Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 51 (Proposition 1891:51)

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

N:o 51.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrad
lydelse aj 3 och 22 §§ af förordningen angående patent;
gifven Stockholms slott den 20 Mars 1891.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens yttrande
öfver bilagda förslag till förordning angående ändrad lydelse af 3 och
22 §§ af förordningen angående patent den 16 maj 1884.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahallas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

V. L. Groll.

Bih. till Rihd. Prot. 1891. 1 Samt. 1 A/d. 32 Haft.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen
angående patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas att 3 och 22 §§ af förordningen angående
patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

»Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om
patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så beskrifven
i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att sakkunnig
person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar utöfva uppfinningen,
eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster
eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

En uppfinnings offentliggörande i tryckt skrift genom utländsk
patentmyndighet eller förevisande å en internationel utställning må
dock ej utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom
inkommer inom sex månader, efter det uppfinningen offentliggjordes
eller utstäldes.»

22 §.

»Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan
patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till
riket inför, i utöfning af yrke använder eller till annans begagnande
eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller efter här

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

patentera^ tillverkningssätt frambragt föremål, ■ som honom veterligen
utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från
och med tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock afl skada.
Ej må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola,
der målseganden det äskar, till honom utlemna» mot ersättning för
värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med
redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej
må ske.

Hvar som under tid, då han är stäld under tilltal för öfverträdelse
af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när han dertill varder
lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning
derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.»

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 31
december 1890.

Närvarande :

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr Wennerberg,

friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och
WlKBLAD.

Statsrådet herr friherre von Otter hade med Hans Maj:t Konungens
tillstånd i följd af opasslighet aflägsnat sig.

Departementschefen statsrådet Groll anmälde härefter:

29:o.

a) En af tillförordnade chefen för patentbyrån till chefen för
civildepartementet stäld skrifvelse angående ändrad lydelse af 22 § af

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

förordningen angående patent den 16 maj 1884, i anledning hvaraf
svenska uppfinnareföreningen sig yttrat, hvarefter kommerskollegium i
ärendet afgifvit utlåtande.

b) Riksdagens underdåniga skrifvelse den 14 maj 1889 i fråga
om ändring af nämnda §, i anledning hvaraf kommerskollegium sig
yttrat.

Efter att hafva redogjort för innehållet af dessa handlingar, yttrade
departementschefen:

Lika med Riksdagen och de myndigheter, som yttrat sig i ärendet,
anser äfven jag en lagförändring, åsyftande att bereda patenthafvare
ett vidsträcktare skydd än de för närvarande åtnjuta, vara af omständigheterna
påkallad. Att härvid, såsom tillförordnade chefen för patentbyrån
ifrågasatt, utsträcka skyddet derhän att äfven ett användande för
personligt bruk af en patenterad uppfinning skulle vara förbjudet, synes
mig dock vara att gå för långt. Riksdagen har såsom en förebild
framhållit ’ den norska lagen, som stadgar att patent medför den verkan
att ingen utan patenthafvarens samtycke eger annat än till eget bruk
tillverka eller från utlandet införa ett patenteradt föremål eller hålla
till salu eller sälja detsamma samt att, om patentets föremål är ett
förfarande, en apparat, en maskin, ett verktyg eller annat arbetsredskap,
patentet derjemte har den verkan att ingen eger att utan patenthafvarens
samtycke använda patentets föremål i sin rörelse. Och i
hufvudsaken synes intet vara att erinra emot de grundsatser, som i
dessa stadganden fått sitt uttryck. I ett hänseende torde dock ett vidsträcktare
skydd böra stadgas än den norska lagen enligt sin ordalydelse
medgifver. Den föreskrift, som denna lag innehåller i fråga
om apparater, maskiner, verktyg och andra arbetsredskap, synes mig
nemligen böra gälla äfven andra hjelpmedel för produktionen, såsom
sprängämnen och andra kemiska preparat.

Enligt min tanke bör alltså eu lagförändring i ifrågavarande hänseende
gå ut derpå att hvarje tillgodogörande, utom för personligt
bruk, af en patenterad uppfinning utan patenthafvarens lof varder
förbjudet. Och jag har i detta syfte låtit uppgöra följande förslag
till ändrad lydelse af 22 § af förordningen angående patent den 16
maj 1884:

»Den, som utom i de fall, Indika omförmälas i 16 och 17 §§, utan
patenthafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen

Kong!,. May.ts Nåd. Proposition N:o 51.

patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning till
riket inför, i sitt yrkes utöfning använder eller till annans begagnande
eller nytta emot godtgörelse upplåter bär patenteradt eller efter här
patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterligen
utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och
med tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock all skada. Ej
må dock annan än patenthafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller oflofligen i riket införda föremål skola,
der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för
värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd. Med
redskap, som äro för den olofiiga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk dermed ej
må ske.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.»

Såsom Eders Kongl. Maj:t behagade finna, är skilnaden mellan
denna lydelse och den nuvarande allenast den att i förslaget insatts
orden »i sitt yrkes utöfning använder eller till annans begagnande eller
nytta emot godtgörelse upplåter», hvarjemte ordet »vara» utbytts emot
det mera egentliga uttrycket »föremål».

Vidare yttrade departementschefen:

Enligt art, 11 af den i Paris den 20 mars 1883 afslutade och af
Eders Kongl. Maj:t genom accessionsakt den 26 juni 1885 tillträdda
konvention om internationelt skydd för den industriel eganderätten,
skall med afseende å varor, som utställas vid officiela eller officiel!
erkända internationela expositioner, provisoriskt skydd meddelas för
patenterbara uppfinningar; och i öfverensstämmelse härmed är i 3 §
af förordningen angående patent föreskrifvet att en uppfinnings förevisande
å en internationel utställning ej må utgöra hinder för patents
meddelande, så framt ansökan derom inkommer inom sex månader
efter utställningens öppnande.

Nu har den konferens, som den internationela unionen för skyddande
af den industriela eganderätten innevarande år hållit i Madrid,
uttalat sig för ett sådant förtydligande af omförmälda bestämmelse i
Pariserkonventionen, att det antydda skyddet skall åtnjutas under minst

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 51.

sex månader, räknadt från det föremålet erhöll tillträde till utställningen.
Och i den berättelse öfver konferensen, som tillförordnade chefen för
patentbyrån till Eders Kong! Maj:t den 24 sistlidne oktober öfverlemnat,
har tillförordnade byråchefen såsom sin mening uttalat att
någon betänklighet icke borde möta att ändra den svenska patentförordningen
till öfverensstämmelse med hvad konferensen sålunda beslutat.

Instämmande i den utaf tillförordnade byråchefen sålunda yttrade
mening, har jag låtit uppgöra följande förslag till ändrad lydelse af
andra stycket af 3 § af förordningen angående patent den 16 maj 1884:

»En uppfinnings offentliggörande i tryckt skrift genom utländsk
patentmyndighet eller förevisande å en internationel utställning må
dock ej utgöra hinder för patents meddelande, så framt ansökan derom
inkommer inom sex månader efter det uppfinningen offentliggjordes
eller utstäldes.»

Med anmälan att departementschefen, i enlighet med hvad han
sålunda yttrat, uppgjort ett förslag till förordning angående ändrad
lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen angående patent den 16 maj
1884, liemstälde departementschefen härefter att Kongl. Maj:t täcktes
öfver berörda vid detta protokoll fogade förslag inhemta högsta domstolens
utlåtande; och behagade Hans Maj:t Konungen till denna åt
Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan lemna bifall.

Ex protocollo
Carl G. Edman.

Anm. Det vid ofvanståendo protokoll fogade förslag är ordagrant intaget i Högsta domstolens
härefter aftrycka protokoll.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet inför Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen den 11 februari 1891.

Andra rummet.

Närvarande

Justitieråden: Wretman,

Svedelius,

Skarin,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Westman,

Thomasson.

l:o.

Tillförordnade byråchefen i patentbyrån, grefve Hugo Hamilton uppvisade
en från statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 31 nästlidne
januari aflåten skrifvelse, hvaruti meddelats underrättelse, att
Kongl. Maj:t, i nåder förordnat grefve Hamilton att, i egenskap af
revisionssekreterare, i högsta domstolen föredraga ett inom civildepartementet
uppgjordt förslag till förordning angående ändrad lydelse af 3
och 22 §§ af förordningen angående patent den 16 maj 1884, hvarefter
grefve Hamilton i underdånighet föredrog utdrag af protokollet
ötver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

31 december 1890, hvarmedelst högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt
öfver ofvanberörda så lydande förslag till

Förordning angående ändrad lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen
angående patent den IG maj 1884.

Härigenom förordnas, att 3 och 22 §§ af förordningen angående
patent den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om
patent derå inkommit till patentmyndigheten, redan blifvit så beskrifven
i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utöfvad, att sakkunnig
person kan med ledning af derigenom vunna upplysningar utöfva uppfinningen,
eller om dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster
eller tillverkningssätt, som förut blifvit sålunda kändt.

22 §.

Den, som utom i de fall, Indika omförmälas i IG och 17 §§, utan
patentliafvares lof inom riket till afsalu tillverkar föremål eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för försäljning
till riket inför, i sitt yrkes utöfning använder eller till annans
begagnande eller nytta emot godtgörelse upplåter här patenteradt eller
efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt föremål, som honom
veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits, straffes med
böter från och med tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock
all skada. Ej må dock annan än patentliafvaren härom föra talan.

Olofligen tillverkade eller olofligen i riket införda föremål skola,
der målseganden det äskar, till honom utlemnas mot ersättning för
värdet eller mot afdrag derför å honom tillkommande skadestånd.
Med redskap, som äro för den olofliga tillverkningen uteslutande användbara,
skall, om målseganden det yrkar, så förfaras, att missbruk
dermed ej må ske.

Bih. till Riksd. Prat. 1851. 1 Sami. 1 Afl. 32 Höft,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 51.

Hvar, som under tid, då häri är stäld under tilltal för Öfverträdelse
af denna §, fortsätter samma förseelse, skall, när lian dertill varder
lagligen förvunnen, dömas till särskild! ansvar för hvarje gång stämning
derför utfärdas och delgifvits.

Böter, som ådömas enligt denna §, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Högsta domstolens fleste ledamöter ansågo förslaget icke föranleda
annan anmärkning än att det i 22 § nyttjade uttrycket »i sitt yrkes
utöfning» icke syntes med erforderlig tydlighet utmärka, att användningen
af patenterade eller efter patenterade tillverkningssätt frambragta
föremål skulle, under de i paragrafen gifna förutsättningar, vara
förbjuden vid hvarje verksamhet, som vore att anse såsom utöfning af
yrke och icke afsåge endast det personliga behofvets tillfredsställande.
Särskilt syntes nämnda uttryck kunna gifva anledning till den missuppfattning,
att staten och kommunerna egcle att, i den industriella
verksamhet, som af dem för egen räkning utöfvas, utan hinder af meddelade
patent betjena sig af patenterade eller efter patenterade tillverkningssätt
frambragta föremål.

Justitierådet Lilienberg lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo:
C. P. Hagbergh.

Kong!,. Majds Nåd. Proposition N;o 51.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 20 mars
> 1891.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerh-ielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll och
Wikblad.

Justitieråden: Svedelius och
Carlson.

------ *

l:o.

Med erinran att Kongl. Maj:t den 31 december nästlidna år, på sätt
protokollet öfver civilärenden för nämnda dag utvisar, beslutit inhemta
högsta domstolens utlåtande öfver ett af chefen för civildepartementet
uppgjordt, vid berörda protokoll fogadt förslag till förordning angående
ändrad lydelse af 3 och 22 §§ af förordningen angående patent den
16 maj 1884, anmälde nu departementschefen statsrådet Groll det sålunda
infordrade utlåtandet, hvilket innefattades i ett till civildeparte -

12 Kongl. illaj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

mentet inkommet utdrag af högsta domstolens protokoll för den 17
sistlidne februari.

Efter att hafva redogjort för innehållet af detta utlåtande, yttrade
departementschefen att lian med anledning af den anmärkning, som af
högsta domstolens fleste ledamöter emot förslaget framstälts, ansåge
det i den föreslagna 22 § nyttjade uttrycket »i sitt yrkes utöfning»
höra utbytas emot orden »i utöfning af yrke», genom hvilken förändring
det tydligare än i det remitterade förslaget skett blefve utmärkt
såväl att användningen af patenterade eller efter här patenteradt tillverkningssätt
frambragta föremål vore, under de i paragrafen gifna
förutsättningar,'' förbjuden vid hvarje verksamhet, som vore att anse
såsom utöfning af yrke och icke uteslutande afsåge att tillgodose personens''
enskilda behof, som ock att detta förbud äfven gälde för den
industriela verksamhet, som utöfvades för statens eller för kommuns
räkning.

Sedan departementschefen härefter uppläst förslag till förordning
i ämnet, uppgjordt med iakttagande af denna förändring men i öfrig!
lika med det till högsta domstolen remitterade förslaget, tillstyrkte
departementschefen att Kongl. Maj:t måtte öfver berörda, vid detta
protokoll fogade förslag inhemta Riksdagens yttrande.

Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna bifall samt förordnade att proposition i ämnet,
så lydande som bilagan till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Carl G. Edman.

Stockholm, K. L. Beckman^ 1891.

(Bil. till Kongl. Maj:ts prop. N:o 51.)

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl, Civildepartementet.

Af förekommen anledning tillåter jag mig fästa Herr Statsrådets
uppmärksamhet på den betydande och enligt min uppfattning ej fullt
befogade olikhet i patentskyddets omfattning, som förefinnes enligt
svensk och utländsk lagstiftning.

Enligt patentförordningens 22 § är den hemfallen till straff, som
»utan patentbafvares lof inom riket till afsalu tillverkar vara eller vid
tillverkning till afsalu använder tillverkningssätt, derå honom veterligen-
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller för försäljning
till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt tillverkningssätt
frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens
tillstånd åstadkommes».

Tyska patentlagens 4 § innehåller följande stadgande:

»Patentet medför den verkan, att ingen är befogad att utan patenthafvarens
medgifvande yrkesmässigt framställa, i allmänna rörelsen
bringa eller till salu hålla uppfinningens föremål.

Utgöres uppfinningens föremål af ett förfarande, en maskin eller
annan driftsanordning, ett verktyg eller annat arbetsredskap, så har
patentet derjemte den verkan, att ingen är befogad att utan patenthafvarens
medgifvande använda förfarandet eller begagna uppfinningens
föremål.»

I 34 § af samma lag stadgas ansvar och ersättningsskyldighet för
den, som »med vetskap» (wissentlich) öfverträder de i 4 § gifna bestämmelserna.

I England bestämmes patentskyddets omfattning genom patentbrefvet,
för hvithet formulär är faststäldt. I detta formulär heter det,
att paten thafvaren, sjelf eller genom sina ställföreträdare, »men ingen
annan», är befogad att under patenttiden »på sätt han finner lämpligast
förfärdiga, nyttja, utöfva eller sälja» det uppfunna, samt att han under
Bih. till Rifad. Prof. 1891. 1 Sami. 1 A/d. 32 Käft. 1

patenttiden »skall hafva och njuta hela nyttan» af uppfinningen, hvarjemte
det förbjudes att under patenttiden »utan patenthafvarens skriftliga
och med sigill försedda medgifvande, tillåtelse och instämmande
direkt eller indirekt begagna eller utöfva uppfinningen eller någon del
deraf.»

Den franska lagen tillförsäkrar patenthafvaren »uteslutande rätt att
till sin fördel begagna uppfinningen» samt stadgar ansvar för »hvarje
inkräktande af patenthafvarens rättigheter vare sig genom tillverkning
af alster eller användning af hjelpmedel, som utgöra föremål för patent»,
hvarjemte likaledes straff stadgas för den, som, »med vetskap förhemligar,
säljer, till salu håller eller i franskt område inför» i Frankrike
patenterade varor; hvilket sistberörda stadgande dock numera
genom konventionen rörande internationelt skydd för den industriela
eganderätten blifvit så till vida modifieradt, att det icke är franska
patenthafvare förbjudet att till Frankrike införa för deras räkning patenterade
varor, som tillverkats i utlandet.

I den norska patentlagens 7 § heter det bland annat:

»Patent medför den verkan, att ingen utan patenthafvarens. samtycke
annat än till eget bruk eget- tillverka eller från utlandet införa
det patenterade föremålet, ej heller hålla till salu eller sälja detsamma.

År patentets föremål ett förfarande, en apparat, eu maskin, ett
verktyg eller annat arbetsredskap, har patentet derjemte den verkan,
att ingen eger att utan patenthafvarens samtycke använda patentets
föremål i sin rörelse.»

I § 28 af samma lag stadgas ersättningsskyldighet för den, som
gör ingrepp i patenthafvarens rättigheter äfvensom ansvar derest sådant
ingrepp skett medvetet.

En jemförelse mellan dessa stadganden visar, att det skydd, som
här i riket medgifves patenthafvare, är icke obetydligt mindre omfattande
än hvad i allmänhet i utlandet för motsvarande fall är stadgadt.

Det är jemväl inskränktare än det skydd, som enligt 1856 års
patentförordning var medgifvet. I 1 § af denna förordning stadgades
nemligen att patentet medförde rättighet för innehafvaren att under
patenttiden, med andras uteslutande, ensam eller genom andra, öfverallt
inom riket utöfva den uppfinning och åstadkomma de tillverkningar
hvarå patentet lydde, samt dessa tillverkningar till salu hålla, hvarjemte
i § 13 stadgades ansvar för den, som gjorde intrång i dessa patenthafvarens
rättigheter.

Enligt livad af motiven till det komitébetänkande, som lagts till
grund för nu gällande lagstiftning, framgår, har man från patentskyddet
velat undantaga sådan utöfning af patenterade uppfinningar, som
endast sker »för eget behof». Komiterade sökte uttrycka detta genom
den från tyska lagen lånade bestämmelsen, att patentskyddet endast
omfattande »yrkesmässig» utöfning. I stället för denna bestämmelse
har emellertid på Högsta Domstolens yrkande lagen formulerats på sådant
sätt, att patenterade uppfinningar fritt kunna utöfvas af enhvar,
blott de dervid framstälda alstren icke hållas »till afsalu». I vissa fall
kan till och med, såsom här nedan skall visas, äfven ett för försäljningsändamål
skedt begagnande af uppfinningen ega rum, utan att patenthafvarens
genom lagen bestämda rättigheter deraf kunna anses
kränkta.

Men härmed har man ock gått ej obetydligt längre i patentskyddets
inskränkande än hvad antagligen genom det i den tyska lagen begagnade
uttrycket »yrkesmässigt» eller det i den norska lagen motsvarande
lagrum förekommande orden »för eget bruk» åsyftats.

Talrika klagomål öfver dessa bestämmelser hafva ock under de
senaste åren till mig ingått. Det lär ej heller kunna bestridas, att genom
22 paragrafens nuvarande lydelse en stor mängd patent å vigtiga
uppfinningar kunna blifva i det närmaste värdelösa, utan att något verkligt
tvingande skäl för en sådan inskränkning af patentskyddet från
det allmännas synpunkt synes kunna anföras.

För att förtydliga ifrågavarande paragrafs verkliga innebörd tillåter
jag mig anföra några exempel.

Om en person uppfinner t. ex. ett sprängämne, som utan svårighet
och utan några dyrbara apparater kan af enhvar framställas, kunna
större afnämare af sprängämnen, egare af stenbrott, grufvor, jernvägsanläggningar
m. m. utan hinder af meddeladt patent saklöst framställa
och för egen räkning använda detta sprängämne. Fn sådan framställning
kan visserligen sägas ske »yrkesmässigt», men den sker icke »till
afsalu». På samma sätt kunna de flesta industriela etablissement och
särskild t de mekaniska verkstäderna utan hinder af meddelade patent
förse sig med alla slags hjelpmaskiner, redskap, transportmedel och
dylikt, så vida ej dessa äro patenterade såsom »tillverkningssätt», hvilket
endast mera undantagsvis kan ega rum. Likaså undantages från patentskyddet
exempelvis jernvägs- och transportbolags tillverkning af
lokomotiv, vagnar, syllar, hissar, signalapparater och dylikt, gasverks
tillverkning af ugnar, retorter, förlag m. m., jernverks anläggningar af
masugnar, kolningsapparater, rostugnar och valsverk samt deras tillverk -

ning för eget behof af konvertrar och generatorer etc., skeppsredares
egen tillverkning af fartyg, de flesta inom byggnadsindustrien fallande
uppfinningar, telegraf- och telefonapparater, som icke försäljas utan endast
af allmänheten mot ersättning begagnas etc. Det är med ett ord
en högst väsentlig inskränkning af patentskyddet, som här egt rum,
och som är af så mycket större betydelse som den drabbar just den afdelning
af tekniken, inom hvilken det största antalet uppfinningar förekomma.

Särskild! torde det böra framhållas, att enligt paragrafens ordalydelse
äro staten och kommunerna icke bundna af patent i den industriel
verksamhet, som af dem för egen räkning utöfvas. Men att detta
icke varit lagstiftarens mening, framgår af 17 §, der expropriation medgifves
af uppfinningar, som Konungen pröfvar nödigt böra »utöfvas för
statens räkning».

Äfven i ett annat afseende har 22 § enligt mitt förmenande gått
för långt i inskränkande af patentskyddet. Det är nämligen enligt
nämnda § icke förbjudet att hit införa patenterade eller efter här patenterade
tillverlcningssätt frambragta varor blott denna import icke
sker »för försäljning». Men häraf följer ock, att industriidkare utan
hinder af meddelade patent kunna från utlandet för egen räkning införskrifva
icke blott sådana varor, hvilka äro afsedda för deras personliga
behof, utan ock alla slags hjelpmedel (maskiner, motorer, kemikalier
m. m.) för deras industriela verksamhet. Härigenom kan emellertid
patenthafvarne tillfogas icke obetydligt afbräck. Dels är det icke alltid
som uppfinnarne hafva råd att söka patent äfven i utlandet, dels är det
mycket vanligt att uppfinnaren öfverlåter sina i olika länder förvärfvade
patenträttigheter till olika personer eller bolag. Men utsigten att kunna
afyttra en patenträttighet måste naturligtvis i hög grad minskas, om
köparen icke ens är säker att kunna beherska den inhemska marknaden.
Det har ock inträffat, att ett försök att bilda ett bolag för utöfning af
en här i riket gjord uppfinning af en maskin gått om intet på den
grund att man fäst uppmärksamheten på att vederbörande yrkesidkare,
som skulle blifva afnämare af dessa maskiner, antagligen komrne att
fylla sitt behof från utlandet, der patenträttigheten blifvit på ett annat
bolag öfverlåten, och der dylika maskiner ansågos kunna tillverkas billigare.
Likaså har det inträffat, att en uppfinnare, som lagfört en yrkesidkare
derför att denne användt en af uppfinnaren patenterad maskin,
förlorat rättegången på den grund att yrkesidkaren kunnat visa, att
han införskrifvit ifrågavarande maskin från utlandet.

Klagomål hafva slutligen äfven försports deröfver, att nu gällande patentlag
i olikhet mot 1856 års förordning icke stadgar ansvar och ersättningsskyldighet
för andra fall, än då intrång i en patenträttighet skett
med vetskap om patentets tillvaro. Det lär ej heller kunna förnekas,
att det måste vara ytterst svårt att åstadkomma en sådan bevisning,
derest ej patenthafvaren låter hvarje stämning föregås af en bevisligen
skedd varning mot intrång i hans rättigheter. Och å andra sidan torde
det väl kunna ifrågasättas, om med den offentlighet, som numera gifves
patenterade uppfinningar, och den uppmärksamhet, hvarmed industriidkarne
måste följa teknikens utveckling, det verkligen, åtminstone i
fråga om patenterade varors tillverkning och användning af patenterade
tillverknings sätt eller användning för industriela ändamål af patenterade
föremål, finnes grundad anledning till ett stadgande, som i så hög grad
för patenthafvaren måste försvåra afvärjandet af intrång i hans genom
patentet faststälda rättigheter.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt har jag ansett mig böra ifrågasätta,
att patentskyddet, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Kommerskollegium
och Svenska Slöjdföreningen vid afgifvande af utlåtande öfver
komiterades förslag hemställt, måtte åter erhålla väsentligen samma
omfattning, som detsamma egde enligt 1856 års förordning. De betänkligheter,
hvilka förmått komiterade att från patentskyddet utesluta
sådan utöfning af patenterad uppfinning, som icke sker »yrkesmässigt»,
äfvensom användningen af patenterade föremål, synas mig nämligen icke
ega synnerligen stor betydelse, då de sammanställas med de skäl, hvilka
tala för att patentets utöfning fullständigt och uteslutande bör tillerkännas
patenthafvaren. Jag kan ej heller föreställa mig, att det för
den enskilde bör kännas synnerligen tryckande att ej för eget behof få
utöfva patenterade uppfinningar. Åtminstone har mig veterligen icke
några klagomål i detta hänseende försports under den tid 1856 års
patentförordning egde gällande kraft.

Jag har emellertid icke ansett mig böra ifrågasätta, att intrång i
patent, som sker derigenom att patenterade varor utan patenthafvarens
lof hit till riket införas eller här hållas till salu, skall straffas i
annat fall än då intrånget skett med vetskap. För att icke destomindre
i möjligaste mån förekomma att patenterade maskiner eller andra
föremål utan patenthafvarens medgifvande från utlandet införskrifvas och
här användas i industriela rörelser, har jag trott, att i 22 § borde, i
likhet med hvad i tyska och norska lagarna eger rum, intagas förbud
mot användande utan patenthafvares medgifvande af patenterade maskiner,
anordningar, verktyg eller andra arbetsredskap. Ett sådant

fullständigande af paragrafens bestämmelser skulle äfven ur annan synpunkt
vara önskvärd!. Eu stor mängd uppfinningar afse nämligen »anordningar»,
hvilka -visserligen i viss mening kunna betraktas såsom
»industriel alster» och hvilka på grund häraf måste kunna patenteras,
t. ex. anordningar vid ladugårdar för kreaturs skyddande mot eldfara,
anordningar för ventilation och uppvärmning af rum med flera dylika,
men dessa anordningar kunna deremot svårligen betecknas såsom »varor»,
hvilket uttryck som bekant för närvarande användes i 22 §, då patentskyddets
omfång skall bestämmas. Att patenthafvarens medgifvande
måste anses lemnadt derigenom att uppfinningens föremål af honom
eller hans agenter försålts, torde icke behöfva i lagen särskild! utsägas.

Med hänvisande till hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa,
att första stycket af 22 § måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Den, som utom i de fall, hvilka omförmälas i 16 och 17 §§, utan
patenthafvarens lof inom riket tillverkar vara, använder tillverkningssätt
eller begagnar maskin, anordning, verktyg eller annat arbetsredskap,
derå patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller till riket
inför här patentera^ eller efter här patenteradt tillverkningssätt frambragt
vara, som honom veterligen utan patenthafvarens tillstånd åstadkommits,
straffes med böter från och med tjugu till och med två tusen
kronor; ersätte ock all skada. Ej må dock annan än patenthafvaren
härom föra talan.»

Stockholm i november 1887.

Hugo E. G. Hamilton■

Till Byråchefen i Kongl. Patentbyrån,

Svenska uppfinnareföreningen, som med Eder skrifvelse af den 24
sistlidne November fått sig tillsändt ett till Herr Statsrådet och Chefen
för Civildepartementet inlemnadt memorial med förslag till ändring af
patentförordningens § 22 och i samma skrifvelse anmodats att derom
uttala sig, får, med remissaktens återsändande och med bifogande af
de dertill hörande handlingarne, härmed anföra följande:

Föreningen, hvars uppmärksamhet länge varit rigtad på de olämpliga
bestämmelserna i bemälde §, har i den motivering, som föregår
förslaget om ändring af densamma, funnit på ett särdeles slående och
uttömmande sätt påpekade de oegentligheter, som för närvarande förefinnas
uti ifrågavarande lagrums första del, och har äfvenledes funnit
den föreslagna nya lydelsen af densamma vara i hufvudsakliga delar
för uppfinnarne betryggande. Dock: anser föreningen det vara af vigt,
att vid paragrafens definitiva formulering afseende fästes vid följande
inom föreningen framstälda anmärkningar:

1. Beträffande den i paragrafens första del förekommande bestämningen
angående tillverkning af patenterade varor har det af föreningen
ansetts lämpligare att ordet »vara» utbyttes mot »föremål», enär
detta ord såsom jemväl omfattande anordningar m. m. tillåter en något
vidsträcktare tolkning af den ifrågavarande bestämmelsen.

2. Bland, de patenterade föremål, Indika enligt förslaget icke få
utan patenthafvarens lof begagnas, nemligen »maskin, anordning, verktyg
eller annat arbetsredskap», synes det vara af vigt att jemväl andra sådana
alster upptagas, hvilka, i lika hög grad som de uppräknade
patentföremålen, hafva karaktären af att vara industriel hjelpmedel
t. ex. sprängämnen, konserverings- och garfningsmedel och andra kemiskt-tekniska
produkter, hvilka antingen äro patenterade eller efter
patenteradt tillverkningssätt framstälda. För denna_ utsträckning af bestämmelsen
talar icke blott dessa produkters likställighet med de öfriga,
såsom patentföremål betraktade, utan jemväl den omständigheten, att

dessa alster i den kemiskt-tekniska industrien spela till stor del samma
rol, som maskinerna göra - i den mekaniskt-tekniska, och samma skäl,
som gälla för de senares fullständiga skyddande, synas derför i hela
sin utsträckning äfven gälla för de förra. Då emellertid ett uppräknande
af de ifrågavarande alstren svårligen kan blifva af tillräcklig
fullständighet, har föreningen velat ifrågasätta, att på det anmärkta
stället ordet arbetsredskap utbytes mot uttrycket »industriel! hjelpmedel»
eller något dermed analogt. Föreningen bär härvid icke förbisett att
genom utbytande af orden »annat arbetsredskap» mot »annat industrielt
hjelpmedel» användningen af anordningar, som icke kunna anses vara
industriela hjelpmedel, i och för sig icke komme att straffas, men,
då enligt förslaget hvarje framställning af patenterade anordningar,
äfven då densamma icke sker för afsalu, skulle komma att straffas, har
föreningen ansett någon betänklighet icke böra möta mot en sådan inskränkning,
för hvilken förutom billighetsskäl äfven andra skäl torde
kunna anföras.

/ Sålunda har föreningen befarat, att om åt den föreslagna bestämmelsen
rörande vissa patentföremåls användning skulle gifvas den stränga
tillämpning, att en person, som inköpt och för sitt personliga bruk,
men icke i sin rörelse använde ett patenteradt föremål, härför blefve
anklagad och fäld för patentbrott, detta tilläfventyrs kunde för uppfinnarne
medföra den menliga följden, att hos allmänheten uppstode ovilja
mot patentväsendet öfver hufvud, hvarför föreningen äfven från denna
synpunkt trott det vara önskvärdt, att den ifrågavarande bestämmelsen
angående patenterade föremåls användning mildrades på sätt som ofvan
blifvit antydt.

3. Enligt den ifrågasatta lydelsen af paragrafen skulle införsel
till riket af genom patent skyddade varor endast vara straffbar, i händelse
den skedde »veterligen», d. v. s. med vetskap om, att varan vore
patenterad eller efter patenteradt tiilverkningssätt framstäld. Föreningen
vill i detta afseende framhålla, dels att de personer, som bedrifva import,
i allmänhet böra besitta en så pass noggrann kännedom om de
varor, som de reqvirera och importera, att strängare bestämmelser beträffande
dem synas vara berättigade, och dels att utan sådana bestämmelser
mycket betydande svårigheter och förluster kunna beredas uppfinnarne.
Fn agent, som importerar t. ex. en arbetsmaskin, torde i
allmänhet veta eller hafva lätt att få veta, om den maskin han anskaffar
är patenterad eller icke, så mycket mer, som han säkerligen icke
underlåter att göra sig underrättad om, huruvida den vara han ämnar
föra i handeln erbjuder några särskilta företräden framför andra liknande

artiklar, som förut finnas i marknaden. Om det för en sådan person
vore medgifvet att undandraga sig ansvar helt enkelt genom uppgiften,
att förbrytelsen ej skett veterligen, så torde faktiskt det förnämsta
af de nu rådande missförhållandena qvarstå, hvithet, enligt hvad i memorialet
blifvit framhållet, redan föranledt processer, ur hvilka, med
uppenbar kränkning af uppfinnarens moraliska rätt, importören utgått
såsom segrare. Detta stadgande synes jemväl vara för uppfinnarne särdeles
ogynsamt derigenom, att uppfinnaren, när importören undandrager
sig ansvaret, icke kan, emedan den utländske fabrikanten icke
heller har något ansvar, fullfölja sin talan, utan i och med importörens
blotta förnekande finner hvarje utväg till upprättelse stängd. Att en
mängd försök att på denna väg kringgå uppfinnarnes rätt skola komma
att göras, kan med visshet förutsägas på grund af de stora fördelar,
som patentbrottet i sådana fall erbjuder den utländske fakrikanten.
Denne, som icke har nedlagt tid, arbete och kostnad på uppfinningens
utarbetande och icke erlägger några patentafgifter, kan naturligtvis lemna
varan billigare än uppfinnaren, som måste se till, att han får ersättning,
icke blott för framställandet af sjelfva fabrikatet, utan äfven för sina derförut
häfda kostnader, och alltså måste belägga varan med skälig patent afgift,

som i motsvarande grad höjer dess pris. Äfven på annat sätt

kunna genom import stora förluster beredas uppfinnaren t. ex. då ombud
för utländska firmor förmedla försäljning af en del patenterade
föremål, möbler, kaminer, spislar m. m., hvilkas användning enligt hvad
i mom. 2 blifvit föreslaget icke skulle vara straffbar. I sådana fall är
nämligen importören äfvenledes den ende, mot hvilken åtal kan väckas.
Af alla dessa skäl anser föreningen att ett riktigare afvägande af de
skilda intressena skulle ske, om, beträffande importen, bestämmelsen
»veterligen» icke inflöt i den nya § 22.

4. I ändringsförslaget afser bestämmelsen »veterligen» jemväl all
försäljning inom riket. Äfven detta finner föreningen vara ganska

betänkligt, hufvudsakligen på grund af den stora lätthet det bereder

försäljaren att undandraga sig allt ansvar. Föreningen finner det visserligen
vara rätt och billigt att t. ex. en detaljhandlande, som i allmänhet
saknar all teknisk kunskap och som, då förordning om särskilda
märkens anbringande på patenterade föremål saknas, icke af sjelfva
handelsartikeln kan härutinnan hafva någon ledning, ej må trakasseras
för ett i god tro gjordt inköp af varor, som blifvit honom erbjudna,
men hyser på samma gång betänkligheter mot, att uppfinnarne beröfvas
utvägen att genom försäljaren kunna irppspåra tillverkaren eller importören.
Uppfinnaren får nemligen i allmänhet kännedom om patentbrott

Bih. till Riksd. Prof,. 1801. 1 Sami. 1 Afd. 32 Häft. 2

på det sätt, att han i marknaden påträffar sin patenterade vara tillverkad
af andra fabrikanter, och om han då öfver allt kan afvisas med
ett blott förnekande af all vetskap om patentet och vägras all uppgift
om varans härkomst, så kan det möta oberäkneliga svårigheter och
dräja öfver höfvan länge innan han finner den oredlige tillverkaren
eller importören, som under tiden kan hinna att till uppfinnarens förfång
försälja stora mängder af fabrikat. På grund af det nu anförda
anser föreningen, att ordet »veterligen» här knappast torde utan stora
svårigheter kunna strykas, men har trott, att den skada, dess qvarstående
kunde komma att föranleda, skulle i hufvudsaklig mån motvägas,
om i § sådana tilläggsbestämmelser infördes, att det vore försäljarens
pligt att uppgifva, hvarifrån han bekommit de till försäljning
hållna patenterade föremålen vid äfventyr att, derest han det ej gitter,
sjelf få stånda ansvar såsom tillverkare eller importör.

5. I sammanhang med ofvan afgifna utlåtande tillåter sig föreningen
att, beträffande den i senare delen af § 22 förekommande bestämmelsen
angående huru med de olofligen tillverkade varorna skall
förfaras, påyrka, att det är till ringa eller ingen båtnad för patenthafvaren,
att han får af konkurrenten, mot ersättning till denna för varans
värde, öfvertaga sådana varor, som han sjelf tillverkar, utan synes det
föreningen vara riktigare, att de framstälda varorna vore till patenthafvaren
förbrutna. Stockholm den 30 December 1887.

Å Svenska Uppfinnareföreningens vägnar:

CARL SETTERBERG.

Y. ordf.

TYCKO ROBSAHM.

C. A. ÅNGSTRÖM.

E. FR. GÖRANSSON.
M. F. NYSTRÖM.

N. A. ALEXANDERSON.

EMIL BOETHIUS.

H. LILLIEHÖÖK.

G. O. RENNERFELT.

S. A. ANDRÉE.

John Landin

Till KONO GEN,

I en till Statsrådet och chefen för Eders Rongl. Maj:ts Civildepartement
stöld skrifvelse har t. f. Chefen för Patentbyrån gjort framställning
om ändring i lydelsen af § 22 i förordningen om patent, i af -

seende hvarå sagde byråchef, efter att hafva redogjort för innehållet
af motsvarande bestämmelser i tyska, franska och norska patentlagarne
äfvensom i England, andragit, hufvudsakligen:

att, enligt hvad af motiven till det komitébetänkande, som lagts
till grund för nu gällande svenska patentlagstiftning, framginge, hade
komiterade från patentskyddet velat undantaga sådan utöfning af patenterade
uppfinningar, som endast skedde »för eget behof», hvithet undantag
komiterade sökt uttrycka genom den från tyska patentlagen
lånade bestämmelsen, att patentskyddet endast omfattade »yrkesmässig»
utöfning af patenterad uppfinning; att emellertid i stället för denna bestämmelse
den svenska lagen, på Högsta Domstolens yrkande, formulerats
på sådant sätt, att patenterade uppfinningar fritt kunde utöfvas af
enhvar, blott de dervid framställda alstren icke hölles »till afsalu»; att
till och med i visst fall ett för försäljningsändamål skedt begagnande
af uppfinning kunde ega rum, utan att patenthafvarens genom lagen
bestämda rättigheter deraf kunde anses kränkta; att man härmed hade
gått ej obetydligt längre i patentskyddets inskränkande än hvad antagligen
genom det i den tyska lagen begagnade uttrycket »yrkesmässigt»
eller det i den norska lagen i motsvarande lagrum förekommande orden
»för eget bruk» åsyftats; att talrika klagomål i anledning af dessa bestämmelser
under de senaste åren försports; att det ej heller kunde
bestridas, att genom den nuvarande lydelsen af § 22 én stor mängd
patent å vigtiga uppfinningar blefve i det närmaste värdelösa, utan att
något verkligt tvingande skäl för en sådan inskränkning af patentskyddet
från det allmännas synpunkt syntes kunna anföras; att äfven i annat
afseende § 22 gått för långt i inskränkande af patentskyddet, då det
icke vore förbjudet att hit införa patenterade eller efter här patenteradt
tillverkningssätt frambragta varor, blott denna import icke skedde »för
försäljning»; att klagomål jemväl försports deröfver att i nu gällande
patentlag, i olikhet med 1856 års förordning, icke funnes stadgadt ansvar
och ersättningsskyldighet för andra fall än då intrång i en patenträttighet
skett med vetskap om patentets tillvaro; att det ej heller
torde kunna förnekas, att det måste vara ytterst svårt att åstadkomma
en sådan bevisning, derest ej patenthafvaren läte hvarje stämning föregås
af en bevisligen skedd varning mot intrång i hans rättigheter, hvarjemte
det å andra sidan torde kunna ifrågasättas, om med den offentlighet,
som numera gåfves patenterade uppfinningar och den uppmärksamhet,
hvarmed industriidkarna måste följa teknikens utveckling, det
verkligen, åtminstone i fråga om patenterade varors tillverkning och
användning af patenterade tillverkningssätt eller användning för indu -

striela ändamål af patenterade föremål, funnes grundad anledning till
ett stadgande, som i så hög grad för patenthafvaren måste försvåra
afvärjandet af intrång i hans genom patentet faststälda rättigheter; samt

att han, på grund af hvad sålunda anförts, ansett sig böra ifrågasätta,
att patentskyddet, i öfverensstämmelse med hvad Kommerse Kollegium
och Svenska Slöjdföreningen vid afgifvande af utlåtanden öfver
komiterades förslag hemställt, måtte åter erhålla väsentligen samma
omfattning som detsamma egde enligt 1856 års förordning, enär de
betänkligheter, Indika förmått komiterade att från patentskyddet utesluta
sådan utöfning af patenterad uppfinning, som icke skedde »yrkesmässigt»,
äfvensom användningen af patenterade föremål, icke syntes
ega synnerligen stor betydelse då de sammanstäldes med de skäl, hvilka
talade för att patentets utöfning fullständigt och uteslutande borde tillerkännas
patenthafvaren; men

att han emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta, att intrång i
patent, som skedde derigenom att patenterade varor utan patenthafvarens
lof till riket infördes eller här hölles till salu, skulle straffas i
annat fall än »då intrånget skett, med vetskap». För att icke desto
mindre i möjligaste mån förekomma att patenterade maskiner eller
andra föremål utan patenthafvarens medgifvande från utlandet införskrefves
och här användes i industriel rörelser, så borde i 22 §, i
likhet med hvad i tyska och norska lagarne egde rum, intagas förbud
mot användande utan patenthafvarens medgifvande af patenterade maskiner,
anordningar, verktyg eller andra arbetsredskap, hvilket fullständigande
af paragrafens bestämmelser skulle äfven ur annan synpunkt vara önskvärdt,
enär nemligen en stor mängd uppfinningar afsåge »anordningar»,
hvilka visserligen å ena sidan kunde betraktas såsom »industriel;! alster»,
och hvilka på grund häraf måste kunna patenteras, men hvilka å andra
sidan svårligen kunde betecknas såsom »varor», hvilket uttryck för det
närvarande användes i § 22, då patentskyddets omfång skall bestämmas;

hemställande byråchefen, att första stycket af § 22 måtte erhålla
följande ändrade lydelse: »Den, som, utom i de fall, hvilka omförmälas
i 16 och 17 §§, utan patenthafvarens lof inom riket tillverkar vara,
använder tillverkningssätt eller begagnar maskin, anordning, verktyg
eller annat arbetsredskap, derå patent här åtnjutes, eller till salu här i
riket håller eller till riket inför här patenterad eller efter här patenteradt
tillverkningssätt frambragt vara, som honom veterligen utan patenthafvarens
tillstånd åstadkommits, straffes med böter från och med
tjugu till och med två tusen kronor; ersätte ock all skada. Ej må
annan än patenthafvaren härom föra talan.»

Sedan svenska uppfinnareföreningen, efter dertill lemnadt tillfälle,
i ämnet sig yttrat, har genom nådig remiss Kommerse Kollegium erhållit
befallning att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande, och får, med
återställande af remissakten, Kollegium i underdånighet anföra följande.

Derest det ändamål skall kunna ernås, som med patentlagstiftning
i allmänhet afses, nemligen att befordra industriens utveckling
genom att uppmuntra till utarbetande af nyttiga uppfinningar, derigenom
att uppfinnarne beredes säkerhet att åtminstone i viss mån få njuta
frukten af sitt arbete, för så vidt deras uppfinningar i och för sig äro
användbara, måste patentskyddet vara i möjligaste måtto verksamt.
Men å andra sidan torde patentlagens bestämmelser icke få vara så
affatta de, att de allt för mycket hindrande inverka på den verksamhet,
som endast afser det personliga beholvets tillfredsställande.

Af ordalydelsen i gällande patentförordnings § 22 äfvensom af
hvad t. f. chefen för Patentbyrån anfört, torde emellertid framgå, att
för det närvarande i vårt land möjligheten att tillgodogöra sig materiela
fördelar af det andliga arbete, som vinner sitt uttryck i nya uppfinningar,
icke är för uppfinnaren så stor som med afseende å patentskyddets
ändamål torde få anses vara meningen, hvaremot i många fall
andra än den, som på en uppfinnings utarbetande användt både tid,
arbete och penningar, kunna ensamme tillgodogöra sig uppfinningens
fördelar i långt högre grad än som motsvarar det personliga behofvets
tillfredsställande.

Ty ehuru man visserligen icke får till afsalu tillverka här patenterade
varor eller vid tillverkning till afsalu använda här patenteradt
tillverkningssätt för framställande af viss produkt, kan man dock, utan
hinder af författningen, vid egna verkstäder och fabriker utan patenthafvarens
lof, äfven för frambringande af varor till afsalu, tillverka eller
importera och använda här patenterade maskiner m. m., hvilka icke
äro såsom tillverkningssätt patenterade, samt slutligen kan man äfven
tillverka och utan tillstånd uthyra eller på annat sätt än genom försäljning
till annans begagnande upplåta här patenterade föremål. I
alla dessa fall kan man sålunda tillgodogöra sig en annans uppfinning
och deraf bereda sig ekonomisk fördel, utan att patentkafvaren varder
i tillfälle att härför erhålla någon ersättning.

Att nu antydda möjligheter att tillegna sig produkten af andras
andliga arbete och deraf bereda sig fördel torde vara att betrakta såsom
missförhållanden, hvilka, så vidt möjligt, böra på lagstiftningens
väg förekommas, lärer väl icke kunna förnekas, hvaremot den omständigheten,
att en enskild person, som tillfälligtvis ser eller vinner känne -

dom om ett för honom personligen nyttigt föremål eller nyttig inrättning,
hvarå möjligen här patent åtnjutes, sjelf för sitt behof framställer
detta föremål eller använder denna inrättning, icke torde böra betraktas
såsom ett ingrepp i patentskyddet, isynnerhet som väl sådant eftergörande
af patenteradt föremål hufvudsakligen endast torde ifrågakomma
beträffande mindre och enklare sådana.

En ändring i § 22 af gällande patentförordning i ändamål att förekomma
ofvan antydda missförhållanden torde sålunda kunna anses behöflig.

I den af t. f. Chefen för Patentbyrån föreslagna lydelsen af sagda
§ torde emellertid åt patentskyddet hafva gifvits en allt för stor utsträckning.

Enligt författningsrummets nu gällande lydelse kan den, som gör
intrång i annans patenträtt utan att derom ega kännedom, icke till ansvar
dömas.

Men enligt förbemälde byråchefs förslag skulle, under det att den,
som i god tro sålt eller till riket infört föremål, hvarå patent här åtnjutes,
icke kan till ansvar fällas, deremot den, som i god tro tillverkar
eller köpt och begagnar sådant föremål, kunna varda skyldig utgifva
böter och skadestånd.

Det har visserligen, då förslaget till nu gällande patentlag förevar
till behandling, framhållits, att föreskriften derom, att beviljadt patent
skall kungöras äfvensom beskrifning derå i hufvudsaldiga delar genom
tryck offentliggöras, borde anses innebära, att någon annan bevisning
mot för patentbrott åtalad person angående vetskap om patentet ej skulle
erfordras än den, som låge i patentets meddelande och offentliggörande,
och Chefen för Patentbyrån bär i sitt föreliggande anförande uttalat en liknande
åsigt. Men om man ock skulle kunna förutsätta, att teoretiskt och
tekniskt bildade idkare af större industri i allmänhet så följa sin industris
utveckling, att de förskaffa sig kännedom om nya uppfinningar, som beröra
densamma, särdeles som patentuppgifter intagas, förutom i de officiela
meddelandena, jemväl i de flesta tekniska facktidskrifter, så finnas
dock äfven andra yrkesidkare, af hvilka man icke med fog lärer kunna
begära, att de alltid skola veta, om patent här åtnjutes å en maskin
eller annat redskap, som de för sitt industriela ändamål köpa; och
vidare torde icke heller alla återförsäljare och än mindre köpare bland
den stora allmänheten i hvarje fall veta om den vara, de försälja eller
köpa, är patenterad eller icke.

Vid sådant förhållande och då en patenthafvare, till hvars kunskap
det kommit att någon ingripit i hans på patentet grundade rätt, genom
att på lämpligt sätt gifva den ingripande denna rätt tillkänna, lätteligen

borde kunna, i händelse af fortsatt ingrepp, bevisa, att detsamma skett
med vetskap om patentets befintlighet, föreställer sig Kollegium, att nu
gällande ansvars förutsättning i fråga om intrång i en annans patenträtt
bör i hela dess utsträckning bibehållas; och finner Kollegium ytterligare
stöd för denna sin åsigt deri att, enligt de flesta utländska patentlagar,
deribland äfven den nyaste eller schweiziska patentlagen af den 29
Juni 1888, ansvarspåföljd för intrång i patenträtt endast följer i det
fall, att intrånget föröfvats med vetskap om dess rättskränkando beskaffenhet.

Den nyssnämnda schweizska lagen (»Loi fédérale sur les brevets
d’invention) innehåller beträffande patentskyddets verkan hufvudsakligen
följande stadganden i svensk öfversättning:

Art. 3. »Ingen må utan patentegarens medgifvande tillverka patenteradt
föremål eller dermed drifva handel.

Om det patenterade föremålet är ett verktyg, en maskin eller ett
annat produktionsmedel, vare dess begagnande för industrielt ändamål
likaledes beroende af patenthafvarens tillstånd. Detta tillstånd anses
lemnadt, om det patenterade föremålet hålles till salu utan något inskränkande
vilkor.»

Art. 24. »Underkastade civilrättsligt eller kriminelt ansvar i enlighet
med följande bestämmelser vare:

l:o. De som eftergöra patenterade föremål eller olofligen nyttja
sådana.

2:o. De som sälja, till salu utbjuda eller till allmänhetens bruk
bringa olofligen tillverkade föremål, eller införa sådana å schweiziskt
område. -

3:o. De som med vett och vilja deltagit i förenämnda handlingar
eller gynnat eller underlättat deras utförande.

4:o. De som neka att uppgifva hvarifrån de bekommit i deras eg o
befintliga eftergjorda föremål.»

Art. 25. »De, som med uppsåt hafva begått i föregående artikel
omförmälda handlingar, skola dömas till skadestånd och straffas med
böter från 30 till och med 2,000 francs eller med fängelse från 3 dagar
till och med ett år, eller till båda dessa straff på en gång. Straffet
må kunna fördubblas i händelse af upprepad förseelse.

Dessa straffbestämmelser få icke tillämpas, om förseelsen beror på
misstag, oförstånd eller försumlighet; men rätt till skadestånd skall i
allt fall vara bibehållen i de i artikeln 24 l:o omförmälda fall.»

Dessa den schweiziska lagens bestämmelser synas i det närmaste
innehålla hvad som vore önskligt att äfven kunde i den svenska lagen

införas i afseénde å patentskyddets utsträckning’. Å ena sidan är det
i den förra lagen förbjudet att utan patenthafvarens lof tillverka, sälja,
importera, till allmänhetens bruk upplåta eller för industrielt ändamål
använda patenterade föremål, men å andra sidan kan straffpåföljd endast
förekomma, om intrånget skett med vetskap om dess rättskränkande
beskaffenhet.

I det förslag till förordning angående patent, som af Eders Kongl.
Maj:t förordnade komiterade jemte betänkande i ämnet den 6 November
1878 afgåfvo, hade i afseende å patentskyddets utsträckning föreslagits,
bland annat, att det skulle vara förbjudet att utan patenthafvarens medgifvande
»yrkesmässigt inom riket tillverka eller till salu hålla varor
eller använda tillverkningssätt, derå patent här åtnjutes».

Vid behandlingen af detta förslag inom Högsta Domstolen framhölls
emellertid, bland annat, dels att den åsigten, att patentskydd icke borde
utgöra hinder att för eget bruk tillverka vara eller använda tillverkningssätt,
icke vore klart återgifven genom uttrycket »yrkesmässigt»,
och att förslaget kunde gifva anledning till det missförstånd i motsatt
riktning, att hemslöjd af patenterad vara eller med begagnande af patenteradt
tillverkningssätt vore medgifven äfven till afsalu, blott den ej
skedde i stor omfattning, under det att hvad som i förevarande hänseende
borde uttryckas syntes vara, att tillverkning ej finge ske till
afsalu, dels att begreppet »yrkesmässig tillverkning» saknade den bestämdhet,
som vore i en lag för dess tillämpning erforderlig.

I anledning af dessa inom Högsta Domstolen uttalade meningar
erhöll patentförordningens § 22 sin nuvarande lydelse. Men äfven (Ten
af komiterade föreslagna lydelsen hade i allt fall icke förekommit eu
del af de nu öfverklagade missförhållandena, då man äfven med denna
lydelse t. ex. hade kunnat för eget industrielt behof utan patenthafvarens
lof tillverka och begagna patenteradt föremål, endast detsamma
ej varit att såsom tillverkningssätt anse, äfvensom uthyra eller eljest
till annans begagnande upplåta för annan patenterad inrättning. Att
deremot såsom i den schweiziska lagen bestämma att det skall vara
förbjudet att för »industrielt ändamål» använda hvad som utgör ett
patents föremål torde deremot förekomma det förra af de nyssnämnda
missbruken. Samma verkan torde äfven i än vidsträcktare mån uppnås
genom att i stället för uttrycket »industrielt ändamål» använda det
i norska lagen förekommande uttrycket »i sin rörelse».

Beträffande åter det missbruket att på annat sätt än genom försäljning
till allmänhetens bruk utan lof af patenthafvaren upplåta patenBih.
till lliksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Åfd. 32 Raft. 3

terade föremål, torde, likasom i merberörda schweiziska lag’ eger ruin*
särskild bestämmelse deremot böra i den svenska förordningen intagas.

Det kan visserligen invändas att såväl uttrycket »industriel ändamål))
som uttrycket »i sin rörelse» icke heller hafva den för en lags
tillämpning nödiga bestämdhet; men vid det förhållande att alla patenttvister
skola vid ett och samma forum, nemligen Stockholms Rådstufvurätt,
handläggas, föreställer sig Kollegium att snart nog eu. bestämd
rättspraxis beträffande tolkningen af sagda uttryck utbildar sig.

Det i § 22 af gällande patentförordning använda uttrycket »vara»
torde vidare lämpligen böra utbytas mot uttrycket »föremål», enär det
förra uttrycket är inskränktare än det senare och synes mera hafva
afseende å handelsändamål, hvaremot uttrycket »föremål» är vidsträcktare
och kan anses omfatta såväl egentliga handelsvaror som industriela
alster i allmänhet, hjelpmedel, anordningar in. in.

På grund af hvad sålunda anförts, tillstyrker Kollegium, att första
stycket af patentförordningens § 22 måtte ändras derhän, att det varder
enhvar förbjudet att, utom i de fall, livilka omförmälas i 16 och
17 §§, utan patenthafvarens lof, vare sig inom riket till afsalu tillverka
föremål, hvarå patent här åtnjutes, eller vid tillverkning till afsalu använda
här patenteradt tillverkningssätt, eller ock här patenterade eller
efter här patenteradt tillverkningssätt åstadkomna föremål i sin rörelse
använda, till salu här i riket hålla, till försäljning inom riket införa,
eller eljest till annans begagnande eller nytta upplåta, samt att den,
som häremot veterligen bryter, straffas med böter från och med tjugo
till och med tvåtusen kronor.

Derjemte torde jemväl andra stycket af samma § böra ändras till
öfverensstämmelse med det nu sagda.

Stockholm den 4 Mars 1889.

Underdånigst

TH. NORDSTRÖM.

C. FR. WhERN.

Emil Hiibner.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891.