Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24 (Proposition 1901:24)

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

; f/

i f i % I tf

N:o 24.

Kong!,. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag
om hvad iakttagas skall i afseende ä införande af lagen
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om
ändring i vissa delar af ut sökning slag en, lag om beräknande
af fatalietid i visst fall samt lag om offentlighet
i visst fall vid förhör inför hofrätt; gifven Stockholms
slott den 31 december 1900.

Under åberopande af bifogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kong]. Maj:t härmed, jemlik! § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

3:o) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4:o) lag om beräknande af fatalietid i visst fall; samt

Bill. till Riksd. Prof.. 1901. 1 Sami, 1 Afä. 20 Höft, (N:o 24)

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24

5:o) lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

L. Annerstedt.

,>v'' . a''''

Kanal, Maj:ts Nåd- Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordna», att 10 kap. 11 §, 22 kap. och 24 kap. 12 §
rättegångsbalken skola upphöra att gälla, samt att 16, 25, 26, 27 Och 30
kapitlen äfvensom nedannämnda delar af 8, 10, 11, 13, 14, 23, 24 och
29 kapitlen samma balk skola erhålla följande lydelse:

3 §.

Under Svea Hofrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Upsala,
Södermanlands, Gotlands, Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs,
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län;
under Göta Hofrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län; under Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus lån.

10 kap.

27 §.

Vill någon a landet söka kronofogde, länsman, eller uppbördsman,
for det de gjort honom orätt, i hvarjehanda utmätning, uppbörd, eller med

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 24.

egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och gärd; eller att de pant olagliga sålt,
med mera dylikt; då må han det göra i häradsrätten, å den ort, der
brottet skett, eller der han bor, som klagar. I staden skall rådstufvurätt
dessa mål upptaga. Ege dock Konungens befallningshafvande makt att
strax råtta hvad så ske kan, och hjelpe den till rätt sin, som lidit.

''28 §.

Varder ej invändning om underrätts behörighet af svaranden framstäld
efter ty i 16 kap. 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen, hvarom
i 29 § af detta kap. förmäles, skall målet anses vara vid rätt domstol
anhängiggj ordt.

29. §. : wnba* or.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att
upptaga, skall den, ehvad invändning göres eller icke, visa målet från sig
i de fall, att- •‘.v • ''■ ■■ - "> \ '' ■•U.nil 1.

målet är af beskaffenhet att böra af annan myndighet än domstol
eller af särskild domstol eller omedelbart af högre rätt upptagas, eller ock
enligt lag eller särskild författning bör omedelbart af skiljemän pröfvas, eller

2. målet bör upptagas af viss underrätt, som ensam är behörig att
det slag af mål handlägga, eller ..

3. mål, som blifvit vid häradsrätt anhängiggjordt, må allenast af
rådstufvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller
om äktenskapsskilnad eller återgång af giftermål, eller om giftorätt i bo
efter den, som död är, eller om rätt till hans qvarlåtenskap eller andel
deri på grund af arf eller testamente, eller om arfskifte eller jemkning deri;

5. tvist är om utmätt lösegendom eller giltighet af lösöreköpsaf hand ling,

och den tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort, der
godset finnes; ■ -;>''■> •

6. fråga, hvarom i målet tvistas, är af beskaffenhet att kunna utan
föregången stämning upptagas vid domstol;

7. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

30 §.

År mål, hvarom i 29 § 7 mom. förmäles, pröfvadt af underrätt,
må ej fråga -om dess behörighet upptagas i högre rätt, der ej

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

frågan af part i laga ordning dragits under den högre rättens pröfning,
eller ock underrätten på grund af annat stadgande i nämnda § bort
visa målet från sig.

>!*?•*’ ! ,*!'' >.* U* il / ilr'' ■»5 • r, : 1 **« . ''ll.bip/J* -**.''*'' ‘ Ä ■»i1'' •

; :j-j f ![»>[» U:-1 i i i jtb*''*!. •*OTH * l£i • ■ »If ''

n#Vhmnau*fm:hiji •« fl -J ■ . 31 §. be ■ • ■

;U''| ‘ t"g*"d > ''*.<•< jr» pi n?J lits ■ it '' U.jl)

I mål, som blifvit omedelbart vid högre rätt anhängiggjördt, åligge
rätten att oberoende af invändning pröfva, huruvida den ftr behörig att
målet upptaga. '' -

c;7iS| * i in»: i •< ! ••■iPn-toi.1 ir

''M1 ''■''> ’> %;;i i;g;v! •-

; TI ■; • • i. ) • . . !''•> ! [ ; 0 i -

Aftal, hvarigenom någon

domstol, vare utan verkan.

it* ><■ - f'';." i el .11 /t; 7 " ''d ■ •
i ■ '' i

j > j '' ■■ ■• Ö l • • ) . • ii ** t '' ;*1‘( U i '' ) i 1(1*! lurf

utfäst sig att svåra vid annan än rätt

!j Sl A > ''

11 kap.

32 §.

Vårder ej stämning delgifven på sätt i 7 till och med 19 §§ för
hvarje fall sägs, vare den, der invändning göres eller svaranden från rätten

uteblifver, utan verkan. ” _

Är stämning delgifven efter ty nyss är sagdt, men har delgifningén
icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, der ej svaranden å den
dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda, att svaranden
den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuta’. Har svaranden ej
varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på sätt och inom tid, som
för stämnings digifning gäller, delgifva svaranden rättens beslut. Försummar
käranden det, vare käromålet förfallet.

13 kap.

Pröfvas jftf lagligt mot häradshöfding eller mot borgmästare i stad,
der rådstufvurätten utom honom ej tinnes domför; förordne hofrätten en
annan i hans ställe.

Kotic/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5 §•

Har genom underrätts beslut någon, som i rätten sitter, förklarats
jäfvig eller jäf mot särskild ledamot af häradsnämnd ogillats, skall vid det
beslut förblifva. Fråga om jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd eller
mot ledamot af rådstufvurätt må ej heller eljest i högre rätt upptagas,
med mindre jäfvet i den högre rätten göres af part, som enligt 16 kap.
1 § är dertill berättigad, eller klagan föres öfver beslut, hvarigenom jäfvet
ogillats. Fråga om jäf mot särskild ledamot af häradsnämnd må ej i
högre rätt väckas.

Varder genom hofrätts beslut ledamot af hofrätten förklarad jäfvig,
skall dervid förblifva. Ej heller må eljest fråga om jäf mot ledamot af
hofrätt upptagas hos Konungen, med mindre jäfvet af part der göres eller
fullföljes.

14 kap.

Käranden skall, ehvar rättegången börjas, alla dess skäl och bevis
genast framte, och svaranden sammaledes. Håller någon de bevis uppsåtligen
inne, som till ljus i saken tjena, böte fem, eller tio daler, eller
mera, allt som domaren pröfvar honom deri brottslig vara.

Nu sökér endera parten uppskof i saken, för ty, att han vill flera
bevis skaffa, eller för annan orsak; finner domaren skäl till det uppskof;
lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar, eller att saken
ändå atgöras skall, allt som omständigheterna det fordra.

6 §•

Ej må parterne vid muntligt förhör påstå, eller domaren tillåta, att
det uppskrifvas skall, om redan i skrifterna infördt är, eller till saken ej
rätteligen hörer. Hvad som vid muntligt förhör uppskrifves, det skall för
parterne uppläsas, om de det aska, eller rätten det nödigt finner: kännes
då parten ej vid det, som skrifvet är; hafve rätten vitsord att säga, hvad
talad t och svaradt var. Vill någon sina ord och mening förklara; det bör
ej vägras: pröfve dock domaren, hvad kraft det ega må.

Kmif/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:<> 24. 7

J.i J ,..»:; i! fö■ ''■ ■, ;/,i •,;:. - ; V! / i ,< -"-i ''-;-

16 kap.

Om invändningar i rättegång, aä ock om rätt till särskild talan mot
domstols beslut, som under rättegång meddelas.

Vill vid underrätt part göra jäf mot någon, som i rätten sitter,
framställe invändningen vid första rättegångstillfälle då parten tillstädeskommer
och den, som jäfvet angår, har säte i rätten, eller, der den omständighet,
hvarå jäfvet grundas, då ej var för handen eller parten kunnig,
vid nästa rättegångstillfälle sedan han derom erhöll kännedom. Försummas
det. vare parts ratt att framställa invändningen försuten.

Jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd eller mot ledamot af rådstufvurätt
må ock i högre rätt göras, der den part, som vill frågaii väcka,
ej varit i lägre rätt tillstädes eller eljest ej förr än i den högre rätten
haft tillfälle att framställa jäfvet.

2'' §•

Menar svarande vid underrätt, att rätten ej är behörig att målet
upptaga, göre invändning derom vid första rättegångstillfälle, då svaranden
är tillstädes. Försummas det, vare svarandens rätt att framställa invändningen
försuten.

Kommer svaranden ej vid underrätten tillstädes, men har lian för
sin utevaro laga förfall, ege i hofrätten framställa invändning, som här
afses. Ej vare eljest i mål. som vid underrätt anhängiggjorts, part berättigad
att i högre rätt framställa sådan invändning.

--föfö^fö’ 3 §: " ■ ''. Vt ''-J b- -

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskilt beslut deröfver.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller oek beslut, hvarigenom till värjemålsed dömes, då ege,
sä framt ej enligt 13 kap. 5 $ vid beslutet skall förblifva, part, som är
med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild klagan, der häri, innan
rättegångsförhandlingarne för dagen afslutats, till rättens protokoll anmäler

Kong]. May.ts .Nåd. Proposition N:o 24.

sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller fullföljes ej klagan, stånde
beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens behörighet, högre rätt, under
hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner underrätten hafva bort oberoende
%fj ^vändning visa målet från sig. ,■

v‘i u\xy&

4 §•

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela
slutligt .yttrande eller döma till värjemålsed, der det kan ske samma dag
beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan hinder deraf
att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas, der ej, i tvistemål,
andra parten yrkar att målet skall hvila i afbidan på utgången af
invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt. Fortsättes
handläggningen efter den dag beslut öfver invändningen gafs, må
ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed dömas, förr än hofrätten
utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan. eller ock visadt
blifvit, att sådan klagan ej fullföljts. . ,.;.ö

5 §..

Hvad i 1 och 2 §§ stadgas om påföljd af underlåtenhet att i rätt
tid framställa invändning, som der afses, utgöre ej hinder för underrätt
att utöfva den pröfning, som enligt 13 kap. 1 § och 10 kap. 29 § åligger
rätten.

Vill svarande framställa invändning derom att han ej blifvit till
underrätt lagligen stämd, göre det vid första rättegångstillfälle, då han vid
rätten sig inställer; och gifve rätten så snart ske kan särskilt beslut öfver
invändningen. Har svaranden uteblifvit vid underrätten, ege han framställa
invändningen första gången han yttrar sig i hofrätten.

Göres invändning om stämning senare än nu är sagd!, må den ej
till pröfning upptagas.

-1- '' rJ:" 7 §. v-"

► i’’; ; ''‘-''.''Vt1 *-''4p <■ V | M l • •;F‘Yym .

Göres vid underrätt annan invändning än il, 2 eller 6 §. sägs,
gifve rätten särskilt beslut öfver invändningen, der dess beskaffenhet
sådant fordrar. - -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

8 §•

Beslut, som af underrätt blifvit i invändningsfråga under rättegången
meddeladt, må ej i annat fall än i 3 § sägs särskildt öfverklagas. Ej heller
må mot beslut, som underrätt eljest under rättegången meddelat, särskild
talan föras, der ej bär nedan eller eljest i lag finnes annorlunda stadgadt.

•v ''* *• v t.k u. u ■, a ;f . ,v\; ■ \ " "

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed,
före han öfver beslutet särskild klagan.

10 §•

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgifvande
af vite eller till ansvar för uteblifvande eller annan förseelse i
målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller
om ådömande af förelagdt vite för uteblifvande; eller utlåtit sig angående
ersättning åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i
målet; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i
händelse af missnöje, särskild talan föras. Lag samma vare, der genom
beslut,’ som af underrätt meddelats under rättegången, qvarstad eller skingringsförbud
eller dermed jemförlig åtgärd beviljats eller yrkande om häfvande
>nf sådan åtgärd ogillats.

11 §•

Är någon missnöjd med underrätts beslut, hvarigenom under rättegången
förordnats om hans häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande
till rätten, stånde honom fritt att öfver beslutet föra särskild klagan.

12 §.

Menar part, att genom beslut, som äf underrätt meddelats, målet
onödigt uppehälles, ege han mot det beslut föra särskild talan.

13 §.

1 mål, som blifvit omedelbart vid hofrätt anhängiggjordt, ege ej
part, sedan han i svaromål sig inlåtit, göra invändning derom, att han ej
blifvit lagligen stämd.

Bill. till Kiksd. Prof. Idol. / Sand. 1 Afd. 20 Höft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

14 §.

Hvad i 9, 10 och 11 §§ stadgas om klagan öfver underrätts der
omförmälda beslut skall ock ega tillämpning i fråga om dylika beslut,
som af hofrätt i der anhängigt mål under rättegången meddelas. Ej må
eljest af hofrätt under rättegången meddeladt beslut särskilt öfverklagas.

23 kap.

5 §.

När omröstas skall; säge den sin mening först, som ytterst sitter,
och sedan hvar efter annan, som de i rätten sate hafva, och grunde hvar
sin röst på lag och klara skäl. År saken af någon ledamot i rätten föredragen;
säge han först sin mening. Ej må någon draga sig undan, att
öfver hufvudsaken sig yttra, ändå att han förut varit emot det slut, som
de fleste stannat i, öfver något, som sjelfva rättegången rört, ehvad parten
då vägrat att svara i saken eller för den domstol, eller annan sådan invändning
gjort, som i 16 kap. denna balk sagdt är. Den annans mening
och skål bifaller, må dem ej å nyo upprepa och sakens slut dermed uppehålla:
häfver han flera skäl att styrka samma mening med, lägge dem
allenast till.

24 kap.

11 §•

Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom
och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den bör ej vägras. År
häradshöfding, som dömt, ej då i samma rätt; gifve den, som i hans ställe
kommit, förklaring med nämnden. Äro i rådstufvu- och hofrätten ej så
många qvar af dem, som i utslaget ense varit, att de domföre äro; då
böra de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara. Innehåller den
förklaring, som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydligen
utsatt; då må talan deremot fullföljas i den ordning, som för klagan öfver
utslaget skolat iakttagas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

25 kap.

Om sättet för fullföljd af talan mot underrätts beslut, så ock om underställning
af mål, som blifvit af underrätt afdömdt.

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet att
böra genom stämning anhängiggöras skall, der ej här nedan i 3 eller 5
§ annorlunda stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, der någon vill föra talan mot underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanskiftande
af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; i boskilnadsmål,
öfver ansökningen om boskilnad; så ock i mål rörande jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund, ändå att målet ej skall genom
stämning anhängiggöras.

2 §.

I annat tvistemål än i 1 § sägs, så ock i ärende, som genom ansökning
eller annorledes kommit under behandling af underrätt, skall klagan
öfver rättens slutliga utslag föras genom besvär.

3 §•

Har i tvistemål underrätt förklarat sig obehörig eller stämningen
ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär, ändå att målet är
sådant, att talan mot slutligt utslag deri eljest skolat efter vad fullföljas.

4 §.

Ändring i underrätts slutliga utslag i brottmål skall sökas genom
besvär.

Köngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse
hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutiiga utslag i målet. Har
underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskildt
öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma
vare, der underrätt i slutligt utslag meddelat beslut i fråga, som rörer
fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i
målet. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut af beskaffenhet
att, der det under rättegången meddelats, särskild klagan varit tillåten,
skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i
hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i
hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.

eg. " ''

Har i brottmål underrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan underrätt, må ej ändring i
utslaget sökas förr, än den rätt, som sist handlagt målet, deri meddelat
slutligt utslag; och skall klagan fullföljas hos den hofrätt, som har att
upptaga besvär öfver det slutliga utslaget, och inom samma tid, som för
ingifvande af sådana besvär är stadgad.

7 §■

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt
beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast
i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under
hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit dömdt till värjemålsed, i sammanhang dermed talan fullföljas emot
beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på frågan om edgången
inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver beslut, hvarigenom
förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet komma under
bedömande.

Anda att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att
till bemötande af vederpart^ ändringssökande påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

8 §•

Då mål åt'' underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed,
gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan deremot skall
fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken hofrätt ändringbör
sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom hvilken tid
besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten sålunda föreskrifver
skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss
är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende
iakttagas bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt
lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej är
samlad, varde den af honom meddelad.

• • *''• in

9 §•

År någon af underrätt dömd till döden eller till straffarbete på
lifstid eller till förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller förklarad
skyldig att fortsätta honom förut ådömdt straffarbete på lifstid, skall målet,
i hvad det honom rörer, underställas hofrättens pröfning.

Varder någon, som är tilltalad vid underrätt, jemväl stäld under
åtal för brott, som tillhör öfverrätts omedelbara upptagande, skall underrätten,
sedan den meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo
hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del hofrättens pröfning,
ändå att det eljest ej, efter tv nyss är sagdt, skolat underställas.

Då mål underställes hofrättens pröfning, gifve rätten till känna,
hvad part har att iakttaga, der han vill i hofrätten sig yttra; och läte i
stad rätten samt på landet häradshöfdingen inom tid, som för anförande
af besvär öfver rättens utslag i allmänhet gäller, till hofrätten insända
utslaget samt öfriga protokoll och handlingar i målet.

10 §.

Dömes i underrätt någon ohörd, eller fälles der sådant utslag, att
någon, som ej är part i målet, deraf lider förfång, ege han att inom ett
år från det utslaget honom kunnigt blef söka ändring deri hos hofrätten
genom besvär. Klagar han ej inom den tid, hafve sin talan förlorat.

Kongh Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

26 kap.

Om förfarandet i vademål, så ock i tvistemål, som till hofrätt instämts.

Vill part mot underrätts utslag vädja, åligge parten att, med erläggande
af vadepenning, tre daler, göra anmälan derom i stad hos rätten
eller den, som är satt att å rättens vägnar dylik anmälan mottaga, eller,
der sådan ej finnes, hos rättens ordförande före klockan tolf å sjunde
dagen och å landet hos rätten eller häradshöfdingen sist å sjunde dagen
från den dag, då utslaget gafs. Från erläggande af vadepenning vare part
frikallad, der antagas må, att han för fattigdom ej förmår gälda afgiften.
Kronan vare ock från vadepenning fri. Har i mål, deri flere ega gemensam
talan, en af dem erlagt vadepenning, galle det äfven för medpart,
som i rätt tid anmält vad. Vädjas ej så, som nu är föreskrifvet, stånde
utslaget fast; och varde förty vadeanmälan, som göres senare eller annorledes,
än sagdt är, ej upptagen.

Vadepenning tillfälle i stad rätten och å landet häradshöfdingen,
som i målet dömt.

^ §• • , .

Då vädjadt är, varde å utslaget tecknadt bevis derom med underrättelse
om den tid, inom hvilken den vädjande har att i hofrätten sig
inställa och ingifva vadeinlaga. Vederpart^ ege ock på begäran erhålla
bevis om vadet jemte underrättelse om sagda inställelsetid.

3 §.

Har vadeanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att å utslaget
erhålla bevis derom med de skäl, hvarå beslutet grundats; och ege parten
att mot beslutet fullfölja talan genom besvär efter ty i 27 kap. 1 § sägs.

Ej må särskild klagan föras deröfver att vadeanmälan upptagits.
Fullföljes talan i målet, ege vederparten att inom tid, som i detta kap. är
stadgad för svaromåls afgifvande, påkalla pröfning af frågan, huruvida

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

vadeanmälan blifvit rätteligen gjord; dock må ej, der part för fattigdom
frikallats från vadepenning, komma under pröfning, huruvida sådant rätteligen
skett.

Vill ej den, som vädjat, fullfölja sin talan, gifve det vederparten
tillkänna sist å sjunde dagen från den dag, då vadet senast skolat anmälas.
Försummas det, och vill vederpart, som i hofrätten sig inställer inom den
för svaromåls afgifvande stadgade tid, njuta ersättning för sin kostnad,
söke det skriftligen i hofrätten sist å trettionde dagen efter utgången af
den tid.

5 §.

Part, som vädjat, skall i hofrätten sig inställa, i mål från underrätt,
hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens eller Vesterbottens läns
lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte dagen samt i mål från annan
underrätt före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget
gafs; och åligge parten att inom samma tid till hofrätten ingifva vadeinlaga,
deri han framställer sin talan, samt vid den inlaga foga det öfverklagade
utslaget med vadebevis äfvensom underrättens öfriga protokoll i målet.

6 §■

Underlåter den, som vädjat, att inom stadgad tid iakttaga inställelse
eller ingifva vadeinlaga, stånde underrättens utslag fast, der ej inom
samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätta hofrätten ny tid.

7 §•

Har käranden underlåtit att till hofrätten ingifva underrättens protokoll
eller »-adebevis, och är ej det felande af annan part ingifvet, förelägge
hofrätten käranden viss tid att dermed inkomma, vid äfventyr att, der det
ej är i hofrätten tillgängligt då målet till afgörande företages, käranden
skall hafva sin talan förlorat.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

8 §•

Svaranden skall sig i hofrätten inställa sist å fjortonde dagen från
den dag, då käranden senast bör der tillstädeskomma. Inställer svaranden
sig ej inom sagda tid, hafve sedan ej rätt att varda i hofrätten hörd,
med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas förfall, utsätte
hofrätten ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid instält sig, ege han framställa jäf
mot vittne, som i hofrätten åberopas.

9 §•

A vadeinlaga ege svarande, som inställer sig i hofrätten, att inom
den för inställelsen stadgade tid afgifva skriftligt genmäle.

10 §.

Har käranden i vadeinlagan förbehållit sig rätt att vidare sig yttra,
ege han inom tre veckor från den dag, då svaranden senast bort tillstädeskomma,
ingifva ytterligare en skrift.

A* ”■ V ‘ >lj r , f ; ; A’ . • , ;> • . . V 11

§•

Har svaranden före utgången af den tid, inom hvilken han bort sig
inställa, skriftligen förbehållit sig rätt att vidare yttra sig i målet, vare
han berättigad att inom sex veckor från utgången af sagda tid skriftligt
yttrande afgifva.

Af käranden ingifven skrift, som i 10 § afses, ege svaranden att
inom tre veckor från den dag, då skriften sist bort ingifvas, skriftligen
bemöta, ändå att svaranden underlåtit att afgifva svaromål eller att göra
förbehåll, hvarom ofvan förmäles.

Söker svaranden anstånd med ingifvande af inlaga, som i denna § afses,
ege hofrätten att anstånd på viss tid bevilja, när synnerliga skäl dertill äro.

12 §.

Vid inlaga, hvarom i detta kap. förmäles, skall fogas styikt afskrift
af inlagan, så ock af de fullmakter och skriftliga bevis, som dertill
höra. Hvad sålunda år stadgadt ege dock ej tillämpning i afseende å
kartor eller andra, ritninger, ej heller å handlingar af vidlyftigare be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål, eller handlingar rörande laga
skifte eller dermed jemförlig förrättning, eller handelsböcker eller andra
räkenskaper.

Afskrift, som i denna § afses, ege vederparten uttaga. Aro flere
vederpart^’, och kunna de ej enas, hvilken af dem skall afskriften uttaga,
må den ej utlemnas. Har part underlåtit att ingifva afskrift, som enligt
denna § skall vid inlaga fogas, vare vederparten berättigad att på den
försumliges bekostnad låta taga sådan afskrift.

13 §•

År i vädjadt mål talan fullföljd mot beslut, hvarigenom underrätten
fält part att utgifva vite eller att höta för uteblifvande eller annan förseelse
i målet, ege hofrätten att i den fråga infordra yttrande från allmänne
åklagaren.

14 §.

Till vinnande af upplysning, som i vädjadt mål pröfvas erforderlig,
ege hofrätten anställa muntligt förhör med parterne eller, der förhöret
ej lämpligen kan ega rum i hofrätten, uppdraga åt underrätt att det hålla.
Ej må den omständigheten, att svaranden i hofrätten uteblifvit, utgöra
hinder för hofrätten att förordna om hans inkallande till förhör, der sådant
pröfvas för målets utredande erforderligt.

I beslut om förhör sätte hofrätten ut omständighet, hvarom upplysning
erfordras; förelägge ock part, som skall vid förhöret tillstädeskomma,
antingen vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder af
hans utevaro. Skall förhöret hållas vid underrätt, meddele hofrätten de
ytterligare föreskrifter, som pröfvas nödiga.

15 §•

I tvistemål, som är till hofrätt instämdt, skola parterne å den i
stämningen utsatta dag inför hofrätten sig inställa. Försummar käranden
det, vare stämningen förfallen, och njute svaranden ersättning för sin
kostnad. Kommer ej svaranden, förelägge hofrätten honom ny tid för
inställelse samt vite i penningar eller äfventyr att målet ändock afgöres.

I mål, som i denna § afses, skall hvad om sättet för utförande af
talan inför underrätt gäller lända till efterrättelse.

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 TJäft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

27 kap.

Om förfarandet i mål, som genom besvär eller underställning till hofrätt
inkommit, så ock i mål eller ärende, som annorledes än genom stämning

omedelbart der anhängiggjorts.

1 §•

Besvär öfver underrätts utslag eller beslut skola, till hofrätten ingifvas,
i mål från underrätt, hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens
eller Vesterbottens läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte
dagen, i mål från annan underrätt i nämnda län eller i Jemtlands, Vesternorrlands
eller Gotlands län före klockan tolf å trettionde dagen samt i
mål från underrätt i annan del af riket före klockan tolf å tjugonde dagen
från den dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare klagan ej till
viss tid inskränkt, der den är sådan, som i 16 kap. 12 § afses, eller angår
beslut om någons häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande
till rätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde intill besvärstidens utgång
Öppet att aflemna besvärsskrift till Konungens befallningshafvande eller
tillsyningsmannen vid häktet.

2 §•

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid till hofrätt
fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde underrättens utslag fast,
der ej inom samma tid visas laga förfall; visas förfall, utsätte hofrätten

ny tid.

3 §•

Vid besvär loge klaganden det öfverklagade utslaget samt underrättens
öfriga protokoll i målet.

4 §•

Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva underrättens protokoll,
och är ej det felande af annan part ingifvet, meddele hofrätten

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

föreläggande efter ty i 26 kap. 7 § sägs; och skall, der klaganden är allmän
åklagare, föreläggandet honom delgifvas.

Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom hofrättens
försorg införskaffas.

5 §•

Har part i föreskrifven ordning fullföljt talan mot underrätts slutliga
utslag i brottmål eller mot utslag, hvarigenom underrätt i sådant mål
dömt till värjemålsed, och hålles ej någon i målet häktad, skall, efter ty
nedan sägs, tillfälle lemnas klagandens vederpart att öfver besvären sig yttra.

Aro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankom me på hofrätten
att om vederpartens hörande öfver besvären förordna; dock må ej, med
mindre tillfälle lemnats veder parten att sig förklara, ändring i underrättens
utslag göras, i annat fall än då besvären angå någons häktande eller qvarhållande
i häkte eller hemtande till rätten, eller ock stadgandet i senare
stycket af 12 § eger tillämpning.

6 §•

Skall någon höras öfver besvär, och är ej sådant fall för handen,
som i 12 § sägs, vare klaganden pligtig att, efter föreläggande, besvärshandlingarne,
utom underrättens protokoll i målet, uttaga och dem i hufvudskrift
eller besannad afskrift vederparten tillställa, så ock att inom lika
tid, som enligt 1 § för besvär öfver underrättens utslag i allmänhet gäller,
räknad från den dag föreläggandet genom anslag inom hofrätten kungöres,
till hofrätten inkomma med sådant intyg, som ill kap. 38 § sägs, rörande
delgifningen och dagen derför samt återställa handlingarne eller ingifva
styrkt afskrift deraf. År klaganden allmän åklagare, skola besvärshandlingarne
genom hofrättens försorg honom tillställas, och skall tiden för
ingifvande af delgifningsbevis samt återställande af handlingarne räknas
frän den dag handlingarne kommo honom till hända.

Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande
af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarne, hos
hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden
åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl
dertill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål,
eller handlingar rörande laga skifte eller dermed jemförlig förrättning,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eller handelsböcker eller andra räkenskaper, ege, på framställning af klaganden,
hofrätten efter omständigheterna förordna, huruvida de må frän
digifning undantagas.

7 §•

År i fall, som uti 6 § afses, ej veterligt hvar klagandens vederpart
sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i
hofrätten anmält viss person, som eger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarne,
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återstålle
klaganden inom stadgad tid bcsvärshandlingarne, der de äro af honom
uttagna, och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det han låtit
i allmänna tidningarne tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång,
kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarne
finnas hos hofrätten att tillgå. År klaganden allmän åklagare, läte hofrätten
besörja, att kungörelse varder i allmänna tidningarne införd efter
ty nu är sagdt.

8 §•

Visas, att klaganden på grund af laga förfall varit ur stånd att
fullgöra hvad honom enligt 6 eller 7 § åligger, lägge hofrätten honom
ny tid före. Visas ej laga förfall, eller, der fråga är om delgifning enligt
6 §, att för delgifningen mött hinder, hvarom i 7 § sägs, ege hofrätten,
då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till afgörande.

Har ej, då målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit
bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller äro ej
besvärshandlingarne återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven då målet
afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan- Lag samma vare, der
klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofrättens föreläggande låtit
i allmänna tidningarne införa kungörelse om besvären och förklaring ej
inkommit då målet till afgörande företages.

9 §•

Har enskild part låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,
vare i fall, som i 6 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad
att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarne från hofrätten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

10 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare
denne pligtig att inom lika tid, som enligt 1 § för besvär öfver underrättens
utslag i allmänhet gäller, räknad från den dag handlingarne honom
tillstäldes, förklaring till hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären
i allmänna tidningarna införd, skall förklaringen ingifvas inom nittio
dagar från sista kungörandet. Förklaring, hvarom nu är sagdt, må ock
i betaldt bref med allmänna posten till hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsåtte hofrätten ny tid.

11 §•

Hvad parterna enligt 6 och 10 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyr,
om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.

12 §.

Skall i mål,, deri någon hålles häktad, denne eller annan öfver besvär
höras, läte hofrätten genom Konungens befallningshafvande infordra förklaring
på sätt tj en ligast finnes. Äro i ty fall flere, å fri fot varande
enskilde parter, som skola höras, skall en hvar af dem anses hafva af
besvären erhållit del, då honom tillstälts styrkt afskrift af hofrättens beslut
i hvad det honom rörer, jemte underrättelse att besvärshandlingarne intill
utgången af den för förklaringens afgifvande bestämda tid finnas att tillgå
hos Konungens befallningshafvande i den ort, der delgifningen skett.

Vistas den, som höras skulle, utrikes, eller är ej veterligt, hvar han
sig uppehåller, och har han ej i hofrätten anmält viss person, som eger
att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarne, må den omständigheten,
att besvären ej blifvit honom delgifna, icke föranleda uppehåll med målets
afgörande.

13 §.

Besluter hofrätten att infordra underdomares utlåtande öfver besvären,
må ej part med beslutets delgifvande betungas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

14 §.

Pröfvar hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart att afgifva
a^nde öfvei mla^a^ som, efter det besvären utstälts till förklaring,
blifvit af klaganden ingifven, eller finnes nödigt, att klaganden höres öfver
förklaring eller, annan inlaga, som af vederparten ingifvits, ege hofrätten
meddela föreskrift om delgifvande af inlaga, hvarom fråga är.

15 §.

Finner i besvärsmål hofrätten nödigt att, till vinnande af upplysning
rörande viss omständighet, muntligt förhör med parterne hålles, ege hofrätten
anställa sådant förhör, eller, der det ej lämpligen kan ske, uppdraga
åt underrätt att hålla förhöret. Har klagandens vederpart underlåtit att
afgifva förklaring, värde han ändå till förhöret kallad, der så ske kan.

I beslut om förhör skall angifvas omständighet, hvarom upplysning
erfordras. Skall förhöret hallas vid underrätt, meddele hofrätten de ytterligare
föreskrifter, som pröfvas nödiga.

16 §.

Då i besvärsmål hofrätt meddelat utslag, deröfver klagan må föras,
skall kungörelse om utslaget införas i allmänna tidningarne.

Närmare bestämmelser i fråga om sådan kungörelse meddelas af
Konungen.

17 §.

I underställningsmål skall hvad förut i detta kap. finnes stadgadt ej
vinna tillämpning. 1 sådant mål ege part att inom tid, som enligt 1 § för
anförande af besvär öfver underrättens utslag i allmänhet gäller, till hofrätten
eller, der han i mulet hålles häktad, till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva de påminnelser han
aktar nödiga. Varda ej inom den tid påminnelser ingifna, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande. Finner hofrätten part böra höras,
ege hofrätten meddela de föreskrifter, som med afseende derå finnas erforderliga.

18 §.

1 fråga om parters hörande i mål eller ärende, hvarmed utan föregången
stämning hofrätt såsom första domstol tager befattning, ege hofrätten
förordna efter ty tjenligast finnes.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

19 §.

Skall muntligt förhör hållas i mål eller ärende, som i detta kap.
afses, förelägga hofrätten part, som skall vid förhöret tillstädeskomma, antingen
vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder af hans utevaro.
I brottmål, der talan om ansvar föres, ege hofrätten ock, i stället för utsättande
af påföljd, som nyss är sagd, förordna att part, som från förhöret
uteblifver, må hemtas till rätten, der förhöret skall hållas.

29 kap.

4 §•

Finnes någon hos Konungen mot klara skäl klaga öfver hofrätts dom,
böte från etthundra till femhundra daler; och vare i ty fall samma lag
för fullmäktig som för part.

30 kap.

Om fullföljd af talan mot hofrätts beslut, så ock om underställning af
mål, som blifvit af hofrätt afdömdt.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall,*der ej bär nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos Konungen
föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver hofrätts
slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,
så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången stämning,
hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt utslag
ansedt.

2 §.

Har hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

3 §.

Har underrätt i slutligt utslag meddelat beslut af beskaffenhet att,
der det under rättegången gifvits, särskild klagan deröfver varit tillåten,
och varder talan mot det beslut i hofrätten fullföljd i sammanhang med
klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda särskilda
frågan vill klaga öfver hofrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till hofrätten inkommit.

4 §•

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej
klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,
vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang med
hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till
värjemålsed och på den grund visat målet åter.

5 §•

Har i brottmål hofrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga om tid
för klagan öfver det utslag, hvad i 25 kap. 6 § är stadgadt ega motsvarande
tillämpning.

6 §•

öfver hofrätts utslag i fråga, som jemlikt 16 kap. 3 § blifvit från
underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att hofrätten upphäft beslut,
hvarigenom underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

7 §.

I brottmål, som fullföljts i hofrätt eller blifvit dess pröfning understäldt,
ege ej allmän åklagare i annat hänseende, än så vidt angår ansvarseller
ersättningsskyldighet för honom sjelf, söka ändring i hofrättens
utslag, der han ej tillika är målsegande. Finner, på framställning af
åklagaren eller eljest, Justitiekanslern sådana omständigheter vara för handen,
att talan mot hofrättens utslag bör fullföljas, ege han derom förordna.

Genom hvad nu är stadgadt göres ej rubbning i den åtalsrätt, som
Riksdagens justitieombudsman tillkommer.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

2f>

8 §■''

Har underrätt beviljat qvarstad eller skingringsförbud eller förordnat
om annan dermed jemförlig åtgärd eller meddelat föreskrift om någons
häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till rätten, och varder
det beslut af hofrätten upphäfdt, vare ej klagan öfver hofrättens utslag
tillåten. Ej heller må klagan föras öfver huträtta utslag i fråga, som
enligt 16 kap. 12 § dragits under hofrättens pröfning.

It > i \ t 11 ’ * ■ t! > f ''•••; ■’ \ i » ‘ ‘ t» »'' 1 ‘ t1 r''* 1 .vV.-f!,, ‘Mi. \\l

9 §•

Har hofrätt i der anhängigt mål under rättegången meddelat beslut
af beskaffenhet, som i 16 kap. 10 eller 11 § sägs, skall talan mot beslutet
föras genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget, skall i
fråga om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad för hvarje fall
linnes i 25 kap. 5 § stadgadt om klagan öfver underrätts beslut i sådan
fråga ega motsvarande tillämpning.

10 §• . o i '' "it

r ''r JK. »ii ^ \\ ‘t''!''1 1

I fråga om beslut, som i annat fall än i 9 § afse», blifvit af hofrätt
i der anhängigt mål under rättegången meddeladt, skall hvad i 25
kap. 7 § är angående der omförmälda beslut föreskri fve t ega motsvarande
tillämpning. : , ; i v . :

U §.

J)å hofrätt meddelar utslag eller beslut, deremot talan må omedelbarligen
fullföljas, skall deri gifvas till känna, huruvida klagan skall
föras genom revisionsansökning eller genom besvär; och varde jemväl aqgifvet,
der talan skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje skall
i hofrätten anmälas, samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär
skola inlemnas. Hvad hofrätten sålunda föreskrifver skall i fråga om
sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

I mål, deri någon hålles häktad, skall utslag eller beslut, hvarom
nu är sagdt, ofördröjligen genom hofrättens föranstaltande delgifvas den
häktade, der det ej blifvit för honom muntligen afsagd!.

Bill. till IiUsd. Prot. Idol. 1 Sami. 1 A fd. 20 Höjt..

Kovr/1. Maj:fn Nåd. Proposition N:o 24.

2(5

12 §.

Vill part söka revision, åligga honom att före klockan tolf å
tjugonde dagen från den dag, .då hofrättens utslag gafs, skriftligen hos
hofrätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmäldt, stånde
utslaget fast; och varde förty missnöjesanmälan, som göres senare eller
annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

Den, som i hofrätten fört parts talan, ege, utan särskildt bemyndigande,
å partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att öfver missnöjesanmälan höra vederparten.

u. i..» 13 §.

; i ) no >u:!.å -v- i,i t .-I* •• o•: ■...■■ ; i.i y Har

part rätteligen anmält missnöje, gifve hofrätten bevis derom
med underrättelse om hvad parten enligt 16 § har att iakttaga för fullföljd
af sin talan. ..k,, ,.-7v 1 , : ; i, ; .

14 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, ege parten att mot beslutet
fullfölja talan genom besvär.

Ej må särskild klagan föras deröfv er att missnöjesanmälan upptagits.
Fullföljes talan i målet, ege vederparten att inom den tid, som för svaromåls
afgifvande gäller, påkalla pröfning af frågan, huruvida anmälan blifvit
rätteligen gjord.

15 §.

Är missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte hofrätten före utgången
af den tid, inom hvilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos
hofrätten befintliga handlingar i målet.

f Jr-O.! ."Vi.'' ;;:?v ;‘.:i ? i jy

•Oli i; *.f 1. in t ivjJd> ta 1 1 1 n‘o -i". '' Tv •> V. •:; ,

r iie.D ;a , J6 §•, m . r,

Part, som rätteligen anmält missnöje med hofrättens utslag, skall
före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dagr då utslaget gafs,
inställa sig i Konungens ftedre'' Justitierevision samt dit ingifva revisions*

Kongl. Ma.y.ts Nåd. Proposition N:o 24.

inlaga, deri han framställer sin talan. Vid inlagan foge han ej allenast
revisionsskilling, fyrahundra daler, utan ock öfverklagade utslaget jemte
bevis om anmäldt missnöje samt underrättens protokoll i målet, såvidt
deras insändande ej åligger hofrätten, så ock de hos hofrätten förda protokoll.
Har i mål, deri flere ega gemensam talan, en af dem erlagt revisionsskilling,
galle det äfven för medpart, som rätteligen anmält missnöje.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, der han,
före utgången af den för inställelse stadgade tid, med intyg af Konungens
befallningshafvande eller underrätten eller häradshöfdingen eller kronofogden
eller, i mål ■ från Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmark,
länsmannen eller lappfogden i- den ort, der sökanden har sitt hemvist,
styrker, att sökanden icke eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen
eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Sökes hos
någon af de myndigheter nu sagda äro, sådant intyg, som här afses, och
äro ej sökandens förmögenhetsvilkor myndigheten kunniga; uppdraga då
åt trovärdig man att derom hålla undersökning, och gifve sedan intyg,
der det pröfvas kunna ske.

Kronan vare ock fri från erläggande af revisionsskilling.

,U.;r >/,, rtijgii"- in» v :''•* ;» '' t! .V.'' ( -s

. ■; ";ti ti)''; •.*bu*-o /*<» i . ,''h: tV>Å\r. UiV.V.J! K . roV UfiV

• . I'' V''V i - I * f - r. ; * -i •( 17 §. t • •• V». . 1, ,1 !■■'' f,.

. >i i ''fl •''’! t

Försummar part, som anmält missnöje, att, inom den i 16 § stadgade
tid, inställa sig eller ingifva revisionsinlaga eller ock revisionsskilling
eller sådant intyg om fattigdom, som i nämnda § sägs, ståndc hofrättens
utslag fast, der ej inom samma tid visas laga förfall Visas förfall, utsätter
Konungen ny tid.

..• / - , ■ .l ■'' •. • . . ; ■ I I '' ■ ''-''i/l ''i ‘ i i ! ’ '' ''> i t'' f Ö

Uteblifver part, som anmält missnöje, och vill vederpart,''-som inom
den för svaromåls afgifvande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning
för sin kostnad, söke det. skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen
efter utgången af den tid.

19 §•

Har den, som söker revision, underlåtit att ingifva öfverklagade utslaget
eller bevis om anmäldt missnöje eller underrättens eller hofrättens
protokoll i målet, och är ej handlingen af annan part företedd eller från

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hofrätten in.sänd, värde sökanden förelagdt att inom viss tid med det felande
inkomma vid äfventyr att, der det ej är hos Konungen tillgängligt
dft målet till afgörande företages, sökanden skall hafva sin talan förlorat.

20 §.

>'' '' , ■ ,:s ■ ; I ; 1 ‘ i åt: , ,''i •< i

Svaranden skall inställa sig i Nedre Justitierevisionen sist å fjortonde
dagen från den dag, då sökanden senast bör der tillstädeskomma.
Inställer sig svaranden ej inom sagda tid, trafve sedan ej rätt att varda
hos Konungen hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas
förfall, utsätter Konungen ny tid. ■>

Ändå att Bvaranden ej i rätt tid in* till t sig, ege han framställa jäf
mot vittne, som hos Konungen åberopas,

'' "''t ''• -o L*.

.■> /.tjt: •'' ■ ;

21 §. - o v,.

. ■ ;y * « ’ m '' .''»! .{ i å

Hvad i 26 kap. 9, 10, 11, 12 och 13 §§ är stadgadt angående mål,
som efter vad till hofrätt inkommit, skall ega motsvarande tillämpning i
fråga om mål, som genom revisionsansöknirig dragits" under Konungens
pröfning.

V. i '' >a *•- H i 1 ii! ; nrjj.. ■, :\ “-•*•(»!

(rör ej Konungen ändring i hofrättens utslag eller förlikas partenie,
skall nedsatt revisionsskilling tillfalla Kronan. Varder hofrättens utslag
ändradt, förordnar Konungen tillika, att sökanden eger återbekomma revisionsskillingen.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att enligt lag talan skolat
fullföljas genom besvär, eller att af annan orsak revisionsskilling rätteligen
ej skolat af parten gäldas, ege han, intill dess målet blifvit afgjordt,
hos Konungen framställa yrkande om afgiftens återfående.

''!• n f''.r .,-t

23 §.

Besvär öfver hofrätts utslag eller beslut skola till Nedre Justitierevisionen
ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget
eller beslutet gafs. , ..;

Kong!. Majsts Nåd. Proposition N:o 24.

24)

Part, som i målet hålles häktad, ege att till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva sina besvär; och vai*de,
der ej utslaget eller beslutet blifvit åt hofrätten muntligen afsagdt för
parten, tiden för besvärens ingifvande för honom räknad från den dag
utslaget eller beslutet honom delgafs.

Har hofrätt faststält underrätts beslut om någons häktande eller qvarhållande
i häkte eller hemtande till rätten, vare klagan öfver hofrättens
utslag i den fråga ej till viss tid inskränkt. Har hofrätt i der anhängigt
mål meddelat beslut, hvarom nyss är sagdt, vare lag samma.

''I tf; it/i Itp -••>(>»•.! Jogmsiij gt:b u-si» er.''i bRuiue: u )• amu:

;m‘ ob r« ••■''!! Ii,! »''.''i-- s .i-’--. •'' ''!■'' 24,! §f ! :

Hvad i 25 kap. 10 § år för der afsedt fall stadgadt skall ega motsvarande
tillämpning i frågan om klagan öfver utslag, som af hofrätt
meddelats.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stande hofrättens utslag fast, der ej
inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen py tid.

-i, .-■) t" .it'' . •; ) i'' '' ”e ■ i

Äro besvär öfver hofrätts utslag hos Konungen anförda, skola från
hofrätten infordras derstädes befintliga handlingar i målet samt, der klaganden
är allmän åklagare eller i målet häktad, jemväl hofrättens i målet
förda protokoll, såvidt de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

,, I • i i • ,, : ’ '' ; I,, : 1 . >;. . '' ■ ; i : • i 1 • : » i 1 ■'' ; i. . f • \ I ‘ • i ‘ VI I .

Vid besvär, som bos Konungen anföras, doge klaganden öfverklagade
utslaget samt underrättens och hofrättens i målet förda protokoll, såvidt
deras insändande ej åligger hofrätten efter ty i 26 § sägs.

Underlåter klaganden hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvad i 27
kap. 4 § är för der afsedt fall stadgadt ega motsvarande tillämpning.

28 §.

Finnes någon höra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,
eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen, skall hvad i

Sötigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

27 kap. 6—13 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla; dock
skola, vid delgifning af besvär, jemväl hofrättens protokoll och utslag i
målet samt de i hofrätten af klaganden ingifna handlingar, öfver hviska
tillfälle ej lemnats vederparten att sig yttra, honom delgifvas.

29 §.

'' ’ N ■ ''• < . ’! / ’ * ! ! '' ''« i-; •• •• ör 1 - ■. t > < [ ■

Har någon blifvit af hofrätt dömd till döden, skall målet, i hvad det
honom rörer, underställas Konungens pröfning. 1 ty fall läte hofrätten
inom en månad från den dag utslaget meddelades till Konungen insända
hofrättens protokoll och utslag i malet samt öfriga dertill hörande handlingar.

Hvad här ofvan är om besvärsmål stadgadt gälle ej om underställningsmal,
utan skall å sadant mål hvad i 27 kap. 17 § sägs ega motsvarande
tillämpning.

Då mål underställes Konungens pröfning, gifve hofrätten tillkänna,
hvad part har att iakttaga, der han vill påminnelser i målet afgifva -

Hvad i

: r-30 §. !.< ''sb

26 och 27 kapitlen är stadgadt i fråga om förhörs anställande
i hofrätt ege motsvarande tillämpning, der i något mål Konungen
finner nödigt, att till vinnande af upplysning rörande viss omständighet
förhör med parterne hålles.. v> ....... ;i -.;y

31 §.;

.... - !|> • ■ ■•■■■ ‘''it'' hl''.,’ -il/ ■'' .}•: .

Har i mål, som dragits under Konungens pröfning, förlikning mellan
parterne träffats, eller varder, efter det part jemlikt 12 § anmält missnöje
med hofrätts utslag, förlikning ingången innan målet hos Konungen fullföljes,
ankomme på Konungen att förlikningen stadfästa.

■ ’’ 32 §.

4 • *■■■> ,,! • ■ K.-'': ***]■''■ • *" tv fv

Om fullföljd af talan mot hofrätts utslag i utsökningsmål skils i
utsökningslagen.

Kongh Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

''< ■1»!''/«» Mr ''• *t!"'' tr '' (>!: t«•''

-1l Ka .t!- -i'' ''« [ i. t /.''j j-> ''•%'' .''/ifiiU t''0''.*'';•>> • / ; I: • •*

, i i-fii i!•-.''><•'' •!«/(*''*■''»> i -; --U •

• ..jv-r.i .hc

Förslag

it i*,'': •• • *■ - Lag

it >(;.< ■ .tf; ''i i. ! -i >- ''• .>''!''• V ibvw.mu JiatadV»! tllil/

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa

delar af rättegångsbalken. in •

t''V/" \.Jrih(nr ''nan agdii>f. '',• i j >•:f.i•» : *1

1 §•

.''(i-! v .''am"": ■» ’ * fi l- •• >''• ; 1 ''■ a i ■''< i H

Den nu antagna lagen angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken
skall jemte hvad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och
med den 1 Januari 1902. n

Mål, som vid nämnda tid redan äro anhängig», skola behandlas enligt
äldre lag; dock att de nya bestämmelserna skola tillämpas i fråga om
fullföljd af talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag,
då den nya lagen trädt i kraft, äfvensom underställning af sådant utslag,
så ock beträffande förfarandet i högre rätt, der utslag eller beslut,
hvaremot talan fullföljts, efter sagda dag meddelats. I fråga om verkställighet
af utslag eller beslut, som meddelats innan den nya lagen trädt
i kraft, skall äldre lag lända till efterrättelse.

• •; i ;>■ .it; i: •: i :-r • < >■ -i- : jl: 1 i:! » y I

j, T ■, .. * v , ,i s t ;> . ...

2 §.

Förutom de lagrum, som i den nya lagen förklarats hafva upphört
att gälla, varda genom samma lag upphäfda:

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra förklaring eller
ändring af bestämmelserna i 16, 22, 25, 26, 27 och 30 kapitlen rättegångsbalken,
eller tillägg till dessa bestämmelser, der ej af nedanstående
stadganden annat förhållande framgår;

32 Kong!. Majsts Nåd. Proposition N:o 24.

alla i särskilda författningar såsom vilkor för fullföljd af talan mot
domstols utslag meddelade bestämmelser om skyldighet att fullgöra hvad
dömdt är eller att ställa säkerhet derför eller för kostnad och skada, som
kan vederpart tillskyndas, sä ock hvad i 31 kap. rättegångsbalken är i
berörda hänseenden stadgadt såsom vilkor för pröfning af ansökan om
återställande af försuten tid eller återbrytande af laga kraft egande dom;

hvad 8 § i förordningen den 7 Juni 1749 till hämmande af hvarjehanda
med ungdomen föröfvade bedrägerier innehåller om fullföljd af
talan mot utslag i mål, som der afses;-

Kongl. blefven den 18 November 1762 och den 15 April 1774 angående
ransakningshandlingars insändande i underställningsmål;

kungörelsen den 19 Januari 1802 derom, att uti de hos öfverdomstolarne
anhängiga lagvadda och'' instämda mål parter ej ega, sedan de
utan förbehåll underskrifvit berättelsen, med flera skrifter dit inkomma
eller vidare förhör begära; -1'' *

hvad 40 punkten i förklaringen den 23 Mars 1807 öfver allmänna
lagens stadganden i åtskilliga rum innehåller om förfarandet i mål, som
af allmän åklagare blifvit i hofrätt anhängiggjordt emot domare;

21 § i förordningen den 16 Februari 1864 om nya strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall så ock hvad 19 § 19
mom. i samma förordning innehåller rörande klagan öfver domstols beslut
om häktning eller om häktad persons qvarhållande i häkte;

21 § i förordningen den 16 Juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom;

64 § i förordningen den Ifl Juni 1875 angående inteckning i fast
egendom; Vr

5 § 2 inom. och 17 § i förordningen den 10 Augusti 1877 om nya
utsökningslagens införande och hvild i afseende derå iakttagas skall;

13 § i föroi''dningen den 13 April 1883 angående förlagsinteckning;

327 § sjölagen; c;, v 1

11 § i lagen den 26 Maj 1899 angående förändring af tomts område;

så ock hvad i öfrigt finnes i lag eller särskild författning stridande
mot den nya lagens bestämmelser, der ej här nedan annorledes stadgas.

3 §• 1

.. ’* »a*»?: » • ; ..•;<! v ; ''•

Hvad i förordningen den 6 Oktober 1882 angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt och i lagen den 10 Juli 1899 angående
påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål finnes stadgadt
om uttagande och om återgång af böter, hvartill någon enligt samma för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fattningar blifvit bild, skall upphöra att gälla, utom i hvad angår böter,
som ådörnts innan den nya lagen trädt i kraft.

4 §. ■ '' —<

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

5 §.

Hvad i den nya lagen finnes stadgadt rörande fullföljd af talan mot
allmän underrätts beslut skall ega motsvarande tillämpning i fråga om
klagan öfver annan verdslig domstols eller myndighets beslut i mål, som
enligt lag eller särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas och ej
är att till utsökningsmål hänföra.

6 §•

I fråga om verkställighet i vissa fall af utslag, som ej vunnit laga
kraft, stadgas som följer:

1. Har i brottmål någon genom hofrätts utslag blifvit fäld till
böter eller vite, skall utmätning af hvad sålunda dömdt blifvit verkställas,
ändå att ändring i utslaget sökes; dock må ej utmätning ske förr än utslaget
vunnit laga kraft, der den sakfälde styrker, att han nedsatt beloppet
hos Konungens befallningshafvande. Hvad utmätt blifvit må ej utan den
sakfäldes samtycke säljas förr än utslaget vunnit laga kraft; äro utmätta
lösören underkastade förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fållande
i värde, eller anses de ej med säkerhet kunna lemnas kvar under den sakfäldes
tillsyn och kan ej heller för dem säker vård annorledes utan kostnad
erhållas, må dock öfverexekutor förordna om försäljning. Visar efter
utmätning den sakfälde att nedsättning skett, efter ty ofvan sägs, gånge utmätningen
åter, der så ske kan. Hvad nu är föreskrifvet galle ock,
der i tviste- eller utsökningsmål någon blifvit af hofrätt fäld till böter
eller vite. Om verkställighet af utslag i polismål är särskildt stadgadt.

2. År i brottmål någon dömd att gälda annat än böter eller vite
eller att viss lösegendom till annan utgifva, eller har i sådant mål domstol
förordnat om qvarstad eller skingringsförbud, gånge, utan hinder af ändringssökande,
beslutet i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

Bill. till Riksd. Prut. Idol. / Sand. 1 Afd. 20 Höft. å

Kong!, Map.ts Nåd. Proposition N:o 24.

3. Har domstol förordnat om någons hemtande eller förbjudit
någon att resa från orten, gånge beslutet, utan hinder af klagan i verkställighet.
Lag samma vare i fråga om beslut, hvarigenom domstol skilt
fullmäktig från fullmäktigskapet.

I konkurslagen erhålla nedanstående §§ följande ändrade lydelse:

10 §. Finner rätten eller domaren, att konkursansökning ej kan
upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld, eller af annan orsak;
teckne det skriftligen a ansökningen.

Vill annan än gäldenåren klaga deröfver att ansökning upptagen är;
varde tiden för besvärs anförande räknad från det stämningen blef i allmänna
tidningarne första gången kungjord. Ej må sådan klagan sedan föras.

144 §. Då domaren eller någon rättens ledamot meddelat beslut i
fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer, gånge beslutet
utan hinder af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från
hofrätten kommer.

8 §•

1 förordningen den 14 April 1806 angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof erhålla nedanstående §§ följande ändrade
lydelse: i ..

2 §. Göres hos den i 1 § nämnda underrätt skriftlig ansökning om
särskilda nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att
tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande
eller parternes öfverenskommelse bestämd; utfärde rätten stämning
på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte
jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände eller icke uppgifne
rättsegare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen
i den ; sockens kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom
allmänna tidningarne, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton
dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt. Jordens
eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att hos rätten, i ändamål
af i instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt med
honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos rätten

Kong!, Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med
inteckning besvärad; och eget* parterne, att, innan nämnden sättes, i laga
ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande
utföra. "t

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till-utläggning
af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida derigenom
må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas
skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt
hvad i l § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre rätten sådant,
innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega mm,
bestämme ock rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller
fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig
afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara. . _ ,

Emot rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i hofrätt genom
besvär. " '' ,

21 §. Vill egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han

icke varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet
icke blifvit, enligt 2 §, från predikstolen eller genom allmänna tidningarne
rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver rättens pröfning af jäf
emot den, som i nämnden sutit, eller påstår någon eljest, att vid nämndens
sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är; den talan må i hofrätten
föras genom besvär; och skall tiden för besvärens anförande räknas
från den dag, då nämndens beslut efter 19 § parterne meddelades._ Varder
deri talan gillad, förf alle all verkan af nämndens beslut, såvidt det
klagandens rätt rörer, och förordne hofrätten, att nämnd ånyo sättas skall.
Ej må hofrätten till pröfning upptaga jäf, som icke vid underrätten yppadt
varit, då nämnden sattes. , j o

9 §•

I stadgan den 9 November 186b om skiftesverket i riket erhåller
134 § följande ändrade lydelse:

Egodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen atkunnas och,
ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att den,
som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången
förefallit, skall, vid talans förlust, inom trettio (lagar, den oräknad, då
utslaget föll, hos ordföranden i egodelningsrätten tvefaldt, ingitva sina till
Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock i två exemplar de till
saken hörande bevis, klaganden kan anse nödigt förete.

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Missnöjd part ege äfven öppet att, der han finner sådant för sig
beqväinligare, inom besvärstidens slut inlemna besvärshandlingarne till
Konungens befallningshafvande i länet, som med påtecknande af dagen, då
de blifvit inlemnade, desamma till ordföranden i egodelningsrätten genast
öfversänder. &

10 §.

I lagen den 12 maj 1897 med vissa bestämmelser om riksbankens
sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken erhåller 2 §
följande ändrade lydelse:

Vägrar riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid uppvisandet
inlösa., må den, som innehar sedeln, derom gorå. skriftlig anmälan
hos Svea Hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmäktige i riksbanken,
eger att med frågan enligt lag och författningar förfara. Öfver
hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom
den tid och i den ordning, som i 30 kap. rättegångsbalken sägs.

, Finner hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens
oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, göre hofrätten hos Konungen
derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse
med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla allmänna
förtroendet och åter sätta riksbanken i stånd att sina sedlar vid anfordran
inlösa.

11 §•

I lagen den 1 Juli 1898 om boskilnad erhåller 25 § följande ändrade
lydelse:

Har underrätt annorledes än i sammanhang med pröfning af boskilnadsansökning
meddelat beslut angående fråga som omförmäles i 12,
14 eller 20 §, skall, i händelse af missnöje med det beslut, särskild talan
deremot föras.

Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § afses, gånge utan hinder
af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten
kommer.

12 §.

I stället för de delar åt 29, 38 och 39 punkterna i ofvan åberopade
förklaring den 23 Mars 1807, hvilka ej enligt föregående stadganden i
denna lag äro att anse såsom upphäfda, förordnas:

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid häkte åligger
tillse, att häktad person, som vill anföra besvär eller afgifva annan inlaga
till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, dervid ej saknar nödigt
biträde. Ingifver häktad till Konungens befallningshafvande eller, tillsyningsman
inlaga, som här afses, värde den ofördröjligen insänd till den
myndighet, som har att dermed taga befattning.

Varda besvär af häktad ingifna till Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsman vid häkte, skall å besvärsskrift^! tecknas bevis om
tiden för dess ingifvande. Då utslag, beslut eller besvärsskrift delgifves
häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för delgifvandet.

13 §.

1 afseende å klagan i hofrätt öfver utslag eller beslut af domstol
eller annan myndighet på Gotland, så ock i fråga om fullföljd af talan
mot hofrättens utslag i sådant mål varder, med upphäfvande af 16 § i
förordningen den 10 Augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall, stadgadt som följer:

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. brefvet den 8 December
1848 angående fataliers bevarande i lagvadda, och besvärsmål, som
från Gotland med posten blifva öfversända samt i förordningen den 23
Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter för behandling af besvärsmål,
som från Gotland fullföljas i hofrätt, skola fortfarande gälla och jemväl
lända till efterrättelse i de fall, då klagan i hofrätt föres öfver utslag eller
beslut af annan myndighet å Gotland än domstol; och må, då besvärshandlingar
skola till hofrätten återställas, desamma af den klagande å
landskansli ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation
år föreskrifvet.

Vid fullföljd af talan mot hofrättens utslag i mål, som från Gotland
dit inkommit, skola ofvanstående bestämmelser ega motsvarande tillämpning.
Ej må i fall, der anmälan om missnöje med hofrättens utslag är
föreskrifven, sådan anmälan ske annorledes än i 30 kap. 12 § rättegångsbalken
är sagdt.

14 §.

Genom den nya lagen och hvad här ofvan förordnats skola ej anses
upphäfda:

hvad förordningen den 22 November 1749 innehåller om öfversändande
till Konungens befallningshafvande af hofrätts utslag;

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hvad i förordningen den 29 Juli 1812 angående åtskilliga omständigheter,
som böra iakttagas vid ändrings sökande i konsistoriernas utslag,
stadgas i fråga om fullföljd af talan mot hofrätt® utslag i mål, som
der afses;

77 § konkurslagen samt

324 §, 329 § 3 mom. och 330 § sjölagen.

; <d!,:< •• - " ''-a;:.. ,''! Ur ■>.b,r• ■ s i''-:: a ^ :

u Hi''i,;:. ,.''*•> r ,■ •! ’ /a> ■■■.■''.[ a- ■•

• ''hot ; i-T! :■ ‘.I -■ ;; ■ : it,!;.. >- * i

; H 7 1 M-i

V*54>.|!''

/♦ .Il

Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 24.

: I t;

111 V - 111 I

1-1 ''J in'', tf ''11 -t ’ i I

Ii!

Förslag

till

. i • > ■'' i", 11 i; • :'' > "; 1 ; * i • ‘ /-»M f .r '' 1 ft..* Ix *

Lag ’ :

om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

ftärieenom förordnas, att nedannäinnde §§ i utsökningslagen skola
erhålla följande lydelse:

•t <r.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt
bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att
ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å underrätts dom ske förr
än den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen
för hvad honom ålagdt är, så ock för skada, som genom uppehållet vållas
kan, eller ock styrker, att han, till fullgörande af domen, hos Konungens
befallningshafvande nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt hlifvit;
ej heller å hofrätts dom, innan den vunnit laga kraft, der gäldenären
styrker att nedsättning skett, efter ty nu är sagdt. Visar efter utmätning
gäldenären, att nedsättning skett, och gäldar lian tillika kostnaden för utmätningen
och godsets vård, gånge utmätningen åter, der så ske kan.

Hvad ‘nedsatt är må af den vinnande lyftas mot pant eller borgen.
(Jifver han hos Konungens befallningshafvande tillkänna, att lian ej vill
lyfta, skola penningarne insättas i hankinrättning, som af Konungens befallningshafvande
bestämmes, för att mot ränta innestå under den tid
Konungens befallningshafvande förordnar. Har den vinnande ej gjort
sådant tillkännagifvande, som nyss är sagdt, och yrkar den tappande, att
penningarne skola insättas i bankinrättning, lägge Konungens befallnings -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hafvande den vinnande viss tid före att sin lyftningsrätt utöfva; försittes
den tid, skola penningarne insättas efter ty nyss är föreskrifvet.

Huru hofrätts beslut, hvarigenom i tvistemål någon blifvit fäld till
böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande verkställas, derom är
särskilt stadgadt.

48 §.

Skall någon för verkställighet af döm eller eljest enligt denna lag
ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,
värde den pröfvad af myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän
skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk
man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom för
egen skuld. Den pant bjuder, vare, der myndighet, som den pröfva skall,
det föreskrifver, pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man,
som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den, till
hvars säkerhet don gäller.

Den, som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets
ställande fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap.
10 § eller 30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest
bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet
såsom lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, der talan är anhängig,
annorledes förordnar.

• Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

52 §.

Har öfverexekutor fält någon till.1 böter eller vite eller dömt utmätningsman
att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det
vunnit laga kraft. Huru hofrätts beslut, hvarigenom i utsökningsmål
någon blifvit fäld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande
verkställas, derom är särskildt stadgadt; och skall hofrätts beslut, hvari*
genom i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,
gå i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Beslut, hvarigenom utmätningsman dömts till mistning af tjenst på
viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom
går i verkställighet skils i 6 kap.

53 §.

Annat i utsökningsmål meddeladt, beslut än i 51 och 52 §§ sägs
gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vård och
försäljning, så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta
egendomen gäldas; kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden
betalas och må, der den ej vid anfordran gäldas, hos honom utmätas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga kraft,
och upplyses, då utmätning skall företagas, att nedsättning skett efter ty
i 39 § "sägs, skall hvad som erfordras till betäckande af kostnaden för
förrättningen tagas i mät, der ej den tappande parten vid förrättningen
styrker, att nedsättningsbevis eller besannad afskrift deraf blifvit för vederparten
uppvist så tidigt, att denne kunnat om nedsättningen underrätta
utmätningsmannen.

Ej vare utmätningsman pligtig att verkställa utmätning å dom eller
utslag, som ej vunnit laga kraft, med mindre kostnaden för förrättningen
förskjutes af sökanden.

171 §.

Har den, som förer klagan efter ty i 167, 168 eller 169 § sägs,
underlåtit att förete protokollet öfver den klandrade förrättningen, och är
det ej ändå tillgängligt, då målet till afgörande företages, stånde förrättningen
fast. Styrker klaganden, att laga hinder mött för protokollets utbekommande,
förelägge öfverexekutor viss tid för dess ingifvande och gifve
dervid tillkänna, att, der protokollet ej är tillgängligt då målet skall afgöras,
klaganden förlorat sin talan.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver
i hofrätten sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag
Thlt. till liiksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Haft. <>

Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 24.

oifves eller auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela
underrättelse om hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret,
om det försummas.

Öfver utslag, hvarigenom öfverexekutor visat mål åter till utmätningsman,
må ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets
utgång inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i
sammanhang med hufvudsaken, der denna kommer under högre myndi°hets
pröfning. "

_ 1 utslag, hvarigenom mål bl i f vi t såsom tvistigt till domstol förvisadt,
må ej gäldenär söka ändring.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen
eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 kap. sägs, eller i fråga om
fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor
såld, eller på klagan öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag
till köpeskillings fördelning; ingifve sina besvär till hofrätten i mål från
Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands, Vesternorrlands och Gotlands län
före klockan tolf å trettionde dagen samt i mål från öfriga delar af riket
före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen
afkunnades, eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å
hvilken utslaget är stridt,

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,
som nu är sagd, räknad från auktionsdagen.

184 §.

Har klaganden underlåtit att till hofrätten ingifva öfverexekutors utslag
eller protokoll i målet, skall hvad i 171 § finnes för der afsedt fall
stadgadt ega motsvarande tillämpning.

185 §.

Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,
efter ty här nedan sägs, lemnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären
sig förklara.

Finner hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden pligtig
att efter föreläggande uttaga, de af honom ingifna besvärshandlingarne samt

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

dera i hufvudskrift eller besannad afskrift vederparten tillställa, så ock att
inom lika tid, som för besvärens anförande galt, räknad från den dag föreläggandet
genom anslag inom hofrätten kungöres, till hofrätten inkomma
med sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande
delgifningen och dagen derför samt återställa handlingarne eller ingifva
styrkt afskrift deraf.

Har klaganden före utgången af den tid, som är stadgad för ingifvande
af delgifningsbevis och återställande af besvärshandlingarne,
hos hofrätten sökt anstånd med fullgörande af hvad honom i sagda hänseenden
åligger, må hofrätten sådant anstånd på viss tid bevilja, när skäl
dertill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock
handlingar af vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål,
eller handlingar rörande laga skifte eller dermed jemförlig förrättning, eller
handelsböcker eller andra räkenskaper, ege, på framställning af klaganden,
hofrätten efter omständigheterna förordna, huruvida de må från delgifning
undantagas.

186 §.

Är, i fall dä klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, hvar han
sig uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i
hofrätten anmält viss person, som eger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarne
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställe
klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarne, der de äro af honom uttagna,
och lägge hofrätten honom viss tid före att styrka, det han låtit i
allmänna tidningar^ tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång,
kungöra, att besvär i målet blifvit anförda, samt att besvärshandlingarne
tinnas hos hofrätten att tillgå.

187 §.

Visas, att klaganden på grund af laga förfall, varit ur stånd att fullgöra
hvad honom enligt, 185 eller 186 § åligger, lägge hofrätten honom
ny tid före. Visas ej laga förfall, eller, der fråga är om delgifning enligt
185 §, att för delgifningen rnött hinder, hvarom i 186 § sägs, ege
hofrätten, då den stadgade tiden gått till ända, företaga målet till afgörande.

Har ej, dä målet till afgörande företages, till hofrätten inkommit
bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller äro

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ej besvärshandlingarne återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven då
målet afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare,
der klaganden ej styrkt sig hafva i enlighet med hofrättens föreläggande
låtit i allmänna tidningarne införa kungörelse om besvären och förklaring
ej inkommit då målet till afgörande företages.

188 §.

Har klaganden låtit sina besvär af annan ingifvas till hofrätten,
vare i fall, som i 185 § afses, denne utan särskildt bemyndigande berättigad
att å klagandens vägnar uttaga besvärshandlingarne från hofrätten.

189 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis bestämda
tid klaganden låtit besvärshandlingarne tillställas vederparten, vare
denne pligtig att inom lika tid som för besvärens anförande galt, räknad
från den dag handlingarne honom tillstäldes, förklaring till hofrätten ingifva;
är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd,
skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,
hvarom nu är sagdt, må ock i betaldt bref med allmänna posten
till hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsatte hofrätten ny tid.

190 §.

Hvad parterna enligt 185 och 189 §§ hafva att iakttaga, så ock
äfventyret om det försummas skall tecknas å besvärsskriften.

191 §•

Pröfvar hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart att afgifva
yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utstälts till förklaring
blifvit af klaganden ingifven, eller tinnes nödigt att klaganden höres
öfver förklaring eller annan inlaga, som af vederparten ingifvits, ege hofrätten
meddela föreskrift om delgifvande af ixdaga, hvarom fråga är. Besluter
hofrätten att infordra öfverexekutors eller utmätningsmans utlåtande
öfver besvären, må ej part med beslutets delgifvande betungas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

192 §.

Huru mål, som blifvit af Öfverexekutor å Gotland afgjorda, må
fullföljas i annan ordning, än nu är sagd t; derom är särskildt stadgadt.

193 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde den
klagande vederpartens kostnader i målet, efter tv hofrätten pröfvar skäligt.
Finnes någon hafva ohemult klagat, höte såsom i 29 kap. 2 § rättegångsbalken
stadgadt är. Missfirma!’ någon hos hofrätten öfverexekutor,
ege hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande till ansvar, när
brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter beläggas; är den
svårare, läte hofrätten den brottslige der särskildt åtalas.

194 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege hofrätten, när
skäl dertill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen pröfvas,
förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet redan
följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

195 §.

Då i utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, deröfver klagan må föras,
skall kungörelse om utslaget införas i allmänna tidningar^.

Närmare föreskrifter i fråga om sådan kungörelse meddelas af
Konungen.

196 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kap. sägs, må ej öfverklagas.
Har i annat utsökningsmål hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet
visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 177 § tinnes
stadgadt för der afsedt beslut om återförvisning ega tillämpning.

öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af hofrätt meddelats,
må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans förlust,

Kongl. MNåd. Proposifion N:o 24.

skola till Nedre Justitierevisionen ingifvas före klockan tolf å trettionde
dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, der inom sagda tid laga
förfall visas, ny tid af Konungen utsattes. Klaganden åligger att vid besvären
foga öfverklagade utslaget jemte hofrättens protokoll, så ock öfriga
protokoll och utslag i målet, der de ej skola från hofrätten insändas; försummas
det och är ej det felande hos Konungen tillgängligt, då målet till
afgörande företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat. Hvad sålunda
för ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas till känna.

Aro besvär öfver hofrätts utslag anförda, skola från hofrätten infordras
derstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras
öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,
skall hvad i 185—191 §§ är för hofrätt stadgadt i tillämpliga delar gälla;
och skola, vid delgifning af besvär, jemväl de i hofrätten af klaganden
ingifna handlingar, öfver hvilka tillfälle ej lemnats vederparten att sig
yttra, honom delgifvas.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902; dock skola hittills
gällande bestämmelser lända till efterrättelse, der talan fullföljes mot utslag
eller beslut, som meddelats före nämnda dag, eller verkställighet sökes å
sådant utslag eller beslut.

Konpl. Majvts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

om beräknande af fatalietid i visst fall.

Härigenom förordnas som följer:

Infaller å söndag eller annan allmän helgedag tid, då åtgärd för
talans fullföljd eller bevarande i rättegångs- eller utsökningsmål eller i
ärende, hvarmed efter ansökning eller annorledes domstol tager befattning,
sist bör företagas, må den åtgärd företagas å nästa söckendag.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Förslag

till

Lag

om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.

Härigenom förordnas som följer:

Hvad i förordningen den 22 April 1881 om offentlighet vid underdomstolarne
samt i lagen den 29 Mars 1899 innefattande tillägg till
nämnda förordning finnes stadgadt i afseende å rättegång vid allmän
underrätt skall jemväl ega tillämpning, när i brottmål, hvarmed hofrätt
såsom första domstol tager befattning, förhör eger rum inför hofrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1902.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
å Stockholms slott den 30 September 1898

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson.

Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet följande inom Lagbyrån utarbetade lagförslag, nämligen
förslag till

l:o) Lag angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken;
2:o) Lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af Lagen
angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken;

3:o) Lag angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen;

Bill. till Riksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Häft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

4:o) Lag angående verkställighet i vissa fall af beslut, som ej
vunnit laga kraft; samt

5:o) Lag angående beräknande af fatalietid i visst fall.

Departementschefen yttrade härefter:

»Genom Nådigt bref den 20 December 1889 täcktes Eders Kongl.
Maj:t åt Nya Lagberedningen uppdraga att utarbeta förslag till lag
angående vilkoren för fullföljd af talan i Öfverrätt och hos Konungen,
hvilket förslag borde vara grundadt på den förutsättning, att gällande
organisation af öfverdomstolarne och förfarandet derstädes bibehölles
hufvudsakligen oförändrade. Till fullgörande af berörda uppdrag aflemnade
Beredningen den 31 December 1891 särskilda förslag till
lagar om fullföljd af talan mot allmän domstols utslag samt till vissa
andra, dermed sammanhängande författningar. Genom Nådiga remisser
den 10 Juni 1892 anbefaldes Rikets Hofrätter — med undantag
af Krigshofrätten — att, sedan vederbörande Häradshöfdingar och
Rådstufvurätter lemnats tillfälle att i ärendet sig yttra, afgifva underdånigt
utlåtande öfver de grunder, hvarpå ifrågavarande lagförslag
hvilade, hvarjemte från Justitiekanslersembetet och Konungens Befallningshafvande
infordrades yttranden rörande vissa delar af förslagen.

De sålunda anbefalda utlåtanden hafva numera inkommit; och
har derjemte i eu den 31 December 1895 dagtecknad skrift Sveriges
advokatsamfund afgifvit underdånigt yttrande rörande vissa af förslagens
bestämmelser.»

Efter att härpå hafva redogjort för det hufvudsakliga innehållet
af nämnda utlåtanden anförde Departementschefen vidare:

»I de motiv, som åtföljde Nya Lagberedningens år 1891 afgifna
förslag, hade Beredningen erinrat, att det för tvistemål föreslagna
förfarandet i afseende å särskild fullföljd af talan mot beslut i vissa
invändningsfrågor icke komme att fullständigt medföra dermed åsyftade
fördelar, förr än nu gällande bestämmelser angående invändningar
i rättegången blifvit omarbetade i den riktning, som angåfves
af Lagkomiténs och äldre Lagberedningens förslag samt Nya Lagberedningens
år 1884 afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning. Med anledning häraf blef genom Nådigt Bref den 31
December 1892 Nya Lagberedningen anbefaldt att utarbeta förslag

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 24.

Öl

till de ändringar i rättegångsordningen, som kunde finnas erforderliga
i syfte att det föreslagna förfarandet i fråga om fullföljd af talan i
invändningsfrågor måtte komma att så fullständigt som möjligt medföra
dermed afsedda fördelar; och afgaf i följd af detta uppdrag Beredningen
den 16 Mars 1893 förslag till Lag angående vissa invändningar
i rättegång vid allmän Underrätt så ock om sådan Rätts behörighet
i vissa fall.

Vid öfvervägande af de i förenämnda förslag berörda frågor har
jag funnit mig ej kunna tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att låta förslagen
i oförändradt skick undergå den vidare behandling, hvilken
för deras framläggande för Riksdagen erfordras. Väl lärer det under
den tid, som förflutit sedan förslagens tillkomst, hafva blifvit alltmera
uppenbart såväl att erforderlig enighet icke för närvarande står att
uppnå rörande den fullständiga ombildning af vårt rättegångsväsende,
som från flere håll eftersträfvats, som ock att i fråga om vissa delar
af processystemet krafvet på förbättrade lagbestämmelser icke lämpligen
kan skjutas å sido; och hvad särskildt beträffar den del af rättegångsordningen,
som angår talans fullföljande i högre Rätt, hafva de
yttranden, som afgifvits öfver 1891 års förslag, till fullo bekräftat,
att nu gällande bestämmelser allmänt anses vara i behof af en mer
eller mindre omfattande omarbetning. Men dessa yttranden torde
tillika hafva gifvit vid handen, att vissa af de i 1891 års förslag
upptagna nya grundsatser af mera genomgripande betydelse icke
kunna påräkna den allmännare anslutning, som för förslagens genomförande
är af nöden. Vid sådant förhållande har jag trott mig
böra, med tillgodogörande i möjligaste mån af det å de föregående
förslagen nedlagda arbete samt med ledning af de öfver förslagen afgifna
utlåtanden, egna ämnet en förnyad behandling; och har jag dervid kommit
till den uppfattning, att under nuvarande förhållanden någon rubbning
af sjelfva hufvudgrunderna för gällande lagstifning om talans
fullföljd i högre Rätt icke bör ifrågakomma, utan att den omarbetning
af nämnda lagstiftning, som tvifvelsutan är af nöden, bör afse allenast
att afhjelpa sådana bristfälligheter och oegentligheter, som icke stå
i nödvändigt samband med berörda hufvudprinciper, samt att åt hithörande
bestämmelser bereda ökad enkelhet och öfverskådlighet.
Skälen för min uppfattning rörande uppgiftens begränsning på sätt nu
är nämndt anhåller jag att i det följande få närmare utveckla.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

De särskilda slag af rättsmedel, som i vårt land kommit till användning,
hafva i allmänhet egt det gemensamt, att under högre
Rätts pröfning kunnat hänskjutas icke allenast sjelfva rättsfrågan utan
äfven frågan om hvad som finge anses vara i målet bevisadt, samt
att vid afgörande af detta senare spörsmål öfverdomstolen egt taga
hänsyn jemväl till bevisning, som först der blifvit åberopad. Den
enda nämnvärda afvikelsen från dessa grundsatser utgöres af det i
30 Kap. 11 § Rättegångsbalken stadgade men numera icke vidare
tillämpade förbudet för den, som hos Konungen fullföljer talan, att
der förebringa ny bevisning.

Den ståndpunkt gällande rätt i nyssberörda hänseenden intager
var i 1891 års förslag bibehållen, och någon anledning att nu frångå
densamma synes mig ej förefinnas. Såsom i motiven till nämnda
förslag framhålles, kan i ett land, der, såsom hos oss, ett ordnadt
sakförare stånd saknas, ej förväntas annat, än att utredningen och bevisningen
ofta nog i första instansen och stundom äfven i den andra
blifva behäftade med brister, på bvilka parterna först genom domstolens
utslag göras uppmärksamma; och det måste under sådana
omständigheter vara lagstiftaren angeläget att ej betaga parten möjligheten
att i högre Rätt afhjelpa dylika brister. Härom torde éj
heller råda synnerlig meningsskiljaktighet.

Beträffande åter anordnandet af de former, hvarunder talan må i
högre Rätt fullföljas, äro meningarne ganska delade. Gällande lagstiftning
känner, såsom bekant, två temligen olikartade former af fullföljd,
nämligen å ena sidan den, som under benämning af vad eller
revision skall i allmänhet iakttagas vid klagan öfver slutligt utslag i
tvistemål, och å andra sidan den, som erhållit namn af besvär och
företrädesvis i brottmål kommer till användning. Den förra af dessa
hufvu dformer, hvilken här för korthetens skull må benämnas vad, utmärkes
deraf, att den missnöjde parten har att hos den Rätt, som
dömt, anmäla sin afsigt att fullfölja talan, hvarefter utan särskild
kallelse motparten har att bevaka sin talan i öfverdomstolen. I mål,
hvari talan fullföljes genom besvär, erfordras deremot ej någon dy hk
anmälan, och klagandens motpart kan vid sådant förhållande ej förpligtas
att sjelfmant bevaka sin rätt, men i stället åligger det öfverdomstolen
att, i händelse den anser skäl för ändringssökandet föreligga,
tillse att klagoskriften delgifves den icke klagande parten och
denne erhåller tillfälle att afgifva yttrande i målet. Härtill kommer

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

den olikhet mellan ifrågavarande båda rättsmedel, att, under det vid
klagan i vademål part, som vill bevaka sin talan, bar att vid öfverdomstolen
inställa sig personligen eller genom laga ombud,_ sådant
icke erfordras i besvärsmål, i ty att i dylika mål parternas inlagor,
så framt de befinnas af dem egenhändigt underskrift^, komma under
pröfning, äfven om de ingifvits af någon, som saknar fullmakt.

Af nu nämnda tvenne former för talans fullföljd torde den förra
icke i och för sig gifva anledning till mera väsentliga anmärkningar.
De brister, hvilka onekligen i vissa hänseenden vidlåda de vädjade
målens behandling i öfverdomstolen, och hvilka särskild! framträda
deri, att parternas vid öfverdomstolen anlitade ombud ofta icke eg a
nödig kännedom om målet eller förmåga att på ett tillfredsställande
sätt utföra bufvudmannens talan, lära till största delen bero af djupare
liggande grunder än vadeförfarandets anordning och torde endast vid
en fullständig reform af rättegångsväsendet kunna undanrödjas. Någon
anledning att, såsom en och annan gång blifvit ifrågasatt, införa
väsentligen nya former för fullföljd af talan mot slutligt utslag i
tvistemål synes alltså ej föreligga, utan torde, på sätt jemväl i 1891
års förslag afses, endast i vissa mindre väsentliga punkter, hvilka
framdeles skola beröras, det nu tillämpade vadeförfarandet böra
undergå förändring.

Huruvida åter det nuvarande besvärsförfarandet bör i sina hufvuddrag
bibehållas, kan med större skäl ifrågasättas. Detta förfarande
är nämligen förenad! med flere afsevärda olägenheter. Till en början
må nämnas den af sjelfva sättet lör talans fullföljd härflytande svårigheten
för öfverdomstolen att, till afhjelpande af möjliga brister i målets
utredning, anordna muntlig förhandling. Äfven om den ej sällan
framträdande åsigten, att besvärsförfarandet ej under några omständigheter
medgifver förhandling inför öfverdomstolen, icke kan. godkännas,
inses dock lätt att, då det ej åligger parterna att vid inlagornas
ingifvande iakttaga inställelse, förhandling med parterna
ofta endast med stor omgång och svårighet kan åstadkommas. Vidare
må, hvad särskildt angår besvärsförfarandet i Hofrätt, erinras, att enligt
gällande bestämmelser det i allmänhet åligger enskild, å fri fot varande
klagande att, i händelse Hofrätten finner förklaring höra infordras,
sjelf ombesörja att besvärshandlingarne i hufvudskrift eller
bestyrkt afskrift tillställas hvarje part, som har att afgifva förklaring.
Denna skyldighet kan under vissa omständigheter, särskildt om den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

klagandes motparter äro flere och besvärshandlingarne vidlyftiga, visa
sig öfver höfvan betungande. Härtill kommer för det allmänna den
högst beaktansvärda olägenhet, som det i Hofrätterna brukliga förfarandet
medför derutinnan, att hvarje mål, deri förklaring infordras,
måste inför Hofrätten föredragas vid två särskilda tillfällen. I huru
hög grad denna dubbla föredragning inkräktar på Hofrätternas strängt
upptagna arbetstid, torde inses, om man betänker, att omkring halfva
antalet i Hofrätterna handlagda besvärsmål afgöras först efter förklarings
infordrande.

Nu anmärkta olägenheter af besvärsförfarandet framkalla osökt
tanken på införande af vadeförfarande äfven i sådana mål, deri talan
nu fullföljes genom besvär. Förslag i denna riktning hafva ock flera
gånger framstälts, senast af ett flertal ledamöter i Göta Hofrätt vid
afgifvande af utlåtande öfver Nya Lagberedningens förslag af år 1891.
En dylik förändring skulle utan tvifvel icke allenast vara egnad att
afhjelpa nyssnämnda olägenheter utan äfven medföra den beaktansvärda
fördelen att i hög grad förenkla lagstiftningen om rättsmedlen.
Vigten deraf, att denna lagstiftning göres lättfattlig och öfverskådlig,
har ofta och på goda grunder framhållits. Särskilt har såsom en
olägenhet af de nuvarande för tvistemål och brottmål olika bestämmelserna
om talans fullföljd erinrats om den i många fall framträdande
svårigheten att afgöra, hvilket rättsmedel bör komma till användning,
och om de för parterna menliga följder, som kunna uppstå
genom deras eller underdomstolens misstag i berörda hänseende.

Men huru tilltalande införandet af en enda, likartad form för
fullföljd af talan än kan synas vara, torde dock en reform i nyss
antydda riktning ej kunna med framgång genomföras. Till en början
må erinras om svårigheten, för att ej säga omöjligheten, att i sådana
brottmål, deri allmän åklagare för talan eller part hålles häktad, tilllämpa
ett på parternas inställelse inför öfverdomstolen grundadt förfarande.
Uppenbarligen måste för dessa mål mer eller mindre väsentliga
afvikelser från vadeproceduren stadgas; och redan härigenom
brytes i viss mån den eftersträfvade enkelheten i rättsmedelssystemet.
Men icke heller i alla andra slags mål och ärenden torde vadeförfarandet
kunna utan olägenhet tillämpas. För vissa mål af beskaffenhet
att kräfva särdeles skyndsam behandling, exempelvis vissa preliminäroch
incidenstvister i rättegångar, lämpar sig icke detta förfarande;
och ej heller kan det komma till användning i sådana domstolsären -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

den, der den, som påkallar någon Rättens åtgärd, ej har någon motpart.
Hvad angår fullföljd af talan i högsta instansen torde för öfrigt
den åsyftade likformigheten vara utesluten äfven af det skal, att den
för tvistemål stadgade skyldigheten att nedsätta s. k. revisionsskilling
för närvarande lika litet torde kunna för dessa mål afskaffas som, vid
klagan i brottmål, ett dylikt prestandum skäligen kan ifrågasättas.

Emot vadeförfarandets tillämpning i brottmål har vidare med fullt
skäl blifvit invända att detta förfarande icke kan under nuvarande
förhållanden anses egnadt att behörigen tillgodose den tilltalades intressen
utan leder till ett ytterligare försvagande af den mindre gynsamma
ställning, den tilltalade redan nu, i saknad af offentligt biträde
för försvaret, kan sägas enligt vår rättegångsordning intaga. En lagstiftning,
som ålade den vinnande parten i ett brottmål att sjelf
efterhöra, huruvida vad anmälts, och i sådant fall personligen eller
genom ombud inställa sig vid öfverdomstolen för att taga kännedom
om ändringssökandets innebörd, synes af de tilltalade kräfva större
sjelfverksamhet och förmåga att tillvarataga egna intressen än man
af personer i denna ställning kan i allmänhet vänta och skulle följ -ligen utan tvifvel leda derhän, att i mål, deri talan fullföljts af åklagare
eller målsegande, svaromål endast undantagsvis komme att afgifvas,
något som, särskildt då nya omständigheter eller bevis blifvit
af klaganden åberopade vid öfverdomstolen, måste anses ganska betänkligt.
Ett dylikt missförhållande skulle väl i någon mån kunna
afhjelpas derigenom att man åt öfverdomstolen medgåfve befogenhet
att i särskilda fall infordra svaromål eller föranstalta om muntligt
förhör, men uppenbarligen skulle dessa utvägar icke allenast medföra
tidsutdrägt och kostnader för parterna utan äfven, om de mera ofta
anlitades, för öfverdomstolarne föranleda eu tidsförlust, som, särskildt
hvad angår högsta instansen, kunde blifva särdeles afsevärd.

Nära beslägtadt med nyss omnämnda förslag att tillämpa vadeförfarandet
äfven i brottmål och andra mål, deri för närvarande talan
fullföljes genom besvär, är, i afseende å sättet för brottmålens fullföljande,
det af Nya Lagberedningen år 1891 afgifna förslaget.
Äfven enligt detta gäller i allmänhet att, å ena sidan, part, som
vill klaga, har att anmäla missnöje hos den Rätt, som dömt, å andra
sidan motparten är pligtig att efterhöra, huruvida missnöje anmälts.
och, der så skett, sjelfmant från öfverdomstolen uttaga
ett duplettexemplar af klagoskriften samt dit ingifva svaromål.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Afvikelserna från vadeförfarandet inskränka sig alltså dertill, att part,
som ej är i tillfälle att sjelf ingifva sin inlaga till öfverdomstolen,
icke ovilkorligen behöfver dertill anlita laga ombud. Mot det sålunda
föreslagna förfarandet torde samma hufvudanmärkning kunna riktas
som . mot det rena vadeförfarandet vid dess tillämpning å brottmål,
nämligen att alltför stora anspråk ställas på parternas sjelfverksamhet,
och att särskildt den tilltalades ställning i processen deidgenom betänkligt
försvagas. Helt visst skulle äfven nu ifrågavarande anordning
leda derhän, att svaromål af tilltalade personer i många fall ej
komme att i öfverinstanserna afgifvas- Härtill kommer, att det af Nya
Lagberedningen föreslagna förfarandet lika litet som vadeförfarandet
kan genomföras i alla slag af brottmål. Sålunda har Beredningen
funnit sig föranlåten ej mindre att för de fall, då svaromål i öfverinstansen
skall afgifvas af allmän åklagare eller häktad part, föreslå
vissa undantagsbestämmelser från de allmänna reglerna, än äfven att
för klagan i vissa incidensfrågor bibehålla det nuvarande besvärsförfarandet
samt i afseende å klagan af häktad part föreslå ett alldeles
särskildt förfarande grundadt på skriftvexling inför Konungens
Befallningshafvande. Olägenheterna af eu dylik mångfald af former
för fullföljd af talan kunna emellertid ej bestridas, och från denna
synpunkt hafva de af Nya Lagberedningen föreslagna bestämmelserna
blifvit föremål för tämligen enstämmiga anmärkningar i de af Hofrätterna
afgifna utlåtanden.

Ett annat försök till omgestaltande af besvärsförfarandet går ut
på att, med tillämpande af den från vadeförfarandet härrörande grundsatsen
om parts skyldighet att sjelfmant skaffa sig kännedom om
motpartens ändringssökande och afgifva svaromål, förlägga parternas
skriftvexling till den Underrätt, som i målet dömt. En dylik besvärsform
skulle enligt Nya Lagberedningens förslag af år 1891, liksom
enligt de äldre lagförslagen och 1884 års s. k. principbetänkande,
komma till användning vid klagan öfver beslut, hvarigenom en s. k.
processhindrande invändning blifvit af Underrätt ogillad; och för min
del har jag, såsom mitt vid 1891 års förslag fogade särskilda yttrande
utvisar, inom Nya Lagberedningen förordat ett liknande förfarande
vid klagan öfver Underrätts slutliga utslag i brottmål. Såsom
\ berörda yttrande framhålles torde, hvad brottmålen angår, det sålunda
föreslagna förfarandet framför det af Nya Lagberedningens fleste
ledamöter tillstyrkta ega det företräde, att klagandens motpart lättare

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

är i tillfälle att bevaka sin talan, i följd hvaraf svaromål kan antagas
mera sällan komma att uteblifva; och i andra hänseenden torde det
af mig framstälda förslaget medföra fördelar, hvilka ej på annan väg
stå att uppnå. Enär emellertid det ifrågasatta förfarandet icke lämpligen
kan komma till användning i alla de fall, då talan bör fullföljas
i annan ordning än efter vad, har jag, med hänsyn till de betänkligheter,
hvilka, såsom ofvan nämnts, inom Hofrätterna framstälts mot
nya fullföljdsformers införande vid sidan af de nu bestående, trott
mig ej böra för närvarande vidhålla berörda förslag.

Då således intet af de hittills framstälda förslagen att i stället
för det nuvarande besvärsförfarandet, införa andra former för talans
fullföljd kan anses fullt tillfredsställande, torde det böra tillses, huruvida
icke de mera framträdande olägenheterna af nämnda förfarande
kunna utan förändring af dess allmänna karakter undanrödjas eller
minskas. *

Hvad då till en början beträffar den nyss berörda svårigheten
för öfverdomstolen att till afhjelpande af brister i utredningen ingripa
i processen, lärer väl öfverdomstolen redan under nu gällande lagstiftning
ega att, der så pröfvas nödigt, anordna muntligt förhör äfven
i besvärsmål, och, der parterna icke förut i öfverinstansen tillstädeskommit,
föranstalta om deras inkallande. Ett uttryckligt stadgande
härom torde emellertid vara egnadt icke allenast att undanrödja hvarje
tvifvel om domstolens befogenhet i berörda hänseende utan ock att
medföra ett ökadt anlitande af ifrågavarande, för närvarande endast
sällan begagnade utväg; och härvid synes det lämpligen kunna lemnas
öfverdomstolen öppet att under vissa förhållanden, särskildt då
det för aflägset boende parter kan antagas medföra svårighet att
varda vid öfverdomstolen företrädda af lämpliga och om målet kunniga
ombud, förlägga förhandlingen till den Underrätt, hvarifrån målet
fullföljts.

De olägenheter, som det i Hofrätterna brukliga kommunikationssättet
medför för klagande parter, synas kunna i väsentlig grad förminskas,
derigenom att klaganden befrias från skyldighet att i sammanhang
med öfriga besvärshandlingar delgifva motparten Underrättens
protokoll i målet. Någon grundad invändning mot en dylik,
redan länge ifrågasatt förändring torde ej kunna göras. Lika litet
som en svarande i vädjadt mål synes en förklarandepart, vare sig
han haft skyldighet att utlösa Underrättens protokoll eller icke, ega

Bill. till Riksd. Prof.. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skäligt anspråk att genom klagandens försorg erhålla kännedom om
hvad vid Underrätten förekommit.

Kan delgifningen inskränkas på sätt nu är nämndt, torde det för
öfrigt ej kunna anses oskäligt om delgifningsbestyret äfven vid fullföljd
hos Konungen ålägges klaganden i stället för att såsom nu uppdragas
åt de administrativa myndigheterna. En dylik förändring
synes icke allenast ur likformighetens synpunkt vara tillrådlig utan
äfven tjena till att afhålla parter från förhastadt och opåkallad!,
ändringssökande.

Till undvikande af den i Hofrätterna förekommande dubbla föredragningen
af en del besvärsmål torde annan lämplig utväg ej stå
till buds än att afstå från den förberedande pröfning af besvären,
som nu föregår beslut om förklarings infordrande, och, med undantag
för vissa slags mål, låta kommunikation ega rum i hvarje fall, då
talan rätteligen fullföljts. Ett dylikt förfatande, hvilket redan länge
med fördel tillämpats i högsta instansen, medför visserligen något
dröjsmål med afgörandet af de mål, i hvilka ändringssökandet uppenbarligen
saknar fog, men denna olägenhet torde till en del kunna
afhjelpas genom vissa lätt genomförda ändringar i Hofrätternas arbetsordning
och synes i allt fall ringa i jemförelse med den betydande
tidsbesparing, som, till fromma för rättsskipningen i allmänhet, kan
på denna väg beredas Hofrätterna. Ej heller lärer såsom skäl mot
införandet af ett allmänt kommunikationsförfarande kunna med fog
åberopas, att ökad kostnad derigenom tillskyndas en del klagandeparter.
Detta gäller nämligen ej andra än dem, hvilkas ändringssökande
misslyckas; och att dessa få vidkännas de med kommunikationen
förenade utgifter samt ersätta kostnaden för förklarings afgifvande,
synes ej innebära någon obillighet men utgöra ett helsosamt och
välbehöfligt korrektiv mot obefogadt ändringssökande. Tillämpningen
af det nu ifrågasatta förfarandet torde emellertid böra, åtminstone tills
vidare, inskränkas till brottmål. Öfriga genom besvär fullföljda mål
äro nämligen ofta af beskaffenhet att kräfva den största möjliga
skyndsamhet i afgörandet; och för. dessa mål likasom för brottmål,
deri någon hålles häktad, lärer alltså det nu stadgade förfarandet böra
bibehållas.

Genom hvad i det föregående blifvit anfördt har jag angifvit de
allmänna grunderna för de nu anmälda förslagen, i hvad dessa röra
talans fullföljd; och dermed äro jemväl framhållna de vigtigaste olik -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

heter, som i sak föreligga mellan dessa förslag och de år 1891 afgifna.
Oaktadt denna skiljaktighet hafva de tidigare förslagen i
många hänseenden tjenat till ledning vid det nu utförda arbetet.
Detta gäller icke allenast i fråga om de speciella föreskrifterna angående
förfarandet vid talans fullföljd — särskild! de vigtiga frågorna
om prestanda vid ändringssökande samt besvärs- och inställelsetider
— utan ock om flere andra i förslagen berörda frågor såsom om rätt
till särskild klagan i vissa incidensfrågor, om underställning af mål
samt om verkställighet af dom utan hinder af ändringssökande.

I formelt hänseende föreligger emellertid mellan 1891 års förslag
och de nu anmälda förslagen den olikhet att, medan de förra gå ut
på att i särskilda från Rättegångsbalken fristående lagar sammanföra
de ifrågasatta nya bestämmelserna, de senare förslagen åsyfta att i
Rättegångsbalken införa de stadganden, som föreslås. Denna olikhet
har sin grund deri, att den nya lagstiftning, hvarom nu är fråga,
betydligt närmare än 1891 års förslag ansluter sig till gällande lag.
Det har naturligen ansetts mindre lämpligt, att ett arbete, som i
sjelfva verket endast är att betrakta såsom en revision af vissa delar
af Rättegångsbalken, föranleder dessa delars utbrytande ur sitt sammanhang.

I nära samband med de till lagstiftningen om rättsmedlen hörande
frågorna om fullföljd af talan mot beslut rörande invändningar
i rättegång stå de i Nya Lagberedningens förslag af den 16 Mars
1893 berörda frågorna om tiden för framställande af processhindrande
invändningar och om domstolarnes skyldighet attnoberoende
af invändning ingå i pröfning af Underrätts behörighet. Äfven sistnämnda
ämnen hafva nu ansetts böra komma under behandling; och
då de i nyssberörda förslag upptagna bestämmelser i allmänhet befunnits
lämpliga och väl förenliga med de regler, som i afseende å
invändningsfrågors fullföljd ansetts böra vinna tillämpning, hafva de
med vissa mindre väsentliga ändringar ingått i de nu föreliggande
förslagen.

Vid förslagens utarbetande har slutligen, närmast med föranledande
af framställning från en bland Rikets Hofrätter, kommit under
öfvervägande frågan om afskaffande af de i Öfverrätterna förekommande
skriftliga berättelserna. I underdånig skrifvelse den 8 Maj 1893
har Svea Hofrätt på anförda grunder hemställt, att under vissa angifna
förutsättningar Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vinnande af sådan ändring i gällande lag, att på sätt redan med
sjörätts- och vexelsaker, hyres- och utflyttningsmål i stad samt konkurs-
och boskilnadsmål egde rum, jemväl andra instämda och vädjade
saker finge i Hofrätt afgöras utan skriftliga berättelser. Öfver
denna framställning har Eders Kongl. Maj:t täckts infordra yttrande
från Göta Hofrätt samt Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Flertalet
ledamöter af dessa senare domstolar hafva visserligen funnit sig ej
kunna förorda bifall till framställningen; men, på sätt i annat sammanhang
skall närmare angifvas, torde öfvervägande skäl tala för
vidtagande af den ifrågasatta reformen. I öfverensstämmelse med
denna uppfattning afse förslagen upphäfvande af alla för närvarande
gällande föreskrifter om berättelsers utfärdande.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för vigtigare specialbestämmelser
i de anmälda förslagen; och torde jag dervid, med förbigående
af de på rent formella grunder beroende jemkningarne i 8 Kapitlet
Rättegångsbalken samt 27 § af 10 Kapitlet i samma balk, först böra
uppehålla mig vid de föreslagna bestämmelserna i 28—31 §§ af sistnämnda
kapitel.

Kap. Dessa äro till sitt väsentliga innehåll hemtade ur Nya Lagberedningens
förslag af år 1893; och tillåter jag mig att ur motiven till
nämnda förslag åberopa följande:

»Enligt gällande lag äro bestämmelserna om forum oeftergifliga
och skola förty af domstolarne beaktas, vare sig invändning
från parts sida göres eller icke. Häraf följer, att då i Öfverrätt
eller Högsta Domstolen utrönes, att Underrätten varit obehörig att
handlägga målet, af domstolarne förut meddelade beslut måste undanrödjas.
Då emellertid den ena Underrätten i allmänhet icke bör
antagas vara i mindre grad än den andra skickad att utreda och afdöma
en tvist, måste en lagstiftning, som framkallar en dylik åtgärd,
helst då denna icke af någondera parten påkallats, erkännas vara i
hög grad otillfredsställande; och olämpligheten af nu gällande bestämmelser
i detta ämne träder än skarpare i dagen i fall, såsom lätt
kan inträffa, kärandens rättsanspråk under tiden i följd af åkommen
preskription blifvit kraftlöst. Också har man i nyare processlagstiftningar
allmänneligen infört stadganden af innehåll, att då svaranden

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 24.

uraktlåter att inom viss tid göra invändning mot domstolens behörighet,
frågan härom, med undantag för vissa fall, der den eger mera
allmängiltig betydelse, icke vidare får vare sig af part eller inom
domstolarne väckas. Dispositionsrätten i fråga om forum, den s. k.
prorogatio fori, var äfven tillämpad i Lagkomité^ och äldre Lagberedningens
förslag och det så fullständigt, att, utom i vissa uppräknade
fall, det skulle stå parter fritt, att då skriftligt aftal uppgjordes,
dervid öfverenskomma, vid hvilken domstol en dem emellan
på grund af samma aftal uppkommande tvistefråga skulle anhängiggöras.
En dylik aftalsfrihet har Beredningen dock af praktiska skäl
funnit sig icke kunna tillstyrka. Det kan nemligen med fog befaras,
att den skulle leda till missbruk eller i allt fall förorsaka, att vissa
domstolar, särskilt i de större städerna, blefve _ öfver höfvan med
tvistemål betungade. Säkerligen skulle det nemligen blifva ganska
vanligt, att i synnerhet större bolag, såsom försäkringsbolag o. d.,
men äfven enskilde personer, hvilkas affärsverksamhet vore af sådan
beskaffenhet och utsträckning, att de kunde antagas skola emellanåt
blifva invecklade i rättegångar, till egen beqvämlighet i försäknngsbref,
kontrakt o. d. inryckte en bestämmelse, att, uppkommande tvister
skulle upptagas vid en viss domstol, i de flesta fall naturligen
bolagets eller affärsmannens forum domicilii. Af sådan anledning har
Beredningen ansett särskildt aftal om annat forum än det lagenliga
icke böra godkännas. Det syftemål, som man egentligen nu vill nå,
nemligen att förhindra onödig kassation, sedan målet biifvit vid domstol
handlagdt, vinnes tillräckligt genom ett stadgande att invändning
mot domstols behörighet skall för att vinna beaktande göras i rättegångens
början. Härigenom torde all fara för missbruk i ofvan antydda
hänseende vara förebyggd, då käranden icke på förhand kan,
äfven om han erhållit sin vederparts löfte, med säkerhet veta, huruvida
icke denne kommer att begagna sig af sin rätt att göra invändning
mot domstolens behörighet.»

1 öfverensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattning afsei
förslaget att, med upphäfvande af det i 10 Kap. 11 § Rättegångs
balken gifna stadgande rörande oeftergifligheten af lagens bestämmelser
om domstols behörighet, i allmänhet låta behörigheten bero deraf,
huruvida part inom viss tid — som i 16 Kap. angifves framställer
invändning derom; och lärer af förslagets bestämmelser följa icke
allenast att, der invändning uteblifver, domstolen, äfven om den eljest

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skulle vara obehörig, eger att handlägga och afgöra målet, utan ock att
i sådana fall, der parts rätt är beroende deraf, att hans talan inom
utsatt tid anhängiggöres vid viss af lagen angifven domstol —
såsom exempelvis enligt 24 § af Förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 Maj 1855 — förhållandet skall
bedömas så, som hade saken blifvit vid den i lag föreskrifna Rätten
anhängiggjord.

I åtskilliga fall äro emellertid antingen så vigtiga allmänna intressen
beroende deraf, att ett mål handlägges af behörig domstol
eller ock i öfrigt sådana särskilda omständigheter för handen, att
frågan om Underrättens behörighet ej lämpligen kan göras till föremal
för parternas förfogande, utan domstolen sjelf och i regel jemväl
öfverdomstolarna maste ega ovilkorlig rätt och pligt att pröfva nämnda
fråga. Detta är förhållandet, då antingen saken på grund af gällande
författningar ej tillhör domstols handläggning, eller den är af beskaffenhet
att höra upptagas vid domstol af annat slag eller annan grad
i _ instansordningen, . eller det i följd af målets särskilda natur är af
vigt, att det vid viss Underrätt handlägges. Bestämmelser i detta
ämne äro upptagna i 28 §; och må i fråga om dessa bestämmelser
allenast följande erinringar här göras.

Med afseende å de i 1 mom. sammanförda fall, hvilka ega det
gemensamt, att målet öfver hufvud ej tillhör allmän Underrätts upptagande,
märkes att uttrycket »särskild domstol» i förevarande sammanhang
uppenbarligen betecknar hvad man gemenligen benämner
specialdomstol, såsom Krigsrätt, Egodelningsrätt och Domkapitel. Vidare
må beträffande detta mom. erinras, att stadgandet om mål, som
skola af skiljemän pröfvas, afser allenast sådana tvister, som omedelbart
på grund af stadgande i lag eller särskild författning tillhöra
skiljemäns bedömande, men icke de fall, då skiljemannapröfning skall
på grund af skiljeaftal ega rum. Att det i sistnämnda fall bör ankomma
uteslutande på part att påkalla tillämpning af skiljeaftalet, lärer
vara uppenbart.

Såsom exempel på de i 2 mom. afsedda fall, att eu viss Underrätt
med uteslutande af alla andra är behörig att upptaga ett särskildt
slag af mål, må nämnas de mål, som enligt gällande bestämmelser
Stockholms Rådstufvurätt är ensam behörig att handlägga, såsom vissa
patenttvister, tvister om främmande varumärke och om upphäfvande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

af inskrifning i aktiebolagsregistret samt mål rörande förbrytelser af
vissa konsulära tjensteman.

Mom. 3 afser hufvudsakligen vexel- och sjörättsmål. Dessa mål
skulle alltså äfven framgent handläggas allenast vid stadsdomstol,
dock med rätt för parterna att förena sig om annan Rådstufvurätt än
den, som på grund af lagens föreskrift vore behörig.

Bland de i 4 mom. upptagna grupper af mål märkas först och
främst de tvister, som på ett eller annat sätt angå fast egendom. De
uttryck, som i förslaget användts för att beteckna denna grupp, äro hemtade
från 10 Kap. 14 § Rättegångsbalken. Dock har ordet »åverkan»,
hvilket enligt numera gängse språkbruk betecknar en straffbar handling,
uteslutits, hvaremot orden »inteckning eller annat dylikt» tillagts
för att dels uttryckligen angifva en af de mera vigtiga tvistefrågor,
som uti ifrågavarande hänseende kunna förekomma, och dels bestämdt
uttala, att stadgandet gäller äfven sådana, fast egendom rörande tvister,
som ej blifvit särskildt uppräknade.

Hvad slutligen angår 5 mom. torde det ligga i öppen dag, att
det i brottmål i allmänhet ej kan tillåtas parterna att hänvända sig
till annan domstol än den, som ur samhällets synpunkt anses vara
bäst egnad för sanningens utredning, eller enligt regeln den, inom
hvars domvärjo brottet timat; men för öfrigt lärer nödvändigheten af
att mål, i Indika allmän åklagare förer talan eller eger inskrida, i
allmänhet handläggas vid den domstol, som enligt lagens föreskrift
är behörig, följa redan deraf, att det ej kan tillåtas den ene åklagaren
att ingripa i den andres verksamhetsområde. I de undantagsfall åter,
då det uteslutande ankommer på målsegande att anhängiggöra ansvarstalan,
torde det ej vara förenadt med någon afsevärd betänklighet
att, såsom i förslaget afses, medgifva parterna rätt att bestämma forum.

För den händelse någon af de i 28 § gifna regler blifvit af
Underrätt förbisedd, lärer det i allmänhet böra åligga högre Rätt
att, om målet dit fullföljes, tillse, att det begångna felet rättas genom
undanrödjande af Underrättens åtgärder och beslut i målet. I afseende
å de i 5 mom. omförmälda brottmål har emellertid ett så strängt
upprätthållande af behörighetsreglerna ansetts ej behöfva ifrågakomma.
Såsom i motiven till 1893 års förslag erinras, bör, så vidt möjligt är,
förvisning till ny handläggning vid annan domstol undvikas i brottmål,
der en dylik åtgärd medför större olägenhet för svaranden än
fallet i allmänhet är i tvistemål. Vid sådant förhållande och då, på

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sätt jemväl i nyssnämnda motiv framhålles, ett förbiseende af Underrättens
obehörighet ej gerna kan tänkas i sådana fall, der undersökning
af lokala förhållanden verkligen är af nöden, torde någon befogad
invändning ej kunna riktas mot det i 29 § föreslagna förbudet
för högre Rätt att i mål, hvarom nu är fråga, sjelfmant ingå i pröfning
af Underrättens behörighet.

I likhet med reglerna om domstolarnes behörighet äro enligt
gällande lag bestämmelserna om domarejäf undantagna från parternas
förfogande. Oberoende af framställning från parts sida åligger det
icke allenast underdomstolen utan, i händelse målet fullföljes i högre
Rätt, äfven denna att tillse, huruvida jäf mot ledamot af underdomstolen
föreligger. Med hänsyn till de uppenbara olägenheter, som
blifva en följd deraf, att ett dylikt jäfsförhållande först i högre
Rätt yppas, har det emellertid länge varit ifrågasatt att inskränka
öfverinstansernas pröfningsrätt i berörda hänseende till de fall, då
part i högre Rätt fullföljt jäf, som han vid Underrätten framställt;
och någon betänklighet mot en förändring i denna riktning torde ej
föreligga. Det allmännas intresse i fråga om domarejäfvens iakttagande
lärer nämligen vara tillräckligt tillgodosedt genom den pröfning,
som i sådant afseende åligger Underrätten; och hvad angår
parterna, torde desse, om de vid Underrätten haft tillfälle att anmärka
jäfsförhållandet men underlåtit att göra sådan anmärkning, icke
ega befogadt anspråk att i öfverinstansen framställa jäfvet.

Hvad nu anförts ligger till grund för det föreslagna stadgandet
i andra stycket af 13 Kap. 5 § Rättegångsbalken, enligt hvilket såsom
allmän regel gäller, att högre Rätt ej eger att ex officio ingå i
undersökning af underrättsledamots ojäfvighet och part ej må omedelbart
i öfverinstansen påkalla sådan undersökning i annat fall, än
att han af en eller annan anledning saknat tillfälle att vid Underrätten
framställa jäfsanmärkning.

På liknande grund hvilar bestämmelsen i tredje stycket af samma
§, enligt hvilken högsta instansens skyldighet och befogenhet att
ingå i pröfning af frågor om jäf mot ledamöter i mellaninstansen inskränkes
till de fall, då yrkande derom af part framställes. Någon
begränsning af parts rätt att väcka dylik fråga har emellertid med
hänsyn till rättegångssättet i Hofrätterna ej kunnat föreslås.

Då part ej kan anses ega berättigad! anspråk att få sin sak behandlad
och bedömd af någon viss domare, synes rätt till klagan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

öfver beslut, hvarigenom eu domstol förklarat någon sin ledamot jäfvig,
ej böra ifrågakomma under annan förutsättning, än att detta
beslut för part föranleder särskild kostnad. Enligt gällande lag är
detta så till vida fallet, att på grund af stadgande i 13 Kap. 3 §
Rättegångsbalken de kostnader, som uppstå derigenom att i anseende
till jäf särskild ordförande i Underrätt måste förordnas, komma att
drabba endera parten. Detta stadgande kan emellertid ej anses fullt
billigt. Den omständigheten, att en domare af laga jäf är i ett visst
fall förhindrad att utöfva sin befattning, synes lika litet som andra
förhållanden, livilka föranleda förordnande af ställföreträdare, böra medföra
ökade rättegångsutgifter för parterna eller någon af dem, utan
torde den särskilda kostnad, som af berörda anledning kan ifrågakomma,
böra bestridas af staten eller vederbörande stadssamhälle.
I betraktande häraf och med hänsyn till den uppenbara fördelen af
att ett domstolsbeslut, hvarigenom ledamot af domstolen jäfvats, genast
vinner laga kraft, har i förslaget nyssberörda i 13 Kap. 3 §
upptagna stadgande uteslutits och i första stycket af 5 § införts förbud
mot klagan öfver beslut, hvarigenom Underrätt eller Hofrätt förklarat
någon ledamot af Rätten jäfvig.

Den föreslagna ändringen i 14 Kap. 6 § Rättegångsbalken, hvilken
nära sammanhänger med de nya bestämmelser förslaget innehåller
angående förfarandet i öfverinstanserna, skall vid 26 Kap. närmare
omnämnas.

Enligt gällande lydelse af 15 Kap. 7 § Rättegångsbalken eger
rättegångsombud utan särskildt bemyndigande förvara hufvudmannens
talan genom erläggande af vad. De skäl, som ligga till grund för
detta stadgande, lära i lika hög grad tala för inrymmande af befogenhet
åt ombudet att i andra fall, der en missnöjesanmälan utgör vilkor
för talans fullföljd, med laga verkan göra sådan anmälan. Särskildt
synes det vara af vigt att ombudets behörighet att till Hofrätt ingifva
anmälan om tillämnadt revisionssökande varder i lag uttryckligen
fastslagen. I enlighet härmed föreslås någon jemkning i förevarande §.

Vid den omarbetning 16 Kap. Rättegångsbalken ansetts böra undergå
har i främsta rummet kommit under öfvervägande den vigtiga
frågan, huruvida och i hvad mån vissa invändningar böra ega processhindrande
inverkan, d. v. s. kunna omedelbart fullföljas i högre Rätt
med den påföljd, att rättegången i underdomstolen måste afbryta» i
afbidan på öfverinstansens utlåtande.

Bill. till Riksd. Prut. 1901. / Sami. I Afd. 20 Häft.

14 Kap.
6 §■

15 Kap.

7 §■

16 Kap.

Konffl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Enligt, gällande lag äro som bekant dylika processhindrande invändningar
helt och hållet främmande för brottmålsprocessen, der
talan i invändningsfrågor ej under några omständigheter får fullföljas
annorledes än i sammanhang med hufvudsaken. Enahanda förhållande
gäller beträffande tvistemål, som skola bedömas enligt Sjölagen,
och äfven i konkursmål torde samma regel, ehuru ej med full tydlighet
i Konkurslagen uttalad, ega tillämpning. Hvad åter angår
öfriga tvistemål erkänner gällande lag två invändningar såsom processhindrande
nämligen dels den, att saken ej tillhör den domstol, der
den anhängiggjorts, och dels den, som afser flere parters inkallande.

I afseende å brottmålen har tillräcklig anledning ej ansetts föreligga
att frångå den ståndpunkt, som i förevarande fråga intages af
gällande rätt och jemväl bibehållits i 1891 års förslag. Öfvervägande
skäl — framfor allt vigten af dessa måls skyndsamma handläggning
— synas tala mot tillåtande af särskild klagan med deraf
följande uppskof med den slutliga pröfningen.

Beträffande tvistemålsprocessen har någon tvekan ej rådt derom,
att invändningen om flere parters inkallande bör, såsom ock i samtliga
föregående lagförslag hemstälts, upphöra att vara processhindrande.
Något praktiskt behof af den nu gällande regelns bibehållande
lärer ej förefinnas, hvaremot densamma, på sätt af Lagkomitén
och Nya Lagberedningen närmare framhållits, lätt kan missbrukas i
syfte att förhala målets afgörande.

Invändningen om underdomstolens behörighet har deremot ansetts
böra, så vidt angår tvistemål, i hufvudsak bibehålla sin processhindrande
verkan. De olägenheter, som uppstå deraf, att denna ofta
förekommande invändning i Ofverrätten bifalles först sedan målet blifva
vid Underrätten afgjordt, äro så väsentliga, att det ej kan ifrågasättas
att, utom i vissa undantagsfall, hänföra ifrågavarande invändning
till dem, som först i sammanhang med hufvudsaken få fullföljas.
Dock har, på sätt framdeles skall närmare omnämnas, invändningens
verkan till processens uppehållande ansetts kunna utan olägenhet inskränkas
så till vida, att dess fullföljd i högre Rätt ej utgör ovilkorligt,
hinder för målets fortsatta handläggning utan allenast för dess
afgörande.

I öfverensstämmelse med alla de tidigare förslagen har derjemte
med invändning angående underdomstolens behörighet likstälts parts
jäf mot ledamot i Underrätten.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

Den processhindrande egenskap, som enligt förslaget tillkommer
nyss berörda båda invändningar, har emellertid gjorts beroende deraf,
att de göras i ett visst tidigare skede af rättegången. Af de föreslagna
ändringarne i 10 Kap. följer, att i afseende å invändning om
domstolens behörighet en viss tid måste bestämmas, inom hvilken
invändningen, för att kunna af domstolen beaktas, måste framställas;
och något skäl föreligger uppenbarligen icke att låta processen afbrytas
på grund af en invändning, hvilken måste afvisas såsom för
sent framstäld. Skulle invändningen afse en obehörighetsgrund, som
det åligger domstolen att af egen drift beakta eller ett jäfsförhållande,
kan den väl ej under några omständigheter afvisas såsom för sent
framstäld; men till förebyggande deraf, att invändningar af ifrågavarande
slag innehållas till senare stadier af processen — ett missbruk,
som ej lämpligen kan stäfjas genom kriminella påföljder — har det
ansetts nödigt att äfven i nyssnämnda fall låta rätten till särskild fullföljd
af invändningsfrågan bero deraf, att invändningen gjorts i rättegångens
början.

I afseende å tiden för framställande af jäf mot underrättsledamot
gifvas bestämmelser i den föreslagna 1 § af 16 Kap. Betydelsen al
dessa bestämmelser ligger uteslutande deri, att ett efter den stadgade
tiden framstäldt jäf ej föranleder afbrott i processen, hvaraf följer, att
någon tillämpning af förevarande § ej kan ifrågakomma i brottmål.
Beträffande grunderna för ifrågavarande tidsbestämmelser,, hvilka väsentligen
öfverensstämma med motsvarande stadganden i Nya Lagberedningens
förslag af år 1893, må för öfrigt hänvisas till hvad de
vid nämnda förslag fogade motiv i frågan innehålla. Efter att hafva
erinrat derom, att enligt flere tidigare förslag jäf mot domar i allmänhet
skolat framställas innan den part, som vill jäfva, gjort .någon
invändning eller yttrat sig i hufvudsaken, anför Nya Lagberedningen:

»Utan tvifvel måste det erkännas vara principielt riktigt, att jäf
mot domare är det, som först af allt bör underställas Rättens pröfning
och således föregå t. ex. invändning mot domstolens behörighet,
då denna fråga, lika litet som någon annan, bör af jäfvig domare
tagas under behandling. Om utförandet af rättegångar alltid vore
anförtrodt åt rättskunniga personer, skulle Beredningen derför icke
hafva tvekat att ansluta sig till den i de äldre lagförslagen och principbetänkandet
uttalade uppfattningen. Men då det hos oss står en hvar

16 Kap.
1 §■

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

fritt, att sjelf föra sin talan — eu rätt, hvilken, som bekant, i mycket
stor^ utsträckning begagnas — kan Beredningen icke anse det vara
tillrådligt att införa en så sträng bestämmelse, hvilken lätteligen kunde
leda till förfång för en i lagens former mindre hemmastadd part.
Och den olägenhet, som kan uppstå deraf, att tilläfventyrs en eller
annan gång någon handläggning af målet eger rum innan jäfvet mot
domaren framställes, bör ej kunna blifva af nämnvärd ''betydelse,
derest, såsom Beredningen föreslagit, parts rätt att göra jäfvet begränsas
till den första rättegångsdag, då tillfälle dertill erbjuder sig
för honom.»

»Då en part ej på förhand kan med full visshet veta, af hvilken
domare hans mål kommer att handläggas, och det således ej är möjligt
för honom att, förr än han träder fram för domaren, afgöra om han
framställa, synes sjelfva sakförhållandet medföra, att parts
jäfsrätt måste stå honom öppen till det första rättegångstillfälle, då
han kommer tillstädes. Att i de fall, då den omständighet, hvarå
jäfvet grundas, efteråt tillkommit eller blifvit bekant för parten, denne
måste ega rätt att senare framställa jäfvet, ligger i öppen dag. Men
i denna händelse bör det åligga parten, svarande såväl som kärande,
att anmärka förhållandet så fort sig göra låter, det vill säga vid första
rättegångstillfälle sedan han derom erhöll kännedom, utan att parts
förfallolösa utevaro vid detta tillfälle må innebära någon ursäkt för
honom.»

16 Kf P De i 2 § upptagna stadgande^ om tiden för framställande af in 8-

vändning om underdomstols behörighet hvila på den uppfattning, att
det i allmänhet icke kan vara förenadt. med någon svårighet för svaranden
att redan från början bedöma, huruvida den domstol, till hvilken
han blifvit instämd, är så otjenlig för handläggningen, att han har
skäl att förneka densammas behörighet att upptaga målet. Af skäl,
som framgå af det vid 1 § anförda, torde det emellertid innebära eu
onödig stränghet att, såsom i de flesta tidigare förslag, uppställa den
ovilkorliga fordran, att invändningen skall göras innan svaranden inlåter
sig i hufvudsakligt yttrande, utan synes det vara tillfyllest att
föreskrifva, att invändningen skall framställas vid första tillfälle, då
svaranden tillstädeskommer.

Beträffande de i 3 och 4 §§ föreslagna bestämmelser må i detta
4 sammanhang följande erinringar göras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Invändningen om domstolens behörighet är enligt förslaget processhindrande,
ehvad den — såsom gällande bestämmelse i 16 Kap. 1 §
synes afse — går ut på, att målet tillhör annan domstol, eller innebär,
att målet öfverhufvud ej skall af domstol upptagas. Giltigt skäl att i
förevarande hänseende skilja mellan dessa båda fall synes ej föreligga.

Såsom vilkor för rätten att i högre instans särskildt fullfölja eu
af Underrätten ogillad invändning af processhindrande natur uppställer
förslaget i likhet med gällande lag en hos Underrätten gjord anmälan
om missnöje med dess beslut. Enligt gällande bestämmelser har eu
dylik anmälan till omedelbar följd, att målet måste förklaras hvilande
i afbidan på utgången af de särskilda besvär den missnöjde eger anföra.
Olägenheterna af eu dylik regel ligga emellertid i öppen dag
och hafva länge gjort sig känbara. En svarande, som astundar att
förhala målets afgörande, kan genom framställande af en än så obefogad
invändning vinna detta syftemål utan att derigenom utsätta sig
för annan påföljd än det i 16 Kap. 5 § Rättegångsbalken stadgade
bötesstraff, en påföljd, som, med hänsyn till svårigheten att ådagalägga
svarandens uppsåt med invändningen, högst sällan kan tillämpas.
Till förebyggande af dylika missbruk synes annan lämplig utväg ej
stå till buds än den i principbetänkandet och 1891 års förslag förordade
att under vissa omständigheter låta målets behandling vid
Underrätten fortgå, oberoende deraf att missnöje anmälts och i högre
Rätt fullföljts.

På denna uppfattning hvila de föreslagna bestämmelserna i 4 §.
Enligt dessa har eu missnöjesanmälan icke under några förhållanden
till omedelbar följd att rättegången afbrytes, utan Underrätten bär i
hvarje fall att, sedan den ogillat en invändning af beskaffenhet, som
här afses, åt målet egna den vidare behandling, som för dagen kan
ifrågakomma. Skulle målet dervid komma i det skick, att deri kan
meddelas slutligt utslag eller edgångsbeslut af beskaffenhet att kunna
särskildt öfverklagas, eger Rätten jemväl att, der sådant under dagen
medhinnes, företaga målet till afgörande, och i dylikt fall eger, såsom
af 3 och 7 §§ framgår, någon rätt till särskild klagan i invändningsfrågan
ej rum, utan denna måste i högre instans åtfölja hufvudmålet.

För den händelse åter, att utslag af nyss angifna beskaffenhet
icke kan meddelas samma dag beslutet i invändningsfrågan gifvits,
har det gjorts beroende af motparten till den, som framstält invändningen,
huruvida ytterligare handläggning af målet skall ifrågakomma

Kong}.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

innan invändningsfrågan blifvit i högre Rätt behandlad. Framställer
denne part yrkande om fortsatt handläggning, kommer sådan att ega
rum; i motsatt fall förklaras målet hyllande i afbidan på invändningsfrågans
utgång.

Något afgörande af målet bör emellertid, så länge invändningsfrågan
är sväfvande, icke under några omständigheter få ega rum
senare än den dag då invändningen blifvit af Underrätten ogillad.
Eu motsatt regel skulle uppenbarligen vara oförenlig med rättssäkerhetens
kraf, så till vida som den kunde föranleda — förutom andra
oegentligheter — att ett icke öfverklagadt utslag förlorade sin kraft
och verkan, derigenom att Öfverrätten godkände den genom särskilda
besvär fullföljda invändningen.

lf> Kap. För framställande af invändning angående stämnings giltighet
uppställer förslaget i 5 § af 16 Kap. en viss preklusionstid. Ett dylikt
stadgande motsvaras visserligen icke af någon uttrycklig bestämmelse
i 1734 års lag men kan likväl ej anses främmande för nu gällande
rätt. Sedan lång tid tillbaka har man nämligen i lagskipningen antagit,
att invändning angående stämningen för att komma under beaktande
måste göras innan svaranden inlåter sig i sakligt genmäle.
Denna i och för sig utan tvifvel riktiga grundsats har emellertid nu,
af hänsyn till mindre formkunniga parter, ansetts böra så till vida
jemkas, att invändningen afvisas blott i det fall, att den ej blifvit
framstäld vid första rättegångstillfälle, då svaranden inställer sig vid
Underrätten. Skulle svaranden öfverhufvud ej tillstädeskomma vid
underdomstolen, har det funnits böra, ehvad uteblifvandet föranledts
af laga förfall eller ej, stå honom öppet att i Hofrätten framställa
ifrågavarande invändning och har för sådant fall ansetts kunna lämpligen
stadgas, att invändningen bör göras första gången svaranden
yttrar sig i Hofrätten.

s—uflti Förutom beslut rörande processhindrande invändningar äro enligt
förslaget äfven vissa andra af underdomstol under rättegången meddelade
beslut föremål för särskild klagan. Dessa äro till största delen
angifna i 8, 9 och 10 §§ af 16 Kap. Någon fullt uttömmande
uppräkning af de fall, i hvilka sjelfständig klagan kan ifrågakomma,
har emellertid icke lämpligen kunnat gifvas i nämnda §§, utan hänvisar
förslaget jemväl till de bestämmelser om särskild fullföljd, hvilka
i andra delar af lagstiftningen förekomma eller kunna genomföras, i
afseende hvarå må såsom exempel anföras 2 och 14 §§ i Förord -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
den 14 April 1866 samt vissa stadganden i Lagen om boskilnad.

Den i 8 § föreslagna bestämmelsen om särskild klagan öfver
beslut angående värjemålsed är till sitt innehåll öfverensstämmande
med allmänt gängse tillämpning af gällande lag och föranleder här
ej någon erinran.

Bland de i 9 § angifna beslut märkas först de, hvilka beröra
någon, som ej är part i saken men i en eller annan egenskap —
såsom fullmägtig, vittne, sakkunnig eller dylikt — deri uppträder.
Behofvet af bestämmelser om sjelfständig klagorätt i afseende å dylika
beslut har länge varit erkändt, och sådana bestämmelser äro jemväl
upptagna i samtliga äldre förslag.

Föremål för särskild klagan äro enligt 9 § vidare sådana under
rättegången meddelade beslut, som angå parts fällande till ansvar
för processuella förseelser. Med afseende å dessa besluts i allmänhet
fristående natur och för vissa fall vigten af snar verkställighet synes
en dylik regel af omständigheterna påkallad.

I afseende å beslut, hvarigenom Underrätt beviljat qvarstad, skingringsförbud
eller annan dylik åtgärd, måste, såsom lätt inses, parts rätt
till klagan blifva utan all betydelse, om klagan ej får föras omedelbart
efter beslutets meddelande. Med hänsyn härtill och i betraktande
af de djupt ingripande verkningar dylika beslut kunna för part
medföra, har rätt till särskild klagan ansetts äfven här böra ega rum.

Underrätts beslut om parts häktande eller qvarhållande i häkte
är enligt gällande lag föremål för särskild klagan. Någon rubbning
i denna grundsats kan uppenbarligen ej ifrågakomma, och hafva
nämnda beslut alltså blifvit i 9 § upptagna, hvarjemte i öfverensstämmelse
med 1891 års förslag med dem likstälts Underrätts förordnande
om parts hemtande till Rätten.

I fråga om det i 10 § föreslagna stadgande angående rätt till
särskild klagan öfver uppskofsbeslut hänvisas till hvad i principbetänkandet
blifvit i detta afseende anfördt.:

»Nu gällande lag medgifver, såsom bekant, rätt till särskild klagan
öfver beslut under rättegången i den händelse, att beslutet innefattar
bifall till begäran om uppskof i saken och andra parten tilltror sig
kunna visa, att saken dermed allenast onödigt uppehälles. Ehuru det
visserligen ganska ofta inträffat, att eu dylik klagan öfver onödigt uppskof
ej leder till åsyftadt ändamål, enär, innan samma klagan hinner

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

16 Kap.
11 §■

16 Kap.
12 §.

22 Kap.

23 och 24
Kap.

25—2 7 Kap.

komma under pröfning hos Öfverrätten, målet kan vara i Underrätten
afdömdt eller den tidpunkt, till hvilken målet blifvit uppskjutet, eljest
redan kan vara förbi, har Beredningen likväl ansett rättigheten till särskild
klagan öfver onödigt uppskof icke vara alldeles värdelös. Äfven
om den stundom förfelar sin uppgift, kan dock redan möjligheten
deraf, att part drager Underrättens till uppskof föranledande åtgärder
under Öfverrätts skärskådande, antagligen i någon mån medverka
dertill, att Underrätten iakttager större varsamhet vid meddelandet
af dylika åtgärder. Nämnda rättighet har följaktligen i förslaget
bibehållits.»

I 11 § gifves bestämmelse om tiden för framställande af invändning
angående stämnings giltighet i mål, som anhängig] orts
omedelbart i Hofrätt. Med hänsyn till rättegångssättet i Hofrätterna
har en emot stadgandet i 5 § fullt svarande regel ej kunnat här
uppställas, hvaremot för ifrågavarande mål ansetts kunna utan olägenhet
stadgas, att invändningen bör framställas innan parten inlåter sig
i svaromål.

I afseende å de i första punkten af 12 § gifna föreskrifter om
fullföljd af talan mot beslut, som af Hofrätt meddelats under rättegången
derstädes, hänvisas till hvad som blifvit anfördt angående
motsvarande stadganden i 8 och 9 §§.

Särskild fullföljd af invändningsfrågor, som i Hofrätt uppstått,
har, med hänsyn till Hofrätternas sammansättning och förfarandet
derstädes, ansetts ej behöfva eller böra ifrågakomma; och af enahanda
hänsyn har klagan öfver uppskofsbeslut, som Hofrätt i der anhängig!
mål meddelat, ej blifvit medgifven.

Det föreslagna upplifvande! af 22 Kap. står i sammanhang med
vissa ifrågasatta förändringar i vadeproceduren och skall i samband
med dessa beröras.

Ändringen i 23 Kap. 5 § torde, såsom afseende endast redaktionen
samt helt och hållet föranledd af förändringarne i förfarandet
vid Iiofrätten, här kunna förbigås. I slutet af 24 Kap. 11 § har en
jemkning vidtagits för att bringa detta lagrum i öfverensstämmelse
med det sätt, hvarpå stadgandet städse blifvit i praxis uppfattad!.

Rättegångsbalkens 25—27 Kapitel, hvilka behandla frågorna om
fullföljd af talan mot Underrätts utslag och rättegångsförfarandet i
Hofrätt, hafva undergått en genomgripande omarbetning, dervid hithörande
bestämmelser blifvit sålunda fördelade mellan de särskilda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

kapitlen, att 25 Kap. handlar om sättet för fullföljd af talan i olika
fall samt om förutsättning-arne för underställning, 26 Kap. om förfarandet
i vademål och till Hofrätt instämda tvistemål, samt 27 Kap.
om förfarandet i andra mål, som i Hofrätt förekomma.

I fråga om fullföljd af talan mot Underrätts slutliga utslag äro,
såsom redan nämnts, de nu förekommande båda formerna, vad och
besvär, i förslaget bibehållna. I hvilka fall det ena eller det andra
af dessa rättsmedel bör komma till användning, angifves i de föreslagna
1—4 §§ af 25 Kap.

Hvad beträffar tvistemål innehåller 25 Kap. Rättegångsbalken i sin
nu gällande lydelse allenast ett allmänt stadgande om fullföljd efter
vad, hvaremot de särskilda undantagsbestämmelser, enligt hvilka i ett
eller annat fall klagan skall föras genom besvär, förekomma spridda i
fristående lagar och författningar. Förslaget afser åter att, med upphäfvande
af nyssnämnda stadganden, i 25 Kap. intaga uttömmande
bestämmelser i förevarande ämne. Jemlikt. 1 och 2 §§ gäller såsom
hufvudregel, att talan fullföljes efter vad, sä vida målet är af beskaffenhet
att böra anhängiggöras genom stämning, men genom besvär
i annan händelse. Från denna regel göres emellertid i två hänseenden
undantag. Dels skall nämligen enligt andra stycket af 1 § vadefullföljd
ega rum äfven i en del mål, deri stämning ej tarfvas, såsom
vissa konkurs-, boskilnads- och vattenrättsmål; dels gäller enligt 3 §,
att, om utslaget innefattar godkännande af en invändning angående
domstolens behörighet eller stämningen i målet, klagan i hvarje fall
skall föras genom besvär.

De sålunda föreslagna bestämmelserna ansluta sig i sakligt hänseende
temligen nära till gällande rätt, men torde i afseende å enkelhet
och öfverskådlighet ega afgjordt företräde framför nu gällande
stadganden.

För närvarande utgöras de tvistemål, i hvilka klagan öfver slutligt
utslag föres genom besvär, af vissa förnityndare-, konkurs- och
synemål samt tvister angående landtmätares och vissa andra tjenstemäns
arvode för verkstälda förrättningar. De flesta af dessa mål äro
af den natur, att lagens i 11 Kap. Rättegångsbalken gifna stadganden
om stämning ej å dem ega tillämpning, och komma alltså jemväl enligt
förslaget att fullföljas genom besvär. Endast i afseende å arvodestvist
af nyss angifna slag — för så vidt densamma är af rent civil natur
och ej sammanhänger med fråga Om tjenstefel — äfvensom i fråga
Bill. till Riksd. Prut. IDOL 1 Sand. 1 Afd. ''20 Haft. 10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

om klander af syn å kronoegendomar skulle eu förändring komma att
inträda, i det, dessa mål: skulle fullföljas i den för tvistemål i allmänhet
stadgade ordning.

De i 1 § 2 mom. gifna bestämmelser om fullföljd efter vad i
vissa utan stämning anhängiggjorda mål torde jemväl i hufvudsak
öfverensstämma med gällande lag.

Ätt konkursmål, som angå betalnings- eller förmånsrätt, undanskiftande,
ackord eller klander af utdelningsförslag, höra i vadeväg fullföljas,
lärer för närvarande lika litet vara föremål för tvekan, som det
numera, efter den genom Lagen den 14 Juni 1888 vidtagna förändring
i 144 § Konkurslagen, torde råda olika meningar derom, att
öfriga utan stämning väckta konkursfrågor skola fullföljas genom
besvär.

De i 1 § 2 mom. afsedda vattenrättsmål äro sådana som jemlikt
10 § i Förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
anbängiggöras genom anmälan bos domaren. Äfven dessa fullföljas
för närvarande genom vad, och någon anledning till rubbning i detta
förhållande har ej förelegat.

I afseende å stadgandena i 1 och 2 §§ må, utöfver hvad nu blifva
anfördt, följande erinringar göras.

Expropriationsförordningens föreskrifter om talans fullföljd genom
besvär i expropriationsmål — hvilka föreskrifter enligt den föreslagna
promulgationsförfattningen skulle lemnas i sak oförändrade — lära ej
kunna anses innebära något undantag från de i 1 § gifna bestämmelser,
då den klagan, som här afses, i sjelfva verket ej gäller något slutligt
utslag utan allenast förberedande beslut eller åtgärder. Skulle i
någon fråga, deri domstolen undantagsvis eger meddela slutligt yttrande

— såsom beträffande ersättning till ledamot af expropriationsnämnden

— klagan ifrågakomma, eger stadgandet i 1 § tillämpning.

Ett verkligt undantag från nu förevarande stadgande bilda deremot
de sjörättsmål, som jemlikt 330 § Sjölagen skola fullföljas genom besvär
från Underrätt till Konungen. Jemlikt 12 § i den föreslagna promulgationslagen
skall nemligen sistnämnda lagrum fortfarande ega giltighet.

Såsom af dess lydelse framgår, är 2 § afsedd att gälla, förutom
deri angifna tvistemål, jemväl alla sådana ärenden, som, vid sidan af
de verkliga rättegångsmålen, kunna på ett eller annat sätt komma
under behandling af underdomstol, således icke allenast hvad som i
allmänhet plägar sammanfattas under benämningen ansökningsärenden

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

utan ock sådana frågor, som domstolen af egen drift upptager till
behandling. Att något annat rättsmedel än besvär här ej kan ifrågakomma,
är uppenbart. Ett uttryckligt stadgande härom har emellertid
ansetts böra i Rättegångsbalken inflyta, och derigenom förfalla de
särskilda föreskrifter, som för närvarande gälla rörande klagan i vissa
slag af ansökningsärenden.

Beträffande den i 3 § upptagna föreskrift, att klagan öfver utslag,
hvarigenom domstolen förklarat sig obehörig eller stämningen ogill,
skall föras genom besvär, må hänvisas till hvad Nya Lagberedningen år
1891 anfört till stöd för ett liknande stadgande, nemligen att, då sådant
utslag, som här afses, kan meddelas utan att svaranden kommit tillstädes,
man icke rimligen kan af honom fordra, att han skall hos Rätten
eller domaren söka besked, huruvida vad blifvit af käranden anmäldt.

Vid 4 §, som innefattar regeln om brottmåls fullföljande genom
besvär, må erinras, att denna §, lika litet som förslaget öfverhufvud,
berör eller kan beröra frågan om hvilka mål, som äro. att till brottmål
hänföra. Förevarande stadgande är alltså icke egnadt att vare
sig rubba eller fastslå den hittills allmänna praxis, enligt hvilken
vissa mål, såsom frågor om skilnad i äktenskap och om uppfostringsbidrag
till oäkta barn, betraktas såsom brottmål och handläggas under
straffprocessens former.

Af de i 16 Kap. gifna bestämmelser framgår, i hvilka fall underdomstols
under rättegången meddelade beslut äro föremål för särskild
klagan. Föreskrifterna angående sättet för dylik klagan hafva åter
ansetts böra inflyta i 25 Kap. och äro der upptagna i 5 §. Att i
dylika fall, der behofvet af skyndsam handläggning starkt framträder
och den fullföljda frågan i allmänhet är af föga invecklad beskaffenhet,
besvärsförfarandet bör komma till användning, torde ej kunna
blifva föremål för tvekan och är i förslaget jemväl antaget såsom
regel. Undantag härifrån bilda allenast beslut rörande värjemålsed,
hvilka enligt förslaget likasom enligt nu rådande praxis skola öfverklagas
i samma ordning som är stadgad för fullföljd af talan mot det
slutliga utslaget i målet.

Ej sällan inträffar, att en under rättegång uppkommen fråga af
fristående natur afgöres först genom domstolens slutliga utslag. Beträffande
klagan öfver underdomstols sålunda meddelade yttrande
gifvas i slutet af 5 § föreskrifter, innefattande i viss mån undantag
från de i föregående §§ uppstäda grundsatser rörande fullföljd af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

talan mot slutligt utslag. För den händelse, att den genom utslaget
a%Joraa särskilda frågan angår någon utom rättegången stående person,
såsom vittne eller ombud, har beslutets yttre sammanhang med det
s utliga yttrandet i sjelfva målet ansetts ej böra eg a inflytande på
sättet för dess Överklagande utan skall enligt förslaget talan fullföljas
i samma ordning, som om frag-an under rättegången afgjorts, d. v. s.
genom besvär. I öfriga fall har deremot af processuella lämplighetshänsyn
den särskilda frågan ansetts böra åtfölja hufvudsaken, der den
missnöjde jemväl deri för klagan, hvaremot i'' annan händelse klagan

35 Ka Jemv^ 1. aessa fall skall föras genom besvär.

6 §aP c.. gällande lag skall, då någon samtidigt ställes under tilltal

tor nere under olika domstolars domvärjo begångna förbrytelser, hvarje
Rätt pröfva, huruvida den tilltalade är saker till hvad der lägges
honom till last, men den domstol, der ransakning sist eger rum, bestämma
straffet för alla de förbrytelser, till hvilka han befunnits
skyldig Uppenbarligen kunna vid sådant förhållande de föregående
domstolarnes • utslag icke lämpligen göras till föremål för särskild
klagan; och har alltså i öfverensstämmelse med rådande praxis i 6 §
blnvit upptaget ett uttryckligt stadgade, att klagan öfver sådant utslag
skall föras, inom samma tid och i samma ordning som gäller för talan
mot den sist meddelade domen. Af de föreslagna ordalagen torde med
erforderlig tydlighet framgå, att stadgandet gäller äfven sådana frågor,
som genom det tidigare utslaget blifvit slutligen afgjorda, såsom angående
skadestånd och dylikt.

35?KaP. Rörande sättet för fullföljd af talan mot sådana under rättegång meddelade

beslut, som ej kunna särskilt öfverklagas, innefattas bestämmelser
i första stycket af 7 §. Såsom regel bör naturligen i
detta afseende gälla, att beslutet allenast i sammanhang med hufvudsaken
får dragas under högre Rätts pröfning. Af lätt insedda skäl
hafva emellertid två undantag från denna regel stadgats. Dels har
det . nemligen medgifvits part, att i sammanhang med klagan öfver
edgangsutslag fullfölja invändning, som kan på frågan om edgången
inverka, dels har befogenhet lemnats öfverdomstolarne att vid pröfmng
af besvär öfver beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats,
profva .giltigheten af sjelfva föreläggandet.

Då ett af part framstäldt processuellt yrkande ogillats, men parten
sedermera i hufvudsaken vunnit, kan han endast så till vida ega
anledning att i högre Rätt fullfölja nämnda yrkande, som han deri

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eger ett försvarsmedel mot ändringssökande från motpartens sida.
För att begagna sig häraf bör parten emellertid ej behöfva iakttaga
de i allmänhet stadgade formerna för fullföljd af talan, utan synes
det utan olägenhet kunna tillåtas honom att först vid afgifvande af
genmäle i öfverinstansen påkalla pröfning af preliminärbeslutet. Ett
härtill syftande stadgande innehåller andra stycket af 7 §. Att detta
stadgande allenast afser sådana rättegångsfrågor, som eg a inflytande
på utgången af den i öfverinstansen fullföljda sakfrågan, torde af
stadgandets affattning framgå.

Såsom en olägenhet af det nuvarande rättsmedelssystemet har
ofta och med rätta framhållits svårigheten att i hvarje fall med säkerhet
afgöra, hvilket af de särskilda rättsmedlen bör komma till användning.
Denna svårighet beror framför allt deraf, att gränsen
mellan tvistemål och brottmål i många fall är temligen sväfvande.
Särskildt må i detta afseende erinras, att då enligt allmänt gängse
praxis till brottmål hänföras sådana mål, i hvilka, utan att ansvarsyrkande
framstälts, skadestånd fordras på grund af ett förment brottsligt
förfarande, det — såsom erfarenheten visar — ofta nog kan,
med hänsyn till det sätt, hvarpå talan utförts, befinnas ytterst vanskligt
att bedöma, huruvida ett mål bör betraktas såsom brottmål eller ej.

Hvad sålunda anförts torde utvisa, att det icke rimligen kan i
hvarje fall af en part kräfvas, att han skall på egen hand för sig
klargöra, hvilket rättsmedel står honom till buds, med risk att i händelse
af misstag förlora sin talan. Detta är också i gällande lag så
till vida erkändt, som det för vissa fall blifvit domstolarne ålagdt att
i sammanhang med utslags meddelande lemna underrättelse om hvad
för talans fullföljande bör iakttagas. Härom gällande föreskrifter
kunna emellertid icke anses tillfyllestgörande. Skola misstag i afseende
å sättet för klagan fullständigt förebyggas, måste det i hvarje
fall, då något val mellan olika rättsmedel kan ifrågakomma — d. v. s.
så snart ett slutligt utslag eller ett beslut om värjemålsed föreligger
— tillkomma domstolen att meddela upplysning om hvilket rättsmedel
bör komma till användning. Den hänvisning, som sålunda lemnas,
synes vidare böra lända till ovilkorlig efterrättelse, icke allenast i den
mening, att partens rätt till talan anses förvarad, derest han iakttagit
hvad domstolen föreskrifvit — något, som redan nu är i praxis
antaget — utan jemväl så till vida, att högre domstol icke under
några förhållanden eger förelägga parten åtgärder, som betingas af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ett annat sätt för fullföljd. Den tidsutdrägt och kostnad, som förani
edes deraf, att öfverdomstolen finner sig föranlåten att i ett genom
besvär inkommet mål föreskrifva erläggande af vad eller i ett vädjadt
mål kommunikation af vadeinlaga^ har ofta varit föremål för klagan;
och i sjelfva verket torde de med ett dylikt förfarande förenade
olägenheter vida öfverväga den oegentlighet, som kan ligga deri, att
ett eller annat mål fullföljes i annan ordning än öfverdomstolen finner
vara med lag öfverensstämmande.

Härmed äro angifna de hufvudsakliga grunderna för det föreslagna
stadgandet i första stycket af 8 §. Såsom deraf framgår, skall
hänvisningen innehålla, förutom underrättelse om det rättsmedel, som
kommer till användning, jemväl uppgift om i hvilken Hofrätt ändring
bör sökas samt i besvärsmål om fatalietiden. Att låta andra upplysningar
än de sålunda nämnda inflyta i hänvisningen har ej ansetts
lämpligt, då sådant skulle leda till expeditionens förlängande och fördyrande
utan att för parterna medföra motsvarande nytta.

Det torde böra framhållas, att. bestämmelsen om hänvisningens
ovilkorliga vitsord afser endast hvad den innehåller angående sättet
för fullföljd. I hvad mån öfriga i hänvisningen lemnade uppgifter
böra utan afseende å felaktighet gälla, torde ej kunna genom en allmän
regel afgöras.

I afseende å andra under rättegången meddelade beslut än de i
8 § 1 mom. angifna edgångsutslag innehåller 2 mom. af samma §, att
underrättelse rörande fullföljden skall lemnas allenast då part derom
framställer begäran. Då nämligen ifrågavarande beslut i allmänhet
äro af underordnad vigt, och, så vidt fråga är om särskild klagan,
något annat rättsmedel än besvär ej kan ifrågakomma, har det ansetts
mindre lämpligt att här ålägga domstolen ovilkorlig skyldighet att
meddela hänvisning.

I 9 § gifvas bestämmelser rörande underställning af mål, som
blifvit af Underrätt afdömdt. Med hänvisning till de genom Lagen
den 20 Juni 1890 ändrade bestämmelserna om ådömande af förlust af
medborgerligt förtroende för alltid och under uttalande af den uppfattning,
att föreskrifterna om underställning af utslag hufvudsakligen
egde berättigande såsom ett skydd för den tilltalade, föreslog Nya
Lagberedningen år 1891, att underställning af Underrätts utslag i allmänhet
skulle ega rum allenast då någon blifvit dömd till döden eller
till straffarbete på lifstid. Denna ståndpunkt intages jemväl af nu

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

föreliggande förslag. Dock har med utslag, som innebär ådömande
af straffarbete på lifstid, ansetts böra likställas beslut, hvarigenom
vilkorligt benådad lifstidsfånge blifvit i anledning af ny förbrytelse
förklarad skyldig att fortsätta det förut ådömda straffet. Den föreslagna
affattningen af 9 § 1 mom. utmärker, att underställningen skall
omfatta icke allenast frågan om det* brott, som föranledt ådömande af
dödsstraff eller lifstids straffarbete, utan alla i målet uppkomna frågor,
som angå den tilltalade.

Enligt 9 § 2 mom. skall underställning ega rum jemväl i det
fall, att en vid Underrätt tilltalad person tillika ställes under åtal för
brott, som tillhör Ofverrätts omedelbara upptagande. Detta från 1891
års förslag hemtade stadgande föranledes deraf att, då klagan öfver
Underrättens beslut ej kan ifrågakomma annorledes än i sammanhang
med fullföljd af talan mot Ofverrättens utslag, den af Underrätten
afgjorda frågan endast genom underställning kan komma under pröfning
i mellaninstans.

Det i 10 § upptagna stadgande angående nullitetsklagan inom natt
och år är till sin innebörd fullständigt öfverensstämmande med den föreskrift
som 25 Kap. Rättegångsbalken för närvarande innehåller i 22 §.

De för närvarande i 25 Kap. 21 § Rättegångsbalken förekommande
bestämmelser rörande en särskild form för klagan öfver rättegångsfel
sakna motsvarighet i förslaget. För part, som i andra fall
än de i 10 § afsedda vill på grund af »domvilla» söka få Underrätts
dom upphäfd, synas de allmänna föreskrifterna om klagan öfver slutligt
utslag desto heldre böra gälla, som det lätt kan tänkas, att en
part vill till stöd för ändringssökande åberopa såväl formella som
materiella grunder.

De stadganden 1 § af 26 Kapitlet i sin nu föreslagna lydelse
innehåller rörande erläggande af vad äro föga afvikande från gällande
föreskrifter i ämnet.

Beträffande formen för vadeanmalan innebar 1891 års förslag, att
dylik anmälan skulle ske skriftligen men utan erläggande af vadeskilling.
Bestämmelsen om skriftlig form blef emellertid af samtliga
Hofrätterna afstyrkt såsom alltför betungande och egnad att föranleda
misstag med deraf följande rättsförluster. Med hänsyn härtill är i nu
föreliggande form krafvet på skriftlighet uppgifvet; och vid sådant
förhållande har, till förebyggande af förhastad vadeanmälan vadeskillingen
måst bibehållas, dervid dock till undanrödjande af den oegent -

25 Kap.
10 §.

26 Kap.

1 §■

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

26 Kap.
2 §■

26 Kap.

3 §■

26 Kap.
4 §■

26 Kap.
5 §.

lighet, som under numera rådande förhållanden ligger deri, att vadeskillingen
i stad utgår med högre belopp än det för landet stadgade,
beloppet i förslaget blifvit för hvarje fall satt (ill tre daler, motsvarande
en krona femtio öre.

Frihet från vadeskillings erläggande skall enligt förslaget åtnjutas
endast af Kronan. Att i likhet med gällande lag från afgiftens utgörande
frikalla jemväl städer och menigheter har ej befunnits vara
af omständigheterna påkalladt; och med hänsyn till beloppets ringhet
har ej heller parts fattigdom ansetts böra utgöra grund för befrielse
från afgiften.

Den för närvarande gällande bestämmelsen, att parter, som ega
gemensam talan, må på en vadeskilling draga målet under högre
Rätts pröfning, är i förslaget bibehållen med det förtydligande tilllägg,
att vadeanmälan likväl måste af hvarje part göras.

Enligt hvad i 2 § föreslås skall å bevis, som med anledning af
vadeanmälan utfärdas till den vädjande eller hans motpart, tecknas
uppgift om tiden för inställelsen i Hofrätten. Att låta andra uppgifter
i beviset inflyta har ansetts leda till alltför stor vidlyftighet utan att
för parterna medföra någon väsentlig nytta.

Bestämmelserna i 3 § rörande vägran att upptaga vadeanmälan
samt klagan öfver sådan vägran äro till sitt innehåll öfverensstämmande
med nu gällande stadganden i 25 Kap. 20 § Rättegångsbalken och
hittills rådande praxis.

Äfven de i 4 § föreslagna föreskrifter angående återkallande af
vad ansluta sig i hufvudsak till hvad för närvarande gäller. Tiden
för vads återkallande, som för närvarande utgör hälften af inställelsetiden,
har, med hänsyn dertill att sistnämnda tid enligt förslaget är
densamma för större delen af riket, ansetts kunna för alla mål göras
lika. För framställande af anspråk på ersättning för svarandetalans
bevakande i Hofrätt i fäll, då käranden försummat att der inställa
sig, har viss fatalietid ansetts höra stadgas; och har dertill föreslagits
trettionde dagen från utgången af tiden för svaromålets afgifvande.

Rörande tiden för kärandens inställelse i vademål gifvas bestämmelser
i 5 §. Att i fråga om mål, som till Hofrätt inkomma från
annan ort, nutidens utvecklade kommunikationsväsende möjliggör ett
betydligt förkortande af de för närvarande föreskrifna inställelsetider,
torde vara allmänt erkändt. I sjelfva verket synes för de flesta orter
den tid, som för närvarande gäller för stad, der Hofrätt har sitt säte,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eller trettio dagar, under nuvarande förhållanden vara fullt tillräcklig;
och då det måste anses önskvärd!, att inställelsetiden i högsta möjliga
grad göres lika för landets särskilda delar, har nyssnämnda tid ansetts
höra i allmänhet gälla. För den egentliga lappmarken lärer emellertid
kommunikationernas ännu bristfälliga skick betinga en något längre
fatalietid, i förslaget satt till fyrtiofem dagar; och då det lärer kunna
inträffa, att en Underrätts område allenast delvis faller inom lappmarksgränsen,
samt en enda fatalietid uppenbarligen bör gälla för alla af eu
dylik Underrätt afdömda mål af samma slag, har sistnämnda tidsbestämmelse
ansetts böra äfven ega tillämpning å sådan Underrätt.

De undantagsbestämmelser, på grund hvaraf i vexel- och sjörättssaker
inställelsetiden är kortare än i andra vademål, torde vill
nu ifrågasatta allmänna förkortning af inställelsetiderna förlora sitt
berättigande och komma enligt förslaget att förfalla.

Inom den i 5 § stadgade tid har, enligt hvad i samma § vidare
stadgas, käranden att i Hofrätten tillstädeskomma samt ingifva öfverklagade
utslaget.med vadebevis samt Underrättens öfriga protokoll i
målet. Deremot upphör enligt förslaget den skyldighet) som för närvarande
åligger käranden, att i sammanhang med vadetalans fullföljd
ställa borgen eller annan säkerhet för kostnad och skada, som genom
ändringssökandet kan tillskyndas motparten. Med skäl har det ofta
och senast af Nya Lagberedningen i dess år 1891 afgifna förslag
blifvit framhållet, att ifrågavarande borgen numera nedsjunkit till eu
tom formalitet, som nästan aldrig medfört något gagn men så mycket
oftare visat sig skadlig, ity att felaktigheter i borgensförbindelsens
affattning föranledt, att ändringssökandet ej kunnat upptagas till pröfning;
och har Beredningen likaledes med fog erinrat om det olämpliga
deri, att eu part för att varda bibehållen vid sin rätt att söka
ändring i ett utslag skall med begäran om bistånd vända sig till personer,
hvilka äro för saken alldeles främmande. Att åter, såsom
stundom blifvit ifrågasatt, i en eller annan form bibehålla nuvarande
stadgande om säkerhets ställande medelst nedsättning af värdeföremål,
har ansetts mindre lämpligt, såsom egnadt att öfver höfvan försvåra
talan mot Underrätts utslag. Anledning att befara, det afskaffande!
af ifrågavarande prestanda skulle föranleda en allt för stark
ökning af vademålens antal, torde näppeligen föreligga. Erfarenheten
från Finland, der eu åtgärd sådan som den nu föreslagna redan för

Bill. till It;hd. Prat. IDOL / Sami. 1 Afd. 20 Raft. 11

82 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ''dd.

tre årtionden sedan vidtogs, lärer åtminstone icke lemna stöd åt en
dylik farhåga.

26 Kap. Underlåtenhet att inom föreskrifven tid iakttaga inställelse och
ingifva vadeinlaga medför enligt 6 § talans förlust, så framt ej inom
samma tid laga förfall visas. Den rättighet, som jemlikt 27 Kap. 1 §
för närvarande tillkommer käranden att efter inställelsedagen styrka
törfall och få ny tid sig förelagd, har ej blifvit i förslaget bibehållen.
Erfarenheten utvisar, att detta medgifvande knappast någonsin tages
i anspråk; och uppenbarligen måste i följd af kommunikationsmedlens
stigande utveckling och möjligheten att afsända fullmakt genom telegram
behofvet deraf alltjemt förminskas, helst om, såsom i förslaget
förutsattes, hvarje prestandum för talans fullföljd bortfaller. Vid sådant
förhållande och då det uppenbarligen är af vigt, att den tid,
inom hvilken Underrätts utslag kan vinna laga kraft, icke onödigtvis
utsträckes, har annat förfall än det, som kan å inställelsedagen styrkas,
ansetts ej böra i rättegången komma i betraktande, något som
naturligtvis ej utesluter möjligheten af att i resningsväg göra detsamma
gällande.

26?KsP'' Försummelse att inom inställelsetiden förete Underrättens proto‘
koll samt vadebevis har deremot ej ansetts böra medföra omedelbar
förlust af talan men föranleder enligt 7 § i allmänhet föreläggande
för käranden att inom viss tid inkomma med det felande, vid äfventyr
att, om detta ej är för Hofrätten tillgängligt då efter utgången al
nämnda tid målet företages, kärandens talan anses försuten. Från
rådande praxis afviker denna bestämmelse hufvudsakligen i afseende
å påföljden för försummelse att oaktadt föreläggande ingifva felande
protokoll. Enligt gängse rättstillämpning har nämligen icke ens eu
dylik försummelse till följd, att käranden förlorar sin talan utan allenast
att Hofrätten eger företaga målet till afgörande i befintligt skick.
Någon verklig pröfning af kärandens fullföljda talan kan naturligtvis
under sådana förhållanden i allmänhet ej förekomma i Hofrätten, men
intet hindrar käranden att, om han hos Konungen fullföljer talan och
företer de felande protokollen, vinna saklig pröfning af målet. Att
en dylik pröfning i andra hand måste i högsta instansen företagas,
innebär emellertid en oegentlighet, hvars undanrödjande torde vara af
desto större vigt, som, enligt hvad erfarenheten utvisat, fall förekomma,
då en part finner med sin fördel förenligt, att genom afsigtligt
undanhållande af Underrättens protokoll bereda sig utväg att

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

förbigå mellaninstansen, eif förfarande, som genom den nu föreslagna
bestämmelsen omöj liggöres.

Enligt gällande lag skall inom den för talans fullföljd bestämda ^ löptid
icke allenast käranden utan äfven motparten iakttaga inställelse i
Hofrätten. Någon anledning att ovilkorligen kräfva svarandens närvaro
inom den för käranden bestämda inställelsetid synes emellertid
ej föreligga, utan torde det vara till fyllest, att han tillstädeskommer
före utgången af den tid, inom hvilken svaromål bör afgifvas. I öfverensstämmelse
härmed är 8 § affattad. Tiden för inlemnande af svaromål
har ansetts lämpligen kunna från en vecka utsträckas till 14 dagar.

Nuvarande föreskrift, att svaromål skall afgifvas vid upprop inför
Hofrätten, har, såsom ledande till onödig omgång och tidsutdrägt för
domstol och parter, ej upptagits i förslaget, och kommer alltså enligt
detta svaromålet att’ ingifvas till den Hofrättens tjensteman, som i
allmänhet har att mottaga inlagor i vademål.

Den i 9 § upptagna bestämmelse, enligt hvilken svarande, som 26 EgP.
försummat att inom stadgad tid iakttaga inställelse, i allmänhet går
miste om rättigheten att i Hofrätten höras men eger rätt att framställa
jäf mot vittnen, som i Hofrätten åberopas, är i allo öfverensstämmande
med gällande rätt.

Den skriftliga förhandlingen i vademål är enligt bestående lag'' 102oc*uss
stiftning afslutad med svaromålets afgifvande, men part, som åstundar oc ''
att i målet afgifva vidare yttrande, kan dertill bereda sig utväg genom
att senast vid berättelsens underskrifvande framställa begäran om muntligt
förhör. Dpnna rättighet, som i stor omfattning tages i anspråk,
tjenar emellertid i allmänhet ej till annat än att möjliggöra en fortsatt
skriftvexling mellan parterna, hvilka vid förhören vanligen åberopa
skriftliga anföranden, som då ingifvas eller redan förut aflemnats. Att
sålunda i ett stort antal vademål en del af skriftvexlingen förlägges
till ett senare stadium af processen än det af lagen förutsatta och
eger rum under den för såväl domstolen som parterna betungande
formen af särskildt utsatt förhör, är emellertid en uppenbar oegentlighet.
Den naturliga utvägen till undanrödjande deraf synes vara,
att parternas rätt till skriftlig förhandling i någon mån vidgas, i
hvilket afseende lämpligen torde kunna stadgas, att part på derom
framstäld begäran eger att, utöfver vadeinlaga!) eller svaromålet derå,
ingifva ytterligare ett skriftligt anförande. Bestämmelser i sådant

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

sytte äfvensom angående de tider, inom hvilka de senare skrifterna
böra iugifvas, äro upptagna i 10 och 1 1 §§.

2612^sP ^ ^en ^re8^agna 12 § af 26 Kap. Rättegångsbalken har upptagits eu

med gällande lag i hufvudsak öfverensstämmande föreskrift om skyldighet
för part i vademål att af hvarje utaf honom i målet ingifven inlaga
jemte dertill hörande fullmakter och skriftliga bevis ingifva en för
motparten afsedd styrkt afskrift. Att, i händelse motparterna äro flere,
dylik alskrift ej får annorledes än på grund af deras gemensamma
öfverenskommelse uttagas af någon särskild bland dem, ligger i sakens
natur men bär till förebyggande af missförstånd blifvit uttryckligen
angifvet..

2fi1fsr'' grund af det föreslagna stadgandet i 25 Kap. 5 § Rättegångsbalken

s kan, i händelse Underrätts slutliga utslag innehåller beslut i fråga om
ansvar för en eller annan processuell förseelse, talan i denna del komma
att fullföljas i sammanhang med hufvudsaken, alltså i vissa fall efter
vad. Då emellertid ett dylikt beslut är af beskaffenhet att röra allmänne
åklagaren vid Underrätten, men det icke kan ifrågasättas, att
denne skulle i Hofrätten tillstädeskomma såsom svarande, har i 13 §
af 26 Kap. medgifvits Hofrätten att i ansvarsfrågan infordra yttrande
från åklagaren.

Derest den skriftliga förhandlingen anordnas på sätt enligt förslaget
skulle blifva fallet, lärer något giltigt skäl ej vidare föreligga
att _ medgifva parterna ovilkorlig rätt att påkalla förhör. Att utesluta
möjligheten för Hofrätten att i särskilda fall anordna muntlig förhandling
i vademål, torde deremot ej böra ifrågasättas. För en part kan
det under vissa förhållanden vara af synnerlig vigt att erhålla bestämdt
yttrande af motparten rörande en eller annan omständighet,
hvarom de åt denne ingifna skrifter icke lemna besked, och att för
sådant ändamål få motparten inkallad till förhör. Men äfven utan
derom framstäld begäran bör öfverdomstolen under vissa omständigheter
ega att inkalla parterna. Att frånkänna domstolen denna befogenhet
vore liktydigt med att sätta den ur stånd att utöfva den
processledande verksamhet, som i ett rättegångssystem, sådant som
det hos oss rådande, der parterna ej äro pligtige att låta sig företrädas
af rättsbildade advokater, är mer än annorstädes af nöden för
behörigt tillgodoseende af den materiella rättens kraf. Fastheldre synes
det önskvärdt, att den utväg, som för närvarande enligt 14 Kap. 6 §
Rättegångsbalken tillkommer Hofrätt att genom anordnande af förhör

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

söka afhjelpa brist,falligheter i målens utredning, måtte i större omfattning
än'' hittills och på ett verksammare sätt komma till användning.
Härtill syfta de bestämmelser angående förhör i vademål, som upptagits
i den föreslagna 14 §.

Såsom af nämnda § framgår eger Hofrätten, oberoende af derom
framstäldt yrkande, anordna förhör, då sådant finnes nödigt till
vinnande af upplysning rörande någon på målets utgång inverkande
omständighet. Anledningen till förhöret kan för öfrig!,, frånsedt
de fall, i hvilka sjelfva påståendena tarfva förtydligande, ligga .
såväl deri, att någon omständighet af vigt af båda parterna lemnats
obeaktad, som deri, att uppgifter eller bevis, som af endera parten
åberopats, icke blifvit föremål för uttalande från motpartens sida.

1 sistnämnda hänseende ma särskildt erinras, att en tänkbar anledning
till förhör kan bestå deri, att endera parten efter den lagbestämda
skriftvexlingens afslutande inkommit med en uppgift eller
ett bevis rörande något på målet inverkande förhållande. Med den
ståndpunkt förslaget intager i fråga om domstolens befogenhet att
ingå på frågor, som parterna lemnat alldeles oberörda, är det uppenbarligen
ej förenligt, att en omständighet af nyss angifna beskaffenhet
skulle lemnas utan afseende på den grund, att den först efter
skriftvexlingen åberopats; men att lägga densamma till grund för
dom kan naturligtvis ej ifrågakomma, innan andra parten blifvit deröfver
hörd.

Förslaget innebär vidare, att Hofrätten, i händelse förhöret af en
eller annan grund icke lämpligen kan der anställas, eger förlägga detsamma
till den Underrätt, hvarifrån målet fullföljts. En väsentlig anledning
till att under nuvarande förhållanden något ingripande i processen
från Hofrättens sida så godt som aldrig förekommer, samt att
de muntliga förhören jemväl i öfrigt förlorat, den betydelse lagen
velat åt dem gifva, ligger tvifvelsutan deri, att de ombud, som i Hofrätterna
uppträda, endast undantagsvis ega sådan kunskap om målet,
att, de kunna på ett nöjaktigt sätt yttra sig öfver framstälda frågor.
Annorlunda ställer sig förhållandet vid förhör inför Underrätten, der
parterna bättre än i Hofrätten äro i tillfälle att tillstädeskomma genom
behörigen underrättade ombud och, om så tarfvas, personlig inställelse
lättare kan al'' part kräfvas. Att förslaget sålunda sätter Hofrätten i
i tillfälle att utan återförvisning af målet — en åtgärd, som i många
fäll föranleder betydligt dröjsmål med det slutliga afgörandet — till -

8tf

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

godogöra sig upplysningar, som allenast genom förhandling vid Underrätten
stå att vinna, synes innebära en beaktansvärd fördel.

I mål, deri parterna å ömse sidor tillstudeskommit i Hofrätten,
måste naturligtvis, då förhör anses böra ega rum, båda parterna dertill
inkallas. Har åter svaranden underlåtit att inställa sig i Hofrätten,
eger lian, såsom redan anförts, i allmänhet ej någon rätt att i denna
instans höras, och förhöret kommer alltså i regel att hållas med käranden
ensam. Fall kunna emellertid tänkas, der det af hänsyn till
.käranden sjelf synes böra åläggas en uteblifven svarande att afgifva
yttrande öfver en eller annan omständighet; och bär med afseende
härå befogenhet blifvit i förslaget medgifven Hofrätten att, på yrkande
åt käranden, till förhör inkalla jemväl svarande, som i Hofrätten uteblifvit.

Den eller de omständigheter, hvarom Hofrätten finner upplysning
tarfvas, skall enligt förslaget angifvas i beslutet om förhör. Denna
föreskrift åsyftar såväl att sätta • parterna i tillfälle att bereda sig
till det utsatta förhöret som att, i de fall då detta skall hållas inför
Underrätten, lemna denna nödig ledning.

I sammanhang med de föreslagna bestämmelserna i 14 § står den
ifrågasatta ändringen i 14 Kap. 6 § Rättegångsbalken. Första punkten
af denna §, som förutsätter att förhör skall ega rum i hvarje mål, der
part sådant äskar, är oförenlig med de i 14 § gifna regler. Hvad i
andra och tredje punkterna stadgas rörande påföljden af parts uteblifvande
från förhör har jemväl ansetts böra bortfalla, då med de i
öfrigt antagna grundsatser bäst öfverensstämmer att låta domstolen i
sammanhang med beslut om förhör efter omständigheterna utsätta
äfventyr för utevaro. Att ifrågavarande stadgande!! jemväl hafva afseende
å förfarandet vid Rådstufvurätt, torde ej utgöra hinder för deras
fullständiga upphäfvande, då den med öfverrättsförfarandet öfverensstämmande
skriftliga förhandling, som här förutsättes, sedan lång tid
tillbaka kommit ur bruk vid stadsdomstolarne.

Föreskrifterna i 14 § föranleda vidare upphäfvande af det i Kungörelsen
den 19 Januari 1802 gifna stadgande, att begäran om förhör
skall för att vinna afseende framställas senast vid underskrifvande af
berättelsen i målet. Derest, såsom förslaget innebär, domstolen, oberoende
åt parts yrkande, har att pröfva, huruvida förhör bör anställas,
kan någon fatalietid för påkallande af förhör icke lämpligen stadgas.

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

I samband med upphäfvande! af nyssnämnda författning framställer
sig emellertid ett spörsmål af större räckvidd, nämligen den
redan berörda frågan om berättelsernas afskaffande. Såsom Svea
Hofrätt i sin underdåniga skrifvelse den 8 Maj 1893 framhållit,
torde berättelsen numera knappast ega annan verklig betydelse än
den, som ligger deri, att dess underskrifvande utgör sluttermin
för framställande af begäran om muntligt förhör. Det egentliga
syftet med berättelsen, att bereda parterna visshet om, att deras andraganden
blifvit af föredraganden riktigt uppfattade, måste under nu
rådande förhållanden anses förfeladt. Den granskning af berättelsens
innehåll, som af lagen förutsättes ega rum från parternas eller deras
ombuds sida, förekommer nämligen i verkligheten knappast någonsin,
utan i de aldra flesta fall betraktas af såväl parter som ombud berättelsens
underskrifvande såsom eu tom formalitet; och uppenbarligen
kan under sådana omständigheter icke heller domstolen, utan uppoffring
af den materiella rätten, i underskrifvandet se ett godkännande
af den uppfattning, som i berättelsen vunnit uttryck. Någon ändring i
dessa förhållanden lärer ej heller stå att vinna utan en mera vidtgående
reform af öfverrättsförfarandet än den, hvarom nu kan blifva fråga.
Med den bristfälliga kännedom om målen, som de i öfverdomstolarne
uppträdande ombuden i allmänhet ega, äro de oftast ej i stånd att
afgifva ett tillförlitligt yttrande rörande berättelsen, och parterna sjelfva
lära ej heller alltid ega nödiga förutsättningar för ett klart uppfattande
af dess innehåll.

Under dessa förhållanden synes giltig anledning till berättelsens
bibehållande ej föreligga. Den omständighet, som under frågans behandling
inom Hofrätterna företrädesvis blifvit i sådant afseende åberopad,
nämligen, att föreskrifterna om berättelses utfärdande skulle
bereda referenten förnyade tillfällen att öfvertänka svårlöstare rättsfrågor,
synes afgörande vigt desto mindre böra tillmätas, som erfarenheten
visat, att berättelsen utan någon som helst olägenhet kunnat undvaras
icke allenast i besvärsmål utan ock i det ej obetydliga antal vademål,
som enligt 22 Kap. 1 § Rättegångsbalken må utan berättelse afgöras.

Äfven i mål, som till Hofrätt instämts, torde berättelse vara temligen
öfverflödig, helst om, såsom förslaget afser, den nu föreskrifna
skriftliga förhandlingen i dessa mål ersattes af ett muntligt förfarande.

Hvad om berättelse i vademål blifvit anfördt eger i alla afseenden
tillämpning jemväl å de berättelser, som på grund af föreskriften

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i 30 Kap. 13 § Rättegångsbalken utfärdas i mål, som genom revisionsansökning
fullföljts hos Konungen.

Hvad åter beträffar det i 22 Kap. 1 § Rättegångsbalken upptagna
stadgande om befogenhet för Underrätt att i der anhängigt mål utfärda
berättelse, torde någon tillämpning deraf ej i senare tider hafva förekommit
eller under nuvarande förhållanden lämpligen kunna ega rum;
och att efter berättelsens afskaffande i öfverrättsförfarandet låta nyssberörda
stadgande qvarstå kan uppenbarligen ej ifrågakomma.

Förslaget åsyftar alltså fullständigt upphäfvande af 22 Kap. Rättegångsbalken
samt af föreskriften om berättelses utfärdande i revisionssak.

I förutnämnda underdåniga skrifvelse har Svea Hofrätt hemstält
att i sammanhang med upphäfvande af föreskrifterna om berättelses
utfärdande ny tid måtte bestämmas för framställande af begäran om
muntligt förhör. Denna hemställan är uppenbarligen grundad på den
förutsättning, att parts ovilkorliga rätt till förhör komme att bibehållas.
Med den ståndpunkt förslaget intager i fråga om anordnande
af muntligt förhör är deremot, såsom redan anförts, ej gerna förenligt
att begränsa tiden för förhörs påkallande.

Deremot lärer med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke, på
sätt Svea Hofrätt jemväl anfört, berättelsernas afskaffande bör föranleda
införande i Hofrätternas arbetsordning af ett stadgande om skyldighet
för referent i vademål att vid dess föredragning hafva uppsatt
förslag till den blifvande domens rubrik. Frågan härom torde emellertid
böra anstå till dess förevarande lagförslag undergått slutlig
behandling.

26 Kap. För tvistemål, som till Hofrätt instämmes, är i gällande lag

15 §■ ett med vadeförfarandet nära öfverensstämmande skriftligt förfarande
stadgadt. Att mål af betydenhet sålunda redan i första instansen
handläggas skriftligen, torde emellertid få anses mindre lämpligt, så
till vida som erforderlig processledning dervid ej kan ega rum, hvartill
kommer, att i vissa fall svaranden kan finna sin räkning i att
genom uteblifvande eller afgifvande af ett otillfredsställande genmäle
försvåra eller omöjliggöra tvistefrågornas behöriga utredande. I betraktande
häraf har i 15 § föreslagits, att å ifrågavarande mål tillämpa
det vid Underrätterna brukliga rättegångssättet, dock med vissa modifikationer
i fråga om påföljderna af parts uteblifvande från domstolen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Bland de stadgande!), förslaget i 27 Kap. innehåller rörande för- 27 Köp.
farandet i besvärsmål, märkas främst de i 1 § upptagna föreskrifter
rörande tiden för besvärs ingifvande till Hofrätt.

För rikets fyra nordligaste län bar denna tid ansetts kunna utan
olägenhet göras lika med den för dessa orter föreslagna fatalietiden
för vads fullföljande. I fråga om öfriga delar af riket har deremot
en dylik likformighet ej kunnat ifrågasättas, då sådant skulle för åtskilliga
landsdelar medföra en ej oväsentlig förlängning af nu gällande
besvärstider, något som framför allt i fråga om mål rörande häktade
personer, måste anses olämpligt. I stället föreslås för rikets söder om
nyssnämnda län belägna delar en gemensam besvärstid af tjugu dagar,
eller således samma tid, som för närvarande gäller för de omkring
hofrättsstäderna eller i deras närhet belägna landskap. Den förkortning
af klagotiden, som härigenom för åtskilliga landskap uppstår,
torde kunna anses påkallad af nutidens förbättrade kommunikationsväsende.
Att å andra sidan besvärstiden för sjelfva hofrättsstäderna
med några dagar förlänges, lärer ej kunna föranleda någon anmärkning,
då erfarenheten utvisar, att den i sådant afseende nu stadgade
tiden är väl knappt tillmätt.

De bestämmelser 1 § innehåller rörande obegränsad tid för klagan
angående häktning samt i vissa andra frågor äfvensom beträffande
häktad persons rätt att till Konungens Befallningshafvande aflemna
besvärsskrift synas, såsom i hufvudsak öfverensstämmande med
lag eller rådande praxis, ej påkalla vidare omnämnande.

Det torde böra erinras, att denna § ej afser någon rubbning i den
praxis, enligt hvilken allmän åklagare eger att för ingifvande af besvär
hänvända sig till Hofrättens advokatfiskal. Att uttryckligt stadgande
ej gifvits om skyldighet för advokatfiskalen att till Hofrätten aflemna
besvär, som sålunda till honom iukommit, beror deraf, att frågan härom
ansetts ej falla inom den allmänna lagens område utan böra behandlas
i Hofrätternas arbetsordning, der advokatfiskalens åligganden
i allmänhet angifvas.

Den skyldighet, som enligt gällande bestämmelser åligger bötfäld,
å fri fot varande part att vid ändringssökande i Hofrätt förete borgen
för böterna eller bevis om deras nedsättning i ränteri, skall
enligt förslaget bortfalla. Härutinnan öfverensstämmer förslaget med
samtliga de äldre lagförslagen; ocli torde beträffande grunderna för
Bih. till Riksd. Prut. IDOL l Sami. 1 Afd. 20 Håft. 12

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.

ifrågavarande förändring kunna åberopas hvad i principbetänkandet
derom yttras. »Förändringen» — heter det — »har synts desto mera
påkallad, som i synnerhet i d}dika fall borgenssystemet måste erkännas
vara ännu mera olämpligt än eljest. Borgandet innebär nemligen
här, att andra personer, hvilka icke hafva med saken att skaffa, skola
omedelbart taga å sig det straff, som rättvisligen bort drabba den sakfalde.
Fordran att den sakfälde, som icke kan nedsätta böterna, i
stället skall anskaffa borgen af två bofaste eller eljest vederhäftige
män eller ock styrka, att han är så fattig, att han ej kan ställa borgen,
är såsom vilkor för rätt till ändringssökande desto mera oskälig,
som möjligheten för den sakfälde att anskaffa borgen kan vara beroende
icke på hans fattigdom utan derpå, att han är vare sig okänd
eller ock, möjligen utan skäl, illa omtyckt eller ansedd i orten, så att
icke någon vederbörligen qvalificerad person vill ikläda sig en sådan
borgen. Detta föranleder åter dertill, att det erforderliga fattigdomsbeviset
i regeln betraktas såsom en tom formalitet och oftast utan
synnerlig urskilning beviljas. Vid sådant förhållande synes ej vara
antagligt, att borttagandet af ifrågavarande vilkor skulle föranleda till
öfverrätternas öfverhopande med smärre brottmål i högre grad än som
för närvarande är fallet.»

Kap. Skälen till det i 5 § upptagna stadgande om ovilkorlig kommunikation
af besvär, som der afses, äro i sammanhang med redogörelsen
för förslagets allmänna grunder angifna.

Beträffande förfarandet i mål, deri kommunikation ifrågakommer,
afser förslaget å ena sidan att, såvidt möjligt, undvika onödigt iippeliåll
med målets afgörande, å den andra att bereda parterna de processuella
lättnader, som utan olägenhet kunna medgifvas. I skyndsamhetens
intresse har förfarandet ansetts böra så ordnas, att parts
försummelse att fullgöra hvad honom åligger icke under några förhållanden
må föranleda uppskof med målet. De förnyade förelägganden
angående delgifning af besvär eller afgifvande af förklaring,
hvilka enligt gällande bestämmelser i allmänhet måste ega rum, då
tidigare förelägganden lemnats ouppfyllda, komma alltså enligt förslaget
ej vidare i fråga. De föreslagna lättnaderna bestå dels deri
att, på sätt redan i det föregående angifvits, delgifning af besvärshandlingar
ej behöfver omfatta Underrättens protokoll i målet, dels
deri, att det tillåtits förklarande part att med posten insända sin förklaring
till Hofrätten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Bestämmelser rörande verkställande af kommunikation i mål, som
ej angå häktad person, gifvas i den föreslagna 6 §. Dessa bestämmelser
ansluta sig temligen nära till de föreskrifter, som för närvarande
enligt Utsökningslagen gälla beträffande kommunikation af
besvär i utsökningsmål. Förutom den redan berörda afvikelsen i fråga
om delgifning af underinstansens protokoll må bland olikheterna allenast
omnämnas den, som ligger i förslagets stadgande om påföljd
för underlåtenhet att i rätt tid ingifva bevis om verkstäld kommunikation
eller i hufvudskrift eller afskrift återställa besvärshandlingar,
som för kommunikation uttagits. Enligt Utsökningslagen medför
dylik försummelse i allmänhet talans förlust. Häri synes emellertid
ligga en onödig stränghet. Ej sällan inträffar, att det felande efter
den utsatta tiden men innan målet i Hofrätten företages till afgörande
dit ingifves; och något giltigt skäl, på grund hvaraf i dylikt fall besvären
böra afvisas, lärer ej kunna anföras. Den naturliga påföljden
af ifrågavarande försummelse synes ej böra blifva någon annan, än
att Hofrätten efter den bestämda tidens utgång eger utan vidare
dröjsmål företaga målet till afgörande. Endast om försummelsen fortfar,
då målet förekommer till afgörande, torde påföljden af talans
förlust böra inträda. I öfverensstämmelse med denna uppfattning äro
de föreslagna föreskrifterna i ämnet affattade.

Äfven de i 7 § upptagna föreskrifter rörande förklarings afgifvande
äro — frånsedt medgifvandet om förklaringens insändande med
posten — i hufvudsak öfverensstämmande med Utsökningslagens föreskrifter
i ämnet. Den i Utsökningslagen stadgade påföljd af talans
förlust för försummelse att i rätt tid inkomma med förklaring
har emellertid af skäl, som framgå af hvad vid 6 § anförts, blifvit
utbytt mot föreskrift att försummelsen ej utgör hinder för målets afgörande.

Rörande kommunikation af besvär i mål angående häktad person
äro bestämmelser gifna i 9 §. Med afseende å såväl behofvet af
skyndsam handläggning af dylika mål som omöjligheten för den häktade
att sjelf ombesörja delgifningen, har denna ansetts böra, på sätt
äfven för närvarande tillgår, verkställas genom Konungens Befallningshafvandes
försorg i enlighet med de föreskrifter Hofrätten i
hvarje särskildt fall pröfvar tjenliga. Den i allmänhet gällande grundsatsen,
att besvärshandlingarne skola i hufvudskrift eller afskrift tillställas
part, som har att afgifva förklaring, torde ej utan olägenhet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kunna oinskränkt tillämpas i mål, som i förevarande § afses. För
det fall, att förklaring skall afgifvas allenast af en person, möter
intet hinder att i vanlig ordning delgifva denne besvärshandlingarne,
något som jemväl i förslaget afses. Åro åter förklarandeparterna
flere, medför en dylik delgifning ett dröjsmål med sakens afgörande,
som i de flesta fall måste anses mindre nödigt och stundom kan visa
sig rent af orimligt. Då det nämligen ej kan ifrågasättas att ålägga
Konungens Befallningshafvande skyldighet att genom föranstaltande
om afskrifter af besvärshandlingarne bereda förklarandena möjlighet
att samtidigt taga kännedom om dessas innehåll, måste handlingarne
tillställas de särskilda förklarandena en och en i sänder; och om,
såsom ej sällan inträffar, förklarandenas antal är stort, kan en oskäligt
lång tid komma att förflyta innan förklaring från alla hinner
inkomma. Till undanrödjande af dylika olägenheter föreslås i 9 §,
att då förklaring skall afgifvas af flere å fri fot varande parter,
som uppehålla sig inom samma län, kommunikationen må anses behörigen
verkstäld dermed, att handlingarne under förklaringstiden
hållas för desse parter tillgängliga hos länsstyrelsen samt genom dess
försorg underrättelse härom jemte afskrift af kommunikationsresolutionen
tillställes hvarje förklarande. Längre än sålunda är föreslaget
torde ifrågavarande undantagsbestämmelse icke lämpligen kunna
sträckas. Någon tillämpning deraf å allmän åklagare kan uppenbarligen
ej ifrågakomma, och ej heller synes det af en enskild part
skäligen kunna fordras, att han för delfående af besvärshandlingarne
skall begifva sig utom det län, der han vid kommunikationsresolutionens
mottagande vistas.

2712^§P Hvad i afseende å vademål blifvit anfördt rörande Hofrätts befo genhet

att inkalla parterna till förhör eger i hufvudsak tillämpning
jemväl å besvärsmål. Äfven i dessa kan, såsom förut erinrats, ett
ingripande från öfverdomstolens sida befinnas nödigt till afhjelpande
af brister i utredningen eller otydlighet i parternas framställningar.
Visserligen kan i besvärsmål parternas inkallande till förhör icke
alltid försiggå med samma lätthet som i vademål, der parterna äro
pligtige att sjelfve eller genom ombud tillstädeskomma i Hofrätten;
men att saknaden af ombud skulle utgöra ett bestämdt hinder för
förhörs anställande, torde desto mindre kunna påstås, som erfarenheten
utvisar, att genom de administrativa myndigheternas medverkan
kommunikation mellan öfverdomstolen och parterna utan större svårighet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kan åstadkommas äfven i besvärsmål. I 12 § föreslås alltså ett mot 14 §
i 26 Kap. svarande stadgande om anordnande af förhör i besvärsmål.
Hvad sistnämnda § innehåller angående uteblifven svarandes ställning
i afseende å förhör har emellertid af lätt insedda skäl ej kunnat
erhålla motsvarande tillämpning i besvärsproceduren utan skola enligt
12 § i hvarje fall båda parterna så vidt möjligt inkallas till förhöret.

I afseende å förfarandet i mål, som genom underställning inkommit
till Hofrätt, gifvas bestämmelser i 13 §. Att ett mål underställes
högre Rätts pröfning innebär, att öfverdomstolen, oberoende af ändringssökande,
eger ingå i bedömande af de frågor, som i målet
föreligga. Den klagan öfver underdomstolens utslag, som i ett dylikt
mål kan ifrågakomma, är följaktligen till sin natur helt olik den, som
i andra brottmål eger rum, och lärer ej kunna underkastas de för
vanliga besvär gällande regler. Sålunda är uppenbart, att någon
fatalietid i egentlig mening ej kan stadgas för klagan i underställningsmål,
utan att parternas andraganden måste tagas i betraktande
när helst de före målets afgörande inkomma. En föreskrift om viss
tid för klagan kan således här ej ega annan betydelse än att bereda
parterna visshet, att målet ej före denna tids utgång företages till
afgörande. Ej heller torde föreskrifterna om kommunikation af besvär
böra erhålla tillämpning å den klagan, som i underställningsmål
föres. Någon anledning att i följd af dylik klagan förordna om motpartens
hörande föreligger nämligen i allmänhet icke. Så till vida som
kommunikationen allenast afser att bereda motparten underrättelse om
ändringssökandet — och i de flesta besvärsmål har åtgärden intet
annat syfte — är densamma uppenbarligen öfverflödig i underställningsmål.
Endast då klaganden i Hofrätten åberopat nya skäl eller
bevis, som kunna på målets utgång inverka, kan motpartens hörande
öfver ändringssökandet befinnas nödigt, och för dylika undantagsfall,
likasom för den händelse att Hofrätten, oberoende af hvad der blifvit
af parterna anfördt, skulle finna part böra höras, synes det lämpligen
kunna öfverlemnas åt Hofrätten att efter omständigheterna meddela
erforderliga föreskrifter rörande formerna för målets behandling.
Härmed hafva angifvits de hufvudsakliga grunderna för hvad i 13 §
föreslås. I öfrigt må allenast erinras, att med afseende å den säregna
beskaffenheten af den klagan, som i underställningsmål eger
rum, benämningen besvär ansetts böra i fråga om dylik klagan und -

27 Kap.

13 §■

27 Kap.
14 §.

30 Kap.
1 §■

94 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vikas och ersättas med det redan i 1891 års förslag använda uttrycket
påminnelser.

Mot de i 26 Kap. 15 § upptagna regler rörande förfarandet i
tvistemål, som till Hofrätt instämmas, svarar den i 14 § af 27 Kap.
föreslagna bestämmelsen om behandlingen af mål, som annorledes än
genom stämning anbängiggöras omedelbart i Hofrätt. Dessa senare
mål äro till sin beskaffenhet synnerligen vexlande, och att för dem
alla stadga ett och samma förfarande lärer ej kunna ifrågasättas.
Sålunda är det tydligt, att gröfre brottmål, hvilka Hofrätt eger att
såsom första domstol upptaga, i allmänhet icke kunna handläggas i
samma ordning som de obetydliga tvistemål, hvilka utan stämning
omedelbart i Hofrätt anhängiggöras. Af sakens egen natur följer lika
uppenbart, att en med underrättsförfarandet öfverensstämmande muntlig
procedur måste ega rum i mål af förra slaget, som att i nyssnämnda
tvistemål något annat förfarande i allmänhet ej erfordras
eller kan ifrågasättas än en enkel skriftvexling mellan parterna.
Mellan dessa båda slag af mål ligga åter andra, i hvilka det synes
böra bero af de särskilda omständigheter, som i hvarje fall förekomma,
huruvida ett skriftligt förfarande skall anses till fyllest eller
muntlig förhandling bör ega rum. Hvad sålunda anförts torde gifva
vid handen, att uttömmande och för de särskilda fallen afpassade
regler svårligen, eller åtminstone ej utan alltför stor vidlyftighet,
kunna i lagen intagas; och då någon olägenhet ej lärer vara att befara
deraf, att likasom hittills åt Hofrätten uppdrages, att för hvarje
fall meddela bestämmelser rörande förfarandet, har i 14 § dylik befogenhet
blifvit Hofrätten tillerkänd.

Stadgandena i 30 Kap., till hvilket jag nu öfvergår, ansluta sig
i fråga om uppställningen så nära som möjligt till de delar af förslaget,
som angå fullföljd af talan mot Underrätts beslut, och inledes
Kapitlet alltså med föreskrifter, som angifva, hvilket rättsmedel i
hvarje särskild! fall står part till buds för klagan öfver Hofrätts beslut.

Beträffande slutligt utslag — under hvilket uttryck i förslaget
innefattas hvarje beslut, hvarigenom Hofrätten från sig skilt ett mål
eller* ärende, oafsedt huruvida beslutet innefattar yttrande i hufvudsak
eller allenast i en från Underrätt särskild! fullföljd fråga — äro
hufvudregler gifna i 1 §. *

För mål, som Hofrätten i andra hand upptager, gäller enligt denna
§, att klagan föres genom revisionsansökning om målet inkommit efter

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vad, men genom besvär i annat fall. Att sålunda formen för fullföljd
gjorts beroende, ej såsom enligt gällande bestämmelser af målets beskaffenhet,
utan af den yttre omständigheten, huruvida detsamma i den ena
eller andra ordningen inkommit till Hofrätten, sammanhänger dermed, att
enligt förslaget den af Underrätten gifna hänvisning rörande sättet för
fullföljd i Hofrätten skall lända till ovilkorlig efterrättelse. Att, sedan
ett mål blifvit i Hofrätten fullföljdt, behandladt och afgjordt i den
ordning, som följer af Underrättens uppfattning angående målets
natur, ett rättsmedel af helt annan art skulle kunna anvisas den med
Hofrättens utslag missnöjde, har ansetts mindre lämpligt, såsom ledande
till osäkerhet och möjliga rättsförluster. Särskildt må framhållas,
att i mål, som genom besvär inkommit till Hofrätten och der
afgjorts utan att förklaring infordrats, fullföljd genom revisionsansökning
ej gerna kan ifrågakomma, då ju klagandens motpart här ej
kan väntas ega kännedom om ändringssökandet och alltså saknar
anledning att hos Konungen inställa sig för bevakande af sin talan.
En regel sådan som den i förslaget upptagna synes emellertid förutsätta
att, i händelse revisionsskilling bibehålies såsom vilkor för talans
fullföljd i revisionsmål, utväg beredes part, som för talans bevarande
måst gälda dylik afgift, att, om han anser målet vara af beskaffenhet
att efter lag böra fullföljas genom besvär, hos Konungen göra denna
uppfattning gällande i ändamål af revisionsskillingens återbekommande.
Ett härtill syftande stadgande har ock blifvit i 22 § af förevarande
Kapitel upptaget.

Beträffande fullföljd af mål och ärenden, hvarmed Hofrätt såsom
första domstol tager befattning, gäller enligt 1 § den med 25 Kapitlets
stadganden nära öfverensstämmande regeln, att instämda tvistemål
fullföljas genom revisionsansökning men andra mål och ärenden genom
besvär.

Skulle i något mål, som omedelbart i Hofrätt anhängiggjorts,
Hofrätten döma till värjemålsed, bör naturligtvis ett dylikt edgångsbeslut,
af samma skäl som liknande beslut af Underrätt, få särskildt
öfverklagas i samma ordning som slutligt utslag i målet. Härom
stadgas i tredje stycket af 1 §. Beslut, hvarigenom Hofrätt i dit
fullföljdt mål dömt till värjemålsed, är i hvarje fall att betrakta såsom
slutligt utslag och följer alltså de i föregående delar af paragrafen
gifna regler.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

30 Kap. Det i första stycket af 4 § gifna förbud mot särskild klagan

4 §■ öfver beslut, hvarigenom Hofrätt visat mål åter till Underrätt, hvilar
på den uppfattning, att dylik klagan i de flesta fall allenast skulle
onödigt fördröja målets afgörande. Föranledes emellertid återförvisningen
deraf, att Hofrätten dömt till värjemålsed, måste naturligtvis,
såsom i andra stycket ock stadgas, särskild klagan medgifvas, då
i annat fall ändringssökandet, derest eden aflades, kunde blifva
onyttigt.

30 Kap. Grunden till det i 6 § upptagna förbud mot klagan öfver Hofrätts

6 §■ beslut rörande från Underrätt fullföljd processhindrande invändning,

ligger, såsom lätt inses, i nödvändigheten att så vidt möjligt begränsa
det uppehåll med hufvudmålets behandling, som af invändningsfrågans
fullföljd föranledes. Innefattar Hofrättens beslut godkännande af en
behörighetsinvändning, som af Underrätten ogillats, kan emellertid från
denna synpunkt hinder ej möta för medgifvande af klagan, då hufvudfrågan
ej derigenom uppehälles; och har alltså för detta fall undantag
från förbudet ansetts böra stadgas.

30 Kap. I afseende å parts rätt att i brottmål föra klagan öfver Hofrätts

7 §■ utslag innehåller 30 kap. 19 § Rättegångsbalken i sin nu gällande

lydelse ett stadgande, enligt hvilket klagan är tillåten allenast då den
missnöjde gitter visa, att han ej blifvit fulleligen hörd, eller att han
fälts till svårare straff än lag säger. Detta stadgande har som bekant
åtminstone i senare tider ej vunnit tillämpning, utan kan enligt för
närvarande rådande praxis klagorätten i brottmål sägas vara lika
obegränsad som i tvistemål. Vid en omarbetning af 30 Kap. framställer
sig emellertid helt naturligt frågan, huruvida icke den i nyssberörda
stadgande framträdande grundtanken bör i en eller annan
form återupptagas. I afseende härå yttrades i principbetänkandet:

»Hvad den tilltalade angår, synes hvarje inskränkning i hans rätt
till ändringssökande mot en sakfällande dom vara i hög grad betänklig.
Icke ens då han blifvit sakfäld allenast för ett ringare brott
eller till en lindrigare straffpåföljd, såsom böter eller fängelse, torde
någon sådan inskränkning obetingadt anses lämplig. För den, hvars
medborgerliga anseende till följd af förut undergångna bestraffningar
eller eljest redan lidit afbräck, kan ett flerårigt straffarbete vara en
relativt lindrigare påföljd än ett bötesstraff för den dittills oförvitlige,
som fäster större vigt vid det genom straffdomen uttalade ogillandet
af hans handlingssätt än vid sjelfva bötesbeloppet. Att i detta hän -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nto 24.

seende uppställa någon skälig grund för en klassifikation af de sakfällande
domarne i sådana, sona finge och som icke finge öfverklagas
i högsta instansen, lär knappt vara möjligt.»

»Beträffande deremot allmän åklagare eller målsegande och rätten
för dem att söka ändring i en af mellaninstansen meddelad befrielsedom
eller påyrka skärpning af der ådömdt straff är synpunkten väsentligen
annorlunda. I fråga om brotts beifrande eller bestraffande tillkommer
dem ej någon vidsträcktare rätt än den staten i det allmännas
intresse finner behöfligt och lämpligt att förläna. Om ur det allmännas
synpunkt den pröfning, åtalet undergått i de lägre instanserna,
anses tillräcklig, kan följaktligen staten låta bero vid Ofverrättens
dom.»

»1 afseende å målsegandes rätt till ändringssökande förekomma
emellertid åtskilliga omständigheter, som göra det mindre angeläget
och lämpligt att afskära eller begränsa denna rätt. Vanligen föres
af målsegande ansvarstalan i sammanhang med skadeståndstalan, och
denna senare är dervid oftast det hufvudsakliga. I dylika fall måste
följaktligen, derest den tilltalade blifvit frikänd från åtalet, grunderna
för detta i målets hela vidd pröfvas redan till följd af ändringssökandet
i ersättningsfrågan. Tages dessutom i betraktande, att de fall, då
målsegande fullfölja talan i högsta instans, äro mycket fåtaliga, synes
den omförmälda inskränkningen för dem utan olägenhet kunna
bortfalla.»

»Dylika betänkligheter möta deremot ej beträffande allmänna åklagare.
Beredningen har derföre ansett sig böra uppställa såsom regel
att underordnad åklagare ej i egenskap af embete- eller tjensteman
eger rätt att sjelf och omedelbart söka ändring i Öfverrätts dom eller
beslut i något annat hänseende än så vidt målet angår emot honom
sjelf förd ansvars- eller ersättningstalan, då han sålunda sjelf är att
anse såsom tilltalad. Behörighet till ändringssökande i högsta instans
å allmänna åklagareembetets vägnar synes böra tillkomma endast den
högsta åklagaremyndigheten. Denna myndighet bör ensam ega att
pröfva, huruvida omständigheterna i det förevarande fallet äro sådana,
att något vigtigare allmänt intresse äfventyras genom att låta den
ifrågavarande domen vinna laga kraft.»

I hvad Nya Lagberedningen sålunda anfört anser jag mig kunna
i hufvudsak instämma. Lika litet som en inskränkning af enskild

Bih. till Riksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

parts rätt till ändringssökande i brottmål lämpligen kan genomföras,
lika angeläget synes det vara, att anstalter träffas till förebyggande
deraf, att underordnad åklagare af oförstånd eller missriktadt tjenstenit
i oträngdt mål fullföljer talan i Högsta Domstolen och derigenom
onödigtvis upptager domstolens för andra uppgifter mer än väl behöfliga
arbetstid. Att ett dylikt missbruk af åklagaremyndigheten
för närvarande ej sällan förekommer, lärer framgå bland annat af
rätts-statistikens vittnesbörd och särskildt af det förhållande, att åklagares
besvär vida mindre ofta än enskilde parters föranleda ändring
i Hofrättens utslag. I detta afseende torde förtjena omnämnas, att
en företagen undersökning af Högsta Domstolens utslag under femårsperioden
1891—1895 ådagalagt, att medan för brottmål i allmänhet
antalet af de fall, der Hofrättens utslag ändrats, uppgår till 14,n %
af antalet fullföljda mål, de fall, der åklagare i Högsta Domstolen
vunnit ändring, utgöra allenast 8,64 % af de från åklagares sida i
högsta instans fullföljda målen.

Nyss anförda siffror torde äfven gifva vid handen, att från rättssäkerhetens
och det allmänna rättsmedvetandets synpunkt hinder ej
möta för genomförande af den ifrågasatta inskränkningen i åklagares
rätt till ändringssökande. För de undantagsfall, der ett allmänt
intresse påkallar, att ett åtal fullföljes i högsta instans, lärer vara
tillräckligt sörj dt derigenom, att landets högsta åklagaremyndighet,
Justitiekanslern, eger att, vare sig på framställning af underordnad
åklagare eller eljest förordna om fullföljd af talan mot Hofrättens
utslag. Endast i fråga om de mål, hvilka Hofrätt såsom
första domstol upptager, torde af skäl, som ligga i öppen dag, underordnad
åklagares befogenhet att hos Konungen föra klaffan böra
bibehållas.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som nu uttalats, äro
de föreslagna stadgande^ i 7 § affattade. I samband med dessa
torde i administrativ väg vissa föreskrifter böra meddelas om hvad
åklagare har att iakttaga, der han vill hos Justitiekanslern göra hemställan
om talans fullföljd. Sålunda synes, till förebyggande deraf,
att sådan hemställan göres utan giltiga skäl, antydan böra meddelas
åklagare, att ifrågavarande utväg bör anlitas endast i sådant fall,
der det med hänsyn till yppad ny bevisning eller af annan särskild
orsak är angeläget, att talan fullföljes, hvarjemte lärer kunna stadgas,
att de omständigheter, som enligt åklagares förmenande böra för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 99

anleda, att målet dragés under Konungens pröfning, af åklagaren
skriftligen framställas. På det att Justitiekanslern må kunna medhinna
att före fatalietidens utgång taga nödig kännedom om målet
synes det vidare böra åläggas åklagare, som vill hemställa om fullföljd,
att inom viss tid, exempelvis tjugu dagar, från utslagets meddelande
aflåta sin framställning och ombesörja, att handlingarne i
målet varda till Justitiekanslern afsända, för hvilket senare ändamål
åklagaren synes böra berättigas att, i den mån fråga är om handlingar,
som förvaras i Hofrätten, åtnjuta biträde af dess advokatfiskal.
Till frågan om nu antydda administrativa bestämmelser utbeder jag
mig emellertid att framdeles få återkomma.

Det föi-bud 8 § innehåller mot klagan öfver beslut, hvarigenom
Hofrätt upphäft Underrätts förordnande om qvarstad eller häktning
eller åtgärd af liknande beskaffenhet, är en naturlig följd deraf, att
enligt förslaget särskild klagan ej eger rum öfver Underrätts beslut,
hvarigenom yrkande om dylik åtgärds vidtagande biff vit ogilladt.^

För det fall, att ett af Underrätt meddeladt uppskofsbeslut, som
jemlikt 16 Kap. 10 § öfverklagats i Hofrätten, der blifvit upphäfdt,
skulle klagan öfver Hofrättens utslag i allmänhet endast .onödigtvis
föranleda ett ytterligare dröjsmål med sakens behandling; och har
alltså jemväl för detta fall förbud mot klagan blifvit i 8 § intaget.
I händelse åter Underrättens uppskofsbeslut af Hofrätten godkännes,
lärer väl klagan öfver Hofrättens beslut oftast visa sig ändamålslös,
ity att vanligen den tid, hvartill målet uppskjutits, går till ända innan
frågan hinner hos Konungen pröfvas; men då ett motsatt förhållande
likväl ingalunda är uteslutet — framför allt ej i sådana fall, då ett
mål förklaras hvilande i afbidan på ett annat måls afgörande eller
eljest under obestämd tid — har rättighet att föra klagan ansetts
böra här medgifvas.

I 12—16 §§ äro upptagna bestämmelser om hvad part, som vill
söka revision, har att iakttaga. Från gällande lag afvika dessa bestämmelser
framför allt derutinnan, att de prestanda, hvilka för närvarande
äro stadgade såsom vilkor för talaus fullföljd, enligt förslaget
skola till större delen bortfalla. Enligt gällande bestämmelser åligger
det revisionssökande part att inom i lagen angifna tider dels nedsätta
revisionsskilling, 100 kronor, dels till Hofrätten aflemna stämpladt
papper till Hofrättens protokoll i målet, dels ställa borgen för kostnad
och skada, som genom ändringssökandet kan tillerkännas motparten,

30 Kap.
8 §■

30 Kap.
12-16 §§.

100

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

samt dels hos Konungens Befallningshafvande eller i taka händer nedsätta
hvad dömdt blifvit.

Det förstnämnda af dessa åligganden, nedsättande af revisionsskilling,
är i förslaget bibehållet. Ehuru vissa olägenheter onekligen
äro förenade med ett dylikt prestandum, och yrkanden om dess afskaffande
flere gånger framträda torde en dylik åtgärd likväl ej vara
tillrådlig, då densamma tvifvelsutan skulle medföra en så stark tillväxt
af målens antal i högsta instansen, att deras pröfning ej kunde
inom rimlig tid medhinnas utan väsentlig ökning af Högsta Domstolens
arbetskrafter. Att emellertid befrielse från ifrågavarande afgift
måste likasom hittills medgifvas den, som i viss ordning förmår styrka
medellöshet, är uppenbart.

Bestämmelsen om skyldighet för klaganden att inom viss tid
till Hofrätten ingifva stämpladt papper till dess protokoll — en bestämmelse,
som motsvaras af åläggande för Hofrätten att låta utskrifva
ocfy till Konungen öfversända protokollet — har, såsom ledande till
onödigt invecklande af förfarandet, i förslaget utbytts mot stadgande
om skyldighet för klaganden att sjelf hos Konungen förete protokollet
innan målet der förekommer till afgörande.

Borgen för kostnad och skada har af samma skäl, som anförts
mot bibehållande af ett dylikt prestandum i vademål, ansetts böra
afskaffa6 äfven i revisionsmål. Att, såsom i 1891 års förslag åsyftades,
i stället för detta prestandum stadga skyldighet för klaganden
att till motpartens säkerhet för eventuel kostnadsersättning nedsätta
ett i lagen fixeradt penningebelopp har synts betänkligt, då, såsom
inom Hofrätterna blifvit anmärkt, en dylik föreskrift torde komma att
för mindre bemedlade parter öfver höfvan försvåra tillträdet till högsta
instansen.

Äfven skyldigheten att fullgöra Hofrättens dom kommer enligt
förslaget att bortfalla. I afseende å detta prestandum torde ur
principbetänkandet kunna åberopas nedanstående:

»Föreskriften i 30 Kap. 5 § Rättegångsbalken att den, som tappat
i Hofrätt och vill söka Konungen deremot, skall omant utgifva hvad
dömdt är, har ej blifvit upptagen i de äldre lagförslagen, och i öfverensstämmelse
dermed anser jemväl Beredningen samma föreskrift böra
upphöra att gälla.»

»Om man, såsom vanligen synes vara förhållandet, antager det
ifrågavarande lagbudet, egentligen vara uppstäldt för att i sin mån

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

101

försvåra tillträdet till högsta instansen och derigenom hindra ett
alltför stort tillflöde af mål till denna, kan en sådan anordning svårligen
anses lämplig. Särskild! lider den åt den brist att ej förmå
från högsta instansen utestänga fullföljandet af anspråk, som Ofverrätten
alldeles ogillat, äfvensom andra frågor, der något direkt verkställande
af domen ej kan eller bör ega rum. Den eger sålunda
icke samma allmängiltighet som föreskrifter om summa appellabilis
m. m. d.»

»Då lagstiftaren ålägger den tappande parten en prestation af
ifrågavarande slag, måste uppmärksamheten fästas hufvudsakligen vid
de fall, då den tappande af verklig eller föreburen brist på tillgång
undandrager sig prestationens fullgörande.»

»Af sådan orsak innehåller ock ofvan omförmälda lagrum en serie
af föreskrifter om hvad som skall iakttagas för att styrka partens
oförmåga att fullgöra domen. Flera bland de lormaliteter, hvilka sålunda
blifvit föreskrifna, äro emellertid uppenbarligen så antiqverade
och olämpliga, att någon meningsskiljaktighet angående nödvändigheten
af deras uteslutande ur en ny rättegångslag ej torde kunna uppstå.
Det vigtigaste och verksammaste medlet för utrönandet af sanningen
i förevarande liksom i andra fall utgör onekligen den fattigdomsed,
revisionssökanden är skyldig att på vederdelomannens yrkande
aflägga. Emot en sådan edgång åter möta, som bekant, hvarjehanda
betänkligheter. Särskildt tillåter sig Beredningen att erinra derom,
att dess den 7 Juli 1876 afgifna förslag till utsökningslag i 86 §
innehöll en föreskrift att, derest vid utmätning full tillgång saknades
till gäldandet af skuld, hvarför utmätning blifvit sökt, gäldenären
skulle vara pligtig att, om borgenär det äskade, med ed styrka, att
han icke egde annan tillgång än den, som blifvit vid utmätningen
uppgifven. Förslaget om införandet åt en dylik edgång vann dock
icke godkännande, och de skäl, som föranledde till afslag, ega utan
tvifvel lika giltighet i det analoga fall, som här föreligger.»

»Vid sådant förhållande och med hänsyn jemväl till önskvärdheten
deraf, att anlitandet af edgång, isynnerhet när den väsentligen
utgör en formel prestation för åtnjutande af omedelbart derpå beroende
förmån, i möjligaste måtto undvikes, synes edgångs bibehållande
i det här afsedda fallet icke kunna förordas. Afskaffas åter edgången
såsom kontroll på uppgiften om partens oförmåga att fullgöra domen,
måste uppenbarligen något annat verksamt medel i sådant hän -

102

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

seende påbjudas, så vida ej hela stadgandet om skyldigheten
att fullgöra domen skall qvarstå endast såsom en tom bokstaf
och blifva gagnlöst just i de fall, der det är behöfligt och afsedt
att verka.»

»För sin del har likväl Beredningen ej mägtat utfinna något sådant
medel eller konstruera något nytt förfarande, som, med undvikande
af de olägenheter, hvilka ostridigt häfta vid det i 30 Kap. 5
§ Rättegångsbalken föreskrift^, kunde ega förmåga att åtminstone i
samma mån som detta utgöra ett korrektiv emot missbruk eller försök
att kringgå lagen. Häraf har åter blifvit en oundviklig följd, att
sjelfva grundsatsen om tappande parts skyldighet att omant fullgöra
Ofverrättens dom ansetts böra öfvergifvas.»

»Att genom upphäfvandet af nämnda lagrum ej oväsentliga fördelar
i tormelt hänseende vinnas lärer vara obestridligt. Parterna befrias
från iakttagandet af invecklade och svårfattliga formaliteter, som
icke sällan föranledt oskälig rättsförlust. Hofrätterna åter befrias från
en del ganska tidsödande bestyr med förhör, protokollering och pröfning
i dessa formfrågor. Hvad åter angår den materiella säkerhet,
hvaraf den vinnande parten går i mistning genom den föreslagna förändringen,
bör ock uppmärksammas, att hans ställning numera blifvit
väsentligen förbättrad och betryggad genom de i nya Utsökningslagen
och särskildt 39 § deri meddelade bestämmelser om rätt
till tvångsverkställighet å dom i allmänhet och Hofrättsdom i synnerhet.
»

I fråga om tid och sätt för den anmälan om missnöje med Hofrättens
dom, hvarmed revisionssökandet inledes, gifvas i den föreslagna
12 § stadganden, hvilka öfverensstämma med hvad för närvarande
härom gäller. Derutinnan skiljer sig emellertid förslaget från gällande
rätt, att revisionsskillingens nedsättande, som för närvarande måste ega
rum i sammanhang med missnöjes anmälande, enligt förslaget ifrågakommer
först på ett senare stadium, nämligen vid klagandens inställelse
i Nedre Justitierevisionen. Den för missnöjesanmälan bestämda tid af
f)u8u dagar har, särskildt med hänsyn till parter, som äro boende å
aflägsna orter, ansetts väl knapp för fullgörande af ett prestandum af
ifrågavarande beskaffenhet eller åstadkommande af den utredning angående
klagandens medellöshet, som af lagen måste fordras såsom
vilkor för befrielse från afgiften. Att åter ålägga klaganden att särskildt
för revisionsskillingens nedsättande eller företeende af medel -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

103

löshetsbevis ännu en gång inställa sig i Hofrätten har ansetts mindre
lämpligt. Föreskriften om revisionsskillings ingifvande till Nedre Revisionen
i stället för till Hofrätten föranleder emellertid uppenbarligen
vissa ändringar i Hofrätternas arbetsordning samt Nedre Revisionens
instruktion; och förbehåller jag mig att framdeles få återkomma till
frågan härom.

I afseende å utfärdande af bevis rörande missnöjesanmälan, som
af Hofrätten upptagits, samt klagan öfver Hofrättens i fråga om dylik
anmälan meddelade beslut innehålla 13 och 14 §§ bestämmelser,
hvilka i allo motsvara dem som beträffande vadeanmälan föreslagits i
26 Kap. Den tid, inom hvilken i revisionssak klaganden bör i Nedre
Revisionen tillstädeskomma, är i gällande lag bestämd till två månader
i mål från Svea Hofrätt och tre månader i mål från de andra
Hofrätterna, dock att i vexel- och sjörättsmål inställelsetiden här likasom
vid vads fullföljande är hälften kortare. Att i afseende å andra
mål än de sist angifna nutidens förbättrade samfärdsmedel tillåta
förkortning af de sålunda bestämda inställelsetider, torde lika litet
bestridas, som det lärer kunna påstås, att under nu rådande förhållanden
fog förefinnes för bibehållande af olika tider för inställelsen i
mål från de särskilda Hofrätterna, Med hänsyn härtill och då, i händelse
af förkortning af inställelsetiden i vanliga tvistemål, undantagsbestämmelser
för vexel- och sjörättsmål icke vidare torde erfordras,
har i 16 § inställelsetiden för alla mål satts till fyratiofemte dagen
från Hofrättens dom.

Hvad 16 § innehåller rörande revisionsskillings nedsättande i
sammanhang med inställelsen hos Konungen är nyss berördt. I afseende
å de i andra stycket af samma § intagna föreskrifter om parts
rättighet att på grund af medellöshet njuta befrielse från revisionsskillingen
åberopas ur motiven till 1891 års förslag följande:

»Att part, som till följd af fattigdom ej förmår nedsätta revisionsskilling
och stadgadt ersättningsbelopp, bör ega att utan sådan
nedsättning draga sin sak under Konungens pröfning, är uppenbart;
men frågan om graden åt den medellöshet, som bör berättiga till befrielse
från depositionsskyldighet, och om sättet för ådagaläggande af
uppgifven fattigdom kan naturligen lemna rum för skiljaktiga meningar.
Stadgandet i 30 Kap. 6 § Rättegångsbalken, enligt hvilket rätt till
befrielse från nedsättande af revisionsskilling tillkommer endast den,
hvilken ej eger 250 kronor i löst och tast gods, som för gäld ej

104

Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 24.

häftar, måste betecknas såsom olämpligt redan derföre, att uttrycket
»gods, som för gäld ej häftar», är så sväfvande och otydligt, att det
kan föranleda olika, stundom i sitt resultat alldeles orimliga tolkningar.
Dertill kommer — oafsedt det rum, som alltid lemnas öppet
för godtycket vid uppskattning i penningevärde af gods ■— att nu
gällande stadgande i sjelfva verket utgör ett bestämdt hinder för
mången mindre bemedlad part att få sin sak pröfvad af högsta instansen;
och den undersökning, som enligt samma lagrum i regeln
erfordras för att få utrönt, att parkens egendom ej uppgår till högre
belopp, är af den besvärliga och för parten förödmjukande beskaffenhet,
att mången allenast deraf torde afskräckas från talans fullföljande.
En föreskrift, enligt hvilken parts rätt att tillgodonjuta befrielse från
nedsättning göres beroende deraf, att han visar sig icke ega förmögenhet
till visst i lagen angifvet värde eller årlig inkomst till visst
belopp, skall, äfven om man bortser från den ofvan påpekade svårigheten
att rättvist och likformigt åsätta gods penningevärde, utan tvifvel
ofta leda till orättvisa och dessutom i tillämpningen möta afsevärda
svårigheter. Under det att t. ex. den, som eger en årlig inkomst
af 800 kronor och ej har att draga försorg om någon annan
än sig sjelf, måhända med lätthet kan anskaffa och utan större afsaknad
undvara 200 kronor, kan deremot inträffa, att en annan, som
med samma inkomst hav att försörja en talrik familj, icke förmår nedsätta
ett dylikt belopp utan att derigenom äfventyra sitt och sin
familjs ekonomiska bestånd. För att derföre å ena sidan underlätta
tillträdet till Högsta Domstolen för den verkligt fattige och å den
andra vinna det med föreskriften om nedsättning afsedda ändamålet,
bär. Beredningen funnit lämpligast, att rättigheten att för fattigdom
åtnjuta befrielse från nedsättningsskyldighet göres beroende deraf, att
parten pröfvas icke utan men för sin existens förmå fullgöra sådan
skyldighet.»

I öfverensstämmelse med den uppfattning, som sålunda uttalas,
föreslås, att part skall vara från nedsättning fri, derest han antingen
ej eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande
skulle sakna nödtorftigt uppehälle. Att part befinner sig i
dylika omständigheter skall enligt förslaget vitsordas af någon bland
vissa angifna myndigheter. I syfte ej mindre att för parter, hvilkas
förmögenhetsvilkor äro för dessa myndigheter okända, bereda utväg
att ådagalägga sin ställning än ock åt intyg, hvarom här är fråga,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

105

förskaffa den största möjliga tillförlitlighet, föreslås emellertid, att sådant
intyg ej må utfärdas med mindre en särskild undersökning af
partens förmögenhetsförhållanden företagits af någon person, som af
den utfärdande myndigheten pröfvas tillförlitlig. Närmare föreskrifter
rörande beskaffenheten af den undersökning, som här afses, hafva ej
i förslaget upptagits, utan har det ansetts höra bero af vederbörande
myndighet att i hvarje fall afgöra, huruvida undersökningen blifvit
så utförd, att derå kan grundas ett tillförlitligt omdöme rörande partens
ställning. Att undersökningen antager formen af en sådan fullständig
bouppteckning, som för närvarande är i 30 Kap. 6 § Rättegångsbalken
föreskrifven, är alltså enligt förslaget ingalunda nödvändigt.
Ej heller förutsätter förslaget med nödvändighet, att undersökningsförrättaren
blifvit af vederbörande myndighet anmodad att verkställa
förrättningen, utan lemnas åt myndigheten öppet att godkänna, en på
partens eget föranstaltande företagen undersökning. Något ovilkorligt
åläggande för de myndigheter, som här afses, att på parts begäran
föranstalta om undersökning är ej i förslaget åsyftadt. Fall kunna
tänkas, der en myndighet på förhand eger säker kunskap om att partens
förmögenhetsförhållanden icke äro af beskaffenhet att medföra
befrielse från revisionsskillingen, och under dylika omständigheter
vore undersökningen naturligtvis ändamålslös.

Beträffande kostnaden för undersökning, hvarom här är fråga,
torde utan uttryckligt stadgande vara klart, att parten sjelf är pligtig
att i mån af tillgång svara för ersättning, som skäligen kan tillkomma
den, som haft i uppdrag att förrätta undersökningen. Då emellertid
erfarenheten utvisar, att det liknande uppdrag, som för närvarande
enligt 30 Kap. 6 § Rättegångsbalken meddelas nämndemän eller andra
personer, i allmänhet utföres utan anspråk på godtgörelse, lärer det
äfven här kunna förväntas, att fråga om ersättning endast undantagsvis
kommer att väckas.

Förutom de parter, som på föreskrifvet sätt styrka sin fattigdom,
är enligt 16 § allenast Kronan frikallad från revisionsskillings
erläggande. Giltig anledning har ej ansetts föreligga vare sig att, i
öfverensstämmelse med den praxis, som genom analogisk tillämpning
af 30 kap. 4 § Rättegångsbalken gjort sig gällande, från ifrågavarande
afgift befria städer och menigheter eller att vid gällande kraft
bibehålla de särskilda, af Konungen meddelade bestämmelser, på grund
hvaraf frihet från afgiften åtnjutits af vissa allmänna inrättningar.

Bil t. till Riksd. Prof. 1901. / Sami. 1 Afd. 20 Höft. 14

106

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

30 Kap.
18 §.

30 Kap.
22 §.

30 Kap.
23—28 §§.

Vid 18 § må framhållas, att anmälan om missnöje med Hofrätt®
ej får i likhet med vadeanmälan återkallas utan i hvarje fall, då densamma
ej fullföljes, medför skyldighet att till motpart, som hos Konungen
tilistädeskommit, utgifva ersättning för inställelsen. Att äfven
bär medgifva rätt till återkallelse har med hänsyn till längden af den
tid, som står öppen för missnöjesanmälan, ansetts mindre nödigt.

Af föreskriften om revisionsskillingens nedsättande i Nedre Justitierevisionen
torde följa, att frågan om parts rätt att återbekomma denna
afgift — en fråga, som för närvarande i första hand pröfvas af Hofrätten
— i hvarje fall bör hos Konungen af göras; och synes till undvikande
af onödigt besvär för domstol och parter djdik pröfning böra
försiggå i sammanhang med målets afgörande. Härtill syftar den i
första stycket ,af 22 § förekommande bestämmelse, enligt hvilken,
oberoende af yrkande från parts sida, Konungen i hvarje fall, då
ändring meddelas i Hofrättens utslag, i sammanhang dermed förordnar,
att klaganden eger rätt att återbekomma revisionsskillingen.

Det i andra stycket af 22 § upptagna stadgande om parts rätt
att i revisionsansökningen påyrka återbekommande af erlagd revisionsskilling,
som enligt partens mening ej bort gäldas, åsyftar i främsta
rummet sådana fall, då part, som erhållit hänvisning att fullfölja talan
genom revisionsansökning, förmenar målet vara af beskaffenhet, att
klagan deri efter lag bort föras genom besvär; och i denna del är
stadgandet redan i det föregående berördt. Äfven under andra omständigheter
kan det emellertid inträffa, att en part finner sig föranlåten
att nedsätta revisionsskilling, fastän dylik afgift enligt hans
mening ej bort utgå. Särskildt låter det tänka sig, att parter, som
anse sig berättigade att på gemensam revisionsskilling fullfölja talan,
likväl med hänsyn till möjligheten deraf, att en motsatt uppfattning
gör sig hos Konungen gällande, hvar för sig erlägga ifrågavarande
afgift. Jemväl i detta och liknande fall har det ansetts böra medgifvas
part att till Konungen hänskjuta, huruvida afgiften rätteligen
bort utgå, och, om partens uppfattning i frågan godkännes, återfå
hvad han onödigtvis utgifvit.

Rörande besvär öfver Hofrätts utslag" gifvas stadganden i 23—
28 §§. Såsom af dessa framgår, åsyftas jemväl här afskaffande af den
såsom vilkor för talans fullföljd för närvarande stadgade skyldigheten
att fullgöra den öfverklagade domen och, såvidt målet är af tvistemåls
natur, ställa borgen för kostnad och skada. Derest borgen och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 24.

107

fullgörande af dom icke vidare uppställas såsom vilkor för fullföljd
af talan i revisionsmål, är deraf endast en naturlig följd, att
äfven i tvistemål, som genom besvär fullföljas hos Konungen, dessa
prestanda bortfalla. Hvad åter beträffar den för klagan i brottmål
gällande föreskriften om skyldighet för klagande, som ej kan förete
bevis om medellöshet, att hos administrativ myndighet''nedsätta böter
och annat, som Hoffätten förpligtat honom utgifva, har emot densamma
med fog anmärkts, att på grund deraf en pai’t lätt nog kan
komma att utan eget förvållande gå miste om rättigheten att få sin
sak pröfvad af högsta instansen, i ty att, äfven om parten icke är
så fattig, att han kan erhålla intyg om oförmåga att utgifva hvad
honom ådömts, det likväl kan blifva svårt eller rent af omöjligt för
honom att före besvärstidens utgång anskaffa nödiga penningar, och,
om han åter verkligen är oförmögen att utgifva medlen, svårighet kan
möta att derom erhålla intyg af vederbörande Händighet eller tjensteman,
då denne tilläfventyrs saknar kännedom om hans ekonomiska
ställning. Af dessa skäl synes ifrågavarande föreskrift icke lämpligen
kunna bibehållas. Då emellertid dess upphäfvande skulle kunna föranleda,
att besvär komme att hos Konungen anföras allenast för vinnande
af uppskof med gäldande af böter eller ersättning, och tillströmningen
af brottmål till högsta instansen derigenom kunde komma
att väsentligen ökas, har det till förekommande häraf ansetts nödigt
att föreslå, att utmätning af böter, som af Hofrätt ådömts, skall eg a
rum utan hinder af ändringssökande, der ej den sakfälde hos Konungens
Befallningshafvande nedsatt bötesbeloppet; och hafva föreskrifter
härom upptagits i ett särskildt, lagförslag.

Förfarandet i mål, som genom besvär fullföljas hos Konungen,
öfverensstämmer enligt förslaget i hufvudsakliga delar med den för
Hofrätterna föreslagna besvärsproceduren. Det skäl, som ansetts böra
föranleda åläggande för klaganden att sjelf ombesörja kommunikation
af besvärshandlingarne, är redan angifvet.

Hvad 29 § innehåller om underställning af Hofrätts utslag inna- so Kap. 29§.
bär ej någon väsentlig afvikelse från hvad härom för närvarande
gäller.

Då det, äfven i mål, som beror på Konungens pröfning, skulle 30 Köp.30.
kunna inträffa, att utredningen företedde någon ofullständighet, som
ej kunde afhjelpas utan parternas muntliga hörande, har i 30 § upptagits
ett stadgande om förhörs anställande äfven i sådant mål.

108

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

31 Kap.

Förslaget
till gromul
gationslag.

4 §.

Bland de föreskrifter 31 Kap. för närvarande innehåller angående
ansökan om återställande af försuten tid eller häfvande af laga kraft
egande dom, ingår bestämmelse om skyldighet för sökanden att ställa
borgen för kostnad och skada samt fullgöra domen, i hvilka afseenden
dessa lagrum hänvisa till föreskrifter i 30 Kap. Af sådan anledning
har ep jemkning i dessa §§ varit nödig, och har dervid funnits mindre
lämpligt att allenast för ifrågavarande fall bibehålla nyss angifna prestanda,
helst som de skäl, hvilka eljest föranledt dessas åläggande,
här ej torde kunna åberopas.

Bestämmelserna i den föreslagna promulgationslagen föranleda
här allenast följande erinringar.

Förutom de mål och ärenden, som jemlik! Rättegångsbalkens
bestämmelser varda från de allmänna underdomstolarne dragna under
Hofrätt, samt de från öfverexekutorerne fullföljda utsökningsmålen
eger Hofrätt upptaga vissa mål, deri klagan föres öfver beslut af
annan myndighet än de nyss nämnda. Detta gäller exempelvis enligt
Förordningen den 12 Mars 1830 om vissa beslut af Synerätt, som ej
är att till allmän Underrätt hänföra, enligt Förordningen den 30 April
1844 i afseende å beslut af Konungens Befallningshafvande och med
domsrätt förlänade poliskamrar i vissa polismål, samt enligt 144 §
Konkurslagen rörande beslut af domare eller någon Rättens ledamot
i konkursmål; och utan uttryckligt stadgande torde vara uppenbart,
att äfven i andra fall, der ett beslut meddelas af allenast domaren
eller någon Rättens ledamot, den klagan, som kan ifrågakomma,
skall föras i Hofrätt. I fråga om tid och ordning för klagan i mål,
som sålunda från andra myndigheter än allmän Underrätt eller öfverexekutor
dragés under Hofrätts pröfning, torde hinder ej möta att i
allmänhet låta Rättegångsbalkens bestämmelser om talans fullföljd i
Hofrätt vinna tillämpning. Härtill syftar det föreslagna stadgandet i
4 §. Att detsamma erhållit en affattning, som från dess tillämpningsområde
utesluter mål, som från Domkapitlen inkomma till Hofrät,-terna, har sin grund deri att frågan om dessa måls fullföljd, såsom
varande af kyrkolags natur, ansetts ej lämpligen kunna i sammanhang
med eljest nu föreliggande ämnen behandlas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

109

Då det icke öfverensstämmer med de föreslagna bestämmelserna 5 §.
i 16 Kap. Rättegångsbalken att, såsom 10 § Konkurslagen efter sin
ordalydelse synes afse, tiden för klagan öfver konkursansöknings upptagande
vid Underrätt skall för gäldenär räknas från senare dag än
den då beslut meddelats rörande gäldenärens försättande i konkurstillstånd,
har i 5 § af förevarande förslag åt nyssnämnde § i Konkurslagen
gifvits en lydelse, som tydligt utmärker, att hvad der stadgas
rörande tid för klagan gäller allenast borgenär.

De bestämmelser 144 § Konkurslagen innehåller rörande tid och
sätt för klagan öfver domstols, domares eller domstolsledamots beslut
i konkursmål komma genom antagande af de föreslagna nya föreskrifterna
i Rättegångsbalken och i 4 § af detta förslag att förfalla;
och har med hänsyn härtill eu förändrad affattning af den qvarstående
föreskriften om verkställighet af vissa dylika beslut funnits erforderlig.

De i 6—9 §§ föreslagna ändringar i åtskilliga lagrum afse alle- 6-9 §§.
nast att bringa dessa lagrums innehåll till erforderlig öfverensstämmelse
med de föreslagna nya reglerna om sättet och vilkoren för
talans fullföljd.

De särskilda förmåner, som i Kongl. Brefvet den 8 December u §■
1748, Förordningen den 23 Augusti 1851 samt 16 § i Förordningen
om Utsökningslagens införande medgifvits parter vid fullföljd i Hofrätt
af mål från domstol eller öfverexekutor å Gotland, hafva såsom betingade
af de på nämnda ö rådande kommunikationsförhållanden. ansetts
böra icke allenast bibehållas vid gällande kraft, utan ock vinna
tillämpning vid klagan i Hofrätt öfver beslut af annan myndighet å
Gotland än domstol eller öfverexekutor äfvensom vid fullföljd af talan
mot Hofrätts utslag i mål, som från Gotland dit inkommit; och har
11 § af föreliggande förslag blifvit i öfverensstämmelse härmed affattad.

De föreslagna ändringarne i rättegångsordningen föranleda en tiflö^ag^
omarbetning af vissa bestämmelser i Utsökningslagen. ändring %

Derest skyldighet att fullgöra hvad dömdt är icke vidare skall«äs*«^ara/
utgöra vilkor för fullföljd af talan mot Hofrätts dom i tvistemål, måste Tage™9
en ändring i 39 § niimnda lag vidtagas för att åt dom, hvarigenom
betalningsskyldighet blifvit någon af Hofrätt ålagd, bereda sådan verkan,
att dels vederpartens rätt tillbörligen tryggas och dels möjlighet be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

tages den tappande parten att genom klagan vinna uppskof med domens
fullgörande. I sådant afseende föreslås, att utmätning å domen må
ske innan den vunnit laga kraft, såvida icke gäldenären till domens
fullgörande hos Konungens Befallningshafvande i det län, der han
bor, nedsätter penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit. I sammanhang
härmed har ock funnits lämpligt att föreslå sådan ändring i berörda
lagrum, att tappande part, till undgående af utmätning å Underrätts
icke laga kraftvunna dom, må, der han ej vill eller kan ställa pant
eller borgen, nedsätta penningar, på sätt ofvan sägs. Hvad i samma §
föreslås om rätt för vinnande part att mot pant eller borgen lyfta
medel, som till doms fullgörande nedsatts, är, såvidt det rörer part,
som i Hofrätt vunnit, öfverensstämmande med hvad för närvarande
enligt 30 Kap. 5 § Rättegångsbalken samt 5 § i Förordningen om
Utsökningslagens införande gäller. I sammanhang med det sålunda
föreslagna stadgandet har, till förebyggande deraf, att nedsatta medel
skola ligga räntelösa hos Konungens Befallningshafvande, upptagits
en föreskrift derom att, i händelse lyftning ej sker inom viss kort
tid från nedsättningen, penningarne skola på någondera partens begäran,
för att göras räntebärande, insättas i bankinrättning på tid,
som Konungens Befallningshafvande bestämmer.

Med den föreslagna lydelsen af 52 och 53 §§ Utsökningslagen
åsyftas hufvudsakligen att i fråga om verkställighet å vissa af Hofrätt
meddelade beslut i utsökningsmål — nemligen sådana, hvarigenom
någon falt.s till böter eller vite eller utmätningsman dömts till utgifvande
af skadestånd — genomföra enahanda grundsatser, som enligt
nu föreslagna stadganden skola gälla i afseende å verkställighet af
dylika beslut, som i andra mål gifvits.

De ändringar, som föreslagits i 171, 177, 179, 184, 185, 186, 187
och 192 §§ Utsökningslagen afse samtliga att åvägabringa öfverensstämmelse
mellan dessa lagrum och förslaget om ändring i vissa
delar af Rättegångsbalken, i hvad det afser besvärsförfarandet.

tiflÖLafeotn Gällande bestämmelser om skyldighet för den, som vill klaga

verkställig- öfver Hofrätts utslag i brottmål, att nedsätta böter, vite eller annat,
het i vissa som Hofrätten honom till utgifvande ådömt, skulle enligt den före -

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.

slagna nya lydelsen af 30 Kap. Rättegångsbalken komma att bort- fall af befalla.
Såsom i det föregående framhållits torde emellertid afskaffande! wnnitTaga
af dessa prestanda kunna föranleda, att besvär komme att hos Ko- kraft.
nungen anföras allenast för vinnande af uppskof med verkställigheten,
derest sådant icke motverkades af andra lagbestämmelser. Med hänsyn
härtill föreslås nu i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 39 och
40 §§ Utsökningslagen, att Hofrätts beslut, hvarigenom någon fälts
till böter eller vite, skall utan hinder af förd klagan verkställas, så
framt ej den fälde hos Konungens Befallningshafvande nedsätter böterna
eller vitet, dock att i allmänhet försäljning af det utmätta ej
må ske förrän beslutet vunnit laga kraft. I fråga om beslut, hvarigenom
Hofrätt eljest i brottmål ålagt betalningsskyldighet eller skyldighet
att utgifva lösegendom, likasom i afseende å dylika beslut,
som af Underrätt meddelats, har det ej ansetts möta betänklighet att
låta Utsökningslagens stadganden om verkställighet af dom i tvistemål
vinna fullständig tillämpning; och har alltså en härtill syftande
föreskrift blifvit i förevarande förslag upptagen.

Enligt Förordningen angående förändrade föreskrifter i afseende
på fullföljden af polismål den 30 April 1844 skall i fråga om Hofrätts
icke laga kraftvunna utslag i dylika mål en längre gående verkställighet
under vissa förhållanden ega rum än af nyssberörda föreslagna
bestämmelser följer. Någon anledning till rubbning i de stadganden,
som sålunda gälla, har desto mindre ansetts böra ega rum,
som derigenom skulle inträffa, att första instansens utslag i polismål
komme att medföra en mera omedelbar verkställighet än Hofrättens;
och hafva alltså genom ett i förslaget intaget förbehåll nämnda stadganden
bibehållits vid gällande kraft.

Enligt gällande föreskrifter i 25 Kap. 23 § Rättegångsbalken och Förslaget
Kongl. Brefvet den 17 Februari 1757 skall, dä tid för erläggande af
vad eller ingifvande af vadeinlaga infaller å sön- eller helgedag, part a}rfatalietid
ega att å nästa söckendag vidtaga åtgärden; och i öfverensstämmelse i visst fall.
härmed har man i allmänhet ansett, att äfven i andra fall, dä fatalietid
i ett rättegångs- eller utsökningsmål skulle tilländagå å sön- eller
helgedag, den åtgärd, hvarom fråga är, må med laga verkan företagas
nästa helgfria dag. Genom antagande af de nu anmälda lagförslagen

112

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

komma dessa föreskrifter att förfalla. Ett allmänt stadgande om
fatalietiders förlängande på sätt nyss nämnts är emellertid uppenbarligen
af nöden; och har detsamma ansetts lämpligen kunna erhålla
formen af en fristående ny lag.»

Departementschefen uppläste härefter ofvan omförmälda under
bilagorna Litt E—I vid detta protokoll fogade lagförslag samt hemstälde
i underdånighet, att, för det ändamål 87 § regeringsformen
omförmäler, Högsta Domstolens utlåtande öfver förslagen måtte genom
note ur protokollet inhemtas.

Till denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall.

Ex protocollo:
Axel Dandenell.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

113

Bil. IAtt. M.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken.

T-.li V . .''-''flni./!b.b; ''!. ■■■■.nifiln-.tti.'''' "Oe yr<!i i;,>>c geUM

Härigenom förordnas, att 10 Kap. 11 §, 22 Kap. och 24 Kap. 12 §
Rättegångsbalken skola upphöra att gälla, samt att 16, 25, 26, 27 och 30
Kapitlen äfvensom nedan hämnda delar af 8, 10, 13, 14, 15, 23, 24, 29
och 31 Kapitlen samma Balk skola erhålla följande lydelse:

8 Kap.

.■O .-.Om : ■ l d it ''I -ilo • M;'' C "It

3 §.

Under Svea Hofrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Upsala,
Södermanlands, Gotlands, Vermlands, Örebro, Vestuianlands, Kopparbergs,
Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län;
under Göta Hofrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län; under Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.

10 Kap.

27 §.

Vill någon å landet söka Kronofogde, Länsman, eller uppbördsman,
för det de gjort honom orätt, i hvarjehanda utmätning, uppbörd, eller med
Bih. tid Piksd. Prof. Idol. 1 Sand. 1 Afd, 20 Höft. 15

114

Kmujl. Majits Nåd. Proposition Nio 24.

egenvillig pålaga, olikhet i skjuts och gärd; eller att de pant olagliga sålt,
med mera dylikt; då må han det göra i Häradsrätten, å den ort, der
brottet skett, eller der han bor, som klagar. I staden skall Rådstufvurätt
dessa mål upptaga. Ege dock Konungens Befallningshafvande makt att
strax råtta hvad så ske kan, och hjelpe den till rätt sin, som lidit.

28 §,

Anhängiggöres vid Underrätt mål, som Rätten ej är behörig att upptaga,
skall den, ehvad invändning göres eller icke, visa målet från sig i
de fall, att

1. målet är af beskaffenhet att böra af annan myndighet än domstol
eller af särskild domstol eller omedelbart af högre Rätt upptagas, eller ock
enligt lag eller särskild författning bör omedelbart af skiljemän pröfvas, eller

2. målet bör upptagas af viss Underrätt, som ensam är behörig att
det slag af mål handlägga, eller

3. mål, som blindt vid Häradsrätt anhängiggjordt, må allenast af
Rådstufvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom, ehvad den rörer eganderätt, besittning
och nyttjande, missbyggnad, vanhäfd, afrad, bolstada skål, inteckning eller
annat dylikt, eller om förlagsinteckning, eller om skilnad i eller återgång
af äktenskap, eller om omyndighets- eller myndighetsförklaring eller atelier
tillsättande af förmyndare eller af god man för hustru eller för
frånvarande delegare i dödsbo, eller om testamentes giltighet eller delning
af död mans bo, eller om egendoms afträdande till konkurs, eller om
boskilnad eller sådant afskiljande af egendom, som i lagen om boskilnad
afses, eller om upphäfvande af inskrifning i föreningsregister, eller

5. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott, som hörer under
allmänt åtal eller må af allmän åklagare, efter målsegandes angifvelse,
åtalas.

29 §.

År mål, hvarom i 28 § 5 mom. förmärs, pröfvadt af Underrätt, må
fråga om dess behörighet ej upptagas i högre Rätt, der ej talan blifvit
fullföljd mot beslut, hvarigenom invändning om domstolens behörighet
ogillats, eller ock Underrätten på grund af annat stadgande i nämnda §
bort visa målet från sig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

115

30 §.

I mål, som blifvit omedelbart vid högre Rätt anhängiggjordt, åligge
Rätten att oberoende af invändning pröfva, huruvida den är behörig att
målet upptaga.

31 §.

<• . . i ...liv : { J

Aftal, hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol,
vare utan verkan.

13 Kap.

3 §.

Pröfvas jäf lagligt mot Häradshöfding eller mot Borgmästare i stad,
der Rådstufvurätten Utom honom ej linnés domför; förordna Hdfrättén en
annan i hans ställe.

5 §-

Har genom Underrätts beslut någon, som i Rätten sitter, förklarats
jäfvig eller jäf mot särskild ledamot af häradsnämnd ogillats, skall vid det
beslut förblifva. Lag samma vare i fråga om Hofrätt* beslut, hvarigenom
ledamot af Hofrätten förklarats jäfvig.

Fråga om jäf mot Häradshöfding eller häradsnämnd eller mot ledamot
af Rådstufvurätt må ej heller eljest i högre Rätt upptagas, med
mindre talan mot beslut i dylik fråga blifvit fullföljd eller jäfvet i Hofrätt
göres af part, som ej varit vid Underrätten tillstädes eller eljest ej haft
tillfälle att jäfvet der framställa. Fråga om jäf mot särskild ledamot af
häradsnämnd må ej i högre Rätt väckas.

I mål,: som kommit under Konungens pröfning, må ej ledamot af
Hofrätten jäfvas, med mindre yrkande derom af part framställes.

116

Kongl. Maj;ts NåcL Proposition N:o 24.

11 Kap.

6 §•

Ej må parterr^ vid muntligt förhör påstå, eller domaren tillåta, att
det uppskrifvas skall, som redan i skrifterna infördt är, eller till saken ej
rätteligen hörer. Hvad som vid muntligt förhör uppskrifves, det skall för
parterne uppläsas, om de det äska, eller Rätten det nödigt finner: kännes
då parten ej vid det, som skrifvet är; hafve Rätten vitsord att saga, hvad
taladt och svaradt var. Vill någon sina ord och mening förklara; det bör
ej vägras: pröfve dock domaren, hvad kraft det ega må.

15 Kap.

7 §.

I alla fullmakter bör nämnas domstolen, saken och mannen, som
den föra skall, så ock att sakegaren vill nöjas åt det, som ombudsmannen
deri gör och låter. Ej må fullmäktig annan i sin stad sätta eller saken
förlika, utan han häfver der uttryckligen lof till; ej må han ock saken i
högre Rätt fullfölja utan fullmakten så stöld är; dock ege han hufvudmannens
rätt förvara genom vad eller missnöjesanmälan.

16 Kap.

• .1 r .. •. .it <, .f.i • w • • ''U»-; •• * • ■. ; ;r; . ; < t

Om invändningar i rättegång, så oek om rätt till särskild talan mot

domstols beslut, som under rättegång meddelas.

Ky«1o.;:f ..eu! > ! 1 §• '' •:

Tf. -ito *. i t vt :\[ *1 \y\ i :''<[ iMili''! ’ > : • ''* i ■ i; >1. '' a Vill

i tvistemål, som är vid Underrätt anhängigt, part göra jäf mot
ledamot af Rätten, framställe invändningen vid första rättegångstillfälle, då
parten tillstädeskommer och den ledamot i Rätten sitter, eller, der den
omständighet, hvarå jäfvet grundas, då ej var för handen eller parten kunnig,
vid nästa rättegångstillfälle sedan han derom erhöll kännedom.

117

Konql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

2 §•

Menar svarande vid Underrätt, att Rätten ej är behörig att målet
upptaga, göre invändning derom vid första rättegångstillfälle, då svaranden
är tillstädes; göres invändningen senare, må den ej till pröfning upptagas,
utan så är, att den afser fall, som i 10 Kap. 28 § sägs.

Kommer svaranden ej vid Underrätten tillstädes, men har han för
sin utevaro laga förfall, ege i Hofrätten framställa invändning om Underrättens
behörighet. Ej må eljest sådan invändning, der den i högre Rätt
göres, komma under pröfning, med mindre den afser fall, hvarom i 10
Kap. 28 § 1—4 mom. förmäles.

. • -i i; •''» »o i i- , j .-Mimivi'' '' n;i;■•»(frffvI-: i.ji 4 5 .''l K.''-:. P

l‘f i ''i ■ : /’ ■" •„ • f-J/'' ; 1 .

Har i tvistemål, som ej är att till konkurs- eller sjörättsmål hänföra,
part inom rätt tid vid Underrätt framstält jäf mot domare i Rätten eller mot
häradsnämnd, eller oek invändning om Rättens behörighet, och varder
den invändning ogillad, ege parten, der lian, innan rättegångsförhandlingarne
för dagen afslutats, till Rättens protokoll anmäler missnöje och Rätten
ej samma dag meddelar slutligt yttrande eller dömer till värjemålsed, att
öfver beslutet i invändningsfrågan föra särskild klagan.

Varder ej utslag, hvarom nyss är sagd!, meddeladt samma dag som
beslutet öfver invändningen gafs, skall, der parten underlåtit att i föreskrifven
ordning anmäla missnöje med beslutet eller efter sådan anmälan
hans klagan ej fullföljes, beslutet stå fast, der ej, då fråga är om Rättens
behörighet, högre Rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner
sådant fall vara för handen, att Underrätten, oberoende af gjord invändning,
bort visa målet från sig.

4 §.

•

Utan hinder deraf att part anmäler missnöje, efter ty i 3 § sägs,
fortfare Rätten med handläggningen af målet.

Meddelas ej samma dag slutligt utslag eller utslag, hvarigenom till
värjemålsed dömes, och yrkar ej vederpart^) att handläggningen ytterligare
fortsättes, skall målet förklaras hvilande i afbidan på utgången af invändningsfrågan;
fortsattes handläggningen, må dock ej utslag, hvarom nyss är
sagdt, meddelas förr än Hofrätten i anledning af förd klagan (ifver beslutet
i invändningsfrågan sig yttrat, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej
fullföljts.

118

Koiigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

5 §•

Vill svarande framställa invändning derom att lian ej blifvit till
Underrätt lagligen stämd, göre det vid första rättegångstillfällö, då lian vid
Kätteri sig inställer, eller, om han der uteblifvit, första gången han hos
Hofrätten i målet sig yttrar. Göres invändningen senare, må den ej till
pröfning upptagas.

6 §.

Göres vid Underrätt invändning, hvarom i 1, 2 eller 5 § förmärs,
gifve Rätten så snart ske kan särskildt beslut deröfver. Öfver annan invändning
i rättegången varde ock särskildt beslut meddeladt, der invändningens
beskaffenhet det fordrar.

7 §•

Beslut, som af Underrätt blifvit i invändningsfråga under rättegången
meddeladt, må ej i annat fall än i 3 § sägs särskildt öfvcrklägas. Éj heller
må mot beslut, soin Underrätt eljest under rättegången meddelat, särskild
talan föras, der ej bär tiedan eller eljest i lag finnes annorlunda stadgadt.

8 §.

Nöjes ej part åt utslag, hvarigenom Underrätt dömt till värjemålsed,
ege han att öfver beslutet föra särskild klagan.

9 §•

•

Har Underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgifvande
af vite eller till ansvar för uteblifvande eller annan förseelse i
målet, eller ogillat yrkande om ansvar för sådan förseelse, eller utlåtit sig
angående ersättning åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning
i målet, eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet, eller beviljat
qvarstad eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig
åtgärd, eller meddelat föreskrift om någons häktande eller qvarhållande i
häkte eller hemtande till Rätten; mot det beslut skall, i händelse af missnöje,
särskild talan föras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.:o 24.

119

10 §.

Menar part, att genom beslut, som af Underrätt meddelats, målet
onödigt uppehälles, ege han mot det beslut föra särskild talan.

11 §.

1 mål, som blifvit omedelbart vid Hofrätt anhängiggjordt, ege ej
part, sedan han i svaromål sig inlåtit, göra invändning derom, att han ej
blifvit lagligen stämd.

Hvad i 8 och 9 §§ stadgas om klagan öfver Underrätts der omförmälda
beslut skall ock ega tillämpning i fråga om dylika beslut, som af
Hofrätt i der anhängig! mål under rättegången meddela^. Ej må eljest af
Hofrätt under rättegången meddeladt beslut särskildt öfverklagas.

23 Kap.

5 §.

När omröstas skall;'' säge den sin mening först, som ytterst sitter,
och sedan hvar efter annan, som de i Rätten säte hafva, och grunde hvar
sin röst på lag och klara skäl. År saken af någon ledamot i Rätten föredragen;
säge han först sin mening. Ej må någon draga sig undan, att
öfver hufvudsaken sig yttra, ändå att, han förut varit emot det slut, som
de fleste stannat i öfver något, som sjelfva rättegången rört, ehvad parten
då vägrat att svara i saken, eller för den domstol, eller annan sådan invändning
gjort, som i 16 Kap. denna Balk sagd! är. Den annans mening
och skäl bifaller, må dem ej å nyo upprepa och sakens slut dermed uppehålla:
häfver han flera skäl att styrka samma mening med, lägge dem
allenast till.

120

Kong 1. Maj tia Nåd. Proposition N:o 24.

24 Kap.

I ,1,

Nu kunna sådana omständigheter sig yppa långt efter, sedan dom
och utslag fallit, att förklaring deröfver nödig är; den bör ej vägras. År
Häradshöfding, som dömt, ej då i samma Rätt; gifve den, som i hans ställe
kommit, förklaring med nämnden. Äro i Rådstufvu- och Hofrätten ej så
många qvar af dem, som i utslaget ense varit, att de domföre äro; då
böra de, som sedan der domare blifvit, utslaget förklara. Innehåller den
förklaring, som parten gifves, något sådant, som i utslaget ej är tydligen
utsatt; då må talan deremot fullföljas i den ordning, som för klagan öfver
utslaget skolat iakttagas.

»Tji f ! ITR!
••AVO 4 ih* ll)

. 25 Kap.

OuV J ■

Om sättet för fullföljd af talan mot Underrätts beslut, så ock om underställning
af mål, som blifvit af Underrätt afdömdt.

i §.

ljud

Talan mot Underrätts slutliga utslag i tvistemål af beskaffenhet att
böra genom stämning anhängiggöras skall, der ej här nedan annorledes
stadgas, fullföljas efter vad.

Lag samma vare, der någon vill föra talan mot Underrätts slutliga
utslag: i konkursmål, rörande betalnings- eller förmånsrätt eller undanskiftande
af egendom eller ackord eller klander af utdelningsförslag; i boskilnadsmål,
öfver ansökningen om boskilnad; så ock i sådant mål rörande
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, som ej skall genom stämning
anhängiggöras.

< Vv.

2 §•

, ri I annat tvistemål än i 1 § sägs, så ock i ärende, som annorledes än
genom stämning kommit under behandling af Underrätt, skall klagan öfver
Rättens slutliga utslag föras genom besvär.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

121

3 §•

Har i tvistemål Underrätt förklarat sig obehörig eller stämningen
ogin, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär, ändå att målet är
sådant, att talan mot slutligt utslag deri eljest skolat efter vad fullföljas.

4 §.

Ändring i Underrätts slutliga utslag i brottmål skall sökas genom
besvär.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom Underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse
hvad i sådant hänseende gäller om Rättens slutliga utslag i målet. Har
Underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt
öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma
vare, der Underrätt i slutligt utslag meddelat beslut i fråga, som rörer
fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i
målet; innefattar eljest Underrätts slutliga utslag beslut af beskaffenhet
att der det under rättegången meddelats, särskild klagan varit tillåten,
skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i
hufvudsaken; fullföljes ej talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet
blifvit under rättegången meddeladt.

6 §•

Har i brottmål Underrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan Underrätt, må ej. ändring i
utslaget sökas förr, än den Rätt, som sist handlagt målet, deri meddelat
slutligt utslag; och skall klagan fullföljas hos samma Hofrätt och inom
samma tid som klagan öfver det slutliga utslaget.

7 §•

Är part missnöjd med något under rättegången af Underrätt meddeladt
beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast
Bih. till Rikad. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 16

122

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under
Hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver utslag, hvarigenom
blifvit dömdt till värjemålsed, i sammanhang dermed talan fullföljas emot
beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på frågan om edgången
inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver beslut, hvarigenom
förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet komma under
bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot Underrätts utslag, ege han att
till bemötande af vederparts änd ringssökan de påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer.

8 §•

Då mål af Underrätt slutligen afgöres eller Rätten dömer till värjemålsed,
gifve Rätten i utslaget till känna, huruvida talan deremot skall
fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken Hofrätt ändring
bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom hvilken tid
besvären böra till Hofrätten ingifvas. Hvad Underrätten sålunda föreskrifver
skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af Underrätt meddeladt beslut än nyss
är sagdt, och begär han underrättelse om hvad i sådant afseende iakttagas
bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt lemnad.

9 §•

År någon af Underrätt dömd till döden eller till straffarbete på
lifstid eller förklarad skyldig att fortsätta sådant, honom förut ådömdt
straffarbete, skall målet, i hvad det honom rörer, underställas Hofrättens
pröfning.

Varder någon, som är tilltalad vid Underrätt, jemväl stäld under
åtal för brott, som tillhör öfverrätts omedelbara upptagande, skall Underrätten,
sedan den meddelat utslag beträffande den under dess domvärjo
hörande förbrytelsen, underställa målet i denna del Hofrättens pröfning,
ändå att det eljest ej, efter ty nyss är sagdt, skolat underställas.

Då mål underställes Hofrättens pröfning, gifve Rätten till känna, hvad
part har att iakttaga, der han vill i Hofrätten sig yttra; och läte i stad
Rätten samt på landet Häradshöfdingen inom tid, som för anförande af
besvär öfver Rättens utslag i allmänhet gäller, till Hofrätten insända utslaget
samt öfriga protokoll och handlingar i målet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

123

10 §.

Dömes i Underrätt någon ohörd, eller fälles der sådant utslag, att
någon, som ej är part i målet, deraf lider förfång, ege han att inom ett
år från det utslaget honom kunnigt blef söka ändring deri hos Hofrätten
genom besvär. Klagar han ej inom den tid, hafve sin talan förlorat.

26 Kap.

Om förfarandet i vademål, så ock i tvistemål, som till Hofrätt instämts.

1 §•

Vill part mot Underrätts utslag vädja, åligge parten att, med erläggande
af vadepenning, tre daler, göra anmälan derom i stad hos Rätten
eller den, som är satt att å Rättens vägnar dylik anmälan mottaga, eller,
der sådan ej tinnes, hos Rättens ordförande före klockan tolf å sjunde
dagen och å landet hos Rätten eller Häradshöfdingen sist å sjunde dagen
från den dag, då utslaget gafs. Från erläggande af vadepenning vare allenast
Kronan fri. Har i mål, deri flere ega gemensam talan, en af dem erlagt
vadepenning, galle det äfven för medpart., som i rätt tid anmält vad.
Vädjas ej så, som nu är föreskrifvet, stånde utslaget fast; och varde förty
vadeanmälan, som göres senare eller annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

Vadepenning tillfälle i stad Rätten och å landet Häradshöfdingen,
som i målet dömt.

2 §•

Då vädjadt är, varde å utslaget tecknadt bevis derom med underrättelse
om den tid, inom hvilken den vädjande har att i Hofrätten sig
inställa. Vederparten ege ock på begäran erhålla bevis om vadet jemte
underrättelse om sagda inställelsetid.

3 §.

Har vadeanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att å utslaget
erhålla bevis derom med de skäl, hvarå beslutet grundats; och ege parten
att mot beslutet fullfölja talan genom besvär.

124

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Ej må särskild klagan föras deröfver att vadeanmälan upptagits;
fullföljes talan i målet, ege vederparten påkalla pröfning af frågan, huruvida
anmälan blifvit rätteligen gjord.

4 §•

Vill ej den, som vädjat, fullfölja sin talan, gifve det vederparten tillkänna
sist å sjunde dagen från den dag, då vadet senast skolat anmälas.
Försummas det, och vill vederpart, som i Hofrätten sig inställer inom den
för svaromåls afgifvande stadgade tid, njuta ersättning för inställelsen, söke
det skriftligen i Hofrätten sist å trettionde dagen efter utgången af den tid.

5 §•

Part, som vädjat, skall, sjelf eller genom ombud, i Hofrätten sig
inställa, i mål från Underrätt, hvars område helt eller delvis tillhör Norrbottens
eller Vesterbottens läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte
dagen samt i mål från annan Underrätt före klockan tolf å trettionde
dagen från den dag, då utslaget gafs; och åligge parten att inom samma
tid till Hofrätten ingifva vadeinlaga, deri han framställer sin talan, samt
vid den inlaga foga det öfverklagade utslaget med vadebevis äfvensom
Underrättens öfriga protokoll i målet.

6 §.

Underlåter den, som vädjat, att inom stadgad tid iakttaga inställelse
eller ingifva vadeinlaga, stånde Underrättens utslag fast, der ej inom
samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

7 §•

Har käranden underlåtit att till Hofrätten ingifva Underrättens proto•
koll eller vadebevis, och är ej det felande af annan part ingifvet, förelägge
Hofrätten käranden viss tid att dermed inkomma, vid äfventyr att, der det
ej är i .Hofrätten tillgängligt då målet till afgörande företages, käranden
skall hafva sin talan förlorat.

125

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

8 §•

A vadeinlaga ege vederpart, som sig i Hofrätten inställer, skriftligen
svara sist å fjortonde dagen från den dag, då käranden senast bort i Hofrätten
tillstädeskomma.

9 §.

Kommer svaranden ej tillstädes inom den i 8 § sagda tid, hafve
sedan ej rätt att varda i Hofrätten hörd, med mindre inom samma tid
visas laga förfall. Visas förfall utsätte Hofrätten ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid iakttagit inställelse, ege han framställa
jäf mot vittne, som i Hofrätten åberopas.

Har käranden i vadeinlagan förbehållit sig rätt att vidare sig yttra,
ege han inom tre veckor från den dag, då svaranden senast bort tillstädeskomma,
ingifva ytterligare en skrift.

11 §• A :• - av, |

12 §.

. , * f . ,,-ri *•. •• . , J Y ,• tf ry t'' | * r . , f J * .1‘: J f f‘ Tff Y O ''A f

Vid inlaga, hvarom i detta Kap. förmäles, skall fogas styrkt afskrift
af inlagan, så ock af de fullmakter och skriftliga bevis, som dertill höra.
Den afskrift ege vederparten uttaga. Äro flere vederparter, och kunna de
ej enas, hvilken af dem skall uttaga afskrift, må den ej utlemnas.

Har part underlåtit att ingifva afskrift, som nu är sagd, vare vederparten
berättigad att på den försumliges bekostnad låta taga sådan afskrift.

126

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 24.

13 §.

År i vädjadt mål talan fullföljd mot beslut, hvarigenom Underrätten
fält part att utgifva vite eller att höta för uteblifvande eller annan förseelse
i målet, ege Hofrätten att i den fråga infordra yttrande från allmänne
åklagaren.

14 §.

Till vinnande af upplysning, som i vädjadt mål pröfvas erforderlig,
ege Hofrätten anställa muntligt förhör med parterne eller, der det ej lämpligen
i Hofrätten ske kan, förordna om sådant förhör vid Underrätten;
dock må ej förhör med uteblifven svarande anställas, med mindre käranden
det äskar. I beslut om förhör skall angifvas omständighet, hvarom upplysning
erfordras. Skall förhöret hållas vid Underrätten, meddele Hofrätten
de ytterligare föreskrifter, som pröfvas nödiga.

15 §.

I tvistemål, som till Hofrätt instämdt år, skola parterne å den i
stämningen utsatta dag inför Hofrätten sig inställa. Försummar käranden
det, vare stämningen förfallen, och njute svaranden ersättning för sin inställelse.
Kommer ej svaranden, förelägge Hofrätten honom ny tid för
inställelse samt vite eller äfventyr att målet ändock afgöres.

I mål, som i denna § afses, skall hvad om sättet för utförande af
talan inför Underrätt gäller lända till efterrättelse.

27 Kap.

Om förfarandet i mål, som genom besvär eller underställning till Hofrätt
inkommit, så ook i mål, som annorledes än genom stämning omedelbart

der anhängiggjorts.

1 §•

!..; ,; t . ■'' _»i } ’ ,• j • ’; __ * '' ‘ • j.• ) j • ; s /y »? ■ / •• - . , •.. •

Besvär öfver Underrätts utslag eller beslut skola till Hofrätten ingifvas,
i mål från Underrätt, hvars område helt eller delvis tillhör Norr -

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

127

bottens eller Vesterbottens läns lappmark, före klockan tolf å fyratiofemte
dagen, i mål från annan Underrätt i nämnda län eller i Jemtlands eller
Vesternorrlands län före klockan tolf å trettionde dagen samt i mål från
Underrätt i annan del af Riket före klockan tolf å tjugonde dagen från den
dag, då utslaget eller beslutet gafs; dock vare klagan ej till viss tid inskränkt,
der den är sådan, som i 16 Kap. 10 § afses, eller angår beslut om någons
häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till Rätten.

Part, som i målet hålles häktad, stånde intill besvärstidens utgång
öppet att aflemna besvärsskrift till Konungens Befallningshafvande eller
tillsyningsmannen vid häktet.

2 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid till Hofrätt
fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde Underrättens utslag fast, der
ej inom samma tid visas laga förfall; visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

3 §•

Vid besvär foge klaganden det öfverklagade utslaget samt Underrättens
öfriga protokoll i målet.

4 §.

Har klaganden underlåtit att till Hofrätten ingifva Underrättens protokoll,
och är ej det felande af annan part ingifvet, meddele Hofrätten föreläggande
efter ty i 26 Kap. 7 § sägs; och skall, der klaganden är allmän
åklagare, föreläggandet honom delgifvas.

Hålles klaganden häktad i målet, skall felande protokoll genom Hofrättens
försorg införskaffas.

5 §•

Har part i föreskrifven ordning fullföljt talan mot Underrätts slutliga
utslag i brottmål eller mot utslag, hvarigenom Underrätt i sådant mål
dömt till värjemålsed, och hålles ej någon i målet häktad, skall, efter ty
nedan sägs, tillfälle leinnas klagandens vederpart att öfver besvären sig
yttra.

128

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Äro i andra fall besvär rätteligen anförda, ankomme på Hofrätten
att om vederpartens hörande öfver besvären förordna; dock må ej utom i
fall, som i 9 § 2 mom. afses, ändring i Underrättens utslag göras, med
mindre tillfälle lemnats vederparten att sig förklara.

6 §•

Skall någon öfver besvär höras, och är ej sådant fall för handen,
som i 9 § sägs, vare klaganden pligtig att, efter föreläggande, besvärshandlingarna,
utom Underrättens protokoll i målet, uttaga och dem i
hufvudskrift eller styrkt afskrift vederparten tillställa, så ock att inom lika
tid, som för besvär öfver Underrättens utslag i allmänhet gäller, räknad
från den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres, till
Hofrätten. inkomma med intyg af vederparten eller af två ojäfvige män
rörande delgifningen och dagen derför samt återställa handlingarna eller
ingifva styrkt afskrift deraf. Försummar klaganden något af hvad nu är
sagdt, må det ej föranleda uppehåll med målets afgörande, med mindre
laga förfall visas eller klaganden, med återställande af besvärshandlingarna,
styrker, att för delgifningen eljest mött hinder, hvarom nedan sägs.

Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Vistas vederparten utrikes,
eller är ej veterlig!, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält
ombud, förelägge Hofrätten klaganden att inom viss tid låta i allmänna
tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång, kungöra,
att besvär i målet blifvit anförda och att besvärshandlingarna finnas hos
Hofrätten att tillgå.

Har ej, då målet till afgörande företages, till Hofrätten inkommit
bevis att delgifning skett före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid och är ej heller förklaring afgifven, eller äro ej
besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven då målet
afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare, der
kungörelse om besvären ej blifvit, i enlighet med Hofrättens föreläggande,
i allmänna tidningarna införd och förklaring ej inkommit då målet till
afgörande företages.

Finnes i fall, då allmän åklagare är klagande, någon böra öfver besvären
höras, skola besvärshandlingarna genom Hofrättens försorg tillställas
åklagaren, och läte Hofrätten jemväl besörja om införande i allmänna
tidningarna af kungörelse, der sådan erfordras.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

7 §•

129

Har klaganden före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare
denne pligtig att inom lika tid, som för besvär öfver Underrättens utslag
i allmänhet gäller, räknad från den dag handlingarna honom tillstäldes,
förklaring till Hofrätten ingifva; är kungörelse angående besvären i allmänna
tidningarna införd, skall förklaringen ingifvas inom nittio dagar
från sista kungörandet. Förklaring, hvarom nu är sagdt, må ock med
allmänna posten till Hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

• 8 §.

Hvad parterna enligt 6 och 7 §§ hafva att iakttaga, så ock äfventyret,
om det försummas, skall tecknas å besvärsskriften.

9 §•

Skall i mål, deri någon hålles häktad, denne eller annan öfver besvär
höras, läte Hofrätten genom Konungens Befallningshafvande infordra
förklaring på sätt tjenligast finnes. Äro i ty fall flere, å fri fot varande
enskilde parter, som skola höras, skall enhvar af dem anses hafva af besvären
erhållit del, då honom tillstälts styrkt afskrift af Hofrättens beslut i
hvad det honom rörer, jemte underrättelse att besvärshandlingarna intill
utgången af den för förklaringens afgifvande bestämda tid finnas att tillgå
hos Konungens Befallningshafvande i den ort, der delgifningen skett.

Vistas den, som höras skulle, utrikes, eller är ej veterligt, hvar han
sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, må den omständigheten,
att besvären ej blifvit honom delgifna, icke föranleda uppehåll med målets
afgörande.

10 §.

Besluter Hofrätt att infordra underdomares utlåtande öfver besvär,
må ej part med beslutets delgifvande betungas.

Bill. till Riksd. Prot. R901. 1 Sami. 1 Afd, 20 Höft.

130

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

11 §•

Finner i besvärsmål Hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart
att afgifva yttrande öfver inlaga, som, efter det besvären utstälts till
förklaring, blifvit af klaganden ingifven, ege Hofrätten meddela föreskrift
om delgifvande af inlagan.

12 §.

Hvad i 26 Kap. 14 § är om muntligt förhör i vädjadt mål stadgadt
skall eg a tillämpning jemväl i besvärsmål; dock varde klagandens vederpart,
ändå att han ej afgifvit förklaring, till förhöret kallad, der så
ske kan.

13 §. .

I underställningsmål skall hvad här ofvan finnes stadgadt ej vinna
tillämpning. I sådant mål ege part att inom tid, som för anförande af
besvär öfver Underrättens utslag i allmänhet gäller, till Hofrätten eller, der
han i målet hålles häktad, till Konungens Befallningshafvande eller tillsy
ningsmannen vid häktet ingifva de påminnelser han aktar nödiga. Varda
ej inom den tid påminnelser ingifna, må det ej föranleda uppehåll med
målets afgörande. Finner Hofrätten part böra höras, ege Hofrätten meddela
de föreskrifter, som med afseende derå finnas erforderliga.

14 §.

I fråga om parters hörande i mål, som blifvit annorledes än genom
stämning omedelbart i Hofrätt anhängiggjordt, ege Hofrätten förordna efter
ty tjenligast finnes.

29 Kap.

4 §•

Finnes någon hos Konungen mot klara skäl klaga öfver Hofrätts dom,
böte från etthundra till femhundra daler.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

131

30 Kap.

Om fullföljd af talan mot Hofrätts beslut, så ock om underställning af
mål, som blifvit af Hofrätt afdömdt.

Talan mot Hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till Hofrätten
instämd t tvistemål skall, der ej här nedan annorledes stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

öfver Hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till Hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos Konungen
föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver Hofrätts
slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i Hofrätten anhängiggjorts,
så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången stämning,
Hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom Hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom slutligt utslag
ansedt.

2 §.

Har Hofrätt i dit instämdt tvistemål förklarat sig obehörig eller
stämningen ogill, skall öfver det utslag klagan föras genom besvär.

3 §•

Har Underrätt i slutligt utslag meddelat beslut af beskaffenhet att,
der det under rättegången gifvits, särskild klagan deröfver varit tilläten,
och varder talan mot det beslut i Hofrätten fullföljd i sammanhang med
klagan i hufvudsaken, skall part, som allenast i den sålunda fullföljda särskilda
frågan vill klaga öfver Hofrättens utslag, fullfölja sin talan genom
besvär, ändå att målet efter vad till Hofrätten inkommit.

4 §•

Öfver utslag, hvarigenom Hofrätt visat mål åter till Underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

132

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Hvad nu är sagdt ege dock ej tillämpning, der Hofrätt, med undanrödjande
af Underrätts slutliga utslag, dömt till värjemålsed och på den
grund visat målet åter.

5 §•

Har i brottmål Hofrätt, jemte det utslag meddelats, tillika hänvisat
målet till fortsatt handläggning vid annan öfverrätt, skall, i fråga om tid
för klagan öfver det utslag, hvad i 25 Kap. 6 § är stadgadt ega motsvarande
tillämpning.

6 §•

öfver Hofrätts utslag i fråga, som jemlikt 16 Kap. 3 § blifvit från
Underrätt fullföljd, må ej klagas, utan så är att Hofrätten upphäft beslut,
hvarigenom Underrätten förklarat sig behörig att målet upptaga.

7 §•

I brottmål, som fullföljts i Hofrätt eller blifvit dess pröfning
understäldt, ege ej allmän åklagare i annat hänseende, än så vidt angår
ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf, söka ändring i Hofrättens
utslag. Finner, på framställning af åklagaren eller eljest, Justitiekanslern
sådana omständigheter vara för handen, att talan mot Hofrättens
utslag bör fullföljas, ege han derom förordna.

Genom hvad nu är stadgadt göres ej rubbning i den åtalsrätt, som
Riksdagens Justitieombudsman tillkommer.

8 §•

Har Underrätt beviljat qvarstad eller skingringsförbud eller förordnat
om annan dermed jemförlig åtgärd eller meddelat föreskrift om någons
häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till Rätten, och varder
det beslut af Hofrätten upphäfdt, må ej klagan öfver Hofrättens utslag
föras. Lag samma vare, der Hofrätt i anledning af klagan, som i 16 Kap.
10 § sägs, upphäft Underrätts beslut.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

133

9 §•

Har Hofrätt i der anhängig! mål under rättegången meddelat beslut
af beskaffenhet, som i 16 Kap. 9 § sägs, .skall talan mot beslutet föras
genom besvär; är beslutet meddeladt i det slutliga utslaget, skall i fråga
om sättet för fullföljd af talan hos Konungen hvad för hvarje fall tinnes
i 25 Kap. 5 § stadgadt om klagan öfver Underrätts beslut i sådan fråga
ega motsvarande tillämpning.

10 §.

I fråga om fullföljd af talan mot beslut, som i annat fall än i 9 §
afses blifvit af Hofrätt i der anhängig! mål under rättegången meddeladt,
skall hvad i 25 Kap. 7 § är angående der omförmälda beslut föreskrifvet
ega motsvarande tillämpning.

11 §.

Då Hofrätt meddelar beslut, deremot talan må omedelbarligen fullföljas,
skall i beslutet gifvas till känna, huruvida klagan skall föras genom
revisionsansökning eller genom besvär; och varde jemväl angifvet, der talan
skall fullföljas genom revisionsansökning, huru missnöje med beslutet skall
i Hofrätten anmälas, samt, i annat fall, inom hvilken tid och hvarest besvär
skola inlemnas. Hvad Hofrätten sålunda föreskrifver skall i fråga om
sättet för fullföljd af talan lända till efterrättelse.

Hofrätts utslag i mål, deri någon hålles häktad, skall, der det ej
muntligen afsäges, ofördröjligen genom Hofrättens föranstaltande delgifvas
den häktade.

12 §.

Vill part söka revision, åligge honom att före klockan tolf å
tjugonde dagen från den dag, då Hofrättens utslag gafs, skriftligen hos
Hofrätten anmäla missnöje. Varder ej missnöje sålunda anmäldt, stånde
utslaget fast; och värde'' förty inissnöjesanmälan, som göres senare eller
annorledes, än nu är sagdt, ej upptagen.

134

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

13 §.

Har part rätteligen anmält missnöje, gifve Hofrätten bevis derom
med underrättelse om hvad parten enligt 16 § har att iakttaga för fullföljd
af sin talan. Yederparten ege ock på begäran erhålla bevis att missnöje
anmälts jemte underrättelse om den tid, inom hvilken talan bör hos
Konungen fullföljas.

Ej vare nödigt att öfver missnöjesanmälan vederpart^! höra.

14 §.

Hvad i 26 Kap. 3 § är stadgadt om klagan i afseende å vadeanmälan
skall ega motsvarande tillämpning i fråga om missnöjesanmälan,
hvarom i 12 § sägs.

15 §.

År missnöjesanmälan rätteligen gjord, läte Hofrätten före utgången
af den tid, inom hvilken talan skall fullföljas, till Konungen insända hos
Hofrätten befintliga handlingar i målet.

16 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje med Hofrätt^ utslag, skall
före klockan tolf å fyratiofemte dagen från den dag, då utslaget gafs,
sjelf eller genom ombud inställa sig i Konungens Nedre Justitierevision
samt dit ingifva revisionsansökning, deri han framställer sin talan. Vid
ansökningen foge han ej allenast revisionsskilling, tvåhundra daler, utan
ock öfverklagade utslaget jemte bevis om anmäldt missnöje samt Underrättens
protokoll i målet, såvidt deras insändande ej åligger Hofrätten, så
ock de hos Hofrätten förda protokoll. Har i mål, deri flere ega gemensam
talan, en af dem erlagt revisionsskilling, galle det äfven för medpart, som
rätteligen anmält missnöje.

Från erläggande af revisionsskilling njute sökanden befrielse, der han,
sist å inställelsedagen, med intyg af Konungens Befallningshafvande eller
Underrätten eller Häradshöfdingen eller Kronofogden eller, i mål från Norrbottens
eller \ esterbottens läns lappmark, Länsmannen eller Lappfogden i den
ort, der sökanden har sitt hemvist, styrker att, så vidt vid undersökning af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

135

tillförlitlig person kunnat utrönas och eljest kändt är, sökanden icke eger
tillgång till gäldande af revisionsskillingen eller efter dess utgifvande skulle
sakna nödtorftigt uppehälle, Eljest vare från erläggande af revisionsskilling
allenast Kronan fri.

17 §•

Försummar part, som anmält missnöje, att, inom den i 16 § stadgade
tid, inställa sig eller ingifva revisionsansökning eller ock revisionsskilling
eller sådant intyg om fattigdom, som i nämnda § sägs, stånde Hofrättens utslag
fast, der ej inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter
Konungen ny tid.

18 §.

Uteblifver part, som anmält missnöje, och vill vederpart, som inom
den för svaromåls afgifvande stadgade tid sig inställer, njuta ersättning för
inställelsen, söke det skriftligen hos Konungen sist å trettionde dagen efter
utgången af den tid.

19 §•

Har den, som söker revision, underlåtit att ingifva öfverklagade utslaget
eller bevis om anmäldt missnöje eller Underrättens eller Hofrättens
protokoll i målet, och är ej handlingen af annan part företedd eller från
Hofrätten insänd, varde sökanden förelagdt att inom viss tid med det felande
inkomma vid äfventyr att, der det ej är hos Konungen tillgängligt
då målet till afgörande företages, sökanden skall hafva sin talan förlorat.

20 §.

A revisionsansökning ege vederpart, som sig inställer, skriftligen
svara sist å fjortonde dagen från den dag, då sökanden senast bort tillstädeskomma.

21 §.

Hvad i 26 Kap. 9, 10, 11, 12 och 13 §§ är stadgadt angående mål,
som efter vad till Hofrätt inkommit, skall ega motsvarande tillämpning i

136 Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 24.

fråga om mål, som genom revisionsansökning dragits under Konungens
pröfning.

22 §.

Gör ej Konungen ändring i Hofrättens utslag eller förlikas parterne,
skall nedsatt revisionsskilling tillfalla Kronan. Varder Hofrättens utslag
ändradt, förordnar Konungen tillika, att sökanden eger återbekomma revisionsskillingen.

Menar part, som nedsatt revisionsskilling, att på grund af målets
beskaffenhet eller af annan orsak den afgift, rätteligen ej skolat af honom
gäldas, ege han att i revisionsansökningen framställa yrkande om afgiftens
återfående.

23 §.

Besvär öfver Hofrätts utslag eller beslut skola till Nedre Justitierevisionen
ingifvas före klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då utslaget
eller beslutet gafs.

Part, som i målet hålles häktad, ege att till Konungens Befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet ingifva sina besvär; och varde
för sådan part, tiden för besvärens ingifvande räknad från den dag utslaget
eller beslutet honom delgafs.

Har Hofrätt faststält Underrätts beslut om någons häktande eller qvarhållande
i häkte eller hemtande till Rätten, vare klagan öfver Hofrättens
utslag i den fråga ej till viss tid inskränkt. Har Hofrätt i der anhängigt
mål meddelat beslut, hvarom nyss är sagdt, vare lag samma.

24 §.

Hvad i 25 Kap. 10 § är för der afsedt fall stadgadt skall ega motsvarande
tillämpning i fråga om klagan öfver utslag, som af Hofrätt
meddelats.

25 §.

Varda ej i mål, som skall genom besvär inom viss tid hos Konungen
fullföljas, besvär inom den tid ingifna, stånde Hofrättens utslag fast, der ej
inom samma tid visas laga förfall. Visas förfall, utsätter Konungen ny tid.

Kon f/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

137

26 §.

Äro besvär öfver Hofrätts utslag hos Konungen anförda, skola från
Hofrätten infordras derstädes befintliga handlingar i målet samt, der klaganden
är allmän åklagare eller i målet häktad, jemväl Hofrättens i målet
förda protokoll, såvidt de ej redan äro hos Konungen tillgängliga.

27 §.

Vid besvär, som hos Konungen anföras, foge klaganden öfverklagade
utslaget samt Underrättens och Hofrättens i målet förda protokoll, såvidt
deras insändande ej åligger Hofrätten.

Underlåter klaganden hvad sålunda är föreskrifvet, skall hvad i 27
Kap. 4 § är för der afsedt fall stadgadt ega motsvarande tillämpning.

28 §.

Finnes någon böra höras öfver besvär, som hos Konungen anförts,
eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen, skall hvad i
27 Kap. 6, 7, 8, 9, 10 och 11 §§ är för Hofrätt stadgadt ega motsvarande
tillämpning; dock skola, vid delgifning af besvär, jemväl Hofrättens protokoll
och utslag i målet samt de i Hofrätten af klaganden ingifna handlingar,
öfver hvilka vederparten ej blifvit hörd, honom delgifvas.

29 §.

Har någon blifvit af Hofrätt dömd till döden, skall målet, i hvad det
honom rörer, underställas Konungens pröfning. I ty fall läte Hofrätten
inom en månad från den dag utslaget meddelades till Konungen ingifva Hofrättens
protokoll och utslag i målet samt öfriga dertill hörande handlingar.

Hvad här ofvan är om besvärsmål stadgadt galle ej om underställningsmål,
utan skall å sådant mål hvad i 27 Kap. 13 § sägs ega motsvarande
tillämpning.

Då mål understå lies Konungens pröfning, gifve Hofrätten tillkänna,
hvad part har att iakttaga, der han vill påminnelser i målet afgifva.

EU,, till Piksd. Prof. 1901. 1 Sarnl. 1 Afd. 20 Höft.

138

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

30 §.

Der i något mål Konungen finner nödigt, att till vinnande af upplysning
rörande viss omständighet förhör med parterne hålles, meddelar
Konungen de föreskrifter i afseende å förhöret, som pröfvas erforderliga.
Har målet genom revisionsansökning inkommit, varder uteblifven svarande
ej hörd, med mindre sökanden det äskar.

31 §•

Om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i utsökningsmål skils i
Utsökningslagen.

31 Kap.

2 §•

Ingen driste sig hos Konungen söka, att försuten laga tid må gifvas
åter, der han ej visar synnerlig orsak och skäl, att han resning förty i
saken njuta må. Sedan vederparten hörd blifvit, förordnar Konungen, som
skäligt finnes. Pröfvar Konungen, att han utan skäl häfver resning sökt;
böte från trettio till etthundra daler, och fylle vederparten dess kostnad
och skada.

• '' “ :; 3 §.

Häfver någon funnit nya skäl, och menar att dom, som vunnit laga
kraft, dermed häfvas kan; söke Konungens lof, att saken må ånyo skärskådas:
och varde då förvist till den Rätt, som sist häfver dömt deri.
Innan han sina skal der förete må, svärje, att han ej förr dem vetat,
eller förstått, att de af sådan vigt varit, så ock, att han ej dermed söker
uppehålla och skada sin vederpart i hans rätt, utan tror sig orsak hafva
dem att drifva. Fullgör han det; pröfve domaren de nya skäl, så ock
hvad vederparten deremot svarar, och ege makt, den förra domen ändra,
der skälen så giltiga äro. Finnes annorlunda; gälde han, som sig dem
åberopat, vederparten kostnad och skada: plikte ock dertill, som i 29 Kap.
sagd! är. Vill endera sedan söka högre Rätt deremot; hafve der lof till:
och fullgöre det, som förr i denna Balk om hvarje domstol föreskrifves.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

139

Bil. Litt. F.

Förslag*

till

, ;,j f, ;Vi ''it ;• J , \ J-t: ,

Lag

om hvad iakttagas skall i afseende å införande af Lagen angående ändring
i vissa delar af Rättegångsbalken.

1 §•

Den nu antagna lagen angående ändring i vissa delar af Rättegångsbalken
skall jemte hvad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och
med den 1 Januari 19 .

Mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, skola behandlas enligt
äldre lag; dock att de nya bestämmelserna skola tillämpas i fråga om
fullföljd af talan mot utslag eller beslut, som meddelats efter den dag,
då den nya lagen trädt i kraft, så ock beträffande förfarandet i högre
Rätt, der det utslag eller beslut, hvaremot talan fullföljts, efter sagde dag
meddelats.

2 §•

Förutom de lagrum, som i den nya lagen förklarats hafva upphört
att gälla, varda genom samma lag upphäfda:

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra förklaring eller
ändring af bestämmelserna i 16, 22, 25, 26, 27 och 30 Kapitlen Rättegångsbalken,
eller tillägg till dessa bestämmelser, der ej af nedanstående
stadganden annat förhållande framgår;

140

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hvad 8 § i Förordningen till hämmande af hvarjehanda med ungdomen
föröfvade bedrägerier den 7 Juni 1749 innehåll om fullföljd af
talan mot utslag i mål, som der afses;

Kungörelsen derom, att uti de hos öfverdomstolarne anhängiga lagvadda
och instämda mål parter ej ega, sedan de utan förbehåll underskrift
berättelsen, med flera skrifter dit inkomma eller vidare förhör begära,
den 19 Januari 1802;

hvad 40 punkten i Förklaringen öfver allmänna lagens stadganden
i åtskilliga rum och hvad i vissa ämnen, som dermed ega gemenskap, blifvit
tid efter annan särskilt förordnadt den 23 Mars 1807 innehåller om
förfarandet i mål, som af allmän åklagare blifvit i Hofrätt anhängiggjordt
emot domare;

21 § i Förordningen om nya Strafflagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, så ock hvad 19 § 19 mom.
i samma Förordning innehåller rörande klagan öfver domstols beslut om
häktning eller om häktad persons qvarhållande i häkte;

21 § i Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den
16 Juni 1875;

64 § i Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16
Juni 1875;

5 § 2 mom. och 17 § i Förordningen om nya Utsökningslagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 10 Augusti 1877;

hvad i Förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande
från Underrätt den 6 Oktober 1882 och i Lagen angående böter för svarandeparts
uteblifvande från Underrätt i vissa brottmål den 8 November 1889
finnes stadgadt om uttagande och om återgång i visst fall af böter, hvartill
någon enligt samma författningar blifvit fäld;

13 § i Förordningen angående förlagsinteckning den 13 April 1883;

327 § Sjölagen;

så ock hvad i öfrig! finnes i lag eller särskild författning stridande
mot den nya lagens bestämmelser, der ej här nedan annorledes stadgas.

3 §•

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället
tillämpas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

4 §•

141

Hvad i den nya lagen tinnes stadgadt rörande fullföljd af talan mot
allmän Underrätts beslut skall ega motsvarande tillämpning i fråga om
klagan öfver annan verldslig domstols elRr myndighets beslut i mål, som
enligt lag eller särskild författning må i allmän öfverrätt fullföljas och ej
är att till utsökningsmål hänföra.

5 §•

1 Konkurslagen erhålla nedanstående §§ följande ändrade lydelse:

10 §. Finner Rätten eller domaren, att konkursansökning ej kan
upptagas, förty att den är till orätt domstol stäld, eller af annan orsak;
teckne det skriftligen å ansökningen.

Vill annan än gäldenären klaga deröfver att ansökning upptagen är;
värde tiden för besvärs anförande räknad från det stämningen Slef i allmänna
tidningarne första, gången kungjord. Ej må sådan klagan sedan föras.

144 §. Då domaren eller någon Rättens ledamot meddelat beslut i
fall, der sådant enligt denna lag på honom ankommer, gånge beslutet
utan hinder af förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från
Hofrätten kommer.

6 §.

1 Förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof den 14 April 1866 erhålla nedanstående §§ följande ändrade lydelse:

2 §. Göres hos den i 1 § nämnda Underrätt skriftlig ansökning om
särskilda nämndens tillsättande, och visar sökanden, att Konungen godkänt
behofvet af jordens eller lägenhetens afstående eller begagnande, samt att
tiden, då den skall afstås eller upplåtas, blifvit genom Konungens förordnande
eller parternes öfverenskommelse bestämd; utfärde Rätten stämning
på egare och andre, som uppgifvas i saken hafva del. Rätten föranstalte
jemväl, att, till underrättelse för möjligen varande okände eller icke uppgifne
rättsegare, tiden för ärendets företagande varder, såväl från predikstolen
i den sockens kyrka, der fastigheten är belägen, som ock genom
allmänna tidningarne, kungjord tre gånger, sista gången minst fjorton
dagar före den dag, hvilken till sakens företagande är utsatt. Jordens
eller lägenhetens egare, då han höres, vare skyldig att hos Rätten, i ändamål
af instämning, uppgifva den, som i anseende till nyttjanderätt med
honom del i saken häfver, vid äfventyr som i 25 § stadgas. Hos Rätten

142

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

skall jemväl företes bevis derom, huruvida jorden eller lägenheten är med
inteckning besvärad; och egen parterne, att, innan nämnden sättes, i laga
ordning sin talan i fråga om ersättningens belopp och sättet för dess utgörande
utföra.

Uppstår, vid fråga om jords eller lägenhets begagnande till utläggning
af elektriska ledningstrådar, parterne emellan tvist, huruvida derigenom
må förorsakas så betydlig skada, att jorden eller lägenheten lösas
skall, eller om intrånget är af beskaffenhet, att ersättning derför, enligt
hvad i 1 § 2 mom. stadgadt är, utgå bör, pröfve och afgöre Rätten sådant,
innan nämnden sättes. Anses ersättning för intrång böra ega rum,
bestämme ock Rätten, efter ty som intrånget finnes vara öfvergående eller
fortfarande, huruvida slik ersättning skall utgå på en gång eller i årlig
afgift under den tid, intrånget kommer att fortfara.

Emot Rättens beslut i dessa frågor må talan fullföljas i Hofrätt
genom besvär.

21 §. Vill egare af jorden eller lägenheten klaga deröfver, att han
icke varit i målet stämd, eller vill annan klaga på den grund, att ärendet
icke blifvit, enligt 2 §, från predikstolen eller genom allmänna tidningarne
rätteligen kungjordt, eller vill någon klaga öfver Rättens pröfning af jäf
emot den, som i nämnden sutit, eller påstår någon eljest, att vid nämndens
sättande ej så tillgått, som nu föreskrifvet är; den talan må i Hofrätten
föras genom besvär; och skall tiden för besvärens anförande räknas
från den dag, då nämndens beslut efter 19 § parterne meddelades. Varder
den talan gillad, förfalle all verkan af nämndens beslut, såvidt det
klagandens rätt rörer, och förordne Hofrätten, att nämnd ånyo sättas skall.
Ej må Hofrätten till pröfning upptaga jäf, som icke vid Underrätten yppadt
varit, då nämnden sattes.

I Stadgan om skiftesverket i Riket den 9 November 18(16 erhåller
134 § följande ändrade lydelse:

Egodelningsrättens slutliga utslag skall offentligen afkunnas och,
ehvad missnöje anmäles eller ej, i utslaget underrättelse meddelas, att den,
som vill söka ändring i hufvudsaken eller i det, som under rättegången
förefallit, skall, vid talans förlust, inom trettio dagar, den oräknad, då
utslaget föll, hos ordföranden i Egodelningsrätten tvefaldt, ingifva sina till
Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock i två exemplar de till
saken hörande bevis, klaganden kan anse nödigt förete.

Missnöjd part ege äfven öppet att, der han finner sådant för sig
beqvämligare, inom besvärstidens slut inlemna besvärshandlingarne till

143

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Konungens Befallningshafvande i länet, som med påtecknande af dagen,
då de blifvit inlemnade, desamma till ordföranden i Egodelningsrätten
genast öfversänder.

8 §•

I Lagen med vissa bestämmelser om Riksbankens sedelutgifningsrätt,
så ock angående forum för Riksbanken den 12 Maj 1897 erhåller 2 §
följande ändrade lydelse:

Vägrar Riksbanken, under hvad sken det vara må, att sedel vid
uppvisandet inlösa, må den, som innehar sedeln, derom göra skriftlig anmälan
hos Svea Hofrätt, hvilken, efter att deröfver hafva hört fullmäktige
i Riksbanken, eger att med frågan enligt lag och författningar förfara.
Öfver Hofrättens beslut må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas
inom den tid och i den ordning, som i 30 Kap. Rättegångsbalken sägs.

Finner Hofrätten, att sedelns vägrade inlösen härrört af bankens
oförmåga att genast uppfylla sina förbindelser, göre Hofrätten hos Konungen
derom anmälan. Konungen pröfvar, hvilka utvägar, i öfverensstämmelse
med grundlagarne, lämpligast må vidtagas för att upprätthålla allmänna
förtroendet och åter sätta Riksbanken i stånd att sina sedlar vid anfordran
inlösa.

9 §•

I Lagen om boskilnad den 1 Juli 1898 erhåller 25 § följande ändrade
lydelse:

Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20 § afses, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet, der ej förbud deremot från hofrätten kommer.

10 §.

1 stället för de delar af 29, 38 och 39 punkterna i ofvan åberopade
Förklaring den 23 Mars 1807, hvilka ej enligt föregående stadganden i
denna lag äro att anse såsom upphäfda, förordnas:

Konungens Befallningshafvande åligger tillse, att häktad, som vill
anföra besvär eller afgifva påminnelser eller förklaring i mål, för hvilket
han hålles häktad, eller söka nåd, dervid ej saknar nödigt biträde.

144

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Varda besvär af häktad ingifna till Konungens Befallningshafvande
eller tillsyningsman vid häkte, skall å besvärsskriften tecknas bevis om
tiden för dess ingifvande. Då utslag, beslut eller besvärsskrift delgifves
häktad, varde handlingen försedd med bevis om tiden för delgifvandet.

11 §•

I afseende å klagan i Hofrätt öfver utslag eller beslut af domstol
eller annan myndighet på Gotland, så ock i fråga om fullföljd af talan
mot Hofrättens utslag i sådant mål varder, med upphäfvande af 16 § i
Förordningen om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall den 10 Augusti 1877, stadgadt som följer:

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet angående fatalier
bevarande i lagvadda och besvärsmål, som från Gotland med posten
blifva öfversända, den 8 December 1748 samt i Förordningen angående
särskilda föreskrifter för behandling af besvärsmål, som från Gotland fullföljas
i Hofrätt, den 23 Augusti 1851, skola fortfarande gälla och jemväl
lända till efterrättelse i de fall, då klagan i Hofrätt föres öfver utslag eller
beslut af annan myndighet å Gotland än domstol; och må, då besvärshandlingar
skola till Hofrätten återställas, desamma af den klagande å
landskansliet ingifvas på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation
är föreskrifvet.

Vid fullföljd af talan mot Hofrättens utslag i mål, som från Gotland
dit inkommit, skola ofvanstående bestämmelser ega motsvarande tillämpning.

12 §.

Genom de nya lagarne och hvad här ofvan förordnats skola ej anses
upphäfda:

hvad Förordningen den 22 November 1749 innehåller om öfversändande
till Konungens Befallningshafvande af Hofrätts utslag;

hvad i Förordningen angående åtskilliga omständigheter, som höra
iakttagas vid ändrings sökande i Konsistoriernas utslag, den 29 Juli 1812
stadgas i fråga om fullföljd af talan mot Hofrätts utslag i mål, som
der afses;

77 § Konkurslagen samt

324 §, 329 § 3 mom. och 330 § Sjölagen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

v-\-

Bil. Litt. G.

,...i , ..J f- • -ir U -v i,i - '' - - '' •• i ii.^U

* l I i , . t

».11:''.; U-jV ■: b IfV.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar af Utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att nedannämnde §§ i Utsökningslagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskilt
bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att
ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr än
den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för hvad
honom ålagdt, är, så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan, eller
ock styrker, att han, till fullgörande af domen, hos Konungens Befallningshafvande
i det län, der han har sitt hemvist, nedsatt penningar, svarande
mot hvad dömdt blifvit; ej heller å Hofrätts dom, innan den vunnit laga
kraft, der nedsättning skett, efter ty nu är sagdt. Visar efter utmätning
gåldenären, att nedsättning skett, och gäldar han tillika kostnaden för utmätningen
och godsets vård, gånge utmätningen åter, der så ske kan.

Hvad nedsatt är må af den vinnande lyftas mot pant eller borgen.
Sker ej lyftning inom fjorton dagar från nedsättningen, skola, der någon
af parterne det äskar, penningarne insättas i bankinrättning, som af Konungens
Befallningshafvande bestämmes, för att mot ränta innestå under den
tid Konungens Befallningshafvande förordnar.

Huru Hofrätts beslut, hvarigenom i tvistemål någon blifvit fäld
till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande verkställas, derom
är särskild!, stadgadt.

Bill. till Piksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Håft.

146

Roncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna lag
ställa pant eller borgen, och är ej säkerheten af vederparten godkänd,
värde den pröfvad af den myndighet, hos hvilken säkerheten ställes. Löftesmän
skola borga en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk
man, så ock i det fall, hvarom i 107 § sägs, skall borgas såsom för
egen skuld. Den pant bjuder, vare, der myndighet, som den pröfva skall,
det föreskrifver, pligtig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man,
som åtager sig att den vårda; löftesskrift må omhändertagas af den, till
hvars säkerhet den gäller.

Den, . som Konungens och kronans talan förer, vare från säkerhets
ställande fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning
enligt. 12 Kap. Rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 Kap.
10 § eller 30 Kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest
bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet
såsom lagakraftvunnen, såvidt ej Rätten, der talan är anhängig,
annorledes förordna]-.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

52 §.

Har öfverexekutor fält någon till böter eller vite eller dömt utmätningsman
att utgifva skadestånd, må ej utslaget verkställas förr än det
vunnit laga kraft. Huru Hofrätts beslut, hvarigenom i utsökningsmål
någon blifvit fäld till böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande
verkställas, derom är särskildt stadgadt; och skall Hofrätts beslut, hvarigenom
i sådant mål utmätningsman dömts till utgifvande af skadestånd,
gå i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

Beslut, hvarigenom utmätningsman dömts till mistning af tjenst på
viss tid, må ej verkställas, förr än det vunnit laga kraft.

Huru beslut angående fördelning af köpeskilling för utmätt egendom
går i verkställighet skils i 6 Kap.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 ''24.

147

• 11- !'' • .1 t '' ''1 •"* • 1‘-- ! !/• - < \ '' ‘ i >* '' * ■'' ■*'' -''''I*

53 §.

Annat i utsökningsmål meddeladt beslut än i 51 och 52 §§ sägs
gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas.

171 §.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver
i Hofrätten sig besvära; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag
gifves eller auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela
underrättelse om hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret,
om det försummas.

I utslag, hvarigenom mål blifvit såsom tvistigt till domstol förvisadt,
må ej gäldenär söka ändring.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen
eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om
fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor
såld, eller på klagan öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag
till köpeskillings fördelning; ingifve sina besvär till Hofrätten i mål från
Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlandå län före klockan

148

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24-

tolf å trettionde dagen samt i mål från öfriga delar af riket före klockan
tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades,
eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken utslaget
är stridt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,
som nu är sagd, räknad från auktionsdagen.

184 §.

Har klaganden underlåtit att till Hofrätten ingifva öfverexekutors utslag
eller protokoll i målet, skall hvad i 171 § tinnes för der afsedt fall
stadgadt eg a motsvarande tillämpning.

185 §.

Ej må ändring göras i öfverexekutors utslag, med mindre tillfälle,
efter ty här nedan sägs, lemnats part, hvars rätt är i fråga, att öfver besvären
sig förklara.

Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras, vare klaganden
pligtig att efter föreläggande uttaga de af honom ingifna besvärshandlingarna
samt dem i hufvudskrift eller styrkt afskrift vederparten tillställa,
så ock att inom lika tid, som för besvärens anförande galt, räknad från
den dag föreläggandet genom anslag inom Hofrätten kungöres, till Hofrätten
inkomma med intyg af vederparten eller af två ojäfvige män rörande delgifningen
och dagen derför samt återställa handlingarna eller ingifva styrkt
afskrift deraf. Försummar klaganden något af hvad nu är sagdt, må det
ej föranleda uppehåll med målets afgörande, med mindre laga förfall visas
eller klaganden, med återställande af besvärshandlingarna, styrker, att för
delgifningen eljest mött hinder, hvarom nedan sägs.

Visas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid. Vistas vederparten utrikes,
eller är ej veterligt, hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält
ombud, förelägge Hofrätten klaganden att inom viss tid låta i allmänna
tidningarna i den ordning, som i 181 § sägs, kungöra, att besvär i målet
blifvit anförda och att besvärshandlingarna finnas hos Hofrätten att tillgå.

149

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 24.

afgöras skall, hafve klaganden förlorat sin talan. Lag samma vare, der
kungörelse om besvären ej blifvit, i enlighet med Hofrätten s föreläggande,
i allmänna tidningarna införd och förklaring ej inkommit då målet till
afgörande företages.

186 §.

.,i - iHi!,. ''■> d.öjci '' i.1

Har klaganden före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid låtit besvärshandlingarna tillställas vederparten, vare
denne pligtig att inom lika tid som för besvärens anförande galt, räknad
från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring till Hofrätten ingifva;
är kungörelse angående besvären i allmänna tidningarna införd, skall förklaringen
ingifvas inom nittio dagar från sista kungörandet. Förklaring,
hvarom nu är sagdt, må ock med allmänna posten till Hofrätten insändas.

Inkommer ej förklaring inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med målets afgörande, med mindre inom samma tid visas laga
förfall; visas förfall, utsätte Hofrätten ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten tillfälle böra lemnas klagandens vederpart att afgifva
yttrande öfver inlaga, som efter det besvären utstälts till förklaring
blifvit af klaganden ingifven, ege Hofrätten meddela föreskrift om delgifvande
af inlagan. Besluter Hofrätten att infordra öfverexekutors eller
utmätningsmans utlåtande öfver besvären, må ej part med beslutets delgifvande
betungas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej öfverklagas.
Har i annat utsökningsmål Hofrätt meddelat utslag, hvarigenom målet
visats åter till öfverexekutor eller utmätningsman, skall hvad i 177 § finnes
stadgadt för der afsedt beslut om återförvisning ega tillämpning.

öfver slutligt utslag, som eljest i utsökningsmål af Hofrätt meddelats,
må klagan hos Konungen föras genom besvär, som, vid talans förlust,
skola till Nedre Justitierevisionen ingifvas före klockan tolf å trettionde
dagen från den dag, då utslaget gafs, dock att, der inom sagda tid laga förfall
visas, ny tid af Konungen utsättes. Klaganden åligger att vid besvären foga
öfvcrklagade utslaget jemte Hofrättens protokoll, så ock öfriga protokoll

150

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

och utslag i målet, der de ej skola från Hofrätten insändas; försummas det
och är ej det felande hos Konungen tillgängligt, då målet till afgörande
företages, skall klaganden hafva sin talan förlorat. Hvad sålunda för
ändringssökande iakttagas bör skall i utslaget gifvas till känna.

Aro besvär öfver Hofrätts utslag anförda, skola från Hofrätten infordras
derstädes befintliga handlingar i målet. Finnes någon böra höras
öfver besvären eller öfver annan inlaga, som i målet ingifvits till Konungen,
skall hvad i 185, 186, 187 och 188 §§ är för Hofrätt stadgadt ega motsvarande
tillämpning; och skola, vid delgifning af besvären, jemväl de i
Hofrätten af klaganden ingifna handlingar, öfver hvilka vederpart^ ej
blifvit hörd, honom delgifvas.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 19 ; dock skola hittills

gällande bestämmelser lända till efterrättelse, der talan fullföljes mot utslag
eller beslut, som meddelats före nämnda dag, eller verkställighet sökes å
sådant utslag eller beslut.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

151

Bil. IAtt. H.

Förslag •

till

''gslwtön

Lag

om verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit laga kraft.

Härigenom förordnas som följer:

Har i brottmål någon genom Hofrätts utslag blifvit fäld till böter
eller vite, skall utmätning af hvad sålunda dömdt blifvit verkställas,
ändå att ändring i utslaget sökes; dock må ej utmätning ske förr
än utslaget vunnit laga kraft, der den sakfälde nedsatt beloppet hos
Konungens Befallningshafvande. Hvad utmätt blifvit må ej utan den sakfäldes
samtycke säljas förr än utslaget vunnit laga kraft; äro utmätta
lösören underkastade förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande
i värde, eller anses de ej med säkerhet kunna lemnas qvar under den sakfäldes
tillsyn och kan ej heller för dem säker vård annorledes utan kostnad
erhållas, må dock öfverexekutor förordna om försäljning. Visar efter utmätning
den sakfälde att nedsättning skett, efter ty ofvan sägs, och gäldar
han tillika utmätningskostnaden, gånge utmätningen åter, der så ske kan.

Hvad nu är stadgadt galle ock, der i tviste- eller utsökningsmål
någon blifvit af Hofrätt fäld till böter eller vite.

Om verkställighet af Hofrätts utslag i polismål är särskild! stadgadt.

År i brottmål någon dömd att gälda annat än böter eller vite eller att
viss lös egenom till annan utgifva, gånge, utan hinder af ändringssökande,
utslaget i den delen i verkställighet så som vore det i tvistemål meddeladt.

Denna, lag träder i kraft den 1 Januari 19 men eger ej tillämpning
i fråga om verkställighet af utslag, som före nämnda dag meddelats.

152

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

U AJV\

Bil. IÄtt. I.

rtmJ £iVir sitttsav

}w!aiöTtf

Förslag

Zl (I J

till

■ .

Lag

angående beräknande af fatalietid i visst fall.

*‘5! • it fK si ■ ''i .. > ii 1 »•.'';! ! ji- ■ ‘ i ■

Härigenom förordnas som följer:

Infaller å söndag eller annan allmän helgedag tid, då åtgärd för
fullföljd eller bevarande af talan i rättegångs- eller utsökningsmål sist
bör företagas, må den åtgärd företagas å nästa söckendag.

nii ■ • i « -I ''.''it ... i..; . n-ya^N.

.,n\

l -4''1" V

Denna lag träder i kraft den 1 Jannuari 19

-T— -V ■

do,:

tv i I lIRJi

• I

1*1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

153

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Maj-.ts Högsta Domstol Fredagen den.27 April 1900.

i . fp ,, ''j'';*.. •"{"*,■ i y''J Andra

Rummet. i >

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Huss,

Lindbäck,

WlJKANDER,

Petersson,

Cassel,

Grefberg.

Fortsattes och afslutades behandlingen af de till Högsta Domstolen
för afgifvande af utlåtande öfverlemnade, i protokollet för den
24 innevarande April omförmälda lagförslag; varande förslagen bilagda
detta protokoll.

Vid granskning af förslagen framstäldes inom Högsta Domstolen
följande anmärkningar:

l:o) Förslag till lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Ingressen.

I afseende å det bär omnämnda 31 kap. hänvisades till hvad
vid samma kap. här nedan anmärkts.

Bill. till Itiksd. Prof. 1901. 1 Samt. / Afd. 20 IIafl. 20

154

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 24

10 Kap.

28 §.

Beträffande de med N:o 4 betecknade fall anfördes följande:

Då den föreslagna bestämmelsen om tvister rörande fast egendom
uppenbarligen hade afseende å sådana mål, som på grund af
stadgandena i 14 och 19 §§ af 10 kap. borde handläggas vid domstolen
i den ort, der fastigheten vore belägen, funno Justitieråden
Lilienberg, Wijkander, Petersson, Cassel och Grefberg det mindre
egentligt att, för betecknande af denna grupp af mål, förslaget betjenade
sig af uttryck, som i viss mån afveke från de i nyssnämnda
§§ begagnade; och hemstälde Justitieråden förty, att i stället för de
exempel å hithörande mål, som i förslaget upptagits, måtte införas
eu hänvisning till 14 och 19 §§.

Justit.ierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss instämde,
yttrade:

»Hvad angår det föreslagna stadgandet om tvister rörande fast
egendom förenar jag mig i nyss gjorda hemställan; men enär lagen
bör klart och tydligt utmärka, hvilka tvister här afses, på det att
misstag i den vigtiga frågan om domstols behörighet må i möjligaste
måtto undvikas, samt lydelsen af detta kapitels 14 § icke synes otvetydigt
gifva vid handen, att under stadgandena i samma § är att
hänföra jämväl tvist iförande betalning ur fast egendom af deri intecknad
gäld, tillstyrker jag, att i 14 § emellan orden »nyttjande»
och »missbyggnad» införas orden »eller betalning ur den egendom för
gäld, som deri intecknad är».

Enär något allmänt intresse ej kunde anses kräfva, att tvist rörande
förlagsinteckning eller om upphäfvande af inskrifning i föreningsregister
ovilkorligen handlades vid någon viss domstol, ansågo
Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg
tillräcklig anledning ej föreligga att i fråga om dylika tvister
göra undantag från regeln om parternas dispositionsrätt i afseende
å forum.

Deremot ansågo Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Wijkander,
Cassel och Grefberg bland undantagen från berörda regel
böra upptagas vissa slag af tvister, som ej blifvit i förslaget omnämnda,
nemligen sådana, som afsåges i 69 § och 70 § 1 mom. utsöknings -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

155

lagen samt 3 § i förordningen i afseende på handel om lösören, som
köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 November 1845.
Då nemligen, såsom enligt berörda lagrum vore fallet, fortgången
eller beståndöt af eu embetsåtgärd berodde deraf, huruvida tvist blifvit
inom stadgad tid anhängiggjord eller ej, vore det af uppenbar vigt,
att uteslutande behörighet att upptaga tvisten tillkomme en viss domstol,
på det ätt erforderlig upplysning i nämnda afseende måtte derifrån
kunna erhållas.

Justitieråden Buss, Lindbäck, Wijkander, Petersson och Cassel
funno uttrycket »om testamentes giltighet eller delning af död mans
bo» kunna i vissa fall föranleda tvekan om hvad dermed rätteligen
afsåges; och ansågo Justitieråden, att i ifrågavarande hänseende borde
från prorogation undantagas: klander af testamente, tvist om giftorätt
i bo efter den, som död är, eller om rätt till eller del i dylikt bo på
grund af arf eller testamente eller om skifte af boet eller jemkning
i dylikt skifte.

Justitieråden IÅlienberg och Grefberg förenade sig om det yttrande,
att af samma skäl, som föranledt, att tvister om testamentes
giltighet eller om delning af död mans bo undantagits från prorogation,
syntes liknande undantag böra göras för det fall att tvisten rörde
bättre rätt till arfvet i dess helhet, så att icke en sådan tvist skulle
kunna handläggas vid eu annan domstol, än den, som egde uteslutande
behörighet att upptaga tvist rörande arfvets fördelning; och
åberopade Justitieråden i detta hänseende 10 kap. 21 § rättegångsbalken,
förra delen, i äldre lagberedningens förslag.

Justitieråden IÅlienberg, Huss, Lindbäck och Petersson ansågo,
att bestämmelserna om tvister rörande omyndighets- eller myndighetsförklaring
samt af- eller tillsättande af förmyndare eller af god man
för hustru eller för frånvarande delegare i dödsbo borde ur förslaget
utgå. Frågor om vidtagande af nyssberörda domstolsåtgärder vore,
äfven om de understundom antoge formen af tvist mellan två eller
flere parter, likväl med hänsyn till sin innebörd att hänföra till sådana
rena ansökningsärenden, å hvilka stadgandena i 10 kap. rättegångsbalken
öfver hufvud ej egde tillämpning. Eu uttrycklig föreskrift
derom, att i förevarande fall prorogation ej finge ega rum, vore
alltså ej här på sin plats och syntes öfver hufvud mindre nödig, då
det läge i sakens natur, att i allmänhet ett ansökningsärende ej kunde
upptagas af annan domstol än den i lag förutsatta. Skulle ett stad -

156

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

gande i ämnet anses höra i förevarande kapitel upptagas, borde, till
förebyggande af missförstånd, stadgandet i hvarje fall affattas så, att
det komme att eg a tillämpning å ansökningsärenden i allmänhet.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel instämde,
yttrade:

»Enligt förslaget skola tvister rörande omyndighets- eller myndighetsförklaring,
af- eller tillsättande af förmyndare eller af god man
för hustru eller för frånvarande delegare i dödsbo, eller egendoms
afträdande till konkurs eller boskilnad eller sådant afskiljande af egendom,
som i lagen om boskilnad afses, kunna upptagas endast af den
domstol, som enligt nu gällande lag är dertill behörig. Dessa tvister
äro utan undantag af den beskaffenhet, att de kunna uppkomma i
anledning af ansökan eller genom en af domare eller domstol ex
officio vidtagen åtgärd. Stämning föregår visserligen understundom
i ett eller annat fall, men är icke erforderlig enligt lag. Att dispositionsrätt
för parterna i fråga om forum i dessa tvister icke kan ega
rum lär väl följa deraf, att med förslaget icke afses att gifva någon
från nu gällande lag afvikande regel rörande domstols behörighet i
ansökningsärenden, utan dessa skola tvärtom fortfarande ovilkorligen
vara bundna vid viss domstol, och häraf är uppenbart, att prorogationsrätten
icke är tillämplig å tvister, som uppkomma i följd af ansökningar
eller dermed jemförlig^ åtgärder. Ifrågavarande uppräknande
af nu berörda tvister är sållues onödigt och tillika, enär uppräknandet
icke är uttömmande, af den beskaffenhet, att det lätteligen kan föranleda
misstag. Om till exempel förmyndare söker att få sälja eller
inteckna sin myndlings fastighet eller om arfvinge söker att frånvarande
skall förklaras död och en dylik ansökning bestrides, så sjmes
tvist lika väl föreligga som då stridighet uppstår om tillsättande af
förmyndare eller god man. Valrätt i fråga om forum bör dock icke
förefinnas vare sig i dessa eller andra dylika fall.

Från bestämmelserna om prorogationsrätt äro äfven i förslaget
undantagna andra tvister än de nu ifrågavarande, hvilka jemväl uppkomma
i följd af ansökningar. Så är förhållandet med sådan tvist
om fast egendom, som rör jordegares rätt öfver vattnet å hans grund,
samt tvister om äktenskapsskilnad, hvilka sistnämnda tvister dock i
vissa fall skola anhängiggöras genom stämning. Någon rubbning af
förslaget i fråga om sistnämnda tvister bör icke ske, men för att
förebygga all tvetydighet med afseende å alla sådana tvister, som

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

157

yppas i följd af ansökning eller dylik åtgärd, torde vara nödvändigt
att, med uteslutande från fjerde momentet af här ofvan först
uppräknade tvister, i stället tillägges ett allmänt undantagsstadgando
så affattadt, att det eger tillämpning å hvarje tvist i angelägenhet,
som enligt lag kan utan föregången stämning upptagas vid domstol.»

Enär uttrycket »om egendoms afträdande till konkurs» syntes
kunna misstydas derhän, att med samma uttryck afsåges allenast
tvister, huruvida sådant fall vore för handen, att, enligt 1 kap. kom
kurslagen, gäldenär vore pligtig till konkurs afträda sin egendom,
hemstälde Justitieråden Lilienberg och Lindbäck, att ifrågavarande
uttryck måtte lämpligen förtydligas.

Beträffande de med N:o 5 betecknade fall anförde

Justitierådet. Gr ef ber g:

»Förslaget om prorogationsrättens tillämpning å brott, som ej må
åtalas af annan än målsegande, synes mig ej böra antagas. Såsom
allmän regel i fråga om brott gäller, att sanningen utredes bäst vid
den domstol, under hvars domvärjo brottet blifvit begånget, det må
nu vara af svår beskaffenhet eller ringa. Undantagsvis kan nog den
ena domstolen vara lika lämplig som den andra att afdöma en mindre
förbrytelse, men deraf synes icke följa, att man i fråga om domstols
behörighet bör skilja emellan å ena sidan de brott, som ovilkorligen
höra eller efter angifvelse kunna höra under allmänt åtal, och å andra
sidan sådana brott, som ej må åtalas af- annan än målsegande. Det
finnes nemligen brott af det senare slaget, som äro belagda med
straffarbete i flera år.

Det nu gällande stadgandet att brott och missgerningsmål, svårare
eller mindre, ransakes och dömes, der gerningen blifvit begången,
är enkelt och så införlifvadt med allmänna rättsmedvetandet, att allenast
någon gång torde händt, att högre Rätt behöft undanrödja underrätts
beslut på grund af dess obehörighet. Genom förslagets antagande
till lag skulle under sådant förhållande sällan förebyggas en
kassation, som hade sin grund i en oriktig uppfattning eller ett förbiseende
af lagens föreskrift, men deremot uteblefve icke särskilda
olägenheter. Det inträffar nemligen understundom, att brott först
under utredningen vid domstol befinnes vara af sådan beskaffenhet,
att det hör under allmänt åtal. Såsom exempel kan anföras, att
misshandel förorsakat svårare kroppsskada än till eu början antagits
eller att det först under handläggningen vid domstol utrönes, att brott

158

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

begåtts under sabbat eller å allmän plats. Föres talan i dylika fall
vid obehörig domstol måste denna, utan att invändning göres, skilja
målet från sig. Förslagets godkännande skulle sålunda föranleda én
olägenhet, som är likartad med den, som förslaget afser att afhjelpa.
Om parterna begagnat sig åt sin dispositionsrätt i afseende å forum,
kunna fall inträffa, da i högre rätt visas skäl för återförvisning och
tillika befinnes, att brottet hör under allmänt åtal. Om ny utredning
ej förvägras, måste målet återförvisas till den domstol, som förut
handlagt målet, och af förslaget, deri rätt att göra invändning emot
domstolens behörighet ej är inskränkt till visst stadium af rättegången,
skulle följa, att sådan af part efter återförvj^ningen gjord invändning
föranleder kassation, då målet ånyo dragés under högre rätts pröfning.

Slutligen kan ock med fog ifrågasättas, huruvida vittnen böra
di agas inför annan än behörig domstol och om det är förenligt med
stadgandena om preskription, att under likartade förhållanden den
ene brottslingen går fri från straff under det att en annan, som underlåtit
jäfva domstolen, straffas.

På grund häraf tår jag hemställa om uteslutande från 28 § 5:te
momentet af orden som hörer under allmänt åtal eller må af-allmän
åklagare,, efter målsegandens angifvelse’, åtalas.»

Justitierådet Wijkander:

»Då grunden för stadgandet i 10 kap. 21 § rättegångsbalken,
att brott- och missgerningsmål, svårare eller mindre, skola ransakas
och dömas vid domstolen i den ort, der görningen gjord är, torde vara
att söka. i det förhållande, att den för målets afgörande nödiga utredning
i regeln bäst åstadkommes vid denna domstol, synes undantag
från berörda stadgande följdriktigt, böra medgifvas allenast för de fall,
då antagas kan att sådan utredning bättre eller åtminstone lika bra
kan åstadkommas vid annan domstol. Uppenbart torde emellertid
vara att ett sådant antagande icke kan grundas på den omständigheten,
att målet ej må af annan än målsegande åtalas; och vid sådant
förhållande lärer den i förevarande hänseende föreslagna åtskilnaden
mellan mål, deri allmän åklagare eger föra talan, och mål, som ligger
allenast under enskildt åtal, ej vara ur principiel synpunkt behörigen
motiverad. På grund häraf och då, på sätt Justitierådet Grefberg
redan anmärkt, ganska betydande praktiska olägenheter tilläfventyrs
skulle kunna uppkomma, derest en sådan åtskilnad gjordes eller derest
öfverhufvud taget parterna lemnades rätt att disponera öfver forum i

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

159

brottmål, under det att vår nu gällande lagstiftning, der en sådan
dispositionsrätt är okänd, i verkligheten ej, åtminstone såvidt jag
kunnat inhemta, visat sig medföra någon olägenhet, hemställer jag,
att orden ’som hörer under allmänt åtal eller må af allmän åklagare,
efter målsegandes angifvelse, åtalas’ må utgå.»

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit inom Högsta Domstolen
yttradt, ansågo äfven Justitieråden Lilienberg, Huss och Lindbäck,
att orden »som hörer under allmänt åtal eller må af allmän
åklagare, efter målsegandes angifvelse, åtalas» borde ur förslaget utgå.

I sammanhang med granskningen af 28 § ansåg Högsta Domstolen
sig böra hemställa, att förslaget måtte fullständigas medelst ett
stadgande derom, att mål skulle anses vara vid rätt domstol anhängiggjordt.
, der invändning mot underrättens behörighet ej blifvit i stadgad
ordning framstäld och sådant fall ej vore för handen, som i 28 §
afsåges. Ett stadgande af berörda innehåll skulle i främsta rummet
tjena till att bestämdt uttala den vigtiga grundsatsen, att underrätt i
allmänhet ej egde att sjelfmant inlåta sig på någon undersökning af
sin egen behörighet, hvilken grundsats i förslaget framginge allenast
genom eu slutledning från de i 28 § upptagna undantagsbestämmelser.
Men äfven i ett annat hänseende vore ett dylikt stadgande af nöden.
Derförutan vore det nemligen ej fullt klart, att i sådana fall, der
enligt lag ett anspråk borde, vid äfventyr af talans förlust, inom bestämd
tid anhängiggöras vid viss i lagen angifven domstol, en part,
som med vederpartens goda minne inom den utsatta tiden hänvände
sig till eu annan domstol, derigenom förvarat sin talan, något som
dock borde vara eu naturlig följd af prorogationsrätten.

29 §.

Justitierådet Wijkander hemstälde att, ehvad 5 mom. i 28 §
bibehölles oförändrad eller erhölle den af Justitierådet föreslagna
lydelse, stadgandet i förevarande § måtte utgå. I den mån det förklarades
vara af allmänt intresse, att bestämmelserna om domstols
behörighet i brottmål upprätthölles, syntes nemligen öfverdomstolarne

160

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

icke kunna frånkännas befogenhet att, der samma bestämmelser åsidosattes,
ex officio ingripa. Eljest skulle kunna inträffa att, oaktadt
det vid handläggningen af ett mål hos öfverdomstol visat sig, att erforderlig
utredning icke kunde vinnas, med mindre målet förvisades
till behörig underdomstol, öfverdomstolen dock skulle vara nödgad
att afdöma målet i befintligt skick; och om än lyckligtvis kunde med
visshet antagas, att öfverdomstol allenast i mycket sällsynt fall skulle
blifva försatt i en sådan belägenhet, syntes dock i denna omständighet
icke kunna sökas tillräcklig anledning för bibehållande af det föreslagna
stadgandet.

Med Justitierådet Wijkander instämde Justitieråden Lilienberg,
Huss, Lindbäck och Grefberg.

13 Kap.

3 §.

Justitierådet Lilienberg ville för sin del erinra derom, att då
upphäfvandet af rättigheten att klaga deröfver, att domare förklarats
jäfvig, såsom i motiven anfördes, förutsatte, att ett sådant beslut icke
för parterna föranledde särskild kostnad, erfordrades, förutom upphäfvande
af det i detta hänseende nu i 3 § meddelade stadgande,
äfven en bestämmelse derom, att kostnaden för uthärads nämnd icke
skulle drabba parterna, hvilken bestämmelse dock icke torde behöfva
i allmänna lagen införas.

5 §•

Justitierådet Wijkander yttrade:

»Att en vid domstol anhängig]ord sak, den må vara af tvistemåls
eller brottmåls natur, ej må handläggas eller afdömas af jäfvig domare,
är i svensk lag för närvarande en regel, från hvilken intet undantag
gifves. Meddelad i såväl de enskilda parternas som det allmännas
intresse gäller den i den utsträckning, att på hvarje stadium af rättegången
ej mindre part kan väcka fråga om domares jäfvighet än
äfven domstol kan af sig sjelf till bedömande upptaga sådan fråga.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

161

Det remitterade förslaget afser att i detta hänseende gorå väsentliga
modifikationer, i det att enligt förslaget fråga om jäf mot häradshöfding
eller häradsnämnd eller mot ledamot af rådstufvurätt ej färd
högre rätt upptagas, med mindre talan mot beslut i dylik fråga blifvit
fullföljd eller jäfvet i hofrätt göres af part, som ej varit i underrätten
tillstädes eller eljest ej haft tillfälle att jäfvet der framställa, att jäf mot
särskild ledamot af häradsnämnd ej må i högre rätt väckas, samt
att i mål, som kommit under Konungens pröfning, ledamot af hofrätt
ej må jäfvas, med mindre yrkande derom af part framställes. Genom
de sålunda föreslagna bestämmelserna skulle i regeln — ty de fall,
då part ej varit vid underrätt tillstädes eller då part, som tillstädeskommit
vid underrätten, kan visa sig ej hafva haft tillfälle att jäfvet
derstädes framställa, torde höra till undantagen — part vara förhindrad
att i hofrätt framställa jäf mot underdomare, och part skulle
under ingå förhållanden, och således ej ens då han kunde styrka, att
han vid målets handläggning i underrätten och hos hofrätten saknat
kännedom om underdomares jäfvighet, kunna i högsta instansen framställa
jäf mot sådan domare; hvarförutom det skulle vara i allo betaget
hofrätt att ex officio förklara underdomare jäfvig och högsta instansen
att beträffande underdomare eller ledamot i hofrätt ex officio meddela
sådant förklarande, jäfvet finge vara af än så allvarsam natur, till
och med af beskaffenhet att föranleda till antagande, att hela det
material, hvarpå domen skulle grundas, icke förtjenade den ringaste
tilltro. Svårligen lärer kunna förnekas att en sådan lagstiftning i
ämnet någon gång skulle kunna komma att medföra resultat, som i
hög grad skulle kränka den allmänna rättskänslan, för att ej tala om
den domares rättskänsla, som skulle vara nödgad att meddela slutlig
dom, fastän utredningen i målet kunde befaras vara otillförlitlig och vilseledande;
och enligt min åsigt förefinnes redan härutinnan fullgiltig
anledning att underkänna förslaget i denna del.

Till undvikande af missförhållanden, sådana som det sagda, har
man i den utländska lagstiftningen i allmänhet skilt mellan s. k.
publika och privata jäf — mellan jäf, som i det allmännas intresse
skola af domstolen ex officio beaktas, och jäf, som presumeras väsentligen
angå allenast den enskildes rätt och derför ej må annat än på
yrkande af part eller efter anmälan af vederbörande domstolsledamot
till pröfning upptagas. Jäf af förra slaget kan, såsom naturligt är,

Bil,, till Riksd. Prof. 1901. 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 21

162

Kont/l. Majsts Nåd. Proposition Nso 24.

när ^ som helst under rättegångens fortgång framställas, hvaremot beträffande
rättigheten att framställa jäf af senare slaget meddelats mer
eller mindre stränga preklusiva föreskrifter. Genom upptagande i deu
svenska lagstiftningen af en sådan anordning — hyflande för öfrigt
pa ett åskådningssätt, som torde befinnas vara fullkomligt analogt
ined det, hvarpå förslagets bestämmelser om prorogatio fori grunda
sig . skulle efter mitt omdöme frågan kunna erhålla en rationel
lösning. Men skulle en uppdelning af jäfven i publika och privata
jäf befinnas vara för vår rättsuppfattning främmande och förty ej
böra ifrågakomma,
alla jäf äro publika, ega bestämda företräden framfor hvarje förslag,
som, i likhet med det remitterade förslaget, jdterst hvilar på den uppfattningen,
att jäfven väsentligen äro af privat natur. Mot en ändring
i vår nu gällande lagstiftning i ämnet synes ock kunna anmärkas att
samma lagstiftning veterligen ej medfört några nämnvärda olägenheter,
medan det alltid blir tvifvelaktigt, huru en lagändring kan
komma att verka.»

Justitierådet Gv efter g, med hvilken Justitieråden Lilienberg,
fluss, Lindbäck och Cassel instämde, anförde:

»Öfverinstansernas pröfningsrätt angående jäf emot häradshöfding,
häradsnämnd eller ledamot af rådstufvurätt skall enligt förslaget inskränkas
på det sätt, att sådan pröfning kan förekomma i hofrätt
allenast då jäfvet fullföljts från underrätt eller göres af part, som ej
vant vid underrätten tillstädes eller eljest ej haft tillfälle att jäfvet
der framställa, och hos Konungen allenast då jäfvet fullföljts.

Fart, som först lios Konungen varit i tillfälle att göra laga jäf
emot domare i lägsta instans, skulle således genom förslagets godkännande
betagas rätt att fa sin sak handlagd och pröfvad af ojäfvig
domare, ehuru försummelse att i rätt tid göra jäfsanmärkning icke
kunde läggas honom till last. Då emellertid part, som af en eller
annan anledning saknat tillfälle att förr än hos Konungen framställa
jäf, desto hellre må medgifvas sådan rätt, som genom förslagets
antagande i oförändradt skick parts rätt att göra jäf emot ledamot i egodelningsrätt
och domare i sådana sjörättsmål, som från rådstufvurätt
dragas omedelbart under Konungens pröfning, i hvarje fall skulle kunna
anses vara inskränkt till första instansen, hemställer jag, att andra
st}mket. af paragrafen måtte gifvas den lydelse, att derigenom inrymmes
rätt för part att hos Konungen göra jäf emot häradshöfding, härads -

Korist. Majds Nåd. Proposition N:o 24. 1 (>3

nftnmd eller ledamot af rådstufvurätt i det fall, att part ej förut haft
tillfälle att jäfvet framställa.»

I öfrigt skulle denna § enligt nyssbemälde Justitieråds åsigt vinna
i reda och'' öfverskådlighet, derest dels det i slutet af första stycket
införda förbud mot klagan öfver beslut, hvarigenom hofrätt förklarat
någon sin ledamot jäfvig, blefve nedflyttadt till tredje stycket och
sålunda sammanfördt med der upptagna föreskrift om hofrättsledamots
jäfvande i mål, som kommit under Konungens pröfning, dels ock den
i andra styckets sista punkt förekommande bestämmelse om jäf mot
särskild ledamot af härad snämnd infördes i slutet af första stycket,
hvars första punkt innehölle en dermed sammanhängande föreskrift.
Härförutom hémstälde Justitieråden att, till förtydligande af nyssberörda,
i paragrafens sista stycke upptagna stadgande om jäf inot
hofrättsledamot, åt stadgandet måtte gifvas ungefär följande affattning:

»I mål, som kommit under Konungens pröfning, må ej ledamot
af hofrätten jäfvas, med mindre Konungen i anledning af förd klagan
finner i hofrätten gjordt jäf vara lagligen grundadt eller part hos
Konungen framställer så beskaffad! jäf.»

.Justitierådet Petersson, med hvilken Justitierådet LiUenbetg instämde,
anförde:

»Om det af mig vid 16 kap. 1—4 §§ framstälda förslag till förändradt
innehåll af dessa §§ godkännes, kommer bestämmelsen derom,
att part, som ej varit vid underrätten tillstädes'' eller eljest ej haft
tillfälle att der framställa jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd
eller mot ledamot af rådstufvurätt, eger i hofrätt göra dylikt jäf, att
upptagas i 1 § af 16 kap., hvadan samma bestämmelse bör här utgå.

Vidare kommer att af samma förslag, om det godkännes, blifva
en följd, att fullföljd af talan mot beslut angående jäf mot häradshöfding
eller häradsnämnd eller mot ledamot i rådstufvurätt, icke kan
förekomma i andra fall, än som omförmälas i 16 kap. 1 § sista punkten
och 3 §. Deremot kan det inträffa, att talan i sammanhang med
hufvudsaken fullföljes emot beslut, hvarigenom parts rätt att framställa
jäfvet, förklarats vara försutten, i hvilket fall domstolen naturligen
icke ingått i någon saklig pröfning af jäfvet. Skulle nu vid
dylik klagan högre rätt finna beslutet icke vara lagligen grundadt
och att jäfvet således bort i sak pröfvas, torde emellertid återförvisning
af hela målet för dylik pröfning icke böra ifrågasättas, utan åt
den högre domstolen — liksom åt hofrätt i det fall, hvarom i

164

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

16 kap. 1 § sista punkten förmäles — kunna medgifvas att direkt
ingå i pröfning af jäfsfrågan. Jag hemställer alltså, att första punkten
af andra stycket i förevarande § måtte utbytas mot en bestämmelse
af det hufvudsakliga innehåll, att fråga om jäf mot häradshöfding
eller häradsnämnd eller mot ledamot af rådstufvurätt ej må
i andra fall, än som omförmälas i 16 kap. 1 § sista punkten och 3
§, i högre rätt upptagas, utan så är, att rätten finner öfverklagadt
beslut, hvarigenom parts rätt att framställa jäfvet förklarats försutten,
icke vara lagligen grundad!.»

Justitierådet Petersson tilläde för sin del att, då de i förevarande
ämne för den allmänna civilprocessen meddelade bestämmelser enligt
hans uppfattning icke kunde afse sådana mål, deri enligt vissa speciallagar,
såsom skiftesstadgan och sjölagen, talan skulle fullföljas
från underdomstolen direkt till Kongl. Maj:t, för dessa mål erforderliga
stadganden syntes böra särskildt meddelas.

Härjemte yttrade Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden
Huss och Wijkander förenade sig, att derest, på sätt förslaget afsåge,
bestämmelserna i 30 kap. 14 § rättegångsbalken ej komme att inflyta
i den nya lagen, det syntes mindre egentligt att bibehålla föreskriften
i 2 § af förevarande kapitel, hvilken för öfrigt, såsom veterligen aldrig
tillämpad, torde vara öfverflödig.

. - . :

14 Kap.

6 §• fö/

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Om första, andra och tredje punkterna af denna § uteslutas ur
lagen, torde förevarande kapitels 2:dra §, med hänsyn till det sammanhang,
hvari dess bestämmelser stå till stadgandena i ofvan omförmälda
punkter, också böra upphäfvas. Härför talar jemväl en
annan omständighet, eller att, i händelse 2 § qvarstår, deraf torde
kunna föranledas tvekan, huruvida med föreskriften i andra stycket
af 15 § i 26 kapitlet i förslaget åsyftades sättet för utförande af talan
inför rådstufvurätt eller annan underrätt.»

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

1(35

'' „ 15 Kap.

■U) -M ; ,oe.>cd■ :M it." ''.- f ; i!; ''" • ■

7 §•

Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel och Gr ef ber g förenade
sig om följande yttrande:

»Derest förevarande § skulle i förändrad affattning upptagas i
eu ny lag, vore det enligt Justitierådens tanke nödigt, att de ur bruk
komna och för nutida förhållanden mindre väl lämpade bestämmelserna
i paragrafens första punkt underginge omarbetning. Då emellertid
sådant icke lämpligen kunde ske annorledes än i sammanhang
med revision af öfriga stadganden angående rättegångsfullmäktige —
hvarom för närvarande ej vore fråga — ansågo Justitieråden paragrafen
helst höra lemnas orubbad. Den ifrågasatta bestämmelsen angående
ombuds rätt att utan särskilt bemyndigande anmäla missnöje
å hufvudmannens vägnar kunde, så vidt fråga vore om anmälan angående
tillämnadt revisionssökande, utan svårighet inpassas i den
föreslagna 12 § af 30 kap. Att rättegångsombud egde anmäla missnöje
med beslut, hvarigenom underrätt ogillat en processhindrande
invändning, vore åter utan uttryckligt stadgande uppenbart.»

''.-b r)i ■ t. •; r / o o-.;

“J) “ • '' • : ; .■;! -i ''. .f •;»>;.■{? t V; i*,;!■ < : o'':»'' >

16 Kap.

1-4 §§.

Justitierådet Petersson anförde:

»Förslagets bestämmelser ifråga om de s. k. processhindrande invändningarne
synas mig vara af hufvudsakligen följande innebörd:

Jcif mot domare i underrätt skall i tvistemål framställas inom viss
i 1 § angifven tid. Åfventyret för underlåtenhet att iakttaga denna
tid är emellertid icke att "part förlorar rätt att derefter framställa
jäfvet, utan blott att han ej får emot domstolens beslut i jäfsfrågan
fullfölja särskild talan. Jäf får alltså göras äfven under senare skede
af rättegången, domstolen skall deröfver meddela beslut, så snart ske
kan, och talan deremot får fullföljas i sammanhang med hufvudsaken.
Denna anordning har ifråga om jäfvets pröfning af högre rätt den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 24.

1fri

verkan, att, om jäfvet är i rätt tid framstäldt, underrättens derom
meddelade beslut måste, såvidt ej sjelfva målet samtidigt afgöres, särskildt
öfverklagas, om det ej skall blifva gällande, och att mot hofrättens
på dylik klagan meddelade utslag talan icke får hos Konungen
fullföljas, medan deremot ett jäf, som senare under rättegången framstäf,
får i sammanhang med hufvudsaken fullföljas instanserna igenom.
I brottmål åter må jäf framställas när som helst under rättegången,
särskild! beslut deröfver skall meddelas och talan deremot
får i sammanhang med hufvudsaken fullföljas instanserna igenom.
Med brottmål äro i detta hänseende likstälda sådana tvistemål, som
äro att hänföra till konkurs och sjörättsmål, i Indika beslut i jäfsfråga
ej heller får blifva föremål för särskild fullföljd.

Hvad angå,!- invändning vid underrätt mot domstolens behörighet
att taga^ befattning med målet, så gör förslaget skilnad mellan sådana
mål (tvistemål såväl som brottmål), i Indika domstolen, allenast i
anledning af framstäf invändning eger förklara sig obehörig att
upptaga målet, och sådana mål deri rätten jemlikt 10 kap. 28 §
rättegångsbalken har att ex officio tillse sin egen behörighet. I mål
af förstnämnda slag åligger det part att inom den i 2 § bestämda
tid framställa sin invändning vid äfventyr, om den senare göres, att
den ej må till pröfning upptagas — således en verklig preklusionsbestämmelse.
Varder invändningen i rätt tid framstäld men ogillad, och
är parten missnöjd med detta beslut, måste han, om målet är tvistemål,
i regel särskild! öfverklaga beslutet, vid äfventyr att det eljest står
fast, hvaremot han, om målet är brottmål, eger fullfölja sitt missnöje
i sammanhang med hufvudsaken. År åter målet af''den art, som i
10 kap. 28 ^ rättegångsbalken afses, så medför parts underlåtenhet
att i stadgad tid framställa invändningen ej annan påföljd, än att, lian
går förlustig rätten att särskild! öfverklaga domstolens beslut i invändningsfrågan.
Invändningen kan således göras när som helst
under rättegången, om målet är tvistemål till och med först i högre
rätt, sedan målet, kommit dit, och talan mot domstolens beslut i invändningsfrågan
får i sammanhang med hufvudsaken fullföljas instanserna
igenom. För öfrigt gäller i afseende på mål af ifrågavarande
art, att särskild talan mot underrätts beslut i invändningsfrågan eger
rum allenast i tvistemål men icke i brottmål och dermed likstälda
konkurs- och sjörättsmål; att, äfven om dylik fullföljd icke sker,
högre rätt i allt fall är oförhindrad (i tvistemål alltid och i brottmål

Kon al. MajxU Nåd. Proposition N:o 24. i 67

i vissa fall) att förklara underrätten hafva saknat behörighet att upptaga
målet; samt att hofrätts utslag i invändningsfrågan, om den
blifvit särskilt fullföljd, ej må i annat fall hos Konungen öfverklagas,
än om hofrätten, med ändring af underrättens utslag, förklarat underrätten
obehörig.

Det lärer näppeligen kunna väntas annat än att dessa invecklade
bestämmelser vid tillämpningen skola föranleda misstag och förbiseenden
af mångahanda art. Särskild! är i detta hänseende att erinra
om de svårigheter, som otvifvelaktigt uppkomma i händelse vid fullföljd
af en invändningsfråga hofrätten skulle hysa en annan uppfattning
än underrätten beträffande målets natur af tvistemål eller brottmål.
Det synes mig derför angeläget vara, att noggrann! undersökes,
om verkligen en sådan mångfald af regler, som ofvan angifvits, är
af förhållandena oundgängligen påkallad, eller om icke en enklare
och öfverskådligare lagstiftning i förevarande hänseende står att erhålla.

Dervid möter först den frågan, om olika bestämmelser för tvistemål
och brottmål äro nödiga. Svaret härpå torde väsentligen komma
att bero på arten af den processhindrande verkan, som man tillägger
ifrågavarande invändningar. Så länge — såsom enligt nu gällande
lag är fallet — framställandet af en processhindrande invändning föranleder,
att processen ovilkorligen inställes i afbidan på invändningsfrågans
afgörande, så kräfver visserligen brottmålens (liksom äfven
vissa tvistemåls) art, att de ej må på dylikt sätt uppehållas. Men
annorlunda ställer sig saken, om invändningens processhindrande verkan
inskränkes. Om — såsom äfven i föreliggande förslag är antaget
— målets behandling kommer att under alla förhållanden fortgå samma
dag, som invändningen af domstolen besvaras, med rätt för domstolen
att jemväl afgöra målet genom slutligt utslag, der sådant kan ske
den dagen: om i annat fall invändningens processhindrande verkan
bestämmes dertill, att domstolen ej må i målet meddela slutligt utslag,
innan öfver invändningen slutligen dömdt blifvit: och om frågan
huruvida handläggningen skall fortgå jemväl efter det rättegångstillfälle,
då invändningen af underrätten besvaras, göres beroende af i
tvistemål motpartens yrkande och i brottmål exempelvis domstolens
pröfning; så synes mig derefter någon afsevärd betänklighet näppeligen
möta mot att i förevarande hänseende likställa tvistemål och
brottmål. Tvärtom vore det tvifvelsutan en vinst, om jemväl i brott -

168

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 24.

mål ett domarejäf eller eu exceptio fori kunde pröfvas af högre rätt
under ett tidigare skede af processen, då derigenom en eljest till
äfventyr nödvändig kassation af hela ransakningen kunde förekommas.
Denna ståndpunkt intages ock af såväl den äldre lagberedningen
som det s. k. principbetänkandet.

Vidare är att öfverväga, huruvida icke parts rätt att framställa
processhindrande invändning kan — såsom af lagkomitén och äldre
lagberedningen äfvensom i principbetänkandet föreslagits — effektivt
begränsas till ett visst tidigare skede af rättegången. Förslaget anser,
som ofvan nämnts, en dylik begränsning kunna ske allenast ifråga
om exceptio fori i mål, deri prorogation srätt är medgifven, men i öfrigt
lenmas part frihet att när som helst under rättegången, i vissa fall
äfven i högre rätt, framkomma med sin invändning utan att hans
ställning i realiteten derigenom försämras, snarare tvärtom. Skälet
härtill är, såsom af motiven framgår, att om invändningen afser en
obehörighetsgrund, som det åligger domstolen att af egen drift beakta,
eller ett jäfsförhållande, som bör föranleda domaren att sjelfmant
träda från rätten, part uppenbarligen ej kan betagas att när
som helst under rättegången derå fästa domstolens uppmärksamhet
och derigenom framkalla, att förhållandet faktiskt kommer under domstolens
öfvervägande. Detta skäl synes mig visserligen böra föranleda
— såsom i principbetänkandet jemväl föreslagits — en bestämmelse
derom, att den omständighet, att parts rätt att framställa processhindrande
invändning är försutten, ej utgör hinder för domstolen, att
i de hänseenden, der pröfning ovilkorligen åligger domstolen, oberoende
af invändning utöfva sådan pröfning; hvaraf åter måste följa
att, om part efter preklusionstidens utgång fäster domstolens uppmärksamhet
å ett förefintligt jäf eller en obehörighetsgrund, detta
kommer att innefatta en anledning för domstolen att öfverväga, huruvida
skäl förefinnes för domstolsledamot att sjelfmant träda ur rätten
eller för domstolen att skilja målet från sig. Men att, såsom i förslaget
skett, gå ännu längre och medgifva part att ovilkorligen påkalla
domstolens utlåtande öfver en försent framstäld invändning,
äfven då domstolen finner den ej höra föranleda någon dess åtgärd,
och att mot detta utlåtande fullfölja talan instanserna igenom, detta
synes mig så mycket mindre vara af förhållandena påkalladt, som eu
sådan anordning i väsentlig mån kommer att omintetgöra verkan af de
bestämmelser, hvilka i 10 kap. 29 § och 13 kap. 5 § af förslaget äro

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

169

gifna i syfte att inskränka högre rätts befogenhet att ingå i pröfning
af jäf eller obehörighetsgrund.

Om således, såsom jag anser kunna och böra ske, i nu ifrågavarande
hänseende tvistemål och brottmål likställas samt parts rätt
att framställa processhindrande invändning i alla mål begränsas till
ett tidigare skede af rättegången, torde ganska enkla bestämmelser i
förevarande ämne stå att erhålla. Det synes mig, som skulle i sådan
händelse de föreslagna 1—4 §§ af 16 kap. kunna ersättas med stadganden
af det hufvudsakliga innehåll, som angifves i följande utkast:

1 §•

Vill part göra jäf mot ledamot af underrätt, framställe invändningen
vid första rättegångstillfälle, då parten tillstädeskommer och
den ledamot i rätten sitter, eller, der den omständighet, hvarå jäfvet
grundas, då ej var förhanden eller parten kunnig, vid nästa rättegångstillfälle,
sedan han dkrom erhöll kännedom. Försummas det,
vare parts rätt att framställa dylik invändning försutten.

Har part ej varit vid underrätten tillstädes eller eljest ej haft
tillfälle att der göra jäf mot häradshöfding eller häradsnämnd eller
mot ledamot af rådstufvurätt eger han att i hofrätten framställa jäfvet.

2 §•

Menar svarande vid underrätt, att rätten ej är behörig att målet
upptaga, göre invändning derom vid första rättegångstillfälle, då svaranden
är tillstädes. Försummas det vare svarandens rätt att framställa
dylik invändning försutten. Kommer svaranden ej vid underrätten
tillstädes, men har han för sin utevaro laga förfall, ege han i
hofrätten framställa invändning om underrättens behörighet.

3 §•

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framstäld, gifve rätten, så snart ske kan, särskilt beslut
deröfver.

Bill. till Kikad. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

170

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Varder invändningen ogillad och är ej sådant fall förhanden att,
efter hvad i 13 kap. 5 § sägs, vid beslutet skall förblifva, ege part,
som är med beslutet missnöjd att deröfver föra klagan: i händelse
rätten samma dag meddelar slutligt yttrande i målet eller dömer till
värjemålsed i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken, men
i annat fall särskild!; anmäle dock i sistnämnda händelse till rättens
protokoll sitt missnöje, innan rättegångsforhandlingarne för dagen afslutas.
Försummas sådan anmälan eller varder anmäldt missnöje ej
fullföljdt, på sätt i 25 kap. 5 § sägs, skall vid underrätts beslut i
invändningsfrågan förblifva.

4 §•

Hvad i 1, 2 och 3 §§ stadgas utgöre ej hinder för underrätt att
utöfva den pröfning, som enligt 13 kap. 1 § och 10 kap. 28 § rätten
åligger, ej heller för högre rätt att i fall, som afses i 1—4 mom. af
sistnämnda lagrum, förklara att målet ej bort af underrätten upptagas.

5 §•

Har part anmält missnöje på sätt i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela
slutligt utslag eller döma till värjemålsed, der sådant sker samma
dag rätten utlät sig i invändningsfrågan. I annat fall må utslag,
hvarom nyss är sagd!, ej meddelas förrän hofrätten utlåtit sig i anledning
af förd klagan i invändningsfrågan eller ock visadt blifvit att
sådan klagan ej fullföljts.

Varder i tvistemål af andre parten yrkadt, att målet skall hvila
i afbidan på utgången af klagan i invändningsfrågan, eller finner i
brottmål rätten sådant nödigt meddele rätten förordnande derom.

Under erinran att detta utkast icke gör anspråk på att kunna
utan formel öfverarbetning användas som lagtext, har jag slutligen
att i fråga om de ändringar i andra delar af förslaget, hvartill en
dylik affattning af nu ifrågavarande stadganden föranleda, hänvisa till

Kongl. Majtia Nåd. Proposition N:o 24. 171

hvad derom anmärkts vid 13 kap. 5 §, vid 6 § här nedan, samt vid
30 kap. 6 §.»

Justitieråden Lilienberg och Grefberg instämde med Justitierådet
Petersson, dock med den jemkning, som framginge af Justitieråden
Lilienbergs och Grefbergs vid 10 kap. 28 § under N:o 5 och 29 §
samt 13 kap. 5 § uttalade åsigter.

Justitierådet Cassel delade likaledes de åsigter Justitierådet Petersson
uttalat i fråga om dessa §§ i förslaget och tillstyrkte att förslaget
omarbetades i deu rigtniug Justitierådet Peterssons berörda
yttrande utmärkte; dock erinrade Justitierådet om den af honom vid
13 kap. 5 § gjorda anmärkning beträffande rätt för part att i visst
fall hos Konungen framställa jäf mot ledamot al underrätt.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden Huss och
Lindbäck förenade sig, anförde:

»Beträffande förevarande §§:ers affattning synes önskvärd! att åt
densamma gåfves mera klarhet och öfverskådlighet än som skett, i
hvilket afseende särskildt kan erinras derom, att 2 § icke med erforderlig
tydlighet utmärker, att densamma, i motsats till nästföregående
§, * skall ega tillämpning ej allenast i tvistemål utan äfven i
brottmål.

1 fråga om 2 § hemställer jag i öfrig! — under åberopande af
hvad jag vid 10 kap. 29 § anfört — att det i sista punkten gjorda
undantag måtte komma att omfatta jemväl det i 10 kap. 28 § 5 mom.
omförmälta falk

Enligt hvad i J § föreslås, skall, i händelse part anmält missnöje
mot beslut, hvarigenom processhindrande invändning ogillats,
och slutligt yttrande eller beslut om värjemålsed ej samma dag meddelas,
målets behandling tills vidare afstanna, så framt ej motparten
framställer yrkande om fortsatt handläggning. Då enligt 3 § missnöj
esan mål an kan ske när som helst innan rättegångsförhandlingarne
för dagen afslutas, blir således enligt förslaget part, som vill förebygga,
att handläggningen afbrytes, esomoftast nödsakad att allenast
för sådant ändamål qvarstanna vid rätten ända till förhandlingarnes
slut. Der part åter aflägsnat sig då missne)jesanmälan göres, måste
uppskofsbeslut, som af rätten förut må vara meddeladt, återkallas utan
att den frånvarande derom erhåller kännedom förr än genom protokollet.
Till undvikande af dessa uppenbara olägenheter synes sådan
ändring i 4 § böra vidtagas, att i det. fall, som der förutsattes, målet

172

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kommer att hvila allenast i den händelse, att den missnöjesanmälandes
motpart sådant yrkar.»

5 §•

Justitierådet Gr ef ber g yttrade:

»Enligt föreslagna lydelsen af denna paragraf eger svaranden göra
invändning emot stämningen vid första rättegångstillfälle, då han inställer
sig vid underrätt.

Då det kan hända, att svaranden icke blifvit lagligen stämd,
fastän bevis om ett motsatt förhållande företetts, bör visserligen hans
rätt att göra dylik invändning, då han första gången uppträder vid
domstolen, icke bero på huruvida han för uteblifvande vid ett föregående
rättegångstillfälle haft laga förfall eller icke, men deremot
bör enligt min mening föreskrifvas, att invändningen skall göras innan
svaromål afgifves. Svaranden är nemligen oförhindrad att framställa
denna invändning omedelbart efter upprop af saken och det kan derför
ej vara lämpligt medgifva svaranden rätt att, sedan domstolen
företagit en längre sakförhandling eller saken till och med blifvit
vederbörligen utredd, göra en anmärkning, som kan verka att hela
förhandlingen blifver ändamålslös.

Derest ifrågavarande lagrum komme att. i enlighet med nu rådande
praxis innehålla föreskrift, att invändning mot stämning måste
framställas före svaromåls afgifvande, lärer väl vara- uppenbart, att
sådan invändning skall pröfvas äfven i det fall att, såsom ej sällan
plägar inträffa, svaranden i samma skrift såväl gör anmärkning emot
stämningen som svarar å vederpartens yrkanden, enär i dylikt fall
yttrande i sjelfva saken kan anses vara afgifvet allenast vilkorligt
eller under förutsättning, att svarandens invändning emot stämningen
icke skulle vinna bifall. Det föreslagna stadgandet i 11 § rörande
sådan invändning i mål, som blifvit omedelbart vid hofrätt anhängiggjordt,
torde också medgifva en sådan tolkning.

På grund häraf får jag hemställa, att 5 § måtte, i enlighet med
såväl lagkomiténs och äldre lagberedningens som principbetänkandets
ståndpunkt i denna fråga, så affattas, att invändning mot stämning
skall för att vinna afseende ske innan svaromål afgifves.»

Högsta Domstolens öfrige ledamöter anmärkte, att den i förevarande
§ meddelade bestämmelse, att invändning mot stämnings gil -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

173

tighet. skall vid underrätt göras vid första rättegångstillfälle, ej syntes
fullt instämma med stadgandet i första stycket af 11 kap. 32 § rättegångsbalken,
enligt hvithet sådan invändning, för att förtjena afseende,
skall göras innan svarande ingått i svaromål.

Beträffande det föreslagna stadgandet om rätt för svarande, som
vicf underrätten uteblifvit, att första gången han yttrade sig i hofrätten
göra invändning om stämningens giltighet, erinrade Justitieråden
Huss, Lindbäck, Cassel och Gråberg, att enligt förslaget en part,
som i hofrätten vore svarande, skulle kunna genom underlåtenhet att
i stadgad tid afgifva svaromål bereda sig möjlighet att å ett temligen
framskridet stadium af målets handläggning framställa invändningen;
och hemstälde Justitieråden att, till förebyggande häraf, den tid, inom
hvilken enligt föreskrifterna i 26 kap. svaromål skulle afgifvas, måtte
för part, hvarom här vore fråga, bestämmas till sluttermin för invändningens
framställande.

6 §•

Justitierådet Petersson anmärkte att, derest hans vid 1—4 §§
framstälda anmärkningar vunne afseende, första punkten af 6 § borde
utgå samt den deri förekommande bestämmelsen, att rätten så snart
ske kan skall meddela särskildt beslut öfver invändning, som i 5 §
afses, intagas i sistnämnda §, dervid jemväl omredigering af 6 § sista
punkten blefve nödig.

Justitieråden Lilienberg, Cassel och Gr ef ber g erinrade likaledes
derom, att antagandet af Justitierådet Peterssons förslag måste medföra
en jemkning i förevarande §.

8 §•

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grofhet-g
hemstälde, att då den föreslagna affattningen af denna paragraf
möjligen kunde medgifva den tolkning, att part, som dömts till värjemålsed,
egde att deröfver klaga jemväl i sammanhang med fullföljd
af talan emot slutliga utslaget, paragrafen måtte gifvas en sådan lydelse,
att denna tvetydighet förebygdes..

174

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Justitieråden Lilienherg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och
Grefberg anmärkte, att enär enligt förslaget särskild talan finge föras
emot beslut, hvarigenom underrätt ogillat yrkande om ansvar för uteblifvande,
dylik talan äfven borde tillåtas ''i det fall, att yrkande om
ådömande åt förelagdt vite för uteblifvande af underrätt ogillats.

Justitieråden Lilienherg och LÅndbäck ansågo, att uttrycket »eller
förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd» borde utbytas mot ett
stadgande, som bestämdt angåfvfe, hvilken eller hvilka åtgärder bär
åsyftas. Saknaden af uttrycklig lagbestämmelse i ämnet skulle säkerligen
icke sällan föranleda dertill, att vid besvarandet af frågan,
hvilken åtgärd enligt lag vore jemförlig, med qvarstad eller skingringsförbud,
misstag beginges af mindre lagkunnige parter, hvilka i följd
häraf försummade att genom anförande af besvär söka värja sin rätt.

Justitierådet Huss anmärkte, att, derest framstäldt yrkande om
qvarstad, skingringsförbud eller förordnande om annan dermed jemförlig
åtgärd blifvit af underrätt ogilladt, det borde tillåtas den med
beslutet missnöjde att deremot föra särskild talan.

Justitierådet LÅndbäck, med hvilken Justitieråden Lilienherg och
Huss instämde, yttrade:

»Derest underrätt genom beslut under rättegången beviljat qvarstad
eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig
åtgärd, skulle enligt denna §, jemförd med 27 kap. 1 och 2 §§
af förslaget, den, som ville söka ändring i beslutet, vara pligtig att
inom viss tid efter detsammas meddelande deremot fora särskild talan
vid äfventyr att beslutet vunne laga kraft, Då emellertid någon
olägenhet synes icke kunna uppstå deraf, att den missnöjde medgåfves
rätt att efter eget val antingen föra talan mot beslutet i sagda
ordning eller ock öfverklaga detsamma i sammanhang med hufvudsaken,
anser jag förslaget böra i öfverensstämmelse härmed ändras.
Bestämmelsen att jemväl den, som är missnöjd med underrättens under
rättegången gifna beslut, hvarigenom meddelats föreskrift om någons
häktande eller qvarhållande i häkte eller hemtande till rätten, skall
mot beslutet föra särskild talan, synes ej heller böra bibehållas oförändrad,
då det föreslagna stadgandet i 27 kap. 1 §, att klagan öfver
dylikt beslut icke skulle vara till viss tid inskränkt, följdriktigt torde

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

175

innebära, att heslutet får öfverklagas vare sig genom särskilda besvär
eller i sammanhang med hufvudsaken.»

Justitierådet Petersson yttrade:

»Har underrätt genom beslut under rättegången beviljat qvarstad
eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd,
och beslutet icke blifvit inom den i 27 kap. 1 § stadgade tid
öfverklagadt eller, efter förd klagan, af öfverrätt faststälts, torde detta
— med hänsyn till innebörden af de säkerhetsåtgärder, om hvilka
här är fråga — dock icke utgöra hinder för part att, så länge rättegången
ännu vid underrätten fortgår, yrka upphäfvande af den stadgade
säkerhetsåtgärden, eller för domstolen att, om förhållandena
sådant föranleda, bifalla detta yrkande. Har nu ett sådant yrkande
blifvit framstäldt men af domstolen afslaget, torde beslutet härom,
likaväl som det beslut hvarigenom säkerhetsåtgärden ursprungligen
beviljats, böra få särskildt öfverklagas; och då sådant, enligt min
uppfattning, icke med erforderlig tydlighet framgår af paragrafens
nuvarande affattning, hemställes att §:n måtte varda i angifvet syfte
förtydligad.»

Derjemte anförde Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden
Lilienberg, Huss, Lindbäck och Wijkanåer förenade sig: c.

»Att underrätts under rättegången meddelade beslut, hvarigenom
rätten skilt fullmäktig från fullmäktigskapet eller beviljat qvarstad
eller skingringsförbud eller förordnat om annan dermed jemförlig åtgärd,
eller meddelat föreskrift om någons häktande eller qvarhållande
i häkte eller liemtande till rätten, bör gå i verkställighet utan hinder
deraf, att beslutet öfverklagas, torde ligga i sakens natur. Då emellertid
uttryckliga bestämmelser härom meddelats beträffande qvarstad
och skingringsförbud i tvistemål i 41 § utsökningslagen och beträffande
häktning i 19 § 19 mom. af förordningen om strafflagens införande
den 16 Februari 1864, torde motsvarande bestämmelser jemväl
för öfriga ofvan omförmälta fall böra i sammanhang med förslagets
antagande meddelas.»

Äfven Justitieråden Cassel och Grefberg ansågo uttrycklig föreskrift
erfordras derom, att underrätts beslut om hemtning skulle, utan
hinder af klagan, gå i verkställighet.

176

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Vid granskningen af 16 kap. fann Högsta Domstolen slutligen
böra anmärkas, att hvad 6 § i nämnda kapitel enligt dess nuvarande
lydelse innehölle om meddelande af uppskof på parts derom framstälda
begäran helt och hållet saknade motsvarighet i förslaget. Då
berörda bestämmelse enligt Högsta Domstolens tanke ej kunde utan
olägenhet umbäras, hemstälde Högsta Domstolen att, der densamma
ej ansåges kunna upptagas bland nu föreslagna stadganden i 16 kap.,
den måtte å lämplig plats i annat kapitel införas.

23 Kap.

5 §•

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Från den rättssökande allmänhetens sida har aldrig försports
något missnöje dermed, att berättelser i öfverdomstolarne utfärdas.
Det vore enligt min tanke önskvärdt, att — hvad numera icke iakttages
— dessa berättelser författades med den fullständighet, som
gällande lag påbjuder; och till än större betryggande af parternas
rätt skulle uppenbarligen lända en föreskrift, att berättelserna, på sätt
lagkomitén och äldre lagberedningen föreslagit, borde innefatta en
fullständig framställning af tvistens hela sammanhang, hvilken framställning
således blefve närmast jemförlig med de promemorior, som
af revisionssekreterarne användas vid föredragning inför Högsta Domstolen.
Men, äfven om en reform i denna riktning icke lcan åstadkommas,
qvarstår likväl alltid, att genom berättelserna, så kortfattade de nu
än äro, möjlighet är parterna beredd att i sådana mål, deri, i olikhet
med brottmålen, ofta förekomma åtskilliga tvistepunkter af mera invecklad
beskaffenhet, utöfva kontroll derå, att icke i följd af misstag
eller förbiseende något af de i målet fullföljda påståenden af den
dömande mjmdigheten lemnas obeaktadt eller oriktigt uppfattas.
Genom berättelsernas afskaffande skulle emellertid parterna beröfvas
det enda medel till utöfvande af dylik kontroll, som enligt vår rättegångsordning
står dem till buds. Att en lagändring, som medförde
en för parterna så menlig påföljd, icke är att ur rättssäkerhetens synpunkt
förorda, torde ligga i öppen dag. Vid detta förhållande synes
mig den under förevarande ämnes behandling i hofrätterna vidrörda

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

177

frågan, huruvida genom upphäfvande af föreskriften om berättelsers
utfärdande i hofrätt någon besparing i tid eller lättnad i arbetet skulle
beredas hofrätternas ledamöter, vara af temligen underordnad betydelse.
Emellertid torde den ifrågastälda lagändringen, om den genomfördes,
icke komma att i berörda hänseende medföra någon mera
afsevärd verkan, bvilket synes framgå af de afstyrkande utlåtanden,
hvilka inom bofrätterna afgifvits.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag, att icke
allenast 22 kap. med undantag af hvad deri stadgas om berättelser
i underrätt och till hofrätt instämda saker, utan äfven 23 kap. 5 §
rättegångsbalken bibehållas oförändrade, samt att i förslaget införes
en bestämmelse, hufvudsakligen motsvarande 30 kap. 13 § sagde
balk.

Godkännes denna hemställan varder jemkning i den föreslagna
nya lagens ingress erforderlig.»

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden Huss och
Grefberg instämde, yttrade:

»Den i förevarande § vidtagna ändring är uteslutande beroende
deraf, att sådana skriftliga berättelser, som i 22 kap. rättegångsbalken
omförmälas, enligt förslaget ej vidare skola utfärdas. I fråga om
dessa berättelsers afskaffande anser jag för min del de skäl, som inom
hofrätterna anförts mot förslaget, väga tyngre än de, som anförts för
detsamma. Något afgörande binder för berättelsernas borttagande
synes mig dock icke föreligga, derest, såsom af Svea hofrätt förordats,
i stället stadgas skyldighet för referent i vademål att vid dess föredragning
hafva uppsatt förslag till den blifvande domens rubrik. För
att göra bestämmelsen om en sådan skyldighet fullt effektiv och för
att ej beröfva part hvarje tillfälle att kontrollera, det hans påståenden
blifvit af referenten rätt uppfattade, torde dock vara erforderligt, att
förslaget till rubrik, underskrifvet. af referensen, under viss kort tid,
efter anslag, hålles för parterna tillgängligt.

Ett häremot svarande stadgande i fråga om proceduren i Nedre
Revisionen lärer ock kunna vara af gagn för parterna, om än behofvet
af ett sådant stadgande måste anses vara af jemförelsevis mindre
vigt.» .*

Bill. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

178

Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

25 Kap.

1 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och
Grefberg hemstälde om den redaktionsförändring att i första stycket
i stället för orden »här nedan» måtte till förtydligande af paragrafen
insättas orden »i 3 eller 5 §», äfvensom att den i andra stycket intagna
bestämmelsen om vattenrättsmål måtte så till vida förändras, att ordet
»sådant» uteslutes samt ordet »som» utbytes mot orden »ändå att målet».

Då, såsom chefen för justitiedepartementet framhållit och en jemförelse
med 1 § jemväl gåfve vid handen, förslaget afsåge, att alla
sådana domstolsfrågor, som i förslaget inbegrepes under benämningen
ärenden, skulle från underrätt fullföljas i enlighet med förevarande §,
men dennas ordalydelse gåfve anledning till den föreställning, att
vissa ärenden funnes, å hvilka paragrafen ej egde tillämpning, ansågo
Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och
Grefberg paragrafens affattning böra härutinnan undergå någon jemkning;
och hemstälde Justitieråden i sådant afseende, att orden »annorledes
än genom stämning» måtte utbytas mot »genom ansökning eller
annorledes».

5 §•

Då bestämmelsen i denna § att, om underrätts beslut i vissa s. k.
incidensfrågor meddelats först i slutliga utslaget, talan mot beslutet
skall föras i sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken, uppenbarligen
ej kunde afse annan part än den, som sjelf ville fullfölja
talan i hufvudsaken, och part, som ville klaga allenast i incidensfrågan,
således borde vara hänvisad till fullföljd besvärsvis, oafsedt
om hufvudsaken tilläfventyrs blefve af annan part dragen under högre
rätts pröfning, men detta »icke tydligen framginge af den affattning,
sista meningen i denna § erhållit, hemstälde Justitieråden Lilienberg,
Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att i berörda hänseende
nödig jemkning af redaktionen måtte ega rum.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 24.

179

6 §•

Justitieråden Huss, Lindbäck och Cassel ansågo att slutmeningen
i språkligt afseende vore otillfredsställande och att densamma derföre
borde erhålla förändrad affattning.

Justitierådet Grefberg hemstälde, att slutmeningens lydelse: »och
skall klagan fullföljas hos samma hofrätt och inom samma tid som
klagan öfver det slutliga utslaget», måtte i stället gifvas ungefärligen
denna affattning: »och skall klagan inom den tid, som för ingifvande
af besvär öfver det slutliga utslaget gäller, fullföljas i den hofrätt,
som eger att upptaga besvär öfver detta utslag».

7 §•

Med erinran att det i paragrafens senare stycke upptagna stadgande
tydligen ej borde ega tillämpning å sådana, under rättegången
meddelade beslut, som enligt lag vore föremål för särskild klagan,
hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel
och Grefberg om den rättelse i förslaget, som häraf påkallades.

8 §•

Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel och Grefberg ansågo,
att i de fall, då talan mot underrätts utslag skulle fullföljas efter vad,
det vore hvarken behöfligt eller lämpligt, att, såsom förslaget innebure,
i utslaget gåfves tillkänna, i hvilken hofrätt ändring skulle sökas.
Upplysning härom vore nemligen ej af nöden för andra parter än
dem, som sedermera erlade vad, och kunde lämpligare meddelas dessa
i vadebeviset.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitierådet Huss instämde,
yttrade beträffande l:sta stycket af §:n:

»Det lärer i förevarande hänseende ej vara erforderligt att rätten
i utslaget meddelar annat tillkännagifvande än huruvida talan emot
utslaget skall fullföljas efter vad eller genom besvär. Deremot torde,
genom försorg af rättens ordförande eller annan behörig tjensteman,
part kunna erhålla de vidare upplysningar, hvaraf han för fullföljd

180

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 24.

af sin talan är i behof, sålunda att beträffande mål, deri talan
fullföljes efter vad, dels å utslag, som till part utgifves, hänvisning
meddelas om hvad missnöjd part har att i afseende å vadeanmälan
iakttaga, dels ock i sådant bevis, som omförmäles i 26 kap. 2 §,
lemnas hänvisning om hvad part, som anmält vad, i öfrigt vid sitt
ändringssökande har att iakttaga, samt att i mål, deri talan fullföljes
genom besvär, å utslag, som till part utgifves, tecknas besvärshänvisning.

Beträffande sagda besvärshänvisning, synes densamma böra vara
så fullständig som möjligt och således ej allenast angifva, i hvilken
hofrätt och inom hvilken tid ändring bör sökas, utan äfven hvad part
i öfrigt har att iakttaga för fullföljd af sin talan. Särskild! torde
sådant vara af vigt till undvikande deraf, att klagande skall eftersätta
den honom enligt 27 kap. 3 § åliggande skyldighet att vid besvären
foga det öfverklagade utslaget samt underrättens öfriga protokoll
i malet — en underlåtenhet, som medför olägenheter för såväl
parterna som för hofrätten.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Jag instämmer i hvad Justitierådet Wijkunder yttrat. Särskild!
synes det mig vara af framstående vigt, att någon rubbning icke sker
i de sedan lång tid tillbaka gällande bestämmelser om skyldighet för
under- och öfverrätter, att i alla sådana brottmål, uti livilka ansvar
ådömes, genom besvärshänvisning, tecknad å utslaget, meddela den
dömde tydlig, noggrann och fullständig underrättelse om allt hvad
han i hvarje händelse har att iakttaga för ändrings sökande. Den
omständighet, att expeditionerna i besvärsmål genom påtecknande af
besvärshänvisning något förlängas och fördyras, anser jag vara en
ringa olägenhet i förhållande till den uppenbara fördel, nemligen
trygghet mot rättsförlust, som genom hänvisningen beredes parten.

Stadgandet i sista punkten af första stycket torde, tolkadt efter
ordalydelsen, kunna anses innebära, att underrättens föreskrifter rörande
den hofrätt, hvarest ändring borde sökas, och tiden, inom hvilken
besvär borde till hofrätten ingifvas, icke skulle, äfven om dessa föreskrifter
vore med lag öfverensstämmande, lända till efterrättelse. I
anledning häraf torde stadgandet böra omredigeras.»

Justitierådet Grefberg yttrade, att om 27 kap. 4 § komme att
affattas i enlighet med här nedan af Justitierådet afgifna förslag, torde
i fall, der talan skulle fullföljas genom besvär, i utslaget äfven gifvas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

181

hänvisning till nämnda lagrum i fråga om klagandes Bladighet att
ingifva fullständiga protokoll.

Justitieråden Lilienberg, Huss och Lindbäck anmärkte vidare, att
hänvisning rörande talans fullföljd borde, oberoende af derom framstäld
begäran, meddelas jemväl i det fall, att under handläggning af
brottmål förordnats om någons häktande eller qvarhållande i häkte.
En föreskrift härom påkallades enligt Justitierådens mening ej allenast
af förordnandets ingripande verkningar utan ock deraf, att, den häktade
ej alltid kunde förutsättas ega kännedom om, att särskild klagan öfver
häktningsbeslutet vore tillåten.

Beträffande senare stycket af denna § hemstälde Justitieråden
Lilienberg, Petersson, Grissel och Grefberg att, på det tillfälle måtte
beredas part att äfven mellan rättens sammanträden erhålla underrättelse,
som här afsåges, befogenhet att meddela sådan underrättelse
måtte tilläggas jemväl rättens ordförande samt i stad den person, som,
på sätt i 26 kap. 1 § i förslaget förutsattes, vore satt att å rättens
vägnar emottaga anmälan om vad.

9 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson och Grefberg
funno anledning ej föreligga att afvika från gällande lagstiftning i
hvad denna innebure, att underrätts utslag, hvarigenom någon dömts
till förlust af medborgerligt förtroende för alltid, i hvarje fall skulle
underställas hofrättens pröfning. Såsom skäl för den förändrade ståndpunkt
förslaget härutinnan intoge, hade af chefen för justitiedepartementet
åberopats de förändringar, som år 1890 vidtagits i strafflagens
bestämmelser rörande ådömande af ständig vanfräjd, hvarmed syntes
hafva af departementschefen åsyftats, att dylik påföljd numera i allmänhet
ej ifrågakomme annat än i sammanhang med straff, hvars
ådömande äfven enligt föreliggande förslag föranledde underställning.
I fråga om ett visst, ingalunda sällsynt slag af förbrytelser, nemligen
menedsbrotten, gälde emellertid ett annat förhållande, i det de gröfre
arterna af nämnda brott, änskönt i lagen belagda allenast med straffarbete
på viss, jemförelsevis kort tid, dock ovilkorligen medförde
förlust af medborgerligt förtroende för alltid. Under sådana omständigheter
ansågo Justitieråden, med hänsyn till den synnerligen allvarliga
innebörden af nyssnämnda påföljd, det vara af nöden att i den

182 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

tilltalades intresse bibehålla föreskriften om underställning i det fall,
som här afsåges.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

, »Enligt min mening bör underrätten, då mål underställes hofrättens
pröfning, gifva tillkänna icke allenast, såsom här är föreskrifvet,
hvad part har att iakttaga, der han vill i hofrätten sig yttra,
utan äfven den påföljd, som i 27 kap. 13 § är stadgad för den händelse
sådant yttrande icke inom bestämd tid är afgifvet.

26 Kap.

1 §•

Justitierådet Gr ef ber g anförde:

»Då på grund af de anmärkningar, som framstälts mot nya lagberedningens
förslag om skriftlig vadeanmälan och afskaffande af
vadepenning, det ansetts nödigt att medgifva muntlig anmälan och
bibehålla afgiften, kan det ifrågasättas huruvida skäl föreligga att
bestämma vadepenningen till så ringa belopp som tre daler, ett belopp
hvilket understiger den i nu gällande lag bestämda afgiften af fem
daler vid anmälan om vad mot rådstufvurätts dom. Afgiften bör
visserligen vara till beloppet lika vare sig vad sker mot häradsrätts
eller rådstufvurätts dom, men med afseende å den rättsliga verkan
vad medför, torde vadepenningen böra sättas till ett belopp, som förebygger
förhastad anmälan. Ett belopp af tre daler kan endast undantagsvis
hafva en sådan verkan. Då det förslag, som nu är föremål
för granskning, hufvudsakligen afser att, med bibehållande af hufvudgrunderna
för gällande lagstiftning om talans fullföljd i högre rätt,
afhjelpa vissa oegentligheter och brister, och genom förslagets antagande
i flera hänseenden kommer att beredas lättnad för parter att
söka högre instans, torde, med afseende å penningevärdets högst betydande
minskning sedan den tid, då föreskrift om vadepenning i nu
gällande lag tillkom, denna afgift kunna sättas till ett belopp, som
åtminstone i någon mån närmar sig det fordna värdet. Den kunde
t. ex. sättas till femton daler och, utan rubbning af dess egenskap af
prestandum, tio daler deraf utgå i stämpel, hvarmed vadebeviset

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24. 183

belädes, och fem daler tillfalla i stad rätten och å landet häradshöfdingen.

Äfven med hänsyn till vadepenningens ringhet enligt förslaget
synes fattigdom böra medfara befrielse från afgiften. I nu gällande
lag saknas uttrycklig föreskrift härom, men praxis har gått i den
rigtning att oförmåga att betala afgiften icke lågt hinder i vägen för
fullföljd af talan i högre instans. Det kan nämligen inträffa, att den
medellöse är urståndsatt att anskaffa afgiften, och i sådant fall må
det anses oförenligt med rättvisa och billighet att genom ett ovilkorligt
stadgande om vadeskilling hindra fullföljd af talan. Den ståndpunkt
praxis intagit synes derför böra i lag fastslås, och befrielse
från afgiften torde kunna stadgas dels för den, som på grund af
fattigdom erhållit expedition i målet utan lösen eller styrker sin
medellöshet med sådant bevis, som omförmäles i 14 § i förordningen
angående expeditionslösen, och dels i det fall att den vädjandes medellöshet
eljest är känd för den, som eger att emottaga anmälan om
vad; denna kännedom må nu grunda sig på personlig bekantskap om
den vädjandes vilkor, på intyg af tillförlitlig person eller på andra
omständigheter. Om ett stadgande tillkommer i nu angifna rigtning
bör dock frågan om rätt att njuta befrielse från vadepenning blifva
beroende allenast på pröfning af den, som eger upptaga anmälan om
vad. Man kan icke befara att genom en sådan pröfningsrätt följderna
blifva menliga för de fattiga eller att missbruk i motsatt rigtning
kommer att ega rum. Den subjektiva uppfattningen om en annans
förmögenhetsvilkor kan föga kontrolleras, och, under förutsättning att
vadepenning i något fall skulle komma att affordras, då fattigdom
styrkts vara för handen, finnes korrektiv i det åtal, den förorättade
kan föranstalta.

Bestämmelser af nu angifna innebörd skulle leda till ändring utom
i första paragrafen äfven i tredje paragrafen och förordningen om
stämpelafgiften. Första stycket af tredje paragrafen komme att afse
allenast de fall, då vadeanmälan med erbjudande af vadepenning icke
upptagits och i andra stycket skulle från vederpartens rätt att påkalla
pröfning om vadeanmälan vore rätteligen gjord, undantagas frågan
huruvida den vädjande på grund af fattigdom egt rätt att åtnjuta
honom beviljad befrielse från erläggandé af vadepenning.»

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitieråden Huss och Wijkander
förenade sig, yttrade:

184

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

»Jag instämmer med Justitierådet Grefberg i hvad han anfört
rörande vadepenningens belopp och sättet för dess utgående; och är
jag _ med honom ense jemväl derutinnan, att fattigdom bör medföra
befrielse från erläggande af vadepenning.

I sist nämnda afseende tillstyrker jag att, vare sig vadepenningens
belopp, på sätt jag hemstält, förhöjes eller förslaget derutinnan
bibehålies oförändrad t, i förevarande § måtte införas en bestämmelse
derom, att part, som anmäler vad, skall vara från vadepenning fri,
der den, hos hvilken vadeanmälan göres, finner det kunna antagas,
att parten för fattigdom ej förmår gälda afgiften. Bedömandet af
huruvida fattigdom kan anses föreligga bör nemligen enligt mitt förmenande
öfverlemnas åt den person, som har att emottaga vadeanmälan,
och några bestämmelser i lagen om sättet, huru fattigdomen
skall styrkas, blifva då icke erforderliga.

Men öfverlåtes det åt den. hos hvilken anmälan om vad göres,
att afgöra, huruvida den vadeanmälande skall på grund af fattigdom
vara fri från erläggande af vadepenning — en bestämmelse som torde
vara med nu gängse praxis öfverensstämmande — bör dock, till förekommande
af klagan från motparten deröfver, att vadeanmälan upptagits
fastän vadepenning ej erlagts, i andra stycket af 3 § stadgas,
att sådan klagan ej får föras. Vägrar deremot den, hos hvilken anmälan
om vad göres, att upptaga denna anmälan af det skäl att vadepenning
ej erlägges och fattigdom ej anses vara för handen, bör det
stå parten fritt att häröfver föra klagan i enlighet med hvad i första
stycket af 3 § finnes stadgadt.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Att föreskriften om erläggande af eu så ringa vadeafgift, tre
eller fem daler, som för närvarande utgår, icke är egnad att i nämnvärdare
grad förebygga förhastade vadeanmälningar synes vara i och
för sig uppenbart och lärer dessutom af erfarenheten nogsamt bekräftas.
Ofta dragas utan giltiga skäl till hofrätterna de obetydligaste
tvistemål, hvilka till förfång för öfriga rättssökande icke oväsentligt
inkräkta på hofrätternas arbetstid. Det torde derföre vara nödvändigt
att, tvärtemot hvad förslaget afser eller att delvis minska vadepenningen,
i stället höja densamma till något afsevärdare belopp,
exempelvis 25 kronor eller åtminstone till så stort belopp, som ungefärligen
motsvarar det värde, vadeskillingen egde vid tiden, då 1734
års lag stiftades. En dylik förhöjning torde blifva än mera af be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

185

hofvet påkallad, derest förslagets bestämmelser rörande borttagande
af prestanda i tvistemål och brottmål godkännas; ty det lärer knappast
vara underkastadt tvifvel, att icke i sådan händelse till hofrätterna
kommer att fullföljas ett betydligt större antal mål än hittills, hvaraf
med fog kan befaras, att, så framt lagen icke uppställer något mera
kraftigt verkande korrektiv till stäfjande af ändringssökande, föranledt
blott af processlystnad och rätthafveri, tillökning i hofrätternas arbetskrafter
inom kort skall visa sig erforderlig till undvikande af allt
för lång tidsutdrägt med målens afdömande. Om vadeafgiften sålunda
förhöjdes, torde lagen jemväl böra meddela stadganden i öfverensstämmelse
med hvad Justitieråden Grefberg och Oassel anfört beträffande
sättet för afgiftens utgående, rättigheten att på grund af
fattigdom njuta befrielse från dess erläggande och förbud för den
vädjandes vederpart att i afseende å vadeanmälan, stim upptagits utan
erläggande af vadeskilling, föra talan om ogillande af anmälningen
på den grund, att den vädjandes fattigdom icke skulle vara behörigen
ådagalagd.

Tilltror man sig emellertid icke att förhöja vadepenningen på sätt
af mig blifvit ifrågastäldt, synes någon bestämmelse om erläggande
af den i förslaget angifna, alltför obetydliga vadeafgift, såsom väsentligen
innefattande allenast en tom och ändamålslös formalitet, icke
böra förekomma i den nya lagen.

Part, som är missnöjd med råd stuf vurätts utslag, skulle enligt
förslaget, i händelse någon vore satt att å rättens vägnar mottaga
anmälningar om vad, icke ega rättighet att göra dylik anmälan hos
rättens ordförande. Något giltigt skäl, hvarför part borde förvägras
att jemväl i sagda händelse hänvända sig till ordföranden, synes mig
emellertid svårligen kunna åberopas. Med afseende härå och då
pröfningen af frågan, huruvida vadeanmälan blifvit rätteligen gjord,
torde med större trygghet kunna öfverlemnas till rättens ordförande
än till annan ledamot i rätten eller någon hos rätten anstäld tjensteman,
anser jag för min del, att orden ’der sådan ej finnes’ böra uteslutas
ur förslaget.»

Justitierådet Lilienberg hemstälde, att då det ej syntes öfverensstämma
med billighetens fordringar och hos oss antagna grundsatser,
att eu part på grund af fattigdom skulle gå miste om en
processuel förmån, i förevarande § måtte införas en bestämmelse
Bill. till Riksd. Prof.. IDOL 1 Sand. 1 Afd. 20 Höft, 24

186

Kong!. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 24.

derom, att part, som anmälde vad, skall vara från vadepenning fri,
derest han på enahanda sätt, som i 14 § i förordningen angående
expeditionslösen omförmäles, styrker sin fattigdom eller den eljest
är kunnig.»

2 §• " ■ : !'' . V, :

I öfverensstämmelse med hvad vid 25 kap. 8 § blifvit anmärkt
ansågo Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel och Grefberg här
böra föreskrifvas, att vadebeviset skulle innefatta uppgift om den
hofrätt, der vadetalan skulle fullföljas; och funno Justitieråden, med
hänsyn till den påföljd, som enligt 6 § i förevarande kap. skulle inträda
vid underlåtenhet att inom stadgad tid ingifva vadeinlaga, det
vara af vigt, att i vadebeviset jemväl inflöte en erinran, att berörda
inlaga skulle inom inställelsetiden ingifvas till hofrätten.

Justitieråden Huss, Lindbäck och Wijkander ansågo, i öfverensstämmelse
med hvad af Justitieråden vid 25 kap. 8 § anförts, att
vadebeviset borde innehålla fullständig hänvisning om hvad part enligt
5 § i 26 kap. hade att iakttaga för fullföljd af sin talan.

Justifierådet, Grefberg yttrade att, om 7 § komme att afmattas i
enlighet med här nedan afgifna förslag, vadebeviset jemväl torde böra
innehålla en hänvisning till 5 och 7 §§ i fråga om skyldigheten att
ingifva fullständiga protokoll.

Justitieråden Lilienberg och Grefberg funno, att en uttrycklig
föreskrift derom, att vadebevis skulle tecknas å utslaget, vore mindre
nödig och kunde under vissa omständigheter leda till olägenhet för
den vädjande.

Justitieråden Lindbäck, Cassel och Grefberg ansågo, att det
bevis om vad, som på begäran meddelades svaranden, borde innehålla
jemväl underrättelse om den tid, då svaranden senast hade att
i hofrätten sig inställa.

3 §.

Äfven det i första stycket omförmäld a bevis borde, enligt Justitieråden
IAlienbergs och Grefbergs åsigt, kunna meddelas i annan form
än medelst påskrift å utslaget.

Till undanrödjande af möjlig tvekan angående tid och sätt för
anförande af besvär, hvarom i denna § vore fråga, ansåg Högsta

Konffl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

187

Domstolen i slutet af första stycket böra tillaggas orden »efter tv i
27 kap. 1 § sägs».

Justitieråden Huss, Wijkander och C assel erinrade om hvad
de här ofvan under 1 § hemstält i fråga om förbud mot klagan
deröfver, att vadeanmälan upptagits, fastän vadepenning ej erlagts;
och Justitierådet Gr ef ber g åberopade hvad han i fråga om förevarande
§ anmärkt under 1 §.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Grefberg instämde,
yttrade:

»Enligt lydelsen af andra stycket skulle den vädjandes vederpart
vara oförhindrad att när som helst under målets handläggning i hofrätten
och således jemväl sedan han derstädes inlåtit sig i hufvudsakligt
bemötande af kärandens ändringssökande framkomma med
invändning, att ändringssökandet ej borde upptagas till pröfning på
den grund, att vadeanmälan icke skulle vara rätteligen gjord. Att
medgifva svaranden en så vidsträckt befogenhet synes icke vara
lämpligt.»

4 §•

Justitieråden JJlienberg, fluss, Lindbäck, Cassel och Grefberg
förenade sig om följande yttrande:

Då part, som vädjat, öfvergåfve vadet utan att i behörig ordning
derom underrätta motparten, borde denne, der han i hofrätten
tillstädeskommit, uppenbarligen ega utfå ersättning ej blott för sjelfva
inställelsen i inskränkt mening, utan ock för öfriga kostnader, som
af den vädjandes försummelse föranledts. Till förebyggande af hvarje
tvifvel derom, att sådant vore i lagen afsedt, hemstälde Justitieråden,
att det i förevarande § använda uttrycket ''ersättning för inställelsen’
måtte utbytas mot ''ersättning för sin kostnad’, hvarigenom förslaget
bragtes till öfverensstämmelse med det för närvarande gällande, i
25 kap. 2 § rättegångsbalken meddelade stadgande i ämnet.

5 §.

Att, såsom här skett, uttryckligen angifva, att part, som för fullföljd
af vadetalan hade att inställa sig i hofrätten, dervid kunde uppträda
personligeti eller genom ombud, ansåg Högsta Domstolen öfverflödigt
och så till vida äfven olämpligt, som den föreslagna bestäm -

188 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

melsen angående motpartens inställelse ej innehölle något häremot
svarande.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Lilienberg och
Huss instämde, yttrade, att då uttrycket »deri han framställer sin
talan» syntes vara öfverflödigt och möjligen kunde föranleda till obefogade
anmärkningar från svarandens sida beträffande vadeinlagans
innehåll, berörda uttryck icke torde böra bibehållas.

7 §■

Justitierådet Lilienberg yttrade, att då den för underlåtenhet att
ingifva underrättens protokoll här föreslagna påföljd skulle beröfva
hofrätten möjligheten att rätta äfven de mest uppenbara misskrifningar
i motvädjade utslaget, det syntes vara lämpligare att endast bibehålla
den nu brukliga påföljden eller att målet företoges till afgörande i
befintligt skick.

Justitierådet Gr ef berg anförde:

»Enligt föreslagna lydelsen af denna paragraf medför underlåtenhet
att senast å inställelsedagen ingifva vadebevis och protokoll
den påföljd, att käranden får ett föreläggande att ingifva dessa handlingar,
vid äfventyr att, om handlingarna icke äro tillgängliga, då
målet företages till afgörande, käranden skall hafva förlorat sin
talan. Emot detta äfventyr, hvithet, afviker från det för närvarande
brukliga, är ej något att erinra, men paragrafen torde i öfrigt kunna
gifvas ett annat innehåll.

I nu gällande lag föreskrifves icke huru hofrätt skall förfara, då
part underlåter att inom inställelsetidens utgång ingifva protokoll.
Då förlust af talan icke ansetts följa af sådan försummelse, har åtgärd
hittills vidtagits för protokollens infordrande. Parten eller hans ombud,
som sålunda icke befarat förlust af något rättsanspråk, har
såsom det synes ofta funnit det vara lämpligt att afvakta ett föreläggande.
Till följd häraf hafva inom hofrätterna årligen måst gifvas
ett så betydligt antal dylika förelägganden, att arbetskrafterna tagits
i anspråk mera än som i det hänseendet kan anses skäligt. Att ett
sådant förhållande kommer att fortfara och möjligen i högre grad utveckla
sig, om i lag fastslås, att parten ej behöfver förete handlingar,
förr än han genom särskildt beslut erinrats om sådan skyldighet, ligger
i öppen dag. Nya lagberedningens anförande, att det understundom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

189

kan vara ganska ursäktligt, att parten underlåtit ingifva fullständiga
protokoll, afser endast det undantagsvis inträffade förhållandet, att
protokoll, som saknas, allenast innehålla beslut om måls utsättande
till viss dag och dylikt. Ett sådant förhållande kan äfven vara för
handen, då parten först efter föreläggande, hvilket, i allmänhet plägar
omfatta alla protokollen utom slutliga utslaget, ingifver protokoll,
men då länder honom beskaffenheten af ett felande protokoll ej vidare
till ursäkt.

Ifrågavarande förelägganden hafva i Göta Hofrätt, så vidt mig är
bekant, alltid och i Svea Hofrätt understundom gifvits vid muntligt förhör,
men af förslaget följer, att föreläggandet måste ske genom anslag,
ett förhållande, som äfven i sin mån skulle komma att öka arbetet.
Det gäller då att undersöka huruvida nu nämnda olägenheter kunna
förebyggas på det sätt, att hofrätt allenast undantagsvis skall gifva särskildt
föreläggande och partens rätt ändock blifva tillräckligt tillgodosedd.

För part, som löst protokoll för hvarje rättegångstillfälle, möter
i allmänhet ej hinder att redan å inställelsedagen till hofrätt ingifva
desamma, men det kan hända att part, som icke är i besittning af
protokollen, beslutar så sent före inställelsetidens utgång att fullfölja
sin vadetalan, att han isynnerhet i vidlyftigare mål är urståndsatt att
inom deri tiden ingifva protokollen. Då således hinder understundom
kan möta att sist å inställelsedagen förete protokollen, synes för fullgörandet
häraf kunna bestämmas någon tid derefter. Enligt förslaget
skall svaranden, om häri vill förvara sin talan, komma tillstädes inom
fjorton dagar efter utgången af nyssnämnda tid. Sist å denna tid
torde part kunna utan olägenhet ingifva fullständiga handlingar vid
det i förslaget upptagna äfventyr. Har verkligt hinder mött, bör han
inom samma tid styrka ett sådant förhållande och allenast i sistnämnda
fall föreläggande gifvas. Om part efter utgången af den för
svarandens inställelse stadgade tid vill granska protokollen, är han
oförhindrad att utan risk dröja med ingifvandet ända till skriftvexlingstidens
utgång eller, då skriftvexling ej eger rum, att i hofrätten
taga del af handlingarna.

I enlighet med hvad sålunda anförts hemställes om ett lagbud
af innehåll: • ■

att käranden skall sist å fjortonde dagen efter utgången af den
tid, då han senast bort i hofrätten sig inställa, dit ingifva tullständiga
protokoll och vadebevis eller styrka, att hinder härför mött,

190

Kong!. Maj.-ts Nåd;• Proposition N:0 24.

att för underlåtenhet häraf'' stadgas det äfventyr att, om dessa
handlingar ej äro i hofrätten tillgängliga, då målet företages till afgörande,
käranden skall hafva förlorat sin talan,

och att, om kärauden styrker omförmälda hinder, hofrätten skall,
om handlingarna icke äro af annan part ingifna, förelägga käranden
viss tid att ingifva det felande vid äfventyr, som nvss sagts».

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss instämde,
yttrade:

. »Med hänsyn till den ståndpunkt förslaget intager i fråga om
muntliga förhörs hållande inför hofrätten, torde förslagets mening
vara, att det föreläggande, hvarom denna § handlar, icke skall meddelas
vid muntligt förhör, utan inom hofrätten anslås, i följd hvaraf
den i föreläggandet stadgade tid komme att beräknas från dagen, dä
anslaget skedde. Denna mening, om den är åsyftad, torde böra i
lagen uttalas.»

8 och 9 §§.

Beträffande dessa §§:s redaktion och uppställning ansågo Justitieräden
Lilienbety, Lindbäck, Cassel och Grefberg, att den i 8 §
gifna föreskrift om Svaromåls afgifvande, hvilken såsom förutsättning
för sin tillämpning upptoge, att svaranden behörigen instälde sig i
hofrätten, borde föregås af ett stadgande, som angåfve, inom hvilken
tid svaranden hade att inställa sig, i sammanhang hvarmed lämpligen
kunde upptagas de bestämmelser, förslagets 9 § innehölle rörande
påföljden deraf, att svaranden under nyssnämnda tid uteblefve. I
enlighet med hvad sålunda anförts skulle åt förevarande §§ kunna
gifvas ungefärligen följande affattning:

•r~n 1 i-'' ■ t • J.&’j . '' -’-f. .: i • . • i,-'' ’ * it i'',, :j-T:

; ''.»8 §.

Svaranden skall sig i hofrätten inställa sist å fjortonde dagen
från den dag, då käranden senast bör der tillstädeskomma. Inställer
svaranden sig ej inom sagda tid, kåfve sedan ej rätt att varda i hofrätten
hörd, med mindre inom samma tid laga förfall visas. Visas
förfall, utsätte hofrätten ny tid.

Ändå att svaranden ej i rätt tid iakttagit inställelse, ege han
framställa jäf mot vittne, som i hofrätten åberopas.

Kong!* Maj:ts Nåd. Preposition N:o 24.

191

s ■ ;. ■ ,9 §. ^ ■;

Ä vadeinlaga ege svarande, som inställer sig i hofrätten, att inom
den i 8 § för inställelsen stadgade tid afgifva skriftligt genmäle.»

Äfven Justitieråden Huss och Petersson ansågo dessa §§ böra i
formelt hänseende omarbetas så att bestämmelser meddelades: först
om den tid, å hvilken svarande i hofrätten både att inställa sig, derefter
om påföljden för svarandens uteblifvande och hvad dermed egde
sammanhang, samt sist om hvad tillstädeskommen svarande, som ville
afgifva svaromål, hade att iakttaga.

- V & -t* : ''«V ] f: • Y’.*f:: ; t -V | ■ * -1 f''.‘.''b >’ j''l i i - ■ . i

10 och 11 §§.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel förenade
sig, anförde:

»För att möjliggöra en något snabbare rättskipning inom hofrätterna
kan ifrågasättas, att den tid, inom hvilken part på derom
framstäld begäran eger att förutom vadeinlaga!! eller svaromålet ingifva
ytterligare ett skriftligt anförande, förkortas för käranden till
två och för svaranden till fyra veckor från den dag, då svaranden
senast bort tillstäd påkomma, äfvensom att tiden, inom hvilken svaranden
skall bemöta kärandens berörda anförande, bestämmes till två
veckor från den dag, då det sist bort ingifvas. Skriftvexlingstiden i
de fall, att parterna, såsom antagligen ofta kommer att ske, gjort
förbehåll om ingifvande af skriftér, skulle, om dessa tidsbestämmelser
godkändes, utgöra sex i stället för föreslagna åtta veckor, räknadt
från utgången af tiden för vadeinlaga^ ingifvande. Då emellertid
den tid af två veckor, som nu föreslagits för bemötande af kärandens
senare skrift, i vissa fall och isynnerhet då denna skrift innehåller
ny utredning af vidlyftig beskaffenhet kan vara för kort, torde i 11 §
böra införas ett stadgande af innehåll, att hofrätt eger, när skäl föreligga,
på framställning af svaranden bevilja honom viss tids anstånd
för att besvara sistnämnda skrift.» .

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Wijkander och Petersson
förenade sig om det yttrande, att den tid af tre rveckor, som
enligt förslaget medgåfves svaranden för bemötande af kärandens
senare inlaga, måste, enligt Justitierådens tanke, för vissa fall, särskild t

192

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

då käranden i nämnda inlaga förebragt ny utredning af vidlyftigare
beskaffenhet, anses alltför knappt tillmätt. Med hänsyn härtill hemstälde
Justitieråden, som ansågo anledning ej förekomma till någon
allmän förlängning af nämnda tid, att i 11 §'' måtte inforas ett stadgande
af innehåll, att hofrätten skulle ega att, när skäl dertill förelåge,
på framställning af svaranden bevilja honom viss tids anstånd
med ingifvande af inlaga, hvarom i denna § vore fråga.

§ 12.

Under erinran, att part ej sällan kunde vid inlaga, som här afsåges,
foga handlingar af den vidlyftiga beskaffenhet, att afskrifvande
af desamma ej skäligen borde ifrågakomma, hemstälde Justitieråden
Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att från
föreskriften om parts skyldighet att ingifva eller bekosta afskrift
af åberopade skriftliga bevis måtte stadgas undantag för det fall, att
bevisen utgjordes af protokoll i rättegångsmål, kartor, plan- och profilritningar
eller andra dylika ritningar, laga skifteshandlingar, handelsböcker
eller andra sådana handlingar af vidlyftigare beskaffenhet.

Justitierådet LAndbäck yttrade:

»Enär andra stycket i denna § möjligen skulle kunna misstydas
derhän, att den försumliges vederpart icke skulle eg a att, om han
så önskade, sjelf verkställa sådan afskrift, hvarom här förmäles, utan
att afskriften allenast skulle få ombesörjas af vederbörande tjensteman
i _ hofrätten, anser jag, att ändring i berörda stycke bör till undvikande
af sådan misstydning vidtagas.»

14 §.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden fluss och Lindbäck
förenade sig, anförde:

»Stadgandet i förevarande § afviker från nu gällande bestämmelser
derutinnan:

att medan äfventyret för uraktlåtenhet att på hofrättens kallelse
infinna sig vid muntligt förhör för närvarande är — oafsedt eu bötespåföljd
af 10 daler för första utevaron — att uteblifvandet ej utgör
hinder för motpartens hörande och sakens afdömande, så finnes i förslaget
ej något äfventyr i berörda hänseende stadgadt, hvadan 24 kap.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

193

1 § rättegångsbalken torde, i brist af annan lagbestämmelse, böra
vid förhörs utsättande tillämpas samt hofrätten förty förelägga parterna
vite och, der part ändå uteblifver, »annan tid med större vite,
eller att i hufvudsaken eljest dömas skall, allt som omständigheterna
det fordra»;

att äfven uteblifven svarande må, der käranden det äskar, åläggas
att infinna sig vid muntligt förhör;

att, der muntligt förhör ej lämpligen kan ske i hofrätten, förordnande
må meddelas om förhörets hållande vid underrätten; samt
att i beslut om förhör skall angifvas den omständighet, hvarom
upplysning af hofrätten äskas;

hvarförutom, efter hvad motiven gifva vid handen, man vid förslagets
affattande utgått från det antagande, att part skulle, med tilllämpning
af 15 kap. 1 § rättegångsbalken, kunna åläggas att personligen
inställa sig vid förhör, ehvad det hålles i hofrätten eller vid
underrätten.

Vare sig nu dessa afvikelser från det nuvarande förfarandet kunna,
på sätt i motiven antages, anses innebära en naturlig utvidgning af
området för den processledande verksamhet, som enligt det hos oss
gällande rättssystem tillkommer domstolen, eller de snarare böra betraktas
såsom väsentliga modifikationer i sjelfva systemet, torde hvad
med desamma angifvits vara åsyftadt kunna vinnas Titan vidtagande
af så vidtgående ändringar, som de föreslagna. Med förslaget afses
nemligen i denna del, efter hvad motiven utmärka, att lemna hofrätt
befogenhet att, oberoende af derom framstäldt yrkande, anordna förhör,
då sådant finnes nödvändigt till vinnande af upplysning rörande någon
på målets utgång inverkande omständighet, såsom då ett af part gjordt
påstående tarfvar förtydligande eller då någon omständighet af vigt
af båda parterna lemnats obeaktad eller då uppgift eller bevis, som
af endera parten åberopats, icke blifvit föremål för uttalande från
motpartens sida. Förutom att i det förstnämnda af dessa fall, eller
då ett af part gjordt påstående tarfvar förtydligande, det synes alldeles
onödigt att genom viten tillhålla motpart, som ej önskar närvara
vid förhöret, att infinna sig, efter som ändamålet med förhöret
uppnås lika bra i hans frånvaro, lärer ej heller i öfriga fall något
väsentligt kunna vinnas genom parts intvingande till rätten, så länge
man ej kan, sedan parten väl infunnit sig, använda tvångsmedel för
Bill. till Rikad. Prof. 1901. I Sami. 1 Afd. 20 Häft. t> 25

194

Kon fil. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

att förmå honom att lemna äskade upplysningar. Utan medel härtill
kan man öfver hufvud ej komma längre än att anse parten genom
sin underlåtenhet att besvara framstälda frågor eller eljest bidraga
till målets behöriga utredning hafva mot sig åstadkommit eu prostitution,
som vid målets afdömande kan hafva en afgörande betydelse;
men i enahanda oförmånliga ställning försätter sig äfven den part, som,
kallad att vid muntligt förhör afgifva yttrande öfver en viss i kallelsen
uppgifven omständighet, från förhöret förfallolöst uteblifver. Vid sådant
förhållande och då man i lagändringar, synnerligast beträffande
processen, ej bör gå längre än hvad förhållandena kräfva, synes det
mig i nu förevarande hänseende vara tillfyllest, att äfventyret för
underlåtenhet att infinna sig vid muntligt förhör blefve allenast, att sådant
ej hindrade tillstädeskommen parts hörande eller målets afdömande.

T allt fall synes det mindre följdriktigt att i eu lag, som uttryckligen
utgår från den förutsättning, att svarande ej är skyldig att infinna
sig i hofrätten, och i öfverensstämmelse härmed stadgar, att,
om svaranden ej inom viss tid instält sig, han är förlustig sin rätt
att varda i hofrätten hörd, dock föreskrifva skyldighet för uteblifven
svarande att infinna sig vid muntliga förhör; liksom det lärer få anses
föga ändamålsenligt att hofrätten äfven i den händelse, att den funne
annat äfventyr icke vara erforderligt än, att uteblifvandet ej hindrade
förhörets hållande, likväl, på sätt i 24 kap. 1 § rättegångsbalken
funnes stadgadt, skulle vara nödgad att till en början förelägga part
inställelse vid vite.

Om förslaget modifieras i den riktning, att det må ankomma på
parten sjelf, huruvida han vill begagna sig af den honom lenmade
rätt att närvara vid muntligt förhör eller ej, synes mig mot stadgandet,
att förhör äfven skulle kunna hållas vid underrätten, endast
böra anmärkas, att, då förhörets hållande vid underrätten måste anses
medföra ökade kostnader för parterna, förordnande derom ej bör
kunna meddelas, med mindre parterna, eller åtminstone en af dem,
begära det; hvarförutom det vill synas som om, der båda parterna
det äska — och någon af parterna således icke mot sin vilja dragés
till obehörigt forum — förhöret borde af hofrätten kunna utsättas till
hållande vid annan underrätt än den, vid hvilken målet handlagts.

Hvad slutligen angår det i motiveringen gjorda antagande, att
stadgandet i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, enligt hvilket part åligger
att iakttaga personlig inställelse, der domaren det fordrar, skulle för

Kanyl. MajUs Nåd. Proposition N:u 24.

195

framtiden böra vinna tillämpning äfven i vaderna!, lärer vid detsamma,
oafsedt att det ej synes fullt instämma med förslagets stadgande i
26 kap. 5 §, som uttryckligen medgifver part rätt att iakttaga inställelse
i hofrätten genom ombud, kunna eriuras, hurusom enligt
rådande praxis, för hvars riktighet föreskriften i 14 kap. 6 § rättegångsbalken
torde tala, part ansetts icke kunna i dylika mål åläggas
personlig inställelse i hofrätten. Någon ändring härutinnan lärer icke
vara önskvärd; och om part i vademål icke kan tvingas att personligen
komma tillstädes i hofrätt, torde följdriktigheten kräfva, att han
ej heller kan åläggas att personligen infinna sig vid muntligt förhör,
som i sådant mål hålles vid underrätt. I dessa delar — synnerligast
i fråga om förfarandet vid underrätt — torde emellertid lagstiftarens
vilja böra uttalas i sjelfva texten, helst om densamma skulle befinnas
åsyfta ändringar i ett förhållande, om hvars riktighet någon meningsskiljaktighet
inom rättstillämpningen hittills ej försports.» _ : : r-f

Justitieråd©!! Huss och Lindbäck liemstälde, att till förtydligande,
af den åsyftade meningen emellan orden »hofrätten» och »anställa»,
måtte inskjutas orden »på framställning af part, eller eljest». , ,

Då fall kunde tänkas, der det af en eller annan anledning befunnes
ändamålsenligt att anordna förhör vid annan underrätt än den,
som i målet dömt, hemstälde Justitieråden Lilienberg, Petersson, Cassel
och Grefberg, att, för beredande af möjlighet härtill, ordet »underrätten»
måtte i såväl första som tredje punkten af paragrafen utbytas
mot »underrätt».

Justitierådet Grefberg yttrade:

»Det inträffar ej sällan, att käranden först i hofrätt företer skriftligt
bevis af beskaffenhet att uteblifven svarande bör deröfver höras
eller att förhållanden i öfrig!, vare sig de åberopats redan i underrätt,
men af vederparten icke bemötts, eller först i hofrätt, påkalla
förhör med uteblifven svarande. Förslaget medgifver dock icke
i något fäll sådant förhör med mindre käranden det äskar. Har
yrkande härom ej framstälts af käranden gifves ej annan utväg för
tillbörlig utredning än återförvisning till underrätten. Enär sådan
åtgärd föranleder långt dröjsmål med det slutliga åtgörande!, utan
att bereda parterna mindre olägenhet än om de underkastas förhör,
medan målet är i hofrätten anhängigt, torde det böra ankomma på
hofrätten att, oberoende af kärandens yrkande, pröfva om förhör må
ega rum med uteblifven svarande.»

196

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Lika med Justitierådet Grefberg ansågo Justitieråden Lilienberg
och Petersson, att — om öfver hufvud taget förhör med uteblifven
svarande medgåfves — den omständighet, att käranden underlåtit äska
dylikt förhör, icke borde utgöra hinder för hofrätten att derom förordna,
då hofrätten funne sådant vara för målets utredning erforderligt.

Vidare anförde Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden
Lilienberg, Cassel och Grefberg instämde:

»Enligt hvad motiven gifva vid handen liar det ansetts böra åt
hofrätten öfverlemnas att i sammanhang med beslut om förhör efter
omständigheterna bestämma den påföljd, som parts utevaro från förhöret
må för honom medföra, af hvilken anledning jemväl föreslagits,
att hvad 14 kap. 6 § rättegångsbalken nu innehåller angående påföljden
för utevaro från förhör skall upphöra att gälla. Emellertid
synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke efter en dylik ändring af
sistberörda lagrum stadgandet i 24 kap. 1 § rättegångsbalken varder
i ifrågavarande hänseende tillämpligt, så att alltså hofrätten måste
såsom första äfventyr för utevaro från förhör städse stadga vite; och
då detta icke torde vara lämpligt eller ens åsyftadt, synes mig nödigt,
att uttrycklig bestämmelse meddelas om befogenhet för hofrätten att
i det fall, hvarom nu är fråga, förfara efter ty hofrätten finner omständigheterna
föranleda.»

15 §.

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Nu gällande bestämmelser rörande förfarandet i tvistemål, hvilka
till hofrätt instämmas, äro meddelade i 27 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken.
Härigenom stadgas, bland annat, att, der käranden ej kommer
tillstädes å den dag, som i stämningen finnes utsatt, han fälles till
böter för utevaron; att målet ännu en gång skall inför hofrätten förekomma;
samt att, om käranden äfven då uteblir och ej för sin utevaro
styrker laga förfall, svaranden skall dömas för hans talan fri.

Från dessa stadganden skilja sig de nu föreslagna derutinnan,
att kärandens försummelse att inställa sig å den i stämningen utsatta
dag medför den påföljd, att stämningen förfaller, samt att rätt för
kärande, som uteblir, att visa laga förfall, icke omnämnes.

Grunden för dessa skiljaktigheter, hvilken icke är i motiven angifven,
har jag ej heller eljest lyckats utfinna. Rättighet för ute -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

197

blifven kärande att styrka laga förfall torde visserligen honom tillkomma
äfven utan särskildt lagbud, men då lagförslaget på åtskilliga
andra ställen uttryckligen innehåller föreskrifter i dylik syftning, synes
en motsvarande bestämmelse icke heller böra här saknas. I öfrigt
ega, efter min åsigt, gällande lags stadganden företräde framför förslagets,
enär enligt de förra svaranden vid kärandens upprepade förfall
olösa uteblifvande åtnjuter den med rätta honom tillkommande
förmånen att genom slutlig dom varda från käromålet befriad, under
det att, om förslaget blir lag, käranden skulle vara oförhindrad att
gång efter annan instämma sin vederpart med enahanda talan och
från rätten uteblifva utan annan påföljd än att den för hvarje gång
uttagna stämningen förklarades vara förfallen och vederparten tillerkändes
ersättning för sin inställelse. Att en part sålunda skulle
kunna under obegränsad tid med efter all sannolikhet obefogade rättegångar
besvära hofrätten och motparten synes ej vara med god ordning
öfverensstämmande och står jemväl i strid med den i 12 kap.
2 § rättegångsbalken uttalade regel rörande hvad kärande vid underrätt,
som utan att laga förfall visas uteblir från rätten, har att i fråga
om vederpartens förnyade instämmande iakttaga. Jag hemställer derföre,
att föreskrifterna i 4 och 5 §§ af 27 kap. nämnda balk, sadant
detta kap. för närvarande lyder, icke må i ofvan antydda hänseenden
underkastas någon rubbning.»

Under hänvisning till den vid 26 kap. 4 § framstälda anmärkning
hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Cassel och
Grefberg, att ordet »inställelse» måtte utbytas mot »kostnad».

Beträffande andra stycket hemstälde, under åberopande af sitt
vid 14 kap. 6 § afgifna yttrande, Justitierådet Lindbäck, huruvida icke,
för vinnande af större tydlighet, emellan orden »underrätt» och »gäller»
borde inskjutas orden »enligt 14 kap.»

27 Kap.

1 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och
Grefberg förenade sig om det yttrande, att för mål, som fullföljdes
från Gotland, den nuvarande besvärstiden af 30 dagar skäligen borde

198

Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 24.

bibehållas, särskild! i betraktande derå!, att för part, som ville begagna
sig af den enligt 11 § i den föreslagna promulgationslagen
medgifha utväg att inlemna besvären å landskansli i Visby, sådant
stode öppet allenast inom hälften af besvärstiden.

Justitierådet Lilienberg ansåg det kunna ifrågasättas, huruvida
klagotiden borde vara oinskränkt i de i 16 kap. 10 § afsedda fall;
och då dessa omfattade äfven utsättande af syn och hänvisning till
särskild tvist, syntes det Justitierådet lämpligare, att stadgandet om
besvärstids iakttagande finge gälla äfven i sagda fall.

4 §•

Justitierådet Lilienberg fann, i likhet med hvad han yttrat vid
26 kap. 7 §, det vara lämpligare, att påföljden för underlåtenhet
att ingifva underrättens protokoll icke blefve talans förlust, då det
väl. kunde tänkas, att i utslaget forekomme sådana uppenbara miss-i
skrifningar eller fel, t. ex. i afseende å förening af straff, som,
äfven utan tillgång till andra handlingar, kunde och borde kunna
rättas.

Justitierådet Gr ef ber g anförde:

»I fråga om denna paragraf får jag i tillämpliga delar åberopa
hvad jag anfört under 26 kapitlet 7 §. Fatalietiden för ingifvande
af fullständiga protokoll i här afsedda mål torde, då den klagande ej
hålles häktad, kunna bestämmas till fjorton dagar efter utgången af
den tid, då besvären senast bort ingifVas, eller, i fall då viss besvärstid
ej är bestämd, till fjorton dagar efter det besvären ingifvits.

I .händelse att, för afhjelpande af vissa afsevärda olägenheter,
ett o vilkorligt stadgande såsom i femte paragrafen första momentet
föreslås gifves om att den klagandes vederpart skall lemnas tillfälle
att öfver der afsedda besvär sig yttra, kommer slutliga afgörandet
att fördröjas i de fall, då anledning till ändring af underrätts utslag
ej förefinnes, men i motsats härtill skulle i beaktansvärdt många fall
eu snabbare rättskipning inom hofrätterna befordras, derest 4 §
komme att gifvas det nu föreslagna förändrade innehållet. Jag förutsätter
nemligen på grund af innehållet i förslagets 2—5 §§ att såsom
hittills delgifuing af besvär med den klagandes vederpart icke skall
ifrågakomma med mindre fullständiga protokoll äro ingifna, enär eljest
den klagande stundom skulle komma att onödigtvis betungas med

Kon</l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

delgifning och ersättning för förklaringskostnad, och under denna
förutsättning lär det väl icke finnas tvifvel, att delgifning af besvär
eller måls slutliga behandling utan sådan delgifning kan i de fall, då
protokollen ej inkommit inom besvärstidens utgång, med större skyndsamhet
försiggå enligt nu afgifna förslag, än om utgången af den i
ett föreläggande gifna tid måste först afvakta, vid beräkning af
hvilken tid äfven bör tagas hänsyn till den tid, som erfordras för
vissa förberedande åtgärder.»

5 §•

Justitierådet Petersson anförde:

»Af de brottmål, som för närvarande besvärsvis fullföljas i hofrätt,
varda, enligt hvad rättsstatistiken ger vid handen, omkring hälften,
utgörande för samtlige hofrätterna ett antal af 700 till 800 om året,
afgjorda utan kommunikation. Den synnerligen snabba rättskipning,
som sålunda nu eger rum i dessa mål, är enligt förslaget icke vidare
att påräkna, i ty att förslaget föreskrifver ovilkorlig kommunikation
i alla rätteligen fullföljda brottmål, så snart de ej angå häktad. I de
mål, som kunna afgöras utan kommunikation, saknar emellertid kommunikationen
all betydelse för målets pröfning och verkar allenast
kostnader för parterna och dröjsmål med afgörandet. Äfven om man
ifråga om kostnaderna icke tager hänsyn till klaganden, qvarstår dock
alltid, att förklaranden får vidkännas en onödig utgift, som han i
många fall icke kan få ersatt. Och hvad angår dröjsmålet med målets
afgörande torde kunna antagas, att — då efter den nya ordningen
någon förtursrätt för ifrågavarande mål uppenbarligen icke kan ifrågasättas
— detsamma kommer att ej obetydligt öfverstiga den tid, som
åtgår för sjelfva kommunikationsåtgärden. Huruvida nu dessa obestridliga
olägenheter komma att uppvägas af de fördelar, man afsett
att vinna genom det nya förfaringssättet, synes mig ganska tvifvelaktigt.
Den i utsigt ställda besparingen i hofrätternas ärbetstid må
visserligen vara önskvärd, men enligt mitt omdöme köpes den för
dyrt, om till följd deraf hofrätternas utslag i halfva antalet fullföljda
brottmål skall falla månader senare än nu. Och hvad angår antagandet,
att kommunikationshesväret och utsigten för klaganden att få gälda
vederpartens förklaringskostnad skola bilda ett välbehöfligt korrektiv
mot obehörigt ändringssökande, så torde ej höra förbises, att den

200

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ovilkorliga kommunikationen och deraf följande utsigt till ett afsevärdt,
uppskof med målets afgörande å andra sidan uppmuntrar till
klagomål i de fall, då klaganden kan hafva intresse af att åtgörande!,
fördröjes. För öfrigt torde dylikt korrektiv böra sökas i bestämmelser
af annan art än den ifrågavarande. Med hänsyn till dessa förhållanden
och då det i allt fall icke synes mig välbetänkt att, så länge besvärsförfarandet
bibehålies i hufvudsak oförändradt, rubba den hittills vanliga
ordningen vid dessa måls föredragning i hofrätterna, hvarigenom
en af förfarandets väsentligaste fördelar går förlorad, anser jag mig
icke kunna biträda förslagets bestämmelser i första stycket af förevarande
§, utan hemställer, att desamma jemte första delen af andra
stycket i samma § utbytas mot en föreskrift af det innehåll, att om
hofrätten finner den klagande sakna skäl för sin talan, hofrätten genast
skall gifva sitt utslag derå.»

Justitierådet Huss, med hvilken Justitierådet Lilienberg instämde,
yttrade:

»Ehuru jag till fullo erkänner olägenheterna deraf att, såsom nu
gällande lagstiftning föranleder, ett stort antal besvär i brottmål måste
inför hofrätten föredragas vid två särskilda tillfällen, finner jag det
likväl betänkligt att, för undvikande af nämnda dubbla föredragning,
tillgripa den utväg, som förslaget anvisar, nemligen att i fråga om
de besvär i brottmål, hvilka i första stycket af denna § afses, afstå
från den pröfning af besvären, som nu föregår beslut om förklarings
infordrande, och låta kommunikation ega rum i hvarje fall, då talan
rätteligen fullföljts. Genom en dylik anordning komma i alla sådana
mål, der någon utsigt till ändring ej förefinnes, afgörandet att väsentligen
fördröjas,, något som åter uppenbarligen skulle för mången
medföra anledning att föra klagan allenast i syfte att uppehålla verkställigheten
af underrättens utslag. För den klagandes motpart komme
i fall, som här afses, kommunikationen att medföra ökade kostnader,
för hvilka godtgörelse ofta nog ej kunde påräknas. 1 betraktande
häraf och då jag likväl, särskild! med hänsyn till den ökning i hofrätternas
arbete, som afskaffande! af nu stadgade prestanda torde
komma att medföra, finner det angeläget att hofrätterna, så vidt ske
kan, befrias från den dubbla föredragningen, anser jag det böra tagas
i öfvervägande, huruvida icke den preliminära pröfningen af de besvär,
som i första stycket af denna § afses, kunde anförtro» åt någon
hofrättens ledamot eller tjensteman, på hvilken det alltså skulle an -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

201

komma, huruvida besvären utan föregående kommunikation skulle föredragas
inför hofrätten. För att möjliggöra en dylik anordning torde,
i likhet med hvad som skett i den föreslagna 185 § utsökningslagen,
här ej böra inrymmas annan bestämmelse beträffande ifrågavarande
besvärsmål än att — förutom i de särskilda fall, der undantag ma
anses böra ega rum — ändring i underrättens utslag ej må meddelas
med mindre tillfälle lemnats den klagandes motpart att afgifva förklaring.

För den händelse emellertid att den af mig sålunda förordade
anordning anses icke lämpligen kunna genomföras, bör enligt min
mening det hittills vanliga förfarandet vid dessa måls föredragning i
hofrätten bibehållas; och biträder jag för sådan händelse den af Justitierådet
Petersson gjorda hemställan.»

Justitierådet Wijkander utlät sig:

»För närvarande anse sig öfverdomstolarne, med stöd af grunderna
för de i strafflagens promulgationsförordning meddelade stadgande^
om häktning, kunna i anledning af anförda besvär öfver
beslut om häktning eller qvarbållande i häkte förordna om den häktades
frigifvande utan att dessförinnan hafva infordrat vederpartens
förklaring. Derest förevarande § antages oförändrad, synes den
emellertid för framtiden komma att omöjliggöra en sådan praxis, ett
förhållande, som icke torde vara önskvärdt och tilläfventyrs ej heller
varit åsyftadt. Jag hemställer derföre, att §:n måtte erhålla en affattning,
som medgifver hofrätt att utan föregående kommunikation
göra ändring i underrätts utslag, hvarigenom förordnats om någons
häktande eller qvarhållande i häkte, och torde detta medgifvande
äfven böra utsträckas till underrätts beslut om någons hemtande till
rätten.»

Justitierådet Lindbäck delade de åsigter, Justitierådet Petersson
uttalat, och biträdde äfven den anmärkning, Justitierådet Wijkander
framstält. 1 följd häraf kunde, enligt Justitierådet Lindbäcks mening,
ifrågavarande § gifvas ungefär följande affattning:.

»Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve hofrätten
genast sitt utslag derå. Ej må, med mindre vederparten lemnats
tillfälle att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras,
utom i fall, som i 9 § 2 mom. afses, och då klagan föres öfver utslag,
hvarigenom förordnats om någons häktande eller qvarhallande
i häkte eller hemtande till rätten.»

Bill. till Riksd. Prof. IDOL 1 Sami. 1 Afd. 20 Håft.

202

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Äfven Justitieråd©!! Lilienberg, Huss, Petersson, Cassel och Grefberg
förenade sig med Justitierådet Wijkander i den af honom framstälda
anmärkning.

6 §•

Justitieråden fluss, Lindbäck, Wijkander, Petersson, Cassel och
Grefberg förenade sig om det yttrande, att af det i kungörelsen den
19 Maj ’1845 gifna stadgande om rätt för part, som egenhändigt undertecknat
besvär, att utan bifogande af fullmakt låta besvären genom
annan person ingifvas, syntes böra följa, att åt den, som sålunda å
annans vägnar inlemnat. besvär, tillerkändes befogenhet att utan särskilt
bemyndigande uttaga besvärshandlingarna för kommunikation.
Särskildt vore en föreskrift härom af nöden, om, såsom förslaget
afsåge, besvär i allmänhet komme att utställas till kommunikation.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitieråden Huss, Petersson
och Cassel instämde, yttrade:

»Enligt förslaget är klaganden pligtig att i hufvudskrift eller
styrkt afskrift tillställa vederparten besvärshandlingarna utom underrättens
protokoll i målet, hvaraf lär följa ovilkorlig skyldighet för
klaganden att med nyssnämnda undantag delgifva vederparten alla
de handlingar, som inbegripas i uttrycket besvärsliandlingar. Då
dessa handlingar kunna anses omfatta, utom till målet hörande protokoll,
besvärsskrifter och fullmakter, samtliga de vid besvären fogade
skriftliga bevis såsom skifteshandlingar, handelsböcker, protokoll hörande
till andra rättegångar, kartor, ritningar och dylikt, medför omförmälda
skyldighet i det fall, att klaganden har flera vederparter
eller bilagorna äro vidlyftiga eller afskrifter utan lång tidsutdrägt
icke kunna anskaffas, stora kostnader och olägenheter. Med hänsyn
härtill och då nu berörda grupp af handlingar i allmänhet äro af
mera underordnad betydelse för part, som skall afgifva förklaring,
än protokollen i sjelfva målet, synes för samma handlingar kunna
beträffande delgifningsskyldigheten stadgas enahanda undantag som
för protokollen.

Om det under 26 kap. 12 § gjorda förslag godkännes, torde ett
stadgande. i nu angifna riktning lämpligen kunna ske genom hänvisning
till sistnämnda paragraf.»

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N;o 24.

203

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Lilienberg instämde,
utlät sig:

»Från nu gällande ordning rörande besvärsförfarandet hos öfverdomstolarne
innefattar förslaget en vigtig afvikelse derutinnan, att.,
då någon bör öfver besvär höras, klaganden icke vidare skulle hafva
skyldighet att tillställa vederparten underrättens utslag och öfriga
protokoll i målet. Ett likartadt lagförslag har den 6 December 1866
blifvit af Högsta Domstolen utan meningsskiljaktighet afstyrkt på skål,
hvilka i allt väsentligt synas fortfarande ega giltighet; och får jag,
till undvikande af för stor vidlyftighet, hänvisa till innehållet af berörda
afstyrkande utlåtande, hvilket alltså af mig åberopas.

Det vore visserligen önskvärd!, om någon lindring kunde beredas
den klagande i hans åliggande att tillställa motparten samtliga öfriga
till besvären hörande bilagor så till vida, att undantag gjordes för
vissa bland dem, såsom kartor, protokoll rörande laga skiften, handelsböcker
med flere dylika vidlyftigare handlingar. För min del tror
jag likväl, att en allmän regel härom icke skulle kunna i lag meddelas,
utan att derigenom syftemålet med kommunikationen mången
gång blefve förfeladt. Möjligen kunde det deremot öfverlemnas åt
hofrätten att i särskild! förekommande fall pröfva, om och i hvad män
ifrågavarande bilagor finge från kommunikation undantagas, och, i
händelse sådant funnes kunna utan olägenhet ske, derom lemna föreskrift
i föreläggandet rörande delgifningen.»

Justitierådet Lilienberg ansåg det böra uttryckligen föreskrifvas,
att afskrift af handlingarna, i synnerhet sådan, som inlemnas till hofrätten,
för att vara vid målets afgörande att tillgå, skall vara bestyrkt
af ernbets- eller tjensteman.

Till förtydligande af den föreslagna bestämmelsen rörande tiden
för ingifvande af bevis om verkstäld kommunikation och återställande
af besvärshandlingarna ansågo .Tustitieråden Lilienberg, Lindbäck
Cassel och Grefberg nödigt, att framför orden »i allmänhet gäller»
inskötes »enligt 1 §».

Justitierådet Petersson, med hvilken Justitierådet Lindbäck instämde,
anförde:

»Med hänsyn till den påföljd, som förslaget utsätter för underlåtenhet
att inom stadgad tid inkomma med bevis om verkstäld delgifning
och hvad nedan hemställes angående delgifningsbevisets beskaffenhet,
anser jag den enligt förevarande § till kommunikations -

204

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

åtgärden anslagna tid vara för knapp. Å många orter synnerligast
å landsbygden äro förhållandena i afseende på postförbindelser samt
tillgång till biträde för besvärshandlingarnas afskrifning och delgifningens
verkställande så ogynnsamma, att klaganden äfven med iakttagande
af all skälig omtanke och skyndsamhet skall se sig urståndsatt
att inom den stadgade tiden få den serie af åtgärder bragt till
slut, som erfordras innan delgifningsbevis och besvärshandlingar åter
äro inne i hofrätten, helst om klaganden har att delgifva besvärshandlingarna
med flere å olika orter bosatte vederpart^. Huru nu
denna oegentlighet lämpligast bör afhjelpas, torde i viss mån vara
beroende af, huruvida förslagets bestämmelse om obligatorisk kommunikation
i brottmål godkännes eller icke. Biträdes förslaget i denna
del — i hvilket fall kommunikationstiden bör i lag bestämmas —
synes mig en allmän förlängning af densamma knappast kunna undvikas,
hvarjemte i allt fall hofrätten bör ega befogenhet att bevilja
ytterligare rådrum, då giltiga skäl, äfven om dessa ej kunna hänföras
till laga förfall, framtes. Varder åter, såsom jag vid 5 § hemstält,
nu gällande ordning vid besvärsmålens föredragning bibehållen, och
kommunikationen förty kommer att bero på hofrättens derom för hvarje
fall meddelade beslut, synes mig intet hinder möta att såsom nu i
utsökningsmål åt hofrätten öfverlemna att bestämma kommunikationstiden,
hvarigenom möjlighet lemnas hofrätten att lämpa denna efter
hvad som kan finnas behöflig^ och skäligt. Dock torde äfven i sådan
händelse svårligen kunna undvaras ett medgifvande för hofrätten att
på ansökan förlänga tidsfristen, då giltiga skäl dertill föreligga.»

Vidare anförde Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden
Lilienberg, Hitss, Lindbäck, Gasset och Grefberg instämde:

»Enär det uppenbarligen är af vigt, att det intyg om besvärshandlingarnas
delgifning, som enligt denna § skall af klaganden ingifvas
till hofrätten, erbjuder såvidt möjligt nöjaktiga garantier för
tillförlitligheten af deri meddelade uppgifter, hemställer jag om sådan
ändring af förslaget i denna del, att såsom intyg om verkstäld kommunikation
må godkännas allenast så beskaffad^ intyg, som i 11 kap.
38 § rättegångsbalken omförmäles.»

Justitieråden Lilienberg, Huss, Wijkander, Gasset och Gr ef ber g
törenade sig om följande yttrande:

»Då det ofta, särskildt i sådana fall, der klagandens motparter
vore många eller besvärshandlingarna vidlyftiga, kunde befinnas för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

205

enadt. med synnerlig svårighet och någon gång omöjligt att inom den
i förslaget tillmätta tid medhinna delgifning af besvärshandlingarna
och dermed sammanhängande åtgärder, samt en allmän förlängning
af nämnda tid hvarken vore lämplig eller egnad att helt och hållet
undanrödja dylika oegentligheter, syntes hofrättens befogenhet att i
händelse af laga förfall meddela anstånd böra utsträckas derhän, att
hofrätten egde på ansökan utsätta ny tid för fullgörande af de i paragrafens
första stycke stadgade skyldigheter i hvarje fall, då hofrätten
funne skäl dertill föreligga.»

Vidare anförde Justitierådet Lindbäck:

»Den kungörelse, som enligt andra stycket af förevarande § i
visst fall skulle utfärdas till efterrättelse för part, som ej kunnat för
delgifning anträffas, bör, för så vidt dermed afsedt ändamål skulle
kunna uppfyllas, innehålla, förutom de i förslaget omnämnda uppgifter,
jemväl underrättelse om hvad parten enligt 7 § hade att i afseende
å förklarings afgifvande iakttaga.»

Då det ej borde åläggas hofrätten eller någon dess tjensteman
att anställa undersökning, huruvida den i 2:dra stycket omförmälda
kungörelse behörigen blifvit i allmänna tidningarne införd, och det
dessutom vore vida enklare att bevisa, att kungörelse införts, än att
den under den föreskrifna tiden icke behörigen införts, ansåg Högsta
Domstolen att i sammanhang med föreläggandet om kungörelsens utfärdande
föreskrift borde meddelas klaganden att inom viss tid inkomma
med bevis, att nämnda föreläggande fullgjorts, i hvilket fall
således äfven en i följd deraf nödig ändring i 3:dje styckets lydelse
borde vidtagas.

Slutligen yttrade Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden
Huss. Wijkander och Cassel instämde:

»I det fall, som i sista stycket afses, skola besvärshandlingarna
genom hofrättens försorg tillställas allmänna åklagaren, vid hvilket
förhållande det honom gifna föreläggande icke lämpligen torde böra
genom anslag inom hofrätten kungöras, helst åklagaren, derest tiden
för föreläggandets fullgörande komme att räknas från dagen när anslaget
skedde, i allmänhet icke utan svårighet torde kunna medhinna
att inom sagda tid till hofrätten inkomma med bevis om delgifningen
och återställa handlingarna. Jag anser derföre att tiden, inom hvilken
åklagaren skall fullgöra ifrågavarande föreläggande, bör beräknas från
den dag, besvärshandlingarna honom tillstäldes.»

206

Kongl. Maf.ts Nåd. Proposition N:o 24.

" §•

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Cassel och Gr ef ber g ansågo
föreskriften rörande tiden för förklarings afgifvande i likhet med motsvarande
stadgande i 6 § skola vinna i tydlighet, om framför orden
»i allmänhet gäller» tillädes »enligt 1 §».

Då det torde vara mindre lämpligt att i vanliga rättegångsmål
part medgifves att genom allmänna posten meddela sig med domstolen,
hemstälde Högsta Domstolen att den i förevarande § intagna
bestämmelse, att förklaring må genom allmänna posten till hofrätten
insändas, måtte utgå.

9 §•

Justitierådet G ref berg anförde:

»Bestämmelserna i första momentet synas hufvudsakligen hafva
följande innehåll: Hofrätten egen att efter ty tjenligast finnes genom
Konungens Befallningshafvande infordra förklaring, oberoende af
hvilken part som klagar eller skall förklara sig. Besvärshandlingarna
skola, då förklaring affordras häktad, allmän åklagare och allenast en
enskild, å fri fot varande part, tillställas en hvar af dem. Om deremot
det finnes flera å fri fot varande enskilda parter, som skola
höras, erhåller en hvar af dem allenast en afskrift af hofrättens kommunikationsresolution
i hvad den honom angår jemte underrättelse,
att besvärshandlingarna under förklaringstiden finnas att tillgå hos
Konungens Befallningshafvande i den ort, der delgifningen skett.
Hofrätten måste, då de enskilda parterna, hvilka böra förklara sig,
bo i olika län, skicka handlingarna först till ett och sedan till annat
län. I hvarje län skola handlingarna hos länsstyrelsen qvarhållas
tills den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländagå^, och upplyses
att part, som skall höras, flyttat från ett till annat län, föranledas
deraf nya åtgärder.

Förfarandet enligt förslaget, då flera å fri fot varande enskilda
parter skola höras, kan, isynnerhet då dessa vistas i olika län, således
föranleda långt dröjsmål med målets afgörande. Afskrift^!} af
hofrättens kommunikationsresolution lemnar ej någon egentlig upplysning
om hvad klaganden yrkar och part, som skall förklara sig,

Kongl. Maj:ts A/åd. Proposition N:o 24.

207

lär väl endast i undantagsfall kunna eller vilja begagna sig af sin
rätt att hos länsstyrelsen taga del af besvärshandiingarna, i följd
hvaraf ett stadgande, om att handlingarna skola der finnas att tillgå,
i de flesta fall saknar afl betydelse.

För afhjelpande af dessa olägenheter torde delgifningen kunna
anordnas så, att en hvar enskild part ansåges af besvären erhållit
del, då honom tillstälts styrkt afskrift af sjelfva besvärsskrift^! och
liofrättens beslut i hvad det honom rörde, genom hvilken anordning
bestämmelsen om att handlingarna skulle finnas att tillgå hos Konungens
Befallningshafvande komme att bortfalla.

Då föreskrift om verkställandet af en eller annan afskrift af besvärsskriften
icke gerna kan medföra afsevärd betänklighet, skulle,
om det nu afgifna förslaget vunne afseende, den fördel vinnas, att, de
enskilde å fri fot varande parterna, som hade att, afgifva förklaring,
blefve i tillfälle att, utan betungande kostnader, bättre förvara sin
rätt, och, i de fall att dessa parter vistades inom olika län, kunde
besvären pröfvas inom väsentligt kortare tid, i ty att Konungens
Befallningshafvande vore i tillfälle, utan att afvakta utgången af den
för förklarings afgifvande föreskrifna tid, att med öfversändande af
delgifningsbevisen eller genast, efter det afskrift af besvären ombesörjts,
återsända besvären till hofrätten.»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Lika med Justitierådet Grefberg anser äfven jag den här föreslagna
anordning beträffande flere å fri fot varande enskilde parters
hörande öfver besvär i mål, deri någon hålles häktad, icke vara tillfredsställande.
Af Justitierådet Grefberg har redan påpekats flere
praktiska olägenheter, som af denna anordning blefve en följd. Ur
principiel synpunkt torde knappast kunna försvaras, att, i händelse
flere parter skola höras i målet, desse ej få med hänsyn till rättigheten
att afgifva förklaring åtnjuta samma förmåner, som komma den
till del, hvilken är ensam förklarande. Och äfven om behofvet af
ifrågavarande måls skyndsamma afgörande kunde anses i någon mån
rättfärdiga en dylik åtskilnad, synes mig dock förslaget i detta hänseende
gå vida längre än som är förenligt med rättssäkerhetens kraf.
Det kan ofta för förstnämnda parter, särskildt i händelse besvären
afse deras dömande till ansvar för gröfre brott, vara af synnerlig
vigt att få taga fullständig och noggrann kännedom om besvären
med underdomstolens protokoll och öfriga bilagor för att dymedelst

208

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

komma i tillfälle att bemöta och söka vederlägga hvad i besvären
andragits samt de nya bevis, som klaganden tilläfventyrs i öfverdomstolen
åberopat. Men det medel, som förslaget i detta afseende
erbjuder, måste, efter min mening, betecknas'' såsom i väsentlig mån
illusoriskt åtminstone när den fattige eller mindre bemedlade skulle
deraf vilja sig begagna. Bristande tillgångar att bekosta en resa till
den, måhända aflägset från partens hemvist belägna residensstaden
och vistelsen derstädes för att taga del af besvärshandlingama och
uppsätta förklaringen, den dermed förenade tidsspillan, den, i händelse
förklarande vore i målet tilltalad, hos personer i sådan ställning
ofta rådande oförmåga af större sjelfverksamhet beträffande ordnandet
af sitt försvar och den naturliga obenägenheten hos en svarande i
brottmål, att, sedan han i någon instans frifunnits, underkasta sig
mera afsevärda uppoffringar i och för afgifvande af svaromål i den
högre instansen; — allt detta skulle tvifvelsutan föranleda, att endast
i sällsynta undantagsfall förklaring komme att afgifvas af de parter,
om hvilka nu är fråga. De betänkligheter, som sålunda förekomma
mot antagande af förslaget i denna del, göra sig naturligtvis med
ännu större styrka gällande, derest, såsom förslaget afser, enahanda
förfaringssätt skulle iakttagas i mål, som hos Konungen fullföljas.

På grund af hvad sålunda yttrats finner jag mig böra afstyrka,
att stadgandena i andra punkten af första stycket upphöjas till lag.»

11 §.

Då det, enligt hvad erfarenheten utvisade, understundom kunde
finnas önskvärdt, att hofrätten egde utväg att från klaganden infordra
skriftligt yttrande i anledning af hvad af förklaranden anförts, hemstälde
Högsta Domstolen, att åt paragrafen måtte gifvas sådan affattning,
att den egde tillämpning jemväl under dylika förhållanden.

Justitierådet Lindbäck yttrade särskildt:

»Då den i förevarande § afsedda inlaga är att betrakta såsom
fortsättning af besvärsskriften, torde i fråga om nämnda inlaga med
dervid möjligen fogade bilagor bestämmelserna rörande delgifning af
sjelfva besvären och afgifvande af förklaring deröfver böra tillämpas.
Men då §:ns affattning lemnar rum för olika meningar i berörda hän -

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

209

seende, torde §:n böra genom intagande af en hänvisning till 6, 7,
8 och 9 §§ eller på annat sätt lämpligen förtydligas.»

12 §.

Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden Fluss och
Lindbäck instämde, yttrade:

»Besvärsförfarandet, sådant det hos oss utvecklats, skiljer sig
väsentligen från vadeförfarandet derigenom att, medan vid vadeförfarandet
part, som vill bevaka sin talan, måste, sjelf eller genom befullmäktigadt
ombud, inställa sig vid öfverdomstolen, är vid besvärsförfarandet
en sådan inställelse icke nödig, utan parterna ega utföra
sin talan genom ingifvande- af skrifter, som, om blott de befinnas
vara egenhändigt underskrift^, till pröfning upptagas* ändå att fullmakt
för ingifvandet ej företes. I fråga om besvärsförfarandet bär
man således, på sätt nya lagberedningen vid afgifvande af 1891 års
förslag anmärkt, hos oss utgått från det antagande, att målets beskaffenhet
ej fordrar eller ens medgifver någon partförhandling inför
öfverrätten. Vid sådant förhållande synas mig de i det remitterade
förslaget förekommande bestämmelser om hållande af muntligt förhör
i besvärsmål böra, såsom stående i strid med hvad som för sj elfva
besvärsförfarandet är väsentligt, ur förslaget utgå. 1 stället torde i
förslaget kunna intagas bestämmelser, som, delvis motsvarande stadgandet
i 12 § af 1891 års förslag till lag angående fullföljd af talan i
brottmål, angifva, att öfverdomstol, der så finnes lämpligt, i besvärsmål
eger att öfver viss angifven omständighet infordra parts yttrande,
vid äfventyr, om part ej ställer sig föreläggandet till efterrättelse, att
sådant ej verkar uppehåll med målets afgörande. Beträffande betydelsen
af ett sådant föreläggande och af underlåtenheten att ställa
sig detsamma till efterrättelse tillåter jag mig hänvisa till hvad af
mig erinrats vid 26 kap. 14 § rättegångsbalken.

Derest emellertid det skulle befinnas vara lämpligt att i besvärsförfarandet
söka inpassa förhörsinstitutet, torde, såvidt brottmålen angår,
vara erforderligt att angifva, huruvida hofrätten eller, der förhöret
hålles vid underrätt, underrätten skall kunna gifva den part, å hvilken
ansvar yrkas, föreläggande att komma tillstädes vid äfventyr af hemt Bih.

till Rikad. Prof. Idol. I Samt. / Af it. 20 Höft. 27

210

Kon tji. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

ning. Sådant synes ej — åtminstone ej med tydlighet — framgå uinu
gällande bestämmelser, hvilka, såsom helt naturligt är, i förevarande
hänseende allenast vända sig mot det fall, att någon tilltalad
uteblifver vid första instans.»

Under hänvisning till de vid 26 kap. 14 § gjorda anmärkningar
hemstälde Justitierådet Lilienberg, att inkallandet af den, som uteblifvit
med förklaring, måtte göras beroende icke blott af möjligheten
att kalla honom, utan äfven deraf, huruvida hofrätten ansåge inkallandet
erforderligt eller ej.

13 §.

I afseende å den i andra punkten upptagna tidsbestämmelse hemstälde
Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Cassel och Grefberg om
införande af samma förtydligande tillägg, som föreslagits beträffande
liknande föreskrifter i 6 och 7 §§.

Justitieråden Huss, Lindbäck och Wijkander åberopade i afseende
å sista punkten hvad Justitierådet Wijkander vid 12 § yttrat.

14 §.

Hvad i denna § stadgades borde enligt Högsta Domstolens tanke
ega tillämpning ej allenast i der afsedda mål, utan äfven i de ärenden,
med hvilka hofrätt såsom första domstol toge befattning.

I öfrigt ansåg Högsta Domstolen sig böra vid denna § erinra, att
samma skal, som föranledt stadgande!! om offentlighet vid underrätt,
syntes med fog kunna åberopas till stöd för en uttrycklig föreskrift, att
då i brottmål, som hofrätt i egenskap af första domstol upptoge, partförhandling
inför hofrätten egde rum, rättegången skulle vara offentlig.
En dylik föreskrift vore desto mera af nöden, som förslaget åsyftade
upphäfvande af det enda nu gällande lagrum, som innefattade en
antydan om offentlighet i nyss angifna mål, nemligen det i 27 kap.
7 § rättegångsbalken upptagna stadgande, att der den, som å Konungens
och Kronans vägnar borde kära i hofrätten, tilltalade någon för
embetes eller annat groft brott, hans inlaga och den anklagades svar
skulle offentligen uppläsas. Den ifrågasatta nya föreskriften syntes

Kongt- Maj:ta Nåd. Proposition N:o 24.

211

emellertid ej ovilkorligen böra införas i nu förevarande § eller öfver
hufvud i rättegångsbalken utan kunde lämpligen erhålla formen af
en fristående författning eller ock sammanföras med de stadganden,
som för närvarande inginge i förordningen om offentlighet vid underdomstolarne
den 22 April 1881.

29 Kap.

4 §•

Justi tierådet Gr ef ber g anförde:

»Det här föreslagna stadgandet lär motsvara 30 kap. 16 § i nu
gällande rättegångsbalk, men förslaget innebär en väsentlig ändring i
nyssnämnda lagrum. För parts straffbarhet foi''dras enligt förslaget
allenast att hoffätts dom mot klara skäl öfverklagas, då deremot
enligt gällande lag jemväl förutsättes att sådan klagan föres emot
bättre vett. Till följd häraf har, med bibehållande af det förut bestämda
bötesbeloppet såsom strängaste straff, föreslagits en strafflatitud
från 100 till 500 daler. Häremot torde ej vara något att
erinra, men det förefaller deremot mindre tillfredsställande, att fullmäktig,
som enligt stadgandet i 30 kap. 16 § af nu gällande rättegångsbalk
skall plikta med fängelse, i förslaget alldeles uteslutits.
15 kapitlet 14 § i nämnda balk — det lagrum, som, derest förslaget
blefve lag, skulle vara tillämpligt å fullmäktig i förevarande fall —
innehåller, att fullmäktig, som mot bättre vett drifvit orättfärdig sak,
skall, jemte det han i följd af brottets beskaffenhet kan förklaras förlustig
rätt att föra andras talan, efter pröfning af domaren bota från
10 till 100 daler eller plikta med fängelse. Häraf skulle följa enligt
förslaget, att fullmäktig, som emot klara skäl för parts talan mot hofrätts
dom, kan straffas allenast, då han gör det mot bättre vett, och
ändå få försona sin förbrytelse med vida mindre bötesbelopp än part,
som icke mot bättre vetande klagar. I gällande lag har fastslagits
en viss solidaritet emellan sakegaren och hans ombud, dock att deri
senare i allmänhet kan straffas strängare, och skäl synes föreligga att
vidhålla den grundsatsen, enär fullmäktig i allmänhet är eller åtminstone
bör vara så qvalificerad, att han, bättre än parten sjelf, kan
bedöma huruvida rättegång bör fullföljas.

212

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

I anledning häraf får jag- hemställa, att för fullmäktig stadgas
enahanda böter som för sakegaren och äfven såsom hittills fängelsestraff.
»

Justitierådet Lindbäck utlät sig:

»Någon rubbning af de ansvarsbestämmelser* till hvilka hänvisning
är gifven i 29 kap. 4 § rättegångsbalken, torde, äfven om de anses
vara i behof af förändring, icke lämpligen böra företagas annorledes
än i sammanhang med en revision af 29 kap. i dess helhet — en
fråga, hvilken nu icke föreligger.»

30 Kap.

1 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck och Petersson förenade
sig om följande yttrande:

»De skäl, som kunna åberopas till stöd för den i 25 kap. 8 §
upptagna bestämmelse, att hänvisning, som af underrätt meddelats
rörande sättet för talans fullföljd i hofrätten, skall lända till ovilkorlig
efterrättelse, föranleda ingalunda dertill, att, såsom nu förevarande §
innebär, af berörda hänvisning jemväl skall bero, i hvilken ordning
målet skall dragas under Konungens pröfning. Ej heller i öfrig! synes
tillräcklig anledning föreligga att, i strid med hvad sakens natur
synes kräfva, tillägga underrättens hänvisning eu dylik verkan. Af
chefen för justitiedepartementet bär i sådant hänseende hufvudsakligen
åberopats, att, i händelse ett mål genom besvär inkommit till hofrätten
och der afgjorts utan att förklaring infordrats, fullföljd genom
revisionssökande ej skulle kunna ifrågakomma, i ty att klagandens
motpart här ej kunde väntas ega kännedom om ändringssökandet och
alltså saknade anledning att hos Konungen inställa sig för bevakande
af sin talan. Denna svårighet torde emellertid kunna undanrödjas
genom upptagande af en föreskrift om skyldighet för part, som under
nyss angifna förhållanden söker revision, att om ändringssökandet
underrätta motparten.

i Med hänsyn till hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, dels att
förevarande § måtte ändras derhän, att frågan huruvida ett från under -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

213

rätt fullföljdt mål skall genom revisionssökande eller genom besvär
dragas under Konungens pröfning, kommer att bero deraf, huruvida
talan i hofrätten enligt de i 25 kap. 1—5 §§ gifna stadganden skolat
fullföljas genom vad eller icke, dels ock att bland- stadgandena om
förfarandet i revisionssaker upptages nyss antydda föreskrift om kungörande
i visst fall af ändringssökandet.»

Derjemte yttrade Justitierådet Lindbäck:

»Med hänsyn till beskaffenheten af de ärenden, hofrätten såsom
förste domstol upptager, torde det vara lämpligt, att, äfven om ett
dylikt ärende någon gång blifvit genom stämning anhängiggjordt,
talan mot hofrättens slutliga utslag jemväl i sådant ärende fullföljes
genom besvär. Om denna åsigt vinner godkännande, skulle deraf
föranledas jemkning i andra stycket af denna §.»

3 §•

\ A ''

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck och Petersson erinrade,
att, derest första paragrafens bestämmelser rörande ordningen för
klagan öfver hofrätts utslag blefve i enlighet med deras hemställan
ändrade, deraf föranleddes en jemkning i sista satsen af förevarande §.

4 §•

Under erinran, att utslag, hvarigenom hofrätt i dit fullföljdt mål
dömt till värjemålsed och på sådan grund beslutit. återförvisning, under
alla förhållanden borde kunna omedelbart öfverklagas, hemstälde Justitieråden
Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg,
att, då de i paragrafens senare stycke förekommande orden
»med undanrödjande af underrätts slutliga utslag» möjligen skulle
kunna gifva anledning till en annan mening, nämnda ord, hvilka för
öfrigt syntes öfverflödiga, måtte uteslutas.

'' * '' '' i '' • • ‘ : • .« i : i *’ ‘ ''!''■''! ...i .t : i ’

6 §•

Justitierådet Petersson erinrade, att i händelse 1 b kap. 3 § underginge
ändring i den riktning Justitierådet föreslagit, det till förekommande

214

Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

af missförstånd borde i förevarande § uttryckligen angifvas, att densamma
afsåge hofrätts utslag i allenast sådan fråga, som jemlikt 16
kap. 3 § blifvit från underrätten fullföljd utan sammanhang med
kufvudsaken.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Då förslagets affattning kunde gifva anledning till den felaktiga
tolkning, att klagan öfver hofrätts utslag vore förbjuden äfven i det
fall, att hofrätten på den grund att förutsättningarne för tillämpning
af 16 kap. 3 § ej vore för handen, vägrat upptaga besvären till pröfning,
och då klagan mot hofrätts beslut, som gillar en framstäf invändning
om domarejäf, äfven borde få fullföljas, hemställes att §:n
måtte få den lydelse, att klagan i allmänhet förbjödes i fall hofrätten
faststält underrättens beslut.»

7 §•

Justitierådet Wijkander yttrade, att derest antagas finge att den
högst betydande ökning i justitiekanslerens embetsgöromål, som utan
tvifvel blefve en följd af stadgandet i första stycket af förevarande §,
icke komme att verka hindrande för justitiekanslerens öfriga embetsverksamhet
— en fråga, hvarpå Justitierådet icke kunde inlåta sig —
mot stadgandet icke syntes vara något att anmärka.

Justitierådet Lilienberg ansåg, att för tydlighetens skull efter första
punkten borde inskjutas orden »der han ej tillika är målsegare», och
fann andra punkten icke nog tydligt uttrycka hvad dermed torde
åsyftas, eller att det vore icke den allmänna åklagaren, utan justitiekansleren
genom en af honom förordnad person, som skulle fullfölja
målet, i fall justitiekansleren ansåg talan höra fullföljas.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Det kan inträffa, att i mål, hvarom här är fråga, allmän åklagare
för talan om ansvar eller skadestånd för gerning, som blifvit mot
åklagaren sjelf i hans egenskap af tjensteman begången. I sådana
fall torde åklagaren böra tillerkännas rätt att, utan förordnande af
justitiekansleren, öfverklaga hofrättens utslag, så vidt det angår sagda
talan.»

Justitierådeu Lilienberg, Huss, Lindbäck, Wijkander och Cassel
ausågo, att senare stycket af denna § borde såsom öfverflödigt ur
förslaget utgå.

KongJ. Måj:ts Nåd. Proposition No 24.

215

B §.

Beträffande uttrycket »eller förordnat om annan dermed jemförlig
åtgärd» åberopade Justitieråden Lilieriberg och Lindbäck hvad Justitieråden
vid 16 kap. 9 § rörande samma uttryck anfört.

Justitierådet Huss yttrade:

»Om, på sätt jag vid 16 kap. 9 § hemstält, det varder tillåtet
att föra särskild talan emot underrätts beslut, hvarigenom framstäldt
yrkande om qvarstad, skingringsförbud eller förordnande om annan
dermed jemförlig åtgärd blifvit af underrätten ogilladt, bör enligt
min mening klagan öfver hofrätts utslag, hvarigenom underrättens
utslag faststälts, ej vara tillåten; och torde bestämmelsen härom böra
intagas i nu förevarande §.»

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och
Grefberg förenade sig om följande yttrande:

»Då enligt förslaget rätt till klagan öfver onödigt uppskof ej
medgifves i fråga om beslut, som hofrätt i första hand meddelat —
vare sig i fullföljdt eller omedelbart anhängiggjordt mål — synes det
mindre följdriktigt,'' att, såsom förevarande § innebär, beslut, hvarigenom
hofrätt, i anledning af der förd klagan öfver förment onödigt
uppskof, faststält det öfverklagade utslaget, skulle kunna hos Konungen
öfverklagas. Med afseende härå och då hittills gängse praxis,
som äfven i sistnämnda fall utesluter klagan, veterligen ej medfört
några olägenheter, synes paragrafens sista punkt böra ändras derhän,
att hofrätts utslag i fråga, som enligt 16 kap. 10 § dragits under
hofrättens pröfning, ej i något fall må öfverklagas.»

9 §•

I fråga om verkställighet af vissa under rättegången meddelade
beslut hänvisade Justitierådet Lilienberg till hvad vid 16 kap, 9 §■

anmärkts, såsom tillämpligt jemväl å hofrätts beslut.

10 §.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och
Grefberg förenade sig om följande yttrande,:

216

Koriql. MajUs Nåd. Proposition N:o 24.

»Då deri i förevarande § gifna hänvisning till 25 kap. 7 § anginge
allenast frågan om talans fullföljd i vissa fall, kunde under densamma
näppeligen inbegripas den i slutet af sistnämnda § upptagna
föreskrift om rätt för part, som ej fullföljt talan i hofrätt, att ändock
i visst fall påkalla pröfning af underrätts beslut. Uppenbarligen borde
emellertid äfven sistnämnda föreskrift ega motsvarande tillämpning i
afseende å hofrätts beslut; och syntes detta böra angifvas antingen
genom ett i sådant syfte infördt tillägg till förevarande § eller genom
förändrad affattning af nyss omförmälda hänvisning.»

I öfrigt bemstälde Justitierådet Lilienberg, huruvida icke någon
förändring af redaktionen erfordrades i följd deraf att ett af hofrätt i
dit instämdt mål meddeladt edgångsutsläg enligt 16 kap. 12 § och
30 kap. 1 § får särskild! öfverklagas, ehuru det, såsom också i 16
kap. 12 § sägs, är ett under rättegången meddeladt beslut.

11 §•

Justitieråden Lilienberg, Huss. Lindbäck och Wijkander erinrade
om hvad Justitieråden vid 25 kap. 8 § i särskilda afseenden anfört.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Då äfven hvad beträffar beslut under rättegången angående
häktad person besvärstiden enligt 23 § skall räknas från delfående!,
torde jemte utslag äfven beslut af ifrågavarande slag böra delgifvas
honom.»

Justitieråden Cassel och Grof ber g erinrade om den vid 15 kap.
7 § gjorda anmärkning.

I afseende å det i paragrafens andra punkt intagna stadgande
om rätt för part, hvars motpart anmält missnöje med hofrätts dom,
att på begäran erhålla bevis om berörda anmälan äfvensom angående
tiden för talans fullföljd, anmärkte Justitieråden Lilienberg, Huss,
Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att, för så vidt förslaget
åsyftade, att beviset skulle utfärdas af hofrätten, sådant skulle leda
till onödig omgång och tidsutdrägt. Afsåges åter, att beviset skulle

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

217

meddelas af någon hofrättens tjensteman, vore stadgandet öfverflödigt
och borde i hvarje fall ej inflyta i allmänna lagen.

Vidare ansågo Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson
och Grefberg föreskriften i §:ns sista punkt böra, såsom närmast
sammanhängande med bestämmelserna i 12 §, öfverflyttas till sistnämnda
§.

Justitierådet Cassel yttrade:

»Senare stycket i förevarande § anser jag böra utgå. Förslagets
mening lärer vara, att vederpart ej skall höras öfver missnöjesanmälan,
och vid sådant förhållande är det föreslagna stadgandet öfverflödigt,
men kan möjligen tolkas så, att vederpart bär höras öfver
dylik anmälan, ehuru sådant ej är nödigt. Anses emellertid stadgandet
böra bibehållas, bör det, såsom sammanhängande med bestämmelserna
i 12 §, till samma § öfverflyttas.»

14 §.

Högsta Domstolen ansåg den hänvisning, som här gåfves till 26
kap. 3 § böra utbytas mot fristående bestämmelser, svarande mot
slutmeningen i förra stycket af nämnda § och föreskriften i samma
§:s senare stycke.

I öfrigt erinrade Justitieråden fluss, Lindbäck, Cassel och Grefberg,
att hvad början af 26 kap. 3 §:ns första stycke innehölle derom,
att bevis rörande vägran att upptaga vadeanmälan skulle med
angifvande af skälen för beslutet tecknas å utslaget, ej gerna kunde
med hänsyn till det i hofrätterna brukliga expeditionssätt, tillämpas i
afseende å missnöjesanmälan, hvarom här vore fråga.

16 §.

På skäl, som framginge af hvad vid 26 kap. 5 § blifvit anfördt,
fann Högsta Domstolen de i första punkten af förevarande § upptagna
orden »sjelf eller genom ombud» böra uteslutas.

Enär det icke kunde tillkomma Nedre Justitierevisionen — som
enligt gällande instruktion utgjorde en allenast af revisionssekreterarne
bestående kollegial myndighet — att mottaga den skriftliga in Bih.

till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd, 20 Höft. 28

218

Kong1. Magt» Nåd. Proposition N:o 24.

laga, som här afsåges, utan sådant måste ankomma på en tjensteman
i den afdelning af Konungens kansli, som uti instruktionen benämndes
Justitierevisionsexpeditionen, hemstälde Justitieråden Lilienberg och
Lindbäck, att uttrycket »Konungens Nedre Justitierevision» måtte utbytas
mot »Justitierevisionsexpeditionen».

Justitierådet Petersson, med hvilken Justitieråden Lilienberg, Huss
och Lindbäck instämde, yttrade:

»Det i förslaget såsom benämning å klagoskriften i revisionssak
använda uttrycket »revisionsansökning» synes mig mindre lämpligt;
enligt min mening vore ordet »revisionsinlaga» — bildad! i analogi
med vadeinlaga — här att föredraga.»

Justitierådet lÅndbäck, med hvilken Justitieråden Lilienberg och
Huss förenade sig, hemstälde i fråga om uttrycket »deri lian framställer
sin talan» på skäl, som af Justitierådet anförts vid 26 kap. 5 §,
att jemväl sagda uttryck måtte här utgå.

Enär det med skäl kunde befaras, att, derest i enlighet med förslaget
de för fullföljd af talan mot hofrätts utslag stadgade prestanda
af ekonomisk natur komme att afskaffas, utan att i sammanhang dermed
verksammare anordningar, än förslaget afsåge, blefve vidtagna
i syfte att motverka ett alltför starkt tillflöde af mål till högsta instansen,
antalet der fullföljda mål skulle ökas i sådan grad, att pröfning
af dessa mål ej kunde inom skälig tid med befintliga arbetskrafter
medhinnas, ansåg Högsta Domstolen nödigt, att, till förebyggande
häraf, toges i öfvervägande, huruvida icke den rättegångsafgift,
som, under benämningen revisionsskilling, enligt förslaget likasom
enligt gällande lag skulle erläggas af part, som ville söka revision,
kunde väsentligen förhöjas; och funno härvid Justitieråden Lindbäck,
Wijkander, Cassel och Gr ef ber g med hänsyn bland annat till
den högst betydande minskning, penningevärdet undergått sedan den
tid, då nämnda afgift bestämdes till sitt nuvarande belopp af 200
daler, en förhöjning till 500 daler icke kunna föranleda några afsevärda
betänkligheter, helst om, såsom förslaget innebure, lättad utväg
bereddes part att på grund af fattigdom vinna befrielse från afgiften;
hvaremot Justitieråden Lilienberg, Huss och Petersson funno sig böra
hemställa om en förhöjning allenast till 400 daler.

Beträffande senare stycket af förevarande § erinrade Högsta Domstolen,
att fattigdomsbevis, som här afsåges, uppenbarligen ej borde,
såsom förslagets ordalydelse innebure, kunna med laga verkan in -

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

219

gifvas efter den timme å inställelsedagen, som enligt första stycket
gälde såsom fatalietid för sjelfva inställelsen.

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitierådet Wijkander instämde,
anförde:

»Det intyg om medellöshet, som i andra stycket af denna § afses,
får enligt förslaget icke meddelas med mindre en sådan särskild
undersökning, som der omförmäles, förut egt rum. Äfven om den
sökande är fattighjon, i konkurs eller eljest, enligt hvad för den intygsgifvande
myndigheten med visshet är känd!, saknar alla tillgångar,
fåf ej ett dylikt intyg meddelas utan att eu undersökning af
sökandens förmögenhetsförhållanden förut egt rum antingen genom
sökandens försorg eller i hvarje fall på hans bekostnad. Att en dylik
undersökning i många, kanske de flesta fall för den sökande
måste medföra afsevärda kostnader lärer ej kunna undvikas, och dessa
kostnader komma, vid dét förhållande att sökanden får antagas vara
obemedlad, uppenbarligen att för honom blifva synnerligen kännbara.

De sålunda föreslagna bestämmelserna synas mig icke tillfredsställande.
Enligt förslaget får intyg, hvarom nu är fråga, meddelas
allenast af vissa, till antalet mycket få myndigheter och tjensteman.
Då emellertid dessa n^ndigheter och tjenstemän vid intygs meddelande
uppenbarligen handla å tjenstens vägnar och sålunda under tjenstemannaansvar,
vill det synas som borde det icke vara med någon
olägenhet förenad! att åt myndighetens eller tjenstemannens eget bepröfvande
öfverlåta att afgöra, huruvida någon undersökning af sökandens
förmögenhetsförhållanden må erfordras eller ej, innan intyg kan
meddelas. I hufvudsakligen sådan riktning var nya lagberedningens
år 1891 afgifna förslag affattadt, och emot förslaget i denna del lärer
erinran icke hafva förekommit i de öfver förslaget afgifna yttranden.

Det synes mig derför som borde allt hvad förslaget innehåller
om undersökning af nu ifrågavarande art ur detsamma uteslutas och
förslaget härutinnan alltså komma att innehålla allenast, att sökanden
skall med intyg af i förslaget angifven myndighet eller tjensteman
styrka, att han icke eger tillgång till gäldande af revisionsskillingen
eller efter dess utgifvande skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Skalle emellertid ett dylikt stadgande anses möta betänkligheter,
hemställer jag, att förslaget i förevarande hänseende måtte åtminstone
så till vida ändras, att orden ''och eljest kändt är’ utbytas mot orden
''eller för int.ygsgifvaren eljest kändt är’ eller något annat lämpligt

220

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

uttryck, som medgifver att undersökning kan undvikas i alla de fall,
der sökandens medellöshet är utan sådan undersökning för intygsgifvaren
med visshet känd.»

Justitierådet Petersson yttrade.

»Att sådant bevis om oförmåga att nedsätta revisionsskilling, som
i senare stycket af denna § afses, skulle, såsom enligt förslaget blefve
fallet, kunna grundas å en af parten sjelf föranstaltad undersökning,
synes mig mindre lämpligt såväl ur allmän synpunkt: enär erforderlig
garanti för undersökningens tillförlitlighet svårligen står att vinna annorlunda
än derigenom, att undersökningen förrättas af person, som
den betygsgifvande myndigheten dertill särskild! förordnat, som ock
för parten sjelf: enär eu af honom enskildt föranstaltad undersökning
sedermera vid granskning af den betygsgifvande myndigheten lätteligen
kan befinnas otillfredsställande, i hvilket fall parten har att draga
ny kostnad för undersökning genom myndighetens försorg och, om
tiden är knapp, äfventyrar att förlora sin talan derför, att fattigdomsbeviset
ej kan inom bestämd tid erhållas. Jag hemställer alltså, att
förslaget ändras derhän, att, då undersökning om parts oförmåga att
nedsätta revisionsskilling skall ega rum, densamma alltid må verkställas
af person, som den betygsgifvande myndigheten dertill förordnat.
»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitieråden Lilienberg och
Puss förenade sig, anförde:

»Hvad angår stadgandena om rättighet att för fattigdom njuta befrielse
från revisionsskillings erläggande anser jag, lika med Justitierådet
Petersson, att undersökning, hvarom här är fråga, alltid bör
verkställas af person, som dertill förordnats af den intygsgifvande
myndigheten; men då understundom sökandens fattigdom kan vara af
myndigheten med visshet så känd, att någon undersökning ej är af
nöden, anser jag, lika med Justitierådet Cassel, att förslaget bör
ändras i sådan riktning, att undersökning må kunna i ofvan antydda
händelse undvikas.»

18 §.

Under hänvisning till de anmärkningar, som framstälts vid 4 och
15 §§ i 26 kap., hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck,
Cassel och Grefberg, att äfven i nu förevarande § uttrycket »ersättning
för inställelsen» måtte utbytas mot »ersättning för sin kostnad».

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

221

19 §•

Justitierådet Grof berg anförde:

»Om såsom anmärkts under 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § part i
allmänhet skulle ega skyldighet att utan föreläggande i hofrätt förete
fullständiga handlingar, kan det följdriktigt ifrågasättas, att enahanda
skyldighet jemväl skall åligga part, som fullföljer talan hos Konungen.
Emot ett dylikt stadgande har jag ej annat att erinra, än att det
föreslagna stadgandet i 192 § utsökningslagen i fråga om skyldighet
att vid besvär foga fullständiga handlingar torde utan betänklighet
äfven här kunna vinna tillämpning. Bortser man från den principiella
synpunkten, föreligga emellertid ej här samma skäl lör ändring af
förslaget, som då fråga är om fullföljd af talan till hofrätt, enär det
jemförelsevis sällan inträffar att till högsta instansen ingifvas ofullständiga-
protokoll, hvilket, har sin orsak deri, att parten har rymligare
tid för anskaffande af handlingar äfvensom att hofrätt för närvarande,
i öfverensstämmelse med hvad i 15 § af 30 kapitlet föreslås, till
Konungen insänder hos hofrätten befintliga handlingar och. således
bland dem äfven protokoll, som, i hofrätten förvarade, dit ingifvits
från den missnöjdes motpart.»

Justitierådet Lilienberg hänvisade till hvad han yttrat ! vid 26
kap. 7 § och 27 kap. 4 §.

20, 21 §§.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och
Grefberg erinrade att, derest 8 och 9 §§ i 26 kap. blefve i enlighet
med der gjord hemställan ändrade, deraf föranleddes en formel omarbetning
af nu förevarande §§.

22 §.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Det synes mig vara i hög grad önskligt-, om lagen uttryckligen
angåfve, i hvilka fall revisionsskillingen finge återbekommas. I detta
afseende lemnar förslaget rum för tvekan dels genom bestämmelsen,
att revisionsskillingen skall tillfalla kronan, om ändring icke göres i

222

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hofrättens utslag eller parterna förlikas, och dels genom att i senare
stycket endast angifva de fall, då sökanden kan tänkas i revisionsansökningen
sjelf yrka sådant återfående. Äfven i vissa andra fall än
dessa och det i första stycket upptagna, att hofrättens utslag ändras,
torde revisionsskillingen böra återlemnas; och då detta i intet fall
synes mig böra bero af sökandens yrkande, ville jag hemställa, om
icke åt §:n kunde gifvas ungefär en sådan affattning, att om hofrättens
utslag varder ändradt, eller revisionsskilling är ingifven, utan
att missnöje rätteligen anmälts, eller ock i mål, som bort genom
besvär fullföljas eller deri klagan ej må föras, förordnar Konungen,
att sökanden eger återbekomma revisionsskillingen, att om flera parter,
som ega gemensam talan, ingifvit mera än en revisionsskilling, de äro
berättigade att återbekomma hvad för mycket erlagts, samt att, om
intet af sagda fall är för handen, revisionsskillingen skall tillfalla
kronan. Särskild! i det fall att revisionsskilling ingifvits i ett mål,
som rätteligen bort genom besvär fullföljas, skulle det, med afseende
å 11 §:ns stadgande, att hvad hofrätten föreskrift skulle i fråga om
sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse, vara ganska ovisst,
om revisionsskillingen kunde återlemnas, såvida icke uttryckligt stadgande
derom i lagen meddelades.»

Justitierådet Gr ef ber g anförde:

»I fråga om parts rätt att återfå revisionsskilling utan hänsyn till
huruvida hofrätts utslag ändrats eller förlikning egt ruin, hvarom
andra momentet af denna paragraf handlar, torde kunna anmärkas
dels att tiden för framställande af yrkande härom borde endast så
begränsas, att det skall ske före målets afgörande, och dels, att möjligen
tvetydighet kan uppstå om de fall, då sådan rätt föreligger.
Af förslagets lydelse torde framgå, att dylik rätt förefinnes, då part
erhållit hänvisning att fullfölja talan genom revisionsansökning, men
klagan bort föras genom besvär, eller flera parter, som hvar för sig
erlagt revisionsskilling, egt rätt att gemensamt erlägga afgiften, eller
afgiften erlagts af part, som enligt lagens uttryckliga föreskrift är
derifrån befriad; men förslaget torde äfven kunna gifvas den tydning,
att part, som anser, att han på grund af fattigdom bort befrias från
afgiften, eger söka återfå densamma. Då emellertid meningen icke
kan vara att i sistnämnda afseende få hos Konungen förebringa utredning,
torde nu ifrågavarande moment böra affattas så, att en dylik
dikning förebygges.»

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 24.

223

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitierådet Petersson instämde,
yttrade:

»Att det yrkande om återfående af erlagd revisionsskilling, hvarom
i andra stycket af förevarande § förmäles, måste, för att komma under
pröfning, framställas i sjelfva revisionsansökningen, torde icke vara
nödvändigt, utan bör dylikt yrkande få framställas när som helst innan
målet företages till afgörande.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss förenade
sig, yttrade:

»Lika med Justitieråden Petersson, Cassel och Grefberg anser
jag det böra medgifvas part att när som helst innan målet företages
till afgörande framställa yrkande om återfående af erlagd revisionsskilling;
och torde andra stycket böra gifvas en affattning, som tydligare
än den föreslagna angåfve, att berörda yrkande för att komma
under pröfning måste väckas i den ordning, som här stadgas.»

23 §.

Justitierådet Cassel, med hvilken Justitieråden Lilienberg, Huss,
Lindbäck, Wijkander och Petersson instämde, yttrade:

»Då i senare stycket af 11 § i förevarande kap. förutsättes, att
hofrättens utslag i mål, deri någon hålles häktad, kan antingen för
den häktade muntligen afsägas eller ock honom på annat sätt delgifvas,
men besvärstjden för den häktade i det fall, att utslaget blifvit
för honom muntligen afsagd!, uppenbarligen bör räknas från den dag
sådant skett och icke från den dag delgifning i detta ords vanliga
bemärkelse sedermera möjligen egt rum, hemställes om den ändring
i andra stycket af förevarande §, som häraf påkallas.»

27 §.

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck, Cassel och Grefberg hemstälde,
att till förtydligande af det i §:ns förra stycke upptagna
stadgande, framför slutorden »åligger hofrätten» måtte införas orden
»efter ty i 26 § sägs».

Justitierådet Grefberg åberopade hvad Justitierådet anfört under
19 § af detta kapitel såsom äfven vid 27 § tillämpligt.

224 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

28 §.

Justitierådet Petersson, med hvilken Justitierådet Lilienberg instämde,
anförde:

»Enligt stadgandet i denna § skall vid kommunikation af besvär
i högsta instans den från hofrätten inkomna akten i målet styckas,
så att eu del deraf jemte besvären utlemnas till klaganden för delgifning
med motparten medan återstoden qvarstannar i Nedre revisionen
i afbidan på målets vidare fullföljd. De handlingar, till hvilka förklaranden
på detta sätt erhåller tillgång, komma i de flesta fall icke
att lemna honom erforderlig ledning för uppsättande af förklaringen,
i synnerhet om han härför behöfver anlita biträde, utan varder han i
väsentliga stycken hänvisad till sitt minne af hvad öfriga i mellaninstansen
företedda handlingar kunna innehålla. Af bestämmelsen
torde jemväl blifva en följd, att Högsta Domstolen, åtminstone i mål
deri ändring ifrågakommer, vid målets afgörande nödgas företaga en
ingående, tidsödande granskning af kommunikationsåtgärden för att
tillse, det icke vid hofrättsaktens styckning någon af de handlingar,
som bort åtfölja besvären vid dessas utlemnande till delgifning med
motparten, af misstag eller förbiseende kommit att qvarstanna bland
de i Nedre revisionen qvarhållna handlingarna, samt, i händelse så
skulle vara fallet, förordna om ny kommunikation. Med hänsyn till
dessa förhållanden torde det vara af nöden så ordna delgifningen,
att förklaranden erhåller tillfälle att taga del af hofrättsakten i dess helhet.

Emot förslagets bestämmelse att kommurtikation af besvär i
högsta instans skall ske genom klagandens försorg i stället för såsom
nu genom administrativ myndighet synes mig visserligen ur principal
synpunkt intet vara att erinra. Men praktiskt sedt medför denna
anordning, att besvärsakten mera än hittills varder utsatt för faran
att gå förlorad eller skadas. Då någon duplett af denna akt — särskilt
den deri infogade hofrättsakten — icke finnes, och densamma
äfven efter målets afgörande kan behöfvas vid pröfning af möjligen
förekommande nåde- eller resningsansökan, torde i det allmännas intresse
ligga, att åt handlingarna, så långt ske kan, beredes skydd
under kommunikationen; och då i detta hänseende nu gällande ordning
för besvärens delgifning synes mig ega företräde framför den föreslagna,
anser jag mig böra hemställa, att äfven derutinnan må förblifva
vid hvad hittills varit vanligt».

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

225

Justitieråden Huss och Lindbäck instämde i den af Justitierådet
Petersson uttalade mening, att vid delgifning af besvär, som blifvit
hos Konungen anförda, tillfälle bör beredas förklaranden att taga del
af hofrättsakten i dess helhet.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel förenade
sig hemställde, att den föreslagna bestämmelsen ofn att vid delgifning
af besvär, som hos Konungen anförts, den klagande jemväl skulle
tillställa vederparten de i hofrätten af klaganden ingifna handlingar,
öfver hvilka vederparten ej blifvit hörd, måtte erhålla sådant förtydligande,
att klaganden icke kunde, anses hafva åliggande att delgifva
vederparten underrättens protokoll eller öfriga sådana handlingar och
skriftliga bevis, hvilka part enligt den af Justitieråden föreslagna lydelsen
af 27 kap. 6 § ej vore skyldig att tillställa vederparten.

•••tv! .b in tvj-ä!It; nm.J ovmi: gi* •• uVwjiwiv-J ''

:iir ->■"< . 29 §. r i

, yy (Vhi t .■ ? "r -lo --c. .. ^ ■,

Högsta Domstolen hemstälde, att ordet »ingifva» i första stycket
utbyttes i mot ordet »insända»;''

Justitierådet Lindbäck anmärkte beträffande sista punkten, att
hofrättens tillkännagifvande torde böra omfatta jemväl den påföljd,
somo enligt27 kap. 13 § inträder, derest part ej inom stadgad tid
äfgifver påminnelser. .mb>.

• \ v< . i v( i > i • £tbi:v ■ jji )<, /;v *. * rfav,null ; *: i i • ’ • :• r

30 §.

<•*>) »■ i '' • •• * * / • • i * i #. ''''?rr

Justitieråden J3mss, Lindbäck och Wijkander erinrade om de
anmärkningar, som af Justitieråden framstälts vid 26 kap. 14 § bch
27 kap. 12 och 13 §§.

Justitieråden Lilienberg, Petersson och Grefberg erinrade om
hvad Justitieråden vid 26 kap. 14 § anmärkt i fråga om förhör med
uteblifven svarande såsom tillämpligt jemväl å den i sista punkten af
förevarande § meddelade bestämmelse.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

226

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Slutligen anmärkte Högsta Domstolen vid 30 kap., att förslaget
icke upptoge några bestämmelser, svarande mot de enligt kapitlets
15 § för närvarande gällande föreskrifter om stadfästelse af förlikning
i mål, som droges under Konungens pröfning; och hemstälde Högsta
Domstolen, som fann bestämmelser i detta ämne vara af nöden, att
dylika måtte införas antingen i förevarande kap. eller bland de i 20
kap. gifna stadganden om förlikning.

31 Kap.

2, 3 §§.

Högsta Domstolen ansåg sig icke kunna tillstyrka, att de föråldrade
och i vissa hänseenden ur bruk komna bestämmelserna i 2 och
3 §§ af 31 kap. rättegångsbalken blefve, på sätt förslaget afsåge, i
hufvudsakligen oförändrad affattning upptagna i den föreslagna nya
lagen. De i förslaget ifrågasatta förändringarna i berörda lagrum
hade tillkommit hufvudsakligen af formella skäl och inskränkte sig
dertill, att hvad lagrummen för närvarande innehölle om skyldighet
för den sökande att ställa borgen för kostnad och skada samt att
fullgöra dom uteslutits. Hvad förslaget sålunda åsyftade syntes emellertid
med lika verkan kunna vinnas genom ett stadgande derom, att
hvad ifrågavarande båda lagrum innehölle i nyssberörda hänseenden
skulle vid den nya lagens trädande i kraft upphöra att gälla. Högsta
Domstolen hemstälde derför, att nu ifrågavarande båda paragrafer
måtte ur förslaget uteslutas, i hvilket fall jemväl lagförslagets ingress
borde undergå motsvarande jemkning, men att deremot i den föreslagna
promulgationslagen måtte upptagas en bestämmelse i ofvan
anfördt syfte.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

227

2:o) Förslag till lag om hvad iakttagas skall i afseende & införande af
lagen angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Justitierådet Grefberg, med hvilken Justitierådet Cassel instämde,
anförde:

»I denna paragraf uppställes såsom hufvudregel, att mål, som vid
den tid lagen träder i kraft redan äro anhängiga vid domstol, skola
behandlas enligt nu gällande lag. Denna regel skall dock icke tilllämpas
i fråga om fullföljd af talan emot utslag och beslut i dessa
mål, då de meddelats efter det nya Tagen trädt i kraft, utan de nya
bestämmelserna skola gälla. Nya lagen skall således tillämpas i fråga
om rättsmedel och tid samt hvad i öfrigt bör iakttagas vid fullföljd
af talan. Angående detta stadgande torde kunna anmärkas, att de
nya bestämmelserna borde tillämpas äfven i fråga om underställning.

I afseende å den grupp af utslag och beslut, å hvilka nu nämnda
tidsförhållanden inträffa, stadgas tillika det undantag från hufvudregeln,
att den nya lagen skall tillämpas beträffande förfarandet i
högre rätt, då talan fullföljts; således i fråga om skriftvexling, kommunikation,
förhör, underställning och dylikt. Af sistnämnda stadgande
framgår dock icke tydligt huruvida den nya eller äldre lagen
skall i högre rätt gälla, om der yppas jäf emot domstol eller domare
i lägre instans eller i fråga om först i högre rätt framstäld invändning
emot stämning. Då frågor härom rätteligen böra bedömas efter
äldre lag, torde det vara lämpligt att så affatta paragrafen, att deraf
tydligt framgår, att med dylika jäf eller invändningar skall förfaras
enligt sistnämnda lag.»

2 §•

Högsta Domstolen fann det ej vara fullt tydligt, huruvida de i
Kongl. brefven den 18 November 1762 och den 15 April 1774 meddelade
bestämmelser om dagabot för försummelse att i rätt tid insända
handlingar i underställningsmål, vore att hänföra till de tillägg
till 25 kap. rättegångsbalken, hvilka enligt förevarande § skulle anses

228

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

upphäfda. Med afseende härå och då enligt Högsta Domstolens åsigt
dagabot utgjorde en mindre lämplig påföljd för en försummelse, hvilken
såsom den ifrågavarande kunde förekomma under timligen vexlande
omständigheter, hemstälde Högsta Domstolen, att omförmälda
Kongl. bref måtte upptagas bland de författningar, som uttryckligen
förklarades upphäfda.

Vidare ansåg Högsta Domstolen, att i denna § lämpligen borde
intagas det stadgande, hvarom i anmärkningen till 31 kap. rättegångsbalken
gjorts hemställan, och erinrade, att sedan lagen angående
böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål
den 8 November 1889 blifvit ersatt med lagen den 10 Juli 1899 angående
påföljd i vissa fall åt parts uteblifvande i brottmål, sistnämnda
lag borde i 10:de stycket åt förevarande § angifvas såsom delvis
upphäfd.

Högsta Domstolens ledamöter förenade sig derjemte om följande
yttrande:

»Genom det föreslagna upphäfvandet af hvad i förordningen den
6 Oktober 1882 och lagen den 8 November 1889 (numera lagen den
10 Juli 1899) finnes stadgadt om uttagande och om återgång i visst
tall af böter, hvartill någon enligt samma författningar blifvit fäld,
synes den olägenhet kunna uppkomma, att verkställighet af beslut,
hvarigenom part enligt nämnda lagrum fälts till böter, i vissa fall
kan komma att allt för länge anstå. Har nemligen part genom beslut
under rättegången, afkunnadt innan den föreslagna nya lagen
träder i kraft, fälts till dylika böter och har ej beslutet hunnit bringas
till verkställighet före nämnda dag, lärer verkställigheten komma att
anstå, måhända i flere år. Beslutet får nemligen icke bringas till
verkställighet förr än det vunnit laga kraft, hvilket väl icke lärer inträffa
förr än underrättens slutliga utslag i målet vunnit laga kraft
eller, öfverklagadt, blifvit faststäldt.

De olägenheter man velat genom ifrågavarande lagbestämmelser
förekomma, skulle således genom deras upphäfvande i viss mån
återinträda. Det synes derför kunna ifrågasättas, om icke nyssnämnda
lagstadganden borde förklaras vara fortfarande gällande i afseende
å böter, som ådömts genom beslut, meddeladt innan den nya
lagen trädt i kraft.»

229

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

4 §•

Justitierådet Lilienberg hemstälde om uttrycket verldslig domstol
i detta sammanhang vore rätt lämpligt., helst det samma syntes kunna
uttryckas genom att i slutet af §:n tillägga: »eller blifvit af domkapitel
handlagdt».

5 §.

Beträffande den föreslagna lydelsen af 10 § konkurslagen ansågo
Justitieråden Lindbäck och Petersson, att i sammanhang med
föreskriften angående klagan af annan än gäldenären borde, till vinnande
af nödig fullständighet, intagas en erinran, att i afseende å
klagan af gäldenären rättegångsbalkens stadganden skulle lända till
efterrättelse.

10 §.

’ '''' I: i> ■

Med erinran, att i förslaget ej upptagits föreskrifter, svarande
mot dem, som 1807 års förklaring innehölle rörande Konungens befallningshafvandes
skyldighet att. ofördröjligen till vederbörlig myndighet
öfversända besvär eller nådeansökning, som af häktad person
ingifvits till Konungens befallningshafvande, hemstälde Justitieråden
Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, som ansågo
det vara af vigt, att berörda skyldighet vore uttryckligen i
lag fastst,äld, att bestämmelser af ifrågavarande innehåll måtte införas
i sista stycket af förevarande §.

11 §•

I afseende å paragrafens sista stycke anmärkte Justitieråden
Lilienberg, Huss, Lindbäck, Petersson, Cassel och Grefberg, att deraf
ej tydligt framginge, huruvida anmälan om missnöje med hofrätts
dom i mål, som här afsåges, skulle kunna med laga verkan ingifvas
till Konungens befallningshafvande, och hemstälde Justitieråden,
som ansågo giltig anledning ej föreligga att i berörda hänseende meddela
undantag från rättegångsbalkens stadganden, att i förevarande
lagrum måtte bestämdt, angifvas, att sådant ej vore åsyftadt,.

230

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

3:o) Förslag till lag angående ändring i vissa delar af utsöbningslagen.

39 §.

Justitierådet Grcfberg, med hvilken Justitierådet Cassel instämde,
yttrade:

»Enligt förslaget får utmätning verkställas å dom, som ej vunnit
laga kraft, men den tappande kan undvika utmätning å sådan dom,
vare sig den meddelats af underrätt eller hofrätt, genom nedsättning
af penningar, svarande mot det utdömda, hos Konungens befallningshafvande
i det län, der den tappande har sitt hemvist, och i fråga
om underrätts dom jemväl genom att ställa pant eller borgen för
hvad utdömdt blifvit och för den skada, som genom uppehållet kan
vållas. Den vinnande kan emellertid intill dess honom veterligen
sådana åtgärder vidtagits när som helst lemna domen till verkställighet,
och det kan derför inträffa, att åtgärd, som hindrar utmätning, ehuru
den vidtagits innan utmätning påkallats eller under tiden emellan
domens aflemnande till exekutor och sjelfva förrättningen, dock
först dervid blifver bekant. Af dessa förhållanden lärer följa, att
tappande part, som vill undvika utmätning eller åtgärder för dess
vidtagande, skall hos vederparten, derest det ej är denne eljest
kunnigt, styrka, att den tappande fullgjort hvad som är nödigt för
att förebygga utmätning, och att kostnaden för en i laga ordning
sökt utmätning, som af nu berörda orsaker inställes, under förutsättning
att domen ej ändras, icke i vidare mån drabbar utmätningssökanden,
än att han kan nödgas förskjuta densamma; men om så är
förhållandet, bör den tappande ega rätt att nedsätta hvad honom
ådömts utgifva hos den Konungens befallningshafvande, som han för
sig finner vara lämpligast, en rättighet, som äfven bör följa deraf,
att det kan hända, att den tappande icke har hemvist inom riket, i
hvilken händelse han eljest skulle vara rättslös.

I anledning häraf får jag hemställa, att i paragrafens andra punkt
orden ’i det län der han har sitt hemvist’ måtte utgå och att följaktligen
äfven den i andra stycket upptagna bestämmelsen om viss
tid för utöfvande af lyftningsrätten uteslutes och frågan om det nedsatta
beloppets insättande i bankinrättning göres beroende af att den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,24.

231

vinnande derom framställer yrkande eller, öfver sådant yrkande hörd,
icke inom af Konungens befallningshafvande föreskrifven tid begagnar
sig af lyftningsrätten.»

Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Petersson erinrade, att,
derest, såsom förslaget innebure, en tappande part skulle kunna genom
företeende af bevis om nedsättning af honom till utgifvande ådömdt
belopp förhindra utmätning, skyldig hänsyn till den vinnande parten
syntes kräfva, att kostnaden för en utmätningsförrättning, som af
dylik anledning ej lände till åsyftadt. resultat, i allmänhet komme att
drabba den tappande; och hemstälde Justitieråden förty, att i 164 §
utsökningslagen måtte införas ett tillägg i syfte att, då vid utmätningsförrättning
upplystes, att nedsättning egt rum, och utmätning
förty ej kunde ske, förrättningskostnaden ändock skulle uttagas hos
den tappande parten, så framt denne ej bevisligen inom viss tid före
förrättningen underrättat motparten om nedsättningen.

Då tillräcklig anledning ej syntes föreligga att, med afvikelse
från motsvarande bestämmelser i gällande lag, uppställa den grundsats,
att nedsättning af utdömdt belopp i hvarje fall skulle ega rum
hos en viss befallningshafvande, helst som en dylik grundsats ej
sällan kunde föranleda olägenheter för parter, som hade sina hufvudsakliga
affärsförbindelser annorstädes än i det län, der nedsättningen
skulle ske, hemstälde Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Petersson,
att i paragrafens andra punkt orden »der han har sitt hemvist»
måtte utgå, hvaraf åter blefve en följd, att den i andra stycket upptagna
bestämmelse om viss tid för utöfvande af den vinnande partens
lyftningsrätt uteslötes, och frågan om det nedsatta beloppets insättande
i bankinrättning gjordes beroende af att bemälde part derom
framstälde yrkande eller, öfver sådant yrkande hörd, icke inom honom
förelagd tid begagnade lyftningsrätten.

För den händelse emellertid grundsatsen om nedsättningens verkställande
hos en viss befallningshafvande ansåges böra bibehållas,
erinrade Justitieråden, att bestämmelser tarfvades om, huru förfaras
skulle i det af förslaget ej berörda fall, att den tappande parten icke
hade hemvist inom riket.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss instämde,
yttrade:

»På de af Justitieråden Lilienberg, Wijkander och Petersson anförda
skäl hemställer jag, att i 164 § utsökningslagen måtte införas

232

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

en bestämmelse i syfte att, då vid utmätningsförrätfning upplyses, att
nedsättning egt rum, och utmätning förty icke kan ske, förrättningskostnaden
ändock skall uttagas hos den tappande parten, så framt
denne ej vid förrättningen styrker, att han inom så god tid före densamma
tillstält motparten bestyrkt afskrift af nedsättningsbeviset, att
denne kunnat derom underrätta utmätningsmannen innan han begifvit
sig till förrättningsstället.

I öfrigt är jag ense med Justitieräden Lilienberg, Wijkander
och Petersson.

I ändamål af redaktionens förtydligande torde i det stycke, som
handlar om huru utmätning å hofrätts dom må kunna förebyggas,
emellan orden ’der’ och ''nedsättning’ böra införas orden ’den tappande
styrker att’.»

-■ :■ ''i •.-• • - ■ : ■'' : vM.r . ij-p.;. .'')■*?■

171 §.

Beslut, hvarigenom öfverexekutor föreläde part att inom viss tid
ingifva felande protokoll, borde enligt Högsta Domstolens tanke likasom
motsvarande beslut i rättegångsmål innefatta underrättelse om
den påföljd, som komme att inträda, der föreläggandet ej fullgjordes.

179 §. i

Med erinran om den vid 27 kap. 1 § rättegångsbalken framstälda
anmärkning hemstälde Justitieråden Lilienberg, Huss, Lindbäck Petersson,
Cassel och Grefberg, att besvärstiden för Gotland måtte
äfven i här afsedda fall sättas till 30 dagar.

185, 186* 187 §§.

Justitieråden Lilienberg, Huss, Petersson, Cassel och Grefberg
erinrade, att, derest 27 kap. 6, 7 och 11 §§ rättegångsbalken blefve
i enlighet med Justitierådens hemställan ändrade, motsvarande ändringar
borde vidtagas i nu förevarande §§.

I afseende å 185 § anmärkte Justitieråden Lilienberg, Cassel
och Grefberg ytterligare, att den i paragrafens tredje stycke före -

Kong!. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

233

kommande hänvisning till 181 § lämpligen kunde utbytas mot uttrycklig
föreskrift, att här afsedda kungörelse i allmänna tidningarna
skulle införas tre gånger minst 14 dagar mellan hvarje gång.

Justitierådet Wijkander erinrade om hvad af Justitierådet vid
27 kap. 6 § rättegångsbalken anförts samt hvad vid 11 § anmärkts,
och Justitierådet Lindbäck åberopade de af honom vid 27 kap. 6 och
11 §§ framstälda eller biträdda anmärkningar i den mån de här egde
tillämplighet.

Vidare yttrade Justitierådet Wijkander, med hvilken Justitieråden
Huss och Lindbäck instämde:

»I öfverensstämmelse med hvad vid 27 kap. 7 § rättegångsbalken
hemstälts, syntes jemväl det i förevarande § föreslagna stadgande,
att förklaring må med allmänna posten till hofrätten insändas, böra
utgå. Särskildt medförde, i fråga om de utsökningsmål, hvari talan
mot hofrätts utslag kunde hos Konungen fullföljas, ett sådant stadgande
en ganska tvifvelaktig fördel för förklaranden, enär, derest han
i stället för att i hofrätten anlita kommissionär, insände sin förklaring
med posten, det i regeln skulle inträffa, att han finge kännedom om
hofrättens utslag först efter det tiden för fullföljd af talan deremot
vore ute.

Ett stadgande, sådant som det nu omförmälda, syntes för öfrigt,
för att kunna blifva af praktisk betydelse, förutsätta att den tjensteman,
som vore satt att i hofrätt mottaga inkommande handlingar,
Unge sig, i den för hofrätterna utfärdade instruktion, ålagd enahanda
förpligtelse, som i nådiga kungörelsen om skyldighet för vederbörande
tjensteman att till part öfversända diariebevis den 12 Juni 1885 funnes
föreskrifven.

Härförutom torde böra erinras att i nu gällande förordningar om
rätt för parter att till statsdepartement och förvaltande myndigheter
insända handlingar föreskrifves, att desamma skola insändas i betaldt
bref med allmänna posten.»

Slutligen yttrade Justitierådet Lindbäck, att med hänsyn till den
förändrade lydelse, 187 § skulle enligt förslaget erhålla, lämpligen
torde till 188 § höra fogas ett så lydande tillägg »eller den inlaga,
hvarom i 187 § förmäles».

Bill. till Likså. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 20 Haft.

234

Konf/I. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

192 §.

Justitieråden LAlienberg, fluss, Lindhäck, Petersson, Cassel och
Grefberg åberopade hvad Justitieråden vid 30 kap. 28 § rättegångsbalken
anmärkt.

4:o) Förslag till lag om verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit

laga kraft.

Då flere lagar, särskild! utsökningslagen, innehölle bestämmelser
om verkställighet af beslut, som ej vunnit laga kraft, ansågo Justitieråden
LUienberg, Huss obh Lindbäck önskvärdt, att nu förevarande
lag erhölle eu rubrik, som närmare än den föreslagna angåfve de
ämnen, hvilka i lagen behandlades.

Justitierådet, Grefberg, med hvilken Justitierådet Petersson instämde,
yttrade:

»Då den rätt, som enligt förslaget skulle tillkomma den sakfälde
att, för undvikande eller återgång af utmätning, nedsätta honom ådömda
böter och viten hos Konungens befallningshafvande, icke synes för
den sakfälde innebära någon egentlig förmån, i ty att insättning af
medlen i bankinrättning icke torde böra ifrågasättas, samt utmätning
af penningar för den sakfälde således medför enahanda verkan som
nedsättning häraf, men af rätt till dylik nedsättning kan uppkomma
den olägenhet, att åtgärder för verkställighet ej sällan komme att
vidtagas utan att hafva åsyftad verkan, torde ifrågavarande bestämmelser
kunna uteslutas.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken Justitierådet Huss förenade
sig, anförde:

»Föreskriften, att den sakfälde, derest han ville undvika utmätning,
borde nedsätta honom ådömda böter eller vite hos Konungens
befallningshafvande, skulle medföra den olägenhet, att vederbörande
utmätningsman, i saknad af kännedom derom, att dylik nedsättning
egt rum, icke sällan finge ändamålslöst inställa sig hos sakfälde personer
i syfte att verkställa utmätning, hvarigenom kostnader och besvär
förorsakades utan motsvarande nytta. Denna olägenhet torde kunna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

235

hufvudsakligen undvikas, om i stället stadgades, att nedsättning af böter
och viten skall, för att medföra den verkan, som här afses, ske hos
utmätningsmannen i den ort, der den sakfälde har sitt hemvist. Blott
för det undantagsfall, att han ingenstädes eger stadigt hemvist, borde
medgifvas honom rättighet att göra nedsättningen hos Konungens
befallningshafvande.

I afseende å den i förslagets näst sista stycke intagna hänvisning
till gällande specialbestämmelser om verkställighet af utslag i polismål
anmärkte Högsta Domstolen, att till förebyggande af den missuppfattning,
att berörda bestämmelser, endast så vidt de anginge hofrätts
utslag, skulle ega fortfarande giltighet, ordet »hofr ätts» måtte
uteslutas.

5:o) Förslag till lag angående beräknande af fatalietid i visst fall.

Under erinran, att den bestämmelse, som här föresloges, uppenbarligen
borde ega tillämpning icke allenast i mål utan äfven i ärende,
som vid domstol förekomme, hemstälde Högsta Domstolen, att sådant
måtte i förslaget angifvas.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

236

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-llegenten
i statsrådet å Stockholms slott den 31 December
1900,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: W ikblad,

Annerstedt,

herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Dyrssen,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Justitieråden: Petersson,

Billing.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Annerstedt anmälde i
underdånighet Högsta Domstolens utlåtande öfver de genom Kongl. Maj:ts
beslut den 30 September 1898 till Högsta Domstolen remitterade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2) lag. om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen angående
ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

3) lag angående ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4) lag angående verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit
laga kraft; samt

5) lag angående beräknande af fatalietid i visst fall.

237

Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 24.

Efter att hafva redogjort för innehållet i berörda lagförslag samt
Högsta Domstolens öfver desamma afgifna utlåtande anförde departementschefen
:

»Med anledning af de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar
hafva de remitterade förslagen blifvit öfversedda och ändrade, dervid
de anmärkningar, om hvilka ett flertal af Högsta Domstolens ledamöter
enat sig, i allmänhet blifvit iakttagna, Under åberopande af de
inom Högsta Domstolen för dessa ändringar anförda grunder, anser jag
mig nu hufvudsakligen böra angifva skälen dertill, att några särskilda anmärkningar,
som inom Högsta Domstolen framställa, synts icke böra föranleda
ändring i förslagen.

De bestämmelser lagen innehåller i fråga om domstols behörighet
äro enligt gällande rätt oeftergifliga och skola alltså, oberoende deraf,
huruvida invändning från parts sida göres eller icke, af domstolen beaktas.

I motsats härtill innebära de föreslagna nya bestämmelserna i 10 kap.
rättegångsbalken, att domstolen allenast i vissa, uttryckligen angifna fall
skall sjelfmant visa från sig mål, som enligt föreskrift i lag tillhör
annan domstol. Der något af dessa fall föreligger, tillkommer det emellertid
enligt förslaget icke allenast den underrätt, der målet anhängiggjorts,
att tillse det behörighetsreglerna varda iakttagna, utan i händelse sådant
blifvit af underrätt försummadt, skall, oberoende af anmärkning, felet
rättas i högre instans, der målet fullföljes. Härifrån göres likväl i 29 §
af det remitterade förslaget — motsvarande 30 § i den reviderade texten
— ett väsentligt undantag. Med afseende å brottmål, i hvilka enligt sista
inom. i nästföregående paragraf underrätten städse hav att iakttaga upprätthållandet
af lagens behörighetsregler, gifves nämligen en föreskrift,
som i regel utesluter, att högre rätt ex officio inlåter sig på frågan om
underrättens behörighet. Ett flertal ledamöter i Högsta Domstolen har
afstyrkt upptagande af en dylik föreskrift; och har till stöd härför anförts,
hurusom enligt förslaget kunde inträffa, att, oaktadt vid handläggningen
af ett mål hos öfverdomstol visat sig, att erforderlig utredning icke kunde
vinnas, med mindre målet förvisades till behörig underdomstol, öfverdomstolen
dock skulle vara nödgad att afdöma målet i befintligt skick.

Med anledning häraf anser jag mig böra, under framhållande af
att förslaget i förevarande hänseende öfverensstämmer med såväl lagkomité!^
och äldre lagberedningens förslag som ock nya lagberedningens
år 1893 afgifna förslag angående vissa invändningar i rättegång, erinra
derom, att i sådana fall, der undersökning af lokala förhållanden är af
nöden, det svårligen låter tänka sig, att underrätten skulle kunna förbise,
att målet ej tillhör dess upptagande. Den betänklighet, som yppats

238

Kongl. Majtts Nåd. Preposition Nio 24.

mot det föreslagna stadgandet, synes alltså, på sätt jemväl blifvit inom
Högsta Domstolen framhållet, näppeligen ega någon afsevärd praktisk
betydelse. Deremot är det uppenbarligen af ej ringa vigt, att i brottmål,
framför allt sådana som angå häktad, så vidt möjligt förebyg^es
att underdomstolens åtgärder varda på formella grunder undanröjda; och
att Uteslutandet af det nu ifrågavarande stadgandet skulle nödvändiggöra
kassation i åtskilliga fall, der tvingande skäl dertill eljest ej förelåge, synes
ovedersägligt. Härtill kommer, att om, såsom Högsta Domstolens fleste
ledamöter i annat sammanhang förordat och det reviderade förslaget jemväl
åsyftar, invändning om underrättens behörighet kommer att jemväl i
brottmål blifva processhindrande i den mening, att invändningen må
genom särskilda besvär fullföljas i hofrätten och dennas yttrande måste
afvakta* innan målet af underrätten afgöres, en dylik anordning skulle
vara temligen förfelad, om ej åt hofrftttens utslag gåfves definitivt bindande
kraft, så att behörighetsfrågan under ingå förhållanden kunde i
högsta instansen upptagas. Pa grund af det sålunda anförda har förevarande
paragraf ansetts böra bibehållas, dock med någon jemkning i

1 följd af erinringar, som vid granskningen af de föreslagna
bestämmelserna, i 16 kap. rättegångsbalken blifvit inom Högsta Domstolen
framstapla, hafva stadgandena om s. k. processhindrande invändningar
omarbetats i enlighet med hemställan af flertalet ledamöter; hvarjemte de
föreskrifter 16 kap. 6 § rättegångsbalken i sin nu gällande lydelse innehåller,
om meddelande af uppskof på parts derom framstälda begäran
blifvit upptagna i 14 kap. 8 § samma balk. Vidare har, till åvägabringande
af öfverensstämmelse mellan 5 § i 16 kap. af det remitterade förslaget
samt de efter förslagets utarbetande tillkomna stadgandena i 11
kap. 32 § rättegångsbalken, sistnämnda lagrum ansetts böra erhålla en
i viss man ändrad lydelse.

Hvad af Högsta Domstolens fleste ledamöter blifvit vid granskningen
af 16 kap. 9 § hemst,äldt i fråga om verkställighet å vissa under rättegången
meddelade beslut har, på sätt i annat sammanhang skall beröras,
blifvit i hufvudsak iakttaget.

1 fråga om det föreslagna af skaffandet af de för närvarande brukliga
skriftliga berättelserna i vademål hafva, tre ledamöter i Högsta Domstolen,
anfört att, om berättelserna bortfölle, stadgande i stället borde
meddelas derom, att förslag till rubrik å domen i målet skulle af referenten
på förhand uppsättas och underskrifvas samt i sådant skick efter
anslag hållas tillgängligt för parterna under viss kort tid. Att, i sammanhang
med berättelsernas afskaffande det å.lägges referent i vademål att

Kong1. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 24.

289

före målets föredragning uppsätta förslag till den blifvande domens rubrik:
är, såsom redan tillförne af mig framhållits, tvifvelsutan lämpligt;
och anhåller jag att, i händelse af förslagets godkännande, framdeles få
i underdånighet framlägga förslag till den ändring i hofrätternas arbetsordning,
som häraf påkallas. Deremot synes det mig icke vara nödigt
eller lämpligt, att i lag eller arbetsordning upptages föreskrift, att nämnda
förslag skall under viss tid hållas för parterna tillgängligt. Erfarenheten
utvisar, att för närvarande, då likväl berättelsen skall till parterna särskildt
utlemnas och af dem underskrifvas, erinran mot berättelsens innehåll
ytterligt sällan om någonsin förekommer; och detta förhållande,
hvithet väsentligen beror af de i hofrätten uppträdande ombudens bristande
kännedom om målen, skulle helt visst ej undergå förändring, om den ifrågasatta
föreskriften komme till stånd. Fast hellre lärer det kunna med
säkerhet antagas, att parter eller ombud endast i högst sällsynta undantagsfall
skulle göra sig besvär att i hofrätten ''efterhöra rubrikförslaget.
Den ifrågasatta anordningen komme alltså efter all sannolikhet att utgöra
eu för processen betydelselös formalitet, hvilken emellertid ofta nog kunde
vålla hinder och rubbning i hofrättens arbete.

Vid 26 kap. 1 § hafva Högsta Domstolens flesta ledamöter hemstält,
att vadepenningens belopp, som i förslaget blifvit, så för land som
stad, satt till tre daler, måtte förhöjas. I sådant afseende har anförts,
att en så ringa afgift som den föreslagna icke kunde anses egnad att
förebygga förhastad vadeanmälan; och har derjemte af eu ledamot erinrats
att, derest förslagets bestämmelser rörande borttagande af prestanda i
tvistemål och brottmål godkändes, till hofrätterna komme att fullfölja,s
ett betydligt större antal mal än hittills, hvaraf åter kunde befaras, att,
så framt lagen icke uppstälde något mera kraftigt verkande korrektiv till
stafvande af ändringssökande, föranledt blott af processlystnad och rätthafveri,
tillökning i hofrätternas arbetskrafter inom kort skulle visa sig
erforderlig.

Med anledning häraf anser jag mig böra framhålla, att, af skäl, som
vid förslagets föregående behandling inför Eders Kong!. Maj:t andragits,
afskaffande! af bär ifrågavarande prestanda näppeligen kan väntas komma
att medföra någon mera betydande ökning af de mål, som i hofrätterna
fullföljas; och i hvarje fall lärer den ökning, som kan tänkas ifrågakomma,
mer än uppvägas af den lättnad i mellaninstansens arbetsbörda, som
kommer att blifva eu följd af de i förslaget åsyftade förenklingar i hofrättsproceduren.
Vid sådant förhållande och då med hänsyn till underrätternas
organisation samt andra med vårt rättegångsväsen förknippade
omständigheter, det näppeligen kan anses önskvärd!,, att tillträdet till

240

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mellaninstansen försvåras, torde det icke lämpligen kunna ifrågakomma
att åt vadepenningen gifva karakteren af ett prestandum, som, i likhet
med revisionsskil lingen, skulle tjena till att afhålla från fullföljd, utan
torde med föreskriften om vadepennings erläggande ej böra åsyftas annat
än att anordna eu yttre påtaglig form för den anmälan, hvarom här är
fråga, samt förebygga att sådan anmälan göres utan tanke på dess verkliga
innebörd. Från sistnämnda synpunkter lärer emellertid det belopp,
hvarmed ifrågavarande afgift för närvarande utgår vid landtdomstolarne,
hafva visat sig vara tillfyllest; och då härtill kommer, att afgiftens utgående
med nämnda belopp öfverensstämmer med landtbefolkningens häfdvunna
uppfattning, torde någon förhöjning af beloppet‘ej böra vidtagas.

I 26 kap. 14 §, som innehåller föreskrifter om anställande af muntligt
förhör i vädjadt mål, har, med anledning af hemställan utaf Högsta
Domstolens fleste ledamöter, införts uttrycklig bestämmelse derom, att hofrätt
skall i beslut om förhör förelägga part, som skall vid förhöret tillstädeskomma,
antingen vite i penningar eller att målet afgöres utan hinder
af partens utevaro. Tre ledamöter i Högsta Domstolen hafva ansett förslaget
böra modifieras i den riktning, att det finge ankomma på parterna
sjelfva, huruvida de ville begagna sig af lemnad rätt att tillstädeskoinma
vid muntligt förhör. Till stöd härför har anförts, att något väsentligt ej
stode att vinna genom parts intvingande till rätten så länge man ej kunde,
sedan parten infunnit sig, använda tvångsmedel för att förmå honom att
lemna äskade upplysningar, samt att, i saknad af medel härtill, man ej
kunde komma längre än att anse parten genom uraktlåtenhet att besvara
framstälda frågor hafva mot sig åstadkommit en presumtion, som vid
målets afdömande kunde hafva afgörande betydelse, något som emellertid
äfven kunde inträffa om en part, som kallats att vid förhör afgifva yttrande
öfver viss uppgifven omständighet, förfallolöst uteblefve. Härvid må
emellertid anmärkas, att det enligt erfarenhetens vittnesbörd sällan inträffar,
att en vid domstol tillstädeskommen part undandrager sig att besvara en
på saken inverkande fråga, samt att, der sådant skulle förekomma, ett
dylikt uppträdande från partens sida i allmänhet lärer i vida högre grad
än parts underlåtenhet att på kallelse inställa sig vid domstolen berättiga
till slutsatser i fråga om riktigheten af motpartens uppgifter; och torde
vidare böra framhållas, att, så länge i fråga om proceduren vid underrätt
gäller, att äfven i tvistemål en part kan i motpartens intresse tvingas till
inställelse, någon giltig anledning ej synes föreligga att i fråga om förfarandet
i öfverrätt intaga en härifrån afvikande ståndpunkt.

Nyssbemälde ledamöter hafva vidare funnit det mindre lämpligt att,
såsom förslaget åsyftar, part under vissa omständigheter skulle kunna för -

241

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 24.

pligtas att personligen inställa sig vid förhör. Att utesluta möjligheten
häraf skulle emellertid enligt min tanke innebära ett onödigt uppgifvande
af ett i många fall verksamt och behöflig! medel för uppnående af materiell
rättvisa; och ej heller i detta afseende synes något giltigt skål föreligga
att försätta öfverdomstolen i en mindre gynsam ställning än den
lagen beredt underrätten.

Samma ledamöter hafva jemväl anmärkt, att om befogenhet att förelägga
part personlig inställelse skulle tilläggas hofrätt, sådant borde uttryckligen
angifvas i den föreslagna paragrafens text. Riktigheten af denna
anmärkning kan jag emellertid ej medgifva. Redan för närvarande innehåller
lagen i 15 kap. 1 § rättegångsbalken ett allmänt stadgande om
domstols befogenhet att i tvistemål förelägga part personlig inställelse; och
att detta stadgande likasom öfriga föreskrifter i samma paragraf, och öfverhufvud
de i 15 kap. intagna bestämmelser om rättegångsfullmäktig, eger
tillämplighet vid såväl öfver- som underdomstolar, synes mig ovedersägligt.
Att, såsom anmärkt blifvit, med hofrätternas nuvarande praxis ej öfverensstämmer
att i vademål ålägga part personlig inställelse vid förhör, har
sin naturliga förklaring deri att, på grund af flere samverkande omständigheter,
de muntliga förhören i hofrätt öfverhufvud nedsjunkit till en tom
formalitet, hvartill kommer att, med hänsyn till nuvarande lydelse af 14
kap. 6 § rättegångsbalken, någon verksam påföljd för partens uteblifvande
ej skulle kunna utsättas. Varda, såsom förslaget åsyftar, förhören så anordnade,
att de erhålla reel betydelse för målens utredning, och beredes
domstolen möjlighet att framtvinga inställelse vid förhöret, torde det näppeligen
vara af nöden att i än mera bestämda ordalag än 15 kap. 1 § innehåller
inskärpa grundsatsen om hofrättens befogenhet att ålägga part personlig
inställelse.

En synnerligen beaktansvärd olägenhet, som vidlåder det nuvarande
besvärsförfarandet i hofrätterna, är, såsom jag tillförene i underdånighet
framhållit, att det stora antal besvärsmål, deri förklaring infordras, kommer
att i hofrätten föredragas vid två särskilda tillfällen, i det att enligt
gällande lag beslutet om förklarings inhemtande måste grundas på eu
förberedande saklig pröfning af besvären. Sedan lång tid tillbaka har afskaffandet
af denna dubbla föredragning uppstå,lts såsom ett önskningsmål;
och onekligen måste det från det allmännas synpunkt anses föga lämpligt,
att en ej obetydlig del af hofrätternas arbetstid egnas åt ifrågavarende
preliminära åtgärder. Till afhjelpande häraf syftar den i 27 kap. 5 §
af det remitterade förslaget upptagna föreskrift om ovilkorlig kommunikation
i alla rätteligen fullföljda brottmål, som ej angå häktad. Flere af
Högsta Domstolens ledamöter hafva emellertid ansett sig böra afstyrka
Bih. till Piksd. Prat. WOl. I Sami. I Aj\J. 20 Höft. 31

242

Kong!. MajUs Nåd. Proposition No 24.

nämnda föreskrift under erinran dels om det dröjsmål, som komme att
uppstå med afgörandet af alla de mål, i hvilka besvären uppenbarligen saknade
fog, och dels derom, att i berörda mål förklaranden finge onödigtvis
vidkännas en utgift, för hvilken godtgörelse ofta nog ej kunde erhållas.

Dessa betänkligheter synes emellertid afgörande vigt ej böra tillmätas.
Väl ma erkännas, att den snabba rättskipning, som för närvarande
eger ruin i besvärsmål, hvilka afgöra® utan kommunikation, innebär en
fördel, som i någon mån skulle gå förlorad genom förslagets godkännande;
men med hänsyn till de förenklingar i kommunikationsförfarandet, som
förslaget afser att genomföra — särskilt derutinnan att parts försummelse
i fråga om verkställande af besvärshandlingars delgifning eller afgifvande
af förklaring ej vidare skulle komma att föranleda upprepade förelägganden
i berörda hänseenden — lärer kunna förväntas, att det af kommunikationsåtgärden
föranledda dröjsmål i regel ej skulle komma att öfverstiga eu
eller annan månad, i bvilket fall skäliga anspråk på skyndsamhet i afgörandet
fortfarande måste anses fullt tillgodosedda. Inom Högsta Domstolen
har uttalats den förmodan, att dröjsmålet komme att väsentligen
öfverstiga den tid, som åtgår för sjelfva kommunikationsproceduren; men,
såsom jag vid frågans föregående behandling antydt, lärer hinder ej möta
att i hofrätternas arbetsordning intaga föreskrifter, hvarigenom åstadkommes,
att besvärsmålen i regel varda inför hofrätten föredragna så snart de
kommit i skick att kunna slutligen afgöras, och min afsigt är att, om
förevarande stadgande vinner godkännande för Eders Kongl. Maj:t framlägga
förslag till dylika föreskrifter. Att, såsom inom Högsta Domstolen
blifvit antydt, det genom kommunikationen uppkommande dröjsmålet skulle
i nämnvärd omfattning föranleda, att klagan komme att föras af parter,
som allenast ville uppehålla verkställighet af underrättens utslag, torde med
hänsyn till hvad af mig nu blifvit anfördt näppeligen kunna befaras, helst
om i betraktande tages, att, enligt hvad nu föreslås, underrättens utslag i
ersättningsfrågor och andra ämnen, som ej angå ansvars ådömande, skulle
komma att gå i verkställighet, såsom vore det meddeladt i tvistemål.

Hvad åter beträffar frågan om de af kommunikationen föranledda
kostnader för klagandens motpart, må uppmärksammas, att genom den
föreslagna bestämmelsen om parts rätt att med posten insända förklaring,
berörda kostnader kunna nedbringas till ett minimum, ity att utgift till
ombud eller kommissionär för målets bevakande icke skulle behöfva
ifrågakomma. Högsta Domstolen har visserligen funnit det mindre lämpligt,
att i vanliga rättegångsmål part finge genom allmänna posten meddela
sig med domstolen; men då enligt gällande lag, som af förslaget
härutinnan lemna® orubbad, part eger att för ingifvande af en utaf honom

243

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

undertecknad förklaring betjena sig af bud, som ej eger laga fullmakt,
är det svårt att inse, hvad som från principal ståndpunkt skulle kunna
invändas mot att låta parten för ifrågavarande ändamål anlita postverket.

I annat sammanhang — nämligen vid motsvarande bestämmelse i den
föreslagna 186 § utsökningslagen — har mot bär afsedda medgifvande
riktats jemväl den anmärkning, att detsamma blefve af tvifvelaktig nyttaför
förklarande!!, i ty att denne, om han i stället för att anlita kommissionär
insände förklaringen med posten, i regel kora me att få kännedom
om hofrättens utslag först etter det tiden för fullföljd af talan
deremot vore ute. Denna anmärkning synes emellertid allenast höra
föranleda införande af en föreskrift derom, att då i besvärsmål hofrätt
meddelat utslag, hvaröfver klagan må föras, kungörelse om utslaget ofördröjligen
skall införas i allmänna tidningarne. Kommer en dylik föreskrift"
till stånd, lärer det med fog kunna förväntas, att genom den enskilda
tidningspressen eller annorledes underrättelse om utslaget skall
utan större besvär eller kostnad för parten komma honom till hända.

På de skäl, som nu anförts, hafva de bestämmelser, som i det föreslagna
27 kapitlet rättegångsbalken förekomma angående kommunikation
af besvär, lemnats till sina hufvudgrunder orubbade. Deremot hafva
samtliga detaljanmärkningar, om hvilka ett flertal ledamöter i Högsta
Domstolen enat sig, blifvit iakttagna; och har dervid funnits nödigt att
vidtaga den förändring i de föreslagna rättsreglernas uppställning, att
bestämmelserna om klagandeparts skyldigheter i afseende a besvärens
del gifning samt påföljderna af dessa skyldigheters försummande uppdelats
i flere särskilda paragrafer (6, 7, 8 och 9 §§). Härjemte har i 27 kapitlet
införts förenämnda stadgande om kungörelse i tidningarne angående
utslags meddelande.

Förslagets bestämmelser angående förhör i besvärsmål hafva några
af Högsta Domstolens ledamöter ansett stå i strid med hvad för besvärsförfarandet
vore väsentligt, ity att nämnda förfarande ej skulle fordra
eller ens medgifva någon partförhandling inför domstol. Denna uppfattning
kan jag icke dela. Om ock ett af besvärsförfarandets kännetecken
består deri, att parterna ega, utan anlitande af fullmäktig, låta till domstolen
ingifva skriftliga, af dem undertecknade inlagor, lärer detta ej
utesluta att, der domstolen finner sådant nödigt, parterna kallas att sjelfva
eller genom ombud inställa sig vid förhör. Från gällande rätts ståndpunkt
torde tvärtom vara uppenbart att, der i besvärsmål vittnesbevisning skall
förebringas i öfverinstansen — något som ej sällan inträffar — part, som
ej sjelf eller genom ombud tillstädeskommit i hofrätten, måste på hofrättens
föranstaltande kallas till förhöret; och äfven i andra fall liar, fastän lagen

244

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

saknar uttryckligt stadgande i ämnet, det någon gång befunnits nödigt
att till förhör inkalla part. Ej heller lärer vare sig från principiell eller
praktisk synpunkt hinder möta att i lag upptaga bestämda stadganden
om förhörs anordnande i besvärsmål; och att dylika stadganden påkallas
af ett praktiskt behof, har jag vid annat tillfälle sökt påvisa. Det remitterade
förslagets bestämmelser i detta ämne hafva alltså bibehållits;
dock hafva med anledning af erinringar, som inom Högsta Domstolen
förekommit, uttryckliga föreskrifter ansetts böra såväl i fråga om besvärsmålen
som andra i 27 kap. afsedda mål meddelas om de påföljder, som
vid förhörs utsättande må af hofrätten stadgas för part, som från förhöret
uteblifver; och hafva dessa föreskrifter upptagits i en särskild paragraf
(19 § i den reviderade texten).

Enligt de föreslagna bestämmelserna, i 30 kap. 1 § rättegångsbalken
skall talan mot hofrätts utslag i mål, som efter vad inkommit, fullföljas
genom revisionsansökning, hvaremot i mål, som besvärsvis dragits under
hofrättens pröfning, talan jemväl hos Konungen fullföljes genom besvär.
Då jemlikt den föreslagna 8 § i 2.3 kap. sättet för målets fullföljd i hofrätten
är beroende af den hänvisning, som i berörda hänseende skall af
underrätten meddelas, kommer enligt förslaget alltså att af nämnda hänvisning
jemväl bero, i hvilken ordning målet skall dragas under Konungens
pröfning. Några ledamöter i Högsta Domstolen hafva funnit detta förhållande
innebära en oegentlighet och hemstält om sådan ändring i förslaget,
att frågan huruvida målet skulle genom revisionsansökning eller
besvär fullföljas hos Konungen gjordes beroende deraf, huruvida det enligt
stadgandena i 25 kap. 1—5 §§ bort i hofrätten fullföljas genom vad
eller besvär. På skäl, som af mig vid förslagets föregående behandling
anförts till stöd för ifrågavarande stadgande har jag emellertid ansett någon
ändring deri ej böra vidtagas. Särskildt måste jag vidhålla, att, der ett mål, som
enligt sin beskaffenhet bort fullföljas efter vad, dock på grund af underrättens
hänvisning inkommit genom besvär och i hofrätten afgjorts utan förklarings
infordrande — något, som lätt låter tänka sig i fall, der tvekan kan råda
huruvida stämning varit af nöden eller frågan kunnat ansökningsvis anhängiggöra,
s — det näppeligen kan ifrågakomma, att låta målet fullföljas
genom revisionsansökning, ity att i dylikt fall klagandens motpart saknar
anledning att hos Konungen inställa sig för bevakande af sin talan. Till
undvikande af denna svårighet har visserligen inom Högsta Domstolen
ifrågasatts att upptaga en föreskrift om skyldighet för den med hofrättens
utslag missnöjde att om ändringssökandet underrätta motparten.
Men, utom det att införandet af ett nytt prestandum för ifrågavarande
undantagsfall i och för sig förefaller mindre lämpligt, måste erinras,

245

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

hurusom det lätt kali tänkas, att klagandens motpart icke under den
korta tid, som bär kan ifrågakomma, står att anträffa; och att för dylika
fall anordna ett särskild! ediktalstämningsförfarande skulle, särskildt med
hänsyn till tidens knapphet, erbjuda svårigheter samt i hvarje fall nödvändiggöra
lagens belastande med invecklade föreskrifter af ringa praktisk
betydelse. Den omständigheten, att enligt förslaget Kronan i något enstaka
fall kan komma att gå miste om revisionsskilling, der med hänsyn
till målets beskaffenhet sådan bort utgå, eller att en part, som rätteligen
egt fullfölja talan genom besvär, kan nödgas att någon tid afvara det
belopp, som motsvarar revisionsskillingen, synes mig i jemförelse med nu
antydda olägenheter ej innefatta tillräckligt skäl att frångå förslagets
ståndpunkt.

I fråga om kommunikation af besvär, som hos Konungen anförts,
innebär den föreslagna 28 § i 30 kap. att af de handlingar, som vid
målets afgörande i hofrätten varit tillgängliga, komma att i delgifningen
ingå allenast sådana, som af klaganden ingifvits till hofrätten och ej
redan under målets behandling derstädes blifvit vederparten delgifna,
hvaremot öfriga handlingar, som här afses, skulle intill målets afgörande
förblifva i Nedre Revisionen. Häremot har inom Högsta Domstolen
anmärkts, att de handlingar, till indika förklarande!! på detta sätt
erhölle tillgång, i de flesta fall icke koinme att lemna honom erforderlig
ledning för uppsättande af förklaring. Då emellertid öfriga till hofrättsakten
hörande handlingar antingen redan tillförene blifvit förklarande!! tillstälda,
eller ock äro sådana, som han sjelf ingifvit till hofrätten, kan jag icke
dela den sålunda uttalade betänklighet. Mot den föreslagna anordningen
har jemväl erinrats, att densamma skulle för Högsta Domstolen medföra
tidsspillan, så till vida som domstolen skulle nödgas att vid målets afgörande
ingå i granskning af kommunikationsåtgärden för att tillse, det
icke vid hofrättsaktens styckning någon af de handlingar, som bort åtfölja
besvären vid dessas utlemnande till delgifning, af misstag kommit att
qvarstanna bland de i Nedre Revisionen qvarhållna handlingarne. Den
tidsspillan, som härvid kan ifrågakomma, torde dock näppeligen kunna
väntas blifva af nämnvärd betydelse, helst om i betraktande tages att, på
sätt jemväl inom Högsta Domstolen antydts, nyss omförmälda granskning
af kommunikationsåtgärden tarfvas allenast i det jemförelsevis obetydliga
antal mål deri ändring ifrågakommcr.

1 enlighet med hemställan af Högsta Domstolen hafva i 30 kapitlet
— 31 § i den reviderade texten — införts bestämmelser, svarande mot de
för närvarande gällande föreskrifter om stadfästelse af förlikning i mål,
som dragés under Konungens pröfning. Från sistnämnda föreskrifter af -

246

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

vika de nu föreslagna derutinnan, att jemväl i de fall, då förlikningen
ingås ^ efter det missnöjesanmälan i hofrätten skett men före inställelsen
hos Konungen, fastställelse!! ankommer på Konungen och ej såsom för
närvarande på hofrätten. Skälet härtill är, att enligt förslaget hofrätten
icke såsom enligt gällande lag har att taga befattning med pröfning af
prestanda för målets fullföljd.

De af Högsta Domstolens fleste ledamöter vid granskningen af
16 kap., rättegångsbalken förordade bestämmelser angående omedelbar
verkställighet. å vissa under rättegången meddelade beslut hafva ansetts
böra ställas i samband med föreskrifterna i den föreslagna lagen om
verkställighet i vissa fall af beslut, som ej vunnit laga kraft, dervid
emellertid funnits lämpligast att låta samtliga här ifrågavarande stadganden
erhålla plats i den föreslagna promulgationslagen, i hvars reviderade
text de upptagits såsom 6 §. Mot föreskriften om rätt för den, som
genom hofrätts utslag dömts till böter eller vite, att genom beloppets
nedsättande hos Konungens befallningshafvande freda sig från utmätning
har inom Högsta Domstolen erinrats, att utmätningsmannen, i saknad af
kännedom om att dylik nedsättning egt rum, ofta skulle komma att ändamålslöst
inställa sig hos sakfälda personel'' i syfte att verkställa utmätning.
Denna olägenhet synes emellertid lämpligen kunna förebyggas genom ett
stadgande om skyldighet för Konungens befallningshafvande att, då nedsättning
egt rum, ofördröjligen derom underrätta vederbörande utmätningsman.
Ett dylikt stadgande lärer dock vara af beskaffenhet att böra
i administrativ väg utfärdas; och torde frågan derom böra anstå till dess
nu föreliggande förslag undergått slutlig behandling.

I det remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar af
utsökningslagen hafva, i. sammanhang med den nu verkstälda omarbetningen
af vissa föreskrifter i 27 kap. rättegångsbalken, vidtagits ändring
i syfte af t, i hvad rörer besvärsförfarandet i utsökningsmål åvägabringa
öfverensstämmelse med nämnda föreskrifter; och har i följd deraf jemväl
bil fvi t erforderligt att ändra nummerordningen å några paragrafer, hvilka
eljest ej af förslaget beröras.

Vid granskning af de bestämmelser, som i den föreslagna 14 § af
27 kap. rättegångsbalken — 18 § i den reviderade texten — upptagits rörande
behandlingen af mål, som utan föregången stämning anhängiggjorts i
hofrätt såsom första domstol, har Högsta Domstolen hemstält om meddelande
af eu uttrycklig föreskrift, att då i brottmål, som här afsåges,
partförhandling i hofrätten skulle ega ruin, rättegången skullé vara offentlig.
I enlighet med denna hemställan har nu uppgjorts ett särskilt förslag
till lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt.

247

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Departementschefen uppläste härefter de i enlighet med det afgifna
yttrandet affattade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om
ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

3) lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;

4) lag om beräknande af fatalietid i visst fall; samt

5) lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt;

och hemstälde departementschefen att förslagen måtte, jemlikt § 87
regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Petersson åberopade för sin del hvad han vid ärendets
behandling i Högsta Domstolen anfört i de delar, der ej genom numera
vidtagna ändringar i förslaget de af honom framstälda anmärkningar
kommit att förfalla.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan;

och täcktes med bifall till denna hemställan Hans
Ivongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i nåder förordna, att
till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af
den lydelse bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Erik Öländer.