Kong1. May.ts Nåd. Proposition N:o 30 (Proposition 1900:30)

Kong1. May.ts Nåd. Proposition N:o 30.

N:o 30.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen, angående öfverförande
af medel från de ecklesiastika boställenas skogsgud
till presterskapets löneregleringsfond; gifven Stockholms
slott den .30 december 1899.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
•ifver ecklesiastikärenden för denna dag innehåller vill Kongl. Maj:t
härmed föreslå Riksdagen att medgifva, att under en tid af fem år från
och med år 1900 må från de ecklesiastika boställenas skogsfond till
presterskapets löneregleringsfond årligen öfverföras ett belopp af 25,000
kronor att användas såsom lönetillskott åt svagt aflönade prestman.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

r . -V- it . H.oMlU

OSCAR.

Nils Claeson.

Bill. till liilcsd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 A fil. 91 11/ift. (N:o 30.)

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30
december 1899.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Wikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claeson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Restadius.

Föredragande departementschefen, statsrådet Claeson, yttrade:

»Det torde tillåtas mig att nu inför Eders Kongl. Maj:t framlägga
fråga om öfverförande af medel från de ecklesiastika boställenas skogsfond
till presterskapets löneregleringsfond för att användas såsom lönetillskott
åt svagt allönade prestman. Jag anhåller dervid att till en
början få redogöra för prestlöneregleringsfondens tillkomst samt dess
ändamål och användning.

Uti 9 § 2 mom. af nådiga förordningen angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862 stadgades, att inkomster,
som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och
hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch
mensal-hemman och lägenheter, som icke vore bostadsboställen,
kunde, i händelse af befogenhet, från en till annan församling öfvertiyttas
eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att de
icke vore presterskapet för all framtid tillförsäkrade.

Beträffande afkastningen af de ecklesiastika boställsskogarne yttrade
härefter Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 25 november 1863,

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 30.

bland annat: Med antagande att boställsskogarnes afkastning genom deras
regelbundna behandling och sorgfälliga vård skulle kunna i framtiden
åtminstone fördubblas, syntes alla billiga anspråk vara tillgodosedda, om
kronan, ehvad hon sjelf öfvertoge skogshushållningen eller endast förbehölle
sig kontroll derå, tillerkände sig hälften åt skogens afkastning
såsom sin andel. Då emellertid härvid mötte den betänklighet, att genom
indragning till kronan af någon del utaf de ecklesiastika boställenas afkastning
intrång kunde synas hafva skett i presterskapets privilegier, ansåge
ständerna kronan höra till presterskapet afstå hela sin andel i de
ecklesiastika boställenas afkastning till förbättrande af dithörande embetsmäns
lönevilkor. Ett sådant afstående uteslöte icke möjligheten att framdeles,
sedan berörda behof af inkomster på annan väg blifvit fylda, i
sammanhang dermed till statsverkets eller skogsstyrelsens omedelbara
disposition indraga den ifrågavarande andelen af boställsskogarnes afkastning.

I öfverensstämmelse med detta ständernas uttalande stadgades i 24
§ af nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarne
i riket den 29 juni 1866, att, intill dess ordnad hushållning blifvit
å boställsskog införd, boställshafvaren finge använda densamma endast
till husbehof, der ej vidsträcktare rätt redan blifvit vissa boställshafvare
för deras tjenstetid tillerkänd; att sedermera boställshafvaren — jemte
det han alltid finge åtnjuta hvad af skogens afkastning honom, med afseende
på dittills åtnjuten rätt och boställets behof af skogsfång, skäligen
borde tillkomma — derutöfver kunde, om skogen stode under hans
egen vård, erhålla viss andel i afkastningen, hvilken andel efter den
större eller mindre kostnad, som vore med skogens skötsel förenad,
kunde bestämmas ända till halfva behållna afkastningen utöfver husbehofvet;
att af boställsskogs afkastning skulle gäldas i främsta rummet
kostnaden för dess skötsel, men förskjuten indelningskostnad endast i den
in ån boställshafvaren ändock kunde bekomma sitt fulla husbehof; samt
att den behållna afkastning af ecklesiastikt boställes skog, som ej tillfölle
boställshafvaren, skulle användas, i öfverensstämmelse med förordningen
den 11 juli 1862, till bidrag vid reglerande af presterskapets
inkomster.

Härefter lemnades genom nådigt bref till kammarkollegium och statskontoret
den 14 februari 1868 föreskrifter angående förvaltningen af de
medel, som sålunda skulle kunna användas vid reglerandet af presterskapets
inkomster. Det hette deri: att i afseende å uppbörd och förvaltning
af vederlagsspanmål, afkastning af hemman samt dylika i 9 §
2 mom. af kongl. förordningen den 11 juli 1862 omförmålda lönctill -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

gångar, som under då pågående lönereglering för pre&terskapet i riket
blifvit eller kunde blifva från vissa presterliga beställningar skilda, men
icke indragna till statsverket, skulle, intill dess Kongl. Magt om nämnda
medels användande vidare beslutade, sålunda förfaras, att sedan lönereglering,
hvarigenom så beskaffade löningsmedel blifvit på omförmälda
sätt från presterlig beställning skilda, inträdt i tillämpning, samma medel
skulle af kronans uppbördsman debiteras och uppbäras, såvidt ske kunde,
i sammanhang med kronoutskylderna och i räkenskaperna redovisas under
särskilt konto med benämning »presterskapets löneregleringsmedel» samt
levereras till landtränteri, der medlen likaledes borde under särskildt
konto bokföras och hvarifrån de skulle insändas till kongl. räntekammaren,
hvarefter statskontoret, i den mån medlen inflöte, borde, på sätt
lämpligen ske. kunde, göra dem räntebärande, och skulle de derstädes,
under benämning »presterskapets löneregleringsfond», för hvarje län särskilt
bokförda, behandlas utan sammanblandning med statsmedel; samt
att, beträffande de inkomster af ecklesiastika boställens skogar, som, i
enlighet med stadgandet i 24 § af kongl. förordningen den 29 juni 1866
eller till följd af särskilda nådiga beslut, borde, i öfverensstämmelse med
förstnämnda förordning, användas till bidrag vid reglerande af presterskapets
aflöning, ofvanberörda föreskrifter i tillämpliga delar skulle tjena
till efterrättelse.

Från den sålunda bildade fonden har Eders Kongl. Maj:t, genom
särskilda nådiga beslut, tid efter annan låtit utanordna medel antingen
såsom lönetillskott åt svagt aflönade prestman eller annorledes till understöd
åt församlingar, för hvilka behofvet af ökad själavård varit trängande,
men hvilka ej varit i stånd att sjelfva bära de dertill nödiga utgifter.
. År 1876 började på sådant sätt fonden i mera afsevärd omfattning
tagas i anspråk, i det att detta år såsom aflöningsfyllnad och lönetillökning
utanordnades öfver 24,000 kronor. Fondens utgifter för nämnda
ändamål hafva sedermera varit i ständigt stigande, särskildt de utgifter,
som afsett lönetillskott åt svagt aflönade prestman. Utgifterna till aflöningsfyllnad
och lönetillökning belöpte sig sålunda år 1886 till mera
än 100,000 och år 1894 till mera än 200,000 kronor. I följd af nådiga
beslut under innevarande år hafva utgifterna i ännu större grad än förut
ökats, särskildt derigenom att — utom smärre belopp, som af skilda
anledningar under året utanordnats — Eders Kongl. Maj:t genom beslut
den 30 november 1899, i anledning af underdåniga ansökningar och domkapitlens
framställningar, i nåder medgifvit, att under ecklesiastikåret
från och med den 1 maj 1899 till den 1 maj 1900 lönetillskott från fonden
må, utöfver hvad förut blifvit för samma år beviljadt, utgå till ett

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

stort antal innehafvare af presterliga lägenheter. De nya anslagsbelopp,
som på grund af detta Eders Kongl. Maj:ts beslut beviljats till utgående
från fonden utöfver sådana anslag, hvilka allenast utgöra förlängning af
vissa prestman förut tillagda lönetillskott, uppgå sammanlagdt till i rundt
tal 100,000 kronor.

Genom de utanordningar å löneregleringsfonden, som sålunda egt
rum, har densamma emellertid starkt anlitats. Fråga har derför nu
uppkommit om fondens förstärkning. Innan jag öfvergår till en närmare
redogörelse för fondens nuvarande ställning och det sätt, hvarpå jag
tänkt mig eu förstärkning deraf kunna ega rum, bör jag erinra om
innehållet i en under innevarande år till Eders Kongl. Maj:t ingifven, i
maj 1899 dagtecknad petition, i hvilken en stor del af rikets presterskap
bönfallit om förbättrande af de svagast aflönade kyrkoherdarnes och
komministrarnes aflöningsförhållanden.

Uti denna petition har hufvudsakligen anförts följande.

Länge hade en stor del af svenska kyrkans presterskap befunnit
sig i ett svårt ekonomiskt betryck. De lönebelopp, som vid nu gällande
löneregleringars uppgörande beräknats komma att tillfalla respektive
tjensteinnehafvare, hade i verkligheten mångenstädes icke uppnåtts.
Och äfven der detta vore fallet, hade de aflöningsmedel, som på 1860-talet ansetts utgöra en anständig bergning, efter trettio år visat sig
vara för ändamålet absolut otillräckliga. Flere omständigheter hade
härvid samverkat. Penningvärdet hade högst betydligt sjunkit. Priserna
på de flesta lifsförnödenheter hade stegrats, hvarförutom löner åt
dagsverkare och tjenstehjon samt kostnaden för material och arbete vid
reparationer och nybyggnader, äfvensom utskylderna till kommunen,
särskildt för skolväsendet och fattigvården, betydligt tillväxt. Men hvad
som i synnerhet vållat det ekonomiska betrycket, hade varit de väsentligt
höjda fordringarna för de teologiska embetsexamina. Universitetsstudierna
kräfde numera eu tid och en kostnad, som — med den aflöning
de flesta prester åtnjöte — gjorde den genom desamma ådragna
skuldbördan omöjlig att förränta och amortera. En stor del af presterskapet
befunne sig derför i eu beklagansvärd och, icke blott för embetets
bärare utan äfven för embetets gerning, olycksbringande ekonomisk
belägenhet. Denna hade äfven väckt statsmagternas uppmärksamhet,
i ty att, på anhållan af Riksdagen, Eders Kongl. Maj:t i nåder
förordnat eu komité med uppdrag att verkställa utredning och framlägga
förslag med afseende på presterskapets aflöningsförhållanden. Då
tillika genom Eders Kongl. Maj:ts beslut den 3 december 1897 åt samma

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

komité uppdragits att, så snart ske kunde, verkställa utredning angående
de verkliga inkomster, som åtnjötes af de kyrkoherdar och komministrar,
hvilkas inkomster vid gällande löneregleringars uppgörande beräknats
uppgå till 3,000 kronor och derunder för de förra samt 1,800
kronor och derunder för de senare, hade detta synts uttala en grundsats
om det årliga belopp, under hvilket eu komministerslön icke borde
gå, och väckt förhoppning om lönernas snara höjande till berörda belopp.
Äfven minimibeloppet 1,800 kronor vore dock med hänsyn till
nuvarande studie- och lefnadskostnader jemförelsevis lågt tilltaget.

På grund af det anförda ville petitionärerna, som förestälde sig,
att presterskapets löneregleringsfond egde tillgångar nog för den önskliga
löneförbättringen, i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes från nämnda fond eller andra tillgängliga medel redan för då
ingångna ecklesiastikår bevilja tillskott till de svaga kyrkoherdelönernas
uppbringande till 3,000 och de svaga komministerslönernas uppbringande
till 1,800 kronor.

Efter derom särskildt gjorda underdåniga ansökningar blefvo, såsom
förut nämnts, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 30 november
1899 lönetillskott beviljade; och beräknades desamma sålunda, att
för de prester, hvilka gjort ansökning, kyrkoherdelön uppbringats till
ungefär 3,000 och komministerslön till ungefär 1,700 kronor. Härvid
må anmärkas, att en mängd prester, hvilkas aflöningsförrnåner, enligt
den af prestlöneregleringskornitén verkstälda utredning, icke uppnått
nyssnämnda belopp, det oaktadt ej gjort framställning om lönetillskott,
hvadan sådant icke för dessa prester blifvit beviljadt.

Att det nu förefintliga behofvet af löneförbättning icke är af tillfällig
eller öfvergående art, bekräftas såväl af innehållet i den af mig
nyss omförmälda petition som jemväl af de årligen inkommande ansökningarna
om lönetillskott och domkapitlens öfver dem afgifna utlåtanden
samt den utredning prestlöneregleringskornitén i detta ämne nyligen
verkstält. Enligt denna utredning skulle, för att till 3,000 kronor uppbringa
inkomsterna för 118 kyrkoherdar, hvilkas årslön understiger detta
belopp, erfordras lönetillskott af 27,647 kronor 57 öre och, för att till
1,800 kronor uppbringa de 606 svagast aflönade komministrarnes, kapellpredikanternas
med fleres inkomster, erfordras tillskott af 220,450 kronor
12 öre eller sammanlagdt nära 250,000 kronor. Och detta ehuru
åtskilliga af dessa prester redan förut från löneregleringsfonden erhålla
förstärkning å sina löner. Beräknas åter minimilönen för komministrarne
med flere till allenast 1,700 kronor, skulle, enligt komiténs utredning,
för 560 svagare aflönade sådana prester erfordras lönetillskott å 161,828

Kongl. M,aj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

kronor 92 öre, hvadan hela det årliga lönetillskottet skulle uppgå till
ungefär 190,000 kronor.

För att i möjligaste måtto utröna, i hvad mån afkastningen af
presterskapets löneregleringsfond må vara tillräcklig för utgifvande af
sålunda erforderliga lönetillskott, har jag från statskontoret infordrat
upplysningar om fondens ställning; och har statskontoret till svar derå
— beträffande frågan om de ungefärliga belopp, som under hvartdera
af ecklesiastikåren 1899 —1904 må kunna, med hänsyn till såväl afkastningen
af fondens nuvarande kapital som ock dess antagliga inkomster
af skogsmedel under samma år, utan förminskning i fondens kapital
utdelas såsom lönetillskott — anfört följande:

Enligt statskontorets fondbyrås räkenskaper för åren 1894—1898
hade ifrågavarande fonds inkomster utgjorts åt:

ränta och kapitalvinst

år 1894, efter en räntefot af 4,33 °/0... kr. 90,755: 01

» 1895, » » » » 3,95 %... » 87,196: 25

» 1896, » » » » 3,95 °/o... » 92,108: 28

» 1897, » » » » 3,90 %... » 95,738: 79

» 1898, » '' » » » 3,93 %... » 103,003: 47

skogsförsäljningsmedel

år 1894........................................................... kr. 194,473: 44

» 1895 » 213,942: 91

» 1896............................................................ » 178,658: 98

» 1897............................................................ » 250,000: —

» 1898......................................................... » 295,000: —

odisponerade arrendemedel in. in.

år 1894......................................................... kr. 31,445: 87

» 1895......................................... » 29,309: 16

» 1896........................................................... » 28,294: 72

> 1897........................................................... » 30,140: 04

» 1898 ........................................................... » 30,199: 97

Om man, säger statskontoret, för besvarande af den nämnda frågan
utginge från fondens vid 1898 års slut i statskontoret förvaltade kapitaltillgång,
hvilken enligt räkenskaperna utgjort 2,819,139 kronor 89 öre
eller i rundt tal 2,800,000 kronor, och å detta kapital antoge en rånte -

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

fot, hvilken försigtigheten bjöde att ej sätta högre än till 3,8 0/0 för
hvartdera af åren 1899 —1904, skulle härigenom uppstå en kapitalafkastning
af 106,400 kronor om året. Hvad derefter anginge den
årliga inkomsten af skogsförsäljningsmedel, hade den under femårsperioden
1894 1898 visserligen utgjort i afrundadt medeltal 226,400

kronor; men då statskontoret icke vore i tillfälle att sjelf göra på sakkunskap.
fotade beräkningar öfver hvad dylik försäljning kunde komma
att inbringa åt fonden under nästa femårsperiod, borde följas de beräkningar,
som i sådant afseende uppgjorts af prestlöneregleringskomitén
och Indika för perioden 1897—1906 utvisade ett årligt medeltal af
191,622 kronor 80 öre. Utom nu nämnda inkomster af stadigvarande
art inginge till fonden årliga arrenden från de för dess räkning utarrenderade
egendomar; och då dessa arrendemedel — hvari icke inbegrepes
sådana arrenden, som blifvit vissa prestman tillförsäkrade och som till
dem af vederbörande länsstyrelser omedelbart utbetalades — kunde
utan minskning i fondens nuvarande kapital användas såsom lönetillskott,
hade statskontoret ansett sig böra upptaga jemväl denna inkomsttitel,
förslagsvis beräknad till 25,000 kronor för hvartdera af åren 1899
1904. Slutligen ville statskontoret erinra derom att från fonden måste
bestridas eu del extra utgifter såsom reseersättningar, uppbördskostnader
in. in.; men då dylika utgifter i allmänhet icke torde uppgå till mera
afsevärda belopp och för öfrigt fondens inkomster efter all sannolikhet
komme att öfverstiga de af statskontoret beräknade, syntes dessa extra
utgifter icke böra föranleda minskning i de nu angifna, för lönetillskott
påräkneliga tillgångarne.

Åf dessa statskontorets uttalanden må man icke draga den slutsats,
att löneregleringsfondens inkomster skulle kunna tillåta att, utan minskning
i fondens kapitaltillgång, under den närmaste framtiden utdela
lönetillskott åt det svagast aflönade presterskapet i hela den utsträckning,
som för ändamålet är behöfiigt,. Beloppet af de lönetillskott, som
varit beviljade före den 30 november 1899, utgjorde 256,044 kronor 72
öre. Genom Eders Kongl. Maj:ts beslut sistnämnda dag tillkom, såsom
förut nämnts, en ökning af i rundt tal 100,000 kronor för nu löpande
ecklesiastikår. Dessa utgifter torde löneregleringsfonden hafva förmåga
att bära, särskildt om man, såsom synes utan öfverdrift kunna ske, beräknar
skogsförsäljningsmedlen till 225,000 kronor årligen eller 33,400
kronor mera än enligt statskontorets uppskattning. Men det måste härvid
tagas i betraktande, att, såsom förut antydts, en mängd präster icke
ännu begärt lönetillskott, oaktadt de dertill haft anledning. Enligt
eu förslagsvis gjord beräkning behöfvas, för att öfver allt uppbringa

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

kyrkoherdelönerna till ungefär 3,000 och koraministerslönerna till ungefär
1,700 kronor, ytterligare lönetillskott till belopp af cirka 60,000
kronor. Det kan dock på grund af hittills vunnen erfarenhet antagas,
att icke alla de, hvilka enligt angifna grunder kunde komma i åtanke vid
utdelande af lönetillskott, derpå skola göra anspråk; och det ytterligare
erforderliga beloppet torde derför kunna beräknas något lägre än sistnämnda
summa.

Nämnda brist är det emellertid, som, derest prestmännens betryckta
ställning skall kunna i afsevärd mån upphjelpas, behöfver från annat
håll fyllas; och denna fyllnad torde, på sätt jag kommer att närmare
utveckla, kunna åtminstone till en del tagas ur de ecklesiastika boställenas
skogsfond, hvars uppkomst nära sammanhänger med prestlöneregleringsfonden.

Angående skogsfondens tillkomst och ändamål må det tillåtas mig
meddela följande.

I nådig proposition till Riksdagen den 20 mars 1874 yttrade Eders
Kongl. Maj:t, bland annat, hurusom det syntes Eders Kongl. Maj:t vara
tydligt, att med den behållna afkastning, som genom stadgandet i 24 §
af 1866 års skogsordning tillagts boställshafvaren eller prestlöneregleringsfonden,
måste, på sätt ock samma paragraf uppgifvits hafva blifvit tolkad,
förstås den årliga afkastning, som i enlighet med faststäld hushållningsplan
kunde år efter år med större eller mindre, dock föga skiljaktiga,
belopp komma att öfverstiga samma års kostnader för skogens skötsel
och förvaltning. Men då, enligt äldre bestämmelser, det varit boställshafvare
förbjudet att, utom i särskildt medgifna undantagsfall, begagna skogen
till annat än husbehof, och detta förhållande enligt 1866 års skogsordning
ännu fortfore i afseende på alla de boställsskogar, hvarå ordnad
hushållning icke vore införd, hade deraf blifvit en följd, att många
boställen funnes med sparad och fullmogen skog, hvarå den första åtgärd,
som för ordnad hushållnings införande erfordrades, vore afverkning af
de träd, som icke längre stode sig sjelfva till nytta, men väl andra till
skada, och som, om de finge qvarstå, årligen förlorade i värde. Tillgodogörande
af sådana från förgångna tider sparade skogstillgångar
kunde stundom inbringa ganska betydliga belopp. Då nu enligt de före
utfärdandet af 1866 års skogsordning gällande författningar hvarken
prestlöneregleringsfonden hade någon rätt till inkomst af boställenas
skogar, såvidt den icke innefattades i det betingade arrendet för de boställen,
som vore utarrenderade, eller boställshafvaren i regeln hade
annan rätt än till husbehofvet, samt den behållna afkastning af boställs Bih.

till Rihtd. Prat. 1000. 1 Rami. 1 Afd. Öl Höft. , H

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 30.

skogarne, som först genom nämnda skogsordning blifvit prestlöneregleringsfonden
och boställshafvarne tillagd, såsom ofvan nämnts, endast
afsett den reguliera årliga afkastning, som skogarne efter faststäld hushållningsplan
lemnade, syntes hvarken löneregleringsfonden eller boställshafvarne
kunna hafva något författningsenligt anspråk på omförmälda,
vid skogarnes indelande derå befintliga behållningar af moget virke,
hvilka egentligen utgjorde besparad afkastning för en redan förfluten tid,
och desamma följaktligen kunna utan ingrepp i någons rätt användas
till befrämjande af ordnad skogshushållning ej blott å de boställen,
hvarå behållningarna uppstått, utan äfven å andra, tillhörande den stat
eller tjenstemannakår, till hvilken de förstnämnda boställena vore anslagna.
Dylika behållningar å ecklesiastika boställen skulle således kunna
användas till förmån för andra ecklesiastika boställen; dervid borde dock
undantag göras för de behållningar af ifrågavarande slag, som uppstått
å ecklesiastika boställen af frälse- eller skattenatur, hvilka blifvit af
menigheter eller enskilde till sitt ändamål anslagna och hvilkas afkastning
icke gerna kunde användas till förmån för andra församlingar än
dem boställena tillhörde. Vidare borde, innan de virkesbehållningar,
som å öfriga ecklesiastika boställen uppstått, användes till förmån för
andra dylika boställen, derifrån billigtvis afdragas hvad församlingen
deraf möjligen kunde behöfva till egen kyrko- eller prestgårdsbyggnad.
Att staten, som anslagit boställena, också vore befogad att meddela ett
stadgande af omförmäld art, hvarigenom ingen enskild löntagares rätt
skulle förnärmas, syntes Eders Kongl. Maj:t vara uppenbart; men då
möjligheten att för ett skyndsamt åstadkommande af ordnad hushållning
å ecklesiastika boställen anlita den ifrågasatta utvägen i allmänhet berodde
på en tolkning af den på Ständernas beslut vid 1863 års riksdag
grundade § 24 i 1866 års skogsordning, hade Eders Kongl. Maj:t icke velat
i ämnet besluta utan Riksdagens medverkan.

Eders Kongl. Maj:t föreslog således, bland annat, hvarom nu icke
är fråga, att inflytande försäljningsrnedel för de besparade tillgångar af
växande eller vindfäld skog, som vid uppgörande af planer för införande
af ordnad hushållning å skogar, tillhörande sådana ecklesiastika boställen,
hvilka ej visades utgöra någon viss församlings enskilda egendom, derå
förefunnes och omedelbart eller inom den närmaste framtiden måste för
att ej lida eller föranleda skada tillgodogöras, men icke kunde anses tillhöra
skogens reguliera årliga afkasthing efter den ordnade hushållningens
vidtagande eller erfordrades till kyrko- eller prestgårdsbyggnad
inom församlingen, måtte få, utan att ingå till prestlöneregleringsfonden
och i den mån de icke behöfdes till utgifter för skogsindelning eller

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o BO.

skogsodlingsarbeten å de skogar, hvarifrån de härrörde, af Eders Kongl.
Maj:t disponeras till bekostande af skogsindelning och erforderliga skogsodlingsarbeten
å andra boställsskogar eller till ersättande af dertill möjligen
från anslaget till skogsväsendet lemnade förskott, allt dock med
iakttagande deraf att dylika medel användes endast till förmån för andra
ecklesiastika boställen.

Hvad Eders Kongl. Maj:t sålunda föreslagit blef af Riksdagen bifallet.

Sedan härefter skogsstyrelsen, till åtlydnad af nådig befallning att
afgifva underdånigt förslag till de åtgärder, som för verkställigheten af
Eders Kongl. Maj:ts af Riksdagen antagna förslag vore erforderliga,
inkommit med underdånigt yttrande och förslag i berörda hänseende
samt kammarkollegium och statskontoret afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, förordnade Eders Kongl. Maj:t, enligt nådig skrifvelse till
skogsstyrelsen den 31 mars 1876, rörande verkställigheten af Eders
Kongl. Maj:ts och Riksdagens ofvanberörda beslut, bland annat, följande:
att den vid omförmälda boställen befintliga skogstillgång, hvilken vid fullständig
skogsindelning eller vid upprättande af interiinshushållningsplaner
för skogen funnes böra genom så kallad berednings- eller rensningshuggning
afverkas, skulle, utom i de fall att bostället vore utarrenderadt
på sådana vilkor, att arrendatorn tillförsäkrats all vare sig ordinarie
eller extra afkastning af skogen, eller att virket erfordrades för
boställets behof'' eller för kyrko- eller prestgårdsbyggnad i församlingen,
försäljas; att det skulle åligga vederbörande skogstjensteman att i sammanhang
med skogsindelningen eller upprättandet af hushållningsplanen
utsyna skogstillgångar af ofvan omförmälda slag och derefter, under iakttagande
att dessa tillgångar ej förblandades med skogens ordinarie afkastning,
jemte redogörelse till skogsstyrelsen för utsyningen, till försäljning
anmäla de utsynade skogseffekterna hos Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, som skulle, på skogsstyrelsens anmodan, gå i författning
om skogseffekternas försäljning; att de för ifrågavarande extra
skogstillgångar inflytande försäljningsmedel skulle af uppbördsmannen
redovisas och, efter afdrag af auktionskostnaderna, i landtränteriet insättas
särskildt för hvarje boställe och utan sammanblandning med medel,
som influtit för annat från bostället till äfventyra försåldt virke samt;
att, sedan jemväl utsyningskostnaden blifvit gulden, Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande skulle dels om försäljningen och försäljningsmedlens
belopp meddela skogsstyrelsen underrättelse, dels ock inleverera
sjelfva medlen till statskontoret för att ingå till en fond, som af dessa
medel borde bildas under namn af »de ecklesiastika boställenas skogsgud»
och hvilken fond borde af statskontoret göras fruktbärande;

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

i sammanhang hvarmed Eders Kong], Maj:t, enär de tillgångar, som
uppkomme derigenom att skog blifvit genom eld eller storm eller eljest
skadad, vore af hufvudsakligen enahanda natur med de tillgångar, som
uppkommit genom berednings- eller rensningshuggning, och dessa tillgångar
följaktligen synts Eders Kongl. Maj:t böra på enahanda sätt tillgodogöras,
fann godt så till vida ändra gällande bestämmelser angående
dylik skadad skog, att i de fall, då till skogsstyrelsen inginge anmälan,
att skog å boställe, för hvilket fullständig skogsindelning eller interimshushållningsplan
ännu ej upprättats, blifvit genom eld eller storm eller
eljest skadad, så att skyndsamt tillgodogörande deraf vore af nöden, på
det att virket ej måtte försämras eller förfaras, samma virke skulle, på
sätt och under de vilkor, som blifvit bestämda i fråga om andra extra
skogstillgångar, utsynas och försäljas och försäljningsmedlen derefter till
skogsfonden ingå.

De inkomster, som tillfallit den sålunda bildade skogsfonden, hafva
betydligt öfverstigit de från fonden utgående utgifterna. Vid 1898 års
slut utgjorde fondens kapitaltillgång 1,008,568 kronor 30 öre. Med föranledande
häraf och då fråga uppstått, huruvida skogsfonden skulle kunna,
utan att det med densamma afsedda ändamål äfventyrades, till någon de!
anlitas för upphjelpande af de svagast afiönade prestmännens i riket betryckta
ställning, anbefalde Eders Kongl. Maj:t domänstyrelsen att inkomma
med yttrande, om och i hvad mån fonden, med hänsyn jemväl
till de inkomster, som från de ecklesiastika boställsskogarne för framtiden
kunde antagas komma att till densamma inflyta, kunde för presterskapets
aflönande anlitas.

Till åtlydnad häraf afgaf domänstyrelsen underdånigt utlåtande, deri
domänstyrelsen anförde följande.

Det enklaste och bästa sättet för skogsfondens deltagande i presterskapets
aflöning vore, att fonden tillika med dess inkomster införlifvades
med löneregleringsfonden, detta dock under det uttryckliga förbehåll,
att från sistnämnda fond utginge skogsfondens nuvarande utgifter för
skogsodling med mera å små boställsskogar, hvilka kostnader eljest
måste, likasom före skogsfondens bildande, bestridas af dessa skogars
innehafvare. Genom en sådan anordning skulle ej blott vissa praktiska
svårigheter i frågor om hvad som rätteligen tillhörde den ena eller
andra fonden upphöra och ganska stor förenkling i administrativt hänseende
åstadkommas, utan äfven ett bland presterskapet temligen utbredt
missnöje öfver skogsfondens tillvaro undanrödjas, på samma gång som
de små boställsskogarnes och dessas innehafvares intressen blefve fortfarande
tillgodosedda. Då emellertid Eders Kongl. Maj:t ifrågasatt endast

Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 30.

partielt bidrag från fonden utan att det med densamma afsedda ändamålet
äfventyrades, ville domänstyrelsen i sitt utlåtande iakttaga en
sådan begränsning af frågan.

Såsom framginge af två vid utlåtandet fogade tablåer, hade fondens
intressemedel och kapitalvinst å utlottade obligationer år 1898 utgjort
33,759 kronor 89 öre. Utgifterna hade under senaste fem åren varierat
mellan 27,079 och 46,159 kronor eller i medeltal under dessa år 36,796
kronor om året. Eu påtaglig minskning i utgifterna hade inträdt efter
år 1891, då utgifterna ännu utgjort 65,241 kronor. Detta kunde förklaras
deraf att, i den mån återväxt kunnat med fondens tillhjelp mera
allmänt förskalfas på boställenas gamla, före fondens tillkomst försummade
kalmarker, arbetenas omfång inskränkts. Ehuru utgifterna för den
närmaste tiden icke kunde beräknas lägre än till 35,000 å 40,000 kronor
årligen i medeltal, torde de dock antagligen framdeles ytterligare nedgå.
Emellertid försloge åtminstone för närvarande räntor och kapitalvinst i
regel icke till utgifterna, utan dertill erfordrades tillskott af inflytande
skogsmedel, hvilka tillskott dock numera, sedan ordnad hushållning införts
å de flesta boställsskogarne, blefve, om de än för enstaka skogar
kunde uppgå till afsevärda belopp, alltmer sporadiska för att slutligen
alldeles upphöra, hvarför de icke kunde med någon grad af visshet
förut beräknas.

Under anförda förhållanden syntes det domänstyrelsen mindre förtänksamt
att nu på eu gång afhända fonden någon afsevärd del af dess
nuvarande kapital, enär fara då kunde uppstå, att det återstående kapitalets
räntor med mera jemte de osäkra inkomsterna af skogsmedel i
framtiden vore otillräckliga att uppfylla fondens vigtiga ändamål att
bekosta skötseln af de små boställsskogarne, hvilka dock utgjorde det
vida öfvervägande flertalet, omkring fyra femtedelar, af samtliga ecklesiastika
skogar inom riket och hvilkas innehafvare då blefve lidande.
Deremot ansåge domänstyrelsen detta ändamål icke äfventyras, om under
en kortare tidsperiod, såsom fem år, ur fonden årligen utginge ett visst
belopp till upphjelpande af svagt aflönade prestmäns ställning, hvilket
belopp domänstyrelsen föresloge till 25,000 kronor.

Af de vid domänstyrelsens utlåtande fogade tablåer inhemtas, att
skogsfondens årsinkomster af skogsförsäljningsmedel med mera utgjort
lägst 7,781 kronor 97 öre år 1892 och högst 158,714 kronor 96 öre år
1897 samt i medeltal 70,020 kronor 39 öre åren 1879—1883, 46,552
kronor 62 öre åren 1884—1898, 34,868 kronor 23 öre åren 1889—1893
och 79,175 kronor 94 öre åren 1894 —1898; att, med inräknande af intressemedel
och kapitalvinst å utlottade obligationer, fondens samtliga

Bill. till liiksd. Prot. 1900. 1 Samt. 1 Afd. 21 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

årsinkomster i medeltal uppgått åren 1879—1883 till 81,163 kronor 21
öre, åren 1884—1888 till 69,300 kronor 11 öre, åren 1889—1893 till
65,287 kronor 66 öre och åren 1894 —1898 till 107,990 kronor 32 öre;
att årliga utgifterna, hvilka varit lägst år 1878 med 1,095 kronor 91
öre och högst år 1891 med 65,241 kronor 80 öre, i medeltal upptagits
för åren 1879—1883 med 23,880 kronor 97 öre, åren 1884—1888 med
27,993 kronor 73 öre, åren 1889—1893 msd 54,359 kronor 75 öre och
åren 1894—1898 med 36,796 kronor 38 öre; samt att fondens behållna
kapital, som vid 1876 års slut utgjort 37,699 kronor 2 öre, för hvarje
år ökats och vid 1898 års slut uppgått til 1,008,568 kronor 30 öre.

Med hänsyn till hvad domänstyrelsen yttrat, synes det för närvarande
icke lämpligt att afhända skogsfonden någon väsentlig del af
dess kapitaltillgång. Deremot torde, på sätt domänstyrelsen föreslagit,
ett årligt belopp af 25,000 kronor kunna, utan risk för skogsfondens
ändamål, under fem år tagas ur densamma till bidrag åt presterskapet.
Detta belopp är visserligen icke tillräckligt för upphjelpande af det
svagast aflönade presterskapets ekonomiska ställning; men de lönetillskott,
som härigenom skulle kunna beredas åtskilliga prestman, äro dock
ganska afsevärda.

På grund af hvad jag sålunda anfört och då det synes mig lämpligast,
att lönetillskotten fortfarande, såsom hittills, anvisas till utgående
allenast ur löneregleringsfonden, samt då, i betraktande af det sätt,
hvarpå skogsfonden bildats, Eders Kongl. Maj:t icke torde vilja utan Riksdagens
hörande besluta om en öfverflyttning af medel från skogsfonden till
löneregleringsfonden, får jag, efter gemensam beredning med chefen för
finansdepartementet, i underdånighet hemställa, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att medgifva, att under
en tid af fem år från och med år 1900 må från de ecklesiastika boställenas
skogsfond till presterskapets löneregleringsfond årligen öfverföras
ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott åt
svagt aflönade prestman.»

På tillstyrkan af sfatsrådets öfriga ledamöter behagade
Hans .Maj:t Konungen bifalla hvad departementschefen
sålunda hemstält; och skulle nådig proposition
af den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar till
Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Torsten Burén.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1900.