

3:o. Förflyttas tjensteman från en befattning vid distrikten, med
hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, till annan dylik befattning
med högre arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen,
hyresbidrag jemlikt punkt X här nedan deri inräknadt, på grund af
intjenadt ålderstillägg redan uppgått till högre belopp än arvodet jemte
hyresbidraget i den nya befattningen, eger han såsom personligt tillägg
till lönen uppbära skilnaden intill dess hans aflöning i den nya befattningen
stigit till samma belopp. År med någondera befattningen i
stället för hyresbidrag förenad förmånen af fri bostad, skall denna, allt
efter orten, beräknas till femton eller tjugu procent af arvodet, på sätt
i punkt X sägs. .

Dylikt personligt lönetillägg må i motsvarande fall jemväl utgå till
distriktstjensteman, som befordras till befattning inom styrelsen, äfvensom
till tjensteman inom styrelsen, som befordras till annan befattning
derstädes, dock att ersättning för hyresbidrag eller fri bostad ej må
beräknas.

4:o. Förflyttas tjensteman från befattning med arvode efter klass
till befattning med fast arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen
redan uppgått till högre belopp än aflöningen i den nya
befattningen, eger han åtnjuta sådant personligt lönetillägg, hvarom i
mom. 3:o sägs; och gäller dervid i fråga om hyresbidrag och fri bostad
hvad i nämnda mom. stadgas.

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 27.

Vill. l:o. Tjensteman inom styrelsen får med det undantag, hvarom
i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han
verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester.

Hindras han af sjukdom att sin tjenst förrätta, eger han uppbära
hela lönen. Undfår han ledighet för svag helsas vårdande, enskilda
angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan han förpligtas att under
ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen,
som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

2:o. Tjensteman vid distrikten får med det undantag, hvarom i
inom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han
verkligen tjenstgjort eller varit tjenstledig under förhållanden, som enligt
mom. 3 berättiga till fullt arvodes åtnjutande.

3:o. Fullt arvode må till distriktstjensteman, som åtnjuter tjenstledighet
för enskilda angelägenheter, utgå för en tid af högst trettio
dagar under loppet af ett och samma kalenderår; skolande likväl vid
bestämmandet af denna tid icke medräknas den tid, han efter styrelsens
medgifvande användt för att utom sin tjenstgöringsort på egen
bekostnad göra iakttagelser i sitt yrke, eller den tid, som åtgått för
fullgörande af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullmägtig
eller revisor vid statens jern vägstrafiks pensionsinrättning, eller de söndagar,
han reglementsenligt varit befriad från tjenstgöring för att bevista
gudstjenst.

Åtnjuter han ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande, må
fullt arvode till honom utgå för en tid af högst sextio dagar under ett
och samma kalenderår.

Om han åtnjutit ledighet för så väl enskilda angelägenheter som
för sjukdom eller svag helsas vårdande, må dock sammanlagda antalet
dagar, för hvilka han under nämnda förhållanden eger uppbära fullt
arvode, icke öfverstiga sextio.

4:o. Undfår distriktstjensteman tjenstledighet för enskilda angelägenheter
utöfver den i mom. 3 omförmälda tid af trettio dagar, eller
för svag helsas vårdande utöfver den i samma mom. först omförmälda
tid af sextio dagar eller för särskilda uppdrag, kan han förpligtas att
utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för
tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Har han för
sjukdom * åtnjutit tjenstledighet under sextio dagar utöfver den tid af
sextio dagar, hvarom i mom. 3 först sägs, må han likaledes kunna förpligtas
att utom tjenstgöringspenningarne afstå så mycket af lönen,
som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet, vare i fråga om arvodesafdrag
i allmänhet likstäld med distriktstjensteman, dock att under lopBih.
till Rihd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 2

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

pet af ett och samma år fullt arvode må utgå vid ledighet för enskilda
angelägenheter endast under högst femton och vid ledighet för sjukdom
eller svag helsas vårdande under högst fyratiofem dagar, samt att,
då ledighet åtnjutits för så väl enskilda angelägenheter som för sjukdom
eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka betjent
eger uppbära dylikt arvode, icke må öfverstiga fyratiofem.

6:o. År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada, ådragen
i tjensteutöfning, må arvodet till honom utgå under högst sex
månader oafkortadt samt efter denna tid med belopp, som för tjensteman
af Kongl. Maj:t och för betjent af styrelsen bestämmes.

IX. Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse under
tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en månads aflöning,
såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.

X. l:o. Förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten
af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må,
der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma
följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen:
distriktschef, ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör,
byråassistent, maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör,
expeditionsföreståndare för biljettexpedition, förste stations skrifvare å
station af andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare,
maskinist, materialvakt, vagnförmau, banmästare och vaktmästare
äfvensom betjente af lägre grad än vid banafdelningen: banmästare,
vid maskinafdelningen: eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde;
dock att förhyrning af bostäder icke må ega rum utan Kongl. Maj:ts
särskilda medgifvande.

Der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri
bostad i jernvägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän
eller betjente vid distrikten.

2:o. Med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand enligt
stat, som af styrelsen fastställes.

3:o. Tjenstemän och betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri
bostad, eg a uppbära hyresbidrag, utgörande tjugo procent af arvodet
(fast arvode jemte ålderstillägg eller ock arvode efter klass) för dem,
som äro stationerade i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund,
och femton procent för dem, som äro annorstädes stationerade. Hyresbidraget
anses tillhöra lönen.

XI. l:o. Felräkning spenning ar tillkomma:

a) hufmidkassör med 1,000 kronor om året;

b) distriktskassör med 500 kronor om året;

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 27.

c) tjensteman vid distrikten, som handhafver underkassorsgöromål
vid banafdelningen, med högst 300 kronor om året för hvarje bansektion;

d) trafik- och telegrafstationernas upphör dsp er sonal med högst 0,3
procent af redovisade trafik- och telegraminkomster jemte efterkrafsbelopp
till fördelning mellan nämnda personal på afsändnings- och mottagningsstationerna,
med iakttagande att beloppet ej må för någon
öfverstiga 1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt de närmare grunder,
Kongl. Maj:t bestämmer.

2:o. Anmärkning sprovision tillkommer tjenstemännen vid revisionsoch
kontrollkontoren enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer,
med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning
gjord af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet,
till statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt,
till vederbörande återgäldas.

3:o. Milpenningar tillkomma tågpersonalen i förhållande till den
väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg tillryggalagt, samt enligt
de grunder, Kongl. Maj:t fastställer.

4:o. Premier må enligt särskilda af Kongl. Maj:t faststälda bestämmelser
kunna tilldelas betjente, till följd af hvilkas hushållning
med materialier afsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits.

5:o. Om extra inkomst enligt denna punkt gäller hvad i punkt
IV för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

XII. Lokomotivmästare, lokomotivförare, eldare, öfverkonduktör,
konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt, kontorsvakt och notisbärare
äfvensom öfverbanmästare, baumästare, banvakt, vagnsmörjare,
stationskarlsförman och stationskarl erhålla uniformspersedlar in natura
eller ock beklädnadsersättning till visst årligt belopp, allt enligt reglemente,
som af styrelsen fastställes.

XIII. Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt de
närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten
anstälda personalen äfvensom åt der anstälde betjentes hos dem boende
hustrur och oförsörjda barn.

XIV. Indrages eller förändras någon befattning, och förflyttas i följd
deraf innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med ringare aflöningsförmåner,
eger styrelsen tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad,
intilldess han kan erhålla ny anställning med aflöningsvilkor
motsvarande dem, han förut innehade. Sådan lönefyllnad vare ansedd
lika med arvode och fördelas i lön och tjenstgöringspenningar på sätt
i punkten III är för arvode efter klass stadgadt.

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Vidare föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen medgifva,

att Kongl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser med afseende å
öfvergången till ny stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen
vid statens jernvägar, som erhållit förordnande å sina befattningar
före den 15 november 1895, hvilka bestämmelser må hvila på följande
allmänna grunder:

att den nya ordningen bör omedelbart tillämpas med afseende å
sådana aflöningsformer, som för personalen äro af jemförelsevis mindre
vigt och hvilkas bibehållande enligt nuvarande grunder för allenast en
del af personalen skulle föranleda invecklade anordningar och oegentligheter;
men

att i fråga om sådana för personalen väsentliga aflöningsförmåner
som arvode och inqvartering in natura eller ersättning derför de bestämmelser,
som nu gälla, böra fortfarande tillämpas, intill dess att
vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat — hvilken
anmälan må för att vinna afseende ega rum inom viss af Kongl. Maj: t
föreskrifven tid — eller erhåller befordran eller ock uppflyttas i löneklass,
dock att, om öfvergång till ny stat på grund af uppflyttning i
löneklass skulle medföra försämring i vederbörandes lönevilkor, skälig
godtgörelse härför må lemnas.

Slutligen föreslår Kongl. Maj:t Riksdagen medgifva,

att generaldirektören och chefen för jern vägsstyr elsen må vara berättigad
att från och med månaden näst efter den, då han efter sextiofem
lefnadsår och minst tio tjensteår såsom chef för jernvägsstyrelsen
från embetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att detta belopp
skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i pension uppbära
från statens jernvägs trafiks pensionsinrättning.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 29 januari
1897.

Närvarande:

• , • T *ö * i - ’ j • . ., . _ , • , r Hans

excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAP,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

l:o.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna yttrade:

Vid fastställande den 31 december 1891 af arvodesstat. vid statens
jernvägstrafik för år 1892 anbefalde Eders Kongl. MJf:t jemvägsstyrelsen
att med anledning af de förändrade förhållanden, som inträdt
sedan gällande aflöningsreglemente för embets- och tjenstemän samt
betjente vid statens jernvägstrafik faststäldes, inkomma med förslag till
nytt dylikt reglemente. Till åtlydnad häraf afgaf styrelsen den 26
november 1892 underdånigt memorial med förslag i ämnet; och anförde
styrelsen dervid beträffande den allmänna karakteren af förslaget

Inledning.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

att, enär den (Kfctills vunna erfarenheten ej syntes påkalla någon förändring
i sjelfva^hufvudgrunderna för förvaltningens fördelning, nemligen
uti af arbetenas beskaffenhet betingade särskilda afdelningar, å linien
fördelade uti distrikt, förslaget ifrågasatte allenast inrymmande inom
nämnda ram af åtskilliga befattningar, till en del redan befintliga, men
under nya, efter befattningarnas vigt och det allmänna uttryckssättet
bättre än dittills lämpade namn, indelning af vissa befattningar i högre
och lägre grupper efter olika betydenhet samt slutligen omreglering af
arvodesbeloppen, i de flesta fall med inskränkning af antalet befattningen
tillkommande löneklasser.

Då styrelsens underdåniga memorial den 2 juni 1893 föredrogs
inför Eders Kongl. Maj:t, framhöll emellertid dåvarande departementschefen,
att vid behandlingen af frågan om fastställande af nytt aflöningsreglemente
för en så stor korps som jernvägsstaten, der fördelningen
af göromålen i lämpligt förhållande till hvad af en hvar med
hänsyn till de löneförmåner, han åtnjöte, skäligen kunde begäras vore
af väsentligt inflytande på det antal personer, som för arbetenas fullgörande
erfordrades, och till följd deraf äfven på aflöningsstatens slutsumma,
syntes i främsta rummet böra noga undersökas, huruvida organisationen
såväl inom styrelsen som ock inom förvaltningens underafdelningar
vore tillbörligen afvägd efter hvad förhållandena kräfde och
medgåfve. Departementschefen hemstälde på grund häraf och på i
öfrigt anförda skäl, att Eders Kongl. Maj:t täcktes tillsätta en komité
af sakkunnige män med uppdrag, bland annat, att efter noggrann undersökning
af jernvägsadministrationens organisation och det sätt, hvarpå
dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades, dock tillsvidare ej hvad
taxeväsendet, rörde, till Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt betänkande
äfvensom förslag ej mindre till ny instruktion för jernvägsstyrelsen
och nytt aflöningsreglemcnte för jernvägsstaten än äfven till de
öfriga bestämmelser, som syntes '' komiterade i fråga om statsbaneförvaltningen
böra meddelas.

Den sålunda ifrågasatta komitén blef samma dag af Eders Kongl.
Maj:t tillsatt.

Efter afl den 13 januari 1894 hafva aflemnat underdånigt betänkande
rörande den till komiténs utredning jemväl hänskjutna frågan
om förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jern vägar, afgaf
komitén den 24 oktober 1895 betänkande och förslag angående jernvägsadministrationen.
Detta omfattade följande fyra hufvudafdelningar:

I) undersökning af jernvägsadministrationens organisation och det
sätt, hvarpå dess verksamhet i väsentliga grenar utöfvades m. m.;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

II) förslag till instruktion för jern vägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar jemte motiv;

III) förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar
jemte motiv;

IV) sammanfattning af komiténs omorganisationsförslag jemte approximativ
beräkning af förslagets ekonomiska innebörd.

Den under bufvudafdelningen I framlagda undersökningen innehöll
i sin ordning flera underafdelningar. Först och främst uttalade sig
komitén särskildt om en ifrågasatt organisationsförändring, hvilken betecknades
såsom varande af principiel och genomgripande betydelse för
hela reorganisationen af jern vägsförvaltningen, nemligen frågan om behöjligheten
af en de centralisation inom förvaltningen (afd. 1). Derefter
angåfvos de åtgärder i - öfrigt, hvilka syntes böra vidtagas för vinnande
af ett bättre ekonomiskt utbyte af statens jernvägsdrift (afd. 2). Och slutligen
yttrade sig komitén om en del andra reformer, hvilka komitén
ansåge sig böra föreslå, men hvilka icke vore af direkt ekonomisk innebörd
och icke heller af beskaffenhet att lämpligen kunna upptagas i
förslagen till ny instruktion och nytt aflöningsreglemente (afd. 3). Bland
dylika reformer må särskildt nämnas det redan af 1887 års taxekomité
framstälda förslaget om införande i vår jernvägsförvaltning af institutionen
»jernvägsråd».

Med afseende å den under afdelningen 2 behandlade frågan om
åtgärder till förbättring af statsbaneförvaltningens ekonomi skilde komitén
åter mellan sådana åtgärder, som afsåge minskning af utgifterna,
och sådana, som afsåge ökning af inkomsterna. I detta senare hänseende
upptog komitén, hvars uppdrag, såsom af det ofvan anförda
framgår, icke sträckte sig till taxeväsendet, bland annat till behandling
frågan om reglering af statsjernvägarnes ekonomiska mellanhafvanden
med de enskilda jernvägarne rörande gemensamt begagnande
af stationer, samtrafiks- och milkontroll m. m.

Vid anmälan i Statsrådet den 15 november 1895 af komiténs betänkande
och förslag fann Eders Kongl. Maj:t godt anbefalla jernvägsstyrelsen
att deröfver inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket, åtminstone
hvad beträffade de allmänna grunderna för organisationen
äfvensom förslaget till aflöningsreglemente för personalen, borde, derest
förhållandena i öfrigt sådant medgåfve, afgifvas i så god tid, att framställning
i ämnet måtte kunna till 1896 års riksdag aflåtas; hvarjemte
Eders Kongl. Maj:t, i enlighet med af komitén gjord hemställan, föreskref,
bland annat, att det ålåge styrelsen att, intill dess Eders Kongl.
Maj:t efter komité förslagets slutliga pröfning vidare bestämde, dels vid

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

uppkommande ledigheter å sådana befattningar, livilka komitén föreslagit
till indragning eller förändring, icke återbesätta befattningarna med
ordinarie innehafvare utan endast meddela förordnande att tillsvidare
upprätthålla de med befattningarna förenade göromål, dels vid ledigbeter
å befattningar, i fråga om bvilka komitén ansett inskränkning i
antalet möjlig, återbesätta befattningarna endast i den mån, som kunde
blifva erforderlig för bibehållande af det antal ordinarie beställningar
af hvarje slag, komitén beräknat, hvadan göromålen för det Överskjutande
antalet beställningar alltså skulle i den omfattning, sådant
under för handen varande förhållanden kunde finnas nödigt, uppehållas
endast genom förordnande tillsvidare, dels ock i de förordnanden å
ordinarie befattningar, styrelsen kunde komma att utfärda under tiden till
dess komitéförslaget blifvit slutligen pröfvadt, intaga uttrycklig erinran
om vederbörandes förpligtelse att underkasta sig de nya aflöningsbestämmelser,
som vid den ifrågastälda löneregleringen för jernvägsstaten
kunde komma att fastställas.

Den 30 januari 1896 afgaf jernvägsstyrelsen underdånigt utlåtande
öfver de allmänna grunderna för den föreslagna organisationen äfvensom
öfver förslaget till aflöningsreglemente. Hvad af komiténs betänkande
och förslag styrelsen gjorde till föremål för yttrande i detta
utlåtande var alltså — förutom förslaget till aflöningsreglemente jemte
de motiv derför, komitén dels vid den allmänna undersökningen af
jernvägsadministrationen dels ock vid förslagets särskilda paragrafer
anfört — allenast de delar af nämnda allmänna undersökning samt af
instruktionsförslaget, bvilka afsågo mera väsentliga förändringar i den
bestående eller af styrelsen i dess ofvan omförmälda underdåniga memorial
den 26 november 1892 ifrågasatta ordningen i organisativt hänseende.
Beträffande de delar af den allmänna undersökningen, bvilka
icke vore af väsentligt organisativ natur utan hufvudsakligen afsåge införandet
af föx-ändrade normer för sjelfva handbafvandet af förvaltningen,
likasom beträffande instruktionsförslagets detaljer anhöll styrelsen åter
att framdeles, så snart sådant ske kunde, få inkomma med särskildt
yttrande.

Någon proposition angående jernvägsadministrationen bann ej framläggas
för nästlidna års riksdag. Emellertid afgaf jernvägsstyrelsen
den 19 sistlidne juni särskildt underdånigt utlåtande angående de delar
af komiténs förslag, som afsågo åtgärder för åstadkommande af ökning
i statsbaneförvaltningens inkomster; och behagade Eders Kongl Maj:t
den 31 oktober och den 29 december nästlidna år i detta ämne meddela
nådiga beslut. På anmodan af mig har styrelsen vidare den 25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:g 27.

sistlidne november afgifvit särskildt yttrande rörande den del af ifrågavarande
förslag, som afser vilkoren för tjenstemännens anställning.
Beträffande öfriga delar af komitébetänkandet bar deremot utlåtande från
styrelsen ännu icke inkommit, men pågå, enligt hvad jag inhemtat, för
närvarande inom jernvägsförvaltningen försök med tillämpning af vissa
bland de af komitén ifrågasatta förvaltningsnormerna. Först sedan
någon tids ytterligare erfarenhet i dessa afseenden vunnits, lärer jernvägsstyrelsens
yttrande häröfver vara att införvänta.

Jag anhåller emellertid nu att få för Eders Kongl. Maj:t anmäla
komiténs betänkande och förslag, för såvidt detsamma afser sådana
ändringar i den bestående ordningen, att för deras genomförande erfordras
medverkan af Riksdagen. Det är således framför allt den
ifrågastälda löneregleringen för jernvägsstaten och dermed sammanhängande
organisationsförändringar, som nu skulle göras till föremål
för behandling. Innan jag inlåter mig på de särskilda aflöningsbestämmelserna,
torde jag få i ett sammanhang redogöra för de väsentligaste
reformer i organisativt hänseende, som af komitén föreslagits.

Vid granskningen af jern vägsförvaltningens nuvarande organisation
har komitén allra främst fäst sin uppmärksamhet vid den relativt starka
centralisation, som derinom är rådande; och inledes, såsom af det ofvan
sagda framgår, betänkandet med en undersökning i syfte att ådagalägga
behöfligheten af en decentralisation inom förvaltningen. Komitén
erinrar dervid, hurusom statens jernvägar, hvilka år 1868, då förslag
till definitivt ordnande af jernvägsadministrationen första gången förelädes
Riksdagen, hade en längd af 100,7 mil, vid 1895 års början hade
en sammanlagd längd af 3,285 kilometer och sålunda redan då mera
än tredubblats. På samma gång hade naturligtvis arbetet inom förvaltningen
i dess helhet i hög grad ökats och detta icke allenast i
följd af nätets tillväxt och rörelsens stegrade intensitet utan äfven
genom tillkomsten af nya vigtiga förvaltningsgrenar, såsom t. ex. de,
hvilka afsåge den inländska samtrafiken och de många internationella
aftalen om person- eller godssamtrafik. Förvaltningen försigginge dock
under väsentligen samma centrala former som i slutet af 1860-talet;
och gränsen mellan styrelsens och distriktsbefälets, d. v. s. afdelningsföreståndarnes
inom trafikdistrikten, myndighet vore för öfrigt icke
närmare uppdragen genom sammanförda reglementariska bestämmelser,
Bih. till Bibid. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Uäft. 3

Komiténs förslag
till organisationsförändringar.

Distriktsför valtningen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

titan förhållandena i detta hänseende hade till icke ringa del ordnats
allenast genom praxis.

Efter att hafva redogjort för ifrågavarande afdelningsföreståndares
nuvarande åligganden (komiténs betänkande sid. 6—12), anför komitén
vidare att, om man med ledning af styrelsens diarier i detalj granskade
arten och beskaffenheten af de ärenden, hvilka under en viss
tidsperiod faktiskt gjorts till föremål för styrelsens afgörande, framginge
ännu tydligare än af nyssnämnda redogörelse, att den sjelfständiga
beslutanderätt, som tillkomme samma afdelningsföreståndare, icke vore
så synnerligt stor. Man funne visserligen bland dessa ärenden en mängd
frågor af den särskilda natur eller af den vigt och betydelse i öfrigt,
att de uppenbarligen under alla förhållanden måste af styrelsen behandlas
och pröfvas, såsom t. ex. förhandlingar med in- och utländska
jernvägsförvaltningar samt med centrala embetsverk; revisionsärenden;
pensions- och understödsärenden äfvensom anspråk, riktade mot jernvägen
på grund af lagen om ersättning för skada i följd af jernvägs
drift; vigtigare personalärenden; frågor om jordförvärf, nya byggnader
och anläggningar, spårutvidgningar o. d.; restitutionsärenden; frågor
pm fraktlindringar och nedsättningar i de allmänna afgifterna för personbefordran;
vigtigare upphandlingsfrågor; fastställandet af den ordinarie
tidtabellen m. m. Men man funne också, att styrelsen toge befattning
med en mängd ärenden, i fråga om hvilka man icke kunde säga, att de
med samma nödvändighet tillhörde området för hennes afgörande, utan
hvilkas öfverflyttande till distriktsmyndigheterna syntes kunna ifrågasättas.

Till detta senare slags ärenden räknade komitén först och främst
åtskilliga frågor om tjenstledighet, sjukaflöning samt antagande, befordran
m. m. af personal. En del ärenden angående tilldelande af
gratifikationer eller ersättning för arbete på öfvertid m. m. åt viss
personal syntes likaledes lämpligen kunna af distriktsbefälet slutbehandlas,
under förutsättning att allmänna grunder derför af styrelsen faststälts
samt att i de årliga staterna anslag för ändamålet till visst belopp anvisats
hvarje distrikt. Det förckomme vidare en grupp af ärenden angående
tillstånd för enskilde till anläggningar å jernvägens område, i
fråga om hvilka beslut af styrelsen nu meddelades, ehuru sådant svårligen
kunde anses i hvarje särskildt fall erforderligt, då flera af dessa
ärenden utan olägenhet torde kunna öfverlemnas till distriktsbefälets
afgörande efter vissa af styrelsen faststälda allmänna grunder. Åtskilliga
frågor angående restaurationsväsendet och hvad dermed stode
i sammanhang syntes också nu onödigtvis vara beroende på styrelsens
omedelbara pröfning. Äfven frågor om beviljande af fraktkredit samt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

om tåganordningar i vissa fall, dor styrelsen nu ingrepe, kunde enligt
komiténs förmenande lämpligen handläggas af distriktsmyndigheterna;
och enahanda vore förhållandet med många andra ärenden af skilda
slag, som, enligt hvad diarierna utvisade, nu gjordes till föremål för
styrelsens afgörande.

Vidare framhåller komitén, hurusom distriktsförvaltningen för närvarande
vore svagt organiserad äfven i det afseende, att en verkligt sammanhållande
kraft inom distriktet saknades. Den myndighet, t. f. intendenten
i detta afseende utöfvade, vore nemligen — yttrar komitén — faktiskt
föga betydande. I sjelfva verket funnes ingen samlad distriktsförvaltning,
utan förvaltningen inom distriktet vore delad i en byrå-, en ban-,
en maskin- och en trafikafdelning, hvilka afdelningar vore af hvarandra
temligen oberoende. Häri läge enligt komiténs förmenande just en af de
förnämsta bristerna i jernvägsförvaltningens nuvarande prganisation, en
brist som, redan från början påtaglig, framträdt allt tydligare i den
mån statsbanenätet svält ut och antagit mera storartade dimensioner.

Komitén öfvergår härefter till att närmare påvisa olägenheterna af
den rådande centraliserade administrationsformen samt fördelande af en
decentralisation med starkt organiserade distriktsförvaltningar.

De olägenheter, som enligt komiténs uppfattning i följd af centralisationen
förefinnas, äro dels sådana, hvilka härflyta ur förvaltningsformens
egen natur, dels ock sådana, hvilka närmast äro att tillskrit va den
omständigheten att styrelsen genom centralisationen kommit att erhålla
en allt för tung arbetsbörda.

Till den första gruppen räknar komitén till att börja med det förhållande
att en del till den löpande tjensten hörande ärenden icke
erhålla den snabba behandling, som är önsklig eller möjlig. Det
gåfves nemligen — anför komitén — en mängd personal- och andra
ärenden, hvilka af styrelsen svårligen kunde afgöras annat än i enlighet
med distriktsbefälets i ämnet gjorda hemställan; men vid sådant förhållande
syntes det icke vara en ändamålsenlig anordning, att framställningar
från distrikten insändes till styrelsen och att styrelsens
beslut sedermera expedierades till distrikten. Vore ett dylikt ärende
af den vigt, att styrelsen ansåges böra vara om det samma underrättad,
kunde ju detta lämpligen ske genom rapports insändande från distriktsförvaltningen,
i hvilket fall åtminstone en expedition inbesparades.

En annan, med nu omhandlade nära sammanhängande olägenhet
vore den att, då förvaltningen vore för mycket koncentrerad i hufvudstaden
och distriktsbefälet följaktligen saknade vederbörlig myndighet,
den trafikerande eller med jernvägen i öfrigt förhandlande allmänheten

20 Kongl. Maj:ts Nåd. "Proposition N:o 27.

icke komme i nog direkt beröring med sådana representanter för förvaltningen,
med hvilka den kunde träffa mera ingående aftal och överenskommelser.
Inom en industriel rörelsegren sådan som en jernvägsförvaltning
vore emellertid de personliga, omedelbara underhandlingarna
af en mycket stor betydelse. Att förlägga dessa till hufvudstaden läte
sjg i många fall icke göra, likasom de icke gerna kunde inskränkas
till de få tillfällen, då styrelseledamöterna under inspektions- eller andra
resor passerade vederbörande orter. Det syntes då vara af synnerlig
vigt, att styrelsens representanter i distriktens hufvudcentra vore utrustade
med sådan myndighet och så qvalificerade i öfrigt, att de kunde
föra dessa underhandlingar till slut eller åtminstone så nära slutet, som
med bevarande af nödig enhet och öfverensstämmelse i förvaltningen
vore förenligt.

Såsom en ur den nuvarande organisationsformen härflytande olägenhet
vore vidare att framhålla, att styrelsen i de nu befintliga distriktsförvaltningarnas
utlåtanden och framställningar icke alltid kunde
påräkna ett fullt tillfredsställande och allsidigt underlag för sina beslut.
Orsaken härtill vore naturligen afdelningsföreståndarnes mindre sjelfständiga
ställning i allmänhet samt framför allt den bristande sammanhållningen
dem emellan.

Slutligen vore, yttrar komitén, i detta sammanhang att erinra,
hurusom med den nuvarande anordningen en verkligt effektiv inspektion
af linieförvaltningen saknades. Redan vid den tid, då jernvägsförvaltningen
organiserades, hade man dock, fastän nätet då i jemförelse
. med nu var litet, lagt den största vigt uppå, att en sådan inspektion
funnes. Då styrelsen år 1867 afgaf sitt organisationsförslag,
hade styrelsen ifrågasatt, att i stället för de förutvarande intendenterna,
af. hvilka två såsom ledamöter ingått i styrelsen, skulle anställas särskilde
distriktschefer. Sedan 1868 års riksdag vid behandlingen af
detta förslag anhållit om undersökning, huruvida icke de föreslagna
distriktschefstjensterna kunde undvaras, hade styrelsen i häröfver den
31 december 1868 afgifvet utlåtande yttrat, bland annat, att den direkta
inspektion öfver linieförvaltningen, som af styrelsens chef och ledamöter
utöfvades, i allmänhet icke kunde sträcka sig längre än till ett
färre antal inspektionsresor hvarje år; att dessa resor, om något dermed
skulle uträttas, alltid droge en dyrbar tid från de många göromålen
inom styrelsen; att vid jernvägar af så stor utsträckning, som
den de svenska hade, en sådan periodvis återkommande inspektion ej
kunde ersätta det mera permanenta öfvervakande af hushållningen och
tjenstgöringen å linien i öfrigt, som egt rum, innan intendenterna å

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

första och andra distrikten blifvit inkallade för att inom styrelsen öfvertaga
dem anförtrodda åligganden; att samma erfarenhet för länge
sedan vunnits inom andra länders jern vägsförvaltningar, hvarför det
icke, styrelsen veterlig!, funnes någon jernväg i Europa af en med
svenska stambanornas jemförlig längd, der icke nyssnämnda arbetskraft
blifvit tagen i anspråk och på ett eller annat sätt införd; att i
fråga om sättet att anordna detta permanenta öfvervakande styrelsen
haft att välja mellan två olika system, som utomlands begagnades, det
ena med vissa trafikområden och det andra med de särskilda förvaltningsgrenarne
såsom grund för indelningen; att fördelen af det förra
systemet vore större sammanhållning mellan de på ett område gemensamt
verkande afdelningarna, under det att dess olägenhet förnämligast
bestode i svårigheten att vid tillämpningen finna personer med den allmänna
insigt i förvaltningens alla grenar, som vore nödvändig för att
kunna bedöma, huru tjensten inom dem utöfvades och hushållningen
iakttoges; att denna svårighet visserligen ej förekomme vid tillämpningen
af det senare systemet, men att, då detta drefve centrali sationen
till sin yttersta spets, styrelsen för sin del ansåge, att man måste
med mycken försigtighet framgå med försök i denna riktning, intill
dess mera erfarenhet inhemtats af den i allt fall ganska starka centralisation,
som inrättandet af öfverdirektörsembeten innebure; att styrelsen
derför ej tilltrodde sig att utan praktisk pröfning afgöra, hvilket
af de båda systemen vore att föredraga; samt att en början till pröfning
af det förra systemet kunde anses redan vara gjord, enär intendentsbefattningen
i tredje trafikdistriktet i sjelfva verket vore att betrakta
såsom ett distriktschefsembete, sådant styrelsen i sitt förslag
framstält detsamma; och hade styrelsen på dessa och i öfrigt anförda
skäl hemstält, att sagda system måtte få gälla intill dess, efter praktisk
pröfning af något annat, detta andra visat sig ega bestämda
företräden.

Kongl. Maj:t hade vid öfvervägande af hvad styrelsen anfört funnit,
att den utgift, som för distriktschefsbefattningarna beräknats, icke
kunde undvaras, men att för det dåvarande, innan det ena eller andra
systemet för ett permanent öfvervakande af linieförvaltningen blifvit
vidare praktiskt pröfvadt, det icke borde definitivt bestämmas, huruvida
distriktschefsembeten skulle införas eller nämnda öfvervakande lämpligare
på annat sätt anordnas. I enlighet härmed hade i don år 1869
utfärdade instruktionen för styrelsen, i stället för de i det ursprungliga
organisationsförslaget förekommande bestämmelserna om distriktschefer
och hvad dermed stode i sammanhang, införts det i nu gällande in -

22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

struktion ännu qvarstående stadgandet att »den ständiga tillsynen öfver
linieförvaltningen utföres af styrelsen med den personal, som Kongl.
Maj:t efter förslag af styrelsen för hvarje år uti stat bestämmer». För
att båda de ifrågastälda systemen samtidigt måtte komma under pröfning,
hade Kongl. Maj:t vidare genom särskildt nådigt bref förklarat,
att den ständiga tillsynen öfver linieförvaltningen skulle under år 1870
utöfvas å tredje distriktet af dåvarande intendenten samt å första och
andra distrikten af öfverdirektörerna med biträde af nödig inspektionspersonal
v), dock att styrelsen för sammanhållningen af de olika afdelningarnas
verksamhet samt med afseende å distriktets förhållande till
främmande myndigheter och personer egde att förordna någon af distriktsafdelningsföreståndarne
att vara tjenstförrättande intendent. Enahanda
anordning hade sedermera faststälts att gälla för år 1871, men
redan i juni månad samma år hade en ändring härutinnan inträdt, i det
att Kongl. Maj:t, samtidigt med inrättandet af det fjerde trafikdistriktet,
med anledning af ett af styrelsen framstäldt förslag medgifvit, att tillsynen
öfver förvaltningen af såväl detta distrikt som det tredje distriktet
finge ordnas på samma grunder, som vore gällande vid första och
andra distrikten, samt att intendenten vid tredje distriktet finge inkallas
till styrelsen för att tills vidare tjenstgöra såsom inspektör vid ban-,
maskin- och trafikafdelningarna. Vid framställandet af sitt förslag i
ämnet hade styrelsen, efter att hafva erinrat om de båda nyss omförmälda
systemen för linieförvaltningens permanenta öfvervakande, yttrat,
bland annat, att genom den förordade anordningen öfvergången till
det på sträng centralisering inom styrelsen bygda systemet skulle blifva
fullständig, och att styrelsen, efter den erfarenhet som dittills vunnits,
ansåge sig böra ifrågasätta en sådan öfvergång. Inspektörstjensten
hade sedermera utsträckts till att omfatta jemväl byråafdelningen och
blifvit en ordinarie befattning. År 1888 hade emellertid tjensten indragits,
sedan styrelsen på gifven anledning förklarat, det erfarenheten
lärt, att de göromål, som tillhört inspektören, icke vore af den betydelse
eller så omfattande, att derför oundgängligen behöfdes en särskild
tjensteman i den ställning, inspektören haft. Någon återgång till
det andra systemet för linieförvaltningens permanenta öfvervakande
hade emellertid icke samtidigt skett, hvarför något dylikt öfvervakande
i den mening, styrelsen i slutet af 1860- och början af 1870-talet dermed
afsett, icke heller sedermera kunde anses hafva egt rum — och *)

*) Riksdagen hade år 1869, på Kongl. Maj:ts förslag och i afvaktan på definitivt beslut om
sättet för hela linieförvaltningens permanenta öfvervakande, anvisat ett årsanslag af 15,000 rdr för detta
ändamål.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

detta så mycket mindre, som under en lång följd af år hvarken Kongl.
Maj:t uti stat anvisat någon inspektionspersonal till styrelsens biträde
vid den ständiga tillsjmen öfver linieförvaltningen eller i öfrigt medel
för detta ändamål af styrelsen disponerats i vidsträcktare mån än att
ett mindre månatligt arvode utgått till den afdelningsföreståndare å distriktet,
som innehaft förordnande att vara tjenstförrättande intendent.

Det syntes likväl — anmärker komitén — som om styrelsen i sitt
ofvan omförmälda utlåtande af den 31 december 1868 anfört öfvertygande
skäl för behöfligheten redan då af en inspektion af linieförvaltningen
utöfver den, som kunde utöfvas af styrelsens chef och ledamöter;
och beliofvet måste naturligen vara än större nu, då jernvägsnätet
vore mera. än tre gånger så stort. Enär försöket med den särskilda
centrala inspektionen — hvilket i öfrigt icke kunde anses hafva rationelt
anordnats, då en och samme tjensteman anstäldes såsom inspektör
vid samtliga afdelniugarna — icke utfallit tillfredsställande, syntes en
återgång till det före år 1870 använda systemet — till äfventyrs mera
eller mindre modifieradt — vara den närmast till hands liggande utvägen.
Att finna personer, hvilka vore fullt kompetenta att utöfva en
dylik distriktsvis och ej afdelningsvis anordnad inspektion, torde numera,
med de tillfällen till allsidig utbildning jernvägsväsendets utveckling
medfört, ej behöfva möta några större svårigheter.

Med afseende å de af den nuvarande centralisationen alstrade olägenheter,
hvilka närmast härflöte från den på styrelsen hvilande arbetsbördan,
så vore det — fortsätter komitén — uppenbart, att trycket af
en dylik arbetsbörda i många olika afseenden måste hafva en menlig
och hämmande inverkan på verkets förvaltning.

Det hopade arbetet hade sålunda först och främst den naturliga
påföljden att afgörandet af en del ärenden fördröjdes, och då de ärenden,
som hörde till den löpande tjensten, ofta vore af den beskaffenhet,
att de icke kunde uppskjutas, blefve det de stora, grundligare utredning
kräfvande frågorna, som man nödgades .skjuta åt sidan. Af dessa
senare måste åter företrädesvis till behandling företagas sådana, som
utifrån dragits under styrelsens pröfning eller gjorts till föremål för
dess yttrande. Den tid, som styrelsen sedan finge öfrig att egna åt de
vigtiga frågor, hvilkas lösning borde bero på styrelsens eget initiativ,
blefve skäligen knapp. Men inom ett verk sådant som statens jernvägsförvaltning
med dess rörlighet, dess hastiga utveckling och dess
nära samband med det kommersiella lifvets skiftande företeelser vore
förmågan af initiativ hos styrelsen af den allra största betydelse.

Den tryckande arbetsbördan föranledde vidare dertill, att sam -

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

arbetet mellan styrelsens ledamöter försvårades. En hvar af öfverdirektörerna
vore så upptagen af sin egen afdelnings ärenden, att han
icke hunne följa med de öfriga afdelningarnas arbeten samt verkets
skötsel i dess helhet i den utsträckning, som önskligt vore och i en
förvaltningsgren af så afsevärd betydelse för så väl statens finanser
som hela landets näringslif blefve allt nödvändigare, i den mån
verkets utveckling gjorde det för chefen svårare att ensam beherska
det hela.

Arbetets hopande framkallade äfven en lätt förklarlig sträfvan hos
styrelsen att skapa så enkla former som möjligt för ärendenas handläggning
och afgörande. Huru riktig i och för sig denna sträfvan än
kunde vara inom ett industrielt verk, kunde den likväl gå för långt,
då detta industriella verk tillika vore en statsinstitution, som skulle stå
under offentlig kontroll och hvars i sakens natur grundade vidsträckta
myndighet just gjorde cn dylik kontroll så mycket angelägnare. I detta
afseende hade Riksdagens revisorer gång efter annan framstält anmärkningar
mot sakernas nuvarande ordning, och i underdånig skrifvelse
den 17 maj 1892 hade Riksdagen anslutit sig till revisorernas
uppfattning. Då denna Riksdagens skrifvelse remitterats till komitén
för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det komitén lemnade
uppdraget, hade komitén haft särskild anledning att påpeka orsaken —
eller åtminstone en af orsakerna — till det anmärkta förhållandet.

Olägenheterna af den nu rådande centralisationen skulle kunna
ytterligare i detalj angifvas, men det nu anförda syntes komitén vara
nog för att ådagalägga behöfligheten af en förändring härutinnan. Fördelarne
af förändringen läge åter, efter hvad förut sagts, i öppen dag.
Genom att åt distriktsmyndigheterna gåfves en starkare organisation
och på dem öfverflyttades åtskilliga grupper af ärenden, hvilka nu vore
föremål för styrelsens omedelbara afgörande, skulle tid och tillfälle beredas
styrelsen att mera odeladt egna sig åt lösningen af de stora och
vigtiga frågor, som allti.d framstälde sig för ledningen af en vidtomfattande
jernvägsförvaltning och hvilka, enligt hvad förut blifvit angifvet,
nu måste eftersättas, hvarförutom det för styrelsens ledamöter
skulle blifva möjligt att genom tätare inspektionsresor på ett mera
effektivt sätt öfvervaka, att enhet och öfverensstämmelse egde rum
mellan distriktsförvaltningarna vid utöfvandet af deras verksamhet.
Med en sådan anordning skulle äfven styrelsen i distriktsförvaltningarnas
framställningar och utredningar erhålla ett betydligt säkrare underlag
för sina beslut, särskildt i de svårlösta taxe- och trafikfrågorna.
De kraftigare distriktsförvaltningarna skulle nemligen kunna, en hvar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

inom sitt område, i grunden lära känna alla der rådande, jernvägsdriften
berörande förhållanden samt dels sjelfva vidtaga, dels ock hos
styrelsen föreslå nödiga åtgärder till främjande af rörelsen i dess helhet.
Den af behofvet påkallade, mera ingående inspektion, som distriktsförvaltningarna,
rätt organiserade, kunde åstadkomma, skulle vidare
enligt komiténs åsigt vara egnad att leda till afhjelpande af eventuella
missbruk i förvaltningen samt framför allt till åstadkommande af en
icke allenast verksammare utan äfven billigare linieförvaltning. I detta
sistnämnda hänseende ville komitén särskildt påpeka att, om en sammanhållande
kraft funnes inom distriktet, som kunde göra sig noga
underrättad om tjensteförhållandena derinom, sådana de taktiskt gestaltade
sig, detta måste leda till en större samverkan afdelningarna emellan
än den, som för närvarande egde rum. Och att med en dylik större
samverkan, hvarvid den ena afdelningens personal vid förefallande
behof i vidsträcktare mån än nu vore fallet biträdde den andras, en
reducering af personal i många fall skulle visa sig möjlig, ansåge sig
komitén ega fullgiltiga skäl att antaga. Jemväl i andra afseenden än
i fråga om utgifterna för personalens aflönande skulle för öfrigt, enligt
komiténs förmenande, det kraftigare samarbetet komma att visa sig
ekonomiskt fördelaktigt, då vid det förhållande att distriktet komme
att utåt mera framstå såsom en ekonomisk euhet distriktsförvaltningen
skulle känna sig särskildt uppfordrad att söka åstadkomma en sparsam
förvaltning i allmänhet och jemväl hafva större förutsättningar att härutinnan
lyckas än hvad förhållandet kunde vara med de nuvarande afdelningsföreståndarne,
hvilka helt naturligt ansåge sig böra i törsta
hand söka tillvarataga sin egen afdelnings intressen.

Gifvet. vore äfven, såsom i det föregående antydts, att en decentralisation
skulle framkalla ett snabbare afgörande af åtskilliga ärenden
af mera löpande natur samt särskildt leda till förenklingar i vissa afseenden
vid ärendenas handläggning.

Komitén framhåller emellertid att, om den sålunda förordade förvaltningsreformen
skulle kunna medföra det dermed åsyftade resultatet,
åt distriktsförvaltningarna måste gifvas en stark organisation. Komitén
har för den skull ansett sig böra upptaga ofvan omförmälda, redan år 1867
af dåvarande styrelsen för statens jernvägstrafik väckta samt af särskilde
komiterade tillstyrkta och för 1868 års riksdag framlagda förslag om
inrättande af distriktschefsbefattningar. Endast genom anställande af en
verklig chef syntes nemligen, yttrar komitén, den nödiga enheten och
sammanhållningen inom distriktets förvaltning kunna fullt uppnås, enär
en afdelningsföreståndare i en ställning mera analog med den, som
Bih. till liiksd. Prot. 1897. 1 Sami. I Åfd, 18 Häft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

t. f. intendenten nu intoge, om ock med en i vissa afseenden utvidgad
kompetens, svårligen kunde erhålla tillräckligt inflytande gent emot
öfriga afdelningsföreståndare.

Komitén hade — meddelar den vidare — till en början äfven förestält
sig, att distrikt schefen borde vara en särskild tjensteman och
således icke vid sidan af distriktschefsbefattningen tillika utöfva toreståndareskapet
för någon al de stora afdelningarna inom distriktet utan
allenast för byråafdelningen med dess hufvudsakligen till distriktsförvaltningens
expedition hänförliga göromål. En sådan anordning hade
nemligen synts komitén vara den ur principiel synpunkt riktigaste och
särskildt medföra den fördel att distriktschefen finge tillfälle att i vidsträckt
mån egna sig åt fullgörandet af de vigtiga åligganden, som
borde i inspektionshänseende tillkomma honom. Vid närmare öfvervägande
hade komitén likväl ansett sig böra frånträda denna ståndpunkt.
Komitén hade nemligen befarat att, om distriktschefen, hvilken skulle
representera det så att säga affärsmessiga elementet inom distriktsförvaltningen
— tillse att transportindustrien bedrefves på det för staten
mest förmånliga sätt — icke finge tillfälle att mera omedelbart lägga
hand vid göromålen inom den gren af förvaltningen, som hade till ändamål
att utföra sjelfva transportarbetet, d. v. s. trafiken, han icke skulle
kunna så noggrann! följa och blifva så förtrogen med förhållandena inom
denna förvaltningens hufvudgren, att han i tillfyllestgörande grad kunde
ega förutsättningarna för att i förekommande fall träffa det riktigaste
afgörandet; och hade komitén i främsta rummet af denna anledning
trött sig böra ifrågasätta, att distriktschefen tillika skulle fungera såsom
föreståndare för, utom byråafdelningen, jemväl trafikafdelningen. Äfven
andra synpunkter än den nu nämnda liade emellertid dervid varit, för
komitén bestämmande. Sålunda hade det förefallit komitén, som om en
distrikt stör vältning, bestående af icke mindre än fyra medlemmar, vore
en vidlyftigare och dyrbarare anordning än åtminstone de nuvarande
trafikförhållandena kunde anses kräfva, och att det särskildt vore öfverflödigt,
att inom distriktsförvaltningen funnes två medlemmar, af hvilka
den ene uteslutande och den andre hufvudsakligen sysselsatte sig med
trafikfrågor. \ i da re och då med anställandet af en särskild tjensteman
såsom distriktschef väl skulle följa, att denne egde att på föredragning
af vederbörande afdelningsföreståndare besluta i alla till distriktsförvaltningens
handläggning hörande frågor, hvilka icke vore rena detaljsaker,
hade komitén icke kunnat fria sig från den föreställningen att
härigenom skulle å ena sidan skapas allt för tunga former för att den
snabbhet och smidighet, med hvilken en linieförvaltniug måste arbeta,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

skulle kunna bevaras och å andra sidan afdelningsföreståndarne komma
att erhålla ett mindre inflytande på förvaltningen af vederbörande afdelning
än som vore lämpligt och för vinnande af det med distriktschefsinstitutionens
införande afsedda syftet i sjelfva verket behöfligt.
I detta senare afseende borde nemligen fasthållas, att distriktschefens
hufvudsakligaste uppgift vore att verka för att ett så i ekonomiskt
som i öfriga hänseenden tillfredsställande samarbete egde rum mellan
de olika afdelningarna inom distriktet.

För ernående af största möjliga samarbete och en verkligt allsidig
utredning af de gemensamma ärendena borde vidare, enligt komiténs förmenande,
samtliga afdelningsföreståndares medverkan tagas i anspråk.
Komitén hade derföre fullständigat 1867 års förslag om inrättande af
distriktschefsbefattningar derhän, att distriktschefen gjorts till chef för
en distrikts förvaltning, i hvilken utom honom ban- och maskindirektörerna
vore medlemmar. Det vore således i sjelfva verket icke en
distriktschef utan en distrikts förvaltning, som enligt komiténs förslag
skulle stå i spetsen för distriktets skötsel. Denna distriktsforvaltning
skulle sammanträda till gemensam öfverläggning och beslut i alla ärenden,
hvilka anginge förvaltningen i allmänhet eller eljest vore af den
vigt eller beskaffenhet i öfrigt, att samarbete mellan de olika afdelningarna
borde i fråga om dem ega rum. Vid sammanträdena skulle
en hvar afdelningsföreståndare föredraga de ärenden, som anginge hans
afdelning, men beslutanderätten borde för beredande af nödig enhet,
kraft och smidighet åt förvaltningens verksamhet tillkomma distriktschefen
ensam. Annan ledamot borde det dock stå öppet att reservera
sig mot distriktschefens beslut; och genom att föreskrifva, det reservation
i ärende, som skulle hos styrelsen anmälas, alltid och i annat
ärende, så snart densamma afgifvits af föredraganden, omedelbart
skulle till styrelsen insändas, syntes det komitén, som om man på ett
tillfyllestgörande sätt kunde sörja för att den uppfattning och de fackinsigter,
hvilka de öfriga ledamöterna representerade, i vederbörlig grad
finge göra sig gällande.

Årenden, som icke vore gemensamma, borde åter enligt komiténs
förslag handläggas och afgöras af de särskilde afdelningsföreståndarne
hvar för sig, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande
egde rum. Härförutom skulle dock distriktschefen, hvilken i sin egenskap
af förvaltningens chef borde vara styrelsen i första hand ansvarig
för den allmänna ordningen och ekonomien inom distriktet, eg a att
utöfva inspektion öfver samtliga afdelningarna och dervid, allt efter

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 37.

omständigheterna, till styrelsen ingifva rapport öfver anmärkt förhållande
eller vidtaga annan åtgärd till rättelses vinnande.

En gifven förutsättning för inrättande af dylika med större myndighet
utrustade och på sätt nu blifvit angifvet sammansatta distriktsförvaltningar
vore emellertid — fortsätter komitén — den, att distrikten
erhölle en relativt stor omfattning och följaktligen blefve få till antalet.
I annat fall blefve nemligen apparaten allt för tung och kostsam, på
samma gång det blefve svårare att bevara den behöfliga enheten inom
förvaltningen. Komitén hade kommit till den uppfattning, att distriktens
antal, lämpligen borde fastställas till /yra, i det att linierna på andra sidan
om Ange skulle utgöra ett distrikt, det norra, och linierna hitom Ange,
f. d. Vestkustbanan deri inberäknad, fördelas i tre distrikt, beuämnda
mellersta, vestra och södra distrikten.

Det vore således — anmärker komitén — ganska ansenliga sträckor,
som de nya distriktsförvaltningarna skulle ega att hvar för sig omhänderhafva.
I all synnerhet gälde detta om förvaltningen i norra
distriktet, men vore dervid att märka, att trafiken inom detta distrikt
vore så relativt svag eller, der såsom på Gellivarebanan detta icke vore
fallet, så ensartad, att några betänkligheter mot den för distriktet föreslagna
omfattningen icke syntes komitén böra möta, allra helst med den
uppdelning .af distriktet i särskilda trafiksektioner, komitén ville föreslå.

.Hvad i öfrigt beträffade distrikten i allmänhet, så borde enligt
komiténs förmenande någon svårighet med afseende å byråafdelningen
samt ban- och maskinafdelningarna icke uppstå att från eu punkt handhafva
förvaltningen af äfven så pass vidsträckta områden, som nu ifrågasatts,
särskildt om ban- och maskiningeniörerna bekläddes med befogenhet
att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor. Vidkommande åter
trafikafdelningen, med dess mångfald af ärenden som kräfde ett snabbt
afgörande,, erfordrades onekligen särskilda anordningar för att möjliggöra
en jemn och regelbunden förvaltning af de distrikten tilldelade
linierna, i all ^ synnerhet som här tillstötte den omständigheten att afdelningsföreståndaren
tillika vore distriktschef. En lösning af dessa
svårigheter hade komitén trott sig finna deri, att distrikten för den
löpande trafiktjenstens handhafvande indelades i särskilda trafiksektioner
under befäl af tjenstemän, benämnda trafikinspektörer och utrustade
med en jemförelsevis större grad af sjelfständig myndighet.
Sålunda skulle trafikinspektören icke allenast handhafva ledningen af
tågens gång och ombesörja deras utrustande med vagnar och trafikpersonal
samt verkställa vagnfördelningen inom sektionen utan äfven
ega att till utbetalning godkänna räkningar på distriktskassan för sek -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tionens behof, hvarförutom honom skulle tillkomma enahanda befogenhet
att sjelfständigt afgöra en del personalfrågor, som ifrågasatts
för ban- och maskiningeniörerna. Trafikinspektörens ställning blefve
alltså närmast att jemföra med den, som nu intoges af trafikdirektörsassistenten
i Söderhamn, hvilken sedan den 1 februari 1893 hade ett
delegeradt befäl under trafikdirektören vid femte trafikdistriktet, i hvad
anginge iinierna Bollnäs—Ange, Kilafors—Stugsund och Ljusdal—
Hudiksvall. Antalet trafikinspektörer hade komitén i öfrigt trott lämpligen
kunna fastställas till 11 för det dåvarande statsbanenätet, hvartill
skulle för f. d. Vestkustbanan komma ytterligare 1, motsvarande den
trafikdirektör, som komitén uti inköpsbetänkandet beräknat erfordras för
denna bana efter dess öfvergång i statens hand. Med ett antal af
tolf sektioner syntes den löpande trafiktjensten inom distrikten kunna på
ett nöjaktigt sätt besörjas, under det att å andra sidan distriktscheferna
bereddes tid och tillfälle att bereda och handlägga de vigtigare
trafikfrågorna.

Då distriktschefen skulle ega ensam beslutanderätt i alla ärenden,
som vore föremål för handläggning af samlad distriktsförvaltning, äfvensom
förrätta inspektion af samtliga afdelningarna, blefve, anmärker
komitén, häraf en följd, att den fordran i allmänhet borde ställas på
honom, att han vore i besittning af teknisk bildning, något som för
öfrigt icke kunde vara annat än till fördel för tjensten äfven hvad
den egentliga trafikförvaltningen anginge. Som emellertid för embetets
behöriga handhafvande administrativ duglighet och praktisk affärsskicklighet
framför allt vore af vigt, borde fordran på teknisk bildning icke
vara ovilkorlig.

För sina åsigter rörande distrikts förval tni n ga mas organisation i
väsentligare detaljer redogör komitén i öfrigt närmare vid afgifvandet
af förslag till instruktion för jernvägsstyrelsen med imderlydande distriktsförvaltningar
(kom.-bet. sid. 177—195; 234—241). Jag tillåter mig i
detta hänseende här meddela endast följande.

Vid hvarje distriktschefs expedition skulle i ordinarie tjenst anställas
en juridiskt bildad distriktssekr eter are, hvilken hos sig förenade
de nuvarande befattningarna af byråassistent vid intendentsexpeditionen
och juridiskt biträde vid distriktet. Härigenom skulle beredas någon
besparing och på samma gång tillföras distrikts förvaltningarna den afsevärda
förmånen att hafva ständig tillgång till ett juridiskt biträde,
icke allenast för uppkommande rättegångar och rent juridiska spörsmål
utan äfven för uppsättning af expeditioner och protokoll.

Vidare skulle i fråga om kassaväsendet den väsentliga ändring

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

vidtagas, att distriktskassörerna, livilka nu allenast hafva att verkställa
de på distriktet ankommande utbetalningarna samt mottaga den inkomst,
som icke är att hänföra till trafikuppbörd, skulle ega att mottaga jemväl
denna senare uppbörd, hvilken de dock genom bevis om insättning
å riksbankens vederbörande afdelningskontor skulle omedelbart redovisa
till det s. k. hufvudkassakontoret i styrelsen. Det nuvarande uppbördskassakontoret
inom styrelsen, der uppbörden från hela det vidsträckta
statsbanenätet i kontanta penningar uppsamlas, skulle således blifva
obehöfligt och indragas. Och ehuru i sammanhang härmed löneförbättring
måste beredas distriktskassörerna samt personalen vid kassorna
förstärkas, skulle ändock genom en dylik i och för sig tidsenlig och
praktisk anordning en besparing på ett par tusen kronor uppkomma.

Nyss omförmäldes, att närmast under distriktscheferna i deras
egenskap af föreståndare vid trafikafdelningen skulle anställas 12 trafikinspektörer
såsom chefer för särskilda, för den löpande trafiktj en stens
handhafvande inrättade trafiksektioner. Dessa trafikinspektörer skulle
således komma att intaga en mellanställning mellan de nuvarande trafikdirektörerna
och trafikdirektörsassistenterna, hvilka senares befattningar
skulle helt och hållet indragas.

Närmast under banafdelningens liniechefer, bandirektörerna, skulle
åter enligt komiténs förslag anställas inalles 22 baningeniörer, chefer
för hvar sin bansektion. Antalet af dessa funktionärer kan dock icke
sägas vara bestämdt af den ändrade distriktsorganisationen. Visserligen
har i följd af distriktens förlängning den anordning föreslagits,
att bandirektören icke längre skulle såsom nu, med biträde af
särskild baningeniör, vid sidan af bandirektörstjensten förestå egen
sektion, utan skulle han i stället, med biträde närmast af s. k. underingeniör,
uteslutande sysselsätta sig med de åligganden, som tillkomme
honom såsom afdelningsföreståndare. Men beräknandet för hela statsbanenätet
— f. d. Vestkustbanan deri inbegripen — af allenast 22
baningeniörer, hvilket innnebär en indragning i förhållande till 1895
års arvodesstat af ej mindre än 7 baningeniörsbefattningar, har sin
grund i komiténs öfvertygelse att vederbörande bansektioner kunna
utsträckas så, att medeltalet på hvarje sektion belöpande banlängd
blifver icke obetydligt större än nu. I detta hänseende har komitén
erinrat, bland annat, hurusom före Vestkustbanans inköp vid Bergslagernas
jernväg och den med denna gemensamt förvaltade Göteborg—
Hallands jernväg med en längd af tillsammans 563 kilometer funnes
endast 3 baningeniörer, hvilkas sektioner således i medeltal utgjorde
187,66 kilometer; och komitén har vid sådant förhållande uttalat den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

mening, att sektionernas medellängd vid statsbanorna borde bestämmas
till 150 kilometer söder om Upsala och 200 kilometer norr derom,
hvarvid dock vore att märka, att sträckornas längd i verkligheten måste
komma att förete variationer på grund af nödvändigheten dels att gifva
sektionerna invid hufvudstationerna en mindre utsträckning och dels
att inpassa sektionerna inom gränserna för de särskilda distrikten.

Under maskinafdelningens liniechefer, maskindirektörerna, skulle enligt
komiténs förslag närmast anställas tillsammans 7 maskiningeniörer,
nemligen en vid hvarje distrikts hufvudstation och en vid en hvar af
verkstäderna i Kristinehamn, Bollnäs och Boden.

Beträffande komiténs förslag till distriktsförvaltningens ordnande
må slutligen nämnas, att komitén framhållit, det antagandet af detta
förslag skulle, förutom den ekonomiska fördel som skulle beredas genom
ett bättre tillgodogörande af trafikområdena och ett kraftigare samarbete
mellan de olika afdelningarna, för staten medföra en redan nu till siffran
någorlunda bestämbar minskning i utgifterna för aflöningen af
distriksförvaltningens personal — detta hufvudsakligen genom reduceringen
af distriktens antal.

1 detta hänseende har komitén beräknat, att kamererare- och förrådskontorens
ordinarie personal skulle kunna minskas; och skulle
härigenom och medelst, utbyte af åtskilliga bokhållareplatser mot kontorsskrifvareplatser
en besparing för år räknadt af öfver 36,000 kronor
uppkomma. Härtill kunde — anmärker komitén — läggas besparing
med afseende å kassaväsendet, omkring 2,000 kronor. Då emellertid,
oaktadt reduceringen i distriktens antal, distrikts förvaltningarnas kraftigare
organisation skulle, med tillämpning af de utaf komitén föreslagna
bestämmelserna i aflöningsreglementet, medföra en ökad kostnad af omkring
4,000 kronor för aflöning af afdelningsföreståndare, maskiningeniörer,
trafikinspektörer samt distriktssekreterare och öfrig expeditionspersonal,
kunde den årliga besparing, som genom den ändrade distriktsförvaltningen
skulle uppstå, icke beräknas till högre belopp än omkring
34,000 kronor. Att märka är emellertid, att i detta belopp icke ingår
den genom indragningen af de sju baningeniörsbefattningarna uppkommande
besparingen, af komitén beräknad till 29,400 kronor, eller rättare
— efter afdrag af sammanlagda beloppet af de arvoden, livilka skulle
utgå till de biträdande ingeniörerna å bandirektörsexpeditionerna, förslagsvis
10,000 kronor — till omkring 19,000 kronor.

Centralförvaltningen.

Personalens
anställning
m. ra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Om således komitén med afseende å distriktsförvaltningens organisation
ifrågasatt en ganska väsentlig förändring, kan detta icke i samma
grad sägas vara fallet beträffande centralförvaltningen, åtminstone icke
hvad den yttre organisationen vidkommer. Komitén har här, i stort
sedt, icke funnit anledning frångå den nuvarande ordningen annat än
i hvad af decentralisationen betingas, men i stället sökt vidare utveckla
och mera i detalj bestämma denna ordning, i syfte bland annat att
närmare öfverensstämmelse måtte vinnas med de normer, som blifvit
fastslagna för våra öfriga stora kommunikationsverks förvaltning, alltid
dock med aktgifvande på den undantagsställning, hvartill jernvägsförvaltningens
egenartade natur kunde synas med fog föranleda. Sålunda
har komitén vid den genomgripande omarbetning af den för jernvägsstyrelsen
nu gällande instruktion, som komitén företagit, sökt uppdraga
bestämda gränser mellan de ärenden, hvilkas afgörande skulle tillkomma
styrelsen, och dem, som borde underställas Kongl. Maj:t, äfvensom i
ganska väsentlig mån fullstäudigat de nu gällande bestämmelserna i
fråga om sättet för ärendenas handläggning inom styrelsen — detta
senare framför allt, såsom komitén anmärker, i syfte att inom styrelsen
åstadkomma det samarbete, som för ett verk af jern vägsförvaltningens
afsevärda ekonomiska betydelse måste vara af synnerlig vigt,
samt att dymedelst och genom bestämdare föreskrifter i allmänhet angående
formerna för ärendenas behandling tillgodose den uppfattning,
som legat till grund för Riksdagens i skrifvelse den 17 maj 1892
gjorda framställning angående utfärdande af särskild arbetsordning
för jernvägsstyrelsen. Vidare har komitén, bland annat, föreslagit
närmare bestämmelser rörande kompetensfordringarna för erhållande
af anställning i jernvägens tjenst äfvensom ifrågasatt föreskrift derom,
att tjenstemannabefattningarna i allmänhet skulle tillsättas först efter
det ledigheten i behörig ordning kungjorts och tillfälle till ingifvande
af ansökningar sålunda stått vederbörande öppet; gällande detta i
öfrigt så väl central- som distriktsförvaltningens personal. Genom
denna sista föreskrift skulle, såsom komitén anmärker, ett gammalt
önskningsmål hos personalen uppfyllas och på samma gång från statens
synpunkt erhållas ökad garanti för att tjensterna i hvarje särskildt
fall blefve på bästa sätt besatta. Beträffande en härmed nära
sammanhängande fråga — den om arten af personalens anställning
d. v. s. huruvida fullmakt, konstitutorial eller allenast förordnande må
erhållas å befattningarna — har komitén åter ansett den nuvarande
ordningen att jemväl ordinarie tjenst innehafves allenast på förordnande
och med tre månaders uppsägning böra bibehållas. Inom komitén, deri

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

jag var ledamot, hyste jag i detta fall en mot flertalets afvikande
mening; och jag anhåller att längre fram få återkomma till detta ämne.
Med afseende å en del andra förhållanden såsom semester, tjenstledighet,
åtal för tjenstefel och dylikt har komitén åter sökt att likställa jernvägspersonalen,
särskildt centralförvaltningens, med personalen inom
andra verk.

Ehuru sålunda, hvad centralförvaltningen angår, någon mera genomgripande
omorganisation icke af komitén föreslagits, hafva dock några
ganska vigtiga detaljförändringar i organisativt hänseende ifrågasatts.

Bland dessa må främst nämnas förslaget om inrättande å trafikafdelningen
af en särskild taxebyrå. I detta hänseende har komitén
framhållit, att i en fullständig organisation af centralförvaltningen borde
— hos oss likasom i utlandet — ingå, att en särskild föredragande
för taxeväsendet anstäldes, och att följaktligen i stället för öfverdirektören
för trafikafdelningen trädde två öfverdirektörer såsom chefer, den
ene för den egentliga trajttafdelningen och den andre för en nybildad
teéafdelning inom styrelsen. Med afseende å den minskning, som
genom den föreslagna decentralisationen komme att inträda i öfverdirektörens
för trafikafdelningen nuvarande göromål, har komitén emellertid
icke trott sig böra föreslå inrättandet redan nu af en dylik femte
öfverdirektörsbefattning, men har i stället ansett sig böra på det bestämdaste
påyrka, att taxeväsendet så till vida måtte erhålla en särskild
målsman inom styrelsen, att under öfverdirektören för trafikafdelningen
anstäldes en särskild assistent eller byrådirektör — såsom benämningen
för öfverdirektörsassistent skulle blifva — hvars befattning vore skild
från såväl chefsskapet för kontrollkontoret som handläggningen af
trafikärenden. Komitén har således inlagt en gensaga mot den provisoriska
anordning, som i detta afseende egt rum från och med början
af år 1890, eller att en af öfverdirektörsassistenterna å trafikafdelningen
tillika såsom t. f. öfverkontrollör förestått kontrollkontoret. En
särskild byrådirektör för det hos oss hittills mindre bearbetade, men i
den mån rörelsen i allmänhet samt den internationella trafiken i synnerhet
tilltoge allt mera vigtiga taxeväsendet erfordrades nemligen —
anför komitén — oundgängligen, då det icke syntes vara möjligt, att
en och samma person skulle kunna på en gång förestå det stora kontrollkontoret
samt åt taxeväsendet egna det ingående studium och den
ständiga uppmärksamhet, som vore af nöden, derest hithörande, vexling
ofta underkastade förhållanden skulle kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt ordnas.

Vidkommande ombudsmannabefattningen hos styrelsen har komitén
Bih. Ull Rlisd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 5

•°>4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

äfven ifrågasatt förändring. Denna befattning, som uti instruktionen
af år 1875 nämnes bland ordinarie tjenster, ehuru vid löneregleringen
år 1874 befattningen icke upptogs såsom sådan, har i sjelfva verket,
såsom komitén framhåller, aldrig varit med ordinarie innehafvare besatt,
utan har den uppehållits till en början af jernvägsbyggnadens ombudsman
och sedermera af annan person, vanligen en revisionssekreterare.
Från och med år 1870 hade nemligen —yttrar komitén — Kongl. Maj:t
årligen på framställning af styrelsen bemyndigat henne att hålla befattningen
obesatt med skyldighet att låta förvalta de göromål, som hörde till
befattningen, emot särskild ersättning från byråafdelningens anslag till
tillfälliga biträden. Då emellertid de åligganden, som enligt instruktionen
tillkomme ombudsmannen — såsom att iakttaga, bevaka och fullfölja
statens jernvägstrafiks rätt uti alla mål, som antingen blefve till lians
embetsåtgärd af styrelsen öfverlemnade eller hvaruti han eljest kunde
finna sig befogad att talan föra — vore af den beskaffenhet, att en
revisionssekreterare vore af sitt embete lagligen förhindrad att dem
fullgöra, hade detta haft till följd, att den i instruktionen förutsatte
ombudsmannen i verkligheten ersatts med en slags styrelsens juridiske
rådgifvare, hvars namn icke synts i handlingarna men hvars åsigt i
förekommande juridiska frågor inhemtats, dock utan att yttrandet afgifvits
under tjenstemannaansvar. Önskvärdt vore visserligen, att jernvägsstyrelsen
med den mängd juridiska spörsmål af betydande ekonomisk
räckvidd, styrelsen hade att handlägga, egde tillgång till en i juridisk
praxis förfaren rådgifvare med större kapacitet än som kunde påräknas
hos en tjensteman af lägre grad; och förty hade ock i § 16 af
instruktionsförslaget intagits ett stadgande, som lemnade styrelsen rätt
att i förekommande fall anlita dylik rådgifvare. Men de med ombudsmannabefattningen
förenade göromål af mera löpande natur, hvilka omförmäldes
i den nuvarande instruktionen, syntes deremot komitén böra
handläggas af en ordinarie tjensteman hos styrelsen och icke, såsom
nu understundom måste ske, utföras genom tillfälliga biträden mot särskild
ersättning för hvarje gång. Och hade komitén trott, att dessa
göromål lämpligen skulle kunna ombesörjas af notarien å administrativa
byrån (= nuvarande kansliet) till den omfattning, styrelsen genom
utfärdad arbetsordning eller särskild instruktion kunde finna skäligt föreskrifva.

I anslutning till ett af jernvägsstyrelsen i dess underdåniga memorial
den 26 november 1892 framstäldt förslag har komitén vidare förordat,
att å såväl ban- som maskinafdelningen måtte anställas två
tjenstemän under benämning byräingeniörer. Dessa skulle emellertid i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

verkligheten endast träda i stället för vissa nu från linien till tjenstgöring
lios styrelsen inkommenderade tjenstemän; och åberopar komitén
sig härvid på hvad jern vägsstyr elsen anfört till stöd för förslaget,
nemligen: att sträfvandet att förebygga för stora olikheter i utförande
af konstruktions- och reparationsarbeten inom de särskilda distrikten
fort derhän, att en del göromål, som fordrade tekniskt bildad personal,
förlagts från distrikten till ban- och maskinafdelningarna inom styrelsen;
att till dessa göromåls bestridande hittills tjenstemän från linien
inkallats till tjenstgöring å sagda afdelningars ötverdirektörsexpeditioner;
men att, då det visat sig, att dessa kommenderingar i flera fall
antagit permanent natur, det syntes med reda och ordning öfverensstämmande,
att de motsvarande sysslorna i reglementet uppfördes såsom
tillhörande styrelsen och så aflönades, att de ifrågavarande tjenstemännen
kunde utan nämnvärd ändring i deras aflöningsvilkor förflyttas
från distrikten till styrelsen eller tvärtom. Komitén anmärker emellertid,
att den ene af maskinafdelningens byråingeniörer af komitén placerats
å förrådsbyrån (enligt komiténs förslag skulle maskinafdelningen
inom styrelsen, i hufvudsaklig enlighet med hvadjhedan nu eger
ruln, fördelas på tvä byråer, nemligen en maskinbyrå och en förrådsbyrå)
och 5 detta af det skäl, att det med hänsyn till arten och omfattningen
af de upphandlingar, som nu verkstäldes genom styrelsens försorg,
synts komitén nödigt, att byrådirektören å förrådsafdelningen hade
till sitt förfogande ett tekniskt bildadt biträde med sådan stadigvarande
anställning vid styrelsen, att han blefve med der förekommande
förrådsärenden fullt förtrogen, medan a andra sidan icke mera än en
biträdande tjensteman med dylik anställning synts oundgängligen erforderlig
å maskinbyrån.

Beträffande maskinafdelningens organisation må derjemte _ framhållas
att, på samma gång styrelsen i sitt förslag af år 1892 ifrågasatt
bibehållande af den nuvarande öfverdirektör sassistentens (byrådirektörens)
för förrådsafdelningen befattning samt återinrättande af
en dylik befattning för tekniska m. fl. ärenden, för hvilken arvode
under en lång följd af år till år 1894 varit i stat uppfördt, ehuru
tjensten sedan år 1876 ej varit med ordinarie innehafvare besatt,
styrelsen äfven tänkt sig, att den tjensteman, som under benämning
af maskininspektör sedan början af år 1891 varit å distriktens stat uppförd
med maskindirektörs arvode, skulle med byrådirektörs aflöning i
styrelsen inflyttas, men att komitén, under förutsättning att inspektion
öfver de enskilda jernvägarnes rullande materiel icke i vidsträcktare
grad än hittills komme att åligga jernvägsstyrelsen, ansett befatt -

Jernvägsstyrelsens
yttrande
öfver
Jcomiténs förslag
till organisationsförändringar.

Distriktsförvaltningen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ningen såsom maskininspektör kunna uppgå i befattningen såsom byrådirektör
för tekniska m. fl. cärenden (kom.-bet. sid. 212).

För öfriga detaljförändringar i organisativt hänseende, hvilka äro
af beskaffenhet att böra för Eders Kong], Maj:t nu anmälas, torde jag
få redogöra i sammanhang med förslaget till aflöningsreglemente.

I sitt den 30 januari 1895 afgifna underdåniga utlåtande har jernvägsstyrelsen
till en början yttrat sig öfver den ifrågasatta decentralisationen.
Styrelsen anmärker dervid, att beträffande sättet för linieförvaltningens
ledning och öfvervakande två olika slags system kunde
sägas kämpa om öfvertaget inom den europeiska jernvägsadministrationen,
af hvilka det ena vanligen plägade benämnas centralisations- och
det andra decentralisationssystemet. Styrelsen meddelar vidare, hurusom
vid den internationella jernvägskongress, som under 1895 års sommar
hölls i London, jemväl denna gren af jernvägsadministrationen varit
föremål för behandling i den omfattande utredning angående jernvägsförvaltningens
organisation i skilda länder, som till kongressen afgafs
af vederbörande referent, generaldirektören vid de rumäniska statsjernvägarne
Gf. Duca; och redogör styrelsen för frågans behandling vid
kongressen, af hvilken redogörelse framgår, att referenten ansett företräde
ostridigt böra gifvas åt det förra systemet, detta särskildt med
anledning af hvad från preussiska regeringens sida gjorts gällande vid
den år 1895 genomförda organisationsförändringen inom den preussiska
jernvägsförvaltningen, då den lägsta förvaltningsinstansen, trafikamten,
_ indrogs och administrationen fördelades på allenast två instanser,
ministeriet och direktionerna. Kongressen synes äfven i det hela hafva
anslutit sig till referentens uppfattning, ehuru visserligen framhölls, att
en viss decentralisation vore nödvändig vid jernvägar med stor utsträckning.
^ Efter det jernvägsstyrelsen ytterligare erinrat om de försök
till frågans lösning i de olika riktningarna, som hos oss förut
gjorts, samt omnämnt frågans nuvarande läge i våra grannländer, har
styrelsen utvecklat sina egna åsigter i ämnet. Dervid har styrelsen
först och främst framhållit den förändring, som komitén under arbetenas
gång vidtagit i sitt ursprungliga förslag till distriktsförvaltningarnas
organisation genom att uppgifva förslaget om anställande af en
särskild tjensteman såsom distriktschef och i stället ifrågasätta, att distriktschefen
tillika skulle vara trafikdirektör samt såsom distriktschef
förutom utöfvandet af inspektion öfver samtliga afdelningarna —
ega verklig afgöranderätt allenast i sådana ärenden, hvilka enligt sin
natur borde blifva föremål för gemensam behandling af samtliga afdel -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ningsföreståndare. En närmare undersökning af hvad denna förändring
innebure måste — anför nu styrelsen — gifva vid handen, att förändringen
varit mycket genomgripande. Antagandet af den organisationsform,
komitén först tänkt sig, skulle nemligen i sjelfva verket icke
hafva varit någonting annat än ett införande hos oss af det äldre
preussiska systemet för linieförvaltningens ledning — efter det att detta
system blifvit i sitt eget hemland utdömdt och utan att några historiska
förhållanden af den art, som i Preussen närmast föranledt dess
tillämpning, förefunnes. Då enligt nämnda system direktionerna kunde
hafva en omfattning af ända till 4,000 km. och trafikamten en sådan
af ända till 450 km. — ett trafikamt (Königsberg-) syntes till och med
hafva omfattat 650 km. — måste nemligen, särskildt med afseende å
den ojemförligt större tralikintensiteten på de preussiska linierna, i
hvad förhållandet till linieförvalthingen anginge, en preussisk direktion
närmast vara att jemföra med vår jernvägsstyrelse och ett preussiskt
trafikamt med en distriktsstyrelse, sådan komitén först tänkt sig densamma.
Efter den erfarenhet, som vunnits i Preussen, skulle styrelsen
hafva ansett sig pligtig att för sin del på det bestämdaste afstyrka
införandet hos oss af en distriktsförvaltningsorganisation, sådan som
den komitén ursprungligen ifrågasatt. Denna organisation skulle nemligen
— om den eljest kunnat konseqvent genomföras — med nödvändighet
hafva medfört en söndersplittring af den nu enhetliga förvaltningen,
hvilken, i allt fall efter styrelsens förmenande, ingalunda
kunnat anses påtingad af det svenska statsbanenätets omfattning eller
här eljest förefintliga förhållanden, hvarförutom organisationen äfven i
många andra hänseenden skulle hafva verkat förtyngande och hämmande
på förvaltningens gång.

Gent emot det förslag, komitén slutligen framstält, blefve åter styrelsens
ställning en annan.

Hvad först beträffade den öfverflyttning af ärenden frän centralförvaltningen
till liniebefälet, som ifrågasatts, så erkände styrelsen villigt,
att en lättnad i den styrelsen nu åliggande arbetsbördan vore af behofvet
påkallad, och att åtminstone större delen af de ärenden, hvilka
komitén ansett kunna på detta sätt fråntagas styrelsen, utan egentlig
olägenhet läte sig af distriktsmyndigheterna definitivt handläggas. Då
emellertid en dylik öfverflyttning i ganska stor omfattning skulle kunna
ske jemväl inom ramen af den nuvarande organisationen och till icke
ringa del äfven kunna af styrelsen sjelf — med stöd af bestämmelserna
i §§ 3 och 44 af gällande instruktion — vidtagas, utan att frågan härom
behöfde underställas Kongl. Maj:ts pröfning, blefve den för sty -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

relsens ställning till förslaget afgörande synpunkten icke så mycket arten
och omfattningen af de ärenden, med afseende å hvilka decentralisation
skulle ega rum, som icke mera formerna för dessa ärendens handläggning
hos liniebefälet och distriktsförvaltningens organisation i öfrigt.

För så vidt då styrelsen rätt uppfattat innebörden i förslaget till
sjelfva organisationen af distriktsförvaltningen, hade i verkligheten två
hufvudmotiv varit bestämmande för detta förslag, nemligen dels en
önskan att åstadkomma garanti för ett kraftigt samarbete mellan de
olika afdelningarna å distrikten och dels — hvad härmed nära sammanhängde
— en uppfattning om nödvändigheten att införa en effektiv inspektion
af förvaltningen å linien.

Hvad anginge det kraftiga samarbetet mellan afdelningarna, så vore
detta — hvilken åsigt man än kunde hysa om centralisations- eller decentralisationssystemets
principiella företräde — ett önskningsmål, hvars
förverkligande i största möjliga mån, särskildt å linier, der trafiken vore
svag och der den ena afdelningens personal förty kunde vara i tillfälle
att bispringa den andras i dennas göromål, syntes böra blifva af en
viss ekonomisk betydelse, likasom det naturligen i alla händelser måste
vara till fördel för förvaltningen, att de ärenden, som vore beroende
på utredning af vederbörande liniebefäl, erhölle en så mångsidig belysning
som möjligt, samt att de åtgärder, som af samma befäl sjelfständigt
beslutades, vidtoges i största möjliga samförstånd de olika afdelningarna
emellan. 1 dessa hänseenden syntes komitéförslaget emellertid
närmast vara att anse såsom en utveckling af den nuvarande t. f.
intendentsinstitutionen, med utvidgad myndighet för intendenten och
med trafikdirektören såsom sjelfskrifven intendent. I stället för att, såsom
i Norge skett och väl äfven hos oss läge närmast att göra, söka
åstadkomma garantin för samarbetet å distriktet genom en mängd specialinstruktioner
för liniecheferna, hvilka ålade dessa att, innan de i vissa
ärenden afgåfve yttrande eller träffade afgörande, meddela sig med
vederbörande andra liniechefer, hade komitén trott sig böra ifrågasätta,
att afdelningscheferna inom distriktet för behandling af alla sådana
ärenden, hvilka kunde anses vara af gemensam natur, skulle konstituera
sig till en särskild distriktsstyrelse, hvilken under namn af distriktsförvaltning
hade att fungera efter en gemensam instruktion, hvarjemte
komitén ansett, att vid förvaltningens sammanträden beslutanderätten
borde för beredande af nödig enhet, kraft och smidighet åt förvaltningens
verksamhet tillkomma trafikafdelningens chef ensam, med rätt
för öfriga afdeluingschefer att reservera sig mot besluten. Styrelsen
ville icke förneka, att en dylik anordning, om den tillämpades med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

vederbörlig moderation, så att begreppet »gemensamma ärenden» icke
utsträcktes längre än hvad sakens egen natur fordrade, kunde vara
egnad att åstadkomma ett godt samarbete på linien, utan att derför
förvaltningen behöfde allt för mycket förtyngas. Hvad särskildt beträffade
den omständigheten att trafikafdelningens chef skulle vara sjelfskrifven
chef jemväl för den samlade distriktsstyrelsen, så stämde detta
öfverens med den praxis, som under t. f. intendentsinstitutionens första
tider följts; och styrelsen ansåge sig böra i fråga härom framhålla,
att statsutskottet vid 1868 års riksdag, då utskottet hemstälde om afsteg
å Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af särskilda distriktschefer,
såsom sin mening uttalade, att »de ekonomiska och disciplinära göromål,
hvilka skulle utgöra en del af distriktschefens åligganden, lämpligen
torde kunna uppdragas åt trafikdirektören».

Vidkommande derefter frågan om åstadkommande af en effektiv
inspektion af låneförvaltningen, så vore detta visserligen en fråga, som
i den mån statsbanenätet tillväxte i omfattning och trafikintensitet allt
mera kräfde en tillfredsställande lösning. Komitén hade trott denna
lösning kunna åstadkommas dels genom distriktsehefernas beklädande
med inspektionsmyndighet för samtliga afdelningars vidkommande och
dels genom en ökad inspektionsverksamhet från styrelseledamöternas
sida — något hvartill tillfälle skulle beredas dessa senare genom den
föreslagna öfverflyttningen af ärenden från styrelsen till linieförvaltningen.
I sjelfva verket syntes komitén alltså hafva tänkt sig den
ökade inspektionen förverkligad genom en förmedling af distriktsinspektion
och afdelningsinspektion. Under det att komiténs flertal emellertid
företrädesvis framhållit distriktsinspektionens betydelse, hade ett par
reservanter, enligt styrelsens mening fullt berättigadt, gjort gällande,
att distriktsehefernas inspektion af ban- och maskinafdelningarnas verksamhet
enligt sakens natur torde komma att inskränka sig till sådana
ärenden, som berörde eller kunde hafva inflytande på flera afdelningar
eller der genom användning af en afdelnings personal jemväl för annan
afdelnings behof besparing kunde vinnas, men att inspektionen öfver
afdelningarna i fackhänseende fortfarande måste ske genom vederbörande
öfverdirektörer i styrelsen och vid verkets framtida utveckling
den utväg i detta senare hänseende tillgripas, att öfverdirektörerna till
biträde vid denna inspektion erkölle särskilda inspektörer. Begränsning
af distriktschefens ingripande i öfriga afdelningsföreståndares verksamhet.
till hvad skäligt och nödigt vore syntes styrelsen i sjelfva
verket vara en oeftergiflig förutsättning för att den af komitén föreslagna
ordningen för linieförvaltningens ledning och öfvervakande skulle

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kunna lemna ett godt resultat och icke i stället gifva anledning till
ständiga slitningar mellan afdelningscheferna.

Om det således måste anses vara af vigt — fortsätter styrelsen —
att distriktschefens myndighet begränsades i förhållande till öfriga afdelningsföreståndares,
på det att dessa senare, såsom komitén ock
ansåge vigtigt, icke måtte komma att på förvaltningen af vederbörande
afdelning erhålla ett mindre inflytande än som vore lämpligt och för vinnande
af det med distriktschefsinstitutionens införande afsedda syftet i
sjelfva verket behöfligt, syntes å andra sidan vara icke mindre nödigt,
att gränsen mellan öfverdirektörernas och distriktschefernas myndighet
i fråga om linieförvaltningen tydligt bestämdes. Det hade just varit
farhågor för förvecklingar i detta hänseende, som föranledt 1868 års
riksdag att afslå det kongl. förslaget om anställande af särskilda distriktschefer.
Då emellertid enligt komiténs förslag distriktscheferna ej skulle
utgöra någon särskild förvaltningsinstans mellan styrelsen och afdelningscheferna
å linien utan endast i afdelningarna gemensamt rörande ärenden
fatta beslut å samtliga afdelningsföreståndares vägnar, uppenbarligen på
det att besluten icke skulle behöfva blifva beroende på en genom omröstning
uppkommen tillfällig majoritet bland dessa, och då komitén vidare
i § 22 af instruktionsförslaget väl bibehållit öfverdirektörs nuvarande
befogenhet att för ärendes beredning infordra förklaringar, upplysningar
eller yttranden af hvem som vederborde, men i fråga om de direkta
ordres, genom hvilka öfverdirektörerna egde att meddela nödiga detaljbestämmelser
för omedelbar tillämpning af styrelsens beslut eller gällande
reglementen o. d., intagit föreskrift derom, att dessa ordres skulle
ställas till distriktsforvaitningen såsom sådan, i följd hvaraf de komme
att, innan de nådde vederbörande afdelningsföreståndare, passera distriktschefen,
syntes faran för kollisioner mellan öfverdirektörernas och
distriktschefernas verksamhet med afseende å linieförvaltningen vara
undanröjd, helst i fråga om sjelfva inspektionen någon sådan kollision
ej syntes kunna uppkomma, då öfverdirektörens inspektion blefve dels
väsentligen en fackinspektion och dels i alla händelser öfverordnad
distriktschefens.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framginge — yttrar styrelsen —
att styrelsen icke ansåge sig böra motsätta sig det af komitén i fråga
om distriktsförvaltningens organisation framstälda förslaget, i hvad det
väsentliga anginge. Ur principiel synpunkt sedt måste detta förslag
visserligen betraktas såsom en blandning af de båda förut omförmälda
systemen för linieförvaltningens ledning och öfvervakande, nemligen
centralisations- och decentralisationssystemen; och då, att döma af ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

talandena vid Londonerkongressen, centralisationssystemet syntes vara
det, som vunnit det allmännaste erkännandet, samt frågan om jernvägsadministrationens
lämpligaste organisation nu skulle göras till föremål
för pröfning af statsmakterna, kunde det synas, som om styrelsen med
dess ståndpunkt till frågan bort utarbeta ett nytt, efter verkets nuvarande
utveckling afpassadt organisationsförslag, konseqvent bygdt på
principen af centralisation. Att styrelsen ej så gjort, hade sin grund
förnämligast i två omständigheter. För det första kunde man nemligen
ej för närvarande bedöma, hvilken inverkan ett genomförande af det å
bane bragta förslaget om inrättande af ett statsdepartement för kommunikationsväsendet
kunde komma att utöfva på styrelsens sammansättning
och derigenom indirekt på dess ställning till linieförvaltningen.
Och vidare företedde centralisationssystemet i sin senaste form — eller
det nyaste preussiska systemet — åtskilliga märkliga nyheter med afseende
å väsentliga detaljorganisationer, i fråga om hvilka nyheter
någon tids erfarenhet om deras verkningar syntes böra afvaktas, innan
deras tillämpning hos oss ifrågasattes.

Under sådana omständigheter vore det som styrelsen ansett sig
sakna anledning att motsätta sig komiténs förslag till distriktsförvaltningens
ordnande. Ty om också detta ur teoretisk synpunkt kunde
synas mindre tillfredsställande, torde det likväl i praktiskt hänseende
medföra en del förbättringar i den nu bestående ordningen. Och från
denna skilde det sig å andra sidan ej heller i sådan grad, att dess antagande
kunde anses komma att försvåra en eventuel öfvergång till en
mera konseqvent genomförd centralisation. Men om styrelsen således
i hufvudsakliga delar biträdde förslaget, utginge styrelsen dervid från
den förutsättningen att området för den samfälda distriktsförvaltningens
verksamhet komme att begränsas i enlighet med hvad i § G7 åt instruktionsförslaget
angåfves, och att distriktschefens myndighet följaktligen
icke utsträcktes längre än hvad för uppnående åt ett tillfredsställande
samarbete erfordrades, utan att en hvar afdelningsföreståndare finge
för sig besluta och vidtaga åtgärder i den stora mängd af ärenden,
der samverkan afdelningarna emellan enligt sakens natur vore utesluten.

Hvad derefter beträffade vigtigare enskildheter i komiténs berörda
förslag, kunde det icke vara annat än med tvekan, som styrelsen biträdde
förslaget att inskränka distriktens antal till fyra. I sin underdåniga
skrifvelse den 26 november 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente
hade styrelsen visserligen framhållit, att en af de väsentligaste
förutsättningarna vid detta förslags uppgörande varit, att trafikdistrikten
skulle minskas i antal och ökas i omfång, men dels hade
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. 6

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

statsbanenätet sedan dess icke obetydligt utvidgats, och dels vore den
af komitén ifrågasatta begränsningen från sju distrikt — bandelen Vännäs—Lideå—Gellivare
dervid räknad såsom särskildt distrikt — till fyra
väl långt gående. I sakens nuvarande läge ansåge sig styrelsen emellertid
icke böra motsätta sig ett försök med linieförvalt.ningens ordnande
på fyra distrikt, men skulle efter någon tids erfarenhet befinnas
oundgängligen nödigt att öka distriktens antal, skulle styrelsen icke
underlåta att till Eders Kongl. Maj:t göra den framställning i sådant
syfte, hvartill förhållandena då kundo föranleda. Hvad anginge det
norra distriktet, hvilket med Umeåbanan skulle få en utsträckning af
nära 1,300 km., torde dock, på sätt reservanter inom komitén framhållit,
särskilda anordningar redan från början blifva erforderliga, ehuru
styrelsen för sin del förestälde sig att, sedan kompletteringsarbetena å
distriktets öfre del hunnit afslutas, någon särskild tjensteman af direktörs
grad ej, såsom bemälde reservanter ifrågasatt, beliöfde å denna
del anställas, utan att den erforderliga, mera fristående förvaltningen
derstädes kunde åstadkommas genom att vederbörande trafikinspektör
samt ban- och maskiningeniörer erhölle ett mera sjelfständigt befäl
samt utvidgad kompetens i öfrigt än motsvarande funktionärer å det
öfriga statsbanenätet. *

Styrelsen, som ville framhålla, att enligt styrelsens mening förslagen
om inrättande af särskilda trafiksektioner samt om anställande af
juridiskt bildade distriktssekreterare tillhörde de stycken af den ifrågastälda
organisationen, hvilka syntes egnade att tillvinna sig mera odeladt
erkännande, hade, utöfver hvad ofvan blifvit anmärkt, emot planen
för distriktsförvaltningens ordnande icke annat väsentligt att erinra, än
att styrelsen, lika med merbemälde reservanter, ansåge nödigt, att vid
mellersta distriktets maskinafdelning anstäldes ytterligare en maskiningeniör.
Det syntes nemligen styrelsen uppenbart, att en maskindirektör,
hvars distrikt enligt komiténs förslag skulle sträcka sig från
Hallsberg till Ange och omfatta de redan befintliga verkstäderna vid
Liljeholmen, Stockholms norra station och Bollnäs samt den, såsom styrelsen
ville antaga, snart blifvande verkstaden vid Tomteboda, omöjligen
skulle kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sin särskildt i
ekonomiskt hänseende så ytterst vigtiga befattning med biträde af allenast
två maskiningeniörer, en i Stockholm och en i Bollnäs.

Hvad särskildt beträffade förslaget om uppbördskassagöromålens
öfverflyttning till distriktskassorna — hvilket således förutsatte indragning
af uppbördskassakontoret hos styrelsen — syntes denna åtgärd,
om den också icke stode i något nödvändigt sammanhang med den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ifrågasatta decentralisationen, påkallad redan af den stora utsträckning,
statsbanenätet numera erhållit; och för sin del kunde styrelsen icke finna,
att härigenom uppbördssäkerheten skulle minskas eller andra afsevärda
olägenheter uppstå.

Beträffande de förändringar, komitén föreslagit i centralförvaltningens
organisation, yttrar sig styrelsen särskildt om förslagen att
inrätta en taxebyrå och att sammanslå befattningarna såsom maskininspektör
och teknisk byrådirektör å maskinafdelningen.

Hvad förstnämnda förslag angår, anmärker styrelsen, att hon visserligen
i sin underdåniga skrifvelse af den 26 november 1892 icke förutsatt
annat än att den nuvarande provisoriska, sedan början af år 1890
bestående ordningen att en af trafikafdelningens öfverdirektörsassistenter
— eller byrådirektörer såsom styrelsen föreslagit, att dessa tjensteman
borde benämnas — tillika förestode kontrollkontoret skulle fortfara.
Taxeväsendets — särskildt efter utvecklingen af den internationella
trafiken — allt mera växande betydelse, omfattningen och beskaffenheten
af de arbetskrafter, som under de senare åren måst egnas åt
denna gren af förvaltningen, samt de skäl,fkomitén i öfrigt anfört till
stöd för sin uppfattning i denna del, gjorde emellertid, att styrelsen
nu ansåge sig ega fullgiltig anledning att instämma i komiténs ifrågavarande
förslag.

Förslaget att befattningen såsom maskininspektör skulle uppgå i
befattningen såsom teknisk byrådirektör motiveras af komitén, bland
annat, dermed, att det för en öfverdirektörsassistent för maskinärenden
förut uppförda arvode i staten för år 1894 indragits på hemställan af
styrelsen, som dervid meddelat, att tillfälle ännu ej yppat sig att finna
lämplig person för ordinarie innehafvande! af tjensten, samt att några
särskilda omständigheter icke af styrelsen i 1892 års memorial blifvit
anförda af beskaffenhet att ådagalägga behöfligheten af en teknisk byrådirektör
vid sidan af maskininspektören. Styrelsen har nu häremot anfört,
att maskininspektörens arbetstid numera så upptoges af resor för
besigtning af den materiel, som levererades till statens jernvägar, samt
för inspektion af de enskilda jernvägarnes rörliga materiel, att det
byråbiträde, han kunde lemna öfverdirektören för maskinafdelningen,
icke kunde blifva mycket betydande, utan att han snarare i och för
sina inspektionsåligganden behöfde biträde af annan tjensteman; att
anledningen till att den tekniska öfverdirektörsassistentbefattningen under
en följd af år icke kunnat besättas varit den, att de dermed förenade
löneförmånerna varit så relativt låga, att de personer, som kunnat

Centralförvaltningen.

Personalens
anställning
m. m.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

anses till befattningen kompetenta och hvilka densamma förty erbjudits,
vägrat att mottaga densamma; att styrelsen på grund häraf
varit nödsakad att, i den utsträckning sådant kunnat ske, uppehålla befattningen
genom provisoriska anordningar; samt att styrelsen, då fråga
nu vore om revision af organisationen, icke ansåge sig kunna underlåta
att påyrka uppförandet å maskinafdelningens stat af en särskild teknisk
byrådirektör med uppgift, bland annat, att förestå afdelningens rit- och
konstruktionskontor samt att vid förfall för öfverdirektören för maskinafdelningen
inom styrelsen ersätta denne såsom föredragande för de
maskintekniska ärendena.

Vidkommande i öfrigt förslaget till instruktion för centralförvaltningen
har styrelsen ansett sig böra anmäla att, då komiténs uppfattning
i detta hänseende i det stora hela öfverensstämde med den rådande
ordningen, samt de förändringar i instruktionen, komitén ifrågasatt,
hufvudsakligen afsåge att åstadkomma förtydligande och kompletterande
Bamt af verkets utveckling eljest påkallade detaljbestämmelser
utan att rubba sjelfva grunderna för organisationen, styrelsen, om hon
också i sitt blifvande yttrande öfver instruktionsförslagets detaljer komme
att framställa en del från komitéflertalets afvikande meningar, likväl i
hufvudsak komme att till sagda förslag förorda nådigt bifall.

I sitt underdåniga utlåtande den 25 sistlidne november har jernvägsstyrelsen
afgifvit särskildt yttrande uti den ofvan berörda frågan
om arten af personalens anställning. Såsom nyss antyddes, intog jag
inom komitén i denna vigtiga fråga en annan ställning än flertalet.
Medan detta förordade bibehållandet af den nuvarande ordningen, uttalades
nemligen af mig och en annan ledamot reservationsvis den mening
att åtminstone styrelsens hela ordinarie personal borde tillsättas
medelst konstitutorial, och att äfven hvad liniepersonalen beträffade
samma förfarande torde böra vara regel, men att komitén bort ingå i
en undersökning, huruvida för någon eller några grupper deraf särskilda
förhållanden skulle förefinnas, som borde föranleda, att i fråga
om dem anställningen blefve mindre fast.

Komitén hade till stöd för sin hemställan i ämnet anfört: att
bland personalen visserligen rådde en allmän önskan att erhålla en
fastare ställning, i följd hvaraf ock i en af åtskilliga stationstjenstemän
till Kongl. Maj:t ingifven och af Kongl. Maj:t till komitén för
behandling öfverlemnad petition yrkats, att tjenstemännen vid statsbanorna
måtte, i likhet med hvad som egde rum vid andra statens
verk, »konstitueras till sina befattningar, så att de ej kunde från desamma
skiljas utan laga dom och ransakning»; att icke heller kunde

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nekas, att för åtskilliga befattningar, i synnerhet inom styrelsen, likställighet
i detta fall med andra embetsverk skulle kunna utan olägenhet
för jernvägstjensten medgifvas; men att, då för det stora
flertalet befattningar och särskildt för alla dem, som tillhörde den egentliga
linietjensten, detta af hänsyn till trafikens säkerhet icke skulle
kunna ifrågakomma, komitén ansåge lämpligast, att den nuvarande ordningen
bibehölles för jernvägspersonalen i dess helhet, helst likställighet
inom verket i detta vigtiga afseende syntes önskvärd, bland annat
af den anledning, att åtskilliga svårigheter vid förflyttningar o. d. härigenom
undvekes.

Grunderna för reservationen voro hufvudsakligen följande:

Reservanterna erinra till en början, hurusom bestämmelsen att
tjenstemän och betjente vid statens jernvägar innehafva sina befattningar
endast på förordnande meddelades i sammanhang med jernvägsförvaltningens
definitiva organisation och grundade sig på beslut,
som af 1868 års riksdag fattats med bifall till en af Kongl. Maj:t i
ämnet gjord framställning. Då emellertid förhållandena såväl inom jernvägsförvaltningen
som inom statsförvaltningen i öfrigt sedan år 1868
i mångt och mycket vore förändrade, hade det synts reservanterna,
som om komitén nu, då fråga vore om jernvägsförvaltningens reorganisation,
bort ingå i närmare undersökning, huruvida de skäl, som vid
nämnda tidpunkt anfördes till stöd för jernvägspersonalens undantagsställning,
fortfarande egde giltighet.

I den skrifvelse af den 30 april 1867, som föranledt framläggandet
af den kongl. propositionen för 1868 års riksdag, hade Riksdagen anhållit
bland annat, att fullständig framställning måtte ske till Riksdagen
rörande de vilkor, hvarunder jernvägstjenstemännen skulle komma
att anställas. Med anledning häraf hade trafikstyrelsen utarbetat förslag
till reglemente för antagande och entledigande af personalen, deraf
dock endast de vigtigaste bestämmelserna förelädes Riksdagen. I motiven
till detta förslag hade styrelsen yttrat sig öfver den af Riksdagen
vidrörda frågan huruvida de vid statens jernvägstrafik anstälda personer
borde komma i åtnjutande af de rättigheter, § 36 regeringsformen
tillerkände statens tjenstemän i allmänhet, och dervid anfört,
bland annat, att tvenne all jernvägstrafik tillhörande förhållanden egentligen
föranledde den olikhet, som måste förefinnas i vilkoren för anställning
af trafikpersonal och af tjenstemän vid de flesta andra statens
verk.

Det ena bestode deri, att vid de allra flesta befattningar inom jernvägsförvaltningen
hos innehafvaren fordrades ej allenast insigter i be -

46 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

fattningen tillhörande åligganden i allmänhet utan äfven speciella personliga
egenskaper, såsom rådighet, mod, sjelfbeherskning etc., och
slutligen en frisk och stark kropp, och att således fordringarna på en
jernvägstjensteman vore sådana, att man icke förr än efter längre tids
erfarenhet kunde afgöra, huruvida lian vore i alla hänseenden passande
för den befattning, hvartill han en gång blifvit antagen. Om då efter
en längre pröfning tjenstemannen icke skulle befinnas ega alla de egenskaper,
man hos honom förutsatt, eller om till följd af sjuklighet eller
andra omständigheter de erforderliga egenskaperna försvagades, skulle,
derest den åberopade paragrafen vore gällande äfven för trafikpersonalen,
en sådan tjensteman icke kunna utan eget medgifvande förflyttas
till någon annan befattning, der dessa egenskaper i mindre grad
toges i anspråk, men der hans insigter och förmåga i öfrigt gjorde
honom fullt lämplig. Dertill kunde äfven läggas, att vid en inrättning
sådan som jernvägarne, der allt berodde på en talrik och spridd personals
sammanhållande till gemensamt och punktligt arbete för ett och
samma ändamål, som förfelades om en enda icke förstode eller fullgjorde
sin skyldighet i det rätta ögonblicket, vore, för att jernvägstransporten
skulle kunna försiggå utan faror och förluster af många
slag, en sträng disciplin i tjensten det oeftergifligaste vilkor, hvarunder
någon kunde ikläda sig det höga ansvar, som nödvändigtvis måste tillhöra
och kännas af hvar och en på den plats, han beklädde, hvarföre
enligt styrelsens tanke vore nödvändigt, att en hvar, som vore anstäld
i jernvägens tjenst, visste, att han innehade sin plats uteslutande på
förtroende till sin duglighet och redbarhet.

Det andra förhållandet, som bidroge till jernvägstjenstemännens
undantagsställning, vore den föränderlighet i behofvet af personal, hvilken
betingades af vexlingarna dels i sjelfva rörelsen på jernvägarne,
dels i systemen för trafikens besörjande samt banornas underhåll och
bevakning, hvarutinnan det städse måste vara förvaltningens syftemål
att åstadkomma förenklingar, som ledde till förökad besparing, ordning,
säkerhet och allmän beqvämlighet.

Granskade man — anmärka nu reservanterna — de skäl, som sålunda
på sin tid anfördes till stöd för bestämmelsen om jern vägspersonalens
anställande allenast på förordnande, torde man finna, att
desamma under nuvarande, väsentligt förändrade förhållanden icke
kunde tillmätas synnerlig betydelse.

Sålunda blefve väl numera, då staten drifvit jernvägstrafik i nära
40 år och en ofta lång extra ordinarie tjenstgöring föreginge anställandet
i ordinarie beställning, ingen antagen till en plats, der särskilda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

personliga egenskaper erfordrades, utan att man förut varit i tillfälle
att försäkra sig om hans lämplighet för platsen. Skulle senare inträffande
omständigheter göra en förflyttning önskvärd, kunde en sådan
numera verkställas, äfven om tjenstemannen i fråga anstälts under former,
som mera öfverensstämde med dem, under livilka tjenstemän vid
likartade verk antoges. Reservanterna ville i detta hänseende erinra,
att det stora flertalet tjensteinnehafvare inom post- och telegrafverken
nu vore underkastade förflyttning, ändock de vore tillsatta medelst fullmakt
eller konstitutorial, samt att instruktionen för generaltullstyrelsen
innehölle uttrycklig föreskrift derom, att tjensteman eller betjent vid
lokalförvaltningen eller kust- och gränsbevakning, som befunnes ej vidare
nöjaktigt uppfylla sina åligganden vid den befattning, lian innehade,
men kunde lämpligare användas till annan tjenstgöring, finge
förflyttas till befattning i samma grad å samma eller annan ort, dock
utan minskning i den ordinarie lön, han förut enligt stat åtnjutit. Jemväl
för det fall att jernvägspersonalen å sina befattningar erhölle fullmakt
eller konstitutorial, skulle alltså kunna bibehållas de nuvarande bestämmelserna
att tjenstemän och betjente vid statens jernvägar kunde till
andra befattningar förflyttas af den myndighet, som dem antagit, samt
att en hvar, som blifvit till ordinarie befattning antagen, skulle tjenstgöra
när och hvarhelst han dertill beordrades.

Hvad anginge det ur trafiksäkerhetens synpunkt framstälda krafvet
på en sträng disciplin inom jern vägsförvaltningen, så syntes denna disciplin
kunna uppehållas, äfven om icke all personal vore anstäld på
tre månaders uppsägning. Post- och telegrafstyrelsernas samt framför
allt tullstyrelsens instruktioner innehölle i dessa hänseenden stadganden,
livilka redan i och för sig syntes betryggande och hvilka skulle
blifva det än mera med den vidsträcktare disciplinära bestraffningsrätt,
som från början tillkommit jernvägsförvaltuingen.

Beträffande slutligen det sista skälet för jernvägspersonalens anställande
på förordnande, eller att behofvet af personal vore föränderligt,
så läge det i sakens natur, att jernvägspersonalen i stort sedt
måste successivt ökas, och der i följd af systemförändring af ett eller
annat slag inskränkning af antalet beställningar inom någon kategori
blefve möjlig, torde i alla händelser, sedan verket för länge sedan erhållit
ett ordnadt pensionsväsende, icke kunna ifrågakomma att afskeda
de öfvertaliga befattningshafvarne ur jernvägens tjenst, utan torde
dessa allenast komma att underkastas förflyttning till annan tjenstgöring.
Derom vittnade bäst det uttalande, komitén gjort i fråga om sättet för
den af komitén föreslagna omorganisationens verkställande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

De skäl, som anförts till stöd för den nuvarande bestämmelsen
om arten af jernvägspersonalens anställning, syntes reservanterna således
— i allmänhet taget — icke längre hålla streck. Men å andra
sidan kunde detta förhållande — att en ordinarie tjensteinnehafvare
kunde, utan att någon som helst försummelse förelåge, från verket
aflägsnas — medföra menliga följder för verket i dess helhet och det
innebure bestämda olägenheter för personalen. Gerna medgåfve reservanterna,
att den stora makt öfver underordnades väl och ve, som sålunda
vore inom jernvägsförvaltningen inrymd åt de öfverordnade, icke
torde hafva blifvit missbrukad, att uppsägningsrätten i praktiken i allmänhet
icke torde hafva användts annat än under förhållanden, likartade
med dem, hvarunder post-, telegraf- och tullstyrelserna tillämpade sin
afsättningsrätt, men möjligheten att varda utsatt för en förmans godtycke
utan utsigt att i besvärsväg vinna ändring förefunnes dock alltid,
och detta kunde alstra en undfallenhet, en brist på sjelfständighet, som
efter reservanternas åsigt icke vore gagnande för att tjensten skulle
skötas så som sig borde. Hvad särskildt de högre tjenstemännen
anginge, intoge de rättsligen icke den sjelfständiga ställning, som
borde tillkomma dem enligt den åskådning, hvilken af ålder gjort sig
gällande inom den svenska statsförvaltningen. I all synnerhet gälde
detta om styrelsens ledamöter, hvilka det ålåge att i förekommande
fall anmäla mot chefen afvikande meningar; och då efter jernvägarnes
tillkomst den ändring vidtagits i regeringsformens § 35, aitt chefen för
statens jernvägar upptagits bland förtroendeembetsmännen, vore det
uppenbarligen en inkonseqvens, att jemväl föredragandena i styrelsen
kunde af Kongl. Maj:t när som helst från sina befattningar afskedas.

Från personalens synpunkt sedt företedde den nuvarande ordningen
särskildt en stor olägenhet. Reservanterna hade nyss erinrat,
att i praktiken uppsägning af personal visserligen i allmänhet icke
torde förekomma annat än under förhållanden, likartade med dem, hvarunder
andra styrelser tillämpade sin afsättningsrätt, men ett betydelsefullt
undantag gåfves härifrån, nemligen vid sjukdomsförfall. Drabbades
en annat verk tillhörande tjensteman eller betjent af sjukdom, finge
han behålla lönen intill dess han blefve berättigad till pension, men en
tjensteinnehafvare vid jernvägen blefve enligt praxis, oaktadt han såsom
ordinarie fått ingå i verkets pensionsinrättning, afskedad, då han
af sjukdom varit hindrad att tjenstgöra under tre år i följd, och detta
äfven om han icke vore berättigad till någon som helst pension. Detta
syntes reservanterna innebära en orättvisa, som icke kunde försvaras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Af hvad nu blifvit anfördt framginge, att enligt reservanternas förmenande
någon verklig grund icke förefunnes för bibehållande af den
undantagsställning, hvari jernvägspersonalen hittills befunnit sig. I all
synnerhet gälde detta om tjenstemännen inom styrelsen, hvilka syntes
i fråga om arbetets art vara fullt jemforliga med tjenstemännen inom
andra centrala embetsverk. Så t. ex. torde någon skilnad i detta hänseende
icke kunna uppdragas mellan kamererare, revisor, registrator,
notarie etc. inom jern vägsstyrelsen och motsvarande tjensteman på andra
håll. Komitén hade också, enligt hvad flera gånger uttalats, sökt likställa
styrelsens tjenstemän med dom inom motsvarande verk, men då
komitén icke velat medgifva jernvägsstyrelsens tjenstemän en fastare
ställning, hade likställigheten hufvudsakligen kommit att bestå deri, att
desse senare beröfvats de särskilda förmåner, de hitintills — och detta
törhända just med afseende å anställningens art — innehaft, såsom
t. ex. det fördelaktigare förhållandet mellan lön och tjenstgöringspenningar
samt rättigheten att vid tjenstledighet på grund af sjukdomsförfall
bibehålla full aflöning under någon tid. Då komitén en gång
antagit principen om likställighet med andra styrelseverk, syntes det
reservanterna, som om komitén ock bort fullfölja denna princip och
icke, der sådant varit egnadt att försämra styrelsepersonalens ställning,
i stället åberopa nödvändigheten af likställighet med jornvägens egen
liniepersonal. Några afsevärdare svårigheter vid förflyttningar från
t styrelsen till linien syntes i verkligheten icke heller kunna uppstå.

I sitt ofvan omförmälda utlåtande af den 25 sistlidne november
yttrar jernvägsstyrelsen, att styrelsen genom reservanternas anförande
finner vara till fullo ådagalagdt, att den uppfattning, som på 1860-talet
föranledt till den nuvarande bestämmelsen om arten af jernvägspersonalens
anställning, icke längre kan med fog göras gällande, och
förklarar sig icke tveka att under vissa förutsättningar tillstyrka beredandet
åt jernvägspersonalen af en anställning, som gör den mera
likstäld med personalen inom närmast jemforliga förvaltningsgrenar.
Vid granskning af de bestämmelser, som i dylikt hänseende gälla för
de med jernvägsförvaltningen närmast likartade verken, har styrelsen
vidare trott sig finna, att förhållandena vid tullverket lämpligen kunna
tjena till förebild för ordnandet af jernvägspersonalens ställning; och
har styrelsen, efter att hafva redogjort för åtskilliga, för tullpersonalen
uti ifrågavarande hänseende gällande bestämmelser, uttalat sig för att
åt personalen vid statens jernvägar måtte beredas en ställning analog
med den, som intages af tullverkets personal, ehuru med vissa skärpta
liih. till Riksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

bestämmelser särskild! i fråga om tjenstgöringsskyldighet samt skyldighet
att vara underkastad förflyttning.

Vid dot förhållande att således endast konstitutorial af det för tullverket
förefintliga slag ifrågasattes, ansåge sig styrelsen — yttrar den
vidare — i öfrigt sakna anledning att föreslå, det någon eller några grupper
åt personalen uteslötes från erhållande af denna förmån. En oeftergiflig
förutsättning för styrelsens tillstyrkande af den fastare anställningen
vore emellertid —- styrelsen ansåge sig icke nog kunna betona
detta — att en sträng disciplin upprätthölles vid statsbanorna. För
att möjliggöra sådant måste styrelsens nuvarande bestraffningsrätt bibehållas
— eventuelt med komiténs, såsom det ville synas, delvis ur
generaltullstyrelsens instruktion hemtade formulering. Framför allt
måste den af komitén i §§ 59, 93 och 94 af instruktionsförslaget inrymda
rätt för styrelsen att döma till afsättning eller, om vederbörande
tillsatts af Kongl. Maj:t, göra framställning om afsättning, bibehållas.
Och styrelsen förutsatte derjemte, att åt begreppet disciplinär förseelse
gåfves samma omfattning, som i § 18 af gällande tjenstgöringsreglemente
vid statens jernvägar. Styrelsen ansåge sig vidare böra
hemställa om bibehållande af nuvarande bestämmelser att en hvar, som
blifvit till ordinarie befattning vid statens jernvägar antagen, skulle
vara pligtig tjenstgöra, när och hvarhelst han dertill beordrades, samt
att såväl tjenstemän som betjente måtte kunna till andra befattningar
af vederbörande myndighet förflyttas. I sistnämnda fall syntes dock »
böra, delvis i enlighet med hvad som förekomme i fråga om tullverket,
tilläggas »dock utan minskning i ordinarie arvode». Såsom
en ytterligare förutsättning för att jern vägspersonalen skulle å sina
befattningar erhålla konstitutorial borde vidare, i nära öfverensstämmelse
med hvad gälde för tullpersonalen i allmänhet, stadgas, att
tjensteman eller betjent, som vore berättigad till pension af någon utaf
de anledningar, som omförmäldes i § 6 af gällande reglemente för
statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, måtte kunna, jemväl utan
egen ansökning, från tjensten entledigas. Och slutligen ansåge sig
styrelsen jemväl böra, ehuru tillsvidare i något modifierad form, såsom
en dylik förutsättning upptaga komiténs i §§ 57 och 92 af instruktionsförslaget
framstälda yrkande, att tjensteman eller betjent, som fylt 65
år, eller betjent, tillhörande tågpersonalen, 60 år, skulle vara pligtig sjelf
omedelbart ingifva ansökan om afsked, vederbörande myndighet obetaget
att medgifva hans bibehållande i tjenst, derest och så länge han
pröfvades kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna. Den
modifikation, styrelsen påyrkade, antyddes redan af komitén, i det att

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

uti motiveringen till § 57 framhölles, att en dylik bestämmelse för sin
tillämpning förutsatte sådan ändring i pensionsreglementet, att möjlighet
bereddes vederbörande att vid uppnådd ålder af resp. 65 eller 60
år erhålla någon pension, jemväl om icke de för dylik förmån i reglementet
nu föreskrifna vilkor uppfylts. Intill dess en dylik ändring
komme till stånd —- hvilket icke lämpligen syntes kunna ske annat än
i sammanhang med den reorganisation af pensionsinrättningen, som
ifrågastälts — syntes för den skull omförmälda skyldighet att ingifva
ansökan om afsked böra blifva beroende på att vederbörande enligt
pensionsreglementet kunde komma i åtnjutande af någon pension.

Om de sålunda angifna förutsättningarna — och framförallt de
om bibehållande i allt väsentligt af jernvägsförvaltningens bestraffningsrätt
samt förflyttningsrätt — vore för handen, kunde styrelsen emellertid
icke finna att — såsom komitémajoriteten antydt — fara för trafiksäkerheten
skulle uppkomma genom att den ordinarie jernvägsperSonalen
å sina beställningar erhölle konstitutorial; och under sagda förutsättningar
tillstyrkte styrelsen för den skull i underdånighet den ändring
med afseende å den ordinarie jernvägspersonalens anställning,
att anställningen, i stället för medelst förordnande tillsvidare, gällande
der förordnandet meddelades af styrelsen med tre månaders uppsägning,
måtte ega rum medelst konstitutorial.

Hvad nu angår den underdåniga hemställan jag har att göra beträffande
de organisationsförändringar, som sålunda satts i fråga och
för hvilka jag ofvan redogjort, så skulle jag, beträffande först den föreslagna
decentralisationen, vid det förhållande att komiténs förslag härom,
i hvilket jag deltagit, blifvit i allt väsentligt biträdt af jern vägsstyrelsen,
kunna inskränka mig till att på de skäl, komitén anfört, hos Eders
Kongl. Maj:t förorda den framställning till Kiksdagen, som är erforderlig
för ändringens genomförande. Jernvägsstyrelsen har emellertid i sitt
utlåtande så starkt framhållit vigten af att området för distriktsförvaltningens
verksamhet begränsas, att jag, då jag i detta hänseende icke
i allo delar styrelsens uppfattning, anser mig böra härvid göra några
erinringar.

öfvertygad som jag är om nödvändigheten af att decentralisationens
idé kommer till tillämpning vid förvaltningen af ett stort kommunikationsverk
— och detta allt mera i den mån verket sväller ut — delade jag
inom komitén deras mening, som att börja med förordade inrättandet
af särskilda distriktschefsbefattningar. Tydligt är nemligen, att med

Departementschefens

yttrande i
organisationsfrågan.

52 Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

en sådan anordning större förmåga af effektivitet skulle tillföras den
nya organisationen, och att denna derigenom skulle framstå såsom mera
helgjuten. På de i komitébetänkandet anförda skäl lät man emellertid
inom komitén förslaget om de särskilda distriktscheferna falla och
enades i stället om den anordning, som i komitéförslaget fått sitt uttryck.
Utöfver hvad af komitén sjelf anförts till stöd härför åberopar
nu jernvägsstyrelsen, bland annat, erfarenheten i utlandet, särskildt i
Preussen, och förklarar sig skola hafva på det bestämdaste afstyrkt
införandet hos oss af den distriktsförvaltningsorganisation, som inom
komitén först ifrågasattes. Ett dylikt åberopande af exempel från utlandet,
då det gäller särskilda, här bestående eller föreslagna organisationsformer,
synes mig visserligen icke böra tillmätas allt för stor betydelse,
enär det på grund af den mängd olikheter i förhållandena, som i öfrigt
förefinnes, måste vara synnerligen vanskligt att få jemförelsepunkterna
fullt riktiga. Jag erkänner dock, att hvad styrelsen andragit kan utgöra
ett ytterligare skäl till de af komitén framhållna. att/or närvarande
i decentralisationshänseende inskränka sig till det steg, som af komitén
ifrågasatts, men jag anser mig på samma gång böra betona att, om
organisationen å ena sidan, såsom styrelsen antyder, ej skiljer sig
från den nu bestående ordningen i sådan grad, att dess antagande kan
anses komma att — åtminstone i någon mera afsevärd grad — försvåra
en eventuel öfvergång till en konseqvent genomförd centralisation,
den å andra sidan i sig innebär möjlighet till en mera utsträckt decentralisation;
och min tro är, att omständigheterna skola befinnas komma
att med nödvändighet framkalla en utveckling i denna senare riktning.

I hvarje fall medför komitéförslaget, sådant det slutligen formulerats
och af jernvägsstyrelsen tillstyrkts, så stora förutsättningar för
uppnåendet af de två önskningsmål, som i främsta rummet väckt tanken
på en organisationsförändring af detta slag — nemligen en mera ingående
inspektion och ett kraftigare samarbete de olika afdelningarna
emellan — att jag icke tvekar att förorda förslaget.

Den af en ledamot inom jernvägsstyrelsen reservationsvis uttalade
meningen att särskilda trafikdirektörsbefattningar borde i staten uppföras
samt åt jernvägsstyrelsen öfverlemnas att förordna den af afdelningsföreståndarne
å distriktet, som dertill befunnes lämpligast, att mot åtnjutande
af extra arvode utöfva ungefärligen de funktioner, som enligt
komitéförslaget skulle tillkomma distriktschefen i sådan egenskap
och i egenskap af föreståndare för den administrativa afdelningen —
denna mening kan jag så mycket mindre biträda, som jag är öfvertygad
om riktigheten af komiténs uppfattning, att endast genom an -

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ställande af en verklig chef den nödiga enheten och sammanhållningen
inom distriktsförvaltningen fullt uppnås, samt komitén synes mig hafva
anfört fullgiltiga skäl för att detta chefsskap bör tillkomma föreståndaren
för förvaltningens hufvudgren — trafikafdelningen. Reservantens förslag
innebär åter ett bibehållande af den nuvarande anordningen med
en t. f. intendent.

Hvad beträffar de anmärkningar, jernvägsstyrelsen framstält mot
vissa enskildheter i distriktsförvaltningens af komitén föreslagna organisation,
så torde styrelsens åsigt att, för beredande af en utaf den
långa utsträckningen betingad, mera fristående förvaltning af norra
distriktets öfre del, vederbörande trafikinspektör samt ban- och maskiningeniör
a denna del böra erhålla ett mera sjelfständigt befäl samt utvidgad
kompetens i öfrigt än motsvarande funktionärer å det öfriga
statsbanenätet, vara af beskaffenhet att böra godkännas, likasom styrelsen
ock synes mig hafva ådagalagt nödvändigheten af att ytterligare
en raaskiningeniör anställes vid mellersta distriktets maskinafdelriing.

Vidkommande derefter de i detta sammanhang förut omförmälda
ändringarna i centralförvaltningens organisation, så synes komiténs
med synnerlig styrka framstälda och af jernvägsstyrelsen biträdda förslag
om inrättande af en särskild taxebyrå å trafikafdelningen vara ett
förslag af största vigt, som är egnadt att afhjelpa en känbar brist^ i
den nuvarande ordningen. Jag tillåter mig i öfrigt i fråga härom påpeka,
att början till den sålunda ifrågasatta förändringen redan kan
anses vara vidtagen genom Eders Kongl. Maj:ts den 31 nästlidne december,
vid fastställande af arvodesstat vid statens jern vägstrafik för
innevarande år, lemnade medgifvande om anställande af ytterligare en
öfverdirektörsassistent å trafikafdelningen, ehuru visserligen åtgärden,
då befattningen till följd af föreskriften i nådiga bref v c t. till jernvägsstyrelsen
den 15 november 1895 icke kan med ordinarie innehafvare
besättas, är att anse såsom helt och hållet provisorisk.

Jern vägsstyrelsens hemställan att jemte den nuvarande maskininspektören
måtte å maskinafdelningens stat uppföras <m särskild teknisk
byrådirektör finner jag mig deremot för närvarande icke kunna understödja.
Såsom af styrelsens redogörelse framgår, torde. visserligen
maskininspektörens arbetstid i väsentlig mån upptagas af inspektionsresor,
men å andra sidan torde de göromål, som i öfrigt skulle tillkomma
den tekniske byrådirektören å maskinafdelningen, icke vara så
omfattande, att de icke — åtminstone tills vidare — kunna, på sätt för
närvarande kan anses ega rum, utföras af samma person, som förrättar
inspektionerna, helst om denna till närmaste man erhaller ett biträde af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

byråingeniörs qvalifikation, samt, såsom komitén ock föreslagit, en
notarie i ordinarie tjenst å maskinafdelningen anställes.

Hvad i öfrigt angår de ofvan berörda förändringar uti nu bestående
anordningar, som komitén ifrågasatt med afseende å centralförvaltningen,
anser jag — lika med styrelsen — dessa enligt regeln
vara af beskaffenhet att böra af Eders Kongl. Maj:t godkännas, om
också vid den slutliga granskning, som förslaget med afseende å detaljbestämmelserna
lärer komma att undergå, en och annan modifikation
torde böra vidtagas. I detta hänseende torde särskildt föreskrifterna
rörande semester böra alfattas än mera i öfverensstämmelse med hvad
inom andra verk gäller än hvad komitén tänkt sig.

Beträffande frågan om beskaffenheten af personalens anställning
— huruvida den i detta hänseende bör i möjligaste mån likställas
med personalen inom andra likartade förvaltningsgrenar eller om dess ställning
fortfarande skall vara så osäker, att den skall kunna efter endast en
kortare varsel utan eget förvållande skiljas från verket — kan jag ej
annat än vidhålla mina inom komitén uttalade åsigter. Då man, såsom
mig synes, med goda skäl sökt i fråga om aflöningsformer i allmänhet
likställa jernvägspersonalen med personalen inom andra verk och derföre
velat afskaffa en del endast för jernvägspersonalen införda undantagsförmåner,
är det en enkel gärd af rättvisa, att man tillämpar denna
grundsats äfven der likställigheten skulle innebära en fördel för personalen.
Och enligt min uppfattning innebär beredandet af en fastare
ställning åt statstjenarne en fordel äfven för staten sjelf. Det allmänna
torde i längden vara bäst betjent med att dessa äro sjelfständiga —
icke äro utsatta för frestelsen att öfvergifva hvad de anse vara rätt för
faran att misshaga en förman och derigenom möjligen förlora sin plats.
Såsom framgår af den ofvan lemnade redogörelsen för jernvägsstyrelsens
underdåniga utlåtande i ämnet den 25 sistlidne november, har styrelsen
numera ock anslutit sig till denna uppfattning; och jag hemtar deri ett
ytterligare skäl för min underdåniga hemställan om framställning till
Riksdagen i syfte att bereda jernvägens tjenstemän och betjente konstitutorial
å sina befattningar, så att de ej må kunna mot sin vilja innan
uppnådd pensionsrätt ur verket skiljas annat än för tjenstefel. Mot
detaljerna i det förslag till frågans lösning, styrelsen framstält, har jag
ej något väsentligt att erinra. Att personalen skall kunna, när det
allmännas intresse sådant kräfver, utan egen ansökning förflyttas till
annan befattning, dock alltid utan minskning i ordinarie arvode, betingas
af jernvägsadministrationens hela beskaffenhet. Att personalen
ock skall, såsom styrelsen framhåller, kunna i administrativ väg från

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,27- 55

sin tjenst skiljas torde ligga i sjelfva begreppet af konstitutorial. Det
är dock väl att märka, att sådant skiljande kan ega rum endast på
grund af verkligt tjenstefel, som med iakttagande af laga former beifrats;
den beslutande handlar dervid under tjenstemannaansvar och vederbörande
har sig öppen rätten att öfver beslutet besvära sig.

De närmare bestämmelserna rörande personalens entledigande för
tjenstefel torde böra af Eders Kongl. Maj:t meddelas i den blifvande
instruktionen för jernvägsstyrelsen. Deremot lärer nödigt vara att, i
sammanhang med att Riksdagens medgifvande äskas rörande personalens
anställande medelst konstitutorial, vissa andra af de ofvan angifna
förutsättningarna för en dylik anställning underställas Riksdagen.
Så synes böra ega rum med bestämmelserna om personalens skyldighet
att vara underkastad förflyttning samt att vid viss lefnadsålder från
tjensten afgå äfvensom angående vederbörande myndighets rätt att
jemväl utan ansökning entlediga tjensteman eller betjent, som enligt
pensionsreglementet kan erhålla afsked med pension på grund af det
för normal pensions erhållande faststälda antal sammanlagda lefnadsoch
tjensteår eller ock på grund af kroppsskada, sjuklighet eller ålderdomssvaghet.

I detta sammanhang torde jag få erinra derom, att i fråga om
möjligheten att med jernvägstjenst förena annan tjenst finnes i gällande
instruktion (§ 38) stadgadt, att den, som af styrelsen blifvit till ordinarie
befattning antagen, icke får åtaga sig annat uppdrag, så framt ej
styrelsen anser det kunna utföras utan hinder för hans tjenstgöring
vid statens jernvägstrafik, samt att komitén med någon förändrad formulering
upptagit detta stadgande i sitt instruktionsförslag (§ 54).

öfvergår jag så till att redogöra för den ifrågasatta löneregleringen
vid jernvägsstaten, får jag dervid först erinra, att komitén vid uppgörande
af sitt förslag till nytt aflöningsreglemente haft att taga under
öfvervägande jernvägsstyrelsens i dess underdåniga memorial den 26
november 1892 gjorda framställning i samma ämne. Komitén har ock
i hufvudsak följt den uppställning af reglementsbestämmelserna, styrelsen
iakttagit, men med afseende å innehållet i samma bestämmelser
funnit sig böra föreslå åtskilliga afvikelser från styrelsens förslag, i
det att komitén å ena sidan trott sig böra ifrågasätta långt flera och
mera betydande förändringar i nu gällande stadganden än de, som
innehållas i styrelsens framställning, men å andra sidan icke biträdt
åtskilliga af de förändringar, styrelsen för sin del förordat.

Komiténs
förslag till
lönereglering.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Beträffande den allmänna karakteren af sitt aflöningsförslag, särskilt
i jemförelse med styrelsens förslag af år 1892, anför komitén,
bland annat, följande.

Vid angifvandet af de allmänna skäl, som enligt styrelsens förmenande
gjorde en omarbetning af reglementet behöflig, hade styrelsen
påvisat, att under den tid, som förgått sedan år 1874, då gällande aflöningsreglemente
faststäldes, jern vägstrafiken svält ut i afseende på
såväl utsträckning som transportarbete till nära dubbelt, att åtskilliga
arter af trafik, som till en början legat i sin linda, t. ex. samtrafiken
med främmande inhemska och utländska banor, numera intoge en framstående
plats, samt att större erfarenhet vunnits om behof vet af arbetskrafter
och arbetets fördelning på olika befattningar. Då styrelsen
emellertid vidare — under framhållande af det oafvisliga behofvet att
reglera arvodena så, att de bättre än nu komme att motsvara befattningarnas
vigt och det med dem förenade ansvar samt blefve tillräckliga
för innehafvarnes skäliga lefnadsbehof — anförde, att det icke
torde kunna förnekas, att aflöningarna vid statens jernvägar i många
fall vore lägre än hvad som uti på senare åren faststälda stater bestämts
för analoga tjenster vid sådana statens embetsverk, hvilka, likt
jernvägarne, stode i omedelbar beröring med det industriella och kommersiella
lifvet, såsom t. ex. post- och tullverken, ansåge sig komitén
böra häremot göra några erinringar. Hvad styrelsen sålunda anmärkt
hade nemligen visserligen sin riktighet i fråga om en del befattningar,
särskildt inom centralförvaltningen, der aflöningen endast utgjordes af
det i stat upptagna arvodet, men åtminstone med afseende å tjenster
inom de högre betjeningsgraderna vid distrikten gälde att, om man,
såsom skäligt vore, sammanräknade värdet af de särskilda löneförmåner
af olika slag, hvilka förutom det egentliga arvodet vore med tjensterna
förenade, jemförelsen med motsvarande befattningar inom andra
verk ingalunda utfölle till jernvägskorpsens nackdel. Härvid vore emellertid
att märka, att man måste räkna med arvodesbeloppen sådana de
faktiskt utginge, och icke sådana de enligt aflöningsreglementet kunde
utgå, ty detta senare upptoge i fråga om åtskilliga befattningar inom
skalan af löneklasser så relativt låga arvodesbelopp, att tillämpning af
desamma icke på länge — om ens någonsin — kunnat ega rum. I
detta senare hänseende hade styrelsen i öfrigt anmärkt, att de uti nuvarande
reglemente upptagna tre lägsta arvodsklasserna (den 23:dje å
360, den 24:de å 300 och den 25:te å 240 kronor) af styrelsen uteslutits,
enär erfarenheten ådagalagt, att under numera rådande högre lefnadskostnader
och ökade dagsverkspris dugliga arbetskrafter ej kunde er -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27■

hållas för så låga aflöningar, som enligt dessa klasser skulle utgå.
Likaledes hade styrelsen för de högre befattningarna bestämt minimibeloppet
af arvode efter befattningens betydenhet och med afseende
derå, att utom i sällsynta undantagsfall ingen torde komma att med
högre befattning beklädas utan att hafva visat sig dertill kompetent
under en föregående längre tjenstgöring å lägre platser inom verket
och genom erforderliga högre kunskapåmått. Derför hade ock vid sådana
befattningar uteslutits åtskilliga lägre arvodsbelopp, som det nuvarande
reglementet upptoge, men hvilka ej kunde komma till användning.
Styrelsen hade vidare föreslagit en del förändringar i afseende
på den högre gränsen för arvoden inom samma befattning. Arvodena
för några befattningar, om hvilkas fortfarande behöflighet till visst antal
erfarenhet vunnits under den förflutna tiden, hade vidare öfverförts
från löneklasser till fasta.

* p Det förslag till nytt aflöningsreglemente, som komitén uppgjort, inneIjure
åter större och mera genomgripande förändringar i den bestående
ordningen än dem, styrelsen ansett erforderliga. Sålunda måste den af
komitén påyrkade decentralisationen af ärendena samt inrättandet af
särskilda distriktsförvaltningar föranleda en betydande förändring i aflöningsreglementets
bestämmelser. Enahanda måste verkan blifva åt
de sträfvanden efter åstadkommande af största möjliga likhet i aflöningsformer
med öfriga embetsverk, hvilka komitén sökt fullfölja och hvilka,
bland annat, fått sitt uttryck i reglering af de särskilda, vid sidan af
det egentliga arvodet utgående förmåner, som i så stor utsträckning
för närvarande förekomme inom jernvägsförvaltningen, samt i öfverförande
till aflöning medelst fasta arvoden af ett vida större antal befattningar
än jernvägsstyrelsen för sin del ifrågasatt. Hvad åter anginge
jernvägsstyrelsens förslag om uteslutande af vissa lägre löneklasser så
väl från skalan af sådana klasser öfver hufvud taget som med afseende
å särskilda befattningar, så hade komitén i allt väsentligt anslutit sig
till detta förslag. I förstnämnda hänseende kunde naturligen icke ifrågakomma
att i ett nytt aflöningsreglemente uppföra så låga arvodesbelopp
som de, hvilka vore faststälda för de tre lägsta nu befintliga löneklasserna.
Och i sistnämnda hänseende innehölle gällande aflöningsreglemente
bestämmelser, som enligt nuvarande förhållanden vore orimliga
och hvilka endast kunde historiskt förklaras deraf att, då de
ifrågavarande bestämmelserna först meddelades, verket varit under uppsättning
samt åtskilliga personer fått anställning derstädes, äfven i
relativt öfverordnade befattningar, utan någon egentlig föregående tjenstgöring
och utan att bestämda kompetensfordringar gjordes gällande.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 8

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

Under sådana omständigheter och då närmare erfarenhet tillika saknades
om det arbete, som i verkligheten kunde komma att af befattningarnas
innehafvare kräfvas, kunde försigtigheten bjuda att tillmäta rymliga
latituder i fråga om löneklasser. Af dessa anledningar hade de i reglementet
för en och samma befattning uppförda arvodesbeloppen kunnat
komma att förete så väsentliga skiljaktigheter mellan minimi- och
maximiaflöningen som exempelvis för chefen för milkontoret från 1,800
till 4,200 kronor, för distriktskassör från 720 till 2,400 kronor, för
han-, maskin- eller trafikdirektör från 3,000 till 4,800 kronor, för baningeniör
från 1,200 till 3,600 kronor, för maskiningeniör från 1,800 till
3,900 kronor och för telegrafist, livilkens befattning numera vore öfverordnad
stationsskrifvaretjenst, från 240 till 2,400 kronor. Numera då,
på sätt jernvägsstyrelsen erinrat, till innehai vare af högre befattningar
enligt regeln befordrades personer, hvilka förut tjenstgjort i lägre befattningar
inom verket och der intjenat flera löneklasser eller hvilka
aflagt särskilda högre kunskapsprof, borde aflöningsgraderna lämpas
efter de förändrade förhållandena och sådana grader, hvilka icke kunde
erhålla användning, uteslutas.

Jag anhåller nu att få i paragrafföljd redogöra för innehållet i
äfvensom motiven till komiténs reglementsförslag, för så vidt samma
förslag är åt beskaffenhet att böra här särskildt anmälas; och blir jag
dervid i tillfälle att på vederbörliga ställen beröra jemväl jernvägsstyrelsens
år 1892 afgifna framställning i ämnet.

Beträffande § 1, hvilken angifver skilnaden mellan de två hufvudslag
af ordinarie arvode, hvilka förekomma vid jern vägsstaten, nemligen
fast arvode och arvode efter klass eller »föränderligt arvode», såsom
dylikt arvode för närvarande kallas, har komitén anmärkt, bland annat,
att åt definitionerna på de båda slagen af arvode gifvits en större
omfattning i syfte att skilnaden dem emellan, sådan den nu faktiskt
förelåge och enligt komiténs förslag än afgjordare skulle framträda,
måtte komma att tydligare framstå. Komitén har vidare redogjort
för grunden till och uppkomsten af den för jernvägsstaten egendomliga
aflöningsformen »arvode efter klass», hvars bibehållande —
ehuru i mindre utsträckning än förut — komitén sålunda föreslagit.
Rörande denna redogörelse torde det tillåtas mig att hänvisa till
komitébetänkandet (sid. 263—264).

I fråga om berörda aflöningsform anser jag mig emellertid böra
vidare framhålla, att komitén i § 20 af instruktionsförslaget föreslagit

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

en, såsom mig synes fullt befogad, bestämmelse derom, att i plenum
inom jernvägsstyrelsen skola behandlas »frågor om de allmänna grunder,
enligt hvilka uppflyttning af personal i löneklass bör eg a rum».
Detta sitt förslag har komitén motiverat sålunda:

Upptagandet bland plenimålen och öfver hufvud taget i instruktionen
af en bestämmelse om allmänna grunder för personalens uppflyttning
i löneklasser innebure en väsentlig nyhet. På sätt af förslaget till
nytt aflöningsreglemente inhemtades, hade komitén kommit till den
uppfattning att den nuvarande aflöningsformen af s. k. föränderligt
arvode eller arvode efter löneklass borde, om också i inskränktare
omfattning, fortfarande bibehållas. Allmänt kändt vore emellertid,
att bland personalen rådde en önskan om ändring af denna aflöningsform
— en önskan som bland annat fått sitt uttryck i en af flera
stationstjenstemän till Kongl. Maj:t ingifven och genom nådig remiss
till komitén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af dess uppdrag
öfverlemnad petition, deri bland annat hemstälts, att i aflöningsreglementet
måtte inflyta sådana bestämmelser angående dess tillämpning,
att personalen efter ett bestämdt antal år af oförvitlig tjenstgöring
komme i successivt åtnjutande af de i reglementet för resp.
tjenstegrader faststälda löneklasser.

Att en dylik önskan rådde torde bero på föreställningen att uppflyttningarna
i löneklasser, då uttryckliga bestämmelser angående grunderna
härför saknades, lätt kunde blifva beroende på vederbörandes
godtycke, hvilken föreställning måhända i viss mån underhölles deraf,
att olika grunder i detta hänseende i verkligheten tillämpades med
afseende å olika befattningar. Komitén, som icke kunnat undgå att
finna önskvärdt, det bestämdare föreskrifter uti ifrågavarande hänseende
meddelades, hade jemväl varit betänkt på att efter finskt mönster
föreslå intagandet i aflöningsreglementet af bestämmelse att innehafvare
af föränderligt arvode skulle i allmänhet vara berättigad att
efter visst antal år uppflyttas i närmast högre klass. Men då behof
af sådan uppflyttning i sjelfva verket icke i lika grad förefunnes för
alla med föränderligt arvode aflönade kategorier, och då vid sådant
förhållande meddelandet af ett dylikt generelt stadgande skulle medföra
orättvisor och på samma gång, enär löneförhöjning i vissa fall
komme att ega rum utan grundad anledning, blifva i ekonomiskt hänseende
för jernvägen betungande, medan å andra sidan intagandet i
aflöningsreglementet af detaljerade bestämmelser, som toge hänsyn till
alla de särskilda omständigheter, hvilka för olika grupper af personalen
påkallade olika stadganden i detta hänseende, skulle blifva allt för om -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ständligt, hade komitén i stället i instruktionsförslaget infört ett stadgande,
som förutsatte, att styrelsen skulle genom formligt beslut
fastslå de grunder för uppflyttning i löneklasser, styrelsen funne för
de särskilda befattningarna böra i allmänhet tillämpas. Om sedermera
dessa grunder — såsom komitén förutsatte — för personalen
bekantgjordes, syntes förhållandena uti ifrågavarande hänseende vara
på ett jemväl för personalen tillfredsställande sätt ordnade.

I § 2 meddelas föreskrift om arvodets fördelning i lön och tjenstgöringspenningar.

Gällande aflöningsreglemente faststälde — anmärker komitén —
tjonstgöringspenningarne för arvodesbelopp, som uppginge till eller
öfverstege 1,200 kronor, till en femtedel och för lägre arvode till
en sjettedel; och styrelsens förslag vore härmed öfverensstämmande.
Denna delningsgrund, hvilken infördes vid statsbaneförvaltningens
första organisation och godkändes af 1868 års riksdag, men sedermera
icke varit föremål för Riksdagens pröfning, vore för personalen
vida förmånligare än de delningsgrunder, som vid de stora löneregleringarna
på 1870- och 1880-talen fastställs för de civila verken
i allmänhet och särskildt för de med jernvägsstaten närmast jemförliga,
eller post- och telegrafstaterna.

Då den åskådning, som fått göra sig gällande vid löneregleringarna
för de civila verken i allmänhet, syntes ega full tillämplighet jemväl
på jernvägsstaten, hade komitén emellertid, ändock att förändringen
innebure en försämring i jernvägspersonalens nuvarande förmåner,
funnit sig icke kunna tillstyrka bibehållandet af nuvarande delningsgrund
utan böra för jernvägsstaten i detta hänseende ifrågasätta största
möjliga likställighet med motsvarande embetsverk. Komitén hade derför
vid affattandet af staten för fasta arvoden i § 3 för de arvoden
inom central förvaltningen, hvilka fullt motsvarade lönegrader vid de
öfriga centrala embetsverken, tillämpat det för dessa lönegrader fastslagna
förhållande mellan lön och tjenstgöringspenningar samt för
sådana arvoden inom centralförvaltningen, hvilka icke fullt motsvarade
lönegrader vid de centrala verken, men öfverstege den vid dessa senare
förekommande lägsta tjenstemannaaflöningen, låtit fördelningen blifva
analog med den för närmast jemförliga befattningar gällande. I fråga
åter om öfriga arvoden inom centralförvaltningen äfvensom samtliga
arvoden vid distrikten hade följts den vid de stora lokalstaterna
i allmänhet tillämpade principen att lönen borde utgöra tre fjerdedelar
och tjenstgöringspenningarne en fjerdedel af aflöningen, dock

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att komitén beträffande arvoden, som understege 1,500 kronor, ansett
sig, för att icke i fråga om dessa små aflöningsbelopp. förändringen
måtte blifva allt för genomgripande, böra göra den modifikation
att föreslå lönen till fyra femtedelar och tjenstgöringspenningarne
till en femtedel. Rörande de endast vid fasta arvoden förekommande
ålderstilläggens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar hade styrelsen
i förevarande paragraf föreslagit bibehållande af nu gällande
norm, eller att fördelningen måtte ske enligt samma grund, som vore
bestämd för det ursprungliga arvodet. För åstadkommande jemväl i
detta hänseende af öfverensstämmelse med närmast likartade embetsverk
hade åter komitén i § 3 föreslagit, att ålderstilläggen måtte vid
centralförvaltningen helt och hållet räknas till lönen, men vid distrikten
utgå till tre fjerdedelar såsom lön och till en fjerdedel såsom tjenstgöringspenningar.

§ 3 innehåller bestämmelser rörande de fasta arvodena, Komitén
anför i detta afseende hufvudsakligen följande.

Bland de med fast arvode aflönade befattningarna hade redan
styrelsen upptagit flera, för hvilka aflöningen förut utgått efter klass.
Medan sålunda af de i arvodesstaten för år 1895 uppförda 6,156
ordinarie arvoden endast 13 vore fasta, skulle antalet sådana arvoden
enligt styrelsens förslag uppgå till 29. Komitén hade, såsom redan
förut antydts, ansett sig böra betydligt öka antalet fasta arvoden och
hade dervid utsträckt denna aflöningsform, som förut endast tillämpats
inom centralförvaltningen, jemväl till distrikten. Men ehuru fast arvode
föreslagits för alla sådana befattningar, i afseende å hvilka befattningshafvarnes
antal synts utan olägenhet kunna för någon längre tid af
Riksdagen fastställas, hade dock de vid jernvägsförvaltningen i detta
hänseende rådande egendomliga förhållandena haft till följd, att antalet
fasta arvoden blifvit jemförelsevis litet i proportion till antalet rörliga.
Enligt komiténs förslag skulle emellertid förstnämnda antal uppgå till
208. Utöfver nu befintliga fasta arvoden för generaldirektör, öfverdirektör,
kamererare, föreståndare för statistiska kontoret, registrator och
aktuarie, notarie, revisor, hufmidkassör och uppbördskassör hade styrelsen
föreslagit dylika för följande personal: byrådirektör, maskininspektör,
föreståndare för milkontoret, telegraf direktör, förste kontrollör, biljett- och
formulärförvaltare, byråsekreterare samt förste vaktmästare hos styrelsen.
Komitén, som uteslutit maskininspektörs- och uppbördskassörstjensterna,
men deremot ansett den af styrelsen till indragning ifrågasatta, för
närvarande med fast arvode i stat uppförda öfverkontrollörsbefattningen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

böra, om ock under den förändrade benämningen af byrådirektör, med
dylikt arvode bibehållas, hade för sin del i öfrigt föreslagit följande
tjenstemän att utöfver de af styrelsen upptagna erhålla fast arvode,
nemligen inom centralförvaltningen: arkitekt, byråingeniör och kontrollör
samt vid distrikten: distriktschef, handirektör, maskindirektör, trafikinspektör,
distriktssekreterare, baningeniör, maskiningeniör, distriktskassör,
verkstadskamererare, förrädsförvaltare, maskininspektor, verkmästare, telegrafinspektör,
stationsinspektor å station af l:sta, 2:dra och 3:dje klass, byråassistent
samt underinspektör och expeditionsföreståndare.

Generaldirektören och chefen för jernväg sstyr elsen uppbure för närvarande
ett årligt arvode af 10,000 kronor samt åtnjöte dessutom förmånen
af fri bostad (med vedbrand) i statens hus. Enligt hvad i annat
sammanhang framhölles, hade komitén icke kunnat finna fullgiltiga skäl
föreligga för att styrelsens chef skulle åtnjuta nämnda naturaförmån.
Att med förmånens borttagande bibehålla arvodet vid det nu i stat
faststälda beloppet, 10,000 kronor, ansåge komitén likväl icke tillrådligt.
Tungt vägande skäl funnes nemligen enligt komiténs förmenande för
att statsbaneförvaltningens chef måtte erhålla en något högre aflöning.
Statsbaneförvaltningen vore statens utan jemförelse största industriella
affär och det sätt, hvarpå högsta ledningen af denna affär utöfvades,
blefve, helst sedan stambanebyggnaden fullbordats och nödvändigheten
att genom ändamålsenliga anordningar uppdrifva affärens afkastningsförmåga
trädt, i förgrunden, af allt större betydelse ej blott för statens
finanser utan för landets hela ekonomiska lif. Under sådana omständigheter
måste det vara af synnerlig vigt, att löneförmånerna för den ansträngande
och ytterst ansvarsfulla befattningen ej sattes så låga, att
möjlighet uteslötes att i förekommande fall besätta platsen i stället för
från statstjenstemännens led med någon framstående industriidkare eller
inom näriugslifvet eljest erfaren person. Men de löneförmåner, hvilka
stode till buds för de framskjutne männen på detta område, vore, såsom
bekant, vida högre än hvad staten lemnade cheferna för de centrala
embetsverken, i det att storindustrien med rätta ansåge, att de
ökade omkostnaderna i följd af något högre aflöning flerfaldiga gånger
uppvägdes af den fördel, som tillskyndades affären genom att i spetsen
för denna stäldes den mest lämpliga person, som kunde erhållas. Med
afseende å hvad nu blifvit anfördt och då statsbaneförvaltningens chef
alltså såsom ledare af en stor industri i flera afseenden intoge en helt
annan ställning än cheferna för de centrala embetsverken, hade komitén
ansett det vara med klok hushållning förenligt, att förstnämnde chef
erhölle en något högre aflöning än hvad i allmänhet bestodes dessa

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 27.

senare; och hade komitén i sådant hänseende förestält sig, att arvodet
lämpligen borde bestämmas till 12,000 kronor, deraf 8,000 kronor lön
och 4,000 kronor tjenstgöringspenningar.

I sammanhang med regleringen af chefens aflöning hade komitén
icke kunnat underlåta att bringa på tal en fråga, som kräfde en tillfredsställande
lösning, nemligen frågan om ett bättre ordnande af chefens
pensionering. För närvarande gälde för denna pensionering enahanda
grunder som för all öfrig jernvägspersonals pensionering, så att
chefen måste för erhållande af full pension hafva efter minst 30 års
tjenst i ordinarie anställning vid statens järnvägstrafik uppnått sådan ålder,
att hans lefnadsår och tjensteår sammanräknade uppginge till talet 95.
Om nu den person, som förordnades till chef, icke förut tillhört jernvägsstaten,
så vore det högst sannolikt, att han vid sitt afskedstagande
icke hunnit uppfylla de för pensions erhållande sålunda föreskrifna
vilkor, utan att han måste, derest Riksdagen icke trädde emellan, afgå
utan pension eller — om han tjenat i öfver 10 år — med en högst
otillräcklig sådan, och detta äfven om hatt förut varit anstäld i annan
statstjenst. En dylik anordning måste uppenbarligen försvåra möjligheten
att få den vigtiga posten på bästa sätt besatt och vore dessutom
i sig orättvis, ty under sin tjenstetid nödgades chefen, förutom
betydande retroaktivafgifter, erlägga högst afsevärda årliga pensionsafgifter,
hvilka, om chefen exempelvis vid utnämningen varit 50 år
gammal, för pensionsinrättningen samt enke- och pupillkassan sammanlagdt
uppginge till icke mindre än 1,068 kronor om året.

Med afseende å hvad nu blifvit anmärkt och med stöd af exempel
från Danmark, der statsbanechefen pensionerades efter andra grunder
än den öfriga personalen, hade komitén ansett sig böra föreslå, att
generaldirektören och chefen för jern vägsstyrelsen icke behöfde ingå
såsom delegare i statens jernvägstrafiks pensionsinrättning samt i dess
enke- och pupillkassa utan skulle vara berättigad till erhållande af
pension å allmänna indragningsstaten i enlighet med de grunder, som
för cheferna för öfriga centrala embetsverk vore eller kunde blifva
bestämda.

Hvad derefter anginge öfver direktör sbefattningarna, så vore för öfverdirektör
för närvarande uppfördt ett årligt arvode af 6,000 kronor
jemte två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera, att inträda efter resp.
5 och 10 år. Jemlikt nådiga brefvet den 23 december 1880 tillkomme
öfverdirektör dessutom förmånen af fri bostad jemte vedbrand, dock
att öfverdirektören för byråafdelningen, som förut benämnts byråchef
och först genom nådigt bref den 23 december 1881 erhållit sin nuva -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

rande titel, icke åtnjutit dylik förmån. Styrelsen hade icke föreslagit
någon direkt förändring i de nuvarande aflöningsförhållandena, men
skulle, om den nuvarande formuleringen af bestämmelsen om öfverdirektörs
rätt till bostadsförmån, på sätt styrelsen afsett, intoges i det
nya aflöningsreglementet, äfven öfverdirektören för byråafdelningen erhålla
uttrycklig rätt till dylik förmån.

Komitén hade i annat sammanhang uttalat sig för upphörande af
öfvevdirektörs rätt till fri bostad; och frågan blefve dä endast till hvilket
belopp i kontanta penningar arvode borde för honom i den nya
lönestaten uppföras. Enär öfverdirektörsbefattning vore mest jemförlig
med byråchefstjenst vid de centrala verken, syntes ligga närmast till
hands att för befattningen uppföra den aflöning, som vore byråchef
tilldelad, eller 6,400 kronor jemte ett ålderstillägg å 600 kronor efter
5 år. Komitén hade emellertid icke ansett sig kunna förorda en så
stor nedsättning i öfverdirektörernas nuvarande löneförmåner, som en
dylik åtgärd skulle innebära. Om ledamot i jernvägsstyrelsen gälde
nemligen delvis hvad förut vore framhållet beträffande styrelsens chef,
eller att vid aflöningens bestämmande hänsyn måste tagas till jernvägsförvaltningens
industriella karakter. Aflöningcn borde alltså icke
sättas allt för lågt i förhållande till hvad motsvarande befattningar å
det industriella — och här särskildt det jernvägsindustriella — området
betingade, på det att framstående förmågor inom facket icke måtte
drifvas öfver till den privata industrien. Och vidare måste i följd af
jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af jernvägsstyrelsen
anses hafva större ansvar och mera maktpåliggande arbete än ledamöterna
i de öfriga styrelseverken öfver hufvud taget — något som i
viss mån torde vara erkändt redan genom den benämning, hvilken tilldelats
jernvägsstyrelsens ledamöter, och jemväl framginge af den nödvändighet,
som visat sig vara för handen att bemyndiga dessa att i
större utsträckning än andra styrelseledamöter träffa afgöranden å styrelsens
vägnar. Vid öfvervägande af alla dessa omständigheter hade
komitén kommit till den uppfattning, att i stället för det enda ålderstillägg
å 600 kronor efter 5 år, som vore byråchef tilldeladt, öfverdirektör
borde med samma begynnelselön som byråchef, eller 6,400
kronor, kunna erhålla två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och
10 år.

Öfverdirektörsassistent hade under senare tider antagits med ett
arvode af 4,200 kronor samt kunde derutöfver erhålla två ålderstillägg
å 300 kronor efter resp. 3 och 6 år. För byrådirektör — såsom benämningen
ansetts böra blifva — hade styrelsen föreslagit en aflöning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

af 4,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och
10 år, eller samma aflöning, som vid de centrala embetsverken vore
faststäld för tjenst af andra graden. Då ifrågavarande tjensteman, hvilka
vore öfverdirektöremas närmaste män samt enligt förslaget till instruktion
skulle få till åliggande, bland annat, att i öfverdirektörs frånvaro,
der Kongl. Maj:t ej annorlunda bestämde, utan särskildt förordnande
upprätthålla dennes tjenst, numera, efter den utvidgade kompetens befattningarna
tid efter annan erhållit, torde vara fullt jemförliga med
tjenstemännen af andra graden vid de centrala verken, hade komitén
icke tvekat att biträda styrelsens förslag i denna del.

För den byrådirektör, hvilken skulle vara föreståndare för kontrollkontoret
(kom.-bet. sid. 212—214), hade komitén uppfört samma aflöning
som för öfriga byrådirektörer, enär platsens vigt och betydenhet
särskildt efter den storartade utvidgning, kontrollkontoret genom samtrafiken
erhållit, ansetts kräfva detta.

Antalet byrådirektörer är af komitén upptaget till 7, hvilket med
inberäkning af maskininspektören, öfverkontrollören och den i årets
arvodesstat upptagne njm öfverdirektörsassistenten å trafikafdelningen
motsvarar nuvarande antal dylika funktionärer.

Gällande instruktion upptoge — anför komitén vidare — bland
tjenstemännen vid banafdelningen inom styrelsen en arkitekt, med åliggande
att utföra ritningar och kostnadsförslag till nya husbyggnader
eller förändringar af äldre sådana samt att årligen inspektera vården
om de redan befintliga och föreslå de åtgärder, han med anledning
deraf ansåge behöfliga. Styrelsen hade emellertid i sitt förslag till
nytt aflöningsreglemente, då de till befattningen hörande bestyren alltsedan
år 1863 utöfvats af en person, som med Kongl. Maj:ts i de
årligen faststälda arvodesstaterna lemnade medgifvande aflönats enligt
med honom träffadt aftal, samt med hänsyn i öfrigt till stambanebyggandets
inskränkning (kom.-bet. sid. 273) hemstält, att nämnda
befattning icke borde aflönas med i ordinarie stat faststäldt arvode.

Med afseende å det stora antal husbyggnader, som vid statens
jernvägar funnes — detta antal uppginge år 1895 till omkring 3,500
— syntes det emellertid komitén ligga i öppen dag, att en arkitekt
jemväl efter stambanebyggandets afslutande erfordrades vid statsbanorna.
Det måste då enligt komiténs förmenande vara med klok hushållning
förenligt samt i öfrigt ändamålsenligt att göra denna befattning
till ordinarie för att försäkra sig om på en gång ett relativt billigt
arbete och kontinuitet deri. Jernvägsarkitekturen hade numera erhållit
en så stor betydelse, att densamma med allt skäl syntes böra
Bih. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 A/d. 18 Bäft. 9

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

göras till föremål för specialstudium, på det att erfarenheten vid
främmande jernvägar och resultaten af der anstälda försök i olika riktningar
måtte kunna komma äfven oss till godo. Anställandet af en
särskild arkitekt vid statsbanorna borde emellertid ingalunda utesluta
möjligheten att, då fråga vore om byggnadsföretag af mycket omfattande
art, här som på andra håll anordna täflan mellan flera arkitekter
för att dymedelst erhålla garanti för att byggnadsfrågan blefve underkastad
den sorgfälligaste pröfning. En sådan möjlighet vore ock förutsatt
i § 16 af förslaget till ny instruktion genom stadgandet att styrelsen
finge för arkitektoniska ändamål anlita tillfälligt biträde af sakkunnige.

Vid öfvervägande af de löneförmåner, som borde tillkomma statsbanornas
arkitekt, hade denne tjensteman synts skäligen böra likställas
med tjenstemännen af andra graden vid de centrala verken och således
erhålla en aflöning af 4,500 kronor, med rätt till två ålderstillägg å
500 kronor efter resp. 5 och 10 år.

För telegraf direktören upptoge gällande reglemente ett föränderligt
arvode af lägst 2,700 och högst 3,900 kronor, förutom två ålderstillägg
å 300 kronor, att inträda resp. 3 och 6 år efter det han uppnått den
för befattningen bestämda högsta arvodesklassen. Ehuru numera icke
kunde ifrågakomma annat än att detta högsta arvodesbelopp 3,900
kronor vid befordran till platsen omedelbart tillämpades, vore likväl
aflöningen enligt komiténs uppfattning alldeles för låg för att motsvara
det arbete, som efter den ökade utsträckning, jernvägsnätet sedan
löneregleringen år 1874 erhållit, samt de förändringar, de elektriska
anordningarna derstädes sedan dess undergått, numera vore med tjensten
förenadt. Styrelsen hade jemväl ifrågasatt aflöningens likställande med
hvad af styrelsen för kontorsföreståndare föreslagits, eller 4,000 kronors
fast arvode jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10
år. För sin del ansåge komitén emellertid rättvisa och billighet kräfva,
att man gjorde äfven denna plats i aflöningshänseende fullt likstäld med
en andra gradens tjenst inom de centrala embetsverken.

Telegrafdirektören, hvilken måste vara en i sitt fack framstående
ingeniör, hade enligt gällande instruktion att tillse uppsättningen och
underhållet af statens jern vägars samtliga telegraflinier och apparater
samt att utöfva uppsigt öfver de för detta ändamål inrättade reparationsverkstäder.
Numera hade han emellertid — och skulle enligt
komiténs förslag fortfarande få — enahanda åligganden jemväl i fråga
om statsbanornas öfriga elektriska anordningar. I hvilken grad telegrafdirektörens
arbete i sjelfva verket ökats sedan början af 1870-talet

Kongl. Maj tis Nåd. Fr oposition N:o 27.

framginge bland annat deraf, att statens jernvägar nu hade mera än
2’/j gång så långa telegrafledningar och mera än 2’A- gång så många
telegrafstationer och telegrafapparater som då; att en mängd elektriska
anordningar för betryggande af trafikens säkerhet numera blifvit efter
utlandets föredöme införda vid statsbanorna; samt att, medan i början
af 1870-talet telefonen ej var uppfunnen och elektricitetens praktiska
användning för belysning ej känd, jernvägen nu använde en mängd
telefoner samt på många ställen infört elektrisk belysning. Om man
derjemte betänkte, att elektriciteten med al] säkerhet komme att i flera
olika hänseenden erhålla en allt större betydelse för jernvägsdriften,
syntes någon tvekan icke böra råda derom, att aflöningen för styrelsens
telegrafdirektör, hvilken vid sidan af sin omfattande praktiska
verksamhet hade att genom studier följa utvecklingen på detta område,
icke borde för knappt tillmätas. Komitén ville slutligen icke lemna
oanmärkt, att den löneförhöjning, komitén ifrågasatt, faktiskt icke skulle
blifva så betydande, som till en början kunde synas, enär den nuvarande
telegrafdirektören tillika varit i åtnjutande af ett extra arvode af
600 kronor om året för upprätthållande af befattningen såsom telegrafinspektör
vid första trafikdistriktet, hvadan alltså hans löneförmåner
redan vid tillträdet till telegrafdirektörstjensten uppgått till 4,500 kronor
och sedermera ökats genom ålderstillägg.

Efter nu omförmälda befattningar följde i den uti förevarande
paragraf intagna staten en grupp af tjenster, för hvilka komitén i anslutning
till styrelsens förslag uppfört en aflöning, liggande emellan
den för andra gradens tjenster vid de centrala embetsverken faststälda
och den för första gradens tjenster derstädes gällande, nemligen 4,000
kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år.
Till denna grupp hade hänförts befattningarna såsom kamererare, hufvud)kassör,
föreståndare för statistiska kontoret, föreståndare för milkontoret
samt förste kontrollör. Af dessa tjensteman åtnjöte kamereraren och
föreståndaren för statistiska kontoret (förste aktuarien) redan nu sagda
aflöning, och anledning syntes komitén icke förefinnas att lör dem
ifrågasätta någon förhöjning deri. Hvad särskildt kamereraretjensten
beträffade, så aflönades visserligen närmast motsvarande befattningar
vid de centrala embetsverken såsom tjenster af andra graden, men befattningarna
vore icke med hvarandra fullt jemförliga, bland annat af
den anledning att bokföringen vid jernvägen väsentligen verkstäldes
vid distrikten samt kamererarens åtgörande i denna del hufvudsakligen
bestode i att sammanföra de inkomna räkenskaperna.

Föreståndarens för milkontoret (milkontrollörens) aflöning vore i af -

68 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

löningsreglementet bestämd till lägst 1,800 och högst 4,200 kronor.
Förstnämnda belopp vore emellertid alldeles för lågt. På grund af
tjenstens i sammanhang med utvidgning af kontorets arbeten ökade
betydelse hade redan från början tilldelats nuvarande innehafvaren
högsta arvodesbeloppet. Då denne tillika uppbure extra ersättningar
med 600 kronor för tillsyn af kontroll för enskilda jernvägars räkning,
som af dessa jernvägar efter visst pris betalades, och med 300 kronor
för nytillkomna, genom föreståndarens enskilda försorg utförda beräkningar
för maskinafdelningen, hvilka extra ersättningar, sedan det föreslagna
arvodet komme till tillämpning, skulle indragas, blefve förhöjningen
— erinrade jernvägsstyrelsen — i sjelfva verket för den
nuvarande innehafvaren ingen. Komitén hade för sin del ansett den
af jernvägsstyrelsen föreslagna lönereglering, enligt hvilken milkontorets
föreståndare komme att i aflöningshänseende likställas med statistiska
kontorets, fullt befogad.

Hvad hufvudkassören beträffade, så åtnjöte denne nu ett arvode af
3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och
10 år samt dessutom 750 kronor i felräkningspenningar. Som emellertid
samme tjensteman tillika vore förordnad att upprätthålla befattningarna
såsom distriktskassör vid första och femte trafikdistrikten
emot åtnjutande af ett årligt extra arvode af 600 kronor för hvardera
befattningen samt dessutom felräkningspenningar enligt bestämmelserna
i § 15 af gällande aflöningsreglemente, hvilka felräkningspenningar
uppginge till sammanlagdt omkring 2,500 kronor om året, så utgjorde
hans löneinkomster, ålderstillägg oberäknadt, i verkligheten inemot
7,500 kronor. Då styrelsen föreslagit arvodet för hufvudkassören såsom
sådan till 4,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor samt dessutom
1,000 kronor i felräkningspenningar, hade styrelsen motiverat
denna förhöjning hufvudsakligen med det stora ekonomiska ansvar, som
hvilade å denna tjensteman. Komitén hade ansett sig kunna tillstyrka
den sålunda föreslagna regleringen, under förutsättning — hvad styrelsen
icke bestämdt uttalat — att någon förening af distriktkassörstjenst
med befattningen icke vidare skulle förekomma.

Med afseende å förste kontrollörerna hade styrelsen anfört bland
annat, att kontrollkontoret sedan år 1874 undergått en högst betydande
utveckling, hvilken kunde bedömas redan deraf att, medan kontrollen
år 1874 omfattade 334 stationer, deraf 143 statsjernvägarnes och resten
stationer vid. främmande banor, den år 1892 vore utsträckt till 977,
hvaraf 265 vid statsjernvägarne och 712 vid 74 främmande banor0); att

f) I januari månad år 1897 omfattar kontrollen 1,229 stationer, deraf 377 Tid statsbanorna och
852 vid enskilda jernvägar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kontoret i följd häraf ock behöft ansenligt utvidgas, så att personalen
vid hvar och en af de tre afdelningar, hvarå kontrollen handlades, i
medeltal öfverstege i antal kontorets hela personal under det förstnämnda
året; samt att det vore föreståndarne för omförmälda tre afdelningar,
som styrelsen föreslagit att föras på fast stat under namn af
förste kontrollörer. Enär de kontrollörer, hvilka förestode de olika
afdelningarna inom kontrollkontoret, redan nu kunde nå en aflöning af
inemot 4,800 kronor, i det att de förutom det ordinarie maximiarvodet
af 4,200 kronor kunde erhålla öfvertidsersättning för högst 28 timmar
i månaden efter 1 krona 75 öre i timmen, samt den af styrelsen föreslagna
regleringen syntes väl afvägd, hade komitén upptagit styrelsens
förslag, men komitén hade dervid förutsatt, att öfvertidsersättning icke
vidare skulle tilldelas ifrågavarande tjenstemän.

För byråingeniörerna hade styrelsen föreslagit arvode efter klass
med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor; och hade aflöningen
ansetts böra bestämmas på detta sätt för att bemälde tjenstemän måtte
blifva närmast likstälda med ban- och maskiningeniörerna vid linien,
dervid en arvodesförhöjning af 500 kronor synts böra beredas byråingeniörerna
såsom vederlag för den ban- och maskiningeniörerna tillkommande
inqvarteringsersättningen. Komitén, som för ban- och maskiningeniörerna
föreslagit ett skäligen ansedt fast arvode af 3,000
kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år,
hade för byråingeniörerna tillagt ett tredje ålderstillägg å 500 kronor,
jemväl såsom vederlag för inqvarteringsersättning. Detta ålderstillägg
hade synts behöfligt för att man måtte kunna påräkna att få såsom
byråingeniör hos styrelsen behålla en ingeniör, som för tjenstgöring
derstädes visat sig lämplig, i det att denne med sådan förmån mindre
frestades att söka transport till linieförvaltningen för erhållande af inqvarteringsersättning.

Efter byråingeniörerna hade komitén uppfört en grupp af tjenstemän
med aflöning motsvarande den, som vid de centrala verken i allmänhet
bestodes tjenstemän af första graden, nemligen 3,000 kronor
jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år. Till
denna grupp hade hänförts registrator och aktuarie, revisor, notarie, biljett-
och blankettförvaltare (förrådsförvaltare) samt kontrollör.

Med styrelsens förslag öfverensstämde denna reglering i hvad anginge
notarie och delvis äfven kontrollör. Styrelsen hade nemligen
ansett någon anledning ej förefinnas, hvarför den å byråafdelningen
anstälde notarien, hvars arvode nu uppginge till 2,500 kronor jemte
två ålderstillägg å 500 kronor, ensam skulle qvarstå med lägre arvode,

70 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

under det att motsvarande tjensteman inom samtliga öfriga centrala
embetsverk efter der verkstälda löneregleringar vore i åtnjutande af
aflöning med 3,000 kronor jemte enahanda ålderstillägg; hvarjemte styrelsen
föreslagit förändring af vissa bokhållare- eller byråassistentbefattningar
å öfverdirektörsexpeditionerna vid ban- och trafikafdelningarna
till hvad styrelsen benämnde byråsekreterarebefattningar med
aflöning motsvarande notariens. Med de åligganden, som enligt instruktionsförslaget
(kom.-bet. sid. 163, 207, 210, 212 och 215) skulle
tillkomma ifrågavarande tjenstemän, hade komitén icke kunnat annat
än förorda den af rättvisa och billighet påkallade regleringen; och
hade komitén i stället för den af styrelsen föreslagna byrådirektören
å maskinafdelningen uppfört en notarie, så att hela antalet dylika
tjenstemän enligt komiténs förslag skulle blifva fem. I fråga om kontrollörerna
hade styrelsen åter anfört, att dessa tjenstemän för närvarande
enligt reglementet uppbure aflöning med lägst 1,800 kronor
och högst 4,200 kronor; att emellertid faktiskt ingen åtnjöte lägre
aflöning än 3,000 kronor; samt att, efter den utbrytning från gruppen
af särskilda förste kontrollörsbefattningar som föreslagits, styrelsen ansåge
aflöningen för de qvarstående kontrollörerna skäligen kunna bestämmas
till lägst 3,000 kronor och högst 4,000 kronor. Komitén hade
ansett antalet dylika kontrollörer eller de s. k. resekontrollörerna, hvilka
enligt gällande instruktion, bland annat, hade att vid resor utefter jernvägslinierna
inventera stationernas biljettförråd och godsmagasin samt
granska der förda redovisningshandlingar m. m. äfvensom verkställa
dem anbefalda undersökningar, kunna begränsas till tre och i sammanhang
dermed omfört den af styrelsen föreslagna aflöningen efter klass
till fast arvode med ålderstillägg.

Med afseende å registrator,1;, revisors, samt biljett- och blankettförvaltares
löneförmåner skilde sig åter komiténs förslag från styrelsens, i
det att detta senare för bemälde tjenstemän upptoge samma aflöning
som för föreståndarne för statistiska och milkontoren, eller 4,000 kronor
jemte ålderstillägg. Till stöd för sin hemställan i denna del hade
styrelsen hufvudsakligen anfört beträffande registratorn, som enligt gällande
reglemente) åtnjöte 3,500 kronor jemte två ålderstillägg å 500
kronor efter resp. 5 och 10 år: att bemälde tjensteman alltid ansetts
böra vara bättre aflönad än registratorerna hos do med styrelsen närmast
jern förliga centrala embetsverken af den anledning, att han icke
allenast tillika vore aktuarie inom det stora embetsverket utan äfven
allt ifrån styrelsens första bildande haft att ombestyra en betungande
detalj af kansligöromålen, som icke ålåge registratorn inom andra verk,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nemligen expedierandet af alla utgående handlingar, en anordning hvilken
styrelsen funnit leda till mycken redighet och i hvilken styrelsen
ej skulle vilja se någon ändring; att emellertid registratorns göromål
efter hand ökats i högst betydande grad •— oafsedt att på senaste tid
honom ålagts att registrera, förvara och expediera handlingar rörande
jernvägsbyggnadsärenden — samt att styrelsen för den skull ansett sig
böra påyrka, att registratorn måtte erhålla samma aflöning som kontorschef
i styrelsen; beträffande revisorn, hvilken för närvarande innehade
samma aflöning, som komitén för honom ifrågasatt: att inom de
flesta andra embetsverk revisor icke åtnjöte högre aflöning än den, som
nu tillkomme jern vägsstyrelsens revisor, men att han inom dessa embetsverk
icke heller intoge samma ställning som inom jern vägsstyrelsen,
der han vore chef för ett särskildt kontor; att jernvägsstyrelsens
revisor deremot syntes snarast vara att jemföra med revisionskommissarierna
i kammarrätten samt förste revisorn i statskontoret, hvilka
vore tjenstemän af andra lönegraden; samt att, då de räkenskapshandlingar,
hvilka vore föremål för revisorns handläggning — omfattande
samtliga s. k. diverse inkomster och alla utgifterna vid statens jernvägar
äfvensom den vidlyftiga förrådsräkenskapen — under de senaste
tio åren mer än fördubblats och revisorn i fråga om trägna och ansvarsfulla
göromål kunde anses fullt likstäld med öfriga kontorschefer
inom styrelsen, styrelsen icke ansett sig kunna underlåta att för honom
ifrågasätta samma aflöning som den, hvilken tillkomme dessa senare;
samt beträffande biljett- och blankettförvaltaren: att dennes funktioner
enligt instruktionen vore att enligt öfverkontrollörens bestämmande besörja
biljetters tryckning och utsända de tryckta biljetterna till stationerna,
att anskaffa, förvara och utlemna faststälda formulär för samtliga
afdelningarnas behof och tillse, att nödigt förråd af dessa ständigt
förefunnes, och att afgifva redovisning för honom tillhörande förrådsförvaltning;
att dessa bestyr, till hvilka äfven lagts det att till större
delen anskaffa för samtliga afdelningar erforderliga skrifmaterialier, i
jemnbredd med rörelsens utvidgning ökats i hög grad, så att deras
skötande numera fordrade flera personers arbete; att ledningen af dessa
arbeten och ansvaret för anskaffningen till minsta möjliga pris af de mångfaldiga
artiklarna samt deras riktiga och rättidiga utsändning till vederbörliga
orter hvilade på förvaltaren, hvilkens omsorg och förtänksamhet
alltså i hög grad toges i anspråk; att för ifrågavarande förvaltare
vore i 1874 års reglemente upptaget ett högsta arvode af 3,000
kronor, hvilket väl kunnat anses tillräckligt för en då till kontrollkontoret
hörande tjensteman med den omfattning, hans tjenstgöring för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

förrådet då kräfde, men att med den mera sjelfständiga ställning, befattningen
derefter intagit, och det ökade arbete, honom pålagts, vore
tillbörligt, att arvode motsvarande kontorsföreståndares honom tillädes;
samt att styrelsen redan under årens lopp funnit sig böra tillerkänna
den nuvarande innehafvaren ersättning för hans ökade bestyr ocli
ansvar i form af extra arvoden, utgående af det vederlag, främmande
jernvägar erlade utöfver varans anskaffningspris för de genom detta
förråd dem tillhandahållna formulär och biljetter, men att dessa arvoden
skulle indragas, efter det att det föreslagna fasta arvodet komme att
för befattningen tillämpas.

I motsats till styrelsen hade komitén först och främst icke funnit
anledning föreligga, att registratorn skulle tilldelas högre aflöning än
registratorerna hos öfriga centrala embetsverk. Flera af dessa tjensteman
— exempelvis de hos tull- och telegrafstyrelserna, kammarrätten
och statskontoret anstälda — vore nemligen tillika aktuarier, och hvad
anginge den registratorn nu åliggande expedieringen af utgående handlingar,
så torde efter införandet af den anordning med afdelningsvis
förda föredragningslistor, som komitén uti instruktionsförslaget förordat,
denna expediering komma att ordnas afdelningsvis, hvarvid registratorn
befriades från expedieringen åtminstone i de ärenden, som vore uppförda
på ban-, maskin- och trafikafdelningens föredragningslistor. Den
jemförelse, styrelsen uppdragit mellan jernvägsstyrelsens revisor å ena
sidan samt kammarrättens revisionskommissarier och statskontorets
förste revisor å den andra, ansåge komitén vidare icke hålla streck, då
dessa senare tjenstemäns åliggande till sin art och omfattning vore
betydligt mera maktpåliggande än jernvägsrevisorns samt särskild t förutsatte
en ojemförligt vidsträcktare författningskunskap. Den omständighet
att jernvägsrevisorn i följd af ökningen i revisionsgöromålen
numera fått till sitt biträde två ordinarie tjenstemän, deraf en i bokhållare-
och en i kontorsskrifvaregrad, syntes icke heller böra föranleda
till en aflöningsförhöjning för honom. Hvad slutligen anginge biljettoch
blankettförvaltaren, torde, såsom ock uti instruktionsförslaaret förutsatts,
anskaffandet af de vigtigare artiklar, som å kontoret förvarades
och genom dess försorg distribuerades, böra ske på grund af beslut,
som i styrelsen fattades å vederbörande öfverdirektörs föredragning.
Vid sådant förhållande syntes vigten och beskaffenhet af de göromål,
som tillkomme bemälde förvaltare, icke vara större än att han borde
kunna anses skäligen ersatt med den aflöning, som bestodes den aktuarie
hos generalpoststyrelsen, som vore förvaltare af dess blankettförråd,
samt förrådsförvaltaren hos telegrafstyrelsen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Styrelsen liade för en förste vaktmästare, hvars befattning finge
anses under alla förhållanden nödvändig, uppfört fast arvode med 900
kronor jemte två ålderstillägg å 100 kronor efter resp. 5 och 10 år;
hvarförutom denne vaktmästare, likasom de öfriga, skulle åtnjuta fri
bostad med vedbrand. Komitén hade åter ansett förste vaktmästaren
hos jernvägsstyrelsen böra med afseende å aflöningen i allo likställas
med sina vederlikar inom de öfriga centrala embetsverken.

Vidkommande härefter de fasta arvoden, som föreslagits för tjensteman
vid distrikten, så måste naturligen vid dessa arvodens bestämmande
hänsyn tagas till den förmån af fri bostad in natura eller hyresbidrag,
som tillkomme all vid distrikten anstäld personal. Vid öfvervägande
af den aflöning, som skäligen kunde anses böra tillkomma
distriktsförv ältning ar nas chefer och ledamöter, hade komitén emellertid först
och främst trott sig kunna instämma i jernvägsstyrelsens uttalande att,
äfven om afseende fästes å inqvarteringsförmånen, den aflöning, som
nu vore faststäld för direktörerna, eller lägst 3,000 kronor och högst
4,200 kronor med möjlighet till två ålderstillägg å 300 kronor efter
resp. 3 och 6 år efter det de uppnått högsta löneklassen, icke kunde
anses tillräcklig, då hänsyn toges till det ansvar och vidsträckta personliga
befäl, som med befattningarna vore förenade. Med afseende
såväl härå som på den utvidgade verksamhet, direktörerna enligt styrelsens
förmenande borde erhålla vid småningom skeende förändring
af tjenstgöringsområden, hade styrelsen hemstält, att arvodet för direktör
måtte bestämmas till lägst 4,000 och högst *4,500 kronor, äfvensom
att båda ålderstilläggen måtte, för vinnande af likformighet med
de fasta arvodenas ålderstillägg, höjas från 300 till 500 kronor, men i
stället utgå först efter resp. 5 och 10 år.

Då genom inskränkningen i distriktens antal komitén för ban- och
maskindirektörerna föreslagit väsentligt utvidgade verksamhetsområden,
samt jemväl till arten nya åligganden skulle tillkomma dessa tjensteman
såsom ledamöter i distriktsförvaltningarna, hade komitén vid löneklassaflöningens
öfverförande till fast arvode ansett sig böra utesluta
aflöningen å 4,000 kronor, och detta så mycket hellre, som redan nu
ej torde kunna ifrågakomma, att en ban- eller maskiningeniör vid befordran
till direktör erhölle lägre aflöning än 4,200 kronor. Den högre aflöning
i förhållande till öfriga afdelningsföreståndare, som uppenbarligen borde
tillkomma distriktschefen, hade komitén åter ansett lämpligen kunna
bestämmas så, att distriktschef redan vid tillträdet till befattningen erhölle
direktörs högsta arvode — han torde, om han till befattningen
Bih. till Riktd. Prat. 1897. 1 Sami 1 Afd. 18 Eäft. 10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

befordrats från direktör, redan hafva intjenat denna aflöning — samt
efter 5 års tjenstgöring ett ålderstillägg å 500 kronor.

För den nya befattningen distriktssekreterare, i hvilken skulle uppgå
de nuvarande befattningarna af byråassistent och juridiskt biträde, likasom
för ban- och maskiningeniörs-befattningarna hade komitén föreslagit
arvoden å 3,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor efter resp.
5 och 10 år. Då för distriktssekreterare skulle erfordras juridisk bildning,
samt de med befattningen förenade göromålen blefve ganska omfattande
och ansträngande, hade mindre aflöning för denna tjenst ej
ansetts kunna ifrågasättas. Ban- och maskiningeniörerna kunde nu nå
en högsta aflöning, de förra af 3,600 kronor och de senare af 3,900
kronor. Styrelsen hade för dem föreslagit klassarvoden, vexlande mellan

3,000 kronor och 4,000 kronor; och hade styrelsen, hvad särskildt anginge
baningeniörerna, motiverat förhöjningen bland annat dermed, att
flera bland dessa ingeniörer skulle, i sammanhang med omregleringen
af bandirektörernas distrikt, få sina nuvarande sektioner utsträckta.
Enär den af styrelsen föreslagna förbättring i aflöningen i och för sig
syntes billig, samt komitén dessutom ifrågasatt väsentligt ökade sektioner
för baningeniörerna och större sjelfständig myndighet för såväl
dem som maskiningeniörerna, hade komitén vid omförandet till fast
arvode tillämpat styrelsens förslag till aflöningsbelopp; hvarjemte ytterligare
ansetts nödigt att för tre maskiningeniörer, hvilka såsom föreståndare
för verkstäder, belägna utom distriktens hufvudstationer, intoge
en särskild städning, uppföra tilläggsarvoden å 500 kronor.

För trafikinspektör hade med afseende å den större befogenhet, som
skulle tillkomma denna tjensteman, hvilken nära nog i allt hvad den
löpande linietjensten anginge komme att intaga samma ställning som
den nuvarande trafikdirektören, ansetts böra utöfver den för ban- och
maskiningeniör uppförda högsta aflöningen 4,000 kronor upptagas ett
tredje ålderstillägg å 500 kronor.

För distriktskassör, verkstadskamererare, förr åd sförvaltare, maskininspektor,
verkmästare och telegraf inspektor0) hade komitén föreslagit en aflöning
af 2,700 kronor med 3 ålderstillägg å 300 kronor efter resp.
3, 6 och 9 år. Hvad de fem sistnämnda befattningarna beträffade, öfverensstämde
denna reglering med styrelsens förslag, allenast att af styrelsen
ifrågasatta klassarvoden omförts till fasta arvoden. Verkstadskamererare,
förrädsförvaltare och verkmästare kunde redan nu nå en maximiaflöning
af 3,600 kronor, hvadan den enda ändring, styrelsen för- *)

*) Komitén har beräknat 2 verkmästare samt 1 af öfriga nu nämnda tjenstekategorier vid hvarje
distrikt (kom.-bet. sid. 178—179).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ordat i deras aflöning, vore en förhöjning i minimiarvodet, hvilken
syntes komitén fullt skälig och stode i öfverensstämmelse med hvad
redan nu i de flesta fall tillämpades. De af komitén föreslagne maskininspektorerna
skulle motsvara de tjensteman, hvilka styrelsen ansett böra
anställas under namn af maskiningeniörer af andra graden. De skulle
närmast under maskiningeniörerna vara maskinafdelningens liniebefäl i
distriktförvaltningarnas hufvudorter och således, hvad dessa förvaltningens
centra beträffade, utöfva ungefärligen de göromål, som å öfriga
mera betydande platser tillkomme lokomotivförareförmän och vagnmästare.
Styrelsen hade nemligen — enligt komiténs förmenande med
rätta — ansett, att hithörande funktioner å de vigtigaste stationerna
borde utöfvas af tjensteman i stället för af betjente; och hade i sammanhang
härmed — hvad komitén jemväl biträdt — de två högsta
arvodesklasserna för lokomotivförareförmän och vagnmästare, 3,000
kronor och 2,700 kronor, föreslagits till indragning. Telegraf inspektörerna
åtnjöte för närvarande med ett nominelt minimiarvode af 1,200
kronor ett maximiarvode af allenast 2,700 kronor, men styrelsen hade
till stöd för arvodesförhöjningen åberopat nödvändigheten deraf, att
dessa tjenstemän vore tekniskt bildade, samt att deras aflöningar stäldes
i öfverensstämmelse med aflöningarna för jemförliga befattningar inom
telegrafverket; hvarjemte styrelsen meddelat, att i sammanhang med
en dylik arvodesförhöjning de till telegrafinspektorer hittills utgående
extra arvodena af 300 kronor om året för konduktörers instruktion i
telegraftjenst skulle indragas. Den aflöning, styrelsen i staten uppfört
för distriktskassör, utgjorde lägst 1,800 kronor och högst 2,400 kronor.
Komitén hade emellertid ansett en ändring häri nödig af två skäl.
Först och främst hade komitén ifrågasatt felräkningspenningar till fixt
belopp af allenast 500 kronor, under det att styrelsen ansett denna
förmån böra utgå enligt nuvarande grund, eller med 40 öre för hvarje
fullt tusental kronor, som utgått till bestridande af kontanta liqvider
för distriktets räkning — en grund hvilken måste anses betydligt förmånligare
för tjensteinnehafvaren, enär exempelvis med nuvarande relativt
små distrikt en distriktskassör år 1894 i felräkningspenningar uppburit
ända till 1,539 kronor. Och vidare vore distriktskassörsbefattningarna
enligt komiténs förslag långt vigtigare än enligt styrelsens,
enär enligt det förra vid distriktskassorna jemväl skulle mottagas den
från stationerna inkommande uppbörden.

För ett rättvist bestämmande af aflöningarna för stationsföreståndarne
hade styrelsen ansett nödigt, att stationerna indelades i klasser i
förhållande till hvars och ens vigt och betydelse med afseende på såväl

76 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

trafik och inkomster som underlydande personal. Antalet sådana klasser
hade styrelsen trott lämpligen kunna fastställas till 8, deraf stationerna
inom klasserna 1—5 vore afsedda att förestås af stationsinspektorer
och stationerna inom klasserna 6—8 af stationsmästare. Komitén
hade anslutit sig till detta förslag med den ändring att stationsmästarestationerna
synts för vinnande af större enkelhet kunna indelas i allenast
två klasser. Hvad stationsinspektorsstationerna beträffade, hade komitén
emellertid ansett större vexlingar icke skäligen kunna förekomma i antalet
inom de tre högsta klasserna än att detta måtte kunna fastställas
af Riksdagen, hvarför komitén, med stöd af en från jernvägsstyrelsen
tillhandahållen uppgift, som jemväl upptoge den förändring, hvilken
synts kunna föranledas af de fem privatbanornas förvärfvande vid
1895 års slut, uppfört fasta arvoden för 5 stationsinspektorer af
första, 17 af andra och 30 af tredje klass. Medan enligt gällande aflöningsreglemente
arvodet för stationsinspektorer vexlade mellan lägst
1,200 kronor och högst 3,600 kronor, hade styrelsen föreslagit följande
arvoden för dessa tjenstemän:

				Lägst.	Högst.
0 a	l:sta klassens	station.........................	...................... 3,600	4,000	kronor
5)	2: dra	D	» .........................	..................... 3,000	3,600	»
»	3:dje	3>	» ..........................	..................... 2,400	3,000
D	4:de	»	D ......................	..................... 1,800	2,400	3>
	5:te		)) ..........................	...................... 1,500	2,100	»

Komitén, som med den stora utsträckning, anställandet af stationsmästare
numera erhållit och än ytterligare torde komma att erhålla,
funne uppenbart, att ett lägre arvode än 1,500 kronor icke kunde för
stationsinspektor förekomma, hade, såsom framginge af förevarande paragraf
äfvensom af § 5, i hufvudsak biträdt. styrelsens förslag, dock
att vid klassarvodenas omföring till fasta arvoden med ålderstillägg
smärre jemkningar vidtagits beträffande stationerna af första och andra
klass. I öfverensstämmelse med hvad nu faktiskt egde rum, hade
dessutom intagits bestämmelse derom, att stationsinspektor, som tillika
vore tågdirigent, kunde erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor
för år.

I § 3 hade komitén slutligen upptagit ett lägsta fasta arvode af
2,100 kronor, jemte tre ålderstillägg å 300 kronor att utgå efter resp.
3, 6 och 9 år. Denna aflöning skulle åtnjutas af byråassistenter, underinspektörer
och expeditions föreståndare. I fråga om byråassistenterna,
hvilka skulle vara trafikinspektörernas biträden, öfverensstämde maximi -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

och minimiaflöningarna med styrelsens förslag, deri byråassistenterna
benämndes byråsekreterare; och skilde sig detta senare förslag från
de nuvarande bestämmelserna genom minimiarvodets nominella höjning
från 1,800 kronor till 2,100 kronor. För underinspektörer och expeditionsföreståndare
°), hvilka skulle motsvara trafikafdelningens nuvarande
bokhållare vid hufvudstationerna, hade styrelsen föreslagit arvoden å
lägst 1,800 kronor och högst 2,700 kronor, men vid omförandet till
fasta arvoden hade komitén ansett någon förhöjning nödig, helst
komitén i § 13 föreslagit en inskränkande bestämmelse i fråga om
felräkningspenningar, under hvilken form särskildt expeditionsföreståndarne
nu uppbure och enligt styrelsens förslag jemväl skulle komma
att uppbära en icke ringa del af sin aflöning.

I § 4 angifves antalet löneklasser jemte aflöningsbeloppen i dessa; § *
och är dervid att märka att, då efter den omföring till fasta arvoden,
komitén ifrågasatt, arvode efter klass icke skulle utgå med
högre belopp än 3,000 kronor, de nuvarande fyra högsta arvodesklasserna
uteslutits; i följd hvaraf och då jemväl de tre lägsta klasserna
såsom omöjliga att tillämpa undantagits, hela antalet klasser
enligt komiténs förslag utgör endast 18 mot 22 enligt styrelsens förslag
och 25 enligt gällande reglemente.

I fråga om klassarvodenas reglering för de olika befattningarna § 5
har komitén anfört hufvudsakligen följande.

Arvode efter löneklass hade bibehållits för allenast följande tjenstemän
inom styrelsen: bokhållare, ritare och kontorsskrifvare. För bokhållare
och manlig kontorsskrifvare vore de ifrågasatta löneförmånerna desamma
som enligt styrelsens förslag samt skilde sig från de nuvarande
endast genom höjning af minimiarvodena, hvilka, sådana de nu vore,
icke kunde tillämpas. Komitén hade emellertid ansett sig böra, i öfverensstämmelse
med hvad i viss mån redan faktiskt tillämpades, föreslå
en särskild lägre aflöning för qvinlig kontorsskrifvare af den anledning
att samma arbetsprodukt icke kunde, särskildt vid mera framskriden

*) Komitén har beräknat 5 underinspektörer (vid Stockholms central-, norra och södra stationer
äfvensom hufvudstationerna i Göteborg och Malmö) samt 17 expeditionsföreståndare (1 för afgående och
1 för ankommande ilgods samt 1 för biljettförsäljningen vid Stockholms centralstation, 1 för afgående
och 1 för ankommande fraktgods vid en hvar af Stockholms norra och södra stationer, 1 för expeditionen
vid Skeppsbron i Stockholm, 1 för afgående fraktgods, 1 för ankommande fraktgods, 1 för ilgods
och l för biljettförsäljningen vid en hvar af hufvudstationerna i Göteborg och Malmö samt 1 för ångfärjestationen
i sistnämnda stad).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ålder, påräknas af qvinna som af man; och hade qvinlig kontorsskrifvares
maximiarvode, som för närvarande enligt praxis vore 1,800
kronor, synts skäligen böra sänkas till 1,500 kronor. Ehuru enligt
gällande instruktion ritare kunde anställas å ban- och maskinafdelningarna
inom styrelsen, samt dylika tjenstemän jemväl derstädes nu förekomme,
upptoge nuvarande aflöningsreglemente icke några ritarearvoden å
styrelsens stat. De ritare, som tjenstgjorde å de tekniska öfverdirektörsexpeditionerna,
vore derför antingen antagna allenast i extra ordinarie
beställning eller ock från distrikten inkommenderade till tjenstgöring
inom styrelsen. Då emellertid tjenstemän af ifrågavarande slag faktiskt
hade permanent tjenstgöring inom stj^relsen, hade aflöning till skäligt
belopp synts böra från styrelsens stat komma dem till godo.

Vidkommande de betjente, hvilka ansetts böra å styrelsens stat uppföras
med arvoden efter klass, eller kontor sbiträden, vaktmästare och
kontor svakter, hade aflöningen för kontorsbiträden och kontorsvakter,
för hvilka arvoden icke funnes i gällande aflöningsreglemente bestämda,
uppförts med de belopp, styrelsen föreslagit, dock att, i öfverensstämmelse
med förut uttalad uppfattning angående skilnaden mellan mans
och qvinnas arbetsförmåga, qvinligt kontorsbiträde föreslagits till något
lägre aflöning. För vaktmästarns hade åter aflöningsbestämmelserna afpassats
så, att dessa betjente komme att blifva i möjligaste mån likstälda
med sina vederlikar inom andra centrala embetsverk.

De distriktstjenstemän, hvilka enligt komiténs förslag skulle aflönas
medelst arvode efter klass, vore förutom stationsinspektor er å stationer
af fjerde och femte klass, rörande hvilkas aflöning komitén redan under
§ 3 yttrat sig, vid samtliga afdelningarna: kontorsskrifrare; vid banoch
maskinafdelningarna: underingeniörer och ritare; vid maskinafdelningen:
bokhållare; samt vid trafikafdelningen: telegrafister, förste stationsskrifvare
och stationsskrifvare.

För kontor sskr ifrare hade komitén, lika med styrelsen, bibehållit
de nuvarande arvodesklasserna med erforderlig höjning af minimiarvodet,
dock att för qvinlig kontorsskrifvare uppförts särskild lägre aflöning.
Ritare, hvilken benämning synts komitén böra för vissa fall bibehållas
jemte den af underingeniör som styrelsen föreslagit, hade likaledes ansetts
böra tilldelas samma aflöning som enligt nuvarande reglemente
med höjning af minimiarvodet; och enahanda hade förhållandet varit
med bokhållare.

Hvad åter anginge trafikafdelningens nyss omförmälda tjenstemän,
så vore efter den uppdelning af stationsskrifvarebefattningarna, som
egt rum genom nådiga brefvet den 30 december 1885, arvodesklas -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

serna för stationsskrifvare lägst 720 kronor och högst 1,800 kronor
samt för förste stationsskrifvare lägst 1,500 kronor och högst 2,100
kronor. Maximiaflöningen för stationsskrifvare i allmänhet hade således
genom berörda bref nedsatts från 2,100 kronor till 1,800 kronor. Telegrafisterna,
hvilka tjenstemän numera vore öfverordnade stationsskrifvare
och h vilka dels å de största telegrafstationerna stode närmast under
telegraf inspektören och i hans frånvaro förrättade hans tjenst dels å
andra stationer, der särskild telegrafpersonal erfordrades, förestode
telegrafexpeditionen, åtnjöte enligt aflöningsreglementets föråldrade bestämmelser
lägst 240 kronor och högst 2,400 kronor, dock att minimiarvodet
i verkligheten vore 1,500 kronor. Styrelsen hade nu ansett,
dels att minimiarvodet borde bestämmas för stationsskrifvare till 1,080
kronor och för telegrafist till nyss angifna belopp 1,500 kronor, dels
ock att maximiarvodet borde höjas för förste stationsskrifvare till det
för telegrafist nu faststälda beloppet 2,400 kronor och för annan stationsskrifvare
till 2,100 kronor. Hvad do föreslagna förändringarna med
afseende å telegrafist och förste stationsskrifvare anginge, hade komitén
icke haft något att häremot erinra, då förhöjningen med afseende å
telegrafisterna endast vore nominel, samt det syntes vara med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att förste stationsskrifvarne, hvilka i
allmänhet vore souschefer å stationer af andra och tredje klass och
hvilkas göromål förty vore med stort ansvar förenade, kunde nå en
dylik maximiaflöning, som redan nu åtnjötes af maskinafdelningens
bokhållare. Vidkommande åter stationsskrifvaretjensterna, så kunde
visserligen talande skäl anföras för en förbättring i de med dessa
tjenster förenade lönevilkor. Hvad särskildt den nu befintliga stationsskrifvarekorpsen
beträffade, så minskades, i den mån allt flera stationer
förändrades från inspektörs- till mästarestationer, befordringsutsigterna
för densamma i hög grad. Efter den nuvarande uppsättningens afgång
torde visserligen utsigterna i detta hänseende blifva något större, enär,
om också antalet inspektorsplatser minskades, konkurrensen af sökande
torde komma att i större mån nedgå genom minskad rekrytering, men
å andra sidan komme då stationsbiträden af tjenstemannagrad att användas
allenast å mera ansvarsfulla och vigtiga platser, hvadan fordringarna
å korpsen i dess helhet komme att ökas. Med afseende å nu
anmärkta förhållanden hade komitén funnit billigt, att minimiarvodet
för stationsskrifvare, livilket faktiskt vore 960 kronor — en arvodesklass
som enligt praxis dock endast bibehölles i två år — på sätt styrelsen
föreslagit höjdes till 1,080 kronor. Beträffande maximiarvodet
hade komitén åter trott en ytterligare uppdelning af befattningarna i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

olika grader vara af omständigheterna påkallad och i öfverensstämmelse
härmed ifrågasatt, att stationsskrifvarne å de tre högsta klassernas
stationer skulle kunna nå den af styrelsen föreslagna aflöningen af
2,100 kronor, men de öfriga stanna vid nuvarande maximarvodet 1,800
kronor.

Af tjenstemän, hvilka enligt gällande aflöningsreglemente kunde
vid distrikten förekomma, skulle enligt komiténs förslag indragas trafikdirektör
och dennes assistent — hvilka dock kunde anses ersatta med
distriktschef och trafikinspektör — samt vidare bandirektörsassistent, maskindirektörsassistent,
konstruktör och stationskassör. Assistenter till ban- och
maskindirektörerna hade emellertid under en lång följd af år icke förekommit
annat än under formen af ban- och maskiningeniörer. Endast
en konstruktör funnes för närvarande, hvilken tjenstgjorde hos styrelsen ;
och dennes befattning skulle enligt såväl styrelsens som komiténs förslag
förändras till en byråingeniörstjenst å maskinafdelningens stat.
Jemväl stationskassörstjensterna, af hvilka numera icke heller mera än
en funnes tillsatt, skulle enligt styrelsens förslag indragas, i det att
dithörande göromål skulle uppdragas åt stationsinspektor eller annan
stationstjensteman mot viss andel i de stationernas uppbördspersonal
tillkommande felräkningspenningar.

Vidkommande derefter betjente vid distrikten, så hade först och
främst för lokomotivmästarne (— lokomotivförareförmännen) och vagnmästare
uppförts de af styrelsen i sådant hänseende föreslagna belopp,
eller lägst 1,200 kronor och högst 2,400 kronor. Den nedsättning,
detta innebure gent emot nuvarande aflöning, grundade sig, såsom
under § 3 antydts, derpå, att de åligganden, som tillkomme dessa befattningar,
ansetts å de vigtigaste platserna i stället böra utöfvas af
funktionärer, tillhörande tjenstemannagraden.

För lokomotiv/örare hade komitén, lika med styrelsen, bibehållit
nuvarande arvodesbelopp, lägst 960 kronor och högst 1,800 kronor.
På sätt komitén vid behandlingen af frågan om milpenningar framhållit,
ansåge komitén visserligen, att ifrågavarande betjente för närvarande
vore väl högt aflönade, men då inskränkning i milpenningarnes belopp
för dem stälts i utsigt, samt en del hithörande befattningar jemväl
skulle komma att få löneförmånerna minskade genom upphäfvandet af
stadgandet att inqvarteringsersättning för tågpersonal skulle utgå med
20 procent af arvodet oberoende af den ort, der bostaden vore belägen,
hade sjelfva det ordinarie arvodet ansetts böra qvarstå oförändradt,
helst lefnadskostnaderna för lokomotivförare likasom för annan
tågpersonal under de ständiga resorna blefve relativt stora, samt i

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 27.

öfrigt den högsta arvodesklassen enligt regeln icke torde komma att
uppnås förr än vid mera framskriden lefnads- och tjensteålder.

Beträffande öfverbanmästarne hade styrelsen anfört, att dessa jemlikt
nådiga brefvet den 1 juni 1877 åfnjöte arvode med lägst 720 och
högst 1,500 kronor, men att styrelsen trott sig böra föreslå höjning af
dessa belopp till resp. 900 och 1,800 kronor — en löneförbättring som
ingalunda kunde anses oskälig, då hänsyn toges dels dertill att ifrågavarande
betjente måste, till undvikande af större kostnad för vikariatens
uppehållande, vara så qvalificerade, att de i baningeniörernas frånvaro
kunde sköta dessas tjenster, och dels dertill att äfven öfverbanmästarnes
göromål komme att ökas genom bansektionernas utsträckning.
Från den nuvarande öfverbanmästareklassen hade i öfrigt utbrutits
trädgårdsmästaregruippen, hvilken ej syntes vara förtjent af lika stor
aflöning utan kunna åtnöjas med lägst 840 och högst 1,200 kronor,
utöfver hvilket sistnämnda belopp i verkligheten icke heller någon
såsom trädgårdsmästare tjenstgörande öfverbanmästare fått uppbära
arvode. Komitén hade ansett sig böra biträda styrelsens förslag i
hvad anginge såväl öfverbanmästare som trädgårdsmästare. Längre
vikariat för baningeniörerna torde visserligen hädanefter komma att
bestridas af de underingeniörer, som borde å bandirektörsexpeditionerna
anställas, men å andra sidan hade bansektionerna enligt komiténs förslag
blifvit väsentligt utsträckta.

Lika med styrelsen hade komitén för öfverkonduktör och konduktör
med bibehållande af maximilönen föreslagit förhöjning af minimilönen
från 720 kronor, hvilket belopp icke mera komme till tillämpning, till
840 kronor. Ehuru om hänsyn toges till att ifrågavarande betjente
jemväl åtnjöte milpenningar och beklädnad in natura, erkännas måste,
att de i förhållande till sina vederlikar inom verket vore jemförelsevis
högt aflönade, hade komitén likväl i betraktande af de högre lefnadskostnaderna
för tågpersonal icke velat ifrågasätta någon nedsättning.

Med afseende å stationsmästarnes arvoden hade styrelsen icke
föreslagit annan förändring än att aflöningarna inom förut gällande
minimi- och maximibelopp skulle utgå på grund af stationernas indelning
i klasser eller till

Lägst. Högst.

stationsmästare å 6:te klassens station 900 1,500 kronor.

•» å 7:de » » 840 1,200 »

» å 8:de » » 720 960 »

Bih. till Rikd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Nä/t.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

Komitén hade emellertid, såsom redan förut framhållits, ansett mästarestationerna
skäligen böra uppdelas i allenast två klasser; och hade vid
bestämmandet af de arvodesbelopp, som skulle tillhöra befattningarna,
uteslutits så väl lägsta som högsta nu medgifna arvodesklass. Å
ena sidan hade det nemligen icke synts komitén möjligt, att en stationsföreståndare
skulle kunna aflönas med så lågt arvode som 720 kronor
— enligt 1895 års arvodesstat funnes icke lägre arvode än 840 kronor
tillämpadt — och å andra sidan måste, om den åsyftade fördelen af
stationsinspektorers ersättande med stationsmästare skulle kunna ernås,
aflöningen för dessa senare icke blifva för hög. Ett särskildt skäl att
föreslå nedsättning af maximiarvodet till 1,200 kronor hade komitén
dessutom trott sig kunna hemta från det faktum att arvodesklassen
1,500 kronor hittintills blott i ett enda fall tillämpats, nemligen för
aflönande af en person, som vid statens öfvertagande af en privatbana
öfvergått i statsbanornas tjenst och hvars aflöningsförmåner genom
köpekontraktet varit bestämda. Denne ensam hade erhållit högsta medgifna
stationsmästarearvodet 1,500 kronor förutom 375 kronor i årlig
lönefyllnad.

För maskinist och materialvakt hade komitén, lika med styrelsen,
föreslagit skäligen ansedda arvoden af lägst 840 kronor och högst
1,200 kronor. Maskinister skulle de betjente benämnas, hvilka omhänderliade
fast ångmaskin eller inrättning för uppvärmning eller central
belysning. Material vakterna åtnjöte enligt gällande aflöningsreglemente
arvoden af lägst 600 kronor och högst 900 kronor, men dessa måste
anses alldeles otillräckliga i förhållande till de i ekonomiskt hänseende
vigtiga göromål, som tillkomme dessa betjente.

I fråga om vagnförmännen hade af komitén, likasom af styrelsen,
allenast ifrågasatts höjning af det nominella minimiarvodet.

För banmästarne hade styrelsen med uteslutande af de tre för dem
nu gällande lägsta löneklasserna, hvilka ansetts otillräckliga, föreslagit
minimarvodet till 780 kronor och maximiarvodet till 960 kronor eller
en klass högre än för närvarande; och hade en sådan förbättring i
deras ställning synts styrelsen vara både billig och lämplig, särskildt
med afseende fästadt derå, att de i första hand utöfvade tillsynen öfver
alla å banorna förekommande, ofta mycket maktpåliggande underhållsarbeten
och de vid dessa anstälda arbetare. Komitén hade biträdt styrelsens
förslag i fråga om minimiarvodet, men ansett sig af två särskilda
skäl böra gå ett steg längre än styrelsen i fråga om maximiarvodet
och således föreslå detta till 1,080 kronor. Först och främst
hade komitén nemligen förutsatt, att längden af banmästarnes. afdelningar

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

skulle ökas med icke mindre än 50 procent. Ock vidare skulle, då samtliga
banmästare nu åtnjöte och enligt komiténs förslag fortvarande skulle
åtnjuta fri bostad in natura, för banmästaregruppen i dess helhet uppkomma
en för personer i denna ställning ganska afsevärd minskning i
lönevilkoren genom det ifrågasatta borttagandet af den fria vedbranden.

Medan komitén, lika med styrelsen, ansett aflöningen för eldare
böra uppföras med oförändrade belopp, hade komitén föreslagit nedsättning
med en löneklass i de manliga kontor sbiträdenas maximiaflöning,
sådan denna enligt styrelsens förslag skulle utgå; hvarjemte en särskild
lägre aflöning föreslagits för qvinliga kontorsbiträden. Att jemväl
för manliga kontorsbiträden en arvodessänkning synts nödig hade sin
grund hufvudsakligen i samma skäl, som föranledt nedsättningen för
stationsmästare, eller att aflöningen, om det med befattningens inrättande
afsedda syftet skulle uppnås, icke borde sättas för hög.

För packmästare hade styrelsen föreslagit förhöjning af minimioch
maximiarvodena från resp. 600 och 900 kronor till 720 och 960
kronor; och hade komitén biträdt detta förslag, enär billigheten synts
fordra, att packmästarnes aflöning ej blefve för låg i förhållande till konduktörernas.

Beträffande stationskarlsförmän och stationskarlar, hvilka enligt gällande
aflöningsreglemente åtnjöte, de förra lägst 240 kronor och högst 900
kronor samt de senare lägst 240 kronor och högst 660 kronor, hade
styrelsen, som ansett, att ifrågavarande befattningar borde indelas i
grupper med högre aflöning för dem, som komme att tillhöra de grupper,
åt hvilka de mera maktpåliggande göromålen blefve anförtrodda, ifrågasatt,
att de göromål, som hittills förrättats af stationskarlsförmän och
stationskarlar, borde fördelas i förra fallet på vexel-, magasins- och
stationskarlsförmän, i senare fallet på vexelkarlar, magasinskarlar, signalkarlar
och stationskarlar; i sammanhang hvarmed styrelsen föreslagit,
att aflöningarna skulle utgå till vexelförmän och magasinsförmän med
lägst 720 och högst 1,080 kronor, till stationskarlsförmän med lägst
660 och högst 900 kronor, till vexelkarlar, magasinskarlar och signalkarlar
(vid de större stationerna) med lägst 600 och högst 720 kronor
samt till stationskarlar med lägst 480 och högst 660 kronor.

För sin del hade komitén icke kunnat förorda den sålunda föreslagna
uppdelningen af ifrågavarande befattningar. De göromål, hvilka
tillkomme den del af ifrågavarande personal, som användes till vexel-,
signal- och magasinstjenst vid de större stationerna, vore nemligen af
den beskaffenhet, att de fordrade full spänstighet och vigör hos personalen.
Det kunde för den skull lätt inträffa, att en karl, som användts

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 27.

i dylik tjenstgöring, efter några år icke funnes för densamma längre lämplig
utan ansåges böra återflyttas till vanlig stationstjenst. Någon anledning
gåfves emellertid då icke, hvarför han skulle uppbära det högre arvode,
han under den särskilda, mera maktpåliggande tjenstgöringen erhållit.

Med hänsyn härtill både komitén ansett att, i öfverensstämmelse
med hvad nu faktiskt egde rum, den ifrågavarande särskilda tjenstgöringen
hellre borde ersättas med tilläggsarvode, som endast utginge,
så länge den särskilda tjenstgöringen fortfore, hvarför ock i förevarande
paragraf intagits bestämmelse om dylikt tilläggsarvode för signal-,
vexel- och magasinstjenst vid större station. Hvad åter den för stationskarlsförmän
och stationskarlar af styrelsen föreslagna ordinarie aflöningen
beträffade, så hade först och främst giltiga skäl synts komitén
föreligga för minimiarvodenas höjande till de angifna beloppen. Vidare
hade stationskaris maximiarvode synts böra, på sätt styrelsen hemstält,
bibehållas vid nuvarande belopp 660 kronor. Sant vore visserligen,
att för den del af stationskarlsgruppen, som kunde påräkna bostad in
natura, en minskning i lönevilkoren skulle enligt komiténs förslag uppkomma
genom borttagandet af förmånen af fri vedbrand, men då denna
förmån, enligt hvad komitén förutsatte, icke komme att fråntagas de nuvarande
innehafvarne deraf utan vederlag i annan form, samt ett arvode
af 660 kronor med åtföljande inqvartering eller ersättning derför jemte
öfriga enligt det nya reglementet utgående förmåner syntes i och för
sig vara skälig maximiaflöning för en person i en stationskaris ställning,
allra helst i jemförelse med hvad som bestodes hans vederlikar inom
den privata jernvägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt, hade komitén
icke ansett sig kunna förorda någon förhöjning. Med afseende å stationskarisförmännen
hade åter en höjning af maxiiniarvodet med en
löneklass af komitén ifrågasatts, enär denna grupp af stationsbetjeningen,
som för sin befordran från stationskarlsgraden måste hafva ådagalagt
särskild duglighet, syntes böra kunna nå en aflöning af 960 kronor,
samt gruppen i sin helhet måste anses mera än stationskarlsgruppen
blifva lidande genom den fria vedbrandens borttagande, då förmånen
af bostad in natura för den förekomme i relativt större utsträckning.

För sådan portvakt, som vore anstäld vid l:sta klassens station
eller verkstad, hade styrelsen med bibehållande af nuvarande högsta
arvode, 960 kronor, föreslagit en höjning åt lägsta arvodesbeloppet
från 600 till 660 kronor. För öfriga portvakter hade åter arvodet synts
styrelsen kunna bestämmas till lägst 540 och högst 720 kronor. Hvad
styrelsen sålunda föreslagit hade af komitén biträdts.

Med afseende å vaktmästarne vid distrikten, för hvilka i gällande

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 27.

aflöningsreglemente arvode vore uppfördt med lägst 240 kronor och
högst 900 kronor, hade styrelsen icke föreslagit annan förändring än
höjning af minimiarvodet till 600 kronor. På det att ifrågavarande betjente
icke måtte, med inberäkning af den dem tillkommande förmånen
af hyresbidrag eller hyresfri bostad, blifva allt för högt afiönade i
förhållande till deras vederlikar inom styrelsen, för hvilka komitén föreslagit.
löneförmåner, närmast motsvarande dem, som åtnjötes af vaktmästare
inom de centrala embetverken i allmänhet, hade komitén uppfört
minimiarvodet med 600 kronor och maximiarvodet med 840 kronor.

Vagnsmörjarne, hvilkas aflöning enligt gällande aflöningsreglemente
vore lägst 240 kronor och högst 660 kronor, hade af styrelsen satts
i paritet med lokomotiv- och vagnputsare, som redan nu åtnjöte ett maximiarvode
af 720 kronor och för hvilka styrelsen föreslagit att minimiarvode
af 540 kronor. Enligt komiténs förmenande borde dock vagnsmörjarne,
hvilka tillhörde tågpersonalen och förty hade en mera ansträngande
tjenst, kunna nå en något högre aflöning än putsarne, och
detta så mycket hellre som denna grupp af tågpersonalen vore äfven
förhållandevis lägre aflöriad än den öfriga. Komitén hade derföre i styrelsens
ifrågavarande förslag gjort den ändring, att maximiarvodet för
vagnsmörjare uppförts med 780 kronor.

I aflöningen för pumpare, kolvakt, kontorsvakt och notisbärare hade
hvarken styrelsen eller komitén föreslagit annan ändring än höjning af
de nu utgående, alldeles otillräckliga minimiarvodena.

Hvad slutligen anginge banvakterna, så vore för dem och de med
dem likstälda grind- och brovakterna i gällande aflöningsreglemente
uppfördt arvode af lägst 240 kronor och högst 540 kronor; hvarjemte
vore stadgadt, att styrelsen egde att tillägga högst 20 kronor i månaden
under seglationstiden för vakt vid rörlig bro samt att för bevakning
af grindar anställa personer med lägre arvoden.

Beträffande banvakternas aflöning hade styrelsen erinrat, hurusom
styrelsen i underdånigt utlåtande den 10 december 1891 af anförda skäl
hemstält om aflåtande af proposition till Riksdagen derom, att aflöningsreglementet
måtte sålunda ändras, att arvoden inom 19:de löneklassen
med årligt belopp af 600 kronor kunde banvakterna tilldelas.
Det förslag, Kongl. Maj:t med bifall till denna hemställan förelagt 1892
års riksdag, hade också -- yttrade styrelsen — vunnit en välvillig
behandling af Riksdagen, som medgifvit, att ett belopp af högst 12,000
kronor finge under år 1893 användas till förhöjning i vissa fall af banvakternas
löneförmåner utöfver nuvarande högsta arvodesbeloppet med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

högst 60 kronor för hvarje banvakt,0) men Riksdagen hade ansett, att
den slutliga pröfningen af frågan om förbättring af banvakternas lönevilkor
borde anstå, tills förslag till en allmän revision af aflöningsreglementet
kunde Riksdagen föreläggas. Under sådana förhållanden förnyade
styrelsen omförmälda förslag och hemstälde alltså, att arvodena
för banvakter måtte fastställas att utgå med från och med 480 kronor
— de fyra lägsta nuvarande löneklasserna kunde nemligen ej ifrågakomma
— till och med 600 kronor. Hvad åter brovakterna anginge —
anförde styrelsen vidare — så uppbure de banvakter, h vilka under detta
namn vore anstälda för bevakningen och manövreringen af svängbroar,
för närvarande i allmänhet utöfver sin banvaktslön ett viss belopp för
år eller också för månad under seglationstid, men styrelsen hade nu
trott sig böra föreslå, att i stället lägsta och högsta arvodena för brovakterna
höjdes till resp. 540 och 720 kronor. Aflöningen till de
banvakter, som hade sig uppdragen bevakningen af grindar vid större
vägöfvergångar och derför särskildt benämndes grindvakter, hemstälde
styrelsen måtte få som hittills utgå efter de för banvakter i allmänhet
faststälda arvodesklasser. I detta sammanhang ville styrelsen äfven
nämna, att styrelsen fortfarande ämnade vid flertalet grindar anställa
vaktare eller vakterskor på extra stat med betydligt lägre aflöning
än hvad föreslagits för sådana, som tillhörde den ordinarie personalen.

Styrelsen hade vidare i ett senare mom. af den paragraf, som angåfve
klassarvodena för de särskilda befattningarna, intagit ett stadgande
derom, att banvakt eller stutionskarl, som med godt vitsord
tjenstgjort i ordinarie anställning i femton år i Norrland, skulle kunna,
om han tjenstgjorde å särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen
faststälda högsta arvodesbeloppet erhålla ett tilläggsarvode af 60 kronor
för år, hvilket arvode dock skulle vid förflyttning till mindre dyr ort
indragas.

Hvad först anginge förslaget att uppföra särskild aflöning för brovakt,
så hade komitén af samma skäl, som föranledt komitén att motsätta
sig förslaget om uppdelning af stationskarlsförmans- och stationskarlsbefattningarna,
icke kunnat biträda detta förslag, utan hade komitén,
som i öfrigt ansett benämningarna brovakt och grindvakt böra försvinna
och samtliga ifrågavarande betjente kallas banvakter, intagit bestämmelse
derom, att banvakt, hvilken tjenstgjorde såsom vakt vid rörlig bro,
måtte under seglationstiden kunna erhålla ett tilläggsarvode efter 60 å
120 kronor för år. Någon erinran på detta ställe i aflöningsreglementet

*) Enahanda medgifvande har lemnats för åren 1894—97.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

om styrelsens befogenhet att anställa extra grindvakter hade deremot
icke ansetts behöflig.

Beträffande derefter det för banvakt föreslagna minimiarvodet, så
hade komitén icke haft något att deremot erinra.

Vidkommande slutligen maximiaflöningen, hvilken för banvakt i
allmänhet skulle utgöra 600 kronor, men för banvakt i Norrland kunna
uppgå till 660 kronor, så hade komitén först och främst icke kunnat
ansluta sig till förslaget om ett särskildt dyrortstillägg för den norrländska
betjeningen. Förslaget hade föranledts deraf, att ofvan omförmälda
af Riksdagen anvisade anslagsbelopp, med stöd af inom Riksdagen
gjorda uttalanden, användts till förbättring af de i Norrland
stationerade äldre banvakternas vilkor. Steget mellan ett dylikt tillfälligt
understöd och ett fastslående i aflöningsreglementet af ett särskildt
dyrortstillägg för vissa grupper af betjeningen vore emellertid
stort. Vunne principen fotfäste, kunde den framkalla anspråk på liknande
förmån ej blott från öfriga grupper af jernvägspersonalen utan
äfven från personalen inom andra statsförvaltningens grenar; och den
syntes i sjelfva verket så mycket mindre böra komma till tillämpning
för jernvägspersonalen, som denna i sina hushållsbiljetter egde en möjlighet
att åtminstone i någon mån förskaffa sig billigare födoämnen,
hvilken ej förefunnes för personalen inom andra verk. Komitén, som
alltså icke kunde tillstyrka det ifrågastälda dyrortstillägget, hade deremot
biträdt styrelsens förslag om maximiarvodets belopp. Då förmånen
af fri vedbrand enligt komiténs förslag skulle upphöra, blefve
visserligen den löneförbättring, som genom den nya löneklassen skulle
beredas banvakterna, mindre afsevärd om ens någon; men i fråga om
banvakternas lönevilkor, sådana de af komitén föreslagits, gälde det
samma, som nyss sagts om stationskarlarnes, eller att de måste anses
skäliga, särskildt i jemförelse med hvad som bestodes vederlikar inom
den privata jern vägsindustrien eller näringslifvet i öfrigt.

Af de i gällande aflöningsreglemente omförmälda ordinarie betjente
vid distrikten hade styrelsen uteslutit ej mindre eldarelärlingar och
bromsare, hvilka ansetts icke vidare böra såsom ordinarie förekomma,
än äfven förrådsdrängar, hvilka icke längre anstäldes under sådan
benämning. Komitén hade uteslutit jemväl telegrambud, enär sådana
icke synts böra i ordinarie befattning antagas, samt kuskar, enär för
närvarande endast en sådan funnes anstäld, samt de med dylik befattning
förenade göromål, i den mån sådana för framtiden kunde förekomma,
torde kunna utföras af annan betjening.

I gällande aflöningsreglemente funnes — anför komitén vidare —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

intagen en bestämmelse att, då styrelsen funne sådant lämpligt, kontorsskrifvare
finge, utan hinder af hvad aflöningsreglementet föreskrefve i
fråga om aflöningsklasser och tjenstledighet för skötande af egna
angelägenheter, aflönas efter beting, det vill säga sålunda att han erhölle
betalning, i den mån han verkstälde arbete, hvarå styrelsen utsatt
visst pris; och skulle så aflönad kontorsskrifvare för utförandet af sådana
arbeten å kontoret, livilka icke lämpligen kunde på nämnda sätt godtgöras,
erhålla betalning för timme enligt pris, som styrelsen faststälde
i förhållande till den arbetandes förmåga och flit samt arbetets beskaffenhet.
Denna bestämmelse, som för närvarande endast tillämpades i
fråga om en del kontorsskrifvare å statistiska kontoret, hade styrelsen
ansett böra bibehållas. Då enligt komiténs förmenande ordinarie kontorsskrifvare
icke vidare borde å nämnda kontor anställas, och då i
öfrigt en dylik aflöningsform för ordinarie personal synts mindre lämplig,
hade komitén uteslutit bestämmelsen.

Denna paragraf innehåller bestämmelser huru med atlöningen skall
förfaras, då vederbörande af en eller annan anledning icke tjenstgör.
Under det att hvarken i gällande reglemente eller styrelsens förslag i
detta hänseende gjordes någon skilnad mellan styrelse- och distriktspersonal,
hade komitén — anför den — i enlighet med den sträfvan
att likställa förstnämnda personal med den inom andra centrala verk,
som komitén sökt fullfölja, ifrågasatt en dylik skilnad och dervid för
styrelsepersonalen upptagit liknande bestämmelser som de, hvilka vid
de allmänna löneregleringarna under de senare åren faststälts. Hvad
distriktspersonalen anginge, hade komitén åter i allmänhet bibehållit nu
gällande föreskrifter, dock att dessa dels väsentligen omredigerats, dels
ock i vissa afseenden fullständigats. Den vigtigaste förändring, komiténs
förslag i denna del innebure i sak, vore den, att komitén, lika med
styrelsen, borttagit den i fråga om tjenstemans ledighet för enskilda
angelägenheter nu gällande inskränkningen att dylik ledighet icke finge
med arvodets bibehållande i ett sammanhang medgifvas för längre tid
än femton dagar, hvarvid emellertid, såsom framhållits i motiveringen
till § 90 af instruktionsförslaget (kom.-bet. sid. 239—240), förutsatts, att
ledighet under fulla trettio dagar i följd mera undantagsvis skulle erhållas.

Med afseende å innehållet i förevarande paragraf (kom.-bet. sid.
303—305) torde här i öfrigt endast behöfva framhållas, att komitén
bibehållit aflöningsreglementets nuvarande allmänna stadgande om betjentes
löneförmåner under tjenstledighet, eller att de äro underkastade
afdrag af arvodet under de förhållanden och i den ordning, styrelsen

Kongl. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 27.

föreskrifver. De föreskrifter, styrelsen i detta hänseende meddelat
(cirkulären n:o 262 af den 29 december 1869 och n:o 279 af den 26
april 1870), innehålla i hufvudsak, att betjente väl kunna med bibehållande
af fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af egna angelägenheter
under femton dagar årligen, men att deremot vid sjukdomsförfall
tjenstgöringspenningarne redan första dagen indragas. Någon
jemkning i detta sistnämnda förhållande har visserligen synts komitén
kunna ifrågasättas, men i betraktande af det särdeles stora antal betjeningspersonal,
som funnes vid statsbanorna, och denna personals utbredning
öfver hela landet till stor del milsvidt från läkare och befäl samt
svårigheterna att vid sådant förhållande utöfva erforderlig kontroll öfver
att uteblifvande från tjenstgöring icke hade sin grund i föregifvet sjukdomsförfall,
har det synts komitén såväl af ekonomiska skäl som ock
för tjenstens fordringar lämpligast att hädanefter såsom hittills åt jernvägsstyrelsen
öfverlemnades att ordna denna sak på sätt, som på samma
gång tillgodosåge personalens berättigade intresse och jernvägens fördel.

Med afseende å de i denna paragraf intagna bestämmelserna om § io.
begrafningshjelp har komitén föreslagit en afsevärd inskränkning.

Enligt § 10 i aflöningsreglementet eger styrelsen att såsom begrafningshjelp
tilldela sterbhuset efter afliden tjensteman, betjent eller
arbetare ett belopp, motsvarande en månads aflöning, sådan denna
genom arvodesstat eller aftal är vederbörligen bestämd.

Komitén anmärker nu, att denna förmån nästan öfverallt annorstädes
inom statsförvaltningen afskaffats, samt att komitén, som hölle
före, att anskaffningen af dylik hjelp borde af personalen sjelf ombesörjas
genom deltagande i begrafningskassor eller andra dylika föreningar,
jemväl varit betänkt på att föreslå dess fullständiga indragning
vid jern vägsstaten, men likväl ansett sig böra ifrågasätta dess bibehållande
vid dödsfall i följd af olyckshändelse under tjenstgöring. Då
begrafningshjelp år 1894 utgått med ett sammanlagdt belopp af 7,784
kronor 87 öre, hade komitén, ehuru utgifterna å denna post naturligen
vore temligen vexlande, antagit en årlig besparing af omkring
6,500 kronor kunna uppkomma genom den i detta afseende föreslagna
ändringen.

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande den vid jern vägs- § H staten

i så stor utsträckning förekommande löneförmånen fri bostad
eller inqvarteringsersättning; och har komitén med afseende å sagda
förmån föreslagit högst genomgripande förändringar.

Bih. till Rihsd. Prot. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 18 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

För närvarande är förmånen i fråga reglerad genom nådiga brefvet
den 23 december 1880, hvilket utfärdats på grund af en Riksdagens
skrifvelse af år 1877. Sedan Riksdagens år 1876 församlade revisorer
fästat uppmärksamheten på önskvärdheten af att bestämdare föreskrifter
lemnades angående jernvägspersonalens förseende med inqvarteringsersättningar
eller bostäder, anhöll nemligen 1877 års riksdag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning
tjenstebefattningar vid statens jernvägstrafik borde vara med fördelen
af fri bostad, vare sig i statens egna eller förhyrda lokaler, förenade,
samt derefter såväl i berörda hänseende som i de med denna
fråga sammanhängande öfriga omständigheter meddela de föreskrifter,
Eders Kongl. Maj:t kunde finna vara för ändamålet tjenliga. Genom
nyssnämnda nådiga bref meddelade Eders Kongl. Maj:t i anledning
häraf, med upphäfvande af § 11 i gällande aflöningsreglemente, särskilda
bestämmelser uti ifrågavarande afseende. De vigtigaste af dessa
bestämmelser voro följande.

Fri bostad, vare sig uti styrelsen för statens jernvägstrafik tillhörig
eller uti någon i närheten af Stockholms centralstation belägen,
för ändamålet förhyrd lägenhet skulle tillkomma styrelsens chef samt
öfverdirektörerna.

Enahanda förmån af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten
deraf belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter skulle ock, der
styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt,
tillkomma vaktmästare i styrelsen samt följande tjenstemän
och betjente vid distrikten, nemligen: afdelningsföreståndare och hans
assistent; baningeniör; maskiningeniör; stationsinspektor; telegrafinspektör;
verkmästare; stationsskrifvare; öfverbanmästare; lokomotivförareförman;
vagnmästare; stationsmästare; vaktmästare; banmästare;
lokomotivförare; vagnförman; öfverkonduktör; konduktör; packmästare
samt betjente af lägre grad än de nämnda.

Med fri bostad skulle vara förenad förmånen af fri vedbrand.

Embete- och tjenstemän samt betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjöte
fri bostad, skulle ega uppbära inqvarteringsersättning, utgörande
20 % af årliga arvodet, tjenstgöringspenningar deri inbegripna, för dem,
som vore stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, och 15 %
för dem, som vore annorstädes stationerade; dock att lokomotivförare,
eldare, smörjare, konduktörer och packmästare egde bekomma 20 %
oberoende af de orter, der de vore tidtals kommenderade och hade
sin bostad.

Mot den sålunda faststälda ordningen i fråga om åtnjutande af fri

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27. ''

bostad eller inqvarteringsersättning har nu synts komitén först och
främst kunna erinras, att den uppfattning, som vid jernvägarnes införande
gjorde sig gällande om nödvändigheten af att nästan all jernvägspersonal
bodde i jernvägens omedelbara närhet, numera blifvit betydligt
modifierad. Erfarenheten hade nemligen — yttrar komitén —
visat, att antalet af de tjenstekategorier, hvilkas bostäder med nödvändighet
måste vara så belägna, icke vore så stort; och särskildt
i våra grannländer Norge och Danmark förekomme förmånen af fri
bostad in natura i långt mindre utsträckning än hos oss. De lägenheter,
i hvilka vår liniepersonal inrymts, hade äfven i verkligheten icke
så sällan befunnit sig på ganska långt afstånd från vederbörande station
eller annan tjenstgöringsplats.

Att märka vore vidare, att förmånen af fri bostad in natura vore
en vida större förmån än den kontanta inqvarteringsersättningen. Då
det nu ofta förekomme, att inom en och samma tjenstekategori en del
af personalen åtnjöte förmånen in natura, medan åter en annan del
endast hade inqvarteringsersättning, skedde härigenom uppenbart en
orättvisa, då den förra delen befunne sig i en afgjordt bättre ställning
än den senare.

Komitén hade vid företagen undersökning jemväl funnit, att jernvägens
utgifter för förhyrda bostäder stege till högst afsevärda belopp.
Detta gälde i all synnerhet om de s. k. boställshus, hvilka jernvägsstyrelsen
tid efter annan med Kongl. Maj:ts tillstånd för en tidrymd
af 25 år förhyrt af statens järnvägstrafik s enke- och pupillkassa.
I hyresafgift för ett sådant hus erlade styrelsen nemligen 4 % å 5 %
af hvad huset kostat samt bestrede dessutom allt underhåll. Härigenom
komme i vissa fall statens årliga utgift för inqvartering in natura af en
tjensteman eller betjent att uppgå till vida högre belopp än om endast
inqvarteringsersättning lemnats.

Vidare hade komitén icke kunnat finna tillräckliga skäl föreligga
för bibehållande af den bestämmelsen att med fri bostad skulle vara
förenad förmånen af fri vedbrand. Nästan öfverallt annorstädes inom
statsförvaltningen, der fri bostad in natura förekomme såsom löneförmån,
vore nemligen den fria vedbranden numera indragen; och att
under sådana förhållanden låta löneförmånen qvarstå för jernvägsförvaltningen
ansåge komitén icke böra ifrågakomma, helst komitén
förestälde sig, att vederbörande, derest förmånen borttoges, skulle låta
sig angeläget vara att genom tillhandahållande för billigt pris af kasserade
syllar och medgifvande af lättnader i transporterna och vid anskaffandet
m. m. bereda den utefter jernvägslinierna boende personal,

92 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

för hvilken svårighet att erhålla bränsle kunde anses förefinnas, tillfälle
att utan för dryga kostnader förskaffa sig sådant.

Slutligen kunde komitén för sin del icke finna, att under nuvarande
förhållanden bestämmelsen att tågpersonalen skulle i inqvarteringsersättning
erhålla 20 % af arvodet oberoende af boningsorten borde qvarstå.
Detta medgifvande för tågpersonalen, hvilket af Kongl. Maj:t lemnats
år 1872 genom tre särskilda beslut, både icke af Riksdagen stadfästs.
1 det till 1874 års riksdag afgifna förslaget till lönereglering hade
Kongl. Maj:t väl ifrågasatt, att all personal vid distrikten, som ej åtnjöte
fri bostad in natura, skulle erhålla 20 % af arvodet i inqvarteringsersättning,
men någon särskild framställning om tågpersonalen hade
vid sådant förhållande icke gjorts; och då Riksdagens beslut beträffande
den kongl. propositionen i denna del innehållit, att inqvarteringsersättningen
finge å landet höjas från 10 till 15 /&'', men deremot borde för
de mindre städerna bibehållas vid 15 hade Riksdagen alltså icke
heller särskildt yttrat sig om tågpersonalen.

Efter att närmare hafva redogjort för Eders Kongl. Maj:ts ofvanberörda
beslut i ämnet (kom.-bet. sid. 68-- 69) har komitén vidare
anfört, att af samma beslut framginge, det hufvudsakligaste grunden
till den medgifna procentförhöjningen varit föreställningen att tågpersonalen
vore underkastad så godt som ständiga ombyten af förläggningsort.
Under jernvägsförvaltningens första tider, då stambanebyggandet
försiggått i stor omfattning och nya statsbanelinier tidt och
ofta öppnades för trafik, hade detta också varit händelsen; men numera
vore förhållandena i detta hänseende helt och hållet förändrade, i det
att tågpersonalen på det hela taget icke förflyttades oftare än annan
personal. Härtill ville komitén lägga, att i de fall, då förflyttning
förekomme under sådana förhållanden, att vederbörande någon tid måste
hålla sig bostad å tvenne håll, han derunder, såsom tjenstgörande å
annan ort än den, der han vore bosatt, egde uppbära dagtraktamente
och således icke kunde anses göra någon ekonomisk förlust. Komitén
tvekade i öfrigt så mycket mindre att påyrka tågpersonalens likställande
med den öfriga personalen i fråga om inqvarteringsersättning, som
förstnämnda personal, särskildt lokomotivförarne, tillhörde den förhållandevis
bäst aflönade statsbanepersonalen.

Komitén, som sålunda ansett, att förmånen af fri vedbrand borde
bortfalla samt tågpersonalen i fråga om inqvarteringsprocent likställas
med den öfriga liniepersonalen, har härefter närmare angifvit, huru
komitén tänkt sig förmånen af fri bostad in natura reglerad.

Vid uppgörande af sitt förslag i denna del hade komitén — för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

klarar den — utgått från den allmänna förutsättning att rätt till en dylik
förmån endast borde tillkomma sådan personal, som för tjenstens behöriga
skötande deraf kunde anses vara i verkligt behof, men att styrelsen,
vid det förhållande att statens jernvägar tillhöriga bostadslägenheter
kunde finnas disponibla, borde eg a befogenhet att i dessa lägenheter
i män af tillgång inqvartera jemväl annan personal, åt hvilken
förmånen af inqvarteringsersättning eljest vore medgifven. Då komitén
härefter haft att undersöka, hvilka kategorier af personalen borde anses
vara i verkligt behof af fri bostad in natura, hade komitén först och
främst ansett detta icke vara förhållandet med styrelsens chef och ledamöter.
Desse hade icke från början varit i åtnjutande af denna förmån,
.utan först år 1880 blifvit delaktige af densamma0); och från sin
ståndpunkt kunde komitén så mycket mindre erkänna behöfligheten af
förmånens bibehållande, som enligt komiténs förslag till distriktsförvaltningens
ordnande det direkta ingripande i linieförvaltningens handhafvande,
hvilket från styrelsens sida nu egde rum, skulle komma att
väsentligen minskas.

Af den vid styrelsen anstälda personalen, hvilken alltifrån styrelsens?
organisation år 1863 varit i saknad af inqvarteringsersättning,
vore det enligt komiténs förmenande endast vaktmästarne, som för
tjenstens förrättande kunde anses vara i behof af fri bostad in natura.
Men medan bemälde betjente enligt gällande bestämmelser egde, der
styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt,
åtnjuta sådan förmån såsom ett tillägg till det i penningar
bestämda arvodet, ansåge komitén intet skäl förefinnas att med afseende
å jernvägsstyrelsens vaktmästare tillämpa annan grundsats än den, som
genomförts beträffande vaktmästare i andra centrala embetsverk, eller
att, der bostad in natura åtnjötes, afdrag å den kontanta lönen skulle
ega rum med visst belopp.

Vidkommande derefter liniepersonalen, så hade komitén för sin del
funnit följande tjenstemän och betjente böra för tjenstens behöriga
skötande vara i åtnjutande af fri bostad in natura, nemligen: distriktschef,
trafikinspektör, byråassistent, stationsinspektor, underinspektör,
stationsmästare, banmästare, banvakt, portvakt vid l:a klassens station
eller verkstad och maskinist, som skötte värmeledning eller central belysning.
Då emellertid i ett eller annat fall på grund af särskilda för- *)

*) Öfverdirektörerna för ban- och trafikafdelningarna hade visserligen redan år 1872 erhållit bostad
i centralstationshuset i Stockholm men detta endast tillsvidare och intill dess bostadslägenheterna
för styrelsen eller trafikt.jensten å stationen blefve behöfliga samt emot en viss årlig afgift, motsvarande
räntan å kostnaden för lägenheternas inredning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hållanden skulle kunna inträffa, att äfven nu nämnd tjensteman eller
betjent skulle kunna undvara berörda förmån, syntes det böra öfverlemnas
åt jern vägsstyrelsens pröfning att bestämma, huruvida förmånens
utgående till ifrågavarande personal kunde anses vara för jernvägstrafiken
behöfligt eller ej. Å andra sidan kunde emellertid undantagsvis
blifva händelsen, att tjenstens kraf eller lokala förhållanden gjorde det
oundgängligen nödigt att jemväl åt nu ej nämnd personal, utöfvande
den egentliga stationstjensten, bereda inqvartering in natura; och komitén
hade för den skull ansett sig böra i aflöningsreglementet intaga ett
stadgande i sådant syfte.

Den personal, som enligt ofvanstående grunder skulle erhålla bostad
in natura, skulle bekomma förmånen, vare sig jernvägen sjel^ egde
erforderliga lägenheter eller nödgades förhyra sådana. För den öfriga
liniepersonalen borde deremot enligt komiténs förmenande förhyrning
af bostadslägenheter ej vidare ega rum, utan skulle, såsom förut nämnts,
styrelsen endast vara berättigad att — alltid mot skyldighet för vederbörande
att afstå den kontanta inqvarteringsersättningen — till densamma
i mån af tillgång upplåta sådana bostadslägenheter, som för
jernvägens räkning uppförts eller inköpts.

Hvad beträffade den ekonomiska innebörden för jernvägen af komiténs
förslag till inqvarteringsförmånens reglering, så hade — yttrar
komitén — en öfverslagsberäkning först och främst gifvit, vid handen,
att skilnaden mellan det belopp, jernvägsförvaltningen år 1893 faktiskt
utgifvit för förhyrda bostäder åt liniepersonalen, och det belopp, styrelsen
samma år skulle fått utgifva, derest den i de förhyrda bostäderna
inqvarterade personalen i stället åtnjutit inqvarteringsersättning
enligt de vanliga grunderna, uppginge till omkring 65,000 kronor.
Hela detta belopp skulle dock i alla händelser icke komma att besparas,
enär jemväl enligt komiténs förslag förhyrning af bostäder fortfarande
kunde komma att i vissa fall ega rum; och då en afsevärd del af samma
belopp representerade hyresafgifter för de enke- och pupillkassan tillhöriga
boställshus, hvilka för ett flertal år förhyrts, kornme det i alla
händelser att dröja, innan besparingen nådde upp inemot nämnda summa.

Jernvägens utgifter för inköp af bränsle åt boställshafvare belöpte
sig år 1894 till omkring 163,000 kronor. Transportkostnaderna för
samma bränsle, hvilka icke särskildt bokförts, torde, enligt hvad framginge
af visserligen helt och hållet approximativa beräkningar, kunna
upptagas till omkring 27,000 kronor. Inalles skulle alltså jernvägens
kostnader för bränsle åt personalen kunna beräknas uppgå till omkring

190,000 kronor om året. Detta belopp representerade likväl naturligen

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

icke den för jernvägen genom förmånens borttagande uppkommande
vinsten, ty i flera fall skulle personalen, särskildt den lägre, beredas
ersättning genom höjning af den kontanta aflöningen.

Genom tågpersonalens likställande med den öfriga personalen i
fråga om inqvarteringsersättning skulle vidare en besparing af omkring

35,000 kronor kunna beredas.

Med afseende å nu ifrågavarande paragraf bar komitén vidare anmärkt,
bland annat, att komitén ej kunnat biträda ett af styrelsen framstäldt
förslag att hela den liniepersonal, som ej åtnjöte inqvartering in
natura, skulle i ersättning bekomma 20 procent af arvodet oberoende
af bostadsorten, utan hade allenast den i distriktsförvaltningarnas naturliga
hufvudorter, Stockholm, Göteborg, Malmö och Östersund, stationerade
personalen ansetts böra komma i åtnjutande af en dylik högre
inqvarteringsprocent. Inqvarteringsersättningen hade i öfrigt synts komitén
böra riktigare benämnas hyresbidrag; hvarjemte införts ett såsom
behöfligt, ansedt stadgande att dylikt hyresbidrag vore af löns och ej
tjenstgöringspenningars natur.

I fråga om felräkning spenningar föreskrifver gällande aflöningsreglemente,
att sådana tillkomma styrelsens hufvudkassör med 750 kronor
om året, styrelsens uppbördskassör med 25 öre för hvarje fullt tusental
kronor af den uppbörd, som under hvarje år blifvit från stationerna till
uppbördskassan inremitterad, samt distriktskassör med 40 öre för hvarje
fullt tusental kronor, som utgått till bestridande af kontanta liqvider
för samtliga afdelningarnas vid distriktets räkning, allt i don ordning,
styrelsen på grund af godkända kassaräkningar närmare bestämmer.
Reglementet stadgar vidare, att trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal
eger att uppbära provision med 0,3 procent af redovisade trafikeller
telegraminkomster till fördelning emellan nämnda personal på afsändnings-
och mottagningsstationerna enligt grunder, som styrelsen
eger att bestämma. Denna provision är emellertid till sin art i sjelfva
verket felräkningspenningar och benämnes numera så äfven officielt.

Med undantag af hufvudkassören, som åtnjöte felräkningspenningar
till fixt belopp, uppbure alltså — anför komitén — öfriga tjensteman,
som vore delaktiga af denna förmån, felräkningspenningar med viss
procent å uppburna eller utgifna belopp. Detta hade emellertid haft
till följd, att med jernvägsrörelsens tillväxt inkomsten af förmånen
stigit till belopp, som vid aflöningsreglementets utfärdande år 1874
svårligen vore beräknade eller afsedda. År 1894 hade sålunda uppbördskassören
med ett årligt arvode af, inberäknadt två ålderstillägg,

§ 13.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

4,000 kronor, uppburit felräkningspenningar till belopp af 4,905 kronor,
en distriktskassör med årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp
af 1,539 kronor samt en bokhållare och expeditionsföreståndare med
årligt arvode af 2,400 kronor sådana till belopp af 2,800 kronor.
Dessa siffror ådagalade hvad ock läge i sakens natur, eller att felräkningspenningarnes
bestämmande till viss procent af uppburna eller
utgifna belopp icke vore lämpligt i följd af den tendens att stiga i
större proportion än hvad motsvarade det ökade arbetet, som inkomsten
i fråga då erhölle. I sitt förslag till nytt aflöningsreglemente hade
jern vägsstyrelsen jemväl föreslagit felräkningspenningarnes fixerande
för uppbördskassören men ansett nuvarande bestämmelser böra bibehållas,
i hvad anginge distriktskassörer samt trafik- och telegrafstationernas
uppbördspersonal. Komitén, som i sammanhang med decentralisationen
ifrågasatt indragning af uppbördskassörstjensten, hölle deremot
före, att ifrågavarande förmån borde fastställas till fixt belopp
(500 kronor) jemväl för distriktskassörerna, samt att i fråga om trafikoch
telegrafstationernas uppbördspersonal bestämmelse borde meddelas
derom, att beloppet icke finge för någon öfverstiga visst belopp för år
(1,000 kronor). Till undvikande af missförstånd ville emellertid komitén
framhålla, att endast några få tjenstemän, förnämligast föreståndarne för
de stora expeditionerna vid hufvudstationerna, skulle kunna nå denna gräns,
i det att nemligen felräkningspenningarne för det stora flertalet uppbördstjensteinän
uppginge till högst obetydliga belopp. Med felräkningspenningar
till belopp af 1,000 kronor skulle emellertid en expeditionsföreståndare,
hvars arvode, inberäknadt tre ålderstillägg, skulle uppgå
till 3,000 kronor och hvars hyresbidrag alltså skulle belöpa sig till
högst C00 kronor, kunna nå en högsta inkomst af 4,600 kronor, något
som torde få anses för honom utgöra fullt skälig aflöning, ehuru visserligen
eu eller annan dylik tjensteman nu åtnjöte icke så obetydligt
högre inkomst.

Komitén har vidare föreslagit, att felräkningspenningar må utgå efter
samma grund för efterkrafsbelopp som för redovisade trafikiukomster.
Detta innebure — yttrar komitén — en ändring af nu gällande bestämmelser
om personalens rätt till felräkningspenningar å efterkrafsbelopp,
hvilka bestämmelser, af styrelsen meddelade genom cirkulär (n:o 442) af
den 31 mars 1875, föreskrefve, att af de belopp, som uppbures i provision
för efterkraf, fyra tiondedelar skulle tillfalla stationernas uppbördsmän
till lika fördelning mellan afsändnings- och mottagningsstationen. Någon
giltig anledning till en dylik olika beräkningsgrund med afseende å
efterkrafsbelopp hade emellertid icke synts komitén förefinnas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

I bestämmelserna angående anmärkning sprovision hade ^— anför
komitén vidare — de ändringar vidtagits, att denna förmån, såsom
styrelsen föreslagit och billigt synts vara, utsträckts jemväl till tjenstemännen
vid revisionskontoret, samt att vidare anmärkningsprocenten,
för åstadkommande af öfverensstämmelse med livad inom statsförvaltningen
allmänt gälde, faststälts till 15.

Med afseende å såväl uppbördspersonalens felräkningspenningar
och anmärkningsprovisionen som milpenningar no och premierna hai
dessutom ifrågasatts, att de närmare bestämmelserna i dessa hänseenden,
hvilka nu meddelas af styrelsen, i stället skulle utfärdas af Eders
Kongl. Maj:t.

I öfrigt har komitén uttalat sig för en revision af sjelfva de
grunder, enligt hvilka milpenningar, särskildt till lokomotivförare, nu
utgå (kom. bet. sid. 79—80); hvarjemte komitén i fråga om premierna
anmärkt, att sådana för närvarande förekomme i ringa utsträckning, i ■
det att allenast vagnsmörjare erliölle dylika för besparad olja och talg,
men att komitén dock ansett sig böra gifva stadgandet i fråga den
generella affattning, det erhållit, med hänsyn till möjligheten att denna
aflöningsform framdeles skulle finnas böra erhålla vidsträcktare tillämpning.

Komitén har vidare omförmält, hurusom styrelsen i den skrifvelse,
hvarmed till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnats förslag till nytt aflöningsreglemente,
anmält, att styrelsen plägade för sådant arbete, som af viss
personal utfördes utöfver den reglementsenligt bestämda eller eljes
skälig: ansedda arbetstiden, lemna särskild godtgörelse, äfvensom att
styrelsen, då till banbevakningen eller tågpersonalen hörande betjente
i följd af inträffad t snöhinder eller annan dylik orsak tillfälligtvis varit
synnerligen ansträngda, brukade tilldela dem smärre gratifikationer,
men att, då den förstnämnda ersättningen helt och hållet hade samma
karakter som den aflöning, hvilken utginge till extra personal, och
den sistnämnda ersättningen vore rent tillfällig, styrelsen icke ansett
sig behöfva i reglementsförslaget särskildt omnämna dessa aflöningsformer.
Komitén, som ansåge möjlighet böra förefinnas för styrelsen
att aflöna visst arbete under formen af öfvertidsersättning samt att i
fall sådana som de omnämnda utdela gratifikationer, hade icke heller
trott bestämmelse härom böra inflyta i aflöningsreglementet, men deremot
uti § 69 af instruktionsförslaget intagit ett stadgande, som visade,
att dylika förmåner kunde vid jernvägsstaten förekomma.

I fråga om den viss personal medgifna förmånen att erhålla uniformspersedlar
in natura eller ock beklädnadsersättning har styrelsen

Bih. till Rihd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 13

§ 14.

§ 15.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

i sitt förslag gjort den ändring, att till de kategorier, hvilka förut varit
i åtnjutande af denna förmån, lagts några nya grupper af betjente,
hvilka till följd af tjensten komme i beröring med allmänheten och
förty syntes styrelsen böra genom mer eller mindre fullständig uniform
vara lätt igenkänliga såsom hörande till jernvägens personal och af
hvilka största delen, under förut öflig benämning, varit i åtnjutande af
beklädnadsförmån.

Hvad särskildt anginge stationsmästare, hade — anmärker komilén
styrelsen anfört, att dessa betjente stundligen komme i beröring
med den trafikerande allmänheten och derför borde vara iklädda
uniform; att, då de vore i afseende på aflöning likstälda med konduktörer,
de syntes likasom dessa senare böra på jernvägens bekostnad
förses med uniformspersedlar, men att likväl ej borde lemnas oanmärkt,
att utgiften för ifrågavarande beklädnad skulle, då deras antal vore
jemförelsevis betydligt, stiga till en afsevärd summa, i det att för 128
stationsmästare, som funnes anstälda (år 1892), sagda utgift skulle gå
till omkring 16,000 kronor, med hvilket belopp sålunda den besparing
skulle minskas, som man vunne genom att stationsföreståndareplatser
besattes med betjente.

Från det förslag till beklädnadsförmånens förändring, som styrelsen
sålunda framstält, innebure komiténs förslag — förutom att sådana befattningar
ej. upptagits, hvilka enligt komiténs åsigt ej skulle såsom
särskilda ordinarie tjenster bibehållas — den hufvudsakliga skilnad att
vagnmästare, vagnförmän och stationsmästare uteslutits från de i mom. 1
uppräknade grupper af betjente. De två första grupperna hade nemligen
icke ansetts komma i den beröring med allmänheten, att särskild
uniform för dem erfordrades; och hvad stationsmästarne beträffade —
hvilka i öfrigt enligt komiténs förslag ej skulle i aflöningshänseende
likställas med konduktörerna — så hade dessa betjente särskildt i betraktande
af de löneförmåner, som enligt regeln af dem uppbures från
postverket, ej synts vara i behof af den löneförbättring, förmånens
medgifvande skulle innebära; hvartill kommit hänsynen till den jemförelsevis
stora kostnad, som genom förbättringen skulle förorsakas staten.

Enligt § 17 mom. 1 i gällande aflöningsreglemente lemnas kostnadsfri
läkarevård genom de vid jernvägarne på statens bekostnad anstälde
läkare eller vid särskilda sjukdomsfall genom annan af läkaren anvisad
person åt de vid distrikten anstälde:

a) ordinarie tjenstemän och betjente jemte de senares hos dem
boende familjemedlemmar;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

b) extra ordinarie tjensteman och betjente, som åtnjuta aflöning,
äfvensom familjemedlemmar, boende hos aflönade extra ordinarie betjente,
hvilka tillika få begagna bostad i statens jernvägar tillhöriga
eller för deras räkning förhyrda byggnader;

c) verkstadsarbetare jemte deras hos dem boende familjemedlemmar,
under de vilkor, styrelsen eger bestämma;

d) extra arbetare, som under tjenstgöring vid jernvägen ådraga
sig sjukdom eller lida kroppsskada.

Jemlikt mom. 2 i samma paragraf skola af vederbörande läkare
föreskrifna medikament äfvensom tillfälliga bad, hvilka läkaren anser
nödvändiga till botande af sjuklighet, bekostas af trafikmedlen för alla
dem, hvilka åtnjuta kostnadsfri läkarevård.

Komitén har nu anmärkt, att statens jernvägars utgifter för sjukvård
år 1894 uppgått till icke mindre än 146,163 kronor 25 öre. Deraf
utgjorde 47,663 kronor 50 öre arvoden till de vid jernvägarne anstälde
ordinarie läkarne, 6,583 kronor 89 öre arvoden till specialister,
fältskärer, barnmorskor o. d. och 64,539 kronor 41 öre kostnaden för
medikament och bad, under det att återstående beloppet representerade
öfriga utgifter för sjukvård, såsom lasarettsvård o. d.

I sitt förslag till nytt aflöningsreglemente hade jernvägsstyrelsen
föreslagit åtskilliga förändringar i liniepersonalens rätt till kostnadsfri
läkarevård samt fria medikament och bad, hvilka förändringar hufvudsakligen
ginge i den riktning, att nämnda förmån skulle något inskränkas.
»Erfarenheten hade nemligen ådagalagt», yttrade styrelsen,
»att de nuvarande bestämmelserna i detta afseende gifvit anledning till
missbruk, delvis föranledt af missförstånd.» De väsentligaste förändringar,
styrelsen ifrågasatt, vore dels att den allmänna bestämmelsen att kostnadsfri
läkarevård vid särskilda sjukdomsfall finge utgå äfven genom
andra personer än de ordinarie jernvägsläkarne allt efter dessa senares
anvisning utbytts mot en föreskrift att kostnaden för vård eller behandling
genom af jernvägsläkaren anvisad person finge utgå af jernvägsmedlen
allenast i de fall och under de vilkor, styrelsen bestämde,
och dels att rätten till fria medikament m. m., hvad tjenstemän anginge,
inskränkts till de fall, då någon under tjenstgöring ådragit sig sjukdom
eller lidit kroppsskada.

Förmånen af fri läkarevård med hvad dertill ansetts höra torde
emellertid — yttrar komitén vidare — kunna och böra inskränkas betydligt
mera än hvad styrelsen sålunda ifrågasatt. Det syntes komitén vara
fullt riktigt, att staten — och detta ej minst i sitt eget intresse —
sörjde för läkarevårdens upprätthållande bland den talrika personalen å

Öfvergångs bcstämmelser.

100 Kongl, Majds Nåd. Proposition N:o 27.

distrikten genom anställande af särskilda jernvägsläkare; och '' billigheten
kunde jemväl anses fordra, att det vore betjeningen medgifvet
att för sina hustrur och oförsörjda barn anlita vederbörande läkare,
hvars aflöning utginge efter visst belopp för hvarje till hans läkaredistrikt
hörande tjensteman och betjent. Men att derutöfver låta personalen
på jernvägens bekostnad för sig och sina familjemedlemmar
anlita särskilda specialister, fältskärer, barnmorskor o. d. ansåge komitén
vara att gå längre åt detta håll än hvad skäligt vore. I detta hänseende
syntes jernvägspersonalen i stället böra likställas med arméns
och flottans personal, der, så vidt komitén hade sig bekant, något dylikt
anlitande af specialister icke förekomme. Komiténs mening vore
dock naturligen icke, att förbudet att på jernvägens bekostnad anlita
annan läkare än ordinarie jernvägsläkare skulle gälla vid olycksfall,
utan borde då hjelp sökas på närmaste håll.

Beträffande derefter de fria medikamenten och baden, så belöpte
sig jernvägens utgifter härför till ett afsevärdt högt belopp; och med
stöd af beräkningar, som verkstälts inom olika läkaredistrikt, kunde
antagas, att omkring 60 % af detta belopp — eller sålunda omkring

39,000 kronor — utgåfves för betjeningens familjemedlemmar. Enligt
komiténs förmenande vore det emellertid icke något statsändamål att
tillhandahålla jemväl betjeningens familjemedlemmar en dylik förmån,
utan syntes denna alltså endast böra tillkomma betjeningen för dess
egna personer.

Då sammanlagda beloppet af de arvoden, som år 1894 utbetalats
till specialister, fältskärer, barnmorskor o. d., utgjorde 6,583 kronor 89
öre, ansåge sig komitén kunna beräkna den genom regleringen i detta
hänseende uppkommande årliga besparingen till omkring 6,500 kronor.

Besparingen genom den af komitén förordade inskränkningen i
rätten till fria medikament och bad syntes, i enlighet med hvad nyss
antydts, kunna upptagas till c:a 39,000 kronor om året.

Under erinran att vid ett eventuelt genomförande af komiténs förslag
särskilda öfvergångsbestämmelser, i synnerhet hvad aflöningsreglementet
beträffade, blefve erforderliga, har komitén något närmare angifvit
de allmänna grunder, på hvilka dessa bestämmelser synts böra
hvila.

Utfärdandet af dylika bestämmelser förutsatte — anmärker komitén
— en pröfning huruvida och i hvad mån den förutvarande personalen
vore underkastad regleringen. Undersökte man då innehållet i
de handlingar, hvilka för denna frågas afgörande vore bestämmande,

101

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

så funne man, att § 34 af gällande instruktion innehölle den af Riksdagen
år 1868 godkända bestämmelsen i afseende å vilkoren för personalens
anställning att embets- och tjenstemän samt betjente vid statens
jernvägstrafik innehade sina beställningar endast på förordnande
och kunde från dessa skiljas eller till andra befattningar inom trafikstaten
förflyttas af samma myndighet, som antagit dem; att §§ 37 och
38 af samma instruktion bestämde, bland annat, att i utbyte mot det
förordnande, styrelsen utfärdade för person, som till ordinarie befattning
blifvit antagen, denna skulle lemna en af honom undertecknad
förbindelse att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i
afseende å hans befattning vore eller blefve gällande, samt att en hvar,
som af styrelsen blifvit till ordinarie befattning antagen, skulle tjenstgöra
när och hvarhelst han dertill beordrades; att de förordnanden,
hvilka af styrelsen utfärdades för ordinarie personal, vore af den lydelse,
att styrelsen »förordnade N. N. att från och med den--tills vidare

vara — — — (stationsskrifvare) — — — med åtnjutande af
de löneförmåner, som i enlighet med af Kongl. Maj:t nådigst faststälda
arvodesstater och aflöningsreglementen af styrelsen bestämdes, och
med förbindelse att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som
i afseende å hans befattning vore eller blefve gällande»; samt att i
den förbindelse, hvarom ofvan förmäldes, vederbörande förpligtade
sig, bland annat, att tjenstgöra när och hvarhelst han dertill beordrades
äfvensom att ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som i afseende
å hans befattning vore eller blefve gällande.

Af det sålunda meddelade framginge till en början, att någon
tvekan ej kunde råda derom, att jern vägs förvaltningen vid omorganisationen
hade fullständigt fria händer att förflytta hvarje tjensteman
och betjent till den ort och den befattning, der han efter den nya
organisationen kunde finnas böra tjenstgöra. Och vidare syntes staten
onekligen hafva formel rätt att verkställa omorganisationen med åtföljande
lönereglering så, att den del af personalen, som funnes öfverflödig,
med tillämpning af den i tjenstgöringsreglementet vid statens
jernvägar förutsatta uppsägningstid af tre månader, uppsades ur jernvägens
tjenst, medan den återstående delen stäldes inför valet att
antingen i allo underkasta sig de nya aflöningsbestämmelserna eller
ock lemna sin anställning. Ett sådant förfarande — med de vidtgående
följder i ekonomiskt hänseende detsamma skulle för en talrik
personal medföra — syntes dock komitén så mycket mindre kunna
ifrågakomma, som den egentliga grunden till att den ordinarie jernvägspersonalen,
äfven efter det att verket definitivt organiserats, an -

102 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

setts böra antagas allenast på förordnande, enligt hvad komitén förestälde
sig, varit hänsynen till trafikens säkerhet, hvadan alltså icke
någon annan i ordinarie tjenst antagen person skäligen syntes böra
mot sin vilja från verket aflägsnas än den, som befunnits för jernvägstjensten
olämplig. Att märka vore dessutom, att gällande aflöningsreglemente
innehölle en af Riksdagen år 1868 godkänd bestämmelse,
som berörde det fall, hvarom nu vore fråga, i det att uti § 18
föreskrefves att, om någon befattning indroges eller förändrades och
styrelsen till följd deraf ansåge lämpligt att förflytta innehafvaren till
tjenstgöring å annan plats med mindre aflöningsförmåner, styrelsen
egde tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad, intill dess han kunde
erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande dem, han förut
innehade. Komitén måste för den skull såsom sin mening uttala, att
det tvångsmedel, staten egde öfver jernvägspersonalen i stadgandet
om uppsägningsrätten, vid den ifrågastälda omorganisationen och löneregleringen
icke borde i vidare mån göras gällande, än för så vidt
kunde erfordras för att, utan väsentligt ekonomiskt men för personalen,
i sin helhet genomföra sådana beslutade förändringar i aflöningsförhållandena,
hvilkas tillämpning, om de skulle gälla endast för en
del och icke för samtliga innehafvare af de befattningar, desamma
afsåge, vore förenad med afsevärda svårigheter.

Af det nu sagda följde först och främst, att den af komitén ifrågasatta
inskränkningen i åtskilliga tjenstebefattningars antal enligt
komiténs förmenande icke borde åstadkommas genom uppsägning af
öfvertalig personal, utan successivt verkställas i den mån personalen
kunde förflyttas till andra befattningar eller ock afginge. Vidare följde,
att med afseende å sådana aflöningsförmåner, som för personalen vore
af jemförelsevis mindre vigt och hvilkas bibehållande allenast för den
nuvarande personalen skulle föranleda invecklade anordningar och
oegentligheter, den nya ordningen borde omedelbart tillämpas. Så
syntes exempelvis böra blifva förhållandet med bestämmelserna i § 2
angående fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar, i § 8 angående
aflöningsförhållandena vid tjenstledighet och i § 15 angående
den kostnadsfria läkarevården m. m. En förmån sådan som begrafningshjelp,
med afseende å hvilken svårighet att bestämma, huruvida
den i ett visst fall borde utgå eller icke, ej vore för handen, syntes
deremot böra tillkomma den del af den redan antagna personalen, som
aflede, under det att den qvarstode i tjenst, oafsedt om dödsfallet förorsakats
af olyckshändelse under tjenstgöring eller ej. Men slutligen
följde äfven af den uppstälda förutsättningen, att i fråga om sådana

103

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för personalen väsentliga aflöningsförmaner som arvode och inqvartering
in natura eller ersättning derför de bestämmelser, som nu gälde,
borde med afseende å den nuvarande personalen fortfarande tillämpas,
intill dess att vederbörande antingen anmälde sig till öfvergång på ny
stat — hvilken anmälan torde för att vinna afseende böra ega rum
inom viss af Kongl. Maj:t föreskrifven tid — eller erhölle befordran
eller ock uppflyttades i löneklass, dock att sådan jemkning i de nuvarande
förmånerna torde böra kunna ega rum som exempelvis löneveds
ersättande med kontanta penningar, om en dylik reglering skulle
anses böra vidtagas. Då emellertid öfvergång på ny stat på grund af
uppflyttning i löneklass understundom skulle för den lägst aflönade
personalen i följd af bostadsförmåns med ty åtföljande löneved eller
allenast löneveds indragning medföra förlust, torde åtgärder böra vidtagas
för att i dylika fall bereda vederbörande skälig godtgörelse.

Härförutom blefve detaljbestämmelser af olika slag erforderliga
under öfvergångstiden. Sålunda funnes för närvarande å statistiska
kontoret i ordinarie befattning anstälda åtskilliga kontorsskrifvare, hvilka
jemlikt § 6 mom. 3 i gällande aflöningsreglemente aflönades efter beting
i stället för med fäst arvode; men enligt komiténs förslag skulle
hvarken ordinarie kontorsskrifvare å kontoret finnas anstälda eller betingsersättning
utgå till ordinarie personal annat än under formen af
öfvertidsersättning. Särskilda föreskrifter angående ordnandet af ifrågavarande
kontorsskrifvares arbete och lönevilkor erfordrades alltså.
Vidare torde, då en del innehafvare af fasta arvoden antagligen funne
med sin fördel förenligt att qvarstå på gammal stat, men i fråga om
fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar uti § 2, hvad de fasta
arvodena vidkomme, hänvisades till den i § 3 intagna lönestaten, der
de äldre arvodena icke funnes upptagna, blifva nödigt, att föreskrift
meddelades, huru för innehafvare af fästa arvoden på gammal stat lön
och tjenstgöringspenningar skulle fördelas. Det kunde nemligen icke
vara billigt, att dessa relativt högt aflönade tjenstemän skulle bibehållas
vid den nuvarande fördelaktigare delningsgrunden, då denna för
hela den öfriga personalen skulle upphöra. Och slutligen syntes särskilt
böra framhållas, att de i § 6 för underlättande af öfvergången
till andra befattningar intagna bestämmelserna, vid det förhållande att
den gamla och den nya aflöningsstaten företedde så väsentliga olikheter
särskildt med afseende å arvodenas natur af fasta eller föränderliga,
icke vore tillräckliga för att åstadkomma en öfvergång till den
nya ordningen, utan att särskilda föreskrifter erfordrades, hvilka berättigade
icke allenast dem, som bibehölle samma, utan äfven dem,

104 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

som erhölle nya men likartade befattningar, att vid den nya aflöniugens
bestämmande få i fråga om ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, de
förut tjenstgjort i vederbörande befattningar.

Jemvägssty- I sitt underdåniga utlåtande af den 30 januari 1896 har jernvägsrande*öfver
styrelsen i fråga om komiténs förslag till nytt aflöningsreglemente först
komitmslöne- yttrat sig öfver §§ 3—5 och 11, enär dessa innehölle bestämmelserna
rJörslagS'' om personalens vigtigaste löneförmåner — arvode och inqvartering —
och dervid, då beskaffenheten af de stadganden, som kunde finnas böra
meddelas med afseende å inqvarteringsförmånen, i viss mån inverkade
på bestämmelserna om arvodesbeloppen, gjort början med § 11.

§>■ u. Beträffande inqvarteringsförmånen har styrelsen erinrat, att vid den

interimistiska löneregleringen år 1863 likasom sedermera vid de definitiva
regleringarna åren 1869 och 1874 bestämts, att den distriktspersonal,
som icke erhölle bostad in natura, skulle få åtnjuta ersättning
härför i penningar. Inqvarteringen in natura hade alltså — yttrar styrelsen
— varit den primära aflöningsformen och inqvarteringsersättningen
endast ett surrogat härför — något som jemväl låge i denna
senare förmåns begrepp, enär förmånen eljest icke syntes hafva något
som helst berättigadt i sig. Anledningen till att liniepersonalen i dess
helhet ansetts böra komma i åtnjutande af förmånen af inqvartering
hade naturligen legat i uppfattningen om lämpligheten och fördelen af
att denna personal bodde i jern vägens omedelbara närhet, hvartill i
vissa fall kommit den absoluta nödvändigheten att på orter, der tjenliga
bostäder icke stått att erhålla, anskaffa sådana. Att nu i ett eller
annat fall tjenstens beskaffenhet kunde göra vederbörande tjensteinnehafvares
boende i jernvägens närhet mindre behöflig! syntes styrelsen
icke. kunna förringa betydelsen af den generella regeln — och denna
regel kunde äfven anses vara af jern vägsadministrationerna allt hitintills
allmänneligen godkänd. Om — antagligen af lokala skäl — i Norge
och Danmark befunnits i relativt mindre mån än hos oss nödigt att
genom jernvägsförvaltningens försorg åt personalen anskaffa bostäder i
jernvägens närhet, borde å andra sidan nämnas, att man exempelvis i
Finland i detta fall gått längre än hos oss. I öfrigt vore att märka,
att den liniepersonalen tillkommande förmånen af fri inqvartering in
natura alltifrån början ingått såsom en så vigtig faktor vid bestämmandet
af denna personals — eller åtminstone stora gruppers deraf —
totalaflöning, att dess allmännare indragning och ersättande med allenast
hyresbidrag skulle, om ej afsevärda höjningar af de kontanta ar -

105

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

vodena samtidigt vidtoges, medföra en minskning i löneförmånerna,
som måste anses alldeles opåkallad.

Komitén hade framhållit den orättvisa, som skulle ligga deri, att
inom en och samma tjenstekategori en del af personalen åtnjöte inqvartering
in natura men en del endast inqvarteringsersättning. Styrelsen
skulle nu gerna sett, om förhållandena medgifvit, att denna
orättvisa kunnat i större mån än som skett utjemnas på den naturliga
och med aflöningsförmånens begrepp, såsom nyss visats, mest öfverensstämmande
vägen att efter hand öka antalet för naturainqvartering
disponibla lägenheter. Då emellertid naturainqvarteringen i allt fall nu
kunnat utsträckas derhän, att exempelvis eldigt 1895 års arvodesstat
af 269 stationskarlsförmän 195 eller 72.5 procent och af 1,375 stationskarlar
846 eller 61.5 procent kommit i åtnjutande deraf, samt — frånsedt
den inverkan rent lokala förhållanden utöfvade — bostäder enligt
regeln i tur och ordning tilldelades de äldre befattningshafvarne inom
vederbörande kategori, förestälde sig styrelsen, att de befattningshafvare
derinom, hvilka ej vore i åtnjutande af förmånen, hellre såge, att den
nuvarande ordningen i detta hänseende, enligt hvilken utsigt äfven för
dem förefunnes att i sin tid erhålla förmånen, bibehölles än att den af
komitén förordade åtgärden vidtoges.

Till ofvan angifna förhållanden, hvilka talade för ett bibehållande
af gällande bestämmelser i fråga om liniepersonalens naturainqvartering,
kunde — hvad särskildt beträffade den lägre betjeningen — läggas
det af två reservanter inom komitén jemväl antydda, tungt vägande
skälet att naturainqvarteringen för denna personal äfven från fysisk
och moralisk synpunkt sedt vore en synnerligen lämplig aflöningsform.
De s. k. boställshus, hvilka styrelsen med Kongl. Maj:ts begifvande för
längre tid förhyrt af enke- och pupillkassan, vore hufvudsakligen afsedda
just för den lägre trafikbetjeningen; och deras förhyrande hade
i väsentlig mån föranledts af nödvändigheten att genom anskaffande af
lämpliga bostäder åt sagda betjening medverka till, att denna bibehölles
vid den, enligt hvad allmänt torde vara erkändt, mönstergilla beskaffenhet,
som från början utmärkt densamma. Styrelsen kunde för sin
del bestämdt vitsorda, att den mindre goda anda, som vid tidpunkten
närmast före boställshusens uppförande här i Stockholm hållit på att
tränga sig in bland stationsbetjeningen, sedermera försvunnit, helt visst
just i följd af bostadsförhållandenas ordnande. För närvarande funnes
dylika boställshus uppförda i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Linköping
och Sköfde om tillsammans 459 boningsrum förutom kök och
ekonomirum. De vore förhyrda enligt sju särskilda kontrakt, hvilkas
Bih. till liiksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Käft. 14

106 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

giltighetstid utginge ett hvart af åren 1903, 1910, 1913, 1914, 1918,
1919 och 1920. Att nu, såsom komitén förordade, meddela förbud mot
ingående af nya dylika hyresaftal samt mot förnyande af de ingångna
aftalen vid hyrestidens slut syntes styrelsen så mycket mindre böra
ifrågakomma, som dessa förhyrningar delvis föranledts af Riksdagens
uttalanden i den skrifvelse af den 11 maj 1876, deri Riksdagen tillkännagifvit
sitt beslut i anledning af Kongl. Maj:ts framställning om
anvisande af ett anslag till uppförande af boställshus åt betjeningen.

För de äldre boställsliusen, hvilka bygdes under tider, då hyror
samt priser på byggnadsmaterialier varit höga, kunde i öfrigt statens
utgifter visserligen anses nog dryga, men förhållandet i detta hänseende
hade de senare åren blifvit gynsammare och torde för framtiden kunna
komma att ställa sig än fördelaktigare.

Om inskränkning nu vidtoges i den förmån af inqvartering in
natura, som, allt sedan statsbaneförvaltningens uppkomst stäld i utsigt
jemväl för maskin- och stationsbetjeningen, under de senare åren
kunnat i afsevärdare grad beredas denna betjening, skulle detta komma
att stå i den bjertaste motsats till den sträfvan från stora arbetsgifvares
sida att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, som allt mera
gjorde sig gällande. En sådan åtgärd skulle enligt styrelsens förmenande
icke vara staten värdig och icke heller ur ekonomisk synpunkt klok,
ty den skulle säkerligen, såsom förut antydts, med tiden resultera i
en sämre personaluppsättning.

Vidkommande härefter komiténs förslag att förmånen af inqvartering
in natura skulle upphöra för styrelsens chef och öfverdirektörerna,
så hade styrelsen i annat sammanhang framhållit, att styrelsens
befogenhet med afseende å linieförvaltningen enligt komiténs slutliga
förslag — om också något inskränkt i följd af en del personal- och
andra ärendens öfverflyttning från styrelsen till distriktsförvaltningen —
i mångt och mycket skulle komma att blifva densamma som för närvarande.
Vid sådant förhållande och då det i öfrigt syntes styrelsen
uppenbart, att det icke kunde vara annat än till afsevärd fördel för en
administration af jernvägsförvaltningens natur med dess mångfald af
löpande ärenden, hvilka kräfde, snart sagdt, ögonblickligt afgörande,
att styrelsemedlemmarne bodde i embetslokalernas omedelbara närhet,
hade styrelsen ansett sig böra påyrka, att den sedan lång tid tillbaka
i detta hänseende bestående ordningen, sådan den i styrelsens förslagtill
aflöningsreglemente närmare angifvits, måtte få fortfara. Och styrelsen
ansåge sig så mycket hellre böra göra detta, som komiténs förslag
till aflöningsförmåner för styrelsemedlemmarne skulle genom bo -

107

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

stadsförmånens borttagande, åtminstone hvad öfverdirektörerna beträffade,
medföra en väsentlig försämring i dessas ställning, hvars vidtagande,
enligt styrelsens bestämda uppfattning, måste verka hindrande
för de vigtiga befattningarnas besättande på tillfredsställande sätt och
sålunda ingalunda vara med klok hushållning förenligt. För styrelsens
chef hade nemligen komitén visserligen i sammanhang med bostadsförmånens
indragning föreslagit en arvodesförhöjning af 2,000 kronor,
hvilken torde kunna anses ungefärligen uppväga nämnda förmån, men
för öfverdirektörerna hade såsom vederlag en arvodesförhöjning af allenast
400 kronor ansetts tillräcklig. Af komiténs motivering till förslaget
härom (sid. 271—272) framginge dock, att komitén erkände, att
vid bestämmandet af aflöningen för bemälde tjenstemän hänsyn borde
tagas ej mindre till hvad motsvarande befattningar å det industriella —
och särskildt det jernvägsindustriella — området betingade, än äfven
dertill, att i följd af jernvägstjenstens egenartade natur en ledamot af
jernvägsstyrelsen måste anses hafva större ansvar och mera maktpåliggande
arbete än ledamöterna i de öfriga styrelseverken öfver hufvud
taget. Under sådana förutsättningar syntes komitén hafva bort i sammanhang
med indragningen af bostadsförmånen föreslå en vida större
arvodesförhöjning för öfverdirektörerna. För sin del ansåge emellertid
styrelsen, som sagdt, att vid nuvarande aflöningsförmåner lämpligen
borde bero för såväl styrelsens chef som öfverdirektörerna.

Den inskränkning i styrelsevaktmästarnes rätt till fri bostad, som
komitén ifrågasatt, kunde styrelsen icke finna af omständigheterna påkallad,
utan hemstälde styrelsen, att ifrågavarande betjente måtte få
bibehållas vid sina nuvarande förmåner, med allenast den ändring deri,
som innefattades i styrelsens den 26 november 1892 afgifna förslag till
aflöningsreglemente.

Hvad anginge förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja
förmånen af fri bostad, kunde styrelsen inskränka sig till att instämma
i den reservation, som afgifvits af fem utaf komiténs elfva
ledamöter, dervid gifvetvis med särskild anslutning till den formulering
af stadgandet om den fria vedbranden, som af reservanterna Hahr och
friherre Sparre påyrkats (kom.-bet. sid. 331—333; 371—372).

Förslaget om nedsättning i inqvarteringsprocenten för tågpersonal
från 20 till 15 kunde styrelsen så mycket mindre biträda, som någon
anledning icke förefunnes för styrelsen att frånträda sitt redan i underdånig
skrifvelse den 28 november 1873 framstälda, af Kongl. Maj:t då
godkända och för 1874 års Riksdag framlagda samt af styrelsen i
dess underdåniga skrifvelse den 26 november 1892 sedermera för -

108

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nyade förslag att all liniepersonal, som ej bereddes förmånen af fri
bostad, måtte i inqvarteringsersättning erhålla 20 procent af arvodet.

Styrelsen hemstälde alltså, att § 11 i aflöningsreglementet måtte,
med iakttagande i vederbörliga fall af förändrade benämningar på
tjensteinnehafvare, affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med styrelsens
sistberörda förslag, dock att styrelsen icke både något att erinra
mot att bestämmelserna om bostadens storlek samt vederbörandes skyldighet
att afflytta och att upplåta nödigt utrymme åt vikarie eller ny
tjensteinnehafvare formulerades i enlighet med hvad komitén föreslagit.

§ 3 af komiténs förslag skilde sig — anför styrelsen — från § 4 af
styrelsens förslag af år 1892 i främsta rummet deri, att komitén högst
betydligt ökat antalet af de befattningshafvare, som skulle komma i åtnjutande
af s. k. fasta arvoden. Med hänsyn till hvad komitén anfört
till stöd för sitt förslag i denna del ansåge sig styrelsen böra biträda
detsamma, hvadan styrelsen alltså icke hade något att erinra mot att
de af komitén föreslagna tjenstekategorierna försåges med fasta arvoden.
Hvad särskildt beträffade arkitektsbefattningen, hvilken styrelsen år
1892 tänkt sig fortfarande bibehållen på extra ordinarie stat, medgåfve
styrelsen, att talande skäl andragits för dess uppföranda å ordinarie stat.

Vidkommande antalet med fasta arvoden försedda befattningshafvare
af olika slag, ansåge styrelsen de af komitén i detta hänseende
verkstälda beräkningarna med hänsyn till nu för handen varande förhållanden
i allmänhet vara riktiga, dock att, förutom hvad förut anförts
om behofvet af ytterligare ett byrådirektörs- och ett maskiningeniörsarvode,
dels på de af två reservanter anförda skäl (kom.-bet. sid.
377 — 378) antalet kontrollörer borde ökas med två, dels ock i anledning
af de fem vestkustbanornas förvärfvande antalet verkmästare, i enlighet
med styrelsens i underdånig skrifvelse den 31 december 1895 gjorda
och af Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 2 januari 1896 biträdda
förslag, måste ökas med en.

Hvad derefter anginge de arvodesbelopp, komitén föreslagit för
innehafvarne af fasta arvoden, så hade styrelsen redan förut yttrat sig
rörande aflöuingen för styrelsens chef och ledamöter äfvensom förste
vaktmästare. I fråga om byrådirektör, kamererare, hufvudkassör, föreståndare
för statistiska- och milkontoren, förste kontrollör och notarie
(byråsekreterare) öfverensstämde komiténs förslag med styrelsens; och
det arvode, styrelsen föreslagit för kontrollör, lägst 3,000 och högst

4,000 kronor, hade komitén allenast omfört från klassarvode till fast
arvode med ålderstillägg. Den för telegrafdirektören af komitén ifråga -

109

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

satta arvodesförhöjningen ansåge sig styrelsen med afseende å de af
komitén anförda skal böra i underdånighet tillstyrka, och mot det föreslagna
arkitektsarvodet hade styrelsen icke något att erinra.

Vidkommande åter arvodena för registrator, revisor och förrådsförvaltare
hade styrelsen af hvad komitén i sådant hänseende anfört
icke funnit sig föranledd att frångå sitt år 1892 härom framstälda förslag.

För den såsom särskild befattning föreslagna nya byråingeniörstjensten
hade styrelsen år 1892, på det att tjensten måtte blifva något så
när likstäld med ban- och maskiningeniörsbefattningarna, föreslagit ett
arvode efter klass med lägst 3,000 kronor och högst 4,500 kronor. Komitén
hade omfört detta till fast arvode å 3,000 kronor, motsvarande
första gradens aflöning vid de centrala verken, men med tre — i stället
för två — ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år; och
hade det tredje ålderstillägget synts komitén behöfligt, för att man
måtte kunna påräkna att få såsom byråingeniör hos styrelsen behålla
en ingeniör, som för tjenstgöring derstädes visat sig lämplig, i det att
denne med sådan förmån mindre syntes skola frestas att söka transport
till linieförvaltningen för erhållande af inqvarteringsersättning. Att märka
vore emellertid att, då arvodesförhöjningarna enligt komiténs förslagför
såväl byråingeniörer som ban- och maskiningeniörer endast inträdde
efter bestämda år, någon möjlighet att, genom ett tidigare tilldelande
af skälig arvodesförhöjning, i det antydda syftet reglera aflöningen för
en byråingeniör, som ville söka sig ut på linien, enligt komiténs förslag
icke funnes; och vore aflöningama för de ifrågavarande tjensterna i
sjelfva verket så afpassade, att en ban- eller maskiningeniör, som flyttades
in i styrelsen, alltid erhölle löneförsämring samt en byråingeniör,
som flyttades ut på linien, alltid löneförbättring. Under sådana förhållanden
och med afseende jemväl derå, att till byråingeniörer borde
efter längre eller kortare tjenstgöring å linien befordras sådana ingeniörer,
hvilka vore särskildt framstående, enligt regeln i någon viss
gren af tjensten, tvekade styrelsen icke att hemställa, att vid omförande
till fast arvode af aflöningen för byråingeniör denna måtte bestämmas
till 4,000 kronor jemte två ålderstillägg å 500 kronor att inträda efter
resp. 5 och 10 år.

Beträffande de särskilda aflöningsbelopp, komitén föreslagit för
sådana befattningar vid distrikten, för hvilka fasta arvoden skulle fastställas,
hade styrelsen icke något att erinra.

Med afseende å de tilläggsarvoden, komitén i anm. 2 under § 3
föreslagit, anmärkte styrelsen att, derest bestämmelse om dylika tillläggsarvoden
skulle i aflöningsreglementet intagas och icke — hvad

110 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

styrelsen med hänsyn till vexlingen af de olika förhållanden, hvilka
kunde göra anvisandet af tilläggsarvoden för förvaltningen ur ekonomisk
synpunkt fördelaktigt, ansåge ändamålsenligare — i stället åt
Kongl. Maj:t öfverlemnades att uti de årliga arvodesstaterna meddela
föreskrifter härom, de af komitén ifrågasatta tilläggsarvodena å 500
kronor borde ökas med åtminstone två, nemligen för den trafikinspektör
och den baningeniör, hvilka borde erhålla delegeradt befäl å den nordligaste
delen af statsbanenätet.

Maximiarvodena för qvinliga kontorsskrifvare och biträden såväl
inom centralförvaltningen som vid''distrikten hade enligt styrelsens förmenande
af komitén beräknats alltför låga; hvarvid särskildt vore att
märka, det qvinliga kontorsskrifvare å distrikten erhållit för låg aflöning
jemväl i förhållande till sina kamrater inom centralförvaltningen.
För sin del ansåge sig styrelsen böra i fråga om dessa båda slags kontorsskrifvare
påyrka bibehållandet af de maximiarvoden, som hittills
faktiskt tillämpats, eller 1,800 kronor inom centralförvaltningen och
1,500 kronor vid distrikten; och syntes maximiarvodena för de qvinliga
kontorsbiträdena styrelsen lämpligen böra bestämmas till 1,080 kronor
inom centralförvaltningen och 900 kronor vid distrikten. Jemväl minimiarvodet
syntes för qvinligt kontorsbiträde inom centralförvaltningen
skäligen böra höjas från 540 till 600 kronor.

Med afseende å stationsskrifvarne hade komitén ansett höjning af
maximiarvodet till 2,100 kronor böra förekomma endast i fråga om de
skrifvare, som vore anstälda å stationer af l:sta, 2:dra och 3:dje klass.
Ehuru visserligen stationsskrifvare å annan station endast undantagsvis
— efter synnerligen lång tjenstetid — torde böra kunna komma i åtnjutande
af en dylik aflöning, ansåge sig styrelsen likväl, med hänsyn
till dessa undantagsfall, böra vidhålla sitt år 1892 i ämnet framstälda
förslag.

I fråga om aflöningen för stationsmästare anslöte styrelsen sig till
det af två reservanter gjorda yrkandet (kom.-bet. sid. 381— 382) och
hemstälde alltså, att denna aflöning måtte regleras med hänsyn till
stationernas indelande i trenne klasser och utgå sålunda:

lägst: högst:

till stationsmästare å 6 klassens station med 900 — 1,500 kronor

b b b 7 b b b 840 — 1,200 »

B B B 8 B B B 780 - 960 B

Emot de ifrågasatta högre aflöningarna för banmästare och vagnsmörjare
hade styrelsen icke något att erinra; hvaremot styrelsen för

111

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

sin del icke kunde tillstyrka de nedsättningar i förhållande till styrelsens
förslag, som ifrågasatts i maximiarvodena för manligt kontorsbiträde
och vaktmästare vid distrikten.

Med afseende å stationskarlsförmäns- och stationskarlsbefattningarnas
uppdelning i respektive vexel-, magasins- och stationskarlsförmäns- samt
signalkarls-, vexelkarls-, magasinskaris- och stationskarlsbefattningar
äfvensom beträffande brovaktstjenstens uppförande såsom särskild befattning
vidblefve styrelsen sitt år 1892 afgifna förslag med deri för
vederbörande befattningar ifrågasatta löneförmåner.

Den föreslagna indragningen af kusk- och telegrambudsbefattningarna
kunde styrelsen åter biträda.

Af hvad komitén anfört till gendrifvande af styrelsens förslag derom,
att ett särskildt dyrortstillägg måtte under vissa förutsättningar
kunna tilldelas ban- och stationsbetjeningen i Norrland, hade styrelsen
icke blifvit öfvertygad om detta förslags olämplighet, hvarför styrelsen
vidhölle detsamma.

Komiténs förslag om uteslutande ur aflöningsreglementet af bestämmelsen
derom, att kontorsskrifvare måtte under vissa förhållanden
kunna aflönas efter beting kunde styrelsen icke biträda. Styrelsen vore
visserligen betänkt på att försöksvis successivt inskränka ifrågavarande
aflöningsforms tillämpning, men då betingsaflöningen, väl afvägd, hade
många förutsättningar för att kunna blifva en lämplig aflöningsform för
personal, som vore sysselsatt med statistiskt eller liknande räknearbete,
samt styrelsen, på sätt i följande utlåtande öfver komiténs betänkande
komme att närmare utvecklas, för sin del måste motsätta sig förslaget
att indraga all ordinarie kontorsskrifvarepersonal å såväl statistiska som
milkontoret, ansåge sig styrelsen böra påyrka ofvanomförmälda bestämmelses
bibehållande, på det att återgång till ifrågavarande aflöningsform
måtte stå öppen, derest erfarenheten skulle gifva vid handen, att utgifterna
för personalens aflöning med fixa arvoden skulle komma att
ställa sig dyrare.

Lika med två reservanter och på af dem anförda skäl (kom.-bet. § 2.
sid. 380) har styrelsen hemstält, att förevarande paragraf måtte i hufvudsak
erhålla den i 1892 års förslag ifrågasatta lydelse.

Med afseende å § 8 har styrelsen, lika med samma reservanter, § s.
yrkat, att den i mom. 1 af denna paragraf intagna särskilda föreskriften
rörande tjenstemännen inom centralförvaltningen må utgå och föreskrifterna
i mom. 2, 3 och 4 rörande distriktstjenstemännen i stället

112 Kontjl. Majits Nåd. Proposition N:o 27-

erhålla sådan formulering, att de blifva gällande för jernvägsstatens
samtlige tjensteman.

§ 10. Beträffande den ifrågastälda regleringen af bestämmelsen om be grafningsbjelp

bar styrelsen likaledes instämt i det af bemälde reservanter
gjorda yrkande, att samma bestämmelse måtte bibehållas vid den
lydelse, 1892 års förslag upptager; och hänför sig styrelsen i detta
hänseende till de af reservanterna anförda skäl (kom.-bet. sid. 372).

$ 14. Styrelsen har i fråga om § 14 inskränkt sig till att, med hänvis ning

till hvad styrelsen i ämnet anfört i sin underdåniga skrifvelse
den 26 november 1892, påyrka beklädnadsförmånens tillerkännande åt
deri personal, som angifvits i § 16 af då afgifna förslag, med undantag
för telegrambud, hvilka icke längre skulle i ordinarie befattning anställas
och förty icke behöfde i paragrafen omnämnas.

§15. Styrelsen har i fråga om § 15 erinrat, att i hvad anginge inskränk ningen

i den fria medicinen 1895 års statsrevision i viss mån kunde anses
hafva anslutit sig till komiténs mening, i det att revisionen förmält sig
hafva fäst sin uppmärksamhet å de ansenliga belopp, hvartill kostnaden
för medicin åt den vid trafiken anstälda personal under revisionsåret
uppgått, ehuru revisionen med afseende å jernvägskomiténs förslag
i ämnet inskränkt sig till att anmäla förhållandet. Styrelsen kunde
emellertid icke tillstyrka Kongl. Maj:t att godkänna komiténs förslag
rörande kostnadsfri läkarevård och fri medicin. Hvad anginge den afse
värda inskränkningen i rätten att anlita annan än ordinarie jernvägsläkare,
så skulle en sådan inskränkning numera, då allt flera läkare utbildade
sig till specialister, lätt kunna få till följd, att just de svåraste
sjukdomsfallen bland personalen ej erhölle den behandling, som för
deras botande vore den lämpligaste; och då härtill komme, att jernvägens
utgifter för dylik läkarevård vore jemförelsevis obetydliga, syntes
anledning icke förefinnas att reglera ifrågavarande förmån på annat sätt
än styrelsen föreslagit. Jernvägens utgifter för medicin åt betjeningens
familjemedlemmar stege visserligen till ganska betydande belopp;
men om personalens stora antal toges i betraktande, kunde utgiftssumman
icke anses oskäligt hög; och att nu borttaga en häfdvunnen förmån
af ifrågavarande art syntes styrelsen så mycket mindre böra förekomma,
som den fria läkarevården för en personal i den ekonomiska
ställning, hvari största delen af statsbanepersonalen befunne sig, egde
föga värde, om den icke åtföljdes af rätt till kostnadsfri medicin. Mot

113

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

de smärre förändringar, komitén i öfrigt föreslagit i bestämmelserna
angående fri läkarevård med hvad dertill hörde, hade styrelsen icke
något att erinra.

Hvad beträffar komiténs förslag till öfvergångsbestämmelser, har
styrelsen anfört att, då den af komitén i detta hänseende föreslagna
hufvudprincipen — eller att i fråga om för personalen väsentliga löneförmåner
de bestämmelser, som nu gälde, borde med afseende å den
nuvarande personalen fortfarande tillämpas, intill dess att vederbörande
antingen anmälde sig till öfvergång på ny stat eller erhölle befordran
eller uppflyttning i loneklass — stode i nära öfverensstämmelse med
styrelsens år 1892 i detta hänseende framstälda förslag — eller att,
om det vid tillämpningen af den nya arvodesstaten skulle befinnas, att
tjenstemans eller betjents aflöning enligt den nya staten utfölle lägre
än hvad han enligt det äldre reglementet åtnjöte, han måtte få vid redan
innehafda löneförmåner bibehållas — styrelsen icke hade något väsentligt
att emot komiténs ifrågavarande förslag erinra. Innan Kongl.
Maj:t pröfvat, hvilka nya bestämmelser borde meddelas angående statsbanepersonalens
löneförmåner äfvensom från hvilken tidpunkt dessa bestämmelser
borde tillämpas, ansåge sig styrelsen emellertid sakna anledning
att utarbeta något detaljeradt förslag till öfvergångsbestämmelser.''''

Af ofvan lemnade redogörelse för jernvägsstyrelsens senaste yttrande
i löneregleringsfrågan framgår, att styrelsen, som i organisationsfrågan
väsentligen anslutit sig till komitéförslaget, deremot haft åtskilligt
att erinra mot den lönereglering, som af komitén ifrågasatts. Det torde
då tillåtas mig att yttra mig öfver hvad styrelsen i detta hänseende
andragit.

Jemte det att styrelsen påyrkat förhöjningar i en del af komitén
föreslagna arvodesbelopp, har styrelsen på det bestämdaste afstyrkt
komiténs förslag till ordnande af den förnämsta bland de särskilda förmåner,
jernvägsstaten åtnjuter, eller inqvarteringsförmånen, hvarjemte
styrelsen äfven motsatt sig den reglering, komitén föreslagit rörande
vissa andra förmåner, som dock äro af mera underordnad vigt.

Hvad då angår frågan om regleringen af de särskilda förmånerna,
så kan jag för min del — beträffande först de mera underordnade —
icke finna tillräckliga skäl anförda för bibehållande i detta hänseende
af en undantagsställning för jernvägsstaten i vidare mån än hvad äfven
enligt komitéförslaget skulle eg a rum. Såsom jag förut framhållit, anBih.
till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Raft. 15

Öfvergångs bestämmelser.

Departementschefens

yttrande i
löneregleringsfrågan.

114

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ser jag lämpligt och riktigt att i fråga om aflöningsformer i allmänhet
i görligaste mån likställa jernvägspersonalen med personalen inom andra
statsförvaltningens grenar; och jag har jemväl såsom en konseqvens
häraf tillstyrkt Eders Kongl. Maj:t att göra framställning till Riksdagen
i syfte att bereda jernvägspersonalen konstitutorial å sina befattningar.
Hvad till stöd för bibehållandet af jernvägsstatens nu ifrågavarande
undantagsförmåner kan anföras ur synpunkten af att samma personal i
fråga om anställningens art icke är likstäld med personalen inom närmast
jemförliga verk förlorar således sin betydelse, om denna framställning
bifalles. Under sådana förhållanden kan jag ej underlåta hemställa, det
Eders Kongl. Maj:t måtte finna hvad komitén föreslagit i fråga om
arvodenas fördelning i lön och tjenstgöring spenning ar (§ 2.), arvodesafdrag
vid tjenstledighet (§ 8.), hegrafningshjelps utgående (§ 10.), och rättigheten
till kostnadsfri sjukvård m. m. (§ 15.) i allmänhet vara af beskaffenhet
att kunna af Eders Kongl. Maj:t godkännas. Med afseende å
detaljbestämmelserna rörande den fria sjukvården, hvilka, lika litet som
hittills, lära böra underställas Riksdagen, torde emellertid någon modifikation,
särskildt i syfte att undantagsvis bereda möjlighet till specialisters
anlitande, kunna finnas behöflig. Och hvad angår bestämmelsen i § 8
mom. o i fråga om arvodesafdrag för betjente vid tjenstledighet, får
jag i underdånighet hemställa om nådigt bifall till den af mig jemte
tre andra ledamöter inom komitén i denna del afgifna reservation
(kom.-bet. sid. 350—352). Under det att komiténs flertal uttalade
sig för bibehållande af nu gällande stadgande att dylikt afdrag må ega
rum »under de förhållanden och i den ordning, styrelsen föreskrifver»,
yrkades från reservanternas sida, att i sjelfva aflöningsreglementet måtte
intagas bestämmelser, som i fråga om arvodesafdrag i allmänhet likstälde
betjente med distriktstjenstemän, dock att vid tjenstledighet för
enskilda angelägenheter fullt arvode finge för betjente utgå endast under
högst femton dagar under loppet af ett och samma år och följaktligen,
då ledighet åtnjutits för så väl enskilda angelägenheter som för
sjukdom eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för
hvilka betjent egde uppbära dylikt arvode, icke öfverstiga fyratiofem.
Till stöd för detta yrkande anfördes bland annat: att det ur såväl jernvägsstyrelsens
egen som den underlydande personalens synpunkt borde
vara önskvärdt, att i aflöningsreglementet bestämdt angåfves de förmåner,
personalen egde åtnjuta; att i förevarande fall bestämmelsens intagande
i aflöningsreglementet syntes vara än angelägnare, enär de föreskrifter
i ämnet, jernvägsstyrelsen hittills utfärdat, icke vore så förmånliga
för personalen, som reservanterna ansåge billigheten bjuda;

115

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att i delta hänseende för närvarande gälde, det betjente visserligen kunde
med bibehållande af fullt arvode erhålla tjenstledighet till skötande af
egna angelägenheter under femton dagar årligen, men att deremot vid
sjukdomsförfall tjenstgöringspenningarne redan första dagen indroges;
att med afseende å arten af betjeningens arbete anledning väl icke
syntes förefinnas att utsträcka tiden för den afdragsfria tjenstledigheten
för förstnämnda ändamål längre än hvad nu vore medgifvet, hvilket utgjorde
hälften mot hvad bestodes tjensteman; att hvad åter tjenstledighet
vid sjukdomsförfall beträffade, det icke kunde vara rättvist att, då
tjenstemannapersonalen egde att vid dylikt förfall under någon tid uppbära
fullt arvode, betjeningspersonalen, som i allmänhet åtnjöte lägre
aflöning, skulle nödgas från första stund vidkännas afdrag; att komitén
syntes hafva motsatt sig intagandet i aflöningsreglementet af en bestämmelse
i ämnet af den anledning att komitén befarat, att med en
dylik bestämmelse betjeningspersonalen skulle komma att i vissa fall
uteblifva från tjenstgöring på grund af allenast föregifvet sjukdomsfall,
något som skulle kunna blifva icke allenast för jernvägsförvaltningen
kostsamt utan äfven för trafiken hinderligt; att en sådan farhåga dock
syntes reservanterna oberättigad, då jernvägsförvaltningen nog torde
ega medel i sin hand att förekomma missbruk af ifrågavarande art; att
i hvarje fall den nuvarande ordningen icke kunde försvaras dermed, att
en ändring skulle för jernvägsförvaltningen medföra en ekonomisk uppoffring;
och att för öfrigt betjentes likställande med tjenstemän i detta
hänseende under vanliga förhållanden icke syntes åsamka statens jernvägar
någon större utgift, enär exempelvis sammanlagda beloppet af de
arvodesafdrag, statsbanebetjeningen år 1893 fått vidkännas vid sjukdom
från och med en till och med trettio dagar, uppgått till allenast 7,995
kronor 98 öre.

1 fråga om be. kl ä d na dsfönn än ens ordnande (§ 14) anser jag mig på
de af komitén anförda skäl icke kunna biträda jernvägsstyrelsens mening,
utan får jag jemväl i denna del förorda bifall till komiténs förslag,
dock att det synes böra stå styrelsen öppet att, allt efter som kan finnas
för staten fördelaktigast, tillhandahålla uniformspersedlarna in natura
eller mot ersättning i penningar öfverlemna åt personalen att anskaffa
persedlarna.

Vidkommande den vigtiga frågan om inqvartering sförmånens reglering
(§ 11), har deremot, synes mig, styrelsen anfört omständigheter,
som kunna väcka tveksamhet, huruvida fullgiltig anledning verkligen
förefinnes att gå så långt i inskränkning af denna förmån, som komitén
föreslagit. Styrelsens anmärkning att den liniepersonalen tillkommande

116 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

förmånen af fri inqvartering in natura alltifrån början ingått såsom en
så vigtig faktor vid bestämmandet af denna personals — eller åtminstone
stora gruppers deraf — totalaflöning, att dess allmänna indragning och
ersättande med allenast hyresbidrag skulle, om ej afsevärda höjningar
i de kontanta arvodena samtidigt vidtoges, medföra en opåkallad
minskning i löneförmånerna, synes icke kunna frånkännas en viss betydelse;
och ännu mera vigt synes böra tillmätas hvad styrelsen, under
åberopande af erfarenheten just vid jernvägsstaten, anfört om naturainqvarteringens
lämplighet såsom aflöningsform för lägre betjening af
det slag, hvarom här är fråga. Det är denna, så att säga, sociala sida
af frågan, som komitén kanske icke nog uppmärksammat, men hvilken
obestridligen förtjenar beaktande. Den allmänna sträfvan hos stora
arbetsgifvare att tillhandahålla sin arbetspersonal bostadslägenheter, hvarom
styrelsen erinrar — denna sträfvan i riktning att åt arbetarne bereda
egna hem — torde hafva sin grund i den erfarenhet man gjort, att vidtagandet
af en dylik åtgärd ej endast innebär beredandet af en afsevärd
ekonomisk förmån åt arbetarne utan äfven bidrager till att höja deras
sedliga nivå och ingifva hos dem känslan af mera samhörighet med
den institution, för hvars räkning de använda sina arbetskrafter. Och
det kan ju då ifrågasättas, om icke äfven för jern vägsförvaltningen, som
ock är en mycket stor arbetsgifvare, denna synpunkt är så pass vigtig,
att hänsynen till den ekonomiska vinsten af en väsentligare begränsning
i nu utgående inqvarteringsförmån derför bör vika. Man lärer
icke heller vid frågans bedömande kunna underlåta att taga hänsyn
till den omständigheten att staten redan för en lång följd af år anskaffat
bostäder åt personalen, dels direkt genom byggande för egen
räkning och dels indirekt genom jernvägens enke- och pupillkassa såsom
mellanhand. Vid dylikt förhållande torde en genomgripande förändring,
sådan den komitén principielt föreslagit, icke — i allt fall icke
på länge — kunna med verklig ekonomisk fördel för statsbanorna genomföras
i någon mera afsevärd utsträckning. Äfven detta förhållande
kan väcka tvekan, huruvida skäl förefinnes att i princip besluta en förändring,
som i verkligheten icke skulle kunna konseqvent föras igenom,
utan hufvudsakligen resultera deri, att befattningshafvare, som vore
placerade å platser, der jernvägen nu af annan än enke- och pupillkassan
förhyr bostadslägenheter, skulle komma i sämre ekonomisk ställning
än deras vederlikar å sådana platser, der jernvägen eger eller af
nämnda kassa förhyr lägenheterna. Och slutligen vill jag icke förneka,
att de lokala förhållandena kunna vara sådana, att jemväl andra befattningshafvare
än de af komitén angifna grupperna kunna för tjen -

117

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

stens behöriga skötande vara i verkligt behof af att genom jernvägsförvaltningens
försorg erhålla bostäder, belägna i jernvägens omedelbara
närhet.

Om således komiténs regleringsförslag i denna del icke torde böra
i hela sin utsträckning genomföras, följer dock deraf ingalunda, att de
nuvarande bestämmelserna böra bibehållas oförändrade eller med den
af jernvägsstyrelsen ifrågasatta formuleringen. Den inskränkning, som
torde vara erforderlig uti ifrågavarande förmån, synes deremot kunna
åstadkommas genom en partiel revision af de utaf Eders Kongl. Maj:t
genom nådiga brefvet den 23 december 1880 meddelade föreskrifterna,
hufvudsakligen sålunda att från möjligheten att erhålla fri inqvartering
in natura enligt den allmänna regeln uteslötes sådana grupper af personal,
som erfarenheten visat näppeligen vara deraf i behof, och att i
sammanhang dermed stadgades att förhyrning af bostadslägenheter åt
personalen icke finge af jern vägsförvaltningen verkställas utan Eders
Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande.

Enligt sagda nådiga bref skall — jag erinrar derom — fri bostad
tillkomma styrelsens chef och ledamöter, hvarjemte, med iakttagande af
den uppdelning af stationsskrifvareklassen, som införts genom nådiga
brefvet den 30 december 1885, dylik förmån kan, der styrelsen finner
sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt, i statens
egna eller förhyrda lägenheter tillkomma vaktmästare i styrelsen samt
följande tjenstemän och betjente vid distrikten: afdelningsföreståndare
och hans assistent, baningeniör, maskiningeniör, stationsinspektor, telegrafinspektor,
verkmästare, stationsskrifvare jemte bokhållare (byråassistent
å trafikafdelningen, underinspektör och expeditionsföreståndare),
förste stationsskrifvare och kontorsbiträde, öfverbanmästare, lokomotivförareförmån,
vagnmästare, stationsmästare, vaktmästare, banmästare,
lokomotivförare, vagnförman, öfverkonduktör, konduktör, packmästare
samt betjente af lägre grad än de nämnde.

Hvad då först angår den styrelsepersonal, som nu är i åtnjutande
af fri bostad, så anser jag mig på de af komitén anförda skäl icke
kunna förorda förmånens bibehållande för styrelsens chef och ledamöter,
likasom jag icke heller finner anledning att beträffande styrelsevaktmästarne
föreslå annan ordning i detta hänseende än den, som gäller
för deras vederlikar inom andra verk, eller att, der fri bostad åtnjutes,
afdrag med visst belopp skall ega rum å lönen.

Vidkommande derefter liniepersonalen, så framgår af den på grund
af nådiga brefvet den 31 december 1895 upprättade arvodesstaten vid
statens jernvägstrafik för år 1896 — personalen vid f. a. Vestkust -

118 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

banan deri icke upptagen — att af de grupper, hvilka enligt gällande
bestämmelser kunna komma i åtnjutande af naturainqvartering, förmånen
tillkommer samtliga eller i det närmaste samtliga afdelningsföreståndare,
trafikdirektörsassistenter, ban- och maskiningeniörer, stationsinspektorer,
förste stationsskrifvare, öfverbanmästare, stationsmästare, vaktmästare,
banmästare och banvakter; och torde, då någon inom nu nämnda
grupper ej tilldelats inqvartering in natura, detta varit beroende på
rent speciella förhållanden. Vidare visar det sig, att inom följande
grupper ett relativt stort antal befattningshafvare åtnjuta bostad in natura,
nemligen af 32 bokhållare å trafikafdelningen (byråassistenter,
underinspektörer och expeditionsföreståndare) 23, af 15 verkmästare 7,
af 22 lokomotivförareförmän 11, af 5 vagnmästare 2, af 27 vagnförmän
12, af 13 materialvakter 6, af 268 stationskaris förmän 199, af 1,372
stationskarlar 860 och af 24 portvakter 13; medan åter af 4 telegrafinspektörer
ingen samt inom följande grupper endast ett mindre antal
erhållit ifrågavarande förmån, nemligen af 250 stationsskrifvare 18,
af 302 lokomotivförare 8, af 334 eldare och eldarelärlingar 8, af 102
lokomotivputsare 6, af 82 pumpare och kolvakter 6, af 151 vagnsmörjare
2, af 44 vagnputsare 2, af 200 kontorsbiträden å trafikafdelningen
55, af 236 öfverkonduktörer och konduktörer 18, af 102 packmästare 8
och af 63 kontorsvakter, notisbärare (och telegrambud) 14. Af samtliga
3,331 liniepersonal tilldelade bostadslägenheter voro i öfrigt 2,879 belägna
i jernvägens egna hus och 452 förhyrda, af hvilka senare 321
funnos i de af enke- och pupillkassan förhyrda bostadshusen.

Det synes nu först och främst, som om man utan tvekan skulle
kunna från förmånens erhållande utesluta telegrafinspektorer, lokomotivförare
och eldare, öfverkonduktörer och konduktörer, hvilka hittills faktiskt
endast undantagsvis åtnjutit dylik inqvartering. Sådan uteslutning
skulle äfven synas kunna ega rum med de på löneskalan lågt stående
grupperna lokomotivputsare, pumpare och kolvakter, vagnsmörjare, vagnputsare,
packmästare, kontorsvakter och notisbärare, bland hvilka likaledes
endast ett ringa fåtal haft fria bostäder. Men med hänsyn till de
ofvan framhållna skäl, som tala för den lägsta personalens förseende
med naturainqvartering, synes mig dock möjligheten att, der tillfälle dertill
skulle yppas, bereda nämnda grupper denna förmån icke böra genom
stadgande i aflöningsreglementet uteslutas; och torde i öfrigt bestämmelsen
i fråga beträffande hela den lägsta betjeningen böra i hufvudsaklig
enlighet med nu gällande stadgande så affattas, att möjlighet att erhålla
fri bostad må förefinnas för lägre personal än vissa angifna befattningshafvare
å vederbörande afdelningar, i hvilket afseende lämpligen torde

119

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kunna fastslås för banafdelningen banmästare, för maskinafdelningen
eldare och för trafikafdelningen kontorsbiträden. Härigenom skulle,
bland annat, grupperna stationskarlsförmän, portvakter och stationskarlar,
hvilka nu åtnjuta naturainqvartering i ganska stor utsträckning, fortfarande
kunna blifva deraf delaktiga.

Hvad beträffar grupperna stationsskrifvare och kontorsbiträden å
trafikafdelningen, så torde inqvartering in natura icke behöfva för dem
förekomma annat än der, i enlighet med hvad nedan närmare framhålles,
rent lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt och
der jernvägsstyrelsen uppfört egna hus.

Vagnmästare åtnjuta visserligen för närvarande till ej så ringa procenttal
fri bostad, men då deras tjenstgöring icke är af beskaffenhet
att påkalla deras närvaro å tjenstelokalerna annat än på bestämda tider,
synes anledning icke förefinnas att längre upptaga dem bland de grupper,
hvilka enligt den allmänna bestämmelsen skulle kunna erhålla förmånen;
och enahanda lärer vara förhållandet med verkmästarne, dock
med undantag af de fyra bland dem, hvilka under den förändrade benämningen
af maskininspektorer skulle närmast förestå den yttre maskintjenstcn
å hufvudstationerna.

Hvad åter angår lokomotivförareförmän (lokomotivmästare) och vagnförmän,
hvilka hafva att i första hand taga vård om den till stationerna
inkommande tågmaterielen i händelse af smärre skador, så torde det i
flera fall vara för jernvägstjensten mycket fördelaktigt, att åt dem genom
jernvägens försorg beredas bostäder i stationens omedelbara närhet.

Af materialvakterna torde åtminstone en vid hvarje förråd böra
hafva sin bostad i förrådets omedelbara närhet för att finnas tillgänglig
vid uttagningar från förrådet å extra ordinära tider.

Vidkommande derefter bokhållarne å trafikafdelningen, så måste
naturainqvartering gifvetvis, på sätt komitén ock förordat, tillkomma de
föreslagne byråassistenterna, bland hvilkas funktioner tågledning skulle
ingå, äfvensom underinspektörerna. De återstående bland ifrågavarande
bokhållare, hvilka nu alla äro berättigade till denna förmån, benämnas i
det nya förslaget expeditionsföreståndare och utgöras af föreståndarne
för il-, frakt- och biljettexpeditionerna å de stora hufvudstationerna. Af
dessa synas emellertid endast föreståndarne för biljettexpeditionerna behöfva
hafva böstad i stationens omedelbara närhet.

Af de grupper personal, för hvilka naturainqvarteringen nu är
allmän, torde vidare kunna uteslutas öfverbanmästarne, som hufvudsakligen
äro skrif- och bokföringsbiträden å baningeniörsexpeditionerna och hvilka
enligt det nya förslaget icke längre skulle i samma mån som förut

120

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tjenstgöra såsom vikarier för baningeniörerna; hvarjemte beträffande
förste stationsskrifvarne, hvilka äro souschefer dels å de olika expeditionerna
vid hufvudstationerna dels ock å stationerna af andra och
tredje klass, förmånen lärer vara erforderlig endast för de å andra och
tredje klassens stationer, der de motsvara underinspektörerna å första
klassens stationer.

Samtliga de grupper, komitén ansett böra vara berättigade till fri
bostad, torde böra deraf komma i åtnjutande, hvarvid emellertid är att
erinra att, om bestämmelsen med afseende å den lägre betjeningen
affattas såsom ofvan föreslagits, grupperna banvakter och portvakter ej
behöfva särskildt namngifvas.

Med afseende derå, att lokala förhållanden — exempelvis i öfverstå
Norrland — kunna göra det oundgängligen nödigt att genom statens
försorg anskaffa bostäder jemväl åt annan liniepersonal än de grupper,
som enligt ofvan angifna bestämmelser skulle deraf komma i åtnjutande,
och med hänsyn jemväl dertill, att vid en eller annan station kunna
finnas bostadslägenheter disponibla, hvilka icke kunna användas till inrymmande
af personal, tillhörande sagda grupper, torde i öfrigt, delvis
i enlighet med hvad komitén ifrågasatt, böra stadgas att, der lokala
förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, fri bostad må i jernvägens
egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän och betjente
vid distrikten.

Bestämmelsen om naturainqvarteringen synes alltså kunna så affattas,
att förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten
af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må,
der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma
följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen: distriktschef,
ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör, byråassistent,
maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare
för biljettexpedition, förste stationsskrifvare å station af
andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare, maskinist,
materialvakt, vagnförman, banmästare och vaktmästare äfvensom betjente
af lägre grad än vid banafdeluingen: banmästare, vid maskinafdelningen:
eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde; att förhyrning af
bostäder dock icke må ega rum utan Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande;
samt att, der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt,
fri bostad i jernvägens egna hus må tillkomma jemväl nu ej
nämnde tjenstemän eller betjente vid distrikten.

Hvad angår förslaget att fri vedbrand icke vidare skulle åtfölja
förmånen af fri bostad, antogs detta förslag, såsom styrelsen erinrat, af

121

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27-

komitén med 6 röster mot 5. I afgifven reservation (kom.-bet. sid.
331—333) anförde minoriteten, bland annat, att fritt bränsle så väl vid
flera enskilda jernvägar inom landet som vid grannländernas jernvägar,
i allmänhet åtföljde den fria bostaden; att icke heller kunde nekas, det
för flera befattningshafvare, hvilka åtnjöte fri bostad in natura, den
ifrågavarande förmånen måste anses vara en lämplig aflöningsform — och
detta icke allenast för lägre banbetjening, såsom banvakter och stationskarlar,
utan äfven för sådana tjenstemän som stationsföreståndare, hvilka
bodde invid tjenstelokaler, som i alla händelser skulle uppeldas med af jernvägen
auskaffadt bränsle; att hvad i denna fråga dock för reservanterna
varit framför allt bestämmande varit den omständighet att komitén vid
uppgörandet af sitt förslag till arvodesklasser för de olika befattningarna
icke tagit tillräcklig hänsyn dertill, att fri vedbrand icke längre skulle
af befattningshafvarne åtnjutas, hvadan alltså den af komitén föreslagna
regleringen skulle i flera fall innebära en alldeles opåkallad nedsättning
i nu utgående aflöningsförmåner; att detta senare särskildt blefve händelsen
med flere tjenstemän och betjente, utöfvande den egentliga
stationstjensten, samt äfven i viss mån med banvakterna; att bland den
förra gruppen särskildt kunde framhållas stationsmästarne, hvilka enligt
komiténs förslag icke skulle nå högre maximi- och minimiaflöningar än
de nu faktiskt tillämpade, resp. 1,200 kronor och 780 kronor, samt
stationskarlarne, hvilka af komitén likaledes bibehållits vid deras nuvarande
faktiska minimiarvode 480 kronor samt reglementsenliga maximiarvode
660 kronor; att hvad åter anginge banvakterna, komitén visserligen
för dem föreslagit höjning med en klass af såväl deras faktiska minimiarvode
som deras maximiarvode — en höjning som kunde anses uppväga
den fria vedbrandens borttagande — men att, då 1892—95 årens riksdagar,
i afbidan på en allmän revision af aflöningsreglementet, medgifvit, att
ett belopp af högst 12,000 kronor finge för hvarje år användas till förhöjning
i vissa fall af banvakternas löneförmåner utöfver nuvarande
högsta arvodesbeloppet med 60 kronor för hvarje banvakt, komiténs
förslag om den fria vedbrandens borttagande i sjelfva verket medförde
en nedsättning med en arvodesklass under hvad Riksdagen sålunda
ansett banvakterna skäligen böra kunna i aflöning erhålla; samt att
komitén visserligen för att i någon mån förringa betydelsen af förmånens
borttagande framkastat den tanken att vederbörande borde
genom tillhandahållande för billigt pris af kasserade syllar och medgifvande
af lättnader i transporterna och vid anskaffandet m. m. bereda
den utefter jernvägslinierna boende personal, för hvilken svårighet att
erhålla bränsle kunde anses förefinnas, tillfälle att utan för dryga kostBih.
till Biksd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Iläft. IG

122

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

nåder. anskaffa sig sådant, men att ett dylikt statsbaneförvaltningens
kommissionärsskap för en del af personalen syntes reservanterna mindre
lämpligt och i allt fall förenadt med mera omgång än som motsvarade
•den fördel, som dermed skulle vinnas.

Jag, som inom komitén tillhörde minoriteten, vidhåller fortfarande
de åsigter rörande den fria vedbranden, som i reservationen sålunda
uttalats, hvarvid jag emellertid får erinra, att i enlighet med den af
mig nu föreslagna formuleringen för bestämmelsen om naturain q var tering
fri vedbrand skulle tillkomma en hvar, som erhölle fri bostad.

Vidkommande slutligen frågan om den inqvartering sprocent (hyresbidrag),
som må tillkomma de tjensteman och betjente vid distrikten,
hvilka icke åtnjuta fri bostad, så synes först och främst vara af komitén
tydligt ådagalagdt, att ingen som helst anledning längre förefinnes att,
tillerkänna den relativt väl aflönade tågpersonalen högre dylik procent
än den öfriga personalen. Icke heller synes skäl vara för handen att, på
sätt styrelsen . ifrågasatt, för personalen i dess helhet höja procenten,
utan ansluter jag mig till det af komitén framstälda förslaget att den
högre procenten måtte utgå, förutom såsom nu till den i Stockholm,
Göteborg och Malmö stationerade personalen, jemväl till personalen i
den norra distriktsförvaltningens hufvudort Östersund.

Innan jag härefter öfvergar till yttrande angående de förhöjningar,
jernvägsstyrelsen förordat i vissa af komitén föreslagna fasta arvodesbelopp,
får jag anmäla, att den ökning, jernvägsstyrelsen föreslagit i
antalet . kontrollörs- och verkmästare befattningar, synes, efter den utsträckning
statsbanenätet särskildt genom inköpet af den s. k. Vestkustbanan
erhållit, vara motiverad.

Med afseende å de skiljaktigheter, som råda mellan komitén och
styrelsen i fråga om beloppen af vissa fasta arvoden, kan jag på de af
komitén anförda skäl icke annat än ställa mig på dess sida i hvad angår
arvodena för registrator, revisor samt biljett- och blankettförvaltare,
hvaremot styrelsen i sitt utlåtande af den 30 januari 1896 synes hafva
anfört talande skäl för det högre arvode, som der ifrågasättes för byrdingeniör.
'' I fråga om de i anm. 2 under § 3 föreslagna tillägg sarvoden,
hvilka jag, lika med komitén, anser böra i aflöningsreglementet upptagas,
följer af hvad ofvan yttrats rörande organisationen af norra
distriktets öfre del, att antalet af dessa arvoden lärer böra ökas med
två, nemligen för en trafikinspektör och en baningeniör.

Beträffande de rörliga arvodesbelopp, med afseende å hvilka komitén
och styrelsen aro af olika mening, ansluter jag mig i allt till
komiténs förslag, likasom jag, på skäl som af komitén anförts, icke

123

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

kan förorda inrättandet af ett särskildt dyrortstillägg för banvakter och
stationskarlar i Norrland.

Hvad åter angår bibehållandet i aflöningsreglementet af en bestämmelse,
som gör det möjligt att under vissa förhållanden aflöna kontorsskrifvare
ej ter beting, så synes mig styrelsen hafva anfört ganska goda
skäl härför; och under förutsättning att bestämmelsens tillämpning blir
beroende på Eders Kongl. Maj:ts pröfning vid fastställandet af de årliga
arvodesstaterna anser jag mig kunna förorda styrelsens hemställan
i denna del.

Med här ofvan angifna undantag torde således komiténs förslag
rörande arvodesbeloppen för de olika befattningarna böra vinna godkännande.
Den löneförbättring, som genom detta förslags genomförande
skulle komma till stånd, kan visserligen i jemförelse med nu gällande
reglementsbestämmelser för en del befattningar på papperet synas betydlig
nog, helst om man endast tager i betraktande de ordinarie arvodena.
Men jag vill erinra, att — på sätt såväl styrelsen som komitén framhållit
— en stor del af de arvodesklasser, som enligt nu gällande reglemente
skulle kunna utgå för de olika befattningarna, i verkligheten numera
icke kunnat tillämpas, äfvensom att en för personalen oförmånlig
reglering af de vid sidan af de ordinarie arvodena befintliga särskilda
förmånerna i flera fall skulle eg a rum. Och vidare är att märka, att
sedan jernvägspersonalens arvoden sist reglerades en tid af tjugutre
år förflutit, under hvilken med hänsyn till stegrade lefnadskostnader
generella eller partiella löneförbättringar genomförts för personalen inom
de flesta andra förvaltningsgrenar. Hvad särskildt angår den del af
jernvägspersonalen, som närmast kan anses jemförlig med personalen
inom andra verk, nemligen styrelsepersonalcn, så gjorde sig vid såväl
1869 som 1874 års lönereglering i flera fall den åsigt gällande, att
denna personal, som i motsats till liniepersonalen i det hela är i afsaknad
af särskilda förmåner, borde vara bättre aflönad än dess vederlikar
inom andra verk. Under den sedermera förflutna tiden hafva
emellertid löneregleringarna på andra håll medfört, att personalen inom
jernvägsstyrelsen nu i åtskilliga fall är sämre stäld än dess vederlikar
inom de andra verken — ett förhållande som icke synes kunna ur
rättvisans och billighetens synpunkt försvaras, om jag än icke kan
finna skäl längre vara för handen, att jernvägsstyrelsens tjenstemän
och betjente i aflöningshänseende bättre tillgodoses än deras bemälda
vederlikar.

Vid bedömandet af frågan om'' lönereglering för jernvägsstaten
torde vidare ännu en synpunkt böra framhållas. Att denna fråga, trots

124 Kongl. Ma,j:t$ Nåd. Proposition N:o 27.

den storartade utveckling statsbaneförvaltningen under de senare årtiondena
erhållit, icke förr trängt sig fram till lösning, torde hafva
berott — förutom på befintligheten af de särskilda förmånerna, hvilka
för talrika grupper bland personalen representerat rätt afsevärda löneinkomster
— delvis äfven på den omständigheten att styrelsen för
en del befattningshafvare, särskildt der utvecklingen medfört jemväl
till arten nya göromål, upphjelpt aflöningen genom tilldelandet af extra
arvoden. Enligt hvad styrelsen i fråga om olika befattningar anmält,
vore styrelsens mening, att dessa extra arvoden i sammanhang med löneregleringen
skulle upphöra; och komitén har för dess del — såsom
det synes mig med allt fog — på det bestämdaste uttalat sig mot
detta system och hemstält, att föreskrift måtte meddelas derom, att
ingen tjensteman i styrelsen, hvars minimiaflöning voro 3,000 kronor
och hvilken följaktligen innehade samma ställning som en första gradens
tjensteman inom de centrala embetsverken, finge af jernvägsmedlen
åtnjuta något annat arvode än det, som funnes för hans ordinarie tjenst
faststäldt eller han i egenskap af vikarie vore berättigad att uppbära,
och dels derom, att inom jérnvägsförvaltningen i dess helhet ersättning
genom extra arvode icke finge utgå för arbete, som verkstälts under
den ordinarie arbetstiden, för så vidt icke sådant funnes i aflöningsreglementet
eller instruktionen förutsatt (kom.-bet. sid. 64—65). Det
är min afsigt att föreslå Eders Kongl. Maj:t att utfärda föreskrift i
den af komitén angifna riktningen.

Beträffande några af de utaf mig ofvan förordade ordinarie arvodesbeloppen
torde det tillåtas mig att ytterligare göra några erinringar.

I fråga om arvodet för öfverdirektörerna har styrelsen anmärkt,
att komitén väl erkänt, det vid bestämmandet af aflöningen för bemälde
tjenstemän hänsyn borde tagas ej mindre till hvad motsvarande befattningar
å det industriella — särskildt det jcrnvägsindustriella — området
betingade än äfven dertill, att i följd af jernvägstjenstens egenartade
natur en ledamot af jernvägsstyrelsen måste anses hafva större
ansvar och mera maktpåliggande arbete än ledamöterna i de öfriga
styrelseverken öfver hufvud taget, men att komitén, sådant oaktadt,
ansett en arvodesförliöjning af allenast 400 kronor vara tillräckligt vederlag
för förlusten af fri bostad jemte vedbrand; och har styrelsen
uttalat den mening, att den försämring i öfverdirektörernas ställning,
som sålunda skulle inträda, måste verka hindrande för de vigtiga befattningarnas
besättande på tillfredsställande sätt och sålunda ingalunda
vara med klok hushållning förenlig. Då jag af förut anförda skäl
icke kan tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att för öfverdirektörerna bibe -

125

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hålla förmånen af fri bostad, hade det visserligen varit önskligt, om
fullt vederlag härför kunnat beredas dem genom höjning af det kontanta
arvodet, men vid jemförelse med de löneförmåner, som bestås cheferna
för de mindre, förvaltande verken — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
landtbruksstyrelsen och landtmäteristyrelsen — har jag icke
ansett mig kunna förorda högre aflöning än hvad komitén föreslagit.

Med afseende å några lägre befattningar, för hvilka komitén hemstält
om höjning i arvodet, har denna höjning motiverats åtminstone
delvis med den föreslagna regleringen af naturainqvarteringen, särskildt
med borttagandet af den fria vedbranden. Så har förhållandet varit
med arvodena för banmästare, banvakt och stationskarlsförman. För
min del har jag funnit de skäl, som i öfrigt kunna anföras för berörda
förhöjningar, så afgörande, att jag icke tvekat att tillstyrka förhöjningarna,
ehuru någon förändring med afseende å inqvarteringsförinånen
för de ifrågavarande befattningshafvarne enligt mitt förslag icke skulle
inträda.

I sina förslag till nytt aflöningsreglemente har så väl styrelsen som
komitén upptagit en del bestämmelser, som afse den extra ordinarie
personalen. Dessa bestämmelser lära icke vara af den natur, att de i
detta sammanhang böra för Eders Kongl. Maj:t anmälas.

I sammanhang med afgifvandet af förslag till aflöning för statsbaneförvaltningens
chef har komitén väckt fråga om ett bättre ordnande
af chefens pensionering, i det att komitén af anförda skäl förordat,
att chefen skulle blifva berättigad till erhållande af pension å allmänna
indragningsstaten i enlighet med de grunder, som för cheferna
för öfriga centrala embetsverk vore eller kunde blifva bestämda. Den
sålunda å bane bragta frågan synes mig förtjent af synnerlig uppmärksamhet,
ty, såsom komitén uppvisat, måste de nuvarande bestämmelserna
i detta hän seende — enligt hvilka statsbaneförvaltningens chef
pensioneras enligt samma grunder som den allra lägsta ordinarie statsbanepersonalen
— anses synnerligen otillfredsställande ur synpunkten
att få den så ytterst vigtiga chefsplatsen på bästa möjliga sätt besatt.
Skall emellertid detta ändamål fullt vinnas — så att, på sätt komitén
antydt, möjlighet att besätta platsen jemväl med framstående industriidkare
eller inom näringslifvet eljest erfarna personer må i större grad
förefinnas — torde man nödgas gå längre än hvad komitén tilltrott sig
och stipulera jemväl andra pensionsvilkor än dem, som gälla för cheferna
för de öfriga centrala embetsverken, i det att fordran på långvarig statstjenst
för pensionens erhållande måste eftergifvas. I detta hänseende

Generaldirektörens
pensionsrätt.

126

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 27.

lära pensionsvilkoren för landshöfding kunna — vederbörligen modifierade
— läggas till grund för bestämmelsen i fråga. Landshöfding
är Jern likt nådiga brefvet den 30 maj 1884 berättigad att från och med
månaden näst efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst trettiofem
tjensteår, deraf minst tio såsom landshöfding, från embetet afgår,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension af 6,000 kronor. Enahanda vilkor synas nu lämpligen kunna
fastställas för jernvägsstyrelsens chef med undantag af att fordran på
tjensteålder inskränkes till allenast tio år såsom statsbanechef. På sätt
komitén förordat, torde vidare bestämmelse böra af Eders Kongl. Maj:t
meddelas, derom, att chefen för jern vägsstyrelsen icke behöfver vara
delegare i statsbanornas pensionskassor. Möjligheten till ett sådant delegareskap
synes dock böra stå honom öppen, för den händelse han
vid sin utnämning redan tillhör jernvägsstaten eller ock på grund af
särskilda förhållanden finner med sin fördel förenligt att ingå i kassorna
eller endera af dem. Och då chefen således vid sitt afskedstagande kan
vara. berättigad till erhållande af pension från statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning, synes tillika böra i bestämmelsen om hans pensionsrätt
intagas förbehåll derom, att det från allmänna indragningsstaten till
honom utgående pensionsbeloppet skall minskas med hvad han kan
vara berättigad i pension åtnjuta från nyssnämnda pensionsinrättning.

ISri Såväl under den tid, komiténs. arbeten pågingo, som sedermera
ringar. hafva till Eders Kongl. Maj:t från olika grupper af jernvägspersonalen
ingifvits åtskilliga framställningar, åsyftande förbättring i vederbörande
befattningshafvares lönevilkor och ställning i öfngt. I det omorganisations-
och regleringsförslag, jag nu i underdånighet förordat, hafva
dessa framställningar i vissa fall vunnit afseende i större eller mindre
mån, såsom exempel hvarpå jag kan nämna frågorna om arten af personalens
anställning och om vilkoren för uppflyttning i löneklasser.
I andra fall hafva åter framställningarna syftat längre än att jag ansett
• mig kunna biträda desamma.

bestömmeTer Vidkommande den af komitén jemväl behandlade frågan om de
öfvergångsbestämmelser, som blifva erforderliga vid löneregleringens
genomförande, vidhåller jag komitéflertalets uppfattning om de allmänna
grunder, på hvilka dessa bestämmelser böra hvila. Märkas bör emellertid,
att med don förändring, som nu föreslagits i fråga om inqvarteringsförmånens
reglering, öfvergången till den nya staten betydligt
underlättas. I alla händelser erfordras emellertid för denna öfvergång —

127

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för att den med den nya uppdelning af befattningar samt den förändring
af klassarvoden till fasta arvoden, som i så stor utsträckning
skulle ega rum, må kunna försiggå på ett i allo rättvist sätt — en del
detalj bestämmelser, hvilka svårligen kunna redan nu fullständigt preciseras,
utan hvilkas beskaffenhet i väsentlig mån måste blifva beroende
på personalförhållandena inom den talrika jernvägskorpsen vid tidpunkten
för öfvergångens verkställande. Lämpligast torde derföre vara, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Eders Kongl.
Maj:t skulle ega i enlighet med de af komitén angifna allmänna grunderna
utfärda nödiga bestämmelser med afseende å öfvergången till ny
stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen, som erhållit
förordnande å sina befattningar före utfärdandet af förut omförmälda
nådiga bref den 15 november 1895. Tillämpningen af de nya bestämmelserna
lära i öfrigt lämpligen böra ega rum från nästinstundande
års början.

Beträffande det ekonomiska resultat, den nu ifrågastälda löneregleringen
skulle medföra, blir det naturligen ytterst vanskligt att vid en
så vidtomfattande samt förändringar så underkastad förvaltning som
statsjernvägarne, med det aflöningssystem som der förekommer, kunna
i detta hänseende framlägga exakta beräkningar. Komitén, som i
sitt betänkande uttalat sig för en mängd till besparing ledande förändringar
i olika hänseenden uti statsbaneförvaltningen, har också
endast i vissa hänseenden kunnat uppskatta resultatet af ett genomförande
af dess förslag — och detta endast approximativt och under
antagande att de ifrågasatta förändringarna läte sig omedelbart verkställas.
Dervid har komitén, hvad pcrsonalstaten beträffar, jemfört
denna med den för år 1895 faststälda staten samt i görligaste mån på
den nya staten tillämpat enahanda förhållanden i fråga om tjensteålder
m. m., som år 1895 voro gällande (kom.-bet. sid. 323—325). Det
torde nu tillåtas mig att med samma utgångspunkt söka angifva de
förändringar i det ur komiténs beräkningar framgångna resultat, som
skulle förorsakas af de modifikationer i förslaget, jag ofvan förordat.

Enligt komiténs kalkyler skulle en årlig besparingssumma af i rundt
tal 1,060,000 kronor kunna erhållas å de poster, i fråga om hvilka
komitén tilltrott sig kunna framlägga siffror. Att märka är emellertid,
att en betydande del af detta belopp icke skulle ernås genom löneregleringen
utan genom anordningar, hvilka icke dermed stode i egentligt
sammanhang.

Sålunda representerade något öfver 350,000 kronor ökade inkomster,

Ekonomiskt

resultat.

128 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

hvilka skulle erhållas genom reglering af statsbanornas mellanhafvanden
med de enskilda jernvägarne i fråga om förening sstationer samt mil- och
samtrajilcsJcontroll; och erinrar jag, att genom Eders Kongl. Maj:ts den
31 oktober och 29 december nästlidna år fattade beslut denna dol af
frågan blifvit definitivt löst på ett sätt, som är egnadt att för statsbanorna
medföra en mycket afsevärd ekonomisk fördel, om ock genom
de modifikationer, som ur billighetshänsyn i vissa fall vidtagits i de
af komitén föreslagna grunderna, hela den af komitén kalkylerade vinsten
icke torde kunna påräknas.

Vidare skulle betydande besparingsposter bero på tillämpningen af
med löneregleringen icke direkt förbundna förvaltningsnormer, rörande
hvilkas ändamålsenlighet jernvägsstyrelsen ännu icke yttrat sig, delvis
af den anledning att, såsom jag förut anmält, styrelsen velat afvakta
någon tids erfarenhet rörande försöksvis vidtagna provisoriska anordningar
i komitéförslagets riktning.

Så är förhållandet med större delen af den besparing, som till
belopp af 182,000 kronor kalkylerats å bana/delningen vid distrikten,
nemligen den del som skulle åstadkommas genom reduceringen af
banmästarnes och banvakternas antal. Å staten för sagda afdelning
hafva emellertid under de senare åren afsevärda indragningar egt rum.
Under det att vid början af åré 1892, då statsbanorna hade en
bevakad längd af 2,754 kilometer, vid banafdelningen fanns i ordinarie
tjenst anstäld en personal af 1,767 man, utgör motsvarande
antal vid innevarande års början, då den bevakade banlängden ökats
till 3,698 kilometer, 1,775, således endast 8 flera. Inalles hafva
indragits 1 ban direktörs-, 4 baningeniörs-, 29 banmästare- och 244
banvaktsplatser. Detta har möjliggjorts derigenom, att dels två bandirektörsdistrikt
sammanslagits till ett, dels fyra bansektioner delats
och tillagts närliggande sektioner, dels banmästareafdelningar vid banmästares
afgång utsträckts till omkring 30 kilometer å fiffigare trafikerade
linier och till omkring 40 kilometer å sådana med svagare trafik,
hvarvid medgifvits, att banmästare å sålunda förlängd afdelning finge
fördela inspektionen af afdelningen på tvenne dagar i stället för att
enligt gällande banmästareinstruktion för hvarje dag passera densamma,
dels ock slutligen banvaktsuppsättningen — i den mån sådant
vid banvakts afskedstagande kunnat ske — fått hufvudsakligen syssla
med banans bevakning och förekommande tillfälliga mindre underhållsarbeten,
medan deremot till de egentliga, periodvis återkommande underhållsarbetena,
hvilka i regel äro af den natur, att de kunna ställas
på beting, användts extra arbetare — en anordning som befunnits vara

129

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

ekonomiskt fördelaktigare än att å hvarje banvaktssträcka använda
tvenne ordinarie vakter med sådan fördelning af tjenstgöringen att,
turvis för hvarje vecka, den ene tjenstgör såsom bevakande och den
andre såsom uteslutande arbetande vakt. Till undanrödjande af en,
som jag tror, rätt utbredd missuppfattning får jag särskild!, påpeka,
att — med undantag för de bandelar, der det ringa antalet tåg i alla händelser
ej kräfver, att banan inspekteras 3 gånger dagligen — det hittills
ej medgifvits någon inskränkning i den enligt tjensteordningen vid
banafdelningen den 25 juli 1891 banvakt åliggande skyldighet att
nämnda antal gånger per dag passera honom tilldeladt bevakningsområde,
samt att ej heller vidtagits några väsentliga förändringar i sagda
förordnings föreskrifter rörande banvaktssträckornas längd.

Rörande de af komitén kalkylerade besparingarna i utgifterna för
personalens aflöning vid statistiska-, mil-, kontroll- samt biljett- och blankettkontoret
(tillhopa 39,000 kronor) har styrelsen icke heller ännu afgifvit
slutligt yttrande; men pågå å dessa kontor reformåtgärder i komitéförslagets
riktning, hvarvid emellertid är att märka, att det af komitén
ifrågasatta utbytet af ordinarie personal mot extra enligt sakens natur
i alla händelser icke kan vidtagas annat än i mån af den nuvarande
ordinarie personalens afgång.

Frågan om de af komitén förordade indragningarna af lokomotivmästare
(lokomotivförareförmän; c:a 18,000 kronors besparing; kom.-bet.
sid. 55—56) och lägre stationspersonal (c:a 80,000 kronors besparing; kom.-bet. sid. 57—62) föreligger icke heller nu till behandling; och enahanda
är förhållandet med den besparing (c:a 37,000 kronor; kom.-bet. sid.
79—80), som komitén ansett kunna beredas genom inskränkning i
lokomotivförarepersonalens milpenningar. Med nu angifna undantag
torde de af komitén i förhållande till 1895 års stat kalkylerade besparingarna
väsentligen vara beroende på den ifrågastälda löneregleringen
jemte dermed sammanhängande organisationsförändringar; och det är
då, som sagdt, att efterse, i hvad mån de af mig nu ifrågasatta
modifikationerna kunna antagas inverka på berörda besparingars slutsumma.

Hvad först angår den kontanta aflöningén, kan den ökade utgift,
som skulle uppkomma genom arvodesförhöjning till byråingeniörerna,
med hänsyn till personalförhållandena år 1895 uppskattas till 3,500
kronor; hvarjemte skulle tillkomma ett maskiningeniörsarvode, med
inqvartering 3,600 kronor, samt tilläggsarvoden för en trafikinspektör
och en baningeniör, tillhopa 1,000 kronor. De jemväl föreslagna nya
kontrollörs- och verkmästarebefattningarna äro deremot väsentligen moBih.
till Riksd. Prat. 18''Jl. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. 17

130 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tiverade af Vestkustbanans införlifvande med statsbanenätet vid 1896
års början och lära derföre ej böra upptagas i en jemförelse med 1895
års stat.

Besparingen genom inskränkning i rätten till fri bostad i af jernvägeu
förhyrda lägenheter beräknades af komitén i dess slutkalkyl såsom
särskild post till 30,000 kronor, hvarförutom dylik besparing jemväl
med smärre belopp ingick i flera andra poster. Genom de modifikationer,
som ofvan törordats i de af komitén förslagna bestämmelserna
rörande inqvartering in natura, skulle ifrågavarande besparing icke
obetydligt minskas.

I högst väsentlig mån skulle detta vidare blifva förhållandet med
den af komitémajoriteten kalkylerade besparingen, 190,000 kronor, genom
indragning af förmånen fri vedbrand. Då denna senare förmån
enligt ofvan framstälda förslag alltid skulle åtfölja förmånen af fri bostad,
skulle nemligen besparing å bränslekontot endast uppkomma, i den
mån inskränkning i naturainqvarteringen egde rum.

Härtill bör läggas någon eventuel minskning i den beräknade besparingen,
6,500 kronor, genom inskränkning i rätten att för helsovård
anlita specialister o. d., äfvensom den ökade kostnad, som skulle uppkomma
genom betjeningspersonalens likställande med distriktstjenstemännen
i fråga om sjukaflöning — en kostnad som, i enlighet med
hvad ofvan antydts, approximativt torde kunna upptagas till 8,000 kronor.
I öfrigt skulle de af mig ifrågasatta modifikationerna icke inverka på
den af komitén i sammanhang med löneregleringen kalkylerade besparingen.
Trots de löneförbättringar, som på flera håll företagits, skulle
alltså löneregleringen med åtföljande organisationsförändringar medföra
en afsevärd besparing för staten.

Inrättande af Såsom jag förut erinrat, har jernvägskomitén upptagit och förordat
det af 1887 års taxekomité framstälda förslaget om införande i vår
jernvägsförvaltning af institutionen Djernvägsråd». Jernvägskomitén har
emellertid dervid, särskildt med afseende å rådets sammansättning, uttalat
vissa från taxekomiténs afvikande åsigter, i det att komitén gjort
gällande, att enligt taxekomiténs förslag dels rådet blefve talrikare än
omständigheterna i verkligheten påkallade och ur praktisk synpunkt vore
lämpligt, dels proceduren för ledamöternas utseende vore allt för invecklad
och föranledande onödig omgång och dels slutligen jernvägsstyrelsens
ställning gent emot rådet blefve allt för svag, hvadan
fara förefunnes, att rådet kunde komma att tillskansa sig ett större
inflytande på jernvägsadministrationen än i verkligheten vore afsedt.

131

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 27.

Då jag tror, att en sådan rådgifvande komité som det ifrågasatta
jernvägsrådet skulle i många afseenden — särskild! i taxefrågor —
kunna lända till nytta så för det allmänna som för jernvägsstyrelsen
sjelf, har jag för afsigt att framdeles förelägga Eders Kongl. Maj:t förslag
om ett dylikt råds sammankallande. Organisationen torde dock
icke böra fastslås genast, utan hela saken bör till en början betraktas
mera såsom ett försök. Några andra utgifter än vanliga komitékostnader
skulle icke erfordras, och dessa lära böra gäldas af jern vägsmedlen.

Då frågan om jernvägsadministrationen första gången förelädes
Riksdagen, eller år 1868, öfverlemnades till Riksdagens pröfning och
godkännande endast de hufvudsakligaste bestämmelserna i afseende å
vilkoren för tjenstepersonalens anställning samt grunderna för aflöningsstaten
äfvensom ett förslag till kostnadsstat för efterföljande år; och
då Riksdagen år 1878, med bifall till Eders Kongl. Maj:ts framställning
i ämnet, beslöt att bland anslagen under sjette hufvudtiteln icke vidare
upptaga och beräkna det för »statens jernvägstrafik» erforderliga belopp,
skedde detta under förklarande, det den ordning fortfarande skulle bibehållas,
att frågor om förändring i gällande, af Kongl. Maj:t och Riksdagen
gemensamt antagna grunder för aflöning åt embets- och tjenstemän
samt betjente vid statens jernvägstrafik dädanefter som dittills
understäldes Riksdagens pröfning. Med tillämpning af de grunder, som
sålunda hittills blifvit följda i fråga om Riksdagens deltagande i bestämmandet
af jernvägspersonalens aflöning och ställning i öfrigt, får jag,
på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, i underdånighet hemställa, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva,

1. Tjenstemän och betjente vid statens jernvägar tillsättas genom
konstitutorial.

Tjensteman eller betjent må kunna utan ansökning förflyttas till
annan befattning vid statens jernvägar, dock utan minskning i det
honom enligt stat tillkommande arvode.

Departe mentschefens hemställan.

132

Kongl. Maj:t& Nåd. Proposition N:o 27.

Tjensteman eller betjent är förpligtad att, då han fyllt sextiofem år
eller, om han tillhör tågpersonalen, sextio år samt uppnått sådan tjensteålder,
att han enligt reglementet för statens jern vägstrafiks pensionsinrättning
är på grund af antalet sammanräknade lefnads- och tjensteår
berättigad till pension från nämnda inrättning, från tjensten afgå, Kongl.
Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen, jernvägsstyrelsen
dock obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge han
pröfvas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig qvarstå.

Tjensteman eller betjent, som på grund af antalet sammanräknade
lefnads- och tjensteår är berättigad till pension från statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning, men ännu ej uppnått den i föregående stycke
omförmälda lefnadsålder, må kunna, derest så finnes för tjensten fördelaktigt,
af Kongl. Maj:t eller, der Kongl. Maj:t ej tillsatt befattningen,
af jernvägsstyrelsen entledigas.

Tjensteman eller betjent, som icke kan sin befattning behörigen
sköta vare sig till följd af kroppsskada eller sjuklighet, hvilken han i
tjensteutöfning vid statens jernvägar sig ådragit, eller ock, efter minst
tio tjensteår i ordinarie anställning vid samma jernvägar, till följd af
antingen sjuklighet, som han icke ådragit sig i tjensteutöfning, eller
ålderdomssvaghet, må jemväl kunna af Kongl. Maj:t eller, der Kongl.
Maj:t ej tillsatt befattningen, af jernvägsstyrelsen entledigas.

Öfriga bestämmelser för antagande, entledigande eller förflyttning
af personal vid statens jernvägar meddelas af Kongl. Maj:t.

II. Arvode, som tillkommer vid statens jernvägar anstäld tjensteman
eller betjent, är antingen fast arvode, sådant som uti stat, hvilken
af Riksdagen godkänts, finnes för vissa till antalet bestämda befattningar
anslaget, eller ock arvode efter klass, sådant som med tilllämpning
af den i punkt VI här nedan angifna löneklassreglering för
hvarje år bestämmes af Kongl. Maj:t för af Kongl. Maj:t jemväl till
antalet faststälda befattningar.

III. Fast arvode fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt
i punkt IV finnes för hvarje befattning angifvet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27. 133

IT. Fasta arvoden utgå för år räknadt enligt följande stat;

	Lön.	Tjenst- görings- pen- ningar.	Summa arvode.
Kr.	Kr.	Kr.
A) inom styrelsen.
1 generaldirektör.............................	8,000	4,000	12,000
1 öfverdirektör................................	4,400	2,000	6,400
3 öfverdiroktörer..............................	13,200	6,000	19,200
1 byrådirektör.................................	3,000	1,500	4,500
6 byrådirektörer..............................	18,000	9,000	27,000
1 arkitekt.......................................	3,000	1,500	4,500
1 telegrafdirektör............................	3,000	1,500	4,500
1 kamererare..................................	2,600	1,400	4,000
1 hufvudkassör ...............................	2,600	1,400	4,000
1 föreståndare för statistiska kontoret	2,600	1,400	4,000
1 d:o för milkontoret..........	2,600	1,400	4,000
1 förste kontrollör...........................	2,600	1,400	4,000
2 förste kontrollörer.........................	5,200	2,800	8,000
1 byråingeniör................................	2,600	1,400	4,000
3 byråingeniörer..............................	7,800	4,200	12,000
1 registrator och aktuarie ................	1,800	1,200	3,000
1 revisor......................... ..............	1,800	1,200	3,000
1 notarie .......................................	1,800	1,200	3,000
4 notarier......................................	7,200	4,800	12,000
1 förrådsförvaltare...........................	1,800	1,200	3,000
1 kontrollör....................................	1,800	1,200	3,000
4 kontrollörer..................................	7,200	4,800	12,000
1 förste vaktmästare........................	800	300	1,100
Anm. Ålderstilläggen anses tillhöra
lönen.
B) vid distrikten.
1 distriktschef................................	4,125	1,375	5,500
3 distriktachefer.............................	12,375	4,125	16,500
Transport	1121,900	62,300	1184,200

A doningen kan höjas efter 5 år
- med 500 kronor och efter 10 år
med ytterligaro 500 kronor.

{Åtnjuter förste vaktmästaren fri
bostad, skall lönen minBkas med
150 kronor.

Efter 5 år kan aflöningen höjas
I med 500 kronor,

134

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 27.

	Lön.	Tjenst- görings-	Summa
	pen- ningar.	arvode.

	Kr.	Kr.	Kr.
Transport	121,900	62,300	184,200
1 bandirektör ............................	3,375	1,125	4,500
3 bandirektörer ........	10,125	3,375	13,500	Aflöningen kan höjas efter 5 år
1 maskindirektör ...........................	3,375	1,125	4,500	'' med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.
3 maskindirektörer ........................	10,125	3,375	13,500	^Aflöningen kan höjas efter 5 år
1 trafikinspektör ...................	2,250	750	3,000	med 500 kronor, efter 10 år
11 trafikinspektörer..........................	24,750	8,250	33,000	\ med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med ytterligare 500 v kronor.
1 distriktssekreterare......................	2,250	750	3,000
3 distriktssekreterare.....................	6,750	2,250	9,000
1 baningeniör.................	2,250	750	3.000	Aflöningon kan höjas ofter 5 år
21 baningeniörer............................	47,250	15,750	63,000	med 500 kronor och ofter 10 år med ytterligare 500 kronor.
1 maskiningeniör.............	2,250 15,750 2,025 6,075	750 5,250 675 2,025	3,000 21,000 2,700 8,100
7 maskiningeniörer................
1 distriktskassör.......
3 distriktskassörer..............
1 verkstadskamererare.....................	2,025	675	2,700
3 verkstadskamererare ....................	6,075	2,025	8,100
1 foirädsförvaltare.......	2,025	675	2,700
3 forrådsförvaltare..........................	6,075	2,025	8,100	Aflöningen kan höjas efter 3 år med 300 kronor, efter 6 år med
1 maskininspektor........	2,025 6,075 2,025	675 2,025 675	2,700 8,100 2,700	ytterligare 300 kronor och efter
3 maskininspektorer ....	9 år med ytterligare 300 kronor.
1 verkmästare............. 8 verkmästare................................ 1 telegrafinspektor ........................ 3 telegrafinspektorer.................
16,200 2,025 6,075	5,400 675 2,025	21,600 2,700 8,100
1 stationsinspektor å l:a klassens sta-
tion ...................	2,625	875	3,500
4 stationsinspektorer å l:a klassens	Efter 5 år kan aflöningen höjas
stationer............	10,500	3,500	14,000	med 500 kronor.
1 stationsinspektor å 2:a klassens sta-
tion............................	2,250	750	3,000

Transport	326,500	130,500	457,000

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27. 135

		Tjenst-
		görings-	Summa
		pen-	arvode.
		ningar.
	Kr.	Kr.	Kr.
Transport	326,500	130,500	457,000
16 stationsinspektorer å 2:a klassens				(Efter 5 år kan aflöningen höjas
station.....................................	36,000	12,000	48,000	\| med 500 kronor.
1 stationsinspektor å 3:e klassens sta-
tion ........................................	1,800	600	2,400	I Aflöningen kan höjas efter 3 år

29 stationsinspektorer a 3:e klassens				med ytterligare 300 kronor.
stationer...................................	52,200	17,400	69,600	1
1 byråassistent..............................	1,575	525	2,100
11 byråassistenter............................	17,325	5,775	23,100
1 underinspektör å l:a klassens station	1,575	525	2,100	Aflöningen kan höjas efter 3 år
1 expeditionsföreståndare ål:a klassens				med 300 kronor, efter 6 år med
station.....................................	1,575	525	2,100	ytterligare 300 kronor och efter 9 år med ytterligare 300 kronor.
20 underinspektörer eller expeditions-
föreståndare å l:a klassens sta-
tioner.....................................	31,500	10,500	42,000
Summa] 470,050	178,350	648,400	1 . . 1 ! .i »

Anm. 1. Af ålderstilläggen anses tre fjerdedelär tillhöra lönen och en fjerdedel tjenstgöringspenningarne.

Anm. 2. 1 trafikinspektor, 1 baningeniör och 3 maskiningeniörer åtnjuta särskilda tilläggs arvoden

efter 500 kronor för år. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan
erhålla ett tilläggsarvode efter högst 300 kronor för år.

Tilläggsarvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till någon del
uppbäras af befattningens innehafvare, då han icke tj ensten förrättar.

Y. Arvoden efter klass utgå med följande årliga belopp:

för l:a klassen med................................ kr. 3,000:

» 2:a » » ® 2,700:

» 3:e » » » 2,400: —

» 4:e » » * 2,100:

136

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

för 5:e klassen med
)) 6:e » »

» 7:e » »

» 8:e » »

» 9:e » x>

» 10:e » »

» ll:e » »

» 12:e » b

» 13:e » »

» 14:e » »

» 15:e » »

» 16:e » »

b 17 :e ); »

» 18:e » »

kr. 1,800: —
» 1,500: —
)> 1,200: —
» 1,080: —
» 960: —

» 900: —

» 840: —

» 780: —

» 720: —

» 660: —
» 600: —
» 540: —

)) 480: —

» 420: —

VI. l:o. Arvoden efter klass åtnjutas af nedannämnde tjenstemän
och betjente enligt följande reglering:

	Lägsta arvode.	Högsta arvode.
A) inom styrelsen.
a) tjenstemän.	Klass.	Kr.	Klass.	Kr.
bokhållare.....................	3	2,400	i	3,000
ritare..................................	4	2,100	2	2,700
manlig kontorsskrifvare....................	8	1,080	3	2,400
qvinlig d:o ....................	10	900	6	1,500
b) betjente-
manligt kontorsbiträde.....................	15	600	7	1,200	^Åtnjuter vaktmästare fri bostad,
vaktmästare...................................	12	780	10	900	/ skall lönen minskas med 150 { kronor.
qvinligt kontorsbiträde...........	16	540	11	840
kontorsvakt .....................	17	480	15	600

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

137

	Lägsta	Högsta
	arvode.	arvode.
B) vid distrikten.	Klass.	Kr.	Klass.	Kr.
a) tjensteman.
underingeniör och ritare.................	\ 5	1,800	3	2,400
stationsinspektor å 4:de kl. station ....	i
bokhållare......................................	\
telegrafist.......................................	°	1,500	3	2,400
förste stationsskrifvare.....................	)
stationsinspektor å 5:e kl. station......	6	1,500	4	2,100
manlig kontorsskrifvare.....................	)
stationsskrifvare å l:a, 2:dra eller 3:dje	8	1,080	4	2,100
kl. station...................................	1
stationsskrifvare å annan station........	8	1,080	5	1,800
qvinlig kontorsskrifvare.....................	11	840	8	1,080
b) betjente.
lokomotivmästare.............................	1 „
	l 7	1,200	3	2,400
vagnmästare....................................	1
lokomotivförare ...............................	9	960	5	1,800
öfverbanmästare ..............................	10	900	5	1,800
öfverkonduktör och konduktör............	11	840	6	1,500
stationsmästare å 6:te kl. station.......	9	960	7	1,200
trädgårdsmästare.............................	)
maskinist..............	11	840	7	1,200
materialvakt.........	1
vagnförman.....................	11	840	8	1,080
hallmästare.....................................	12	780	8	1,080
eldare...........................................	13	720	8	1,080
manligt kontorsbiträde.....................	15	600	8	1,080
stationsmästare å 7:de kl. station ......	12	780	9	960
packmästare....................................	13	720	9	960
1 ?;! >1 ‘; i;ilv . . .					Stationskarlsförman, hvilken tjenst-
					gör såsom vexel- eller magasins-
stationskarlsförman.............„...........					forman vid större station, kan
					erhålla ott tilläggsarvodo efter
					60 ä 180 kronor för år.
	14	660	9	960
portvakt vid l:a klassen station eller
vid verkstad..............................

Bih. till Rihd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 18 Häft.

138 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

	Lägsta	Högsta
	arvode.	arvode.
	Klass.	Kr.	Klass.	Kr.
vaktmästare..................................	15	600	ii	840
qvinligt kontorahiträde.....................	16	540	ii	840
vagnsmörj are..................................	16	540	12	780
portvakt......................................... lokomotivputsare.............................. vagnputsare.................................... pumpare......................................... kolvakt..........................................	■ 16	540	13	720	(Stationskarl, hvilken tjenstgör så-
					som signalkarl, vexelkarl eller
stationskarl....................................	17	480	14	660	C magasinskarl vid större station, kan erhålla ett tilläggsarvode efter \ högst 60 kronor för år.
					Banvakt, hvilken tjenstgör såsom
banvakt.......................................... kontorsvakt ....................................	} 17	480	15	600	vakt vid rörlig bro, kan under seglationstiden erhålla ett tilläggs-arvode efter 60 å 120 kronor för år.

notisbärare.....................................	18	420	16	540

Anm. Om tilläggsarvode enligt denna punkt gäller hvad i punkt IV för der omnämndt tilläggsarvode
är stadgadt.

2:o. Då Kongl. Maj:t finner sådant lämpligt, må kontorsskrifvare,
aflönas efter beting på det sätt att han erhåller betalning i den mån
han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris. Så aflönad
kontorsskrifvare skall för utförandet af sådana arbeten, hvilka icke
lämpligen kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme
enligt pris, som styrelsen fastställer.

VII. l:o. Såsom allmänna vilkor för erhållande af ålderstillägg
enligt punkt IV gäller: att tjensteman under mera än fyra femtedelar af
den tjenstetid, som erfordras för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt
sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att
härvid ej må honom till last räknas den tid, han kan hafva åtnjutit
semester eller tjenstledighet utan arvodesafdrag; att hans tjenstgöring
under denna tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att

139

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldem blifvit uppnådd.

3:o. Förflyttas tjensteman från en befattning vid distrikten, med
hvilken förmånen af ålderstillägg är förenad, till annan dylik befattning
med högre arvode, men har hans aflöning i den förra befattningen,
hyresbidrag jemlikt punkt X här nedan deri inräknadt, på grund af
intjenadt ålderstillägg redan uppgått till högre belopp än arvodet jemte
hyresbidraget i den nya befattningen, eger han såsom personligt tillägg
till lönen uppbära skilnaden, intill dess hans aflöning i den nya befattningen
stigit till samma belopp. År med någondera befattningen i
stället för hyresbidrag förenad förmånen af fri bostad, skall denna, allt
efter orten, beräknas till femton eller tjugu procent af arvodet, på sätt
i punkt X sägs.

Vill. l:o. Tjensteman inom styrelsen får med det undantag, hvarom
i mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han
verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester.

2:o. Tjensteman vid distrikten får med det undantag, hvarom i
mom. 6 sägs, uppbära tjenstgöringspenningar endast för den tid, han

140 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

verkligen tjenstgjort eller varit tjenstledig under förhållanden, som
enligt inom. 3 berättiga till fullt arvodes åtnjutande.

3:o. Fullt arvode må till distriktstjensteman, som åtnjuter tjenstledighet
för enskilda angelägenheter, utgå för en tid af högst trettio
dagar under loppet af ett och samma kalenderår; skolande likväl vid
bestämmandet af denna tid icke medräknas den tid, han efter styrelsens
medgifvande användt för att utom sin tjenstgöringsort på egen bekostnad
göra iakttagelser i sitt yrke, eller den tid, som åtgått för fullgörande
af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullrnägtig eller
revisor vid statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, eller de söndagar,
han reglementsenligt varit befriad från tjenstgöring för att bevista
gudstjenst.

Åtnjuter, han ledighet för sjukdom eller svag helsas vårdande, må
fullt arvode till honom utgå för en tid af högst sextio dagar under ett
och samma kalenderår.

Om han åtnjutit ledighet för så väl enskilda angelägenheter som
lör sjukdom eller svag helsas vårdande, må dock sammanlagda antalet
dagar, för hvilka han under nämnda förhållanden eger uppbära fullt
arvode, icke öfverstiga sextio.

4:o. Undfår distriktstjensteman tjenstledighet för enskilda angelägenheter
utöfver den i mom. 3 omförmälda tid af trettio dagar, eller
för svag helsas vårdande utöfver den i samma mom. först omförmälda
tid af sextio dagar eller för särskilda uppdrag, kan han förpligtas att
utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen, som för
tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Har han
för sjukdom åtnjutit tjenstledighet under sextio dagar utöfver den tid
af sextio dagar, hvarom i mom. 3 först sägs, må han likaledes kunna förpligtas
att utom tjenstgöringspenningarne afstå så mycket af lönen,
som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt.

5:o. Betjent, som erhåller tjenstledighet, vare i fråga om arvodesafdrag
i allmänhet likstäld med distriktstjensteman, dock att under loppet
af ett och samma år fullt arvode må utgå vid ledighet för enskilda
angelägenheter endast under högst femton och vid ledighet för sjukdom
eller svag. helsas vårdande under högst fyratiofem dagar, samt att,
då ledighet åtnjutits för såväl enskilda angelägenheter som för sjukdom
eller svag helsas vårdande, sammanlagda antalet dagar, för hvilka''betjent
eger uppbära dylikt arvode, icke må öfverstiga fyratiofem.

6:o. År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada, ådragen
i tjensteutöfning, må arvodet till honom utgå under högst sex månader

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

141

oafkortadt samt efter denna tid med belopp, som för tjensteman af
Kongl. Maj:t och för betjent af styrelsen bestämmes.

IX. Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse under
tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en månads aflöning,
såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.

X. l:o. Förmånen af fri bostad uti jernvägens egna eller i närheten
af tjenstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter må,
der styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken behöfligt, tillkomma
följande tjenstemän och betjente vid distrikten, nemligen;
distriktschef, ban- och maskindirektör, trafikinspektör, ban- och maskiningeniör,
byråassistent, maskininspektor, stationsinspektor, underinspektör,
expeditionsföreståndare för biljettexpedition, förste stationsskrifvare å
station af andra eller tredje klass, lokomotivmästare, stationsmästare,
maskinist, materialvakt, vagnförman, banmästare och vaktmästare
äfvensom betjente af lägre grad än vid banafdelningen: banmästare,
vid maskinafdelningen: eldare och vid trafikafdelningen: kontorsbiträde;
dock att förhyrning af bostäder icke må eg a rum utan Kongl. Maj:ts
särskilda medgifvande.

Der lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri
bostad i jernvägens egna hus tillkomma jemväl nu ej nämnde tjenstemän
eller betjente vid distrikten.

2:o. Med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand enligt
stat, som af styrelsen fastställes.

3:o. Tjenstemän och betjente vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri
bostad, ega uppbära hyresbidrag, utgörande tjugo procent af arvodet
(fast arvode jemte ålderstillägg eller ock arvode efter klass), för dem,
som äro stationerade i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund,
och femton procent för dem, som äro annorstädes stationerade. Hyresbidraget
anses tillhöra lönen.

XI. l:o. Felräknings^enningar tillkomma:

a) hufvudkassör med 1,000 kronor om året;

b) distriktskassör med 500 kronor om året;

c) tjensteman vid distrikten, som handhafver underkassörsgöromål
vid banafdelningen, med högst 300 kronor om året för hvarje bansektion;

d) trafik- och telegrafstationernas uppbörd spersonal med högst 0,3
procent af redovisade trafik- eller telegraminkomster jemte efterkrafsbelopp
till fördelning mellan nämnda personal på afsändnings- och mot -

142

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

tagningsstationerna, med iakttagande att beloppet ej må för någon öfverstiga
1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt de närmare grunder,
Kongl. Maj:t bestämmer.

2:o. Anmärkning sprovision tillkommer tjenstemännen vid revisionsoch
kontrollkontoren enligt de närmare grunder, Kongl. Maj:t bestämmer,
med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning,
gjord af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet,
till statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt, till
vederbörande återgäldas.

3:o. Milpenningar tillkomma tågpersonalen i förhållande till den
väglängd, en hvar under tjenstgöring å tåg tillryggalagt, samt enligt
de grunder, Kongl. Maj:t fastställer.

4:o. Premier må enligt särskilda af Kongl. Maj:t faststälda bestämmelser
kunna tilldelas betjente, till följd af hvilkas hushållning med
materialier afsevärda besparingar i utgifterna för trafiken åstadkommits.

5:o. Om extra inkomst enligt denna punkt gäller hvad i punkt
IV för der omnämndt tilläggsarvode är stadgadt.

XII. Lokomotivmästare, lokomotivförare, eldare, öfverkonduktör,
konduktör, packmästare, kontorsbiträde, portvakt, kontorsvakt och notisbärare
äfvensom öfverbanmästare, banmästare, banvakt, vagnsmörjare,
stationskarlsförman och stationskarl erhålla uniformspersedlar in natura
eller ock beklädnadsersättning till visst årligt belopp, allt enligt reglemente,
som af styrelsen fastställes.

XIII. Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas enligt, de
närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten
anstälda personalen äfvensom åt der anstälde betjentes hos dem boende
hustrur och oförsörjda barn.

XIV. Indrages eller förändras någon befattning, och förflyttas i följd
deraf innehafvaren till tjenstgöring å annan plats med ringare aflöningsförmåner,
eger styrelsen tilldela den förflyttade lämplig lönefyllnad, intilldess
han kan erhålla ny anställning med aflöningsvilkor motsvarande
dem, han förut innehade. Sådan lönefyllnad vare ansedd lika med arvode
och fördelas i lön och tjenstgöringspenningar, på sätt i punkten III är för
arvode efter klass stadgadt.

Jag hemställer vidare, att Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
medgifva,

143

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 27.

att Eders Kongl. Maj:t må utfärda nödiga bestämmelser med afseende
å öfvergången till ny stat för den del af den nuvarande ordinarie personalen
vid statens jernvägar, som erhållit förordnande å sina befattningar
före den 15 november 1895, bvilka bestämmelser må hvila på
följande allmänna grunder:

att i fråga om sådana för personalen väsentliga aflöningsförmåner
som arvode och inqvartering in natura eller ersättning derför de bestämmelser,
som nu gälla, böra fortfarande tillämpas, intill dess att
vederbörande antingen anmäler sig till öfvergång på ny stat — hvilken
anmälan må för att vinna afseende ega rum inom viss af Kongl. Maj:t
föreskrifven tid — eller erhåller befordran eller ock uppflyttas i löneklass,
dock att, om öfvergång till ny stat på grund af uppflyttning i
löneklass skulle medföra försämring i vederbörandes lönevilkor, skälig
godtgörelse härför må lenmas.

Slutligen hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t, måtte föreslå
Riksdagen medgifva,

att generaldirektören och chefen för jernvägsstyrelsen må vara
berättigad att från och med månaden näst efter den, då han efter
sextiofem lefnadsår och minst tio tjensteår såsom chef för jernvägsstyrelsen
från embetet afgår, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af 6,000 kronor, dock att
detta belopp skall minskas med hvad han kan vara berättigad att i
pension uppbära från statens jernvägstrafiks pensionsinrättning.

Till hvad departementschefen sålunda hemstält
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af Statsrådets
öfrige ledamöter, lemna bifall samt förordnade,
att nådig proposition af den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Aug. Alströmer.

INNEHÅLL.

Kongl. Maj:ts proposition.................................................

Statsrådsprotokollet.................................................... 13—143

Inledning..................... ............. i >„ L>^7

Komiténs förslag till organisationsförändringar............... .. ^_gg

Distriktsförvaltningen........................................ i , , , ’ * 17

Centralförvaltningen, Personalens anställning m. m..................‘.v................ 32

Jernvägsstyre.lse.ns yttrande öfver komiténs förslag till organisationsförändringar............ 36—51.

DistriktsföiTaltningen .i.,..,..-,...,.,.;., i.........Vr 36

Centralförvaltningen. Personalens anställning m. m........................ 43

Departementschefens yttrande i organisationsfrågan............................. . 51—55.

Komiténs förslag till lönereglering...t......55_4Q4

§ 1 S. 58; § 2 s. 60; § 3 s. 61; § 4 s. 77; § 5 s. 77; § 8 s. 88; § 10 s. 89; § 11
s. 89; § 13 s. 95; § 14 s. 97; § 15 s. 98.

Ofvergångsbestämmelser.................................................. jqq

Jemvägsstyrelsens yttrande i löneregleringsfrågan..................,•........................ 104_113.

§ 11 S. 104; §§ 3—5 S. 108; § 2 s. 111; § 8 S. 111; § 10 s. 112; § 14 s. 112;

§ 15 s. 112.

Ofvergångsbestämmelser .r.............................................................. ng

Departementschefens yttrande i löneregleringsfrågan............................... 213_130

Generaldirektörens pensionsrätt..................... 225

Ofvergångsbestämmelser......................... 226

Ekonomiskt resultat.-................................ 227

Inrättande af ett jernväg sr åd....................... 230

Departementschefens hemställan................................................. 232_143

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1897.