Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 34 (Proposition 1873:34)

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 34.

N:o 34.

Ank. till Riksd. Kansli den 1 Mars 1873, kl. 11 f. in.

Kongl. May.ts nådiga Proposition till Piksdagen, med förslag till
förordning angående lagfart ä fång till fast egendom
in. ro.; Gifven Stockholms Slott den 22 Februari 1873.

Behofvet af en förändring i stadgandena angående sakrätter i fast
egendom är ^allmänt erkändt. Vid riksmötet 1859—1860 utgjorde det
föremål för uppmärksamhet hos Rikets Ständer, hvilka uti skrifvelse
den 11 Augusti 1860 — med tillkännagifvande det de för sin del ansåge
det en hvar, som genom laga fång, af hvad beskaffenhet det vara
må, åtkommit fast egendom, borde förpligta att derå söka lagfart, samt
att sådana grund- och hypotheksböcker, som i flera främmande länder
blifvit antagna, borde bär i riket införas — hos Kong]. Maj:t anhöllo,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Rikets Ständer framlägga
förslag till de stadgande!!, som i nämnda hänseenden kunde erfordras
och voro af beskaffenhet att höra antagas i den ordning § 87
Regeringsformen bestämmer. I enlighet med de grundsatser, som sålunda
uttalats, blef derefter af särskilde komiterade utarbetadt ett omfattande
förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok. Vid den granskning,
som detta förslag genomgått, hafva dock så störa svårigheter visat
sig möta mot att genom allmän lag omedelbart införa specificerade
fastighetsböcker, sådana som komiterade afsett, att Kongl. Maj:t funnit
sig icke kunna på komiterades förslag grunda en framställning till Riksdagen
om antagande af ny lag i förevarande ämne.

I ändamål att åt eganderättsförhållanden rörande fast egendom
bereda den ordning, reda och säkerhet, som under närvarande omstänBih.
till Bihsd. Prof. 1873. 1 Samt. I A/d. 16 Eäft. 1

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

digheter står att vinna samt derjemte bringa härtill hörande stadganden
i öfverensstämmelse ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med
den öfriga lagstiftningen, tiar emellertid förslag såväl till förordning
rörande lagfart å fång till fast egendom, som ock till några dermed
sammanhängande lagförändringar blifvit utarbetade samt jemväl undergått
granskning i Högsta Domstolen. Erhållandet af fullständiga fastighetsböcker
är likväl ett mål, hvartill Kong!. Maj:t väntan att lagstiftningen
inom en icke alltför aflägsen framtid skall föra, och anser Kong].
Maj:t äfven det nu uppgjorda förslaget om lagfart å fast egendom utgöra
ett steg i den uppgifva riktningen.

Med öfverlemnande af Högsta Domstolens och Stats-Rådets i frågan
hållna protokoll, vill Kong]. Maj:t alltså, jemlikt § 87 Regeringsformen,
föreslå Riksdagen antagande af nedanstående författningar:

Do. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken; förordningen
om lagfart och bord af jord på landet den 13 Juni 1800;
förordningen angående fördelning af böter för försummad lagfart den 10
Juni 1841; 1 och 5 §§ i förordningen angående vissa förändrade föreskrifter
i afseende på lagfart och nyttjanderättsinteckning den 19 Maj
1845; samt förordningen angående lagfart af fast egendom, som genom
testamente åtkommen är, den 21 December 1857; så ock med ändring
af hvad 5 Kap. 8 § Jordabalken samt andra lagens ruin och författningar
innehålla mot donna förordning stridande, stadgas som följer:

1 §■

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt,
skattelösen af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast
egendom, söke lagfart å fånget vid den Rätt, hvarunder egendomen
lyder. Hörer egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras
vid den Rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl frälseränta, fast egendom,
som innehafves såsom fideikommiss, samt sådana på ofri grund i stad
uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så
länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna
gifves,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

2 §•

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning
af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende
derpå att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra
sitt åliggande.

4 §•

Den, som sökgr lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;
och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget
och välboren derför, offentligen uppläsas och i lagfarts protokollet införas.
Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehafves såsom fideikommiss,
värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet infördt.

Skall med fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,
besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa
Rätter, uppvisas för den andra.

5 §•

Företer ej den, som lagfart söker, fångeshandling så upprättad,
som lag i hvart särskilt fall föreskrifver, eller finner Rätten eljest
uppenbart, att fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast
afslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det
vises, att handlingen blifvit ståndande.*

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i
protokollet tecknas; och vare förty den, som egendom till annan öfverlåtit,
skyldig att till denne aflemna derför nödiga handlingar. Innan
förre egarens åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående
egare, hvilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant
fullgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens
fång blifvit lagfaret.

Har det fång, hvarmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
eller om ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts beviljande
ej af nöden att med föregående fång lagfaren, eller att åtkomst
styrkes på sätt i 7 § är föreskrifvet.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att
visa i hvilket qvarter och vid hvilka gator tomten är belägen samt tomtens
ytinnehåll och längden • af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen
sådant förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort,
hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter, sökt
lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig eller möter
mot bifall till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet
att den enligt 5 § genast bör afslås, förklara Rätten ansökningen hvilande
i afbidan på hindrets undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,
om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskilt
utförande i laga ordning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten bevis derom medelst fastebref.
Lagfares samtidigt med liera efter hvarandra följande fång, så
som i 8 § sägs, värde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

1 fastebref skall fångst samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas,
så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens
rätt att egendomen öfverlåta eller med inteckning belasta. 1 fall, som
omförmäles i 9 §, skall tomtens läge och storlek i fastebrefvet antecknas.

Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §.

Öfverlåter någon egendom till derå, galle den öfverlåtelse, derå
lagfart först sökes. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit
sökt samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår
tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

13 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast
egendom eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock
om rätt till lösen af frälseskatte]ord eller frälseränta eller om annan
lösningsrätt till fast egendom, vare skyldig låta denna talan i lagfartsprotokollet
antecknas; lyder egendomen under derå Rätter, skall anteckning
göras vid hvar af dem. Har sådan anteckning ej skett, då
kär o målet till handläggning förekommer, gifve den Rätt, dit saken är
instämd, käranden nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet.
Försummas denna tid, vare käromålet förfallet.

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som
i 13 § sägs, eller efteråt, vare ansökninged hyllande till dess det vises,
att laga kraft egande dom tinnes i den sak, hvarom anteckning blifvit
gjord.

15 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom
till förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

väg, fädrift, vattenstall^, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller
grustägt, eller annat dylikt, värde det servitutsaftal för Rätten uppvist
och i lagfartsprotokollet intaget, så framt det skall gälla mot annan egare
till någon af de egendomar, avtalet rörer, än den som detsamma slutit eller
lika med honom är förbunden. Är ej avtalet skriftligen upprättadt och
af vittnen styrkt, må dess intagande i protokollet icke medgifvas.

16 §.

Har den, som genom aftal på sätt i 15 § sägs, låtit servitut läggas
å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare servitutsaftalet
gällande om det blifvit i protokollet intaget förr än lagfart å
öfverlåtelse söktes. Intages aftal om servitut samma dag lagfart sökes,
gälle aftalet om det är äldre än öfverlåtelse!!.

17 §.

Utan hinder af lagfart eller servitutsaftals intagande i protokoll t
må talan å fång eller tvist om servitutsrättens bestånd lagligen pröfvas.

18 §.

Nu vises, att hinder, hvarför lagfartsansökning lemnats hyllande,
blifvit undanröjdt, eller att servitutsaftal, hvarom anteckning skott, upphört
att gälla, eller att annan omständighet, som föranledt särskild
anteckning i lagfartsprotokollet, ej vidare eger ruin, värde då det förändrade
förhållandet i nämnda protokoll antecknadt, och meddele Rätten
i öfverensstämmelse dermed beslut öfver lagfartsansökning, der sådan
är hyllande.

19 §.

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom
åtta dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget
och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten
i stad insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att
ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen så som med bemälde
myndighets kungörelser vanligen förfares. Domaren å landet sände ock
inom samma tid dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i
tingslagets kyrkor offentligen uppläsas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

20 §.

Vid Rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå
lagfart blifvit sökt, tiden då det skeft, sökandens namn, fånget samt
tiden då lagfart blifvit beviljad eller afslagen. Då servitutsaftal är i
protokollet intaget eller anteckning enligt 13 och 18 §§ skeft, värde
ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag
skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i 20 §
nämnda bok.

22 §.

Lagfartsärende må af Rätten upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar,
nästa söcknedag derefter.

23 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger
deröfver sig besvära i Hofrätten inom den i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär
hos Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap.
18 § nämnda balk föreskrifves.

24 §.

Der i lag eller författning intecknings beviljande eller annat rättsförhållande
göres beroende deraf att uppbud skett, skall hvad sålunda
om uppbud är stadgadt gälla om lagfart, som enligt donna förordning
beviljas.

25 §.

Donna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari
1874; dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

ort, hinder möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd
dermed må af Konungen medgifvas.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning
beroende, behandlas enligt donna författning; och skall, der uppbud
skott men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,
då lagfartsärenden första gången förekomma, sedan donna
förordning trädt i kraft.

2:o. Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 §

Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit tulla penningar, ändock
han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit;
njute sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer.
Söker han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader och
å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader, efter
det lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än de andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

3:o. Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare
af fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft
och verkan upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om tiden
för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall,
der hembudsskyldighet varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som
vill utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom
sex månader och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting,
som infaller näst efter natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång,
som föranleda lösningsanspråket.

Donna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874.

4.0. Förordning angående ändring af gällande bestämmelser

om lagfart å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jordabalken samt lag och författningar i öifrigt
stadgas om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lag -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

fart förvärfva eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan
i afseende å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna författning
träd t i kraft; och varder, i fråga om äldre rättsförhållanden,
med ändring af nu gällande bestämmelser förordnadt: att panthafvaren,
der han vill förvärfva eganderätt till hvad pantsatt blifvit, skall, sedan
han i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 9 Kap. 1 § Jordabalken
och förordningen den 10 April 1810 kungjort pantegaren, att han vill
med panten lagfara låta, vara pligtig att å panten söka lagfart; att, om
kätteri finner panthafvarens rätt vara sådan att, derest panten icke återlöses,
lagfart kan beviljas, ansökningen må, i afbidan på lösningstidens
utgång, förklaras hvilande; att derefter inom åtta månader på landet
och tre månader i stad laga värdering, der sådan erfordras för bestämmande
af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap. 1 § Utsökningsbalken
föreskrifves, vid hvilken värdering kommer att förblifva;
samt att egaren skall hafva tid att återlösa panten å landet inom natt
och år samt i stad inom sex månader efter det lagfartansökningen förklarades
hvilande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsökningsbalken samt i
öfrig! i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter
utmätning vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara;
och galle om rättsförhållanden, som tillkommit innan donna förordning
träd! i kraft, hvad här ofvan angående pant är föreskrifvet.

Denna förordning länder till .efterrättelse från den 1 Januari
1874; skolande dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt
eller införsel blifvit meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden
fortgå samt jemväl i öfrig! gälla hvad hittills varit stadgadt.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Adlercreutz.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sand. 1 A/d. 16 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departement särenden, hållet
inför Hans Magt Konungen uti Stats-Eådet å Stockholms
Slott den 12 November 1872,

i närvaro af

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens Herr Statsministern för utrikes ärendena Grefve von Plåten,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonhufvud,

Wennerberg,

Bergström,

Friherre Ahlströmer,

Weidenhielm.

Hans Exellens Herr Justitie-statsministern anmälde i underdånighet
följande, af den inom Justitie-departementet inrättade Lagbyrå uppgjorda
förslag nemligen:

l:o. »Förslag till Förordning angående lagfart å fång till fast
egendom.

Med upphäfvande af 4 Kap. 1, 2, 3 och 4 §§ Jordabalken, Kongl.
Förordningen om lagfart och hord af jord på landet den 13 Juni 1800;
stadgandet i Kongl. Förordningen angående frälseränta^ förvärfvande m. m.
den 10 April 1810 derom att endast köp, skifte och gåfva af frälseränta
skola lagfaras; Kongl. Förordningen angående fördelning af böter
för försummad lagfart den 10 Juni 1841; 1 och 5 §§ i Kongl. Förordningen
angående vissa förändrade föreskrifter i afseende på lagfart och
nyttjanderätts inteckning den 19 Maj 1845, samt Kongl. Förordningen
angående lagfart af fast egendom, som genom testamente åtkommen är,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

flen 21 December 1857; så ock med ändring af hvad 5 Kap. 8 § Jordabalken
samt andra lagens ruin och författningar innehålla mot donna
Förordning stridande, stadgas som följer:

1 §•

Hvar, som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annat laga fång åtkommit fast egendom, lagfare
med fånget vid den Rätt, inom hvars domvärjo egendomen ligger. Lyder
egendomen under flera Rätter, skall med hvarje del lagfaras vid den
Rätt, hvarunder den del lyder.

Hvad sålunda är stadgadt afser jemväl sålunda på ofri grund i stad
uppförda hus eller andra byggnader, hvarifrån egaren ej må skiljas så
länge han erlägger tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gifves.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting som infaller
näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget skedde;
dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans andel i
bolags samfälda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då boet delas
eller bolagsmannens andel utbrytes; och skall vid arf, der för arfslottens
bestämmande skifte eller bodelning erfordras, lagfartstiden räknas
från det dylik förrättning hölls, men i annat fall från det bouppteckningen
efter arflåtaren afslutades.

3 §•

Sökes ej lagfart inom den i 2 § stadgade tid, ege Rätten, på framställning
af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå
att lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt
åliggande.

4 §.

Den, som söker lagfart, skall för Rätten uppvisa sin fångeshandling;
och läte Rätten handlingen eller den del deraf, som angår fånget

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

och vilkoren derför, offentligen uppläsas och i lagfartsprotokollet
införas. Då lagfart första gången sökes å egendom, som innehafves såsom.
fideikommiss, värde fideikommissbrefvet till alla delar i protokollet
infördt.

Skall fånget lagfaras vid flera Rätter, må afskrift af fångeshandlingen,
besannad af domaren eller ordföranden i den ena af dessa Rätter,
uppvisas för den andra.

5 §•

Företer den, som lagfart söker, icke fångeshandling så upprättad,
som lag i hvart särskild! fåll föreskrifver, eller finner Rätten eljest uppenbart,
att fånget icke är lagligt, värde ansökning om lagfart genast
utslagen.

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det vises
att handlingen blifvit ståndande.

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och i
protokollet tecknas; och vare förty den, som egendom till annan öfverlåtit,
skyldig att till denne aflemna derför nödiga handlingar. Innan förre
egarens åtkomst blifvit styrkt, må lagfarten ej beviljas.

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny egare öfvergått innan föregående
egare, den der varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant
Ådlgjort, må lagfart å sista fånget ej beviljas förr än med förre egarens
fång blifvit lagfaret.

. Har det fång, som skall lagfaras, skott i enlighet med gällande
författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof äfvensom
angående ändring eller utrifning af vattenverk, vare för lagfarts

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

beviljande ej af nöden att föregående fång lagfares, eller att åtkomst
styrkes på sätt i 7 § är föreskrifvet.

9 §•

Den, som söker lagfart å gård eller tomt i stad, vare pligtig att
visa i hvilket qvarter och vid hviska gator tomten är belägen samt tomtens
ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor.

Hvad nu är stadgadt om stad skall ock, i de fall der Konungen
sådant förordnar, gälla om köping och annan dermed jemförlig ort,
hvarest tomtindelning såsom i stad finnes.

10 §.

Kan, till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskifter, sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter mot
bifall till ansökningen annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den
förty bör af slås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets
undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen slutligen pröfvas, skall,
om den ej redan är vid domstol anhängig, af Rätten förvisas till särskilt
utförande i laga ordning.

11 §•

Då lagfart är beviljad, utfärde Rätten bevis derom medelst fastebref.
Lagfaras samtidigt flera efter hvarandra följande fång, såsom i 8 § sägs,
varde fastebref utfärdadt endast för siste egaren.

o I fastebref skall fånget samt vid köp jemväl köpeskillingen anmärkas,
så ock vilkor, der sådant förekommer, som inskränker egarens rätt
att egendomen öfverlåta eller med inteckningar belasta. I fall, som omförmäles
i 9 §, skall tomtens läge och storlek i fastebrefvet antecknas.
Fastebref skall i lagfartsprotokollet införas.

12 §.

Utan hinder af lagfart må talan å fång lagligen pröfvas.

Kongl. Majds Nåd Proposition N:o 34.

13 §.

Öfverlåter någon egendom till derå, galle den öfverlåtelse, derå
lagfart först solros. Har lagfart å de särskilda öfverlåtelserna blifvit sökt
samma dag, vare den öfverlåtelse gällande, som först skedde. Uppstår
tvist om företrädet dem emellan, vare lag som i 10 § sägs.

14 §.

Hvar, som till Rätten instämt klander å annans åtkomst till fast
egendom eller käromål om återgång af köp, byte eller gåfva, så ock om
rätt till lösen af frälseskatte^ord eller frälseränta eller om annan lösningsrätt
till fast egendom, vare skyldig låta donna talan i lagfartsprotokollet
anteckna; lyder egendomen under flera Rätter, skall anteckning göras
vid hvar af dem. Har sådan anteckning ej skett, då käromålet till handläggning
förekommer, gifve deri Rätt, dit saken är instämd, käranden
nödig tid dertill, och hvile emellertid käromålet. Försummas denna tid,
vare käromålet förfallet.

15 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning sker, som
i 14 § sägs, eller efteråt, vare ansökningen Infilande till dess det vises,
att laga kraft egande dom finnes i den sak, hvarom anteckning blifvit
gjord.

16 §.

Slutes aftal, hvarigenom besvär och last lägges å fast egendom till
förmån för annan sådan egendom, såsom angående utsigt eller fenster,
väg, fädrift, vattenställe, vattens ledning eller uppdämning, ler- eller
grustägt, eller annat dylikt, värde aftal et för Rätten upp vist och i lagfartsprotokollet
intaget, så framt det skall gälla mot annan egare till någon
af de egendomar, aftalet rörer, än den som aftalet slutit eller lika
med honom är förbunden. År aftalet ej af vittnen styrkt, må dess intagande
i protokollet icke medgifvas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

17 §•

Har den som genom aftal på sätt i 16 § sägs, låtit besvär och
last läggas å egendom, derförinnan öfverlåtit egendomen till annan, vare
avtalet gällande om det blifvit i protokollet intaget förr än lagfart å öfverlåtelsen
söktes. Intages sådant aftal samma dag lagfart sökes, galle
aftalet om*det''*är äldre än öfverlåtelsen.

18 §•

Nu vises, att hinder, hvarför ansökning lemnats hvilande, blifvit
nndanröjdt, eller att aftal, hvarom enligt 16 § anteckning skett, upphört
att gälla, eller att annan omständighet, som föranleda särskild anteckning
i lagfartsprotokollet, ej vidare eger rum, värde då det förändrade förhållandet
i nämnde protokoll antecknadt; och meddela Rätten i öfverensstämmelse
dermed beslut öfver lagfartsansökning, der sådan är hvilande.

19 §.

För hvart ting å landet och i stad för hvarje månad skall inom
åtta dagar derefter förteckning å beviljade lagfarter, upptagande fånget
och vid köp jemväl köpeskillingen, af domaren å landet och af Rätten
i stad insändas till Konungens Befallningshafvande, hvilken har att ofördröjligen
genom tryck kungöra förteckningen såsom med bemälde myndighets
kungörelser vanligen förfares. Domaren å landet sände ock inom
samma tid dylik förteckning till kronofogde eller länsman, att i tingslagets
kyrkor offentligen uppläsas.

20 §.

Vid Rätten skall föras bok, i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,
så inrättad att deraf lätteligen kan ses: hvarje egendom derå
lagfart blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt
tiden då lagfart blifvit beviljad eller af slagen. Då aftal enligt 16 §
är i protokollet intaget eller anteckning enligt 14 och 18 §§ skett,
värde ock det i boken anmärkt.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 34.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

21 §.

A fastebref eller annat i lagfartsärende utfärdadt protokollsutdrag
skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt uti den i
20 § nämnda bok.

22 §.

Lagfartsärende må af kätteri upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgedag då inträffar,
nästa söknedag derefter.

23 §.

Den, som ej nöjes åt Underrätts beslut i lagfartsärende, eger deröfver
sig besvära i Hofrätten inom den tid, som i 16 Kap. 1 § Rättegångsbalken
stadgas. Öfver Hofrättens utslag må klagan genom besvär
hos Konungen fullföljas inom hälften af den i 30 Kap. 9 § nämnda balk
för tvistemål i allmänhet utsätta tid.

24 §.

25 §.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från den 1 Januari
1874; dock att, derest, med hänsyn till särskilda förhållanden i någon
ort, hinder möter mot förande af sådan bok, som i 20 § omtalas, anstånd
dermed må af Konungen medgifvas.

Lagfarts -

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 34.

Lagfartsansökning, som vid nämnda tid är på Rättens pröfning
beroende, behandlas enligt donna författning; och skall, der uppbud
skett, men fasta ännu icke utfärdats, lagfarten anses slutad å den rättegångsdag,
då lagfartsärenden första gången förekomma sedan donna förordning
trädt i kraft.»

2:o. »Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 11
Kap. 2 § Jordabalken.

Härigenom förordnas att 11 Kap. 2 § Jordabalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit tulla köpeskillingen, ändock
lian i köpebrefvet tilstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit,
njute sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer.
Söker han ej inteckning för sin fordran i stad inom tre månader
och å landet sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader,
sedan lagfart för köparen beviljades, ege sedan ej bättre rätt än de
andre.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874».

3:o. »Förslag till förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Allt hvad lag och författningar innehålla om skyldighet för köpare
af fast egendom att åt annan hembjuda köpet varder till all kraft
och verkan upphäfdt; och blifva hittills gällande bestämmelser om liden
för anhängiggörande af talan om lösningsrätt till fast egendom i de fall,
der hembuds skyldighet varit stadgad, sålunda ändrade, att den, som vill
utöfva sin lösningsrätt, skall instämma talan derom i stad inom sex månader
och å landet senast till första rättegångsdagen af det ting, som
infaller näst efter natt och år, sedan lagfart beviljades å det fång, som
föranledt lösningsanspråket.

Donna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874».

4:o. »Förslag till förordning angående ändring af gällande bestämmelser
om lagfart å fast pant.

Hvad i 9 Kap. Jordabalken samt lag och författningar i (ifrigt
stadgas om rättighet för borgenär, som i fast pant sitter, att efter lagfart
förvärfva eganderätt till panten, upphäfves till all kraft och verkan
i afseende å de rättsförhållanden, som uppkomma efter det denna författning
trädt i kraft; och varder i fråga om äldre rättsförhållanden, med
ändring af nu gällande bestämmelselser, förordnadt att panthafvaren,
der lian vill förvärfva eganderätten till hvad pantsatt blifvit, skall, i
stället att uppbjuda panten, söka lagfart derå; att, om Rätten finner
Bill. till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 16 Häft. 3

Eongl. Maj:ts Tsåd Proposition N:o 34.

panthafvarens rätt vara sådan att, derest panten icke återlöses, lagfart
kan beviljas, ansökningen må, i afbidan på lösningstidens utgång, förklaras
hvilande; att på landet inom åtta månader och i stad inom tre
månader derefter laga värdering, der sådan -erfordras för bestämmande
af pantens värde, skall förrättas på sätt i 6 Kap. 1 § Utsökningsbalk en föreskrifves,
vid hvilken värdering kommer att förblifva; samt att egaren
skall hafva tid att återlösa panten å landet inom natt och år samt i
stad inom sex månader efter det lagfartsansökningen förklarades hvilande.

Likaledes upphäfves hvad i 5 Kap. 5 § Utsökningsbalken samt i
öfrigt i lag eller författningar stadgas om rätt för borgenär, som efter
utmätning vunnit införsel i gäldenär fasta gods, att dermed lagfara; och
galle om rättsförhållanden, som förut tillkommit, hvad här ofvan angående
pant är föreskrifvet.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1874; skolande
dock, der vid donna tid uppbud på grund af panträtt eller införsel blifva
meddeladt utan att lagfarten hunnit afslutas, uppbuden fortgå samt
jemväl i öfrigt gälla hvad hittills varit stadgadt».

Jemte förestående förslag anmäldes i underdånighet de dertill hörande
motiver, som finnas detta protokoll bilagda.

Uppå tillstyrkan af Stats-Rådet behagade Hans Maj :t
Konungen i nåder förordna, att öfver ifrågavarande
förslag Högsta Domstolens utlåtande skulle för det
ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler genom note
ur protokollet infordras.

Ex protocollo
(j. W. Westberg.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 34.

Det förslag, som af komiterade år 1867 afgafs till ordnande af
lagfarts- jemte inteckningsväsendet, utgick från tanken på införande af
fullt specificerade fastighetsböcker, der hvarje fastighet hade sitt särskilda
blad, å hvilket allt, som i fråga om lagfarter och inteckningar
rörde egendomen, skulle finnas antecknadt. Dessa böcker skulle ega
ovilkorlig! vitsord i dithörande frågor; och omkring föreskrifterna angående
böckernas ändamål, beskaffenhet och vitsord ordnades den öfriga
lagstiftningen om lagfarter och inteckningar.

Detta sätt att lösa frågan hvilade på förutsättningen att sådana
böcker, hvarom ofvan förmäles, kunde hos oss införas i deras fullt specificerade
form. Kunde ej detta ske, måste komiterades förslag uppgifva^
äfven om det i öfrig! ansåges antaglig!.

I Högsta Domstolens utlåtande öfver komiterades förslag synes
emellertid vara ådagalagd!, att sådana svårigheter, till följd af den ambulatoriska
domstolsinrättningen, bristande arbetskrafter för böckernas
uppläggning och förande samt andra för oss egendomliga förhållanden,
förekomma för införande på landet af specificerade fastighetsböcker, att
all tanke derpå för närvarande måste öfvergifvas.

1 afseende å det nu uppgjorda förslaget om lagfart å fång till
fast egendom har iakttagits samma förfaringssätt, som redan af lagkomitén
och lagberedningen biff vit använda eller att i främsta rummet
uti de civilrättsliga lagstadgandenä göra de förbättringar, som finnas af
behofvet påkallade, och såsom tillägg dertill påbjuda införandet åt böcker
eller register till lagfarts- och inteckningsprotokollen, sådana de
under närvarande förhållanden kunna åstadkommas, hvilka böcker äfven
uti en till en del mindre fullkomlig form måste medföra väsendtlig reda
och öfverskådlighet i afseende å de rättsförhållanden, som angå fast
egendom.

Lagfarter af fång till fast egendom samt inteckningar af pant- eller
nyttjanderätt till sådan egendom hafva i vår lagstiftning hittills blifvit
behandlade hvar för sig. Då ämnena äro väsendtligen olika har hinder
icke ansetts möta att äfven nu göra frågan om lagfarter till föremål för
särskild behandling.

Första vilkoret för att kunna åstadkomma den ordning och reda
i eganderättsförhållandena, som bör afses med lagstiftningen om lagfart
å fast egendom, är att alla fång af sådan egendom, och således ej såsom
hittills blott köp, byte, gåfva och testamente, genom deras lagfarande
offentliggöras. Förslaget börjar med påbudet härom, samt sluter sig
härutinnan, lika som i flera andra delar, nära till lagberedningens
förslag.

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

Sedan bördsrätten upphört, har den fortgående lagfarten under
flera på hvarandra följande ting eller rättegångsdag''^ förlorat så godt
som all betydelse; och någon tvekan torde derföre icke finnas derom
att de upprepade uppbuden böra borttagas, genom hvilken åtgärd jemväl
olägenheterna af en menlig tidsutdrägt undanrödja^. Lagfarten framstår
härefter mera klart i sin betydelse af ett blott offentliggörande af fånget
genom dess anmälan hos Rätten samt fångeshandlingens uppläsande
för tingsmenigheten och intagande i lagfartsprotokollet, tillika med Rättens
pröfning af verkligheten utaf sökandens fång samt huruvida sökanden
iakttagit hvad som i afseende å offentliggörandet är föreskrifvet.
Denna föregående pröfning från Rättens sida innan bevis om fullgjord
lagfart får utfärdas har, såsom nödig för ordningen och rättssäkerheten,
bibehållits från nu gällande stadgande!!.

Frågan om häfd i afseende å åtkomst till fast egendom, hvilken
fråga visserligen står i nära beröring med den om lagfart och jemväl
påfordrar en förbättrad lagstiftning, har emellertid ej blifvit i förevarande
förslag upptagen, emedan detta ämne dels icke o vilkorligt sammanhänger
med frågan om lagfarter, dels, på sätt äfven Högsta Domstolen
erinrat, är så vigtigt och grannlaga att det krafvel1 att varda särskilt
behandladt.

I afseende å en del af de i förslaget förekommande speciel.-! stadgande!!
har ansetts nödigt att, på sätt som följer, i korthet angifva de
skäl, som för dem ligga till grund.

1 §•

Såsom redan är nämn dt börjar förslaget bär med påbud derom att
alla fång skola lagfaras. Att fullständigt uppräkna alla slag af fång är
ej möjligt; men för större åskådlighet och till ledning för den i lagen
mindre hemmastadde äro de allmännast förekommande särskilt omförmälda.
Bland dem, som icke blifvit uppräknade, äro fideikommiss samt
expropriation antydda på andra ställen i förslaget.

Den rätt, fideikomissupplåtelse medför, ligger så nära en fullständig
eganderätt, att donna omständighet utgör giltig anledning att i
fråga om lagfart behandla sådan upplåtelse lika med fång i allmänhet.

Hvad angår expropriation och dermed jemförlig!! förvärfvet af fast
egendom för vinnande af ändring eller utrifning af vattenverk, som skada
jord eller hindra dess odling, så synes det ej finnas skål hvarföre icke
dessa fång skola lagfaras lika som andra. Om än här någon rätt emot

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

tredje man icke behöfver genom lagfarten skyddas, så som fallet är
med åtskilliga andra fång, återstår dock, på samma sätt som t. ex. vid
arf, det allmänna skälet för lagfart af fång utan undantag, nemligen
.den trygghet och den ordning i eganderätts- och andra förhållanden
som uppstå genom fångens offentliggörande. Egendom, som förvärfvas
genom lösen för ändring eller utrifning af vattenverk, kan alltid sedermera
gå i handel enskilde emellan; och samma förhållande kan ofta
inträffa med exproprierad egendom, såsom då på egarens yrkande mera
jord måste tagas, än som erfordras för det åsyftade ändamålet, eller då
exproprierad mark ej användes för afsedt ändamål och förre egaren
icke återfordrar marken inom den i expropriationslagen bestämda tid.
I dessa fall synes det ligga för öppen dag att lagfart bör ske. Men
äfven i öfrigt förvärfvas genom expropriation jordlotter af större sammanhängande
vidd, såsom mark till allmänna byggnader eller andra
anläggningar, jernvägsstationer in. in., hvilka lotter äro helt och hållet
jemförliga med heinmansdelar eller från hemman utklufna lägenheter
på landet eller tomter i stad; och hvad angår sådana jordstycken, som
användas för framdragande af jern vägar, kanaler och dylikt, så ligger
ingenting oegentligt uti att dessa lagfaras såsom andra afsöndringar.

Det kan möjligen invändas, att exproprierad jord, såsom afsedd
för allmänt behof, icke borde få intecknas och att, då rätt att låta inteckna
lämpligen bör blifva en följd af fullgjord skyldighet att lagfara,
åtkomst af exproprierad jord ej borde göras till föremål för lagfart.
Men utom det att förbud mot inteckning af exproprierad jord icke lärer
kunna blifva någon allmängiltig regel, så löses i allt fall den nämnda
frågan lämpligast i lagstiftningen om inteckningar, der de undantagsbestämmelser,
som må anses nödiga i afseende å inteckning af exproprierad
jord in. m., rätteligen få sin plats.

Om expropriation icke skulle lagfaras, lärer den ändock i hvarje
händelse höra hos Rätten anmälas för att i lagfartsprotokollet intagas.
Emellan eu sådan anteckning och det föreslagna lagfartsförfarandet blir
emellertid skilnaden så ringa att derifrån ej kan hemtas stöd för en
afvikelse från regeln att alla fång skola lagfaras. Genom utbyte af benämningen
lagfart mot den af anteckning torde ej heller frågan huruvida
inteckning må medgifvas i exproprierad egendom vara bragt närmare
sin lösning.

Hos oss saknas ännu bestämda lagstadganden om hvad med fast
egendom skall förstås. Att nu lagstifta härom endast för lagfartsfrågans
skull har dock ansetts hvarken lämpligt eller behörigt. Afgörandet
häraf kan tills vidare såsom hittills utan synnerlig olägenhet få ske eu -

22 Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 34.

ligt allmänna rättsgrunder, hvilket ock i de aldra flesta fall ej möter
någon svårighet.

Emellertid förekommer hos oss en egendomlighet deri att frälseränta
samt byggnader å ofri grund i stad betraktats såsom fast egendom
utan att sådant ovilkorligen följer af dessa föremåls beskaffenhet. Beträffande
den förra finnas bestämda föreskrifter att den skall betraktas
såsom fast egendom, och någon erinran derom i förevarande förslag har
följaktligen ej varit behöflig. Men då sådana uttryckliga föreskrifter
icke finnas i afseende å omförmälda byggnader, och ett upphäfvande af
den allmänt medgifna rättigheten att dem inteckna icke.lärer kunna
ifrågasättas, har det ansetts nödigt att, till förekommande af missförstånd,
i förslaget gorå en erinran derom att förvärf af byggnader å ofri
grund i stad är föremål för lagfart. Någon dylik bestämmelse om byggnader
på annans grund å landet har så mycket mindre kunnat komma
i fråga, som någon sådan äldre rättighet, som nyss är nämnd, i afseende
å dem icke torde vara att iakttaga, en uppfattning som äfven synes
ligga till grund för de yttranden hos Rikets Ständer, som föregångo
utfärdandet af inteckningsförordningen den 13 Juli 1818 och Kongl.
kungörelsen den 18 December 1823.

Förevarande författningsförslag kan icke hafva något afseende å
kronobergsmanshemman, hvilka, oaktadt de i öfverensstämmelse med föreskrifterna
i Kongl. förordningen den 4 Juli 1739 vid försäljning utom
bord å häradstingen uppbjudas, fortfarande äro kronan tillhöriga och
såsom kronojord i jordeböckerna upptagna, intill dess de blifva af åboerne
till skatte losta. De förändrade föreskrifter, som med afseende å
kungörandet af öfverlåtelser utaf dessa hemman blifva erforderliga i
följd af uppbudens upphörande, torda icke utgöra föremål för civilrättsliga
stadgande!!.

2 och 3 §§.

I de bestå fall skall utan tvifvel den civilrättsliga påföljd af försummad
lagfart, som ligger uti möjligheten att blifva i eganderätten
undanträngd, eller att få sin egendom belastad med inteckningar för
föregående egares gäld, äfvensom uti hindret mot att sjelf belåna sin
fastighet eller deröfver i andra afseenden fritt förfoga, utgöra en tillräcklig
maning att fullgöra lagfartsskyldigheten. Emellertid är det gifven
att fall af försummelse härutinnan kunna inträffa till följd deraf
att nämnde påföljd antingen ej hnnes till eller icke är nog verksam.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

För sådan händelse bör utväg icke saknas att kunna förmå en tredsk
an de eller eljest försumlig ägare att lagfara med sitt fång; och det
har derföre blifvit föreskrifvet i 3 § att Rätten eget på framställning
af allmänna åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå att
lagfarten sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande.
Längre i tvångsstadganden synes man icke höra gå redan af
det skål att det åsyftade ändamålet kan genom donna mildare utväg
fullständigt ernås. Att här stadga böter vore eu tvångsåtgärd utöfver
behofvet, hvilken så mycket mindre bör anlitas, som vitet bär har ett
afgjordt företräde deruti att en erinran eller varning föregår straffpåföljden,
att vederbörande får tillfälle att på förhand meddela upplysning
om hinder, som tilläfventyrs mott, och att tidpunkten för fullgörandet
kan lämpas efter de sålunda upplysta förhållanden. Böter deremot
medföra en synnerlig svårighet i tillämpningen, enär, äfven med
iakttagande af största omsorg, deri tid, inom hvilken lagfart i hvart
särskilt fall skall verkställas, svårligen kan nog bestämdt uttryckas.
Det misstroende i afseende å rättmätigheten af hittills gällande bötesbestämmelser
för försummad lagfart, hvithet ovedersägligen ofta uppenbarat
sig och sannolikt i ej ringa grad omintetgjort syftet med bestämmelserna,
talar icke heller för bötesstraffets bibehållande.

Det kan invändas, att ett lagstadgande om vite icke verkar nog
hastigt samt dessutom medför onödigt besvär för domare och åklagare.
Men deri omständigheten, att vitet någon gång skulle först en eller annan
månad senare än böter lyckas framkalla lagfart, torde vara af ingen
betydelse; och hvad angår besväret må erinras, att medvetandet
att kunna blifva inkallad till Rätten redan utgör ett äfventyr, som ofta
skall medföra tillräcklig verkan, och att i de återstående fall, då inkallelse
till Rätten måste ske, den försumlige, då han i hvarje händelse
nödgas infinna sig vid domstolen, skall med få undantag heldre fullgöra
sin lagfartsskyldighet, än afvakta föreläggandet af vite och dettas tillämpning.

För stadgandet om viten måste några allmänna bestämmelser gifvas
om de tider, inom hvilka lagfart bör ske, till ledning för bedömandet
när försummelse må antagas hafva förelupit. Dessa bestämmelser,
hvilka dock icke behöfva göras så omständliga som om fråga vore om
böter, äro i 2 § intagna.

4 §.

Enligt lagberedningens förslag i 8 Kap. 2 § Jordabalken, skulle
endast den del af eu vid ansökning om lagfart hos Rätten företedd

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

åtkomsthandling, som styrker åtkomsten, behöfva uppläsas och i protokollet
införas. Då likväl, på sätt Högsta Domstolen vid granskning af
lagkomité^ i denna del af lagberedningen upptagna förslag anmärkt,
nämnda bestämmelse kunde gifva anledning till uteslutande af delar i
handlingen, som, ehuru de icke styrkte åtkomsten, dock innefattade
sådane omständigheter och vilkor att det vore angeläget icke allenast
för de afhandlande sjelfva att få dem i protokollet förvarade, utan äfven
för andra, hvilkas rätt kunde deraf bero, att derom erhålla fullständig
kännedom, har i donna § föreslagits att jemväl de delar af fångeshandlingen,
som angå vilkoren för fånget, skola uppläsas och intagas i protokollet.

5 §.

I fråga om behandlingen vid Rätten af der anhängiggjord lagfartsansökning,
har lagberedningen uppställt såsom regel att sådan ansökning,
emot hvars bifallande laga hinder möter, icke skall afslås utan lemnas
hyllande till dess sökanden visar att hindret upphört. Med god ordning
är dock ej förenligt att sådant medgifves derest ansökningen är
uppenbart obefogad, såsom t. ex. då fångeshandling icke företes eller
ock befinnes i formelt hänseende ej så upprättad, som lagen i hvarje
särskilt fall föreskrifver, eller då lagfart sökes å kronohemman eller
egendom, som omyndig försålt m. in. d. I anledning deraf har i donna
§ intagits föreskrift derom att i dylika fall Rätten skall genast afstå
ansökningen; och torde af de ordalag, hvari donna föreskrift är affattad,
tydligt framgå att Rätten icke bär att så förfara med mindre än det
yppade hindret ligger i öppen dag och någon tvekan om fångets ogiltighet
ej förefinnes.

8 §•

En följdriktig tillämpning af den grundsats, hvarå nu föreslagna
lagstiftning hvilar, eller att hvart fång till fast egendom skall lagfaras,
måste föranleda dertill att, då egendom öfvergått till ny egare, men
en eller flere af föregående egarne icke lagfarit med sina fång ehuru
sådant vare sig enligt äldre lag eller till följd af bär föreslagna stadgande
ålegat dem, lagfart å sista fånget ej bör beviljas förr än med
äldre fång blifvit lagfaret. I öfverensstämmelse härmed är donna § uppställd.
Att likväl endast för siste egaren bevis om fullgjord lagfart behöfver
utfärdas framgår af den i 11 § derom meddelade föreskrift.

Kong!. Majds Nåd. Proposition No 34.

Emot ifrågavarande stadgande om lagfart å äldre fång, hvilket öfverensstämmer
med grunderna för nu gällande rätt och hvad i praxis
iakttages, kan möjligen invändas, att derigenom förorsakas onödig tunga
för lagfartssökande. Härvid bör likväl tagas i betraktande att den som
söker lagfart å ett senare fång, ovilkorligen måste styrka de äldre; att
för detta ändamål de handlingar, som angå fången, måste uppvisas; att
sökanden, derest han kan fullgöra detta, i och med detsamma fullgjort
hvad för lagfarts vinnande å de äldre fången erfordras, och att följaktligen
i sådant fall lagfart kan, der sökanden det äskar, utan vidare omgång samtidigt
beviljas å alla fången. Är han deremot icke genast i stånd att
styrka de äldre fången, måste han i allt fall tillhålla sina företrädare
att antingen sjelfve fullgöra lagfartsskyldigheten eller ock förse honom
med derför erforderliga handlingar. I hvad fall som helst länder således
ifrågasätta stadgandet hvarken nye egaren eller de föregående till
någon nämnvärd tunga, helst om, såsom ömkligt är, kostnaderna för
lagfarten göras så lindriga som möjligt. Deremot medför stadgandet
väsendtliga fördelar, såsom att nödvändigheten af en noggrann pröfning
af hvart särskilt fång ytterligare inskärpes, och att hvarje öfvergång
af eganderätten tydligare framstår. Särskild! vid köp är lagfart å hvart
sådant desto mera nödvändig, som rättsförhållandet i fråga om förmånsoch
inteckningsrätt för köpeskillingsfordran svårligen kan på lämpligt
sätt ordnas annorledes än med hänsyn till lagfarts beviljande å köpet.

Uti det fall att sterbhusdelegare utan föregången delning gemensamt
afyttra sterbhusets fastighet, är det visserligen icke af någon synnerlig
vigt att sterbhusdelegarnes eget fång särskild! lagfares. °Men då
här om möjligt ännu mindre olägenhet eller besvär än i de bestå andra
fall deraf förorsakas, har det ej ansetts nödigt att i berörda hänseende
gorå undantag från den allmänna regeln.

, Till följd af det egendomliga förhållande, som utmärker expropriation
i så måtto att förre egarens rättstitel dervid är alldeles lik o-i 1-tig, har deremot vid lagfart å sådan! fång befrielse från skyldigheten
att styrka och lagfara äldre fång medgifvits.

9 §•

Det bär i afseende a stad intagna stadgande öfverensstämmer
med nu gällande lag; och har det funnits lämplig! att lemna tillfälle
till utsträckning deraf jemväl till andra i likhet med stad indelade och
b obygd a orter.

Pilt. till Biksd. Prof. 1873. 1 Sami. ± Afd. 16 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

10 §.

Enligt den uppfattning af lagfartens ändamål, som ligger till grund
för nu framlagda förslag, eger den sin hufvudsakliga betydelse såsom
ett offentliggörande af fång till fast egendom. Att utöfver de till såväl
allmän som enskild trygghet gifna föreskrifter, hvarigenom den, som
förvärfvat fast egendom, fått sig ålagdt att offentliggöra sitt fång, jemväl
söka genom tvångsåtgärder tillhålla honom att inom viss tid fullgöra
de bestämmelser, hvilkas iakttagande erfordras innan bevis om fullgjord
lagfart må af Rätten meddelas, synes deremot icke erforderligt,
vare sig ur samhällets eller den enskilda rättssäkerhetens synpunkt.
Än mindre låter det med nämnda uppfattning af lagfartens betydelse
förena sig att en i laga ordning vunnen och genom ansökning om lagfart
offentliggjord eganderätt kan genom misstag eller försummelse i
fråga om den för ansökningens fullföljd utsätta tid gå förlorad, hvilket
kan inträffa enligt Kongl. förordningen den 19 Maj 1845.

På dessa och öfriga i donna fråga af lagberedningen anförda skål
hafva, med afvikande från nämnda förordning, bestämmelserna i denna
§ blifvit affattade i enlighet med grunderna för lagberedningens förslag.
I)å emot detta förslag blifvit invändt, att enligt detsamma obefogade
lagfartsansökningar kunde komma att under obestämd tid besvära fast
egendom, torde, jemte erinran derom att, på sätt redan inom lagberedningen
framhållits, någon olägenhet i detta hänseende ytterst sällan
vore att i verkligheten befara, tillika böra anmärkas att, enligt det nu
framlagda förslaget, möjligheten af en dylik olägenhet blifvit ytterligare
förminskad genom den i 5 § meddelade föreskrift om omedelbart afslag
å obefogade lagfartsansökningar i deri uppgifna fall.

11 §•

Då det för vederbörande ofta kan vara till ej ringa beqvämlighet
att hafva beviset om vunnen lagfart i en mera sammandragen form, än
det mången gång rätt vidlyftiga lagfartsprotokollet, har fastebrefvet,
vid hvilket allmänheten vant sig och ännu fäster vigt, blifvit i förslaget
bibehållet, men endast med betydelsen af en kortare expeditionsform i
stället för protokollsutdraget.

Den form, som väljes för lagfartsbeviset, bör icke hafva något
inflytande på lagfartskostnaderna. I afseende å dessa är det i hvarje
händelse önskligt att de så mycket som möjligt nedsättas, så att lag -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

fartssökanrlet ej må till följd af höga afgifter vara för allmänheten afskräckande
eller motbjudande.

14 och 15 §§.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad lagberedningen föreslagit,
har blifvit föreskrifvet, att i vissa uppräknade fall käromål angående
fast egendom skall antecknas i lagfartsprotokollet med den verkan
att samtidigt eller efteråt gjord lagfartsansökning skall hvila till
dess rättegången blifvit afgjord. Den fördel, som vinnes derigenom att
uti lagfartsprotokollet samt den i 20 § omnämnda bok, hvari anmärkning
om rättegången jemväl skall göras, upplysning tinnes att tillgå om
tillvaron af en tvist, som kan utöfva ett väsendtligt inflytande på de
rättsförhållanden, hvilka röra egendomen, uppväger vida det obetydliga
besvär, som förorsakas den stämmande parten, och den olägenhet, som
möjligen i något enstaka fall kan tillskyndas jemväl den stämde derigenom
att han af en till äfventyr obefogad rättegång hindras att föryttra
sin egendom.

Det har blifvit ifrågasatt att jemväl utmätning å fast egendom
borde antecknas i protokollet, i hufvudsakligt syfte att derigenom bringa
till lösning frågan om utmätningens bestånd och verkan emot ny egare
af den utmätta fastigheten. Det är dock uppenbart, att hithörande
rättsförhållanden i framstå rummet bero på det sätt, hvarå det exekutiva
förfarandet anordnas; och först i sammanhang dermed torde det
kunna tillförlitligt bedömas i hvad mån bestämmelser derutöfver lämpligen
kunna eller böra till utmätningens betryggande meddelas. Frågan
huruvida förmånsrätt i den utmätta fastigheten bör tillerkännas den,
som vunnit utmätningen, har, såsom stående i omedelbart samband med
hypotheks-lagstiftningen, icke heller bort behandlas i det nu framlagda
förslaget.

16 §.

Bristen i nu gällande lag på bestämmelser rörande servituters
uppkomst, omfattning och bestånd har länge varit insedd och inom lagskipningen
framkallat skiljaktiga åsigter om hvad som i detta hänseende
herde anses öfverensstämma med lagens anda och mening. Att söka afhjelpa
denna brist genom en fullständig lagstiftning har icke kunnat

Kongl. Majts Nåd. Proposition N:o 34.

göras till föremål för det nu framlagda förslaget och detta så mycket
mindre som, med afseende å de mångskiftande och invecklade förhållanden,
hvilka med servituterna ega gemenskap, en sådan lagstiftning är af
den omfattande och svårlösta beskaffenhet att den ovilkorlig erfordrar
att blifva särskild! behandlad. Under förutsättning att lagstiftningen
om servitut^, huru den än ordnas, dock ej kan umbära föreskrift om
servitutsaftals offentliggörande, och med hänsyn tillika å det nära samband,
som egen rum emellan eganderätt och servitut^, hvilka senare
såsom i allmänhet afsedda att för framtiden fortfarande ega bestånd,
väsendtligen skilja sig från aftal en om nyttjanderätt, har i donna §, i öfverensstämmelse
med lagberedningens förslag, intagits den bestämmelse
att servitutsaftal skola införas i lagfartsprotokollet så framt de skola
gälla emot ny egare till någon af de egendomar aftal et rörer. I sammanhang
dermed har föreskrift derom att dessa aftal icke må intagas
utan att vara bevittnade ansetts kunna och höra här meddelas.

Då benämningen »servitut» icke vunnit det burskap inom vårt lagspråk
att den kunnat användas i lagtexten, har här, likasom i lagberedningens
förslag, det i 1734 års lag på några ställen, såsom i 10 Kap.
20 § och 25 Kap. 17 § Rättegångsbalken, begagnade uttrycket »besvär
och last» blifvit användt såsom den svenska öfversättningen af servitut.
Under antagande att donna redan häfdvunna lagterm innefattar hvarken
mer eller mindre än hvad som åsyftats att dermed uttrycka eller servitutsbegreppet,
sådant det enligt allmänna rättsgrunder är utvecklad! och
bestämdt, har det ansetts snarare vilseledande än upplysande att, på
sätt i 8 Kap. 18 § Jordabalken af lagberedningens förslag skett, söka
genom ytterligare bestämningar åstadkomma en definition å nämnda begrepp.
Den af lagberedningen gifna definitionen, enligt hvilken utan
vidare inskränkning sådana aftal »hvarigenom till den ena egendomen
upplåtes förmån eller rättighet, som inskränker egaren af den andra i
utöfningen af hans eganderätt», kunna hänföras till servitutsaftalen, torde
dessutom befinnas alltför vidsträckt, då uppenbart är att ganska många
aftal, på hvilka denna definition passar in, icke lagligen kunna grundlägga
servitutsrätt, utan höra betraktas såsom aftal om nyttjanderätt.
Till missuppfattning i sådan! hänseende torde benämningen »besvär och
last» ej gifva anledning och detta så mycket mindre då beskaffenheten
af de aftal, som dermed åsyftas, blifvit genom några upplysande exempel
antydd.

Slutligen bör erinras att bär föreslagna stadgande icke kunna
ega tillämpning å äldre servitutsaftal, samt att sådan! förfarande, som
här blifvit föreskrifvet, icke kan erfordras för att bereda giltighet åt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 29

servitut, som uppkommer vid laga skifte eller annan dermed jemförlig
offentlig förrättning.

17 §•

Föreskriften om offentliggörande af servitutsaftalen har föranledt
bestämmelser för de fall, der sådant aftal kommer i kollision med ansökning
om lagfart. Härvid hafva enahanda grunder blifvit följda, som
i 13 § i fråga om företräde emellan flera särskilda öfverlåtelser af eganderätt.
Såsom skäl för den afvikelse, som derutinnan egt rum från den
i Kongl. förordningen den 19 Maj 1845 uttalade grundsatsen om eganderättens
företräde vid kollision med annan mindre omfattande sakrätt,
torde få åberopas hvad lagberedningen i fråga om kollision emellan
agande- och nyttjanderätt anfört såsom varande tillämpligt jemväl å
servitut.

De i fråga om kollision emellan servitut samt pant- eller nyttjanderätt
nödiga bestämmelser falla deremot ej inom området för nu
förevarande förslag.

19 §.

Olämpligheten af att, på sätt hittills varit stadgadt, genom anslag å
Rättens dörr söka åstadkomma ett slags offentliggörande af beviljade lagfarter
har gifvit anledning till föreskrift att förteckningarne i stället
skola genom tryck kungöras. Den större offentlighet, som derigenom
beredes densamma, är desto mera nödvändig om, såsom jemväl blifvit
föreslaget, hembudsskyldigheten såväl i stad som å landet kommer att
upphöra.

* 20 §.

Fastän, såsom förut är erinradt, den i förevarande § omförmälda
bok icke kan, hvad landet angår, för närvarande blifva fullt specificerad
med särskilt blad för hvarje fastighetslott, bör hon dock kunna göras
sådan att hvarje hemmansnummer får sitt särskilda blad. Äfven i denna
mindre fullkomliga form skall boken, om hon i öfrigt genom en ändamålsenlig
uppställning så inrättas, att de olika omständigheter, som skola

Eongl. Maj:ts Nåd. Preposition N:o 34.

antecknas, blifva, så vidt möjligt, i ögonen fallande, medföra ganska
mycket af den nytta, man genom ifrågavarande slags böcker vill vinna.
Den blir dessutom icke vidlyftigare än att häradshöfdingarne böra medhinna
att fora den, och kommer ej att omfatta flera band, än att dessa,
der sådant behöfves, kunna utan allt för stor svårighet medtagas till
tingen.

Hvad städerna beträffar torde boken kunna och höra genast uppläggas
fullt specificerad med särskilt blad för hvarje tomt eller annan
för sig bestående fastighetslott. Tillräckliga arbetskrafter för bokens
uppläggande och förande i denna form böra, der de icke redan finnas,
kunna i städerna lätt beredas.

Då, på sätt Högsta Domstolen erinrat i fråga om Dalarne och
Wermland, hinder kan i någon ort möta för bokens förande, är i 25 §
föreslaget, att anstånd dermed kan af Konungen medgifvas.

21 §.

Om den i 20 § föreskrifna bok skall kunna uppfylla sitt ändamål
måste den föras med en noggrannhet, som är öfver allt tvifvel; och
har, på det att nödig kontroll i detta hänseende må kunna utöfvas,
den här meddelade föreskrift ansetts nödig.

22 §.

Det här meddelade stadgande! öfverensstämmer i allo med nu
gällande lag.

24 §.

Hvad denna § innehåller har närmast afseende å sista mom. i
12 § af Kongl. förordningen den 13 Juli 18.18 äfvensom å 11 Kap. 4 §
Jordabalken.

I sammanhang med förslaget om lagfart å fång till fast egendom
hafva jemväl förslag blifvit utarbetade dels till förändrad lydelse af
11 Kap. 2 § Jordabalken, dels angående ändring af gällande bestäm -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

melser om lagfart å fast pant, dels ock angående upphörande af hembudsskyldighet
äfvensom förändrade bestämmelser om tiden för anhängiggörande
af talan om lösningsrätt till fast egendom.

Att rättigheten för borgenär att genom lagfart med fast pant
dertill förvärfva eganderätt icke lämpar sig för nuvarande förhållanden,
torde vara ovedersägligt. Äfven för hembudsskyldighetens borttagande
bär hinder ej ansetts mota, helst med afseende å den större offentlighet,
som vinnes, derest förteckningarne öfver Deviljade lagfarter komma att,
på sätt föreslaget blifvit, genom tryck kungöras. Öfriga bestämmelser
äro hufvudsakligen föranledda af den forändrade anordningen af lagfarten
samt uppbudens upphörande.

Stockholm i November 1872-

Alb. Lindhagen. Axel Örbom. L. Annerstedt.

Skiljaktiga meningar.

l:o af Assessoren Örbom.

Ifrån det afgifna förslaget är jag i ett hänseende af skiljaktig mening.
I öfverensstämmelse med nu gällande lag, har jag för min del velat stadga
böter för försummelse att inom föreskrifven i tid anmäla fång till lagfart.
Erfarenheten i fråga om de fång, derå lagfart'' hittills varit påbjuden, synes
mig hafva utvisat att de vådor i civilrättsligt hänseende, hvilka i vissa
fall varit förknippade med dröjsmålet att lagfara, icke ensamma kunnat
framtvinga lagfart, och att fruktan för böter varit vida mer verksam. Då
enligt förslaget lagfartsskyldigheten nu skall utsträckas äfven till sådana
fång, der någon civil påföljd icke kan uppstå genom underlåtenhet att
lagfara, har det förefallit mig så mycket mera nödvändigt att genom bötesbestämmelser
söka förekomma att stadgandet om lagfartsskyldighet nedsjunker
till en tom bokstaf. Dessa böter äro för öfrigt att anses endast
såsom ett af lagen på förhand stadgadt vite och synes försvara sin plats
lika väl som böter för uteblifvande eller andra dylika för rättsordningens
befrämjande meddelade ansvarsbestämmelser. Genom att, såsom i förslaget
skott, låta det bero dervid att domstolen, efter gjord anmälan af åklagare
eller enskild part, må ega förelägga den försumlige vite, torde ganska ringa

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

fördel vinnas, då antagligen endast en ytterst obetydlig del af fången på
detta sätt kommer till domstolens kännedom. Skulle åter, emot förmodan,
sådan anmälan oftare förekomma, torde följden blifva att mycket onödigt
besvär förorsakas domstolar och kronobetjening genom föreläggandens utfärdande
och delgifvande. Då lagen på förhand bestämt äfventyret, undvikas
dessa olägenheter och allmänheten vänjes småningom till en laglydnad,
hvaraf såväl samhället som den enskilde skördar fördel. Skulle man
efter någon tids förlopp kunna antaga att föreställningen om nödvändigheten
eller fördelarne af en skyndsam lagfart så rotfästat sig i det allmänna
tänkesättet att böterna kunna anses öfverflödiga, så är det lätt att borttaga
dem, men blifva de afskaffade redan nu, innan erfarenheten ådagalagt
deras obehöflighet, måste det befaras att man derigenom motverkar
det mål, man vill vinna, eller en så vidt möjligt fullständig kännedom
om de rättsförhållanden, som angå fast egendom.

Det af mig föreslagna stadgandet om böter har föranledt att närmare
bestämmelser om tidpunkten, då skyldigheten att lagfara i vissa
fall bör anses hafva inträdt, blifvit nödvändiga. Vidare torde billigheten
fordra det föreskrift gifves att böter ej må ega rum för den, som
genom öfverlåtelse eller annorledes före lagfartstidens utgång upphört
att vara egare af den fastighet, lian genom laga fång förvärfva^ I sammanhang
dermed har blifvit nödigt att utmärka det skyldigheten att
lagfara, oaktadt sådan öfverlåtelse, ej försvunnit utan qvarstår såsom en
privaträttslig förpligtelse i det fall att en senare egare icke vill eller
kan ombesörja lagfart å det föregående fånget och i följd deraf påyrkar
att hans företrädare skall fullgöra hvad honom i sådant hänseende
åligger. _ „

I fråga om böternas fördelning torde, med afseende å det sätt,
hvarpå fattigvården numera är ordnad, nu gällande föreskrift, att hälften
af böterna skall tilldelas de fattiga, lämpligen kunna bortfalla; hvaremot
åklagarens andel ansetts höra bibehållas jemväl ur den synpunkt
att böterna kunna betraktas såsom närmast jemförliga med vanliga
vitesböter.

De afvikelse!'' från pluralitetens förslag, som föranledas af mina
ofvan uttalade åsigter, innefattas i efterföljande tre §§, af hvilka de
båda första äro betecknade med samma ordningsnummer, som motsvarande
§§ i förslaget.

Kongl. Majds Nåd. Proposition jN:o 34.

2 §■

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller
näst efter sex månader, och i stad inom tre månader sedan fånget
skedde; dock att, i fråga om giftorätt i makars bo äfvensom bolagsmans
andel i bolags samfäld a gods, skyldigheten att lagfara inträder
först då boet delas eller bolagsmannens andel utbrytes; Och skall lagfartstiden
räknas: vid arf, der för arfslottens bestämmande skifte eller
bodelning erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i annat fall
från det bouppteckning efter arflåtaren afslutades; vid fideikommiss från
det egendomen fick tillträdas; om fånget grundas å testamente eller
annan handling, som lager åt sig laga kraft, från det testamentet eller
handlingen blef ståndande; samt, derest fånget skott i enlighet med
gällande författningar om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof äfvensom angående ändring eller utrifning af vattenverk, från det
vilkoren för förvärfvande! samt jordvidden blifvit i laga ordning
bestämda och tillträde! skett.

År tvist om fångets giltighet eller om bättre rätt till egendomen,
må lagfartstiden räknas från det tvisten blef genom laga kraft
agande beslut afgjord.

3 §•

Sökes ej lagfart inom tid, som i 2 § stadgad är, böte den, hvilken
bort lagfara, minst 5 högst 200 riksdaler; och ege Rätten förelägga
honom vid vite att inom viss tid sitt åliggande fullgöra; visar
han att egendomen öfvergå!! till ny ägare, må sådan! föreläggande ej
gifvas med mindre än att nye egaren det yrkar; och vare färre egaren
jemväl från böter fri, derest hans eganderätt upphörde före utgången
af den tid, inom hvilken hans fång skola! lagfaras.

234 §.

Af böter, som ådömas enligt donna förordning, undfår allmänna
åklagaren hälften.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 16 Halt.

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 34.

II. Af Akademi-adjunkten Annerstedt.

1 §•

Från den i 1 § gifna föreskrift, att hvarje fång skall lagfaras, bör
enligt min åsigt undantag göras med afseende å expropriation. Val
medgifves, att lagfarts protokollet bör innehålla upplysning jemväl angående
deri jord, som från enskild egare blifvit exproprierad, men „i
följd af den särskilda beskaffenheten af ifrågavarande fång synes mig
det af reservanterna i fastighetsbokskomitéen för vinnande af detta mål
föreslagna stadgande, att vid expropriation anteckning om den jord, som
blifvit exproprierad, skall i lagfartsprotokollet ske, ega företräde för
den i detta förslag följda grundsats, att äfven vid expropriation lagfart
skall ega rum.

Vid expropriation kommer nemligen lagfart att, enligt min åsigt,
sakna samma betydelse, som vid de öfriga fången. Med lagfarten kan
icke förknippas någon ökad säkerhet med afseende å rätt till deri exproprierade
jorden i förhållande till tredje man, och ej heller är det
möjligt att vid expropriation gifva lagfarten den betydelse, hvarigenom
föreskriften om lagfart vid arf finner sitt rättfärdigande, eller att genom
densamma vinnes den fullständiga rätten att afyttra eller med inteckning
belasta den fastighet man förvärfvat. Ty då i följd af expropriationens
begrepp, sådant, detta är bestämdt i så väl vår egen som främmande
länders rätt, hvad som genom expropriation förvärfvats skall
för allmänt behof användas, och icke får till andra ändamål fritt disponeras,
måste den enskilde, som genom expropriation bekommit jord,
äfven om han dermed lagfarit, i sin dispositionsrätt vara underkastad
de inskränkningar, som af det allmänna bestämmas såsom garantier fordon
exproprierade jordens fortfarande användande till det dermed afvrida
allmänna ändamål. Endast på det sätt och i den ordning, som med
afseende å sådan jord särskilt föreskrifves, tillkommer följaktligen egaren
rätt att densamma inteckna eller afyttra, och vid sådant förhållande
kan icke nämnde rätt genom blotta lagfarten vinnas.

Enär sålunda den lagfart, som vid expropriation föreskrifves,
endast till namnet öfverensstämmer med lagfart vid öfriga fång, men
saknar motsvarande inre likhet, synes mig föreskriften derom vid förstnämnda
fång icke blott från teoretisk synpunkt mindre lämplig utan
äfven, särskilt med hänsyn till rättigheten att inteckna exproprierad jord, i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

praktiskt, afseende möjliggörande en missuppfattning, som lätteligen kan
medföra icke oväsendtliga olägenheter.

Då härtill kommer, att, derest lagfart vid expropriation skall
föreskrifvas, särskilda undantagsbestämmelser i fråga om detta fång
måste meddelas i afseende å vilkoren för lagfarts beviljande, och då
den omständighet, att, vid expropriation i något undantagsfall jemväl
sådan jord, som till det allmänna ändamålet icke är behöflig, af den
expropriationsberättigade måste öfvertagas, icke torde kunna tillerkännas
någon betydelse vid bestämmandet af formen för expropriationens intagande
i lagfartsprotokollet, förefinnes enligt min åsigt fullt giltiga
skål att med afseende å expropriation föreskrifva allenast dess antecknande
i lagfartsprotokollet.

På grund häraf anser jag en så lydande § höra näst före 16 §
införas:

Då jord eller lägenhet för allmänt behof afstås, varde sådant hos
Rätten anmäldt och i lagfartsprotokollet antecknadt. Sker icke sådan anmälan
af den, som jorden eller lägenheten förvärfvat, å landet sist å det
ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader
efter utgången af den i lag stadgade tid för utgifvande af lösen för jorden
eller lägenheten, ege domaren på anmälan af allmän åklagare tillhålla
den försumlige att sitt åliggande fullgöra.

8 §•

Donna § synes mig höra erhålla följande lydelse: Sökes lagfart a

egendom etc.--— blifvit lagfaret. Säljes egendom efter utmätning å

offentlig auktion eller under konkurs i den ordning, som om utmätt fast
egendom är stadgadt, må dock för den, som å sådan auktion egendomen
inropat, lagfart å hans fång beviljas utan hinder deraf, att en eller flere
föregående egare underlåtit att med sina fång lagfara. Då arffallen fastighet
af arfvingarne gemensamt öfverlåtes eller fast egendom tillhörande
afliden makes bo af sterbhusdelegarne gemensamt afyttras, må likaledes
lagfart å nya eg ar ens fång beviljas utan hinder deraf att med arfvingarnes
eller sterbhusdelegarnes fång icke blifvit lagfaret.

Att såsom vilkor för beviljande af lagfart för den, som å utmätningsauktion
inköpt en fastighet, föreskrifva att, der eu eller flere föregående
egares fång varit sådant att lagfart derå bort ega rum, men
detta af egarne underlåtits, dylika fång förut skola lagfaras synes mig
sakna giltig rättsgrund. I detta fall härleder köparen sin rätt till fastigheten
uteslutande från den offentliga förrättningen, och vid sådant

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

förhållande finnes det enligt min tanke icke något skål att låta föregående
egares försumlighet verka till uppehåll i köparens rätt att fritt
disponera öfver sin egendom. På sådan grund är ock, äfven i de länder,
hvilka sökt att konseqvent tillämpa publicitetsprincipen i afseende
å sakrätterna, såsom t. ex. i Sachsen och Preussen, den som visar sig
hafva å tvångsauktion förvärfvat en fastighet endast på grund af hvad
han sålunda visat berättigad att å sitt fång erhålla inskrifning.

Någon praktisk fördel synes mig icke heller följa af förslagets
stadgande i förevarande hänseende. Ty sedan egendomen blifvit å tvångsauktion
försåld, och den som egendomen å sådan auktion inropat erhållit
lagfart å sitt fång, synes mig kännedomen om kedjan af föregående
egare, som underlåtit att med sina fång lagfara, icke af större
vigt än att densamma alltförväl kan hemtas ur den redogörelse för köparens
åtkomst, som vid lagfarten å dennes fång skall i protokollet intagas.
Stadgandets egentliga betydelse biafvel- derföre enligt min uppfattning
endast den, att, till förmån för statens fordringsanspråk för
stämpelpapper in. in., en tyst förmånsrätt i fastigheten skapas till förminskande
af inteckningsinnehafvarnes realsäkerhet. Ty vid utmätningsauktionen
kommer påtagligen så mycket mindre att betalas för den utmätta
egendomen, som kostnaderna för verkställandet af de försummade
lagfarterna kunna anses utgöra.

Likaledes synes mig yrkandet att samarfvingar eller sterbhusdelegare,
hvilka gemensamt öfverlåta en arffallen fastighet, skola vara förpligtade
att sjelfve först lagfara med sina fång, innebära en allt för
sträng formalism. Erfarenheten från främmande länder, der samarfvingar,
äfven enligt de lagstiftningar, som gått längst i fordran på inskrifning
af hvarje fång, äro berättigade att utan föregående inskrifning af arfvet
afyttra den arffallna fastigheten, gifver uppenbarligen vid handen att
eu dylik föreskrift är helt och hållet obehöflig för åstadkommande af
ordning och reda i lagfartsväsendet, och vid detta förhållande synes
mig eu sådan föreskrift utan någon fördel för det allmänna åstadkomma
allenast obehöfliga kostnader, omgång och besvär, samt lagfartsprotokollets
och registrets belastande med derå och vidlyftigare anteckningar
än behofvet kräfver.

16 §.

Följande lydelse å denna § föreslås:

»Slutes aftal, hvarigenom last eller besvär lag ges å fast egendom
till förmån för annan sådan egendom eller hvarigenom eljest till den ena

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

egendomen upplates förman eller rättighet, som inskränker egaren af den
andra, i utöfningen af sin eganderätt,'' värde det aftal för Rätten upplyst
och i dess lagfartsprotokoll intaget, sä framt det skall gälla mot annan
egare till någon af de egendomar, avtalet rörer, än den, ''som aftalet slutit
eller lika med honom förbunden är. _ Upphäfves sådant aftal varde och
anmälan derom hos Rätten gjord och i lagf artsprotokollet intagen.»

Derjemte föreslås att i särskild författning stadgas: »Aftal, hvarigenom
last eller besvär lägges å fast egendom till förmån för annan sådan
egendom eller hvarigenom eljest till den ena egendomen upplåtes förmån
eller rättighet ? som inskränker egaren af den andra i utöf ningen af sin
eganderätt, skall, skriftligen och med vittnen upprättas.»

Med det i 8 Kap. 18 § uti lagberedningens förslag till Jordabalk
använda uttryck »aftal hvarigenom eljest till den ena egendomen upplåtes
förmån eller rättighet, som inskränker egaren af den andra i utöfningen
af sin eganderätt», har beredningen, enligt min åsigt, icke
gifvit någon definition å begreppet realservitut utan allensat åsyftat
att dermed håntyda på de så kallade negativa servituterna, hvilka icke
kunna lämpligen betecknas med de föregående orden »aftal hvarigenom
last eller besvär lägges å fast egendom till förmån för annan°sådan
egendom». Då vid sådant förhållande, enligt min uppfattning, den förstnämnda
delen af lagberedningens bestämmelse icke bör lättare kunna
misstydas, än den del deraf, som med någon modifikation blifvit i förslaget
såsom benämning för servitutsaftalet upptagen, anser jag mig
sakna skål att frångå det af lagberedningen föreslagna sättet för servitutsaftalens
betecknande, helst samma uttryck blifvit af fastighetsbokskoinitéen
använda

Äfvenledes eger, enligt min tanke, lagberedningens redaktion af
denna § företräde deruti, att den i sammanhang med föreskriften om
servitutsaftalens intagande i protokollet upptager den i 18 § i förslaget
införda bestämmelsen om anmälan hos Rätten om upphäfvande! af sådant
aftal, och sålunda de lagbestämmelser som angå servituter blifva,
såsom sig bör, på ett ställe sammanförda.

Då det föreslagna förbudet att i lagfartsprotokollet intaga servitutsaftal,
livilka icke äro med vittnen styrkta, synes mig för sitt berättigande
förutsätta att dylika aftal böra, för att hafva förbindande
kraft äfven emot kontrahenterna, vara skriftligen och med vittnen upprättade
— i annat fall torde nemligen de i förordningen den 13 September
1864 angående sättet för inteckning af nyttjanderätt till fast
egendom följda grunder böra jemväl i fråga om servituter gifvas ett
obetingadt företräde — har jag ansett att i särskild författning före -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

skrifter med afseende å formen för servitutsaftals ingående böra gifvas
i öfverensstämmelse med hvad i afseende å aftal angående eganderätt
till fast egendom i lag är bestämdt.

18 §.

I följd af den föreslagna ändringen i 16 § bör donna § erhålla
följande lydelse samt uppflyttas näst efter 15 §.

Nu vises att hinder, hvarför ansökning lemnats hvilande, blifvit
undanröjdt eller att annan omständighet som föranledt etc. — — —

— — — är hvilande.

20 §.

I följd af ändringen i 16 § bör sista punkten i donna § erhålla
följande lydelse:

Vid Rätten--------------eller af slagen.

Då aftal eller anmälan enligt 16 § i protokollet intagas eller anteckning
efter etc. hvarjemte med afseende å de i §:n citerade paragrafnummer
vidtages den ändring, som blifver en följd af ofvan upptagne
förslag.

Kongl. Majts Nåd. Proposition No 34.

Utdrag af Särskildi Protokoll öfver Justitie-ärenden, hållet uti
Kongl. Maj:ts Högsta Domstol Måndagen den 3 Februari
1873.

Andra rummet.

N ärvarande:

Justitieråden Cramér,

Almqvist,

Carleson,

Wretman,
von Hofsten,

Strandberg,

Huss.

Sedan Högsta Domstolen slutat granskningen af de till Högsta Domstolens
utlåtande remitterade förslag till förordningar, angående lagfart
å fång till fast egendom;

angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 § Jordabalken;

angående upphörande af hembudsskyldighet; och

angående ändring af gällande bestämmelser om lagfart å fast pant;

så företogos nu dessa förslag, hvilka finnas intagna uti härvid bilagd
Note ur protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Stats-Rådet den 12 November 1872, till afgörande,
nemligen:

l:o.

Förslag till förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Justitierådet Huss yttrade:

»Knappast torde inom något annat område af den civila lagstiftningen
en revision af gällande stadgande!) vara af behofvet mera påkallad,

40 Eongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 34.

än i de delar, hvilka afse eganderätt samt pant- och nyttjanderätt till fast
egendom. Det otillfredsställande skick, hvari vår lagstiftning i dessa delar
sig befinner, har ock med oemotståndlig styrka trängt sig på det
allmänna rättsmedvetandet och föranledde vid 1 859—1860 årens riksdag
en underdånig skrifvelse, deruti Rikets då församlade Ständer, med angifvande
af de hufvudsakliga grunder, hvarpå de ansågo den önskade
reformen höra byggas, anhöllo om Kongl. Maj:ts medverkan för uppgörande
af förslag till förändrade föreskrifter i ämnet. Ett sådant förslag
blef ock derefter af en för ändamålet tillsatt komité utarbetadt, hvilket
förslag utgår från den grundsats, att all eganderätt samt pant- och nyttjanderätt
till fast egendom skulle, för att gälla mot annan än den, som
aftal derom slutit eller eljest vore personligen förbunden, inskrifvas i en
så ballad fastighetsbok, deruti för hvarje särskild fastighet, ehvad den
bestode af ett eller flera hemman, hus, tomter, jordlotter eller lägenheter,
eller delar deraf, skulle uppläggas ett särskilt folium, hvilket således
komme att innehålla en fullständig och lätt öfverskådlig tablå öfver
alla de sakrätter, som anginge fastigheten. Fastighetsboken skulle
följaktligen, enligt komiterades i motiverna uttryckta mening, blifva den
kardinalurkund, hvarefter alla de rättsförhållanden, som boken vore afsedd
att omfatta, herde bedömas. Väl ansågo sig komiterade icke kunna
föreslå, att åt fastighetsboken skulle i fråga om dessa förhållanden tillerkännas
ovilkorlig!; och oinskränkt vitsord; men äfven med den inskränktare
betydelse, som i nämnda hänseende åt fastighetsboken i förslaget
inrymdes, skulle densamma otvifvelakligt komma att för ingående
af aftal om fast egendom och bedömande af dessa aftals lagliga verkan
ofta bereda eu säkrare grundval, än under nuvarande förhållanden kan
åstadkommas samt följaktligen medföra en hittills saknad trygghet för
förvärfvade rättigheters bestånd. Genomförandet af en lag i den hufvudsakliga
syftning, som komiterades förslag innehåller, skulle således,
om det läte sig verkställas, efter min tanke, utgöra ett väsendtligt framsteg
i lagstiftningen. Vid förslagets granskning i Högsta Domstolen anmärktes
likväl, på grunder, som synas mig fullt giltiga, att för närvarande
oöfvervinneliga hinder, åtminstone såvidt angår fastigheter på landet,
möta för den ifrågasätta fastighetsboksinstitutionens bringande till
stånd i det omfång, som af komiterade föreslagits. Men om ock till följd
häraf tanken derpå måste tills vidare uppgifvas, bör dock målet ej lemna^
ur sigte, och åtgärder torde derför höra vidtagas, som på samma
gång de åt lagstiftningen angående eganderätt till fastighet och annan
sakrätt deri bereda all under nuvarande förhållanden möjlig utveckling

och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

och förbättring, tillika underlätta institutionens fullständiga införande i
en iner eller mindre aflägsen framtid. Ett steg i sådan riktning synes
mig innefattas i nu föreliggande »förslag till förordning angående lagfart
å fång till fast egendom», vid hvilket förslags särskilda delar jag
endast anser mig böra framställa följande erinringar.

Då de i Förordningen den 13 Juni 1800 gifna föreskrifter angående
hembuds fullgörande och uppbud å pantsatt fastighet beröra ämnen,
som ej utgöra föremål för behandling i nu förevarande lagförslag,
torde, om än berörde föreskrifter äro afsneda att, samtidigt med nämnda
förordnings ifrågavarande bestämmelser om lagfart, genom särskilda författningar
ändras, samma förordning likväl icke böra uti ingressen till
detta förslag upptagas såsom i dess helhet upphäfd. Till följd häraf
och då för öfrigt, utom de i ingressen uppgifva författningar, jemväl åtskilliga
andra skulle genom förslagets antagande komma att antingen
helt och hållet eller i vissa delar förlora gällande kraft samt ett fullständigt
uppräknande af dessa författningar, jemte utmärkande af hvad
deri ändrades, icke kan utan allt för stor vidlyftighet ske, synes lämpligast
vara att förteckningen å de författningar, som, utöfver allmänna
lagens rum, blifva genom donna förordning uppbädda, från ingressen
uteslutes.

Enär uttrycket »laga fång» i 1 Kapitlet 1 § Jorda-balken förekommer
uti en annan och mindre omfattande betydelse än den, som i förslagets
1 § blifvit samma uttryck tillagd, samt då förslagets mening
lärer vara att det bär gifna stadgandet om skyldighet att söka lagfart
skall ega tillämplighet endast å de fång, som inträffa efter det förslaget
erhållit giltighet af lag, synas mig de i nämnde § förekommande
orden »eller annat laga fång åtkommit» höra ändras till följande lydelse:
»eller annorledes med eganderätt åtkommer»; äfvensom, för vinnande af
enhet i uttryckssätt emellan denna och följande §§, ordet »lagfare» torde
lämpligen höra utbytas mot orden »söke lagfart». I 2 inom. af 1 § synas
mig till det der omförmälda slag af fastighet höra läggas jemväl
frälseränta och såsom fideikommiss åtkommen fast egendom.

Af gällande lag torde i allmänhet följa förbindelse för säljare att
tillhandahålla köparen de säljarens åtkomst till den öfverlåtna fastigheten
styrkande handlingar, som af säljaren innehafvas. Något ytterligare
stadgande härom synes mig ej vara af behof påkalladt, och en föreskrift,
hvarigenom säljare ovilkorligen ålägges att till köparen aflemna sådana
handlingar, synes mig så mycket mindre lämplig, som det stundom kunde
vara för säljaren omöjligt att samma föreskrift fullgöra. Den i 7 § förese.
till Biksd. Prof. 1873. I Sami. 1 Afd. 16 Saft. 6

42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

kommande satsen »och vare förthy.....nödiga handlingar» anser jag i

följd häraf höra utgå.

Förordningen den 19 Maj 1845 stadgar skyldighet för lagfartssökande
att, i händelse han ej kan genast så styrka förre egarens åtkomst,
att lagfarten må beviljas, inom viss tid fullgöra hvad till lagfartens
vinnande nödigt är eller stämma sin talan till rätten in, vid påföljd
att, om det försummas eller lagfartsansökningen icke fullföljes inom viss
tid efter det laga kraft egande beslut meddelats, samma ansökning skall
vara förfallen. Detta stadgande är ur förslaget uteslutet, hvaraf följden
skulle blifva, att en lagfartsansökning, som, ehuru af beskaffenhet att
ej kunna på grund af 5 § i nu föreslagna förordning straxt afslås, likväl
i sjelfva verket vore fullkomligt oberättigad, komme att under obestämd
tid i lagfarts-protokollet och den i enlighet dermed förda bok
qvarstå såsom besvärande egendomen samt att fastighetsegaren eller annan
lagfartssökande, för hvilken det vore angeläget att få verkan af den
hyllande lagfartsansökningen undanröjd, blefve för vinnande af detta
mål nödsakad att anställa rättegång. En sådan förändring af nu gällande
lag synes mig likväl hvarken vara förenlig med den reda i eganderättsförhållanden
rörande fast egendom, hvartill lagstiftningen om lagfart
bör hufvudsakligen medverka, eller vara af rättvisans fordringar
påkallad. Det är sannt att eu lagligen vunnen rätt bör af lagen skyddas,
men det är icke mindre sannt att ingen bör genom obefogade anspråk
kunna hindra eller uppehålla eu annan i åtnjutande af hans rätt;
och då anvisning i lagen lemnas om hvad en lagfartssökande har att
iakttaga för bevarande af den rätt honom tillkommer, synes hans fordran
på skydd vara nöjaktigt tillgodosedd. På grund häraf och då något
missnöje med ofvanberörda nu gällande föreskrift icke, mig veterligen,
försports, anser jag ett dermed öfverensstämmande stadgande höra
i lO § införas. — För öfrigt synes mig som skulle meningen med de
i samma § förekommande orden »som icke är af beskaffenhet att den
förthy bör afslås» blifva tydligare om före ordet »afslås» tillsättas orden
»enligt 5 § genast.»

Då uttrycket »besvär och last», som i 16 § användes för betecknande
af det rättsförhållande, som der omförmäles, hvarken .synes fullt
passande eller torde kunna antagas blifva af allmänna bruket i denna bemärkelse
godkändt, samt icke heller något annat för begreppets. uttryckande
lämpligt ord i språket linnés, skulle jag anse det för en vinst, om
genom begagnande så väl i nämnde, som i 17 §, af ordet servitut donna
benämning pa ifrågavarande rättsförhållande blefve i vår rätt införd.

Till föreskriften i 16 § att servitutsaftal skola vara af vittnen styrkta,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

för att de må i protokollet intagas, synes mig äfven böra läggas bestämmelsen
att dylika aftal skola vara skriftligen upprättade.

Af beskaffenheten utaf den i 20 § omförmälda bok beror i hufvudsaklig
man, huruvida af nu ifrågavarande lagstiftning skall kunna hemtas
det gagn, som dermed åsyftas. Man kan tänka sig donna bok inrättad
på flera olika sätt. Den skulle t. ex. kunna komma att endast utgöra
ett efter ordningen i lagfartsprotokollet gjordt tabellariskt sammandrag
deröfver, utan att de ärenden som röra samma fastighet blefve på ett
ställe i boken sammanförda. Den kan äfven komma att uppställas så,
att hvarje hemman eller lägenhet eller del deraf, som vore föremål för
lagfart, erhölle sitt särskilda folium, der alla samma fastighet angående
lagfartsärenden blefve anmärkta. — Ingendera af dessa metoder skulle
strida mot den föreslagna lydelsen af 20 §. I förra fallet förmår jag
dock ej inse att boken skulle blifva till ringaste nytta. 1 senare
fallet deremot skulle boken blifva af hufvudsakligen enahanda beskaffenhet
som den af ofvannämnda komité föreslagna fastighet sboken, såvidt
denna afsåge eganderätt till fast egendom, ehuru, till följd deraf att
lagfart med en fastighet, enligt nu föreslagna förordning, i allmänhet ej
komme att ske förrän fastigheten öfverginge till ny egare, boken blott
småningom och först efter längre tids förlopp kunde vinna den fullständighet
i afseende å eganderättsförhållanden, som ko mit eu genom särskilda
föreskrifter åsyftat att redan från början bereda åt fastighetsboken.
Emot en sådan anordning skulle dock, med afseende å dels den blifvande
bokens omfång, dels svårigheten för domare, åtminstone i de större domsagorna,
att,, jemte ett omsorgsfullt bestridande af öfriga dem åliggande
vigtiga göromål, med tillbörlig noggrannhet ombesörja bokens förande,
dels ock åtskilliga andra omständigheter, väsendtligen samma hinder mota,
som anförts emot den af komitén föreslagna fastighetsboken. Ett annat
förfaringssätt, som utaf en bland komiténs ledamöter blifvit förordadt
och jemväl uti de inom lagbyrån utarbetade motiverna till förevarande
förslag framhålles såsom ändamålsenligt, vore att i boken gåfves åt hvarje
hemman eller hemmansnummer ett gemensamt folium. Eu på detta sätt
förd bok torde äfven under nuvarande förhållanden kunna komma till
Stånd, och befintligheten deraf skulle, om införandet af en fastighetsboksinstitution,
sådan komitén tänkt sig densamma, framdeles anses böra
företagas, göra öfvergången dertill jemförelsevis lätt.

Då emellertid frågan om sättet för bokens förande, efter min tanke,
är af synnerligt stor vigt och i visst hänseende till och med kan sägas
bilda kärnpunkten af hela det förevarande lagstiftningsarbetet, synes mig
i sjelfva författningen böra meddelas några föreskrifter, som gifva visshet

Kongl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 34.

å ena sidan derom att boken skall medföra den största möjliga nytta,
och å den andra att dess ordentliga förande skall blifva under för handen
varande förhållanden verkställbar!.

I afseende å sättet för Överklagande af Hofrätt^ utslag i lagfartsärenden
finner jag anledning saknas att föreskrifva annan tid och ordning
än den, som i 30 kapitlet 18 § Rättegångs-balken i allmänhet stadgas
för anförande af besvär öfver Hofrätts dom eller utslag, hvadan 23
§ i förslaget synes mig höra i öfverensstämmelse dermed ändras.»

Justitierådet Strandberg anförde: »Om förevarande lagförslag ock
må vara egnadt att gifva en viss sammanhållning åt en, hufvudsakligen
genom bördsrättens borttagande, i ett slags upplösningstillstånd befintlig
lagstiftning, synes mig dock tvekan kunna uppstå, huruvida derigenom
komme att läggas några fastare grunder för eganderättens säkerhet och
fastighetskreditens deraf beroende stadga. Men det är just i sådan retning
som en förändring i detta lagstiftningsämne torde vara af behofvet
förnämligast påkallad. Detta var grundtanken i Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse den 11 Augusti 1860, hvaruti Rikets Ständer förordade
införande jemväl i vårt land af sådana grund- och hypotheksböcker, som
i flera främmande länder voro antagna och hvilka innefattade säker och
bestämd upplysning om alla i rättsligt hänseende en fastighet rörande
förhållanden. Och denna Rikets Ständers åsigt synes ock varit delad
af Kongl. Maj:t, — att döma af den nådiga instruktion, som den 6
Februari 1865 meddelades utsedde komiterade för utarbetande af förslag
till stadgande!! i den af Rikets Ständer angifna syftning. Min
öfvertygelse är ock att, utan dylika fastighetsböcker såsom mål, man
föga skall hafva uträttat för ett bättre sakernas skick i ifrågavarande
hänseende. Af donna min åsigt följer visserligen icke att jag anser dylika
fastighetsböcker nu med ens kunna hos oss införas. Jag är tvärtom
långt ifrån att bestrida, det svårigheter, tilläfventyrs oöfvervinneliga,
derför skulle mota, och jag inser fullt väl att mycket penningar och
mycken tid måste uppoffras, innan en önskvärd hypoteksboksinstitution
hos oss kan komma till stånd. Men just derför anser jag det vara af
synnerlig vigt att icke på detta lagstiftningsområde vidtaga förändringar,
som icke i nämnvärd mån närma till målet eller vid hvilka man
icke håller detta klart i sigte. Det är således ur synpunkten af en öfvergångslag,
som det nu remitterade förslaget i första rummet framställer
sig för mig såsom tänkvärdt. Min tvekan om förslagets ändamålsenlighet
i detta hänseende är det min pligt att uttala.

Förslaget synes hufvudsakligen hemtadt från Lagberedningens förslag
till Jordabalk. Donna komités med skål så berömda arbete torde

Sötigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

dock, med afseende å den allmänna kreditens på senaste tider högt
stegrade anspråk på snabbhet och säkerhet i transaktioner, nu mera
icke i dessa delar befinnas fullt tillfredsställande. Ett förslag, i hvars
motiver man finner uttalade sådana grundsatser, som att »lagfarten icke
fordras för att i egendomen skapa någon ny sakrätt, utan att donna
redan är vunnen genom eganderättens öfvergång i och med sjelfva
fånget», (och detta på samma gång förslaget innehåller att om »någon
öfverlåter egendom till flere, den öfverlåtelse skall gälla hvarå lagfart
först sökes»,) — eller att »man måste betrakta lagfart å eganderätt från
en annan synpunkt än inteckning för fordringsrätt», — ett sådant förslag
torde icke få anses stö dt på grundvalar, som förmå uppbära någon
starkare byggnad. Det är genom ett noggrannare och mer följdriktigt
bestämmande af råtta tidpunkten för eganderättens öfvergång i förhållande
till tredje man eller för uppkomsten af en verklig sakrätt och af
lagfartens inflytande på dessa förhållanden, som en af de första grunderna
för större trygghet i egendomsbesittning, efter mitt omdöme, bör
sökas. Men det är häruti som det nu remitterade förslaget väckt mina
första betänkligheter. Det sluter sig derutinnan i det väsendtligaste till
nu gällande lagstiftning, hvars sväfvande och obestämda uppfattning i
dessa fall således skulle vinna ytterligare bekräftelse. Så har t. ex.,
jemte det förslaget i dess 13 § från Förordningen den 19 Maj 1845
upptagit det fullt rationela stadgande att, om någon öfverlåter egendom
till flere, den öfverlåtelse skall gälla, derå lagfart först sökes,
tillika bibehållits den föreskrift att, om lagfart å de särskilda öfverlåtelserna
blifvit sökt samma dag, skall den öfverlåtelse blifva gällande,
som först skedde, — en föreskrift, som står i motsägelse mot grunden
för det förra stadgandet och som redan för billighetskänslan blifver sårande
i det fall att den siste köparen betalt hela, men den förste icke
ens någon del af köpeskillingen. Men äfven med uteslutande af denna
föreskrift vore berörda 13 §, såsom endast afseende kollisionsfall, icke
tillräcklig att gifva full klarhet och bestämdhet åt ifrågavarande förhållanden.
För ett särskilt fall deremot uttalar förslaget en grundsats,
åt hvilken jag skulle önskat en vida större utsträckning, nemligen den
i 16 § uttryckta att servitutsaftal bör lagfaras »så framt det skall gälla
mot annan egare till någon af de egendomar, aftalet rörer, än den som
avtalet slutit eller lika med honom är förbunden.» Hade denna grundsats
blifvit tillämpad jemväl å andra fång, skulle, efter min uppfattning,
ett betydelsefullt steg till grundläggande af ett bättre system blifvit
erbjudet. Nu är det mig icke fullt klart, hvarföre en grundsats, ämnad
att gälla i afseende å den del af eganderätten till en fastighet, hvars

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

titulus är ett servitutsaftal, icke skulle kunna tillämpas jemväl vid aftal
om den öfriga delen af eganderätten.

Villigt erkänner jag att förslaget innehåller stadgande^ hvilkas
upptagande redan nu i lagstiftningen vore af vigt såsom föregångare till
ett fullt ordnadt rättsskick. Ett sådant är den nyss vidrörda föreskriften
om lagfart af realservituter, hvilken föreskrift dock näppeligen synes
kunna genom en särskild författning meddelas. Ett annat måhända än
vigtigare stadgande är det i 1 § meddelade om skyldighet att lagfara
med hvarje fång till fast egendom, hvarvid jag dock måste anmärka, att,
då meningen lärer vara att detta stadgande blott skulle afse fång, som
uppstått efter den föreslagna lagens trädande i kraft, men Förordningen
den 21 December 1857 angående lagfart å fast egendom, som genom
testamente åtkommen är, hvilken författning förslagets ingress uppöfver,
blifvit i praxis sålunda tolkad, att den egde tillämplighet jemväl å derförut
testamentsfallna fastigheter, — en tolkning, som visserligen icke
medför någon retroaktiv verkan af författningen, enär intet förut bestående
rättsförhållande derigenom rubbas, — så skulle genom förslagets
upphöjande till lag uppstå en betänklig tillbakagång i lagstiftningen,
såvidt den rörer testamenterad fastighet. Men i allt fall och äfven med
en önskvärd utsträckning af förslagets ifrågavarande grundsats till äldre
fång anser jag ett dylikt stadgande kunna meddelas genom en särskild
författning, likasom år 1857 skedde i afseende å fång genom testamente.
En tredje föreskrift, som skulle kunna blifva af vigt för uppläggande i
en framtid af fastighetsböcker, är stadgandet i 20 § om förande af bok
öfver lagfarter. Betydelsen af denna föreskrift är jag dock icke i tillfälle
att fullt bedöma, då något formulär för dessa böcker nu icke föreligger.
Men då i allt fall ett dylikt »tabellariskt sammandrag af protokollet»
— för att begagna ett uttryck af Lagberedningen — icke i och
för sig komme att spela någon sjelfständig rol eller reglera något rättsförhållande
emellan enskilde, torde föreskrifter om dessa böckers förande
lämpligen kunna på administrativ väg meddelas.

Oaktadt de frön till ett bättre, som jag således erkänner vara nedlagda
i förslaget, — och bland dess förtjenst^ kunde äfven räknas borttagandet
af de ännu Kvarstående, dock mera vanprydande än skadliga
uppbuden, — tvekar jag likväl att tillstyrka att detsamma i dess helhet
lägges till grund för nådig Proposition till Riksdagen. Det skulle nemligen
ytterligare sanktionera ett system, som visat sig icke vara mäktigt
att gifva nödig stadga och säkerhet åt eganderättsförhallanden, och som
förty, enligt min uppfattning, icke kan vara framtidens. De närmare
grunder, hvarpå jag stöder denna min åsigt, äro hufvudsakligen desam -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

ma, som finnas utvecklade i Lag-Utskottets Betänkande N:o 31 vid 1860
års riksdag, äfvensom i motiverna till förenämnde af Kongl. Maj:t den 6
Februari 1865 förordnade komiterades förslag till Lag om inskrifning i
fastighetsbok. Genom antagande af det nu remitterade förslaget, som icke
ser ut som en öfvergångslag och ej heller på det hela torde kunna så betraktas,
skulle den åsigt lätt kunna gorå sig gällande att man tills vidare
gjort nog på detta område: andra maktpåliggande lagstiftningsfrågor, af
hvilka dock ingen i vigt stode framför den ifrågavarande, skulle tränga
sig i förgrunden, och en mer på djupet gående reform af värf lagfartsväsende
skulle sannolikt komma att uppskjutas till en aflägsen framtid.
Ett annat skål emot antagande af förslaget i dess helhet har jemväl framställt
sig för mig i saknaden af ett samtidigt förslag till förändrade stadgande
om inteckning, — stadgande!!, som enligt min uppfattning rätteligen
borde hafva sin plats i samma lag som föreskrifterna om lagfart, då
begge dessa åtgärder borde afse vinnande af sakrätt och följaktligen till
hufvudsaklig del bedömas efter samma grunder. Jag faster dock för
närvarande mindre vigt vid donna anmärkning, då, med afseende å det
remitterade förslagets innehåll, jag icke vågar förutsäga att några bättre
garantier för säkerheten af en inteckning än den gällande lag erbjuder
skulle genom förändrade stadgande!! nu kunna meddelas.

Betraktar man åter förslaget icke såsom en öfvergångslag, utan
i och för sig, och följaktligen med stegrade anspråk på inre fasthet och
afslutenhet, så måste man fråga sig: hvilken är den ledande tanke, som
genomgår det hela och hvarur de särskilda stadgande!!!! uppspira? hvilken
betydelse gifver man numera åt lagfarten, sedan bördsrätten upphört?
hvad är syftemålet dermed? Jag har ej förmått att med full
klarhet och bestämdhet för mig sjelf besvara dessa frågor. Lagberedningen
yttrar i sina motiver: »ändamålet med lagfart är att offentliggöra
hvarje förändring i eganderätten af fast egendom». Dessa ord
synas mig dock endast innehålla ett slags definition å ordet »lagfart».
Lagfarten är ett offentliggörande; men hvad är ändamålet med detta
offentliggörande. Vore publicerandet sitt eget mai, sa kunde i sanning
hela lagstiftningen om lagfart vara ganska kort; och vore publicerandet
blott anbefaldt i det allmännas intresse, så folie hela lagstiftningen
knappt inom privaträttens område. I 1734 års lag finner man ett bestämdt
syfte med lagfart angifvet. Det är visserligen sannt att om,
såsom mången antager, nämnde lags stiftare förenade med lagfarten
jemväl den. afsigt att befästa eganderätten emot hvilken tredje man
som helst, så är sådant icke med tillräcklig skärpa uttalad!;; men följden
har också blifvit att en sådan lagstiftarens möjliga afsigt gått för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

rättsuppfattningen alldeles förlorad. I fråga åter om lagfartens verkan
till afskakande af bördsklander har någon tvekan icke kunnat uppstå
med anledning af ordställningen i 4 kapitlet 1 § Jorda-balken och flere
följande stadgande!!. Men hvithet, blifver numera i privaträttsligt hänseende
ändamålet med lagfart? Det synes hafva varit så mycket mer
nödigt att bestämdt uttrycka detta som, efter bördsrättens upphörande,
detta ändamål icke vidare kan vara i hufvudsak detsamma som förr. I
16 § angifver förslaget visserligen för ett särskild! fall syftet med lagfart;
men jag inser ej att behofvet af ett sådant angifvande är större,
när frågan är om en servitutsrätt än när det handlar om annan del af
eganderätten. En verkan af lagfart bestämmes ock i 13 §; men donna,
icke i spetsen för förslaget ställda § afser endast att, reglera kollisionsfall
och utgör sålunda blott ett specialstadgande. Åter en annan verkan
framgår ur 24 §; men det synes mig som skulle t. ex. rättigheten
att få inteckna sin fastighet, hvilken rättighet mången köpare icke ens
eftersträfva!-, vara något sekundärt och visst icke kunna betraktas såsom
första ändamålet med offentliggörandet genom lagfart, hvithet ej heller
synes hafva varit förslagets mening, enär ifrågavarande stadgande icke
fått någon mer framstående plats i förslaget. Då jag således i fråga
om lagfartens betydelse i privaträttsligt hänseende icke kunnat i förslaget
finna ett klart angifvet och med nödig skärpa begränsad! rättsbegrepp,
— hvithet gerna må tillskrifvas bristen i min uppfattning, men
icke bristen på omsorgsfullt bemödande att finna ett sådan!, — är jag
icke heller i stånd att bedöma ändamålsenligheten af förslagets särskilda
stadgande!! i förhållande till det hela, och vågar icke tillstyrka dess
framläggande för Riksdagen.»

Justitierådet von Hofsten yttrade: »Jag instämmer uti det af Justitierådet
Buss afgifna yttrande, så vidt det innefatta!- anmärkningar
emot inledningen till Förordningen samt förslagets 1, 16, 17 och 23 §§,
men i öfrig! tiar jag icke något att emot samma förslag vidare erinra,
än att bland de i senare momentet af 8 § upptagna undantag från de
i allmänhet meddelade föreskrifter om lagfarts beviljande jemväl torde
höra upptagas sådan! fång, som tillkommit i enlighet med Förordningen
den 30 November 1841 om jords afstående vid sjötappningar och vattenafledningar
till beredande af jords odling.»

Justitierådet Wretman afgaf följande yttrande: »Med tillkännagifvande
att, enligt min åsigt, det i flera afseende!! varit lämplig!, att ny
lag angående lagfart och inteckning i ett sammanhang kommit under
bedömande, får jag emot det nu framlagda förslaget erinra följande:

På

Kor/gl, Majds Nåd. Proposition No 34.

På förut anförda grunder hemställer äfven jag att ur ingressen
måtte utgå de deri såsom upphäfda uppräknade särskilda förordningar;
likasom jag instämmer i de af Justitieiådet Huss vid § 1 gjorda anmärkningar.

_ § 3. Då ändamålet med den nu föreslagna vidsträcktare lagfartsskyldigheten
torde vara, bland annat, behof från det allmännas sida att
få officiel kännedom om förändringarna i eganderätten till fast egendom,
hvadan förslaget ock medgifver allmän åklagare rätt att påkalla vite för
fullgörande af underlåten lagfart, synes mig ingalunda skäl att borttaga
bötesansvar för slik försummelse. Jag anser nemligen ett i lag bestämdt,
för alla således på förhand bekant äfventyr af böter vara den lämpligaste
sporren för fullgörande af dylik skyldighet, der icke det egna
intresset dertill uppmanar; och hemställer derföre att författningen i
donna del förändras hufvudsakligen i öfverensstämmelse med den inom
Lagbyrån härom yttrade särskilda mening.

§ 4. Någon giltig anledning synes mig icke vara för handen att
på sätt som här skett meddela vissa inskränkningar i Rättens skyldighet
att låta fullständigt offentligen uppläsas och i protokollet införas
de handlingar, hvarå lagfart sökes; hvadan enligt min åsigt dessa inskränkningar
torde utgå.

§ 7. Härvid instämmer jag i den af Justitieråd^ Huss gjorda
anmärkning.

§ 8. Från den i inom. 1 af donna § gifna föreskrift att lagfart
å ny egares fång icke får beviljas förr än med äldre fång till samma
egendom blifvit lagfaret, synes utan olägenhet undantag kunna mcdgifvas
för fast egendom, som blifvit inropad å utmätnings- eller konkursauktion,
äfvensom för arffallen eller i sterbhus befintlig egendom,
som af arfvingar eller sterbhusdelegare gemensamt försäljas. I följd
häraf torde i §:n böra införas bestämmelser i den riktning, som blifvit
följd uti den inom Lagbyrån härom yttrade särskilda mening.

§ 10. I afseende härå biträder jag de af Justitierådet Huss framställda
anmärkningar.

§ 11. Enär, enligt förslaget, fastebref skulle erhålla annan betydelse
än den, som efter nu gällande lag är fästad vid dylik handling,
synes benämningen fastebref ej böra bibehållas; utan i stället, på sätt
Lagberedningens förslag i 8 Kapitlet 7 § Jorda-balken innehåller, höra
stadgas att, då lagfart är beviljad, Rätten deröfver bör gifva sökanden
bevis.

Bih. till Biksd. Prat. 1873. 1 Samt. 1 Afd. 16 Bäft.

Eongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

Godkännes denna anmärkning torde i sednare punkterna af ifrågavarande
11 § likasom i § 21 ordet fastebref utbytas mot bevis.

§ 16. I anmärkningen derom, att aftal angående så kallade servituter
böra, för att i lagfartsprotokollet kunna intagas, vara skriftligen
upprättade och bevittnade, instämmer äfven jag; och anser jag slutligen
23 § höra ändras så, att klagan öfver Hofrätts utslag i lagfartsärende
bör fullföljas hos Konungen i den ordning 30 Kapitlet 18 § Rättegångsbalken
föreskrifver.»

Justitierådet Carleson utlät sig: »Instämmande med Justitierådet
Huss i fråga om lämpligheten af dels en förkortning af förslagets inledning
medelst uteslutning af deruti uppräknade författningar dels ett
tillägg till 1 § af föreskrift om lagfart af åtkomsten till frälseränta äfvensom
under fideikommissrätt erhållen fast egendom af jord, hus och
grund å landet eller i staden, dels ock uppgifna ändringar af §§ 7, 10
och 23, anser jag mig för öfrigt höra i underdånighet anmärka:

vid §§ 2 och 3,

att påbudet om eganderättsomflyttningars lagfarande inom viss tid
är lika öfverflödigt i fall hinder för lagfarten icke möter, som otjenligt i
motsatt fall; att vid lagfarts framtvingande genom viten domaren utsättes
för äfventyret att föreskrifva en lagfart, som han sedermera måste
afstå eller låta förfalla; att den i bästa fall påräkneliga fördelen af
tvångslagfarten vore efter förslaget ganska ringa och att derför begge
de ifrågavarande §§ syntes kunna utgå;

vid § 16,

att derest icke servitutsaftalen erhålla annan och närmare bestämning,
än den föreslagna, är fara värdi att de icke sällan blifva med
nyttjanderättsaftal förblandade och att till följd deraf understundom
inträffar att aftal af den förra beskaffenheten införas i intecknings-protokollet,
men att deremot hvarjehanda nyttjanderättsaftal intagas i lagfartsprotokollet,
hvarigenom betänkliga rättsförvecklingar kunna framkallas,
samt att i anseende till saknaden af laga begränsning af servitutsaftalen
kan § 16 möjligen anses innefatta en form för legalisering af dylika
aftal i allmänhet änskönt dymedelst ofta betingas preedium dominans
en förmån af obetydligt värde mot den å praedium serviens kastade
tungan och någon gång kan föranledas den sednare egendomens fullkomliga
förfall;

samt vid § 17,

att, likasom i donna § förutses kolliderande servituts- och eganderättsanspråk,
torde ock höra förutses kollisioner mellan servituts- och inteckningsrätter
samt föreskrifter för lösningen af sistnämnda tvistefrågor

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

jemväl erfordras fastän formen för den föreslagna författningen hänvisar
dylika föreskrifter till särskild lag.»

Justitierådet Almqvist ytttrade: »Sedan lagfarten numera förlorat
sin fordna betydelse, så att knappast namnet, såsom ej motsvarande
det dervid ursprungligen fästande begrepp, torda böra i lag vidare* bibehållas,
synes det ligga i sakens natur, att frågan om betryggande af
sakrätt i fast egendom, vare sig agande-, pant- eller nyttjanderätt,
hädanefter bör oskiljaktigt utgöra föremål för gemensam lagstiftning.
Jag anser det således icke lämpligt att såsom nu är föreslaget i särskild
författning eller i flera författningar behandla en del af ämnet
utan sammanhang med de öfriga; och då jag äfven eljest hufvudsakligen
delar de af Justitierådet Strandberg utvecklade åsigter, instämmer
jag med honom uti att afstyrka ifrågavarande förslag.»

Justitierådet Cramér utlät sig: »Äfven jag biträder den af flertalet
bland Högsta Domstolens ledamöter uttalade åsigten om lämpligheten
af en förkortning utaf inledningen till den föreslagna lagen. Granskningen
af förslaget i öfrigt synes mig föranleda följande erinringar:

§ I tji

Ehuru en retroaktivt verkande bestämmelse om skyldighet att å fång
till fast egendom söka lagfart otvifvelaktigt skulle påskynda tidpunkten för
fastighetsböckers ordnande, befarar jag likväl att fördelen af ett redan nu
antaget stadgande i denna syftning skulle komma att mötas af öfvervägande
olägenheter. Påtagligen komme oftast lagfarten att framkallas genom
tvång, orsakande kostnader för den enskilde och ovilja mot den nya
ordningen. Jag hemställer derföre att bestämmelsen måtte få ega tillämplighet
endast å de fång, som uppkomma efter det den föreslagna författningen
trädt i kraft, och att uttrycket »åtkommit» i enlighet härmed förändras.
Vid 2 mom. tillstyrker jag intagande af sådant tillägg, som Justitierådet
Huss föreslagit. Förslagets mening att lagfartsskyldighet bör
ega rum jemväl för sådan egendom, som under fideikommissrätt bekommes,
framgår väl af innehållet i 4 § och likaledes är frälseränta^ likställighet med
fast egendom i lag redan påbjuden; men oinförrnälande här af dessa eganderättsarter
torde ändock ej höra saknas.

§ 7.

Jag instämmer i den anmärkning Justitierådet fluss härvid fram*

ställt.

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 34.

§ 11.

Lika med Justitierådet Wretman anser jag det bevis, som öfver beviljad
lagfart af Rätten meddelas, ej lämpligen böra benämnas »fastebref.»

§§ 16 och 17.

Åberopande de af Justitierådet Carleson anförda grunder, hemställer
jag att dessa §§ måtte utur förslaget utgå. Det synes mig nemligen vara
för tidigt och förknippadt med våda för rättskollisioner att lagstifta om
sättet för här ifrågavarande aftals offentliggörande, innan servitutsbegreppet
blifvit genom lag närmare bestämdt.

§ 23.

Jag biträder den af flertalet bland Högsta Domstolens ledamöter
härvid gjorda erinran.»

2:o. Förslag till Förordning angående förändrad lydelse af 11
kapitlet 2 § Jordabalken.

Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnande det ifrågavarande förslaget
utan anmärkning.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget
till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justitieräden
Strandberg och Almqvist sina yttranden vid granskning af sistnämnda
förslå g.

3:o. Förslag till Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet.

Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnade detta förslag utan anmärkning.

Da antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget
till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justi -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 53

tieråden Strandberg och Almqvist sina yttranden vid granskning af sistnämnda
förslag.

4:o. Förslag till Förordning angående ändring af gällande bestämmelser
om lagfart å fast pant.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig i följande yttrande:
Då den föreslagna förordningen lämpligen synes höra i ett sammanhang
omfatta alla de föreskrifter, som i fråga om lagfart å fast pant skola för
framtiden blifva gällande, torde deruti jemväl höra intagas bestämmelser
om pantinnehafvare!,!; skyldighet att kungöra pantens egare sin afsigt att
med panten lagfara, helst förslagets redaktion icke utesluter tvekan, huruvida
de i berörda hänseende nu gällande stadgande!! höra äfven framdeles
tillämpas.

Justitierådet Carleson lemnade förslaget utan anmärkning.

Då antagandet af detta förslag berodde af godkännande af förslaget
till förordning angående lagfart å fång till fast egendom, åberopade Justitieråden
Strandberg och Almqvist sina yttranden vid granskning af sistnämnda
förslag.

Ex protocollo
E, AdlersträMe.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

... i , fflin i; rnagiU no ■ i - ■ rtitii

Utdrag af Protokollet öfver Justitie-departements-ärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen uti Stats-Rädet å Stockholms
Slott Lördagen den 22 Februari 1873,

i närvaro af:

Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern Adlercreutz,

Hans Excellens, Herr Statsministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Bredberg,

Berg,

Friherre Leijonlmfvud,

Woern,

| Wennerberg,

Bergström,

Friherre AIströmer, ''

Weidenliielm,

Justitieråden: Carleson,

von Rofsten.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern anmälde att, till åtnjutande
af Kongl. Maj:ts den 12 November 1872 meddelade nådiga befallning,
Högsta Domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver de inom
Justitie-departementets Lagbyrå upprättade förslag till:

l:o. Förordning angående lagfart å fång till fast egendom;

2:o. Förordning angående förändrad lydelse af 11 Kap. 2 § Jordabalken
;

3:o. Förordning angående upphörande af hembudsskyldighet; och

4:o. Förordning angående ändring af gällande bestämmelser om
lagfart å fast pant.

Efter lemnad redogörelse för de inom Högsta Domstolen enligt
dess protokoll den 3 innevarande månad afgifna yttranden, utlät sig
Hans Excellens:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

Ändamålet med antagande af en ny Förordning angående lagfart
å fång till fast egendom måste utan tvifvel vara att åt eganderättsförhållandena
angående fast egendom bereda nödig ordning, reda och säkerhet
samt att bringa de härtill hörande stadgande!) i öfverensstämmelse
ej mindre med hvarandra inbördes, än ock med den öfriga lagstiftningen.
Detta ändamål synes mig blifva genom det ifrågavarande
förslaget om lagfart uppnådt, så vidt ske kan under närvarande omständigheter,
de der, på sätt jag redan vid underdånig anmälan af det år
1867 utaf särskilda komiterade för ordnande af lagfarts- jemte inteckningsväsendet
afgift)a förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok haft
nåden anföra, icke torde medgifva, att genom allmän lag omedelbart
införas fullt specificerade fastighetsböcker, sådana som komiterade föreslagit.
Önskligt både visserligen varit, om erforderliga ändringar i gällande
inteckningslagen kunnat föreslås samtidigt med dem, som angå
egand orätt en till fast egendom; men då nu icke kunnat så ske, synes
mig anledning deraf ej höra hemtas till uppskof med det nu föreliggande
förslagets antagande. Lagfart och inteckning hafva nemligen hittills i
lagstiftningen blifvit särskild! behandlade, samt, om än dessa ämnen äro
i viss män beslägtade, stå de dock icke med hvarandra i det sammanhang,
att det ena är af det andra ovilkorlig! beroende.

Bland de anmärkningar, som inom Högsta Domstolen blifvit framställda
mot förevarande förslags särskilda delar, möter först den, att, då
de i förordningen den 13 Juni 1800 gifna föreskrifter angående hembuds
fullgörande och uppbud å pantsatt fastighet beröra ämnen, som ej
utgöra föremål för behandling i omförmälda lagförslag, samma förordning
icke bonde uti ingressen till förslaget upptagas såsom i dess helhet
upphäfd. Utan tvifvel länder det dock till reda, att i hvarje ny författning,
så vidt ske kan, uttryckligen omnämnas de äldre lagstadganden
som derigenom upphäfvas; och detta måste framför allt gälla förordningar
af den omfattning och betydelse, som förordningen den 13 Juni
1800; och då dess stadgande)) om hembud samt om uppbud å pantsattfastighet,
hvilkas upphäfvande äfven blifver en följd af de i dessa ämnen
uppgjorda särskilda förslag, icke torde kunna bibehållas vid gällande
kraft, derest hvad förordningen innehåller om lagfart å fast egendom
nu upphäfva, samt således måste antagas, att, om den föreslagna
författningen om lagfart vinner Riksdagens godkännande, äfven nyssnämnda
särskilda förslag eller andra deremot svarande stadgande)) i
förberörda ämnen varda antagna, har jag trött någon ändring af ingressen
i nu omnämnda hänseende icke höra göras. Fn annan mindre jemkning
i ingressen har deremot blifvit vidtagen, äfvensom förslaget ändrats

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

i enlighet med de erinringar, som blifvit framställda vid § 1 af Högsta
Domstolens fleste ledamöter, vid § 10 om inskjutande af orden »enligt
5 § genast» samt vid § 23 rörande sättet för lagfartsären den as fullföljd
från Hofrätten till Kongl. Maj:t.

De betänkligheter, som af två ledamöter i Högsta Domstolen äro
uttalade i afseende på förslagets bestämmelser rörande aftal om besvär och
last, som lägges å fast egendom till förmån för annan sådan egendom,
synas mig väsendtligen undanröjda derigenom att i förslaget nu intagits
en uttrycklig bestämmelse att ett dylikt aftals införande i lagfartsprotokollet
icke utgör hinder för laglig pröfning af den betingade rättighetens bestånd.
Med anledning af hvad inom Högsta Domstolen yttrats rörande utbyte
af uttrycket »besvär och last» mot ordet »servitut», har den jemkning
i redaktionen vidtagits, att, utan uppoffring af tydligheten i stadgandet,
den åsyftade benämningen blifvit införd.

Hvad i öfrigt mot förslaget till förordning om lagfart blifvit anmärkt,
har jag icke ansett vara af beskaffenhet att föranleda ändringar
deri.

Innan jag lemnar detta ämne, heder jag emellertid underdånigst få
tillägga, att erhållandet af fullständiga fastighetsböcker är ett mål, hvartill
jag hoppas att lagstiftningen inom en icke altför aflägsen framtid skall
föra; att det förevarande förslaget enligt mitt förmenande utgör ett steg
i donna riktning, att målets hastigare uppnående visserligen skulle kunnat
befordras genom att ovilkorligen påbjuda lagfart å de fång, hvilka tillkommit
förr än den nya Förordningen träder i kraft samt äro af beskaffenhet,
att väl enligt densamma men icke enligt hitintills gällande lag vara underkastade
lagfart; samt att då jag icke tilltrott mig att tillstyrka en dylik
bestämmelse, jag likväl förutsätter, att om, såsom nödigt är, kostnaderna
för lagfart af de fång, hvilka förut ej behof! lagfaras, ej blifva betungande,
de enskilde fasligt)etsegarne manade af omsorgen att bringa allt, som rörer
deras eganderätt, på klar fot, och upplyste af tillmötesgående domhafvande,
skola finna med sin egen fördel förenligt att låta sina fång i lagfartsprotokollet
antecknas, derför hinder af den föreslagna Förordningen
icke möter.

I förslaget till Förordning angående ändring af gällande bestämmelser
om lagfart å fast pant är ändring skedd i öfverensstämmelse
med den inom Högsta Domstolen gjorda anmärkning och får jag alltså
i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagens
antagande framlägga följande förslag till:

Do).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34. 57

l:o). Förordning angående lagfart å fång till fast egendom.

Justitierådet Carleson anförde:

För min del åberopar jag i underdånighet mitt till Högsta Domstolens
protokoll vid förslagets granskning derstädes afgifna yttrande,
förnämligast i afseende å bestämmelserna om servitutsaftalen. Oaktadt
meningen med lagfarten af dessa aftal blifvit genom den skedda redaktionsförändringen
förtydligad, synes mig likväl att berörda bestämmelser,
hvilka skulle angifva förmon för tillskapandet af nya servitutsaftal
af obegränsad omfattning, icke kunde undgå att framkalla såväl
nya hinder för lagstiftningen vid det erkändt behöfliga och tilläfventyrs
snart förestående ordnandet af den i gällande lag endast antydningsvis
omförmälda servitutsrätten som ock ökad förvirring inom lagskipningen
i uppfattningen af nyttjanderättsaftalens beskaffenhet och
verkan, hvarför jag icke vågar tillstyrka att förevarande förslag jemte
deraf beroende eller dermed sammanhängande förslag till andra lagförändringar
varder i befintligt skick såsom nådig proposition till Riksdagen
aflemnadt.

Stats-Rådets öfriga ledamöter instämde uti Hans Excellens Herr
Justitie-statsministerns ofvanberörde hemställan;

Och behagade Hans Maj:t Konungen densamma i
nåder bifalla; i följd hvaraf nådig proposition af den
lydelse bilagan till detta protokoll utvisar skulle till
Riksdagen aflåtas.

Vidimeras
ex protocollo
C. F. W. Lamberg.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 1 Sami. 1 Afd. 16 Höft.