Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 47 (Proposition 1894:47)

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 47.

N:o 47.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
grufvestadgan den 16 maj 1884; gifven Stockholms slott
den 9 mars 1894.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens
yttrande öfver närlagda förslag till förordning om ändrad lydelse
af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

- OSCAR.

V. L. Groll.

liih. till mild. Prot. 1804. 1 Sami. 1 Afd. 31 M/t. iN.rts 41-48.)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande
inmutning å kronojord den 19 augusti 1889, att nedannämnda
paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884 skola erhålla följande
ändrade lydelse.

3 §•

1 inom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,
utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål
befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra
hinder för inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.

2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen
försvarad.

5 §•

Öfver inkommen ansökning om matsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege lian förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig
tid, räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid
försittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i
beslutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter
infordrad upplysning, att mineralanledningen icke ulgör föremål för
inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder uppenbarligen möter, som
i 3 § sägs, varde ansökningen afslagen.

8 §•

Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller,
bearbeta och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten
som äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.

Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för
grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda
hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes
må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande
af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas,
om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands
eller Vesternorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å
kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, af kronoåboen eller boställsinnehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom ofvan är
sagdt, gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att,
der skiljemän anlitats, vid deras beslut skall förblifva, och varde tiden
för afhemtandet räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen
faststäldt.

11 §•

Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade
området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd
från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som er -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 47.

fordras till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna
eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt
om hinder emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så
framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.

För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren
af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.

I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd,
för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.

Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom
ej förut i denna paragraf är stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att
ersätta.

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet
att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade
områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar; och
gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning
är stadgadt ; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild
person, som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas,
afskriften lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det
inmutade området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersättning,
hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet
skall vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af jordegaren
och nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa
sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han därom anlitas,
inställa arbetet, tilldess säkerhet, som linnes antaglig, blifvit anskaffad.

14 §.

Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande eller, om inmutningspunkten
är belägen inom Norrbottens, Vesterbo.ttens, Jemtlands eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid
inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af
yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott
af inmutaren.

Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt. ,

17 §•

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt, innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta
den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han
ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera
behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven grufveskog.

22 §.

1 inom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas
till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark
utmålet kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så
fort ske kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen
på stället företaga. Å sådan kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, må utmål dock
ej utan Konungens tillstånd läggas tidigare, än två år efter det på
grund af föreskriften i 13 § 1 mom. afskrift af mutsedeln blifvit
till Konungens Befallningshafvande ingifven.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;
och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,
denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid
försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskjutandet
sedermera sker, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

24 §.

Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och
ankomme dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid
från mutsedelns utfärdande, som i 21 § sägs. Men cj må annan parts

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förättningens fortgång, der
den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.

31 §.

Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej
parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark
af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning
att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.

Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla innehafvaren
af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse
för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla
innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken
honom tillskyndas.

År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
Befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,
som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han
det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens Befallningshafvande,
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.

Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.

39 §.

Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas
i don omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter i fast klyft eller,
räknadt i upplagdt berg, aderton kubikmeter; egande dock grufegaren,
om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flere,
högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan derom
hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder arbetet
verkställes.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 47.

För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari
året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för
arbetet mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då
hindret upphört.

Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen
till nytta.

44 §.

Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt 42 §
kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen, som,
då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller å
kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe
anslagen, kronoåboen eller boställsinnehafvaren till ansökning
lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare
högst fyra arbetsår.

61 §.

Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,
som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för
grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan ej den vara,
som ej är svensk undersåte och i riket bosatt.

Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan eller har obehörig person till grufföreståndare utsetts,
är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.

65 §.

Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt
eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens tillgörande erinrad, men icke inom sextio dagar
efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till
öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter; dock
att, om grufvan är belägen å sådan kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, jordegarens lott,
ändå att inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar, sedan erinran hos

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 47.

Konungens Befallningshafvande skett, ej må anses förverkad, der tillskottet
jemte ränta derå efter sex för hundrade från nyssnämnda tids
utgång inbetalas sist ett år derefter.

Har delegare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute
han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter
och annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.

68 §.

Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege
han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill jemna bifall,
förvärfva eller bearbeta mineralfyndighet eller idka grufdrift; och skall
förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande
kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan verkan till
bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende; dock att
hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om fyndighet
eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad rättighet
af utländing innehafves.

Denna förordning träder genast i kraft. Dock må den ändrade
lydelsen af 8, 17 och 44 §§ icke utgöra hinder för någon, som före denna
dag förvärfvat besittningsrätt till kronojord, att under sin besittningstid
utöfva jordegarens rätt enligt nämnda paragrafer samt att, der jordegareandelen
begagnats, samma andel sedermera behålla såsom sin
enskilda tillhörighet; ej heller vare hvad om lydelsen af 17 §, 22 §
1 mom. och 65 § förordnats gällande emot den, som före denna dag
gjort ansökan om inmutning och ej varit underkastad det förbehåll,
hvarom i kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti
1889 är sagdt. Har inmutning erhållits under sådant förbehåll, må
utmål ej utan Konungens tillstånd läggas tidigare än två år från denna
dag, och vare inmutaren ej skyldig att förr än inom samma tids utgång
fullgöra hvad honom enligt 21 § åligger.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 11 januari 1894.

,€ ]< .'' ! . • _____ ’ I ‘ , '' ; v. ]

Andra rummet.

'' •'' it '' 1 ''

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,
Skärm,
Lilienberg,
Hammarskjöld,
Carlson,

Isberg,

. Claeson.

Sedan, enligt högsta domstolens beslut den 18 sistlidne oktober,
det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade »förslag
till ändring af vissa §§ i grufvestadgan den 16 maj 1884» mellan
högsta domstolens ledamöter cirkulerat; så företogs nu detta ärende
till slutlig behandling; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Emot förslaget framstäldes inom högsta domstolen följande anmärkningar,
nemligen vid

2 §•

Justitieråden Hernmarck, Lilienberg, Hammarskjöld, Isberg och Claeson
förenade sig om följande yttrande: Då de i denna paragraf enligt dess
Bih. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 1 Afd. Öl Haft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:0 47.

nuvarande lydelse förekommande orden »å marken »icke synas kunna utan
uppenbar misstydning- föranleda till den felaktiga tolkning af lagrummet,
som i motiven omförmäles, samt uteslutandet af dessa ord i förevarande
paragraf möjligen kan, derest, såsom förslaget förutsätter, motsvarande
uttryck komme att qvarstå på flera andra ställen i grufvestadgan,
gifva anledning till missförstånd, hemställes, att paragrafens nuvarande
lydelse bibehålies oförändrad.

3 §.

Justitierådet Hammarskjöld yttrade: Enligt grufvestadgans § 30
mom. 1 eger grufegare icke å inlöst område uppföra andra byggnader
än sådana, som erfordras för grufdriften. Det låter emellertid tänka
sig att med jordegarens samtycke äfven andra byggnader af grufegaren
der uppföras, och de skäl, som anförts för det föreslagna nya stadgandet,
torde gälla såväl dessa senare byggnader som dem, hvilka uppförts
för grufdriften. — Har en del af ut.målsområdet i dagen ännu ej
blifvit inlöst, hvarför jordegaren, ej grufegaren, deröfver förfogar, torde
byggnader, som der uppföras, böra fortfarande åtnjuta det skydd, som
tredje paragrafens första stycke för närvarande stadgar. — Jag hemställer
derföre, att genom den nya bestämmelsen må stadgas, att boningshus
eller andra byggnader inom utmål å område i dagen, som
blifvit inlöst, ej må utgöra hinder för inmutning.

Justitierådet Lilienberg anförde: Då anledning torde saknas att förklara
de för grufdriftens behof ej nödvändiga byggnader, som möjligen
kunna uppföras å ett utmål, utgöra hinder för inmutning, anser jag det
nya stadgandet böra utsträckas till att gälla alla byggnader, som uppföras
å utmål.

Häri instämde justitierådet Skärm.

4 §•

Den statistiska kunskap, som med den nya bestämmelsen afsåges,
syntes i allmänhet kunna på ett tillförlitligare sät*t vinnas vid utmåisläggningen,
samt, om sådan ej komme att ega rum, vara af föga betydelse.
Då föreskrifter om nya skyldigheter för inmutare borde undvikas,
der ej verkligt behof deraf förefunnes, liemstälde justitieråden
Hernmarck, Skärm, Hammarskjöld, Carlson, Isberg och Claeson, att paragrafen
må blifva oförändrad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

5 §•

Justitierådet Claeson anförde: Den föreslagna begränsningen af bergmästares
rätt att afslå ansökning om matsedel synes grunda sig derpå,
att då pröfningen, om en genom äldre inmutning vunnen rätt förverkats,
bör tillkomma domstol, en bergmästarens föregående pröfning i
ämnet och ett derpå grundadt afslag å ansökning om mutsedel ej bör
beröfva sökanden möjligheten att inför domstol bevisa sitt påstående
och få domstols utslag deröfver. Väsentligen samma skäl kan emellertid
anföras i afseende å sådant hinder för inmutning, som omtalas i 1
mom. af 3 §. Om en viss byggnad bör anses vara uppförd vid gård
eller icke, huru vidsträckt området för tomtplats må beräknas m. m.
äro frågor, som för sitt afgörande kunna behöfva pröfning vid domstol
lika väl som frågan, huruvida inmutningsrätt blifvit förverkad eller
ej. Det kan dock hvarken i det ena eller andra fallet vara lämpligt,
att bergmästare nödgas utfärda mutsedlar, hvilkas ogiltighet är fullkomligt
viss. Paragrafen synes fördenskull böra, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med motsvarande lagrum i jemförliga författningar, erhålla
den lydelse, att mutsedel skall vägras, när emot inmutningen uppenbarligen
finnes hinder enligt 3 §.

I detta yttrande instämde justitieråden Hernmarck, Skärm, Lilienberg
och Hammarskjöld.

Då befogenhet att vägra mutsedel på grund af stadgandena i 3 §
2 mom. icke borde betagas bergmästaren i sådana fall, der något tvifvelsmål
icke kunde råda, att hinder för inmutning enligt nämnda lagrum
verkligen förelåge, men, å andra sidan, den inskränkning i öfrigt
i bergmästarens pröfningsrätt, som syntes erforderlig, borde blifva gällande
äfven beträffande de fall, som afsåges i 1 mom. af paragrafen,
förenade sig justitierådet Isberg i den af justitierådet Claeson gjorda
hemställan.

Justitierådet Carlson ansåg, att bergmästaren borde ega vägra mutsedel
å förut inmutadt område eller utmål i det fall, att rättigheten till
området eller utmålet uppenbarligen icke kunde vara förverkad.

8 §-

Justitierådet Claeson, med hvilken justitieråden Hernmarck, Skärm,
Lilienberg, Hammarskjöld, och Isberg förenade sig, anförde: Det synes
mig vara öfverflödigt, ätt det nu ensamt använda uttrycket »inmutaren»
blifvit i fråga om rättigheterna med afseende på utmål utbytt mot

Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 47.

»grufegaren», enär det i allt fall är tydligt, att jordegaren enligt bestämmelserna
i 3 kapitlet eger att dela inmutarens rätt. Den genom
förändringen i ordalagen uppkomna skarpa motsättningen mellan inmutaren
och grufegaren kan möjligen föranleda det missförstånd, att inom
inmutadt område de ifrågavarande rättigheterna alltid tillkomma allenast
inmutare.

Justitieråden Lilienberg, Hammarskjöld och Carlson anförde vidare:
I afseende å förslaget, att för de fyra nordligaste länen den tid, inom
hvilken jordegaren måste utöfva sin rätt att afhemta vissa brutna mineralier,
skulle utsträckas till ett år, anmärkes, att för frågan, om i ett
särskildt fall den vanliga eller den sålunda förlängda afhemtningstiden
skulle gälla, borde vara afgörande icke »fyndighetens» läge, utan snarare
belägenheten af den jord, hvars egare åtnjöte afhemtningsrätten.

Att en viss form anvisas för slitande af tvist om beloppet af de
brytnings- och uppfordringskostnader, som jordegaren skulle godtgöra
inmutaren, synes visserligen i sig vara egnadt att underlätta tillämpningen
af stadgandet om jordegarens afhemtningsrätt. Den hänvisning
till 12 §, som i sådant syfte föreslagits, synes emellertid icke stå i
öfverensstämmelse med affattningen af nämnda paragraf, der ersättningstagaren
förutsättes vara den, som väckt fråga om ersättningens
bestämmande, och dessutom lätteligen kunna föranleda större tidsutdrägt,
än att ersättningen hinner före afhemtningstidens utgång fastställas.

I anledning af den i sista stycket af paragrafen föreslagna hänvisning
till 12 § utlät sig justitierådet Isberg: Då det lätt kan inträffa,
att bestämmandet af ersättningen icke medhinnes inom den för mineraliernas
afhemtande medgifna tidsfrist, synes föreskrifter vara erforderliga
i syfte att bereda jordegare, som inom denna frist påkallat skiljedom
eller instämt sin talan till domstol, möjlighet att, fastän beloppet af ersättningen
först bestämmes efter fristens utgång, ändå varda bibehållen
vid sin afhemtningsrätt.

Justitieråden Hernmarck och Skärm vorediärutinnan ense med justitierådet
Isberg.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen att jordegarens rätt i
detta afseende beträffande kronojord skulle tillkomma innehafvaren
endast i det fall, att han innehade jorden under ständig besittningsrätt,
hänvisades till hvad vid 17 § komme att anföras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

14 §.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande af justitierådet
Claeson afgifna yttrande: I det undantagsfall att inmutad fyndighet är
belägen på gränsen till det område, för hvilket den ifrågasatta förlängningen
af tiden för försöksarbetets påbörjande skall gälla, kan''tvifvelsmål
uppstå hvilkendera tidsbestämmelsen bör tillämpas. Till undvikande
af misstag härom torde läget af inmutningspunkten i stället för
fyndighetens läge blifva bestämmande och sådant i förslaget tydligt
angifvas. Att låta inmutningspunktens läge varda för frågan afgörande
synes äfven bäst öfverensstämma med grufvestadgans principer.

17 §•

Justitierådet Claeson anförde: Enligt 17 § i 1884 års grufvestadga
tillkommer, då kronojord innehafves under ständig besittningsrätt eller
är anslagen till boställe eller blifvit för kronans räkning till brukning
på viss tid åt annan upplåten, jordegareandelen kronoåbon, boställshafvaren
eller den som eljest har besittningsrätten. Å annan kronojord
tillkommer jordegareandelen inmutaren, såvida inmutningsansökningen
gjorts sist den 19 augusti 1889. Beträffande senare gjord ansökning
gäller den nämnda dag utfärdade Kongl. kungörelsen, hvarigenom inmutares
rätt till jordegareandel blifvit så att säga suspenderad. — Det
remitterade förslaget till ändring af 17 § afser att från innehafvare af
boställe eller för kronans räkning utarrenderad jord återbörda till kronan
jordegareandelen, samt att kronan äfven å all annan kronojord,
undantagandes den, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
sjelf göra sig jordegareandelen till godo.

Hvad först angår boställena torde numera de allra flesta sådana,
utom de ecklesiastika, redan vara indragna till statsverket. För de få,
ännu återstående, hvilkas antal väl årligen minskas, synes det icke vara
erforderligt eller lämpligt att ändra nu gällande bestämmelser om jordegareandelen,
helst dylik ändring ej lärer kunna inverka på nuvarande
boställshafvares rätt. De ecklesiastika boställena åter äro visserligen
till antalet många och en del af dem hafva sannolikt blifvit af kronan
till boställen anslagna. Men då de till visst ändamål anvisats, och
inkomsten af dem, vare sig af inegojorden eller af utmarken, icke till
någon del tillflyter kronan, torde det ej vara tillbörligt att kronan söker
förskaffa sig en fördel från dessa boställen genom att beröfva boställshafvaren
och tillägga kronan jordegareandel vid inmutningar å sådana

Kongil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

boställen. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en ändring i det nuvarande
förhållandet gör intrång på presterskapets privilegier och förty
ej må ske utan kyrkomötets bifall.

Beträffande kronans domäner möter naturligtvis ej något hinder
för kronan att för framtiden återtaga jordegareandelen, blott nuvarande
arrendatorers enligt lag tillförsäkrade rätt ej trädes för nära, och hvarom
bestämmelse jemväl bli hvit meddelad i det vid slutet af förslaget förekommande
öfvergångsstadgande.

Under titeln: »krono» äro i jordeböckerna alla egendomar, hvilka
ej upptagas under skatte- eller frälsetitel, uppförda, således äfven åtskilliga
allmänna inrättningars hemman, kyrkojordar m. fl. Helt säkert
åsyftas icke med lagförslaget att kronan hädanefter skall å sådan egendom
hafva jordegareandei. Men för att missförstånd ej må uppstå
härom, torde bestämdare ordalag än uttrycket: annan kronojord användas.
Med sistnämnda uttryck torde i detta sammanhang afses, förutom
boställen och utarrenderad jord, hvarom jag förut yttrat mig, jemväl
den mark, som står under kronans omedelbara förvaltning.

Sammanfattande hvad jag sålunda) anfört hemställer jag, att första
stycket af 17 § enligt dess föreslagna nya lydelse måtte ändras derhän,
att å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåbon eller boställsinnehafvaren njuta
den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo. Om kronoåbon
eller boställsinnehafvaren begagnar sig af denna rätt, synes af rättighetens
natur böra följa, att han får åtnjuta densamma, äfven efter det
han upphört att innehafva jorden, der grufvan är belägen. Jag tillstyrker
fördenskull bibehållande af det i första stycket af *17 § nu
intagna, men ur förslaget uteslutna tillägg så lydande: egande han ock,
om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla
såsom sin enskilda tillhörighet.

Vidare hemställer jag, att det i början af andra stycket af 17 §
enligt dess föreslagna nya lydelse förekommande uttrycket: annan kronojord
må utbytas mot uttrycket: jord, som blifvit för kronans räkning
till brukning på viss tid åt annan upplåten eller står under kronans
omedelbara förvaltning.

Ofriga delen af 17 § enligt förslaget afser att närmare bestämma,
huru kronan skall kunna draga vinst af sin återtagna jordegareandei.
Härvid må bemärkas att, om en enskild jordegare vill begagna sig af
sin jordegareandei, skall han, efter anmälan härom hos inmutaren, vidkännas
viss andel i kostnaderna för arbetets bedrifvande och i enahanda
förhållande ersätta värdet af byggnader, redskap in. in., som förut blif -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

vit anskaffade (18 § grufvestadgan). Om den enskilde jordegaren ej
inom bestämd tid anmäler sig till begagnande af sin rätt, går han densamma
alldeles förlustig (20 §). Han måste alltså temligen i grufföretagets
början bestämma sig, huruvida han skall deltaga i arbetet eller
icke, och om han deltager i arbetet, löper han alltid eu viss risk. Huru
väl beräknadt och planlagdt ett grufföretag än må vara, kan dock hända,
att detsamma till följd af omständigheter, som ej kunde förutses, medför
betydande förluster, Indika till en del drabba den i arbetet deltagande
jordegaren. Hvad sålunda är sagd! om enskild jordegare gäller
äfven kommuner, korporationer m. fl. i fråga om dem tillhörig jord,
hvarå inmutning göres.

Helt annorlunda ställer sig enligt lagförslaget förhållandet med
kronans jordegareandel. Der föreslås att inmutaren städse skall öfvertaga
nyttjandet af samma andel och att kronan skall af årsvinsten å
grufrörelsen bekomma tjugufem procent. Kronan kommer således aldrig
att stå någon risk, men får det oaktadt eu del af vinsten. Gent emot
inmutaren är härom intet att säga, då han redan på förhand vet under
hvilka vilkor lian skall öfvertaga nyttjandet af kronans jordegareandel.
Men saken är mycket anmärkningsvärd, då man jemför kronans ställning
med annan jordegares i dylikt fall. Kronan förbehåller sig för
sin jordegareandel en särskild, mycket stor förmån, som ej står enskild
jordegare till buds, den förmånen nämligen att utan att behöfva löpa
någon risk få eu icke obetydlig del af vinsten å grufrörelsen. Jag är
öfvertygad att, om något sådant tillätes landets enskilde jordegare,
skulle i flertalet fall de hellre välja detta sätt än att deltaga i grufföretaget
och kanske äfventyra förluster.

Så länge en dylik rättighet ej finnes för jordegare i allmänhet,
synes det mig ej vara med rättvisa förenligt att kronan förbehåller sig
densamma. Jag afstyrker alltså antagande af hvad förslaget i denna
paragraf innehåller om sättet för tillgodogörande af kronans jordegareandel.

Förslagets detaljer i denna del föranleda mig till följande anmärkningar.

Den föreslagna bestämmelsen om afgäld af grufva synes i flera
afseenden vara otydlig och kunna vålla svårigheter vid tillämpningen,
enär grunderna för afgäldens beräkning äro på ett alltför sväfvande
sätt angifna. Årsvinstens rätta belopp är väsentligen beroende deraf,
hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren får
tillgodoräkna sig, t. ex. om han får afräkna ersättning för sin egen
verksamhet. Äfven kan vara föremål för tvekan, huruvida vinsten för
att komma i betraktande måste vara realiserad genom mineraliernas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

försäljning eller till och med att försäljningssumman influtit. Ännu
svårare synes det vara att afgöra hvad man bör hänföra till det nedlagda
kapital, å hvilket ränta får beräknas. För den, som genom köp
förvärfvat grufva, måste den erlagda köpeskillingen framstå såsom ett
af honom nedlagdt kapital. Det är dock sannolikt ej förslagets mening,
att det nedlagda kapitalets och dermed indirekt äfven afgäldens belopp
skola vara beroende af vilkoren vid ett enskild! aftal. Det synes äfven
vara tvifvelaktigt, om inmutnings- och utmålskostnader äfvensom möjliga
rättegångskostnader samt jordlösen och andra ersättningar innefattas
under det nedlagda kapitalet.

Huruvida grufegaren rätt beräknat vinsten lärer ej kunna utrönas
med mindre än att det ålägges honom att föra fullständiga räkenskaper
öfver grufrörelsen ända från företagets början. Enligt 2 § i förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855
är o kikare af grufvedrift ej skyldige att föra dylika räkenskaper, men
om förslaget upphöjes till lag, torde en ändring i nämnda författning
blifva af nöden. För granskning af dessa räkenskaper blir det väl ock
nödvändigt att förordna särskilda kronoombud, och detta ej blott vid
grufvor, der vinst med säkerhet är att påräkna, utan vid alla grufvor,
för hvilka någon afgäld möjligen kan ifrågakomma. Genom felaktig bokföring
kan eljest lätt inträffa att räkenskaperna utvisa förlust under
året, ehuru företaget i verkligheten varit vinstgifvande.

Angående ordningen för afgörande af stridigheter om afgäldens
storlek saknas bestämmelser i förslaget. Denna brist är så mycket
betänkligare, som en försummelse att erlägga afgälden skall enligt förslaget
medföra den onödigt och obilligt stränga påföljden af inmutningsrättens
förlust.

Då skyldigheten att erlägga afgäld ålagts grufegaren, medan deremot
inmutaren förklarats skola öfvertaga nyttjandet af jordegareandelen,
synes detta åsyfta att inskränka afgäldspligten till tiden efter utmålsläggningen.
En befrielse från afgäld under den föregående tiden kan
dock lätteligen föranleda inmutaren att så länge som möjligt uppskjuta
sökandet af utmål, hvilket förfarande särskild! vid återupptagande af
äldre grufvor kan lända kronan till förfång.

Beträffande sista stycket af 17 § erinras att orden »a(giften eller»,
som uppenbarligen blott till följd af förbiseende kommit att inflyta från
ett äldre förslag, böra uteslutas.

Justitierådet Isberg yttrade: Då under ordet »kronojord» torde inbegripas
all jord, som i jordeböckerna är upptagen under kronotitel, men
det icke lärer böra ifrågasättas, att kronan tillegnar sig jordegarean -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 47.

de]en i grufvor å ecklesiastika och dermed jemförliga hemman och
lägenheter, hemställer jag, att 8 och 17 §§ omarbetas i nu angifna
riktning. Hvad angår det ifrågasatta uteslutandet af bestämmelsen om
rätt för kronoåbo eller boställsinnehafvare, som begagnat sig af jordegareandelen,
att sedermera behålla den såsom sin enskilda tillhörighet,
anser jag väl en sådan rätt till följd af sakens natur tillkomma honom,
äfven om något uttryckligt stadgande derom ej vore meddeladt, hvadan
uteslutandet af det nu befintliga stadgandet ej skulle komma att med-1
föra någon ändring i nu gällande rätt i detta afseende. Men då ett
sådant uteslutande lätt kan föranleda missförstånd och i allt fall är onödigt,
tillstyrker jag att stadgandet får qvarstå.

Då paragrafens andra stycke icke innehåller några bestämmelser
vare sig om sättet för beräknande af årsvinsten af grufverörelse och
beloppet af deri nedlagdt kapital, af hvilka begge faktorer den föreslagna
grufafgälden till kronan är beroende, eller om ordningen för afgörande
af stridigheter angående afgäldens storlek, samt förslaget vid sådant
förhållande kan antagas komma att gifva anledning till många och svårlösta
domstolstvister, finner jag, under åberopande i öfrigt i hufvudsak
af hvad justitierådet Claeson härutinnan anfört, förslaget i denna del i
dess nuvarande skick icke kunna tillstyrkas. I öfrigt anser jag mig
böra anmärka såsom en oegentlighet, att förslaget betraktar rätten att
bryta och använda inom utmål förekommande, icke inmutbara mineralier
i förevarande fall såsom innefattad i jordegareandelen, under det att
denna rätt eljest ansetts åtfölja inmutningsrätten och behandlats i sammanhang
med denna i 8 §.

Den hänvisning till 31 §, som i sista stycket lemnats i fråga om
påföljden för underlåtenhet att i behörig ordning erlägga afgäld till
staten, synes olämplig; och hemställes att, denna påföljd i stället här
omedelbart utsättes.

Justitierådet Carlson instämde med justitierådet Isberg.

Justitierådet Hammarskjöld ansåg det ej böra komma i fråga, att
kronan skulle tillegna sig och söka draga inkomst af jordegareandelen
i grufvor å ecklesiastika boställen, kyrkojord eller andra ecklesiastika
eller dermed jemförliga hemman. Då emellertid sedan början af 1700-talet sådan jord, till minskande af titlarne i jordeböckerna, blifvit till
allra största delen upptagen under kronotiteln, borde tydligt utmärkas,
att här vore fråga allenast om den jord, till hvilken kronan i egentlig
mening och direkt är egare. Då de icke ecklesiastika boställena numera
vore försvinnande få och derföre utan egentlig betydelse i fråga
om indragningen till kronan af jordegareandelen i grufvor, syntes saken
llih. till inkall. Prat. 1894. / Sund. 1 Afil. ol lldft. o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

lättast kunna klargöras derigenom, att kronan återtoge jordegareandelen
i grufvor allenast å sådan jord, som står under kronans omedelbara förvaltning
eller som är för kronans räkning till brukning för viss tid
upplåten.

I afseende å det ifrågasatta uteslutandet af bestämmelse om rätt
för kronoåbo eller boställsinnehafvare, som begagnat sig af jordegareandelen,
att sedermera behålla den såsom sin enskilda tillhörighet, instämde
justitierådet Hammarskjöld med justitierådet Isberg.

Beträffande paragrafens innehåll i öfrigt instämde justitierådet Hammarskjöld
uti hvad justitierådet Claeson anmärkt om ofullständigheten
och otydligheten af bestämmelserna om den föreslagna afgäldens beräkning,
och justitierådet betviflade att förslagets brister i denna del kunde
på något praktiskt tillfredsställande sätt afhjelpas. Föreskrift om afgäld
till belopp, motsvarande vissa procent af grufvas nettoaf kastning skulle
derföre vid tillämpningen sannolikt gifva anledning till ständiga misstankar
emot grufegares redlighet, till tvister och förvecklingar. Den
pekuniära vinsten för kronan skulle knappast blifva nog stor att uppväga
de obehag, som af bestämmelsens tillämpning blefve en följd.
Justitierådet ansåg sig derföre böra afstyrka det i det remitterade förslaget
innehållna sätt att bereda kronan inkomst af grufvor å kronans
mark.

Justitierådet Hammarskjöld förenade sig med justitierådet Isberg i
hvad han yttrat angående hänvisningen till § 31 samt om oegentligheten
deruti, att förslaget i denna paragraf betraktar rätten att bryta
och använda inom utmål förekommande icke inmutbara mineralier såsom
innefattade i jordegareandelen.

Beträffande paragrafens sista stycke instämde justitierådet Hammarskjöld
med justitierådet Claeson.

Justitieråden Hernmarck, Skärm och Lilienberg voro ense med justitierådet
Hammarskjöld.

21 §„

Beträffande det här äfvensom i 26 § föreslagna uteslutandet af
orden »på marken» åberopades hvad vid 2 § anmärkts.

22 §.

Justitierådet Claeson utlät sig: Att prof å den blottade malmen
skall fogas vid ansökning om utmål kan mången gång, särskildt när
det är fråga om en förut bearbetad fyndighet, vara öfverflödigt. Före -

Kongl. Majds Nåd. Proposition No ,47.

skriften härom synes böra göras vilkorlig, d. v. s. beroende derpå huruvida
bergmästaren fordrar att prof företes. Bestämmelsen att profvets
ursprung skall på tillförlitligt sätt styrkas torde vara alltför sväfvande.
Bättre synes vara att föreskrifva, det sådant skall styrkas genom intyg
af två trovärdige män. Ett uttryckligt stadgande är äfven erforderligt
om påföljden af försummelse att inlemna prof och intyg samt för den
händelse sökanden uraktlåter att förskjuta fövrättningskostnaden.

Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken justitieråden Hernmarck
och Skärm förenade sig, yttrade: Den i det nya andra stycket föreslagna
bestämmelse om skyldighet att vid ansökan om utmål bifoga
prof å den blottade malmen synes föga angelägen. Grufvestadgans 21
§ torde vara tillräcklig för att förhindra utmålsläggning, innan fyndigheten
är blottad och prof å malmen erhållits. Då inmutare är skyldig
gälda kostnaderna för utmål sförrättning finnes deruti en tillräcklig trygghet
att ansökan om sådan förrättning sällan skall förekomma i oträngt
mål, särskild! om, såsom föreslagits, bergmästaren finge rätt att fordra,
att sökanden skulle på förhand förskjuta kostnaden. Då man bör undvika
att utan verkligt behof införa föreskrifter om nya skyldigheter för
inmutare, helst sådana som kunna gifva anledning till omsvep och tvister,
synes det nya stycket böra utgå ur förslaget.

44 §.

Vid denna paragraf erinrades, att paragrafens lydelse blefve beroende
af det innehåll, som komme att gifvas åt 17 §.

61 §.

Högsta domstolens ledamöter ansågo den i andra stycket stadgade
påföljden böra gälla äfven i det fall att såsom grufföreståndare anmäles
en person, som icke är svensk undersåte, och borde detta, till förekommande
af tvifvelsmål, i förslaget tydligt angifvas.

Öfvergångsstadgandet.

Justitierådet Claeson yttrade: Genom Kongl. kungörelsen den 19
augusti 1889 stadgades att, derest efter samma dag ansökning gjordes
om inmutning å viss kronojord, skulle i mutsedeln intagas förbehåll om
skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestäm -

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

meker om rätt för kronan att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande
vinsten, som genom ny lagstiftning kunde blifva gällande. Om
nu, på sätt förslaget innehåller, nämnda kungörelse upphäfves, utan att
det tillika föreskritves i hvad mån de nya bestämmelserna om tillgodogörande
af kronans jordegareandel skola gälla äfven för de inmutningar,
rörande hvilka dylikt förbehåll gjorts, kan uppstå tvifvel, huruvida de
nya bestämmelserna gälla dem. Tydlighet härutinnan är af nöden.

Derest, såsom jag vid 17 § hemstält, kronans återtagande af jordegareandelen
kommer att afse, förutom jord under kronans omedelbara
förvaltning, allenast utarrenderad kronojord, föranleder sådant till eu
jemkning af öfvergångsstadgandet.

Det torde ej vara tillräckligt att tillförsäkra den, som, när lagen
träder i kraft, innehar jorden, att fortfarande tillgodonjuta alla honom
enligt äldre lag tillkommande förmåner och rättigheter. Enahanda synes
nämligen ock böra gälla för den, som vid tiden för lagens utfärdande
redan slutit aftal med kronan om brukning af jord, äfven om
tillträdet sker först sedan lagen börjat tillämpas.

Justitierådet Isberg ansåg förslaget i denna del ofullständigt och
hemstälde, att i öfvergångsstadgandet i stället måtte dels föreskrifvas i
hvad mån de nya bestämmelserna skulle ega giltighet mot inmutare,
hvilkas rätt grundades å inmutningar, tillkomna före de föreslagna lagändringarne,
men efter utfärdandet af Kongl. kungörelsen den 19 augusti
1889, dels ock stadgas, att de ifrågasatta föreskrifterna om kronans
rätt till jordegareandelen å kronojord, som i 17 § andra stycket afses,
och sättet för denna rätts tillgodogörande icke skulle ega tillämplighet
mot den, som förvärfvat besittningsrätt till sådan jord före lagens trädande
i kraft.

Justitierådet Carlson, med hvilken justitierådet Hammarskjöld förenade
sig, anförde: I likhet med justitieråden Isberg och Claéson anser
jag, att i förslaget bör uttryckligen förklaras, i hvad mån de nya bestämmelserna
om jordegareandel i grufva å kronojord, som afses i 17
§ andra stycket, skola ega tillämpning å grufva, hvarå matsedel sökts
innan lagen träder i kraft.

I öfrigt torde öfvergångsstadgandet böra innehålla, att den, som
derförinnan förvärfvat besittningsrätt till sådan kronojord, eger åtnjuta
den rätt till jordegareandel och till icke inmutningsbart mineral, som
enligt äldre lag skolat tillkomma honom, samt att i följd häraf kronan
icke skall hafva jordegareandel i grufva å den jord,''derest antingen
den i 18 och 19 §§ stadgade tid för anmälan om begagnande af jordegareandel
tilländagått under besittningstiden eller ock innehafvaren af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

besittningsrätten under samma tid behörigen anmält sig till begagnande
af jordegareandelen till fullo eller till någon del.

Justitierådet Lilienberg var beträffande lagens verkan mot inmutare
ense med justitierådet Carlson samt yttrade vidare: I fråga om den,
som vid lagens trädande i kraft förvärfvat besittningsrätt till kronojord,
vill jag endast anmärka, dels att detta uttryck torde böra begagnas i
stället för orden »innehar — — — — kronojord», och dels att i slutet
kanske kunde tilläggas: »der ej annorlunda emellan honom och kronan
aftalats».

Justitieråden Hernmarck och Skärm instämde med justitierådet
Claeson.

Ex protocollo
Au g. von Hartmansdorff.

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition No 47.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maja, Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 9
mars 1894.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe och
Ohristerson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde
chefen för civildepartementet, statsrådet Groll:

I underdånig skrifvelse den 15 maj 1889 anhöll Riksdagen att
Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida det kunde
lända till fördel för kronan att å kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit
för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten, kronan
tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet
och den deraf fallande vinsten. Till stöd för denna framställning anfördes
hufvudsakligen att det, med afseende å de stora rikedomar, som
landet egde uti malmfyndigheter, särskilt i de nordligaste delarna af
Norrland, syntes vara af yttersta vigt att dessa malmfyndigheters bearbetande
och tillgodogörande verkstäldes med största omsorg och
följdriktighet samt på ett sådant sätt, att kommande generationer deraf

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

•utan onödiga uppoffringar finge nytta, äfvensom att statens intressen
i öfrigt i vidsträcktaste man — så vidt möjligt och lämpligt vore —
blefve tillgodosedda, hvadan staten borde vara i tillfälle att med uppmärksamhet
och framgång verka i denna riktning. I sammanhang
härmed framhölls att, om det ock måste förutsättas att staten ej kunde
eller borde ingå i industriela företag, öfverlåtandet af statens jordegareandel
emot malm ören, arrende eller annorledes komme att föranleda
såväl ekonomiska fördelar som framför allt möjlighet att vid upplåtelser
och i öfj-igt iakttaga statens intressen. Eu ändring af den bestämmelse
i gällande grufvestadga, enligt hvilken kronan till förmån
för inmutaren afsagt sig jordegareandelen till malmfyndigheter, som
inmutades å sådan kronans mark, hvilken ej åt annan upplåtits, vore
derföre af behofvet påkallad.

Den 17 i samma månad gjorde Riksdagen underdånig framställning
om anställande af undersökning angående befintliga apatitlager å kronojord
inom Norrbotten samt om vidtagande af derigenom föranledda
åtgärder till bevarande af statens rätt och fördel.

Med anledning af förstberörda skrifvelse utfärdades nådiga kungörelsen
den 19 augusti 1889, hvarigenom — i syfte att åt en blifvande
lagändring bereda så mycket större verksamhet — förordnades
att i matsedel, som på grund af senare gjord ansökan utfärdades å
fyndighet belägen på kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning
till brukning på viss tid åt annan upplåten, förbehåll skulle göras
om skyldighet för inmutaren att underkasta sig blifvande uya bestämmelser
om kronans rätt att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande
vinsten, samt att, när inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål
tills vidare icke finge anvisas. Dessutom anbefåldes kammarkollegium
och kommerskollegium genom nådig remiss att utlåta sig öfver innehållet
i Riksdagens framställning; i följd hvaraf, sedan yttranden infordrats
från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla län äfvensom
från samtlige bergmästare, gemensamt underdånigt utlåtande den 17
december 1890 af nämnda kollegier afgifvits.

Redan dessförinnan både frågan emellertid kommit i ett förändradt
läge och erhållit en icke oväsentligt större omfattning i följd af en
ny, den 20 maj 1890 dagtecknad, underdånig skrifvelse från Riksdagen.

I denna skrifvelse anhöll Riksdagen att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om sådan ändring i
grufvestadgan, att malm och andra mineralfyndigheter, hvilka efter
ändringens fastställande blefve upptäckta å kronojord, som ej vore

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 47.

under ständig besittningsrätt upplåten, måtte på det för staten gagneligaste
sätt kunna disponeras. Under det sålunda uttryckta önskningsmålet
innefattades först och främst att, på sätt redan nästföregående års
Riksdag hemstält, staten måtte tillförsäkras möjlighet att vid inmutning
af malmfyndigheter å kronojord komma i åtnjutande af de med gruU
brytningen förenade fördelar, för hvilken förändring kunde åberopas,
förutom de redan i 1889 års skrifvelse anförda grunder, åtskilliga från
den sistförflutna tidens erfarenhet hemtade skäl; särskild! hade intresset
hos enskilde att söka komma i besittning af den kända ymniga tillgången
på malmfyndigheter inom Norrbottens län visat sig tilltaga, i
samma mån som utsigterna till lättade kommunikationer och förbättrade
afsättningsvilkor börjat ljusna; och vore det utredt, att de rika malmfyndigheterna
inom öfre Norrland måste i en snar framtid blifva af
den största betydelse för fyllande af de större jernproducerande ländernas
behof af köpmalm. En i vissa fall känbar olägenhet, som borde
undanrödjas, läge äfven i det förhållandet att staten icke enligt grufvestadgan
kunde med trygghet emot förnyad inmutning besitta en förvärfvad
eller sönad malmfyndighet, som för det allmänna af särskild
anledning möjligen kunde vara af vigt och värde. Vidare ansåge Riksdagen
det — till undvikande åt de betänkliga förvecklingar, som för
ett litet land kunde uppstå i följd af konflikter mellan stora af utländske
män drifna affärsföretag samt statens intressen och lagar —
vara nödigt att utländska undersåtar i regel vore förbjudna att inom
landet besitta grufvor och idka grufdrift, men då, enligt Riksdagens
öfvertygelse, ett absolut förbud för utländing i sådant afseende ingalunda
vore enligt med statens och bergsbrukets sanna intressen och då
grufvestadgan redan iynehölle förbud för utländing att utan Konungens
tillstånd idka grufdrift, syntes endast vissa, i skrifvelsen närmare angifna,
mindre ändringar i detta fall vara erforderliga. Slutligen uttalade
sig Riksdagen jemväl för ändring af nuvarande stadganden
angående fyndigheter af icke inmutningsbara mineralier, så att dels
eftersökandet och upptäckandet af dylika mineralier — hvilka i flere
fall egde ett sådant handelsvärde, att de kunde blifva föremål för lönande
grufdrift — måtte uppmuntras, äfven der de förekomme enbart
och utan sammanhang med malmfyndighet, dels den orimlighet blefve
rättad, att dylika mineralier, såsom nuvarande stadganden syntes föranleda,
vore, när de förekomme inom utmål utan sammanhang med
malmfyndigheten, oåtkomliga för både inmutaren och jordegaren, dels
rättsförhållandet särskild! mellan staten såsom jordegare och inmutare
af apatitförande jernmalmer blefve ordnadt.

• Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Hvad af Riksdagen sålunda i afseende på icke inmutningsbara
mineralier andragits har i viss mån redan ledt till praktiskt resultat.
Sedan nemligen i anledning af förberörda skrifvelse den 17 maj 1889
föranstaltats ej mindre om undersökning af apatitförekomsterna inom
nordligaste delen af landet, än äfven om utredning af rättsförhållandet
mellan inmutare, å hvilkens utmål apatit på ett eller annat sätt förekomme,
och jordegaren, afläts till nästlidne års Riksdag nådig proposition
om rätt för Eders Kongl. Maj:t att på vissa vilkor åt enskilde
medgifva tillstånd till eftersökande och bearbetande af apatitfyndigheter
å kronojord, hvilken proposition i hufvudsak blef af Riksdagen bifallen.

Då Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1890 för Eders Kongl.
Maj:t föredrogs den 20 juni samma år, täcktes Eders Kongl. Maj:t i
nåder anbefalla kommerskollegium att, sedan vederbörande föredragande
af bergsärenden i samråd med utsedde komiterade utarbetat förslag
till lagbestämmelser i det syfte, som Riksdagen i dess skrifvelse angifvit,
och i sammanhang dermed jemväl tagit i öfvervägande, huruvida
derutöfver och särskildt med afseende å hvad den af Eders Kongl.
Maj:t den 14 juni 1889 tillsatta kommission för undersökning af apatittillgångar
i Norrbotten anfört erfarenheten kunde anses hafva gifvit
vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva
förändring, och i sådant fall dertill afgifvit förslag, samt brukssocietetens
fullmäktige i jernkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver
de upprättade förslagen, till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt
utlåtande i ämnet. Jemlikt den sålunda meddelade nådiga föreskriften
har kommerskollegium — sedan föredraganden af bergsärenden
i kollegium afgifvit betänkande med förslag till ändring af vissa paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1884, vid hvilket betänkande fogats
dels af de komiterades flertal afgifvet särskildt betänkande med förslag
till förändrad grufvestadga, dels ock af en bland de komiterade afgifvet
särskildt yttrande med förslag till förändrad lydelse i vissa delar
af grufvestadgan den 16 maj 1884, samt derefter ej mindre brukssocietetens
fullmäktige i jernkontoret afgifvit utlåtande med förslag till
ändrad grufvestadga, än äfven samtlige bergmästare äfvensom Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands och Norrbottens
län inkommit med yttranden — den 15 juni nästlidne år sig i
ämnet utlåtit genom då beslutadt betänkande med förslag till ändi-ing
af vissa paragrafer i grufvestadgan. Den 8 nästpåföljande september
täcktes sedermera Eders Kongl. Maj:t i nåder förordna att
högsta domstolens yttrande öfver de föreslagna ändringarne i grufveBih.
till lliksd. Vrot. 1834. 1 Sami. 1 Afd. 31 Haft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47. •

stadgan skulle inhemtas, och har sådant yttrande den 11 nästlidne
januari blifvit afgifvet.

Efter denna öfversigt öfver ärendets föregående behandling torde
det tillåtas mig att i korthet redogöra för de olika förslag, som framställe
till lösande af hufvudfrågan, nemligen huru staten må komma
i åtnjutande af de med graf brytningen å kronojord förenade fördelar.

Från ingen sida har det ifrågasatts att staten skulle återtaga jordegareandelen
för att begagna denna i fullständig likhet med eu enskild
jordegare. Emot statens omedelbara deltagande i industriela företag,
särskild! när de äro af den ofta ovissa och snart sagdt äfventyrliga
art som grufbrytning, tala också starka och väl kända skäl, hvilka
ingalunda förlora i styrka, då staten, såsom i fråga om grufvor vore
händelsen, skulle vara hänvisad till samegendom och samarbete med en
liklottig delegare.

Lemnas denna möjlighet derföre å sido, återstå hufvudsakligen
tvänue utvägar för att vinna det önskade resultatet. Man kan nemligen
antingen upphäfva inmutningsrätten å kronojord eller ock, med bibehållande
af inmutningsrätten, tillerkänna staten rätt till jordegareandel
och tillika anvisa ett lämpligt sätt för denna rätts utöfning och tillgodogörande.

I den förra af dessa båda riktningar går det af en bland de komiterade
afgifna särskilda förslaget. Detta förslag hvilar nemligen, hvad
angår fyndigheter å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehafves, på det så kallade koncessionssystemet eller samma system;
som redan är gällande i fråga om stenkolsfyndigheter. Rättigheten att å
kronojord af nämnda slag eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter
skulle — i stället för på inmutning — bero på särskild! tillstånd (koncession)
af Konungen; till erhållande af koncession skulle upptäckaren
ej hafva företräde, men, om han ej erhölle sökt koncession, skulle han
vara berättigad till eu af Konungen bestämd godtgörelse af den, som
finge koncessionen. Konungen skulle i koncessionen utsätta, bland annat,
den årliga afgift, koncessionsinnehafvaren hade att till kronan erlägga,
hvilken afgift kunde, efter omständigheterna, bestämmas i förhållande
till värdet och myckenheten af vunnet mineral eller till rörelsens afkomst
eller på annat sätt, äfvensom de särskilda föreskrifter till efterrättelse
för koncessionsinnehafvaren, hvilka i hvarje fall kunde finnas
erforderliga. Såsom skäl för den föreslagna anordningen anföres i
främsta rummet omöjligheten att på någon annan väg finna en lösning,
som kan anses tillfredsställande, och framhålles derjemte att äfven
de värdefulla mineralier, som ej äro inmutningsbara, kunna under kon -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

cessionen inbegripas och sålunda utan svårlösta förvecklingar göras för
den enskilda företagsamheten tillgängliga, äfvensom att faran för gruffältens
öfvergång i utländska händer kan genom förbehåll i koncessionen,
om icke helt och hållet förebyggas, så åtminstone väsentligen
minskas.

Koncessionssystemet bär emellertid hos de embetsmyndigheter, som
yttrat sig i frågan, vunnit nästan ingen tillslutning. Emot detsamma
bär anmärkts hufvudsakligen: att det icke kunde anses lämpligt att i
fråga om likartade malmfyndigheter låta inmutningsrätten qvarstå å
enskildes mark men upphäfva den å viss kronojord, helst som kronan
derigenom skulle komma i en väsentligt bättre ställning än enskilde
jordegare; att inom de nordligaste länen, der förändringen skulle
få sin största betydelse, genom densamma en högst välbehöflig uppmuntran
skulle undandragas det för odlingens fortgång synnerligen vigtiga
eftersökandet af nya malmfyndigheter, helst som detta eftersökande
mestadels bedrefves af mindre bemedlade personer och ovissheten för
en upptäckare att erhålla koncession vore lika stor* som svårigheten att
rättvist bestämma den godtgörelse, som, om koncessionen tilldelades
någon annan, skulle tillkomma honom; att det måste blifva med stora
vanskligheter förenadt att vid meddelande af koncession — å en tid,
då fyndighetens värde i de allra flesta fall måste vara högst ofullkomligt
kändt — finna rätta beloppet af koncessionsafgiften, så att denna
hvarken sattes så högt, att koncessionsinnehafvaren ej förmådde bära
den, eller så lågt, att kronan ej finge tillbörlig del af grufvans afkastning,
vanskligheter så mycket mera afsevärda, som malmfyndigheterna,
i motsats emot stenkolsfyndigheterna, ,i allmänhet vände allenast en kant
mot jordytan och kunde åtföljas af flere olika slags bergarter; samt att
det skulle blifva mycket svårt att bland flere sökande rättvist utse
den, åt hvilken koncessionen borde lemnas, hvaremot misstankar om
sidoinflytande och mannamån lätt skulle uppkomma. Härtill synes
kunna läggas att man näppeligen utan tvingande skäl bör genom en
på koncessionssystemet hvilande undantagslagstiftning bryta med den i
allmänhet gällande principen om inmutningsfrihet, och detta så mycket
mindre, som, i fall motsatta grundsatser skulle tillämpas på områden gränsande
till hvarandra, svårlösta kollisioner måste, till men för rättssäkerheten
och företagsamheten, uppstå. För öfrigt torde en viss vigt icke
kunna frånkännas den omständigheten att inom de landsdelar, som förnämligast
skulle beröras af lagändringen, den allmänna meningen är
afgjordt emot hvarje inskränkning i inmutningsfriheten.

De förslag, som hvila på bibehållande af inmutningsrätten å krono -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

jord, gå antingen ut derpå, att inmutaren skall såsom hittills tillgodonjuta
jordegareandelen, men med förbindelse att såsom godtgörelse för
denna förmån till kronan utgifva en enligt lagbestämda grunder beräknad
afgäld, eller ock derpå, att inmutarens lott skall liksom på enskild
jord inskränkas till hälften i grufvan och kronan tillgodogöra sig jordegareandelen
genom att emot en på aftal beroende afgift upplåta sin lott
till inmutaren eller annan. Den förra anordningen kan med en kort,
om också ej alldeles träffande benämning kallas afgäldssystemet, den
senare åter arrendesystemet.

Afgäldssystemets olika förgreningar skilja sig från hvarandra med
afseende på grunderna för afgäldens beräkning och sättet för dess utgörande.
Närmast till hands skidle det måhända ligga att låta afgälden
utgå i en viss bråkdel af den brutna malmen eller af dess värde, d. v. s.
af grufvans bruttoafkastning. Det är emellertid uppenbart att en på
något dylikt sätt beräknad afgäld antingen måste göras synnerligen låg
eller ock komrne att i många fall verka tryckande och till och med alldeles
hindra grufdriften. 1 följd af de på flera orsaker beroende olikheterna
mellan särskilda fyndigheter, är det nemligen omöjligt att uppställa
en allmänt gällande regel för förhållandet mellan bruttoafkastningen
och nettobehållningen, af hvilken senares storlek grufvans förmåga
att bära en afgäld tydligen bestämmes. Ville man fastställa afgälden
till ett visst belopp för hvarje ton bruten malm, skulle man vid
utsättande af detta belopp, för att kunna träffa det rätta, behöfva ytterligare
ett allmängiltigt antagande, nemligen om malmens värde. Såväl
brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret som kommerskollegium hafva
också i sina till afgäldssystemet hänförliga förslag förordat afgäldens
beräknande i förhållande till grufvans nettoafkastning.

Det af nämnde fullmäktige afgifna förslaget bestämmer endast till
sitt maximum den bråkdel af inkomsten, som skall utgöras i afgäld.
Enligt detsamma eger nemligen Konungen för fem år i sänder, efter
förslag af Kongl. Maj ds befallningshafvande, hvar för sitt län, fastställa
afgäldens procenttal, hvilket dock ej kan öfverstiga tio. Härigenom är
sålunda möjlighet beredd att lämpa afgälden efter förhållandena. Å
andra sidan är emellertid nämnda proportionerliga afgäld förenad med
en ffx afgift, som verkar såsom ett afgäldsminimum, i det nemligen för
hvarje inmutadt område eller utmål skall erläggas en årlig afgift af
50 kronor, hvarför dock afdrag får göras från den proportionerliga afgälden.
Såsom skäl för den fixa afgiften har anförts, bland annat, att den
proportionerliga afgälden ensam icke skulle bereda staten tillräcklig
säkerhet för åtnjutandet af en skälig godtgörelse för jordegareandelen,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

helst som inmutaren kunde känna sig frestad att, med begagnande af
de utvägar, som grufvestadgan i sådant afseende erbjöde, så länge som
möjligt dröja med fyndighetens bearbetande.

Kommerskollegium åter framhåller med styrka att intresset för
uppletande af förut okända fyndigbeter måste minskas derigenom att
innehafvare af inmutadt område eller utmål å kronans mark ålägges eu
årlig extra afgift af 50 kronor. I många fall skulle nemligen för upptäckarne,
hvilka oftast tillhörde den obemedlade delen af befolkningen,
vara svårt eller omöjligt att genom erläggande af en sådan afgift bevara
sina inmutningar vid gällande kraft, till dess personer, villiga att
gifva förlag, hunnit uppsökas och kunnat åtminstone i någon mån öfvertyga
sig om fyndigheternas värde, oafsedt att en ökning i improduktiva
utgifter af 50 kronor för år för hvarje inmutadt område eller ''
utmål under den långa tid, som ej sällan erfordrades för att åvägabringa ett
lönande arbete, säkerligen icke skulle främja hågen att uppsöka nya
fyndigheter och att nedlägga försöksarbets- och andra undersökningskostnader.
Kollegium förklarar sig ej heller kunna biträda brukssocietetens
fullmäktiges förslag om den proportionerliga afgälden. Förr än
afkastningen af ett grufföretag öfverstege skälig ränta å det nedlagda
kapitalet, hade inmutaren ingen särskild fördel deraf att staten till honom
afstått sin jordegareandel. Tvärtom skulle, i samma mån som afkastningen
blefve mindre, det för honom hafva varit bättre, om jordegaren
deltagit i arbetet och bidragit till kostnaderna. Det föresloges derföre
att afgälden skulle beräknas endast å den del af nettobehållningen, som
återstode efter afdrag af ränta å. det nedlagda kapitalet, hvilken ränta
med hänsyn till den stora risk, som vanligen vore med grufföretag förbunden,
ej borde bestämmas lägre än till 6 procent. Men när ett sådant
afdrag egt rum, kunde också afgälden sättas till en så mycket
större andel af öfverskottet, till och med till 25 å 30 procent deraf. Kollegium
stannar vid 25 procent.

Emot afgäldssystemet i det hela, och således äfven emot de af
brukssocietetens fullmäktige och af kommerskollegium föreslagna tillämpningarne
deraf, kan först och främst anmärkas att derigenom endast
den ena af de i Riksdagens skrifvelser framhållna fördelarna af jordegareandelens
återbördande åt kronan kan vinnas. Det är nemligen
endast inkomst af grufrörelsen, som på ett dylikt sätt kan beredas
staten, hvaremot ett ökadt inflytande på grufföretagen uppenbarligen
alls icke ernås. Detta har icke heller förbisetts af kommerskollegium,
som emellertid ansett sig böra i första rummet förorda afgäldssystemet,
under förutsättning att den hufvudsakligaste vigten icke bör läggas på

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

statens nyss antydda inflytande. I detta fall åter kunde kollegium biträda
det af föredraganden af bergsärenden framstälda förslaget om
utarrendering af kronans jordegareandel, ehuru detta enligt kollega
förmenande vore mindre enkelt och dess antagande förenadt med en
ej ringa risk för kronan samt, vid det förhållande att troligen i de
flesta fall ingen annan arrendator än inmutaren kunde erhållas, praktiskt
sedt icke egnadt att mycket bidraga till ökande af statens inflytande.

En annan väsentlig anmärkning mot afgäldssystemet, för så vidt
afgälden skall sättas i förhållande till nettoinkomsten, kan hemtas från
svårigheten att uppställa tillfyllestgörande normer för uppskattning af
denna. Denna svårighet framträder både med afseende å proceduren
vid uppskattningen och i fråga om grunderna för densamma.

Enligt brukssocietetens fullmäktiges förslag tillkommer uppskattningen
de vanliga taxeringsmyndigheterna. Det kan möjligen förefalla
som om dessa lika väl kunde uppskatta inkomsten i det ena syftet som
i det andra. I sjelfva verket är det dock vid bevillningstaxering och
vid den här föreslagna uppskattningen fråga om helt olika saker. Anspråket
på noggrannhet är vida starkare, då en tiondel af den uppskattade
inkomsten (utan afdrag för ränta) skall utgifvas, än när det
blott gäller de vanliga skattebördorna, och häraf följer att den sakkunskap,
som hos taxeringsmyndigheterna kan beträffande grufföretag
påräknas, framstår såsom otillräcklig. Äfven ur principiel synpunkt
måste det förefalla mindre riktigt att till taxeringsmyndigheterna hänvisa
uppskattningen i fråga om en afgäld, som icke har karakteren af
en offentlig pålaga, utan är ämnad att utgöra vederlag för öfverlåtandet
af en ekonomisk förmån. Kommerskollegium har också afhållit sig från
att efterlikna fullmäktiges förslag i denna del. Icke heller någon annan
grund för beräknande af den afgäldspligtiga inkomsten har i kollega
förslag till lagtext anvisats, men af betänkandet framgår att beräkningen
ansetts böra ske med ledning af räkenskapsböcker, som grufdriftsidkaren
borde åläggas att föra och på anfordran tillhandahålla den
myndighet, åt hvilken uppdragits att kontrollera och uppbära kronans
vinstandel.

Tydligt torde vara, såsom äfven i högsta domstolen vid dess granskning
af föreliggande förslag blifvit anmärkt, att saknaden af bestämmelser
om ordningen för afgörande af stridighet angående afgäldens
storlek innebär en betänklig brist. Åtminstone måste det, för att förslaget
ändock skall vara antagligt, förutsättas att normerna för uppskattningen
äro klart och fullständigt affattade. I annat fall kan
icke ens räkenskapernas upprättande efter vissa föreskrifna formulär

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

göra tillfyllest, bortsedt derifrån, att det torde vara synnerligen svårt
att finna formulär, passande för alla möjliga fall.

De af kommerskollegium föreslagna grunderna för" afgäldens beräkning
hafva emellertid af samtliga i granskningen deltagande ledamöter
i högsta domstolen förklarats vara alltför sväfvande för att ej
vid tillämpningen föranleda svårigheter. Det har sålunda, bland annat,
framhållits att årsvinstens rätta belopp vore väsentligen beroende deraf,
hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren
finge tillgodoräkna sig, hvarförutom det kunde vara föremål för tvekan,
huruvida och på hvilket sätt vinsten för att komma i betraktande
måste hafva realiserats, äfvensom att det syntes vara ännu svårare
att afgöra, hvad man borde hänföra till det nedlagda kapital, å
hvilket ränta finge beräknas. Fyra af högsta domstolens ledamöter
hafva vid dessa anmärkningar fogat det uttalandet att, enligt deras uppfattning,
de framhållna betänkligheterna icke torde bero allenast på den
affattning, som kommerskollegium gifvit sitt förslag, utan vara oskiljaktiga
från hvarje tillämpning af den valda principen och sålunda icke
kunna uteslutas på annat sätt än genom öfvergifvande af afgäldssystemet.

Emot detta system har slutligen äfven erinrats att kronan enligt
detsamma skulle sätta sig i en annan och bättre ställning än enskilde
jordegare och att härigenom eftersökandet af malmfyndigheter å kronojord
skulle förlamas. Helt säkert vore också i följd af de stora med
grufföretag i allmänhet förenade riskerna det i många fall fördelaktigare
för jordegaren att utan eget deltagande i ''grufbrytningen vara tillförsäkrad
äfven en måttlig del af vinsten, än att nödgas välja mellan
att öfvergifva sin jordegareandel och att underkasta sig kostnaderna
och äfventyret för deltagande, och ogynsammare för inmutaren att ensam
på egen kostnad och risk bearbeta grufvan, äfven om han finge
behålla en stor del af vinsten, än att kunna påräkna bistånd af jordegareandelens
innehafvare.

På grund af de nu anförda skälen torde afgäldssystemet böra lemlös
å sido och frågans lösning försökas på den vägen, att staten tillgodogör
sig jordegareandelen genom dess öfverlåtande åt enskilde.

De hufvudsakliga företrädena hos detta system — arrendesystemet
synas vara: att man kan undvika att gifva kronan en i jemförelse
med andra jordegare privilegierad ställning och sålunda kan förebygga
alt den i inmutningsrätten liggande uppmuntran till fyndigheters
eftersökande och bearbetande kommer att verka mindre kraftigt å kronojord
än å enskild jord; att åt staten beredes icke blott inkomst utan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

äfven vidgadt inflytande, eftersom möjlighet finnes att i upplåtelsevilkoren
vid hvarje tillfälle upptaga de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga;
att, då afgiften bestämmes för hvarje särskild! fall, den kan
bättre afpassas efter de föreliggande förhållandena och sålunda gifva
större inkomst,- än möjligt vore, om den skulle genom en allmän regel
så fastställas, att den icke i fråga om någon grufva blefve tryckande;
samt att, af samma skäl, äfven formen för och kontrollen å afgiftens utgörande
kunna lämpas efter omständigheterna och i följd häraf de förut
påpekade svårigheterna, hvad afgiftens beräkning angår, kunna helt och
hållet eller åtminstone till största delen undanrödjas.

A andra sidan hafva dock emot de framstälda, på arrendesystemet
grundade förslagen riktats åtskilliga invändningar, som icke kunna
frånkännas vigt. Det är i sjelfva verket alldeles icke lätt att finna eu
anordning, som tillgodoser på en gång statens och inmutarens intressen.
Att inskränka sig till att utan vidare göra på staten tillämpligt det som
gäller om enskilde jordegare låter sig nemligen icke genomföra. Hufvudanledningen
härtill är att söka i det obestridliga sakförhållandet, att statens
verksamhet måste försiggå i former, som i fråga om enskilde jordegare
icke hafva någon motsvarighet; i sammanhang härmed står, att staten
bör undvika direkt deltagande i grufföretag.

Den största svårighet, som för staten är med ett arrendesystem
förenad, består deri, att afgörandet, huruvida staten skall begagna sin
jordegareandel, medför omgång, kostnader och ett ansvar, så mycket
tyngre, som fyndighetens beskaffenhet i regel näppeligen kan vara
tillräckligt känd för att'' möjliggöra ett ens någorlunda säkert omdöme.
Bortsedt från ett specielt fall af jemförelsevis ringa praktisk vigt, är
det vid utmålsläggningen, som en jordegare senast skall anmäla sig till
begagnande af sin jordegareandel. Vid denna tidpunkt är det i allmänhet,
enligt hvad från sakkunnigt håll intygats, för staten omöjligt att ega
sådan kännedom om fyndighetens beskaffenhet, att staten kan med
trygghet bestämma sig för begagnande af sin jordegarerätt och åtaga
sig dermed förenade skyldigheter och risker. Härmed sammanhänger
att, såsom äfven framhållits, ganska stora och i många fall alldeles
gagnlösa kostnader måste föranledas af de besigtningar å platsen, som
förutsättas för ett beslut att begagna jordegareandelen, äfvensom att
uppdraget att pröfva företagets ekonomiska och tekniska möjligheter
medför ett tungt moraliskt ansvar, helst som ett afrådande från deltagande
i ett företag, som sedermera visar sig vara mycket lönande
eller storartadt, i allmänhet kommer att synnerligen strängt bedömas;
för öfrigt har det anmärkts att detta uppdrag icke lämpligen kunde åläg -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47. 33

gas hvarken bergmästarne, hvilka under den för undersökningar å
marken användbara årstiden ofta icke skulle jemte sina öfriga göromål
medhinna detsammas utförande och hvilkas ställning såsom opartiska
förrättningsmän derigenom skulle* förryckas, eller grufingeniörerne,
hvilka hade att tjenstgöra såsom bergmästarnes ställföreträdare, och
som uppbure en i förhållande till det ifrågavarande arbetet och det
dermed följande ansvaret alltför knapp aflöning.

Till undvikande af alla dessa svårigheter skulle den utvägen kunna
anvisas och har verkligen under ärendets behandling varit ifrågasatt, att
staten alltid eller så godt som alltid utan någon egentlig pröfning af
fyndigheten skulle anmäla sig till begagnande af jordegareandelen.
Härmed är emellertid den olägenhet förknippad, att staten måste under
en längre eller kortare tid deltaga i grufarbetet, innan grufvan blifvit
så känd, att. det definitiva beslutet om jordegareandelens begagnande
eller öfvergifvande kan fattas. Kostnaden för detta deltagande kan
visserligen genom åberopande af grufvestadgans 66 § nedbringas till en
ganska obetydlig summa, omkring 25 kronor årligen, men det har icke
utan skäl anmärkts att det skulle vara staten mindre värdigt att på
detta sätt söka förmå inmutaren att nästan uteslutande på sin bekostnad
och risk utföra det arbete, som förutsättes för vinnande af tillräcklig
kännedom om grufvan, ett omdöme som äfven har kunnat fällas
med afseende på det medel, som staten skulle anlita för att undgå fortsatt
deltagande, nemligen gruflottens förverkande genom försummelse
att inbetala vederbörligt bidrag till grufdriften.

Äfven ett i visst afseende motsatt förfaringssätt har kommit under
öfvervägande, det nemligen, att staten, sedan anmälan om jordegareandelens
begagnande gjorts, skulle, i stället för att inskränka sitt deltagande
till det minsta möjliga, så inverka på omfattningen af undersökningarna,
att fyndighetens värde så snart som möjligt kunde tillnärmelsevis
beräknas och derefter jordegareandelen utarrenderas. Emot
detta förslag har dock erinrats att ett sådant tillvägagående skulle
innebära en afvikelse från grundsatsen att kronan ej bör omedelbart
deltaga i industriel företag samt förutsätta såväl anslag som särskild!
sakkunnige tjenstemän, hvarförutom derigenom skulle frammanas ett
mycket stort antal okloka företag, hvilka för kronan sannolikt komme att
medföra större kostnader, än som betäcktes i de fall, då gynsamma
resultat ernåddes.

Icke mindre betänkligheter hafva anförts emot den äfven framkastade
planen att 22 § i grufvestadgan skalle ändras så, att jordegaren
cgde rätt att begiira viss tids uppskof med utmålsförrättningens
Bill. till Riksd. Rrot. 1834. 1 Rund. 1 Afd. 31 Iläft. b

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

företagande för att under tiden kunna — utan samarbete med inmutaren
— göra behöiliga undersökningar af malmanledningens värde.
Särskild! skulle nemligen härigenom, i strid mot den af ålder här i
landet omfattade åsigten, tvänne personer komma att hvar för sig och
oberoende af hvarandra drifva grufarbete inom samma grufområde,
äfvensom utmålsläggningen och den dermed följande större vissheten i
de grufvan rörande förhållandena till men för inmutaren uppskjutas en
tid, som, om jordegaren skulle hafva verklig nytta af uppskofvet,
måste göras ganska lång.

Det ai komiterades flertal framlagda förslaget går i ännu en annan
riktning. Enligt detsamma njuter staten för anmälan till begagnande
af jordegareandelen förlängd tid intill fem år från utmålsläggningen. För
att emellertid denna förlängning af inmutarens ovisshet skall så mycket
som möjligt oskadliggöras och han ej föranledas att till ett minimum
inskränka sina arbeten — hvarigenom hela ändamålet med förlängningen
skulle i väsentlig mån förfelas — har det tillagts att, ehvad staten
tidigare eller senare anmäler sig till jordegareandelens begagnande,
tillträdes denna dock först vid utgången af de fem åren; härigenom blir
inmutaren åtminstone för någon tid säker på att få vara ensam om
arbetet och att ensam få skörda frukten af de kostnader, som han
derpå nedlägger. Direkt framtvingas ett visst mått af arbete derigenom
att under de fem åren dels den vanliga arbetsskyldigheten fördubblas,
dels hvilostånd förbjudes, dels afgift i stället för arbete ej får
erläggas.

Emot detta förslag hafva åtskilliga invändningar framstälts. Sålunda
har det sagts att detsamma vore så ofördelaktigt för inmutaren,
att derigenom måste i väsentlig mån minskas ''hågen till inmutning.
Framhållits har särskild! att, enär under den första tiden af ett, grufföretags
tillvaro kostnaderna i allmänhet vore störst och afkastningen
minst, fördelen för inmutaren af att under den i förslaget utsatta tiden
ensam tillgodogöra sig grufvan vore för liten för att uppväga risken
att, å ena sidan, om företaget blefve fruktbärande, förlora hälften deri
utan ersättning för ens någon del af undersökningsarbetet och att, å
andra sidan, der det misslyckades, ensam få stå för förlusten. Vidare
skulle bestämmelserna om fördubbling af arbetsskyldigheten och om
förbud emot hvilostånd samt emot erläggande af afgift i stället för
försvarsarbete afskära inmutaren från den eljest för honom efter utmålsläggningen
öppna möjligheten att med ingen eller blott en ringa
utgilt vinna tid att afyttra sin rätt eller skaffa sig förlagskapital.
Tillika vore dessa bestämmelser otillräckliga för vinnande af det med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

dem åsyftade ändamålet. Äfven den fördubblade vanliga arbetsskyldigheten
kunde nemligen alltför väl fullgöras på ett sådant sätt att
ingen egentlig insigt om fyndigheten derigenom vunnes. Slutligen
kunde det icke anses lämpligt att staten, såsom enligt ifrågavarande
förslag vore fallet, för att lättare kunna skaffa sig direkt inkomst af
ett industrielt företag, tillerkände sig sjelf eu privilegierad ställning
och beröfvade inmutare å kronojord rättigheter, som de skulle hafva
egt, om fyndigheten varit belägen å enskild mark.

Föredraganden af bergsärenden i kommerskollegium har å sin sida
ansett lämpligaste sättet för genomförande af arrendesystemet vara att
i instruktion för den eller de myndigheter, som komme att handlägga
hithörande ärenden, föreskrefves, att kronans rätt till jordegareandel
endast då borde begagnas, när omständigheterna otvetydigt ådagalade,
icke blott att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde, att
kronan kunde för sin andel deri erhålla en afsevärd fördel, utan äfven
att möjlighet funnes att beräkna en lämplig afgift för jordegareandelens
öfverlåtande. På sådant sätt skulle enligt föredragandens förmenande
så mycket som möjligt minskas de omkostnader, risker och anspråk,
hvilka syntes honom vara omöjliga för staten att helt och hållet undvika
utan uppgifvande af det i Riksdagens skrifvelse angifna önskningsmålet.

I sjelfva verket är det också tydligt att enligt bemälde föredragandes
förslag, på sätt han sjelf äfven framhållit, de förut påpekade
med arrendesystemet förenade svårigheterna icke på långt när fullständigt
öfvervinnas. Det skulle sålunda jemväl enligt detta förslag blifva
nödvändigt att, när inmutning skett på kronojord, anställa undersökning
på platsen för bedömande af företagets beskaffenhet och utsigter. Kostnaderna
härför skulle i alla de fall, då jordegareandelen funnes icke
böra begagnas, vara helt och hållet förlorade. Dessutom skulle hvad
förut anförts om de vanskligheter, som vore förenade med finnandet af
personel-, som ur alla synpunkter vore fullt lämpliga att verkställa ifrågavarande
undersökningar, och om tyngden af det med desamma förenade
moraliska ansvaret ega nästan alldeles oförminskad tillämpning. Vidare
skulle det uppenbarligen ofta blifva omöjligt att genast efter utmålsläggningen,
vid hvilken anmälan om jordegareandelens begagnande ju i regel
senast måste göras, finna en arrendator och med honom träffa uppgörelse
i alla erforderliga punkter. Det skulle således alltför lätt blifva för
staten nödigt att under någon tid deltaga i grufdriften, för hvilket
deltagande både penningemedel — särskilt äfven i anledning af skyldigheten
att delvis lösa redan befintliga byggnader, redskap och förråd

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

— och tjensteman skulle erfordras. A andra sidan måste, då ett arrendeaftal
träffats, den föreställningen lätteligen kunna uppstå, att staten
vore ansvarig för riktigheten af det resultat, hvartill de förut omtalade
undersökningarne ledt, och på grund af hvilket staten bestämt sig för
begagnande af jordegareandelen och uppstält sina arrendevilkor. Äfven
bortsedt härifrån vore, för så vidt icke staten inskränkte sig till att
göra sin rätt gällande blott i undantagsfall, fastställandet af arrendevilkor
en mycket vansklig sak, då man icke utan att betydligt förlänga
tiden för statens omedelbara deltagande kunde hoppas att erhålla ledning
genom konkurrens mellan flere arrendesökande, Indika haft tillräcklig
tid att öfverväga sina anbud. För att så snart som möjligt få
tillfälle att rätta till äfventyrs förelöpande felaktigheter i detta afseende
skulle man nödgas göra den första arrendetiden mycket kort, hvaraf
åter följden kunde befaras blifva den, att arbetet under denna första
tid bedrefves på ett lamt eller eljest otillfredsställande sätt.

Sjelfva arten af de nu påpekade svårigheterna synes anvisa den
väg, på hvilken man kan vänta att komma till en mera tillfredsställande
lösning af frågan. Man bör försöka att befria staten från kostnaderna,
besväret och ansvaret med de undersökningar, som erfordras för ett
beslut att begagna rätten till jordegareandel, vidare äfven från nödvändigheten
att under första tiden omedelbart deltaga i grufdriften samt,
såvidt möjligt, från svårigheten att riktigt, bestämma arrendeafgiften.
Allt detta synes — utan ett betänkligt uppskjutande af utmålsläggningen
eller af den tid, inom hvilken staten bör anmäla sig till begagnande
af jordegareandelen — kunna vinnas genom den anordning, som jag
nu går att utveckla.

Grundtanken i denna är att redan innan tiden för anmälan om
jordegareandelens begagnande gått till ända genom infordrande af
anbud utröna möjligheten att utarrendera kronans lott. Statens första
åtgärd är derför att infordra arrendeanbud, och detta bör i regel ske
inom kort tid efter mutsedelns utfärdande. Den tid, inom hvilken anbud
skola ingifvas, sättes tillräckligt lång, för att spekulanter må hafva
tillfälle dels att, såvidt möjligt, taga kännedom om den inmutade
fyndighetens art och värde, dels att genom bildande af associationer
eller eljest försäkra sig om nödigt kapital. Utan tvifvel måste i
många fall det vara med ett ganska stort äfventyr förenadt att på
ett så tidigt stadium af grufdriften ingifva anbud på öfvertagande af
kronans lott. Men i betraktande deraf, att detta äfventyr dock icke
är större än vid transaktioner angående inmutnings rätt, synes det med
stöd af erfarenheten i afseende på sådana kunna antagas, att den en -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

skilda företagsamheten, när grufvan kan förväntas blifva af någon
större betydenhet, icke skall låta sig deraf afskräckas, utan fastmera
i dylika fall ett flertal anbud inkomma. Uteblifvandet af hvarje anbud
måste derför under vanliga förhållanden betraktas såsom ett ganska
säkert tecken derpå, att grufvan icke förtjenar statens deltagande i
grufdriften, och detta så mycket mera, som det för inmutaren uppenbarligen,
när grufvan eger något värde, finnes ett ganska starkt intresse af
att ensam blifva berättigad till densamma och han derför har anledning att
genom ingifvande af arrendeanbud söka förekomma annans deltagande.
Ingifvas åter anbud, bär staten dels den fördelen att, om en undersökning
på platsen i följd af särskilda omständigheter finnes nödig eller
önsklig, säkerhet, finnes att få vederlag för den häraf föranledda kostnaden,
dels äfven den att en värdefull ledning erhålles för bestämmande
af arrendeafgiftens storlek. Hålles möjligheten öppen att lämpa
såväl grunden för afgiftens beräkning som inom vissa gränser äfven
arrendetiden efter de i hvarje fall föreliggande omständigheterna och
spekulanters i anbuden framträdande önskningar, synes man icke behöfva
befara att afgiften blir alltför låg eller att genom en alltför kort
arrendetid arrendatorn frestas att åsidosätta de sunda principerna för
grufbrytningen; härutinnan måste äfven ett medgifvande af optionsrätt
för arrendatorn att vid arrendetidens slut å nyo få öfvertaga jordegareandelen
visa sig verksamt. Enär anbuden afgifvas utan stöd i en föregående
genom statens försorg verkstäld undersökning, handla spekulanterna
helt och hållet på eget ansvar och komma att sakna hvarje
äfven skenbar grund för anspråk på att hållas skadeslösa för de misstag
de begått, Staten är vidare, på grund af tidsföljden mellan arrendeaftalets
uppgörande och anmälandet om jordegareandelens begagnande, icke utsatt
för den risken att efter sådan anmälan under afvaktan på utarrendering
under längre eller kortare tid behöfva omedelbart deltaga i grufföretaget.
för att måhända till sist nödgas tillgripa den med dess värdighet
mindre väl öfverensstämmande utvägen att genom försummelse att
inbetala- tillskott förverka sin andel och derigenom befria sig från
vidare förpligtelse^ Man behöfver icke heller befara att staten får
utan gagn vidkännas andel i utmålskostnaden. Slutligen kan, vid
utmålsläggningen, i fråga om utmålets storlek och sträckning m. m.
billig hänsyn tagas till arrendator^ önskningar, hvilket i sin mån
måste bidraga till att uppmuntra arrendespekulationen.

Skulle i enstaka fall på grund af särskilda omständigheter någon
arrendator ej kunna genast erhållas men grundad förhoppning dock
finnas om lönande arbete, är det uppenbarligen icke med nämnvärd ut -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

gift för kronan förenadt att under någon tid genom deltagande i
försvarsarbetet bibehålla sin rätt.

Hvad nu blifvit anfördt synes mig gifva ifrågavarande anordning
ett bestämdt företräde framför hvarje annau tillämpning af arrendesystemet.
A andra sidan bevaras — med den obetydliga inskränkning,
som jag strax skall angifva — alla de förut framhållna, med detta system
förenade fördelarna: likställighet mellan kronan och andra jordegare
samt således mellan inmutare å kronojord och inmutare å enskild
jord; beredandet åt staten icke blott af inkomst, utan äfven af vidgadt
inflytande; möjlighet att afpassa afgiften efter hvarje särskildt fall
och sålunda undvika att den antingen i en del fall blifver tryckande eller
i andra fall alltför lindrig och litet gifvande; möjlighet att lämpa efter
omständigheterna äfven grunden för och kontrollen å afgiftens beräknande.
På grund häraf anser jag en åtgärd i den af Riksdagen
angifna riktningen vara möjlig och lämplig.

Den nyss antydda inskränkningen har afseende på den förstnämnda
bland de berörda fördelarne, eller fördelen af likställighet mellan kronan
och andra jordegare. För att möjliggöra en tillfredsställande användning
af arrendesystemet i dess förut omtalade form behöfvas nemligen vissa
ändringar i grufvestadgan, hvilka onekligen kunna uppfattas såsom försämrande
inmutarens rättsställning, om de än äro af försvinnande liten
betydelse i detta afseende.

Först och främst måste, för att kronan må kunna i god tid efter
mutsedelns utfärdande utbjuda jordegareandelen på arrende och dervid
kunna utsätta tillräckligt lång tid samt efter dennas utgång hafva erforderligt
rådrum före utmålsläggningen, dels den myndighet, som å
kronans vägnar har att ombesörja utarrenderingen, — lämpligen Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande — erhålla underrättelse derom, att
inmutning skett å kronojord, dels mellan denna underrättelse och utmålsläggningen
viss tid förflyta. De för åstadkommande häraf behöfliga
stadgandena hafva synts kunna på det sätt sammanslås i 22 §, att utmål
förklaras ej få utan Eders Kongl. Maj:ts tillstånd läggas å kronojord, der
jordegareandelen tillkommer kronan, förrän två år efter det att afskrift
af mutsedeln blifvit till Eders Kongl. Majrts befallningshafvande ingifven.
Härvid må erinras, att redan enligt grufvestadgans nuvarande lydelse (i
13 §) en inmutare är skyldig att viss tid innan han börjar arbetet å inmutadt
område lemna afskrift af mutsedeln till områdets egare, således,
då kronan är egare, till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, äfvensom
att för närvarande utmål icke behöfver sökas förrän tre år från mutsedelns
utfärdande, hvilken tid, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

allmänt i dess hela utsträckning begagnas. Det kan således endast vara
i sällsynta undantagsfall, som någon verklig inskränkning eller ny börda
genom det föreslagna stadgandet ålägges inmutaren.

För det andra har den, af föredraganden af bergsärenden framhållna,
faran måst undvikas, att arrendatorn af kronans lott genom försummelse
att inbetala tillskott kommer densamma att enligt grufvestadgans
65 § hemfalla till öfrige delegare i grafva»; denna fara är så mycket
större, som arrendatorn härvid kan handla i hemligt samförstånd med
dessa och emot godtgörelse, som af dem utlofvats eller gifvits. Man
kan visserligen hänvisa dertill att staten, hvilken såsom egare af lotten får
mottaga sådan anmaning och sådan ytterligare erinran, som i samma
65 § omtalas, följaktligen kommer i tillfälle att, innan det är för sent,
sjelf fullgöra inbetalningen och derigenom förebygga lottens förverkande.
Man får dock ej förbise att staten för att draga fördel af denna utväg
skulle nödgas både att vidkännas tillskottet utan visshet om framtida
godtgörelse derför och att under någon tid, till dess ett nytt arrendeaftal
kunnat träffas, omedelbart deltaga i grufdriften; det förutsättes
nemligen att den försumlige arrendatorn förverkat sin arrenderätt.

På grund af det anförda har det synts nödigt att åt kronan förbehålla
en särskild anståndstid, tillräckligt lång för att i regel, der
grufvan har något egentligt värde, en ny arrendator må kunna erhållas.
Då tillskottet skall från den vanliga anståndstidens utgång löpa
med sex procent ränta, torde de olägenheter, som för öfrige delegare
i grufvan må vara förknippade med uppskofvet, icke kunna anses vara
betydande. Snarare skulle man kunna säga att faran för en på aflägsnande
af kronans rätt riktad öfverenskommelse mellan arrendatorn och
öfrige delegare icke är med tillräcklig visshet utesluten, eftersom ett så
stort tillskott kan af dem beslutas, att hvarken staten eller någon ny
arrendator vill erlägga detsamma. Häremot kan emellertid anmärkas
dels att dylika spekulationer från arrendatorns sida af flera skäl alltid
måste vara i hög grad vågade, helst när det är fråga om eu så
kapitalstark grufegare som staten, dels att de öfrige delegarne ju äfven
skola betala motsvarande tillskott och följaktligen riskera att, om den
infordrade summan är för stor, förverka sina lotter redan vid utgången
af den vanliga anstånds tiden.

Till förekommande af misstag har det synts vara gagneligt att såväl
i 65 § som i 22 § intaga en erinran derom att det är Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, som hvar för sitt område ega å kronans vägnar
emottaga de meddelanden, som der äro i fråga. Det sätt, hvarpå denna
erinran i båda de nämnda paragraferna uttryckts, torde tillräckligt före -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

bygga den alldeles oberättigade slutsatsen att det vore endast i dessa
fall, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med afseende på dylikt
vore rätte vederbörande.

Förutom i nämnda två paragrafer (22 och 65) torde för återtagande
af kronans jordegareandel och genomförande af arrendesystemet ändring
behöfva vidtagas endast i 17 §. Dels inmutare, dels vissa kronojordsinnehafvare
måste nemligen frånkännas den dem enligt nuvarande
affattningen tillkommande rätten till jordegareandel. Det förra kan
åstadkommas genom att utesluta paragrafens sista stycke och sålunda
återgifva hufvudregeln, att jordegareandelen tillkommer jordegaren, dess
giltighet, det senare åter genom att i första stycket utelemna en eller
två af de kategorier kronojordsinnehafvare, som der tillerkännas rätt
till jordegareandel. Lika med högsta domstolen finner jag det icke
böra ifrågakomma att fråntaga boställsinnehafvare förevarande rättighet.
Det blir sålunda allenast kronoarrendatorer, som icke vidare skola
i lagrummet omförmälas. Efter denna ändring i kommei''skollegii förslag
kan det med så mycket mindre skäl förordas att utesluta bestämmelsen
om rätt för kronojordsinnehafvare att, om han begagnar
jordegareandelen, sedermera behålla gruflotten såsom sin enskilda tillhörighet.

Bland vilkoren för jordegareandelens utarrendering kunna de flesta
ej lämpligen blifva föremål för allmänt gällande bestämmelser. Af de
öfriga åter äro några sådana att de ej kräfva någon särskild redogörelse.
Tvänne punkter torde emellertid böra nu omnämnas på grund af
den betydelse de i olika afseenden ega.

Af grundsatsen, att staten bör undvika utgifter och förpligtelse^
härflytande af jordegareandelens utarrendering, följer det med nödvändighet
att en arrendator icke bör kunna vid arrendetidens slut af staten
fordra ersättning för byggnader och andra anläggningar, lika litet
som för utförda förarbeten eller anskaffade redskap och förråd. Man
kunde då tänka sig att han skulle få ersättning för större eller mindre
del af de nämnda föremålen på det sätt, att en ny arrendator skulle
vara förbunden att lösa dem. Icke heller detta kan dock medgifvas.
I sådana fall, då lösesumman uppginge till ett ansenligt belopp, vore
nemligen fara värdt att genom en sådan regel konkurrensen om det
nya arrendet skulle alltför mycket inskränkas och staten ställas inför
det valet att antingen låta den förre arrendatorn fortsätta med nyttjandet
snart sagdt på hvilka vilkor som helst eller sjelf inträda i omedelbart
utöfvande af grufdriften. Det ligger äfven i öppen dag att en sådan
situation skulle kunna afsigtligt framkallas. Ingen som helst rätt att

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 47.

fordra lösen eller ersättning bör derför tillerkännas en afträdande arrendator.
Snarare kunde man tillförsäkra honom att, om han ej finge
lösen, få vidblifva bruket af jordegareandelen under en efter omständigheterna
afpassad tid, dock ej utöfver visst maximum. Detta skulle
emellertid föranleda invecklade beräkningar och ofta ej lända arrendatorn
till någon verklig nytta, eftersom han icke på förhand kunde säkert
veta huru det komme att gå. Det synes sålunda- icke återstå något
annat än att i arrendevilkoren frånkänna arrendatorn hvarje slags godtgörelse.
Detta utesluter dock naturligtvis icke att det på grund af
särskilda omständigheter kan i enstaka fall befinnas ändamålsenligt att
i större eller mindre utsträckning tillerkänna arrendatorn rätt till ersättning,
hvilken förmån då måste motsvaras af skyldighet att erlägga
ett så mycket högre arrende.

På frågan, i hvad mån en arrendator är befogad att under sin besinningstid
borttaga, förminska eller försämra en gång utförda anläggningar
in. m., torde det icke vara nödigt eller lämpligt att här inlåta
sig. Några allmänna normer utöfver dem, som följa dels af förhållandet
till öfrige delegare, dels af grufvesfadgans 48 § och 6 kapitel, låta
näppeligen uppställa sig. Till de enskilda fallens egendomligheter kan
endast i arrendeaftalen tagas hänsyn. Det må dock anmärkas att saken
tydligen ställer sig på annat sätt i fråga om den förste arrendatorn,
än med afseende på den, som till brukande öfvertager kronans lott
i en redan länge bearbetad, med dyrbara anläggningar försedd grufva.

Emot hvad ofvan förordats, eller att byggnader och anläggningar
skola vid arrendetidens slut utan ersättning hemfalla till kronan, kan
den invändning lätt göras att i följd af en sådan regel arrendatorn blifver
alldeles afskräckt från alla mer än för det närmaste behofvet afsedda
åtgärder. Såsom redan ofvan antydts bör en sådan tendens dock kunna
öfvervinnas dels genom medgifvande af optionsrätt, dels, och framför
allt, genom ett lämpligt bestämmande af arrendetiden, på det sätt nemligen,
att arrendet ställes på så mycket längre tid, ju kostsammare förarbeten
och anläggningar erfordras. Det bör ju till och med icke finnas
något hinder derför att den, som till en början arrenderat på kort tid,
senare, när han funnit att större arbeten äro ändamålsenliga, än han
på grund af den återstående arrendetidens korthet kan vedervåga, på
derom gjord framställning genast och utan afvaktan på den första arrendetidens
slut erhåller förlängning af arrendet. För öfrigt är det,
äfven oberoende af optionsrätten, ganska antagligt att ombyte af arrendator
endast sällan kommer att ega rum; tydligen kan i allmänhet
Bill. till It ibrd. Blot. 1891. I Sami. 1 A/d. Bl Höft. G

42 Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 47.

ingen annan bjuda så mycket för jordegareandelen som den förutvarande
arrendatorn sjelf.

Medan det nu framstälda talar derför att arrendetiderna göras
långa, kommer man ur andra synpunkter till det motsatta resultatet.
Dels kan det nemligen visa sig att arrendeafgiften bör höjas, grunden
för dess beräknande ändras eller kontrollerna skärpas, dels, och framför
allt, är det endast genom att utarrendera på kortare tider, som staten verkligen
behåller saken i sin hand och är i tillfälle att med ej alltför långa
mellantider göra sitt inflytande gällande genom att tillägga nya arrendevilkor
och i öfrigt förfara efter de till äfventyrs väsentligen ändrade
omständigheterna. Det gäller derför att genom väljandet af en medelväg
söka förena dessa båda stridiga fordringar. Lämpligast synes i
sådant hänseende vara att utsätta eu, icke alltför knapp, maximitid,
hvilken skäligen torde kunna antagas till tretio år såsom i afseende å
apatitfyndigheter vid nästlidna års Riksdag bestämdes; första gången
utarrendering sker lärer i allmänhet böra väljas en betydligt kortare tid.

Sedan jag nu redogjort för det sätt, hvarpå det af Riksdagen i första
rummet framhållna önskningsmålet bäst synes kunna vinnas, må det
tillåtas mig att beröra de öfriga punkterna af Riksdagens framställning.

Dervid torde beträffande det öfverklagade missförhållandet att staten
icke kunde med trygghet emot förnyad inmutning besitta en förvärfvad
eller sönad malmfyndighet, som för det allmänna af särskild anledningvore
af vigt och värde, få hänvisas till hvad föredraganden af bergsärenden
anfört och kommerskollegium åberopat, nemligen att grufvestadgan
icke synes gifva stöd för en sådan tolkning, som den af Riksdagen
förutsatta, hvadan någon anledning till ändring eller förtydligande
af grufvestadgan i denna del icke lärer förefinnas.

Med afseende derefter å hvad af Riksdagen yttrats om önskvärdheten
af vissa ändringar i de om utländings grufdrift i riket gällande
reglerna, finner jag, i likhet med, bland andre, brukssocietetens
fullmäktige i jernkontoret och kommerskollegium, några skärpningar
af arbetsskyldiglieten eller af den kontroll, som grufdriften är underkastad,
icke böra vidtagas. Deremot har, på sätt af kommerskollegium,
bemälde fullmäktige och komiterades flertal förordats, utländings
rätt att inmuta eller eljest förvärfva grufvor här i riket synts kunna
väsentligt inskränkas och i sammanhang härmed föreskrifvas, att grufföreståndare
måste vara svensk undersåte. De bestämmelser, som kunna
finnas erforderliga för att, så vidt möjligt, förebygga att under form af
svenskt bolag idkas grufdrift för utländsk räkning, torde tillhöra bolagslagstiftningens
område.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Hvad slutligen angår det af Riksdagen önskade ordnandet i särskilda
afseenden af rätten till icke inmutningsbara ämnen, liar det redan
angifvits att ett betydelsefullt steg i den ifrågavarande riktningen tagits
genom det af nästlidne års Riksdag åt Eders Kongl. Maj:t gjorda medgifvandet
att åt enskilde upplåta å kronojord befintliga apatitförekomster.
Att i grufvestadgan intaga bestämmelser i syfte att eftersökandet
och upptäckandet af värdefulla, men icke inmutningsbara ämnen, äfven
der de icke förekomma i sammanhang med malmfyndigheter, uppmuntras
och främjas, torde, på sätt föredraganden af bergsärenden anmärkt,
icke låta sig göra utan att utsträcka inmutningsrätten äfven till dessa
ämnen eller på annat sätt inskränka jordegarens fria förfogande öfver
desamma, hvilket uppenbarligen skulle innebära en återgång till en på
goda erfarenhetsgrunder öfvergifven ståndpunkt. Något liknande kan
sägas äfven om en utsträckning af den rätt till icke inmutningsbara ämnen
inom ett utmål, som nu enligt grufvestadgans 8 § tillkommer inmutaren.
Det är emellertid att vänta att denna paragrafs föreskrifter, såvida ordningen
för bestämmande af den inmutaren tillkommande godtgörelsen
för brytnings- och uppfordringskostnader, belöpande på de ämnen, som
jordegaren kan tillegna sig, blir på ett ändamålsenligt sätt faststäld,
skola komma till allmännare användning och tillgodogörandet af de icke
inmutningsbara ämnena inom ett utmål sålunda befordras; för hvad i
sådant syfte föreslås skall längre fram redogöras.

Hvad viss kronojord vidkommer, är staten naturligen oförhindrad både
att medgifva rätt till eftersökande och bearbetande af icke inmutningsbara
fyndigheter af det ena eller andra slaget och att genom öfverenskommelse
med inmutare utvidga deras befogenhet att inom utmål
bryta och sig tillgodogöra ifrågavarande ämnen. Härför äro dock ändringar
i grufvestadgan hvarken nödiga eller lämpliga. Den rätta vägen
är fastmera den, som redan blifvit beträdd i fråga om apatitfyndigheter,
eller att, i den mån ett praktiskt intresse visar sig det fordra, Eders
Kongl. Maj:t inhemta)- Riksdagens samtycke till upplåtelser af det ena
eller andra slaget. På sådant sätt kunna de erforderliga bestämmelsérna
afpassas efter de olika förhållanden, som med afseende å särskilda
slag af mineralförekomster må vara för handen.

Såsom jag förut haft tillfälle att erinra, täcktes Eders Kongl. Maj:t,
då Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1890 föredrogs, anbefalla att
förslag skulle afgifvas jemväl till sådana ändringar i grufvestadgan, hvilka,
oberoende af det i denna skrifvelse framhållna, kunde anses nödiga.
Vissa af de på grund häraf föreslagna ändringarna synas vara förtjenta
af att genomföras. Då jag nu öfvergnr till att redogöra för hvad jag

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

i sådant afseende finner mig böra tillstyrka, torde jag, med hänvisande
i öfrigt till den af kommerskollegium åberopade motiveringen, endast
behöfva angifva de skäl, som i särskilda punkter föranledt afvikelse
från kollegii förslag, då detta inom civildepartementet omarbetats.

2 §•

I anledning af hvad fem bland högsta domstolens ledamöter anfört
finner jag det föreslagna uteslutandet af orden »på marken» i
denna paragraf liksom i 21 och 26 §§ ej böra förordas.

3 §•

Vid den af kommerskollegium föreslagna lydelsen har anmärkts
dels af två justitieråd att icke blott de för grufdriftens behof nödvändiga,
utan äfven öfriga på utmål uppförda byggnader borde förklaras
ej utgöra hinder för inmutning, dels af ett justitieråd, som i
öfrigt var af samma tanke som de förra, att undantaget från de vanliga
fridlysningsbestämmelserna icke borde hafva afseende på andra
byggnader än de å den inlösta delen af ett utmål uppförda.

För min del anser jag — eftersom eu jordegare i allt fall icke
kan hindras att genom uppförande af byggnader utesluta möjligheten
af inmutning inom vissa områden — det vara rigtigast att från fridlysning
undantagas endast sådana byggnader, som en inmutare i följd
af grufvestadgans 30 § eger rätt att oberoende af jordegarens samtycke
uppföra. Deremot finner jag det, när byggnaderna äro af denna
beskaffenhet, vara alldeles likgiltigt, af hvem eller vid hvilken tidpunkt
de uppförts. I enlighet med det nu anförda har kommerskollegii
förslag jemkats, hvarvid äfven iakttagits att bringa affattningen till
närmare öfverensstämmelse med de i 30 § använda ordalagen och
att undvika uttalande af en bestämd förutsättning derom, hvilka slags
i regel fridlysta byggnader kunna på grund af denna paragraf lofligeft
uppföras. I anledning af tillägget vid första stycket måste andra stycket
något ändras.

4 §•

I enlighet med den af sex ledamöter i högsta domstolen gjorda
hemställan torde paragrafen böra förblifva oförändrad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 47.

5 §•

Paragrafen har på de i högsta domstolen anförda grunder affattata
i öfverensstämmelse med hvad sex justitieråd hemstält och ett justitieråd
delvis biträdt.

8 §•

På sätt af sex ledamöter i högsta domstolen förordats, hafva de
tillägg, som föreslagits i syfte att utmärka att de i förevarande lagrum
omförmälda, på inmutningen grundade rättigheterna kunna i följd
af jordegareandelens begagnande tillkomma annan jemte inmutaren,
icke upptagits.

Tre ledamöter i högsta domstolen hafva beträffande den föreslagna
bestämmelsen om förlängning för de fyra nordligaste länen af den tid,
inom hvilken jordegarcn måste utöfva sin rätt att afhemta vissa ämnen,
anmärkt att icke »fyndighetens» läge, utan snarare belägenheten
af den jord, hvars egare åtnjöte afhemtningsrätten, borde vara afgörande.
Emellertid är det tydligt att just i de fall, då olika resultat
uppkomma, allteftersom man tillämpar den af kommerskollegium föreslagna
eller den af de tre ledamöterna i högsta domstolen förordade
regeln, åtminstone den senare leder dertill att olika tidsbestämmelser
gälla med afseende på delar af samma grufområde. Lämpligare synes
då vara att fästa sig vid inmutningspunktens läge och sålunda på en
gång undvika ovisshet och dubbel tidsberäkning. Att inga praktiska
betänkligheter kunna anföras emot att låta den för de fyra nordligaste
länen afsedda tidsbestämmelsen i följd af inmutningspunktens läge gälla
för en grufområdesdel, belägen utom dessa läns gränser, eller tvärtom,
ligger i öppen dag.

Med afseende på förslaget att, der tvist uppstår om beloppet af
den godtgörelse jordegaren bör gifva, med bestämmandet deraf skall
gå enligt föreskrifterna i grufvestadgans 12 §, har i högsta domstolen
anmärkts, af sex ledamöter att den ifrågasatta proceduren lätt kunde
föranleda större tidsutdrägt, än att ersättningen hunne före afhemtningstidens
utgång fastställas, och af tre ledamöter dessutom att hänvisningen
till 12 § icke syntes stå i öfverensstämmelse med affattningen
af detta lagrum, der ersättningstagaren förutsattes vara den,
som väckt fråga om ersättningens bestämmande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Båda dessa betänkligheter torde kunna aflägsnas genom en bestämmelse
att, när parterna ej ena sig om godtgörelsens belopp, tiden
för afhemtandet skall räknas från det beloppet blifvit slutligen faststäldt.
Härvid bör emellertid märkas att inmutaren skulle i hög grad
betungas, om han under lång tid nödgades se det ofta knappa utrymmet
vid grufvan upptaget af de ämnen, som jordegaren får afhemta.
Det bör således vara möjligt att påskynda det slutliga afgörandet. Ett
enkelt medel härför synes det vara, att, då skiljemän anlitats, deras
beslut ej får öfverklagas.

I fråga slutligen om förslaget att å viss kronojord jordegarens rätt
enligt förevarande paragraf skall tillkomma kronan i stället för, såsom
enligt den nuvarande lydelsen, jordens innehafvare, torde endast behöfva
anmärkas att omfånget af ändringen uppenbarligen bör bero deraf, å
hvilken jord rätten till jordegareandel tillerkännes kronan. Uttryckssättet
har lånats från gällande 17 §.

11 §•

Till vinnande af större säkerhet att för samma skada ej må mer
än en gång fordras ersättning, har det föreslagna tillägget, i något förändrad
affattning, nedflyttats till paragrafens slut.

13 §.

Komiterades flertal har anfört att, då enligt nu gällande bestämmelser
inmutaren förlorade sin inmutnings rätt, derest icke bestyrkt afskrift
af .mutsedeln inom vederbörlig tid lemnades äfven till den, som
hade nyttjanderätt till det inmutade området, och då han således vore så
godt som rättslös, om jordegaren undandroge sig att lemna uppgift å
den, som egde sådan rätt, och denna icke vore intecknad, det ansetts
billigt att afskrift af mutsedeln måste delgifvas endast åt de nyttjanderättshafvare,
som af jordegaren skriftligen uppgåfves eller som egde intecknad
rätt. Till hvad i sådant afseende föreslagits hafva brukssocietetens
fullmäktige i jernkontoret så till vida anslutit sig, att enligt deras
mening mutsedeln borde delgifvas endast innehafvaren af iutecknad
nyttjanderätt.

Ingendera af de sålunda föreslagna utvägarne synes vara fullt lämplig
och på ett tillfredsställande sätt befria inmutaren från den fara, som
tillämpningen af det nuvarande stadgandets ordalydelse kan för honom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

innebära. De öfverklagade olägenheterna torde emellertid egentligen
kunna förekomma i sådana fall, då nyttjanderättens utöfning icke klart
framträder i det yttre. Det synes derför vara tillräckligt att genom något
förändrade ordalag utmärka att stadgandet icke skall gälla i fråga om
nyttjanderättigheter af antydda slag, t. ex. afkomsträttigheter och dylikt.

I 2 mom. har kommerskollegii förslag af språkliga skäl ansetts
böra i någon män ändras.

14 §.

I öfverensstämmelse med hvad af högsta domstolens samtlige ledamöter
blifvit hemstäldt, har i kommerskollegii förslag sådan ändring
vidtagits, att läget af inmutningspunkten i stället för fyndighetens läge
må blifva afgörande för frågan, om inmutaren åtnjuter den kortare eller
den för vissa län afsedda förlängda tiden för försöksarbetets påbörjande.
Tillika har redaktionen jemkats till närmare öfverensstämmelse med
gällande lag.

21 §.

På grund af hvad i högsta domstolen vid 2 § anförts hafva orden
»på marken» i gällande affattning fått qvarstå.

22 §.

Af högsta domstolens ledamöter hafva tre hemstält att det föreslagna
tillägget om skyldighet för inmutaren att vid ansökan om utmål
bifoga prof å malmen icke måtte godkännas, och har en vid samma
tillägg anmärkt dels att skyldigheten blott borde göras vilkorlig och
beroende deraf, om bergmästaren fordrade prof, dels att ett uttryckligt
stadgande om påföljden af försummelse att fullgöra den ifrågasatta skyldigheten
vore erforderligt. Med stöd jemväl af sist anförda uttalande
anser jag lämpligast, att ifrågavarande tillägg ur förslaget utelemnas.

Såsom af en ledamot i högsta domstolen framhållits, torde eu uttrycklig
föreskrift vara af nöden om påföljden af försummelse att på
bergmästarens begäran förskjuta kostnaden för utmål släggningen, hvilket
enligt förslaget skall åligga inmutaren. I brist af en sådan föreskrift
skulle man nemligen kunna anse att genom försummelsen allenast uppskof
med förrättningens företagande åstadkommes; ett sådant uppskof
skulle emellertid icke uteslutande vara menligt för inmutaren sjelf utan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

äfven förlänga ovissheten om grufområdets slutliga storlek och form
och härigenom dels lända till skada för jordegareu, dels kunna föranleda
eu onödig fältspärrning. En bestämmelse har derför tillagts om
äfventyret, hvilket naturligast bör bestämmas så, att ansökningen saknar
verkan till bevarande af inmutarens rätt, intill dess det försummade
blifvit fullgjordt.

Af formela skäl hafva de två styckena i paragrafen betecknats
såsom mom. 1 och mom. 2.

24 §.

Den af kommerskollegium föreslagna redaktionen bär i språkligt
afseende något jemkats.

26 §.

Äfven här hafva, af samma skäl som i 2 och 21 §§, orden »på
marken» bibehållits.

31 §.

Det med ändringen åsyftade ändamålet synes kunna fullständigt
vinnas med eu något mindre rubbning af den nuvarande lagtexten.

39 §.

Förslaget lider i språkligt afseende af en viss oegentlighet, för
hvars aflägsnande redaktionen något ändrats, så att det framträder att
det allenast är fråga om olika grunder för rymdberäkningen; för att
den senare af dessa grunder, eller beräkningen efter upplagdt berg,
skall vara tillämplig, förutsättes det naturligtvis icke med nödvändighet
att den sprängda massan blifvit ur grufvan uppfordrad, utan allenast att
den blifvit sammanförd till en eller flera mätbara högar.

44 §.

Tydligen måste det vara å samma kronojord, der jordegareandelen
skall tillhöra kronan, som kronan skall återtaga den befogenhet, hvarom
i denna paragraf är fråga. För att beteckna jordens innehafvare hafva
valts de i gällande 17 § använda uttrycken.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

61 §.

Högsta domstolen har enhälligt anmärkt att, under förutsättning
af det i första stycket föreslagna tillägg, det, till förekommande af
tvifvelsmål, borde tydligt angifva^ att den i andra stycket stadgade påföljden
skulle gälla, äfven då såsom grufföreståndare anmäldes en person,
som icke vore svensk undersåte. I anledning häraf och då derjemte,
för att det med skyldigheten att utse grufföreståndare åsyftade
ändamålet skall vinnas, nödigt synes, att grufföreståndaren skall vara i
Sverige bosatt, hafva erforderliga ändringar i denna paragraf vidtagits.

Öfvergångsstadgandet.

I anledning af de inom högsta domstolen emot förslaget, framstälda
anmärkningar har åt detta stadgande gifvits en ny lydelse, afseende
att utmärka dels att den, som före den nya lagens utfärdande förvärfvat
besittningsrätt till kronojord, är, oberoende deraf om han ännu tillträdt
densamma, bibehållen vid de rättigheter, som enligt nuvarande lag tillkomma
honom, dels att inmutaren, så framt inmutningen skett före nyssnämnda
tidpunkt, icke heller är underkastad de nya skyldigheterna
och inskränkningarna till kronans förmån, med undantag dock för det
fall, att inmutaren genom förbehåll i mutsedeln tillförbundits att underkasta
sig ny lagstiftning om jordegareandel för kronan. I sammanhang
härmed har åt det på sådant förbehåll beroende temporära hindret mot utmäta
läggande gifvits en viss förlängd verkan, så att den för utarrendering
af kronans jordegareandel nödiga proceduren må kunna medhinnas;
häremot svarar en förlängning af den tid, inom hvilken utmål
enligt 21 § skall sökas.

Upplifvande! af kungörelsen den 19 augusti 1889 har åt formela
skäl flyttats till ingressen.

Bih. till Rilesd. Prut. 1834. 1 Sam/. 1 Aftl. 31 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 47.

Sedan departementschefen härefter föredragit det, i öfverensstäitimelse
med de af honom nu uttalade åsigter, inom civildepartementet utarbetade
förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
grufvestadgan den 16 maj 1884, livilket förslag finnes bilagdt detta protokoll,
hemstälde departementschefen i underdånighet att Kongl.-Maj:t
täcktes genom särskilda nådiga propositioner

dels inhemta Riksdagens yttrande öfver samma förslag;
dels föreslå Riksdagen att, derest Riksdagen i hufvudsak godkände
de ifrågasatta ändringarne af 17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, medgifva
att Kongl. Maj:t tillsvidare egde i den ordning, som af Kongl.
Maj:t närmare bestämdes,

ej mindre att åt svenske män, mot årlig afgift och under de vilkor
i öfrig!, Kong]. Maj:t faststälde, under en tid för hvarje gång af högst
tretio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande jordegareandel
i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit upplåtelsen,
att vid upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens öfvertagande
äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan ifrågakomme,
än äfven att, om ingen funnes, som vore villig eller kunde öfvertaga
begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i hvarje särskilt
fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande åt kronan
af jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma förfalla.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af Statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla samt befalde
att i öfverensstämmelse dermed särskilda nådiga
propositioner skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll
bilagorna till detta protokoll utvisa.

Ex protöcollo:
Carl G. Edman.