Kommuner och landsting i internationell samverkan Prop. 2000/01:42

Proposition 2000/01:42

Regeringens proposition
2000/01:42

Kommuner och landsting i internationell
samverkan

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 november 2000

Göran Persson

Britta Lejon
(Justitiedepartementet)

Prop.

2000/01:42

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågeställningar om den kommunala kompe-
tensen vid internationell samverkan. Därvid görs den bedömningen att
det inte behövs någon ytterligare kompetensutvidgande lagstiftning for
att kommunerna och landstingen skall kunna medverka i ett normalt vän-
orts- eller vänregionssamarbete. I propositionen konstateras emellertid att
arbetet med att se över frågor om den kommunala kompetensen vid in-
ternationell samverkan bör fortsätta.

Det föreslås att bestämmelserna om kommunal tjänsteexport och
kommunalt internationellt bistånd sammanförs i en ny lag. Samtidigt för-
enklas och förtydligas bestämmelserna. Genom den nya lagen upphävs
dels lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport, dels lagen (1994:693)
om rätt för kommuner och landsting att lämna internationell katastrof-
hjälp och annat bistånd.

Kommuner och landsting skall själva fa avgöra på vilket sätt tjänsteex-
porten lämpligast skall bedrivas. Nuvarande krav på regeringens medgi-
vande för s.k. direktexport av kommunala tjänster tas därför bort. I lagen
klargörs att kommunalförbund, kommunala företag och regionförbund
far bedriva tjänsteexport.

En förutsättning för kommunalt internationellt bistånd skall inte längre
vara att det inträffat en katastrof eller annan sådan nödsituation i det
mottagande landet. Kravet på att biståndet skall vara humanitärt tas där-
för bort. Kravet på regeringens tillstånd för utvidgat bistånd till länder
som får statligt bistånd avskaffas och ersätts med en anmälningsskyldig-
het. Kommuner och landsting skall få möjlighet att lämna utvidgat bi-
stånd också till länder som inte får svenskt statligt bistånd. Regeringens
tillstånd kommer dock att krävas for sådan biståndsverksamhet. Det klar-

1 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 42

görs också att kommunalförbund, kommunala företag och regionförbund Prop. 2000/01:42
far ägna sig åt biståndsverksamhet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2001.

Innehållsförteckning

Prop. 2000/01:42

1 Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5

2 Förslag till lag om kommunal tjänsteexport och kommunalt

internationellt bistånd........................................................................6

3 Ärendet och dess beredning..............................................................8

4 Kommunernas och landstingens internationella verksamhet............8

4.1 Internationellt samarbete.....................................................8

4.1.1 Det internationella samarbetet har ändrat

karaktär.............................................................8

4.1.2 Regionala samverkansprojekt...........................9

4.1.3 Nordiskt gränssamarbete..................................9

4.2 Decentraliserat samarbete och vänortssamarbete...........10

4.2.1 Decentraliserat samarbete...............................10

4.2.2 Vänorts- och vänregionssamarbete.................11

4.2.3 Fördjupat vänortssamarbete............................12

4.3 Svenska kommuner och EU..............................................12

5 Behovet av förändringar i lagstiftningen.........................................13

5.1 Internationell verksamhet och kommunal kompetens......13

5.2 Det behövs en enklare lagstiftning bättre anpassad till

nuvarande förhållanden.................................................... 15

5.3 Det finns behov av att fortsätta översynen.......................16

6 Kommunal tj änsteexport.................................................................17

6.1 En fortsatt tjänsteexportverksamhet.................................17

6.1.1 Nuvarande ordning.........................................17

6.1.2 Förslag............................................................17

6.2 Kommunala tjänster och varor..........................................20

6.2.1 Nuvarande ordning.........................................20

6.2.2 Förslag............................................................21

6.3 Åt vem får tjänsterna tillhandahållas?..............................23

6.3.1 Nuvarande ordning.........................................23

6.3.2 Bedömning......................................................23

6.4 Affärsmässighet................................................................24

6.4.1 Nuvarande ordning.........................................24

6.4.2 Bedömning......................................................24

6.5 Regeringens medgivande..................................................26

6.5.1 Nuvarande ordning.........................................26

6.5.2 Förslag............................................................27

6.6 Att begränsa det kommunala risktagandet........................29

6.6.1 Nuvarande ordning.........................................29

6.6.2 Förslag............................................................29

7 Kommunalt internationellt bistånd..................................................31

7.1 En fortsatt internationell biståndsverksamhet...................31

7.1.1 Nuvarande ordning.........................................31

7.1.2 Förslag............................................................31

7.2 Utrustning som inte längre behövs...................................32

7.2.1 Nuvarande ordning.........................................32

7.2.2 Förslag............................................................33

7.3 Bistånd till ett land som får statligt bistånd......................34

7.3.1 Nuvarande ordning.........................................34

7.3.2 Förslag............................................................35

7.4 Regeringens tillstånd ersätts med en anmälnings-
skyldighet..........................................................................37

7.4.1 Nuvarande ordning.........................................37

7.4.2 Förslag............................................................38

7.5 Tillstånd att lämna bistånd till länder som inte får

statligt bistånd...................................................................39

7.5.1 Nuvarande ordning.........................................39

7.5.2 Förslag............................................................40

7.6 Snabba biståndsinsatser i svåra situationer.......................41

7.6.1 N uvarande ordning.........................................41

7.6.2 Förslag............................................................41

8 Vänorts- och vänregionssamarbetet................................................42

8.1.1 Nuvarande förhållanden.................................42

8.1.2 Bedömning......................................................43

9 Lagteknisk lösning och kostnader...................................................45

10 F örfattningskommentar...................................................................46

Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian.......................................52

Bilaga 2 Promemorians lagförslag........................ 56

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna....................................58

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 23 november 2000............................................................................59

Prop. 2000/01:42

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd.

Förslag till lag om kommunal tjänsteexport Pr°P- 2000/01:42
och kommunalt internationellt bistånd

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Kommuner och landsting får ägna sig åt verksamhet som anges i
denna lag oberoende av bestämmelserna i kommunallagen (1991:900).
Kommuner och landsting får också besluta att kommunala företag,
kommunalförbund eller regionförbund får ägna sig åt sådan verksamhet
på samma villkor.

Tjänsteexport

Tjänster

2 § En kommun får tillhandahålla sådan kunskap och erfarenhet som
finns i den kommunala verksamheten (kommunal tjänst) för export
(tjänsteexport).

Varor

3 § Som ett led i en tjänsteexport får kommunen i begränsad omfattning
exportera en vara när varan utgör ett nödvändigt komplement till eller har
ett naturligt samband med den tillhandahållna kommunala tjänsten.

Villkor

4 § Kommunal tjänsteexport skall ske på affärsmässiga grunder.

De produktrisker, kommersiella risker, politiska risker, finansiella
risker och valutarisker som tjänsteexporten kan innebära skall beaktas i
varje exportaffär och begränsas genom att säkerhet ställs eller genom
separata garantier eller försäkringar.

Bistånd

Formerna för biståndet

5 § En kommun får lämna bistånd i form av utrustning, rådgivning,
utbildning eller på annat sätt till ett land som får svenskt statligt bistånd.
Bistånd i form av ekonomiskt stöd får lämnas endast för att genomföra
utbildning och rådgivning.

6 § Bistånd till ett land som inte får svenskt statligt bistånd får lämnas av
en kommun i form av utrustning som kommunen inte längre behöver för
sin verksamhet.

Regeringen får ge tillstånd till att bistånd även i form av annan utrust-
ning än som avses i första stycket, rådgivning, utbildning eller på annat
sätt lämnas till ett land som inte får svenskt statligt bistånd. Bistånd i

form av ekonomiskt stöd får lämnas endast för att genomföra utbildning Prop. 2000/01:42
och rådgivning.

7 § En kommun som lämnar bistånd i form av utrustning får i skälig om-
fattning använda medel för att transportera och ställa i ordning utrust-
ningen så att den kan tas i bruk.

8 § Bistånd enligt denna lag får också lämnas till en internationell hjälp-
organisation för att utgöra hjälp till ett land i en rådande eller framtida
nödsituation eller i en annan svår situation som är en följd av en nödsitu-
ation.

Villkor

9 § En kommun skall förvissa sig om att bistånd som den lämnar kom-
mer till avsedd användning. Detta gäller dock inte om biståndet avser
utrustning som kommunen inte längre behöver för sin verksamhet.

10 § En kommun som lämnar bistånd till ett land som får svenskt statligt
bistånd skall anmäla åtgärden och omfattningen på biståndet till Styrel-
sen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida). Anmälan skall dock
inte göras om biståndet avser utrustning som kommunen inte längre
behöver för sin verksamhet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

2. Genom lagen upphävs lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport
och lagen (1994:693) om rätt för kommuner och landsting att lämna in-
ternationell katastrofhjälp och annat bistånd.

3. De upphävda lagarna skall fortfarande tillämpas på tjänsteexport och
bistånd där tillstånd har lämnats eller som annars inletts före ikraftträ-
dandet.

3 Ärendet och dess beredning

Kommunernas och landstingens möjligheter att engagera sig internatio-
nellt styrs av dels vad som kan följa av den allmänna kompetensen i
kommunallagen (1991:900), dels de speciallagar som finns för denna
verksamhet. För närvarande är två sådana lagar aktuella; lagen
(1986:753) om kommunal tjänsteexport och lagen (1994:693) om rätt för
kommuner och landsting att lämna internationell katastrofhjälp och annat
bistånd.

Bestämmelserna om tjänsteexport och internationellt bistånd speglar
det synsätt som rådde för mer än femton år sedan och har visat sig vara
svåra att tolka och tillämpa. Kommunernas internationella verksamhet
bedrivs i dag under delvis andra förutsättningar än när lagstiftningen togs
fram. Mot denna bakgrund har Justitiedepartementets kommunenhet gått
igenom gällande lagstiftning om kommunal tjänsteexport och om kata-
strofhjälp m.m. Genomgången har redovisats i departementspromemo-
rian Enklare regler för kommunal tjänsteexport och kommunalt
internationellt bistånd - Internationell verksamhet och kommunal
kompetens (Ds 2000:11). En sammanfattning av promemorian finns i
bilaga 1. Promemorians lagförslag framgår av bilaga 2. Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 3. En sammanställning över remissvaren finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju2000/1536/K).

4 Kommunernas och landstingens
internationella verksamhet

4.1 Internationellt samarbete

4.1.1 Det internationella samarbetet har ändrat karaktär

Den kommunala internationella verksamheten bedrivs i dag under delvis
andra förutsättningar och betingelser än dem som gällde fram till 1990-
talets början då den nuvarande kommunallagen (1991:900) trädde i kraft.
En påtaglig och åtminstone delvis ny trend i Europa under 1990-talet är
att inte bara företag och nationalstater, utan också regioner och kommu-
ner i olika länder systematiskt har samarbetat med varandra. I dag pågår
ett relativt omfattande internationellt inriktat arbete i de svenska kommu-
nerna och landstingen om man jämför med hur det tidigare har varit. De
upprättar och utvecklar numera egna internationella kontakter av olika
slag. Inte minst har de senaste årens utveckling i länderna i Central- och
Östeuropa samt Baltikum påverkat inte bara Sverige som nation utan
även den kommunala nivån.

En annan viktig faktor är Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
(EU). EU har liksom Europarådet kommit att inrikta sitt arbete mot att
stödja bl.a. de nya demokratierna i Europa i deras strävan att bli en del av
det europeiska samarbetet. Inom båda dessa organisationer har den
kommunala nivåns betydelse i samarbetet markerats bland annat genom
att kommunerna och landstingen har företrädare i Regionkommittén

Prop. 2000/01:42

inom EU respektive Kommunalkongressen (CLRAE) inom Europarådet.
Man skulle kunna säga att det s.k. decentraliserade samarbetet, se avsnitt
4.2.1, har tillfört den traditionella säkerhetspolitiken, EU-politiken och
biståndspolitiken ett nytt moment.

Flertalet kommuner och landsting har under senare delen av 1990-talet
antagit, eller håller på att utarbeta, strategier för sitt internationella ar-
bete. Dessa strategier är i praktiken oftast fokuserade på EU-frågor, regi-
onala utvecklingsfrågor eller uppbyggandet av en generell internationell
kompetens.

Prop. 2000/01:42

4.1.2 Regionala samverkansprojekt

I Sverige pågår en utveckling där lokala och nya regionalt baserade aktö-
rer samverkar för att etablera sig i internationella sammanhang, framför
allt inom ramen för EU-medlemskapet. I dag är nästan alla svenska
kommuner representerade i Bryssel genom något organ för interregional
samverkan till exempel regionkontoren för West Sweden, Sydsam, East
Sweden, North Sweden, Mälardalsrådet och Stockholmsregionen. Syftet
med verksamheten är att öka regionens aktiviteter inom EU och verka för
medlemmarnas intressen till exempel deras möjligheter att söka och få
bidrag från EU:s många stödprogram. Dessa s.k. storregioner bedriver
för det mesta också aktiviteter i Sverige.

4.1.3 Nordiskt gränssamarbete

Enligt svensk rätt kan svenska myndigheter samarbeta över riksgränser i
all verksamhet som inte är att hänföra till myndighetsutövning i egentlig
mening. En förutsättning är emellertid att verksamheten inte styrs av lag-
regler som kan anses innefatta hinder för att den utförs i ett gränsöver-
skridande samarbete.

Kommunernas gränssamarbete sker i dag framför allt inom Norden. Ett
uttryck för detta är överenskommelsen mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige om kommunalt samarbete över nordiska riksgränser (prop.
1977/78:44, SÖ 1978:1). Överenskommelsen innebär att länderna erkän-
ner kommunernas rätt att samarbeta med kommuner i annat fördragsslu-
tande land om vården av sina angelägenheter, i den mån hinder för sådant
samarbete inte föreligger i det egna landets lagar eller övriga bestämmel-
ser.

Samarbetet sker vanligen i fasta former, huvudsakligen i kommittéer.
Samarbete kan också ske i stiftelser, ekonomiska föreningar eller aktie-
bolag. Det finns inte några rättsliga hinder för svenska myndigheter i en
gränsregion att genomföra riksgränsöverskridande samarbete i exempel-
vis ett bolag där kommuner på ömse sidor om gränsen är aktieägare.

Ett exempel på ett omfattande samarbete över riksgränsen mellan två
kommuner är samarbetet mellan Haparanda och finska Tomeå. Inom
Justitiedepartementet undersöks för närvarande de rättsliga förutsättning-
arna för kommuner och landsting att bilda gemensamma offentligrätts-
liga organ över riksgränsen mot Finland.

4.2 Decentraliserat samarbete och vänortssamarbete

4.2.! Decentraliserat samarbete

Östersjösamarbete samt samarbete i Central- och Östeuropa

För Sveriges del har samarbetet mellan länderna kring Östersjön ökat
markant inom olika sektorer och på olika samhällsnivåer. I samarbetet
ingår till exempel att främja säkerhet och demokrati, stimulera mark-
nadsekonomin, bekämpa kriminalitet och att värna om den gemensamma
miljön. Den lokala och regionala nivån har en betydande roll i det trans-
nationella samarbetet och utvecklingen av detta har varit intensiv i Öster-
sjöregionen.

När en svensk kommun eller ett svenskt landsting samverkar med en
motsvarande enhet i något av våra östliga eller sydöstliga grannländer
används ofta begreppet decentraliserat samarbete. Decentraliserat samar-
bete kan också ske genom storregioner i vilka flera landsting och kom-
muner i olika län samverkar. Även om det finns intressanta exempel på
samverkan med Rumänien, Bulgarien och Ungern (utan Sida-stöd) och
Ukraina (med Sida-stöd) är Polen, Estland, Lettland, Litauen och Ryss-
land (i praktiken nordvästra Ryssland) de normala samarbetspartema. I
en majoritet av kommuner och landsting pågår ett sådant decentraliserat
samarbete.

Decentraliserat samarbete kan ha formen av ett generellt vänortsavtal
eller avse samarbete inom en eller flera speciella sektorer. Samarbetet är
också förankrat i kommunens eller landstingets beslutande organ och
avser sakområden som faller inom den kommunala kompetensen och
ligger inom den normala verksamhetens ram (demokrati och administra-
tion, skola, hälso- och sjukvård, omvårdnad, lokal miljö, utveckling av
lokalt och regionalt förankrat näringsliv, kultur och fritid etc.) samt står i
en rimlig proportion till kommunens eller landstingets allmänna verk-
samhet. Samarbetets främsta syfte är att tillgodose den kommunala nyt-
tan genom ett utbyte av erfarenheter och prestationer. Utifrån ett omfat-
tande utbyte av detta slag har också i många fall en fördjupad samverkan
bl.a. i demokrati- och miljöprojekt vuxit fram.

Förutsättningarna för att genomföra samarbetsprojekt i Östersjöområ-
det och i Central- och Östeuropa är på väg att förändras. De medfmansie-
ringskällor som finns tillgängliga för kommuner och landsting för inter-
nationellt samarbete ökar ständigt i antal och omfattning. Detsamma
gäller kommunernas och landstingens engagemang genom vänorts- och
vänregionskontakter inom EU och övriga Europa.

Projekt som tidigare bl.a. finansierades med biståndsmedel, eller ur de
båda Öslersjömiljarderna, kommer i framtiden, genom EU:s utvidg-
ningsprocess, i ökande grad att kunna finansieras också genom struktur-
politiken och EU:s fonder och program för Central- och Östeuropa samt
Baltikum (Pharc, Tacis och Interreg IIIB).

Regeringen beslutade i maj i år alt utreda samarbetet med Central- och
Östeuropa (dir. 2000:39). Arbetet skall utgöra underlag för beslut om
behov, inriktning och former för stödet till Central- och Östeuropa efter
2001. Utredningen skall enligt direktiven redovisa resultatet av sitt arbete
senast den 30 november 2000.

Prop. 2000/01:42

Intresseorganisationer i Östersjöregionen

Det finns en stark politisk vilja att på lokal och regional nivå samverka i
Östersjöregionen, både kring strategiska frågor för hela Östersjöregionen
och i konkreta samverkansprojekt. Baltic Sea States Subregional Confe-
rence (BSSSC), som samlar de regionala aktörerna under Östersjörådet,
har representanter för svenska kommuner och landsting. Conference of
Peripheral Maritime Regions (CPMR) och dess Baltic Sea Comission
(BSC) är en liknande samarbetsorganisation där landstingen finns repre-
senterade. Union of the Baltic Cities (UBC) är en organisation där bl.a.
svenska kommuner ingår och som tillvaratar städernas intressen i Öster-
sjöregionen.

Sveriges EU-medlemskap och det faktum att de baltiska staterna och
flera länder i Central- och Östeuropa ansökt om medlemskap skapar nya
förutsättningar för ett växande framtida samarbete på decentraliserad
nivå över de nationella gränserna.

4.2.2 Vänorts- och vänregionssamarbete

Kontakter mellan svenska kommuner och utländska vänorter har en lång
tradition. Vänorts samarbetet var ofta den enda formen för kommuner att
ha kontakter med andra länder. De sporadiska träffarna med vänorten var
ett uttryck för nordiskt samförstånd eller västeuropeisk förbrödring efter
andra världskriget och hade normalt inte någon direkt koppling till kom-
munens vardagliga verksamhet. I dag ser det mycket annorlunda ut. Efter
hand utvecklades också samarbete på regional nivå med Sveriges grann-
länder.

Efter förändringarna i Östeuropa för drygt tio år sedan har det lokala
och regionala samarbetet ändrat karaktär. Utöver kulturutbyten före-
kommer även olika former av projektsamarbete i exempelvis miljö-,
administrations-, utbildnings-, social- och turismfrågor. Försök att
stimulera till samarbete mellan företag i vänörterna respektive vänregio-
nema förekommer också.

Svenska kommuner har för närvarande nästan 1 000 vänorter utom-
lands. De flesta vänörterna finns i Europa, i huvudsak i Norden. Över
200 kommuner har någon form av samarbete med partners i Sveriges
östliga och sydöstliga grannländer. Även i EU-länder har nya vänorter
tillkommit. Det är naturligt för många kommuner att utgå ifrån befintliga
vänortsrelationer när det gäller att etablera nya kontakter i Europa, såväl
inom som utom EU. Vänörterna håller på att utvecklas till viktiga
ingångar för svenska kommuner till andra kommuner i Europa.

I många landsting finns numera en insikt om den egna regionens om-
världsberoende och möjligheten att dra nytta av internationella kontakter.
Alla svenska landsting är sedan några år tillbaka involverade i samarbete
med Estland, Lettland, Litauen, Polen och nordvästra Ryssland. Det finns
en klar tendens till att man sökt samarbete med geografiskt närliggande
regioner och länder.

Samarbetet mellan svenska landsting och aktörer på andra sidan Öster-
sjön spänner över i stort sett alla de områden där landstingen är verk-
samma. Det handlar om regional utveckling, planering, trafik- och de-

Prop. 2000/01:42

mokratifrågor samt samarbete inom hälso- och sjukvårdsområdet. Bland Prop. 2000/01:42
samverkansprojekten ligger tonvikten på det senare området.

4.2.3 Fördjupat vänortssamarbete

Det statliga stödet utgör en viktig del i de insatser som de svenska kom-
munerna gör for de utländska kommuner man samarbetar med. Sedan år
1990 disponerar Svenska Kommunförbundet enligt en överenskommelse
med Sida vissa medel för stöd till fördjupat vänortssamarbete med
Central- och Östeuropa samt Baltikum.

Det fördjupade vänortssamarbete som Sida stöder förutsätter att det
finns ett vänortsavtal. Svenska Kommunförbundet förvaltar systemet för
Sida:s räkning och utgör den svenska vänortskommunens motpart för
projektutformning, finansieringsbeslut och projektredovisning. Finansie-
ringen får avse främst kunskapsöverföring.

Under åren 1997, 1998 och 1999 var ramen för stödet cirka 21 miljo-
ner kronor respektive 29 miljoner kronor och 40 miljoner kronor. Sedan
år 1999 har stödet kompletterats med möjligheter också för landsting att
1'å bidrag till decentraliserat samarbete på regional nivå.

Utvärderingar visar att det kommunala vänortssamarbetet i flera fall
banat väg för näringslivskontakter. För att skapa synergieffekter i de in-
ternationella kontakterna samarbetar också flera landsting med andra
aktörer i den egna regionen.

4.3 Svenska kommuner och EU

Strukturfonder

En direkt konsekvens av EU-medlemskapet utgör Sveriges möjligheter
att få del av unionens ekonomiska medel för strukturpolitiskt utveck-
lingsarbete. För kommande programperiod åren 2000-2006 kommer
cirka 19 miljarder kronor att finnas tillgängliga från strukturfonderna
inom tre olika mål och fyra gemenskapsinitiativ i Sverige.

Kommunerna har i allmänhet varit mycket aktiva aktörer i föregående
programperiods utvecklingsprojekt och de har också varit en av de
största medfinansiärerna. Företrädare för kommuner och landsting har
haft ett stort inflytande över hur medlen fördelats.

Gemenskapsinitiativ

Strukturfondsmålen kompletteras under kommande programperiod av
fyra s.k. gemenskapsinitiativ som också finansieras av strukturfonderna.
IntciTcg är det största gemenskapsinitiativet och handlar om att utveckla
samarbete över nationsgränserna. Det övergripande målet är att se till att
nationella gränser inte utgör hinder för balanserad utveckling och inte-
gration i Europa. En stor del av initiativet avser gränsregionalt samar-
bete.

För tidigare programperiod har i vissa fall projektsamarbetet inom ra-
men för gemenskapsinitiativen utgjort basen i kommunernas internatio-
nella engagemang.

Övrigt transnationellt EU-samarbete

Sveriges medlemskap i EU har medfört möjligheter för svenska kommu-
ner att engagera sig också i en rad olika andra EU-program, som är såväl
nationellt som internationellt inriktade. Det är dock hittills ett begränsat,
men växande, antal kommuner som aktivt engagerat sig i sådana pro-
gram.

5 Behovet av förändringar i lagstiftningen

5.1 Internationell verksamhet och kommunal kompetens

Lokaliseringsprincipen begränsar det internationella engagemanget

Det bör inledningsvis framhållas att enligt den svenska grundlagen så
måste det i lag meddelas vilka befogenheter kommunerna har (8 kap. 5 §
regeringsformen). Verksamhet som inte svarar mot en sådan reglering
faller således utanför kommunernas kompetensområde.

Allt sedan 1860-talet när de första kommunalförfattningarna tillkom
har utgångspunkten varit att kommunal verksamhet skall bedrivas för
kommunmedlemmarna. Den kommunala lokaliseringsprincipen är ett
uttryck för detta och finns inskriven i kommunallagen. I 2 kap. 1 § sägs
att kommuner och landsting själva far ha hand om sådana angelägenheter
av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets
område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av sta-
ten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Som hu-
vudregel gäller således att en kommun inte får bedriva verksamhet utan-
för vare sig kommungränsen eller nationsgränsen. Utrikes- och bistånds-
politik har traditionellt sett hört till det statliga ansvarsområdet.

Lokaliseringsprincipen har med tiden modifierats i rättspraxis och
vissa undantag har också gjorts i speciallagstiftning. Kommuner och
landsting kan i vissa fall vara berättigade att involvera sig i verksamheter
som till och med sträcker sig utanför rikets gränser.

Ökat intresse för kommunal tjänsteexport

Under 1970-talet förekom det endast i ringa omfattning att kunnandet
inom kommuner och landsting utnyttjades för export till andra länder.
Den tjänsteexport som hade sina rötter i den kommunala sektorn skedde
nästan uteslutande genom att enskilda kommun- och landstingsanställda
tog tjänstledigt från sina befattningar för att arbeta i privata företags
exportprojekt. I början av 1980-talet uppstod ett ökat intresse från
kommuner och landsting för ett aktivare engagemang i tjänsteexporten.
Vid samma tidpunkt var de samhällsekonomiska problemen betydande.
En rad åtgärder krävdes för att komma tillrätta med de ekonomiska

Prop. 2000/01:42

balansproblemen. Regeringen konstaterade år 1982 i direktiven till Prop. 2000/01:42
Utredningen om export av kommunalt kunnande, att utvecklingen av
handels- och bytesbalansen därvid var av stor betydelse och att alla
möjligheter skulle tas till vara för att öka den svenska exporten (dir.

1982:49). I detta sammanhang skulle såväl staten som kommuner och
landsting kunna spela en aktiv roll.

Regeringen pekade också på flera omständigheter som motiverade ett
aktivt deltagande från kommuners och landstings sida i en sådan verk-
samhet. 1 samband med en investering ville beställaren ofta köpa därmed
sammanhängande utrustning, service etc. Kunnandet om dessa frågor
fanns hos kommuner och landsting. Sålunda kunde kommuner och
landsting bidra med att exportera tjänster som en del av ett fullständigt
system. Kommuner och landsting kunde också spela en viktig roll i
marknadsföringen av olika system.

Bistånd till en omvärld i behov av hjälp

Grundprincipen är att staten ansvarar för den svenska utrikes- och bi-
ståndspolitiken. Det finns emellertid sedan lång tid tillbaka ett starkt
engagemang i kommuner och landsting när det gäller att bistå en hjälpbe-
hövande omvärld. Kommunerna och landstingen ansågs ha speciella för-
utsättningar, särskilt i egenskap av sjukvårdshuvudmän, att på vissa om-
råden främja svenska hjälpinsatser i andra länder. Vidare ansågs kom-
munal och landstingskommunal personal, bl.a. läkare, sjuksköterskor,
tekniker och servicepersonal, representera ett kunnande som kunde
komma till användning i internationell biståndsverksamhet (jfr SOU
1974:86 och prop. 1975:84, s. 30 f.).

Från kommunalt håll visade det sig också finnas ett betydande intresse
att medverka i biståndsverksamhet och därigenom få ge uttryck för soli-
daritet med lidande människor i andra länder. Intresset medförde att
kommuner och landsting fattade beslut om att med pengar eller materiel
bistå andra länder i nöd. Ibland vann besluten laga kraft och verkställdes,
ibland överklagades besluten och upphävdes såsom ej kompetensenliga. I
flera rättsfall från år 1973 konstaterade Regeringsrätten att olika lands-
tings medverkan i internationell biståndsverksamhet ledde till kompe-
tensöverskridanden eftersom åtgärderna inte ansågs vara landstings-
kommunala angelägenheter.

Den kommunala kompetensen utvidgas

Utvecklingen medförde ett behov av ny lagstiftning som utvidgade de
kommunala befogenheterna när det gäller engagemanget i den interna-
tionella verksamheten. Riksdagen fattade därför beslut år 1975 om att
anta lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun att
lämna internationell katastrofhjälp och år 1986 lagen (1986:753) om
kommunal tjänsteexport. Lagen (1975:494) ersattes senare av lagen
(1994:693) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att
lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd.

I promemorian Enklare regler för kommunal tjänsteexport och kom-
munalt internationellt bistånd - Internationell verksamhet och kommunal

kompetens (Ds 2000:11) redovisas bakgrunden till den nuvarande lag-
stiftningen.

5.2 Det behövs en enklare lagstiftning bättre anpassad till
nuvarande förhållanden

En förändrad kommunal internationell samverkan

Efterfrågan på kommunernas tjänster och kunnande har under det senaste
decenniet inte bara ökat utan också förändrat karaktär. I dag är det inte i
första hand katastrofhjälp som efterfrågas — inte heller tjänsteexport på
traditionell affärsmässig basis. I stället är det många gånger fråga om en
önskan att utbyta kunskap, ofta inom ramen för ett decentraliserat samar-
bete. Tendensen går från olika former av stödåtgärder mot ett samarbete
till ömsesidig nytta. De lokala och regionala internationella kontaktnäten
har vidgats väsentligt vilket på ett värdefullt sätt bidrar till arbetet med
att integrera Europa.

Ett uttalat stöd för kommunal internationell samverkan

Det finns i dag ett uttalat politiskt stöd för den internationella verksamhet
som kommuner och landsting bedriver och ett intresse att stödja en fort-
satt utveckling av detta engagemang.

I propositionen om Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och
Östeuropa samt Baltikum uttalade regeringen bl.a. att ett mycket viktigt
komplement till utvecklingssamarbetet på central nivå är samarbetet på
lokal och regional nivå (prop. 1997/98:70 s. 34 ff.). Samarbetet har stor
betydelse dels för att det betonar vikten av en fungerande lokal demokrati
och förvaltning, dels för att betydande stödinsatser riktas till den lokala
och regionala nivån. Regeringen underströk att det är betydelsefullt att
Sverige fortsatt utnyttjar den kunskap som finns avseende kommunal och
regional självstyrelse till att utveckla samarbetet på regional och lokal
nivå med våra östliga grannar. Regeringen ansåg därför att vänorts- och
vänregionssamarbetet, inklusive samarbetet på länsstyrelsenivå, bör för-
djupas och utökas.

I samband med Sveriges ordförandeskap i EU:s ministerråd 2001
kommer regeringen att stödja vänortssamarbete mellan svenska kommu-
ner och kommuner i andra medlemsländer och kandidatländer. Totalt har
20 miljoner kronor avsatts till projektet som benämns Vänort 2001.
Regeringen beslutade den 15 juni i år att fördela projektbidrag till 27
vänortspar för genomförande av projektet.

Ett svårtillämpat och omodernt regelverk

De regler som i dag finns om tjänsteexport och kommunalt internationellt
bistånd har visat sig vara svåra att tolka och tillämpa. Reglerna speglar
ett synsätt som var förhärskande på 1960- och 1970-talen och i viss mån i
början av 1980-talet. Från kommunalt håll har det pekats på att oklarhe-
ter i lagstiftningen kring vad kommuner och landsting kan tillåtas göra

Prop. 2000/01:42

och behovet av ökade ekonomiska resurser utgör problem och hinder för Prop. 2000/01:42
utvecklingen av deras Östersjösamarbete.

Lagstiftningen bör anpassas

Den utveckling som pågår när det gäller kommunsektorns internationella
engagemang torde fortsätta under överskådlig framtid och kan också för-
väntas växa ytterligare i omfattning. Den lokala och regionala nivån
kommer att ha en viktig roll i Europasamarbetet, inte minst i EU:s
utvidgningsprocess. Svenska företag är framgångsrika i branscher som
har nära koppling till den offentliga sektorn, inte minst inom områden
som rör miljö och ekologisk hållbarhet. Det är också viktigt att i
anslutning till export av företagens varor och tjänster ta tillvara det
kommunala kunnandet och de kommunala erfarenheterna på dessa
områden. Av det sagda följer att det finns skäl att skapa ett enklare och
modernare regelverk som tar hänsyn till de förändringar som skett i
omvärlden. I propositionen föreslås en ny lag om kommunal
tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd. I den nya lagen har
reglerna förenklats och vissa nya möjligheter öppnats för kommunal
internationell verksamhet. Regeringen avser att följa utvecklingen på
området och hur lagen kommer att efterlevas samt att i något lämpligt
sammanhang redovisa för riksdagen de slutsatser som kan dras.

5.3 Det finns behov av att fortsätta översynen

Övrigt internationellt engagemang

Utöver tjänsteexport, biståndsverksamhet samt vänorts- och vänregions-
samarbete är kommunerna och landstingen engagerade i flera olika inter-
nationella sammanhang (se avsnitt 4). Under 1990-talet har omfattningen
av insatser och antalet nätverk och kontakter stadigt ökat. Det blir nu allt
vanligare att både kommuner och landsting deltar i vad man kan kalla
storregionala samarbeten där vänskapsband knyts mellan regioner till
exempel Mälardalsrådet och Euroregion Baltic. Dessutom finns det stora
förväntningar på kommunernas och landstingens medverkan när det
gäller till exempel genomförandet av Östersjömiljard II, EU:s utvidgning
och förverkligandet av den s.k. nordliga dimensionen inom EU.

Arbetet med att se över kompetensfrågorna bör fortsätta

Kommunerna och landstingen har under senare tid spelat en allt större
roll i det internationella samarbetet. I dag finns former av internationell
verksamhet som de ägnar sig åt som i sig är både behjärtansvärda och till
gagn för den egna kommunen men som från kommunalrättsliga utgångs-
punkter kan ifrågasättas. Enligt regeringens mening finns det därför skäl
att fortsätta se över frågor om deras och de regionala självstyrelseorga-
nens kompetens i dessa sammanhang. Det handlar nu om att identifiera
och få en samlad bild av de kompetensproblem som kan finnas när
kommuner och landsting engagerar sig i internationellt arbete. Det kan
också finnas anledning att senare återkomma till riksdagen i frågan.

Regeringen anser också att det är väsentligt att en utvidgning av kommu-
nernas möjligheter att delta i internationellt arbete föregås av ett noggrant
övervägande av olika konsekvenser, ansvarsförhållanden och finansie-
ringsfrågor.

Regionala tillväxtavtal och EG:s strukturfonder

Från kommunalt håll pekas det ibland på att det finns behov av att skapa
en klarare bild av den kommunala kompetensen vid genomförandet av de
regionala tillväxtavtalen och vid deltagandet i olika projekt inom ramen
för EU:s strukturpolitik.

I anslutning till en fortsatt översyn av kompetensfrågorna vid kommu-
nernas och landstingens internationella engagemang bör man också
undersöka om det finns kompetensproblem i samband med det kommu-
nala deltagandet i tillväxtavtalen och strukturfondsverksamheten.

6 Kommunal tjänsteexport

6.1 En fortsatt tjänsteexportverksamhet

6.1.1 Nuvarande ordning

I 1 § lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport anges att kommuner
och landsting far tillhandahålla kommunala tjänster för export. Det fram-
går inte av lagen att kommunala företag och kommunalförbund får be-
driva tjänsteexport.

Kommuner och landsting kan lämna över vården av en kommunal
angelägenhet till ett företag. Detta framgår av 3 kap. 16 § kommunalla-
gen (1991:900). En förutsättning är dock att det inte föreskrivits en sär-
skild ordning för handhavandet av angelägenheten. Av 3 kap. 20 § kom-
munallagen framgår att kommuner och landsting far bilda kommunalför-
bund och lämna över vården av kommunala angelägenheter till sådana
förbund. Enligt 3 kap. 22 § samma lag skall, när ett kommunalförbund
har hand om en angelägenhet som det finns bestämmelser om i en sär-
skild författning, dessa bestämmelser om kommuner eller landsting gälla
för förbundet.

6.1.2 Förslag

Regeringens förslag: Kommuner och landsting får även fortsätt-
ningsvis rätt att bedriva tjänsteexport. Det klargörs att också
kommunala företag, kommunalförbund och regionförbund har rätt att
bedriva kommunal tjänsteexport.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Regionförbund omnämns dock inte i promemorians förslag

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller är posi-
tiva till förslaget. Stockholms kommun framhåller att tjänsteexport skall

Prop. 2000/01:42

kommuner endast undantagsvis engagera sig i. Företagarnas Riksorgani-
sation avstyrker att kommunala företag skall få ägna sig åt tjänsteexport.
Enheter som skall få ägna sig åt tjänsteexport bör vara underkastade den
fulla insyn som följer av reglerna om offentliga handlingar och den rätt
till domstolsprövning som följer av bestämmelserna om laglighetspröv-
ning anser riksorganisationen.

Regionförbundet i Kalmar län anser att det är skulle vara värdefullt om
det uttryckligen klargörs att den föreslagna lagen också omfattar region-
förbundet. Även Sydsam förutsätter att medgivandet även gäller de nya
självstyrelseorganen på regional nivå. Sveriges Industriförbund anser att i
den mån samma kompetens finns hos svenska företag bör kommuner och
landsting i princip avstå från export. Industriförbundet är av den uppfatt-
ningen att kommunala företag där kommunen inte utövar rättsligt be-
stämmande inflytande inte bör ges rätt att bedriva tjänsteexport. Skälet
till det är att det finns brister i insynen i dessa företag.

Skälen för regeringens förslag

Internationella kontakter bidrar till att integrera Europa

Genom sina internationella kontakter bidrar kommuner och landsting på
ett värdefullt sätt till arbetet med att integrera Europa. Exporten av det
svenska förvaltningskunnandet liksom andra kontakter på lokal nivå för-
stärker de demokratiska strävandena i bl.a. Östersjöregionen och är av
säkerhetspolitisk betydelse. Genom att bidra till att lägga grunden för den
ekonomiska tillväxten i dessa länder kan också kommunernas och lands-
tingens arbete komma att ge positiva effekter på svenska förhållanden.

Kommuner och landsting bör även fortsättningsvis få bedriva
tjänsteexport

Tjänsteexporten innebär att arbetskraft efterfrågas i Sverige. Själva del-
tagandet i sig innebär kompetensutveckling för de inblandade. Det finns i
dag ett politiskt intresse både lokalt och nationellt av att stödja en fortsatt
utveckling av kommunernas och landstingens internationella engage-
mang. Även om den kommunala tjänsteexporten på traditionell affärs-
mässig basis har minskat något i betydelse så bör kommuner och lands-
ting ges en fortsatt rätt att fa bedriva tjänsteexport.

Kommunala företag och kommunalförbund bör också få bedriva
tjänsteexport

På senare tid har fråga uppkommit om vem som enligt lagen om kom-
munal tjänsteexport får tillhandahålla de kommunala tjänsterna för ex-
port. I några fall har kommunala företag på egen hand hos regeringen
ansökt om och erhållit tillstånd att bedriva tjänsteexport. Begreppen
kommuner och landsting har således ansetts omfatta även kommunala
företag utan att det framgår direkt av lagen. Likaså har det uppkommit
fråga om vad som gäller när ett kommunalförbund är inblandat i ett
tjänsteexportprojekt. Kommunal samverkan genom att kommuner ge-

Prop. 2000/01:42

mensamt äger foretag eller bildar kommunalförbund förekommer i dag i
förhållandevis stor omfattning. Båda formerna av samverkan sker genom
självständiga juridiska personer.

Genom lagen om kommunal tjänsteexport görs tjänsteexporten till en
kommunal angelägenhet. Även om denna angelägenhet, med stöd av
kommunallagen, skulle kunna överlämnas till ett kommunalt företag eller
ett kommunalförbund har det legat i sakens natur att tjänsteexporten varit
en biprodukt av en annan verksamhet, till exempel ett kunnande inom
sjukvården. Det har därför ibland uppkommit tveksamheter kring var
gränserna går för den kommunala kompetensen i dessa avseenden.

En utgångspunkt är att det från statsmaktens sida inte finns några
önskemål att förhindra kommunala företag och kommunalförbund att be-
driva tjänsteexport. De är alternativa sätt att organisera sådan verksamhet
som kompetensmässigt lika gärna skulle kunna handhas av kommunerna
eller landstingen själva. Det är därför angeläget att det klargörs att även
kommunala företag och kommunalförbund far bedriva denna verksam-
het. Det kan nämnas att Lokaldemokratikommittén i sitt betänkande
Kommunal tjänsteexport och internationellt bistånd (SOU 1993:77) före-
slog att det i lagen om kommunal tjänsteexport skulle anges att bl.a. ett
sådant kommunalt företag som avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen
skulle få tillhandahålla kommunala tjänster för export.

Mot ett förslag om en sådan klargörande bestämmelse skulle kunna
hävdas att möjligheterna till insyn i kommunala företag där en kommun
eller ett landsting inte utövar ett rättsligt bestämmande inflytande (jfr 1
kap. 9 § sekretesslagen) är starkt begränsade och att lagligheten av kom-
munala företags beslut inte kan prövas i domstol med stöd av bestämmel-
serna i 10 kap. kommunallagen. Det bör i sammanhanget framhållas att
dessa frågeställningar gäller allmänt för kommunala företags verksamhet
och de aktualiseras inte särskilt vid kommunal tjänsteexport.

Regeringen beslutade den 25 november 1999 att tillsätta en parlamen-
tariskt sammansatt kommitté för att stärka den medborgerliga insynen
och deltagandet i den kommunala demokratin (dir. 1999:98). Kommittén,
som har antagit namnet Kommundemokratikommittén, skall bl.a. föreslå
åtgärder som kan stärka insynen i kommunalt delägda företag. I direkti-
ven anges att utgångspunkten skall vara att medborgarnas möjligheter till
insyn i den kommunala verksamheten inte skall vara beroende av på
vilket sätt kommuner och landsting väljer att bedriva sitt arbete. Offent-
lighet och allmänhetens rätt till insyn skall vara huvudregel i verksamhet
som kommunen ansvarar för och som helt eller delvis finansieras av
offentliga medel. Kommittén skall redovisa sina resultat senast den 31
maj 2001.

Det bör också i sammanhanget nämnas att gällande lagstiftning medger
viss insyn och kontroll av kommunala företags verksamhet. Kommunsty-
relsens s.k. uppsiktsplikt omfattar numera även de kommunala företagens
verksamhet (6 kap. 1 § kommunallagen). Detta gäller oavsett om kom-
munen äger hela företaget eller är delägare i det. Uppsiktsplikten gäller
också sådana kommunalförbund som kommunen eller landstinget är
medlem i. Uppsiktsplikten har dock sina begränsningar i företag med
privata intressenter.

De regler om stärkt kommunal revision som trädde i kraft den 1 januari
2000 har också förbättrat kontrollen över kommunala företag (prop.

Prop. 2000/01:42

1998/99:66, bet. 1998/99:KU30, rskr. 1998/99:210, SFS 1999:621). De Prop. 2000/01:42
nya reglerna innebär bl.a. ökade möjligheter till informationsutbyte mel-
lan revisorer och lekmannarevisorer i kommunala företag och förtroen-
devalda revisorer i kommuner och landsting i syfte att möjliggöra en
samordnad kommunal revision i en kommun eller ett landsting.

Ett förslag om att lagfästa kommunala företags och kommunalförbunds
rätt att bedriva tjänsteexport är i princip endast en kodifiering av vad som
i praktiken redan gäller. De brister som fortfarande finns när det gäller
möjligheterna till insyn i och kontroll av kommunala företag bör inte
hindra att sådana företag anförtros möjligheten att bedriva tjänsteexport.
Att man inte bör inskränka den rätt som givits kommuner och landsting
att fritt organisera sin verksamhet är ett argument som i detta avgränsade
sammanhang får anses väga tyngre. Frågan om brister i insyn och kon-
troll av kommunala företag är av generell karaktär och den bör därför
lämpligen övervägas i ett annat bredare sammanhang. Det bör därför i
den nya lagen klargöras att kommunala företag och kommunalförbund
också får bedriva tjänsteexport.

Åven regionala självstyrelseorgan bör få bedriva tjänsteexport

Enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning skall i försökslänen regionala självstyrelseorgan överta
vissa statliga uppgifter. Med regionalt självstyrelseorgan avses i Gotlands
län Gotlands kommun, i Skåne län landstinget och i Västra Götalands län
landstinget. Genom 1986 års lag har kommuner och landsting fatt befo-
genhet att exportera kommunala tjänster. Man skulle med andra ord
kunna säga att eftersom självstyrelseorganet är kommunen respektive
landstinget så har det redan befogenhet att exportera kommunala tjänster.
Det nu aktuella förslaget ändrar inte detta förhållande. Något förtydli-
gande på den punkten behövs därför inte i den nya lagen.

I Kalmar län är det regionförbundet som är regionalt självstyrelseor-
gan. Regionförbundet är bildat av kommuner och landsting i Kalmar län
som också kan överlämna vården av kommunala angelägenheter till för-
bundet. Det framgår av lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med
regionförbund i Kalmar och Skåne län. Eftersom regionlörbundet är ett
eget självständigt organ krävs det ett uttryckligt stöd i lagen för att ge det
samma befogenhet som andra självstyrelseorgan redan har när det gäller
att bedriva tjänsteexport eller lämna internationellt bistånd. Självstyrel-
seorganet i Kalmar län bör enligt regeringens mening ges en motsva-
rande befogenhet. Regeringen föreslår därför att en sådan bestämmelse
införs i den nya lagen.

6.2 Kommunala tjänster och varor

6.2.1 Nuvarande ordning

Tjänster jor export

Enligt 1986 års lag om kommunal tjänsteexport definieras kommunala
tjänster som sådana nyttigheter i form av kunskaper och erfarenheter som
finns i kommunernas och landstingens verksamhet. Genom att ange att

tjänsterna skall finnas i verksamheten ville man undvika att det byggdes
upp kommunal verksamhet som enbart eller till sin huvuddel var inriktad
på exportmarknaden. Tanken var nämligen att ta till vara det specifika
kunnandet och erfarenheterna i kommunerna och landstingen i syfte att
främja den svenska exporten. Man ville således inte skapa en helt ny
kommunal verksamhetsgren utan grunden för den kommunala verksam-
heten skulle även fortsättningsvis vara kommunmedlemmarnas behov
(prop. 1985/86:154 s. 7).

Det är inom en rad olika verksamhetsområden som kommuner och
landsting kan exportera sina tjänster i form av erfarenheter och kun-
nande. Som exempel på sådana områden kan nämnas kollektivtrafik, ut-
bildning, vatten- och avloppsförsörjning, hamnverksamhet, brand- och
miljöskydd, samt energiförsörjning. För landstingens del är det främst
export inom sjukvårdsområdet som kan komma i fråga.

Varor för export

I förarbetena till lagen om kommunal tjänsteexport (prop. 1985/86:154 s.
12) anfördes att varuexport från en kommun eller ett landsting inte kan
förekomma med stöd av bestämmelserna i lagen, men att detta inte hind-
rar att det till en export av kommunala tjänster knyts någon vara eller
annan materiell produkt som utgör ett nödvändigt komplement till tjäns-
teexporten. Som exempel angavs mediciner eller förbrukningsmaterial av
något slag. Det betonades dock att tjänsteexporten i ett sådant fall måste
framstå som det helt väsentliga i sammanhanget.

6.2.2 Förslag

Regeringens förslag: Med kommunal tjänst skall även i fortsätt-
ningen avses sådana kunskaper och erfarenheter som redan finns i den
kommunala verksamheten. Det klargörs dock att ett visst inslag av
varuexport är tillåtet när det utgör ett nödvändigt komplement till eller
har ett naturligt samband med den tillhandahållna tjänsten.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-
slag. Enligt promemorians förslag skall dock en kommunal tjänst inte
behöva finnas tillgänglig när kommunen eller landstinget planerar att
börja exportera den. Därför föreslås att definitionen av vad som är en
kommunal tjänst ändras till att avse sådan kunskap och erfarenhet som
kan förekomma i kommunal verksamhet.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
är uttalat positiva till promemorians förslag. Socialstyrelsen anför att för-
slagen sannolikt kommer bidra till att mottagarlandets villkor kan beaktas
mer än för närvarande och att de medför ökade möjligheter att ha en bred
resursbas att hämta tjänsterna från. Det slopade kravet på att en tjänst
skall finnas tillgänglig när kommunerna skall exportera den medför ökad
flexibilitet, enligt Socialstyrelsen. Att göra det möjligt att exportera varor
och utrustning, om de har samband med och är en förutsättning för ex-
porten av tjänster är logiskt, anser Socialstyrelsen. Socialstyrelsen pekar
också på vikten av att kommuner och landsting vid export av utrustning

Prop. 2000/01:42

informerar sig om och följer de internationella riktlinjer som finns inom
området.

Stockholms kommun anför att den kommunala tjänsteexporten bör be-
gränsas till att bistå med kunskaper och erfarenhet som i princip endast
finns inom den offentliga förvaltningen. Kommunen anser att lagförsla-
get skall inta en restriktivare hållning när det gäller tjänsteexportens
innehåll. När det gäller klargörandet att viss varuexport är tillåten menar
Norrtälje kommun att innebörden av uttrycket “i begränsad omfattning”
måste kunna tolkas olika både ur perspektivet vilken vara det är fråga om
och i förhållande till kommunens storlek.

Företagarnas riksorganisation anser att det är viktigt att hålla på prin-
cipen om ett tydligt medlemsintresse i det som kommunen åtar sig.
Kommunernas kompetens bör inte utökas inom områden som inte riktar
sig mot de egna medlemmarna. Det bör snarare införas regler som tydli-
gare markerar ramarna för kompetensen, inte minst för den kommunala
näringsverksamheten. Riksorganisationen anser också att en tjänst som
skall exporteras måste finnas tillgänglig och avstyrker därför förslaget att
slopa kravet på detta. Sveriges Industriförbund är negativ till den före-
slagna definitionen av begreppet kommunal tjänst. Vidare anser förbun-
det att lagen inte bör tillåta att en verksamhet byggs upp för export. För-
bundet medger dock att den nuvarande lagtexten kanske är väl trubbig
och att ett alternativ kan vara att det av lagtexten framgår att den tjänst
som avses exporteras är ett utflöde av en verksamhet som helt eller
huvudsakligen är motiverad utifrån kommunens egna behov.

Prop. 2000/01:42

Skälen för regeringens förslag

Tjänsten måste falla inom den kommunala kompetensen

En förutsättning för att fa tillhandahålla kommunala tjänster för export
enligt gällande lag är att tjänsterna redan finns i verksamheten. Lagen
avser på så sätt att förhindra att en verksamhet byggs upp enbart för
export.

I promemorian föreslås att med kommunal tjänst skall även avses så-
dana kunskaper och erfarenheter som kan förekomma i kommunal verk-
samhet och att tjänsten inte längre behöver finnas tillgänglig när kom-
munen eller landstinget planerar att börja exportera den. Enligt prome-
morian kan sådana planer uppkomma i samband med att en kommunal
verksamhet håller på att byggas upp. Det klargörs inte närmare vilka
åtgärder under planeringsskedet som åsyftas och som kräver en regelför-
ändring. För att en kommunal tjänst skall kunna exporteras måste den
finnas tillgänglig. Som regeringen uppfattar förslaget åsyftas olika förbe-
redande kommunala beslut som har beröring eller direkt samband med
tjänsteexporten. Promemorian redovisar emellertid inte i vilken utsträck-
ning det kan finnas behov av att förändra reglerna på det föreslagna
sättet. Inte heller analyserar promemorian om förslaget skulle kunna
medföra några negativa konsekvenser för den kommunala verksamheten.
Regeringen finner att det inte finns övertygande skäl att genomföra pro-
memorians förslag i den nu behandlade delen.

Visst inslag av varuexport är tillåtet

Det finns också ett behov av att tydliggöra i vilken omfattning som varor
kan ingå i kommunal tjänsteexport. Ett exempel är i vad mån som svensk
sjukvård kan exportera proteser. Utgångspunkten är fortfarande att kom-
munerna och landstingen inte skall ägna sig åt export av varor som en
självständig verksamhet. Det bör dock enligt regeringens mening klargö-
ras att ett visst inslag av varor är tillåtet i den mån varan utgör ett nöd-
vändigt komplement till eller har ett naturligt samband med den tillhan-
dahållna tjänsten. Detta har inte tidigare kommit till uttryck i lagstift-
ningen men har följt av den praxis som vuxit fram. Svensk sjukvård skall
till exempel kunna exportera proteser i den mån de hör ihop med export
av ortopediskt sjukvårdskunnande.

6.3 Åt vem far tjänsterna tillhandahållas?

6.3.1 Nuvarande ordning

I de fall då regeringens tillstånd inte krävs, far tjänster för export tillhan-
dahållas åt företag i Sverige eller åt staten. Detta är ett uttryck för den
s.k. avtalsmodellen (underleverantörsmodellen) där kommunen eller
landstinget uppträder som underleverantör till det exporterande företaget.
Fördelen med avtalsmodellen ansågs i förarbetena till lagen om kommu-
nal tjänsteexport vara att kommunerna och landstingen hos exportören
far tillgång till de kunskaper om de särskilda villkoren för export som de
själva saknar (prop. 1985/86:154 s. 8). För exportören ansågs avtalsmo-
dellen innebära främst den fördelen att han far tillgång till den kommu-
nala organisationens totala resurser och inte enbart till den kunskap som
en enskild tjänsteman besitter.

Om särskilda skäl finns kan regeringen medge att tjänsterna tillhanda-
hålls under andra förutsättningar än åt företag i Sverige eller åt staten.
Sålunda kan en kommun få dispens att bedriva tjänsteexport som kon-
traktspart direkt mot en utländsk köpare, den s.k. huvudleverantörsmo-
dellen.

Prop. 2000/01:42

6.3.2 Bedömning

Regeringens bedömning: De kommunala tjänsterna bör även i fort-
sättningen fa tillhandahållas av kommuner och landsting som under-
leverantörer åt företag i Sverige eller åt staten och som huvud-
leverantörer direkt åt en offentlig eller privat köpare i utlandet.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Få remissinstanser berör frågeställningen. Stock-
holms Handelskammare anför att i den mån kommunala tjänster kan få
avsättning utomlands bör dessa förmedlas av från kommunen fristående
företag.

Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 6.1.2 betonas kommu-
nernas och landstingens roll i integrationen av Europa och de har föresla-

gits få en fortsatt rätt att bedriva tjänsteexport. Det är enligt regeringens
mening inte aktuellt att göra några inskränkningar i den rätten vilket bl.a.
innebär att kommuner och landsting även fortsättningsvis bör få tillhan-
dahålla de kommunala tjänsterna som underleverantörer åt företag i Sve-
rige eller åt staten och som huvudleverantörer direkt åt en offentlig eller
privat köpare i utlandet.

Med gällande bestämmelser får direkt tjänsteexport endast bedrivas
efter dispens från regeringen. Den frågan behandlas närmare i avsnitt
6.5.2.

Prop. 2000/01:42

6.4 Affärsmässighet

6.4.1 Nuvarande ordning

Kommunernas och landstingens engagemang i kommunal tjänsteexport
skall ske på affärsmässiga grunder. Det innebär enligt förarbetena till
lagen om kommunal tjänsteexport att det kommunala engagemanget
skall vara affärsmässigt motiverat och att även prissättningen bör ske på
affärsmässiga grunder (prop. 1985/86:154 s. 11).

6.4.2 Bedömning

Regeringens bedömning: Kravet på att kommunal tjänsteexport skall
| ske på affärsmässiga grunder bör finnas kvar.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser uttalar sig inte särskilt
om kravet på att verksamheten skall drivas affärsmässigt. De som uttalar
sig instämmer dock i bedömningen. Socialstyrelsen anför att förslaget
inte har någon lösning på hur olika tjänsteexportinsatser kan följas upp
och värderas. Det kommer enligt Socialstyrelsens mening att bli svårt att
kontrollera ambitionen att exporten skall ha en finansiering annorledes än
genom den kommunala budgeten och det blir ytterst en fråga mellan de
förtroendevalda och väljarna.

Ekonomistyrningsverket anser att det i lagen skall anges att det ekono-
miska målet för tjänsteexporten är full kostnadstäckning. Enligt verket
innebär det bl.a. att kommunen efter sedvanlig riskanalys gör ett riskpå-
lägg som bör vara tillräckligt stort för att dels täcka oförutsedda kostna-
der som kan uppstå i samband med uppdraget i fråga, dels om möjligt
skapa cn buffert så att eventuella framtida underskott kan täckas. Sveri-
ges Industriförbund anser att det är väsentligt att bristande affärsmässig-
het kan prövas rättsligt och att detta aktualiserar frågor om överprövning,
tillsyn och effektiva sanktioner.

Skälen för regeringens bedömning

Affärsmässighet

Syftet med de nuvarande bestämmelserna om kommunal tjänsteexport är
att svenska exportörer skall kunna komplettera sina insatser med det sär-
skilda kunnande som finns hos kommuner och landsting. Det är inte
meningen att kommunerna och landstingen skall konkurrera med privata
foretag på sådana områden där det redan finns ett kunnande inom när-
ingslivet.

Utredningen om export av kommunalt kunnande framhöll i sitt betän-
kande Kommunalt kunnande - ett stöd för svensk export (SOU 1983:72)
att en kommunal exportmedverkan inte får verka konkurrenshämmande
eller konkurrenssnedvridande. Detta kunde enligt utredningen undvikas
endast om kommunerna och landstingen baserar sina exportinsatser på en
affärsmässig prissättning. Kommuner och landsting skall beräkna sina
kostnader och därmed prissätta sina tjänster enligt samma normer som
privata företag tillämpar, dvs. enligt affärsmässiga principer, ansåg
utredningen.

Regeringen menade i likhet med utredningen att ett villkor för kom-
munal tjänsteexport bör vara att den sker på sedvanliga affärsmässiga
principer (prop. 1985/86:154 s. 11). Det ansågs väsentligt att kommuner
och landsting inte medverkar i export på andra villkor än dem som gäller
för näringslivet. Kravet på affärsmässighet vid prissättningen av de
kommunala tjänsterna ansågs också vara motiverat med tanke på det
risktagande som exportaffärer kan innebära.

I propositionen Kommunal uppdragsverksamhet avseende kollektivtra-
fik, m.m. (prop. 1995/96:167, s. 32) förde regeringen ett resonemang
kring begreppet affärsmässig prissättning. Regeringen hänvisade till att
innebörden av att verksamheten skall bedrivas på affärsmässig grund
tidigare beskrivits i samband med propositionen Handel med el i konkur-
rens (prop. 1993/94:162). I det sammanhanget angavs att företaget skall
tillämpa ett affärsmässigt beteende och en korrekt prissättning och att
viss vinstmarginal skall inräknas i priset, om inte annat undantagsvis är
motiverat. Vidare angavs att det villkor som gäller för det privata när-
ingslivets affärsdrivande verksamhet skulle vara vägledande.

I propositionen om den kommunala uppdragsverksamheten påpekade
regeringen dock att det inte var möjligt att med någon större exakthet
ange vad som i olika branscher är att betrakta som affärsmässig prissätt-
ning. Kostnadsberäkningar och prissättning skall ske enligt samma nor-
mer som tillämpas av de privata företagen inom respektive bransch. I
priset skall som huvudregel inräknas en viss vinstmarginal om inte annat
är affärsmässigt motiverat. Det kan också bli aktuellt att ställa upp
avkastningskrav. Hur stor till exempel en vinstmarginal skall eller bör
vara eller vilken ersättning man skall ta ut för risktagandet är en
bedömning som måste göras för varje typ av verksamhet och med hänsyn
till den praxis som tillämpas i branschen. Det behöver inte alls strida mot
kravet på affärsmässighet att i speciella situationer inte räkna med någon
vinst eller enbart med en mycket liten vinst. Marknadssituationen kan vid
olika tillfallen vara sådan att utrymmet för att ta ut en vinst rent faktiskt
är litet eller i stort sett obefintligt. Regeringen anförde vidare i
propositionen att den inte hade för avsikt att i lag eller på annat sätt ställa

Prop. 2000/01:42

uttryckliga krav på kommuner och landsting om vilken vinstmarginal
som de bör ha eller vilka kostnader som ett riskpålägg bör täcka.
Regeringen noterade också att några sådana uttryckliga krav inte heller
finns tor de privata aktörerna.

Kravet på affärsmässighet bör gälla även i fortsättningen

Kravet på affärsmässighet bör enligt regeringens bedömning finnas kvar.
Konkurrensen på marknaden får inte hämmas eller snedvridas. Det är
inte heller meningen att kommunala medel skall subventionera kommu-
nernas engagemang i andra länder.

Kommunal tjänsteexport måste, oavsett hur den bedrivs, vara affärs-
mässig. Vad som är affärsmässig prissättning får bedömas i enlighet med
vad som allmänt gäller i affärsdrivande verksamhet. Det innebär som
huvudregel bl.a. att full ersättning måste tas ut för sålda tjänster.

Det införs inga sanktioner mot bristande affärsmässighet

Sveriges Industriförbund anser att kommunala beslut skall kunna under-
kastas en rättslig prövning av om kravet på affärsmässighet har uppfyllts.
Förbundet menar också att man bör överväga sanktioner mot kommuner
och landsting för det fall det föreligger en bristande affärsmässighet.
Promemorian föreslår inte några sådana bestämmelser. Inte heller har
någon annan remissinstans påpekat att det behövs sådana ingripande
regler som förbundet menar. Konkurrensverket har anfört att utifrån
verkets utgångspunkter föranleder förslagen inga särskilda kommentarer.

I förarbetena till 1986 års lag noterades det att om de kommunala
exportinsatserna baserades på en affärsmässig prissättning krävde det i
sin tur att verksamheten organiseras på ett sådant sätt att uppföljning och
kontroll av den kan ske (prop. 1985/86:154, s. 10 f.). Några särskilda
bestämmelser om detta föreslogs emellertid inte.

Utgångspunkten har hittills varit att den kommunala revisionen och
den allmänna tillsyn som myndigheter med uppgift att övervaka att kon-
kurrensen inte snedvrids utövar får anses utgöra tillräckliga garantier för
att exportverksamheten bedrivs på ett tillfredsställande sätt. Det har inte
heller framkommit att bristande affärsverksamhet vid kommunal tjänste-
export skulle vara ett stort problem. Regeringen anser därför att det för
närvarande inte finns skäl att överväga frågan ytterligare.

6.5 Regeringens medgivande

6.5.1 Nuvarande ordning

Om det finns särskilda skäl till det får regeringen för visst fall medge att
kommunerna och landstingen tillhandahåller tjänster åt andra än företag i
Sverige eller åt staten.

Skälen för regeringsprövning var bl.a. att verksamheten måste bedrivas
på ett sådant sätt att förtroendet för kommunerna och landstingen som
samhällsorgan inte rubbas. Därför ansågs det dels inte vara tillräckligt

Prop. 2000/01:42

med ett krav på särskilda skäl och dels inte möjligt att fullständigt ange Prop. 2000/01:42
de fall när tjänsteexport fick ske (prop. 1985/86:154 s. 10).

6.5.2 Förslag

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på regeringens med-
givande för tjänsteexport enligt den s.k. huvudleverantörsmodellen
(direktexport) tas bort.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller ställer
sig positiva till förslaget. Företagarnas Riksorganisation och Stockholms
Handelskammare avstyrker förslaget och anser att kravet på regeringens
medgivande skall finnas kvar. Sveriges Industriförbund anför att det är
mycket väsentligt att generell rätt till tjänsteexport inte medges. Tillstånd
bör endast undantagsvis medges där det också skall bedömas om det
finns privata företag som kan agera huvudleverantör.

Skälen för regeringens förslag

Lokaldemokratikommittén ville avskaffa kravet på tillstånd för
direktexport

Redan år 1992 anförde regeringen i direktiven till Lokaldemokratikom-
mittén att en sida av kommunernas och landstingens internationella verk-
samhet är överföringar av administrativt och tekniskt kunnande till bl.a.
de nya kommuner som byggs upp i Central- och Östeuropa. Regeringen
ansåg att de svenska kommunerna och landstingen bör kunna spela en
viktig roll i detta sammanhang. Vidare angav direktiven att det med ett
framtida integrerat Europa i sikte fanns skäl att överväga lättnader i de
restriktioner som fanns för exporten av kommunala tjänster (dir.
1992:12).

Lokaldemokratikommittén föreslog i sitt delbetänkande Kommunal
tjänsteexport och internationellt bistånd (SOU 1993:77) att kommuner,
landsting och kommunala företag skulle fa tillhandahålla tjänster dels
som underleverantörer åt företag i Sverige eller åt staten och dels genom
direkt export till offentlig eller privat köpare i utlandet. Förslaget inne-
höll inte något krav på tillstånd för denna verksamhet. Kommittén ansåg
att det inte torde medföra några risker att låta kommunerna själva avgöra
om de vill engagera sig i tjänsteexport på egen hand. De kommuner som
uppträtt på exportmarknaden hade varit försiktiga och inte tagit några
onödiga risker. Kommunerna och landstingen hade i regel skaffat kom-
petent hjälp för avtalstecknande och hade oftast försäkrat sig mot ska-
deståndskrav.

I propositionen 1993/94:189 bedömde regeringen att kravet på medgi-
vande för export av kommunala tjänster annat än som underleverantör
borde vara kvar. Som skäl anförde regeringen att behovet verkade vara
begränsat och att tjänsteexport på egen hand innebar ett risktagande
(s. 6).

Det decentraliserade samarbetet bör underlättas

Prop. 2000/01:42

Arbetet med den europeiska integrationen går allt snabbare. Europeiska
unionen kan inom en inte alltför avlägsen framtid förväntas få ett tiotal
nya medlemmar. Det decentraliserade samarbetet med Östeuropa
utvecklas allt mer. De lokala kontakterna med de framväxande
demokratierna kring Östersjön är också, som tidigare nämnts, viktiga
inslag i det säkerhetspolitiska arbetet och bidrar på olika sätt till att lägga
grunden för den ekonomiska tillväxten i dessa länder. Detta kan komma
att ge positiva effekter även på svenska förhållanden.

Det finns i dag från statens sida inga önskemål att förhindra en fortsatt
utveckling av det decentraliserade samarbetet. Tvärtom har det från
regeringens sida vid flera tillfällen uttalats att det är subnationella aktörer
som på vissa områden har de bästa förutsättningarna att utföra insatser i
samarbetsländerna som gagnar den svenska bistånds-, EU-utvidgnings-
och Östersjöpolitiken. Det statliga ekonomiska stödet utgör en viktig
beståndsdel i samband med de insatser som kommuner och landsting gör
för sina utländska motsvarigheter. Det framgår bl.a. av det senaste be-
slutet om kommunal direktexport av tjänster som regeringen fattade den
31 maj 2000. Beslutet innebär att Tibro kommun genom Tibro Trätek-
niska Centrum får tillhandahålla vissa utbildningsinsatser i Sydafrika.
Från kostnaderna för projektet avräknas merparten av det stöd till Syd-
afrika på 5 miljoner kronor som Sida står för.

Man kan konstatera att kommunernas och landstingens uppgift att
överföra administrativt och tekniskt kunnande till bl.a. de nya kommuner
som byggs upp i Central- och Östeuropa har uppmuntrats allt mer av
statsmakterna. Det finns i dag i än större utsträckning än tidigare skäl att
underlätta denna verksamhet genom att genomföra vissa lättnader i
restriktionerna för exporten av kommunala tjänster.

Regeringens medgivande bör inte längre krävas

De skäl som tidigare har motiverat en regeringsprövning har i dag inte
samma aktualitet. Sedan lagen trädde i kraft år 1987 har regeringen
handlagt 16 ärenden om medgivanden. I samtliga fall har medgivande
lämnats. Det går emellertid inte att utesluta att verksamheten är mer om-
fattande än vad som återspeglas i antalet regeringsbeslut om medgivande.
Det är dock inte känt att den förorsakat några problem för de inblandade
kommunerna eller landstingen som är av den art att det motiverar en dy-
lik restriktion. Många kommuner och landsting har i dag en större erfa-
renhet och en bättre kunskap om vad den internationella verksamheten
innebär. 1 och med detta har de bättre förutsättningar nu än tidigare att
göra korrekta bedömningar av bl.a. riskerna med verksamheten. Det bör
också framhållas att några liknande regeringsmedgivanden inte behövs
för utövandet av den övriga kommunalekonomiska verksamheten.

Tiden är nu enligt regeringens mening mogen för att ge kommuner och
landsting förtroendet att själva avgöra på vilket sätt tjänsteexport lämpli-
gast skall bedrivas och hur riskerna skall minimeras. Det nuvarande kra-
vet på regeringens medgivande för tjänsteexport enligt den s.k. huvudle-
vcrantörsmodellen bör därför tas bort.

När det gäller de särskilda frågeställningarna om insyn i och kontroll Prop. 2000/01:42
av kommunala foretag hänvisas till vad som anförts under avsnitt 6.1.2.

6.6 Att begränsa det kommunala risktagandet

6.6.1 Nuvarande ordning

Tjänsteexport innebär liksom annan exportverksamhet ett visst riskta-
gande. När regeringen prövar ett ärende om medgivande till kommunal
tjänsteexport bedöms så långt det är möjligt riskerna i samband med
projektet. Om regeringen sedan ger tillstånd till tjänsteexporten skall
också de villkor som behövs för att begränsa det kommunala risktagandet
anges.

Regeringen brukar låta Exportrådet och Exportkreditnämnden yttra sig
över riskbedömningen i ärendena. Det har emellertid ofta visat sig vara
svårt att bedöma riskerna med ett specifikt projekt på det underlag som
finns tillgängligt. Det har också varit svårt att bedöma om en kommun
som exportör av en tjänst kan förväntas fullfölja affären. På grund härav
har Exportkreditnämndens yttranden endast omfattat en generell riskbe-
dömning av det mottagande landet.

Av de beslut som regeringen har fattat om medgivande till kommunal
tjänsteexport framgår att angivna villkor vanligen är allmängiltiga och
kortfattade.

6.6.2 Förslag

Regeringens förslag: Det införs en bestämmelse som klargör att det
kommunala risktagandet måste begränsas.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser uttalar sig inte särskilt
om förslaget. Några uttalar sig positivt om förslaget. Exportkreditnämn-
den har synpunkter på förslagets utformning och lämnar ett förslag till ny
bestämmelse.

Malmö kommun anser att hela förslaget är en onödig detaljreglering.
Töreboda kommun, Södermanlands läns landsting, Skåne läns landsting,
Västra Götalands läns landsting, Landstingsförbundet, Svenska Kom-
munförbundet, Regionförbundet i Kalmar län och Sydsam anser att det är
en onödig detaljreglering att föreskriva krav på förskottsbetalning.
Skövde kommun tvivlar på att det erfordras en bestämmelse som begrän-
sar risktagandet och hänvisar till reglerna i 8 kap. kommunallagen
(1991:900). Sveriges Industriförbund anför att begränsningen i riskta-
gandet inte synes tillräckligt effektiv och ifrågasätter hur rättslig pröv-
ning skall ske och vilka sanktioner som finns.

Skälen for regeringens förslag

Risktagandet bör begränsas

Med regeringens förslag (avsnitt 6.5.2) kommer det inte längre att göras
någon utomstående prövning av det tekniska och ekonomiska risktagan-
det. Det innebär självfallet inte att det är acceptabelt att en kommun eller
ett landsting tar vilka risker som helst. Utgångspunkten måste enligt
regeringens mening alltid vara ett lågt kommunalt risktagande i samband
med tjänsteexport. Det stämmer också väl överens med att kommunal
verksamhet skall utövas på ett ändamålsenligt och från ekonomisk syn-
punkt tillfredsställande sätt, vilket följer av kommunallagens bestäm-
melse om att kommuner och landsting skall ha en god ekonomisk hus-
hållning i sin verksamhet (8 kap. 1 § kommunallagen).

För att minska riskerna vid kommunal tjänsteexport bör det i lag läg-
gas fast vilka krav som bör ställas på ett kommunalt deltagande i denna
verksamhet. Exportkreditnämnden har kritiserat promemorians förslag
för att på denna punkt vara oklart och missvisande och har lämnat ett
förslag till utformning av bestämmelsen. Regeringen delar Exportkredit-
nämndens uppfattning och har utformat sitt förslag i huvudsak på det sätt
nämnden föreslagit. Bestämmelsens nya lydelse innebär att kommuner
och landsting i varje enskilt fall får avgöra i vilken lämplig omfattning
som risktagandet skall begränsas.

Laglighetsprövning i vissa fall av beslut om tjänsteexport

Om en kommun i alltför liten utsträckning vidtagit åtgärder för att be-
gränsa riskerna så torde inte det kommunala beslutet kunna upphävas
efter laglighetsprövning enbart på den grunden. Detta beror på att lämp-
ligheten av ett beslut inte kan prövas i en sådan process. Givetvis kan
beslutet komma att upphävas om det till exempel inte har tillkommit i
laga ordning eller omfattas av någon annan grund för laglighetsprövning.

Regeringen har enligt nuvarande lagstiftning möjlighet att i ett beslut
om medgivande till tjänsteexport ange de villkor som behövs för att be-
gränsa det kommunala risktagandet. Det finns i dag inte någon möjlighet
att rättsligt pröva kommunala beslut som bryter mot angivna villkor. Det
nu aktuella förslaget innebär härvid ingen förändring. Regeringen anser
att det för närvarande inte finns några starka skäl som talar för att frågan
om rättslig prövning och möjligheter till sanktioner behöver övervägas
ytterligare.

Frågan om insyn i och kontroll av kommunala företag har behandlats
ovan under avsnitt 6.1.2.

Prop. 2000/01:42

7 Kommunalt internationellt bistånd

7.1 En fortsatt internationell biståndsverksamhet

7.1.1 Nuvarande ordning

Prop. 2000/01:42

Kommuner och landsting har rätt att lämna humanitärt bistånd till ett
annat land. Det framgår av 1 § lagen (1994:693) om rätt för kommuner
och landsting att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd.
Rätten att lämna internationell katastrofhjälp har kommuner och lands-
ting haft sedan mitten av 1970-talet.

7.1.2 Förslag

Regeringens förslag: Kommuner och landsting ges en fortsatt rätt att
ägna sig åt biståndsverksamhet. Det klargörs att också kommunalför-
bund, kommunala företag och regionförbund skall fa ägna sig åt sådan
verksamhet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
är uttalat positiva till förslagen. Riksrevisionsverket pekar på att uppgifts-
fördelningen mellan stat och kommun i utrikes- och biståndspolitik är en
viktig principiell fråga där verket förväntat sig en något grundligare pro-
blemanalys och tydligare beskrivning av de nya förutsättningar som
motiverar en förändring av tidigare ställningstaganden. Stockholms
kommun framhåller att kommuner endast undantagsvis skall engagera sig
i biståndsverksamhet.

Företagarnas Riksorganisation avstyrker att kommunala företag skall
få ägna sig åt biståndsverksamhet. Regionförbundet i Kalmar län anser
att det skulle vara värdefullt om det uttryckligen klargörs att den före-
slagna lagen också omfattar regionförbundet. Sveriges Industriförbund
anför att en vägledande princip måste vara att det är staten och inte
kommuner och landsting som skall utforma biståndspolitiken och finan-
siera det svenska biståndet. Att ge bistånd kan aldrig vara en primär
kommunal angelägenhet varför en sådan verksamhet endast bör komma
ifråga i enstaka undantagsfall.

Skälen för regeringens förslag

Kommuner och landsting bör även fortsättningsvis få ägna sig åt
biståndsverksamhet

En viktig utgångspunkt bör enligt regeringens mening även i fortsätt-
ningen vara att det är den svenska staten som ansvarar för den svenska
utrikes- och biståndspolitiken. Det har emellertid hos många kommuner
under lång tid funnits en stark vilja, särskilt i samband med inträffade
katastrofer, att genom medverkan i biståndsverksamhet ge uttryck för
solidaritet med befolkningen i drabbade länder och områden. I anslutning
till kommuners och landstings ökade internationella engagemang i början

av 1990-talet aktualiserades frågan om direkta hjälpinsatser till länder i
Central- och Östeuropa. De efterfrågade stödåtgärderna har efter hand
förändrat karaktär mot ett samarbete till ömsesidig nytta.

Det förekommer i dag ett omfattande vänortssamarbete på den lokala
och regionala nivån mellan Sverige, Baltikum och Polen. Det finns fort-
farande ett behov av olika stödinsatser i området från svenska kommuner
och landsting. Dessutom kan förändringar i omvärlden ske snabbt och
nödsituationer uppstå, vilket inte minst visat sig på Balkan under senare
år. I särskilda situationer, där samarbete med centrala myndigheter av till
exempel politiska skäl är begränsat, kan insatser på lokal och ibland även
regional nivå vara motiverade inte minst for att förhindra att det berörda
samhället i sin helhet blir isolerat. Sådana former av decentraliserat sam-
arbete innehåller ofta ett starkt inslag av biståndsverksamhet. Regeringen
anser att det finns starka skäl för att kommuner och landsting även i fort-
sättningen bör ges rätt att ägna sig åt biståndsverksamhet.

Kommunala företag, kommunalförbund och regionala självstyrelseorgan
bör också få ägna sig åt biståndsverksamhet

Även om kommunala företag normalt inte ägnar sig åt biståndsverksam-
het finns det inte heller skäl att förhindra kommunala företag att ge inter-
nationellt bistånd. Samma bedömning gäller också för kommunalför-
bund. De kommunala företagen och kommunalförbunden är, som reger-
ingen tidigare framhållit i avsnitt 6.1.2, alternativa sätt att organisera den
kommunala verksamheten. Verksamhetsformen bör i de aktuella avseen-
dena inte styra den kommunala kompetensen. Det kan dock med gällande
lagstiftning, på samma sätt som gäller för tjänsteexporten, uppkomma
tveksamheter om var gränserna går kring den kommunala kompetensen.
Regeringen anser därför att det är angeläget att klargöra att kommunala
företag och kommunalförbund får lämna sådant bistånd. När det gäller de
särskilda frågeställningarna om insyn i och kontroll av kommunala före-
tag hänvisas till vad som anförts i avsnitt 6.1.2.

På samma sätt som gäller för kommunal tjänsteexport bör bestämmel-
serna om internationellt bistånd även avse regionförbund. Regeringen
hänvisar till vad som anförts i den frågan i avsnitt 6.1.2.

7.2 Utrustning som inte längre behövs

7.2.1 Nuvarande ordning

Enligt gällande bestämmelser far kommuner och landsting lämna kata-
strofhjälp eller annat humanitärt bistånd i form av utrustning som de kan
avvara till ett annat land där det inträffar en katastrof eller på något annat
sätt uppstår en nödsituation. Det har ingen betydelse om landet där nöd-
situationen inträffat får svenskt statligt bistånd eller inte.

Prop. 2000/01:42

7.2.2 Förslag

Prop. 2000/01:42

Regeringens förslag: Utrustning som inte längre behövs för den kom-
munala verksamheten far även i fortsättningen lämnas som bistånd
både till länder som får svenskt statligt bistånd och till länder som inte
får sådant bistånd.

Att det inträffat en katastrof eller annan nödsituation i det mot-
tagande landet skall inte längre utgöra en förutsättning för att få lämna
bistånd. Inte heller behöver biståndet längre definieras som humani-
tärt.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Enligt promemorians förslag skall kommuner och landsting
anmäla till Sida när de lämnar bistånd i form av utrustning som inte
längre behövs till länder som får svenskt statligt bistånd.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller är uttalat
positiva till förslaget. Företagarnas Riksorganisation anser att ett krav på
bistånd bör vara att en katastrof eller liknande nöd föreligger.

Skälen för regeringens förslag

Utrustning som kan avvaras

Kommuner och landsting har sedan mitten på 1970-talet haft en utvidgad
befogenhet att utan särskilt tillstånd bistå katastrofdrabbade länder med
utrustning som inte behövs för den kommunala verksamheten. Att
utrustningen kan avvaras betyder inte att den saknar bruks- eller mark-
nadsvärde.

Uttrycket “utrustning som de kan avvara” härrör från lagen (1975:494)
om rätt för kommun och landstingskommun att lämna internationell kata-
strofhjälp. För att en kommun eller ett landsting skall få bistå ett kata-
strofdrabbat land med utrustning krävs att det, exempelvis på grund av
den tekniska utvecklingen, framstår som motiverat att ny utrustning
anskaffas för den egna verksamheten eller att utrustningen inte längre be-
hövs i denna verksamhet (jfr prop. 1975:84 s. 34). Det är inte tillåtet för
kommunerna att köpa utrustning i syfte att den skulle användas för bi-
ståndsinsatser. Ett jämförbart fall anses vara att en kommun skänker
utrustning till ett katastrofdrabbat land och därigenom tvingas att
anskaffa annan likvärdig utrustning. Kommunerna och landstingen ges
en tämligen stor frihet att själva avgöra om de kunde avstå från en viss
utrustning. Överföring av sådan utrustning - ofta i kombination med
materiel som insamlats av icke-statliga organisationer, (NGO) - har
under det gångna decenniet spelat en betydande roll som en del i det
decentraliserade samarbetet.

Det har vid översynen av bestämmelserna och vid remissbehandlingen
av promemorian inte framkommit några skäl för att begränsa möjlighe-
terna för kommuner och landsting att delta i internationell biståndsverk-
samhet och därmed ge uttryck för solidaritet med andra människor som
behöver hjälp. Kommuner och landsting bör därför även i fortsättningen
ges rätt att lämna humanitärt bistånd i form av utrustning som inte längre

2 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 42

behövs i den kommunala verksamheten till länder där det uppstår en nöd-
situation.

I dagens samhälle leder den tekniska utvecklingen till att teknisk ut-
rustning snabbt blir omodern utan att den för den skull är förbrukad eller
obrukbar. Behoven följer teknikutvecklingen och i många fall byts den
omoderna utrustningen ut. När det till exempel gäller användningen av
persondatorer är detta förhållande påtagligt. När sådan utrustning inte
längre behövs i den kommunala verksamheten är det enligt regeringens
mening rimligt att den bör kunna få skänkas bort. Denna möjlighet bör
finnas även om biståndet inte alltid är att betrakta som humanitärt.

Det finns också behov av att ge kommuner och landsting möjlighet att
få lämna bistånd som inte är att karaktärisera som humanitärt, i form av
utrustning som inte behövs, till länder som inte nödvändigtvis befinner
sig i en nödsituation. Kanske vill kommunen rikta sitt stöd till en vänort.
Ett krav på att en nödsituation skall föreligga och att biståndet skall vara
humanitärt skulle då ofta hindra ett sådant stöd.

Kommuner och landsting bör själva få avgöra vem som skall få
utrustningen

Det bör enligt regeringens mening ankomma på kommuner och landsting
att själva avgöra vem som skall få den utrustning som de inte längre be-
höver för sin verksamhet. Det bör inte heller spela någon roll om det
mottagande landet får svenskt statligt bistånd eller inte. Kravet på att det
i mottagarlandet skall ha inträffat en katastrof eller annan nödsituation
bör därför tas bort. I konsekvens med det bör biståndet inte heller karak-
täriseras som katastrofhjälp eller annat humanitärt bistånd.

Eftersom det rör sig om utrustning som torde ha ett relativt lågt värde
innebär inte den föreslagna kompetensutvidgningen att det kommunala
biståndet riskerar att komma i konflikt med den officiella svenska utri-
kes- och biståndspolitiken. Det finns därför inte skäl att införa något krav
på regeringstillstånd eller någon anmälningsskyldighet för biståndsverk-
samheten.

Prop. 2000/01:42

7.3 Bistånd till ett land som får statligt bistånd

7.3.1 Nuvarande ordning

Genom nu gällande bestämmelser har kommuner och landsting rätt att
lämna bistånd i form av annan utrustning (än sådan de kan avvara), råd-
givning, utbildning eller på annat sätt till länder som får svenskt statligt
bistånd. En förutsättning är dock att det där inträffat en katastrof eller
annan nödsituation. Det har också ansetts kompetensenligt att delta i
återuppbyggnadsarbetet efter en sådan nödsituation.

Med uttrycket “svenskt statligt bistånd” avses bistånd som kanaliseras
direkt från staten eller någon statlig myndighet. Att frivilliga eller kyrk-
liga hjälporganisationer verkar i landet med hjälp av statliga bidrag är
inte tillräckligt. Uttrycket “annan utrustning” avser både ny och begag-
nad utrustning. Ett direkt penningbistånd får inte lämnas.

När kommuner eller landsting lämnar bistånd i form av annan utrust-
ning (än sådan de kan avvara), rådgivning, utbildning eller på annat sätt,
till länder som får svenskt statligt bistånd, skall de förvissa sig om att bi-
ståndet kommer till avsedd användning.

7.3.2 Förslag

Regeringens förslag: Till länder som får svenskt statligt bistånd får
kommunalt bistånd också ges i form av annan utrustning än sådan som
inte längre behövs för den kommunala verksamheten, rådgivning,
utbildning eller på annat sätt. Att det inträffat en katastrof eller annan
nödsituation i det mottagande landet skall inte längre vara en
förutsättning för biståndet. Den som lämnar utvidgat bistånd skall
förvissa sig om att det kommer till avsedd användning.

Prop. 2000/01:42

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Enligt promemorians lagförslag skall kravet på att kommuner
och landsting skall förvissa sig om att biståndet kommer till avsedd
användning även gälla utrustning som inte behövs.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller är posi-
tiva till förslagen. Socialstyrelsen framhåller att inriktningen på utveck-
lingshjälp sannolikt får en förebyggande effekt vilket styrelsen menar är
positivt. Konkurrensverket anför att den förändrade karaktären på bistån-
det torde innebära att hjälpen blir mera långsiktig, vilket bör ge både
mera tid för och ett större behov av fastare planering och styrning, liksom
av en följande utvärdering. Verket understryker att kommunerna från
effektivitetssynpunkt bör utnyttja möjligheten att i konkurrens upphandla
varor och tjänster som ingår i biståndsprojektet. Östersunds kommun vill
att regeringen överväger en möjlighet för kommuner att få ge smärre
penningbelopp som bistånd till exempel inom ramen för ett vänortssam-
arbete.

Företagarnas Riksorganisation anser att ett krav på bistånd bör vara
att en katastrof eller liknande nöd föreligger. Det långsiktiga utveck-
lingsbiståndet kräver såväl specialkunnande som samordning och är där-
för en självklar uppgift för staten menar riksorganisationen. Vidare anför
riksorganisationen att det inte bör vara tillåtet att köpa in utrustning för
bistånd eller att ge penningbistånd. Stockholms Handelskammare avstyr-
ker förslaget och anför att förslaget är ett försök att i efterhand upphöja
en lagstridig praxis till lag. Mot bakgrund av den brist på respekt för
lagtextens innebörd som kommunerna givit exempel på förefaller be-
greppet utvecklingshjälp vara alltför vitt och odefmierat för att tillåtas
hanteras av kommunerna menar handelskammaren. Enligt Sveriges
Industriförbund talar omsorgen om obligatoriskt uttaxerade medel och
risken för suboptimeringar i biståndspolitiken för att nuvarande regler
inte bör liberaliseras. Möjligen kan det enligt förbundet övervägas att
utvecklingsbistånd till annat land som får statligt bistånd får ges efter
tillstånd.

Skälen for regeringens förslag

Det kommunala biståndet har ändrat karaktär

Grundprincipen om att det är staten som skall ansvara för den svenska
offentliga utrikes- och biståndspolitiken är i lika hög grad gällande i dag
som tidigare. Det är mot denna bakgrund som förändringar i regleringen
av den kommunala biståndsverksamheten skall övervägas.

De kommunala insatserna i framför allt våra östliga grannländer har
med tiden förändrat karaktär från att vara katastrofhjälp till att bli
utvecklingshjälp. Insatserna görs numera ofta inom ramen för ett
decentraliserat samarbete. En förutsättning för att få lämna bistånd i dag
är emellertid att det uppstått någon form av nödsituation i det mottagande
landet eller att det är fråga om ett återuppbyggnadsarbete efter en sådan
nödsituation. När det gäller de framväxande demokratierna i vårt
närområde finns det skäl att tro att dessa grunder för bistånd allt mer
sällan kommer att föreligga. Trots det kan man konstatera att det finns ett
behov av ett fortsatt lokalt stöd i olika former till dessa länder. Staten har
också på olika sätt visat sitt stöd för kommunernas och landstingens
insatser i området.

Bestämmelserna för den kommunala biståndsverksamheten bör enligt
regeringens mening anpassas till de förändringar som skett. Kravet på att
det inträffat en katastrof eller annan nödsituation i det mottagande landet
bör därför tas bort. Det finns dock inte skäl att på annat sätt förändra
formerna för biståndet. Huvudregeln för kommunal biståndsverksamhet
som avser annat än utrustning som inte behövs i den kommunala verk-
samheten, skall alltså även i fortsättning vara att den lämnas till ett land
som får svenskt statligt bistånd.

Inköp av utrustning för bistånd

Kommuner och landsting fick genom 1994 års lag befogenhet att köpa in
utrustning, ny eller begagnad, för biståndsändamål. Detta motiverades
med att behoven av material på andra sidan Östersjön var mycket stora.
Även om situationen förändrats till det bättre i det nämnda området under
de drygt sex år som gått sedan 1994 års lag trädde i kraft så finns det inte,
enligt regeringens mening, skäl att i dag begränsa de kommunala befo-
genheterna i detta avseende. Det bör således även i fortsättningen vara
tillåtet för kommunerna att anskaffa utrustning i syfte att ge den i bistånd
till ett annat land.

Bistånd i form av ekonomiskt stöd

Regeringen har tidigare avvisat ett förslag om att rent penningbistånd
skall få förekomma med argumentet att detta är en uppgift som ankom-
mer på staten. Risken bedömdes också som relativt stor att ett sådant
bistånd kan hamna i fel händer (prop. 1993/94:189 s. 10). Det finns inte
heller skäl att nu ändra detta ställningstagande. Undantaget som finns när
det gäller ekonomiskt stöd för att genomföra utbildning och rådgivning
bör emellertid få vara kvar. Vidare bör, precis som i dag, kommunala
medel få användas för att transportera och ställa i ordning utrustning som

Prop. 2000/01:42

lämnas som bistånd, så att den kan tas i bruk. Några ändringar i dessa Prop. 2000/01:42
avseenden föreslås således inte.

Att biståndet kommer till avsedd användning

Det finns också enligt regeringens mening skäl för att ha kvar nu gäl-
lande krav på att en kommun skall förvissa sig om att bistånd i form av
annan utrustning (än sådan den kan avvara), rådgivning, utbildning eller
på annat sätt, kommer till avsedd användning. En viktig utgångspunkt för
all kommunal verksamhet är nämligen att kommunmedlemmarna skall
kunna känna sig säkra på att deras skattemedel inte används på ett sätt
som inte är avsett. I promemorian föreslås att kravet på att en kommun
skall förvissa sig om att biståndet kommer till avsedd användning också
skall avse utrustning som kommunen inte längre behöver för sin verk-
samhet. Promemorian föreslår emellertid inte något motsvarande krav
när biståndet lämnas till länder som inte far svenskt statligt bistånd.
Regeringen anser inte att det är nödvändigt att utvidga kravet i enlighet
med promemorians förslag.

Avgränsningen mot kommunal tjänsteexport

När det gäller kommunal tjänsteexport så finns ett lagstadgat krav på
affärsmässighet för att garantera att konkurrensen gentemot det privata
näringslivet inte snedvrids (jfr avsnitt 6.4). Med nu gällande bestämmel-
ser om kommunalt internationellt bistånd upprätthålls i någon mån
avgränsningen mot kommersiell tjänsteexport genom att biståndet endast
far lämnas till länder där en nödsituation råder. Med det aktuella försla-
get skulle man kunna hävda att gränsen mellan verksamheterna kommer
suddas ut. En annan utgångspunkt när man talar om kommunal bistånds-
verksamhet får emellertid anses vara att den inte förutsätter några mot-
prestationer från mottagarlandet. Avsikten måste enligt regeringens
mening vara att olika kommunala utvecklingsinsatser i utlandet inte skall
konkurrera med näringslivets exportverksamhet. Tvärtom är ett av det
viktigaste skälen för dessa insatser just att de nu eller senare skall gynna
näringsklimatet mellan länderna.

7.4 Regeringens tillstånd ersätts med en

anmälningsskyldighet

7.4.1 Nuvarande ordning

Det krävs enligt gällande bestämmelser regeringens tillstånd för att
kommuner och landsting skall få lämna bistånd i form av annan utrust-
ning, rådgivning, utbildning eller på annat sätt till länder som får svenskt
statligt bistånd. Kravet på tillstånd från regeringen infördes för att säker-
ställa en samordning av det statliga biståndet med de kommunala
biståndsinsatserna.

3 Riksdagen 2000/01. 1 samt. Nr 42

1A.2 Förslag

Prop. 2000/01:42

Regeringens förslag: Kravet på regeringens tillstånd för kommunalt
bistånd till länder som får svenskt statligt bistånd avskaffas och ersätts
med en skyldighet att till Sida anmäla den aktuella åtgärden och
omfattningen av det bistånd som lämnas.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller är uttalat
positiva till förslaget. Enligt Konkurrensverkets uppfattning är en sam-
ordning av olika biståndsinsatser mycket viktig från effektivitetssyn-
punkt. Den föreslagna anmälningsskyldigheten skulle därför kunna kom-
pletteras med information tillbaka till anmälarna. Hallstahammars kom-
mun anser att anmälningsskyldigheten bör kunna ersättas med en
rekommendation om samråd mellan berörda myndigheter. Företagarnas
Riksorganisation anför att bistånd till länder som uppbär statligt bistånd
bör förutsätta tillstånd av regeringen. Stockholms Handelskammare
avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Regeringens tillstånd tillkom för att säkerställa samordningen

1 Lokaldemokratikommitténs betänkande Kommunal tjänsteexport och
internationellt bistånd (SOU 1993:77) behandlades frågan om en utvidg-
ning av kommuners och landstings möjlighet att lämna internationell
katastrofhjälp, humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd (s. 79 ff.).
Kommittén slog fast att det är regering och riksdag som bär ansvaret för
Sveriges internationella förbindelser och som därför måste bestämma
biståndsverksamhetens inriktning och omfattning. Kommittén ansåg
också att detta inte behöver komma i konflikt med en utvidgning av
lagen som möjliggör för kommuner och landsting att tillhandahålla
bistånd till offentlig verksamhet i mottagarlandet. En förutsättning ansågs
dock vara att det utökade kommunala biståndet endast riktar sig till
länder som är föremål för statligt bistånd. Kommittén framhöll att det är
viktigt att biståndet samordnas mellan olika givare för att få ut mesta
möjliga effekt. Frågan om regeringen skulle ge tillstånd till sådan
biståndsverksamhet behandlades inte.

I propositionen Kommunal biståndsverksamhet ansåg regeringen att
den utvidgade rätten att lämna bistånd skulle gälla bl.a. under förutsätt-
ning att regeringen lämnade tillstånd till det (prop. 1993/94:189). Reger-
ingsprövningen skulle införas för att säkerställa en samordning av det
statliga biståndet med de kommunala biståndsinsatserna.

Samordningsförfarandet har inte fungerat

Sedan lagen trädde i kraft den 1 juli 1994 har regeringen handlagt endast
sex tillståndsärendcn. Av dessa sex ärenden har fem haft samma sökande
och i huvudsak gällt samma fråga. 1 samtliga fall har tillstånd givits. Med
hänsyn till det ringa antalet tillståndsärenden som aktualiserats har förfa-
randet i praktiken inte fyllt någon samordnande funktion. Det skulle

också kunna tyda på att det inte finns något egentligt behov av en kom-
petensutvidgande reglering på området. Detta är enligt regeringens me-
ning en alltför långtgående slutsats. En stor del av kommunernas
biståndsverksamhet sker i dag inom ramen för medel som Sida förfogar
över. Insatserna är att karaktärisera som utvecklingsinsatser snarare än
som katastrofbistånd. Det har under hand framkommit att eftersom staten
beviljar ekonomiska medel för insatserna ifrågasätter kommuner och
landsting inte alltid om insatserna är förenliga med den kommunala
kompetensen.

Ett anmälningsförfarande räcker för att samordna biståndet

Frågan är då om det är nödvändigt att ha ett tillståndsförfarande som det
nu gällande. Även om biståndet utvidgas något med det nu aktuella för-
slaget finns det enligt regeringens uppfattning knappast skäl att tro att
samordningen inte skulle fungera på frivillig väg. Tillståndsförfarandet
bör därför avskaffas. Det är dock lämpligt att införa en skyldighet att till
staten anmäla en sådan kommunal biståndsverksamhet. Regeringen anser
inte att en rekommendation om samråd som Hallstahammars kommun
föreslagit är en tillräcklig åtgärd. En anmälningsskyldighet bör omfatta
alla former av bistånd som lämnas till ett land som får svenskt statligt
bistånd med undantag för utrustning som inte längre behövs för den
kommunala verksamheten (se avsnitt 7.2.2). Anmälningarna kommer att
ge staten en fortlöpande kunskap om den kommunala biståndsverksam-
heten och kommer att tjäna som ett bra underlag för samordningsarbetet.
Denna kunskap kan också fa betydelse när omfattningen på det statliga
biståndet skall fastställas. Konkurrensverkets förslag om information till-
baka till anmälarna synes enligt regeringens mening vara ändamålsenligt.
Det finns dock inte anledning att i lag reglera en sådan ordning utan den
bör kunna få en lösning genom diskussioner mellan Regeringskansliet,
Sida och företrädare för kommuner och landsting.

7.5 Tillstånd att lämna bistånd till länder som inte far
statligt bistånd

7.5.1 Nuvarande ordning

Det finns enligt gällande lagstiftning inte någon möjlighet för kommuner
och landsting att lämna bistånd till ett land som inte far svenskt statligt
bistånd på annat sätt än i form av utrustning som de kan avvara. Be-
gränsningen motiverades med att det härmed inte uppstår några risker för
konflikter med Sveriges officiella utrikes- och biståndspolitik (prop.
1993/94:189, s. 10).

Prop. 2000/01:42

7.5.2 Förslag

Prop. 2000/01:42

Regeringens förslag: Det infors en möjlighet att lämna kommunalt
bistånd också i form av annan utrustning än sådan som inte längre
behövs för den kommunala verksamheten, rådgivning, utbildning eller
på annat sätt också till länder som inte får svenskt statligt bistånd. För
sådan biståndsverksamhet skall dock regeringens tillstånd krävas. Den
som lämnar utvidgat bistånd skall förvissa sig om att det kommer till
avsedd användning.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorian föreslår också en möjlighet för regeringen att
kunna delegera rätten att ge tillstånd till biståndsverksamheten till en
myndighet.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller
är positiva till förslaget. Sida föreslår att frågan om tillstånd att lämna
bistånd till ett land som inte får statligt svenskt bistånd prövas av reger-
ingen eller Utrikesdepartementet och inte av till exempel Sida. En sådan
prövning är nämligen mest relevant i förhållande till utrikespolitiken och
i krislägen. Vidare anför styrelsen att Sida oftast har ingen eller begrän-
sad kunskap om länder som inte far statligt svenskt bistånd.

Stajfanstorps kommun anser att det är bra med en möjlighet till utökat
bistånd men vill inte att den föreslagna tillståndsgivningen införs.
Gotlands kommun förordar att det föreslagna tillståndet skall medföra att
en kommuns beslut om insatser enligt tillståndet inte skall kunna bli
föremål för laglighetsprövning. Hallstahammars kommun anser att det
inte är nödvändigt att utvidga biståndet till länder som inte får statligt
bistånd. Stockholms Handelskammare avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Det bör finnas en möjlighet att ge utvidgat bistånd också till länder som
inte får statligt bistånd

Som tidigare har framhållits flera gånger är det staten som ansvarar för
den svenska utrikes- och biståndspolitiken. Denna princip skall fortfa-
rande gälla. Det kan emellertid finnas fall där en kommun eller ett lands-
ting vill lämna bistånd till ett land som inte är föremål för svensk statlig
biståndspolitik. Det kan till exempel avse bistånd i mindre omfattning till
en skola i en vänort i Afrika. Det bör enligt regeringens mening i ett
modernt regelverk också kunna finnas en sådan möjlighet. En möjlighet
för kommuner och landsting att lämna bistånd i form av annan utrustning
än sådan som de inte längre behöver, rådgivning, utbildning eller på
annat sätt också till länder som inte far svenskt statligt bistånd bör därför
införas.

Med utrustning avses även här både ny och begagnad sådan. I konse-
kvens med vad som gäller för bistånd till länder som får svenskt statligt
bistånd bör ekonomiskt stöd få lämnas endast för att genomföra utbild-
ning och rådgivning. På samma sätt bör kommunala medel få användas
för att transportera och ställa i ordning utrustning som lämnas som
bistånd, så att den kan tas i bruk. Kravet på att kommunen eller

landstinget skall förvissa sig om att biståndet kommer till avsedd Prop. 2000/01:42
användning bör också enligt regeringens mening gälla när biståndet går
till länder som inte får svenskt statligt bistånd.

För det utvidgade biståndet bör tillstånd krävas

För att det kommunala biståndet i de här aktuella fallen inte skall komma
i konflikt med svensk utrikes- och biståndspolitik bör tillstånd krävas för
verksamheten. Regeringen delar Sida:s uppfattning att prövningsrätten
inte bör kunna delegeras utan att den bör göras av regeringen. En sådan
prövning avser i första hand biståndsåtgärdens förhållande till den
svenska utrikes- och biståndspolitiken. En ansökan om tillstånd bör dock
även kunna avslås med hänvisning till att den kommunala kompetensen
sannolikt överskrids. Regeringens tillstånd innebär emellertid inte att
åtgärderna godkänns som kompetensenliga. Denna fråga skall liksom
tidigare endast kunna avgöras av domstol.

7.6 Snabba biståndsinsatser i svåra situationer

7.6.1 Nuvarande ordning

Enligt gällande bestämmelser skall katastrofhjälp eller annat humanitärt
bistånd i form av utrustning som kan avvaras lämnas direkt till ett land
där det inträffat en katastrof eller på något annat sätt uppstått en nödsitu-
ation. Utrustningen får också skickas genom en internationell hjälporga-
nisation. Sådan utrustning far också lämnas till en internationell hjälpor-
ganisation for att användas om en nödsituation senare skulle inträffa.

Bistånd i form av annan utrustning, rådgivning, utbildning eller på
annat sätt, som får ges till ett land som får svenskt statligt bistånd, skall i
en nödsituation också skickas direkt till det andra landet eller genom en
internationell hjälporganisation. Det gäller även när biståndet ges i form
av ekonomiskt stöd för att genomföra utbildning och rådgivning. Sådant
bistånd kan emellertid inte lämnas till en hjälporganisation for att använ-
das vid ett senare tillfälle.

7.6.2 Förslag

Regeringens förslag: Bistånd till ett land där det uppstått en nödsitua-
tion eller en svår situation till följd av en nödsituation får lämnas
genom en internationell hjälporganisation. Alla former av bistånd
skall också få lämnas till en sådan organisation för att användas vid ett
senare tillfälle.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker eller är
positiva till förslagen. Länsrätten i Blekinge län anser att förslaget behö-
ver förtydligas huruvida det ger rätt att lämna “ekonomiskt stöd” till en
internationell hjälporganisation. Socialstyrelsen framhåller att förslaget

bidrar till mer flexibla lösningar. Stockholms Handelskammare avstyrker
förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Ett land som har drabbats av en kata-
strof eller en annan nödsituation har alltid behov av snabba hjälpinsatser.
Det är därför angeläget att sådant bistånd kan ges direkt till det behö-
vande landet eller lämnas genom en etablerad internationell hjälporgani-
sation.

Det ligger naturligtvis även i kommunernas intresse att biståndet i nöd-
situationer skall nå fram så fort som möjligt. Det förefaller därför enligt
regeringens mening onödigt att, som nu är fallet, uppställa krav på hur
biståndet skall lämnas. Gällande krav innebär också cn begränsning av
möjligheterna att agera. En svensk kommun torde med nuvarande regler
inte kunna delta i en gemensam biståndsinsats med till exempel andra
nordiska kommuner där en av de andra kommunerna tar på sig ansvaret
för att samordna och förmedla biståndet till mottagarlandet. Om kravet
tas bort blir detta möjligt.

Enligt regeringens mening bör den nya lagen innehålla en bestämmelse
som endast klargör att det är förenligt med den kommunala kompetensen
alt kommuner och landsting lämnar alla tillåtna former av bistånd till en
internationell organisation när en nödsituation uppstått i ett land. Efter-
som det har stor betydelse att hjälpen når mottagarlandet snabbt bör
kommuner och landsting, redan innan en nödsituation inträffat, kunna få
skänka både utrustning som kan avvaras och annat bistånd till en inter-
nationell hjälporganisation.

Regeringen anser alt det i en ny modern lagstiftning också bör finnas
möjlighet att lämna bistånd till en internationell hjälporganisation även i
andra svåra situationer än rena nödsituationer. Var gränsen går för vad
som skall anses vara en svår situation får avgöras i det enskilda fallet.

Prop. 2000/01:42

8 Vänorts- och vänregionssamarbetet

8.1.1 Nuvarande förhållanden

Det finns inte någon särskild lagreglering av den kommunala kompeten-
sen vid samarbete mellan vänorter eller vänregioner. Om samarbetet är
kompetensenligt får bedömas mot bakgrund av kommunallagens be-
stämmelser om den kommunala kompetensen och den särskilda lagstift-
ning som finns för kommunal tjänsteexport och internationell bistånds-
verksamhet.

8.1.2 Bedömning

Prop. 2000/01:42

Regeringens bedömning: Vänorts- och vänregionssamarbete kan
innefatta tjänsteexport och internationellt bistånd men också annat
samarbete eller utbyte med en utländsk kommun, utländsk region,
eller motsvarande samfällighet. Ett sådant annat samarbete eller utbyte
som sker inom ramen för ett normalt vänorts- och vänregions-
samarbete tillgodoser vanligtvis ett allmänt till kommunen eller
landstinget knutet intresse. Någon kompetensutvidgande bestämmelse
för denna verksamhet behövs därför inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västmanlands län, Karlskrona
kommun, Norrköpings kommun, Örebro kommun, Östersunds kommun,
Nyköpings kommun, Skövde kommun, Töreboda kommun, Östergötlands
läns landsting, Skåne läns landsting, Landstingsförbundet, Regionför-
bundet i Kalmar län, Svenska Kommunförbundet och Sydsam instämmer
på olika sätt i bedömningen att vänorts- och vänregionssamarbetet inte
kräver någon särskild reglering.

Skälen för regeringens bedömning

Vänortssamarbete förekommer i de flesta kommunerna

Samarbete mellan svenska kommuner och utländska vänorter har före-
kommit under mycket lång tid. Ungefar 200 av Sveriges 289 kommuner
har någon form av vänortsrelation med kommuner eller regioner i våra
östliga grannländer. I många fall har en enskild kommun flera vänorter.
Samarbetet sker mer eller mindre formaliserat. Inledande kontakter
uttrycks ofta i en avsiktsförklaring (“letter of intent”) som senare följs
upp av fullmäktigebeslut och eventuellt vänortsavtal. I andra fall
påbörjas ett visst samarbete inom en definierad sektor eller inom ett
specifikt projekt, som sedan kan komma att följas av tydliga
samarbetsformer.

Vänortssamarbetet omfattar många skilda områden

Förutom tjänsteexport och internationellt bistånd har det lokala vänorts-
samarbetet traditionellt innefattat olika typer av erfarenhetsutbyten på till
exempel politikemivå och inom den kommunala förvaltningen. Vänor-
terna har också delat varandras erfarenheter inom olika sakområden till
exempel det sociala verksamhetsområdet (ungdomsfrågor och äldrefrå-
gor) räddningstjänst, bostadsplanering, utbildning, miljö, m.fl. områden.
Det traditionella vänortsutbytet har också inneburit samverkan på turism-
och rekreationsområdena samt inom kulturminnesvården. Kulturutbyten
har skett i olika former. Skolor och musikskolor har besökt varandra.
Man har verkat för att upprätta och bibehålla kontakter på föreningsnivå.
Temakonferenser och utställningar har anordnats tillsammans och för
varandras räkning. Personal inom de båda vänörternas förvaltningar har
utbytestjänstgjort hos varandra.

De kommunala initiativen har följts av att olika organisationer till
exempel Rotary- och Lionsklubbar, hembygdsföreningar, scouter,
idrottsföreningar m.fl. har stöttat och vidareutvecklat samarbetet mellan
vänorterna. Denna verksamhet har fatt ett mera omfattande och fördjupat
innehåll då det gällt samarbete med våra grannländer öster och sydöst om
Östersjön. Nya samverkansområden har under årens lopp tillkommit. Det
förekommer också samverkansformer där landsting, länsstyrelser, läns-
kommunförbund och kommuner samverkar i olika konstellationer.

Den allmänna kommunala kompetensen

Lagligheten av vänorts- och vänregionssamarbetet skall bedömas mot
bakgrund av kommunallagens bestämmelser om kommuners och lands-
tings allmänna befogenheter. Sålunda skall de angelägenheter som de
själva har hand tillgodose ett till kommunens eller landstingets område
eller deras medlemmar knutet allmänt intresse. Det finns inte någon om-
fattande praxis som klargör var gränserna går för den kommunala kom-
petensen på det här aktuella området.

1 rättsfallet RÅ812:81 hade en kommun beslutat att göra en resa till en
finsk vänort. Länsstyrelsen ansåg att det kommunala beslutet inte var
olagligt och anförde: “Nordiskt vänortsutbyte innefattande bl.a. ömsesi-
diga besök och som sker inom rimliga ekonomiska ramar får anses falla
inom den kommunala kompetensen.” Regeringsrätten ändrade inte läns-
styrelsens beslut.

I rättsfallet RÅ 1994 ref. 23 hade en västsvensk kommun beslutat att
delta i en västsvensk EG-representation i Bryssel. Kammarrätten ansåg
att beslutet att delta och att anslå medel för det var kompetensenligt.
Kammarrätten konstaterade att den aktuella verksamheten, som så gott
som helt synes inriktad på att främja näringslivet i Västsverige, inte all-
mänt sett kunde sägas vara en exklusiv angelägenhet för staten. Kammar-
rätten noterade också att praxis tillerkänt kommunerna befogenheter så-
vitt gäller åtgärder av allmänt näringslivsfrämjande slag och engagemang
i utställningar, mässor och annan kollektiv marknadsföring. Regerings-
rätten fastställde kammarrättens dom.

Vänortssamarbetet har en klar kommunal karaktär

Inom ramen för vänortssamarbetet har det förekommit en mängd olika
utbyten mellan vänorterna. Från svenska utgångspunkter får det antas att
utbyten av den art som här beskrivits många gånger har gett kommuner-
nas förtroendevalda och tjänstemän nya erfarenheter av kommunala för-
valtningsangelägenheter. Förutom detta och annan form av kompetensut-
veckling har utbytena också på andra sätt varit till ömsesidig nytta för
den kommunala verksamheten. De ömsesidiga insatserna har dock inte
alltid sammanfallit i tiden. Samarbetet har haft en klar kommunal karak-
tär, dvs. de områden och åtgärder som det omfattat skulle sannolikt
ansetts ha varit kommunala angelägenheter inom en svensk kommuns
geografiska område. Även utanför en kommuns geografiska område får
åtgärderna anses ha varit av allmänt intresse med anknytning till kom-

Prop. 2000/01:42

munmedlemmama. Ett samarbete som uppvisar dessa kriterier kan Prop. 2000/01:42
karaktäriseras som normalt vänorts- eller vänregionssamarbete.

Det behövs inte någon kompetensutvidgande bestämmelse

Det mesta tyder enligt regeringens mening på att ett sådant normalt vän-
ortssamarbete relativt sett inte innefattat särskilt stora ekonomiska åta-
ganden i de kommunala budgetarna. Det är därför troligt att en domstol
vid en prövning skulle ha funnit att ett normalt vänortssamarbete är att
anse som kompetensenligt.

Det kan dock inte uteslutas att det inom vänortssamarbetet har före-
kommit kommunala beslut där en domstol skulle ha funnit att vissa åt-
gärder inte varit förenliga med den kommunala kompetensen. I ett sådant
fall skulle domstolen ha undanröjt det kommunala beslutet. Denna ord-
ning dvs. att åtgärderna även fortsättningsvis får bedömas mot bakgrund
av den allmänna kompetensen, bör också gälla för framtiden.

Vad som har sagts om kommunernas vänortssamarbete torde i huvud-
sak också gälla för landstingens vänregionssamarbete.

Mot bakgrund av de redovisade slutsatserna och då det inte framkom-
mit något konkret behov av att i detta sammanhang utvidga kommuner-
nas eller landstingens befogenheter anser regeringen att det inte bör infö-
ras någon kompetensutvidgande bestämmelse för åtgärder inom ramen
för ett normalt vänorts- och vänregionssamarbete.

9 Lagteknisk lösning och kostnader

Två lagar blir en

En ny lag föreslås i promemorian. I den föreslagna lagen inarbetas de nu
gällande bestämmelserna i lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport,
och i lagen (1994:693) om rätt för kommuner och landsting att lämna
internationell katastrofhjälp och annat bistånd. Den nya lagen innehåller
vissa nya bestämmelser varav några i kompetensutvidgande riktning.
Vissa redaktionella ändringar föreslås också.

Ikraftträdande

Den nya lagen innebär att reglerna för kommunal tjänsteexport och
kommunalt internationellt bistånd blir enklare och att större möjligheter
ges för att utöva denna verksamhet. Kommuner och landsting behöver
inte vidta några särskilda förberedelser inför lagens ikraftträdande. Lagen
bör därför kunna träda i kraft den 1 juli 2001.

Ekonomiska konsekvenser

Den föreslagna lagen avser att underlätta för kommuner och landsting att
bedriva tjänsteexport och lämna internationellt bistånd. Förslagen inne-
bär att lagstiftningen görs mer lättillgänglig och att reglerna förenklas.

4 Riksdagen 2000/01. 1 saml. Nr 42

Detta bör underlätta administrationen av verksamheten och kan genom
det komma att innebära vissa minskade kostnader för kommuner och
landsting.

De nu gällande kraven på regeringens medgivande för s.k. direkt
tjänsteexport och för att lämna utvidgat bistånd till länder som får
svenskt statligt bistånd avskaffas. Med hänsyn till de få medgivanden
som hittills meddelats medför denna förändring endast en marginell
kostnadsbesparing för staten, kommunerna och landstingen. Förslaget
innebär att det ekonomiska risktagandet vid direkt tjänsteexport inte
längre kommer att prövas av regeringen. I stället införs en bestämmelse
om att risktagandet i all kommunal tjänsteexport måste begränsas.

Det medför en ny kostnad för staten att införa en möjlighet för kom-
muner och landsting att lämna utvidgat bistånd även till länder som inte
får svenskt statligt bistånd. Ett villkor för att få lämna bistånd på detta
sätt blir nämligen att regeringen ger tillstånd till det. Det är i dagsläget
omöjligt att närmare bedöma storleken på kostnaden. Ingenting i dag
talar emellertid för att möjligheten kommer att utnyttjas i någon större
omfattning. Tillståndsbesluten bedöms inte heller behöva föregås av
någon omfattande utredning. Mycket talar för att kostnaderna endast bör
bli marginella.

De nya förslagen innebär inte några nya åligganden för kommuner
eller landsting och medför därför inte i sig några ökade kostnader. Varje
kommun eller landsting får själv bestämma om man skall bedriva tjäns-
teexport eller lämna internationellt bistånd. Kommunal tjänsteexport
skall även i fortsättningen ske på affärsmässiga grunder vilket bl.a. inne-
bär att kostnaderna måste tas ut i exportverksamheten.

Prop. 2000/01:42

10 F örfattningskommentar

Förslaget till lag om kommunal tjänsteexport och kommunalt
internationellt bistånd

Frågeställningarna behandlas i avsnitten 6.1.2 och 7.1.2.

Bestämmelsen är ny och klargör vilka juridiska personer som lagen
omfattar. Den fastställer vad som i praktiken redan gäller. Med kommu-
nala företag och kommunalförbund avses sådana företag och förbund
som anges i 3 kap. kommunallagen. Med regionförbund avses sådant
förbund som för närvarande bildas med stöd av lagen (1996:1415) om
försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar län och Skåne län. För
närvarande är Regionförbundet i Kalmar län det enda existerande region-
förbundet.

Genom lagen utvidgas kommunernas befogenheter utöver vad som
följer av kommunallagen (1991:900). Bestämmelsen innebär också att

kommunallagens bestämmelser inte hindrar verksamhet som bedrivs med
stöd av lagen om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt
bistånd. Bestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen, som ger uttryck för
den s.k. lokaliseringsprincipen, är ett exempel på en sådan bestämmelse
som annars skulle ha kommit i konflikt med bestämmelserna i den före-
slagna lagen.

Kommuner och landsting får enligt kommunallagen och med stöd av
lagen (1996:1415) om försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar
län och Skåne län, fatta beslut om att lämna över vården av kommunala
angelägenheter till kommunala företag, kommunalförbund eller region-
förbund. Med stöd av bestämmelsen i den nya lagen far kommuner och
landsting även besluta att ge kommunala företag, kommunalförbund och
regionförbund rätt att bedriva tjänsteexport och ge internationellt bistånd.
Ett sådant beslut fattas av fullmäktige och kan endast avse tjänster inom
ramen för sådana kommunala angelägenheter som samtidigt överlämnas
eller som tidigare överlämnats till företaget eller förbundet.

Tjänsteexport

Tjänster

2 § En kommun far tillhandahålla sådan kunskap och erfarenhet som
finns i den kommunala verksamheten (kommunal tjänst) för export
(tjänsteexport).

Prop. 2000/01:42

Förslaget behandlas i avsnitten 6.2.2 och 6.3.2.

Bestämmelsen, som ger kommunerna den grundläggande rätten att
exportera kommunala tjänster, ersätter bestämmelsen i 1 och 2 §§ första
stycket lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport. Kommunala
tjänster skall även i fortsättningen avse sådana kunskaper och erfarenhe-
ter som redan finns i verksamheten. En utgångspunkt är att tjänsterna
skall vara av kommunal karaktär och som sådana kompetensenliga. Be-
stämmelsen anger ingen begränsning för hur de kommunala tjänsterna får
tillhandahållas. Kommuner och landsting kan därför tillhandahålla dem
både som underleverantör åt företag i Sverige eller åt staten (avtalsmo-
dellen) och som huvudleverantör direkt åt en offentlig eller privat köpare
i utlandet (huvudleverantörsmodellen).

En förutsättning för kommunal tjänsteexport skall liksom tidigare vara
att kommunen eller landstinget redan bedriver den verksamhet där tjäns-
terna som skall exporteras finns. Tjänsteexporten måste med andra ord
vara ett utflöde av en verksamhet som helt eller huvudsakligen är motive-
rad utifrån kommun- eller landstingsmedlemmamas behov. Det skall
alltså inte heller i fortsättningen vara tillåtet att bygga upp en kommunal
verksamhet som enbart eller till sin huvuddel är inriktad på export.

Varor

Prop. 2000/01:42

3 § Som ett led i en tjänsteexport får kommunen i begränsad
omfattning exportera en vara när varan utgör ett nödvändigt
komplement till eller har ett naturligt samband med den tillhanda-
hållna kommunala tjänsten.

Förslaget behandlas i avsnitt 6.2.2.

Bestämmelsen har ingen motsvarighet i gällande lagstiftning. Bestäm-
melsen avser att klargöra vad som i praktiken redan gäller (jfr prop.
1985/86:154, s. 12).

Villkor

4 § Kommunal tjänsteexport skall ske på affärsmässiga grunder.

De produktrisker, kommersiella risker, politiska risker, finansiella
risker och valutarisker som tjänsteexporten kan innebära skall beaktas
i varje cxportaffår och begränsas genom att säkerhet ställs eller genom
separata garantier eller försäkringar.

Frågeställningarna behandlas i avsnitten 6.4.2. och 6.6.2.

Bestämmelsen anger de villkor som lagen ställer på kommunal tjänste-
export.

Första stycket motsvarar 2 § andra stycket i 1986 års lag om kommu-
nal tjänsteexport.

Andra stycket har tillkommit på grund av att regeringens tillstånds-
prövning avskaffas genom den nya lagen. Möjligheten för regeringen att
föreskriva villkor för tjänsteexporten upphör därmed. Enligt bestäm-
melsen måste kommunerna begränsa riskerna för tjänsteexportverk-
samhelcn. En viktig utgångspunkt är att det kommunala risktagandet i
samband med tjänsteexport alltid skall vara lågt. Riskerna bör begränsas i
lämplig omfattning med hänsyn till förutsättningarna i det enskilda fallet.

Risker i utlandsaffårer kan klassificeras i fem olika risktyper. Bestäm-
melsen anger de olika risktyperna. Det är nödvändigt för aktörer som
uppträder på den internationella marknaden att skaffa sig kunskaper om
de viktigaste risktyperna. Det krävs betydande kunskaper för att göra
korrekta riskbedömningar. Det krävs också kunskaper om vilka risker
som kan begränsas. Enligt Exportkreditnämnden begränsas riskerna bäst
genom konkreta avtalsvillkor med motparten, dvs. den utländske köpa-
ren. Ett exempel på att sådant villkor kan vara att säkerhet ställs av mot-
parten eller en bank för att säkra motpartens prestation. Utanför tjänste-
exportavtalet kan risker begränsas genom garantier och försäkringar.

Bistånd

Formerna för biståndet

Prop. 2000/01:42

5 § En kommun får lämna bistånd i form av utrustning, rådgivning,
utbildning eller på annat sätt till ett land som far svenskt statligt
bistånd. Bistånd i form av ekonomiskt stöd får lämnas endast för att
genomföra utbildning och rådgivning.

Förslagen behandlas i avsnitten 7.2.2 och 7.3.2.

Bestämmelsen reglerar kommunalt bistånd till länder som får statligt
bistånd. Bestämmelsen ersätter delvis 1 § första och andra stycket samt
2 § första och andra stycket lagen (1994:693) om rätt för kommuner och
landsting att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd. Kravet
på att det skall föreligga en nödsituation och att biståndet skall vara
humanitärt har tagits bort.

Med “utrustning” avses både utrustning som kommunen inte längre
behöver för sin verksamhet och annan utrustning (ny eller begagnad).
Uttrycket “till ett land” avser inte endast statsmakten i det andra landet
utan även till exempel en utländsk kommun.

Precis som enligt den gamla lagen får kontant stöd ges för att täcka inte
bara kostnader för utbildning eller rådgivning utan även andra kostnader
som har ett samband därmed till exempel för resor och uppehälle.

6 § Bistånd till ett land som inte får svenskt statligt bistånd får lämnas
av en kommun i form av utrustning som kommunen inte längre
behöver för sin verksamhet.

Regeringen får ge tillstånd till att bistånd även i form av annan
utrustning än som avses i första stycket, rådgivning, utbildning eller
på annat sätt lämnas till ett land som inte far svenskt statligt bistånd.
Bistånd i form av ekonomiskt stöd får lämnas endast för att genomföra
utbildning och rådgivning.

Förslagen behandlas i avsnitten 7.2.2. och 7.5.2.

Bestämmelsen reglerar kommunalt bistånd till länder som inte får stat-
ligt bistånd. Första stycket ersätter delvis 1 § första och andra stycket i
1994 års lag. Kravet på att det skall ha uppstått en nödsituation och att
biståndet skall vara humanitärt har tagits bort. Uttrycket “utrustning som
de kan avvara” i 1994 års lag har bytts ut mot “utrustning som kommu-
nen inte längre behöver för sin verksamhet”. På så sätt klargörs det på ett
tydligare sätt vad som avses eftersom det beskriver att utrustningen
faktiskt finns hos kommunen och har använts i den kommunala
verksamheten. Huvudregeln bör alltså även i fortsättningen vara att det
inte skall vara tillåtet att köpa in utrustning för biståndsinsatser till länder
som inte får svenskt statligt bistånd. Uttrycket “till ett land” har
förklarats ovan i kommentaren till 5 §.

Genom andra stycket införs en ny möjlighet att ge annat kommunalt
bistånd än i form av utrustning som inte längre behövs till ett land som
inte får statligt bistånd. Visst kontant stöd kan också komma i fråga (se
kommentaren till 5 §). Eftersom bistånd som avses i andra stycket kan

komma i konflikt med den svenska utrikes- och biståndspolitiken krävs
regeringens tillstånd. Tillståndet innebär inte att åtgärderna godkänns
som kompetensenliga. Denna fråga skall liksom tidigare endast kunna
avgöras av domstol. Den nya möjligheten att lämna bistånd är endast
tänkt att avse bistånd i mindre omfattning.

Prop. 2000/01:42

7 § En kommun som lämnar bistånd i form av utrustning får i skälig
omfattning använda medel för att transportera och ställa i ordning
utrustningen så att den kan tas i bruk.

Förslaget behandlas i avsnitt 7.3.2 och 7.5.2.

Bestämmelsen motsvarar i sak vad som gäller enligt 4 § i 1994 års lag.
När bistånd lämnas i form av utrustning får kommunen även i fortsätt-
ningen i skälig omfattning använda medel för att transportera, ställa i
ordning och ta i bruk utrustningen. Uttrycket “medel” inkluderar också
ekonomiskt stöd för angivna ändamål. Bestämmelsen tillåter alltså att
kommuner och landsting bistår andra länder med den rådgivning och
utbildning som kan behövas för att den överlämnade utrustningen skall
kunna tas i bruk och användas. Bestämmelsen gäller all utrustning som
får ges med stöd av 5 § eller 6 §.

8 § Bistånd enligt denna lag får också lämnas till en internationell
hjälporganisation för att utgöra hjälp till ett land i en rådande eller
framtida nödsituation eller i en annan svår situation som är en följd av
en nödsituation.

Förslaget behandlas i avsnitt 7.6.2.

Bestämmelsen har delvis sin motsvarighet i 1 § tredje stycket och 2 §
tredje stycket i 1994 års lag. En skillnad är att regleringen nu har gjorts
konsekvent och skall tillämpas på samma sätt oavsett i vilken form bi-
ståndet lämnas. Det klargörs också att den är tillämplig inte bara vid en
nödsituation utan också när en svår situation som är en följd av en nöd-
situation föreligger. Det kan till exempel avse återuppbyggnadsarbetet
efler en sådan nödsituation. Genom bestämmelsen blir del under dessa
förhållanden tillåtet att lämna alla former av bistånd som lagen medger
till cn internationell hjälporganisation. Det inkluderar också sådant eko-
nomiskt stöd som avses i 5 § och 6 § andra stycket. Bestämmelsen tillåter
också att biståndet ges till en sådan organisation för att användas vid en
framtida nödsituation eller svår situation.

Villkor

9 § En kommun skall förvissa sig om att bistånd som den lämnar
kommer till avsedd användning. Detta gäller dock inte om biståndet
avser utrustning som kommunen inte längre behöver för sin
verksamhet.

Förslaget behandlas i avsnitten 7.3.2 och 7.5.2.

Bestämmelsen, som motsvarar 3 § i 1994 års lag, avser att minska ris-
kerna för att skattemedel används på ett olämpligt sätt. Den nya lydelsen
omfattar också den utvidgade möjligheten att ge bistånd till länder som
inte far svenskt statligt bistånd. Kommunen eller landstinget kan uppfylla
kravet i bestämmelsen genom att till exempel som villkor för att lämna
biståndet ställa krav på mottagaren att redovisa hur det har använts.

Prop. 2000/01:42

10 § En kommun som lämnar bistånd till ett land som far svenskt
statligt bistånd skall anmäla åtgärden och omfattningen på biståndet
till Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida). Anmälan
skall dock inte göras om biståndet avser utrustning som kommunen
inte längre behöver för sin verksamhet.

Förslaget behandlas i avsnitt 7.4.2.

Bestämmelsen är ny och ersätter tidigare krav på regeringens tillstånd
för att lämna annat bistånd än sådan utrustning som kommunen kan
avvara. I stället för att ansöka om tillstånd skall kommunen nu anmäla
vilket bistånd som ges och omfattningen av detsamma till Sida. Syftet
med bestämmelsen är att staten fortlöpande skall få kunskap om den
kommunala biståndsverksamheten och ett bra underlag för samordnings-
arbetet.

Anmälningsskyldigheten omfattar dock inte bistånd i form av utrust-
ning som inte behövs för den kommunala verksamheten. Inte heller om-
fattar anmälningsskyldigheten bistånd som lämnas till länder som inte får
svenskt statligt bistånd. I de senare fallen föreligger en skyldighet att
söka tillstånd enligt 6 § andra stycket. Genom förfarandena får staten den
information som behövs om den verksamheten.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.

2. Genom lagen upphävs lagen (1986:753) om kommunal tjänste-
export och lagen (1994:693) om rätt för kommuner och landsting att
lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd.

3. De upphävda lagarna skall fortfarande tillämpas på tjänsteexport
och bistånd där tillstånd har lämnats eller som annars inletts före
ikraftträdandet.

För tjänsteexport och bistånd som påbörjas före ikraftträdandet gäller
de äldre lagarna. Detsamma gäller för verksamhet som påbörjas efter
ikraftträdandet men för vilken medgivande (tillstånd) getts med stöd av
de gamla lagarna.

Sammanfattning av promemorian

Prop. 2000/01:42

Bilaga 1

Kommunal tjänsteexport

Gällande regler

Regler om kommunal tjänsteexport finns i lagen (1986:753) om kommu-
nal tjänsteexport. Kommuner och landsting får enligt lagen tillhandahålla
tjänster (kunskaper och erfarenheter) som finns i deras verksamhet för
export. Ett villkor är dock att verksamheten är affärsmässig. Vanligtvis
tillhandahålls tjänsterna åt företag i Sverige eller åt staten (avtalsmodel-
len). Om särskilda skäl finns kan regeringen medge direktexport (hu-
vudleverantörsmodellen). Regeringen skall då ange villkor för att be-
gränsa det kommunala risktagandet.

Förslag

Nyheter

1. Definitionen av begreppet “kommunal tjänst” ändras varvid det tyd-
liggörs att de tjänster som kan bli föremål för kommunal tjänsteexport är
sådana som generellt sett är av kommunal karaktär och som sådana kom-
petensenliga. Tjänsten behöver inte finnas tillgänglig när kommunen pla-
nerar att börja exportera den. Gällande lagstiftning avser kunskap och
erfarenhet “som finns i” den kommunala verksamheten. Förslaget avser
kunskap och erfarenhet “som kan förekomma i kommunal verksamhet”.

2. Kravet på regeringens medgivande för direktexport tas bort. Enligt
nuvarande lagstiftning får regeringen om det finns “särskilda skäl — för
visst fall” medge tillstånd till att en tjänst far tillhandahållas åt andra än
företag i Sverige eller staten. Endast 15 ansökningar har kommit in.
Samtliga har fått medgivanden.

Redaktionella ändringar m.m.

3. Det klargörs att kommunalförbund och kommunala företag kan be-
driva tjänsteexport. I nuvarande lag anges endast “kommuner” och
“landsting”. Begreppen har dock ansetts omfatta kommunala bolag.

4. Det klargörs att visst inslag av varuexport är tillåtet när det utgör ett
nödvändigt komplement till eller har ett naturligt samband med den till-
handahållna tjänsten. Detta framgår inte av nu gällande lag.

5. Det införs en bestämmelse om att det kommunala risktagandet måste
begränsas. Enligt nuvarande regler skall regeringen i beslut om medgi-
vande till tjänsteexport ange de villkor som behövs för att begränsa det
kommunala risktagandet.

Kommunalt internationellt bistånd

Gällande regler

Regler om kommunalt internationellt bistånd finns i lagen (1994:693) om
rätt for kommuner och landsting att lämna internationell katastrofhjälp
och annat bistånd. Kommuner och landsting får enligt lagen lämna kata-
strofhjälp eller annat humanitärt bistånd i form av utrustning som de kan
avvara till ett land där en katastrof eller annan nödsituation inträffat.
Möjligheten att lämna bistånd har också ansetts omfatta återuppbygg-
nadsskedet efter en nödsituation. Utrustningen lämnas direkt till det
andra landet eller genom en internationell hjälporganisation eller till en
sådan organisation för senare bruk.

Om landet där nödsituationen inträffat far svenskt statligt bistånd får
bistånd ges också i form av annan utrustning (än som kan avvaras), råd-
givning, utbildning eller på annat sätt om regeringen ger tillstånd till det.
Utrustningen kan vara nyinköpt eller begagnad. Ekonomiskt stöd kan
bara ges för att genomföra utbildning och rådgivning. Biståndet lämnas
direkt till det andra landet eller till en hjälporganisation (dock ej för
senare bruk). Kommuner och landsting måste förvissa sig om att
biståndet kommer till avsedd användning.

Medel får i skälig omfattning anvisas för att transportera och ställa i
ordning utrustning som ges i bistånd. Personal som behövs för att utrust-
ningen skall kunna tas i bruk far också ersättas.

Förslag

Nyheter

6. En förutsättning för bistånd kommer inte längre att vara att det inträf-
fat en katastrof eller annan nödsituation i det mottagande landet. Bistån-
det har i praktiken redan ändrat karaktär från att vara katastrofhjälp till
att bli utvecklingshjälp.

7. Kravet på regeringens tillstånd för bistånd (i form av annat än utrust-
ning som kan avvaras) till länder som får svenskt statligt bistånd avskaf-
fas och ersätts med en anmälningsskyldighet. Kravet på tillstånd infördes
för samordning med statliga biståndet. Endast sex ansökningar har kom-
mit in. Fem av dessa har haft samma sökande och har i huvudsak gällt
samma fråga. Samtliga har fatt tillstånd.

8. Bistånd i form av utrustning som kommunerna “inte längre behöver”
(i gällande lag uttryckt “som de kan avvara”) i verksamheten behöver
inte längre definieras som humanitärt. Förslaget är en konsekvens av för-
slaget att ta bort kravet på katastrof eller nödsituation.

9. Det införs en möjlighet för kommuner och landsting att lämna bistånd
i form av annan utrustning (än sådan som de inte längre behöver), råd-
givning, utbildning eller på annat sätt också till länder som inte får
svenskt statligt bistånd. Det krävs dock att regeringen eller den myndig-

Prop. 2000/01:42

Bilaga 1

het som regeringen bestämmer ger tillstånd för sådan biståndsverksam-
het.

10. Bistånd får lämnas genom en internationell hjälporganisation eller
till en sådan organisation för senare bruk (skall också gälla annan utrust-
ning än som kan avvaras) även för en “svår situation” till följd av en
nödsituation. 1 dag gäller detta bara vid en nödsituation.

Redaktionella ändringar m.tn.

11. Det klargörs att också kommunalförbund och kommunala företag
skall få ägna sig åt biståndsverksamhet. Enligt nuvarande lag lar endast
kommuner och landsting det.

Prop. 2000/01:42

Bilaga 1

Vänorts- och vänregionssamarbetet

Nuvarande ordning

Det finns inte någon särskild lagreglering av den kommunala kompeten-
sen vid vänorts- och vänregionssamarbete. Kompetensenligheten får
bedömas mot bakgrund av kommunallagens bestämmelser och den sär-
skilda lagstiftning som finns om tjänsteexport och internationellt bistånd.
Det finns inte heller någon omfattande praxis som klargör var gränserna
går för den kommunala kompetensen vid kommuners och landstings
internationella engagemang.

Bedömning

Åtgärder inom ramen för ett normalt vänorts- och vänregionssamarbete
torde i huvudsak fylla kraven på att utbytet tillgodoser ett allmänt till
kommunen eller landstinget knutet intresse. På grund härav och då det
inte framkommit något konkret behov av att utvidga befogenheterna i
detta sammanhang bör någon kompetensutvidgande lagstiftning inte
införas.

Övrigt internationellt engagemang och EG:s strukturfonder

Bedömning

Det finns ett behov av ytterligare kunskaper om kommunernas och
landstingens roller och de insatser och åtgärder som de gör i det s.k. stor-
regionala arbetet och i samband med olika EG-projekt. I vissa samman-
hang är rollerna för närvarande oklara. Så är till exempel fallet när det
gäller strukturfondsarbetet och EU-arbetet med den s.k. nordliga dimen-
sionen. Arbetet med att se över de kommunala kompetensfrågorna bör
därför fortsätta i någon lämplig form.

Lagteknisk lösning

Förslag

Prop. 2000/01:42

Bilaga 1

En ny lag om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt
bistånd införs. Genom den nya lagen upphävs dels lagen (1986:753) om
kommunal tjänsteexport, dels lagen (1994:693) om rätt för kommuner
och landsting att lämna internationell katastrofhjälp och annat bistånd.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.

Promemorians lagförslag

Prop. 2000/01:42

Bilaga 2

Förslag till lag om kommunal tjänsteexport och kommunalt
internationellt bistånd

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Utöver vad som följer av kommunallagen (1991:900) får kommuner
ägna sig åt sådan verksamhet som anges i denna lag.

2 § Vad som i denna lag föreskrivs för kommuner gäller också för lands-
ting och sådana kommunala företag och kommunalförbund som anges i 3
kap. kommunallagen (1991:900).

Tjänsteexport

Tjänster

3 § En kommun får tillhandahålla sådan kunskap och erfarenhet som kan
förekomma i kommunal verksamhet (kommunal tjänst) för export
(tjänsteexport).

Karor

4 § Som ett led i en tjänsteexport får en kommun i begränsad omfattning
exportera en vara när varan utgör ett nödvändigt komplement till eller har
ett naturligt samband med den tillhandahållna kommunala tjänsten.

Villkor

5 § Kommunal tjänsteexport skall ske på affärsmässiga grunder.

De tekniska och ekonomiska risker som tjänsteexporten kan innebära
skall begränsas genom sedvanliga avtal, säkerheter, försäkringar eller
garantier. Om det inte finns särskilda skäl för annat skall kommunen
kräva förskottsbetalning för sina tjänster.

Bistånd

Formerna för biståndet

6 § En kommun får lämna bistånd i form av utrustning, rådgivning, ut-
bildning eller på annat sätt till ett land som får svenskt statligt bistånd.
Bistånd i form av ekonomiskt stöd får lämnas endast för att genomföra
utbildning och rådgivning.

7 § Bistånd till ett land som inte får svenskt statligt bistånd får lämnas av
en kommun i form av utrustning som kommunen inte längre behöver för
sin verksamhet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far ge till-
stånd till att bistånd även i form av annan utrustning än som avses i första
stycket, rådgivning, utbildning eller på annat sätt lämnas till ett land som
inte far svenskt statligt bistånd. Bistånd i form av ekonomiskt stöd får
lämnas endast för att genomföra utbildning och rådgivning.

8 § En kommun som lämnar bistånd i form av utrustning får i skälig om-
fattning använda medel för att transportera, ställa i ordning och ta i bruk
utrustningen.

9 § Bistånd får också lämnas till en internationell hjälporganisation för
att utgöra hjälp till ett land i en rådande eller framtida nödsituation eller
annan svår situation som är en följd av en nödsituation.

KiZ/for

10 § När en kommun lämnar bistånd med stöd av 6 § och 7 § andra
stycket skall den förvissa sig om att biståndet kommer till avsedd
användning.

11 § En kommun som lämnar bistånd med stöd av 6 § skall snarast an-
mäla åtgärden och omfattningen av biståndet till Styrelsen för internatio-
nellt utvecklingssamarbete (Sida).

Prop. 2000/01:42

Bilaga 2

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.

2. Genom lagen upphävs lagen (1986:753) om kommunal tjänsteexport
och lagen (1994:693) om rätt för kommuner och landsting att lämna in-
ternationell katastrofhjälp och annat bistånd.

3. De upphävda lagarna skall fortfarande tillämpas på tjänsteexport och
bistånd som tillstånd har lämnats för eller som annars inletts före ikraft-
trädandet.

Förteckning över remissinstanserna

Eller remiss av promemorian Enklare regler för kommunal tjänsteexport
och kommunalt internationellt bistånd (Ds 2000:11) har svar kommit in
från: Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Göteborgs län, Länsrätten i
Blekinge län. Statskontoret, Styrelsen för internationellt utvecklingssam-
arbete (Sida), Svenska Institutet, Exportkreditnämnden, Statens rädd-
ningsverk, Socialstyrelsen, Ekonomistymingsverket, Länsstyrelsen i
Östergötlands län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Konkurrensverket,
Göteborgs kommun, Malmö kommun, Stockholms kommun, Kungälvs
kommun, Staffanstorps kommun, Borås kommun, Eskilstuna kommun,
Karlskrona kommun, Karlstads kommun, Lunds kommun, Norrköpings
kommun, Umeå kommun, Västerås kommun, Örebro kommun, Öster-
sunds kommun, Falkenbergs kommun, Nyköpings kommun, Skövde
kommun, Uddevalla kommun, Karlskoga kommun, Gotlands kommun,
Töreboda kommun, Lycksele kommun, Hallstahammars kommun, Marks
kommun, Norrtälje kommun, Vingåkers kommun, Södermanlands läns
landsting, Östergötlands läns landsting, Skåne läns landsting, Västra
Götalands läns landsting, Örebro läns landsting, Norrbottens läns lands-
ting, ALMI Företagspartner AB, Företagarnas Riksorganisation, Hälso-
och sjukvårdens östeuropakommitté, Landstingsförbundet, Regionför-
bundet i Kalmar län, Stockholms Handelskammare, Svenska Kommun-
förbundet, Sveriges Industriförbund, Sydsam.

Riksrcvisionsverket, Österåkers kommun, Nybro kommun, Värnamo
kommun, Ockelbo kommun, Rättviks kommun och Strömstads kommun
har svarat att de avstår från att yttra sig.

Prop. 2000/01:42

Bilaga 3

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 november 2000

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Thalén, Lindh, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,
Rosengren, Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström

Föredragande: Britta Lejon

Prop. 2000/01:42

Regeringen beslutar proposition 2000/01:42 Kommuner och landsting i
internationell samverkan.

Eländers Gotab 60639, Stockholm 2000

Kommuner och landsting i internationell samverkan Prop. 2000/01:42

Regeringens proposition2000/01:42