Kong!,. Mapts Nåd. Proposition N:o 23 (Proposition 1890:23)

Kong!,. Mapts Nåd. Proposition N:o 23.

N:o 23.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med. förslag till
förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjö farts förhållanden; gifven Stockholms
slott den 21 Februari 1890.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden i sammansatt
svenskt-norskt statsråd af den 19 Augusti 1889, den 14 sistlidne
Januari och denna dag samt i svenskt statsråd af denna dag, vill Kongl.
Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del godkänna följande

Förslag

till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden.

Art. 1.

Om handelsgemenskapen landvägen mellan de förenade rikena.

§ 1-

Alla naturalster och tillverkningar, ehvad de äro inhemska eller
utländska, kunna från det ena af de förenade rikena till det andra
landvägen så väl ut- som införas, så vidt icke gällande karantänsföreskrifter
deremot lägga hinder i vägen eller eljest, efter hvad nedan i
denna § sägs, hinder deremot möter.

År i det ena riket eller inom viss del deraf utförsel af vara i
allmänhet förbjuden, må sådant förbud göras gällande jemväl beträffanliih.
till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 1 A/d. 12 Haft. 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

de utförsel landvägen till det andra riket, dock icke i fråga om jern
och stål af alla slag och icke heller i fråga om skogsprodukter i annat
fall, än då förbudet mot utförsel af sådana produkter har till ändamål
skogarnes bevarande eller förkofran.

Landvägen från ena riket till det andra må icke införas vara, hvars
frambringande eller tillverkning i det senare riket icke är medgifven,
och icke heller utländsk vara, som i det senare riket i allmänhet är till
införsel förbjuden. Förbud mot införsel af vara landvägen från ena
riket till det andra må ock kunna stadgas, om sådant i det senare riket
anses erforderligt af sanitära grunder eller till förebyggande af sjukdomar
på naturprodukter, som utgöra föremål för landets afvel. Får i
det ena riket vara frambringas eller tillverkas endast af viss beskaffenhet
eller är varas tillverkning derstädes underkastad särskild offentlig
kontroll, må införsel af sådan vara från det andra riket ega rum endast
s$, vidt varan uppfyller de i det förra riket för densamma stadgade
betingelser och kan vid införseln underkastas sådan undersökning, som
anses nödig för att kontrollera, att så är förhållandet.

§2.

Vara, hvars utförsel landvägen från ena riket till det andra enligt
§ 1 kan förbjudas, må ock kunna vid sådan utförsel beläggas med tullafgift
till det belopp, densamma vid utförsel i allmänhet är underkastad.
Deremot må för varor, som från ena till andra riket landvägen utföras,
transitafgift icke ega rum.

För varor, tillverkade i det af rikena, från hvilket utförseln sker,
må ej heller exportpremier beviljas, äfvensom återbetalning af erlagd
tillverkningsafgift för dessa varor eller af tull för de utländska råämnen,
som vid deras tillverkning hafva blifvit använda, icke medgifves, med
mindre varorna vid införsel i det andra riket draga hel tull.

§ 3''

Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skola vid
införsel landvägen från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af:

a) Socker, sirap och karameller (sockertillverkningar, hufvudsakligen
bestående af brändt eller kokadt socker),

b) Tobak och tobakstillverkningar,

c) Bränvin och sprit, alla slag, samt dermed beredda drycker och
luktvatten,

d) Malt och malttillverkningar,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. <3

e) Brändt eller malet kaffe och kaffesurrogat,

f) Spelkort,

för hvilka varor, såvidt de uti det rike, dit de införas, i
allmänhet äro tullpligtiga, full tullafgift skall erläggas;

g) Kläder, hvilkas öfvertyg är väfdt, stickadt, knutet eller på
strumpstol tillverkadt i annat land än Sverige eller Norge. För sådana
varor skall, när tullafgiften för öfvertyget är högre i det land, dit införseln
sker, än i det andra landet, erläggas en å klädernas hela vigt
beräknad tullafgift, motsvarande skilnaden emellan de i de båda länderna
för öfvertyget gällande tullsatser,

h) Väfnader, helt eller delvis tillverkade af linne-, hamp- eller
jutegarn, spunnet i annat land än Sverige eller Norge. För sådana
väfnader skall, när tullafgiften för detta garn är högre i det land, dit
införseln sker, än i det andra landet, erläggas en å väfnadens vigt
beräknad tullafgift, motsvarande skilnaden mellan de i de båda länderna
för garnet gällande tullsatser. Ingår i väfnaden mer än ett slag
af sådant garn, beräknas tullafgiften efter det slag, för hvilket skilnaden
mellan tullsatserna i bägge, länderna är störst. Tullafgiften må
dock ej i något fall beräknas högre än den i det land, dit införseln
sker, för väfnaden i allmänhet gällande,

i) Jern- och stålvaror af följande slag: valsade eller smidda stänger
och plåtar samt spik, söm, tråd, kedjor och kettingar, helt eller
delvis tillverkade af i annat land än Sverige eller Norge framstäldt
råämne eller halffabrikat. För sådana varor skall, när tullafgiften å
nämnda råämne eller halffabrikat är högre i det land, dit införseln sker,
än i det andra landet, erläggas en å varans vigt beräknad tullafgift,
motsvarande skilnaden emellan de i de båda länderna för råämnet eller
lialffabrikatet gällande tullsatser. Tullafgiften må dock ej i något fall
beräknas högre än den i det land, dit införseln sker, för varan i allmänhet
gällande. Vid tillämpning af stadgandet i denna punkt skall
jern- och stålskrot, fallet i, ettdera riket efter derstädes förbrukadt utländskt
fabrikat, anses såsom i detta rike framstäldt.

I de fall, som i nästa § sägs, må förenämnda varor, utom spelkort,
tullfritt föras från det ena riket till det andra.

År eu vara tillverkad i Sverige eller Norge af materialier, antingen
producerade i ettdera riket eller i bägge rikena tullfria, anses sådan
vara utgöra inhemsk tillverkning, ehvad större eller mindre arbete å
densamma blifvit nedlagdt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

ligen förstås, då må ock sådan vara räknas till svensk eller norsk tillverkning,
utom i de fall att bearbetningen endast består i:

l:o Förmalning, krossning, blandning, bakning, torkning, sigtning,

2:o Rensning (rectificering) af lysoljor,

3:o Fållning, kantning, bopsyning, förseende med linning, knappar,
fransar eller spetsar och dylikt,

4:o Målning, lackering, bronsering eller anbringande af annan
ytbetäckning,

5:o Tvinning, sammanslagning, blekning, färgning-, tryckning eller
appretering af garn, snören och manufakturvaror,

6:o Sammansättning af delar medelst limning, spikning, nitning,
skrufning, lödning och dylikt,

7:o Formning och pressning af hatt- och mössämnen, putsning,
polering; eller

andra i förhållande till den färdiga varan mindre väsentliga bearbetningar,
hvilka begge rikenas tullmyndigheter finna böra med här
förut uppräknade bearbetningar vara likstälda.

§ 4-

Vid resa öfver gränsen från ena till andra riket vare det, med
undantag för spelkort, Indika äro underkastade såväl stämpelafgift som
tull, medgifvet att åt till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster
eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier, nemligen:

Bränvin och sprit samt dermed beredda drycker äfvensom vin,
alla slag, tillsammans 4 liter,

Bröd 20 kilogram,

Garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

Kaffe och kaflesurrogat tillsammans 5 kilogram,

Malt 40 kilogram,

Risgryn 5 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 8 kilogram,

Spanmål, utom malt, omalen 150 kilogram,

malen 100 kilogram,

Tobak 1 kilogram,

Väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

Andra varor till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2->.

Tullfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor, som
i handelsafsigt. införas vare sig för att i vanlig ordning törsäljas
eller för att utlemnas såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller
för varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent
sådant fordrar, skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, afgifva
skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke införas i handelsafsigt,
på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för resandes egen
räkning, skall försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de införas.
Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola varorna i vanlig
ordning tullbehandlas.

§ 5-

I fråga om införseltull för utländska varor, som i större partier
eller på annat sätt, än i föregående § sägs, från ena till andra
riket införas, galle i hvardera af dessa hvad angående dylika varors
införsel i allmänhet är eller varder stadgadt.

§ 6.

Varor, som öfver Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund
föras i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern
öfver isen från ena riket till det andra, skola, med hänsigt till
tullväsendet, anses såsom vore de landvägen införda, såvida de icke
antingen sjövägen transporterats till den strand åt nämnda färjställe
eller fjord, hvarifrån öfverföringen till andra rikets strand sedan skett,
eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart
sändas sjövägen vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra riket landvägen införa varor af
de slag och till den myckenhet, att de äro tull underkastade, skall det
åligga att hos tullkammaren eller vederbörande tulltjensteman eller
tullbetjent å afsändningsorten förse sig med behörig varuförpassning,
hvilken under transporten skall godset åtfölja.

Förpassningen skall vara stäld till ort, hvarest förtullning får
ega rum.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 8-

Hvad afsändare!! för erhållande af förpassning har att iakttaga
stadgas i §§ 4, 6 och 7 i nådiga förordningen af den 12 Juli 1860
angående varuförseln landvägen mellan de förenade rikena, Indika
stadganden äfvensom allt hvad såväl nämnda lagrum som §§ 8, 9, 10,
11 och 12 i nyss åberopade författning i öfrigt innehålla angående
förpassningens innehåll, varornas undersökning och tullbehandling,
tullkontrollen samt afsändarens ansvar, om varorna ej inom föreskrifven
tid till förpassningsorten framkomma, m. m. fortfarande skola lända
till efterrättelse, med iakttagande af de ändringar i eller tillägg till
desamma, som, särskildt i fråga om varuförsändelser på jernväg rikena
emellan, äro eller framdeles kunna blifva meddelade.

Då utländska oförtullade varor skola landvägen försändas till det
ena riket från transitupplag i det andra, må dock, äfven om transporten
sker annorledes än på jernväg, den i ofvannämnda förordning
deri 12 Juli 1860 föreskrifna undersökning på afsändningsorten af
varornas beskaffenhet och myckenhet eftergifvas, derest varorna äro
så inpackade, att tullmyndigheten på stället finner sådan plombering
och försegling kunna å dem anbringas, att derigenom full säkerhet
vinnes, att de icke utan plomberingens eller förseglingens skadande
kunna förändras eller mot ändra varor utbytas. Derest icke inom den
i § 12 åt nyssnämnda författning stadgade tid af tre månader från
den å varorna utfärdade förpassningens datum der föreskrifvet bevis,
att eu på sådant sätt afsänd och förpassad vara framkommit till bestämmelseorten
med orubbade sigill eller plomber, aflemnas till tullkammaren
på afgångsorten, skola, i fall den afsända varans beskaffenhet
och myckenhet kunna tillförlitligen ådagaläggas, de i berörda §
bestämda tullafgifter och böter hos förpassningstagaren eller hans löftesman
uttagas och i föreskrifven ordning vederbörande tullkassor tillställas,
hvaremot, derest tillförlitlig upplysning om varans beskaffenhet
och myckenhet icke kan åstadkommas, tullkammaren i afsändningsorten
har att hos förpassningstagaren eller hans löftesman uttaga böter till
belopp af tio kronor för hvarje kilogram utaf det icke behörigen framkomna
varukollyts bruttovigt. Af detta bötesbelopp tillfaller den ena
hälften tullkassan på afsändningsorten och den andra hälften tullkassan
på bestämmelseorten.

§ 9.

Svenska och norska naturalster och tillverkningar skola, då de i
större partier eller på annat sätt, än i § 4 sägs, från ena till andra

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 23.

riket landvägen införas, för tillgodonjutande af de uti § 3 i afseende
på införseln dem medgifna förmåner vara åtföljda af vederbörande tullkammarföreståndares
eller annan offentlig tjenstemans bevis, att varorna
äro af svensk eller norsk afvel eller tillverkning.

För erhållande af sådant bevis skall, då detsamma afser naturalster,
varuafsändaren till den myndighet, hos hvilken beviset begäres,
utlemna en under edlig förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att
varan blifvit inom landet frambragt.

Afser beviset åter andra varor, skall varuafsändaren till nämnda
myndighet aflemna en under edlig förpligtelse afgifven skriftlig försäkran,
att varan blifvit å uppgifvet ställe inom landet tillverkad, med
uppgift tillika, huruvida varan är tillverkad af enbart inhemskt svenskt
eller norskt ämne eller om jemväl utländskt ämne deri ingår och om
beskaffenheten af den bearbetning, varan på detta ställe undergått.
Denna försäkran skall afgifvas af tillverkaren eller, der det visas, att
hinder derför möter, af annan person, som om varans tillverkning eger
noggrann kännedom, och skall till riktigheten bestyrkas af två trovärdige
män.

Ehvad dylik försäkran rörer naturalster eller andra varor, är
vederbörande myndighet pligtig att, om anledning dertill förekommer,
fordra jemväl annan bevisning om varans inhemska ursprung samt att
kräfva vittnens intyg om egenhändiga namnteckningen „af den eller
de personer, som afgifvit eller bestyrkt försäkran.

Vederbörande myndighets bevis, hvilket bestämdt skall vitsorda,
att varan är af inhemsk afvel eller tillverkning, skall tecknas å ofvan
omförmälda försäkran. Afser beviset sådana varor, som i § 3 litt. g,
h och i nämnas, skall detsamma derjemte innehålla så fullständig upplysning
om det utländska materialets beskaffenhet, att med ledning
deraf tullafgiften kan beräknas.

Bevis, hvarom i denna § sägs, må dock ej fordras för varor,
som af gränsbefolkningen vid resa öfver gränsen medföras och hvilka
vederbörande tulltjensteman finner upperibaidigen vara alster af ortens
skogs- och landthushållning eller hemslöjd, och icke heller för flyttsaker,
gamla och brukade, när dessas sammanlagda värde icke öfverstiger
200 kronor.

§ io.

Finnes någon öfver gränsen införa tillåtna varor af de slag och
den myckenhet, att införselstull derför bör erläggas, men varorna icke
af behörig förpassning äro åtföljda, ansvare såsom för tullförsnillning.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

Införas landvägen från det ena riket till det andra varor, hvilka
äro till införsel förbjudna, eller finnas vid undersökning å bestämmelseorten
flera eller färre eller andra slags varor, än som i medförd förpassning
äro upptagna, eller äro varorna eller emballagerna icke försedda
med de i förpassaingen omförmälda stämplar, sigill eller plomber,
ansvare den, som dermed beträdes, på sätt derom i allmänhet
stadgas i det rikes tullförfattningar, dit införseln skett.

§ 11.

Tullstyrelserna i Sverige och Norge skola, till närmare kontroll
å in- och utförseln af varor landvägen från ena till andra riket, hvar
tredje månad tillsända hvarandra förteckningar å de varutransporter,
som med förpassningar landvägen från ena till andra riket under de
tre sistförflutna månaderna ankommit eller afgått; äfvensom de inbördes
skola lemna hvarandra underrättelser om de föreskrifter, som i
afseende å berörda kontroll tid efter annan kunna utfärdas.

Art. II.

Om svenska och morska fartygs ömsesidiga rättigheter samt handelsgemenskapen
sjöledes mellan de förenade rikena.

§ l2-

Alla i det ena riket inhemska fartyg och båtar, öppna eller
däckande och af hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de
der äro byggda eller naturaliserade, äfven i det andra behandlas såsom
inhemska och åtnjuta alla dermed förenade rättigheter samt må således,
utan afseende om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk
ort eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska
varor, icke åläggas andra eller högre utgifter till kronan,
städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar
skola utgöras.

Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets
område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som
för inhemska fartyg och båtar äro bestämda,

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen
medgifna ömsesidiga förmåner skola fartygen vara försedda med sådana

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. 9

handlingar, som till bestyrkande af deras nationalitet äro i hvartdera
riket föreskrift^.

§ 13.

Varor, som med norska fartyg in- eller utföras, skola, utan afseende
på den ort, hvarifrån de ankomma eller till hvilken de afgå, i
Sverige icke vara underkastade andra eller högre afgifter vare sig till
kronan, städer eller särskilda inrättningar, än om de med svenska fartyg
in- eller utföras.

Ett lika förhållande skall i Norge, i afseende å varors in- och
utförsel med svenska fartyg, ega rum.

§ 14.

Svenska eller norska naturalster och andra varor, hvilka efter
ordalydelsen i § 3 äro att anse såsom svenska eller norska tillverkningar,
skola, när de införas från det ena till det andra riket i ettdera
rikets fartyg, utan att fartyget under resan i främmande hamn lossat
eller lastat, vara tullfria eller tullpligtiga enligt hvad i ofvannämnda
§ är bestämdt, utan afseende på partiets storlek, endast med undantag
af spanmål, malen eller omalen, för hvilken vara, der den i allmänhet
är tullpligtig, skall erläggas half tull.

Fartyg, som i främmande hamn endast aflemnat eller mottagit
passagerare med deras resegods (handelsresandes medförda varor och
varuprof häri dock icke inbegripna), anses icke hafva lossat eller lastat
derstädes.

I öfrigt kommer, beträffande såväl rättigheten till varors ut- eller
införsel sjöledes från ena till andra riket som beräkning af tullafgifterna
dervid, att i hvartdera riket till efterrättelse gälla hvad der angående
varors ut- eller införsel samt förtullning i allmänhet är eller
varder stadgadt.

§ 15-

Hvad § 2 innehåller i fråga om exportpremie samt återbekommande
af tull eller tillverkningsafgift för varor, som, tillverkade i det
ena af rikena, derifrån till det andra utföras, skall ega tillämpning äfven
då utförseln sker sjöledes.

Bill. till Piksd. Prof. 1890. 1 Sand. 1 Afd. 12 Häft. 2

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

§ 16.

För tillgodonjutande af den tullfrihet eller lindring i tullafgifter,
som enligt § 14 blifvit svenska och norska alster och tillverkningar
medgifna, skall det åligga den, som desamma från ena till andra riket
utskeppar, att förse sig med'' sådant bevis, att varorna äro af inhemsk
afvel eller tillverkning, som i § 9 finnes stadgadt för införsel landvägen.

§ 17.

I likhet med hvad i § 11 rörande kontroll å varutransporter landvägen
är stadgadt skola tullstyrelserna i Sverige och Norge hvar
tredje månad tillsända hvarandra förteckningar å de fartyg och laddningar,
som under de tre sistförflutna månaderna från ena till andra
riket ankommit eller afgått, samt i öfrig!, till kontroll å varors inoch
utförsel sjöledes mellan båda rikena, iakttaga hvad i nämnda §
är föreskrifvet.

§ 18.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 instundande Juli, då
ock motsvarande föreskrifter blifva för Norge gällande. Den fortfar
att gälla, till dess för båda rikena annorlunda förordnas eller två år förflutit,
sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande af densamma
för sin del fattat af det andra rikets samtycke oberoende beslut.

Då denna förordning träder i kraft, skall nådiga förordningen
den 29 Maj 1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden med deri genom nådiga förordningen den 1
Juli 1887 vidtagna ändringar upphöra att vara gällande.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kong], nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i sammansatt svenskt-norskt statsråd å Stockholms slott
den 19 Augusti 1889.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Åkerhielm,
Plans Excellens norske Herr Statsministern Gram,

Svenska Statsråden: Herr Lovén,

Friherre von Otter,
von Krusenstjerna,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Norska Statsråden: Arneberg,

Furu.

Sedan vid underdånig anmälan i sammansatt svenskt-norskt
statsråd den 24 Maj innevarande år ej mindre af Riksdagens den 11
Maj 1888 aflåtna underdåniga skrifvelse med anhållan, bland annat, det
täcktes Kongl. Maj:t med anledning af de beslut, Riksdagen fattat om
ändringar i tulltaxan, så fort ske kunde, inleda underhandlingar med
Norska Regeringen om sådana bestämmelser i den s. k. mellanrikslagen,
hvilka af Riksdagens omförmälda beslut med nödvändighet påkallades,
än äfven af de underdåniga utlåtanden, som med anledning häraf på
grund af särskilda nådiga befallningar afgifvits af den under den 18
Juni 1888 tillsatta tullkomitén samt Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen,
Kongl. Maj:t förordnat, att Norska Regeringens yttrande
skulle inhemtas öfver chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre
von Essens vid nämnda föredragningstillfälle gjorda underdåniga
hemställan, att Kongl. Maj:t måtte besluta, att, med anledning af Riksdagens
ofvan omförmälda skrifvelse samt hvad derefter i ämnet före -

12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

kommit, förhandlingar mellan de båda länderna måtte företagas i syfte
att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållauden att föreläggas de
båda ländernas representationer samt att för sådant ändamål hvartdera
landets regering skulle utse tre ombud, föredrog bemälde departementschef
nu en af Norska Regeringen den 13 innevarande månad aflåten,
till Finansdepartementet i afskrift öfverlemnad underdånig framställning,
deruti Regeringen, med förklarande att Regeringen ansåge den
från svensk sida framstälda önskan om revision af åtskilliga bestämmelser
i mellanrikslagstiftningen böra tillmötesgås och derföre tillstyrkte,
att frågan underkastades granskning af tre delegerade från
hvartdera af rikena, på sätt af chefen för det svenska Finansdepartementet
blifvit föreslaget, tillika uttalade den mening, att den gällande
lagstiftningen erbjöde otvifvelaktiga fördelar för båda rikenas industri
och handel, och att man borde söka bevara densamma oförändrad med
undantag för de antagligen jemförelsevis få områden, der det bestående
tillståndet måste erkännas hafva i erfarenheten visat sig medföra mera
känbara olägenheter för uågotdera af rikena, hvarjemte med särskild
hänsyn till den föreslagna utsträckta användningen af skilnadstull,
vare sig denna sattes till half tull eller bestämdes på annat sätt,
Regeringen ansett sig böra anmärka, att de hinder, en sådan tull skulle
komma att lägga i vägen för varuomsättningen, icke kunde mätas
efter tullens storlek, då det nemligen för den dagliga trafiken mellan
länderna måste anses vara af den största betydelse, att ingen tull
erlades och ingen formlig tullbehandliug egde rum.

I enlighet med statsrådets tillstyrkande behagade
bians Maj:t Konungen förordna, att, med anledning
af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 11
Mai 1888 samt hvad derefter i ämnet förekommit,
förhandlingar mellan de båda länderna skulle företagas
i syfte att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden att föreläggas de båda ländernas
representationer; och förklarade Hans Maj:t Konungen
Sig vilja för sådant ändamål i hvartdera rikets
statsråd utse tre ombud.

In fidem protocolli:

G. Wilh. Smärling.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Protokoll öfver finans ärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i sammansatt svenskt och norskt statsråd å Stockholms
slott den 14 Januari 1890.

Närvarande:

Hans Excellens svenske Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Hans Excellens norske Herr Statsministern Gram,

Svenska Statsråden: Friherre von Otter,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Norska Statsråden: Arneberg,

Furu.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
anförde:

»Med anledning af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 Maj
1888 med anhållan om inledande af underhandlingar med Kongl. Norska
Regeringen om nya bestämmelser i nådiga förordningarne den 29 Maj
1874 och den 1 Juli 1887 angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden med mera samt hvad derefter i ämnet
förekommit har Eders Kongl. Maj:t i sammansatt svenskt och norskt
statsråd den 19 Augusti nästlidet år förordnat, att förhandlingar mellan
de båda länderna skulle företagas i syfte att utarbeta förslag till än -

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

drade bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden att föreläggas de båda ländernas representationer,
äfvensom förklarat Sig vilja för sådant ändamål i hvardera
rikets statsråd utse tre ombud, hvarefter Eders Kongl. Maj:t i svenskt
statsråd samma dag till ombud att å Sveriges sida föra omförmälda
förhandlingar förordnat Statsrådet Friherre Albert Lars Evert Åkerhielm,
Generaltulldirektören Gustaf Walter Leopold Lönegren och Godsegaren
Erik Gustaf Boström.

Sedan förhandlingar mellan de för de båda länderna utsedda ombuden
pågått här i Stockholm från och med den 19 Oktober till och
med den 20 December nästlidet år samt meddelanden i ämnet derefter
egt rum mellan chefen för svenska Finansdepartementet och medlemmar
af härvarande norska statsrådsafdelning, föreligger nu ett förslag
till ändring af åtskilliga paragrafer i förenämnda nådiga förordningar,
hvilket förslag, afsedt att, derest det vinner godkännande, träda i
tillämpning den 1 Juli innevarande år, jag nu anhåller att få inför
Eders Kongl. Maj:t anmäla.»

Departementschefen uppläste härefter berörda förslag, hvilket
finnes detta protokoll bilagdt;

Och behagade Hans Maj:t Konungen på statsrådets
enhälliga tillstyrkande besluta, att öfver samma
förslag Kong!. Norska Regeringens yttrande skulle
inhemtas.

In fidem protocolli:
G. Louis De Geer.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Bilaga till protokollet den 14 Januari 1890.

Förslag till förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i nådiga förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

§ 1.

År i det ena riket eller inom viss del deraf utförsel af vara i
allmänhet förbjuden, må sådant förbud göras gällande jemväl beträffande
utförsel landvägen till det andra riket, dock icke i fråga om jern och
stål af alla slag och icke heller i fråga om skogsprodukter i annat fall,
än då förbudet mot utförsel af sådana produkter har till ändamål
skogarnes bevarande eller förkofran.

Landvägen från ena riket till det andra må icke införas vara,
hvars frambringande eller tillverkning i det senare riket icke är medgifven,
och icke heller utländsk vara, som i det senare riket i allmänhet
är till införsel förbjuden. Förbud mot införsel af vara landvägen
från ena riket till det andra må ock kunna stadgas, om sådant i det
senare riket anses erforderligt af sanitära grunder eller till förebyggande
af sjukdomar på naturprodukter, som utgöra föremål för landets afvel.
Får i det ena riket vara frambringas eller tillverkas endast af viss
beskaffenhet eller är varas tillverkning derstädes underkastad särskild
offentlig kontroll, må införsel af sådan vara från det andra riket ega
rum endast så vidt varan uppfyller de i det förra riket för densamma
stadgade betingelser och kan vid införseln underkastas sådan undersökning,
som anses nödig för att kontrollera, att så är förhållandet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 2.

Vara, hvars utförsel landvägen från ena riket till det andra enligt
§ 1 kan förbjudas, må ock kunna vid sådan utförsel beläggas med
tullafgift till det belopp, densamma vid utförsel i allmänhet är underkastad.
Deremot må för varor, som från ena till andra riket landvägen
utföras, transitafgift icke ega rum.

För varor, tillverkade i det af rikena, från b vilket utförseln sker,
må ej heller exportpremier beviljas, äfvensom återbetalning af erlagd
tillverkningsafgift för dessa varor eller af tull för de utländska råämnen,
som vid deras tillverkning hafva blifvit använda, icke medgifves,
med mindre varorna vid införsel i det andra riket draga hel tull.

§ 3.

Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skola vid införsel
landvägen från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af:

a) socker, sirap och karameller,

b) oförändradt,

c) bränvin och sprit, alla slag, samt dermed beredda drycker och
luktvatten,

d) oförändradt,

e) brändt eller malet kaffe och kaffesurrogat,

f) spelkort,

för bvilka varor, såvidt de uti det rike, dit de införas, i
allmänhet äro tullpligtiga, full tullafgift skall erläggas;

g) oförändradt,

b) väfnader, helt eller delvis tillverkade af linne-, hamp- eller
jutegarn, spunnet i annat land än Sverige eller Norge. För sådana
väfnader skall, när tullafgiften för detta garn är högre i det land, dit
införseln sker, än i det andra landet, erläggas en å väfnadens vigt beräknad
tullafgift, motsvarande skilnaden mellan de i de båda länderna
för garnet gällande tullsatser. Ingår i väfnaden mer än ett slag af
sådant garn, beräknas tullafgiften efter det slag, för livilket skilnaden
mellan tullsatserna i begge länderna är störst. Tullafgiften må dock
ej i något fall beräknas högre än den i det land, dit införseln sker,
för väfnaden i allmänhet gällande,

i) jern- och stålvaror af följande slag: valsade eller smidda stänger
och plåtar samt spik, söm, tråd, kedjor och kettingar, helt eller

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

delvis tillverkade af i annat land än Sverige eller Norge framstäldt
råämne eller halffabrikat. För sådana varor skall, när tullafgiften å
nämnda råämne eller halffabrikat är högre i det land, dit införseln
sker, än i det andra landet, erläggas en å varans vigt beräknad tullafgift,
motsvarande skilnaden emellan de i de båda länderna för råämnet
eller halffabrikatet gällande tullsatser. Tullafgiften må dock ej
i något fall beräknas''högre än den i det land, dit införseln sker, för
varan i allmänhet gällande.

Vid tillämpning af stadgandet i denna punkt skall jern- och stålskrot,
fallet i ettdera riket efter derstädes förbrukadt utländskt fabrikat,
anses såsom i detta rike framstäldt.

I de fall, som i nästa § sägs, må förenämnda varor, utom spelkort,
tullfritt föras från det ena riket till det andra.

År en vara tillverkad i Sverige eller Norge af materialier, antingen
producerade i ettdera riket eller i begge rikena tullfria, anses
sådan vara utgöra inhemsk tillverkning, ehvad större eller mindre arbete
å densamma blifvit nedlagdt.

År varan åter tillverkad, helt eller delvis, af utländska, i någotdera
riket tullpligtiga ämnen, och kan det derå nedlagda arbetet hänföras
till hvad med husflit, handtverk eller fabriksverksamhet allmänneligen
förstås, då må ock sådan vara räknas till svensk eller norsk
tillverkning, utom i de fall att bearbetningen endast består i:

l:o Förmalning, krossning, blandning, bakning, torkning, sigtning,

2:o oförändraclt,

3:o fållning, kantning, hopsyning, förseende med linning, knappar,
fransar eller spetsar och dylikt,

4:o målning, lackering, bronsering eller anbringande af annan
vtbetäckning,

5:o tvinning, sammanslagning, blekning, färgning, tryckning eller
appretering af garn, snören och manufakturvaror,

6:o sammansättning af delar medelst limning, spikning, nitning,
skrufning, lödning och dylikt,

7:o formning och pressning af hatt- och mössämnen, putsning,
polering; eller

andra i förhållande till den färdiga varan mindre väsentliga bearbetningar,
hvilka begge rikenas tullmyndigheter finna böra med här
förut uppräknade bearbetningar vara likstälda.

§ 4.

Vid resa öfver gränsen från ena till andra riket vare det, med
undantag för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift som
Bill. till Riksd. Prot. 1800. 1 Sami. 1 Afd. 12 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

tull, medgifvet att af till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster
eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre partier,
nemligen:

Bränvin och sprit samt dermed beredda drycker äfvensom vin,
alla slag, tillsammans 4 liter,

Bröd 20 kilogram,

Garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

Kaffe och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

Malt 40 kilogram,

Risgryn 5 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 8 kilogram,

Spanmål, utom malt, omalen 150 kilogram,

malen 100 kilogram,

Tobak 1 kilogram,

Väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

Andra varor till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.
Tullfrihet, hvarom i denna paragraf sägs, gäller icke för varor,
som i handelsafsigt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas
eller för att utlemnas såsom ersättning för verkstäldt, arbete, ej heller
för varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, såvidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om vederbörande tulltjensteman eller tullbetjent
sådant fordrar, skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, afgifva
skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke införas i handelsafsigt,
på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för resandes egen
räkning, skall försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de
införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola varorna i
vanlig ordning tullbehandlas.

§ 5.

I fråga om införseltull för utländska varor, som i större partier
eller på annat sätt, än i föregående paragraf siig-s, från ena till andra
riket införas, gälle i hvartdera af dessa hvad angående dylika varors
införsel i allmänhet är eller varder stadgadt.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 6-

Varor, som öfver Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund
föras i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern
öfver isen från ena riket till det andra, skola, med hänsigt till tullväsendet,
anses såsom vore de landvägen införda, såvida de icke antingen
sjövägen transporterats till den strand af nämnda färjställe eller
fjord, hvarifrån öfverföriugen till andra rikets strand sedan skett, eller
ock blifvit till denna senare öfverförde för att derifrån omedelbart sändas
sjövägen vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra riket landvägen införa varor
af de slag och till den myckenhet, att de äro tull underkastade, skall
det åligga att hos tullkammaren eller vederbörande tulltjensteman eller
tullbetjent å afsändningsorten förse sig med behörig varuförpassning,
hvilken under transporten skall godset åtfölja.

Förpassningen skall vara stöld till ort, hvarest förtullning får
ega rum.

§ 8.

Oförändrad.

§ 9.

Svenska och norska naturalster och tillverkningar skola, då de i
större partier eller på annat sätt, än i § 4 sägs, från ena till andra
riket landvägen införas, för tillgodonjutande af de uti § 3 i afseende
på införseln dem medgifna förmåner vara åtföljda af vederbörande
tullkammarföreståndares eller annan offentlig tjenstemans bevis, att
varorna äro af svensk eller norsk afvel eller tillverkning.

För erhållande af sådant bevis skall, då detsamma afser naturalster,
varuafsändaren till den myndighet, hos hvilken beviset begäres,
aflemna en under edlig förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att
varan blifvit inom landet frambragt.

Kornjl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 23.''

uppgift tillika, huruvida varan är tillverkad af enbart inhemskt svenskt
eller norskt ämne eller om jemväl utländskt ämne deri ingår och om
beskaffenheten af den bearbetning, varan på detta ställe undergått.
Denna försäkran skall afgifvas af tillverkaren eller, der det visas, att
hinder derför möter, af annan person, som om varans tillverkning
eger noggrann kännedom, och skall till riktigheten bestyrkas af två
trovärdige män.

Ehvad dylik försäkran rörer naturalster eller andra varor, är
vederbörande myndighet pligtig att, om anledning dertill förekommer,
fordra jemväl annan bevisning om varans inhemska ursprung samt att
kräfva vittnens intyg om egenhändiga namnteckningen af den eller de
personer, som afgifvit eller bestyrkt försäkran.

Vederbörande myndighets bevis, hvilket bestämdt skall vitsorda,
att varan är af inhemsk afvel eller tillverkning, skall tecknas å ofvan
omförmälda försäkran. Afser beviset sådana varor, som i § 3 litt. g,
h och i nämnas, skall detsamma derjemte innehålla så fullständig
uppösning om det utländska materialets beskaffenhet, att med ledning
deraf tullafgiften kan beräknas.

Bevis, hvarom i denna paragraf sägs, må dock ej fordras för
varor, som af gränsbefolkningen vid resa öfver gränsen medföras och
hvilka vederbörande tulltjensteman finner uppenbarligen vara alster af
ortens skogs- och landthushållning eller hemslöjd, och icke heller för
flyttsaker, gamla och brukade, när dessas sammanlagda värde icke
öfverstiger 200 kronor.

§§ 10—15.

Oförändrade.

§ 16-

För tillgodonjutande af den tullfrihet eller lindring i tullafgifter,
som enligt § 14 blifvit svenska och norska alster och tillverkningar
medgifna, skall det åligga den, som desamma från ena till andra
riket utskeppar, att förse sig med sådant bevis, att varorna äro af inhemsk
afvel eller tillverkning, som i § 9 finnes stadgadt för införsel
landvägen.

§§ 17 och 18.

Oförändrade.

Lagen träder i kraft den 1 Juli 1890.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23

Protokoll öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen
i sammansatt svenskt-novskt statsråd å Stockholms slott
den 21 Februari 1890.

Närvarande:

Hans Excellens svenske Herr Statsministern Friherre Åkkrhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Hans Excellens norske Herr Statsministern Gram,

Svenska Statsråden: Friherre von Ottek,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Norska Statsråden: Arneberg,

Furu.

Chefen för Finansdepartementet, Statsrådet Friherre von Essen
anmälde i underdånighet, att Kongl. Norska Regeringen, på grund af
Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 14 sistlidne Januari, under den 25 i
samma månad afgifvit utlåtande angående det i sammansatta statsrådets
protokoll för förstnämnde dag intagna förslag till ändringar i
nådiga förordningarne den 29 Maj 1874 och den 1 Juli 1887 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

Föredragande departementschefen anförde härefter:

»Grunddragen i 1874 års mellanrikslag voro, hvad den egentliga
handelsgemenskapen mellan rikena beträffar, att svenska eller norska
naturalster eller tillverkningar skulle vid införsel från det ena riket
till det andra vara fria från tullafgifter med undantag af socker och

9 >

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

sockertillverkningar, derunder inbegripet sirap, tobak och tobakstillverkniugar,
bränvin och sprit, alla slag, malt och malttillverkningar,
bränd t eller målet kaffe samt spelkort, för hvilka varor i allmänhet hel
lull skulle erläggas; att för alla utländska varor, som från ena riket
infördes till det andra, hel tull skulle erläggas; samt att vissa smärre
qvantiteter eljest tullpligtiga varor vid resa öfver gränsen fiuge tullfritt
medföras. Rörande arten eller graden af den bearbetning eller
förädling, ett utländskt råämne eller halffabrikat skulle i ena landet
hafva undergått, lör att den sålunda bearbetade eller förädlade varan
skulle vid införsel i det andra anses såsom inom det förra landet
tillverkad, innehöll lagen inga föreskrifter.

Genom nådiga förordningen den 1 Juli 1887 vidtogos i mellanrikslagens
ursprungliga lydelse vissa förändringar, hvilka hufvudsakligen
framkallats al vunnen erfarenhet derom, att den vidsträckta
omfattning af begreppet inhemsk tillverkning, som lagen medgaf, föranledde
en med densamma ej afsedd vinst på olikheten i tullsatser
uti de båda rikena, att den vid resa öfver gränsen för vissa smärre
partier tullpligtiga varor medgifna tullfrihet stundom missbrukades i
handelsafsigt, samt att lagens bestämmelser om produktionsbevis icke
gåfvo önskad tillförlitlighet åt nämnda bevis.

Till förebyggande af de olägenheter, lagen i förstnämnda hänseende
visat sig medföra, blef begreppet inhemsk tillverkning närmare
bestämdt sålunda:

att vara, som vore tillverkad i Sverige eller Norge af materialier,
antingen producerade i ettdera riket eller i begge rikena tullfria, skulle
anses utgöra inhemsk tillverkning, ehvad större eller mindre arbete å
densamma blifvit, nedlagdt; samt

att, om varan åter vore tillverkad, helt eller delvis, af utländska
i någotdera riket tullpligtiga ämnen, och det derå nedlagda arbetet
kunde hänföras till hvad med husflit, handtverk eller fabriksverksamhet
a 11 män ligen förstodes, sådan vara ock skulle räknas till svensk eller
norsk tillverkning, utom i de fall, att bearbetningen endast bestode i
1) förmalning, krossning eller blandning, 2) rensning (rectificering) af
lysoljor, 3) fållning, kantning, förseende med linning, knappar, fransar
eller spetsar och dylikt, 4) målning, lackering, bronsering eller annan
öfverstrykning samt 5) tvinning, blekning, färgning, tryckning eller
appretering af garn och manufakturvaror.

Härjemte blef för ett varuslag, kläder, stadgad skilnadstull så,
att, då öfver ty ge t vore väfdt, sticknät, knutet eller''på strumpstol tillverkadt
i annat land än Sverige eller Norge, och tullafgiften för öfvertyget
vore högre i det land, dit införseln skedde, än i det andra landet,

Rongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

eu å klädernas hela vigt beräknad tullafgift skulle erläggas, motsvarande
skilnaden mellan de i de båda länderna för öfvertyget gällande
tullsatser.

I lagen infördes vidare, med afseende å öfriga deri anmärkta brister,
föreskrifter derom,

att den i lagens § 4 omförmälda tullfrihet för vissa smärre partier
af tullpligtiga varor icke skulle gälla varor, som i handelsafsigt införas;
samt

att för erhållande af produktionsbevis varuafsändaren skulle till
den myndighet, hos hvilken beviset begäres, aflemna en på heder och
tro afgifven skriftlig försäkran, att varan blifvit å uppgifvet ställe inom
landet tillverkad, med uppgift tillika, huruvida varan vore tillverkad af
enbart svenskt eller norskt ämne eller om jemväl utländskt ämne deri
inginge och om beskaffenheten af den bearbetning, varan på detta
ställe undergått; och skulle denna försäkran vara utfärdad af tillverkaren
eller, om hinder härför mötte, af två trovärdige män, som om varans tillkomst
egde tillförlitlig kännedom, vederbörande myndighet ändock obetaget
att fordra jemväl annan bevisning för varans inhemska ursprung.

Den af Eders Kongl. Maj:t den 18 Juni 1888 tillsatta tullkomité,
som enligt Eders Kongl. Maj ds nådiga föreskrift af samma dag
haft att yttra sig beträffande de ändringar i gällande stadganden rörande
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden,
som af då vidtagna eller af Riksdagen beslutade ändringar i tulltaxan
kunde påkallas, bär i sitt under den 22 December 1888 i ämnet afgifna
betänkande, under erinran att 1874 års mellanrikslag hvilade på principen
om tullfrihet för alla inhemska varor och allt inhemskt arbete
samt full tull för rent utländska varor, anfört, att lagen dermed gåfve
den gynnade behandlingen störsfa möjliga omfattning. Inhemska varor
kunde nemligen vara af två slag. Det ena utgjordes af inhemska
naturalster och inom ettdera riket gjorda tillverkningar eller bearbetningar
deraf; det andra utgjordes helt eller delvis af utländska råämnen
eller halffabrikat, som inom ettdera riket undergått någon bearbetning.
1874 års mellanrikslag gåfve tullfrihet äfven åt sist nämnda kategori;
och det vore just denna vidsträckta omfattning af begreppet »inhemsk
tillverkning», som utgjorde lagens stora svaghet och hvarifrån flertalet
anmärkta olägenheter ledde sitt ursprung. Härigenom uppstode, då de
båda rikena hade vidt skilda tullsatser på samma varor, tillfälle till den
stora spekulation på tulldifferens, som varit föremål för klagan och
som helt och hållet strede emot lagens anda och syfte. 1887 års förändring
af åtskilliga paragrafer i 1874 års lag hade hufvudsakligen
varit riktad mot denna svåra olägenhet, men var redan då otillräcklig

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

och hade genom 1888 års Riksdags beslut angående höjda och åsätta
nya tullar blifvit det än mera. Komitén hade derföre ansett sin uppgift
vara att framlägga ett förslag, hvarigenom förut nämnda olägenhet
eller möjligheten till vinst på tulldifferens förebygdes eller åtminstone
reducerades till ett minimum, utan att derigenom den nuvarande
samfärdseln mellan de begge länderna alltför mycket inskränktes.

Enligt hvad komitén förmäler hade i detta afseende blifvit inom
komitén väckta åtskilliga förslag i syfte att bygga mellanrikslagens
hithörande bestämmelser på sådana grunder, att ifrågavarande bestämmelser
skulle kunna eg a fortfarande giltighet, oberoende af de ändringar,
som tid efter annan kunde komma att ega rum i de båda ländernas
tulltaxor. Komiténs flertal hade emellertid funnit dessa förslag allt
för väsentligt afvika från den princip, som läge till grund för 1874
års mellanrikslag, och hade derföre, under uttalande af den åsigt att
verkningarne af det införda nya tullsystemet borde afvaktas, innan förslag
af mera genomgripande natur framstäldes, ansett sig böra framlägga
ett förslag, hvilket endast afsåge att med fullföljande af den
väg, som i 1887 års förordning blifvit beträdd, afhjelpa de olägenheter,
som redan gjort sig känbara. Då klagomål hufvudsakligen
förnummits deröfver, att den i sistnämnda förordning meddelade förteckning
å de mindre väsentliga bearbetningar, som ej Ange naturalisera
utländska tullpligtiga ämnen, ej vore nog uttömmande, hade
komitén sökt komplettera densamma; och då det dessutom egentligen
vore idkare af linne-, jute- och hampindustrierna samt jernhandteringen,
hvilka klagat öfver en ojemn och obillig konkurrens från norsk sida,
hade komitén sökt afhjelpa donna olägenhet genom att på alster af
nämnda industrier tillämpa samma princip, som 1887 års förordning
uppstält i afseende på kläder, d. v. s. principen om eu efter varans
hela vigt beräknad skilnadstull på materialet.

Tre af komiténs ledamöter hafva emellertid varit af afvikande
mening, i det de ansett komitén hafva bort söka utarbeta ett förslag
till mellanrikslag, som kunde blifva bestående en längre tid, oberoende
af de förändringar, som de särskilda rikenas tulltaxor under samma
tid möjligen kunde komma att undergå. Två af dessa ledamöter hafva
ansett detta ändamål kunna uppnås på den väg, att varor, tillverkade
i Sverige eller Norge helt eller delvis af utländska i det land, dit varorna
föras, tullpligtiga materialier, förklarades skola vid införsel från
det ena riket till det andra draga hälften af den dessa varor åsätta
tull, utom i vissa angifna fall, då på grund af bearbetningens mindre
väsentliga beskaffenhet hel tull borde erläggas. Den tredje af nyss
omförmälda reservanter har deremot ansett varor af nu ifrågavarande

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

kategori enligt regeln böra beläggas med hela den tull, som dertill använda
utländska materialier bort draga i det land, dit varan föres.

Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen hafva i sitt under
den 2 April 1889 i ämnet afgifna underdåniga utlåtande förklarat sig
anse den blifvande lagförändringen böra afse mellanrikslagstiftniDgens
nöjaktiga ordnande för någon längre framtid och hafva af denna anledning
äfvensom på i öfrigt anförda skäl förmält sig icke kunna biträda
tullkomiténs förslag. Beträffande sättet för lösningen af förevarande
fråga hafva deremot embetsverken varit af sinsemellan olika meningar.

Kommersekollegium har för sin del anfört, att botemedlet mot
den genom tulldifferenserna uppkommande orättvisa vore till sin princip
lätt funnet, nemligen sålunda att vid införsel från det land, der tull
icke funnes åsatt råämnen och halffabrikat eller som å dem hade de
lägre tullafgifterna, till det land, der det motsatta förhållandet egde rum,
varor, tillverkade af ifrågavarande råämnen eller halffabrikat, pålades
tullafgifter till lika belopp med skilnaderna i tullafgifterna å de för
tillverkningen använda råämnen eller halffabrikat. Denna princip, som
i 1887 års författning vore tillämpad i fråga om kläder, skulle likväl,
derest densamma uppstäldes såsom allmän regel och tillämpades på det
sätt, att, såsom för närvarande egde rum i fråga om kläder, olikheterna
i tullafgifterna för de materialier, hvilka för varans beredning
blifvit använda, först vid varans tullbehandling beräknades, komma att
ur tullteknisk synpunkt ställa alltför höga prof på tullförvaltningspersonalen
och i synnerhet på gränstullbevakningen. Af omförmälda
grunds antagande följde emellertid, enligt Kollega mening, ingalunda,
att skilnadstullens belopp nödvändigt måste uträknas vid hvarje säi--skildt tullbehandlingstillfälle, utan ansåge Kollegium grundsatsen kunna
och böra genomföras på det sätt, att för de i tulltaxan upptagna varor,
för livilkas beredning i båda eller någotdera af länderna utländska,
tullpligtiga råämnen eller halffabrikat begagnades, beloppet af olikheterna
i de för dessa råämnen eller halffabrikat bestämda tullafgifterna
på förhand beräknades och för den tullenhet, efter hvilken den färdiga
varan skulle tullbehandlas, bestämdes, hvarigenom i alla förekommande
fall lätthet, säkerhet och likformighet vid tullbehandlingen skulle ernås.

Kollegium ansåge derföre frågan böra lösas på det sätt, att i §
3 af mellanrikslagen infördes ett stadgande af innehåll, att i afseende
å varor, tillverkade af utländska materialier, det stode hvardera
riket fritt att pålägga skilnadstullar, hvilka dock i intet fall finge
för någon sådan vara öfverstiga beloppet af skilnaderna i de tullafgifter
hvilka i de särskilda ländernas tulltaxor funnes bestämda för de
Bill. till Biksd. Prof. 3890. 1 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

utländska material ier, som för varornas tillverkning vore väsentliga och
i dem ingått, samt att för iakttagande häraf mellanrikslagen skulle åtföljas
af eu förteckning å de varor, för hvilka skilnadstullar inom hvardera
landet ifrågakomme, och ä de belopp, till hvilka för dessa varor
olikheterna i tullafgifterna för till dem använda utländska materialier
uppginge enligt af båda ländernas tullstyrelser uppgjord och af regeringarna
godkänd beräkning. Berörda förteckning skulle vara underkastad
förändringar, när helst sådana af förändringar i tulltaxorna eller eljest
till följd af förändringar i tillverkningarnas beskaffenhet påkallades,
och införandet af sådana förändringar, hvilka antagligen skulle komma
att beröra endast få varuartiklar, borde icke kunna medföra några betydande
svårigheter och omgångar.

För hvardera landet skulle det stå öppet att i alla de fall, i
hvilka skada för varutillverkare ansåges uppkomma till följd af lägre
tull i grannriket å ett för någon vara brukligt utländskt råämne, pålägga
samma vara, när den, tillverkad i grannriket, derifrån utan rent
produktionsbevis infördes, eu skilnadstull till samma eller lägre belopp
än det, som på grund af mellanrikslagens bestämmelse blifvit för varan
i förteckningen angifvet. På samma sätt som tulltaxorna och
liktidigt med dem eller oftare, derest omständigheterna dertill gåfve
anledning, skulle taxor å skilnadstullarna utfärdas.

Generaltullstyrelsen åter har tillstyrkt, att förut omförmälda, af
två reservanter inom tullkomitén framstapla förslag om half tull vid
införseln af varor, helt eller delvis tillverkade af utländska tullpligtiga
materialier, måtte i hufvudsak läggas till grund vid utarbetandet af
den blifvande författningen.

Med gällande lagstiftning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden har, förutom underlättande i allmänhet
af samfärdseln mellan de båda länderna, hufvudsakligen åsyftats
att genom medgifvande af ömsesidig tullfrihet för inhemska naturalster
och tillverkningar utvidga de båda ländernas af tullafgifter
oberoende handelsområde. Förverkligandet af detta syfte har icke
mott svårighet, så vidt fråga varit om naturalster eller om sådana
varor, hvilka tillverkats af inhemska eller utländska i det land,
dit varan föres, tullfria råämnen eller halffabrikat, och ej heller
beträffande varor, som helt eller delvis äro tillverkade af utländska,
i det andra landet tullpligtiga råämnen eller halffabrikat, när tullen
för dessa råämnen eller halffabrikat är densamma i båda länderna

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

År åter tullen å de för varan använda utländska råämnen eller halffabrikat
i de båda länderna olika, varder förhållandet ett annat. Medgifves
i detta fall oinskränkt tullfrihet, möj liggöres för fabriker och
handtverkare inom det land, som har den lägre tullafgiften, att af utländska
råämnen med mindre kostnad tillverka samma varor som de,
hvilka, med användning af samma råämnen, produceras af fabriker eller
handtverkare i det land, som har den högre tullafgiften, hvarigenom
de förstnämnda yrkesidkarne till fördel för sig, men till skada för de
sistnämnda kunna undersälja dessa. Då den princip om ömsesidig tullfrihet
för inhemska tillverkningar, på hvilken mellanrikslagstiftningen
är bygd — tillämpad å varor, som helt eller delvis tillverkats af
utländska råämnen — kräfver tullfrihet, förutom för den del af råämnena,
som är af inhemskt ursprung, endast för det å råämnena
nedlagda arbetets värde för att afsättningen af alstren af detta arbete
må kunna försiggå under lika gynsamma förhållanden i det andra
landet som i det egna, skulle deremot under nyssnämnda förhållanden
den oinskränkta tullfriheten medföra, att alster af omförmälda slag i
det förra landet afsattes under gynsammare förhållanden än i det senare,
och att sålunda näringsidkarne i det land, som hade de lägre tullsatserna,
vid afsättning i det andra landet bereddes en af ifrågavarande
lagstiftning alldeles icke afsedd och med grunderna för densamma
ingalunda förenlig vinst. Då Sverige redan före år 1888 i allmänhet
hade högre tullsatser än Norge, gjorde sig olägenheterna af den i
1874 års mellanrikslag medgifna oinskränkta inbördes tullfrihet för
»tillverkningar», ehvad i dessa inginge inhemska eller utländska råämnen,
allt mera känbara och framkallade slutligen de ändringar i
nämnda lag, som innefattas i nådiga förordningen den 1 Juli 1887.
De ändringar i den svenska tullagstiftningen, som egde rum år 1888,
i det att tullsatserna å en del varor icke oväsentligt höjdes och andra
förut tullfria varor belädes med tull, hafva i åtskilliga fall öppnat nya
tillfällen till vinst på tulldifferensen eller ökat redan befintliga. Åt
behofvet att genom nya lagstiftningsåtgärder undanrödja de olägenheter,
som kunna häraf blifva en följd, har Riksdagen i dess underdåniga
skrifvelse den 11 Maj 1888 gifvit uttryck.

Eders Kongl. Maj:t lärer icke finna nödigt, att jag inför Eders
Kongl. Maj:t närmare utvecklar den stora betydelsen för båda de förenade
rikena af den i mellanrikslagstiftningen antagna grundsats om ömsesidig
tullfrihet för inhemska naturalster och tillverkningar. Den utvidgning
af det inhemska handelsområdet, som härigenom vinnes, medför
icke allenast ökad och lättad afsättning för hvartdera landets produkter,
utan möjliggör äfven en fördelning af arbetet mellan de båda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

länderna derigenom, att. fabriker, som tillverka samma grupp af varor,
kunna i hvartdera landet inskränka sig till tillverkningen af de särskilda
varor eller klasser af varor, hvilkas frambringande mest lämpar
sig för landets egendomliga förhållanden, hvaremot, med ett inskränktare
afsättningsområde, samma fabriker icke skulle kunna påräkna afsättning
för hela sin tillverkning, derest den vore till arten sålunda
begränsad, utan skulle nödgas med väsentligt ökade produktionskostnader
tillverka en mängd olika varor, tillhörande samma grupp. Att
bryta med nämnda mellanrikslagstiftningens hufvudgrundsats bör derföre
icke utan mycket starka skäl ifrågakomma, lika litet som det för
närvarande kan anses af behofvet med nödvändighet påkalladt, utan
bör fastmer såsom mål för det lagändringsarbete, som nu är i fråga,
uppställas att, med bibehållande af grundsatsen om ömsesidig tullfrihet
för det inhemska arbetets alster, söka åt de lagstadganden, som innebära
denna grundsats, gifva en sådan affattning, att de må befordra det
syftemål, som med dem varit afsedt, men icke derutöfver medföra verkningar,
som icke af lagstiftaren varit beräknade och som i väsentlig
mån måste förrycka betydelsen och förringa fördelarne af den nämnda
grundsatsen.

Man kan tänka sig, att den såsom nödvändig erkända lagändringen
skulle kunna genomföras på två skilda vägar. Antingen kan man,
med fullföljande af den år 1887 beträdda väg, söka för de särskilda fall,
der olägenheter verkligen uppstått af olikheten i de båda ländernas
tullsatser för råämnen eller halffabrikat, meddela specialbestämmelser i
sylte att inom de rigtiga gränserna återföra den i dessa fall genom
olikheterna i tullafgifter utöfver sitt rätta mått utsträckta grundsatsen
om tullfrihet för det inhemska arbetets alster. Eller ock kan man,
med en mera genomgripande ändring i mellanrikslagens nuvarande
affattning, söka att i lagen åt den ifrågavarande grundsatsen gifva ett
så allmängiltigt uttryck, att samma grundsats, oberoende af de ändringar,
som kunna eg a rum i de båda ländernas tulltaxor, och utan att dessa
ändringar må behöfva påkalla motsvarande ändringar i mellanrikslagen,
kan bibehålla sin fulla giltighet. I principen kan det icke förnekas,
att ju den senare utvägen skulle ega ett afgjordt företräde. Täta
ändringar i en författning äro aldrig önskvärda, allra minst då författningen
är af unionel natur, och ändringarne måste utgöra resultatet
af omfattande förhandlingar ej mindre inom än mellan de särskilda
länderna. Också föreligga, såsom jag redan haft tillfälle att inför
Eders Kongl. Maj:t omförmäla, åtskilliga förslag, som åsyfta ordnandet
lör eu längre framtid af den nu ifrågavarande delen af mellanrikslagstiftningen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

Af dessa förslag har det af en reservant i tullkomitén omfattade
att belägga den färdiga varan med hela den tull, som dertill använda
utländska materialier bort draga i det land, dit varan föres,
med skäl föranledt den anmärkning, att, då sålunda för de i varan ingående
utländska materialier kornme att erläggas full tull, äfven om
tull till samma eller högre belopp förut blifvit för materialierna erlagd
i det land, der tillverkningen egt rum, förslaget komme att medföra
en verkan, som med den ifrågasatta lagändringen icke vore åsyftad.
Förslaget, som i öfrigt ansetts ställa alltför stora fordringar på produktionsbevisen,
har icke heller tillvunnit sig någon allmännare tillslutning.

Det af två reservanter inom tullkomitén framstälda och af Generaltullstyrelsen
biträdda förslaget att vid införseln i det ena riket med
half tull belägga varor, som inom det andra helt eller delvis tillverkats
af utländska materialier, erbjuder framför öfriga förslag den afsevärda
fördelen att vara lätt att tillämpa. Men då enligt detta förslag den
färdiga varan skulle påföras eu tullafgift, hvars belopp vore satt i
visst förhållande, icke till tullsatsen å de i varan ingående materialier,
utan till tullsatsen å utländska färdiga varor af enahanda slag, skulle,
med antagande af detta förslag, det förut angifna syftemålet med den
ifrågasatta lagändringen, eller att, med bevarande af principen om tullfrihet
för det inhemska arbetet, söka förebygga möjlighet af vinst på
tulldifferensen, endast kunna vinnas under den förutsättning, att skilnaderna
mellan de olika tullafgifterna på råämnen och halffabrikat i Sverige
och Norge i allmänhet ungefärligen motsvarade halfva tullafgifterna å
de af dem tillverkade varorna. Då emellertid detta ingalunda är förhållandet,
skulle tillämpningen af halftullsystemet i de fall, der skilnaderna
i tullafgiften å råämnen ej uppgå till hälften af tullen å
varorna, komma att medföra påläggandet af tull å inhemskt arbete och
sålunda innefatta ett i många fall högst väsentligt afsteg från grundsatsen
om tullfrihet för detta arbete, medan i andra fall, der nyssnämnda
tullskilnad öfverstiger hälften af tullen å varorna, tillfälle till
en ofta betydlig vinst på tulldifferensen fortfarande qvarstode och
syftemålet med lagändringen sålunda vore förfeladt. Vid bedömande
af förslagets antaglighet bör synnerlig vigt äfven fästas dervid,
att, enligt hvad tullkomitén meddelat, icke någon af de utaf komitén
tillkallade industriidkarne önskat öfvergång till halftullsystemet, enär
detta enligt deras mening skulle blifva alltför betungande för utbytet
mellan de förenade rikena, äfvensom att, enligt hvad under förhandlingarne
med de norska för denna fråga af Eders Kongl. Maj:t utsedda
ombuden af dessa blifvit upplyst, nyssnämnda mening delats af de
norska industriidkare, som yttrat sig i ämnet.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

Kommersekollegii förslag innebär onekligen till sin princip en
rigtig lösning af den föreliggande frågan. Genom bestämmelsen att
för hvarje vara skiluadstullen skulle i förväg utrönas efter allmängiltiga
grunder skulle jemväl undvikas den svårighet, som eljest gör
systemet med skilnadstull otillämpligt såsom allmän regel, nemligen
svårigheten att i hvarje särskilt fall med någon tillförlitlighet bestämma
qvantiteten af de i eu vara ingående utländska materialier af särskilda
slag, hvilkas olika tullbeskattning skall ligga till grund för skilnadstullens
bestämmande, en svårighet, hvilken i de flesta fall skulle göra
sättet för varans tullbehandling helt och hållet beroende af produktonsbevisets
innehåll. Men förslaget eger dessa företräden endast under
förutsättning att det låter sig praktiskt genomföra, i hvilket afseende
befogade tvifvelsmål kunna hysas. Med fästadt afseende på de mångfaldigt
olikartade beståndsdelar, som kunna ingå i varor, hvilka hänföras
till en och samma rubrik i den allmänna tulltaxan, inses lätt,
hvilka betydande svårigheter måste möta för uträknandet af det belopp
i skilnadstull, som skall påföras den ifrågavarande varurubriken
i den speeiela tulltaxan för trafiken mellan de båda rikena, svårigheter,
hvilka icke skulle minskas derigenom, att för uppnående af ett resultat
måste erfordras enighet mellan de båda ländernas vederbörande myndigheter.
Vidare skulle ändringar i den en gång upprättade förteckningen
tidt och ofta varda påkallade. Sådana skulle nemligen erfordras
icke allenast då i ettdera landet ändring vidtagits i tullsatsen för
någon i förteckningen upptagen vara, utan äfven då under tidernas
lopp den öfliga arbetsmetoden för tillverkningen af en viss vara så
förändrats, att den med beräkning af en helt annan sammansättning
af varan utrönta skilnadstullen ej vidare bildar ett exakt uttryck för
olikheten i tull å de i varan ingående utländska råämnen. I alla händelser
skulle för bedömande af förslagets utförbarhet erfordras en på
noggranna undersökningar grundad utredning rörande beloppet i hvarje
särskilt fall af den skilnadstull, som kunde böra ifrågakomma — en
utredning, som utan tvifvel skulle kräfva mycken tid och, om den nu
företagits, hafva föranledt ett långt uppskof med det föreliggande ärendets
behandling.

Hvad nu blifvit anfördt torde tillräckligt förklara, hvarföre intet
af de omförmälda förslagen till ett mera definitivt ordnande af mellanrikslagstiftningen
kunnat nu läggas till grund för arbetet å de erforderliga
ändringarne i mellanrikslagen, om ock dermed icke skall hafva
blifvit sagdt, att icke något af dessa förslag, åtminstone i vissa delar, i
förekommande fall skulle kunna tjena till utgångspunkt för en tilläfventyrs
erforderlig ny revision af mellanrikslagen. Det bör icke heller förbi -

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

ees, att, derest vid detta tillfälle nämnda lag skolat underkastas eu
mera genomgripande ändring i syfte att göra de nu ifrågavarande
bestämmelserna i densamma egnade att undanrödja äfven framdeles
uppkommande oegentliglieter, ändringen, såsom äfven från norsk sida
framhållits, hade måst föregås af en äfven i Norge företagen utredning
rörande alla på frågan inverkande omständigheter, motsvarande
den, som på svensk sida egt rum genom tullkomitén och vederbörande
embetsverk. En sådan utredning, hvilken enligt sakens natur först
kunnat börja efter det den svenska blifvit fullbordad och beslut fattadt
om gemensamma förhandlingar i ämnet, skulle emellertid nödvändigtvis
kräft eu rundlig tid samt föranledt ett eller annat års dröjsmål med
frågans afgörande.

Under sådana förhållanden har det ansetts lämpligast att för
närvarande inskränka sig dertill att söka genomföra de ändringar i
mellanrikslagen, som på grund af bestående olikheter i tullagstiftningen
do båda länderna emellan ansetts närmast af behofvet påkallade,
äfvensom att derutöfver i vissa detaljbestämmelser i nämnda lag vidtaga
jemkningar, hvilka väl icke kunna sägas vara omedelbart betingade
af omförmälda anledning, men eljest funnits önskvärda. Det förslag
till ändringar i mellanrikslagen, som nu föreligger, är i öfverensstämmelse
härmed bygdt på den af tullkomiténs flertal omfattade grundsats,
att endast i de fall, då olägenheter af olikheten i tullafgifter för
råämnen eller halffabrikat yppats eller påtagligen måste uppstå i det
land, der tullafgiften å nämnda materialier är högre än i det land,
hvarifrån det färdiga fabrikatet föres, i det förra landet skulle påläggas den
af berörda materialier tillverkade varan eu till nämnda olikhet uppgående
skilnadstull, och att, i afvaktan på verkningarne af de ändringar i
tullagstiftningen, som nu blifvit i Sverige genomförda, omförmälda princip
för närvarande endast skulle tillämpas på linne-, jute- och hampväfnader
samt vissa slag af jern-och stålvaror. Med fästadt afseende jemväl
på de i öfriga delar af mellanrikslagen föreslagna jemkningar, äfven
dessa till hufvudsaklig del förordade af tullkomitén, synes mig fullt
skäl finnas för antagandet, att, om de nu föreslagna lagändringarna
varda genomförda, de förut antydda olägenheterna vid mellanrikslagens
tillämpning skola åtminstone till väsentligaste delen varda undanröjda
Men tillika har jag bort uttala, hvad jemväl af det förut anförda torde
framgå, att, derest framdeles genom i ettdera landet vidtagna tullförhöjningar
den redan förefintliga olikheten i tullafgifter de båda landen
emellan skulle komma att ytterligare ökas — dervid jag särskild!, fäster
mig vid möjligheten, att i följd af gällande tarififtraktaters eventuel
upphörande vissa af dessa traktater bundna tullsatser kunna komma att

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 23.

bringas i närmare öfverensstämmelse med de för tullbeskattningen numera
i öfrig! antagna grundsatser — de nu föreslagna ändringarna i
mellanrikslagen ej komma att varda för ändamålet tillräckliga, utan att
under sådan förutsättning eu ytterligare omarbetning af lagen kommer
att erfordras.

Jag går nu att i korthet redogöra för de uti det föreliggande författningsförslaget
upptagna lagändringar, hvilka, såsom jag förut nämnt,
redan blifvit till väsentlig del af tullkomitén föreslagna.

§ 1.

Med den affattning, denna § för närvarande eger, omöjliggör derisamma
förbud mot ut- eller införsel landvägen mellan de förenade rikena
i andra fall, än när förbudet står i samband med karantänsföreskrifter.
Under erinran att ett allmänt ut- eller införselsförbud härigenom betages
all kraft och verkan, men att förhållanden likväl kunna inträda, som göra
en dylik åtgärd nödvändig, har tullkomitén så formulerat ifrågavarande
§, att ett allmänt dylikt förbud utan vidare skulle varda tillämpligt
äfven å varutrafiken mellan Sverige och Norge. Såsom resultat af
de förda förhandlingarne föreligger nu ett förslag till affattning af § 1,
som, om det än icke fullständigt ansluter sig till tullkomiténs förslag,
likväl bereder hvartdera riket en vidsträckt frihet i förevarande hänseende
och öppnar tillfälle att stadga ut- eller införselsförbud i alla de
fall, der det kan vara någon anledning antaga, att yrkanden på dylika
förbud kunna med någon styrka framträda.

§ 2.

Tullkomitén har ur denna § uteslutit bestämmelsen, att utförselstull
icke må ega rum för varor, som ifrån ena till andra riket landvägen utföras.
Då befogenheten att ålägga utförselstull icke synts böra ega vidsträcktare
omfattning än rätten att meddela utförselsförbud, har i det föreliggande
författningsförslaget nämnda befogenhet begränsats till sådana
varor, som enligt § 1 kunna blifva föremål för utförselsförbud, hvarjemte
blifvit tydligen utmärkt, att utförselstull å viss vara icke må i handelsgemenskapen
mellan de förenade rikena sättas till högre belopp än
den för samma vara i allmänhet gällande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Denna § innefattar i dess uti författningsförslaget upptagna lydelse
de väsentligaste förändringar, som nu ansetts böra i mellanrikslagen
ifrågakomma. Då den sålunda föreslagna lydelsen är i hufvudsak -liga delar enahanda med den af tullkomitén förordade, tillåter jag mig
att ur nämnda komités motivering för sitt förslag här anföra följande:

»Komitén har förut uttalat de hufvudsakliga skäl, som bestämt
komitén föreslå, att nu gällande mellanrikslag endast i vissa delar må
ändras och icke omarbetas efter andra och nya principer. Genom antagande
af annan grund för denna lag, hvaraf icke obetydlig inskränknino-
i det fria varuutbytet måste blifva en gifven följd, skulle otvifvelaktigt0
inträffa, att eu del stora och vigtiga både svenska och norska industrier,
som under nuvarande förhållanden och i följd af gällande lags
bestämmelser arbetat sig in på det andra rikets marknad och der erhållit
stor afsättning för sina produkter, komme att lida ganska känbar skada;
en åsigt, hvilken äfven, hvad utförseln af svenska industrialster beträffar,
framhållits af de till komitén kallade eller i ämnet hörda industriidkare.
Komitén anser sig derför icke böra föreslå andra förändringar
i denna paragraf än sådana, som nuvarande förhållanden med nödvändighet
kräfva.»

»De hufvudsakliga förändringar eller tillägg, som dels af inkomna
klagomål påkallas, dels af innevarande (1888) års Riksdags beslut med
nödvändighet betingas, gälla linne-, kamp- och juteindustrien, vissa
grenar af jernhandteringen och åtskilliga mindre näringar, hvilkas bedrifvande
eljest skulle medgifva anmärkningsvärd vinst på tulldifferensen
mellan de begge rikena.»

»läkare af linne-, kamp- och juteindustrien i Sverige hafva långt
för detta klagat öfver den obilliga konkurrens, som i följd af olikhet i
tullsatser beredts dem från norsk sida, eu olikhet, som förstorats genom
af senaste (1888 års) Riksdag beslutad höjning uti tullen å jutegarn.
Eu jemförelse emellan de svenska och norska tullsatserna å lin-, hampoch
jutegarn ådagalägger, att eu dylik vinst, med ett enda undantag,
kan ernås å samtlige väfnader af nämnda spånadsämnen. De respektive

tullsatserna äro nemligen ä

i Sverige i Norge

Garn: kg- Pr kg linne-

och kamp-:
enkelt:

ofärgadt och oblekt.............. 20 öre, 3 öre.

blekt ........................................ 40 » 3 »

färgad! .................................... 40 » 27 »

Bill. till liilcsd. Prat. 1S90. 1 Sami. 1 Afd. 12 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Garn: i Sverige i Norge

pr kg. pr kg.

jute-:

enkelt:

ofärgadt ocli oblekt............... 6 öre, 3 öre.

blekt ......................................... 18 » 3 »

färgadt ................................... 18 » 27 »

segel- och bind-:

ofärgadt och oblekt.............. 20 » , 3 »

i fritt.

»Genom af senaste (1888 års) Riksdag åsätta nya tullar å ämnesjern
samt höjda sådana å åtskilliga andra jernvaror har ett liknande
förhållande inträdt jemväl för jernhandteringen. Uti Norge äro göten,
stångjern och gröfre plåt m. m. fortfarande tullfria. De norska
fabrikanterna af jernvaror böra alltså kunna med användning af utländskt,
exempelvis engelskt, material framställa sina tillverkningar
prisbilligare än de svenska. Ehuru sålunda en möjlighet till vinst på
tulldifferensen föreligger beträffande samtliga dessa varor, har likväl
komitén ansett, att man endast i de fall borde fästa afseende dervid,
när råmaterialets eller halffabrikatets värde är stort i jemförelse med
den färdiga varans. Uti alla finare jernvaror representerar arbetseller
förädlingskostnaden det hufvudsakiiga värdet; en liten differens i
använda materialets pris har alltså der ingen nämnvärd betydelse.
Annorlunda blir förhållandet i fråga om gröfre artiklar, såsom valsade
eller smidda stänger och plåtar, samt spik, söm, tråd, kedjor och kettingar.
Materialets värde är här i allmänhet stort i förhållande till det
framstälda fabrikatets, hvadan hvarje större fördel i afseende på materialet
måste blifva afgörande för den framstälda varans pris och sålunda
verka en ojemn konkurrens, som komitén ansett nödigt förebygga.»

»Utom i fråga om nu nämnda industrier gifves det otvifvelaktigt
en mängd andra, uti hvilka en vinst på tulldifferensen är möjlig under
nu gällande samfärdsellag mellan Sverige och Norge, emedan olikheten i
tullar mellan de bada rikena är stor och gäller många varor. Men till
nämnvärd skada för industrien blifver en dylik olikhet i tull å använda
utländska råämnen först då, när bearbetningen af dessa inom landet är
ringa. Komitén bär för den skull ansett sig, vid bemödandet att afvärja
öfriga tillfällen till vinst på tulldifferensen, kunna inskränka åtgärderna
deremot till sådana fall, då en helt ringa bearbetning af det utländska
halffabrikatet äger rum, såsom vid sömnad af väf till säckar, pressning
och formning af hattämnen, sammansättning af lösa delar m. m., m. m.
T alla dylika fall är det i Sverige eller Norge nedlagda arbetet på varan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

obetydligt; här kan alltså olikheten i tull å det utländska halffabrikatet
verka afgörande på den färdiga varans pris samt göra täflan för den
ena parten svår om ej omöjlig.»

I öfverensstämmelse med hvad komitén sålunda anfört har komitén
beträffande linne-, hamp- och juteväfnader äfvensom vissa gröfre jeruvaror
föreslagit samma åtgärd, som i 1887 års författning tillämpats
å kläder, eller bestämmande af skilnadstull å dylika väfnader och jernvaror,
helt eller delvis tillverkade af utländska materialier; och har
komitén till de i 1887 års författning uppräknade mindre väsentliga
bearbetningar, hvilka icke få naturalisera en utländsk vara, lagt åtskilliga
andra samt tillfogat en bestämmelse, att med de uppräknade bearbetningarne
likställas andra dermed jemförliga obetydliga bearbetningar.

Öfriga af komitén föreslagna ändringar uti denna § gälla två af
de från tullfri införsel särskildt undantagna varuslagen.

Till artikeln »brändt eller malet kaffe» har tillagts »kaffesurrogat».
medan deremot »sockertillverkningar» hafva uteslutits. Såsom skäl för
kaflfesurrogats undantagande från tullfrihet har komitén anfört, att. då
brändt eller malet kaffe vore på statsfinansiela grunder undantaget
från tullfritt utbyte mellan de förenade rikena, så syntes enahanda
förhållande böra ega rum med kaffets ersättningsmedel, kaffesurrogatet.

Att sockertillverkningar uteslutits från förteckningen öfver ifrågavarande
varor, berodde åter derpå, att man velat på detta sätt bereda
artikeln »konfityrer» lagstadgad rätt till tullfri införsel. Faktiskt hade
nämnda artikel i allmänhet åtnjutit denna rätt, men eu olika tolkning
af mellanrikslagens ord vore här möjlig och hade äfven förekommit.
Den föreslagna ändringen afsåge alltså allenast att för framtiden förebygga
sådan olika tolkning.

De ändringar i § 3, hvilka sålunda blifvit af tullkomitén föreslagna,
hafva vid det nu föreliggande förslagets upprättande blifvit i
det hufvudsakligaste iakttagna. Hänförande mig i öfrigt till hvad tullkomitén
anfört till stöd för sin framställning i ämnet, anhåller jag att
något närmare få beröra vissa punkter, deri det nu till Eders Kongl.
Majrts pröfning framlagda förslaget skiljer sig från komiténs eller
hvilka eljest påkallat omnämnande.

Såsom tullkomitén anfört, hafva konfityrer i allmänhet fått föras
tullfritt mellan de båda rikena, ehuru visserligen icke alla dylika varor
äro af beskaffenhet, att § 3 med dess nuvarande ordalydelse kan anses
fritaga dem från att vid införsel påföras tull. Också har man från
norsk sida, oaktadt det stöd för tullfcomiténs förslag, som kan hemta»
i den tillämpning, det ifrågavarande stadgandet hittills gemenligen

Kongl. Maj:ts Nåd. Froposition N:o 23.

erhållit, icke velat medgifva en sådan förändrad affattning af detta
stadgande, att lagstadgad tullfri införsel blefve beredd samtliga under
beteckningen »kontityrer» hänförliga varor; och hafva förhandlingarne
i denna del slutligen ledt derhän, att man enats om ett förslag, enligt
hvilket karameller, såsom utgörande eu tillverkning, deri socker utgör
den väsentligaste ingrediensen, skulle i afseende på tullbehandlingen
likställas med nämnda vara, medan deremot andra kontityrer skulle
åtnjuta tullfrihet.

Då det författningsförslag, hvithet framgått såsom resultat af förhandlingarne,
skolat till norska språket öfversättas, har svårighet mött
att finna ett norskt uttryck, som exakt motsvarade det svenska ordet
»karameller». Det har ansetts, att denna svårighet skulle tillfredsställande
kunna uudanrödjas derigenom, att i det svenska förslaget
ordalydelsen blefve: »karameller (sockertillverkningar, hufvudsakligen
bestående af brändt eller kokadt sockel-)», medan det norska förslaget
affattades sålunda: »Sukkertilvirkninger, der hovedsagelig bestaa af
brsendt eller kogt Sukker (Karameller)».

På yrkande från norsk sida hafva bland varor, som böra draga
full tull, under § 3 c) upptagits, jemte bränvin och sprit, alla slag,
samt dermed beredda drycker, äfven af bränvin och sprit beredda
luktvatten. Då den svenska exporten till Norge af luktvatten är föga
betydlig — densamma uppgick i sin helhet enligt norsk statistik
år 1888 till 7,178 kilogram — har någon större betänklighét icke ansetts
böra möta mot ett dylikt stadgande.

I enlighet med tullkomiténs förslag hafva bland de från tullfrihet
undantagna artiklarne upptagits jemväl kaffesurrogat. Mot detta förslag
hade väl Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen erinrat, att, då
det kaffesurrogat, som hufvudsakligen utgjorde föremål för varubyte
emellan de båda länderna, vore, likasom artikeln kontityrer, ett fabrikat,
i hvilket sockerämnena utgjorde eu väsentlig beståndsdel, men såsom
tillverkad t af sirap hade betydligt ringare värde än konfityrerna,
till h vilkas fabrikation raffineradt socker användes, det syntes oegentligt
att åsätta detta fabrikat hel införselstull, medan kontityrer skulle
få tullfritt införas. Derest emellertid, på sätt nu blifvit föreslaget, tull
lcomme att utgöras för karameller eller det slag af kontityrer, deri socker
utgör den väsentligaste ingrediensen, torde med fästadt afseende derå
att do fabrikat, som införas under rubriken kaftesurrogat, till hufvudsaklig
del bestå af bränd sirap, medan andra kaffesurrogat i allmänhet
inkomma under rubriken brändt eller maiet kaffe, den af embetsverken
påpekade oegentligheten väsentligen bortfalla.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. 37

Vid förhandlingarne angående den föreslagna skilnadstullen å vissa
slag af jern- och stålvaror har till besvarande förekommit spörsmålet,
huru i fråga om tillämpning af sådan tull borde förhållas, i händelse
råämnet till eu vara af hithörande slag utgjordes af jern- eller stålskrot.
Till en början bör erinras, att frågan härom visserligen för närvarande
saknar praktisk betydelse, enär sådant skrot nu i Sverige åtnjuter
tullfrihet, men att 1888 års Riksdag beslöt åsättande af tull å
nämnda artikel samt att skälet, hvarföre den ifrågavarande tullbeskattningen
ej ännu kommit till genomförande, allenast varit det, att
skrot i tulltaxan är sammanfördt i en rubrik med tackjern, för hvars
jemväl af nämnda års Riksdag beslutade tullbeskattning gällande
handelstraktat med Spanien ansetts lägga hinder i vägen. Vid sådant
förhållande har frågans lösning redan nu ansetts af omständigheterna
påkallad. I princip är frågan lätt besvarad derhän, att, då skrotet vore
fallet efter utländskt fabrikat, skilnadstull skulle förekomma, men eljest,
icke. Då emellertid i det alldeles öfvervägande antalet fall ej en gång
tillverkaren torde kunna med säkerhet uppgifva, huruvida det af honom
vid tillverkningen använda skrot leder sitt ursprung från svenskt eller
norskt fabrikat, skulle frågans lösning i nu antydd rigtning medföra,
att så godt som allt skrot kornme att betraktas som utländskt råämne.
Finge deremot allt skrot, som fallit inom landet, betraktas såsom inhemskt
råämne, skulle sådant kunna föranleda det missbruk, att utländska
förslitna maskiner eller dylikt i större skala infördes för att
tjena som råämne åt jernindustrien och derigenom bereda tullfrihet åt
den tillverkade varan. Man har derföre ansett sig böra gå en medelväg
och funnit eu sådan i den uti författningsförslaget föreslagna bestämmelsen,
att skrot efter utländska fabrikat skall anses såsom inhemskt
råämne endast under den förutsättning, att fabrikatet blifvit, inom landet
förbrukadt. Det lärer ej heller kunna förnekas, att starka billighetsskäl
talat för den sålunda föreslagna bestämmelsen.

I fråga om de arbetsprocedurer, hvilka icke skola anses eg a förmågan
att naturalisera i öfrigt utländska varor, hafva några ändringar
i och tillägg till hvad tullkomitén i detta afseende föreslagit ansetts
erforderliga. Till de i punkt Do omförmälda bearbetningar, hvilka bestå
i förmalning, krossning, blandning, bakning och torkning, har sålunda
ansetts böra fogas den väsentligen till samma kategori hörande
af sigtning. I punkt 3:o har »sömnad af säckar» utbytts mot det allmännare
uttrycket »liopsyning», hvarvid bör erinras, att sistnämnda
uttryck, hvithet måste anses häntyda på ett gröfre eller lösligare slag
af hopfästning medelst sömnad, icke föranleder till åsättande af tull å
sömnadsalster i allmänhet, der icke dessa på grund af bestämmelserna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

i mom. g af denna § eljest äro tull underkastade. Det i punkt 6:o
af komiténs förslag använda allmänna uttrycket »sammansättning»
har förtydligats genom uppräknande af några bland de väsentligaste
af de arbetsprocedurer, genom hvilka sammansättningen eger rum,
och hafva till en ny punkt öfverflyttats öfriga i nyssnämnda punkt 6:o
upptagna slag af bearbetningar, dervid angifvits, att med »formning»
och »pressning» åsyftats sådan bearbetning af hatt- och mössämnen.

I sista stycket af förevarande § har fullkommen med de specielt
uppräknade slag af bearbetningar, hvilka icke skola naturalisera utländsk
vara, likstält »andra med förut uppräknade jemförliga och i
förhållande till den färdiga varan obetydliga bearbetningar». Som
från norsk sida uttalats betänklighet deremot, att pröfningsrätten i
detta afseende ensidigt skulle tillkomma vederbörande tullmyndighet i
hvarje särskildt land, har stadgandet så affattats, att enighet mellan
begge rikenas tullmyndigheter erfordras för att en i §:en icke särskildt
omnämnd bearbetning skall kunna hänföras till den kategori, hvarom
här är fråga. Med afseende på beskaffenheten af vissa bland de särskildt
uppräknade slagen af bearbetningar, med hvilka de i detta stycke
afsedda skola likställas, har i öfrigt uttrycket »obetydliga» blifvit utbytt
mot »mindre väsentliga».

§ 4.

I afseende på den i denna § medgifna rätt att vid resa öfver
gränsen landvägen från det ena riket till det andra tullfritt medföra
vissa mindre partier af eu del uppräknade varuslag har tullkomitén
erinrat, att den sålunda medgifna förmånen missbrukats till införande
af varor i handelsafsigt samt att det i förordningen den 1
Juli 1887 häremot meddelade förbud i saknad af erforderlig kontroll
icke visat sig tillräckligt verksamt. Komitén har ansett bästa korrektivet
mot missbruk af den ifrågavarande tullfriheten ligga uti nedsättning
af qvantiteterna vid den tullfria införseln. De uti § 4 angifna
mängderna af hvarje särskildt varuslag, hvilka finge tullfritt införas,
vore nemligen så stora, att de gjorde eu resa öfver gränsen, särdeles
med nu befintliga lätta kommunikationer, till ett vinstgifvande företag
och sålunda lockade till den medgifna tullfrihetens begagnande i
handelsafsigt. Härtill komme, att de nämnda qvantitetsbestämmelseima
icke längre svarade till det ursprungliga sjHtet, i det de enligt komiténs
mening vida öfverskrede måttet för ett mindre hushålls tillfälliga
förbrukningsbehof. Bom grund för de föreslagna nedsättningarne hade

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

komitén derföre antagit det enligt dess åsigt vanliga behofvet inom
ett mindre landthushåll. Till de varor, som enligt denna § få i mindre
qvantiteter tullfritt införas, har komitén .deremot lågt artiklarne
spanmål, omalen och malen, alla slag, utom malt, samt bröd. Skälet
härtill har varit, att, då dessa varor numera äfven i Sverige åsatts tull,
det ansetts för gränsbefolkningen fördelaktigt att bestämma några qvantiteter
jemväl af nämnda artiklar, som finge tullfritt införas.

Slutligen har komitén föreslagit den ändring af §:ens sista del,
att hvar och en, som begagnar sig af den här medgifna rätten till
tullfri införsel af vissa varor uti ofvan nämnda qvantiteter, skulle, när
sådant af tullpersonalen ansåges nödigt, förete en skriftlig, under edsförpligtelse
afgifven försäkran, att varorna icke infördes i handelsafsigt.
Och har komitén med hänsyn till det å gränsen ofta förekommande
bruket, att dylik varuforsling sker medelst ombud, i sitt förslag föreskrifvit,
att nämnda försäkran städse bör vara af den utfärdad, för
hvars räkning varorna införas. Komitén förmäler sig hafva med detta
sitt förslag velat bereda tullpersonalen en möjlighet till kontroll rörande
afsigten med den ifrågavarande införseln uti hvarje särskildt fall.

I de af tullkomitén föreslagna bestämmelser hafva i följande afseenden
ändringar ansetts böra vidtagas.

Komitén har föreslagit nedsättning till 15 meter af den uti 1887
års förordning till tullfri införsel medgifna maximiqvantitet, 20 meter,
af väfnader, alla slag, och tillika föreslagit en begränsning till högst
30 kronor af värdet å ifrågavarande qvantitet. För vinnande af det af
komitén angifna syftemålet med den ifrågavarande tillåtelsen, eller
att tullfritt få införa hvad som ungefärligen kan erfordras till en enklare
drägt, har det ansetts nödigt att höja det nyssnämnda maximivärdet
till 40 kronor. Äfven med denna jemkning torde de nya bestämmelserna
i de flesta tall komma att medföra en afsevärd begränsning
i den hittills medgifna tullfria införseln af väfnader.

Då det icke ansetts lämpligt eller med senare tiders sträfvan att
i möjligaste mån inskränka tillfällena till edgångar öfverensstämmande
att i den ifrågavarande gränstrafiken affordra de resande under edsförpligtelse
afgifna försäkringar, att de varor de medföra icke införas
i handelsafsigt, har, med bibehållande i öfrigt af de utaf komitén föreslagna
bestämmelser, föreskriften att sådan försäkran skall undertecknas
med edlig förpligtelse blifvit inskränkt dertill, att försäkran skall
vara skriftlig.

I sista stycket af § 4 har komitén föreslagit bestämmelser om
ansvar för den, som beträdes med försäl jning af varor, hvilka på grund
af §:en8 innehåll blifvit tullfritt införda, äfvensom om domstol i mål

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

angående dylika förbrytelser. Då emellertid, på sätt Kommersekollegium
och Generaltullstyrelsen anfört, bestämmelser uti ifrågavarande
hänseenden icke torde böra inflyta i mellanrikslagen, utan hvartdera riket
böra ega i ämnet sjelf! lagstifta oberoende af det andra, hafva de
föreslagna stadgandena, mot hvilkas innehåll i öfrigt embetsverken
fram stält vissa anmärkningar, icke blifvit i författningsför slaget upptagna.

§ 5.

I denna § har enligt tullkomiténs förslag den ändring vidtagits,
att de sista orden »i allmänhet är stadgadt» i öfverensstämmelse med
lagens uttryckssätt i § 14 blifvit utbytta mot orden »i allmänhet är
eller varder stadgadt».

§ 6.

Då enligt på senare tider utfärdade författningar handelsfartygs
drägtighet ej vidare bestämmes till visst antal läster, har, pa sätt
tullkomitén föreslagit, den i denna § förekommande måttbestämningen
»två kommersläster» blifvit utbytt mot den enligt nya måttsystemet
närmast motsvarande af fyra ton.

§ 7.

I fråga om den i denna § föreskrifna varuförpassning stadgas,
att förpassning skall vara stäld till ort, hvarest tullkammare
finnes och förtullning får ega rum. Då på vissa ställen förtullning
kan eg a rum, oaktadt tullkammare derstädes ej finnes, är berörda stadgandes
affattning oegentlig. I öfverensstämmelse med hvad tullkomitén
hemstält hafva derföre orden »tullkammare finnes och» blifvit uteslutna.

I §:ens sista moment stadgas, att sådana tullpligtiga inländska
varor, som omnämnas i § 3, äfvensom förtullade utländska varor må
kunna förpassas till eller ifrån allmän marknad nära gränsen. Sedan
detta medgifvande lemnades, har emellertid ett stort antal tullstationer
vid gränsen tillkommit och gjort detsamma öfverflödigt. Också har
för tullkomitén blifvit upplyst, att tullbehandling af varor pa marknad
aldrig plägar ega rum. 1 anledning häraf har, likaledes enligt tullkomiténs
förslag, momentet blifvit uteslutet.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

§ 9-

I denna §, hvilken innefattar bestämmelserna om produktionsbevis,
har tullkomitén föreslagit vissa ändringar. Dessa ändringar,
hvilka blifvit upptagna i det nu anmälda författningsförslaget, afse
hufvudsakligen att så till vida skärpa nu gällande bestämmelser, att
den försäkran, som skall ligga till grund för beviset, skall afgifvas under
edlig förpligtelse samt att beträffande andra varor än naturalster
den af tillverkaren eller hans ställföreträdare afgifna försäkringens läglighet
bör bestyrkas af två trovärdige män, hvaremot å andra sidan i
fråga om naturalster medgifvits den lättnad, att varuafsändaren endast
skulle behöfva aflemna en försäkran, att varan blifvit inom landet
frambragt. Vidare har komitén för underlättande af varuutbytet mellan
befolkningen på ömse sidor om gränsen föreslagit, att produktionsbevis
ej skulle fordras för varor, som af gränsbefolkningen medföras vid
resa öfvergränsen och hvilka vederbörande tulltjensteman finner uppenbarligen
vara alster af ortens skogs- och landthushållning eller hemslöjd.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen, att försäkran om en varas
inhemska ursprung skall afgifvas under edsförpligtelse, bör framhållas,
att denna fordran här, der fråga är om den större varutrafiken,
icke kunnat röna samma betänklighet som motsvarande föreskrift i fråga
om den mindre samfärdseln öfver gränsen, äfvensom att enligt § 9 i
gällande tulltaxeunderrättelser enahanda fordran ställes på den försäkran
om en varas tillverkning af utländskt råämne, som bör afgifvas för
erhållande af tullrestitution.

Som fordran på produktionsbevis synts kunna efterskänkas för
flyttsaker, då dessa äro gamla och brukade samt ej öfverstiga ett visst
värde, har ett tillägg i sådant syfte fogats vid denna §.

§ 16-

I förevarande § är stadgadt, att produktionsbevisen för varor,
som från ena till andra riket utföras sjöledes, skola utställas af tullkammaren
i afsändningsorten. Då något särskilt skäl icke synes förefinnas
för bibehållande af denna i fråga om den sjöväga samfärdseln
stadgade begränsning beträffande de myndigheter, som ega utfärda
produktionsbevis, har, i öfverensstämmelse med hvad tullkomitén föreslagit,
nämnda begränsning ur §:en borttagits och i fråga om erforderligt
produktionsbevis allenast lemnats hänvisning till de i § 9 i sådant afseende
för införsel landvägen meddelade stadganden.

Bill. till Iiiksd. Prof. 1390. 1 Sami. 1 Afd. 12 Käft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ 18.

I mellanrikslagen af den 29 Maj 1874 var stadgadt, att lagen
skulle fortfara att gälla, tilldess för båda rikeua annorlunda förordnades
eller ett år förflutit, sedan någotdera riket om ändring eller upphäfvande
af densamma för sin del fattat af det andra rikets samtycke
oberoende beslut.

Den sålunda stadgade ettåriga uppsägningstiden förändrades genom
nådiga förordningen den 1 Juli 1887 till tvåårig. Om anledningarne
till denna förändring yttrade till statsrådsprotokollet den 4 Februari
samma år dåvarande chefen för Finansdepartementet, att förändringar
i tullagstiftningen så väsentligt inverkade på industriella
förhållanden, att det syntes skäligen böra medgifvas industriidkare,
hvilka grundat sin handtering på bestående aftal, en något längre tid
än ett år för att bereda sig på de förändringar, som i deras verksamhet
möjligen måste införas, i händelse mellanrikslagen upphäfdes eller
i väsentliga delar omdanades. I valet åter emellan antingen att låta
ett aftal i förevarande ämne gälla ett bestämdt antal år och efter dessas
utgång upphöra, vare sig omedelbarligen eller viss kortare tid
efter uppsägning, eller ock att, utan någon på förhand gifven tidsbestämmelse
för aftalets gällande kraft, göra dettas upphörande beroende
af uppsägning från endera parten viss tid innan aftalet trädde ur kraft
hade departementschefen ansett företräde böra lemnas åt det i den dåvarande
författningen tillämpade senare alternativet, med endast någon
förlängning i uppsägningstiden, enär i ty fall aftalet, om det skulle
vid tillämpningen befinnas otillfredsställande, kunde upphöra tidigare
än enligt det förra alternativet, utan att dock rådrum skulle komma att
saknas för vederbörande att vidtaga åtgärder till undvikande eller förminskande
af förlusterna på den för dem möjligen menliga förändringen.

Under erinran att, då mellanrikslagens uppsägningstid år 1887
bestämdes till tvåårig i stället för den förutvarande ettåriga, meningarne
inom Riksdagen voro mycket delade om nyttan af denna ändring
samt att mot den tvååriga uppsägningstiden anmärktes, att missförhållanden
kunde uppstå, hvilka det vore af vigt att snarast möjligt
få rättade, har tullkomitén, som förklarat sig dela denna uppfattning,
för sin del tillstyrkt, att lagens uppsägningstid måtte sättas till ett år.

Kommersekollegium och Generaltullstyrelsen åter hafva rörande
detta ämne anfört, att, då afsigten med uppsägningstidens bestämmande
jemlikt nådiga förordningen den 1 Juli 1887 till en tid af två
år i stället för till förut stadgade tid af endast ett år otvifvelaktigt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

varit den, att berörda längre mellantid skulle komma att tagas i anspråk
för åvägabringandet af nya överenskommelser i frågan rikena
emellan, men ingalunda att hvarje mellanrikslagstiftning skulle helt
och hållet upphöra, så syntes embetsverken den af tullkomitén föreslagna
uppsägningstiden vara alltför kort för att derunder överenskommelser
af sådan beskaffenhet skulle kunna hinna komma till stånd,
helst dessa måste antagas komma att, på sätt erfarenheten äfven visat,
föregås af vidlyftiga utredningar, innan de kunde underställas båda
rikenas folkrepresentationer, för att slutligen varda af Eders Kongl.
Maj:t för båda rikena sanktionerade. På grund häraf hafva embetsverken
hemstält, att den nu stadgade tvååriga uppsägningstiden måtte
varda bibehållen.

För min del är jag icke obenägen antaga, att mellanrikslagens
bestånd bättre skulle tryggas genom en ettårig än genom én tvåårig
uppsägningstid. Det synes mig nemligen antagligt, att, derest lagens
bestämmelser skulle visa sig lända ettdera landets industri till skada eller
lagen eljest i ett eller annat hänseende befinnas i sina verkningar otillfredsställande,
man skall, om lagen kan efter en kortare tids uppsägning
upphöra att gälla, söka på öfverenskommelsens väg uppnå rättelse,
innan det kraftigare medlet åt lagens uppsägning tillgripes, och detta
så mycket hellre som, då, efter hvad erlarenheten visat, en längre tid
kräfves för att bringa ändringar i lagen till stånd, man, genom att inleda
förhandlingarne härom med en uppsägning, skulle äfventyra att
åtminstone för någon tid blifva i saknad af alla lättnader i samfärdseln
mellan de båda rikena, Ju längre åter uppsägningstiden är, dess mindre
skall man, vid första anledning till missnöje med lagen, draga i
betänkande att uppsäga densamma och dess mer skall man finna sig
dertill manad af farhåga, att, derest underhandlingar om ändringar i
lagen icke leda till åsyftadt resultat, utan en uppsägning af lagen senare
blir nödvändig, landets industri allt för länge skulle komma att
tyngas af de olägenheter eller missförhållanden, hvilkas afhjelpande
ansetts nödigt. Ehuru eu uppsägning visserligen icke utesluter möjligheten
att, innan lagen derefter träder ur kraft, komma till en ny
öfverenskommelse, kan det dock icke betviflas, att samförståndet mellan
de båda länderna bättre bevaras, om rättelser i lagen vid behof
kunna på öfverenskommelsens väg utan uppsägning vinnas.

Dä man emellertid icke velat å norsk sida ingå på en ändring i
den år 1887 öfverenskomna tvååriga uppsägningstiden; dä Riksdagens
förut åberopade skrifvelse icke lemnar tillräcklig ledning lör bedömande,
huruvida uppsägningstidens förkortning må vara att hänföra till »sådana
bestämmelser» i mellanrikslagen, hvilka Riksdagen ansett med nöd -

44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

väldighet påkallade af dess år 1888 fattade beslut om ändringar i
tulltaxan; och då de yrkanden om ändringar i den bestående lagstiftningen
i öfrigt, som från svensk sida blifvit framstälda, i det väsentliga
rönt tillmötesgående från norsk sida, har man icke ansett sig å
svensk sida böra genom vidhållandet af fordran på allenast ettårig uppsägningstid
äfventyra möjligheten att bringa till stånd en öfverenskommelse,
hvarigenom redan under den närmaste framtiden de olägenheter
af mellanrikslagens nuvarande lydelse, som hittills gjort sig känbara,
blefve afhulpna eller i väsentlig mån minskade. I det föreliggande
författningsförslaget är fördenskull tiden för lagens uppsägning fortfarande
bestämd till två år.

Genom bibehållande oförändrad af den nuvarande lydelsen af första
stycket i § 18 angifves, att den nya författningen skall samtidigt
träda i kraft i Sverige och i Norge.

Den Kongl. Norska Regeringen har i sitt af mig förut anmälda
betänkande af den 25 sistlidne Januari, som torde få detta protokoll
biläggas, tillstyrkt, att det af mig förordade förslaget måtte antagas,
hvarjemte Kongl. Regeringen förmält sig anse den lämpligaste formen
för den nu ifrågavarande lagändringen vara utfärdandet af en lag, som
fullständigt aflöste 1874 och 1887 årens författningar i ämnet. Med
anslutning härtill har jag uppsatt ett förslag till förnyad förordning
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhålianden,
hvilket förslag jag nu får inför Eders Kongl. Maj: t framlägga
under hemställan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes med gillande
åt förslaget besluta dels att föreslå Sveriges Riksdag och Norges Storting
att antaga samma förslag samt dels att nådiga propositioner må
i hvardera rikets särskilda statsråd utfärdas.»

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter
behagade Hans Maj:t Konungen till hvad föredragande
departementschefen sålunda hemstält lemna sitt nådiga
bifall.

In fidem protocolli:

Adolf von Hafs ten.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 23.

Bilaga til! protokollet den 21 Februari 1890.

Gjenpart af den Kongelige Norske Regjerings underdanigste Indstilling
af 25:de Januar 1890.

Chefen for Finants- og Told-Departementet, Statsraad Rygh, har
imderdanigst föredraget Fölgende:

Under 18:de d. M. har Statssekretariatet meddelt, Departementet
en för Deres Majestät i sammensat svenskt og norskt Statsraad den
14:de Januar 1890 fört Protokol af fölgende Indhold:

»Chefen for Finants-Departementet, Statsraad Friherre von Essen,
anförte:

I Anledning af Rigsdagens underdånige Skrivelse af 11 :te Mai 1888,
livori fremsattes Aumodning om, åt der maatte indledes Underhandlinger
med den Kongelige Norske Reglering om nye Bestemmelser i de
Kongelige Forordninger af 29:de Mai 1874 og l:ste Juli 1887 angaaende
Sveriges og Norges gjensidige Handels- og Söfartsforholde m. m., og
hvad der senere i Sägen er passeret, har Deres Majestät i sammensat
svenskt og norskt Statsraad den 19 August f. A. resolveret, åt der
skulde föres Forhandlinger niellera begge Riger angaaende Udarbeidelse
af Förslag til forandrede Bestemmelser om Sveriges og Norges gjensidige
Handels- og Söfartsforholde til Forelaeggelse for begge Rigers
Repreesentationer, samt tilkjendegivet i dette 0iemed i hvert af Rigernes
Statsraad åt ville udnaevne 3 Ombud, hvarefter Deres Majestät i svenskt
Statsraad samme Dag som Ombud til fra Sveriges Side åt före bemeldte
Forhandlinger har beskikket Statsraad Friherre Albert Lars Evert
Akerhielm, Generaltolddirektör Gustaf Walter Leopold Lönegren og
Godseier Erik Gustaf Boström.

Efter åt Forhandlinger niellera begge Rigers Ombud har foregaaet
her i Stockholm fra 19:de Oktober til 20:de December sidstleden og Meddelelser
i Sägen derefter har fundet Sted mellem Chefen for det Sven -

46 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

ske Finants-Departement o g Medlemmer af den hervmrende Norske
Statsraadsafdeling, föreligger der nu et Förslag til Förändring af flere
Paragrafer i ovennasvnte Kongelige Forordninger, hvilket Förslag beregnet
paa, hvis det vinder Bifald, åt trsede i Kraft den 1 ;ste Juli indevmrende
Aar, jeg anholder om nu åt maatte föredraga for Deres Majestät.

Departementschefen oplseste derefter bemeldte Förslag, som findes
vedlagt denne Protokol, o g behagede Hans Majestät-, overensstemmende
med hvad Statsraadet enstemmigt tilraadede, åt resolvere, åt den Kongelige
Norske Regjerings Betänkning skulde indhentes angaaende dette
Förslag.»

Det ovenfor omhandlede, af Chefen for det Svenske FinantsDepartement
foredragne Förslag er i Overssettelse saalydende:

Förslag

til Förändring i visse Paragrafer i Forordningen angaaende Sveriges og
Norges gjensidige Handel og Sefart.

§ I Alle

Naturprodukter og Tilvirkninger, saavel indenlandske som
udenlandske, kunne fra det ene af de forenede Riger til det andet
landvserts saavel ud- som indfpres, forsaavidt ikke gjaeldende Kvarant-seneforskrifter
laegge Hindring i Veien derför, eller der for0vrigt, efter
hvad der nedenfor i denne § bestemmes, m0der Hindring derimod.

Er i det ene Rige eller inden en bestemt Del deraf Udf0rsel af
en Vare i Almindelighed förbud!, kan saadant Förbud ogsaa gjpres
gjmldende med Hensyn til Udfprsel landvserts til det andet Rige, dog
ikke forsaavidt angaar Jern og Staal af alle Slags, og heller ikke forsaavidt
angaar Skovprodukter undtagen, naar Forbudet mod Udf0rsel
af saadanne Produkter har til Hensigt Skovenes Bevaring eller Opkomst.

Landvaerts maa fra det ene Rige til det andet ikke indf0res nogen
Vare, hvis Frembringelse eller Tilvirkning i det sidstnsevnte Rige ikke
er tilladt, og heller ikke nogen udenlandsk Vare, hvis Indf0rsel i det
sidstnsevnte Rige i Almindelighed er forbudt. Förbud mod en Vares
Indf0rsel landvserts fra det ene Rige til det andet skal ogsaa kunne
udstedes, om saadant i det sidstnaevnte Rige ansees paakraevet af sanitsere
Grunde eller til Forebyggelse af Sygdomme paa Naturprodukter,
som avles i Landet. Maa i det ene Rige en Vare alene frembringes
eller tilvirkes af eu vis Beskaffenhed, eller er en Vares Tilvirkning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

dersteds underkastet särskilt offentlig Kontrol, maa en saadan Vare
alene indf0res fra det andet Rige, forsaavidt Varen opfylder de i det
f0rstnsevnte Rige for samme fastsatte Betingelser, o g kan ved Indfprselen
underkastes saadan Unders0gelse, som ansees n0dvendig for åt
kontrollere, åt saa er Tilfmlde.

§ 2.

En Vare, hvis Udfprsel landvmrts fra det ene Rige til det andet
overensstemmende med § 1 kan forbydes, skal ogsaa ved saadan Udf0rsel
kunne belaegges med Told til det Bel0b, som den ved Udf0rsel
i Almindelighed er underkastet. Derimod bliver af Varer, som landvrnrts
udf0res fra det ene til det andet Rige, Transitafgift ikke åt
erlsegge.

For Varer tilvirkede i det Rige, hvorfra Udf0rselen sker, maa
heller ingen Udf0rselsprgemie tilstaaes, ligesom Tilbagebetaling af erlagt
Tilvirkningsafgift af disse Varer eller af Told af de til deres Forarbeidelse
forbrugte udenlandske Raastoffe ikke floder Sted, med mindre
Varerne ved Indf0rselen i det andet Rige bssrer fuld Told.

§ 3.

Svenske eller Norske Naturprodukter eller Tilvirkninger skulle
ved Indfprsel landvmrts fra det ene Rige til det andet vmre toldfrie
med Undtagelse af:

a. Sukker, Sirap o g Karameller,

b. uforandret,

c. Braendevin og Spiritus, alle Slags, samt dermed tilberedte

Drikkevarer og lugtende Vande,

d. uforandret,

e. brsendt eller malet Kaffe och Kaffesurrogater,

/. Spillekort,

af hvilke Varer, forsaavidt de i det Rige, hvortil de indfpres,
i Almindelighed ere toldpligtige, den fulde Told skal erlsegges;

g. uforandret,

h. vmvede Teier, helt eller delvis tilvirkede af Lin-, Hamp-, eller

Jutegarn, spundet i andet Land end Sverige eller Norge. For
saadanne vaevede Tpier skal der, naar Tolden paa dette Garn
er hpiere i det Land, hvorhen Indf0rselen sker, end i det
andet Land, erlaegges en efter Tpiets Vsegt beregnet Told,
der svarer til Forskjellen mellem de i begge Lande for Garnet

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

gjaeldende Toldsatser. Indgaar der i T0iet mere end et Slags
saadant Garn, beregnes Tolden efter det Slags, for hvilken
Forskjellen mellem Toldsatserne i begge Lande er st0rst. Der
maa dog ikke i noget Tilfgelde beregnes h0iere Told end den i
det Land, hvorheu Indf0rselen sker, for T0iet i Almindelighed
gjEeldende.

i. Jern- og Staalvarer af f0lgende Slags: valsede eller sinedede
Staenger og Plader samt Spiger, Spm, Traad, Leenker og Kjsettinger,
helt eller delvis tilvirkede af i andet Land end Sverige
eller Norge frembragt Raastof eller Halvfabrikat. For saadanne
Varer skal der, naar Tolden paa naevnte Raastof eller Halvfabrikat
er hpiere i det Land, hvorhen Indfprselen sker, end i det
andet Land, erleegges eu efter Yarens Vsegt beregnet Told,
der svarer til Forskjellen mellem de i begge Lande for Raastoffet
eller Halvfabrikatet gjgeldende Toldsatser. Der maa dog
ikke i noget Tilfselde beregnes hpiere Told end den i det Land,
hvorhen Indforselen sker, for Varen i Almindelighed gjgeldende.
Ved Anvendelsen af Bestemmelsen i denne Passus skal Jernskrab,
som falder i et af Rigerne efter dersteds forbrugt udenlandsk Fabrikat,
ansees som frembragt i dette Rige.

I de Tilfelde, som omhandles i nasste §, maa de forannasvnte
Varer, undtagen Spillekort, fores toldfrit fra det ene Rige til det andet.

Er en Vare tilvirket i Sverige eller Norge af Materialier, der
enten ere producerede i et af Rigerne eller ere toldfrie i begge Rigel-,
ansees saadan Vare åt vasre indenlandsk Tilvirkning, hvad enten stprre
eller mindre Arbeide er anvendt paa samme.

Er Varen, helt eller delvis, tilvirket af udenlandske, i noget af
Rigerne toldpligtige Emner og kan det derpaa anvendte Arbeide henfpres
til, hvad der i Almindelighed forstaaes ved Husflid, Haandvasrk
eller Fabrikvirksomhed, skal ogsaa saadan Vare henregnes til svensk
eller norsk Tilvirkning undtagen i de Tilfgelde, åt Bearbeidelsen alene
bestaar i:

1. Formalin g, Knusning, Blanding, Bugning, Tprring, Sigtning,

2. uforandret,

3. Faldning, Kantning, Sammensyning, Forsyning med Linning,
Knapper, Fryndser eller Kniplinger og deslige,

4. Maling, Lakering, Broncering eller Anbringelse af andet Överdrag,

5. Tvinding, Sammenslaaning, Blegning, Farvning, Trykning
eller Appretering af Garn, Snorer og Manufakturvarer,

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

6. Sammensaetning af Dele ved Hjaslp af Linding, Spigring, bitning'',
Skruning, Lodning o g deslige,

7. Formning og Pissning af Hatte- o g Hueemner, Pudsning,
Polering eller andre i Forliold til den feerdige Vare mindre
vaesentlige Bearbeidelser, som begge Rigers Toldmyndigheder
Under bpr vmre ligestillede med de förän opregnede Bearbeidelser.

§ 4.

Ved Reise over Gramdsen framdel ene til det andet Rige skal det
med Undtagelse af Spillekort, der ere underkastede saavel Stempelafgift
som Told, vsere tilladt toldfrit åt medfore af til Indfprsel tilladte,
Told underkastede Naturprodukter eller Tilvirkninger fplgende mindre
Partier, nemlig af:

Brsendevin og Spiritus samt dermed Liberal to Drikkevarer saavelsorn
Vin, alle Slags, tilsammen 4 1.,

Brpd, 20 kg.,

Garn, alle Slags, tilsammen 5 kg.,

Kaffe og Kaffesurrogater, tilsammen 5 kg.,

Malt, 40 kg.,

Risengryn, 5 kg.,

Salt, 4 hl.,

Sukker, 8 kg.,

Kornvarer, med Undtagelse af Malt, umalede 150 kg.,

maledo 100 kg.,

Tobak, 1 kg.,

Vrevede Toier, alle Slags, tilsammen 15 in., dog ikke mere end
tilsammen til eu Vserdi af 40 Kröner,

01, 10 1.,

andre Varer tilsammen til en Vand i af 30 Ivroner.

Den i mervserende § omhandlede Toldfrihed gjselder ikke for
saadanne Varer, som indfpres i Handelspiemed, enten for paa sedvanlig
Maade åt sadges eller for åt leveres som Erstatuing for udfört Arbeide,
heller ikke for Varer, som indf0res af Handlende eller for Handlendes
Regning, forsaavidt de ere af det Slags, med hvilke lian driver Handel.

Reisende ere, hvis vedkommende Toldfunktionmr fordrer det, pligt.
ige til — förliden åt opgive sin Bedrift og sit Hjemsted — åt afgive
skriftlig Forsikring om, åt de Varer, som de medfpre, ikke indf0res i
Idandelspiemed saaledes som ovenfor omhandlet. Indf0res Varerne ikke
for den Reisendes egen Regning, skal Forsikringcn afgives af den, för
Bth. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 12 lläft. 7

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 23.

hvis Regling de indfpres. Undlader Nogen åt afgive saadan Forsikring,
skal Varerne paa srndvanlig Maade toldbehandles.

§ 5.

Med Hensyn til Indfprselstold af udenlandske Varer, som i större
Partier eller ipvrigt. paa anden Maade, end i foregaaende Paragraf omhandles,
indfpres fra det ene til det andel Rige, skal i ethvert af
Rigerne gjgelde, hvad der angaaende deslige Varers Indforsel i Almindelighed
er eller vorder bestemt.

§ 6.

Varer, som fpres fra det ene Rige til det andet o ver Svinesund
eller Idefjorden Ostenfor Svinesund i Fasrg-e, Pråm eller Baad under
fire Tons Draegtighed eller om Vinteren over Isen, skulle med Hensyn
til Toldvmsenet ansees som landveerts indforte, forsaavidt de ikke enten
sOvmrts ere forte til den Strand af naevnte Faargested eller Fjord, hvorfra
de siden ere bragte over til det andet Riges Strand, eller de ere
forte over til det andet Riges Strand, for derfra umiddelbart åt bringes
sovaerts videre.

§ r

Den, der fra det ene til det andet Rige landvmrts vil iudfore
Varer af det Slags o g i den Masngde, åt de ere Dold underkastede,
skal vmre forpligtet til hos Toldkamret eller vedkommende Dold funktionär
paa Afsendelsesstedet åt forsyne sig med Passerseddel, hvilken
under Transporten skal folge med Varerne.

Passerseddelen skal vane stilet til et Stod, hvor Förtydning kan
foregaa.

§ 8.

Uforundret.

§ 9-

Svenske og norske Naturprodukter og Tilvirkninger, som fra det
ene til det andet Rige landvserts indfores i större Partier eller paa anden
Maade, end i § 4 omhandles, skulle for åt Hyde godt af de i § 3 med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Honsyn til Indfprselen indr0mmede Begunstigelser vaere ledsagede af
vedkommende Toldkammors eller anden offentlig Autoritets Attest for,
åt Varerne ere af svensk eller norsk Produktion eller invirkning.

For åt erholde saadant Bevis skal Vareafsenderen, naar det gjaslder
Naturprodukter, til den Myndighed, hos hvem Beviset begjaeres,
levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring om, åt Varen
er frembragt inden Landet.

Gjaelder Beviset andre Varer, skal Vareafsenderen til den naevnte
Myndighed levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring om,
åt Varen er tilvirket paa et bestemt Sted inden Landet, med Förklaring
tillige om, hvorvidt Varen er tilvirket alene af indenlandsk, svensk
eller norsk Finne, eller om tillige udenlandsk Emne indgaar deri, og
om Beskafifenheden af den Bearbeidelse, Varen paa dette Sted er undergaaet.
Denne Forsikring skal afgives af Tilvirkeren eller, hvis noget
derför er til Hinder, af en anden Person, som har npiagtigt Kjendskab
til Varens invirkning, og dens Rigtighed bekrmftes af to trovaerdige
Maend.

Hvad enten en saadan Forsikring angaar Naturprodukter eller
andre Varer, er vedkommende Myndighed pligtig til,.om dertil haves
Grund, åt fordre ogsaa andet Bevis for Varens indenlandske Oprindelse
samt åt kraeve Attest af Vidner om den eller de Personers egenhaendige
Underskrift, som har afgivet eller bekraeftet Forsikringen.

Vedkommende Myndigheds Bevis, der bestemt skal bekraefte, åt
Varen er af indenlandsk Produktion eller invirkning, skal tegnes paa
den ovenomhandlede Forsikring. Forsaavidt angaar de i § 3 litr. g,
h og i naevnte Varer, skal Beviset tillige indeholde saa fuldstaendig
Oplysuing om det udenlandske Materiales Beskaflfenhed, åt ved Hjaelp
deraf lolden kan beregnes.

De i denne Paragraf omhaudlede Bevis maa dog ei fordres for
Varer, som af Graendsebefolkningen medfpres ved Reise over Graendsen,
og som vedkommende Toldtjenestemand Under aabenbart åt vaere
Produkter af Stedets Skovdrift, Jordbrug eller Husflid, og heller ikke for
Flyttegods, gammelt og brugt, naar dels samlede Vaerdi ikke överstiger
200 Kröner.

§§ 10 15.

Uforandrcde.

§ 16-

For åt nyde godt af den Toldfrihed eller Nedsaettelse i Toldafgifter,
som i § 14 er indrpmmet svenske og norske Naturprodukter

52 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 23.

og Til virkninger, skal den, sura udskiber Varerne fra det ene til det
andet Rige, forsyne sig med saadant Bevis for, åt Varerne ere indenlandsk
Naturprodukt eller Tilvirkning, som i § 9 er bestemt for landvrnrts
Ind försel.

§§ 17 og 18.

Uforandrede.

Loven trseder i Kraft den l:ste Juli 1890.

Departementet skal i Anledning af ovenstaaende Förslag tilläde
sig åt bemasrke fplgende:

§ 1. Denne § er i den gjseldende Mellemrigslov saalydende:

»i ra det ene af de forenede Rigel- til det andet kunne, forsaavidl
gjseldende Kvarantssneforskrifter ei derför ere til Hinder, landvserts
saavel ud- som indfpres alle norske eller svenske Naturprodukter eller
Tilvirkninger samt saadanne udenlandske Varer, livis Indf0rsel i Almindelighed
er tillåd t i det Rige, hvorhen de fpres.»

I Stedet for, åt der efter den gjseldende Mellemrigslov alene er
Adgang til åt forbyde Udfprsel fra det ene Rige til det andet af indenlandske
Naturprodukter eller Tilvirkninger, forsaavidt Udf0rseleu sker
s0vterts (se Mellemrigsloven § 14), vil der efter Forslaget vwre Adgang
til åt gjere et almindeligt Udforselsforbud gjaildende ogsaa för landvcerts
Försel fra det ene Rige til det andet af saadanne Varer med Undtagelse
åt Jern og Staal af alle Slags og, med en vis Begrsendsning, Skovpr
oduk ter.

Med Hen syn til JndJor selsförbud vil Regelen fremdeles blive, åt
saadanne ikke kunne gj0res gjseldende for norske eller svenske Naturprodukter
eller Tilvirkninger, der f0res landvserts fra det ene Rige til
det andet. Fra denne Regel indeholder det foreslaaede Tillaeg til §:en
Undtagelser, forsaavidt deri bestemmes, åt det skal vsere forbudt åt
indf0re i et af Rigerne eu Vare, livis Frembringelse eller Tilvirkning
der er förbuden, og åt det skal kunne forbydes åt indf0re en Vare,
naar dette i vedkommende Land ansees paakrsevet af sanit-sere Grunde
eller til iorebyggelse af Sygdomme paa Naturprodukter, som der er
Gjenstand for Produktion.

Tilltegget indeholder derhos en Bestemmelse om, åt en Vare, der

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

i vedkommende Land alene maa frembringes eller tilvirkes af en vis
Beskaffenhed eller hvis Invirkning dersteds er underkastet särskilt
offentlig Kontrol, ikke maa indf0res liden åt opfylde de foreskrevne
Betingelser.

De foreslaaede Forandringer antages ikke for Tiden åt ville medf0re
nogen Förändring i den hidtil stedfundne Varef0rsel mellem Landene
liden forsaavidt, åt Udfprselen fra Norge til Sverige af her i Landet
til virket Margarinsm0r paa Grund af de i Sverige indfprte Bestemmelser
om denne Vares Tilvirkning vil blive vanskeliggjort.

§ 2. Efter den gjeeldende Mellemrigslovs § 2 erlaegges der ikke
Udfprselstold af Varer, som land vge rf s udfpres fra det ene til det andet
Rige, hvilken Bestemmelse foreslaaes forandret derhen, åt en Vare,
hvis Udf0rsel landvaerts fra det ene Rige til det andet overenssternmende
med § 1 kan forbydes, ved saadan Udfprsel skal kunne belmgges
med Told af det Belpb, som den ved Udf0rsel i Almindelighed er underkastet.

§ 3. Ifplge Lov af 9:de April 1887 skal norske eller svenske Naturprodukter
eller Tilvirkninger ved Ind försel landvaerts fra det ene
Rige til det andet vaere toldfrie med Undtagelse af visse i §:en naevnte
Vareslags.

I Opregningen af de Varer, hvoraf fuld Told skal erlaegges, er
der gjort fplgende Forandringer:

Efter Lov af 9:e April 1887: Efter Forslaget

skulle nedenmevnte Litterär lyde
saaledes:

Sukker og Tilvirkninger deraf,

livoruuder Sirup,

Braendevin og Spiritus, alle Slags,
tilberedte Drikke -

Sukker, Sirup og Karameller,

og dermed

varer,

braendt eller målet Kaffe,

c. Braendevin og Spiritus, alle
Slags, samt dermed tilberedte
Drikkevarer og lugtende Vande,
e. braendt eller malet Kaffe og
Kaffesurrogater.

Man skal bemaerke, åt efter den gjaeldende Forstaaelse af den
bestaaende Mellemrigslov har Drops og andet Sukkertpi af norsk eller
svensk Tilvirkning vinref antaget åt kunne indfpres toldfrit fra det ene
Rige til det andet. Deri har det vaeret Meningen åt gjpre Förändring
ved Optagelsen af Karameller som Sukkertilvirkninger, der pligte fuld
Told. Benievnelsen Karameller er imidlertid neppe kjendt her i Lan -

det uden for

enkelte Slags Brystsukkere, og man har derför anseet det

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

hensigtsniEessigt, åt de Tilvirkninger, hvorom det her gj aeld er, og som
paa norsk gaar ind under Benaevnelsen Sukkertoi, hvilkct Ord til
Gjengjaeld ikke haves paa svensk, betegnes paa eu Maade, som har
samme Gyldighed i begge Land. Dette antages åt kunne ske derved,
åt Litr. a bliver saalydende:

»Sukker, Sirap og Sukkertilvirkninger, der hovedsagelig bestaa
af breendt eller kogt Sukker (Karameller).»

Af Sukkertoi er efter den norske Handelsstatistik for 1888 infort
fra Sverige 100,310 kg. og udfort til Sverige 1,231 kg.

Lugtende Vande af norsk eller svensk Invirkning har hidtil ligeledes
vaeret antaget åt maatte indgaa toldfrit, men ville efter Forslaget
blive toldbare. Af denne Vare er der i 1888 indfprt fra Sverige til
Norge 7,178 kg. men intet udfort fra Norge til Sverige.

Hvad angaar Optagelse af Kaffesurrogater blandt de toldbare
Varer, skal man bemaerke, åt der under »brsendt eller malet Kaffe» har
vgeret henfort Kaffesurrogater, der ere tilvirkede af andre braendte Växter,
men derimod ikke en af Sirup og liden Iblanding af braendte
Växter tilvirket Kaffetilsaetning.

Der blev af denne Vare i 1888 udfort fra Norge til Sverige
244,963 kg. og indfort fra Sverige til Norge 4,789 kg.

Litr. g foreslaaes uforandret optaget fra Loven af 9:de April 1887.
Naar der, saaledes som efter Forslaget, nedenfor i denne § optages en
almindelig Bestemmelse om, åt de i §:en naevnte Varer (undtagen Spillekort)
skulle kunne fores toldfrit over Gramdsen i de Tilfaelde som § 4
omhandler, er den under g for Kläder givne specielle Regel af samme
lndhold överflödig og kan som saadan udgaa.

Under Litr. h og i foreslaaes der nye Bestemmelser angaaende
Toldbehandlingen af vaevede Toier af Lin-, Kamp- eller Jutegarn,
spundet i andet Land end Norge eller Sverige, og af visse Slags Jernog
Staalvarer, tilvirkede af i andet Land end Norge eller Sverige tilvirket
Raastof eller Halvfabrikat, ved hvilke Bestemmelser det er tilsigtet
åt Undre, åt Iudustridrivende i det ene Rige, hvor de af dem
til de nsevnte Varers Tilvirkning anvendte Raastoffe eller Halvfabrikater
baere lavere Dold end i det andet Rige, derved skulle saettes istand til
i det Rige, hvor Tolden er hoiest, åt undersaelge dette Lands egne,
med dom der konkurrerende Industridrivende. Man skal oplyse, åt
Toldsatserne for folgende Slags Garn af Lin, klamp og Jute för Tiden
ere folgende:

Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

i Norge :	i Sverige:
af Lin, Hamp	af Lin og	af Jute:
og Jute:	Ilamp:	pr	kg.
pr kg.	pr kg.
.... 3 Ore	20 Ore	6	Ore
.... 3 »	40 »	18
.... 27 »	40 »	18	»

Garn, utvundet:

ubleget...........

blegot ..........

larvet ..........

Indf0rselen iil Norge af Manufakturvarer af Lin, Hamp eg Jute
udgjorde i 1888:

Dreil, Damask etc............................................

Linvarer, ensfarvede eller blegede ..............

D:o ublegede ............................................

Andre Linvarer ................................................

Udforselen fra Norge i 1888 af Lin- og Hampevarer udgjorde til
Sverige 83,101 kg. og i alt 86,080 kg.

Da de finere Linvarer her i Landet tilvirkes af udenlandsk Garn,
vil den under Litr. h foreslaaede Bestemmelse om Differentsetold antagelig
stsenge for disse Varers Udforsel herfra til Sverige. Udforselen
bär imidlertid ogsaa hidtil vasret af mindre Betydning. De Tilvirkninger
af Hamp og Jute, som herfra udfpres til Sverige, antages for
den overveiende Del ikke åt vsere tilvirkede af udenlandsk Garn.

Med Hensyn til den foreslaaede Bestemmelse om Jern- og Staalvarer
skal man bemasrke, åt Indforselen af disse Varer i 1888 udgjorde:

Fra Sverige:	I alt:
kg.	kg.
...... 3,500	36,090
...... 11,818	27,701
..... 14,385	972,402
...... 2,662	295,943.

Spm, Spiger, Bolte etc...........................................

Staal- og Jerntraad ..............................................

D:o Touge ..............................................

Knive, Gafler (Tarif n:r 305), Dorvridere,

ILiten etc.........................................................

Redskaber og Vaerkioi ..........................................

Andet Jernarbeide, smedet, valset ....................

Fra Sverige:
kg.

199,240

147,620

36,350

93,930

248,790

769,697

Udforselen af Jern- og Staalvarer i 1888 udgjorde:

Spm ...
Spiger

Til Sverige:
kg 108,

350

1,423,020

I alt:
kg.

655.320
1,428,500

231,720

227,000

597.320
7,322,663.

I alt:
kg.

4,593,640

3,652,580.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

Den Hesteskospm, der udf0res herfra Riget, tilvirkes for Tiden
udelukkende af svensk Jern, og den nye Bestemmelse vil saaledes
ikke faa nogen Virkning for den. Forsaavidt der til Spiger anvendes
Skiabjern, der er lalden her i Landet, hvilket i ikke liden Udstrsekning
antages åt vane Tilfaaldet, vil den ogsaa fremdeles indgaa toldfrit i Sverige.
Derimod vil Spiger, der tilvirkes af engelsk Pladejern, antaglig
blive udestaengt fra Sverige, da der af den man svares Told som af
det dertil anvendte Jern, for Tiden antagelig Er. 2,5 0 pr 100 kg.

Til de i § 3 i Loven af 9:de April 1887, 3:die Passus, opregnede
Bearbeidelser, der ikke ansees åt gjpre en Vare til norsk eller svensk
Til virkning, naar der til samme er anvendt udenlandske, i noget af
Rigerne toldpligtige Emner, er fpiet under:

N:r 1. Bagning, Tprring, Sigtning,

» 3. Sammen syning,

» 5. Sammenslaaning af Snorer,

» G. Sainmenscetning af Dele ved Hjaffp af Liming, Spigning, Nitning,
Skruning, Lodning og deslige,

» 7. Formning og Presning af Hatte- og Hueemner, Pudsning,
Polering eller

andre i Forhold til don fterdige Vare mindre vaasentlige Bearbeidelser,
som begge Rigers Toldstyrelser finder bpr vmre ligestillede med
do i Paragrafen opregnede Bearbeidelser.

Den under N:r 4 nu benyttede Beteguelse »Overstrygning» foreslaaes
ombyttet med et almindeligere Udtryk »Överdrag».

§ 4. Til O plysning om, hvilke Forandringer, der foreslaaes med
Hensyn til de Varekvanta, der åt Reisende toldfrit kunne medbringes
over Orasndsen, tillader man sig nedenfor åt hidssette Opregningen:

i Lov af 9:de April 1887:

Baand, alle Slags, tilsammen 60 m.,
Brasndevin og Spiritus, alle Slags,
tilsammen 4 1.,

Garn, alle Slags, tilsammen 10 kg.,
Kaffe, 10 kg.,

og i Forslaget:

Brsendevin og Spiritus samt dermed
tilberedte Drikke, ligesom
Vin, alle Slags, tilsammen 4 ].,
Brpd, 20 kg.,

Garn, alle Slags, tilsammen 5 kg-.,
Kaffe og Kaffesurrogater, tilsammen
5 kg.,

Malt, 40 kg-.,

Risengryn, 5 kg.,

Malt, 70 1.,
Risengryn, 10 kg.,

Kongl. Majte lidd. Proposition N:o 23.

I Lov af 9:de April 1887:

Salt, 4 hl.,

Sukker, 20 kg.,

Tobak, 5 kg.,

Traad, alle Slags, tilsamraen 5 kg.,

Vin, alle Slags, 20 1.,

Vsevede T0ier, alle Slags, tilsammen
20 m.,

01, 40 L,

alle andre Varer, tilsammen til en
Vaerdi af 80 Kröner, dog åt Yaerdien
af hver Vareartikel särskilt
ikke maa overstige 40 Kröner.

og i Forslaget:

(Uforandret.)

Sukker, 8 kg.,

Kornvarer, med Undtagelse af Malt,
umalede 150 kg., malede 100 kg.,
Tobak, 1 kg.,

Vaevede Töier, alle Slags, tilsammen
15 m., dog ikke mere end
tilsammen til en Värdi af 40
Kröner,

01, 10 1.,

andre Varer tilsammen til en Vrnrdi
af 30 Kröner.

Paragrafens Slutningsbestemmelse, der nu er saalydende: »Den i
naervaerende § ombandlede Toldfrihed gjaelder ikke for saadanne Varer,
som Reisende for egen eller andres Regning medf0re, naar de indf0res
i Handelspiemed» foreslaaes omredigeret og som ny Bestemmelse foreslaaes
der eu Regel om den Reisendes Pligt til paa Forlangende af
Toldvaesenet åt afgive skriftlig Forsikring om, åt de af barn medf0rte
Varer ikke indf0res i Handels0iemed m. v.

§ 6. Den i Lov af ll:te April 1874 benyttede Betegnelse af de
i Paragrafen nrnvnte Fartpiers Draegtighed »2 Kommercelaester» foreslaaes
af Hensyn til det nu benyttede engelske Skibsmaalingssystem
ombyttet med den naermest, tilsvarende Betegnelse i Tons: »fire Tons.»

§ 7. Sidste Passus i Lov af 11 :te April 1874 § 7: »Saadanne toldpligtige
indenrigske Varer, som naevnes i § 3, ligesom fortoldede udenrigske
Varer kunne dog ogsaa forpasses til eller fra et almindeligt
Marked naer Graendsen», er ikke optaget i Forslaget,

§ 9. Det i Lov af 9:de April 1887 § 9 indelioldte Paabud om
Varers Ledsagelse ved landvaerts Indfprsel af Produktionsbevis gjaalder
kun Manufaktur- og Fabrikvarer, men ikke andre Produkter, for hvilke
sidstes Vedkommende altsaa ingen Toldlegitimation nu skulde vrnre åt
kraeve. Heri er der i Forslaget gjort den Förändring, åt Produktionsbevis
skal haves for alle Naturprodukter og Tilvirkninger alene med
den Indskraenkning, åt det ikke kan fordres af Grtendsebefolkningen
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami, 1 Afd. 13 Höft, 8

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 23.

för Varer, som vedkommende Tol dfunktion aer Söder aabenbart åt vmre
Produkter af Stedets Skovdrift, Jordbrug eller Husflid. For åt erholde
Produktiousbevis for Naturprodukter skal Afsenderen afgive Forsikriug
under Eds Tilbud om, åt Produkterue ere frembragte inden Landet.

Med Hensyn til Produktionsbeviser for Manufaktur- o g Fabrikvarer
ere de i Lov af 9:de April 1887 derom indeholdte Regler foreslaaede
noget modiScerede, Hemlig saaledes:

L åt den skriftlige Försilfring om Varens Tilvirkning inden
Landet m. v., som det paaligger Vareafsenderen åt afgive,
istedetfor paa Tro og Love härefter skal afgives under Eds
Tilbud, og

2. åt medens efter den gjseldende Bestemmelse denne Forsikring,
hvis der er noget til Hinder for åt erholde Tilvirkerens Forsikring,
skal udstedes af to paalidelige Maend, som have
paalidelig Kundskab om Varens Tilvirkning, skal Forsikringen
i det naevnte Tilfaelde afgives af en anden Person, som
har npiagtigt Kjendskab til Varens Tilvirkning, og Forsikringens
Rigtighed bekrasftes af to trovaerdigc Maend.

Ved Affatningen af det fplgende Punktum er det skarpere end i
den gj aeldende Lov fremhaevet som eu Pligt for vedkommende Myndighed,
om dertil maatte vaere Grund, åt kraeve yderligere Bevis for Varens
indenlandske Oprindelse. Bestemmelsen om, åt Produktionsbevis
ikke krasves for gammelt Flyttegods af ikke over 200 Kroners Vaerdi,
er ny.

§ 16. Efter den nu gjaeldende Bestemmelse i § 9 skal, saaledes
som det ogsaa foreslaaes i Udkastet, Produktionsattest for landvaerts
Indfprsel udfaerdiges af vedkommende Toldkammer eller anden offentlig
Autoritet, livorimod det om sovaerts Indfprsel i § 16 er bestemt, åt
denne Attest skal udstedes af Toldkamret paa Afsendelsesstedet. § 16
toreslaaes nu forandret derhen, åt der i denne Henseende skal gjaelde
det samme for sOvaerts som for landvaerts Indförsel.

I § 18, 1 Punktum, hvorefter Loven skal traede i Kraft fra l:ste Juli
1890, antages åt burde tilföies: »forudsat åt modsvarende Bestemmelser
vedtages i Sverige som gjasldende fra samme Tidspunkt.»

Departementet skal underdanigst anfpre, åt efter åt det ved naadigst
Resolution, afgivet i sammensat Statsraad den 19:de August f. A. i
Henhold til den Norske Regjerings Betänkning af L3:de s. M. var
bleven bestemt, åt der skulde föres Forhandlinger mellem begge Riger
angaaende Udarbeidelse af Förslag til forandrede Bestemmelser om
Mellemrigsforholdene, og åt der i dette 0iemed för hvert af Rigerne
skulde beskikkes 3 Ombud, blev ved Kougl. Resolution af 24:de Septem -

Kongl. Majds Nåd. Preposition N:o 23.

ber f. A. til paa Norges Vegne åt f0re Forhandlingerne beskikkede
Statsraad Furu, Toldinspekt0r Vogt och Grosserer, Vicekonsul F.
Reinhardt. Som oplyst i den svenske Finantsministers ovenfor refererede
Föredrag liave de saaledes paabudte Forhandlinger fundet Sted
ved de beskikkede Ombud i Stockholm i Oktober—December Maaned
sidstleden og seuere vseret fortsatte mellem Medlemmer af begge Ländes
Regjeringer, og det er Resultatet af disse Forhandlinger, som nu
föreligger i det Förslag fra den svenske Finantsminister, hvorover
Regjeringens Betänkning er förlängt.

Som oplyst i Departementets underdanigste Föredrag af 13:de August

f. A., der vedligger som Bilag, er det Spprgsmaal, som nu föreligger
om Förändring i Mellemrigsloven, bragt paa Bane af den svenske
Rigsdag, som i underdånig Skrivelse af 11 :te Mai 1888 fremsatte Anmodning
om, åt det maatte behage Deres Majestät i Anledning af
de Beslutninger, som nsevnte Rigsdag havde fatt-et angaaende Forandringer
i Toldtarifen, saa snart som muligt, åt indlede Underhandlinger
med den norske Reglering angaaende saadanne Bestemmelser i
Mellemrigsloven, som med Npdveudighed paakaldtes af naevnte Beslutninger,
og hvis disse Underhandlinger skulde vise sig ikke åt lede
til det tilsigtede Mani, åt treeffe Förfining til Opsigelse af bemeldte
Lov. Departementet oplyste videre, åt der i denne Anledning af den
under 18:de Juni 1888 nedsatte svenske Toldkomite var afgivet et Förslag
til Forandringer i Mellemrigsloven, og åt der derefter angaaende
dette Förslag var afgivet Betaenkninger af Kommerce-Kollegiet og Generaltoldstyrelsen.
Man gjorde ligeledes Rede for de vigtigste Punkter
i det saaledes udarbeidede Förslag og de afgivne Betaenkninger.

Det nu foreliggende Förslag er bygget paa Toldkomiteens ovennmvnte
Udkast som Grundlag. Ved de f0rte Forhandlinger er der imidlertid
opnaaet Modifikationer i flere Punkter, som ikke fandtes antagelige
for Norge. Forslaget er saaledes holdt inden en Ramme, som,
liden åt rokke ved selve det nu bestaaende System for Mellemrigsforholdenes
Ordning, alene indf0rer visse Modifikationer i samme, medens
de videre gaaende, i Retning af Systemförändring sigtende iEndringer,
som vare anbefalede i Kommerce-Kollegiets og Generaltoldstyrelsetis
Betaenkninger, og som ogsaa have vaeret bragte paa Bane under de
nu afsluttede Forhandlinger, ikke ere lagte til Grund for Forslaget.

Departementet skal underdanigst bemaerke, åt en Mellemrigslovgivning
som den nugjseldende, der tilsigter åt etablere gjensidig
toldfri Vareomsmtning mellem de to Rigel- af deres egne Produkter
og Tilvirkninger, selvfplgelig maa blive vanskeligere åt opretholde
jo st0rre Forskjellen er i Grundlaget for de to Rigers Toldbeskatning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Efter åt denne Forskjel er bleven betvdelig for0get navnlig ved de
paa den svenske Rigsdag i 1888 besluttede Toldforhpielser, der tilsigte
åt beskytte den indenlandske Industri, bar det ikke kunnet undgaaes,
åt der er opstaaet eller befrygtes åt ville opstaa Forholde, hvorunder
norske Industridrivende paa Grund af vore lavere Toldsatser paa
Materialierne ved Konkurrancen paa det svenske Marked ville blive
gunstigere stillede end deres svenske Konkurrenter. Det, som ved det
nu fremkomne Förslag forsaavidt hovedsagelig tilsigtes, er att forebygge
dette for Sveriges Industridrivende uheldige Resultat. Der er
derhos opstillet strengere Fordringer med Hensyn til de Beviser, som
krseves for åt eu Vare er af indenlandsk Tilvirkning. Departementet
antager, åt ihvorvel lierved vil fremkaldes nogen Indskraankning i den
bestaaende Samfasrselsfrihet mellem Landene, b0r man ikke fra norsk
Side nndslaa sig for åt imödekomme de saaledes fremkomne Krav,
forsaavidt det kan ske uden i altför stor Udstraakning åt skade den
norske Industri og uden åt omst0de Grundlaget for den bestaaende
Mellemrigsordning. Hvis Norge vaagrede sig för åt indgaa paa nogen
Förändring af Loven, maatte man, efter hvad der er passeret i denne
Sag, formentlig veere forberedt. paa, åt Mellemrigsloven blev opsagt
fra svensk Side, og hvorvidt der da skulde vaere nogen IJdsigt til
gjennem nye Forhandlinger åt istandbringe en ny Lov, som var mera
fyldestgj0rende for Norges Interesse!-, maa Departementet anse for
åt vaere i hpi Grad tvivlsomt. Efter Departementets Förmening- medf0rer
Mellemrigsloven saa vsesentlige Fordele for begge Rigers Produktion
og Handel og griber saa dybt ind i mangfoldige Grene af begge
Ländes Näringsliv, åt det allerede af denne Grund maatte ansees for
meget beklageligt, om Loven skulde bortfalde og den nuvasrende Samfaerselsfrihed
afl0ses af et Forhold som mellem to ganske fremmede
Lande. Denne Betragtning antages ogsaa åt beholde sin Gyldighed
efter det Förslag, som nu föreligger.

Departementet finder saaledes åt burde anbefale, åt det Förslag,
som er fremgaaet af de nu f0rte Forhandlinger, vedtages fra norsk
Side, og maa derför tilraade, åt der, forsaavidt Forslaget besluttes
fremsat for den svenske Rigsdag, samtidig befales fremsat Proposition
for Storthinget om Forslagets Vedtagelse for Norge.

Öl

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

Naar der nu igjen skal foretages saa betydelse Forandringer i
Mellemrigsloven, som efter Foranstaaende vil blive Tilfaeldet, anser
Departementet det för hensigtsmaessigst, åt der gives en helt ny Lov,
som fuldstaendigt aflpser Loven af ll:te April 1874 med Tillaegslov af
9:de April 1887. Idet man tilfolge heraf har indtaget i Udkastet de nugjaeldende
Bestemmelser, forsaavidt disse efter det fremkomne Förslag
skulle vedblive uforandrede, tillader man sig åt fremsastte fölgende

Ud k ast

til Lov angaaende Norges og Sveriges gjensidige Handel og Söfart.

Artikel I.

Om Handelssamkvemmet landvcerts imellem de forenede Rigör.

§ I Alle

Naturprodukter og Tilvirkninger, saavel indenlandske som
udenlaudske, kunne fra det ene af de forenede Rigel- til det andel,
landvaerts saavel ud- som indfpres, forsaavidt ikke gjaeldende Kvarantasneforskrifter
laegge Hindring i Yeien derför, eller der forpvrigt,. efter
hvad der nedenfor i denne Paragraf bestemmes, mpder Hindring derimod.

Er i det ene Rige eller inden en bestemt Del deraf Udfprsel af
en Vare i Almindelighed forbudt, kan saadant. Förbud ogsaa gjores
gjaeldende med Hensyn til Udfprsel landvaerts til det andet Rige, dogikke
forsaavidt angaar Jern og Staal af alle Slags, og heller ikke forsaavidt
angaar Skovprodukter undtagen, naar Forbudet mod Udfprsel
af saadanne Produkter har til Hänsigt Skovenes Bevaring eller Opkomst.

Landvaerts maa fra det ene Rige til det andet ikke indfpres
nogen Vare, hvis Frembringelse eller Tilvirkning i det sidstnaevnte
Rige ikke er tilladt, og heller ikke nogen udenlandsk Vare, hvis Indfprsel
i det sidstnaevnte Rige i Almindelighed er forbudt. Förbud mod
en Vares Indfprsel landvaerts fra det ene Rige til det andet skal ogsaa
kunne utstedes, om saadant i det sidstnaevnte Rige ansees paakraevet
af sanitaere Grunde eller til Forebyggelse af Sygdomme paa Naturprodukter,
som avles i Landet. Maa i det ene Rige en Aare alene

62 Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

frembringes eller tilvirkes af eu vis Beskaffenhet eller er eu Vares
Tilvirkniug dersteds underkastet särskilt offentlig Kontrol, raaa en
saadan Vare alene indf0res fra det andet Rige, forsaavidt Varen opfylder
de i det fprstnaavnte Rige for samme fastsatte Betingelser, og
kan ved Indfprselen underkastes saadan Underspgelse, som ansees nödvendig
for åt kontrollera, åt saa er Tilfaeldet.

§ 2.

En Vare, hvis Ldförsel landvaarts Ira det ene Rige til det andet
overensstennnende med § 1 kan forbydes, skal ogsaa ved saadan Udfprsel
. kunne belasgges med Told af det Belob, som den ved Udf0rsel
i Almindelighed er underkastet. Derimod bliver af Varer, som landvmrts
udf0res fra det ene til det andet Rige, Transitafgift ikke åt
erlsegge.

För Varer tilvirkede i det Rige, hvorfra Udforselen sker, maa
heller ingen Udf0rselspra3mie tilstaaes, ligesom Tilbagebetaling af erlagtTilvirkningsafgift
af disse Varer eller af Told af de til deres Forarbeidelse
forbrugte udenlandske Raastoffe ikke floder Sted, medmindre
Varerne ved Indforselen i det andet Rige baerer fuld Told.

§ 3.

Norske eller svenske Naturprodukter eller Tilvirkninger skulle
ved lndfprsel laudvasrts fra det ene Rige til det andet vivere toldfrie
med Undtagelse af:

a. Sukker, Sirap og Sukkertilvirkninger, der hovedsagelig bestaa
af bramdt eller kogt Sukker (Karameller),

/>. Tobak og Tobakstilvirkninger,

c. Bnendevin og Spiritus, alle Slags, samt dermed tilberedte
Drikkevarer og lugtende Vande,

d. Malt og Tilvirkninger deraf,

e. Brasndt eller malet Kaffe og Kaffesurrogater,

/’. Spillekort,

åt hvilke Varer, forsaavidt de i det Rige, hvortil de indf0res,
i Almindelighed ere toldpligtige, den fulde Told skal
erlregges,

g. Kläder, hvis Ydertpi er vsevet, strikket eller bundet i andet
Land end Norge eller Sverige. Af saadan Vare skal der,
naar Indforselstolden af \dert0iet er h0iere i det Rige, hvortil
Indforsel sker, end i det andet Rige, erlsegges en af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

Klaedernes hele Vsegt beregnet Indfprselstold, lig Forskjellen
niellera de i ethvert, af Rigerne gjaaldende Toldsatser för
Ydert0iet,

h. Vsevede Toier, helt eller delvis tilvirkede af Lin-, Hampeller
Jutegarn, spundet i andet Land end Norge eller Sverige.
For saadanne vsevede Toier skal der, naar Tolden paa dette
Garn er h0iere i det Land, hvorhen Indforselen sker, end i
det andet Land, erlsegges en efter Toiets Vmgt beregnet
Told, der svarer til Forskjellen niellera de i begge Lande
for Garnet gjasldende Toldsatser. Indgaar der i T0iet mere
end et Slags saadant Garn, beregnes Tolden efter det Slags,
for hvilken Forskjellen niellera Toldsatserne i begge Lande
er storst. Der raaa dog ikke i noget Tilfselde beregnes h0iere
Told end den i det Land, hvorhen Indferselen sker, for Toiet
i Almindelighed gjseldende,

i. Jern- og Staalvarer af folgende Slags: valsede eller smedede
Staenger og .Fläder samt Spiger, S0m, Traad, Laenker og
Kjsettinger, helt eller delvis tilvirkede af i andet Land end
Norge eller Sverige frerabragt Raastof eller Halvfabrikat.
For saadanne Varer skal der, naar Tolden paa nsevnte Raastof
eller Halvfabrikat er hörare i det Land, hvorhen Indforselen
sker, end i det andet Land, erlsegges en efter Varens
Vsegt beregnet Told, der svarer til Forskjellen niellera de i
begge Laude for Raastoffet eller Halvfabrikatet gjaeldende
Toldsatser. Der maa dog ikke i noget Tilfselde beregnes
h0iere Told end den i det Land, hvorhen Indforselen sker,
for Varen i Almindelighed gjseldende.

Ved Anveudelsen af Bestemmelsen i denne Passus skal Jernskrab,
som falder i et af Rigerne efter dersteds forbrugt udenlandsk Fabrikat,
ansees sora frerabragt i dette Rige.

I de Tilfselde, som omhandles i meste Paragraf, raaa de forannsevnte
Varer, undtagen Spillekort, fores toldfrit fra det ene Rige til
det andet.

Er en Vare t.ilvirket i Norge eller Sverige af Materialier, der
enten ere producerede i et af Rigerne eller ere toldfrie i begge Riger,
ansees saadan Vare åt vsere indenlandsk Tilvirkning, hvad enten större
eller mindre Arbcide er anvendt paa samme.

Er Varen, helt eller delvis, tilvirket af udenlandske, i noget af
Rigerne toldpligtige Emner og kan det derpaa anvendte Arbeide henfores
til, hvad der i Almindelighed forstaaes ved Husflid, Haandvserk
eller Fabrikvirksorahed, skal ogsaa saadan Vare henregnes til norsk

64 Kotigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23. .

eller svensk Tilvirkning undtagen i de Tilfaelde, åt Bearbeidelsen alene
bestaar i:

1. Formaling, Knusniug, Blanding, Bagning, T0rring, Sigtning,

2. Rensning (Rectificering) af Lysolier,

3. Foldning, Kantning, Sammensyning, Forsyning med Linning,
Knapper, Fryndser eller Kniplinger o g deslige,

4. Maling, Lakering, Broncering eller Anbringelse af andet
Överdrag,

5. Tvinding, Sammenslaaning, Blegniug, Farvning, Trykning
eller Appretering af Garn, Snorer og Manufakturvarer,

6. Sammensaetning af Dele ved Hjaelp af Liming, Spigring, Nigning,
Skruning, Lodning og deslige,

7. Formning og Presning af Hatte- og Hueemner, Pudsning,
Polering eller andre i Forbold til den fasrdige Vare mindre
vaesentlige Bearbeidelser, som begge Rigers Toldmyndigheder
finder b0r vaere ligestillede med de förän opregnede Bearbeidelser.

§ 4.

Ved Reise over Graendsen fra det ene til det andet Rige skal
det med Undtagelse af Spillekort, der ere underkastede saavel Stempelafgift
som Told, vane tilladt toldfrit åt medfpre af til Indf0rsel tilladte,
Told underkastede Naturprodukter eller Tilvirkninger f0lgende mindre
Partier, nemlig af:

Brasndevin og Spiritus samt dermed tilberedte Drikkevarer, saavel
som Vin, alle Slags, tilsammen 4 1.,

Brpd, 20 kg.,

Garn, alle Slags, tilsammen 5 kg.,

Kaffe og Kaffesurrogater, tilsammen 5 kg.,

Malt, 40 kg.,

Risengryn, 5 kg.,

Salt, 4 hl.,

Sukker, 8 kg.,

Kornvarer, med Undtagelse af Malt, umalede 150 kg., malede
100 kg.,

Tobak, 1 kg.,

Vaevede T0ier, alle Slags, tilsammen 15 m., dog ikke mere end
tilsammen til en Vaerdi af 40 Kröner,

01, 10 1.,

andre Varer tilsammen til eu Veerdi af 30 Kröner.

Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o ,23.

Den i nservasrende § omhandlede Toldfrihed gj sekter ikke for saadanne
Varer, som indf0res i Handelsoiemed enten för paa sedvanlig
Maade åt sselges eller for åt leveres som Erstatning for ad för t Arbeide,
heller ikke for Varer, som indfores af Handlende eller for Handlendes
Regning, forsaavidt de ere af det Slags, med hvilke han driver Handel.

Reisende ere, hvis vedkommende Toldfunktionasr fordrer det, pligtige
til förliden åt opgive sin Bedrift og sit Hjemsted åt afgive skriftlig
Forsikring om, åt de Varer, som de medlare, ikke indfores i Handelsoiemed
saaledes som ovenfor omhandlet. Indfores Varerne ikke
for den Reisendes egen Regning, skal Forsikringen afgives af den, för
hvis Regning de indfores. Undlader nogen åt afgive saadan Forsikring,
skal Varerne paa sedvanlig Maade toldbehandles.

§ 5.

Med Hensyn til Indforselstold af udenlandske Varer, som i större
Partier eller iovrigt paa anden Maade end i foregaaende Paragraf omhandles
indfores fra det ene til det andet Rige, skal i ethvert af Rigerne
gjaelde, hvad der angaaende deslige Varers Indforsel i Almindelisrhed
er eller vorder bestemt.

§ ö.

Varer, som fores fra det ene Rige til det andet over Svinesund
eller Idefjorden ostenfor Svinesund i Faerge, Pråm eller Baad under 4
Tons Drsegtighed eller om Vinteren over Isen, skulle med Hensyn til
Toldvsesenet ansees som landvmrts indforte, forsaavidt de ikke enten
sovmrts ere forte til den Strand af mevnte Fmrgested eller Fjord,
hvorfra de siden ere bragte over til det andet Riges Strand, eller de
ere forte over til det andel Riges Strand, for derfra umiddelbart åt
bringes sovasrts videre.

§ 7.

Den, der fra det ene til det andet Rige landvasrts vil indfore
Varer af det Slags og i den Mrnngde, åt de ere Told uuderkastede,
skal vsere forpligtet til hos Toldkamret eller vedkommende Toldfunktiomer
paa Afsendelsesstedet åt forsyne sig med Passerseddel, hvilken
under Transporten skal folge med Varerne.

Passerseddelen skal vsere stilet til et Sted, hvor Fortoldning kan
foregaa.

Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Höft. 9

6t>

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

* § 8.

Hvad Afsenderen har åt iagttage for åt erholde Passerseddel,
lindes bestemt i §§ 4, 6 og 7 i Lov indeholdende yderligere og forandrede
Besteramelser angaaende Varers F0rsel landvrerts mellem de
forenede Rigel- af 18:de Mai 1860, hvilke Besteramelser ligesom Alt,
hvad saavel bemeldte Lovsteder som §§ 8, 9, 10, 11 og 12 i den nysnsevnte
Lov iovrigt indeholde angaaende Passerseddelens Indhold, Varernes
Underspgelse og Toldbehaudling, Toldkontrollen samt Afsenderens
Ansvar i Tilfelde af, åt Varerne ikke inderi den foreskrevne
Tid fremkomme til Bestennnelsesstedet m. m. fremdeles forblive gjeeldende
med Iagttagelse af de Forandringer deri eller Tillägg dertil,
som särskilt med Hensyn til Vareforsendelser med Jernbane fra det
ene Rige til det andet ere eller blive givne.

Naar udenrigske ufortoldede Varer skulle forsendes fra Transitoplag
i det ene Rige laudvaerts til det andet Rige, kan dog, selv om
Forsendelsen foregaar paa anden Maade eud med Jernbane, den i ovennsevnte
Lov af 18:de Mai 1860 foreskrevne Underspgelse paa Afsendelsesstedet
af Varernes Art og Maangde eftergives, forudsat, åt Yarerne ere
saaledes indpakkede, åt Toldopsynet floder, åt saadan Plombering og
Försegling kan anbringes paa dem, åt derigjennem fuld Sikkerhed opnaaes
for, åt de ikke liden Plomberingeus eller Forseglingens Beskadigelse
kunne forvanskes eller ombyttes med andre Varer. Hvis der ikke
Liden den i § 12 i nysnaevnte Lov fastsatte Tid af tre Maaneder fra
Passerseddelens Udfaerdigelse til Toldkamret paa Afsendelsesstedet afgives
den foreskrevne Bevidnelse om, åt en Vare, som paa saadan
Maade er afsendt og forpasset, er fremkommet til Bestemmelsesstedet
med ubrudte Segl eller Plomber, blive, saafremt der kan tilveiebringes
paalidelig (^plysning om den afsendte Vares Art og Msengde, de i
bemeldte § bestemte Toldafgifter og B0der åt inddrive hos den, der
har udtaget Passerseddeleu, eller hans Selvskyldnerkautionist og paa
foreskrevne Maade åt iudbetale i vedkommende Toldkasser, hvorimod
det, saafremt paalidelig (^plysning om Varens Art og Meengde ikke kan
fremskaffes, paaligger Toldkamret paa Afsendelsesstedet åt inddrive hos
den, der har udtaget Passerseddelen, eller hans Selvskyldnerkautionist
en Bod til Bel0b Kr. 10,oo for hvert, Kilogram af det ikke behprig
fremkomne Varekollys Bruttovsegt. Af denne Bod tilfalder Halvdelen
Toldkassen paa Afsendelsesstedet og Halvdelen Toldkassen paa Bestemmelsesstedet.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

§ ».

Norske og svenske Naturprodukter og Tilvirkninger, som fra
det ene til det andet Rige landvserts indf0res i st0rre Partier eller
i0vrigt paa anden Maade, end i § 4 omhandles, skulle for åt nyde
godt af de i § 3 med Hensyn til Indfprselen indrpmmede Begunstigelser
vsere ledsagede af vedkommende Toldkammers eller anden otfentlig
Autoritets Attest for, åt Varerne ere af norsk eller svensk Produktion
eller Tilvirkning.

For åt erholde saadant Bevis skal Vareafsenderen, naar det
gjaelder Naturprodukter, til den Myndighed, hos hvem Beviset begjmres,
levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring om, åt Varen
er frembragt inden Landet.

Gjaelder Beviset andre Varer, skal Vareafsenderen til den nsevnté
Myndighed levere en under Eds Tilbud afgiven skriftlig Forsikring
om, åt Varen er tilvirket paa et bestemt Sted inden Landet, med Förklaring
tillige om, hvorvidt Varen er tilvirket alene af indenlandsk,
norsk eller svensk Emne, eller om tillige udenlandsk Emne indgaar
deri, og om Beskaffenheden af den Bearbeidelse, Varen paa dette Sted
er undergaaet. Denne Forsikring skal afgives af Tilvirkeren eller,
hvis noget derför er til Hinder, af en anden Person, som har neiagtigt
Kjendskab til Varens Tilvirkning, og Forsikringens Rigtighed skal bekraTtes
af to trovserdige Maend.

Hvad enten en saadan Forsikring angaar Naturprodukter eller
andre Varer, er vedkommende Mjmdighed pligtig til, om dertil haves
Grund, åt fordre ogsaa andet Bevis for Varens indenlandske Oprindelse
samt åt kraeve Attest af Vidner om den eller de Personers egenhsendige
Underskrift, som har afgivet eller bekraeftet Forsikringen.

Vedkommende Myndigheds Bevis, der bestemt skal bekrrefte, åt
Varen er af indenlandsk Produktion eller Tilvirkning, skal tegnes paa
den ovenomhandlede Forsikring. Forsaavidt angaar de i § 3, Litr. y,
k og i naevnte Varer, skal Beviset tillige indeholde saa fuldstsendig
(^plysning om det udenlandske Materiales Beskaffenhed, åt ved Hjaelp
deraf Tolden kan beregnes.

De i denne Paragraf omhandlede Bevis man dog ei fordres for
Varer, som af Grsendsebefolkningen medfpres ved Reise over Graendsen,
og som vedkommende Toldtjenestemand Under aabenbart åt vaere Produkter
af Stedets Skovdrift, Jordbrug eller Husflid, og heller ikke för
Fl)T.tegods, gammelt og brugt, naar dets samlede Värdi ikke överstiger
200 Kröner.

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 23.

§ 10.

Befindes Nogen åt have over Grsendsen indfort tilladte Varer af
det Slags og i den Masugde, åt Indfprselstold deraf burde svares, men
Varerne ikke ere ledsagede af behörig Passerseddel, straffes Angjeldende
som for Toldsvig.

Tndfpres landvserts fra det ene til det andet Rige Varer, hvis Indforsel
er förbuden, eller forefindes ved Underspgelse paa Bestemmelsesstedet
flere eller fgerre eller andre Slags Varer end de, som i den raedhavende
Passerseddel ere anfprte, eller Varerne eller Emballagerne
ikke findes forsynede med de Stempler, Segl eller Plomber, som i
Passerseddelen ere anmserkede, ausees den, som dermed antrseffes, paa
den Maade, som i Almindelighed desangaaende er foreskrevet i det
Riges Toldanordninger, hvortil Indfprselen sker.

§ 11.

Toldstyrelserne i Norge og Sverige skulle til nmrmere Kontrol i
Henseende til Ind- og Udfprselen landveerts af Varor fra det ene til
det andet Rige hver 3:die Maaned tilstille hinanden Fortegnelser over
de Vare transporter, som i de sidste 3 Maaneder med Forpasning ere
ankomne eller afgaaede landvaerts fra det ene til det andet Rige.
Ligeledes skulle de meddele hinanden Underretning om de Forskrifter
angaaende ovennaevnte Kontrol, som fra Tid til anden maatte vorde
udfserdigede.

År t. II.

Om 7iorske og svenske Fartdiers gjensidige Köttig heder samt Handels
samkvemmet sevoe.rts imellem de forenede Riger.

§ 12-

Alle i det ene Rige hjemmehprende Fartpier og Bände med eller
liden Dask, af hvilkensomhelst Slags eller Draegtighed, hvad enten de
der ere byggede eller naturaliserede, skulle i det andet Rige behandles
som indenlandske samt riyde alle dermed forenede Rettigheder og ikke
paalmgges andre eller hpiere Afgifter til Statskassen, Ständer eller sserskilte
Indretninger, end af indenlandske Fartpier og Baade skulle er -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 23.

laegges, hvad enten de ankomme fra eller afgaa til indenlaudsk eller
udenlandsk Sted, og hvad enten de ere ballastede eller ladede med
indeulandske eller udenlandske Varer.

Det ene Riges Fart0ier og Bände maa ogsaa inden det andet
Riges Omraade drive Fragtfart med samme Ret og paa samme Vilkor,
som for indenlandske Fartoier og Baade ere bestemte.

För åt Hyde godt af disse og Ovrige med Hensyn til Varefprselen
sovmrts bestemte gjensidige Fordele, skulle Fart0ierne vaere forsynede
med saadanne Dokumenter, som i hvert af Rigerne ere foreskrevne for
åt godtgjrtre deres Nationalitet.

§ 13.

Varer, som med svenske Fartoier ind- eller udfores, skulle uden
Hensyn til, fra hvilket Sted de ankomme, eller til hvilken Sted de afgaa,
ikke i Norge vsere underkastede andre eller hoiere Afgifter hverken
til Statskassen, Stmder eller seerskilte Indretningar, end om de indeller
udfores i norske Fartoier.

Det samme Forhold skal i Sverige Ande Sted i Henseende til Varers
Ind- og Udforsel med norske Fartoier.

§ 14-

Norske eller svenske Naturprodukter og andre Varer, der efter
foranstaaende § 3 ere åt anse som norske eller svenske Tilvirkninger,
skulle, naar de indfpres fra det ene til det andet Rige i et af Rigernes
Fartoier, uden åt dette paa Reisen har losset eller ladet i fremmed
Havn, vsere toldfrie eller toldpligtige saaledes som i naevnte § bestemt,
uden Hensyn til Varepartiernes Storrelse, alene med Undtagelse af
Kornvarer, malede og umalede, af hvilke Varer, forsaavidt de i Almindelighed
ere toldpligtige, skal erlsegges halv Told.

Fartoier, som i fremmed Havn alene have afgivet eller modtaget
Passagerer med deres Reisegods (de af Handelsreisende medforte Varer
og Vareprover herunder ikke indbefattet), ansees ikke åt have losset
eller ladet dersteds.

I Henseende til Tilladelsen til sOvmrts åt udfore eller mdfore
Varer fra det ene til det andet Rige samt i Henseende til Beregningen
af Toldafgifterne dermed skulle ipvrigt de almindelige Forskrifter
gjselde, som i hvert Rige ere eller vorde givne angaaende Varers Udfprsel
eller Indforsel samt Fortoldning.

Kongl. Majds ''Nåd. Proposition N:o 23.

§ 15-

Hvad i § 2 er bestemt med Hen syn til Udfprselspraemie samt
Tilbagebetaling af Told eller Tilvirkningsafgift af Yarer, som ere tilvirkede
i det ene Rige og udfpres derfra til det andel, skal ogsaa gjselde,
naar Udfprselen sker sovmrts.

§ 16.

För åt nycfe godt af den Toldfrihed eller Nedsmttelse i Toldafgifter,
_ som i § 14 er indrommet norske og svenske Naturprodukter og
Tilvirkninger, skal den, som udskiber Yarerne fra det ene til det andet
Rige, forsyne sig med saadant Bevis for, att Yarerne ere indenlandsk
Naturprodukt eller Invirkning, som i § 9 er bestemt for landvserts
Indfprsel.

§ 17-

I Lighed med det, som i § 11 er fastsat angaaende Kontrol med
Varetransporter landvaerts, skulle Toldstyrelserne i Norge og Sverige
liver 3:die Maaned tilstille hinanden Fortegnelser over de Fartöier og
Ladninger, som i de tre sidstforlpbne Maaneder fra det ene til det
andet Rige ere afgaaede eller ankomne, samt ipvrigt til Kontrol i Henseende
til Varers Ind- og Udförsel sovserts imellem begge Riger iagttage
det som i ovennsevnte § er foreskrevet.

§ 18.

Denne Lov trmder i Kraft den l:ste Juli 1890, forudsat åt modsvarende
Bestemmelser vedtages i Sverige som gjseldende fra samme
Tidspunkt. Loven vedbliver åt gjmlde, indtil andre Bestemmelser gives
for begge Riger eller 2 Aar er forlobet, efteråt der i et af Rigerne
er fattet Beslutning om Förändring eller Ophmvelse deraf, liden åt
denne Beslutning er gjort afhängig af, åt lignende Beslutning afgives
for det andet Rige.

fra den ovenmevnte Tid skal Lov angaaende Norges og Sveriges
gjensidige Handel og Spfart af 11 :te April 1874 og Lov indeholdende
Forandringer i den naevnte Lov af 9:de April 1887 ophore åt vaere
gjaelderide.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 23.

I Henhold til Foranfprte, der af Statsraadets ovrige Medlemmer
det Vmsentlige tiltraedes, indstilles underdanigst:

Åt Gjenpart af neervserende underdanigste Indstilling
angaaeude Förändring^ i Lovgivningen om
Norges o g Sveriges indbyrdes Handels- og Spfartsforbold
naadigst befales tilstillet det Kongelige Svenske
Finants-Departement.

In fidem
K. Fabricius.

Kongl Majds Nåd. Proposition N:o 23.

Utdrag af protokollet öfver jinansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den
21 Februari 1890.

N ärvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Åkerhielm,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Lewenhaupt,
Statsråden: Friherre von Ottkr,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WIKBLAD.

Departementschefen, Statsrådet Friherre von Essen uppläste härefter
till justering ett i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts på statsrådets
tillstyrkande i sammansatt svenskt-norskt statsråd denna dag
fattade beslut uppsatt förslag till Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
Riksdagen med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfarts förhåll anden.

På statsrådets tillstyrkande täcktes Hans Maj:t,
Konungen i nåder gilla berörda förslag, sådant det
finnes detta protokoll bilagdt; och skulle i enlighet
dermed nådig proposition till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Adolf von Hofsten.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1890.