Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14 (Proposition 1896:14)

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14.

N:o 14.

Kongl. Mayis nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag
angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall
med häradsting, lag angående ändring i vissa fall af tiden
för insändande af förteckning å lagfarter, lag angående
ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken och lag angående
ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken; gifven Stockholms
slott den 24 januari 1896.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen förda
protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid bifogade förslag till

Ro) lag angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall
med häradsting;

2:o) lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning
å lagfarter;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken; och

4:o) lag angående ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermålsbalken.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. Östergren.

Bill. till Riksd. Prot 1896. 1 Samt. 1 Afd. 8 Häft. (No 14.)

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 14.

Förslag

till lag angående allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med

häradsting.

Härigenom förordnas som följer:

Der, enligt lag eller författning, talan bör anhängiggöras eller annan
åtgärd vidtagas sist å det ting, som först infaller sedan visst förhållande
inträdt eller viss derifrån räknad tid förflutit, skall i tingslag, der ting hållas
enligt förordningen den 17 maj 1872, hvad föreskrifvet är fullgöras senast å
det allmänna tingssammanträde, som först hålles efter det förhållandet inträdt
eller den afgifna tiden derefter förflutit. Ankommer på rätten eller domaren
att förordna, att åtgärd skall vidtagas å visst ting, varde i tingslag, hvarom
nu är sagdt, förordnandet efter ofvan stadgade grunder lämpadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897; dock må åtgärd, derför
tid ej är af rätten eller domaren utsatt och som enligt ofvan gifna bestämmelser
skall vidtagas å visst sammanträde under nämnda års vårting, företagas
äfven vid senare sammanträde under sagda ting.

Förslag

till lag angående ändring i vissa, fall af tiden för insändande af förteckning

å lagfarter.

Härigenom förordnas som följer:

I tingslag, der ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872, skall
hvad i 17 § af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 juni 1875 finnes stadgadt om tid för insändande till Konungens befallningshafvande
af förteckning å beviljade lagfarter tillämpas allenast i fråga
om sådana lagfarter, som meddelas a särskild^ för tingets afsilande hållet
sammanträde, men för hvarje allmänt sammanträde under tinget skall sådan
förteckning insändas inom en månad efter sammanträdets slut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1897.

Förslag

till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 4 § ärfdabalken skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 14.

Nu är boet uppteckna^; då bör en afskrift af bouppteckningen hos
domaren ingifvas inom en månad derefter; men i häradsrätten vid det ting,
som näst efter en månad infaller. År någon af arfvingarne omyndig eller
utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som omyndig eller
utrikes vistande i arfvet eger. .

Förslag

till lag angående ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermälsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermälsbalken skall erhålla
följande förändrade lydelse:

Vilja man eller qvinna, der hon ej Under giftoman står, eller giftoman
å mös vägnar, göra förord sig emellan före äktenskapet; då skola de det
skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel sker. Ej må förord
göras om annat än makarnes giftorätt eller förvaltningen af hustruns enskilda
egendom. Förord må ej heller göras till förfång för dem, som bättre
rätt till någonderas egendom å den tid hafva. Äktenskapsförord skall öppet
ingifvas till rätten i den ort, der makarne hafva sitt bo och hemvist, eller
sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde dagen och på landet sist å det
ting, som infaller näst efter en månad sedan vigsel skett, och läte rätten det
i protokollet införas. År vigsel å annan ort förrättad, och kan förty den
lagföljd ej ske, som nu föreskrifven är, då skall förord inom sagda tid hos
rätten i vigningsorten företes, och varde det, då makarne till boningsorten
kommit, sist inom en månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter
tre månader infaller, till rätter domstol ingifvet, med bevis af rätten i vigningsorten,
att det der företedt varit. Är ej med förord så förfaret, som nu
sagdt är; vare det kraftlöst. Hvar som begär, ege att hos rätten undfå del
af äktenskapsförord.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 14.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 15 november 1895,

i närvaro af:

hans excellens herr statsministern Boström,

hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersäll.

Departementschefen statsrådet Östergren anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 30 april 1894, innefattande anhållan, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i 11 kap. 2 § jordabalken samt uti gällande lagfarts- och
inteckningslagar, att i de domsagor, der allmänna sammanträden hållas, sådana
sammanträden i fråga om tidsbestämmelser må hafva samma betydelse som
ting i öfriga domsagor.

Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse anförde
departementschefen:

»De stadganden i lagfarts- och inteckningsförordningarna, som i Riksdagens
skrifvelse afses, torde vara:

i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16
juni 1875:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

2 §, enligt hvilken lagfart å landet skall sökas sist vid det lagtima
ting, som infaller näst efter sex månader sedan fånget skedde; och

17 §, som innehåller, att för hvart ting å landet skall inom en månad
efter tingets afslutande förteckning å beviljade lagfarter af domaren insändas
till Konungens befallningshafvande;

i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875:

10 § af innehåll att, der ansökning om inteckning på grund af deremot
framstäldt jäf förklarats hvilande och sökanden erhållit anvisning att
stämma, sökanden derefter bör sist å det ting, som infaller näst efter tre
månader, visa, att han stämt, och, der han vinner saken, å sagda tid sedan
domen vunnit laga kraft låta anteckna den uti inteckningsprotokollet;

12 §, deri stadgas, att om inteckningsansökning förklarats hvilande
på den grund, att lagfart blifvit sökt men ännu ej beviljad, det åligger
inteckningssökanden att, der lagfarten beviljas, inom den tid derefter, som i
10 § stadgas, fullfölja sin ansökning;

13 §, som innehåller liknande föreskrift för det fall, att inteckningsansökning
förklarats hvilande i afbidan derpå, att instämd talan om klander
å egarens fång eller om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen
varder slutligen pröfvad;

21 §, enligt hvilken, då inteckning förnyats å urtima ting, inteckningshafvaren
är skyldig att å nästa lagtima ting förete inteckningshandlingen
eller rättens bevis om förnyelsen;

23 § på grund hvaraf, vid fråga om dödning af inteckningar i exekutivt
eller under konkurs såld fastighet, domaren å landet skall medelst kallelse,
som bör införas tre gånger i allmänna tidningarne, förelägga innehafvare
af sådan inteckning att, om han mot inteckningens dödande har något att
påminna, sådant hos rätten anmäla sist på första rättegångsdagen af det
ting, som infaller näst efter två månader från sista kungörelsedagen;

14, 24, 40, 41, 42, 49, 53, 54 och 56 §§, deri meddelas hänvisning
till någon af förestående paragrafer i inteckningsförordningen eller till 11 kap.
2 § jordabalken;

och slutligen 65 §, som bestämmer, att då ansökan om inteckning af
underrätt afslagits men beslutet derom blifvit af högre rätt ändradt, sökanden
å landet är pligtig att sist ä det ting, som infaller näst efter tre månader
från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, förete detsamma hos underrätten.

Här må äfven erinras, att i 9 § af förordningen, innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så
ock i fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, den 15 oktober 1880,
hänvisning lernnas till 11 kap. 2 § jordabalken.

€

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

Jemväl enligt andra lagrum än de nu omförmälda är emellertid, ehvad
ting hålles efter den gamla eller efter den nya ordningen, tiden för vidtagandet
af en eller annan åtgärd bestämd med hänsyn till visst ting eller ock föreskrifvet,
att viss åtgärd skall för hvarje ting vidtagas.

Så stadgas:

i 8 kap. 1 § giftermålsbalken, att äktenskapsförord skall ingifvas till
rätten i den ort, der makarne hafva sitt bo och hemvist eller sätta sig neder
att bo, på landet å nästa ting sedan vigsel skett, samt att, om vigseln är
förrättad å annan ort, och förty lagföljd enligt nyssnämnda föreskrift ej kan
ske, förordet inom sagda tid skall företes hos rätten i vigningsorten och, då
makarne kommit till boningsorten, sist vid det ting, som näst efter tre
månader infaller, till rätter domstol ingifvas;

i förordningen om uppgifter till domstolarne angående timade dödsfall
den 18 februari 1846, att kyrkoherde skall på första rättegångsdagen af
hvarje lagtima ting till häradsrätten afgifva förteckning å dödsfall af ofrälse
personer;

i 9 kap. 4 § ärfdabalken, att, sedan dödsbo är upptecknadt, en afskrift
af uppteckningen bör i häradsrätten ingifvas vid nästa ting;

i 18 kap. 1 § samma balk, att enhvar, som fått testamente, är skyldig
att sist a det ting, som infaller näst efter sex månader sedan han gifvarens
död och testamentet veta fick, uppvisa det inför domaren eller, om han ej har
det i handom, låta rätten veta, att testamente till honom gjordt är;

i förordningen angående upphörande af hembudsskyldighet den 16 juni
1875, att talan om lösningsrätt till fast egendom skall å landet instämmas
senast till första rättegångsdagen af det ting, som infaller näst efter natt och
år, sedan lagfart beviljades å det fång, som föranledt lösningsanspråket;

i förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof den 14 april 1866 § 26, att vid fråga om dödning af inteckningar i
exproprierad jord det åligger domaren att genom anslag å rättens dörr och
genom kungörelse, hvilken bör tre gånger införas i allmänna tidningarne,
förelägga innehafvare af sådan inteckning att vid det ting, som först infaller,
sedan en månad från sista kungörelsedagen förflutit, hos domstolen anmäla,
huruvida något kan vara att mot dödningen påminna;

i förordningen i afseende på handel om lösören, som köparen låter i
säljarens vård qvarblifva, den 20 november 1845 § 1, att afhandling om
lösöreköp bör, efter det kungörelse derom blifvit i kyrkan uppläst, inför
häradsrätten företes senast vid det lagtima ting, som näst efter en månad
infaller;

i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars
1862 § 11, att då årsstämning är sökt, rätten skall utfärda offentlig stäm -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

ning å okända borgenärer att sist före klockan tolf å viss dag, näst efter
ett år, gifva sina fordringar an och att, om boet är å landet och urtima ting
ej äskas, inställelsen må utsättas till det lagtima ting, som näst efter ett år
infaller;

i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 § 26, att då ansökning om
tillstånd att nedsätta bolags aktiekapital i behörig ordning gjorts och förty
kallelse å okände borgenärer af rätten utfärdas, om tiden för inställelsen
gäller hvad om årsstämning är stadgadt;

i förklaringen den 29 juli 1812 öfver 4 § af förordningen den 28
juni 1798 angående lagsökning mot löftesmän att då mot den, som gått i
borgen för betalningen af annans skuldebref såsom för egen skuld, handräckning
blifvit hos domaren sökt inom föreskrifven tid af tolf månader efter förfallodagen
eller efter annan utsatt tid, fordringsegaren är förpligtad att, å
landet, fullfölja målet vid nästa ting;

i 17 kap. 9 § 2 mom. handelsbalken, att om vid försträckning inteckning
blifvit utfäst, men borgenären försummat att söka inteckning vid det
ting, som först infaller en månad efter det utfästelsen skedde, inteckning,
som sedan sökes, i visst fall är utan verkan;

i 2 kap. 6 § rättegångsbalken, att vid slutet af dombok skall fogas
förteckning på de böter, som vid tinget fallit, och huru de fördelta äro;

i kungörelsen angående skyldighet för häradshöfdingarne att föra anteckning
öfver extra förrättningar den 17 juni 1862, att vid domboken för
hvart ordinarie ting skall fogas förteckning öfver alla de intill samma tings
slut inom häradet eller* tingslaget, sedan näst föregående ordinarie ting afsats,
hållna urtima ting och andra extra förrättningar;

i förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden den 16 juni 1875 § 2, att sedan häradshöfding hvarje
gång om året hållit ting i sin domsaga, protokoll i dessa ärenden skola till
hofrätten insändas senast tre månader derefter;

i 12 kap. 4 § rättegångsbalken, att den, som blifvit tredskovis dömd,
skall sedan domen blifvit för honom kungjord, der han vill söka återvinning,
instämma talan derom till nästa ting;

i konkurslagen § 7 mom. 4, att då konkursmål skall af rätten handläggas,
urtima ting bör af domaren utsättas att hållas sist inom fjorton dagar,
der ej lagtima, ting inom samma tid infaller, eller sökanden önskar, att ärendet
ändå må till lagtima ting anstå, och sådant ej af gäldenären bestrides;

i konkurslagen § 14, att inställelse i konkurs i särskild! fall skall
utsättas till viss dag under det lagtima ting, som infaller näst efter två
månader frän den offentliga stämningens utfärdande;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

i konkurslagen § 73, att då anmärkningar mot bevakade fordringar
inkommit, domaren å landet skall, der ej urtima ting äskas, bestämma viss
dag å det efter sammanträdet inför rättens ombudsman först infallande lagtima
ting, då parterna hafva att inför rätten sammankomma;

i förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars
bo den 18 september 1862, § 3, att inställelse vid boskilnad i särskildt fall
skall utsättas till det lagtima ting, som infaller näst efter tre månader från
den offentliga stämningens utfärdande;

i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse,
så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo den 18
september 1862, § 8, att då fråga uppstår om undanskiftande af egendom,
offentlig stämning å borgenärerna skall utfärdas, på sätt i 3 § af förordningen
om boskilnad är stadgadt;

i stadgar om skiftesverket i riket den 9 november 1866 § 136, att
om skifte ej klandras inom föreskrifven tid, skiftesmannen bör, för pröfning
och fastställelse, ingifva karta och handlingar till egodelningsrätten, vid rättens
nästa sammanträde, eller sist vid nästinfallande lagtima ting;

i lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879
§ 71, att då fråga är om dödning af inteckningar i afträdd fastighet, vid
inteckningshafvares inkallande bör så förfaras, som i 23 § inteckningsförordningen
stadgas.

I viss mån likartade tidsbestämmelser förekomma äfven:
i nådiga brefvet angående vissa omständigheter, som hädanefter komma
att iakttagas i mål, hvilka röra besittningsrätt å kronohemman, den 5 februari
1808 punkt 4, deri föreskrifves, att om kronohemman af åbo öfverlåtes till
någon annan än den af dess barn, som enligt stadgade grunder är dertill
närmast berättigad, landshöfdingen bör om förhållandet underrätta domaren
i orten, som har att vid näst infallande ting förordna en kurator eller god
man för åbons omyndiga barn, om sådana finnas;

i 15 kap. 5 § byggningabalken, som innehåller, att bofast man, som
finnes vållande till skogseld, skall stämmas till nästa ting;

i nådiga brefvet angående vissa ordningars förekommande i tjensten
af de under hofrätternas jurisdiktion lydande domare m. m. den 27 maj
1801, som bestämmer, att vid hvarje ting skall hållas särskild anteckning,
deruti anmärkes, när häradshöfding till tingsstället ankommit m. m., och att
denna anteckning inom en månad efter hvarje tings slut skall insändas till
hofrätten.

Hit kunna jemväl räknas åtskilliga föreskrifter i 28 kap. byggningabalken,
gästgifvareordningen af den 12 december 1734 och förklaringen den
11 december 1766, hvilka lagrum och författningar enligt 60 § i stadgan

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 under vissa förhållanden fortfarande
kunna komma att tillämpas.

I detta sammanhang torde höra erinras, att stadgandet i 6 § af förordningen
den 17 maj 1872, enligt hvilket, der uppskof i mål lagligen bort
meddelas till nästa ting, uppskofvet i stället skall ske till nästa allmänna
sammanträde, eller, om längre rådrum erfordras, till annat sammantiäde
under samma eller följande ting, synes omfatta ej mindre 2 § af 12 kap.
rättegångsbalken såvidt detta lagrum innehåller, att der a första ting, sedan
stämdt är, käranden uteblifvit, men svaranden kommit tillstädes, den förstnämnde
vid stadgad påföljd har att, å landet vid nästa ting, vidtaga föreskrifna
åtgärder, än äfven 17 kap. 31 § rättegångsbalken, som bestämmer,
att å landet värjemålsed skall utsättas till det ting, som näst efter tva månader
infaller, samt 18 kap. 2 § samma balk, deri föreskrifves, att då mellankommande
part klandrar begge delomännens rätt och de ej alla äro ense,
att i saken må strax dömas, domaren skall lägga den mellankommande parten
tid före, å landet till nästa ting, att utföra sin talan.

Att begränsa ändringen i det afseende, hvarom nu är fråga, till 11
kap. 2 § jordabalken samt lagfarts- och inteckningsförordningarne synes så
mycket mindre böra ifrågakomma, som äfven i andra än de af Riksdagen
afsedda fall samma skäl tala för tingssammanträdes likställande med ting.
Å andra sidan lärer man icke kunna utan vidare meddela en allmän föreskrift
af innehåll att, i fråga om tidsbestämmelser, tingssammanträden städse skola
ega samma betydelse som ting. En granskning af de särskilda i lagar och
författningar förekommande stadganden, hvilka skulle beröras af en sa allmänt
affattad bestämmelse, gifver nemligen vid handen, att en sådan likställighet
i vissa fall icke är åt något verkligt behof pakallad eller ens lämplig. Sä
är _ för att nämna ett exempel — förhållandet med den skyldighet, som
enligt förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden den 16 juni 1875 åligger domare å landet, att för hvarje
ting inom tre månader derefter till hoträtten insända vid tinget i dessa
ärenden förda protokoll.

Flertalet af ofvanuppräknade lagbud företer emellertid öfverensstämmelse
deri, att enligt dem det ting, vid hvilket föreskrifven åtgärd bör vidtagas,
är bestämdt med hänsyn till någon föregående rättshandling eller annan tilldragelse,
så att åtgärden skall vidtagas sist vid det ting, som infaller antingen
omedelbart efter tilldragelsen eller sedan viss tid derefter förflutit. Uppenbar
är, att det i dessa fall för eu snabbare afveckling åt rättsförhållandena äi
af ej ringa betydelse, om i domsagor, der 1872 ars förordning ländei till
efterättelse, tidsbestämmelsen hänför sig till tingssammanträde i stället för
till ting. Lika uppenbart torde äfven vara, att i nämnda fall en förändring
Pilt. till Iiiksd. Prat 189(1. 1 Samt. 1 Afd. 8 Haft. 2

10 Kong!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

i det af Riksdagen angifna syfte utan olägenhet kan genomföras. Tinget
kan nemligen, lika väl som tingssammanträdet, infalla kort efter tilldragelsen
eller den annorledes bestämda tiden. G-enom förändringen skulle tiderymden
mellan tilldragelsen och åtgärdens vidtagande väl i allmänhet förkortas, men
under inga förhållanden blifva kortare än den redan enligt nu gällande bestämmelser
kan vara. Den skulle således, enligt hvad med fullt fo0- får
antagas, i hvarje fall blifva för ändamålet tillräcklig.

Hvad nu är sagdt gäller ej blott då den enskilde på grund af lagens
föreskrift har att vidtaga någon rättshandling å ett på nyssnämnda sätt
angifvet ting. Det eger sin tillämpning äfven då rätten eller domaren skall
efter enahanda grund förordna om tiden för handlingens utförande. En lagändring
i det syfte, hvarom nu är fråga, bör följaktligen omfatta båda dessa
fall, hvilket äfven blifvit iakttaget i det förslag till lag angående ändring i
vissa fall af gällande föreskrifter om laga tid, som jag har för afsigt att nu
för Eders Kongl. Maj:t framlägga. Då för den rättsökande allmänheten
svårighet möjligen skulle kunna uppstå, derest förslagets bestämmelser på en
gång trädde fullständigt i kraft, har för undvikande häraf i förslaget upptagits
ett öfvergångsstadgande, hvarigenom äfven torde undanrödjas all tvekan
om lagens tillämplighet i de fall, dä osäkerhet derom eljest skulle kunna förefinnas.

Af den sålunda ifrågasatta lagändringen skulle stadgandet i 17 §
lagfartsförordningen icke komma att beröras. Enligt detsamma åligger det,
såsom förut anförts, domaren å landet att för hvart ting inom en månad
derefter insända förteckning a de vid tinget beviljade lagfarter till Konungens
befallningshafvande, som har att ofördröjligen genom tryck kungöra förteckningen
så som med länskungörelser vanligen förfares. Syftet med denna
publikation är naturligtvis att bereda allmänheten och särskilt dem, som hafva
intresse af lagfartens meddelande, kännedom härom. Bibehölles detta stadgande
oförändradt, under det att tiden för vidtagande af vissa inteckningsåtgärder
inskränktes, skulle ändamålet med lagfartsförteckningarnes kungörande
otvifvelaktigt i väsentlig mån förfelas. Har t. ex., då lagfart blifvit sökt
men ännu ej^ beviljad, ansökan om inteckning förklarats hvilande i afvaktan
på lagfartsfrågans slutliga afgörande, och meddelas sedermera lagfart å allmänt
tingssammanträde i januari eller februari månad, skulle inteckningsansökningen
anses förfallen, derest den ej fullföljdes vid påföljande maj- eller junisammanträde,
således å en tid då kungörelse om lagfarten ännu ej utkommit.
Nämnda paragraf i lagfartsförordningen synes sålunda böra ändras derhän,
att i tingslag, der ting hålles enligt förordningen den 17 maj 1872, förteckning
å lagfarten bör för hvarje sammanträde upprättas och kungöras. Ett
förslag i denna rigtning har jag fördenskull låtit uppgöra.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, enligt
hvilken boupptecknings stämpelbeläggning är i väsentlig mån beroende af det
sätt, hvarpå boet skall mellan arfvingar och testamentstagare fördelas, bestämmer
tillika, att om vid bouppteckning fogas ett i behörig ordning upprättadt
arfskifte, sådant arfskifte under vissa förbehåll skall läggas till grund
för stämpelafgiftens beräkning. I den skrifvelse af den 11 maj 1894, hvari
Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t anmälde sitt beslut i anledning af^nådig
proposition med förslag till sådan förordning — hvilken skrifvelse, så vidt
den berör fråga, hvarom nedan förmärs, blifvit till justitiedepartementet
öfverlemnad och nu torde af mig få för Eders Kongl. Maj:t å nyo anmälas —
yttrade Riksdagen bland annat, att Riksdagen godkänt Eders Kongl. Maj:ts
förslag att ställa arfsskattens uppbörd i sammanhang med bouppteckningen,
dervid dock Riksdagen, som funnit det vara i och för den beräkning af belöpande
arfsskatt, hvilken skulle åligga vederbörande, synnerligen fördelaktigt,
om arfskifte mera allmänt kunde bifogas bouppteckningen vid dennas inlemnande
för inregistrering, men tillika uppmärksammat, att nu gällande bestämmelser
om tid för boupptecknings upprättande och ingifvande till domstolen understundom
torde lägga hinder i vägen härför, ansett sig icke böra underlåta att
betona angelägenheten af att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke berörda tid utan olägenhet kunde något utsträckas.

Tiden, hvarinom bouppteckning skall upprättas, är nu i 9 kap. 2 §
ärfdabalken bestämd till tre månader efter dödsfallet, hvarefter bouppteckningen
enligt 4 § i samma kap. bör ingifvas, till rådstufvurätt och hofrätt
inom en månad samt i häradsrätt vid nästa ting. Yäl skulle, på sätt Riksdagen
anfört, med afseende å de för boupptecknings stämpelbeläggning nu
gällande föreskrifter, det vara synnerligen önskvärd!, att bouppteckningar i
allmänhet vid inregistreringen vore åtföljda af arfskiften. Föga antagligt är
dock, att en utsträckning af tiden för boupptecknings upprättande och ingifvande
till domstolen skulle medföra en sådan verkan, helst de intressen
så väl för det allmänna som för enskilda, hvilka äro förknippade med bouppteckningen,
ej torde medgifva någon väsentlig förlängning af denna tid.
För öfrig! synes, äfven med nu gällande tidsbestämmelser, i många, att ej
säga de flesta, fall svårighet icke möta att, der sterbhusdelegarne så önska,
upprätta arfskifte inom den för bouppteckningens ingifvande till domstolen
bestämda tid, och under vissa förhållanden egen dessutom domstolen, på grund
af stadgandet i 9 kap. 3 § ärfdabalken, att medgifva särskilt anstånd med
uppteckningen af boet.

Varder förstberörda förslag till lag angående ändring i vissa fall af
gällande föreskrifter om laga tid godkändt, skulle emellertid i domsagor, der
förordningen den 17 maj 1872 vunnit tillämpning, anståndet med bouppteck -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

nings ingifvande ofta ej uppgå till en månad efter det upptecknandet af boet
fullbordades, och således blifva kortare än för boupptecknings företeende vid
rådstufvurätt och i hofrätt nu är medgifvet. Då detta ej kan vara lämpligt
särskildt med hänsyn till den af Riksdagen påpekade önskvärdheten deraf
att bouppteckning^ vid ingifvandet till rätten åtföljes af arfskifte, har jag
låtit inom lagbyrån^ uppgöra förslag till sådan ändring i 9 kap. 4 § ärfdabalken,
att icke i något fall bouppteckning behöfver företes vid häradsrätten
förr än en månad, sedan den för boets upptecknande bestämda tid förflutit.

Derest tiden för bouppteckningars företeende vid häradsrätt ordnas på
nu angifvet sätt, torde för utöfvande af den tillsyn i afseende å dessa hand*
lingars upprättande, som åligger domstolarne, vara nödigt, att häradsrätterna
oftare än nu erhålla upplysning om timade dödsfall. En ändring i sådant
syfte af ofvan omförmälda förordning den 18 februari 1846 är derför erforderlig,
och torde jag framdeles få derom för Eders Kongl. Makt framlägga
förslag».

Härefter föredrog departementschefen ofvan omförmälda lagförslag
nemligen förslag till

l.o) lag angående ändring i vissa fall af gällande föreskrifter om
laga tid;

2:o) lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning
å lagfarter; och

, , , 3,:?) anSående ändrad lydels*e af 9 kap. 4 § ärfdabalken, af den
lydelse bil. C vid detta protokoll utvisar.

Jemlikt statsrådets hemställan täcktes Hans Maj:t
Konungen förordna, att Högsta Domstolens utlåtande
öfver ofvannämda lagförslag skulle, för det ändamål 87 §
regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet
infordras.

Ex protocollo
Carl Boheman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta
Domstol onsdagen den 18 december 1895.

Andra rummet.

Närvarande:

justitieråden Skärm,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Afzelius,

Isberg,

Lindbäck,

Wijkander.

Jemlikt Högsta Domstolens beslut den 5 innevarande månad företogos
å nyo till behandling de till Högsta Domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade, i protokollet för nämnda dag omförmäla förslag till

l:o) lag angående ändring i vissa fall af gällande föreskrifter om
laga tid;

2:o) lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning
å lagfarter, och

3:o) lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken; varande
berörda förslag under bilaga B fogade vid detta protokoll.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 14.

l:o) Förslaget till lag angående ändring i vissa fall af gällande föreskrifter
om laga tid.

Högsta domstolen ansåg de ifrågasatta nya bestämmelserna i sak icke
föranleda anmärkning i annat hänseende, än såvidt desamma beröra det i
8 kap. 1 § giftermålsbalken förekommande stadgandet, att äktenskapsförord
skall, om vigsel egt rum i makarnes boningsort, på landet ingifvas till rätten
å nästa ting, sedan vigseln skett. Denna tidsbestämmelse är redan enligt
nuvarande lag onödigt snäf och kan, i händelse vigsel förrättas under någon
af de närmaste dagarna före ett börjande ting och afståndet från vigselorten
till tingsstället är mera betydande, lätt föranleda allvarsamma svårigheter.
Att den ej ofta medför verkliga rättsförluster torde endast vara att tillskrifva,
förutom den omständigheten att tingsterminerna infalla högst tre gånger om
året, det nästan utan undantag förekommande förhållandet, att ting icke afslutas
förr än efter en jemförelsevis längre tid å särskild derför utsatt rättegångsdag,
och att således vederbörande intill dess hafva tid på sig att ingifva
äktenskapsförordet till rätten. Denna tidsfrist skulle emellertid, i händelse,
såsom nu är föreslaget, allmänna sammanträden uti ifrågavarande afseenden
likstäldes med ting, helt och hållet bortfalla i fråga om orter, der
tingen äro ordnade enligt 1872 års förordning. Och då härtill kommer, att
sammanträden infalla vida oftare än ting, är det att befara, att, om förslaget
blefve lag och förenämnda stadgande i 8 kap. 1 § giftermålsbalken bibehölles
oförändradt, betänkliga olägenheter deraf kunde komma att föranledas. Till
förekommande häraf och då, såsom förut erinrats, tiden för ingifvande af
äktenskapsförord i ofvannämnda fall är i gällande lag inskränkt mera än af
verkligt behof synes påkalladt, hemstäldes att, samtidigt med utfärdande af
nu ifrågakomna lag, 8 kap. 1 § giftermålsbalken ändras så, att slutterminen
för ingifvande af äktenskapsförord till häradsrätt i vigningsorten bestämmes
till det ting, som infaller näst efter en månad, sedan vigseln skett.

Justitieråden Skärm, Hammarskjöld, Afzelius, Isberg och Wijkander
anmärkte vidare, att, då meningen vore att ifrågavarande lagförslag skulle
vinna tillämpning icke allenast å de fall, då talan borde anhängiggöras eller
annan åtgärd vidtagas sist å det ting, som infölle näst efter det en i hvarje
särskildt fall föreskrifven tid förflutit från det en viss handling företagits
eller eljest ett visst förhållande inträffat, utan äfven å de fall, då åtgärden
borde vidtagas å det ting, som infölle omedelbart efter det förhållandet inträda
men det i förslaget använda uttrycket »sist å det ting, som näst efter
viss tid infaller», mindre väl lämpade sig för sistberörda fall, förslaget syntes
i denna del böra erhålla en förändrad affattning.

Justitierådet TAndhärk anförde: De vigtigare lagrum, hvilka genom
det remitterade förslagets antagande komme att undergå förändring, torde

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

vara 1 § i 8 kap. giftermålsbalken, 1 § i 18 kap. ärfdabalken, 2 § i förordningen
om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, förordningen
om upphörande af hembudsskyldighet den 16 juni 1875, 2 § i 11 kap. jordabalken,
10, 12, 13, 14, 21, 23, 24, 40, 41, 42, 49, 53, 54, 56 och 65 §§
i förordningen om inteckning i fast egendom den 16 juni 1875, 26 § i förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14
april 1866, 71 § i lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20
juni 1879, 9 § i förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående
lagfart, inteckning och utmätning af jernväg m. m., den 15 oktober 1880,
1 § i förordningen i afseende å handel om lösören, som köparen låter i säljarens
vård qvarblifva, den 20 november 1845, 11 § i förordningen om tioårig
preskription och om årsstämning den 4 mars 1862, 26 § i lagen om
aktiebolag den 28 juni 1895, kongl. förklaringen den 29 juli 1812 öfver 4
§ af förordningen den 28 juni 1798 angående lagsökning mot löftesman, 25
§ i legostadgan den 23 november 1833, 9 § 2 mom. af 17 kap. handelsbalken,
2 och 4 §§ i 12 kap. rättegångsbalken samt 31 § i 17 kap. och 2
§ i 18 kap. samma balk, 14 och 73 §§ i konkurslagen den 18 september
1862, 3 § i förordningen om boskilnad m. m. den 18 september 1862 och
8 § i förordningen om urarfvagörelse m. m. af samma dag.

Hvad angår några af dessa lagbud eller sådana, enligt hvilka åtgärd
skall af rättsökande vidtagas till eller å nästa ting, som infaller icke efter
förloppet af viss utsatt tidrymd utan efter det en viss uppgifven tilldragelse
eller rättshandling egt rum, synes förslagets affattning med skäl kunna föranleda
tvekan, huruvida ändring af sagda lagbud vore åsyftad. Äfven om,
på sätt utan tvifvel är lämpligt, sjelfva lagtexten i berörda hänseende, såsom
förut inom Högsta Domstolen påpekats, förtydligas, torde dock härigenom
den anmärkta bristen svårligen kunna till fullo afhjelpas, hvarför dessutom
synes böra i förslagets ingress uttryckligen angifvas, att nyssnämnda lagbud
vore ändrade. Detta förfaringssätt torde i öfrigt böra iakttagas beträffande
samtliga ofvan uppräknade lagrum, enär i annat fall de deri upptagna, på
en mängd spridda ställen i lagar och författningar förekommande stadganden
lätt kunde till följd af misstag eller förbiseende antagas fortfarande ega gällande
kraft enligt deras nuvarande lydelse, hvilken jemlikt förslaget skulle
oförändrad bibehållas. I händelse ingressen blefve på nämnda sätt fullständigad,
borde naturligtvis i densamma tillika antydas, att ändring skett äfven
af öfriga mot den nya lagen stridande föreskrifter.

Justitierådet Skärm instämde i hvad justitierådet Lindbäck sålunda

a nfört.

Justitieråden Skärm, Lilienberg och Afzélius ville fästa uppmärksamhet
derå, att uttrycket »tingslag, der förordningen angående ändring i vissa fall

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 länder till efterrättelse»,
vore oegentligt och borde utbytas mot annat, som användts i föregående
författningar af civillags natur t. ex. förordningen den 21 mars 1884.

Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken justitierådet Skärm instämde,
yttrade:

Utan att göra någon egentlig anmärkning anser jag mig böra fästa
uppmärksamhet å en följd af den föreslagna lagförändringen. Äfven när
hittills enligt lag eller särskilda förhållanden en handling, sådan förslaget
vill afse, kunnat företagas blott vid ett enda ting, har, om ej annat så
genom det numera vanliga s. k. sluttinget, åtminstone ett par olika dagar
stått vederbörande till buds att företaga den, så att ett med afseende å första
dagen inträffadt förfall ej behöft hafva ödesdigra följder. Genom förslaget
skulle ej sällan förhållandet blifva ett annat. Så när handlingen får ske
blott vid ett tingssammanträde och detta, såsom ofta torde hända, räcker
blott en dag. Äfven när enligt lagens föreskrift handlingen skall ske senast
vid det ting, som efter viss tid infaller, och lagstiftaren således tänkt sig
möjligheten af ett val mellan flera ting, kan det inträffa, att blott ett tingssammanträde
skulle blifva användbart, när nemligen tiden, under hvilken
handlingen får företagas, är jemförelsevis kort och det tingssammanträde,
som infaller närmast efter den bestämda tidens utgång, är det första å höstetinget
och således hålles i början af september eller i vissa tingslag först
fyra veckor derefter.

Justitieråden Skärm, Hammarskjöld, Afzelius och Isberg anförde härefter,
att rubrikens nuvarande affattning föranledde dertill, att den i förslaget
meddelade bestämmelse kunde anses beröra allenast nu gällande föreskrifter
om laga tid, och att i följd deraf vid framdeles erforderliga dylika föreskrifter
det skulle blifva nödigt att välja en form, som hänförde sig såväl till
den ena som till den andra ordningen för tings hållande, samt såmedelst uppkomme
en dubbelhet i sättet att uttrycka alldeles samma sak, hvarigenom
uppenbarligen lätt skulle kunna föranledas misstag.

Justitierådet IJlienberg ansåg, med anslutning i öfrigt till denna anmärkning,
att rubriken borde fullständigas så, att lagen förklarades angå
allmänt tingssammanträdes likställighet i vissa fall med häradsting.

Beträffande slutligen öfvergångsstadgandet yttrade justitierådet Lindbäck,
att detsamma syntes böra erhålla sådan förändrad lydelse, hvarigenom
dess egenskap att utgöra en till rättssökandes förmån meddelad undantagsbestämmelse
komme att skarpare träda i dagen.

Justitieråden Skärm, Hammarskjöld och Afzelius ansågo, att åt öfvergångsbestämmelsen
borde kunna gifvas en affattning, som klarare uttryckte
hvad dermed åsyftades.

Kongl Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14

Justitierådet Lilienberg hemstälde för sin del i detta afseende, om icke,
jemte stadgande om lagens tillämplighet från den 1 januari ett bestämdt år,
tillika kunde meddelas ett förklarande af det innehåll att, om den i hvarje
af lagen åsyftadt fall stadgade utgångspunkt för tidsbestämmelsen infälle före
den 1 januari, men det ting, då den bestämda tiden utginge, efter nämnde
dag, tiden skulle anses utgå å sagda års vårting, så vida icke med tillämpning
af förevarande lag tiden skulle utgå senare, i hvilket fall denna lag skulle
vara gällande; och syntes dessa bestämmelser böra iakttagas jemväl i de fall,
då efter lagens utfärdande på rätten eller domaren ankomme att förordna om
åtgärds vidtagande.

2: o. Förslaget till lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande
af förteckning å lagfarter.

Beträffande uttrycket »tingslag, der förordningen angående ändring i
vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 länder
till efterrättelse», åberopade justitieråd en Skärm, Lilienberg och Afzelius hvad
de vid granskningen af näst föregående lagförslag i detta hänseende anfört.

Justitieräden Hammarskjöld, Isberg, Lindbäck och Vijkander lemnade
förslaget utan anmärkning.

3:o. Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfda balken.

Justitieräden Skärm, Hammarskjöld, Afzelius, Isberg, Lindbäck och
Wijkander lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Lilienberg hemstälde, om icke, då förslaget till lag angående
ändring i vissa fall af gällande föreskrifter om laga tid, så vida icke åt detsamma
i vissa afseenden gåfves en annan lydelse, kunde åsyftas endast hittills
gällande föreskrifter, nu ifrågavarande lagrum borde bringas till öfverensstämmelse
med förstnämnda förslag i fråga om de domsagor, der ting hållas
enligt förordningen den 17 maj 1872.

Ex protocollo
Aug. von Hartmandorff''.

Bih. till Likså. Prat. 1896, 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14.

Bil. B.

Förslag

till lag angående ändring i vissa fall af gällande föreskrifter om laga tid.

Härigenom förordnas som följer:

Der, enligt gällande föreskrifter, talan bör anhängiggöras eller annan
åtgärd vidtagas sist å det ting, som näst efter viss tid infäller, skall i tingslag,
der förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872 länder till efterrättelse, hvad föreskrifvet
är fullgöras senast å det allmänna tingssammanträde, som efter den angifna
tiden först hålles. Ankommer på rätten eller domaren att förordna, att åtgärd
skall vidtagas sist å det ting, som näst efter viss tid infaller, varde i
tingslag, hvarom nu är sagdt, förordnandet efter ofvan stadgade grunder
lämpadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari ; och skall åtgärd, derför
tid ej är af rätten eller domaren utsatt, företagas å nämnda års vårting,
der ej enligt denna lag åtgärden må senare vidtagas.

Förslag

till lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning

af lagfarter.

Härigenom för ordnas som följer:

I tingslag, der förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 länder till efterrättelse; skall
hvad i 17 § af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 juni 1875 finnes stadgadt om tid för insändande till Konungens befallningshafvande
af förteckning å beviljade lagfarter tillämpas allenast i fråga
om sådana lagfarter, som meddelas å särskild^ för tingets afslutande hållet
sammanträde, men för hvarje allmänt sammanträde under tinget skall sådan
förteckning insändas inom en månad efter sammanträdets slut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari--.

Förslag

till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap 4 § ärfdabalken skall erhålla följande
förändrade lydelse:

JSTu är boet upptecknadt; då bör en afskrift af bouppteckningen hos
domaren ingifvas inom en månad derefter; men i häradsrätten vid det ting,
som näst efter en månad infaller. Är någon af arfvingarne omyndig eller
utrikes stadd, varde ock den rätt hos domaren intecknad, som omyndig eller
utrikes vistande i arfvet eger.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 14.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 24 januari 1896,

i närvaro af:

hans excellens herr statsministern Boström,

hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersäll,
justitieråden: Afzelius,

Isberg.

Departementschefen statsrådet Östergren anmälde i underdånighet Högsta
Domstolens yttrande öfver de enligt statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 15 november nästlidet- år till Högsta Domstolen remitterade
förslag till lag angående ändring i vissa fall af gällande föreskrifter
om laga tid, till lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande
af förteckning å lagfarter, samt till lag angående ändrad lydelse af 9 kap.
4 § ärfdabalken.

Härefter yttrade departementschefen:

»De i förstnämnda förslag ifrågasatta nya bestämmelserna hafva inom
Högsta Domstolen i sak icke föranledt anmärkning i annat hänseende, än så
vidt desamma beröra det i 8 kap. 1 § giftermålsbalken förekommande stad -

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14.

gandet, att på landet äktenskapsförord skall till rätten i vigningsorten ingifvas
å nästa ting, sedan vigseln skett; och har Högsta Domstolen i afseende
härå hemstält att, samtidigt med utfärdande af nu ifrågakomna lag,
nyssberörda stadgande i giftermålsbalken måtte ändras så, att slutterminen
för ingifvande af äktenskapsförord till häradsrätt i vigningsorten bestämmes
till det ting, som infaller näst efter en månad, sedan vigseln skett.

Då de af Högsta Domstolen till stöd för denna hemställan anförda
skäl synas mig väl grundade, har jag låtit inom lagbyrån uppgöra förslag
till ändring i nämnda syfte af 8 kap. 1 § giftermålsbalken.

I anledning af den utaf Högsta Domstolens fleste ledamöter framstälda
anmärkning mot det i förstnämnda förslag använda uttrycket »sist å det
ting, som näst efter viss tid infaller» hafva i samma förslag vidtagits vissa
ändringar i ändamål att med full tydlighet utmärka, att förslaget afser dels
de fall, då talan bör anhängiggöras eller annan åtgärd vidtagas sist å det
ting, som infaller omedelbart efter det en viss handling företagits eller visst
annat förhållande inträffat, dels ock de fall, då åtgärden bör vidtagas ä det
ting, som infaller sedan en i hvarje särskildt fall föreskrifven tid förflutit
från det förhållandet inträdt; hvarjemte, så väl i sagda förslag, som i förslaget
till lag angående ändring i vissa fall af tiden för insändande af förteckning
å lagfarter, de vid hänvisning till förordningen den 17 maj 1872
använda ordalag, i enlighet med den inom Högsta Domstolen uttalade mening,
utbytts mot annat uttryck, som i enahanda afseende användts i föregående
författningar af civillags natur.

Inom Högsta Domstolen hafva vidare i afseende å förslaget till lag
angående ändring i vissa fall af gällande föreskrifter om laga tid fem ledamöter
anmärkt, att rubrikens affattning föranledde dertill, att den i förslaget
meddelade bestämmelse kunde anses beröra allenast nu gällande föreskrifter
om laga tid, och att i följd deraf vid framdeles erforderliga dylika föreskrifter
det skulle blifva nödigt att välja en form, som hänförde sig så väl till den
ena som till den andra ordningen för tings hållande; och har jag till undvikande
af de olägenheter, som häraf, enligt hvad nämnde ledamöter påpekat,
skulle följa, ändrat rubrikens lydelse till öfverensstämmelse med hvad af en
bland desse ledamöter förordats; i sammanhang hvarmed äfven en mindre
jemkning i förslagets redaktion af mig vidtagits.

Tillika har jag, jemväl med föranledande af hvad inom Högsta Domstolen
erinrats, gifvit öfvergångsbestämmelsen en sådan affattning, att någon
osäkerhet om hvad dermed åsyftas icke torde kunna förefinnas.

Genom den sålunda vidtagna ändringen af rubriken till förstnämnda
förslag och den dermed sammanhängande jemkningen i förslagets ordalydelse
lärer den af en ledamot inom Högsta Domstolen i afseende å förslaget till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No tå -

lig angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken gjorda hemställan

hafva förfallit. , _ ,

Slutligen hemstälde föredragande departementschefen, att torstnamnda

två lagförslag med deri vidtagna ändringar äfvensom förslaget till lag angående
ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdahalken samt det nu uppgjordaförslaget
till lag angående ändrad lydelse af 8 kap. 1 § giftermalsbalken matte,
jemlikt 87 § regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bil. C vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Carl Boheman.

Bihang till lliksd. Prot. 1896. 1 Sami. 1 Afd. 8 Häft.