Kongl. Mag'ds Nåd. Proposition N:o 21 (Proposition 1896:21)

Kongl. Mag''ds Nåd. Proposition N:o 21.

N:o 21.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ett
tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873; gifven
Stockholms slott den 31 januari 1896.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för denna
dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 skall erhålla ett tillägg genom en
ny § med ordningsnummer^ 18 af följande lydelse:

I den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger riksbanken
vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp
af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara lagligt betalningsmedel
i förhållande till statens kassor, utvexladt mot guldmynt eller riksbankens
sedlar.

Om inlösen af vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver
eller brons finnes särskilt stadgadt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Claes Wersäll.

Bih. till Riksd. Prat. 1896. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari
1896.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Bostköm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkekhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i underdånighet: Vid

1895 års riksdag gjordes i två lika lydande motioner hemställan,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande till Riksdagens antagande af sådant tillägg till nu gällande
lag den 30 maj 1873 om rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgades
statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet
med guld eller riksbankens sedlar.

Dessa motioner hade sitt närmaste föranledande i ett af bankofullmäktige
till bankoutskottet vid 1894 års riksdag afgifvet yttrande. Bankoutskottet,
som fäst sin uppmärksamhet vid det sedan längre tid pågående prisfallet å
silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och dermed
sammanhängande förhållanden, hade nemligen begärt fullmäktiges yttrande,
huruvida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla någon

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

ändring i 6 § af det för banken gällande reglementet eller om någon ändring
i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara påkallad.

Med anledning häraf anförde fullmäktige i sitt berörda yttrande:

»Då fullmäktige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att först
och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande, som
måste anses vara af betydelse att afgörande inverka på de framstälda spörsmålens
bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl
vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla med
guldmynt livilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är jemnt delbart
med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16 af bankoreglementet.
Intet kan anses riktigare eller naturligare, än att staten i viss mån använder
nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling till och invexling från allmänheten
af sitt skiljemynt, och så lär väl, till beqvämlighet för så väl staten
som allmänheten, äfven i andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt
stadgande och de deraf beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med
nödvändighet — synes det fullmäktige — ett annat lagbud såsom komplement,
hvilket bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant
påfordras från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket
är liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta
hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmäktige veterlig^
något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon bestämmelse
angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken riksbanken skulle
hafva att hänvända sig med anmodan om invexling. "Visserligen föreskrifver
en kongl. förordning af den 31 december 1875 § 1, att i rikets landtränterier,
utom i Stockholm, Göteborg och Malmö, en hvar eger att få hvilket
som helst belopp af sådana mynt, som, jemlikt § 14 af lagen om rikets mynt
den 30 maj 1873, till följd af nötning endast till statens kassor äro lagligt
betalningsmedel, vexladt emot lika stort belopp samma slags gångbara mynt,
så som ock att få hvilket som helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt
vexladt med guldmynt; men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning
synas gifva vid handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens
beqvämlighet och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i
Stockholm, Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,
uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig
pålagd, och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af medel
för ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor. I hvarje
fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet erkänd eller stadgad,
och det synes dock vara just der, som en dylik bestämmelse bort hafva
sin plats.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och Norge,
hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska väsentliga delar
lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken ålagdt att vid
sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla hvarje belopp skiljemynt,
som för detta ändamål inlemnas, men deremot är statskassan enligt § 11 i
myntlagen af 1873 skyldig att med guld inlösa hvarje belopp skiljemynt,
som nationalbanken begär. Vid sådant förhållande har också nationalbanken
erhållit rätt att i sin så kallade metallfond, motsvarande metalliska kassan
hos oss, inräkna sitt förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen
af 1875 likaledes statskassans åliggande att till en hvar vid anfordran
med guld invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya
banklagen af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl
in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar,
får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande sådant i
den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af staten lemnas till
banken, krediteras statskassan på ett särskilt konto, i bankens balansräkning
kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot bankens förråd af dylikt mynt
upptages bland dess tillgångar till sitt nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande
i § 16 myntiagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse deri
lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen är
förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma utgifna myntrepresentativet,
sedlarne, har derigenom blifvit ålagd samma skyldighet äfven
för det andra slaget af myntrepresentativ med laglig kurs inom landet,
nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet. Men öfver detta senares
belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes förhållande till dess metallvärde,
har riksbanken icke någon som helst kontroll; den har blott skyldighet
att inlösa med guld hvilka mängder, som än erbjudas, och det är uppenbart,
att, om vid vissa tillfällen det af staten utlemnade beloppet deraf
skulle komma att i betydligare mån öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet
snart skall strömma till riksbankens kassor med fordran på invexling mot
guld. Staten har derigenom erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens
tillgångar, som uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och
ordalag och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosamma
regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt särskilda
och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.
Derigenom kan äfven fullmäktiges kontroll öfver riksbankens förvaltning och
framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån vridas ur deras hand,
och det kan inträffa, att fullmäktige nödgas se den valuta, som skall utgöra
garanti- och invexlingsfond för de utelöpande sedlarne, undanryckas detta

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ändamål för att inlösa statens skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken
icke eger någon som helst bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmäktiges svar å den framstälda
frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar statens
skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet
med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret för att
bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara för riksbankens
trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan. Men äfven i
detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huruvida ett sådant bokföringssätt
kan vara principielt riktigt, enär riksbankens sedlar skola enligt
sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till inlösningsfonden icke
bör räknas annat än hvad som är guld och ej blott en fordran, betalbar i
guld. Riktigast synes derför vara, att det stadgande i bankoreglementets
§ 6, som medgifver att bankens behållning af konventionssilfvermynt får
inräknas i metalliska kassan till ett belopp, motsvarande i af denna kassas
hela belopp, borttages och metalliska kassan således beräknas allenast till
hvad den verkligen utgör i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom
riksbanken skulle nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet
af ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande
af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är
med nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra
möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets
§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får grundas,
enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet att vid anfordran
invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde med guld, denna tillgång
väl icke bör anses af mindre god beskaffenhet än de i löpande räkning
med utländska banker och bankirer placerade valutor.

Slutligen anhålla fullmäktige få anföra, att under nuvarande förhållanden
och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade
öfverhödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras på riksbankens
bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke allenast sättet för bokföringen
af silfvermyntet, utan äfven och ännu mera det värde, hvartill det
rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt sjunkande pris gör skilnaden
mellan silfvermyntets metall- och pregelvärde snart sagdt för hvarje dag allt
större och följaktligen beräkningen af dess exakta värde icke endast oviss,
utan äfven för uppskattningen af riksbankens tillgångar af allt större betydelse.
»

Detta fullmäktiges utlåtande bragtes till 1894 års Riksdags kännedom,
i dot bankoutskottet då intog detsamma i sitt memorial n:o 8, angående
verkstäld granskning af det för riksbanken gällande reglementet. Såsom af
samma memorial framgår, stannade bankoutskottet visserligen i det beslut

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 21.

att då endast meddela Riksdagen underrättelse om hvad uti ifrågavarande
ärende förekommit, men uttalade sig derjemte på följande sätt:

»Någon gensaga mot fullmäktiges sålunda i en vitalfråga för riksbanken
gjorda uttalanden lär icke kunna göras. Men fastän utskottet sålunda
erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må erhålla lagstadgad
skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld till fulla pregelvärdet,
är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det skick frågan nu föreligger,
icke kunnat gå i författning om framläggande vid innevarande riksdag af
förslag till lagändring i antydd riktning, då utskottet i sådant afseende saknar
grundlagsenlig befogenhet. Att åter enbart i bankoreglementet införa
sådana stadganden, som af fullmäktige berörts, kunde väl låta sig göra, men
då de bestämmelser, som ingå i bankoreglemente!, icke kunna erhålla betydelse
annat än med afseende på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan,
eller statens skyldighet att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva
sväfvande, samt de nya stadgandena behöfva afTattas olika, allteftersom sådan
skyldighet är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att nu föreslå
någon ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och detta så mycket
hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten nu blifvit
fäst å den af fullmäktige ådagalagda bristen eller ofullständigheten i myntlagen,
frågan redan vid nästa riksdag skall bringas å bane och då en lösning
af densamma i sin helhet ernås.»

I underdånig skrifvelse den 26 april 1895 har Riksdagen, med erinran
om hvad sålunda förekommit, vidare anfört, hurusom det varit i syfte att
medverka dertill, att denna länge förbisedda vigtiga fråga blefve föremål lör
pröfning, som förberörda, vid 1895 års riksdag behandlade motioner blifvit
väckta; och hade motionärerna dervid iklädt sin hemställan den form som
skett, enär de ansett det lämpligast, att det tillägg till myntlagen, som fordrades
för att uttryckligen stadga statens skyldighet gentemot riksbanken
att invexla silfverskiljemynt, måtte utarbetas genom Eders Kongl. Maj:ts
åtgörande och att i sammanhang dermed toges under öfvervägande, hvilka
åtgärder från statsverkets sida erfordrades för att bringa denna invexlingsskyldighet
till utförande. Vid behandlingen af berörda motioner hade det
framhållits, att man såsom en utgångspunkt syntes böra erinra sig, att den
uppkomna frågans innebörd vore af formel och alldeles icke af faktisk natur.
Det gälde nemligen icke att öfverväga, huruvida en skyldighet borde öfverflyttas
från riksbanken på staten eller huruvida en ny skyldighet borde
åläggas denna senare. Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa sitt
silfverskiljemynt syntes vara oförneklig och oskiljaktigt förenad med den
genom nuvarande myntlag statsverket ensamt tillagda rätt att utmynta silfverskiljemynt.
En härifrån skiljaktig uppfattning skulle leda till uppenbara

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

orimligheter. Statsverket skulle t. ex. vid uppkommet penningebehof kunna
låta utmynta silfverskiljemynt till så stort belopp, att skilnaden mellan
pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningskostnaden gåfve den
äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna det för ändamålet utmyntade
silfret till riksbanken med fordran på inlösen mot guld. Att en sådan
åtgärd skulle under de antagna förhållandena vara utförbar kunde inses, då
man besinnade, att silfret nu mera nedgått så mycket i värde, att efter de
kurser, som noterats i början af år 1895, ett enkronemynt innehållit för
ungefär 42 öre silfver, hvartill vid beräkningen af statsverkets utgifter för
framställandet af ett sådant myntstycke syntes böra läggas allenast en kostnad
af omkring 2 å 3 procent. I nu gällande myntlag funnes icke statsverkets
berörda, oeftergifliga skyldighet att invexla sitt silfverskiljemynt uttryckligen
stadgad, och det vore i hufvudsakligt syfte att få denna formella
bristfällighet undanröjd, som de ifrågavarande motionerna tillkommit.

Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle kunna
föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, vore myntlagens §
16, hvilken vore så lydande:

»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i Göteborg
och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af sådana
mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, utvexladt
mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock att få
hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt utvexladt mot
guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes, å hvilka andra ställen
dylik utvexling skall ega rum.»

Att denna § dock icke finge tolkas på sådant sätt, att den derstädes
åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken få
skiljemynt utvexladt mot guld skulle anses vara tillerkänd jemväl statsverket,
framginge, enligt Riksdagens åsigt, ej mindre af hvad ofvan påvisats
om de orimligheter, som deraf skulle uppkomma, utan äfven af sielfva myntlagens
allmänna innebörd. Ett genomläsande af denna lag i dess helhet —
och icke blott af ett lösryckt stadgande i densamma — samt de förhandlingar,
som föregingo lagens antagande, gåfve nemligen en bestämd uppfattning,
att man genom berörda lag afsett att reglera allenast förhållandet
mellan, å ena sidan, allmänheten samt, å den andra, statsverket och riksbanken,
men icke derjemte förhållandet mellan dessa båda senare inbördes.

I ett med anledning af de förenämnda, vid 1895 års riksdag behandlade
motionerna afgifvet yttrande hade bankofullmäktige, med hänvisande
till hvad de i sitt ofvan omförmälda, till 1894 års Riksdags bankoutskott
afgifna yttrande anfört om vigten för riksbanken, att den ifrågavarande in -

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 21.

vexlingsskyldigheten blefve på ett tillfredsställande sätt ordnad, uttalat sig
för en lösning af frågan i den riktning, motionerna angifvit.

På de skäl, som sålunda utvecklats och eljest blifvit af bankofullmäktige
i deras ofvan omförmälda yttrande anförda, har Riksdagen hos Eders
Kongl. Maj:t anhållit om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande
af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj 1873 om rikets
mynt, att derigenom uttryckligen stadgades statens skyldighet gent emot riksbanken
att vid anfordran invexla silfverskiljemynt med guld eller riksbankens
sedlar.

I häröfver den 17 juni 1895 afgifvet underdånigt utlåtande anför
myntdirektören, hurusom i så väl myntkonventionen mellan de tre skandinaviska
länderna som de särskilda konventionsländernas myntlagar funnes
tydliga stadganden om hvardera statens skyldighet att från allmänheten inlösa
sitt silfvermynt till hvilket belopp som helst. På intet sätt förminskades
denna skyldighet för svenska statsverket derigenom, att i § 16 af myntlagen
invexlingen uppdragits åt riksbanken, ty dessutom föreskrefves i samma
§, att det genom särskilda stadganden skulle bestämmas, å hvilka andra
ställen dylik vexling skulle ega rum. Visserligen hade hittills sådant uppdrag
lemnats endast åt vissa landtränterier, dit riksbanken svårligen kunde
hänvända sig för erhållande af valuta för skiljemynt, men, derest Eders
Kongl. Maj:t funne lämpligt föreskrifva, att jemväl statskontoret (eller annan
i hufvudstaden befintlig statskassa) skulle hafva dylik vexlingsskyldighet sig
ålagd, syntes det myntdirektören lika litet kunna förvägras riksbanken som
någon annan bank att derstädes få invexla skiljemynt till hvilket belopp
som helst. Man skulle häremot kunna invända, att en dylik operation vore
af föga gagn för riksbanken, enär statskontoret sannolikt åter skulle i
banken invexla skiljemyntet. Men i Riksdagens förut omförmälda skrifvelse
betonades särskildt på der anförda skäl, att § 16 i myntlagen borde tolkas
på sådant sätt, att den åt »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken få skiljemynt
invexladt mot guld icke finge anses vara tillerkänd jemväl statsverket,
och under sådant förhållande förfölle anmärkningen, emedan statskontoret
icke utan riksbankens medgifvande kunde åter invexla skiljemyntet. Om
denna uppfattning, hvilken äfven delades af myntdirektören, vore riktig,
skulle för ändamålets vinnande någon ändring af myntlagen icke vara behöflig,
utan endast en af Eders Kongl. Maj:t utfärdad föreskrift angående
hvilken statskassa, som den ifrågavarande invexlingsskyldigheten skulle påläggas.
Myntdirektören erkände dock, att, för undanrödjande af all ovisshet
rörande statsverkets och riksbankens inbördes skyldigheter och^rättigheter i
berörda hänseende, det vore synnerligen önskligt, att i sjelfva myntlagen infördes
en bestämmelse, hvarigenom staten åtoge sig att i sista hand inlösa

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition^Nio 21.

äfven det silfverskiljemynt, som i riksbanken från allmänheten invexlats. En
sådan bestämmelse vore af så mycket större vigt, som detta mynt, hvilket
tillförene upptagits till endast 90 procent, alltsedan år 1887 i riksbankens
metalliska kassa upptoges till fulla pregelvärdet och kunde utgöra ända till
en femtedel af densamma, oaktadt myntet, såsom ofta anmärkts, endast hade
ett metallvärde, som vida understege det nominella.

För att afgöra, hvilka åtgärder till följd af den ifrågasatta ändringen
i myntlagen skulle från statens sida behöfva vidtagas, syntes det myntdirektören
vara skäl att tillse, så väl under hvilka omständigheter riksbanken
skulle komma att fordra invexling af silfverskiljemynt som ock i huru stor
omfattning invexlingen möjligen komme att ega rum. Så länge man följde
den grundsatsen, att silfverskiljemynt icke utmyntades till större belopp, än
rörelsens verkliga behof fordrade, kunde riksbankens förråd af dylikt mynt
svårligen stiga utöfver det belopp, som erfordrades för utvexlingen till allmänheten.
Riksbankens hela behållning af silfverskiljemynt varierade mellan
3,000,000 kronor och 1,000,000 kronor, och så snart den närmade sig sistnämndasumma,
förspordes klagomål öfver att allt för litet silfvermynt utlemnades
från myntverket. Denna behållning erfordrades alltså till största delen
för den dagliga vexlingsrörelsen vid riksbankens hufvudkontor och de många
afdelningskontoren. Det kunde således under vanliga förhållanden icke ifrågakomma,
att staten skulle behöfva öfvertaga eller inlösa någon del af förenämnda
vexlingskassa. Sådant skulle endast kunna hända, derest denna
kassa af en eller annan anledning komme att väsentligt ökas, hvilket kunde
ske antingen derigenom, att allmänhetens behof af rörelsemedel för den mindre
handeln afsevärdt minskades, hvaraf följden blefve en större tillströmning
af skiljemynt till banken, eller ock derigenom, att vid myntverket utmyntades
och derifrån utvexlades ett vida större belopp af silfvermynt, än rörelsen
kunde använda. I båda fallen skulle riksbanken nödgas inlösa det på
sådant sätt uppkomna öfverskottet och kunde då möjligtvis begära att för
detsamma af statsverket erhålla ersättning i guldmynt eller riksbankens sedlar.
Föga sannolikt vore det emellertid, att rörelsen skulle kunna undvara någon
betydligare del af det nu utelöpande silfvermyntet. Såsom bevis härför framhåller
myntdirektören, att knappast något annat land med ordnadt myntväsen,
i förhållande till folkmängden, hade ett så ringa belopp af silfverskiljemynt
i cirkulation. Om riksbankens behållning af sådant mynt inberäknades,
uppginge allt i rörelsen varande svenskt silfvermynt till 18,030,000
kronor, hvilket utgjorde 3 kronor 75 öre för hvarje individ af landets befolkning,
under det att i Norge erfordrades 3 kronor 6G öre, i Danmark 8
kronor 95 öre, i Tyskland 8 kronor 30 öre och i England icke mindre än
Bill. Ull Rilcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft. 2

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

10 kronor 80 öre för hvarje innebyggare. Utmyntningen hade alltså hittills
varit ganska måttlig; och det vore ingen anledning befara, att något af det
nu i omlopp varande silfvermyntet skulle blifva öfverflödigt.

Den myntverket enligt § 30 i nådiga instruktionen af den 8 december
1876 tillkommande skyldighet att sprida silfverskiljemynt genom fraktfri
afsändning af sådant till alla delar af landet kunde, enligt myntdirektörens
mening, så mycket mindre medföra myntning af större belopp, än rörelsen
fordrade, som det städse iakttoges, att, så länge riksbankens förråd dertill
lemnade tillgång, något nytt mynt icke tillverkades, utan, för stärkande af
myntverkets vexlingskassa, gammalt sådant i stället hemtades från riksbanken.
Endast när bankens tillgång på någon myntvalör betydligt reducerats,
företoges för statsverkets räkning myntning af det för tillfället behöfliga beloppet
silfvermynt. Till ytterligare säkerhet för att icke silfvermyntningen
skulle blifva alltför stor understäldes förslaget om beloppet Eders Kongl.
Maj:ts pröfning, innan myntningen företoges. Yisserligen kunde man tänka
sig, att, då härom ingen föreskrift funnes meddelad i instruktionen för myntverket,
silfvermyntningen någon gång skulle kunna verkställas, utan att dessförinnan
Eders Kongl. Maj:ts bemyndigande för dess utförande blifvit begärdt.
Till förekommande häraf hade det synts myntdirektören, som om ett
tillägg till nämnda instruktion i berörda syfte icke skulle vara alldeles obehöfligt.

Af hvad sålunda blifvit anfördt ansåge emellertid myntdirektören det
vara ådagalagdt, att riksbankens förråd af silfvermynt icke vore större, än
som för utvexlingen vid bankens många kontor vore behöflig!, äfvensom
att denna utvexlingskassa icke i någon afsevärd mån kunde ökas,
vare sig genom inströmning till banken af en del af det i cirkulationen
varande silfvermyntet eller derigenom att rörelsen genom alltför
stor silfvermyntning blefve belastad med mera mynt, än den kunde behålla.
Myntdirektören har derföre förklarat sig icke kunna inse, under
hvilka omständigheter det skulle inträffa, att riksbanken behöfde begagna
sig af den medgifna rättigheten, för så vidt icke banken till följd af
en oförmodad minskning af dess guldmyntkassa måste begagna hvarje
medel till densammas stärkande, äfven med uppoffring af sin vexelkassa.
I alla händelser ansåge myntdirektören, att statskontoret i allmänhet egde
tillräckligt stor fordran af riksbanken för att dermed inlösa det erbjudna
silfvermyntet; och hvartill en på sådant sätt verkstäld utvexling skulle gagna
banken, vore svårt att förstå, då guldbehållningen icke derigenom ökades.
Under sådant förhållande skulle, enligt myntdirektörens förmenande, ett tilllägg
till lagen om rikets mynt, hvarigenom riksbanken tillerkändes rättighet
att, mot aflemnande till statskontoret, eller någon annan af Eders Kong].

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.

Maj:t bestämd statskassa, af i banken uppsamladt silfverskiljemynt, bekomma ersättning
med guld eller riksbankens sedlar, för staten hafva sa ringa praktisk
betydelse, att någon åtgärd åtminstone icke behöfde på förhand vidtagas
för att bringa denna invexlingsskyldighet till utförande. För den händelse
Eders Kong], Maj:t icke desto mindre funne nödigt, att för framtiden en
statens invexlingsfond bildades, hemstälde myntdirektören, huruvida icke härtill
kunde lämpligen användas den behållning, som uppkomme på tillverkningen
af skiljemynt.

Riksdagen hade i sin nu ifrågavarande skrifvelse visserligen icke framhållit
något behof af en bestämmelse angående invexling af annat mynt än
silfvermynt, men äfven om invexlingen af bronsmyntet icke kunde sägas
vara af någon större betydelse för riksbanken, hade det dock synts myntdirektören,
till förekommande af all osäkerhet angående tolkningen af myntlagens
§ 16, vara önskligt, att enahanda bestämmelser blefve gällande för
bronsmynt som för silfvermynt.

På grund af nu anförda skäl har myntdirektören ej mindre tillstyrkt
bifall till Riksdagens begäran om framläggande till Riksdagens antagande af
sådant tillägg till nu gällande myntlag, att derigenom uttryckligen stadgades
statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemynt
med guld eller riksbankens sedlar, än äfven för egen del föreslagit,
att i det mynt, som enligt detta tillägg skulle blifva föremål för inlösen,
jemväl bronsmynt inbegrepes.

Vidare anför myntdirektören, att, då till följd af föreskriften i myntlagens
§ 17 i riksbanken invexlades silfvermynt af norsk och dansk pregel
jemte det svenska, det säkerligen vore af stor fördel för riksbanken, om
detta mynt, utan att särskiljas, blefve af staten inlöst, men att, enär banken,
i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts medgifvande i nådigt bref till fullmäktige
den 12 september 1879, fortfarande såsom hittills syntes kunna på
statens bekostnad återsända det ifrågavarande silfvermyntet till Korge och
Danmark, det vore fullkomligt obehöflig^ att statens invexlingsskyldighet
gentemot riksbanken utsträcktes äfven till det främmande konventionsskiljemyntet.
Dessutom erinrar myntdirektören derom, att det af riksbanken årligen
invexlade och genom dess försorg utsorterade norska och danska silfvermyntet
uppginge till det betydliga beloppet af till 1 million kronor, hvarföre
det för den statskassa, som finge i uppdrag att inlösa silfvermynt från
riksbanken, skulle blifva förenadt med stor olägenhet och mycken svårighet
att öfvertaga bestyret med utsorteringen och återsändningen af det ifrågavarande
myntet. Enär detta skulle kunna blifva oundvikligt, derest icke i
det föreslagna tillägget undantag gjordes för skiljemynt med norsk eller dansk
pregel, har det synts myntdirektören vara lämpligast, att tillägget finge plats

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

i en särskild § efter § 17 i lagen om rikets mynt; och har myntdirektören,
som tillika ansåge det vara önskligt, att vederbörande statskassa befriades
från besväret med skiljemyntets uppräknande och att mindre belopp än 500
kronor icke borde af densamma mottagas, föreslagit, att § 18 måtte erhålla
följande lydelse:

»För i riksbanken invexladt svenskt skiljemynt, uppräknadt i poster
om 500 kronor, eger riksbanken att vid anfordran af statsverket bekomma
ersättning med guldmynt eller riksbankens sedlar. Hvilken statens kassa,
det tillkommer att verkställa sådan invexling, bestämmes af Konungen.»

På grund af nådig befallning har jemväl statskontoret den 24 december
1895 afgifvit underdånigt utlåtande och deruti anfört, hurusom, på sätt
vid ärendets föregående behandling blifvit anmärkt, förevarande frågas innebörd
vore endast formel. Statsverkets skyldighet att vid anfordran till pregelvärdet
inlösa det för kronans räkning utmyntade skiljemyntet hade nemligen,
så vidt statskontoret kände, aldrig blifvit bestridd, om ock tider gifvits,
exempelvis närmast efter mynttecknens utsläppande, då statens förmåga att
fullgöra denna sjelfklara skyldighet varit otillräcklig. I det betänkande, som
den 13 augusti 1870 afgifvits al utsedde komiterade beträffande öfvergång
till ett nytt myntsystem med guld såsom värdemätare och hvilket betänkande
hufvudsakligen lagts till grund för myntreformens genomförande vid 1873
års riksdag, framhölles visserligen nödvändigheten för hvarje land, som
ville grunda sitt myntsystem på guld såsom ensam värdemätare, att med
afseende å det till skiljemynt utpreglade silfver- och kopparmyntet tillämpa
den grundsats, att dessa skiljemynts metallvärde icke obetydligt understege
deras pregelvärde, på det man kunde blifva förvissad att få behålla sitt
skiljemynt och att detta icke till följd af någon tillfällig rubbning af metallprisen
kunde blifva föremål för enskild spekulation. Men då detta mynt
sålunda skulle i rörelsen mottagas till ett värde, öfverstigande det af den i
detsamma innehållna metallen, vore det, enligt komiterades åsigt, klart, att
detta skiljemyntets i viss mån fingerade värde i främsta rummet måste uppehållas
genom detsamraas ovilkorliga inlösning till pregelvärdet af den, som
egde rättighet att sådant mynt utpregla, hvilken rättighet borde vara Eders Kong].
Maj:t och kronan förbehållen. Rättigheten att låta slå mynt hade ock hos
oss städse betraktats såsom ett så kalladt regale och Konungens rätt dertill
vore enligt nu gällande grundlag bibehållen oförkränkt. Den förpligtelse,
utöfvandet af denna rättighet medförde, hade ock blifvit erkänd i § 16 af
myntlagen äfvensom i nådiga kungörelsen den 31 december 1875. Om således
genom en mot andemeningen stridande bokstafstolkning statsverket
skulle, exempelvis vid uppkommet penningebehof, på sätt i Riksdagens skrifvelse
omförmäldes, låta utmynta silfvermynt till så stort belopp, att skilna -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

den mellan pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningskostnaden
gåfve den äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna det för ändamålet
utmyntade silfret till riksbanken med fordran på inlösen mot guld, så
och derest riksbanken, som endast borde tjena som en förmedlare vid inoch
utvexling från allmänheten af statens mynt och skiljemynt och icke såsom
förläggare för staten, likväl skulle, på grund af bestämmelserna i myntlagen,
anse sig böra inlösa ifrågavarande silfverskiljemynt mot guld, kunde,
enligt statskontorets förmenande, statens penningebehof icke derigenom tillfredsställas,
enär riksbanken för ett sådant tvångslån antagligen komme att
genast fordra betalning genom inlösen i något af de rikets landtränterier,
hvilka vore skyldiga att dels vid anfordran, dels ock efter någon viss tid,
högst tre veckor, vexla silfverskiljemynten mot guldmynt.

På grund åt hvad sålunda blifvit anfördt funne visserligen statskontoret
det föreslagna lagstadgandet, åtminstone under nuvarande förhållanden, icke
vara af något verkligt behof påkalladt, men enär de öfriga till myntkonventionerna
hörande länder redan egde motsvarande stadganden, genom hvilkas
införande medelst en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag äfven
hos oss en formel bristfällighet skulle undanrödjas, ansåge sig statskontoret
icke böra afstyrka ifrågavarande lagstadgande, hvilket för fullständighetens
skull jemväl syntes böra omfatta inlösen af bronsmynt, hvarför guld i utbyte
äfven kunde fordras.

Hvad deremot anginge det af myntdirektören väckta förslag, att, till
ytterligare säkerhet mot en alltför stor silfverutmyntning, fråga om beloppet
af sådan utmyntning borde underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning, innan
myntning företoges, ansåge statskontoret, att, enär den hittills verkstälda
silfvermyntningen enligt den nya myntlagen hos oss varit sparsammare än i
åtskilliga andra länder, af hvilka exempelvis för tyska riket ett maximibelopp
af 10 riksmark för hvarje individ af hela rikets befolkning blifvit genom
lag bestämdt, anledning saknades för det ifrågasatta tillägget till gällande
instruktion för myntverket, hvartill förslag dessutom icke nu förelåge.

Beträffande myntdirektörens förslag att, derest det ifrågasatta tillägget
till gällande myntlag blefve antaget, statskontoret skulle ombesörja vexlingen
från riksbanken, har statskontoret anfört, att, enär jemlikt nådiga kungörelsen
den 30 december 1893 en hvar — och således äfven riksbanken — redan
egde att i myntverket till inlösen förete skadade svenska myntstycken af
silfver eller brons, samt de till statens kassor inkommande svenska mynteller
skiljemyntstycken, hvilka i förhållande till dessa kassor vore lagligt
betalningsmedel, men enligt gällande föreskrifter icke åter finge sättas
i omlopp, borde till myntverket för inlösen öfverlemnas, syntes äfven ifrågavarande
inlösningsbestyr lämpligast böra verkställas af myntverket, der den

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

fackkunskap funnes vara att tillgå, hvilken för bestyrets behöriga utförande
oundgängligen erfordrades. Då med den varsamhet i utmyntningen, som
hittills iakttagits, invexlingsbeloppen i vanliga fall antagligen blefve jemförelsevis
små och kunde bestridas af myntverkets nuvarande tillgångar, vore
bildandet af någon särskild fond för ändamålet näppeligen erforderlig, utan
syntes, derest vid något tillfälle nödiga medel till invexlingen hos myntverket
skulle saknas, statskontoret böra erhålla Eders Kong]. Maj:ts bemyndigande
att af för händer varande medel till myntverket förskottsvis anordna erforderligt
belopp, som borde af myntverket ersättas, så snart dess tillgångar sådant
medgåfve. Frågan angående hvilken eller hvilka statens myndigheter eller
kassor skulle verkställa invexlingen från riksbanken hade dock synts statskontoret
vara af beskaffenhet att icke böra göras till föremål för stadgande
i myntlagen, enär denna fråga endast innefattade en verkställighetsåtgärd,
om sättet för hvars utförande det borde, enligt statskontorets åsigt, tillkomma
Eders Kongl. Maj:t att efter förhållandena vid olika tider ensam bestämma.

Under förutsättning att statskontorets sålunda uttalade åsigter vunne
nådigt afseende, hemställer statskontoret, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till
Riksdagen aflåta proposition derom, att lagen om rikets mynt den 30 maj
1873 måtte erhålla ett tillägg genom en ny § med ordningsnummern 18 af
ungefär följande lydelse:

»I den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger riksbanken
vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp
af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara lagligt betalningsmedel
i förhållande till statens kassor, utvexladt mot guldmynt eller riksbankens
sedlar.

Om inlösen af vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver
eller brons m. m. finnes särskildt stadgadt.»

Derjemte har statskontoret såsom sin uppfattning uttalat, att, derest ett
dylikt lagstadgande kommer till stånd, Eders Kongl. Maj:t lärer meddela
de särskilda föreskrifter, som för detsammas bringande till verkställighet
erfordras, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad statskontoret i sitt
ifrågavarande utlåtande antydt.

På sätt så väl af Riksdagen som af statskontoret blifvit erinradt, är
den föreliggande frågans innebörd endast formel. Statens skyldighet gent
emot riksbanken att invexla skiljemynt torde vara ostridig, ehuru något uttryckligt
lagstadgande härom icke finnes meddeladt. Då emellertid det icke
kan förnekas, att genom det af Riksdagen ifrågasatta tillägget till myntlagen
en formel bristfällighet skulle blifva undanröjd, tvekar jag icke att förorda
detsamma; och torde, i enlighet med hvad de hörda myndigheterna föreslagit,
berörda bestämmelse för fullständighetens skull böra omfatta så väl brons -

■Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 21.

mynt som silfvermynt. Beträffande stadgandets affattning synes mig den af
statskontoret föreslagna formulering böra vinna godkännande.

Af hvad de hörda myndigheterna anfört synes mig otvetydigt framgå,
att några särskilda åtgärder för mötande af de anspråk på invexling af
skiljemynt, som gent emot statsverket kunna från riksbankens sida framställas,
icke för närvarande äro af behofvet påkallade; lärande Eders Kongl. Maj:t
framdeles vilja fatta beslut beträffande frågan, åt hvilken eller hvilka bland
statens kassor den ifrågavarande invexlingsskyldigheten bör uppdragas.

Såsom jag förut nämnt, har myntdirektören föreslagit, att i instruktionen
för myntverket skulle införas bestämmelse derom, att fråga om verkställande
af utmyntning af skiljemynt skulle hvarje gång underställas Eders Kong].
Maj:ts pröfning. Äfven om någon praktisk olägenhet icke skulle vara att
befara genom saknaden af bestämmelser i dylikt syfte, kan det likväl, enligt
min mening, icke anses egentligt, att åt en underordnad myndighet är
uppdragen rättigheten att efter eget bepröfvande utsläppa myntrepresentativ
i den allmänna rörelsen till huru stor myckenhet som helst och sålunda —•
teoretiskt taget — hafva makt att till obegränsadt belopp skuldsätta statsverket.
Lika med myntdirektören och en reservant i statskontoret anser jag
den, åtminstone på de senare åren, städse iakttagna praxis, att myntdirektören
understält Eders Kong], Maj:ts pröfning frågan om utmyntning af skiljemynt,
böra fastslås genom erforderligt tillägg till instruktionen; och torde det tillåtas
mig att vid annat tillfälle få underställa Eders Kongl. Maj:ts pröfning förslag
till dylikt tillägg.

Bland de riksbankens kassatillgångar, å hvilka sedelutgifning får grundas,
upptages i gällande bankoreglemente, 5 § 1 mom., metallisk kassa och i
samma reglemente, 6 §, bestämmes, att såsom metallisk kassa skall beräknas
ej blott guldmynt och omyntadt guld, utan ock i Sverige, Norge och Danmark
i öfverensstämmelse med konventionen den 27 maj 1873 pregladt silfvermynt;
och framgår af bestämmelsen i sista stycket af 6 §, att dylikt silfvermynt
icke får ingå i den metalliska kassan till större belopp än en femtedel
af denna kassa i dess helhet. 1 förut omförmälda, till bankoutskottet vid
1894 års riksdag afiåtna skrifvelse hafva bankofullmäktige medgifvit, att
silfvermyntets upptagande i den metalliska kassan vore principielt oriktigt,
och derföre förordat, att bestämmelsen härom uteslötes ur bankoreglementets
6 §; men fullmäktige hafva på samma gång föreslagit, att riksbankens
konventionssilfvermynt i stället upptoges bland de i reglementets 5 § 1 mom.
angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får grundas. I anledning
häraf anser jag mig böra erinra derom, att, då frågan om öfverflyttande på
riksbanken af landets hela sedelutgifning inför Eders Kongl. Maj:t af mig
den 24 innevarande månad anmäldes, jag jemväl uttalude mig angående
bankofullmäktiges nyssnämnda förslag ocli dervid anförde, att ur principiel

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

synpunkt silfvermyntet icke heller väl försvarade sin plats bland de tillgångar,
å hvilka sedelutgifningen finge grundas; att det syntes mig angeläget,
att, om riksbanken skulle erhålla uteslutande sedelutgifningsrätt, grunderna
för denna rätt faststäldes så, att de icke lemnade rum för anmärkning; samt
att jag derföre ansett riktigast att taga steget fullt ut genom att från de
valutor, som finge utgöra underlag för sedlarne, alldeles utesluta silfvermyntet,
helst någon afsevärd olägenhet för riksbanken icke syntes böra derigenom
uppstå; i öfverensstämmelse hvarmed det af mig vid nämnda tillfälle
framlagda förslag till lag för Sveriges riksbank äfven är affattadt.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen
att för sin del besluta, att lagen om rikets mynt den 30 maj 1873
skall erhålla ett tillägg genom en ny § med ordningsnummern 18 af följande
lydelse:

3)1 den eller de statens kassor, som Konungen bestämmer, eger riksbanken
vid anfordran att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp
af svenskt skiljemynt, hvilket är af beskaffenhet att vara lagligt betalningsmedel
i förhållande till statens kassor, utvexladt mot guldmynt eller riksbankens
sedlar.

Om inlösen af vanstälda eller skadade svenska myntstycken af silfver
eller brons finnes särskildt stadgadt.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält,
deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och skulle nådig
proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan
Titt. — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Adolf von Hof sten.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1896.