Kong!. Maj:ts Nåd: Proposition N:o 54 (Proposition 1898:54)

Kong!. Maj:ts Nåd: Proposition N:o 54.

N:o 54.

*;,)/*), ;.-r? * :f *)*■ r. {; k > : 1 i:

Kong1. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående upphörande
af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld;
gifven Stockholms slott den 31 december 1897.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att för sin del besluta:

att, der landskyld till kyrka eller presterskap enligt jordeboken utgår
af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län, egaren eller
innehafvaren må friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld
mot erläggande af ett penningebelopp, som i årlig ränta efter fyra procent
afkastar en summa lika med landskylden, hvarvid, der densamma utgår in
natura eller efter markegångspris, till grund för löseskillingen bör läggas
mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris, enligt Lätt, A i
länets markegångstaxa;

att beträffande prestelandskylden vederbörande ej må begagna sig af
denna rättighet under nuvarande landskyldstagarnes tjenstetid, för så vidt
dessa ej dertill lemna sitt samtycke;

att löseskillingen för prestelandskylden skall förvaltas efter samma
grund, som för kyrkokassas medel är vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära derå belöpande ränta;

att, sedan inlösen skett, anmälan derom skall göras hos Kongl. Maj ds
befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;

att, der presterskapet enligt jordeboken eger uppbära landskyld al de
detsamma till boställen anslagna egendomar med derunder brukade jordar,
denna landskyld skall utan vidare ur jordeboken uteslutas;

att beträffande presterskapets’landskyld af de detsamma på lön anslagna
mensalhemman och af prestenkesäten inom länet Kongl. Majds be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o r>4. 27

fallningshafvande och domkapitlet skola tillse, att vid blifvande ny utarrendering,
der så ej redan skett, berörda landskyld upphör att utgå; samt
att frågan om utgörande af landskyld till Kongl. och Hvitfeldtska
stipendii-inrättningen af vissa hemman samt om denna landskylds upphörande
må få bero på Kongl. Maj:ts pröfning och afgörande.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

G. F. Gilljam.

OSCAR.

Kong]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1897.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Akerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna och

grefve Wachtmeister.

Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för finansdepartementet,
föredrog departementschefen, statsrådet Gilljam:

Riksdagens skrifvelse den 6 maj 1891 angående upphörande af den
i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld. Härvid yttrade departementschefen: I

den nu föredragna skrifvelsen har Riksdagen uttalat den åsigt, att de
uråldriga skatteförhållandena inom vårt land, så vidt möjligt, borde ordnas,
och att detta borde ske vare sig oegentligheter i skatteväsendet berörde
större eller mindre delar af landet. I öfverensstämmelse med denna uppfattning
har Riksdagen ansett önskvärdt, att den under benämningen landskyld
inom vissa delar af Göteborgs och Bohus län utgående skatt, som
yore en qvarlefva af föråldrade skatteformer, måtte kunna försvinna, och
har Riksdagen, som förestält sig, att allt för stora hinder icke borde möta
för denna skattefrågas ordnande på ett med billighet och rättvisa öfverens -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

stämmande sätt, äfvensom att Eders Kongl. Maj:t, efter en i sådant syfte
verkstäld utredning, skulle finna anledning framställa förslag i ämnet, på
grund häraf anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
om och under hvilka vilkor den inom Göteborgs och Bohus län
under benämningen landskyld utgående skatt måtte kunna upphöra att
utgå samt derefter till Riksdagen afgifva det förslag, hvartill förhållandena
ansåges föranleda.

. Sedan Eders Kongl. Maj:t i nådig remiss den 5 juni 1891 anbefalt
Eders Kongl. Maj:ts och rikets kammarkollegium att, efter vederbörandes
hörande, till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i
detta ärende, har kammarkollegium dels satt de kyrkor och presterskap,
som äro berättigade till åtnjutande af landskyld, samt öfrige, hvilkas rätt
kunde anses vara af den föreliggande frågan beroende, i tillfälle att deruti
sig yttra, ehuru endast ett fåtal häraf sig begagnat, dels ock infordrat
underdåniga yttranden af vederbörande uppbördsförvaltningar äfvensom
underdåniga utlåtanden af domkapitlet i Göteborg och Eders Kong]. Maj:ts
befallningshafvande i länet; och har kollegium den 21 december 1894 afgifvit
eget underdånigt utlåtande i ärendet.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för resultatet af den nu åvägabragta
utredningen.

Dervid möta först frågorna: om hvad med landskyld är att första, Landtkyiden»
dess storlek, sättet för dess utgående och hvilka rätten att uppbära den-6e?rw m'' m‘
samma tillkom och tillkommer.

Enligt den i Bohuslän vid tiden för detta landskaps förening med
Sverige ännu gällande 1604 års norska lag såväl som enligt äldre lagstiftning
förstods i allmänhet med landskyld den afgäld, som brukare af
annans jord hade att årligen erlägga till jordens egare eller den s. k. jorddrotten.
Och var vid sådant förhållande rätten att uppbära landskylden
af ett hemman eller en lägenhet ursprungligen förbunden med eganderätt
till en deremot svarande lott i den landskyldspligtiga egendomen.

Ursprungligen torde landskyldens storlek hafva varit beroende på
öfverenskommelse, men har, sedan densamma blifvit grund för fördelningen
af den till Konungen utgående ledingen och andra med denna jemförliga
prestationer, kommit att för hvarje gård utgå med ett bestämdt belopp i
penningar eller persedlar. Detta belopp kunde visserligen höjas eller sänkas,
men endast efter laglig värdering af sex gode män. I detta fall skulle
emellertid motsvarande förändring ske jemväl i den till Konungen utgående
ledingen.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Enligt samma 1604 års norska lag hade den, som för lifstid legde
annans jord, att till jorddrotten erlägga ej endast berörda landskyld utan
äfven: dels såsom ersättning för den medgifna brukningsrätten (bygseln)
en till storleken på aftal beroende penningsumma, kallad första (eller lifstids)
tagan, dels ock hvart tredje år en i bestämdt förhållande till landskylden
stående afgäld, kallad tredje års tagan. Egdes gården af två eller
flere personer, uppbar hvar och en af sin lott den derå belöpande landskylden.
Bygselrätten, d. v. s. rätten att bortlega gården i dess helhet
samt deraf åtnjuta första och tredje års tagan, tillkom enligt nämnda lag
den af delegarne, som hade största lotten i gården, eller »beste manden»,
om de egde lika stora andelar i densamma.

Dessa bestämmelser gälde med vissa olikheter jemväl för kronans
samt kyrkornas och presterskapets egendomar, då de voro till särskilda
brukare upplåtna.

Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och presterskap genom
gåfvor och testamenten eller på annat sätt kommit i besittning af ett stort
antal hemman, hemmansdelar och jordar. Vid reformationen blefvo de af
dessa egendomar, som tillhörde kloster och biskopar, med landskyld och
tagor indragna till kronan. Dessutom tillegnade sig kronan bygselrätten
till kyrkornas egendomar, af hvilka kyrkorna efter denna tid i allmänhet
uppburo endast landskylden. Härigenom har eganderätten till den kyrkolandskylden
motsvarande jord alltsedan reformationen ansetts tillhöra ej
kyrkan utan kronan, som utöfvade bygselrätten. För det fall, att odelsjordar
gifvits till kyrkan, var särskildt stadgadt, att odelsmannen vore
närmast att besitta dem för laglig landskyld till kyrkan efter sex gode
mäns värdering, dock att jordarna arfvinge efter arfvinge skulle fästas af
Konungens ombudsman, »som raader for Kircken». Efter det Bohuslän
sedermera år 1658 förenats med Sverige, inträdde följande förändringar.
Landskyld och tagor, som från egendomar inom länet utgått till kyrkor
och presterskap i egentliga Norge, indrogos jemväl till kronan. Första och
tredje års tagan samt den jemte dessa i Bohuslän till jorddrotten utgående
landbodalern kommo i likhet med landskylden att erläggas med fixa belopp,
bestämda i regel efter mantalet men i vissa fall efter landskylden.

I afseende å dispositionen af landskylden är att märka, att densamma
utgår antingen till kronan eller kyrkan eller presterskapet samt jemväl ansetts
tillkomma den s. k. Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen af
två nedanangifna hemman.

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Kronan tillkommande landskyld och tagor (under hvilket sistnämnda«>oBanj inbegrepp
i det följande jemväl innefattas landbodalern), blefvo, i likhet med skyhl
kronans afrad och städslor i gamla Sverige, ganska snart i jordeböckerna
införda. Dervid upptogs, hvad kronan sålunda tillkom, såsom ränta med
det s. k. kronovärdet, enligt hvilket invånarne i Bohuslän efter föreningen
med Sverige fått tillåtelse att lösa de i räntan ingående persedlarne. Alla
dylika afgifter till kronan hafva sedermera, äfven i fall af indragning
från kloster, biskopar, kyrkor eller presterskap, underkastats de i Eders
Kongl. Majt:s nådiga kungörelse den 5 juni 1885 och lagen den 2 december
1892 om afskrifning af grundskatten meddelade bestämmelser.

Jag öfvergår nu till den landskyld, som utgår till kyrkor och presterskap. *yrrk°”a£°pt
Till en början upptogos kyrkor och presterskap tillkommande landskyld landskyld.
samt presterskapets tagor, der de omnämndes i jordeböckerna, endast anteckningsvis
vid de landskyldspligtiga egendomarna. Men sedan kammarkollegium
den 21 februari 1694, till svar på åtskilliga frågepunkter angående
jordebokens inrättande i Bohuslän, föreskrifvit, bland annat, att
presternas landskyld och städslor af deras mensalielägenheter, hvilka dittills
årligen upptagits och afförts i räkenskaperna, skulle i jordeboken införas,
hafva berörda landskyld och tagor i likhet med de kronan tillkommande
upptagits i jordeböckerna bland kronans räntor, dock med anteckning
om deras disposition. Landskylden infördes dervid med det ofvannämnda
s. k. kronovärdet. Der landskylden var bestämd i persedlar, torde
kyrkor och presterskap varit berättigade att i regel uppbära desamma in
natura. Landskylden har dock kommit att i allmänhet utgöras efter nämnda
kronovärde med den förändring, som blifvit en följd af den år 1776 föreskrifna
myntvalvation. Detta har vunnit särskild bekräftelse beträffande
kyrkolandskylden genom nådiga resolutionen den 5 oktober 1786 angående
beräkningssättet vid landskyldens utgörande till bohuslänska kyrkorna samt
beträffande de i prestelandskylden ingående hudar och skinn genom nådiga
resolutionen den 29 september 1825, enligt hvilken Kongl. Maj:t förklarat,
det vederbörande heminansegare icke kunde förpligtas utgifva de till
presterskapet anslagna hudar och skinn in natura eller för desamma erlägga
högre lösen än den, hvartill dessa persedlar upptoges i jordeboken. Ett
undantagsförhållande i detta afseende intages endast af de i presterskapets
landskyld ingående persedlarna malt och smör, hvilka presterskapet anses
ega rätt att utfordra in natura, ehuru desamma, enligt hvad Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande meddelat, numera i regel lösas efter markegångspris.
Hvad angår presterskapets landskyldssmör synes ej någon sär -

32 Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 54.

prtitersUpt föreskrift i detta afseende hafva blifvit meddelad. Beträffande åter

Flandskyld, landskyldsmaltet har Kongl. Maj:t den 9 januari 1773, sedan allmogen i
Lane och Tunge härad af Sunnervikens fögderi anhållit att få lösa berörda
malt efter jordebokspriset med tre daler silfvermynt tunnan, funnit sådana
skäl icke vara anförda, som kunde befria allmogen från dess utgörande in
natura, om icke någon särskild öfverenskommelse derutinnan kunde träffas
mellan vederbörande. Vidare har Kongl. Maj:t den 1 november 1839, med
anledning af gjord ansökning, att det till presterskapet i Bohuslän utgående
landskyldsmaltet i likhet med hvad genom nådiga resolutionen den 29
september 1825 stadgats rörande laudskyldspersedlarna hudar och skinn,
icke skulle få utfordi’as in natura eller betalning derför med högre belopp
än jordeboken upptoge, förklarat, att, då Kongl. Maj:t den 9 januari 1773
afslagit en likartad begäran som den ifrågavarande, samt nya skäl till bifall
ej blifvit anförda, Kongl. Maj:t icke funne skäl att till berörda anhållan
lemna bifall. Vid granskning af de inkomna ränteförvandlingsuträkningarna
för Göteborgs och Bohus län förordnade kammarkollegium den 17 mars
1869, att kyrkornas landskyld skulle efter kronovärde ingå och beräknas
i hemmanens nya räntor, men att den presterskapet anslagna landskyld,
som i landsboksräkenskaperna dittills redovisats såsom utgående efter kronovärde,
ehuru åtminstone en del prester voro berättigade erhålla landskyldsmaltet
in natura eller efter markegångspris, skulle frånskiljas jordeboksräntan
och ej beräknas till ny ränta utan antecknas i blifvande jordebok
inom kolumn. På grund häraf upptogs i de år 1871 upprättade förteckningar
öfver de till statsverket mot ersättning af statsmedel indragna ränteoch
tiondeanslag väl kyrkornas landskyld jemte presterskapets tagor, hvilka
senare jemväl ingått och beräknats i hemmanens nya räntor, men ej presterskapets
landskyld. Detta berodde i hvad angår kyrkornas landskyld emellertid
på en missuppfattning. Kyrkolandskylden utgjorde nemligen icke
någon af kronan på kyrkorna öfverlåten rättighet. Således borde den icke
heller med kronans räntor sammanföras. Densamma har ock, jemlikt
kammarkollegii beslut den 21 september 1882, i likhet med presterskapets
förts inom kolumn i den af kollegium den 21 derpåföljde december faststälda
jordeboken för länet, att till kyrkorna såsom före år 1871 utgöras.
I följd häraf har ock kollegium sistnämnda dag jemväl förordnat, att denna
landskyld skulle uteslutas från ofvanberörda förteckningar öfver de år
1871 till statsverket indragna ränte- och tiondeanslag. Till följd häraf
erlägges landskylden fortfarande allmänt af de landskyldspligtiga egendomarna
omedelbart till kyrkor och presterskap. De enda undantag härifrån,
som af kammarkollegium angifvas, utgöra länsmansboställena n:o 1
:/4 mantal Skandal Mellangärden i Solberga socken med landskyld till Sol -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

berga kyrka af 1 2 öre och n:o 1 ett mantal Nedre Hällesäter i Krogstads Kyrkors och
socken med landskyld till Krogstads kyrka af en krona 50 öre äfvensom landskyld’
de för statsverkets räkning utarrenderade hemmanen n:o 1 ett mantal
Tronnum Mellangård i Torsby socken med landskyld till Torsby kyrka af
(i öre och n:o 1 ett mantal Kragenäs i Tanums socken med landskyld
till Tanums kyrka af 75 öre. För dessa fyra landskyldsbelopp utbetalas
på grund af särskilda med nämnda hemmans grundskatter vidtagna åtgärder,
äfven efter det kollegium den 21 december 1882 förordnat, att
kyrkolandskylden skulle uteslutas från förteckningarna öfver de till statsverket
indragna ränteanslag, ersättning till vederbörande kyrkor af statsmedel.
Så väl kyrko- som prestelandskylden är för ett stort antal hemman
bestämd i penningar, för andra åter, särskildt inom Norr- och Sunnervikens
fögderi, i persedlar. Der lapdskylden är bestämd i persedlar, hafva
dessa i allmänhet upptagits i nya jordeboken, dervid för kyrkolandskylden
tillika angifvits kronovärdet (t. ex. 6 kubikfot 3 kannor malt utgå med
en krona 50 öre), hvaremot för de i prestelandskylden ingående persedlar
endast undantagsvis angifvits det värde, hvarefter de lösas, äfven der
detta ostridigt sker efter kronovärde. Om det presterskapet tillkommande
landskyldsmaltet och -smöret uppskattas efter 1894 års markegångspris,
utgörande för en kubikfot malt en krona 96 öre och för ett skålpund
smör 68 öre, samt öfriga i prestelandskylden ingående persedlar omsättas
efter kronovärdet, utgörande för fem skålpund ål 6 sk. b:co, en bock 16
sk. b:co, ett lam 12 sk. b:co, ett skinn 2 sk. b:co, en hud 24 sk. b:co, ett
höns 2 sk. b:co, en gås 6 sk. b:co, 3,15 kubikfot salt 24 sk. b:co, en tunna
makril 3 rdr b:eo, 1,575 kubikfot korn 12 sk. b:co samt 1,05 kubikfot råg
8 sk. b:co, belöper sig, enligt kammarkollegii utlåtande bifogade, efter 1881
års jordebok fögderivis uppgjorda förteckningar, prestelandskylden för länet
till ett belopp af 2,407 kronor 28 öre och kyrkolandskylden till 261 kronor
82 öre eller tillsammans 2,669 kronor 10 öre.

Kyrko- och prestelandskylden utgår ej endast af hemman och lägenheter
inom den socken eller det pastorat, hvars kyrka och presterskap äro
berättigade uppbära landskyld, utan äfven af egendomar, belägna inom
andra socknar, till och med i andra fögderier. Af de landskyldspligtiga
egendomarna, 665 till antalet, utgöra 323 i landskyld 25 öre eller derunder
samt 17 endast 1 öre. Det högsta beloppet af kyrkolandskylden är 41
kronor 9 öre och tillkommer Tanums, det lägsta är 3 öre och tillkommer
Hee kyrka. Af prestelandskylden uppbäres det högsta beloppet 517 kronor
54 öre af presterskapet i Skee, det lägsta 4 öre af presterskapet i Kareby
pastorat. Enligt jordeboken skall presterskapets landskyld tillfalla vederbörande
kyrkoherde, med undantag endast för i kammarkol legd utlåtande

Bill. till Rilcsd. Prat. 1898. 1 Sami. I Afd. .14 Raft. 5

Kyrkors och
preslerskaps
landskyld.

34 Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

uppräknade två enkesäten och två under ett dylikt enkesäte hörande jordlägenheter,
hvilkas landskyld angifvits tillkomma kyrkoherdeenkan eller
boställshafvaren. Härvid torde följande vara att erinra. Af Konung Fredrik
III har den 29 augusti 1648 förordnats, att prestenkorna i Norge i deras
enkesäte skulle hafva af prestebolens jordar den bästa näst den presten
sjelf innehade, »qvitt och frij uden all anden besvering». Denna prestenkesätenas
förmån af frihet från utlagor har ock sedermera genom kongl.
stadfästelserna den 11 augusti 1756 och den 30 september 1761 bekräftats.
Vidare har Kong]. Maj:t uti nådigt bref af den 6 december 1782 förklarat,
att prestenkor borde innehafva sina enkesäten med lika rätt som kyrkoherdarne
de dem anslagna boställen förvaltade, utan att för dem behöfva
erlägga annan ränta än den, som tilläfventyrs kunde vara indelt på militien.
Med anledning af allt hvad sålunda härutinnan förekommit har
kammarkollegium i ett enstaka mål genom utslag den 29 februari 1816
befriat en prestenka såsom innehafvare af ett prestenkesäte från erläggande
af landskyld för berörda enkesäte till vederbörande kyrkoherde. Af detta
kollegii utslag, som finnes åberopadt i 1825 års jordebok vid åtskilliga
prestenkesäten, torde framgå, att prestelandskylden ej endast af de fyra
ofvannämnda egendomarna utan af samtliga prestenkesäten, den tid desamma
innehafvas af kyrkoherdeenka, skall, så vidt densamma bör utgå,
tillfalla denna och ej, såsom jordeboken angifver, kyrkoherden i pastoratet.
Då emellertid såväl prestenkesäten som mensalhemman i Göteborgs och
Bohus län numera jemlikt nådiga brefven den 11 juli 1862 och den 9
september 1873 skola vid inträffande ledighet genom Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes och domkapitlets försorg för indelningshafvarens räkning
upplåtas på arrende i enlighet med föreskrifterna i nådiga brefvet den
12 november 1858 angående utarrendering af presterskapets annex- och
mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge, kan det sättas i fråga,
huruvida af dessa egendomar jemte arrende landskyld bör utgå till indelningshafvaren.
De löneregleringsresolutioner, som faststälts för de pastorat
inom länet, i hvilka landskyld utgår till presterskapet, innehålla samtliga
bestämmelser, som trygga vederbörande kyrkoherdar vid rätten att uppbära
dem anslagen landskyld, med undantag af de för Uddevalla, Näsinge och
Bogenäs pastorat. Inom Uddevalla pastorat utgår dock landskyld till
presterskapet endast af prestenkesätet n:o 1 1/2 mantal Orreqvisla i Lane Ryrs
socken. Kyrkoherden i Näsinge pastorat har hos Eders Kongl. Maj:t anhållit,
att, då nådiga resolutionen den 17 juli 1868 angående lönereglering
för kyrkoherden i nämnda pastorat icke innehölle bestämmelse om den
landskyld, som till kyrkoherden derstädes af ålder utgått från uppgifna
hemman, Eders Kong!. Maj:t måtte meddela sådan förklaring af nämnda

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

resolution, att berörda landskyld finge uppbäras i sammanhang med öfriga Kyrkor* och
från församlingarna till presterskapet derstädes utgående löneförmåner, landskyld"
Eders Kongl. Maj:t bar emellertid genom nådigt beslut den 16 januari
188t), då egarne och innehafvare af hemmanen bestridt att till kyrkoherden
erlägga ifrågavarande landskyld, funnit denna framställning innefatta
ett ämne, som icke utgjorde föremål för Eders Kongl. Maj:ts omedelbara
pröfning och hänvisat sökanden att hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet efter befogenhet väcka talan mot vederbörande för
landskyldens utbekommande. Då presterskapet i Bohuslän emellertid vid
länets förening med Sverige genom fredsfördragen tillförsäkrats en orubbad
besittning af sina rättigheter, hvilken försäkran vunnit ytterligare bekräftelse
genom Malmö recess och flera kommissioners beslut samt nådiga bref och
förordningar, torde presterskapet vara berättigadt att för all framtid åtnjuta
den inkomst landskylden för dem innebär, äfven om i vederbörande löneregleringsresolutioner
icke förekommer någon bestämmelse, som tillförsäkrar
dem en sådan rättighet; och torde kyrkorna med lika rätt innehafva den
landskyld, som blifvit dem anslagen.

Den till kyrkoherdar och kyrkor utgående landskyld debiteras och
redovisas, kyrkolandskylden af vederbörande kyrkovärdar för kyrkans räkning
och prestelandskylden för vederbörande kyrkoherdars räkning af uppbördsmännen
för redovisning af presterskapets inkomster eller andra, hvarför
statens embets- och tjensteman med dess debitering i regel icke hafva
något att skaffa.

Jag har ofvan omnämnt, hurusom landskyld från två hemman ifråga- Hvit/. siiP.
satts skola tillkomma Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen. Med,"r;siand5ij''wafseende
härå är förhållandet följande:

De ifrågavarande två hemmanen äro skattehemmanen n:o 1 5/6 mantal
Vrångebäck i Bro socken och n:o 1 ett mantal Hästhagen i Berffendals
socken af Sunnervikens fögderi; hemmanen upptogos i 1881 års jordebok
med anteckning, att de tillhörde nämnda stipendii-inrättning. Sedan
anmärkning deremot framstälts, förordnade kammarkollegium den 30 november
1883, att dessa anteckningar skulle utgå samt i stället antecknas
vid det förra hemmanet, att nämnda, inrättning deraf egde en tunna malt
och vid det senare sexton kappar malt, i enlighet med hvad äldre jordeboksanteckningar
utvisade. Af de hos kollegium förvarade handlingar
framgår emellertid ej, huruvida Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen
af nämnda hemman uppbär berörda landskyldsbelopp; dock torde i
hvarje fall med ifrågavarande anteckningar närmast afses att angifva, det
stipendii-inrättningen i hemmanen eger en mot landskylden svarande jord.

Egan der ätten
till den landskyldspligtiga

jorden.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N;o 54.

Det är redan i det föregående nämndt, hurusom alltsedan reformationen
eganderätten till den kyrkolandskylden motsvarande jord kommit
att betraktas såsom tillhörande kronan. Efter Bohusläns förening med
Sverige har af kronan beträffande flertalet af de till presterskapet landskyldspligtiga
egendomarna, der de ej disponerades såsom boställen för
kyrkoherdar och komministrar eller såsom prestenkesäten, gjorts gällande
en liknande rätt. En gensaga häremot inlades genom kongl. brefvet den
12 april 1819, hvari förordnades, att när det befunnes, att ett hemman
verkligen vore annex- eller mensalhemman, hvartill åboens besittningsrätt
tillkommit genom kyrkoherdens städsmål, skatteköp å ett dylikt hemman
ej borde beviljas. Detta stadgande fick dock ej någon större betydelse, då
flertalet hemman och lägenheter, i hvilka presterskapet egt större delen
eller bästeinans rättighet, redan blifvit för kronans räkning försålda till
skatte; och har kronan äfven efter denna tid betraktats såsom egare till
den prestelandskylden motsvarande jord, der presterskapet endast egt mindre
del af en egendoms landskyld.

Sedan presterskapets tagor indragits till statsverket, är förhållandet
numera sådant, att kyrkor och presterskap endast ega att af de landskyldspligtiga
egendomarna uppbära den till beloppet en gång för alla bestämda
landskylden, hvaremot, med undantag af de såsom kyrkoherde- och komministersboställen
samt prestenkesäten disponerade egendomarna äfvensom
de få återstående mensalhemmanen, eganderätten till den berörda landskyld
möjligen motsvarande jord, derest densamma ej genom skatteförsäljning eller
på annat sätt öfverflyttats på enskilde, kommit att anses tillhöra kronan.

De landskyldspligtiga egendomarna upptagas i senaste jordebok dels
under krono- samt dels och i allmänhet under skatte- eller frälsetitel.

De under kronotitel hänföras antingen bland kronoegendomar under
enskild disposition, i hvilket fall desamma i allmänhet återfinnas på förteckningarna
öfver de till skatte försäljningsbara hemman och lägenheter,
eller bland kronoegendomar under allmän disposition (kyrkoherde-, komministers-
och klockareboställen, prestenkesäten, mensalhemman, kyrkoegendoinar,
civila boställen samt egendomar, utarrenderade för statsverkets räkning).
Vid de egendomar, som införts i jordeboken under skatte- eller
frälsetitel, har den jord, som motsvarar kyrko- och prestelandskylden, vanligen
genom skatteköp eller på annat sätt öfverförts till enskilde under
tyst eller uttryckligt förbehåll om skyldighet för egaren att till kyrka och
prest fortfarande utgöra landskyld och tagor. Dock betecknar den omständigheten,
att ett hemman, hvaraf landskyld utgår till kyrka eller presterskap,
upptages i jordeboken under skatte- eller frälsetitel, icke alltid att
eganderätten till den mot landskylden svarande jord öfvergått till enskilde.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Det är redan i det föregående omnämndt, hurusom kammarkollegium Äganderätten
deri 21 februari 1694 meddelade en föreskrift, med stöd hvaraf kyrkornas ,kyi<upiigtiga
landskyld samt presterskapets landskyld och tagor, i likhet med kronans, fordenupptagits
i jordeboken bland kronans räntor med anteckning om deras
disposition. Vid samma tillfälle förordnade kammarkollegium, att de skattehemman,
hvaruti kronan egde mera än hälften eller bästemansrättighet, skulle
införas i jordeboken under kronotitel, dock skatteegaren dennes del förbehållen,
men att, der kronan egde mindre än hälften i ett hemman, detsamma
ej borde klyfvas utan förblifva under sin vanliga skattetitel med
tillbörlig annotation samt kronans rätt såsom förut observeras i specialräkningen.
I enlighet med denna föreskrift hafva sådana hemman, af hvilkas
landskyld kronan, kyrkan eller presterskapet egde endast en mindre del, uti
jordeböckerna i deras helhet upptagits under skatte- eller frälsetitel. Detta
var ju en oegentlighet, och vid granskning af de inkomna ränteförvandlingsuträkningarna
för länet framstäldes derför anmärkningar, att vid många
egendomar, införda under skattetitel, kronan sålunda egde viss andel, som
rätteligen borde upptagas såsom krono. Dessa anmärkningar öfverlemnades
af kollegium till kammaradvokatfiskalsembetet för att i afseende å naturen
af ifrågavarande egendomar efter befogenhet talan i vederbörlig ordning
anhängiggöra och utföra.

Med anledning deraf anhärigiggjorde advokatfiskalsembetet i åtskilliga
fall, der jordeboksanteckningarna tydligen angåfvo, att kronan, kyrkan eller
presterskapet egde viss andel i ett hemman (uttryckt i landskyld eller
öresbol) samt landskyldens belopp eller öresbolens antal för hela hemmanet
var kändt, rättegångar, i syfte att visst mantal af hemmanet borde öfverföras
från skatte till krono samt disponeras i öfverensstämmelse med de
om kronohemman gällande författningar; och biföllo domstolarne i allmänhet
de af advokatfiskalsembetet sålunda framstälda yrkandena. De kronan
sålunda tilldömda hemmansdelarna blefvo, äfven i de fall då landskylden
uppbäres af kyrkor eller presterskap, i jordeboken öfverförda till kronoegendomar
under enskild disposition samt upptogos vanligen på förteckningarna
öfver de till skatte försäljningsbara egendomar inom länet. Men
åtskilliga under skatte- eller frälsetitel i jordeboken upptagna hemman
återstå, af hvilka kyrkor eller presterskap ega uppbära landskyld, utan att
eganderätten till den mot berörda landskyld svarande jord öfvergått till
hemmanens innehafvare, på sätt anteckningarna i jordeboken vid flera
hemman jemväl utvisa. Visserligen kunde det för de enskilde vara af vigt
att få undanröjd ovissheten om någon kronojord finnes inom ett landskyldspligtigt
hemman. Från kronans sida synes deremot icke någon anledning
föreligga att. göra anspråk på denna eganderätt, då kronan deri -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

genom endast skulle erhålla den obetydliga skatteköpeskillingen, som knappast
torde motsvara de med en rättegång förbundna besvär och kostnader.
Och anser kammarkollegium åtgärder för afskaffande af kyrko- och prestelandskylden
i hvarje fall kunna vidtagas utan samband med frågan om
eganderätten till den mot denna landskyld möjligen svarande, kronan tillhöriga
jord.

LiMutSmed‘ InnaT1 jag öfvergår till en redogörelse för de af vederbörande inlandgiuet.
fordrade nu afgifna yttranden, tillåter jag mig erinra, hurusom den till
kyrkor och presterskap i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld
med landgillet i Skåne, Halland och Blekinge företer åtskilliga beröringspunkter.
Bland de kyrkorna i sistnämnda landskap sedan äldre tider tillhörande
jordlägenheter finnas åtskilliga, hvaröfver de icke ega fri dispositionsrätt,
utan hvilka på grund af 13 p. i kongl. förordningen den 16
oktober 1723 angående skånska presterskapets uppbörd samt 53 §i nådiga
resolutionen på allmogens besvär den 28 juni 1731 böra under prestgård
eller annat vanligt hemman ständigt brukas mot erläggande af landgille
och städja. Jemlikt nådiga brefvet den 8 februari 1867 och kainmarkollegii
derpå grundade kungörelse den I mars samma år tillkommer det
numera visserligen vederbörande församlingar att sjelfva bestämma beloppet
af den afgäld, som för dylika jordområden bör till kyrkan erläggas, med
rättighet för jordens innehafvare, derest denne med församlingens beslut
icke åtnöjes, att hänskjuta frågan till afgörande af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande och biskopsembetet. Många af dessa jordar äro emellertid
hvarken till läge i öfrigt eller areal och beskaffenhet närmare kända.

I afseende å sistnämnda lägenheter har Eders Kongl. Maj:t den 22
oktober 1886 utfärdat kungörelse, hvarigenom, bland annat, bestämts, att,
derest aftal träffas mellan församlingen och egaren af det hemman, inom
hvars område dylik lägenhet finnes, om lägenhetens försäljning, sådant aftal
skall jemte öfriga ärendet rörande handlingar af kyrkostämmans ordförande
insändas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som har att gemensamt
med domkapitlet ärendet till behandling företaga; att köpeskillingen för
sådan jord icke må understiga ett belopp, som i årlig ränta efter tre för
hundrade afkastar en summa lika med den årliga afgälden, samt att, om
afgälden utgår med en eller flera persedlar in natura eller efter markegångspris,
penningvärdet skall beräknas efter senast faststälda tioåriga
medelinarkegångspris för länet; att om Kong]. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitlet finna försäljningen vara med denna kungörelse öfverensstämmande
och i öfrigt till kyrkans nytta, genom deras försorg handlin -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

garna skola insändas till kammarkollegium, som det tillkommer att afgöra,
huruvida försäljningen må ega rum eller icke; äfvensom att sedan kammarkollegium
till försäljningen lemnat bifall, samt köpeskillingen blifvit till
kyrkans kassa inbetald, församlingen eger att låta behörigt köpebref för
köparen utfärda.

Af nu afgifna yttranden framgår hufvudsakligen följande: ^uranda?*

Egarne eller innehafvarne af landskyldspligtiga hemman och lägenheter, y
hemställa, att den till kyrkor och presterskap anslagna landskylden måtte
upphöra att utgå, och hafva i samband dermed föreslagit, en del att de,
som af landskylden haft sin lön, borde erhålla godtgörelse genom medel,
uttaxerade på ett med rättvisa och billighet mera öfverensstämmande sätt
än nu vore fallet, andra åter att för prestelandskylden ersättning, beräknad
efter medelmarkegångspris, borde utgå af allmänna medel, dock endast
intill dess ny reglering af presterskapets löner egt rum.

Af kyrkoherdarne hafva tvä ansett, att landskylden fortfarande borde
utgöras af de landskyldspligtiga egendomarne till kyrkor och presterskap,
en icke haft något att erinra mot, att den honom tillkommande landskyld
upphörde att utgå på sätt hittills egt rum, för så vidt full ersättning för
densamma, beräknad enligt gällande tioårigt medelmarkegångspris, utan
olägenhet kunde beredas, samt en medgifvit landskyldens afskaffande under
förutsättning, att statsverket öfvertoge densammas utbetalande.

Af församlingarna hafva tre församlingar ej velat medgifva, att kyrkorna
skulle förlora landskylden, ej heller att denna utskyld skulle erläggas af
andra skattskyldige än innehafvarne af de egendomar, vid hvilka densamma
såsom en särskild grundskatt sedan äldre tid varit fästad; två icke haft
något att invända mot den förändring, hvartill den af Riksdagen gjorda
framställning kunde föranleda; tve församlingar äfvensom en församlings
kyrkoråd medgifvit landskyldens afskaffande under förutsättning, att vederlag
för densamma lemnades kyrkorna af statsmedel; tvä ej heller haft något
att erinra vid, att kyrkolandskylden upphörde att utgå, för så vidt saken
utan andras betungande kunde på ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande
sätt ordnas så, att kyrkorna för landskylden finge full eller
vederbörlig ersättning.

Af komministrarne hafva tvä, med framhållande, bland annat, att i
flere pastorat kyrkoherdarne ej utkräft den komministersboställen enligt
jordeboken påförda landskyld till kyrkoherdarne, samt att berörda landskyld,
der densamma utginge, löstes än efter markegångspris än efter det
låga kronovärdet, anhållit, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas om

Kongl. Maj:Us Nåd. Proposition N:o 54.

Nuu/anden deuPPhörande af ifrågavarande landskyld eller, derest densamma fortfarande
y rån en. gj;uije er}ä,ggas, att den måtte få lösas efter sistnämnda värde.

Af de yttranden, som afgifvits af uppbörds/ör v altningärna framgår:
att uppbördsförvaltningen i Göteborgs fögderi föreslagit, det egare af
hemman eller lägenhet, hvaraf landskyld till kyrka enligt jordeboken utginge,
borde få friköpa sig från skyldigheten att utgöra densamma mot
inbetalning till vederbörande kyrkokassa af ett belopp, motsvarande det
efter en räntefot af fem för hundrade uträknade kapitalvärdet å den utgående
landskyldskatten; att uppbördsförvaltningen i Inlands fögderi hemstält,
det skyldigheten att utgöra årlig landskyld till kyrka och presterskap
måtte aflösas medelst kapitalisering, dervid möjligen 30 procent åf det
genom kapital!seringen bestämda penningebelopp borde gäldas af statsmedel;
att uppbördsförvaltningen i Sunnervikens fögderi ansett billigt, att
den till kyrkor och presterskap utgående landskylden, som i verkligheten
vore en jordskatt, mot vederlag till indelningshafvaren indroges till statsverket
samt derefter underkastades samma behandling som annan grundskatt;
att uppbördsförvaltningen i Norrvikens fögderi, under framhållande
bland annat att de hemman, som under den katolska tiden haft att erlägga
landskyld till kloster eller biskopar, liksom de hemman, hvilka före länets
förening med Sverige utgjort landskyld till kyrkor och presterskap i
socknar inom det egentliga Norge, kommit i en jemförelsevis gynsam ställning,
då deras landskyld indragits till kronan och de sålunda ej endast
erhållit förmånen att få lösa densamma efter det låga kronovärdet i stället
för efter markegång utan äfven kommit i åtnjutande af afskrifning, i
underdånighet hemstält, att, då den inom länet under benämning kyrkooch
prestelandskyld utgående skatt, hvarom efter fögderiförvaltningens åsigt
Riksdagens skrifvelse uteslutande handlade, vore en qvarlefva af föråldrade
skatteforiner, och väsentliga hinder ej syntes möta för dess eftergifvande,
särskilt om återstående 70 procent af de till kronan indragna tagor och
landskyld afskrefves, förslag måtte framläggas för Riksdagen derom, att
berörda landskyld skulle upphöra att utgå, samt presterskapet för mistning
deraf hållas skadeslöst utaf statsverket, dock endast så länge nu gällande
löneregleringsresolutioner egde kraft.

Domkapitlet i Göteborg har tillstyrkt, det landskylden för beredande
af möjlighet till åstadkommande af större likformighet i beskattningen, af
landskyldsgifvarne finge inbetalas till statsverket, med skyldighet för detta
att tillhandahålla vederbörande kyrkor och löntagare dem tillkommande
landskyld; men af domkapitlets nio ledamöter hafva fyra varit från denna
hemställan skiljaktiga och ansett, att med landskylden borde förfaras såsom
hittills.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län harAr« infordrade
i skrifvelse den 16 juni 1892 anfört, att den till kyrkor och presterskap ’Jttrandenutgående
landskyld icke vore att betrakta såsom en jordskatt i samma mening
som kronans grundskatt och således icke heller rätteligen kunde underkastas
samma behandling, som den senare undergått; att Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande likväl ansåge sig kunna instämma i Riksdagens i den
föreliggande skrifvelsen uttryckta mening, att merberörda landskyld vore
en qvarlefva från föråldrade skatteformer, samt att det vore synnerligen
önskvärdt, om densamma kunde upphöra att utgå, i synnerhet som landskylden
högst olika tyngde länets skilda delar och mycket ojemnt drabbade
de hemman och lägenheter, som dermed vore betungade; att presterskapet
ej torde kunna mot sin vilja beröfvas dem tillkommande landskyld, med
mindre än att full ersättning för densamma lemnades; att den kyrkorna
Tillkommande landskyld icke heller torde kunna upphöra att utgå, såvida
icke skälig ersättning derför bereddes kyrkorna; att det icke torde medföra
någon lättnad för landskyldsgifvarne och icke heller afhjelpa den ojemnhet
i beskattningen, som landskylden orsakade deras hemman och lägenheter,
om densamma upphörde genom aflösning, alldenstund för det kapital, som
vid aflösningen betalades för landskylden, antingen ränteförlust skulle drabba
landskyldsgifvaren, om han af egna medel utgåfve detsamma, eller ock, i
motsatt fall, en direkt årlig ränteutgift för honom uppstå för lån af samma
kapital, hvarjemte naturligen värdet å landskyldspligtig jord efter aflösningen
komme att stiga med det belopp, hvartill aflösningspriset uppgått,
hvadan följden af aflösningen blefve, att i stället för landskyld en ständig
ränta komme att vidlåda den nu landskyldspligtiga jorden; att ehuru
hvarken rättvisa eller billighet syntes kräfva, att för landskyldens aflyftande
andra personer eller föremål än den landskyldspligtiga jorden och dennas
egare betungades med skatter för att bereda vederbörande kyrkor och
presterskap ersättning för landskylden, denna utväg dock för enkelhetens
skull och i betraktande af det ringa värde, hvartill landskylden uppginge,
lämpligen kunde och borde för ändamålet anlitas, så mycket mera som,
då Riksdagen genom sin framställning i ämnet tydligt ådagalagt sitt intresse
lör afskaffande af landskylden i fråga på lämpliga vilkor, ett förslag
om skattens aflyftande genom anvisande af motsvarande statsanslag i penningar
lör beredande af godtgörelse derför torde kunna räkna på framgång
inom Riksdagen; att då samtliga landskyldspersedlar, med undantag
af de i prestelandskylden ingående persedlarna malt och smör, sedan långa
tider tillbaka löstes efter fixa, bestämda pris, det värde, hvartill landskylden
med nyss nämnda undantag syntes böra bestämmas, vore lätt
funnet; att hvad de presterskapet tillkommande persedlarna malt och smör
Bill. till Riksd. Prof. 189S. I Samt. 1 Afd. 84 Höft. 0

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 54.

Nu infordrade deremot anginge, innehafvare af presterliga beställningar, med hvilka inyttranden.
pomst af dyiifca persedlar vore förenad, visserligen icke kunde skiljas från
sin rätt att få desamma levererade in natura, så vida de icke ville afstå
derifrån mot viss ersättning, men att kommande innehafvare kunde förpligtas
att för dessa persedlar taga lösen efter skäligt värde, hvilket lämpligen
syntes kunna bestämmas till mediet af de tio senast förflutna årens
markegångspris; att derjemte åtgärder borde vidtagas för aflyftande af
den landskyld, som tillkomme Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen;
att då de s. k. tagorna eller städslorna torde vara hänförliga till
kronans räntor, ehuru de med landskyld, som till kronan indragits, och
med den till kyrkor och prester utgående landskylden stått i visst sammanhang,
det syntes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunna
ifrågasättas, att dessa tagor eller städslor också borde för framtiden upphöra,
derest detta blefve händelsen med landskylden; samt att Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande på de skäl och grunder, som sålunda
anförts, tillstyrkt, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition framlägga
förslag till Riksdagen om upphörande af den inom Göteborgs och
Bohus län af vissa hemman och lägenheter till kyrkor och presterskap
utgående landskylden mot ersättning derför till vederbörande med belopp,
som för de i prestelandskylden ingående persedlarna malt och smör skulle
utgå efter mediet af de tio senast förflutna årens pris enligt Kitt, A i
länets markegångstaxa och för öfriga persedlar efter det bestämda pris,
hvarefter dessa persedlar nu löstes, dock med vilkor, hvad beträffade de
båda nämnda i prestelandskylden ingående persedlarna, att nuvarande innehafvare
af presterliga beställningar, med hvilka inkomst af sådana persedlar
vore förenad, afstode från desammas leverering in natura mot erhållande
af nyssnämnda ersättning derför, samt om anvisning i riksstaten
af nödigt anslag för beredande af medel till den ersättning, som för landskylden
sålunda skulle vederbörande tillkomma, men att tillika åtgärder
skulle vidtagas, hvarigenom i sammanhang med upphörande af nämnda
landskyld jemväl den af samma ursprung och natur varande landskyld i
länet, som till kronan indragits, äfvensom den Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen
tillkommande måtte blifva aflyftad.

Kammar- För egen del har kammarkollegium anfört:

kollega hem- att, då den inom Göteborgs och Bohus län till kronan omedelbart ut staiian.

g£en(]e landskylden, äfven der densamma indragits från kloster, biskopar,
kyrkor eller presterskap, ingått i de landskyldspligtiga egendomarnas grundskatt
och underkastats de i kongl. kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen
den 2 december 1892 angående afskrifning af grundskatten meddelade be -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54. 43

»tämmelser, frågan i denna del ej torde påkalla någon vidare Eders Kongl.
Maj:ts åtgärd;

att enligt 1881 års jordebok inom nämnda län landskyld i öfrigt torde
utgå dels till kyrkor och presterskap, dels ock af skattehemmanen n:o 1
ett mantal Hästhagen och n:o 1 5/e mantal Vrångebäck till Kongl. och
Hvitfeldtska stipendii-inrättningen;

att, för så vidt sagda inrättning vore berättigad att af dessa två hemman
uppbära landskyld samt särskilda åtgärder från Eders Kongl. Maj:ts sida
kunde påkallas för dess aflyftande, frågan derom i hvarje fall torde få bero
på särskild framställning af vederbörande;

att, då den till kyrkor och presterskap utgående landskyld, hvilken
hufvudsakligen torde afsetts i Riksdagens skrifvelse, icke utgjorde någon af
kronan på kyrkor och presterskap öfverlåten rättighet, hvarken rättvisa
eller billighet syntes kräfva, att densamma, på sätt föreslaget blifvit, skulle
indragas till statsverket mot ersättning af statsmedel, ej heller att staten
eljest för dess afskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar, till
stöd för hvilken uppfattning af kammarkollegium åberopats ett Eders
Kongl. Maj:ts beslut den 18 mars 1887, innefattande godkännande i ett
särskilt mål af en sådan uppfattning, i hvad prestlandskylden anginge;

att vid sådant förhållande och då vederbörande kyrkor och presterskap
måste anses berättigade att allt fortfarande åtnjuta den inkomst landskylden
för dem innebure, annan utväg ej syntes kollegium vara att anlita
för att åtminstone i någon mån nå det utaf Riksdagen uttalade och i flera
afseenden beaktansvärda önskningsmål, än att möjlighet bereddes vederbörande
landskyldsgifvare att, på det sätt och under de vilkor Eders Kong].
Maj:t, der så erfordrades med Riksdagen och kyrkomötet, kunde finna skäligt
bestämma, friköpa sig från skyldigheten att utgöra landskylden mot erläggande
af ett belopp, som motsvarade denna kapitaliserad; och har kollegium
i detta afseende föreslagit:

att, der landskyld till kyrka eller presterskap enligt jordeboken utginge
af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län, egaren eller
innehafvaren finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld
mot erläggande af ett penningebelopp, som i årlig ränta efter den
procent Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma och som lämpligen
syntes kollegium böra sättas till fyra procent, afkastade en summa
lika med landskylden, hvarvid, der densamma utginge in natura eller efter
markegångspris, till grund för löseskillingen syntes böra läggas mediet af
de tio senast förflutna årens markegångspris enligt Litt. A i länets markegångstaxa; att

beträffande prestelandskylden vederbörande ej finge begagna sig af

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

denna rättighet under nuvarande landskyldstagarnes tjenstetid, för så vidt
dessa ej dertill lemnade sitt samtycke;

att löseskillingen för kyrkolandskylden skulle inbetalas till kyrkans
kassa samt för presterskapets landskyld till pastorsembetet för att förvaltas
efter samma grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen, med rätt
för vederbörande indelningshafvare att uppbära derå belöpande ränta;

att, sedan inlösen skett, anmälan derom skulle göras bos Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;

att beträffande åtskilliga till presterskapet landskyldspligtiga egendomar,
vid hvilka någon dylik inlösen ej torde komma i fråga, särskilda föreskrifter
syntes böra meddelas;

att således, der presterskapet enligt jordeboken egde uppbära landskyld
af de dem till boställen anslagna egendomar med derunder brukade jordar,
denna landskyld, som i verkligheten icke utgjordes, utan ersättning eller
annan åtgärd torde kunna ur jordeboken uteslutas;

att beträffande presterskapets landskyld af de dem på lön anslagna
mensalhemman annan åtgärd ej syntes erforderlig än att Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet erhölle föreskrift tillse, att vid
blifvande ny utarrendering, der så ej redan skett, berörda landskyld skulle
upphöra att utgå, i hvilket fall motsvarande förhöjning i arrendet till
indelningshafvaren torde vara att emotse; samt

att liknande föreskrift syntes kunna meddelas i afseende å den presterskapet
anslagna landskyld af prestenkesäten inom länet, då denna rätteligen
måste anses tillkomma samma person, som egde uppbära arrendet af
ifrågavarande egendomar.

I allo gillande hvad af kammarkollegium sålunda uttalats och med
åberopande af hvad jag ofvan anfört, tillåter jag mig hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes, under förutsättning af kyrkomötets bifall i hvad
prestelandskylden angår, föreslå Riksdagen att besluta:

att der landskyld till kyrka eller presterskap enligt jordeboken utgår
af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län, egaren eller
innehafvaren må friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld
mot erläggande af ett penningebelopp, som i årlig ränta efter fyra procent
af kastar en summa lika med landskylden, hvarvid, der densamma utgår in
natura eller efter markegångspris, till grund för löseskillingen bör läggas
mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris enligt Litt. A i länets
markegångstaxa;

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 54.

att beträffande prestelandskylden vederbörande ej må begagna sig af
denna rättighet under nuvarande landskyldstagarnes tjenstetid, för så vidt
dessa ej dertill lemna sitt samtycke;

att, sedan inlösen skett, anmälan derom skall göras hos Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;

att, der presterskapet enligt jordeboken eger uppbära landskyld af de
detsamma till boställen anslagna egendomar med derunder brukade jordar,
denna landskyld skall utan vidare ur jordeboken uteslutas;

att beträffande presterskapets landskyld af de detsamma på lön anslagna
mensalhemman och af prestenkesäten inom länet Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande och domkapitlet skola tillse, att vid blifvande ny utarrendering,
der så ej redan skett, berörda landskyld upphör att utgå; samt
att frågan om utgörande af landskyld till Kongl. och Hvitfeldtska
stipendii-inrättningen af de förutnämnda skattehemmanen samt om denna
landskylds upphörande må fa bero på Eders Kongl. Maj:ts pröfning och
afgörande.

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter täcktes
Hans Maj:t Konungen gilla hvad departementschefen sålunda
hemställt; och skulle proposition till Riksdagen
aflåtas med den lydelse, bilagan D vid detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo

Karl Leijer.

Dill. till Riksd. Prot. 189d.

1 Sami.

1 Afä. .94 Käft.