Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7 (Proposition 1894:7)

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

N:o 7.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen,, med förslag till
t a <7 angående ändring i vissa delar af förordningen om
krig sdomstolar och rättegången derstädes den 11 Juni 1868;

gifven Stockholms slott den SO December 1893.

ri-.i, ! irvi, f i :• <o\uy-*rjb ''od : ...Mynd to>

: ■ • hi t! • vj • ■ foaI '' öbn »jtu! niföifm

Under åberopande af hosföljande i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll samt med bifogande tillika af vederbörande myndigheters
i ärendet afgifna underdåniga utlåtanden vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt
§ 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga bilagda förslag
till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes den 11 Juni 1868.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

.far

Aug. Öster I

•gren.

Bill. till Piksd. Prof. 13l>4. 1 Sami. 1 Afä. (1 Höft.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och
rättegången derstädes den II Juni 1868.

Härigenom förordnas, att nedanstående paragrafer i förordningen
om krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 Juni 1868 skola
erhålla följande förändrade lydelse:

\ ;■ "Y ii §• '' Y\." ■ Y,

Krigshofrätten är en vid Svea Hofrätt bildad särskild afdelning.
Den utgöres af presidenten i Svea Hofrätt, såsom ordförande, en ledamot
i samma Hofrätt, hvilken af Konungen förordnas att vara öfverauditör,
samt tre militäre ledamöter.

Till militäre ledamöter förordnar Konungen, för tre år i sänder,
en generalsperson och två regementsofficerare, af hvilka en skall tillhöra
armén och en flottan; hvarjemte för tid, som nyss är sagd, af Konungen
förordnas två andre regementsofficerare, deraf en från flottan, att, vid
förfall för någon af de militäre ledamöterna, i hans ställe i Krigshofrätten
inträda.

Då mål, som röra sjökrigstjensten och manövern, förekomma, skall
regementsofficeren af armén ur rätten afgå och, i hans ställe, en regementsofficer
af flottan, hvilken af Konungen för tillfället förordnas, der
inträda. ’

Vid förfall för presidenten förordnar, på anmälan derom, Konungen
en ledamot i Svea Hofrätt att såsom ledamot Krigshofrätten biträda.

Hvad i denna § är sagdt om presidenten i Svea Hofrätt gälle ock
om tillförordnad president, der han af Konungen forordnats att jemväl
vara ordförande i Krigshofrätten.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

13 §.

Har ledamot i krigsöfverdomstol icke förut aflagt domareed, må
han ej till domareembetet träda, innan han sådan ed fullgjort.

I Krigshofrätten tage främste militäre ledamoten plats närmast
ordföranden och derefter öfrige ledamöterna i den ordning, hvartill de
embeten, de eljest innehafva, dem berättiga. För öfverkrigsrätt gälle i
i detta afseende hvad i 9 § om krigsrätt sagdt är.

Vid förfall för ordföranden i krigsöfverdomstol föres ordet af den
främste militäre ledamoten.

15 §.

Allmän åklagare vid Krigshofrätten är krigsfiskalen. Han förordnas
af Konungen; och må dertill kunna utses tjensteman i Svea
Hofrätt.

Der öfverkrigsrätt, finne6, förordne högste befalhafvaren särskild
krigsfiskal, hvilken vid den rätt är allmän åklagare.

16 §.

Protokoll föres i krigsrätt af auditören, i öfverkrigsrätt af öfverauditören
och i Krigshofrätten, efter ty särskildt föreskrifves, af tjensteman
i Svea Hofrätt.

45 §.

Krigsöfverdomstol vare domför, ändå att blott öfverauditören och
tre andre ledamöter äro tillstädes, der tre af dem om slutet ense äro.

Förhör med parter eller vittnen verkställes i öfverkrigsrätt, så ock
i Krigshofrätten, då militär ledamot der förer ordet, af öfverauditören.

Då hos krigsöfverdomstol mål till afgörande färdigt är, göre öfverauditören
muntlig berättelse om saken: uppgifve ock de lagrum och författningar,
som till målet lämpliga äro. Vid öfverläggning om beslut
säge han sin mening först.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1895.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 7.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Tisdagen den 21 November 1803.

Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Norberg,

Lilienberg,

Huss,

Isberg,

Lindbäck,

Wijkander.

Expeditionschefen Petersson föredrog i underdånighet:

Note ur protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Kongl. Regeringen den 3 innevarande månad, hvarmedelst — sedan Nya
Lagberedningen med underdånig skrifvelse den 25 April innevarande år
öfverlemnat ett af Beredningen utarbetadt förslag till lag angående ändring
i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes den 11 Juni 1868 jemte motiv, samt Svea Hofrätt och Krigshofrätten
inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden öfver samma
förslag — Högsta Domstolens utlåtande, för det ändamål, 87 § regeringsformen
omförmälde, blifvit infordradt öfver förslaget ; varande ett tryckt
exemplar af detsamma bilagdt detta protokoll.

Justitieråden Huss, Isberg, Lindbäck och Wijkander funno förslaget
ej föranleda annan anmärkning än att

då, beträffande § 11, enligt nu gällande lydelse af denna § förordnande
skall, för samma tid som för de ordinarie militäre ledamöterna,
af Konungen meddelas två regementsofficerare, deraf en från armén och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7. 5

en från flottan, att vid förfall för någon af sagde ledamöter i hans ställe
i Krigshofrätten inträda, samt giltigt skäl för borttagande af denna bestämmelse
icke syntes vara anfördt, ett liknande stadgande borde på sätt
jemväl Krigshofrätten tillstyrkt, i förslaget införas,

samt att då bestämmelsen i första punkten af § 45 syntes kunna
lemna rum för den misstydning, att Krigshofrätten icke i något fall
skulle vara domför med mindre tre af dess ledamöter vore om slutet
ense, Justitieråden ansåge samma bestämmelse böra förtydligas.

Justitierådet Lilienberg anförde: Nya Lagberedningens nu föredragna
förslag lider visserligen icke af samma fel, som 1881 års, i det att antalet
militäre ledamöter i den då föreslagna nya Krigshofrätten var
underlägset antalet civile; men behofvet att för den önskade föreningen
emellan Krigshofrätten och Svea Hofrätt finna en form, af hvilken tydligt
framginge skyldigheten för ledamöterna i Svea Hofrätt att jemväl
tjenstgöra i Krigshofrätten, har dock ledt till förslaget att skapa en ny
afdelning vid Svea Hofrätt med presidenten till ordförande, en ledamot
i samma hofrätt såsom öfverauditör och tre militäre ledamöter, således
i allt fall två civile ledamöter och, i stället för nuvarande fyra, endast
tre militäre. Såsom ytterligare motiv för den föreslagna förändringen
anför Lagberedningen, att det civila elementet inom Krigshofrätten skulle
behöfva förstärkning och att bestämmelsen om presidentens ordförandeskap
syntes särdeles välbetänkt. Men i båda punkterna hyser jag betänkligheter.
Om också de mål, som från krigsrätterna dragas under
Krigshofrättens pröfning, oftast äro af enklare natur, så gäller detta deremot
icke i allmänhet de åtal mot officerare, som Krigshofrätten har att
i första hand handlägga. Icke blott de synnerligen invecklade och svårlösta
frågor, som kunna uppstå, då det gäller t. ex. en högre befälhat -varcs förhållande under en flottmanöver, eller i en strid, eller vid försvar
af en fästning, hvad han då bort göra eller icke göra, kräfva speciella
fackinsigter och en erfarenhet, som beggedera ligga alldeles utom den
civile embetsmannens område, utan äfven andra vanligare fall måste ofta
bedömas efter förhållanden, som för honom äro främmande. I krigslagarne
söker han förgäfves upplysning om de militära pligter och den
militära uppfattning, hvars kränkande stundom kan konstituera brottet.
Då i dessa lagar talas om hvad krigstuktens upprätthållande eller krigsmagtens
anseende kräfva eller om den som underlåtit uppfylla sin tjenstepligt
så, som det en ärlig och tapper krigsman egnar, förutsätter lagen,
att de föreliggande fallen varda bedömda af personer, som genom sina
insigter om en sann militärandas kraf också äro fullt kompetenta domare.
Hvad här är endast antydt torde dock vara tillräckligt för att motivera

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

att det nuvarande militära elementet i Krigshofrätten icke försvagas,
men dertill kommer, att en förstärkning af det juridiska säkerligen icke
lärer vara af behofvet påkallad. Då erfarenheten inom Högsta Domstolen
kan tjena till belysning af denna fråga, torde böra meddelas, att
Krigshofrättens nuvarande organisation icke gifvit anledning till någon
befogad anmärkning i afseende å uppfyllandet af dess värf, och dessutom
är genom Högsta Domstolens sammansättning vid krigsrättsmålens
behandling tillräcklig garanti redan åstadkommen för att de rent juridiska
synpunkterna skola varda behörigen beaktade. I alla händelser
borde eu förstärkning ej ske på bekostnad af det fackkunniga elementet,
såsom förslaget åsyftar.

Om förminskningen i det militära elementet således i och för sig
möter stora betänkligheter, är förhållandet detsamma med det dermed
från förslagets ståndpunkt nödvändigt förenade ombytet af ordförandeskap
i Krigshofrätten. I stället för en generalsperson skulle den till
ordförande få en civil embetsman, presidenten i Svea Hofrätt. Utan
tvifvel komme detta att inkräkta på egenskapen af militärdomstol, man
må huru ofta som helst förkunna att de militäre ledamöterna dock äro
öfvervägande till antalet och sålunda, om de äro ense, bestämma domslutet.
En civil embetsman komme dock, i de fall då undersökningen
sker inför Krigshofrätten, att såsom ordförande leda förhandlingen, han
skulle underteckna dess domar, föreskrifter om ransakningar m. m., så
att i stället för en general komme en civil embetsman att framstå så
att säga som representant för den högre dömande myndigheten i militära
mål. Jag betviflar att detta åtminstone ur militärandans eller disciplinens
synpunkt kan vara välbetänkt.

Men ehuru jag på dessa i korthet anförda skäl finner mig böra
afstyrka det nu framlagda förslaget, skulle jag dock, då den ekonomiska
synpunkten alltjemt varit den vigtigaste vid denna frågas långvariga
behandling, till vederbörandes bepröfvande vilja bifoga en hemställan
huruvida icke, med bibehållande i allo åt Krigshofrättens nuvarande organisation,
rättsskipningen der skulle kunna ordnas mera ekonomiskt
genom eu anordning af följande beskaffenhet. Medelst de nu gällande
löneregleringarna är det i allmänhet förbudet innehafvare af ordinarie
befattning att dermed förena annan tjenst å rikets stat. Från denna i
hufvudsak välbetänkta föreskrift skulle man väl dock kunna göra ett
undantag, hvarigenom det blefve möjligt för ordinarie embetsmän i vissa
verk, såsom Svea Hofrätt, Nedre Justitierevisionen och Kongl. Maj:ts
kansli, att med sina befattningar der förena de åtminstone under vanliga
förhållanden mindre ansträngande civila belättningarne i och vid

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Krigshofrätten — en förening, som det föredragna förslaget antager såsom
utförbar hvad Svea Hofrätt angår. Säkert skulle det icke möta
stora svårigheter att sålunda på frivillighetens väg förvärfva lämplig person
för krigshofrättsrådsembetets upprätthållande, förutsatt att tillräckligt
arfvode erbjödes, ty af godtköpsdomare kan man icke vänta annat
än dålig rättsskipning och hvad de andra befattningarne angå skulle de
säkert med lätthet kunna besättas. Den åstundade reduktionen i utgifter
synes möjligen kunna åvägabringas på detta sätt, utan att man till densammas
vinnande behöfde taga sin tillflykt till den föreslagna egendomliga
föreningen mellan Svea Hofrätt och Krigshofrätten.

Justitierådet Norberg, som ansåg sig icke ega anledning att ingå
i vidare utredning och bedömande af frågan, om och i hvilken mån förslagets
genomförande kunde befinnas påkalla förstärkning af de arbetskrafter,
öfver hvilka Svea Hofrätt egde att förfoga, lemnade i öfrigt
förslaget utan vidare anmärkning, än att, på sätt redan blifvit inom
Högsta Domstolen påpekadt, den ifrågasatta lydelsen af första punkten
i 45 § syntes böra förtydligas.

Justitierådet Glimstedt ansåg, med afseende å hvad Krigshofrätten
och Svea Hofrätt anmärkt emot förslaget, sig icke kunna tillstyrka detsamma.

Ex protocollo
Carl Boheman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 7.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Lördagen den SO December 1893,

i närvaro af:

, »i p i*‘i •> • ; f ;■•{{> /{ . I y-•*>■**! j i i • i •; ,!•'' i.-. , .t i>|»f ''* ; _} |j

Hans Excellens Herr Statsministern Boström,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Friherre von Essen,

Friherre Åkerhieem,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,

Friherre Rappe, .

Christerson,

Justitieråden: Norberg,

Hammarskjöld.

Departementschefen, Statsrådet östergren anmälde i underdånighet
Nya Lagberedningens den 25 sistlidne April aflemnade förslag till
lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes den 11 Juni 1868; öfver hvilket förslag underdåniga
utlåtanden afgifvits dels efter remiss den 5 sistlidne Maj af Svea
Hofrätt och Krigshofrätten, dels efter remiss den 3 derpåföljde November
af Högsta Domstolen.

Efter att hafva redogjort för innehållet af såväl Nya Lagberedningens
förslag som de deröfver afgifna utlåtandena anförde föredragande
Departementschefen vidare:

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

Emot förslaget, såvidt det går ut på att eu af de fyra nuvarande
militäre ledamöterna i Krigshofrätten skulle ersättas med en lagfaren
ledamot, har Krigshofrätten anmärkt, att, äfven om en dylik förändring
kunde från uteslutande juridisk synpunkt anses önskvärd, den dock helt
och hållet strede mot den militära uppfattningen med dess berättigade
kraf, att inom militärdomstolarne det militära elementet blefve så starkt
representeradt som möjligt; och hafva jemväl inom Högsta Domstolen
två justitieråd uttalat sig emot den sålunda ifrågasatta minskningen af
militärledamöternas antal. Då emellertid dessa ledamöter fortfarande
komma att bilda pluralitet inom Krigshofrätten, och en förstärkning af
det speciel lagkunniga elementet städse uppstälts såsom ett önskningsmål
i fråga om samma rätts ombildning, synes mig berörda anmärkning
icke böra föranleda till förslagets underkännande.

Den i öfrigt vigtigaste anmärkningen mot förslaget torde vara den
af Svea Hofrätt framstälda, att förslaget icke skulle kunna genomföras
utan att Hofrättens arbetskrafter, af hvilka Hofrätten sjelf vore i fullt
behof för fullgörande af egna åligganden, i betänklig mån försvagades.
I detta hänseende har Hofrätten anmärkt och framhållit, att det arbete,
som skulle åläggas öfverauditören, ej kunde af honom verkställas äfven
under nuvarande förhållanden med mindre ganska ofta honom bereddes
ledighet från de egentliga hofrättsgöromålen, och att denna ledighet med
hänsyn till den ökning af Krigshofrättsmålen, som vore att motse såsom
en följd af den nya arméorganisationen, kunde komma att närma sig
till permanens.

För att, såvidt möjligt varit, bedöma, i hvad män de af Hofrätten
sålunda utialade farhågor kunna anses grundade, hafva på min begäran
Krigshofrättens domböcker för tioårsperioden 1883—1892 blifvit genomgångna
och anteckning gjorts för hvarje af Krigshofrätten under denna
tid meddeladt utslag dels om beskaffenheten af det mål eller ärende,
deri utslaget gifvits, dels, beträffande målen, om arten af det brott,
livarom i målet hufvudsakligen varit fråga; och har dessutom beträffande
de till Krigshofrätten aflåtna Kongl. remisser upplysning infordrats om
beskaffenheten af den åtgärd, hvartill en hvar af dem gifvit anledning.

Utaf denna undersökning, hvars resultat finnes sammanfattadt i
två tabeller, hvilka torde såsom bilagor litt B. och C. få fogas vid detta
protokoll, framgår, att Krigshofrätten under tioårsperioden haft att handlägga
i medeltal årligen:

15,4 mål, deraf 6,5 omedelbart upptagna och 8,9 genom besvär fullföljda,
af hvilka senare 47,2 procent blifvit utan kommunikation afgjorda;

10 straffsammanläggningar eller andra ärenden, som föranledt utslag;

Bill. till liiksd. Prat. 1804. 1 Sami. 1 Afd. (1 Höft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

I Kongl. remiss å till Krigshofrättens utlåtande öfverlemnadt förslag;
samt

II Kongl. remisser, hvarigenom Krigshofrätten anbefalts infordra
förklaring öfver anförda underdåniga besvär eller handlingar eljest blifvit
infordrade eller Krigshofrätten för kännedom delgifne.

Vid jemförelse med tioårsperioden 1871 —1880, då, såsom i justitieministerns
anförande till statsrådsprotokollet för den 11 November 1881
finnes upplyst, de afgjorda målens antal uppgick till i medeltal 25 om
året, visar sig sålunda en afsevärd minskning i arbetsmaterialet. Såväl
Krigshofrätten som Svea Hofrätt uppgifva emellertid, att under sistlidet
och innevarande år skulle inträdt en anmärkningsvärd stegring i Krigshofrättens
göromål. Hvad angår 1892 lärer dock denna stegring vara
mera skenbar än verklig, då utaf de såsom afgjorda under nämnda år
uppgifna 35 »mål» ej mindre än 24 befinnas angå allenast sammanläggning
af straff, hvadan de verkliga brottmål, som Krigshofrätten under
samma år afdömt, utgöra 11 eller mindre än något föregående år under
tioårsperioden utom 1886, då målen likaledes utgjorde 11. Under 1893
är deremot stegringen verklig, ehuru näppeligen af den betydelse som
Hofrätterna antagit. Utslagens antal under detta år uppgår, såvidt nu
är kändt, till 43, deraf dock 18 afse allenast sammanläggning af straff.
Återstående 25 äro meddelade i mål, af hvilka 7 angå åtal mot krigsrättsledamöter
för fel i domareembetets utöfning — en exceptionelt hög
siffra, som synes bero på tillfälligheter — 9 äro omedelbart upptagna
mål och 9 genom besvär fullföljda.

Hvad åter angår arten af de förbrytelser, hvarom Krigshofrätten
under nu ifrågavarande tioårsperiod haft att döma, torde till en början
böra anmärkas, att under denna tid icke förekommit något mål af den
beskaffenhet, att deri meddeladt utslag blifvit Krigshofrättens pröfning
understäldt. Vidare framgår af de i Tab. II angifna siffror, att under
dessa år talrikast förekommit, såväl bland de omedelbart upptagna målen
som bland de genom besvär fullföljda, åtal för vårdslöshet, försummelse
eller oförstånd vid fullgörande af tjenstepligter. Derefter följa i antal:
bland de omedelbart upptagna målen: åtal för fel i domareembetet, för
missbruk af förmånsrätt, misshandel eller förolämpning mot underordnad,
för förargelse eller vanvård af den aktning krigsman bör af andra ega;
samt bland de genom besvär fullföljda: åtal för misshandel eller förolämpning
mot förman, för vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans
i tjensten gifna befallning, för rymning eller delaktighet deri, för förargelse
eller vanvård af den aktning krigsman bör af andra ega. I fråga
om flertalet af dessa mål torde xitan fara för misstag kunna uttalas, att,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

ehuruväl de visserligen kunna vara och oftast väl äfven äro af beskaffenhet
att af domaren kräfva ett moget omdöme, varsamhet och förtrogenhet
med militära förhållanden, de dock förvisso icke kunna anses såsom
invecklade och svåra mål.

Af hvad jag nu anfört synes mig framgå, att hvarken omfattningen
eller beskaffenheten af det arbete, som Krigshofrätten, enligt
hittills vunnen erfarenhet, har att utföra, rättfärdiga Svea Hofrätts ofvanberörda
farhågor, utan torde Nya Lagberedningens antagande, att öfverauditören
under vanliga förhållanden bör kunna genom ökadt arbete
och lämplig fördelning af detsamma medhinna såväl hofrättsgöromålen
som öfverauditörens åligganden, befinnas vara mera med förhållandena
öfverensstämmande.

Att krigshofrättsmålen komma att i någon mån ökas till följd af
den nyss antagna arméorganisationen, synes vara antagligt, men då
storleken af denna ökning för närvarande icke kan ens närmelsevis
bedömas, och samma ökning väl finge uppgå till åtskilliga gånger det
nuvarande arbetsmaterialet, innan öfverauditörens tid och arbete kom me
att tagas i anspråk i den omfattning, som Svea Hofrätt synes hafva
förestält sig, torde ett undanskjutande af den nu ifrågasatta reformen
icke kunna på sådan grund ifrågasättas.

Svea Hofrätt har i sitt utlåtande framhållit, att Hofrätten för närvarande
arbetar under trycket af en ganska stor balans, att antalet dit
inkommande mål under senare tid afsevärdt ökats, och att de sex ordinarie
divisionernas arbetsprodukt endast med svårighet håller jemna
steg med antalet inkommande mål. Med hänsyn härtill är att erinra,
att det nu anmälda förslaget, såsom ock af Nya Lagberedningen framhållits,
ordnar Krigshofrätten så, att dess verksamhet ej i nämnvärd
mån bör inverka på arbetets gång i Svea Hofrätt.

Det kan dock icke bestridas, att en viss oegentlighet ligger deri,
att åt eu hofrättsledamot uppdrages att vid sidan af sitt egentliga embete
och med rätt till ledighet från detta, då sådant kan vara af behofvet
påkalladt, uppehålla de krigshofrät.tsrådet nu åliggande göromål.
Emot denna oegentlighet bör emellertid vägas: att krigshofrättsmålen,
på sätt under behandlingen af föregående förslag i ämnet blifvit uppenbart,
ej kunna utan vidare öfverflyttas å allmän domstol, att krigshofrättsrådets
åligganden icke äro af den omfattning att de i och för sig
taga en persons tid och krafter i anspråk, att de dock måste varda
utförda, och att krafvet på deras behöriga skötande tvifvelsutan bäst
tillgodoses, om de anförtros åt en person, som icke blott eger den erfarenhet
och utbildning inom den allmänna rättsskipningen, som kan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

påräknas hos en hofrättsledamot, utan äfven är i tillfälle att vid sidan
af militärjueticen fortfarande deltaga i den allmänna. Med hänsyn till
dessa förhållanden och då annat sätt att för måttliga kostnader få ifrågavarande
domarevärf utfördt än att uppdraga detsamma åt innehafvaren
af annan domarebefattning icke lärer kunna påvisas, vill det synas mig
som skulle Nya. Lagberedningens förslag derutinnan innebära den förmånligaste
lösning, som under nuvarande förhållanden står till buds.

Svea Hofrätt har ansett, att öfverauditörsbefattningen borde frånträda,
då innehafvaren deraf befordras till hofrättsråd, och att förty
lagförslaget borde innehålla, att endast assessor kunde vara öfverauditör.
Då emellertid en dylik bestämmelse skulle lägga hinder i vägen för
att vid kortare förfall för öfverauditören, som väl i regel bör vara ordinarie
ledamot i övea Hofrätt, till ställföreträdare för honom förordna
adjungerad ledamot, samt öfverauditörsuppdraget i alla händelser icke
bör innehafvas längre, än som utan särskild olägenhet låter sig förena
med innehafvarens tjenstgöringsskyldighet inom Svea Hofrätt, synes
mig den af Hofrätten föreslagna ändringen icke lämplig eller ur den
af Hofrätten angifna synpunkt behöflig.

_ I anledning af Krigshofrättens derom framstälda anmärkning, som
blifvit af Högsta Domstolens fleste ledamöter biträdd, har i förslaget
införts bestämmelse derom att, för samma tid som de ordinarie militärledamöterna
i Krigshofrätten utses, jemväl skola förordnas ställföreträdare
för dem.

Vid förslagets granskning i Svea Hofrätt har af fem ledamöter,
af hvilka. fyra ansett krigshofrättsrådsembetet böra bibehållas såsom
särskild från ledamotskap i Svea Hofrätt skild befattning, ifrågasatts,
att för vinnande af besparing krigsfiskalens åligganden skulle öfverflyttas
a advokatfiskalen i Svea Hofrätt. Denna anordning var vid uppgörande
af 1881 års förslag påtänkt, men måste öfvergifvas på grund
af deremot mötande betänkligheter, af hvilka en del fortfarande qvarstå.
Pluraliteten inom Hofrätten har äfven uttalat sig mot en dylik
förening af krigsfiskalens och advokatfiskalens åligganden, och Nya
Lagberedningen har i sitt utlåtande anfört goda skäl för sitt förslag
att bibehålla krigsfiskalsbefattningen såsom särskild tjenst, till hvilken
dock skulle kunna förordnas tjensteman i Svea Hofrätt. Förslaget är
i denna del af Högsta Domstolens fleste ledamöter lemnadt utan anmärkning,
och saknar jag vid dessa förhållanden anledning att deruti
vidtaga någon ändring allra helst om, såsom nedan närmare omförmäles,
å krigsfiskalen derjemte öfverflyttas en del af de göromål, som nu
åligga sekreteraren i Krigshofrätten.

Dessa sist omförmälda göromål har Nya Lagberedningen ansett

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

kunna utan svårighet fördelas mellan Svea Hofrätts notarier och öfrige
tjenstemän. Häremot har Svea Hofrätt anmärkt, att det skulle blifva
allt för ofullständigt sörjdt för Krigshofrättens betjenande med protokollsföring
och expedition, om härför skulle anlitas än den ene än den andre
af Hofrättens notarier, och att en ständig protokollsförande och expeditionshafvande
förty vore för arbetets jemna och säkra gång nödig. Åt
samme tjensteman borde då jemväl uppdragas emottagande af inkommande
handlingar och deras diariiföring, helst Hofrättens aktuarie och
tiskaler, hvilka eljest finge öfvertaga sistnämnda göromål, vore de strängast
sysselsatta af alla Hofrättens tjenstemän.

Att, såsom Hofrätten sålunda ifrågasatt, bibehålla en särskild
tjensteman med de åligganden, som nu tillhöra Krigshofrättens sekreterare,
synes mig icke vara af behofvet, oundgängligen påkalladt. Visserligen
delar jag Hofrättens mening om olämpligheten af att protokollsförande
i Krigshofrätten alltför ofta ombytes, hvilket svårligen lärer
kunna undvikas, derest protokollsföringen skall lika fördelas mellan alla
Svea Hofrätts notarier, men hinder synes mig icke möta att uppdraga
denna protokollsföring, åtminstone för någon längre sammanhängande
tid åt en af desse notarier, allra helst om, såsom jag i annat sammanhang
vill inför Eders Kongl. Maj:t, föreslå, till Krigshofrättens disposition
ställes ett mindre anslag, genom hvilket ersättning kan beredas
protokollsföranden i den mån sådant icke kan ske genom lättnad i tjenstgöringen
inom Svea Hofrätt. Hvad angår diariiföring af de till Krigshofrätten
inkommande handlingar, synes mig som skulle densamma
kunna delas, så att åt krigsfiskalen kunde öfverlemnas att diariiföra
inkommande Kongl. bref och remisser samt andra ärenden såsom fångförteckningar,
anmälningar om aflemnande af krigsrättsprotokoll, om
förordnande af och tjenstledighet för auditörer och vice auditörer m. m.,
hvilka ärenden utgöra den ojemförligt största delen af hvad som skall
i Krigshofrättens diarier införas, hvaremot besvär och andra handlingar
i mål, som tillhöra Krigshofrättens handläggning, skulle antecknas af
vederbörande tjensteman i Svea Hofrätt. Med en dylik fördelning blefve
den diariiföring, för hvilken Svea Hofrätts tjenstemän tagas i anspråk,
af så ringa omfattning, att den icke kan nämnvärdt inverka på deras
arbete. Öfrige enligt gällande instruktion Krigshofrättens sekreterare
nu åliggande göromål äro icke af någon betydenhet för den, som får
sig ålagdt att dem besörja.

I anledning af den utaf Högsta Domstolens fleste ledamöter mot
den föreslagna lydelsen af 45 § framstälda anmärkning, har samma §
blifvit omredigerad.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Angående de ändringar i anslagen under riksstatens andra hufvudtitel,
hvartill den nu föreslagna ombildningen af Krigshofrätten föranleder,
torde jag få inför Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställning
i sammanhang med öfriga frågor, som röra regleringen af
andra hufvudtitelns stat.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes godkänna det nu anmälda
förslaget till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
krigsdomstolar och rättegången derstädes den 11 Juni 1868 med de
af mig förordade jemkningar och i öfverensstämmelse dermed till Riksdagen
aflåta nådig proposition i ämnet.

Chefen för Landtförsvarsdepartementet, Statsrådet Friherre Rappe
yttrade:

Mot den af chefen för Justitiedepartementet föreslagna ändringen
i Kongl. förordningen om krigsdomstolar, så vidt den militära rättegångsordningen
i öfrigt bibehålies oförändrad, finner jag mig böra uttala
allvarliga betänkligheter, och jag stöder härvid min uppfattning
på hufvudsakligen samma skäl, hvarpå Krigshofrätten grundat sitt afstyrkande
af förslaget.

Erfarenheten har icke visat, att Krigshofrätten med dess hittills
varande sammansättning brustit i fullgörandet af sina åligganden. Försvagandet
af det militära elementet i denna domstol, så länge den är
första instans för en så vigtig klass inom krigsmakten som officerskåren,
måste betraktas såsom skadligt för rättsskipningen genom det
minskade mått af militära fackinsigter och militär erfarenhet, som sålunda
kommer domstolen till del, och, så vidt mig är bekant, finnes
intet land, der visse krigsmän, stälde för krigsdomstol, såsom vid den
nya föreslagna domstolen, i ordföranden möta en civil embetsman. Det
kan dessutom icke verka annat än menligt på disciplinen inom krigsmakten
i dess helhet, att officerare dömas af en rätt, der det militära
elementet är svagare företräda än vid den, inför hvilken underbefäl
och menige dragas.

En mera omfattande omarbetning af den militära rättegångsordningen
är jemväl af behofvet påkallad. 1892 års förbättrade härordning
har skapat fasta |förband ofvan regementena, arméfördelningar,
hvilka kräfva sina särskilda krigsrätter så i fred som krig. En sjelfständigt
för sig bestående civilmilitär kår, intendenturkåren, har enligt
samma härordning tillkommit, hvilken kår enligt nu gällande rättegångsordning
skall hafva sin egen krigsrätt, men kåren eger icke eu
chef, som kan förordna dylik rätt, eller medlemmar, som lagligen

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 7.

kunna taga plats i rätten. För etapp väsendet vid hären i fält erfordras
slutligen krigsrätter med territoriel myndighet, medan nuvarande rättegångsordning
tillerkänner dylik myndighet allenast åt garnisonskrigsrätterna.
Företages nu antydda mera omfattande omarbetning af den
militära rättegångsordningen, torde utan nämnvärdt ökade kostnader
kunna tillika så anordnas, att officerarne i första instans ställas inför
krigsrätt, bildad, allt efter förhållandena, vid regementena eller vid
de ofvan dessa stående fast organiserade arméfördelningarna. Krigshofrätten
varder sålunda för alla krigsmakten tillhörande allenast appellationsdomstol,
och då falla med ens de anmärkningar, som från militär
sida skäligen kunna göras mot det förevarande förslaget till domstolssam
mansättning.

Jag kan till sist icke anse ärendet vara af så brådskande beskaffenhet,
att det bör redan nu afgöras, utan håller före, att, sedan
frågan om Krigshofrättens ombildande så länge varit å bane, det väl
är möjligt att ytterligare låta frågan anstå den tid, som torde vara
erforderlig för att omarbeta förordningen om krigsdomstolar i ofvan
antydt syfte och så, att den militära rättegångsordningen i sin helhet
och i fullt tidsenlig form kan på en gång föreläggas Riksdagen.

Chefen för Sjöförsvarsdepartementet, Statsrådet Christerson, som
ansåg sig icke ega anledning uttala sig beträffande de ändringar i nu
gällande bestämmelser angående första instansens krigsdomstolar, som
chefen för Landtförsvarsdepartementet med hänsyn till förhållandena
inom armén ansett af behofvet påkallade, förklarade sig i öfrigt och
under åberopande af hvad Krigshofrätten i dess utlåtande anfört instämma
med chefen för Landtförsvarsdepartementet.

Med anledning af hvad af cheferna för Landtförsvars- och Sjöförsvarsdepartementen
sålunda blifvit anfördt, anhöll föredragande departementschefen
att till hvad han förut yttrat få underdånigst tillägga:

att i en krigsdomstol, hvilken såsom Krigshofrätten jemväl har
att fungera såsom appellationsdomstol, vore de juridiska insigterna af
minst lika stor vigt och betydelse, som de militära;

att, då enligt den föreslagna nya organisationen af Krigshofrätten
antalet militäre ledamöter vore öfvervägande, anmärkningen att minskningen
af de militäre ledamöternas antal från 4 till 3 skulle vara skadlig
för rättsskipningen syntes sakna befogenhet;

att det hittills icke visat sig vara förenadt med någon olägenhet,
att krigsmän, stälde inför krigsdomstol, der möta en civil embetsman,
andi tören eller krigshofrättsrådet, som enligt nu gällande lag anställer

16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

förhör med parter och vittnen och således i hufvudsak leder ransakningen; a«,

då det icke blifvit angifvet på hvad sätt eller af hvilka skäl
den ifrågasatta förändringen skulle kunna inverka menligt på disciplinen
inom krigsmakten i dess helhet, den i berörda hänseende uttalade
farhåga icke syntes kunna tillmätas vidare betydelse;

samt att den af chefen för Landtförsvarsdepartementet ifrågasatta
mera omfattande omarbetning af den militära rättegångsordningen desto
mindre borde verka till undanskjutande af den nu föreliggande, slutberedda
frågan om Krigshofrättens ombildning, som bemälde departementeschef
sjelf förutsatt, att en krigshofrätt förfarande måste finnas,
och ej haft något att invända mot dess ordnande på nu föreslaget
sätt, om de af honom förordade ändringarne i den militära rättegångsordningen
varda genomförda.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till
föredragande departementschefens hemställan och behagade
Hans Maj:t Konungen, i öfverensstämmelse med
hvad Statsrådets fleste ledamöter sålunda tillstyrkt, i
nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas proposition
af det innehåll Bil. litt. D vid detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Bilaga litt. B.

Tab. I.

Af Krigshofrätten under åren 1883—1892 handlagda mål och
ärenden, som föranledt utslag, äfvensom behandlade Kong], remisser.

	Mål, af Krigs-hofrätten omedelbart upptagna.	Besvär öfver underrätts eller annan myndighets utslag.	Straff-samman-läggningar och andra ärenden, som föranledt utslag.	Kongl. i anledning af underdå-niga besvär; med infor-drande af handlingar m. m.	remisser å till Krigs-hofrättens yttrande öfverlemnade förslag o. d.
Ej kommu-nicerade.	Kommuni- cerade.
År 1883 ......	9	2	4	2	10	1
1884 ......	10	2	7	5	17	1
1885 ......	4	3	5	12	11	1
1886 ......	4	3	4	7	9	4
1887 ......	9	3	6	7	13	1
1888 ......	7	7	1	10	16	1
1889 °)...	7	4	4	14	11	1
1890 ......	6	7	7	9	10	—
1891 ......	5	8	5	10	5	—
1892 ......	4	3	4	24	8	—
Summa	65	42	47	100	no	10
		89

*) I den officiella statistiken rörande rättsväsendet angifves för detta Cell följande
år ett större antal af Krigshofrätten omedelbart upptagna mål, än här nedan sägs, hvilket
synes bero derpå, att till sådana mål hänförts jemväl ärenden, som blott afsett sammanläggning
af straff.

Bih. till liiksd. Prot. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 0 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Bilaga litt. C.

Tab. II.

De af Krigshofrätten under åren 1883—1892 afgjorda mål hafva
angått hufvudsakligen:

l:o) de af Krigshofrätten såsom första instans handlagda mål:
a) brott mot Strafflagen för krigsmagten:

7 kap.: misshandel å eller förolämpning mot förman §§ 88—91 1 mål.

obefogad eller vanvördig klagan mot förman öfver förnärmelse
i tjensten § 93............................................................... 2 „

missbruk af förmånsrätt, misshandel eller förolämpning

mot underordnad §§ 97, 98......................................................... 8 „

förargelse eller vanvård af den aktning krigsman bör af

andra eg a §§ 101, 102

10 kap.: oskyldigs beläggande med straff § 123 .......................

tvingande eller förmående till sammanskott § 125 ............

olagligt förfarande vid underlydandes skiljande ur krigs -

tjenst §§ 132—134 ........................................................................

uppsåtlig förbrytelse i embete eller tjenst § 143 ...............

vårdslöshet, försummelse, oförstånd vid fullgörande af

tjenstepligter § 144.....................................................................

b) brott mot allmän strafflag eller andra författningar, under -

sökningar i afskrifningsfrågor:

fel i domareembetet 25: 17 S. L..............................................

afhållande från tjenstgöring 25: 19 S. L...............................

falsk angifvelse 16: 4 S. L........................................................

tjensteförsummelse 25: 17 S. L.................................................

förseelser mot lotsstadgan jemte andra författningar, undersökningar
...........................................■.............................................

Summa 65 mål.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

2:o) de af Krigshofrätten såsom andra instans handlagda mål

a) brott mot strafflagen för krigsmagten:

5 kap.: rymning eller delaktighet deri §§ 60—69....................

7 kap.: vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans i tjen sten

gifna befallning §§ 84—87................................................

misshandel å eller förolämpning mot förman §§ 88—91

obefogad klagan mot förman § 93 ..........................................

misshandel eller förolämpning mot underordnad §§ 97, 98

misshandel eller förolämpning i andra fall § 100...............

förargelse, vanvård af den aktning, krigsman bör af andra

ega §§ 101, 102.............,...................................................

9 kap.: uppsåtlig skadegörelse å egendom, afsedd för krigsmagten
§§ 107, 108 ........... ......................................................

oförsigtigt umgående med eld §§ 109, 110...........................

olofligt nyttjande af egendom, afsedd för krigsmagten,

förskingring af utrustningspersedlar etc. §§ 111, 112 ......

olofligt tillgrepp §§ 113—116, 119........................................

10 kap.: oskyldigs beläggande med straff § 123........................

grof försummelse, öfvergifvande af post §§ 138—141 .....

annan uppsåtlig förbrytelse i tjensten § 143.......................

vårdslöshet, försummelse etc. vid fullgörande af tjenstepligter
§ 144....................v..............................................................

b) brott mot allmän strafflag.........................................................

Summa

8 mål.

16
1
1
2

89 mål.

A n nt. Vid förestående uppgift är hvarje handlagdt mål beräknadt allenast en gång, och
har således, der i målet vant fråga om flere olika brott eller förseelser, målet angifvits
såsom afseende allenast den hufvudsakliga eller svåraste förbrytelsen.

Konrjl. Maj;ts Nåd. Tv (iposition N:o 7,

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 5 Maj innevarande år har Eders Kongl.
Maj:t anbefalt Krigshofrätt en afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af
Nya Lagberedningen utarbetadt förslag till »lag angående ändring i vissa
delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes den
11 Juni 1868»; och får till åtlydnad häraf Krigshofrätten, som ansett
det böra lemnas krigsfiskalen tillfälle att yttra sig öfver förslaget, anföra
följande:

Förslaget, som innebär att Krigshofrätten i dess nuvarande form
skall upphöra för att i stället blifva »en vid Svea Hofrätt bildad särskild
afdelning», utgör omarbetning af ett år 1881 inom Justitiedepartementet
utarbetadt förslag om öfverflyttande till Svea Hofrätt af de Krigshofrätten
åliggande göromål, hvilken omarbetning blifvit verkstäld med ledning af
de anmärkningar, som vid granskning af 1881 åi-s förslag af Högsta
Domstolen, Svea Hofrätt och Krigshofrätten mot detsamma framstäldes.

Hufvudanmärkningen mot 1881 års förslag, som föranledde att förslaget
fick förfalla, rörde det förhållande, att den domstol, som föreslogs
att öfvertaga Krigshofrättens funktion, skulle blifva sammansatt af tre
civila domare och två militärer, sålunda af ett öfvervägande antal civila
personer. Då donna domstol genom sitt öfvertagande af Krigshofrättens
funktion skulle komma att i första instans afdöma förbrytelser, begångna
af officerare, medan sammansättningen af krigsrätterna, som hade att i
första hand döma underbefäl och manskap, förblefve oförändrad, ansåg
man, att denna omständighet till men för disciplinen lätteligen kunde
väcka föreställning om bristande likhet inför lagen.

Nya Lagberedningen, som ansett rigtigheten af denna anmärkning
icke kunna bestridas, har ock föreslagit, att inom den nya krigshofrätten
antalet militäre ledamöter skall blifva öfvervägande. Såsom i yttrande
till statsrådsprotokollet den 11 Oktober 1881 af dåvarande chefen för
Justitiedepartementet framhölls, blir emellertid sammansättningen och
hela karaktären af en domstol, bestående hufvudsakligen af militärer, så
skiljaktig från de ordinarie domstolarnes, att någon anslutning till dessa
måste anses åtminstone föga ändamålsenlig. Det förhållandet, att militär
pluralitet kommer att råda i den nya krigshofrätten, synes sålunda i sig

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

sjelf innebära ett motsägande af ändamålsenligheten att lata den blifva
en »vid Svea Hofrätt bildad särskild afdelning».

Inom Riksdagen har såsom hufvudsakligt skäl för Krigshofrättens
indragning eller ombildning åberopats det missförhållande, man ansett
förefinnas mellan antalet mål och ärenden, som af Krigshofrätten handläggas,
och kostnaden för denna domstol. Vid den granskning 1881 års
förslag inom Högsta Domstolen undergick framhölls emellertid, bland
annat, hurusom det i alla händelser vore nödvändigt, att de göromål,
som hos Krigshofrätten förekomme, uträttades, och att det ej funnes
ringaste utredning om eller anledning till att de skulle uträttas bättre
eller för bättre pris under en annan domstolsorganisation. Denna anmärkning
torde med lika fog kunna åberopas i afseende å det föreliggande
förslaget; särskildt hvad angår dess ekonomiska sida, då nemligen
någon fullständig utredning af den vinst, som genom förslagets
antagande möjligen kan uppstå för statsverket, icke blifvit af Nya Lagberedningen
förebragt.

Jemte det skäl för en förändring af Krigshofrätten, som skulle ligga
i det missförhållande, man ansett i berörda hänseende förefinnas, har
Nya Lagberedningen också, för egen del, aberopat ett annat, nemligen
det, som innefattas i påståendet, att Krigshofrättens nuvarande organisation
icke skulle innebära tillräckliga garantier för den insigt, som hos

en öfverrätt vore erforderlig. . _

Fråga föreligger för närvarande ej om ändrad organisation af krigsdomstolarne
i sin helhet eller af Krigshofrätten på annat sätt, än genom
en förening med Svea Hofrätt. Af den utredning, Nya Lagberedningen
i ämnet förebragt, synes äfven framgå, att en omorganisation, som skulle
innebära annat än en sådan förening, icke för närvarande skulle lata
sig med fördel genomföras. Huruvida emellertid ens den af Lagberedningen
föreslagna omorganisationen kommer att medföra fördelar, kan
ifrågasättas.

Hvad då först angår sakens ekonomiska sida lärer, enligt den
utredning krigsfiskalen lemnat, det vara tvifvel underkastadt, huruvida
någon vinst kommer att uppstå för statsverket genom förslagets antagande.
Endast under förutsättning att målens antal i Krigshofrätten
för framtiden ej blifver större än förhållandet varit under de tidrymder,
då deras siffra varit lägst, kan genom en sådan åtgärd besparing vara
att påräkna.

I detta sammanhang torde emellertid böra påpekas den synnerligen
olämpliga tidpunkten för förslagets framläggande. Den beslutade,
knappt i verket trädda ombildningen af hela vårt militärväsen har redan

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 7.

medfört ökning i antalet af de mål, som tillhöra krigshofrätt, och kommer
med all säkerhet att deri medföra ytterligare ökning, utan att dock
för närvarande annat än närmelsevis kan bedömas den höjd, ökningen
kan komma att nå.

I detta hänseende rör man sig sålunda med obekanta siffror. Den
ökning i målens antal, som redan inträdt, är emellertid tillräckligt stor
för att reducera den möjliga ekonomiska vinsten till en obetydlighet.
De mål oberäknade, hvilka ytterligare kunna inkomma, blir nemligen
antalet af utslag innevarande år icke understigande fyratiotre.

Härförutom torde, oberoende af militärväsendets ombildning, den
föreslagna omorganisationen i och genom sig sjelf komma att bidraga
till målens ökning i Krigshofrätten. Såsom man i anledning af 1881
års förslag anmärkt, bör gagnet af en institution sådan som Krigshofrätten
mätas mindre efter mängden af de mål, den handlägger, än af
dem, den förekommer. Krigsfiskalen har ock framhållit, att en af anledningarna,
hvarför få mål förekomma i Krigshofrätten, är den, att
inom militärståndet i allmänhet ansåges indisciplinärt att klaga öfver
ålagda bestraffningar. Det är emellertid otvifvelaktigt att befara att en
omorganisation af Krigshofrätten, hvarigenom det militära inflytandet i
domstolen kommer att minskas, skall bidraga till diciplinens förslappande,
och deraf bör då åter ökning i besvärsmålens antal blifva en
gifven följd.

Den obetydliga besparingsfrågan kan väl för öfrigt icke i och för
sig böra tillmätas afgörande betydelse i en sak af sådan vigt, som den
föreliggande. Då, på sätt redan blifvit anmärkt, denna fråga i alla händelser
icke blifvit till fullo utredd, om den ens för närvarande kan
tillbörligt utredas, anser Krigshofrätten sig icke i densamma finna
fullgiltig anledning att tillstyrka förslaget.

Det andra åberopade skälet för en ändring af Krigshofrätten innefattas
i Nya Lagberedningens påstående, att för närvarande hos Krigshofrätten
saknades tillräckliga garantier för den insigt, som borde finnas
hos en öfverdomstol; och till afhjelpande af denna förmenta olägenhet
har Lagberedningen föreslagit, att i den nya domstolen större utrymme
skulle beredas den egentliga lagkunskapen, på så sätt, att domstolen
skulle blifva sammansatt af två civila domare och tre militärer, i stället
för att Krigshofrätten nu består af fyra militäre och en civildomare. Men
äfven om förändring i sådant syfte kan från uteslutande juridisk synpunkt
synas önskvärd, strider den dock helt och hållet mot den militära
uppfattningen med dess berättigade kraf, att inom militärdomstolarne

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

det militära elementet blifver så starkt representeradt som möjligt.
Härtill kommer, att föreställningen om olikhet inför lagen, vid jemförelse
mellan Krigshofrätten, å ena, och krigsrätterna, å den andra sidan, lika
väl väckes af en krigshofrätt, sammansatt på sätt Nya Lagberedningen
föreslagit, som af en sådan domstol, sammansatt enligt 1881 års förslag.
Slutligen skall en sammansättning af Krigshofrätten, sådan Lagberedningen
föreslagit, helt visst kraftigt bidraga till minskandet af den
prestige, Krigshofrätten för närvarande åtnjuter hos militärståndet, hvilken
prestige med skäl anses såsom ett af de vigtigaste medlen till disciplinens
upprätthållande.

Ur dessa, nu senast anförda synpunkter samt jemväl med åberopande
i hufvudsak af hvad krigsfiskalen i sitt afgifna yttrande anfört,
anser Krigshofrätten sig böra afstyrka förslagets antagande.

Krigshofrätten, som oaktadt sitt afstyrkande af förslaget i dess
helhet, dock ansett sig böra granska förslagets detaljer, har i afseende
å desamma följande anmärkningar att framställa:

§ Il Nya

Lagberedningen har ansett det obehöfligt att, då militäre ledamöter
i den nya Krigshofrätten af Eders Kongl. Maj:t förordnades, på
samma gång jemväl ställföreträdare utsåges; och Beredningen anför såsom
skäl för denna sin uppfattning, att Beredningen inhemta!, att endast
i sällsynta fall behof yppats att inkalla suppleant i den nuvarande Krigshofrätten.
I afseende härå blifver förhållandet dock helt annat i den nya
Krigshofrätten än inom den nuvarande. Då för närvarande en militärledamot
har tillfälligt förfall att bevista ett af Krigshofrättens sammanträden,
blir ej derigenom domstolens karaktär af militärdomstol förändrad,
om man med militärdomstol afser en domstol, der militär pluralitet är
rådande. Anledning inkalla suppleant har då ej ansetts förefinnas, förrän
sig visat, att Krigshofrätten i visst mål, der enighet ej kunde ernås, ej
derförutan vore domför. Helt annat blir förhållandet i den njra Krigshofrätten.
År militärledamot hindrad deltaga i ett af dess sammanträden
och domstolen sålunda kommer att bestå af två civila och två
militära ledamöter, blir derigenom domstolens karaktär ändrad; domstolen
blir då ej längre en militärdomstol, om åt detta uttryck tillerkännes
ofvannämnda innebörd. Det torde derför, om förslaget antages, böra
föreskrifvas, att vid dylika tillfallen annan militärledamot skall tillkallas.
Behofvet af ställföreträdare bör sålunda i den nya Krigshofrätten blifva
betydligt större än hittills varit förhållandet. I öfverensstämmelse

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

med livad sålunda anförts hemställer Krigshofrätten, att till paragrafens
andra stycke måtte läggas följande mening:

»hvarjemte för tid, som nyss är sagdt, af Konungen
förordnas två andra regementsofficerare, af
hvilka en skall tillhöra flottan, att vid förfall för någon
af de militäre ledamöterna i hans ställe i Krigshofrätten
inträda.»

I afseende å paragrafens tredje stycke fäster Krigshofrätten uppmärksamheten
derå, att enligt förslagets nuvarande lydelse så kallade
manövermål skulle komma att afgöras af två civila ledamöter, en högre
officer af armén samt tvenne regementsofficerare af flottan. Jemför man
denna sammansättning af domstolen med dess vanliga, finner man väl
att ökadt utrymme är i dylika mål beredt den sjömilitära fackkunskapen,
men man finner tillika, att denna icke blifvit tillerkänd pluralitet,
såsom i den nuvarande Krigshofrätten vid dylika fall eger rum. Nödvändigheten
att lemna officerare, tillhörande flottan, pluralitet vid dylika
måls afgörande, har emellertid helt visst varit anledningen för stadgandet
om ändrad sammansättning af den nuvarande Krigshofrätten vid
sådana måls handläggning.

§ 45.

I öfverensstämmelse med hvad Krigshofrätten här ofvan vid § 11
anfört hemställer Krigshofrätten, att paragrafens första stycke måtte erhålla
följande lydelse:

»Krigshofrätten, vare icke domför, der ej öfverauditören
jemte tre militäre ledamöter äro tillstädes
och tre af domstolens ledamöter äro om slutet ense.»

De remitterade handlingarna tillika med det yttrande, som blifvit
af krigsfiskalen i ärendet afgifvet, varda härhos i underdånighet öfverlemnade.

Stockholm den 10 Oktober 1893.

Underdånigst:

Sv. LAGERBERG.

HJ. TAUVON. HELMER FALK. ERNST BOHEMAN.

O. LJUNGQVIST.

F. Lagerfelt.

Kong!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 7.

ödmjukt, memorial.

Genom remiss den 5 Maj 1893 har Kongl. Maj:t till Kongl. Krigshofrätten
öfverlemnat ett af Nya Lagberedningen uppgjordt förslag till
lag angående ändring i vissa delar af Kongl. förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes den 11 Juni 1868.

Öfver samma förslag, enligt hvilket Krigsliofrätten skulle i viss
förändrad form såsom en vid Svea Hofrätt bildad särskild afdelning
förenas med sistnämnda Hofrätt, har Kongl. Krigshofrätten leronat krigsfiskalsembetet
tillfälle att yttra sig; och får i anledning häraf jag, å
nämnda embetes vägnar, vördsamt anföra följande:

Frågan huruvida Krigshofrätten bör ombildas, synes mig svårligen
kunna nöjaktigt besvaras utan att föregås af en utredning angående det
sätt, hvarpå Krigshofrätten i dess hittillsvarande form fylt det med
denna domstol afsedda ändamål. Har vården af den militära rättsskipningen
i landet eller upprätthållandet af den goda disciplin, som för krigsmagten
är ett så oundgängligt lifsvilkor, genom det sätt, hvarpå Krigshofrätten
fullgjort sin verksamhet i någon, större eller mindre, mån
äfventyrats, föreligger otvifvelaktigt fullt skäl att tillse, huruvida icke
genom eu förändrad organisation af denna domstol trygghet i nämnda
hänseende må kunna vinnas. Har åter Krigshofrätten fullgjort sitt arbete
på ett sätt, som tillbörligen tillgodosett de vigtiga statsintressen, Krigshofrätten
har att bevaka, och således den nuvarande under en lång följd
af år pröfvade formen för Krigshofrättens verksamhet visat sig ändamålsenlig
och gagnande, så finnes ju ur ifrågavarande synpunkt sedt, intet
skäl att frångå denna form. Om man också måste medgifva, att en
tillredsstäilande utredning i detta hänseende kunnat vara svår att åstadkomma,
synes man mig likväl icke kunna undgå, att såsom en brist i
Beredningens föreliggande arbete anmärka, att i detsamma icke gjorts
eris något försök till utredning i antydd riktning. Genomgår man Nytt
Jur. Arkiv Afd. I för de tio sistförflutna åren, så kan man åtminstone
icke finna något stöd för antagandet, att den nuvarande Krigshofrätten
icke skulle hafva nöjaktigt fylt sin uppgift. Frånsedt några obetydliga
nedsättningar i af Krigshofrätten ådömda straff, hafva Krigshofrättens
beslut i samtliga under den nämnda tioårsperioden till Kongl. Maj:t
fullföljda mål, endast med några få undantag, blifvit af Kongl. Maj.:t
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 1 Afd. G Häft. 4

Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

faststälda. Och då icke heller i öfrigt någon omständighet, mig veterligen,
förekommit, som föranleder till en motsatt uppfattning, vågar jag
betvifla att åtminstone ur den nu nämnda synpunkten något behof af
förbättrad organisation af Krigshofrätt en gjort sig gällande.

Beredningen har emellertid, utan afseende å beskaffenheten af Krigshofrättens
hittillsvarande verksamhet, funnit vissa omständigheter föreligga,
hvilka synts Beredningen påkalla en omorganisation af denna domstol,
och Beredningen har i sådant afseende hufvudsakligen framhållit,
att, då endast en civil ledamot i Krigshofrätten hade säte och stämma, ett
väl knappt utrymme inom denna domstol lemnats åt den egentliga lagkunskapen,
samt att, ehuru de af Krigshofrätten handlagda målen på
sista åren visat benägenhet att stiga samt en ytterligare tillökning af
deras antal sannolikt blefve en följd af de nyligen beslutade ändringarna
i vår arméorganisation, disproportion likväl finge antagas fortfarande
komma att eg a rum mellan arbetsprodukt och omkostnader.

I Beredningens i syfte att undvika dessa olägenheter nu uppgjorda
förslag har Beredningen sökt tillmötesgå de anmärkningar, hvartill tidigare
förslag i ämnet gifvit anledning. Emot 1881 års förslag hade
anmärkts, bland annat, att då, enligt detsamma, förbrytelser, begångna
af officerare och deras vederlikar, skulle komma att i första hand bedömas
af eu domstol med öfvervägande antal civila ledamöter, medan
sammansättningen af krigsrätterna blefve oförändrad, detta kunde till
men för disciplinen väcka föreställning om bristande likhet inför lagen.
Då denna anmärkning föranledde, att 1881 års förslag icke blef för Riksdagen
framlagdt, anser jag det vara af vigt att tillse, huruvida samma
anmärkning genom den af Beredningen nu föreslagna anordningen kan
anses hafva förfallit. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle inom
Krigshofrätten antalet militäre ledamöter fortfarande blifva det öfvervägande,
men så jemkas att för vinnande af ökadt mått af allmän lagkunskap
inom domstolen proportionen mellan militäre och civile ledamöter
blefve såsom tre till två. I denna jemkning skulle således den
af Beredningen åsyftade förbättringen i sammansättningen af den hittills
varande Krigshofrätten stå att finna. I likhet med de myndigheter,
hvilka tillförene yttrat sig i ämnet, och jemväl Beredningen ansett otvifvelaktigt,
är jag för min del lifligt öfvert.ygad om behofvet af specialdomstolar
för krigsmän. Härom må man emellertid hysa hvilken mening
som helst, men så länge dylika domstolar faktiskt finnas, borde någon
meningsskiljaktighet icke kunna vara rådande derom, att första instansens
krigsdomstolar måste vara åtminstone i det afseende! lika organiserade,
att i Krigshofrätten såsom första instans för upptagande af åtal mot

Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

officerare det militära domstolselementet får i förhållande till det civila
ett lika stort utrymme som i första instansens öfriga domstolar, krigsrätterna.
Om öfverträdelser, begångna af manskap och underbefäl, skola
bedömas, på sätt hittills egt rum, af de utaf fyra militärer och en civilledamot
bestående krigsrätterna, synes mig alltså konseqvensen med nödvändighet
fordra, att också samma öfverträdelser, om de föröfvas af
officerare, få afgöras af en på samma sätt organiserad domstol. En motsatt
anordning skulle utan tvifvel medföra alltför stora vådor, särskildt
i disciplinärt afseende. Och då, såsom också af Beredningen framhållits,
åtalen mot officerare företrädesvis kräfva fackinsigter hos domaren, har
jag svårt att inse, hvarför en ändring i sammansättningen af första instansens
domstol för officerare skulle vara i den ifrågasatta rigtningen
mer af behof påkallad än en liknande ändring i första instansens domstolar
för underbefäl och manskap. Kräfves ökadt mått af allmän lagkunskap
i den ena domstolen, så torde det väl också i samma mån erfordras
i de andra. Den nämnda mot 1881 års förslag rigtade anmärkningen
synes mig derför med fog kunna göras gällande jemväl med afseende
å nu föreliggande förslag.

Om någon af ifrågavarande båda domstolskategorier framför den
andra är i behof af eu bättre organisation, så lärer det väl snarare vara
krigsrätterna än Krigshofrätten. Erfarenheten har nemligen visat, att
den utredning, som vid dessa domstolar lemnas der handlagda mål, alltför
ofta är ofullständig och jemväl i andra afseenden otillfredsställande.
Domstolen kan för målens utredning icke påräkna något stöd af den för
all lagkunskap vanligen främmande åklagaren. De militäre ledamöterna
vexla ständigt. Auditörstjensterna äro lågt aflönade och betraktas af
denna anledning endast såsom bitjenster eller öfvergångstjenster, ett
förhållande som icke kan verka till gagn för den militära rättsskipningen
och som för framtiden torde blifva än sämre, sedan årsarfvodet för större
delen af arméns auditörer blifvit betydligt nedsatt. Vigten af att krigsrätterna
äro på ett tillfredsställande sätt organiserade synes mig likväl
så mycket mindre böra underskattas, som bland krigsmän den uppfattningen
alltför ofta får göra sig gällande, att det är indisciplinärt att
öfverklaga en af krigsdomstol meddelad dom.

De omständigheter, som sålunda synas mig tala för vissa förbättringar
af krigsrätterna, föreligga deremot icke, då de! gäller Krigshofrätten.
Denna domstol är icke såsom krigsrätterna underkastad ständig
vexling af militärledamöter. Dess civila ledamot är i tillfälle att, utan
hinder af för den militära rättsskipningen främmande domaregöromål,
egna tid och krafter icke blott åt en sorgfällig behandling af inom

28 Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Krigshofrätten förekommande mål och ärenden utan jemväl åt förvärfvande!
af insigter rörande militära förhållanden i allmänhet. Det militära
elementet i domstolen är representeradt af olika vapen, ett förhållande
som med hänsyn till betydande olikheter i tjenstgöringsförhållanden inom
dessa vapen ger domstolen i- fackinsigter en mångsidighet, hvars värde
icke får underskattas och som icke skulle kunna uppvägas genom beredande
af ett ökadt utrymme inom domstolen åt lagkunskapen. Behofvet
af större tillgång på lagkunskap har Beredningen motiverat genom att
framhålla Krigshofrättens egenskap af öfverrätt. Härvid måste emellertid
erinras, att Krigshofrättens väsentligaste betydelse icke är att söka i
dess sistberörda egenskap utan fastmera i dess egenskap af första instans
i mål, hvilka af den juridiskt bildade åklagaren föreläggas domstolen
i ett, såsom man bör kunna förvänta, ur alla synpunkter nöjaktigt utredt
skick, men att de mål åter, hvilka genom besvär och underställning
från krigsrätterna inkomma, icke åtminstone i juridiskt afseende äro af
den svåra och invecklade beskaffenhet att de i och för sig synas påkalla
ökadt behof af lagkunskap. De angifna skiljaktigheterna mellan krigsrätterna
och Krigshofrätten synas mig innebära, utan att konstituera
några olikheter i domstolarnes karaktär, fullt tillräckliga garantier för
att. Krigshofrätten skall kunna nöjaktigt fullgöra sitt åliggande äfven
såsom öfverrätt.

Beträffande härefter det sätt, hvarpå ökadt mått af allmän lagkunskap
inom Krigshofrätten skulle denna domstol tillföras, kan jag, för
min del, icke anse den af Beredningen härutinnan föreslagna anordningen
ändamålsenlig. Man måste nemligen förutsätta att i ett embetsverk,
hvilket såsom Svea Hofrätt är så öfverhopadt af göromål, att det ständigt
bär att arbeta med en balans, hvarje ledamots tid och krafter helt och
odeladt tagas i anspråk för fullgörandet af de med ledamotskapet förenade
åligganden. Att under sådana förhållanden, äfven under förutsättning
att antalet mål och ärenden, som af Krigshofrätten handläggas,
jemväl framgent blefve lika fåtaligt som under tioårsperioden 1882—91,
betunga Svea Höfrätts president och en af dess ledamöter med tjenstgöring
i Krigshofrätten, torde icke kunna anses lämpligt. Vigten och
mängden af göromål, som redan förut åligga dessa embetsman torde
göra det för dem alltför magtpåliggande att derutöfver egna den omsorg
och den tid åt Krigshofrätten som för närvarande från krigshofrättsrådets
sida kan komma denna domstol till del. Särskild! synes mig
den ifrågavarande hofrättsledamoten i detta hänseende komma i eu särdeles
svår ställning. Redan 1881 års förslagsställare, som med fullt

Kongl. Majt:s Nåd'' Proposition N:o 7.

skal framhöll vigten af att åtminstone en af domstolens civile ledamöter
blefve pernament, har i sitt i ämnet afgifna yttrande till statsrådsprotokollet
fastat uppmärksamheten dervid, att ett sådant uppdrag icke utan
olägenhet för handläggningen af öfriga mål kunde tilldelas någon af
hofrättsdivisionernas ständiga ledamöter. De ofta svåra, alltid ömtåliga
och grannlaga mål, som angå klagomål öfver af förman ålagda disciplinstraff
eller som angå åtal, hvilka omedelbart af krigsfiskalsembetet
anhängiggöras i Krigshofrätten mot officerare för fel i fullgörandet af
dem åliggande tjenstepligter, äro snart sagdt, alltid af beskaffenhet att
kräfva mycket tid och mycket arbete, och då härtill kommer att sjelfva
föredragningssättet i domstol, sammansatt af öfvervägande icke lagfarna
ledamöter, gifvetvis måste taga mer tid i anspråk än vanlig föredragning
i hofrätt samt att jemlikt 22 § Kongl. förordningen om krigsdomstolar
i der omförmälda fall sjelfva ransakningen, så snart sådant lämpligen
kan ske, bör göras af krigsöfverdomstolen, så torde näppeligen kunna
undvikas, att den af Beredningen förutsatta utvägen för öfverauditören
att vid förekommande mål och ärenden af vidlyftig eller eljest tidsödande
beskaffenhet erhålla tjenstledighet från de ordinarie hofrättsgöromålen
måste, äfven utan ökning af Krigshofrättens nuvarande göromål, i allt
för stor utsträckning anlitas. Ännu ogynsammare ställer sig detta förhållande
efter den tillväxt af målens antal som med full visshet kan antagas
blifva en följd af de nyligen beslutade förändringarne i vår härordning.
Beredningen har visserligen antagit, att denna tillväxt icke kan
blifva af den betydenhet, att icke fortfarande disproportion komme att
finnas mellan arbetsprodukten och kostnaderna. Detta antagande torde
likväl icke visa sig rigtigt. Om också förlängningen af de värnpligtig^
öfningstid icke kan betyda synnerligen mycket mer än att antalet af de
mål, som angå våra värnpligtige, kommer att fördubblas, så torde deremot
beslutet att öka antalet icke indelta trupper komma att i ifrågavarande
hänseende utöfva ett så mycket större inflytande. Erfarenheten
har gifvit vid handen, att största antalet militära förbrytelser begås inom
den icke indelta kontingenten af vår krigshär. I Krigshofrätten har man
under nästlidna och den gångna delen af innevarande år haft tillfälle att
bevittna en ganska afse värd tillökning i målens antal. 1892 öfversteg
antalet af Krigshofrätten meddelade utslag med femton medeltalet af
utslag under tioårsperioden 1882—91 och under innevarande års första
hälft har Krigshofrätten redan meddelat ett lika stort antal utslag som
i medeltal per är under samma tioårsperiod. Denna ökning har utan
tvifvel sin grund uteslutande i den verkstälda ökningen af sjömanskårens
värfvade stam. Af chefens för Kongl. Justitiedepartementet underdåniga

Konyl. Maj:ts Nåd''. Proposition N:o 7.

embetsberättelse för 1891 inhemtas, att antalet vid krigsrätterna under
nämnda år handlagda mål utgjort 352 samt att denna ovanligt höga
siffra i väsentlig mån berott på en betydlig tillökning i antalet mål,
handlagda af flottans krigsrätter. Att detta förhållande också utöfvat
sitt inflytande på målens antal i Krigshofrätten framgår, bland annat, af
den omständigheten, att af samtliga under årets första hälft meddelade
utslag mer än halfparten angår flottan. Då således den nämnda ökningen
af flottans värfvade stam redan föranledt en så afsevärd tillökning
af antalet mål i Krigshofrätten, så, synes det mig, har man fullt skäl
att antaga att beslutet om ökning af arméns icke indelta trupper kommer
att medföra en ännu ansenligare tillväxt af målens antal i nämnda domstol.
Det är naturligtvis svårt, att, innan arméorganisationen blifvit fullt
genomförd, bilda sig ett tillförlitligt omdöme om huru stor denna tillväxt
kan klifva och jag kan icke underlåta att i detta sammanhang framhålla,
hurusom just på grund af detta förhållande tidpunkten för en reform af
Krigshofrätten under den nuvarande öfvergångstiden måste anses synnerligen
olämplig. Sannolikt kommer det icke att dröja lång tid innan tillgången
på mål blifvit så stor att, om Beredningens förslag antoges, den
ofvan redan omförmälda af Beredningen endast för undantagsfall förutsatta
möjligheten för öfverauditören att erhålla ledighet från de ordinarie
hofrättsgöromälen måste ständigt tagas i anspråk. Häraf kom me emellertid
att följa, att man faktiskt för skötande af krigshofrättsgöromålen
finge en öfverauditör, som kostade staten 6,400 å 7,000 kronor, om han
vore hofrättsråd, och 5,300 å 5,800 kronor, om han vore assessor, under
det att nuvarande krigshofrättsrådet kostar statsverket endast 4,500 kronor.
Visserligen skulle härigenom statsverket beredas en besparing i
det att den af krigshofrättsgöromålen ständigt hindrade hofrättsledamotens
ordinarie hofrättsgöromål i stället komme att uppehållas af en
adjunkt mot vanligt adjunktsarfvode. En sådan anordning torde likväl
ur principiel synpunkt icke vara att förorda. Det kan icke lända rättsskipningen
till fromma att en så vigtig och ansvarsfull post som ett
domareembete i öfverrätt ständigt sättes på förordnande.

Beredningen har vidare såsom skäl för den ifrågasatta anordningen
framhållit den besparing, som derigenom kunde statsverket beredas. Ehuru,
enligt min mening, föreliggande fråga berör alltför vigtiga intressen, för att
göras beroende af dylik hänsyn, anser jag mig likväl böra se till, huruvida
den besparing, som genom förslagets antagande tilläfventyrs står
att vinna, också kan vara af den betydenhet att den förmår uppväga
de praktiska svårigheter och principiella olägenheter, hvilka, på sätt jag
ofvan sökt visa, af förslagets antagande blefve en följd. Beredningen

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

har icke lemnat någon i siffror utförd beräkning af kostnaderna för den
nya Krigshofrätten, men likväl ansett sig kunna antaga att så betydande
besparingar i det nuvarande anslaget skulle låta sig göra att kostnaderna
för staten skulle kunna nedbringas till hälften af hvad de nu utgöra.
Rigtigheten af detta Beredningens antagande vågar jag ifrågasätta.
Granskar man till en början de af Beredningen angifna beloppen
af kostnaderna för den nuvarande krigsöfverdomstolen, finner man att
Beredningen vid beräkning af Krigshofrättens expensmedelskostnader utgått
från medeltalet af dessa kostnader för de fyra åren 1888—91 och
på så sätt fått till resultat den höga siffran af 2,800 kronor årligen.
Att till norm i ifrågavarande hänseende taga kostnaderna för de nämnda
fyra åren är emellertid vilseledande icke blott derför att. Krigshofrätten,
som intill den 1 Oktober 1888 hade sin embetslokal i kronans hus, efter
sistnämnda dag fått vidkännas exceptionella kostnader för tvenne flyttningar,
1888 till gamla operahuset och 1891 till sin nuvarande embetslokal,
utan jemväl derför, att den omständigheten, att Krigshofrättens
embetslokal för närvarande är inrymd i enskildt hus och sedan 1888
föranledt utgift till Inyra, är helt och hållet tillfällig. Så snart utrymme
ånyo kan beredas Krigshofrätten i kronans hus — något som måhända
inom en kortare tid kan ske —, varder hvarje utgift till hyra af lokal
öfverflödig. För att i nu ifrågavarande hänseende komma det faktiska
förhållandet närmare, bör man derför icke inskränka sig endast till de
af Beredningen angifna fyra dyraste åren af Krigshofrättens hela tillvaro,
utan fast hellre fästa sig vid någon längre tid — t. ex. en tioårsperiod,
under hvilken expensmedelförhållandena varit mera normala. Så hafva
under tioårsperioden 1878—87 ifrågavarande utgifter i medeltal per år
uppgått till allenast 880 kronor, hvilket belopp, med 1,920 kronor understiger
den af Beredningen angifna siffran 2,800 kronor. Fn del af de
till expensmedlen hörande poster, såsom utgifter till inköp af nödiga
böcker å krigslagstiftningens område, inbindning af diarier, registratur,
utslag in. in., till skrifmaterialier och till postförsändelser m. in., och
hvilka utgifter icke torde understiga trehundra kronor per år, äro alla
af beskaffenhet att icke kunna genom Krigshofrättens förening med Svea
Hofrätt inbesparas. Att särskild ersättning ej skulle tillkomma presidenten
i Svea Hofrätt för den ej obetydliga tillökning i tjenstgöringsskyldighet,
som, derest förslaget antoges, skulle å honom läggas, synes
mig så mycket mera obilligt, som ordföranden i den nya Krigshofrätten
i denna egenskap icke blott skulle fullgöra samma åligganden, för hvilka
ordföranden i den hittills varande Krigshofrätten åtnjuter ersättning,
utan derutöfver till alla delar hafva samma funktioner, som tillkomma

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 7.

ordförande i allmän domstol och således äfven leda kanske ofta förekommande
förhör med parter och vittnen. Icke heller torde det få anses
så alldeles gifvet, att plats inom Svea Hofrätts lokaler skulle kunna
beredas Krigshofrätten. Om äfven, under förutsättning att den nu arbetande
extra sjunde divisionen skulle kunna åtminstone för någon tid
inom kort indragas, ett sessionsrum tillfälligtvis skulle kunna ställas fill
Krigshofrättens förfogande, så finnes, såvidt jag känner, ingen lämplig
lokal vare sig för krigsfiskalen, hvars göromål likväl kräfva särskildt
embetsrum, eller för inrymmande af Krigshofrättens arkiv, bibliotek eller
öfriga tillhörigheter. Dessutom är i detta sammanhang att uppmärksamma,
hurusom vaktmästaretjensten för närvarande innehas å ordinarie
stat, hvadan vaktmästarelönen, 600 kronor, icke torde kunna förrän vid
vaktmästarens afgång ur tjensten statsverket besparas.

Hvad härefter angår krigsfiskalstjensten, så skulle enligt förslaget
till krigsfiskal kunna utses tjensteman i Svea Hofrätt. Utan att yttra
mig öfver, huruvida krigsfiskalsgöromålen skulle kunna utan hinder för
någondera tjensten öfverflyttas å hvilken som helst af hofrättens tjenstemän,
anser jag mig af egen erfarenhet kunna vitsorda, att åtminstone
hinder icke kan möta att i en hand förena hofrättsnotarie- och krigsfiskalsgöromål.
Krigsfiskalens i och för sig vigtiga, ofta magtpåliggande
embetsgöromål äro nemligen af beskaffenhet att genom lämplig fördelning
af arbetet kunna uträttas å tider på dagen, då arbete för notarietjenst
i hofrätt icke erfordras. Huruvida deremot, såsom Beredningen
förutsatt, genom en sådan förening någon besparing för statsverket rimligen
bör kunna ifrågakomma, vågar jag betvifla. De anspråk, som
ställas på åklagaren i krigsliofrättsmål, äro icke obetydliga. Uppsigten
öfver den militära rättsskipningen i landet kräfver, om den skall verksamt
utöfvas, hos krigsfiskalen omfattande insigter å den militära lagstiftningens
olika områden, och dessa insigter kunna icke utan träget
studium af dithörande författningar, reglementen och föreskrifter förvärfvas.
Krigsfiskalen har att med sin uppmärksamhet följa såväl denna
lagstiftnings utveckling och tillämpning som äfven militära förhållanden
i öfrigt, likasom krigsfiskalen, då ändringar i den allmänna lagstiftningen
påkalla ändringar jemväl på krigslagstiftningens område, derpå bör
fästa vederbörandes uppmärksamhet. Den ömtåliga och grannlaga beskaffenheten
af de mål, deri krigsfiskalen har att utföra talan, gör utredningen
af dessa mål, om den skall ur alla synpunkter nöjaktigt fullgöras,
ofta både svår och tidsödande. Krigsfiskalens göromål äro dessutom,
på sätt Beredningen äfven erinrat, icke inskränkta endast till uppgiften
att vara allmän åklagare i Krigshofrätten. Det tillkommer honom,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

utom annat, att granska till Krigshofrätten inkommande fångförteckningar
och, då den i 1798 års krigsartiklar gifna föreskriften, att krigsrätternas
domböcker skulle till Krigshofrätten insändas för att af krigsfiskalen
granskas, icke fått inflyta i den nu gällande rättegångsordningen
för krigsdomstolarne, är krigsfiskalen för kontrollen af krigsrätternas
verksamhet i främsta rummet hänvisad till granskningen af fångförteckningarne.
Det är derför uppenbart, att samma granskning, om den ej
skall förfela sitt ändamål, måste verkställas med en omsorg och noggrannhet
som gör detta arbete mer tidsödande än man i allmänhet föreställer
sig. Yigten af arbetet träder bjert fram, då man erfar, att det
stora flertalet af åtal, som af krigsfiskalsembetet årligen anhängiggöras,
äro föranledda af anmärkningar vid ifrågavarande granskning. Af tio af
krigsfiskalsembetet under detta års första hälft anliängiggjorda åtal äro
icke mindre än sju resultat af fångförteckningsgranskningen. Att vid
denna granskning också bringas i dagen felaktigheter, hvilka icke äro
af beskaffenhet att föranleda åtal, men som likväl måste anmärkas och
föranleda skriftvexling, är uppenbart. Så har granskningen af två qvartals
fångförteckningar under innevarande år föranledt icke mindre än 42
från krigsfiskalsembetet till chefsembeten och andra myndigheter utgående
skrifvelser. Beredningen har redan erinrat, hurusom den praxis utbildat
sig, att auditörerna, hvilka ofta äro unga och mindre erfarna män, hänvända
sig till krigsfiskalen för erhållande af råd och upplysningar, samt
hurusom krigsfiskalen härigenom sättes i tillfälle att utöfva en slags väl
behöflig kontroll öfver underdomarne i krigsrättsmål. Den praxis, hvarom
Beredningen sålunda erinrat, är icke inskränkt endast till auditörer. Under
den tid jag innehaft nådigt förordnande att bekläda krigsfiskalsembetet
hafva förfrågningar rörande tillämpningen af militära författningar ofta
gjorts äfven af militära myndigheter, och, enligt min åsigt, bör krigsfiskalen
så mycket mindre undandraga sig att, efter förmåga, besvara
dylika förfrågningar som han derigenom ofta erhåller en fullständigare
inblick i militära detaljfrågor af beskaffenhet att böra af krigsfiskalen
kännas. Skall nu krigsfiskalen till gagn för det allmänna kunna fylla
de anspråk, som sålunda ställas och böra ställas på denne tjensteman,
synes mig någon nedsättning af den till honom nu utgående ersättningen
så mycket mindre böra ifrågakomma, som jemväl krigsfiskalens
göromål torde komma att röna en ej obetydlig inverkan af de beslutade
ändringarne i vår arméorganisation.

I Finland, der krigsdomstolarne äro organiserade på enahanda sätt
som hos oss, äro förhållandena på detta område jemväl i öfrigt i det
närmaste lika våra. Af prokuratorsembetets i kejserliga senaten berättelse
Ilek. till liiksd. Prof. 1894. 1 Samt. 1 Afd. U Höft. 5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

för år 1888 — den senaste jag haft till mitt förfogande — framgår,
att antalet nämnda år vid de finska krigsrätterna handlagda mål utgjort
373 samt att öfverkrigsdomstolen samma år förehaft, utom remisser och
andra ärenden, 12 understälda mål, 31 besvärsmål och ett till dess omedelbara
upptagande hörande mål. Staten för öfverkrigsdomstolen är faststäld
genom en kejserlig kungörelse af samma dag som den nya strafflagen
för finska militären, eller den 16 Juli 1886, samt slutar på ett
belopp af 18,700 finska mark, deri inberäknadt 800 mark till expenser
och 800 mark till hyra för domstolens embetslokal. Något förslag om
öfverkrigsdomstolens förening med någon af landets hofrätter har i Finland
aldrig blifvit väckt.

I sitt ofvanberörda anförande till statsrådsprotokollet har Herr
Statsrådet och chefen för Kongl. Justitiedepartementet uttalat den uppfattningen
att, derest det militära elementet, såsom förhållandet nu är,
behöfde vara öfvervägande inom öfverdomstolen, denna domstols sammansättning
och hela karaktär blefve så skiljaktig från de ordinarie
domstolarnes, att hvarje anslutning till dessa måste anses, om ej otänkbar,
åtminstone föga ändamålsenlig. Beredningens ifrågavarande förslag
att likväl söka åvägabringa en dylik anslutning, synes mig utgöra endast
ett nytt bevis för svårigheten att på denna väg lösa föreliggande fråga.
De tid efter annan inom Riksdagen framkomna yrkandena på Krigsliofrättens
införlifvande med Svea Hofrätt torde vara framkallade icke så
mycket af sträfvandet att för statsverkets räkning åstadkomma möjliga
besparingar —• dertill är det belopp, som härigenom kunde stå att vinna
alltför obetydligt — som icke så mycket mer af en på vissa håll rådande
ovilja mot specialdomstolar öfver hufvud. Man har å dessa håll tvifvelsutan
menat, att en indragning af Krigshofrätten och ett förläggande af
dess göromål till Svea Hofrätt vore ett steg i den rätta rigtningen mot
krigsdomstolarnes afskaffande, men man har härvid förbisett, att en dylik
anordning svårligen läte sig genomföras utan att grundsatsen om likhet
inför lagen komme att trädas för nära. Då man nemligen måste fordra,
att alla under krigslagarna lydande personer utan undantag dömas af
på lika sätt organiserade domstolar, torde en ändring i sammansättningen
af Krigshofrätten icke, utan åsidosättande af nämnda grundsats,
kunna verkställas med mindre också samtidigt en motsvarande ändring
i sammansättningen af krigsrätterna eger rum.

Då emellertid föreliggande förslag endast afser att, med bibehållande
af krigsrätterna i oförändradt skick, med Svea Hofrätt införlifva Krigshofrätten
i eu form, som, på sätt jag ofvan sökt visa, komme att medföra
principiella och praktiska svårigheter, hvilka icke kunna anses upp -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

vägda af den obetydliga besparing i kostnader, som derigenom tilläfventyrs
kunde för statsverket beredas, samt denna besparing i allt fall icke
torde vara större än att den icke möjligen skulle kunna åstadkommas
äfven om den ifrågasatta föreningen med Svea Hofrätt ej genomföres,
anser jag, för min del, att det icke vore lyckligt om ifrågavarande förslag
komme att läggas till grund för en blifvande lag i ämnet.

De remitterade handlingarna återställas vördsamt.

/iifvfi'' ,-ji ni fr-.s:-/; jv !.o i i-ip jOf-.i tf ^ rx l.u''

Stockholm den 23 Augusti 1893.

Gust. Berencreutz.

m»> ''Vivfii .tk *i;''! ..•!.! ■>

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 7.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den 31 December
1892 anbefalt Nya Lagberedningen att taga i öfvervägande, huruvida
Krigshofrätten borde indragas eller ombildas, samt uppgöra det förslag
i ämnet, som Beredningen funne vara af omständigheterna påkalladt,
och Beredningen i anledning häraf utarbetat förslag till Lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
derstädes den 11 Juni 1868, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss
den 5 Maj 1893 anbefalt Hofrätten att afgifva utlåtande öfver nämnda
lagförslag, dervid Hofrätten jemväl hade att yttra sig angående beloppet
af de ersättningar, som skäligen kunde ifrågasättas dels till den ledamot
i Svea Hofrätt, som enligt förslaget skulle under namn af öfverauditör
tillika, vara ledamot i Krigshofrätten, äfvensom till krigsfiskalen, dels
ock till den ledamot, som, då presidenten i Svea Hofrätt vore befriad
från den honom enligt förslaget åliggande tjenstgöring i Krigshofrätten,
förordnades att der inträda; och får till åtlydnad häraf Hofrätten
anföra:

Enligt det förslag till ombildning af Krigshofrätten, som år 1881
inom Justitiedepartementet utarbetades och samma år var föremål för
Hofrättens granskning, skulle Svea Hofrätt vara Krigshofrätt. De mål,
Hofrätten i denna egenskap hade att handlägga, skulle fördelas mellan
Hofrättens divisioner efter samma grunder som öfriga brottmål och inför
vederbörande division föredragas af den tjensteman, som der fullgjorde
annan brottm ålsföredragning, dervid dock borde iakttagas, att i handläggning
af krigsrättsmål Hofrättens president och två militärer skulle
deltaga i stället för tre af divisionens vanliga ledamöter. Det nu remitterade
förslaget benämner visserligen Krigshofrätten en vid Svea Hofrätt
bildad särskild afdelning, men krigsdomstolen är det oaktadt i sjelfva
verket alldeles skild från den civila och består endast af ständiga'' ledamöter:
presidenten i Svea Hofrätt såsom ordförande samt en ledamot af
samma Hofrätt och tre militärpersoner. En af Svea Hofrätts ledamöter
skulle nemligen förordnas att, såsom Nya Lagberedningen tänkt sig,
jemte utöfvande af sin befattning i Hofrätten och mot särskildt arfvode,
under namn af öfverauditör, tjenstgöra såsom ständig ledamot i Krigs -

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 7.

hofrätten, med skyldighet att der till afgörande föredraga samtliga förekommande
mål. Nya Lagberedningen har antagit, att då de egentliga
krigshofrättsmålens antal hittills ej plägat öfverstiga tjugu till tjugufem
årligen, dessa befattningar i allmänhet skulle kunna med hvarandra
förenas. Dock förutsätter Lagberedningen, att hofrättsledamoten för att
kunna fullgöra sina åligganden såsom öfverauditör, skall nödgas vissa
tider, när svårare och vidlyftigare mål eller ärenden förekomma, lemna
hofrättstjenstgöringen åt vikarie.

Såsom man finner, består hufvudskilnaden mellan de begge förslagen
deri, att det förra sökte reducera Krigshofrättens ställning såsom
sjelfständig domstol genom att låta målen så vidt möjligt behandlas af
samma domare och i samma ordning som vanliga brottmål medan det
senare fullständigt bibehåller Krigshofrättens egenskap af specialdomstol.
Derest en sådan anordning i den militära rättsskipningens intresse anses
nödig — en fråga, hvarpå det icke torde tillkomma Hofrätten att i detta
utlåtande närmare ingå — måste det emellertid förefalla anmärkningsvärdt
att man, såsom i det nu remitterade förslaget skett, uteslutande
af sparsamhetshänsyn låter specialdomstolen uppehållas väsentligen på
bekostnad af en allmän domstols anslag och arbetskrafter, och dertill
en sådan domstols, som är i största behof af alla sina nuvarande anslag
och arbetskrafter för fullgörande af sina egna åligganden.

Ställningen i detta hänseende har nemligen väsentligen förändrats
sedan år 1881, då Hofrätten, på sätt Nya Lagberedningen erinrat, ännu
kunde antaga såsom en möjlighet, att Hofrätten skulle kunna, sedan
den blifvit förstärkt med en ny ordinarie sjette division, utan hinder
för sina öfriga arbeten öfvertaga Krigshofrättens befattning. Under det
att de till Hofrättens handläggning inkommande vädjade och instämda
målens antal åren 1873—1882 stannade vid 1,274, har det under sista
årtiondet 1883—1892 stigit till 1,374, och de inkommande brottmålens
antal har under samma perioder ökats från 911 till 1,000, allt i medeltal
årligen. Denna tillökning af omkring 100 mål årligen i hvardera af
de två kategorier, som upptaga den ojemförligt drygaste delen af Hofrättens
tid, måste naturligen utöfva det största inflytande på Hofrättens
och dess ledamöters förmåga att ikläda sig skyldigheter, som ej förut
ålegat dem. Redan i den underdåniga skrifvelse den 18 November 1889,
hvari Hofrätten inför Eders Kongl. Maj:t framlade behofvet af den ordinarie
sjette division, hvarmed Hofrätten sedermera genom Eders Kongl.
Maj:ts och Riksdagens beslut blifvit förstärkt, måste Hofrätten uttala
såsom sin mening, att äfven de sex divisionernas arbetsprodukt i bästa
fall endast med svårighet skulle komma att hålla jemna steg med antalet

38 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 7.

inkommande mål. Den följande tidens erfarenhet, liar särskild! med
afseende på de handlagda brottmålens antal och invecklade beskaffenhet
bekräftat rigtigheten af detta antagande. Det har varit endast med
ansträngande af samtlige ledamöters alla krafter, som Hofrätten under
denna tid kunnat - förebygga uppkomsten af nya balanser, medan den
tillfälliga sjunde divisionen varit sysselsatt med afarbetande af de redan
befintliga. Att under sådana förhållanden förpligta någon af Hofrättens
ledamöter att utan eftergift på det arbete, man fordrar och fortfarande
måste fordra af honom såsom hofrättsledamot, utföra ett annat uppdrag
af den omfattning som öfverauditörens, är att af honom kräfva det
omöjliga. Förslaget vore derföre outförbar! utan anlitande af den, såsom
det vill synas, ganska oegentliga utväg, Nya Lagberedningen anvisat,
att- bereda öfverauditören ledighet från hans ordinarie sysselsättning,
den civila Hofrättens göromål, för att sätta honom i tillfälle att fullgöra
sitt extra uppdrag inom den militära. Hofrätten är förvissad, att denna
nödfallsutväg äfven med nuvarande antalet krigshofrättsmål skall behöfva
anlitas ganska ofta, och att således den division i Hofrätten, der öfverauditören
är anstäld, skall blifva allvarsamt utsatt för de olägenheter,
som äro förenade med täta ombyten af ledamöter, och hvilka förnämligast
bestå deri, att föredragna måls fortsatta behandling samt beslutens
justering och expedierande hindras och fördröjas, då någon af de ledamöter,
som öfvervarit föredragningen, är af sysselsättning på annat håll
urståndsatt att deltaga i hofrättsarbetet. Men det synes icke blott antagligt
utan ganska visst, att antalet krigshofrättsmål kommer att ökas,
i den mån det indelta manskapet vid krigsmagten i större utsträckning
utbytes mot värfvadt eller det värfvade manskapets numerär eljest ökas.
Ett sådant resultat lärer redan uppkommit genom den under senare åren
genomförda omorganisationen af flottans stamtrupp. Enligt hvad Hofrätten
inhemta!, har de i Krigshofrätten afgjorda målens antal hufvudsakligen
af denna anledning under år 1892 uppgått till trettiofem och
under innevarande års första åtta månader till tjugunio, eller betydligt
öfver medeltalet för ett år under de nästförflutna tio åren. Enligt den
år 1892 antagna härordningen kommer den värfvade arméns manskapsstyrka
att betydligt ökas, och när dertill lägges, att de värnpligtiges
öfningsdagar mer än fördubblats, inses lätt att af dessa anledningar en
ganska stor tillökning i Krigshofrättens göromål är att vänta. Det kan
då inträffa, att sysselsättningen med krigshofrättsmålens beredning och
föredragning samt tillsynen å deras expedierande komma att åtminstone
i det närmaste upptaga öfverauditörens hela tid och att hans tjenstledighet
i Svea Hofrätt närmar sig till permanens. Eu person, som utnämts till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

asessor i Hofrätten på grund af sina qvalifikationer för detta embete, komme
i sådant fall att fortfarande med åtnjutande af lön på Hofrättens stat,
under en stor del af sin embetstid förvalta ett annat embete, som erkännes
fordra, åtminstone hvad författningskunskap angår, helt andra qvalifikationer,
för att slutligen, när han är i ordning att blifva ordförande
på en af Hofrättens divisioner, återgå till Hofrätten, för hvars arbeten
han då efter längre tids frånvaro hunnit blifva temligen främmande.
Under tiden har Hofrätten fått nöja sig med en adjungerad ledamot i
stället för en ordinarie, och det blefve alltså genom ett försvagande i
derå hänseenden af Hofrättens arbetskrafter, som det allmänna skulle beredas
den ringa besparing, hvilken består i skilnaden mellan den nuvarande
krigshofrättsrådslönen och det arfvode, som i alla händelser
måste anslås åt öfverauditören. För Hofrätten, som i närvarande stund
måste se sju af sina aderton assessorsembeten uppehållna af vikarier, i
anseende dertill att de ordinarie innehafvarne förordnats att förvalta andra
embeten, medan ytterligare åtta ledamotsbefattningar i anledning af
långvarigare sjukdomsförfall för ledamot, vakanser och bildandet inom
Hofrätten af en tillfällig sjunde division förvaltas af adjungerade ledamöter,
kan ett vidare fortgående på denna bana blifva ganska ödesdigert och
rent af sätta på spel Hofrättens förmåga att uppehålla sin ställning och
sitt anseende såsom öfverdomstol.

Det torde i öfrigt vara tvifvel underkastadt, huruvida med grundlagens
tillförsäkran i regeringsformens 36 § låter sig förena ett lagstadgande,
som innebär, att innehafvaren af ett domareembete i hofrätt äfven
mot sin önskan får sin verksamhet förlagd till en specialdomstol af helt
annan karakter och med helt annan uppgift; liksom det svårligen kan
förnekas att lagförslaget i detta hänseende afviker från de vid gällande
lönereglering för hofrätterna af Konung och Riksdag fastslagna grunder,
så vidt dessa fått sitt uttryck i bestämmelserna att embete- eller tjensteman
skall vara underkastad endast sådan vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet,
som vid en blifvande förändrad organisation af hofrätterna eller
eljest i allmänhet kan varda stadgad, samt att med embete och tjenst i
hofrätt icke må förenas annan tjenst å rikets stat.

I betraktande af allt detta och under erinran att äfven i fråga om
möjligheten för Hofrättens president att med sina embetsgöromål förena
ordförandebefattningen i Krigshofrätten ställningen sedan år 1881 förändrats
derigenom, att nu varande presidenten för underlättande af ärendenas
gång med Eders Kongl. Maj:ts bifall åtagit sig föredragningen inför
Hofrätten af alla Kongl. remisser — en anordning, som befunnits
ändamålsenlig och derföre torde komma att för framtiden ega bestånd —

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

kan Hofrätten ej annat än hemställa, att frågan om åläggande för Hofrätten
att med sina arbetskrafter bidraga till uppehållande af Krigshofrättens
göromål, i all synnerhet hvad krigshofrättsråds- eller öfverauditörsembetet
angår, måtte få förfalla eller åtminstone under nuvarande
öfvergångsförhållanden anstå, intill dess omfånget af Krigshofrättens blifvande
arbeten vunnit den stadga, att vidden af de uppoffringar, Hofrätten
för ändamålet skulle få vidkännas, äfvensom utvägarna att för desamma
bereda Hofrätten nödigt vederlag låta sig med någon grad af
säkerhet på förhand beräkna.

För den händelse emellertid, att det skulle anses angeläget, att
redan nu anställa försök med en omorganisation af Krigshofrätten i den
af Nya Lagberedningen angifna rigtning, har Hofrätten att vid den nu
behandlade § i lagförslaget göra följande erinringar:

Att ledamot i Hofrätten, som är ordförande på någon af dess divisioner,
ej bör innehafva förordnande att vara ledamot i Krigshofrätten,
synes oundgängligt till förekommande af alltför störande afbrott i divisionens
arbeten och till yttermera visso böra få ett bestämdt uttryck i
lagen. Då erfarenheten visat, att äfven yngre hofrättsråd stundom fått
inträda såsom divisionsordförande i tjenstlediga äldre kamraters ställe, torde
öfverauditörsbefattningen böra frånträdas i och med utnämningen till
hofrättsråd, och lagen således innehålla, att endast assessorer i Svea Hofrätt
kunna vara öfverauditörer.

Då Krigshofrätten enligt Nya Lagberedningens förslag icke skulle
vara en division af Svea Hofrätt utan en fullt sjelfständig specialdomstol,
afsedd uteslutande för krigsrättsmål och bestående af särskilt för ändamålet
utsedde, till större delen militäre ledamöter, finnes enligt Hofrättens förmenande
intet skäl att beteckna Krigshofrätten såsom en vid Svea Hofrätt bildad
afdelning. Att presidenten i nämnda Hofrätt är ordförande och en ledamot i
samma Hofrätt tillika ledamot i Krigshofrätten ger lika litet anledning1 att göra
denna domstol till ett slags bihang åt Svea Hofrätt, som den omständigheten,
att samme president är ordförande och två hofrättsråd ledamöter i Riksrätten,
ansetts föranleda denna domstols utmärkande såsom en afdelning
af Svea Hofrätt. Ännu mindre afgörande i detta hänseende torde det
vara, att tjenstemännen vid Krigshofrätten, krigsfiskalen och protokollsföranden,
skulle kunna tagas bland tjenstemännen i Svea Hofrätt. Första
punkten i förslagets 11 § torde derföre böra utgå och stycket begynna
sålunda: »Krigshofrätten utgöres af presidenten i Svea Hofrätt» etc.

I fråga om den blifvande domstolens kansli innehåller lagförslaget
det stadgande, att protokoll i Krigshofrätten föres, efter ty särskilt
föreskrifves, af tjensteman i Svea Hofrätt, ett stadgande, som komplette -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

ras af Nya Lagberedningens yttrande i motiveringen, att protokollsföringen,
för hvilken sekreteraren nu ansvarar, likasom de andra göromål,
hvilka enligt faststäld instruktion åligga denne tjensteman, synas kunna
utan vidare svårighet fördelas mellan Svea Hofrätts notarier och öfrige
tjensteman. Af instruktionen för sekreteraren inhemtas, att dessa »andra
göromål» äro bland annat mottagande af inkommande handlingar och
deras diariiföring, för hvilket ändamål sekreteraren skall viss tid hvarje
dag vara å embetsrummet tillstädes, förande af anteckningar öfver de af
Krigshofrätten i hvarje ärende vidtagna åtgärder, uppsättande, kontrasignation
och expedierande af de från Krigshofrätten utgående beslut
och skrifvelser samt förvaring af domstolens arkiv; varande alltså sekreterare-,
notarie-, aktuarie- och arkivariebefattningarna i denne tjensteman
hand förenade.

Genom att, såsom Nya Lagberedningen synes hafva tänkt sig, låta
Krigshofrätten för protokollsföring och expedition anlita än den ene än
den andre af Svea Hofrätts ordinarie och möjligen äfven extra ordinarie
notarier, skulle det blifva allt för ofullkomligt sörjdt för domstolens betjenande
i dessa hänseenden. Med ett sådant förfarande skulle all omtanke
särskildt för expeditionens säkerhet komma att betunga krigshofrättens
civile ledamot. En bestämd expeditionshafvande liksom en stadigvarande
protokollsförande torde för arbetets jemna och säkra gång, vara
en oeftergiflig fordran. Att åt samme tjensteman uppdraga mottagandet
af handlingar och deras diariiföring synes så mycket angelägnare, som
de tjenstemän i Svea Hofrätt, hvilka hafva motsvarande uppdrag sig
anförtrodt, aktuarien i civila mål och fiskalerna i brottmål, äro de strängast
sysselsatta af Hofrättens tjenstemän och icke kunna utan skada förhofrättsgöromålen
förpligtas att öfvertaga detta bestyr för en annan domstols
räkning.

Då den ledamot i Hofrätten, som skulle förordnas till öfverauditör,
vore skyldig att afstå sina tjenstgöringspenningar under de tider, då
lians arbete i Hofrätten måste förrättas af vikarie, bör hans arfvode i
Krigshofrätten ej bestämmas lägre än till ledamots tjenstgöringspenningar
eller 2,000 kronor. Man kan nemligen ej undgå att taga i beräkning
det fall, att han måste till vikarie i Hofrätten afstå alla sina tjenstgöringspenningar,
och, äfven om tjenstledigheten der kan något inskränkas,
bör arfvodet ej vara lägre, än att den del deraf, som öfverskjuter
hvad han mister af tjenstgöringspenningar, lemnar skälig ersättning för
lians ökade arbete. A andra sidan kan beloppet ej heller bestämmas
högre, derest icke öfverauditören, som äfven i det fall, att han måste
taga i anspråk fullständig ledighet från sitt embete i Hofrätten, eger
Bih. till JRiksd. Prof. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 6 Häft. 6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition. N:o 7.

uppbära hela den dermed förenade lön, skulle genom att uteslutande
tjenstgöra såsom öfverauditör komma i åtnjutande af större löneförmåner
än öfrige ledamöter inom samma lönegrad i Hofrätten. Att emellertid
i det förutsatta fallet ett ledamotsembete i Hofrätten komme att permanent
förvaltas mot en så ringa aflöning som 2,000 kronor, är en omständighet
egnad att ytterligare lägga i dagen det oegentliga i den förening
af ifrågavarande befattningar Nya Lagberedningen föreslagit.

Arfvodet till den, som i händelse af förfall för ordföranden förordnas
att såsom ledamot utan föredragningsskyldighet biträda Krigshofrätten,
synes böra bestämmas till samma belopp som för en militär
ledamot eller efter beräkning af 1,000 kronor för år. Då detta arfvode
under vanliga förhållanden ej torde behöfva utgå för längre tid än den,
under hvilken presidenten i Hofrätten åtnjuter semester eller två månader
om året, komme således det erforderliga beloppet, så vidt det kan på
förhand beräknas, att inskränka sig till omkring 200 kronor.

Krigsfiskalen, hvilkens befattning komme att blifva allt mödosammare
af hufvudsakligen samma anledning som öfverauditörens, lärer
svårligen kunna aflönas med lägre arfvode, än det han nu åtnjuter eller
2,700 kronor, derest ens detta kan anses förslå, om, i anseende till
ökade göromål, befattningen framdeles icke kunde förenas med tjenst i
Svea Hofrätt. Frågan härom torde böra underkastas förnyad ompröfning,
sedan den nuvarande krigsfiskalen, som innehar fullmagt på sin
befattning och följaktligen är berättigad att fortfarande uppbära det, nu
bestämda arfvodet, afgått från befattningen.

För uppehållande af sekreterare-, notarie-, aktuarie- och arkivariegöromålen,
hvarmed lära vara förenade utgifter för renskrifning, uppgående
till omkring 200 kronor, föreslås ett belopp af 2,000 kronor
eller 1,300 kronor mindre än den nuvarande sekreterareaflöningen.

Derest det af Kammarkollegium eljest disponerade rum, som Hofrätten
fått tills vidare begagna för den tillfälliga sjunde divisionens räkning,
finge, sedan divisionens verksamhet upphört, användas till sessionsrum
åt Krigshof rätten, och ett dermed sammanhängande kunde anskaffas
åt tjenstemännen, vore denna domstols behof af lokal nödtorfteligen tillgodosedt,
helst om någon del af arkivet kunde till Riksarkivet öfverlemnas.
Att lokalen kommer att sammanhänga med Hofrättens,- är föröfrigt
ett oundgängligt vilkor för det anlitande af Hofrättens arbetskrafter
för Krigshofrättens räkning, som Nya Lagberedningen föreslagit.

Den hos Svea Hofrätt anstälde vaktbetjening, hvilkens antal icke
ökats, sedan den tid då Hofrätten ännu arbetade på fem divisioner, och
som långt utöfver de timmar på dagen, då Hofrättens sessioner fortgå,

Kongl. Mnj:ts Råd. Proposition N:o 7.

är upptagen med handlingars hembärande till ledamöterna och med
kallelsers tillställande åt parter, som af en eller annan anledning hafva
att infinna sig i Hofrätten, bör icke billigtvis åläggas att derutöfver
utan ersättning betjena Krigshofrätten, och hemställer Hofrätten förty,
att den hittills utgående aflöningen åt en vaktmästare, 600 kronor, måtte
få fortfarande utgå.

De remitterade handlingarna varda härmed återstälda; och bifogas
derjemte utdrag af Hofrättens protokoll, utvisande de skiljaktiga meningar,
som vid ärendets behandling blifvit uttalade.

A ug. Törnquist.
N. Gripensköld.
Knut Almgren.
Joh. Ahlgren.

C. G. Wästfelt.
G. W. Hörstadius.
Johan Lagerbielke.
Oscar Carlqvist.
Emil Sundberg.

Underdånigst:

NILS von STEYERN.
C. U. Widström.

C. E. Böök.

C. G. Selling.
David von Heijne.

G. Ribbing.

Erik von Otter.

Axel Roos.

Axel Olivecrona.

C. H. Munthe.
C. G. Bonde.
Theodor Westrin.
Gustaf von Rosen.
Sven Almqvist.
Ernst Trygger.
Karl Arrhenius.
W. Zetlielius.

Stockholm den 5 Oktober 1893.

Axel Durlvng.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

''>■!{! in;.’. !•» t: ''ii • !('' lf.

1893 den 5 Oktober.

Närvarande:

Herr Presidenten
„ Hofrättsrådet

55 V)

11 ii

ii ii

Assessoren ............

55 ......................................

ii ......................................

ii ..........................<............

ii ...................................—

55 ......................................

55 _ ......................................

Adjungerade ledamöterna:

Professoren......................................

Fiskalen............................................

55 .............................................

vice Häradshöfdingen ..................

	i?
•n	v
•n
	r>

................. N. von Steyern;

............. A. Törnquist;

.............. C. U. Widström;

................ C. H. Munthe;

................ N. Gripensköld;

................ C. E. Bock;

................ C. G. Boivie;

................ K. Almgren;

................ C. G. Selling;

............... T. Westrin;

............... J. Ahlgren:

................ D. von Heijne;

. Grefve G. von Rosen;

................ C. G. Wästfelt;

................ G. Ribbing;

.......,....... S. Almqvist;

................ G. W. Hörstadius;

Friherre E. von Otter;

............... E. Trygger;

.............. J. Lagerbielke;

.............. A. Roos;

.............. K. G. Arrhenius;

............... O. Carlqvist;

............... A. Olivecrona;

............... W. Zethelius;

................ G. E. Sundberg.

S. jD. Herr Presidenten von Steyern föredrog Kongl. Maj:ts nådiga
remiss den 5 Maj 1893, tecknad å Nya Lagberedningens förslag till
lag angående ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes den 11 juni 1868.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Handlingarna lästes och beslöts, i enlighet med ett af Herr Presidenten
afgifvet yttrande, underdånigt utlåtande af innehåll registraturet
utvisar.

Från beslutet voro vice Häradshöfdingen Zethelius, Fiskalerna
Roos och Lagerbielke, Assessorerna Hörstadius och Wästfelt samt Herr
Hofrättsrådet Munthe så till vida skiljaktige, som här nedan intagna
yttranden utvisa.

vice Häradshöfdingen Zethelius, med hvilken Fiskalen Roos sig
förenade, anförde:

Jag instämmer i det af Herr Presidenten afgifna yttrande i hvad
derigenom framhållas de olägenheter, som för Hofrätten skulle uppkomma,
derest det nu föreliggande förslaget i oförändradt skick genomfördes.
Då emellertid frågan om Krigshofrättens ombildning kommit i
det läge att den samma icke längre lärer undanskjutas samt man, på
sätt Nya Lagberedningen yttrar, numera temligen allmänt synes hafva
enat sig om den uppfattning att frågans rätta lösning är att söka i
en förening af Krigshofrätten med Svea Hofrätt, finner jag det synnerligen
angeläget att Hofrätten i sitt yttrande jemväl framhåller hvilka
förändringar i förslaget kunde vidtagas för att göra detsamma för Hofrätten
mindre olägligt, men på samma gång medföra den med förslaget
åsyftade vinst: en förbättrad organisation af Krigshofrätten och minskade
kostnader.

I sådant afseende synes den i Hofrättens utlåtande antydda utvägen
att bibehålla krigshofrättsrådsembetet såsom en från ledamotskap i Svea
Hofrätt skild och dermed icke förenlig befattning vara förtjent, af större
uppmärksamhet, än som i Hofrättens utlåtande kommit den till del.

Med iakttagande deraf skulle, derest i öfrigt Nya Lagberedningens
förslag följdes, Krigshofrätten, som komme att bestå af Svea Hofrätts
president, tre militäre ledamöter och krigshofrättBrådet, vinna samma
förstärkning af det rättskunniga elementet som enligt det till granskning
föreliggande förslaget. Kostnaden skulle visserligen ökas med
krigshofrättsrådets lön, nu fyratusen femhundra kronor, men då härifrån
afräknas det arfvode, tvåtusen kronor, som enligt Herr Presidentens
förslag skulle tillkomma den assessor, som vore öfverauditör, blefve
skilnaden i kostnad endast tvåtusen femhundra kronor, ett belopp, som
synes föga afsevärdt i betraktande af hvad som vore dermed vunnet
för Hofrättens del. Det synes för öfrigt icke omöjligt att nämnda belopp
skulle kunna inbesparas å annat håll genom att förena krigsfiskalstjensten
med advokatfiskalsbefattningen hos Hofrätten, och tillåter jag
mig i sammanhang härmed uttala att Krigshofrätten i enlighet med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

Nya Lagberedningens förslag torde böra förklaras vara en vid Svea
Hofrätt bildad särskild afdelning. För närvarande uppehälles krigsfiskalstjensten
af en af Svea Hofrätt^ notarier och lära nämnda begge tjenstår
utan olägenhet kunna af samma person utöfvas. Då, enligt mitt förmenande,
de på advokatfiskalsembetet ankommande göromålen icke äro
mera betungande än de åligganden, som hvila å Hofrättens notarier,
synes ett förenande af åklagarebefattningarna hos Svea Hofrätt och
Krigshofrätten väl kunna ifrågasättas. Att bestämdt uttala sig härom
torde dock icke vara möjligt förr än erfarenhet vunnits i hvad mån
den nu genomförda härorganisationen inverkar på krigshofrättsmålens
antal. Skulle emellertid en dylik åtgärd kunna vidtagas, torde vid det
förhållande att advokatfiskalen redan nu uppbär en aflöning, som jemte
den dermed förenade inkomst af bötesandelar är jemförlig med en
assessors löneförmåner, någon förhöjning af advokatfiskalslönen icke i
anledning af en förening af de begge tjensterna erfordras. Vidkommande
derefter de göromål, som för närvarande åligger sekreteraren i Krigshofrätten,
anser jag att dessa, om ock ej utan all olägenhet, kunna, på
sätt Nya Lagberedningen föreslagit, fördelas mellan vederbörande tjenstemän
i Hofrätten; hvaremot jag på de af Herr Presidenten anförda skäl anser
nödigt att särskilt arfvode beviljas till vaktbetjeningens förstärkande.»

Fiskalen Lagerbielke yttrade:

»Jag kan så till vida icke biträda det af pluraliteten beslutade
utlåtande, som jag anser, att Hofrätten bort vid ifrågavarande ärendes
behandling taga i öfvervägande, huruvida, i händelse af Krigshofrättens
omorganisation och införlifvande med Svea Hofrätt, icke, på sätt vice
Häradshöfdingen Zethelius angifvit, krigsfiskalens embetsåligganden
lämpligen böra uppdragas åt advokatfiskalen i Hofrätten vid de nuvarande
innehafvarnes afgång från berörda befattningar. För min del
hyser jag den uppfattning att, äfven med den ökning, som den nya
arméorganisationen otvifvelaktigt, såsom i Hofrättens utlåtande är framhållet,
kommer att medföra, det utan olägenhet torde låta sig göra att
i samma persons hand förena nämnda båda tjenster, under förutsättning
dock att de åligganden, advokatfiskalen i denna sin egenskap har
sig anförtrodda, blifva desamma, som de hittills varit.»

Assessoren HörstacLius anförde:

»Lika med pluraliteten anser jag synnerligt antagligt, att till följd
af den förändrade organisationen af armén och flottan eu afsevärd ökning
af de mål och ärenden, som tillhöra Krigshofrättens handläggning
och pröfning kommer att för framtiden ega rum. Af detta skäl synes
mig en ombildning af denna domstol icke lämpligen böra nu företagas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

utan frågan härom uppskjutas till dess erfarenheten visat hvilket inflytande
de under senaste åren införda förändringarna inom det militära
området kunna utöfva på målens antal och beskaffenhet. Om emellertid
dessa betänkligheter icke komma att föranleda uppskof med frågans
afgörande, utan, såsom antagligt är, förslaget kommer att vid nästkommande
års riksdag till dess godkännande framläggas, anser jag mig
böra vid förslaget göra följande erinringar.

Då, på sätt i pluralitetens yttrande utförligt framhållits, Hofrättens
arbetskrafter tid efter annan visat sig icke vara tillräckliga för det
alltjemt ökade arbetet inom Hofrätten, synes mig i hög grad olämpligt
att en af de ordinarie ledamöterna helt och hållet eller åtminstone
under en större del af året dragés från detta arbete. Till civil ledamot
i Krigshofrätten bör derföre enligt min åsigt fortfarande liksom hittills
förordnas en utom Hofrätten stående person. Skulle emellertid till
denna befattning utses en af Hofrättens ledamöter, bör ersättningen
för de med befattningen följande göromålen vid Krigshofrätten icke
utgå i form af arfvode utan i stället utgöras af rättighet för öfverauditören
att erhålla behöflig ledighet från hofrättsarbetet med bibehållande
af tjenstgöringspenningarna eller — hvilket blefve för honom
detsamma — mot åtnjutande af motsvarande belopp af de för Krigshofrätten
anslagna medel. Ty då, såsom Nya Lagberedningen sjelf med
rätta anmärker, hofrättsarbetet i och för sig är af beskaffenhet att taga
tid och krafter fullt i anspråk, kan det icke anses välbetänkt att öka
detta arbete med de göromål, som ledamotskap i Krigshofrätten kräfva,
icke ens mot ett särskildt arfvode, hvilket ju naturligt ej kan öka
arbetsförmågan; och då ett bestämmande af ersättningsbelopp för öfverauditörens
åligganden förutsätter eu uppskattning af dessas mängd
och beskaffenhet, torde icke svårighet möta att efter en sådan uppskattning
bestämma den tid af visst antal veckor eller månader under
året, då han skulle ega rätt till ledighet från krigshofrättsgöromålen,
såvida man ej vill öfverlemna åt honom sjelf att afgöra hvad i detta
hänseende kan vara erforderligt.

Enligt det föreliggande förslaget må till krigsfiskal kunna utses
tjensteman i Hofrätten. Dervid ligger, såsom Lagberedningen anmärker,
närmast till hands att förena krigsfiskalsbefattningen med advokatfiskalstjeusten
i Hofrätten. Och då denna tjenst enligt min åsigt icke kräfver
mera tid och krafter af sin innehafvare än att denne utan svårighet
dermed kan förena andra tjenstegöromål, torde det förtjenas att taga i
allvarligt öfvervägande, huruvida icke begge befattningarna böra, när
sådant efter de nuvarande innehafvarnes afgång kan ega rum, förenas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

hos samma person, så mycket hellre som de åligganden, som åtfölja
tjensterna, äro i hufvudsak likartade. Om också till följd häraf någon
förhöjning i aflöningen för de förenade tjensternas innehafvare skulle
anses erforderlig — hvilket jag för min del icke för närvarande finner
nödigt -—- så skulle i alla händelser genom den af mig föreslagna anordningen
en afsevärd besparing för statsverket vinnas.

För fiffigt instämmer jag med pluraliteten deri, att Krigshofrätten
icke bör, såsom förslaget innehåller, utgöra »en vid Svea Hofrätt bildad
särskild afdelning», och att föreskrift bör meddelas derom, att endast
assessorer kunna förordnas till öfverauditörer, äfvensom beträffande
arfvodena såväl till den som i händelse af förfall för ordföranden förordnas
att såsom ledamot biträda Krigshofrätten, som ock för uppehållande
af sekreterare-, notarie-, aktuarie- och vaktmästaregöromålen.»

Assessoren Wästfelt utlät sig:

»Lika med Herr Presidenten och på de af honom anförda skäl anser
jag mig böra afstyrka att för uppehållande af Krigshofrättens verksamhet
anlitas Svea Hofrätts president, ledamöter eller tjenstemän. Skulle det
emellertid befinnas lämpligt att Hofrättens krafter i ett eller annat afseende
för ett sådant ändamål tagas i anspråk, synes det mig nödigt
att, på sätt Beredningen jemväl föreslagit, i lag uttryckligen stadgas,
att Krigshofrätten »är en vid Svea Hofrätt bildad särskild afdelning».
Jag kan således icke biträda hvad i Herr Presidentens yttrande hemstälts
derom, att nyssberörda mening skulle ur § 11 i lagförslaget utgå.

Det skulle deremot, enligt min åsigt, för Hofrätten ställa sig fördelaktigare,
om uppdraget att vara öfverauditör lemnades samtidigt åt
två af Hofrättens assessorer, med rätt för desse att sins emellan eller
för ordföranden att mellan dem fördela göromålen. Öfverauditörsembetet
skulle på så sätt kunna uppehållas utan att innehafvare af detsamma
annat än vid utomordentliga fall behöfde begära ledighet från göromål
i Svea Hofrätt, hvarigenom den väsentligaste olägenheten för sistnämnda
domstol af den ifrågasatta föreningen med Krigshofrätten undanröjdes,
och öfverauditören skulle utan skada för Krigshofrättens arbeten kunna
komma i åtnjutande af den honom såsom ledamot i Svea Hofrätt tillkommande
sommarsemester.

Arfvodet till hvardera öfverauditören skulle lämpligen kunna sättas
till ett tusen kronor.»

Herr Hofrättsrådet Munthe anförde:

»På grund af de • betänkligheter, som af Hofrätten yttrats mot
förslaget att en ledamot i Svea Hofrätt skulle tillika vara ständig ledamot
i Krigshofrätten, betänkligheter dem jag i allt delar och hvartill

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 7.

jag vill lägga att det synes föga antagligt att någon hofrättsledamot
''skulle finnas villig att emottaga uppdraget, kan jag icke tillstyrka lagförslaget
härutinnan, utan hemställer att krigshofrättsrådsembetet måtte
varda bibehållet.

Vidare deltager jag i de framstälda erinringarna så väl i fråga
om Krigshofrättens definition i 11 § som beträffande 16 §.

Hvad angår 15 § är jag ense med Fiskalen Lagerbielke derutinnan
att krigsfiskalen möjligen framdeles bör kunna undvaras och hans
göromål vid inträffande ledighet öfverflyttas på Svea Hofrätts advokatfiskal,
sedan den nuvarande advokatfiskal afgått från tjensten.

I öfrigt lemnar jag förslaget utan anmärkning, dock under förutsättning
att, om förslaget blifver lag, den nu fungerande presidentens
åtagande att föredraga Kongl. remisser icke vidare tages i anspråk.

Rörande beloppet af ifrågasatta arfvoden instämmer jag i Hofrättens
yttrande.»

I anledning af hvad vice Häradshöfdingen Zethelius, Fiskalerna
Roos och Lagerbielke, Assessoren Hörstadius samt Herr Hofrättsråd^!
Munthe anfört beträffande krigsfiskalsbefattningen, afgaf Herr Presidenten
följande, af Kongl. Hofrättens närvarande ordinarie ledamöter
med undantag af de två nyssnämnde biträdda yttrande:

»Ehuru den Kongl. remissen strängt taget icke ger anledning till
något yttrande derom, huruvida Kongl. Hofrättens advokatfiskal må
kunna ovilkorligen åläggas att utan ersättning öfvertaga krigsfiskalens
befattning, föranlåtes jag dock af de yttranden, som i denna fråga
blifvit under öfverläggningen inom Kongl. Hoträtten fälda, till den
erinran, att Kongl. Hofrätten i sitt utlåtande öfver 1881 års förslag,
deri eu sådan förening af nämnda befattningar ifrågasattes, uttalade
sin farhåga, att advokatfiskalen med hänsyn till de embetsgöromål,
som redan ålåge honom, ej utan åsidosättande af dessa skulle kunna
uppfylla de anspråk, som måste på åklagaren i krigsrättsmål ställas,
hvadan Hofrätten funne stora betänkligheter möta mot advokatfiskalens
öfvertagande af krigsfiskalsbefattningen. Dessa betänkligheter, hvilka
hade till följd, att stadgandet om tjensternas förening uteslöts ur det
reviderade förslag i ämnet, hvaröfver Högsta Domstolen sedermera
hördes, hafva ingalunda minskats, utan fastmer i hög grad ökats, sedan
uppenbart blifvit, att kriggfiskalens befattning af hufvudsakligen samma
anledning som den tilltänkta öfverauditörens kommer att blifva vida
mödosammare än den hittills varit. I närvarande stund kan ingen med
någon grad af pålitlighet afgifva ett omdöme, huruvida i en framtid,
då nuvarande innehafvarne af advokatfisk als- och krigsfiskalsembetena,

Jiih. till Ililcsd. Vrot. 1894. 1 Sami. 1 A/d. 6 lläft. 7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 7.

af hvilka den senare först om sjutton år uppnått pensionsåldern, afgått
från sina embeten, dessa blifva af beskaffenhet, att en ovilkorlig föreskrift
om deras förening är möjlig att tillämpa. Jag kan derföre ej
annat än afstyrka, att något afseende fästes vid den antydan om en
sådan möjlighet, som nu blifvit gjord. Jag har desto större anledning
till detta afstyrkande, som i den händelse advokatfiskalen vid utredning,
som kan komma att i vederbörlig ordning anställas, skulle finnas efter
fullgörande af sina hittillsvarande åligganden ega tid öfrig, som skäligen
bör för tjensteändamål tagas i anspråk, Kong]. Hofrätten ingalunda
torde sakna utvägar att bereda honom full sysselsättning genom öfvertagande
af arbete, som nu i alltför hög grad tynger vissa andra bland
Kongl. Hofrättens tjenstemän.»

In fidem
Axel Rundquist.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1894.