Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19 (Proposition 1887:19 - janmar)

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

N:o 19.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående väghållning sbesvärets utgörande på landet;
gifven Stockholms Slott den 14 Februari 1887.

Med öfverlemnande af de i ämnet inom statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens
pröfning och antagande hänskjuta bilagda förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

Bill. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afä. 12 Häft.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 19.

Förslag

till

LAG

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

I Kap.

Om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.

1 §•

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser väg på
landet, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.
Sådan väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln
är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län
med annat län, leder från eu stad till annan eller tjenar att förbinda
något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större
hamn- och lastageplats, jern vägs station eller annat jemförlig!. ställe;

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men
som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg
hänföras, så ock väg, härad eller socknar emellan, kyrko- och
tings väg samt a,nnan med dessa jemförlig väg.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

2 §■

Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,6 meter bred emellan
dikena; egande dock Konungens befallningshafvande att, der för
särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla, så väl medgifva,
att väg må hafva mindre bredd, som ock, när ny väg anlägges, eller
gammal väg omlägges, förordna om dess utläggande till större bredd,
än här stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, varde den
så vidmagthållén, derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar
densamma kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes eger Konungens befallningshafvande, der redan anlagd
väg har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till
stadgad bredd blefve förenadt med betydande svårigheter eller kostnader,
att låta dervid bero.

3 §•

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast
och genast göras kan.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning
derom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter vid häradsrätten
höra samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen
med arbete eller penningar deltaga; hvarefter och sedan häradsrätten
afgifvit yttrande, Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg
samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

II Kap.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när
mark är bär, så ock om tillsyn å väg.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

År härad deladt i två eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två
eller flera härad eller delar deraf förenade till ett distrikt, må dervid
förblifva.

Väckes förslag om ett härads delning i särskilda väghållningsdistrikt
eller om två eller flera härads förening till ett väghållningsdistrikt,
må sådant icke komma under pröfning annorledes än i sammanhang
med fråga om vägdelning på sätt nedan sägs.

6 §•

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och
färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål: a)

all i mantal satt jord, med undantag af äldre lotshemman,
hvilka, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas
vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;

b) all annan jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar;

c) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

d) afl annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst sexhundra kronor;

e) inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande
verk, inrättningar och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och
andra dylika för varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar,
der inkomsten uppgår till minst tolfhundra kronor och bevillning
derför till staten erlägges.

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande
i laggilt skick, åligger den i mantal satta jorden.

Ofriga i 6 § omförmälda beskattningsföremål bidraga till väghållet
allenast med penningar, hvilka ingå till en för väghåliningsdistriktet
gemensam vägkassa (V Kap.).

8 §•

Kostnaden för anläggning af ny och omläggning af gammal väg,
för underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning, samt för

6 Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

byggande och underhåll af färja och större bro bestrides ur vägkassan.

9 §•

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskildt åsatt vägmantal.

10 §.

Vägmantal åsättes hvarje hemman efter dess taxeringsvärde i förhållande
till medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt mantal inom väghållningsdistriktet
sålunda, att ett vägmantal motsvarar sagda medeltaxeringsvärde,
med iakttagande likväl dels att medeltaxeringsvärdet
jemkas till hela hundratal på det sätt, att belopp af femtio kronor
eller derutöfver höjes till närmaste hundratal, då deremot belopp mindre
än femtio kronor bortfaller, dels ock att vägmantalet, då brutet tal
förekommer, utföres i hela hundradelar, så att half hundradel eller
derutöfver höjes till närmaste hundradel, hvaremot mindre än half
hundradel bortfaller.

11 §•

Vägmantal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg,
i sammanhang med vägdelning och eger bestånd, intill dess ny
vägdelning sker.

12 §.

År hemman så afsides liggande, att det icke lämpligen kan till
väghållning indelas, må hemmanet, der innehafvaren sådant hellre vill,
i stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden
på vägmantal bestämmes af den särskilda nämnd, hvarom i
IV kap. stadgas.

Sådant bidrag ingår till vägkassan samt debiteras, indrifves och
redovisas i sammanhang med vägskatten (63 §).

13 §.

År hemman deladt mellan två eller flere åbor, svare desse för
underhållet af hemmanets väg, hvar i förhållande till det hans hem -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

manslott åsätta taxeringsvärde; skolande åborne, om de äro flere än
två, sig emellan för minst ett år i sänder utse en vägfogde, om hvilket
val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Vägfogden åligger tillse, att vägen hålles i vederbörligt skick. Han
svarar i första hand för åbornes skyldighet härutinnan samt eger för
återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför
nödgats utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vill åbo, att vägen skall delas, hafve han dertill vitsord; och förfares
vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdistriktet, underhållas af de hemman, som förut underhållit
den gamla vägen. Betungas härigenom hemman med svårare vägunderhåll,
än det förut haft, njute det hemman ur vägkassan motsvarande
ersättning.

15 §.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden
utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,
ersättning ur Vägkassan.

16 §.

Uppkommer å väg genom oförväntad naturhändelse, såsom jordras,
öfversvämning eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet
skulle i väsentlig män betunga det hemman, på hvilket vägen
är till underhåll indelad, må kostnaden för sådan skadas botande gäldas
ur vägkassan.

17 §•

Njuter hemman, till följd af gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge det hemman motsvarande ersättning till vägkassan.

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse vederbörande emellan icke träffas, hänskjutes
frågan till Konungens befallningshafvandes afgörande.

19 §.

Åligger någon, på grund af särskild! åtagande, att underhålla allmän
väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning
som i 4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas höra till allmänt
underhåll öfvertagas.

20 §.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt, ske kan.

21 §.

Der kassa för byggnad eller underhåll af bro eller färja, som
öfvertages till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad, skall den
samma, så vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande, öfverlemnas
till väghållningsdistriktets vägkassa. År den deremot bildad
genom sammanskott af väghållningsskyldige, ege de att deröfver
förfoga.

22 §. •

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,
skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggilt skick.

23 §.

Väg, bro och färja skola hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick. Å båda sidor om vägen skola diken till erfor -

Kong! Maj ds Nåd. Proposition N:o 19.

derlig bredd och djup med nödigt aflopp göras, derest sådana icke,
efter vederbörandes pröfning, utan olägenhet kunna undvaras.

24 §.

På ömse sidor om väg intill 3,5 meter från vägens kant skola,
genom jordegarens försorg, efter honom derom gifven tillsägelse, buskar
borthuggas; dock ankommer på Konungens befallningshafvande att i
särskilda fall efter omständigheterna pröfva, huru vida undantag från
denna bestämmelse må ega rum.

25 §.

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad
uppföras och ej heller stenmur eller jordvall uppläggas till större höjd
än 3 decimeter öfver vägens yta.

26 §.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet
att för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,
som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; dock må dessa ej så
uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

28 §.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande
kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som
vägen underhåller.

Bill. till Riksd. Prat. 1887. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Raft.

Kong!. Maj ds Nåd. Proposition No 19.

29 §.

Der vägar stöta samman, skola vägvisare anbringas; kostnaden
derför, så ock för deras underhåll, bestrides ur vägkassan.

30 §.

Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola
väghållarne anbringa tydliga märken, angifvande den hemmansdel, som
bär vägstyckets underhåll sig ålagdt.

31 §.

Å väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg
eller kanalled korsas, grind icke uppsättas, med mindre Konungens
befallningshafvande dertill lemnar tillstånd.

Vid de årliga vägsynerna böra förrättningsmännen tillse, huruvida
å väg befintliga grindar, hvilka icke ingått i beräkning uti gällande
hägnadsdelning, må utan synnerlig olägenhet för jordegare kunna utdömas,
samt med förslag härom, upptagande sådana grindars läge
jemte andra på frågans bedömande inverkande förhållanden, till Konungens
befallningshafvande inkomma; hvarefter Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande, der sådant icke redan skett, blifvit
hörde, eger förordna, att grind, som icke ingått i beräkning uti gällande
hägnadsdelning eller eljest pröfvas vara för inegors fredande
oundgängligen nödig, skall inom viss lämplig tid borttagas, vid äfventyr
att sådant eljest på grindegarens bekostnad genom kronobetjeningens
försorg emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger Konungens
befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma, hvilken
tid af året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola hållas
öppna och förty vara aflyftade.

32 §.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den
väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallnings -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

hafvande i afseende å större bro att, der omständigheterna dertill
föranleda, härifrån medgifva undantag.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens befallningshafvande.

Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,
och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger
häradsrätten, då väghållningsskyldig derom instämmer talan, efter föregången
undersökning bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen
tjenligast och till minsta skada för jordegaren må, emot utsatt skälig
ersättning, få afhemtas.

34 §.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes
behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsynen
öfver vägväsendet af kronofogden med biträde af länsmän och fjerdingsmän
i enlighet med denna lag och de särskilda föreskrifter, som
af Konungens befallningshafvande meddelas.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten
å tid, som antingen redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden,
varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller särskilda delar deraf.

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af
vägen hvarje dag kommer att besigtigas.

Öfver de vid synen befunna brister föres protokoll, deraf utdrag
utan lösen särskilt för hvarje väglott skall inom åtta dagar efter syne
för rättningens slut af länsmannen aflemnas till fjerdingsmannen för
att genom dennes försorg vederbörande väghållare eller, der vägfogde
finnes, denne ofördröjligen tillställas. Sådant utdrag skall tillika innehålla
föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom
viss af syneförrättaren föreskrifven lämplig tid hafva ogill väg lagad,
vid. äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd
derjemte att bristern^ mot lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom
kostnad för afhjelpande af tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna
brister, hvilka väghållaren eller vägfogden underlåtit att efter
anmaning inom föreskrifven tid afhjelpa, eger länsmannen att omedelbart
hos den tredskande uttaga.

Vägdelning, hvarom i detta kapitel med undantag af 45 § stadgas,
omfattar väghållningsdistrikt samt afser vägs fördelning till underhåll
på hemman.

Fråga om ny vägdelning väckes hos Konungens befallningshafvande.
, som, efter det de väghållningsskyldige blifvit hörde, pröfvar
huruvida sådan delning, till följd af väsentligen förändrade förhållanden,
må vara erforderlig.

III Kap.

Om vägdelniiiff.

36 §.

37 §.

Då vägdelning skall ske, förordnar Körningens befallningshafvande
landtmätare eller annan lämplig person att densamma förrätta med bi -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

träde af två gode män, hvilka af förrättningsmarmén utses bland dem,
som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning
i orten valde äro.

39 §.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, galle förrättningsmannens.

40 §.

Innan förrättningen företages åligger förrättningsmannen att minst
fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dag
och ställe för första sammanträdet samt dertill kalla gode männen;
egande de väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen och gode
männen yttra sig efter befogenhet rörande de frågor, som under förrättningen
förekomma.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt
här nedan sägs, till afgörande företagas, nemligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen
ingå, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka skola från delningen undantagas
för att medelst vägkassan underhållas, samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag
derom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens befallningshafvandes
pröfning; hvarefter och sedan de väghållningsskyldige
blifvit inför häradsrätten hörde och häradsrätten afgifvit yttrande,
Konungens befallningshafvande i frågan meddelar beslut och i sammanhang
dermed later åsätta vägmantal (11 §).

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

43 §.

Sedan de. i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnes gradering, urskiljande af de
hemman, hvilka böra jemlikt 12 § från vägunderhåll in natura undantagas,
samt vägarnes fördelande på hemman; åliggande förrättningsmannen
att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar
förut låta i väghållnings distriktets kyrkor kungöra dagen och stället för
förrättningens fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenheten af den mark, hvaröfver
vägen går, dels tillgång till sand, grus eller annat ämne, hvarmed
vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn, dels trafikens
omfattning och den deraf föranledda större eller mindre slitning af
vägen, . dels ock andra omständigheter, som under en längre fortgående
tid ma kunna på vägunderhållet inverka, så att, der större svårigheter
i en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning i vägens
längd deremot beräknas.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen
så väl att derom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan,
som ock att tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet
ett exemplar af vägdelningslängden för att vara för vederbörande tillgängligt.
Konungens befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse
om förrättningens afsilande; egande den, som är med delningen
missnöjd, att vid talans förlust deröfver anföra besvär hos
Konungens befallningshafvande i mål från Norrbottens, Vesterbottens,
Jemtlands och Vesternorrlands län inom fyratiofem dagar, och i mål
från öfriga orter inom riket inom trettio dagar från den dag, då kungörelsen
blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst, dock att menighet,
som klagar, eger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen
fullständigt instrument deröfver till länets landtmäterikontor för att
der förvaras.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

45 §.

Vill åbo, efter ty i 13 § sägs, att hemmans väg skall delas, och
väckes fråga derom vid vägdelning, som i 36 § afses, skall delningen
af hemmanets väg ske i sammanhang med nämnda vägdelning, och
galle dervid i tillämpliga delar hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg, och enas åborne
om hvilken del af vägen en hvar hemmanslott skall tillkomma, stånde
sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och
af två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, ege Konungens befallningshafvande,
på anmälan af åbo, förordna landtmätare eller annan lämplig
person att verkställa delningen, sedan åborne till förrättningen bevisligen
kallats och vid densamma lemnats tillfälle att sig yttra; och skall
vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §, lända till efterrättelse.
Sedan förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen
delningsinstrumentet till länsmannen, som har att derom underrätta
åborne; och eger den, som är med förrättningen missnöjd, att, vid
talans förlust, deröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande
inom tid, som i 44 § stadgas, hvilken tid dock i fall, som nu
är i fråga, skall räknas från det klaganden erhållit underrättelse, som
nyss nämnts.

Vägdelning, som i denna § afses, skall bekostas af åborne i förhållande
till delningsgrunden och eger bestånd till dess ny vägdelning
öfvergår väghållningsdistriktet eller samtlige åbor öfverenskomma om
annan vägdelning och öfverenskommelse!!, så affattad och styrkt, som
ofvan sägs, blifvit till länsmannen ingifven; skolande i följd af vägdelning,
som här afses, hvarje hemmanslott anses vara åsatt andel af
hemmanets vägmantal i förhållande till hemmanslottens taxeringsvärde
den tid vägdelningen egde rum.

IV Kap.

Om särskild nämnd.

46 §.

För bestämmandet af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

uppskattas den på ett vägmantal belöpande årliga kostnad för underhållet
den tid mark är bar af väg, som ingått i delning.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens
pris för dagsverken och körslor som ock derå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna
arbetare och dragare fullgöra arbetet.

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande
och tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af
Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterne tillika
med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige i den
ordning, som för val af landstingsmän finnes stadgadt.

48 §.

Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse.

Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut. Vid
lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.

49 §.

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända
till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter
sker. Åskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer
det på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning sker, skall
dock i sammanhang dermed förnyad uppskattning ega ruin.

50 §.

Nämndens medlemmar åtnjuta resekostnadsersättning enligt fjerde
klassen i resereglementet.

Kong! Ma,j:ts Nåd. Proposition No 19.

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna
offentliggöra detsamma.

V Kap.

Om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan
stadgas.

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) byggande af ny väg, större bro och färja;

b) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

c) underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning;

d) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt af färja;

e) anbringande och underhåll af vägvisare;

f) ny vägdelning;

g) resekostnadsersättning till särskilda nämnden;

h) sådan ersättning, som jemlikt 14, 15, 16 och 84 §§ kan utgå;

i) ersättning till snöploglagen enligt 70 §, samt
k) förvaltningskostnad.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att
för en tid af tre år utse en vägstyrelse, bestående af tre ledamöter,
hvilka jemte ett lika stort antal suppleanter i god tid före hvarje treårsperiods
utgång väljas på sätt om val af ledamöter i den särskilda
nämnden finnes stadgadt (47 §).

Biå. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 12 Haft.

18 itongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Vid samma tillfälle utses, jemväl för en tid af tre år, tre revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom
ett lika antal suppleanter för desse revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen, som är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen
af vägkassan, verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet
meddelade beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som
jemlikt denna lag på styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion,
som, efter förslag af vägstyrelsen, fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, eger kronofogden
eller länsmannen deltaga.

56 §.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,
hvilka för kalenderår afslutas.

57 §.

Inom April månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorer^
aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets
förvaltning, dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det
kommande året som äfven den behållning, hvilken vid löpande årets
slut kan vara att påräkna, jemte de inkomster, hvilka på grund af
föregående beslut böra under det nästföljande året inflyta, dels ock
ett på denna beräkning grundadt förslag till inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan under det nästföljande året; och åligger det revisorerne
att inom Juni månads utgång till Konungens befallningshafvande insända
dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver den af revisorerne
verkstälda granskning af vägstyrelsens redovisning jemte
styrelsens förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar, som äfven
revisorernes yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat för
vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen kan
hafva framlagt.

jKongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 10.

Konungens befallningshafvande låter derefter i länskungörelserna
offentliggöra revisorernes berättelse samt förslaget till inkomst- och
utgiftsstat med tillkännagifvande derjemte, att öfriga handlingar finnas
för väghållningsskyldige hos Konungens befallningshafvande tillgängliga
samt att deri, som i anledning deraf har något att erinra, skall
sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla inom påföljande
Augusti månads utgång.

58 §.

På grund af de i 57 § omförmälda handlingar samt de förändringar
deri, hvartill af de väghållningsskyldige gjorda erinringar kunnat
föranleda, fastställer Konungens befallningshafvande inkomst- och utgiftsstaten
för vägkassan och i sammanhang dermed äfven det belopp,
hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf
skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väghållningsdistriktet
belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås dels kostnaden för
underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning,
dels alla de utgifter, som enligt den faststälda utgiftsstaten skola bestridas
ur vägkassan, fördelas på samtliga enligt 6 § i väghållet deltagande
beskattnings föremål efter det antal vägfyrkar, som på hvarje
sådant föremål belöper med iakttagande deraf, att i mantal satt jord
åsättes en vägfyrk för hvarje hundra kronor af taxeringsvärdet; annan
jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, en vägfyrk för hvarje tvåhundra kronor af
taxeringsvärdet; annan fastighet samt frälseränta likaledes en vägfyrk
för hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet samt slutligen inkomst,
som i väghållet deltager, en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf.

60 §.

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

förmälda beskattningsföremal eller, der bevillning ej erlägges, det belopp,
som, i fall bevillning skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet
emot sådan bevillning svarar.

61 §.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden enligt 59 § räknas
den i mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll
in natura, som jorden åligger, och påföres detta beskattningsföremål
icke någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål
äro tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan sedan de i 53 § omförmälda
behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen, förordna om dess användande för
grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet härför icke vidare
erfordras, jemväl till lindring af det vägunderhåll in natura, som åligger
den i mantal satta jorden, sålunda att på vägkassans bekostnad till
underhåll öfvertages väg, som vid ny vägdelning borde till underhåll
på nämnda beskattningsföremål blifva indelad.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer att vägskatten varder
genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven
och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet;
egande Konungens befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning
af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande
tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Konungens befallningshafvande meddelar vägstyrelsen ansvarsfrihet
eller beslutar om de åtgärder som i anledning af anmärkningar böra
vidtagas.

Kong! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

VI Kap.

Om vinterväghållningen.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargilt skick vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, af närmast belägna
hemman inom hvarje väghållningsdistrikt inrätta så kallade ploglag,
Indika hvardera af vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen
vidmagthålla.

66 §.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits
eller nödiga pröfvas, ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver i
följd af sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare tid
obehöflig, vare dess hållande i fargilt skick under sagda tid ej nödigt.

67 §.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så
tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

68 §.

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af
de väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det
fordra.

69 §.

Till häradsrätten skola de väghållningsskyldige inkallas att med
ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

härom förena, insänder häradsrätten sitt betänkande i ämnet till Konungens
befallningshafvande, som sedermera efter skälighet jemkar och
stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela väghållningsdistriktet bestämda ersättning
sammanslås och fördelas enligt de i 59 § bestämda grunder
på samtliga jemlik! 6 § i vägunderhållet deltagande beskattningsföremål
samt debiteras och uppbäres i sammanhang med vägskatten; hvarefter
ersättningsbeloppen genom vägstyrelsens försorg till ploglagen utbetalas.

71 §•

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af
Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla
i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid
före hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen
förnya det förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

72 §.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de hemman,
som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto lika dertill
nyttjade.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delegare, skola
desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde, om
hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt,
skick samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare
äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det vinterväg
jemlikt 67 § märkes ut.

‘Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år
förflutit.

74 §.

Hålles ej vinterväg i fargilt skick, eller är den ej på föreskrifvet
sätt utmärkt,'' läte kronobetjeningen afhjelpa bristerna mot lega, som
omedelbart uttages hos den försumlige.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen
pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten hörde, att derom förordna;
dock med iakttagande att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter den för ersättning till ploglag stadgade grund.

76 §.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden behörigen
öppenhålles.

VII Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så oek om rättegången.

77 §.

Underlåter väghållare eller, der vägfogde finnes, denne att efter
föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskrifven tid
bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant af väghållare, som
blifvit om dylika brister af vägfogden underrättad, böte den försumlige
från och med fem till och med femtio kronor.

Eftersätter snöplogfogde hvad honom enligt denna lag åligger,
eller underlåter delegare i ploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd

Kongt. Ma/j:ts Nåd. Proposition N:o lä.

eller att sådant uppbåd hörsamma, eller försummar delegare i ploglag,
för hvilket. snöplogfogde icke blifvit utsedd, att hålla den ploglaget
tilldelade vinterväg i fargilt skick eller att, der så tarfvas, märka den
ut, böte likaledes från och med fem till och med femtio kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i 24, 25, 26, 27 och 31 §§.

Böter, som jemlikt denna § ådömas, skola tillfalla kronan och, der
tillgång till deras fulla gäldande brister, förvandlas efter allmän lag.

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

78 §.

Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver
från sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vägkassan
två kronor för hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika
att, derest sammanträdet af sådan anledning måste inställas, betala den
till öfrige ledamöter utgående resekostnadsersättning.

79 §.

Förseelse, som enligt 77 § är med straff belagd, ege en hvar
åtala vid allmän domstol.

80 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag. omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Vill Kap.

Särskilda bestämmelser.

81 §.

Med härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet af förordningen
den 17 Maj 1872 varande tingslag i de orter, der benämningen
härad ej förekommer.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

Hvad om hemman i denna lag sägs, gäller ock om hvarje i jordeboken
särskild! upptaget hemmansnummer.

82 §.

Tillträdet af de nya väglotterna sker den 1 Juli det år, då vägskatt
först erlägges; börande väglotterna af afträdande väghållniugsskyldige
vara försatta i laggill, skick, vid äfventyr att befintliga brister eljest
på den försumliges bekostnad emot lega afhjelpas.

Inom väghålluingsdistrikt, der vägdelning enligt denna lag egt
rum, skola, efter tillträdet af de nya väglotterna, 25 kap. byggningabalken
och alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som
strida mot denna lag, upphöra att vidare gälla.

83 §.

Den vägdelning på hemman, som enligt denna lag första gången
skall ega rum, bekostas till två tredjedelar af statsverket och till en
tredjedel af de väghållningsskyldige.

84 §.

Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län äfvensom de
af nybyggen inom vissa fjelltrakter i Jernband uppkomna hemman,
hvilka hittills varit från deltagande i väghållningsbesväret alldeles befriade,
njuta under de första tjugu åren efter det denna lag börjat
tillämpas nedsättning till hälften i den på dem belöpande väghållningskostnad;
egande förty, sedan sådant säteri eller hemman blifvit till
vägunderhåll in natura indeladt, egaren deraf att under sagda tid ur
vägkassan erhålla godtgörelse med hälften af det belopp, hvartill kostnaden
för detta vägunderhåll blifvit af den särskilda nämnden uppskattad.

Bih. till Riksd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 12 Stift.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 19 november

1886.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens, Herr Ministern för utrikes ärendena, Grefve Ehrensvård,
Statsråden Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna och
Friherre Tamm.

Föredragande departementschefen anmälde att, sedan utsedde komiterade
afgifvit underdånigt betänkande med förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet samt infordrade utlåtanden
häröfver inkommit från samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
länen och landstingen samt kammarkollegium, så hade inom civildepartementet
komiterades förslag blifvit med ledning af de vid detsamma
gjorda erinringar i vissa delar omarbetadt, samt att, enligt det
sålunda upprättade nya förslaget, skulle, i den mån ny vägdelning
inom ett väghållningsdistrikt afslutats och vunnit laga kraft, tillämpning
inom sådant område af 25 kapitlet byggningabalken samt alla

öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som strede mot den
föreslagna lagen, icke vidare ega rum, dock med de undantag förslagets
84 och 86 §§ upptoge; och hemstälde departementschefen, att
handlingarna i ärendet finge öfverlemnas till högsta domstolen för afgifvande
af yttrande öfver det inom civildepartementet upprättade förslaget,
i hvad detsamma sålunda afsåge inskränkning i tillämpningen
af allmän lag.

Till denna, af statsrådets öfriga ledamöter biträdda,
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna nådigt bifall.

Ex protocollo
Carl G. Edman.

Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. May.ts
högsta domstol Tisdagen den 25 Januari 1887.

Första rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: Olivecrona,
Svedelius,
Hernmarck,
Wedberg,
Örbom,
Abergsson,
Herslow.

Sedan, enligt högsta domstolens beslut den 6 sistlidne December,
det till högsta domstolen för afgifvande af yttrande öfverlemnade förslag
till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet
jemte de till förslaget hörande handlingar cirkulerat emellan högsta
domstolens ledamöter, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Så vidt förslaget, enligt remissen, utgjorde föremål för högsta
domstolens granskning och utlåtande, föranledde detsamma följande
anmärkningar.

I afseende å öfverskriften till förslaget erinrade justitierådet Herslow,
med hvilken justitieråden Olivecrona och Abergsson instämde, hurusom
det skulle lända till ordning och reda inom den juridiska terminologien,
att, såsom under senare tiden vanligen iakttagits, benämningen »lag»
förbehölles, utom grundlagarne, uteslutande sådana delar af rätten,

hvarom 87 § regeringsformen handlade. Med anledning häraf och till
beredande jemväl af bättre öfverensstämmelse mellan benämningen å
förslaget och ämnet för detsamma, hemstälde justitieråd?!!, att öfverskriften
måtte ändras till »förordning angående allmänna väghållningen
å landet», hvilken ändring skulle påkalla äfven någon mindre jemkning
af texten.

13 §.

Det i denna § förekommande stadgande att, om hemman vore
deladt på två eller flere åbor, desse i regeln skulle, då allmän vägdelning
öfverginge väghållningsdistriktet, icke få hvar för sig sitt särskilda
vägstycke åt sig utstakadt, utan gemensamt svara för den hemmanet i
dess helhet tilldelade vägsträcka, ansåg högsta domstolen i åtskilliga
hänseenden olämpligt. Då de härvid använda ordalag icke kunde tolkas
så som om dermed afväges, att åborne borde i omförmälda hänseende
svara, en för alla och alla för en, skidle följaktligen, derest någon huru
obetydlig del som helst af vägen befunnes bristfällig, kronobetjeningen
vara nödsakad att för vägens i stånd sättande eller för uttagande, enligt
35 §, af legokostnaden för bristens afhjelpande hålla sig till samtlige
åbor, hvar i förhållande till hans andel i vägunderhållet. Uppenbarligen
skulle en dylik anordning i tillämpningen medföra för kronobetjeningen
stora svårigheter vid tillsynen öfver vägunderhållets behöriga
fullgörande åtminstone på de trakter, der, såsom förhållandet vore flerstädes
inom riket, exempelvis Skåne, Vermland och Dalarne, hemman
funnes, hvarå, till följd af en långt utsträckt jordstyckning, antalet
åbor vore mycket stort.

Vidare syntes det mindre lämpligt, att, på sätt af samma § framgår,
fördelningen på de särskilda hemmanslotterna af det vid allmän
vägdelning ett hemman tilldelade vägstycke icke kunde få, äfven om
åborne sådant önskade, verkställas i sammanhang med den allmänna
vägdelningen, hvilket antagligen vore den enklaste utvägen att bringa
reda och ordning i väghållningsbestyret. Lika olämpligt vore att, der
vägdelning emellan åbor förekomme, densamma skulle verkställas och
talan mot sådan förrättning fullföljas i väsentligen annan ordning än
som för den allmänna vägdelningen vore stadgad. Otvifvelaktigt måste
nemligen, i den händelse åborne ej blefve ense om delningen, tvisten
derom i saknad af annan i lag anvisad utväg för dess slitande, bringas
under de allmänna domstolarnas pröfning och sålunda utan all rimligorsak
dragas undan de administrativa myndigheternas befogenhet.

Högsta domstolen ansåg derföre förslaget böra i dessa delar
ändras hufvudsakligen derhän att, derest under pågående vägdelning
inom ett väghållningsdistrikt delegare i ett hemman yrkade att få
hemmanets vägstycke fördeladt på de särskilda hemmanslotterna, förrättningsmannen
skulle vara skyldig att sådan fördelning i sammanhang
med den allmänna vägdelningen verkställa, dock på bekostnad af åborna
å det ifrågavarande hemmanet, hvilka sedermera skulle eg a att öfver
vägdelningen dem emellan föra klagan i samma ordning, som vore
stadgad för Överklagande af den allmänna vägdelningen; att, derest
vid annat tillfälle än under pågående allmän vägdelning fördelning å
särskilda hemmanslotter af ett hemmans gemensamma vägstycke ifrågakomme,
dervid skulle i tillämpliga delar iakttagas de för den allmänna
vägdelningen meddelade föreskrifter, samt att, om hemman vore deladt
på flere än två åbor och desse hade hemmanets vägstycke under gemensamt
underhåll, det skulle, i analogi med hvad i 73 § stadgas om ploglag,
åligga dem att sig emellan för viss tid utse en vägfogde eller
rotemästare, hvilken hade att i första hand svara för vägunderhållets
behöriga fullgörande; och borde innehållet af förslaget, särskildt i 35,
36 och 77 §§, lämpas efter den sålunda förordade anordningen.

23 §.

Då, enligt hvad af senare punkten tydligen framginge, denna §
endast afsåge väg, men föreskrift syntes böra i lagen meddelas jemväl
derom, att äfven bro och färja skulle hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick, hemstälde högsta domstolen att sådan föreskrift
måtte här intagas.

24 §.

Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Remmare}:, Örbom och Äbergsson
lemnade denna § utan annan anmärkning än att, till närmare öfverensstämmelse
med innehållet af 35 §, här eller i 77 § borde utmärkas,
att ansvarspåföljd för jordegaren, derest han försummade borttaga
buskar på ömse sidor om vägen, icke inträdde förr än tillsägelse derom
blifvit honom af kronobetjeningen i en eller annan form gifven.

Justitierådet Herslow anförde: »I motiven till 29 § af komiterades
förslag, hvilken § innehåller ordagrant detsamma som 24 § af det remitterade
förslaget, uppgifves att hvad der stadgas skulle vara hemtadt

från 1734 års gästgifvare ordning § 7, som i denna del ännu är gällande.
Väl är i gästgifvareordningen förordnadt, att små buskar skola
borthuggas å ömse sidor om landsväg inom ett bestämdt afstånd derifrån;
men hvem detta arbete åligger, eller huruvida jordegaren ens
är pligtig att annorledes än mot ersättning tåla detta intrång i rätten
att fritt disponera öfver sin jord, äro frågor, som gästgifvareordningen
lemnar obesvarade. Enligt förslaget skulle jordegaren hafva skyldighet
att hålla marken på ömse sidor om vägen intill 3,5 meter från vägens
kant fri från buskar, och detta, så vidt af förslaget kan inhemtas, utan
ersättning för vare sig det arbete, som sålunda ålägges honom att
verkställa, eller det ingrepp, som göres i hans rätt att nyttja jorden.
Uppenbart är dock, att, der skogsmark, tillhörande en och samme egare,
på en längre sträcka genomskäres af allmän väg, den tunga, som förslaget
i dessa afseenden lägger å jordegaren utöfver hans skyldighet
med hänsyn till det egentliga vägunderhållet, kan blifva ganska känbar.
Billigheten synes mig derföre fordra, att jordegaren berättigas att, i
fall han gör anspråk på ersättning för hvad enligt förevarande § skulle
åligga honom, erhålla sådan af vägkassan; och torde, i brist af godvillig
öfverenskommelse, ersättningen böra bestämmas i den ordning,
som i förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof finnes föreskrifven.»

Justitierådet Wedberg yttrade att, om det än vore i sin ordning
att jordegaren finge tåla, att buskar å hans mark på ömse sidor om
vägen borthöggos, det likväl, enligt justitierådets omdöme, saknades
giltigt skäl att ålägga jordegaren såsom en skyldighet att förrätta detta
egentligen till väghålluingsbesväret hörande arbete.

33 §.

Då, med den lydelse senare stycket af denna § erhållit, ej vore
tydligen utmärkt, huruvida här afsåges, att fråga om rätt att å annan
mark än kronans allmänning hemta väglagningsämnen borde väckas
genom stämning och fullföljas i den för tvistemål stadgade ordning
eller om meningen vore att sådan fråga skulle anhängiggöras medelst
ansökning och behandlas såsom ekonomimål, ansåg högsta domstolen
att, till förekommande af skiljaktighet i tillämpningen, §:n borde omredigeras,
så att ett förtydligande i omförmälda hänseende egde rum.

43 §.

Högsta domstolen erinrade, hurusom det för beredande af tillfälle
för de väghållningsskyldige att vid förrättningen bevaka sina intressen
vore af nöden att, sedan de i 41 § omförmälda frågor blifvit slutligen
afgjorda, dagen och stället för förrättningens fortsättande i god tid
derförinnan kungjordes.

49 §.

..o

Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Örbom och Abergsson ansågo
det icke böra lemnas utan anmärkning hurusom, i olikhet med hvad i
afseende å andra taxeringsnämnder funnes stadgadt, beslut, som af den
särskilda nämnden fattades, icke finge öfverklagas.

Justitieråden Olivecrona och Wedberg ansågo förbudet att öfverklaga
nämndens beslut vara så mycket mindre lämpligt som, med afseende
å nämndens sammansättning, de af Konungens befallningshafvande dit
insatta ledamöter komme att ega eu gifven öfvervigt vid besluts fattande,
hvilket åter icke vore fallet, om nämnden blefve så inrättad som särskilde
komiterade i 55 § af sitt förslag upptagit.

53 §.

Högsta domstolen anmärkte såsom en ofullständighet, att den ersättning,
som i förslagets 86 § omförmäldes, ej vore i förevarande §
omnämnd, oaktadt äfven sådan ersättning skulle bestridas ur vägkassan.

67 §.

I afseende å det i 25 kap. 7 § byggningabalk^! förekommande
stadgande om skyldighet för den, som väcker notvak vid vinterväg,
att sjelf märka den ut, erinrade högsta domstolen att, då berörda stadgande,
hvartill något motsvarande icke funnes i det föreliggande lagförslaget
upptaget, syntes vara för den allmänna säkerheten behöfligt,
detsamma borde, enär enligt 83 § af lagförslaget all tillämpning af
25 kap. byggningabalken skulle i sinom tid upphöra, ersättas af något
allmänt stadgande, här eller snarare i särskild författning, i enahanda

syfte, som i afseende å stadsområde finnes angifvet i 7 § af ordningsstadgan
för rikets städer den 24 Mars 1868.

74 §.

Till meningens förtydligande och för undvikande af onödig hänvisning
till annat lagrum, ansåg högsta domstolen denna § böra erhålla
följande förändrade lydelse:

»Hålles ej vinterväg i fargilt skick, eller är den ej på föreskrifvet
sätt utmärkt, läte kr onobetj eningen afhjelpa bristfälligheterna mot lega,
som omedelbart uttages hos den eller de försumlige.»

77 §.

Utom det att uttrycket »öfverträdelse», som enligt vanligt språkbruk
närmast och egentligen betecknade en positiv handling, syntes
mindre väl valdt, då här i allmänhet, om icke uteslutande, vore fråga
om sådan förseelse, som bestode i underlåtenhet att fullgöra en skyldighet,
ansåg högsta domstolen förevarande § jemväl i öfrigt icke vara
affattad med den tydlighet och bestämdhet, som erfordrades till förekommande
af osäkerhet vid tillämpningen. Så till exempel gåfve den
nuvarande redaktionen anledning till tvekan, huruvida, då i 23 § funnes
föreskrifvet, att väg skulle hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick, den väghållare, som eftersatte sin pligt i berörda
afseende, derigenom omedelbart gjorde sig förfallen till ansvar, eller
om sådant kunde honom ådömas endast i det fall, att han försummade
att ställa sig till efterrättelse honom jemlikt 35 § af kronobetj eningen
i sammanhang med vägsyn meddeladt föreläggande eller mellan vägsynerna
gifven anmaning att iståndsätta vägen. Antagligen motsvarade
det senare alternativet förslagets mening. Icke heller vore det tydligt
och klart, huruvida, i händelse väg, bro eller färja, som underhölles af
vägkassan, befunnes bristfällig, vägstyrelsens ledamöter vore underkastade
ansvar enligt ifrågavarande §, eller om denna vore tillämplig
å delegare i ploglag, hvilken underlåtit att fortskaffa snöplogfogdes
uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma, eller huruvida ploglag, som
varit pligtigt att utse snöplogfogde, men sådant uraktlåtit, kunde fällas
till ansvar i händelse den ploglaget tilldelade vinterväg icke hölles i
fargilt skick eller, i fall af behof, icke märktes ut.

Bill. till Iliksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Käft. 5

78 §.

Att sådan handling eller underlåtenhet, som i lag belädes med
kriminel! ansvar, medförde skyldighet för den felande att ersätta den
genom förbrytelsen tillskyndade skada, vore redan stadgadt i 6 kap.
strafflagen. Vid sådant förhållande och då förevarande § kunde gifva
anledning till det missförstånd, att grunderna för strafflagens bestämmelser
angående skadestånd skulle ega vidsträcktare tillämplighet, än
med samma lag öfverensstämde, ansåg högsta domstolen denna §, såsom
öfverflödig och möjligen missledande, böra utgå.

83—86 §§.

Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Örbom, Åbergsson och
Herslow ansågo, att 85 och 86 §§ borde uppflyttas i ordningen närmast
efter 82 §, samt att nuvarande 83 och 84 §§ lämpligen kunde sammanslås
till en enda §, hvilken, till förtydligande af meningen, borde erhålla
ungefär följande lydelse:

»Denna förordning träder i kraft — — — — så skyndsamt som
möjligt verkstälda.

Tillträdet af de nya väglotterna sker den 1 juli det år, då vägskatt
först erlägges; börande väglotterna af afträdande — — — —
mot lega afhjelpas.

Inom väghållningsdistrikt, der vägdelning enligt denna förordning
egt rum, skola, efter tillträdet af de nya väglotterna, 25 kap. byggningabalken
och alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som
strida mot denna förordning, upphöra att vidare gälla.»

Justitierådet Wedberg instämde i hvad angående 83 och 84 §§ sålunda
blifvit yttradt.

Slutligen ansågo sig justitieråden Olivecrona, örbom och Herslow
böra erinra derom, att till följd af den begränsning, som genom remissen
i ämnet blifvit faststäld, någon pröfning ej egt rum angående
lämpligheten och billigheten af de beskattningsgrunder, som i 5—11 §§
äfvensom annorstädes i förslaget förekomme.

Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.

Bilaga till Högsta Domstolens prot. deri 25 Januari 1887.

Förslag

till

LAG

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

I Kap.

Om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.

1 §•

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser väg på
landet, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.
Sådan väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill liänföres väg, som för allmänna samfärdseln
är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län
med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda
något härad i dess helhet eller till väsendtlig del med stad, större
hamn- och lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförlig^ ställe.

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

2 §•

Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, varde den
så vidmakthållen, derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar
den samma kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

3 §■

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast
och genast göras kan.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning
derom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter vid häradsrätten
höra samtlige väghållningsskyldige, Indika i väghållningen med
arbete eller penningar deltaga; hvarefter och sedan häradsrätten afgifvit
yttrande, Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

II Kap.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när
mark är bar, så oek om tillsyn å väg.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887.

År härad deladt i två eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två
eller flera härad eller delar deraf förenade till ett distrikt, må dervid
förblifva.

6 §.

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja
deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

A. All i mantal satt jord, med undantag af äldre lotshemman,
hvilka, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas
vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;

B. All annan jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar;

C. Frälseränta för sitt efter 5 procent beräknade kapitalvärde;

D. All annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst 600 kronor;

E. Inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande
verk, inrättningar och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och
andra dylika för varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar,
der inkomsten uppgår till minst i,200 kronor och bevillning derför
till staten erlägges.

7 §•

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande
i laggill stånd, åligger den i mantal satta jorden.

Öfriga i 6 § omförmälda beskattningsföremål bidraga till väghållet
allenast med penningar, hvilka ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa (V Kap.).

8 §•

Kostnaden för anläggning af ny och omläggning af gammal väg,
för underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning, samt för

38 Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

byggande och underhåll af större bro och färja bestrides ur vägkassan.

9 §•

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskilt åsatt vägmantal.

10 §.

Vägmantal åsättes hvarje hemman eller hemmansnummer efter dess
taxeringsvärde i förhållande till medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt
mantal inom väghållningsdistriktet, sålunda att ett vägmantal motsvarar
sagda medeltaxeringsvärde med iakttagande likväl, dels att medeltaxeringsvärdet
jemkas till hela hundratal, på det sätt att belopp af
femtio kronor eller derutöfver höjes till närmaste hundratal, då deremot
belopp mindre än femtio kronor bortfaller, dels att vägmantalet,
då brutet tal förekommer, utföres i hela hundradelar, så att half hundradel
eller derutöfver höjes till närmaste hundradel, hvaremot mindre
än half hundradel bortfaller.

11 §•

Vägmantal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg,
i. sammanhang med vägdelning och eger bestånd intill dess ny
vägdelning sker.

12 §.

Sådant bidrag ingår till vägkassan samt debiteras, indrifves och
redovisas i sammanhang med vägskatten (63 §).

13 §.

År hemman deladt på två eller flere åbor, svare desse gemensamt
för underhåll af hemmanets väg. Kunna de ej härom enas, har

Bilaga till Högsta Domstolens prat. den 25 Januari 1887.

deri vitsord, som vill dela vägen, dervid vägmantalet utgör delningsgrund
sålunda, att hvarje hemman slott efter dess taxeringsvärde åsättes
andel i hemmanets vägmantal.

Sådan vägdelning ombesörjes och bekostas af åborna sjelfva i
förhållande till delningsgrunden och eger bestånd från den dag, delningsinstrumentet
ingifvits till länsmannen och till dess ny vägdelning
öfvergår väghållningsdistriktet.

14 §.

15 §.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden
utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,
ersättning ur vägkassan.

16 §.

Uppkommer å väg genom oförväntad naturhändelse, såsom jordras,
öfversvämning eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet
skulle i väsentlig mån betunga det hemman, på hvilket vägen
är till underhåll indelad, må kostnaden för sådan skadas botande gäldas
ur vägkassan.

17 §•

18 §.

Rån i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse vederbörande emellan icke träffas, hänskjutes
frågan till Konungens befallningshafvandes afgörande.

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887.

19 §.

Åligger någon, på grund af särskilt åtagande, att underhålla allmän
väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning
som i 4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas böra till allmänt
underhåll öfvertagas.

20 §.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt, ske kan.

21 §.

22 §.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,
skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggilt stånd.

23 §.

Väg skall hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande skick.
Å båda sidor skola diken till erforderlig bredd och djup med nödigt
aflopp göras, derest sådana icke, efter vederbörandes pröfning, utan
olägenhet kunna undvaras.

24 §.

På ömse sidor om väg skola buskar intill 3,5 meter från vägens
kant, genom jordegarens försorg, borthuggas; dock ankommer på Ko -

bilaga till Högsta Domstolens ggrot. den 26 Januari 1887.

nungens befallningshafvande att i särskilda fall efter omständigheterna
pröfva, huru vida undantag från denna bestämmelse må ega rum.

25 §.

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad
uppföras, och ej heller stenmur eller jordvall uppläggas till större höjd
än 3 decimeter öfver vägens yta.

26 §.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grefvar af beskaffenhet
att för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,
som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; dock må dessa ej så
uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

28 §.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande
kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som
vägen underhåller.

29 §.

Der vägar stöta samman skola vägvisare uppställas; kostnaden för
deras anbringande och underhåll bestrides ur vägkassan.

30 §.

Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola
väghållarne anbringa tydliga märken, angifvande den hemmansdel, som
har vägstyckets underhåll sig ålagdt.

Bih. till Rilcsd. Prut. 1887. 1 Sami. 1 A/d. 12 Haft.

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

31 §.

Å väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg
eller kanalled korsas, grind icke uppsättas, med mindre Konungens
befallningshafvande dertill lemnar tillstånd.

Vid de årliga vägsjnerna böra förrättningsmännen tillse, huruvida
å väg befintliga grindar, hvilka icke ingått i beräkning uti gällande
hägnadsdelning, må utan synnerlig olägenhet för jordegare kunna utdömas,
samt med förslag härom, upptagande sådana grindars läge jemte
andra på frågans bedömande inverkande förhållanden, till Konungens
befallningshafvande inkomma; hvarefter Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande, der sådant icke redan skett, blifvit hörde, eger
förordna, att grind, som icke ingått i beräkning uti gällande hägnadsdelning
eller eljest pröfvas vara för inegors fredande oundgängligen
nödig, skall inom viss lämplig tid borttagas, vid äfventyr att sådant
eljest på grindegarens bekostnad genom kronobetjeningens försorg
emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger Konungens
befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma hvilken tid
af året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola hållas öppna
och förty vara aflyftade.

32 §.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den
väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallningshafvande,
i afseende å större bro, att, der omständigheterna dertill
föranleda, härifrån medgifva undantag.

Börande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens befallningshafvande.

Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,
och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

häradsrätten, då väghållningsskyldig derom väcker talan, efter föregången
undersökning bestämma, hvarest nämnda väglagningsämnen
tjenligast och till minsta skada för jordegaren må, emot utsatt skälig
ersättning, få afhemtas.

34 §.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes
behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten
å tid, som redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden,
varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller särskilda delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen
och, der så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar
offentliggöras; och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen
då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af
vägen hvarje dag kommer att besigtigas.

Öf ver de vid synen befunna brister föres protokoll, deraf utdrag
utan lösen särskild! för hvarje väghållare inom åtta dagar efter syneförrättningens
slut skall af länsmannen aflemnas till fjerdingsmannen
för att genom dennes försorg vederbörande väghållare ofördröjligen
tillställas. Sådant utdrag skall tillika innehålla föreläggande för den,
hvilkens väg befunnits ogin, att inom viss af syneförrättaren föreskrifven
lämplig tid hafva den samma lagad, vid äfventyr, om sådant
underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd derjemte att bristerna mot
lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom kostnad för afhjelpande af
tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna brister, hvilka väghållaren
underlåtit att efter anmaning afhjelpa, eger länsmannen att
omedelbart hos den tredskande uttaga.

Bilaga till. Högsta Domstolens- prof. den 25 Januari 1881.

III Kap.

Om yRgdelning.

36 §.

Vägdelning, hvarom i detta kapital stadgas, omfattar väghållningsdistrikt
samt afser vägs fördelning till underhåll på hemman eller
hemmansnummer.

37 §.

Fråga om ny vägdelning väckes hos Konungens befallningshafvande,
som, efter det de väghållningsskyldige blifvit inför häradsrätten
hörde, pröfvar huruvida sådan delning, till följd af väsendtligen
förändrade förhållanden, må vara erforderlig.

38 §.

Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande
landtmätare eller annan lämplig person att den samma förrätta med
biträde af två gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem,
som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning
i orten valde äro.

39 §.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening gälle förrättningsmannens.

Bilaga till Högsta Domstolens prat. den 25 Januari 1887.

40 §.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt
här nedan sägs, till afgörande företagas, nemligen:

l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen
ingå, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, hvilka skola från delningen undantagas
för att medelst vägkassan underhållas, samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag
derom blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket. underställes Konungens befallningshafvandes
pröfning; hvarefter och sedan de väghållningsskyldige blifvit
inför häradsrätten hörde och häradsrätten afgifvit yttrande, Konungens
befallningshafvande i frågan meddelar beslut och i sammanhang dermed
låter åsätta vägmantal (11 §).

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnas gradering, urskiljande af de
hemman, hvilka böra jemlikt 12 § från vägunderhåll in natura undantagas,
samt vägarnas fördelande på hemman eller hemmansnummer;

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

åliggande förrättningsmannen att, när delningen å marken skall ega
rum, minst fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor
kungöra när och hvarest delningen tager sin början.

44 §.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenheten af den mark, hvaröfver
vägen går, dels tillgång till sand, grus eller annat ämne, hvarmed
vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn, dels trafikens
omfattning och den deraf föranledda större eller mindre slitning af
vägen, dels ock andra omständigheter, som under en längre fortgående
tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att, der större svårighet i
en eller annan af dessa delar möta, skälig minskning i vägens längd
deremot beräknas.

45 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen
så väl att derom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan,
som ock att tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet ett
exemplar af vägdelningslängden för att vara för vederbörande tillgängligt.
Konungens befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse
om förrättningens afslutande; egande den, som är med delningen
missnöjd, att vid talans förlust deröfver anföra besvär hos
Konungens befallningshafvande i mål från Norrbottens, Vesterbottens,
Jemtlands och Vesternorrlands län innan fyratiofem dagar, och i mål
från öfriga orter inom riket innan trettio dagar från den dag, då kungörelsen
blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst, dock att menighet,
som klagar, eger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen
fullständigt instrument deröfver till länets landtmäterikontor för att
der förvaras.

tillaga till Jtögda Domstolens prat. (Un 25 Januari 1887.

IV Kap.

Om särskild nämnd.

46 §.

För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,
uppskattas den på ett vägmantal belöpande årliga kostnad för underhållet
den tid mark är bar af väg, som ingått i delning.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å
ortens pris för dagsverken och körslor som oek derå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna
arbetare och dragare fullgöra arbetet.

47 §,

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och
tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af
Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterna tillika
med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige i den
ordning, som för val af landstingsmän finnes stadgadt.

48 §.

Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse.

Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut. Vid
lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.

49 §.

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända
till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter

48 Bilaga till Högsta Domstolens proi. den 25 JavMd/ri 1887.

sker. Åskas, efter sagda tids förlopp, ny uppskattning, ankommer det
på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning sker, skall dock i
sammanhang dermed förnyad uppskattning ega rum.

50 §.

Nämndens medlemmar åtnjuta resekostnadsersättning enligt fjerde
klassen i resereglemente!.

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna
offentliggöra det samma.

V. Kap.

Om Tillikassan samt om vägskatt.

52 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande utgifter, den vägskatt, hvarom nedan
stadgas.

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) byggande af ny väg, större bro och färja;

b) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

c) underhåll af ny väg intill dess den i vägdelning ingått;

d) underhåll af bro, som från vägdelning undantag^, samt af färja;

e) anbringande och underhåll af vägvisare;

f) ny vägdelning;

Bilaga till Högsta Domstolens prat. den 25 Januari 1881.

g) resekostnadsersättning till särskilda nämnden;

h) sådan ersättning, som jemlik! 14, 15 och 16 §§ kan utgå, samt

i) förvaltningskostnad.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att
för en tid af tre år utse en vågstycke, bestående af tre ledamöter,
Indika jemte ett lika stort antal suppleanter i god tid före hvarje treårsperiods
utgång väljas på sätt om val af ledamöter i den särskilda
nämnden finnes stadgadt (47 §).

Vid samma tillfälle utses, jemväl för en tid af tre år, tre revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom
ett lika antal suppleanter för dessa revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen åligger förvaltningen af vägkassan, verkställigheten
af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut samt fullgörandet
af öfriga åtgärder, som jemlikt denna lag på styrelsen ankomma,
allt i enlighet med instruktion, som, efter förslag af vägstyrelsen,
fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut-, eger kronofogden
eller länsmannen deltaga.

56 §.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,
hvilka för kalenderår afslutas.

57 §.

Inom april månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning,
dels beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande
året som äfven den behållning, hvilken vid löpande årets slut
kan vara att påräkna, jemte de inkomster, hvilka på grund af föregående
beslut böra under det nästföljande året inflyta, dels ock ett på
Bih. Ull Riksd. Prat. 1887. 1 Sami. 1 Afl. 12 Haft. 7

Bilaga till Högsta Bomstolens proi. den 26 .Januari 1887.

denna beräkning grundadt förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan
under det nästföljande året; och åligger det revisorerne att
inom Juni månads utgång till Konungens befallningshafvande insända
dessa handlingar, åtföljda af så väl berättelse öfver den af revisorerna
verkställda granskning af vägstyrelscns redovisning jemte styrelsens
förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar, som äfven revisorernes
yttrande öfver förslaget till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt
de vägväsendet i öfrigt rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.

Konungens befallningshafvande låter derefter i länskungörelserna
offentliggöra revisorernes berättelse samt förslaget till inkomst- och
utgiftsstat med tillkännnagifvande derjemte, att öfriga handlingar finnas
för väghållningsskyldige hos Konungens befallningshafvande tillgängliga
samt att den, som i anledning deraf har något att erinra, skall
sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla inom påföljande
Augusti månads utgång.

58 §.

På grund af de i § 57 omförmälda handlingar samt de förändringar
deri, hvartill, af de väghållningsskyldige gjorda erinringar kunnat
föranleda, fastställer Konungens befallningshafvande inkomst- och utgiftsstaten
för vägkassan och i sammanhang dermed äfven det belopp,
hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf
skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väghållningsdistriktet
belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås dels kostnaden för
underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning,
dels alla de utgifter, som enligt den faststälda utgiftsstaten skola bestridas
ur vägkassan, fördelas på samtliga enligt 6 § i väghållet deltagande
beskattningsföremål efter det antal vägfyrkar, som på hvarje
sådant föremål belöper med iakttagande deraf, att i mantal satt jord
åsättes en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet; annan jordbruksfastighet,
hvartill äfven hänföras staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet;
annan fastighet samt frälseränta likaledes en vägfyrk för hvarje
200 kronor af taxeringsvärdet samt slutligen inkomst, som i väghållet

Bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887. 51

deltager, en vägfyrk för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen
deraf.

60 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till Konungens befallningshafvande
insända förteckningar, som för hvarje kommun summariskt
upptaga den bevillning, som till staten utgöres af de i 6 § omförmälda
beskattningsföremål eller, der bevillning ej erlägges, det belopp,
som, i fall bevillning skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet
emot sådan bevillning svarar.

61 §.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden enligt 59 § räknas
deri i mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll
in natura, som jorden åligger, och påföres detta beskattningsföremål
icke någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål
äro tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan sedan de i 53 § omförmälda
behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen, förordna om dess användande för
grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet'' härför icke vidare
erfordras, jemväl till lindring af det vägunderhåll in natura, som åligger
den i mantal satta jorden, sålunda att på vägkassans bekostnad
till underhåll öfvertages väg, som antingen är eller vid ny vägdelning
borde till underhåll på nämnda beskattningsföremål blifva indelad.

63 §.,

Bilaga till Högsta Domstolens prat. den 25 Januari 1887.

egande Konungens befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning
af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande
tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Konungens befallningshafvande meddelar vägstyrelsen ansvarsfrihet
eller beslutar om de åtgärder som i anledning af anmärkningar
böra vidtagas.

VI Kap.

Om vinterväghålliiingen.

05 §.

Till allmän vägs hållande i fargilt stånd vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten
hörde, af närmast belägna hemman inom hvarje väghållningsdistrikt
inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst
stycke, det de skola behörigen vidmagthålla.

66 §.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits
eller nödiga pröfvas, ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver i
följd åt sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare tid
obehöflig, vare dess hållande i fargilt stånd under sagda tid ej nödigt.

67 §.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så
tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

68 §.

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af
de väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det
fordra.

69 §.

Till häradsrätten skola de väghållningsskyldige inkallas att med
ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo sig
härom förena, insänder häradsrätten sitt betänkande i ämnet till Konungens
befallninghafvande, som sedermera efter skälighet jemkar och stadfäster
ersättningsbeloppen.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela väghållningsdistriktet bestämda ersättning
sammanslås och fördelas på de beskattningsföremål, som jemlik!,
6 § i vägunderhållet deltaga, enligt i 59 §'' bestämda grunder;
hvarefter ersättningsbeloppen genom kronofogdens försorg utdebiteras,
indrifvas och till ploglagen utbetalas.

71 §.

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af
Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla
i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid före
hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen det
förra betinget förnya eller ett nytt tillvägabringa.

72 §.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de hemman,
som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto lika dertill
nyttjade.

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 25 Januari 1887.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delegare, skola
desse sig emellan för minst ett år i sender utse en snöplogfogde, om
hvilket val underrättelse bör kronobetj eningen meddelas.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt
stånd samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare
äro skyldiga att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det
vinterväg jemlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år
förflutit.

74 §.

Försummar vederbörande att hålla vinterväg fargill eller att den
samma märka ut, låter kronobetjeningen sådant verkställa mot lega,
som uttages på sätt i 35 § föreskrifves.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra ordningar för vinterväghållningen
pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten hörde, att derom förordna;
dock med iakttagande att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter den för ersättning till ploglag stadgade grund.

76 §.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden behörigen
öppenhålles.

Bilaga till Högsta Domstolens prot. den 26 Januari 1887.

YII Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så oek om rättegången.

77 §.

Öfverträdelse af livad i denna lag blifvit väghållningsskyldig eller
snöplogfogde till iakttagande föreskrifvet straffas med böter från och
med fem till och med femtio kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i 24, 25, 26, 27 och 31 §§.

Böter, som jemlikt denna § ådömas, skola tillfalla kronan och, der
tillgång till deras fulla gäldande brister, förvandlas efter allmän lag.

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

78 §.

Skada, som genom öfverträdelse af denna lag annan tillfogas,
skall gäldas jemlikt grunderna i Yl kap. strafflagen.

79 §.

Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver
från sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vågkassan
två kronor för hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika
att, derest sammanträdet af sådan anledning måste inställas, betala den
till öfrige ledamöter utgående resekostnadsersättning.

80 §.

Fråga om öfverträdelse af de i denna lag gifna föreskrifter tillhör
allmän domstols pröfning, och eger en hvar att åtala slik öfverträdelse.

Bilaga till Högsta Domstolens prof. deri 25 Januari 1887.

81 §.

Öfver Konungens befallningshafvande beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Vill Kap.

Särskilda bestämmelser.

82 §.

Med härad i denna lag förstås jämväl de före utfärdandet af förordningen
den 17 Maj 1872 varande tingslag i de orter, der benämningen
härad ej förekommer.

83 §.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1888; ankommande det på
Konungens befallningshafvande, hvar inom sitt län, att ofördröjligen
derefter föranstalta att nya vägdelningar i enlighet med föreskrifterna
i denna lag varda inom de särskilda väghållningsdistrikten så skyndsamt
som möjligt verkstälda; hvarefter och i den mån ny vägdelning
inom ett väghållningsdistrikt afslutats och vunnit laga kraft, tillämpning
inom sådant område af 25 kap. byggningabalken och alla öfriga
tid efter annan meddelade föreskrifter, som emot denna lag strida, icke
vidare eger rum, dock med de undantag 84 och 86 §§ upptaga.

84 §.

Hvad i II kap. stadgas rörande underhåll af väg, bro och färja
tillämpas ej förr än vid tillträdet af de vid första vägdelningen utlagda
väglotter.

bilaga till Högsta Domstolens prof. den 25 Januari 1887.

Sådant tillträde sker den 1 Juli det år, då vägskatt först erlägges;
börande dervid väglotterna af väghållnings skyldige vara försatta i laggilt
stånd, vid äfventyr, att befintliga brister eljest på den försumliges
bekostnad emot lega afhjelpas.

85 8.

Den vägdelning på hemman eller hemmansnummer, som enligt
denna lag första gången skall ega rum, bekostas till två tredjedelar af
statsverket och till en tredjedel af de väghållningsskyldige.

86 §.

Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län äfvensom de
af nybyggen inom vissa fjelltrakter i Jernband uppkomna hemman,
hvilka hittills varit från deltagande i väghållningsbesväret alldeles befriade,
njuta under de första tjugu åren efter det denna lag börjat tillämpas
nedsättning till hälften i den på dem belöpande väghållningskostnad;
egande förty, sedan sådant säteri eller hemman blifvit till
vägunderhåll in natura indeladt, egaren deraf att under sagda tid ur
vägkassan erhålla godtgörelse med hälften af det belopp, hvartill kostnaden
för detta vägunderhåll blifvit af den särskilda nämnden uppskattad.

1 A/d,

Bik. till Riksä. Prat. 1887.

1 Sami.

12 Haft.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den
14 Februari 1887.

Närvarande:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvård,
Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna och
Friherre Tamm.

l:o.

Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anmälde frågan
om förändring i gällande bestämmelser rörande vägunderhållet på landet
och anförde dervid i underdånighet följande:

»Enligt nu gällande lagstiftning åligger skyldigheten att bygga
och underhålla allmänna vägarne på landet jemte nödiga broar och färjor
den i mantal satta jorden, med undantag likväl dels, enligt 8 § i
Ridderskapels och Adelns privilegier den 16 Oktober 1723, för säterierna
i de forna danska provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohus
län, dels, jemlikt nådiga brefvet den 17 September 1783, för äldre
lotshemman, så länge de fullgöra lotsningsskyldighet, och''dels slutligen
för vissa af nybyggen inom fjelltrakterna i Jemtland uppkomna hemman,
hvilka, såsom belägna vid fjeller! eller så nära derintill, att icke

åkerbruk, utan endast boskapsskötsel kunde derstädes idkas, genom nådiga
brefven den 27 November 1792 och 9 November 1836 medgifvits
att få antingen helt och hållet njuta befrielse från väghållningsbesväret
eller ock deltaga deri endast till hälften mot vanliga hemman.

Denna redan från äldre tider tillbaka den i mantal satta jorden
åliggande skyldighet har, hvad beträffar de särskilda slagen af allmänna
vägar, hittills i allmänhet fullgjorts, i fråga om lands- och häradsvägarne,
häradsvis och för socknevägarne socknevis genom de särskilda
vägarnes fördelning till underhållande på jorden efter det densamma
åsätta förmedlade hemmantal.

Så länge jordbruket fortfor att vara den vigtigaste, om också icke
den enda näring, som förekom på landet, kunde det icke gerna blifva fråga
om någon förändring i hemmanens berörda åliggande; men i den män
med stigande utveckling och folkmängdens tillväxt en mängd fabriker
och andra inrättningar uppstodo på landet, för hvilka de allmänna vägande
voro lika behöfliga och nyttiga som för jordbruket, blefvo klagomålen
öfver tungan af väghållningsbesväret alltmera allmänna och föranledde tid
efter annan vid riksdagarna återkommande framställningar om förändring
i de gällande lagstadgandena rörande väghållningsbesväret i syfte
att åt den i mantal satta jorden måtte beredas lindring i besvärets
utgörande.

I anledning af särskilda vid 1876 års riksdag i sådant syfte väckta
förslag anmälde Riksdagen i skrifvelse den 14 Maj samma år, att Riksdagen
funnit den ifrågastälda förändringen vara af billigheten påkallad
och för sin del ansett densamma lämpligast kunna åvägabringas på det
sätt, att deltagande i vägunderhållet i någon viss skälig mån ålades
all sådan fast egendom, som nu vore derifrån befriad, äfvensom med
fast egendom förenad industriel rörelse jemte grufvor; men, enär Duett
tillägg till gällande lag i berörda syftning erfordrades eu noggrannare
utredning af hithörande förhållanden, än som under Riksdagens
jemförelsevis korta sammanvaro kunnat åstadkommas, hade Riksdagen
funnit sig böra hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes uppdraga åt en komité att utreda ej blott i hvad mån och på
hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet kunde åläggas bruk,
fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan fast egendom,
som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen, äfvensom
grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan äfven hvilka
verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen skulle medföra,
samt derefter låta utarbeta och till Riksdagen aflåta nådigt förslag

1876 års
riksdagsskrifvelse.

Komiterades

förslag.

till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Med bifall härtill behagade Eders Kongl. Maj:t under den 24 November
1876 åt utsedde komiterade uppdraga att verkställa den af Riksdagen
begärda utredning och utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet; och hafva efter
fyraårigt arbete, hvarunder äfven någon förändring i komiténs ursprungliga
sammansättning egt rum, komiterade med underdånig skrifvelse
den 14 December 1880 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ett
af historisk och statistisk öfversigt samt motiver och tabellbilagor åtföljdt
förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet.

Detta förslag, hvilket endast afser de allmänna vägarne på landet
eller de vägar derstädes, som pröfvas vara för den allmänna samfärdseln
nödiga och nyttiga, innefattar i afseende å underhållet af dessa
åtskilliga bestämmelser, hvilka, hvad särskildt angår vägarnes underhållande
den tid marken är bar, väsentligen afvika från dem, som
hittills varit gällande; och det torde derföre tillåtas mig att, vid meddelandet
af en kortfattad redogörelse för det hufvudsakliga innehållet
af komiterades förslag, taga hänsyn företrädesvis till de af komiterade
föreslagna förändringar i nu gällande lagstadganden i ämnet.

Såsom redan i det föregående blifvit af mig antydt, finnas för
närvarande tre slag af allmänna vägar, nemligen: lands-, härads- och
socknevägar. Komiterades förslag upptager deremot endast två slag
af allmänna väg ar på landet, nemligen landsväg, hvartill hänföres sådan
väg, som för allmänna samfärdseln är af större betydelse, såsom förenande
riket med annat rike eller ett län med ett annat län, eller
ledande från en stad till eu annan stad, eller tjenande att förbinda
något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större
hamn- eller lastageplats, jernvägsstaffon eller annat jemförligt ställe,
och bygdeväg, under hvilken benämning sammanförts alla öfriga allmänna
vägar, således äfven de socknevägar, hvilka pröfvas vara för
den allmänna samfärdseln nyttiga och nödiga, allt i enlighet med de
i 1 § gifna närmare bestämmelser.

Af de nuvarande allmänna vägarne på landet underhållas, såsom
jag äfven här förut antydt, lands- och häradsvägarne i regeln af häradet
eller tingslaget och socknevägarne af den eller de socknar, hvarinom
de äro belägna. Gemensamhetsområdet för deltagandet i vägunderhållet
och deraf föranledda kostnader är således för närvarande
olika för de särskilda slagen af vägar, nemligen häradet för lands- och

häradsvägarne samt socknen för socknevägarne, Enligt komiterades
förslag åter skulle kostnaderna för vägunderhållet på de till utgörande
deraf pligtiga beskattningsföremålen fördelas länsvis eller, der län vore
deladt i särskilda landstingsområden, inom hvarje sådant, städerna i
begge fallen undantagna, samt följaktligen gemensamhetsområdet uti
ifrågavarande afseende blifva för de begge af komiterade antagna särskilda
slagen af vägar detsamma, nemligen länet eller landstingsområdet.

Förutom den i mantal satta jorden, med undantag likväl för dels
säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, dels ock äldre
lotshemman, så länge de fullgjorde lotsningsskyldighet, hafva komiterade
till deltagande i vägunderhållet föreslagit ej mindre all i mantal
icke satt jordbruksfastighet, frälseränta samt annan fastighet, hvarför
bevillning till staten erlägges, staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar
och staten tillhörig annan fastighet, hvaraf inkomst
dragés, omförmälda fastigheter dock endast så framt taxeringsvärdet
derå uppginge till minst 400 kronor, än äfven inkomst till belopp af
minst 1,000 kronor, hvarför bevillning utgöres, dock med åtskilliga
undantag, såsom för inkomst af kapital, af kanal, jernväg eller annan
farväg, m. m., på sätt 6 § mom. E närmare innehåller.

I fråga om sättet för de särskilda beskattningsföremålens deltagande
i vägunderhållet hafva komiterade funnit någon annan anordning
icke lämpligen låta sig genomföras, än att verkställandet af det
för vägunderhållet erforderliga arbetet, till den del detsamma ansåges
böra . af enskilde ombesörjas, fortfarande såsom hittills ålades den i
mantal satta jorden, samt att de öfriga till deltagande i vägunderhållet
föreslagna beskattningsföremålen tillförbundes att lemna vissa penningebidrag,
hvilka, likasom penningebidragen från den i mantal satta jorden,
då sådana för betäckande af nödiga utgifter blefve erforderliga,
skulle ingå till en för länet eller landstingsområdet gemensam vägkassa,
stäld under förvaltning af eu utaf landstinget utsedd vågstycke.
Ur denna vägkassa skulle bestridas kostnaderna, bland annat,
för anläggning af ny och omläggning af redan befintlig väg, underhåll
af ny väg intill dess densamma ingått i vägdelning samt byggande och
underhåll af färja och större bro. Allt öfrigt för vägunderhållet erforderligt
arbete skulle det åligga den i mantal safta jorden att ombestyra.

Fördelningen å den i mantal satta jorden af det densamma sålunda
åliggande väghållningsarbetet hafva komiterade, som funnit det skola
blifva med alltför stora svårigheter och olägenheter förenadt, derest
såsom enhet härvid antoges ett så stort område som länet eller lands -

tingsområdet, af sådan anledning i stället föreslagit att i regeln ske
häradsvis; och då det förmedlade hemmantalet, i anseende till de på
samma trakt högst väsentligt olika värdena derå, icke vidare kunde
anses lämpligt att användas såsom fördelningsgrund vid vägunderhållets
utgörande, hafva komité rade föreslagit att till grund för denna fördelning
skulle läggas ett på hemmanens taxeringsvärden grundadt s. k.
vägmantal, hvilket skulle vid förekommande allmän vägdelning inom
ett väghållningsdistrikt genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
s försorg åsättas de särskilda hemmanen och ega bestånd intill dess
ny allmän vägdelning inom distriktet egde rum. För en följdriktig
tillämpning af bestämmelsen om länet eller landstingsområdet såsom samfällighet
för fördelningen af väghållningskostnaderna har det emellertid
funnits nödigt att tillika stadga skyldighet för hemmansinnehafvarne
inom ett härad, hvars uppskattade väglängd understege hvad som i
förhållande till hela länets eller landstingsområdets uppskattade väglängd
på häradets sammanlagda vägmantal sig belöpte, att för den lindring
i väghållning, som sålunda komme dem till del i jemförelse med
hemmansinnehafvarne inom ett annat härad, hvars väglängd öfverstege
hvad som efter nyssnämnda grund derpå belöpte, till desse senare utgifva
motsvarande kontant ersättning.

Beträffande frågan om det förhållande till hvarandra, hvarefter
de särskilda beskattningsföremålen skäligen borde i vägunderhållskostnaden
deltaga, hafva komiterade, som ansett någon lämpligare
jemförelsegrund härvid icke vara att tillgå än bevillningen till staten
eller, der sådan icke erlades, det belopp som, i händelse bevillning
skolat utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade mot bevillningen,
funnit sig böra såsom regel uppställa, att all jordbruksfastighet borde
vid fördelningen af väghållningskostnaden ingå för hela samt annan
fastighet, staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar äfvensom
frälseränta för hälften af bevillningen eller deremot svarande belopp.
och inkomst, som i vägunderhållet deltoge, för en fjerdedel af bevillningen,
men tillika, för att åt de nytillkomna beskattningsföremålen
bereda någon lindring, föreslagit en öfvergångstid af femton år, hvarunder
dessa skulle till väghållningskostnaden bidraga: den i mantal
icke satta jorden allenast för hälften samt annan fastighet, staten
eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar äfvensom frälseränta allenast
för bin-delar af bevillningen eller deremot svarande belopp, och
inkomst, som i vägunderhållet deltoge, allenast för 34o-delar af bevillningen.

För bestämmandet af det belopp, hvarmed hvarje särskilt be -

skattningsföremål hade att bidraga till de med vägunderhållet i dess
helhet förenade kostnader, måste naturligtvis, då uti berörda kostnader
äfven inginge värdet af det vägarbete, som af den i mantal satta
jordens innehafvare verkstäldes, värdet derå först på något sätt utrönas.
Detta hafva komiterade ansett lämpligast kunna ske genom
uppskattning, verkstäld af en för hvarje län eller landstingsområde
tillsatt särskild nämnd, hvilken dervid hade att fästa afseende så väl
å ortens pris på dagsverken och körslor, som äfven derå att de till
sådant arbete indelade i allmänhet vore i tillfälle att med egna arbetare
och dragare fullgöra arbetet å tider, som för dem funnos lämpliga.

Vid fördelningen å de särskilda beskattningsföremålen af väghållningskostnaden
i dess helhet skulle den i mantal satta jorden få sig
till godo räknadt uppskattade värdet af det vägarbete, som ålåge jorden,
med iakttagande likväl att, äfven om detta värde öfverstege det
belopp, hvarmed den i mantal satta jorden efter sin bevillning borde
till väghållningskostnaden bidraga, jorden derför icke erhölle någon
ersättning, utan skulle det härigenom i vägkassan uppkommande öfverskott
användas i första rummet till grundförbättring af vägarna samt,
i den mån det ej härför erfordrades, till öfvertagande för underhållande
medelst vägkassan af väg, som eljest borde på den i mantal
satta jorden till underhåll fördelas.

Komiterades förslag innehåller derjemte åtskilliga bestämmelser,
åsyftande att så kraftigt som möjligt befordra de allmänna vägarnes
försättande och underhållande i ett för trafiken fullt tillfredsställande
skick, bland indika bestämmelser särskild! torde böra omnämnas förslagen
om tillsättande af rotemästare samt särskilde, af statsverket aflönade
väginspektörer.

För allmänna vägarnes öppenhållande vintertiden vid inträffande
snöfall hafva komiterade deremot fuunit nu gällande bestämmelser böra
i hufvudsakliga delar fortfarande ega tillämpning med de förändringar
allenast, som betingas af utsträckningen till åtskilliga andra beskattningsföremål
än den i mantal satta jorden af skyldigheten att jemväl
till nämnda besvärs fullgörande erlägga kontanta bidrag.

Komiterades förslag1 förutsätter för sitt genomförande nya vägdelningar
öfver hela riket i enlighet med de för dylika förrättningar af
komiterade föreslagna särskilda bestämmelser.

Slutligen innehåller komiterades förslag äfven föreskrifter rörande
tillsynen öfver vägunderhållets behöriga fullgörande, straffbestämmelser
för öfverträdelser af de i lagförslaget gifna föreskrifter äfvensom
särskilda stadgande!! i och för lagförslagets tillämpning, bland hvilka

Utlåtanden
af kammarkollegium,

m. fl. myndigheter
och af
högsta domstolen.

Redogörelse
för det nu
framlagda
reviderade
förslaget.

sistnämnda särskilt torde förtjena att uppmärksammas stadgandet
derom, att kostnaden för den vägdelning, som första gången enligt lagförslaget
egde rum, skulle bestridas af statsverket.

Öfver komiterades förslag har, till följd af föreskrift i Eders
Kongl. Mapts nådiga remiss den 30 April och nådiga bref den 12
Augusti 1881, kammarkollegium, efter inhemtande af samtliga landstingens
och Eders Kongl. Maj:ts befallninghafvandes i länen underdåniga
3rttranden, under den 10 Juni nästlidet år afgifvit underdånigt
utlåtande. Med ledning af de i berörda yttranden och utlåtande gjorda
erinringar blef sedermera komiterades förslag inom civildepartementet
med biträde af tillkallade sakkunniga personer i åtskilliga delar omarbetadt,
hvarefter högsta domstolens underdåniga yttrande iuhemtats
öfver det sålunda upprättade nya förslaget, i hvad detsamma afsåge
inskränkning i tillämpningen af allmän lag. Högsta domstolens yttrande
afgafs den 25 sistlidne Januari; och har derefter i förslaget vidtagits,
förutom redaktionsjemkningar, de förändringar, hvartill högsta
domstolens yttrande funnits föranleda.

Det är det sålunda reviderade förslaget, som jag nu anhåller få
för Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla.

Eu förändring i nu gällande lagstiftning rörande väghållningen i
syfte, att åt den i mantal satta jorden beredes lindring i väghållningstungan,
synes mig vara af billighet påkallad. Riksdagen för sin del har
ock erkänt detta genom sin af mig redan omförmälda skrifvelse af
den 14 Maj 1876.

I fråga åter om sättet för en sådan förändrings genomförande
lärer det, med hänsyn till ämnets stora omfattning och mångfalden af
de intressen, som deraf beröras, väl knappast vara att förvänta annat
än att skiftande meningar skola förefinnas och söka göra sig gällande.
För egen del har Riksdagen i sin nyss omnämnda skrifvelse endast
framhållit önskvärdheten deraf, att deltagande i vägunderhållet i någon
viss skälig mån ålades några i skrifvelsen närmare angifna bland de
från sådant deltagande nu befriade beskattningsföremålen. En sådan
åtgärd skulle också utan tvifvel vara egnad att aflägsna en bland de
förnämsta anledningarna till missnöje med de nu gällande lagstadgandena
i ämnet. Komiterade hafva emellertid funnit sig icke böra stanna
endast härvid, utan derjemte meddelat bestämmelser i syfte så väl att
undanrödja äfven öfriga af de nu bestående förhållandena alstrade
olägenheter, som äfven att, till fördel för det allmänna, åstadkomma
vägarnas försättande och underhåll i så godt skick som möjligt.

Mot den utsträckning utöfver den i Riksdagens skrifvelse antydda

gräns komité rade sålunda gifvit det dem lemnade uppdrag synes det
så mycket mindre kunna vara något att erinra, som densamma medfört
dels att grunden för fördelningen mellan de hittills väghållningsskyldige
af det för dem bibehållna vägarbetet kunnat bestämmas med
mera hänsyn till de särskilda hemmanens olika förmåga att fullgöra
berörda skyldighet, hvadan denna måste anses derigenom komma att
blifva hemmanen emellan jemnare fördelad, dels ock att de nytillkomna
beskattningsföremålens berättigade anspråk på ett förbättradt vägunderhåll
såsom ersättning för de dem pålagda uppoffringar kunnat i någon
mån tillgodoses.

Beträffande åter det, efter hvad i kammarkollegii utlåtande (sid.
4) omförmäles, af några bland länsstyrelserna såsom en ofullständighet
i komiterades förslag anmärkta förhållandet, att detsamma icke äfven
omfattar de allmänna vägar, hvilka det åligger städerna att underhålla,
hvaraf följden således skulle blifva att, om förslaget antoges utan att
i sammanhang dermed några bestämmelser meddelades rörande städernas
väghållningsbesvär, detta fortfarande komme att bedömas efter nu
gällande lag; så har, efter hvad af komiterades yttrande (sid. 103)
framgår, detta förhållande sin grund deruti att komiterade, ehuru det
synts dem olämpligt att bredvid den nya lagen, som ordnade lagstiftningen
rörande de allmänna vägarne på landet, de hittills tid efter annan
meddelade stadgandena rörande de allmänna vägarne skulle fortfarande
komma att tillämpas i afseende å det städerna åliggande vägunderhåll,
likväl med hänsyn till beskaffenheten af det dem lemnade
uppdrag funnit sig sakna befogenhet att i lagförslaget intaga några
bestämmelser rörande städernas vägunderhåll. Mig veterligen har någon
allmännare klagan hittills icke försports vare sig med hänsyn till
de grunder, enligt hvilka städernas väghållningsskyldighet sedan gammalt
är ordnad, eller mot det sätt, hvarpå denna skyldighet hittills
fullgjorts. Någon ändring i de härom meddelade stadgandena hade
icke heller blifvit hos Riksdagen ifrågasatt; vid hvilket förhållande och
då eu förändring deruti icke synes oundgängligen påkallas af den nu
ifrågasatta förändringen i lagstiftningen rörande det landsbygden hittills
åliggande vägunderhåll, komiterades åtgärd att i lagförslaget icke
äfven upptaga särskilda stadgan den rörande städernas vägar synes
vara på fullt giltiga skäl grundad och hafva åt den till komiterades behandling
öfverlemnade i sig sjelf ganska vidlyftiga frågan beredt eu
lämplig begränsning.

Hvad nu de särskilda bestämmelserna i komiterades förslag angår,
så hafva flere bland dessa och särskildt en af sjelfva hufvudgrunderna

Bill. till Riksd. Brot. 1881, 1 Sam/. 1 Åfd. 12 Haft. 9

för förslaget — den om länet såsom samfällighet för väghållningskostuadens
fördelning — rönt så mycket motstånd från flertalet af de
granskande myndigheterna, att jag med allt erkännande af det förtjenstfulla
sätt, hvarpå komiterade löst den dem förelagda uppgift,
ansett mig icke kunna hos Eders Ivongl. Maj:t förorda komiterades
förslag till antagande i oförändradt skick; utan har detsamma, såsom
jag redan förut antydt, blifvit i vissa delar om arbetad!; och torde
jag nu få härom meddela en närmare redogörelse.

1 och s §§■ Lika med komiterade och med afseende å hvad de i sina motiv
(sid. 104—-108) anfört, anser äfven jag de allmänna vägarne på
landet kunna och böra, med hänsyn till deras större eller mindre betydelse
för den allmänna samfärdseln, sammanföras under två kategorier,
nemligen landsvägar och bygdevägar, så att följaktligen de nuvarande
socknevägarne skulle komma att upphöra såsom ett särskild!
slag af allmänna vägar samt vid den allmänna vägdelning öfver hela
riket, hvilken för förslagets genomförande förutsättes såsom nödvändig,
antingen utgå ur det allmänna vägunderhållet och antaga egenskapen
af enskilde utfartsvägar eller ock ingå bland bygdevägarne. Denna
förändring, hvilken äfven skulle hafva till följd att man för de olika
slagen af allmänna vägar på landet finge ett och samma väghållningsdistrikt,
är jemväl ur den synpunkt beaktansvärd, att det visat sig,
med bibehållande såsom hittills af olika väghållningsdistrikt för de
olika slagen af allmänna vägar, icke utan synnerligen stora svårigheter
och olägenheter låta sig göra att ordna väghållningsbesväret på landet
efter andra än nu gällande grunder. Vill man nemligen, enligt Riksdagens
framställning, utsträcka deltagandet i vägunderhållet äfven till
åtskilliga derifrån nu befriade beskattningsföremål, så måste, då åtminstone
en del af dessa är af beskaffenhet, att det icke ens lärer kunna
blifva fråga om att af dem utkräfva detta deltagande på annat sätt än
medelst erläggande af vissa kontanta bidrag, så väl för bestämmandet
af dessas belopp, som för debitering, uppbörd, förvaltning och redovisning
af de på sådant sätt inflytande medlen en mängd nya föreskrifter
och åtgärder blifva erforderliga; och huru enkelt förfaringssättet härvid
än i och för sig kunde blifva, skulle otvifvelaktigt, derest för hvarje
särskild! beskattningsföremål samma åtgärder behöfde upprepas så väl
i fråga om dess deltagande i häradets, som i fråga om dess deltatagande
i socknens väghållningsskyldighet, en sådan anordning i sin
helhet befinnas alltför omständlig och invecklad.

Med komiterade har jag ansett mig böra instämma äfven deruti,
att bredden för de särskilda slagen af allmänna vägar i regeln bestämmes

för landsväg till 6 meter och för bygdeväg till 3,6 meter, motsvarande
efter gamla måttet för landsväg 20,3 fot och för bygdeväg 12,13 fot
eller ungefär samma bredd, som nu är föreskrifven för, å ena sidan,
landsväg och, å den andra, härads- och socknevägar.

I afseende härå har visserligen uti några af de från orterna inkomna
yttrandena i ärendet framställning blifvit gjord derom, att äfven
skilnaden mellan landsväg och bygdeväg måtte bortfalla och således
blott ett enda slag af allmän väg finnas samt bredden derå bestämmas
till 4,r meter, motsvarande 15,83 fot, eller i det närmaste den
bredd af 16 fot, som på senare tiden vanligen gifvits de allmänna vägar,
för hvilkas nybyggnad eller omläggning bidrag af allmänna medel
beviljats. Eu sådan anordning kunde väl också icke synas sakna skäl
för sig; men, då komiterades förslag närmare öfverensstämmer med
de i dessa hänseenden nu gällande lagstadgandena, hvilka icke visat
sig i tillämpningen medföra några särskilda olägenheter, synes komiterades
ifrågavarande förslag böra ega- företräde. Någon väsentligare
ändring af innehållet uti 1 och 2 §§ af komiterades förslag har således
icke funnits erforderlig.

Komiterades i 5 § framstälda förslag om utsträckning till länet 5 §.
eller landstingsområdet af samfälligheten för väghållning skostnadens
fördelning, med hvilket förslag komiterade, såsom af motiven (sid.

112—114) framgår, afsett att i möjligaste mån utjemna bördan af väghållningsbesväret
genom undanrödjande af den utaf skiljaktiga lokala
förhållanden på skilda orter härflytande olikheten i nämnda börda, har
jag deremot funnit mig icke kunna biträda. Utom det att förslaget
icke innebär någon verklig trygghet derför, att det dermed å t sedda
ändamål skulle kunna ernås, komme, enligt hvad den af kammarkollegium
i dess utlåtande (sid. 10—12) meddelade redogörelse för
innehållet af de vid förslaget i denna del framstälda anmärkningar
utvisar, förslaget att i tillämpningen medföra så många och stora olägenheter
och svårigheter, att, om man också helt och hållet bortser
från den kostnad för det allmänna, som af de för en förändrad reglering
erforderliga nya vägdelningar öfver hela riket skulle föranledas
och hvilken kostnad, efter hvad jag sedermera får tillfälle att
närmare utveckla, icke torde kunna annat än till en del undvikas, de olägenheter
i öfrigt, förslagets tillämpning skulle medföra, måste anses
såsom vida mera betydande än dem förslaget är afsedt att undanrödja.

I likhet med kollegium har jag derföre ansett samfälligheten för väghållningskostnadens
bestridande fortfarande böra i regeln utgöras af
häradet, men att tillika, på det nödig hänsyn måtte kunna egnas de

förefintliga lokala skiljaktigheterna, skulle lemnas Öppet, å ena sidan,
för ett härad att fördela sig i mindre väghållningsdistrikt och, å den
andra, för två eller flera härad eller delar deraf att förena sig till ett
gemensamt väghållningsdistrikt. 1 enlighet härmed har också 5 § i
komiterades förslag blifvit omredigerad, hvarvid tillika senare punkten,
såsom obehöflig, blifvit utesluten.

Äfven i fråga om de beskattningsföremäl, hvilka skäligen borde i
väghållning skostnaden deltaga, afviker det reviderade förslaget i vissa
delar från komiterades. Hvad först den i mantal satta jorden angår,
hade komiterades flertal ansett, att en utsträckning till säterierna i de
forna danska provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän,
hvilka för närvarande äro från deltagande i väghållningsbesväret befriade,
af skyldigheten att i detta besvär taga del innebure en ändring
i ridderskapets och adelns privilegier samt följaktligen, såsom eu privilegiefråga,
förutsatte ridderskapets och adelns samtycke; hvarför
komiterades flertal ansett sig böra i afseende å dessa säterier göra det
förbehåll, att den föreslagna nya lagen icke skulle å dem ega tillämpning
utom för så vidt öfverenskommelsen kunnat med vederbörande
säteriegare träffas. Lika med kammarkollegium (sid. 28) och med åberopande
af det förfarande, som under senaste tider egt rum vid genomförandet
af förändrad lagstiftning rörande tingshus-, prestgårds- och
kyrkobyggnad (lagarne af den 26 September 1884 samt den 1 Maj och den
12 Juni 1885), kan jag deremot icke anse ridderskapets och adelns medgifvande
vara i förevarande fall erforderligt. Vid sådant förhållande och
dä i öfrigt giltiga skäl saknas att, när det nu blifvit ifrågasatt att utsträcka
deltagandet i det allmänna väghållningsbesväret icke blott till
andra jordbruksfastigheter än i mantal satt jord, utan äfven till all
annan slags fastighet samt sådana beskattnings föremål i öfrigt, för
hvilka de allmänna vägarne kunna anses vara i någon väsentligare
män nyttigt och behöflige, fortfarande från deltagande i detta besvär
befria ifrågavarande säterier, synas äfven dessa böra i det allmänna
väghållningsbesväret taga del i likhet med öfriga hemman inom riket;
dock torde, till beredande för nuvarande säteriegare af skälig lindring
i det för dem nya besvärets utgörande, en öfvergångstid af 20 år
böra bestämmas, under hvilken dessa säterier skulle åtnjuta nedsättning
till hälften åt den på dem belöpande väghållningskostnaden. Enahanda
lindring torde jemväl böra beredas de af nybyggen inom fjelltrakterna
i Jernband uppkomna hemman, hvilka enligt hittills gällande
författningar varit från deltagande i väghållningsbesväret helt och hållet
befriade.

Vidare och då, på sätt kollegium äfven erinrat, hinder numera icke
förefinnes för hemmans sönderstyckande i huru små brukningsdelar
som helst, men för dessas deltagande i det allmänna vägunderhållet
lika litet hädanefter som hittills förutsättes något visst minimum af
taxeringsvärde, torde icke heller för sådan jordbruksfastighet, som icke
är i mantal satt, deltagandet i nämnda besvär böra, såsom komiterade
föreslagit, göras beroende deraf att taxeringsvärdet uppgår till minst
400 kronor, utan denna bestämmelse få uteslutas.

För annan än jordbruksfastighet lärer deremot, med afseende å
hvad kollegium (sid! 31 och 32) anfört, gränsen för deltagandet i
detta besvär blifva alltför långt utsträckt, derest densamma, enligt
komiterades förslag, bestämmes så att den komme att omfatta äfven
dylika fastigheter med så lågt taxeringsvärde som allenast 400 kronor;
utan torde, på sätt kollegium äfven hemställt, detta minimum böra för
dessa fastigheter höjas till 600 kronor.

Beträffande slutligen de särskilda slag af inkomst, som kunde böra
till väghållningskostnaden bidraga, har kollegium i sitt utlåtande (sid.
32 och 33) sökt ådagalägga, att komiterade i berörda hänseende gått
längre än 1876 års riksdag med det i dess underdåniga skrifvelse begagnade
uttryck »med fastighet förenad industriel rörelse» åsyftat,. då
komiterade såsom regel uppstält, att inkomst till belopp af minst
1,000 kronor, hvarför bevillning erlägges, skall i väghållningskostnaden
deltaga, samt härifrån icke gjort undantag annat än för inkomst af
kapital, af kanal, jernväg och annan farväg samt genom aflöning, arfvode
och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning
förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta
och undantagsförmån äfvensom sådan inkomst som förvärfvas
genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet. Uppenbart synes
också att, med den lydelse förslaget sålunda erhållit, deltagandet
i väghållningskostnaden skulle, emot hvad Riksdagen måste åsyfta^
komma att utsträckas jemväl till inkomst af åtskilliga sådana slag af
verksamhet, Indika påtagligen icke vore att hänföra till industriel rörelse.
Vid sådant förhållande och då vid hvarje förändring af sådant
slag som den förevarande rigtigast torde vara att framgå med en viss
varsamhet, synes, på sätt kollegium ock ansett, någon annan slags inkomst
icke böra ifrågakomma att i väghållningskostnaden deltaga, än
inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande verk,
inrättningar och näringar, qvarn ar, sågverk, fabriker och andra dylika
för varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar, der inkomsten
uppgår till minst 1,200 kronor och bevillning derför till staten

erlägges. — I öfverensstämmelse härmed och med iakttagande derjemte
af hvad kollegium med fullt fog i formelt hänseende haft att
anmärka mot 6 § i komiterades förslag, har en omredigering; af samma
§ blifvit verkstäld.

7 och s §§. Vidkommande frågan om det sätt, hvarpå de till deltagande i väghållningskostnaden
sålunda föreslagna beskattnings^öremålen lämpligen
borde fullgöra denna sin skyldighet, hvilken fråga nära sammanhänger
med frågan om lämpligaste sättet för ordnandet af sjelfva väghållningsbestyret
eller arbetet för vägs hållande i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick, torde, med hänsyn till hvad komiterade i motiven
(sid. 125) anfört, någon annan anordning i detta hänseende åtminstone
för det närvarande icke lämpligen låta sig genomföra än den af komiterade
föreslagna, eller att verkställandet af det för vägunderhållet
erforderliga arbetet till den de!, detsamma icke skulle bekostas ur eu
för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa, fortfarande såsom hittills
ålades den i mantal satta jorden; att öfriga till deltagande i vägunderhållet
föreslagna beskattningsföremål tillförbundes att lemna vissa
penningebidrag, Indika, likasom penningebidragen från den i mantal
satta jorden, då sådana för betäckande af nödiga utgifter blefve
erforderliga, skulle ingå till den gemensamma vägkassan; samt att ur
donna kassa skulle bestridas kostnaderna, bland annat, för anläggning
af ny och omläggning af redan befintlig väg, underhåll af ny väg intill
dess den ingått i vägdelning samt byggande och underhåll af
färja och större bro. — Någon förändring till innehållet af 7 och 8 §§
i komiterades förslag har jag för den skull ansett icke böra ifrågakomma.

9~11 §§■ Såsom grund för vägunderhållets fördelning hemmanen emellan

har hittills gält det hvarje hemman åsätta förmedlade hemmantal.
Denna grund hafva emellertid komiterade, i anseende till de på samma
trakt högst väsentligt olika värdena på ett sådant mantal, funnit icke
vidare vara såsom sådan lämplig, utan i stället af skäl, hvarför i motiven
(sid. 126—-130) redogöres, till grund för väghållningskostnadens
fördelning hemmanen emellan föreslagit ett på hemmanens taxeringsvärde
grundadt s. k. vägmantal, hvilket skulle vid förekommande allmän
vägdelning inom ett väghållningsdistrikt genom Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes försorg åsättas de särskilda hemmanen
och ega bestånd intill dess ny allmän vägledning inom distriktet egde
rum:

Då, på sätt kollegium i sitt utlåtande (sid. 19) äfven erinrat, det
numera temligen allmänt erkännes, att det förmedlade hemmantalet är

såsom fördelnmgsgrund vid vägunderhållets utgörande synnerligen
olämpligt, samt, om också mot taxeringsvärdets antagande till grund i
berörda hänseende icke obefogade anmärkningar kunna göras, någon
annan mera tillfredsställande fördelningsgrund än taxeringsvärdet icke
lärer, åtminstone för det närvarande, kunna åstadkommas, har jag ej
tvekat att biträda komiterades såväl åt flertalet bland myndigheterna i
orten som af kollegium förordade ifrågavarande förslag. — Vid 9, 10
och 11 §§ i lagförslaget har således någon förändring icke blifvit vidtagen.

Beträffande åter kollega (sid. 19) i sammanhang med tillstyrkandet
af nådigt bifall till komiterades nyss omförmälda förslag gjorda
hemställan att, till förekommande af onödiga utgifter, nya v äg delningar
icke måtte, allenast för den nya delningsgrundens tillämpning, ega
rum, utan nu gällande vägdelningar få fortfarande blifva bestående intill
dess af annan giltig anledning ändring deri kunde finnas erforderlig,
samt under mellantiden de af väghållningsbördan tyngre tryckta
undfå ersättning af dem, Indika fått sig till underhållande tilldelade
vägstycken af mindre utsträckning, än som efter vägmantal på dem
belöpte; så skulle det visserligen varit i hög grad önskvärdt, om den
föreslagna nya regleringen af vägunderhållet kunnat, derest den i
öfrigt befunnits antaglig, genomföras utan att medföra särskilda kostnader
för nya vägdelningar öfver hela riket. Men då härvid förekommer
dels att den af kollegium förordade liqvidation de enskilde hemmansinnehafvarne
emellan, om också icke i lika grad som den liqvidation
de särskilda häradena emellan, hvilken skulle blifva en följd af
komiterades förslag om, å ena sidan, väghållningskostnadens fördelning
inom län eller landstingsområde och, å andra sidan, vägarbetets
utgörande häradsvis, i allt fall otvifvelaktigt skulle komma att framkalla
mycket missnöje, jemte det att verkställigheten deraf blefve fölenad
med mycket besvär och mycken omgång, dels att ändamålet med
den nya regleringen till väsentlig del skulle förfelas, derest ej redan
från början blefve utredt, hvilka vägar densamma skulle omfatta, h.vilket
åter icke utan nya vägdelningar läte sig gorå, dels att under ölvergångstiden
särskilda lagstadganden blefve erforderliga angående fördelningen
af kostnaden för sockenvägars byggande^ och underhåll,
lärer det icke kunna undvikas att, på sätt komiterade föreslagit, stadga
det nya vägdelningar böra omedelbart efter det den nya regleringen
trädt i kraft ega rum öfver hela riket.

I afseende åter å kostnaden för dessa första vägdelningar, hvilken
kostnad komiterade ansett böra enbart drabba statsverket, torde

83 §.

59 §.

visserligen, då dessa delningar icke kunna anses vara af de våghål!-ningsskyldige sjelfve _ påkallade, det icke vara billigt och rättvist att
låta dem ensame få vidkännas den deraf härflytande dryga kostnaden;
men, då det icke heller lärer kunna bestridas, att den nya regleringen
med hänsyn till den förbättring af vägunderhållet, som deraf skulle
blifva en följd, komme att äfven medföra gagn för de väghållningsskyldige
sjelfve, torde det icke vara obilligt att af dem fordra något
bidrag till bestridande af kostnaderna för dessa vägdelningar. Jag
har derföre trott billigt vara, att statsverket dertill bidroge med jj-delar
och de väghållningsskyldige med J-del. Härigenom skulle statsverket
visserligen få vidkännas eu utgift, hvars belopp väl icke låter sig på
förhand med bestämdhet beräknas, men, i betraktande af hvad kollegium
härom i sitt utlåtande (sid. 13 och 14) anfört, sannolikt icke
lärer kunna sättas lägre än till omkring 700,000 kronor. Men, huru
betydlig denna summa än kan synas, torde härvid dock icke böra
förbises, dels att det måste vara för det allmänna af synnerlig vigt
att, ^ om också med någon uppoffring, få den sedan lång tid tillbaka
sväfvande frågan om ett lämpligare ordnande af det allmänna vägunderhållet
löst på ett tillfredsställande sätt, dels att hela kostnadsbeloppet
icke kan ifrågakomma att behöfva på eu gång utgifvas, utan torde
komma att på en längre tid fördelas och dels att under de år vägdelningarna
fortgå nya väganläggningar icke torde i någon större grad
ifrågakomma och således under dessa år det anslag, som brukat årligen
till ganska betydligt belopp anvisas såsom bidrag till anläggning
af nya samt omläggning af backiga eller eljest mindre goda vägar,
komma att i väsentligt mindre mån än eljest tagas i anspråk.

Hvad nu,vidare beträffar frågan om det förhållande till hvarandra,
hvarefter de särskilda beskattning sfi) remålen skäligen borde i väghållningskostnaden
deltaga, hafva komiterade, som ansett någon lämpligare
jemförelsegrund härvid svårligen kunna låta sig utfinna än bevillningen
till staten eller, der sådan icke erlägges, det belopp som, i händelse
bevillning skolat utgå, på grund af taxeringsvärdet mot bevillningen
svarar, med hänsyn till de särskilda beskattningsföremålens olika beskaffenhet
och förmåga att bära ifrågavarande besvär samt af skäl i
öfrigt, som i motiven (sid. 199—203) närmare utvecklas, ansett den i
mantal satta jorden redan från början af den nya regleringens tillämpning
böra vid fördelningen af väghållningskostnaden ingå för hela sin
bevillning eller deremot svarande belopp, samt för öfriga beskattningsföremål
väl föreslagit eu öfvergångstid af 15 år, hvarunder dessa
skulle få åtnjuta någon lindring och till vägunderhållskostnaden bi -

draga: de i mantal icke satta jordbruksfastigheterna för hälften, annan
fastighet samt staten eller menigheter tillhörande allmänningsskogar
äfvensom frälseränta för TVdelar och inkomst, som i vägunderhållet
deltoge, för 23ö-delar af bevillningen, men såsom regel för framtiden
uppstält, att de skulle uti ifrågavarande kostnader deltaga: äfven den
i mantal icke satta jorden för hela sin bevillning, annan fastighet, staten
eller menigheter tillhörande allmänningsskogar äfvensom frälseränta
för hälften af bevillningen samt inkomst för -J-del af bevillningen.

Då Riksdagen i sin skrifvelse i detta ärende icke närmare angifva
efter hvilken beräkningsgrund Riksdagen ansett, att de särskilda
beskattningsföremålen borde deltaga i våghållningskostnaden, har det
således varit åt komiterade öfverlemnadt att sjelfve söka att finna eu
lämplig beräkningsgrund; och torde det härvid utan tvifvel hafva för
komiterade galt att taga behörig hänsyn till ej mindre de särskilda
beskattningsföremålens olika förmåga och lämplighet att bära ett onus
af ifrågavarande beskaffenhet, än äfven det större eller , mindre gagn
vägarne kunna anses bereda de särskilda beskattningsföremålen.

Att vid eu förändrad reglering af väghållningsbesväret den i
mantal satta jorden, som om ock med några undantag hittills ensam
haft detta besvär sig ålagdt, bör, såsom komiterade äfven föreslagit,
vid fördelningen af väghållningskostnaden ingå för hela sin bevillning,
förutsatt att bevillningen tages till fördelningsgrund, synes så sjelfkärt,
att någon vidare bevisföring derför icke lärer erfordras; och
någon erinran häremot har icke heller uti de från de olika myndigheterna
inkomna yttrandena framstälts.

Beträffande åter det förhållande, hvarefter de öfriga slagen
af beskattningsföremål kunna anses böra i väghållningskostnaden
deltaga, har visserligen, i syfte att på dem måtte öfverflyttas en
drygare andel af denna kostnad än komiterade föreslagit, af åtskilliga
landsting framstälts yrkande derom, att dessa beskattningsföremål
skulle, utan någon förmedlingsöfvergång, redan från början af den nya
regleringens genomförande taga del i nämnda kostnad efter den proportion,
som enligt komiterades förslag skulle komma att tillämpas
först efter den föreslagna öfvergångstidens slut. Ett sådant yrkande
synes likväl så mycket mindre kunna vinna afseende, som det till och
med kan med fog ifrågasättas, huruvida komiterades förslag kan anses
vara med full billighet öfverensstämmande, då deri såsom regel uppställes,
att den i mantal icke satta jordbruksfastigheten skall, i likhet
med hemmanen, taga del i väghållningskostnaden för hela sin bevillning
samt annan fastighet äfvensom frälseränta för hälften och inkomst
Bill. till Riksd. Prat. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 12 Illift. 10

för en fjerdedel af bevillningen. Hvad särskilt inneliafvarne af i mantal
icke satta jordbruksfastigheter beträffar, erinrar kammarkollegium i sitt utlåtande
(sid. 41), att obilligheten i komiterades förslag är så mycket
mer påfallande, som, då dessa icke, i likhet med hemmansinnehafvarne,
finge fullgöra någon del af sin väghållningsskyldighet genom arbete,
utan måste afbörda sig densamma uteslutande medelst kontanta bidrag,
på dem komme att öfverflyttas en börda, som blefve för dem mera
tryckande än den, som komme att fortfarande hvila på hemmansinnehafvarne
sjelfve. Med afseende å hvad kollegium härom i sitt utlåtande
(sid. 40—44) vidare anfört, torde man således i detta hänseende
böra tills vidare stanna vid hvad lcomiterade föreslagit att gälla under
öfvergångstiden eller att deltagandet i väghållningskostnaden skulle
beräknas: för i mantal icke satta jordbruksfastigheter efter hälften samt
för annan fastighet äfvensom frälseränta efter TVdelar och för inkomst
efter 5Vdelar af bevillningen, allt under förutsättning att bevillningen
komme att utgöra delningsgrunden, dock utan att, såsom en bland
komiterade i afgifven reservation föreslagit samt några landsting och
länsstyrelser i likhet med honom hemstält, något visst maximum bestämmes,
hvaröfver bidraget till vägunderhållet icke får för något af
ifrågavarande beskattningsföremål uppgå.

Vidkommande åter frågan om lämpligheten af bevillningen såsom
fördelningsgrund för väghållningskostnadens utgörande, torde det visserligen,
med hänsyn till de särskilda beskattningsföremålens olika beskaffenhet,
svårligen låta sig göra att utfinna någon annan lämplig
jemförelsegrund dem emellan än eu sådan, hvartill bevillningsförordningen
lemnar anvisning, således antingen uppskattniugsvärde eller bevillning.
Mot bevillningens användande såsom delningsgrund förekommer
dock, att enligt nu gällande stadganden bevillningen utgår med
olika belopp af olika beskattningsföremål, nemligen af jordbruksfastighet
med 3 öre samt af annan fastighet och frälseränta med 5 öre för
hvarje 100 kronor af uppskattningsvärdet och af inkomst med en procent
af inkomstbeloppet, dock med afdrag af visst belopp, der inkomsten
understiger 1,800 kronor; till följd hvaraf och då icke samtliga
beskattningsföremålen äro afsedda att i väghållningskostnaden taga del
för hela sin bevillning, utan flera bland dem för olika andelar deraf,
den verkliga proportionen för de särskilda beskattningsföremålens deltagande
i berörda kostnad icke kan, med bevillningen såsom delningsgrund,
på ett fullt tydligt och lätt öfverskådligt sätt uttryckas. Lägges
åter taxeringsvärdet omedelbart till grund för fördelningen af väghållningskostnaden,
skulle detta otvifvelaktigt leda derhän, att beräk -

ningen af de särskilda beskattningsföremålens andel i nämnda kostnad
blefve alltför invecklad. Såväl den ena som den andra af dessa olägenheter
skulle emellertid kunna undvikas, derest såsom delningsgrund
antoges den af kollegium förordade s. k. vägfyrken. Såsom enhet
derför har kollegium (sid. 45 och 46) antagit deri på 100 kronors
uppskattningsvärde af i mantal satt jord belöpande andel i väghållningskostnaden,
hvilken andel, enligt den antagna proportionen de särskilda
beskattningsföremålen emellan, eller att, med bevillningen till
fördelningsgrund, i mantal icke satt jordbruksfastighet skulle i väghållningskostnaden
deltaga för halfva bevillningen, annan fastighet och
frälseränta för fV-delar af bevillningen och inkomst för 230-delar af bevillningen,
förutsätter 200 kronors taxeringsvärde för såväl i mantal
icke satt jordbruksfastighet som annan fastighet och frälseränta samt
20 kronors beskattningsbar inkomst; med ledning hvaraf skulle såsom
regel kunna uppställas, att en vägfyrk åsättes: i mantal satt jord för
hvarje 100 kronors uppskattningsvärde; i mantal icke satt jordbruksfastighet
för hvarje 200 kronors uppskattningsvärde; annan fastighet
samt frälseränta likaledes för hvarje 200 kronors uppskattningsvärde
och inkomst för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen
deraf.

I öfverensstämmelse härmed har också 69 § i komiterades förslag
blifvit omarbetad.

Vidare och då uti väghållningskostnaden äfven ingår, bland
annat, värdet af det vägarbete, som fullgöres af den i mantal satta
jorden den tid marken är bar, och det således, för att beloppet af
hvarje särskildt beskattningsföremåls bidrag skall kunna bestämmas,
erfordras att berörda vägarbete förut blifvit till sitt värde på något
sätt utrönt, hafva komiterade föreslagit, att för sådant ändamål
en uppskattning af den på ett vägmantal inom hvarje väghåliningsdistrikt
belöpande årliga kostnad lör underhållet den tid marken är
bar af väg, som ingått i delning, skulle verkställas af särskilda nämnder,
hvilka dervid skulle hafva att fästa skäligt afseende såväl å
ortens pris för dagsverken och körslor, som ock derå, att de till vägunderhåll
in natura skyldige i allmänhet vore i tillfälle att med egna
arbetare och dragare fullgöra arbetet å tider, som för dem funnes
lämpliga.

Emot komiterades förslag om öfverlåtande åt särskilda nämnder
att verkställa uppskattning af kostnaderna för vägunderhållet in natura,
så vidt detsamma af den i mantal satta jorden ombesörjdes, torde
så mycket mindre finnas anledning till anmärkning, som berörda an -

IV Kap.

ordning synes vara särdeles väl egnad att åstadkomma eu i möjligaste
mån noggrann beräkning af den verkliga väghållningskostnaden, hvarförutan
det icke lärer vara möjligt att på ett någorlunda tillfredsställande
sätt ordna deltagandet i det allmänna vägunderhållet efter
andra än hittills gällande grunder.

Beträffande åter sammansättningen af dessa nämnder, i hvilket afseende
komiterade hufvudsakligen föreslagit, att en sådan nämnd skulle
tillsättas för hvarje landstingsområde och bestå af eu utaf Eders Kongl.
Maj:t förordnad ordförande samt fyra ledamöter, livilka jemte två suppleanter
skulle utses till halfva antalet af Eders Kongi. Maj:ts befallningshafvande
och till andra hälften af landstinget; så torde, derest
häradet antages till gemensamhetsområde för väghållningskostnadens
fördelning, hvad komiterade sålunda föreslagit, såsom hvilande på förutsättningen
att väghållningsdistriktet skulle utgöras af länet eller
landstingsområdet, utan vidare befinnas icke vara fullt lämpligt. Med
afseende å angelägenheten deraf, att de för uppskattningen angifna
grunder varda, åtminstone inom angränsande trakter, med största möjliga
likformighet tillämpade, har kammarkollegium (sid. 51) för sin
del föreslagit, att nämnderna skulle bestå af dels ständiga ledamöter,
hvilka till ett antal af tre personer och med länet eller landstingsområdet
till tjenstgöringsdistrikt skulle förordnas, en, som tillika skulle
vara ordförande, af Eders Kongl. Magt och de öfriga två tillika med
en suppleant af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, och dels tillfällige
ledamöter, två till antalet, hvilka jemte en suppleant skulle utses
af samtlige de väghållningsskyldige inom det väghållningsdistrikt,
hvarest uppskattning skulle ega rum. Då det emellertid synes vara
af mindre vigt att i afseende å tillämpningen af uppskattningsgrunderna
söka åstadkomma likformighet inom länet, blott sådan kan vinnas
inom väghållningsdistriktet, samt det utan tvifvel skulle väsentligen
bidraga till påskyndande af förrättningarnas afsilande, om flera
sådana kunde samtidigt ega rum inom mindre områden af ett län, har
jag funnit mig icke böra biträda kollegii berörda förslag, så vidt detsamma
afser insättande af ständige ledamöter i dessa nämnder, utan
föreslagit, att särskild ordförande och särskilde ledamöter utses för
hvarje nämnd. Härvid har synts lämpligast vara att halfva antalet,
d. v. s. ordföranden och eu ledamot, förordnas af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande.

Enligt kollegii förslag skulle vidare de af de väghållningsskyldige
utsedde ledamöterne i den särskilda nämnden jemte en suppleant åt
dem väljas antingen, för den händelse att distriktet omfattade blott en

enda kommun, omedelbart å kommunalstämma derstädes eller, om distriktet
bestode af flera socknar, inför häradsrätten genom valmän,
hvilka till ett antal af en eller flera för hvarje socken borde jemte ett
lika stort antal suppleanter å kommunalstämmor utses; och borde, i
händelse af skiljaktiga meningar, såsom grund för röstetalet gälla för
en hvar väghållningsskyldig det honom påförda antal vägfyrkar och
för de särskilda socknarna sammanlagda antalet af alla socknens vägfyrkar.

Emot detta förslag torde emellertid kunna med fog anmärkas, att
detsamma skulle nödvändiggöra upprättandet af en ytterligare fyrktalslängd,
hvilket otvifvelaktigt både blefve synnerligen besvärligt och
jemväl komme att förorsaka många svårigheter. För undvikande af
dessa olägenheter och då, om det kan vara lämpligt att, derest länet
eller landstingsområdet antages till samfällighet för väghållningskostnadernas
fördelning, åt landstinget öfverlemna att å de väghållningsskyldiges
vägnar välja ledamöter i särskilda nämnden, det säkerligen
icke kan vara mindre lämpligt, då samfällighetsområdet inskränkes
till häradet, att öfverlemna denna valrätt åt dem, som hafva att
utse landstingsmännen, har jag, anslutande mig i detta hänseende
hufvudsakligen till ett af Kalmar läns södra landsting framstäldt. förslag,
ansett mig böra föreslå att de öfriga två ledamöterne i nämnden
jemte suppleanter för dem utses i den ordning, som för val af landstingsmän
finnes stadgad.

I enlighet med hvad i 3 § af förordningen om landsting den 21
Mars 1862 föreskrifves, skulle dessa val följaktligen komma att ske
antingen, der väghållningsdistriktet bestode af blott en enda kommun,
omedelbart å kommunalstämma derstädes eller ock, der väghållningsdistrikt
innefattade flera kommuner, inför häradsrätten genom valmän,
utsedde å kommunalstämmor till det antal, som i 5 § af ofvan åberopade
förordning stadgas; och skulle jemväl i fråga om röstgrunden
gälla hvad i 5 och 9 §§ af samma förordning föreskrifves. Någon
osäkerhet om, huru vid dessa val rätteligen bör förfaras, torde således
icke kunna förefinnas i annan händelse än den, att till olika tingslag
hörande härad i sin helhet eller delvis äro till ett väghållningsdistrikt
förenade, i hvilket fall nyssberörda förordning icke lemnar anvisning
derom, inför hvilken häradsrätt valet bör eg a rum; men, då sådana
fall antagligen komma att mera undantagsvis inträffa, torde någon
särskild föreskrift derför icke behöfva meddelas, utan det få bero
på bestämmande i hvarje särskildt fall, inför hvilken, häradsrätt valet
bör ske.

V Kap.

I afseende å de af komiterade angifna grunder för uppskattningen
torde böra erinras, att om också det hufvudsakliga väglagningsarbetet
före och efter de årliga vägsynerna skulle kunna sägas fullgöras å
tider, som för de väghållningsskyldige finnas lämpliga, det dock flerestädes
i lagförslaget antydes, att vägarbete skulle kunna ifrågakomma
äfven å andra tider, hvadan följaktligen de väghållningsskyldige icke
alltid kunna sjelfve bestämma tiden för verkställandet af sådant arbete,
utan måste detta ytterst blifva beroende af inträffande behof att
försätta vägen i fullgodt skick. Vid sådant förhållande och då orden
»å tider, som för dem finnas lämpliga» i slutet af 54 § i koiniterades
förslag möjligen skulle kunna föranleda till misstydning, hafva dessa
ord uteslutits.

De i komiterades förslag införda bestämmelser dels om vilkoren
för åtnjutande af befrielse från deltagande i särskild nämnd, dels ock
om anmälan af inträffande förfall och om inkallande af suppleant
hafva, såsom temligen öfverflödiga, uteslutits. Likaledes har stadgandet
om skyldighet för ledamot i särskild nämnd att aflägga ed ansetts
böra utgå.

Med iakttagande af omförmälda erinringar och anmärkningar har
IV kap. i komiterades förslag blifvit omredigeradt.

Såsom i det föregående redan är antydt, skulle, enligt komiterades
förslag, de kontanta bidragen såväl från de beskattningsföremål,
hvilka endast medelst erläggande af sådana hade att fullgöra sitt deltagande
i vägunderhållet, som äfven från hemmansinnehafvarne, då bidrag
af sådan art från dem ifrågakomme, ingå till en för väghållningsdistriktet,
d. v. s. enligt komiterades förslag länet eller landstingsområdet,
gemensam vägkassa, ur hvilken skulle bestridas åtskilliga
till väghållningskostnader hänförliga utgifter; och hafva komiterade i
afseende på debiteringen, uppbörden och redovisningen af ifrågavarande
bidrag jemte öfriga till vägkassan ingående utgifter äfvensom förvaltningen
af vägkassan och kontrollen derå i V kap. meddelat utförliga
föreskrifter, innehållande hufvudsakligen, att det skulle tillkomma
landstinget dels att utse en vägstyrelse med åliggande att
förvalta vägkassan och vidtaga erforderliga åtgärder för bringande
till verkställighet af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade
beslut, dels att jemväl utse revisorer till granskning af vägstyrelsens
räkenskaper och förvaltning, dels att fastställa inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan och i sammanhang dermed äfven det belopp,
hvilket borde såsom vägskatt uttaxeras på de särskilda beskattningsföremålen,
dels att besluta om afskrifning af sådana afgifter till väg -

kassan, som i anseende till bristande tillgångar icke kunnat indrifvas,
och dels slutligen att meddela vägstyrelsen ansvarsfrihet eller besluta
om de åtgärder, som i anledning af förekomna anmärkningar borde
vidtagas, hvaremot debiteringen, uppbörden och redovisningen till vägstyrelsen
af vägskatten skulle i sammanhang med kronoskatterna verkställas
af kronans uppbördsmän.

Då de i fråga om sättet för vägkassans förvaltning och kontrollen
derå af komiterade sålunda föreslagna bestämmelser stå i nära
samband med komiterades förslag om utsträckning till länet eller landstingsområdet
af samfälligheten för väghållningskostnadens fördelning,
torde deraf vara uppenbart, att berörda bestämmelser icke lämpligen
kunna oförändrade bibehållas, derest, i enlighet med det af mig förordade
förslaget, häradet antages till gemensamhetsområde för omförmälda
kostnaders fördelning.

Kammarkollegium, som äfven omfattat den åsigt, att häradet lämpligen
borde utgöra samfälligheten i fråga om väghållningskostnaderna,
har beträffande frågan om vägkassans förvaltning i sitt utlåtande
(sid. 47 och 48) föreslagit, hufvudsakligen, att inom hvarje väghållningsdistrikt
förvaltningen af den gemensamma vägkassan skulle öfverlemnas
åt en för viss tid utsedd vägstyrelse, hvari ordföranden borde
utses af Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande och ledamöterne väljas
af samtlige de vägliållningsskyldige i samma ordning, som kollegiet
föreslagit för val af ledamöter i särskilda nämnden; att det vidare
skulle tillkomma de väghållningsskyldige att årligen, med ledning af
ett utaf vägstyrelsen uppgjordt förslag till inkomst- och utgiftsstat för
vägkassan, bestämma vägskattens belopp, samt att meddela vägstyrelsen
ansvarsfrihet eller besluta om de åtgärder, som i anledning af anmärkningar
borde vidtagas; och skulle, enligt kollegii åsigt, de väghållningsskyldiges
beslutanderätt i dessa frågor kunna af dem utöfvas antingen
omedelbart på det sätt, att de väghållningsskyldige blefve på revisorernes
föranstaltande kallade att å viss utsatt dag för sådant ändamål
komma tillsammans inför häradsrätten, eller ock genom utsedde
förtroendemän, Indika till ett visst antal från hvarje af väghållningsdistriktets
socknar i sådant fall borde väljas på samma gång och enahanda
sätt som de valmän, Indika hade att utse vägstyrelsens ledamöter.

Den af kollegium i detta hänseende sålunda föreslagna anordning
eger visserligen den i och för sig rätt stora förtjensten, att den lemnar
de väghållningsskyldige tillfälle att mera direkt utöfva inflytande
på behandlingen af alla hithörande frågor; men, å andra sidan, torde,

Väginspeklärer.

då förslaget förutsätter, att de väghållningsskyldige skulle behöfva årligen
inkallas till häradsrätten för att yttra sig och besluta i vissa frågor,
det svårligen kunna bestridas, att eu sådan anordning är alltför
invecklad. Med hänsyn till de praktiska svårigheter, hvarpå detta förslag
otvifvelaktigt skulle i tillämpningen komma att stöta, har jag icke
heller ansett mig böra biträda detsamma.

Då det emellertid, i olikhet med hvad för länet eger rum, för
närvarande icke för häradet finnes någon gemensam representation, åt
hvilken kunde anförtros de funktioner i afseende å vägkassans förvaltning,
som enligt komiterades förslag skulle tillkomma länsrepresentationen,
landstinget, torde någon annan utväg att på ett någorlunda
enkelt och ej alltför inveckladt, sätt lösa denna fråga knappast
förefinnes än att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af Kalmar
läns södra landsting föreslagits, valet af vägstyrelse och revisorer
jemte suppleanter får ske på enahanda sätt som för utseende af de
väghållningsskyldiges ombud i den särskilda nämnden af mig förordats,
eller i den för utseende af landstingsmän föreskrifna ordning,
samt att åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverlemnas ej
mindre att fastställa inkomst- och utgiftsstat för vägkassan och i sammanhang
dermed det belopp, hvilket bör såsom vägskatt på de särskilda
beskattningsföremålen uttaxeras, än äfven att vidtaga de öfriga
åtgärder i afseende å vägkassan och kontrollen öfver dess förvaltning,
hvilka enligt komiterades förslag skulle tillkomma landstinget; hvarvid
dock, på det att de väghållningsskyldige måtte blifva i tillfälle att
bevaka sin rätt, tillika torde böra föreskrifvas, att Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande skulle låta i län skungörelserna offentliggöra såväl
revisorernes berättelse öfver den af dem verkstälda granskning af
vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning som äfven det af vägstyrelsen
uppgjorda förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan, äfvensom
att de väghållningsskyldige skulle ega att inom viss tid hos
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmäla hvad de kunde vid
dessa handlingar hafva att erinra. — I öfverensstämmelse härmed
hafva hithörande §§ af V kap. i komiterades förslag undergått omarbetning.

Konhterade hafva föreslagit tillsättande af särskilde, af statsverket
aflönade väginspektörer, hvilka, enligt hvad i motiven (sid.
168—171) uppgifves, skulle hafva till åliggande, bland annat, att

«•

såsom sakkunniga personer gå länsstyrelserna och landstingen tillhanda
med upplysningar oah yttranden i förekommande vägfrågor; att
lemna de vägbyggnadsskyldige och särskildt de i komiterades förslag
äfven upptagna rotemästarne råd och anvisningar i afseende å lämpligaste
sättet för vägarbetets verkställande, samt att årligen besigtiga
distriktets vägar och hålla tillsyn derå, att vederbörande rotemästare
och länsmän behörigen fullgjorde sina åligganden i vägunderhållets
öfvervakande.

Detta förslag, som uppenbarligen står i nära samband med komiterades
förslag om utsträckning till länet eller landstingsområdet af
gemensamheten för deltagande i vägunderhållet, har, efter hvad kollegium
i sitt utlåtande (sid. 57—59) meddelat, från landstingens sida
rönt så litet erkännande, att, med frånräknande af fyra bland dem,
hvilka icke särskildt härom sig yttrat, samtlig^ öfrige förklarat sig
anse förslaget- oantagligt, hvarjemte bland länsstyrelserna åsigterna
varit delade, i det att åtminstone åtta bland dem uttalat sig i den
riktning, att det med väginspektörsbefattningarnas införande åsyftade
ändamål skulle kunna på annat sätt med vida mindre kostnad ernås,
och derföre funnit sig ej kunna biträda förslaget härom.

Vid sådant förhållande och då inrättandet af ifrågakomna befattningar
icke kan anses vara oundgängligen behöflig! vare sig för åstadkommande
af bättre tillsyn öfver vägunderhållets behöriga fullgörande,
enär, efter hvad kollegium i sammanhang härmed uppgifvit, mot den
i berörda hänseende af kronobetjeningen hittills utöfvade tillsyn giltiganledning
till klagomål endast sällan förekommit, eller för att åt länsstyrelserna
vid handläggning af sådana vägfrågor, som kunde fordra
särskild teknisk insigt, bereda biträde af sakkunnig person, eftersom
det ju äfven nu står dem öppet att derom anlita väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
har jag trott förslaget om tillsättande af väginspektörer
böra utgå.

Enahanda torde förhållandet böra blifva äfven med komiterades i Rotemästare.
nära samband med hvarandra stälda förslag, dels om vägunderhållets
fördelning på rotar, bestående af flera hemman,'' och dels derom att
för rote, som bestode af flere än en delegare, skulle af kronofogden,
på förslag af länsmannen, för viss tid utses en rotemästare,

hvilken både att tillse det rotens väg underhölles i behörigt skick.

Genom denna ständiga tillsyn skulle, enligt hvad komiterade i motiven
(sid. 138 och 172) anföra, vinnas den fördel, att vägliållningsbördan
blefve för de enskilde väghållarne väsentligen lättad; smärre
brister, för livilkas botande det skulle blifva alltför kostsamt att till

Bill. till Itiksd. Blot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 12 Haft. 11

III Kap.

väglotten afsända dragare och arbetare, skulle nemligen genom rotemästarens
försorg kunna genast och med minsta kostnad bättras; och
afhjelpandet af en mindre skada kräfde, såsom erfarenheten visat, alltid
mindre kostnad, om det skedde genast efter skadans tillkomst, än
om dermed fördröjdes.

Då emellertid rotemästare-institutionen såsom ett obligatoriskt bestyr
väckt allmänt motstånd i orterna; då vidare fördelningen af vägunderhållet
dels på rotar och dels på de särskilda hemmanen utan
tvifvel skulle föranleda till omgång och tidsutdrägt, och då slutligen,
efter hvad kollegium i sitt utlåtande (sid. 54) erinrat, de åligganden
i afseende å tillsynen öfver vägunderhållet, som enligt komiterades
förslag skulle tillkomma rotemästarne, vore hufvudsakligen desamma,
som redan nu enligt gällande författningar utöfvades af fjerdingsmännen,
samt någon allmännare klagan öfver eller olägenhet af det sätt,
hvarpå tillsynen öfver vägunderhållet för närvarande ut-öfvas, hittills
icke försports, har jag, utan att vilja bestrida, att tillsättandet af rotemästare
skulle flerstädes medföra verkligt gagn, dock ansett mig icke
kunna förorda bifall till det af komiterade derom framstälda förslag.

I fråga om förfaringssättet vid vägunderhållets fördelning på den
i mantal satta jorden, hvarom i nu gällande lagstiftning endast få och
ofullständiga bestämmelser förefinnas, hafva komiterade i motiven (sid.
180) uttalat den åsigt, att lagstadgandena i afseende härå borde gå
derpå ut, att vägdelningsförrättningarna måtte kunna bringas till slut
så skyndsamt som med ett sorgfälligt verkställande deraf läte sig förena.
Ur denna synpunkt hafva komiterade också, förutom nyss omförmälda
förslag om vägindelning på rotar, meddelat (i III Kap.)
åtskilliga andra förslag, bland hvilka de vigtigare torde vara, att
vägdelning endast afsåge vägunderhållets fördelning på hemman
eller hemmansnummer, men ej på särskilda hemmansdelar, att det
tillkomme Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande att pröfva och afgöra
fråga, huruvida ny vägdelning borde ega rum, samt att i sådant
fall förordna lämplig person att med biträden densamma förrätta, att
till en början och innan förrättningen finge vidare fortskrida, vissa
hufvudgrunder derför borde vara genom laga kraftvunna beslut faststälda,
att förrättningsmännen skulle ega att i vissa af dessa hufvudgrunder
meddela beslut, hvaröfver klagan finge föras hos Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, samt i andra upprätta förslag, som under -

stäldes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning, att öfver
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut vare sig i fråga om
ny vägdelning eller beträffande här antydda hufvudgrunder för dess
verkställande klagan icke finge vidare fullföljas, utom för så vidt den
gälde frågan om hvilka vägar, som borde i vägdelningen ingå, att vid
gradering af vägarne behörig hänsyn skulle tagas till alla de omständigheter,
som kunde på vägunderhållet inverka, samt att, efter det förrättningen
biifvit medelst väglotternas utstakande på marken afslutad,
det skulle tillhöra Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att till efterrättelse
kungöra den verkstälda fördelningen, med rättighet likväl
för den dermed missnöjde att inom viss förelagd tid med sina besvär
deremot till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma.

Emot komiterades förslag om vägdelningens inskränkande till
vägunderhållets fördelning endast på hemman eller hemmansnummer,
hvilket förslag innefattar en ganska vigtig förändring i nu gällande
stadgande i 25 kap. 8 § byggningabalken, att en hvar skall få sitt vägskifte
efter den del han i by eger, torde så mycket mindre vara skäl
till anmärkning, som en sådan anordning, utom det att den otvifvelaktigt
komme att kraftigt bidraga till vägdelningsförrättningarnas
skyndsammare afslutande, uppenbarligen skulle bereda innehafvarne af
smärre hemmansdelar en väsentlig besparing af tid och kostnad, då
de, i stället för att, såsom nu är fallet, behöfva hvar för sig med
dragare inställa sig vid sina ofta långt från bolst.aden liggande små
väglotter för verkställande af derå erforderligt arbete, kunde sins
emellan öfverenskomma om lämpligaste sättet för underhållet af ett
gemensamt vägstycke. Och då härtill äfven kommer att, såsom kollegium
i sitt utlåtande (sid. 54) erinrat, ett hemmans sönderdelande i
mindre brukningsdelar icke innebär något konstant, utan endast j ett
tillfälligt och vexlande förhållande, har jag, i likhet med komiterade
och kollegium, trott såsom regel lämpligen kunna uppställas, att allmän
vägdelning afser vägs fördelning till underhåll endast på hemman
eller hemmansnummer. Emellertid anser jag mig böra redan här nämna
att till följd af högsta domstolens erinringar biifvit i det reviderade
förslaget intagna föreskrifter, på grund hvaraf fördelningen af hemmanets
eller hemmansnumrets väg på delegarne kan verkställas i sammanhang
med den allmänna vägdelningen.

Enligt komiterades förslag skulle det tillkomma landstinget att
utse gode män att vid vägdelning biträda; men då, med antagande af
häradet till gemensamhetsområde i afseende å väghållningsbesvärets
utgörande, någon särskild anledning icke förefinnes att besvära lands -

tinget med nyssnämnda bestyr eller öfverhufvud med någon häradet
ensamt berörande vägangelägenhet, torde, i enlighet med hvad vid
skiftesförrättningar eger rum, åt vägdelningsförrättaren kunna öfverlemnas
att tillkalla gode män; och synas desse lämpligen kunna utses
bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män
vid landtmäteriförrättningar i orten äro valde.

Hvad komiterade i fråga om sättet för vägdelnings verkställande
vidare föreslagit derom, att redan i början af sådan förrättning, och
innan densamma finge vidare fortskrida, vissa hufvudgrunder derför
borde vara genom laga kraftvunna beslut afgjorda, synes mig vara
förtjent af synnerlig uppmärksamhet, desto hellre som med den praxis,
som i detta hänseende hittills varit gällande, det ej sällan händt, att
eu vägdelning redan varit fullständigt afslutad, men måst i sin helhet
göras om till följd af nödig befunnen ändring i någon af hufvudgrunderna
derför.

Till dessa preliminärfrågor lära, i någon olikhet med hvad komiterade
föreslagit, böra hänföras i första rummet frågan om bestämmandet
af de vägar, hvilka skola i vägdelningen ingå, samt deras
egenskap af landsväg eller bygdeväg, under hvilken fråga den af
komiterade särskildt upptagna frågan om öfvertagande till allmänt underhåll
af sådan väg, som det förut ålegat staten eller enskild person
att underhålla, uppenbarligen äfven faller; vidare fråga om urskiljande
af de broar, hvilka skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas, samt slutligen fråga om väghållningsdistriktets
delning i mindre områden, eller om två eller flera väghållningsdistrikts
förening till ett, derest förslag derom blifvit väckt; hvaremot vägarnes
gradering samt urskiljandet af de hemman, hvilka, såsom afsides
liggande, möjligen kunde böra från vägunderhåll in natura befrias,
torde vara frågor, som först efter det att de nyssnämnda blifvit slutligen
afgjorda lämpligen borde komma under behandling. Hvad vägarnes
gradering angår, lärer nemligen, med afseende å de fyrfaldiga
förhållanden och omständigheter, som derpå inverka, det svårligen
låta sig göra för de enskilde väghållarne att med någorlunda säkerhet
bedöma rigtigheten deraf förr än utläggningen åt hvarje hemman
af dess väglott egt rum, hvarföre det äfven torde böra lemnas dem
öppet att föra klagan öfver graderingen i sammanhang med klagan
öfver väglotternas fördelning; och hvad beträffar urskiljandet af sådana
hemman, hvilka skulle kunna anses ligga så afsides,'' att de förty
borde från vägunderhåll in natura undantagas, så beror bedömandet
häraf uppenbarligen derpå, hvilka vägar som skulle i vägdelningen

ingå, och först sedan detta blifvit definitift bestämdt, lärer det kunna
tillförlitligen utrönas, huruvida ej hvarje hemman inom väghållningsdistriktet
lämpligen kan få väglott sig tillskiftad. — Härmed skulle
äfven den af komiterade för förrättningsmannen med gode männen
föreslagna beslutanderätt i fråga om vägarnes gradering samt urskiljandet
af afsides liggande hemman af sig sjelft förfalla.

Med iakttagande af de sålunda föreslagna förändringarna jemte
de af kollegium (sid. 54—56) hufvudsakligen ur formel synpunkt
gjorda erinringar vid 43—46 samt 49—53 §§ i komiterades förslag
har hela III kap. i samma förslag undergått omarbetning.

Till de i fråga om sättet för vägdelnings verkställande af komiterade
föreslagna bestämmelser hör slutligen, såsom jag redan nämnt,
äfven den, att klagan öfver Eder k Kongl. Maj ds Befallning skaf vandes i
dithörande frågor meddelade beslut icke skulle få föras, utom för så
vidt den rörde fråga om Indika vägar, som borde i delningen ingå,
samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg.

Uti sina (sid. 220 och 221) till stöd för detta förslag anförda
motiv hafva komiterade sökt framhålla, å ena sidan, hurusom till följd
af den grundliga'' behandling, åtskilliga vägväsendet rörande frågor
skulle enligt komiterades förslag komma att undergå, det blefve derefter
mindre än förut behöflig^ att låta de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i dessa frågor meddelade beslut skärskådas af högre
myndigheter, och, å den andra, angelägenheten deraf att, då dessa
ärenden till följd af sin särskilda beskaffenhet ofta för sin grundliga
behandling tagit eu längre tidrymd än önskligt varit, med slutbehandlingen
deraf icke måtte fördröjas längre än som med en sorgfällig
pröfning vore oundgängligen förbundet. I enlighet med denna uppfattning
hafva komiterade också ansett sig böra uppställa såsom
regel, att besvär mot Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
rörande de i lagförslaget afhandlade frågor i allmänhet icke finge eg a
rum, samt härifrån i den allmänna samfärdselns intresse undantagit,
förutom nyssnämnda vid vägdelning uppkommande frågor, allenast sådana,
som röra anläggning eller indragning af allmän väg, omläggning
af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg samt för ändring af
redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg, uti hvilka frågor besvär
skulle få anföras och fullföljas i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

Detta förslag innefattar emellertid en väsentlig ändring i de hos
oss hittills gällande rättsgrundsatser, enligt hvilka det varit regel att
beslut, som af en underordnad myndighet meddelats, Tätt dragas under

so §.

Milstolpar.

en högre myndighets pröfning, samt undantagen härifrån högst få.
Att åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverlemna en så vidsträckt
afgöranderätt, som ifrågavarande förslag innebär, synes mig
särskildt ur den synpunkt mindre välbetänkt att, enligt de af mig här
förut förordade förändringar i komiterades förslag, åt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande skulle komma att inrymmas en ganska vidsträckt
befogenhet i afseende å förvaltningen af vägkassan och dermed
sammanhängande frågor, hvilken befogenhet svårligen skulle, utan att
de väghållningsskyldiges rätt blefve för nära trädd, kunna utsträckas
ända till fullständig afgöranderätt. Jag anser för den skull komiterades
ifrågavarande förslag, så vidt det afser inskränkning i rättigheten
att föra klagan öfver de af Eders Kongl. Mapts befallningshafvande i
hithörande ärenden meddelade beslut, icke böra vinna bifall, utan torde,
i likhet med hvad kollegium hemstält, öfver hvarje sådant af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddeladt beslut klagan fortfarande
såsom hittills få föras i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.

Sedan jag nu sökt redogöra för hufvuddelarne af det reviderade
förslaget, torde jag få öfvergå till några detaljbestämmelser äfvensom
till de ändringar, hvilka vidtagits i anledning af högsta domstolens
anmärkningar.

Enligt stadgandet i byggningabalkens 25 kap. 3 § åligger det för
närvarande häradet att vid hvarje hel mil å landsväg upprätta stolpar
eller stora stenar samt vid hvarje half eller fjerdedels mil mindre sådana
och derå hafva miltalet utmärkt. Denna skyldighet hafva komiterade
ansett böra bibehållas i den förändrade form, att å såväl lands- som
bygdeväg skulle vid hvarje hel och half nymil märken af sten eller
jern med utsatt miltal uppresas och underhållas, allt på bekostnad af de
väghållningsskyldige, med hvilket uttryck komiterade här uppenbarligen
afsett vederbörande väghållare, som hade sig ålagdt vägunderhållet på
det ställe, der sådant märke skulle anbringas.

Då emellertid uti flertalet af de från orterna inkomna yttrandena
försports missnöje med bibehållandet af ifrågavarande onus; då, äfven
om, på sätt komiterade framhållit, milstolpars anbringande utmed vägen
vore af gagn vid kontrollen öfver den hastighet, hvarmed resande
efter gästgifvareskjuts färdades fram, detta gagn i allt fall icke kunde
anses motsvara de dryga kostnader, anskaffandet af dylika märken

skulle medföra, vare sig'' att dessa kostnader komme att drabba de
särskilde väghållarne, hvilket dock synes obilligt, eller vägkassan, och
då slutligen, i synnerhet om milstolpar skulle behöfva uppställas äfven
utmed bygdeväg, det utan tvifvel skulle ganska ofta blifva förenadt
med stora svårigheter eller rent af omöjligt att efter någon viss mera
allmänt tillämplig grund ordna uppställandet deraf, helst der det i
större mängd funnes vägar, som endast ginge emellan och förenade
andra vägar, har jag ansett hela detta stadgande böra utan synnerlig
olägenhet för den trafikerande allmänheten kunna utgå.

I afseende å vägvisare, hvilka, såsom obestridligen af mycken Vägvisare.
nytta, fortfarande torde böra i vägskärningar förefinnas, hafva komiterade
(sid. 159) uttalat den uppfattning, att kostnaden för dessas uppsättande
och underhåll borde tagas i beräkning vid vägens gradering,
hvarföre komiterade äfven föreslagit, att berörda kostnad skulle bestri- .
das af de särskilde väghållarne. Då likväl, såsom kammarkollegium
äfven (sid. 62) erinrat, det torde vara ganska svårt att vid vägarnes
gradering på ett fullt tillfredsställande sätt uppskatta ifrågavarande
kostnad, synes det vara lämpligare att, enligt hvad jemväl åtskilliga
bland landstingen föreslagit, låta densamma bestridas ur vägkassan.

Enligt hittills gällande bestämmelser har det ansetts tillkomma de Väglagningsväghållningsskyldige
att afgiftsfritt hemta väglagning sämnen, såsom ämnen.
sand, grus och sten, å kronans allmänningar, dock endast efter den
anvisning och med iakttagande af de föreskrifter, som af vederbörande
skogstjensteman meddelades. Då någon giltig anledning icke synes
förekomma att härutinnan nu göra ändring, har vid komiterades förslag
i denna del ett tillägg i sådant syfte ansetts lämpligen böra
ega rum.

Beträffande rättigheten för väghållarne att å annan mark hemta
erforderliga väglagningsämnen, torde visserligen, med hänsyn till hvad
komiterade härom (sid. 163) anfört, den förändring i hittills gällande
bestämmelser lämpligen böra vidtagas, att dels rättigheten att hemta
sådana ämnen utsträckes jemväl till sten, hvilket materiel hittills varit
undantaget, dels skyldigheten för väghållarne att utgifva ersättning
utsträckes äfven till det fall, att väglagningsämnena tagits å utmark;
hvaremot och då det icke lärer finnas någon giltig anledning att nu
göra någon inskränkning i den rättighet, som i förevarande hänseende
redan tillkommer de väghållningsskyldige, hvartill åter den af komiterade
i 40 § använda ordalydelse lätteligen skulle kunna föranleda,
orden »huruvida och» i senare delen af samma § torde böra
utgå.

12 §.

14—18 §§.

19 §■

Vinterväg hållningen.

Högsta domstolens
anmärkningar.

På grund af hvad kollegium (sid. 61) anfört i afseende å lämpligheten
dels att åt innehafvare af afsides liggande hemman öfverlemna
att sjelf afgöra, huruvida han hellre vill hafva vägunderhåll'' in natura
sig tilldeladt eller i stället derför erlägga kontant bidrag, dels ock att
låta sådant bidrag ingå till vägkassan, har 15 § i komiterades förslag
blifvit omredigerad i enlighet med kollegii förslag.

Då den af komiterade (i 23 §) föreslagna utväg för slitande af
tvist i fråga om ersättning i följd af förändring i väghållet, synes alltför
invecklad, samt enklaste sättet härför otvifvelaktigt torde vara att
öfverlemna afgörandet åt Eders Kongl. Majrts befallningshafvande, har
denna § i komiterades förslag blifvit i sådant syfte omredigerad.

Då det icke torde vara lämpligt att, på sätt komiterade (i 24 §)
föreslagit, i fråga om öfvertagande till allmänt underhåll af väg, bro eller
färja, som på grund af särskilda omständigheter förut underhållits af
staten eller enskild person utöfver dess andel i det gemensamma vägunderhållet,
förfares annorlunda än i enlighet med den i 4 § meddelade
allmänna föreskrift, har förstnämnda § i komiterades förslag blifvit till
öfverensstämmelse med berörda allmänna föreskrift ändrad.

De i VI kap. om vinterväghållningen vidtagna afvikelser från
komiterades förslag hafva — utom hvad angår några redaktionsjemkningar
— tillkommit med anledning af kollegii erinringar; och torde
jag således härutinnan få åberopa de skäl kollegium anfört.

Med anledning af hvad högsta domstolen vid granskningen af
förslaget anmärkt, hafva slutligen 13 § och i sammanhang dermed 35
§ blifvit ändrade i det af högsta domstolen angifna syfte, hvarjemte i
slutet af III kap. tillagts en ny §, innehållande de särskilda bestämmelser,
som ansetts böra gälla för förfarandet vid delning mellan särskilda
hemmanslotter af ett hemmans gemensamma vägstycke. För att
i möjligaste mån begränsa den rubbning i paragrafföljden, som införandet
af denna nya § nödvändiggjort, hafva 43 och 44 §§ i det till
högsta domstolen remitterade förslaget sammanslagits, hvarefter samma
förslags 45 § erhållit §-numret 44 och den nya §:n blifvit 45 §.

Likaledes har i följd af högsta domstolens erinringar 77 § erhållit
i vissa delar ändrad lydelse; och har derjemte, för att utmärka att en
vägstyrelse kan jemlikt 77 § fällas till ansvar, då fråga är om försummelse
att bättra ett vägstycke, hvars underhåll åligger vägkassan, i
55 § tillagts den bestämmelse, att vägstyrelsen är att anse som väghållare.

De af högsta domstolen vid några §§ såsom lämpliga framhållna
redaktionsjemkningar och förtydliganden hafva ock i allmänhet iakt -

tagits, likasom uteslutandet ur förslaget af 78 § angående skadeersättning.
Dock har jag ej kunnat finna, att hvad inom högsta domstolen
anmärkts vid 49 § mot stadgandet, att den särskilda nämndens beslut
icke finge öfverklagas, och vid 67 § mot uteslutandet af stadgandet i 25
kap. 7 § byggningabalken om skyldighet för den, som väcker notvak
invid vinterväg, att sjelf märka den ut, borde föranleda till någon ändring
i förslaget. I afseende å den förra anmärkningen förekommer nemligen
att det, enligt min uppfattning, svårligen skulle kunna låta sig göra
att i de till nämnden hänskjuta frågor åstadkomma ett sådant bevisningsmateriel,
som kunde tjena de högre myndigheterna till ledning
för bedömande i hvad mån förd klagan mot ett af sådan nämnd meddeladt
beslut kunde vara befogad, vid hvilket förhållande ändringssökandet
uppenbarligen skulle blifva gagnlöst; och hvad den senare
anmärkningen beträffar, torde ett stadgande i sådant syfte som ofvan
omförmälda i 25 kap. 7 § byggningabalken förekommande, äfven om det
skulle numera behöfva bibehållas, icke lämpligen hafva sin plats i en
lag, som afser att ordna och bestämma hvad de väghållningsskyldige
hafva att iakttaga för att åt den allmänna samfärdseln bereda största
möjliga lättnad och trygghet.

Det förslag till förändrad lagstiftning rörande väghållningsbesvärets
utgörande på landet, som ur dessa förarbeten utgått, skulle således
komma att hvila på följande hufvudgrunder:

de allmänna vägarne på landet indelas i två klasser: landsvägar
med 6 meters, och bygdevägar med 3,6 meters normalbredd mellan
dikena;

kostnaderna för byggande och underhåll af dessa vägar jemte erforderliga
broar och färjor fördelas i regeln häradsvis;

i dessa kostnader deltaga så väl all i mantal satt jord, med vilkorligt
undantag för äldre lotshemman, som ock ej mindre all annan
jordbruksfastighet jemte staten och menighet tillhöriga allmänningsskogar
samt frälseränta äfvensom annan fastighet med minst 600 kronors
taxeringsvärde, än äfven till minst 1,200 kronor uppgående inkomst
af, bevillning till staten underkastade, industriel verk och
inrättningar;

af dessa beskattningsföremål skola alla de, som tillhöra de nytillkomna
kategorierna, fullgöra sitt deltagande i väghållningsskyldigheten
allenast medelst erläggande af vissa kontanta bidrag till eu för vägBih.
till Rilcsd. Prat. 1887. 1 Sami, 1 Afd, 12 Käft. 12

Allmänna

grunder.

hållningsdistriktet gemensam vägkassa, hvaremot den i mantal satta
jorden ensam verkställer, med nedannänmda undantag, det för vägunderhållet
erforderliga arbetet samt derjemte i händelse af behof bidrager
med penningar;

ur den gemensamma vägkassan bestridas åtskilliga med vägunderhållet
förenade utgifter, såsom för anläggning af ny och omläggning
af gammal väg, underhåll af ny väg, intill dess den ingått i allmän
delning, samt byggande och underhåll af färja och större bro;

det arbete, som åligger den i mantal satta jorden, fördelas å densamma
efter ett på taxeringsvärdet grundadt s. k. vägmantal, motsvarande
medeltaxeringsvärdet å ett helt förmedladt mantal inom väghållningsdist.
riktet;

hela den för ett väghållningsdistrikt belöpande väghållningskostnad,
deri inberäknad äfven kostnaden för underhållet af all indelad
väg inom distriktet, denna kostnad upptagen till det belopp, hvartill
densamma blifvit af särskild nämnd uppskattad, fördelas på samtliga
till deltagande deri skyldiga beskattningsföremål efter det antal
s. k. vägfyrkar, som på hvarje sådant föremål belöper med iakttagande
deraf, att den i mantal satta jorden åsättes en vägfyrk för
hvarje 100 kronor samt all annan slags fastighet äfvensom frälseränta
en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet och inkomst en
vägfyrk för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen deraf;

den i mantal satta jorden får sig vid denna fördelning till godo
räknadt det af den samma verkstälda vägarbetet efter det värde,
hvartill det blifvit af den särskilda nämnden uppskattadt, dock att,
derest öfverskott i vägkassan skulle uppstå, hvilket antydde, att den i
mantal satta jorden verkstälde vägunderhåll till större värde, än som
motsvarade jordens andel i hela väghållningskostnaden, ett sådant
öfverskott icke till hemmansinnehafvarne utdelas, utan skall användas
till grundförbättring af vägarne samt andra åtgärder, hvarigenom lättnad
i väghållningstungan kan samtlige väghållningsskyldige beredas;

förvaltningen af vägkassan och kontrollen öfver denna förvaltning
utöfvas dels af de väghållningsskyldige sjelfve genom en utsedd
vägstyrelse, och dels af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

för vinterväghållningen bibehålies hufvudsakligen samma anordning
som hittills, dock att kostnaden derför eller ersättningen till snöploglagen
jemväl bestrides af vägkassan;

för förslagets genomförande förutsättas nya vägdelningar inom
samtliga väghållningsdistrikt, hvarför kostnaden gäldas till två tredjedelar
af statsverket och till en tredjedel af de väghållningsskyldige.

Hvilken verkan förslaget antagligen skulle i tillämpningen komma
att medföra, kan visserligen, i saknad af en någorlunda tillförlitlig
uppskattning af verkliga kostnaden för vägunderhållet, icke för det
närvarande med visshet beräknas. Hvad de nu väghållningsskyldige
angår, synes det emellertid vara temligen uppenbart, att icke oväsentlig
lindring skulle komma att dem beredas, då ju förslaget, utan
att förorsaka någon nämnvärd tillökning i omkostnader, icke allenast
frikaliar dem från verkställighet af just de delar af vägarbetet, som
vanligen pläga vara förenade med kontanta utgifter, nemligen byggande
af ny och omläggning af gammal väg samt anskaffande och
underhåll af färja och större bro, utan äfven öppnar möjlighet för dem
att, i anseende till betydenheten af de från de öfriga beskattningsföremålen
inflytande bidragen, sjelfve vinna befrielse från eller åtminstone
minskning i de kontanta afgifter, hvilka eljest skulle helt och
hållet hafva drabbat dem ensamme, jemte det att fördelningen af det
vägunderhåll, som fortfarande skulle åligga dem, komme att ske efter
en grund, som vore mer afpassad efter hvars och ens förmåga att
bära den deraf förorsakade bördan. Att likväl den lindring, som sålunda
skulle komma de nu väghållningsskyldige till del, på olika trakter
af landet måste visa sig betydligt olika mot hvad å andra trakter
blefve förhållandet, lärer med hänsyn till de förefintliga betydliga
lokala skiljaktigheterna vara temligen sjelfklart.

Hvad åter de nytillkomna beskattningsföremålen beträffar, torde
visserligen, såsom förhållandet väl i allmänhet är vid nya pålagors
åsättande, deltagandet i väghållningskostnaden för dem till en början
komma att kännas något tungt. Men då man vid förslagets uppgörande
sorgfälligt sökt, å ena sidan, att ej utsträcka deltagandet
uti ifrågavarande besvär till andra beskattningsföremål än sådana, som
påtagligen kunde hafva behof och gagn af de allmänna vägarne, och
å den andra, att få proportionen för de särskilda beskattningsföremålens
deltagande afpassad så noga som möjligt efter hvars och ens
förmåga att bära denna börda och det gagn han hade af vägarne, synes
man kunna hysa full tillförsigt derom, att den nya bördan icke
skall för någon komma att kännas oskäligt tryckande.

Bland de i slutet af lagförslaget införda särskilda bestämmelser
förekommer äfven den, att de efter fullbordandet af de nya vägdelningarna
utlagda väglotterna icke skulle tillträdas förr än den 1 Juli
det år, då vägskatt först erlägges. Denna bestämmelse har, såsom väl
äfven lätteligen inses, sin grund deri att vägkassan, som ju skulle
komma att öfvertaga det på densamma anvisade vägunderhåll samti -

digt med det, att de nyutlagda väglotterna tillträddes af de enskilde
väghållarne, uppenbarligen icke kan vara i stånd att fullgöra något
vägunderhåll förr, än den fått emottaga dertill erforderliga medel, hvithet
åter icke kan ske förr, än någon tid förflutit från det vägdelningen
vunnit laga kraft, Om nemligen inom ett väghållningsdistrikt ny vägdelning
hunnit afslutas och vinna laga kraft t. ex. till slutet af år
1890, så skulle i början af år 1891 först utses särskild nämnd och
vägstyrelse, hvarom vid lagens första tillämpning Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande torde böra föranstalta; hvarefter dels särskilda
nämnden hade att verkställa uppskattning af vägunderhållskostnaden,
dels vägstyrelsen skulle med ledning deraf uppgöra förslag till inkomst-
och utgiftsstat för vägkassan för år 1892, dervid dock utgifterna
för det vägarbete, som skulle bestridas ur vägkassan, i brist af
erfarenhet om det verkliga beloppet, icke kunde annorlunda än ungefärligen
beräknas; och först i början af år 1892 skulle vägskatten,
sedan densamma blifvit i behörig ordning af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
faststäld samt af uppbördsförvaltningen debiterad, af
de väghållningsskyldige erläggas, för art derefter komma vägstyrelsen
tillhanda. Den vägskatt, som erlägges, afser således det löpande året,
hvadan densamma första gången icke behöfver beräknas för mera än
halfva året.»

Sedan departementschefen härefter uppläst det reviderade lagförslaget,
hemstälde departementschefen att, då i förslaget utom åtskilliga
anordningar, hvilka vore af beskaffenhet att röra rikets allmänna
hushållning, tillika innefattades frågor dels om upphäfvande af i allmän
lag gifna stadgande!», dels om lindring uti ett med innehafvande
af vissa jordbruksfastigheter nu förenadt åliggande, dels ock angående
skyldighet för vissa i detta hänseende hittills undantagna beskattningsföremål
att deltaga i ett allmänt besvär, Kongl. Maj:t, med godkännande
för sin del af förslaget, måtte täckas genom nådig proposition
hänskjuta detsamma till Riksdagens pröfning och antagande.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena tillkännagaf, att
han fortfarande och på de af komiterade anförda skäl ansåge, att ett fullt
tillfredsställande ordnande och rättvist utlemnande af väghållningsbesväret
icke kunde vinnas med bibehållande af häradet såsom väghållningsdistrikt,
utan att detta borde utsträckas till att omfatta län eller landstingsområde,
äfvensom att den af komiterade föreslagna tillsynen öfver väg -

arbetet genom tekniskt bildade väginspektörer och rotemästare visserligen
skulle möjliggöra ett på en gång billigare och bättre underhåll af de
allmänna vägarne, hvarföre hans excellens förklarade sig icke kunna
förorda det nu föredragna förslaget, för så vidt detsamma i förenämnda
och dermed sammanhängande frågor afveke från komiterades.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde med föredragande departementschefen.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält behagade Hans Maj:t Konungen i nåder gilla
samt befalde, att nådig proposition skulle till Riksdagen
aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo
A. L. van der Hagen.

Bill. till Riksd. Prof. 1887.

1 Sami.

1 A/d. 12 Käft.

(Bil. till Kongl. Maj:ts nåd. Trop. N:o 19.)

KONGL MALTS OCH RIKETS KAMMARKOLLEGII

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

I ANLEDNING AD

SÄRSKILDE KOMITERADES DEN 14 DECEMBER 1880 AFGIFNA

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

FÖRÄNDRAD LAGSTIFTNING I FRÅGA OM UTGÖRANDE AF

VAGHiLLra&SBESVÄRET PÅ LAMT.

TILL KONUNGEN.

Sedan, i anledning af särskilda vid 1876 års riksdag väckta
förslag om förändring i gällande stadganden rörande vägunderhållet
på landet i syfte att åt den i mantal satta jorden, som nu ensam
Bih. till Rifod. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Af i. 12 Haft. 1

hade detta besvär sig ålagdt, kunde beredas någon lindring vid detsammas
utgörande, Riksdagen, som ansett billigbeten påkalla en sådan
förändring, i skrifvelse den 14 Maj samma år, jemte förmälan
att Riksdagen funnit den ifrågasatta förändringen lämpligast kunna
åvägabringas på det sätt, att deltagande i vägunderhållet i någon
viss skälig mån ålades all sådan fast egendom, som nu vore derifrån
befriad, äfvensom med fast egendom förenad industriel rörelse jemte
grufvor, tillika, enär för ett tillägg till gällande lag i denna syftning
erfordrades en noggrannare utredning af hithörande förhållanden än
som under riksdagens jemförelsevis korta sammanvaro kunnat åstadkommas,
hos Eders lvongl. Maj:t anhållit, det Eders Kongl. Maj:t
täcktes uppdraga åt en komité att utreda ej blott i hvad mån och
på hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet måtte kunna
åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan
fast egendom, som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen,
äfvensom grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan
ock hvilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen
skulle medföra, samt derefter låta utarbeta och till riksdagen
aflåta nådigt förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets
utgörande på landet; samt Eders Kongl. Maj:t, med
nådigt bifall härtill, under den 24 påföljande November åt dervid jemväl
utsedde komiterade uppdragit att verkställa den af Riksdagen ifrågastälda
utredning och utarbeta förslag till förändrad lagstiftning i fråga
om väghållningsbesvärets utgörande på landet; så har denna komité, i
hvars ursprungliga sammansättning till följd af trenne ledamöters afgång
någon förändring under tiden egt rum, med underdånig skrifvelse
den 14 December 1880 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ett åt
historisk och statistisk öfversigt samt motiver och tabell-bilagor åtföljdt
förslag till »Lag ang. väghållningsbesvärets utgörande på landet»;
öfver hvithet förslag Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss
den 30 April 1881 anbefallt Kammar-Collegium att, efter det landstingen
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga
län blifvit hörde och yttranden afgifvit, med underdånigt utlåtande

till Eders Kongl. Maj:t inkomma; hvarefter Eders Kongl. Maj:t genom
nådigt Bref den 12 påföljande Augusti, enär nödigt vore att åt
detta vigtiga och vidlyftiga ärende egnades den noggrannaste behandling,
medgifvit de landsting, som funne sådant behöflig!, att till
1882 års sammanträden uppskjuta afgifvandet af de dem affordrade
underdåniga yttranden.

Då Collegium nu, sedan ej mindre landstingen, samtliga med
begagnande af det dem sålunda medgifna uppskof, än äfven Länsstyrelserna
med underdåniga yttranden i frågan till Collegium inkommit,
med öfverlemnande af dessa tillika med de i nåder remitterade
handlingarna, går att, till fullgörande af högstberörda nådiga
föreskrift, för egen del i ärendet sig yttra, lärer det så mycket mindre
vara behöflig! för Collegium att här meddela någon särskild redogörelse
för de åtgärder och beslut, hvartill förut i detta ärende tid
efter annan gjorda framställningar föranledt, som den komiterades
förslag bifogade historiska öfversigt härom lemnar erforderliga upplysningar;
och som, hvad beträffar landstingens och Länsstyrelsernas
yttranden, en närmare redogörelse för innehållet deraf, i de fall der
en sådan af omständigheterna påkallas, synes lämpligast böra ske i
sammanhang med granskningen af de särskilda lagstadgandenjyttrandena
afse, torde Collegium här kunna inskränka sig till att endast i
största korthet meddela, det komiterades förslag i oförändradt skick
förordats allenast af Landshöfdinge-Embetena i Hallands och Vermlands
län, men att samtliga öfriga såväl landsting som Länsstyrelser
mot förslaget haft att framställa mer eller mindre omfattande anmärkningar,
dervid 13 landsting (nemligen Stockholms, Upsala, Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar läns norra, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Jemtlands
och Yesterbottens) samt 13 af Länsstyrelserna nemligen Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län, Landshöfdinge-Embetet i
Södermanlands län samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Elfsborgs, Vestmanlands, Vesternorrlands, Jemtlands och Ve -

sterbottens län) funnit hufvudgrunderna för förslaget antagliga och
förty ansett detsamma kunna med föreslagna förändringar läggas till
grund för en ny lagstiftning i ämnet, hvaremot öfriga 12 landsting
(nemligen Östergötlands och Kronobergs läns, Kalmar läns södra,
samt Christianstads, Hallands, Vermlands, Örebro, Vestmanlands,
Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands och Norrbottens läns)
samt 9 af Länsstyrelserna (nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Christianstads och
Skaraborgs län, Landshöfdinge-Embetet i Örebro län, Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs och Gefleborgs län
samt Landshöfdinge-Embetet i Norrbottens län) antingen uttryckligen
förklarat komiterades föreliggande förslag oantagligt eller mot detsamma
framstält sådana anmärkningar, hvilka gått ut på att i väsentlig
mån rubba sjelfva hufvudgrunderna för detsamma.

Innan emellertid Collegium öfvergår till en närmare granskning
af lagförslagets särskilda bestämmelser, torde Collegium böra i korthet
omnämna en erinran, som blifvit gjord mot komiterades uppfattning
af beskaffenheten och omfånget af det dem nådigst lemnade
uppdrag, sådan denna uppfattning gifvit sig uttryck i det af komiterade
framlagda lagförslaget. Såsom öfverskriften utvisar, afser
detsamma endast ett förändradt ordnande af väghållningsbesväret på
landet, hvaremot de flera tid efter annan utkomna stadgandena rörande
allmänna vägarna fortfarande skulle komma att tillämpas i afseende å
det städerna åliggande vägunderhåll. Att sådant skulle blifva i hög
grad olämpligt, hafva äfven flera af Länsstyrelserna (särskilt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge, Christianstads och
Skaraborgs län) framhållit. Icke heller har detsamma undgått komiterades
egen uppmärksamhet, ehuru komiterade, efter hvad de (sid.
103) anfört, med hänsyn till beskaffenheten af det dem lemnade uppdrag
icke ansett sig befogade att göra någon framställning i syfte
att det nya lagförslagets bestämmelser om allmän vägs anläggning
och förändring, dess beskaffenhet och underhåll m. m. kunde göras
tillämpliga äfven å städernas vägar. För egen del tilltror sig Colle -

ginm visserligen icke att afgöra, huruvida ordalydelsen i riksdagens
ofvanberörde skrifvelse i ämnet bort utgöra hinder för en sådan
framställning från komiterades sida, men kan ej underlåta att uttala
den uppfattning, att en ny lag rörande väghållningsbesvärets ordnande,
synnerligast om densamma, såsom förhållandet är med komiterades
förslag, innefattar i»detalj gående bestämmelser i syfte att
få vägarne försatta i ett för trafiken fullt tillfredsställande skick,
lämpligen bort omfatta alla rikets allmänna vägar, och således äfven
dem, hvilkas underhållande hittills ålegat städerna.

På sätt utaf den meddelade historiska öfversigten inhemtas,
hafva redan flera gånger förut och sedan längre tider tillbaka yrkanden
blifvit framstälda om förändring i de nu gällande stadgandena
rörande den allmänna väghållningsskyldigheten på landet. De skäl,
som dervid anförts, kunna hufvudsakligen sammanföras till följande
tre, nemligen dels att det vore obilligt, att jordbruksnäringen och
särskildt. den i mantal sätta jorden finge ensam vidkännas hela tungan
af väghållningsbesväret, oaktadt på landet funnes en mängd andra
näringar, för hvilka en lätt och beqväm transport vore af lika mycken
vigt som för jordbruket och hvilka genom ett flitigt begagnande af
vägarna och deraf förorsakad slitning derå fördyrade vägunderhållet
för hemmanen, dels att, då grunden för fördelningen af vägunderhållet
de särskilda hemmanen emellan fortfarande utgjordes af förmedlade
mantalet, men värdet å sådant mantal under tidernas lopp
undergått högst väsentliga förändringar, följden häraf blifvit, att
bördan af väghållningen vore för det ena hemmanet betydligt kännbarare
än för det andra, i det att nemligen ett hemman med lågt
värde droge lika stor andel i nämnde besvär som ett hemman med
samma mantal, men mångdubbelt högre taxeringsvärde, och dels
slutligen att de väsentligen skiljaktiga lokala förhållandena gjorde
detta besvär mera tryckande inom en trakt af landet än inom en
annan.

Befogenheten af dessa skäl synas komiterade äfven hafva till
fullo uppskattat vid sitt val af utgångspunkter för bestämmande af

de hufvudgrunder, enligt hvilka väghållningsbesväret borde ordnas
för att åt den i mantal satta jorden måtte beredas någon lindring
vid besvärets utgörande. Dessa hufvudgrunder kunna nemligen, hvad
beträffar vägarnes underhållande den tid marken är bar, hvarom af
komiterade föreslagits bestämmelser afvikande från dem som, enligt
komiterades åsigt, borde gälla för vinterväghållet, sammanfattas uti
följande tre, nemligen:

l:o väghållningskostnadens fördelning inom en större samfällighet
(länet eller landstingsområdet) än den hittills vanliga (häradet
eller tingslaget);

2:o vägunderhållets in natura eller sjelfva vägarbetets bibehållande
såsom ett åliggande för den i mantal satta jorden, att af densamma
fullgöras, likasom hittills varit vanligt, häradsvis, men fördelas
hemmanen emellan efter förändrad grund (taxeringsvärdet, vägmantal)
och

3:o utsträckning till åtskilliga nja beskattningsföremål af skyldigheten
att deltaga uti väghållningskostnaden, hvilken skyldighet
skulle af dessa fullgöras medelst erläggande af penningebidrag till
en för länet eller landstingsområdet gemensam vägkassa.

För genomförandet af dessa, från nuvarande förhållanden i väsentlig
mån afvikande stadganden hafva komiterade emellertid funnit
sig föranlåtna att uppställa åtskilliga förutsättningar, för hvilka Collegium
äfven torde här få lemna en kort redogörelse. Den nu
förefintliga skilnaden mellan lands-, härads och socknevägar, af
hvilka de begge förstnämnda slagen, skiljande sig från hvarandra i
anseende till bredden, hittills underhållits af häradet, men socknevägarne
ensamt af de socknar, hvarinom de voro belägna, har med
den föreslagna förändrade anordningen icke vidare ansetts kunna
bibehållas, utan hafva komiterade i stället föreslagit, att de allmänna
vägarne på landet skulle indelas i allenast två klasser, landsväg och
bygdeväg, för hvilka benämningars betydelse närmare redogöres i
§ 1. Vidare och för urskiljande till hvilketdera slaget de särskilda
vägarne kunde vara att hänföra hafva komitérade måst för tillämp -

ningen af den föreslagna nya lagen förutsätta, att inom hvarje län
eller landstingsområde ny vägdelning i enlighet med derför (Kap.
III §§ 43—53) meddelade särskilda föreskrifter derförinnan egt rum
och vunnit laga kraft, hvilken första vägdelning komiterade (enligt
§ 101) ansett böra för hela riket bekostas af statsverket. Ytterligare
och såsom en följd af, å ena sidan, landstingsområdets bestämmande
såsom samfällighet för fördelningen af väghållningskostnaderna och,
å andra sidan, vägunderhållets in natura eller vägarbetets utförande
häradsvis efter vägmantal har i 12 § måst stadgas skyldighet för
hemmansinnehafvare inom ett härad, hvars uppskattade väglängd
understege hvad som i förhållande till hela landstingsområdets uppskattade
väglängd på häradets sammanlagda vägmantal sig belöpte,
att för den lindring i väghållning, som sålunda komme dem till del
i jemförelse med hemmansinnehafvarne inom det härad, hvars väglängd
öfverstege hvad som efter nyssnämnde grund sig derpå belöpte,
till dessa senare utgifva motsvarande ersättning. För bestämmande
af beloppet å ifrågakommande ersättning af nyssnämnde art
samt å de utgifter, som böra till vägkassan erläggas, äfvensom för
vägkassans förvaltning hafva derjemte måst meddelas omständliga
föreskrifter (särskild uppskattningsnämnd, vägstyrelse m. m.). Med
förslaget om länet eller landstingsområdet såsom- samfällighet för
vägväsendets ordnande sammanhänger slutligen äfven i viss mån
förslaget i § 41 om tillsättande af särskilda väginspektörer, till ett
antal för hela riket af omkring 15, hvilkas aflönande skulle af statsmedel
bestridas.

För vinterväghållningens ordnande hafva komiterade deremot,
på sätt ofvan antydts, föreslagit väsentligen olika grunder, i det att
komiterade ansett länet eller landstingsområdet här icke lämpligen
böra utgöra enheten för fördelningen af nämnde kostnader, utan nu
gällande grunder för detta besvärs utgörande böra fortfarande tilllämpas
med de förändringar allenast, som kunde betingas af utsträckning
till de ifrågasatta nya beskattningsföremålen af skyldigheten att
jemväl till nämnde besvärs fullgörande erlägga kontanta bidrag.

Ang. länet
eller landstingsområdet

såsom samfällighet
för
väghållningskostnadens

fördelning.

§ 5.

Af denna kortfattade redogörelse för förslagets hufvudgrunder
framgår tydligt, att, såsom Collegium redan förut anmärkt, detsamma,
om det blefve antaget såsom gällande, skulle, i afseende särskildt å
de allmänna vägarnas underhållande den tid marken är bar, medföra
högst väsentliga förändringar i nuvarande förhållanden.

Den vigtigaste bland dessa förändringar, tillika den grund, hvartill
en stor del af lagförslagets bestämmelser hänför sig, är utan tvifvel
den, som innefattas i förslaget om antagande af länet eller landstingsområdet
såsom samfällighet för väghållningskostnadens utgörande;
hvarföre Collegium ock ansett lämpligt, att låta berörda förslag först
blifva föremål för Collegii yttrande.

Såsom af komiterades motiver (sid. 112—114) synes, hafva komiterade
med nämnde stadgande afsett att åstadkomma den så vidt
möjligt jemnaste fördelning af väghållningsbördan; och anföra komiterade
i sådant afseende hufvudsakligen: att, då redan under nuvarande
förhållanden det icke utan fog klagades deröfver att bördan af väghållningsbesväret
kändfes på somliga trakter betydligt tyngre än på
andra, denna ojemnhet i väghållningsbördans fördelning de särskilda
hemmanen emellan säkerligen skulle blifva större och klagomålen
deröfver ännu mera befogade, derest deltagandet i vägunderhållet utsträcktes,
på sätt riksdagen ifrågasatt, jemväl till bruk, fabriker,
qvarnar med flere nya beskattningsföremål, utan att samtidigt någon
förändring vidtoges i afseende å väghållningsdistriktens omfång, enär
det ju lätteligen kunde hända att inom ett härad med jemförelsevis
mindre väghållningsskyldighet funnes ett betydligt antal af sådana
till deltagande i vägunderhållet ifrågastälda nya beskattningsföremål,
hvilka genom sina bidrag skulle bereda de inom samma härad befintliga
hemmans innehafvare väsentlig lindring, under det att deremot
inom ett annat härad med drygare väghållningsskyldighet bidragen
från andra beskattningsföremål, i anseende till bristen på
sådana, blefve ringa, om ens några; att något annat fullt verksamt
medel att undvika sådana missförhållanden icke funnes, än att väghållningsbördan
fördelades på en större samfällighet än häradet; att

härvid dock icke gerna kunde blifva fråga om att välja annat än
emellan riket i dess helhet och länet eller landstingsområdet; att det
förra alternativet, om än ur teoretisk synpunkt fullt riktigt, vid genomförandet
visat sig stöta på så många och stora praktiska svårigheter,
att detsamma fördenskull måst lemnas åsido; att derefter endast
återstode länet eller landstingsområdet, hvilket också i förevarande
afseende vore så mycket mera lämpligt, som länen redan hade hvar
för sig sina centrala styrelser samt riket vore deladt i särskilda landstingsområden,
hvilkas representation, landstinget, hade att rådslå och
besluta om, bland annat, anstalter för kommunikationsväsendets befrämjande;
med hänsyn hvartill och då en samverkan mellan länsstyrelserna
och landstingen för kommunikationernas förbättrande säkerligen
kunde påräknas samt länsrepresentationerna bäst torde vara
i tillfälle att på billigaste och ändamålsenligaste sätt förvalta de från
de nytillkomna beskattningsföremålen inflytande bidragen, komiterade
icke tvekat att såsom en gemensamhet för sig i fråga om väghållet
föreslå länet eller, der länet vore deladt i särskilda landstingsområden,
hvarje sådant område.

Komiterades förslag i denna del hafva 14 landsting (nemligen
Upsala, Jönköpings, Kalmar läns norra, Gotlands, Blekinge, Christianstads,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Vermlands, Örebro, Vestmanlands,
Vesternorrlands, Jemtlands och Vesterbottens län) samt 16
af länsstyrelserna (nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Upsala län, Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län, Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar, Gotlands, Blekinge och
Christianstads län, Landshöfdinge-Embetet i Hallands län, Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs
län, Landshöfdinge-Embetena i Vermlands och Örebro län samt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands, Stora Kopparbergs,
Vesternorrlands, Jemtlands och Vesterbottens län) funnit hvar
för sitt län lämpligt och derföre förordat detsamma eller ej haft att
deremot framställa någon särskild erinran; hvarvid dock är att märka,
Bil. till Riksd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 12 Haft. 2

iö

det Christianstads, Örebro, Vestmanlands och Yesteril orrlands läns
landsting samt Landshöfdinge-Embetet i Örebro och Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Störa Kopparbergs län på grund af anmärkningar
vid andra delar af komiterades förslag såsom ett allmänt
omdöme öfver förslaget uttalat sig emot att detsamma blefve såsom
lag gällande; att Göteborgs och Bohus läns landsting, ehuru biträdande
det här ifrågavarande förslaget, dock icke velat godkänna den häraf
följdriktigt härledda bestämmelsen i lagförslagets 12 § om liqvid
häraderne emellan till väghållningstungans utjemnande; att Skaraborgs
läns landsting ansett, att det borde lemnas landstingen öppet
att, der de lokala förhållandena sådant påfordrade, fördela väghållningskostnaden
inom mindre områden; samt att Vesterbottens läns
landsting yrkat, att jemväl städerne skulle ingå med till deltagande
i väghållningsbesväret.

Deremot hafva öfriga 11 landsting (nemligen: Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Kalmar läns södra, Malmöhus,
Hallands, Elfsborgs, Stora Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens
läns) samt 8 af länsstyrelserna (nemligen: Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Elfsborgs och Gefleborgs län samt LandshöfdingeEmbetet
i Norrbottens län) mot komiterades förslag i denna del
framställ ''flera anmärkningar, af hvilka de hufvudsakligaste synas
Collegium vara:

att, om också genom antagande af länet eller landstingsområdet
såsom samfällighet i afseende å vägunderhållet det kunde blifva möjligt
att inom detta område förekomma ojemnhet i väghållningstungans
fördelning, denna ojemnhet i allt fall skulle qvarstå vid jemförelse
de olika länen emellan, enär det lätteligen kunde hända att tvenne
närbelägna hemman af lika värde, men tillhörande särskilda län eller
landstingsområden, blefve olika tungt beskattade, beroende derpå att
inom det ena länet eller landstingsområdet funnes allmänna vägar
till väsentligen mindre utsträckning än inom det andra, hvadan någon
verklig trygghet för ernåendet af det med förslaget i denna del af -

sedda resultat af en jemnare fördelning af väghållningsbesväret icke
förefunnes;

att hos landstingens ledamöter icke gerna kunde förutsättas en
så grundlig kännedom om förhållandena inom de särskilda orterna
af ett större område, som erfordrades för ett tillförlitligt bedömande
af de flerahanda frågor om anläggning af nya eller förändring af förut
befintliga allmänna vägar, som enligt komiterades förslag skulle
komma att till deras bepröfvande hänskjutas; hvadan och då uti
dylika frågor alltid inginge ett visst ortintresse, det lätteligen kunde
hända att detta intresse antingen icke blefve tillbörligen tillgodosedt
eller ock finge sig tillmätt en större betydelse än detsamma rätteligen
fort] enade;

att landstingen genom det dem tillämnade bestyr med dylika
ärenden säkerligen skulle blifva öfverhopade med en mängd göromål,
som under den korta tiden för deras sammanvaro knappast skulle
hinna behörigen utredas;

att, då man ville utvidga väghållningsdistriktet så att det komme
att omfatta länet eller landstingsområdet, det varit följdriktigt att
äfven städernas andel i väghållningsskyldigheten på landet tagits
med i beräkning och på samma gång blifvit föremål för reglering;

att komiterades förslag i denna del medförde en invecklad och,
då vägstyrelsens ledamöter väl icke kunde förutsättas skola utan ersättning
fullgöra sitt uppdrag, äfven ganska dyrbar förvaltning, hvilken
likasom väginspektörs- och rotemästarebefattningarna med deraf föranledda
utgifter skulle blifva öfverflödig, derest det nuvarande väghållningsdistriktet,
häradet eller tingslaget, finge bibehållas oförändradt; att

med afseende å de många, under nuvarande förhållanden icke
förekommande utgifter, Indika skulle af vägkassans tillgångar bestridas,
det vore ganska tvifvelaktigt, huruvida bidragen från de nytillkomna
beskattningsföremålen någonsin komme att uppgå till så stort
belopp, som erfordrades för dessa utgifters bestridande, samt således
också huruvida någon verklig lindring i väghållningstungan skulle

komma hemmansinnehafvarne till godo, oaktadt en de! nya beskattningsföremål
finge derför vidkännas ganska betungande bidrag;

att med bibehållandet af en mindre samfällighet än länet eller
landstingsområdet såsom väghållningsdistrikt äfven följde den fördel
att man icke behöfde, såsom komiterades förslag innehölle, tillförbinda
hemmansinnehafvarne inom de härad, hvilka inom sig hade att
fullgöra mindre vägunderhåll än som i förhållande till hela landstingsområdets
sammanlagda våglängd på deras vägmantal sig belöpte,
att, oansedt de sjelfva fullgjorde sin väghållningsskyldighet, till hemmansinnehafvare
inom andra härad utgifva kontant ersättning, hvilket
säkerligen icke skulle kunna försiggå utan att väcka stort missnöje
och derjemte i sjelfva verket innebure ett slags beskattning å de
med vägkommunikationer mindre väl lottade till förmån för dem som
redan hade vägar i större mängd; samt

att, då komiterades förslag för sin tillämpning förutsatte, att nya
vägdelningar inom de • särskilda länen eller landstingsområdena skulle
på statsverkets bekostnad ega rum, förslagets antagande till lag skulle
icke allenast för det allmänna medföra högst betydliga utgifter,
hvilkas belopp det knappast vore möjligt att på förhand beräkna,
utan äfven för en lång tid aflägsna utsigten för de nu af väghållningsbesväret
betungade att i utgörandet af detta besvär vinna någon
lindring. Med visshet torde nemligen kunna förutses, att vid eu
vägdelning inom ett så stort, område som länet eller landstingsområdet
skulle angående nya vägars intagande i delningen eller uteslutande
derifrån af en del förut befintliga uppstå en mängd stridigheter,
framkallade af en lätt förklarlig sträfvan dels hos invånarne
inom de särskilda socknarna att i möjligaste mån få sin egen beqvämlighet
tillgodosedd och kunna påräkna att erhålla sina väglotter inom
socknen och dels hos inbyggarna inom de särskilda häraderna att få
i vägdelningen intagna så många vägar inom häradet som möjligt,
så att vägunderhållet inom häradet komme att motsvara vägmantalet
och väghållningsersättning till annat härad sålunda kunde undvikas;
och med deri erfarenhet, man hade angående tidsutdrägten vid väg -

delningar inom härad, kunde man vara fullt förvissad derom att åtminstone
ett tiotal af år skulle åtgå innan någon tillämpning af den
nya lagens bestämmelser kunde komma i fråga, under hvilken tid
säkerligen de fleste väghållningsskyldige icke skulle finnas synnerligen
hugade att på sina väglotters förbättrande nedlägga arbete, då
de ju icke kunde på förhand veta, huruvida de skulle vid den slutliga
fördelningen få bibehålla desamma; hvartill komme, att det alltid
vore förenad! med större svårighet att åstadkomma en fullt rättvis
gradering af vägarna inom ett vidsträcktare område än inom ett
mindre, samt att derest en jemkning i skedd vägdelning blefve behöflig,
densamma kunde försiggå lättare inom häradet än inom det
större området.

Hvad sålunda mot det af komiterade härutinnan framstälda förslag
blifvit anmärkt synes Collegium särdeles beaktansvärdt, framförallt
ur den synpunkt, att förslaget skulle komma att medföra ej blott
betydliga kostnader, utan äfven oberäkneligt uppskof med väghållningsbördans
jemnare fördelning.

Beträffande särskild! kostnaden för de nya vägdelningarna öfver
hela riket, hvilken kostnad komiterade (sidd. 225 och 226) antagit,
efter beräkning af 150 kronor för en gammal mil, skola uppgå för
hela riket till omkring 750,000 kronor; så tilltror sig Collegium visserligen
icke att kunna uppgöra någon exakt beräkning af densamma;
men, utom det att komiterade i sin beräkning upptagit arfvode och
reseersättning åt endast två gode män, oaktadt lagförslaget i 45 §
förutsätter att trenne gode män skola vid vägdelning biträda, tillåter
sig Collegium härvid erinra att, enligt den nu gällande, den 10 Juni
1881 af Eders Kong!. Maj:t i nåder faststälda taxa på arfvode för
landtmäteriförrättningar, landtmätaren, — och i de flesta fall skulle väl
bestyret med vägdelning inom så stort område som länet eller landstingsområdet
komma att åt en sådan tjensteman uppdragas, — är,
enligt 11 § 3 mom., berättigad att erhålla: för vägars mätning 2 kronor,
för deras gradering med hvad dertill hörer likaledes 2 kronor
och för deras delning 4 kronor, allt för hvarje kilometer, äfvensom

för vägs läggande å karta, likaledes för hvarje kilometer, 1 krona
eller 3 kronor, allt efter som vägen går genom skoglös trakt eller
omgifves af skog, samt dessutom för hvarje väglott, som å marken
utmärkes, 60 öre; med tillämpning af hvilka föreskrifter och antagande
för kartläggning af medium utaf de begge olika ersättningsbeloppen
kostnaden endast för mätning, gradering och kartläggning
af 5,000 mil eller 53,442 kilometer väg skulle uppgå till omkring
534,420 kronor, hvartill komme för väglotternas utstakning, arfvode
åt gode män, rese- och traktamentsersättning åt förrättningsmännen,
handtlangning m. in. enligt den af komiterade följda beräkningsgrund
minst ett lika stort belopp; med hänsyn hvartill Collegium
anser sig kunna utan fara för misstag uppskatta den kostnad, som
enligt komiterades förslag skulle drabba statsverket för de nya vägdelningarna,
till ett betydligt högre belopp än komiterade beräknat.

Vidkommande åter den tid, som för genomförande af ny vägdelning
inom ett landstingsområde skulle blifva erforderlig, så hafva
komiterade visserligen antagit densamma till 3 eller 4 år, med hänsyn
utan tvifvel dertill att, jemlik! 47 och 95 §§ i förslaget, Eders
Kongl. Majrts Befallningshafvandes beslut i frågor rörande vägdelning
icke skulle få dragas under högre myndighets pröfning utom
för så vidt de anginge urskiljandet af de vägar, hvilka skulle anses
såsom allmänna, samt dessas egenskap af landsväg eller bygdeväg;
men, utom det att, efter hvad Collegium längre fram vid granskningen
åt nyssnämnda §§ kommer att söka närmare uppvisa, det torde
vara mindre lämpligt och med vårt hela rättegångsväsende föga öfverensstämmande
att afskära för part möjligheten att i frågor af
sådan vigt som till exempel om vägars gradering få sin talan pröfvad
af högre myndighet, torde redan frågan om hvilka vägar som
borde ingå uti en vägdelning ofta nog kunna föranleda sådana förvecklingar
och stridigheter, att flera år komme att förflyta, innan
desamma hunnit slutligen afgöras; i hvilket afseende Collegium kan
såsom exempel anföra, hurusom, enligt hvad Collegium af handlingarna
uti ett åt Collegium för någon tid sedan afgjordt mål inhem -

tat, inom Långhundra härad af Stockholms län vägdelningsförrättning
hufvudsakligen till följd af tid efter annan uppkomna frågor om
nya vägars intagande i delningen blifvit uppehållen under mera än
40 års tid.

Hvad betydelse slutligen den af komiterade föreslagna liqvidation
häraderna emellan skulle få, derom torde man kunna göra sig
någon föreställning utaf den i motiverna (sid. 135) intagna, förslagsvis
uppgjorda liqvid mellan häraderna i Göteborgs och Bohus
län, enligt hvilken af länets 20 härad 11 stycken skulle få till de
öfriga utgifva ersättningar, vexlande mellan 3,665 kronor 40 öre (för
Åskhus härad med tillsammans 1581- väghållningsskyldiga mantal)
och 459 kronor, medan å andra sidan de ersättningsbelopp, som af
öfriga 9 häraderna finge uppbäras, vexlade mellan 5,517 kronor 82
öre (för Tanums härad med tillhopa 178f våghål!ningsskyldige
mantal) och 262 kronor 71 öre.

Med afseende å hvad sålunda förekommit anser sig Collegium
böra för sin del i underdånighet tillstyrka, att komiterades förslag i
förevarande del icke måtte af Eders Kongl. Maj:t i nåder godkännas,
utan samfälligheten för våghål]ningskostnadens utgörande fortfarande
få i regel förblifva häradet eller tingslaget.

Hvad nu vägunderhållet in natura eller det för vägarnas hållande
i fargildt skick erforderliga arbetet beträffar, så hafva komiterade, på
sätt ofvan vid redogörelsen för lagförslagets hufvudgrunder redan
blifvit antydt,, ansett att detta borde, hufvudsakligen på det att kostnaden
derför måtte blifva så lindrig som möjligt, fortfarande tillkomma
endast den i mantal satta jorden. Ordnades vägunderhållet
på sådant sätt, att vägarbetet upplåtes på entreprenad och samtliga
i vägunderhållet deltagande beskattningsföremål finge bidraga med
penningar, så skulle, enligt hvad komiterade i motiverna (sid. 125)
anföra, kostnaden för vägunderhållet härigenom otvifvelaktigt betydligt
fördyras, till vinst för några få entreprenörer, men till skada för
alla andra, ej minst jordbrukarne sjelfve. Eu sådan anordning vore
derföre mindre lämplig. Men bland samtliga beskattningsföremål,

Avg. vägmantal.
§§ 7, 9,
10 uch 11.

som kunde ifrågasättas böra till vägunderhållet bidraga, vore säkerligen
intet i så hög grad egnadt att öfvertaga vägarbetet som just
den i mantal satta jorden. Innehafvarne af sådan jord vore nemligen
i allmänhet för sitt jordbruk i behof af att ständigt ega tillgång
till dragare och fasta arbetare samt kunde fördenskull utan synnerlig
olägenhet förrätta vägarbetet å tider, då jordbruksgöromålen läge
nere. Med egare af i mantal icke . satte jordbruksfastigheter vore väl
undantagsvis förhållandet temligen enahanda, men i allmänhet vore
dessa fastigheter alltför obetydliga, att man för deras indelande till
deltagande i vägunderhållet borde rubba sedan ålder bestående förhållanden.
Och hvad slutligen anginge egare till bruk, fabriker och
industriela anläggningar eller till annan fastighet än jordbruksfastighet;
så vore desse, med afseende å ständig tillgång till dragare och
fasta arbetare samt möjlighet att, utan egentligt åsidosättande af sina
hufvudsakliga sysselsättningar, förrätta vägarbetet, icke i samma fördelaktiga
ställning som hemmansinnehafvarne, hvadan det icke heller
kunde vara lämpligt ålägga dem att i natura-vägunderhållet deltaga.

Med undantag endast af dels Jönköpings och Christianstads läns
landsting, hvilka ansett att all jordbruksfastighet och ej blott den i
mantal satta borde indelas till utgörande af vägunderhåll in natura,
och dels Norrbottens läns landsting, som ansett vägunderhållet böra
blifva både billigare och bättre, om detsamma upplätes på entreprenad
åt personer, hvilka så att säga hade väglagning till yrke, hafva
landstingen och länsstyrelserna, så vidt de icke afstyrkt komiterades
förslag i dess helhet, funnit komiterades förslag i denna del särdeles
ändamålsenligt samt derföre förordat detsamma; och instämmer äfven
Collegium för sin del häruti, desto heldre som, hvad Norrbottens
läns landstings framställning beträffar, densamma torde genom hvad
komiterade i sina motiver till förslaget i denna del anfört vara bemött
och till fullo vederlagd, samt det af Jönköpings och Christianstads
läns landsting framstälda yrkandet sannolikt endast skulle, derest
detsamma bifölles, utan motsvarande verklig nytta föranleda betydliga
kostnader för de nya vägdelningar, som deraf skulle blifva eu följd.

Såsom grund för vägunderhållets fördelning hemmanen emellan
hafva, enligt hvad jemväl redan blifvit här ofvan antydt, komiterade
(i §§ 9, 10, 11) uppstält vägmantalet, motsvarande medeltaxeringsvärdet
för ett helt förmedladt mantal inom länet eller landstingsområdet,
hvilket vägmantal skulle genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
försorg åsättas hvarje hemman eller hemmansnummer
i sammanhang med vägdelning och blifva gällande till dess ny vägdelning
egt rum. Till stöd för detta sitt förslag om det förmedlade
mantalets utbyte mot taxeringsvärdet såsom delningsgrund hafva
komiterade i sina motiver (sidd. 126—130) hufvudsakligen anfört, att,
då det komiterade lenmade uppdrag att afgifva förslag till förändrad
lagstiftning rörande väghållningsbesväret på landet icke kunde af
komiterade fattas så inskränkt, som skulle komiterade vid fullgörandet
deraf endast hafva att tillse i hvad mån deltagande deruti kunde,
till lindring för jordbruket, öfverflyttas på en del andra beskattningsföremål,
komiterade funnit sig böra vara betänkta på att äfven söka
afhjelpa den uppenbara orättvisa, som läge uti den nuvarande grunden
för väghållningsbesvärets fördelning hemmanen emellan, derutinnan
nemligen att tvenne inom samma vägdelningsdistrikt''belägna
hemman med lika mantal vid skeende vägdelning erhölle lika stor
vägsträcka till underhållande, oansedt att taxeringsvärdet å det ena
hemmanet vore huru många gånger som helst större än å det andra.
Mot den sålunda föreslagna förändringen i delningsgrunden skulle
visserligen kunna invändas, att densamma i många fall komme att
ganska märkbart ingripa i den enskildes rättsförhållanden, stundom
till och med skulle kunna uppfattas såsom eu kränkning af hans
eganderätt; om nemligen en person, under förlitande derpå att nu
gällande lagstiftning rörande väghållningsbesväret skulle fortfarande
komma att éga bestånd, till högt pris köpt ett hemman med jemförelsevis
lågt mantal, men grunden för deltagandet i nämnde besvär
förändrades så att han deraf mera betungades, så kunde väl ingen
förtänka honom, om han ansåge att derigenom ett ingrepp skett i
Bill. till Rilcsd. Prat. 1887. 1 Afd. 1 Sami. 12 Haft. 3

hans eganderätt. Men dels kunde samma invändning med lika mycket
skäl anföras af »egare till annan fastighet och öfriga nya beskattningsföremål,
som ifrågasatts att i vägunderhållet deltaga, dels skulle,
om en sådan exklusiv tolkning af eganderättens helgd vore riktig
och finge göra sig gällande, hvarje aldrig så nödig orh önskvärd
reform på den allmänna hushållningens område omöjliggöras. Då''
emellertid, derest taxeringsvärdet omedelbart användes såsom delningsgrund,
man skulle blifva nödsakad att vid beräknandet af de
särskilda väglotternas storlek ständigt röra sig med obeqväma siffertal,
hafva komiterade, till undvikande häraf, föreslagit taxeringsvärdets
omsättning i vägmantal enligt de i 10 § derför närmare meddelade
föreskrifter.

Komiterades ifrågavarande förslag om ett af taxeringsvärdet bestämdt
vägmantal såsom grund för fördelningen af vägunderhållet
hemman emellan hafva — med undantag af Östergötlands, Stora
Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens läns landsting samt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms, Upsala, Östergötlands,
Kronobergs, Stora Kopparbergs och Vesterbottens län äfvensom
Låndshöfdinge-Embetet i Norrbottens län, hvilka motsatt sig
detsamma — öfriga landsting och länsstyrelser lemna! .utan andra
anmärkningar, än att dels Stockholms, Kronobergs, Kalmar läns Södra
och Elfsborgs läns landsting samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jönköpings och Elfsborgs län, i öfverensstämmelse med
den af dem uttalade åsigt om länets eller landstingsområdets olämplighet
såsom samfällighet för väghållningskostnadens fördelning, ansett
vägmantal böra hemmanen åsättas häradsvis, dels Jönköpings
och Christianstads läns landsting, i enlighet med deras här ofvan
omförmälda yrkande att all jordbruksfastighet borde till vägunderhåll
in natura indelas, ansett vägmantal böra all sådan fastighet
åsättas, samt dels slutligen Vestmanlands och Vesterbottens läns
landsting och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands
län ansett vägmantal böra åsättas hvarje hemmanslott i stället
för, enligt komiterades förslag, endast hvarje hemmansnummer; och

hafva motstånclarne till komiterades förevarande förslag till stöd för
sin åsigt hufvudsakligen ''anfört, att, då detsamma skulle leda dertill,
att väghållningsbesväret komme att minskas för vissa hemman, men
ökas för andra, ofta i högst betydlig grad, förslaget skulle medföra
en större rubbning i eganderätten än som af omständigheterna oundgängligen
påkallades; att taxeringsvärdet vore underkastadt högst
väsentliga förändringar och vexlingar, medan deremot mantalet vore
fixt, samt att taxeringsvärdet ingalunda kunde anses såsom en tillfredsställande
och rättvis grund för bedömandet af ett beskattningsföremåls
verkliga skatteförmåga, då, efter hvad erfarenheten nogsamt
visat, taxeringsmyndigheternas uppskattning oj sällan vore högeligen
osäker, ojemn och inom skilda taxeringsområden till sina grunder i
hög grad olikartad.

De sålunda gjorda invändningarna kunna väl icke anses helt och
hållet sakna befogenhet; men då det numera temligen allmänt erkännes,
att förmedlade hemmantalet är, till följd af de inom samma
trakt högst väsentligt olika värdena derå, såsom fördelningsgrund
vid vägunderhållets utgörande olämpligt och i flera fall synnerligen
orättvist, samt att förty de häraf härflytande klagomålen äro fullt
befogade; så och enär någon annan mera tillfredsställande fördelningsgrund
än taxeringsvärdet för närvarande icke lärer kunna åstadkommas,
finner, sig Collegium dock böra, i likhet med komiterade,
tillstyrka, att ett på taxeringsvärdet beroende vägmantal hädanefter
må få utgöra grunden för väghållningsskyldighetens fördelning på
de särskilda hemmanen inom häradet eller väghållningsdistriktot;
dock att, till förekommande af onödiga utgifter, nya vägdelningar
icke må, endast för den nya delningsgrundens tillämpning, ega rum,
utan nu gällande vägdelningar få fortfarande blifva bestående intill
dess af annan giltig anledning ändring deri kan finnas erforderlig,
samt under mellantiden de af väghållningsbördan tyngre tryckta
undfå ersättning af dem, hvilka fått sig till underhållande tilldelade
vägstycken af mindre utsträckning än som efter vägmantal på dem
belöpte, hvilken ersättning torde böra utgå efter det belopp, hvartill

den på ett vägmantal inom väghållningsdistriktet belöpande årliga
kostnaden för vägunderhållet den tid marinen är bar blifvit bestämd
af den i Kapitlet IV omförmälda särskilda nämnden, samt på enahanda
sätt, som i fråga om vägskatten i § 73 sägs, debiteras, uppbäras
och till den gemensamma vägkassan inbetalas för att derefter
af kassans förvaltare hållas vederbörande ersättningstagare till hända.
Ang. väg- I fråga om de beskattningsföremål komiterade ansett böra i

nadcns^fövdci- väghållningskostnaden deltaga meddela komiterade i lagförslagets
ning. \ G. 6:te § närmare bestämmelser. Med hänvisande i öfrigt till den utförliga
undersökning rörande denna fråga, komiterades denna § bifogade
motivering innehåller, torde Gollegium kunna här inskränka
sig till en kort sammanfattning af de åsigter, som härvid synas
hafva hos komiterade gjort sig gällande.

De allmänna vägarne vore, enligt komiterades uppfattning och
för att begagna komiterades egna ord, nyttiga och behöfliga för
samhällets alla medlemmar, vare sig de begagnade vägarna direkt
eller endast indirekt af de samma hade fördel. Häraf kunde visserligen
dragas den slutsats, att hvarje medborgare borde, i mån af
sin förmåga i förhållande till de öfriges, bidraga till de allmänna
vägarnas byggande och underhåll, eller, med andra ord, att alla som
erlade utgifter till staten eller kommunen borde efter samma grund,
hvarefter dessa utgifter utginge, deltaga i kostnaden för vägunderhållet.
En så omfattande utsträckning af skyldigheten att deltaga
uti ifrågavarande besvär hade komiterade likväl funnit sig icke
kunna föreslå, enär, efter hvad riksdagens ofvanomfönnälda skrifvelse
den 14 Maj 1876 gåfve vid handen, sådant då icke varit af
riksdagen åsyftadt, och komiterade vid fullgörandet af det dem
nådigst lemnade uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet ansett
sig böra, såvidt möjligt, följa de af riksdagen angifna grunder derför.
Några beskattningsföremål måste följaktligen medgifvas befrielse
från deltagande uti ifrågavarande besvär. Hvad den fasta
egendomen anginge, lemnade riksdagens berörde skrifvelse icke

någon ledning för bedömande, i hvad mån riksdagen ansett befrielse
för sådan från deltagande i vägunderhållet böra ega rum; och komiterade
hade derföre funnit sig oförhindrade att till deltagande i
samma besvär föreslå, jemte den i mantal satta jorden, alla öfriga
särskildt taxerade fastigheter utan annan inskränkning än att, till
förekommande deraf att bidragen blefve så små att de icke ens betäckte
kostnaden för debiteringen och uppbörden deraf, deltagandet
gjorts beroende af ett visst minimum af värde hos fastigheten, hvilket
minimum komiterade ansett böra bestämmas till 400 kronor. — (I
förbigående anmärkes, att den öfverst å sidan 122 exempelvis anförda
uträkning å den på en lägenhet med 400 kronors taxeringsvärde
belöpande väghållningskostnad är felaktig; då nemligen, efter
det för hela riket uträknade medeltaxeringsvärdet af 27,299 kronor
för ett helt hemman, väghållningskostnaden för 100 kronors hemmansvärde
funnits uppgå till 39,8 öre, så måste väghållningskostnaden
för en lägenhet med 400 kronors taxeringsvärde, under den
bär gjorda förutsättningen att lägenheten deltager i väghållet lika
med den i mantal satta jorden, naturligtvis utgöra 4 gånger 39,8 öre
eller 1 krona 59 öre, och icke, såsom komiterades uträkning upptager,
endast 15,92 öre.) — I denna del af frågan hade komiterade
visserligen, med hänsyn till den der befintliga fasta utgångspunkten,
haft jemförelsevis lätt att bilda sig eu bestämd åsigt samt jemväl
att deråt i lagförslaget gifva en positiv form. Men deremot hade
synnerligen stora svårigheter i berörda afseenden visat sig med hänsyn
till den i riksdagens ofvanberörde skrifvelse bland öfriga till
deltagande i vägunderhållet ifrågasatta kategorier af skatteföremål
upptagna »med fastighet förenade industriela rörelser»; och då, å
ena sidan, det syntes icke låta sig göra att i en lag använda så
sväfvande uttryck, som den nyssnämnda, men, å andra sidan, komiterade
icke lyckats utfinna andra, som både fullt ersatte de förra
och tillika uteslöte all tvekan om lagstiftarens verkliga mening, hade
komiterade funnit sig i afseende å sistnämnde del af frågan nödsakade
att vid lagtextens formulering följa det negativa förfarings -

sättet, eller att, efter det komiterade uppställt en generel regel för
deltagandet uti ifrågavarande besvär, särskildt uppräkna de derunder
hänförliga olika beskattningsföremål, hvilka borde vara från deltagandet
uti besväret befriade; i hvithet afseende komiterade ansett
sig bäst motsvara riksdagens önskningar, om de i regel ålade all
inkomst att i väghållningskostnaden deltaga, men bland undantagen
från denna regel upptoge dels den så kallade lilla industrien, hvarmed
komiterade ansett böra förstås den, hvars inkomst understeere
1,000 kronor om året, och dels inkomst af andra kommunikationsleder
samt sådan, som icke vore att räkna såsom inkomst af industriel
rörelse.

På grund af de skäl komiterade i sina motiver anfört, hafva
komiterade föreslagit, att i skyldigheten att bygga och underhålla
allmän väg, bro och färja skulle deltaga:

A) All i mantal satt jord med undantag af äldre lotshemman
så länge de äro lotsningsskyldighet underkastade;

B) Frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

C) Hvarje annan jordbruksfastighet, hvars taxeringsvärde uppgår
till minst 400 kronor;

D) All annan fastighet, hvarför bevillning efter andra Artikeln
bevillningsstadgan till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår
till minst 400 kronor, äfvensom staten eller menigheter tillhöriga
allmänningsskogar jemte staten tillhörig annan fastighet, deraf inkomst
dragés och hvars taxeringsvärde uppgår till nyssnämnda
belopp.

E) Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och hvarför
bevillning efter andra Artikeln bevillningsstadgan till staten utgöres;
dock med undantag för:

l:o Inkomst af kapital;

2:o Inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;

3:o Inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan
med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension,
årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån, samt

4:o Inkomst som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig
jordbruksfastighet.

Om detta förslag hafva emellertid icke samtlige ledamöterne i
komitén sammanstämmande förenat sig, utan hafva flere bland dem
mot särskilda bestämmelser i förslaget afgifvit reservationer. Sålunda
har,, beträffande den fasta egendomens deltagande uti ifrågavarande
besvär, befrielse derifrån yrkats af tvenne ledamöter för
frälseränta, hvilken endast genom en juridisk fiktion kommit att
blifva betraktad såsom fastighet, samt af den ena utaf dem äfven
för sådane afsöndrade lägenheter, hvilkas till stamhemmanet utgående
afgäld äfven innefattade ersättning för ifrågavarande besvärs utgörande,
jemte det att sistnämnde ledamot ansett taxeringsvärdet å
nytillkommande fastigheter böra sättas till minst 1,000 kronor, hvaremot
eu annan ledamot i komitén velat att all i mantal icke satt
jordbruksfastighet, utan hänsyn till något minimum af taxeringsvärde,
skulle uti väghållningen deltaga; och, hvad inkomsten angår, hafva
å ena sidan, tvenne ledamöter ansett något undantag icke böra
medgifvas för inkomst af kapital, medan, å den andra, tvenne andre
ledamöter ansett undantag böra göras äfven för inkomst af skeppsrederi
och sjöfart samt för inkomst genom utöfning af vetenskap och
komst och den ene af dem jemväl för inkomst af handtverk.

De anmärkningar, som vid denna § i komiterades förslag blifvit
af landsting och styrelser framstälda, hafva, såsom man väl äfven
kunnat förutse, gått i hufvudsakligen tvenne motsatta riktningar och
åsyftat att deltagandet uti ifrågavarande besvär måtte antingen utsträckas
vidare eller ock mera begränsas än komiterade föreslagit.

I förra afseendet har, hvad den fasta egendomen angår, deltagande
uti nämnde besvär ifrågasatts dels jemväl för äldre lotshemman
(af Örebro läns landsting och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Gotlands län) dels äfven för säterierna i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohus län (af ej mindre landstingen i samtliga
de lan, som af denna fråga närmast beröras, samt af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län, än äfven af lands -

tingen i åtskilliga andra län) dels slutligen för all jordbruksfastighet
utan inskränkning till visst minimum af taxeringsvärde (af Malmöhus
och Örebro läns landsting samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Malmöhus län).

Hvad inkomsten beträffar, bär deltagandet uti väghållningskostnaden
ansetts böra utsträckas dels till inkomst i allmänhet, utan
hänsyn till visst minimum, (af Östergötlands, Gotlands, Blekinge,
Christianstads, Hallands och Vermlands läns landsting samt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands och Christianstads
län, dervid dock Hallands läns landsting och Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Christianstads län samt Gotlands och Blekinge
läns landsting funnit undantag böra medgifvas, de begge förstnämnde
för inkomst af kanal, jernväg och annan farväg, samt de begge senare
för inkomst genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet,
och Gotlands läns landsting jemväl för boställsinnehafvares inkomst
af honom anslaget boställe), dels till inkomst, äfven understigande
det af komiterade såsom minimum föreslagna belopp af 1,000 kronor,
(af Kalmar, Elfsborgs och Norrbottens läns landsting samt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar och Elfsborgs län och
Landshöfdinge-Embetet i Norrbottens län, af hvilka dock Kalmar
läns norra landsting icke uppgifva något visst belopp såsom antagligt
minimum, endast att det af komiterade föreslagna måtte nedsättas
så mycket som kunde anses skäligt, hvaremot landstinget
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län föreslagit
minimum i detta fall till 400 kronor och de öfrige till 800
kronor), dels särskild! till inkomst af kapital, (af Stockholms, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Vestmanlands, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens läns landsting samt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Kalmar, Göteborgs och Bohus och Elfsborgs
län, Landshöfdinge-Embetet i Örebro län, Eders Kongl. Maj:t,s Befallningshafvande
i Vestmanlands län och Landshöfdinge-Embetet i Norrbottens
län), dels jemväl till inkomst genom aflöning, arfvode m.

m. (af Stockholms, Kronobergs, Kalmar läns södra, Göteborgs och
Bohus, Vestmanlands, Vesternorrlands och Vesterbottens läns landsting
samt Eders Kongl. Majds Befallningshafvande i Vestmanlands
län); hvarförutom Elfsborgs och Vesterbottens läns landsting samt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län ansett
äfven inkomst af kanal, jernväg och annan farväg samt Örebro och
Vesternorrlands läns landsting äfvensom Landshöfdinge-Embetet i
Örebro län inkomst genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet
böra i kostnaderna för vägunderhållet deltaga.

Å andra sidan åter har uti de anmärkningar, som afsett en
större begränsning af deltagandet uti ifrågavarande besvär än komiterade
föreslagit, påyrkats, hvad den fasta egendomen vidkommer,
dels befrielse från deltagande uti besväret för frälseränta (af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län, LandshöfdingeEmbetet
i Södermanlands län samt Eders Kongl. Majds Befallningshafvande
i Jönköpings, Kronobergs och Stora Kopparbergs län)
samt för afsöndrade lägenheter, derest vid bestämmandet af deras
till stamhemmanet utgående afgäld hänsyn tagits jemväl till kostnaden
för vägunderhållet, (af Södermanlands, Jönköpings, Kalmar
läns södra, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Vestmanlands
och Vesterbottens läns landsting samt Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands
län och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,
Kronobergs, Blekinge, Skaraborgs, Vestmanlands, Stora
Kopparbergs och Gefleborgs län), dels bestämmande till högre belopp
än 400 kronor af minimum af taxeringsvärde antingen i allmänhet å
annan till deltagande uti ifrågavarande besvär afsedd fastighet än
den i mantal satta jorden (af Upsala och Vestmanlands läns landsting
samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,
Vestmanlands, Stora Kopparbergs och Vesterbottens län, hvilka alla
ansett detta minimum böra höjas till 1000 kronor, äfvensom Eders
Kongl. Maj ds Befallningshafvande i Gefleborgs län, hvilken dock
endast i allmänhet härom yttrat sig) eller särskilt å annan än

Bih. till Riksd. Prat. 1887. 1 Sami. 1 Ajd. 12 Käft. 4

jordbruksfastighet (af Göteborgs och Bohus och Vesterbottens läns
landsting samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län, Indika i detta hänseende föreslagit ett belopp af 800
kronor); hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands
län ansett sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
derpå att, såvida något undantag från deltagande i vägunderhållet
skulle medgifvas säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohus län på grund af deras häfdvunna befrielse från detta onus,
likställigheten torde fordra att de i Jemtland befintliga efter en
lindrigare metod skattlagda hemman, hvilka hittills icke utgjort
väghållning mera än till hälften mot andra hemman, skattlagda efter
vanlig metod, blefve bibehållna vid deras hittills åtnjutna skattelindring
i detta besvär.

Hvad nu vidare beträffar de anmärkningar, som åsyftat en begränsning
af inkomstens deltagande uti ifrågavarande besvär, så har
dels Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län
i allmänhet uttalat den mening, att inkomsten skulle blifva genom
komiterades förslag alltför hårdt beskattad, dels Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Gotlands län ansett all inkomst böra befrias
från deltagande i nämnde besvär, dels sådan frihet påyrkats särskilt
för, utom de af komiterade uppräknade skatteföremål, äfven
inkomst af skeppsrederi och sjöfart (af Stockholms, Kalmar läns
södra, Göteborgs och Bohus, Örebro och Vesternorrlands läns landsting
samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län,
Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län samt Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge och
Stora Kopparbergs län) samt för inkomst genom utöfvande af vetenskap
och konst (af Örebro läns landsting samt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Upsala län, Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands
län samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,
Kronobergs och Blekinge län). Slutligen tillåter sig Collegium
härvid erinra, att, såsom af den lemnade redogörelsen äfven
torde framgå, det i flera fall händt att ett landsting eller en läns -

styrelse beträffande ett skatteföremål ansett utsträckning och beträffande
ett annat begränsning af dess deltagande uti ifrågavarande
besvär böra ega rum. Sålunda hafva, för att endast anföra ett par
exempel, Stockholms och Vestmanlands läns landsting sammanstämmande
ansett äfven inkomst af kapital och aflöning m. m. böra i
väghållningsbesväret deltaga, men deremot påyrkat befrielse derifrån,
Stockholms läns landsting för inkomst af skeppsrederi och sjöfart
samt landstinget i Vestmanlands län för fastigheter, hvilkas taxeringsvärde
understege 1,000 kronor.

För egen del har Collegium att vid komiterades förslag i denna
del göra följande erinringar:

Mom. A. Då den, jemlikt Kongl. Förordningen den 17 September
1783 äldre lotshemman tillkommande frihet från deltagande i
det allmänna vägunderhållet är att anse såsom en dessa hemman
medgifven ersättning för lots.ningsskyldighetens fullgörande samt vid
sådant förhållande, äfven om, på sätt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Gotlands län anfört, lotsningen numera till följd af
sjöfartens utveckling i allmänhet skulle kunna betraktas såsom ett
vinstgifvande yrke, denna omständighet icke har på den nu föreliggande
frågans bedömande någon inverkan, anser äfven Collegium,
i likhet med komiterade, någon rubbning af dessa hemmans hittills
i berörda afseende åtnjutna frihet icke, så länge lotsningsskyldigheten
qvar står, bör ega rum.

Beträffande säteriernai de fordna danska provinserna Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus län, hvilka säterier för närvarande äro från deltagande
uti ifrågavarande besvär befriade, hafva komiterade, enligt hvad
af § 102 med dertill hörande motiver inhemtas, varit af den åsigt, att
utsträckningen äfven till dessa säterier af skyldigheten att i väghållningsbesväret
deltaga innebure en ändring af Ridderskapets och
Adelns privilegier samt följaktligen, såsom eu privilegiifråga, förutsatte
Ridderskapets och Adelns samtycke; hvarför komiterade ansett
sig böra i afseende på dessa säterier göra det förbehåll, att den föreslagna
nya lagen icke skulle å dem ega tillämpning utom för så

vidt öfverenskommelse derom kunnat med vederbörande säteriegare
träffas.

Då emellertid numera skyldighet att deltaga ej mindre i tingshus-
och prestgårdsbyggnad, hvarifrån säterierna i allmänhet förut
varit befriade, än äfven i kyrkobyggnad, hvarifrån befrielse förut
åtnjutits af säterierna i de fordna danska provinserna, blifvit genom
särskilda lagar af den 26 September 1884, hvad tingshusbyggnaden,
den 1 Maj 1885, hvad prestgårdsbyggnaden och 12 Juni samma år,
hvad kyrkobyggnaden angår, ålagd äfven dessa i berörde hänseenden
förut privilegierade fastigheter, utan att Ridderskapets och Adelns
medgifvande derförinnan inhemtats, torde sådant icke heller anses
behöfligt för utsträckningen till nu ifrågavarande säterier af skyldigheten
att deltaga i det allmänna vägunderhållet, derest skäl för en
sådan förändring eljest kunna förefinnas; och som ifrågavarande säterier
obestridligen äro i afseende å nyttan och behofvet af de allmänna
vägarna i fullkomligt samma ställning som öfriga hemman,
torde det äfven vara billigt att, då det nu blifvit ifrågasatt att utsträcka
deltagandet i det allmänna väghållningsbesväret icke blott
till andra jordbruksfastigheter än i mantal satt jord, utan äfven till
all annan slags fastighet samt sådana beskattningsföremål i öfrigt,
för hvilka de allmänna vägarne kunna anses vara i någon väsentligare
mån nyttiga och behöfliga, egarne till omförmälda säterier
frånträda sin hittills intagna undantagsställning, helst den af dem
åtnjutna friheten i detta hänseende verkat i väsentlig grad betungande
för öfriga hemman. Collegium anser sig derföre böra för sin
del i underdånighet hemställa att, derest för öfrigt eu förändring i
ofvan angifna riktning af nu gällande grunder för det allmänna väghållningsbesvärets
utgörande skulle finnas böra vidtagas, något undantag
dervid icke måtte ega rum med afseende å ifrågavarande säterier,
utan dessa jemväl kännas skyldiga att i likhet med andra hemman
i nämnda besvär deltaga; dock att dels, till förekommande äfven här
af onödiga utgifter, nya vägdelningar endast för dessa säteriers indelande
till vägunderhåll in natura icke böra ega rum, utan säterierna

få fullgöra sina skyldigheter i berörda hänseende medelst erläggande
af kontanta bidrag intill dess af annan giltig anledning ny vägdelning
kan komma till stånd, dels oek, till beredande för nuvarande
säteriegarne af skälig lindring i det nya besvärets utgörande, en
öfvergångstid af till exempel 20 år måtte stadgas, under hvilken
dessa säterier skulle hafva att i omförmäld a besvär deltaga endast
till hälften mot andra hemman och således, om något sådant säteri
under tiden blefve till vägunderhåll in natura indeladt, egaren dertill
vara berättigad att för den återstående tiden af vägkassans medel
erhålla godtgörelse för hälften af den belöpande väghållningekostnaden.

I fråga slutligen om de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jemtlands län omförmälda hemman derstädes, för hvilka
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett någon lindring i afseende
å ifrågavarande besvär böra fortfarande eg a rum, får Collegium
i underdånighet meddela, att genom nådiga Brefven den 27
November 1792 och den 9 November 1836 rättighet medgifvits vissa
inom nämnda län upptagna nybyggen, belägna vid fjellen eller så
nära derintill att icke åkerbruk, utan endast boskapsskötsel kunde
der idkas, att efter skedd skattläggning få antingen helt och hållet
njuta befrielse från ifrågavarande besvär eller ock taga del deri endast
till hälften mot vanliga hemman. För det förra slaget af sådana
hemman eller dem, som hittills varit helt och hållet befriade från
deltagande i väghållningsbesväret, torde, likasom för säterierna i de
fordna danska provinserna, den lindring böra medgifvas, att desamma
under de första 20 åren af den nya lagens tillämpning icke
skulle behöfva deltaga i vägunderhållet mera än till hälften mot
andra hemman och således, om desamma under tiden blefve till vägunderhåll
indelade, få tillgodonjuta belöpande ersättning; hvaremot
och då, beträffande de hemman af omförmälda slag, som hittills utgjort
vägunderhåll till hälften mot vanliga hemman, det nu är fråga
om förändring af grunden för deltagandet uti berörde besvär, så att
densamma icke vidare skulle utgöras af det vid skattläggning åsätta

mantalet, utan af ett på taxeringsvärdet beroende särskild!, vägmantal,
samt ifrågavarande hemman påtagligen skulle härvid komma
i åtnjutande af all den lindring, hvartill deras svaga beskaffenhet
kunde föranleda, Collegium anser den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i denna del gjorda framställning icke böra föranleda
till någon afvikelse från hvad för den i mantal satta jorden
i allmänhet blifvit i förevarande fall föreslaget.

Mom. B. Enligt hvad den för taxeringsmyndigheterna gällande
instruktion uttryckligen innehåller, skall, vid bestämmandet af taxeringsvärdet
å fast egendom, behörigt afseende fästas jemväl å beloppet
af de grundskatter, hvarmed egendomen är belastad, samt, när
frälseränta förenats med eganderätten till den jord, hvaraf räntan
dittills utgått, fastighetens värde ökas med ett belopp, motsvarande
räntans kapitalvärde, beräknadt. efter fem procent. Vid sådant förhållande
och då frälseränta således inverkar på en egendoms taxeringsvärde
samt det nu är ifrågasatt att lägga detta värde till grund
för fördelningen af vägunderhållet in natura, synes det Collegium
som om frälseränta, ehuru endast genom en juridisk fiktion betraktad
såsom fast egendom, likväl äfven rätteligen bör till väghållningskostnaden
bidraga; hvarföre Collegium för sin del instämmer i hvad
komiterade i detta moment föreslagit.

Mom. C. Uti nu gällande bevillningsförordning äro staten eller
menigheter tillhörande allmänningsskogar hänförda till jordbruksfastigheter,
hvilket äfven här torde böra iakttagas, och således omförmälda
beskattningsföremål från Mom. D uteslutas och i stället här
efter ordet »jordbruksfastighet» tilläggas orden: »hvartill äfven räknas
staten eller menigheter tillhörande allmänningsskogar».

Då numera något hinder icke förefinnes för hemmans sönderstyckande
i huru små brukningsdelar som helst, men för dessas deltagande
i det allmänna vägunderhållet något visst minimum af taxeringsvärde
icke förutsattes, torde likställigheten fordra, att icke heller
för annan jordbruksfastighet deltagandet uti nämnde besvär göres

beroende af taxeringsvärdet; hvadan orden »hvars taxeringsvärde
uppgår till minst fyrahundra kronor» torde böra uteslutas.

Hvad afsöndrade lägenheter beträffar, så kunde visserligen, då
väl i de flesta fall vid afgäldens bestämmande hänsyn äfven tagits
till den stamhemmanet åliggande allmänna väghållningsskyldighet,
häruti ett giltigt skäl förefinnas för dessa lägenheters befrielse från
särskildt deltagande uti detta besvär, helst det ju, med införandet af
en ny grund för vägunderhållets fördelning, till och med skulle
kun®a hända, att stamhemmanet sjelft finge sitt förra åliggande i
detta hänseende minskadt; men då det, å andra sidan, icke heller
lärer kunna bestridas, att ‘innehafvarne af sådana lägenheter, vare
sig att de derå bedrifva jordbruk eller endast användt dem till byggnadsplatser,
hafva direkt behof af de allmänna vägarna, samt antagligt
är att, sedan numera innehafvarne af sådana lägenheter fått sig
ålagdt deltagande jemväl i flera andra allmänna besvär, hvilka likaledes
tagits eller åtminstone kunnat tagas i beräkning vid afgäldens
bestämmande, den förändring i rättsförhållandena mellan lägenhetsinnehafvarne
och stamhemmanens egare, som häraf uppenbarligen
måste blifva en följd, inom en ej alltför aflägsen framtid kommer
att på mera allmänna grunder särskildt ordnas, har Collegium funnit
sig oförhindradt biträda komiterades förslag härutinnan.

I formelt hänseende slutligen torde Collegium, med afseende
derå att Mom. C handlar om annan jordbruksfastighet, hvartill frälseränta
påtagligen icke är att hänföra, få föreslå att Mom. B, deruti
sådan ränta omförmäles, sättes efter Mom. C.

Mom. D. Då, enligt Collegii åsigt, egare till annan än jordbruksfastighet
icke kunna sägas i lika hög grad som de senare hafva
gagn och behof af de allmänna vägarna, lärer icke heller deltagandet
i vägunderhållet böra för dem utsträckas lika långt, utan torde gränsen
derför böra bestämmas uteslutande med hänsyn dertill att bördan
icke må blifva alltför betungande för dem, som deraf komma att
träffas; och då sådant utan tvifvel ganska ofta skulle blifva förhållandet,
derest deltagandet uti ifrågavarande besvär för dessa fastig -

heter utsträcktes, såsom komiterade föreslagit, så långt att detsamma
äfven komme att omfatta fastigheter med ett så lågt taxeringsvärde
som allenast 400 kronor, hvarigenom det säkerligen skulle komma
att inträffa, att äfven fattiga backstugusittare jemte deras vederlikar
blefve för sina byggnader skyldige att uti detta besvär deltaga, har
Collegium, till förekommande häraf, ansett detta minimum af taxeringsvärde
böra sättas högre, exempelvis till 600 kronor; hvarföre
Collegium, förutom den ändring af detta moment, som blifver en
följd af hvad Collegium här ofvan vid Mom. C anfört, föreslår att
orden »fyra hundra kronor» utbytas mot »sex hundra kronor».

Mom. E. Hvad komiterade här föreslagit, synes innebära en
väsentlig afvikelse från hvad riksdagen sjelf i sin till Eders Kongl.
Maj:.t i ärendet aflåtna skrifvelse åsyftat, i det komiterade åt skyldigheten
att i vägunderhållet deltaga gifvit en nog allmän omfattning,
hvarföre det också visat sig svårt att på ett tillfredsställande
sätt bestämma dess rätta mått och gränser. I detta afseende tillåter
sig Collegium erinra att, om än med en viss grad af sanning kan
sägas, att de allmänna vägarna äro, direkt eller indirekt, till nytta
för samhällets alla medlemmar, häraf dock ingalunda lärer följa, att alla
medborgare skola vara skyldige att i förhållande till sin skatteförmåga
till det allmänna vägunderhållet jemlikt bidraga, utan måste
denna skyldighet ytterst vara beroende derpå, i hvad mån vägarna
äro för det ena eller det andra beskattningsföremålet af större eller
mindre direkt gagn. För den fasta egendomen och särskildt jordbruksfastigheten
är, såsom utan vidare torde lätteligen inses, hvarje
i dess granskap upptagen allmän väg för all framtid till ständig
nytta, på samma gång densamma jemväl i väsentlig mån bidrager
till att öka egendomens eget värde. Sådant är deremot icke eller
åtminstone icke i jemförlig grad det gagn, vägarne kunna anses bereda
bruks-, fabriks- eller annan industriel rörelse. Också kan det
icke vara en sådan rörelse i och för sig eller den deraf härflytande
inkomsten, som utgör grunden till skyldigheten att i vägunderhållet
deltaga, utan måste, derest en sådan skyldighet öfverhufvud före -

finnes, grunden dertill vara att söka deruti, att den industriel rörelse,
hvarom det för tillfället kan vara fråga, är förenad med en
fastighet af ett jemförelsevis så lågt taxeringsvärde, att det deltagande
i vägunderhållet, som kunde fastigheten såsom sådan åläggas,
vore alltför ringa i förhållande till det försvårande af vägunderhållet,
som af den med fastigheten förbundna industriel rörelsen föranleddes.

Att riksdagens mening äfven varit sådan och att det i riksdagens
skrifvelse i ämnet förekommande uttrycket »med- fastighet förenad
industriel rörelse» varit afsedt att på sådant sätt uppfattas, synes
Collegium jemväl tydligen framgå af den i riksdagens protokoll intagna
redogörelse för hvad vid ärendets behandling hos riksdagen
förekommit. Vid sådant förhållande kan Collegium för sin del icke
allenast icke biträda de af särskilda landsting och länsstyrelser framstälda
yrkandena om utsträckning af deltagandet i vägunderhållet
jemväl till åtskillige af de enligt komiterades förslag derifrån undantagna
beskattningsföremål, utan anser tvärtom att en ännu större
begränsning i berörde hänseende, än komiterade åsyftat, bör ega
rum; hvarförutom Collegium, med hänsyn till hvad uti nu gällande
bevillningsförordning föreskrifves rörande det belopp, som får från
uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, anser minimum
af den inkomst, som bör kunna komma i fråga att i vägunderhållet
deltaga, böra bestämmas till 1,200 kronor. Då det dessutom bör
vara angeläget att i en lag så vidt möjligt undvika det negativa
framställningssättet, synes det Collegium som kunde förevarande
moment lämpligen erhålla ungefär följande, till en del från bevillningsförordningen
hemtade lydelse: E. Inkomst af bergsbruk, kalkoch
stenbrott jemte dertill hörande verk, inrättningar och näringar,
qvarnar, sågverk, fabriker och andra dylika för varors tillverkning
eller förädling anlagda inrättningar, der inkomsten uppgår till 1,200
kronor eller derutöfver och bevillning derför efter bevillningsförordningen
till staten erlägges.

Bih. Ull Riksd. Prof. 1887. 1 Kami. 1 Åfä. 12 Käft. 5

Ang. väg- Beträffande nu vidare frågan om grunden för väghållnings s/cdttcn.

Öv

64,69,7i&72. besvärets fördelning på de särskilda beskattningsföremål, som ansetts
höra deri deltaga, så bär redan i det föregående blifvit omnämndt,
hurusom komiterade funnit vägunderhållet, äfven om deltagandet deri
utsträcktes till åtskilliga beskattningsföremål, som förut varit derifrån
befriade, lämpligast böra ordnas på det sätt, att hemmanen fortfarande
bibehölles vid verkställandet af sjelfva vägarbetet samt de öfriga beskattningsföremålen
finge fullgöra sina skyldigheter i berörda afseende
medelst erläggande af kontanta bidrag; och hafva komiterade
härom i öfrigt, enligt hvad af §§ 64—77 i lagförslaget, jemförda
med de vid de särskilda §§ fogade motiver, inhemtas, uttalat sig
hufvudsakligen sålunda, att så väl nyssomförmälda bidrag som äfven
de bidrag, hvilka jemväl kunde för hemmansinnehafvarne sjelfve
ifrågakomma, och hvilka begge slag af bidrag tillhopa utgjorde den
så kallade vägskatten, skulle, likasom alla öfriga vägväsendet tillfallande
inkomster, ingå till en för länet eller landstingsområdet gemensam
vägkassa, stäld under förvaltning af den utaf landstinget
utsedda vägstyrelsen, och ur hvilken kassa skulle bestridas, förutom
förvaltningskostnaden, äfven ifrågakommande utgå It orator byggnad af
ny väg, större bro eller färja, för underhåll af ny väg, intilldess densamma
i vägdelning ingått, af bro, som från vägdelning undantag^,
och af färja, för vägomläggning, för nya vägdelningar, med undantag
likväl af de för lagförslagets första tillämpning erforderliga, hvilka
borde bekostas af statsverket, samt dessutom åtskilliga andra i § 66
närmare angifna utgifter, allt i enlighet med årligen upprättad utgiftsstat,
hvilka utgifter tillsammans med kostnaden för underhållet
af all indelad väg inom länet eller landstingsområdet, denna kostnad
upptagen till det belopp, hvartill densamma blifvit af den i §§ 54—
63 omförmälda särskilda nämnden uppskattad, utgjorde hela den på
länet eller landstingsområdet belöpande väghållningskostnaden; att
denna väghållningskostnad skulle till utgörande fördelas på samtliga
enligt § 6 i väghållningen deltagande beskattningsföremål efter den
bevillning till staten, som af dem enligt bevillningsförordningen ut -

gjordes, eller, der, såsom förhållandet vore med statens egen egendom,
bevillning ej erlades, efter det belopp, som, i händelse bevillning
skolat utgöras, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning
svarade; att den i mantal satta jorden, såsom den yppersta af all
slags egendom och tillika redan nu ensam bärande ifrågavande besvär,
af sådan anledning borde för hela sin bevillning ingå i denna
fördelning, hvarvid för öfrigt skulle iakttagas, att den i mantal satta
jorden finge sig tillgodoräknadt uppskattade värdet af det underhåll
in natura, som ålåge jorden, samt derföre icke vore skyldig att erlägga
någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål
vore tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan, hvaremot,
för den händelse att bidragen från öfriga beskattningsföremål
icke behöfde i sin helhet tagas i anspråk för bestridande af vägkassans
utgifter, utan öfverskott deri uppstode, hvilket antydde att hemmanen
utgjorde vägunderhåll för större värde än som motsvarade deras
andel i hela väghållningskostnaden, ett sådant öfverskott i allt fall
icke finge till hemmansinnehafvarne utdelas såsom ersättning för det
naturaunderhåll, som af dem utöfver hvad på dem belöpte utgjordes,
utan skulle detsamma användas till grundförbättring af vägarna samt,
då det icke vidare härför erfordrades, till mera omedelbar lindring i
naturaunderhållet genom vägs öfvertagande till underhållande på
vägkassans bekostnad; att deremot i afseende å de öfriga beskattningsföremålen
en viss inskränkning i tillämpningen af bevillningen eller det
deremot efter taxeringsvärdet svarande beloppet såsom grund för vägskattens
utgörande synts komiterade behöflig med hänsyn till dels
bevillningsförordningens föreskrifter om olika grunder för bevillningen,
i det att nemligen för jordbruksfastighet vore stadgad en
afgift af 3 öre och för annan fastighet en afgift af 5 öre för hvarje
hundra kronor af taxeringsvärdet samt af inkomst en afgift motsvarande
1 procent af inkomstbeloppet, dock med afdrag, då inkomsten
understege 1,800 kronor, af visst belopp såsom bevillningsfritt, dels
billigheten deraf att en skälig öfvergångstid, hvilken komiterade ansett
kunna lämpligen bestämmas till 15 år, lemnades, innan en skatte -

börda, som förut lagligen hvilat på endast ett skatteföremål, fördelades
lika på flera andra som förut lagligen varit derifrån befriade,
och dels slutligen de olika beskattningsföremålens större eller mindre
förmåga och lämplighet att bära ifrågavarande börda, i hvilket sistnämnda
afseende komiterade funnit jordbruksfastigheten med hänsyn
ej mindre till det mera direkta behofvet och gagnet af de allmänna
vägarna än äfven till den större säkerhet, hvarmed afkastning deraf
vore att påräkna, ega ett afgjordt företräde framför annan fastighet
och denna åter framför inkomsten; med ledning af hvilka grunder
komiterade ansett sig böra i lagförslagets 69 § föreslå, att den qvot
af bevillningen, hvarmed de nya till väghållet bidragande beskattningsföremålen
skulle i vägskatten deltaga, bestämdes, under de
första 15 åren af lagens tillämpning, för i mantal icke satt jordbruksfastighet
till D/io:delar, för annan fastighet till 3/io:delar och för
inkomst till 3/2(,:delar af bevillningen, samt efter nämnde tids förlopp,
för all annan än jordbruksfastighet till 5/i(>:delar och för inkomst till
%o:delar af bevillningen, hvaremot äfven den i mantal icke satta
jordbruksfastigheten derefter borde för hela sin bevillning ingå till
deltagande i väghållningskostnaden.

Till belysning häraf torde Collegium här få återgifva ett af
komiterade i motiverna vid § 69 anfördt exempel. Då, enligt nyss
anförda grunder, bevillningen för en jordbruksfastighet om till exempel
60,000 kronors taxeringsvärde utgör 18 kronor, för annan fastighet
af samma värde 30 kronor samt för inkomst till belopp af 3,000
kronor, motsvarande efter beräkning af 5 procent ett kapital af
60,000 kronor, likaledes 30 kronor, skulle således, under de 15 första
åren, ett hemman af nyssnämnda värde ingå till deltagande i väghållningskostnaden
för hela sin bevillning eller 18 kronor, en annan jordbruksfastighet
af samma taxeringsvärde för hälften af bevillningen
eller 9 kropor, en annan fastighet för 3An:delar af bevillningen eller likaledes
9 kronor, en inkomst för 3/20:delar af bevillningen eller 4 kronor
50 öre, samt efter öfvergångstidens slut, all jordbruksfastighet af
ofvannämnda värde för hela sin bevillning eller 18 kronor, annan

fastighet af samma värde för ''/i0:delar af bevillningen eller 15 kronor
och inkomst för ä/«(,:delar af bevillningen eller 7 kronor 50 öre; och
då vidare, såsom ofvan synes, bevillningen för jordbruksfastighet
förhåller sig till bevillningen för annan fastighet och för det efter 5
procent kapitaliserade värdet å inkomst såsom 3 till "5, så visar det
sig att, medan, under de första 15 åren, ett hemman skulle deltaga
i väghållningskostnaden för hela sitt taxeringsvärde eller 100 procent
deraf och annan jordbruksfastighet för halfva taxeringsvärdet
eller 50 procent deraf, samt, efter nämnda öfvergångstids förlopp, all
jordbruksfastighet för hela sitt taxeringsvärde eller 100 procent deraf,
skulle, under förutsättning att för de öfriga beskattningsföremålen
bevillningen utgjordes efter samma grunder som för jordbruksfastigheten,
men bidragen till väghållningskostnaden utginge med samma
bevillningsbelopp som enligt den af komiterade föreslagna proportionen,
dessa beskattningsföremål befinnas deltaga i väghållningskostnaden,
under de första femton åren, annan än jordbruksfastighet för hälften
eller 50 procent af taxeringsvärdet, således lika med den i mantal
icke sätta jordbruksfastigheten, och inkomst för Vndel eller 25 procent
af det efter 5 procent kapitaliserade värdet derå, samt, efter nämnde
tids förlopp, hvarje annan än jordbruksfastighet för ä/e:delar eller „
83 Va procent af taxeringsvärdet och inkomst för °/i2:delar eller 41 2/s
procent af sitt efter nyssnämnde beräkning kapitaliserade värde.

Äfven i denna fråga hafva mellan komiténs ledamöter skiljaktiga
meningar varit rådande, i det att, på sätt af de vid § 69 i komiténs
förslag fogade särskilda reservationer framgår, tvenne ledamöter, med
bibehållande af bevillningen eller det deremot efter taxeringsvärdet
svarande beloppet såsom grund för väghållningskostnadens fördelning
på de särskilda beskattningsföremålen, ansett rättvisa och billighet
fordra, att för de nytillkomna beskattningsföremålen deltagandet i
berörde kostnad icke utsträcktes utöfver hvad komiterade f jr de första
15 åren föreslagit, eller så att annan jordbruksfastighet än hemman
skulle deri deltaga för hälften af sin bevillning, annan fastighet för
:i/M:delar deraf och inkomst för 3/io:delar deraf; en annan ledamot

häruti instämt endast med den förändring, att denne ledamot ansett
den nytillkomna, i mantal icke satta jordbruksfastigheten böra, likasom
annan fastighet, deltaga endast för 3/io:delar af sin bevillning;
ännu en annan ledamot ansett fastigheternas taxeringsvärden samt,
hvad inkomsten anginge, det med beräkning af 5 procent kapitaliserade
värdet deraf, men icke sjelfva bevillningen, hafva bort utgöra
grunden för fördelningen samt denna hafva bort ske efter det förhållandet,
att all jordbruksfastighet deltoge för hela sitt taxeringsvärde,
annan fastighet för hälften deraf och inkomsten för ''Ardel af
dess på nyssnämnda sätt uppskattade värde samt ytterligare en ledamot,
utan att närmare utveckla sina åsigter, i allmänhet uttalat den
mening, att en större likställighet mellan de olika beskattningsföremålen
varit önskvärd samt att enklare grunder för fördelningen bort
kunna uppställas, äfvensom att den föreslagna öfvergångstiden af 15
år vore alltför lång; hvarjemte slutligen den ena af de två förstnämnde
ledamöterna, för att åt de nytillkomna beskattningsföremålen
bereda fullkomlig trygghet för att icke genom bidragen till väghållningskostnaden
få vidkännas en mångdubbelt högre beskattning än
förut, hvilket eljest genom tillämpningen af komiterades förslag syntes
blifva fallet, ansett böra stadgas, att vägskatten från dessa beskattningsföremål
icke finge under något år uttaxeras till högre belopp
än som svarade emot deras till staten utgående bevillning.

Likasom vid frågan om hvilka beskattningsföremål skäligen borde
i väghållningsbesväret deltaga, kunna äfven här de af landsting och
länsstyrelser framstälda anmärkningar sammanföras under tvenne
hvarandra motsatta hufvudgrupper, alltefter som de afse att på de
nytillkomna beskattningsföremålen borde läggas drygare eller lindrigare
andel i nämnde besvär, än som af komiterade föreslagits. I det
senare hänseendet hafva hufvudsakligen följande från komiterades
afvikande ^åsigter uttalats, nemligen, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Christianstads län, att för fast egendom borde taxeringsvärdet
och för inkomst det med beräkningen af 5 procent kapitaliserade
värdet deraf läggas till grund för fördelningen, men de

särskilda beskattningsföremålen, sedan värdet å dem sålunda blifvit
bestämdt, deltaga i väghållningskostnaden efter det förhållande till
hvarandra, som af komiterade föreslagits; af Vestmanlands läns landsting
samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge, Vestmanlands
och Vesternorrlands län, att för de nytillkomna beskattningsföremålen
förhöjning i deras bidrag efter någon på förhand
bestämd tids förlopp icke borde eg a ruin; af Kalmar läns norra och
Örebro läns landsting, Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings och Kalmar
län, Landshöfdinge-Embetet i Örebro län och Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Stora Kopparbergs län, att -det derjemte borde
stadgas, att på dessa beskattningsföremål icke finge något år uttaxeras
vägskatt till högre belopp än som motsvarade deras till staten
utgående ordinarie bevillning; af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Kronobergs län, att vägskattens maximum borde bestämmas
för annan än i mantal satt jordbruksfastighet högst till lika
belopp med bevillningen och för inkomst högst till hälften af bevillningen,
samt af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar
län derjemte att äfven för jordbruksfastighet, likasom för annat slags
fastighet, deltagandet i väghållningskostnaden skulle utgöras efter
allenast 3/)0:delar af bevillningens belopp. A andra sidan hafva, i
syfte att på de nytillkomna beskattningsföremålen måtte öfverflyttas
en drygare andel af väghållningskostnaden än komiterade föreslagit,
hufvudsakligen följande yrkanden blifvit framstälda, nemligen: af
Upsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Christianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens läns landsting,
att de särskilda beskattningsföremålen skulle, utan någon förmedlingsöfvergång,
redan från början af den nya lagens tillämpning taga del
i väghållningskostnaden efter det förhållande till hvarandra, som enligt
komiterades förslag skulle komma att tillämpas först efter den
föreslagna öfvergångstidens slut; af Elfsborgs läns landsting och
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i nämnde län, att öfvergångstiden
måtte förkortas till 10 år; af Malmöhus läns landsting

och Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i samma län, att, i
likhet med hvad för den i mantal satta jorden blifvit föreslaget, äfven
annan jordbruksfastighet redan från början måtte förklaras böra i
väghållningskostnaden deltaga för hela sin bevillning, samt af Kalmar
läns södra landsting, att efter den föreslagna öfvergångstidens slut
deltagandet i väghållningskostnaden måtte för annan fastighet och
för inkomst, likasom enligt komiterades förslag skulle blifva förhållandet
med i mantal icke satt jordbruksfastighet, bestämmas till
dubbelt mot förut och således för annan fastighet till 6/i0:delar och
för inkomst till 64o:delar af bevillningen.

Då riksdagen uti sin ofvanberörde skrifvelse den 14 Maj 1876
icke ens antydt, i hvilken proportion riksdagen ansett de deri omförmälda
nya beskattningsföremålen böra i det allmänna vägunderhållet
deltaga, har det således varit helt och hållet öfverlemnadt åt komiterade
att bedöma, hvad billighet och rättvisa kunde härutinnan påkalla;
och af de vid § 69 fogade motiver torde man äfven vara berättigad
till det antagande, att komiterade sökt få denna proportion
så noga som möjligt afpassad ej mindre efter de särskilda beskattningsföremålens
olika förmåga och lämplighet att bära ett onus af
ifrågavarande beskaffenhet, än äfven efter det större eller mindre
gagn, vägarne kunna anses tillskynda de olika beskattningsföremålen,
jemte det att hänsyn äfven tagits dertill att väghållningsbesväret nu
rättsligen åligger allenast hemmanen samt att förty skälig lindring
torde böra beredas de nya beskattningsföremål, som förut varit från
deltagande i nämnde besvär helt och hållet befriade. Mot komiterades
förslag att, om bevillningen lägges till grund för fördelningen
af väghållningskostnaden, den i mantal satta jorden skall dervid
ständigt ingå för bevillningens hela belopp, har Collegium icke heller
något att erinra. Beträffande åter den proportion, hvarefter öfriga
beskattningsföremål kunna anses böra i nämnde kostnad deltaga; så,
om än denna proportion, i saknad af fast grund för bestämmandet
deraf, alltid måste blifva i viss mån godtycklig, beroende på den enes
eller andres subjektiva uppfattning, torde det dock kunna med fullt

skäl ifrågasättas, huruvida komiterade tillbörligen beaktat de förhållanden,
bvilka, på sätt bär ofvan blifvit antydt, torde böra tjena
till ledning vid denna frågas bedömande, då komiterade såsom regel
uppstält, att den i mantal icke satta jordbruksfastigheten skulle, i
likhet med hemmanen, taga del i vägunderhållet för hela sin bevillning
samt annan fastighet för hälften och inkomst för 74:del deraf.
En sådan beskattning, hvilken inom flere orter komme att mångdubbelt
öfverstiga den till staten utgående bevillningen, torde, hvad
samtliga de nytillkomna beskattningsföremålen angår, med fog kunna
anses vida öfverskrida billighetens gränser; och, beträffande särskild
innehafvarne af i mantal icke satt jordbruksfastighet, blefve obilligheten
deraf mot dem så mycket större och mera påfallande, som
bördan af väghållningsbesväret komme att kännas för dem till och
med tyngre än för hemmansinnehafvarne sjelfve till följd deraf, att
de förre icke, i likhet med hemmansinnehafvarne, finge fullgöra någon
del af sin väghållningsskyldighet genom eget arbete, utan måste
afbörda sig densamma helt och hållet genom kontanta bidrag. Lämpligare
afpassad efter de särskilda beskattningsföremålens olika beskaffenhet
synes deremot Collegium den fördelning vara, som enligt
komiterades förslag borde under den föreslagna öfvergångstiden tilllämpas,
och enligt hvilken i mantal icke satt jordbruksfastighet skulle
ingå i beräkning för halfva sin bevillning samt annan fastighet för
3/io:delar och inkomst för ''IVde!ar deraf. Härigenom skulle, såsom
här ofvan äfven visats, en i mantal icke satt jordbruksfastighet och
en fastighet af annat slag, der de hade samma taxeringsvärde, komma
att i vägunderhållet deltaga för samma bevillningsbelopp; och något
skäl till förändring häruti synes Collegium icke förefinnas; allraminst
torde en förändring, om sådan skulle ega rum, böra ske i den riktning
Eders Kongl. Majits Befallningshafvande i Kalmar län i likhet
med en af komiténs ledamöter angifvit, eller att annan än i mantal
satt jordbruksfastighet skulle i vägskatten deltaga för allenast
3 Wdelar af sin bevillning, enär sådant, till följd af de olika grunderna
Bik. Ull Rikad. Prof. 1887. 1 Sami. 1 A/d. 12 Häft. 6

för bevillningens utgörande, skulle leda derhän att sådan jordbruksfastighet
blefve uti ifrågavarande hänseende lindrigare beskattad än
annan fastighet, hvilket väl icke kan anses ega giltiga skäl för sig.
Då således, såsom Collegium nyss anfört, den egentligen endast för
den föreslagna öfvergångstiden afsedda fördelningen synes Collegium
antaglig, samt det i allmänhet torde vara mindre lämpligt, att, vid
införandet af några nya bestämmelser, tillika på förhand och innan
ännu någon erfarenhet vunnits angående verkan af dessa bestämmelser
meddela föreskrift om viss ändring deri efter någon tids förlopp,
får Collegium för sin del i denna fråga förena sig med de landsting
och länsstyrelser, hvilka, i likhet med några reservanter bland komiterade,
icke velat för de nytillkomna beskattningsföremålen stadga
någon förhöjning efter de femton första årens förlopp af dessas andel
i vägskatten, utan ansett att för dem borde såsom regel gälla,
att de hade att i vägskatten taga del, den i mantal icke satta jordbruksfastigheten
för hälften af sin bevillning, annan fastighet för
3/io:delar af sin bevillning och inkomst för 3/2o:delar af sin bevillning,
allt under förutsättning att bevillningen komme att utgöra delningsgrunden.

Vidkommande det af en bland komiterade uti afgifven reservation
väckta och sedermera af några landsting och länsstyrelser biträdda
förslag om fastställande af ett visst maximum, hvaröfver för de nytillkomna
beskattningsföremålen bidragen till vägunderhållet icke
tinge uppgå, såsom skäl hvarför anförts, att de på dessa beskattningsföremål
belöpande andelar i väghållningskostnaden eljest skulle
komma att flera gånger öfverstiga deras bevillning till staten; så
synes visserligen af den vid komiterades betänkande fogade tabellen
litt. F., att de årliga bidragen af de nytillkomna beskattningsföremålen
i de flesta fall skulle öfverstiga bevillningens belopp, vexlande
inom de särskilda landstingsområdena, så att, för att nu endast beröra
förhållandena under de femton första åren, under det dessa
bidrag inom Blekinge län, som visar den lägsta siffran, skulle uppgå:
för i mantal icke satt jordbruksfastighet till 2,70, för annan fastighet

till 1,62 och för inkomst till 0,81 gånger den allmänna bevillningen,
skulle inom Jemtlands län, som visar den högsta siffran, samma bidrag
uppgå: för i mantal icke satt jordbruksfastighet till 12,41 —,
(tabellen upptager bär visserligen endast 1,24, hvilket dock, såsom
äfven vid jemförelse med siffrorna i nästföregående kolumn lätteligen
inses, är oriktigt och bör i stället vara 12,41) — för annan fastighet
till 11,78 och för inkomst till 3,73 gånger bevillningens belopp, allt
likväl under förutsättning, att totalkostnaden för allmänna vägunderhållet
den tid marken är bar uppgår, på sätt i tabellen litt. A. upptages,
för hela riket till 5,533,108 kronor.

Att emellertid denna kostnad icke på långt när kan uppgå till
detta belopp, dertill torde man med full säkerhet kunna sluta redan
deraf att, såsom vägarbetet hos oss vanligen bedrifves, detsamma
endast undantagsvis medför någon direkt utgift för hemmansinnehafvaren,
utan kan å tider, då jordbruksarbetet ligger nere, verkställas
med tillhjelp af de dragare och arbetare, som i allt fall måste
för jordbrukets behof finnas att tillgå. Härtill kommer att, efter hvad
komiterade äfven sjelfve meddelat (sid. 41), de från kommunalstämmorna
och kronobetjeningen inkomna uppgifter, hvilka legat till
grund för komiterades beräkning af denna kostnad, visat sig i många
fall otillförlitliga samt stundom rent af orimliga; hvadan och då komiterade
icke funnit sig föranlåtna att genom inhemtande af vederbörandes
förklaringar söka afhjelpa sådana oegentligheter, den derpå
grundade beräkning icke heller lärer kunna tillmätas fullt vitsord.
Hvad särskild!, Jemtland angår, der, såsom bekant, allmänna vägunderhållet
sedan gammalt varit för hela länet gemensamt ordnadt
på det sätt, att hvarje tingslag haft att underhålla alla inom dess
område befintliga allmänna vägar med rättighet för de tingslag, som
derigenom komme att betungas med drygare vägunderhåll än som
efter lag på dem belöpte, att erhålla motsvarande kontant godtgörelse
af de tingslag, hvilkas till gemensamt underhåll fördelade allmänna
vägar icke uppginge till hvad efter skattetalet på dem belöpte, så
torde, till någon ledning för bedömandet i hvad mån de till komité -

rade inkomna kostnadsuppgifter kunna anses motsvara verkliga kostnaderna,
Collegium här få i underdånighet meddela, att vid i senare
tid skedd reglering af allmänna vägunderhållet inom nämnde län så
tillgått, att de allmänna vägarna blifvit, för beräkning af den vissa
tingslag tillkommande ersättning, indelade i fem klasser, för hvilka
den årliga ersättningen bestämts till olika belopp från 700 till 300
kronor per mil; och om också icke berörde ersättningsbelopp skulle
kunna anses fullt motsvara kostnaden för vägarbetet, så lärer val i
allt fall skilnaden icke kunna vara så stor, att den verkliga kostnaden
skulle i medeltal uppgå till, såsom tabellen litt. A. 23 utvisar,
för landsväg omkring 1,700 kronor, för häradsväg 1,200 kronor och
för sockneväg 870 kronor per mil. Att äfven inom andra orter väghållningskostnaden
uppgifvits till högre belopp, än hvartill den i
verkligheten uppgått eller skäligen borde kunna uppskattas, lärer
väl icke kunna betviflas. Med allt skäl torde man derföre kunna
vara berättigad att antaga, det den allmänna väghållningskostnaden
för hela riket icke obetydligt understiger det belopp, hvartill densamma
af komiterade upptagits och hvarpå komiterade grundat sina
ofvan omförmälda beräkningar, samt till följd häraf äfven att de nytillkomna
beskattningsföremålens bidrag i verkligheten skulle väsentligt
understiga hvad ofvan berörde tabell innehåller. Och om äfven,
detta oaktadt, dessa bidrag skulle någon gång kännas tryckande,
torde denna olägenhet i icke ringa mån kunna afhjelpas, derest förslagets
72 § ändrades derhän, att förefintligt öfverskott i vägkassan
finge, der detsamma icke vidare behöfdes till grundförbättring af
vägarna, användas äfven till andra åtgärder för vägväsendets förbättrande
och således genom den deraf föranledda minskning i den
allmänna väghållningskostnaden komma ej blott hemmanen utan äfven
de öfriga beskattningsföremålen till godo. Med afseende härå och
då en sådan begränsning af vissa beskattningsföremåls bidrag till
allmänna utgifter, som här blifvit ifrågasatt, synes strida mot de i
allmänhet gällande beskattningsgrunderna,'' anser sig Collegium för
sin del icke kunna biträda det derom framstälda förslaget.

Till grund för väghållningskostnadens fördelning å de särskilda
beskattningsföremålen hafva korniterade, på sätt redan blifvit nämndt,
föreslagit bevillningen eller, der bevillningen icke utgöres, det efter
taxeringsvärdet mot bevillningen svarande belopp; och då, såsom
korniterade äfven anfört, det säkerligen skulle befinnas vara med
alltför störa svårigheter förenadt, att söka ordna deltagandet i det
allmänna vägunderhållet efter alldeles nya grunder eller andra sådana
än dem, som från bevillningsförordningen varit att hemta, torde mot
komiterades berörda förslag annan anmärkning icke kunna med fog
framställas, än att, till följd dels af de i bevillningsförordningen stadgade
olika grunderna för bevillningens utgörande af de olika beskattningsföremålen
och dels deraf, att icke samtliga de särskilda
beskattningsföremålen äro afsedda att i väghållningskostnaden deltaga
för hela sin bevillning eller deremot svarande belopp, utan liera
bland dem för olika andelar deraf, den af korniterade föreslagna fördelningsgrunden
icke medgifver, att den verkliga proportionen för
de särskilda beskattningsföremålens deltagande i berörda kostnader
framträder på ett så tydligt och lätt öfverskådligt sätt, som önskligt
varit, utan snarare lätteligen skulle kunna föranleda till oriktiga
föreställningar derom. Till förekommande emellertid af denna olägenhet
och då, för den händelse att taxeringsvärdet omedelbart lades till
grund för ifrågavarande fördelning, beräkningen af de särskilda beskattningsföreinålens
andel i vägskatten otvifvelaktigt skulle blifva
synnerligen invecklad, har Collega™ trott sig böra undersöka, huruvida
det icke läte sig göra att uppställa eu enklare fördelningsgrund,
hvilken tillika utan vidare egnade sig för de särskilda beskattningsföremålen
till grund för beräknandet af deras röstetal; och anser sig
Collegium äfven hafva funnit en lämplig sådan, för hvilken Collegium
skulle vilja föreslå benämningen vägfyrk. Såsom enhet härför har
Collegium tänkt sig den på 100 kronors taxeringsvärde af hemman
eller i mantal satt jordbruksfastighet belöpande vägskatt, hvilket belopp,
enligt den af Collegium förordade proportionen de öfriga beskattningsföremålen
emellan eller att, med bevillningen till fördelnings -

Ang. vägstyrelse.
§§
65, 67, 68,
73-77.

grund, i mantal icke satt jordbruksfastighet skulle deltaga i väghållningskostnaden
för halfva bevillningen, annan fastighet för
7io:delar af bevillningen Och inkomst för 3/2o:delar deraf, förutsätter
200 kronors taxeringsvärde för såväl i mantal icke satt
jordbruksfastighet som annan fast egendom samt 20 kronors beskattningsbar
inkomst. Med ledning häraf skulle såsom allmän
regel kunna uppställas, att en vägfyrk åsättes: hemman eller i mantal
satt jord för hvarje 100 kronors taxeringsvärde; annan än i
mantal satt jordbruksfastighet för hvarje 200 kronors taxeringsvärde;
annan fastighet likaledes för hvarje 200 kronors taxeringsvärde,
samt inkomst för hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen
deraf. Det antal vägfyrkar, som med iakttagande häraf på hvart
och ett af de särskilda beskattningsföremålen belöper, utgör äfven
det röstetal, hvarefter vid gemensamma frågors behandling talan får
för samma beskattningsföremål föras.

På grund af hvad Collegium sålunda anfört, torde 69 § i komiterades
förslag böra erhålla ungefär denna förändrade lydelse:

»Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väghållningsdistriktet
belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås dels kostnaden
för underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning,
dels alla de utgifter, som ur vägkassan skola bestridas
enligt faststäld utgiftsstat, fördelas på samtliga enligt § 6 i väghållet
deltagande beskattningsföremål efter det antal vägfyrkar, som blifvit
hvarje sådant föremål åsatt med iakttagande deraf att hemman eller
i mantal satt jord åsättes en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet;
annan jordbruksfastighet en vägfyrk för hvarje 200
kronor af taxeringsvärdet; annan fastighet samt frälseränta likaledes
en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet samt slutligen
inkomst, som i väghållet deltager, en vägfyrk för hvarje 20 kronor
af den beskattningsbara andelen deraf».

I fråga slutligen om sättet för vägkassans förvaltning synas de
af komiterade föreslagna bestämmelser kunna i hufvudsakliga delar
godkännas med de förändringar, som betingas deraf att, enligt Col -

legii åsigt, icke länet eller landstingsområdet, utan häradet eller
tingslaget bör utgöra gemensamhetsområdet för väghållningskostnadens
fördelning. Collegium anser derföre, att inom hvarje väghållningsdistrikt
förvaltningen af den gemensamma vägkassan lämpligen
skulle kunna öfverlemnas åt en för viss tid, exempelvis tre
år, utsedd vägstyrelse, hvilken det jemväl skulle tillhöra att, på sätt
§ 65 innehåller, ombesörja verkställigheten af vederbörandes rörande
vägväsendet meddelade beslut samt fullgöra hvad i öfrigt enligt
väglagen på vägstyrelsens åtgärd ankomme. Då, med afseende å
vigten af de bestyr, denna styrelse sålunda skulle få sig anförtrodda,
det äfven torde vara lämpligt att åt den offentliga myndigheten
lemnades tillfälle att utöfva ett visst inseende öfver förvaltningens
gång, torde de särskilda vägstyrelsernas ordförande böra utses af
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Styrelseledamöterna deremot,
hvilka kunde vara två eller flera, borde jemte ett erforderligt
antal suppleanter väljas af samtlig^ de väghålluingsskyldige, antingen,
om väghållningsdistriktet bestode af blott en enda socken, omedelbart
å kommunalstämma derstädes, eller, för den händelse att distriktet
omfattade två eller flera socknar, inför Härads-Rätten i orten
genom socknevis å kommunalstämmor utsedde valmän; och borde
vid dessa val det enhvar väghållningsskyldig åsätta antal vägfyrkar
utgöra röstgrunden. På enahanda sätt borde årligen väljas äfven
tre revisorer jemte erforderligt antal suppleanter åt dem.

Till ledning för vägstyrelsen torde äfven böra finnas en instruktion,
hvartill förslag torde böra upprättas af de väghålluingsskyldige och
underställas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning.
Deruti torde särskildt böra utmärkas, att det skulle åligga vägstyrelsen,
bland annat, dels att årligen med ledning af uppgjord beräkning
öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande året
som äfven, den behållning, hvilken vid det löpande årets slut kunde
vara att påräkna, jemte de inkomster, hvilka på grund af faststälda
beslut borde under det nästföljande året i vägkassan inflyta, upprätta
fullständigt förslag till inkomsts- och utgiftsstat för vägkassan under

det följande året samt i sammanhang dermed föreslå det belopp,
hvilket behöfde såsom vägskatt å de i väghållningskostnaden deltagande
utdebiteras, dels ock att, sedan vägskattens belopp blifvit
af de väghållningsskyldige faststäld, bos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
göra framställning om åtgärders vidtagande på det
att vägskatten måtte i sammanhang med kronoutskylderna blifva
af uppbördsförvaltningen i orten behörigen debiterad, indrifven och
till vägstyrelsen öfverlemnad.

För granskningen af vägstyrelsens åtgärder torde höra föreskrifvas,
att det skulle åligga dels vägstyrelsen att hvarje år inom April
månads utgång till revisorerne aflemna fullständig redovisning för det
föregående årets förvaltning, dels revisorerne att inom två månader
derefter till de väghållningsskyldige öfverlemna ej mindre berörde
redovisning jemte revisorernes berättelse angående den afdemverkstälda
granskningen deraf tillika med vägstyrelsens yttrande öfver
möjligen gjorda anmärkningar än äfven det af vägstyrelsen, på sätt
ofvan anförts, uppgjorda förslag till inkomsts- och utgiftsstat för vägkassan
under det följande året; hvarefter och sedan de väghållningsskyldige
lemnats tillfälle att af dessa handlingar taga del, det skulle
tillkomma dem att bestämma vägskattens belopp samt att meddela
vägstyrelsen ansvarsfrihet eller besluta om de åtgärder som i anledning
af anmärkningar borde vidtagas. De väghållningsskyldiges beslutanderätt
i dessa frågor skulle af dem kunna utöfvas antingen
omedelbart, på det sätt att de väghållningsskyldige blefve på revisorernes
föranstaltande kallade att å viss utsatt dag för sådant ändamål
komma tillsammans inför Härads-Rätten i orten, eller ock, derest
en sådan anordning skulle finnas vara mindre lämplig, genom
utsedde förtroendemän, hvilka till visst antal från hvarje af väghållningsdistriktets
socknar i sådant fall borde väljas på samma gång
och enahanda sätt som de valmän, hvilka hade att utse styrelseledamöterna
och desses suppleanter.

I öfverensstämmelse med hvad Collegium sålunda anfört och
föreslagit torde §§ 65, 67, 68 och 73 böra omredigeras; hvarjemte

i §§ 74, 76 och 77 ordet »landstinget» torde böra förändras till »de
väghållningsskyldige».

Vid behandlingen bär ofvan af frågan om vägskatten har redan
blifvit omnämndt, att i den väghållningskostnad, till hvars betäckande
vägskatten skulle utdebiteras, inginge, förutom åtskilliga i § 66
särskilt, upptagna utgifter, äfven koslnaden för underhållet af all
indelad väg inom väghållningsdistriktet, samt att denna kostnad
dervid upptoges till det belopp, hvartill densamma blifvit af en särskild
nämnd uppskattad. Angående denna särskilda nämnd hafva,
på sätt af kapitlet IV §§ 54—63, jemförda med de sidorna 190—194
anförda motiver, inhemtas, komiterade hufvudsakligen föreslagit, att
en sådan nämnd skulle tillsättas särskildt för hvarje landstingsområde
och bestå af ordförande, som Förorduades af Eders Kong]. Maj:t,
samt fyra ledamöter, hvilka tillika med tvenne suppleanter skulle
utses till halfva antalet af Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
och till andra hälften af landstinget; att vid vägkostnadens uppskattning
Nämnden skulle fästa skäligt afseende såväl å ortens pris för
dagsverken och körslor som ock derå, att de till vägunderhåll in
natura skyldige i allmänhet vore i tillfälle att med egna arbetare
och dragare fullgöra arbetet å tider, som för dem funnes lämpliga;
att, med hänsyn till Nämndens egenskap att utgöra ett slags jury,
dess beslut icke finge öfverklagas; att verkstäld uppskattning skulle,
derest ej under tiden ny vägdelning komme att eg a rum, i sammanhang
hvarmed alltid ny uppskattning borde företagas, hvarje gång
blifva gällande till efterrättelse under minst 10 år och sedermera
intill dess, på derom gjord framställning, ny uppskattning blifvit,
enligt Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvandes förordnande, verkstäld,
samt a it, då Nämndens bestyr vore att anse såsom ett förtroendeuppdrag,
derför särskildt arfvode icke lämpligen borde uppbäras,
Nämndens ledamöter endast skulle åtnjuta reseersättning i
likhet med hvad om landstingsmän funnes stadgadt.

Med undantag af de landsting och länsstyrelser, hvilka i allmänhet
uttalat sig emot komiterades förslag i dess helhet, samt
Bih. till Rikad. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Af A. 12 Höft. 1

Ang. särskild
Nämnd §§

54—63.

dessutom endast Göteborgs och Bohus läns landsting, som ansett
bestyret med uppskattning af kostnaden för vägunderhållet in natura
äfvensom af öfriga vägväsendet rörande kostnader kunna och böra,
utan tillsättande af särskild uppskattningsnämnd, öfverlåtas åt vägdelningsförrättarne,
hafva öfriga landsting och länsstyrelser funnit
komiterades förslag om uppdragande åt en särskild nämnd att verkställa
uppskattning af kostnaden för naturavägunderhållet vara
förtjent af allt afseende, ehuru åtskilliga varit af olika mening med
komiterade i afseende å lämpligaste sättet för nämndens sammansättning,
i det att dels de bland dem, som förut uttalat sig mot
lämpligheten af att antaga länet eller landstingsområdet såsom samfällighet
i fråga om vägunderhållet, i öfverensstämmelse härmed
ansett en sådan nämnd böra tillsättas särskildt för hvarje härad och
bestå af ordförande, som förordnades af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
samt fyra ledamöter, hvilka jemte nödigt antal
suppleanter borde utses antingen samtlige af de väghållningsskyldige
vid sammanträde inför Härads-Rätten i orten eller till halfva antalet
af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och till återstående antalet
af de väghållningsskyldige, dels Jemtlands läns landsting ansett denna
nämnd böra bildas ungefär på samma sätt, som den nämnd eller
kompromiss, hvilken, efter hvad på senare tiden vanligen egt rum,
haft sig uppdraget bestyret med ordnandet af det allmänna vägunderhållet
inom länet, och uti hvilken nämnd ordföranden utsetts
af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet samt ledamöterna
af landstinget, en eller flere för hvart och ett af länets tingslag.

För egen del anser sig äfven Collegium böra biträda komiterades
ifrågavarande förslag om öfverlåtande åt särskilda nämnder att, på
de af komiterade angifna grunder, verkställa uppskattning af kostnaderna
för vägunderhållet in natura, och detta desto heldre som,
derest de af komiterade angifna grunderna varda vid uppskattningen
behörigen iakttagna, den föreslagna anordningen synes vara särdeles
väl egnad att åstadkomma en, såvidt möjligt, noggrann beräkning af
den verkliga väghållningskostnaden, hvarförutan det säkerligen skulle

möta altför stora svårigheter att på ett någorlunda tillfredsställande
sätt ordna deltagandet i det allmänna vägunderhållet efter andra än
hittills gällande grunder. Beträffande åter sammansättningen af
dessa nämnder, så torde det visserligen utan vidare kunna tagas för
gifvet, att omförmälda uppskattning bör ske särskilt för hvarje väghållningsdistrikt,
äfvensom att de väghållningsskyldige inom distriktet
böra anses berättigade att genom ombud deltaga deruti; men då,
för ernående af det med uppskattningen afsedda resultat att få en
noggrann beräkning af väghållningskostnaden, det äfven måste vara
af vigt, att de angifna grunderna för uppskattningen varda åtminstone
inom angränsande trakter med största möjliga likformighet
tillämpade, hvilket svårligen lärer kunna låta sig göra derest för
hvarje väghållningsdistrikt tillsattes eu särskild nämnd, utan att
tillika på något sätt vore sörjdt derför att inom densamma funnes
ett element af mera sammanhållande art, synes det Collegium för
berörde ändamål angeläget, att åt de särskilda nämnderna gifves
en sådan sammansättning, att derinom ständigt måtte finnas ledamöter,
som icke blifvit tillkallade allenast för den uppskattning,
hvarom för tillfället kunde vara fråga, utan hvilka hade att deltaga
i en följd af sådana förrättningar. Enligt Collegii åsigt borde således
dessa nämnder bestå af dels ett visst antal ständige och dels ett
visst antal tillfälligt ledamöter. De förre, hvilkas tjenstgöringsområde
lämpligen torde kunna omfatta länet eller landstingsområdet,
borde vara tre till antalet och förordnas, en, som tillika skulle vara
nämndens ordförande, af Eders Kongl. Maj:t och de öfrige två
tillika med en suppleant af Eders Kongl. Majtts Befallningshafvande.
De tillfälliga ledamöterna torde äfven böra vara två och tillika med
en suppleant utses af samtlige de väghållningsskyldige inom det
distrikt, hvarest uppskattning skulle eg a rum, antingen, för den
händelse att distriktet omfattade blott en enda socken, omedelbart
å kommunalstämma derstädes, eller, om distriktet bestode af flera
socknar, inför Härads-Rätten i orten genom valmän, hvilka till ett
antal af en eller flera för hvarje socken borde jemte ett lika stort

antal suppleanter å kommunalstämmor utses; och borde, i händelse
af skiljaktiga meningar, såsom grund för röstetalet gälla för en hvar
väghållningsskyldig det honom påförda antal vägfyrkar och för de
särskilda socknarna sammanlagda antalet af alla socknens vägfyrkar.
I öfverensstämmelse härmed borde följaktligen, enligt Collegii åsigt,
ändring af och tillägg till lagförslagets 55 § ega rum.

Den i 58 § för nämndens ledamöter föreskrifna edgång synes
Collegium både öfverflödig och otidsenlig; hvarföre Collegium anser
hela denna § böra utgå; i hvilken händelse § 59 torde erhålla denna
förändrade lydelse: »Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse».

Med afseende å beskaffenheten af det uppdrag, nämndens ständige
ledamöter skulle få sig meddeladt, samt den tidspillan detsamma
uppenbarligen komme att förorsaka dem, anser Collegium
dem böra vara berättigade att äfven erhålla traktamentsersättning
under förrättningarne; och torde, i följd deraf, såväl härom göras
tillägg till § 62, som ock vid § 93 införas bestämmelse derom, att
ledamot i nämnden, som förfallolöst uteblifvit, skall, derest till följd
deraf sammanträdet måst inställas, vara skyldig att betala äfven
den till närvarande ledamöter eller suppleanter utgående traktamentsersättning.

I formelt hänseende'' torde följande erinringar vid förevarande
kapitel finnas icke sakna befogenhet:

§ 54. Såvida, enligt Collegii här förut uttalade åsigt, häradet
eller tingslaget får bibehållas såsom gemensamhet i fråga om väghållningskostnadernas
fördelning, samt i följd deraf någon liqvid
enligt § 12 de särskilda häradena emellan icke kan ifrågakomma,
bör den här gjorda hänvisning till nyssnämnda § utgå; hvaremot,
med anledning af hvad Collegium här ofvan i fråga om vägmantalet
anfört och föreslagit, erinran här torde böra göras derom, att den
särskilda nämndens uppskattning af väghållningskostnaden skall
ligga till grund för bestämmandet jemväl af den ersättning vissa
hemman under tiden, intill dess nya vägdelningar på grund af vägmantalet
kommit till stånd, kunna blifva skyldiga att utgifva eller

berättigade att erhålla, allt efter som deras nuvarande väghållningsskyldighet
under- eller öfverstiger hvad som efter vägmantalet på
dem belöper.

Ordet »sommartiden» i slutet af första stycket torde såsom
oegentligt böra utbytas mot den »den tid marken är bar».

Af skäl, som vid § 54 här ofvan anförts, torde i andra punkten
ordet »landstingets» böra utbytas mot »de väghållningsskyldiges» och
i tredje punkten ordet »landstingsområdet» utbytas mot »väghållningsdistriktet».

I sistnämnda punkt torde derjemte, för meningens förtydligande,
böra efter ordet »uppskattning» tilläggas orden »på sätt i § 55 sägs».

Bland öfriga bestämmelser i komiterades förslag, hvilka i någon
väsentligare mån afvika från de nu gällande, torde vidare de i
kapitlet III §§ 43—53 intagna föreskrifter rörande ny vägdelning
förtjena att närmare omnämnas; dervid dock Collegium, till undvikande
af onödig vidlyftighet, torde kunna inskränka sig till att
hänvisa till de särskilda §§:na i nyssnämnda kapitel, utan att tillika
behöfva återgifva deras innehåll.

§ 43. Förslaget om vägdelnings verkställande medelst vägunderhållets
fördelning på särskilda rotar, hvilket förslag äfven återfinnes
i 16:de §:n, har, enligt hvad af komiterades vid sistnämnde §
anförda motiver inhemtas, tillkommit uteslutande med afseende på
den bättre tillsyn öfver vägunderhållet, som genom de i § 41 vidare
omförmälde rotemästare skulle beredas. Inrättandet af sådana befattningar
har emellertid så litet lyckats vinna bifall i orten att, om
man undantager de 4 landsting, nemligen Östergötlands, Vermlands,
Stora Kopparbergs och Gefleborgs läns, hvilka icke särskildt uttalat
sig härom,, af de öfriga landstingen endast Gotlands och Örebro
läns antagit komiterades förslag derom i oförändradt skick, medan
det vida öfvervägande antalet, nemligen Stockholms, Upsala, Kronobergs,
Kalmar läns södra, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs,
Vestmatolands, Vesternorrlands, Jemtlands och Norrbottens läns,
således tillsammans 12 landsting, bestämdt motsatt sig detsamma.

Avg. vägdelning.
§§

43—53.

och de återstående 7, nemligen: Södermanlands, Jönköpings, Kalmar
låns norra, Ohristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Vesterbottens
läns landsting ansett rotemästarebefattuingarna böra tillsättas af
kommunalstämmorna eller af roteintressenterna sjelfva, men icke, såsom
komiterades förslag innehåller, af kronofogden i orten. Emot den föreslagna
rotemästareinstitutionen synas också flera anmärkningar kunna
med fog framställas, bland andra, att derigenom skulle tillskapas ett
nytt kommunalbestyr, hvilket säkerligen skulle antingen, såvidt det
blefve lönlöst, komma att kännas ganska betungande, eller ock, förenad!
med arfvode, kunna medföra dryga kostnader, samt att de
åligganden i afseende å tillsynen öfver vägunderhållet, som enligt
komiterades förslag skulle tillkomma rotemästarne, vore hufvudsakligen
desamma, som redan nu enligt gällande författningar utöfvades
af fjerdingsmännen; vid hvilket förhållande och då någon allmännare
klagan öfver eller olägenhet af det sätt, hvarpå tillsynen
öfver vägunderhållet för närvarande utöfvas, hittills icke försports,
samt den dubbla fördelningen af vägunderhållet dels på rotar och
dels på de särskilda hemmanen synes föranleda omgång och tidsutdrägt,
anser äfven Collegium såväl indelningen af vägunderhållet på
rotar som inrättandet af rotemästarebefattningar såsom ett obligatoriskt
bestyr vara obehöfligt.

Att, på sätt några landsting yrkat, redan från början utsträcka
vägdelningen så långt att hvarje hemmansdel finge sin väglott särskilt
uppmätt och utstakad, torde deremot hvarken vara lämpligt,
då ett hemmans sönderdelande i mindre brukningsdelar icke innebär
något konstant, utan blott ett tillfälligt och växlande förhållande,
eller ens behöflig!, då komiterades förslag i § 18 innehåller särskilda
föreskrifter för möjliggörande af en sådan fördelning af ett hemmans
vägstycke.

På grund häraf och i enlighet med Collegii åsigt, att häradet i
regel bör utgöra gemensamheten för deltagandet i vägunderhållet,
anser Collegium denna § böra erhålla ungefär följande förändrade
lydelse: »Vägdelning, hvarom i detta kapitel stadgas, omfattar härad

eller väghållningsdistrikt och afser allmän vägs fördelning till underhåll
på hemmansnummer.»

§ 44. Af nyss anförda skäl anser Collegium orden »efter landstingets
hörande» böra utbytas mot »efter det de väghållningsskyldige
blifvit inför Härads-Rätten i orten i ärendet hörde.»

§ 45. Då vägdelningsförrättning omfattar en mängd ganska
vigtiga frågor, synes verkställigheten deraf böra företrädesvis uppdragas
åt landtmätare. Såsom biträden torde deremot två gode män,
såsom vid skiftesförrättningar, kunna anses tillfyllest. Collegium
anser derföre att §:n bör erhålla ungefär följande lydelse: »Då vägdelning
skall ske, förordnar Konungens Befallningshafvande, på
framställning af de väghållningsskyldige, landtmätare eller annan
lämplig person att med biträde af två gode män densamma förrätta».

§ 46. På grund af den föreslagna förändringen af § 45 torde
senare punkten erhålla följande lydelse: »Har hvardera sin särskilda
mening, gäller förrättningsmannens.»

§ 47. Af förut anförda skäl torde tredje punkten böra erhålla
ungefär denna förändrade lydelse: »om väghållningsområdets fördelning
i nya- lämpliga distrikt»; hvarjemte, med afseende å hvad Collegium
kommer att här nedan vid första punkten föreslå, ordet »bygdeväg»
torde böra utbytas mot »häradsväg».

§ 48. Ordet »landstingsområdet» utbytes mot »väghållningsdistriktet».

§ 49. Senare stycket torde, jemväl af ofvananförda skäl, böra
erhålla följande förändrade lydelse: »hvarefter och sedan de väghållningsskyldige
blifvit inför Härads-Rätten i orten hörde och Härads-Rätten
yttrande afgifvit, Konungens Befallningshafvande i frågan
meddelar beslut».

§ 50. Såsom af motiverna, sidorna 188 och 189, synes, hafva
komiterade med de »andra omständigheter, som under en längre
fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka», afsett, bland
annat, dels behofvet af ledstänger eller räcken samt kostnaden för
deras anbringande och underhåll, dels äfven omfattningen af traf!-

Ang. väginspektör
sbefattningarna.

§ 41.

ken och den deraf föranledda större eller mindre slitningen af vägen.
Då emellertid dessa omständigheter äro af beskaffenhet att,
der de förefinnas, väsentligen inverka på väghållningsbesväret, synes
det Collegium som borde uttryckligen föreskrifvas, att vid vägs gradering
afseende derå äfven bör fästas; i hvilket syfte således ett
tillägg till denna § torde böra göras.

§ 51. Ordet »landstingsområdets», som förekommer på två
ställen, torde böra utbytas på förra stället mot ordet »väghållningsdistriktets»
och på det senare mot ordet »de»; derjemte torde orden
»inom hvarje härad», såsom öfverflödiga, böra uteslutas.

§ 52. I öfverensstämmelse med hvad vid § 43 anförts, torde
orden »roteindelning och» böra utgå; ordet »häradets» i senare
punkten torde böra utbytas mot ordet »vägliållningsdistriktets».

§ 53. Af ofvananförda skäl torde första punkten höra erhålla
följande förändrade lydelse: »Sedan vägdelning är afslutad, åligger
det förrättningsmannen så väl att derom hos Konungens Befallningshafvande
göra anmälan, som ock att tillställa vederbörande länsmän
hvardera ett exemplar af vägdelningen, för att vara för de väghållningsskyldige
tillgängligt». Derjemte torde i slutet af andra punkten
ordet »landstingsområdets» böra utbytas mot ordet »väghållningsdistriktets».

Såsom redan i det föregående blifvit antydt innehåller komiterades
förslag äfven åtskilliga bestämmelser, åsyftande att så verksamt
som möjligt befordra de allmänna vägarnas försättande och underhållande
i ett för trafiken fullt tillfredsställande skick. Den visrti Ö gaste

bland dessa bestämmelser är utan tvifvel den om tillsättandet
af särskilda, af statsverket aflönade väginspektörer. Af motiverna
härför (sidd. 168—171) inhemtas, att desse tjensteman skulle få till
åliggande, bland annat, att såsom sakkunnige personer gå länsstyrelserna
och landstingen till banda med upplysningar och yttranden
i alla vägväsendet rörande angelägenheter; att lemna de vägbyggnadsskyldige
och särskildt rotemästarne råd och anvisningar i afseende
å lämpligaste sättet för vägarbetets verkställande; att årligen

besigtiga distriktets vägar, samt att hålla tillsyn derå att vederbörande
länsmän och rotemästare fullgjorde sina åligganden i afseende
å vägunderhållets öfvervakande. Oaktadt de många och vigtiga
bestyr, som sålunda skulle väginspektörerna åligga, hafva komiterade
dock icke ansett att derför borde inrättas fasta tjenster, utan
att befattningarna företrädesvis skulle kunna anförtros åt de i vägoch
vattenbyggnadsdistrikten anställde distriktschefer och adjutanter
jemte andra vid väg- och vattenbyggnad skåren anställde tjenstemän,
samt antagit att, då väginspektörernas tid icke borde helt och hållet
upptagas af deras göromål för skötandet af dessa befattningar, utan
tillfällen till biförtjenster jemväl skulle för dem förefinnas, den fasta
aflöningen för dem icke skulle behöfva sättas så högt, som eljest
skulle varit erforderligt. Under förutsättning, att väginspektörsdistrikten
kunde inskränkas till 15, att väginspektörernas fasta arfvoden
utginge för hvardera med 1,500 kronor, att de derjemte skulle
vara berättigade till reseersättning efter beräkning af 3 kronor 50
öre milen och traktamente under resor med 6 kronor om dagen,
samt att landets samtliga allmänna vägar årligen en gång af dem
besigtigades, hafva komiterade beräknat att den föreslagna institutionen
skulle årligen medföra en kostnad för statsverket af omkring
72,500 kronor, hvilket belopp komiterade funnit icke böra anses för
stort vid jemförelse med de fördelar, som af väginspektörernes verksamhet
vore äfven för det allmänna att förvänta.

Från landstingens sida har emellertid detta förslag rönt ännu
mindre erkännande än förslaget om rotemästare-befattningars tillsättande,
i det att, om man frånräknar de fyra landsting, nemligen
Östergötlands, Vermlands, Gefleborgs och stora Kopparbergs läns,
hvilka icke särskild! uttalat sig i denna fråga, samtlige öfrige förklarat
sig anse förslaget oantagligt. Af länsstyrelserna deremot har
större delen, nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Stockholms, Upsala, Kalmar, Blekinge och Christianstads län, Landshöfdinge-Embetet
i Hallands län, Eders Kongl. Maj:ts BefallningshafBih.
till Bifall. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 12 Häft. 8

vande i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, LandshöfdingeEmbetena
i Vermlands och Örebro län samt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Stora Kopparbergs, Gefieborgs, Vesternorrlands
och Yesterbottens län, således 14 af dem, antingen uttryckligen förklarat
sig biträda komiterades ifrågavarande förslag eller icke haft
något att deremot erinra, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Östergötlands och Kronobergs län väl icke yttrat sig särskildt om
denna punkt, men uttalat sig mot lagförslaget i dess helhet, samt
de öfriga 8, nemligen Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings, Gotlands,
Malmöhus, Elfsborgs, Vestmanlands och Jemtlands län samt Landshöfdinge-Embetet
i Norrbottens län, ansett det med väginspektörsbefattningarnas
införande åsyftade ändamål kunna med vida mindre
kostnad ernås och derföre funnit sig icke kunna biträda komiterades
härom framstälda förslag.

Då frågan om tillsättande af särskilda väginspektörer uppenbarligen
står i nära samband med förslaget om utsträckning till länet
eller landstingsområdet af gemensamheten för deltagandet i väghållningskostnaden,
torde redan derutaf att Collegium funnit detta senare
förslag oantagligt följa, att Collegium icke heller ansett sig böra
biträda förslaget om väginspektörers tillsättande. Men äfven på
andra grunder har Collegium kommit till den åsigt att bestämmelsen
härom torde utan olägenhet kunna ur lagförslaget uteslutas. På
sätt Collegium här ofvan i fråga om rotemästarebefattningarna yttrat,
och hvilket Collegium jemväl genom uttalanden af flere bland länsstyrelserna
funnit bekräftadt, har den tillsyn öfver den allmänna
väghållningen, som hittills af kronobetjeningen utöfvats, i allmänhet
icke lemna! grundad anledning till klagomål; hvadan ur denna synpunkt
något giltigt skäl icke lärer kunna hemtas för behofvet af
särskilda väginspektörer. Då dessutom, enligt hvad komiterades förslag
utvisar, väginspektörsdistrikten skulle inskränkas till 15, och
hvarje väginspektör sålunda finge att hålla tillsyn öfver, i medeltal,
icke mindre än öfver 330 mil, för hvilken vägsträckas befarande i

och för besigtning blott en gång om året fram och tillbaka skulle,
under förutsättning att, såsom komiterade äfven antagit, förrättningsmannen
oafbrutet färdades fyra mil dagligen, åtgå mera än fem månader,
synes med skäl kunna betviflas huruvida någon särdeles verksam kontroll
öfver väghållningen på sådant sätt åstadkommes. Kostnaderna härför
torde icke heller komma att i verkligheten utfalla så billigt som komiterade
beräknat, då, vid det förhållande att, på sätt nyss visats, större
delen af den ljusare årstiden komme att för väginspektörerna upptagas
af besigtningsresor, det knappast blefve för dem möjligt att i någon
vidsträcktare mån begagna de tillfällen till biförtjenster, som kunde
yppa sig; till följd hvaraf det synes ganska sannolikt, att anspråk på
förhöjda arfvoden snart nog skulle göra sig gällande. Och torde
slutligen äfven den erinran härvid kunna göras, att länsstyrelserna
icke heller under nuvarande förhållanden äro helt och hållet i saknad af
tekniskt biträde, då det ju står dem öppet att, vid handläggning af •
sådana vägfrågor, som fordra särskild teknisk insigt, för erhållande
af biträde anlita Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen; hvadan icke
heller ur denna synpunkt något synnerligen vigtigt skäl torde förefinnas
för särskilda tekniska biträdens anställande.

De anmärkningar, Collegium i öfrigt kan hafva mot komiterades
förslag att göra och hvilka till en del äro af mera formel beskaffenhet,
torde lämpligast kunna framställas medelst hänvisning till de
särskilda §§:na i lagförslaget; hvarvid Collegium får dels i underdånighet
meddela, att Collegium visserligen flerstädes funnit redaktionen af
lagtexten i komiterades förslag mindre tillfredsställande, men att, då
Collegium ej alltid tilltrott sig att kunna i stället föreslå något obestridligen
bättre, Collegium ansett sig icke böra här upptaga sådana
anmärkningar utom för så vidt antingen ett uppenbart förbiseende
egt rum eller den af komiterade begagnade ordaställningen verkat
störande för meningen, dels ock, i enlighet med Collegii förut uttalade
mening om lämpligheten att, i stället för att antaga länet
eller landstingsområdet såsom gemensamhet för vägliållningskostnadens
fördelning, dertill fortfarande bibehålla häradet, till förekom -

mande af onödigt upprepande, här en gång för alla framställa det
förslag, att orden »landstinget» eller »landstingsområdet» med deras
böjningar måtte, hvarhelst de i lagtexten förekomma, utbytas mot
orden »de väghållningsskyldige» eller »väghållnings-distriktet», allteftersom
sammanhanget synes fordra.

§ 1. Om, i enlighet med den åsigt Collegium omfattat, häradet
eller tingslaget förklaras böra, vid meddelandet af nya bestämmelser
rörande väghållningsbesvärets utgörande, bibehållas såsom gemensamhet
för deltagandet i vägunderhållsskyldigheten, hvilken underhållsskyldighet
då naturligtvis icke kan omfatta andra vägar än dem
det hittills lagligen ålegat häradet eller tingslaget att underhålla,
således endast lands- och häradsvägar, synes något giltigt skäl icke
vidare förefinnas att, på sätt komiterade föreslagit, under en gemensam
benämning sammanföra härads- och socknevägarne, på hvilka
• sistnämnda de meddelade nya lagbestämmelserna också egentligen
icke hafva afseende. Då emellertid, om än för vinnande af mera
reda vid väghållningsbesvärets ordnande det vore önskvärdt, att
socknevägarne så småningom kunde antingen ingå i häradets allmänna
vägunderhåll eller helt och hållet indragas, det i allt fall
synes temligen antagligt, att socknevägar äfven framgent komma
att flerstädes förefinnas, enär dels häradsborne icke kunna utan giltiga
skäl åläggas att öfvertaga underhållet af desamma, dels det
icke lärer kunna förmenas socknemän, om de sådant önska, att fortfarande
underhålla dessa sina egna vägar; så och enär det icke kan
vara likgiltigt, i hvad skick dessa vägar underhållas, torde de nya
lagbestämmelserna rörande vägunderhållet förklaras böra i tillämpliga
delar gälla äfven i afseende på socknevägarna. Förevarande §
synes derföre böra omredigeras, så att den komme att hufvudsakligen
innehålla, att det väghållningsbesvär, hvarom den nya lagen
stadgade, afsåge de allmänna vägar, som det hittills ålegat häradet
att underhålla; att vid blifvande nya vägdelningar borde tillses, i
hvad mån befintliga socknevägar kunde i häradets allmänna vägunderhåll
ingå, samt att, der socknevägar förefunnes och ansåges böra

såsom sådana bibehållas, den nya väglagen borde i tillämpliga delar
blifva gällande äfven i afseende å dessa vägar.

§ 4. Orden »och sedan landstingets yttrande äfven inhemtats»
torde böra utgå.

Ordet »bygdeväg» i slutet af senare punkten torde böra utbytas
mot »häradsväg».

§ 12. I enlighet med hvad Collegium här ofvan i fråga om lämpligheten
att antaga länet eller landstingsområdet såsom gemensamhet
för vägunderhållet anfört och föreslagit, torde första punkten
böra uteslutas.

Orden i andra punkten »är härad deladt i ett eller flera väghållningsdistrikt»
torde, såsom uppenbarligen innefattande eu motsägelse,
böra ändras till »är härad deladt i två eller flera väghållningsdistrikt».

§§ 13 och 14 torde, i enlighet med hvad vid första punkten af 12
§ blifvit anfördt, böra utgå.

§ 15. Bestämmelsen i första punkten af denna §, att hemman, som
är så afsides liggande att det icke lämpligen kan till väghållning
in natura indelas, må i stället bidraga med penningar, synes visserligen
icke sakna skäl för sig; men då det vanligen torde vara för
en hemman sinnehafvare lättare att fullgöra sin väghållnings skyldighet
medelst naturaprestationer, än genom penningebidrag, torde det få
blifva beroende på hemmansinnehafvaren sjelf att bestämma, om han
heldre önskar att blifva till vägunderhåll in natura indelad.

I afseende på grunden för bidragets beräknande torde hänvisning
böra lemnas till § 54.

Då afgifter af ifrågavarande art antagligen blott sällan torde
förekomma eller uppgå till så betydliga belopp, att det för de väghållningsskyldige
kunde vara af någon vidare betydelse att få desamma
sig emellan fördelade, synas desamma böra till häradets vägkassa
öfverlemnas på sätt i § 22 för der omförmälda fall stadgas.

§§ 16 och 17 torde, på grund af hvad Collegium här ofvan i fråga
om vägdelning anfört, kunna sammanföras sålunda: »inom häradet
fördelas vägunderhållet på hemmansnummer efter vägmantal».

§ 20. I enlighet med hvad vid § 1 här ofvan anförts torde ordet
»bygdeväg» höra utbytas mot orden »sockne- eller häradsväg».

§ 23. Här äro af landsting och länsstyrelser flera ändringsförslag
framstälda, i syfte hufvudsakligen att närmare måtte bestämmas, dels
att gode männen skola vara berättigade till åtnjutande af ersättning,
och dels huru denna ersättning skall utgå.

För egen del anser Collegium lämpligast, att sjelfva tvistefrågan,
huruvida ersättning bör ega rum, öfverlemnas till Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes afgörande, helst det svårligen lärer kunna förmenas
någon med gode mäns beslut i sådan fråga missnöjd att
draga sin sak under domstols pröfning samt äfven att få densamma
der upptagen och pröfvad.

I fråga åter om beloppet af sådan ersättning torde afgörandet
lämpligen kunna uppdragas åt kompromissarie!’, utsedde, en af vägstyrelsen
och en af vederbörande väghållningsskyldig, hvarefter desse
begge skulle ega tillkalla en tredje; men, derest de icke kunde derom
sig förena samt i händelse någon tredskade att utse god man,
skulle valet tillkomma domhafvande!! i orten. Desse kompromissarie!'',
mot hvilkas beslut klagan icke finge föras, skulle vara berättigade
att erhålla godtgörelse för sin inställelse vid kompromissens sammanträde,
hvarom, i händelse af tvist, Rätten skulle ega att skilja vederbörande
emellan.

§ 35. Enligt Komiterades förslag skulle milstenar böra uppresas
jämväl å nuvarande socknevägar, hvilket, enligt Collegii åsigt, hvarken
torde vara behöfligt eller kunna utan dryga kostnader verkställas.
Collegium anser derföre att § bör, till närmare öfverensstämmelse med
hvad för närvarande eger rum, förändras sålunda: Å landsväg och
med gästgifvaregårdar försedda häradsvägar skola etc.

§ 37. Då kostnaden för anbringandet och underhållet af milstenar
och vägvisare svårligen låter sig tagas i beräkning vid vägs gradering,
såsom komiterade föreställt sig, torde denna kostnad icke heller
böra bindas vid den enskilde väghållaren, utan bestridas af vägkassan.

§ 38. Orden »såväl rote som» torde böra utgå.

§ 39. Förbudet mot uppsättande af grind öfver allmän väg
gäller för närvarande, enligt Kong! Kungörelsen den 11 Oktober 1864,
endast lands- och häradsvägarna, men icke socknevägar; och då något
giltigt skäl att nu utsträcka förbudet äfven till dessa sistnämnda
icke synes förefinnas, torde första punkten få bibehålla sin nuvarande
lydelse: »A allmän lands- eller häradsväg må etc.»

Uttrycket i andra punkten: »vid de vägsyner, som hädanefter
förrättas», torde, såsom uppenbarligen afseende författningens första
tillämpning, kunna utbytas mot orden: »Vid de årliga vägsynerna».

§ 41. Med anledning af hvad här förut i afseende å väginspektörs-
och rotemästarebefattningarna blifvit anfördt, och då det
här icke är fråga om att i någon mån förminska den kronofogden
enligt gällande instruktion tillkommande befogenhet, torde, med uteslutande
af tredje och fjerde punkterna, andra punkten erhålla följande
lydelse: »Närmast under Konungens Befallningshafvande utöfvas
tillsynen öfver vägväsendet inom häradet af vederbörande
Kronofogde med biträde af länsmän och fjerdingsmän i enlighet
med denna lag och de särskilda föreskrifter, som af Konungens Befallningshafvande
meddelas».

§ 42. Då tiden för vägsynerna flerstädes redan torde vara, i
enlighet med Kongl. Kungörelsen den 25 Maj 1869, af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande bestämd, samt det antagligen icke kan
vara meningen att, sådant oaktadt, nytt beslut härutinnan skall,
endast till följd af en ny väglags tillkomst, af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande meddelas, torde senare stycket i första punkten
böra erhålla följande något förändrade lydelse: »Sådan syn bör förrättas
tidigt på våren eller sent på hösten å tid, som antingen redan
är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden, varder, efter landstingets
hörande, för hela länet af Konungens Befallningshafvande
bestämd».

Orden »äfvensom dagen då---hos rotemästaren afhemtas»

i slutet af andra punkten torde böra utgå.

Med anledning af hvad Collegium i fråga om rotemästarebefattningarna
här ofvan yttrat, torde i tredje punktens första stycke införas
den förändrade bestämmelse, att det skall åligga länsmannen
att inom åtta dagar efter syneförrättningens slut utan lösen tillställa
hvarje väghållare ett för honom särskildt gjordt utdrag af syneprotokollet.

Orden »af rotemästaren» i slutet af sista punkten torde böra utgå.

§ 66. På grund af hvad Collegium dels redan här ofvan vid §§
37 och 62 föreslagit, dels här nedan vid § 84 kommer att anföra,
böra bland utgifter, som skola af vägkassans medel bestridas, upptagas
äfven kostnaden för vinterväghållningen samt för upprättande
och underhåll af milstenar och vägvisare äfvensom traktamentsersättning
till särskilda nämndens ständiga ledamöter.

§ 70. Af hvad Colle gium här förut i fråga om vägskatten anfört
torde följa, att de i denna § omförmälda förteckningar böra insändas
till vägstyrelsens ordförande samt för fastigheterna endast
behöfva upptaga taxeringsvärdena och för den till deltagande i väghållningen
pligtiga inkomsten det beskattningsbara beloppet deraf.

Då, uti senast faststälda formulär till taxeringslängder öfver inkomstbevillningen,
för hvarje skattskyldig sammanföres i en gemensam
kolumn all den honom till bevillning påförda inkomst af rörelse
eller yrke och dylikt, men, efter hvad Collegium här ofvan vid § 6
föreslagit, icke all sådan inkomst skulle komma att till vägrmderhållet
bidraga, torde det blifva nödigt att i taxeringslängderna särskilja
de olika slagen af rörelse eller yrke, hvaraf inkomsten beräknats.

§ 78. Orden »socken eller härad» torde böra utbytas mot »härad
eller väghållningsdistrikt».

§ 79. Då det torde vara ganska vanskligt att afgöra, när en
isväg är fullt farbar för alla slags fordon, torde det vara betänkligt
att i en lag införa ett sådant medgifvande, som senare stycket innehåller;
hvarföre detsamma torde böra uteslutas.

§ 80. Utom det att sjelfva ordaställningen »som kan föranleda
bildande af snödrifvor» synes väl mycket obestämd och kunna föranleda
till tvistigheter, torde stadgandet i sig sjelft innebära ett alltför
starkt ingrepp i den enskildes sjelf bestämmelserätt; hvarföre ock,
då det synes lämpligast att i hvarje särskildt sådant fall får förfaras
såsom förut brukligt varit, Collegium hemställer att denna § måtte
utgå.

§ 82. Ordet »socknen» torde böra utbytas mot »väghållningsdistriktet».

§ 83. Orden »härads- eller sockenborna» torde böra utbytas
mot »de väghållningsskyldige».

§ 84. Då, enligt Collegii åsigt, häradet eller tingslaget i regel
bör utgöra gemensamhetsområdet jemväl för vinterväghållet, torde
det utan tvifvel komma att leda till förenkling af räkenskaperna,
derest äfven ersättningen till ploglagen, d. v. s. kostnaden för vinterväghållningen,
finge uppbäras och redovisas i sammanhang med och
på samma sätt som den öfriga väghållningskostnaden.

Collegium föreslår derföre, att denna § ma erhålla ungefär denna
lydelse: »Den för alla ploglagen inom häradet eller väghållningsdistriktet
bestämda ersättning sammanslås och fördelas, enligt de i
§ 69 bestämda grunder, på samtliga jemlikt § 6 i vägunderhållet
deltagande beskattningsföremål samt debiteras, uppbäres och redovisas
på sätt i afseende å vägkassans medel är föreskrifvet.»

§ 85. Då något skäl för ändring af nu gällande bestämmelse
derom, att de med ploglagen träffade beting skola hvarje gång blifva
gällande i 5 år, icke blifvit af komiterade anfördt eller eljest synes
förefinnas, torde berörde stadgande böra fortfarande tjena till efterrättelse.

Hvad beträffar tiden för aftalens förnyande, synas komiterade
hafva förbisett den ändring i Kongl. Förordningen den 30 September
1790, som genom Kongl. Brefvet den 31 Jannari 1798 blifvit
vidtagen, och hvarigenom förordnats, att väglottsegarne skola för
nyssberörda ändamål inkallas till II är a d s - R ätt e n vid sommartinget å

Bill. till Bibel. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Åfd. 12 Iläft. 9

sista året, hvarmed den förra öfverenskommelsen går till ända. Äfven
denna föreskrift bör, enligt Collegii åsigt, fortfarande lända till
efterrättelse.

§ 87. I afseende å första punkten hafva flera landsting och
länsstyrelser föreslagit den ändring att, då snöplogfogdebefattningen
vore afsedd att blifva ett slags kommunalt bestyr, snöplogfogdarna
äfven måtte tillsättas af kommunalstämman.

För egen del anser Collegium ändamålet kunna lika fullt vinnas
genom en föreskrift derom, att inom hvarje ploglag, som bestode af
flera än två delegare, desse skulle sig emellan utse en plogfogde
för minst ett år i sender, om hvilket val kronobetjeningen borde
erhålla underrättelse.

Till undvikande af missuppfattning torde i sista punkten orden
»å råd)) böra inskjutas, framför ordet »tjenstgjort».

§ 91. Ordet »rotemästare» i första punkten och hänvisningen
till § 80 i andra punkten böra utgå.

§ 95. Enligt bestämmelserna i denna och nästföljande § skulle
klagan öfver Eders Kongl. Majrts Befallningshafvandes beslut få ega
rum endast i frågor rörande anläggning, indragning eller omläggning
af allmän väg och förändring af redan befintlig vägs egenskap
samt rörande urskiljande af hvilka vägar, som borde i ny vägdelning
ingå, och dessas egenskap, hvaremot talan icke skulle få fullföljas
i flera andra ganska vigtiga frågor, såsom rörande ny vägdelning,
ny uppskattning af vägunderhållskostnaden, vägars gradering m. m.
Härigenom synes en väl stor magt och myndighet hafva blifvit Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillerkänd; och då det hittills alltid
varit regel i vår lagstiftning, att klagan öfver administrativ myndighets
beslut fått i högre instans fullföljas, från hvilken regel endast
högst få undantag förekommit, synes det Collegium icke vara
lämpligt, särskilt med hänsyn till en del hithörande frågors vigt,
att nu i så väsentlig mån afvika från nyssnämnda allmänna regel,
utan anser Collegium att §:n bör erhålla följande förändrade lydelse:
»öfver Konungens Befallningshafvandes beslut i frågor, som i denna

lag omförmälas, ''må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet stadgad är». — I enlighet härmed bör § 96 utgå.

§ 97 torde, såsom obehöflig, kunna uteslutas.

§ 98. I enlighet med förut uttalade åsigter föreslår Collegium
den förändring af förra delen af §:n, att orden »och sedan ny vägdelning
— — — inom sådant område» utgå med undantag endast
af ordet »tillämpning».

Slutorden »dock med de----upptaga» torde äfven få uteslutas.

§ 99. Då det synes olämpligt, att en ny väglag skulle börja
att tillämpas å olika tider för vinterväghållningen och vägunderhållet
den tid marken är bar, torde denna § böra uteslutas.

§ 100. I följd af hvad Collegium här ofvan anfört rörande
lämpligaste gemensamhetsområdet för vägunderhållet, torde denna §
äfven böra utgå.

§ 101. Af nyssnämnde skäl torde jemväl denna § böra utgå.

§ 102. Af förut anförda skäl föreslås att denna § utgår ur förslaget.

Stockholm den 10 Juni 1886.

Underdånigst

HANS FORSSELL.

S. Borgström. Er. M. Sivard. Th. S. Lundberg.

J. K. M. Martin. Sten FoRSBERg. Gustaf Munthe.

Föredragande.

C. G. Sylvan.