Kongl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 36 (Proposition 1883:36)

Kongl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 36.

N:o 36.

Kongl. Majits nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning rörande de Lappar, som med renar flytta
emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge;
gifven Stockholms slott den 6 Mars 1883.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och Högsta
Domstolen förda protokoll samt af andra till frågan hörande handlingar,
vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens
antagande öfverlemna närlagda förslag till Förordning rörande
de Lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Nils von Steyern.

Bill. till Bilcsd. Prat. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 36.

F ÖRSLAG

till

Förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de
förenade konungarikena Sverige och Norge.

1 §''

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta
fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen svensk
eller norsk undersåte.

2 §''

önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva
svensk undersåte, skall utflyttningsattest, då laga hinder derför ej möter,
på begäran meddelas honom i Sverige af vederbörande länsman och
kyrkoherde samt i Norge af vederbörande fogde och sockneprest;
dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike,
hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra
riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos
förenämnde embetsmän företett, samt upphört att i det rike, hvarifrån
han utflyttat, begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt 3 § tilllåtet
är.

3 §•

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det
ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvardera
rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der
betjena sig af land och vatten så väl till underhåll för sig och sina
renar, under iakttagande af de i denna förordning meddelade föreskrifter,
som till jagt och fiske lika med rikets egna undersåtar. Utan
vederbörande jordegares eller brukares samtycke må ej svenska Lappar
med sina renar uppehålla sig i Norge under annan del af året, än
Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader, eller norska Lappar
med sina renar vistas i Sverige under nämnde månader, så framt ej
ovanliga väderleksförhållanden utgöra hinder för flyttningarne; dock ega

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

Lapparne i de trakter, der de efter gammal sedvana plägat -under hvilken
årstid som helst beta sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen,
att fortfarande utöfva denna rätt i samma utsträckning som
hitintills, och bestämmer Konungen, der det finnes nödigt, de gränser
inom hvilka en sådan betesrätt får utöfvas. Öfverträdelse af det i
denna § gifna förbud straffas med böter, till belopp första gången af
högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt.

Varder genom särskild lag i något af rikena dess egne Lappar
medgifven vidsträcktare rätt till bete för deras renar eller till skogsfång,
än i denna förordning bestämmes, skall sådan rätt tillkomma jemväl
det andra rikets Lappar å de trakter, der de, enligt hvad ofvan
stadgas, äro berättigade att uppehålla sig.

4 §•

Under sin vistelse inom de trakter, som i 3 § omförmälas, ega
Lapparne att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen
samt en och videbuskar äfvensom växande löfträd. Der skogen tillhör
staten, erlägges härför icke någon betalning. Ej heller erlägges betalning
för torra träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskilda
skogar. För växande löfträd, som Lapparne taga ur skog, hvilken tillhör
enskild man, skall deremot af dem gifvas en billig ersättning, som
i brist af åsämjande bestämmes vid syn, hvilken förrättas af länsmannen
eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två gode
män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna
att utse god man, åligger det förrättningsmannen att i partens ställe
utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn galle hvad om
kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen
tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda skjutsersättning
och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd god man
åtnjuter för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten bestämmer
om och i hvad mån synekostnaden skall fördelas mellan parterna
eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär öfver synen
må ej anföras hos öfversynorätt. För det vid synen bestämda ersättningsbeloppet
jemte synekostnaden eger utmätning rum utan dom eller utslag.

Till uppförande eller ombyggnad af stängsel, gammer eller hus
ma växande löfträd af Lapparne tagas endast efter anvisning eller utsyning,
hvilken skall ske å så vidt möjligt för Lapparne beqvämt ställe
och kostnadsfritt Finnas i statens skogar af vederbörande skogsbetjent
och i enskildes skogar af egaren eller, der denne ej utan dröjsmål lemnar
anvisning eller Lapparne ej med honom blifva ense, af tjensteman, som

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

af landshöfdingen eller amtmannen dertill förordnats; dock att, der virke,
som af Lapparne på deras vistelseort under sommaren blifvit lagligen
användt till stängsel, finnes vid deras återkomst utan deras samtycke
bortfördt eller gjordt obrukbart, Lapparne i sådant fall ega rätt att till
uppförande af nytt stängsel utan anvisning eller utsyning taga äfven
växande löfträd.

Lapp, som fäller eller tager träd af annat slag än ofvan är nämndt
eller tager mer än till hans eget behof erfordras, eller öfverträder ofvan
gifna förbud att utan utsyning taga växande löfträd till stängsel, gammer
eller hus, eller som försummar att, innan han höst eller vår flyttar,
för egaren uppgifva hvad han af växande löfträd sig tillegnat i enskild
skog, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän
lag medför högre ansvar. Växande löfträd, som af Lapparne tagas
i statens skogar för att användas till stängsel, skola af Lapparne afbarkas.
Lapp, som underlåter detta, böte högst 40 kronor. Virke, som
Lapparne på deras vistelseort under sommaren lagligen användt till
stängsel, gammer, tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej
af jordegaren utan Lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem
obrukbart. Jordegare, som häremot bryter, straffes med böter högst
40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

•5 §•

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga. Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda
sätt stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne
tillgängliga.

6 §•

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, kunna
indelas i särskilda distrikt, inom hvilka de Lappar, som der med sina
renar sig uppehålla, skola i de fall och på det sätt, som nedan i 9 §
3 och 4 mom. sägs, vara underkastade ansvarighet för skada, som af
renarne tillskyndas de jordbrukande invånarnes egendom.

I hvilka trakter distriktindelning skall ega rum bestämmes af
Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsjm till djurens natur samt
landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant
sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas
komma att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i
hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

7 §•

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning
eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva, sitt eget
och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han ärnar
uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra,
och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift,
böte högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet
med en femtedel eller mera öfverstiger det af honom uppgifna.

T hvartdera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja uppehålla
sig inom ett och samma distrikt, inför vederbörande länsman inom
sig välja en förman och en andre förman. För de valde utfärdas förordnande
af landshöfdingen eller amtmannen; förmannen erhåller ock
af länsmannen förteckning å alla de Lappar, som komma att stå under
hans tillsyn, hvilken förteckning tillika upptager de af Lapparne, enligt
föregående moment, till länsmannen aflemnade uppgifter. Af denna förteckning
insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen
eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till amtmannen eller
landshöfdingen i det amt eller län, distriktet tillhör, jemte uppgift å de
utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman
eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något
visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det
Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme
finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det
län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne kunna
få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område,
men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen
eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn,
till det anvisade området», straffes med böter första gången af högst 40
kronor och annan gång af högst dubbelt. Vid områdenas fördelning
iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare hänvisas
till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han lefvat
tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående året
haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme någon

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva
på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrift^ uppgifter
äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen
eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrigt, i händelse dessa
bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål,
eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om
Lapp, som vill med renar flytta, till trakt, som ej är i distrikt indelad,
men med afseende å hvilken Konungen särskilt förordnat, att anmälningsskyldighet
skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen
i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande
område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

8 §•

Det åligger hvarje förman och andre förman:

d) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först
ankommande Lappar och att förblifva der, intilldess de till hans distrikt
hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen
uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som
anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva
stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de till distriktet hörande Lappars
uppehållsställen äfvensom angående de Lappar, som flytta genom distriktet,
samt i händelse det skulle visa sig, att Lappar, hvilka ej äro
upptagna i förteckningen, der uppehålla sig, eller att någon uppgifvit
antalet af sina renar origtigt, derom hos länsmannen göra anmälan.

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

cl) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt
befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande
befolkningen söka bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner
och värderingar, hvilka anställas i anledning af skada, som någon uppgifver
hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad, samt
att, när dervid eller vid förekommande rättegångar fråga uppstår om
skyldighet för de under förmannens tillsyn stående Lappar att för uppkommen
skada gemensamt ansvara, föra dessas talan, hvarvid han, om
skäl dertill finnes, eger att å nämnda Lappars vägnar ingå förlikning
angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 36.

f) att söka upptäcka genom livilkens eller hvilkas renar angifven
skada inom distriktet blitvit förorsakad och att, efter undfången kallelse
till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla
den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

, Förman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt
val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast
^ innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för
ett år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har
han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

9 §.

_ 1- Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för
att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan
ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller
hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan
blifvit förorsakad. Lag samma vara i fråga om skada å utängsslåtter,
som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt,
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfangst
brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor,
diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter.
^ Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning, böte dessutom den skyldige för hvar gång högst 40 kronor,
hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans
. ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd
är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna
renvaktaren ådömas.

_ 3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant
distrikt, hvarom i 6 § förmäles, och kan det ej utrönas, genom hvilken
eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördeladt
i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer
distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra
Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro
stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven
dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sådana deras renar
i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats,
ellei dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar,
vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distrikt -

8 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 36.

indelning ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom.
stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl
efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare
eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt
bete för sina hem djur. Hvad Tromsö amt särskilt angår eger ej ersättningsskyldighet
rum, om renar komma in och beta å sådan utmark
under tiden före den 1 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne
begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskild!
derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller
skada ersättas å sådan utmark, belägen på visst afstånd från jordegarens
eller brukarens fasta bostad, hvilket afstånd för tiden från och
med den 1 till och med den 7 Juli bestämmes till 3 kilometer eller
derutöfver, och för den tid, under hvilken svenska Lappar i öfrigt ega
uppehålla sig i Norge, till 6 kilometer eller derutöfver.

10 §.

Har under Lapparnes uppehåll i Norge skada genom deras renar
någon derstädes förorsakats såsom i 9 § sägs och vill den, som skadan
lidit, göra sin rätt till ersättning gällande, läte han, der ej syn, hvarom
i 11 § sägs, kan hållas inom tre gånger 24 timmar, sedan skadan upptäcktes,
så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka
böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan
och undersökning om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd
och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning
kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, men i annat fall, om
skadan skett inom distrikt, hvarom i 6 § förmäles, förmannen eller
andre förmannen för de Lappar, som der uppehålla sig. Möter hinder
för sådan kallelses delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes,
tillkallas i stället en af de i närheten varande Lappar, eller,
der skadan skett inom distrikt, der både svenska och norska Lappar
sig uppehålla, en af hvartdera folket. Kan ej heller detta ske inom
nyssnämnda tid, eller uteblifver någon af de tillkallade, må förrättningen
deraf ej uppehållas.

11 §•

Kong!, Maj:ts Nåd, Proposition N:o 36,

rättningar, begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna
syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskild!
förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom
den i. norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrift»» nämnd, eller,
om sådane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de
män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall
den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan
ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen
instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen före
förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu kilometer
från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd
derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla
tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen
eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de
redan hafva lemna! distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifva
för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på
deras vägnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen
i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande
icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som
synemännen ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå att den
frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan,
medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om
sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid.
Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå
hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig
grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma
och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans
uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om
marken är inhägnad ellei oinhägnad m. in., äfvensom angående den
eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, renarnas
antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

Fn hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig att
på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara
honom bekant och lända till upplysning i saken, och står hvar och eu
för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits
inför domstol.

Kongl. Maj.ift Nåd. Proposition N:o 36.

beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens
belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva
förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom
lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd
och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förrättningsmannen synemännen
om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt,
dem åligga; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmannen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i
händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening
gäller, hvilken förrättningsmannen biträder, skall dock i hvarje
fall vid protokollets afsilande afgifva sitt utlåtande, huruvida han
anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida han i öfrigt
i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande
på saken.

Innan förrättningens slut skall förrättningsmannen söka åstadkomma
förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma
verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Värdering, som omtalas i denna paragraf, kan i händelse af rättegång
förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen,
jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dagtraktamente,
för kallelse af en hvar af lagrättsmännen SO öre, för hållande
af synen 4 kronor om dagen och för utdrag af protokollet deröfver
70 öre arket. För nämnande af lagrättsmän och för bevittnande
af protokollsutdragets rigtighet erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen
åtnjuta för hvarje torrättningsdag 1 krona 60 öre.

13 §.

Kan ej heller vid den i 11 § omförmäla förrättning saken genom
förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan
lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet
med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande
angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen,
hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning,
om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande,
i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 36.

politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande
af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen, enligt
hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller
eljest till följd af 9 § äro för densamma ansvarige. Sådana mål kunna
efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid
tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara
genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet, skett, men är skadan
ringa, kan amtmannen Besluta att allmänt åtal ej anställes, i livilket
fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den,
som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra
och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelniug
icke förekommer.

Talan, som af enskild part anställes angående ersättning för skada
af renar, utföres i enlighet med denna förordning, så vidt den å sådan
talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande,
derest ej hvad i 10 och 11 §§ stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande
till förlikningskommission är ej erforderligt.

a §•

Hvad i 4, 10, 11, 12 och 13 §§ stadgas i afseende å behandlingen
af deri omförmälda ersättningsfrågor eger ej tillämpning å dylika frågor,
som uppkomma i Sverige, utan förfares med dessa efter gällande lag.

15 §.

Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 §
stadgas, anhängiggöres emot den, hvilken tjenstgjorde såsom förman
i distriktet på den tid skadan skedde. Förmannen stämmes att svara
i målet å vederbörande Lappars vägnar.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas
renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående
Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att låta
instämma den eller de skyldige eller i senare fallet dem, emot hvilka
anspråk om deltagande i ersättningen väckes, på det de må sjelfve
svara i saken.

Der i det fäll, hvarom denna § handlar, hinder möter att
stämma förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka
talan fpres; och gälle då för dem hvad i föregående mom. om förman
är sagdt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

Vill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den,
mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

Ådömes flera Lappar ersättningsskyldighet efter 9 § 3 eller 4
mom., skall i domen för en hvar fastställas huru mycket häri har att
gälda.

16 §.

Uppehöllo sig Lappar från begge rikena i ett distrikt vid den tid
då der skett skada, för hvilken enligt 9 § 3 eller 4 mom. gemensam
ansvarighet kan ega rum, skall kallelse till förrättning, hvarom i 10
och 11 §§ sägs, samt stämning i mål efter 15 § tillställas så väl den
svenske som den norske förmannen.

O §•

Lappar, hvilka, efter hvad i 9 § 3 eller 4 mom. sägs, blifvit till
ansvarighet för inträffad skada dömde, eller, efter det värdering af skadan
enligt 11 § egt rum, ingått förlikning om erläggande af eu ersättning,
som icke öfverstiger den genom värderingen bestämda med tillagd
godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att, i händelse kännedom
sedermera erhålles att skadan är föröfvad af renar tillhörande
någon annan, eller att andra Lappar vid den tid då skadan skedde
haft renar inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga,
väcka talan om återgäldande af hvad de erlagt eller den del deraf,
som å öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöras
senareän två år, efter det skadan skedde.

18 §.

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas
till domstol i andra riket, är tre månader. Den, hvars vistelseort
enligt vederbörande länsmans intyg är okänd, njuter tre månaders tid
efter stämningens kungörande i Sverige i kyrkan eller i Norge vid
kyrkan i den socken, der han senast haft sitt hemvist.

19 §.

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 36.

om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på
tillåtna uppehållsställen eller söker att dem derifrån fördrifva.

2. Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada,
som derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas,
äfven om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den
tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § eg a att med sina renar der
uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna
eller vara försedda med klubba; landshöfdingen eller amtmannen dock
obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller särskilda fall
medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att det med densamma
afsedda ändamål förfelas. Bestämmelserom storleken af klubban
äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på klubbningen gifvas
af landshöfdingen eller amtmannen, som jemväl må kunna förordna, att
i trakt, der distriktindelning icke eger rum, de bofastes hundar under
tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller klubbade. Hund, som har
till vana att jaga renar äfven på tillåtet uppehållsställe eller att döda
renar, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten, dödas; och
åligger det polismyndigheten att, der'' egaren sådant underlåter, genast
låta döda hunden. Underlåter egare af hund att ställa sig till efterrättelse
hvad här ofvan stadgas, eller de af landshöfdingen eller amtmannen
i öfverensstämmelse dermed gifna föreskrifter, straffes med böter
högst 40 kronor.

4. När Lapp hos länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit
förordnad att upptaga dylika mål, klagar öfver sådan förnärmelse, som
ofvan i 1 och 2 mom. är nämnd, skall denne efter föregången undersökning
så fort sko kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning, i
hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse till landshöfdingen
eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon
till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare,
hvad Norge angår, enligt de i 13 § bestämda grunder, men i motsatt
fall sänder berättelsen till den, som skadan lidit, med tillkännagifvande
att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra och utföra sin talan,
i hvilken händelse saken ej beliöfver till förlikningskommission instämmas.

20 §.

De i 3, 4 och 7 §§ samt i 18 § 3 mom. omförmälda förseelser
åtalas i Norge efter amtmarmens föranstaltande inför politirätt. I Sverige
skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund af
denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom
två stämningsmål! eller nämndemän. Dervid skall ock, om rättegången
är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde alfordras förklaring,
huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. Gör lian det,
skola förrättningsmännen gifva honom tillkänna, att stämningen till
högre rätt, för så vidt han efter sakens beskaffenhet har rätt att fordra
den, kommer att ega rum utan att han derom vidare underrättas. Härom
höra förrättningsmännen vid domens kungörande förse densamma med
påskrift, hvarefter den af amtmannen sedermera påtecknade stämningen
ej kommer att kungöras för den sakfälde. I mål, som enligt 15 §
blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att
afgifva förklaring, huruvida domens pröfning i högre rätt påfordras.

22 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter
eller skadeersättning enligt stanna förordning, kan i det andra riket
bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed
förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen
icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udlpben) eller,
i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit den sakfälde
kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning i högre rätt.
Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig till landshöfdingen
eller amtmannen i det län eller amf, der domen är gifven,
och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges, på grund
hvaraf den sökta verkställigheten må ega ruin, bevis derom å domen
samt sände handlingar^ till vederbörande amtman eller landshöfding
i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande och de
indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller
amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, gälle ock om sådana i fråga om
ersättning för skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar,
hvilka af parter, förmän eller andre förmän blifvit ingångna
inför rätta eller vid syn, enligt 11 §; börande landshöfdingen eller
amtmannen, då sådan förlikning, ingången i det ena riket, för verkställighet
öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förliknin -

Konr/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86.

gen enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som
laga kraftvunnen dom.

År dom, som kan bringas till verkställighet i båda rikena, gifven
eller sådan förlikning träffad i sak angående gemensam ansvarighet
efter 9 § 3 eller 4 mom., skall vederbörande landshöfding eller amtman
i det rike, der skadan skett, på begäran af den som ersättningen tillkommer,
låta förskottsvis utbetala beloppet till honom och, så vidt
betalningsskyldighet ålagts undersåte i det andra riket, sända vederbörande
amtman eller landshöfding derstädes styrkt afskrift af domen
eller förlikningen med begäran om godtgörelse. Sådan godtgörelse
skall då förskottsvis utbetalas af allmänna medel. Hos den betalningsskyldige
kan förskottet indrifvas på enahanda sätt som är bestämdt i
fråga om skatter.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras
gäldande förfares enligt det iands lagar, der böterna skola uttagas.

23 §.

T de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i
Sverige, må ej stämpladt papper användas.

24 §.

I öfrig! komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar
att tillämpas å Lappande under deras vistande derstädes.

25 §.

När i denna förordning fälas om Lapparnes renar förstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under
deras vård.

Bofaste, hvilka lemna! renar till vård åt Lappar, hafva i fråga
om dessa renar enahanda förpligtelse!- enligt denna förordning, som
Lappar, hvilkas renar äro under andras vård.

26 §.

Embets- och tjenstemän, och särskildt landshöfdingar och amtmän,
skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande
af dem tillagda rättigheter.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

27 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller
inne i landet renars underhåll prof vas för den jordbrukande befolkningen
vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det
området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig
betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill
finnes tjenlig och som tillhör staten.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den
utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka
år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning,
odling, säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här är stadgadt
icke utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndighets
beslut, af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller
herbergen för resande.

28 §.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål,
eller för att åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker,
eller för att uppföra stängsel till förekommande af skada af renar att
använda jord, som eges eller brukas af enskild man, vare egaren eller
brukaren, när sådant af staten påfordras, skyldig att afstå jorden mot
ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes
i Norge genom värdering (Taxt) och i Sverige enligt gällande förordning
angående jords afstående för allmänt behof.

29 §.

De bestämmelser i denna förordning, hvilka ordna förhållandet
emellan Lapparne och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom
Finnmarkens amf. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amf
för sina renar, komma de för amtets norska Lappar särskild! gällande
bestämmelser att å honom tillämpas.

30 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser
blifvit antagna i Norge, från den dag Konungen för båda rikena be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 36.

stämmer. Den förblifver gällande i femton år från nämnda dag. Har,
innan denna tid gått till ända, ny gemensam lag ej blifvit i begge
rikena antagen, skall första bihanget eller kodicillen till gränsetraktaten
af x7ä Oktober 1751, som medan denna förordning är gällande blifver
utan verkan, åter träda i kraft.

Bih. till Biksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft.

Bättelser

i Kong]. Mops nådiga proposition till Riksdagen (N:o 36), med förslag till
förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de
förenade konungarikena Sverige och Norge:

sill. 13, råd. 3 liedifr. står: 18 § 3 moln. läs: 19 § 3 inom.
i bilagan till samma proposition:

sid. 74, rad. 13 uppifr. står: 18 § 3 inom. läs: 19 § 3 mom.

Bill. till Riksd. Prat, 1883. 1 Sami. 1 Afd.

Norslca Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Den Kongl, Norske Regjerings underdanigste Indstilling af 5 Januari
1883 bifaldt ved Kongelig Resolution af 13 Januari s. A.

Chefen för Departementet for det Indre, Statsraad Jen sen, har
underdanigst föredraget Fplgende:

Departementet har i vedlagte underdanigste Föredrag af 30te Juni
1882, der ved Kongelig Resolution af 15de Juli nmstefter blev befälet
i Gjenpart tilstillet det Kongelige svenske Justitiedepartement,
forelpbig omhandlet, åt den Kongelige Proposition til Lov om Lapperne
i de forenede Rigör, der fremsattes for Storthinget i 1882,
ikke paa dette Thing kom under Behandling i Realiteten. Odelsthinget
fattede Hemlig under 25de Mai s. A. fplgende Beslutning:

“Den Kongelige Proposition til Faelleslov og det fremsatte private
Förslag til en smilig norsk Lov vedkommende Lapperne oversendes
tilligemed neervasrende Indstilling Regjeriugen med Anmodning om, åt
Erklmringer desangaaende fra Amtsformandskabet i Tromsp Amt og
fra Herredsstyrelserne saavel i Troms0 som i de 0vrige Distrikter, der
berpres af Lappernes Renbetning, maa blive indhentet og Resultatet
förelagt nmste Odelsthing.“ (Se Storth.-Tid. for 1882, Forli. i Odelsthinget
S. 649—659).

Det i Beslutningen nrnvnte private Förslag er det samme, som i
sin Tid blev afgivet af Amtmanden i Troms0 Amt. Det er med tvende
Bilage indtaget i Storthingsforh. for 1878, 5te Del som Dok. No. 21.

Som allerede bemmrket i Departementets nysnasvnte Föredrag af
30te Juni 1882 blev Odelsthingets Anmodning besluttet efter Indstilling
fra en Pluralitet i vedkommende Storthingskomite (Indst. O. IV
1882, af hvilket man tillader sig åt vedlsegge et Aftryk). Det vil sees,
åt Kornitepluraliteten berprer de ofte drpftede Spprgsmaal, om de her
paagjmldende Forhold maa antages alene ved en for begge Rigel- fmlles
Lov åt kunnq naa en tilfredsstillende Ordning, eller om en udelukkende
norsk Lov i Emnet kan ansees tilstraekkelig. Kornitepluraliteten beBih.
till Rilcsd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 1

2 Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

markör herom S. 7, åt det vistnok sees, åt Amtmanden i Troms0 Amt
nu har forladt sin i ovennsevnte Förslag udtalte Anskuelse om, hvorledes
Forholdet ved en sandig norsk Lov antages tilfredsstillende åt
kunne ordnes; men Komiteen t0r dog ikke, heder det, ved hvad dermed
Hensyn til dette Spprgsmaal i Forelaeggelserne hidtil er fremkommet,
anse dette vassentlige Undersogelsespunkt saaledes belyst, åt
der endnu er fuld Foie til åt opgive det Ståndpunkt, Konstitutionskomiteen
i 1872 indtog. Komiteen antog, anfpres der videre, åt der
endnu stod en Förfining aaben til åt se Spprgsmaalet yderligere belyst,
som ikke sjelden har vasret anvendt, naar det gjaldt Förberedelsen
af Lovsager, navnlig af saadanne, der knyttede sig til saeregne
lokale Forhold, nemlig åt sende Sägen til vedkommende Amtsformandskab
o g Herredsstyrelser til Erkhering. Og den heromhandlede Lövsåg
knytter sig til Forhold af eu saa eiendommelig Art, åt der i Hensynet
hertil antoges åt ligge eu forstasrket Opfordring til åt se Sägen
forberedt og belyst paa denne Maade. Komiteen tilfpiede, åt den under
Sägens Behandling havde modtaget forskjellige Udtalelser fra Masad i
de paagjseldcnde Landsdele, livori dels reises forskjellige Betamkeligheder
ved Indholdet af den fremsatte Proposition til Faslleslov, dels
fremfortes 0nske om Sägens Udsasttelse, for åt Udtalelser fra Distrikterne
kunde blive Storthinget forelagte. Hermed sigtes til endel som
Storthingsdok. No 96 for 1882 trykte Henvendelser til Tromsp Amts
Reprassentanter af Februar og Marts samme Aar fra nogle Indvaanere,
navnlig af Maalselven og Bardo. Komiteen bemasrkede med Hensyn
til disse Udtalelser, åt den vistnok ikke turde holde sig forvisset om,
åt de kunde ansees som Frugten af en tilstraskkelig indgaaende Underspgelse
af det foreliggende Udkast til Faslleslov; men Komiteen
fandt dog åt burde begge den Vasgt paa de skete Udtalelser, åt deri
maatte sees en fors t;:er ket Opfordring til åt foreslaa Amtsformandskabet
i Tromsp Amt og samtlige Herredsstyrelser i de Distrikter, der ber0res
af Renbetningen, oversendt saavel den Kongelige Proposition som
det fremsatte private Förslag til Erkhering.

Komitepluraliteten anfprer endelig, åt den ikke fandt Grund til
mermere åt fremstille de Punkter, hvorom Amtsformandskabets og Herreds
styrelsernes Udtalelser pnskedes, idet den antog, åt Opmasrksomheden
herpaa naturlig vilde fremstille sig for dem, der vare nsermest
interesserede i og havde speciel Erfaring om de eiendommelige Forholde,
hvorpaa den tilsigtede Lov, enten dette nu bliver en Faslleslov
eller en Saerlov, skal Ande sin Anvendelse. Det laa i Dagen, anfpres
der, åt hvad man fortrinlig pnskede Udtalelse om, var det Spprgsmaal,
enten de i Forholdet naermest Interesserede tilfredsstilledes ved en

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 18S3. 3

udelukkende norsk Lov eller det maatte findes overveiende pnskeligt
åt arbeide for Istandbringelsen af en Feelleslov. Ved Siden heraf fandtes
det tilstraskkeligt åt opfordre de lokale Antoriteter til åt fremkomme
med de Bemserkninger ved de tvende fremsatte Lovforslag, hvortil
disse hver for sig maatte give Anledning.

Komiteindstillingen er ledsaget af et dissenterende Votum fra en
Minoritet inden Komiteen, bestaaende af 3 Medlemmer (Indst. O. IV.
Side 9—39). Der indstilledes af dem paa Lovforslagets Behandling i
Realiteten, og foresloges den .Kongelige Proposition til Fielleslov med
nogle Modifikationer i de enkelte Bestemmelser bifaldt. Komiteminoriteten
udtaler S. 9, åt den ved de allerede tilveiebragte Oplysninger er
kommet til den Anskuelse, åt Forholdet mellem de Fastboende og Lapperne
vanskelig kan ordnes liden gjennom en Fadleslov, og henviser
Komiteminoriteten forsaavidt til hvad der er anfprt i Propositionen af
1882 S. 22—24.

Hvad angaar Komiteminoritetens Gjennemgaaelse af Lovforslagets
enkelte Bestemmelser vil Departementet faa Anledning til nedenfor åt
omhandle de PEndringer, som bringes i Förslag med Hensyn til de
enkelte Paragrafer i den Kongelige Proposition.

Paa den svenske Rigsdag har i samme Aar, 1882, den Kongelige
Proposition vaaret behandlet i Realiteten. Departementet har erholdt
Afskrift af Rigsdagens nnderdanigste Skrivelse af 17deMai 1882, hvoraf
erfares, åt Rigsdagen har fattet Beslutning til Lov angaaende de Lapper,
som flytte med Rensdyr mellem de forenede Riger, hvilken Beslutning
i det Hovedsagelige stemmer med den Kongelige Proposition.
1 nogle faa Punkter indeholder Rigsdagens Beslntning Afvigelser fra
Propositionen, og skal Departementet nedenfor nasrmere redegjpre for
disse sammen med de Modifikationer, som den norske Storthingskomites
Minoritet som anf0rt har bragt i Förslag.

I Medf0r af den fra Odelsthinget fremkomne Anmodning tilskrev
Departementet under 5te Juni 1882 Amtmsendene i Tromsp, Nordlands
samt Nordre og S0ndre Trondhjems Amter, idet man sendto dem Aftryk
af de i Odelsthingsbeslutningen mevnte Dokumenter. Man anmodede
Amtmsendene om overensstennnende med Odelsthingets Begjeering
åt erhverve Erklmringer, for Tromsp Amf fra Amtsformandskabet

4 Norska Begeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

og Herredsstyrelserne, og for0vrigt fra Herredsstyrelserne i de Distrikter
i de tre sidstnmvnte Amter, der berpres af neervmrende Sag. De
afgivendes Erklaeringer bad man tilstillede Departementet betimelig
tilligemed Amtmmndenes egne Udtalelser.

Under 7de December 1882 har Departementet med Skrivelse fra
Amtmanden i Tromsp Amf af 25de November nasstfer modtaget de
af Amtsformandskabet og Herredsstyrelserne inden dette Amt afgivne
Udtalelser i Sägen. Amtmanden meddeler, åt Amtsformandskabet,
efter åt have modtaget samtlige Sagejis Bilage, nedsatte en speciel
Komité til dens Behandling og derefter i Mpde den 17de Juli 1882 afgav
sin Erkkering. Ved Skrivelse af 27de Juli nrestefter bleve derefter
Herredsstyrelserne i Amtet af Amtmanden opforclrede til snarest nådigt
åt erklgere sig om Sägen. Fra Herredsstyrelserne i Amtets samtlige
18 Herreder er Erkkeringer dernäst afgivne, sidst af Trondemes Herredsstyrelse
under lste December sistleden. Departementet tillader sig
her att indtage den mevnte Amtsformandskabs-Komites Indstilling,
der er vedtagen af Amtsformandskabet, og saaledes udgjpr dettes Erklgering
i Sägen (Se de trykte Forhandlinger i Amtsformandskabet for
Tromsp Amt 1882 S. 209 — 213). Den er saalydende:

»Man anser det paatrmngende npdvendigt, åt Lov om Lapperne
snarest muligt istandbringes, da den nuvmrende Tilstand i
Forholdet mellem Lapperne og de Fastboende er uudholdelig og
stadig forvaerres.

En saadan Lov maa indeholde Bestemmelser, der paa samme
Tid som den hjemler Lapperne Nyttesret, dog begrsendser denne
saaledes, åt de Fastboendes Interesse*- betrygges.

Skjpnt man slutter sig til Konstitutionskomiteens Udtalelser i
1872, indtaget i Oth. Trop. No 2, 1882 Side 15 —, maa man
dog indromme, åt en ftelles norsk-svensk Lov vilde vsere mest effektiv
i Udevelsen af Retsreglerne til de Fastboendes Beskyttelse
af den Grund, åt uden en saadan Lov vil Domme og Förlig vanskelig
kunne exekveres hos svenske Lapper her i Landet.

Saavel nmvnte Kgl. Prop. som Konstitutionskomiteens Indstilling
af 1882 og Stiftamtmand Kierschows Förslag indeholder
imidlertid enkelte Bestemmelser, som bland! andet aabner Lapperne
Adgang til åt gaa den jordbrugende Befolknings Rettigheder
altför nsr. De af Konstitutionskomiteens Minoritet foretagne JEndringer
i dens Indstilling § 3, 5, 8, 10, 22, 25 og specielt § 30,
formenes åt vaere Forbedringer, sasrlig § 30, som man slutter sig
lil og paa det Bedste anbefaler vedtaget.

Norslia Begeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Skal imidlertid Loven blive nogenlunde tilfredsstillende, man
yderligere JEndringer foretages. § 4 hjemler Lapperne en saagodtsom
ubegraondset Ret til Hugst af voxende L0vtraoer, en Frihed,
der b0r indskraenkes for åt sikre mod Misbrug. Mest paatraongende
npdvendigt er det, åt Tidsgraondsen 8de Juli i § 9, 4
forandres. Bliver den naovnte Termin gjaoldende Lov, vil derved
forvoldes de Fastboende uerstattelig Skade ikke alene enkeltvis
men for hele Str0g, da man vil savne forn0dent Beite for sine
Kreaturer. Komiteens Medlemmer ere alle enige i, åt denne Tidsgrasndse
b0r saettes til 15de Juni, dog tror 5 af Komiteens 6
Medlemmer, åt den til Npd kan udstreekkes til 24de Juni, bvis
Jette skulde vise sig uundgaaeligt n0dvendigt for åt faa Loven
istand, men under ingen Omstasndighed lagngere. Afstandsgraendsen,
6 Kilometer, vil vane tilstraekkelig, naar undtages for enkelte
Distrikter, saasom Maalselvens og Bardo Herreder. § 13 b0r asndres
saaledes, åt i alle Sager, som gaa ind under denne Lov,
skal inden Troms0 Amt offentlig Paatale Ande Sted.

I Henhold til Anf0rte indstiller Komiteen til Amtsformandskabet
åt afgive saadan Erklaering:

Amtsformandskabet anbefaler Vedtagelse af en faolles norsksvensk
Lov overensstemmende med Konstitutionskomiteens Minoritets
Indstilling i 1882 aondret i fplgende Punkter:

§ 4. Lapperne gives Ret til i Skog åt betjene sig til egen
Forn0denbed af Tprt og Yindfald, Ener og Vidjebuske samt af
voxende Lpvtraeer til Teltstaenger og andre mindre Fornpdenheder.
Livad der videre tiltraonges af Trävirke, f. Ex. til Gjserder,
maa i Statens Skoge kun tages efter Udvisning og i private Skoge
enten efter Overenskomst med Eieren eller efter Udvisning af vedkommende
Lensmand eller den, som Amtmanden dertil bemyndiger,
og i saa Fald mod Erstatning efter Skjpn.

I § 9, 4 b0r istedetfor 8de Juli saottes löde Juni, eller, om
det skulde vise sig uundgaaeligt npdvendigt for åt faa Loven
istand, — 24de Juni. Udover denne Tidsgraondse bpr man under
ingen Omstaendighed gaa. Afstandsgraendsen, 6 Kilometer, vil i
Almindelighed vane tilstraokkelig, naar som anfprt undtages enkelte
Distrikter. For disses Vedkommende b0r der gives Amtmanden
Adgang til åt gj0re Undtagelser, saaledes åt Graondsen kan bestemmes
indtill 8 Kilometer.

§ 13 b0r forandres derhen, åt det Offentliga bpr paatale alle
de Sager, som gaa ind under denne Lov inden Troms0 Amt, enten
der er indfprt Distriktsindeling eller ikke.

Norska Begeringens Indstilling den 5 Januari ''1883.

Sknlde ikke disse Hbidringer vedtages, anbefales en sirlig
norsk Lov, hvori de samme iEndringer maatte optages, og for åt
denne skuldc blive tilstrmkkelig effektiv, anbefales indtaget den
Bestemmelse, som Stiftamtmand Kierschow har foreslaaet i sit
Udkast § 18.»

Amtsformandskabet bar altsaa besväret det SpOrgsmaal, hvorom
man, som förän nasvnt, sees fornemmelig åt have pnsket Udtalelse fra
Distriktet, nemlig om man tilfredsstilles ved en udelukkende norsk
Lov eller om man Under det overveiende Önskelig! åt faa en Fmlleslow,
derken, åt det »anbcfaler Vedtagelse af én felles norsk-svensk Lov»,
og er Amtsformandskabets Anbefaling forsaavidt enstammig, fertil
knytter Amtsformandskabet imidlertid, som det vil sees, Begjasring om
Förändring i et Par af de Bestemmelser, der indelaoldes i den Kongelige
Proposition og Storthingskomiteens Minoritets Lovudkast. Departementet
skal nedenfor ved de enkelte Paragrafer mermere omhandle
saavel de iEndringer, Amtsformandskabet her bringer i Förslag, som
Amtmandens Bemserkninger angaaende disse i den forneevnte Skrivelse
af 25de November sidstleden.

Til denne Udtalelse om, åt eu Fadleslov formenlig er åt foretrsekke,
har 17 af Amtets Herredsstyrelser liden nogen Bemasrkning
sluttet'' sig. Kun en Herredsstyrelse (Lenviks) udtaler en derfra
forskjellig ‘Mening, idet den »slutter sig til eil sirlig norsk Lov, da
man kun derved gjpr sig Idaab om åt faa en snarlig og tilfredsstillende
Lovordning istand».

Fra Nordlands Amf er med Amtmandens Skrivelser af 2den
og 21de December sidstleden indsendt Erklmringer fra fplgende 10 Herreder:
Ofoten, Ty sfjorden, Folden, Skjerstad, Bodo Landdistrikt, Rodo,
Hemnses, Mo, Hatfjelddalen og Vefsen. Amtmanden bemaerker, åt
det fremgaar saavel af disse Erklaeringer som af de Oplysninger, der
forOvrigt indeholdes i Sägens Dokumenter, navnlig i Betmnkningen
fra Landshövdingen i Norrbottens Len, åt det kun er i Unge Udstrmkning,
åt svenske Lapper flytter over til Nordland i Sommermaanederne,
ligesom de for det meste holde til paa saadanne Steder, åt
Kollisioner med de Fastboende sjelden opstaar. Af Iiensyn til Forholdene
inden dette Amt skulde Amtmanden derför anse det mindre
nödvändigt, åt de efter Traktaten af 1751 gjmldende Bestemmelser
undergaa nogen Förändring. Naar imidlertid, tilfoier han, saadanne
Forandringer af Hensyn til Forholdene inden TromsO Amt ansees uundvserlige,
man Amtmanden for sit Vedkommende slutte sig til den Mening,
åt man vil vasre bedst tjent med åt faa Sägen ordnet ved en
Feelleslov, idet Fordelene ved, åt Domme, afsagte i Norge, kan blive

NorsJca Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883. 7

exekverede i Sverige, förekommer kärn åt vasre saa vassentlige, åt de
opveier Betasnkelighederne ved eu Faslleslov. Det kunde vel ogsaa,
bemärker Amtmanden, vaere tvivlsomt, om man havde fuld Adgang
til åt paalasgge Lapperne, saaledes som foreslaaet, åt udrede Erstatning
for Benyttelsen af voxende L0vtraser i privat Skov, medmindre
et saadant Paalaeg var godkjendt fra svensk Side. Amtmanden erklasrer,
. åt han saaledes Under i det Vassentlige åt kunne tiltrasde det
Kongelige Förslag med enkelte af de EEndringer, som ere omhandlede
af Komiteminoriteten paa Storthinget i 1882. Han tilfpier for0vrigt,
åt de Regler, som indeholdes i Forslaget angaaende Distriktsinddeling
og Fasllesansvarlighed, antagelig ikke ville faa Anvendelse for Nordlands
Amf. Fn Bemaerkning, som Amtmanden har gjort ved et enkelt
Punkt i Forslaget -— § 13 — skal man nedenfor paa sit Sted berpre.

Af de nasvnte Herredsstyrelsers Erklasringer skal man hidsaette
Fplgende:

Ofotens Herredsstyrelse udtaler, åt den Under, åt en udelukkende
norsk Lov vil komme til åt tilfredsstille de i Forholdet ngermest Interesserede,
og antager, åt det foreliggende Förslag til eu saadan maa
ansees fyldestgj0rende.

Tysfjordens Herredsstyrelse siger, åt den Under sig mest tiltalt
ved Forslaget om en Mellemrigslov, men åt Sägen for naervasrende
Kommune har liden Interesse.

Foldens Herredsstyrelse ser sig ikke istand til åt udtale nogen
bestemt Formening, da den mangler det fornpdne Kjendskab til Sägen.

Skjerstads Herredsstyrelse afgiver samme Erklasring, men tilfpier
dog, åt det vilde vmre 0nskeligt, om der snart kom istand eu Lov,
der kunde ordne Forholdet niellera Gaardbrugeren og Lappen, da Erstatning
for Skade, som denne forvolder, under de nuvserende Forholde
ej kan s0ges.

Herredsstyrelsen i Bodp Landsogn erklmrer, åt nservgerende Sag
saagodtsom ingen Interesse har for Herredet, saa åt den ikke Under åt
kunne udtale sig om samme.

Rpd0 . Herredsstyrelse antager, åt en Fmlleslov vil vrnre den heldigste
i Principet og den, som bedst, rammer Distriktets Interesse.

Hemnass Herredsstyrelse udtaler, åt den vistnok maa antage, åt
der bpr tilveiebringes en Lov, der saavidt muligt beskytter saavel
Lappernes som Beboernes Rettigheder, men den savner for0vrigt det
fornpdne Kjendskab til åt udtale sig om Sägen.

Mo^Herredsstyrelse afgiver samme Erklasring; dog udtaler den sig
for en Faslleslov.

Hatfjelddalens Herredsstyrelse mener det tilstreekkeligt, åt der

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

haves en sandig norsk Lov, og åt der turde fremstille sig flere Vanske ligheder

ved en Fadleslov. . . „

Vefsens Herredsstyrelse udtaler, åt da Renbeterne i Distriktet
saagodtsom ndelukkende benyttes af norske Lapper, er det en Selvfplge,
åt en Fadleslov ikke er nogen Nödvendighed för dette Herred. Herredsstyrelsen
formener derhos, åt man ikke bor indgaa paa en saadan, da
dette i flere Punkter kan blive hindrende for Rigernes smrskilte Raadiglied
over SpOrgsmaalet. For dette Herreds Vedkommende Onskes en
Lov, hvori en mere letvindt Rettergang med Faellesansvarlighed för
Lapperne til en vis Grad indforcs, da Spgsmaal og Exekution mod
disse i de almindelige Former er i hpi Grad vanskelig.

For Nordre Trondhjems Amts Vedkommende har Amtmanden
sogt Erklseringer fra Amtets 3 Fogder og fra Herredsstyrelserne i
Meraker, Vand alen, Snaasen, Grong, Lierne og Kolvereid, der ere de
Herreder i Amtet, som stode til Grsendsen mod Sverige. Amtmanden
paapeger i Skrivelse af 20de November sistleden, åt eftei livad Erklai
ringerne udvise, have svenske Lapper i de senere Aar kun i länge
Antal med deres Ren sogt Betespladse i heromhandlede Amf, hvor
deres saavelsom de norske Lappers Ivollision med de b astboende ogsaa
kun i länge Udstrsekning har medfart Kontroverser, hvilke ialdfald i
en lång Aarra-kke ikke have paakrmvet nogen Indskriden fra offentliga
Myndigheders Side. Nogen Trång til åt faa Forholdet mellem Lapperne
og de Fastboende ordnet ved nye Lovbestemmelser kan derför, bernserker
Amtmanden, ikke si ges i "dette Amf åt vivre kommen tilsyne,
niedens alligevel saadanne Bestemmelser man antages for dette Distrikts
Vedkommende åt ville vane til Gavn. Med Hensyn til SpOrgsmaalet,
om Forholdet bor spges ordnet ved en udelukkende norsk Lov eller
ved Istandbringelse af eu Fadleslov, tilfpier Amtmanden, åt det förekommer
ham utvivlsomt, åt en Faflleslov maa vaire åt foretrsekke, idet
man kun gjennem en saadan kan opnaa den vaasentlige b ordel, åt
Domme, afsagte i Norge, og sammesteds indgaaede Förlig ogsaa kunna
blive fuldbyrdede i Sverige, liden hvilket virkelig effektive Bestemmelser
til Forholdets Ordning neppe vil kunne tilveiebringes. Amtmanden
tiltraeder det Storthingskomiteens Indstilling ledsagende dissenterende
Votum og har Intet åt indvende mod det deri indtagne Lovforslag.

Med Hensyn til det nairmere Indhold af de afgivne Erklseringer
fra de iicevnte Herreder i Nordre Trondhjems Amf hidsaittcs hei Fol Merakers

Herredsstyrelse siger, åt den Under overveiende Grunde
for, åt en udelukkende norsk Lov for Lapperne bör istandbringes framfor
den paapegede faflles Lov for Norge og Sverige.

NorsJca Regeringens Inästilling den 5 Januari 1883. g

Vserdalens . Herredsstyrelse erklmrer, åt ilivorvel svenske Lapper
i Regelen om Vinteren beite en Tid inden dette Herreds Grasndser og
derunder afstedkomme åtskillig Skade paa Hpstakker i Fjeldslaatterne,
har dette dog hidtil ei vaeret Gjenstand for retslig Paatale, hvorfor
Herredsstyrelsen ikke kan have nogen paa Erfaring grundet Formening
om, hvordan en Lappelov hensigtsmaessigt bpr istandbringes. Imidlertid
tror Herredsstyrelsen det gavnligt, åt Noget gj0res for ad Lovgivningens
Vei åt ordne Lappernes Forhold, og åt det specielt vil
vame npdvendigt, åt der aabnes Adgang til åt faa Erstatningskrav eller
andel. Tilgodehavende inddrevet efter norsk Dom, hvad enten Lapperne
opholde sig ost eller vest for Rigsgramdsen.

Snaasens Herredsstyrelse udtaler, åt den tror, åt för dette Herreds
Vedkommende Forholdet mellem Lapperne og de Fastboende nok vil
kunne ordnes ved en särskilt norsk Lov, men for åt Loven skal blive
saa effektiv som muligt, vil Herredsstyrelsen helst anbefale en Fadleslov.

Grongs Herredsstyrelse erklasrer, åt da Herredet kun uvsesentlig
berores af de Forholde, hvorom Lovforslaget handier, ser den sig ikke
istand til åt udtale nogen Formening om Forslagets specielle Indhold,
dog tror Herredsstyrelsen åt burde udtale, åt en norsk Lov vedkommende
Lapperne og deres Rettigheder vil ansees heldigere end en
Faslleslov. I en under 28de Oktober sidstleden afgiven Erklaering har
Lensmanden i Grong naermere forklaret, hvorledes Antallet af Lapper
i dette Herred i de sidste 10 a 15 Aar er i hoi Grad aftaget, saa åt
der nu kun i Norviks Kapelsogn af Herredet tindes nogle ganske faa
Lappefamilier, som ere hjemmehprende i samme. I de sidste Säd
Aar har derimod selve Hovedsognet vane! bes0gt af nogle svenske
Lappefamilier, hvis Forhold til de Fastboende har ladet Adskilligt tilbage
åt pnske.

Liernes Herredsstyrelse erklserer, åt den enstemmig vil udtale, åt
den ikke Under, åt man tilfredsstilles ved eu särskilt norsk Lov. I Egne,
bemaerkes der, hvor Distriktsinddeling ikke vil kommeHil åt Ande Sted,
vil man kun komme til åt bringe Öfre for åt sikre Lappernes Interesser
liden åt faa noget Vederlag derför, da det i de aller sjeldneste Tilfaelder vil
vane gjprligt för Skadelidte åt udfinde den Skyldige, faa tidsnok Dom paa
barn, faa Exkution paa hans Ren og faa dem solgt paa en Tid, da Renen
ikke kun har Vterdi tor Lappen; men selv der, hvor Distriktsinddeling
bliver indfprt, vil disse Ting kun vanskeligt gaa. Alene ved åt förrige
Lappen til hans Hjemsted i Sverige vil det lykkes åt faa Erstatningen
udbetalt og derved tvinge Lappen til åt holde sig Lovens
Forskrifter efterrettelig. Herredsstyrelsen har derhos gjort et Par
Bih. till RiJcsd. Frot. 1883. 1 Samt. 1 Afd. 2

10 Norska Begeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Anmasrkninger ved Enkeltheder i Lovforslaget, der ikke antages k er
åt paakalde nogen Bemserkning.

Kolvereids Herredsstyrelse erklmrer, åt da dette Herred kun i
länge Grad besoges af Lapper og for Tiden slet ikke af svenske, Under
Herredsstyrelsen ikke åt have det Kjendskab til Sägen, åt den t0r udtale
sig bestemt desangaaende.

Blandt Aintets Fogder udtaler Fogden i Stor- og Vandal, åt efter
bana Förmening vil hensigtsmsessige Bestemmelser vanskelig kunne
opnaaes liden gjennem eu faslles norsk og svensk Lov. Fogden i
Inderpen erkberer, åt ban intet Kjendskab bär til de berben hprende
Fördold og saaledes ikke drister sig til nogen Udtalelse. Fogden i
Namdal anf0rer bland Andet, åt hvad det formentlig egentlig kommer
an paa i neervmrende Sag er åt kunne udjevne den Vanskeligbed, som
den forurettede Part bar ved att s0ge sin Regres mod Forngermeren; men
saa lamge de territoriale Fördold og vidstrakte Trakter er til Hinder
for, åt de almindelige og gjgeldende Regler for Rettergang og prompte
exekutive Udfprelse af de afsagte Dekreter gj0res anvendelig, frygter
han for, åt Tilstanden ikke vil kunne undergaa synderlig Bedring ved
de paapegede extraordinarie Love.

Amtmanden i S0ndre Trondbjems Amt oplyser i Skrivelse af
16de December 1882, åt ban bar erbvervet Erklseringer i Sägen fra de
3 A mtets Fogder, som komme i nogen Förbindelse med Flytfinviesenet,
samt fra vedkommende Herredsstyrelser. Derhos er der afgivet eu
Udtalelse af den i Guldalens Fögderi forrettende Udskiftningsformand,
Sv. Olsen, der anfores att bave Erfaring, hvad angaar Lappeforholdene
i dette Amt. Selv udtaler Amtmanden, åt ban ikke kan vmre i Tvivl
om, — naar ban tager Hensyn til Forholdet niellera Flytlapperne fra
begge Riger og de Fastboende i Nordlands og Troms0 Amter, hvilke
efter dans Mening alene ere de Dele af Landet, bvor Kravet paa en
Ordning af disse Fördold ved Lov med Npdvendighet fremtraader —,
åt en Fmlleslov er den eneste tilfredsstillende Forf0ining paa Lovgivningens
Vei, som ber kan traeffes. Naar Hensyn derimod blot tages
til Forboldene i s0ndre Trondbjems Amt, bemasrker Amtmanden, belder
ban vistnok til den Mening, åt man ber kunde lade sig npie med
en udelukkende norsk Lov, eller snarere åt der for dette Amts Vedkommende
i Grunden slet ikke tiltrsenges nogen ny Lov. De allerfleste
af de Lapper, der opbolde sig i Amtet, Hemlig i Herrederne Tydalen,
, Rpros, Budalen, Bjornpr og Iievne, ere norske Undersaatter, og Antallet
af svenske Lapper, som dragé ind over Grmndsefjeldene til Tydalen
og Rpros i Sommertiden, er ikke stort. 3 a 4,000 Ren antages åt
vsere det st0rste Antal, som i Almindeliglied opbolde sig og dragé

Norslca Regeringens Inflyttning den 5 Januari 1883. 11

omkring i dette Amt. Konflikterne niellera Flytlapperne og de Fastboende
ere som F0]ge deraf faa og den de Sidstnmvnte paafprte Skade
temmelig ubctydelig. Forsaavidt de nedenfor omhandlede Erklseringer
fra Selbo og isarr Rpros Herredsstyrelse i dette Punkt lyder anderledes,
tror Amtmanden efter sin länge Erfaring åt turde antage, åt de lide af
nogen Ovcrdrivelse. Han tilfpier, åt heller ikke den for et Par Aar
siden begyndte Indflytning af endel Lap og Ren nordenfra over Idevnekjplen
til Renmosestraskningerne i det store Rntenfjeld har vist sig åt
medfpre Ulemper.

Medens Amtmanden saaledes anser det opkastede Spprgsmaal
temmelig uvigtigt for hans Amts Yedkommende, erklasrer han sig,
som anfprt, for Tilveiebringelsen af en Faelleslov og slutter sig til det
Lovudkast, som Komiteminoriteten paa sidste Storthing har afgivet.
Med Hensyn til F ädles ans varlighed sprincipe t finder Amtmanden specielt
åt burde bemmrke, åt da dette formenes åt havc sine betaenkelige
Sider, vilde han ikke kunne vane med paa åt bringe det i Anvendelse
liden saaledes begraendset, som det fremtrseder i Komiteminoritetens
Votum (kfr. naerveerende Föredrag nedenfor ved § 15). For0vrigt,
anf0rer Amtmanden, vil dette Princip neppe komme til Anvendelse
for hans Amts Vedkommcnde, da han ikke antager, åt der vil blive
fundet grundel Anledning til her åt bestemme Distriktsinddeling, hvoraf
Fadlesansvaret er betinget.

Af de nrevnte 5 Herredsstyrelser i spndre Trondhjems Amf, der
havc erklasret sig, er det kun R0ros’s, som udtaler sig for eu udelukkende
norsk Lov, medens Budals, naar den ser udenfor sit eget Herreds
Grmndser, erklserer sig för en Fadleslov, hvilken ogsaa Selbo,
Bj0rn0rs og Hevnes Herredsstyrelser foretrmkke. Indholdet af de 4
sidstnmvnte Herredsstyrelsers Erkkeringer er i alt Viesentligt udtpmt
herved. Rpros Herredsstyrelse bär under 2den September sidstleden
nsermere ytret Fplgende:

“Som bekjendt ligger R0ros Herred paa Griendsen mod Sverige
og er omgivet af h0ie, med Rensdyrmos bedaekkede Fjelde. I disse
opholder sig endel Papper, dels svenske og dels norske, med sine
Rensdyr, hvoraf flere eies af fastboende Eiendomsnicend. I den senere
Tid isan* ere Lappernes Dyr blevne mere og mere paatrsengende for
Eiendomsmmndene, fornemmelig ved daarlig Bevogtning, hvilket vol
ogsaa for endel skriver sig fra, åt de vogte Bondens Dyr sammen med
sine egne, og tmnke rimeligvis da, åt det ikke er saa farligt. Lappen
kan vel erkjende, åt Skade er skeet ved Rener, men de fordre Bevis
for, åt det er den Anklagedes Ren, hvorved det bliver yderst vanskeligt
åt naa barn med S0gsmaal ad Lovens Vei. Heraf fremgaar, åt en

12 Norska Regeringens IndstUUng den 5 Januari 1883.

bedre Lovordning maa til, for åt Bondens H0 og hans for Vinteren
til Kreatnrene opsamlede Renmose kan blive fredet, og for åt hans
dyrkede Mark og Udslaatter ikke skal blive pdelagte; thi af den naervaerende
Tilstand opstaar der mange sprgelige Tvistigheder, saa åt man
0nsker snarest muligt en Lov, der kan sikre Lappens Existens og
Bonden Rot til åt frede sine Eiendomme. Helst pnsker man en udelukkende
norsk Lov og da i det Vmsentlige i Overensstemmelse med
Stiftamtmand Kierschows Förslag med Distriktsinddeling og folies Ansvar
for Lapperne, naar der opstaar Sp0rgsmaal om Skadeserstatning;
is;er bpr den Bonde, der eier Rensdyr, have samme Ansvar for Skadetilfpielse
som Lapperne, og Stiftamtmandens Förslag om Udsmttelse
af Prmskriptionen i to A ar efter en Doms Afsigelse eller Forligs Indgaaen
optages i Loven“ (se det private Udkast § 15). Om et Punkt
i denne Erkkering se nedenfor ved § (24) 25.

Af Amtets Fogder have Fogden i Strinden og Selbo Fögderi
samt Fogden i Fosen ved åt henholde sig til vedkommende Herredsstyrelser
udtalt sig for en Ordning ved Fmlleslov. Fogden i Guldalen
formener, åt Behovet kan afhjtelpes ved en särskilt norsk Lov; men
samtidig krmver han, åt der skal traeffes en Ordning, hvorefter norske
Retsafgjorelser i disse Forhold skal kunne fuldbyrdes i Sverige.

De förän omhandlede Erkforinger, navnlig de, som ere afgivne
af Amtsformandskabet og saagodtsom samtlige Herredsstyrelser i
Troms0 Amf, for hvilket Amt nmrvaerende Lovsag som bekjendt barden
ganske ovcrveiende Interesse, og hvis Indvaanere tpr antages
blandt dem, hvis Udtalelser man nu har indhentet, i det Bele åt vmre
mest fortrolige med de Spprgsmaal, hvorpaa det her kommer an, maa,
saavidt skjpnnes, tjene til åt st0tte den Anskuelse, åt de mellemrigske
Lappers Forhold helst bpr spges ordnede gjennem en folies norsk og
svensk Lov. Departementet har for sit Vedkommende i de fremsatte
Propositioner gjentagende begrundet denne Mening, hvilken man altsaa
efter de senest fremkomne Udtalelser Under fuld Fpie til fremdeles
åt fastholdc.

Som det vil sees, fremholdes det fra Troms0 Amt fremdeles som
paatramgende n0dvendigt, åt Lov om Lapperne snarest muligt istandbringes,
og har Departementet troet åt burde andrage om, åt man
s0ger Forslaget om en for begge Rigel- ftelles Lov om nservmrende
Gjenstand förelagt paany for fbrstkommende Storthing.

Man har allerede förän bemaerket, åt ligesom den svenske Rigsdag
ved sin Vedtagelse i 1882 af densamme forelagte Kongelige Pro -

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

position har företaget nogle JEndringer i denne, saaledes er der saavel
i det. Lovudkast, Storthingskomiteens Minoritet samme Aar har afgivet,
som i Troms0 Amtsformandskabs Erkltering ogsaa foreslaaet torskjellige
Forandringer i Propositionens Bestemmelser. Forinden Departementet
i det Enkelte udtaler sig om Tilraadeligheden af åt optage i den vorden
de Proposition de saaledes foreslaaede PEndringer, bemaarkes, åt
Komiteminoriteten sees ved Afgivelsen af sit Votum åt have vteret bekjendt
med den af Rigsdagens saerskilte Utskot givne Indstilling af
22de April 1882, i Overensstemmelse med hvilken Rigsdagens Lovbeslutning
blef fattet, o g er der i Komiteminoritetens Udkast taget
Hensyn til de'' af Rigsdagen besluttede Modifikationer. Man kan videre
med Hensyn til Komiteminoritetens Udkast paapege, åt Komiteens Pluralitet
i Slutningen af sin Indstilling (S. 8, 2 Spalte) angaaende samme
bemaerker, åt Udkastet i dets Afvigelser fra Propositionen formenes
åt indeholde ikke uvassentlige Forbedringer, o g åt- det derför antagelig
maatte blive åt foretraekke for det Kongelige Förslag, om det
nu maatte ansees afgjort, åt kun en Faslleslov vilde gj0re Fyldest for
Behovet. . Ligeledes er, som det vil sees, Troms0 Amtsformandskab af
den Mening, åt de PEndringcr, Komiteminoriteten har företaget i den
Kongelige Proposition, ville vasre Forbedringer, o g er der heller ikke
i de pvrige indl0bne Udtalelser fremfprt nogen Indvending mod de
Punkter i Komiteminoritetens Förslag, der afvige fra Propositionen.

_ Man gaar dernäst over til åt omhandle de Punkter, hvori Propositionens
Lovudkast er bleven foreslaaet forandret:

Efter Propositionen er Lovudkastets Överskrift: Lov angaaende
Lapperne i de forenede Kongeriger Norge og Sverige. Den svenske
Rigsdag har i sin Beslutning af 1882 forandret Överskriften til: Lov
angaaende de Lapper, som med Rensdyr flytte mellem de forenede
Kongeriger Norge og Sverige. Som paapeget i Komiteminoritetens
Votum S. 10-—11 forklares det i det svenske Utskots Indstilling S. 31,
åt Hensigten med denne Förändring har vmret åt udtrykke, åt Loven
kun skal blive anvendelig paa svenske Lappers Retsstilling i Norge
og norske Lappers Retsstilling i Sverige, men ikke paa svenske Lappers
Retsstilling i Sverige, hvilket Forhold skal veere overladt den
svenske Lovgivnings fri Raadighed. Efter hvad der anfpres, bär Utskottet
vmsentlig sigtet til det i Jemtlands Län stedfindende Forhold
mellem de Fastboende og de der hjemmehprende Lapper, idet dette
synes ordnet saaledes, åt Inne have faaet sig udlagt Jord til udelukkende
Brug, medens andre Strmkninger ere tildelte Lapperne, og åt
Propositionen tillsegger norske Papper en Betes- og Skovret, som erkjendes
åt kunne udpves ogsaa over Inne private Eiendomme over -

14 NorsJca Regeringens Indstilling den 5 Januari 18S3.

ensstemmende med Propositionens §§ 4 og 9, medens man ikke vil
till Begge svenske Papper en saadan Ret, udentvivl fordi Byrden for de
Fastboende derved vilde blivo meget större. Komiteminoriteten har i
denne Anledning bemaerket Fölgende:

“Om Sverige vil opretholde sine nu gjaddende Lovfor skrifter, forsaavidt
de indrömme deres egne Papper mindre Rettigheder, eller paahcggo
dem större Forpligtclser end Mellemrigsloven fastsmtter, er en
ligegyldig Sag for Norge, aldenstund norske Papper opretholdes i de
Rettigheder, som Mellemrigsloven hjemler dem. Under denne Betingelse
maa Sverige, selv om Mellemrigsloven faar samme Ramme som
Propositionen, have Frihed hertil. Derimod anse vi det ikke tilraadeligt
åt forbeholde ethvert af Rigerne Ret til åt indrömme egne Papper
en dem udelukkende forbeholdt större Ret til Renbete och Skovfang,
end Mellemrigsloven hjemler det andet Riges Papper. Saadant vilde
let kunne blive til Fortnengsel for disse og maatte sikkerlig lede til
store praktiske Vanskeligheder. Under disse Omstsendigheder tro vi
åt burde tilraade, åt Loven for Norges Vedkommende beholder Ramme
og Överskrift- som i Propositionen foreslaaet, men åt der i Loven
indtages en Bestemmelse, hvorefter den större Ret till Bete eller Skovfang,
som i noget af Rigerne tilkommer eller maatte blive tillagt dets
egne Papper, ogsaa skal tilkomme det andet Riges Papper. Under
denne Betingelse kan man ikke have Noget. imod, åt den svenske Lov
gives en saadan Överskrift, som af Rigsdagens Utskot foreslaaet;“

Departementet maa med Komiteminoriteten tilraade, åt Loven för
Norges Vedkommende beholder den i Propositionen foreslaaede Överskrift,
saa meget mere som der blandt de Papper, som det nitid har värnet
Forudstetningen, åt den tilsigtede Lov skal omfatte, findes endel, nemlig
Kautokeinolapperne, hvis Flytninger hovedsagelig er indskrnenkot til
åt bevsege sig niellera Sogne inden norsk Omraade. Man tror ogsaa åt
burde anbefale Komiteminoritetens Förslag om, att der i Slutningen af
§ 3 indtages fölgende Tilltag:

»Forsaavidt der ved särskilt Lov i noget af Rigerne er eller fremtidig
bliver tillagt dets egne Papper större Ret til Renbete eller Skovfang
end i ntervterende Lov bestemt, skal saadan Ret ogsaa tilkomme
det andet Riges Papper». .

Departementet anser det forövrigt överflödig åt bemterke, åt eu
Bestemmelse af det her citerede Indhold forudsaittes ingen Indflydelse
åt faa paa den sterskilte Lovgivningsmyndigheds Raadighed over Pappeforholdene
i de Trakter, der altid har vseret forudsatte åt ligge udenfor
ntervterende Povarbeide, hvilket er Tilftcldet med det egentlige Finmarken.
(Kfr. Udkastets § 28 (29).

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

ad § 3.

Förliden sidstmevnte Tillag til § 3 indeliolder Komiteminoritetens
Udkast nogle andre Modifikationer i denne Paragrafs Text.

Komiteminoriteten har antaget, åt, som Paragrafens lste Punktum
i Propositionen er affattet, fremgaar det ikke tydelig! nok — hvad
der dog antages åt vasre Meningen —, åt Lapperne i Udpvelsen af sin
Rot til Jagt o g Fiskeri skulle efterleve de Bestemmelser, som til enhver
Tid ved Lovgivningen i det Land, hvor de opholde sig, ere fastsatte
for Landets egne Undersaatter (se Indst. S. 12, 2 Spalte). Det
foreslaaes derför, åt Slutningen af lste Punktum gives f0lgende Affattning:
» — — samt åt betjene sig af Land og Vand saavel till deres
egen och deres Rens Underholdning med Iagttagelse af denne Lovs
Forskrifter, som til Jagt og Fiskeri lige med Rigets egne Undersaatter».

Departementet tiltrseder dette Förslag.

Komiteminoriteten har antaget, att der icke kan gjores nogen
Lempning i Budet om, åt Lapperne fra Sverige ikke maa indfinde sig
i Norge tidligere paa Aaret end i Maj Maaned. Derimod, anfpres det
S. 13, lste Spalte, har man troet det npdvendigt att tilläde Lapperne
under visse Omstmndigheder att forblive i det Rige, hvor de ei
hprer hjemme, noget Lengere end i Paragrafen bestemt; tlii efter de
fremkomne Oplysninger er det ikke altid muligt åt flytte fra Sverige
allerede den lste Maj. Ligesaa kan det, tilfcies der, ialfald vaire hensigtsmmssigt
for dem åt flytte ind did allerede i September Maaned,
hvilket, om Bestemmelsen bibeholdtes uforandret, vilde blive de norske
Lapper forbudt. Komiteen foreslaaer i dette 0iemed Begyndeisen af
Paragrafens 2det Punktum affattet saaledes: »Medmindre vedkommende
Jordeieres eller Brugeres Samtykke erhvaerves, eller ussedvanlige Veirforhold
ere til Hinder for Flytningen, maa svenske Lapper» o. s. v.

Departementet tror åt kunne anbefale dette Tillag. En saadan
Lempning antages åt kunne medfpre en ikke uvaesentlig Lettelse for
Lappen paa samme Tid som de Fastboende derigjennem neppe ville
i nogen betragtelig Grad bebyrdes. Det t,0r nemlig antages, åt Lappen
selv icke vil vmre tilbpielig til om Vaaren åt bolde sig i de östlige
Trakter lamgere eller om Hpsten åt forlade de vestlige tidligere en
npdvendigt.

Endelig har Komiteminoriteten foreslaaet, åt den ved Lovforslagets
sidste Behandling i Paragrafen intagne Undtagelsesbestemmelse
til Fordel for Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel Smdvane
have pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt beite paa begge Sider af

16 Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Rigsgraendsen, gives et Tillaig om, att nsermere Bestemmelse om de
Grasndser, inden hvilke en saadan Beitesret kan ud0ves, bliver i förnöden!
Fald åt afgive af vedkominende Amtmand eller Landshövding.
liden en saadan Adgang til paa Forhaand att bestemme Graendserne
for denne saerskilte Beitesret, kan det efter Komiteminoritetens Mening
komme til åt kraeve kostbare o g vanskelige Undersogelser att faa det
faktiske SpOrgsmaal oplyst, naar en Lap maatte blive sat under Tiltale
for åt have overskredet saadan Rettighed.

Departementet tror ogsaa, åt den her foreslaaede Bestemmelse kan
vise sig nyttig. Den bor forpvrigt, istedetfor som i Komiteminoritetens
Udkast, åt indtages som eget Punktum, formenlig heller knyttes umiddelbart
til den foranstaaende Undtagelsesregel, for åt det strax kan
fremgaa, åt den kun vedkommer denne.

ad § 4.

Tromsp Amtsformandskab og med dette Herredsstyrelserne inden
dette Amt har fremholdt 0nske om, åt der i denne § indtages Bestemmelse
om, åt det kun skal tillädes Lapperne efter Udvisning åt tage
voxende Lpvtraser til saadanne Behov, der i mere betragtelig Grad angribe
Skoven, saasom til Gjunder. Amtmanden i TrornsO Amt har i sin
Betänkning af 25 November 1882 angaaende dette Punkt udtalt sig
saaledes:

»Om den i Lovforslagets § 4 omhandlede Adgang for Lapperne
til åt benytte voxende Lpvtnver ytrer Amtsformandskabets Komité, åt
den bor indskraenkes for åt sikre mod Misbrug.

I Praemisserne er intet udtrykkelig sagt, om hvilke Misbrug man
befrygter, eller om hvor vidt Indskramkningen bor gaa, men af Konklusionen
ser man, åt Meningen er den, att voxende Lpvtrmer uden
Udvisning kun skal kunne tages till Teltstaenger og andre mindre Fornpdenheder,
men åt derimod i Statens Skove Udvisning og i private
Skove enten Overenskomst med Éieren eller Udvisning ved en offentlig
Autoritet bor fordres, for att Lapperne skulle fila benytte Skoven videre
end anfört, f. Ex. til Gjaerder. Hertil slutte Herredsstyrelserne sig,
idet Hilleso dog tilfoier, åt det bor överlädes alene til Eieren eller to
Lagrettesmmnd åt udvise Skov paa privat Grund, eu Bemmrkning, som
jeg dog ikke kan vaere enig i, da en af Statens Funktionasrer i ethvert
Fald maa staa niellera Parterne, hvis disse ikke kunne enes.

Hvad jeg tidligere har anfprt mod, åt Udvisning i deslige Tilhelde
skal fordres, findes i min Erklsering af 29de April 1875, indtaget i
Storthings-Forhandlinger for 1878, V, Dokument N:o 21, Tillmgget og

Körsla Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

desuden senest, i Indstilling 0. IV. för 1882. Jeg’ har der ytret, åt
Lappernes Behov til Trävirke ofte kan opstaa under saadanne Omstaendigheder,
åt det vilde vasre urimeligt åt paahegge dem åt indhente
enten Grundeierens eller en offentlig Betjents Samtykke. Denne Mening,
som jeg vistnok for almindelige Tilfadde fastholder som rigtig,
er jeg dog nu tilboielig til åt forandre for enkelte Tilfaddes Vedkommende.

Mindre og uopsaettelige Reparationer af Gj ser der ville Lapperne
kunne foretage ved Iljadp af Port og Vind fakt, som de kunne tage liden
Udvisning, hvis de derimod enten til Istandssettelse af aeldre eller til
Opförelse af nye Gj ter der tiltrsenge friske (voxende) Trreer, saa vil i
Regelen dette Behov ikke vtere saa uopseetteligt, åt de ikke skulde
kunne indhente Invisning. Et Paabud derom i saadanne Tittande formenes
derför ikke åt vtere ubilligt. Derimod maa jeg indr0mme, åt
det ofte kan vtere ubilligt mod de Fastboende, åt de skulde taalo, åt
Lapperne hvorsomhelst kugge frisk Lovskov til Gjmrder. Der kan behoves
temmelig store Kvanta dertil, og det er desuden en Kjendsgjerning,
åt Lapperne ofte ere uvorne ved Högst af Gjaerdefang.’ Det har i
dette Amf, hårnät,_ åt Lapperne have nedhugget större Straekninger af
Lovskov for åt hindre Renerne fra åt sprede sig u do ver visse Egne
og för således åt Jette dem selv Bevogtningen. Der opstaar derför
ofte jl vistigheder mellem Lapperne og de Fastboende om denne Hugst
af friske Lovtraeer til Gj flärd er, og jeg maa indrpmme, åt Forslagets §
4, som det nu er affattet, ikke er tjenlig til åt forebygge saadanne
l vistigheder. Vistnok skulle Lapperne efter denne § kun hugge til
Fornodenhed, men dette er et toieligt Ord, som Lapperne vil strmkke
ud längst muligt og de* fastboende indskrsenke mest muligt. Men til
åt forebygge deslige Tvistigheder vil det utvivlsomt bidraga, om Lapperne
bleve nodte til, fprend de hugge frisk Skov til Gjaerder, åt soge
enten Tilladelse af den fastboende Skoveier eller, hvis Lappen finder
dennes Fordringer urimelige, Udvisning af en offentlig, upartisk
Betjent.

Jeg tror saaledes, åt man i Alles — baade Lappernes og de
Fastboendes — vel forstaaede Interesse kan gaa ind paa den opstillede
h oi äring om Udvisning. Amtsformandskabet synes i sin Erklaering åt
ville trmkke Graändsen for Udvisning saaledes, åt denne ikke fordres
til »mindre Fornödenheder», men derimod til Hugst af hvad der videre
tiltraenges. Jeg vi! imidlertid ikke anbefale, åt saa ubestemte Udtryk
bruges. Större og mindre Fornödenheder er Betegnelser, som hver af
Par ter ne vil udtyde paa sin Maade. Jeg foreslaar derimod Udvisning
kun paabudt for T r se fång til Gjairäer og til Gammer eller Kuse.

Bih. till Riksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Afd.

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

I sidstngevnte Hänseende skal bemasrkes, åt Lapperne paa mange
Steder her i Amtet have staaende dels Gammer opförte af Jord og
Trsevserk, dels smaa ogsaa af Lövtrseer optpmrede Huse, Om disse
Gammer og Huse gjaslder det samme som om Gjairder anfört, åt Trangen
til dem ikke opstaar saa pludseligt, åt ikke TJdvisning kan oppebies,
samt åt Ilugsten af frisk Lövskov til dem kan blive temmelig
betydelig. Udenfor Gjarrder og nsevnte Gammer eller Huse bär Lappen
ingen Fornödenhed til nogen större Hugst al frisk Lövskov. Teltstsenger
og deslige er Smaating, som ogsaa efter Amtsformandskabets
Erklaning blive udenfor Paabudet om Udvisning.

Med Hensyn til Spörgsmaalet, om man skal paabyde Udvisning
kun for private eller baade for private og offentlige Skove, vil jeg udtale
mig for det sidste. Uagtet vistnok Statens Lövskove ere af mindre
vaesentlig Betydning for Staten, er det dog for enkelte skovarme Distrikter
vigtigt, åt den skaanes, og en forskjellig Regel vilde desuden
lettelig kunne lede til Urede i Sägen, da mindre terlige Papper vilde
undskylde sin Undladelse afat söge Udvisning ved Hugst i Privatsko v
med den Udflugt, åt Yedkommende troede, det var offentlig Skov.

1 Henhold til det Anförte tillader jeg mig åt föreslå, åt man
forandrer § 4 derlien, åt Lapperne ikke faa Ret til åt Rugge frisk
(voxende) Lövskov til Gjmrder, Gammer og Huse, förend Hugsten er dem
udvist i Statens Skove af vedkommende Forstbetjent. og i private Skove
enten af Eieren eller, hvis Lappen ikke bliver enig med denne, af den
offentlige Betjent, som Amtmanden dertil bemyndiger».

Amtmanden er altsaa efter Foranstaaende kommen til den Mening,
åt det vil kunne paakegges Lapperne åt skaffe sig Udvisning,
inden de Rugge friske Lövtrseer, naar det g|folder de Beho\ foi saudant
Trävirke, som ikke ere åt uopsasttelig Natur, hvortil han regner
G jaer der og Gammer eller Huse. Efter hvad det Rörom er anfört, tror
ogsaa Departementet åt turde antaga, åt man liden åt bebyrde Lapperne
i for höi Grad kan imödekomme denne fra Amtet fremkomne
Begjaering. Det man ikke lades ude af Syne, åt Sparsonxhed i Benyttelsen
af Skoven i disse Egne, hvor den ialfald paa mange Steder kun
langsomt reproduceras, er af ''S igtighed saavel för Lappernes som foi
den Fastboendes Nafring, og de Indskrmnkninger, som til dette 0iemed
maatte fastssettes, ville derför vfere ikke blot i den hastboendes, men
i Ltengden ogsaa i Lappernes velforstaaede Interesse.

Departementet har v alrot i nogen Tvivl om, hvorvidt man bör paalrngge
Lapperne åt söge Udvisning i den ommeldte Udsti åkning ikke
blot for Privatskoves Vedkommende, men ogsaa for Skove, som ere
Statens Eiendom. Amtmanden har imidlertid anfört, åt en forskjellig

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Regel kan lede til Vanskelighed ved Kontrollen, idet Vedkommende,
der har nndladt åt efterkomme Budet for Privatskoven, kan taenkes åt
ville paaskyde, åt han antog åt befinde sig paa Statens Eiendom. Hertil
kan vistnok bemairkes, åt det saavel i nasrvmrende Paragraf som ellers
i Lovforslaget findes Bestemmelser, der ere byggede paa ForudsEetningen
om, åt Lapperne vide åt skjelne mellem, hvad der er Statseiendom,
o g hvad der er i privat Eie. Men paa den anden Side tpr dog hin
Betragtning ikke vaere nden Vsegt. Som af Amtmanden bemaerket, er
det for de skovfattigere Distrikter derhos af Vigtighed, åt ogsaa Statsskoven
saavidt muligt vaerges mod Misbrug, der her kan befrygtes
saa meget lettere åt knnne finde Sted, dagpapper! i Statens Skov kan
kugge liden Betaling. Departementet har derför troet i nservmrende
Punkt ikke åt bnrde fravige Amtmandens Förslag.

I Henhold til Eoranstaaende foreslaar man, åt der mellem lste
og 2det Afsnit af Paragrafen indskydes fplgende Passus:

»Til Gjasrder og G aminer eller Huse maa Lapperne ikke tage
voxende Lpvtrreer, fprend disse ere blevne dem udviste i Statens Skove
af vedkommende Forstbetjent og i private Skove enten af Eieren eller,
hvis Lappen ikke bliver enig med denne, af den offentlige Betjent,
som Amtmanden eller Landshövdingen for saadant Tilfselde har dertil
bemyndiget.»

I Sammenlueng hermed bliver da formentlig i Straffeklausulen i
lste Punktum af Paragrafens 2det Afsnit åt indskyde fel gendo Ord:
»eller som til Gjairder, Gammer eller Huse tager voxende L0vtree liden
Utvisning.»

ad § 5.

Komiteminoriteten har (S. 18) foreslaaet en Omredaktion af denne
§ i den Hensigt åt erholde direkte udtalt den Sotning, som indirekta
allerede ligger i samme, og hvis Gyldighed ogsaa ellers i Lovforslaget
forudssettes, nemlig åt det Lappernes Betesret undergivne Omraade kan
indskrmnkes derved, åt Bele deraf udhegges til privat Eiendom og opdyrkes
eller tages i udelukkende Brug for Eiernes Bedrift. Komiteminoriteten
har troet det ligeoverfor Bestemmelsen i Propositionens §
26, sidste Passus, hensigtsmmssigt, åt ovennsevnte Sats her ligefrem
udtales.

Departementet tror ligeledes, åt Loven kun vil tydeliggjpres ved
deri af Komiteminoriteten foreslaaede Sotning, i hvilken derhos, som
det vil sees, udtrykkelig er henvist til den Lapperne efter § 9 tilkommende
Brugsret.

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

ad § 6.

Departementet har Intet åt indvende mod den af Komiteminoriteten
foreslaaede Opflytning af Paragrafens sidste Punktum, der er skeet
i den Hänsigt åt tydeliggjore, åt Spprgsmaalet om, hvorvidt Distriktsinddeling,
med deraf flydendc Fasllesansvar, i en given Trakt skal
finde Sted, og Fastsrettelsen af Distrikternes Gramdser skal vane overladt
Administrationen til endelig, for Domstolene bindende Afgjprelse.
Hvad der efter denne Omredaktion indeholdes i Paragrafens to fplgende
Punktumer, formenes paa denne Maade klarere åt fremtrrede
som en Anvisning til den administrative Myndighed. I samme 0iemed
er i det förste af disse Punktumer Udtrykket: “maa“ der findes eller
aabnes Renveie o. s. v., forandret til: ab0r“ der findes eller aabnes
Renveie o. s. v.

ad § 8.

Heller ikke er der formentlig Noget åt erindre mod den af
Komiteminoriteten gjorte Tilfpielse i denne Paragrafs Litr. e. om, åt
Formanden snarest muligt efter Ankomsten til Distriktet skal erkyndige
sig, om nogen af de til Distriktet hprende Tapper bär opgivet Autallet
af sine Ren urigtigt, og da derom underrede Lensmanden.

ad § 9, 4de Led.

Tromsp Amtsformandskab har i sin Erklaering af 17de Juli 1882
isaer betonet, åt eu Förändring bor foretages i § 9, 4de Led. Det
paastaaes, åt naar man har foreslaaet sat 8de Juli som den Tidsgraendse,
for hvilken det i Tromso Amf ikke skal medfpre Erstatningspligt
åt bete med Ren paa Udmark af den Beskaffenhed, som her mull
andlös (Ilavnegangene), medmindre denne Frihed af Lapperne benyttes
saaledes, åt Enkeltmand derved i véesentlig Grad bebyrdes, saa
er Terminen her sat för långt ud paa Aaret. Det fremholdes som
nodvendigt, åt samme forandres til 15de Juni, eller ialfald til 24de
Juni. Herredsstyrelserne i Amtet have ogsaa i dette Stykke henholdt
sig til Amtsformandskabet; for et Par Herreders Vedkommende (Lenvik
og Hillesö) holdes der ubetinget paa, åt Terminen ikke maa sfettes
senere end til 15de Juni. Amtmanden bär angaaende dette Punkt
samt om Amtsformandskabets Ovrige Bemasrkninger ved § 9, 4dc Led,
udtalt sig saaledes i sin Betfenkning af 25de Novbr. sidstl.:

“Det vil sees, åt den paa Amtsformandskabet nedsatte Komité
i stserke Udtryk har udtalt sig mod den Lapperne i dette No. betingelsesvis
tilstaaede Frihed for Skadeserstattning indtil 8de Juli. Amts -

Norska Regeringens Inclstilling den 5 Januari 1883.

formandskabet har i Henhold dertil eu sl emmig udtalt, åt Terminen bor
skydes frem til 15de Juni, eller hvis dette ikke kan opnaaes — til
24de Juni. Til denne Udtalelse have 15 Herredsstyrelser sluttet sig,
inedens to, Hemlig Lenvik og Hillese, ubetinget have erkferet sig för
15de Juni. Med Hensyn til den i samme No. bestemte Stedsgrtendse
af 6 Kilometer erkferer derimod Amtsformandskabets Komité, åt denne
Grmndse er tilstrmkkelig (til åt varetage de Fastboendes Interesse!-),
naar undtages i enkelte Distrikter, saasom Maalselven og Bardo.

För åt imodekomme disse Distrikter har man derför foreslaaet,
åt Amtmanden skal faa Bemyndigelse til åt udvide Afstanden til 8
Kilometer. Jeg skal med Hensyn til disse Punkter hemterke Folgende:

Den omhandlede Tidsgraendse 8de Juli er som bekjendt indkommet
efter Förslag fra den i 1866 nedsatte Kommission og er stöttet
ved de under Kommissionens Omreise i Distriktet, deribland!, ogsaa i
Maalselven (se Kommissionsindstillingen Side 6, förste Spalte nederst)
faldne Udtalelser fra Almuens Side om, åt det ismr i den förste Del af
Sommeren ikke var muligt för Lapperne åt bolde sine Ren borte fra
de Fastboendes Havnegang og Saiterbrug. Bestemmelsen er altsaa
tmnkt åt skulle vane eu Begunstigelse for Lapperne, og som saadan
er don ogsaa) fremdelos af Almuen opfattet. Derom vidner noksom
den Uvillie, som Bestemmelsen har vakt isan i Maalselven og Bardo.
Jeg har imidlertid ikke kunnet forstaa, åt den i Virkeligheden vil vmre
nogen Begunstigelse eller virke til Bedste för Lapperne. Jeg lbrstaar
Hemlig Loven saaledes: Förste Passus bestemmer, åt Skade paa Ilavne gang,

som bevirker, åt den Fastboende savner fornpdent Bete for sit
Bofe, skal erstattes. I andet Passus gjores herfra den Undtagelse, åt
Frstatningspligt ikke indtrmder i Tiden för 8de Juli, men fra denne
Undtagelse gjores igjen den Undtagelse, åt denne Frihed ikke af Lapperne
maa benyttes saaledes, åt den enkelte Fastboende i vassentlig
Grad bebyrdes. Meningen med dette Sidsto man vtere, åt naar nogen
Fastboende i vmsentlig Grad bebyrdes ved Renbete med Hensyn til
sin Havnegang, kan Erstatning fordres, men saadan Bebyrdelse maa
dog siges åt vtere tilstede, naar Vedkommende maa savue förnöden!
Bete för sit Bofe. Jeg kan ikke skjonne Andet end åt den sidste
Undtagelse luevor den förste, eg åt man saaledes i Virkeligheden igjen
kommer filbåge til den förste Regel, hvoraf Resultatet bliver, åt Ekade
paa Havnegange ved Ren altid skal erstattes, naar den Fastboende
derved kommer til åt savne förnöden! Bete for sit Bofe og saaledes i
vsesentlig Tirad bebyrdes. Naar man forstaar Loven saaledes, maa den
Uvillie, som fra de Fastboendes Side har udtalt sig mod 8de Juli-Bestemmelsen,
og de 0nsker, soin nu ere udtalte om åt faa Terminerne

22 Norska Begeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

skudt frem, synes mindre vel begrundede, men disse Ting skriver sig
formentlig dels derfra, åt man ikke har lagt nok Vsegt paa de Ord,
åt Erstatningsfrihed ophprer, naar Enkeltmand i vtesentlig Grad bebyrdes,
dels maaske ogsaa derfra, åt man misforstaar Lovens Mening
om Lappernes Rot til Bete paa Privatmands Grund. Nogle Ytringer i
de fremkomne Erklseringer synes åt tyde hen derpaa. Saaledes erklarrer
Bergs Herredsstyrelse Fplgende:

“Istedetfor 8de Juli smttes 24de Juni; udover denne Tidsgrmndse
bpr man under ingen Omstsendighed gaa. Efter denne Tid maa Lapperne
med deres Ren fjernes fra Fastboendes Eiendom.“

Det synes deraf åt fremgaa, åt Herredsstyrelsen staar i den Formening,
åt Lovforslaget giver Ret til ganske åt fjerne Renene fra den
Betesmark, som de
fra visse Straekninger sees ogsaa Lenviks Herredsstyrelse åt anbefale,
idet den vil have sat Sträf af en bestemt Bod til Grundeieren, naar
Ren beter indenfor 6 Kilometers-Grasndsen, enten Renen der gjpr nogen
Skade eller ikke. Disse Ytringer maa skrive sig fra en Misforstaaelse
af Lovforslaget, hvis Mening jo er åt ordne Lappernes Betesret
i dens hidtilvasrende Udstraekning, men ikke åt gjpre nogen Indskrtenkning
i Retten til åt opholde sig (og altsaa ogsaa bete sine Ren) paa de
Steder, livor de hidtil efter gammel Smdvane har spgt hen (Forslagets § 3).

Men hvormeget eller hvorlidet. nu end Uvillien mod 8de JuliBestemmelsen
er grundet eller ikke, saameget er dog vist, åt 0nsket
om en Förändring i dette Stykke er meget starkt og meget almindeligt.
Jeg tror derför, åt Loven, hvis den bliver uforandret i dette
Punkt, vil blive modtaget med megen Uvillie af de Fastboende, og åt
dette i hpi Grad vil skade den bedre Tilstand som Loven tilsigter åt
fremkalde. Jeg skal derför mrbpdigst tilläde mig åt tilraade, åt man
— för det Tilfmlde åt ikke bele 8de Juli-Bestemmelsen kan stryges,
hvilket jeg vilde anse for det retteste — i al Fald spger att faa Terminen
skudt frem til 24de Juni. Jeg tor tilfpie, åt jeg mener, åt
man ogsaa fra Lappernes Ståndpunkt eller fra svensk Side gjerne kan
gaa ind paa denne Förändring, ister nu, efteråt man har faaet ind i
Forslaget Bestemmelsen om 6 Kilometers-Grmndsen, eu Bestemmelse,
som efter min Mening virkelig indeholder en Betryggelse for Lappernes
Nmringsvei, og som i ganske anden Grad bpr paaskjpnnes af Lapperne
end 8de Juli-Bestemmelsen, der, som jeg för har spgt åt paavise,
i Virkcligheden ikke er noget Vtern for deres Renbete. Med Hensyn
til det af Amtsformandskabet udtalte 0nske om, att der maa gives
Amtmanden Bemyndigelse til åt udstraskke 6 Kilometers-Grcendsen til
8 Kilometer, skal jeg bemterke, åt dette 0nske sees åt värre foranle -

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

diget af Hensyn til de Fastboende i Maalselven og Bardo, som ikke
anse disse Egnes vidtl0ftige og rige Betesmarker og Smterbrug tilstrsekkelig
beskyttet ved 6 Kilometers-Afstanden. Jeg skal imidlertid
Fertil bemterke, åt denne Bestämmelse jo netop er indkommet i Loven
for åt hindre de Fastboende, speciel, i Maalselven og Bardo, fra åt
fordrive Lapperne fra deres retmaessige Betesmarker tilfjelds, og åt
denne Hensigt forfeiles i samme Forhold som man udvider Afstanden.
Efter mit Kjendskab til Lokalforholdene tror jeg heller ikke, åt der er
nogen Nodvendighed i denne Udvidelse. Man maa i disse Ting ikke
vasre fpr tilbpielig til åt imodekomme de Fastboendes 0nsker. Det er
naturligt, åt disse havo sin egen Fordel for 0ie, og åt de have vanskeligt
for åt se, hvad et retfaerdigt Hensyn til Lappernes Nteringsvei
fordrer, samt åt de saaledes spge åt faa Loven saa gunstig för dem
selv som muligt. Den lovgivende Myndighed tiar derimod åt tage
Hensyn til begge Parter, og under dette Hensyn tror jeg åt 6 Kilometers-Gramdsen
er tilstraekhelig. Hvis man alligevel for enkelte mulige
Tilladdes Skyld skulde ville i ed rom in c Adgangen til åt forlsenge
Afstanden, vil det v a-ro det retteste, åt Myndigheden
til Kongen, ikke til Amtmanden.

Forsaavidt. endelig Maalselvens Herredsstyrelse bär fremsat det
“bestemte Forbehold“, åt Havnegange udtryklcelig skal nsevnes i Loven
som noget, der inden de foreslaaede Tids- og Afstandsgreendser
skal nyde samme Beskyttelse som de i § 9 No. 2 nsevnte Udengslaatt.
er, da er et saadant Forbehold, forsaavidt Erstatningsspprgsmaalet
angaar, ganska modigt., da jo Havnegange gaa ind under den i § 9
No. 4 nsevnte Udmark, som med Iagttagelse af de deri nsevnte Tidsog
Stedsgramdser beskyttes ved samme Erstatningsansvar som Udengslaatterne.
Derimod er der vistnok den Forskjel paa disse to Ting,
åt B0der i visse Ti lfa;! de kan anvendes for Skade paa Udslaatter, men
ikke for Skade paa Ilavnegang, men til i saa Henseende åt foreslaa
nogen Förändring i Lovforslaget er der formentlig ikke tilstrsekkelig
Grund. Nogen saadan Förändring er heller ikke begjgert enten af
Amtsformandskabet eller nogen anden Herredsstyrelse.“

Departementet maa med Amtmanden anse det 0nskeligt, om det
saaledes fra Amtets Side starkt betonede 0nske om en Förändring i
Terminen 8de Juli i den ant.ydede Retning kunde impdekommes. Efter
Inholdet af Amtsformandskabets Erklsering er dettes Tilslutning til
Bestrsebelsen for åt faa Lappeforholdene ordnede gjennem Fadleslov
endog betinget af, åt det foreliggende Lovudkast bl. A. i dette Punkt
forandres.

Som det vil sees, bemeerker Amtmanden, åt den Modvillie, hvor -

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

med man inden Amtet liar m0dt den lier paagjaeldende Bestemmelse,
efter hans Mening hunger sammen med, åt man tildels har overseet
det indskrtenkende Tillägg, som er fpiet til det Tilsagn, der her gives
Lapperne om indtil en vis Tid om Yaaren erstatningsfrit åt kunne bete
paa Havnegangéne. Amtmanden forsta ar Hemlig Bestemmelsen saa,
åt överalt, hvor Renbetningen medforer, åt Bumanden kommer til åt
savne fornpdent Bete for sit Bolie, der man ogsaa det Tilfadde foreligge,
i hvilket efter Bestemmelsens 2det Punktum Lappens Erstatningsfrihed
igjen vil ophöre, Hemlig åt Lappen har benyttet den ham
givne Frihed saaledes, att Enkeltmand derved i väsentlig Grad er
lileven bebyrdet. Departementet skal ikke bestride, åt man inden Distriktet
kan have tillagt den lier foreslaaede Terminbestemmelse og
Forskjellen i Lappernes Dispositionsret over Havnegangen fpr og efter
samme större Betydning, end den i Praxis vil vise sig åt fortjene.
Men paa den anden Side tor det bemterkes, åt den af Amtmanden antydede
Forstaaelse af mervterende Bestemmelser ikke synes åt v fe re
ganske i Samklang med, hvad Kommissionen af 186G formentlig har
t am k t sig, da den bragte i Förslag denne til Tidsgramdsen 8de Juli
knyttede Distinktion. Den bema-rker, (O. No. 2 1871, Bilag A. S. 24)
åt det ved det Tillägg, som after gjor Undtagelse fra Lappens Erstatningsfrihed
i Tiden för 8de Juli, agtedes förebygget, åt Lapperne
begge sig före paa enkelte för dem maaske serdeles bekvemme Steder
og der hide af bele alt Gr;es, og synes det hermed nairmest tamkt
paa Tilfaelde, hvor Lappen gjennem Efterladenhed under Flytningen
eller andet. Forhold, som kan laigges ham til Last, lader det i utilbprlig
Grad gaa ud over enkelt Eiendom. Paa eu saadan Opfatning
hentyder vel ogsaa det brugte Udtryk: åt denne Frihed maa af Lapperne
vsere “benyttetb til åt bebyrde Enkeltmand. Efter Jette er det
vistnok åt antage, att den Fastboende kunde faa et vanskeligere Bevis
åt fpre, naar han med Iljemmel af Undtagelsen i 2det Punktum
vilde kr;eve Er slätning för Skado paa Hav», tilfoiet fpr 8de Juli, end
naar han kan paaberaabe sig Hovedbestemmelsen i lste Punktum för
Skade, der er gjort efter denne Tid.

Departementet tor derför ikke gaa ud fra, åt det vil vane liden
Be tydning for Lapperne, åt man bibeholder eu Bestemmelse i den Retning,
som foreslaaet i 4de Leds 2det Punktum. Heraf fblger da omvendt,
åt de Fastboendes Interesse tilsiger dem åt have et vaagent 0ie
med, åt den Termin, som her stelles, faar den rette Begramdsning.

Efter hvad der o ven er anfört, tror Departementet åt kunne tilraade
nogen Förändring i Terminen 8de Juli. Man vil foreslaa, åt

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

den flyttes 14 Dage tilbage, eller til det af Amtsformandskabet subsidiasrt
fastholdte Tidspunkt, 24de Juni.

Mere tvivlsomt har man bundet det, om der skuld© vane tilstraekkelig
Grund til åt indgaa paa Begjaeringen om, åt der til den Regel,
åt Skade paa Udmark af den i § 9, 4de Led, omhandlede Art ikke
skal erstattes, naar Udmarken ligger over 6 Kilometer fra Eierens Bopad,
skal knyttes et Tillägg, som giver Adgang til beifra åt gjore
Undtagelse, saa åt Graendsen bestemmes til 8 Kilometer. Amtsformandskabet
bär antaget, åt en saadan Udvidelse af Afstanden kan vise sig
0nskelig, sirlig för Maalselven og Bardo Herreder, hvortil kan foies,
åt det i den fra Trondenaes Herred indkomne Ej-klaering af Iste December
sidstleden udtales, åt Afstandsgraendsen 8 Kilometer antages
åt vaere ligesaa nodvendig for enkelte Dele af Trondenaes Herred som
for Maalselven og Bardo. Det kan vistnok siges, åt administrativ Afgjprelse
ikke just egner sig synderlig til åt fastsiette for enkelt Sted
Undtagelser, som de ber tilsigtede fra eu af Lovens materielle Retsregler.
Som af Amtmanden paapeget, indkom derhos den indtagne
Afstandsbestemmelse af 6 Kilometer i Lovudkastet netop for åt. beskytte
Lappernes Flytveie og Betesmarker i de ber paagjaddende Distriktm-,
Maalselven og Bardo. Efter livad der fra Distrikterne selv
er erklaeret, tor det imidlertid vane, åt en Adgang til for enkelt Gillrande
åt forlaenge den satte Distance kan inse sig nyttig, og naar Afgjorelsen,
saaledes som af Amtmanden antydet, forbeboldes Kongen,
er der formentlig ikke nogen vaesentlig Betaenkelighed mod åt optage
den begjaerte Bestemmelse. De eventuelle Undtagelsesbestemmelser bor
formentlig i Tilfaelde gjaelde for saa stort Omraade, som gaar ind under
enkelt Lappedistrikt.

ad § 10.

Departementet antager, åt det, som paapeget af Storthingskomiteens
Minoritet, er mindre förnöden!, åt Lappeformanden tilkaldes til
den i §en omliandlede Besigtelse ogsaa i det Tilfadde, åt den Skyldige
er kjendt.

Komiteminoriteten bar foretrukket åt samle i en särskilt ny Paragraf,
der efter Minoritetens Udkast bliver § 16, de Tilfaelde, i bvilke''
Formaend for Lapper fra begge Rigel’ skulde indvarsles. Derför er den
beröm handlende Saltning i 2det Punktum af denne § udgaaet, ligesaa
2det Punktum af § 15, hvorhos bland! de Tilfaelde, i bvilke Formaend
for begge Rigör i Tilfaelde skulde tilkaldes, ogsaa er naevnt i den i §
11 omhandlede Skjonsforretning. Departementet bar Intet åt erindre
mod denne Förändring i Texten.

JBih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sand. 1 Afd.

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

ad § 13.

Tromse Amtsformandskab liar i sin E rid avring udtalt den Mening,
åt denne § ber forandres derhen, åt det Offentlige ber paatale alle de
Sager, som gaa ind under denne Lov inden Tromse Amf, enten der
er indfert Distriktsinddeling eller ikke. Amtmanden bär bemanket, åt
lian ligeledes antager, åt det ikke vilde vane luddigt, om der med
Hensyn til Pa atalen kom til åt grädde forskjellige Regler för förskjul''
lige Delo af Tromse Amf. Almuen vilde vanskelig forsta;! Grunden
til, åt den ene skulde begunstiges ved offentligt Sagsanlseg, den anden
ikke. Han antager imidlertid ikke, åt man vil bli\ e udsat for saadan
Uensartethed, idet lian gaar ud fra, åt bele Tromse Amt vil blive
undergivet Distriktsinddeling overensstemmende med den Förn ds ältning,
som findes i Kommissionsindstillingen af 1866 (S. 18——19).

Amtmanden i Nordlands Amt bär i Skrivelse af 2 Ide December
ligeledes berert, detta Punkt. Formenlig lader det sig ikke gjere, bem
ankel'' lian, åt det Offentlige fager sig af den privat Fornsermedes
Sag, livor Distriktsinddeling ikke Under Sted. Paa den anden Side
vil det för den Fornanmede vivre förbundet, med megen Vanskelighed
selv åt paatale Sägen. 1 Nordland lioldes kun Tbing to Gånge om
Aaret, Hesttliingene i Regelen kanske, efter åt Lapperne ere vendte
filbåge til Sverige, og Vaartbingene det felgende Aar saavidt tidligt,
åt Stevnemaalet i Tilfadde maatte forkyndes i Sverige. Et Gjaesteretssegsmaal
i Trakterne henimod den svenske Gnendse vilde medfpre saa
store Omkostninger, åt den privat Fornanmede neppe vilde udsaitte
sigfor åt betale (lisse, men bellere Fide Sägen fare. Beroede det,
tiIlugger Amtmanden, i etlivert Tilfaikle paa Overpvrighedens Bestemrnelse,
om Sägen skulde paatales af det Offentlige, kunde der maaske
ikke vane nogen Betamkeligbed ved åt aabne den Formermede Adgang
til åt erbolde det Offentligen Bistånd ogsaa der, livor Distriktsinddeling
ikke er indfert.

Departementet lienviser til Kommissionsindstillingen af 1866 S.
26 under Lit.r. d, livor nanmere er forklaret, åt den i nanvasrende Lov
foreslaaede offentlige Paatale af rent private Retskrav formentlig bör
boldes indskrsenket til de Egne, livor man gjennem Indförelse af Distriktsinddeling
har antaget, åt Lappeforholdene i det Hele medfere
Vanskeligheder af n änne vand ig Betjening. Departementet tror det
fremdeles rettest åt fastholde denne Distinktion, og man antager saaledes
med Amtmanden i Tromse Amt, åt Lovforslaget ikke i det.te
Punkt tramger Förändring.

Forsaavidt en Udtalelse af Lenviks Herredsstyrelse gaar ud paa,

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

åt det ikke skal vasre overladt til Amtmanden åt skjönne, om Skaden
er saa ringe, åt offentlig Tiltale ikke b0r finde Sted, men åt der i
§ens 2det Afsnit i saa Henseende skal fastssettes et vist Minimumsbelöb,
er man med Amtmanden enig i, åt Skjönnet vist rettest överlädes
til Afgjörelse af den aktionerende Myndighed efter Omstmndighederne.
(Sink Kriminallov af 29de Mai 1879 Kap. 27 § 3, de to
sidste Afsnit.)

ad § 14.

Efter den i den svenske Rigsdag fattede Beslutning forandres
Slutningsordene: »den almindelige Lovgivning» til »der gjmldende Lov».

ad § 15.

Komiteminoriteten foreslaar, åt nmrvmrende Paragraf gives et
Tillaeg, hvori ndtrykkelig siges, åt naar Erstatning efter § 9 No 3
eller 4 bliver åt paalseggc flere Personer, skal det for hver Enkelts
Vedkommende i Dommen fastssettes, hvormeget lian bär åt ndrede.
Petto ansees önskelig! til Tydeliggjörelse af, åt Fsellesansvaret ikke
skal paalsegges alle de til Distriktet hörende Lapper en for allé og
alle for eu, men åt enhver af dem, som i § 9, 3die Led bestemt, kun
dpmmes til åt betale en Andel af Skaden, svarende til Antallet af
hans Ren. I lignende 0iemed er der foreslaaet en liden Modifikation
af Udtrykket i Slutningen af §ens 2det Afsnit.

Efter hvad der er forklaret i Departementets Föredrag af 13de
Juni 1879 (Oth. Prp. No 2, 1882, S. 37—38) udtrykker det foreslaaede
Tillaeg Departementets Opfatning af, hvorledes Loven med Hensyn til
Ffellesansvarets Udslrankning rettelig bör forstaaes, og man bar saaledes
Intet åt erindre mod den af Komiteminoriteten foreslaaede Redaktion
af Paragrafen.

Paa § 15 fölger altsaa den nye Paragraf, hvis Indhold er omhandlet
o venfor under § 10.

ad (§ 16) ny § 17.

Komiteminoriteten bar foreslaaet en Redaktionsforandring i Slutningen
af §ens förste Punktum, der formentlig tydeliggjör Bestemmelsen.

ad (§ 17) ny § 18.

Departementet har Intet åt erindre mod åt der, som af den svenske
Rigsdag besluttet, efter Ordet »Oplioldssted» indskydes: »ifölge Bevidnelse
fra vedkommende Lensmand».

Norska Begeringens Indstitting den 5 Januari 1883.

ad (§ 18) ny § 19.

Amtmanden i Troms0 Amt har i sin Betamkning af 25 November
sistleden omhandlet et Par i den sidste Tid i H0iesteret faldne
Domme i Säger, ved hvilke nogle Fastboende i Amtet har vasret satte
under Tiltale for åt have nedskudt Pappers Rensdyr, og antager han,
åt det Udfald, disse Säger have faaet, paakalder en Förändring i läte
Passus af mer v arrende §. Amtmanden oplyser beröm, åt i 1880 en i
Nyligen hösa! Handelsmand havde begyndt åt nedskyde Lappernes Ren,
naar de kom ind paa hans Mark, hvoraf adskillige Almuesnnend tog
Exempel og nedskjod ogsaa Ren under Paaberaab, dels af åt disse
havde gjort Skade, dels af åt Nedskydningen var förnöden for åt se
Maerkerne og erfare, hvis Renen var. Der indkom i denne Anledning
flere Klager fra Lapperne, hvorfor Amtmanden bestemte sig til åt anlaegge
offentlig Sag mod et Par af de Angjaddende for åt faa afgjort,
om det ikke — som lian antog — kunde fteldes efter Kris. Kap. 23
§17. Da Klageren frafaldt sit Forlangende om offentlig Paatale mod
den naivnte Handelsmand, blev Sag anlagt mod 2 Almuesmamd, en i
Tromsp og en i Senjens Sorenskriveri. Sorenskriveren i TromsO fasldte
den der Tiltalte til Sträf, hvorimod Sorenskriveren i Senjen frifandt
Vedkommende. Stiftsoverretten afsagde Frifindelsesdom i begge Sager,
hvilke Amtmanden derefter samtidig indankede til Hoiesteret, der imidlertid
under 9 November sidstleden har stadfasstet de afsagte Frifindelsesdomme.
Amtmanden udtaler sig i denne Anledning saaledes:

»Da Hoiesteret har stadfasstet de ergangne Frifindelsesdom me,
urna Hpiesteret antagelig ogsaa have vairet enig i de af Senjens Sorenskriver
og af Overretten forfattede Prasmisser, hvor der udtales, åt de
Fastboende man vivre berettigede til åt nedskyde skadegjprende Rensdyr
for åt opnaa, åt disses Eiere skulde tage Dyrene under omhyggeligere
Bevogtning. Dette er, siges der i Praemisserne, ikke åt overskride
Npdvasrgeretten.

Det er nu desvierre hoist sandsynligt, åt naar saadan Nedskyduing
först er legaliseret ved Hoiesteretsdom, saa vil den komme mere
og mere i Brug. Kan eu Jordbruger först nedskyde et Dyr den ene
Dag, saa kan han naturligvis gjore det samme den anden Dag med et
andel og den tredie Dag med et tredie Dyr. Kan en Jordbruger gjore
det, saa kunne hans Naboer ogsaa gjore det samme. Naar man kjender
den Uvillie, som i al Fald inden store StrOg hersker blandt de Fastboende
mod Lapperne, kan man ikke vivre i Tvivl om, åt denne Nedskydning vil
blive brugt som det for de Fastboende mindst brydsomme Middel til åt
bevsege Dyrenes Eier til åt tage dem bort fra Skytternes Eiendomme.

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883. 29

Men kunne de Fastboende först faa skyde Renene, saa er Övergången
let til ogsaa åt benytte Kjodet af de skudte Dyr, naturligvis som Erstafning
för Skade paa Jorden, og Nedskydningen vil i saa Fald blive
saa meget mere fristende. Naar man saaledes först bär sluppet de Fastboende
los til Dragen af Vaaben, vil det ikke kunne förundra Nogen, om
ogsaa Lapperne folge efter ved åt nedskyde skadegjorende Humle o. s. v.,
og vi have da Betingelserne for, åt Sägen kan udarte til en aabenbar
Feide. Jeg man derför sige, åt de Konsekventser, hvortil de afsagte
Domme sandsynligvis ville lede, förekommer mig hoist betamkelige, og
livis en saadan Retstilstand skal blive staaende, indser jeg ikke, åt
det er modigt för 0vrigbeden heroppe åt overholde Orden og Ret i
disse Forholde. Åt indkomme med Förslag til en speciel Lov, hvorved
Retstilstanden kan forandres, vil vel ikke for Tiden, da man bär det
större Lovarbeide om Lapperne for Haanden, viere til nogen Nytte,
men derimod maa man se åt forebygge, åt det ikke ogsaa under den
nye Lov, naar denne forhaabentlig snart kommer istand, skal blive
anse et som lovligt Nodvterge åt nedskyde tumme Rensdy r. Jeg frygter
imidlertid for, åt dette ikke kan forebygges ved Loven som den nu
er foreslaaet. § 18 eller Komiteminoritetens § 19 smtter nemlig kun
Sträf for mlovlige nu åt bolde Lappernes Ren, men nu er det jo efter
Hoiesteretsdomme lovligt åt fadde Renen, naar det sker til Beskytlelse
af Ens Jord. Hvis imidlertid en ordnet lovlig Tilstand skal
frembringes ved den nye Lov, er det absolut förnöden!, åt ingen af
Parterne faar läge sig solv til Rette vid Nedskydningen af Ren eller
deslige, og en udtrykkelig Bestemmelse maa derför indkomme i den
nye Lov om, åt etbvert Drab af Andenmands Rensdyr er ulovlig og
sträf bart, samt åt Paatalen deraf er betinget offentlig. Jeg tillader
mig derför til Opnaaelse af dette 0iemed åt foreslaa, åt Lovforslagets
§ 18 No 1 kommer til åt lyda saaledes:

“Dersom nogen liden Eierens Tilladelse faslder eller mishandler
Lappernes Ren, skal han“ o. s. v. ---

Bliver Loven saaledes formet, maa det vel derved vasre förebygget,
åt de k astboende kunne fselde Ren enten för åt tvinge Lapperne til
eu hedra Bevogtning eller for åt faa se Rennncrkerne eller deslige».

Som det vil sees, skildrar Amtmanden den Tilstand, som lian
frygter vil blive Resultatet af de ber ombandlede Retsafgjörelser, med
meget mOrke Farver, og det er ogsaa efter Departementets Mening
troligt, åt mellem den fastboende Almue efter disse Domme den Tanke,
åt Loven tillader Nedskydning af skadegjorende Ren, kan vinde Indgang
i större Maalestok, end Retsafgjorelserne hjemle. Man bar gjort
sig bekjendt med Voteringen i de paagjeeldende Hoiesteretsdomme,

30 Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Lobe-No. 94, 1882, i Sag mod Lorentz Thode Ersfjorden af Kvaloen
samt Lobe-No. 95, 1882, Sag mod Laurits Bendiksen Balsnees. Departementet
tvivler imidlertid meget paa, åt disse Domme — selv under den
nuvserende Lovgivning — kan tages til Indtsegt af de Fastboende i
den Udstrmkning, som Amtmanden befrugter vil blive Tilfseldet. Der
er under Voteringen lagt Vsegt paa Omstamdigheder, der formentlig
gjpr Afgjorelserne lidet skikkede til åt danne Prmjudikater i nogen for
de her paagjseldende Forhold farlig Udstraskning. Den forstnasvnte Sag
angik et Tilfmlde, hvor Tiltaltes Fiendom ved Renernes Tilhold blev
meget beskadiget. Paa Hjemmarken led han et Tab af H0, som Lagrettet
har ansat til omkring Kr. 50. Hans Potetesager blev saa odelagt,
åt der slet ikke var Noget igjen åt tage op, og Udmarksslaatterne
bleve ogsaa saa beskadigede, åt der Intet var igjen åt slaa. Det fremhseves
under Voteringen udtrykkelig, åt Tiltaltes Fiendom var tilfoiet
Skade, som han efter de Vilkaar, hvorunder Lapperne vare stillede, ikke
var pligtig åt taale, samt åt vedkommende Pappers Färd ved Leiligheden
paa ingen Maade kan ansees for åt have vard försvarlig, idet
det maatte ansees oplyst, åt de fra sin Side Intet havde gjort för åt
forebygge eller formindske Skaden paa Tiltaltes Fiendom. Tiltalte havde
derhos, forend han greb til Nedskydning af den i Sägen omhandlede
ene Ren (vardsat, til 24 Kr.), gjort, hvad han overhovedet med Rimelighed
kunde gjore for åt se sig i Mindelighed befriet för Skaden. Han
forsOgte gjentagende, stadig, åt faa Renflokken va:k ved åt jage dem
bort og brugte dertil adskilligt Mandskab; han sendte Bud til Papper,
som holdt til i Nasrheden, og lienvendte sig endog til Lappernes Sagfprer
i Tromsp for åt paakalde hans Assistence. Först da alt dette
slog feil, ansaa han sig npdt. til åt skyde en Ren, för af Markerne åt
erfare, hvem han kunde bolde sig til som erstatningspligtig. Det seos
af Hpiesteret åt vsere lågt i fremtrmdende Grad Vasgt paa, åt Tiltalte i
Tilfeldet ingen anden Maade havde til åt komme efter, hvem der var
Reneier, og saaledes til åt varme om sin Rot til Erstatning for den
Skade, han havde lidt. I den anden af de to Sager. der ligeledes angik
Nedskydning af et enkelt Dyr af en större skadegjorende Flok,
foretagen i den Hensigt åt komme til Kundskab om Dyrenes Eier og
for åt erfare, hvem Erstatningen paalaa, blev det under Voteringen
antaget, åt Faktum i det Store taget var af samme Beskaffenhet som
i den förste. Ogsaa her gik man ud fra, åt der forelaa en gjennem Lappernes
Undladelse af åt efterkomme sin Vogtningspligt fremkaldt Nodvendighedsgjerning
fra den Fastboendes Side for åt frede sin Fiendom
eller rettere för åt bane sig Adgang til den ham tilkommende Erstatning.

Under disse Omstmndigheder er det efter Departementets Mening

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

åt betvivle, åt den samme tempelign Opfatning vilde vane bleven gjort
gjseldende af Rutten, dersom de Tiltalte, da de företag Nedskydningen,
havde hav! den Sikkerhed for åt erholde Opreisning for den lidte Skade,
eom de nu foreslaaede Lovregler ventes åt ville yde den Fastboende!
Ved Siden deraf er der vel al Grund til åt haabe, åt de Fastboende,
naar den nye Lov er. kommen istand, og derigjennem Sikkerhed for
Skadeserstutning i deslige Tilfadde haves, vil blive mindre fristede til
selv. åt tage sig tilrette med Vaaben. Sirlig tpr man vente, åt det
vil faa Indflydelse saavel paa de Fastboendes Adfaerd i heromhandlede
Henseende som i Tilfaslde paa Retternes Bedpmmelse af denne, livis
det. vedtages — som noden för ved § 20 (§ 22) vil blive foreslaaet —,
åt id0mt Skadeserstatning i Säger, hvor Faellesansvar finder Stod, skal
iorskydes al offentlig Kasse og in ddrives for dennes Regling.

Departementet er i det Hela ikke bleven overbevist om, åt det
af Hensyn til de omhandlede Hpiesteretsdomme paakraaves, åt den i
Paragrafen indeholdte Betegnelse af den strafbare Handling arndres.
Ha villig er efter Departementets Opfatning Amtmandens Förslag i saa
Henseende neppe åt anbefale, naar dette gaar ud paa, åt man ved åt
Jude udgaa Ordet: »olovlig» og erstatte dette med Ordene: suden Eierens
^Hädelse)) skal spge indlagt i Bestemmelsen den Mening, åt naar det
pladder 1 aelden åt Ren, skal den Fastboende ikke kunne paaberaabe
Omstaendigheder, der efter Kriminallovgivningen vilde findes ellers åt
inte In l< ko Strafskyld. Man kan ikke tro andel, end åt Bestemmelsen,
smil den i Lovudkastet er affattet, vil findes åt ramme Tittande, hvorpaa
Sträf overhovedet ber anvendes.

ad (§ 21) ny §21.

Det man formentlig bifaldes, åt Komiteminoriteten bär saf denne
§, der an gaar Dommes Forkyndelse, förän Propositionens § 20, der
angaa Dommes Exekution.

Af Komiteminoriteten er derhos som 2det og 3die Punktum indskudt
en Bestemmelse, svarende til § 5 i Lov angaaende Forandringer
i den kriminelle Retspleie af 6te September 1845, der vil, förebygga,
åt den svenske Undersaat, som efter naervaerende Lov er fadd t til Erstatning
eller Sträf ved norsk Politiretsdom og förlänger Appel, behover
åt stsevnes til Overdomstolene. Departementet er enig i, åt
Bestemmelsen saaledes bor suppleres overensstemmende med norsk
Proceslovgivning.

ad (§ 20) ny § 22.

I denne §, der angaar Exekution af Domino og Förlig om Skades -

Norska Begeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

erstatning, har Komiteminoriteten foreslaaet optaget istedetfor Slutningen
af Paragrafens 4de Punktum fplgende Bestemmelse:

»Er Dom eller Förlig, som kan krasves fuldbyrdet i ethvert af
Rigerne, afsagt eller indgaaet i Sag angaaende Fcellesansvar efter §
9 No. 3 eller 4, skal vedkommende Amtmand eller Landshövding i det
Rige, hvori Skaden er skeet, efter Förlängande fra den, hvem Erstatningen
tilkommer, lade Belöbet forskudsvis udbetale til ham o g, forsaavidt
den endelige Udredelse deraf paaligger Undersaatter af det
andel Rige, »ende vedkommende Landshövding eller Amtmand i dette
bekrseftet Afskrift af Dommen eller Forliget med Begjtering om Refusion.
Saadan llefusion bliver da forelobig åt udrede af oftentlige
Midler. Hos de Erstatningspligtige kunne de heromhandlede Forskud
inddrives paa samme Maade, som for Skatter bestemt».

Denne Bestemmelse svarer i en noget forandret Form til § 10 i
Indstillingen fra den lvongelige Kommission åt 1844 (se Side 27, sammenholdt.
med Motiver S. 18—19). Komiteminoriteten har til Begrundelse
af den her foreslaaede Förändring anfört Fölgende:

»Ved denne Bestemmelse bemaerkede den svenske Justitiestatsminister
i Skrivelse til Indredepartementet af 22de December 1862, åt
naar de Fastboende erholde det Offentliges Bistånd til Indtale af sm
Re t, saa åt denne bliver dem ligesaa vis i Forholdet til hverandre indbyrdes,
som Tilfseldet ellers er mellem Mand og Mand i Landet, saa
bör der ikke gaaes videre og Udbetaling af offentlig Kasse ikke Ande
Sted. I Benböld
stemmelsen i sit Udkast.

Deri vilde visselig ogsaa värre ufornöden, saafremt de Fsellesansvar
undergivne Lapper vare solidarisk forpligtedev saaledes åt der kunde
gjöres Exekution hos en Enkelt för bele Domsbelöbet. Men naar Ansvaret,
som förbön forklaret, kun skal värre proratarisk og Exekution
altsaa man af höides hos enhver af de Domfaeldte for hans Anpart, bliver
Retsmidlet for lidet effektivt og för langsomt, medmindre det ledsages
af en Bestemmelse som den her omhandlede. Bestemmelsen kan maaske
af og til forvolde vedkommende offentlige Kasse noget Tab, hvilket som
oftest vil komme til åt gaa ad over Sverige; men dette Tab vid sikkerlig
blivo for Intet åt regim i Sammenligning med de Udgifter, Opsynet
med de svenske Lapper fovvolder den norske Statskasse. lhi det te
belöber sig nu til omtrent Kr. 8,000 aarligt, medens den bele Skade,
der i Aarene 1873—1880 af Lapperne var tilfoiet de Fastboende i
Tromsö Amt, kun var ansat, til Kr. 7,290. Og af dette Belöb vilde
selvfölgelig det meste bliva betalt af de Skyldige, naar man havde en
i begge Rigel- exigibel Dom over dem.»

NorsJca Regeringens Indämning den 5 Januari 1883.

Ligesom Kommissionen af 1866 (se dennes Indst. S. 20) bär
Departementet i sine tidligere Förslag (kfr. Föredrag af 15de Oktober
1867 §19) opgivet den oprindelig paataenkte og ber nu gjenoptagne
extraordinäre Fremgangsmaade, hvorefter de respektive Statskassor
skal forskyde de Fastboende de dem hos Lapperne tilkjendte Erstatningsbelpb.

r ^ Efter de b orhold, som i den nye Betssnkning fra Amtmanden i
lroms0 Amt oven ved § 18 (19) ere ombandlede, er det formentlig
bleven sirlig pnskeligt, åt Veien til Erstatning for den Fastboende
forkortes. . 1 samme Mon vil Faren for, åt lian skal handle paa egen
Haand, minske. Departementet tror åt kunne anbefale, åt Komiteminoritens
Förslag ogsaa i dette Punkt optages.

Komiteminoriteten paapeger, som det vil sees, åt den bele Skade,
dei i de 8 Aar 1873—1880 af Lapperne var tilfpiet de Fastboende i
Tromso Amf, tilsammen kun bär vaeret taxeret til et Belpb af Kr. 7,290,
bvilket for livert af disse Aar udgjpr gjennemsnitlig omtrent Kr. 911.
Det nsermere beröm kan sees af Amtmandens Indberetning for 1880,
trykt som Bilag 5 ved sidste Prp. (S. 122—123) sammenholdt med
samme Prp. S. 10—11. För det ene Aar 1880 naaede dog Taxterne
til et sandel Bele b af Kr. 2,760, medens de for 1881 ifplge Amtmandens
Beretning af 3die Februar 1882 igjen sank til Kr. 1,185, bvilket
dog efter lians Mening tildels er åt tilskrive de i 1881 stedfundne noget
exceptionelle Veirforbold.

ad (§ 24) ny § 25.

Den svenske Rigsdag bar besluttet en Förändring i 2det Passus
af denne §, bestaaende i, åt »fastboende Renei ere» er forandret til
»fastboende Papper», livorbos sidste Ord i denne Passus er forandret
fra »Lapperne» til »blytlapperne». Hensigten med Förändringen sees
af Utskottets Indstilling S. 26—27. Det er ber antaget, åt det vistnok
b0r vane Papper tilladt åt benytte Nabolandets Betesmarker for de
Rensdyr, de liave under Bevogtning, hvad enten Dyrene eies af Lap
eller Nordmand eller Svenske (§ens lste Punktum). Men derimod vilde
det efter Utskottets Mening vane eu Afvigelsc fra Lovens Tanke, bvis
nogen Fastboende, som ikke er Lap, selv eller ved sine (ikke lappiske)
holk fprte sin Renhjord over Rigsgrsendsen til Bete, idet Loven gjennemgaaende
antages åt bvile paa Forudsmtningen om, åt selve Renvogtningen
er Nomadens Sag. luden Utskottet sees forovrigt ogsaa
den Mening tildels åt bave gjort sig gjgeldende, åt Lovens Bestemmelser
om Ret til åt bete med Ren overliovedet kun skulde bave Anvendelse
med Iiensyn til Dyr, som ere i Pappers Eie.

Rih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 5

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Storthingskomiteens Minoritet har (S. 29 30) angaaende disse

Sp0rgsmaal bl. A. bemserket, åt det formentlig vilde vane utilraadeligt
åt forbyde Fastboende åt eie Ren eller åt megte dem samme Rettighed
som Lapperne. Hvis den okonomiske Udvikling hvilket Komiteminoriteten
lkke Under sandsynligt — skulde l0re til, åt ogsaa 1- astboende
i svensk Lapland og de tilgrsendsende Dele af Norge i st0ire
Maalestok lagde sig efter Rensdyravl, saa maatte dette vmre, fordi
dette viste sig fordelagtigt for dem, og det vilde da sikkerlig vane til
0konomisk Nytte for Samfundet i det Hele. Men forudsasttes saaledes
fastboende Nordnuend eller Svensker åt vane Eiere af Renhjorder, maa
det, efter Komiteminoritetens Mening, kunne stille sig meget utrygt
för dem åt överläde disse Hjorder til Bevogtning af Lapper hele Aaret
igjennem. Komiteminoriteten har derför ikke optaget den af den svenske
Rigsdag gjorte lindring i Paragrafens 2det Passus.

Derimod liar don forcslaaGt tilf0iGt Paragrafen Gt I unktuni af

Ibigende Indhold:

»Enhver Förpligtelse, der ifolge nmrvaerende Lov rammel- Lap,
som har bortsat gille Ren til Bevogtning al Andre, skal ogsaa paaligge
Fastboende, som befinder sig i saadant Tilfaslde.»

Komiteminoriteten anf0rer til Begrundelse lieraf, åt naar man
tillader fastboende Nordmauid eller Svensker åt eie Ren og åt lade
disse bete paa samme Btrsekni tiger som Lappernes Ren, saa maa det
paasees, åt de Fastboende, som lide Skade af andre Fastboendes Ren,
erholde samme Retsmidler mod disse som mod Lapperne. I saa Henseende
formenes §en efter dens nuvaerende Affatning ikke åt indeholde
de forn0dne Bestemmelser. Tlii vistnok folger det, anf0res det, af § 9
No. 2 og 4, åt enhver Eier maa erstatte den Skade, hans Ren gj0r i
de der omhandlede Tilfaelde; men efter som § 9 No. 3 er affattet, paahviler
Fsellesansvaret blot Lapper, ikke andre Reneiere. Heller ikke
synes det klart, åt disse ere bundne ved 1 orlig, indgaaede af I'' örmandel!
efter § 8, Litr. e, eller åt eu Skadelidende efter § 15 kan stsevne
Formanden ogsaa paa deres Yegne. Og endelig hvis man sammenholder
§ 9 No. 2 sidste Punktum med nservmrende Paragraf, som den
lyder i Propositionen, saa kan man, bemasrker Komiteminoriteten, hvis
Ordene skulde f0lges, ikke komme til andet Resultat, end åt fastboende
Reneiere, som ikke ere Papper, ikke svare for de B0der, som idommes

deres Renvogtere. _ _

Departementet tror efter För anför te ligesom Komiteminoriteten åt
burde foretrmkke Propositionens Affatning af §ens 2det Passus fremfor
den Lydelse, som den ved Rigsdagens Besinning er givet.

Den foreslaaede nye Bestemmelse Under Departementet fuldt be -

Norska Begeringens Indstilling den 5 Januari [1883. 35

f0iet. En udtrykkelig Regel af saadant, Indhold er ogsaa smidig anseet
0nskelig for åt mode de Vanskeligheder, som omtales fra Roros
Herred, hvorfra det netop er fremholdt, åt den Bonde, som eier Ren,
bor have samme Ansvar för Skadetilfpielser, som Lapperne. (Jfr. ogsaa
Dok. No. 21 for 1878 Tillagg.)

ad (§ 26) ny § 27.

Departementet har intet åt erindre mod Komiteminoritetens Förslag
om, åt Slutningen af lste Punktum faar en Tilfpielse, der viser,
åt det kun er Streekninger, der tilhpre Staten, der kunne anvises Lapperne
til Bete til Gjengjmld for Omraader, der med Hjemmel af nservaerende
§ unddrages deres Betesret.

ad (§ 27) ny § 28.

Man optager ligesom Komiteminoriteten en Redaktionsforandring
i Paragrafens Slutning, der er besluttet af den svenske Rigsdag, og som
er betydningslps for Norge (kfr. det svenske Utskots Indst. S. 33—34).

ad (§ 29) ny § 30.

Denne Paragraf, der angaar den paatsenkte Lovs Varighed, og
hvad dermed staar i Förbindelse, vedtog den svenske Rigsdag overensstemmende
med den Kgl. Prp., dog med det Tillägg, åt mellem de
Lapperne i Prp. for beständig tilsikrede Rettigheder, nasvnes ogsaa den
Ret, som i § 3 er indrOmmet Lapperne i enkelte Trakter til efter gammel
Saedvane åt bete i visse Straskninger paa begge Sider naer Rigsgraendsen
hele Aaret rundt.

Storthingskomiteens Minoritet besluttede derimod åt indstille paa,
åt Loven kun skulde gives paa Prpve for en Tid af 15 Aar; efter denne
Tid skulde den igjen trasde ud af Kraft, medmindre den i ethvert, af
Rigerne fornyedes. Man tillader sig åt hidsaette Komiteminoritetens
Udtalelser om dette Punkt, saa lydende:

“Saavel efter Propositionen som efter Riksdagsbeslutningen vil
ethvert af Rigerne blive stserkere bundet, end vi Ande raadeligt. De
Forhold, denne Lov skal ordne, ere i sig selv saa vanskelige og saa
fremmede for Andre end dem, der have levet sig ind deri, åt Faren
for Misgreb her ligger meget nasr. Efter vor Mening b0r derför Loven,
saaledes som oprindelig fra svensk Side foreslaaet (Propositionen af
1882 Side 30), nu kun gives paa Pr0ve, saaledes åt den trmder ud af

36 Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Kraft efter et vist Antal Aar, medmindre den udtrykkelig fornyes ved
Love, vedtagne sserskilt for hvert Rige. Dette Antal Aar bpr sasttes
saaledes, åt der bliver tilstrakkelig Tid til åt pr0ve Lovens Gavnlighet,
og hvis den findes åt tiltrange enkelte Forandringer, åt raadslaa
om og istandbringe disse. Tidsrummet kan derför efter vor Formening
passende bestemmes til 15 Aar.

Hvis Loven ikke inden dette Tidsrum aflpses af nogen ''ny Lov
eller ved eu saadan tilaegges forlamget Variglied, saa kommer det nuvarande
mellemrigske Retsforhold i dette Stykke til åt indtrade paa
nyt. Kodicillen af 1751 vilde altsaa after trade i Kraft med den Gyldighed,
den nu besidder, hverken större eller mindre. Bestemmelsen
beröm man fplgelig affattes saaledes, åt den ikke kommer til åt indeholde
hverken nogen Frafaldelse fra norsk Side eller
svensk Side med Hensyn til Spprgsmaalet, om ikke Norge har retlig
Adb om st til åt erklaere sig lo st fra det bele Kontraktsforhold, se Storth.
Forh. for 1871, O. No. 2, Side 46 If. og Propositionen af 1882 Side
31—32.“

Det vil sees, att Tromsp Amtsformandskab i sin förän indtagne
Erklsering specielt fremhasver, åt det foretrakker Komiteminoritetens
Förslag til denne § framfor den tilsvarende Paragraf i den Kgl. Prp.
Yed Sägens Behandling paa Amtsformandskabet framköra der endog
Förslag om, åt man skulde udtale sig for, åt Lovens Variglied saettes
til 10 istedetfor til 15 Aar, men dette Förslag vedtoges ikke. Af Herredsstyrelserne
i Amtet har 16 sluttet sig til Amtsformandskabet i dette
Punkt, medens 2 (Skjaervp og Sand) foreslaa 10 Aar. Amtmanden har
sin Erklsering af 25de November sidstleden udtalt, åt dersom Loven
blot skal gives paa Prpve, bpr dette ialfald ske paa 15 Aar, da det
vistiiok ikke vil gaa hurtigt med åt faa de nye Lovregler ind i Lappernes
og Almuens Bevidsthed og med åt prpve deras Hensigtsmaessighed.

Som oven paapeget, bemaerkede Pluraliteten i sidst.e Storthings
Konstitutionskomite, åt Minoritetens Lovudkast i dets Afvigelser fra
den Kgl. Prp. formentlig var åt foretrakke for denne. Blandt Komiteminoritetens
/Endri nger trreder ister nrervmrende Paragraf frem, og
man tpr saaledes antagelig gaa ud fra, åt ogsaa Komitepluraliteten har
vseret af den Mening, åt Loven i Tilfaslde burde gives kun for et bestemt
Antal Aar.

De forskjellige Anskuelser, der ere komne til Orde under Lovsagens
tidligere Behandling i Aarenes Lob, om den hensigtsmsessigste
Alfatning af det her paagjseldende Punkt i Forslaget, ere gjengivne i
Departements tvende sidste Föredrag af 13de Juni 1879 S. 28—32 og

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

af 29de December 1881 S. 76—79, hvoraf ogsaa erfares, hvorledes Departementet
hidtil bär stillet sig- til dette Spprgsmaal. Som det vil
sees, antog Departementet (S. 77), åt Lovforslaget neppe vilde Ande
Tilslutning Iios os i den Form, som fra svensk Side senest har vmret
foretrukket, Hemlig som en for begge Riger gjensidig bindende Lov
oden nogen Tidsgraendse, saaledes som Propositionen af 1871 foreslog,
eg denne Mening er altsaa nu bleven bestyrket ved de senere fremkomne
Udtalelser saavel fra Storthingskomiteen som fra Distriktets Vedkommende.
Medens Departementet derför ligeoverfor det svenske Justitiedepartement
holdt paa, åt Loven burde gjpres opsigelig, antog
man paa den anden Side, åt det skulde vrnre lidet heldigt, om de nye
Lovregler, naar de i sin Tid maatte bortfalde, utter skulde remplaceres
af den i forskjellige Mandel- forseldede og ufuldstamdige Kodicil af 1751.
For åt undgaa denne Eventualitet foresloges som bekjendt § 30 i Lovudkastet
af 1879, og da denne § paa svensk Side ikke fandtes fuldt
betryggende for Lapperne, indkom i dens Sted de Bestemmelser, som
indeholdes i Slutningen af § 29 i Udkastet af 1882.

Storthingskomiteen har derimod troet, åt man, fremfor i disse
vanskelige Forhold åt fastslaa nogensomhelst Bestemmelse, som Erfaringen
endnu ikke har prpvet, b0r foretrmkke den Mulighed, åt Kodicillen
igjen bliver kaldt tillive.

Departementet Under fremdeles, åt det vil vane lidet önskelig!, i
Fremtiden igjen åt skulle kunne blive henvist til den tidtnaevnte Kodicil
som Retsgrundlag i disse Forhold. Paa den anden Side tror man,
efter hvad der förän er meddelt, åt maatte antage, åt Forslaget om eu
Ordning ved Fadleslov, hvis det skal ha,ve Udsigt til åt vedtages her
i Riget, maa gives den nu foreslaaede Form af Bestemmelser, der indtil
videre fastsasttes paa Prpve for et bestemt Antal Aar, efter hvis Udlob
i Tilfselde det nuvaerende mellemrigske Forhold utter indtrmder. Som
af Komiteminoriteten paapeget, optager man forsaavidt det i Kommissionsindst,
illingen åt 1866 fra de svenske Kommissarier antydede Forslag.
(Se Indstilling S. 28.) Idet Departementet ligeledes slutter sig
til den y alg te Termin af femten Aar, anbefaler man § 30 affattet som
af Komiteminoriteten foreslaaet.

I Henhold til det Anforte tillader Departementet sig åt afgive
vedlagte Uclkast, til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger
Norge og Sverige. De /Endringer i den sidste Kongelige Proposition,
för hvilke Departementet i det Foranstaaende har udtalt sig, ere lier
indtagne.

38 Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

I Henhold til Foranf0rte, der af Statsraadets 0vrige Medlemmer
i det Vsesentlige tiltraedes,

indstilles underdånigt:

Åt Gjenpart af nservaerende underdanigste Föredrag med
Bilage og af vedlagte Lovudkast angaaende Lapperne i de
forenede Rigel- naadigst befales tilstillet det Kongelige svenske
Justitiedepartement.

U d k a S t

til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger
Norge og Sverige,

§ i Lap,

som paa den her nedanför tilladte Maade vil flytte med sins
Ren from og tilbage mellem Norge og Sverige, skal vasre enten norsk
eller svensk Undersaat.

§ 2-

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap åt blive norsk
Undersaat, skal, naar i0vrigt derför ingen lovlig Hindring er, Udflytningsattest
paa Förlängande meddeles ham, i Norge af vedkommende
Foged og Sognepraest, i Sverige af vedkommende Lensmand og Kyrkoherde.
Dog er han ikke fri for Skatter eller andre offentliga Forpligtelser
i det Rige, hvis Undersaat han hidtil har vasret, forinden han,
overensstemmende med de i det andet Rige derom gjaeldende Forskrifter,
er bleven dettes Undersaat og har forevist Attest herom hos fornaevnte
Embedsmasnd, samt har ophprt i det Rige, hvorfra han er udflyttet,
åt benytte Bete udenfor, hvad der i § 3 er tilladt.

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1S83.

§ 3.

Lapperne have Frihed til Härlig åt flytte med sine Ren fra det
ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, hvor hvert
Riges Lapper efter gammel Seedvane hidindtil have spgt hen, samt åt
betjene sig af Land og Vand saavel til deres egen og deres Rens Underholdning
med Iagttagelse af denne Lovs Forskrifter, som til Jagt
og Fiskeri lige med Rigets egne Undersaatter. Medmindre vedkommende
Jordeieres eller Brugeres Samtykke dertil erhverves, eller usaedvanlige
Veirforhold ere til Hinder for Flytningen, maa svenske Lapper
med sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre Tider af Aaret
end i Mai, Juni, Juli, August og September Maaneder, eller norske
Lapper under de mevnte Maaneder med sine Ren opholde sig i Sverige;
dog have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel Saedvane
have pleiet til hvilkensomhelst Aarstid åt spge Bete for sine Ren paa
Fjeldene paa begge Sider mer Rigsgraendsen, fremdeles hertil Rot i
samme Udsträckning som hidtil, og bliver mermere Bestemmelse om de
Graendser, inden hvilke en saadan Betesret kan udpves, i fornpdent
Fald åt afgive af vedkommende Amtmand eller Landsh0vding. Overtraedelse
af det i denne § givne Förbud straffes med Boder, förste
Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfadde indtil det Dobbelte.

Forsaavidt der ved särskilt Lov i noget af Rigerne er eller fremtidig
blifver tillagt dets egne Lapper större Rot til Renbete eller Skovfang,
end i naervserende Lov bestemt, skal saadan Ret ogsaa tilkomme
det andet Riges Lapper.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 naevnte Steder have Lapperne Ret
til i Skov åt betjene sig til egen Fornodenhed af Torf og Vindfald,
Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lovtrmer. f Statens Skove
erlsegges herfor ingen Betaling og heller ikke i private Skove for Torf
og Vindfald, Ener og Vidiebuske. Derimod ere Lapperne forpligtede
til for de voxende Lovtrmer, som de benytte i private Skove, åt erlsegge
en billig Betalning, som, hvis vedkommende Lap og Skovens
Eier ikke blive enige, bestemmes ved Skjon afgivet af Lensmanden
eller hvem Anden, Amf manden dertil bemyndiger, samt af to Maend,
eu opnaevnt af liver af Parterne. Undlader nogen af Parterne åt udse
Skjonsmand, opnmvner Administratör denne blandt. Lagrettesmasndene.
Varsel til Skjonnet gives som for Forligelseskommissionen bestemt.
For Skjonsforretningen tilkommer dens Bestyrer den for Lensmsend

Norska Regeringens lndstilling den 5 Januari 1883.

bestemte Skyds- och Diaitgodtgjorelse. Den af Administratör opnaevnte
Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re för hver Forretningsdag.
Skjonsretten bestemmer, om og isaafald hvorledes Udgifterne ved Skjpnnet
skulle fordeles paa Parterne, eller om de kun skulle falde den ene
og isaafald hvilken af parterne tillåst. Skjpnnet er ikke Gjenstand
for Overskjpn eller särskilt Paaanke, og kan det ved samme fastsatte
B el ob og Forretningens Omkostninger strax inddrives ved Udpantning.

Til Gjmrder og Gammer eller Huse maa Lapperne ikke tage
voxende Lovtrmer, fprend disse ere blevne dem udviste i Statens Skove
af vedkommende Forstbetjent og i private Skove enten af Eieren eller,
hvis Lappen ikke bliver enig med denne, af den offentlige Betjent,
som Amtmanden eller Landshövdingen for saadant Tilfaelde har dertil
bemyndiget.

Lap, som 0ver Högst eller bemaegtiger sig Trävirke af andel
Slags end ovenfor naevnt eller af större Mfengde end til eget Brug
fornpdent, eller som til Gjserder, Gammer eller Huse tager voxende
Lpvtrse liden Udvisning, eller som undlader inden sin Tilbageflytning
Hest eller Vaar åt anmelde for vedkommende Eier, hvad han har taget
af voxende Lpvtreeer i privat Skov, ansees med Boder
Kr., saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medforer
större Ansvar. Voxende Lovtrteer, som hugges i Statens Skove
for af Lapperne åt benyttes til Gjandel'', skulle af dem afbarkes. Lap,
som forsOmmer dette, straffes med Bödel- indtil 40 Kr. Trävirke, som
af Lapper lovligen er benyttet paa deres Sommeropholdssteder till Gjserder,
Gammer, Teltstsenger eller andre lignende vånge Indretninger,
maa ikke af Grundens Eier bortfpres eller gjores otjenligt for vedkommende
Lapper oden disses Samtykke. Grundeier, som handier herimod,
anses med Boder indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter
den almindelige Lovgivning medforer större Ansvar.

§ 5.

Den Jord, som med lovlig Hjemmel er bleven Gjenstand for Rymning,
Dyrkning eller Indhegning, unddrages derved fra Lappernes
Brugsret, saaledes som nedenfor i § 9 n term ere bestemt. Dog maa
disse ikke derved berpves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere
for dem fornodne. Ere saadanne Vele allerede paa ommeldte Maade
blevne stamgte, skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for
Lapperne.

Norska Begeringens Indstilling den 5 Januari 1888. 41

§ 6-

De Straekninger, i hvilke Lapperne spge Bete for sine Ren, kunne
inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med
sine Ren, skulle i de Tilfadde og paa den Maade, som omhandles i
nservasrende Lovs § 9, tredje og fjerde Led, vaere underkastede Ansvar
for Skade, som af Rensdyrene tilfpies den jordbrugende Befolknings
Eiendom.

I hvilke Trakter Distriktsinddeling skal Ande Sted samt Distrikternes
Graendser begtemmes af Kongen.

För åt en Strykning, hvor Lapperne have Ret til åt S0ge Bete
for sine Ren, skal kunne medtages under Distriktsinddeling, b0r der
findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed, åt
Lapperne ved åt betjene sig af dem kunne med tilbprlig Bevogtning
afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne bpr, under fornpdent
Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstråkning, Beskaffenhed
og Bebyggelsesforhold, begrasndses saaledes, åt de Ren, som
s0ge Bete inden hvert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning
åt ville i Lpbet af Betningstiden streife omkring i det bele Distrikt,
men liden åt gaa over til noget andet Distrikt.

§ 7.

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling
Under Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive sit
eget og medf0lgende Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han
agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil fpre med
sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap uden åt have meddelt denne
Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som en femtedel under
det virkelige Antal, b0der han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle
de Lapper, som have anmeldt, åt de ville tage Ophold inden et og
samme Distrikt, ved en Forretning, som bestyres af vedkommende
Lensmand, vaslge af sin egen Midte en Formand og en Nsestformand.
Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hvor i sin Egenskap
af Amtmanden eller Landshpvdingen, hvorhos Formanden af
Lensmanden erliolder Fortegnelse over alle de Lapper, der komme til
åt staa under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde
de af disse overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden
afgivne Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden
Lensmanden 2 Exemplarer til Amtmanden eller Land slip vdi ngen, som
Bill. till Riksä. Prof. 1888. 1 Sand. 1 Afd. 6

42 Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

oversender det ene Exemplar til Amtmanden eller Landshövdingen i
det Ämt eller Lehn, Distriktet tilhörer, tilligemed Opgaver over de
valgte Formasnd og Néestformmnd. Skulde sidstnaavnte Landshövding
eller Amtmand Ande, åt et större Antal Ren, end Rummet med Rimelighed
tillader, er opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet Omraade,
har han åt henvise det overskydende Antal til mermeste Distrikt
eller Omraade, hvor Rum findes, og derom åt underrette Amtmanden
eller Landshövdingen i det Amt eller Lehn, fra hvilket Flytningen skal
ske, saa betimeligt, åt Lapperne kunne faa Kundskap om den trufne
Bestemmelse, inden Flytningen foretages. Lap, sonj saaledes er henvist
til et vist Distrikt eller Omraade, men flytter andetsteds hen og
ikke inden en af Amtmanden eller Landshövdingen fastsat Frist flytter
de under hans Tilsyn väsende Ren til det anviste Omraade, ansees med
Böder, förste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfaelde indtil det
dobbelte. Ved Rummets Fordeling iagttages, saavidt Hjordenes Störrelse
det tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andel
Omraade, hvor han selv eller, om han har levet i Fyllig med Förtid re
eller Svigerformldre, disse Aaret forud havde Bete for sine Dyr. Maa
Nogen, paa Grund af Rummets Utilstraekkelighed, dog vises andetsteds
hen, har den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som längst
der har havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne Opgaver,
ligesom ogsaa for Valg af Formmnd, bestemmes af Amtmanden
eller Landshövdingen, hvilken ogsaa forovrigt, hvor disse Bestemmelser
maatte vise sig utilstrsekkelige til 0iemedets Opnaaelse, trmfler de
dertil yderligere Forföininger.

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa gjeelde om Lap, som vil
med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt, men med Hensyn
til hvilken Kongen särskilt bestemmer, åt Anmeldelsespligt skal
Ande Sted, og skal i dette Tilfaelde af Lappen for Hjemstedets Lensmand
opgives istedetfor Distrikt det Sogn eller lignende Omraade, inden
hvilket han agter åt tage Opliold.

§ 8.

Det paaligger enhver Formand og Naistformand:

a) åt indAnde sig i sit Distrikt senest til samme Tid som de
didhen först ankommende Lapper og åt forblive der indtil de til hans
Distrikt hörende indflyttede Lapper i de! Bele have begivet sig derfra;

b) inden 8 Dage efter Ankomsten til Distriktet for vedkommende
Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen over de
Lapper, som have anmeldt åt ville tage Opliold inden Distriktet, samt

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden som Nsestformanden
sedvanlig vil vane åt trasffe;

c) saa snart ske kan åt erkyndige sig öm de til Distriktet hörende
Lappers Opholdssteder saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet,
og i Tilfelde af åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnelsen,
opholde sig fler, eller åt nogen har opgivet Antallet af sine Ren
urigtigt, da derom underrette Lensmanden.

Det, skal videre vane Formandens eller i hans Forfald Nasstformandens
Pligt:

d) åt tilse, åt Lapperne med Omhu vogte sine Renhjorde, og i
det Hele taget åt befordre god Orden samt i Tilfaslde af Tvistigheder
med den jordbrugende Befolkning söge åt bilaagge disse;

e) efter behörig Indkaldelse åt indtinde sig ved Besigtelser samt
Syn og Skjön, der afholdes i Anledning af Skade, som Nogen opgiver
åt vane bleven ham tilfpiet af Ren inden Distriktet, og naar derunder
eller ved forefaldende Rettergang Spprgsmaal opstaar om Skyldighed
for de under Formandens Tilsyn staaende Lapper til Fad les an svar for
opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om dertil
findes Grund, har Rot til paa nmvnte Lappers Vegne åt indgaa Förlig
om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skjöns- og Sagsomkostninger; f)

åt söge opdaget-, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget
inden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn
eller Skjon o ver Skaden, til Forretningen åt indkalde den eller de
Skyldige, om disse ere ham bekjendte.

Formaendene vadges hver Gång for et, Aar. De kunne undslaa
sig for Gjenvalg til Formand eller Naestformand i ligesaa lång Tid som
den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Nasstformmndene vmlges
ligeledes for et Aar ad Gången, men kuune det fölgende Aar gjenvselges
til Formmnd eller til Ngestformaend. Efter åt have indehavt Ombudet
2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9.

1. Det paaligger Lapperne ei alene nöie åt tage sig i Agt for
selv åt tilföie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom,
men ogsaa med Omhu åt vogte sine Ren, saa åt Skade ikke af dem
foröves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller
Multebasrland, skal erstattes af den eller dem, ved livis Ren Skaden
er foraarsaget. Det samme gjadder om Skade paa Udengslaatter, som

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

ere forsynede med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes, eller,
liden åt vane inhegnede, Aar om andet liave vmret brugte og bruges
til Slaat samt ved gjenstaaende Hesjer, Grofter, Rydning eller paa anden
Maade tydelig fremtrmde som Slaatteland. Gjpres saadan Skade
med Försatt eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dyrenes Bevogtning,
skal den Skyldige desuden för liver Gång bode indtil 40 Kröner, hvilke
Bpder dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen. Lap,
af hvis Renvogter saadan Förseelse som nysnaevnt er begaaet, skal ansvara
for Udredelsen af de Foder, som maatte idpmmes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennmvnte Beskaffenhed luden
saadant Distrikt, som i § 6 omhandles, og kan det ikke opdages, ved
hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper,
som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelpbet tilligemed
Skjpns- og Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forhold til det
Antal Ren, hvormed enhver af dem tiller er Distriktet. Dersom paa
den Tid, da Skade skede, Ren, tilhprende andre Lapper end dem, som
have anmeldt åt ville ta ge Ophold i Distriktet, vare paa Flytning gjennem
samme eller forovrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede
Lapper i et til Antal let af disse deres Ren svarende Forhold deltage
i Erstatningen. Kan Lap, forinden i Sägen Förlig er indgaaet.
eller Dom falden, godtgjpre, åt Skaden ikke er forovet ved hans Ren,
er han fri for åt deltage i Erstatningen. Inden Strsekninger, hvor
Distriktsinddeling ei er ivmrksat, finder den her fastsatte Fmllesans varlig}!
ed ikke Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet, saa
åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne förnöden}
Bete for sit Bofis, erstattes Skaden ligeledes efter samme Förskrifter,
som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt- angaar Tro rasp
Amt, ikke medfpre Erstatningsansvar, om Ren komme ind og bete paa
saadan Udmark i Tiden för hvert Aars 24de Juni, naar denne Frihed
kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vsesentlig
Grad bebyrdes. Ei heller skal i Tromsp Amt Skade paa saadan
Udmark erstattes, naar Udmarken er beliggende i en Afstånd af
6 Kilometer eller derover fra Jordeierens eller Brugerens fäste Bopasl.
Denne Afstånd kan af Kongen for enkelt Distrikt bestemmes forlmnget
indtil 8 Kilometer.

§ 10.

Er under Lappernes Ophold i Norge Skade ved deres Ren tilfpiet
nogen dersteds Boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vil den
Skadelidte gjpre sin Ret til Erstatning gjstående, skal lian, saafremt

Norska Regeringens IndstiUing den 5 Januari 1883.

saadan Forretning som i naeste § foreskrovot ikke kan blive afholdt
senest 3 Gånge 24 Timer, efteråt Skaden er opdaget, snarest rnnligt
Idka!de 2 uvillige og kyndige Hämd, der samtidig bor mode paa Aastedet
samt efter foretagen Besigtelse åt Skaden og UndersOgelse al
sammes öprindelse derom afgive Erkkering efter bedste Skjpn, saaledes
som de med sin Ed ville fors vare. Til denne Forretning skal den
Skyldige, om lian er kjendt, men i modsat Fald, naar Skaden er skeet
inden Formandsdistrikt, vedkommende Formand eller Nsestformand for
de Lapper, som der liave sit Tilhold, tilkaldes. Er der ikke Adgang
til åt forkynde saadan Kaldelse for Vedkommende inden 48 Timer,
efteråt Skaden er opdaget, tilkaldes i Stedet eu af de i Nssrheden
vasrende Tapper, eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt, livor bände
norske og svenske Tapper opholde sig, en af hvert Folk. Lader heller
ikke. dette sig gjore inden nys anforte Frist, eller udebliver nogen af
de tilkaldte Maend, skal Forretningen dog derved ikke opholdes.

§ u.

Dersom Erstatningsspprgsmaalet ikke ved saadan Forretning som
mevrit i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte,
om han vil forfolge sin Erstatningspaastand, snarest muligt hos Distriktets
Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte vsere
bemyndiget til åt afholde deslige Forretninger, åt begjmre Besigtelsesforretning
paa Aastedet til Aurdering af Skaden. Til denne Forretning,
hvortil Administratör opnaivner 2 Lagrettesmeend blandt de i Lov . af
28de August 1854 .§ 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis saadanne Msend
ikke liden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det almindelige Lagrettesmandtal
skal den Skyldige, om han kjmndes, eller livor der er
Sporgsmaal om saadan Fmllesansvarlighed, som i § 9 3die Led oiuhandles,
vedkommende Formand eller Nmstformand indvarsles ved
Kaldelse, som b0r forkyndes senest Dagen för Forretningen, om den,
som skal indvarsles, opholder sig inden eu Omkreds af 20 Kilometer
fra Forretningsstedet. Opholder han sig i hengere Afstånd fra samme,
forlamges Varseistiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer. Skulde
det Tilfselde indtrmffe, åt det ikke er muligt åt faa indkalt eller varslet
den. Skyldige eller vedkommende Formand eller Nsestformand f. Ex.
fordi de allerede liave forladt Distriktet liden i betimelig Tid åt opgive
för Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand, som paa deres
Vegne kan indkaldes, bpr Forretningen dog afholdes, idet Administratör
bil Protokollen afgiver. Förklaring om Grunden til, åt Vedkommende
ikke er varslet. I deslige Tilfselde bor saavel Administratör som Skjonsmeendene
stadig have sin Opmaerksomhed henvendt paa, åt de Fra -

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

vaerende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen skal den Skadelidte
fremstille de Mrend, som i Tilfelde liave afholdt den förste Besigtelse,
eller, hvis dertil ikke er Anledning, fremhegge deres skriftlige
Bevidnelse om dennes Udfald. T forn0dent Fald bor han derhos forevise
det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans Eiendoms- eller Brugsret
til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig. De^Ma3nd, som
afholder Forretningen, skulle — saavidt muligt — soge åt tilveiebringe
eg i Protokollen indtage noiagtig Förklaring angaaende Skadens Oprindelse
og Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenhed, om Märken
er indhegnet eller uindheguet m. m. saavelsom ogsaa, om den eller de
Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden, disses Antal og
Storrelseu af de Hjorder, de til bore.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig
til paa Administratörs Opfordring åt algive Förklaring om Alt, som kan
vane barn bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar lian för
Indholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivet för

Retten. .

Skjonsmaenderie skulle ved Taxten tage noic Hensyn saavel fri
Jordens BeskafFenhed og Frugtbarhed, dens större eller mindre Redning,
eller Rynkning, Avlingens Godhed, og hvorvidt Bola; ogsaa har
bidraget til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark,
til de Omstaendigheder, hvorpaa etter § 9, 4de Led, Erstatningspligten
i detfe Tilfelde beror, samt til enhver anden Omsfendighed, som har
Indfly delse paa Skadeserstatningens StOrrelse. ForOvrigt bor Mai Klen c
afgive til Protokollen Erklåring under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen
have aflagt Lagrettesed, eller i Kraft åt tidligere Ed, om åt Taxten er
afgivet efter Overbevisning og bed,ste Skjpn. Administratör bor, torinden
Forretningen begynder, foreholde Skjonsmmndene de Pligter, som
paa Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem, og derom
gjpre Tilforsel i Protokollen. _ .

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i Tilfelde
af Uenighed mellem Skjonsmamdene, i hvilket Fald han gjor
Udslaget, skal dog i ethvert Tilfelde til Slutning tilfore Protokollen
sin Erkfering om, hvorvidt han anser den satte Taxt rimelig og billig,
og hvorvidt han forpvrigt i nogen Henseende har Noget, åt bemaerke,
som kan have Indflydelso paa Sägen. _ .

Liden Forretningen slutter, skal Administratör sOge åt tilveiebringe
Förlig mellem Parterne. Indgaaes förlig, har dette samme
ATrkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skjpn, som omhandles i denne §, kan i Tilfelde af Rettergang
forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertil finder Grund.

Norska neger ing em IndstUling den 5 Januari 1883.

§ 12-

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskipnsforretninger
tilkommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af hver af Lagrettesmsendene
80 0re, för Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig ogfor
dens Besknvelse 70 0re för Arket samt derhos den for Lensmamd bestemte
Skyds- og Dnetgodtgjprelse. For Opnmvnelse af Msend og for
Lekraeftnmg betales Intet. Lagrettesmamdene tilkommer 1 Kr. 60 0re
tor hver Dag, Forretningen varer.

§ 13.

Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning
bleven afgjort ved Förlig, har Administratör, dersom den Skadelidte
förlänger det, åt mdsende Tidskrift af Forretningen med derunder fremlagte
Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erkla>
nng angaaende de Mmnds Trovserdighed, der i Tilfaslde have afholdt
den forelpbige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen
yderhgere Unders0gelse, om saadan findes npdvendig, afgmr om
der er skjellig Grund til Sagsanlasg. I bekräftande Fald foranstalter

lön 1+0 A t rlrt 4IX___’ _ Tl 1 • i • • i

i1''111 ^l t.a e 1 f°r ofientlige Politisager gjseldende Former — hvorved
dog Nodvendigheden af Forelmg bortfalder — mod den eller dem, som
enten ved de fremkomne Oplysninger maa ansees overf0rte åt vmre
de Skyldige eller ifplge § 9 ere de for Tilfaeldet Erstatningspligtige
Sägen af dette Slags bliver efter Omstmndighederne åt behandla enten
ved Extrakt eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte frit åt både
m0de ved Sagf0rer.

,^r1 Skatte af heromhandlede Beskaffenhed vel skeet, men af ringe
Betydenhed,. kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af det
Uilentlige, i hvilket Fald den til Amtmanden indsendte Udskrift med
ulage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes
in nam selv ved privat S0gsmaal åt indtale sin Rot.

iv , Ä ikke Paata^er det Offentlige Sägen i de Landsdele, hvor
Uistriktsinddelmg ikke er indfprt.

Private Spgsmaal til Indtale af Erstatning for Skade af Ren ud0res
overensstemmende med denne Lovs Forskrifter, forsaavidt de derpaa
ere anyendelige, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke Ande
Sted, med mindre de i §§ 10 og 11 indeholdte Forskrifter ere iagttagne
AGdvendigheden af Paaklage til Forligelseskommissionen bortfalder!

§ 14‘

De i §§ 4, 10, 11, 12 og ISDned Hensyn til Behandlingen af de

48 Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

deri omhandlede ErstatningsspOrgsmaal givne Forskrifter komme ikke
til Anvendelse paa deslige SpOrgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i hvilket
Fald de deriraod behandles efter der gjseldende Lov.

§ IL

Spgsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Faellesansvar, som
i 8 9 er omhandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som
Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Formanden stevnes
til paa vedkommende Lappers V egne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved Ims
Ren Skade er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans Tilsvn
staaende Lapper bor svare for Skaden, skal han lade Stavningen
forkynde for den eller de Skyldige, eller i sidste Fald, lor dem, mod
hvem Paastand om Delagtighed i Erstatningspligten fremsrettes, för åt
de sclv kunne svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede liHailde ikke er Adgang tu
åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes för de. Lapper, mod
hvem Ansvar sOges gjort gjmldende, eg gjselder da for disses V edkommende
hvad ovenfor i denne § om Formanden er bestemt.

{ ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt
der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idpmelse af Beder.

Bliver Erstatning efter § 9 No. 3 eller 4 åt paalsegge nere Personer,
skal det for hver Enkelts Vedkommende i Dommen fastssettes,
hvor meget han har åt udrede.

§ 16-

Have Papper foa begge Rigör havt Tilhold i noget Distrikt paa
den Tid, da der er skeet Skade, hvoraf Faellesansvar lfolge § 9 Wo. o
eller 4 kan opstaa, skal Indkaldelse efter §§ 10 og 11 samt Stekning
efter § 15 rettes saavel til den svenske som til den norske 4 ormand.

§ 17-

Lap som i Henhold til § 9 No. 3 eller 4 er bleven idpmt Ansvar
för indtruffen Skade eller, efter åt Värdering af Skaden overensstemmende
med 8 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erlseggelse
af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadan Vurdenng er
bestemt, med paalobende Omkostninger, har, naar han senere opdager,
åt Skaden er forvoldt af Ren tilhorende nogen anden, eller åt andie
Papper paa den Tid, da Skaden skede, havde Ren Liden Distriktet og

Norska Regeringens Indslilling den 5 Januari 1883. 49

saaledes bpr deltage i Skadeserstatningen, Ret til åt reise Spgsmaal
om Tilbagebetaling af hvad han har udlagt eller den Del deraf, som
falder paa de ovrige Lapper. Saadant Spgsmaal maa dog senest anhmngiggjpres
inden 2 Aar, efter åt Skaden er skeet.

§ 18-

Lovligt Varsel til Lapper, naar de i deres Hjemland stevnes til
en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, livis Opholdssted
lfplge Bevidnelse fra vedkommende Lensmand ikke kjendes, gives 3
Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lassning ved, eller i Sverige,
i Kirken i det Sogn, hvor han senest hprte hjemme.

§ 19-

1. Dersom Nogen ulovligen faelder eller misliandler Lappernes
Ren, skal han förliden fuld Erstatnmg'' for Skaden — erlsegge Bpder
af indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almmdelige
Lovgivning medfprer stprre Ansvar. Samme Bestämmelse gjmlder om
Nogen med Försåt eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt RenVed
Skrasmmeskud, Hunde eller paa nogen anden utilb0rlig Maade ufrodes
paa sine retmaessige Opholdssteder, eller s0ger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes Ren paa tilladt Opholdssted åt Hund, bliver Skade,
som derved tilfpies Renen, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens
Försatt eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

3- 1 de Egne, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skulle i den

Lid af Aaret, Lapper fra det andet Rige if0lge § 3 have Ret til åt
opholde sig der med Ren, de Fastboendes Humle enten holdes bundne
eller veere forsynede med Klubb; dog saaledes, åt vedkommende Amtmand
eller Landshpvding for visse Trakter eller Tilfadde kan tilstede
Undtagelse fra nasvnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, uden
åt det ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De nmrmere Forskrifter
om Klubbens Stprrelse og om Klubningen forpvrigt gives af Amtmanden
eller Landshpvdingen, som ligeledes kan bestemme, åt de Fastboendes
Hunde i naevnte Tid skulle holdes bundne eller klubbede i Trakt
hvor Distriktsinddeling ikke er indfprt. Hund, som har en Vane åt
jage Ren ogsaa paa dennes tilladte Opholdssted eller åt drmbe den,
b0r af Hundeeieren efter Paal^g af Politiet drasbes, og paaligger det
Rolitiet, hvis saadant af Eieren forspmmes, strax åt lade Hunden draebe
Undlader Hundens Eier att efterkomme de nmvnte Paabud og ReHer
straffes han med indtil 40 Kroners Bpder.

JBih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd.

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

4. Naar nogen Lap för vedkommende Lensmand ellei den, som
af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, fprer Klage
over sa ad an Förnärmelse som ovenfor i lste o g 2det Led omhandlet,
skal Vedkommende efter forelobig Undersogelse snarest muligt, - saafremt
han ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i Tilfselde
af livis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder, gj0re Indbei öfning

om Sägen til Amtmanden eller Landshövdingen, som, hvis der fin des
Fpie til åt drage Nogen til Ansvar, skal foranstalte Sägen paatalt åt
det Offentlige, i Norge efter de i § 13 indeholdte Forskrifter, men i
modsat Fald sende Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende,
åt det överlädes til denne selv åt anhaengiggjore Sägen för
Retten, i hvilket Fald den dog ikke behover först åt paaklages ved
F orligelseskommissionen.

§20.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 19, 3die Led, omkandlede Overtrsedelser
paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I
Sverige skulle Overtrmdelser af disse §§ ogsaa vsere underkastede offentlig
Tiltale.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af Norske Domme, afsagte i Henhold
til naervaerende Lov og, forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige,
Indhentelse af Domfeeldtes Erkltering angaaende sammes Appel ske ved
Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Stevningsmsend eller Nffivndemsend.
Förlänger den Domfjeldte Appel, paaligger det dem åt tilkjendegive
barn “åt Indankningen, forsaavidt han efter Sägens Beskaffenhed
har Ret til åt forlange den, vil finde Stod, liden åt han om samme
kan vente åt erholde yderligere Underretning“. Herom bpr Mmndene
i Förbindelse med Forkyndelsen give Dommen den fompdne Paategning,
hvorefter den senere af 0vrigheden foretagne Appellationspaategning
ikke bliver åt forkynde den Domfmldte. I Sager, der lfplge
§ 15 ere rettede mod vedkommende Formand, skal Dommen forkyndes
för Formanden, der har åt afgive Erklmring angaaende dens Appel.

§ 22.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er fasidet til Bödel eller
Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fuldbyrdes i det andet Rige,

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfasldte er vedtagen, eller,
naar Dommen er afsagt i Norge, Apellationsfristen for samme er udldben,
eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er
bleven forkyndt for den Domfelde, liden åt han har begjeert Paaanke.
Naar Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det
andet, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landshövdingen
i det Amt eller Lelm, hvor Dommen er afsagt. Er foranfprte
Betingelse for Fuldbyrdelsen tilstede, har denne med Bevidnélse
herom åt oversende Doknmenterne til vedkommende Landshövding eller
Amtmand i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet o g
det inddrevne Belpb tilstillet f0rstnsevnte Amtmand eller Landsh0vding.
De her om Domme givne Förskrifter gjaelde
af vedkommende Parter, Formmnd eller Nmstformgend enten for Retten
eller under nogen i § 11 omhandlet Besigtelsesforretning.

Er Dom eller Förlig, som kan krseves fuldbyrdet i ethvertafRigerne,
afsagt eller indgaaet i Sag angaaende Fmllesansvar efter § 9 No.
3 eller 4, skal vedkommende Amtmand eller Landshövding i det Rige,
hvori Skaden er skeet, efter Forlangende fra den, hvem Erstatningen
tilkommer, lade Bel0bet forskudsvis udbetale til ham, og forsaavidt
den endelige Udredelse deraf paaligger Undersaatter af det andet Rige,
sende vedkommende Landslövding eller Amtmand i dette bekrmftet
Afskrift af Dommen eller Forliget med Begjmring om Refusion. Saadan
Refusion bliver da forelpbig åt udrede af offentlige Midler. Hos de
Erstatningspligtige kunne de heromhandlede Forskud inddrives paa
samme Maade som for Skatter bestemt.

Med Hensyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i
det Rige, hvor Bpderne spges inddrevne.

§ 23.

h de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige eller svensk Lap
er Part i Norge, hinder Brug af stemplet Papir ikke Sted.

§ 24.

Ipvrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjseldende Love åt
anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

§ 25.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved
ikke alene deres egne, men ogsaa Andres Ren, der ere under deres
Til syn.

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Fastboende Reneiere have, forsaavidt de selv vogte sine Ren, med
Hensyn til disse samme Rettigheder og Forpligtelsér som Lapperne. Enhver
Förpligtelse, der ifplge nasrvaerende Lov rammel'' Lap, som har
bortsat sin Ren til Bevogtning af Andre, skal ogsaa paaligge Fastboende,
som befindér sig i saadant Tilfelde.

§ 26.

Embeds- og Bestillingsmsend, isserdeleshed Amtmasnd og Landshpvdinger,
skulle have Indseende med, åt ''de overflyttende Lapper ikke
krmnkes i Udevelsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 27.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten
eller inde i Landet Renholdet findes åt vmre den jordbrugende Befolkning
i serdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse
om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der anvises
dem fornpden Betesmark paa andre Straakninger, som dertil kunne
ansees tjenlige, og som tilhpre Staten.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrmkning,
hvori samme fornpdiges til åt afgive Bete for de Ren, der Aar
om andet derhen feres, ikke underkastes Indgreb ved Rydning, lirkning,
Saeterbrug eller Grisning af Bofe. Dog skal det under Alle
Omstsendigheder vasre det offentlige uforment i saadan Mark åt lade
oprydde og dyrke Pladse, bestemte til Skydsstationer eller til Herberger
for Reisende.

§ 28.

Yiser det sig npdvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed eller
for åt aabne Lapperne de fornpdne Yeie til deres Betesmarker, eller
til Opfprelse af Gjmrder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt anvende
Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren eller Brugeren, naar
det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod Erstatning,
hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes i Norge
ved Taxt og i Sverige efter gjgeldende Förordning angaaende Jords
Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 29.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem Lapperne
og den jordbrugende Befolkning, gjaslde ikke inden Finmarkens

Norska Regeringens Indstilling den 5 Januari 1883.

Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbete i naevnte Amt for sine
Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper seerskilt gjseldende
Bestemmelser.

§ 30.

Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger
bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges
Vedkommende.

Den trasder igjen ud af Kraft 15 — femten — Aar efter samme
Dag, medmindre den ved ny Lov i ethvert af Rigerne atter gjhres gjasldende.

Hvis saadanne nye Love ikke udkomme, trasder lste Tillaeg eller
Kodicil til Traktaten af 7|18 Oktober 1751 atter i Kraft. Herved er
dog Intet afgjort med Hensyn til Sp0rgsmaalet om, hvorvidt noget af
Rigerne har Ret til åt fratraede denne Kodicil.

Protokoll i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maja Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 26 Januari 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde i underdånighet:

»I propositioner till Riksdagen och Norges Storting framlade Eders
Kongl. Maj:t nästlidet år förslag till förordning rörande Lapparne i de
förenade konungarikena Sverige och Norge. Förslaget antogs med
några mindre väsentliga förändringar af Riksdagen, men Stortinget
uppsköt dess behandling under anhållan att Norska Regeringen måtte
öfver detsamma infordra yttranden af amtsförmanskapet i Tromsö amt
och häradsstyrelserna så väl i nämnda amf som i de öfriga distrikt,
hvilka beröras af Lapparnes renbetning. Detta beslut fattades på tillstyrkan
af Stortingets konstitutionskomité, till hvars förberedande handläggning
författningsförslaget varit hänvisadt. En minoritet inom denna

Protokoll i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883. 55

komité hade hemstält, att förslaget måtte utan uppskof komma under
behandling i Stortinget och antagas med vissa af minoriteten föreslagna
förändringar. Då emellertid öfverensstämmande beslut i frågan
icke blifvit af Riksdag och Storting fattade, och Eders Kongl. Maj:ts
sanktion alltså icke kunde följa före början af innevarande riksdag,
måste frågan på grund af 87 § Regeringsformen anses hafva för den
gången förfallit.

Sedan de från vederbörande ortsmyndigheter i Norge infordrade
yttranden kommit Norska Regeringen till hända, har Regeringen nu i
Indstilling den 5 innevarande Januari afgifvit nytt förslag till förordning
i förevarande ämne. Öfver detsamma är yttrande infordradt från
den komité, som af Eders Kongl. Maj:t förordnats att utarbeta förslag
till lagstadganden angående förhållandena mellan de svenska Lapparne
och den bofasta befolkningen i Sverige.

Då det nu afgifna norska förslaget i hufvudsakliga delar öfverensstämmer
med det förslag, som af Riksdagen år 1882 antogs, torde
jag få anse detsamma i dessa delar vara tillräckligt bekant genom de
vidlyftiga handlingar, som då inför Eders Kongl. Maj:t föredrogos och
derefter till Riksdagen öfverlemnades, äfvensom genom de förhandlingar,
som inom Riksdagen i ärendet fördes. Jag kan derföre nu inskränka
mitt yttrande till de punkter, der förändrade bestämmelser
blifvit af Norska Regeringen föreslagna.

Vid 3 §.

Mot den uppfattning man från svensk sida vill göra gällande,
att ifrågavarande författning afser endast de Lappar, som med sina
renar flyttat mellan begge rikena, men ej förhållandet mellan svenska
Lappar i öfrigt och bofaste i Sverige, möter från norsk sida ingen
gensägelse, endast de resp. länderna förbinda sig att, derest egna
Lappar skulle tilldelas större rätt till renbete eller skogsfång än i
denna förordning bestämmes, låta samma rätt tillkomma äfven det
andra rikets Lappar. Denna grundsats bär hittills alltid varit iakttagen,
och lärer, vid det förhållande att svenska och norska Lappars
renar allmänt förekomma blandade om hvarandra, ej heller kunna för
framtiden åsidosättas, hvarföre dess upptagande i lagen ej kan möta
någon betänklighet. Dock bör, på sätt lappkomitén erinrat, dervid
göras det uttryckliga förbehåll, att stadgandet endast afser de trakter,
der främmande Lappar enligt författningen hafva rätt att uppehålla sig.

Att flyttlapparne i fråga om jagt och fiske böra underkastas
samma bestämmelser som landets egna undersåtar, lärer väl från början

56 Protokoll i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

varit förslagets, liksom det ock är 1751 års kodicills mening.. Denna
förtydligas genom den af Norska Regeringen föreslagna redaktion, som

derföre synes mig kunna förordas.

För begge rikenas Lappar måste det vara till fördel, att de, såsom
Norska Regeringen föreslagit, vid inträffande ovanligt ogynsamma
väderleksförhållanden tillåtas efter omständigheterna uppskjuta sina flyttningar,
så att de qvarstanna i det främmande landet något längre än

3 § i allmänhet medgifver. o

Att i tvistiga fall gränser uppdragas för det område, inom hvilket
enligt 3 § vissa Lappar skulle ega att året om beta sina renar på
fjellen å ömse sidor om riksgränsen, torde vara ändamålsenligt, men
jag antager med lappkomitén, att dessa gränser böra bestämmas af
Konungen.

Vid 4 §.

Ändringen i denna § afser ej att betaga Lapparne någon rätt
till skogsfång, som enligt de äldre förslagen varit dem medgifven.
Man vill endast förekomma, att skogen, der den erfordras till jemförelsevis
betydlig mängd, såsom till rengårdar och hus, tillgripes utan
urskilning å ställen, der afverkningen gör egaren onödig skada. Derföre
föreslås, att för sådana ändamål växande löfträd få tagas endast
efter föregången utsyning. I princip kan häremot intet vara att erinra,
helst ett dylikt förfaringssätt utan tvifvel kommer att undanrödja
mången anledning till missförstånd mellan Lappar och bofaste och
främja ett godt förhållande dem emellan. Man synes mig dock^ höra
tillse, att skyldigheten att söka utsyning ej utsträckes till fall, då den
skulle verka betungande för Lapparne utan motsvarande nytta för de
bofaste, t. ex. när virket skall användas endast för reparationer å
stängsel och hus, eller till fall, då ögonblicklig tillgång på virke kan
vara af nöden, såsom då Lapparnes rengårdar eller till deras uppförande
afsedt virke blifvit olofligen förstördt, Att utsyningen sker
kostnadsfritt för Lapparne och å platser, så vidt möjligt beqväma för
dem, bör ock vara ett oeftergiflig vilkor, liksom att Lappen ej onödigtvis
uppehälles af skogsegaren, innan han får anlita offentlig^ myndighet
om utsyning. I alla dessa punkter sluter jag mig således till
lappkomiténs förslag.

Vid 5 §.

Betydelsen af det tillägg Norska Regeringen i denna § föreslagit
synes mig ej fullt klar. »Den jord», säges det, »som lagligen blifvit

Protokoll i svenska Statsrådet den 86 Januari 1883. 57

föremål för rödjning, odling eller inhägnad, undandrages derigenom
från Lapparnas nyttjanderätt, på sätt här nedan i § 9 närmare bestämmes».
Att den bofaste eger utan hinder af flyttlapparnes renbetesrätt
uppodla sin jord, är en af de allmänna grundsatser, på hvilka
hela författningen hvilar, den är följaktligen äfven från svensk sida
erkänd, och såsom allmän grundsats behöfver den ej ytterligare bekräftelse
genom att upptagas i lagen. Icke heller försvarar stadgandet
der sin plats såsom ett speciel lagbud, afsedt att i särskilda fall lända
till efterrättelse under samfärdseln mellan nomader och bofaste. Allt
hvad stadgandet i sådant afseende bör innehålla lins redan upptaget i
§ 9. Der skyddas åker och äng, ej blott redan befintlig utan ock
framdeles blifvande, från all skada af Lapparnes renar. Der omtalas
ock de enda sätt, hvarpå delar af utmarken, utan att odlas till åker eller
äng, kunna undandragas Lapparnes betesrätt. Innehåller nu tillägget
till 5 § intet annat — och dertill torde man kunna sluta af den hänvisning
det meddelar till § 9 — så är det öfverflödigt. Får man åter
af stadgandets plats i 5 § och af det obestämda i uttrycket »föremål
för rödjning» sluta till att detsamma afser ett utvidgande af de bofastes
rättigheter utöfver hvad i 9 § sägs, och eu deremot svarande
utsträckning af Lapparnes skadeersättningspligt, är stadgandet såsom
stridande mot 9 § från svensk sida oantagligt. I alla händelser synes
det både genom sin plats och sin lydelse oklart och ledande till missförstånd,
hvadan jag hemställer att det måtte ur författningen uteslutas.

Vid G §.

Genom att såsom Norska Regeringen föreslagit låta andra och
tredje styckena byta plats framgår mer otvetydigt, hvad som är förslagets
mening, att andra stycket innehåller de vilkor, under hvilka
distriktsindelning må af Konungen verkställas, och att, sedan sådan
indelning skett, all tvist vid domstol, huruvida vilkoren må anses uppfylda
eller ej, är afskuren.

Vid 8 §.

Att'' lappförmannen skall hos länsmannen anmäla om någon af
de Lappar han har i sitt följe uppgifvit antalet af sina renar origtigt,
synes vara ett till främjande af god ordning syftande stadgande.

Vid 9 §.

Hvad beträffar den här föreslagna inskränkningen af den tid,
Bill. till Riksd.Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 8

58 Protokoll i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

under hvilken Lapparne i Tromsö amt skulle ega att under visst vilkor
utan ersättning begagna renbete äfven å den närmare de bofastes
gårdar belägna utmarken, kan jag helt och hållet instämma med lappkomitén.
Den tid som hittills föreslagits, eller intill den 8 Juli, är bestämd
efter noggranna undersökningar af den år 1866 samlade svensknorska
komitön och utan någon reservation från någon af dess norska
ledamöter. Sedermera har ej någon anmärkning deremot under ärendets
hela föregående behandling blifvit från norsk sida framstäld. Den
ändring, som nu begäres, eller tidens tillbakaflyttande med ej mindre
än fjorton dagar — en för växtlighetens utveckling i den trakt och
under den årstid, som är i fråga, mycket betydelsefull tidrymd — är
ej grundad på någon som helst undersökning om möjligheten för Lapparne
att under tiden lifnära sina renar på fjellen, ej heller har det
satts i fråga att bereda Lapparne någon ersättning för den betesrätt,
som skulle dem betagas. Att under sådana förhållanden ändra ett
stadgande, som Riksdagen redan för sin del antagit, och hvarvid, att
döma af de inom Riksdagen förda öfverläggningar, Riksdagen måste
antagas hafva fäst synnerlig vigt, finner jag alldeles otillrådligt.

Föga öfvertygande synas mig likaledes de skäl, som andragits för
utsträckning i vissa fall af den gräns, sex kilometer från de bofastes
gårdar, bortom hvilken Lapparne skulle få beta sina renar på utmarken
utan att befara någon som helst ersättningsskyldighet. Denna gräns
har tillkommit på förslag af amtmannen i Tromsö amt just med afseende
på förhållandena i Målselfven och Bardo härad, och dess ändring
anses fortfarande af amtmannen obehöflig. I betraktande häraf torde
Eders Kong!. Maj:t sakna skäl att i detta hänseende göra någon afvikelse
från det för Riksdagen senast framlagda förslaget.

Vid 10, 15, 16, 17 och 21 §§.

De här föreslagna ändringarna och tilläggen afse att förtydliga
och förbättra eller fullständiga förut föreslagna stadganden angående
rättegången och torde derföre kunna samtliga tillstyrkas. I afseende
på 21 § bör särskild! erinras, att den der intagna föreskrift i fråga om
stämning till högre rätt är densamma, som enligt Förordningen den 6
September 1845 i Norge gäller för alla kriminella mål, hvilka utföras
af allmän åklagare, och att det endast är i följd af ett förbiseende,
som den icke kommit att inflyta i föregående förslag. ,

Vid 22 §.

Äfven den här tillagda bestämmelsen, att den skadeersättning,
som ådömts främmande Lappar, skall, derest gemensam ansvarighet

Protokoll, i svenska Statsrådet dm 26 Januari 1883. 59

för skadan egt rum, förskjutas af statskassan i det land Lapparne tillhöra,
för att af dem slutligen återgäldas i sammanhang med skatteuppbörden,
är en ganska vigtig förändring, som direkt medför största
fördelen för de norske bofaste, eftersom det väl egentligen är från
dessas sida, som anspråk på skadeersättning komma att göras gällande.
l)å jag det oaktadt tillstyrker Eders Kongl. Maj:t att bifalla detta förslag,
sker det i öfvertygelse derom, att det dagliga samlifvet mellan
nomader och bofaste skall, till största båtnad för de förra, göras drägligare
derigenom, att den bofaste blir försäkrad att under alla förhållanden
utfå ersättning för liden skada, titan att behöfva vidtaga några
vid sidan om lagen stående, för Lapparne förderfliga åtgärder. Det
bör ock anmärkas, att man genom att uttaga ersättningen i sammanhang
med skatteuppbörden befriar Lapparne från den ganska dryga
exekutionskostnaden. Det förskott svenska statsverket skulle ikläda
sig, om förslaget antoges, vore sannolikt ej större, än att Konungens
Befallningshafvande i Norrbottens län kunde ''bestrida detsamma af
under händer varande medel, och hvad som ej af Lapparne godtgjordes
årligen anmälas till ersättning af Riksdagen, intill dess sig visat,
om särskildt anslag på riksstaten för ändamålet vore behöflig! Skadeersättningarnas
samfälda belopp i Tromsö amt under åren 1873 —1880
har nemligen icke stigit högre än till 7,290 kronor, eller mindre än
1,000 kronor årligen. Om svenska staten genom ett dylikt förskott,
som antagligen skulle till största delen godtgöras statsverket, kan bereda
Lapparne en vigtig fördel, bör den enligt mitt förmenande ej
undandraga sig det.

1 22 §, sådan den nu föreslagits, saknas ett stadgande, som hittills
förekommit i motsvarande §, innehållande föreskrift för landshöfding
eller amtman att då förlikning, ingången i ena riket, för verkställighet
öfversändes till det andra, tillika meddela bevis att förlikningen
enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan,
som lagakraftvunnen dom. Då denna föreskrift i många fall kan vara
af nytta, hemställer, jag om dess bibehållande i förslaget.

Vid 25 §.

1 denna § har Norska Regeringen föreslagit ett tillägg, åsyftande
att göra tydligt att bofast, som lemnar sina renar i vård åt en flyttlapp,
är underkastad samma förpligtelser, som enligt författningen ålegat
renegaren, om han varit Lapp. Härigenom har afhjelpts en brist
i förslaget, som ådragit sig uppmärksamhet under ärendets senaste
behandling af svenska myndigheter. Om detta tillägg godkännes, synes

Protokoll i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

§:ns andra punkt, om hvars lydelse Svenska Riksdagen och Norska
Regeringen uttalat olika meningar, blifva obehöflig och kunna utgå,
då det af jemförelse mellan första punkten och det nu föreslagna tilllägget
i afla händelser blir tydligt, att bofast, som lemnar sina renar i
Lapparnes vård, kommer i åtnjutande af de fördelar förordningen tillförsäkrar
Lapparne.

Vid 30 §.

Enligt Norska Regeringens förslag i denna § skulle författningen
antagas endast på en tid af femton år; blefve ej efter nämnda tids förlopp
begge rikena ense om ny lag, skulle 1751 års kodicill åter träda
i kraft-.

Ingen § i författningsförslaget har undergått så många vexlande
öden som denna. De norska ledamöterna i 1866 års komité ansågo,
att författningen borde blifva definitiv, så att den skulle gälla intill dess
begge rikena kunde komma öfverens att upphäfva eller ändra den.
Komiténs svenska ledamöter uttalade deremot den mening, att då ovisst
vore, huru den föreslagna författningen komme att verka, den borde
antagas för någon viss kortare tid eller med ömsesidig uppsägningsrätt,
så att första kodicillen till 1751 års traktat skulle komma att åter träda
i kraft, derest den bestämda tiden ginge till ända eller uppsägningskedde,
utan att ny öfverenskommelse träffades. De norske komiterades
mening biträddes af Norska Regeringen, och oaktadt Högsta Domstolen
vid förslagets granskning enhälligt stälde sig på de svenske
komiterades sida, blef sista § i det förslag, som afgafs till Riksdag och
Storting 1871, affattad i öfverensstämmelse med Norska Regeringens
åsigt. Riksdagens Lag-Utskott omfattade emellertid de svenske komiterades
förslag och hemstälde, att hvartdera Riket måtte förbehållas rätt
att uppsäga lagen, att uppsägningstiden måtte bestämmas till 12 månader,
samt att uppsägning ej finge ske förrän författningen varit fyra
år gällande. Skedde uppsägning utan att inom 12 månader derefter
ny öfverenskommelse mellan rikena träffats, skulle första kodicillen till
1751 års traktat åter träda i kraft. Lag-Utskottets förslag antogs af
Riksdagens Första Kammare; den Andra afslog, såsom bekant, hela
lagförslaget.

När Norska Regeringen å nyo upptog lapplagsfrågan år 1879, hade
Regeringen öfvergifvit den från norsk sida hittills häfdade ståndpunkten
och i stället föreslagit, att lagen skulle kunna uppsägas sedan tio
år förflutit från dess antagande, men att, om uppsägning skedde, icke
1751 års kodicill skulle träda i stället, utan en annan lag, antingen

Protokoll i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

gemensam eller särskild för hvartdera riket, men i begge händelser
hyllande på vissa på förhand bestämda grunder. Högsta Domstolens
fleste ledamöter visade sig, när förslaget i Domstolen granskades, nu
dela den ursprungligen norska uppfattningen, som fått sitt uttryck i
1871 års proposition, men propositionen till 1882 års Riksdag affattades
det oaktadt i väsentlig öfverensstämmelse med Norska Regeringens senaste
förslag i ämnet.

Norska Regeringen, som sålunda under ärendets behandling alltmera
närmat sig den ståndpunkt, hvilken från början intagits af de
fleste svenska myndigheter, har nu fullkomligt stält sig på denna
ståndpunkt, då Regeringen, såsom ofvan nämnts, föreslagit författningens
antagande på femton år och under förbehåll att, om ej ny lag
inom denna tid varder gällande, 1751 års kodicill å nyo skall träda i
kraft. Norska Regeringen ser sig bragt till detta steg för att söka betrygga
sakens framgång i Norge.

För oss bör det ej väcka några synnerliga betänkligheter att
omfatta ett förslag, som allt från början af detta ärendes handläggning
haft sina varmaste förfäktare från svensk sida, och antagligen skola de,
som i ett eller annat afseende icke varit fullt till freds med författningens
innehåll, lättare finna sig i en anordning, som efter viss ej synnerligen
lång tid kan få förfalla, derest dess verkningar skulle finnas
icke motsvara de förhoppningar man dervid fäster. Ett vigtigt inkast,
som gjorts mot lagens antagande på viss tid, eller att densamma, jemte
sitt hufvudsakliga innehåll af internationel natur, jemväl meddelade
bestämmelser, som utan afseende å Lapparnes flyttningar skulle gälla
endast svenska undersåtar emellan, har nu förfallit, sedan dessa bestämmelser
från förslaget uteslutits för att ingå i en under utarbetning
varande rent svensk lag. Jag kan derföre ej finna annat än att man bör
kunna gå Norska Regeringen till mötes i denna punkt, helst om detta
anses såsom ett nödvändigt vilkor för sakens framgång i Norge. En
redaktionsförändring är dock af nöden dels för att 1751 års kodicill
ställning under det den nya förordningen gäller må blifva fullt klar,
dels på det att tydligen må utsägas, att den nya lag, som kan komma
att antagas efter 15 år, bör vara gemensam.

Deremot nödgas jag afråda från intagandet i lagen af den slutmening
Norska Regeringen i denna § inlagt, så lydande: “Härmed är
dock intet afgjordt med hänsyn till spörsmålet huruvida något af rikena
har rätt att frånträda denna kodicill.“ Detta förbehåll skulle syfta på
den mening, som någon gång uttalats i Norge, att detta rike ej längre
vore bundet vid 1751 års kodicill, emedan Sverige genom Finlands afträdande
beröfvat sig möjligheten att tillämpa denna kodicill i samma

62 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

utsträckning, som kunde ske vid kodicillens antagande. När författningen
innehåller att efter 15 år, derest ej ny lag antagits, 1751 års
kodicill skall träda åter i kraft, betyder naturligtvis detta, att kodicillen
skall återtaga den kraft den nu har, hvarken större eller mindre. Men
att gifva denna tolkning af lagen form af ett lagbud strider allt för
mycket mot de hos oss vedertagna lagstiftningsregler för att kunna
godkännas.

Med iakttagande af de förändringar, jag nu tillstyrkt i Norska Regeringens
förslag, skulle detta i svensk öfversättning erhålla den lydelse,
som bilagan till detta protokoll utvisar; och hemställer jag att
öfver detta förslag Högsta Domstolens yttrande måtte, för det ändamål
87 § Regeringsformen om förmäler, genom note ur protokollet infordras.»

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj :t Konungen lemna
nådigt bifall.

Ex protocollo
Otto Rooth.

FÖRSLAG

till

Förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de
förenade konungarikena Sverige och Norge.

1 §’

Lapp, som vill, på sätt här nedan tillätes, med sina renar flytta
fram och tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen svensk
eller norsk undersåte.

2 §•

Önskar svensk Lapp att blifva norsk eller norsk Lapp att blifva
svensk undersåte, skall utflyttningsattest, då laga hinder derför ej möter,
på begäran meddelas honom i Sverige af vederbörande länsman och
kyrkoherde samt i Norge af vederbörande fogde och sockneprest;
dock vare han från skatter och andra allmänna förpligtelse!- i det rike,
hvars undersåte han förut varit, icke fri, förrän han, enligt de i andra

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883. 63

riket gällande föreskrifter, blifvit dettas undersåte och bevis derom hos
förenämnde embetsman företett, samt upphört att i det rike, hvarifrån
han utflyttat, begagna bete för sina renar utöfver hvad enligt 3 § tilllåtet
är.

3 §•

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det
ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvartdera
rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der
betjena sig af land och vatten så väl till underhåll för sig och sina
renar, under iakttagande af de i denna förordning meddelade föreskrifter,
som till jagt och fiske lika med rikets egna undersåtar. Utan
vederbörande jordegares eller brukares samtycke må ej svenska Lappar
med sina renar uppehålla sig i Norge under annan del af året, än
Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader, eller norska Lappar
med sina renar vistas i Sverige under nämnde månader, så framt ej
ovanliga väderleksförhållanden utgöra hinder för flyttningarne; dock ega
Lapparne i de trakter, der de efter gammal sedvana plägat under hvilken
årstid som helst beta sina renar å fjellen på ömse sidor af riksgränsen,
att fortfarande utöfva denna rätt i samma utsträckning som
hitintills, och bestämmer Konungen, der det finnes nödigt, de gränser
inom hvilka eu sådan betesrätt får utöfvas. Öfverträdelse af det i
denna § gifna förbud straffas med böter, till belopp första gången af
högst 40 kronor och annan gång af högst dubbelt.

Varder . genom särskild lag i något af rikena dess egne Lappar
medgifven vidsträcktare rätt till bete för deras renar eller till skogsfång,
än i denna förordning bestämmes, skall sådan rätt tillkomma jemväl
det andra rikets Lappar å de trakter, der de, enligt hvad ofvan
stadgas, äro berättigade att uppehålla sig.

4 §•

64 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

eller annan, som af amtmannen dertill blifvit förordnad, jemte två gode
män utsedde en af hvardera parten. Underlåter någon af parterna
att utse god man, åligger det förrättningsmannen att i partens ställe
utse sådan bland lagrättsmännen. Om kallelse till syn gälle hvad om
kallelse till förlikningskommission är stadgadt. För syneförrättningen
tillkommer förrättningsmannen den för länsman bestämda skjutsersättning
och dagtraktamente. Af förrättningsmannen utsedd god man
åtnjuder för hvarje förrättningsdag 1 krona 60 öre. Synerätten bestämmer
om och i hvad man synekostnaden skall fördelas mellan parterna
eller om den af endera parten skall gäldas. Besvär öfver synen
må ej anföras hos öfversynerätt. För det vid synen bestämda ersättningsbeloppet
jemte synekostnaden eger utmätning rum utan dom eller utslag.

Till uppförande eller ombyggnad af stängsel, garnmer eller hus
må växande löfträd af Lapparne tagas endast efter anvisning eller utsyning,
hvilken skall ske å så vidt möjligt för Lapparne beqvämt ställe
och kostnadsfritt lemnas i statens skogar af vederbörande skogsbetjent
och i enskildes skogar af egaren eller, der denne ej utan dröjsmål lemnar
anvisning eller Lapparne ej med honom bliiva ense, af tjensteman, som
af landshöfdingen eller amtmannen dertill förordnats; dock att, der virke,
som af Lapparne på deras vistelseort under sommaren blifvit lagligen
användt till stängsel, finnes vid deras återkomst utan deras samtycke
bortfördt eller gjordt obrukbart, Lapparne i sådant fall ega rätt att till
uppförande af nytt stängsel utan anvisning eller utsyning taga äfven
växande löfträd.

Lapp, som fäller eller fager träd af annat slag än ofvan är nämndt
eller tager mer än till hans eget behof erfordras, eller öfverträdei ofvan
gifna förbud att utan utsyning taga växande löfträd till stängsel, gammer
eller hus, eller som försummar att, innan han höst eller vår flyttar,
för egaren uppgifva hvad han af växande löfträd sig tillegnat i enskild
skog, straffes med böter högst 40 kronor, der ej förseelsen efter allmän
lag medför högre ansvar. Växande löfträd, som af Lapparne tagas
i statens skogar för att användas till stängsel, skola af Lapparne afbarkas.
Lapp, som underlåter detta, höte högst 40 kronor. Virke, som
Lapparne på deras vistelseort under sommaren lagligen användt till
stängsel, gammer, tältstänger eller annat dylikt varaktigt bruk, må ej
af jordegaren utan Lapparnes samtycke bortföras eller göras för dem
obrukbart. Jordegare, som häremot bryter, straffes med böter högst
40 kronor, der ej förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar.

5 §-

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af häg -

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

nader må Lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga. Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda
sätt stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras för Lapparne
tillgängliga.

6 §•

I hvilka trakter distriktindelning skall eg a rum bestämmes af
Konungen. Han fastställer ock distriktens gränser.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega rätt att söka bete för sina
renar, skall kunna i distriktindelning ingå, måste inom densamma finnas
eller beredas sådana renvägar, att vid deras begagnande Lapparne
kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning, afhålla renarne från
odlad mark. Distrikten böra med nödig hänsyn till djurens natur samt
landskapets utsträckning, beskaffenhet och odling begränsas på sådant
sätt, att de renar, som söka bete inom hvarje distrikt, kunna antagas
komma att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i
hela distriktet, utan att öfvergå till annat distrikt.

7 §•

Lapp, som vill med renar flytta till trakt der distriktindelning
eger rum, åligger att för länsmannen i hemorten uppgifva sitt eget
och medföljande husfolks namn, det distrikt, inom hvilket han ärnar
uppehålla sig, äfvensom antalet af de renar, han kommer att medföra
och dessas egare. Flyttar någon utan att hafva lemnat sådan uppgift,
bete högst 40 kronor. Lag samma vare, der det medförda renantalet
med en femtedel eller mera öfverstiger dot af honom uppgifna.

66 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

teckning insände länsmannen dessutom två exemplar till landshöfdingen
eller amtmannen, som sänder det ena exemplaret till amtmannen eller
landshöfdingen i det amt, eller län, distriktet tillhör, jemte uppgift å de
utsedde förmännen och andre förmännen. Skulle sistnämnde amtman
eller landshöfding finna, att större antal renar är uppgifvet för något
visst distrikt än detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det
Överskjutande antalet till närmaste distrikt eller område, der utrymme
finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller amtmannen i det
län eller amt, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne kunna
få kännedom om beslutet, innan flyttningen företages.

Lapp, som sålunda fått sig anvisadt visst distrikt eller område,
men flyttar annorstädes, och icke inom den tid, som af landshöfdingen
eller amtmannen bestämmes, förer de renar, som äro under hans tillsyn,
till det anvisade området, straffes med böter första gången af högst 40
kronor och annan gång af högst dubbelt. Vid områdenas fördelning
iakttages att, såvidt hjordarnes storlek tillåter, hvarje renegare hänvisas
till det distrikt eller område, hvarest han sjelf eller, om han lefvat
tillsammans med föräldrar eller svärföräldrar, dessa det föregående året
haft bete för sina djur. Skall på grund af bristande utrymme någon
hänvisas till annan ort, ege den renegare företrädesrätt att qvarblifva
på stället, som längst der haft bete för sina djur.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrifna uppgifter
äfvensom för val af förman och andre förman bestämmas af landshöfdingen
eller amtmannen, hvilken jemväl för öfrig!, i händelse dessa
bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed afsedda ändamål,
eger att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Hvad i denna § blifvit stadgadt, skall ock tillämpas i fråga om
Lapp, som vill med renar flytta till trakt, som ej är i distrikt indelad,
men med afseende å hvilken Konungen särskildt förordnat, att anmälningsskyldighet
skall ega rum; skolande i detta fall Lapp för länsmannen
i hemorten uppgifva, i stället för distrikt, den socken eller liknande
område, hvarinom han ämnar uppehålla sig.

8 §•

Det åligger hvarje förman och andre förman:

a) att infinna sig i sitt distrikt senast å samma tid som dit först
ankommande Lappar och att förblifva der, intilldess de till hans distrikt
hörande, inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till distriktet för länsmannen
uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883. 67

anmält sig ämna uppehålla sig inom distriktet, samt tillika uppgifva
stället, der förmannen och andre förmannen vanligen träffas;

Det åligger vidare förman eller, då han har förfall, andre förman:

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt
befordra god ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande
befolkningen söka bilägga desamma;

f) att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven
skada inom distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse
till besigtning, syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla
den eller de skyldige, om de äro honom bekante.

Förman väljes hvarje gång för ett år. Han kan afsåga sig nytt
val till förman eller till andre förman under så lång tid, som han senast
innehaft uppdraget. Andre förman väljes äfven hvarje gång för
ett år, och kan nästa år väljas till förman eller andre förman. Har
han innehaft uppdraget i två år, är han under ett år för val fri.

9 §•

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara för
att sjelfva tillfoga landets invånare någon skada å deras egendom, utan
ock att omsorgsfullt bevaka sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, växande skog eller
hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan
blifvit förorsakad. Lag samma vare i fråga om skada å utängsslåtter,
som äro inhägnade med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt,
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst
brukade, och dertill brukas, samt genom qvarstående hässjor,
diken, rödjning eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängs -

68 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

slåtter. Sker skadan med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning, böte dessutom den skyldige för hvar gång högst 40 kronor,
hvilka böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans
ersättande. Lapp, af hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd
är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande af de böter, som kunna
renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant
distrikt, hvarom i 6 § förmäles, och kan det ej utrönas, genom hvilkens
eller hvilkas renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten
de Lappar, hvilka uppehöllo sig i distriktet, och varde ersättningsbeloppet
jemte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördeladt
i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar tillhörer
distriktet. Om vid den tid skadan skedde renar, tillhörande andra
Lappar, än dem, som anmält sig vilja i distriktet uppehålla sig, voro
stadda på flyttning derigenom eller eljest der sig uppehöllo, skola äfven
dessa främmande Lappar i förhållande till antalet af sadana deras renar
i ersättningen deltaga. Visar Lapp, förr än förlikning träffats,
eller dom i målet gifvits, att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar,
vare han från deltagande i ersättningen fri. Inom trakter, der distriktindelning
ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom.
stadgas, ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl
efter ofvan stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare
eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt
bete för sina hem djur. Hvad Tromsö amt särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet
rum, om renar komma in och beta å sådan utmark
under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne
begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt
derigenom i väsentlig mån betungas. I Tromsö amt skall ej heller
skada å sådan utmark ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd
af sex kilometer eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta
bostad.

10 §.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

och under edlig förpligtelse afgifva utlåtande. Till denna förrättning
kallas den ersättningsskyldige, der han är känd, men i annat fall, om
skadan skett inom distrikt, hvarom i 6 § förmäles, förmannen eller
andre förmannen för de Lappar, som der uppehålla sig. Möter hinder
för sådan kallelses delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes,
tillkallas i stället en af de i närheten varande Lappar, eller,
der skadan skett inom distrikt, der både svenska och norska Lappar
sig uppehålla, en af hvartdera folket. Kan ej heller detta ske inom
nyssnämnda tid, eller uteblifver någon af de tillkallade, må förrättningen
deraf ej uppehållas.

§ 11.

Varder vid den i 10 § nämnda förrättning ersättningsfrågan ej i
godo bilagd, åligger den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk
fullfölja vill, att skyndsamligen hos länsmannen i orten eller
annan man, som af amtmannen blifvit förordnad att hålla dylika förrättningar,
begära ny syn på stället för skadans värderande. Till denna
syn, hvilken förrättas af länsmannen eller den, som dertill blifvit särskildt
förordnad, med biträde af två lagrättsmän, dem han utser inom
den i norska lagen den 28 Augusti 1854 18 § föreskrift^ nämnd, eller,
om sådane män icke utan tidspillan kunna komma tillstädes, bland de
män, som äro upptagna å den allmänna listan öfver lagrättsmän, skall
den ersättningsskyldige, om han är känd, eller, der fråga är om sådan
ansvarighet, som i 9 § 3 mom. förmäles, förmannen eller andre förmannen
instämmas medelst kallelse, som bör delgifvas senast dagen före
förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig inom tjugu kilometer
från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd
derifrån, varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla
tjugu kilometer. I de fall der den ersättningsskyldige eller förmannen
eller andre förmannen icke kan instämmas eller inkallas, t. ex. då de
redan hafva lemnat distriktet utan att hafva i god tid förut uppgifvit,
för förrättningsmannen någon inom distriktet bosatt man, som kan på
deras vägnar inkallas, bör synen ändock hållas; och skall förrättningsmannen
i protokollet anteckna anledningen dertill att vederbörande
icke blifvit instämda. I dylika fall skola såväl förrättningsmannen som
synemännen ständigt hafva sin uppmärksamhet fästad derpå att den
frånvarandes rätt icke förnärmas. Vid synen skall den, som lidit skadan,
medhafva de män, hvilka hållit den första besigtningen, eller, om
sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid.
Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

hans egande- eller nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig
grundar. Förrättningsmännen skola, så vidt möjligt är, söka åstadkomma
och i protokoll intaga noggrann utredning angående skadans
uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om
marken är inhägnad eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den
eller de personer, hvilka ega de renar, som gjort skadan, renarnas
antal och storleken af de hjordar, de tillhöra.

En hvar, som är tillstädes der förrättningen hålles, är pligtig att
på förrättningsmannens uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara
honom bekant och lända till upplysning i saken, och star hvar och en
för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar, som om det afgifvits
inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till
såväl markens beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre
uppodling, grödans godhet och huruvida annan boskap än renar bidragit
till skadan, som ock, der skada å utmark skett, de omständigheter,
hvaraf enligt 9 § 4 mom. ersättningsskyldighet i detta fall är
beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens
belopp. I öfrigt skola synemännen till protokollet afgifva
förklaring, under edsförpligtelse, der de icke förut aflagt ed såsom
lagrättsmän, att värderingen är gjord efter deras bästa förstånd
och öfvertygelse. Innan synen börjas, erinre förrättningsmännen synemännen
om de skyldigheter, som, på grund af hvad här är stadgadt,
dem åligga; och skall om denna erinran göras anteckning i protokollet.

Förrättningsmännen, som ej eger vid värderingen rösta, utom i
händelse olika meningar mellan synemännen uppkomma, då den mening
gäller, hvilken förrättningsmännen biträder, skall dock i hvarje
fall vid protokollets afslutande afgifva sitt utlåtande, huruvida han
anser det åsätta värdet skäligt och billigt, samt huruvida lian i öfrigt
i något hänseende har att anmärka något, som kan hafva inflytande
på saken.

Innan förrättningens slut skall förrättningsmännen söka åstadkomma
förlikning mellan parterne. Träffas förlikning, har den samma
verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommissionen.

Värdering, som omtalas i denna paragraf, kan i händelse af rättegång
förändras af domstolen, om skäl dertill förefinnes.

12 §.

För syneförrättning, hvarom i 11 § sägs, tillkommer förrättningsmannen,
jemte den för länsman bestämda skjutsersättning och dag -

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883. 71

traktamente, för kallelse af en livar af lagrättsmännen 80 öre, för hållande
af synen 4 kronor om dagen och för utdrag af protokollet deröfver
70 öre arket. För nämnande af lagrättsinän och för bevittnande
af protokollsutdragets riktighet erhålles ingen betalning. Lagrättsmännen
åtnjuta för hvarje förrättuingsdag 1 krona 00 öre.

13 §.

Kan ej heller vid den i 11 § omförmälda förrättning saken genom
förlikning afgöras, åligger förrättningsmannen, om den, som skadan
lidit, sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet
med dertill hörande handlingar jemte eget yttrande
angående de mäns trovärdighet, hvilka förrättat den föregående besigtningen,
hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare undersökning^
om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande,
i hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga
politisakers behandling gällande former — hvarvid dock föreläggande
af straff icke eger rum — mot den eller dem, hvilka antingen, enligt
hvad som förekommit, kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller
eljest till följd af 9 § äro för densamma ansvarige. Sådana mål kunna
efter omständigheterna handläggas antingen vid extra rätt eller vid
tingen och står det den eller de tilltalade fritt att i dessa mål svara
genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet skett, men är skadan
ringa, kan amtmannen besluta att allmänt åtal ej anställes, i hvilket
fall det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes den,
som lidit skadan, med underrättelse det han eger att si eif anhängiggöra
och utföra sin talan, om han dertill finner sig befogad.

Ej heller eger allmänt åtal rum i de trakter, der distriktindelning
icke förekommer.

Talan, som af enskild part anställes angående ersättning för skada
af renar, utföres.i enlighet med denna förordning, så vidt den å sådan
talan är tillämplig; och kan anspråk på ersättning icke göras gällande
derest ej hvad. i 10 och 11. §§ stadgas blifvit iakttaget. Målets instämmande
till förlikningskommission är ej erforderligt.

14 §.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet deri 26 Januari 1S83.

15 §.

Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 §
stadgas, anhängiggöra emot den, hvilken tjenstgjorde såsom forman
i distriktet på den tid skadan skedde. Förmannen stämmes att svara

i målet å vederbörande Lappars vägnar.

Tilltror förmannen sig kunna visa genom hvilkens eller nvilkas
renar skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående
Lappar äfven andra böra för skadan ansvara, ege han att låta
instämma den eller de skyldige eller i senare fallet dem emot hvilka
anspråk om deltagande i ersättningen väckes, pa det de ma sjeitve

svara i saken. ... ,,

Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder moter att

stämma förman, skall stämningen delgifvas de Lappar, emot hvilka
talan föres; och galle då för dem hvad i föregående mom. om forman

''^ill man yrka, att någon ådömes böter, skall i hvarje fall den,
mot hvilken sådant yrkande framställes, sjelf instämmas.

Ådömes flera Lappar ersättningsskyldighet efter 9 § 3 eller 4

in • T l-.TTf-v-M -ÉV» o + ci+ ri 11 o c? lllivn TYVVP.K P.fl M B,TI ilrir BIL -

inom.,

gälda.

vaomes nera uupptn .

skall i domen för en hvar fastställas huru mycket han har att

16 §.

Uppehöllo sig Lappar från begge rikena i ett distrikt vid den tid
då der skett skada, för hvilken enligt 9 § 3 eller 4 mom. gemensam
ansvarighet kan ega rum, skall kallelse till förrättning, hvarom i 1U
och 11°§§ sägs, samt stämning i mål efter 15 § tillställas så väl den
svenske som den norske förmannen.

17 §•

Lappar, hvilka, efter hvad i 9 § 3 eller 4 mom. sägs, blifvit till
ansvarighet för inträffad skada dömde, eller, efter det värdering af skadan
enligt 11 § egt rum, ingått förlikning om erläggande af en ersättning-,
som icke öfverstiger den genom värderingen bestämda med tillagd
godtgörelse för omkostnader, vare oförhindrade att, i händelse kännedom
sedermera erhålles att skadan är. föröfvad af renar tillhörande
någon annan, eller att andra Lappar vid den tid då skadan skedde
haft renar inom distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga,

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

väcka talan om återgäldande af livad de erlagt eller den del deraf,
som å öfriga Lappar belöper. Sådan talan må dock ej anhängiggöra^
senare än två år, efter det skadan skedde.

18 §.

19 §.

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar,
skall, utom full ersättning för skadan, bota högst 40 kronor, så framt
icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare,
om någon med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne
genom skrämskott, hundar eller på annat otillbörligt sätt ofredas på
tillåtna uppehållsställen eller söker att dem derifrån fördrifva.

2. Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, skall skada,
som derigenom tillfogas renen, af hundens egare till fullo ersättas,

‘äfven om skadan icke förorsakats genom någons uppsåt eller vållande.

3. I de trakter, der distriktindelning eger rum, skola under den
tid, Lappar från det andra riket enligt 3 § ega att med sina renar der
uppehålla sig, den bofasta befolkningens hundar antingen hållas bundna
eller vara försedda med klubba; landshöfdingen eller amtmannen dock
obetaget att från nämnda föreskrift för vissa trakter eller särskilda fall
medgifva undantag, der det finnes kunna ske utan att det med densamma
afsedda ändamål förfelas. Bestämmelser om storleken af klubban
äfvensom närmare föreskrifter i öfrigt i afseende på klubbningen gifvas
af landshöfdingen, eller amtmannen, som jemväl må kunna förordna, att
i trakt, der distriktindelning icke eger rum, de bofastes hundar under
tid, som nämnd är, skola hållas bundna eller klubbade. Hund, som har
till vana att jaga renar äfven på tillåtet uppehållsställe eller att döda
renar, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten, dödas; och
åligger det polismyndigheten att, der egaren sådant underlåter, genast
låta döda hunden. Underlåter egare af hund att ställa sig till efterrättelse
hvad här ofvan stadgas, eller de af landshöfdingen eller amtmannen
i öfverensstämmelse dermed gifna föreskrifter, straffes med böter
högst 40 kronor.

Bill. till Eiksd. Frot. 1383. 1 Sami. 1 Afd.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

4. När Lapp hos Länsmannen eller den, som af amtmannen blifvit
förordnad att upptaga dylika mål, klagar öfver sådan förnärmelse, som
ofvan i 1 och 2 mom. är nämnd, skall denne efter föregången undersökning
så fort ske kan, såvida han ej kan åstadkomma förlikning, i
hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken afgifva berättelse till landshöfdingen
eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes att ställa någon
till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare,
hvad Norge angår, enligt de i 13 § bestämda grunder, men i motsatt
fall sänder berättelsen till den, som skadan lidit, med tillkännagifvande
att det öfverlemnas åt honom sjelf att anhängiggöra och utföra sin talan,
i hvilken händelse saken ej behöfver till förlikningskommission instämmas.

20 §.

De i 3, 4 och 7 §§ samt i 18 § 3 mom. omförmälda förseelser
åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande inför pol itirätt. I Sverige
skola dylika förseelser äfven vara underkastade allmänt åtal.

21 §.

I Sverige skall kungörandet af norsk dom, meddelad på grund åt
denna förordning, verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom #
två stämningsmål! eller nämndemän. Dervid skall ock, om rättegången
är genom allmän åklagare utförd, den sakfälde utfordras förklaring,
huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. Gör han det,
skola förrättningsmännen gifva honom tillkänna, att stämningen till
högre rätt, för så vidt lian etter sakens beskaffenhet har rätt att fordra
deri, kommer att ega rum utan att han derom vidare underrättas. Härom
böra förrättningsmännen vid domens kungörande förse densamma med
påskrift, hvarefter den af amtmannen sedermera påtecknade stämningen
ej kommer att kungöras för den sakfälde. 1 mai, som enligt 15 §
blifvit mot förman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att
afgifva förklaring, huruvida domens pröfning i högre rätt påfordra».

22 §.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter
eller skadeersättning enligt denna förordning, kan i det andra riket
bringas till verkställighet, om den eger laga kraft, den dömde dermed
förklarat sig nöjd eller, då domen är meddelad i Norge, vad emot domen
icke blifvit inom stadgad tid anmäldt (Appellationsfristen er udloben) eller,

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883. lo

i en genom allmän åklagare utförd rättegång, domen blifvit den sakfälde
kungjord, utan att lian påyrkat densammas pröfning i högre rätt.
Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig till landshöfdingen
eller amtmannen i det län eller amf, der domen är gifven,
och teckne denne, derest sådant förhållande ådagalägges, på grund
hvaraf den sökta verkställigheten må ega rum, bevis derom å domen
samt sände handlingarne till vederbörande amtman eller landshöfding
i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande och de
indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller
amtman.

År dom, som kan bringas till verkställighet i båda rikena, gifven
eller sådan förlikning träffad i sak angående gemensam ansvarighet
efter 9 § 3 eller 4 mom., skall vederbörande landshöfding eller amtman
i det rike, der skadan skett, på begäran af den som ersättningen tillkommer,
låta förskottsvis utbetala beloppet till honom och, så vidt
betalningsskyldighet ålagts undersåte i det andra riket, sända vederbörande
amtman eller landshöfding derstädes styrkt afskrift af domen
eller förlikningen med begäran om godtgörolse. Sådan godtgörelse
skall då förskottsvis utbetalas af allmänna medel. Hos den betalningsskyldige
kan förskottet indrifvas på enahanda sätt som är bestämdt i
fråga om skatter.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras
gäldande förfares enligt det lands lagar, der böterna skola uttagas.

23 §.

1 de mål, der svensk Lapp är part i Norge eller norsk Lapp i
Sverige, må ej stämpladt papper användas.

24 §.

I öfrigt komma de i hvartdera riket i allmänhet gällande lagar
att tillämpas å Lapparne under deras vistande derstädes.

76 Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

25 §.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar törstås dermed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under
deras vård.

Bofaste, hvilka lemnat renar till vård åt Lappar, hafva i fråga
om dessa renar enahanda förpligtelse!* enligt denna förordning, som
Lappar, hvilkas renar äro under andras vård.

26 §.

Embets- och tjensteman, och särskildt landshöfdingar och amtmän,
skola tillse, att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande
af dem tillagda rättigheter.

27 §.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller
inne i landet renars underhåll pröfvas för den jordbrukande belolkningen
vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna, att det
området ej vidare må till sådant ändamål begagnas mot det att erforderlig
betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill
finnes tjenlig och som tillhör staten.

Betesmark, som sålunda blifvit anvisad åt Lapparne, må till den
utsträckning, som är af nöden för att lemna bete till de renar, hvilka
'' år efter annat dit föras, icke underkastas intrång genom rödjning,
odling, säterbruk eller betande af hemdjur; dock att hvad här ar stadgadt
icke utgör hinder för upprödjning och odling, efter offentlig myndighets
beslut, af platser inom dessa trakter till skjutsstationer eller
herbergen för resande.

28 §.

Bilaga till protokollet i svenska Statsrådet den 26 Januari 1883.

mes i Norge genom värdering (Taxt.) och i Sverige enligt gällande förordning
angående jords afstående för allmänt behof.

29 §.

De bestämmelser i denna förordning, hvilka ordna förhållandet
emellan Lappande och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom
Finnmarkens amt. Skulle svensk Lapp söka sommarbete i detta amt
för sina renar, komma de för amtets norska Lappar särskildt gällande
bestämmelser att å honom tillämpas.

30 §.

Denna förordning träder i kraft, sedan enahanda bestämmelser
blifvit antagna i Norge, från deri dag Konungen för båda rikena bestämmer.
Den förblifver gällande i femton år från nämnda dag. Har,
innan denna tid gått till ända, ny gemensam lag ej blifvit i begge
rikena antagen, skall första bihanget eller kodicillen till gränsetraktaten
af x7b- Oktober 1751, som medan denna förordning är gällande blifver
utan verkan, åter träda i kraft.

78 Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

Underdånigt utlåtande af komiterade'' för utarbetande af förslag till
lagstadganden angående förhållandena mellan de svenska
Lapparne samt de bofaste i Sverige.

Till Konungen.

Jemlikt nådig befallning åligger det undertecknade, af Eders
Kong!. Maj:t förordnade komiterade för utarbetande af förslag till lagstadganden
angående förhållandena mellan de svenska Lapparne samt
de bofaste i Sverige att afgifva underdånigt utlåtande öfver ett inom
Norska Departementet for det Indre uppsatt förslag till »lag angående
Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge».

Detta utlåtande lärer böra omfatta allenast de delar af förslaget,
i hvilka detta afviker från den författning, som nästlidet års Riksdag,
anslutande sig i allt väsentligt till den af Eders Kong!. Maj:t då allåtna
nådiga proposition, för sin del beslöt. I enligt härmed hafva
komiterade — då den skiljaktighet, som redan i författningens rubrik
möter, allenast är skenbar — att yttra sig om följande förslagets
punkter.

3 §•

Vid denna paragraf, i hvilken innehålles den grundregel, hvarefter
rättigheten för hvartdera rikets Lappar att uppehålla sig i det
andra riket bestämmes, är i förslaget fogadt följande tillägg: “År eller
blifver genom särskild lag i någotdera riket dess egna Lappar tillagd
vidsträcktare rätt till bete för deras renar eller till skogsfång än i denna
lag stadgas, skall sådan rätt tillkomma jemväl det andra rikets Lappare
En dylik regel har ock i Sverige hittills blifvit tillämpad, ehuru codicillen
till 1751 års gränsetraktat icke innehåller någon förpligtelse dertill.
Så t. ex. har det, komiterade veterlig!, aldrig blifvit ifrågasatt,
att ej den vidsträcktare rätt till användning af skogen, hvilken genom
afvittringsstadgan för lappmarkerna blifvit Lapparne medgifven, skulle
tillkomma äfven norska Lappar. Då desse under sin vistelse i Sverige
uppehålla sig på trakter, der äfven svenska Lappar vistas, och Lappar
från båda rikena ofta hafva sina renar tillsammans i en hjord, skulle
ock en annan regel otvifvelaktigt visa sig medföra olägenheter af alle -

Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1888.

hända slag och mången gång icke ens blifva möjlig att tillämpa. Under
sådana förhållanden synes någon betänklighet icke möta mot upptagande
i lagen af ett utryckligt stadgande i antydt syfte, allenast ett
sådant förtydligande tillägges den föreslagna bestämmelsen att derpå
ej må — i strid mot hvad komiterade antaga vara meningen med det
ifrågasätta stadgandet — kunna i framtiden grundas någon rätt för
Lapparne från det ena riket att uppehålla sig å sådana trakter i det
andra, hvilka de ej efter gammal sedvana hafva besökt, äfven om i
vissa fall åt landets egna Lappar gåfves rätt att vistas å orter, hvarest
de ej plägat förut uppehålla sig. På grund häraf anse komiterade
det ifrågasatta tillägget böra erhålla följande lydelse:

Varder genom särskild lag i någotdera riket dess egna
Lappar medgifven vidsträcktare rätt till bete för deras renar
eller till skogsfång än i denna förordning bestämmes, skall
sådan rätt tillkomma jemväl det andra rikets Lappar å de
trakter, der de, enligt hvad ofvan stadgas, äro berättigade att
sig uppehålla.

Vidare har med afseende å den betesrätt, som i vissa fall medgifvits
Lapparne under hvilken årstid som helst å fjellen på ömse sidor
om riksgränsen, i förslaget blifvit ti Ilagd t det stadgandet, att landshöldingen
eller amtmannen i händelse af behof skall bestämma de
gränser, hvarinom en dylik rätt må utöfvas. Härvid torde endast den
erinran vara erforderlig, att, då å någon trakt visat sig behof af dylika
gränser, deras fastställande bör ske samtidigt för den svenska och
den norska sidan om riksgränsen, hvadan i sådant afseende nödiga bestämmelser
torde böra gifvas af Konungen och ej, såsom föreslagits, af
vederbörande landshöfding eller amtman.

Ofriga i denna paragraf föreslagna ändringar, nemligen att Lapparne
lika med hvardera rikets öfriga invånare äro underkastade lagstiftningen
angående jagt och fiske i det land, der de uppehålla sig,
samt att i de fall, då ovanliga väderleksförhållanden hindra flyttningen,
Lapparne må förblifva något längre i det rike, hvars undersåtar de
icke äro, än som enligt paragrafens bestämmelser är dem i regeln tilllåtet,
synas komiterade icke gifva anledning till anmärkning.

4 §•

Uti denna paragraf har blifvit ifrågasatt ett tillägg, innehållande
att Lapparne endast efter utsyning må taga växande löfträd till mera

80 Komiterades angående Lapparne utlåtande den 30 Januari 1883.

stadigvarande behof eller, såsom i förslaget angifves, till stängsel,
gammer och lins. Såsom skäl för en dylik föreskrift anföies hufvudsakligen:
Sådana mindre reparationer å byggnader och stängsel, hvilka
icke kunna tåla något uppskof, äro Lapparne i tillfälle att företaga
med användande af torra träd och vindfällen. Behofvet att använda
växande löfträd till iståndsättande af äldre eller uppförande af nya
byggnader och stängsel är deremot ej sa hastigt påkommande, att
dess fyllande ej skulle kunna tåla det uppskof, som begäran om utsyning
kan medföra. Den ifrågasatta föreskriften voie följaktligen
icke obillig mot Lapparne, hvaremot det kunde anses väl mycket, höglärdt,
att de bofaste skulle tåla, det Lapparne hvar som helst till för enärnnda
ändamål nedhugga växande löfträd. Mången gång erfordrades
till dylika ändamål ej ringa myckenhet skog och erfarenheten gåfve
vid handen, att stridigheter ej sällan uppstått emellan de bofaste och
Lapparne, då de senare, för att hindra sina renar att sprida sig öfver
vissa trakter, å stora sträckor nedhöggo den växande löfskogen, hvilken
i dessa trakter erfordrade lång tid för att återväxa.

De skäl, som sålunda blifvit åberopade, synas gifva stöd åt den
uppfattningen, att någon obillig tunga icke kan anses läggas på Lapparne
genom ett stadgande, att de för fällande af växande löfträd till
behof, hvilka kunna på förhand beräknas, skola vara skyldige att begära
utsyning hos vederbörande skogstjensteman eller j ord egal e. Härvid
torde dock böra noga tillses, att åt föreskriften icke gifves en. sådan
affattning, att derunder kunde inbegripas äfven sådana fall, i hvilka
det behof, som skall fyllas, hastigt uppstår, och då det följaktligen
skulle vara verkligt betungande för Lapparne, om dt! nödsakades underkasta
sig den omgång och tidsutdrägt, som ovilkorligen är förenad
med begäran om utsyning. I sådant hänseende synes det föreslagna
stadgandet böra inskränkas att gälla endast uppförande eller ombyggnad.
., af stängsel, gammer och hus. Smärre reparationer å sådana .byggnader
och å stängsel torde nemligen mången gång så hastigt visa sig
behöfliga, att å de trakter, der tillgång till torra träd och vindfällen af
den beskaffenhet, att do kunna till stängsel eller byggnadsvirke användas,
endast sparsamt är för handen eller helt och hållet saknas,
det skulle blifva en synnerlig tunga för Lapparne att nödgas företaga
en särskild resa till den ej sällan timligen aflägset boende jordegaren
eller skogstjenstemannen för erhållande af utsyning å ett, eller annat
växande träd. Att Lapparne under sådana förhållanden icke skulle
komma att ställa sig till efterrättelse den gifna föreskriften, torde ligga
i öppen dag; och tillämpning i dylika fall af det i förevarande paiagi af

Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

stadgade bötesansvar kunde knappast vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande.

Äfven i ett annat fall synes det komiterade, som om ett rättvist afvägande
af Lapparnes och de bofastes inbördes skyldigheter kräfde,
att ett undantag gjordes från den ifrågasatta skyldigheten för de förstnämnde
att- endast efter anmälan taga växande löfskog till stängsel.
Om nemligen virke, som Lapparne å sina sommarvisten lagligen användt
till rengårdar eller annat för dem nödigt stängsel, varder —
oaktadt det i denna paragraf gifna förbud — utan deras medgifvande
bortfördt eller gjordt obrukbart, böra Lapparne ega rätt att utan utsyning
taga äfven af växande löfträd hvad till ny rengård eller nytt
stängsel erfordras. Då uppförande af stängsel i dylika fall mången
gång icke tål uppskof, derest renens mjölkning skall kunna ega rum
eller nödig vård om renarne hållas, kräfver billigheten, att Lapparne
ej utsättas för nödvändigheten af ett förlustbringande dröjsmål.

På dessa skäl och då dels den föreskrifna utsyningen icke bör
för Lapparne medföra någon kostnad — hvilket komiterade äfven antaga
är förslagets mening, oaktadt det icke blifvit tydligt uttaladt —
dels ock i fråga om enskildes skogar Lapparne synas böra ega valfrihet
att tör utsyningen vända sig antingen till jordegaren eller till någon
af landsliöfdingen eller amtmannen dertill förordnad tjensteman, på det
att ej en tredskande och ogin jordegare må kunna vålla dem svårigheter,
anse komiterade, att åt det ifrågasatta tillägget bör gifvas
följande lydelse:

Till uppförande eller ombyggnad af stängsel, gammer
eller hus må växande löfträd af Lapparne tagas endast efter
anvisning eller utsyning, hvilken kostnadsfritt och å möjligast
beqväma ställen för Lapparne skall lemnas, i statens skogar
af vederbörande skogsbetjent och i enskildes skogar af egaren
eller af tjensteman, som af landsliöfdingen eller amtmannen
dertill törordnats; dock ega Lapparne att der virke, som af
dem på deras vistelseort under sommaren lagligen användts
till stängsel, blifvit utan deras samtycke bortfördt eller gjordt
obrukbart, till uppförande af nytt stängsel utan anvisning eller
utsyning taga äfven växande löfträd.

Lapp, som fäller -— — eget behof erfordras eller öfverträder
ofvan gifna förbud att utan utsyning taga växande löfträd
till stängsel, gammer eller hus, eller som försummar--

llih, till Riksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Afd.

82 Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

5 §.

Här har föreslagits ett tillägg af det innehåll, att hvad af utmark
genom rödjning, odling eller inhägnad blifver upptaget till åker, äng
eller utängsslått, derigenom kominer att åtnjuta det skydd för skada
af Lapparnes renar, som 9 § 2 momentet stadgar iöi dylika egoslag.
Denna grundsats synes komiterade otvetydigt framgå åt bestämmel
serna i 9 §. Den finnes äfven, på sätt i motiven till förslaget blifvit
anmärkt, erkänd ej mindre i förevarande §, sådan denna utan den förslagna
ändringen lyder, än äfven i förslagets nuvarande 27 §. \ id

sådant förhållande lärer den ifrågasatta förändringen, hvarigenom nämnda
grundsats här skulle blifva direkt uttalad, icke i något afseende vara
af behofvet påkallad, hvadan komiterade hemställa, att §:ns första
punkt i förevarande förslag måtte uteslutas, och senare punkten omredigeras
i öfverensstämmelse med 1882 års nådiga proposition.

9 § 4 momentet.

Föreliggande moment innehåller i första punkten den allmänna
regeln, att skada, som af renar föröfvas å utmark, hvilken ej är omnämnd
i §:ns tvenne första moment, skall ersättas endast . i det fall,
att jordens egare eller innehafvare genom densamma kommit i saknad
af erforderligt bete för sina hemdjur, samt i andra punkten att, liv ad
Tromsö amf särskildt angår, ersättningsskyldighet ej skall ega ruin,
om renar komma in och beta å sådan utmark under tiden före den 8
Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne begagnas sålunda, att
nåo-on jordegare eller innehafvare särskildt derigenom i väsentlig mån
betungas. — Departementet har föreslagit, att den uti sist anförda punkt
förekommande tidsbestämmelse måtte utbytas emot den 24 Juni.

Hvad departementet härutinnan hemstält innefattar en inskränkning
i de förmåner, som enligt förslagets hittills varande lydelse Ullär
nät s Lapparne inom Tromsö amt; och att denna inskränkning^ ej är
oväsentlig, likasom ock att den icke är af billig hänsyn till Lapparnes
behof påkallad, anse komiterade följande redogörelse för förhållandena
i Tromsö amf ådagalägga.

För att bedöma, huru den förordade ändringen skulle komma att
verka, måste man nemligen taga i betraktande de förhållanden, under
hvilka Lapparne inom förenämnda amt kunna idka sin näring den tid
af året, den föreslagna förändringen afser, eller tiden närmast före den
8 Juli. Komiterade åberopa härutinnan hvad genom 1866 års komité

Komitcrades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883. 83

blifvit upplyst om nödvändigheten för Lapparne inom Tromsö amf att
under nämnda tid med sina renar uppehålla sig i de nedanför fjellen
belägna markerna, de s. k. havnegange, i hvilka de bofaste pläga beta
sina hemdjur. I allmänhet finnes icke, anför nämnda komité, tillräcklig
föda för renen å högre liggande marker förr än fjorton dagar efter
midsommar. Denna uppgift grundar sig på upplysningar, dem komitén
inhemtat under möten med såväl den bofasta befolkningen som Lapparne
inom meranämnda amf. De protokoll, som vid dessa möten fördes,
utvisa, hurusom Lapparne å de skilda orterna sammanstämmande
uppgåfvo, att högfjellet under den åsyftade tiden ej lemnade deras hjordar
tillräcklig näring, likasom ej heller vid inträffande hardt väder det
skydd, hvaraf renarne i anseende till inträffad hårfällning just under
denna tid vore i behof, påståenden, hvilka väl här och hvar rönte motsägelse
af de bofaste, å hvilken dock ej något afseende lärer böra fästas,
emedan endast Lapparne ega full kännedom, när växtligheten å
de högre fjellen varder sådan, att renarne der kunna lifnära sig, och
emedan det icke kan antagas, att Lapparne tillita de lägre liggande
betestrakterna och utsätta sig för alla de dermed förenade obehag längre,
än för renhjordarne är oundgängligen nödvändigt.

Det lärer fördenskull få anses vara tillräckligt utredt, att Lapparne
inom Tromsö amt äro under den tid, hvarom här är fråga, hänvisade
med sina hjordar till de bofastes nedom fjellen varande betesmarker.
Syftet i den föreslagna förändringen är nu visserligen icke
att förvisa Lapparne derifrån; men dess verkan blefve helt visst att
ställa Lapparne i valet mellan att utrymma dessa sträckor eller att
blifva lidande genom dryga skadeersättningar. Månget år torde nemligen,
under tiden närmast efter midsommar, betet å de här åsyftade
marker ej vara så rikligt, att både Lapparnes renar och de bofastes
hemdjur kunna utan olägenhet eller trångmål samtidigt tillgodogöra sig
detsamma. Skulle nu Lapparne blifva lagligen förbundna att ersätta
hvarje minskning, som genom deras hjordar kunde uppstå i det för
den jordbrukande befolkningens hemdjur erforderliga betet, så blefve
för visso deras uppehåll å dessa trakter nog hardt beskattadt, särskildt
om de icke kunde påräkna från de bofastes sida någon välvillig jemkning
i anspråken. Komiterade kunna icke finna annat, än att 1866
års komité handlade välbetänkt och rättvist, då den föreslog, att den
brist, som inom Tromsö amf kunde komma att uppstå den tid af sommaren,
då Lapparne måste i följd af naturförhållanden för sina renar
anlita de bofastes havnegange, borde falla båda parterna till last, samt
att Lapparne skulle den tiden vara skyldiga till skadeersättning allenast
i det fall, att de med sina renar godtyckligt kastade sig på ett

84 Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

visst mera inskränkt område och sålunda underläte att tillse, det bördan
blefve så jemnt som möjligt å de bofaste fördelad.

Man kunde tilläfventyrs förmena, att. flyttlapparne i allmänhet
begåfve sig från Sverige tidigare än behofvet kräfde, och att det för
dem ej vore af nöden att vistas inom amtet å den tid, hvarom här
varit fråga. Så är emellertid icke förhållandet; bristen på föda för renarne
å ''denna sida af riksgränsen under första delen af sommaren gör
det för Lapparne omöjligt att uppskjuta affärden, till dess att de högre
fjellplatåerna kunna gifva det bete, hvaraf renarne äro i behof.
Deremot företagas ofta flyttningarna så pass sent, att den förmån, hvilken
efter Departementets förslag skulle qvarstå, blefve i flere, fall för
Lapparne allenast en förmån på papperet. Af 1866 års komités omförmälda
protokoll framgår nemligen, att mångenstädes inom amtet
Lapparne ej anlända med sina renar till de trakter, hvarest de bofastes
havnegange äro belägna, förr än vid midsommar; i hvilka fall de alltså
ej skulle kunna hemta någon vinst af den särskilda förmån, som intill
den tiden vore dem tillagd.

Af de bofaste är icke heller någon som helst utredning åstadkommen
derom, att Lapparne kunde inom Tromsö amf under tiden
närmast efter midsommar finna någorlunda tillräckligt bete å fjellen;
och sålunda synes det föreslagna utbytet af den 8 Juli emot den 24
Juni icke hafva sin grund i vunnen insigt derom, att Lapparnes behof
att få tillgång till de bofastes havnegange ej fortfore under tiden närmast
efter midsommar 1 samma mån som dessförinnan, utan endast i
de bofastes inom amtet ifriga önskan att så tidigt som möjligt under
året blifva fria från hvarje olägenhet af Lapparnes betesrätt. Icke heller
hafva, såvidt de för komiterade tillgängliga handlingar utvisa, Lapparne
blifvit hördo öfver den föreslagna ändringen. »Det är naturligt»,
säger stiftsamtmannen i Tromsö, »att de bofaste hafva sin ogen fördel
för ögonen, och att de hafva svårt för att so, hvad en rättvis hänsyn
till Lapparnes näring fordrar, samt att de alltså söka att tå lagen så
gynsam för dem sjelfve som möjligt. Lagstiftaren har deremot att
taga hänsyn till begge parterna.» Denna synpunkt angifves af nyssnämnde
embetsman med afseende å det ifrån de bofastes sida framstälda
yrkandet, att en ändring till deras fördel måtte ske jemväl i
momentets sista punkt — om hvilket yrkande komiterade nedan skola
yttra sig —, men torde vara lika giltig äfven vid pröfningen af den
fråga, som här närmast är å bane.

Till den i sista punkten af 9 §:ns 4 moment gifna regel, att
inom Tromsö amt skada å utmark af den i momentet nämnda art ej
skall ersättas, der utmarken är belägen på ett afstånd af sex kilometer

Komiterades angående Lappar ne utlåtande den 20 Januari 1883.

eller derutöfver från jordegarens eller brukarens fasta bostad, bar föreslagits
ett tillägg af det innehåll, att nämnda afstånd skulle för ett
eller annat, distrikt kunna af Konungen bestämmas till åtta kilometer.
— Genom föreskriften, att Lapparne ej äro skyldige ersätta skada å
utmark, belägen å visst afstånd från gårdarne, har man afsett att tillförsäkra
dem rätten att utan intrång af den jordbrukande befolkningen
fortfarande begagna de inre, högre belägna delarne af amtet, å hvilka
de från urminnes tider allt intill våra dagar kunnat utan kollision med
de bofaste sköta sin näring. Något stadgande af sådant innehåll förefans
icke i det förslag, som af 1866 års komité afgafs, och var ej heller
för den tiden behöfligt. Förhållandena inom Tromsö amt, voro då
sådana, att renarnes betande å fjellen antagligen ej tillskyndade de
bofaste intrång i det för deras boskap erforderliga bete; och det syfte,
som afståndsbestämmelsen afser att främja, var till fullo förvandt genom
de föreskrifter, som i momentets tvenne första punkter upptogos.
Under tiden efter 1866 hafva emellertid förhållanden inträdt, som gjort
bestämmelserna i sistnämnda punkter för det angifna ändamålet otillräckliga.
Invånarne i vissa trakter af amtet, särskildt i Maalselven
och Bardo, hafva nemligen i senare tider börjat drifva säterbruk och
anlägga sätrar långt uppe i fjellen å Lapparnes gamla flyttningsvägar
och betesmarker. Skulle'', nu dessa säterslägenheter njuta skydd af den
allmänna regeln i 9 §:ns 4 moment, så blefve Lapparne utsatta för
att få betala en skada, den de icke kunde förekomma, så länge deras
betesrätt öfver hufvud skulle bestå, och detta å trakter, hvarest de intill
våra dagar utan någons förfång kunnat vistas och dem jordbruksnäringen
uppletat understundom mindre af hänsyn till markens verkliga
afkastning än till den afgift, som Lapparne kunde nödsakas utgöra
i form åt skadeersättningar. Vid öfvervägande häraf fann man
angeläget att bestämma en gräns, inom hvilken Lapparne skulle ega
att fritt beta sina renar. Att denna gräns bestämdes till sex kilometer
från jordegarens eller brukarens fasta bostad berodde på uttalanden
från stiftsamtmannen i Tromsö. Uti infordradt utlåtande förklarade
denne, efter öfverläggning med några om de lokala förhållandena inom
amtet kunnige män, att man torde träffa ett i allmänhet för hela amtet
passande matt, om afståndet bestämdes till nämnda längd. De bofaste
skulle enligt stiftsamtmannens förmenande derigenom blifva försäkrade
om tillräckligt bete kring sina gårdar, men å andra sidan Lapparne
komma i fritt åtnjutande af de egentliga fjelltrakterna. Efter
hvad sålunda föregått upptogs bestämmelsen om sex kilometer i förslaget,
sådant detta förlidet år förelädes de förenade rikenas representationer.

86 Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

Det förslag till ändring af bestämmelsen, livilket nu föreligger,
har tillkommit efter uttalanden dels af de bofaste inom Trondenäs
härad, dels ock af Amtformandskabets komité i Tromsö, hvilken förklarat
stadgandet om sex kilometer i allmänhet vara tillräckligt för att
tillvarataga de bofastes intressen, med undantag för enskilda distrikt
såsom Maalselven och Bardo. Departementet antager att, såsom ifrån ■
distrikten blifvit förklarad!, det torde kunna visa sig nyttigt, om afståndet
å vissa trakter kunde blifva utvidgadt, samt anser att, då pröfningen
förbehållits Konungen, någon väsentlig betänklighet emot ändringsförslaget
ej lärer uppstå.

Komiterade vilja i anledning häraf anmärka, att de ingalunda
befara, det den föreslagna bestämmelsen skulle blilva i oträngdt mål
använd. Emot sådant är, såsom med rätta anföres, den omständighet
en borgen, att frågans afgörande skalle för hvarje särskild! fall tillhöra
Konungen. Vid detta afgörande blefve helt visst såväl Lapparnes som
de bofastes intressen rättvist vägda mot hvarandra, och en användning
af stadgandet, den der vore mot Lapparne obillig, hade man ej att
frukta. Icke desto mindre kunna komiterade ej biträda förslaget.
Komiterade hålla före, att lagen i en sådan fråga som den här föreliggande
bör, såvidt möjligt är, vara bestämd; att den regel, lagen i
detta ämne uppställer, ej bör skrifvas med förbehåll om möjliga jemkningar
— låt vara att man lägger vidtagandet af dessa jemkningar i
händerna på en myndighet, den man med skäl antager ej kunna ensidigt
påverkas — med mindre man är fullt öfvertygad om befintligheten
af förhållanden, som göra undantag nödvändiga. En dylik vaksamhet är
påkallad af den omständigheten, att den föreslagna tilläggsbestämmelsen
efter sitt innehåll tillhör det slags lagbud, som fresta det enskilda intresset
att på annans bekostnad tillskansa sig obehöriga fördelar. Det antagandet
ligger nemligen nära, att de bofaste inom Tromsö amt ej skulle
underlåta hvad på dem ankomme för att få sitt skadeersättningsområde
utvidgadt. Väl skulle sådant, der det utan fog försöktes, gå om intet,
men försöket hade dock alstrat split och stridigheter, de der tidt och
ofta kunde komma att förnyas. Endast under förutsättning af en
ovedersäglig utredning derom, att bestämmelsen om sex kilometer
för vissa fall innebure en orättvisa mot de bofaste, kunde fördenskull
enligt komiterades mening en modifikation vid den allmänna, regeln
vara att tillstyrka. Men en dylik utredning föreligger icke.
Tvärt om uttalar sig stiftsamtmannen i Tromsö uti en alldeles motsatt
rigtning. »Bestämmelsen är ju», säger han, »just inkommen i
lagen för att hindra de bofaste, specielt i Maalselven och Bardo, från
att fördrifva Lapparne ifrån deras rättmätiga betesmarker-bland fjel -

Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883. 87

len, men detta syfte förfelas i samma mån som man utvidgar afståndet.
Efter min kännedom om lokalförhållandena tror jag ej heller,
att denna utvidgning är nödvändig.“ Komiterade hafva sökt, ined ledning
af den utaf den Geografiska Opmaaling 1874 utgifna karta öfver
Tromsö amf, bilda sig en föreställning om, huru det skulle ställa sig
för Lapparne, derest inom nyssnämnda distrikt utmarken blefve tagen
i skydd intill åtta kilometer från gårdarne, och dervid funnit de lokala
förhållandena otvifvelaktigt leda dertill att, såsom ock af stiftsamtmannen
uttalats, den föreslagna bestämmelsen, der tillämpad, skulle
alldeles motverka det syfte, som föranledde, att en afståndsbestämmelse
blef i momentet intagen. Komiterade äro fördenskull öfvertygade, att
man genom ändringsförslaget erhölle en bestämmelse, den der skulle
visa sig ej höra tillämpas, men som skulle medföra de väsentliga olägenheter,
hvilka ofvan blifvit antydda.

På grund af hvad nu blifvit anförd t finna komiterade sig böra
afstyrka de i 9 §:ns 4 moment föreslagna ändringar.

22 §.

I denna §, hvilken motsvarar den förutvarande 20:de, har tillagts
följande bestämmelse: “Åskas verkställighet af dom eller förlikning i
mål angående gemensamt ansvar efter § 9 momenten 3 eller 4, ege
vederbörande landshöfding eller amtman i det rike, hvarest skadan
skett, på begäran af den, hvilken ersättningen tillkommer, låta till honom
lörskottsvis utbetala beloppet samt, för så vidt betalningsskyldighet
ålagts undersåte i det andra riket, sända vederbörande amtman
eller landshöfding derstädes bestyrkt afskrift af domen eller förlikningen
med begäran om godtgörelse. Sådan godtgörelse skall då förskottsvis
utgå af allmänna medel. Hos den betalningsskyldige kan
sådant förskott indrifvas på samma sätt som för skatter är bestämdt.“
_ Härtill fogar det Norska Deparmentet hufvudsakligen följande utredning
och motiv: Den grundsats, som i denna bestämmelse innehålles
och enligt hvilken de respektive statskassorna skulle åt de bofaste
förskjuta de ersättningsbelopp, hvilka blifvit dem efter § 9 momenten
3 eller 4 hos Lapparne tillerkända, var i eu något afvikande form
framstäf redan i det förslag, som den år 1843 förordnade komité i
ämnet afgaf. Emot densamma anmärktes af svenska justitiestats -ministern i bref till Indredepartementet den 22 December 18G2, a^t
när lagens öfriga bestämmelser måste anses gifva de bofaste tillräcklig
trygghet att utfå hvad dem rätteligen tillkommer, man ej borde
ga längre och någon utbetalning af statsmedel ej ega rum. Med an -

88 Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

ledning af hvad sålunda blifvit emot stadgandet anfördt lät 1866 års
komité detsamma falla; och har under de förhandlingar, för hvilka
lagförslaget under tiden efter 1866 varit föremål, dess återupptagande
ej'' yrkats förr än i det utlåtande, som af konstitutionskomiténs
minoritet vid förra årets Storthing blef i ärendet afgifvet. I detta utlåtande
anföres, att bestämmelsen om statskassans mellankomst skulle
vara öfverflödig, så framt de till gemensamt ansvar förpligtade Lapparne
vore solidariskt förbundna, så att exekution för hela ersättningsbeloppet
kunde ske hos en hvar af dem. Men när ansvaret blott är
pro rata och utsökning alltså måste rigtas mot en hvar domfäld, så
blefve rättsmedlet för litet effektivt och allt för långsamt, med mindre
det förbundes med en bestämmelse sådan som den ifrågavarande.
Stadgandet skulle väl, säges vidare i berörda utlåtande, komma att i
ett och annat fall vålla statskassan förlust, hvilken väl oftast skulle
drabba Sverige, men denna förlust blefve säkerligen en obetydlighet i
jemförelse med de kostnader, som uppsigten öfver de svenska Lapparne
vållar norska staten. Ty dessa kostnader uppgå numera årligen till
ungefär 8,000 kronor, medan all den skada, som under åren 1813—
1880 af Lapparne tillfogades de bofaste inom Tromsö amt, blott beräknats
till 7,290 kronor. Och af detta belopp komme naturligen det
mesta att återbetalas af de skyldige, då man ju hade eu dom, hvilken
i båda rikena kunde verkställas. Departementet framhåller vidare, att
bestämmelsen skulle väsentligen bidraga till att minska den ovilja,
hvarmed den jordbrukande befolkningen, särskilt inom Tromso amf,
betraktar Lapparnes vistelse å deras marker, samt att förebygga de
egenmäktiga tilltag, som från de bofastes sida plägat föröfvas, då skada
skett genom Lapparnes renar. Ty i samma mån utsigterna för de bofaste
att erhålla godtgörelse för liden skada blefve ökade och den för
sådant ändamål nödiga procedur förkortad, skulle de vissei ligen me
större fördragsamhet anse det intrång, som dem af Lapparne tillskyndades För

den ifrågasatta bestämmelsen anse konnterade talande skäl
vara anförda. Visserligen kan man såga, att genom densamma gåf
ves åt de genom Lapparnes renar skada lidande eu exceptionel rättshjelp
utöfver den, som staten eljes i liknande fall lemnar den enskilde;
men då den förlust, som i följd af stadgandet kunde tillskyndas den
svenska statskassan, helt visst blefve jemförelsevis obetydlig, ^ men detsamma
deremot med säkerhet skulle medverka dertill, att vara Lappar
finge inom Norge röna ett mera välvilligt bemötande än som hittills
kommit dem till del, så anse sig komiterade hafva fullt skäl att
tillstyrka den föreslagna tilläggsbestämmelsen.

Komitcrades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

25 §.

T denna § skulle uti oförändrad form upptagas de bestämmelser,
livil ka innehöllos i 24 § af förslaget, sådant detta nästlidet år förelåg
de förenade rikenas representationer, med tillägg af den föreskriften,
att “bofaste, livilka lemna! renar till vård åt Lappar, kafva enahanda
förpligtelse!'' som Lappar, hvilkas renar äro under annans vård“. Den
ändring i §:ns lydelse, hvilken Riksdagen för sin del beslöt och hvilken
bestod deri, att orden i andra punkten “Bofaste renegare hafva,
såvida de hålla sina renar under egen vård“ utbyttes mot “Bofaste
Lappar hafva, när de sjelfve vakta sina renar” samt att sista ordet
“Lapparne” ändrades till “de flyttande Lapparne”, har ei i förslaget
upptagits.

Hvad nu först angår det förordade tillägget till §:n, så erfar man
af Departementets framställning, det syftet med bestämmelsen är att
i lagen tydligt uttrycka, hvad som visserligen redan förut varit dess
'' mening, eller att bofast, som lider skada af renar, tillhöriga andra bofasta,
skall emot dessa senare hafva samma rätt som emot Lapparne,
eu mening den man ansett ej med tillräcklig tydlighet framträda i lagen,
sådan denna hittills varit affattad; och finna komiterade intet vara
att emot ändringen invända.

Då senaste Riksdag för sin del antog en ändrad lydelse af förevarande
§:s andra punkt yttrade Riksdagen härom:

_ “Enligt den regel, som uttalas i första punkten af förslagets
24 §, är Lappen berättigad att använda grannlandets område till underhåll
för renar utan afseende å, huruvida de djur, med livilka han
der infinner sig, äro honom tillhöriga eller af egarne stälda i hans
vård, oafsedt huruvida dessa andra egare äro Lappar eller ej. Då nu
i senare punkten af samma § är sagd!, att bofaste renegare hafva, der
de hålla sina renar under egen vård, i afseende å dessa samma rättigheter
och skyldigheter som Lapparne, så tyckes förslagets mening
vara, att den botaste invånaren skulle, vare sig han stälde sina renar
i Lappens vård eller annorledes åt dem beredde uppsigt, åtnjuta lagens
förmåner. Åt motiven till det förslag, som 1866 års komité afgaf och
i hvilkot sistnämnda stadgande först inkom, framgår emellertid, att
med detsamma allenast åsyftats det förhållande, att i Norge finnes
en talrik befolkning af lapsk härkomst, hvilken upphört med nomadlifvet
och egnat sig åt jordbruk eller fiske m. in., men ännu egetett
betydligt antal renar, livilka under vintrarne åtfölja de nomadiserande
Lapparne, men om vårarne mottagas och hela sommaren igeBih
till Riksd. Prut. 1883. 1 Sami 1 Afd. 12

Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

nom vårdas af egarne. Komiterade ansågo sig böra uttryckligen föreskrifva,
att desse, om hvilkas egenskap att vara Lappar tvekan tilläfventyrs
kunde uppkomma, skulle, då de ginge i vall med sina renar, i
allo anses såsom Lappar. Otvifvelaktigt afser alltså förslaget, att de
förmåner, som genom detsamma tillerkänts äfven sådana renegare, som
ej äro Lappar, endast kunna genom Lappar komma dem till godo.
Riksdagen, som finner denna grundsats rigtig, har ansett angeläget
att, till undvikande af den angifna missuppfattningen, paragrafens senare
punkt erhåller eu lydelse, som bättre än den af Eders Kongl.
Maj:t föreslagna återgifver dess syfte.41

Utan att gensäga att anledningen till bestämmelsens intagande
i lagen varit ofvanberörda, af 1866 års komité anmärkta förhållande,
förordar Norska Departementet i sin framställning stadgandets bibehållande
i den lydelse, det egde i Eders Kongl. Maj:ts senaste proposition
i ämnet, af det, skäl, att stadgandet efter denna lydelse innebär
den grundsatsen, att bofast renegare skall, vare sig han låter sina renar
vårdas af Lappar eller al andra, komma i åtnjutande af de i författningen
upplåtna förmåner. Departementet tiar härutinnan bil ni (It
de åsigter, som af Storthingskomiténs minoritet i frågan uttalats. Om
den ekonomiska utvecklingen, anmärker komitéminoriteten, skulle föra
derhän, att de bofaste i svenska Lappland och angränsande delai al
Norge i någon större omfattning började att drifva renskötsel, så borodde
väl sådant derpå, att det visade sig fördelaktigt, för dem, och
det skulle då helt visst lända till ekonomisk fördel för samfundet i
dess helhet. Men förutsätter man, att bofaste svenskar eller norrmän
vore egare af renhjordar, så skulle det vara för dem föga betryggande
att öfverlåta'' sina hjordar till bevakning af Lappar hela året
igenom.

Med anledning häraf anse sig komiterade böra fästa Kders Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet på den från gångna tider fortlefvande seden,
att,'' hvarje Lapp, antalet af hans egna renar må vara större eller mindre,
sköter renar åt bofaste, hvilka bo så till, att Lappen kommer i
närheten af deras boplatser antingen under höst- och vårflyttningen
eller under mera stadigvarande uppehåll å en ort. Genom utbyte af
tjenstbarheter stamma häraf ömsesidiga fördelar och underlättas hvars
och ens särskilda näring. Det är denna ömsesida rättighet, för Lappen
att emottaga renar och för den bofaste att öfverlemna sådana till
hans vård, man förut sökt legalisera i nu föreliggande paragraf, på
samma gång man velat åt Lappen förbehålla sjelfva renslcötseln såsom
eu näring^ hvilken endast genom honom finge å de marker, som dertill
af sedvana begagnats, direkt utöfvas. Det nu föreliggande lagför -

Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883.

slaget lärer väl ock i första rummet vara afsedt att ordna förhållandet
mellan de Lappar, som drifva renskötsel, och de bofaste, som hafva
jordbruksnäringen till inkomstkälla, ej att ordna förhållandet mellan
dessa särskilda näringar, oberoende af dens nationalitet, som utöfver
den förstnämnda. Denna ståndpunkt har ock Riksdagen intagit genom
den lydelse den gaf åt paragrafens andra moment. För den i de förhållanden,
af hvilka renskötseln betingas, oinvigde torde emellertid
skilnaden emellan att vara både renegare och renskötare eller att vara
blott renegare synas obetydlig, och mången torde derför, i likhet med
Norska Departementet och komitéminoriteten i Storthinget, hålla före,
att steget nu borde tagas fullt ut genom att göra renskötseln till eu
näring, som hvar och eu svensk eller norsk medborgare finge, oberoende
af nationaliteten, direkt utöfva; men skilnaden är i verkligheten
ej så obetydlig, som komitéminoriteten synes hafva förestält sig, ty
rättigheten medför för de flesta Lappar högst väsentliga ekonomiska
fördelar och är för en del af dem den enda källan till utkomst, hvadan
det icke kan vara välbetänkt att för Lappen inskränka möjligheten
att genom renskötsel skaffa uppehälle åt sig och de sina, för så
vidt utrymme dertill finnes, eller att genom lagen så att säga inbjuda
dertill, att personer af svensk eller norsk härkomst sloge sig på renskötseln
och blefve nomader. Derigenom skulle enligt komiterades förmenande
icke blott den tunga för de bofaste, som renskötseln otvifvelaktigt
innebär, kunna blifva väsentligen ökad, utan äfven Lapparne i
sitt näringsfång lida ett intrång, för hvilket de skulle hafva svårt att
skydda sig, och hvilket kunde slutligen leda till deras fullständiga undanträngande.
Det är till Lapparnes förmån och för att tillförsäkra
dem möjligheten af eu fortfarande existens, som förevarande lag bekräftat
Lapparne i de rättigheter, de från urminnes tid innehaft att
begagna statens och i viss mån äfven enskildes mark till renskötsel.
Att lagen dessutom skulle tillförsäkra utöfvare af renskötsel, hvilka
icke vore Lappar, samma förmån och samma rättigheter, det vore att
medgifva något, som för närvarande ej är medgifvet, och att slå in
på en väg, hvilken, om den icke blefve ödesdiger för renskötseln, åtminstone
kunde varda det för Lapparne. Vid sådant förhållande synes
åt den hänsyn till den bofaste renegarens trygghet, hvarå förslaget
stödjer sig, icke kunna tillmätas någon betydelse i jemförelse med de
olägenheter, som genom förslaget skulle kunna uppkomma för Lapparne
och sådana bofaste, hvilka icke vore renegare.

Komiterade kunna alltså icke tillstyrka, att paragrafens andra
punkt beliålles i den lydelse, som föreslagits. Skall densamma uti
någon form ingå i förslaget, så synes den form vara den bästa, som

Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1888.

densamma uti Riksdagens beslut erhöll. Lämpligast vore, att den ur
lagen uteslötes, enär någon tvekan om, hvilka rätteligen äro att anse
såsom Lappar eller ej, antagligen ej skall uppstå.

§ 30.

Slutligen hafva komiterade att yttra sig angående förslagets sista
paragraf, efter innehållet motsvarande 29 § af 1882 års förslag. Denna
paragraf lyder enligt departementets hemställan så: “Denna lag trä der

i kraft, sedan enahanda bestämmelser blifvit antagna i Norge, från
den dag Konungen för båda rikena bestämmer. Den upphör att gälla
15 (femton) år efter samma dag, med mindre den genom ny lag i
hvartdera riket åter göres gällande.

Om sådana nya lagar icke komma till stånd, träder första bihanget
eller codicillen till traktatqn den ,0 Oktober 1751 åter i
kraft. Härmed är dock intet afgjordt med hänsyn till spörsmålet
om, huruvida något af rikena har rätt att frånträda denna codicill.“

Att författningen borde efter viss tids förlopp upphöra att gälla,
med mindre den uttryckligen förnyades genom lagar, vidtagna särskilt
för hvartdera riket, yrkades vid förra årets Storthing af konstitutionskomiténs
minoritet under anförande, att eljes hvartdera riket
blefve starkare bundet än som kunde anses rådlig!, då de förhållanden,
hvilka lagen afsåge att. ordna, i sig vore så vanskliga och så
främmande för andra än dem, hvilka lefvat sig in dela, att faran för
missgrepp här läge mycket nära. I samma rigtning hafva jemväl, efter
hvad departementet upplyser, de uttalanden gått, som i frågan afgifvits
af Tromsö Amtsformandskab samt af häradsstyrelserna inom
amtet. Komiterade kunna icke neka, att de skäl, som anförts för en
provisorisk reglering, äro af betydelse; och då befolkningen inom
Tromsö amf, å hvilkens rättsliga förhållanden lagen kornrne att utöfva
en omfattande verkan, enstämmigt biträdt den meningen, att densamma
borde blott på prof antagas, så anse sig komiterade, som äfven
finna den tidrymd af femton år, för hvilken lagen skulle gälla, lämplig,
böra tillstyrka en sådan anordning. Denna tillstyrkan hvilar dock
på den förutsättningen, att, såsom ock i förslaget finnes sagdt, codicillen
af 1751 skall efter den vidtagna tidens förlopp åter träda i kraft,
så framt man ej kunnat under tiden om annat enas. Komiterade
kunna deremot icke förorda den bestämmelse, som i paragrafens sista
punkt upptagits. Att codicillen bör, när den en gång till äfventyrs
på nytt blifver gällande, träda i verksamhet med den giltighet, som
den nu eger, deremot lärer intet vara åt t säga. Men denna grundsats

Komiterades angående Lapparne utlåtande den 20 Januari 1883. 93

hell öfver, för att vara erkänd, icke särskildt uttryckas i lagen. Allraminst
bör för densamma väljas en sådan form som den, hvarunder
den uti förslaget blifvit upptagen. Ty i en lag kan icke utan oegentlighet
betecknas såsom ölost den frågan, huruvida ett visst rättsligt
förhållande eger rum eller ep Komiterade hemställa för den skull, att
sista punkten af förevarande paragraf må utgå.

Komiterade hafva härmed uttalat sig i de punkter, hvilka synts
innebära någon egentlig ändring i sak. Med afseende å öfriga föreslagna
ändringar är intet att erinra. Dessa innefatta hufvudsakligen
modifikationer i stadgandenas uppställning och redaktion, tjenande att
låta lagens mening tydligare framträda; och torde om dem något vidare
yttrande ej vara erforderligt. Dock anse sig komiterade böra
särskildt framhålla lämpligheten deraf, att i författningen upptages
den föreskrift, som blifvit tillagd till den 15 §. Genom nämnda tilllägg,
hvilket. innehåller att, der ersättning enligt 9 paragrafens 3
eller 4 moment ådömes flera personer, i domen skall särskildt för en
hvar af dessa bestämmas, huru mycket han har att utgöra, utmärkes
tydligare än i de förra förslagen, att det gemensamma ersättningsansvaret
ej åligger de till distriktet hörande Lappar, eu för alla och
alla för eu, en missuppfattning af den gemensamma ansvarigheten,
som under ärendets föregående behandling hos en och annan visat sitr
förefinnas. 5

Underdånigst:

H. A. VIDMARK.

L. ANNERSTEDT.

P. O. HÖRNFELDT.

WILL. FARUP.
FR. TIGERHIELM.

Stockholm den 20 Januari 1883.

K. S. Husberg.

Högsta Domstolens protokoll den 13 Februari 1883.

Utdrag af protokollet öfver ett. lagärende,, hållet uti Kong!.
Afaj:tn Högsta Domstol Tisdagen den 13 Februari 1883.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: von Hofsten,
Rabe,

Olivecrona,
von Segebaden,
Lindhagen,
Hernmarck,
Ahlgren.

Expeditionsschefen Annerstedt anmälde i underdånighet: °

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 2G nästlidne Januari, hvarmedelst,
för'' det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta
Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett vid noten fogadt förslag
till Förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan
de förenade konungarikena Sverige och Norge; varande ett exemplar
af förslaget detta protokoll bilagdt.

Högsta Domstolen ansåg ifrågavarande förslag endast i hvad detsamma
afveke från Kong!. Maj:ts den 13 Januari 1882 till Riksdagen
aflåtna proposition i ämnet böra utgöra föremål för Högsta Domstolens
bedömande, hvarvid Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden

Högsta Domstolens protokoll den 13 Februari 1383.

von Hof sten, Rabc, von Segel) vulen, Hernmarck och Ahlgren lemnade förslaget
utan anmärkning.

Justitierådet Lim!hagen yttrade:

Då förslaget icke afsåge att bestämma Lapparnes rättsliga ställning
inom hemlandet, utan allenast att ordna de frågor, som stodo i
samband med deras flyttningar mellan de förenade rikena, så har Riksdagen
ansett författningens rubrik böra erhålla en lydelse, som närmare
än den af Kong]. Maj:t föreslagna angåfve området för lagens
tillämpning; och enligt hvad den till Högsta Domstolen öfverlemnade
note ur statsrådsprotokollet för den 26 sistlidne Januari upplyser, tiar
Kongl. Maj:t sedermera förordnat en komité att utarbeta förslag till
lagstadganden angående förhållandena mellan de svenska Lapparne och
deri bofasta befolkningen i Sverige. Vid sådant förhållande att för
Sverige afses två lagar angående Lapparne, den nu ifrågavarande internationella
och eu särskild för Sverige, synes det oeftergiflig!., att
gränserna för tillämpningen af dessa begge lagar redan nu på det noggrannaste
bestämmas; ty det är gifvet att, sedan den internationella
lagen väl blifvit antagen och gällande, Sverige icke kan ensidigt införa
bestämmelser i sin särskilda lag, som i den ringaste mån minska eller
öka omfånget för den internationella lagens tillämpning. Förevarande
lagförslag synes således nödvändigt böra affattas så, att det bestämdt
och otvetydigt angifver de gränser, inom hvilka lagen blir tillämplig,
och detta på ett sätt, som noga öfverensstämmer med de gränser, man
önskar uppställa för tillämpningen af den särskilda svenska lapplagen.

Den af Riksdagen antagna ändringen af författningens rubrik,
ehuru ofelbart innefattande eu förbättring, synes dock icke lösa den
nämnda frågan; tv, utom det att ordalagen i rubriken på långt när
icke hafva den betydelse vid författningens tolkning, som sjelfva lagtexten,
så innebära de af Riksdagen införda orden iugen närmare eller
noggrannare bestämning af omfånget för lagens tillämpning. Om t. ex.,
såsom meningen tyckes vara, den internationella lagen skall gälla för
de svenska Lapparne endast under deras vistelse på norskt område,
men deri särskilda svenska lagen under hvarje tid, då de vistas inom
Sveriges gränser, ehvad de äro på vandring till eller från Norge eller
mera stadigt uppehålla sig i Sverige, så lärer detta böra bestämdt och
otvetydigt uttryckas i lagen. År meningen åter någon annan, bör
detta uttalas . lika bestämdt och otvetydigt. Nomadlapparne äro så
godt som alltid flyttande. Under hela denna tid ligger det inom möjlighetens
gränser att de komma att utsträcka sin flyttning till det
andra landet. Men först när de öfverskrida dettas gränser torde de

Högsta Domstolens protokoll den 13 Februari 1S83.

böra betraktas såsom verkligen flyttande mellan de förenade rikena;
och i samma stund de öfverskrida gränsen för att gå tillbaka till sitt
eget land, torde denna deras egenskap af flyttande mellan rikena åter
upphöra. Ett bestämdt afgörande af detta spörsmål synes i hvad fall
som helst vara nödvändigt.

§ 3.

Genom det föreslagna tillägget i slutet af första punkten af orden
»lika med rikets öfriga undersåtar» i afseende å jagt och fiske har eu
tvetydighet, som förut icke fans, införts angående omfånget af den
strax förut Lappande tillerkända allmännare rättigheten att betjena sig
af »land och vatten».

Den i tillagda senare stycket omtalade vidsträcktare rätt, som
kan medgifvas egna Lappar, torde icke böra afse annat än mellan rikena
flyttande Lappar, och torde derför ordalagen böra jemkas så att
här icke kan bli fråga om delaktighet af eu större rätt, som tilläfventyrs
kan komma att medgifvas andra egna Lappar, än de som flytta
mellan rikena.

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad lian anfört till Högsta
Domstolens protokoll den 21 Mars 1881 och instämde i öfrigt i det af
Justitierådet Lindhagen nu afgifna yttrande.

Ex protocollo
Otto Rooth.

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 26 Februari 1883. 91

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartementsärende, hållet
inför Hans May.t Konungen uti sammansatt svenskt
och norskt Statsråd å Stockholms slott Måndagen den
26 Februari 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Hans Excellens norske Herr Statsministern Kierulf,

Svenska Statsråden: Lovén,

von Steyebn,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

Norska Statsrådet Schweigaard.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet att sedan, på sätt protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 26 sistlidne Januari närmare utvisade, Kongl. Maj:t i
svenskt Statsråd nämnda dag i nåder förordnat att Högsta Domstolens
yttrande skulle infordras öfver ett, berörda protokoll bilagdt förslag
till förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan
Bih. till Biksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Åfd. 13

98 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 26 Februari 1883.

de förenade konungarikena Sverige och Norge, så hade Högsta Domstolen,
enligt dess protokoll den 13 innevarande Februari, afgifvit det
infordrade yttrandet.

Efter att hafva redogjort för innehållet af Högsta Domstolens
utlåtande anförde Departementschefen:

Hvad beträffar den af Justitieråden Lindhagen och Olivecrona
gjorda allmänna erinran i fråga om området för lagens tillämpning,
tillåter jag mig erinra att förslaget i detta hänseende erhållit sm nuvarande
form i anledning af åtskilliga vid dess granskning år 1881 i
Högsta Domstolen gjorda anmärkningar, hvilkas syfte att lagen skulle
få eu uteslutande internationel karakter Riksdagen ytterligare fullföljt.
Vid sådant förhållande kan jag ej tillstyrka att ifrågavarande, af Högsta
Domstolens öfriga ledamöter ej biträdda erinran föranleder någon
ändring i förslaget, helst någon svårighet ej synes mig möta att så affatta
den särskilda lag, som är under utarbetning för att ordna de
rent svenska förhållandena i Lappmarken, att någon kollision mellan
de båda lagarna ej uppkommer.

Då Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnat förslaget jemväl
i öfrigt utan anmärkning, hemställer jag att Eders Kongl. Maj:t täcktes
öfver detsamma, sådant det finnes bifogadt statsrådsprotokollet för
den 26 sistlidne Januari, inhemta Norska Regeringens utlåtande.

Denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo
Otto Rootli.

JSlorslce Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

Den Kongelige Norske Eegjerings Indstilling af 1 Marts 1883,
bifaldt ved Kongelig Resolution af 5 Marts s. A.

Deri paatreukte Lov om Lapperne i de forenede Riger har
Departementet senest omhandlet i vedlagte underdanigste Föredrag af
5 Januar d. A., der ved Kongelig Resolution af 13 nsestefter blev befälet
i Gjenpart tilstillet det Kongelige svenske Justitsdepartement.
Dette Föredrag omhandler de Erklreringer, som tilfplge Odelsthingets
Anmodning af 25 Mai f. A. ere blevne indhentede i Sägen fra Amtsformandskabet
i Troms0 Amf o g fra Herredsstyrelserne i dette og de
0vrige interesserede Arnter. Der er i samme videre redegjort for de
enkelte Punkter, hvori den svenske Rigsdags Lovbeslutning af f. A.
skiller sig fra den sidste Kongelige Proposition, ligesom ogsaa for de
Modificationer ligeoverfor dennes Lovudkast som Minoriteten i vedkommende
Komité paa förrige Aars Storthing i sit dissenterende Votum
bragte i Förslag. I det Lovudkast, der medfplger nmvnte Indstilling
(S. 25—33), er företaget de JEndringer, för hvilke Departementet efter
disse forskjellige Udtalelser troede ved sidste Behandling af Sägen åt
kunne udtale sig.

Angaaende de her foreslaaede AEndringer har det svenske Justitiedepartement
indhentet Erkkering fra en Kongelig Kommission, der i
Sverige for Tiden er nedsat for att udarbeide Förslag til Lovbestemmelser
angaaende Forholdet mellem de svenske Lapper og den fastboende
Befolkning i Sverige, i hvilken Kommission Landshövdingen
i Norrbottens Län, Widmark, er Formand. Kommissionen afgav sin
Erklasring under 20 Januar sidstleden og tillader Departementet sig åt
vedlaegge den her i Oversrettelse.

Sägen har derefter vseret föredraget i svensk Statsraad den 26
Januar sidstleden. Chefen for det svenske Justitiedepartement redegjorde
her for de Punkter, hvori dette Departements seneste Förslag
afviger fra Propositionen af 1882. Medens der med Hänsyn til en

100 Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

Flerhed af de foreslaaede JEndringer ingen Indvending reistes fra
svensk Side, indeholder derimod det sidste norske Udkast Förslag om
enkelte Forandringer i den tidligere Lovtext (hvilke nedenfor nasrmere
skal omhandles), som det svenske Justitiedepartements Chef erklmrede
ikke åt kunne tilraade antaget i Sverige. Efter att have begrunda
sin Anskuelse forsaavidt, fremlagde Justitsministeren et Lovudkast, der,
naar undtages disse Punkter, var stemmende med det fra norsk Side
senest fremkomne Förslag, samt indstillede, åt den svenske Hpiesterets
Erklaering om dette Udkast skulde indhentes, hvilken Indstilling af
Deres Majestät naadigst blev bifaldt.

Den svenske Hpiesterets Erklsering i Anledning af dette seneste
svenske Udkast er afgiven under 13 Februar d. A. Man tillader sig åt
vedlsegge den ber i Oversaettelse. Departementet har dernäst modtaget
Afskrift af Protokol med Bilag, fort i sammensat Statsraad
den 26 Februar nsestefter. Det svenske Justitiedepartements Chef sees
ber kortelig åt have omhandlet nogle Bemaerkninger, som af to af
Idpiesterets Medlemmer ere gjorte ved et Par af Udkastets Bestemmelser.
Han paapeger i denne Henseende, åt disse Medlemmers Bemserkninger,
hvad disse Punkter angaar, ikke ere blevne tilt.raadte af Rettens Pluralitet,
samt åt der fra denne heller ikke forpvrigt er fremfprt nogen
Indvending mod det senest af det svenske Justitiedepartement afgivne
Lovudkast. Justitsministeren henstillede derför, åt den norske Regjerings
Betänkning naadigst befaledes indhentet over det nye Udkast,
hvilken Indstilling af Deres Majestät naadigst bifaldtes.

Departementet forbigaar de Paragrafer i Lovforslaget, hvis Affälling
overensstemmende med Departementets seneste Udkast man
fra svensk Side har indgaaet paa. For fplgende Paragrafers Vedkommende
foreslaaes der i det nu sidst fremkomne svenske Lovudkast Afvigelser: -

§ 3.

Der er ikke gjort Invending mod det efter Storthingskomiteens
Minoritets Udkast optagne Tillagg i Slutningen af denne § om, åt de

101

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

respektive Laude skulle forpligte sig til, dersom det ene Lands Lapper
tillasgges större Ret til Renbete eller Skovfang, end i nmrvaerende
Lov bestemt, åt lade samme Ret ogsaa tillkomme det andet Riges
Lapper. Dog har man efter Foranledning af den ovenmevnte svenske
Lappekommission foreslaaet, åt det udtrykkelig tilföies den optagne
Tillaegsbestemmelse, åt samme kun gjadder de Trakter, hvor fremmede
Lapper efter Loven har Ret til åt opkolde sig. Da et saadant Tillägg
kun antages åt ville tjene til Fyldestgjörelse af Bestemmelsen, har
dette Departement intet derimod åt erindre.

Ligeledes efter den nsevnte Lappekommissions Förslag har det svenske
Justitsdepartement antaget, åt den naermere Bestemmelse om de
Grsendser, inden hvilke den i Slutningen af §ens 2det Punktum omhandlede
Betesret nser Rigsgrasndsen, hvilken Bestemmelse i Tilfaslde
bdr gives samtidig for den norske o g den svenske Side af Greendsen,
heller bör henlsegges till Kongen, end som i det norske Udkast foreslaaet,
til vedkommende Amtmand eller Landshövding. Departementel
tiltrseder dette Förslag.

§ 4.

Chefen for det svenske Justitsdepartement har antaget åt man
ligeledes kan indgaa paa den i nservaerende § fra norsk Side foreslaaede
ändring, hvorefter Lapperne paalmgges åt erhverve Udvisning,
forinden de til visse 0iemed hugge friske Lpvtrser. Justitsministeren
anförer, åt en saadan Regel uden Tvivl kan ventes åt ville bortrydde
mangen Anledning til Misforstaaelser mellem Lapperne og de Fastboende,
og åt ville fremme et godt Forhold mellem dem. Imidlertid,
tilfViier lian, bör man paase, åt Pligten til åt spge Udvisning ikke udstraekkes
til Tilfselde, hvor den vilde virke bebyrdende for Lapperne
uden tilsvarende Nytte for de Fastboende, -.saasom naar Trmvirket skal
anvendes blot til Reparationer paa Gjerder og Huse, ei heller til
Ti kådde, hvor öieblikkelig Adgang til Trävirke kan vasre n0dvendig,
saasom naar Lappernes Rengjerder eller Trävirke, som har veeret
bestemt til Opf0relse af saadanne, er bleven ulovligen ödelagt (kfr.
Paragrafens Slutning). Videre antages det åt burde vtere et ubetinget
Vilkaar, åt Udvisningen sker uden Omkostning for Lapperne
og paa för dem saavidt muligt bekvemme Steder, ligesom åt Lappen
ikke unödigen op ho Ides af Skoveieren, inden han har Adgang til åt
henvende sig til offentlig Myndighed om Udvisning. Ogsaa med Hänsyn
til de her fremhaevede Punkter har Justitsdepartementet henholdt
sig til den svenske Lappekommissions Förslag. I det seneste svenske

102 Norska Beger ingens Indstilling den 1 Mars 1883.

Lovudkast er derför Paragrafens 2det Åfsnit foreslaaet givet f0lgende

Affatning: _ _ f

“Til Opf0relse eller Ombygning af Gjerder og Gammer eller Huse
maa voxende Lpvtrreer af Lapperne kun tages efter Udvisning, der
skal gives paa for Lapperne saavidt nådigt bekvemt Sted og meddeles
liden Omkostning i Statens Skove af vedkommende Forstbetjent
og i private Skove af Eieren, eller hvis Eieren dike uden Tidsopliold
meddeler Udvisning eller Lappen dike med flarn bliver enig, af den
offentlige Betjent, som Amtmanden eller Landshövdingen har dertil bemyndiget.
Dog har Lapperne Ret til uden Udvisning åt tage ogsaa
voxende Lpvtrmer til Oplbrelse af nye Gjerder, livor Trävirke, som af
dem paa deres Sommeropholdssteder lovligen er benyttet til Gjerder,
findes ved deres Tilbagekomst uden deres Samtykke bortfprt eller gjort
utj enligt/1

I Sammenhaeng hermed er i Paragrafens fplgende Punktum, der
indeholder Straffen for i Tittande åt undlade åt erhverve Udvisning,
Betegnelsen af den strafbare Handling noget modificeret.

Departementet hav troet åt burde indgaa paa de saaledes i Bestemmelsen
foreslaaede Lempninger, som Lapperne synes med Billighed
åt kunne krseve.

§ 5.

1 Departementets Indstilling af 5 Januar sidstleden optages,
som man vil erindre (Se S. 13—14), Komitcminoritetens Omredaktion
af denne § i den Hensigt åt erholde direkte udtalt den Sats, der allerede
indirekte er Lovens Forudsietning, nemlig åt det Lappernes
Betesret undergivne Omraade kan indskraenkes ved, åt Dele deraf opdyrkes
eller tages i Brug for Eierens Bedrift.

Saavel det svenske Justitsdepartement som den nasvnte Lappekomission
har henstillet, åt man bibeholder den Affatning, som ntervaerende
§ havde i Propositionerne af 1882. Den ubestridelige Gyldighed
af den Sats, som man ved den seneste norske Redaktion al
Paragrafen har villet give Udtryk, erkjendes villig fra svensk Side.
Man har kun fundet det överflödigt her åt udtale denne Grundsanning,
som formenes tilstrsekkelig tydelig fremholdt andetsteds i Loven. Ved
Siden heraf anfpres, åt denne almindelige Stutning vilde have en lidet
heldig Plats i ntervrerende Paragraf, og anser man derhos dens
Udtryk for ikke tilst-rmkkelig klare.

Departementet henviser til Lappekommissionens Erklmring angaaeride
dette Punkt og tillader sig åt indtage, hvad Chefen for det

103

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

svenske Justitsdepartement i denne Anledning har udtalt i sit Föredrag
af 26 Januar sidstleden, saalydende:

“Betydningen af det Till teg, som den norske Reglering i denne §
har foreslaaet, synes mig ikke fuldstmndig klar. Den Jord, hedder det,
som med lovlig Hjemmel er bleven Gjenstand for Rydning, Dyrkning
eller Indikning unddrages derved for Lappernes Brugsret, saaledes
som nedenfor i § 9 mermere bestemt. Åt den Fastboende uhindret
af Flyttelappernes Renbetesret har Ret til åt opdyrke sin Jord, er en
af de almindelige Grundssetninger, hvorpaa bele Loven hviler, den er
altsaa ogsaa fra svensk Side erkjendt, o g som almindelig Grundsmtning
behöver den ikke yderligere Bekräftelse gjennem åt optages i
Loven. Heller ikke forsvarer Bestemmelsen der sin Plads som et specielt
Lovbud med den Opgave i det enkelte Tilfselde åt tjene til Rettesnor
under Samfaerdselen mellem Nomader o g Fastboende. Alt hvad
Bestemmelsen i saa IJenseende b0r indeholde, findes allerede optaget i
§ 9. Ved sidstnmvnte § beskyttes Ager og Eng, ikke blot den allerede
existerende men ogsaa den vordende, mod al Skade af Lappernes
Rensdyr. Der omtales ogsaa de eneste Maader,»hvorpaa Dele af
Udmarken, liden åt dyrkes til Ager og Eng, kunne unddrages Lappernes
Betesret. Indeholder nu Tillaegget til § 5 intet andet — og
Jette tpr formentlig sluttes af den i samme indtagne Henvisning til § 9
— da er det överflödigt. Skal man derimod af Bestemmelsens Plads i §
5 og af det Ubestemte i Udtrykket: “Gjenstand (föremål) for Rydning“
slutte, åt den tilsigter en Udryddelse af de Fastboendes Rettigheder,
udover hvad der bestemmes i § 9, og en dertil svarende For0gelse af
Lappernes Skadeserstatningspligt, saa er Bestemmelsen uantagelig fra
svensk Side som stridende mod § 9. I etlfvert Fald synes den baade
ved sin Piads og siue Udtryk uklar og åt kunne lede til Misforstaaelse,
hvorfor jeg henstiller åt den ikke optages i Loven.“

Det vil af Departementets förrige Föredrag sees, åt det med nmrvmrende
Paragrafs Omredaktion ikke bär vmret Tanken, åt nogetsomhelst
Nyt skulde derved indf0res i Lovforslaget. Departementet er
enigt med det svenske Justitsdepartement i, åt den Grundsanning, som
Komiteminoriteten har önsket direkte udtalt, med Klarlied allerede ligger
andetsteds.i Lovudkastet, smulig i § 9 (cfr. ogsaa § 27, 2det .Passus).
Man medgiver derhos, åt der fra det redaktionsmmssige Synspunkt kan
gjöres Indvending mod åt beliolde Bestemmelsen i § 5, hvis Indhold
ellers er af ganske speciel Art, og åt give samme Plads i § 9, hvor den
i. lilfselde formodentlig skidde höre bedst hjemme, vilde neppe i en
tilfredsstillende Form kunne ske uden en vidtgaaende Omredaktion af
denne Paragraf. Naar man derför, som anfört, fra alle Köld erkjender,

104 Norska Regeringens Inästilling den 1 Mars 1883.

åt Loven allerede ved sine 0vrige Bestemmelser hjemler de Fastboen de
den Ret, som man her tiar villet nsevne, tror Departementet åt det maa
viere liden Betnsnkelighed åt gaa tilbage til denne Paragrafs Affatning
efter Propositionen af 1882, hvorpaa der altsaa fra svensk Side lagges
Veegt.

§ 9, 4de Led.

Som det vil erindres foreslog Departementet i sin förrige Indstilling,
åt den i mervierende Paragraf tidligere satte Termin, 8 Juli, för
hvilken det i Tromsö Amt ikke skal medföre Erstatningspligt åt bete
med Ren paa saadan Udmark, som her omhandles, — medmmdre denne
Frihed af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand. derved i vtesentlig
Grad bebyrdes, — skulde forandres til 24de Juni.. De fra Amtet
erhvervede Erklseringer krasvede enstemmigen, åt det tidligere Udkast
skulde undergaa en ändring i denne Retning, og kun under denne
Forudssetning sluttede Amtsformandskab og Herredsstyrelser sig til
0nsket om en for begge Riger faslies Lov.

Mod den saaledes foreslaaede Förändring af ommeldte Tidsgraendse
har den svenske Lappekommission med megen Styrke erklieret sig, og
tillader Departementet sig i det Hele åt lienvise til de udfprlige Bemasrkninger
ved denne Paragraf der indeholdes i Kommissionens her som
Bilag trykte Betänkning af 20 Januar sidstleden. Det Iremholdes af
Kommissionen, åt den nu forlangte Udvidelse af den Tid, i hvilken den
skarpere Erstatningspligt skal paahvile Lapperne, ikke kan Ande Stötte
i nogensomhelst nye Oplysninger, hvorigjennem man skulde kunne
komme bort fra de Forklaringer, som samstemmigen, anföres det, forelaa
for Underspgelseskommissibnen i 1866 -om Vegetationsforholdene, Klimaet
og de stedlige Forhold i de Egne, hvorpaa det her kommer an.
Af de Examinationer af Lapper og Fastboende, som paa hin Tid anstilledes,
fremgik det, mener den svenske Lappekommission, temmelig
utvetydigen som den da raadende Anskuelse, åt Lapperne inden Tromsö
Amt indtil omtrent 14 Dage efter St Hane-Tid med Nödvendighed maa
opholde sig med sine Ren i de nedenfor Fjeldene beliggende Marker,
i hvilke de Fastboende pleie åt bete med sit Bofis. För denne Tid
fandtes ikke i Almindelighed tilstrsekkelig Fpde for Renen paa hpiereliggende
Marker. Naar Fertil kom, hvad der efter Kommissionens
Mening ligeledes fremgick af de i 1866 stedfundne Unders0gelser, åt
Lapperne paa mange Steder inden Amtet ikke ankomme med sine Ren
til de Trakter, hvor de Fastboendes Havnegange ere beliggende för
ved Midtsommerstid, saa vilde, om man nu ombyttede den her paagjieldende
Termin, 8de Juli med Midtsommerdag eller 24 Juni, denLettelse,

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883. 105

som man gjennem naervaerende Bestemmelse havde tiltaenkt Lapperne,
for det meste komme til kun åt blive staaende paa Papiret.

Kommissionen har ligeledes udtalt sig mod det ogsaa efter Foranledning
af Tromsp Amtsformandskab i nasrvserende Paragraf foreslaaede
Tillaeg om, åt der til den Regel, åt Skade paa Udmark af den i § 9,
4de Led omhandlede Art ikke skal i Tromsp Amt erstattes, naar Udmarken
ligger over 6 Kilometer fra Eierens Boprnl, skal knyttes Adgang
til för enkelt Distrikt åt gjore Undtagelse, saa åt Grtendsen bestemmes
til 8 Kilometer. Kommissionen indrpmmer vistnok, åt man i den
Omstsendighed, åt der skulde udkraeves kongelig Bestemmelse for åt
fastsaette saadan Undtagelse, vilde have Garanti mod, åt den foreslaaede
Adgang ikke i Utrsengsmaal blev benyttet, Men naar paa den anden
hide den tidligere Grämd,so af 6 Kilometer just har vasret beregnet
paa_ de Trakter, paa hvilke den smidige Udvidelse til 8 Kilometer tmnktes
i Tilfaelde bragt til Anvendelse, fläder Kommissionen, til hvis Begrundelse
man forpvrigt ogsaa om dette Punkt henviser, åt der er liden
Fpie til åt optage Tillsegget, hvilket Amtmanden i Tromsp Amt heller
ikke synes åt Ande synderlig fornpdent,

Chefen for det svenske Justitsdepartement erkherer i sit Föredrag
•af 26 Januar sidstleden, åt lian med Hensyn til naervaerende Paragraf
kan i Et og Alt lienholde sig til Lappekommissionen. Den Termin
som Forslaget hidtil bär indeholdt, den 8de Juli, er, bemaerker lian’
bestemt efter npiagtige Underspgelser af den i 1866 samlede norsksvenske
Kommission og liden nogen Reservation fra noget af dens
norske Medlemmer. Under Sägens senere Behandling har heller ikke
nogen Indvending mod den vasret fremfprt fpr nu. Den ändring som
nu begjmres, Hemlig Tilbageflytning af Terminen med ikke mindre end
fjorten Dage — et for Vegetationens Udvikling i den paagjseldende
Trakt og Aarstid meget betragteligt Tidsrum — er ikke grandet paa
nogensomhelst Underspgelse om Muligheden for Lapperne af i samme
1 idsrum åt livnaere sine Ren paa b jeldene. Ei heller er det, bemaerker
det svenske Justitsdepartement, bragt paa Bane åt skaffe Lapperne nogen
Erstatning for den Betesret, som herved skulde berpves dem. Under
disse Omstamdigheder åt forandre en Bestemmelse, som Rigsdagen för
sit Vedkommende allerede har vedtaget og hvorpaa — efter del Rio-sdagen
forte Overlaegninger åt slutte — denne maa antages åt have
lågt sirlig Vmgt, finder Chefen for Justitsdepartementet ganske utilraadeligt.

Med Hensyn til Spprgsmaalet om Udvidelse for visse Tilfmlde af
den G ram d se, 6 Kilometer, fra de Fastboendes Gaarde, udenfor hvilBih.
till Riksd. Prof. 1883. I Samt, 1 Afd. 14

IÖ6 Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

ken Lapperne skulle kunne bete med sine Dyr paa Udmarker liden åt
befrygte nogensomhelst Erstatningspligt, slåtter Justitsdepartementets
Chef sig ligeledes til Lappekommissionen o g finder de Grunde som fra
norsk Side anföres for den senest foreslaaede ändring, lidet overqevisende.

I Idenhold til det saaledes Anförte liar Justitsdepartementets
Chef i det Lovudkast, som i Statsraadet den 26 Januar d. A. fremlagdes,
optaget 4de Led af § 9 uforandret som det löd i Propositionen af 1882
(se dennes S. 84).

Dette Departement skal erkjende, åt det faktiske Grundlag, hvorpaa
man fra norsk Side har bygget det seneste Förslag om Förändring
i den her paagjseldende Termin, kan synes åt savne adskilligt i Fuldstasndighed,
naar hensees til de fremlagte Dokumenter og til den Omstuendighed,
åt ikke alene Kommissionen af 1866 men ogsaa de for
Storthingene i 1878 og 1882 af Tromsö Amts Representanter fremsatte
Förslag til ensidig norsk Lov om denne Materie have fastholdt Terminen
8de Juli. Der föreligger den Udtalelse fra Amtsformandskabskomiteen
i Tromsö Amf (se Föredraget af 5 Januar 1883 S. 5) “åt,
dersom Terminen 8 Juli bliver gjmldende Lov, vil derved forvoldes de
Fastboende uerstattelig Skade ikke alene enkeltvis men for bele Strög,
da man vil savne förnöden! Beite for sine Kreaturer. Komiteens Medlemmer
ere alle enige i, åt denne Tidsgrmndse bör ssettes til 15 Juni,
dog tror 5 af Komiteeus 6 Medlemmer, åt den til Nöd kan udstrmkkes
til 24 Juni, hvis dette skulde vise sig uundgaaelig nödvendigt for åt
faa Loven istand, men under ingen Omstamdighed lsengere.“ Denne
Udtalelse stöttes af samtlige Herredsstyrelser i Amtet. Disse Udtalelser
kunne forsaavidt ikke frakjendes Betydning, som de kommer fra
Hämd, der for det meste maa antages åt have personlig Erfaring om
disse Forhold. Man kan ikke undlade åt faaste sig ved den Styrke,
hvormed Distriktets Vedkommende indhmrerer Nödvendigheden af åt
faa Terminen flyttet filbåge, paa samme Tid som de selvfölgelig er
paa det Rene med, åt Paastanden i dette Stykke maa vanskeliggjöre
Forhandlingerne med Sverige om en Ordning ved faslles Lov, hvilken
Ordning de Fastboende i Tromsö Amt tydeligvis forstaa, åt de maa
foretraakke. Dette tyder visselig paa, åt den her begjaarte ändring
staar som et meget vassentligt Punkt for dem.

Siden Kommissionen af 1866 paa Stedet undersögte disse Forhold,
er snart et Par Decennier forlöbne, og ligesom vel de Tidsangivelser,
som i denne Kommissions Meddelelser gives om Lappernes Ankomst
til dette eller lånt Sted i Amtet, maaske ikke leengere i alle Dele svare
til det nuvferende Forhold, saaledes er det ialfald sikkert, åt med de

107

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

Fremskridt, dissa Trakter siden den Tid liave gjort i Agerbrug o g
anden Udnyttelse af Terrainet i civiliseret 0ienied, maa Byrden og
Plagen af Rensdyrenes Streiftog vaere bleven mere f0lelig for den
fastboende Befolkning.

Paa den anden Side er selvfplgelig Udtalelser fra denne forsaavidt
mindre tjenlige som faktisk Grundlag, som de kun komme fra den ene
Part i Sägen. Mere objektive Data til med Sikkerhed åt bed0mme,
om de paagjaddende Forliold i den senere Tid have artet sig i nogen
vassentlig Grad forskjelligt fra den Tid, Kommissionen af 1866 virkede,
vilde vistnok paakrasve Underspgelser paa selve Aastederne og til Tid,
da ogsaa Lappernes Forklaringer kunde bores.

Elter den i det svenske Justitsdepartements Föredrag afgivne
bestemte Erklmring, der stetter sig. til Lappekommissionens i dette
Punkt ligesaa afgjorende Udtalelser, t0r Departementet ikke laengere
tro paa, åt efter de foreliggende Oplysninger Terminen 24de Juni vil
kunne ssettes igjennem i Sverige. Paa den anden Side staar man
ligeoverfor det fra Tromsp Amf fremkomne ligesaa bestemte Forlangende
om, åt 8de Juli-Terminen maa skydes filbåge, ellers er Loven efter
Distriktets Mening ikke akceptabel.

Departementet har ikke T vivi om, åt der ved Spprgsmaalet om
Vedtagelse hos os af et Lovforslag som nservairende, der i Enkelthederne
kun interesserer eu enkelt Landsdel vil — naar engang de
kommunal Myndigheder Liden Amf og Herreder ere afmskede Erklaering
over samme — blive i ganske fremtrsedende Grad lagt Ymgt
paa, åt Forslaget har en AfFatning, der ikke i vsesentligt Punkt fjerner
sig fra Distriktets 0nske. Af Indstillingen fra förrige Storthings Konstitutionskomité,
efter hvis Initiativ de omhandlede Erkheringer ere
indhentede, fremgaar klart, åt man ansaa det betasnkeligt i en Materie
som denne, der knytfer sig til saa sacregne lokale Fördold, til hvilke
de Fleste udenfor selve Distriktet kun er istand til åt erhverve ganske
overfladisk Kundskab, åt tage noget Skridt paa egen Haand. Departementet
maa efter dette bekjende, åt man tror, der kun vil vaare ringe
Udsigt til Lovforslagets Gjennemf0relse hos os, dersom man n0des til
i samme åt bibeholde nasrvaerende Bestemmelse uforandret med Tidsgraondsen
8de Juli, mod hvilken der fra Amtet haves saa ligefrem
Protest.

Departementet har under disse Omstsendigheder troet åt burde
ty til i nairvmrende Paragraf åt forspge et Mellemforslag, hvorved
Distriktets 0nske s0ges delvis impdekommet, og som man har taenkt
sig muligens kunde akeepteres i Sverige hellere, end åt de långvarige
Bestrasbelser for åt istandbringe en Ftellesordning nu skal udssettes for åt

108 Norska Begeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

sirande. Man foreslaar, åt der i 2det Punktum af 4de Led
lste Juli istedetfor som i förrige Proposition 8de Juli. Dernäst
foreslaar man som 3die o g sidste Punktum af § 9, 4de Led eu Bestemmelse
saalydende:

»I Troms0 Amf skal ei heller Skade erstattes i saadan Udmark,
beliggende i en vis Afstånd fra Jordeierens eller Brugerens fäste Bopael,
hvilken Afstånd for Tiden fra og med den lste til og med den 7de
Juli bestemmes til 3 Kilometer eller derover og for den Tid, i hvilken
svenske Lapper for0vrigt have Ret til åt opholde sig i Norge, til b
Kilometer eller derover.»

Departementet skal oplyse, åt Amtman den i Troms0 Amt paa
Foresp0rgsel, om han kunde afgive Udtalelse om, åt han antager, åt
Lapperne efter lste Juli kunne finde til s träsk k ed i g t Bete paa Fjeldene,
har i Telegram af 14 Februar sidstleden erklasret, åt allerede 24 Juni,
altsaa endnu mere lste Juli, antages Lapperne åt kunne finde tilstrmkkeligt
Bete for Rensdyrene, oden åt disse beli0ve åt gjore Skade paa
de Havnegange, som samtidig benyttes af de Fastboende. Denne
Mening har Amtmanden i Skrivelse af s. D., der her folger som Bilag,
bekrasftet og mermere udviklet. Amtmanden forklarer som det vil sees
her, åt tidligst om Vaaren, naar Lapperne kommer ned med de Sinder,
som endnu ikke have kalvet, kunne de ikke undgaa åt benytte de
Fastboendes Havnegange, naar ikke deres Dyr skulle udssettes for
Sult. Derför kan en Ansvarsfrihed tidligst om Vaaren siges åt vane
begrundet i Billighedshensyn til Lapperne, men denne Ansvarsfrihed
b0r oph0re, saasnart som den store Masse af Oxeren og af Simler,
som have kalvet i Sverige, str0mmer ind i Landet og naar Marken
er bleven saavidt bar, åt Lapperne ikke beh0ve åt ligge de Fastboende
til Förhand i de mermeste Havnegange. Dette Tidsrum intrader, anforer
Amtmanden, omkring St. Hans-Dag, og derför har han foreslaaet
8de Juli forandret til 24 Juni.

Ved ovenstaaende Omredaktion af §ens sidste Punktum er der,
som det sees, tsenkt opnaaet, åt Lapperne til Gjengjasld for, åt de, efter
hvad nu foreslaaes, allerede fra lste Juli maa holde sig borte fra det
de Fastboende nrermeste Terrain, hvis de ville undgaa den strengere
Erstatningspligt, som Hovedregelen i lste Punktum af § 9, 4 Led
medf0rer, skulle i eu Uge, fra lste til 7de Juli, kunne frit bete saa
nrer de Fastboende som 3 Kilometer. Naar denne Uge er forl0ben,
forudsmttes de åt kunne ty op paa de fjernere Fjeldstrakninger, hvor
de altsaa i 6 Kilometers Afstånd fremdeles have Betesstrakningerne
til sin Raadighed. Man skal tilf0ie, åt Amtmanden i TromsO Amt
har udtalt den Mening, åt han tror man b0r foretrakke åt tilbyde

109

Norska Regeringens Indstilling dm 1 Mars 1883.

Nedsfettelse iil eu vis Grad af den i §en indeholdte Afstandsbestemmelse,
hvis man ikke ellers kan opnaa, åt Terminen 8de Juli ombyttes
med en tidligere Termin. Ogsaa beröm tillader man sig åt
henvise til hans vedlagte Skrivelse til Departementet af 14 Februar d.
A. Som det vil sees, naevner Amtmanden her 4 Kilometer som den
Forkortelse af Afstanden, hvortil man i Tilfmlde skulde kunne gaa, o g
det vilde vistnok havo vmret Önskelig! om man havde kunnet blive
staaende ved en Afstånd af 4 istedet for 3 Kilometer. Som Svar paa
en tidligere Henvendelse, i hvilken blandt Andel, var forudseet Aluligheden
af, åt der kunde blive SpOrgsmaal om en Nedsasttelse af Afstanden
ligetil 3 Kilometer, har Amtmanden imidlertid ikke ubetinget
erklueret sig imod en saadan yderligere Reduktion, skjont han vistnok
betegner dette som et Skridt, man kun i Nodsfald bor ta ge, og derhos
dengang tunik te sig bibelioldt den tidligere foreslaaede Adgang för
Kongen til Udvidelse af Afstanden for enkelt Distrikt.

Naar Departementet saaledes i det her omhandlede Mellemforslag
delvis ikke har kunnet folgc de Erkheringer, som fra Distriktet ere
afgivne, skal- man sluttelig i denne Anledning ikke lade ubemferket,
åt Forslaget er istandbragt efter en med Expeditionschefen i vedkommende
svenske Departement (ligesom i 1881—82) forelobig havt Konference.
Denne har givet Departementet det bestemte Indtryk, åt
nogen fra de Fastboendes Synspunkt gunstigere Afätning af den her
omhandlede Bestemmelse ikke for Tiden vilde blive akcepteret i Sverige.

§ 22.

Ved deri i Departementets sidste Lovudkast foretagne Omredaktion
i Slutningen al denne § var ligesom i Komiteminoritetens Udkast
udeladt den Bestemmelse, som tidligere fandtes i den tilsvarende Paragraf,
indeholdende Paalasg til Amtmand eller Landshövding om, naar
Förlig, indgaaet i det ene Rige, sendes til Fuldbyrdelse i det andel,
tillige åt meddele Erkhering om, åt Forliget efter det forstnsevnte Lands
Love have samme bindende Virkning som en endelig Dom. Chefen for
det svenske Justitsdepartement har henstillet, åt denne Förskrift, som
häri formener i mango Tilfmlde kan veere af Nytte, bibeholdes i Forslaget,
Departementet ved intet herimod åt erindre. I Komiteminoritetens
Votum anfortes ingen smidig Grund for dens Udeladelse. Efter
dette affattes Paragrafens 4de Punktum overensstemmende med 4de
Punktum af § 20 i Udkastet af 1882.

§ 25.

Det svenske Justitsdepartements Chef er enig i, åt der i Slutrim -

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

gen af den § bor indtages det foreslaaede Tillägg, der ndtrykkelig udtaler,
åt enhver Förpligtelse, der iföl ge mervaerende Lov paahviler Lap,
der bär bortsat sine Ken til Bevogtning af Andre, ogsaa skal paaligge
Fastboende, der befinde sig i saadant Tilfadde. Bestemmelsen er for©vrigt
i det svenske Udkast udtrykt tidt anderledes end i Departementets
og Komiteminoritetens Förslag. Den lyder nemlig i Oversaettelse
saaledes:

»Fastboende, som have Ren under Bevogtning af Lapper, bave
med Hensyn til sine Dyr de samme Förpligtelse^ som efter denne
Lov paahviler Lapper, livis Ren er under andres Bevogtning.»

Departementet foretraekker denne Affälling, der ikke tilsigter
nogen Förändring i Mening. Man undgaar derved Udtrykket: »som
have bortsat sine Ren til Bevogtning», hvilket kan synes alene åt
passe paa Tilfadde, livor Lappen har övertaget den Fastboendes Hjord
til Bevogtning (sammet] med egne Dyr), og saaledes bliver Besidder
af den fremmede Hjord (conductio operis). Dette vil vistnok ogsaa
vare det regelmmssige Forhold. Men det kan formentlig ogsaa trieffe,
åt Lappen, som vogter Ren for den Fastboende, er gaaet i dennes
Tjeneste som Tyende, og Udtrykket bor derför formentlig v a; ro omfattende
nok, til åt ogsaa Tilfadde af denne Art kan gaa ind derunder.

Chefen for det svenske Justitsdepartement bemterker dernäst, åt
naar det oven omhandlede Tillasg antages, synes Paragrafens 2det
Punktum, om livis Affatning der niellera den svenske Rigsdag og den
norske Reglering har vinref Meningsforskjel, åt blive överflödigt og åt
kunue udgaa. Naar man sammenholder Paragrafens lste Punktum
og det nu foreslaaede Tillasg, antages det nemlig under enhver Omstasndighed
tydeligen åt fremgaa, åt Fastboende, som lader Lapperne
vogte sine Ren, komme til åt nyde de Fordele, som Loven sikrer
Lapperne.

Dette Departement antager ligeledes, åt Lovbestemmelsen, affattet.
saaledes som af det svenske Justitsdepartement foreslaaet,, vil tilstraekkelig
tydelig indeholde, åt Loven skal vasre anvendelig paa fastboende
Reneiere, hvad enten de ere Nordimend, Svensker eller Lapper,
under den Forudsaetning, åt deres Dyr vogtes af Lapper. Det Punktum,
som foreslaaes udeladt, vilde kun have Betydning for det Tilfelde,
åt Rensdyrenes Vogtning udfortes af Personer, der ikke vare Lapper.
Det vil af Departementets förrige Föredrag S. 21—22, sammenholdt
med Komiteindstillingen af 1882 S. 29—30, sees, åt Departementet
ligesom Komiteminoriteten har fundet åt maatte fastholde Adgang for
Personer af ikke-lappisk Nationalitet til åt viere Reneiere og til som
saadanne åt nyde samme Rettiglieder med Hensyn til Bete, som Lov -

Norska ''Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

forslaget tiltaenker Lapperne. Ved samme Ledig hed bibeholdt man
ogsaa, ligesom i Komiteindstillingen skeet, en saadan Affatning af Paragrafen,
åt der i Theorien ikke blev afskaaret saadanne Reneiere åt
benytte sig^ af norsk- eller svenskf0dt Person til åt bevogte Dyrene
paa disses Flytninger.

Departementet man imidlertid, efter hvad der i nservmrende Saga
Aktstykker i forskjellige Anvendelser er forklaret, antage det tilstrsekkelig
godtgjort, åt der praktisk kun kan va:re Spprgsmaal om åt lade
Vogtning åt Rensdyr foregaa ved Lapper. De Fastboendes Klager over
Beskadigelser paa deres Eiendgmme ledsages idelig af den bestemte
Forsikring om, åt kun Lap kan vogte Ren, og åt de Fastboende paa
ingen Maade ere i Besiddelse af de Fairdigheder, som til denne Gjerning
udfordres. Man se i saa Henseende f. Ex. de i förrige Departements
föredrag 8. 19—20 omhandlede Hoiesteretsdomme, af hvilke
den ene senere er refereret i Retstidenden for 1883, S. 57—61.

Departementet tror efter dette, åt man uden Betamkelighed kan
lade udgaa af närvarande Paragraf 2det Punktum, der efter Paragrafens
seneste Redaktion kun skulde have Anvendelse paa Tilfaelde,
h voro in de i disse Forhold indviede erklmre, åt der i Praxis ikke kan
vasre Sp0rgsmaal. Man kan ikke antage, åt der herved skulde beredes
nogen Vanskelighed for saadanne Tilfaelde, hvor Renvogterens Nationalitet
maaske kan vmre tvivlsom. Har han fru Barndommen af
levet, under Lappens Vilkaar og 0vet dennes Bedrift, man efter Departementets
Mening Lovens Bestemmelser for hans Vedkommende faa
Anvendelse, uanseet om hans Herkomst matte vasre mere eller mindre
blandet.

§ 30.

Det svenske Justitsdepartements Chef udtaler i sit Föredrag af
26 Ja nu ar d. A., åt der ikke antages fra svensk Side åt burde vare
underlig Betankelighed ved åt indgaa paa det af den norske Regjering
senest fremsatte Förslag om, åt Loven kun skal gives for et vist
Tidsrum (15 Aar), under korbehold af åt Rodicillen af 1751 paany
skal träde i Kraft, dersom ikke ny Lov inden denne Tid bliver gjeeldende.
Allerede fra den fprste Pid, da mervaerende Lovsag toges under
Behandling, har nemlig, paapeger Justitsdepartementets Chef, en Ordning
af denne Beskaffenhed havt sine varmeste Forsvarere i Sverige,
og antageligen ville de, som i en eller anden Henseende ikke have
vmret fuldt tilfreds med Lovens Indhold, lettere Ande* sig i eu Anordning,
som efter eu vis ikke synderlig lång Tid igjen kan falde bort,

112 Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

dersom dens Verkninger skulde findes ikke åt svare til de Forhaabninger,
man knytter til den. Imidlertid anser det svenske Justitsdepartement
en Redaktionsforandring i 2det og Bdie Punktum af Paragrafen,
som den i Departementets sidste Udkast er a Hattet, for pnskelig.
I det senest fremlagte svenske Lovudkast ere disse to Punktumer
omredigerede til folgende Besteinmelse:

»Den förbliver gjaddende i 15 — femten — Aar fra mevnte Dag.
Er ikke inden Udlpbet af denne Tid ny Pelles Lov blevet antagen i
begge Rigel-, skal lste Tillägg eller Kodicil til Traktaten A Oktober
1751, som, medens nservserende Lov er gjaeldende, ikke kommer til
Anvendelse, Etter frände i Kraft.»

Justitsdepartementet foretraskker denne Afbitning, dels, hedder
det, for åt 1751 Aars Kodicils Stilling i den Tid, den nye Lov gjaslder
kan blive fuldstaendig klar, dels for åt det tydelig kan blive sagt, åt
den nye Lov, som kan komme til åt blive vedtagen efter 15 Aar, bor
vsere fselles.

Departementet bär intet åt erindre mod denne Redaktionsforandring.
Åt der fra svensk Side maa boldes paa, åt den Lov, af hvis
Vedtagelse Kodicillens Suspension ogsaa udover de 15 Aar skal afbasnge,
maa vsere feelles, er en Selvfolge og bar ogsaa vairet Meningen
med Bestemmelsen, som den var affattet i det sidste norske Lovudkast.

Det svenske Justitsdepartements Chef har derimod fundet åt
maatte fraraade, åt det sidste Punktum, som findes i det norske Lovudkast,
optages i Loven. Som bekjendt lyder dette saaledes:

»Herved er dog intet afgjort med Hensyn til SpOrgsmaalet om,
bvorvidt noget af Rigerne bar Ret til åt fratrmde denne Kodicil.»

Dette Forbehold, anföres det, skulde tyde paa den Mening, som
tildels bar veeret udtalt i Norge, åt dette Rige ikke lamgere skulde
vare bundet ved Kodicillen af 1751, saasom Sverige gjennem Afstaaelsen
af Finland, bär berpvet sig Muligbeden af åt lade denne Kodicil
komme til Anvendelse i samme Udstrsekning, som kunde Ande Sted
ved Kodicillens Vedtagelse. Naar imidlertid, bemmrker det svenske
Justitsdepartement, Loven indeholder, åt om 15 Aar Kodicillen af
1751 ätter skal trrede i Kraft, dersom ny Lov ikke er vedtaget, saa
betyder naturligvis dette, åt Kodicillen skal gjenvinde den Kraft, den
nu bar, hverken stprrc eller mindre. Men åt give den Forstaaelse af
Loven Form af et Lovbud, strider alt for meget imod de i Sverige
befulgte Lovgivningsregler til åt kuune godkjenhes.

Dette Departement skal medgive, åt en Bestemmelse som den
her ombandlede bar et Indbold, der i en Lov gjpr et usaedvanligt
Indtryk, og Departementet skulde for sit Vedkommende ikke vmre

Norska Begeringens Indstilling den 1 Mars 1883. 118

utilböieligt til åt slutte sig til den af det svenske Justitsdepartement
udtalte Mening, åt Spprgsmaalet om, hvad Baand Kodicillen af 1751,
rettelig fortolket, endnu kan antages åt paalsegge det enkelte Lands Lovgivning,
vilde holdes lige aabent, om ogsaa denne af Storthingskomiteens
Minoritet fpreslaaede og af Departementet i dets sidste Indstilling
akcepterede Reservation udelodes af Loven. De Indvendinger, som fra
almindelig legislatorisk Synspunkt kan gj0res mod i en Lov åt intage
en Sotning som den, hvorom her handlös, har visselig heller ikke vseret
Medlemmerne af Storthingskomiteens Minoritet fremmede, og naar denne
ikke destomindre har troet åt maatte optage dette Forbehold i sit, Utkast,
og naar Departementet fremdeles ikke t0r anbefale åt samme opgives,
er det fordi man har faastet sig ved, åt det lige overfor Paragrafens
foregaaende Punktum, hvor det ialfald i Formen ligefrem siges, åt
Kodicillen i Fremtiden under et vist Vilkaar skal trmde i Kraft, kan
fra norsk Side vasre pnskeligt og af mange antagelig vil findes fornpdent,
åt man lader den ommeldte Reservation fplge efter.

Medens Departementet saaledes fremdeles tilraader, åt det Lovudkast,
der skal ledsage den vordende Proposition i Norge, bibeholder
det her naevnte Forbehold, kan man formentlig Intet have åt erindre
mod, åt Loven i Sverige samtidig vedtages liden denne udtrykkelige
Reservation i sidste Paragraf.

Man tillader sig i Henhold til hvad man förän har anfprt åt vedImgge
et nyt Lovudkast. Det svarer til det fra det svenske Justitsdepartement
senest, oversendte Udkast, naar undtages § 9, 4de Led
og sidste Punktum af § 30.

Departementet skal underdanigst

indstille

Åt Gjenpart af mervaerende underdanigste Föredrag med
Bilag, foranlediget ved eu i sammensat svensk og norsk
Statsraad den 26 Februar 1883 fprt Protokol betra; fiende Lovforslag
om Lapperne i de forenede Rigel’ naadigst befales tilstillet
det Kongelige svenske Justitsdepartement.

Bih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd.

114

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1888.

U d k a s t

til Lov angaaende Lapperne i de forenede Kongeriger Norge

og Sverige,

§ i.

Lap, som pari don ber neder!for tilladte Maade vil flytte med sine
Ren frem og tilbag-e mellem N or ge og Sverige, skal värre enten norsk
eller svensk Undersaat.

S o

0nsker norsk Lap åt blive svensk eller svensk Lap åt blive norsk
Undersaat, skal, naar i övrigt derför ingen lovlig lindring er, Udflytningsattest
paa Forlangende meddeles ham, i Norge af vedkommende
Foged og Sognepraest, i Sverige af vedkommende Lensmand og Kyrkoherde.
bog er han ikke fri for Skatter eller andre offentlig^ Forpligtelser
i det Rige, livis Undersaat han hidtil har vrnret, forinden lian,
overensstemmende med de i det andel, Rige derom gj ad deri de horskrifter,
er bleven dettes Undersaat og har förevisa Attest beröm hos
förnär väte Embedsmamd, samt bär ophort i det Rige, hvorfra lian er
udflyttet, åt benytte Bete udenfor, hvad der i § 3 er tilladt.

§ 3.

Lapperne have Frihed til aarlig åt flytte med sine Ren fra det
ene Rige ind i det andet og åt opholde sig paa de Steder, livor hvert
Riges Lapper efter gammel Seid va ne
betjene sig af Land og Vand saavel til deres egen og deres Rens
Underholdning med Iagttagelse af denne Lovs horskrifter, som til Jagt
og Fiskeri lige med Rigets egne Undersaatter. Medmindre vedkom -

115

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

roende Jordeieres eller Brtigeres Samtykke dertil erhverves, eller nsrodvanlige
Veirforhold ere til Hinder for Flytningen, maa svenske Lapper
med sine Ren ikke opholde sig i Norge til andre tider af Aaret end i
Mai, Juni, Juli, August o g September Maaneder, eller norske Lapper
under de mcvritc Maaneder med sine Ren opbolde sig i Sverige; dog
have Lapperne i de Trakter, hvor de efter gammel Srodvane have pleiet
til hvilkensomhelst Aarstid åt s0ge Bete for sine Ren paa Fjeldene paa
begge Sider nser Rigsgraendsen, fremdeles Fertil Ret i samme Udstrsekning
som hidtil, og bliver nasrmere Bestemmelse om de Grrondser, inden
hvilke en saadan Betesret kan udoves, i fornpdent Fald åt afgive
af Kongen. Overtrrodelse af det i denne § givne Förbud straffes med
B0der, furste Gång indtil 40 Kröner og i Gjentagelsestilfeelde indtil
det Dobbelte.

Forsaavidt der ved särskilt Lov i troget af Rigerne er eller fremtidig
bliver tillagt dets egne Lapper större Ret til Renbete eller Skovfang,
end i nrorvrorende Lov bestemt, skal saadan Ret ogsaa tilkomme
det andet Riges Lapper i de Trakter, hvor de efter hvad oven er bestemt,
have Ret til åt opholde sig.

§ 4.

Under sit Ophold paa de i § 3 nasvnte Steder have Lapperne Ret
til i Skov åt betjene sig til egen Forn0denhed af T0rt og Vindfald,
Ener og Vidiebuske, samt tillige af voxende Lpvtraeer. I Statens Skove
erlrogges herfor ingen Betaling og heller ikke i private Skove for Lort
og Vindfald, Ener og Vidiebuske. Derimod ere Lapperne forpligtede
til for de voxende L0vtraser, som de benytte i private Skove, åt erlaegge
en billig Erstatning, som, hvis vedkommende Lap og Skovens
Eier ikke bli ve enige, bestemmes ved Skjen afgivet af Lensmanden
eller hvem Anden, Amtmanden dertil bemyndiger, samt af to Mrond,
en opmevnt af hven af Parterne. Undlader nogen af Parterne åt udse
Skj0nsmand, opnrovner Administratör denne blandt Lagrettesmrondene.
Varsel till Skjpnnet gives som for Forligelseskommissionen bestemt.
For Skjpnsforretningen tilkommer dens Bestyrer den for Lensmrond bestemte
Skyds- og Dirotgodtgjorelse. Den af Administratör opnaevnte
Lagrettesmand tilkommer 1 Kr. 60 0re for hver Forretningsdag.
Sk]0nsretten bestemmer, om eg isaafald hvorledes Udgifterne ved Skj0nnet
skulle fordeles paa Parterne, eller om de kun skulle falde den ene
og isaafald hvilken af Parterne tillåst. Skj0nnet er ikke Gjenstand for
Overskj0n eller särskilt Paaanke, og kan det ved samme fastsatte Be10b
og Forretningens Omkostninger strax inddrives ved Spåntning.

116

Norslca Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

Til Opf0relse eller Ombyggning af Gj årder og Gammer eller Huse
niaa voxende Lovtraeer af Lapperne kun tages efter Udvisning, der skal
gives paa for Lapperne saavidt muligt bekvemt Sted og meddeles liden
Omkostning i Statens Skove af vedkommende Forstbetjent og i private
Skove af Eieren, eller bvis Eieren ikke liden Tidsophold meddeler Udvisning
eller Lappen ikke med barn bliver enig, af den offentlige Betjent,
som Amtmanden eller Landshövdingen bär dertil bemyndiget.
Dog bave Lapperne Ret til liden Udvisning åt tage ogsaa voxende
Lovtraeer til Opf0relse af nye Gj årder, hvor Trävirke, som af dem paa
deres Sommeropboldssteder lovligen er benyttet til Gjserder, lindes ved
deres Tilbagekomst, liden deres Samtykke bortfort eller gjort utjenligt.

Lap, som 0ver Hugst eller bemaegtiger sig Trävirke af andet
Slags end ovenfor mevnt eller af större Maengde end til eget Brug fornodent,
eller som overtrmder det oven givne Förbud mod liden Udvisning
åt tage voxende Lovtras til Gjairder, Gammer eller Huse, eller
som undlader inden sin Tilbageflytning Kost eller Vaar åt anmelde for
vedkommende Eier, hvad lian har taget åt voxende Lovtraeer i privat
Skov, ansees med Boder indtil 40 Kr., saafremt ikke Förseelsen efter
den almindelig Ifovgivning medforer större Ansvar. Voxende Lovtraeer,
som hugges i Statens Skove for af Lapperne åt benyttes til Gjairder,
skulle af dom afbarkes. Lap, som forsOmmer dette, straffes med Boder
indtil 40 Kr. Trävirke, som af Lapper lovligen er benyttet paa deres
Sommeropholdssteder til Gjaerder, Gammer, Teltstaenger eller andre
lignende vånge Indret.ninger, maa ikke af Grundens Eier bortfores eller
gjores utjenligt for vedkommende Lapper liden disses Samtykke. Grundeier,
som bandier herimod, ansees med Boder indtil 40 Kröner, saafremt
ikke Förseelsen efter den almindelige Lovgivning medforer större
Ansvar.

§ 5-

Ved Rydning, Dyrkniug eller Indhegning al Jord man Lapperne
ikke beroves saadanne gamle Renveie, som fremdeles ere for dem fornodne.
Ere saadanne Veie allerede paa ommeldte Maade blevne staengte,
skulle de ved offentlig Föranstaltning igjen aabnes for Lapperne.

§ 6-

De Straekninger, i hvilke Lapperne soge Bete for sine Ren, kunne
inddeles i Distrikter, inden hvilke de Lapper, som der opholde sig med
sine Ren, skulle i de Tilfaelde og paa den Maade, som omhandles i
naervaerende Lovs § 9, tredie og fjerde Led, vasre underkastede Ansvar

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883. 117

for Skilde, som af Rensdyrene
Eiendom.

1 livilke Trakter Distriktsinddeling skal Ande Sted samt Distrikternes
Grmndser bestemmes af Kongen.

For åt en Strykning, hvor Lapperne have Ret til åt soge Bete
for sine Ren, skal kunna medtages under Distriktsinddelingen, bor der
findes eller aabnes Renveie inden samme af saadan Beskaffenhed, åt
Lapperne ved åt betjena sig af dem kunne med tilborlig Bevogtning
afholde Renerne fra dyrket Mark. Distrikterne bor, under förnöden t
Hensyn til Dyrenes Natur samt til Landskabets Udstraskning, Beskaffenhed
og Bebyggelsesforhold, begrmndses saaledes, åt de Ren, som
soge Bete inden livert Distrikt, kunne antages i Mangel af Bevogtning
åt ville i Lobet af Betningstiden streife omkring i det bele Distrikt,
men liden åt gaa over til noget andet Distrikt.

§ 7.

Lap, som vil med Ren flytte til Trakt, hvor Distriktsinddeling
finder Sted, er forpligtet til for Hjemstedets Lensmand åt opgive sit
eget og medfolgeride Husfolks Navne, det Distrikt, inden hvilket han
agter åt tage Ophold, saavelsom Antallet af de Ren, han vil före med
sig, og hvem der eier disse. Flytter Lap liden åt have meddelt denne
Opgave, eller opgiver han sine Ren saameget som eu Femtedel under
det virkelige Antal, boder han indtil 40 Kröner. I hvert Rige skulle
de Lapper, som have anmeldt, åt de villo tage Ophold inden et og
samme Distrikt, ved eu Forretning, som bestyres af vedkommende
Lensmand, vaelge af sin egen Midte eu Formand og eu Nmstformand.
Naar disse ere valgte, meddeles dem Beskikkelse, hver i sin Egenskab,
af Amtmanden eller Landshövdingen, hvorhos Formanden afLensmanden
erholder Fortegnelse over alle de Lapper, der komme til åt staa
under hans Opsyn, hvilken Fortegnelse tillige skal indeholde de af disse
overensstemmende med foranstaaende Bestemmelse til Lensmanden afgivne
Opgaver. Af denne Fortegnelse indsender desuden Lensmanden
2 Exemplarer til Amtmanden eller Landshövdingen, som oversender
det ene Exemplar til Amtmanden eller Landshövdingen i det Amt eller
Lehn, Distriktet tilhorer, tilligemed Opgaver over de valgte Formamd
og Naestformaend. Skulde sidstnievnte Landshövding eller Amtmand
finde, åt et större Antal Ren, end Rummet med Rimelighed tillader, er
opgivet for noget enkelt Distrikt eller andet Omraade, liar han åt henvise
det overskydende Antal til mermeste Distrikt eller Omraade, hvor
Rum findes, og derom åt underrette Amtmanden eller Landshövdingen

118

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

i det Am t eller Lehn, fru h vilket. Fly t.ni ngen skal ske, saa betimeligt,
åt Lapperne kunne l''aa Kundskab om den trufne Bestämmelse, inden
Flytningen foretages. Lap, som saaledes er henvist til et vist Distrikt
eller Omraade, men Hytter andetsteds hen og ikke inden en åt Amtmanden
eller Landshövdingen fastsat Frist Hytter de under hans T i 1 -syn v arrende Ren til det auviste Omraade, ansees med Bödel, foiste
Gång indtil 40 Kröner og i Ojentagelsestilfelde indtil det dobbelte.
Ved Rummets Fordeling iagttages, saa vidt Hjordenes StOrrelse det
tillader, åt hver Reneier henvises til det Distrikt eller andet Omraade,
hvor han selv eller, om lian har le vet i Färdig med Foréeldre eller
Svigerformldre, disse Aaaret form! havde Bete for sine Dyr. Maa Nogen,
paa Grund af Rummets Utilstraekkelighed, dog- vises andetsteds
hen, har den Reneier Fortrinsret til åt forblive paa Stedet, som längst
der bär havt Bete for sine Dyr.

Tiden og Formen for Afgivelsen af de i denne § foreskrevne
Opgaver, ligesom ogsaa för Valg af Formasnd, bestemmes af Amtmanden
eller Landshövdingen, hvilken ogsaa forovrigt, hvor disse Bestemmelser
maatte vise sig utilstrmkkelige til Oiemedets Opnaaelse, traeffer
de dertil fornpdne yderligere Forfpininger.

Hvad i denne § er bestemt, skal ogsaa grädde om Lap, som vil
med Ren flytte til Trakt, der ikke er inddelt i Distrikt, men med Hensyn
til hvilken Kongen särskilt bestemmer, åt Anmeldelsespligt skal
Ande Sted, og skal i dette Tilfselde af Lappen för Hjemstedets Lens mand

opgives istedetfor Distrikt det Boga eller lignende Omraade, in den

hvilket han agter åt tage Ophold.

§ 8-

Det paaligger enhver Formand og Naestformand:

a) åt infinde sig i sitt Distrikt senest til samme Tid som de did hen

först ankommende Lapper og åt forblive der, indtil do. til hans

Distrikt horende indflyttede Lapper i det Hele have begivet sig derfra;

b) inden 8 Läge efter Ankomsten til Distriktet för vedkommende
Lensmand åt forevise sin Beskikkelse tilligemed Fortegnelsen over de
Lapper, som have anmeldt åt ville tage Ophold inden Distriktet, samt
tillige åt opgive det Sted, hvor saavel Formanden som Naistformanden
sedvanlig vil vmre åt trseffe;

c) saa snart ske kan åt erkyndige sig om de til Distriktet horende
Lappers Opholdssteder saavelsom om dem, der flytte gjennem Distriktet,
og i Tilfcelde af, åt Lapper, som ikke ere optagne paa Fortegnel -

forska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

llf)

sen, opholde sig der, eller åt nogen har opgivet Antallet. af sine Ren
ungtigt, da derom underrette Lensmanden.

Det skal videre vsere Formandens eller i hans Forfald Naestformandens
Pligt:

d) »t tilse, åt Lapperne med Omhn vogte sine Renhjorde, o«- i det
Håle taget åt befordre god Orden samt i Til fad de af Tvistigheder med
deri jordbrugende Befolkning s0ge åt bihegge disse;

, t'') efter behörig Indkaldelse åt indfinde sig ved Besigtelser samt

(Syn og Skjon, der afholdes i Anledning af Skede, som Nogen opgiver
åt vane bleven ham tilfoiet af Ren Liden Distriktet, og naar derunder
eller ved forefaldende Rettergang Spprgsmaal opstaar om Skyldighed
för de under Formandens Tilsyn staaende Papper til Fasllesansvar for
opstaaet Skade, da åt handle paa deres Vegne, hvorved han, om der^nc^es
Grund, har Ret til paa nsevnte Lappers Vegne åt indgaa
förlig om Erstatning for Skade og derved foranledigede Skjons- og
Sagsomkostninger;

f) at s0g’6 opdaget, ved hvis Ren opgiven Skade er bleven foraarsaget
luden Distriktet, og, naar han tilkaldes til Besigtelse, Syn eller
Skjon over Skaden, till Färretni-ngen åt inkaide den eller de Skyldige,
om disse ere ham bekjendte.

Form aen dene vaelges hver Gång för et Åar. De kunne undslaa
sig for Gjenvalg til Formand eller Naestformand i ligesaa lång Tid som
den, hvori de senest have indehavt Ombudet. Nasstformaendene vaelges
ligelides för et Aar ad Gången, men kunne det folgende Aar o-ienvaslges
til Form mild eller til Naestfbrmasnd. Efter åt have indehavt
Ombudet 2 Aar ere de fri et Aar.

§ 9.

1. Det paaligger Lapperne ei alen e noi o åt läge sig i Agt, for
selv åt tilfoie Landets Indvaanere nogen Skade paa deres Eiendom
rnen ogsaa med Omhn åt vogte sine Ren, saa åt Skade icke af dem
forpves.

2. Skade, som af Ren forvoldes paa Ager, Eng, Skov eller
Multebmrland, skal erstattes af den eller dem, ved hvis Ren Skaden er
foraarsaget. Det samme gj ålder om Skade paa Udengslaatter, som ere
forsynede . med saadant Hegn, som af Kongen bestemmes, eller, liden
åt vane indhegnede, Aar om andel have vaeret brugte og brug-es til
Slant samt ved gjenstaaende Hes jer, Grofter, Rydning eller paa anden
Maado tydelig fremtrsede som Slaatteland. Gjores saadan Skade med
r örslef eller förmedelst grov Uagtsomhed i Dy renes Bevogtning, skal

120

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

den Skyldige desuden för liver Gång b0de indtil 40 Kröner, hvilke
B0der dog bortfalde, naar Förlig indgaaes om Skadeserstatningen.
Lap, af livis Renvogter saadan Förseelse som nysneevnt er begaaet, skal
ans vare for Udredelsen af de Foder, som maatte idommes Renvogteren.

3. Sker Skade paa Eiendom af ovennsevnte Beskaffenhed inden
saadant Distrikt, som i § 6 omliandles, og kan det ikke opdages, ved
hvis Ren Skaden er foraarsaget, paahviler Erstatningspligten de Lapper,
som have sit Tilhold i Distriktet, og skal Erstatningsbelpbet tilligemed
Skjpns- og Sagsomkostninger fordeles paa dem i Forhold til det Antal
Ren, livorm ed enhver af dem tilhorer Distriktet. Dersom paa den Tid,
da Skade skede, Ren, tilhorende andre Lapper end dem, som liave anmeldt
åt ville tage Ophold i Distriktet, vare paa Flytning gjennem
samme eller forpvrigt opholdt sig der, skulle ogsaa disse fremmede
Lapper i et til Antallet af disse deres Ren svarande .Forhold deltage i
Erstatningen. Kan Lap, lorinden i Sägen h orlig er indgaaet eller Dom
falden, godtgjore, åt Skaden ikke er forovet ved hans Ren, er lian fri
för åt deltage i Erstatningen. Liden Strmkninger, hvor Distriktsinddeling
ei er ivserksat, Under den her fastsatte Fsellesansvarlighed ikke
Sted.

4. Sker Skade paa Udmark, som ikke ovenfor er omhandlet, saa
åt Jordens Eier eller Bruger derved kommer til åt savne förnöden t
Bete for sit Bofe, erstattes Skaden ligeledes efter samme Förskrifter,
som her ovenfor ere givne. Dog skal det, hvad särskilt angaar Tromso
Amt, ikke medfore Erstatningsansvar, om Ren komme ind og bete.paa
saadan Udmark i Tiden för hvert Aars lste Juli, naar denne Frihed
kun ikke af Lapperne benyttes saaledes, åt Enkeltmand derved i vtesentlio''
Grad bebyrdes. I TromsO Amt skal ei heller Skade erstattes i
saadan Udmark, beliggende i eu vis Afstånd fra Jordeierens eller Brugerens
fäste Bopael, hvilken Afstånd för Tiden fra og med den lste til
og med den 7de Juli bestemmes til 3 Kilometer eller derover og för
den Tid, i hvilken svenske Lapper forpvrigt have Rot til åt opholde sig
i Norge, til 6 Kilometer eller derover.

§ io.

Er under Lappernes Ophold i Norge Skade ved deres Ren tilfc>iet
nogen dersteds Boende, saaledes som i § 9 omhandlet, og vi 1 den Skadelidte
gjdre sin Rot til Erstatning gj seid ende, skal han, saafremt saadan
Forretning som i meste § loreskrevet. ikke kan blive afholdt. senest 3
Gånge 24 Tirner, efteråt Skaden er opdaget, snarest muligt tilkalde 2
uvillige og kyndige Msend, der samtidig bor mode paa Aastedet samt

121

''Norska Begeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

efter foretagen Besigtelsc af Skaden og Unders0gelse af sammes Oprindelse
derom afgive Erkhering efter bedste Skj0n, saaledes som de
med sin Ed ville fors vare. Til denne Forretning skal deri Skyldige,
om han er kjendt, men i modsat Fald, naar Skaden er skeet inden Formandsdistrikt,
vedkommende Formand eller Nmstformand for de Lapper,
som der have sit Tilhold, tilkaldes. Er der ikke Adgang til åt forkynde
saadan Ivaldelse for Vedkommende inden 48 Timer, efteråt Skaden
er opdaget, tilkaldes i Stedet en af de i Nserheden väsende Lapper,
eller, naar Skaden er skeet inden Distrikt, hvor baade norske og svenske
Lapper opholde sig, en af hvert Folk. Lader heller ikke dette sig gjpre
inden nys anfprte Frist, eller udebliver nogen af de tilkaldte Hämd, skal
Forretningen dog derved ikke opholdes.

§ 11.

Dersom Erstatningsspprgsmaalet ikke ved saadan Forretning som
nrnvnt i § 10 bliver afgjort i Mindelighed, paaligger det den Skadelidte,
om han vil forfplge sin Erstatningspaastand, snarest rimligt hos Distriktets
Lensmand eller nogen Anden, som af Amtmanden maatte värre bemyndiget
til åt afholde deslige Forretninger, åt begjsere Besigtelsesforretning
paa Aastedet til Värdering af Skaden. Til denne Forretning,
hvortil Administratör opnarvner 2 Lagrettesmsend blandt de i Lov af
28de August 1854 § 18 foreskrevne Udvalg, eller, hvis saadanne Mund
ikke liden Tidsspilde kunne faaes tilstede — af det almincfelige Lagrettesmandtal
— skal den Skyldige, om han hjernlös, eller hvor der er
Spprgsmaal om saadan Fsellesansvarlighed, som i § 9 3die Led omhandles,
vedkommende Formand eller Nmstformand indvarsles ved Kaldelse,
som b0r forkyndes senest Dagen för Forretningen, om den, som
skal indvarsles, opholder sig inden eu Omkreds af 20 Kilometer fra
Forretningsstedet. Opholder han sig i längre Afstånd fra samme,
forlamges Varseistiden med 24 Timer for hver 20 Kilometer. Skulde
det Tilfselde indtrieffe, åt det ikke er muligt åt faa indkaldt eller
varslet den Skyldige eller vedkommende Formand eller Nsestformand
f. Ex. fordi de allerede have forladt Distriktet uden i betimelig Tid
åt opgive for Administratör nogen inden Distriktet bosat Mand, som
paa deres Vegne kan inkaides, b0r Forretningen dog afholdes, idet
Administratör til Protokollen afgiver Förklaring om Grunden til, åt
Vedkommende ikke er varslet. I deslige Tilfadde bpr saavel Administratör
som Skjpnsmamdene stadig have sin Opimerksamhed henvendt
paa, åt de Fravierende ikke forurettes. Ved Besigtelsesforretningen
skal den Skadelidte fremstille de Mmnd, som i Tilfselde have afholdt
Bill. till Biksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 16

122 Norslca Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

deri fleste Besigtelse, eller, hvis dertil ikke er Anledning, fremfegge
deres skriftlige Bevidnelse om dennes Udfald. I forn0dent Fald b0r
han derhos forevise det Hjemmelsdokument, hvorpaa hans Eiendomseller
Brugsret til den Mark, paa hvilken Skaden er skeet, grunder sig.
De Mae.nd, som afholder Forretningen, skulle — saavidt muligt — s0ge
åt tilveiebringe og i Protokollen indtage n0iagtig Förklaring angaaende
Skadens Oprindelse og Omfång, Stedets Beliggenhed og Beskaffenhed,
om Marken er indhegnet eller uindhegnet m. m. saavelsom ogsaa,
om den eller de Personer, der eie de Ren, som have bevirket Skaden,
disses Antal og Storrelsen af de Hjorder, de tilh0re.

Enhver, som er tilstede der, hvor Forretningen holdes, er pligtig
til paa Administratörs Opfordring åt afgive Förklaring om Alt, som kan
vane ham bekjendt og tjene til Oplysning i Sägen, og staar han for
Inholdet af sin Förklaring til Ansvar, som om den var afgivot for Retten.

Skjönsmeendene skulle ved Taxten tage npie Hensyn saavel til
Jordens Beskaffenhed og Frugtbarhed, dens stprre eller mindre R)rdning
eller Dyrkning, Avlingens godhed, og hvorvidt Bofe ogsaa har
bidraget til Skaden, som ogsaa, hvor Skade er anrettet paa Udmark,
til de Omsfendigheter, hvorpaa efter § 9, 4de Led, Erstatningspligten
i dette Tilfelde beror, samt til enhver anden Omstmndighed, som har
Iudflydelse paa Skadeserstatningens St0rrelse. For0vrigt bor Mmndene
afgive til Protokollen Erkfering under Eds Tilbud, hvis de ikke forhen
have aflagt Lagrettesed, eller i Kraft af tidligere Ed, om åt Taxten er
afgivet efter Overbevisning og bedste Skj0n. Administratör b0r, forinden
Forretningen begynder, foreholde Skjonsmasndene de Pligter, som
paa Grund af foranstaaende Bestemmelser paahvile dem, og derom gjore
Tilforsel i Protokollen.

Administratör, som ved Taxten ikke har Stemme undtagen i
Tilfelde af Uenighed mellem Skjonsmmndene, i hvilket Fald han gjor
Udslaget, skal dog i ethvert Tilfelde til Slutning tilfpre Protokollen
sin Erkfering om, hvorvidt han anser den satte Taxt rimelig og billig,
og hvorvidt han forOvrigt i nogen Henseende har Noget åt bemasrke,
som kan have Indflydelse paa Sägen.

Liden Forretningen slutter, skal Administratör soge åt tilveiebringe
Förlig mellem Parterne. Indgaaes Förlig, har dette samme
Virkning, som om det var indgaaet ved Forligelseskommissionen.

Det Skjon, som omhandles i denne §, kan i Tilfelde af Rettergang
forandres af Dommer og Lagrette, om samme dertill finder Grund.

§ 12.

I Anledning af de i § 11 omhandlede Underskjonsforretninger til -

123

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

kommer Forretningens Bestyrer for Tilsigelse af liver af Lägre!tesmamdene
80 0re, for Forretningens Afholdelse 4 Kröner daglig o g for
dens Beskrivelse 7O.0re for Arket samt derhos den för Lensmgend bestemte
Skyds- og Dimtgodtgjorelse. For Opnmvnelse af Mmnd og for
Bekrseftning betales Intet. Lägrettesmsendene til kommer 1 Kr. 60 0re
for bver Dag, Forretningen varer.

§ 13.

Er Sägen heller ikke under den i § 11 omhandlede Forretning
bleven afgjort, ved Förlig, bar Administratör, dersorn den Skadelidte
förlänger det, åt indsende Udskrift af Forretningen med derunder fremlagte
Dokumenter til vedkommende Amtmand, ledsaget af sin Erldmring
angaaende de. Msends Trovmrdighed, der i Tilfselde'' bave afboldt den
forelpbige Besigtelse, hvorefter Amtmanden strax eller efter foretagen
yderligere Underspgelse, om saadan findes n0dvendig, afgjpr, om der
er skjellig Grund til Sagsanlmg. I bekrmftende Fald foranstalter han
Tiltale i de for offentlige Politisager gjasldende Former — hvorved dog
Npdvendigheden af Företag bortfalder — mod den eller dem, som
enten ved de fremkomne Oplysninger man ansees overfprte åt vmre de
Skyldige eller ifplge § 9 ere de for Tilfmldet Erstatningspligtige. Sager
af dette Slags bliver efter Omstamdighederne åt behandle enten ved
Extraret eller ved Thingene. Det skal staa Tiltalte flit åt både mpde
ved Sagf0rer.

Er Skade af heromhandlede Beskaffenbed vel skeet, men af ringe
Betydenhet!, kan Amtmanden bestemme, åt Tiltale ikke anordnes af
det Offentlige, i bvilket Fald den til Amtmanden indsendte Udskrift
med Bilage tilstilles den Skadelidte med Tilkjendegivende, åt det överlädes
til barn selv ved privat S0gsmaal åt indtale sin Itet.

Heller ikke paataler det Offentlige Sägen i de Landsdele, livor
Distrikt sin ddeling ikke er indfprt.

Private Spgsmaal til Indtale af Erstatning for Skade af Ren udfores
overensstemmende med denne Lovs Förskrifter, forsaavidt de derpaa
erc anvendeligo, og kan navnlig Indtale af Erstatning ikke Ande
Sted, medmindre de i §§ 10 og 11 indeboldte Forskrifter ere iagttagne.
Nodvendigheden af Paaklage til Forligelseskommissionen bortfalder.

§ 14.

. De i §§ 4, 10, 11, 12 og 13 med Hensyn til Behandlingen af de
deri omhandlede Erstatningsspprgsmaal givne Förskrifter komme ikke

124 Norska Begeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

til Anvenclelse paa deslige SpOrgsmaal, naar de opstaa i Sverige, i
hvilket Fald de derimod behandles efter der gjseldende Lov.

§ 15.

Sogsmaal mod Lapper i Anledning af saadant Fmllesansvar, som
i § 9 er omliandlet, skal rettes mod den, der havde åt forrette som
Formand i Distriktet paa den Tid, da Skaden skede. Formanden stevnes
til paa vedkommende Lappers Vegne åt svare i Sägen.

Dersom Formanden tror sig istand til åt kunne paavise, ved hvis
Ren Skada er foraarsaget, eller åt ogsaa andre end de under hans Tilsyn
staaende Lapper b0r svare for Skaden, skal han lade Stavningen
forkynde for den eller de Skyldige, eller i sidste Fald, for dem, mod
hvem Paastand om Delagtighed i Erstatningspligten fremsmttes, for åt
de selv kunne svare i Sägen.

Hvis der i de i denne § omhandlede Tilfselde ikke er Adgang til
åt stevne Formanden, skal Stevningen forkyndes for de. Lapper, mod
hvem Ansvar s0ges gjort gjmldende, o g gjmlder da for disses Vedkommende,
hvad ovenfor i denne § om Form anden er bestemt.

I ethvert Fald maa den eller de Skyldige selv indstevnes, forsaavidt
der mod Nogen agtes nedlagt Paastand om Idommelse af Boder.

Bliver Erstatning efter § 9, No. 3 eller 4 åt paaltegge flere Personer,
skal det for hver Enkelts Vedkommende i Dommen fastsmttes,
livor meget han har åt udrede.

§ IG.

Plave Papper fra begge Riger havt Tilhold i noget Distrikt paa
den Tid, da der er skeet Skade, hvoraf Fmllesansvar ifolge § 9 No. 3
eller 4 kan opstaa, skal Indkaldelse efter §§ 10 og 11 samt Stevning
efter § 15 rettes saavel til den svenske som till den norske Formand.

§ 17-

Lap, som i Plenhold til § 9 No. 3 eller 4 er bleven idomt Ansvar
for indtruffen Skade eller, efter åt Värdering af Skaden overensstemmende
med § 11 har fundet Sted, har indgaaet Förlig om Erheggelse
af en ikke större Erstatningssum, end der ved saadan Värdering er
bestemt, med paalobende Omkostninger, har, naar lian senere, opdager,
åt Skaden er forvoldt af Ren tilhorende nogen anden, eller åt andre
Papper paa den Tid, da Skaden skede, havde Ren inden Distriktet og

125

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

saaledes l)0r deltage i Skadeserstatningen, Ret til åt reise S0gsmaal om
Tilbagebetaling af, hvad lian har udlagt eller den Del deraf, som falder
paa de ovrige Lapper. Saadant S0gsmaal maa dog senest anhasngiggj0res
inden 2 Aar, efter åt Skaden er skeet.

§ 18-

Lovligt. Varsel til Lapper, naar de i deres Iljemland stevnes til
en Domstol i det andet Rige, er 3 Maaneder. Den, hvis Opholdssted
ifplge Bevidnelse tfa vedkommende Lensmand ikke kjendes, gives 3
Maaneders Varsel gjennem Stevningens Lysning ved, eller i Sverige,
i Ivirken i det Sogn, hvor han senest hörte hjemme.

§ 19-

1. Dersom Nogen ulovligen fadder eller mishandler Lappernes
Ren, skal han — förliden fuld Betalning for Skaden — erlsegge Böder
af indtil 40 Kröner, saafremt ikke Förseelsen efter den almindelige
Lovgivning medf0rer större Ansvar. Samme Bestemmelse gjadder, om
Nogen med Forsad eller af grov Uagtsomhed forvolder, åt Ren ved
Skrasmmeskud, Hunde eller paa nogen anden utilbörlig Maade ufredes
paa sine retmaessige Opholdssteder, eller spger åt fordrive dem derfra.

2. Ufredes Ren paa tilladt Opholdssted af Hund, bliver Skade,
som derved tilföies Renen, om den end ikke er foraarsaget ved Nogens
Försåt eller Uagtsomhed, fuldtud åt erstatte af Hundens Eier.

3. I de Egne, hvor Distriktsinddeling finder Sted, skulle i den
Tid af Aaret, Lapper fra det andet Rige if0lge § 3 have Ret til åt
opholde sig der med Ren, de Fastboendes Hunde enten holdes bundne
eller vasre forsynede med Klubbe; dog saaledes, åt vedkommende Amtmand
eller Landshövding for visse Trakter eller Tilfaelde kan tilstede
Undtagelse fra mevnte Förskrift, naar det findes åt kunne ske, liden
åt det ved samme tilsigtede 0iemed forfeiles. De nasrmere Förskrifter
om Klubbens Störrelse og om Klubningen forevrigt gives af Amtmanden
eller Landshövdingen, som ligeledes kan bestemme, åt de Fastboendes
Hunde i naevnte Tid skulle holdes bundne eller klubbede i Trakt,
hvor Distriktsinddeling ikke er indfört. Hund, som har den Vane åt
jage Ren ogsaa paa dennes tilladte Opholdssted eller åt drmbe den,
bör. af Hundeeieren efter Rankig af Politiet drakes, og paaligger det
Politiet, hvis saadant af Eieren forsömmes, strax åt lade Hunden drsebe.
Undlader Hundens Eier åt efterkomme de mevnte Paabud og Regler,
straffes han med indtil 40 Kroners Bödel’.

126

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

4. Naar nogen Lap for vedkommende Lensmand eller den, som
af Amtmanden bemyndiges til åt behandle deslige Sager, fprer Klage
over saadan Fornaermelse som ovenfor i Iste o g andet Led omhandlet,
skal Vedkommende efter forelpbig Underspgelse snarest muligt, —
saafremt lian ikke formaar mellem Parterne åt tilveiebringe Förlig, i
Tilfaalde af hvis Opnaaelse Straffeansvar bortfalder, — gj0re Indberetning
om Sägen til Amtmanden eller Landshpvdingen, som, hvis der
findes Fpie til åt drage Nogen til Ansvar, skal föranstalta Sägen paatalt
af det Offentliga, i Norge efter de i § 13 indeholdte Forskrifter,
men i modsat Fald sende Indberetningen til den Skadelidte med Tilkjendegivende,
åt det överlädes til denne selv åt anhaengiggjpre
Sägen for Retten, i hvilket Fald den dog ikke behpver fprst åt paaklages
ved Forligelseskommissionen.

§ 20.

De i §§ 3, 4 og 7 samt 19, 3dje Led, omhandlede Overtraedelser
paatales i Norge efter Amtmandens Föranstaltning ved Politiret. I
Sverige skulle Overtraedelser af disse §§ ogsaa vsere underkastede offentlig
Tiltale.

§ 21.

I Sverige skal Forkyndelse af norske Domme, afsagte i Henhold
til naervaerende Lov og, forsaavidt Sägen er paatalt af det Offentlige,
Indhentelse af Domfaeldtes Erkhering angaaende sammes Appel ske ved
Kronebetjenten med Vidne eller ved 2 Stevningsmaend eller Naevndemaend.
Förlänger den Domfaeldte Appel, paaligger det dem åt tilkjendegive
ham “åt Indankningen, forsaavidt han efter Sägens Beskaffenhed
har Ret til åt forlange den, vil Ande Sted, liden åt han om samme
kan vente åt erholde yderligere Underretning.“ Herom b0r Mtendene
i Förbindelse med Forkyndelsen give Dommen den fornpdne Paategning,
hvorefter den senere af 0vrigheden foretagne Appellationspaategning
ikke bliver åt forkynde den Domfasldte. I Sager, der ifplge §
15 ere rettede mod vedkommende Formand, skal Dommen forkyndes
for Formanden, der bär åt afgive Erkliering angaaende dens Appel.

§ 22.

Domme, hvorved Nogen i det ene Rige er faeldet til Bpder eller
Skadeserstatning efter denne Lov, kunne fulbyrdes i det andet Rige,

127

NorsJca Ilegeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

forsaavidt Dommen er endelig, af den Domfaaldte er vedtagen, eller,
naar Dommen er afsagt i Norge, Apellationsfristen for samme er udlpben,
eller, forsaavidt angaar Dom i offentlig anlagt Sag, denne er
bleven forkyndt for den Domfasldte, liden åt han har begjeert Paaanke.
Naar Fuldbyrdelse af en i det ene Rige afsagt Dom skal ske i det
andet, har Vedkommende åt henvende sig til Amtmanden eller Landsli0vdingen
i det Amt eller Lehn, hvor Dommen er afsagt. Er foranf0rte
Betingelse for Fuldbyrdelsen tillstede, har denne med Bevidnelse
herom åt oversende Dokumenterne til vedkommende Landsh0vding
eller Amtmand i det andet Rige, som foranstalter Dommen fuldbyrdet
og det inddrevne Bel0b tilstillet f0rstnaevnte Amtmand eller Landshpvding.
De her om Domme givne Forskrifter gjaelde ogsaa om saadanne
i Sp0rgsmaal om Erstatning for Skade, som i denne Lov omhandles,
indgaaede Förlig, hvilke af vedkommende Parter, Formaend eller Nmstformaend
ere afsluttede enten for Retten eller under nogen i§ 11 omhandlet
Besigtelsesforretning, og bpr vedkommende Amtmand eller
Landshpvding, naar saadant Förlig, indgaaet i det ene Rige, sendes til
Fuldbyrdelse i det andet, tillige meddele Erklasring om, åt Forliget
efter det fprstnaevnte Lands Love har samme bindende Virkning som en
endelig Dom.

Er Dom eller Förlig, som kan krmves fuldbyrdet i ethvert afRigerne,
afsagt eller indgaaet i Sag angaaende Faellesansvar efter § 9
N:o 3 eller 4, skal vedkommende Amtmand eller Landshpvding i det
Rige, livori Skaden er skeet, efter Forlangende fra den, hvem Erstatningen
tilkommer, hide Bel0bet forskudsvis udbetale til ham, og forsaavidt
den endelige Udredelse deraf paaligger Undersaatter af det
andet Rige, sende vedkommende Landshpvding eller Amtmand i dette
bekrseftet Afskrift af Dommen eller Forliget med Begjmring om Refusion.
Saadan Refusion bliver da forelpbig åt udrede af offentlige Midler.
Hos de Erstatningspligtige kunne de heromhandlede Forskud inddrives
paa samme Maade som for Skatter bestemt.

Med Hänsyn til B0ders Afsoning forholdes efter Lovgivningen i
det Rige, hvor Bederne spges inddrevne.

§ 23.

I de Sager, hvori norsk Lap er Part i Sverige, eller svensk Lap
er Part i Norge, finder Brug af stemplet Papir ikke Sted.

128

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

§ 24.

l0vrigt blive de i hvert Rige i Almindelighed gjasldende Love åt
, anvende med Hensyn til Lapperne under deres Ophold dersteds.

§ 25.

Naar der i denne Lov handles om Lappernes Ren, forstaaes derved
ikke alene deres egne, men ogsaa andres Ren, der ere under deres
Tilsyn.

Fastboende, som have Ren under Bevogtning af Lapper, have
med Hensyn til sine Hyr de samme Förpligtelse!'', som efter denne Lov
paahviler Lapper, hvis Ren ere under andres Bevogtniug.

§ 26.

Embeds- o g Bestillingsmmnd, isaerdeleshed Amtmamd og Landsh0vdinger,
skulle have Indseende med, åt de overflyttede Lapper ikke
kraenkes i Udpvelsen af de dem tillagte Rettigheder.

§ 27.

Dersom i noget af Rigerne paa noget vist Omraade ved Kysten
eller inde i Landet Renholdet findes åt va?,re den jordbrugende Befolkning
i sserdeles Grad til Uleilighed, kan Kongen afgive Bestemmelse
om, åt saadant Omraade unddrages Lappernes Betesret, mod åt der
anvises dem fornpden Betesmark paa andre Straekninger, som dertil
kunne anses tjenlige, og som tilhpre Staten.

Betesmark, som saaledes bliver Lapperne anvist, maa i den Udstrsekning,
livori samme fornpdiges til åt afgive Bete for de Ren, der
Aar om andet derhen fpres, ikke underkastes Indgreb ved Rydning,
Dyrkning, Sseterbrug eller Grisning af Bofe. Dog skal det under
alle Omsfendigheder vsere det Offentlige uforment i saadan Mark åt
lade oprydde og dyrke Pladse, bestemte til Skydsstationer eller til Herberge!''
for Rosende.

§ 28.

Viser det sig npdvendigt i det i förrige § omhandlede 0iemed
eller for åt aabne Lapperne de fornpdne Vele til deres Betesmarker,

129

Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.

eller il Opf0relse af Gjserder til Forebyggelse af Skade ved Ren, åt
anven e Jord, som er i privat Eie eller Brug, er Eieren, eller Brugeren,
naar det af det Offentlige forlanges, pligtig åt afstaa samme mod
Erstatning, hvilken i Mangel af mindelig Overenskomst bestemmes i
Norge ved Taxt og i Sverige efter gjgeldende Förordning angaaende
Jords Afstaaelse til offentligt Brug.

§ 29.

De Bestemmelser i denne Lov, som ordne Forholdet mellem
Lapperne og den jordbrugende Befolkning, gjaelde ikke inden Finmarkens
Amt. Skulde svensk Lap spge Sommerbete i naevnte Amf for
sine Ren, gaar han ind under de for Amtets norske Lapper särskilt
gjgeldende Bestemmelser.

§ 30.

Denne Lov traeder i Kraft fra den Dag, Kongen for begge Riger
bestemmer, efter åt modsvarende Regler ere vedtagne for Sveriges Vedkommende.

Den förbliver gjseldende i 15—femten—Aar fra nsevnte Dag. Er
ikke inden Udlpbet af denne Tid ny fselles Lov blevet antagen i begge
Riger, skal lste Till seg eller Kodicil til Traktaten af x7g Oktober 1751,
som, medens nmrvserende Lov er gjgeldende, ikke kommer til Anvendelse,
ätter triede i Kraft. Herved er dog Intet afgjort med Hensyn til
Spprgsmaalet om, livorvidt noget af Rigerne har Ret til åt fratrsede
denne Kodicil.

Bill. till Riksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Afd.

130 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 6 Mars 1883.

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartementsärende, hållet
inför Hans Maj:t Konungen uti sammansatt svenskt
och norskt Statsråd å Stockholms slott Tisdagen den 6
Mars 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre

Hochschild,

Hans Excellens Norske Herr Statsministern Kierulf,

Svenska Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding,

Norska Statsrådet: Schweigaard,

Justitieråden: von Hofsten,

Hernmarck.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anförde i
underdånighet:

“Sedan Norska Regeringen af anledning, som i statsrådsprotokollet
för den 26 sistlidne Januari förmäles, afgifvit nytt förslag till lag an -

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 6 Mars 1SS3. 131

gående Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge;
samt detta förslag blifvit i vissa delar inom Justitiedepartementet omarbetad!
och Högsta Domstolen öfver det omarbetade förslaget inkommit
med infordradt Utlåtande, har Eders Kongl. Maj:t den 26 Februari
i sammansatt svenskt och norskt Statsråd anbefalt Norska Regeringen
att öfver sistberörda förslag afgifva yttrande. I detta yttrande,
som nu till Justitiedepartementet inkommit, har Norska Regeringen
förklarat sig godkänna samtliga de från svensk sida begärda ändringarne
i förslaget med undantag af dem, som gälde förslagets 9 § 4
mom. och i viss mån äfven 30 §. Hvad sistnämnda § beträffar, inskränker
sig Norska Regeringens yrkande dertill, att det i Justitiedepartementets
förslag uteslutna förbehållet i fråga om giltigheten af
1751 års codicill måtte få qvarstå i den norska texten. Åberopande
hvad jag till statsrådsprotokollet för den 26 Januari anfört om betydelsen
af detta förbehåll, har jag icke något att erinra mot dess upptagande
i lagens norska text.

Af större betydelse är den skiljaktiga uppfattning, som visat sig
ännu råda angående lydelsen af förslagets 9 § 4 mom. Det förslag
som af Eders Kongl. Maj:t nästlidet år förelädes Riksdagen och Storthinget
innehöll, att inom Tromsö amt Lapparne icke skulle vara skyldige
att ersätta skada, som af deras renar föröfvades å utmark, belägen på
ett afstånd af sex kilometer eller derutöfver från j or degarens eller
brukarens fasta bostad. Skedde skada å utmark, belägen närmare gårdarna,
skulle densamma ersättas i den mån jordens egare eller innehafvare
derigenom kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur;
detta dock endast i den händelse, att skadan föröfvats under tiden
från den 8 Juli. För skada som tidigare skett å utmark, belägen
inom den angifna gränsen af 6 kilometer, skulle ersättning lernnas
allenast i det fall, att någon enskild jordegare eller innehafvare särskild!
genom betningen i väsentlig mån betungades.

Amtsförmanskapet i Tromsö, som på begäran af Storthinget hördes
öfver hela lagförslaget, anmärkte i fråga om stadgandena i 9 § 4
mom. såsom trängande nödvändigt, att tidsgränsen 8 Juli förändrades.
Blefve denna termin gällande lag, skulle derigenom de bofaste vållas
oersättlig skada icke allenast på enstaka ställen utan i hela distrikt, då
man skulle sakna nödigt bete för sina kreatur. Tidsgränsen borde bestämmas
till den 15 Juni eller i nödfall utsträckas till den 24 Juni, om
detta skulle visa sig oundgängligen nödvändigt för att få lagen till
stånd, men under inga omständigheter längre. Lokalgränsen, 6 kilometer,
vore i allmänhet tillräcklig. För vissa distrikt i Målselfven och
Bardo borde dock Amtmannen få göra undantag, så att gränsen kunde

132 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 0 Mars 1883.

bestämmas intill 8 kilometer. Häri instämde samtlige häradsstyrels,er i
Amtet. Med stöd häraf föreslog Norska Regeringen tidsgränsens bestämmande
till den 24 Juni och att lokalgränsen skulle få för vissa
distrikt af Konungen utvidgas intill 8 kilometer.

Detta förslag kunde, såsom af statsrådsprotokollet för den 26
Januari inhemtas, icke från svensk sida godkännas, och detta af följande
skäl. Den tid, som hittills föreslagits, eller den 8 Juli, vore bestämd
efter noggranna undersökningar af den 1866 samlade svensknorska
komité, utan någon reservation af dess norska medlemmar.
Sedermera hade ej någon anmärkning deremot under ärendets hela
föregående behandling blifvit, från norsk sida framstäld. Den ändring,
som nu begärdes, nemligen tidens tillbakaflyttande med ej mindre än
fjorton dagar, vore ej grundad på någon som helst undersökning om
möjligheten för Lapparne att under samma tid lifnära sina renar på
fjellen. Ej heller sattes det i fråga att bereda Lapparne någon ersättning
för den betesrätt, som härigenom skulle betagas dem. Att under
dessa omständigheter ändra eu bestämmelse, som Riksdagen för sin
del redan antagit, och hvarpå, att döma efter de vid Riksdagen förda
förhandlingar, den syntes hafva lågt synnerlig vigt, vore alldeles otillrådligt.

Föga öfvertygande syntes likaledes de skäl, som anförts för
lokalgränsens utvidgning i vissa fall. Denna gräns hade tillkommit på
förslag af Amf mannen i Tromsö Amf just med afseende på förhållandena
i Målselfven och Bardo, och dess ändring ansågs fortfarande af
Amtmannen obehöflig. På dessa grunder föreslogs från svensk sida,
att momentet måtte lemnas oförändradt sådant det lydde i Kongl. Propositionen
af år 1882.

I sitt svar härå har Norska Regeringen erinrat, att det icke kan
vara tvifvel om att vid fråga om antagande i Norge af ett lagförslag,
som i speciella delar blott intresserar en enda landsdel, skall, när en
gång de kommunala myndigheterna inom amf och härad affordrats
förklaring öfver detsamma, läggas synnerlig vigt på att förslaget affattas
på ett sätt, som icke i någon väsentlig punkt afviker från distriktets
önskan. Regeringen anser det vara föga utsigt till lagens
genomförande i Norge, om man nödgas bibehålla nuvarande bestämmelse
oförändrad med tidsgränsen 8 Juli. Regeringen har derför i
denna punkt framstält ett förmedlingsförslag, hvarigenom distriktets
önskningar delvis tillgodoses, och som möjligen kunde antagas i Sverige,
hellre än man skulle vilja låta de långvariga sträfvandena för åstadkommande
af en gemensam lag blifva utan resultat. Regeringen föreslår,
att den 8 Juli utbytes mot den 1 Juli och att sista punkten i 4

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 6 Mars 1883. 133

mom. erhåller följande lydelse: “I Tromsö amf skall ej heller skada
ersättas å sådan utmark, belägen på visst afstånd från jordegarens eller
brukarens fasta bostad, hvilket afstånd för tiden från och med den 1
till och med den i Juli bestämmes till 3 kilometer eller derutöfver och
för den tid, under hvilken svenska Lappar i öfrigt ega uppehålla sig
i Norge, till 6 kilometer eller derutöfver.“ Norska Regeringen har således
afstått från förslaget om utsträckning i vissa fall till 8 kilometer
af den gräns, bortom hvilken Lapparne skulle få utan ersättning beta
sina renar, men deremot föreslagit att denna gräns skulle under första
veckan i Juli framflyttas till 3 kilometer. Lapparne, livilkas ersättningsskyldighet
något ökades för skada som under nämnda vecka skedde å
ett afstånd af intill 3 kilometer från gårdarna, skulle alltså i utbyte
erhålla den fördel, att de finge under samma tid beta fritt utan all
ersättningsskyldighet på ett område beläget 3—G kilometer från gårdarna.

Norska Regeringen har såsom stöd för sitt förslag åberopat ett
vid förslaget fogadt yttrande af Amtmannen i Tromsö, hvari han uttalar
den mening att renen, undantagandes i oår, redan den 24 Juni kan få
tillräckligt bete på den omkring eller upp emot skogsgränsen liggande
högre utmarken. Tidigt om våren, säger Amtmannen, när Lapparne
komma ned med de renkor, som ännu icke kalfvat, kunna de ej undgå
att begagna de bofastes närmaste betesmaker, om deras djur éj skola
utsättas för svält. Derföre kan en ansvarsfrihet tidigast om våren
sägas vara grundad i billighetshänsyn mot Lapparne, men denna
ansvarsfrihet bör upphöra, så snart den stora mängden af renoxar äfvensom
renkor, som hafva kalfvat i Sverige, strömmar in i landet, och när
marken blifvit. så bar, att Lapparne icke behöfva ligga de bofaste till
last i de närmaste betesmarkerna. Denna tidpunkt inträffar omkring
den 24 Juni, till hvilken tid terminen derföre föreslås framflyttad.
Lapparne kunna nemligen efter den 24 Juni mycket väl genom behörig
bevakning ai renarne afhålla dessa från de närmaste betesmarkerna,
och hvad de aflägsnare beträffar finna Lapparne skydd i kilometerbestämmelsen.
För Lapparne är det derföre af ringa betydelse, om tidsgränsen
sättes till 24 Juni eller 1 Juli eller 8 Juli, men hvad som för
Lapparne är af utomordentligt stor betydelse är att få kilometerafståndet
så kort som möjligt.

Sedan komiterade för utarbetande af förslag till lagstadganden
angående förhållandena mellan de svenska Lapparne och de bofaste i
Sverige undfått nådig befallning att i ärendet sig yttra, hafva komiterade
afgifvit ett så lydande utlåtande: uDå det föreliggande förslaget uti nu
ifrågavarande delar skiljer sig från det af Eders Kongl. Magt till förra årets

134 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 6 Mars 1883.

Riksdag och Storting framlagda endast deruti, att under första veckan i
Juli månad ersättning för skada å utmark skall lemnas i det fall, att jordens
egare eller innehafvarejfgenom densamma kommit i saknad af erforderligt
bete för sina hemdjur, der utmarken är belägen på ett afstånd af tre kilometer
eller derunder från jordegarens eller brukarens fasta bostad, hafva
komiterade att söka utreda, huruvida skärpningen i den under nämnda
vecka Lapparne åliggande skadeersättningsskyldighet kan anses varda
motvägd genom det sätt, på livilket gränsen för de bofastes skadeersättningsområde
för samma tid blifvit dragen. Komiterade tillåta sig
då först och främst bemärka, att stadgandena om en lokal och temporär
gräns ingalunda hafva till syfte att under någon tid af sommaren utestänga
Lapparne från någon del af de enskildes utmark utan allenast
att afgöra, om och i hvilken mån skadeersättning för renarnes betande
skall lemnas. Den utredning, komiterade hafva att lemna, torde derför
egentligen böra omfatta, huruvida genom förslagets antagande Lapparne
kunde komma att utsättas för en större skadeersättningstunga än som
enligt Eders Ivongl. Maj:ts senaste proposition i ämnet skulle komma
att träffa dem.

I sådant hänseende hafva komiterade visserligen icke förbisett,
att den intill gårdarne liggande utmarken blir för den vecka, som ofvan
nämnts, något mera skyddad än hvad förut tillärnats, men komiterade
våga dock tro, att detta väsentligen uppväges af tillökningen i det område,
der Lapparne utan skadeersättningsskyldighet må beta sina renar.
Af beskrifningen öfver Tromsö amt inhemtas nemligen — och detta
framgår äfven af Amtmannens ofvan anmärkta yttrande — att gräsvegetationen
å fjellens sidor först omkring midsommar tager fart. Vid
den tiden pågår snösmältningen derstädes, och för hvarje dag ökas
derefter omfånget af betesmarker. Man kan derför antaga, att under
de flesta år och under vanliga väderleksförhållanden samt å flertalet
lägre lokaler bete för renarne efter den förste Juli skall finnas å de
marker, som ligga tre kilometer och derutöfver från den jordbrukande
befolkningens fasta bostäder. Det finnes visserligen inom Tromsö amt,
dock undantagsvis, trakter, der högfjellet ligger så nära inpå gårdarne
som tre kilometer. De Lappar, hvilka till äfventyrs tillförene haft förvåna
att uppehålla sig å sådana trakter, skulle genom de nu föreslagna
stadgandena antingen, för händelse de fortfarande vilja uppehålla sig
å sådana trakter, gå miste under oftanämnda vecka om förmåner, dem
man förut velat lemna dem, eller ock, för att bibehållas vid dem,
nödgas föra sina renar på bete å andra trakter, belägna utanför trekilometersgränsen,
hvilket senare komiterade anse vara för dem möjligt.
Genom förenämnda beskrifning af amtet och genom Amtmannens ut -

Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 6 Mars 1883. 135

redning är nemligen enligt komiterades förmenande fullt ådagalagdt,
att renar, som under sommaren föras på bete i Tromsö amf, med Juli
månads ingång kunna, såvida ej särskildt ogynsamma väderleksförhållanden
inträffa, erhålla tillräckligt bete å de marker, som ligga
utanför tre kilometer från den jordbrukande befolkningens fasta bostäder.
Om än nyssnämnda förflyttning af renarne kan sägas vara en olägenhet,
så kommer den dock blott att drabba ett fåtal Lappar; för flertalet
Lappar skola de föreslagna stadgandena varda fördelaktiga.

På grund af hvad nu i underdånighet anförts finna komiterade
ingen. betänklighet vid att tillstyrka de bestämmelser, dem Norska
Regeringen upptagit i nionde paragrafens fjerde moment af det föreliggande
förslaget.“

Det af Norska Regeringen senast framstälda förslaget innefattar
en utsträckt tillämpning af den princip, som i öfrigt genomgår hela lagen,
eller att Lappar och bofaste böra, till förekommande af allt som
kan framkalla osämja dem emellan, uppehålla sig så vidt möjligt inom
olika områden af landet. Till följd af växtlighetens senare utveckling
på. den högre liggande utmarken har det hittills ansetts nödigt att i
strid .mot denna princip låta Lappar och bofaste under tiden till den
8 Juli beta sina djur tillsammans närmast gårdarne och inom ett afstånd
af 6 kilometer derifrån. Nu skulle enligt norska förslaget under
den sista veckan af denna tid området delas dem emellan, så att
Lapparne genom löfte om befrielse från all skadeersättning å den aflägsnare
hälften af området förmåddes att företrädesvis uppehålla sig
der. Något förbud att öfverskrida gränsen och närma sig gårdarne
skulle ej finnas, men ersättningsskyldighet för skada blefve i sådant
fall större än förut. Naturligtvis beror antagligheten af denna eljest
förmånliga anordning derpå, att bete för renarne vid denna tid finnes
i tillräcklig mängd på ett afstånd af 3 kilometer och deröfver från
gårdarne. Då så väl Amtmannens i Tromsö utsago som den svenska
Lappkomiténs utlåtande synas sätta utom allt tvifvel, att så är förhållandet,
anser jag mig kunna tillstyrka antagandet af det norska
ändringsförslaget i denna punkt.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört skulle förslaget dels
med svensk, dels med norsk text erhålla den lydelse, som bilagorna
Litt. A och B. vid detta protokoll utvisa.

Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
besluta att föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storthing vid deras
nu pågående sammanträden att antaga nu framlagda lagförslag, samt
att nådiga Propositioner härom måtte i hvardera rikets särskilda Statsråd
utfärdas. “

136 Protokoll i sammansatt svenskt och norskt Statsråd den 6 Mars 1883.

Statsrådets öfrige svenske ledamöter äfvensom de närvarande
medlemmarne af den norska statsrådsafdelningen instämde i Chefens
för Justitiedepartementet berörda hemställan;

och behagade Hans Magt Konungen densamma i
nåder bifalla.

Ex protocollo
Otto Rooth.

Bil. Litt. A.

(Se Propositionen.)

Bil Litt. B.

(Se bilagan till Norska Regeringens Indstilling den 1 Mars 1883.)

Protokoll i svenska Statsrådet den 6 Mars 1883.

137

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms
slott Tisdagen den 6 Mars 1883,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Richert,

Themptander,

Ryding.

Till åtlydnad af Kongl. Maj:ts i sammansatt svenskt och norskt
Statsråd denna dag fattade beslut, anmälde Chefen för Justitiedepartementet
Statsrådet von Steyern förslag till Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen om antagande af en Förordning rörande de Lappar,
som med renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige och
Norge.

I enlighet med Statsrådets tillstyrkan täcktes Hans
Maj:t Konungen gilla berörda förslag samt förordna
att i öfverensstämmelse dermed skulle till Riksdagen
aflåtas nådig proposition af den lydelse, bilagan till
detta protokoll utvisar.

Bih. till Biksd. Prat. 1883. 1 Sand. 1 Afd.

Ex protocollo
Otto Rooth.