Kong!. May.ts Nåd. Proposition AT:o 2 (Proposition 1877:2)

Kong!. May.ts Nåd. Proposition AT:o 2.

N:o 2.

Kong!, Maf.ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar;
Gifven Stockholms Slott den 30 December 1876.

Behofvet utaf eu fullständig omarbetning af lagstiftningen rörande
utsokningsväsendet har länge varit insedt och erkändt. Företrädesvis har
klagan försports öfver brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens
behandling och fullföljd samt öfver saknaden af den tydlighet och fullständighet
i föreskrifterna rörande sjelfva exekutionen, som kunna göra densamma
snabb och säker. Sedan med hänsyn härtill Kongl. Maj:t uti den
för Nya Lagberedningen vid dess inrättande utfärdade instruktion föresknfvit,
att frågan om en förbättring af ifrågavarande lagstiftning skulle
i främsta rummet utgöra föremål för Beredningens handläggning, bär Beredningen
afgifvit förslag till ny Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga
författningar, hvilka förslag underkastats grundlagsenlig granskning
i Högsta Domstolen; och sedan desamma derefter blifvit öfversedda
och i några delar ändrade, har Kongl. Majrt nu funnit godt att dem till
riksdagens godkännande framlägga.

Med bifogande af Högsta Domstolens och Statsrådets i ämnet hållna
protokoll vill alltså Kongl. Maj:t, iemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens
antagande öfverlemna närlagda förslag till

Ro. Utsökningslag;

2.o. Förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall, och

3:o. Förordning angående stämningsmän.

Kongl. Maj.t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse
välbevågen.

0 8 C A fl.

Louis De Geer.

Bill. till Likså. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 ljuft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag till Utsökningslag.

1 Kap.

Om de myndigheter, som med utsökningsmål hafva befattning.

1 §■

Utsökningsmål upptagas och pröfvas af öfverexekutor, som är för landet
och för stad, lydande under landsrätt, Konungens Befallningshafvande,
hvar inom sitt län, i Stockholm Öfverståthållare-embetet samt i rikets öfriga städer
Magistraten eller, der Konungen det förordnar, viss ledamot af Magistraten.

2 §•

Utmätningsman är å landet och i stad, som under landsrätt lyder,
kronofogde och i öfriga städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter
tv i denna lag sägs, fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom
samt i vissa fall utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.

3 §•

Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe
sätta länsman eller annan man, som af Konungens Befallningshafvande antagen
är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för redovisningen och
för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse kan komma. Ej
må kronofogde åt annan uppdraga försäljning af utmätt fast egendom eller
fördelning af köpeskillingen derför, ej heller fördelning af köpeskilling för
utmätt lös egendom i fall, som i 119 och 120 §§ nämnas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

^ §•

Emot öfverexekutor galle enahanda jäf, som i Rättegångs-balken om
domare sägas.

5 §■

Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är.
Dessa äro mot honom laga jäf: om han är med part uti den skyldskap eller
det svågerlag, som i 13 kap. 1 § Rättegångs-balken om jäf mot domare sägs;
eller om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap eller svågerlag
är, eger i målet del eller eljest kan af förrättningen vänta synnerlig
nytta eller skada; eller om han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän.
Söker endera parten, sedan målet anhängigt är, sak med utmätningsmannen
eller tillfogar honom något med ord eller gerning, i uppsåt att honom dermed
jäfvig göra, det skall ej för jäf räknas. Förekommer jäf'' emot kronofogde
eller stadsfogde, anmäle han det genast hos öfverexekutor, som, der
jäfvet pröfvas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäfviges ställe.
Öfver beslut, som i jäfsfrågan gifves af öfverexekutorn, må klagan ej föras.

6 §.

Utmätningsman skall vid sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne.

7 §•

Hos öfverexekutor skall föras dagbok, deri för hvarje mål anteckning
göres om dagen, då ansökning eller annan handling inkommit, så ock om
åtgärd, som blifvit i målet vidtagen.

8 §■

Kronofogde och stadsfogde skola hålla dagbok öfver alla mål, i hvilka
utmätning eller annan deras åtgärd enligt denna lag äskas, och deri teckna
dagen, då hvarje mål inkommit, den åtgärd dermed vidtagits och dagen, då
det skett, eller hinder som förefallit; vare ock pligtige att ur dagboken meddela
skriftligt intyg, när sådant begäres.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

9 §•

Efter hvar tredje månads förlopp skola inom fjorton dagar kronofogde
och stadsfogde till öfverexekutor insända utdrag ur den i 8 § nämnda bok
för alla mål, som under de tre sista månaderna inkommit, så ock för de
äldre mål, som ej blifvit före nämnda månader afslutade. Finnas ej mål,
för hvilka sålunda redogöras bör, varde ock det inom lika tid anmäldt. Försummar
fogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu är sagdt, fälle
öfverexekutor honom att bota en krona för hvar dag han dermed uteblifver;
dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än två månader. År fogde
fäld till dagabot och låter ej sig deraf rätta, varde straffad såsom för annan
vårdslöshet i tjensten.

10 §.

Öfverexekutor åligger att noga tillse, huru de utmätningsmän, som
under honom lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjensten
betrodt varder. Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag
eller annorledes, att utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande
af parts rätt och säkerhet föreskrifven är, eller eljest sin pligt eftersatt,
ege öfverexekutor, ändå att part ej förer klagan, döma den felande till
böter högst femhundra kronor eller mistning af tjenst på högst tre månaders
tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras utredning vid
domstol, varde målet dit förvisadt; och ege öfverexekutor att emellertid
skilja den felaktige från tjenstens utöfning, när skäl dertill äro.

n §.

Missfirma!'' någon öfverexekutor med ord eller gerning, då förhör inför
honom hålles, eller i skrift, som till honom ingifves, eller missfirmar man
sålunda inför öfverexekutor sin vederpart; dessa mål ege öfverexekutor att upptaga
och afgöra, när brottsligheten ej är gröfre än att den må beläggas med
böter, högst etthundra kronor. Lag samma vare, der man inför öfverexekutor
genom svordom, oljud eller annorledes kommer förargelse åstad.

2 Kap

Om lagsökning för gäld.

12 §.

För klar och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfver -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 5

exekutor i den ort, der gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid
sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes der han finnes,
eller, om han utrikes är, der han inom riket senast var boende. År gäldenären
utländsk man eller grundas fordran å löpande förskrifning, må gäldenären
sökas hvar han träffas.

13 §■

År för fordran inteckning i fast egendom beviljad, och vill borgenär
för betalningen hålla sig allenast till egendomen, söke han egaren hos öfverexekutor
i den ort, der egendomen ligger. Har egendomen blifvit af en till
annan öfverlåten, må, innan nye egaren sökt lagfart, förre egaren utan hinder
af öfverlåtelsen sökas. År tvist om eganderätten antecknad i lagfartsprotokollet,
må den sökas, hvilken såsom egare har egendomen i besittning.

14 §.

Lagsökning skall göras skriftligen; och foge borgenär vid sin inlaga
besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter
han det, eller finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta
bevis om fordran, varde ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor
det å inlagan.

15 §.

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å inlagan föreläggande
för gäldenären att, inom viss tid efter det lagsökningshandlingarna blifvit
honom delgifna, å ansökningen skriftligen svara, vid äfventyr, om han det
försummar, att målet ändå afgöres.

Derefter åligger det borgenären att handlingarna uttaga och dem i
hufvudskrift eller besannad afskrift gäldenären delgifva på sätt, som för
delgifvande af stämning är stadgadt; dock skall, der delgifvandet må ske
genom kungörelse i allmänna tidningarna, borgenären låta kungörelsen införas
tre gånger minst en vecka mellan hvarje gång samt, om jemväl annan
åtgärd för delgifvandet bör vidtagas, sådant fullgöra före sista kungörandet.

16 §.

I stad läte öfverexekutor, der borgenären det äskar och lagsökningshandlingarna
tvåfalt ingifver, tillställa gäldenären, om han i staden finnes,
borgenärens ansökning med bilaga och kalla gäldenären att å viss tid hos

Kongl. Maj-ds Nåd. Proposition N:o 2.

öfverexekutor sig inställa för att å lagsökningen svara, vid äfventyr som
förut är sagdt. Finnes borgenären i staden, varde ock han kallad att å
samma tid tillstädeskomma.

17 §.

Öfverexekutor utsätte för gäldenären den tid till svars afgifvande, som.
med afseende å orten, der gäldenären vistas, pröfvas nödig.

I de fall, då ansökningen må delgifvas gäldenären genom kungörelse
i allmänna tidningarna, varde tiden för svars afgifvande satt till nitio dagar
efter det kungörelsen tredje gången infördes.

18 §.

Gifver borgenär in bevis att lagsökningshandlingarna blifvit gäldenär
så delgifna, som i 15 § sägs, så ock besannad afskrift af samma handlingar,
och kommer ej gäldenären inom förelagd tid med skriftligt svar; eller uteblifver
gäldenär, som varit enligt 16 § kallad; varde målet afgjordt på de
skäl, som borgenären företett.

Visas gäldenären hafva varit af laga förfall hindrad att svara eller
sig inställa, förelägge öfverexekutor honom ny tid dertill.

19 §.

Uteblifver borgenär, då han och gäldenär enligt 16 § kallade varit,
bore öfverexekutor gäldenären, om han är tillstädes, och afgöre målet på
skäl, som för handen äro. Visar borgenären förfall och vill hörd varda,
sätte öfverexekutor ut förhör i målet till annan dag och förelägge borgenären
att då tillstädeskomma.

20 §.

Begär borgenär, innan målef|blifvit afgjordt, att få med påminnelser
bemöta gäldenärs skriftliga svar, förelägge öfverexekutor borgenären tid dertill,
högst tretio dagar. Ej må eljest flera skrifter än en å hvardera sidan
vexlas.

21 §.

Finner öfverexekutor nödigt lemna part rådrum att i hufvudskrift förete
handling, den han i afskrift iugifvit, förelägge honom viss dag dertill och

Kong},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

äfventyr att målet ändå afgöres; gifve ock vederparten tillfälle att af handlingen
taga del, om skäl dertill förefinnes;-och ege han då sig deröfver yttra,
om han det äskar.

22 §.

Har ej borgenär inom natt och år, sedan honom förelädes att gifva
gäldenär del af ansökningen, inkommit till öfverexekutor med bevis att delgifning
skett, och är ej heller svar från gäldenären* ingifvet, vare ansökningen
förfallen. A ’

Lag samma vare, der inom sagda tid lagsökningshandlingarna icke
blifvit till öfverexekutor återstälda och ej heller styrkt afskrift deraf ingifven.

23 §.

Invänder part, att målet ej hörer öfverexekutorn till eller att flere
hafva i malet del och böra deri höras, och varder ej invändningen gillad,
fortfare öfverexekutorn utan uppskof med målet.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrifning: har han ej förut
vid domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen, och är ej
heller dera tecknadt behörigt bevis, att han i tillkalladt vittnes närvaro inför
kronofogde, stadsfogde eller notarius pubiicus erkänt handlingen; varde målet
såsom tvistigt till domstol förvisadt.

25 §.

Invänder gäldenär, att han blifvit tvungen eller förledd att utgifva
den handling, hvarå krafvet grundas; och vistar han sannolika skäl för invändningen;
varde ock målet förvisadt till domstol, der ej gäldenären försummat
att tvånget eller förledandet anmäla och kungöra, såsom i 26 §
stadgas.

26 §.

Anmälan om tvang eller förledande skall göras vid domstol eller hos
öfverexekutor inom fyra veckor sedan tvånget upphörde eller förledandet
skedde; vare ock gäldenären pligtig att, inom lika tid efter det anmälan
gjordes, låta domstolens eller öfverexekutorns bevis derom" i allmänna1? tid -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ningarna införas. Försummas något af hvad sålunda är föreskrifvet, ege
öfverexekutor utan hinder af invändning, hvarom i 25 § sägs, borgenärens
rätt pröfva.

27 §.

Gör gäldenär mot krafvel annat jäf, än nu är sagdt, och vill det
styrka; då skall han sina bevis genast förete, och må ej andra än skriftliga
bevis gälla. Finner öfverexekutor, att gäldenären har skäl till jäfvet, vare
lag som i 24 § sägs.

28 §.

Äro ej sådana skäl för handen, att målet bör såsom tvistigt till domstol
förvisas, ålägge öfverexekutor gäldenären betalningsskyldighet, vid äfventyr
af utmätning.

barder fordran, som enligt 13 § utsökes, faststäld till betalning ur
den intecknade egendomen, förordne öfverexekutor tillika, att egendomen
må, utan föregående utmätning, säljas i den ordning, som om utmätt fast
egendom stadgas; och vare det så ansedt, som hade egendomen blifvit utmätt.

29 §.

Vill gäldenär qvitta sin skuld mot fordran hos borgenären, och är
denna fordran sådan som i 12 § sägs, förordne öfverexekutor, att den må,
så långt den räcker, mot skulden qvittas.

30 §.

Ej må klar och förfallen fordran uppehållas för det, som stridigt eller
icke förfallet är.

31 §-

Har öfverexekutor förvisat mål såsom tvistigt till domstol, stånde gäldenär
lika fritt som borgenär att malet instämma.

32 §.

Varder borgenärs talan af öfverexekutor bifallen, ege gäldenär, der han
ej hos öfverexekutorn erkänt skulden, rätt att efter stämning a borgenären

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

vid domstol söka återvinning i målet; stämme dock derom inom sex månader
efter det öfverexekutorns utslag vann laga kraft eller, om besvär mot utslaget,
blifvit anförda, inom lika tid från det utslag öfver besvären föll.

33 §.

I lagsökningsmål skall utslag gifvas ofördröjligen, sedan målet kommit
i det skick, att det kan afgöras.

'' 34 §.

Äro parterne tillstädes, må öfverexekutor genast afkunna utslag muntligen;
är blott ene parten när å dag, då efter kallelse eller föreläggande
den andre bort tillstädeskomma, vare lag samma, der han utan styrkt förfall
uteblifvit.

Utslag, som ej muntligen afkunnas, varde meddeladt å dag, som genom
anslag sist dagen förut kungjord blifvit; och skall utslaget å den dag,
hvarå det ställes, i utskrift vara för sökanden att tillgå, så ock för vederparten,
om han det äskat. Underrättelse om tiden, då utslaget kommer att
meddelas, varde tillika införd i en dertill inrättad bok, hvilken bör hållas
en hvar till hända, som vill upplysning derur hemta.

35 §.

Föreläggande enligt 18, 19, 20 eller 21 § skall, der det ej afsäges
muntligen, kungöras genom anslag; och varde anteckning derom tillika införd
i den i 34 § omförmälda bok.

36 §.

Då utslag skriftligen utfärdas, skall fordringshandlingen eller den del
deraf, som målet rörer, i utslaget ordagrant införas eller omedelbart derefter
afskrifvas, der den ej finnes intagen i protokoll öfver muntligt förhör, som
i målet egt rum.

3 Kap.

Om verkställighet af dom i tvistemål, så ock af beslut i utsökningsmål.

37 §.

Utmätningsman ege, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols
laga kraft egande dom i tvistemål:

Bill. till Riksd. Prof,. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1. då skyldighet att gälda penningar eller varor blifvit den tappande

ålagd;

2. då någon blifvit förpligtad att viss lös egendom till annan utgifva;

3. då domstolen förordnat angående qvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjenstehjons flyttning i eller ur tjenst;

5. då någon blifvit förpligtad att afträda fast egendom eller dömdt är
om flyttning i eller ur hus; och

6. då domen eljest innehåller -förpligtande för den tappande att något
fullgöra, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens föranstaltande
utföras.

38 §.

Kan laga kraft egande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman
utan särskild! bemyndigande verkställas, ankomme på öfverexekutor
att om verkställighet och sättet derför förordna; och ege öfverexekutor,
der någon skall tillhållas att något göra eller låta, och annat
tvångsmedel eller äfventyr ej finnes i domen utsatt eller i lag stadgadt, förelägga
den tredskande vite samt honom till sådant vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet någon ålagd, ege utmätningsman, utan särskildt
bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning, ändå att ändring
i domen sökes. Ej må dock utmätning å Underrätts dom ske förr
än den vunnit laga kraft, der den, som tappat, ställer pant eller borgen för
hvad honom ålagdt är, så ock för skada, som genom uppehållet vållas kan;
ej heller å Hofrätts dom, der gäldenären styrker, att han, på sätt i 30 Kap.
Rättegångs-balken föreskrifves, sin rätt till talan mot domen förvarat och
till fullgörande deraf hos Konungens Befallningshafvande eller utmätningsman
nedsatt penningar, svarande mot hvad dömdt blifvit.

40 §.

Hvad efter 39 § utmätt är må ej utan gäldenärens samtycke säljas
förr än domen vunnit laga kraft; har lös egendom blifvit utmätt, hvilken
är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i
värde eller erfordrar alltför kostsam vård, må dock öfverexekutor, om borgenären
det äskar och sådant finnes lämpligt, förordna om egendomens försäljning.

Utmätt lös egendom må af den vinnande lyftas emot pant eller bor -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

gen för återbäring, om domen ändras. Kommer försäljning af utmätt egendom
till stånd, gälle om lyftning af köpeskillingen hvad i 6 Kap. stadgas.

41 §.

Har någon blifvit förpligtad att viss lösegendom till annan utgifva,
ege utmätningsmannen, ändå att ändring i domen sökes, befordra den till
verkställighet, om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets återbäring;
gitter han ej ställa säkerhet, varde godset, der han det äskar, af
utmätningsmannen belagdt med qvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående qvarstad och skingringsförbud må
ock utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag samma
vare om dom angående tjenstelijons flyttning i eller ur tjenst.

42 §.

Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om
skyldighet för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll
med domens verkställande vålla märklig skada; då ege öfverexekutor att,
der den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill lian
kan kännas skyldig, om domen ändras, förordna, att verkställighet må ske
utan hinder deraf att domen ej vunnit laga kraft.

43 §.

Är det, hvarom i andra mål dömdt blifvit, sådant att ändringssökandet
ej varder onyttigt, om domen går i fullbordan, ege ock öfverexekutor,
der pant eller borgen ställes som i 42 § sägs, förordna, att domen må verkställas,
ändå att ändring deri sökes.

44 §.

Huru beslut i konkursmål, så ock dom i vexelmål må, utan hinder
af ändringssökande, verkställas; derom gälle hvad särskild! är stadgadt.

45 §.

Förlikning, som blifvit af domstol faststäld, verkställes i den ordning,
som för laga kraft egande dom är stadgad.

Kongl. AIaj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljemannadom, söke det hos
öfverexekutor; hafva parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom
dömdt blifvit, och utfäst att nöjas åt skiljemännens beslut, eller skall
domen eljest enligt, lag till efterrättelse lända, förordne öfverexekutor,
att domen verkställas må; och gånge den sedan i verket lika som
domstols laga kraft egande dom, der ej af högre myndighet annorledes
förordnadt varder.

47 §.

Uppstår hos utmätningsman tvifvel, huru dom rätteligen verkställas
bör, anmäle det genast hos öfverexekutor. Finnes i ty fall,
eller då verkställighet af dom hos öfverexekutor sökes, domen så
mörk, att öfverexekutor ej kan meddela föreskrift om verkställigheten,
förvise han parterna att i laga ordning öfver domen söka förklaring.

48 §.

Skall någon för verkställighet af dom eller eljest enligt denna
lag ställa pant eller borgen och är ej säkerheten af vederparten godkänd,
varde den pröfvad af öfverexekutor eller ock af utmätningsmannen,
om säkerheten hos honom ställas må. Löftesmän skola borga
en för alla och alla för en; för menighet eller för utländsk man skall
borgas såsom för egen skuld. Den, som pant bjuder, vare, der öfverexekutor
eller utmätningsmannen det föreskrifver, pligtig att sätta
panten i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att den vårda;
löftesskrift må omhändertagas af den, till hvars säkerhet den gäller.

Den, som Konungens och Kronans talan förer, vare från säkerhets
ställande fri.

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot Underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 Kap. Rättegångs-balken, eller har någon, endast på
grund af domvilla eller annan felaktighet i rättegången, hos högre
rätt yrkat ogillande åt dom, som eljest bör såsom lagakraftvunnen
anses, gånge utan hinder deraf domen i verkställighet såsom laga -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2. 13

kraftvunnen, så vidt ej Rätten, der talan är anhängig, annorledes
förordnar.

Ej må ansökan om resning hindra doms fullbordan.

50 §.

Ändras eller upphäfves dom, hvarå utmätning, qvarstad eller
annan verkställighet följt, gånge, ändå att klagan öfver senare beslutet
föres, verkställigheten åter, der så ske kan; och fylle den, som verkställigheten
sökt, all skada; vare ock, om han något lyfta eller tillträda
fått, pligtig att det genast med dess ränta eller afkomst till
vederparten återställa. Åro penningar lyftade, gälde ränta derå efter
sex för hundrade om året från lyftnings dagen.

51 §.

Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i
fråga om Underrätts dom i ty fall.

Har öfverexekutor, såsom i 28 § sägs, förordnat om fast egendoms
försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit.

52 §.

Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att
beslutet öfverklagas; dock må, der någon blifvit fäld till böter eller
vite, eller utmätningsman blifvit dömd till mistning af tjenst på viss
tid eller utgifvande af skadestånd, utslaget ej verkställas förr än det
vunnit laga kraft. Huru beslut angående fördelning af köpeskillingför
utmätt egendom går i verkställighet skils i 6 Kap.

4 Kap.

Om utmätning.

53 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
blifvit gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne; ingifve

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

till utmätningsmannen domen eller utslaget samt, då fråga är om
skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess verkställande, så ock,
der fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis grundad,
fordringsbeviset i hufvudskrift.

54 §.

Har i löpande skuldebref, som är stäldt att betalas å viss dag,
gäldenär medgifvit, att utmätning för skuldebrefvets innehåll må utan
hans hörande verkställas, och är behörigt bevis tecknadt å skuldebrefvet,
att gäldenären erkänt det inför domstol eller öfverexekutor
eller ock, i tillkalladt vittnes närvaro, inför kronofogde eller stadsfogde
eller notarius publicus; då må, ändå att betalningsskyldighet ej
blifvit, såsom i 53 § sägs, gäldenären ålagd, utmätning hos honom
ske, der sex månader ej från förfallodagen förflutit, och det ej finnes
att gäldenären, då han erkände skuldebrefvet, icke var myndig.

Den, som undergått utmätning, efter ty nu är sagdt, vare ej
förment att vid domstol söka sitt åter af borgenären, om skäl dertill
finnes.

55 §.

För fordran, som enligt protokoll öfver offentlig auktion härleder
sig från inrop af lös egendom och är till betalning förfallen, må ock,
ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning
ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner skulden;
dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen verkställes, om erkännandet
taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller, om
han ej kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 54 eller 55 §, skall skriftlig
ansökan jemte skuldebrefvet i hufvudskrift eller protokollet vid auktionen
till utmätningsmannen aflemnas.

57 §.

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen
aflemnas, göre han derom anteckning å handlingen.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

58 §.

Skall utmätning för en borgenärs fordran ske, och varder, innan
den blifvit företagen, handling, hvarå utmätning hos samme gäldenär
bör för annan borgenärs fordran verkställas, till utmätningsmannen
ingifven; då skall utmätning för bådas fordringar på en gång verkställas,
der det kan ske utan att den ene borgenären i sin rätt uppehälles
på grand af hinder, som för uttagande af den andres fordran
må förekomma.

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för
att verkställa utmätning för fordran, som i 53 och 54 §§ afses; har
underrättelse derom, att utmätning för fordringen är sökt, blifvit efter
ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning att gäldenären håller sig
undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning; då gånge förrättningen
för sig utan hinder af gäldenärens frånvaro; dock skall i
ty fall hans hustru eller husfolk eller annan, som har egendomen i
vård eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara. Finnas
ej de, varde närboende granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för
sådant ändamål sig instält, och är fara att godset under tiden stickes
ur vägen; läte utmätningsmannen, der borgenären nödig kostnad förskjuter,
vård hållas öfver godset, till dess utmätning kan ske.

60 §.

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig,
meddelas gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen, af
utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären
annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat
der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad hans hustru
eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare
det ock gilt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes
å annan ort, än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären
till utmätning uppgifven, bör underrättelse, hvarom nu är sagdt, jemte
uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål längre
rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt,
ombud i orten, der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu
sagd är, ej af nöden.

61 §.

Skall viss vara utmätas och finnes den ej; då skall den med
annan egendom gäldas.

62 §.

Lösören skola gå i mät förr än fast egendom må utmätas, der
ej borgenär och gäldenär annorlunda sämjas; är fordran, hvarför utmätning
skall ske, intecknad i gäldenärens fasta egendom, varde den
först utmätt, der ej borgenären hellre vill taga betalning ur lösören.
Skall utmätning på en gång ske för intecknad fordran och annan
borgenärs fordran, som icke är intecknad, ege intecknagshafvaren ej
till förfång för den andre taga betalning ur lösören för hvad af den
fasta egendomen kan utgå.

63 §.

Har gäldenär fordran eller annan rättighet, som kan öfverlåtas;
den må ock gå i mät, der annan egendom ej finnes att tillgå, eller
borgenär och gäldenär om fordringens eller rättighetens utmätande
åsämjas. Sådana obligationer eller andra värdepapper, hvilka i allmänna
rörelsen gångbara äro, må tagas i mät såsom här ofvan om
lösören är sagdt.

64 §.

Af lösören skall hvad gäldenären för sin näring behöfver eller
minst kan umbära sist utmätas. Uppgifver gäldenär viss egendom till
utmätning, bör den företrädesvis i mät tagas, der sådant lämpligen
samt utan förfång för borgenär kan ske, och annan ordning ej är
föreskrifven.

65 §.

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder
för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. Sakna de utväg till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

nödtorftigt uppehälle; då skall af det förråd, som i huset finnes, undantagas
hvad till deras underhåll för eu månad tarfvas, så ock nödiga
arbetsredskap, dock ej öfver femtio kronor. Lös pant må ej undantagas
från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen skett.

66 §.

Gäldenär innestående aflöning för allmän eller enskild tjenst,
eller innestående pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären
är berättigad att aflöningen eller pensionen lyfta.

67 §.

År i lag eller författning särskildt stadgadt, att viss egendom ej
må utmätas, eller är af Konungen för viss pensions- eller lifränteanstalt
förordnadt, att derifrån utgående pension ''eller lifränta ej må
tagas i mät; lände det till efterrättelse.

68 §.

Ej må i gäldenär bo något utmätas, som finnes höra annan till,
och ej heller utmätning ske till förfång af den rätt, annan till gäldenärens
gods egen

69 §.

_ Påstår annan sig vara egare till lös egendom, som i gäldenärs
bo finnes, men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej
hinder för egendomens utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika
skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen honom att sin talan
efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr än
tvisten om eganderätten blifvit af domstol pröfvad; stämme dock han,
som godset från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären
till domstol i orten, der godset finnes, inom tre månader, eller hafve
sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon efter utmätningen
med anspråk, som nu är sagdt, vare det ej hinder för försäljningen,
der ej öfverexekutor annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket
vackt, af öfverexekutor hänvisad att sin talan efter stämning utföra,
åligge honom att inom tre månader derefter stämma vid äfventyr, som
förut är nämndt. Vill borgenär sjelf stämma, stånde det honom fritt.

Bill. till Bilcsd. Prat. 1877. 1 Sand. 1 Afä. 2 Raft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

70 §.

Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar
i säljarens vård, så ock om makes rätt att vid utmätning undantaga
enskild egendom, galle livad särskilt är stadgadt, Om utmätning af
gods, hvarom i 92 § Sjölagen förmäles, vare lag som der sägs.

71 §.

Har någon panträtt i gäldenärs lösa gods eller rätt att sådant
gods till säkerhet för sin fordran qvarhålla, må hinder deraf ej möta
för godsets utmätande och försäljande för annan gäldenärens skuld;
och njute sådan borgenär rätt till betalning ur köpeskillingen, såsom
i 6 Kap. sägs.. Hen, som har lös egendom såsom pant eller eljest
under panträtt i handom, vare dock ej pligtig att lemna panten från
sig, med. mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med
att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren
vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagdt, honom bjudes,
ändå att hans fordran ej är till betalning förfallen.

72 §.

Påstår någon, som ej har sådan rätt, som i 71 § sägs, sig ega
förmånsrätt till betalning ur gäldenärs egendom, vare det ej hinder
för egendomens utmätande för annan gäld. Ej heller må egendoms
utmätande hindras deraf att den blifvit belagd med qvarstad eller
skingringsförbud; dock bör, der annat gods finnes att tillgå, sådant
företrädesvis utmätas, så vidt det lämpligen och utan förfång för utmätningssökanden
kan ske.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen upptecknas
och värderas; och ege han, der så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige
män att vid värderingen biträda.

74 §.

Utmätas penningar, skola de af utmätningsmannen om händer
tagas. Lösören, som utmätas, skola, der de ej, efter ty nedan sägs,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

föras från stället, derstädes sättas i förvar under utmätningsmannens
försegling eller, om lian finner det i brist af tjenliga förvaringsrum
eller af annan orsak ej lämpligen kunna ske, med hans insegel eller
skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart synes
att godset blifvit utmätt. Anses det utmätta ej kunna med säkerhet
lemnas på stället under gäldenärens tillsyn, läte utmätningsmannen det
af annan der vårdas eller till annat ställe föras, om borgenär den för
godsets vård eller flyttning nödiga kostnad förskjuter.

Utmätes gäldenär egendom, som i annans besittning finnes,
varde förbud innehafvaren meddeladt att egendomen utlemna till förfång
för den, till hvilken i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan
komma att öfvergå.

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, som grundas å löpande förbindelse
eller annan handling, hvilken gäller i innehafvarens hand, tage
utmätningsmannen handlingen i förvar.

Utmätes annan fordran eller rättighet, tage ock utmätningsmannen
i förvar handling, som tjenar till bevis om fordringen eller rättigheten,
der sådan handling finnes att tillgå, och teckne i protokollet förbud
för den, från hvilken fordringen eller rättigheten skall utgå, att gifva
något deraf ut till annan än utmätningsmannen eller den, till hvilken
i följd af utmätningen gäldenärens rätt kan komma att öfvergå; och
varde sedan protokollet genom utmätningsmannen tillstäldt den, hvilken
förbudet meddelas skall; vare dock borgenären pligtig att, der utmätningsmannen
det äskar, kostnaden för förbudets delgifvande förskjuta.

76 §.

Skall utmätning för en fordran ske å gods, som redan är för
annan fordran utmätt, vare vid senare utmätningen ej af nöden, att
godset å nyo upptecknas, värderas eller förseglas.

Hvad nu är sagdt gälle ock om utmätning af gods, som förut är
belagdt med qvarstad för fordran.

77 §.

Hå utmätning af lös egendom så verkstäld är, som i 73 § samt
74, 75 eller 76 § sägs, njuto borgenär förmånsrätt i det utmätta, efter
ty i 17 Kap. 8 § Handels-balken stadgas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

78 §.

Vid utmätning af hus, tomt, jord eller vattenverk må ej ett från
annat sa söndras, att det, som öfver är, varder för egaren onyttigt.
Ej heller ma växande gröda, växande skog eller annat, som till fast
egendom hörer, tagas i mät annorledes än genom utmätning af egendomen
eller nyttjanderätt till jorden.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
deröfver; och gälle om egendomens värdering hvad förut om
värdering af lös egendom är sagdt. Utmätningsmannen affordre ock
gäldenären de handlingar, som visa hans eganderätt eller tjena till
upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan
förmån, som skall af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på
en gång; varde de hvar för sig beskrifna och värderade.

Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast
egendom, läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.

80 §.

Då utmätning af fast egendom skett, skall, der borgenär det
yrkar, afrad, hyra eller ränta, som af egendomen faller tilldess den
varder såld och af köparen tillträdd, uppbäras af utmätningsmannen
eller åt syssloman, som af honom förordnas. Utmätningsmannen kungöre
utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten åligger, förbud att
utgifva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

Har öfverexekutor förordnat om egendomens försäljning; då skall
han, der borgenär det yrkar, tillsätta syssloman, som afkomsten uppbär,
och låta förbud kungöras, som nu är sagdt.

81 §.

År fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller
annorledes i större mån försämras, ege öfverexekutor, der borgenär
det påstår, förordna syssloman att egendomen om händer taga och
förvalta; dock vare i ty fall borgenären pligtig att förskjuta deri
kostnad, som för egendomens förvaltning kan vara nödig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

82 §.

Ofverlåter någon sin fasta egendom till annan, må, innan nye
egaren sökt lagfart, öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande
för förre egarens gäld.

Sökes lagfart å öfverlåtelsen samma dag, då utmätningen verkställes,
eller varder å öfverlåtelse, som skett före den dag då utmätningen
eger rum, lagfart sökt å den rättegångsdag för lagfartsärenden,
som infaller näst efter öfverlåtelsen; då vare ej utmätningen gällande
emot nye egaren, med mindre att fordran, som utsökes, är i egendomen
intecknad eller eljest sådan att, efter ty i lag i öfrigt stadgas,
egendomen derför häftar, ändå att den kommit ur gäldenärens hand.

År öfverlåtelsens verkan mot utmätningen beroende derpå att
lagfart kommer att sökas å tid, som ofvan är sagd, skall med försäljningen
anstå till dess sig visat, om lagfarten sökes.

83 §.

Om den förmånsrätt utmätning af fast egendom medför skils i
17 Kap. 9 § Handels-balken.

84 §.

Vid all utmätning skall, om gäldenär eller borgenär det äskar,
protokoll öfver förrättningen genast eller, der det ej kan ske, nästa
dag hållas honom tillhanda; vare ock utmätningsmannen pligtig, om
protokollet ej på stället lemnas till gäldenären, att genast tillställa
honom eller, då han ej är när, annan, som enligt 59 § varit om förrättningen
. tillsagd, skriftlig uppgift på skuldbeloppet till så kapital,
som ränta och lagsökningskostnad, grunden för utmätningen och dagen,
då den blifvit verkstäld.

85 §.

Utmätningsmannen åligger att, då fast egendom blifvit tagen i
mät, genast anmäla det hos öfverexekutor och tillika, om gäldenären
vid utmätningen bestämt auktionsställe, såsom i 94 § sägs, gifva det
tillkänna. År utmätningen verkstäld för icke intecknad fordran, vare
utmätningsmannen jemväl pligtig att genast å landet till domaren och
i stad till Rätten insända bevis om utmätningen och beloppet af den
fordran, hvarför utmätningen skett.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 2.

86 §.

Finnes vid utmätning gäldenär sakna full tillgång till gäldande
af skuld, hvarför utmätning blifvit sökt, eller finnes uppgifven tillgång
tvistig, eller kan den för annan orsak ej strax till betalning i laga
ordning användas; då vare, der borgenär det äskar, gäldenären pligtig
att inom tid, som af öfverexekutor bestämmes, hos öfverexekutor eller
domstol med ed styrka, att han ej eger annan tillgång, än den som
uppgifven är.

Har gäldenär gått, ed, som nu är sagdt, vare han ej pligtig att
för samma fordran anyo sådan ed gå, med mindre borgenär visar
skälig anledning, att gäldenären undandöljer tillgång, som honom derefter
tillfallit och till gälds betalning gå bör.

5 Kap.

Om utmätt egendoms försäljning.

87 §.

Försäljning af utmätt egendom skall ske genom offentlig auktion.

88 §.

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe
för auktionen kungöras i kyrkan för den församling, der försäljningen
sker, så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar eller eljest sådant
finnes lämpligt, i kyrkorna för de församlingar, som närmast derintill
äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion skall kungöras på
annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

89 §.

Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst åtta dagar
innan auktionen hålles; auktion å fordran eller rättighet skall kungöras
minst fjorton dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras
mera än en gång, vare det gilt, om första kungörandet skett
inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet må, der
förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr än förbudet skett.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om
försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista
gången minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen
tillika innehålla, att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning
ega rätt till betalning ur det utmätta, hafva att sådant, på sätt i
118 § sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla.

90 §.

Skall egendom säljas, den någon har såsom lös pant eller eljest
underpanträtt i handom, och har ej panthafvaren, på sätt i 71 § sägs,
förklarat sig nöjas med att taga betalning ur köpeskillingen, varde
före utropet underrättelse meddelad, att försäljningen sker med bibehållande
af panthafvarens rätt.

91 §.

Utmätt lös egendom skall i uppslag säljas. De yppersta varor
skola så länge sparas, att mesta folket är samladt. Då så mycket af
det utmätta godset blifvit såldt, att gälden, hvarför utmätning skett,
så ock kostnad, som skall ur egendomen utgå, kan af det sålda fullt
godtgöras, uppföre försäljningen.

92 §.

Varder lös egendom ej genast af köparen betald, och vill ej utmätningsmannen
på eget äfventyr lemna anstånd, gånge hvad inropadt
är under nytt utrop.

93 §.

Auktion å utmätt fest egendom skall förrättas af öfverexekutor, der
ej i 94 § annorledes stadgas.

94 §.

Å landet ege gäldenären bestämma, om auktion å fast egendom
skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Har ej gäldenär
vid utmätningen eller, der enligt 28 § egendomen skall utan föregående
utmätning säljas, hos öfverexekutor före målets afgörande
uppgifvit auktionsställe, eller äro flere, som ega auktionsställe nämna,

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

och kunna de ej derom sig förena; bestämme öfverexekutor, om auktionen
skall hållas å landskansliet eller tingsställe. Öfverenskomma parterne om annat
ställe inom länet, förordna öfverexekutor, om stället af honom pröfvas
lämpligt, att auktionen må der hållas. Skall auktionen hållas på annatställe
än landskansliet, varde den förrättad af utmätningsmannen i orten.

95 §.

I stad skall auktion å fast egendom förrättas å öfverexekutors embetsrum
eller annat ställe, der auktioner i staden gemenligen hållas.

96 §.

Skola, efter hvad i 104 § sägs, fastigheter inom särskilda öfverexekutorers
områden gå i en försäljning, värde auktionen förrättad der hufvudgården
eller, om sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade
fastigheten är belägen; är det å landet, varde auktionen hållen å landskansliet.

97 §.

Varder ej vid utmätning bestämdt, att auktionen skall hållas å tingsstället,
insände utmätningsmannen till öfverexekutor protokollet öfver utmätningen
med beskrifning och värdering å egendomen jemte öfriga tillgängliga
handlingar, hvarom i 79 § är närnndt.

98 §.

Den, som skall auktionen förrätta, anskaffe gravationsbevis rörande
egendomen äfvensom de för bestyrkande af gäldenärens eganderätt till egendomen
eller för upplysning om deri intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga
och ej redan emottaga;; handlingar, hvilka kunna hos Rätten erhållas;
dock vare, der auktionsförrättare]! det äskar, borgenären pligtig att
förskjuta den för handlingarnas utlösande nödiga kostnad.

99 §•

Tiden för auktionen varde af auktionsförrättaren bestämd, och läte
han kungörelse derom, så ock om egendomens beskaffenhet och auktionsstället,
införas i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst fyra
veckor och sista gången minst fjorton dagar före auktionsdagen, äfvensom

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

intagas i länskungörelserna; foge ock anstalt, att kungörelsen varder minst
fyra veckor före auktionsdagen å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i
stad anslagen å det ställe, der auktionen hålles. År för viss stad förordnadt,
att auktion å fast egendom skall jemväl på annat sätt kungöras, lände
ock det till efterrättelse.

Skall försäljning ske på grund af förordnande, som i 28 § sägs, må
kungörelse om auktionen ej utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären
sin fordran grundat, blifvit i hufvudskrift till auktionsförrättaren afiemnadt.

100 §.

Kungörelse om auktion å fast egendom skall tillika innehålla, att de,
hvilka hafva fordran, som bör ur egendomen gäldas, eller annan rätt, som
skall vid auktionen iakttagas, ege att dervid sin rätt bevaka. De, hvilka
hafva inteckning i egendomen eller fordran eller rättighet, hvarför egendom
enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken häftar, eller ega rätt till ränta eller annan
afgäld, som bör ur egendomen utgå med förmånsrätt enligt 17 Kap.
6 § Handels-balken, skola derjemte, der de äro kände och inom riket boende,
om auktionen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka auktionsförrättaren
skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må
kunna komma dem tillhanda minst fjorton dagar före auktionen.

101 §.

År ej auktion så kungjord, som i 99 § sägs, varde den instäld, och
sätte auktionsförrättaren ut annan tid dertill. Ej må dock auktion inställas
förty att kungörelsen ej varit i en eller annan kyrka uppläst, der den eljest
allmänneligen ågått.

102 §.

Då utlyst auktion i följd af laga hinder inställes, varde, der så ske
kan, det i länskungörelserna så ock å landet i tingslagets kyrkor och i stad
genom anslag, som förut är sagdt, före den utsatta dagen kungjordt.

10 1 g.

Ku skall egendomen säljas, uppläse då auktionsförrättaren såväl protokollet
öfver utmätningen eller det utslag, hvarigenom öfverexekutor om
Bih. till Riksd. Prat. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

egendomens försäljning förordnat, som ock gravationsbevis och de Öfriga
handlingar, som i 97 och 98 §§ nämnas, och anmane dem, hvilka äro tillstädes
och hafva fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas,
att sådant anmäla. Auktionsförrättaren meddele derefter fullständig och tydlig
underrättelse om sättet för försäljningen: gifve ock tillkänna tiden, då
köpeskillingen sist skall vara gulden.

Försäljningen gånge för sig genom utrop i upp- och utslag, der ej
gäldenären och borgenären öfverenskomma, att försäljningen må ske endast
genom uppslag, och sådant ej bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.

104 §.

Skola flera fasta egendomar, som för eu fordran äro gemensamt intecknade,
säljas; då skall, der någon af dem häftar för särskild inteckning
eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för sig till försäljningutropas.
Sedan varde alla egendomarne gemensamt utropade till försäljning.
Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet å landet
och sådan i stad gå i en försäljning, der ej fastigheterna tillhopa utgöra
eu egendom, eller alla rättegande det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första försäljningen
fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet
på de särskilda egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden, hvarefter
allmän bevillning utgick för nästföregående år.

105 §•

Häftar egendom, på grund af inteckning eller enligt 11 Kap. 2 § Jorda-balken,
för servitut, nyttjanderätt, eller rätt till afkomst eller annan förmån,
som åt någon upplåtits att af egendomen utgå; varde egendomen till försäljning
utropad med förbehåll om rättighetens bestånd. linnes härvid ^att
någon, som eger bättre rätt, ej kan ur den bjudna köpeskillingen erhålla
full godtgörélse; då skall, derest ej denne samtycker att vid det skedda utropet
må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingen brister genast af
rättighetens innehafvare till auktionsförrättaren erlägges, egendomen utropas a
nyo, utan förbehåll om rättighetens bestånd. Stiger köpeskillingen då högre,
gälle sista försäljningen; i annat fall stånde vid den första fast.

Vid beräkningen huruvida den först bjudna köpeskillingen försiar åt
dem, som ega bättre rätt, skall, med tillämpning af de i 127, 128 och 129
§§ stadgade grunder, hvarje fordran upptagas till det belopp, hvartill den

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N o 2.

beräknas uppgå den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens
fördelning skall ega rum.

106 §.

Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda, och tillhör
den ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt till egendomen; gånge
grödan i samma utrop som egendomen, och varde det före utropet kungjordt.

107 §.

Då inrop skett, gälde köparen genast en sjettedel af köpeskillingen antingen
i reda penningar eller ock medelst aflemnande af skuldebref, som är
i den slida egendomen intecknadt; dock må skuldebref godkännas endast
så vidt dess kapital ligger inom inropssumman, så ock inom det af utmätningsmannen
å egendomen satta värde samt inom det uppskattningsvärde, hvarefter
allmän bevillning för egendomen utgick för nästföregående år. Vill
köparen, i stället för att gälda sjettedelen, ställa pant för en femtedel af
köpeskillingen, vare det ock gilt. Gitter ej köpare gälda, eller pant ställa,
som nu är sagdt, varde egendomen genast å uyo utropad.

SOS §.

Göres I första auktionen anbud, som efter 107 § må antagas, varde
egendomen då såld, der ej gäldenären och borgenären öfverenskomma, att ny
auktion skall ske, och sådant icke bestrides af annan, hvars rätt är i fråga.
Kan ej försäljning ske, förty att bud ej göres eller antages; då skall ny
auktion hållas å samma ställe fyra veckor derefter, hvarom auktionsförrättare;!
skall genast meddela underrättelse, och foge han anstalt, att kungörelse
om tiden för den nya auktionen varder uti länskungörelserna införd samt
minst fjorton dagar före auktionen å landet uppläst i tingslagets kyrkor och
i stad anslagen, som i 99 § stadgas: sker ej försäljning värde ytterligare
auktion, så ofta det erfordras, utsatt och tiden dertill kungjord, som na är
sagdt; galle ock om egendomens försäljning vid hvar senare auktion hvadtom
försäljning å första auktionen stadgadt är.

109 §.

Innan auktion afslutas, tneddele auktionsförrättaren underrättelse om

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tiden, då efter 121 § sammanträde för fördelning af köpeskillingen hållas
skall; så ock om stället för sammanträdet.

1 10 §.

Sist å det sammanträde, som i 121 § sägs, skall af köpeskillingen allt
vara till auktionsförrättaren guldet, för hvithet icke efter 111 § anstånd blifva
lemnadt. År det ej guldet, vare köpet ogilt, och besörje genast auktionsförrättaren
att egendomen varder till försäljning ånyo utlyst, som i 99 §
föreskrifves. Går egendomen vid nya utropet till mindre än förra köpeskillingen
med laga ränta derå från den dag, då betalning sist bort ske,
ersätte förre köparen skilnaden; går egendomen till mera, hafve förre köparen
ej rätt till öfverskottet. Kostnaden för senare försäljningen skall ock
af förre köparen gäldas, der den ej kan genom öfverskott å köpeskillingen
godtgöras. År pant stöld för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren panten
ofördröjligen säljas i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, der
sådant erfordras till gäldande af hvad förre köparen utgifva bör.

in §•

Yisar köpare, att fordringsegare, som skall ur egendomen erhålla betalning,
låtit honom öfvertaga skulden och lemnat anstånd med betalningen,
njute till godo de vilkor, som dervid blifvit tingade. Finnes, sedan fordringsegare
förnöjde äro, öfverskott å köpeskillingen, och beviljar gäldenären anstånd
med betalning deraf, vare lag samma.

112 §.

Sedan köparen fullgjort sin betalningsskyldighet och auktionen vunnit
laga kraft, utfärde auktionsförrättaren köpebref å egendomen.

Hd §.

Köparen eger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet
fullgjort; och gifve, der så fordras, utmätningsmannen dertill handräckning.
Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom
nödiga rum; och må han efter försäljningen sitta i dem qvar, å landet tre
månader och i stad till nästa fardag. Om landbos och hyresmans rätt till
fardag skils i 16 Kap. Jorda-balken.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

114 §.

Då köpeskillingen blifvit gulden, vare egendomen i köparens hand fri
från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående afgift, som före försäljningsdagen
till betalning förfallit, så ock från annan förre egarens gäld,
der ej köparen gälden öfvertagit.

115 §.

Ej må den, som förrättar auktion å utmätt egendom, sjelf köpa något,
som å den auktion säljes.

6 Kap.

Om redovisning och fördelning af medel, som till följd af utmätning influtit.

116 §.

Sist åtta dagar efter det utmätt lös egendom blifvit såld skall, der ej
nedan annorlunda stadgas, utmätningsmannen af försäljningssumman, så långt
den förslår, tillhandahålla den, som utmätning vunnit, betalning för hans
fordran. Hafva penningar annorledes än efter försäljning till utmätningsmannen
influtit, skola de inom lika tid derefter hållas borgenären tillhanda.

Innan dom eller utslag, på grund hvaraf utmätning skett, vunnit laga
kraft, må dock betalning ej af borgenären lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.

117 §.

Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom, som annan hade under
panträtt i handom, panthafvaren, såsom i 71 § sägs, förklarat sig nöjas
med att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen, njute han sin rätt
till godo inom den tid, som i 116 § stadgas.

118 §.

Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hafva den under panträtt i handom, eller
ock egde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare

BO Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ock berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning,
såvida han derom hos utmätningsmannen före auktionen framstält yrkande.

119 §.

Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan
borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre förmånsrätt,
än utmätningen medför, eller har sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit
af borgenär inom föreskrifven tid framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne
och kunna de ej åsämjas, huru medlen skola fördelas; bestämma
utmätningsmannen viss tid för medlens fördelning och kalle borgenärerne,
så ock, då fråga är om fordran, hvarför utmätning ej skett, gäldenären att
med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda för att sin rätt i afseende
å fördelningen iakttaga och bevaka. Sådan kallelse skall tre gånger,
första gången minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna
införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,
att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna,

120 §.

Finnes i fall, som i 119 § nämnes, full tillgång till alla fordringarnas
gäldande eller åsämjas borgenärerne om fördelningen, men gitter ej borgenär,
som efter 118 § yrkar betalning utan att han fatt utmätning, visa att
gäldenären medgifvit honom betalning ur köpeskillingen; hålle utmätningsmannen
inne hvad å sådan borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ofvan
sägs, honom och gäldenären till sammanträde för att sin rätt bevaka.
Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till utdelning.

121 §.

Sedan fast egendom blifvit utmätningsvis såld, ege de, hvilka anse sig
hafva rätt till betalning ur köpeskillingen, så ock gäldenären att å fyratioandra
dagen efter auktionen å utsatt ort och timme inför auktion »förrättaren
sammanträda för att höras angående köpeskillingens fördelning.

Har, på klagan öfver utmätningen eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande af vidare åtgärd i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den derför bestämda tid, varde det, så vidt ske kan, kungjordt
på sätt i 102 § sägs; upphör hindret, utsätte auktionsförrättaren ofördröjligen
ny tid för sammanträdet och läte det kungöras tre gånger i allmänna
tidningarna, första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

122 §.

Finnes behållen afkomst af såld fast egendom att tillgå, eller är, i det
fall att enligt 110 § egendomen gått under nytt utrop, förre inroparen
skyldig att utgifva ersättning, varde den tillgång jemte köpeskillingen fördelad.

128 §.

Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve förrättningsmannen
redogörelse dels för den tillgång, som skall fördelas, dels ock för de fordringar,
för hvilka anspråk på betalning ur köpeskillingen blifvit anmäldt eller
egendomen på grund af utmätning eller, der fråga är om fast egendom, enligt
de i 97 och 98 §§ nämnda handlingar linnes häfta; och ege derefter
tillstädesvarande borgenärer samt gäldenären, der han när är, att andraga
hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

1-24 §.

Varda alla borgenärer, hvilkas rätt är af fördelningen beroende, så
ock gäldenären ense huru fördelningen må ske; uppgöre förrättningsmannen
i öfverensstämmelse dermed fördeiningslängd samt läte dem, som deråt nöjas,
sitt godkännande å längden teckna; och varde derefter utdelning genast
verkstäld, dock mot pant eller borgen, der enligt 184 eller 135 § sådan säkerhet
ställas bör.

125 §.

Nu kan ej öfverenskommelse träffas, såsom i 124 § sägs; finnes ärendet
anhängigt hos utmätningsman, afgifve han genast skriftligt förslag, huru
tillgångarne må fördelas; och ege sedan den, som dermed icke åtnöjes, att,
ehvad han vid sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom den tid och i
den ordning, som i 9 Kap. bestämmes, hos öfverexekutor anhängiggöra sin
klandertalan, vid äfventyr, om det försummas, att förslaget kommer att såsom
lagakraftvunnet till efterrättelse lända, Varder klandertalan anhängiggjord,
pröfve öfverexekutor, om och i hvad mån klandret må till ändring i
utmätningsmannens förslag föranleda. Under klandertiden skall förslaget
hos utmätningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar deraf taga del.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
126 §.

Kan, då fråga om fördelning omedelbart hos öfverexekutor anhängig
är, öfverenskommelse, såsom i 124 § sägs, ej träffas, pröfve han genast hvad
en hvar i utdelning tillkomma bör och afkunne sitt utslag muntligen.

127 §.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld fast egendom
skall för fordran, som, enligt de i 97 och 98 §§ omförmälda handlingar, är
i egendomen intecknad eller eljest deri eger förmånsrätt enligt 17 Kap. 9 §
Handels-balken eller 11 Kap. 2 § Jorda-balken, den derå enligt förmånsrättsordningen
belöpande utdelning beräknas, ändå att fordringen ej blifvit
anmäld; och varde, om fordringsbeviset ej företes, utdelningen beräknad efter
ty ofvan nämnda handlingar utvisa. Ränta å sådan fordran, så ock årlig
afkomst eller förmån, hvarför inteckning skett, beräknas för ett år, der
det ej visas, att de för annan tid innestå.

För annan fordran, än här ofvan nämnes, må ej utdelning åtnjutas,
der den ej sist å fördelningssammanträdet blifvit af fordringsegaren anmäld
och skall utgå med förmånsrätt framför de fordringar, som i 17 Kap. 9 §
Handels-balken nämnas; dock att förmånsrätt på grund af stadgandet i 4
§ af samma Kap. ej må göras gällande i annat fall, än att fastigheten är
till konkurs afträdd.

128 §.

Är någon berättigad att af medel, som till följd af ''utmätning influtit,
erhålla betalning för fordran, som icke är förfallen och derå ränta ej
skall gäldas före förfallodagen, varde vid fördelningen fordringen beräknad
till det belopp, som, efter en räntefot af fem för hundrade om året, utgör
fordringens värde å fördelningsdagen. Skall utdelning ske allenast för
ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, varde
fordringen efter samma räntefot uppskattad till sitt kapitalvärde å fördelningsdagen,
hvarvid uppskattningen af lifräntas kapitalvärde skall ske
med användande af den dödlighets- och lifslängds-tabell för riket, som af
vederbörande myndighet sist blifvit utgifven innan denna lag träder i kraft,
och skola enahanda grunder jemväl tillämpas vid uppskattning af skadestånd,
som, då rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom vid försäljningen
gått förlorad, bör, efter ty särskildt stadgadt är, till rättighetens
innehafvare ur egendomen utgå och ej annorledes är till beloppet lagligen
bestämdt.

Kongl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 2.

129 §.

År fråga om ifordrans eller för fordran beviljad intecknings giltighet
beroende på särskild pröfning eller afgjord genom beslut, som ej vunnit
laga kraft, eller är inteckning för fordran sökt, men ej beviljad, varde hvad
å fordringen enligt förmånsrättsordningen ^.belöpa kan vid fördelningen afsatt,
intill dess frågan om borgenärs rätt blifvit slutligen’; afgjord.

Finnes eljest fordran tvistig, vardejborgenären hänvisad att sin talan
efter stämning anhängiggöra och hvad å fordringen belöper afsatt, såsom nyss
är stadgadt. Vill annan, hvars rätt;! ärjaf frågan''beroende, sjelf stämma;
stånde det honom fritt.

130 §.

Då enligt 127 § utdelning för-fordran beräknas, utan att fordringsbeviset
blifvit företedt, så ock då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse
tillika meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma
eller någon del deraf sedermera linnes ej böra tillkomma den borgenär,
för hvars fordran det blifvit beräknadt eller afsatt.

131 §.

Varder, utan att gäldenären det medgifvit, betalning tillerkänd borgenär
ur egendom, som ej varit för hans fordran utmätt, och är ej heller
fordringen förut genom dom eller utslag faststäld, ege gäldenären rätt att
stämma om återvinning inom sex månader efter det fördelningen vann laga kraft.

132 §.

Klander mot utmätningsmannensjfördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut i fördelningsfråga- gälle ej för annan än den, som klandret väckt.

133 §.

Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag eller öfverexekutors
beslut om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom
tillagdt blifvit, ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för
hvad han lyfter, der ej öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning må
utan sådan säkerhet ske.

Bill. till Ritad. Prat. 1811. 1 Sami 1 Åfd. 2 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han yrkat eller,
om hans fordran ej varit anmäld, enligt de i 127 och 128 §§ stadgade grunder;
då må, utan hinder af hans uteblifvande från“sammanträdet, de borgenärer,
som äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant eller borgen;
och vare det gilt, der ej gäldenären det bestrider, eller enligt 134 eller 135
§ säkerhet ställas bör.

134 §.

År auktion å utmätt fast egendom öfverklagad, må ej, mot köparens
bestridande, utdelning ur köpeskillingen lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.

135 §.

Är utmätning i död mans bo verkstäld, och vill, innan tid till egendomsafträde
ute är, borgenär för sin fordran njuta betalning, vare, i fråga
om hans skyldighet att ställa borgen eller annan säkerhet för hvad han
lyfter, gällande hvad derom särskildt stadgadt är.

136 §.

Belopp, som jemlikt 129^ § blifvit vid fördelningen afsatt för någon
borgenärs fordran, skall ofördröjligen i länets ränteri nedsättas. Har borgenäreus
anspråk blifvit godkändt genom dom eller utslag, som ej vunnit
laga kraft, vare han dock berättigad att beloppet mot pant eller borgen
lyfta. I annat fall må på öfverexekutors pröfning ankomma, huruvida beloppet,
innan fråga om rätt dertill blifvit afgjord, må mot pant eller borgen
lyftas, vare sig af den borgenär, för hvilken det blifvit afsatt, eller af annan,
hvilken på grund |af bestämmelse, hvarom i 130 § sägs, medlen kunna
tillfalla.

137 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli blifvit borgenär
tillagda, men icke af honom lyftas, skola i länets ränteri nedsättas. Lag
samma vare, der fördelning skett annorstädes än å landskansli, och borgenären
ej inom fyra veckor derefter medlen lyfter.

År enligt 127 § utdelning beräknad, utan att fordringsbeviset blifvit
företedt, och anmäler sig ej fordringsegaren inom natt och år efter det för -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

delningen vunnit laga kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af
annan, som de enligt ISO § kunna tillfalla.

138 §.

Medel, som jemlik! ''136 och 137 §§''skola i landtränteri nedsättas, må,
der någon rättegande det äskar, insättas i bankinrättning, som af öfverexekutor
godkännes, för att der mot ränta innestå, under den tid öfverexekutor
bestämmer; och komme räntan den borgenär till godo, som finnes till medlen
berättigad.

139 §.

År ej utmätning förrättad och, der lösegendom af annat slag, än i 140
§ sägs, tagits i mät, försäljning deraf verkstäld inom två månader, sedan
kronofogde emottagit de handlingar, som i 53 eller 56 § nämnas, och inom
en månad sedan stadsfogde sådana handlingar,;emottagit; svare fogden sjelf
för det belopp, hvarför utmätning bort ske, der han ej visar, att borgenär
lemnat gäldenär anstånd med betalningen Aller att för utmätning eller försäljning
mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma. Möter sådant
hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej må till ursäkt räknas, genast
antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen hållas.

140 §.

År fartyg eller gods i fartyg utmätt, eller skall utmätt fordran eller
rättighet säljas, och varder ej det utmätta snidt å landet inom tre månader
och i stad inom två månader efter det fogden emottagit de i 53 och 56 §§
nämnda handlingar; vare om hans ansvarighet lag som i 139 § sägs.

141 §.

Då sammanträde för fördelning af köpeskilling för lös egendom skall
ega rum, vare utmätningsmannen pligtig att utsätta sammanträdet att hållas
inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmänna tidningarna erfordras
inom fyra veckor efter försäljningen.

142 §.

Har utmätning af fast egendom skett, skall utmätningsmannen så
skyndsamt vidtaga alla de åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egen -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2

domens färsäljning ej må genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra
månader och i stad öfver tre månader från mottagandet af de i 53 och 56
§§ nämnda handlingar.

143 §.

Försummar borgenär att ur utmätt egendom taga betalning, hafve ej
rätt till ränta från den tid det af honom berott att betalning njuta,^der ej
på grund af stadgandet i 138 § sådan ränta må honom tillgodokomma.

Har någon fått lyfta köpeskillingsmedel, innan frågan om bättre rätt
dertill blifvit slutligen pröfvad, och finnes han sedan pligtig att det lyftade
eller någon del deraf återbära, gälde ränta efter sex för hundrade, om, året.

144 §.

Förhåller utmätningsman medel för fordringsegare, då,,denne eger rätt
att dem utfå och till erhållande deraf sig anmäler, gälde ränta efter sex
för hundrade om året och ansvare dessutom för tjenstefelet.

7 Kap.

Om qvarstad, sldngrmgsförbud samt reseförbud, så ock annan handräckning,

som af öfverexekutor gifvas må.

145 §.

Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran, qvarstad
å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran
svara, eller äskar man qvarstad å visst gods, som annan innehafver och
hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sannolika skäl för sin
talang och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gäldenären undansticker
eller förstör godset; värde då qvarstad beviljad.

146 §.

Pröfvar öfverexekutor full anledning ej vara att bevilja qvarstad efter
145 §, eller äskar borgenär eller den, som påstår bättrejrätt till visst gods,
att gäldenär tillhörig lös egendom eller det gods, hvarom fråga är, må ställas
under förbud att säljas eller skingras; då må sådant förbud, när skäl dertill

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

äro, af öfverexekutor beviljas Finnes gäldenär gods eller det, hvarom
tvistas, hos tredje man, må ock denne förbjudas att det utgifva.

147 §.

Öfverexekutor ege makt att, när skäl dertill äro, sätta fast egendom
och hvad dertill hörer under förbud att säljas eller skingras. År synnerlig
fara, att det, som under sådant förbud satt är, genom vanvård eller annorledes
i större mån försämras, vare lag, som i 81 § sägs.

148 §.

Vid pröfning af lagsökningsmål ege, ändå att betalningsskyldighet ej
kunnat gäldenären åläggas, öfverexekutor att, der så skäligt finnes, bevilja
qvarstad å gäldenärs lösa gods eller stadga förbud mot skingring.

149 §.

Då qvarstad lägges å lös egendom, varde med den så förfaret, som

då dylik egendom utmätes; dock vare, der qvarstaden ej sker till säkerhet

för fordran, värdering icke af nöden.

Ej må för fordran qvarstad läggas å egendom, som icke får i mät tagas.

150 §.

Finner öfverexekutor skäl att i qvarstad sätta afrad, hyra eller ränta,
som af fast egendom faller, varde, på sätt i 80 § sägs, syssloman tillsatt
att medlen uppbära och förbud den betalniogsskyldige ljungjord!. Den som
blifvit satt till syssloman skall tillse, att utskyld eller afgift, som bör för
egendomen gäldas och under qvarstadstiden till betalning förfaller, gulden
varder.

151 §.

Lös egendom, som ställes under skingringsförbud, förblifve under innehafvarens
vård och nyttjande; sker förbudet till säkerhet för fordran, varde
egendomen värderad, såsom i fråga om utmätning är sagdt.

1 52 8.

Aro penningar satta i qvarstad, eller hafva medel, hvarom i 150 §

38 Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 2.

förmäles, till syssloman influtit, ege öfverexekutor, der borgenär eller gäldenär
det äskar, förordna om medlens insättande i bankinrättning, såsom i
138 § sägs.

153 §.

Är fara för handen, att gäldenär begifver sig från riket utan att efterlemna
känd egendom, som mot gälden svarar, eller att någon, som häftar
i skuld för hushyra, kost, skeppslega eller annat dylikt, afviker från
orten, utan att borgenären har säkerhet i qvarlemnadt gods; då ege öfverexekutor
förbjuda gäldenären att afresa från orten, innan han gjort rätt
för sig; dock må sådant reseförbud ej gälla för längre tid än sex veckor.
Öfverträdes förbudet, varde gäldenären återhemtad och, der borgenär det
äskar, i häkte insatt, under den tid förbudet gäller.

154 §.

Har ej den, som vunnit qvarstad eller skingringsförbud, inom tretio
dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det öfverexekutors
förordnande derom gafs, hos gäldenären genom lagsökning sin
fordran kräft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han ej genast
eller å föreskrifven tid sin talan, der den hos öfverexekutor eller domstol
anhängig är; gånge qvarstaden eller förbudet åter. Har i det fall, hvarom
i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag, så vidt derigenom
betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för talans instämmande
räknas från den dag Hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, hafre den, som qvarstaden eller förbudet
vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu stadgad tid
och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

155 §.

Qvarstad och skingringsförbud, som till säkerhet för fordran beviljade
blifvit, så ock reseförbud upphöre, då gäldenären pant eller borgen ställer.

156 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt qvarstad eller förbud, ej vidare
vara för handen, må qvarstaden eller förbudet af öfverexekutor häfvas,
så ock af domstol, då saken dit instämd är.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

157 §.

Har man egenmäktigt pantat något till sig eller skilj t annan från det
han innehar eller eljest sjelf tagit sig rätt; ege öfverexekutor att genast
besittningen eller annat förhållande, som rubbadt är, återställa; och''?svare
'' den, som sig förgrep, vid domstol.

Den, mot hvilken sådan handräckning gifves, vare ej förment att sin
talan vid domstol efter stämning utföra.

158 §.

Vägrar hyresman eller brukare af annans jord att på anmaning afflytta,
då bestämd legotid tilländagår eller, om viss legotid ej varit utsatt, fardag
i följd af uppsägning inne är, och gitter han ej visa sannolika skäl för sin
ratt att qvarsitta; då må öfverexekutor förordna om hans vräkande, om egaren
det yrkar.

Om rätt för den, mot hvilken sådan handräckning gifves, att sin talan
vid domstol utföra, galle hvad i 157 § sägs.

159 §.

Qvarstad, skingrings- eller reseförbud eller handräckning enligt 158 §
må ej af öfverexekutor beviljas der ej sökanden stält pant eller borgen för
den skada, som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas. Finnes någon,
som bör sådan säkerhet ställa, ur stånd dertill, och har han för sin talan
visat synnerliga skäl, ege dock öfverexekutor honom från säkerhets ställande
befria.

160 §.

Ansökning om qvarstad, förbud eller annan handräckning skall göras
skriftligen. Ej må ansökningen bifallas innan tillfälle att derå svara blifvit
vederparten lemnadt; finner öfverexekutor saken sådan, att den dylikt uppskof
ej tåla kan, ege han att den äskade åtgärden bevilja tills vidare och
intill dess annorledes förordnadt varder, dock icke i det fäll, hvarom i 158
§ sägs.

161 §.

Finner öfverexekutor, att den, som talan anhängiggjort, saknar skäl
dertill, gifve genast sitt beslut derom. Skall någon i målet höras, förordne
öfverexekutor, huru det ske må; och ege öfverexekutor dervid förelägga vite

40 Kongl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o 2.

eller äfventyr att, om part försummar fullgöra hvad honom varder ålagdt,
målet ändå afgöres.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande i andra hos öfverexekutor
förekommande utsökningsmål, för hvilka annan ordning ej finnes i denna
lag föreskrifven.

8 Kap.

Om kostnad i utsökningsmål.

162 §.

I mål, hvarom i 2 Kap. handlas, tillägga öfverexekutor sökanden, der
han saken vinner, ersättning för all nödig kostnad, som lagsökningen medfört.
Varder målet såsom tvistigt förvisadt till domstol; då må ersättning
tilläggas vederpart^ för hans kostnad; och ege ändå domstolen, när målet
der fullföljes, pröfva hvad ersättning den ene parten bör till den andre gifva
för kostnaden hos öfverexekutor.

163 §.

I andra utsökningsmål, än i 162 § nämnas, bestämme öfverexekutor,
efter ty skäligt finnes, om och till hvad belopp den tappande parten bör till
den andre gälda ersättning för hans kostnad i målet.

164 §.

All nödig kostnad för utmätning samt utmätt egendoms vard och försäljning,
så ock för köpeskillingens fördelning skall ur den utmätta egendomen
gäldas; kostnad, som ej sålunda gulden varder, skall af sökanden
betalas.

Sökes utmätning på grund af dom eller utslag, som ej vunnit laga
kraft, vare sökanden pligtig att utmätningskostnaden förskjuta, om utmätningsmannen
det äskar.

165 §.

Kostnad för annan förrättning, än i 164 § omförmäles, skall, der utmätningsmannen
det äskar, förskjutas af den som åtgärden sökt.

Är i dom eller utslag, som skall verkställas annorledes än genom utmätning,
föreskrift gifven, att verkställigheten skall ske på den tappande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

partens kostnad; då skall ock bevislig och nödig kostnad hos honom af utmätningsmannen
uttagas.

9 Kap.

Om klagan öfver utmätningsmans förfarande.

166 §.

Vill man klaga öfver utmätningsmans förfarande i mål, hvarom
denna lag handlar, göre det skriftligen hos öfverexekutor.

167 §.

För klagan öfver utmätning ege gäldenär tid intill klockan tolf å
femtonde dagen sedan utmätningen fullbordats eller blifvit i fall, hvarom
i .75 § sägs, hos gäldenären verkstad!. År borgenär missnöjd med förrättningen,
mgifve sin klagoskrift inom samma tid, efter det han erhöll del af
protokollet öfver utmätningen.

168 §.

Vill någon klaga öfver utmätningsmans åtgärd vid auktion å fast
egendom, göre det före klockan tolf å femtonde dagen derefter.

169 §.

Är någon missnöjd med förslag till fördelning af köpeskilling för utmätningsvis
såld egendom, hvilket enligt 125 § blifvit af utmätningsman
upprättadt, ingifve sin klagoskrift till öfverexekutor före klockan tolf å tjugonde
dagen, sedan förslaget afgafs.

170 §.

Försittes den i 167, 168 eller 169 § stadgade tid för klagan, och
visas ej inom samma tid laga förfall, varde klagan, såvidt den åsyftar att
vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd, ej upptagen till pröfning. Visas
förfall, sätte öfverexekutor ut ny tid för klaganden att målet fullfölja.

Vid förrättning, som i nämnda §§ omförmäles, meddele utmätningsmannen
underrättelse om hvad för ändrings sökande iakttagas bör samt
äfventyret, om det försummas.

Pilt- till Rilcsd. Pro t. 1877. 1 Sami, 1 Afd. 2 Käft.

Kongl. Majrts Nåd. Proposition N:o 2.

171 §.

Har i fall, som i 170 § afses, klagan blifvit i rätt tid förd, och styrker
klaganden, att laga hinder möter för utbekommande af protokollet öfver
den klandrade förrättningen, förelägge öfverexekutor honom viss tid för protokollets
ingifvande samt äfventyr att underlåtenhet deraf ej må föranleda
vidare uppehåll med målets afgörande.

172 §.

Påstår den, som öfver utmätning eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens protokoll utvisar, ege öfverexekutor,
der sådant för pröfning af klagandens talan finnes nödigt, förordna
om vittnens hörande vid domstol.

173 §.

Yrkar borgenär hos öfverexekutor, att utmätningsman skall, efter ty i
139 och 140 §§ stadgas, sjelf svara för hvad utmätas bort, eller söker någon
eljest hos öfverexekutor skadestånd af utmätningsman, förty att han i utsökningsmål
orätt förfarit; ege öfverexekutor, der han finner sökandens rätt
uppenbar, honom dertill förhjelpa. I annat fall varde sökanden hänvisad
att sin talan efter stämning vid domstol utföra.

174 §.

Då klagan öfver utmätningsmans åtgärd hos öfverexekutor anmäles,
ege han, om skäl dertill finnes och saken ej tål uppskof, att tills vidare i
afbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång af åtgärden eller
meddela den rättelse deri, hvartill omständigheterna föranleda.

175 §.

I mål, hvarom i 167, 168 eller 169 § förmärs, skall öfverexekutors
slutliga utslag gifvas i den ordning, som i 34 § stadgas.

176 §.

Ej må klagan öfver utmätning hindra förrättningens fullbordan eller
egendomens försäljning, eller klagan öfver annan af utmätningsman vidtagen
åtgärd verka uppehåll deri, med mindre öfverexekutor annorledes förordnar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

10 Kap.

Om klagan öfver utslag i utsökningsmål.

177 §.

Nöjes ej part åt öfverexekutors beslut i utsökningsmål, ege deröfver i
Hofrätten sig besvära ; och åligger det öfverexekutor, då slutligt utslag gifves
eller auktion å fast egendom af honom hållen är, att tillika meddela underrättelse
om hvad vid ändringssökande iakttagas bör samt äfventyret, om det
försummas. Ej må gäldenär söka ändring i utslag, hvarigenom mål blifvit
såsom tvistig^ till domstol förvisadt.

173 §.

Har öfverexekutor genom särskildt beslut utlåtit sig öfver omständighet,
som angår målets behandling; deröfver må ej besvär anföras annorledes
än i sammanhang med hufvudsaken. Ej vare part förment att särskildt
öfverklaga förordnande, som enligt 160 eller 174 § före målets slutliga afgörande
meddelas. Tilltror part sig visa, att utsökningsmål af öfverexekutor
onödigt uppehälles; ege då att deröfver klaga.

179 §.

Vill någon öfverklaga öfverexekutors slutliga utslag, som muntligen
eller efter anslag meddelas i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, eller i fråga om
fördelning af köpeskilling för fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld,
eller på klagan öfver utmätning, auktion å fast egendom eller förslag till
köpeskillings fördelning; ingifve sina besvär till Hofrätten i mål från Norrbottens,
Westerbottens, Jemtlands, Westernorrlands och Gotlands län före
klockan tolf å tretionde dagen och i mål från öfriga delar af riket före
klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då utslaget muntligen afkunnades
eller, om det blifvit efter anslag meddeladt, från den dag, å hvilken
utslaget är stäldt.

För klagan öfver auktion, som af öfverexekutor hållen är, vare tid,
som nu är sagd, räknad från auktionsdagen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

180 §.

Den, som ej nöjes åt öfverexekutors beslut i andra fall än i 179 §
nämnas, ege, der beslutet blifvit för honom muntligen afkunnadt, tid till
klagan, såsom i samma § stadgas; eljest njute han lika tid från det han
af beslutet erhöll del.

181 §.

Skall besvärstid räknas från erhållen del af beslutet, late den vinnande
tillställa vederparten beslutet i hufvudskrift eller besannad afskrift, och varde
derå tecknad dagen, då tillställandet skett. Vistas vederparten utrikes, eller
vet man ej hvar han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud,
läte den vinnande kungöra beslutet i allmänna tidningarna tre gånger, minst
fjorton dagar mellan hvarje gång; och hafve i ty fall vederparten tid att sig
besvära före klockan tolf å nitionde dagen efter sista kungörandet.

182 §.

Vill någon klaga deröfver, att han af öfverexekutor blifvit fäld till
ansvar enligt 9, 10 eller 11 § eller till skadestånd enligt 173 §, och är
utslaget ej för honom muntligen afkunnadt, hafve för klagan tid, som i 179 §
sägs, från den dag, utslaget genom öfverexekutors försorg honom delgafs.

183 §.

Ingifvas ej besvären till Hofrätten inom föreskrifven tid, varde de ej
upptagna till pröfning, der ej inom samma tid laga förfall visas; visas laga
förfall, sätte Hofrätten ut ny tid.

184 §.

Styrker klaganden, att laga hinder mött för utbekommande af öfverexekutors
utslag eller protokoll i målet, förelägge Hofrätten honom viss tid
att dermed inkomma vid äfventyr, som i 171 § sägs.

185 §.

Pröfvas den klagande ej hafva skäl för sin talan, gifve Hofrätten genast
sitt utslag derå. Finner Hofrätten någon böra öfver besvären höras,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

vare klaganden pligtig att besvärshandlingarna uttaga och dera i hufvudskrift
eller besannad afskrift vederparten 1 inställa, så ock att inom dubbelt så lång
tid, som för besvärs anförande är föreskrifven, räknad från den dag föreläggandet
genom anslag inom Hofrätten kungöres, till Hofrätten inkomma
med bevis om dagen, då vederparten af besvärshandlingarna fått del, samt
återställa handlingarna eller ingifva styrkt afskrift deraf. Underlåter klaganden
att inom föreskrifven tid inkomma med bevis om delgifvandet, och
kommer ej heller vederparten in med förklaring; eller varda ej inom samma
tid besvärshandlingarna återstälda eller styrkt afskrift deraf ingifven; då må
ej besvären till vidare pröfning upptagas, med mindre inom sagda tid laga
förfall för klaganden visas. Yisas förfall, sätte Hofrätten ut ny tid, Styl’-ker klaganden, att vederparten vistas utrikes, eller att ej veterligt är, hvar
han sig uppehåller, och har han ej för sig stält ombud, sätte Hofrätten ock
ut ny tid och förordne tillika, att besvären må i allmänna tidningarna kungöras,
såsom i 181 § sägs.

186 §.

Har klaganden låtit besvären tillställas vederparten, vare denne pligtig
att inom lika tid, som för besvärs anförande i 179 § stadgad är, räknad
från den dag handlingarna honom tillstäldes, förklaring i målet till Hofrätten
ingifva; äro besvären i allmänna tidningarna kungjorda, skall han sin
förklaring ingifva inom nitio dagar från sista kungörandet. Kommer lian ej
in med förklaring inom föreskrifven tid, och visas ej heller inom samma tid
förfall; varde han ej vidare i Hofrätten hörd; visas laga förfall, förelägge
Hofrätten honom ny tid.

187 §.

Finner Hofrätten nödigt att infordra öfverexekutors utlåtande öfver
besvären, åligge klaganden att tillställa öfverexekutor besvärshandlingarna
och bevis derom till Hofrätten ingifva, såsom förut är sagdt.

188 §.

Hvad parterne enligt 185, 186 och 187 §§ hafva att iakttaga, så ock
ätventyret, om det försummas, läte Hofrätten tecknas å besvärsskriften.

189 §.

Huru mål, som blifvit af öfverexekutor å Gotland afgjorda, må fullföljas
i annan ordning, än nu är sagdt; derom är särskildt stadgadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

190 §.

Föranleda besvären ej ändring i öfverklagade utslaget, gälde
den klagande vederpartens kostnader i målet, efter ty Hofrätten pröfvar
skäligt. Finnes någon hafva ohemult klagat, böte såsom i 29 Kap.
2 § Rätteg-ångs-balken stadgadt är. Missfirmar någon hos Hofrätten
öfverexekutor, ege Hofrätten, ändå att åtal ej sker, döma den felande
till ansvar, när brottsligheten ej är gröfre, än att den må med böter
beläggas; är den svårare, läte Hofrätten den brottslige der särskildt
åtalas.

191 §.

Då besvär mot öfverexekutors utslag anmälas, ege Hofrätten,
när skäl dertill förekommer, att, innan ändringssökandet slutligen
pröfvas, förordna, att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet
redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

192 §.

Hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 Kap. sägs, må ej hos Konungen
öfverklagas. Vill någon i andra utsökningsmål hos Konungen föra
klagan öfver Hofrätts utslag, göre det genom besvär, som böra ingifvas
inom hälften af den tid, som i 30 Kap. 9 § Rättegångs-balken
stadgas, och fullgöre dervid det, som uti 18 § af samma kapitel finnes
föreskrifvet. År den klagande fäld till böter eller till skadestånd enligt
173 §, vare om hans skyldighet att nedsätta hvad honom ådömdt
blifvit eller stylta sin fattigdom gällande hvad i fråga om fullföljd af
talan mot Hofrätts utslag i brottmål är stadgadt.

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

Förslag

Förordning om nya Utsökningslagens införande och livad
i afseende derå iakttagas skall.

1 §•

Den utsökningslag, som nu gillad och antagen är, så ock hvad
i denna förordning stadgas, skall lända till efterrättelse från och med
den 1 Januari 1879; dock skola mål, som vid nämnde tid redan äro
anhängiga, behandlas enligt äldre lag, der ej här nedan annorledes
för ordnas.

2 §■

Genom nya lagen upphäfvas, med de deri, så ock i 14 § här
nedan gjorda undantag, Utsöknings-balken i den å 1734 års riksdag
antagna lag tillika med alla de särskilda stadganden, som utgöra förklaring
eller ändring af hvad sagde balk innehåller eller tillägg deri.

3 §•

I Rättegångs-balken af 1734 års lag upphäfvas:

de i 8 Kap. 2 § förekommande bestämmelser rörande Hofrätts
befattning med utmätningsmål;

hvad i 12 Kap. 3 och 4 §§ stadgas om rätt till utmätning samt
om doms fullbordan i återvinningsmål;

26 Kap. 2 §; och

hvad 30 Kap. 5 § innehåller om rätt för vinnande part att tillträda
fast egendom, som blifvit till fullgörande af Hofrätts dom uppgifven.

4 §•

Alla öfriga i allmän civillag gifna föreskrifter, hvilka äro stridande
mot nya lagens bestämmelser, varda ock upphäfda, der ej här
nedan annorledes stadgas.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition. No 2.

5 §•

- ., . Derr.. hänvisning til] Utsöknings-balken i lag eller särskild författning
förekommer, skall motsvarande bestämmelse i nya lag-en eller
i denna förordning tillämpas.

6 §•

e „ . Var(Jer skuldfordringsmål, som är anhängig! hos Konungens Befallningshafvande,
då nya lagen träder i verket, icke inom natt och
ar derefter hos Konungens Befallningshafvande så fullföljdt, som i 22
S nya lagen sägs; vare målet förfallet.

Skall fast egendom utmätningsvis säljas, och har ej, innan nva
lag-en trader i kraft, dag för första auktionen blifvit utsatt; då skall
anda att utmatning skett i öfverensstämmelse med äldre lag, nya lagens
bestämmelser gälla i fråga om egendomens försäljning och köpeskillingens
fördelning. r

8 §.

Efter det nya lagen blifvit gällande, må ej bysättning gäldenär
aläggas eller införsel i hans lön beviljas. Ej heller må på grund af
förut meddeladt beslut gäldenären i bysättningshäkte hållas. Förut
meddelad införsel upphöre, då nya lagen träder i kraft.

9 §.

Har enligt äldre lag gäldenär varit bysatt för gäld eller gått ed,
att han ej egde annan tillgång, än som vid utmätning för den gäld
blifvit uppgifven; då må ej för samma gäld edgång efter 86 § nya
lagen honom åläggas, utan så är att borgenären visar anledning, att
galdenaren undandöljer tillgång, som der sägs.

10 §.

Der enligt allmän civillag något rättsförhållande är gjordt beroende
deraf, att hos Konungens Befallningshafvande borgen ställes,

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

eller fordran angifves eller utsökes, eller klander emot annans anspråk
anmäles, vare livad i ty fall om Konungens Befallningshafvande sägs
gällande om öfver exekutor.

11 §.

I stället för hvad 4 Kap. 4, 5, 6, 8, 10, 11, 12 och 13 §§ samt
8 Kap. 11 § Utsöknings-balken af 1734 års lag äfvensom Förordningen
den 19 Maj 1756 innehålla, förordnas som följer:

1. År förskrifning stöld att betalas till innehafvare!!; njute han
betalning, som den i händer häfver. Finnes förskrifning stöld å någon
viss man, och har gäldenären deri gifvit lof att låta den komma i
annans hand; vare lag samma.

2. Invänder den, som utgifvit löpande skuldebref, hvarom i föregående
punkt sägs, att han dertill blifvit tvungen eller förledd, vare
den invändning mot innehafvare, som i god tro är, utan verkan, der
utgifvare!! försummat iakttaga hvad i 26 g Utsökningslagen stadgas.

3. Häfver borgenär, utan sådant gäldenärens lof, som i 1 punkten
sägs, öfverlåtit hans förskrifning till någon annan; hafve då han
ej annan rätt, än den, som förskrifhingen lyder å.

4. Häfver någon fått invisning å viss man, och får ej betalning
af honom; njute då betalning af den, som invisningen gaf, med ränta
till sex för hundrade, der det ej styrkes, att den, som invisningen
fått, varit vållande, att betalning i rättan tid ej följt.

5. Missräkning är ingen betalning. Ehvar den finnes, bör den
först rättas, och betalning sedan derefter ske.

6. Nu är viss ort nämnd, der betalning ske bör; lände då det
till efterrättelse. År ej viss ort nämnd; pröfve då öfverexekutor eller
Rätten, hvar betalning å gäldenärens kostnad ske bör.

7. Ingen söke annan mans skuldfordran, utan egaren honom sin
rätt skriftligen lemnat, eller annorledes dertill lof gifvit.

8. Flafva två eller flere skrifvit skuldebref under, med förbindelse,
att en för alla, och alla för en betala; då eger borgenär för
fulla gälden betalning- få hos hvem han helst vill; och hafve den
sedan lika rätt emot de andra, för det han öfver sin del betalt. Hafva
de sig ej så förbundit, och äro de ej i bolag samman; gälde då hvar
sin del efter hufvudtalet.

9. År i skuldebref viss och loflig ränta utfäst; hafve den lika
rätt med hufvudstolen, der ej för vissa fall i lag annorledes stadgadt är.

Bik. till Bihsd. Prof. 1877. 1 Sarnl. 1 Afä. 2 Käft, 7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

10. År skuldebref löpande, vare ej gäldenären skyldig att gälda
ränta för längre tid efter förfallodagen än från den dag, då borgenären
fordrat betalning, der ej gäldenären annorledes sig förbundit.

11. Nu vill någon resa från orten, som skyldig är för kost,
hushyra, skeppslega eller annat slikt; hafve borgenär våld att behålla
hans gods till sin säkerhet.

12 §.

1 stället för 6 Kap. Utsöknings-balken af 1734 års lag stadgas:

Åskar borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i
gäldenärs fasta gods, värdering å fastigheten, efter ty i Förordningen
angående ändring i gällande bestämmelser om lagfart å fast pant den
L6 Juni 1875 stadgas : då skall värderingen förrättas å landet af häradshöfding
med tvenne gode män och i stad af trenne Rådstufvurättens
ledamöter.

Värderingsman, som ej äro edsvurne domare, böra förut i gäldenärens
och borgenärens närvaro ed gånga, att de skola det gods så
värdera, som de efter bästa förstånd och samvete pröfva det värdt vara.

Sedan allt noga värderadt och upptecknadt är, skola värderingsmännen
bref derå gifva.

13 §.

I fråga om sättet för försäljning af utmätt fast egendom varder,
i stället för de i Förordningen den 29 November 1823 derom gifna
föreskrifter, förordnadt:

Skall vid utmätningsauktion å fast egendom försäljningen ske
genom utrop i upp- och afslag, bestämmes först uppslagssumman genom
bud och öfverbud, till dess något vidare bud ej göres. Derefter
varde dubbla beloppet af det af utmätningsman å fastigheten satta
värde lagdt till uppslagssumman och egendomen utropad för sammanlagda
beloppet, hvilket, om det ej bjudes, småningom genom afslag
minskas, till dess någon säger “mitt11, eller beloppet nedgått till hvad
först i uppslag bestämdes; och bör, om under afslagsutropen två eller
flere på en gång ropa “mitt“, auktionen derefter endast dem emellan
fortgå i uppslag, och då blifvande högsta budet med klubbslag fastställas.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

14 §.

Genom hvad här ofvan i 2 § blifvit förordnadt skola ej anses
npphäfda:

1 och 4 §§ i Förordningen angående vissa omständigheter uti
lagsöknings- och utmätningsmål den 28 Juni 1798 samt hvad såsom förklaring
eller tillägg till 4 § stadgats genom Förklaringen den 29 Juli
1812 och Kongl. Kungörelsen den 9 Maj 1835;

5 § af nämnda Förordning, så vidt derigenom blifvit stadgadt,
att i visst fall hustru må för gäld lagsökas;

Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1835 angående tillägg till 6 §
uti 4 Kap. Utsöknings-balken;

Förordningen den 15 Juni 1861 om verkställighet i Sverige af
domar och utslag, meddelade af domstol i konungariket Danmark;

Förordningen den 20 Januari 1863 angående förnyande af Svensk
myndighets beslut, som förlorat sin exekutiva kraft i främmande
stat; och

hvad 4 § af Förordningen om upphörande af vissa domstolar
den 19 December 1844 innehåller om verkställande af utmätning eller
qvarstad å egendom, befintlig inom Kongl. slott.

Ej heller upphäfves hvad i 18 punkten i Ridderskapets och
Adelns privilegier den 16 Oktober 1723 samt i Kongl. Kungörelsen
den 6 April 1810 finnes stadgadt angående Ridderskapets och Adelns
rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder.

15 §.

Genom nya lagen sker ej ändring i hvad genom allmän civillag
är stadgadt angående rätt till utmätning i vissa fall utan dom eller
utslag; och skall, der i ty fall någon eger anlita magistrat om utmätning,
stadsfogde i stället anlitas.

16 §.

Hvad Årfda-balken af 1734 års lag och Sjölagen den 23 Februari
1864 innehålla om rätt till qvarstad, vare ej genom nya lagen upphäfdt.
Skall enligt något lagens rum fast egendom stå i qvarstad,
stånde egendomen i stället under förbud att säljas eller skingras, såsom
i nya lagen skils.

Konc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

17 §•

De bestämmelser, som äro meddelade i Kongl. Brefvet den 8
December 1748 angående fatalier» bevarande i lagvadda och besvärsmål,
som från Gotland med posten blifva öfversända, samt i Förordningen
den 23 Augusti 1851 angående särskilda föreskrifter för behandling
af besvärsmål, som från Gotland fullföljas i Hofrätt, skola
lända till efterrättelse äfven i de fall, då klagan föres öfver utslag,
som är meddeladt af öfverexekutor å Gotland; och må jemväl, då, såsom
i 185 § nya lagen sägs, besvärshandlingar i dessa mål skola till
Hofrätten återställas, desamma af den klagande å landskansliet ingifvas
på lika sätt, som angående bevis om verkstäld kommunikation
är föreskrifvet.

18 §.

I de fall, då till följd af stadgandet i 27 Kap. 8 § Rättegångsbalken
besvär i Hofrätt bort handläggas i den ordning, som i 9 Kap.
2 och 3 §§ Utsöknings-balken sägs, skall i stället, utan ändring af
hvad i öfrigt finnes stadgadt angående dylika besvärsmål» behandling,
följande lända till efterrättelse:

1. Åro besvären i rättan tid i Hofrätten ingifna: finner Hofrätten,
att den klagande ej skäl dertill häfver; gifve då genast sitt
utslag deröfver. Pröfvar Hofrätten besvären vara sådana, att den
andre parten förut höras bör; då skall viss dag vid vite honom föreläggas,
att sig förklara. Blifver han med sitt svar ute, lägge Hofrätten
n}r dag före, och kungöre, att han ej vidare hörd varder, om
han den försitter. Kommer han ändå ej med svar; gifve den sökande
afskrift in af dess besvär, och varde saken derpå företagen, och efter
dess beskaffenhet afgjord.

2. Finner Hofrätten nödigt att ock infordra underdomarens förklaring;
lägge Hofrätten honom viss dag före.

19 §.

17 Kap. 8 § Handels-balken af 1734 års lag erhåller följande
förändrade lydelse:

Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom blifvit i laga
ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning ur den utmätta egendomen.
År densamma utmätt för fleras fordringar; hafve den, för

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2. 53

hvars fordran utmätning först verkstäldes, företräde: har utmätningen
skett på en gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom
en månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den förmånsrätt,
nu sagd är, ej rum: ej heller då utmätning skett efter gäldenärs
död, innan eu månad förflutit från den dag, då uppteckningen
af den dödes bo slutades, der konkurs inom sagda tid börjas.

20 §•

Nedannämnda §§ i Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla
följande förändrade lydelse:

2 §. Borgenär ege ock söka, att gäldenärs egendom afträdas
skall i följande fall, nemligen:

1. då gäldenär är för skuld rymd, eller veterligen ur riket faren
och anledning är för handen, att han förblifver utrikes för att undgå
borgenärers kraf;

2. då verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärs kända
egendom medtagas skulle, blifvit för annans fordran sökt;

3. då gäldenär, hvilken det varit förelagdt gå sådan ed, som i
86 § Utsökningslagen sägs, underlåtit att inom föreskrifven tid edgången
fullgöra;

4. då gäldenär svikligen, borgenärer till förfång, afhänder sig
eller undanskaffar sina tillgångar.

20 §. År gäldenär, efter ty i 153 § Utsökningslagen skils, för
öfverträdande af reseförbud insatt i häkte, då offentlig stämning å
hans borgenärer utfärdas; varde derutur lösgifven, sedan han bouppteckningen
med ed fästat: ställe sig dock till efterrättelse hvad i 19 §
sagdt är.

22 §. Begifver sig gäldenär från sitt , hemvist utan att hafva
iakttagit hvad honom efter L9 och 21 §§ åligger; då må han i häkte
hållas till dess han sådant åliggande fullgjort: uteblifver han, då han
efter kallelse sig inställa borde; varde genast hemtad: afviker han
från det ställe, dit han kallad eller hemtad blifvit, medan hans närvaro
der erfordras; varde i häkte förvarad under den tid, som för
ändamålet nödig pröfvas. Kostnaden för gäldenärens hållande i häkte
drabbe i dessa fall konkursboet.

24 §. Då anledning förekommer, att gäldenär i häkte förvara,
eller att tredskande gäldenär hemta, efter hvad i 22 § sägs; anmäle
det Rättens ombudsman hos Rätten eller domaren, som derom förordnar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

25 §. Sedan uppteckning af gäldenär bo skett, läte Rätten eller
domaren, ändå att han jäfvig är, genast kalla gäldenären att å viss
dag, sist inom fjorton dagar, bouppteckningens riktighet med ed fästa.
Å landet må sådan ed afläggas inför domaren, der ej ting snart infaller.

År gäldenär häktad, eller aflägset boende; då må Rätten eller
domaren tillåta honom att edgången inför närmaste domstol fullgöra.

29 §. Gäldenär vare pligtig gifva borgenärerna, deras gode män
eller syssloman, de underrättelser om konkursboets tillstånd och tillhörigheter,
som af dem äskas: tredskas han; ege Rätten eller domaren,
på framställning af Rättens ombudsman, honom förelägga, att det fullgöra
vid äfventyr af häkte.

33 §. Har gäldenär egendom blifvit afträdd till konkurs, den
der ej afslutats genom sådan förlikning, hvarom i 94 § förmäles, vare
gäldenär ej pligtig att för fordran, som blifvit i konkursen godkänd,
eller kunnat i konkursen bevakas, gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen
sägs, utan så är att borgenären visar skälig anledning, det gäldenären
undandöljer tillgång, som honom efter konkursen tillfallit.

126 §. Nu varder under förvaltningens lopp, förr eller senare,
uppenbart, att konkursboets tillgångar ej förslå till kostnaderna för
boets utredning och konkurssakens behandling; då skall Rättens ombudsman,
med företeende af gode männens eller sysslomännens derom
afgifna framställning, förhållandet hos Rätten anmäla, och ege Rätten
förordna, att vidare behandling af konkurssaken ej eger rum, derest
ej inom tretio dagar borgenär eller gäldenären visar, att tillräckliga
medel för konkurssakens fortsättning äro att tillgå. Meddelas sådant
beslut; medföre dock konkursansökningen i fråga om gäldenärs skyldighet
att gå sådan ed, som i 86 § Utsökningslagen sägs, samma
verkan, som om saken fortgått.

Finnes ej i boet tillgång till gäldande af kostnaden för den
offentliga stämningens kungörande och kallelsebrefs afsändande, njute
Rätten eller domaren ersättning af allmänna medel, för hvad till sådant
ändamål förskjutet blifvit.

21 §.

I Sjölagen den 23 Februari 1864 erhålla nedannämnda §§ följande
förändrade lydelse:

62 §. Ej må hvad någon af besättningen, som å segelfärdigt
fartyg i tjenst är, till beklädnad eller tjenstens behof ombord fört i

, Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

mät gå. Har han eljest egendom ombord, som, utan att fartygets resa
fördröjes, åtkommas kan; den må till gäldens betalning användas.

139 §. Betalas ej bodmerilånet vid förfallotiden, kan långifvaren
bos behörig exekutor eller domstol fordra, att förbodmadt fartyg eller
last må säljas i den ordning, som om dylik egendom, den der utmätt
blifvit, särskildt är stadgadt, äfvensom att den förbodmade frakten till
honom öfverlemnas.

Har eganderätten till förbodmadt gods, efter lossning ur fartyget,
öfvergått i tredje mans band, kan långifvaren ej göra sin rätt emot
honom gällande, såvida han är i god tro.

12 §.

I Vexellagen den 23 Augusti 1851 erhålla nedannämnda §§ följande
förändrade lydelse:

86 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet
att det genast bifallas må; döme då till betalning och förordne
tillika att, i brist deraf, utmätning straxt ske må; dock skall för inrikes
vexel, som blifvit för bristande betalning protesterad, utmätning
mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar
förflutit, från det han bevisligen blifvit krafd.

87 §. År målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första
rättegångsdagen afgöras; då må Rätten, der käranden det äskar och
omständigheterna pröfvas dertill föranleda, ålägga svaranden att nedsätta
penningar i allmänt ränteri eller ställa antaglig pant eller borgen
samt förbjuda honom att, der sådant ej fullgöres, resa från orten före
sakens slut, vid det äfventyr, som för öfverträdande af reseförbud är
i 153 § Utsökningslagen stadgadt.

88 _ §. Dom i vexelmål gånge, der den vinnande det äskar, i
verkställighet genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att
ändring i domen sökes; vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa
pant eller borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, der lian, innan
domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.

■23 §.

_ Skall utmätning ske för verkställighet af utslag i brottmål, lände
dervid nya lagens föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse, så
vidt de ej äro stridande mot hvad angående nämnda mål särskildt
tinnes stadgadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

24 §.

Finner Konungen att i stad, der, efter ty i nya lagen skils, Magistraten
eller någon dess ledamot skolat öfvertaga befattningen af öfverexekutor och
stadsfogde skolat sättas till utmätningsman, sådan anordning icke lämpligen
kan bringas till stånd samtidigt dermed att lagen träder i kraft; då må med
anordningens genomförande anstå, efter ty Konungen förordnar; och skall,
under den tid anståndet fortfar, Konungens Befallningshafvande i länet vara
öfverexekutor jemväl för staden och utmätningsmannens befattning, under
enahanda ansvarighet som åligger stadsfogde, utöfvas af Magistraten; dervid
följande särskilda bestämmelser skola lända till efterrättelse:

1. Magistrat ege att för visst fall till utmätningsman i sitt ställe sätta
annan, som af Konungens Befallningshafvande godkänd är; och galle i ty
fall för Magistrat hvad i 3 § nya lagen för kronofogde stadgas.

2. Det i 6 § nya lagen gifna stadgande gäller ej om förrättning,
som af Magistraten sjelf utföre^.

3. Hvad 10 § nya lagen innehåller derom, att utmätningsman må af
öfverexekutor dömas till mistning af tjensten eller eljest från tjenstens utöfning
skiljas, skall ej å Magistrat tillämpas; varder ledamot af Magistrat
vid domstol tilltalad, ege domstolen att om hans afhållande från tjensten
under tiden förordna, när skäl dertill äro.

4. Skall fast egendom utmätningsvis säljas, varde auktionen förrättad
af Magistraten; och skall hvad i 85 och 97 §§ stadgas om skyldighet för
utmätningsman att utmätning hos öfverexekutor anmäla och handlingar till
honom insända, ej ega tillämpning å Magistrat.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Förslag

till

Förordning angående stämningsmål!.

1 §■

A landet förordne Häradsrätt och i stad Rådstufvurätt vissa män att,
då de derom anlitas, delgifva stämningar och domstolars beslut, så ock verkställa
delgifning, som i utsökningsmål förekommer. Dessa stämningsmän
gånge inför Rätten ed, att de redligen och utan försumlighet skola de delgifningsärenden
uträtta, som dem uppdragna varda.

2 §•

Kronofogde, stadsfogde, länsman eller nämndeman vare ock stämningsman
utan särskildt förordnande, om han det sig åtager.

3 §•

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som i Rättegångs-balken
om vittnen sägs, gälle såsom fullt bevis, att delgifningen blifva
så verkstäld, som intyget innehåller.

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1879.

Bill. till Riksd. Prof. 1877. 1 Sami, 1 Afd. 2 Höft.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementets-ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms Slott den
9 Juni 1876,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Friherre Alströmer,

Friherre von Otter,

Forssell.

Herr Statsministern och Chefen för Justitiedepartementet anmälde i
underdånighet:

Nya Lagberedningens underdåniga skrifvelse den 7 innevarande månad,
hvarmedelst öfverlemnats af Beredningen utarbetade förslag dels till ny Utsökningslag,
dels till särskilda förordningar

a) om samma lags införande och hvad i afseende derå iakttagas skall;

b) angående upphäfvande af Ridderskapets och Adelns rätt att göra
utpantning hos sina frälsebönder; och

c) angående stämningsmän;

jemte motiv till ofvanberörda förslag äfvensom särskilda af Beredningens
ledamöter t. f. Byråchefen m. in. A. Östergren, Hofrättsassessorn C. G. A.
Örbom och Professorn, doktor L. Annerstedt afgifna yttranden.

Hans Maj:t Konungen förordnade, i enlighet med
Statsrådets tillstyrkan, att öfver ifrågavarande lagförslag
Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87
Regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet
infordras.

Th.

Ex protocollo

Wilh. Malm.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1877,

Bil. till Kong). Maj: ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Ma j ds Högsta Domstol
Tisdagen den 21 November 1876.

Andra rummet.

N afvaxande:

Justitieråden: Södersken,

Friherre Leuhusen,
Rabe,

Huss,

von Segebaden,
Bvedelius.

Sedan, till följd af Högsta Domstolens beslut den 18 och den 24 sistlidne
Augusti, Nya Lagberedningens underdåniga förslag till Do ny Utsökningslag,
2:o förordning om nya Utsökningslagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall, 3:o förordning angående upphäfvande af Ridderskapets och
Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder, och 4:o förordning
angående stämningsmål!, för närmare granskning cirkulerat mellan Högsta
Domstolens vid föredragningen närvarande ledamöter, bland Indika emellertid
Justitierådet Cramér med döden afgift, blef detta ärende af Högsta Domstolens
ofvan antecknade ledamöter företaget till-slutlig behandling; varande
om förmälda förslag bilagda. detta protokoll.

1 :o.

Förslaget till ny Utsökningslag.

i §•

Justitierådet Bälte anförde: Lika med Högsta Domstolens öfrige ledamöter
lenmar jag ifrågavarande § utan anmärkning, men anser mig böra
gifva tillkänna, att, då, på sätt i motiven till förslaget anföres, icke under
nuvarande förhållanden låter sig gorå att öfverlemna behandlingen al
Bih. till Riksd. Prat. 1877. 1 Sand. 1 Afd. 1

2 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

utsökningsmalen, hvad landet angår, till Häradsrätterna eller deras ordförande,
utan derför skulle erfordras särskilda anordningar och stadgande^
som^ falla inom domstolsorganisationens eller den ordinarie civilprocessens
område, samt den anbefalda revisionen af vår allmänna rättegångslag funnits
icke höra föranleda uppskof med den länge påyrkade förbättringen af
utsökningsväsendet, jag, i följd häraf och enär det, efter mitt omdöme, icke
vore lämpligt att emellan land och stad införa, beträffande handläggningen
af utsökningsmål, en sådan olikhet, att nämnda mål behandlades i stad af
domstol, men för landet fortfarande såsom hittills i första instansen af administrativ
myndighet, trött mig icke böra nu ingå i vidare bedömande eller
undersökning af frågan om utsökningsmålens upptagande och pröfning af
domstol eller domare.

3 §■

På det att den''ansvarighet, hvari kronofogde skulle stå, då han sätter
annan till utmätningsman i sitt ställe, måtte genast bestämdare, än som skett,
utmärkas och missförstånd om rätta meningen med föreskriften derom i förevarande
§ förekomma», hemstälde Högsta Domstolens fleste ledamöter att
efter ordet: “redovisningen “ måtte införas: efter ty i 13!) § sägs. Bemälde
ledamöter förestälde sig nemligen förslagets mening vara, att, hvad angår
andra förrättningar än utmätning, kronofogde icke alls skall stå i ansvar
för substitutets fel eller försummelser, samt att, beträffande utmätningar,
hans ansvarighet ej skall vara annan, än som i 139 § omförmäles.

Justitierådet Buss yttrade: Det begagnade uttrycket “»vare dock kronofogden
sjelf för redovisningen*4 synes ej med tillräcklig bestämdhet utmärka
vidsträcktheten af den ansvarighet, som åligger kronofogden, då han
i sitt ställe sätter annan utmätningsman. Af hvad i motiven till förslaget
yttras om nödvändigheten att bereda säkerhet för borgenärens rätt och möjligheten
för kronofogden att kontrollera ställföreträdarens åtgärder synes mig
framgå, det meningen varit att gorå kronofogden ansvarig icke allenast för
behörig redovisning af influtna medel, utan ock för den förlust, som kan
drabba borgenären till följd af ställföreträdarens försummelse och felaktighet
vid utsökningsärendes behandling. En sådan ansvarighet torde ock i allmänhet
hittills hafva ansetts följa af nu gällande stadganden, ehuru dessa i ordalagen
lida af enahanda obestämdhet. I alla händelser och huru man än anser
omfånget af ansvarigheten böra bestämmas, är det af vigt att lagen
derom innehåller tydlig föreskrift, så att tvifvel och osäkerhet ej må vid
tillämpningen uppstå. Så väl Lagkomiténs och Lagberedningens, som den af
Kongl. Maj:t år 18(18 tillsatta så kallade Utsökningskomiténs förslag inne -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

höllo ett stadgande af det innehåll, att fogden skulle sjelf svara till den
skada, som i och för utmätningsåtgärden af utmätningsmannens vållande
kunde komma, och för min del anser jag en dermed öfverensstämmande föreskrift
vara till både syftning och tydlighet att föredraga framför den nu
föreslagna.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

Då utmätningsman bör betraktas såsom embets- eller tjensteman, så
och med afseende derjemte å den pröfningsrätt i flera fall, hvilken skulle
honom tillkomma, ansågo Högsta Domstolens fleste ledamöter, i likhet med
förra Lagberedningen, det vara lämpligare att, i fråga om jäf, jemföra utmätningsman
med domare, än med vittne. För öfrigt syntes förslaget kunna
gifva anledning till tvekan, huruvida utmätningsmans protokoll och bevis
ega samma vitsord, som dylika handlingar af annan embets- eller tjensteman,
helst i motiven till stöd för det föreslagna stadgandet åberopas 11 §
i 17 kap. Rättegångsbalken. I hvarje fall torde dock de förhållanden,
som skulle utgöra jäf emot utmätningsman, böra särskilt utsättas, enär emot
honom dels icke kunde, dels icke borde vara tillämpligt allt hvad i 13
kap. 1 § Rättegångsbalken stadgas om domarejäf eller allt hvad 17 kap.
7 § samma balk innehåller om vittnesjäf. Såsom jäf emot utmätningsman
för befattning med utsökningsmål borde endast gälla de fall, att han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 §
Rättegångsbalken om jäf emot domare sägs, eller att han sjelf eller någon,
den der är med honom i sådant skyldskaps- eller svågerlags-förhållande,
som nämndt är, eger i målet del eller kan någon synnerlig nytta eller skada
deraf vänta, (iller att han är parts vederdeloman eller uppenbar ovän.

Justitierådet Svedelius deltog ej i denna anmärkning.

9 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter ansågo, att, så framt öfverexekutor
skall blifva i tillfälle utöfva öfver kronofogde och stadsfogde hela den
kontroll, som i förslaget åsyftas, borde det utdrag ur kronofogdes och stadfogdes
dagbok, som skall för hvarje qvartal insändas till öfverexekutor,
innehålla, utöfver hvad förslaget bestämmer, redogörelse äfven angående de
före qvartalet inkomna mål, som under detsamma afslutafs.

Bil. till Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

Justitierådet Svedelius ansåg-, att, då ordalydelsen icke fullständigt utmärkte,
att alla i dagboken införda mål skola genom dagboksutdrag hos
öfverexekutor till slut redovisas, ett förtydligande i sådant afseende borde
ega rum.

12 §.

Justitieråden Söder gren och Friherre Leuhusen förenade sig i detta anförande
: I teoretiskt hänseende torde icke något kunna invändas mot den i
förevarande 12 § klart uttryckta samt i förslagets efterföljande delar vidhållna
och tillämpade hufvudregel, att i lagsökning för gäld öfverexekutor
icke skall hafva att taga befattning med andra frågor, än de som angå
“Har och till betalning förfallen fordran, som grundar sig å skuldebref eller
annat skriftlig t fördringsbevisu; af hvilken regel följde, att alla andra lagsökningsfrågor,
all pröfning af sådana på annan grund tillkomna rättsanspråk,
som skulle verka betalningsskyldighet såsom föremål för exekutors
handräckningsåtgärd, skulle höra domaren till och exekutor blott hafva att
verkställa domstolens beslut, i praktiskt hänseende förekomme väl, att genom
denna lag jemte den till samtidigt utfärdande föreslagna förordningen
om nya Utsökningslagens införande, enligt hvilken senare skulle, med vissa
angifna undantag, upphäfva» Utsökningsbalken i den å 1734 års riksdagantagna
lag, tillika med alla de särskilda stadgande^ som utgöra förklaring
eller ändring af hvad sagde balk innehåller eller tillägg deri, kornme en
stark, man kunde säga en högst genomgripande brytning- att göras uti den
i frågor om handräckningsärenden långt vidsträcktare verksamhet af länsstyrelserna
i riket, som, i anseende till den varande anordningen af domstolarnes
arbetstid och af rättegångsväsendet, genom det praktiska behofvet
af skyndsammare handräckning manats fram med en nog fri, men af lagstiftande
makten utan tvifvel bemärkt och ändock med fördragsamhet sedd
tydning af länsstyrelsernas i Utsökningsbalken stadgade myndighet och sålunda
utbildat sig till en långvarig'' häfd, en allmännare landssed, ett jus
consuetudinariwm, som kunde ega anspråk på lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet
då han har omsorgen att inrätta lagarne efter landets verkliga
behof. Men någon betänklighet i detta hänseende skulle icke möta, om, så
som Lagkomitéu och äldre Lagberedningen med sina förslag till Utsökningsoch
Rättegångsbalkar torde få anses hafva åsyftat såsom alldeles nödvändigt,
i ny lagstiftning angående domstolsväsendet verkligen tillfredsstäldes det behof,
som framkallat den i praktiken utöfver lagens lydelse tillkomna utsträckningen
af länsstyrelsernas myndighet i handräckningsärenden.

Då Justitieråden nu deltogo i Högsta Domstolens på 87 § Regeringsformen
grundade och genom Kongl. Maj:ts nådiga remiss påkallade ålig -

Bil. till Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition ang. vp utsökning slag.

gande att afgifva yttrande öfver förevarande förslag till Utsökningslag och
dertill hörande promulgationslag, hade Justitieråden icke någon behörighet
att till Kong!. Maj:t i underdånighet gifva råd om den ordning, hvari Kongl.
Maj:t kunde vilja begagna sin höga makt att aflåta nådiga propositioner
till Riksdagen i lagstiftningsärenden; och då för Justifcieråden icke var officiel
bekant, att nu förevarande lagförslag icke äro ämnade att till lagstiftande
maktens antagande framställas samtidigt med — eller åtminstone ej
föregå — ett förslag till ny Rättegångsbalk, trodde Justitieråden sig derföre
kanna, efter den nu gjorda oförgripliga betraktelse angående det förevarande
ämnets naturliga samband med en annan högst betydande del af lagstiftningens
föremål, lemna förslagets 12 § utan anmärkning.

Justitieråden fluss och von Segebaden voro ense om följande yttrande:
Det kan ej nekas att afskaffande! af den väl icke på stadgandena i Utsökningsbalken
af 1734 års lag grundade, men dock sedan länge häfd vunna
praxis, enligt hvilken handräckning åt Kongl. Majrts Befallningshafvande
meddelats för uttagande äfven af sådana fordringar, för hvilkas verklighet,
intet skriftligt fordringsbevis kunnat åberopas, kommer tätt efterlemna en betänklig
lucka i vårt utsökningsväsen, enär för utbekommande genom den
exekutiva maktens åtgärd af betalning för dessa fordringar, de må uppgå
till huru ringa belopp som helst, borgenären, sedan denna lag träd t i kraft,
ej finge annan utväg, än att underkasta sig de långsamma och tunga formerna
af eu vanlig rättegång. Vi hafva derföre länge dröjt vid tanken,
huruvida icke denna lucka skulle kunna fyllas, denna bristfällighet i lagstiftningen
kunna afhjelpas genom något slags anordning, ungefär motsvarande
det i Tyskland brukliga Mahnverfahren, för hvars beskaffenhet, i dess hufvudsakliga
drag, Nya Lagberedningens betänkande redogör. De förutsättningar
och förhållanden, som i Tyskland göra detta Mahnverfahren möjligt,
saknas dock hos oss i väsentlig grad. Det är der hos domstolen, som borgenären
framställer sitt fordringsanspråk och det är domstolen, som utfärdar
det vilkorligt betalningsföreläggande!, etter hvars delgivning med gäldenären
målet anses vara gjordt hos rätten anhängig!. Det är vidare domstolen,
som, der gäldenären ej inom viss förelagd tid anmäler sitt bestridande åt
krafvel, utfärdar förklarande att utmätning lar ske, hvilkor förklarande således
eger hela karatteren af eu kontuinacial-dorn. Har gäldenären inom
den förelagda tiden anmält sitt, bestridande af den uppgöda fordringens riktighet,
betraktas saken dock såsom fortfarande hos rätten anhängig och domstolen
skrider omedelbart, utan ytterligare stämning, till behandling deraf
enligt föreskrifna former. Mahnförfarandet sammanhänger således på det
närmaste med den civila rättegångsordningen och betingas af domstolsväsendets
beskaffenhet. Med våra landtdomstolars nuvarande organisation och arbetssätt

6 Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

torde det ej vara möjligt att vid dem knyta ett rättsinstitut af denna art och åt
någon annan myndighet eller embetsman anse vi ej heller eu likartad befogenhet
kunna , uppdragas, utan att olägenheterna af anordningen sannolikt skulle
komma att öfverväga de fördelar, som kunde deraf väntas. Då således tanken
på Mahnförfarandets tillämpning i vårt land för närvarande måste uppgifvas,
men det å andra sidan ej kan bestridas, att stadgandet om nödvändigheten
af skriftlig fordringshandlings tillvaro såsom underlag för lagsökning hos
öfverexekutor hvilar på eu teoretiskt riktig grund, som vid stiftandet af ny
utsökningslag icke bör åsidosättas, kunde visserligen fråga uppstå, huruvida
icke med denna lags utfärdande borde anstå, till dess genom en på samma
gång skeende ombildning af rättegångsväsendet och domstolarnes organisation
behofvet af utväg till lättare vunnen exekution jemväl för sådana fordringar,
som ej grunda sig på skriftligt fordringsbevis, kunde tillgodoses. I betraktande
bör dock härvid komma, att våra nu gällande utsökningslagar äro i
andra hänseenden behäftade med många och stora brister, som genom den
nya lagen skola afhjelpas, och för vinnande af detta mål torde man till äfventyr15
ej böra sky att för den tid, som kommer att förflyta innan ny lag angående
domstols- och rättegångsväsendet hinner utarbetas, underkasta sig
den olägenhet, som här ofvan blifvit påpekad. Möjligen skulle ock, i händelse
med nämnde lags framläggande komme att dröja, olägenheten tills
vidare kunna åtminstone i någon mån afhjelpas genom en partiel förändring
i eller tillägg till nu gällande rättegångsordning.

20 §.

Justitieråden Södergren och Huss förenade sig i följande yttrande:
Lämpligheten af det föreslagna stadgandet att väl borgenären, men icke gäldenären
må ega att i lagsökningsmål ingifva mera än en skrift, torde med
fog kunna ifrågasättas. Uti den påminnelseskrift, hvars ingifvande tillstädjes
borgenären, kunna, med eller utan bifogande af nya skriftliga bevis, sådana
förut icke anförda omständigheter åberopas, som för gäldenären göra
det till ett tvingande behof att, till vederläggande deraf, få desamma med
svar bemöta. Upprätthållandet af Nya Lagberedningens uti motiven till förslaget
uttalade vackra grundsats, att “för skyndsamhetens vinnandefmå man
ej uppoffra säkerheten41, synes derför fordra, att rättigheten till afgifvande
af sådant svar icke må gäldenären, om han derpå gör anspråk, betagas.

21 §.

Justitieråden Söder gren och Fluss voro ense i den anmärkning, att den
förmån, som förslaget velat bereda en part genom stadgandet att tillfälle

Bil. till’ Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny uts ältning slag.

bör, under viss förutsättning, leranas honom att taga del af en å vederdelosidan,
efter föreläggande af öfverexekutor, ingifven originalhandling skulle
för parten blifva utan betydelse, derest ej tillika rättighet medgåfves honom
att emot handlingen framställa de anmärkningar, hvartill han kunde anse
sig ega fog. En sträng tillämpning af föreskriften i 20 § angående det
antal skrifter, som må hos öfverexekutor vexlas, skulle likväl stundom kunna
anses utgöra hinder för parten att få af en sådan rättighet sig begagna.
För undanrödjande af detta hinder eller åtminstone den genom lagbudens nuvarande
ordalydelse uppkommande tvekan, huruvida icke ett sådant hinder
verkligen förefinnes, torde i 21 § böra bestämdt uttryckas att i anförda fall
parten jemväl eger att yttra sig öfver den företedda originalhandlingen.

27 §.

Justitieråden Söder gr en och Friherre Leuhusen förenade sig i det anförande,
att Justitieråden härvid visserligen hade uppmärksamheten fästad
derå, att lagsökning hos öfverexekutor, enligt 12 § i detta lagförslag, icke
kunde göras för annat, än “för klar och till betalning förfallen fordran, som
grundar sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis“, och att i lagstiftningen
icke påkallades synnerligt undseende för gäldenär, som, då han
till fullo eller till någon del betalade sin sålunda skriftligen utfästade skuld,
underläte att vid liqviden återtaga fordringshandlingen eller förskaffa sig
skriftligt qvittobref eller den gjorda utbetalningens antecknande å fordringshandlingen,
så att dennas framtida missbruk till obehörigt kraf vore förhindradt
eller kunde genom qvittobrefs företeende afvärjas; men Justitieråden
befarade, att det i förevarande 27 § föreslagna stadgande, som vore alldeles
ovilkorlig!, icke inrymde möjligheten af något undantag, kunde stundom leda
till verklig orättvisa. Visst icke alltid kunde gäldenären, särdeles om han
vistas på längre afstånd från borgenären och icke kan personligen verkställa
liqviderna, göra sig förvissad om successivt gjorda afbetalningars antecknande
å originalförbindelsen, som ännu måste qvarlemnas i borgenärens hand; han
måste möjligen åtnöjas med lösa qvittobref. I allmänna lifvet förekommer
en stor mångfald af möjligheter, att qvittobref kunna förloras, genom eldsvåda,
stölder och andra olycksfall, så att deras egare icke annorlunda än
genom vittnens intyg eller annan bevisning skulle kunna åstadkomma utredning
derom, att skulden blifvit betald. Ett i förklaring öfver lagsökning
gjordt åberopande af vittnen i sådant hänseende skulle, enligt 27 §, icke
gälla; och den med lagförslaget afsedda skyndsamma gången af lagsökningsmåls
handläggning skulle icke alltid gifva utrymme ens för anskaffande a<
vittnenas skriftliga intyg, till hvilkas utfärdande vittnena icke heller hade
någon i lag stadgad skyldighet. Den med obehörigt kraf hemsökte mannen,

Bil. till Kongi Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

som vet sig kunna med vittnens intygande inför domstol styrka, att redigt
och klart qvittobref å skulden fanns i hans bo då detta af vådeld härjades,
finge nu en ny härjning genom utmätning i ruinerna af hans ekonomiska
välfärd; och till eu bedröflig tröst hade han sig anvisad rättigheten, enligt
lagförslagets 32 §, att om återvinning stämma sin måhända genom emigration
till Amerika försvunne vederpart, som, dä han vid utflyttningen lemnade
fullmakt till detta lagsökningsvärf, bortförde all sin egendom och tillika drog
försorg jemväl derom, att icke heller de genom utmätningen inflytande medlen
kunde blifva för den äter v in ningssökande åtkomliga. — För att icke göra
sådana skuggsidor i den nya Utsökningslagens verkningar alldeles oundvikliga
— flera dylika kunde förekomma utom det nu ensamt anförda exemplet
— hemstälde Justitieråden, om icke, med förtroende dertill att landets öfverexekutorer
icke skola sakna all förmåga att urskilja det lämpliga och tillbörliga,
det föreslagna lagbudet må erhålla någon mildare och lenare lydelse,
så att; öfverexekutor kunde fasta afseende vid skålig anledning att skjuta
målet under domaren. Och erinrade för öfrigt Justitieråden om det nära
samband denna § egde med ämnet för förslagets 32 §, i fråga om hvilken
senare Justitieråden komme att framställa erinringar, som jemväl hade afseende
å förevarande 27 §.

32 §.

Justitieråd?! Söder gren anförde: Såsom Nya Lagberedningen i motiven
anfört, har i vårt land utbildat sig den uppfattning af lagsökningsförfarandets
betydelse, "att det af Konungens Befallningshafvandes i lagsökningsmålet
gifna utslag tillerkändes samma verkan som eu dom, så att genom
utslaget, derest det vann laga kraft och gäldenären icke deri uttryckligen förbehållits
rätt att vid domstol söka sitt äter, hans betalningsskyldighet ansågs
slutligen och oåterkalleligen afgjord*4.

Ja, sådan har uppfattningen varit och är ännu gällande: det är, såsom
Lagberedningen tillika yttrat, “en särskild processart för skuldfordringsmål i
allmänhet''4. Om gäldenären nekar till det, som sökes, eller gör deremot jät,
och Konungens Befallningshafvande “pröfvar att han ej häfver skäl dertill44,
då hjelpes den sökande till sin rätt; men är Oäfvet sådant, att saken derigenom
tvistig blifver, sk jutes den under domaren44. Om Konungens Befallningshafvandes
utslag icke i föreskrifven ordning öfverklagas, kan den ålagda
betalningsskyldigheten icke blifva föremål för allmän domstols pröfning.
Stundom, när gäldenären med någon sannolikhet åberopat sådant efter skuldsättningen
tillkommet förhållande, hvarigenom den forna ställningen emellan
honom och borgenären förmenades hafva undergått förändring, men sanna
förhållandet icke bli tv i t i skuldfordringsmålet utred t, har, med gäldenärens

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition ang. ny utsökning slag.

förpligtande att fullgöra sin förbindelse, honom lemnats öppet att stämma
sin vederpart om återvinning; hvithet förfarande var för Hofrätt grundadt i
tredje punkten af 2 § uti 8 kap. Rättegångsbalken och för Konungens
Befallningshafvande ansågs tillåtet genom slutpunkten i 7 § af förordningen
den 28 Juni 1798 angående vissa omständigheter i lagsöknings- och utmätningsmål;
detta dock, så vidt jag förstått, icke i den mening, att domaren
skulle undersöka riktigheten af Konungens Befallningshafvandes i det laga
kraft egande beslutet gifna omdöme i fråga om lagliga verkan och rätta följden
af de förhållanden, som vid sakens pröfning hos Konungens Befallningshafvande
antogos vara till sin verklighet utredda, utan endast undersöka och
bestämma, hvilka emellan borgenären och gäldenären efter skuldsättningen
tillkomna nya förhållanden genom sakens behandling hos domstolen blifvit
utredda och kunde verka återgång af hvad gäldenären på grund af skuldsättningen
måst till borgenären utbetala. Skuldsättningen var en på exekutiva
vägen klar sak, en i och för sig afslutad handling: det nya tillkomna förhållandet
emellan parterna var en annan sak och för den, till bestämmande
af dess egna rättsföljd, erfordrades utredning och beslut vid domstol. Exekutorns
förklarande derom uttrycktes med formeln “rätt till talan om återvinning1-1,
egentligen blott ett förklarande, att exekutor icke afgjort frågan om verkan
af detta särskilda efter skuldsättningen tillkomna förhållande.

Äfven Konungens Befallningshafvandes utöfning af denna pröfningsmakt
att i afseende på vissa slag af rättigheter, som “äro grundade å så
klara och ostridiga förskrifningar, att domstols pröfning deraf ej kan anses
nödig11, genast förhjelpa parten till sin rätt, torde få anses hafva i allmänhet
varit föremål för Nya Lagberedningens yttrade gynsamma omdöme, att
“det sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande utöfvat sin ifrågavarande
befattning, har, så vidt för Beredningen är kändt, ej gifvit någon skälig anledning
till missnöje.“ Tryggad genom detta omdömes samstämmighet med
min egen uppfattning af erfarenheten under en läng embetsmannabana, kan
äfven jag våga mig fram med enahanda gynsamma vitsord om den nu skildrade
institutionen i samhällsordningen. Jemte denna lugnande erfarenhet
från den förflutna tiden har man för den kommande att trygga sig vid det
förhållande, att i lagsökningsmål väg att söka rättelse i Konungens Befallningshafvandes
möjliga tillfälliga misstag — möjliga i alla menskligt värf, hos
alla statens myndigheter — står för parterna öppen till de samma myndigheter,
Hofrätt och slutligen Kong!. Maj:t, som äro instanser för rättegångsmål
från domstolarne. Om Konungens Befallningshafvande skulle i något
skuldfordringsmål göra misstag i sitt omdöme att krafvet vore så klart, att
domstols pröfning deraf ej kunde anses nödig, kan rättelse deruti görasoaf
Hofrätt eller af Kongl. Maj:t medelst sakens hänskjutande till domstol. AtBih.
till Riksd. Prot. 1877. 1 Samt. 1 Afd. 2

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

nöjes gäldenären med Konungens Befallningshafvandes förklarande att saken
icke bör hänskjutas till domstol, så är deraf lika följd, som då någon åtnöjes
med utslag af en häradsrätt, hvarigenom han möjligen alldeles oriktigt
blifvit dömd till tio års straffarbete, o. s. v. Det är Jaga kraft på ett
beslut af en statens myndighet, som fått sig uppdragen pröfningsmakten i det
ämne, som är föremål för beslutet: en res judicata. Man må nemligen,
om man så vill, gifva det benämning af dom: dom i eu särskild processart
för skuldfordringsmål i allmänhet. Om då betraktelsen fäster sig dervid,
att beslutet, domen, icke kommer från en domstol, som har att döma i
arfs- och testamentsmål, konkurstvister och andra dylika saker; så besinnar
man tillika, att staten kan just för det ändamål af skyndsamhet, som tyckes
vara ett af de vigtigaste momenten i omsorgerna för den nu pågående
lagstiftningen om utsökningsväsendet, gifva doms) ätten i denna särskilda processart
åt en embetsmyndighet, som icke eljest är att hänföra till domstolarnes
ordning. Staten kan, för sina stora ändamål, göra i sina mekaniska
drifkrafter hvarjehanda sådana anstalter, som kunna synas besynnerliga då
man i ett teoretiskt och vetenskapligt schema vill uppfatta denna anordning.
Den praktiska allmänna och enskilda nyttan och bcqvämligheten kan
vara hufvudsyftemålet i detta anordnande. Så t. ex., oaktadt såsom grundsats
axiomatiskt antages och gäller, att domstolar måste vara kollegialt
sammansatta, icke domare-embetet utöfvas af en ensam person, har man
här i rikets hufvudstad dagligen för sina ögon en embetsman, som, i bredd
med den kollegialt sammansatta Rådstufvurätten, ensam utöfvar domareembete,
dels i brottmål, till sina arter uppräknade uti instruktionen i fjorton särskilda
punkter, bland hvilka den fjortonde innefattar ett icke specifieeradt
ganska vidsträckt med mera, dels ock i mål, som uttryckligen kallas “tvister“
och äro uppräknade i fem särskilda punkter, en bland dem äfven inrymmande
ett med mera. Man har gifvit denne embetsman namn af Polisdomaren
i Stockholm. Ensamt efter abstrakta teoremer kan icke någon
statsinrättning väl bildas eller, redan bildad, reformeras. Det lärer visst
icke vara i någon menlös okunnighet om skilnaden emellan domstol och
icke domstol, svenska staten låtit den nu varande ordningen i exekutionsväsendet
tillkomma och genom långvarig häfd befästas.

Dessa mina åsigter äro dock långt ifrån de af Nya Lagberedningen
vid lagförslagets uppgörande antagna.

Lagberedningen yttrar: ”det i lagsökningsmålet gifna beslut kan ej
tillerkännas verkan af en res judicata, hvarigenom rättsförhållandet emellan
parterna må anses slutligen afgjordt; utan må gäldenären, oberoende af
samma beslut och den deraf föranledda exekutionen, ega öppet att med begagnande
af de bevisningsmedel, som enligt den allmänna rättegångsordningen
kunna leda till hans befriande från krafvel, men vid lagsökningsförfa -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

randet lemnats utan afseende, vid domstol söka återvinning af hvad honom
blifvit till utgifvande ålagdt;” — och till utförande af denna princip har
Lagberedningen, med upptagande af Lagkomiténs redan''år 1826 framförda
åsigt, uppstält i 32 § ett förslag, enligt hvilket det blefve möjligt att sedan
Konungens Befallningshafvande och, efter klagan öfver dess beslut, Hofrätt
— (längre skulle icke i sådana mål den klagande kunna komma) —
förklarat en af gäldenär emot krafvet gjord invändning om ett visst uppgifvet
förhållande icke vara af beskaffenhet att göra saken tvistig, således
icke kunna komma att verka till befrielse från den yrkade betalningsskyldigheten,
så kan, vare sig före, under eller efter utslagets bringande till
verkställighet medelst utmätning hos gäldenären, denne draga samma afgjorda,
icke af nya uppgifna förhållanden i någon män ändrade, utan i sin
orubbade identitet framstående fråga under pröfning af Häradsrätt eller Rådstufvurätt,
som då hade alldeles fritt och öppet att undersöka, bedöma och
offentligen uttala, om icke med bättre förstånd och uppfattning af det i
saken åberopade förhållandet, än Konungens Befallningshafvande och Hofrätten
egt och i sina beslut visat, nämnda förhållande funnes rätteligen ega
helt annan betydelse och verkan, än Konungens Befallningshafvande ocli
Hofrätten förmenat, samt derföre det af dessa myndigheter begångna misstag
borde rättas medelst återställande från borgenären af hvad på grund af
det oriktiga beslutet blifvit från gäldenären utmätt; samt att, vid detta tvistemåls
fullföljd efter vad, samma Hofrätt, som råkat under denna sin underordnade
myndighets kritik, finge att, efter begrundande af kritikens möjligen
omständligt utvecklade argumenter, offentligen, Öppet och ärligt bekänna
eller ock genom domslutets ändring förneka, att kritiken var välgrundad
och sann. En moraliskt tvungen, ytterst grannlaga och ömtålig ställning för
dessa domare ömsesides, den underordnade och den öfverordnade; eu ställning,
som icke synes väl motsvara hvad man tycker sig känna eller åtminstone
ana af det innersta i lagens princip om domarejäf.

Jag håller det visserligen troligt, att i början, intilldess att begreppen
och sederna i beröringen emellan de öfver- och underordnade civila myndigheterna
hunnit af hvarjehanda liknande föranledningar utbildas till sin
fulla frihet (hvad man i nyare stil plägar benämna “hänsynslöshet41), underrätternas
språk i kritikerna öfver de högre myndigheternas embetsåtgärder
skulle göras med lenare uttryck, än de nu förutsagda; men sanna betydelsen
och inre meningen i den genom lagstiftningen framtvungna officiela
vanvördnaden mot förmän skulle ändock alltid framlysa tydlig och klar.
Det kan icke lida något tvifvel, att ju många tillfällen för underdomarens
kritik emot sin öfverrätts åsigter och lagtillämpning sålunda kunna inträffa.
Och der kan den ömtåliga grannlagenhetskänslan sättas på svåra prof. Underdomaren
har fått sin åsigt i en viss principfråga, i en viss lagtillämpning,

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd- Proposition ang. ny utsökning slag.

ogillad af Hofrätten. Under vidhållande af sin åsigt får han till sitt afgörande
ett återvinningsmål angående en fråga, hvaruti Hofrätten tillämpat
den motsatta åsigten; lian har nu tillfälle i sin ordning att uttala förkastelse
af denna; hans lynne lider den stunden af intrycket från en nyss emottagen
dom af Hofrätten, hvari han tycker sig vara obilligt och på ett nog
förödmjukande sätt bild för ett åtaladt fel eller försummelse i embete!; han
skrifver nu en långt utlagd motivering i den dom, hvarigenom han skall
ogilla Hofrättens omdöme i det skuldfordringsmål, som föranledt återvinningsprocessen.
—--

Man vore sålunda inne på det område, som måste kallas det fula. Men
det är icke blott den estetiska känslans intresse, som fäster sig härvid,
väckt endast af stundens flyktiga intryck. Jag befarar, att vid en dylik
upplösning eller förryckning af begreppen om den värdighet, som inom ordningen
af statsmyndigheterna tillkommer hvar och en i och för dess särskilda
art och bestämmelse samt betingas af dess ställning i förhållande till
underordnade, skall mycket kunna försvagas eller försämras i den allmänna
anda och hållning, som för statsärendenas rätta och goda gång nödvändigt
erfordras hos statens funktionärer, den sinnets lyftning, den högre själsstämning,
som icke vill veta ens att något yrkesgroll och personligt gnat
kan finnas emellan administrativa maktens personal och domaremaktens, —
att någon harmfull känsla kan af officiela meningsstrider ömsesidigt väckas
och råda emellan högre och lägre domareembetens innehafvare, o. s. v.
Menniskolynnet har sina egenheter, verkliga om än de icke kunna i bestämda
psykologiska regler uppfattas, hvilka icke så alldeles böra lemnas
utan afseende då man vill i lagar ordna statsembetsmännens ömsesidiga beröringspunkter,
deras vexelverkan och deras samverkan till det helas stora
ändamål. Om någon vill förneka tillvarelsen af sådana synpunkter för
denna lagstiftning, så är det icke att tvista härom. Sådana ämnen ligga
utanför den matematiska bevisningskonsten.

Jag tror mig härvid kunna förutse ett inkast om den stora enkelhet
lagsökningsmålen skulle komma att ega, hvarigenom de nu skildrade konflikterna
mellan de högre och lägre myndigheterna skulle kunna undvikas;
men jag får härom åberopa hvad jag i detta ämne kommer att anföra vid
192 § af förslaget.

Med åberopande af min vid 27 § gjorda erinran, anser jag rättigheten
för gäldenär till talan om återvinning böra inskränkas till de fall,
då gäldenären utan att hafva afgifvit förklaring öfver lagsökningen blifvit
til! betalning förpligtad;

då sådant förpligtande grundats på det i 24 § omförmälda förhållande, att
å fordringshaudlingen funnes tecknadt bevis att gäldenären i till -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

kalladt vittnes närvaro inför kronofogde, stadsfogde eller notarius
publicus erkänt handlingen, och

då öfverexekutor eller, efter klagan öfver dess beslut, högre myndighet
beviljat gäldenären rätt till talan om återvinning.

Det bör härvid anmärkas, att rätt för tredskovis dömd gäldenär
till återvinningstalan enligt min tanke bör följa af bestämningarna i 179 §
angående besvärstiden mot öfverexekutors utslag; men att, om besvärstid
skulle komma att räknas från erhållen del af beslutet, något stadgande om
rätt till återvinningstalan icke erfordrades för sådan gäldenär.

Jag vet nogsamt, att mina nu yttrade åsigter stå i strid mot hvad
som blifvit antaget af högt betydande auktoriteter: Lagkomité)! i dess förslag,
som redan i mera än ett hälft århundrade legat till begrundande, —
Högsta Domstolen vid granskning af samma förslag, — äldre Lagberedningen,
— den af Kongl. Maj:t den 11 Juni 1868 förordnade komité — Nya
Lagberedningen — ja, jag torde kunna tillägga: nutidens allmänna opinion,
som har hört talas om administrativ byråkrati och tycker att denna bör inskränkas.
Men jag har icke fått min uppfattning af ämnet förändrad genom
hvad å bemälde auktoriteters sida blifvit anfördt, inskränkande sig egentligen
till det doktrinära talet om rättsfrågor och domaremakt till skilnad från
förvaltningsmyndighet: den princip, om hvars ifrågasatta absolut tvingande
allmänna tillämplighet i statsinrättningen jag tillförene nödgats uttala en
från Lagkomiténs åsigt långt afvikande mening i mitt yttrande inom Högsta
Domstolen öfver ett år 1873 väckt, men omsider utan all lagstiftningspåföljd
förfallet förslag till ändrade bestämningar i afseende på behandlingen
och fullföljden af vissa ditintills i administrativ väg och hos Kammarrätten
handlagda mål. Jag har icke vana eller fallenhet att, med blindt förtroende
till andras meningar i ämnen, som ligga inom min officiela verkningskrets,
förtiga min öfvertygelse då min pligt ålägger mig att öppet och ärligt
uttala den, äfven med klart förutseende att för det förevarande ärendets
utgång det sker förgäfves.

Justitierådet Friherre Leuhusen yttrade: Den i förevarande § i allmänhet
stadgade grundsats, att, oaktadt borgenärs talan blifvit af öfverexekutor
bifallen, gäldenär, så vida han ej erkänt skulden, eger hos domstol
söka återvinning, synes mig betänklig. Om äfven i följd af den genom föreliggande
lagförslag gjorda inskränkning i afseende på de exekutiva myndigheternas
behörighet att fordringsmål behandla i jemförelse med den praxis,
som under en lång följd af år gjort sig i nämnda hänseende gällande, cfverexekutors
utslag må anses utgöra endast en order om exekution, måste likväl
före ett sådant utslags meddelande ega rum pröfning af den utaf borgenären
till grund för sitt anspråk åberopade handling, äfvensom utaf de af

14 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

gäldenären framstälda jäf och invändningar. Begagnar gäldenär sig af den
enligt förevarande § honom gifna rättighet att efter stämning å borgenären
vid domstol söka återvinning i målet eller med andra ord att vinna befrielse
från den af öfverexekutor i öfverensstämmelse med stadgandet i förslagets
28 § honom ålagda och, i händelse öfverexekutors utslag blifvit draget
under Hofrätts skärskådande, jemväl af denna öfverdomstol stadfåstade
betalningsskyldighet, måste, så vidt jag förstår, Härads- eller Rådstufvurätt
ingå i granskning och pröfning af samma fråga, som förut varit föremål för
öfverexekutors och Hofrätts bedömande, utan att några nya, på den redan
afgjorda saken inverkande förhållanden efter densammas anhängiggörande
hos öfverexekutor inträffat; hvarjemte, om tvisten fullföljes hos Hofrätt,
samma Hofrätt åter skulle blifva nödsakad behandla en af Hofrätten förut afgjord
sak och företaga granskning af ett utaf Hofrätten redan meddeladt
utslag. Med åberopande i öfrigt af min i anledning af 27 § yttrade åsigt,
att reglerna för skuldfordringsmåls behandling icke böra lämpas efter en
förutsättning, att rättigheten till återvinningstalan skulle vara giltigt vederlag
mot saknaden af utvägar till försvar mot obehöriga kraf, biträder jag, i fråga
om bestämningen i 32 § af rättigheten till sådan talan, den mening, som
blifvit af Justitierådet Södergren yttrad.

33 §.

Justitierådet Buss utlät sig: Hos öfverexekutor anhängiga mål af den
beskaffenhet, som omförmäles i 3, 4, 5, 6 och 7 kapitlen af denna lag, torde
i allmänhet åtminstone i lika hög grad som de i 2 kap. afhandlade så kallade
lagsökningsmålen påkalla ett skyndsamt afgörande. Om ett stadgande
af den syftning § 33 innehåller anses böra i lagen qvarstå, hvilket jag för
min del finner temligen öfverflödigt, synes det mig åtminstone böra flyttas
närmare lagens slut och så affattas, att det afser alla i denna lag omförraälda
slag af utsökningsmål.

Justitierådet Söclergren ansåg denna § böra uteslutas såsom alldeles
obehöflig, enär den icke hade annat ändamål än att erinra öfverexekutor
om hans allmänna pligt att icke onödigt dröja i fullgörande af sina tjensteåligganden.

37 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstälde, att orden “i tvistemål''*
måtte utgå, enär desamma möjligen kunde föranleda den föreställning, att

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

vissa andra §§ i 3 kap., uti hvilka dessa ord icke förekomma, afse domar
icke allenast i civila, utan äfven i andra mål.

Justitieråden Huss och Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

■10 och 11 §§.

Med afseende å stadgandet i 50 §, att, om dom ändras eller upphäfves,
hvarå utmätning eller annan verkställighet följt, den, som verkställigheten
sökt, skall, jemte återbärande af lyftad eller tillträdd egendom, tillika fylla
all genom domens verkställighet orsakad skada, syntes Högsta Domstolen
att den, som får på grund af 40 § lyfta utmätt lös egendom eller enligt
41 § tillträda viss lös egendom, bör ställa pant eller borgen ej mindre för
hvad han lyfter eller tillträder, såsom förslaget innehåller, utan äfven för
det skadestånd, hvartill han kan kännas skyldig, om domen, hvars verkställande
han sökt, ändras eller upphäfves.

42 §.

Justitierådet Huss yttrade: En tredskande hyresmans eller brukares
vägran att fullgöra honom ålagd skyldighet att flytta eller afträda den brukade
jorden kan ofta förorsaka hus- eller jordegaren stor olägenhet och
stort obehag, ehuru detta obehag, denna olägenhet ej är af beskaffenhet att
kunna uppskattas i penningar eller sägas vålla egentlig skada. Det för
erhållande af verkställighet af en icke lagakraftvunnen dom, hvarigenom
flyttnings- eller afträdesskyldighet blifvit ålagd, i förslaget uppstälda vilkor,
att uppehåll med verkställandet skall vålla märklig skada, anser jag derför
böra bortfalla och åt öfverexekutor böra öfverlemnas att efter de i hvarje
fall sig företeende omständigheter pröfva, huruvida verkställighet må, emot
pant eller borgen för skadestånd, eg a rum. Yilkoret synes ej heller väl
öfverensstämma med stadgandet i förslagets 158 §, enligt ''hvithet hus- eller
jordegare kan, utan att hafva någon dom och utan att behöfva visa någon
skada, erhålla öfverexekutors förordnande om hyresmans eller brukares
vräkande, der denne ej kan visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta.
Egaren till huset eller jorden skulle således, om han åt sig utverkat laga
dom på hyresmannens eller brukarens skyldighet att flytta eller afträda
jorden, i visst hänseende komma i sämre ställning än om han saknade sådan
dom, enär han i förra fallet icke egde någon möjlighet att, förr än domen
vunnit laga kraft, få hyresmannen eller brukaren vräkt, så vida han ej förmådde
visa att genom uppehåll dermed märklig skada vållades, men deremot

Bil. till Kongl. Majits Nåd. .Proposition ang. ny utsökningslag.

i senare fallet kunde, utan att behöfva ådagalägga sådan eller ens någon
skada, åt sig utverka öfverexekutors förordnande om omedelbar vräkning.

40 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig i följande yttrande:
Enligt ordalydelsen i denna § skulle det både tillkomma öfverexekutor eller
utmätningsman såsom eu rättighet och åligga dem såsom eu pligt att tillse,
huruvida förlikning, som vore af domstol faststäld, blifvit inför rätta sluten
eller erkänd, samt förmodligen, om de företedda handlingarna ej lemnade
full upplysning derom, vägra sökt verkställighet å förlikningsdomen. Då
detta likväl synes vara hvarken riktigt eller lämpligt och då det för öfrigt
ej är otänkbart att äfven en förlikningsdom kan af part öfverklagas, synes
företräde böra lemnas åt den af Lagberedningen och Utsökningskomitén
föreslagna redaktionen: “Förlikning, som genom domstols laga kraft egande
beslut faststäld är“.

Justitieråden Södergren och Håle lemnade förevarande § utan anmärkning.

46 §.

Justitierådet Buss anförde: Då den mångsidiga och grannlaga pröfning
som hos öfverexekutor måste ega rum innan beslut fattas öfver gjord ansökning
om verkställighet af skiljemannadom, enligt min tanke icke bör företagas
förr än vederparten varit i tillfälle att yttra sig öfver ansökningen
och emot densamma framställa de anmärkningar, hvartill han kan anse sig
ega anledning, instämmer jag i den af Professoren Annerstedt inom Nya
Lagberedningen yttrade åsigt att skiljemannadom, utom i de fall, då omedelbar
utmätning derå är i lag medgifven, bör betraktas endast såsom en
handling, på grund hvaraf lagsökning må ega rum.

54 §.

Uttrycket: “icke egde att öfver sitt gods sjelf råda“ borde, enligt
Högsta Domstolens fleste ledamöters omdöme, ändras till: icke var myndig,
— dels derföre, att, efter ordalydelsen, utmätning i det fall, att gäldenären
var, när han erkände sitt skuldebref, försatt i konkurstillstånd och ej hade
gods, hvaröfver han egde sjelf råda, sedermera ej finge hos honom ske,
ändå att konkursen upphört, dels ock emedan af det förhållande, att gäldenären,
då han erkände skuldebrefvet, egde sjelf råda öfver sitt gods, icke

Till. till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

alltid följer, att lian kunde med gällande verkan ikläda sig skuldförbindelse,
hvilket bör kunna antagas, så framt skuldebref'',^ skall medföra omedelbar
utmätning. En omyndig, som fjät femton år, kan ega råda öfver till och
med allt sitt gods, men skuldförbindelse, som han ingår, kan ej mot honom
göras gällande.

Justitierådet Buss anförde i sammanhang härmed, att då i många fall,
såsom till exempel då äktheten af det å skuldebrefvet tecknade intyg om
gäldenärens erkännande ifrågasättes eller då fråga uppstode huruvida ej
sjelfva urkunden efter erkännandet undergått förändring o. s. v., det vore
af vigt att ega tillgång till en säker och lätt åtkomlig bevisning, Justitierådet
hemstälde, att en föreskrift lämpligen borde, på sätt af Utsökningskomitén
iakttagits, i promulgationslagen införas derom att kronofogde, stadsfogde
eller notarius publicus, då erkännandet inför sådan tjensteman sker,
skall deröfver föra protokoll, hvari skuldebrefvet ordagrant intages.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

§.

Justitierådet Bälte ansåg denna § böra ändras så, att i andra punkten
i stället för “må“ sättes skall, och i stället för “intill''4 införes: dock ej öfver.

75 §•

Enär kungörandet af det förbud, hvarom 2 mom. handlar, skall
utgöra en del af sjelfva utmätningsförrättningen och, derest borgenären
skulle få ombesörja förbudets kungörande, försummelse dermed af honom
kunde komma att verka oskäligt hinder för eller uppehåll med försäljningen
af den fordran eller rättighet, som är föremål för utmätningen, samt sålunda
möjligen förorsaka gäldenären obehörig förlust, hemstälde Högsta Domstolens
fleste ledamöter om den ändring i 2 inom., att det alltid skall åligga
utmätningsmannen att låta protokollet öfver utmätningen hos gäldenären
tillställas den, hvilken förbudet skall meddelas; och torde delgifningskostnaden
böra af utmätningssökanden förskjutas, om utmätningsmannen det äskar.

Justitierådet Htiss yttrade: Enligt denna § skulle utmätning af en på
ej löpande handling grundad fordran icke anses fullbordad och således ej
medföra förmånsrätt förr än förbud meddelats den, från hvilken fordringen
skall utgå, att något deraf till annan utgifva. Bestämmandet af fatalietiden
för gäldenärens rätt att öfverklaga en sådan utmätning synes mig möta
Bih. till Riksd. Prof. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 3

18 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökningslag.

svårighet, ty å ena sidan torde denna tid ej gerna kunna beräknas från den
tidpunkt, då förbudets delgifvande skett, enär gäldenären i de flesta fall
icke kan om denna tidpunkt ega kännedom, och å andra sidan synes det
mig äfven mindre lämpligt att låta fatalietiden löpa från den dag utmätningen
hos gäldenären skedde, enär hans klagan i sådant fäll ofta komme
att föras emot en utmätning, som icke allenast icke vore fullständigt verkstad,
men om hvilken man icke ens kunde veta om den någonsin komme
att blifva genom förbudets delgifvande fullbordad. Ur principiel synpunkt
synes det mig jemväl kunna ifrågasättas, huruvida med grunderna i 17 kap.
8 § Handelsbalken vore förenligt, att, sedan hos gäldenären utmätning af
eu fordran skett långt innan gäldenären försattes i konkurs och medan
ännu ingen anledning fanns att misstänka hans obestånd, borgenären likväl
skulle gå miste om sin förmånsrätt blott derför att delgifning af förbudet
ej skett mer än en månad före den dag konkursen börjades. Jag anser
mig fördenskull böra förorda återupptagandet af Lagberedningens och Utsökningskomiténs
i detta ämne föreslagna stadgande, enligt hvilket utmätningen
är att anse såsom fullbordad och medförande förmånsrätt så snart
den blifvit hos gäldenären verkstäld samt förbudet betraktas allenast såsom
en till borgenärens säkerhet föreskrifven åtgärd, utan inverkan på förmånsrätten.

För öfrig! är jag med Högsta Domstolens fleste ledamöter ense derom
att det alltid bör åligga utmätningsmannen att besörja om förbudets delgifvande
och att kostnaden derför, om utmätningsmannen det äskar, bör
förskjutas af utmätningssökanden.

Justitierådet Svedelius lemnade förslaget i denna del utan anmärkning.

82 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig om följande yttrande:
Till stöd för de i denna § föreslagna stadganden har Hya Lagberedningen i
sina motiv åberopat hvad 13 § i förslaget och 14 § uti inteckningsförordningen
innehålla, men deraf kan ej den slutsats dragas, att, såsom 82 §
innebär, öfverlåtelse af fast egendom icke bör utgöra hinder att, innan nye
egaren sökt lagfart, utmäta fastigheten för förre egarens deri icke intecknade
gäld.

Förslagets 13 § angår nemligen det fall, att någon, som för fordran
har inteckning i fast egendom, vill för betalningen hålla sig allenast till
denna egendom; — och föreskriften att, vid sådant förhållande, i händelse
egendomen blifvit af eu till annan öfverlåten, förre egaren må, innan nye
egaren lagfarit med sitt fång, “utan hinder af öfverlåtelsen sökas,“ har full -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

giltig grund deri, att, såsom i motiven anföres, borgenären genom inteckningen
eger en rätt, hvilken är fästad vid och omedelbart rigtad emot sjelfva
fastigheten. Men, ehuru således pröfning af borgenärens ansökning att för
sin fordran erhålla betalning ur fastigheten får ske utan nye egarens hörande,
är dem likväl hvarken efter 13:de eller annan § i förslaget betaget att,
fastän han ej sökt lagfart, sjelfmant såsom part inställa sig hos öfverexekutor
och bevaka sin rätt eller att emot öfvcrcxekutors utslag anföra
besvär.

I den händelse åter, att någon vill ur fast egendom få betalning för
fordran, som deri icke är intecknad eller för hvilken ej ändock fastigheten
häftar, har han icke en sådan rätt, som ofvan är nämnd; — hans fordran
följde ej med fastigheten, när den öfvergick till ny egare. Förhållandet är
alltså helt olika det, som afses i förslagets 13 § och ej dermed jemförlig!.
Icke förty skulle dock, enligt 82 §, nye egaren, hvilkens sakrätt inträdde
redan i och med fastighetens öfverlåtande å honom, icke hafva, derest han
ej sökt lagfart, rätt till talan emot utmätning af sin egendom för förre egarens
deri ointecknade skuld. Han komme följaktligen till och*med i sämre
ställning än i det fall, hvarom 13 § handlar, och detta, äfven om någon
lagfartsförsummelse icke läge honom till last.

Yidkommande 14 § uti inteckningslorordningen, så oger väl, enligt
detta lagrum, förre egarens borgenär att, innan nye egaren lagfarit med
sitt fång, erhålla inteckning i egendomen för sin fordran, men inteckning
och lagfart sökas vid samma forum och ansökningar derom få endast upptagas
på landet å lagtima ting och i stad å viss dag i veckan, hvadan i
afseende å möjligheten att erhålla lagfart eller inteckning lagen icke gynnar
inteckningssökanden på nye egarens bekostnad, utan lemnar, med undantag
allenast för ett mera utomordentligt fall, nye egaren tillfälle att genom lagfartsansökning
förekomma inteckning för förre egarens skuld, der den ej
ändock har sakrätt. Helt olika blefve, om 82 § i förslaget antoges till lag,
förhållandet hvad angår ny egare till fastighet och förre egarens borgenär,
som söker utmätning af egendomen. Särdeles på landet med de understundom
ganska långa tiderna emellan lagtima tingen skulle, då utmätning får
sökas och verkställas när som helst, nye egaren icke ens hafva möjlighet
att genom lagfartsansökning lägga hinder i vägen för utmätning af sin
egendom och icke heller, eftersom utmätning af fast egendom medför förmånsrätt
från den dag utmätningen verkstäldes, kunna hindra, att förre
egarens borgenär Unge taga betalning för sin fordran ur den utmätta egendomen,
så framt ej händelsevis inträffat, att nye egarens lagfartsansökning
och utmätningen skett just på samma dag. Följden af stadgandet skulle
blifva, att ingen försigtigt man kunde våga att inlåta sig i köp om fast
egendom under annat förhållande än att han vore i tillfälle att å samma

Bil. till Konyl. MajUa Adel. Proposition ang. ntj utsökning slag.

dag, du köpet skedde, derå söka lagfart, enär han eljest vore underkastad
äfventyra, att egendomen under tiden mellan köpet och lagfarten kunde
blifva utmätt för säljarens skuld.

Enär sålunda hvarken den utan anmärkning lemnade 13 § i förslaget
eller 14 § uti inteckningsförordningen utgör grund för afvikelse uti ifrågavarande
hänseende från den i förslagets G8 § uttryckta rättsgrundsats, att
annan egendom, än som tillhör gäldenären, ej må för hans skuld utmätas,
samt giltigt skäl till en sådan afvikelse från omförmälda rättsgrundsats icke
heller eljest förefinnes, hemställes att 82 § måtte ur förslaget uteslutas.

Justitierådet Södergren anförde: det i 82 § föreslagna stadgande innebär,
att fast egendom, ehuru genom laga fång från gäldenär till annan person
öfverlåten, skall, intill dess att denne söker lagfart, häfta för cfverlåtarens
skulder, och det utan att egendomen vore för gälden med inteckning
behäftad eller ens sådan inteckning blifvit sökt eller nye egaren genom
någon utfästelse gälden å sig tagit. Ett sådant stadgande synes mig
icke höra till utsökningslagens egentliga ämne, utan clet griper in — och
det särdeles djupt — i det civillagens område, som afhandlar tillkomsten
och arten af rättsförbindelser, för hvilkas slutliga bringande till verkställighet
den särskilda utsökningslagen skall bestämma sättet och ordningen.
Sålunda, om någon bristfällighet‘förmenas vara för handen i den helt nyligen
gjorda förändrade lagstiftningen om lagfart å fång till fast egendom, i det
att lagfartens betydelse och ändamål samt nödvändighet för den, som fast
egendom förvärfva!’, borde i väsentlig man utvidgas, vore det väl icke i
utsökningslagen denna bristfällighet skulle afhjelpas.

Förslaget afser nemligen ändring i ilen lagstiftning, som förefinnes
dels i Jordabalkens stadgande!! om laga fång till fast egendom och verkan
deraf, och dels i förordningen den 1!! Juni 1875 angående lagfart å sådant

fång, äfvensom någon ändring i eller tillägg vid 14 § i förordningen nämnde

dag angående inteckning i fast egendom, •— detta sednare nemligen i den syftning,
att, hvad beträffar de i berörde § uppgifna fall, der inteckning i öfverlåten
fastighet kunde för förre egarens gäld vinnas, domstolens beslut om

sådan inteckning icke skulle erfordras såsom nödvändig grund för utmätningsmans
befogenhet att under tidrymden emellan öfverlåtelsen och lagfarten
taga fastigheten i mät för sådan skuld, utan kunde utmätning ske fastän
någon fråga om inteckning icke blifvit hos domstolen väckt och domaren
således icke pröfvat, om do förhållanden, utan hvilkas befintlighet fastigheten
icke kunde för förre egarens ej tillförene intecknade skuld häfta, verkligen
voro för handen.

Om man dock nu lemnar ur sigte denna erinran, att det föreslagna
stadgandet rätteligen icke skulle höra till Utsökningslagens egentliga ämne,

Bil. till Kongl. Majds Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

och sålunda detta föreslagna stadgande nu tages under granskning; så förekommer
vill, att detsamma i någon väsentlig mån har den af Nya Lagberedningen
åberopade principiela öfverensstämmelsen med 14 § af förordningen
den 1(1 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom; men förslaget
går vida längre, än denna författning, i bestämmande derom, att öfverlåten
fast egendom, intill dess att nye egaren sökt lagfart, kali komma att häfta
för förre egarens skuld.

Inteckningslagens åberopade stadgande bjuder nemligen, att då någon
öfverlåtit sin fasta egendom till annan, och, innan nye egaren sökt lagfart,
inteckning för fordran blifvit i egendomen sökt på grund af förre egarens
medgifvande eller derförutan enligt 2 §, skall öfverlåtelsen ej utgöra hinder
för inteckningens beviljande; och upptager 2 § blott de fall, då egendomen
häftar för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 § Jordabalken, — då egaren
fått sig ålagdt att ställa säkerhet för omyndigs hos honom innestående
medel, — eller då han är i brottmål förpligtad till skadestånd, som ej genast
är till betalning förfallet. Endast inom denna skarpa begränsning
tillätes inteckning i fastighet för förre egarens gäld; hvadan, då denne icke
stått i något sådant förhållande, som i 2 § af inteckningslagen omförmäles,
icke heller före öfverlåtelsen utfärdat skriftligt medgifvande om blifvande inteckning,
och han tillika varit nog ärlig att icke efter öfverlåtelsen vidtaga
åtgärd af sistnämnda beskaffenhet, nye egaren under förbidan af sin lagfart
stode fri från all fara för egendomens tillgripande för annans gäld.

Det nu granskade förslaget åter afser, att under ifrågavarande tidrymd
emellan öfverlåtelsen och lagfarten skulle, icke blott i saknad af förre egarens
medgifvande, utan i trots af allt hans och den nye egarens bestridande,
fastigheten kunna tagas i mät för förre egarens skuld, utan allt undantag,
och det så, som hade aldrig något af de i 1 kap. 2 § Jordabalken beskinna
laga fång skiljt öfverlåtaren från eganderätten till fastigheten.

Jag kan icke tillstyrka detta förslag. Och håller jag före, att om det
skall sättas i fråga att åt den i 18 § af förordningen om lagfart föreskrifna
bok gifva sådan betydelse och kraft, att laga fång till fast egendom icke
gäller emot förre egarens borgenärer derest det icke på grund af redan gjord
lagfart finnes i samma bok antecknadt, förslaget derom bör framträda i den
yttre form, som påkallar lagstiftande maktens synnerliga uppmärksamhet på
ett så vigtigt ämne; samt att, om eu sådan från vårt hittills varande rättssystem
så ytterligt afvikande lag beslutes, den må, hvad yttre formen angår,
finna sin plats bland de författningar, som icke blott i den inre meningen,
utan ock i klara ord och den yttre skepnadens anvisning tillkännagifvas
angå de till Jordabalken hörande ämnen, så att lagen må blifva känd
och bemärkt äfven af den, som är nog lycklig att hvarken såsom gäldenär

22 Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

eller såsom borgenär behöfva göra sig närmare förtrogen med Utsökningslagens
mulna påbud.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

84 §.

Då hvad denna § innehölle borde ega tillämpning äfven vid utmätning
af fordran eller rättighet, ändå att utmätningen icke fullbordats genom
kungörandet af det förbud, hvarom förmäles i 2 mom. af 75 §, ansågo
Högsta Domstolens fleste ledamöter ett tillägg derom böra till förekommande
af annan uppfattning införas.

Justitierådet Buss, som åberopade sitt vid 75 § afgifna yttrande, lemnade
denna § utan anmärkning.

88 §.

Enär det icke tillhör civillagstiftningen att meddela föreskrifter om
eller för auktionsverken i städerna, så och med hänsyn särskildt till stadgandet
i första punkten af 116 §, trodde Högsta Domstolen riktigast och
lämpligast vara, att hvad 88 § innehåller derom, att i stad, der särskildt
auktionsverk finnes, det skall åligga utmätningsmannen att föranstalta om
utmätt lös egendoms försäljning genom auktionsverkets försorg, ur sistnämnde
§ uteslutes.

97 §.

Då de i 2 mom. meddelade föreskrifter skola gälla för hvarje
auktion å utmätt fast egendom och icke blott för det fall, som i 1 mom.
omnämnes, hemstälde Högsta Domstolen, att 2 mom. skulle utgöra en särskild
§.

Om hvad sålunda blifvit föreslagit bifölles, följde deraf, att de nu i
förslagets 102, 123 och 127 §§ förekommande hänvisningar till 97 § borde
omfatta äfven den nya §:n.

109 §.

Högsta Domstolen ansåg att auktionsförrättaren bör, innan auktionen
afslutas, meddela underrättelse icke allenast om dagen och stället för sam -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökningslag.

manträdet till köpeskillingens fördelning, utan äfven om den tid på dagen,
då sammanträdet skall taga sin början.

110 och 121 §§.

Vid det förhållande, att såsom i motiven anföres, någon fördelning
af köpeskillingen icke kan vid sammanträdet ega rum, om köpeskillingen
icke betalas, torde tiden, då köpeskillingen sist skall erläggas, böra sammanfalla
med tiden för nämnda sammanträde och köparen icke hafva öppet
att ända till slutet af sammanträdesdagen dröja med köpeskillingens gäldande.
I anseende härtill syntes Högsta Domstolen lämpligt, om i 110 §
stadgades, att köpeskillingen skall betalas sist å omförmälta sammanträde
och att, derest köparen icke å sammanträdet, sedan rådrum honom lemnats
att med borgenärerna och gäldenären aftala om liqviden, i händelse han sådant
begär, erlägger köpeskillingen, köpet skall vara ogildt. Ett rådrum,
som nämndt är, lärer böra medgifvas med hänsyn till det ändamål, som
åsyftas dermed, att sista tiden för köpeskillingens inbetalande blifvit bestämd
till dagen för sammanträdet till köpeskillingens fördelning. Om denna hemställan
godkännes, torde bestämd dag för sammanträdet böra utsättas i 121
§ samt 102 § ändras till närmare öfverensstämmelse med 110 §:ns nya
lydelse.

118 §.

Med afseende å föreskriften i sista punkten af 91 § hemstälde Högsta
Domstolens fleste ledamöter att orden “sist å försäljningsdagen11 måtte ändras
till: före auktionen.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

125 §.

Högsta Domstolens fleste ledamöter förenade sig i följande yttrande:
Vid fördelning af köpeskilling för utmätt, såld, egendom kunna understundom
förekomma frågor, hvilkas lösning taga i anspråk en juridisk insigt och erfarenhet,
hvilka man ej har rätt att fordra hos utmätningsmannen; och då
rättssäkerheten ej bör uppoffras för skyndsamheten, kunna Högsta Domstolens
bemälde ledamöter följaktligen icke tillstyrka, att, i händelse öfverenskommelse
om fördelningen icke kan träffas såsom i 124 § sägs, utmätningsmannen
skulle få pröfva och afgöra, huruvida en fordran bör blifva föremål
för tvist vid domstol eller, utan afseende å gjordt jäf, erhålla utdelning, än

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

mindre att den, som kronofogde satt till utmätningsman i sitt ställe, finge
nämnda pröfningsrätt, hvilken enligt förslaget skulle tillkomma honom vid
fördelning af köpeskillingen för utmätt lös egendom i de fall, om hvilka
119 och 120 §§ handla. På grund häraf hemställes, att, i stället för hvad
125 § innehåller, måtto stadgas att, om öfverenskommelse angående köpeskillingens
fördelning ej kan å sammanträdet träffas såsom i 124 § sägs,
det åligger utmätningsmannen att till öfverexekutor genast insända protokollet
öfver sammanträdet och öfriga till ärendet hörande handlingar, jemte
köpeskillingen, samt att öfverexekutor skall ofördröjligen pröfva, huru tillgångarna
böra fördelas, och låta sitt utslag i målet utfärdas efter anslag,
på sätt i 34 § föreskrifves.

Derest denna hemställan bifalles, lärer deraf följa,
att orden i 3 §: “eller fördelning af köpeskillingen derför14 böra utgå;
att vidare orden: “utmätningsmannens fördelningsförslag eller" skola utgå ur
132 § och 1 mom. af 133 §;

att 169 § ur förslaget uteslutes och i följd deraf nödiga ändringar vidtagas
i 170 och 175 §§; samt

att i 179 § orden “fast egendom, som blifvit af öfverexekutor såld" ändras
till: utmätt, såld egendom, och med uteslutande af orden: “eller
förslag till köpeskillings fördelning" emellan orden: “utmätning,
auktion" sattes: eller.

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

139 §.

Då fel och försummelser af den, hvilken kronofogde satt till utmätningsman
i sitt ställe, icke borde lända kronofogden till befrielse från ansvarighet
för redovisningen, hemstälde Högsta Domstolens fleste ledamöter,
på det tvekan, härom icke måtte uppstå, att ordet “fogden" i slutet af första
punkten måtte utbytas mot: utmätningsmannen.

Justitierådet Södergren ansåg derjemte att i sista punkten af denna §
ordet fullständigt borde utgå, enär det stadgade äfventyret icke gerna kunde
tillämpas i den händelse, att anteckningen i dagboken skett och funnes väsentligt
upptaga hvad för ändamålet behöfdes, fastän denna anteckning enligt
andras tycke borde hafva innehållit något mera för att rätteligen kunna
kallas fullständig. Onödiga och ledsamma tvister om äfventyrets tillämpning
kunde af detta uttryck i lagtexten framkallas.

Justitierådet Huss hemstälde, under åberopande af sin vid 3 § fram -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

ställa anmärkning, att orden “som fogden ej kunnat förekomma11 måtte utbytas
mot orden “som ej kunnat förekommas.“

Justitierådet Svedelius lemnade denna § utan anmärkning.

140 och 142 §§.

Till förekommande deraf, att i det uti 142 § omförmälda fall till “utmätningshandlingarne44
måtte komma att hänföras äfven de handlingar, som
omtalades i 2 mom. af förslagets 97 §, föreslogo Högsta Domstolens fleste
ledamöter att, i stället för berörda uttryck, måtte sättas de i 53 och 56 §§
nämnda handlingar; och syntes enahanda ordutbyte lämpligen böra ske äfven
i 140 §.

Justitieråden Buss och Svedelius lemnade förevarande 140 och 142
§§ utan anmärkning.

144 §.

Justitieråden Södergren, Friherre Leuhusen och Svedelius ansågo, att
förevarande § kunde utgå, såsom obehöflig och derjemte vilseledande. Den
omständighet, att här uttryckligen stadgades, att utmätningsman, som förhölle
medel för fordringsägare, skulle ansvara för tjenstefel, kunde nemligen gifva
anledning till antagande, att sådan påföljd ej skulle drabba honom för underlåtenhet
att iakttaga till exempel föreskrifterna i 141 eller 142 §, der någon
dylik påföljd ej funnes utsatt. — För den händelse åt t §m skulle bibehållas,
hemstälde Högsta Domstolen att. i öfverensstämmelse med hvad i 50
§ blifvit iakttaget, i stället för: “laga ränta4'' måtte sättas: ränta efter sex
för hundrade om aret.

Justitieråden Rahe, Buss och von Segebaden biträdde endast senare
delen, af anmärkningen vid förevarande §.

148 §.

Med afseende å innehållet i 154 och 156 §§ hemstälde Högsta Domstolen
att orden: ‘‘till dess domstol annorlunda förordnar11 måtte utgå.

157 §.

Fmär det funnits nödigt att i 158 § utsätta, att den, mot hvilken handräckning
enligt samma § gifves, ej är förment att sin talan vid domstol
Bill. till Härd. Prof. 1577. 1 Sand. 7 Afd. 4

Bil. till Kong!.. Maj: It Nåd. Proposition ang. ny lits ökning slag.

efter stämning utföra, ansågo Högsta Domstolens fleste ledamöter äfven böra
antydas, att detsamma också gäller hvad angår handräckning, som lemna»
efter 157 §.

Justitierådet Huss lemnade denna § utan anmärkning.

162 §.

Justitieråden Söder gr en och Friherre Leuhusen hade mot slutpunkten
i denna § (‘‘och ege ändock..........- hos öfverexekutor“) den betänklig het,

att, derest sökanden tappade saken hos underrätt, denna kunde företaga
sig att för kostnaden hos öfverexekutor tilldela sökandens vederpart ersättning
till högre belopp, än öfverexekutor och möjligen äfven Hofrätt åt
honom bestämt; hvilket ingalunda vore förenligt med den grundsats Justitieråden
i deras yttrande öfver :!2 § velat upprätthålla. Med skäligt förtroende
till öfverexekutors förmåga att, i betraktande af krafvens och de emot
dem gjorda invändningars beskaffenhet, någorlunda kunna förutse, hvilka kraf
skulle komma att vid domstol fullföljas, trodde Justitieråden senare delen af
förevarande § kunna få sådan lydelse, att på öfverexekutor kunde ankomma
att antingen bestämma ersättning till sökandens vederpart eller ock hänskjuta
frågan till domarens pröfning i sammanhang med sjelfva saken.

167 §.

Med afseende å innehållet af 2 mom. i 75 §, enligt hvilket

vid utmätning, hvarom der förmäles, till förrättningens fullbordande hör jemväl
kungörande af det i samma § omnämnda förbud, syntes Högsta Domstolens
fleste ledamöter att 1 punkt, af 1.67 § borde innehålla, att Anklagan
öfver utmätning gäldenär eger tid intill klockan tolf å femtonde dagen
sedan utmätning fullbordats eller blifvit i fall, hvarom sägs i 75 §, hos
gäldenären verkstäld.

Justitierådet Huss åberopade sitt vid 75 § afgifna yttrande.

Justitierådet Svedelius yttrade: Den tidpunkt, från hvilken besvärstiden
skall beräknas, synes icke vara med tillräcklig tydlighet bestämd. Då för utmätnings
fullbordan enligt förslaget i vissa fall erfordras, att protokollet
öfver den hos gäldenären verkställa utmätning skall, på sätt 75 § föreskrifver,
genom utmätningsmannens eller borgenärens försorg annan person delgifvas,
kan med skäl ifrågasättas, huruvida i sådant fall tiden för utmätningens
öfverklagando må räknas från den dag, då utmätning hos gäldenären

Bil. till Kong!.: Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökningslag.

skedde, eller från den tid, då utmätningsprotokollets delgifvande egde ruin.
Vid jemförelse af 75, 84 och 167 §£ synes likväl förslagets mening vara,
att besvärstiden skall pa förstnämnda sätt beräknas, men till förebyggande
af missförstånd torde ett förtydligande i nämnda hänseende vara af nöden.

181 §.

Justitierådet Hake anförde: Då stadgandena i denna § hvarken lära
eller, efter min tanke, böra antagas afse andra fall, än när den, som vunnit,
varit sökande eller klagande hos öfverexekutor, hemställer jag, att orden:
“den vinnande44 i första punkten måtte ändras till den, som kas öfver exekutor
varit sökande eller klagande och sin talan vunnit.

185 §.

Enär, i den händelse att Hofrätten funnit någon böra öfver anförda
besvär höras, samtliga besvärshandlingarne skola tillställas vederparten, ansåg
Högsta Domstolen, att delgifningsbeviset bör härom innefatta intyg; och
hemstäldes derföre, att orden: “vederparten af besvären fått del14 måtte
ändras till: vederparten af besvärsharallingarna fått del,

192 §.

Justitierådet Söder gren anförde: Om, såsom jag vid 32 § anmärkt,
Hofrätts värdighet och anseende komma att lida genom den föreslagna bestämningen
om Härads- och Rådstufvurätts behörighet och makt att i sina
domar granska och bedöma riktigheten af Hofrätts beslut i de från öfverexekutor
fullföljda lagsökningsmål; så skulle åter, enligt förevarande 192 §,
— som innehåller något verkligen godt deruti, att den frikallar Kong!
Maj:t från en dylik underrätternas granskningsmakt, — Hofrätt vinna ökad
betydenhet genom intagande af Kongl. Maj:ts höga ställning i instansordningen
för sadana mal. Hofrätt blefve i dessa mål en “Konungens Högsta Nämnd44,
men en Nämnd, som vore fördelad i tre Hofrätter, dessa vidare fördelade,
såsom jag tror det nu vara, i tillsammans tolf hvar inom sig omröstande
och beslutande divisioner.

Dessa begge förslag, 32 och 192 §§, utgå från en gemensam grund
i föreställningen om behofvet och lämpligheten af den allmänna rättigheten
i skuldfordringsmål till återvinningstalan vid domstol; hvilken rättighet förmenas
uppväga saknaden af den nuvarande högsta instansen i lagsökningsmal.
Jag befarar dock, att detta erbjudna vederlag icke eger så högt värde.
Väl komme gäldenären att i återvinningsmålet slutligen få rättigheten att
under Kongl. Majhs pröfning draga frågan, om han verkligen häftat i klar

Bil. till Kong!. Muj:U Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

och förfallen skuld; men emellan den (lag, då han i lagsökningsmålet behof^
att söka Kong!. Majds pröfning och förklarande, att krafvel vore
tvistigt och skulle bero af rättegång'' vid domstol, och den dag, då han i
återvinningsprocessen omsider får taga sin tillflykt till Kongl. Maja, ligger
eu för hans ekonomiska välfärd möjligen förstörande katastrof: utmätningen
och försäljningen af hans egendom och de derför inflytande medels utbetalning
till vederparten, till fullgörande åt Konungens Befallningshafvandes
och Hofrättens eller måhända blott den sistnämnda myndighetens utslag.
Om denne förmente gäldenär, då lian emolfog lagsökningen hos Konungens
Befallningshafvande för hundratusen kronor på grund åt hvad nu i lagsökningsmålet
antogs vara en klar skuldförbindelse, hade tillika, från annan
person fått sig tillstäld eu stämning till domstol om kraf för tjugufem öre
— ett för sin förmenta obefogenhet bestrida men af envishet fullföljdt anspråk
— så hade vår gäldenär icke varit tvungen att utan Kongl. Maj:ts
slutliga dom lemna dessa tjugufem öre i vederpartens hand annorlunda än
mot stäld säkerhet om eventuel återgäldande, derest omsider sakens utgång
Stomme att det föranleda; hvaremot lian utan möjlighet af Kongl. Majds
pröfning måste, till definitivt fullgörande af utslag i lagsökningsmålet, släppa
i vederpartens hand de fordrade hundratusen kronor utan all säkerhet om
återbetalning i den händelse, att den sistnämnde kom me att i återvinningssaken
tappa! Så stor vore skilnaden emellan processerna hos domstolen och
hos exekutor. Begge krafvel! voro dock i sill natur och sitt ändamål lika;
de hade kunnat utföras på samma väg, talan hos domstol Det berodde
icke på svarandens godtfinnande att välja den för honom farligare vägen,
afgörande! hos öfverexekutor; det var just för att räddas från denna han
hade behöft att få söka Kongl. Majas pröfning af Hofrättens måhända med
tre röster mot två beslutna utslag.

Sålunda måste jag anse rättigheten till återvinningstalan vara ett alltför
svagt, vederlag för mistningen af högsta instansen för allmänna lagarnes
tillämpning. Rättigheten att anställa och utföra process är, i och för sig betraktad,
en bedröflig, ytterst torftig rättighet. Den, som har något i handom,
är lyckligare än den som genom rättegång vill eftersträfva det. Denne
senare hav icke visshet att det finnes qvar att tillgå då han omsider med
den gynnsamma domen i handen kommer för att taga det, — den återvinningssökande
har ej säkerhet ens att kunna med stämningen anträffa sin
vederpart, som måhända bemyndigat annan man att uppbära de hundratusen
kronorna och sjelf försvunnit från orten.

Nya Lagberedningen har, enligt de förslaget bilagda motiv, satt lit,
dertill, att, då icke andra skuldfordringsmäl få af öfverexekutorerna upptagas,
än sådana, som afse klar och förfallen fordran, hvilken grundar sig å
skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, så borde, om ett sådant lag -

Bil. till Kong!. Maj:ts Nåd Proposition ang. ng utsökning slag.

»ökningsärende icke förvisades till domstol, utan afgjordes, frågan anses vara
af den enkla beskaffenhet, att, sedan Hofrätten afgjort målet, skäl icke förefunnes
till ändring i Hofrättens utslag.

Den, som någorlunda haft tillfälle att öfverskåda förhandlingarne hos
de högre instanserna, har nogsamt erfarit, att ej sällan förekommit meningsskiljaktighet
i tydningen af skriftliga förbindelser. På ett enda ord — ja,
på befintligheten eller saknaden af ett skiljetecken i den skrifta handlingen
kan uppfattningen af skriftens sammanhang och verkliga mening bero: på
detta enda ord, detta lilla skiljetecken, kan en parts hela ekonomiska välfärd
hänga. Inom vårt samhälls]if är det visst icke alltid att vänta, att förbindelser
skrifvas under kunnig persons ledning och enligt hans förestafvande.
Man får se sådana skrifter, i hvilka utgifvaren, med begagnande af
otjenliga och sväfvande uttryck, tyckes i den ena raden hafva velat alldeles
förändra hvad han i den andra betingat i vilkor och begränsningar. Det
kan vara för domaren rätt bekymmersamma stunder då han i sådana frågor
skall bestämma sin mening. Ett exempel ur verkliga erfarenheten i detta
ämne synes mig förtjena att här anföras. Hos Högsta Domstolen förekom
nyligen en sak, hvaruti det gälda tydningen af en borgen såsom för egen
skuld för utfästelserna i ett arrendekontrakt: arrendator^ egna skuld var
klar och ostridig, såsom direkt följd af utfästelse i kontraktet; frågan
var nu om borgensförbindelsens tillämplighet derå. Det är i detta mitt
valda exempel alldeles likgiltigt, om frågan var hos exekutor eller hos
domstol väckt, ty den angick uteslutande tydning af “skriftligt fordringsbevis,
“ just det, hvarmed enligt 12 § i förevarande lagförslag, öfverexekutor
har att'' sig befatta; men till förmån för den, som möjligen tror någon vigt
ligga derpå, må jag nämna, att fordringsegaren hade icke hos exekutor, utan
vid domstol, i löftesmannens konkurs, väckt frågan härom. Saken föredrogs
hos Högsta Domstolen den 28 Augusti innevarande år och blek — det må
noga bemärkas! — föremål för tillämpning, den första, af Kong!. Stadgan
den 2! nästförutgångna April derom att, då någon af Högsta Domstolens
afdelningar funne, vid öfverläggning till dom, den å afdelningen rådande
mening afvika från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit af Högsta
Domstolen antagen, egde afdelningen förordna, att målet skulle af Högsta
Domstolens båda afdelningar samfäld t afdömas. Föredragningen inför
Högsta Domstolens plenum skedde den 31 Oktober, då saken afgjordes med
åtta röster mot åtta. Så kan det hos nuvarande högsta instansen slå sig ut
med tydningen af skriftligt fordringsbevis, vare sig att den sker i pröfning
af klagan mot öfverexekutors utslag i lagsökningsmål eller på talan i en
hos domstol väckt skuldfordringstvist eller i ett från underrätt kommet mål
om sökt återvinning. Hvarföre så icke äfven hos någon af Hofrätternas
tolf afdelningar? Och dessa ega icke sig emellan sådant sammanhållnings -

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

band till beredande af enhet i lagskipningen, som det enligt ofvannämnda
Kongl. Stadga för Högsta Domstolens två afdelningar gällande. -— Det är
för öfrigt att märka, att icke så nödvändigt allt är i lagsökningsmålet färdigt
dermed, att man har tydningen af den åberopade förbindelsen gifven.
Det återstår att göra lagliga tillämpningen; och denna är icke alltid så alldeles
klar efter formulär. Hvilken fråga om lagtillämpning linnes, hvarom
någon skulle våga ett absolut påstående, att meningsskiljaktighet och
misstag icke skulle kunna hända?

Ännu en betraktelse må jag här tillägga, ehuru jag redan ordat vidlyftigt
i detta ämne, hvars enligt min tanke ytterst stora vigt jag dock tror
skola rättfärdiga det.

Då i allmänhet höres ett starkt yrkande om största skyndsamhet i
exekutionsväsendet — det anspråk, för hvars tillfredsställande man nu satt
i fråga att för justitieärenden af den årt, att ett enda sådant lian eg a större
materiel betydenhet, än alla de ärenden tillsammans, med hvilka rikets högsta
domareinstans under hela månader har att sig sysselsätta, denna instans
skulle alldeles tillstängas, — synes det mig vara föga troligt, att öfverexekutorer
och Hofrätter, då de i lagsökningsmål finna den åberopade skriftliga
förbindelsen till sin inre mening och rätta tydning tvifvelaktig, så att inom
domstolarne skulle kunna uppstå skiljaktiga meningar derom, skulle blott
af denna orsak förklara målen tvistiga och förvisa dem till domstol. Hvarje
sådan myndighet skall, äfven under allra högsta tvekan att hafva funnit det
rätta, på den knapphändiga skriftvexlingen i lagsökningsmålet antaga endera
af de motsatta tydningarne och i enlighet dermed afgöra saken.

Med hyllning åt den förut åberopade maximen, att för skyndsamhetens
vinnande i exekutionsväsendet man ej bör uppoffra rättssäkerheten, kan
jag icke tillstyrka det i första punkten af förevarande 192 § föreslagna stadgande,
utan önskar att i lagsökningsmålen, såsom i allt annat inom samhällslifvet,
hädanefter så som hitintills, Kongl. Maj:t må vara högsta myndigheten
i staten att “rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra
och förbjuda."

Justitieråden Friherre Leuhusen, Buss och von Begebaden, som delade
de af Justitierådet Södergren uttalade betänkligheter mot stadgandet i första
punkten af denna §, förklarade sig ej heller kunna samma stadgande tillstyrka.

Justitieråden Rote och Svedel-ius lemnade ifrågavarande § utan anmärkning.

Bil. till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition ang. ny utsökning slag.

2 ro.

Förslag till Förordning om nya Utsökningslagens införande
och livad i afseende derå iakttagas skall.

2 §•

Justitieråden Södergren och Friherre Lenhusen åberopade sin vid 12
§ i förslaget till Utsökningslag gjorda erinran.

H §•

Justitieråden Södergren och Svedelius ansågo den i 1 inom. intagna
förklaring: “hvilket med ordet order vanligen utmarkes“ icke vara med lagstil
öfverensstämmande och jemväl såsom öfverflödig kunna utgå.

I öfrigt lemnades af Högsta Domstolen detta förslag utan annan erinran,
än om iakttagande af de rättelser i åberopandet af vissa paragrafer
uti nya Utsökningslagen, som måste ega rum, derest Högsta Domstolens anmärkningar
mot förslaget till nyssberörda lag vunne godkännande; hvarjemte
Justitierådet fluss åberopade sin vid 54 § af Utsökningslagen gjorda
hemställan.

3:o.

Förslag till Förordning angående upphäfvande af Ridderskapets
och Adelns rätt att göra utpantning hos sina

frälsebönder och

4:0.

Förslag till Förordning angående stämningsmål!

lemnades af Högsta Domstolen utan anmärkning.

Slutligen Slef Högsta Domstolens nu förda protokoll uppläst och justerad t.

In fidem

E. Adlerstrahle.

Bil. N:o 2 till Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.

bidrag af protokollet Öfver Justitiedepartements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å
Stockholms Slott den SO December 1876,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Björnstjerna,
Statsråden: Lagerstråle,

Thyselius,

Carlson,

Friherre Alströmer,

Weidenhtelm,

Loven,

Friherre von Otter,

Forssell;

.Tustitieråden: von Segebaden,

Svedelius.

Herr Statsministern och Chefen för Justitie-departementet anmälde i
underdånighet Nya Lagberedningens förslag till Do Utsökningslag, 2:o Förordning
om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende derå iakttagas
skall, och 3:o Förordning angående stämningsmän, jemte Högsta Domstolens
öfver detta förslag afgifna utlåtande, sådant det finnes intaget i Högsta
Domstolens protokoll den 21 sistlidne November; och tillkännagaf Herr
Statsministern, att han, efter samråd med Nya Lagberedningens ledamöter,
funnit de i Högsta Domstolen emot förslagen framstälda anmärkningar höra
föranleda^ till en i nagra delar förändrad lydelse och i öfverensstämmelse
dermed latit uppgöra förslag, afsedda att till Riksdagen framställas.

Sedan Herr Statsministern häruppå redogjort för innehållet af så väl
Bih. till Bilcsd. Prof. 1877. 1 Samt. 1 Afd. 2 Käft I

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Nya Lagberedningens ofvanberörda förslag med de i Högsta Domstolen deröfver
afgifna yttranden, som äfven de af Herr Statsministern öfversedda förslagen,
anförde Herr Statsministern:

‘‘I det förslag till ny utsökningslag, som jag nu i underdånighet framlägger,
hafva flera af de i Högsta Domstolen framstälda anmärkningar mot
det till Högsta Domstolens granskning öfverlemnade förslag blifvit helt och
hållet iakttagna. Under åberopande af de för dessa ändringar inom Högsta
Domstolen anförda skäl, tillåter jag mig att rörande grunderna för förslaget
i öfrigt hänföra mig till de vid Nya Lagberedningens förslag fogade motiv,
och anser mig nu endast böra bemöta några särskilda anmärkningar, som
inom Högsta Domstolen blifvit framstälda, men antingen icke iakttagits eller
icke föranledt sådan ändring, som inom Högsta Domstolen blifvit ifrågasatt.

Mot det i Ö § af Nya Lagberedningens förslag begagnade uttryck angående
den ansvarighet, hvari kronofogde bör stå, då han sätter annan till
utmätningsman i sitt ställe, hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt,
att detsamma ej med tillräcklig bestämdhet utmärkte vidsträcktheten
af denna ansvarighet. Fyra bland desse ledamöter, hvilka ansett förslagets
mening vara, att, hvad angår andra förrättningar än utmätning, kronofogde
icke alls skall stå i ansvar för substitutets fel och försummelse, samt att,
beträffande utmätningar, hans ansvarighet ej skall vara annan, än som i
förslagets 139 § omfönnäles, hafva hemstält om en ändring i öfverensstämmelse
härmed. En ledamot åter, enligt hvars åsigt meningen varit att
ålägga kronofogden eu vidsträcktare ansvarsskyldighet, har ansett, att en
föreskrift, likartad med det stadgande i ämnet Lagkomiténs och äldre Lagberedningens
förslag innehålla, vore att föredraga. Den olika uppfattning'',
som sålunda gjort sig gällande angående betydelsen af ifrågavarande, med
ordalagen i 1855 års kronofogdeinstruktion öfverensstämmande uttryck, utvisar,
att detsamma behöfver närmare bestämmas, och så har ock skett i det
nu framlagda förslaget. I likhet med Högsta Domstolens fleste ledamöter
anser jag, att ansvarigheten icke bör omfatta andra förrättningar än utmätningar,
och så torde ock nu gällande stadgande i ämnet allmännast tolkas,
men å andra sidan synes mig, att vid utmätningsförrättningar ansvarigheten
icke kan så inskränkas, som samme ledamöter föreslagit, utan bör vara fullständig.
Anledningen till stadgandet har varit nödvändigheten att bereda
trygghet för borgenären vid utsökande af penningefordran. Kronofogden,
som har sig ålagdt att ställa uppbördsborgen, måste anses erbjuda denna
trygghet, men så är icke alltid förhållandet med substitutet, och bedömandet
af hans vederhäftighet måste derföre öfverlemnas åt kronofogden på hans
ansvar. Hans ansvarighet för andras fel bör dock icke utsträckas utöfver
hvad nödvändigheten krafvel’, och minst bestämmas för åtgärder af substitutet,
hvilka kronofogden omöjligen kan öfvervaka, såsom förhållandet är

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Broposition No 2.

med många handräckningsförrättningar, hvilka icke afse att uppbära penningar.
Det tjenstemannaansvar, hvarunder substitutet handlar, måste här antagas
erbjuda erforderlig säkerhet.

Det i slutet af o § gjorda tillägg har tillkommit med anledning af de
inom Högsta Domstolen vid 125 § gjorda anmärkningar, till hvilka jag torde
få återkomma.

I 12 § uttryckes den grundsats, att såsom vilkor för rättigheten
att för fordrans utsökande anlita den ordning, utsökningslagen medgifver,
fordringen skall vara klar och förfallen samt grunda sig a skuldebref eller
annat skriftligt fordringsbevis. Under erkännande, att denna grundsats
vore teoretiskt riktig och öfverensstämmande med 1734 ars lag, halva likväl
fyra bland Högsta Domstolens ledamöter ansett sig böra erinra derom,
att härigenom komme att afskaffa» den sedan länge häfdvunna praxis, enligt
hvilken jemväl fordringsanspråk, som ej grundats å verkliga fordringsbevis,
fått hos exekutivmyndigheterna anhängiggöra».

De anmärkningar, hvilka blifvit framstälda mot nu gällande lagstiftning
rörande utsökningsväsendet och framkallat fordringar pa en fullständig
revision af detsamma, torde hufvudsakligen kunna sammanfattas såsom klagan
öfver brist på tillräcklig skyndsamhet vid lagsökningsmålens behandling
och fullföljd samt öfver saknaden af den tydlighet i föreskrifterna rörande
sjelfva exekutionen, som kan göra den säker och snabb. Flera af de bestämmelser,
hvilka afse vinnande af detta ändamål, synas mig såsom en
nödvändig förutsättning fordra ett konseqvent fasthållande af ofvanberörda i
12 § uttalade grundsats. Sådana äro bestämmelserna om en i allmänhet
kortare besvärstid, om densammas räknande från utslagets dag och om borttagande
af eu instans i skuldfordringsmål, likasom andra mot gäldenären
strängare stadganden, ämnade att påskynda exekutionsärendenas bringande
till slut. Den af justitieråden åberopade, vid sidan af gällande lag utbildade
praxis torde ej heller böra tillmätas särdeles högt värde såsom medel för
fordringsägaren'' att komma till skyndsamt åtnjutande af sin rätt, enär det
för afböjande af exekutionen ej erfordras mer än att gäldenären antingen
omedelbart hos öfverexekutor eller, i händelse denne, då gäldenären försummat
att förklara sig, dömer till utmätning, vid klagan i Hofrätt bestrider
sökandens påstående. Två af Högsta Domstolens bemälde ledamöter hafva
ansett, att någon betänklighet vid förslagets antagande ej skulle möta, om,
såsom Lagkomité!! och äldre Lagberedningen finge anses hafva åsyftat såsom
alldeles nödvändigt, i ny lagstiftning angående domstolsväsendet verkligen
tillfredsstäldes det behof, som framkallat den i praktiken utöfver lagens lydelse
tillkomna utsträckningen af länsstyrelsernas myndighet i exekutionsärenden.
Hvad nämnda komitéer föreslagit i afseende a tätare sammanträden
vid domstolar å landet — något strängare kontumacialförfarande finnes

Bil. N:o 2 till Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

ej i deras förslag ifrågasatt — har genom Kongl. Förordningen angående
ändring^ i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj
1872, så vidt under närvarande förhållanden ske kunnat, blifvit antaget att
gälla för domsagor, bestående af ett eller två tingslag, och en sedermera
äfven anlitad utväg har blifvit Eders Kongl. Maja beredd att, hvad angår
domsagor, bestående af flera tingslag, genom särskild anordning för ett eller
flera af dessa tingslag eller genom flera härads sammanslagning till ett tingslag
än vidare utvidga nämnda förordnings verkningskrets, till vinnande af hvilket
ändamål ett medel äfven linnés deruti, att efter deri nyligen genomförda regleringen
af häradshöfdingonies löneförmåner man lättare kan, när deraf göres
behof, genom domsagors klyfning minska dessas områden. 1 de mera glest
befolkade landsorter, der sådan anordning torde möta största hindret, lärer
väl ock residensstadens aflägsenhet föranleda att under nuvarande förhållanden
oftare ån å andra ställen domstolen i orten anlitas äfven i mål, som kunnat
hos öfverexekutor anhängiggöras. Hvad vid denna § blifvit anmärkt torde
således ^ej utgöra giltig anledning att till den ännu ej bestämda tid, då ny
lag angående domstols- och rättegångsväsendet kan blifva antagen, uppskjuta
framläggandet af förevarande förslag.

Då det med afseende å exekutivprocessens summariska beskaffenhet
icke synes lämpligt att i lagsökningsmål, längre än 20 § medgifver, utsträcka
rättigheten att skriftvexla och sålunda fördröja målets bringande till slut,
har jag ej kunnat biträda den åt två ledamöter utaf Högsta Domstolen vid
nämnda framstälda anmärkning, det gäldenären borde vara berättigad att
få med svar bemöta borgenärens påminnelser. Af enahanda skäl har jag
ansett den af samme ledamöter vid 21 § gjorda anmärkning icke böra föranleda
annan ändring i denna §, än att, till undvikande af missförstånd,
deri blifvit intaget stadgande om rätt för part, som tager del utaf en å vederdelosidan
ingifven originalhandling, att vid detta tillfälle öfver handlingen
sig yttra. Något anstånd för svars afgifvande bör han ej erhålla.

Stadgandet i 27 §, att gäldenär, utom i de fäll som i 24 och 25 §§
nämnas^ ej må hos öfverexekutor åberopa andra än skriftliga bevis, hafva
tva utaf Högsta Domstolens ledamöter volut ändra i sådan riktning, att detsamma
ej blefve »vilkorligt, utan medgåfve rättighet för öfverexekutor att,
äfven om skriftliga bevis ej åberopats, likväl kunna, när skälig anledning
dertill förekomme, förklara ett mål tvistig!. Men då berörda stadgande är
en naturlig konseqvens af föreskriften i 12 §, att den sökande å sin sida ock
niaste grunda sin talan å skriftlig handling; och detsamma försvaras äfven
af den i 32 § gäldenär gifna rätt till återvinning vid domstol, har förslaget
i förevarande de! bibehållits oförändradt.

Den i nyssnämnda 32 § eu gäldenär medgifna rättighet att, ehuru han
tappat i den exekutiva processen, dock gorå sin talan gällande i vanlig

• )

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2-

rättegångsväg, är för honom en utväg att få den bevisning pröfvad, som
han ej kunnat hos den exekutiva myndigheten förete. Det har häremot
blifvit anmärkt utaf tva bland Högsta Domstolens ledamöter, att domstol
skulle kunna komma att pröfva samma fråga, som förut varit föremål för
öfverexekutors och hofrätts bedömande, utan att några nya, på den redan
afgjord a saken inverkande förhallanden efter densammas anhängiggörande
nos öfverexekutor inträffat, samt att, om tvisten fullföljdes hos hofrätt, samma
hofrätt åter skulle blifva nödsakad behandla en af hofrätten förut afgjord
sak och företaga granskning af ett utaf hofrätten redan meddeladt utslag.
Detta kan inträffa redan efter nu gällande lag uti alla fall, der exekutivmyndigheterna
förklara ett skuldfordringsmål tvistig!, utan att dock, så vidt
jag har mig bekant, hittills försports några sådana olägenheter, som eu af
Högsta Domstolens ledamöter ansett skulle uppstå i följd af det föreslagna
stadgandet. Det far ej heller förbises, att sedan utslag i utsökningsmål
fallit och gatt i verkställighet samt den tappande således ej har något intresse
ar att om samma sak anställa oskälig rättegång, han icke lärer begagna
sin rätt att stämma om återvinning, derest han ej i den nya rättegången
kan ^förebringa förut ej pröfvade skäl och bevis, hvarförutan han ej
torde ega någon utsigt att vinna sin talan.

På sätt i Nya Lagberedningens motiv blifvit visadt, står återvinniugsrätten
— hvilken ock öfverallt återfinnes i de utländska processlagarne —
uti det närmaste sammanhang med de uti förevarande förslag gifna bestämmelser
angående skuldfordringsmåls handläggning, och jag kan derföre ej
tillstyrka någon inskränkning uti denna rätt. Dess tillvaro utgör ock eu
förutsättning för den i 192 § föreslagna minskning af instansernas antal i
lagsökningsmål.

Med afseende a. stadgandet i oO § att, om dom, hvarå utmätning eller
annan verkställighet följt, ändras eller upphäfves, den, som verkställigheten
sökt, skall, jemte återbärande af lyftad eller tillträdd egendom, tillika fylla
all genom domens verkställighet orsakad skada, har Högsta Domstolen ansett,
att den, som far pa grund af 40 § lyfta utmätt lös egendom eller enligt
41 § tillträda viss lös egendom, bör ställa pant eller borgen ej mindre
för hvad han lyfter eller tillträder, såsom förslaget innehåller, utan äfven
fin det skadestånd, hvartill lian kan kännas skyldig, om domen ändras eller
upphäfves. Men häremot förekommer, att enligt 39 §. mot hvilken någon
anmärkning ej blifvit framstäld, borgenär är berättigad" att utan ställande af
pant eller borgen erhålla utmätning, ändå att domen öfverklagas, och att
4 i § tillåter att utan sådan säkerhet qvarstad må läggas å gods, om hvars
utgifvande är förordnadt genom dom, som ej vunnit laga kraft. Om nu
den vinnande parten lyfter den enligt 39 § utmätta egendomen eller genom
full verkställighet af den i 41 § nämnda dom får tillträda det omtvistade

Bil. No .2 till Kong!.. Maj:ts Nåd Proposition N:o 2.

godset, kan ej genom blotta lyftningen eller tillträdandet för den tappande
uppstå någon skada, så framt lian erhåller säkerhet för all den återbäring,
som enligt 50 § kan ifrågakomma, Vid sådant förhållande synes ej vara
någon anledning, att såsom vilkor för lyftningen föreskrifva pant eller borgen
för skada, som kunnat uppkomma äfven om lyftningen ej egt ram.

Vid 42 § bär en ledamot af Högsta Domstolen ansett, att det i nämnda
§ för erhållande af verkställighet å en icke lagakraftvunnen dom, hvarigenom
flyttnings- eller afträdesskyldighet blifvit alagd, uppsmida vilkor, att
uppehåll med verkställandet skall vålla märklig skada, borde bortfalla. I
sammanhang härmed har han anmärkt, att vilkoret ici-:e heller syntes väl
öfverensstämma med 158 §, enligt hvilken hus- eller jordegare kan, utan
att hafva någon dom och utan att behöt va visa någon skada, erhålla öfverexekutors
förordnande om hyresmans eller brukares vräkande, der denne ej
kan visa sannolika skäl för sin rätt att qvarsitta. Enligt 158 § fordras
dock för erhållande af vräkning, att bestämd legotid tilländagå^ eller flyttningstid
i följd af uppsägning inne är. Flyttnings- eller afträdesskyldigheten
måste således vara uppenbar. De fall deremot, då fråga om hyresmans
eller brukares förpligtande att afflytta dragés under domstols pröfning,
torde — såsom Nya Lagberedningen i sina motiv erinrat — hufvudsakligast
vara sådana, då hyresmannen eller brukaren påstås hafva i följd af
kontraktsbrott förverkat sin rätt att qvarsitta, eller ock eljest vara af mera
invecklad beskaffenhet. Vid sådant förhållande synes omsorgen om den
tappandes möjliga rätt bjuda, att verkställighet å domar i dylika mål medgifves
endast, när särskilda omständigheter dertill föranleda, och detta så
mycket hellre, som enligt den hittills allmännast rådande praxis verkställighet
å dylika domar icke fått ega ruin. förr än de vunnit laga kraft.

I 45 § bär på de af Högsta Domstolens fleste ledamöter anförda skäl
uteslutits orden: “inför rätta sluten eller erkänd.“ Deremot torde det ej

vara nödigt fordra, att Rättens beslut angående en förliknings fastställande
skall hafva vunnit laga kraft, innan den får verkställas. Har en förlikning
blifvit ingången under sådana formaliteter, att den enligt 20 kap. Rättegångsbalken
kunnat af Rätten fastställas, lärer den ock, så vida ej uppenbart
fel blifvit af Rätten begånget, förblifva för parterna bindande, och dä
torde ock verkställighet derå böra kunna meddelas, ända att Rattens beslut
ej vunnit laga kraft.

Jemte det Högsta Domstolens fleste ledamöter vid 54 § föreslagit en
ändring, som af mig ock blifvit vidtagen, har en af samme ledamöter tillika
hemstält, att i förordningen om nya utsökningslagens införande matte stadgas,
att när ett sådant skuldebref, som i nyssnämnda § omförmäles, erkännes
inför kronofogde, stadsfogde eller no tarms publicus, denne skall öfver
erkännandet föra protokoll, hvari skuldebrefvet ordagrant intages. Det torde

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

dock kunna blifva föremål för tvekan, huruvida en sådan bestämmelse är
fullt ändamålsenlig och om den icke, genom den omgång och möjliga kostnader,
som deraf kunde följa, skulle motverka ett allmännare bruk af ifrågavarande
exekutoriska urkunder, men i alla händelser synes stadgandet
icke hafva sin plats i en förordning af civillags natur, utan, om det finnes
lämpligt, böra meddelas i administrativ väg.

Enligt 75 § får utmätning af en på ej löpande handling grundad fordran
ej anses fullbordad och således ej medföra förmånsrätt förr än förbud
meddelats den, från hvilken fordringen skall utgå, att deraf utgifva något
tiil annan än utmätningsmannen eller den, till hvilken i följd af utmätningen
gäldenärens rätt kan komma att öfvergå. Skälen till denna föreskrift
finnas i Nya Lagberedningens motiv anförda, och giltig anledning synes
mig ej förefinnas att, såsom en ledamot af Högsta Domstolen förordat, återupptaga
förra Lagberedningens stadgande, enligt hvilket utmätningen var
afslutad och medförde förmånsrätt, så snart den blifvit hos gäldenären verkstäld,
och förbudet betraktades allenast såsom en efterföljande säkerhetsåtgärd.

Uti de nyligen utfärdade lagarne angående sakrätterna i fast egendom,
har lagfart bibehållit betydelsen att utgöra det nödvändiga vilkoret för betryggande
af en redan förvärfvad eganderätt, så att denna, ehuru genom
öfverlåtelsen förvärfvad, om lagfart icke blifvit sökt, kan komma att stå tillbaka
så väl för annans senare förvärfvade eganderätt, som ock för öfriga
sakrätter i fastigheten, ändock att de tillkommit efter det öfverlåtelsen
skedde. Yid sådant förhållande synes man, på sätt i 8''2 § skett, utan att
göra sig skyldig till någon inkonseqvens, kunna låta den sakrätt, som i och
genom utmätningsåtgärden uppkommer och hvilken för sitt bestånd icke
erfordrar någon efterföljande åtgärd, förblifva gällande äfven mot en äldre
öfverlåtelse, i afseende å hvilken, då utmätningen skedde, nye egaren uraktlåtit
att vidtaga de föreskrifna åtgärderna till öfverlåtelsens betryggande.
Af samma skäl som en panträtt, hvilken förre egaren medgifvit i fastigheten
och hvilken såsom sakrätt icke vidhäftade fastigheten då den öfverläts,
ändock kan komma att blifva gällande mot en öfverlåtelse, som är äldre
än denna, synes den panträtt, som genom utmätningen uppkommer, under
samma förhållanden böra blifva gällande mot den äldre öfverlåtelsen. Det
torde således ej vara skäl att, såsom Högsta Domstolens fleste ledamöter
yrkat, ur förslaget alldeles utesluta 82 §, och detta så mycket mindre som
derigenom det nuvarande missförhållandet, att gäldenären genom att upprätta
en öfverlåtelsehandling, hvilken endast för detta'' ändamål användes och
hvarå lagfart aldrig sökes, kan förhindra att hans fastighet tages i mät till
gäldande af hans förbindelser, skulle för framtiden komma att fortfara.

Men, ehuru sålunda uteslutandet af denna § icke torde kunna utan

Bil. No 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

olägenhet ega rum, synes mig dock eu ändring af §:n vara nödvändig. Under
det nu gällande lagstiftning lemnar nye egaren tillfälle att genom en,
så fort ske kan, företagen ansökan om lagfart förekomma, att inteckning
be viljas för förre egarens gäld, skulle nemligen enligt förslaget eu dylik
möjlighet saknas att förekomma egendomens utmatning för sådan gäld under
ders tid, som förflyter till dess Rätten sammanträder för lagfartsärendes
behandling. För att bereda nye egaren en dylik möjlighet äfven för sist
omförmälda tid och sålunda åvägabringa fullständig analogi med förhållandet
i afseende å den frivilliga pantsättningen, har derföre m2 mom. i 82 §
erhållit den förändrade lydelse förslaget till proposition utvisar. I sammanhang
härmed har äfven funnits nödigt meddela föreskrift derom att, i
händelse vid utmätningen tid för nye egaren ännu står öppen att genom
lagfarts sökande undanrödja utmätningen, försäljningen af den utmätta fastigheten
skall anstå till dess sig visat om lagfart sökes.

De af Högsta Domstolen föreslagna ändringar uti 1 OR (102), 110
och 121 §§, i syfte afl tiden, då köpeskilling för utmätningsvis såld fastighet
sist skall erläggas, måtte alldeles sammanfalla med tiden för sammanträdet
för köpeskillingens fördelning, hafva bl Hvit iakttagna. Deremot synes
det af Högsta Domstolen vid Ilo § ifrågasatta tillägg om rådrum för köparen
att med borgenärerna och gäldenären aftala om liqviden vara mindre
erforderligt, enär uppenbart torde vara att vid sammanträdet i allt fall
så kommer att tillgå som detta tillägg skulle uttrycka.

Vid 125 § hafva Högsta Domstolens fleste ledamöter anmärkt, att då
vid fördelning af köpeskilling för utmätt såld egendom understundom kunna
förekomma frågor, hvilkas lösning taga i anspråk en juridisk insigt och erfarenhet,
hvilka man ej har rätt att fordra hos utmätningsmannen, och då
rättssäkerheten ej borde uppoffras för skyndsamheten, Högsta Domstolens
bemälde ledamöter ej kunde tillstyrka att, i händelse öfverenskommelse om
fördelningen icke kan träffas, utmätningsmannen skulle få pröfva och afgöra
. fördelningsfrågorna, än mindre att den, som kronofogde satt till utmätningsman
i sitt ställe, finge nämnde pröfningsrätt, hvilken skulle tillkomma
honom vid fördelning åt köpeskillingen för utmätt lös egendom i
de fall, om hvilka Hd och 120 §§ handla. Samme ledamöter hafva derföre
hemstält att, i stället för hvad 125 § innehåller, måtte stadgas att, om
öfverenskommelse angående fördelningen ej kan å sammanträdet träffas som
i 124 § sägs, det åligger utmätningsmannen att till öfverexekutor genast
insända alla ärendet rörande handlingar jemte köpeskillingen, samt att öfverexekutor
derefter skall ofördröjligen verkställa fördelningen.

Enligt min åsigt vore det visserligen följdriktigast och med naturen
af flertalet utaf de vid en fördelning förekommande tvistefrågor mest öfverensstämmande,
, om man, i analogi med förfarandet uti konkurs, föreskrefve,

Bil. N:o 2 till Kong/, Maj ds Nåd. Proposition No 2.

att alla fördelningsfrågor, om hvilka godvillig öfverenskommelse ej kunnat
träffas, skulle instämmas till domstol och sedermera behandlas i vanlig
tvistemål svag. Men då detta i anseende till vår nuvarande domstolsorganisation
skulle, hvad landet angår, medföra alltför stora praktiska olägenheter,
och man derföre torde böra, fortfarande som hittills, låta exekutiva
myndigheter pröfva och afgöra fördelningsfrågorna, synes mig icke vara skäl
att frångå den af Nya Lagberedningen föreslagna anordning, enligt hvilken
underexekutorn, i händelse han förrättat försäljningen af utmätt egendom,
äfven skall fördela den derför inflytande köpeskilling.

Enahanda praktiska skäl, som föranledt dertill att bestyret med försäljning
af utmätt fastighet å landet i vissa fall öfverlemnats till underexekutorerna
— mot hvilken anordning någon anmärkning ej blifvit framstäld
och ej heller torde med fog kunna göras — synas mig nemligen i
väsentlig mån ega giltighet äfven i fråga om fördelningens verkställande.
En anordning af den art, som inom Högsta Domstolen förordats, skulle föranleda
till känbara olägenheter för de i fördelningsfrågan intresserade.
Antagligen komma underexekutorerna att hufvudsakligen få befattning med
auktioner å sådana mindre egendomar, som äro belägna på längre afstånd
från länets residensstad, och i dessa fall äro vanligen borgenärerna lika som
köparen boende i den ort, der egendomen är belägen. För dessa borgenärer
är det utan tvifvel förenadt med vida större kostnad och besvär att
nödgas bevaka sin rätt och söka utfå sin betalning vid det aflägsnare exekutionssätet
i residensstaden, i stället för att åtnjuta sin rätt i hemorten.
Den tidsutdrägt, som skulle vållas genom fördelningens hänskjutande till
öfverexekutor, blefve ej heller obetydlig. Då öfverexekutor skulle i första
hand uppgöra fördelningen och tillhandahålla de till honom remitterade medlen,
blefve det utan tvifvel nödigt, att särskildt sammanträde inför honom
hölles, och att dag derför utsattes och genom allmänna tidningarne kungjordes
på vanligt sätt, hvartill ej ringa tid måste åtgå. Under denna tid
skulle borgenärerna uppehållas i sin rätt och medlen ligga ofruktbara.

Genom bestämmelsen, att underexekutorn ej får, innan hans fördelningsförslag
vunnit laga kraft, sätta det i verkställighet annorledes än mot säkerhets
ställande af borgenären, torde i materielt hänseende vara tillräckligt
sörjdt derför, att, om ett misstag begås af förrättningsmannen, det icke karl
blifva förlustbringande för den enskilde parten, helst om man tager i betraktande
förrättningsmannens personliga ansvarighet för sina åtgärder i tjensten
och särskildt derför att den stälda säkerheten är fullgod, hvilket han
af omtanke för sin egen säkerhet manas att noggrant pröfva. Olägenheten
af ett utaf förrättningsmannen tilläfventyrs begånget misstag skulle således
inskränka sig dertill, att den lidande parten nödgas hos öfverexekutor söka
Bill, till Riksd. Prof. 1877. 1 Samt. 1 Afä. 2 Raft. II

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

rättelse och under tiden uppehälles i sin rätt, hvarvid dock bör bemärkas,
att dylik omgång och tidsutdrägt endast undantagsvis drabba en bland borgenärerna,
då de deremot enligt den inom Högsta Domstolen föreslagna
anordning skulle såsom regel drabba nita borgenärerna. Sos frågan ur
öfvervägande formel synpunkt, visar den sig visserligen något annorlunda.
Tryggheten för ett riktigt bedömande åt eu svårlöst fråga, der en sådan
förekommer, är utan tvifvel större, då frågan handlägges af öfverexekutor,
och olikheten mellan öfver och underexekutor i detta hänseende framträder
i förslaget tydligt deri, att öfverexekutor kan, om han finner skäligt, sätta
sitt beslut i verkställighet utan pant eller borgen för hvad parten på grund
af beslutet lyfter, hvilket deremot är underexekutorerna förbjudet. Men äfven
i formelt hänseende torde giltiga skäl kunna åberopas till stöd för underexekutorernas
befogenhet att i första hand verkställa fördelningen. Den
sålunda åt underexekutorn uppdragna befattningen är icke så främmande
för hans verksamhet i öfrig!, att svårare eller oftare återkommande oriktigheter
synas vara att befara. Underexekutor har nemligen redan i sin egenskap
af auktionsförrättare åligganden af den art, att i talrika fall köpeskillingens
fördelning endast utgör eu tillämpning af åtgärder och beslut,
som han förut vidtagit eller meddelat. Så skall enligt den med nu gällande
lag öfverensstämmande 105 § af förslaget underexekutor, då han förrättar
auktion, der fråga är om beståndet af intecknad nyttjanderätt m. m. dylikt,
— hvilket fall ofta å landsbygden förekommer — uppgöra en beräkning,
dervid, enligt alldeles enahanda grunder som vid köpeskillingens fördelning,
hvarje fordran skall upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå
den dag, då sammanträdet för fördelningen eger rum. Denna åtgärd är
uppenbarligen identisk med upprättande af fördelningsförslaget och, såsom
afgörande öfver verkliga sakrätters bestånd, af mera genomgripande verkan
än ett sådant förslag. Äfven i det vanliga fall, att köpeskillingen eller en
del deraf ej aflemnas i penningar, utan medelst inteckning, som köparen
innehar eller tätt öfvertaga, måste underexekutor såsom auktionsförrättare
uppgöra utredning om den ifrågavarande handlingens värde och betalningsrätt
i förhållande till öfriga fordringar eller med andra ord en provisorisk
fördelningsplan, hvilken åtgärd äfven är af framstående vigt såsom bestämmande
för köpets bestånd och köparens rätt att tillträda egendomen.

Ett ytterligare stöd för förslaget i förevarande fråga ligger deri, att
underexekutorerna sedan långliga tider faktiskt — om än utan stöd af uttrycklig
lag — ofta verkstält fördelning af köpeskillingsmedlen för utmätt
egendom, så väl lös som fast, och det af erfarenheten bestyrkta förhållande
att klagan i dylika mål ej ofta förekommer i högre instanser torde kunna
antagas bevisa, att parternas rätt varit så val bevarad, som det varit möjligt
under det ofullständiga skick, hvari lagstiftningen i detta ämne befun -

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.

nits. Anledning torde följaktligen ej förefinnas att, samtidigt dermed att de
anmärkta bristerna i lagstiftningen afhjelpas, fråntaga underexekutorerna en
funktion, som de redan dessförinnan kunnat utöfva utan kända olägenheter för
det allmänna eller de enskilde parterne. Hvad särskild t fördelningen af köpeskillingsmedlen
för utmätt lös egendom angår, synes dock den inom Högsta
Domstolen anmärkta oegentligheten, att fördelningen kunde komma att förrättas
af de kronofogden underordnade tjenstemännen, böra undanrödjas, och
har för sådant ändamål ett tillägg skett i slutet af 3 §.

Då den i 137 § 1 mom. gifna föreskrift om köpeskillingsmedels nedsättande
i länets ränteri bör gälla äfven för medel, som vid fördelning å
landskansli blifvit borgenär tillagda, men icke af honom lyftas, har nämnda
moment blifvit omredigeradt. Härigenom vinnes äfven, att stadgandet i 138
§ om köpeskillingsmedels insättande i bankinrättning kommer att omfatta
alla dylika medel.

Mot 144 § hafva tre af Högsta Domstolens ledamöter anmärkt, att
densamma borde utgå såsom obehöflig och derjemte vilseledande. Denna
§, som visserligen, hvad deri omförmälda ansvar för tjenstefel angår, ej kan
anses vara nödvändig, men icke heller torde böra gifva anledning till den
inom Högsta Domstolen befarade misstydning, att alla andra tjenstefel ej
skulle föranleda till ansvar, har egentligen betydelse i fråga om utmätningsmans
skyldighet att i det afsedda fallet gälda ränta, men torde jemväl i
öfrig! kunna försvara sin plats, såsom utmärkande att påföljden i förevarande
fall ej inskränker sig till räntebetalning.

Att, på sätt en ledamot af Högsta Domstolen föreslagit, i 181 § ändra
orden: “den vinnande" till: “den, som hos öfverexekutor varit sökande eller
klagande och sin talan vunnit" torde ej vara lämpligt. Ifrågavarande § bör
afse hvarje vinnande part, äfven om han ej varit sökande eller klagande,
utan svarande, men af någon anledning, t. ex. om han fått sig tillerkänd
ersättning för förklaringskostnaden, vill bereda laga kraft åt utslaget.

Vid 192 § hafva fyra bland Högsta Domstolens ledamöter förklarat
sig ej kunna tillstyrka det föreslagna borttagandet af rättigheten att hos
Konungen fullfölja talan mot hofrätts utslag i de mål, hvarom 2 Kap. handlar,
eller de egentliga skuldfordringsmålen. De betänkligheter, bemälde ledamöter
häremot hysa, gå i främsta rummet derpå ut, att ibland dylika
mål understundom kunde förekomma sådana, att afgörandet vore förenad!
med svårigheter, att de olika instanserna stannade i olika beslut och att
besluten äfven i den nuvarande högsta instansen understundom fattades med
en ringa majoritet. Men, om också det medgifves, att sådana fall hunna,
förekomma, torde man dock ej kunna jäfva erfarenhetens vittnesbörd, att de
höra till de sällsynta undantagen. Det bör ej förgätas, att, i följd af den
lydelse 12 § eger, de ifrågavarande målen icke äro eller få vara tvistig^;

Bil. N:o 2 till Kongl. Äfaj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att de, noggrant bestämda till arten af den bevisning, som deri får åberopas,
och afseende endast en viss grupp af aftal, skilja sig från öfriga utsökningsmål
och icke heller kunna i allmänhet jemföras med de vid dorastolarne
förekommande tvistemålen, och att denna deras egendomliga beskaffenhet
icke förändras derigenom, att det står borgenären Öppet att med förbigående
af de exekutiva myndigheterna instämma krafvet till domstol. Om
man — da lagens bestämmelser naturligtvis böra grundas å hvad som är
regel, icke å de mera sällsynta undantagen — jemför antalet af de skuldfordringsmål,
som af hofrätterna afgöras, med den ytterst ringa bråkdel
deraf, som under nuvarande förhållanden fullföljes till Kongl. Maj:t, och
man tillika tagel'' i betraktande, att af de sålunda fullföljda målen någr.
uppenbarligen blifvit det endast för att bereda gäldenären eu betalningsfrist, "%
torde det blifva teinligen klart, å ena sidan, huru vigtigt det är, att det
oändligt öfvervägande flertalet af borgenärer förhjelpes till sin rätt utan
uppehåll under tiden för revisionssökandet, och å andra sidan huru jemförelsevis
ringa det motsatta intresset är. Härtill kommer — och på denna
omständighet bör enligt min uppfattning läggas vigt — att det fåtal af
gäldenärer, som sålunda enligt förslaget skulle uteslutas från rättigheten att
i exekutiv väg fullfölja talan hos Kong]. Maj:t, deremot alltid skulle hafva
rättigheten öppen att stämma om återvinning i domstolsväg och följaktligen
kan, om anledning dertill finnes, på denna väg vinna fördelen af att få sin
rätt af den högsta instansen pröfvad och der tilläfventyrs godkänd — hvithet
dock ingalunda innebär att Kongl. Maj:t, om målet blifvit afgjordt i
exekutiv väg, skolat ändra hofrättens lagsökningsutslag. Lyckligtvis lära
väl ock de fall vara sällsporda, der, såsom uti det inom Högsta Domstolen
exempelvis anförda, den slutligen vinnande parten till följd af vidriga omständigheter
icke kan utfå sin rätt, och dylika fall böra snarast hänföras
till sådana ofall, som ej rimligen kunna af någon lag förekommas. Under
sådana förhållanden synas mig de inom Högsta Domstolen framstälda betänkligheter
icke utgöra tillräckliga skäl för någon förändring uti ifrågavarande
§.

Uti förslaget till förordning om nya utsökningslagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall hafva i 11 § 1 mom., i följd af anmärkning
utaf två bland Högsta Domstolens ledamöter, några ord blifvit uteslutna
såsom öfverflödiga, och hafva derjemte på andra ställen mindre redaktionsändringar
blifvit vidtagna, 1 afseende å grunderna till så väl detta förslag
som förslaget till förordning angående stämningsmän, hvilket senare af Högsta
Domstolen lemnats utan anmärkning, tillåter jag mig att åberopa de af Nya
Lagberedningen författade motiv.

Tiden, då nya ntsökningslagen samt nyss berörda båda förordningar
skola träda i kraft, har af mig blifvit föreslagen til! den 1 Januari 1879.

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2

Att bestämma en närmare tidpunkt torde icke vara lämpligt med hänsyn
till den tid, som måste åtgå för ordnandet af den nya stadsfogdeinstitutionen
samt vidtagandet af de förändringar i magistraternas arbetsordningar,
utmätningsmännens instruktioner m. m., som af den nya lagstiftningen föranledas.
Då denna lagstiftning också torde komma att inverka på landsekreterarnes
löneinkomster, torde det äfven vara ensidigt att före dess tillämpning
lemna rådrum för genomförandet af en ny reglering af landssekreterarnes
lönevilkor.

I sammanhang med nu anmälda lagförslag har Nya Lagberedningen
äfven uppgjort förslag till förordning angående upphäfvande af Ridderskapets
och Adelns rätt att göra utpantning hos sina frälsebönder, och har Högsta
Domstolen, som blifvit öfver förslaget hörd, lemnat detsamma utan anmärkning.
Förslaget är af beskaffenhet att för dess antagande erfordras Ridderskapets
och Adelns bifall. Nästa lagtima adelsmöte sammanträder emellertid
ej förr än under år 1878. Vid sådant förhållande blefve det således, om
förslaget nu framlades till näst sammanträdande Riksdag och sedermera af
densamma antoges, nödigt att under år 1877 sammankalla urtima adelsmöte,
för att frågan icke skulle jemlikt 87 § Regeringsformen förfalla, men,
da det icke torde vara skäl att endast för denna frågas behandling vidtaga
en dylik åtgärd, torde med detta förslags framläggande för Riksdagen få tills
vidare anstå. 1 följd häraf synes, för undanrödjande af ovisshet, vara lämpligt
att uti förordningen om nya utsökningslagens införande m. m. intages
uttrycklig bestämmelse, att genom densamma någon ändring icke göres uti
Ridderskapets och Adelns ifrågavarande utpantningsrätt.

Med anledning af hvad jag nu anfört, får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta att, i öfverensstämmelse med
det af mig i underdånighet anmälda förslag till nådig proposition, öfverlemna
till Riksdagens antagande förslag till

Do utsökningslag,

2:o förordning om nya utsökningslagens införande och hvad i afseende
derå iakttagas skall, och

3:o förordning angående stämningsmän.

Justitieråden von Segebaden och Svedelius åberopade sina vid förslagens
granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden i de delar, hvari det
nu framlagda förslaget till proposition afveke från de af Justitieråden uttalade
åsigter.

På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad Herr Statsministern
Bih. till Riksd. Prat. 1877. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft. IT!

Bil. N:o 2 till Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

hemstält; och skulle till följd häraf till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af innehåll bilagan litt. A till detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo

G. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1877.