Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N o 2 (Proposition 1902:2)

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N o 2.

N:o 2.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om domsagas kansli, till lag om ändrad lydelse af
vissa §§ i konkurslagen, till lag angående ändrad lydelse
af 27 § i lagen om boskilnad den 1 Juli 1898, till lag
om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18
september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af
egendom i död makes bo, samt till lag angående ändrad
lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om år sstämning; gifven
Stockholms slott den 29 november 1901.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

1) lag om domsagas kansli;

2) lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen;

3) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den
1 juli 1898;

4) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock
angående undanskiftande af egendom i död makes bo; samt

Bill. till llilcsd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

5) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

om domsagas kansli.

é.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Domare å landet åligger att viss tid, minst två timmar, hvarje
helgfri dag hålla domsagans kansli för rättsökande tillgängligt. Kansliet
skall finnas inom domsagan å ställe, som af domaren bestämmes. Har
domaren erhållit tillstånd att bo utom domsagan, må han dock förlägga
kansliet till sin boningsort.

Underrättelse om stället, der kansliet finnes, och om tiden, då det
på grund af stadgandet i denna § hålles tillgängligt, skall vara anslagen
inom hvarje tingslag å rättens dörr samt meddelas Konungens befallningshafvande,
som har att låta införa tillkännagifvande derom i allmänna
tidningarno och i länskungörelserna en gång i början af hvarje
år samt dessutom minst fjorton dagar innan förändring i något af sagda
hänseenden sker. Å kansliets dörr skall ock finnas anslag om tiden, då
kansliet, enligt hvad nu är sagd t, hålles tillgängligt.

2 §•

I hvarje domsaga skall finnas kanslibiträde, som, efter ty domaren
bestämmer, har att tjenstgöra å kansliet.

Å tid, då kansliet enligt 1 § hålles tillgängligt, skall kanslibiträdet
vara å kansliet tillstädes, der domaren är frånvarande.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

3 §•

Kanslibiträdet åligger, när domaren icke sjelf tager befattning
med ärende, hvarom nedan förmäles, att å kansliet, då det hålles tillgängligt
:

emottaga handling, hvilken enligt lag må till domaren ingifvas,
äfvensom vad, anmälan eller annan framställning, som ankommer på
pröfning eller åtgärd af domaren;

emottaga och öppna bref och andra försändelser, stälda till domsagans
kansli; samt

utfärda stämning, såvidt fråga ej är om offentlig stämning å borgenärer
eller om utsättande i stämningen af urtima ting eller af syn
på stället.

Derförutom har kanslibiträdet, der domaren så förordnar, att på
hans ansvar å kansliet, då det hålles tillgängligt, tillhandahålla expeditioner
och andra handlingar, hvilka rättsökande eger att hos domaren
utbekomma.

4 §•

Har kanslibiträdet enligt 3 § emottagit handling, vad eller framställning
eller utfärdat stämning, vare, der ej nedan annorlunda stadgas,
det så gilt, som hade domaren sjelf det gjort.

5 §•

öfver handlingar, vad och framställningar, som af kanslibiträdet
på domarens vägnar emottagas, skall föras diarium; dock vare ej nödigt,
att deri antecknas begäran om utbekommande af expedition, så framt
den genast utlemnas.

Kanslibiträdet åligger att på begäran meddela utdrag af diariet.
Då vad af kanslibiträdet emottages, skall sådant utdrag, ehvad begäran
derom framställes eller ej, utan afgift meddelas; och skall deri tilläggas
erinran att, der vadet af domaren pröfvas lagligt, vadebevis af honom
utfärdas.

6 §‘

Domaren åligger att dagligen eller, der till följd af embetsresa
eller af annan laga orsak hinder derför möter, så snart hindret upphört,
taga del af diariet samt derefter med inkomna ärenden vidtaga
den åtgärd, som på honom ankommer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Skall enligt lag eller särskild författning sådan åtgärd vidtagas
inom viss tid efter det ärende inkommit, varde tiden räknad från den
dag, domaren egt tillfälle att erhålla kännedom om ärendet. Der åtgärden
skall vidtagas å viss dag, som, då ärendet inkommer, redan är
bestämd, skall på sakegarens eget äfventyr komma, om domaren ej
blifver i tillfälle att om ärendet taga kännedom sa tidigt, att åtgärden
kan å den bestämda dagen vidtagas.

Har i konkursmål tid för aflemnande af skriftligen författade
anmärkningar mot bevakade fordringar blifvit utsatt, och finner domaren
sig förhindrad att sjelf vid den tids utgång till rättens ombudsman
öfversända inkomna anmärkningsskrifter, underrätte derom kanslibiträdet,
som derefter har att om öfversändandet besörja; och åligger domaren
att för hvarje sådant fall meddela kanslibiträdet nödiga upplysningar.

7 §•

År någon förordnad att vara ordförande i egodelningsrätt eller
att eljest såsom domare hålla viss förrättning eller visst slag af förrättning,
må framställning, som angår sådan förrättning, emottagas och
handläggas å domsagans kansli efter ty i denna lag är stadgadt; och
vare det så gilt, som hade den förordnade sjelf det gjort.

Framställning, som sålunda inkommit, skall genom domarens eller
kanslibiträdets försorg meddelas den förordnade.

8 §•

Kanslibiträde förordnas af domaren. Der sådant finnes nödigt, må
domaren ock förordna eu eller flere suppleanter att i den ordning, som
af domaren bestämmes, i kanslibiträdets ställe tjenstgöra.

Förordnande, som här är nämndt, eger domaren återkalla, när så
skäligt pröfvas. Deröfver må klagan ej föras.

Då förordnande meddelas eller upphör, skall anmälan ofördröjligen
göras hos hofrätten samt hos Konungens befallningshafvande, hvilken
har att införa tillkännagifvande derom i länskungörelserna.

9 §.

Till kanslibiträde eller dess suppleant må k förordnas man eller
qvinna, som uppnått myndig ålder och pröfvas för uppdraget lämplig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

10 §.

Kanslibiträde stånde för sin befattning under tjenstemannaansvar.

11 §•

Består domsaga af flera tingslag och är i någotdera särskild domare
förordnad; må han för det tingslag hålla särskildt kansli, der hofrätten
med hänsyn till tiden för förordnandet och öfriga förekommande omständigheter
pröfvar det lämpligen kunna ske.

Hvad om domsagas kansli är stadgadt ege motsvarande tillämpning
å tingslags kansli, hvarom nu är sagdt.

12 §.

Genom hvad i denna lag är stadgadt göres ej inskränkning i
domares skyldighet att i embetsärenden sjelf tillhandagå rättsökande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

om. ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 7 § 2 mom. samt 69, 71, 73 och 86 §§
konkurslagen, skola erhålla följande ändrade lydelse:

7 § 2 mom.

År sådan ansökning gjord af borgenär; förelägge domaren gäldenären
lämpligen kortaste tid och, der han är aflägset boende, högst
en vecka efter delfåendet, att sig deröfver förklara: och bör sökanden
tillställa domaren bevis öfver delgifvandet sist inom fjorton dagar efter
det föreläggandet meddelades, eller vare ansökningen förfallen, der ej
sökanden styrker, att gäldenären ej anträffas kunnat. Medgifver gäldenären
borgenärens ansökning; förfare domaren såsom i föregående mom.
sagdt är: gör gäldenären jäf emot ansökningen, eller blifver han med
förklaring ute; hänskjutes saken till rätten, och vare lag som i 6 §
2 mom. sagdt är.

§ 69.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ombudsman, gode männen och gäldenären; dock må de sednares utevaro
ej hindra ärendets handläggning. Ordföranden uppläse gäldenärens
konkursansökning eller, der egendomsafträdet tvunget är, den
derom förda skriftvexling, jemte beslutet derom, så ock öfriga handlingar,
deraf parterna om saken nödig kunskap få kunna. Derefter
uppgifve hvar borgenär skriftligen sin fordran med den rätt, han påstår:
lägge ock de handlingar in, på hvilka han sin talan grundar, eller afskrifter
deraf, med åtecknadt bevis af rättens betjente eller af två andra
trovärdige män, att de med hufvudskrifterna lika äro. Har borgenär
före inställelsedagen bevakningshandlingar aflemna!, i stad till rätten
samt, å landet, till domaren, varde det ock tillkännagifvet.

Hafva å landet bevakningshandlingar inom sagda tid ingifvits,
men hinder mött för deras föredragande å inställelsedagen, skall genom
domarens försorg meddelas rättens ombudsman underrättelse derom
äfvensom upplysning om borgenärens hemvist, i händelse uppgift derom
innehålles i handlingarna. Finnes sådan uppgift eller är borgenärens
hemvist eljest kändt, åligger ombudsmannen att ofördröjligen på konkursboets
bekostnad med allmänna posten tillsända borgenären underrättelse
derom, att handlingarna icke blifvit å inställelsedagen anmälda
och förty icke kunnat till pröfning upptagas.

71 §•

Vill någon å inställelsedagen närvarande borgenär, god man eller
syssloman, eller ock gäldenären, der han lillstädes är, jäf emot en eller
flera af de bevakade fordringarna göra, eller begär någon af dem rådrum
att sitt beslut derom, efter granskning af handlingarna, fatta;
utsätte då ordföranden dels viss dag inom två veckor derefter, å hvilken
anmärkningarna, skriftligen författade, sednast skola aflemnas till rätten
eller domaren, dels ock, efter samråd med rättens ombudsman, lämplig
ort, hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden skola genom ombudsmannen
parterna tillhandahållas, äfvensom viss dag, minst en och högst
två veckor efter tiden för anmärkningarnas aflemnande, samt lämpligt
ställe för parterna att inför ombudsmannen sammankomma, såsom i 74
§ sägs. Ordföranden bestämme å inställelsedagen tillika viss dag, då
parterna, derest emot bevakad fordran göres jäf, hvarom förlikning ej
träffas kan, hafva att inför rätten sammankomma, i stad inom fjorton
dagar efter sammanträdet inför ombudsmannen och på landet å det
efter nämnda sammanträde först infallande lagtima ting, der urtima
ting ej varder äskadt. Begär någon af parterna för anmärkningars af -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

gifvande och sammanträdet inför ombudsmannen längre tid, än nu sagdt
är, och är saken vidlyftig; då må ordföranden anstånd medgifva, dock
ej utöfver hvad nödigt pröfvas.

Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes
än i nu stadgad ordning framställas.

73 §.

Nu hafva skriftligen författade anmärkningar i föreskrifven lid
inkommit, öfverlemne rättens ordförande eller domaren de skrifter till
rättens ombudsman.

Har borgenär i bevakningsiniaga uppgifvit sitt hemvist eller är
det eljest kändt, åligger ombudsmannen, der jäf mot den borgenärs
fordran gjorts, att ofördröjligen på konkursboets bekostnad med allmänna
posten tillsända honom underrättelse derom, att jäf blifvit
framstäldt, så ock om den ort, hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden
hållas parterna till hända, samt om liden och stället för
sammanträdet inför ombudsmannen.

Sådan underrättelse skall, der borgenär, som för sin rätts bevakande
stält ombud för sig, så begär, i stället tillsändas ombudet.

86 §.

Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen,
i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr
stadgade äro. Ej må sådant yrkande i bevakningsiniaga väckas. Rätten
eller domaren förelägge den, emot hvilken yrkandet framställes, att,
inom viss tid af högst en månad från det han af föreläggandet erhållit
del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma.

Föreläggandet bör borgenären tillställas så, som i lag om stämningstadgas;
åliggande dock borgenär, hvilken förmånen af sådant delgifningssätt
sig tillförsäkra vill, att i bevakningsinlagau uppgifva viss ort inom
riket, der han eller ombud för honom träffas kan. Ilar han det underlåtit,
ege rätten eller domaren förordna, att föreläggandet uti allmänna
tidningarna införas må; och anses i sådant fall borgenären af föreläggandet
undfå del den dag, detsamma sålunda kungöres.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 2.

af rätten godkännes; varde edgångsyrkandet utan afseende lemnadt.
Varder anmäldt förfall godkändt; sätte rätten ut ny tid, hvarinom
bevis öfver delgifvandet inlemnas skall; dervid rätten, om borgenär
eller ombud för honom ej kunnat anträffas å ort, som i bevakningsinlaga
uppgifvits, eger förordna, att föreläggandet, genom dess införande
i allmänna tidningarna, borgenär delgifvas må.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898.

Härigenom förord lins, att 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli
1898 skall erhålla följande ändrade tydelse:

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid,
som för inställelse i konkursen är i den offentliga stämningen utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, som maken
påstår vara dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen
bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del deraf skall
för sådan gäld fredas, begäre undanskiftande inom tid, som nu är sagd,
eller kåfve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare, der före
konkursen boskilnad blifvit sökt, men skifte ännu ej skeft.

Har å landet ansökning om boskilnad eller undanskiftande blifvit
gjord inom stadgad tid, men hinder mött för ansökningens föredragande
å inställelsedagen i konkursen, skall i fråga om parternas hörande
tillämpas hvad i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk,
som anmälas efter inställelsedagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18 september 1862 huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock
angående undanskiftande af egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock
angående undanskiftande af egendom i död makes bo skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom alträd!, och vilja
sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undansätta, göre derom
skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse
utsatt är; och varde, sedan sterbhusdelegarne å andra sidan
samt borgenärerna, på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade
fodringsanspråk sägs, erhållit tillfälle att i frågan sig yttra, ansökningen
efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

År å landet ansökning om undanskiftande gjord inom tid, som
nu är sagd, men har hinder mött för ansökningens föredragande å
inställelsedagen i konkursen, skall i fråga om parternas hörande tilllämpas
hvad i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk,
som anmälas efter inställelsedagen.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,
lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning skola erhålla
följande ändrade lydelse:

n §

Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs, utfärde rätten offentlig
stämning å okända borgenärer, att sist före klockan tolf å viss dag,
näst efter ett år, gifva sina fordringar an: är boet å landet, och äskas
ej urtima ting, då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som
näst efter ett år infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen
ett år före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre
gånger, första gången tio och tredje gången sist fyra månader, innan
den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer,
som å den i 9 § omförmälda förteckning upptagna äro, skola
om stämningen särskildt underrättas; och loge rätten eller domaren
anstalt, att sådan underrättelse varder minst en månad före inställelsedagen
dem meddelad.

På den inställelsedag augifve hvar borgenär muntligen eller
skriftligen sin fordran. Har borgenär före inställelsedagen ingifvit
skriftlig anmälan om fordran, i stad till rätten samt å landet till domaren,
varde det ock tillkännagifvet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Anmälan om fordran må i betaldt bref med allmänna posten till
rätten eller domaren insändas; och skall anmälan, som blifvit sålunda
insänd, anses ingifven å tid, då den emottagits af den, till hvilken sådan
anmälan enligt lag bör aflemnas.

12 §.

Uraktlåter borgenär, den der ej finnes upptagen å omförmälda
förteckning, att sin fordran å den i årsstämningen utsatta inställelsedag
angifva, och varder ej heller förut ingifven anmälan om fordringen då
föredragen efter ty i 11 § är sagdt, hafve borgenären sin talan förlorat
emot gäldenär, som ej visas hafva före inställelsetiden egt eller å
nämnda tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro: och vare gäldenär,
som för sådan fordran sökes, pligtig, der borgenär det äskar, med ed
betyga, att den fordran ej var honom känd före inställelsetidens utgång:
brister han åt eden, eller styrkes annorledes, att han om fordringen
egt kunskap, som sagdt är, betale då sin andel af gälden.

År årsstämning af förmyndare tagen för person, som till myndiga
år kommit, men blifvit under förmyndare stäld; då hafve ock borgenär,
hvarom nu nämndt är, sin talan förlorat, der ej förmyndaren visas
hafva om fordringen egt eller, erhållit vetskap, såsom förut är sagdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 28 april 1899

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,
friherre Rappe,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:

dels nya lagberedningens med underdånig skrifvelse den 15 november
1890 öfverlemna de förslag till lag angående domsagas kansli, till
lag angående förändrad lydelse af 7 § 2 mom. samt 71, 73 och 86 §§
lconkurslagen den 18 september 1862, till lag angående förändrad lydelse
af 10 § i förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i
makars bo den 18 september 1862 samt till förordning angående skyldighet
för domare å landet att till rättsökande öfversända handlingar
med posten;

öfver livilka förslag rikets allmänna hofrätter efter underlydande
häradshöfdingars hörande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

dels Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 maj 1896, deri
Riksdagen anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, efter utredning i hvilken
omfattning det kunde tillåtas att handlingar i konkursmål finge i betaldt
bref med allmänna posten till rätten eller domaren insändas, för Riksdagen
framlägga förslag till de lagändringar i berörda syfte, Indika
ansåges böra vidtagas.

Efter att hafva redogjort för innehållet af ifrågavarande handlingar
anförde föredragande departementschefen:

»Hvad i de afgifna underdåniga utlåtandena blifvit vid nya lagberedningens
förslag till lag om domsagas kansli erinradt synes icke
vara af beskaffenhet att föranleda någon rubbning af de grunder, på
Indika detta förslag är bygdt. Vid den granskning, som med hufvudsaklig
ledning af ifrågavarande erinringar företagits, hafva emellertid
vissa jemkningar i särskilda delar af förslaget befunnits önskvärda för
vinnande af större tydlighet eller till undanrödjande af framstälda
betänkligheter emot de föreslagna bestämmelsernas innehåll.

Sålunda synes i 1 § af nya lagberedningens förslag böra meddelas
noggrannare föreskrifter om kungörande af plats och tid för öppenhållande
af domsagas kansli och i 2 § böra förtydligas, att det åligger
kanslibiträde att, der ej domaren annorlunda förordnar, vara å kansliet
tillstädes under den för dess öppenhållande bestämda tid, äfven om
denna ännu ej hunnit kungöras.

Förslagets 3 § innehåller de hufvudsakliga bestämmelserna om
kanslibiträdes göromål och befogenhet. Den senare är enligt ordalydelsen
i beredningens förslag inskränkt till de tillfällen, då domaren icke är
å kansliet närvarande. Häremot har erinrats, att missförstånd och förvecklingar
lätt kunde af en sådan regel föranledas. I sjelfva verket
lärer det icke kunna förnekas, att, när fråga uppstode huruvida kanslibiträdet
rätteligen egt handlägga ett visst ärende, det mången gång
skulle befinnas vanskligt att utreda, om domaren vid tillfället varit
närvarande, eller att det i och för sig är föga ändamålsenligt att låta
kanslibiträdets befogenhet upphöra och återinträda, allt efter som domaren
infinner sig å kansliet eller derifrån aflägsnar sig. Med anledning häraf
torde vara lämpligt att ställa kanslibiträdets befogenhet att, under kanslitiden
å kansliet handlägga ett visst till biträdets verksamhetsområde
hänförligt ärende i beroende allenast af den förutsättningen, att ej
domaren sjelf öfvertager ärendets handläggning.

Hvad angår förslagets bestämmelser derom, hvilka slags ärenden
må af kanslibiträde å domarens vägnar handläggas, hafva i olika rigtningar
betänkligheter uttalats. Med hänsyn ej mindre till vigten af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

åtskilliga bland de handlingar, hvilka rättsökande eger att hos domaren
utbekomma, än äfven till de mindre stränga kompetensvilkor, som för
anställning såsom kanslibiträde kunna uppställas, torde det också vara
en alltför litet betryggande anordning, att, såsom enligt nya lagberedningens
förslag är händelsen, kanslibiträde har att tillhandahålla de
rättsökande alla sådana handlingar. Lämpligare torde vara att gorå
kanslibiträdes befogenhet i detta hänseende beroende af ett särskildt
förordnande af domaren, som i följd häraf har tillfälle att efter sig
företeende omständigheter afgöra, hvilka handlingars utlemnande kan
åt kanslibiträdet anförtros, och derför ock med fullt skäl kan göras
ansvarig lör kanslibiträdets åtgöranden eller försummelser.

Vidare torde — med anledning af hvad åtskilliga bland de i ärendet
hörda hofrättsledamöter och häradshöfdingar yttrat och med anslutning
till en vid nya lagberedningens förslag fogad reservation — de
föreslagna bestämmelserna om skyldighet för domare att till rättsökande
öfversända handlingar med posten höra utbytas emot föreskrifter om
anställande hos hvarje domare af en kommissionär med uppgift motsvarande
den, som tillkommer de nuvarande kommissionärerna hos åtskilliga
embetsverk. Äfven i de numera ganska sällsynta fall, då domaren
ej är bosatt i stad eller köping eller dermed jemförlig ort, kan hinder
näppeligen möta att i närheten af kansliet finna någon lämplig person,
som är villig att åtaga sig kommissionärskapet. I alla händelser undanrödjas
möjliga betänkligheter i detta hänseende, om, såsom äfven i öfrigt
är ändamålsenligt, domaren kan till kommissionär förordna kanslibiträde
eller dess suppleant. Hvad åter angår kostnaderna för den rättsökande
allmänheten, kommer arfvodet till kommissionärer! uppenbarligen icke
att bestämmas till högre belopp än den godtgörelse, som enligt nya
lagberedningens förslag skulle tillkomma domaren. Den i 3 § upptagna
föreskrift om åliggande för kanslibiträde att besörja om handlingars
försändande med posten till rättsökande lärer alltså kunna utgå, hvaremot
i en särskild § införas nödiga bestämmelser om kommissionär, i
den mån dessa bestämmelser kunna anses vara af civillags natur.

Kanslibiträdets befogenhet att utfärda stämning är i nya lagberedningens
förslag inskränkt till det fall, att ansökning derom gjorts
skriftligen. Då likväl någon klagan icke försports i anledning deraf,
att de personer, hvilka enligt nådiga brefvet den 8 januari 1746 af
domaren må utses till utfärdande af stämning, äro dertill behörige, vare
sig stämningsansökningen är muntlig eller skriftlig, torde skäl saknas
att på angifna sätt inskränka kanslibiträdets befattning i detta hänseende.
I fall deremot, då i stämningen skall utsättas urtima ting ellor, såsom
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 2 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

i vissa vattenrättsmål, syn på stället, föranleder den pröfning, som skall
föregå stämningens utfärdande, att detta bör förbehållas domaren.
Enahanda är förhållandet med offentlig stämning å borgenärer.

Vidare synes kanslibiträdets behörighet böra utsträckas till meddelande
af sådant föreläggande i anledning af borgenärs ansökan om
gäldenärs försättande i konkurs, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen,
b ör borgenären kan det mången gång vara af största vigt att dylikt
föreläggande ofördröjligen meddelas, och den omständigheten, att kanslibiträdet
utfärdat föreläggande, kan tydligen icke utgöra hinder för
domaren att, då ärendet kommer i hans hand, pröfva, huruvida ansökningen
bör upptagas. Till följd af den nu förordade utvidgning af
kanslibiträdes befogenhet lärer nya lagberedningens förslag till ändring
af 7 § 2 mom. konkurslagen kunna förfalla.

Sista stycket af 3 § torde kunna utgå med hänsyn till den förut
antydda ändringen af ordalagen i 2 § af förslaget.

I 4 § lärer böra tydligt uttalas, att kansli biträdets inom gränsen
för dess befogenhet vidtagna åtgärder ej blott när de afse mottagande
af handling eller framställning, utan äfven i fråga om utfärdande af
stämning eller föreläggande äro så gilla, som om de vidtagits af domaren.
Senare delen af samma § äfvensom hela 5 § torde för sammanhangets
skull böra nedflyttas.

I 5 och 8 §§ af beredningens förslag finnes stadgadt, hurusom
handling, hvilken enligt skiftesstadgan skall ingifvas till egodelningsrättens
ordförande, må mottagas och behandlas å domsagans kansli,
ändå att berörda befattning utöfvas af annan än domaren. Dessa stadganden
torde böra få tillämpning äfven i öfriga fall, då någon förordnats
att i domarens ställe hålla viss förrättning eller visst slag af
förrättningar. Att ordinarie domaren skulle i flere fall än enligt beredningens
förslag kunna komma att i viss mån handlägga kansligöromål
för sin vikarie, torde finnas så mycket mindre anmärkningsvärdt, som det
ju alltid star ordinarie domaren fritt att genom kanslibiträdets inkallande
till tjenstgöring befria sig från berörda åliggande. Det torde
knappt . behöfva anmärkas, att för det meddelande till vikarien, som
kan blifva erforderligt, domaren eller kanslibiträdet står i ansvar, allt
efter som den ene eller andre mottagit den framställning, hvaraf meddelandet
påkallas.

.År utöfningen af domareembetet i hela dess vidd uppdragen åt
vikarie, inträder denne tydligen äfven i förhållande till kansliet i domarens
ställe. Jemväl ett sådant förordnande, som innefattar bemyndigande
för den förordnade att i domsaga, som omfattar mera än ett tingslag,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

förestå domareembetet i ett eller annat af tingslagen, torde i allmänhet
näppeligen föranleda några svårigheter i fråga om domsagans kansli.
Att kanslibiträdot kommer att betjena två, kanske tre domare bör nemligen
ej vålla någon olägenhet, då en hvar af dem har sin noga bestämda
befogenhet. Emellertid kunua fall lätt tänkas förekomma, då det både
ur de rättsökandes och ur den ena eller andra domarens synpunkt är
önskligt, att hvardera domaren har sitt eget kansli. Der en dylik anordning
påyrkas af någon utaf domarne, kan det dock tydligen icke
vara lämpligt, att åt dem öfverlemnas att sjelf ve afgöra frågan, utan
lärer denna böra hänskjutas till hofrätten. Bifalles framställningen och
inrättas följaktligen särskildt kansli för ett eller annat tingslag, torde,
med afseende derå att tingslagen inom en domsaga äro i fråga om
rättskipningen af hvarandra alldeles oberoende, svårighet ej möta att å
sådant kansli tillämpa de i denna lag föreslagna bestämmelser.

I motiven till sitt förslag har beredningen framhållit, att med
förslaget ingalunda afsåges att inskränka den nuvarande skyldigheten
för domaren att, när han träffades, emottaga handlingar och framställningar
rörande embetsärenden. Till undvikande af missförstånd torde

en dylik erinran böra i lagen intagas.

På sätt omförmäles i beredningens motiv till dess förslag angående
ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen, hade beredningen tagit i
öfvervägande den möjligheten, att en å domsagas kansli före inställelsetiden
i konkurs ingifven bevakningsinlaga icke kunde af domaren anmälas
å inställelsedagen. Att för sådant fall stadga samma förfarande,
som för efterbevakning är föreskrifvet, hade visserligen legat nära till
hands; men med hänsyn till kostnaden för berörda förfarande hade
beredningen funnit betänklighet dervid samt ansett 69 § konkurslagen
böra bibehållas oförändrad, helst det stode borgenär, hvilkens bevakning
under nämnda förhållanden förfallit, öpj^et att genom efterbevakning
anhängiggöra sitt fordringsanspråk.

Den sålunda antydda utvägen att undgå följderna deraf, att en å
kansliet inlemnad bevakningsinlaga icke hinner fortskaffas till domaren
före inställelsedagen, torde näppeligen i och för sig vara tillräcklig för
bevarande af den enskildes rätt. Har en borgenär inom den i offentliga
stämningen utsatta tid å kansliet ingifvit sin bevakningsinlaga, torde
han oftast anse sig hafva fullgjort hvad för fordringens bevakande är
föreskrifvet och icke tänka sig möjligheten deraf, att fordringen ändock
icke anmäles å inställelsedagen. Mången gång skulle han först blifva
medveten om sitt misstag derigenom, att beräknad utdelning ej erhålles

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och den förlust, som sålunda tillskyndas honom, kan dåmera ej alltid
godtgöras.

Den ifrågavarande olägenheten torde emellertid i väsentlig mån
kunna afhjelpas derigenom, att borgenären under ofvan angifna förhållanden
i god tid erhåller underrättelse, att hans bevakning ej kunnat
upptagas. Att ålägga domaren skyldighet att i ämnet meddela sig med
borgenären vore dock tydligen olämpligt. Deremot torde ett dylikt
åliggande icke finnas oförenligt med rättens ombudsmans befattning.
Han intager i viss mån en förmedlande ställning mellan domaren och
rätten å ena samt borgenärerna å andra sidan; och det är, såsom jag
strax får anledning ytterligare erinra, icke ovanligt, att ombudsmannen
sjelfmant eller på anmodan af rätten eller domaren åtager sig bestyr,
liknande det, hvarom nu är fråga. Sedan borgenären genom rättens
ombudsmans försorg erhållit kännedom om hinder, som kan hafva mött
för föredragning af ingilha bevakningshandlingar, ankommer å honom
sjelf att verkställa efterbevakning, dervid han tydligen icke kan komma
i bättre ställning än borgenär, som först efter inställelsedagen ingifvit
sin bevakningsinlaga.

Beträffande 71 och 73 §§ konkurslagen synes nya lagberedningens
förslag icke böra undergå annan ändring, än att till 73 § fogas ett
tillägg i syfte, att borgenär, mot hvars bevakade fordran gjorts jäf,
må erhålla underrättelse derom äfvensom angående vissa omständigheter,
som kunna vara af vigt, derest han vill afgifva svaromål. Betydelsen
för borgenärerna af ett sådant tillägg är ögonskenlig. Lämpligast torde
af skäl, som jag nyss anfört, vara, att skyldigheten att meddela sådan
underrättelse lägges å rättens ombudsman, i synnerhet som det redan
nu vid åtskilliga domstolar är sed, att rättens ombudsman lemnar borgenärer
i konkurs besked, om jäf framstälts mot deras bevakade fordringar.

På sätt i Riksdagens förut åberopade skrifvelse anföres, är det
ingalunda ovanligt, att vissa skrifter och handlingar, hvilka i konkursmål
i behörig tid med posten insändas till domaren, af honom mottagas
och behandlas så, som vore de i laga ordning ingifna. Detta förfarande,
som naturligen är för de rättsökande synnerligen fördelaktigt, åligger
emellertid icke domaren såsom tjenstepligt. Derest förslaget om kommissionärs
anställande hos domaren antages, kan det visserligen synas,
som om något behof af rätt att till domaren insända handlingar med
posten icke vidare skulle vara för handen. Då likväl kommissionärs
anlitande blefve förbundet med någon, om än ringa kostnad, samt,
hvad vissa handlingar angår, plägseden att insända dem med posten
till domaren icke rimligen kan antagas vålla någon svårighet, torde

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

lagstiftning i den af Riksdagen åstundade riktning finnas lämplig, helst
som vissa olägenheter uppenbarligen kunna föranledas deraf, att den
ene domaren i förevarande afseende förfar annorlunda än den andre.

Tydligt är dock, att det icke bör tillåtas part att anlita posten i
alla de fall, då handlingar i konkursmål skola tillställas rätten eller
domaren. I vissa fall, t. ex. då konkurs sökes af borgenär eller gäldenär,
då förklaring öfver borgenärs konkursansökan afgifves af gäldenär,
då borgenärers beslut öfverklagas eller utdelningsförslag klandras, då
ackordsförslag framställes och då nedläggande af konkurs begäres, äro
så vigtiga intressen i fråga eller påkallas så omfattande åtgärder, att
tillfälle bör beredas domaren eller den, som i hans ställe handlägger
ärendet, att af parten sjelf eller af den person, som för parten ingifver
handling, inhemta möjligen erforderliga upplysningar eller åtminstone
att förskaffa sig full visshet derom, att inlagan är af behörig person
atlemnad. Motsvarande behof föreligger äfven, då borgenär efter inställelsedagen
i konkurs bovakar fordran. Deremot torde handlings
insändande med posten ej böra anses hindradt af den omständigheten,
att handlingen föranleder från domarens sida någon åtgärd, hvarom
parten bör taga kännedom.

Samma olägenheter, som, derest förslaget till lag om domsagas
kansli varder antaget, under vissa förhållanden kunna uppstå i fråga
om bevakning af fordi’an i konkurs och som föranleda förut antydda
ändring i 69 § konkurslagen, kunna tydligen inträffa äfven med afseende
å de ansökningar om boskilnad och om undanskiftande, som
enligt 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898 och enligt 9 § i
förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall m. m. den 18 september
1862 under konkurs få göras sist å tid, som för inställelse
i konkursen blifvit utsatt. Mot att i enlighet med föreskrifterna om
parternas hörande öfver efterbevakning behandla en dylik ansökning,
hvilken inom stadgad tid inkommit, men ej kunnat å inställelsedagen
föredragas, kunna visserligen anföras samma betänkligheter som mot
att på nämnda sätt förfara med bevakningsinlaga, hvilken inkommit
under enahanda förhållanden. Det kan nemligen icke alltid tagas
för afgjordt, att icke sökanden, hellre än att underkasta sig kostnaden
för efterbevakning, skulle vilja afstå från sitt ifrågavarande anspråk.
Då emellertid det vid 69 § föreslagna förfarande i fråga om
bevakning, hvilket lemnar borgenär öppet att förr eller senare verkställa
efterbevakning, icke är tillämpligt för en ansökan om boskilnad
eller undanskiftande, och då upptagandet af en dylik ansökan i all -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

mänhet måste anses vara af den vigt för sökanden, att kostnadsfrågan
är af underordnad betydelse, torde, i öfverensstämmelse med hvad nya
lagberedningen föreslagit, ansökningen utan vidare åtgärd från sökandens
sida böra upptagas och i fråga om parternas hörande så behandlas,
som beträffande efterbevakning är stadgadt.

Af samma skäl, som föranleda förslaget att part i konkurs bör
tillåtas, i vissa fall, att till rätten eller domaren insända handlingar med
posten, lärer sådant böra medgifvas i fråga om sådan anmälan af fordran,
som påkallas af årsstämning. Införes bestämmelse härom i 11 §
af förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars
1862, lärer emellertid i samma § böra intagas en med stadgandet i 69 §
konkurslagen öfverensstämmande föreskrift om förfarandet å inställelsedagen,
särskildt hvad angår anmälanden, som till rätten eller domaren
inkommit före inställelsedagen.

Jemväl vid årsstämning kan, derest förslaget till lag om domsagas
kansli antages, inträffa, att anmälan om fordran, som före inställelsetidens
utgång ingifvits å kansliet, dock icke kan å inställelsedagen
anmälas. I fråga om årsstämning lärer det emellertid icke vara möjligt
att för delta fall undvika tillämpning af den i förslaget till lag angående
domsagas kansli uttalade regel, att, der åtgärd i något ärende skall
vidtagas å viss dag, på sakegarens eget äfventyr ankommer, om domaren
ej blifver i tillfälle att om ärendet taga kännedom så tidigt, att åtgärden
kan å den dag vidtagas. Som i vissa fall, såsom enligt 62 § i lagen
om aktiebolag den 28 juni 1895 och enligt 44 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet af samma dag, vigtiga rättsverkningar
inträda i och med det, att den i årsstämning utsatta dag
förbi är, kan något sådant förfarande, som föreslagits i andra stycket
af 69 § konkurslagen eller i 27 § af lagen om boskilnad, ej ifrågakomma
beträffande årsstämning. Vid sådant förhållande torde emellertid
vara nödigt att till 12 § i förordningen om årsstämning foga ett tillägg,
innefattande uttryckligt uttalande om påföljden deraf, att anmälan om
fordran, som till domaren ingifvits före inställelsedagen, ej blifvit å densamma
föredragen.

I enlighet med nu uttalade åsigter har jag låtit inom lagbyrån
omarbeta nya lagberedningens förslag till lagstiftning i ämnet och i
sådant afseende upprätta förslag till

l:o) lag om domsagas kansli;

2:o) lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen;

3:o) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad
den 1 juli 1898;

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

4:o) lag om ändrad tydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid
dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt
5:o) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen
om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

beträffande dessa lagförslag torde det tillåtas mig att ytterligare
erinra, ej mindre att administrativa föreskrifter om kommissionär hos
domare på landet i förslaget till lag om domsagas kansli förutsättas
komma att utfärdas, än äfven att skyldighet att hålla kanslibiträde uppenbarligen
icke utan tillökning i nu utgående förvaltningsbidrag lärer
kunna åläggas de nuvarande innehafvarne af sådana domsagor, der ej
minst två tingsbiträden i allt fall ständigt behöfva användas. Till de
åtgärder, som i dessa hänseenden böra vidtagas, utbedjer jag mig att framdeles
få inför Eders Kongl. Maj:t framlägga förslag, i det jag för närvarande
inskränker mig till att uttala den förvissningen, att den årliga
kostnaden för det allmänna icke behöfver öfverstiga det af nya lagberedningen
beräknade belopp 34,800 kronor.»

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda lagförslag,
af den lydelse bilagorna litt. A—E vid detta protokoll utvisa, bemstälde
han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver desamma
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note
ur protokollet inhemtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i nåder lemna bifall.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

om domsagas kansli.

1 §•

Domare å landet åligger att viss tid, minst tva timmar, hvarje
helgfri dag hålla domsagans kansli för rättsökande tillgängligt. Kansliet
skall finnas inom domsagan å ställe, som af domaren bestämmes.
Har domaren erhållit tillstånd att bo utom domsagan, må han dock förlägga
kansliet till sin boningsort.

Underrättelse om stället, der kansliet finnes, och om tiden, då det
på grund af stadgandet i denna § hålles tillgängligt, skall vara anslagen
inom hvarje tingslag å rättens dörr samt meddelas Konnngens
befallningshafvande, som har att låta införa tillkännagifvande derom i
allmänna tidningarne och i länskungörelserna en gång i början af hvarje
år samt dessutom då förändring i sagda hänseenden sker. A kansliets
dörr skall ock finnas anslag om tiden, då kansliet, enligt hvad nu är
sagdt, hålles tillgängligt.

2 §■

I hvarje domsaga skall finnas kanslibiträde, som, der ej domaren
annorlunda bestämmer, skall vara tillstädes å kansliet under tid, då det
enligt 1 § hålles tillgängligt.

3 §•

Kanslibiträdet åligger, när domaren icke sjelf tager befattning med
ärende, hvarom nedan förmäles, att å tid, då kansliet hålles tillgängligt,
derstädes på domarens vägnar: _ . .

emottaga handling, hvilken enligt lag ma till domaren mgifvas,
äfvensom vad, anmälan eller annan framställning, som ankommer pa
pröfning eller åtgärd af domaren;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

emottaga och öppna bref och andra försändelser, stälda till domsagans
kansli;

utfärda stämning, såvidt fråga ej är om offentlig stämning å borgenärer
el^er om utsättande i stämningen af urtima ting eller af syn på
stället; samt

i fall, som afses uti 7 § 2 mom. konkurslagen, meddela föreläggande
för gäldenär att afgifva förklaring öfver borgenärs ansökan om
konkurs.

4 §•

Har kanslibiträdet enligt 3 § emottagit handling, vad eller framställning
eller utfärdat stämning eller föreläggande, vare det så gilt,
som hade domaren sjelf det gjort.

5 §•

Öfver handlingar, vad och framställningar, som af kanslibiträdet
på domarens vägnar emottagas, skall föras diarium; dock vare ej nödigt,
att deri antecknas begäran om utbekommande af expedition, så framt
den genast utlemnas.

Af diariet eger kanslibiträdet att på begäran meddela utdrag.
Angår sådant utdrag vad, skall tilläggas erinran att, der vadet af domaren
pröfvas lagligt, vadebevis af honom utfärdas.

6 §•

Skall enligt lag eller särskild författning sådan åtgärd vidtagas
inom viss tid efter det ärende inkommit, varde tiden räknad från den
dag, domaren egt tillfälle att erhålla kännedom om ärendet. Der åtgärden
skall vidtagas å viss dag, som, då ärendet inkommer, redan är
bestämd, skall på sakegarens eget äfventyr komma, om domaren ej
Bih. till Biksd. Prof. 1902. 1 Sami 1 Afd. 2 Höft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

blifver i tillfälle att om ärendet taga kännedom så tidigt, att åtgärden
kan å den bestämda dagen vidtagas.

Har i konkursmål tid för aflemnande af skriftligen författade anmärkningar
mot bevakade fordringar blifvit utsatt, och finner domaren
sig förhindrad att sjelf vid den tids utgång till rättens ombudsman
öfversända inkomna anmärkningsskrifter, underrätte derom kanslibiträdet,
som derefter har att om öfversändandet besörja; och åligger domaren
att för hvarje sådant fall meddela kanslibiträdet nödiga upplysningar.

7 §■

År någon förordnad att vara ordförande i egodelningsrätt eller att
eljest såsom domare hålla viss förrättning eller visst slag af förrättning,
må framställning, som angår sådan förrättning, emottagas och handläggas
å domsagans kansli efter ty i denna lag är stadgadt; och vare
det så gilt, som hade den förordnade sjelf det gjort.

Framställning, som sålunda inkommit, skall genom domarens eller
kanslibiträdets försorg meddelas den förordnade.

8 §•

Kanslibiträde förordnas af domaren. Der sådant finnes nödigt, må
domaren ock förordna en eller flera suppleanter att i den ordning, som
af domaren bestämmes, i kanslibiträdets ställe tjenstgöra.

Förordnande, som här är nämndt, eger domaren återkalla, när så
skäligt pröfvas. Deröfver må klagan ej föras.

Då förordnande meddelas eller upphör, skall anmälan ofördröjligen
göras hos hofrätten samt hos Konungens befallningshafvande, som har
att införa tillkännagifvande derom i länskungörelserna.

9 §.

Till kanslibiträde eller dess suppleant må förordnas man eller
qvinna, som uppnått myndig ålder och pröfvas för uppdraget lämplig.

10 §.

Kanslibiträde stånde för sin befattning under tjenstemannaansvar.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.

11 §■

Vid domsagas kansli skall vara förordnad kommissionär att under
tjenstemannaansvar i ärenden, hvilka handläggas i kansliet, gå den tillhanda,
som honom derom anlitar.

Till kommissionär må kunna antagas kanslibiträde eller dess
suppleant.

De närmare föreskrifterna angående kommissionär meddelas af
Konungen.

12 §.

Består domsaga af flera tingslag och är i någotdera särskild
domare förordnad; må han för det tingslag hålla särskildt kansli, der
hofrätten med hänsyn till tiden för förordnandet och öfriga förekommande
omständigheter pröfvar det lämpligen kunna ske.

Hvad om domsagas kansli är stadgadt ege motsvarande tillämpning
å tingslags kansli, hvarom nu är sagdt.

13 §.

Genom hvad i denna lag är stadgadt göres ej inskränkning i
domares skyldighet att i embetsärenden sjelf tillhandagå rättsökande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ............

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 69, 71, 73, 86 och 142 §§ konkurslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

69 §.

På den inställelsedag, som, enligt 14 §, varder genom den offentliga
stämningen för fordringars anmälande bestämd, skola tillstädesvara,
i stad rättens ordförande eller annan af rätten dertill utsedd ledamot
och å landet domaren, att ordet vid förhandlingarna föra, så ock rättens
ombudsman, gode männen och gäldenären; dock må de senares utevaro
ej hindra ärendets handläggning. Ordföranden uppläse gäldenärens
konkursansökning eller, der egendomsafträdet tvunget är, den derom
förda skriftvexling, jemte beslutet derom, så ock öfriga handlingar,
deraf parterna om saken nödig kunskap få kunna. Derefter uppgifve
hvar borgenär skriftligen sin fordran med den rätt, han påstår; bägge
ock de handlingar in, på hvilka han sin talan grundar, eller afskrifter
deraf, med åtecknadt bevis af rättens betjente eller af två andra trovärdige
män, att de med hufvudskrifterna lika äro. Har borgenär före
inställelsedagen bevakningshandlingar aflemnat, i stad till rätten samt,
å landet, till domaren, varde det ock tillkännagifvet.

Hafva å landet bevakningshandlingar inom sagda tid ingifvits,
men hinder mött för deras föredragande å inställelsedagen, skola handlingarna
öfverlemnas till rättens ombudsman. Finnes borgenärens hemvist
i handlingarna uppgifvet eller är det eljest kändt, åligger ombudsmannen
att ofördröjligen på konkursboets bekostnad med allmänna
posten tillsända borgenären underrättelse derom, att handlingarna icke
blifvit å inställelsedagen anmälda.

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

71 §•

Vill någon å inställelsedagen närvarande borgenär, god man eller
syssloman, eller ock gäldenären, der lian tillstädes är, jäf emot en eller
flera af de bevakade fordringarna göra, eller begär någon af dem rådrum
att sitt beslut derom, efter granskning af handlingarna, fatta; utsäde
då ordföranden dels viss dag inom två veckor derefter, å hvilken
anmärkningarna, skriftligen författade, senast skola aflemnas till rätten
eller domaren, dels ock, efter samråd med rättens ombudsman, lämplig
ort, hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden skola genom ombudsmannen
parterna tillhandahållas, äfvensom viss dag, minst en och högst
två veckor efter tiden för anmärkningarnas aflemnande, samt lämpligt
ställe för parterna att inför ombudsmannen sammankomma, såsom i 74 §
sägs. Ordföranden bestämme å inställelsedagen tillika viss dag, då
parterna, derest emot bevakad fordran göres jäf, hvarom förlikning ej
träffas kan, hafva att inför rätten sammankomma, i stad inom fjorton
dagar efter sammanträdet inför ombudsmannen och på landet å det
efter nämnda sammanträde först infallande lagtima ting, der urtima
ting ej varder äskadt. Begär någon af parterna för anmärkningars afgifvande
och sammanträdet inför ombudsmannen längre tid, än nu sagdt
är, och är saken vidlyftig; då må ordföranden anstånd medgifva, dock
ej utöfver hvad nödigt pröfvas.

Ej må emot fordran, som å inställelsedagen anmäld är, jäf annorledes
än i nu stadgad ordning framställas.

73 §.

Nu hafva skriftligen författade anmärkningar i föreskrifven tid
inkommit, öfverlemne rättens ordförande eller domaren de skrifter till
rättens ombudsman.

Har borgenär i bevakningsinlaga uppgifvit sitt hemvist eller är
det eljest kändt, åligger ombudsmannen, der jäf mot den borgenärs
fordran gjorts, att ofördröjligen på konkursboets bekostnad med allmänna
posten tillsända honom underrättelse om jäfvets innehåll, om den ort,
hvarest handlingarna under skriftvexlingstiden hållas parterna till hända,
samt om tiden och stället för sammanträdet inför ombudsmannen.

86 §.

Kongl. Maj.is Nåd. Preposition N:o 2.

eller domaren förelägge den, emot hvilken yrkandet framställes, att,
inom vise tid af högst en månad från det han af föreläggandet erhållit
del, edgången fullgöra och med bevis derom inkomma.

Föreläggandet bör borgenären tillställas så, som i lag om stämning
stadgas; åliggande dock borgenär, hvilken förmånen af sådant delgifningssätt
sig tillförsäkra vill, att i bevakningsinlagan uppgifva viss
ort inom riket, der han eller ombud för honom träffas kan. Har han
det underlåtit, ege rätten eller domaren förordna, att föreläggandet uti
allmänna tidningarna införas må; och anses i sådant fall borgenären af
föreläggandet undfå del den dag, detsamma sålunda kungöres.

Den, på grund af hvilkens yrkande föreläggandet blifvit meddeladt,
vare pligtig att delgifvandet deraf ombesörja och bevis derom till rätten
eller domaren ingifva inom en månad från den dag, föreläggandet meddelades.
Försummar han det och anmäler han ej hinder, som af rätten
godkännes; varde edgångsyrkandet utan afseende lemnadt. Varder anmäldt
förfall godkändt; sätte rätten ut ny tid, hvarinom bevis öfver
delgifvandet inlemnas skall; dervid rätten, om borgenär eller ombud
för honom - ej kunnat anträffas å ort, som i bevakningsinlaga uppgifvits,
eger förordna, att föreläggandet, genom dess införande i allmänna tidningarna,
borgenär delgifvas må.

142 §. ■

Då i stad rättegångsdag ej är, och någon ej finnes satt att å
rättens vägnar inlagor emottaga, må ansökningar och andra skrifter,
som enligt denna lag skola till rätten ingifva^, aflemnas till rättens ordförande.

Part vare tillåtet att med allmänna posten i bet.aldt bref till rätten
eller domaren insända följande handlingar, nemligen: bevis att borgenärs
ansökan om konkurs blifvit gäldenär delgifven; bevakningsinlaga, såvidt
fråga ej är om efterbevakning; anmärkning emot bevakad fordran;
yrkande att fordran skall med ed fästas; bevis om delgifning af föreläggande,
som i anledning af sådant yrkande meddelats; anmälan att
hinder mött för sagda delgifning eller för edens afläggande; bevis att
eden blifvit aflagd; jäf emot sådant bevis; samt skrift, deri borgenär
bestrider fastställelse af ackord; och skall handling, som blifvit sålunda
insänd, anses ingifven å tid, då den emottagits af den, till hvilken handlingen
enligt lag bör aflemnas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ..........

Konyl. Maj.ls Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898.

Härigenom förordnas, att 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli
1898 skall erhålla följande ändrade lydelse:

År makars bo till konkurs afträdt, och vill make i sammanhang
med konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid, som för
inställelse i konkursen är i den offentliga stämningen utsatt.

Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, som maken
påstår vara dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen
bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del deraf skall
för sådan gäld fredas, begäre undanskjutande inom tid, som nu är sagd,
eller hafve sin talan härutinnan förlorat. Lag samma vare, der före
konkursen boskilnad blifvit sökt men skifte ännu ej skett.

Har å landet ansökning om boskilnad och undansättande blifvit
gjord inom stadgad tid, men hinder mött för ansökningens föredragande
å inställelsedagen i konkursen, skall i fråga om parternas hörande tilllämpas
livad i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk,
som anmälas efter inställelsedagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag

till

Lag

om undrad lydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas
skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt, och vilja
sterbhusdelegarne å någondera sidan egendom undanskifta, göre derom
skriftlig ansökning sist å tid, som i den offentliga stämningen för inställelse
utsatt är; och varde, sedan sterbhusdelegarne å andra sidan samt
borgenärerna, på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk
sägs, erhållit tillfälle att i frågan sig yttra, ansökningen
efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot ej gjordt är.

År å landet ansökning om undanskiftande gjord inom tid, som nu
är sagd, men har hinder mött för ansökningens föredragande å inställelsedagen
i konkursen, skall i fråga om parternas hörande tillämpas hvad
i konkurslagen är förordnadt beträffande fordringsanspråk, som anmälas
efter inställelsedagen.

Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats,
lände till efterrättelse hvad i 29 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari ........

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

till

•• V it. ■ .j v»,.'' ‘‘ ■■*•,/* i : • V '' -‘tf) 1; * j • * Vi* *•

Lag

angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen om tioårig
preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

• M'' ''«T. U'' • - f vV‘ - i •* - . •

•> ‘ ■ A**'' * • *• » ''• ■''•••/ • ■ '' '' , • - J.M>y i''I1 > f M 1 L- • ....

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ i förordningen om tioårig
preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

11 §•

Då kallelse är så sökt, som i 9 § sägs, utfärde rätten offentlig
stämning å okända borgenärer, att sist före klockan tolf å viss dag,
näst efter ett år, gifva sina fordringar an; är boet å landet och äskas
ej urtima ting, då må inställelsen utsättas till det lagtima ting, som
näst efter ett år infaller. Stämningen varde å rättens dörr anslagen
ett år före inställelsedagen och i allmänna tidningarna kungjord tre
gånger, första gången tio och tredje gången sist fyra månader, innan
den dag inträffar. Kronans ombudsman i orten och alla inländska
borgenärer, som å den i 9 § omförmälda förteckning upptagna äro,
skola om stämningen särskilt underrättas; och foge rätten eller domaren
anstalt, att sådan underrättelse varder minst en månad före inställelsedagen
dem meddelad.

På den inställelsedag uppgifve hvar borgenär muntligen eller
skriftligen sin fordran. Har borgenär före inställelsedagen ingifvit skriftlig
anmälan om fordran, i stad till rätten samt å landet till domaren,
varde det ock tillkännagifvet.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

12 §.

Uraktlåter borgenär, den der ej finnes upptagen å omförmälda
förteckning, att sin fordran å den i årsstämningen utsatta inställelsedag
angifva, och varder ej heller förut ingifven anmälan om fordringen då
föredragen efter ty i 11 § är sagdt, hafve borgenären sin talan förlorat
emot gäldenär, som ej visas hafva före inställelsetiden egt eller å nämnda
tid erhållit vetskap om fordringens tillvaro: och vare gäldenär, som för
sådan fordran sökes, pligtig, der borgenär det äskar, med ed betyga,
att den fordran ej var honom känd före inställelsetidens utgång: brister
han åt eden, eller styrkes annorledes, att han om fordringen egt kunskap,
som sagdt är, betale då sin andel af gälden.

År årsstämning af förmyndare tagen för person, som till myndiga
år kommit, men blifvit under förmyndare stöld; då hafve ock borgenär,
hvarom nu nämndt är, sin talan förlorat, der ej förmyndaren visas hafva
om fordringen egt eller erhållit vetskap, såsom förut är sagdt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari .......

Kong!,. Majis Nåd. Proposition No 2.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj.is
högsta domstol tisdagen den 12 december 1899.

j ■ ''''■;U;f; . . 1''.. ^ 4) Öl'' * ► '' • •• ••• ).''•■ '' '' »''• ;''f •)•.>?? # V •

Andra rummet:

Närvarande:

Justitieråden: Heeslow,

Norberg,

Hellström,

Billing,

Bohman.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 12 sistlidne maj,
handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag om domsagas kansli, till lag om ändrad
lydelse af vissa §§ i konkurslagen, till lag angående ändrad lydelse
af 27 § i lagen om boskilnad den 1 juli 1898, till lag om ändrad
lydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarfvagörelse, så ock angående undansättande af egendom i död
makes bo den 18 september 1862, samt till lag angående ändrad lydelse
af 11 och 12 §§ i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning
den 4 mars 1862 emellan högsta domstolens ofvanbemälde
ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande förslagen bilagda detta protokoll.

l:o) Förslaget till lag om domsagas kansli:

Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Justitierådet Billing: »Att vid hvarje permanent domstol bör finnas
ett för den rättsökande allmänheten dagligen under bestämd tid öppet
kansli synes vara en så naturlig sak, att det för eu hvar, som ej är med
rådande förhållanden närmare förtrogen, måste väcka undran, huru man
allt hitintills i vårt land kunnat undvara en dylik inrättning vid landtdomstolarne.
Åtskilliga omständigheter hafva emellertid bidragit till
att göra denna brist i vår domstolsorganisation mindre kännbar och i
sjelfva verket torde lyckligtvis de fall ej vara många, då densamma
vållat egentliga rättsförluster. I det icke obetydliga antal domsagor,
der flera rättskunniga biträden finnas anstälda, är ett af dem under
domarens frånvaro så godt som alltid tillgängligt för allmänheten. Vid
eu tidpunkt, då fatalietid går till ända, särskild! vid tiden för vads
erläggande, pläga domarne ej utan tvingande skäl aflägsna sig från
sina vanliga embetslokaler. Jemväl bör beaktas, att domarne i stor
utsträckning med beredvillighet gå allmänheten till banda genom att
mottaga med posten insända framställningar och på samma väg besvara
dem genom öfversändande af begärda bevis och andra handlingar.

Men om än dessa och andra förhållanden äro egnade att göra
saknaden af ett ordnadt kanslisystem vid underrätterna på landet vida
mindre kännbar, än man kunde hafva anledning att förmoda, så skall
det dock icke förnekas, att den nuvarande anordningen ingalunda är
fullt tillfredsställande, framförallt derutinnan att den möjligheten dock
icke är utesluten, att part, utan eget förvållande, kan gå förlustig sin
talan i följd deraf att domaren ej i rätt tid anträffas.

Nu föreliggande förslag afser att råda bot för den anmärkta bristen
genom anordningar, hvilka förmenas varda tillräckligt verksamma utan
att dock i någon högre grad blifva för vare sig domarne eller allmänheten
betungande. Det synes emellertid kunna sättas i fråga, huruvida
icke de föreslagna anorduingarne äro af sådan art, att de å ena sidan
endast i mycket ofullständig mån fylla behofvet af ett domsagekansli,
motsvarande de vid andra embetsverk förefintliga, och, å den andra,
lätteligen kunna föranleda förvecklingar och rättsförluster samt dymedelst
direkt motverka sitt eget syftemål.

För allmänheten är det uppenbarligen af vigt, dels att dagligen
å viss tid någon person finnes att tillgå, som med domares makt och
myndighet kan mottaga anmälanden af alla slag och meddela åtminstone
de vanligast förekommande resolutioner, dels ock att vid kansliet finnes
anstäldt ett fast ombud, en kommissionär, till hvilken den rättsökande
kan med förtroende hänvända sig i sina angelägenheter. Begge dessa
synpunkter äro ock i förslaget beaktade så till vida, som enligt det -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

samma i hvarje domsaga skola finnas såväl kanslibiträde, med uppdrag
att handla å domarens vägnar, som kommissionär, dock att enligt 11 §
dessa befattningar skulle kunna hos en person förenas. Hvad då först
angår sistberörda bestämmelse, så synes den icke vara af beskaffenhet
att böra godkännas. Kanslibiträdets uppgift är att företräda en offentlig
myndighet, domaren, medan deremot kommissionären är enskild parts
ombud; och då det gäller en förhandling mellan den enskilde och
domaren, kunna begge parterna ej rimligen företrädas af en och samma
person. Oformligheten i en dylik anordning faller i ögonen, då man
betänker, att samma person skulle i sin egenskap af kommissionär hafva
att för enskild part bevaka fatalier, t. ex. erlägga vad, och såsom
domarens ställföreträdare vaka öfver och meddela bevis om att fatalierna
blifvit i behörig tid bevarade. För min del måste jag derföre bestämdt
afstyrka ett sådant ordnande af kansliet, att kanslibiträdet tillätes mottaga
uppdraget att tillika vara kommissionär.

Kanslibiträdets åligganden finnas uppräknade i 3 §, och det kan
vid genomläsandet af dessa bestämmelser förefalla, som om de funktioner,
hvilka sålunda uppdroges åt en dagligen tillgänglig person, skulle blifva
allmänheten till stort gagn. Vid en närmare granskning lärer det
emellertid visa sig, att fördelarne äro af mindre betydenhet än man
kunde vara böjd att föreställa sig.

Till en början synes bestämmelsen om åliggande för kanslibiträde
att i anledning af konkursansökning, som af borgenär göres, meddela
föreläggande för gäldenären att afgifva förklaring vara egnad att väcka
betänkligheter. Enligt 10 § 1 mom. konkurslagen skall rätten eller
domaren vägra att upptaga konkursansökning, der den finnes vara till
orätt domstol stöld eller annat hinder för dess upptagande pröfvas vara
för handen. Men en dylik pröfning kan näppeligen anförtros åt ett
kanslibiträde utan några som helst juridiska qvalifikationer. Ifrågavarande
bestämmelse, som icke återfinnes i det af nya lagberedningen
år 1890 utarbetade lagförslag i ämnet, bör derföre enligt min åsigt
alldeles utgå.

Till kanslibiträdets åligganden skulle vidare höra att utfärda stämning,
dock med undantag för vissa fall, som ansetts kunna endast af
domaren personligen handläggas. Då emellertid numera i domsagorna
finnas andra till utfärdande af stämning i vanliga rättegångsmål behöriga
personer än domaren, lärer denna kanslibiträdets befogenhet för
allmänheten vara af jemförelsevis underordnad betydelse, i all synnerhet
om vid kansliet finnes anstäld en kommissionär, till hvilken mera af -

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

liigse boende parter kunna hänvända sig för anskaffande af stämningsrcsolution.
Deremot vore det tvifvelsutan en afsevärd fördel, om i
domsaga ständigt funnes att tillgå någon person, som egde behörighet
att utfärda offentlig stämning å borgenärer, då ju i följd af utmätning
eller på annan grund skyndsam handläggning af dylikt ärende ofta kan
vara af största vigt. Men uppenbart är, att vidtagandet af en sådan
åtgärd ej kan få ankomma på en person, å hvars insigter och erfarenhet
så ringa anspråk ställas, som förhållandet enligt förslaget är med
kanslibiträdet.

Detta skulle ytterligare hafva till åliggande att å kansliet tillhandahålla
expeditioner och andra handlingar, hvilka rättsökande ega
att hos domaren utbekomma. Motsvarande stadgande i nya lagberedningens
nyssnämnda förslag har här modifierats sålunda, att det skall
bero på'' domaren att bestämma, huruvida och i hvad mån kanslibiträdet
i detta hänseende må betjena allmänheten, samt, såsom en naturlig
konseqvens häraf, att biträdet dervid skall anses handla på domarens
eget ansvar. Genom dessa modifikationer hafva visserligen åtskilliga
invändningar, som ej utan fog kunde riktas mot nya lagberedningens
förslag, blifvit undanröjda, ity att dels domaren befriats från den stundom
måhända äfventyrliga förpligtelsen att under sin frånvaro lemna äfven
de värdefullaste handlingar i kanslibiträdets händer, dels ock spörsmålet
om hvem, som skall bära ansvaret för de åt kanslibiträdet utlemnade
handlingar, blifvit afgjordt i sjelfva lagen och erhållit den för de rättsökande
mest betryggande lösning. Men å andra sidan ligger det för
öppen dag, att bestämmelsens hela vigt och värde väsentligen förringas,
om det kommer att bero på domarens godtfinnande, hvilka handlingar
under hans egen frånvaro skola hållas tillgängliga. Den rättsökande
kan under sådana förhållanden framdeles som hittills ej vara säker att
vid besök å kansliet utfå sina handlingar, åtminstonejjej då fråga är
om inteckningar eller andra värdehandlingar.

Kanslibiträdets vigtigaste funktion skulle enligt förslaget vara att
å domarens vägnar emottaga handlingar, hvilka enligt lag må till
domaren ingifvas, äfvensom vad, anmälan eller annan framställning,
som ankommer på pröfning eller åtgärd af domaren; och, såsom i det
föregående redan antydts, torde den ifrågasatta lagstiftningens egentliga
kärnpunkt vara att söka i denna bestämmelse, likasom ju ock just i
detta hänseende behofvet af ett domsagekansli företrädesvis gjort sig
gällande. Helt visst skulle ock detta stadgande fylla en lucka i vår
domstolsorganisation, så framt det verkligen innebure, att kanslibiträdet
i allo egde att med samma verkan som domaren sjelf emottaga hand -

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

lingar, vad eller framställningar. Så är dock ingalunda förhållandet.
Ehuru 3 § innehåller, att der omförmälda åtgärder af kanslibiträdet
vidtagas »på domarens vägnar» och i 4 § yttermera stadgas, att, der
biträdet enligt 3 § emottagit handling, vad eller framställning eller
utfärdat stämning eller föreläggande, det skall vara lika gilt, som hade
domaren det sjelf gjört, så finner man redan af näst derpå följande
paragrafer, att i många betydelsefulla fall förhandlingen med kanslibiträdet
alldeles icke för den rättsökande har samma effekt, som om
han haft tillträde till domarens egen person. Så skall, enligt 5 §, lagligheten
af erlagdt (eller anmäld t) vad efteråt pröfvas af domaren —
en omständighet, som, i förbigående anmärkt, antagligen måste leda
dertill, att bevis om vad, som erlagts till biträdet, icke kan, såsom eljest
enligt 25 kap. 1 § rättegångsbalken skall ske, genast tecknas å domen,
och att förty den vädjande för sådant ändamål ånyo måste söka domaren.
Vidare föreskrifves i 6 §, att, der någon på domaren ankommande åtgärd
skall vidtagas inom viss tid efter det ärende inkommit, tiden är
att räkna från den dag, då domaren egt tillfälle att taga kännedom
om ärendet, äfvensom att, der åtgärden skall vidtagas å viss, redan
bestämd dag, på sakegarens eget äfventyr skall komma, om domaren
ej blir i tillfälle att taga kännedom om ärendet så tidigt, att åtgärden
kan å den bestämda dagen vidtagas. Det tillstånd af ovisshet och
osäkerhet, hvari följaktligen den, som hänvändt sig till kanslibiträdet,
ofta måste befinna sig, torde med rätta böra betecknas såsom en betydande
olägenhet och, särskildt då fråga är om eu för fataliers bevarande
nödig åtgärd, kunna de föreslagna bestämmelserna komma att innebära
eu verklig fara för rättsökande. Då t. ex. vad skall erläggas, pröfvar
domaren genast, huruvida den, som anmäler sig för vads erläggande, är
dertill behörig, och i händelse så ej skulle vara fallet, kan gemenligen
rättelse inom behörig tid ske. Men att kanslibiträdet skulle förmå
företaga någon sakkunnig pröfning i detta hänseende får ej förutsättas,
och derigenom kan lätteligen inträffa, att part, som förmenar sig hafva
fullgjort allt hvad på honom ankommer, sedermera, då tillfälle till
rättelse ej mera gifves, finner sig hafva på grund af något formfel förlorat
sin talan.

Efter min uppfattning är alltså anställandet af kanslibiträde med
sådana qvalifikationer och i följd deraf så begränsad befogenhet, som
i förslaget förutsättas, att betrakta såsom ett, otillfredsställande palliativ,
hvarigenom nu rådande olägenheter i allenast mycket ofullständig grad
afhjelpas, men som kan befaras komma att stundom, då det gäller
vigtiga intressen, medföra rättsförlust för allmänheten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på ännu en
annan omständighet, som synes mig vara af den vigt, att den ej bör
förbises. Enligt 10 § skulle kanslibiträde för sin tjenstebefattning vara
underkastad tjenstemannaansvar, och emot denna grundsats i och för
sig kan ej något vara att invända. Men i sin tillämpning torde denna
regel kunna vålla rätt mycken olägenhet. Då förslaget icke innehåller
någon bestämmelse om forum för åtal mot kanslibiträdet, lärer meningen
få antagas vara, att dylikt åtal skall anhängiggöras vid allmän underrätt
och således i regel vid samma domstol, der biträdet tjenstgör. Det
inses emellertid lätt, i hvilken skef och obehaglig ställning domaren,
som har att handlägga och pröfva åtalet, ofta måste råka, i synnerhet
som förhållandena emellanåt kunna vara sådana, att det, helst i frågans
tidigare skede, kan vara tvifvelaktigt, huruvida skulden för den begångna
felaktigheten eller försummelsen är att söka hos biträdet eller
hos domaren sjelf. I sådant faL kan en samvetsgrann domare ej gerna
undgå att känna sig vara moraliskt jäfvig, ehuru han ur rent juridisk
synpunkt ej eger giltig anledning att jäfva sig. Skulle det åter inträffa,
att åtal riktas både emot domaren och biträdet eller alternativt mot den
af dem, som kan under sakens närmare utredning finnas vara för felet
ansvarig, uppstå svårlösta frågor om forum för handläggning af dessa åtal,
hvilka höra under skilda domstolar, men stå i det inbördes sammanhang
att de nödvändigtvis måste gemensamt handläggas.

På grund af hvad nu anförts och då enligt min åsigt för en tillfredsställande
lösning af frågan om kansli vid underrätterna på landet
oundgängligen kräfves, att en juridiskt bildad och med erforderlig kompetens
beklädd person städse finnes å kansliet under expeditionstiden
tillgänglig, anser jag mig icke kunna tillstyrka nu föreliggande förslag;
dock anser jag mig icke böra undandraga mig att deltaga i granskningen
af förslagets detalj bestämmelser.

Deremot hyser jag ej någon tvekan om lämpligheten deraf, att i
hvarje domsaga anställes åtminstone en kommissionär med uppgift att
förmedla beröringen mellan domaren och allmänheten, och redan genom
denna enkla åtgärd torde i sjelfva verket rätt mycket af det, som med
förslaget åsyftats, kunna uppnås.»

Justitierådet Bohman: »Att i hvarje domsaga kunde blifva inrättadt
ett fast kansli, der den rättsökande allmänheten under viss tid hvarje
söckendag hade * tillfälle att, oberoende af domarens frånvaro, inlemna
handlingar m. m., synes mig i hög grad önskvärdt. Äfven om det ej
kan påvisas, att i något större antal fall svårare rättsförlust uppstått i
följd deraf, att domaren, under det han befunnit sig på embetsresa, icke

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

kunnat af den rättsökande med erforderlig'' skyndsamhet anträffas, torde
nemligen i allt fall synnerligen beaktansvärda svårigheter uppkomma
för den rättsökande genom att domaren icke kan dagligen å viss tid träffas
å sin vanliga embetslokal.

För att ett sådant kansli skall i allt väsentligt fylla det afsedda
ändamålet synes mig ej vara nödvändigt, att det der anstälda kanslibiträdet
skall eg a behörighet till domarebefattning. Fordran på juridisk
bildning såsom kompetensvilkor för kanslibiträde skulle äfven tvifvelsutan
medföra kostnader, som ej stode i rimligt förhållande till de fördelar,
som derigenom kunde vinnas.

Jag anser mig på grund häraf böra i hufvudsak tillstyrka det förevarande
förslaget.»

Justitierådet Hellström: »Uti motiven till nya lagberedningens för slag

till lag om domsagas kansli framhålles såsom det hufvudsakligaste
skälet för tillkomsten af samma förslag, att under nuvarande förhållanden,
då säkerhet icke finnes att, å viss tid och ort träffa domaren eller någon,
som företräder hans ställe, den rättsökande skulle äfventyra icke blott
att få vidkännas tidsförlust och kostnader utan äfven att vifftiea rättis:-heter gmge förlorade, när dessa berodde på iakttagande af fatalietider.

Mig synes emellertid som om de sålunda uttalade farhågorna skulle
vara i hög grad öfverdrifna. I verkligheten torde det nemligen icke
under nuvarande förhållanden möta några svårigheter för den rättsökande
allmänheten att få sina ärenden hos domaren uträttade; och skulle,
hvilket jag håller för osannolikt, vid något enstaka tillfälle hafva inträffat,
att fatalier gått förlorade derför, att domaren ej kunnat anträffas,
torde sådant i lika om ej högre grad böra tillskrifvas den rättsökandes
egen liknöjdhet och försummelse att ej i rätt tid uppsöka domaren som
svårigheten att anträffa denne.

Förhållandena hafva numera utvecklat sig derhän, att aflägset
från domaren boende rättsökande för sina meddelanden med denne ofta,
der så ske kan, anlita allmänna posten eller ock anförtro utförandet af
sina uppdrag åt någon i domarens närhet boende kommissionär. Endast
i vigtigare frågor, då ett personligt sammanträffande med domaren anses
nödigt, iir det som de personligen uppsöka honom; och, utom det att,
enligt gammal sed, häradshöfdingarne när som helst under dagens lopp
äro tillgängliga för personer, som i embetsärende^ besöka dem, torde i
de allra flesta domsagor häradshöfdingarne numera hafva anslagit vissa
timmar dagligen, då de hålla sitt s. k. kansli öppet för allmänheten och då
de sjelf ve, derest icke embetsförrättningar påkalla deras närvaro å annat

Bih. till ltilcsd. Prof. 1202. 1 Samt. 1 Afä. 2 Höft. 6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

håll, äro att med säkerhet träffa. Derjemte draga nog- häradshöfdingarne
i allmänhet försorg derom, att då de i följd af tjensteförrättningar eller
af annan orsak äro borta från hemmen och således icke i tillfälle att å
sina vanliga embetsrum tillhandagå dem, som derstädes infinna sig, det
å deras kanslilokaler finnes någon person att tillgå, som i sådana angelägenheter,
som ej fordra häradshöfdingarnes personliga ingripande, kan
betjena de besökande.

I sistnämnda fall, eller der under häradshöfdingens frånvaro någon
inställer sig å hans embetslokal för att påkalla eu embetsåtgärd af honom
sjelf, hvilket fall väl hufvudsakligen gifvit anledning till förevarande
lagförslag, är emellertid förslaget ingalunda tillfyllestgörande. År man
mån om att bereda de rättsökande full säkerhet att å viss bestämd tid
och ort träffa domaren eller någon dennes ställföreträdare, bör man
också i lika hög grad vara mån om, att dem beredes tillfälle att få sina
angelägenheter fullt ut lika väl tillgodosedda, då de träffa domarens
ställföreträdare som då de träffa domaren sjelf. Kan man ej tillförsäkra
dem en sådan förmån, d. v. s. åt det s. k. kanslibiträdet gifva sådana
qvalifikationer, att det med samma befogenhet som domaren sjelf kan
bedöma och med rättslig verkan afgöra hvarje till dess åtgärd hänskjutet
ärende, synes mig vida bättre att låta de nu rådande förhållandena
förblifva orubbade än att införa någonting nytt, som ej är betryggande.
I detta afseende lemnar enligt mitt förmenande föreliggande
förslag mycket öfrigt att önska, Den befogenhet, som förslaget inrymt
åt kanslibiträdet, eller att utan hvarje pröfningsrätt allenast mottaga
vad och andra på domarens pröfning ankommande framställningar för
att, så att säga, lägga dem på hög till dess domaren i en oviss framtid
kan blifva i tillfälle att sjelf underkasta dem vederbörlig handläggning
och pröfning, synes mig allt annat än tillfredsställande.

I afseende å de brister, som i nu antydda hänseende synas mig
vidlåda förslaget, och den osäkerhet för de rättsökande, som i följ d deraf
är att befara, hänvisar jag till justitierådet Billings anförande; och instämmer
jag uti hvad i samma anförande blifvit såväl i dessa delar som
i öfrigt mot förslaget anmärkt.

Då således, enligt mitt förmenande, en lagstiftning för det ändamål,
förevarande lagförslag afser, icke i allmänhet kan anses vara af
något verkligt behof påkallad, samt förslaget, i hvad angår det enda
här ofvan angifna fail, då en förbättring i nu bestående förhållanden
kan ifrågasättas, ingalunda är tillfyllestgörande, kan jag för min de!
icke tillstyrka, att nu föreliggande förslag lägges till grund för nådig
proposition i ämnet; hvaremot jag i likhet med justitierådet Billing icke

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

har något att erinra mot ett lagstadgande om anställande i hvarje domsaga
af en kommissionär med uppgift att förmedla beröringen mellan
domaren och allmänheten.»

Justitierådet Norberg: »Förevarande förslag åsyftar att afhjelpa

en, efter hvad jag förestält mig, allmänneligen och länge känd och erkänd
brist i lagstiftningen rörande förhållandet mellan våra underdomstol
ar å landet och den rättsökande allmänheten. Med allt erkännande
deraf, att, såsom erfarenheten visat, olägenheterna af denna brist kunnat
i väsentlig mån förebyggas eller minskas genom vederbörande domares
af nit och omtanke frivilligt vidtagna anordningar, lärer det dock ej
kunna förbises, hurusom ämnets vigt fordrar, att den föreliggande frågan
om allmänhetens tillträde hos domaren i embetsärenden varder genom
lag på ett tidsenligt och för skilda orter någorlunda likformigt sätt
reglerad.

Utan tvifvel hade det varit i alla hänseenden förmånligast, om den
föreslagna lagen kunnat grundas på förutsättning, att kanslibiträdet måste
vara i besittning af viss juridisk bildning; och de betänkligheter emot
förslaget, som ur denna synpunkt yppats inom högsta domstolen, äro
i allt fall af den betydenhet, att de ej synas medgifva ett tillstyrkande
af förslaget i dess helhet eller i öförändradt skick. Om man emellertid
vid granskning af förslagets särskilda bestämmelser utgår — såsom vid
förslagets uppgörande skett — från antagandet, att, med hänsyn till omkostnaderna,
utsigt för närvarande ej förefinnes till erhållande af juridiskt
kompetent kanslibiträde i hvarje domsaga, synes mig äfven under
sådan förutsättning böra medgifvas, att de ifrågasatta bestämmelserna
efter någon inskränkning i fråga om kanslibiträdets befogenhet samt
vissa jemkningar i öfrigt skulle lända till beaktansvärdt gagn ej mindre
för domaren, som, befriad från åtskilligt sysslande af nästan mekanisk
art, kunde mera ostörd egna sig åt vigtigare embetsgöromål, än äfven
för de personer, hvilkas ärenden hos domaren, såsom oftast är händelsen,
bestode allenast i handlingars ingifvande eller uttagande, begäran om
bevis med mera dylikt.

Vid sådant förhållande anser jag mig sakna skäl att afstyrka den
föreslagna anordningen af domsagas kansli i andra delar än der området
för kanslibiträdets befogenhet blifvit utsträckt utöfver de gränser,
som enligt mitt omdöme hufvudsakligen betingas deraf, att biträdet
icke får antagas ega behörighet till bestridande af någon juridisk befattning.
»

Justitierådet Herslow: »Vore ringheten af deri nytta, som den föreslagna
anordningen af fast kansli med kanslibiträde skidlc tillskynda

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

allmänheten, den enda eller hufvudsakligaste anmärkning, som med fog
kunde framställas mot denna anordning, kunde i betraktande af den
jemförelsevis obetydliga kostnad, som den nya institutionen komme att
medföra, det ändock vara skäl att införlifva densamma med den bestående
domstolsorganisationen. Men nu förhåller det sig så, att, såsom
justitierådet Biliing närmare utvecklat, införandet af kanslibiträde med
så underhaltiga qvalifikationer och så inskränkt befogenhet, som förslaget
uppställer, kan på god grund antagas komma att just i sådana
fall, der behofvet af en dylik inrättning uppgifvits vara störst, lända
snarare till skada än gagn åtminstone för den med lagen mindre förtrogna
allmänheten. Der nemligen för bevakande af viss rättighet något
skall inom utsatt tid hos domaren fullgöras, måste den rättsökande för
närvarande känna sig ovilkorligt uppfordrad att i god tid före fatalietidens
utgång uppsöka domaren i egen person och kan då på samma
gång af domaren erhålla bestämdt besked, huruvida lagens kraf i nämnda
hänseende blilvit behörigen iakttaget. Om något brister, kan detta vanligen
inom fatalietiden kompletteras. Med den föreslagna anordningen
deremot förledes lätteligen den rättsökande, i händelse vid hans besök
å kansliet domaren icke befinner sig derstädes eller i närheten, att
åsidosätta särskilda ansträngningar för domarens uppsökande och låta
bero vid förhandlingen med kanslibiträdet, hvilken omständighet åter
kan hafva till följd att, då domaren blir i tillfälle att granska hvad den
rättsökande iakttagit, den afsedda rättigheten befinnes vara ohjelpligt
förlorad. Den fara för rättsförlust, som förslaget härutinnan innebär —
en fara, som ytterligare ökas derigenom, att domaren, om kanslibiträde
hvarje söckendag finnes att träffa, icke i lika mån, som under nuvarande
förhållanden, torde känna sig manad, att så vidt möjligt undvika företagandet
af embetsresa under tiden för vads erläggande — utgör enligt
min uppfattning en så bestämd och så väsentlig olägenhet, att jag i
likhet med justitieråden Biliing och Hellström anser mig icke kunna
tillstyrka, att ifrågavarande förslag lägges till grund för lagstiftning i
berörda ämne; skolande detta dock icke hindra mig att ingå i granskning
af förslagets detaljer.

Hvad beträffar det ifrågasatta anställandet af kommissionär med
skyldighet att under tjenstemannaansvar gå allmänheten till hända i
vissa uppgifna afseenden, tvekar jag icke att tillstyrka en sådan inrättning,
vare sig förslaget i öfrigt står eller faller.»

I afseende å förslagets särskilda bestämmelser framstäldes följande
anmärkningar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1 §•

På det allmänheten städse måtte kunna ega kännedom om orten,
der kansliet funnes, och de tider, å hvilka det hölles tillgängligt, ansåg
högsta domstolen det vara nödigt, att genom jemkning af bestämmelserna
i andra stycket af denna § tydligt föreskrefves, att ändring i sagda
hänseenden ej finge ske, innan underrättelse derom blifvit i stadgad
ordning kungjord.

3 §•

Justitierådet Billing, med hvilken justitierådet Hellström förenade
sig, yttrade: »Under åberopande af hvad jag ofvan anfört beträffande
åtskilliga delar af denna § anser jag mig här endast böra erinra att, i
händelse, på sätt af mig föreslagits, det moment, som inledes med
orden »i fall, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen», uteslutes, berörda
stadgande i konkurslagen bör undergå en mindre jemkning i öfverensstämmelse
med hvad uti nya lagberedningens förslag i ämnet egt rum.»

Justitierådet Bohman anförde: »Efter vanligt juridiskt språkbruk
innebär uttrycket »emottaga vad» att vad erbjudits och pröfvats lagligt,
men vid jemförelse mellan förevarande § och sista punkten af 5 §
framgår, att berörda uttryck här användes i annan betydelse. Vid
sådant förhållande torde uttrycket böra utbytas mot ordalag, som tydligare
angifva förslagets mening.

Då vadepenningar fått till kanslibiträdet aflemnas och detta dervid
handlat å domarens vägnar, synes en oerfaren rättsökande möjligen
kunna få den föreställningen, att, såsom fallet är när domaren sjelf
emottagit vadepenningarna, vadet är pröfvadt lagligt, så att han, ehuru
han ej kan genast erhålla vadebevis, icke beliöfver före vadetidens utgång
hos domaren förvissa sig om att laga former iakttagits. Till förekommande
af en sådan föreställning och deraf möjligen härflytande
rättsförlust, synes böra stadgas, att kanslibiträdet skall hafva skyldighet
att, när vadepenningar aflemnas, tillställa den vädjande sådant utdrag
af diariet, som i 5 § sista punkten omförmäles, och detta utan att begäran
derom af den vädjande framställes.

Enligt förslaget skall det åligga kanslibiträdet att, i fall som afses
i 7 § 2 mom. konkurslagen, meddela föreläggande för gäldenär att
afgifva förklaring öfver borgenärs ansökan om konkurs. Då emellertid

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

meddelandet af sådant föreläggande bör föregås af pröfning, huruvida
ansökningen är stäld till orätt domstol eller annat hinder för dess upptagande
förefinnes, samt en sådan pröfning ej kan anförtros åt ett
kanslibiträde utan juridisk bildning, torde det moment i förevarande §,
som börjar med orden »i fall, som afses» böra uteslutas.

Derest sådant uteslutande sker, torde 7 § 2 mom. konkurslagen
böra undergå eu mindre jemkning i öfverensstämmelse med hvad nya
lagberedningens förslag i ämnet innehåller.»

Justitierådet Norberg, som instämde i hvad justitierådet Billing
yttrat i fråga om befogenhet för kanslibiträde att utfärda stämning samt
att i visst fall meddela föreläggande för gäldenär att afgifva förklaring
öfver konkursansökan, ansåg bestämmelserna härom böra utgå.

Justitierådet Ilerslow biträdde den redan inom högsta domstolen
gjorda hemställan om uteslutande af det moment i denna §, sojn inledes
med orden »i fall, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen», samt om
deraf föranledd jemkning af hvad i nämnda lagrum finnes stadgadt.

4 §■

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Då i 3 § uttalas, att kanslibiträdet »handlar på domarens vägnar»,
lärer härmed enligt vanligt språkbruk förstås, att han uppträder såsom
domarens ställföreträdare och att följaktligen hans åtgöranden, åtminstone
i regel, ega samma giltighet, som vore de vidtagna af domaren
sjelf. Vid sådant förhållande synes det vara onödigt och mindre lämpligt
att ånyo i en sjelfständig § upprepa denna grundsats, i synnerhet
då ej i omedelbart samband dermed angifvas de inskränkningar, den
allmänna grundregeln är underkastad».

5 §•

Då kanslibiträdet uppenbarligen borde vara ej blott berättigad!,
utan jemväl pligtigt att på begäran meddela utdrag ur diariet, ansåg
högsta domstolen denna mening böra uttryckas tydligare än i förslaget
skett.

7 §’

Af samma skäl, som åberopats för uteslutande af 4 §, ansåg högsta
domstolen, att de i slutet af första stycket förekommande orden »och
vare det så gilt, som hade den förordnade sjelf det gjort», borde utgå.

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 2.

Justitierådet Hellström yttrade vidare: »Då det i regel torde inträffa,
att den person, åt hvilken anförtros förordnande att hålla sådan
förrättning, som här afses, är anstäld såsom biträde hos den domare,
till hvilkens tjenstebefattning förrättningen hör, samt den förordnade
således i de allra flesta fall är i tillfälle att sjelf förskaffa sig kännedom
om hvad som å domsagans kansli kan rörande förrättningen hafva
förekommit, hemställer jag, att §:ns sista stycke måtte ändras derhän,
att domaren eller lians kanslibiträde tillförbindes gifva den förordnade
sådant meddelande, som här afses, allenast för det fall, att denne är
boende å annan ort än domaren eller eljest icke i tillfälle att taga del
af det å kansliet förda diariet.»

8 §•

Justitierådet Bohman, med hvilken justitierådet Hellström instämde,
yttrade:

»Då förslaget innefattar uttrycklig bestämmelse att klagan ej må
föras deröfver, att kanslibiträde meddeladt förordnande återkallas, men
motsvarande bestämmelse saknas i fråga om meddelande af sådant förordnande,
kan möjligen deraf dragas den slutsats, att klagan må föras
af den, som är missnöjd med ett meddeladt förordnande. Då denna
tolkning säkerligen icke öfverensstämmer med förslagets mening, bör
den förebyggas genom eu redaktionsförändring.»

9 §•

Justitieråden Her slom, Hellström, Billing och Bohman förenade sig
om följande yttrande:

»Stadgandet i förevarande §, att jemväl qvinna må förordnas till
kanslibiträde, innebär, att qvinna äfven må utfärda stämning. I detta
afseende står emellertid förslaget i uppenbar strid mot stadgandet i 3
§ af den utaf Kongl. Maj:t den It) juli 1899 utfärdade lag angående
ändrad lydelse af 11 kapitlet rättegångsbalken, enligt hvilket stadgande
till stämningsutgifvare må förordnas endast män; och då det ingalunda
synes lämpligt att redan nu göra afvikelse från nämnda nyss promulgerade
lag, samt det jemväl ur andra synpunkter torde vara synnerligen
olämpligt att åt qvinna anförtro sådant uppdrag som att vara kanslibiträde,
hemställes, att hvad förslaget i sådant hänseende innehåller
måtte uteslutas.»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

10 §.

Justitierådet Bohman yttrade: »Då någon bestämmelse om forum
för åtal mot kanslibiträde för tjenstefel ej finnes upptagen i förslaget,
torde meningen vara, att biträdet skall åtalas vid den underrätt, inom
hvars domvärjo felet blifvit begånget. Det skulle således ofta nog
komma att inträffa, att en domare skulle nödgas döma öfver en förseelse
begången af en hans ställföreträdare i tjensten. Detta torde
ingalunda vara lämpligt och det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke
till förekommande deraf det borde stadgas, att kanslibiträde i hvarje
fall skall för förseelse i tjensten svara inför rådstufvurätt.»

Justitierådet Hellström anförde: »Lika med justitierådet Bohman
anser jag det olämpligt, att forum för åtal mot kanslibiträde rörande
fel i tjensten är häradsrätt; men icke heller rådstufvurätt synes mig
lämpligen böra vara rätt domstol för dylikt åtal. Jag håller nemligen
före, att då kanslibiträde i sin tjenst handlar å domarens vägnar följdriktigast
är, att kanslibiträdet för tjenstefel äfven åtalas vid samma
domstol, der domaren, som han företräder, har att för embetsförseelser
svara, d. v. s. i hofrätt. Häremot kunna visserligen med hänsyn till
den ringa kompetens, förslaget fordrar hos kanslibiträdet, befogade anmärkningar
vara att framställa, men synes mig som om sådana anmärkningar
drabba just det felaktiga hos förslaget att ej hos kanslibiträdet
fordra juridisk bildning samt sålunda än ytterligare ådagalägga
den origtiga ståndpunkt förslaget i detta hänseende intager.»

11 §•

Justitierådet Bohman yttrade: »Att tillåta, det samma person, som
i egenskap af kommissionär har att å kansliet tillhandagå rättsökande
med uppdrags utförande, också skall i sin befattning såsom domarens
ställföreträdare ega vitsorda, huruvida stadgad ordning och tid iakttagits
vid uppdragets utförande, synes mig icke tillrådligt. Jag afstyrker
derför den föreslagna bestämmelsen att till kommissionär må kunna
antagas kanslibiträde eller dess suppleant.»

Justitieråden Herslow och Norberg hemstälde på de af justitieråden
Billing och Bohman anförda skäl, att den föreslagna bestämmelsen att
till kommissionär må kunna antagas kanslibiträde eller dess suppleant
måtte utbytas mot ett stadgande, som innebure uttryckligt hinder för
de ifrågavarande uppdragens förenande hos samma person.

Kongl. Majis Nåd. Proposition No 2.

2:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen.

69 §.

Justitierådet Billing yttrade: »Då å inställel^pagen i konkurs rådrum
begäres för granskning af anmälda fordringar, skola, enligt 71 §
konkurslagen, bevakningshandlingarne under skriftvexlingstiden genom
rättens ombudsmans försorg tillhandahållas parterna, och i följd häraf
öfverlemnar domaren handlingarne eller åtminstone det ena exemplaret
af dem till ombudsmannen. Då nu i det föreslagna andra mom. af 69
§ intagits en bestämmelse, att, derest hinder mött att å inställelsedagen
anmäla bevakningshandlingar, som förut blifvit till kansliet ingifna,
jemväl dessa skola till rättens ombudsman öfversändas, så synes ett
dylikt tillvägagående lätteligen kunna leda till förveckling derigenom,
att dessa handlingar blifva med de i rätt tid anmälda sammanblandade.
1 öfrigt synes ändamålet med de försenade bevakningshandlingarnes
öfversändande vara något oklart, då enligt stadgandets lydelse rättens
ombudsman åligger, ej att fortskaffa handlingarne till borgenären, utan
allenast att meddela honom underrättelse derom att handlingarne icke
blifvit å inställelsedagen anmälda. För undvikande af onödig omgång
lärer lämpligen kunna så anordnas, att bevakningshandlingarne tills
vidare qvarblifva hos domaren; att underrättelse derom, att handlingarne
ej blifvit å inställelsedagen anmälda och att förty, derest fordringsanspråket
fullföljes, efterbevakning är af nöden, genom rättens ombudsman
i den föreslagna ordningen tillställes borgenären; samt att i detta
fall efterbevakning må anses gjord derigenom, att borgenär till domaren
ingifver skriftlig anmälan om sin önskan, att den förut anmälda bevakningen
må såsom efterbevakning behandlas.»

Justitierådet Herslow var ense med justitierådet Billing beträffande
den af honom föreslagna anordningen i afseende å bevakningshandliugar,
som före inställelse dagen ingifvits till kansliet, men icke kunnat å
nämnda dag föredragas.

73 §.

Justitierådet Bohman yttrade: »Att ålägga rättens ombudsman att
lemna borgenär, mot hvars bevakning jäf gjorts, underrättelse om jäfvets
innehåll torde, i betraktande af den ofta förekommande svårigheten
att korrekt återgifva jäfsanmärkningens innehåll och den skada,
Bill. till Riksd. Prof. 1 Band. / Afd. 2 Höft. 7

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

ett dervid begånget fel kan medföra, ej vara att tillstyrka. Ombudsmannens
åliggande uti ifrågavarande hänseende bör derför inskränkas
till meddelande om att jäf gjorts, om orten hvarest handlingarne hållas
parterna till hända samt om tiden och stället för sammanträdet inför
ombudsmannen.

För det fall attpUorgenär stält ombud för sig torde underrättelsen
böra tillsändas detta i stället för borgenären sjelf.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Hellström, Norberg
och Herslow instämde, anförde: »Att den redan nu på många håll iakttagna,
gagneliga plägseden, att borgenär, mot hvars bevakning jäf gjorts,
om förhållandet erhåller underrättelse genom rättens ombudsman, varder
i lagen såsom allmänt gällande regel fastslagen, lärer ej kunna anses
annat än såsom synnerligen välbetänkt. Deremot måste jag för min
dol betvifla lämpligheten deraf, att underrättelsen skall angifva jäfvets
innehåll, nemligen för så vidt detta stadgande ej skall anses innefatta
skyldighet för rättens ombudsman att ord för ord återgifva jäfvet. Att
meningen emellertid ej är sådan, framgår af de begagnade ordalagen,
och en dylik skyldighet kunde måhända ock i vissa fall blifva mer än
skäligt betungande för rättens ombudsman. Men att uppdraga åt honom
att i omskrifning och förkortning framställa jäfvet synes kunna hafva
rätt betänkliga följder. Uppenbarligen kommer nemligen i regeln borgenären
att nöja sig med den erhållna redogörelsen och rätta sitt görande
och låtande derefter. Nu visar emellertid erfarenheten, hurusom ofta nog
jäf emot bevakningar äro affattade i så sväfvande och tvetydiga ordalag,
att det, helst för den, som ej besitter ett högre mått af juridisk
insigt och erfarenhet, erbjuder rätt stora svårigheter att gifva dem
deras rätta tydning. I betraktande häraf torde — för den händelse
det ej anses lämpligt att ålägga rättens ombudsman skyldighet att tillställa
borgenär ordagrann afskrift af jäf mot hans bevakning — rådligast
vara att inskränka hans åliggande till att meddela underrättelse
derom, att jäf mot bevakningen förekommit.

Stundom äro jäfsanmärkningar så allmänt hållna, att de icke hänföra
sig till någon viss bevakning, såsom då yrkande göres att olaga
beräknad ränta eller begärd förmånsrätt, som saknar stöd i lag, ej må
godkännas. För sådan händelse torde ifrågavarande stadgande ej vara
afsedt, och det synes derföre lämpligt att genom någon jemkning af
uttrycken tydligt angifva, att underrättelsepligten gäller allenast jäf,
som afser viss bevakning.

Slutligen hemställes, huruvida ej för det fall, att borgenär för
sin rätts bevakande stält ombud, underrättelse om jäf borde meddelas

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 2.

detta i stället för borgenären sjelf. Lämpligheten af eu dylik föreskrift
framträder särskilt i fråga om borgenär, som är boende å utrikes ort.»

3:o) Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om
boskilnad den 1 juli 1898.

Högsta domstolen lemnade detta förslag utan anmärkning.

4:o) Förslaget till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen huru
gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo den 18 september 1862.

Högsta domstolen lemnade detta förslag utan anmärkning.

5:o) Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i
förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

12 §.

Då syftet med den föreslagna ändringen uppenbart vore allenast,
att borgenär, som till domsagans kansli ingifvit anmälan om sin fordran
så sent, att densamma ej kunde blifva å inställelsedagen föredragen,
skulle hafva förlorat sin talan mot gäldenär, som vore i god tro, men
de använda ordalagen innebure, att enahanda påföljd skulle inträffa i
fråga om hvarje än så tidigt anmäld fordran, i händelse den af någon
anledning, t. ex. förbiseende, råkade att icke blifva å inställelsedagen
föredragen, hemstälde högsta domstolen om en redaktionsändring, som
åt den åsyftade meningen gåfve ett tydligare uttryck.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 29 november 1901

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claeson,

Crusebjörn,

Odelrebg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Justitieråden: Hellström,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet:

Högsta domstolens genom no te ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 28 april 1899 inhemtade utlåtande öfver de vid
samma protokoll fogade förslag till:

1) lag om domsagas kansli;

2) lag om ändrad lydelse af vissa §§ i konkurslagen;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

3) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad
den 1 juli 1898;

4) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen huru gäld vid
dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862; samt

5) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i förordningen
om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
:

»Såsom af den lemnade redogörelsen framgår, hafva de anmärkningar,
som inom högsta domstolen af särskilda ledamöter riktats mot
hufvudgrunderna i den föreslagna lagen om domsagas kansli, hufvudsakligen
gått ut derpå, att anställandet af ett kanslibiträde med så ringa
qvalifikationer och så inskränkt befogenhet, som i förslaget förutsättas,
endast i mycket ofullständig grad skulle afhjelpa nu rådande olägenheter,
men kunde befaras komma att stundom, då det gälde vigtiga
intressen, medföra rättsförlust för allmänheten.

Otvifvelaktigt skulle det i flera hänseenden vara fördelaktigt, om
man kunde fordra juridisk bildning såsom kompetensvilkor för kanslibiträdet
och i sammanhang dermed utvidga biträdets befogenhet, men
å andra sidan torde, såsom en ledamot i högsta domstolen yttrat, uppställandet
af en sådan fordran komma att medföra kostnader, som ej
stode i rimligt förhållande till de fördelar, som derigenom kunde vinnas.
I allt fall lärer det med hänsyn till kostnaderna icke finnas någon utsigt
att för närvarande kunna genomföra en lagstiftning i ämnet med
ovilkorlig fordran på sådana qvalifikationer hos kanslibiträdet, Frågan
synes derför endast vara, huruvida icke redan en anordning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad förslaget innehåller skulle medföra så stort
gagn, att den är förtjent af att vinna godkännande. Att den nuvarande
bristen på bestämmelser i ämnet kan medföra betydande olägenheter,
lärer vara obestridligt och har af nya lagberedningen i motiven till dess
förslag till lag angående domsagas kansli närmare framhållits. Äfven
om dessa olägenheter hittills ej visat sig i något mera afsevärdt omfång,
torde dock de fall, i Indika rättsökande gått förlustiga sin rätt,
derför att domaren ej kunnat anträffas, icke vara så sällsynta, som man
stundom velat påstå.

Såsom framgår af de yttranden öfver nya lagberedningens ofvanberörda
förslag, som på sin tid infordrades från, bland andra, häradshöfdingarno
i riket, hvilkas sakkunskap i denna fråga icke torde kunna
bestridas, hade det långt öfvervägande flertalet af dem icke något utt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

erinra mot förelagets hufvudgrunder, kvilka öfverensstämde med det nu
förevarande förslagets, särskild!, derutinnan att juridisk bildning icke
uppstälts såsom kompetensvilkor för kanslibiträdet. I flera af dessa
yttranden frambölls äfven, att en lagstiftning i den rigtning förslaget
inneböll vore af behofvet påkallad. Så har af åtskilliga härad skofdingar
uttalats, att det icke torde med fog kunna bestridas, att verkligt behof
förefunnes för införande af bestämmelser, hvarigenom visshet bereddes
rättsökande att kunna under bestämd tid hvarje dag å domsagas kansli
träffa domaren eller någon, hvilken egde behörighet att å hans vägnar
emottaga och utlemna handlingar med mera dylikt. Under förhandlingarne
vid innevarande års riksdag angående lagen om vissa ändringar
i rättegångsbalken anfördes ock från skilda håll exempel på rättsförlust,
som tillskyndats parter, derigenom att de i följd af domarens frånvaro
icke kunnat inom lagstadgad tid erlägga vad.

De bestämmelser i det föreliggande förslaget, livilka inom högsta
domstolen väckt betänkligheter såsom egnade att för allmänheten medföra
fara för rättsförlust, synas hufvudsakligen vara dels stadgandet
att lagligheten af vad, som kanslibiträdet mottagit, efteråt skall pröfvas
af domaren, och dels föreskrifterna i 6 §, att der någon på domaren
ankommande åtgärd skall vidtagas inom viss tid efter det ärende inkommit,
tiden är att räkna från den dag, då domaren egt tillfälle att
taga kännedom om ärendet, samt att, der åtgärden skall vidtagas å
viss, redan bestämd dag, på sakegarens eget äfventyr skall komma, om
domaren ej blir i tillfälle att taga kännedom om ärendet så tidigt, att
åtgärden kan å den bestämda dagen vidtagas.

Väl må det medgifvas, att fall kunna inträffa, då, på sätt anmärkt
blifvit, af dessa bestämmelser kan komma att föranledas rättsförlust,
men faran härför torde dock af flera skäl vara ganska ringa. I förslagets
sista paragraf föreskrifves uttryckligen att, genom hvad i förslaget
är stadgadt, ej göres någon inskränkning i domares skyldighet
att i embetsärenden sjelf tillhandagå rättsökande. Man torde derför
kunna antaga att, äfven efter införandet af kanslibiträden, domaren
kommer liksom hittills att, der han ej är af laga förfall hindrad, i allmänhet
dagligen vara tillgänglig för de rättsökande och genast taga
befattning med ärenden, som påkalla någon åtgärd af honom sjelf.
Vidare innehålles i 6 §, att det åligger domaren att dagligen eller, der
till följd af embetsresa eller annan laga orsak, hinder derför möter, så
snart hindret upphört, taga del af det utaf kanslibiträdet förda diariet
samt derefter med inkomna ärenden vidtaga den åtgärd, som på domaren
ankommer. Häraf torde följa, att den ofvan anmärkta föreskriften

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att, derest sådan åtgärd skall vidtagas inom viss tid efter det ärendet
inkommit, tiden räknas från den dag domaren egt tillfälle att taga
kännedom om ärendet, i allmänhet icke kommer att vålla något afsevärdt
uppskof med åtgärdens vidtagande. För öfrigt lärer väl i de
större domsagorna, der domaren har minst två juridiskt bildade biträden,
regeln blifva, att ett af dem förordnas till kanslibiträde; och äfven
beträffande de mindre domsagorna, der sådan anordning ej blifver möjlig,
torde man med allt fog kunna antaga, att domaren tillser, att ej
annan erhåller förordnande som kanslibiträde än den, som är nog förfaren
att kunna nöjaktigt fullgöra de skäligen enkla göromål, som enligt
förslaget skulle åligga sådant biträde. Föreskriften att, der åtgärd skall
vidtagas å viss vid ärendets inkommande redan bestämd dag, det kommer
på sakegarens eget äfventyr, om domaren ej blifver i tillfälle att
om ärendet taga kännedom så tidigt, att åtgärden kan å den bestämda
dagen vidtagas, är dessutom uppenbarligen icke föranledd af någon
bristande kompetens hos kanslibiträdet utan nödvändiggöres deraf, att
domarens embetsförrättningar hållas å olika platser och att det således
stundom måste inträffa, att den åtgärd, som bör vidtagas med inkommande
ärende, skall ske å annan ort än der kansliet är beläget. 1
dylikt fall kan det tydligen lätt inträffa att, äfven om ärendet inkommer
å kansliet inom den bestämda tiden, åtgärden ändock ej kan då
vidtagas. Så måste ju i regel förhållandet blifva, om domai’en vid
ärendets inkommande redan afrest till förrättningsplatsen. Ett stadgande
sådant som det föreslagna blifver derför erforderligt, hvilken
kompetens man än fordrar hos kanslibiträdet.

I betraktande af hvad nu blifvit anfördt, synas de betänkligheter,
som inom högsta domstolen uttalats mot förslagets hufvudgrunder, ej
böra föranleda någon ändring deri.

Med anledning af hvad i öfrigt blifvit inom högsta domstolen
vid de särskilda lagförslagen erinradt, hafva desamma funnits böra i
vissa delar jemkas.

Sålunda har beträffande förslaget till lag om domsagas kansli i 1
§ föreskrifvits, att vid förändring af platsen för kansliet eller tiden, då
det hålles tillgängligt, underrättelse derom skall kungöras minst 14
dagar innan förändringen sker. I 2 § har uttryckligen utmärkts, att
å tid, då kansliet skall hållas tillgängligt, antingen domaren eller kanslibiträdet,
ovilkorligen skall vara der tillstädes.

Då högsta domstolens samtliga ledamöter funnit det icke böra
anförtros kanslibiträdet att i fall, som afses i 7 § 2 mom. konkurslagen,
meddela föreläggande för gäldenär att afgifva förklaring öfver borga;-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

närs ansökan om konkurs, liar stadgandet i 3 § om behörighet för
kanslibiträdet i sådant afseende uteslutits. I sammanhang dermed torde
det, såsom ock i högsta domstolen erinrats, blifva nödigt vidiaga sådan
jemkning i nämnda moment af konkurslagen, att tiden för ingifvandet
af bevis om ansökningens delgifvande med gäldenären skall räknas från
det föreläggandet meddelades och ej från det ansökningen gjordes.

För undvikande af upprepning har ur 3 § uteslutits hvad der uttalats
om att kanslibiträdet handlar på domarens vägnar, hvarjemte i 4
§ tillagts en hänvisning till de i förslaget stadgade undantag från den
i paragrafen uttalade regeln, att kanslibiträdets åtgöranden ega samma
giltighet som vore de vidtagna af domaren sjelf.

I 5 § har i enlighet med gjord anmärkning vidtagits sådan jemkning,
att der tydligen utsäges, att kanslibiträdet är pligtigt att meddela
utdrag af diariet. Med anledning af den inom högsta domstolen uttalade
farhågan, att en oerfaren rättsökande, som aflemnat vadepenningar
till kanslibiträdet, möjligen kunde få den föreställningen, att vadet
vore pröfvadt lagligt, har vidare i 5 § föreskrifvits, att, då kanslibiträdet
mottager vad, utdrag af diariet, ehvad begäran derom framställes eller
ej, skall utan afgift meddelas och deri tilläggas erinran att, der vadet
af domaren pröfvas lagligt, vadebevis af honom utfärdas.

Vid 9 § hafva fyra af högsta domstolens ledamöter ansett, att
stadgandet om qvinnas behörighet att erhålla förordnande såsom kanslibiträde
borde uteslutas. Denna uppfattning kan jag icke dela. I flera
domsagor torde nemligen förhållandet vara sådant, att domaren har
qvinligt skrifbiträde, som förvärfvat nog förfarenhet att kunna tjenstgöra
såsom kanslibiträde eller åtminstone såsom suppleant upprätthålla
befattningen för kortare tider, under det att det ofta skulle vara förenadt
med stor svårighet att anskaffa en för befattningen lämplig
man. Också har det öfvervägande flertalet af häradshöfdingarne icke
haft något att erinra mot ifrågavarande stadgande. Den bestämmelse,
som genom lag den 14 juni innevarande år infördes i 26 kap. 1 § rättegångsbalken
om skyldighet för häradshöfding att skriftligen förordna
någon, hos hvilken vädjas må, då häradshöfdingen ej träffas i sin bostad,
är ock så affattad, att något hinder för häradshöfdingen icke finnes att
lemna detta uppdrag åt qvinna.

Med anledning af de betänkligheter, som inom högsta domstolen
uttalats mot det föreslagna stadgandet, att kanslibiträde eller dess suppleant
skulle kunna förordnas till kommissionär vid kansliet, har jag
ansett nämnda stadgande icke böra bibehållas. Vid sådant förhållande
saknas emellertid anledning att i förevarande lag meddela några be -

Kong}. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 2.

stämmelser om anställandet af kommissionär; och liar i följd häraf 11
8 i det remitterade förslaget uteslutits.

Hvad vidkommer förslaget till lag om ändrad lydelse åt vissa §§
i konkurslagen hafva de inom högsta domstolen framstälda anmärkningar
i hufvudsak iakttagits. Då den ändring i 142 § konkurslagen,
som i det remitterade förslaget afses, redan blifvit genomförd medelst,
lag den 5 juli innevarande år, har denna § ur förslaget uteslutits.

Ö Hvad'' af högsta domstolen blifvit anmärkt mot. den föreslagna
lydelsen af 12 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning synes enligt min uppfattning icke böra. föranleda
någon ändring i förslaget. Det synes mig nemligen vara i tull
öfverensstämmelse med ändamålet med årsstämnmgsförfarandet, att en
borgenär hvilkens fordran icke blifvit å inställelsedagen föredragen
och således icke omförmäles i det dervid förda protokoll, skall hafva
förlorat sin talan mot gäldenär, som är i god tro. År orsaken dertill
att fordringen icke blifvit föredragen att söka i någon försummelse hos
domaren eller kanslibiträdet, eger borgenären tydligen att kräfva skadestånd
af den försumlige. . , . J„ .

Slutligen tillåter jag mig erinra, att de föreslagna bestämmelserna
om domsagas kansli påkalla upphäfvande af hvad 26 kap. 1 § rättegångsbalken
enligt dess lydelse i lagen den 14 juni 1901 innehaller
om skyldighet för häradshöfding att förordna någon, hos hvilken ma
vädjas, då häradsliöfdingen ej träffas i sin bostad; och torde framdeles
särskild! förslag om sådan ändring af nämnda lagrum fa för Eders
Ivongl Maj:t framläggas, likasom det för genomförande åt Jagen om
domsagas kansli erforderliga anslag torde få i sammanhang med regleringen
af andra hufvudtitelns stat för Eders Kongl. Maj:t anmälas.»

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med det afgilna
yttrandet affattade förslag till

*1) lag om domsagas kansli;

2) lag; om ändrad lydelse af vissa §§ i koiikurslagen;

3) lag angående ändrad lydelse af 27 § i lagen om boskilnad den

1 juli 1898; , , „ i

4) lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, sa
ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo; samt .

5) lag angående ändrad lydelse af 11 och 12 §§ i forordningen
don 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

och homstäldo departementschefen, att förslagen måtte, jerolikt 87

Bihang till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

58 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

regeringsformen, genom nådig proposition för Riksdagen till antagande
Iramläggas. °

Justitierådet Hellström hänförde sig till hvad han vid ärendets
behandling i högsta domstolen yttrat, i den mån det ej vid förslagens
omarbetning vunnit beaktande.

Justitierådet Westring åberopade det vid förslagens granskning i
högsta domstolen af justitierådet Billing afgifna yttrande i de defar
hvari de nu framlagda förslagen afveke från de i samma yttrande uttalade
asigter.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens
hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen förordna, att till Riksdagen skulle
aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse bilagan
litt. B vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1002.