Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95 (Proposition 1916:95)

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Nr 95.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om expropriation in. m.; given Stockholms slott den
14 mars 1916.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om expropriation,

2) lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten,

4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest städse
välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 81 käft. (Nr 95.)

Kungl. Maj:ts nåd. preposition Nr 95.

Förslag

till

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar;

2. för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för
allmän trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, soin det enligt lag eller författning tillkommer kommun
eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av
vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål;

6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1, 2, 3,
4 eller 5 angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

7. för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en
ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

som åsyfta religiös uppbyggelse, folkbildning, social utveckling, nykterhetens
främjande eller avse annat dylikt allmänt ändamål av synnerlig vikt;

9. för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt
å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sått ödelagd
och ej utgör nödig betesmark;

10. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat
att taga föreskriven vård;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet, för dess avsättande såsom naturminnesmärke, eller ock
synnerligen märklig fast fornlämning, vars bevarande ej kan på annat sätt
tryggas, jämte därför erforderlig mark; eller

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål,
som nu är sagt; och må expropriation enligt Konungens förordnande jämväl
äga rum för upphävande av särskild rätt till område, som är avsatt
till nationalpark.

2 §.

Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats,
vare pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konupgen i förordnandet
om expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta
nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma.

Har expropriationsrätt meddelats i avseende å särskild rätt, som besvärar
fastighet, vare rättighetens innehavare, enligt vad nyss är sagt,
pliktig avstå rättigheten eller underkasta sig inskränkning därav.

Avstås på grund av expropriation fastighet, till vilken särskild rätt innehaves
av annan än kronan, vare ock innehavaren pliktig avstå rättigheten.

Angående motsvarande tillämpning, då tomträtt eller vattenfallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna om expropriation av fastighet är särskilt
stadgat.

3 §•

Är särskild rätt till fastighet föremål för expropriation utan att
fastigheten avstås, skall vad nedan stadgas om expropriation av fastighet
i tillämpliga delar gälla.

4 §•

Den, som vill hos Konungen söka rätt till expropriation, loge vid
ansökningen karta över fastigheten med beskrivning, utvisande, därest det

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

är fråga om fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör, så ock
styrkt uppgift å fastighetens ägare och innehavare samt, om i något avseende
överenskommelse träffats, redogörelse därför. År fastighetsregister
för orten upplagt, skall vid ansökningen fogas jämväl utdrag av registret,
såvitt fastigheten angår.

År fråga endast om expropriation av särskild rätt till fastighet,
äge vad nu stadgats om bifogande av karta med beskrivning samt uppgift
å ägare och innehavare tillämpning i avseende å den fastighet, som är
föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen
åtföljes av karta och beskrivning, om Konungen icke finner dem
vara av nöden för ärendets prövning. Innehaves den rätt sökanden vill
expropriera av annan än fastighetens ägare, skall, förutom ovan omförmälda
handlingar, styrkt uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.

Då rätt till expropriation blivit sökt, skall tillfälle lämnas fastighetens
ägare och innehavare att avgiva yttrande, huruvida den avsedda
markens avstående eller upplåtande är med särskild olägenhet förenat,
eller annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk,
eller eljest något är att erinra i anledning av ansökningen.

5 §•

Konungen bestämme, vilket område expropriationen må omfatta.

Finnes mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet,
må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller
upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt
tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,
vinnas med minsta olägenhet för annan, vars rätt är i fråga.

Prövas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga fastighetens
användande för det avsedda ändamålet, meddele Konungen sådana bestämmelser;
tillkommande det Konungens befallningshavande att hålla hand
över meddelade bestämmelsers efterlevnad.

Konungen utsätte viss tid, inom vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till domstol,
vid äventyr att expropriationsrätten upphör.

6 §.

Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan
att Konungen det medgiver.

Kurujl. Majds nåd. proposition Nr 1)5.

Om expropriationsersättning.

7 §•

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av eu fastighet och
lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer
eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan
skada fullt ersättas.

År den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada
eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad. Innebär
sådant åtagande utfästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej
exproprieras, och sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om
fastighetsdelens ägare det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan
att den gjorts i sådan form, att inteckning för servitutet kan meddelas.

Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå
på en gång.

8 §•

Vid bestämmande av löseskillingen för fastighet, som exproprieras,
må hänsyn icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår
allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets
genomförande.

9 §•

Exproprieras en del av en fastighet och föranleder expropriationen
eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående
delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall
ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan.

10 §.

Har, efter det fråga om expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må
genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke
tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

11 §•

Vad i 7—10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande tilllämpning
beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 95.

Om utvidgning av expropriationen.

12 §.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet
och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande
en återstående del av fastigheten synnerligt, men, varde jämväl
denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fastigheten
eller någon del därav, vare ock ägaren berättigad fordra, att område, som
lider sådant men, skall lösas.

Om vid expropriation av en del av en fastighet ersättningen för
skada eller intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar
av den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet å
fastigheten, äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant
men eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 7 §
andra stycket avses, varde inberäknad i ersättning som nu är sagd.

Om expropriationsinåls förberedande handläggning vid domstol.

13 §.

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där
fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo
belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom eu enhet, förordne
Konungen, att för sådan uppskattning frågan om expropriationen skall i
sin helhet instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.

14 §.

På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren
på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare av sökanden uppgivas. Rätten eller
domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga
okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten

Kungl. MajUs nåd. proposition 1Vr 9ft.

minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom
orten. Målet varde tillika, om det ej angår allenast upphävande av särskild
rätt, som ej är intecknad i fastigheten, antecknat i rättens inteckningsprotokoll,
på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad
å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i inteckningseller
fastighetsboken.

Avser på grund av förordnande, som i 13 § andra stycket sägs,
stämning i expropriationsmål fastighet utanför rättens doinvärjo, åligger
den, som utfärdat stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos
rätten eller domaren i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning
enligt vad nyss är sagt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,
som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken
företräda den frånvarande.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehavare av fordran,
för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller fastigheten
häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

17 §•

Fastighetens ägare vai’e pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende
å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår
skada för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han
hålla sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,
som utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgivits eller eljest blivit
känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,
som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara
för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren
ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild
rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation.

20 §.

Prövas särskilda inom rättens dom värj o belägna fastigheter, från
vilka expropriation skall ske, ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne rätten
om sådan uppskattning.

21 §•

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall, om
ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd för
bestämmande av expropriationsersättningen.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,
förklare rätten målet vilande.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

Om expropriationsnämml.

22 §.

Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de
bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock
vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

23 §.

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår till
ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska värv

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

väl förfaren man ävensom förordna ersättare för denne. För Stockholms
stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses av överståthållarämbetet.

Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom varje län följande
valbara, nämligen tjugofyra av landstinget utsedda och, om stad, som ej
deltager i landsting, finnes, tolv av stadsfullmäktige i varje sådan stad
valda ävensom så många av Konungens befallningshavande utsedda, som
motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. Finnas
inom ett län två landsting, skall vartdera utse tolv valbara. De valbara
skola utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möjligt är skall iakttagas,
att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för
expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen, bliva behöiigen
företrädda bland de valbara; börande minst halva antalet av dem
landsting och tolv av dem Konungens befallningshavande utser vara ä°-are
av jordbruksfastighet.

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder vare ock, med
iakttagande av vad i 27 § sägs, valbar till ledamot i nämnd.

Då ordförande och ersättare för ordföranden skora utses, äge sådant
rum, innan landstinget för året sammanträder, och lärnne Konungens befallningshavande
landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes,
stadsfullmäktige därstädes meddelande, vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige
-företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse,
vilka landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshavande,
efter erhållet meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges
val, vad i fråga om utseende av valbara på Konungens befallningshavande
ankommer.

Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende av valbara ett
område. Antalet valbara skall vara nittiosex, av vilka landstinget i Stockholms
län, Stockholms stadsfullmäktige, överståthållarämbetet och Konungens
befallningshavande i Stockholms län var för sig i nu angivna ordning
utse tjugofyra. I övrigt äge vad ovan i denna § stadgas motsvarande
tillämpning.

24 §.

Avgår ordföranden eller ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder
eller till ledamot i sådana nämnder valbar före den bestämda
tidens utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon i den avgångnes
ställe för den tid, som för honom återstått. Sådant val må, om det
skall förrättas av landsting, anstå till landstingets näst därefter infallande
lagtima möte. År valmyndigheten annan än Konungens befallningshavande,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.)

10 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

erhålle befallningshavanden genom valmyndighetens försorg underrättelse
om valet.

25 §.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden
i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande Stock
holms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana nämnder
valbara skall av Konungens befallningshavande varje år, sedan vad i 23 §
stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna samt tillställas
rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring i förhållande, som
är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande därom göras på

sätt nu är sagt. ,

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugofem års ålder,
eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är
förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets, tjänst vidare
nvttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej utses till ordförande
eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppföras bland
de till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad
och län valbara utses inom såväl staden som länet.

Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,
som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt
tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden och fyra ledamöter.
Vardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Äro å någondera sidan två eller flera, som hava gemensam del
i saken, och bliva de ej ense, vem de skola utse, välje rätten ledamot i
deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall underlåter
att fullgöra valet. Har av flera samägare en utövat valrätt, galle det för

dem alla. . .

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder må ej av annan

än rätten utses till ledamot i nämnd.

Kunna ägaren av fastighet och annan sakägare i avseende å samma
fastighet ej enas om val av ledamot i nämnden, äge de var för sig utse

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

en ledamot att vid sakens prövning, såvitt en var av dem rör, deltaga i
nämnden.

Ersättare för ledamöterna i nämnden skola ock, särskilt för varje
ledamot, utses enligt vad om ledamöter är stadgat.

28 §.

Skola särskilda fastigheter, som tillhöra olika ägare, uppskattas såsom
en enhet enligt vad i 13 eller 20 § sägs, galle om val av nämnd vad
i 27 § stadgas för det fall att två eller flera hava gemensam del i saken.

29 §.

Då nämnd blivit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna
i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens
försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

30 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäv: om han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada
därav; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i
åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller
däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en
lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbar ovän; om han
står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av
honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för
brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagt vid häradsrätt, må ej den,
som därvid suttit i häradsnämnden, av sådan orsak anses jävig. Ej heller
vare den, som av kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jävig i mål,
vari kronan är part.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att
därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

Kuugl. Maj ds nåd. proposition Nr 95.

31 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att
ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § omförmälda
tid för honom utlöper.

Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund
att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller ersättare
för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller
uppförd bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.

32 §.

År ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom
valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som
i 26 § första stycket sägs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,
må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens
tillsättande eller, om den omständighet, vara anmärkningen grundas, då
ej var för handen eller parten kunnig, inför nämnden å första dag, då
den, som anmärkningen angår, har säte i nämnden och parten om sagda
omständighet äger kännedom. Visas mål, som varit av nämnd handlagt,
åter till nämnden, pröve rätten därvid sådan inför densamma under den
senare handläggningen gjord anmärkning, som ej, enligt vad nu är sagt,
kunnat förut inför rätten eller inför nämnden framställas; och skall beträffande
nämndens nya sammanträde stadgandet om parts rätt att vid det
tidigare sammanträdet framställa anmärkning äga motsvarande tillämpning.

Göres anmärkning, som nu är sagd, inför nämnden, varde den av
nämnden prövad. Ogillas anmärkningen, skall förrättningen fortsättas.
Anmäler part vid det första rättegångstillfälle, då målet åter förekommer
till handläggning, missnöje med beslut, varigenom nämnden ogillat anmärkning,
pröve rätten anmärkningen.

över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må
klagan ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock, om anmärkning
därom ej gjorts inför rätten, på anmärkning inom nämnden av denna
prövas.

33 §.

År ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller
har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,
namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.

Har ledamot på grund av laga förfall eller jäv avgått ur nämnd,

Kungl, Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

och är jämväl ersättaren av sådant förfall hindrad eller är han jävig, skall ny
ledamot utses enligt vad eljest för val till nämnden gäller. Dock äge, om
val av ny ledamot skall ske efter det målet överlämnats till nämnden, å
landet domaren taga den befattning med valet, vilken eljest tillkommer rätten.

Vad ovan i denna § stadgas äge motsvarande tillämpning, om hinder
för deltagande i nämnd prövats föreligga på grund av förhållande, som i
26 § första stycket avses.

34 §.

Utebliver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från sammanträde,
och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna av honom gäldas.
År ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall
på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.

Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den uteblivne
vite.

35 §.

Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med
mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

36 §.

Part äge att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att
låta höra sakkunniga''*inför'' nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på annat
sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.

37 §.

Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.

38 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i
målet erbjudit eller högre än motparten begärt.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,
må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastig-''
heten exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående
delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten
sättas lägre än till fulla värdet, även om ägaren mindre begärt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i besittning,
sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum
men innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny uppskattning
ersättningen sättas lägre än till det värde, som framgått av den
tidigare uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens
värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten
tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av
fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna
med därå vilande besvär äger. År fastighet, vilken svarar för fordran
som skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt,
som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen,
uppskatte nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär
skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling
för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å
fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

40 §.

Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt,
varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.

41 §.

Yad de flesta i nämnden säga gälle för nämndens beslut.

Äro flera meningar och kunna de till varandra jämkas, gälle den
mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke, då flera meningar äro, dessa jämkas till varandra, gälle
den, som biträdes av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt
vad nu är sagt, röstövervikt, skall ny omröstning anställas mellan de
meningar, som erhållit mer än en röst var, och varde den mening gällande,
om vilken de flesta i nämnden då förena sig. Har var sin mening,
•gälle vad ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest
kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet
uppgivas.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

42 §.

Nämndens beslut skall avfattas skriftligen och undertecknas av nämnden;
och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet jämte det vid
förrättningen förda protokoll till rätten eller domaren.

Om expropriationsmåls slutliga handläggning.

43 §.

Har expropriationsmålet förklarats vilande, skall tillkännagivande
om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller
domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till
den exproprierande som uppläsas i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införas i allmänna tidningarna och tidning inom
orten.

44 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny
fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds
behandling.

45 §.

Är ersättning av expropriationsnämnden bestämd till lägre belopp
än den exproprierande i målet erbjudit, eller är annan ersättning än som
avses i 38 § andra stycket av expropriationsnämnden bestämd till högre
belopp än den till ersättningen berättigade i målet yrkat, varde sådan
ersättning av rätten jämkad till det belopp, som erbjudits eller yrkats.
Strider expropriationsnämndens uppskattning mot vad i 38 § tredje stycket
stadgas, varde den ock av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.
Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit vad i 39 och 40 §§ sägs eller eljest ej
förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet
eller den del, vari rättelse tarvas, åter till nämnden.

Finner rätten, att nämnden vid bestämmande av ersättning, som
avses i 38 § andra stycket, gått utöver fastighetsägarens yrkande, meddele
rätten därom besked; och skall, därest överskott, som ej faller inom det
yrkade beloppet, uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå
ur ersättningen, vad för sådant fall i 57 § stadgas äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten
besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av
vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må
ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallningshavande
inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt
bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i
besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå;
dock häfte fastigheten fortfarande för särskild rätt, som tillkommer sakägare
och som jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej
genom expropriationen.

Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet åge företräde
framför all annan rätt till samma fastighet.

50 §.

Försummas vad i 48 § första stycket är stadgat, och har ej den
exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller stadgande i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr Ho.

donna lag tagit fastigheten i besittning, vare expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid rätten att förverkande ägt rum, äge vad
i 14 g stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt inteckningseller
fastighctsboken motsvarande tillämpning. Sker sådan anteckning inom
nittio dagar från förverkandet, skall rätten om anteckningen genast göra
anmälan bos Konungens befallningshavande.

Varda de handlingar, som i 48 § andra stycket avses, ej ingivna
till Konungens befallningshavande vid nedsättning av expropriationsersättningen,
åligger Konungens befallningshavande att ofördröjligen på den
exproprierandes bekostnad anskaffa nämnda handlingar.

Öl §.

Med fastighetsägarens medgivande må inom nittio dagar från det
expropriationsrätten förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs expropriationen
fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må ock inom nämnda tid från expropriationsrättens
förverkande hos Konungens befallningshavande påfordra expropriationens
fullbordande; och åligger det i sådant fall Konungens befallningshavande
att låta uttaga expropriationsersättningen av den exproprierande.

Expropriationen må ej enligt vad nu är sagt fullbordas, sedan anteckning
enligt 50 § andra stycket skett.

52 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare
eller stadgande i denna lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande
av expropriationsersättningen, och försummas vad i 48 § första stycket är
stadgat, må sakägare hos Konungens befallningshavande påkalla uttagande
av den sakägaren tillkommande ersättning.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola
fogas rättens utslag samt bevis att och när utslaget vunnit laga kraft; och
skola utsökningslagens stadganden om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga
motsvarande tillämpning vid expropriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen i sin helhet inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen fullbordad.

Bihang till riksdagens protokoll 1.916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

54 §.

Vill flen exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens
utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens
befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning
samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på grund
av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Är fall, som i 12 § sågs,
för handen, må den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriation
omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande av därå belöpande
expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt vad nyss är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp ån det enligt stadgandena i första
stycket nedsatta, galle om nedsättande av det överskjutande beloppet vad
i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den exproprierande,
sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos
Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

55 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tid eller,
om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika
gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens utgång
och i senare fallet från tillträdesdagen; dock må expropriation gå i
fullbordan, ändå att räntebetalningen ännu ej fullgjorts.

56 §.

Medel, som nedsatts eller uttagits enligt vad ovan sägs, skola av
Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning för
att där innestå mot ränta.

57 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta eller uttagna medel
jämte därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller
kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt,
om endast en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för
skada och intrång å den återstående delen, så ock angående ersättning för

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 1)5.

upplåtelse av särskild rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos
överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande
tillämpning. År fastigheten förutom av fordran besvärad av annan
särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt
än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det tarvas för fulla gäldandet
av hans fordran, betalning såsom om fastigheten icke vore av
nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i motsvarande
mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i första punkten
avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen, överskott,
som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära
överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan. Kallelse
till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg
med posten sändas till fastighetens ägare samt kända innehavare av fordran,
som skall utgå ur ersättningen, och innehavare av annan särskild rätt, som
nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd, läte ock Konungens befallningshavande
kungöra dagen för sammanträdet på sätt i 14 § om kungörelse
stadgas.

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den innehavaren tillkommande ersättning inne, till
dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild
rätt som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det Konungens
befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan på landet
hos domaren och i stad hos rätten; och skall anteckning om att fastighet
exproprierats eller om särskild rätt, som genom expropriationen förvärvats,
göras i inteckningsprotokollet, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt
införas i intecknings- eller fastighetsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fastighet eller en eller flera av gemensamt
intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till intecknad
fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning
likvid å intecknings huvudstol, åligger ock Konungens befallningshavande
att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden.

Kurtgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Om överenskommelse rörande expropriationserssittuingen.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, och
visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för
fordran och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen
skola därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare,
som ej skulle erhålla full betalning, varde överenskommelsen fastställd
av rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket
sägs blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till
rätten stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.
År fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten
kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare,
att överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning
för hans fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall
må, därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller
upplåtelse av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,
rätten meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock,
på anmälan av part, fastställd av rätten.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning
skall utgå annorledes än på en gång, ej heller å överenskommelse
om expropriationsersättning för fastighet, som innehaves såsom
fideikommiss.

60 §.

Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av rätten
fastställd, galle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens
befallningshavande; och vare, då rättens utslag vunnit laga kraft och sådan
anmälan blivit gjord, expropriationen fullbordad.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

Om Återkallande av expropriationsansprftk.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten fullföljt anspråk
på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten
meddelat utslag i målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om
återkallelsen, med bifogande av bevis att han fullgjort vad i 62 § andra
stycket sägs, eller vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som
återkallat, åligger att ofördröjligen giva motparten samt, om expropriationsnäinnd
har saken under behandling, nämndens ordförande del av
återkallelsen. Vad i 14 § stadgas om anteckning av expropriationsmål äge,
sedan rätten skilt målet från sig, motsvarande tillämpning beträffande
anteckning av återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket omfattar,
så ock någon del därav, om ej genom expropriationen eller den
exproprierade delens användande den återstående delen skulle lida synnerligt
men. Ej må återkallelse göras i avseende å mark, som den exproprierande
tagit i besittning.

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.

Innan återkallelse göres, ställe den exproprierande hos Konungens
befallningshavande pant eller borgen för gäldande av skadeersättning som
nu är sagd.

Om förändring i grunderna för expropriationsnänmdens uppskattning.

63 §.

Har, sedan expropriationsnänmdens förrättning avslutats men innan
expropriationsmålet slutligen avgjorts, fastigheten genom naturhändelse
eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt
understiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande
erhålla ny uppskattning; och varde på hans begäran målet för sådant ändamål
av rätten återförvisat till nämnden.

Vad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som den
exproprierande tagit i besittning, innan förändringen inträffade.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 95.

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet lider
skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens
förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men enligt
7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det begär,
målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller intrånget.

65 §.

Har ej enligt 64 § återförvisning till expropriationsnämnden ägt rum
för uppskattning av skada eller intrång, som i samma § omförmäles, äge
bestämmelserna i denna lag ej tillämpning i fråga om skadan eller intrånget.

Om expropriationskostnad.

66 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning
för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring
och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten,
om överenskommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §
andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,
ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller
eljest av expropriationen följande kostnad. Dock äge han, om han utgivit
kostnad, som i 34 § första stycket avses, söka kostnaden åter av den, som
därför svarar.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

68 §.

Har exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad särskild
rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller dess
användande för ändamålet upphört och är nämnda ändamål såvitt angår
dylik fastighet eller rätt att anse såsom övergivet, eller användes fastighet
eller rätt som nyss sagts i väsentlig omfattning för annat ändamål än
det avsedda, må fastigheten eller den särskilda rätten lösas, därest talan

‘23

Kung!. Maj:ls nåd. proposition Nr 95.

om dess avträdande instämmes inom tjugo år från det expropriationen
fullbordats. Lösningsrätt tillkomme, när hel fastighet exproprierats, den,
som närmast före expropriationens fullbordande var fastighetens ägare, eller
hans rättsinnehavare och, om en del av en fastighet exproprierats, ägaren
av den återstående delen samt, då fråga är om särskild rätt, ägaren av
den fastighet, som därav besväras.

Har, efter det fastighet exproprierats, byggnad uppförts å fastigheten
eller eljest därå nedlagts kostnad, må vad sålunda påkostats jämväl
lösas, om det i stämningen yrkas.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket må värdet ej sättas högre än
till den expropriationsersättning, som utgivits. I övrigt skola beträffande
lösen, som i G8 § sägs, denna lags bestämmelser om expropriation i tilllämpliga
delar gälla; dock ankomme på rättens prövning, huru kostnad,
som i 67 § avses, skall i första hand gäldas.

Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad i första stycket
första punkten av denna § stadgas, varde den av rätten jämkad till överensstämmelse
därmed.

70 §.

Löses ej vad å exproprierad fastighet blivit påkostat, vare ägaren
berättigad att det bortföra; återställe dock fastigheten i det skick, vari
den vid expropriationen befann sig.

År ej vad sålunda må från fastigheten skiljas bortfört därifrån inom
nittio dagar från det fastigheten må av nye ägaren tagas i besittning, tillfälle
det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
vare nye ägaren berättigad till gottgörelse för värdet av vad från
fastigheten tagits, om han under domstolens förberedande handläggning
av målet eller inför nämnden det yrkar; och varde värdet, om överenskommelse
ej träffas, av nämnden bestämt enligt vad i denna lag stadgas.
Innan gottgörelse, som alltså tillkommer nye ägaren, lämnats, må anläggningen
ej bortföras från fastigheten.

Om förundersökning.

71 §.

Vill någon för ansökning om rätt till expropriation låta upprätta
karta över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äge

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Konungens befallningshavande på ansökning föreskriva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må
dock ej meddelas, om Konungens befallningshavande finner det uppgivna
ändamålet icke vara sådant, som i 1 § avses.

Om undersökningens påbörjande underrätte sökanden minst fjorton
dagar förut fastighetens ägare och, därest fastigheten är utarrenderad,
arrendatorn.

Växande träd må ej för undersökningen fällas, med mindre Konungens
befallningshavande det särskilt medgivit.

72 §.

Föranleder undersökning, som i 71 § avses, skada, skall ersättning
därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall,
om överenskommelse ej trätfas, bestämmas av domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden hos Konungens befallningshavande
ställa pant eller borgen för ersättningens gäldande.

Om pant eller borgen.

73 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej
sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säkerheten
prövad av Konungens befallningshavande.

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan att
löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle
ej kronan.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke eller

fornlämning.

75 §.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom
naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.

Knngl. Maj:/s nåd. proposition Nr it5.

Fråga om att för bevarande av fast fornlämning denna skall jämte
därför erforderlig mark exproprieras må väckas endast av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien.

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.

76 §•

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring av
allmän väg skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade
företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på
ägare och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt,
om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

77 §.

Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare bestämmes,
giva den, av vilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera
den mark, som härför erfordras.

78 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning
i expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshavande
ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent
årlig ränta därå från tillträdesdagen.

79 §.

Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande
i denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit
bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen
äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker,
längre fortskridit, äge rätten på framställning av part låta anstå med
tillsättande av nämnd.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

80 §.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande av järnväg, äge renstakning
av banlinjen rum.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. SI höft. {Nr 95.)

26 Kanal. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Vid ansökningen foge sökanden karta och däröver upprättad beskrivning,
utvisande järnvägens sträckning samt i fråga om stationer, lastoch
hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,
angivande sådant områdes läge och storlek ävensom till vilken jordeboksenhet
område å landet hör. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift
å ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i något
hänseende överenskommelse träffats, redogörelse därför. Är fastighetsregister
för orten upplagt, skall vid ansökningen fogas jämväl utdrag av
registret, såvitt angår mark utanför banlinjen.

81 §•

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropiera mark å
ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vidtages
sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,
ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,
som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området eller det bestämda avståndet från den renstakade linjen,
förordne Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar
sådan expropriation må äga rum.

82 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den exproprierande
taga mark i besittning, om han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent
årlig ränta från tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda
dag giver ägaren och, om arrendator eller hyresgästs rätt beröres, denne
underrättelse om att marken skall tagas i besittning. Dock vare, därest
å området finnes byggnad, där dess ägare eller på grund av arrendeeller
hyresavtal annan har sin bostad, bostadens innehavare ej pliktig att
därifrån avflytta förr än å den fardag för avträde av förhyrd lägenhet,
som efter underrättelsens mottagande först inträffar; och vare enligt vad i
83 § stadgas i vissa fall även nedsättande av expropriationsersättning erforderligt.

Kanyl. Maj:ts nåd. proiiouition Kr Ilo.

83 §.

Vägrar ägaren flen exproprierande att utan gäldande av ersättning
taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars
avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området av
väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller prövar Konungens befallningshavande
ägaren eljest hava giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande av
Konungens befallningshavande, ordföranden i expropriationsnämnder eller
hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person ävensom en
lantmätare och en tredje person, vilken utses bland de till ledamöter i
expropriationsnämnder valbara, efter besiktning av området avgivit förslag
till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshavande
nedsatt tre fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande
arrendator eller hyresgäst.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten.

84 §.

Då expropriationsersättning enligt 83 § blivit nedsatt, galle i tilllämpliga
delar vad i 56 och 57 §§ samt 58 § andra stycket stadgas.

Uppgift å det nedsatta beloppet skall av Konungens befallningshavande
ofördröjligen översändas till rätten eller domaren för att, om
uppskattning genom expropriationsnämnd sker, tillställas nämnden.

över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom enligt 83 §
förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.

85 §.

Expropriationsnämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till belopp,
som enligt 83 § blivit hos Konungens befallningshavande nedsatt.
Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad sålunda stadgas, varde
den av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.

86 §.

I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas vad i 79 §
är stadgat.

Käng!. Maj:Is nåd. proposition Nr då.

5. Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.

87 §.

Skall expropriation äga ruin för inrättande eller förändring av farled,
bestäm me Konungen visst område för expropriationen.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka
förutsättningar sådan expropriation må ske.

88 §.

Vad i 79 samt 82—85 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande
expropriation för farleder.

6. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska

svagströmsledningar.

89 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller
telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av
fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på
karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och
innehavare av fastighet, varöver ledningen skall framgå eller i vars mark
den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,
redogörelse därför.

90 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för
vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt
hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan
endast upplåtelse av nyttjanderätt.

Ku ni/1. nåd. urovosition Nr H~>.

2! I

91 §.

Bifalles ansökning, som i 89 § sägs, må fastigheten, sedan stämning
i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning av den exproprierande,
om han hos Konungens befallningshavande ställer pant eller
borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå
från tillträdesdagen.

Vad i 79 § stadgas äge motsvarande tillämpning.

92 §.

Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 90 § avses, att
fastigheten lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första stycket,
bör lösas, men bestrides sådant av motparten, varde, om annat ej
avtalas, expropriationsnämnd ej tillsatt, innan denna tvist blivit av rätten
avgjord genom lagakraftägande utslag. Mot rättens utslag i fråga som
nu är sagd må särskild talan föras.

Vad i 12 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

93 §.

Skall fastighet avstås, galle om tillsättande av expropriationsnämnd
de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,
om annat ej avtalas, bestå av eu av rätten utsedd ordförande samt
två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Till ordförande skall
utses ordföranden i expropriationsnämnder inom länet eller ersättaren för
honom eller eljest någon, som är upptagen å den i 25 § omförmälda förteckning;
och galle om valbarhet till ledamot vad i allmänhet är stadgat.

94 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt till egendom, som i 90 § sägs,
må ersättning icke av expropriationsnämnden bestämmas för skada eller
intrång, som ännu ej uppkommit. Uppstår därefter skada eller intrång,
som enligt 7 § skall ersättas, värde ersättningen därför, om överenskommelse
ej träffas, bestämd av domstol.

95 §.

Är egendom, som i 90 § avses, använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel å

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr Dö.

egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning, såsom
gas-, vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten
å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på
bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den män sådant
erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande av ledning, och
medför denna på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för
fastigheten, vare ledningens ägare pliktig på sin bekostnad ändra eller flytta
ledningen, i den mån sådant erfordras för olägenhetens undanröjande och
kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.

96 §.

Upphör egendom att vara av den i 90 § angivna beskaffenhet, vare
förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

97 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall
åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning
på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som
erfordras för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta
egendom, varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall
framdragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugo meter från
densamma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse
därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och
innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall
framgå.

98 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller~inom fastställt hamnom -

Kungl. Maj:tn nåd. proposition Nr i tf). ;;j

låde tör linbanas framdragande avstå eller upplåta gata, torn-, allmän
plats eller vattendrag.

Lj heller vare, därest linbana skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än tjugo meter
tran boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig avstå eller
upplåta något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan
icke kunna användas utan synnerlig olägenhet.

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade

bostadsförhållanden.

99 §.

• l expropriation för ändamål, som i 1 § 7 sägs, må, om den

ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle,
inom vars område den mark, expropriationen skall avse, är
belägen.

. Sådan expropriation må allenast avse område, som är bebyggt med
boningshus, tillhöriga annan än markens ägare.

100 §.

Exproprieras mark för ändamål, som i 1 § 7 omförmäles, må vid
uppskattning av det till boningshus hörande område hänsyn icke tagas till
förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som husägaren
eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, utöver vad
honom ålegat nedlagt å området.

101 §.

Hai mark exproprierats för ändamål, som i 1 § 7 avses, vare nye
ägaren pliktig att till varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta
det till hans hus hörande område med den jämkning, som kan erfordras
för genomförande av stadsplan och tomtindelning.

Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant område
till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske, och träffas

Kungl. May. in nåd. proposition Nr 95.

ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berättigad
köpa detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna
expropriationsersättning och å området belöpande del av expropriationskostnaden
jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande;
har husägaren, efter det expropriationen fullbordats, innehaft området på
grund av honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför
avräknad från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, värde avgiften
för den upplåtelse, som först äger rum, beräknad etter den för
försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att
erlägga värde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag om
skiljemän.

Yad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre
husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren
gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.

Expropriationen medföra ej förändring i den husägaren förut tillkommande
besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upplåtelse
ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som
för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande
av de därför stadgade villkor.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark till uppförande av
byggnader för överläggningar eller föredrag.

102 §■

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må ej beviljas
annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den
mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad
förening.

Sökes sådan rätt av annan förening än ekonomisk ^förening, och finner
Konungen ansökningen förtjäna avseende, förordne Konungen, att vad
i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga
tillämpning i fråga om föreningen; och skall därefter med prövning av
ansökningen anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering.

103 §.

Ej må expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 avses, beviljas
aktiebolag eller förening, utan att i bolagsordningen eller föreningens
stadgar intagits noggrann uppgift å ändamålet för bolaget eller

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

föreningen samt huru dess verksamhet skall bedrivas; och må bolagsordningens
eller stadgarnas bestämmelser härom ej ändras utan Konungens
medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare av fastighet, som
genom expropriationen förvärvats. Konungens befailningshavande äge tillse,
att dylika bestämmelser, vilka ej må ändras utan Konungens medgivande,
varda efterlevda.

104 §.

Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 sägs, må beviljas endast
fråga om mark belägen å sådan ort på landet, varest särskild svårighet
att genom avtal förvärva erforderlig mark möter på grund därav att all
jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare.

Innan expropriationsrätt för dylikt ändamål beviljas aktiebolag eller
förening, skall yttrande över ansökningen inhämtas från kommunalstämman
i den kommun, där marken är belägen.

105 §.

Har fastighet, som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits
å annan ägare, eller har sådan fastighet använts i strid mot bestämmelse
som avses i 5 § tredje stycket, eller har fastighet, som aktiebolag
eller förening exproprierat för dylikt ändamål, använts i strid mot föreskrift
i bolagsordningen eller stadgarna, skall, även om fall som avses i
68 § ej är för handen, lösningsrätt äga rum enligt vad i 68—70 §§ sägs.

10. Särskilda bestämmelser om expropriation av ödelagd skogsmark.

106 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 9 avses, må, om
rätten ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än den kommun,
inom vars område marken är belägen, eller landstinget eller skogsvårdsstyrelsen
inom landstingsområdet.

107 §.

Prövar Konungen framställning om expropriationsrätt för ändamål,
som i 1 § 9 sägs, förtjäna avseende, men erbjuder markens ägare, att han
skall själv ombesörja återväxt, give Konungen honom skälig tid därtill.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.) 5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Gör ej markens ägare sådant erbjudande eller varda nödiga åtgärder
för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid, och bifalles framställningen
om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen, därest denna rått skall
tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken nye ägaren skall sörja
för återväxt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917. Dock skola stadgandena
om val av ordförande och ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder
samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder tilllämpas
redan under år 1916. Av de valbara personer, som då utses,
väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre
kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de stadgande^
som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning; dock
skall i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den 1
januari 1917, vad i sagda förordning stadgas äga tillämpning, och skola,
ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande fastighet eller
särskild rätt, som den exproprierande före samma dag tagit i besittning,
stadgandena i 13 § första stycket och första punkten av andra stycket i
omförmälda förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 § första
stycket, 8, 9 och 11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild
författning hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i
stället motsvarande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej
genom denna lag ändring i vad lag eller särskild författning innehåller
om fast egendoms avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

Kungl. Maj:ta nåd. propoaitien Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 16, 24, 36, 45 och 63 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:

16 §.

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, vartill marken till
större eller mindre del blivit förvärvad enligt gällande bestämmelser om
expropriation, må ej med inteckning enligt denna lag belastas.

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts
ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom,
sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen
om dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare
för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel,
som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare
i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat
ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde
därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,
anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av
den exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till en
del varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till
intecknad egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid
ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock
där enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivnirig av vattenverk
allenast en del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning av löseskillingen
betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skallegendomen,
sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när
det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens
fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller
servitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,
eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller
delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning
av vattenverk, eller att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom
häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets räkning eller
avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför betalning
utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning
i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Kungl- Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

45 §.

Har den tid, för vilken nyttjanderätten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att ny ttj anderätten av annan anledning upphört, må på begäran av
fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej
företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttjanderättens
bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen
.erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan
från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran
äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, som
på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla.

63 §.

Inteckningsärende må av rätten upptagas, å landet endast på lagtima
ting samt i stad endast å måndag eller, om helgdag då inträffar,
nästa söckendag därefter; dock att fråga om inteckningsförnyelse må av
rätten handläggas på landet, så som i 20 § andra stycket sägs, och i stad
jämväl å annan rättegångsdag än måndag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade
lydelse:

År fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,
därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos
rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom
för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egendom,
vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning av ersättning, som i 67 § avses, likvid
utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,
som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,
äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,
varom i 69 § 3 mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917, men skall ej
tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

Kringla May.t» nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av I § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen
prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk starkströmsledning,
skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne
skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad i denna paragraf är stadgat jord eller lägenhet avstås
eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt
de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation
för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där
jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,
förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som
jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14—18,
22, 23, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

Skall enligt denna lag mark till staden avstås eller av staden lösas,
skola i avseende härå stadgandena i lagen om expropriation i tillämpliga
delar gälla, med iakttagande av vad nedan i 15—20 samt 22—24 §§ är
stadgat.

15 §.

Ansökan om stämning må, där staden enligt 8 eller 12 § är skyldig
lösa mark, göras såväl av staden som av markens ägare.

16 §.

Är fråga om marks avstående enligt 11 §, skola stadgandena i 78
och 79 §§ av lagen om expropriation äga tillämpning.

17 §.

Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, varde frågan om nämnds
tillsättande vilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljat.

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 95.

18 §.

Vad i 12 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga
tillämpning inom det område, stadsplanen omfattar.

22 §.

Försummas vad i 48 § första stycket av lagen om expropriation är
stadgat, och har ej den mark, som skall avstås, enligt medgivande av dess
ägare eller stadgande i samma lag tagits i besittning av staden, skall, i
händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens
avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.

23 §.

Vad i 67 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga tilllämpning,
därest på grund av 15 § i denna lag ansökan om stämning
gjorts av markens ägare och lösen ej kommer till stånd.

24 §.

I fråga om mark, som i denna lag avses, skola stadgandena i 68—
70 §§ av lagen om expropriation icke äga tillämpning.

26 §.

Tvist, huruvida skadestånd, varom i 25 § sägs, utgå bör, prövas
av rätten.

År genom laga kraft ägande dom eller parternas åsämjande avgjort,
att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets
belopp, skall frågan härom avgöras av nämnd, tillsatt i den ordning,
lagen om expropriation föreskriver. Ansökan om stämning i sådant fall
må göras såväl av ersättningstaganden som av staden. Skadeståndet må
ej sättas lägre än staden medgivit eller höjas utöver vad ersättningstaganden
yrkat. Skadestånd skall utgivas inom tre månader efter det beloppet
blivit bestämt. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas
av staden, då skadeståndet varder satt till högre belopp än staden medgivit,
men eljest av ersättningstaganden.

32 §.

Ersättning, som tomtägare enligt 31 § har att utgiva, skall, där ej
parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas av nämnd, som på enderas
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.) 6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

ansökan tillsättes i den ordning, lagen om expropriation föreskriver.
Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden
avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för
ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava
vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden
av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å
den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad
gäldas utav staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden
fordrat, men eljest av tomtägaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 95.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 28 januari 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde följande.
sGenom proposition den 31 januari 1913 framlades för samma års
riksdag förslag till lag om expropriation och till en del därmed sammanhängande
lagändringar. Propositionen tillstyrktes i all huvudsak av lagutskottet.
Sedan kamrarna stannat i olika beslut beträffande vissa delar
av förslaget till lag om expropriation, avgav lagutskottet förslag till sammanjämkning.
Detta bifölls av andra kammaren, men då första kammaren
avslog förslaget, förföll frågan.

Den skiljaktighet mellan kamrarna, som föranledde frågans fall, avsåg
icke berörda förslag såsom helhet eller någon mera omfattande del av detsamma.
Tvärtom synes det inom riksdagen hava varit en så gott som enhällig
mening — delad även av dem, som yrkade sainmanjämkningsförslagets

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

förkastande — att förslaget i det hela var väl ägnat att fylla det från
alla håll erkända behovet av den allmänna expropriationslagstiftningens
omarbetande. Den för förslagets öde avgörande meningsskiljaktigheten hänförde
sig, enligt vad förhandlingarna i kamrarna gåvo vid handen, till en
enda punkt i de föreslagna nya bestämmelserna om expropriationsinstitutets
tillämpningsområde. Majoriteten inom första kammaren fann det icke kunna
medgivas, att expropriationsmöjligheten finge på föreslaget sätt utsträckas
till det i denna punkt upptagna ändamål, varemot andra kammarens majoritet
ansåg expropriationsrätt för samma ändamål vara av alltför stor vikt
för att bestämmelserna därom skulle kunna utelämnas.

Förslagets förnyade framläggande bebådades i trontalet vid 1914
års förra riksdag, men innan tiden medgivit den sålunda tillkännagivna
avsiktens fullföljande, avgick det dåvarande statsrådet, och därefter, sedan
jag tillträtt chefsskapet för justitiedepartementet, har det på grund av förhållandena
icke förrän nu ansetts lämpligt att inför Eders Kungl. Maj:t
anmäla frågan, huruvida icke nytt initiativ till åstadkommande av lagstiftning
i berörda ämne bör tagas från Eders Kungl. Maj:ts sida.

Däremot har under den förflutna tiden ett lifligt intresse för fortsättande
av detta lagstiftningsarbete gång efter annan tagit sig uttryck i
riksdagen.

I anledning av en vid 1914 års senare riksdag inom andra kammaren
väckt motion om antagande av en provisorisk lag om expropriation
för vissa sociala ändamål yttrade sålunda lagutskottet bland annat följande.
Av den behandling, som vid 1913 års riksdag ägnats frågan om
antagande av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning, syntes
med full tydlighet hava framgått, att icke någon som helst meningsskiljaktighet
förefunnes angående behovet av en dylik lagstiftning och önskvärdheten
av dess snara genomförande, ehuru enighet mellan kamrarna
icke kunnat vinnas rörande vissa av det då föreliggande förslagets särskilda
bestämmelser. Enligt utskottets förmenande kunde det ej heller vara
tvivel underkastat, att frågan i hela dess vidd inom kort tid åter komme
att underställas riksdagens prövning, helst ett fullständigt utarbetat och
av riksdagens båda kamrar i väsentliga delar godkänt förslag funnes att
tillgå såsom underlag för det fortsatta lagarbetet på ifrågavarande område.
Den genom motionen gjorda framställningen avstyrktes av utskottet under
hänvisning därtill att, innan den allmänna expropriationslagstiftningen blivit
slutförd och de frågor, som i sammanhang därmed läge under Kungl.
Maj:ts pröving, vunnit sin lösning, det knappast syntes vara lämpligt eller
ens möjligt att till bedömande upptaga, huruvida och i vad mån de syftemål,
som motionärerna därutöver ville vinna med sitt förslag om social

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

expropriation, lämpligen kunde på sådant sätt tillgodoses. I överensstämmelse
härmed utföll riksdagens beslut.

Vid 1915 års riksdag återupptogs frågan genom tre i andra kammaren
väckta motioner. I en av dessa föreslogs huvudsakligen, att
riksdagen måtte dels besluta en allmän expropriationslag dels antingen definitivt
eller åtminstone provisoriskt antaga eu lag om expropriation för
vissa sociala ändamål samt, om definitiv lagstiftning i ämnet ej komine
till stånd, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag därtill. Med eu annan av nämnda motioner avsågs att
åvägabringa sådana ändringar i gällande förordning om jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov, att däri upptoges bestämmelser motsvarande
de i Eders Kungl. Maj:ts förberörda förslag innefattade stadgandena
om expropriation för att inom bebyggt område vid järnvägsstation,
hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Även i den tredje motionen
hemställdes om ändring av nuvarande expropriationsförordning i syfte
att möjliggöra förbättrat ordnande av bostadsförhållandena i orter av
nyssnämnda slag.

Den i förstberörda motion framförda önskan om framläggande av
förslag till fullständig ny expropriationslagstiftning fann inom lagutskottet
ett välvilligt mottagande, ehuru det icke ansågs möjligt att tillmötesgå
densamma. Utskottet erinrade, i huvudsaklig överensstämmelse med 1914
års lagutskott, därom att för ett fortsatt arbete å förevarande synnerligen
viktiga lagstiftningsområde förelåge såsom underlag ett fullständigt utarbetat,
av riksdagen en gång behandlat förslag, som icke redan blivit upphöjt
till lag allenast av den anledning, att meningsskiljaktighet uppstått
rörande ett fåtal, må vara ganska viktiga, punkter. Med avseende härå
hade det, enligt vad utskottet vidare anförde, varit inom utskottet ifrågasatt
att i anledning av motionen upptaga frågan i hela dess vidd till behandling,
därvid utskottet i första hand skulle hava inriktat sig på att
undersöka, huruvida icke i de omstridda punkterna en brygga skulle kunna
slås mellan de skiljaktiga meningarna och ett förslag framläggas, som
hade utsikt att vinna båda kamrarnas bifall. Den stora arbetsbörda, som
under riksdagen vilat på lagutskottet, hade emellertid föranlett, att föreliggande
ämne icke kunnat av utskottet upptagas förr än så sent under
riksdagen, att nödig tid till en genomgående undersökning och bearbetning
av detsamma icke stått utskottet till buds. Tvivelsutan skulle dessutom,
i det läge vari frågan kommit, de bästa utsikterna till dess lösning
vara att vinna genom ett förnyat regeringsinitiativ. Även övriga i motionerna
innefattade förslag avstyrktes av utskottet. Beträffande förslaget

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

om expropriationslagstiftning för vissa sociala ändamål anslöt sig därvid
utskottet till det yttrande, som i samma ämne avgivits av 1914 års lagutskott.
Den i andra rummet nämnda motionen fann utskottet vara till
sitt syfte synnerligen behjärtansvärd, men utskottet uttalade den uppfattningen,
att åtskilliga svårigheter skulle möta att ur den allmänna expropriationslagstift
ningen utbryta och särskilt för sig behandla frågan om expropriation
för det i motionen angivna ändamål, varförutom jämväl beträffande
sådan expropriation i vissa detaljfrågor rådde meningsskiljaktigheter,
som det syntes vara svårt att i ärendets dåvarande skede utjämna. Utskottets
hemställan bifölls av båda kamrarna.

De av riksdagens lagutskott sålunda vid olika tillfällen uttalade förhoppningarna,
att den allmänna expropriationslagstiftningen skall ånyo
göras till föremål för en Kungl. Maj:ts proposition, vilka förhoppningar
vunnit stark tillslutning under kamrarnas förhandlingar, äro i min tanke
väl förtjänta av att förverkligas. Önskemålet att åstadkomma en reform
av gällande bestämmelser i detta ämne är så viktigt, att man icke kan
avstå därifrån eller låta detsamma ställas på framtiden. Att förordningen
angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, vilken ägt
bestånd från år 1866 och till större delen innebär ett återgivande av en
år 1845 i samma ämne utfärdad författning, i sin ordning väsentligen
byggd på bestämmelser i lagkommitténs år 1826 framlagda förslag till
allmän civillag, numera är föråldrad och otillfredsställande utgör säkerligen
icke föremål för någon meningsskiljaktighet. En lagstiftning, som så nära
sammanhänger med och äger så stor betydelse för samhällsutvecklingen
på olika områden, framför allt på det ekonomiska men även på andra,
kan icke utan skada för det allmänna få kvarstå på en ståndpunkt, som
denna utveckling för länge sedan lämnat bakom sig. Visserligen hava
genom ändringar i och tillägg till expropriationsförordningen efter hand
en del svåra luckor blivit utfyllda och anpassning skett till nyare lagar
på närstående områden, men en tidsenlig lagstiftning i ämnet har ej härigenom
kunnat ernås och står ej heller att vinna utan en fullständig revision.
Det torde ock vara en enhällig uppfattning hos dem, som haft befattning
med expropriationsmål, att den nuvarande förordningen genom
sin dunkelhet och ofullständighet medför synnerliga svårigheter vid tilllämpningen.

Det förslag till ny lagstiftning om expropriation, vilket av Eders
Kungl. Maj:t förelädes 1913 års riksdag, har vunnit allmänt erkännande
såsom, i stort sett, väl fyllande önskemålet att, med avhjälpande av de
tidigare bestämmelsernas brister, åstadkomma en efter nuvarande förhållanden
lämpad lagstiftning i ämnet. Utan att rubba huvudgrunderna för

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

gällande expropriationsförordning innebär förslaget en utveckling och omarbetning
av denna, som torde bereda utsikt att i större utsträckning, snabbare
och med mindre kostnad vinna tillgodoseende av betydelsefulla allmänna
ändamål. På samma gång lägges i förslaget stor vikt på att
skydda den enskilde mot obefogat intrång. Att det med expropriation
förenade starka ingreppet i enskild rätt stundom måste framstå såsom ett
kännbart tvång — ehuru full ersättning lämnas — är oundvikligt, men
intill den gräns, utöver vilken man icke kan gå utan att äventyra det
allmännas intressen, bör allt göras för att mildra ingreppets verkningar.
Förslaget, som utvidgar möjligheten till expropriation och söker hindra
oskäligt hög värdering av skadan, giver å andra sidan åt den, från vilken
exproprieras, en i vissa avseenden tryggare ställning än han hittills
åtnj utit.

Aven ur andra synpunkter än de nu angivna framstår det för mig
såsom önskvärt, att förevarande lagstiftningsarbete må fullföljas. 1915
års riksdag har, såsom det vill synas på goda skäl, intagit den ståndpunkten,
att då frågan om en allmän expropriationslagstiftning är svävande,
det möter betänkligheter att ur det stora lagverket utbryta och särskilt
genomföra en eller annan del. De partiella reformernas väg är alltså för
närvarande på detta område, om icke stängd, åtminstone väsentligt försvårad.
Ett fullständigt stillestånd inom lagstiftningen i ett ämne, där
särskilt vissa reformer äro så angelägna, kan emellertid icke gärna få
fortfara.

Jämväl utanför det område, som är avsett att inbegripas under den
allmänna expropriationslagen, äro olägenheter förenade därmed att frågan
om dennas antagande är olöst. Om och i vilken mån det är möjligt och
berättigat att tillmötesgå de från olika håll framställda, vittutseende önskningarna
om rätt till tvångslösen för vissa sociala syften, utöver de i In 13
års förslag beaktade, är ett spörsmål, på vilket jag icke nu vill inlåta
mig. Även en av 1913 års riksdag avlåten skrivelse med anhållan om
framläggande för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag i syfte att
medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av byggnader å ofri
grund en mera tryggad ställning torde, i den mån den går utöver nämnda
förslag, icke böra nu erhålla slutlig behandling. Oavsett huruvida tidpunkten
i övrigt vore lämplig för dessa ännu mera svårlösta frågors upptagande,
finner jag det vara oklokt att genom deras sammanbindande
med förslaget till allmän expropriationslag förminska utsikterna till dess
genomförande. Denna lagstiftning är grundvalen, som bör läggas först;
därefter är tiden inne för de påbyggnader, om vilka enighet kan vinnas.

Den allmänna expropriationslagstiftningen äger likaledes beröring

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

med en lagfråga, vars snara och lyckliga lösning är av den största betydelse
för vårt lands ekonomiska framtid och därför är förtjänt av att,
framgent liksom hittills, utgöra föremål för synnerlig omsorg; jag åsyftar
härmed den nya vattenlagstiftningen, vilken i stor utsträckning förutsätter
rätt till tvångslösen. Även på detta område är expropriationslagstiftningen
grundläggande, och vattenlagstiftningens fortgång skulle utan tvivel
befrämjas därigenom att före dess avgörande en tidsenlig expropriationslag
vore antagen. En annan viktig lagstiftning, som till väsentliga delar
vilar på bestämmelserna om expropriation, innefattas i lagen om stadsplan
och tomtindelning.

Det synes mig därför vara uppenbart, att en reform av den allmänna
expropriationslagstiftningen är av synnerlig vikt såväl i och för sig som
genom denna frågas samband med andra lagstiftningsuppgifter. Vid sådant
förhållande måste det ock framstå såsom angeläget, att en dylik reform
genomföres så snart som möjligt. Skall man härvid kunna bygga på det nu
föreliggande förslaget, är det säkerligen förenat med avsevärd risk att låta det
uppskov, som hittills icke kunnat undvikas, få en längre varaktighet. Gångna
tiders erfarenhet saknar icke exempel på att lagförslag, som en längre
tid fått vila, så att säga kommit in i en återvändsgränd, ur vilken det
sedermera visat sig svårt eller omöjligt att framföra dem. Det vore beklagligt,
om förevarande förslag skulle få dela detta öde.

Den bestämmelse i 1913 års förslag, som efter allt att döma ensam
föranledde förslagets fall, gällde rätt till expropriation av mark
för uppförande av vissa samlings- och föreningslokaler. Enligt propositionen
skulle expropriationsrätt kunna medgivas för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för annat
företag, som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt syfte
av synnerlig vikt. Denna bestämmelse tillstyrktes av lagutskottet, enligt
vars förslag den utgjorde 7 punkten av 1 §, samt bifölls av andra kammaren
men återförvisades till utskottet av första kammaren. För åstadkommande
av sammanjämkning föreslog därefter utskottet betydande förändringar
i denna punkt. Därur uteslöts vad som var stadgat om expropriationsrätt
för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel
och andra förnödenheter samt för annat företag, ägnat att främja något
jämförligt ideellt eller ekonomiskt syfte av synnerlig vikt. Den återstående
delen av punkten omarbetades och erhöll den lydelse, att expropriationsrätt
skulle kunna meddelas för byggnad, avsedd att bereda lokal för religiös
uppbyggelse eller verksamhet till nykterhetens främjande eller eljest

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr Hö.

4!)

för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag å ort, där
inom befolkningen eller eu väsentlig del av denna framträtt behov av dylik
lokal, men varest, på grund därav att all jord inom ett vidsträckt område
tillhör samma eller ett fåtal ägare, särskild svårighet möter att genom
avtal förvärva erforderlig mark.

L)å det nu för mig gällt att taga ställning till förevarande bestämmelse,
har jag icke funnit det kunna förordas att i förslaget ånyo införa
den i lagutskottets sammanjämkningsmemorial uteslutna del därav, som
avsåg expropriation för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel
eller andra förnödenheter eller för annat företag i dylikt ekonomiskt
syfte.

Vad så angår bestämmelsen i övrigt synes det under riksdagens
överläggningar därom icke hava mött någon gensaga, att det är ett
missförhållande, om en jordägare använder sin makt över vidsträckta jordbesittningar
till att omöjliggöra åstadkommandet av en samlings- och föreningslokal,
som är behövlig för ortens befolkning eller en väsentlig del
därav, t. ex. arbetarstammen vid någon större industriell anläggning. Däremot
uttrycktes tvekan, huruvida sådana missförhållanden numera i vårt land
förekomma i så stor utsträckning, att lagstiftningens ingripande kan anses
påkallat. Sant är, att någon direkt på denna fråga riktad undersökning
för riket i dess helhet icke blivit verkställd genom offentlig försorg.
För en del av riket föreligger emellertid en sådan utredning i de nyligen
till mig överlämnade andra och tredje delarna av det betänkande angående
jordförhållandena i Värmlands län, som framgått av den enligt Eders
Kungl. Maj:ts bemyndigande av min företrädare i statsrådsämbetet anordnade
s. k. jordundersökningen. Vid denna undersökning har till enskilda
personer inom länets socknar, bolag, som äga jordbruksfastighet inom länet,
vissa tjänstemän m. fl. framställts skriftlig förfrågan, i vad mån och av
vilka anledningar inom vederbörande socken mött svårigheter att få tomter
till samlingslokaler för folkliga, ekonomiska och kulturella strävanden av
olika slag och vilka utvägar i stället måst anlitas. Svaren å denna fråga
äro till sitt innehåll växlande, men från flera håll har uppgivits att det,
särskilt å mark tillhörig bolag, varit svårt eller omöjligt att erhålla byggnadstomter
för dylika ändamål, och att vissa större bolag ej medgiva förvärvande
av sådana tomter med äganderätt har även från bolagen meddelats.
En utredning, som är bilagd den s. k. norrlandskommitténs betänkande
av år 1904, giver likaledes bekräftelse åt den erfarenheten,
att de fastighetsägande bolagen ofta äro obenägna att avhända sig smärre
områden inom sina övriga ägor. På en del orter tillhandahåller arbetsgivaren
lokal på villkor, med vilka arbetarna äro tillfredsställda. Men

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 81 käft. (Nr 95.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

svårligen kan bestridas, att andra orter finnas, där en nöjaktig lösning
av dylika frågor icke stått att vinna genom överenskommelse. Om man
medgiver önskvärdheten av att i dessa fall bereda utväg för lokalbehovets
fyllande, synes det mig icke äga avgörande betydelse, huruvida
fallens antal är något större eller mindre. Aro de få, så är dock icke
denna expropriationsrätt den enda, som gäller eller föreslås för undantagsförhållanden.
Man har emellertid härjämte uttalat den meningen,
att behovet av samlings- och föreningslokaler bäst skulle tillgodoses
därigenom, att vederbörande kommuner, eventuellt med anlitande av
rätten till expropriation för allmän byggnad, uppförde för ändamålet
erforderliga byggnader och i dem uppläte plats till föreningssammanträden,
överläggningar och föredrag av olika slag. Härigenom skulle,
har man förmenat, behövliga lokaler finnas att tillgå, på samma gång som
kommunernas bestämmanderätt över desamma skulle innebära trygghet för
att de icke användes till ändamål, som vore mera till skada än till gagn.
Den förhoppningen, att ifrågavarande behov skulle kunna avhjälpas på
detta sätt, torde dock knappast äga tillräcklig grund i verkligheten. Sannolikt
skulle kommunerna endast sällan vara benägna att ingripa, och
ännu mera sällsynt bleve säkerligen, att en arbetarförening funne sitt lokalbehov
på ett nöjaktigt sätt fyllt genom upplåtelse av plats i en kommunal
byggnad. Om ett verkligt och ej blott ett skenbart resultat skall
vinnas, torde det vara nödvändigt, att expropriation får ske till omedelbar
förmån för den ortsbefolkning, inom vilken lokalbehovet gjort sig gällande,
och att den exproprierade marken med äganderätt tillfaller denna eller
representanter för densamma.

För min del tvekar jag icke att tillstyrka en bestämmelse om expropriationsrätt
i detta syfte. I principiellt hänseende synes mig en dylik
bestämmelse kunna val försvaras, och den ekonomiska betydelsen därav
är mycket ringa. Att i trakter, där all jord vitt omkring tillhör
samma eller ett fåtal ägare, en byggnadstomt frånskiljes mot full
ersättning kan icke i detta avseende ingiva några farhågor. Invändningarna
torde ock mera grundas på den betydelse för jordägaren,
som frågan ur andra synpunkter kan hava. Det bör ej bestridas, att
expropriation för berörda ändamål stundom kan för jordägaren medföra
påföljder av annan än ekonomisk art, mera kännbara i den mån det
kan befaras, att vid expropriationsområdets bestämmande ej tages vederbörlig
hänsyn till ''skäliga önskningar från hans sida, samt att områdets
användning ej kommer att i allo motsvara det allmännyttiga syfte, som
föranlett expropriationsrättens beviljande. Men liknande förhållanden kunna
föreligga även vid andra slag av expropriation, och hänsynen till dem

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr Hå.

torde ej böra medföra underkännande av expropriationsändainålet utan
allenast att man söker i största möjliga utsträckning trygga såväl jordägarens
rätt som det allmännyttiga syftets uppfyllande. Redan 1913 års
förslag innehöll föreskrifter i denna riktning, och det förefaller mig möjligt
och lämpligt att genom vissa jämkningar och tilläggsbestämmelser ytterligare
förminska grunden för de mot förslaget i denna del förefintliga
betänkligheterna, utan att dock ändamålet med förslaget förfelas.

1 lagutskottets utlåtande över förslaget till lag om expropriation
framlades beträffande åtskilliga punkter i detsamma ändringsförslag, som
sedermera godkändes av riksdagens båda kamrar. De av riksdagen sålunda
för dess del godtagna ändringarna hava vunnit beaktande, då jag låtit
inom justitiedepartementet uppgöra ett delvis omarbetat förslag i ämnet.
I fråga om andra punkter föreligger ej något samstämmigt beslut av kamrarna,
i det att antingen kamrarna antagit vissa bestämmelser med olika
lydelse, eller ock endera kammaren allenast återförvisat viss bestämmelse
till lagutskottet. Beträffande dessa punkter, vilka ingå i lagutskottets
«ammanjämkningsmemorial, har det förefallit mig som om man i allmänhet
bör kunna godkänna den lösning memorialet erbjuder. De avvikelser från
det tidigare förslaget, som på något av nu angivna sätt fått anslutning
inom riksdagen, avse endast undantagsvis ämnen av större betydelse, och
mot de ifrågasatta förändringarna torde i regel ej någon anmärkning eller
åtminstone ej någon mera väsentlig sådan vara att framställa. Och även
i de fall, då förändringarna äro av större vikt och det äldre förslagets
bestämmelser enligt min tanke i vissa hänseenden äga företräde, synas de
Betänkligheter, som kunna göras gällande, dock icke vara sådana, att hinder
bör anses möta för godkännande av den uppfattning, som i nämnda ordning
kommit till uttryck i riksdagen.

Vid den granskning, som det äldre förslaget underkastats, har jag
haft tillfälle bygga på förarbetena till den proposition i ämnet, som
var avsedd att föreläggas 1914 års förra riksdag. De ändringar, som av
mig föreslås, överensstämma i väsentliga delar med ändringsförslag, som
då framkommit. Härutöver har jag emellertid för egen del funnit anledning
att ifrågasätta vissa jämkningar i det tidigare förslaget.

Då jag nu övergår till en redogörelse för det nya förslaget, torde
jag i avseende å grunderna för de förändringar, som föranletts av det
äldre förslagets behandling i riksdagen, kunna i huvudsak åtnöja mig med
en hänvisning till vad inom riksdagen förekommit. En närmare motivering
å min sida synes vara erforderlig blott i sådana fall, då en föreslagen
ändring icke härleder sig från riksdagen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Bestämmelserna i 1 §, som enligt det äldre förslaget var delad i
två moment, hava, i enlighet med vad kamrarna på lagutskottets hemställan
besluta, sammanförts, varvid i stället de olika punkter, som innefatta en
uppräkning av expropriationsändamålen, utmärkts genom nummerbeteckning.
Utöver denna och några andra formella jämkningar hava vissa
ändringar i sak företagits.

Sålunda har bestämmelsen om expropriationsrätt för kommunala och
med dem likställda ändamål erhållit en något förändrad avfattninff. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts tidigare förslag skulle expropriation kunna äga rum,
så snart sådant erfordrades för något en kommuns eller annan dylik samfällighets
allmänna ändamål. Denna bestämmelse, som tillstyrktes av lagutskottet
och godkändes av andra kammaren, blev, sedan första kammaren
återförvisat densamma till utskottet, i sammanjämkningsmemorialet ändrad
så, att expropriationsrätten skall avse ändamål, som det enligt lag eller författning
tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose. Det
torde icke vara något att invända mot godkännande av den senare lydelsen.

Bestämmelse om expropriationsrätt för vissa överläggnings- och föredragslokaler
har, såsom jag förut nämnt, bibehållits i det nya förslaget, och
detsamma överensstämmer med samman]ämkningsförslaget även däri att
exempel lämnas å de överläggningar och föredrag, för vilka man vill
underlätta eller möjliggöra lokalers anskaffande. Dessa exempel hava i det
nya förslaget något fullständigats. Sammanjämkningsförslaget upptog i
sådant avseende endast lokaler för religiös uppbyggelse eller verksamhet
till nykterhetens främjande. I fråga om betydelse i detta sammanhang
torde lokaler för överläggningar eller föredrag, som åsyfta folkbildning
eller social utveckling, vara att jämställa med de sålunda angivna, och då
det i alla händelser är avsett, att förslaget skall äga tillämpning även i
fråga om dylika lokaler, synas de för tydlighetens skull böra särskilt nämnas.
Vidare har det synts lämpligen kunna uttryckligt stadgas, att mark
icke skall kunna exproprieras till byggnader för överläggningar och föredrag,
som åsyfta andra allmänna ändamål, utöver de uppräknade, än sådana
med dem jämförliga som äro av synnerlig vikt.

Redan det i sammanjämkningsmemorialet intagna förbehållet, att
expropriation för ifrågavarande ändamål endast skall kunna ske å orter,
där på grund av jordäganderättsförhållandena särskild svårighet möter att
genom avtal förvärva erforderlig mark, synes vara av den art att föreskriften
därom lämpligast får sin plats icke i förslagets 1 § utan bland
de i senare avdelningar av förslaget meddelade särskilda bestämmelserna
om vissa slag av expropriation. Behovet av dylika bestämmelser för
nämnda expropriationsändamål framträder ännu starkare, då, såsom jag

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 90. 53

redan nämnt, det förefaller ändamålsenligt att fullständiga förslaget med
vissa ytterligare tilläggsbestämmelser i samma ämne. Till de nu i förslaget
upptagna föreskrifterna i detta syfte anhåller jag att få återkomma.

Enligt 1 mom. i det tidigare förslagets 1 § skulle expropriation
kunna förekomma dels för de i samma moment särskilt angivna ändamål
dels för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det
allmänna. Till de i 2 inom. upptagna bestämmelserna om vissa expropriationsändamål
var däremot icke fogad någon föreskrift, som medgav eu
dylik analogisk tillämpning. Då sedermera i lagutskottets förslag uppräkningen
av expropriationsändamålen sammanfördes i ett stycke, fick
bestämmelsen om analogisk tillämpning sin plats såsom sista ledet i denna
uppräkning. Berörda tillämpning utsträcktes härigenom enligt förslagets
lydelse till fall, där densamma svårligen kali ifrågakomma. En liknande
erinran därom, att den analogiska tillämpningen erhållit ett vidsträcktare
utrymme än förhållandena påkalla, synes mig emellertid kunna göras även
mot det i propositionen innefattade förslaget. Går man till den nuvarande
expropriationsförordningens 1 §, befinnes att stadgandet om avstående
av mark, utom till vissa uppräknade behov, även till ’dylikt. allmänt
behov’ hänför sig allenast till de i första punkten av första stycket uppräknade,
särskilt viktiga behoven men ej till de i första styckets andra
punkt samt i andra stycket upptagna ändamål. Bland de författningar av
åren 1880, 1900 och 1909, som utgöra tillägg till expropriationsförordningen,
innehåller visserligen den förstnämnda men ej de båda senare en
sådan generaliserande bestämmelse. I anslutning till vad sålunda iakttagits
i gällande rätt torde även med hänsyn till förslaget böra undersökas,
i vilken mån en analogisk tillämpning av de särskilda bestämmelserna kan
förekomma och bör medgivas.

Om man härvid följer sammanjämkningsförslagets nummerbeteckning,
finner man, att de i 1—3 punkterna angivna ändamål äga motsvarighet
bland dem, som enligt expropriationsförordningen få generaliseras. I betraktande
såväl härav som av dessa ändamåls betydelse bör otvivelaktigt
en liknande rätt stadgas för framtiden. Även i fråga om den i 4 punkten
intagna bestämmelsen om expropriationsrätt för kommuners och andra
dylika samfälligheters ändamål torde en analogisk tillämpning böra medgivas.
För att nämna ett exempel må erinras om det förhållandet, att
ett sjukhus, som tillhör en stiftelse eller eljest tillkommit genom mera
enskild försorg, kan hava samma allmänna betydelse som en liknande
kommunal inrättning. Stadgandet i 5 punkten har, såvitt det angår en
orts förseende med vatten, motsvarighet i 1880 års författning och äger i

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 96.

fråga om förhindrande av vattenlednings förorenande likaledes motsvarighet
i gällande rätt, nämligen i förordningen av år 1900. Såsom jag nyss
nämnt tillåter av dessa författningar den förra men ej den senare, att
generalisering äger rum. Att nu göra skillnad mellan de två i 5 punkten
införda ändamålen torde så mycket mindre vara lämpligt, som det senare
endast innebär ett fullständigande av det förra. Det rätta synes vara att
medgiva analogisk tillämpning av nämnda punkt i dess helhet. Beträffande
den senare delen av samma punkt må i sådant avseende påpekas, att om
en vattenledning är anlagd för att förse t. ex. en större allmän inrättning
med vatten, förhindrande av ledningens förorening är av stor vikt, ehuru
tilläventyrs inrättningen icke alltid kan betecknas såsom en ort. Längre
än till dessa fem punkter torde det icke vara befogat att sträcka den analogiska
tillämpningen. Yad beträffar det i 7 punkten innefattade stadgandet
om expropriationsrätt för vissa samlings- och föreningslokaler synes
ett särskilt skäl att icke låta detsamma åtföljas av en bestämmelse om
analogisk tillämpning ligga i den omständigheten, att då nämnda stadgande
avser byggnader för överläggningar och föredrag, vilka åsyfta vissa angivna
ämnen eller »annat dylikt allmänt ändamål av synnerlig vikt», stadgandet
självt sålunda i viss omfattning medgiver generalisering.

På grund av det nu anförda har 12 punkten: ''för annat därmed
jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna’ med något
jämkad lydelse uppflyttats såsom punkt 6, i sammanhang varmed de förutvarande
6—11 punkterna erhållit numren 7—12.

I 2 § har i enlighet med lagutskottets av kamrarna godkända förslag
vidtagits en redaktionell jämkning.

Det äldre förslagets 3 § har utan förändring överförts till det nya
förslaget.

De två första styckena i det nya förslagets 4 § överensstämma med
motsvarande bestämmelser i det äldre förslaget.

I det betänkande, som avgavs av den kommitté, genom vilken det
ursprungliga förslaget till förevarande lagstiftning utarbetades, ägnades
även uppmärksamhet åt spörsmålet, huruvida bestämmelser borde meddelas
därom att de personer, vilkas bestående rättigheter kunna rubbas genom
en ifrågasatt expropriation, skola erhålla tillfälle att yttra sig om det
föreslagna expropriationsområdet. Kommittén, som ej ville frånkänna tanken
på dylika bestämmelsers meddelande ett visst berättigande, angav på
följande sätt de skäl, som föranlett kommittén att dock icke avgiva något
förslag i denna riktning.

''Emellertid synes det knappt vara möjligt att meddela några för alla
fall lika eller efter de olika fallen avpassade regler om, huru sakägarna

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr !)ö. 55

skola höras. Utan tvivel är det önskvärt, att de, så långt lämpligen kan
ske, genom direkt delgivning av ansökningshandlingarna var för sig erhålla
anmaning att bevaka sina intressen. Men om sakägarnas antal är
mycket stort och sådant därför icke låter sig göra utan oskälig kostnad
och tidsutdräkt, får man för delgivningen anlita offentlig kungörelse. Huruvida
den ena eller den andra utvägen bör väljas bestämmes bäst efter
förhållandena i det särskilda fallet. Så torde tillgå för närvarande. Det
vanliga tillvägagåendet synes vara, att antingen, sedan ansökningen ingivits
till Kungl. Maj:t, densamma remitteras till Konungens befallningshavande
med föreläggande att höra intressenterna och avgiva eget utlåtande,
eller också ansökningen ingives till sistnämnda myndighet, som efter vederbörandes
hörande till Kungl. Maj:t överlämnar densamma, åtföljd jämväl
av myndighetens yttrande. De expropriationsärenden, av vilka kommittén
tagit del, hava givit kommittén den uppfattningen, att personlig
delgivning härvid förekommer i så stor utsträckning, som gärna kan anses
möjligt. Det huvudsakliga undantaget i fråga om sakägarnas hörande
bildas av de ärenden, i vilka — — — expropriationsfrågan behandlas endast
såsom ingående i frågan om en viss anläggnings företagande. I dessa
förfares så, ett ortsbefolkningens yttranden visserligen inhämtas beträffande
anläggningens allmänna betydelse, den föreslagna sträckningens lämplighet i
stort sett o. s. v., men jordägarna såsom sådana icke höras, något som också
är en naturlig följd därav, att i dylika fall visst område för expropriationen
icke bestämmes av Kungl. Maj:t. En förändring i sistnämnda hänseende
skulle utan tvivel medföra även jordägarnas hörande, för vilket ändamål det
emellertid, såvitt angår den mark som tages i anspråk för själva järnvägslinjen,
sannolikt oftast bleve nödvändigt att använda offentlig kungörelse.
Vid expropriation av mark till bangårdar och andra större områden borde
däremot jordägarna höras var för sig. Någon anledning till farhåga, att
sakägarna icke skola bliva vederbörligen hörda, om icke bestämmelse i
ämnet införes i lag, finnes säkerligen icke.’

I likhet med kommittén anser jag, att några mera detaljerade föreskrifter
om det sätt, varpå sakägarna i olika fäll skola höras, icke lämpligen
kunna meddelas i lag. Men å andra sidan vill det synas, som om
dock själva den principen, att sakägarna skola erhålla tillfälle att yttra
sig om det föreslagna expropriationsoinrådet, är av så stor vikt att ett
lagstadgande därom icke bör saknas. I nästa § är föreskrivet, att om
mer än ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt
ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är. Innebörden av detta stadgande,
som införts i förslaget vid en tidigare bearbetning därav inom de -

Sfi

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 95.

partementet, angavs av deri dåvarande departementschefen sålunda. Ofta
nog kunde förhållandet vara, att det med en expropriationsansökning avsedda
området icke vore det enda, som lämpade sig för expropriationsändarnålet.
Sådant torde mera sällan framgå av ansökningen, men däremot
läge det nära till hands, att jordägaren, då han hördes över denna,
gjorde invändning om att något annat honom eller måhända en annan
jordägare tillhörigt område, som vore tjänligt för ändamålet, kunde tagas
i anspråk med mindre olägenhet för ägaren. Särskilt då det gällde att
expropriera en del av en fastighet för ett syfte, som vore ägnat att vålla
ägaren skada eller obehag, vore det för honom av vikt att expropriationsområdet
icke lades för nära hans bostad, trädgård eller andra särskilt ömtåliga
delar av den återstående fastigheten. Kunde sådant förhållande visas,
vore det otvivelaktigt förtjänt av beaktande. Sökanden hade icke befogat
anspråk på att erhålla just det av honom begärda och i regel enligt hans
mening tjänligaste området, ifall dess avstående eller upplåtande skulle
medföra särskild olägenhet för ägaren och ett annat område, som likaledes
motsvarade ändamålet, stode till buds. Ansökningen borde i dylikt fall
avslås.

Särskilt för tillämpningen av berörda synnerligen viktiga stadgande
är det tydligen nödvändigt, att jordägarna höras. Bestämmelse härom har
nu införts såsom ett tredje stycke i 4 §. I vilken form hörandet skall
ske, lämnas i denna bestämmelse oavgjort. Såsom kommittén framhållit,
är delgivning av ansökningshandlingarna med sakägarna var för sig den
bästa formen. Att alltid iakttaga detta förfarande är emellertid omöjligt.
I vissa fall måste man nöja sig med att under viss tid hålla handlingarna
tillgängliga för sakägarna å lämplig plats samt genom offentlig kungörelse
giva dem meddelande härom. Att stadga något undantag från regeln om
jordägarnas hörande synes icke vara behövligt eller lämpligt; åtminstone
den sistnämnda formen därför torde alltid kunna anlitas utan att för
mycket tynga expropriationsförfarandet. Aven i de — enligt förslaget
i väsentligt mindre utsträckning än enligt gällande rättstillämpning förekommande
— fall, då gränserna för expropriationsområdet ej i detalj bestämmas
av Kungl. Maj:t, framgå dock expropriationens sträckning och
omfattning av beslut, som Kungl. Maj:t meddelar, och det synes därför
jämväl i dylika fall vara av värde för sakägarna att före ärendets avgörande
få tillfälle yttra sig angående det avsedda expropriationsområdet.

1 tredje stycket av det äldre förslagets 5 § är stadgat, att om särskilda
bestämmelser finnas erforderliga för att trygga den exproprierade
fastighetens användande för det avsedda ändamålet, det tillkommer Konungen
att meddela sådana bestämmelser. Däremot innehåller förslaget icke

c*>

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

någon föreskrift, huru efterlevnaden av dylika bestämmelser skall kunna
framtvingas, för den händelse att innehavaren av en exproprierad fastighet
icke godvilligt ställer sig dem till efterrättelse. I någon män
kan den i detta avseende erforderliga tillsynen förväntas bliva utövad av
fastighetens förre ägare eller hans rättsinnehavare, som på fastighetens begagnande
i strid mot expropriationsändamålet kan grunda yrkande om
återlösen. Men om ifrågavarande bestämmelser äro meddelade i det allmännas
intresse, synes det icke vara tillfredsställande, att det uteslutande
skall bero på enskilt ingripande att beivra överträdelse av desamma. Lösningsrätten
upphör dessutom visst antal år efter expropriationen; och det
kan icke överensstämma med god ordning, om meddelade föreskrifter, vilka
anses fortfarande vara lämpliga och böra äga bestånd, efter den tiden
skulle sakna varje skydd mot överträdelse. Det synes därför böla tillhöra
offentlig myndighet, lämpligen Konungens befallningshafvande, att övervaka
bestämmelsernas efterlevnad. Kommer överträdelse till befallningshavandens
kännedom, har myndigheten att, på det sätt förhållandena finnas påkalla,
söka att åvägabringa rättelse. Vid fortsatt tredska torde föreläggande
vid vite vara den bästa utväg, som står till buds.

Jämte det att i tredje stycket införts en bestämmelse i nu angivna hänseende,
hava i förevarande ''§ vidtagits några mindre jämkningar, som överensstämma
med lagutskottets av kamrarna bifallna förslag.

6 § har lämnats oförändrad.

Enligt det äldre förslagets 7 § skulle för exproprierad fastighet erläggas
löseskilling motsvarande fastighetens värde, och skulle ersättning
gäldas för skada, som uppkomme genom expropriationen, utan att i förslaget
närmare angavs huru löseskillingen eller ersättningen skulle bestämmas.
Lagutskottet hemställde om den jämkning häri, att löseskillingen
skulle motsvara fastighetens fulla värde och full skadeersättning skulle
gäldas. Till stöd härför anfördes att, då expropriationen ovedersägligen
utgjorde ett synnerligen stort ingrepp i den därav drabbade ägarens förfoganderätt
över sin egendom, samt oförnekligen en viss fara förelåge, att
de bestämmelser, som intagits i förslaget i syfte att trygga mot för hög
uppskattning, kunde verka i motsatt riktning, utskottet funnit angeläget
att giva ett klart uttryck åt förslagets innebörd i fråga om ersättningens
belopp.

Den föreslagna ändringen, som godkändes av båda kamrarna, har
sålunda av lagutskottet betraktats endast såsom ett förtydligande av Eders
Kungl. Maj:ts förslag. Givetvis var det också detta förslags mening, att
expropriationsersättningen under alla förhållanden skulle bestämmas så,
att den, från vilken exproprierades, icke lede ekonomisk förlust. Något

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 81 käft. (Nr 95.)

Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 95.

8-11 §§■
13 §.

13 §.

14-19 §§.
SO

31 och 33 §i
33 §.

34 och 35 §§.
36 §.

27 §.

särskilt skydd mot att ersättningen bestämmes för lågt ansågs emellertid
icke erforderligt; erfarenheten torde visa, att bestämmelser om expropriationsersättningens
belopp gärna tolkas till dens fördel, som skall erhålla
ersättningen. Utan direkt anmaning skulle nog expropriationsnämnderna,
framdeles liksom hittills, i tvivelaktiga fall hålla sig så att säga på den säkra
sidan. En uttrycklig erinran om deras skyldighet härtill kan möjligen — i
synnerhet vid jämförelse med andra fall, då ersättning också skall våra full,
utan att detta särskilt angives — befaras leda till att expropriationsersättning
bestämmes högre ån som är åsyftat. Mot den ifrågasatta lydelsen i
och för sig är dock icke något att invända; och i förhoppning om att
stadgandets" rätta innebörd kommer att beaktas vid tillämpningen har jag
därför icke velat motsätta mig att detsamma avfattas på föreslaget sätt.

I 8—11 §§ har någon förändring ej vidtagits.

12 § har i överensstämmelse med lagutskottets av kamrarna godkända
förslag förtydligats i visst hänseende.

I 13 § har eu formell jämkning vidtagits.

14—19 §§ Jiava lämnats oförändrade.

Även i 20 § har vidtagits en formell jämkning.

21 och 22 §§ äro oförändrade.

1 23 § har i enlighet med lagutskottets förslag och kamrarnas beslut
införts bestämmelse, att ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder
skall vara valbar till ledamot i nämnd.

24 och 25 §§ hava bibehållits utan förändring.

Beträffande 26 § beslöt andra kammaren på lagutskottets hemställan
vissa jämkningar för utmärkande av att de myndigheter, som utse ordförande
eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller personer
valbara till ledamöter i dylika nämnder, icke skola hava skyldighet
att övervaka, huruvida i fråga om en utsedd person uppkommer något
förhållande, som, om det förelegat tidigare, skulle hava utgjort hinder för
att utse honom till uppdraget. Första kammaren däremot återförvisade
samma §, dock icke för att vinna någon ändring däri utan för att bereda
tillfälle till förnyat övervägande av ett närstående ändringsförslag. I sammanjämkningsmemorialet
hemställdes därefter, att första kammaren skulle
biträda andra kammarens beslut.

De av sistnämnda kammare beslutade jämkningarna hava iakttagits
i det nu föreliggande förslaget.

En i 27 § införd bestämmelse, att ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder
icke får av annan än rätten utses till ledamot i nämnd,
sammanhänger med förändringen i 23 §.

Kungl. Majits nåd. proposition AV 95. 59

28—31 §§ hava utan förändring överflyttats från det äldre för- 28—31 §§.

slaget.

I 32 § hava beträffande rätten att mot nämnd framställa anmärk- 22 §.
ningar om hinder eller jäv vidtagits vissa förändringar i överensstämmelse
med vad kamrarna på lagutskottets hemställan beslutit.

Med bifall till vad lagutskottet töreslagit hava kamrarna beslutit att 23 §.
i 33 § återinföra en bestämmelse, som förefanns i det till grund lör propositionen
liggande kommittéförslaget men uteslöts vid frågans tidigare
behandling i departementet, nämligen att, om val av ny ledamot i expropriationsnämnd
skall ske, sedan expropriationsmålet överlämnats till nämnden,
domaren ä landet skall äga att taga den befattning med valet, vilken
eljest tillkommer rätten. Utan tvivel skulle genom tillämpning av en
sådan bestämmelse i vissa fall en avsevärd tidsvinst kunna beredas, och
då de anmärkningar, som kunna framställas mot bestämmelsen, icke synas
äga avgörande betydelse, torde man kunna bortse från desamma.

34—40 §§ överensstämma med samma §§ i det tidigare förslaget. 34—40 §§.

De förändringar, som enligt lagutskottets av kamrarna godkända 41 §.
förslag vidtagits i 41 §, avse endast densammas förtydligande.

42—44 §§ hava lämnats utan förändring. 42—44 §§.

Såsom lagutskottet anmärkt, synes det icke vara lämpligt att för 45 §.
visst fall åt Konungens befallningshavande överlämna prövningen, huruvida
nämnden vid bestämmande av expropriationsersättning gått utöver vad den
ersättningsberättigade yrkat. Att undersöka, om och i vilken mån en
sådan stridighet mellan framställda yrkanden och nämndens beslut föreligger,
bör tillkomma den domstol, som handlägger expropriationsmålet.

Sedan det faktiska förhållandet sålunda fastslagits av domstolen, blir det
Konungens befallningshavandes sak att efter detsamma lämpa ersättningens
fördelning.

En bestämmelse i angivna riktning har i huvudsaklig överensstämmelse
med utskottets av kamrarna biträdda förslag införts i 45 §.

46—49 §§ hava samma lydelse som motsvarande §§ i Eders Kungl. 46—49 §§.
Majits tidigare förslag.

1 50 § har, i överensstämmelse med vad kamrarna på lagutskottets 50 §.
hemställan funnit lämpligt, intagits stadgande att, om den exproprierande
försummar att vid ersättningens nedsättande hos Konungens befallningshavande
tillika ingiva vissa handlingar, nämnda myndighet ofördröjligen
skall på hans bekostnad anskaffa sådana.

I 51 och 52 §§ har någon förändring ej vidtagits. 51 och 52 §§.

53 § har endast underkastats en redaktionell jämkning, överens- 53
stämmande med kamrarnas beslut.

Kung!.. Maj-M nåd. proposition Nr 95.

54 och 55 §§.
56 §.

57 §.

B8.
59 §■

60 §.

61 och 62 §§.

63—66 §§.

67 g.

68-70 §§.

54 och 55 §§ äro oförändrade.

56 § motsvarar 57 § i det för riksdagen framlagda förslaget, med
den förändring att expropriationsersättning alltid, även utan begäran av
ersättningsberättigad, skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta. Vad sålunda nu
föreslås överensstämmer med den uppfattning, som gjorde sig gällande i
riksdagen, och innebär i huvudsak ett återvändande till kommittéförslaget
i denna del. Den förändring, sistnämnda förslag underkastades vid frågans
tidigare behandling i departementet, lärer hava föranletts av vissa befarade
svårigheter vid förslagets tillämpning, men dessa svårigheter torde genom
lämpliga anordningar kunna övervinnas.

Aven 57 §, som motsvarar 56 § i det tidigare förslaget, har, i anslutning
till vad inom riksdagen ansetts önskvärt, underkastats vissa jämkningar,
till större delen av redaktionell natur.

58 § har utan förändring upptagits från det tidigare förslaget.

T 59 § har ej vidtagits annan ändring, än att bestämmelse tillagts
därom, att fastställelse ej må meddelas å överenskommelse om expropriationsersättning
för fastighet, som innehaves såsom fideikomiss.

60 § är oförändrad.

61 och 62 §§ hava, såsom lagutskottet dels i sitt utlåtande dels
ock, sedan första kammaren antagit viss avvikande lydelse av 61 §, i sammanjämkningsmemorialet
hemställt, lämnats utan annan förändring än att
såsom villkor för återkallelse av expropriationsanspråk stadgats skyldighet
för den exproprierande att hos Konungens befallningshavande ställa säkerhet
för möjligen blivande skadestånd samt vid anmälan om återkallelsen
foga bevis om den ställda säkerheten.

I 63—66 §§ har den tidigare lydelsen bibehållits oförändrad.

67 § har i enlighet med lagutskottets hemställan och kamrarnas
beslut förtydligats i visst avseende.

Aterlösningsrätt till exproprierad egendom skulle enligt det tidigare
förslaget förekomma endast beträffande område, som genom expropriation
frånskilts en fastighet. I lagutskottets utlåtande föreslogs, att
återlösen skulle få äga rum även i avseende å särskild rätt, som genom
expropriation förvärvats. Mot denna utvidgning, vid vilken andra kammaren
för sin del stannade, synes icke något vara att invända, utan torde
den tvärtom böra anses såsom en riktig och lämplig utveckling av det ursprungliga
förslagets tankegång. Sedan emellertid första kammaren återförvisat
samma § till utskottet i syfte att vinna en ytterligare utvidgning
av återlösningsrätten, föreslogs i sammanjänkningsmemorialet, att jämväl
en hel fastighet, som exproprierats, skall kunna bliva föremål för lösen.

Kungl. Maj:tu nåd. proposition Nr J95. fil

Häremot finnas oförnekligen vissa invändningar. Under det att i de förra
fallen återlösangsrätten bindes vid äganderätten till deri fastighet, som genom
expropriationen fått sitt område förminskat eller ett besvär sig pålagt,
och återiösens ändamål blir att med fastigheten återförena något, som naturligt
tillhör densamma, kunna förhållandena bliva mera växlande och
gagnet av återvinningen mera ovisst, när rätt till lösen av eu hel fastighet
skall tillkomma den, som närmast före expropriationens fullbordande var
fastighetens ägare, eller hans rättsinnehavare. Det bör dock icke bestridas,
att en återlösningsrätt även i denna större omfattning under vissa förhållanden
är berättigad och lämplig; den är ju också stadgad i gällande lagstiftning.
Det torde därför finnas övervägande skäl för att låta den tidigare
föreslagna återlösningsrätten utvidgas på angivet sätt. Likaledes äro
otvivelaktigt vissa fördelar förbundna med att, såsom lagutskottet vidare
föreslagit, utsträcka den tid, inom vilken återlösningsrätt får göras gällande,
från tio till tjugo år efter expropriationens fullbordande, och ehuru
det ur andra synpunkter är ganska olägligt att under så lång tid låta
äganderättsförhållandena i fråga om eu fastighet vara i viss män svävande,
anser jag mig kunna förorda, att det nya förslagets 68 § även i denna
del avfattas enligt vad inom riksdagen funnits önskvärt.

Enligt expropriationsförordningen skall återlösningssumman i händelse
av tvist bestämmas av nämnd, dock ej till högre belopp än det,
varför jorden eller lägenheten blivit avträdd. Den sålunda stadgade begränsningen
av lösesummans belopp har i det tidigare förslaget uteslutits,
enär den ansetts ingiva betänkligheter med hänsyn till möjligheten,
att området, då det återlöses, är besvärat av inteckning. Utan tvivel
är denna synpunkt förtjänt av uppmärksamhet. Begränsning av lösesumrnan
lärer dock mera inverka på ägarens möjlighet att belånafastigheten
än på blivande inteckningshavares rätt. Så länge lösningsrätten
fortfar, kan i händelse av sådan begränsning fastigheten icke i
allmänhet godkännas såsom säkerhet för högre belopp än som motsvarar den
utgivna expropriationsersättningen; endast om en långivare på grund av förhållandena
känner sig förvissad om att återlösen icke skall komma i fråga, torde
han vara benägen att gå utöver detta belopp. Någon större risk för att en
långivare, i saknad av kännedom om det på fastigheten vilande eventuella
lösningsanspråket, skulle belåna fastigheten för högt och härigenom bliva
lidande, synes knappast föreligga. Däremot kan givetvis inskränkningen
av belåningsmöjligheten vara kännbar för jordägaren. A andra sidan synes
emellertid en bestämmelse, enligt vilken vid återlösen full ersättning
skall utgivas för fastighetens dåvarande värde, kunna högst väsentligt förminska
återlösningsrättens betydelse. Om efter expropriationen fastig -

Kung!» Maj:ts nåd. proposition AV 95.

heten blivit bebyggd eller andra dyrbarare anläggningar vidtagits därå,
kan lösenbeloppet komma att mycket överstiga expropriationssumman.
Äro tillika förhållandena sådana, att dessa anläggningar icke hava något
motsvarande värde för den lösningsberättigade, som måhända vill giva
fastigheten en helt annan användning, kommer lösningsrättens utövning
att i ekonomiskt avseende ställa sig synnerligen ogynnsamt för denne.
Skall man med bestämmelserna om återlösningsrätt bereda jordägaren —
och i viss mån det allmänna — den trygghet, som därmed åsyftas, torde
det vara nödvändigt att återgå till gällande lags ståndpunkt i förevarande
ämne. Erinras må att den liknande bestämmelse, som linnes i 73 § av
lagen om dikning och annan avledning av vatten, bibehållits i 9 kap. 66 §
av förslaget till vattenlag.

Då lösesumman för fastigheten ej skall inbegripa ersättning för
därå verkställda anläggningar, har den lösningsberättigade ej heller
något befogat anspråk på att allenast genom denna lösesummas erläggande
bliva ägare av dylika anläggningar. Antingen få dessa särskilt
lösas av honom, eller också måste ägaren vara berättigad att bortföra
desamma, i den mån sådant är möjligt. Ehuru den, som löser fastigheten,
icke bör vara skyldig att lösa jämväl anläggningarna, torde rätt
därtill böra tillerkännas honom. Om lösningsförfarandet sålunda utsträckes
till hela fastigheten i dess dåvarande skick, är detta utan tvivel
i de flesta fall till synnerlig fördel för ägaren; han får därigenom
anläggningarnas fulla värde ersatt, under det att vid deras bortförande
endast någon mycket ringa del av värdet torde kunna bevaras. Kommer
lösen av anläggningarna ej till stånd och vill ägaren därför bortföra
dem, bör han emellertid vara skyldig att dessförinnan lämna ersättning
för ämnen, som tilläventyrs för desamma tagits från fastigheten.
Att så skett i någon mera betydande omfattning torde dock bliva sällsynt,
då i regel endast smärre fastighetsdelar exproprieras.

Enligt nu angivna huvudgrunder hava i förslaget införts bestämmelser,
vid vilkas avfattande ledning hämtats från vad i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom är stadgat för den händelse, att arrendator,
som skall lämna arrendet, nedlagt kostnad å fastigheten. Den ersättning,
som skall förekomma, bör i varje särskilt fall bestämmas av expropriationsnämnden,
och tiderna för de olika lösnings- och ersättningsanspråkens
framställande hava därför utsatts så, att detta skall låta sig göra. Bestämmelse
om rätt att lösa anläggningar har intagits i 68 §, som sålunda
kommer att angiva de fall, i vilka lösen får ske. Stadgandena om lösesutnmans
bestämmande samt om rätt att bortföra ej lösta anläggningar

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95. 63

mot ersättande av ämnen, som till dem tagits från fastigheten, hava fått
sin plats i två nya §§, med numren t 9 och 70.

1 anledning av dessa paragrafers tillkomst har numrnerbeteckningen
å de efterföljande paragraferna i förslaget underkastats erforderlig jämkning.

I enlighet med lagutskottets av kamrarna godkända hemställan 71 §.
hava vissa förändringar vidtagits i det tidigare förslagets 69 §, som nu
fått paragrafnumret 71. Sålunda har Konungens befallningshavande fått
sig ålagd en något strängare prövning av ansökningar om tillstånd till
förundersökning för expropriation. Vidare har den, som erhållit, sådant
tillstånd, förklarats skyldig att minst fjorton dagar innan förundersökningen
skall börjas därom underrätta fastighetsägaren och, om fastigheten
är utarrenderad, arrendatorn. Slutligen har återinförts en i kommittéförslaget
upptagen men sedermera utesluten bestämmelse, att växande träd
ej få för förundersökning fällas, utan att Konungens befallningshavande
lämnat särskilt tillstånd därtill.

72 § (förut 70 §) har, likaledes i enlighet med vad inom riksdagen an- 72 §.
setts lämpligt, jämkats i det hänseendet att, innan förundersökning börjas,
alltid skall hos Konungens befallningshavande ställas säkerhet för ersättande
av skada, som undersökningen kan föranleda.

I 73 och 74 §§ (71 och 72 §§) har någon förändring ej vidtagits. 73 och 74 §§.

75 § (73 §) ävensom rubriken till den avdelning, som ut.göres av 75 §.
denna §, hava, såsom jämväl inom riksdagen funnits lämpligt, på grund
av vissa förändringar i 1 § erhållit en ändrad uppställning.

76—81 §§ (74—79 §§) hava lämnats utan förändring. 76-81 §§.

I 82 § (80 §) hava nu arrendator och hyresgäst likställts med fastig- 82 §.
hetsägaren i fråga om rättighet att viss tid innan fastigheten skall tagas i
besittning av den exproprierande erhålla underrättelse därom. Vidare
har den, som i egenskap av ägare, arrendator eller hyresgäst har bostad
å fastigheten, förklarats berättigad att för flyttningen därifrån åtnjuta fardag.
Båda dessa förändringar överensstämma i sak med lagutskottets
förslag och kamrarnas beslut.

Även tillämpningen av bestämmelserna i 83 § (81 §) har utsträckts till g3 §
arrendator och hyresgäst. Denna förändring överensstämmer likaledes med
lagutskottets av kamrarna godkända förslag.

84—92 §§ (82—90 §§) hava utan förändring överflyttats från det 84-92 §§.
äldre förslaget.

Enligt andra stycket i det tidigare förslagets 91 §, som i det nu- 93 §
varande förslaget motsvaras av 93 §, skola vid expropriation för elektriska
svagströmsledningar i sådana fall, då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt
upplåtes, vissa avvikelser gälla från de allmänna bestämmelserna

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

om tillsättande av expropriationsnämnd. Nämnden skall bestå av endast
tre personer, nämligen eu av rätten utsedd ordförande och två ledamöter,
av vilka vardera parten väljer en. Valbarheten skall ej vara inskränkt till
dem som äro upptagna på den förteckning, inom vilken ledamöter i expropriationsnämnd
eljest skola utses. Vidare stadgas i det genom samma
proposition för riksdagen framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, att då jord eller lägenhet skall avstås eller upplåtas
för framdragande av elektrisk starkströmsledning, de i lag om expropriation
meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation för elektriska
svagströinsledriingar skola äga motsvarande tillämpning. Härav följer
att berörda stadganden om tillsättande av expropriationsnämnd skola gälla,
även då expropriationen avser upplåtande av nyttjanderätt för eu elektrisk
starkströmslednings framdragande. Liknande bestämmelser i dessa hänseenden
funnos redan i det av mig förut åberopade koramittébetänkandet.
Till stöd för desamma har där framhållits, att med hänsyn till obetydligheten
av de ersättningsbelopp, som ifrågakomme vid framdragande
av en telegraf- eller telefonledning, det vore angeläget att så mycket som
möjligt nedbringa kostnaden för värderingsförrättningen, samt att, vad
särskilt anginge bestämmelsen om frihet att välja ledamöter i nämnden
utanför berörda förteckning, denna bestämmelse ur kostnadssynpunkt medförde
den fördelen, att alla deltagarna i nämnden kunde utses inom orten.

I en till 1913 års lagutskott ingiven skrift ifrågasatte svenska elektricitetsverksföreningens
styrelse vissa ändringar i de sålunda föreslagna bestämmelserna.
Enligt vad i skriften anfördes hade styrelsen, som tillfullo
uppskattade fördelen av att antalet medlemmar i nämnden minskades till
tre, icke kunnat undgå att finna tryggheten för att en på föreslaget sätt
sammansatt nämnd skulle verkställa en rättvis och riktig värdering väl
liten. Denna styrelsens uppfattning synes särskilt hava varit grundad på
farhåga, att vederbörande häradsrätt i regel skulle till ordförande i expropriationsnämnden
utse någon av häradsnämndens ledamöter samt att, då sålunda
olika personer vid olika tillfällen och i olika trakter finge dessa uppdrag
sig anförtrodda, de förmåner av samlad erfarenhet och likformig behandling,
som vid andra expropriationer skulle beredas genom en enligt
förslagets 23 § anordnad permanent institution, icke komme att vinnas vid
bestämmande av ersättningen för intrång av elektriska ledningar. Styrelsen
förklarade sig anse, att större trygghet i avseende å ersättningarnas bestämmande
säkerligen skulle beredas, om en särskild ordförande för expropriationer
av förevarande slag förordnades t. ex. för tre år, samt att, om detta
önskemål icke kunde uppfyllas, det skulle innebära en förbättring av för -

Kungl. Maj-M nåd. -proposition Nr 95. (55

slaget att begränsa valbarheten för alla de tre medlemmarna i dylika nämnder
till personer upptagna i förenämnda förteckning. Skrivelsen föranledde
icke någon åtgärd från lagutskottets sida.

Vattenfallsstyrelsen ingick härefter till Kungl. Maj:t med en skrivelse
av den 14 juni 1918, i vilken styrelsen förklarade sig på det livligaste
biträda de önskemål, som framförts av svenska elektricitetsverksföreningens
styrelse. Det kunde enligt vattenfallsstyrelsens förmenande med säkerhet
förväntas, att sådana olägenheter som de åsyftade många gånger skulle
yppa sig vid användande av det av Kungl. Maj:t ifrågasatta förfarandet.
Om, såsom numera vunnen erfarenhet gjorde sannolikt, i regel någon nämndeman
komme att utses till expropriationsnämndens ordförande, skulle åtminstone
i ett övervägande flertal fall jordägarintresset bliva oproportionerligt
väl tillgodosett i förhållande till den exproprierande partens eller kraftproducentens
intresse.

Slutligen har svenska elektricitetsverksföreningens styrelse i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 4 november 1915 förnyat sin till lagutskottet
gjorda framställning.

Enligt upplysningar, som ställts till mitt förfogande, lärer vunnen
erfarenhet från framdragande av högspända starkströmsledningar, särskilt
sådana som tillhöra statens vattenfallsverk, visa, att ersättningen för upplåtelse
av mark samt för skada och intrång i allmänhet uppgår till 150—
300 kronor, i vissa fall 500 kronor eller därutöver, för kilometer ledning,
och detta icke blott för korta sträckor utan för ledningar av betydande
längd. De ersättningsbelopp, som det i dylika fall ankommer på expropriationsnämnd
att bestämma, kunna sålunda utöva en avsevärd inverkan
på kostnaderna för en elektrisk starkströmsanläggning. Vidare har framhållits
att, i synnerhet då ledningar droges genom skogsmark och härav
föranleddes fällande av träd i större eller mindre omfattning, värderingen
icke vore av särskilt enkel natur utan krävde sakkunskap samt erfarenhet
från liknande förrättningar. Den ökning av värderingskostnaden, som
kunde uppstå genom värderingsmäns tillkallande från annan ort, vore ej
sådan att någon större betydelse kunde tillmätas densamma. Dessutom
skulle, om nämnden ej alltid kunde antagas bestå av fullt kvalificerade
personer, parterna oftare anse sig behöva påkalla sakkunniga personers
hörande inför nämnden, vilket skulle medföra höjda kostnader.

Vid bedömande av föreliggande fråga har jag trott mig finna, att
den i det tidigare förslaget bestämda anordningen torde innebära övervägande
fördelar med hänsyn till elektriska svagströmsledningar. Däremot
förefaller det ovisst, huruvida den är fullt lämplig i avseende å
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.) 9

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

starkströmsledningar. Visserligen synes det mig ogrundat att hysa tvivel
om, att häradsrätterna skola till ordförande utse kompetenta och opartiska
personer samt därvid även söka tillgodose önskemålet av enhetlighet
i värderingar, i den mån sådant lämpligen låter sig göra. Men
oförnekligt är, att såväl tryggheten för att nämnden i sin helhet skall
vara kompetent som utsikten till enhetlighet mellan olika värderingar
förminskas därigenom, att man avstår från anspråket på att nämnden
skall sammansättas ur en krets av på förhand bestämda, lämpliga personer.
Efter nu erhållna upplysningar om ifrågavarande värderingsförrättningar
synes detta förhållande kunna ingiva vissa farhågor. Vid
den, enligt vad man vill hoppas, förestående starka utvecklingen av den
elektriska kraftindustrien i vårt land torde det bliva behövligt att i stor
utsträckning anlita expropriation för framdragande av elektriska starkströmsledningar,
icke minst från statens vattenfall, och det är därför ett
viktigt intresse att i dylika ärenden åstadkomma en skälig och någorlunda
jämn uppskattning. Skall en ändring i förslaget göras beträffande starkströmsanläggningar,
torde den emellertid böra utsträckas även till svagströmsanläggningar.
Frågan om nämndens sammansättning i berörda hänseende
torde nämligen icke för dessa äga sådan betydelse, att det kan
anses av behovet påkallat att meddela olika bestämmelser för de båda
slagen av ledningar, så mycket mindre som, enligt vad även kommittén
nämnt, expropriation för framdragande av svagströmsledningar endast i.
sällsynta undantagsfall förekommit. Vid den ändring av förevarande §,
som jag på nu angivna skäl finner mig böra förorda, torde det senare av
de båda i berörda framställningar ifrågasatta alternativen vara att föredraga.
I överensstämmelse med den sålunda uttalade meningen har åt 93
§ i det nya förslaget givits en från 91 § i det tidigare förslaget delvis
avvikande lydelse.

I lagutskottets utlåtande föreslogs viss ändrad lydelse av 94 § (92 §),
och denna hemställan godkändes av andra kammaren. Efter det första kammaren
återförvisat samma §, föreslog emellertid utskottet i samman]ämkningsmemorialet,
att paragrafen skulle av båda kamrarna godkännas med den
avfattning den erhållit i Eders Kungl. Maj:ts förslag. I föreliggande förslag
har paragrafen lämnats i sak oförändrad.

95 § (93 §) har, i överensstämmelse med den mening som gjorde sig
gällande i riksdagen, förändrats i två hänseenden. Dels har nämligen rättigheten
för ägare av fastighet, över vilken elektrisk ledning genom expropriation
framdragits, att fordra ändring eller flyttning av ledningen i
någon mån utvidgats, dels har stadgats, att sådan ändring eller flyttning
skall vidtagas på bekostnad av ledningens ägare.

Kungl. Maj:t.i nåd. proposition Nr 05.

96—98 §§ (94—96 §§) äro oförändrade. 96-98 §§.

Vid behandling inom riksdagen av det tidigare förslagets särskilda 99—101 §§.
bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden
framträdde olika meningar, huruvida vid fastställande av löseskillingen
för område, varå boningshus uppförts av annan än områdets
ägare, hänsyn bör tagas till värdeförökning, som området vunnit under
den tid detsamma innehafts av husägaren eller sådan företrädare i besittningsrätten
till detsamma, vars rätt övergått på denne. Förslaget innehöll
icke något stadgande härom.

I en inom andra kammaren väckt motion yrkades, att genom föreskrifter
om grunderna för markens värdering i dylika fall måtte förebyggas,
att löseskillingen skulle kunna sättas oskäligt högt, och särskilt att däri kunde
komma att ingå ersättning för ett värde, som besittningshavaren skapat
genom att å området nedlägga arbete och kostnad, eller som härledde sig
från eu allmän, av jordägarens åtgöranden oberoende jord värdestegring
i orten. Lagutskottet anslöt sig emellertid till förslagets ståndpunkt. Under
erinran om att jämlikt 18 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
arrendator i allmänhet vore berättigad att vid avflyttning borttaga byggnad,
plantering eller annat, som han under arrendetiden bekostat utan
att vara skyldig därtill och som kunde flyttas från fastigheten, framhöll
utskottet, att dylika värden, som icke tillhörde jordägaren utan arrendator^
uppenbarligen icke skulle vid beräkning av expropriationsersättningen
inräknas i den arrenderade fastighetens värde. Vad i övrigt anginge förhållandet
mellan jordägaren och nyttjanderättshavaren syntes det icke vara
riktigt att, oberoende av det mellan dem träffade nyttjanderättsavtalet samt
de rättigheter och skyldigheter detta medförde, fastställa några särskilda
föreskrifter i avseende å expropriationsersättningens bestämmande. Ej heller
hade utskottet funnit skäl att på detta område införa någon bestämmelse
om att sådan prisstegring på marken, som ägt rum till följd av samhällets
egen tillväxt, ej skulle få medräknas i fastighetens värde.

Utskottets uppfattning rörande nämnda fråga godkändes av första
kammaren, varemot andra kammaren beslöt att i förslaget införa två nya
§§, innefattande i huvudsak förbud den ena mot att i värdet inräkna förbättring,
som härledde sig från besittningshavaren, och den andra mot
att taga hänsyn till en värdeökning, som berodde på en allmän jordvärdestegring.
I sammanjämkningsmemorialet vidhöll därefter utskottet
sin tidigare hemställan.

För min del anser jag det icke gärna kunna leda till ett gott resultat,
om man skulle söka för detta särskilda fall giva en fristående lösning
åt den svåra och på så många områden ingripande frågan om rätt

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

till jord värdestegring, som uppstår genom ett samhälles tillväxt. Jag kan
därför icke tillstyrka, att någon bestämmelse i detta syfte upptages i förslaget.
Vad åter beträffar en värdeförökning, som härleder sig från besittningshavarens
arbete eller av honom nedlagda kostnader å området,
förefaller det mig mera ovisst, huruvida icke med hänsyn till densamma
ett fullständigande av förslaget i själva verket skulle vara ändamålsenligt
och önskvärt. Utan tvivel vore det oriktigt, om besittningshavaren skulle
nödgas utgiva ersättning för ett värde, som han själv skapat utan att därtill
hava någon förpliktelse gentemot jordägaren. I väsentlig mån torde
detta vara förhindrat därigenom att, såsom lagutskottet påpekat, expropriationsnämnden
uppenbarligen icke bör tillerkänna jordägaren ersättning
för sådant som besittningshavaren införlivat med jorden men äger åter
bortföra därifrån. Till detta har ju besittningshavaren redan före expropriationen
bättre rätt än jordägaren. Den av lagutskottet åberopade bestämmelsen
om nyttjanderättshavares befogenhet att bortföra vad han påkostat
gäller emellertid endast för sådana nyttjanderättsavtal, beträffande
vilka lagen om nyttjanderätt till fast egendom äger tillämpning, sålunda
ej andra avtal för bestämd tid utan ömsesidig uppsägningsrätt än dem,
som ingåtts tidigast den 1 januari 1908. Den föreslagna expropriationsrätten
torde däremot företrädesvis få betydelse för äldre avtal. Vilken
ställning nyttjanderättshavaren enligt dessa intager i berörda hänseende är
svårare att avgöra. Skulle upplåtelsen utgöra en jord avsöndring på viss tid
eller livstid, har man ej annat stadgande att tillgå än bestämmelsen om
rätt för avsöndrad lägenhets innehavare eller, vid livstidsupplåtelse,
hans arvingar att vid besittningstidens slut från lägenheten bortföra
honom eller dem tillhörig åbyggnad eller stängsel, som stamhemmanets
innehavare ej vill lösa. Väl må det vara sannolikt, att rättsåskådningen i sistberörda
fall skulle tillerkänna lägenbetshavaren befogenhet att bortföra även
annat, som han påkostat, än åbyggnad och stängsel, samt att en liknande uppfattning
skulle göra sig gällande i fråga om de nyttjanderättsavtal, för vilka
varje bestämmelse i ämnet saknas. Men nyttjanderättshavarens rätt är i
dylika fall dock icke så klar, att jämväl i dem en expropriationsnämnd kan
förutsättas vid värderingen alltid göra undantag för sådant av honom påkostat
som är av beskaffenhet att kunna bortföras. Härtill kommer att,
oavsett huru långt nyttjanderättshavarens befogenhet sträcker sig, bortförande
är faktiskt uteslutet beträffande resultatet av en del på värdet väsentligt
inverkande arbeten, såsom planering, uppodling eller jordförbättring.
Den genom dem åstadkomna värdeförökningen kan säkert påräknas
tillfalla jordägaren vid nyttjanderättstidens slut, och vid sådant förhållande
torde en expropriationsnämnd kunna känna sig tveksam, om icke denna

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr !)5.

förbättring även bör inräknas i det värde, efter vilket jordägaren skall få
ersättning för det som genom expropriation en frånvinnes honom.

På grund härav finner jag skål tala för att i förslaget införa en
bestämmelse, att vid uppskattning av område, som exproprieras till förmån
för ägare av därå uppfört hus, hänsyn icke må tagas till förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som husägaren eller
föregående innehavare, vars rätt övergått å denne, utöver vad honom ålegat
nedlagt å området. Denna bestämmelse har fått sin plats såsom 100 §.

Under arbete eller kostnad, som ålegat nyttjanderättshavaren, skall
enligt min uppfattning av nämnda bestämmelses innebörd hänföras ej
blott vad som ålagts honom genom uttryckligt åtagande utan även sådant
som på annat sätt ingått bland förutsättningarna för nyttjanderättsavtalet.

Har nyttjanderättsavgiften bestämts särskilt lågt eller upplåtelsen skett
utan avgift, och framgår av förhållandena uppenbart, att anledningen härtill
varit den vinst jordägaren kunde påräkna genom områdets förbättrande,
bör arrendatorn, i den mån han sålunda genom upplåtelsevillkoren
redan åtnjutit gottgörelse för sitt arbete eller sin kostnad, icke
kunna göra anspråk på att till hans förmån ersättningen till jordägaren
skall bestämmas endast efter områdets ursprungliga värde.

Beträffande lydelsen av det äldre förslagets 97 och 98 §§, som motsvaras
av 99 och 101 §§ i det nya förslaget, ifrågasatte lagutskottet endast
några smärre jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. I överensstämmelse
härmed utföll andra kammarens beslut, medan däremot första
kammaren visserligen godkände 97 § men för 98 § antog en avvikande lydelse,
enligt vilken husägare skall efter expropriationen äga ovillkorlig
rätt att köpa det till hans hus hörande område och alltså icke, liksom enligt
Eders Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, vara pliktig nöjas med att
området upplåtes åt honom med tomträtt i de fall, då sådan upplåtelse
kan ske och den exproprierande föredrager densamma framför områdets
försäljning. I sammanjämknihgsmemorialet vidhöll utskottet sitt förslag,
och jämväl nu föreliggande förslag ansluter sig till detsamma.

I 99 § av föreliggande förslag har för ökad tydlighets vinnande införts
bestämmelse därom, att expropriation för ifrågavarande ändamål endast
må avse mark, varå boningshus uppförts av annan än markens ägare.

Denna ändring har föranlett jämkning även i 101 §.

102—105 §§ av samma förslag innehålla de särskilda bestäm- 103—105§§.
meker, som, enligt vad jag förut nämnt, torde böra meddelas rörande
expropriation av mark till uppförande av byggnader för överläggningar
eller föredrag.

Kungl. Moj:ts nåd. proposition Nr 95.

En viss trygghet mot missbruk av expropriationsrätt för berörda ändamål
torde kunna vinnas genom föreskrift, att sådan rätt icke får beviljas annan
än vissa juridiska personer. Bland dessa upptager förslaget i första rummet
kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den mark expropriationen
skall avse är belägen. Härvid kan man emellertid ej stanna; syftet
med den föreslagna lagstiftningen i denna del skulle, såsom jag förut framhållit,
säkerligen icke uppnås, om expropriation icke finge ske i andra fall än
då ett samhälle vore benäget att träda emellan och ombesörja expropriationen.
Aven privata rättssubjekt måste därför enligt min mening godkännas såsom
innehavare av dylik expropriationsrätt. Men detta godkännande synes
icke behöva sträckas längre än till sammanslutningar, vilkas organisation
ger utsikt till samfällighetens varaktiga bestånd och bereder möjlighet till
en viss kontroll å dess verksamhet. I enlighet härmed torde lämpligen
kunna stadgas, att förutom nämnda samhällen endast aktiebolag och registrerade
föreningar må erhålla ifrågavarande expropriationsrätt.

Här möter den svårigheten, att lagstiftning saknas om de ideella
föreningarna, som kunna förutsättas i allmänhet komma att företräda de
intressen man nu vill tillgodose. Sådana föreningar kunna därför icke
registreras, deras stadgar kunna, i den mån de ej själva föreskriva annat,
ändras när som helst och i huru enkla former som helst, och deras handlingsfrihet
är utan annan begränsning än den, som följer av allmän lag.
En utväg att tillsvidare, intill dess lagstiftning om ideella föreningar kan
komma till stånd, giva de ideella föreningar, som vilja förvärva expropriationsrätt
för dylikt ändamål, önskvärd stadga synes emellertid vara
att låta dem ställas under rättsreglerna för ekonomiska föreningar. Visserligen
komma härigenom dessa ideella föreningar att underkastas strängare
villkor, än en blivande lagstiftning om sådana föreningar kan antagas
komma att uppställa, men detta förhållande torde knappast i nu föreliggande
fall föranleda någon större olägenhet för föreningarna. Jag föreställer
mig, att saken kunde praktiskt ordnas så, att en ideell förening,
som ville genom expropriation förvärva mark till uppförande av en föreningsbyggnad
men önskade bibehålla sin fulla rörelsefrihet, skulle inom
sig bilda en byggnadsförening, som vid expropriationen och sedermera
beträffande byggnaden företrädde huvudföreningen. En dylik byggnadsförening
skulle, även om den icke uppfyllde gällande lagstiftnings betingelser
för att utgöra eu ekonomisk förening i egentlig mening, dock
huvudsakligen vara av ekonomisk natur, och tillämpning av denna lagstiftning
kunde så mycket mindre kännas hämmande eller oläglig, som
föreningens uppgift och verksamhetsområde ju vore synnerligen begränsade.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Vidare torde lämpligen kunna föreskrivas, att i bolagsordning eller
stadgar för aktiebolag eller förening, som vill förvärva expropriationsrätt
för ifrågavarande ändamål, skall, även utöver vad bolags- eller föreningslagstiftningen
i allmänhet fordrar, lämnas noggrann uppgift å ändamålet
för bolaget eller föreningen och huru dess verksamhet skall bedrivas, samt
att bolagsordningens eller stadgarnas bestämmelser härom ej må ändras
utan Konungens medgivande.

Den i lagutskottets sammanjämkningsmemorial föreslagna bestämmelsen,
att möjligheten till expropriation för omförmälda ändamål skall
vara begränsad till orter, varest, på grund därav att all jord inom ett vidsträckt
område tillhör samme eller ett fåtal ägare, särskild svårighet möter
att genom avtal förvärva erforderlig mark, synes mig innebära ett lämpligt
förtydligande av vad som, enligt vad det tidigare förslagets motivering
utvisar, redan från början varit avsett Därigenom att expropriationsmöjligheten
inskränkes till orter, där utan expropriation mark endast skulle
kunna förvärvas på större avstånd, gives även ett lämpligt uttryck däråt,
att sökanden icke under alla förhållanden kan hava anspråk på att erhålla
mark med den bästa och mest centrala belägenhet. En sådan bestämmelse
har därför upptagits i det nya förslaget.

Ehuru tillämpningen av expropriationslagstiftningen i denna del
icke kan inskränkas till sådana fall, då ett samhälle finner expropriationsändamålet
så behjärtansvärt, att samhället vill självt åtaga sig dess förverkligande,
synes det dock, när expropriationsrätt sökes av annan än ett
samhälle, vara av vikt, att någon kommunal representation får yttra sig
över ansökningen; härigenom bör kunna vinnas en värdefull ledning för
bedömande, hur stort och allmänt känt det behov är, som skulle fyllas
genom expropriationen. Med hänsyn härtill har jag låtit i förslaget upptaga
stadgande att, innan expropriationsrätt för dylikt ändamål beviljas
aktiebolag eller förening, yttrande över expropriationsansökningen skall
inhämtas från kommunalstämman i den kommun, där marken är belägen.

Enligt 5 § tredje stycket i förslaget skall det tillkomma Konungen
att, om särskilda bestämmelser prövas erforderliga för att trygga exproprierad
fastighets användande för det avsedda ändamålet, meddela sådana
bestämmelser. YTid expropriation för nu berörda ändamål torde dylika
bestämmelser alltid böra meddelas, och jag har därför låtit i förslaget införa
stadgande härom. Det ligger i sakens natur, att nämnda bestämmelser
må avse ej blott det sätt, varpå det exproprierade området skall
begagnas av förening eller annat rättssubjekt, som i egenskap av representant
för en ortsbefolkning förvärvar äganderätt till området, utan även

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

loa och
107 §§.

Slutbestämmelsen
.

huru området må användas av den ortsbefolkning, för vars skull expropriationen
äger rum.

För syftet att förebygga missbruk av ifrågavarande expropriationsrätt
torde även äga betydelse att utsträcka den i allmänhet stadgade rätten
att under vissa förutsättningar återlösa det exproprierade området.
Då sådan expropriationsrätt endast skall kunna beviljas vissa angivna rättssubjekt
och de garantier, man genom bestämmelsen härom velat vinna,
skulle kunna omintetgöras, om den, som genom expropriation förvärvat
egendomen, överläte densamma på annan, synes det vara befogat att lösningsrätt
får inträda, så snart överlåtelse ägt rum. Vidare ligger i sakens
natur, att man måste fordra den exproprierade egendomens användande i
noggrann överensstämmelse med föreskrifterna i den bolagsordning eller
de stadgar, som legat till grund för prövningen av expropriationsansökningen,
samt de särskilda bestämmelser Konungen, enligt vad jag nyss
anfört, alltid skall meddela. I regel torde väl, om denna fordran ej uppfylles,
de allmänna bestämmelserna angående återlösningsrätt kunna tillämpas,
men även om någon gång så icke skulle vara förhållandet, synes rätt
till återlösen böra förefinnas. I såväl det ena som det andra fallet skall
dock lösningsrätten givetvis vara underkastad den enligt 68 § i allmänhet
gällande tidsbegränsning.

106 och 107 §§ motsvara 99 och 100 §§ i det tidigare förslaget
med några smärre av lagutskottet förordade och av kamrarna godkända
jämkningar.

Enligt det äldre förslagets slutbestämmelse skulle gällande expropriationsförordning
fortfarande äga tillämpning i fråga om expropriationsmål,
vari stämning utfärdats före dagen för den nya lagens ikraftträdande,
och skulle därjämte beträffande expropriation, till vilken Konungen före
samma dag lämnat tillstånd, den äldre författningens stadganden om grunderna
för expropriationsersättningens bestämmande tillämpas i stället för
motsvarande bestämmelser i den nya, ändå att stämning ej utfärdats före
nämnda dag. Sedan lagutskottet hemställt, att stadgandet om vissa äldre
bestämmelsers tillämpning beträffande expropriationsmål, instämda efter
den nya lagens ikraftträdande, skulle uteslutas, biföll andra kammaren utskottets
hemställan, varemot första kammaren godkände Eders Kungl.
Majits förslag i denna del utan förändring. I sammanjämkningsmemorialet
föreslogs därefter att, jämte det gällande expropriationsförordning
fortfarande skulle vinna tillämpning i fråga om expropriationsmål, vari
stämning utfärdats före dagen för den nya lagens ikraftträdande, omförmälda
äldre bestämmelser skulle tillämpas beträffande fastighet eller särskild
rätt, som den exproprierande före samma dag tagit i besittning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Beträffande motiven för den del av Eders Kungl. Maj:ts förslag, om
vilken olika meningar sålunda framträtt, yttrade vid förslagets föredragning
inför Eders Kungl. Maj:t dåvarande departementschefen åt t, om expropriationsrätt
meddelades under nuvarande lagstiftnings giltighetstid,
fastighetsägaren syntes därmed förvärva anspråk på att erhålla ersättning
enligt de nu gällande högre grunderna; det förhållandet, att expropriationsinålets
instämmande fördröjts, kanske genom försummelse eller uppsåtlig
underlåtenhet av den exproprierande, borde icke få försämra ägarens
ställning. Särskilt tydligt framträdde detta, om den exproprierande toge
egendomen i besittning, medan den äldre lagen gällde, men, såsom ofta
förekommit, läte instämma expropriationsmålet först långt efter besittningstagandet.
Agaren kunde då icke gärna vara skyldig åtnöjas med
lägre ersättning än enligt reglerna vid den tid, då egendomen frånhänts
honom.

De skäl, på grund av vilka sakägaren, även då expropriationsmål
instämts efter den nya lagens ikraftträdande, i vissa fall synes böra erhålla
ersättning enligt nuvarande, för honom förmånligare bestämmelser,
göra sig, såsom ock framhållits i nämnda tidigare yttrande, företrädesvis gällande,
när expropriationsområdet tagits i besittning och sålunda frånhänts
ägaren under dessa bestämmelsers giltighetstid. För dylika fall är sammanjämkningsförslaget
tillräckligt. Att gå längre torde icke vara med nödvändighet
påkallat av rättvisa eller billighet mot ägaren. Särskilt i fråga
om kommunikationsföretag, för vilka enligt nuvarande regler redan koncessionen
eller fastställelsen å plan medför expropriationsrätt, utan att
denna bindes vid visst område, kunna måhända billighets- och lämplighetsskäl
anses tala för att, när expropriation en sedermera sättes i verket
och området för densamma bestämmes — stundom ett flertal år efter
det expropriationsrätt på angivet sätt förvärvats — ägaren, som förut
icke lidit något intrång, får betalt endast efter de nya lägre grunderna,
till lättnad för dylika allmännyttiga anläggningars genomförande. Man
torde därför utan större betänklighet kunna följa den i saminanjämkningsförslaget
valda medelvägen.

Såsom jag redan nämnt, innefattade den till riksdagen avlåtna propositionen
i förevarande ämne, förutom förslaget till lag om expropriation,
jämväl förslag till en del därmed sammanhängande lagändringar.

Dessa förslag voro förslag till lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36
och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, förslag till lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95) 10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

1879 om dikning och annan avledning av vatten, förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, samt förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. Nämnda
förslag hava i riksdagen lämnats utan anmärkning. Aven jag saknar anledning
att beträffande lydelsen av desamma ifrågasätta andra åtgärder än
en utvidgning i visst avseende av förslaget till ändring i inteckningsförordningen
samt vissa mindre jämkningar i förslaget till ändring av lagen
om stadsplan och tomtindelning. I 63 § inteckningsförordningen hänvisas
till samma förordnings 21 §, men enligt lag den 11 oktober 1912 hava de
bestämmelser, som avses med hänvisningen, fått sin plats i 20 § andra
stycket av förordningen. Då ändringar i berörda förordning nu erfordras
av annan anledning, synes det vara lämpligt att även vidtaga rättelse i
nämnda hänseende. Jämte det att det härför behövliga stadgandet nu inföits
i det lagförslag, som avser inteckningsförordningen, har förslagets
rubrik erhållit den ändrade lydelsen: förslag till lag om ändrad lydelse
av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom. Vad beträffar förslaget till ändring av lagen om stadsplan och
tomtindelning bör den i dess 16 § givna hänvisning till 76 och 77 §§ i
lagen om expropriation med hänsyn till den ändrade nummerbeteckningen
å dessa båda §§ numera avse 78 och 79 §§ i nämnda lag, och vidare bör
det i förslagets 24 § stadgade undantaget från berörda lags 68 § efter de
ändringar, som nu vidtagits i lagens bestämmelse? om lösningsrätt till
exproprierad egendom, utsträckas till att gälla 68—70 §§ i samma lag.

över förslagen till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse av
vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom samt lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning, i vilka förslag ändringar nu vidtagits,
måste lagrådets utlåtande inhämtas; och i samband härmed torde
lagrådet även böra höras över det med förändringarna i inteckningsförordningen
nära sammanhängande förslaget till lag om ändrad lydelse av 71 §
i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten,
vilket förslag dessutom icke tidigare utgjort föremål för lagrådets granskning
och ej heller omedelbart föranletts av någon hemställan från lagrådets
sida vid dess föregående behandling av förevarande lagstiftningsfråga.
På grund av sammanhanget mellan 93 § i förslaget till lag om expropriation,
i vilken § ändring nu vidtagits, samt förslaget till lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, torde jämväl sistnämnda förslag böra ånyo
remitteras till lagrådet.»

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 95. 75

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande förslag till
lag om expropriation,

lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom,

lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan avledning av vatten,

lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning; och hemställde departementschefen,
att lagrådets utlåtande över nämnda förslag, som voro av den lydelse bilagor
vid detta protokoll utvisa, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet

N. Bälte.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1 §•

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen prövar det nödigt:

1. för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar;

3. för allmän byggnad;

4. för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun
eller annan dylik samfällighet att tillgodose;

5. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av
vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål;

6. för annat ändamål, som är jämförligt med något under 1, 2, 3,
4 eller 5 angivet och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

7. för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden;

8. för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en
ort mark till uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

som åsyfta religiös uppbyggelse, folkbildning, social utveckling, nykterhetens
främjande eller avse annat dylikt allmänt ändamål av synnerlig vikt;

9. för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt
å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
och ej utgör nödig betesmark;

10. för kronans övertagande av flygsandsfält, varom ägaren försummat
att taga föreskriven vård;

11. för att i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig
naturbeskaffenhet, för dess avsättande såsom naturminnesmärke, eller
ock synnerligen märklig fast fornlämning, vars bevarande ej kan på annat
sätt tryggas, jämte därför erforderlig mark; eller

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten.

2 §•

Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till expropriation meddelats,
vare pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konungen i förordnandet
om expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta
nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma.

Avstås på grund av expropxiation fastighet, till vilken särskild rätt innehaves
av annan än krokan, vare ock innehavaren pliktig avstå rättigheten.

Angående motsvarande tillämpning, då tomträtt eller vattenfallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna om expropriation av fastighet är särskilt
stadgat.

3 §•

Är särskild rätt till fastighet föremål för expropriation utan att
fastigheten avstås, skall vad nedan stadgas om expropriation av fastighet
i tillämpliga delar gälla.

4 §•

Den, som vill hos Konungen söka rätt till expropriation, loge vid
ansökningen karta över fastigheten med beskrivning, utvisande, därest det

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

är fråga om fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör och,
om fastigheten är fördelad i flera ägolotter, dessas läge och gränser, så ock
styrkt uppgift å fastighetens ägare och innehavare samt, om i något avseende
överenskommelse trätfats, redogörelse därför.

Är fråga endast om expropriation av särskild rätt till fastighet,
äge vad nu stadgats om bifogande av karta med beskrivning samt uppgift
å ägare och innehavare tillämpning i avseende å den fastighet, som är
föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen
åtföljes av karta och beskrivning, om Konungen icke finner dem
vara av nöden för ärendets prövning. Innehaves den rätt sökanden vill
expropriera av annan än fastighetens ägare, skall, förutom ovan oinförmälda
handlingar, styrkt uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.

Då rätt till expropriation blivit sökt, skall tillfälle lämnas fastighetens
ägare och innehavare att avgiva yttrande, huruvida den avsedda
markens avstående eller upplåtande är med särskild olägenhet förenat, eller
annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk, eller eljest
något är att erinra i anledning av ansökningen.

5 §.

Konungen bestämme, vilket område expropriationen må omfatta.

Konungen utsätte viss tid, inom vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till domstol,
vid äventyr att expropriationsrätten upphör.

6 §•

Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan att
Konungen det medgiver.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 05.

Om expropriationsersättning.

7 §•

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskillning motsvarande
fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och
lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkommer
eljest genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada
fullt ersättas.

Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå på
en gång.

8 §•

Vid bestämmande av expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas
till förändring i värde, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens
beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

9 §■

10 §.

11 §•

Vad i 7, 9 och 10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande tilllämpning
beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av
expropriation.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

Om utvidgning av expropriationen.

12 §.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet
och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande
en återstående del av fastigheten synnerligt men, varde jämväl
denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fastigheten
eller någon del därav, vare ock ägaren berättigad fordra, att område, som
lider sådant men, skall lösas.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.

13 §•

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där
fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo
belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne
Konungen, att för sådan uppskattning frågan om expropriationen skall i
sin helhet instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.

14 §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Avser på grund av förordnande, som i 13 § andra stycket sågs,
stämning i expropriationsmål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger
den, som utfärdat stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos
rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt vad
nyss är sagt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,
som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken
företräda den frånvarande.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehavare av fordran,
för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller fastigheten
häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

17 §.

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende
å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår
skada för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han
hålla sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,
som utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgivits eller eljest blivit
känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.) 11

Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 95.

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,
som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara
för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild
rätt till fastighet, som på grund av expropriation avstås.

20 §.

Prövas särskilda inom rättens domvärjo belägna fastigheter, från
vilka expropriation skall ske, ej lämpligen kunna för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förordne rätten
om sådan uppskattning.

21 §.

Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall, om
ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd för
bestämmande av expropriationsersättningen.

Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,
förklare rätten målet vilande.

Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.

Om expropriationsnämnd.

22 §.

Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de
bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock
vare antalet alltid ojämnt.

Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.

23 §.

Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår till
ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska värv

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

väl förfaren man ävensom förordna ersättare för denne. För Stockholms
stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses av överståth
ål 1 arämbetet.

Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom varje län följande
valbara, nämligen tjugofyra av landstinget utsedda och, om stad, som ej
deltager i landsting, finnes, tolv av stadsfullmäktige i varje sådan stad
valda ävensom så många av Konungens befallningshavande utsedda, som
motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige valt. Finnas
inom ett län två landsting, skall vartdera utse tolv valbara. De valbara
skola utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möjligt är skall iakttagas,
att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap, som för
expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen, bliva behörigen
företrädda bland de valbara; börande minst halva antalet av dem
landsting och tolv av dem Konungens befallningshavande utser vara ägare
av jordbruksfastighet.

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder vare ock, med
iakttagande av vad i 27 § sägs, valbar till ledamot i nämnd.

Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant
rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befallningshavande
landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes,
stadsfullmäktige därstädes meddelande, vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige
företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse,
vilka landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshavande,
efter erhållet meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges
val, vad i fråga om utseende av valbara på Konungens befallningshavande
ankommer.

24 §.

Avgår ordföranden eller ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder
eller till ledamot i sådana nämnder valbar före den bestämda
tidens utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon i den avgångnes
ställe för den tid, som för honom återstått. Sådant val må, om det
skall förrättas av landsting, anstå till landstingets näst därefter infallande
lagtima möte. Är valmyndigheten annan än Konungens befallningshavande,

84 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

erhålle befallningshavanden genom valmyndighetens försorg underrättelse
om valet.

25 §.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden
i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande Stockholms
stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana nämnder
valbara skall av Konungens befallnirigshavande varje år, sedan vad i 23 §
stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna samt tillställas
rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring i förhållande, som
är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande därom göras på
sätt nu är sagt.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

26 §.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugofem års ålder,
eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är
förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej utses till ordförande
eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppföras bland
de till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad
och län valbara utses inom såväl staden som länet.

27 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden och fyra ledamöter.
Vardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Aro å någondera sidan två eller flera, som hava gemensam del
i saken, och bliva de ej ense, vem de skola utse, välje rätten ledamot i
deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall underlåter
att fullgöra valet. Har av flera samägare en utövat valrätt, gälle det för
dem alla.

Ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder må ej av annan
än rätten utses till ledamot i nämnd.

Kunna ägaren av fastighet och annan sakägare i avseende å samma
fastighet ej enas om val av ledamot i nämnden, äge de var för sig utse

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95. 85

en ledamot att vid sakens prövning, såvitt en var av dem rör, deltaga i
nämnden.

Ersättare för ledamöterna i nämnden skola ock, särskilt för varje
ledamot, utses enligt vad om ledamöter är stadgat.

28 §.

29 §.

Då nämnd blivit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna
i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens
försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

30 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd gälle dessa jäv: om han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada
därav; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i
åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller
däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en
lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbar ovän; om han
står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av
honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för
brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att
därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

31 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att
ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § omförmälda
tid för honom utlöper.

32 §.

År ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom
valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som
i 26 § första stycket sägs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,
må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens
tillsättande eller, om den omständighet, varå anmärkningen grundas, då
ej var för handen eller parten kunnig, inför nämnden å första dag, då
den, som anmärkningen angår, har säte i nämnden och parten om sagda
omständighet äger kännedom. Visas mål, som varit av nämnd handlagt,
åter till nämnden, pröve rätten därvid sådan inför densamma under den
senare handläggningen gjord anmärkning, som ej, enligt vad nu är sagt,
kunnat förut inför rätten eller inför nämnden framställas; och skall beträffande
nämndens nya sammanträde stadgandet om parts rätt att vid det
tidigare sammanträdet framställa anmärkning äga motsvarande tillämpning.

över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må
klagan ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock, om anmärkning
därom ej gjorts inför rätten, på anmärkning inom nämnden av denna
prövas.

33 §.

Är ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller
har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,
namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.

Kungl. May.ta nåd. proposition Nr 95.

Har ledamot på grund av laga förfall eller jäv avgått ur nämnd,
och är jämväl ersättaren hindrad eller jävig, skall ny ledamot utses enligt
vad eljest för val till nämnden gäller. Dock äge, om val av ny ledamot
skall ske efter det målet överlämnats till nämnden, å landet domaren taga
den befattning med valet, vilken eljest tillkommer rätten.

34 §.

Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den utebli
vne vite.

35 §.

Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med
mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

36 §.

Part äge att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att
låta höra sakkunniga inför nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på annat
sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.

37 §.

Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.

38 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i
målet erbjudit eller högre än motparten begärt.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,
må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastigheten
exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående
delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten
sättas lägre än till värdet, även om ägaren mindre begärt.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 95.

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i besittning,
sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum men
innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny uppskattning ersättningen
sättas lägre än till det värde, som framgått av den tidigare
uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens
värde ån även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten
tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av
fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna
med därå vilande besvär äger. År fastighet, vilken svarar för fordran
som skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt,
som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fodringen,
uppskatte nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär
skulle äga.

40 §.

Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt
varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.

41 §.

Yad de flesta i nämnden säga galle för nämndens beslut.

Äro flera meningar och kunna de till varandra jämkas, galle den
mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna.

Kunna icke, då flera meningar äro, dessa jämkas till varandra, galle
den, som biträdes av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt
vad nu är sagt, röstövervikt, skall ny omröstning anställas mellan de
meningar, som erhållit mer än en röst var, och varde den mening gällande,
om vilken de flesta i nämnden då förena sig. Har var sin mening,
galle vad ordföranden säger.

I fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest
kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet
uppgivas.

Kungl. Maj:t8 nåd. proposition Nr 95.

42 §.

Om expropriationsmåls slutliga handläggning.

43 §.

Har expropriationsmålet förklarats vilande, skall tillkännagivande
om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller
domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till
den exproprierande som uppläsas i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt inlöras i allmänna tidningarna och tidning inom
orten.

44 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny
fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds
behandling.

45 §.

Finner rätten, att nämnden vid bestämmande av ersättning, som
avses i 38 § andra stycket, gått utöver fastighetsägarens yrkande, meddele
rätten därom besked; ock skall, därest överskott, som ej faller inom det
yrkade beloppet, uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå
ur ersättningen, vad för sådant fall i 57 § stadgas äga tillämpning.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 Käft. (Nr 95.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten
besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av
vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må
ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallningshavaude
inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt
bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.

49 §.

Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i
besittning.

Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå
och som ej jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta
förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej
genom expropriationen.

Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äge företräde
framför all annan rätt till samma fastighet.

50 §.

Försummas vad i 48 § första stycket är stadgat, och har ej den
exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller stadgande i

Knuffl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

denna lag tagit fastigheten i besittning, vare expropriationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare att förverkande ägt rum, göre Konungens
befallningshavande anmälan därom hos rätten, och äge i sådant fall vad
i 14 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt inteckningseller
fastighetsboken motsvarande tillämpning.

51 §.

Fastighetsägaren må ock inom nämnda tid från expropriationsrättens
förverkande hos Konungens befallningshavande påfordra expropriationens
fullbordande; och åligger det i sådant fall Konungens befallningshavande
att låta, uttaga expropriationsersättningen av den exproprierande.

Åtgärd för expropriationens fullbordande enligt vad nu är sagt må
dock ej vidtagas, sedan hos rätten gjorts anmälan, som i 50 § andra
stycket avses.

52 §.

53 §.

Har expropriationsersättningen i sin helhet inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen fullbordad.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

54 §.

Vill den exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens
utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens
befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning
samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på
grund av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Avser klagan över
utslaget fall, som i 12 § sägs, må den fastighet eller rättighet tillståndet
till expropriation omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande
av därå belöpande expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt
vad nyss är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriationsersättningen
slutligt bestämd till högre belopp än det enligt stadgandena i första
stycket nedsatta, gälle om nedsättande av det överskjutande beloppet vad
i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den exproprierande,
sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos
Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.

55 §.

56 §.

Medel, som nedsatts eller uttagits enligt vad ovan sägs, skola av
Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning för
att där innestå mot ränta.

57 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta eller uttagna medel
jämte därå upplupen ränta till den, som är till desamma berättigad.

Kun al. Maj:ts nåd. proposition Nr Mö.

!)3

upplåtelse av rätt till sådan fastighet, stadgarulena om fördelning hos överexekutor
av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava motsvarande
tillämpning. År fastigheten förutom av fordran besvärad av annan
särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt
än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det tarvas för fulla gäldandet
av hans fordran, betalning såsom om fastigheten icke vore av
nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i motsvarande
mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning, som i första punkten
avses, nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren yrkat, och uppstår
efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur ersättningen, överskott,
som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren ej uppbära
överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den innehavaren tillkommande ersättning inne, till
dess Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

58 §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Om överenskommelse rörande expropriationsersättningen.

59 §.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket
sägs blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till
rätten stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen.
Är ford ringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten
kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare,
att överenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning
för hans fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall
må, därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller
upplåtelse av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,
rätten meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock,
på anmälan av part, fastställd av rätten.

Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropriasionsersättning
skall utgå annorledes än på en gång, ej heller å överenskommelse
om expropriationsersättning för fastighet, som innehaves såsom
fideikommiss.

60 §.

Kungl. May.ls nåd. proposition Nr U5.

Om återkallande av expropriationsanspråk.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten fullföljt anspråk
på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten
meddelat utslag i målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om
återkallelse^ med bifogande av bevis att han fullgjort vad i 62 § andra
stycket sägs, eller vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som
återkallat, åligger att ofördröjligen giva motparten samt, om expropriationsnämnd
har saken under behandling, nämndens ordförande del av
återkallelsen. Vad i 14 § stadgas om anteckning av expropriationsmål äge,
sedan rätten skilt målet från sig, motsvarande tillämpning beträffande
anteckning av återkallelse.

Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket omfattar
eller någon del därav men må ej göras i avseende å mark, som den
exproprierande tagit i besittning.

62 §.

Har på grund av expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.

Innan återkallelse göres, ställe den exproprierande hos Konungens
befallningshavande pant eller borgen för gäldande av skadeersättning som
nu är sagd.

Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.

63 §.

Har, sedan expropriationsnämndens förrättning avslutats men innan
expropriationsmålet slutligen avgjorts, fastigheten genom naturhändelse
eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt
understiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande
erhålla ny uppskattning; och varde på hans begäran målet för sådant ändamål
av rätten återförvisat till nämnden.

Vad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som den
exproprierande tagit i besittning, innan förändringen inträffade.

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 95.

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet lider
skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens
förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men enligt
7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det yrkar,
målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller intrånget.

65 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i avseende å skada
eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga avgörande
och ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

Om expropriationskostnad.

66 §.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller
eljest av expropriationen följande kostnad. Dock äge han, om han utgivit
kostnad, som i 34 § första ''stycket avses, söka kostnaden åter av den, som
därför svarar.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

68 §.

it:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr Hd.

om instämmes inom tjugo år från det att expropriationen fullbordats.
Lösningsrätt tillkomme, när hel fastighet exproprierats, den, som närmast
föi’e expropriationens fullbordande var fastighetens ägare, eller hans rättsinnehavare
och, om en del av eu fastighet exproprierats, ägaren av den
återstående delen samt, då fråga är om särskild rätt, ägaren av den fastighet,
som därav besväras.

Har, efter det fastighet exproprierats, byggnad uppförts å fastigheten
eller eljest därå nedlagts kostnad, må vad sålunda påkostats jämväl
lösas, om det i stämningen yrkas.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket må värdet ej sättas högre än
till den expropriationsersättning, som utgivits. I övrigt skola beträffande
lösen, som i 68 § sägs, denna lags bestämmelser om expropriation i tilllämpliga
delar gälla; dock ankomme på rättens prövning, huru kostnad,
som i 67 § avses, skall i första hand gäldas.

Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad i första stycket
första punkten av denna § stadgas, värde den av rätten jämkad till överensstämmelse
därmed.

70 §.

Löses ej vad å exproprierad fastighet blivit påkostat, vare ägaren
berättigad att det bortföra; återställe dock fastigheten i det skick, vari
den vid expropriationen befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastigheten skiljas bortfört därifrån inom
nittio dagar från det fastigheten må av nye ägaren tillträdas, tillfälle det
honom utan lösen.

Om förundersökning.

71 §.

Vill någon för ansökning om rätt till expropriation låta upprätta
karta över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äge

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 höft. (Nr 95.)

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

Konungens befallningshavande på ansökning föreskrivna, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må
dock ej meddelas, om Konungens befallningshavande finner det uppgivna
ändamålet icke vara sådant, som i 1 § avses.

Om undersökningens påbörjande underrätte sökanden minst fjorton
dagar förut fastighetens ägare och, därest fastigheten är utarrenderad,
arrendatorn.

Växande träd må ej för undersökningen fällas, med mindre Konungens
befallningshavande det särskilt medgivit.

72 §.

Föranleder undersökning, som i 71 § avses, skada, skall ersättning
därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall,
om överenskommelse ej träffas, bestämmas av domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden hos Konungens befallningshavande
ställa pant eller borgen för ersättningens gäldande.

Om pant eller borgen.

73 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej
sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säkerheten
prövad av Konungens befallningshavande.

Borgen må ej godkännas av Konungenssbefallningshavande, utan att
löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

74 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle
ej kronan. __ ______

2. Särskilda bestämmelser om expropriation av naturminnesmärke eller

fornlämning.

75 §.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom
naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 95.

Fråga om att för bevarande av fast fornlämning denna skall jämte
därför erforderlig mark exproprieras må väckas endast av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien.

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.

76 §.

77 §.

Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare bestämmes,
giva den, av vilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera
den mark, som härför erfordras.

78 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning
i expropriationsmålet -utfärdats och hos Konungens befallningshavande
ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent
årlig ränta därå från tillträdesdagen.

79 §.

4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

80 §.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande av järnväg, äge renstakning
av banlinjen rum.

100

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 95.

Vid ansökningen loge sökanden karta och däröver upprättad beskrivning,
utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om stationer,
last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark
utanför banlinjen, angivande sådant områdes läge och storlek, till vilken
jordeboksenhet område å landet hör, och, om område är fördelat i flera
ägolotter, dessas läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift
å ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i något
hänseende träffats överenskommelse, redogörelse därför.

81 §•

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropriera mark å
ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vidtages
sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,
ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,
som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke •
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området eller det bestämda avståndet från^den renstakade linjen,
förordne Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar
sådan expropriation må äga rum.

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

83 §.

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av ersättning
taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad, eller vars
avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området av
väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller prövar Konungens befallningshavande
ägaren eljest hava giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande av
Konungens befallningshavande, ordföranden i expropriationsnämnder eller
hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person ävensom en
lantmätare och en tredje person, vilken utses bland de till ledamöter i
expropriationsnämnder valbara, efter besiktning av området avgivit förslag
till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshavande
nedsatt tre fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande
arrendator eller hyresgäst.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten.

84 §.

Då expropriationsersättning enligt 83 § blivit nedsatt, galle i tilllämpliga
delar vad i 56 och 57 §§ samt 58 § andra stycket stadgas.

över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom enligt 83 §
förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.

85 §.

86 §.

I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas vad i 79 §
är stadgat.

102

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

5. Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.

87 §.

Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring av farled,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka
förutsättningar sådan expropriation må ske.

88 §.

Vad i 79 samt 82—85 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande
expropriation för farleder.

6. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska
svagströmsledningar.

*89 §.

90 §.

io;{

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

91 §.

Vad i 79 § stadgas äge motsvarande tillämpning.

92 §.

Vad i 12 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

93 §.

Skall fastighet avstås, galle om tillsättande av expropriationsnämnd
de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,
om annat ej avtalas, bestå av en av rätten utsedd ordförande samt
två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Till ordförande skall
utses ordföranden i expropriationsnämnder inom länet eller ersättaren för
honom eller någon, som är upptagen å den i 25 § omförmälda förteckning;
och galle om valbarhet till ledamot vad i allmänhet är stadgat.

94 §.

Vid expropriation av nyttjanderätt till egendom, som i 90 § sägs,
må ersättning icke bestämmas för skada eller intrång, som ännu ej uppkommit.
Uppstår därefter skada eller intrång, varde ersättningen därför,
om överenskommelse ej träffas, bestämd av domstol.

95 §.

År egendom, som i 80 § avses, använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar samfärdsel å
egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning, såsom

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

gas-, vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten
å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall ledningen på
bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den mån sådant
erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande av ledning, och
medför denna på grund av ändrade förhållanden betydande olägenhet för
fastigheten, vare ledningens ägare pliktig på sin bekostnad ändra eller ftytta
ledningen, i den mån sådant erfordras för olägenhetens undanröjande och
kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.

96 §.

Upphör egendom att vara av den i 90 § angivna beskaffenhet, vare
förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

97 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall
åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget, avfattning
på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som erfordras
för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta egendom,
varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall framdragas
däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugu meter från densamma,
samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse
därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och
innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall
framgå.

98 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnom -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 95. 105

råde för linbanas framdragande avstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än tjugu meter
från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig avstå eller
upplåta något, utan så är att Konungen tinner annan utsträckning för banan
icke kunna användas utan synnerlig olägenhet.

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade

bostadsförhållanden.

99 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 7 sägs, må, om den
ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle,
inom vars område den mark, expropriationen skall avse, är
belägen.

Sådan expropriation må allenast avse mark, varå boningshus uppförts
av annan än markens ägare.

100 §.

101 §.

Har mark exproprierats för ändamål, som i 1 § 7 avses, vare nye
ägaren pliktig att till varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta
det till hans hus hörande område med den jämkning, som kan erfordras
för genomförande av stadsplan och tomtindelning.

Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant område
till husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske, och träffas
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt 81 höft. (Nr 95.) 14

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 95.

ej heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berättigad
köpa detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna
expropriationsersättning och å området belöpande del av expropriationskostnaden
jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande;
har husägaren, efter det expropriationen fullbordats, innehaft området på
grund av honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför
avräknad från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde avgiften
för den upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter den för
försäljning angivna grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att
erlägga varde prövad i den ordning, som stadgas i gällande lag om
skiljemän.

Vad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre
husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren
gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.

Expropriationen medföre ej förändring i den husägaren förut tillkommande
besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upplåtelse
ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som
för nämnda rätt kan återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande
av de därför stadgade villkor.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark till uppförande av
byggnader för överläggningar eller föredrag.

102 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som 1 § 8 sägs, må ej beviljas
annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den
mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad
förening.

Sökes sådan rätt av annan förening än ekonomisk förening och finner
Konungen ansökningen förtjäna avseende, förordne Konungen, att vad
i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar är stadgat skall äga
tillämpning i fråga om föreningen; och skall därefter med prövning av
ansökningen anstå under skälig tid i avbidan på föreningens registrering.

103 §.

107

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr dö.

föreningen samt huru dess verksamhet skall hedrivas; och må bolagsordningens
eller stadgarnas bestämmelser härom ej ändras utan Konungens
medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare av fastighet, som
genom expropriationen förvärvats.

104 §.

Expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 8 sägs, ma beviljas endast
i fråga om mark belägen å sådan ort på landet, varest särskild svårighet
att genom avtal förvärva erforderlig mark möter på grund därav att all
jord inom ett vidsträckt område tillhör samme eller ett fåtal ägare.

Innan expropriationsrätt för dylikt ändamål beviljas aktiebolag eller
förening, skall yttrande över ansökningen inhämtas från kommunalstämman
i den kommun, där marken är belägen.

Vid beviljande av expropriationsrätt ineddele Konungen städse särskilda
bestämmelser för tryggande av fastighetens användande för det avsedda
ändamålet.

105 §.

Har fastighet som exproprierats för det i 1 § 8 angivna ändamål, överlåtits
å annan ägare, eller har sådan fastighet använts i strid mot bestämmelse
som avses i 104 § tredje stycket, eller har fastighet, som aktiebolag
eller förening exproprierat för dylikt ändamål, använts i strid mot föreskrift
i bolagsordningen eller stadgarna, skall, även om fall som avses i
68 § ej är för handen, lösningsrätt äga ruin enligt vad i 68 70 §§ sägs.

10. Särskilda bestämmelser om expropriation av ödelagd skogsmark.

106 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 9 avses, må, om
rätten ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än den kommun,
inom vars område marken är belägen, eller skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet.

107 §.

108

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 95.

Gör ej markens ägare sådant erbjudande eller varda nödiga åtgärder
för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid, och bifalles framställningen
om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen, därest denna rätt skall
tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken nye ägaren skall sörja
för återväxt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

109

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

. *

Härigenom förordnas, att 16, 24, 36, 45 och 63 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla, följande
ändrade lydelse:

16 §.

24 §.

1 inom. \ årder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts
ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom,
sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet
göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lao-en
om dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare
för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel,
som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rätts -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

äo-are i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning
å& huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat
ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde
därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,
anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av
den exproprierande eller allenast till en del varder till honom avtiädd ellei
ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt
i något av de fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller
å huvudstol av inteckning, så ock där enligt gällande bestämmelser
om ändring eller utrivning av vattenverk allenast en del av intecknad
egendom avträdes och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å
intecknings huvudstol.

36 §.

1 inom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom tagas i besittning
eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller flera av gemensamt
intecknade egendomar upplåtes, eller att en eller flera av gemensamt
intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda enligt gällande
bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk, eller att frälseränta,
som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,
varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna
häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning;
skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet
enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 05.

45 §.

Har den tid, för vilken nyttjanderatten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att nyttjanderätten av annan anledning upphört, må på begäran av
fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej
företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttjanderättens
bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan
från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

63 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 9ö.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Är fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,
därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos
rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom
för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egendom,
vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning av ersättning, som i 67 § avses, likvid
utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917, men skall ej
tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

113

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av I § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne
skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungep finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad i denna § är stadgat jord eller lägenhet avstås
eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt
de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation
för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där
jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,
förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som
jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 81 höft. (Nr 95.)

114

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14—18,
22, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

15 §.

Ansökan* om stämning må, där staden enligt 8 eller 12 § är skyldig
lösa mark, göras såväl av staden som av markens ägare.

16 §.

Är fråga om marks avstående enligt 11 §, skola stadgandena i 78
och 79 §§ av lagen om expropriation äga tillämpning.

17 §.

Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, varde frågan om nämnds
tillsättande vilande, till dess sig visat om anstånd varder beviljat.

115

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 95.

18 §.

Vad i 12 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga
tillämpning inom det område, stadsplanen omfattar.

22 §.

24 §.

I fråga om mark, som i denna lag avses, skola stadgandena i 68—
70 §§ av lagen om expropriation icke äga tillämpning.

26 §.

Tvist, huruvida skadestånd, varom i 25 § sägs, utgå bör, prövas
av rätten.

(32]§.»

Ersättning, som tomtägare enligt 31 § har att utgiva, skall, där ej
parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas av nämnd, som på enderas
ansökan tillsättes i den ordning, lagen om expropriation föreskriver.
Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden
avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för

116

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava
vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden
av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å
den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad
gäldas utav staden, då ersättning varder satt till lägre belopp, än staden
fordrat, men eljest av tomtägaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917.

Kungl. Afaj:ts nåd. proposition Nr 95.

117

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den
6 mars 1916.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,
Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,
Justi tierådet Dyberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 28 januari 1916, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmäla ändamål inhämtas
över upprättade förslag till
lag om expropriation,

lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom,

lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan avledning av vatten,

lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska ardäggningar, samt

lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av dåvarande byråchefen för lagärenden, numera regeringsrådet
Herman Falk.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter:

118

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

Förslaget till lag om expropriation.

4 §-

Lagrådet:

Bestämmelsen, att kartan över fastigheten med beskrivning skall, om
fastigheten är fördelad i flera ägolotter, utvisa dessas läge och gränser,
torde såsom till sitt innehåll dunkel och som det synes obehövlig böra
utgå. Detsamma gäller om motsvarande bestämmelse i 80 §.

Sedan fastighetsregister för orten blivit upplagt, torde det vara av
mindre vikt, att ansökningshandlingarna utvisa, till vilken jordeboksenhet
fasflgheten, om den är belägen på landet, hör, men däremot böra de lämna
upplysning om fastighetens beteckning i fastighetsregistret. För detta
ändamål synes det böra föreskrivas, att, om fastighetsregister för orten är
upplagt, vid ansökningen bör fogas utdrag av registret, så vitt fastigheten
angår. Aven i denna del kan enahanda erinran göras vid 80 § i förslaget.

5 §•

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyberg:

Med hänsyn till vad i lagen bör föreskrivas om lösningsrätt till exproprierad
egendom torde stadgandet i tredje stycket av denna paragraf
icke vara erforderligt, så vitt det avser bestämmelser för den tid, under
vilken lösningsrätt äger rum. Sedan denna tid gått till ända, synes
den exproprierade egendomen böra i allo likställas med annan, allmän eller
enskild, egendom. På grund härav hemställes, att berörda stadgande må
utgå.

Regeringsrådet Palmgren:

Såsom lagrådets övriga ledamöter anmärkt, bör, sedan den tid, under
vilken lösningsrätt till exproprierad egendom äger rum, gått till ända,
egendomen i allo likställas med annan egendom.

7 §•

Justitierådet Sjögren, regeringsrådet Palmgren och justitierådet Dyberg: Om

det åtagande, som avses i andra stycket, innebär utfästelse av
ett servitut till förmån för den återstående delen av fastigheten, bör åta -

119

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 95.

gandet, där så yrkas, ske i sådan form, att inteckning för servitutet kan
ineddelas. Endast genom en föreskrift härom synes med den stadgade
jämkningen av expropriationsersättningen kunna förenas erforderlig trygghet
för den ersättningsberättigade vid överlåtelse av den exproprierade fastigheten.

8 och 11 §§.

Lagrådet:

Den expropriationsersättning, som åsyftas i 8 §, torde vara ersättningen
eller, såsom den i förslaget benämnes, löseskillingen för den fastighet,
som exproprieras. För vinnande av större tydlighet synes sistnämnda
uttryck böra användas i paragrafen.

Göres denna jämkning i förslaget, bör i 11 § hänvisas jämväl till 8 §.

14 §•

Lagrådet:

Den i andra stycket av denna paragraf föreskrivna anmälan synes
på landet böra göras hos domaren, på det att vid utfärdandet av gravationsbevis
hänsyn till förhållandet snarast möjligt må kunna tagas.

33 §.

■Lagrådet:

Vad i förevarande pagragraf stadgas om laga förfall och jäv skall
tydligtvis även gälla i fråga om hinder, som i 26 § första stycket sägs,
dock med den skillnad beträffande ordföranden att, när på grund av sådant
hinder Konungens befallningshavande skall utse ny ordförande, denne
icke skall utses allenast för den ifrågavarande nämnden. Detta torde
även vara förslagets mening. För att åt paragrafen giva den omfattning,
som densamma sålunda bör äga, hemställes, att härför erforderlig jämkning
vidtages.

49 §.

Lagrådet:

Förslagets mening torde vara, att då såsom villkor för expropriationens
fullbordande föreskrives expropriationsersättningens nedsättande hos
Konungens befallningshavande, härmed icke avses jämväl den ränta, som
enligt 55 § i vissa fall skall erläggas. Denna förslagets mening, för vil -

120

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

ken goda skäl synas tala, framgår dock ej av förslagets särskilda paragrafer
med den tydlighet, som torde vara erforderlig till förekommande av
misstolkning av förslaget uti ifrågavarande avseende. På grund härav
vore det önskligt, att förslaget bleve i denna del förtydligat.

Då särskild rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är
pliktig att avstå, även omfattar fordran, för vilken inteckning i fastigheten
är sökt eller beviljad, eller för vilken fastigheten häftar jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken, men dylik fordran icke vid expropriation må lämnas
orubbad, hemställes, att andra stycket av förevarande paragraf må förtydligas
i berörda hänseende, så att föreskrift lämnas, dels, såsom regel, att
exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå, dels ock,
såsom undantag härifrån, att fastigheten fortfarande skall häfta för särskild
rätt, som tillkommer sakägare, och som jämlikt utfästelse av nye ägaren
lämnas orubbad.

50 och 51 §§.

Lagrådet:

Med hänsyn till beskaffenheten av den bevisning, som kan ifrågakomma
enligt stadgandet i andra stycket av 50 §, hemställes, att prövningen
av frågan om förverkandet må förläggas till rätten. Där rätten
finner, att förverkande ägt rum, och i anledning härav föreskriven anteckning
skett inom nittio dagar från förverkandet, bör rätten därom ofördröjligen
göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Om denna hemställan
vinner beaktande, bör stadgandet i tredje stycket av 51 § ersättas
av en bestämmelse, att åtgärd för expropriationens fullbordande enligt
första eller andra stycket ej må äga rum, sedan anteckning enligt 50 §
andra stycket skett.

61 §•

Lagrådet:

I fråga om återkallelse beträffande en del av den fastighet, expropriationsanspråket
omfattar, bör gälla, att återkallelse ej får ske beträffande
sådan del, vartill jämlikt 12 § på fastighetsägarens begäran expropriationen
skolat utsträckas, därest anspråket från början omfattat allenast
den återstående delen. Härom torde bestämmelse böra intagas i andra
stycket av förevarande paragraf.

Kungl. Mapts nåd. proposition Nr 95.
64 och 65 §§.

121

Justitierådet Bergman, regeringsrådet Palmgren och justitierådet
Dyberg:

Beträffande skada, som ej kunnat vid expropriationsnämndens förrättning
förutses, äger enligt reglerna i förevarande paragrafer den skadelidande
att, om skadan uppkommit före expropriationsmålets slutliga avgörande,
på därom framställd begäran få målet återförvisat till nämnden
för ersättningsfrågans behandling enligt expropriationslagens bestämmelser
men, om skadan uppstått efter expropriationsmålets slutliga avgörande,
anhängiggöra ersättningstalan vid vederbörlig domstol, som då har att bedöma
frågan efter vanliga skadeståndsregler. Denna anordning kan i vissa
fall bliva obillig mot den skadelidande. Om nämligen en skada av ifrågavarande
art inträffar före expropriationsmålets slutliga avgörande men
så nära inpå avgörandet, att den skadelidande ej hinner dessförinnan framställa
begäran om målets återförvisning till nämnden, går han förlustig
all rätt till ersättning för skadan. För betryggande av den skadelidandes
rätt i dylikt fall hemställes om sådan ändring av 65 §, att bestämmelserna
i expropriationslagen icke bliva tillämpliga i avseende å skada eller intrång,
som ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens första förrättning och
ej heller på grund av stadgandet i 64 § efter expropriationsmålets återförvisande
till nämnden av densamma uppskattats.

68-70 §§.

Justitieråden Bergman och Sjögren:

Därest den, som instämmer talan om lösningsrätt, icke i stämningen
yrkar att jämväl få lösa byggnad eller annat, som påkostats fastigheten,
blir exproprianten ställd i valet mellan att avstå detta mot ett av
motparten bestämt pris eller att bortföra detsamma och återställa fastigheten
i det skick, vari den vid expropriationen befann sig. Den
förlust, som i regel är en given följd av denna expropriantens ogynnsamma
ställning, får i viss mån karaktären av ett förverkande, som
åtminstone i de fall, då lösningsrättens förutsättningar inträtt utan expropriantens
eget förvållande, icke kan anses överensstämma med billighet.
Men även där exproprianten genom försummelse eller annorledes kan
anses själv hava föranlett, att lösningstalan kunnat anställas, synes det
mindre billigt, att i anledning härav stadgas en påföljd, som för exproprianten
innebär en förmögen!]etsförlust, vilken icke kan lämpas efter för Biliang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.) 16

122

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

summelsens beskaffenhet. Det kan ock anmärkas, att de från arrendelagen
hämtade bestämmelserna i 70 § av förslaget icke äro lämpliga, då här fråga
icke är om kostnad, som nedlagts å annans fastighet. Om en arrendator
å den av honom arrenderade fastigheten nedlägger kostnad utan att därtill
vara förpliktad, torde han i allmänhet med större eller mindre säkerhet
kunna beräkna den vinst, han under arrendetiden härav kan hämta,
men någon motsvarighet härtill föreligger icke i förevarande fall.

Därest man föreskriver, att lösningsrätten skall omfatta fastigheten i
dess helhet och således även avse därå uppförd byggnad och annat, som
tillhör fastigheten, ävensom att i övrigt beträffande fastighetens värde reglerna
om expropriationsersättning skola tillämpas, då lösningsrätten utövas,
synas häremot avgörande betänkligheter icke kunna anföras. Det för 1913
års riksdag framlagda förslaget intog ock denna ståndpunkt, vilken jämväl
företräddes av lagutskottet. Om med hänsyn till vad ovan anförts
en återgång till det äldre förslagets bestämmelser härutinnan synes
påkallad, följer härav, att 68 § sista stycket, 69 § första stycket första
punkten samt andra stycket ävensom 70 § böra utgå.

Andras förslaget i nu antydd riktning, föranledes därav ändring
i hänvisningen i 24 § av förslaget till lag om ändring i vissa delar av
lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.

80 §*

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf erinras om vad om densamma anförts
vid 4 §.

99 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna paragrafs andra stycke torde böra förtydligas
på det sätt, att expropriationen allenast må avse mark, varå finnes boningshus,
tillhörigt annan än markens ägare.

102—105 §§.

Justitieråden Bergman, Sjögren och Dyherg:

Den i 68 § stadgade lösningsrätten torde utgöra en verksam garanti
för att under den tid lösningsrätt äger rum den exproprierade fastigheten
användes för det avsedda ändamålet; för tiden därefter bör, såsom
vid 5 § anmärkts, fastighetens användning icke vara underkastad någon
inskränkning i anledning av expropriationen. En verksam garanti i be -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

123

rörda hänseende torde lösningsrätten särskilt innebära, när expropriation
skett för ändamål, som i 1 § 8 avses. Beträffande detta slag av expropriation
har man emellertid ansett nödigt att för vinnande av ökad trygghet
härutinnan i förslaget föreskriva, att rätt till sådan expropriation icke
får beviljas annan än kommun eller inunicipalsamhälle, inom vars område
den mark expropriationen skall avse är belägen, aktiebolag eller registrerad
förening. Att kommun eller inunicipalsamhälle annat än i sällsynta undantagsfall
skall förvärva expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål, torde
knappast vara att förvänta, och då sådant sker, utan att detta fall tillika
är att hänföra under 1 § 3 eller 4, torde frågan, huruvida kommunens
eller municipalsamhällets förfarande överensstämmer med nu gällande
grundsatser för den kommunala hushållningen, kunna vara föremål för
tvekan. Av de rättssubjekt, åt vilka enligt förslaget expropriationsrätt får
beviljas, torde registrerade föreningar vara de enda, som i nämnvärd omfattning
komma att begagna sig av denna rätt. De föreningar, som önska
förvärva mark för nu ifrågavarande ändamål, torde i de flesta fall vara
ideella föreningar. Såsom villkor för expropriationsrätts beviljande åt sådan
förening fordras enligt förslaget, att den skall registreras såsom ekonomisk
förening. Lämpligheten av detta villkor synes dock kunna ifrågasättas. Dels
tvingas härigenom dessa föreningar in under former, vilka, enligt vad vid olika
tillfällen av deras målsmän framhållits, äro för föreningarna mindre tilltalande,
dels utvidgas lagen om ekonomiska föreningar att gälla föreningar,
väsentligt olika dem, för vilka den är avsedd. Detta senare synes vara så
mycket mindre lämpligt, som det lärer kunna förväntas, att eu särskild
lagstiftning om ideella föreningar skall komma till stånd under de närmaste
åren. Om sålunda det föreslagna villkoret om föreningarnas registrering
bör bortfalla, synes icke mycket vinnas med att inskränka expropriationsrättens
beviljande till aktiebolag och föreningar. På grund av vad
nu anförts böra bestämmelserna i 102 § uteslutas, och i följd därav synas
ej heller stadgandena i 103 § böra bebehållas.

Föreskriften i andra stycket av 104 §, att yttrande skall inhämtas
från kommunalstämman i den kommun, där marken är belägen, synes icke
vara erforderlig, utan lärer det kunna överlämnas till Konungen att avgöra,
vilka yttranden böra i ärendet inhämtas före detsammas avgörande.
Härjämte kan mot förslaget i denna del anmärkas, dels att det stundom
torde vara lämpligare, att yttrande i frågan avgives av vederbörande kyrkostämma,
dels ock att, när marken är belägen inom municipalsamhälle,
municipalstämman synes vara närmare än kommunalstämman att avgiva
utlåtande i ärendet.

Om, såsom vid 5 § föreslagits, stadgandet i tredje stycket av nämnda

124

Kungl. Maj:ts nåd. proposition ATr 95.

paragraf uteslutes, bör i följd därav även bestämmelsen i tredje stycket
av 104 § utgå, men även om 5 § bibehålies oförändrad, synes berörda bestämmelse
i 104 § mindre lämplig.

Bestämmelserna i 105 §, så vitt de avse exproprierad fastighets överlåtande
å annan ägare eller användande av fastighet, som aktiebolag eller
förening exproprierat, i strid mot föreskrift i bolagsordningen eller stadgarna,
torde böra utgå, därest den i 102 § stadgade begränsningen av
expropriationsrätten till vissa angivna rättssubjekt, såsom ovan föreslagits,
bortfaller. Vad 105 § i övrigt innehåller om inträdande av lösningsrätt
bör jämväl utgå, om stadgandena i 5 § tredje stycket och 104 § tredje
stycket uteslutas.

Vid beaktande av vad sålunda anförts beträffande 102—105 §§ torde
med dessa paragrafers uteslutande bestämmelsen i första stycket av 104 §
lämpligen böra intagas i åttonde punkten av 1 §.

Regeringsrådet Palmgren:

Det remitterade förslaget innehåller i motsats till 1913 års proposition
bestämmelser om vem som skall kunna erhålla rätt att expropriera
mark till uppförande av byggnader för överläggningar eller föredrag, och
upptager förslaget i sådant avseende kommun eller municipalsamhälle, inom
vars område marken är belägen, aktiebolag och registrerad förening. Vad
kommun beträffar, torde, i den mån fråga är om att anskaffa dylik lokal
till gagn för hela befolkningen inom kommunen eller åtminstone större delen
därav, ändamålet kunna falla inom de uppgifter för den kommunala verksamheten,
som utstakas av stadgandet i 1 § av förordningen om kommunalstyrelse
på landet och motsvarande föreskrifter i kyrkostämmoförordningen,
och dess tillgodoseende även genom expropriation i fall av behov
således vara tryggat genom bestämmelserna i tredje och fjärde punkterna
av 1 § i förslaget. Så vitt syftet åter är att bereda lokal av ifrågavarande
art åt allenast befolkningen inom någon mindre del av kommunen
eller åt allenast anhängare av vissa religiösa, politiska eller sociala meningsriktningar,
synes detsamma näppeligen böra hänföras till de gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter, vilka kommunen har att
vårda. Att för anskaffande av nödiga medel i dylika fall anlita kommunens
beskattningsrätt lärer också innebära en obillighet emot kommunens
övriga medlemmar. Härtill kommer, att det icke för ändamålets vinnande
är erforderligt att utsträcka den kommunala verksamheten till fall av sistnämnda
beskaffenhet, enär förslaget öppnar möjlighet för de i saken verkligen
intresserade att genom sammanslutning till aktiebolag eller registrerad
förening förskaffa sig behörighet att erhålla expropriationsrätt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

125

Vad nu är sagt gäller i än högre grad i fråga om municipalsamhälle
med avseende å den till bestämda uppgifter skarpt begränsade verksamhet,
som jämlikt 80 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet
tillkommer och enligt allmänna grunder även synes böra tillkomma sådant
samhälle.

Det kan ifrågasättas, om föreskriften i andra stycket av 104 § därom
att yttrande över ansökning av aktiebolag eller förening om expropriationsrätt
i alla fall skall infordras från vederbörande kommunalstämma
bör bibehållas. Om kommunalfullmäktige finnas i kommunen, synes det
böra överlämnas åt dessa att yttra sig i ärendet. I vissa fall torde det
också vara lämpligare, att yttrande avgives av kyrkostämman. Om föreskriften
bortfaller, kan i varje särskilt fall förfaras efter omständigheterna.

Genom stadgandet i 5 § tredje stycket lärer vara tillräckligt sörjt
för att nödiga bestämmelser för tryggande av fastighetens användande för
det avsedda ändamålet varda meddelade vid beviljandet av expropriationsrätt.
Vid sådant förhållande synes föreskriften i tredie stycket av 104 8
böra utgå.

Bibehållas sistnämnda föreskrift och den därmed sammanhängande
föreskriften i 105 §, torde i dessa föreskrifters innehåll ligga ett ytterligare
skäl att icke upptaga kommun eller municipalsamhälle såsom bärare
av den expropriationsrätt, varom här är fråga.

106 §•

Lagrådet:

Att inköpa ödelagd skogsmark för åstadkommande av skogsåterväxt
torde knappast falla inom det verksamhetsområde, som enligt hittills antagen
tolkning av 1 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet och
motsvarande stadgande för stad är kommun anvisat. Aven om kommunens
befogenhet vidgas i berörda avseende, lärer det ytterst sällan komma
att inträffa, att kommun begagnar sig därav. Stadgande i sådan riktning
synes därför vara obehövligt. Däremot torde det ligga närmare de uppgifter,
som tillkomma landsting, att ombesörja angelägenhet av ifrågavarande
beskaffenhet. Om denna uppfattning godkännes, bör i paragrafen
utsägas, att expropriationsrätt må kunna beviljas landsting.

Att nu införa stadgande om rätt för skogsvårdsstyrelse till expropriation
för här ifrågavarande ändamål torde icke vara lämpligt. En sådan
rätt synes nämligen icke stå väl tillsammans med gällande bestämmelser
om skogsvårdsstyrelser. Och då den under år 1911 tillsatta s. k.
skogslagstiftningskommittén, vilken har att utreda bland annat frågan om

126

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

revision av lagstiftningen om vården av enskildes skogar, lärer hava under
omprövning frågan, huruvida och i vilken omfattning skogsvårdsstyrelse
bör äga rätt att förvärva skogsmark, synes i avbidan på resultatet av kommitténs
arbete den nu föreliggande frågan om expropriationsrätt för skogsvårdsstyrelse
böra anstå.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning.

24 §.

Justitieråden Bergman och Sjögren:

I fråga om denna paragraf hänvisas till det vid 68—70 §§ i förslaget
till lag om expropriation avgivna yttrande.

Lagrådet:

Förutom i de paragrafer, uti vilka enligt nu förevarande lagförslag
föreslås ändring, torde förslaget till lag om expropriation påkalla ändring
jämväl i 23 § av stadsplanelagen. Härigenom erfordras någon jämkning i
lagförslagets ingress.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa lagförslag finner lagrådet icke föranleda någon anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:t8 nåd. proposition Nr 95.

127

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
tisdagen den 14 mars 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
utlåtande över de den 28 januari 1916 till lagrådet remitterade förslagen
till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, lag om
ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan
avledning av vatten, lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni
1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt
lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
följande:

»I anledning av de erinringar lagrådet eller dess flesta ledamöter
framställt vid 4, 7, 8, 11, 14, 33, 50, 51, 61, 80 och 99 §§ i förslaget
till lag om expropriation hava vissa mindre ändringar vidtagits i dessa

128

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 95.

paragrafers lydelse. Likaledes har lagrådets erinran beträffande 49 § andra
stycket i samma förslag föranlett en jämkning av detta styckes avfattning.
Det önskemål, åt vilket lagrådet i övrigt givit uttryck vid sistnämnda §,
har tillgodosetts genom ett tillägg till 55 § i förslaget. Med hänsyn till
vad lagrådets flesta ledamöter yttrat vid förslagets 64 och 65 §§ har lydelsen
av sistberörda § omarbetats.

Däremot har jag icke funnit de vid 5 § gjorda erinringarna mot tredje
stycket i samma § böra föranleda någon ändring i förslaget. Den huvudsakliga
bestämmelsen i nämnda stycke infördes i ett tidigare förslag vid den
omarbetning det undergick, innan detsamma den 7 september 1912 hänvisades
till det dåvarande lagrådet för granskning, och till statsrådsprotokollet
för nämnda dag anförde dåvarande deparrementschefen rörande denna
bestämmelse, att den innehölle en regel, som i och för sig kunde anses
självklar men som det dock icke syntes sakna betydelse att uttryckligt
fastslå, särskilt då expropriationsrätten väsentligt utvidgades och detta även
till områden, där expropriationen endast medelbart skulle tillgodose ett
allmänt intresse. Efter att hava av lagrådet lämnats utan erinran i sak
bibehölls bestämmelsen i det förslag, som förelädes 1913 års riksdag, och
inom riksdagen ifrågasattes icke från något håll ändring i bestämmelsens
innehåll. På de skäl, som tidigare gjort sig gällande, torde sagda bestämmelse
fortfarande böra anses lämplig. Beträffande grunderna för det tilllägg
bestämmelsen erhållit i det förslag, som nu utgjort föremål för lagrådets
granskning, tillåter jag mig att allenast hänvisa till vad jag vid
remissen till lagrådet därom yttrade.

Jämte det lagrådets flesta ledamöter till stöd för sin uppfattning,
att stadgandena i 5 § tredje stycket av förslaget äro obehövliga, hänvisat
till bestämmelserna om rätt att under vissa förutsättningar lösa exproprierad
egendom, hava två av samma ledamöter vid 68—70 §§ i förslaget
hemställt om ändringar, genom vilka lösningsrätten skulle erhålla väsentligt
mindre betydelse än enligt det remitterade förslaget. Anledningarna
till att sistnämnda förslag i denna del skiljer sig från tidigare förslag angåvos
av mig vid remissen till lagrådet, och jag kan nu i all huvudsak
inskränka mig till att åberopa vad jag då anförde. Obestridligt är att
lösningsrättens utövande enligt det remitterade förslagets bestämmelser
stundom kan leda till förlust för den, från vilken egendom löses, men då
skulden till lösningsrättens inträdande ligger hos honom, synes det vara
mindre obilligt, att han utsättes för möjligheten av en sådan förlust, än
om den lösningsberättigade vid utövning av sin rätt skulle underkastas
alltför ogynnsamma ekonomiska villkor. De föreslagna stadgandena, som
till sina grunder överensstämma med motsvarande bestämmelser i gällande

129

Kung!,. Maj:ta nåd. proposition Nr 95.

expropriationsförordning och av två ledamöter i lagrådet lämnats utan anmärkning,
torde därför böra bibehållas.

Inom lagrådet hava framställts åtskilliga anmärkningar mot det sätt,
varpå i 102 § av förslaget blivit bestämt, åt vilka rättssubjekt expropriationsrätt
för det i 1 § 8 angivna ändamål skall kunna beviijas. Lagrådets
samtliga ledamöter hava uttalat tvekan om lämpligheten därav, att dylik
rätt skulle få meddelas kommun eller municipalsamhälle, och tre ledamöter
hava ifrågasatt, att även bestämmelserna om expropriationsrätt för aktiebolag
och föreningar skola uteslutas. Vad kommuner och inunicipalsatnhällen
beträffar, må det vara riktigt, att i de undantagsfall, då en dylik
samfällighet kan vara benägen att ombesörja expropriation för ifrågavarande
ändamål, rått därtill oftast torde kunna grundas på bestämmelserna i 1 §
3, 4 och 6. Skulle emellertid en kommun eller ett municipalsamhälle vilja
söka expropriationsrätt för berörda ändamål även i något fåll, då sistnämnda
bestämmelser icke äga tillämpning, torde det icke vara olämpligt
att dylik rätt kan beviljas samfälligheten, så mycket mindre som det förhållandet,
att en sådan samfällighet utövar expropriationsrätten, innebär
en särskild trygghet mot vissa olägenheter, som ansetts kunna vara förenade
med sagda expropriationsändamål. De erinringar, som riktats mot
bestämmelserna om expropriationsrätt för registrerade föreningar, avse det
beträffande ideell förening uppställda villkoret om föreningens registrering
såsom ekonomisk förening. Vår lagstiftning saknar dock icke helt och
hållet bestämmelser, som äro i någon mån jämförliga med den sålunda
föreslagna. Det förekommer nämligen att stadganden för ett visst slag av
samfälligheter äga tillämpning för samfälligheter av annat, närstående
slag; jag vill i sådant hänseende påminna om att stadganden, som avse
handelsbolag, i vissa fall skola tillämpas beträffande enkla bolag, samt att
förening, som genom idkande av handel eller annan verksamhet, varmed
följer skyldighet att föra handelsböcker, vill vinna annat ändamål än främjande
av medlemmarnas ekonomiska intressen, är underkastad bestämmelserna
om ekonomiska föreningar. Redan härav framgår enligt min mening,
att det icke ur formell synpunkt bör anses möta något hinder att, i avbidan
på lagstiftning om ideella föreningar, uppställa ett sådant villkor
som det i nämnda del av förslaget upptagna. 1 sak synas övervägande
lämplighetsskäl tala för att vidhålla detta villkor. Givetvis är det önskvärt,
att en förening, som skall erhålla expropriationsrätt för förvärv av
fastighet, har sådan organisation, att föreningen otvivelaktigt utgör ett
rättssubjekt och fyller förutsättningarna för att i olika hänseenden kunna
framträda i denna egenskap, och trygghet härför vinnes bäst därigenom
att föreningen är underordnad en lagstiftning, som innehåller erforderliga

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 81 käft. (Nr 95.)

]30 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 95.

bestämmelser i dessa ämnen. Att villkorets uppfyllande icke torde medföra
några avsevärda olägenheter för de föreningar, om vilka här är fråga,
har jag vid remissen till lagrådet påvisat. Då uteslutande av förslagets
bestämmelse, att aktiebolag skola kunna erhålla expropriationsrätt för nämnda
ändamål, synes hava inom lagrådet ifrågasatts endast såsom en följd därav
att motsvarande bestämmelse om föreningar skulle utgå ur förslaget, torde
jag icke behöva närmare angiva de grunder, på vilka jag finner även den
förra bestämmelsen böra bibehållas. Det må jämväl tillåtas mig att erinra
därom, att vid bifall till vad lagrådets flesta ledamöter i dessa hänseenden
hemställt förslaget skulle komma att alldeles sakna bestämmelse, vilka rättssubjekt
kunna företräda ifrågavarande expropriationsändamål. Mot den
obestämdhet, som i denna del förefanns hos det för 1913 års riksdag framlagda
förslaget, gjordes emellertid inom riksdagen anmärkningar, som icke
torde kunna° anses obefogade, och det synes mig angeläget att anledningen
till dessa anmärkningar undanröjes.

Lagrådets samtliga ledamöter hava ansett stadgandet i 104 § tredje
stycket böra uteslutas ur förslaget. Då Kungl. Maj:t, även utan detta stadgande,
icke lärer underlåta att vid beviljande av expropriationsrätt för
ifrågavarande ändamål meddela de bestämmelser, som finnas påkallade av
detta ändamåls särskilda beskaffenhet, torde den sålunda av lagrådet tillstyrkta
ändringen utan olägenhet kunna vidtagas. I sammanhang härmed
synes emellertid ett tillägg böra göras till 103 §. Bolagsordnings eller
föreningsstadgars bestämmelser om ändamålet för bolaget eller föreningen
samt huru dess verksamhet skall bedrivas må enligt sistnämnda § ej ändras
utan Konungens medgivande, så länge bolaget eller föreningen är ägare
av fastighet,"som förvärvats genom expropriation enligt stadgandena i förevarande0
del av förslaget. Då dylika bestämmelser i bolagsordning eller
stadgar äga samma betydelse som de särskilda föreskrifter Konungen meddelar
till°tryggande av expropriationsändamålet, synes, i konsekvens med
föreskriften ‘i °5 § tredje stycket, ett stadgande böra meddelas om tillsyn
å efterlevnaden jämväl av de förra bestämmelserna. Skulle beträffande
ändamålet och verksamhetens art i en inom en förening bildad byggnadsförenings
stadgar i huvudsak allenast hänvisas till bestämmelserna i moderföreningens
stadgar, torde erfordras särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade
föreskrifter, vilka tydligen i detta som i andra fall ersätta felande bestämmelser
i stadgarna. _ .

På skäl, som framgå av vad jag yttrat dels vid remissen till lagrådet
dels i fråga om 5 § i förslaget förut denna dag, finner jag mig förhindrad
tillstyrka, att de anmärkningar, lagrådet eller dess flesta ledamöter

131

Kungl. May.ta nåd. proposition Nr 95.

i övrigt framställt vid förslagets 102—105 §§, föranleda någon ändring i
förslaget. &

Såsom lagrådet erinrat synes det vara lämpligt att i 106 § införa
bestämmelse därom, att expropriationsrätt för det där avsedda ändamål kan
meddelas landsting. I övrigt torde bestämmelserna i denna §, vilka i sak
lämnats oförändrade under hela den behandling förevarande lagstiftningsfråga
hittills undergått och icke förut varit föremål för någon meningsskiljaktighet,
. även nu böra bibehållas. Vad särskilt angår bestämmelsen
om expropriationsrätt för skogsvårdsstyrelse, skulle dess uteslutande ur
förslaget medföra, att det gagn den föreslagna expropriationsrätten kan
förväntas bereda i fråga om enskilda skogar skulle till större delen gå förlorat.
Lagrådets erinran därom att nämnda rätt icke synes stå väl tillsammans
med gällande bestämmelser om skogsvårdsstyrelser torde företrädesvis
åsyfta det förhållandet, att enligt 6 § i förordningen om skogsvårdsstyrelser
de under deras förvaltning ställda medel ej få användas för
de i samma § angivna allmänna skogar. Paragrafen synes emellertid ej
enligt sin ordalydelse äga tillämpning beträffande skogar, som exproprierats
för ifrågavarande ändamål, och då ej heller grunderna för paragrafen
hava någon motsvarighet i fråga om dessa skogar, torde den icke utgöra
något hinder för skogsvårdsmedels användande till vården av desamma.
Såvitt jag kan finna torde det icke vara behövligt att undanskjuta frågan
om expropriationsrätt för skogsvårdsstyrelser i avvaktan på den revision
av skogslagstiftningen, till vilken, såsom lagrådet nämnt, förarbeten pågå.

Utöver förut omförmälda ändringar hava vissa redaktionella jämkningar
vidtagits i förevarande förslag.

I anledning av den erinran lagrådet framställt beträffande förslaget
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning har förslagets ingress jämkats och ändrad
lydelse av 23 § i samma lag föreslagits.»

Departementschefen uppläste härefter förslagen till lag om expropriation
och till lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning, med den lydelse dessa förslag genom
de vidtagna ändringarna erhållit; och hemställde departementschefen, att
nämnda förslag ävensom de av lagrådet utan anmärkning lämnade förslagen
till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse av 71 §
i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten samt
lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, förslaget till ändringar i
inteckningsförordningen med några mindre, redaktionella jämkningar, måtte

132

Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 95.

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande. , , .

Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Israel Myrberg.

Stockholm 1916. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k SSner.

133269