Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956 (Proposition 1956:122)

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Nr 122

Ktingl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
jordbrukskasserörelsen m. m.; given Stockholms slott
den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen; samt

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

Jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet regleras f. n. av
förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor och av
lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor
för jordbrukskredit samt av ytterligare några specialförfattningar. I fråga
om kreditkassornas organisation gäller därjämte den allmänna föreningslagstiftningen.

Genom propositionen framlägges förslag att speciallagstiftningen skall
sammanföras i en författning, lagen om jordbrukskasserörelsen. Därmed
kommer jordbrukskasserörelsen att inordnas under en speciallagstiftning
av samma valör som de för affärsbanker och sparbanker gällande lagarna
om bankrörelse och om sparbanker. Den allmänna föreningslagstiftningen
skall alltjämt tillämpas, i den mån speciallagstiftningen ej innehåller särregler.

Vad angår jordbrukskasserörelsens organisation innebär förslaget en betydelsefull
omdaning av rörelsens toppled, vilket nu utgöres av Svenska
jordbrukskreditkassan. Denna kassa skall ersättas av en riksorganisation,
som skall överta de administrativa uppgifterna. Vid sidan härav förutsättes

1 llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

att ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, skall bildas och utföra topporganets
bankmässiga funktioner. Banken skall icke ingå i jordbrukskasserörelsen
utan vara ett serviceorgan åt denna.

Centralkassor och jordbrukskassor bibehålies i stort sett vid sin nuvarande
organisation och sina hittillsvarande uppgifter. En viss uppmjukning
av reglerna för medlemskap i jordbrukskassa vidtages. Sålunda skall kommun
kunna antagas såsom medlem. Liksom hittills kan endast medlemmarna
få lån i kreditkassorna. Kassemedlemmarnas personliga ansvarighet bortfaller.
Kreditkassorna skall således ej vidare vara ekonomiska föreningar
in. b. p. a. utan ekonomiska föreningar av gängse typ.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har i förslaget reglerna
om maximering i förhållande till det egna kapitalet av centralkassas rätt
till inlåning utformats på samma sätt som motsvarande regler för sparbankerna
enligt 1955 års lag om sparbanker. I förhållande till gällande reglering
innebär den föreslagna viss lättnad.

Centralkassorna skall, liksom affärsbankerna och sparbankerna, kunna
utge förlagsbevis. Förlagsinlåningen skall, under förutsättning av Kungl.
Maj :ts tillstånd, i viss utsträckning kunna räknas såsom inlåningsgrundande
eget kapital.

Förslagets bestämmelser om centralkassas kassareserv följer helt motsvarande
bestämmelser i 1955 års lag om bankrörelse. Förslaget medför, att
den hittillsvarande kassareservskyldigheten vidgas. Centralkassa skall nämligen
hålla kassareserv ej blott såsom hittills med 25 procent av avista-förbindelserna
utan därutöver med 4 procent av övriga förbindelser.

De föreskrifter i förslaget som avser kassornas utövande av bankmässig
rörelse innebär, allmänt sett, att kassorna får möjlighet att bedriva sin verksamhet
på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än enligt gällande lagstiftning.
Särskilt må anmärkas, att förslaget frångått de schablonmässiga
spärregler för utlåningen till samma kredittagare, som tillämpas enligt gällande
lagstiftning. Förslaget upptar i stället efter förebild av lagen om bankrörelse
en allmänt hållen regel att kassa icke bör bevilja kredit åt samma
kredittagare i sådan utsträckning att fara kan uppkomma för kassans säkerhet.

Mot den vidgade friheten för kasserörelsen alt arbeta i bankmässiga former
svarar skyldighet att tillämpa regler av liknande slag som de för banker
och sparbanker också i fråga om bl. a. sättet för årsredovisning och revision
samt i fråga om det allmännas auktorisation och tillsyn. Den offentliga
tillsynen över kasserörelsen skall utövas huvudsakligen i samma former
som hittills. En nyhet är att bank- och fondinspektionen, som är tillsynsmyndighet,
skall utse revisor i centralkassa.

Tilläggas må att i propositionen föreslås, å ena sidan, att det allmänna
icke vidare skall äga utse representanter i topporganisationens styrelse
samt, å andra sidan, att det statliga stödet till jordbrukskasserörelsen skall
upphöra. Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas grundfon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

der skall sålunda återlämnas till staten och de hittills från nionde huvudtiteln
lämnade förvaltningsbidragen skall icke vidare utgå. Inom kasserörelsen
planeras i gengäld åtgärder för att stärka rörelsens kapitalbildning.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1957. Vissa bestämmelser föreslås dock skola tillämpas redan från och med
den 1 juli 1956.

Ktingl. Maj.ls proposition nr 122 ur 1956

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets
kreditbehov samt att främja sparverksamhet.

I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgöras
av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomiska
föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt
ej annat följer av vad nedan förordnas.

2 §.

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

3 §.

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,
minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

4 §•

Jordbrukskassas firma skall innehålla ordet »jordbrukskassa». Centralkassas
firma skall innehålla uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit».
Varken jordbrukskassas eller centralkassas firma behöver innehålla orden
»ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.».

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest
vid beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskassa eller uttrycket
centralkassa för jordbrukskredit eller ordet jordbrukskreditkassa.

5 §•

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Om jordbrukskasserörelsens organisation och de olika organens uppgifter

Jordbrukskassorna

6 §•

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

7 §•

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall
tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas riksorganisationen och
den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt
lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter
som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa
stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut
om ändring i jordbrukskassas stadgar.

8 §•

Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening må ej ske med
mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller
må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats
på ändringsbeslutet.

9 §•

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.

10 §.

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av riksorganisationen.
Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

11 §•

Jordbrukskassa är ansvarig för centralkassans förbindelser i enlighet med
vad därom stadgas i 21 §.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller
därtill hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder
utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig
uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket, binäring därtill
eller fisket eller intressen som äro gemensamma för utövare av sådana
näringar (jordbruksorganisation), samt

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa
om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn
till jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i jordbrukskassa och äger förbehålla sig eller
centralkassa sådan särskild prövning som sägs i andra stycket.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit
av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

riksorganisationen bestämmer, förmedla inlåning för centralkassans räkning
samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas verksamhet.

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må
ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om
den sammanlagda utlåningen till kommuner.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar
för verksamheten som meddelas av riksorganisationen och centralkassan,
hålla hos jordbrukskassan inneliggande kontanta medel och övriga
tillgångar samt kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning av behöriga företrädare för riksorganisationen och
centralkassan ävensom tillhandagå dem med de upplysningar som de begära
angående verksamheten.

16 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
Riksorganisationen äger dock efter hörande av centralkassan, om särskilda
skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att för viss tid, ej över fem
år, utse högst nio styrelseledamöter.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som av
bank allmänneligen begagnas ävensom upptaga lån mot sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar som medföra rätt till betalning först
efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Det åligger centralkassa, att i den mån så erfordras, meddela instruktioner
och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt
att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

18 §.

Sedan beslut att bilda centralkassa fattats och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen. Konungen prövar
stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag och författning i övrigt
så ock om stadgarna innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad
att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för
det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och godkänner kassan.

På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens
stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens
ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.

Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening må ej ske med
mindre kassan godkänts och stadfästelse meddelats på dess stadgar. Ej heller
må registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats
på ändringsbeslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

19 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisationen.

20 §.

Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksamhetsområdet
skall vara skilt från andra centralkassors.

21 §.

Kunna centralkassas förbindelser icke infrias med anlitande av dess
egna medel, äger centralkassan infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna.
Därvid skall beloppet av jordbrukskassas tillskott bestämmas i
förhållande till jordbrukskassans låneskuld till centralkassan vid utgången
av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Kan jordbrukskassa
icke utgiva infordrat tillskott, skola övriga till centralkassan anslutna
jordbrukskassor efter den angivna fördelningsgrunden ansvara för bristen.

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller
del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.
Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det
område som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma bestämmelser
som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger
Konungen meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisation
och verksamhet som må prövas erforderliga.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation
eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet
av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må ej
överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. I fall som sägs i 23 § äger
dock Konungen på begäran bestämma att centralkassas sammanlagda utlåning
till jordbruksorganisationer må uppgå till viss kvotdel, överstigande en
tiondel men ej en sjättedel av hela utlåningen.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda
utlåningen till kommuner.

25 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar
för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, hålla hos centralkassan
inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt kassans
böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av
behöriga företrädare för riksorganisationen ävensom tillhandagå dem med
de upplysningar som de begära angående verksamheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

26 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio på kassans
stämma valda ledamöter. Dessa styrelseledamöter skola utse verkställande
direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten. Utses annan än
styrelseledamot till verkställande direktör, skall denne ingå som ledamot i
styrelsen. Styrelsen äger därjämte förordna ställföreträdare för verkställande
direktören. Därest till ställföreträdare utses annan än styrelseledamot
eller suppleant, skall ställföreträdaren ingå som suppleant i styrelsen. Verkställande
direktör eller annan befattningshavare i centralkassan må icke
vara ordförande i styrelsen.

Av styrelseledamöterna må högst en eller, om antalet styrelseledamöter
överstiger fem, högst två vara befattningshavare i jordbrukskassa, som är
ansluten till centralkassan.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela
föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma
verkställande direktören. Uppdrag som meddelas i instruktion för verkställande
direktör må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder av
uppdrag äger styrelsen själv avgöra varje slag av ärende.

27 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Riksorganisationen

28 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation är ett organ för central ledning,
samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verksamhet.
Annan än centralkassa för jordbrukskredit kan ej antagas såsom
medlem i riksorganisationen.

I riksorganisationens verksamhet ingår

att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas
verksamhet,

att följa och, i mån av behov, genom undersökning eller på annat sätt
övervaka kassornas verksamhet,

att främja sparverksamhet, samt

att fullgöra de särskilda uppgifter som eljest enligt denna lag ankommer
på riksorganisationen.

Registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening må ej ske
med mindre Konungen meddelat stadfästelse på dess stadgar. Ej heller må
registrering ske av ändring i stadgarna med mindre stadfästelse meddelats
på ändringsbeslutet.

Om kreditkassornas verksamhet

Reservfond
29 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall
gälla följande.

Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av
möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent
avsättas till reservfond. Då reservfonden uppgår till belopp som motsvarar
tio procent av kassans utlåning vid utgången av det senast förflutna räkenskapsåret,
må vidare avsättning till fonden upphöra. Nedgår fonden under
vad sålunda stadgats, skall avsättning ånyo vidtaga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Till resex-vfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem
vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 87 § 3 mom.,
beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning
finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan
ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen
i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står
i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler
för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt
vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som
Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. Tillstånd må
ej meddelas jordbrukskassa att för egen räkning driva inlåning från allmänheten.
I fråga om tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning
skall gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet"
prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordningar
samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må
återkallas, då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare
föreligga.

31 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller
utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och
innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen
bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed
likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 32 §
stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss
är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Centralkassa må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid,
minst en vecka, efter uppsägning återbetala på sparkasseräkning insatta
medel; kassan dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,
medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning
på sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till räkningshavaren.
Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i
motboken. Ej må kassan träffa förbehåll som skulle medföra att betalning
till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad
därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den
omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,
att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
på bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller
motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast
såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda
balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall
gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas
på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats
av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla
bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för
den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket
avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok
på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som
förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,
må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utställda räntebärande
förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande
kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt
bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

c) centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna tillhöriga, på inländsk
penninginrättning dragna checkar samt av inländsk bank eller av
sparbank eller av annan centralkassa utställda egna växlar, betalbara vid
anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, på centralkassan tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, på sådana centralkassan
tillhöriga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges
allmänna hypoteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa
samt på andra centralkassan tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av
fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet dock högst
nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnaderna
*

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

I intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande
de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den mån
återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens, Sveriges
allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer, överstiga femtio gånger centralkassans och de anslutna
jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom
vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels
beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån
dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna
medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än
centralkassan.

På ansökan av centralkassa äger Konungen, efter hörande av fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva
att av centralkassan utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning
samt att med eget kapital må likställas, intill ett belopp motsvarande högst
hälften av det belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av
centralkassan.

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med
lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till
belopp lika med summan av al

tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed
jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,
åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i
kassareserven; dock att,"där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,
som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,
som centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare
utbekomma.

36 §.

Kredit från kreditkassa skall lämnas mot revers eller i räkning eller
genom växeldiskontering. Om jordbrukskassa beviljar kredit i räkning, skall
räkningen genom jordbrukskassans förmedling öppnas i vederbörande centralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter
uppsägning. Kredit i räkning må beviljas på högst ett år. Växel må diskonteras
på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

Knngl. Maj:is proposition nr 122 är 1956

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas
betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning
i jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obelaget att
mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.
Jordbrukskassa må bevilja kredit mot förlagsinteclcning allenast om annan
i och för sig fullgod säkerhet ställes eller centralkassan för varje särskilt
fall lämnat medgivande.

Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas av centralkassa
eller av jordbrukskassa efter centralkassans medgivande högst till sammanlagt
belopp motsvarande hälften av den långivande kassans eget kapital; dock
att kassa icke må såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som
idkar emissionsrörelse eller har till uppgift att tillgodose för kreditkassor
gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa
utställt. Ej heller må kreditkassa såsom pant godtaga bevis om andel i
eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må kommun eller annan därmed
jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, vars
reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag eller sparbank
kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet. Vad i första stycket
stadgas skall ej heller avse lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma kredittagare eller åt kredittagare
som äro förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap
beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för
kassans säkerhet. Med kredit skall härvid jämställas borgen och annan garantiförpliktelse
till kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse
för kredittagaren.

39 §.

Jordbrukskassa må ej, med mindre centralkassan därtill lämnat medgivande,
utlämna lån mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av
jordbrukskassans styrelse, revisor i jordbrukskassan eller suppleant för
styrelseledamot eller revisor eller ock befattningshavare i kassan svarar i
egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän.

40 §.

io Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.
För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,
aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda
användning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår
till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis,
utfärdat av sådant bolag. Vill kreditkassa göra förvärv som här sägs
skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej
minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt
beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

Av lös egendom må kreditkassa i övrigt ej förvärva annat än penningar,
obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen betingade fordringar samt sådana
inventarier, som anskaffas för rörelsen eller" till fastighet eller lokal,

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 ur 1956

som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande
högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,
som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,
som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

41 §.

Utan hinder av vad i 40 § stadgas må kreditkassa, för att skydda fordran,
på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som är för fordringen
utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen
pantsatt eller annan egendom, därest det är uppenbart att kassan
eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om andel
i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,
skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial
av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet
Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där
huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning

43 §.

Jämte vad i bokföringslagen föreskrives om inventarium, balansräkning
samt vinst- och förlusträkning skall i fråga om styrelsens årsredovisning
gälla vad i 38 och 39 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt,
i stället för bestämmelserna i 40—44 §§ sistnämnda lag, de föreskrifter som
meddelas i 44—48 §§ nedan.

44 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke
upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande bruk för
kassan, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen,
upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras
anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång
avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats
från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.
Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än
det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må
tillgäng, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande
nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall
uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

45 §.

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt
som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna
bokföringsgrunder.

Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av
inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet
anmärkcs med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden utföres
såsom särskild skuldpost.

Ej må medelsredovisning ske under benämningen pensionsfond eller understödsfond
eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats
för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas
välfärd.

Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans borgens-
och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland
skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters
sammanlagda bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen.
Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

46 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredställande redovisning
erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.
Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga
poster.

47 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förläng
för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av
kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning
viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoch
förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,
jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Där medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda överstiger
tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda.
För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i
vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet
av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till
styrelsen och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga befattningshavare
hos kassan.

Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för kassan,
verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden till
uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för användningen
av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplysning,
därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna för deras
anskaffning, stadgas i 44 g andra stycket.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättningtill
reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i
anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

48 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift
eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen
hos kassan tillgängliga för envar som vill taga kännedom om
desamma. Skulle stämmans beslut i anledning av den framlagda balansräkningen
innebära ändring däri, skall jämväl protokoll eller annan handling,
som utvisar beslutet, hållas tillgängligt på sätt nyss sagts.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas
tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som inom
anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

49 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper
skall i tillämpliga delar gälla vad i 45, 46 och 49 §§ lagen om ekonomiska
föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 47, 48, 50 och
51 §§ nämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 50—54 §§ nedan.

50 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa
lägst tre.

Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befattningshavare
hos ansluten jordbrukskassa.

Av revisorerna i centralkassa utses en av tillsynsmyndigheten enligt vad
i 70 § är stadgat och en av riksorganisationen. Minst en av centralkassas revisorer
skall vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor. För auktoriserad
revisor skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

51 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts
utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska
föreningar eller 50 § andra eller tredje stycket denna lag, åligger det styrelsen
och styrelseledamot att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos
tillsynsmyndigheten. Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan eller
borgenär.

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,
anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som utfärdats
av styrelsen eller verkställande direktören;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de
hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda
handlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna

granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;
granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten
kunna hava gjorts till kassan; samt

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga
för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

53 §.

De på stämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som meddelas av stämma och ej innefatta inskränkning
i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning
eller mot stadgarna.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till kassans böcker, räkenskaper och
andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget.
Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen må ej av styrelsen
vägras.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om
kassans verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

54 §.

1 mom. Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två
\eckor
tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

Revisorerna i centralkassa skola därvid på balansräkningen samt vinstoch
förlusträkningen hava tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa
handlingar överensstämma med kassans av dem granskade böcker eller icke,
och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning
till revisionsberättelsen.

2 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av
revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende
på de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kassans bokföring
eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen
av kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning
till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga
ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till medlemmarnas
kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

kreditkassans förvaltningsutgifter;

den inre kontrollen inom kassan;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen,
därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad avsättning
till reservfonden.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning
eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras
i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen
foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Stämma

55 §.

1 mom. I fråga om kreditkassas stämma skall i tillämpliga delar gälla
vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om ekonomiska föreningar
är stadgat samt, i stället för bestämmelserna i 57 § 2 mom. nämnda lag,
de föreskrifter som meddelas i 2 mom. nedan.

2 mom. Styrelsen är pliktig att på ordinarie stämma, i den mån det av
medlem äskas och kan ske utan förfång för kassan eller nämnvärd olägenhet
för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar angående
förhållanden som kunna inverka på bedömandet av värdet av kassans tillgångar,
av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet samt
av styrelsens förvaltning av kassans angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest på stämma giva medlem upplysning
efter vad nu är sagt i avseende på ärende som skall förekomma på stämman.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan förfång
för kassan eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas på stämman,
skall upplysningen i stället lämnas till revisorerna inom två veckor därefter.
Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt
yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt
huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen
eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,
skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande
skall av styrelsen hållas hos kassan tillgängligt för medlemmarna samt i
avskrift översändas till medlem, som framställt begäran om upplysningen.

Likvidation och upplösning

56 §.

1 fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga
delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och sista styckena, 84—90, 92, 93
och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna
i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag,
de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar
skall iakttagas

att i 80 § hänvisningarna till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och
71 §§ samt 78 § denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna
lag samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—54 §§
denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 § denna
lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,
förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kassan skall träda i likvidation. I
annat fall än i 58 § sägs är sådant beslut icke giltigt, med mindre samtliga
medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande
stämmor och på den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar
av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor
bestämt i stadgarna, länder det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst
två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet
och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 § i
föreningsregistret blivit infört att kassan trätt i likvidation, skall rätten, på
ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av tillsynsmyndigheten
och efter kassans hörande förklara, att kassan skall träda
i likvidation; och skall rätten förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande
sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett enligt 63 §,
vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröj ligen avsändas dels till länsstyrelsen
för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,
dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator
med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

59 §.

Beslutar stämma att kassan skall träda i likvidation, skall stämman välja
två eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas, att
en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att jämte de på
stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 § förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger
det styrelsen att genast sammankalla stämma för val av likvidatorer, ändå
att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts på stämma eller förordnats av rätten, skall kassan
anses hava trätt i likvidation, såframt ej stämman, efter vad i 57 § andra
stycket sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först senare dag.

60 §.

Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan nedgått
under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej
inträtt inom tre månader, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga
i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar,
ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för en såsom
för egen skuld. Därest efter utgången av nämnda tid om tre månader tillräckligt
antal medlemmar inträder, äger dock ej ansvarighet rum för förbindelse,
som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet sålunda
uppnåtts.

61 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe. Kreditkassas stämma äger ock utse likvidator
i stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan
i fjärde stycket sägs.

Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller
avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröjligen
sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor
och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna
annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat
annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga
namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till tillsynsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall
rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende
av att någon finnes som äger företräda kassan, eller på anmälan av
länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt
i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall
inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälningen
skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter
för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma
allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka
och hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda
personerna eller ifråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans
postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för
registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.

I övrigt skall beträffande anmälan, varom i första och andra styckena
sägs, vad i 9 § lagen om ekonomiska föreningar är stadgat för där avsedda
fall äga motsvarande tillämpning; anmälningen skall innehålla uppgift om
dagen för val eller rättens förordnande.

64 §.

I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upptagas
kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. Insatskapitalet
skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall
beträffande inventarium och balansräkning för kredilkassa i likvidation gälla
vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

65 §.

Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsynsmyndigheten
enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand utan
ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger
myndigheten på ansökan a-v likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,
som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande börspris
överlåta på fondbörs noterat värdepapper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956
66 §.

Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att
fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej
ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs,
skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna meddelande
på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka
ännu icke erhållit betalning.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses
kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas och skall i avseende därpå
vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning, dock ej 81 §
lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad efter konkursens
avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt i likvidation, skall rätten,
på ansökan av styrelseledamot, medlem eller borgenär eller på anmälan
av tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I fråga
om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla
vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 § lagen om
ekonomiska föreningar är stadgat.

Om den offentliga tillsynen

68 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och riksorganisationen
i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag och
andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasserörelsen,
ävensom de för riksorgansationen och kassorna gällande stadgarna
samt de föreskrifter, som med stöd av bestämmelse i lag eller stadgar meddelats
av stämma eller stjTelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa jordbrukskasserörelsen i den mån så erfordras för kännedom om de
förhållanden som kunna inverka på kreditkassas säkerhet eller eljest äro
av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.

Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att
övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskasserörelsens
inre angelägenheter.

69 §.

Tillsynen över jordbrukets kreditkassor utövas med ledning av handlingar,
vilka jämlikt lag eller eljest insändas till tillsynsmyndigheten, ävensom
upplysningar, som inhämtas vid undersökning eller annorledes. Undersökning
skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av
Konungen anbefalles.

70 §.

Tillsynsmyndigheten skall förordna en revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av centralkassas räkenskaper och styrelsens förvaltning.
Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande som här avses
och i stället utse ny revisor. För revisor, varom i denna paragraf stadgas,
skall myndigheten utfärda instruktion.

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

71 §.

På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är
revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare,
utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts
till revisor i strid med vad i 46 § 1 inom. andra stycket lagen om ekonomiska
föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara
honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts
av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen
att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess
annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället
utse nv revisor.

72 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant
prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd
begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma, må kallelse utfärdas
av myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att
iöreträda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten utlyst
styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

73 §.

Därest tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela
närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om
förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa handlingar.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som
enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda
myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan finna
för gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen
och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga för granskning, samt

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, de upplysningar rörande kassan som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att
rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan
cenlralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget
kapital, skall centralkassans styrelse ofördröjligen låta upprätta särskild
balansräkning enligt 44 och 45 §§ för utvisande av centralkassans ställning
samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröjligen
avsända meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte att på den tid och i den ordning
tillsynsmyndigheten bestämmer tillhandahålla myndigheten de redovisningshandlingar,
översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de anslutna
jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten äskas.

75 §. •

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid
med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av
beslulet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra
vad styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må
dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,
icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter,
vilkas överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten
meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten
kan finna påkallade.

Underlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat
förbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter på
sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan, har tillsynsmyndigheten
att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan; och
äger den myndigheten återkalla godkännandet.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller
förbud enligt denna lag.

76 §.

Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna ombud,
som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att
yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt granska
kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet
begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer
och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation, enligt
denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

Tillsynsmyndigheten må, därest så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad om revisor i 70 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

77 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets
förvaltning med övriga konkursförvaltare.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boel, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.
Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan, som sägs i
80 § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande
arvode till konkursförvaltare.

78 §.

Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70, 71
eller 76 § skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer
utgivas av den kassa som avses med förordnandet.

79 §.

Vad i 69 §, 72 §, 74 § första och tredje styckena, 75 § första, andra och
fjärde styckena, 76 §, 77 § samt 78 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla
jämväl med avseende på tillsynen över riksorganisationen. På riksorganisationen
skall särskilt ankomma att, på den tid och i den ordning tillsynsmyndigheten
äskar, tilljiandahålla översiktliga uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen
i dess helhet.

80 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall jordbrukskasserörelsen årligen erlägga bidrag. Närmare

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956 23

föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av
Konungen.

81 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara
ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller
riksorganisationen.

82 §.

Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,
må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,
om icke Konungen annorlunda förordnar.

Straffbestämmelser

83 §.

Med avseende på jordbrukets kreditkassor skola, i stället för vad i 110—
112 §§ lagen om ekonomiska föreningar stadgas, gälla de straffbestämmelser
som nedan upptagas i 84—86 §§. I fråga om riksorganisationen skall, förutom
nyss nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, gälla
stadgandet i 84 § 3 denna lag.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning
eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 § lagen om ekonomiska
föreningar eller i 81 § samma lag, jämförd med 56 § denna lag, eller
i 74 § andra stycket denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna
i 43 §, 44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och femte styckena, 46 § eller
47 § denna lag;

2. likvidator, vilken vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse som avses i 83 § första och tredje styckena
eller 86 § lagen om ekonomiska föreningar eller i 89 § samma lag, jämförd
med 56 § denna lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelser
i sagda lagrum;

3. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, vilken uppsåtligen
eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift vid lämnande
av upplysning som avses i 69, 74, 76 eller 79 § denna lag;

4. revisor eller likvidationsrevisor, vilken i revisionsberättelse eller annan
handling, som framlägges på stämma eller annorledes hålles tillgänglig för
medlemmar eller röstberättigade, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift
rörande kreditkassas angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att
anledning därtill föreligger.

Har gärning som avses i första stycket 1 eller 2 skett av vårdslöshet, är
straffet dagsböter.

85 §.

Med dagsböter straffes

1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;

2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stadgar; 3.

styrelseledamot, likvidator eller annan, som i anmälan för eller ansökan
om registrering eller i handling som fogas därvid eller i uppgift varom
förmäles i 10 § lagen om ekonomiska föreningar uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

4. styrelseledamot eller likvidator, vilken, i annat fall än i 84 § första
stycket 1 och 2 samt andra stycket avses, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig
för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på stämma,
eller i påskrift å sådan handling;

5. styrelseledamot, vilken deltagit i beslut om åtgärd som strider mot bestämmelserna
i 9 eller 19 §;

6. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i
strid med bestämmelserna i 18 § lagen om ekonomiska föreningar låter verkställa
utdelning eller utbetalning till medlem eller annan;

7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidation srevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa,
yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

86 §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift
som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen om ekonomiska föreningar
eller i 48 § eller 53 § andra stycket denna lag eller i 80 § sista stycket
eller 81 § sista stycket förstnämnda lag, vartdera lagrummet jämfört
med 53 § andra stycket och 56 § denna lag;

2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift
som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37, 68, 90 eller 92 §
lagen om ekonomiska föreningar eller i 63 § denna lag;

3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor eller likvidationsrevisor
avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 38 § andra
stycket, 81 § andra stycket, 83 § sista stycket eller 86 § sista stycket lagen
om ekonomiska föreningar eller i 89 § första stycket samma lag, jämfört
med 56 § denna lag;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad i 55 §
sista stycket, 84 § sista stycket, jämfört med 55 § sista stycket, eller 86 §
andra stycket sista punkten lagen om ekonomiska föreningar finnes stadgat
eller som underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende på framläggande
av handlingar på stämma eller tillhandahållande av handlingar viss
tid före stämma är meddelad i 57 § 1 mom., 81 § andra stycket, 87 § andra
stycket eller 89 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar eller i 81 §
sista stycket samma lag, jämfört med 56 § denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 54 §
1 mom. denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar,
så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra vad i 87 § första
stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde punkten sistnämnda
lag finnes stadgat.

Särskilda bestämmelser
87 §.

1 mom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller
del därav, såframt riksorganisationen det medgivit.

Ej må centralkassa övertaga annan kreditkassas rörelse eller del därav,
med mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet
icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis
och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej
må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som
i 40 eller 41 § sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som kassan
på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i nyss -

Knngl. Maj.ls proposition nr 122 år 1956

nämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart lämpligen
kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för kassan.

3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa,
må efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av tillsynsmyndigheten
och riksorganisationen eller, såvitt gäller övergång endast
mellan jordbrukskassor inom samma centralkassas verksamhetsområde,
med godkännande av riksorganisationen ensam reservfonden nedsättas med
skäligt belopp.

88 §.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion
skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

89 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassa må ej i oträngt mål yppas.

90 §.

Driver kreditkassa verksamhet i strid med föreskrift i 9 eller 19 §, skola
medlemmar i kassan så ock styrelseledamöterna eller andra ställföreträdare
för kassan, i den mån de deltagit i åtgärden eller beslut därom svara för uppkommande
förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga
för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

92 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall redan från och
med den 1 juli 1956, i stället för stadgandet i 30 § tredje stycket förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, gälla vad i 31 §
andra stycket denna lag stadgas.

Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, nyssnämnda
förordning samt lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit tillika med alla de särskilda stadganden,
vilka innefatta ändring i, tillägg till eller föreskrifter om tillämpningen
av nämnda författningar, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild
författning stridande mot lagens bestämmelser.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

93 §.

Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga
stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag, att gälla från det lagen
trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må, utan hinder av att lagen ej trätt
i kraft, stadfästas enligt lagen och registrering verkställas med anteckning i
föreningsregistret, att de nya stadgarna skola gälla från dagen för lagens
ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,
ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen
för särskilt fall må bava bestämt, erhållit stadfästelse av stadgarna samt
registrering varom i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet
återkallas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

_ Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande så länge Konungen
ej annorlunda förordnar av sin bankmässiga verksamhet enligt förordningen
den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens
riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift vunnit
registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamål.
Ej må kassan utan att den ombildats och nya stadgar antagits och stadfästs
samt registrering verkställts verka såsom riksorganisation efter den 1 januari
1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge jordbrukskreditkassan
uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan
vid tillämpning av 34 § första stycket b) och c) jämställas med
inländskt bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

94 §.

Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år
1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller meddelas
efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund
av framställning som skett före den 1 januari 1958, skola kassans medlemmar,
därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borgenärernas
rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestämmelser.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,
skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

Skola enligt vad nu sagts äldre bestämmelser gälla och är överträdelse
av bestämmelserna belagd med straff, skola jämväl i fråga om straffet äldre
bestämmelser lända till efterrättelse.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna
lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag
under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som
sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning hos kreditkassa utan villkor
att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej
överförmyndaren anorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 32 § stadgas
så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken
gjorts, att de ma uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall ock gälla
medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas på räkningen, och
ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§
forordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad i
särskild ordning föreskrives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Förslag

till

Lag

om vissa kreditinrättningars konkurs

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

De kreditinrättningar som avses i denna lag äro bankaktiebolag, sparbanker
och centralkassor för jordbrukskredit. _

Beträffande sådan kreditinrättnings konkurs skola, förutom de föreskrifter
i konkurslagen, som ej strida mot vad i denna lag stadgas, följande bestämmelser
lända till efterrättelse.

2 §•

Angående allmänt ombud, som förordnas i kreditinrättnings konkurs, stadgas
i lagen om bankrörelse, lagen om sparbanker och lagen om jordbrukskasserörelsen.

3 §•

Konkursdomaren äger att utan hinder av vad som stadgats i 19 § konkurslagen
bestämma att kungörelser angående konkursen skola införas, i
flera än två tidningar i den ort, varest kreditinrättningens styrelse har sitt
säte, samt en eller flera tidningar på annan ort, där den har kontor.

Förvaltarna åligger att upprätta förteckning över de borgenärer, vilka
enligt kreditinrättningens räkenskaper hava fordran hos kreditinrättningen
på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. Förteckningen
skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans fordran. Är ränta på
fordringen utfäst, skall tillika upptagas den dag, från vilken räntan är ogulden
jämte räntefoten.

Förteckningen skall i huvudskrift av förvaltarna så fort ske kan ingivas
till konkursdomaren. Vid huvudskriften bör fogas avskrifter till det antal,
som påkallas av vad här efteråt stadgas. Sedan avskrifternas överensstämmelse
med huvudskriften blivit av konkursdomaren bekräftad, skall förteckningen
i sålunda styrkt avskrift under de trettio sista dagarna före
utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden för envai, som
vin taga del av densamma, hållas tillgänglig hos konkursdomaren, hos rättens
ombudsman samt vid vart och ett av kreditinrättningens kontor.

Fordran, som upptagits på förteckningen, skall anses vara bevakad i
konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom den för
fordringars bevakning utsatta tiden.

Till borgenärer, varom ovan i denna paragraf förmäles, skola kallelsebrev
enligt 20 § konkurslagen icke utsändas. Erinran därom skall intagas i kungörelse,
som sägs i 19 § samma lag. Meddelanden enligt 103 § konkurslagen
skola ej heller utsändas till sådana borgenärer, utan skall i stället vad konkursdomaren
enligt sistnämnda paragraf bestämt kungöras en gång i allmänna
tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

liggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 156, 160,
161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives om utsändande av meddelanden
samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden må innehållet i nämnda
meddelanden och handlingar i annan ordning, som av konkursdomaren
bestämmes efter samråd med rättens ombudsman och förvaltarna, bringas till
ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts
skall genom rättens ombudsmans försorg kungöras i de tidningar,
som nyss sagts.

4 §.

För beslut av borgenärerna om uppskov med försäljning av boets egendom
eller med indrivning av dess fordringar erfordras ej den särskilda röstövervikt,
som sägs i 64 § konkurslagen, därest fråga ej är om uppskov för längre
tid än tre år från första borgenärssannnanträdet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957, då lagen den 18 september
1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1955.

N är val-ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,
Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstiftning
om jordbrukskasserörelsen m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet den 30 juni 1950 numera landshövdingen M. H.
Lemne, verkställande direktören i Svenska jordbrukskreditkassan, f. d. professorn
T. V. E. Björkman, verkställande direktören i Smålands bank G.
Didner och ledamoten av riksdagens andra kammare I. Johansson att
såsom sakkunniga företaga en översyn av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens
organisation och verksamhet. Åt Lemne uppdrogs att vara de
sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga, som antog benämningen 1950 års jordbrukskasseutredning,
avgav i december 1954 betänkande med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
in. m. (SOU 1955: 1). Förutom förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
innefattar betänkandet förslag till lag om vissa kreditinrättningars
konkurs.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Östergötlands län —- med bifogande av yttrande från
Östergötlands och Södermanlands handelskammare — länsstyrelsen i Kristianstads
län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västerbottens län,
Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank — med bifogande av
yttranden från Skånska hypoteksföreningen samt Mälarprovinsernas och
Norrlands hypoteksföreningar — Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, hushållningssällskapens förbund, Svenska landskommunernas
förbund och Föreningen Auktoriserade revisorer.

Jag torde nu få anmäla denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Jordbrukskasserörelsens nuvarande organisation och verksamhet

I jordbrukskasserörelsen, som är den sammanfattande benämningen på
jordbrukets kreditkassor och den verksamhet dessa utövar, ingår kreditkassor
av tre skilda slag, nämligen jordbrukskassor, centralkassor för jordbrukskredit
och — såsom rörelsens topporganisation — Svenska jordbrukskreditkassan.
Varje jordbrukskassa skall vara ansluten till en centralkassa
och varje centralkassa till jordbrukskreditkassan.

Kassornas uppgift är att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand
dess behov av driftkredit, att befordra sparverksamhet på landsbygden och
att främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden.
Kasserörelsen är en av jordbrukarna själva driven kooperativ rörelse. Alla
kassorna är ekonomiska föreningar av typen in. b. p. a. Jordbrukskasserörelsen
är genom Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna ansluten
till Sveriges lantbruksförbund, d. v. s. till huvudorganet för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse.

Kasserörelsen har statligt stöd, bl. a. i form av förvaltningsbidrag till
vissa kassor. Dessa bidrag utgår emellertid numera med obetydliga belopp.
Kassorna står under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Den 31 oktober 1954 hade jordbrukskasserörelsen omkring 160 000 medlemmar,
en inlåning om cirka 710 miljoner kronor, en utlåning om cirka
640 miljoner kronor samt eget kapital om cirka 22 miljoner kronor.

Jordbrukskassorna är kasserörelsens lokala organ. Det finnes något över
600 jordbrukskassor i landet. Medlemskap i jordbrukskassa kan i första
hand vinnas av svensk medborgare som inom kassans verksamhetsområde
äger eller brukar jordbruksfastighet samt i andra hand av vissa andra fysiska
och juridiska personer. Jordbrukskassornas huvudsakliga uppgift är
att bereda kredit åt sina medlemmar. Emellertid kan endast de som äger
eller brukar fastighet komma i fråga såsom kredittagare. De medel som behövs
för kreditgivningen lånar jordbrukskassorna hos centralkassan mot
säkerhet av fordringsbevis med tillhörande säkerheter, som presteras av
jordbrukskassornas låntagare.

Centralkassorna, kasserörelsens regionala organ, är för närvarande 11 till
antalet. En tolfte centralkassa är under bildande. De kan som medlemmar
antaga, förutom jordbrukskassor, jordbruksekonomiska föreningar, d. v. s.
sammanslutningar med ändamål att befordra jordbrukets eller någon till
jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av produkter
från jordbruket med tillhörande binäringar. Centralkassornas huvudsakliga
uppgift är att lämna krediter åt jordbrukskassorna och, i begränsad
utsträckning, åt de anslutna jordbruksekonomiska föreningarna. De anskaffar
medel genom att från allmänheten mottaga inlåning på räkning »som av
bank allmänneligen begagnas» — sparkasseräkning, depositionsräkning,
kapitalräkning, checkräkning. Staten har ställt grundfond i form av statsobligationer
till ett värde av en miljon kronor till förfogande för varje centralkassa
såsom säkerhet för dess förbindelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Svenska jordbrukskreditkassan, vilken såsom medlemmar endast kan antaga
centralkassor, är rörelsens topporganisation. Bankmässigt fungerar den
såsom centralt clearinginstitut för kassorna. Den kan således ta emot medel
från centralkassa med placeringsbehov och låna ut medel till centralkassa
som behöver krediter. Den kan vidare bl. a., i begränsad utsträckning,
lämna krediter till jordbruksekonomiska föreningar. Jordbrukskreditkassan
äger tillika å ena sidan låna upp pengar och å andra sidan placera pengar
i vissa statspapper. Kassan äger ej driva inlåning från allmänheten på
räkning, som av bank allmänneligen begagnas. Rätten därtill är förbehållen
centralkassorna. I administrativt avseende skall jordbrukskreditkassan såsom
kasserörelsens ledande organ öva kontroll och tillsyn över de andra
kassorna. Därjämte arbetar den allmänt för kasserörelsens utveckling bl. a.
genom upplysning och propaganda, riktad såväl till rörelsens medlemmar
som till utomstående. Jordbrukskreditkassan har statligt stöd i form av en
grundfond, bestående av statsobligationer till ett värde av 25 miljoner kronor,
vilken ställts till förfogande såsom säkerhet för kassans förbindelser.
Staten utser tre av de sju ledamöterna i jordbrukskreditkassans styrelse
samt en av kassans tre revisorer. Staten har på så sätt visst direkt inflytande
och inseende över kassan.

Gällande lagstiftning om jordbrukskasserörelsens organisation och verksamhet
återfinnes främst i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor (jordbrukskasseförordningen). Denna har ändrats
flera gånger, senast i samband med att den nya lagstiftningen om ekonomiska
föreningar genomfördes 1951. Vid sidan av jordbrukskasseförordningen
och som ett komplement till de bestämmelser om centralkassas inlåning,
vilka meddelas där, gäller sedan 1948 vissa provisoriska stadganden
om centralkassas in- och upplåning. För närvarande och intill utgången av
1956 gäller en förordning, utfärdad den 30 maj 1952 (nr 325) och sedermera
förlängd den 24 april 1953 (nr 165) och den 29 april 1955 (nr 182).
För centralkassorna gäller därjämte en särskild lag den 26 juni 1936 (nr
373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit. Lagens
bestämmelser handlar väsentligen om centralkassas inlåning på räkning
som av bank allmänneligen begagnas. Vissa ytterligare föreskrifter, avseende
jordbrukets kreditkassor, meddelas i kungörelsen den 19 juni 1942 (nr
455) med vissa föreskrifter rörande grundfonder för ccntralkassor för jordbrukskredit
och kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag
åt jordbrukets kreditkassor.

Kreditkassornas förhållanden regleras emellertid icke blott av de nämnda
specialförfattningarna utan även av den allmänna föreningslagstiftningen.
Denna gäller i alla avseenden som inte behandlas i specialförfattningarna.
Kassornas egenskap av föreningar in. b. p. a., en typ av föreningar som ej
förekommer i den nya föreningslagstiftningen, gör alt såväl äldre föreningslagsliftning
— lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar — som
1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar är tillämpliga på dem.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Huvuddragen i utredningens förslag

Utredningen har uttalat, att dess arbete bedrivits under den allmänna
förutsättningen, att kasserörelsen i all den utsträckning som är möjlig skall
kunna arbeta och utvecklas utan andra inskränkningar i sin fria självbestämmanderätt
än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens
bankmässiga beskaffenhet.

Från denna utgångspunkt har utredningen till en början föreslagit att det
direkta statsinflgtandet över kasserörelsen skall upphöra. Det allmänna skall
således ej vidare utse representanter i topporganisationens styrelse och bland
dess revisorer. Eftersom statsrepresentationen ursprungligen har motiverats
med att kasserörelsen åtnjuter statligt stöd av olika slag, och eftersom vidare
behov av det statliga stödet ej vidare torde finnas, föreslås därjämte att statens
stöd till kasserörelsen skall upphöra. Detta förslag innebär, att Svenska
jordbrukskreditkassans och centralkassornas s. k. grundfonder skall avvecklas
liksom också att de förvaltningsbidrag till kassorna, som utgått från ett
förslagsanslag som för budgetåret 1955/56 upptagits till 9 000 kronor, skall
upphöra att utgå.

Offentlig kontroll skall emellertid utövas över jordbrukets kreditkassor
liksom över andra kreditinrättningar. Vissa ändringar i de hittillsvarande
formerna för övervakningen föreslås emellertid.

I fråga om jordbrukskasserörelsens organisation föreslår utredningen, att
systemet med tre led skall kvarstå ehuru viss möjlighet skall lämnas centralkassa
att, efter Kungl. Maj:ts tillstånd, arbeta utan jordbrukskasseledet,
d. v. s. efter tvåledssystem av typen toppledet — centralkassa. En ledamot
av utredningen, professor Björkman, har i särskilt yttrande föreslagit, att
möjlighet därjämte skall öppnas för jordbrukskassorna att arbeta direkt
under toppledet utan centralkasseledet d. v. s. att tvåledssystem skall kunna
förekomma såväl av typen toppledet — centralkassa som av typen toppledet
— jordbrukskassa. Centralkassor och jordbrukskassor skall emellertid eljest,
såväl enligt huvudförslaget som enligt reservantens förslag, bibehållas och
ha väsentligen samma uppgifter som hittills.

Inom toppledet skall däremot betydelsefulla ändringar vidtagas. Svenska
jordbrukskreditkassan skall ersättas av en riksorganisation som övertar
dess administrativa uppgifter, d. v. s. riksorganisationen skall leda, samordna
och kontrollera de i jordbrukskasserörelsen ingående centralkassorna
och jordbrukskassorna, driva propaganda och upplysning in. in. Toppledets
bankmässiga uppgifter förutsättes skola övergå till en jordbrukets bank.
Denna, som bör få rätt att driva fullständig bankrörelse, skall främst fungera
såsom ett gemensamt serviceorgan för jordbrukets kreditkassor.

Professor Björkman förutsätter i sin förut omtalade reservation att vid
tillämpningen av tvåledssystem av typen riksorganisationen — jordbrukskassa
de uppgifter som vid treledssystem ankommer på centralkassa skall
övertagas av riksorganisationen och jordbrukets bank. Han anför därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

De uppgifter, som vid nuvarande treledssystem faller på centralkassan, får
uppdelas på riksorganisationen och jordbrukets bank, så att banken övertar
de bankmässiga uppgifterna och riksorganisationen de övriga. I sammanhanget
får beaktas, att banken i egenskap av ett kasserörelsens gemensamma
serviceorgan kan förutsättas stå i mycket nära förbindelse med riksorganisationen
och även få en viss särprägel i förhållande till vanliga affärsbanker.
Dessa omständigheter måste vara ägnade att verksamt underlätta lösandet
av de tekniska problem, som ett genomförande av tvåledssystem enligt
alternativet riksorganisation — jordbrukskassa ställer.

Reglerna om medlemskap i jordbrukskassa skall uppmjukas. Bl. a. skall
jordbruksorganisation — vilken beteckning föreslås träda i stället för jordbruksekonomisk
förening — och kommun kunna bli medlem i jordbrukskassa.

Den personliga ansvarigheten för kassemedlemmar skall bortfalla. I stället
bör kassorna ägna ökad uppmärksamhet åt att stärka sin kapitalbildning
genom kapitaltillskott från medlemmarna i form av insatser och avgifter.

Vad beträffar jordbrukskasserörelsens verksamhet har jordbrukskasseutredningen
till en början, i fråga om verksamhetens allmänna inriktning,
föreslagit, att den hittillsvarande bestämmelsen att kassorna i första hand
skall tillgodose jordbrukets behov av driftskredit skall slopas. I lagförslaget
ges ingen annan allmän bestämmelse för kreditgivningens inriktning än den
som ligger i att krediterna lämnas av jordbrukets kreditkassor till medlemmar,
vilka skall vara jordbrukare eller tillhöra jordbruket närstående
kategorier av personer eller sammanslutningar. Utredningen har vidare uttalat,
att den anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra
kreditinrättningar, alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt
inom det område där de är behöriga att verka.

I fråga om verksamhetens art och avgränsning i övrigt gäller för närvarande
en allmän bestämmelse att centralkassor och jordbrukskassor ej får idka
annan rörelse än in- och utlåning av penningar. Utredningen som konstaterat,
att det i praktiken ej är möjligt att hålla verksamheten inom denna snäva
ram, har ändrat den allmänna bestämmelsen till att kassorna skall äga
driva penningrörelse. Vad som skall ingå däri, förutom att in- och utlåna
penningar, angives i en särskild bestämmelse (41 § lagförslaget).

Formerna för inlåning från insättare skall enligt utredningsförslaget regleras
av stadganden som ansluter till ordalydelsen i de bestämmelser som
skall gälla för bankernas del enligt 1955 års banklagstiftning.

Regleringen av centralkassas inlåningsrätt i förhållande till det egna kapitalet
föreslås bli utformad efter delvis andra principer än dem som för närvarande
tillämpas. En nyhet, som lämpligen torde kunna nämnas i detta
sammanhang, är att centralkassa skall få rätt att utfärda förlagsbevis. Förlagsbevisen
skall vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt under vissa
förutsättningar kunna likställas med eget kapital.

Bestämmelserna om kassareserv har i viss mån omreglerats. De nya bestämmelserna
bygger på samma principer som motsvarande bestämmelser i
1955 års banklagstiftning.

it Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Kassornas utlåning bör enligt vad som uttalas i jordbrukskasseutredningens
betänkande alltjämt vara inriktad på att lämna de enskilda jordbrukarna
krediter. Förslaget innebär dock viss utökning av kassornas möjligheter
till kreditgivning åt jordbruksorganisationer. Detaljregleringen av utlåningen
har, med vissa jämkningar, bibehållits.

Vad beträffar förslagets lagtekniska utformning må anföras, att utredningens
lagförslag innebär en i skilda hänseenden genomgripande omläggning
av den hittillsvarande lagstiftningen. Utredningen har samlat specialbestämmelserna
om jordbrukskasserörelsen i en författning. Denna har rubricerats
såsom lag om jordbrukskasserörelsen. Utredningen har, enligt vad
som framgår av betänkandet, så långt möjligt sökt ur lagstiftningen utmönstra
bestämmelser av stadgekaraktär, d. v. s. sådana föreskrifter som
normalt hör hemma i föreningsstadgar. På det föreningsrättsliga området
skall 1951 års lagstiftning om ekonomiska föreningar gälla i den mån den
ej strider mot vad som förordnas i lagen om jordbrukskasserörelsen.

Utredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen torde som Bilaga
C få fogas till detta protokoll.

Yttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet antingen tillstyrkt, att utredningsförslaget
lägges till grund för lagstiftning eller lämnat förslaget i huvudsak
utan erinran. Ett flertal anmärkningar har emellertid framförts.
Dessa gäller oftast detaljer i förslaget men även vissa grundsatser och väsentliga
bestämmelser har rönt åtskillig kritik.

Bland remissinstanser som givit särskilt uttryck för en positiv inställning
till utredningsförslaget i stort är Svenska jordbrukskreditkassan. Kassan
säger sig med tillfredsställelse ha konstaterat, att förslaget synes öppna möjligheter
för jordbrukskasserörelsen att driva sin verksamhet med ökad frihet
och ökat självansvar samtidigt som en bättre anpassning av rörelsen
till jordbrukets nuvarande förhållanden och behov möjliggöres. Jordbrukskreditkassan
har över huvud taget funnit lagförslaget väl ägnat att läggas
till grund för den nya lagstiftningen på området. Fullmäktige i riksbanken
ansluter sig till utredningens principiella inställning att kasserörelsen bör
fa arbeta och utvecklas utan hinder av de speciella bestämmelser som nu
anger allt för snäva gränser för verksamheten. Riksförbundet Landsbygdens
folk uttalar, att det synes mycket önskvärt att jordbrukskassornas utveckling
på allt sätt främjas inom ramen för skäliga hänsyn till bankmässiga
kontroll- och säkerhetssynpunkter. En fortsatt förstärkning av kassornas
verksamhet synes kunna bli ett värdefullt bidrag till tjänst för landsbygdens
näringsliv. Sveriges lantbruksförbund framhåller i sitt yttrande, att
förslaget i alla väsentliga avseenden synes tillgodose av jordbrukskreditkassan
vid särskilda tillfällen framställda önskemål, vilka föranletts av
utvecklingen i fråga om både jordbrukskasserörelsen och jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse, och tillstyrker på den grund utredningens förslag.
Liknande omdömen uttalar fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen
i Örebro län, hushållningssällskapens förbund och Sveriges allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

hijpoteksbank. Norrlands hypoteksförening instämmer i förslagets huvudsyfte,
nämligen att vidga jordbrukskasserörelsens möjligheter att på olika
sätt tjäna såsom ett jordbrukets eget bankföretag. Föreningen konstaterar,
att detta bl. a. innebär att rörelsens hittillsvarande karaktär av ett i första
hand driftkreditgivande organ — en karaktär som i praktiken redan får
anses ha upphört —- även formellt försvinner. Mälarprovinsernas hypoteksförening
förklarar, att det nu framlagda förslaget innebär ett verkligt steg
mot kasserörelsens erkännande såsom ett med affärsbanker och sparbanker
likvärdigt penninginstitut och tillägger att från föreningens sida intet
finnes att invända mot en sådan utveckling.

Bland remissinstanser med särskilt kritisk inställning till förslaget må
nämnas Svenska bankföreningen som anser, att kassornas verksamhet bör
organiseras enligt lagen om bankrörelse och att förslaget bör helt omarbetas
i enlighet därmed. En liknande åsikt hyser Östergötlands och Södermanlands
handelskammare. En ledamot i bank- och fondinspektionen har uttalat,
att utredningsförslaget på viktiga punkter är så ofullständigt, att det
icke utan åtskillig kompletterande utredning torde kunna läggas till grund
för en ny lagstiftning om jordbrukskasserörelsen.

En närmare redogörelse för remissvarens innehåll kommer att lämnas i
samband med den mera utförliga behandlingen av utredningens olika förslag.
Redan nu torde jag emellertid få återge vissa i yttrandena framförda
allmänna synpunkter och anmärkningar av principiell innebörd.

Spörsmålet om gränsdragningen mellan jordbrukets kreditkassor
och andra slags kreditinstitut beröres av statskontoret som ifrågasätter om
icke utredningen borde ha upptagit problemet om en samordning av jordbrukskasserörelsens
verksamhet och landshypoteksinrättningarnas. Förhållandet
mellan kassorna och andra kreditinstitut behandlas också av Svenska
bankföreningen, som gör gällande, att utredningsförslaget gynnar jordbrukskassorna
på andra kreditinstituts bekostnad. Föreningen anför.

De sakkunniga har genomgående strävat efter att utforma förslaget på
sådant sätt att kassorna skulle erhålla frihet att utvecklas utan hinder av
alltför ingående detaljregleringar. Bankföreningen finner denna uppfattning
välbetänkt, förutsatt att samtliga kreditinstitut behandlas lika och att
särskilda förmåner icke gives till vissa kreditinstitut. Skulle emellertid den
föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen antagas utan väsentliga jämkningar
under det att affärsbanker och sparbanker reglerades enligt de lagförslag,
som nu behandlas av statsmakterna, skulle detta betyda att jordbrukskassorna
erhöll sådana förmåner. Man kan icke bortse från att de sakkunniga
strävat efter att konstruera lagen om jordbrukskasserörelsen så,
att jordbrukskassorna skulle erhålla praktiskt taget alla de fördelar, som
banklagstiftningen och lagstiftningen om ekonomiska föreningar var för sig
erbjuder, men samtidigt befrias från åtskilliga av de skyldigheter som ålägges
t. ex. affärsbankerna. Någon saklig motivering för den sålunda föreslagna
diskrimineringen av vissa kreditinstitut kan säkerligen icke presteras.

Svenska sparbanksföreningen har funnit, att förslaget i fråga om uppmjukning
av bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens ändamål och vill -

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1956

koren för medlemskap går så långt, att man kan ifrågasätta realiteten i tanken
att rörelsen skall vara en speciell jordbruksorganisation.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att det i propositionerna rörande
den nya lagen om bankrörelse (prop. 3/1955) och den nya lagen om sparbanker
(prop. 151/1955) förebådats en särskild utredning bl. a. om gränsdragningsfrågan.
Innan den utredningen kommit till stånd torde synpunkter
på det föreliggande lagförslaget få omgärdas med reservationer.

Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det ur flera synpunkter är förenat
med olägenheter att lagstiftningen för banker, sparbanker och jordbrukskassor
samt frågan om gränsdragning mellan dessa kreditinstituts verksamhetsområden
icke kunnat behandlas i ett sammanhang. Som läget nu är bör
dock, liksom tidigare bank- och sparbankslagstiftningen, utredningens betänkande
med dess förslag om betydande förändringar i fråga om jordbrukskasserörelsens
allmänna inriktning behandlas även med risk för att resultatet
av utredningen om gränsdragningsfrågorna föregripes.

En fråga som har viss anknytning till gränsdragningsspörsmålet är om
kasserörelsen alltjämt skall drivas i den ekonomiska föreningens
form. Svenska bankföreningen, som förordat att kassorna skall inordnas
under lagen om bankrörelse, förklarar, att utredningen icke dragit
konsekvenserna av att jordbrukskasserörelsen numera är av bankmässig art,
när den föreslagit att jordbrukskassorna skall bibehålla sin karaktär av
ekonomiska föreningar och lyda under föreningslagen. Enligt bankföreningens
mening har utvecklingen medfört, att det gamla på en kooperativ tanke
vilande föreningsbegreppet inom kasserörelsen så uttunnats att det blivit
rent formellt. Icke heller Östergötlands och Södermanlands handelskammare
har velat godtaga föreningsformen för kassornas del. Den förordar, att
kasserörelsens verksamhet skall drivas i aktiebolagets form. Bank- och fondinspektionen
däremot har, med vissa reservationer, godtagit den ekonomiska
föreningen som företagsform för kassorna. Inspektionen anför i denna
fråga.

Då utredningen nu ansett tiden inne för att tillerkänna jordbrukskasserörelsen
väsentligt utvidgade befogenheter — i sådan utsträckning att man
har rätt påstå att det för framtiden blir fråga om fullständig bankrörelse
— kan man fråga sig om icke konsekvensen bort kräva att kasserörelsen
också fått anpassa sig efter de former som eljest gäller för drivande av bankrörelse.
Utredningen har emellertid icke diskuterat detta spörsmål utan förutsatt
att kreditkassorna liksom hittills skall arbe''ta i föreningsform. Den
bankmässiga topporganisationen avses dock skola bestå av ett bankaktiebolag.
Man kunde i anslutning till det sistnämnda förslaget ifrågasätta om icke
hela rörelsen kunnat framträda i bankaktiebolagets form, varvid centralkassor
och jordbrukskassor fått omvandlas till provins- respektive avdelningskontor.
Otvivelaktigt skulle en sådan anordning tillika ha givit bättre
organisatorisk stadga åt rörelsen.

Å andra sidan kan man peka på att den nuvarande organisationsformen
fungerat under den mycket starka expansion som kasserörelsen under de senaste
tio åren genomlöpt. Man kan vidare erinra om att de stora jordbruksekonomiska
organisationerna allmänt är konstruerade som kooperativa fler -

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

ledsorganisationer och att detta system därför vunnit hävd inom jordbrukarkretsar.
Slutligen kunde väl också hänvisas till de goda erfarenheter man
inom Finland synes ha haft beträffande den s. k. andelskasserörelsen, som
ju är uppbyggd enligt samma principer som den svenska jordbrukskasserörelsen.

Inspektionen vill av de angivna skälen icke motsätta sig att man även
här i Sverige godtager den ekonomiska föreningen som organisationsform
för bankrörelse. Det kan emellertid ej bestridas att föreningen i flera viktiga
hänseenden är underlägsen aktiebolaget som företagsform för en kreditinrättning.
Främst kommer väl detta till uttryck däri att föreningens eget
kapital icke är lika fast bundet till organisationen som hos aktiebolaget:
man plägar ju också säga att detta är en kapitalassociation till skillnad
från föreningen som är en personsammanslutning. Det förhållandet att
medlemskapet i en kreditkassa praktiskt taget alltid är förbundet med låntagarställning
till denna är också ett memento. Fn kreditkassas beslutande
organ, föreningsstämman, kommer med andra ord att bestå av kassans gäldenärer.
Slutligen får ihågkommas att flerledskonstruktionen inom jordbrukskasserörelsen
skapar särskilda komplikationer, i det att ledningen för
en centralkassa i stor utsträckning kan komma att bestå av personer som
i sin egenskap av funktionärer i vederbörande jordbrukskasssor subordinerar
under centralkassan.

Det är uppenbart att de här beskrivna förhållandena bör beaktas genom
införande i lagstiftningen eller i kreditkassornas stadgar av bestämmelser
som eliminerar systemets svagheter. Sker så bör emellertid den ekonomiska
föreningen kunna godtagas som företagsform inom jordbrukskasserörelsen,
och inspektionen kan, under angivna förbehåll, acceptera den målsättning
för kassornas framtida verksamhet som utredningen förordat.

Fullmäktige i riksbanken har godtagit, att jordbrukskasserörelsen bibehåller
sin organisatoriska form, men understryker att den bör driva sin
verksamhet med de begränsningar som med hänsyn till solvens, likviditet
in. m. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fullmäktige anför.

Med den ställning jordbrukskasserörelsen föreslås få i vårt kreditväsen
bör också följa, att dess verksamhet skall bedrivas enligt samma betingelser
som gäller för övriga kreditinstitut.

Om kreditkassorna alltså enligt utredningens förslag gives befogenheter
som i stort sett innebär rätt att bedriva fullständig bankrörelse, anser fullmäktige
att, även om den organisatoriska formen bibehålies, för själva
rörelsen bör gälla de begränsningar som med hänsyn till solvens och likviditet
m. in. gäller för bankrörelse i allmänhet. Fn särställning för jordbrukskasserörelsen
i detta avseende kunde endast motiveras utifrån en snävare
begränsning av ändamålet med verksamheten och striktare bestämmelser om
medlemskap än vad utredningen utgår ifrån.

Liknande tankegångar och synpunkter anföres i det yttrande som avgivits
av sparbanks inspektionen.

Mot förslaget att det statliga inflytandet ö v c r kasse r ör
c Isen skall upphöra har ingen erinran gjorts. De som särskilt
yttrat sig i denna fråga har anslutit sig till förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner förslaget innefatta cn logisk följd
av utvecklingen inom jordbrukskasserörelsen under senare år, vilken —
förutom all den lett (ill en allt starkare konsolidering av rörelsen — ten -

Kungl. Maj.is proposition nr 122 år 1956

derat att spränga de hittills uppdragna, tämligen snäva gränserna för densamma.
Fullmäktige är för sin del beredda att acceptera utredningens principiella
inställning till frågan om jordbrukskasserörelsens ställning inom
kreditväsendet och har därför icke något att erinra mot att rörelsens speciella
anknytning till staten upphör. Fullmäktige betonar emellertid samtidigt,
att insättarnas trygghet härigenom kommer att i viss mån minskas
och att detta i sin tur bör såsom motvikt föranleda krav på en ökning av
det egna kapitalet inom rörelsen. Fullmäktige i riksbanken har anfört liknande
synpunkter med det tillägget att behovet av en kapitalförstärkning
ytterligare accentueras genom att medlemmarnas personliga ansvar för rörelsens
förbindelser bortfaller.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Kristianstads län anser det angeläget,
att det direkta statsinflytandet över kasserörelsen bringas att upphöra.
Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att borttagandet av det statliga
stödet till kasserörelsen och det direkt statliga inflytandet på denna överensstämmer
med riksförbundets principiella syn på frågan om relationerna
mellan jordbrukets organisationer och statsmakterna. Det torde även kunna
förutsättas, att kasserörelsen numera besitter det egna kapital eller den förmåga
att bygga upp sådant som utgör förutsättningen för ekonomiskt oberoende.

Svenska jordbrukskreditkassan har förklarat sig beredd medverka till att
det statliga förvaltningsbidraget skall upphöra i samband med att den nya
jordbrukskasselagstiftningen träder i kraft samt till att jordbrukskreditkassans
och centralkassornas grundfonder avvecklas och återställes till staten.
Beträffande den i förevarande sammanhang betydelsefulla frågan om
rörelsens kapitalbildning, har jordbrukskreditkassan — i samband med att
den behandlat spörsmålet om avveckling av kassemedlemmarnas personliga
ansvarighet — uttalat, att en tillfredsställande lösning av kapitalfrågan bör
kunna ernås och att jordbrukskreditkassan vill medverka till att så sker.

Förslaget att kasserörelsen i vissa fall skall kunna organiseras efter tvåle
d s s y s t e in bar i och för sig ej mött gensagor. Emellertid har lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Kristianstads län, länsstyrelsen i Örebro län,
länsstyrelsen i Västerbottens län och Svenska jordbrukskreditkassan anslutit
sig till den av utredningsledamoten professor Björkman i särskilt
yttrande uttalade åsikten att tvåledssystem såväl av typen riksorganisationen
—- centralkassa som ay typen riksorganisationen — jordbrukskassa bör
kunna förekomma. Fullmäktige i riksgäldskontoret däremot ansluter sig
till utredningens förslag att endast tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa
bör få förekomma. En organisation med jordbrukskassorna
som enda led under topporganisationen skulle enligt fullmäktiges
mening sannolikt bli alltför otymplig.

Utredningsförslagets lagtekniska utformning har uttryckligen
kommenterats endast av sparbanksinspektionen, länsstyrelsen i Östergötlands
län och av en ledamot av bank- och fondinspektionen.

Kungl. Maj:is proposition nr 122 år 1956

Sparbanksinspektionen har förklarat, att den anser det lämpligt att såsom
utredningen föreslagit till en lag om jordbrukskasserörelsen -vad sidan
av lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar sammanföra bestämmelserna
om hela jordbrukskasseorganisationen. Inspektionen har ej någon
erinran mot uppläggningen av ämnet i denna lag ehuru ämbetsverket i vissa
avseenden har avvikande mening om innehållet däri. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anser, att lagförslaget blivit mera lättläst och överskådligt genom
att därur utmönstrats föreskrifter av stadgekaraktär. Den tidigare
angivne ledamoten av bank- och fondinspektionen betecknar däremot som
en brist i utredningen, att nu gällande författningsbestämmelser, vilka ansetts
vara av stadgekaraktär men som likväl är högst betydelsefulla i sammanhanget,
i stort sett har förbigåtts av utredningen.

Departementschefen. Sedan 1942, då den nu gällande jordbrukskasseförordningen
utfärdades, har jordbrukskasserörelsen undergått en betydande
utveckling. Antalet medlemmar i jordbrukskassorna var omkring 113 000
år 1942 (samtliga uppgifter avser läget 31/12 det år som angives), omkring
142 000 år 1950 och omkring 158 000 år 1954. Antalet ekonomiska föreningar,
som anslutits till centralkassorna var 317 år 1942, 492 år 1950 och 546
år 1954. Inlåningen var 108 miljoner kronor år 1942, 404 miljoner kronor år
1950 och 710 miljoner kronor år 1954. Rörelsens eget kapital uppgick år
1942 till sammanlagt 8,2 miljoner kronor, år 1950 till sammanlagt 17,6 miljoner
kronor och år 1954 till sammanlagt ca 23 miljoner kronor. Antalet centralkassor
var 10 åren 1942 och 1950 mot 11 år 1954. Antalet jordbrukskassor
uppgick till 736 år 1942, 631 år 1950 och 605 år 1954. Minskningen
i antalet jordbrukskassor sammanhänger med en sedan åtskillig tid föreliggande
tendens att driva rörelsen med större enheter i jordbrukskasseledet.

Stegringen i kasserörelsens verksamhet har försiggått parallellt med en
utveckling mot allt större bankmässighet hos kassorna. De jordbrukare och
jordbruksorganisationer, som är medlemmar i kasserörelsen och anlitar denna,
har efter hand kommit att ställa allt större anspråk på allsidig bankmässig
service från kasserörelsens sida. Detta sammanhänger bl. a. med att medlemmarna
ej sällan önskar uträtta alla, eller så gott som alla. sina bankaffärer
i en och samma kreditinrättning. För kasserörelsen har det varit
av betydelse att så långt som möjligt anpassa sin verksamhet efter detta
önskemål. Att man haft framgångar därutinnan kan sägas vara till fördel
även ur allmän synpunkt; det anses vara ett tecken på sundhet i det ekonomiska
livet, att antalet s. k. flerbanksgäldenärer begränsas.

Organisatoriskt har kasserörelsens utveckling bl. a. medfört en tendens
till övergång från mindre jordbrukskassor, drivna av oavlönade eller så gott
som oavlönade förtroendemän, till större enheter, vilkas verksamhet i stor
utsträckning besörjes av lönade tjänstemän.

Den sålunda skisserade utvecklingen har givetvis försiggått inom ramen
för gällande lagstiftning. Efterhand har emellertid jordbrukskasseförordningen
och övriga för kasserörelsen gällande specialförfattningar kommit att

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

framstå såsom allt sämre avpassade för en organisation av jordbrukskasserörelsens
nuvarande storlek och beskaffenhet. Del är att märka att 1942 års
jordbrukskasseförordning innehåller bestämmelser som utan större förändringar
upptagits från äldre författningar. Lagstiftningen har av denna
och andra anledningar kommit att framstå såsom genomgående föråldrad
och såsom i vissa stycken direkt hinderlig för kasserörelsens naturliga utveckling.
Behovet av en revision av jordbrukskasselagstiftningen har därjämte
aktualiserats av den nya föreningslagstiftningen av år 1951, vilken
trätt i kraft den 1 januari 1953.

Det förslag som jordbrukskasseutredningen framlagt i sitt betänkande
innebär, att all lagstiftning som speciellt behandlar jordbrukskasserörelsens
organisation och verksamhet överarbetats och sammanförts i en författning,
lagen om jordbrukskasserörelsen. Den hittillsvarande metoden att genom
en allmän hänvisning anknyta till den allmänna föreningslagstiftningen och
att därmed göra denna tillämplig i alla avseenden, där särskilda regler ej
meddelas i jordbrukskasselagstiftningen, har emellertid bibehållits. I utredningsförslaget
ges därjämte i vissa avsnitt för överskådlighetens skull bestämmelser,
vari direkt angives i vad mån stadganden i föreningslagen
eller i förevarande lag skall gälla.

Utmärkande för utredningsförslaget är, att utredningen i den mån så kunnat
ske utan vådor, sökt komma ifrån den stela detaljreglering, som i så
hög grad utmärker den nuvarande kasselagstiftningen. Denna inställning
har utredningen särskilt betonat genom att uttala, att den arbetat under
den allmänna förutsättningen att kasserörelsen i all den utsträckning som
är möjlig skall kunna verka och utvecklas utan andra inskränkningar i sin
fria självbestämmanderätt än sådana som är naturligt betingade av verksamhetens
bankmässiga beskaffenhet. Utredningen har vidare uttalat, att den
anser det i princip önskvärt och riktigt att kassorna och andra kreditinrättningar,
alla efter sina förutsättningar, skall få konkurrera fritt inom det
område där de är behöriga att verka.

Utredningens allmänna inställning avspeglar sig i förslagets lagtekniska
utformning på så sätt, att utredningen ur lagen utmönstrat bestämmelser
som ansetts vara av stadgekaraktär. I fråga om organisationen av kasserörelsen
framträder den särskilt i förslaget, att statsinflytandet över kasserörelsen
och det statliga stödet till rörelsen skall upphöra samt i förslaget
till regler om medlemskap, vilket innebär uppmjukning av hittillsvarande
bestämmelser. Vad angår verksamheten synes utredningens principinställning
framför allt ha tagit sig uttryck dels däri att någon bestämmelse om
jordbrukskasserörelsens allmänna ändamål ej upptagits i lagen dels däri att
utredningen slopat de sedan äldre tider kvarstående reglerna om begränsningar
i medlems rätt att låna, betingade av värdet av den fastighet han innehar
eller, i fråga om jordbruksorganisation, av organisationens ekonomiska
ställning, beräknad på visst i förordningen närmare angivet sätt, samt ersatt
dessa med modernare, efter nuvarande förhållanden avpassade, bankmässiga
bestämmelser med anknytning till motsvarande föreskrifter i lagen
om bankrörelse och lagen om sparbanker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

På det organisatoriska området innebär förslaget i övrigt reformer huvudsakligen
vad angår toppledet. Detta skall uppdelas i en riksorganisation för
de administrativa uppgifterna och ett bankaktiebolag, jordbrukets bank, för
de bankmässiga. Av principiell betydelse är också förslaget att s. k. tvåledssystem
skall kunna tillämpas i den formen att centralkassa, efter Kungl.
Maj:ts dispens, skall äga arbeta utan förmedling av jordbrukskassor.

I vissa andra spörsmål, vilka ur bankmässig synpunkt är att betrakta såsom
förgrundsfrågor, har utredningen också föreslagit nyheter. Jag syftar
då särskilt på frågorna om centralkassas inlåningsrätt och kassareservskyldighet
samt på bestämmelserna om tillsyn över kassorna.

Innan jag redovisar mitt allmänna ställningstagande till utredningsförslaget
torde jag få framhålla, att under år 1955 utfärdats dels lag den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse dels lag den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker. I propositionen angående ny lag om bankrörelse (3/1955) har
dåvarande chefen för finansdepartementet, med anledning av vad vissa remissinstanser
yttrat, upptagit spörsmålet huruvida man i fortsättningen
kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan olika slags kreditinstitut.
I samband med behandlingen av frågan om bankernas inlåning gav
chefen för finansdepartementet uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga
regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptagas
till prövning i särskild ordning och att därvid också spörsmålen rörande
gränsdragningen mellan de skilda kreditinstituten borde uppmärksammas
(prop. 3/1955 s. 114). I avbidan på denna utredning har en allmän
omprövning av de regier, som utstakar gränserna för de områden inom vilka
banker och sparbanker skall äga verka, fått anstå (prop. 3/1955 s. 115,
prop. 151/1955 s. 54).

På grund härav och med hänsyn jämväl till att vissa remissinstanser ansett,
att förslaget gynnar jordbrukets kreditkassor på andra kreditinstituts
bekostnad, har jag funnit skäl att särskilt undersöka i vad mån utredningsförslaget
skulle komma att föra jordbrukskasserörelsen in på områden där
kassorna icke tidigare verkat. Jag har därvid funnit, att avsaknaden av en
allmän ändamålsbestämmelse måhända skulle kunna ge möjlighet till en
rekrytering av medlemmar i jordbrukskassorna utanför kretsen av dem
som av tradition och enligt gällande bestämmelser kan sägas ha en naturlig
anknytning till jordbrukskasserörelsen ävensom till en kreditgivning utöver
den avsedda ramen. Åtminstone formellt skulle gränsen för kasserörelsens
funktionsområde komma alt vidgas något utöver vad som kan anses
betingat av skäligt hänsynstagande till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets
utveckling, om utredningsförslaget i dessa delar skulle lagfästas i
oförändrat skick. Då detta icke är avsett torde ett återförande av gränserna
i båda de angivna hänseendena böra ske genom att en ändamålsbestämmelse
införes i lagtexten.

Ur gränsdragningssynpunkt torde därjämte erfordras en åtstramning i
de av utredningen föreslagna inlåningsreglerna och i kassareservbestämmelserna.
I övrigt kan enligt min mening befogade anmärkningar ur denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

synpunkt ej anföras mot utredningsförslaget. I fråga om organisationen torde
gränsdragningsfrågor nämligen ej uppkomma annat än just i samband
med reglerna om medlemskap i jordbrukskassa. Vad beträffar kasserörelsens
verksamhet innebär förslaget att den hittillsvarande verksamheten får
drivas på ett rationellare och mera bankmässigt sätt än tidigare — vilket är
avsikten med lagrevisionen — men däremot icke att kassorna berättigas övergå
till verksamhetsformer, som hittills varit dem främmande.

Om en ändamålsbestämmelse införes och om utredningsförslagets inlåningsregler
och kassareservbestämmelser ändras i åtstramande riktning torde
sålunda gränsdragningssynpunkterna bli tillbörligen tillgodosedda.

Vissa andra anmärkningar mot förslagets allmänna grundsatser har också
anförts vid remissbehandlingen. Från visst håll har uttalats, att den ekonomiska
föreningen icke skulle vara lämplig företagsform för jordbrukets
kreditkassor. Detta motsäges, såsom framgår av vad andra remissinstanser
samt utredningen yttrat, av erfarenheten såväl från Sverige som från andra
länder och bör uppenbarligen ej föranleda att man avstår från att genomföra
utredningsförslaget.

Mot utredningens förslag till bestämmelser om tillsyn har vid remissbehandlingen
de två statliga inspektionsmyndigheterna reagerat. På den grund
och enär även frågan om offentlig tillsyn över de olika kreditinstituten skall
utredas i särskild ordning (prop. 151/1955 s. 184) torde det finnas anledning
att frångå utredningens förslag i denna del och bibehålla tillsynsregler
av i stor sett samma innebörd som de gällande.

I övrigt har varken genom remissbehandlingen eller i annan ordning framkommit
någon anmärkning av beskaffenhet att böra föranleda ändring i utredningsförslagets
allmänna uppläggning och disposition eller i de allmänna
huvudprinciper, varpå det vilar. Tvärtom har remissinstanserna med blott
ett par undantag i princip ställt sig positiva till utredningsförslaget eller
lämnat det utan erinran. Även jag har en sådan allmän inställning. Enligt
min mening bör alltså utredningsförslaget läggas till grund för lagstiftning
med de modifikationer som redan antytts och med vissa ytterligare jämkningar
i fråga om förslagets detaljer. Jag torde få återkomma med en närmare
redogörelse i samband med den framställning av utredningsförslagets
särskilda delar som jag avser att lämna i det följande. Därvid torde först
böra behandlas spörsmålen om jordbrukets bank, om centralkassornas inlåningsrätt
och om kassareservskyldigheten vart för sig, varefter specialmotivering
torde böra lämnas för bestämmelserna i förslaget till lag om
jordbrukslcasserörelsen. Avslutningsvis torde jag få angiva motiven till den
lag om vissa kreditinrättningars konkurs, vilken föreslagits såsom en följdförfattning
till lagen om jordbrukskasserörelsen.

Innan jag lämnar huvuddragen i utredningens förslag torde jag här i
största korthet få ingå på de återstående spörsmål av allmän innebörd som
särskilt upptagits i vissa remissyttranden.

Förslaget att det statliga inflytandet i kasserörelsen skall upphöra har ej
mött invändningar. Även jag ansluter mig därtill. I departementsförslaget

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

iinnes därför inga bestämmelser om att representanter för det allmänna
skall ingå i styrelsen för riksorganisationen eller för kassa. I motiveringen
till departementsförslagets övergångsbestämmelser har upptagits ett schema
för avveckling av Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassornas
grundfonder. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att föranstalta om att
kungörelsen den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag åt
jordbrukets kreditkassor upphäves fr. o. m. dagen för den nya jordbrukskasselagstiftningens
ikraftträdande så att därmed förvaltningsbidragen upphör
att utgå. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att Svenska jordbrukskreditkassan
lämnat vissa besked om åtgärder som planeras för att
stärka kasserörelsens kapitalställning. Till dessa torde jag få återkomma
i samband med behandlingen under 1 § departementsförslaget av förslaget
om borttagandet av kassemedlemmarnas personliga ansvarighet.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att tvåledssystem av typen
riksorganisationen-centralkassa med Kungl. Maj :ts tillstånd skall kunna
tillämpas. Däremot anser jag icke att förutsättningar finnes för den av en
utredningsledamot framförda och av några remissinstanser understödda tanken
att därjämte öppna möjlighet för tvåledssystem av typen riksorganisationen-jordbrukskassa.
Jag kan således icke föreslå åtgärder för att förverkliga
denna tanke.

Mot förslaget att en jordbrukets bank skall bildas som ett serviceorgan åt
jordbrukskasserörelsen har invändningar ej rests. Ej heller från min sida
finnes något att erinra däremot.

Utredningsförslagets uppläggning och lagtekniska utformning synes mig
i stort sett ändamålsenliga och väl avvägda. Utmönstringen av stadgeföreskrifter
synes vara till fördel ur olika synpunkter. Lagen blir därigenom
mera överskådlig och kassorna får större frihet att inom lagens ram anpassa
sig efter rådande förhållanden. Genom den offentliga tillsynen lärer
erforderlig garanti kunna påräknas för att friheten icke missbrukas. I fråga
om dispositionen av lagförslaget och dettas redigering vill jag här endast
tillägga, att jag överfört vissa bestämmelser från avsnittet om centralkassorna
till det om rörelsen samt att rörelseavsnittet även i andra hänseenden
omarbetats.

Därmed torde jag få övergå till de särskilda förslagen.

Jordbrukets bank

Utredningen. Såsom inledningsvis nämnts har jordbrukskasseutredningen
föreslagit, att en jordbrukets bank skall inrättas. Förslaget har, enligt vad
utredningen anför i betänkandet, föranletts av att det inom utredningen
framställts önskemål, att Svenska jordbrukskreditkassans befogenheter att
driva bankmässig verksamhet skall vidgas utöver vad tidigare gällt, helst ända
därhän att jordbrukskreditkassan skall få driva fullständig bankrörelse.

Detta önskemål har enligt utredningen sin förklaring i den samlade kas -

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

serörelsens utveckling och den ställning rörelsen numera intar på kreditmarknaden.
Kasserörelsens verksamhet har år från år stegrats och har efterhand
nått en betydande omfattning —- omslutningen uppgår f. n. till omkring
750 miljoner kronor. Samtidigt har verksamheten fått en alltmera
bankmässig prägel. Därmed har anspråken på jordbrukskreditkassan från de
övriga kassornas sida stegrats och begränsningarna i dess rätt att driva bankmässig
verksamhet blivit mer kännbara.

Svenska jordbrukskreditkassan har, anför utredningen vidare, ej rätt
att driva inlåning från allmänheten på bankräkning. Den är således för sin
verksamhet som kreditgivare hänvisad att använda medel som av centralkassorna
placeras hos jordbrukskreditkassan eller medel som jordbrukskreditkassan
själv anskaffat genom upplåning. Jordbrukskreditkassans rätt att
låna ut pengar är omgärdad av ganska snäva restriktioner både i fråga om
vem som skall få låna och i fråga om hur mycket pengar som får lånas ut
till de låneberättigade. Till följd särskilt av begränsningen av utlåningen
till maximerade belopp har jordbrukskreditkassan svårt att fullgöra en uppgift,
som man inom rörelsen finner det naturligt att den skulle kunna medverka
till i vidare utsträckning än för närvarande, nämligen alt lämna de
större jordbruksorganisationerna krediter och annan bankmässig service.
Restriktionerna försvårar vidare jordbrukskreditkassans deltagande i de
kredittransaktioner penninginstituten emellan som normalt förekommer på
penningmarknaden. De nuvarande bestämmelserna är enligt utredningens
mening ej konsekvent utformade och kan ej heller sakligt motiveras i dagens
läge.

Utredningen uttalar, att vägande erinringar kan riktas mot tanken på vittgående
utvidgningar av bankmässigheten hos jordbrukskasserörelsens toppled
med dess nuvarande organisation. Jordbrukskreditkassan är nämligen
ekonomisk förening. Därav följer, att den har en helt annan struktur än en
bank av det slag som sedan lång tid tillbaka avsetts i den svenska lagstiftningen
om bankrörelse. Utredningen anser det ej lämpligen böra komma i
fråga att genom någon lagstiftningsåtgärd söka inrymma jordbrukskreditkassan
bland de kreditinstitut som skall äga driva fullständig bankrörelse.
I stället anvisas utvägen alt kasserörelsen inrättar en bank såsom ett serviceorgan.

Det förslag om inrättande av en jordbrukets bank, som utredningen framlagt,
innebär enligt vad som uttalas i betänkandet, att svenska jordbrukskreditkassan
under annan benämning och med delvis annan struktur skall
bli kvar såsom en jordbrukskasserörelsens riksorganisation men huvudsakligen,
såvitt gäller funktionerna såsom centralt ledande organ, ha administrativa
uppgifter. \ id sidan av riksorganisationen skall rörelsen driva jordbi
ukets bank, bl. a. för att med dess hjälp lämna bankmässig service. Riksorganisationen
och banken skall således vara två skilda juridiska personer
med helt olika uppgifter. Det skall ankomma på jordbrukskasserörelsen
att fastställa lämpliga benämningar på riksorganisationen och banken. Jordbrukskasseutredningen
använder beteckningarna jordbrukskasserörelsens
liksorganisation och jordbrukets bank endast såsom tekniska termer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Den riksorganisation, som skall träda i jordbrukskreditkassans ställe
för att bl. a. omhänderhava dess administrativa uppgifter, skall, enligt
vad utredningen uttalar i betänkandet, i detta hänseende främst leda, samordna
och kontrollera kassorna. Ej minst viktig skall den kontrollerande
uppgiften bli. Enligt utredningens förslag skall nämligen riksorganisationen
bl. a. utöva en central jordbrukskasserevision vilken förutsättes ingå
som ett led i tillsynen över jordbrukets kreditkassor. Såsom rörelsens topporganisation
skall riksorganisationen därjämte driva upplysning och propaganda
för rörelsen, företräda rörelsen utåt och tillvarata för rörelsens
medlemmar gemensamma intressen.

Jordbrukets bank skall enligt utredningsförslaget övertaga jordbrukskreditkassans
bankmässiga uppgifter. Den skall alltså bl. a. handha funktionerna
såsom kasserörelsens centrala clearinginstitut. Banken bör få rätt att
driva fullständig bankrörelse. Den bör emellertid ha till huvudsaklig uppgift
att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att ge dem möjlighet
till inbördes clearing och genom att tillhandahålla dem annan bankmässig
service, varav de kan ha behov. En annan viktig uppgift för banken kan beräknas
bli att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna
med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta
från jordbrukskasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen förutsätter, att jordbrukskasserörelsen själv
skall ta initiativet till bildandet av banken och i samband därmed lösa den
mångfald av detalj spörsmål som dess inrättande för med sig.

Utredningen har inhämtat Svenska jordbrakskreditkassans mening om
tanken på att inrätta en jordbrukets bank. Jordbrukskreditkassan har i avgivet
yttrande över en av utredningen den 23 februari 1953 framlagd promemoria
ställt sig positiv till tanken att inrätta en sådan bank. I betänkandet
anför utredningen om jordbrukskasserörelsens inställning bl. a. följande.

I sitt yttrande har Svenska jordbrukskreditkassan ifrågasatt om ej kasserörelsens
anspråk på ökad bankmässig service skulle kunna lösas så, att
jordbrukskreditkassan fick sina befogenheter att driva bankmässig verksamhet
väsentligt ökade. Gentemot utredningens betänkligheter mot en sådan
lösning har jordbrukskreditkassan åberopat att man inom Hollands och
Schweiz’ jordbrukskasserörelser tillämpar organisationsformer av jämförbar
typ.

Emellertid har jordbrukskreditkassan vidare uttalat, att den är positivt
inställd även till den form för organiserandet av den centrala bankmässiga
verksamheten som utredningen skisserat. Jordbrukskreditkassan förutsätter
därvid för det första att hinder icke möter för jordbrukskasserörelsens
riksorganisation och centralkassorna att inneha aktier i banken, för det
andra att sådant aktieinnehav icke åtföljes av besvärande inskränkning i
centralkassas inlåningsrätt och för det tredje att uppdelningen av jordbrukskreditkassans
uppgifter på en i huvudsak administrativ riksorganisation
och en bank icke medför menliga skattekonsekvenser för kasserörelsen.

De tre av jordbrukskreditkassan angivna förutsättningarna för alt kassan
skall godtaga detta förslag torde kunna betraktas såsom uppfyllda. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

beträffar den första har nämligen på utredningens initiativ en ändring genomförts
i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten
alt förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (SFS
1954: 315). Lagändringen har trätt i kraft den 1 juli 1954. Genom den har
klarlagts, att den blivande riksorganisationen och centralkassorna samt
dessutom vissa andra jordbruksorganisationer, beträffande vilka tidigare
tvekan kunnat råda, är formellt oförhindrade att förvärva aktier i den
planerade jordbrukets bank. Vad beträffar den andra av jordbrukskreditkassan
angivna förutsättningen har utredningen föreslagit en lösning av
frågan om hur inlåningsrätten för centralkassa skall regleras, som synes
kunna godtagas av kasserörelsen. Vad till sist angår den tredje förutsättningen
har jordbrukskreditkassan, på egen begäran, fått förhandsbesked från
riksskattenämnden enligt vilket inrättandet av jordbrukets bank i tre av
jordbrukskreditkassan angivna hänseenden ej kommer att medföra för
jordbrukskasserörelsen besvärande skattekonsekvenser.

Utredningen framhåller ytterligare att dess förslag om organisationen av
jordbrukskasserörelsens toppled ej innebär någon fullständig nyhet för
svenskt ekonomiskt liv. Sparbanksrörelsen har sålunda visat sig ha behov
såväl av ett bankmässigt som ett administrativt topporgan, Sparbankernas
bank aktiebolag och Svenska sparbanksföreningen. Och i Finland har man,
enligt vad utredningen meddelar, motsvarigheter såväl inom den finska andelskasserörelsen,
vilken svarar mot jordbrukskasserörelsen, som inom
sparbanksrörelsen.

Yttrandena. Förslaget att inrätta en jordbrukets bank tillstyrkes eller lämnas
i princip ulan erinran av samtliga remissinstanser. En ledamot av bankoch
fondinspektionen, som avstyrkt utredningsförslaget i sin helhet och förordat
ytterligare utredning, har emellertid framställt erinringar mot att jordbrukskasseutredningens
betänkande ej upptar närmare upplysningar om den
blivande bankens verksamhetsfält, dess förseende med kapital o. s. v. Fullmäktige
i riksgäldskontoret och Sveriges allmänna hypoteksbank har förklarat,
att de i och för sig ej har någon erinran mot inrättandet av jordbrukets
bank men de har samtidigt därmed konstaterat, att de icke haft möjlighet
att taga ställning till de detalj spörsmål som bildandet av banken kommer
att föra med sig.

Av de remissinstanser som särskilt yttrat sig rörande frågan om jordbrukets
bank har bank- och fondinspektionen uttalat, att den i princip ej har
något att erinra mot den föreslagna treledskonstruktionen jordbrukskassor
— centralkassor — riksorganisation samt jordbrukets bank eller mot fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan banken och riksorganisationen. Lantbruksstgrelsen
tillstyrker den föreslagna omorganisationen av jordbrukskasserörelsens
toppled efter att ha betonat, att behovet av ett särskilt organ
inom rörelsen med rätt att driva fullständig bankrörelse blivit alltmera
framträdande. Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar, att förbundet betraktar
omorganisationen såsom en följd av utvecklingen och sålunda ändamålsenlig.
Förbundet hänvisar, liksom länsstyrelsen i Kristianstads län, till
att en jämförbar ordning prövats inom sparbanksrörelsen och tillägger, att
resultatet inom sparbanksrörelsen veterligen varit gott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Svenska jordbrukskreditkassan har hänvisat till sitt yttrande över utredningens
promemoria den 23 februari 1953, vari förslaget om jordbrukets
bank i princip godtogs. Samtidigt har jordbrukskreditkassan riktat en erinran
mot utredningens tolkning av en av de förutsättningar för att godtaga
bildandet av banken, som kassan angivit i yttrandet. Jordbrukskreditkassan
anför.

I yttrandet har jordbrukskreditkassan förklarat sig kunna under vissa
förutsättningar acceptera den föreslagna nya organisationsformen. Jordbrukskreditkassan
har icke funnit anledning att — sedan slutbetänkandet
i ärendet nu framlagts — frångå detta ställningstagande. I sammanhanget
måste dock ett påpekande göras. Jordbrukskreditkassan hade förutsatt
bl. a., att centralkassas aktieinnehav i banken icke skulle åtföljas av besvärande
inskränkning i centralkassans inlåningsrätt. Att sådant aktieinnehav
skulle kunna medföra inskränkning i bankens inlåningsrätt ansåg
jordbrukskreditkassan sig sakna anledning räkna med. Nu har utredningen
visserligen föreslagit, att centralkassas inlåningsrätt skall lämnas obeskuren,
men samtidigt antytt att banken eventuellt kan få tänkas vidkännas
särskild begränsning i sin inlåningsrätt. Jordbrukskreditkassan vill uttala
den bestämda förhoppningen, att sådan begränsning ej skall ifrågakomma.

Departementschefen. Förslaget att inrätta en jordbrukets bank med anknytning
till jordbrukskasserörelsens toppled och såsom serviceorgan och centralt
clearinginstitut för jordbrukskasserörelsen har fått ett gynnsamt mottagande
av remissinstanserna. Inga invändningar har gjorts mot att banken
bildas. Ingen har heller haft något att erinra mot att den skall utöva sin
verksamhet på sätt utredningen skisserat. Detta innebär alt jordbrukets bank
skall äga driva fullständig bankrörelse. Dess huvudsakliga uppgift skall vara
att stå jordbrukets kreditkassor till tjänst genom att bereda dem möjligheter
till inbördes clearing, genom att tillhandahålla dem annan bankmässig
service, och genom att biträda dem med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna
med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta
från kasserörelsen. Även jag finner den föreslagna bankbildningen ändamålsenlig
liksom också den skisserade uppläggningen av dess verksamhet.

Utredningen har förutsatt, att jordbrukskasserörelsen själv skall ta initiativ
till att bilda banken och i samband därmed lösa de detalj spörsmål som
bankbildningen för med sig. Jag kan instämma även häri.

Emellertid har vid departemcntsbehandlingen av utredningsförslaget detta
ändrats i ett för frågan om bankbildningen betydelsefullt hänseende. Enligt
utredningsförslaget skulle centralkassorna och jordbrukskassorna äga
förvärva vissa värdehandlingar, bl. a. aktier i jordbrukets bank, intill ett
belopp motsvarande högst hälften av den förvärvande kassans eget kapital.
Aktieförvärven skulle icke medföra inskränkning i inlåningsrätten för vederbörande
centralkassa. Utredningen ifrågasatte emellertid att sådan inskränkning
i stället skulle träffa banken. Frågan om och i vad män så skulle
ske borde lösas i samband med att oktroj meddelades för banken. Jag har
emellertid, av skäl som redovisats under 40 §, funnit mig böra föreslå, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

förvärv av aktier i banken in. m. skall tillåtas allenast intill ett belopp,
motsvarande högst en tiondel av kassornas eget kapital, men att förvärv
inom denna gräns skall kunna ske utan inskränkning i vare sig centralkassans
eller bankens inlåningsrätt. Denna begränsning i kassornas rätt till
aktieförvärv innebär att kasserörelsens möjlighet att av egna tillgångar tillskjuta
aktiekapital i jordbrukets bank kommer att avsevärt minska. Jag
har därför hos Svenska jordbrukskreditkassan efterhört, huruvida dess företrädare
även med en så begränsad möjlighet till aktieförvärv önskar att
planerna på en jordbrukets bank förverkligas. Jordbrukskreditkassan har
lämnat jakande besked på denna förfrågan. Kassan har vidare upplyst, att
banken till en början bör kunna nöjaktigt fullgöra sina tilltänkta uppgifter
med ett eget kapital av måttlig storlek. Avsikten är att banken vid grundandet
skall ha ett aktiekapital om 4—5 miljoner kronor. Man ämnar emittera
aktierna till en kurs, som med 50 procent överstiger det nominella värdet.
Vad som inbetalas utöver aktiernas nominella belopp skall avsättas till reservfond,
varvid reservfonden omedelbart kommer att få sådan storlek, femtio
procent av aktiekapitalet, att enligt 50 § 1955 års lag om bankrörelse
avsättning av vinstmedel till fonden ej blir obligatorisk. Jordbrukskreditkassan
räknar bestämt med att andra organisationer inom jordbrukets föreningsrörelse
kommer att lämna tillskott till jordbrukets bank i sådan omfattning,
att beloppet, inbegripet vad kasserörelsen skall tillskjuta av egna
tillgångar, förslår för en aktieteckning av ifrågavarande omfattning.

Vad jordbrukskreditkassan uppgivit synes mig ge vid handen, att man
med säkerhet kan påräkna, att en jordbrukets bank kommer att bildas och
att det kapital, varöver banken kommer att förfoga då den startar sin verksamhet,
blir av tillräcklig storlek för att banken skall kunna fullgöra de
uppgifter som skall ankomma på den.

Centralkassornas inlåningsrätt

Historik, gällande rätt m. m. För såväl affärsbanker som sparbanker och
centralkassor gäller bestämmelser om maximering i förhållande till storleken
av det egna kapitalet (fonderna) av rätten att inlåna penningar. Dylika
bestämmelser infördes för affärsbankernas del år 1911 genom stadgande
i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse och för sparbankernas del
år 1923 genom lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. Vad centralkassorna
beträffar upptogs regler av detta slag i 32 § 1942 års jordbrukskasseförordning.
Centralkassornas inlåningsregler utformades i stort sett på samma
sätt som de vilka vid motsvarande tid gällde för sparbankerna.

32 § jordbrukskasseförordningen är, efter en mindre jämkning år 1948
i första stycket, alltjämt i kraft. I 32 § första stycket i dess gällande lydelse
stadgas som huvudregel, att centralkassa äger in- och upplåna penningar
dels till ett belopp, för vilket full täckning hos kassan finnes i vissa såsom
praktiskt taget riskfria betraktade tillgångar, nämligen kontanta penningar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

medel som för kassans räkning innestår hos riksbanken, jordbrukskreditkassan
eller inländskt bankaktiebolag eller på postgiro, i statens eller Sveriges
allmänna hypoteksbanks obligationer eller i fordringar på grund av
lån, för vilkas fulla gäldande staten är ansvarig eller för vilka säkerheten
utgöres av inteckning inom sex tiondelar av senast fastställda taxeringsvärdet
på jordbruksfastighet, dels därutöver till belopp motsvarande tolv och
en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital. Enligt en i 32 § andra stycket intagen särskild regel må
dock i intet fall in- och upplåningen med avdrag av ett belopp motsvarande
centralkassans kassa och de medel, som för centralkassans räkning innestår
hos riksbanken, jordbrukskreditkassan eller inländskt bankaktiebolag eller
på postgiro, överstiga trettio gånger centralkassans och därtill anslutna
jordbrukskassors fonder och insatskapital.

För alla tre typerna av kreditinrättningar har genom provisorisk lagstiftning
modifieringar vidtagits i huvudförfattningarnas inlåningsregler. För
centralkassorna infördes provisoriska tilläggsbestämmelser genom förordning
den 26 juni 1948 (nr 376) med särskilda bestämmelser angående inoch
upplåning vid cenlralkassa för jordbrukskredit. Enligt denna förordning
skall vid bestämmandet av den omfattning, i vilken centralkassa enligt
huvudregeln må in- och upplåna penningar, dels med kontanta penningar i
centralkassan likställas kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskassor,
dels med sådana fordringar, som upptages i huvudregeln, likställas fordringar
på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom
hälften av det senast fastställda taxeringsvärdet på viss i 52 § andra stycket
jordbrukskasseförordningen omförmäld fast egendom, vars huvudsakliga
värde består i tomt eller bostadsbyggnad. 1948 års provisoriska förordning
ersattes, då den vid utgången av år 1952 upphörde att gälla, av en ny,
utfärdad den 30 maj 1952 (nr 325), vari upptogs, förutom den tidigare förordningens
tilläggsbestämmelser till huvudregeln enligt 32 § första stycket
jordbrukskasseförordningen, en bestämmelse som gav möjlighet till uppmjukning
av den särskilda regeln i 32 § andra stycket. Enligt denna provisoriska
bestämmelse äger Konungen på framställning av centralkassa efter
hörande av bank- och fondinspektionen medgiva att, utan hinder av stadgandet
i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen, in- och upplåningen,
med det avdrag, som stadgas i det angivna författningsrummet, må
överstiga centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors fonder och
insatskapital det antal gånger, över trettio men högst femtio, som Konungen
med hänsyn till omständigheterna finner skäligt bestämma. Denna förordning
gäller, efter förlängning den 24 april 1953 (nr 165) och den 29 april
1955 (nr 182) till och med utgången av år 1956. Dispens från den särskilda
regeln har numera beviljats för nio centralkassor. Två centralkassor har fått
tillstånd att använda ett från 30 till 40 höjt relationstal. För de övriga sju
har medgivits höjning till 35.

I fråga om affärsbankernas och sparbankernas inlåningsregler samt beträffande
motiveringar till dessa torde jag få hänvisa till betänkandet s.

4 Itihanq till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 122

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

53—63. Emellertid torde jag därjämte få erinra om att efter det jordbrukskasseutredningens
betänkande utkommit av trycket såväl ny lag om bankrörelse
som ny lag om sparbanker utfärdats. I 62 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse har meddelats bestämmelser om affärsbanks inlåningsrätt.
Och i 27 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker meddelas
regler rörande sparbanks rätt att mottaga inlåning, vilka liksom bankreglerna
är grundade på samma system som de nuvarande inlåningsbestämmelserna.
De nya sparbanksreglerna innebär i jämförelse med de gällande
vissa lättnader i kapitalkravet. Katalogen över icke kapitalkrävande
tillgångar har jämkats och utökats något. Multipeltalet enligt den särskilda
regeln har höjts från 30 till 50. Vidare har stadgats, att förlagsbevis, med
Kungl. Maj :ts tillstånd, skall kunna räknas såsom inlåningsgrundande kapital.
I sin helhet är 27 § lagen den 3 juni 1955 om sparbanker av följande
lydelse.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebolag,
svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga
av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar, å sådana sparbanken tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparbanken
tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst
nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens
fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att
av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt
att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst
hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda
av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlåningens
omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på villkor
som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

Utredningen. I betänkandet framlägger utredningen inledningsvis sina
allmänna synpunkter på frågan om inlåningsbestämmelser och deras funktion.
Synpunkterna avser, där ej annat utsäges, inlåningsreglerna i allmänhet,
således inte endast dem som avser centralkassorna. Utredningen understryker,
att syftet med inlåningsreglerna skall vara att trygga insättarna mot
de risker som är nödvändigt förbundna med att kreditinstituten använder
deras penningar i sin utlåningsverksamhet. Inlåningsregler av denna typ
och med detta syfte kunde antagas vara grundade på en analys av uppgifter
om förluster som inträffat och på en med ledning därav ställd prognos om
vilka förluster som kan beräknas för framtiden. Så är emellertid, enligt
vad utredningen funnit, icke fallet utan lagstiftaren har enligt utredningens
uppfattning framför allt lagt vikt vid hur kreditinstituten har haft det
ställt med inlåning, fonder och placeringar vid lagstiftningstillfället. Utredningen
anför härom.

Vissa mera allmänna överväganden av förlustriskerna återfinnes i förarbetena
till reglerna och det är tydligt att dessa på skilda sätt har kommit
att inverka på reglernas utformning. Men dessa överväganden har uppenbarligen
inte varit de i sista hand avgörande.

Lagstiftaren har nämligen, såvitt man kan se, lagt huvudvikten vid att få
fram vilken fondbildning de kreditinstitut, för vilka lagstiftning varit aktuell,
till insättarnas säkerhet maximalt kan tänkas åstadkomma i stället för
vid att utröna förlustriskerna. Tydligen har han utgått från den till synes
självklara grundsatsen att insättarnas trygghet måste bli större ju större
fonderna är.

Därför har lagstiftaren vanligen gått så tillväga, att han framför allt har
undersökt hur kreditinstituten vid lagstiftningstillfället hade det ställt med
fonder och inlåning och hur de inlånade medlen var placerade. På grundval
av sådana undersökningar har sedan reglerna brukat utformas.

Enligt vad utredningen i fortsättningen anför, har inlåningsregler, som
syftar till att stimulera kreditinstituten att till insättarnas säkerhet stärka
sina fonder, en sanerande och konsoliderande verkan på kreditväsendet.
Utredningen har därför under sina diskussioner i ämnet aldrig utgått från
annat än att det även i fortsättningen skall finnas sådana regler. Dessa regler
bör som hittills kompletteras med andra föreskrifter avsedda att ytterligare
sanera och konsolidera kreditväsendet — föreskrifter rörande kreditgivningen,
om avsättningar till reservfond, om bokföringen, om tillsyn
m. in.

Emellertid kan enligt utredningens mening mot de nu gällande reglerna
riktas ganska vägande invändningar. I betänkandet har utredningen tagit
upp några av de brister som den särskilt uppmärksammat.

Själva uppläggningen av den hittillsvarande lagstiftningen i förevarande
ämne synes enligt utredningens mening i och för sig medföra vissa nackdelar.
Eu naturlig följd av att reglerna i så hög grad anpassats eller de vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

varje särskilt lagstiftningstillfälle rådande förhållandena är att de blir svåra
att upprätthålla när förhållandena ändras därhän att fondbildningen försvåras.
Reglernas historia synes också visa att de haft en påfallande ringa
motståndskraft mot de påfrestningar som den ekonomiska utvecklingen
medfört.

Emellertid har enligt utredningens mening förhållandena på det ekonomiska
området i vårt land ändrats så att det ur olika synpunkter funnits
skäl att efter hand lätta på fondtäckningskraven. Inte minst genom den utveckling
som sammanhänger med nuvarande beskattning av vinstmedel,
som avsättes till reservfond, kan insättarnas intresse av trygghet för sina
insatta medel — inom vissa gränser — gagnas lika bra eller bättre om den
kreditinrättning de gynnar i stället för att avsätta beskattade överskottsmedel
till reservfonden gör avskrivningar på sina riskbärande placeringar
eller avsättningar till värderegleringskonton och liknande konton, som skall
tillgripas för att täcka förluster innan reservfonden och annat eget kapital
tas i anspråk. Inom bankvärlden är sådana dispositioner gängse och accepterade
av myndigheterna. Centralkassor och jordbrukskassor gör i regel
sina avsättningar till delcredereräkningar (för utlåningen) och värderegleringskonton
(för obligationer), vilka bådadera till sitt belopp finnes angivna
i kassornas årsredovisningar och månatliga ställningsöversikter.

Samtidigt som fondbildningen hämmats, bl. a. genom att dylika dispositioner
blivit vanliga, fortsätter jordbrukskasseutredningen, har inlåningen
ökat mer än normalt på grund av det sjunkande penningvärdet. Dessa två
omständigheter tillsammantagna har gjort, att inlåningsreglerna kommit
att utöva ett ganska hårt tryck på många kreditinrättningar. Reglerna har
medfört, att kreditinrättningarna placerat större del av de inlånade medlen
i privilegierade, såsom riskfria betraktade tillgångar. Däremot torde de ej
ha medfört att inlåningen begränsats. Man har därför skäl anse, säger utredningen
sammanfattande, att inlåningsreglerna i själva verket har karaktär
av utlåningsregler. Utredningen belyser denna karaktär hos reglerna genom
tablåer rörande sparbankerna och centralkassorna, som utvisar att
särskilt centralkassorna i allt större utsträckning kommit att ägna sig åt
primärbelåning samt att det egna kapitalet för båda typerna kreditinrättningar
ökas jämförelsevis långsammare än inlåningen. Av uppgifterna i
tablån må här återges, att centralkassornas inlåning ökat från 122,2 miljoner
kronor den 31 december 1942 till 631,0 miljoner kronor den 31 december
1953, att centralkassornas eget kapital under samma tid ökat från
7,5 miljoner kronor till 20,4 miljoner kronor samt att, under den angivna
tiden, andelen primärlån och annan täckningsfri utlåning stigit från 49,0
procent till 61,8 procent av centralkassornas hela utlåning.

Utredningen knyter till det anförda den synpunkten, att det möjligen
kan sägas vara till insättarnas fördel om sparbankerna och centralkassorna
alltmera går över till den ur trygghetssynpunkt förmånligare primärbelåningen
och om bankerna genom inlåningsreglerna drives att öka sina portföljer
av guldkantade obligationer och övriga såsom riskfria betraktade vär -

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

dehandlingar och andra tillgångar. Men ett sådant påstående kan inte gälla
längre än intill en viss gräns. Utredningen har därför stannat för att inlåningsreglerna
för kreditinstituten bör utformas såvitt möjligt med hänsyn
uteslutande till insättarnas intresse av skydd mot förluster. Skyddet bör
därvid differentieras efter hur de insatta medlen placeras. Det bör avpassas
efter vad som skäligen kan krävas på grund av tidigare erfarenheter och
en försiktig prognos om den framtida utvecklingen. Detta har utredningen
ansett vara den princip som såväl ur samhällets som kreditväsendets och
insättarnas synpunkt är den lämpligaste.

De nya principer som utredningen vill lägga till grund vid utformningen
av inlåningsregler för kreditinstituten sammanfattas i betänkandet i fyra
punkter.

1. Katalogen över privilegierade placeringar bör vara lika för alla kreditinstitut.
Förlustrisken på en viss placering — t. ex. obligationer av visst slag,
primärlån av visst slag — bör nämligen rimligtvis vara densamma oavsett
om det är en bank, en sparbank eller en centralkassa som gör placeringen.
Vill man differentiera, måste man ge andra motiv därför än hänsyn till insättarnas
intresse av skydd för sina insatta medel. Och i den mån man t. ex.
ur penningpolitiska eller allmänekonomiska synpunkter vill öva inflytande
på kreditinstitutens placering av sina medel synes man böra välja andra
utvägar än att påverka dem genom inlåningsreglerna.

2. Bland de privilegierade placeringarna bör såsom riskfria placeringar
anses endast kassatillgångar och andra tillgångar som är så säkra att förlust
på dem kan anses praktiskt taget utesluten. Såsom riskfria blir då i
huvudsak sådana tillgångar att betrakta som för närvarande får avdragas
enligt den särskilda regeln (30-gångerregeln) för sparbanker och centralkassor.
För den del av inlåningen som motsvaras av dylika placeringar bör
ingen extra säkerhet i form av eget kapital erfordras.

3. I övrigt bör såsom privilegierade placeringar upptagas fullgoda obligationer
och liknande värdehandlingar samt primärlån in. m. Utredningen har
menat, att dessa placeringar, ehuru mera betryggande än de ej privilegierade,
dock icke är riskfria. Fördenskull bör någon extra säkerhet i form av
eget kapital krävas för den inlåning som motsvaras av dylika placeringar.
Men säkerheten bör kunna sättas väsentligt lägre än för inlåning som motsvaras
av ej privilegierade placeringar.

Den särskilda regeln för sparbanker och centralkassor, vilken just har
till syfte att garantera någon extra säkerhet för dessa placeringar, bör slopas.
Den medför anspråk på särskild säkerhet för här ifrågavarande slag av
placeringar endast om de utgör en större andel av hela utlåningen. Bärande
skäl för en regel med sådan verkan torde ej kunna anföras. Regeln synes
stel och överhuvudtaget icke helt lyckligt utformad.

4. För de placeringar, som därefter återstår, de oprivilegierade placeringarna,
hör hållas eget kapital som, med lämplig säkerhetsmarginal, svarar
mot de förlustrisker som föreligger och kan beräknas framdeles komma
att föreligga för den typ av kreditinrättningar, varom fråga är — banker,

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

sparbanker, centralkassor. Den extra säkerhet i form av eget kapital som
skall bjudas för dessa placeringar skall alltså, i motsats mot den extra säkerheten
för de privilegierade placeringarna, kunna vara olika för de tre typerna
av kreditinrättningar. Den bör ju nämligen rättas efter arten av den
rörelse och den allmänna strukturen på den utlåning, som drives av kreditinrättningar
inom var och en av de tre kategorierna.

I fråga om utformningen av nya inluningsregler för centralkassorna på
grundval av de angivna principerna har utredningen lämnat följande kommentar
till sitt förslag därom i 27 § av den föreslagna lagen om jordbrukskasserörelsen.

I lagtextens första stycke har upptagits såsom huvudregel, att centralkassa
jämte anslutna jordbrukskassor till insättarnas säkerhet skall ha eget
kapital, som tillhopa uppgår till visst lägsta belopp, bestämt med hänsyn
till medelsplaceringen. Vad beträffar den passus i förslaget som säger att
de anslutna jordbrukskassornas egna kapital skall inräknas i centralkassans,
uttalar utredningen, att det synts naturligt att låta centralkassa tillgodoräkna
sig de anslutna jordbrukskassornas eget kapital. Så sker enligt
nu gällande bestämmelser och så bör ske även efter den omläggning i skilda
hänseenden som lagen om jordbrukskasserörelsen innebär. En given förutsättning
är emellertid, att man vid bestämningen av centralkassans och
jordbrukskassornas eget kapital beaktar det koncernförhållande som föreligger,
så att ingen dubbelräkning av eget kapital förekommer.

I 27 § andra stycket göres en uppdelning av placeringarna i tre grupper,
a), b) och c).

Under a) har utredningen räknat upp placeringar, som den anser vara
praktiskt taget riskfria. Dit har förts placeringar i kassamedel och liknande
tillgångar, d. v. s. det slags tillgångar som i nu gällande lagstiftning finnes
angivna som avdragsgilla vid tillämpning av 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen
(särskilda regeln). Utöver de i den nu gällande särskilda
regeln upptagna tillgångarna har utredningen emellertid under a)
medtagit insättning hos sparbank eller centralkassa och placeringar i statspapper
med en återstående löptid av högst ett år.

Till gruppen b) har hänförts vissa placeringar, som skall betraktas såsom
ej helt riskfria. De placeringar som uppräknas under b) har i stort
sett sin motsvarighet i uppräkningen av privilegierade placeringar i 32 §
första stycket jordbrukskasseförordningen till den del denna icke innefattar
placeringar, vilka av utredningen betraktas såsom helt riskfria och därför
i utredningsförslaget förts till grupp a). Utredningen har emellertid utökat
och jämkat katalogen jämväl över denna typ av placeringar något. Sålunda
har allmänt stadgats, att inhemska obligationer av fullgod beskaffenhet
skall tagas med. I uppräkningen har vidare intagits vissa inteckningslån,
nämligen sådana vilka ligger inom 60 procent av det senast fastställda
taxeringsvärdet för jordbruksfastighet, bostadsfastighet eller affärsfastighet.
Inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet skall också inräknas, för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

utsatt att byggnaderna på tomträttsfastigheten är avsedda väsentligen för
bostadsändamål och att inteckningen ligger inom 60 procent av taxeringsvärdet
för byggnaderna. Enligt den för närvarande för centralkassorna gällande
lagstiftningen upptas av inteckningslån bland privilegierade placeringar
endast lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet eller, under
vissa förutsättningar, i annan fastighet vars huvudsakliga värde består i
tomt eller bostadbyggnad. Emellertid göres åtskillnad mellan dessa två slag
av placeringar på så sätt att inteckningslån i jordbruksfastighet betraktas
som privilegierade i den mån de ligger inom 60 procent av taxeringsvärdet,
inteckningslån i annan fastighet endast i den man de faller inom 50 procent
av taxeringsvärdet. Enligt utredningens mening saknas anledning bibehålla
denna differentiering, varför sistnämnda procenttal föreslås höjt till 60.

Under c) slutligen upptas alla övriga placeringar, d. v. s. vad utredningen
kallat de oprivilegierade placeringarna. Dit skulle alltså bli att hänföra bl. a.
obligationer, som ej hör hemma under a) eller b), lan mot annan säkerhet
än i b) sägs, placeringar i aktier och andelar, fastigheter och inventarier
ävensom övriga på balansräkningens tillgångssida upptagna poster, i den
mån vad som redovisas enligt gängse uppfattning kan betecknas såsom
medelsplaceringar. För det fall att tvekan skulle uppstå huruvida eller i vad
mån en viss tillgångspost skall räknas som placering har utredningen hänvisat
till tillsynsmyndigheten såsom den instans, vilken avgörandet utan
särskilt stadgande ytterst bör tillkomma. Utredningen har ytterligare uttalat,
att man vid tillämpningen bör se bort från transaktionerna n^ellan
centralkassa samt anslutna jordbrukskassor inbördes och betrakta centralkassan
jämte anslutna jordbrukskassor såsom en enhet.

I 27 § tredje stycket anges vad som skall erfordras av eget kapital i fråga
om de skilda slagen av placeringar. För de såsom riskfria betraktade placeringarna
under a) skall enligt utredningens förslag ej erfordras säkerhet
i eget kapital. För de ej fullt riskfria placeringarna under b) erfordras en
säkerhet i eget kapital motsvarande 1 procent av det placerade beloppet.
För placeringarna under c), de oprivilegierade placeringarna, har utredningens
flesta ledamöter föreslagit procenttalet 5.

I sina kommentarer till 27 § tredje stycket uttalar utredningen beträffande
det där använda uttrycket »det placerade beloppet», att därmed skall förstås
det belopp, varmed placering upptages på balansräkningens tillgångssida.
Detta innebär, att inlåningsreglerna närmast är avpassade för kreditinstitut
som på tillgångssidan redovisar ett bruttovärde av utlåningen, obligationsinnehavet
o. s. v. medan nedskrivningar — åtminstone till större
delen —- tas upp som motkonton på skuldsidan. Utredningen menar, att ett
sådant bokföringssystem utan svårighet kan tillämpas för centralkassornas
del och antagligen också för sparbankernas och utgår från att tekniska hinder
i fråga om bokföring och annat som för bankernas del möjligen kan slå
i vägen för ett genomförande av de föreslagna inlåningsreglerna skall kunna
övervinnas. Medverkan härtill borde kunna påräknas från tillsynsmyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

I fråga om valet av procenttal för placeringarna under b) och c) har utredningen
uttalat, att det måste grunda sig på en ganska fri bedömning och
att det följaktligen icke kan eller bör stödjas av en på matematiska grunder
utförd värdering.

Den bedömning jordbrukskasseutredningen verkställt grundar sig på
gångna tiders erfarenheter av faktiskt inträffade förluster och på en prognos
beträffande vilka förlustrisker som framdeles kan komma att föreligga. Till
grund för förslaget om 1 procent säkerhet i eget kapital för den grupp av
placeringar, som utredningen upptagit under b), ligger sålunda en bedömning
som i betänkandet redovisas på följande sätt.

Centralkassornas förluster på primärbelåning torde vara ytterst obetydliga.
Under senare år har över huvud taget inga förluster på sådan utlåning
inträffat. Sparbankernas erfarenheter sägas ge vid handen att under de senaste
20 åren praktiskt taget inga förluster på bottenlån förekommit. Vad
beträffar övriga kreditinrättningar med speciell inriktning på kreditgivning
mot botteninteckningar må nämnas, att enligt vad utredningen inhämtat
stadshvpoteksorganisationen — konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och stadshypoteksföreningarna — som varit verksamma sedan‘l910, hittills
icke råkat ut för några som helst förluster på sin fastighetskreditgivning
medan landshvpoteksorganisationen — Sveriges allmänna hypoteksbank och
hypoteksföreningarna —- under sin 100-åriga verksamhetstid haft förluster
som i allt motsvarar mindre än 1/2 promille av hela summan beviljade lån.
Vissa risker att förluster på inteckningslån skall kunna inträffa finnes
emellertid. Efter vad man för närvarande kan bedöma lär det dock knappast
kunna bli fråga om annat än enstaka förluster i exceptionella fall.

Den nu alltmera betydelsefulla och omfattande del av primärbelåningen
som innefattar kreditgivning mot statlig lånegaranti medför i och för sig
ej risk för kapitalförluster. Att den medtagits i grupp b) och ej i grupp a)
beror bl. a. på att den i allmänhet är avsedd att löpa på ganska lång tid och
att för långfristiga placeringar lämpligen synes böra fordras någon täckning.
Vad beträffar lån till kommun eller annan samfällighet torde förlustriskerna
vara obetydliga. Men kommunlånen bär förts till grupp b) eftersom
de inte är helt att jämställa med de under a) upptagna tillgångarna. Av vad
här anförts torde framgå att risken för förluster på primärbelåningen i sin
helhet normalt torde kunna uppskattas till en ringa bråkdel av 1 procent.

Placeringarna i värdepapper, mestadels obligationer, kan då innebära
större förlustrisker, eftersom dessa värdepappers dagsvärde alltid måste
variera med hänsyn till det aktuella ränteläget. Vid räntehöjningar sjunker
dagsvärdet och i allmänhet mera ju längre den återstående löptiden för papperet
är. Vid räntesänkningar uppkommer däremot kursstegringar. Man
torde dock kunna räkna med att centralkassornas obligationsportföljer kommer
att ha sådan sammansättning, att större kursförluster icke inträffar.
Det bör kanske också framhållas, att i ett stabilt ränteläge kursen på ett
värdepapper av denna typ, om dess kurs till följd av en räntehöjning nedgått,
stiger mot pari allteftersom papperets återstående löptid blir kortare.
Om man beräknar förlustrisken på placeringarna under b) till 1 procent,
bör detta därför enligt utredningens mening vara tillräckligt. Det må erinras
om att, enligt 45 § utredningens lagförslag, obligation i bokföringen ej
må upptagas vare sig över verkliga värdet eller över anskaffningskostnaden.
Med tanke därpå torde försiktigheten bjuda centralkassa att hålla värderegleringskonto
för obligationer och möjligen också att göra vissa rutin -

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956 57

mässiga avskrivningar för att motverka svårigheter vid plötsliga kursförluster.

Vad angår den bedömning som föranlett utredningen att förorda procenttalet
5 i fråga om de till grupp c) hänförda oprivilegierade placeringarna
anföres i betänkandet.

De oprivilegierade placeringarna har för centralkassornas del hittills heller
inte medfört några nämnvärda förluster. Åtskilliga jordbrukskassor torde
kunna redovisa en verksamhet, som från kassans tillkomst ej medfört
någon förlust på grund av försumlig återbetalning av utlämnade lån. Ser
man till rörelsen i sin helhet, har det givetvis förekommit och förekommer
alltjämt förluster, men de är av ringa storleksordning. Enligt vad utredningen
inhämtat, har dessa förluster under senare tid brukat hålla sig vid
4—5 000 kronor om året för hela rörelsen, vilken numera har en omslutning
av över 700 miljoner kronor. Även förlusterna på de oprivilegierade
placeringarna uppgår således normalt till blott en bråkdel av 1 procent.

Skulle man lägga gångna tiders erfarenhet till grund för en bedömning av
förlustriskerna, skulle man alltså kunna stanna vid en ganska låg procentsiffra.
Ställer man en prognos för framtiden får man bl. a. ta hänsyn till att
kreditgivningen till vissa av jordbrukets industrier kan komma att öka.
Denna utlåning kan i vissa fall vara förenad med särskilda kreditrisker.
Då en utlåning i här avsedda fall måste anses vara en uppgift för jordbrukskasserörelsen
— givetvis med iakttagande av rimliga krav på säkerhet etc.
— bör hänsyn härtill tas när täckningen skall bestämmas. Samtidigt måste
emellertid beaktas, att de större krediterna till jordbrukets organisationer
huvudsakligen torde komma att lämnas av jordbrukets bank eller av annan
bank.

Den allmänna ekonomiska politik, som föres numera och som i huvudsak
torde komma att bestå under överskådlig tid, synes vara ägnad att förebygga
förhärjande ekonomiska kriser av det slag som förekom t. ex. i början
av 1920-talet och i början av 1930-talet. Risken för en allmän jordbrukskris
med därav följande betalningssvårigheter för kassornas låntagare kan, med
hänsyn till vad nyss sagts och till jordbruksnäringens utveckling organisatoriskt
och eljest, betecknas som väsentligt mindre än under tidigare tidsskeden.
Man torde därför inte behöva räkna med att för jordbruksnäringexi
inom överskådlig tid skall uppkomma sådana ekonomiska situationer som i
början av 1930-talet.

Även om man vid bedömningen av den säkerhet i eget kapital som bör
fordras synes kunna utgå från en viss stabilitet i jordbrukets ekonomiska
förhållanden och från jämförelsevis små förlustrisker, så måste man dock,
enligt vad utredningen tidigare framhållit, räkna med en avsevärd säkerhetsmarginal.

Utredningens flesta ledamöter anser, att om procenten i fråga om oprivilegierade
placeringar sättes till 5, så har man fått en betryggande marginal.

Procenttalet 5 har ansetts förslå för att täcka även den extra förlustrisk
för portföljen oprivilegierade placeringar som kan uppkomma till följd av
att kassemedel, intill högst hälften av kassas eget kapital enligt 39 § utredningsförslaget
skall kunna placeras i »sammanslutning som har till uppgift
att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen», d. v. s. framför allt
jordbrukets bank. Beträffande detta slags placering påpekar utredningen,
att det möjligen skulle kunna sägas, att kapital som jordbrukskassa eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

centralkassa direkt eller via riksorganisationen placerade i aktier i jordbrukets
bank skulle komma att utnyttjas såsom inlåningsunderlag två gånger,
nämligen en gång i centralkassan och en gång till i banken. Utredningen har
ansett det synnerligen tveksamt om detta betraktelsesätt är riktigt och har
för sin del närmast varit benägen att betrakta placering av kassemedel i
jordbrukets bank såsom vilken annan placering som helst och bedöma dess
verkan på inlåningsrätten uteslutande ur risksynpunkt. Skulle det befinnas,
att någon begränsning i inlåningsrätten för centralkassorna eller banken
bör förekomma, så bör denna efter utredningens uppfattning i allt fall
inte gå ut över centralkassan utan över banken. Utredningen har förklarat,
att en närmare diskussion av frågan lämpligen synes böra äga rum i samband
med att banken ansöker om oktroj. Då föreligger upplysningar i andra
hänseenden som är av betydelse för frågans bedömning, t. ex. detaljuppgifter
om bankens verksamhet.

Det procenttal, utredningen sålunda föreslagit, är avsett att vara ett provisorium
i avbidan på att det blir klarlagt, hur inlåningsrätten skall utformas
för affärsbanker och sparbanker. Utredningen har nämligen ansett, att
ett slutgiltigt procenttal ej kan fixeras förrän vid en samtidig prövning för
afärsbanker, sparbanker och centralkassor. En ledamot av utredningen,
bankdirektören Didner, har funnit svårigheten att fastställa ett provisoriskt
procenttal så stor, att han sett sig nödsakad avstå därifrån. Han står således
ej bakom förslaget om talet 5.

Vad beträffar den framtida regleringen av affärsbankernas inlåningsrätt
hänvisas i betänkandet till det förslag till ny lagstiftning om bankrörelse
som Kungl. Maj :t genom beslut den 24 september 1954 remitterade till lagrådet.
I lagrådsremissen hade föreslagits inlåningsregler för affärsbanker
av samma slag som de nu gängse. Emellertid hade jordbrukskasseutredningens
förslag till inlåningsregler, sådant det i preliminärt skick redovisats i en
den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, efter remiss till fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och Svenska jordbrukskreditkassan behandlats där ganska ingående.
Chefen för finansdepartementet hade i samband därmed uttalat, att de
med inlåningsrätten sammanhängande problemen måste ytterligare övervägas,
innan ställning kunde tagas till en omläggning efter de av jordbrukskasseutredningen
föreslagna linjerna. Vid dessa överväganden, som skulle
anförtros en särskild utredning, borde särskilt uppmärksammas de spörsmål
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut som skulle aktualiseras
vid införande av enhetliga inlåningsbestämmelser.

Oavsett att utredningen med hänsyn till innehållet i lagrådsremissen utgått
från att affärsbankerna — och förmodligen även sparbankerna — tills
vidare skulle komma att ha inlåningsregler enligt det för närvarande tillämpade
systemet, har den föreslagit, att de nya inlåningsreglerna skall införas
för centralkassorna. Såsom motiv därför har anförts, att det kan vara av
värde att den utredning som skall syssla med frågan att ge kreditinstituten

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

gemensamma inlåningsregler får möjlighet att ta del av praktiska erfarenheter
som tillämpningen av jordbrukskasseutredningens system inom jordbrukskasserörelsen
kan komma att ge.

27 § fjärde stycket innehåller dels en bestämning av begreppet eget kapital
dels förklaring, att Kungl. Maj:t i angiven ordning skall äga medgiva
eentralkassa att vid beräkning av sitt inlåningsunderlag med eget kapital
likställa förlagsbevis intill ett värde, motsvarande högst hälften av det egna
kapitalet.

Med eget kapital skall enligt lagförslaget förstås medel, som svarar mot
inbetalat insatskapital, reservfond och annan fond. I motiveringen till förslaget
förklaras, att »annan fond» torde få anses omfatta bl. a. dispositionsfonder
och besparade vinstmedel men ej delcrederekonton, värderegleringskonton
och liknande.

Beträffande förslaget om tillgodoräknande av förlagsbevis såsom inlåningsunderlag
har utredningsledamöterna Björkman och Johansson i särskilt
yttrande intagit den ståndpunkten att sådant tillgodoräknande borde
få ske utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Till motivering för sin
ståndpunkt har de anfört att om jordbrukskasserörelsen, vid ett genomförande
av utredningsmajoritetens förslag, med hänsyn till risken av att tillstånd
icke lämnas, skulle nödgas räkna med att även i fortsättningen tillämpa
systemet med frivilliga insatser för att nå en extraordinär förstärkning
av inlåningsunderlaget, så torde det icke vara möjligt att fasthålla vid det i
34 § utredningsförslaget angivna kravet att minst 50 procent av kreditkassas
årsvinst skall avsättas till reservfond.

Verkan av de föreslagna reglerna belyses av utredningen genom ett i betänkandet
framlagt tabellmaterial. Därav må återges de uppgifter som lämnas
om in- och upplåningsrättens utnyttjande i procent den 31/12 1953.

Räknat efter gällande huvudregel i 32 § första stycket jordbrukskasseförordningen
hade centralkassornas rätt till in- och upplåning utnyttjats till
99 procent av en kassa, till 96 procent av tre kassor, till 92 procent av tre
kassor, till 91 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till 87 procent
av en kassa och till 83 procent av en kassa. Efter den gällande särskilda regeln
i 32 § andra stycket jordbrukskasseförordningen hade rätten utnyttjats
till 101 procent av en kassa, till 95 procent av en kassa, till 94 procent av en
kassa, till 93 procent av en kassa, till 90 procent av en kassa, till 88 procent
av en kassa, till 86 procent av en kassa och till 76 procent av en kassa. Tre
kassor hade vid denna tidpunkt, med tillämpning av 2 § 1952 års förordning,
fått tillstånd att vid beräkning av inlåningsrätten enligt den särskilda
regeln använda högre relationstal än 30.

Räknat efter utredningens regler skulle vid samma tidpunkt in- och upplåningsrätten
ha utnyttjats till 81 procent av en kassa, till 80 procent av en
kassa, till 79 procent av två kassor, till 74 procent av eu kassa, till 69 procent
av två kassor, till 68 procent av en kassa, till 66 procent av en kassa,
till 63 procent av eu kassa och till 59 procent av eu kassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Yttrandena. De av jordbrukskasseutredningen föreslagna inlåningsreglerna
har mottagits med gillande i princip av Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Svenska jordbrukskreditkassan, länsstyrelsen i Östergötlands
län samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare. medan
fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt sparbankinspektionen,
utan att helt underkänna förslagets huvudprinciper, anlagt
övervägande kritiska synpunkter. Fullmäktige i riksbanken, som i tidigare
yttrande över utredningens preliminära förslag lämnat principerna
däri utan erinran, har utgått från att provisorisk tillämpning av de nu föreslagna
reglerna ej kan komma i fråga och på den grund ansett sig ej behöva
yttra sig över förslaget i förevarande sammanhang.

Av de positivt inställda remissinstanserna har endast Svenska jordbrukskreditkassan
anslutit sig till förslaget att de nya inlåningsreglerna skall
tillämpas provisoriskt utan avbidan på den av chefen för finansdepartementet
i propositionen med förslag till lag om bankrörelse,
m. in. (nr 3/1955 s. 114) förebådade utredningen rörande de med inlåningen
sammanhängande problemen och rörande gränsdragningen mellan
olika slag av kreditinstitut, övriga nyss angivna remissinstanser jämte
statskontoret och länsstyrelsen i Örebro län har avstyrkt eller uttalat tvekan
rörande förslaget om provisorisk tillämpning. Flera av dem har förklarat,
att några erfarenheter av värde icke torde kunna vinnas genom en provisorisk
tillämpning. I stället förordar de, att regler av samma slag som de
nu gällande alltjämt skall tillämpas i avbidan på resultatet av utredningen.
Sparbanksinspektionen har därvid förutsatt, att centralkassorna skall få
inlåningsregler, motsvarande sparbankernas enligt 27 § i 1955 års sparbankslag.
Fullmäktige i riksbanken ger uttryck åt en liknande mening
genom att föreslå att gällande bestämmelser i huvudsak skall bestå men
med den jämkningen att 30-gångerregcln skall ändras till en 50-gångerregel.
Bank- och fondinspektionen har föreslagit regler som är något mer
kapitalkrävande än de nya sparbanksreglerna, medan däremot fullmäktige
i riksgäldskontoret förordat mindre kapitalkrävande regler än sparbankernas.
Svenska jordbrukskreditkassan har — för den händelse provisorisk
tillämpning av de regler utredningen föreslagit ej skulle komma i fråga —
hemställt om regler, som är mindre kapitalkrävande än sparbankernas.

Kritiken mot utredningens förslag till inlåningsregler har framför allt
riktats mot den sänkning av kapitalkravet som dessa regler
i sin föreliggande utformning skulle medföra.

Bank- och fondinspektionen har lämnat sifferuppgifter om denna sänkning
beträffande fem centralkassor med utgångspunkt från förhållandena
den 31/12 1954. Av uppgifterna framgår, att utredningsförslaget i förhållande
till den nuvarande 30-gångerregeln för de undersökta kassorna skulle
medföra en reduktion av kapitalkraven, varierande mellan 23 och 33 procent.
Medeltalet utgör 29 procent. Inspektionen har — i anslutning till dessa
uppgifter och med återgivande av vad som uttalades i dess yttrande över

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

utredningens promemoria den 10 februari 1954 — med stor skärpa understrukit,
att en från risksynpunkt verkställd bedömning av kapitalbehovet
hos jordbrukskasserörelsen manar till stor försiktighet vid utformandet
av nya inlåningsregler för kasserörelsen. Ämbetsverket varnar för en riskbedömning,
vid vilken man utan vidare räknar med att nuvarande exceptionellt
goda konjunkturer för jordbruket skall bli bestående och påvisar
vissa förhållanden som kan vara ägnade att medföra avsevärt större kreditförluster
för kasserörelsen än hittills. Därom anför ämbetsverket.

Det är givetvis ytterst vanskligt att göra några förutsägelser eller antaganden
rörande jordbruksnäringens framtid här i landet. Även om man
förutsätter att det under överskådlig tid framåt föres en jordbrukspolitik
som hindrar uppkomsten av kriser för jordbruksnäringen liknande dem som
förekom på 20- och 30-talen, är det härmed ingalunda sagt att icke kreditförluster,
avsevärt större än de nu förekommande, skulle kunna uppstå på
jordbrukskrediter. Till att börja med må erinras om alt till följd av den
omfattande rationaliseringen av jordbruksproduktionen numera ett relativt
sett betydligt större värde än tidigare faller på jordbrukets byggnader och
maskiner än på själva den brukade jorden. Jordbruket har härigenom
kommit att bli väsentligt mera kapitalkrävande och, driftsmässigt sett, mera
rörelsebetonat än tidigare, vilket innebär att det ur företagsekonomisk synpunkt
avsevärt komplicerats sedan den tid, då jordens växtkraft representerade
jordbruksenhetens ojämförligt största tillgång. De stora utgifter
som rationaliseringen fört med sig för de enskilda jordbrukarna har vidare
i många fall framtvingat en hög skuldsättning. Även vid en måttlig åtstramning
i fråga om jordbrukets lönsamhet — vilken väl knappast kan undvikas
om en allmän konjunkturnedgång inträffar — torde man därför få räkna
med att en hel del investeringar i maskinköp o. d. blir oräntabla med svårfrånkomliga
förluster för jordbrukarna som påföljd. En annan omständighet,
som inte heller får förbises, är många jordbrukares beroende av skogskonjunkturen,
som står utanför jordbruksregleringen. En allmän nedgång i
denna konjunktur skulle sannolikt föranleda minskade inkomster för åtskilliga
jordbrukare.

Inspektionen har i anslutning till dessa synpunkter vidare erinrat om de
latenta kreditrisker som ackumulerats inom rörelsen och som uppkommit
till följd av att denna icke kunnat anpassa sina personella resurser efter den
snabba expansionen och därför icke alltid kunnat ägna kreditprövningen
tillräcklig uppmärksamhet. Ämbetsverket har påpekat, att kassornas förmåga
att hävda sig i konkurrensen med andra kreditinrättningar skulle avgjort
förbättras om deras fonder kunde ökas. Vidare har inspektionen riktat
uppmärksamheten på det för åtskilliga kreditkassor snart aktuella behovet
att förvärva egna kontorsfastigheter, vilket under en övergångstid
kan förutsättas medföra betungande merutgifter för kasserörelsen.

Från alla de sålunda anförda olika synpunkterna hade bank- och fondinspektionen
i det tidigare yttrandet kommit till en och samma slutsats,
nämligen att man icke hade anledning att göra några eftergifter i fråga om
fondtäckningskraven för ccntralkassorna.

Beträffande sitt ståndpunktstagande till det nu föreliggande förslaget
har bank- och fondinspektionen förklarat, att den har så mycket mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

anledning att frångå vad den tidigare anfört som utredningen i betänkandet
framlagt en hel rad förslag som alla är ägnade att mana till försiktighet
på detta område. Inspektionen syftar på förslagen om avvecklande av de
statliga grundfonderna, upphörande av den personliga ansvarigheten, utvidgande
av medlemskretsen, införande i verksamheten av nya uppgifter,
borttagande av en rad spärrar i fråga om kreditstorlek och säkerheter. Tillsaminantagna
utgör dessa omständigheter enligt inspektionens mening ett
utomordentligt tungt argument mot lättnader i de nuvarande kraven på
synligt kapital. Inspektionen har på grund därav bestämt avrått statsmakterna
från att i oförändrat skick antaga utredningens förslag till inlåningsbestämmelser.

En liknande inställning till utredningsförslaget, föranledd av den sänkning
av kapitalkravet som skulle följa vid en tillämpning av de föreslagna
inlåningsreglerna i oförändrat skick, intager sparbanksinspektionen. Detta
ämbetsverk har, efter en argumentering som i väsentliga delar överensstämmer
med bank- och fondinspektionens, avgivit det sammanfattande omdömet,
att det måste hållas för uteslutet att, sedan Kungl. Maj:t i propositionerna
angående banklagen och sparbankslagen tills vidare tagit ställning
till fondkraven på affärsbanker och sparbanker, andra och lindrigare bestämmelser
än i varje fall de som gäller för sparbankerna skulle införas
för jordbrukets kreditkassor, innan den varslade utredningen om gränsdragningen
mellan olika kreditinrättningar och därmed sammanhängande
problem företagits. Även fullmäktige i riksgäldskontoret har uttryckligen
reagerat mot att i det rådande läget en så betydande sänkning av fondtäckningskravet
skulle medgivas för centralkassorna. Som skäl för en viss
restriktivitet i fråga om eftergifter därutinnan har fullmäktige anfört,
att främst förslagen om avveckling av de statliga grundfonderna i Svenska
jordbrukskreditkassan och centralkassorna samt om borttagande av kassemedlemmarnas
personliga ansvarighet är ägnade att försvaga insättarnas
säkerhet. Ytterligare torde i detta sammanhang få nämnas, att Svenska
bankföreningen betonar betydelsen av att nya inlåningsregler träder i kraft
samtidigt för alla slag av kreditinstitut. I annat fall kan vissa slag av kreditinstitut
oberättigat komma att ställas i ett förmånligare läge än andra.

Frågan om ändringar i de föreslagna inlånings reglern
a, för den händelse det skulle befinnas lämpligt att provisoriskt genomföra
dessa trots vad som anförts däremot, upptages av bank- och fondinspektionen
samt sparbanksinspektionen.

Bank- och fondinspektionen föreslår för denna eventualitet dels att placeringar
i obligationer med längre återstående löptid än 5 år skall hänföras
till de oprivilegierade placeringarna dels att fondtäckningskravet på
alla oprivilegierade placeringar skall höjas till 7 procent. Sparbanksinspektionen
föreslår en liknande modifikation men genomförd så att obligationer
med längre återstående löptid än 5 år skall utbrytas till en särskild
tillgångsgrupp, för vilken skall fordras minst 5 procent eget kapital, varjämte
för de oprivilegierade tillgångarna skall fordras 7 procent eget kapital.

6»

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vissa invändningar av mera principiell natur som
framställts mot förslaget påkallar uppmärksamhet i händelse av ett provisoriskt
genomförande.

Vid remissbehandlingen av utredningens promemoria den 10 februari
1954 gjordes åtskilliga sådana invändningar. Sålunda framställde fullmäktige
i riksgäldskontoret vissa erinringar, till vilka fullmäktige hänvisar i
sitt nu avgivna yttrande, bl. a. mot utredningens uttalande, att förlustrisken
på en placering rimligtvis borde vara densamma, oavsett om en affärsbank,
en sparbank eller en centralkassa gjort placeringen. Därutinnan och
beträffande innehållet i övrigt av remissyttrandena över promemorian den
10 februari 1954 torde jag få hänvisa till propositionen med förslag till lag
om bankrörelse, m. m. (nr 3/1955 s. 101).

Sparbanksinspektionen har — i sitt nu avgivna yttrande — lagt i dagen
tvekan rörande utredningens förslag, att fondkravet skall ställas efter tillgångarnas
bruttovärden, oavsett därå gjorda avskrivningar. Inspektionen
anför därom.

Motiveringen för att fondkravet skall beräknas på tillgångarnas bruttovärden
torde såvitt inspektionen kan förstå vara, att kreditkassa icke skall
lockas till ensidiga nedskrivningar å sådana tillgångar, som kräver den
högsta fondtäckningen. För beräkningssättets genomförande erfordras emellertid,
att tillgångarna i balansräkningen skall upptagas med sina bruttovärden
medan nedskrivningsbeloppen redovisas på värdeminskningskonto
eller annat dylikt konto på skuldsidan. Fn sådan redovisning skulle tydligen
bli obligatorisk. Sparbanksinspektionen vill emellertid häremot framhålla,
att det kan råda delade meningar om ett dylikt redovisningssätt kan anses
önskvärt. Den bankinrättning, som har stora risker i sin portfölj och därför
gjort stora nedskrivningar, kan genom desamma lätt skapa ett intryck utåt,
särskilt hos mindre initierade läsare av förvaltningsberättelsen, att institutet
har mycket större dolda reserver än konkurrerande företag utan motsvarande
behov av nedskrivningar. Enligt inspektionens mening är nettoredovisning
i allmänhet att föredraga, ehuru det icke synes föreligga tillräcklig
anledning att förbjuda det andra bokföringssättet. Bankinrättningarna synes
böra ha frihet att välja den redovisning som bäst passar dem och att
även kombinera båda sätten. Sparbanksinspektionen vill emellertid påpeka,
att i 93 § 8 mom. lagen om försäkringsrörelse den 17 juni 1948 intagits förbud
mot att i stället för avskrivning på värdet av tillgångar uppföra motsvarande
belopp bland skulderna. Förbudet har motiverats med att ett värdeminskningskonto
är ägnat att i väsentlig grad försvåra tillsynsmyndighetens
kontroll av de olika tillgångsposternas värdering. Det synes väl knappast
böra förekomma att utan mycket vägande skäl låta jordbrukskasselagstiftningen
i denna fråga intaga rakt motsatt ståndpunkt. Det kan för övrigt
ur principiell synpunkt knappast anses riktigt att en kreditkassa icke
skulle ha någon som helst fördel av verkställda nedskrivningar i fondtäckningshänseende.
Nedskrivna belopp bör väl icke få anses som dolda reserver,
som kan jämställas med beskattade reservfonder, men de bör å andra
sidan icke heller anses vara täckningskrävande. Vad beträffar fondkravets
inverkan på nedskrivningarnas inriktning, torde detta vara en olägenhet,
som kan anses förknippad med regelkonstruktionen som sådan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Vad angår utformningen av inlåningsregler efter hittills
gällande system därest sådana regler skulle bli tillämpliga
för eentralkassorna även vid genomförande i övrigt av ny jordbrukskasselagstiftning,
har sparbanksinspektionen förklarat, att det förefaller ligga
närmast till hands, att i jordbrukskasselagstiftningen tills vidare bibehålla
den nuvarande regelkonstruktionen med en primär 12 1/2 gångerregel och
eu subsidiär gångerregel, som skulle bestämmas av multipeln 50 i stället
för nu 30 — d. v. s. inspektionen rekommenderar liksom fullmäktige i riksbanken
samma regler som enligt 27 § 1955 års sparbankslag. Fullmäktige
i riksgälds kontoret förordar, i anslutning till de uppmjukningar i inlåningsreglerna,
som tidigare genomförts för affärsbankerna och sparbankerna, en
provisorisk lösning av innebörd dels att 30-gångerregeln ändras till en 50-gångerregel eller samma regel som kommer att gälla för sparbankerna, dels
att 12 1/2-gångerregeln ändras till en 15-gångerregel. En tillämpning av
dessa regler skulle enligt fullmäktiges bedömande lämna tillräcklig marginal
för den inlåningsökning, som kan tänkas bli aktuell till dess frågan om
en enhetlig reglering av inlåningsrätten för samtliga kreditinstitut blivit löst.
Fullmäktige förutsätter, att kassorna skall låta sig angeläget vara att på olika
vägar jämsides med en konsolidering av kassornas ställning genom avsättningar
till värdereglerings- och delcrederekonton, åvägabringa en ökning av
kassornas egen kapitalbildning. Svenska jordbrukskreditkassan, som önskar
provisorisk tillämpning av utredningens inlåningsregler, hemställer, för den
händelse denna önskan skulle mötas av betänkligheter, om en uppmjukning
av inlåningsreglerna. Kassans önskemål överensstämmer med vad fullmäktige
i riksgäldskontoret föreslagit. Som motivering för tillämpning av multipeltalet
15 i stället för talet 12 1/2 åberopar kassan, att jordbrukskasseutredningens
undersökningar visat att 12 1/2-gångerregeln är onödigt hård.

Bank- och fondinspektionen, som hyser den uppfattningen att centralkassornas
verksamhet — trots tendenser till utjämning av tidigare olikheter
mellan sparbankernas och centralkassornas verksamhet — är och kommer
att förbli något mera riskbetonad än sparbankernas, anser det icke tillrådligt
att utan vidare göra den blivande sparbankslagens inlåningsbestämmelser
tillämplig på centralkassorna. Emellertid kan de enligt ämbetsverkets
mening accepteras med en relativt enkel jämkning. Denna borde innebära,
att täckningsfriheten för obligationer enligt den s. k. 12 1/2-gångerregeln
skulle gälla endast obligationer med en återstående löptid av högst 5 år.
Övriga obligationer borde betraktas som vanliga, riskbärande placeringar.

Förslaget om rätt för centralkassorna att, med Kungl. Maj :ts tillstånd få
tillgodoräkna förlagsbevis såsom inlånings underlag — vilket
kan genomföras oberoende av vilken typ av inlåningsregler som kommer
att fastställas — har ej mött gensagor. Svenska jordbrukskreditkassan har
emellertid påyrkat jämkning i förslaget såtillvida att den, med instämmande
i utredningsledamöterna Björkmans och Johanssons särskilda yttrande,
hemställt, att särskilt medgivande av Kungl. Maj:t ej skall erfordras för att

Kungi. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

förlagsupplåning skall få tillgodoräknas såsom inlåningsunderlag. Å andra
sidan har fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, med
hänvisning till att Kungl. Maj:ts medgivande skall fordras i fråga om affärsbanker
och sparbanker, uttryckligen förordat utredningsmajoritetens förslag
i denna fråga.

I utredningsförslaget förutsättes centralkassa jämte anslutna
jordbrukskassor utgöra en enhet i så måtto att vid beräkningen
av inlåningsrätten hänsyn tages till summan av centralkassornas
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, inneliggande kontanta medel
o. s. v. Bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen har anmärkt,
att kasselagstiftningen, sedan det personliga ansvaret slopats, icke
upptager någon bestämmelse om skyldighet för de anslutna jordbrukskassorna
att med sina tillgångar svara för centralkassans förbindelser. Vid sådant
förhållande saknas enligt de två myndigheterna grund för den enhetsberäkning,
som utredningen tillämpar.

Frågan om inverkan på inlåningsrätten av centralkassas innehav
av aktier i jordbrukets bank behandlas utförligt av fullmäktige
i riksbanken, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen.
De båda inspektionsmyndigheterna hävdar med väsentligen samma argumentering
i motsats mot utredningen, att centralkassas inlåningsgrundande
kapital bör reduceras i förhållande till dess innehav av aktier i jordbrukets
bank. I bank- och fondinspektionens yttrande anföres beträffande detta
spörsmål bl. a. följande.

Enligt vad som framgår av betänkandet avses jordbrukets bank komma att
driva fullständig bankrörelse och en viktig uppgift för banken beräknas bli
att biträda centralkassorna med att tillgodose de större jordbruksorganisationerna
med den bankmässiga service som dessa önskar åtnjuta från jordbrukskasserörelsen;
banken skall i sådant hänseende övertaga Svenska jordbrukskreditkassans
bankmässiga uppgifter. Den blivande banken skall sålunda
icke blott vara ett clearingorgan för centralkassorna, arbetande enbart
dessa kassor sinsemellan och med deras egna överskottsmedel, utan den
förutsättes uppenbarligen även få mottaga inlåning från allmänheten samt
placera denna i bankmässiga krediter, företrädesvis till större jordbruksorganisationer.
Bankens eget kapital är avsett att täcka riskerna för just ifrågavarande
krediter (och liknande engagemang), däremot ej t. ex. utlåning
till centralkassa som ju kommer att bli täckningsfri tillgång (jfr 62 § b)
nya banklagen). Bankens egna fonder avses emellertid — »i varje fall till
betydande del» — komma att bestå av kapital som skall tillskjutas av kreditkassorna
och som hos dem är inlåningsgrundande. Ur risktäckningssynpunkt
kunde man därför lika gärna tänka sig att centralkassorna finge tillstånd
att utan varje krav på riskkapital lämna ut de krediter åt större jordbruksorganisationer
som nu skall kunna beviljas av banken. Med företagsekonomiska
termer kan man uttrycka saken så att utredningen vid sin diskussion
av förhållandet mellan kreditkassorna och banken bortsett från de
regler som gäller i fråga om koncernförhållandena.

De härmed likartade förhållanden, som föreligger inom sparbanksvärlden,
uppmärksammades av 1948 års sparbankssakkunniga (SOU 1954: 10 s. 190
—1971. Med erkännande av det principiellt betänkliga i afl låta samma ka 5

Hihang till riksdagens protokoll 19ö(S. I samt. Nr 1:22

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

pital fungera som risktäckningsmedel i såväl sparbankerna som Sparbankernas
Bank fann emellertid de sakkunniga att problemet för dessa kreditinrättningars
del hade eu ganska ringa praktisk storleksordning (aktiekapitalet
i Sparbankernas Bank motsvarar mindre än 3 procent av sparbankernas
sammanlagda fonder), och att de därför kunde avstå från att föreslå de
korrektiv med avseende på inlåningsrättens omfattning som eljest kunnat
te sig påkallade.

Fullmäktige i riksbanken anför, att man icke synes kunna undgå slutsatsen,
att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar ut centralkassans eget
kapital. Fullmäktige som menar att centralkassa bör äga förvärva aktier
först efter Kungl. Maj :ts prövning anför.

Enligt fullmäktiges mening kan kreditkassas aktieförvärv i banken principiellt
icke likställas med övriga placeringar. Aktien är inget fordringsbevis
och beloppet, för vilket den förvärvats, är riskbärande hos banken och kommer
att hos den grunda en inlåningsrätt flera gånger beloppet. Man synes
icke kunna undgå slutsatsen, att centralkassas aktieförvärv i banken tunnar
ut centralkassans eget kapital, som skall täcka de med verksamheten förenade
riskerna och att det ur riskfördelningssynpunkt icke är tillfredsställande,
att kreditkassa skulle få placera ända upp till hälften av sitt inlåningsgrundande
kapital i bankaktier.

Det här berörda spörsmålet om inlåningsrättens beräkning vid koncernförhållande
och vilket led i förhållandet begränsningen av inlåningsrätten
bör gå ut över, torde böra beaktas vid behandlingen av lagförslaget. Gives
icke närmare bestämmelser i lagen härom, torde det vara oeftergivligt, att
Konungens medgivande till aktieförvärvet stipuleras för att frågan om aktieförvärvets
inverkan på inlåningsrätten skall bli föremål för prövning.

Departementschefen. Av den framställning jag lämnat torde framgå, att
centralkassorna liksom affärsbanker och sparbanker enligt lag är skyldiga
att iakttaga att deras eget kapital står i viss relation till inlåningen. Kreditinstituten
använder de insatta medlen i sin rörelse för placering i lån
och annat. Därmed följer med nödvändighet vissa förlustrisker. Mot dessa
skall kreditinstitutens eget kapital bereda insättarna skälig trygghet. Förlustriskerna
växlar alltefter graden av säkerhet hos de tillgångar i vilka
de inlånade medlen placeras. Detta beaktas i inlåningsreglerna på så sätt att
kreditinstituten vid beräkningen av sin maximala inlåning i viss utsträckning
äger räkna sig tillgodo sådana placeringar, på vilka förlustrisken kan
anses vara obefintlig eller så gott som obefintlig.

Den princip på vilken inlåningsreglerna vilar är alltså densamma i fråga
om såväl affärsbanker som sparbanker och centralkassor, men kravet på
eget kapital är större för affärsbankerna och inlåningsreglerna för dem
skiljer sig även i andra hänseenden från de inbördes likartade reglerna för
centralkassor och sparbanker.

Utredningen har föreslagit regler som grundas på delvis andra principer
än de nuvarande. Det kapital som skulle hållas för att skydda insättarna
mot förefintliga förlustrisker borde nämligen enligt utredningsförslaget
beräknas direkt efter medelsplaceringarna. Dessa borde alltefter graden
av säkerhet indelas i tre olika grupper. För den säkraste gruppen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

ej krävas kapitaltäckning, för den därnäst säkraste 1 procent och för den
återstående gruppen 5 procent kapitaltäckning. Utredningen har ansett,
att inlåningsregler av detta slag bör gälla även för affärsbanker och sparbanker.
Reglerna skulle vara helt överensstämmande såvitt gällde de två
privilegierade grupperna av placeringar. För den tredje gruppen skulle kapitalkravet
kunna variera alltefter den större eller mindre förlustrisk som
kunde anses förenad med den rörelse som de olika slagen av kreditinstitut
drev.

Vad utredningen i betänkandet föreslagit har redan tidigare preliminärt
redovisats i en promemoria den 10 februari 1954. Denna promemoria, som
varit utställd till remiss av dåvarande chefen för finansdepartementet i
samband med förarbetet till den nya banklagstiftningen, har behandlats i
propositionen med förslag till lag om bankrörelse (3/1955). I denna proposition
har departementschefen beträffande de i promemorian angivna inlåningsreglerna
yttrat, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen
måste ytterligare övervägas innan ställning kunde tagas till frågan
om en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskasseutredningen
föreslagna linjerna. Därvid borde särskilt uppmärksammas de spörsmål
rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, som skulle aktualiseras
vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. När de antydda
övervägandena i sinom tid verkställts, skulle definitivt kunna avgöras
huruvida de traditionella inlåningsreglerna borde ersättas med annorlunda
konstruerade bestämmelser. Tills vidare borde emellertid för bankernas
del det nuvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten bibehållas.
Denna departementschefens ståndpunkt föranledde honom att vid utformningen
av inlåningsreglerna i förslaget till den nya banklagstiftningen
inta en försiktig hållning till framkomna förslag om förändringar och tilllägg
i rådande regelsystem. Emellertid ansåg han att sådana jämkningar i
systemet, vilka kunde förutsättas icke försvåra en eventuell framtida enhetligare
reglering, kunde genomföras i den mån de i övrigt befanns välmotiverade
(prop. 3/1955 s. 114—115).

I propositionen med förslag till lag om sparbanker har dåvarande chefen
för finansdepartementet med hänvisning till det nyss återgivna yttrandet i
banklagspropositionen förklarat, att samma synpunkter som där anförts
måste bli tillämpliga på konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas
rätt till inlåning. I enlighet med föreliggande förslag hade departementschefen
därför godtagit de grunder för regleringen av inlåningsrätten,
som bär upp gällande stadganden. Detta ställningstagande hade föranlett,
att mera betydande förändringar eller kompletteringar av de olika detaljerna
i regelsystemet icke ifrågasattes. — Jag har tidigare återgivit lydelsen
av inlåningsreglerna för sparbanker, sådana de är avfattade i 27 § 1955
års lag om sparbanker. Beträffande motiveringen för dessa regler torde jag
få hänvisa till propositionen med förslag till lag om sparbanker s. 143—146.

Kungl. Maj:Is proposition nr 122 år 1956

Vad som uttalats vid förarbetena till de nya lagarna om bankrörelse och
om sparbanker bör enligt min mening föranleda att med frågan om införande
av inlåningsregler av det slag, utredningen föreslagit, bör anstå också
för centralkassornas del. Spörsmålet huruvida sådana regler skall genomföras
torde böra undersökas vid den bebådade utredningen, och undersökningen
bör avse reglernas tillämpning såväl på affärsbanker som på
sparbanker och centralkassor. Jag kan fördenskull icke medverka till att
de av utredningen förordade inlåningsreglerna provisoriskt upptages i det
nu förevarande lagförslaget. Inlåningsreglerna däri bör i stället vara grundade
på hittills gällande principer.

Vad beträffar frågan om konstruktionen av sådana inlåningsregler har
jag funnit det önskvärt att så nära som möjligt anpassa dem efter sparbankernas
inlåningsregler enligt 1955 års lag om sparbanker. Flera skäl
talar för en sådan ordning. Jag vill erinra om att ett nära samband sedan
länge rått mellan centralkassornas och sparbankernas inlåningsregler. Detta
samband är tydligen betingat av uppfattningen att centralkassor och
sparbanker arbetar under förutsättningar som i förevarande hänseende är
så pass likartade, att det tett sig rättvist och skäligt att jämställa dem så
långt som möjligt. Denna uppfattning lärer alltjämt ha visst fog för sig.
Därtill kommer som ett ytterligare skäl för samordning önskvärdheten att
icke försvåra en eventuell framtida reglering efter gemensamma grunder
av inlåningsrätten för affärsbanker, sparbanker och centralkassor.

Om centralkassornas inlåningsregler avfattas efter mönster av sparbankernas,
innebär detta att den provisoriska lagstiftning, som hittills funnits
vid sidan av jordbrukskasseförordningen, skall inarbetas i själva jordbrukskasselagstiftningen.
Relationstalet enligt huvudregeln skall bibehållas
vid 12 1/2 medan relationstalet enligt den särskilda regeln, vilket nu
är 30 och genom dispens kan höjas till 50, skall bli 50 utan dispens. Åtskilliga
jämkningar får vidtagas i den nu gällande katalogen över s. k. täckningsfria
placeringar. Förlagsinlåning skall med Kungl. Maj:ts tillstånd
kunna i viss omfattning räknas såsom inlåningsgrundande eget kapital.

Förslag att anknyta centralkassornas inlåningsregler till sparbankernas
har framkommit vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har därvid
fört på tal avvikelser i vissa hänseenden. Sålunda har ifrågasatts att för
centralkassorna skulle tillämpas relationstalen 15 och 50 i stället för talen
12 1/2 och 50, vilka skall gälla för sparbankerna. Jag kan icke finna att
förutsättningar finnes för en sådan åtskillnad och kan ej förorda högre
relationstal än sparbankernas. En remissinstans har menat, att vid tillämpning
av 12 1/2-gångerregeln endast obligationer med en återstående löptid av
högst 5 år skall få räknas såsom täckningsfria tillgångar medan obligationer
med längre löptid skall vara täckningskrävande. Jag kan icke ansluta
mig till denna mening. Jag vill därutinnan hänvisa till att långa obligationer
skall vara täckningsfria enligt sparbankernas nya inlåningsregler och
till att dessa obligationer skall bibehålla hittillsvarande grad av täckningsfrihet
enligt de nya inlåningsreglerna för affärsbanker trots förslag att de
skulle räknas såsom täckningskrävande (prop. 3/1955 s. 116—117).

Kiingl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Vad beträffar relationstalen bär jag nyss uttalat, att de ej bör sättas
högre än för sparbankerna. Jag vill tillägga, alt jag ej heller kan förorda
att talen sättes lägre. Beträffande talet 12 1/2 vilket är detsamma som enligt
gällande lagstiftning, kan nedsättning uppenbarligen ej komma i fråga
och beträffande talet 50 torde skälen att släppa kravet på dispens för relationstal
mellan 30 och 50 vara av samma slag och av samma styrka vad
angår centralkassorna som i fråga om sparbankerna. Relationstalet bör liksom
hittills räknas på centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas
eget kapital. Teknisk förutsättning för denna enhetsberäkning föreligger
genom att i departementsförslaget införts bestämmelser om att jordbrukskassa
skall ansvara för centralkassans förbindelser.

Katalogen över täckningsfria tillgångar enligt de nya inlåningsreglerna
för sparbanker torde kunna godtagas för centralkassornas del efter vissa
mindre jämkningar. Sålunda torde i stället för den i sparbanksreglerna
använda termen »inneliggande kassa» böra brukas termen »inneliggande
kontanta medel» för att undvika att ordet »kassa» blir använt i flera betydelser
i jordbrukskasselagstiftningen. Någon saklig skillnad är ej avsedd
utan innebörden av de två termerna skall vara densamma. Den hittillsvarande
enhetsberäkningen av centralkassas och de anslutna jordbrukskassornas
»kontanta medel» bör bestå. I »kontanta medel» inräknas för närvarande
inlösta checkar, postremissväxlar och liknande värdehandlingar. I
den nya sparbankslagen upptages »sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning
dragna checkar» särskilt för sig bland de täckningsfria tillgångarna.
Så bör göras också i jordbrukskasselagstiftningen, men där bör,
efter förebild av den nya banklagen 62 §, under samma punkt upptagas
också av inländsk bank eller av annan centralkassa utställda egna växlar.
Med hänsyn till att sparbank enligt 1955 års sparbankslagstiftning skall
äga hålla checkräkning samt utställa egna växlar bör lagtexten avfattas så
att även på sparbank dragna checkar och av sparbank utställda egna växlar
kommer att ingå under det här avsedda stadgandet. Vidare bör angivas att
centralkassa skall äga räkna även de anslutna jordbrukskassornas checkar
och växlar av denna beskaffenhet såsom täckningsfri tillgång. I fråga om
katalogen torde jag i övrigt få hänvisa till den nya sparbankslagens förarbeten
(prop. 151/1955 s. 144—146).

Beträffande möjligheten för centralkassa att räkna förlagsinlåning såsom
inlåningsgrundande eget kapital vill jag förorda att så får ske i den
mån förlagsinlåningen ligger inom ett belopp, motsvarande hälften av det
belopp vartill centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital
uppgår. Utredningen har föreslagit, att förlagsinlåning skall kunna
godtagas såsom inlåningsunderlag i denna utsträckning och ingen har
framställt erinran däremot vid remissbehandlingen. Förutsättning för att
förlagsinlåning inom den angivna gränsen vid beräkning av inlåningsrätten
skall frånräknas inlåningen och tilläggas eget kapital bör vara, att Kungl.
Maj:t lämnat tillstånd därtill. Denna förutsättning skall enligt 1955 års lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

stiftning gälla i fråga om såväl bankerna som sparbankerna och jag kan ej
förorda annan bestämmelse för centralkassornas del.

Jag har funnit anledning att i de inlåningsregler som skall gälla för centralkassorna
upptaga en bestämning av begreppet inlåning. En sådan bestämning
finnes i den nya banklagen men däremot ej i den nya sparbankslagen,
förmodligen därför att den med hänsyn till innehållet i andra regler
i sparbankslagen ansetts överflödig. Till centralkassas inlåning bör hänföras
dels centralkassans samtliga skuldförbindelser utom vad som må vara
outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels beloppet av de
garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser
icke täckes av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna medel.
I denna del överensstämmer bestämningen med vad som gäller för affärsbankerna.
Därutöver bör emellertid ansluten jordbrukskassas förbindelser
till annan än centralkassan hänföras till cenlralkassans inlåning med hänsyn
till den enhetsberäkning, som tillämpas vid bestämmandet av centralkassas
inlåningsrätt. Jordbrukskassas förbindelser torde i allmänhet vara
skuldförbindelser. Skulle jordbrukskassa ha utfärdat garantiförbindelser
(till annan än centralkassan), något som enligt 30 § departementsförslaget
förutsätter Kungl. Maj :ts eller tillsynsmyndighetens tillstånd, bör även
dessa räknas med i centralkassas inlåning i motsvarande utsträckning som
centralkassans egna förbindelser.

Utredningsförslaget upptar en bestämning också av begreppet eget kapital.
Någon motsvarighet därtill torde ej behöva tas in i departementsförslaget.
Till eget kapital torde utan lagstadgande liksom hittills komma att hänföras
insatskapital, i den mån det är inbetalat, reservfond, dispositionsfond
och liknande fond ävensom besparade vinstmedel men däremot icke värderegleringskonton,
delcrederekonton och liknande.

Det speciella spörsmålet om verkan på inlåningsrätten för centralkassa
samt för jordbrukets bank av centralkassas innehav av aktier i jordbrukets
bank torde ha kommit i ett annat läge i och med att centralkassas rätt att
inneha dylika aktier och liknande värdehandlingar enligt departementsförslaget
40 § skall begränsas till ett belopp, motsvarande en tiondel — i stället
för hälften enligt utredningsförslaget 39 § — av centralkassas och anslutna
jordbrukskassors eget kapital. Denna begränsning överensstämmer med
motsvarande begränsning i sparbankernas rätt att förvärva aktier i sparbankernas
bank och vissa andra värdehandlingar. Sparbankerna äger göra
dessa förvärv utan inskränkning vare sig i den förvärvande sparbankens
eller i sparbankernas banks inlåningsrätt. Jag anser, att enhetligheten bör
fullföljas på så sätt, att även centralkassans förvärv av ifrågavarande aktier
m. in. inom den angivna gränsen skall få ske utan konsekvenser för den
inlåningsrätt som skall tillkomma centralkassan och jordbrukets bank. Jag
är medveten om att centralkassornas inlåningsgrundande kapital kommer
att tunnas ut i samma mån som rätten till aktieförvärv tas i anspråk. Enligt
min mening är emellertid inlåningsreglerna så avvägda att de bereder
insättarna tillfredsställande säkerhet även om rätten begagnas fullt ut och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956 71

centralkassas inlåningsgrundande kapital därmed i själva verket minskas
med en tiondel.

Inlåningsregler av det innehåll som framgår av vad jag bär anfört har
upptagits i 34 § departementsförslaget.

Kassareservskyldigheten

Gällande lagstiftning m. m. Reglerna om centralkassas skyldighet att sörja
för sin likviditet genom att hålla kassareserv anknöt ursprungligen till motsvarande
regler för sparbankerna. Utmärkande för dessa regler, sådana de
upptagits i 1923 års lag om sparbanker, är att kassareserven skall stå i viss
relation till insättarnas behållning. Numera regleras centralkassas skyldighet
att hålla kassareserv genom bestämmelser i 31 § jordbrukskasseförordningen.
Där stadgas, att centralkassa i tillgångar, vilka med lätthet kan förvandlas
i penningar, skall redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande
kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det åligger
kassan att fullgöra vid anfordran. I paragrafen angives icke närmare
vilka tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv. Därutinnan hänvisas
i stället till bank- och fondinspektionen. Denna myndighet skall, där så
erfordras, meddela närmare föreskrifter i ämnet. Enligt stadgande i förordningen
får emellertid tillgång som pantsatts ej tagas i beräkning såsom
kassareserv annat än om tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit som
centralkassa ej till fullo begagnat. I så fall får den nämligen räknas såsom
kassareserv intill det belopp som kassan enligt avtalet är berättigad att ytterligare
utfå. I paragrafen stadgas vidare, att om kassareserv nedgår så att
den understiger föreskrivet belopp, så skall den snarast möjligt åter uppbringas
till detta.

De sålunda återgivna kassareservbestämmelserna för centralkassorna
tillkom genom lagstiftning 1936. De överfördes oförändrade till 1942 års
jordbrukskasseförordning och har där också bibehållits utan ändringar.
Mönster för dem var affärsbankernas kassareservbestämmelser. De överensstämmer
till sitt innehåll i allt väsentligt med de regler i ämnet, vilka enligt
49 § andra stycket 1911 års lag om bankrörelse tillämpas för affärsbankerna.
I fråga om affärsbankernas kassareservskyldighet gäller emellertid alltsedan
1937 utöver stadgandena i banklagen, en särskild lagstiftning av beredskapsnatur,
vilken ej har motsvarighet för centralkassorna. Efter förlängningar
på ett år i sänder tillämpas för närvarande, med vissa ändringar
i den ursprungliga texten, intill den 1 juli 1956 en sådan beredskapslagstiftning,
utfärdad den 3 juni 1949 (nr 314). Denna ger Kungl. Maj:t möjlighet
att — på förslag av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och
fondinspektionen —■ i penningpolitiskt syfte skärpa kassareservskyldigheten
utöver den ordinarie.

I betänkandet redogöres för de ändringar i affärsbankernas kassareservskyldighet,
som 1949 års banklagssakkunniga föreslog i sitt betänkande

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

(SOU 1952: 2). Banklagssakkunnigas förslag innebar en utvidgning av den
ordinarie skyldigheten att hålla kassareserv, främst på så sätt att denna
skyldighet ej skulle begränsas till affärsbanks avistaförbindelser. De av
banklagssakkunniga förordade bestämmelserna stadgade nämligen, att kassareserv
skulle redovisas dels med 3 procent av bankens samtliga förbindelser
utom garantiförbindelser samt obligationer eller därmed jämförliga förbindelser,
dels därutöver med 20 procent av avistaförbindelserna. Till avistaförbindelserna
räknades inte blott såsom tidigare sådana förbindelser vilka
det åligger banken att fullgöra vid anfordran utan även sådana som skall
fullgöras efter uppsägning inom kortare tid än en månad, med undantag
dock för garantiförbindelser och medel innestående på sparkasseräkning.
Såsom motivering till de ändrade bestämmelserna anfördes bl. a. att rörligheten
hos insättningarna på depositions- och kapitalräkning hade stegrats
och att inlåningen i stora poster, särskilt från industriföretag, likaledes ökat.
Dessa och andra omständigheter hade medfört att det kommit att framstå
såsom en brist i banklagens likviditetsregel, att kravet på kassareserv ställdes
i relation endast till avistaförbindelserna.

I den nya lag om bankrörelse, som utfärdats den 31 mars 1955, har kassareservbestämmelserna
skärpts utöver vad banklagssakkunniga föreslog och
utformats något annorlunda. Enligt 63 § nya lagen om bankrörelse skall
nämligen banks kassareserv jämte den inneliggande kassan minst uppgå
till belopp lika med summan av dels 25 procent av de kortfristiga förbindelserna,
dels 4 procent av övriga förbindelser. Utformningen av bestämmelsen
är densamma som den vilken upptogs i det förslag till ny lag om
bankrörelse in. m. som den 24 september 1954 remitterades till lagrådet.
Jordbrukskasseutredningen hade kännedom om detta förslag och har i betänkandet
redovisat kassareservbestämmelserna för banker med lagrådsremissen
såsom källa.

Vad beträffar den särskilda beredskapslagstiftningen vid sidan av lagen
om bankrörelse uttalade chefen för finansdepartementet i nämnda lagrådsremiss
och i den proposition (nr 3 till 1955 års riksdag), som föranledde den
nya banklagstiftningen, att frågan om denna lagstiftnings framtida utformning
borde hänskjutas till särskild utredning. Han anförde i denna del.

Det torde vara mest praktiskt att liksom hittills särskilja den penningpolitiskt
motiverade kassareservregleringen från de bestämmelser, som med
sikte på mera ordinära förhållanden uppställer de av strikta likviditetshänsyn
betingade kassareservkraven. Banklagen skulle alltså även i fortsättningen
inrymma endast kassareservregler av det senare slaget. Med detta
ställningstagande skulle förevarande lagstiftningsärende icke komma att beröra
den penningpolitiska beredskapslagstiftning, som för närvarande möter
i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill jag här framhålla, att det torde få betraktas
som tveksamt, huruvida nämnda beredskapslagstiftning bör i fortsättningen
få samma konstruktion som i 1949 års lag. En omprövning av nuvarande
principer för den penningpolitiska kassareservregleringen torde
med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad. Det må nämnas, att en liknande
uppfattning kommit till synes i riksbanksfullmäktiges yttrande över
sakkunnigbetänkandet. Vid en kommande översyn synes bl. a. böra under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

sökas om denna reglering liksom hittills bör ha tidsbegränsad giltighet eller
om en permanent beredskapslag är motiverad. En annan utredningsfråga
som anmäler sig är, huruvida icke kassaregler till kontroll över kreditvolymen
bör finnas även för sparbankerna och jordbrukets kreditkassor. De här
omnämnda spörsmålen synes böra upptas till gemensam prövning av särskild
utredning.

Utredningen. I fråga om principerna för centralkassas kassareservskyldighet
uttalar jordbrukskasseutredningen att dessa, med vissa modifikationer,
bör vara desamma som de vilka banklagssakkunniga föreslagit beträffande
affärsbankerna. Utredningen föreslår i konsekvens därmed att kassareserv
skall hållas såväl för avistaförbindelser som för icke kortfristiga förbindelser.
Utredningsförslaget upptar ett särskilt procenttal i fråga om kassareserv
för avistaförbindelserna, bestämda på samma sätt som i den nya lagen
om bankrörelse, och ett annat procenttal som gäller endast för övriga förbindelser.
Utredningen framhåller, att vad banklagssakkunniga anfört som
skäl för ändringar i affärsbankernas kassareservskyldighet i stort sett har
tillämpning på centralkassorna. För en fortsatt anknytning till affärsbankernas
ordning i fråga om kassareservskyldigheten talar därjämte fortfarande
samma skäl som föranledde att centralkassorna genom 1936 års författningsändring
fick kassareservregler efter mönster av affärsbankernas,
nämligen att centralkassorna driver inlåning av samma slag som bankerna.
Centralkassorna äger enligt 2 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit »mottaga inlåning på räkning som
av bank allmänneligen begagnas». De räkningar som faller under denna beskrivning
är checkräkning, uppsägningsräkning, kapitalräkning, depositionsräkning,
kapitalsamlingsräkning och sparkasseräkning. Utredningen
framhåller, att centralkassorna i detta hänseende skiljer sig avsevärt från
sparbankerna. Dessa äger nämligen enligt 1923 års lag om sparbanker driva
inlåning endast på den för sparbankerna speciella motboksräkningen och på
sparklubbsräkning.

Vad angår kassareservens storlek har utredningen uttalat, att anspråken
på centralkassornas likviditet med hänsyn huvudsakligen till den skillnad
mellan affärsbanker och centralkassor som föreligger i frågan om inlåningens
struktur skäligen bör kunna sättas något lägre än för affärsbankerna.
I fråga om avistaförbindelserna har emellertid förordats, att även för centralkassornas
del procenttalet skall fastställas till 25.

Beträffande gruppen övriga förbindelser däremot föreslås, att procenttalet
skall sättas till 2 och icke till 4, vilket procenttal fastställts för bankerna.
Såsom skäl för denna differentiering anför utredningen, att de förhållanden
— stegrad rörlighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad
inlåning i stora poster in. m. —- som föranlett att kassareservskyldighet för
andra förbindelser än de kortfristiga införts för affärsbankerna visserligen i
någon mån har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger
i en långt mera modifierad form än i fråga om affärsbankerna. Bankernas

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

inlåning härrör till en betydande del från industriföretag och andra enskilda
företag och de stora posterna härrör till vida övervägande del från sådana
företag. Centralkassorna tar emot insättningar huvudsakligen av rörelsens
medlemmar d. v. s. mestadels enskilda jordbrukare samt organisationer
inom jordbrukets föreningsrörelse. Emellertid förvaltar centralkassorna också
betydande penningbelopp som insatts av kommuner och liknande samfälligheter,
försäkringsföretag in. fl., oaktat dessa ej kan bli medlemmar.
Dessa insättningar sker i viss utsträckning i stora poster. Organisationerna
är kassarörelsens industrimässiga kunder både på inlåningssidan och på
utlåningssidan. Varken dessa företags eller kommunernas in. fl. insättningar
i centralkassorna når emellertid tillnärmelsevis upp vare sig till sådana belopp
i enskilda poster, till sådana sammanlagda belopp eller till sådana andelar
av inlåningen, att de kan jämföras med de insättningar som presteras
av affärsbankernas industrikunder.

Vad angår innebörden i övrigt av utredningens förslag i denna del må
nämnas, att utredningen ur lagtexten uteslutit den i jordbrukskasseförordningen
upptagna uttryckliga bestämmelsen, att tillsynsmyndigheten vid behov
skall kunna ge närmare föreskrifter om vilka tillgångar som skall godkännas
såsom kassareserv. Slopandet motiveras genom en hänvisning till
att denna ordning i praxis tillämpas beträffande affärsbankerna, trots att
särskild bestämmelse därom ej upptagits i banklagstiftningen. Med hänsyn
därtill torde det också beträffande centralkassa vara klart att ifrågavarande
befogenhet tillkommer tillsynsmyndigheten.

Rörande frågan om hur beräkningen av centralkassas kassareserv skall
ske gör utredningen det påpekandet, att centralkassor och därtill anslutna
jordbrukskassor, utan att bestämmelser därom skall behöva upptagas i lagen,
torde böra betraktas såsom en enhet i den meningen att hänsyn bör tagas
till likvida tillgångar såväl hos centralkassan som hos de anslutna jordbrukskassorna.
De likvida tillgångar, som finnes hos jordbrukskassorna,
uPPgår till ej obetydliga belopp. Vid årsskiftet 1953/54 utgjorde de omkring
6 miljoner kronor, vid halvårsskiftet juni—juli 1954 omkring 8,5 miljoner
kronor. Hittills har dessa hos jordbrukskassorna befintliga kassareservtillgångar
ej fått inbegripas i centralkassornas kassareserv.

Jordbrukskasseutredningen säger sig ha varit inne på frågan huruvida
för centralkassornas del bör finnas motsvarighet till den beredskapslagstiftning
som gäller för affärsbankerna. Med hänsyn till att i förarbetena till den
nya banklagstiftningen förutsatts, att denna fråga beträffande samtliga kreditinstitut
skall tas upp till behandling av en kommande utredning, har jordbrukskasseutredningen
emellertid förklarat sig avstå från att ta ställning i
saken.

Verkan av de kassareservbestämmelser, som utredningen förordar, belyses
av en i betänkandet intagen tablå. Denna ger vid handen, att centralkassorna
den 31/12 1953 hade avistaförbindelser till ett totalt belopp av 93,7
miljoner kronor och att de övriga förbindelserna totalt utgjorde 538,4 mil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

joner kronor. Enligt gällande regler — 25 procent kassareserv för avistaförbindelser,
intet för övriga förbindelser — hade centralkassorna att redovisa
en kassareserv om tillhopa 23,4 miljoner kronor. Den faktiskt redovisade
kassareserven utgjorde 43,8 miljoner kronor. Med tillämpning a\ de
nya bestämmelserna för affärsbankerna — 25 procent kassareserv för avistaförbindelserna,
4 procent för övriga förbindelser — skulle centralkassorna
vid den angivna tidpunkten ha varit skyldiga redovisa kassareserv om tillhopa
44,9 miljoner kronor, därav 23,4 miljoner kronor belöpande på avistaförbindelserna
och 21,5 miljoner kronor på övriga förbindelser. Med tillämpning
av de i betänkandet för centralkassorna föreslagna bestämmelserna —
25 procent för avistaförbindelserna, 2 procent för övriga förbindelser —
skulle centralkassorna ha varit skyldiga redovisa kassareserv om tillhopa
34,2 miljoner kronor, därav 23,4 miljoner kronor belöpande på avistaförbindelserna
och 10,8 miljoner kronor på övriga förbindelser.

Yttrandena. Flertalet av de remissinstanser som särskilt berört spörsmålet
om centralkassornas kassareservskyldighet har förordat, att centralkassorna
skall åläggas hålla kassareserv efter samma regler som
affärsbankerna, d. v. s. med 25 procent av avistaförbindelserna och
4 procent — i stället för förslagets 2 procent — av Övriga förbindelser. Endast
Svenska jordbrukskreditkassan och fullmäktige i riksgäldskontoret har
godtagit utredningsförslaget.

Svenska jordbrukskreditkassan har godtagit förslaget, trots att kassan
anser, att procenttalet för kortfristiga förbindelser far anses vara högt. Fullmäktige
i riksgäldskontoret bär däremot godtagit förslaget trots att fullmäktige
ifrågasätter om icke kassareservkravet ställts väl lågt. Fullmäktige har
rekommenderat en skärpning framdeles till paritet med bankerna, därest en
mera väsentlig förskjutning i sammansättningen av centralkassornas inlåning
skulle komma att äga rum.

Fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
statskontoret, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare har samtliga,
på tämligen likartade grunder, förordat att centralkassorna skall ha samma
kassareservskvldighet som affärsbankerna. Av de sju angivna remissinstanserna
har bank- och fondinspektionen mest utförligt behandlat spörsmålet.
Ämbetsverket har i sitt yttrande bl. a. framhållit, att centralkassornas tillgångsportfölj
är mindre rörlig än bankernas och att denna omständighet,
liksom sammansättningen av tillgångsportföljen och det förhållandet att
centralkassornas tillgångar och skulder icke är fördelade på olika närings^
grenar talade för en högre kassareservskyldighet än den av utredningen föreslagna.
Dessutom har den omständigheten påpekats, att centralkassorna i
praktiken håller en kassareserv som tillsammantagen täcker det kassareservkrav
som gäller för affärsbankerna. Bank- och fondinspektionen har i
sitt yttrande anfört.

70 Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vid bedömningar av förevarande art bör man beakta ej blott en kreditinrättnings
skuldsida utan även dess tillgångsportfölj. Om den av de sakkunniga
gjorda jämförelsen utsträckes på detta sätt, finner man omedelbart
att en väsentlig skillnad råder mellan affärsbanker och centralkassor. De
långfristiga stående lånen representerar sålunda en betydligt större del av
centralkassornas än affärsbankernas tillgångar, och de senare inrättningarna
har vidare en relativt sett väsentligt större växel- och lcreditivportfölj än
centralkassorna. Bankerna kan sålunda enbart genom att strama åt sin kreditgivning
inom vissa sektorer under loppet av några månader skapa en avsevärd
likviditetsreserv till följd av den automatiska återströmningen av
medel på korttidsengagemangen. Centralkassornas motsvarande möjligheter
är såsom framgår av vad tidigare sagts, tämligen begränsade. I detta hänseende
företer centralkassorna större likheter med sparbankerna. För dessa
har emellertid nyligen föreslagits ett kassareservkrav som beträffande icke
avistaförbindelser är dubbelt så stort (8 %) som för affärsbankerna (4 %)
och fyra gånger så stort som det för centralkassorna föreslagna (2 %). Det
bör dock genast utsägas att sparbankernas aktivsida, ehuru i somliga hänseenden
lik centralkassornas, dock är avgjort mindre rörlig än dessas; härtill
kommer att vissa av de tillgångar som för sparbankerna avses bli godtagna
som kassareserv icke är helt lämpliga för detta ändamål. Inspektionen
anser därför att man icke på grund av det nu förda resonemanget kan finna
den blivande sparbankslagens kassareservkrav nödvändiga för centralkassorna.

En annan omständighet som bör beaktas när kassareservfrågor diskuteras
är graden av fördelning hos vederbörande kreditinrättnings skulder och
tillgångar. Om fördelningsgraden är hög — som t. ex. hos en storbank med
rikt differentierad kundkrets — blir skärpningar i anspråken på likvida
medel från någon bransch ofta i viss utsträckning kompenserade, därigenom
alt en del av dessa medel på andra vägar söker sig tillbaka till banken. Vidare
gäller att en kreditinrättning med riksomspännande organisation har möjlighet
att möta lokalt framträdande likviditetspåfrestningar genom anlitande av
överskottsmedel från annat håll. I sistnämnda hänseende har jordbrukskasserörelsen
en ganska god position, som bör ytterligare förbättras efter
tillkomsten av jordbrukets bank. Beträffande fördelningsgraden är emellertid
förhållandet det motsatta: i själva verket är jordbrukskasserörelsen i allt
väsentligt koncentrerad på en enda näringsgren. Allmänna likviditetssvårigheter
inom denna skulle därför försätta kasserörelsen i en mycket besvärlig
situation. Uppstår sådana svårigheter torde man emellertid, med hänsyn till
jordbruksnäringens stora betydelse för samhället i dess helhet, ha visst fog
vänta sig att det allmänna vore intresserat av att söka avhjälpa jordbrukets
svårigheter. Det synes därför knappast vara realistiskt att för centralkassorna
uppställa kassareservkrav som tar sikte på att verksamt bekämpa krisartade
likviditetsförhållanden inom jordbruksnäringen. Å andra sidan utgör
kasserörelsens beroende av förhållandena inom en enda näring ett skäl för
att icke ta för lätt på kassareservfrågan.

Om man efter dessa överväganden ser till kassarörelsens faktiska likviditetspohtik
vill inspektionen till att börja med uttala att denna i stort sett
töretaller väl anpassad efter de föreliggande anspråken och därför sund.
.lan synes på grund härav ha fog för att undersöka vilka kassareservkrav
som vid olika tidpunkter skulle ha kunnat uppställas med hänsyn till centralkassornas
verkliga betalningsberedskap. Av betänkandet framgår, att
den redovisade kassareserven per den 31/12 1953 för samtliga centralkassor
uppgick till ett belopp svarande mot summan av 25 % av avistaförbindelserna
och 3,8 % av övriga förbindelser. Motsvarande beräkningar utförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

per den 30/6 och den 31/12 1954 visar att centralkassornas totala kassareserv
då utgjorde ett belopp motsvarande summan av 25 % av avistaförbindelserna
och 3,0 % av övriga förbindelser respektive 25 % av de förra
och 4,5 % av de senare.

De sålunda redovisade siffrorna ger vid handen, att centralkassorna, sedda
som en enhet, i praktiken håller en kassareserv, vilken nära motsvarar det
för bankerna nyligen uppställda likviditetskravet. Det sålunda konstaterade
törhållandet korresponderar väl med de teoretiska resonemang som inspektionen
fört. På grund härav och då förslaget i vad det avser differentieringen
av kassareservkravet på två kvoter liksom också den till avistaskulderna
relaterade likviditetskvotens storlek får anses motsvara numera vedertagna
förhållanden får inspektionen föreslå, att utredningens förslag i
förevarande ämne godtages med den modifikationen att kvoten för icke
avistaförbindelser bestämmes till 4 procent.

Departementschefen. Utredningsförslagets kassareservbestämmelser är, liksom
de gällande bestämmelserna i ämnet, utformade enbart för att skydda
centralkassornas likviditet. Därutinnan överensstämmer de med de regler
om affärsbanks kassareserv och om sparbanks kassareserv som föreslogs
i propositionerna till 1955 års riksdag angående ny lagstiftning om bankrörelse
och om sparbanker och vilka numera upptagits i 1955 års lagar om
dessa kreditinstitut. Jag torde få erinra om att det för affärsbankernas del,
men icke för sparbankernas och centralkassornas, alltsedan år 1937, vid
sidan av själva banklagen har funnits en särskild kassareservlagstiftning
av provisorisk art med penningpolitiskt syfte. I propositionen med förslag
till lag om bankrörelse uttalade dåvarande chefen för •finansdepartementet,
att den nya banklagen, liksom den gällande, endast borde inrymma de kassareservbestämmelser,
som betingades av likviditetshänsyn, medan de penningpolitiskt
motiverade kassareservreglerna alltjämt borde upptagas i särskild
lagstiftning. Samtidigt ifrågasatte han en omprövning av gällande principer
för den särskilda lagstiftningen. En utredningsfråga, som därvid kunde bli
aktuell, var spörsmålet huruvida penningpolitiskt motiverade kassareservregler
borde gälla även för sparbanker och centralkassor (prop. 3/1955
s. 137). Med hänsyn till vad sålunda uttalats torde kassareservbestämmelserna
för centralkassorna i den nya jordbrukskasselagstiftningen, såsom
utredningen föreslagit, böra avfattas med tanke enbart på att skydda kassornas
likviditet.

Utredningen har föreslagit, att kassareserven för centralkassa skall bestämmas
till minst 25 procent för avistaförbindelserna och minst 2 procent
för övriga förbindelser. Förslaget grundar sig på samma principer, som de
nya reglerna för affärsbankerna, och är avfattat i ordalag som nära anknyter
till dessa. Mot denna allmänna uppläggning av förslaget har invändningar
ej gjorts. Även jag finner den lämplig. Emellertid avviker förslaget
från bankernas kassareservbestämmelser enligt 1955 års lagstiftning därutinnan
att bankerna skall hålla minst 4 procent kassareserv för de förbindelser
som ej är avista mot för centralkassorna föreslagna 2 procent. Avvikelsen
motiveras av utredningen med att de förhållanden — stegrad rör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

lighet hos inlåningen på de långfristigare räkningarna, ökad inlåning i stora
poster in. in. — som föranlett att kassareservskyldighet för andra förbindelser
än de kortfristiga införts för affärsbankerna, visserligen i någon mån
har sin motsvarighet för kasserörelsens del men att de föreligger i en långt
mera modifierad form.

Vid remissbehandlingen har gentemot utredningen andragits, att den i
sitt betänkande icke tagit tillbörlig hänsyn till att centralkassornas tillgångsportfölj
skiljer sig från bankernas på ett ur likviditetssynpunkt oförmånligt
sätt. Centralkassornas växel- och kreditivportfölj var nämligen väsentligt
mindre än bankernas, medan de långfristiga lånen relativt sett representerade
en större del av centralkassornas tillgångar. Kassorna hade därför
ej samma möjligheter som bankerna att genom åtstramad kreditgivning
skapa en likviditetsreserv av medel som strömmade åter på korttidsengagemangen.

Vad som anförts av utredningen och vad därutöver framkommit vid remissbehandlingen
ger vid handen, att centralkassornas behov av kassareservmedel,
om man ser enbart till skuldsidan, är att bedöma såsom mindre
än affärsbankernas medan en bedömning enbart efter tillgångssidan ger ett
motsatt resultat. Vid remissbehandlingen har därav dragits slutsatsen, att
centralkassorna bör åläggas hålla kassareserv av samma storlek som bankerna.
Även om en allsidig jämförelse av centralkassorna och bankerna
ur likviditetssynpunkt torde ge vid handen, att risken för påfrestningar på
likviditeten allmänt sett måste anses vara något större för bankerna än för
centralkassorna synes denna slutsats böra godtagas. Bank- och fondinspektionen
har i sitt remissyttrande och i annat sammanhang lämnat uppgifter
om kasserörelsens faktiska likvidiletspolitik. Dessa utvisar, att den redovisade
kassareserven för samtliga centralkassor per den 31/12 1953 samt
den 30/6 och den 31/12 1954 utgjort belopp, motsvarande 25 procent av avistaförbindelserna
samt därutöver respektive 3,8, 3,0 och 5,4 procent av övriga
förbindelser. Enligt preliminära uppgifter, som jag nyligen erhållit från
bank- och fondinspektionen rörande centralkassornas kassareserver under år
1955, har dessa i genomsnitt betydligt ökats. Ett par kassor har visserligen
tidvis haft kassareserv, som understiger 4 procent av de förbindelser, som
icke är avista, men i allmänhet har de förefintliga kassareserverna räckt
väl till för att fylla samma krav, som de vilka ställes på bankerna enligt
1955 års banklag. Det kan alltså antagas, att centralkassorna utan större
svårigheter skall kunna mera beständigt anpassa sig till ett sådant kassareservkrav.
Jag vill därför förorda, att centralkassornas kassareservskyldighet
bestämmes på samma sätt som för bankerna, d. v. s. till minst 25
procent för avistaförbindelser och till minst 4 procent för övriga förbindelser.

Enligt utredningsförslaget skall tillsynsmyndigheten avgöra vilka tillgångar
som skall räknas såsom kassareserv. Förslaget innehåller nämligen
icke någon uppräkning av sådana tillgångar utan endast en allmän anvisning
att kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

vandias i penningar. I sak överensstämmer den föreslagna ordningen med vad
som gäller enligt jordbrukskasseförordningen. En formell skillnad föreligger
såtillvida som gällande lagstiftning uttryckligen stadgar, att tillsynsmyndigheten,
i den mån så erfordras, skall meddela föreskrifter angående vilka
tillgångar som kan godkännas såsom kassareserv medan utredningens lagförslag
ej upptar någon sådan bestämmelse. Jag har ingenting att erinra
mot utredningsförslaget i denna del. Ej heller har jag någon erinran emot
utredningens uppfattning att centralkassa skall äga inräkna ansluten jordbrukskassas
kassatillgångar i sin kassareserv. Avgörandet om och i vad mån
så skall kunna ske torde, liksom andra frågor om vad som kan godkännas
såsom kassareserv, böra tillkomma tillsynsmyndigheten.

Bestämmelserna om centralkassas kassareservskyldighet har upptagits i
35 § departementsförslaget.

Specialmotivering

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen
Inledande bestämmelser

I detta avsnitt upptages först under 1—3 §§ bestämmelser, varigenom
grunddragen för kasserörelsens organisation angives. 4 § ger föreskrifter
om kasserörelsens firmabeteckningar och om skydd för dem. 5 § innehåller
en bestämmelse om offentlig tillsyn över kasserörelsen.

1—3 §§.

Såsom nyss anförts ges i dessa lagrum grunddragen för kasserörelsens
organisation.

Gällande lagstiftning. 1942 års jordbrukskasseförordning inledes med en
under 1 § upptagen ändamålsbestämmelse. Enligt denna skall jordbrukets
kreditkassor ha till ändamål att på sätt i förordningen stadgas tillgodose
jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit. På kassorna
skall vidare ankomma att befordra sparverksamheten på landsbygden
samt att i övrigt främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska
förhållanden. Bestämmelser om kasserörelsens organisation finnes i
2 § jordbrukskasseförordningen. Denna stadgar, att jordbrukets kreditkassor
utgöres av Svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna för jordbrukskredit
och jordbrukskassorna. Varje centralkassa skall vara ansluten
till jordbrukskredilkassan och varje jordbrukskassa till den centralkassa,
inom vars verksamhetsområde jordbrukskassans styrelse har sitt säte. I
fråga om kassornas rättsliga karaktär ges den bestämmelsen, att kassorna
skall vara organiserade såsom ekonomiska föreningar med begränsad personlig
ansvarighet. I 3 § jordbrukskasseförordningen upptages en definition

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

av begreppet jordbruksekonomisk förening. Motsvarande stadgande beträffande
lagförslagets begrepp jordbruksorganisation ingår i 12 § lagförslaget.

Utredningen. Det lagförslag, som utredningen framlägger i betänkandet,
innehåller ej någon motsvarighet till ändamålsbestämmelsen i 1 § jordbrukskasseförordningen.
Utredningen motiverar slopandet av ändamålsbestämmelsen
med att någon sådan ej synes erforderlig. Att jordbrukets kreditkassor
skall tillgodose jordbrukets kreditbehov framgår nämligen redan
av deras benämning och klarlägges ytterligare genom den reglering av deras
organisation och verksamhet, som ges i utredningens lagförslag. Kassornas
uppgift att befordra sparverksamhet in. in. skall givetvis bestå men
utredningen finner det överflödigt att detta utsäges i lagtexten. Däremot
bör det komma till uttryck i stadgarna.

Slopandet av anvisningen, att kassorna i första hand skall tillgodose
jordbrukets behov av driftkredit har motiverats med att utvecklingen gått
därhän att en sådan anvisning om rörelsens allmänna inriktning inte längre
bör förekomma. Utredningen anför, att kassorna, som ursprungligen hade
just driftkreditgivningen som en primär och av förhållandena direkt betingad
uppgift, efter hand kommit att ägna sig åt primärbelåning i betydande
utsträckning. Denna ändring i rörelsens allmänna inriktning finner
utredningen innebära en naturlig och affärsmässigt sund anpassning efter
de förhållanden som numera råder på jordbrukets kreditmarknad. Utredningen
utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Enligt 1 § jordbrukskasseförordningen har jordbrukets kreditkassor till
ändamål att tillgodose jordbrukets behov av krediter, i första hand behovet
av driftkredit. Denna anvisning om verksamhetens inriktning är betingad
av historiska skäl. Det förhåller sig nämligen så, att kassorna på sin tid
bildades för att bistå jordbruket — och då främst det mindre jordbruket —
just med driftkredit, för vilken inteckningssäkerhet ej kunde erbjudas. Lån
mot botteninteckningar (primärlån) kunde jordbrukarna i regel få i de
redan belintliga penninginrättningarna, främst hypoteksföreningarna och
sparbankerna. Däremot hade de svårt att skaffa driftkrediter mot annan
säkerhet på skäliga villkor. Jordbrukarna inrättade då, med stöd från det
allmänna, jordbrukskassor och centralkassor såsom kooperativa kreditinrättningar.
Dessa skulle komplettera det existerande kreditväsendet på den
punkt där komplettering behövdes och deras uppgifter avgränsades därefter.

Efterhand kom kassorna emellertid att ägna sig åt primärbelåning i betydande
utsträckning. Av förarbetena till 1942 års jordbrukskasseförordning
framgår, att jordbrukskassornas primärbelåning (lån mot inteckning
inom 60 procent av taxeringsvärdet) vid 1940 års utgång uppgick till sammanlagt
54,61 miljoner kronor, motsvarande 49 procent av deras sammanlagda
utlåning. År 1942 hade centralkassorna och jordbrukskassorna
en sammanlagd primärbelåning (i betydelsen jämlikt 32 § jordbrukskasseförordningen
täckningsfri utlåning) av 58,9 miljoner kronor, motsvarande
alltjämt 49 procent av hela utlåningen. Siffrorna blev sedan för år 1950
202,5 miljoner kronor och 50,1 procent, för år 1953 352,4 miljoner kronor
och 61,8 procent. I de angivna beloppen för åren 1950 och 1953 ingår bl. a.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 122 år 1956

lån, för vilka staten garanterar, med 20,9 respektive 51,6 miljoner kronor.

Av de anförda sifferuppgifterna framgår, att primärbelåningen under
tiden från 1940 ökat mycket starkt och att dess andel i den totala utlåningen
också stigit, nämligen från ungefär hälften till något över 60 procent,
d. v. s. med drygt 10 procent. Såsom indirekt kan utläsas av siffrorna
har emellertid kreditgivningen mot annan säkerhet än botteninteckning och
vad därmed järnställes, om man ser till beloppet, också ökat kraftigt under
den angivna tidsperioden. Man kan alltså inte påstå, att kassorna försummat
sin i jordbrukskasseförordningen angivna uppgift att tillgodose jordbrukets
behov av driftkredit. Desto mindre finnes det fog för ett sådant påstående
som möjligheterna för jordbruket att skaffa sig rörelsekapital under
senare tid i hög grad förbättrats tack vare jordbruksnäringens allmänna
uppsving och till följd av det omfattande stöd i form av lån, lånegaranti
och bidrag som lämnas av staten eller genom statens förmedling.

För övrigt har sedan början av 1930-talet jordbrukarnas möjligheter att
ställa botteninteckning o. d. såsom säkerhet för vissa lån, däribland även
lån av typen driftkrediter, förbättrats högst avsevärt. I och med jordbruksnäringens
uppsving har alltså de förutsättningar, under vilka jordbrukskasserörelsen
arbetar, i grund förändrats. Den inriktning, som kasserörelsens
kreditgivning numera fått, får anses innebära en naturlig och affärsmässigt
sund anpassning efter de nya förhållandena. Kreditmarknaden för
jordbrukare är inte längre sådan, att kasserörelsen har anledning att särskilt
ägna sig åt att meddela driftkrediter, för vilka ej kan ställas säkerhet
i botteninteckningar o. d. Man kan inte gärna begära, att kasserörelsen
utan tvingande skäl skall avstå från att driva sin verksamhet på det sätt
som är till det mesta gagnet för rörelsen och dess medlemmar. Och utredningen
anser det i princip önskvärt och riktigt, att kassorna och andra
kreditinrättningar, alla efter sina speciella förutsättningar, skall få konkurrera
fritt inom det område där de är behöriga att verka. Utredningen
föreslår, på de angivna grunderna, att bestämmelsen att jordbrukets kreditkassor
i första hand skall tillgodose jordbrukets behov av driftkredit
skall utgå.

I 1 § första stycket av utredningens lagförslag, som motsvarar 2 § första
stycket jordbrukskasseförordningen, utsäges, att jordbrukskasserörelsen utgöres
av jordbrukets kreditkassor och en riksorganisation. Där omtalas vidare,
att beteckningen jordbrukets kreditkassor innefattar jordbrukskassor
och centralkassor och att riksorganisationen är ett organ för central
ledning, samordning och kontroll av kassorna och deras verksamhet. Utredningen
har enligt vad som upplyses i betänkandet genom att använda
det obestämda uttrycket »en riksorganisation» velat framhålla, att riksorganisationens
ställning är mera obunden av lagregler än kassornas och mera
beroende av hur kasserörelsen vill utforma den. Bl. a. står det kasserörelsen
fritt att ge riksorganisationen den firma rörelsen finner lämplig. För
kreditkassorna är det däremot obligatoriskt att i firmanamnet upptaga ordet
jordbrukskassa respektive uttrycket centralkassa för jordbrukskredit.
Jordbrukets bank nämnes icke alls i lagförslaget då den ej skall ingå i själva
jordbrukskasserörelsen.

I 1 § andra stycket, som motsvarar 2 § andra stycket jordbrukskasseförordningen,
förklaras beträffande såväl kassorna som riksorganisationen att
de skall vara registrerade såsom ekonomiska föreningar. Eu allmän hän ti

llihang till riksdagens protokoll 1956. t samt. Nr 122

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

visning ges till lagstiftningen om ekonomiska föreningar. Denna skall lända
till efterrättelse för kreditkassorna och riksorganisationen, om ej annat
följer av vad som förordnas i den föreslagna lagen.

I sak innebär lagrummet för kassornas del en betydelsefull förändring,
nämligen att medlemmarnas personliga ansvar skall falla bort. Hänvisningen
avser nämligen 1951 års föreningslag. Denna känner ej föreningar av
typen m. b. p. a.

Föreningsformen m. b. p. a. fanns upptagen vid sidan av föreningsformen
u. p. a. i 1911 års föreningslag. Båda formerna fick alltså där sin lagliga
reglering. Bådadera torde, förklarar utredningen, vid lagens tillkomst
ha spelat viktiga roller inom det ekonomiska livet. Emellertid kom föreningsformen
m. b. p. a. efterhand alltmera ur bruk. Enligt vad som uttalas
i förarbetena till 1951 års föreningslag gjorde sig till sist intet behov
gällande att bilda andra föreningar m. b. p. a. än just jordbrukskassor. Föreningsformen
m. b. p. a. blev därför också utmönstrad ur den nya föreningslagstiftningen.
Enligt promulgationslagen till 1951 års föreningslag
skall äldre föreningar m. b. p. a. dock få bestå och jordbrukskassor -— men
inga andra föreningar m. b. p. a. — skall kunna nybildas även sedan den
nya föreningslagen trätt i kraft den 1 januari 1953. Den äldre föreningslagens
särskilda bestämmelser för föreningar in. b. p. a. skall fortfara att gälla
för alla sådana föreningar, vilka verkar efter nya lagens ikraftträdande.

I sin motivering för att jordbrukets kreditkassor icke vidare skall tillämpa
systemet med begränsad personlig ansvarighet för medlemmarna anför
utredningen vidare, att orsaken till att jordbrukets kreditkassor från början
blev föreningar m. b. p. a. med all sannolikhet var, att denna föreningsform
vid tiden för den första lagstiftningen om jordbrukets kreditkassor
— år 1915 — betraktades såsom den naturliga för kooperativa organisationer
med kasseuppgifter. Till detta betraktelsesätt har antagligen bidragit
att kassorna bildades efter utländska förebilder. I utlandet arbetar
motsvarigheter till jordbrukskassorna ofta utan insatskapital eller med ett
jämförelsevis obetydligt sådant. Den säkerhet sådana kassor i sista hand kan
bjuda sina borgenärer — sedan reservfond och andra medel för täckande av
förluster tagits i anspråk — finnes alltså inte hos föreningarna själva i form
av eget kapital. Den utgöres i stället av medlemmarnas förmögenhet, vilken
kan tagas i anspråk vid föreningens likvidation eller konkurs.

Meningen torde, fortsätter utredningen, från början ha varit, att de svenska
kreditkassorna skulle arbeta efter i stort sett samma system. Insatserna
i kassorna har städse varit låga. I gengäld har medlemmarna ålagts ett ganska
omfattande personligt ansvar. Därtill har de förpliktats underkasta sig
särskilda uttaxeringar för att gälda förluster, som ej kan täckas av reservfonden
(6, 7, 24, 25, 54 och 55 §§ jordbrukskasseförordningen).

Utredningen anser det troligt, att konstruktionen av kassorna såsom föreningar
in. b. p. a. en gång spelat en verklig roll för att stärka deras ställning
och för att skapa förtroende för dem. Efterhand som föreningsformen
m. b. p. a kommit ur bruk inom det svenska föreningslivet i allmänhet har

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

emellertid fördelarna för kasserörelsen av att tillämpa denna organisationsform
minskat. Sedan den numera utmönstrats ur den allmänna föreningslagstiftningen
kan man utgå från att det snart nog kommer att bli ett besvär
utan motsvarande fördelar för kassorna att ensamma nödgas ha den
kvar. Endast om starka skäl skulle kunna åberopas för ett bibehållande av
det personliga ansvaret i jordbrukets kreditkassor — t. ex, att så erfordras
av hänsyn till kassornas insättare och övriga borgenärer — borde man avstå
från en övergång till den ordinarie föreningsformen utan sådant ansvar.
Sådana skäl föreligger emellertid enligt utredningens mening icke.

I praktiken torde det numera knappast kunna bli tal om att utkräva personlig
ansvarighet, anför utredningen vidare. Teoretiskt sett skulle en sådan
åtgärd kunna komma i fråga om en enstaka jordbrukskassa skulle råka i
svårigheter. Emellertid lär förmodligen vederbörande centralkassa eller
Svenska jordbrukskreditkassan av solidaritetsskäl och för kasserörelsens
anseendes skull komma att ingripa innan det går därhän. Skulle ett antal
kreditkassor eller jordbrukskasserörelsen i sin helhet komma i nödläge —
något som man ej synes ha anledning på allvar räkna med annat än om det
ekonomiska livet skulle drabbas av en svårartad kris som sträckte sina verkningar
också in på jordbrukets område — torde det redan av konjunkturpolitiska
skäl få anses uteslutet att utkräva personligt ansvar. Om ett sådant
försök gjordes, skulle resultatet enligt jordbrukskasseutredningens
uppfattning nog i stort sett komma att inskränka sig till att den ekonomiska
krisen förvärrades. Själva metoden att söka enskilda medlemmar för
föreningens skulder är för övrigt efter nutida svensk uppfattning stötande
och detta förhållande torde medföra att man överhuvud taget lär komma
att dra sig för att praktisera den. Den har ju på den grund också utdömts
vid den nyligen genomförda reformeringen av den allmänna föreningslagstiftningen.

Utredningen räknar med att kassorna skall kunna överföras till ekonomiska
föreningar utan personlig ansvarighet utan att någons rätt trädes för
nära. Utredningen framhåller, att den praktiska innebörden av kassemedlemmarnas
personliga ansvarighet inte bör överdrivas. Det för borgenärerna
avgörande finner utredningen vara, för det första att kassorna skaffar
sig en stark ekonomisk ställning i form av kapital, som kan disponeras
i rörelsen och alltså inte är bundet hos medlemmarna intill dess föreningen
likviderar eller går i konkurs, och för det andra att verksamheten drives på
ett betryggande sätt. Lagstiftningen bör utformas så att den i största möjliga
utsträckning främjar detta.

övergången till föreningsformen utan personlig ansvarighet föreslås ske
vid lagens ikraftträdande. För att intrång ej skall kunna ske i borgenärernas
rätt skall emellertid personligt ansvar kunna utkrävas, om kreditkassa
Iräder i likvidation eller försättes i konkurs inom viss kortare tid från det
lagen trätt i kraft. Bestämmelse härom ges i 94 § lagförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

2 § av utredningsförslaget innehåller bestämmelser om det minsta antal
medlemmar som skall finnas i jordbrukets kreditkassor och fastställer därutinnan
att jordbrukskassa skall bestå av minst 20 medlemmar samt att
eentralkassa, om ej Konungen eller myndighet som Konungen förordnar annat
medgiver, skall ha minst 10 jordbrukskassor anslutna såsom medlemmar.
Paragrafen utgör ett undantag i förhållande till 5 § föreningslagen, enligt
vilken antalet medlemmar i ekonomisk förening skall vara minst fem eller,
om minst tre av medlemmarna är föreningar, fyra eller tre. I fråga om
jordbrukskassorna innebär stadgandet ingen ändring av nu gällande bestämmelser,
vilka återfinnes i 52 § femte stycket jordbrukskasseförordningen.
I fråga om centralkassorna däremot innebär förslaget att det nuvarande
minimiantalet anslutna jordbrukskassor, som enligt 20 § andra stycket
jordbrukskasseförordningen skall vara 15, sänkes till 10, och att dessutom
införts möjlighet till dispens för centralkassa att ha ännu lägre antal anslutna
jordbrukskassor. Utredningen framhåller, att sänkningen ej föranledes
av något aktuellt behov. Utredningen har emellertid iakttagit, att utvecklingstendensen
inom kasserörelsen i viss mån synes gå mot färre och

större jordbrukskassor samtidigt som delning av vissa centralkassor kan
komma i fråga. Med hänsyn till de antydda utvecklingstendenserna har utredningen
velat sänka det nuvarande minimiantalet till centralkassa anslutna
jordbrukskassor något. Dispensregeln avses få betydelse framförallt
i sådana fall, då centralkassa jämlikt 23 § i lagförslaget vill övergå till
att driva rörelse utan jordbrukskassor inom hela sitt område eller delar
av området.

3 § i utredningens lagförslag fastslår, att de tre leden i jordbrukskasserörelsen
skall vara förenade med varandra på det sättet att varje jordbrukskassa
obligatoriskt skall vara ansluten till centralkassa och varje
centralkassa till riksorganisationen. Lagrummet ersätter 2 § tredje stycket
jordbrukskasseförordningen.

Yttrandena. Remissinstansernas allmänna inställning till de av utredningen
föreslagna grunddragen i kasserörelsens organisation har tidigare redovisats
i framställningen av huvuddragen i utredningens förslag. Här torde
nu få anmälas vissa vid remissbehandlingen framförda mera speciella erinringar
mot utformningen av förevarande lagparagrafer.

Bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen och länsstyrelsen i
Östergötlands län betecknar det såsom en brist i lagförslaget att j o r dbrukskasserörelsens
ändamål icke angives däri. De tre remissinstanserna
föreslår, att en bestämmelse skall inrymmas i lagen enligt
vilken jordbrukskasserörelsen skall ha till ändamål att tillgodose jordbrukets
kreditbehov. Anledning att bibehålla anvisningen att verksamheten
i första hand skall avse jordbrukets behov av driftkredit föreligger
däremot enligt remissinstansernas mening icke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Länsstyrelsen i Östergötlands län har utvecklat sina synpunkter på frågan
om en ändamålsbestämmelse på följande sätt.

Utredningen har icke ansett att kassornas ändamål behöver särskilt angivas,
enär det redan framgår av deras benämning och klarlägges genom
regleringen av deras organisation och verksamhet. I 12 § andra stycket i
förslaget har emellertid öppnats en möjlighet för jordbrukskassa att efter
särskild prövning såsom medlemmar upptaga andra än sådana, som tillhör
de i första stycket samma paragraf uppräknade grupperna, dock under
förutsättning att hinder mot vederbörandes antagande till medlem icke
skall hava befunnits föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter
och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Förslagets
bestämmelse om jordbrukskassas ändamål och uppgifter återfinnes i
dess 7 §. Där sägs att kassans huvudsakliga uppgift är alt främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt dem. Med hänsyn
till denna paragrafs allmänt hållna formulering ävensom till att lagförslaget
i övrigt saknar en allmän ändamålsbestämmelse, synes det länsstyrelsen
tveksamt huruvida lagstiftningen kommer att utgöra något hinder
för att man vid antagandet av medlemmar går utanför den krets, som har
naturlig anknytning till kasseröreisen, något som ju synes ha varit utredningens
mening. För övrigt anser länsstyrelsen, att utredningen icke åberopat
något bärande skäl för att från lagstiftningen utmönstra en så viktig
och klarläggande bestämmelse, som den här avsedda. Enligt länsstyrelsens
åsikt bör därför bland de inledande bestämmelserna upptagas en föreskrift
vari utsäges att kreditkassorna hava till ändamål att tillgodose jordbrukets
kreditbehov. Däremot torde icke något vara att erinra mot utredningens
motivering för att slopa passusen om driftkreditgivning såsom kassornas
huvuduppgift.

Sparbanksinspektionen anför liknande synpunkter. Bank- och fondinspektionen
hänvisar särskilt till att ändamålsbestämmelser angivits i annan
lagstiftning angående kreditverksamhet.

Slopandet av det personliga ansvaret för kassornas medlemmar
har i och för sig icke föranlett erinran från remissinstanserna.
Bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret har emellertid understrukit utredningens påpekande, att
det personliga ansvarets borttagande bör kompenseras genom ökad kapitalbildning
inom kasserörelsen. Bank- och fondinspektionen påpekar därjämte,
att jordbrukskasseutredningen lämnat öppet hur den förordade förstärkningen
av kassornas kapitalställning skall genomföras. Ämbetsverket anför.

Mot avlysandet av det personliga ansvaret för kreditkassornas förbindelser
finnes från inspektionens sida ingen anledning till erinran, varvid inspektionen
i likhet med utredningen förutsätter att särskild uppmärksamhet
ägnas rörelsens kapitalbildning. Inspektionen vill i anslutning härtill
understryka jordbrukskasseutredningens uttalande, att kassornas fondställning
främst bör stärkas genom att medlemmarna tar på sig att bidraga
med insatser och avgifter i större utsträckning än hittills. Huru stora dessa
bidrag är avsedda att bli har dock lämnats Öppet, och man får ej heller
klart för sig huruvida avgiftsskyldigheten skall innefatta en möjlighet för
kreditkassorna alt i en given situation — t. ex. då betydande förluster uppstått
— uttaxera bidrag av medlemmarna ( jfr 0 § 5 lagen om ekonomiska
föreningar). Läsaren av betänkandet lämnas också i ovisshet huruvida och

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

under vilka förutsättningar medlem vid utträde ur föreningen skall äga
återbekomma sin insats.

Denna utredningens återhållsamhet kan enligt inspektionens mening icke
försvaras med en hänvisning till att det ytterst måste ankomma på kasserörelsen
själv att bestämma vilka pålagor som dess medlemmar skall vidkännas.
Ty det är här inte fråga om en ekonomisk förening vilken som
helst utan om en kreditinrättning med legal befogenhet att mottaga inlåning
från allmänheten. Och skall en förening betros med en dylik samhällsuppgift,
måste dess medlemmar, såsom inspektionen i inledningen antytt,
underkasta sig sådana begränsningar i sin handlingsfrihet som erfordras
för att skydda det främmande kapitalet, d. v. s. insättarnas medel. Såväl
medlemmarna i jordbrukskassorna som centralkassemedlemmarna bör därför
genom bestämmelser i stadgarna förhindras att extrahera sina insatser
i en takt som kan äventyra den lagstadgade fondrelationen och därigenom
nödvändiggöra en snabb och bryskt verkande nedskärning av utlåningsvolymen.
Lagen om ekonomiska föreningar inrymmer möjligheter att stadgevägen
införa regler härom. Inspektionen måste utgå från att dessa möjligheter
utnyttjas.

Svenska jordbrukskreditkassan, som förklarat sig tveklöst biträda förslaget
om avlysning av det personliga ansvaret för kassemedlemmar, har i
sitt remissyttrande betygat sin vilja att medverka till att kasserörelsens kapitalbildning
förstärkes bl. a. genom ökade bidrag från medlemmarna.
Jordbrukskreditkassan anför därom.

Utredningen har i sammanhanget erinrat om, att med avlysandet av den
personliga ansvarigheten följer att särskild uppmärksamhet får ägnas åt
rörelsens kapitalbildning. Jordbrukskreditkassan är väl medveten härom.
Men vad angår medlemsinsatserna lägger gällande kasselagstiftning besvärliga
hinder i vägen för en god utveckling. När nu dessa hinder föreslås
skola bortfalla och kasserörelsen får möjlighet att genom stadgebestämmelser
reglera medlemmarnas skyldighet att erlägga insatser m. m. bör en
tillfredsställande lösning av detta problem kunna ernås. Jordbrukskreditkassan
är beredd att medverka härtill.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande ingående diskuterat frågan, huruvida
jordbrukskasserörelsens riksorganisation med
den utformning bestämmelserna därom fått i utredningens lagförslag kommer
att få karaktären av ekonomisk förening. Ämbetets
slutsats blir att frågan därom är tveksam. Beträffande hänvisningen i 1 §
andra stycket lagförslaget till föreningslagen gör ämbetet i samband med
nämnda slutsats ett uttalande av innebörd, att den därstädes förekommande
bestämmelsen att riksorganisationen i likhet med kreditkassorna skall vara
registrerad som ekonomisk förening synes kunna godtagas. I den mån tveksamhet
föreligger, huruvida föreningslagens definition på en ekonomisk
törening är direkt tillämplig på riksorganisationen, får bestämmelsen i
jordbrukskasselagstiftningen om obligatorisk registrering av riksorganisationen
såsom ekonomisk förening nämligen karaktär av speciallagstiftning
utan någon prejudicerande betydelse.

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Departementschefen. Såsom framgår av vad som tidigare anförts skall jordbrukskassserörelsen
även enligt den föreslagna nya lagstiftningen vara en
föreningsrörelse; organisationerna därinom skall alla vara ekonomiska föreningar.
Kasserörelsen skall lokalt arbeta med jordbrukskassor — utom i
visst undantagsfall (se 23 §) — och regionalt med centralkassor. Kassorna
skall vara förenade inbördes på samma sätt som f. n. och liksom hittills
skall de vara anslutna till en riksomfattande topporganisation. Denna har
dock annan karaktär än den nuvarande. Skillnaden är framför allt att den
tilltänkta riksorganisationen ej skall ha några bankmässiga utan endast
administrativa funktioner. Till sin allmänna struktur kommer kasserörelsen
emellertid ej att förändras på något mera genomgripande sätt. Bestämmelserna
i förevarande tre paragrafer om grunddragen i kasserörelsens organisation
avviker därför i sak ej mycket från motsvarande bestämmelser
i jordbrukskasseförordningen. Vid remissbehandlingen har utredningsförslaget
så gott som genomgående godtagits i vad det angår kasserörelsens
allmänna struktur och för egen del har jag därutinnan anslutit mig till
förslaget.

Emellertid har några remissinstanser framställt vissa anmärkningar som
berör förevarande paragrafer. Sålunda har det betecknats såsom en brist att
jordbrukskasserörelsens ändamål icke finnes angivet i lagförslaget.
Även jag hyser uppfattningen att lagen bör kompletteras med en
allmän ändamålsbestämmelse. Som jag tidigare uttalat torde lagen böra
utformas så, att jordbrukskasserörelsen i sin medlemsrekrytering och i sin
verksamhet hänvisas till att väsentligen hålla sig inom det område, där rörelsen
av tradition och enligt gällande författning verkar. Genom en ändamålsbestämmelse
kan man vinna att en sådan gränsdragning kring kasserörelsen
blir lättare att upprätthålla. Enligt utredningsförslaget 12 §, där
den för kasserörelsens medlemsrekrytering avgörande frågan om medlemskap
i jordbrukskassa behandlas, har möjligheten för inträdessökande, vilken
ej tillhör vissa särskilt angivna kategorier, att vinna anslutning gjorts
beroende av att vid särskild prövning »hinder däremot funnits ej föreligga
med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter och ändamål enligt lag eller
andra för kassan gällande föreskrifter». Tydligen kommer denna regel att
vinna väsentligt i stadga om en allmän ändamålsbestämmelse införes i lagen.
En dylik bestämmelse lärer få verkan även såsom riktpunkt för verksamheten.

Vad angår avfattningen av ändamålsbestämmelsen har av remissinstanser
förordats att denna skall angiva att jordbrukskasserörelsen skall tillgodose
jordbrukets kreditbehov. Denna avfattning anknyter till den som f. n. gäller
enligt jordbrukskasseförordningen. Den i förordningen upptagna anvisningen,
att huvudsakligen behovet av driftkredit skall tillgodoses, bör däremot
utgå enligt de remissinstanser, vilka särskilt berört frågan om ändamålsbestämmelse.
Att så bör ske är också min uppfattning. Om anvisningen
rörande inriktningen på driftkredit togs upp i den nya jordbrukskasselagstiftningen
skulle detta kunna tolkas så, att man sökte tvinga jordbruks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

kasserörelsen att uppge områden dit den nått genom en utveckling, som
jordbrukskasseutredningen med rätta betecknar såsom sund och naturlig.
Något sådant bör uppenbarligen ej komma i fråga.

I lagen bör alltså, såsom förordats, angivas att jordbrukskasserörelsen
skall tillgodose jordbrukets kreditbehov utan något tillägg om särskild inriktning
på driftkredit. Emellertid torde det vara lämpligt att tillägga, att
kasserörelsen skall främja sparverksamhet. Ändamålsbestämmelsen blir riktigare
avvägd om den kompletteras med ett sådant tillägg, eftersom kreditgivning
förutsätter sparande. Och det synes kunna bli av betydelse såväl
för det allmänna som för kasserörelsen att den nya jordbrukskasselagstiftningen
särskilt framhäver att rörelsen skall ägna sig åt denna allmännyttiga
uppgift. Jordbrukskasseförordningen innehåller en föreskrift, att jordbrukets
kreditkassor skall befordra sparverksamheten på landsbygden. Någon
anledning att framdeles begränsa den sparfrämjande verksamheten till
landsbygden torde emellertid ej finnas. Centralkassorna är berättigade att
idka inlåning från allmänheten och centralkassornas kontor är belägna i
städer. Med hänsyn till att den bestämning av jordbrukskasserörelsens ändamål,
som här närmare angivits, icke är uttömmande torde det vara
lämpligt att i lagen uttala att bestämningen gäller jordbrukskasserörelsens
huvudsakliga ändamål.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att i flera författningar förutsatts,
att lån med statlig garanti skall kunna lämnas av jordbrukskassor även för
andra ändamål än att tillgodose jordbrukets kreditbehov. Som exempel
härpå må nämnas kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 469) angående studielån
med statlig kreditgaranti och kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 409)
med vissa bestämmelser rörande statlig garanti för lån till hantverks- och
småindustriföretag m. m. Bland de långivande inrättningarna nämnes i dessa
författningar jordbrukskassor.

Jag torde beträffande begreppet »jordbruket» få tillägga, att detta omfattar
skogsbruk och andra binäringar till jordbruket ävensom fiske. Det torde
också redan i detta sammanhang böra framhållas, att begreppet numera
har en annan och vidsträcktare betydelse än förr, beroende på att i jordbruket
inlemmats allt flera och i jordbrukarnas verksamhet allt mera ingripande
hjälpindustrier, framför allt sådana som drives av jordbrukets
kooperativa organisationer.

Förslaget att den personliga ansvarigheten skall borttagas
har ej mött gensagor. Även jag finner det lyckligt att jordbrukets kreditkassor
i fortsättningen ej skall behöva arbeta såsom föreningar m. b. p. a.
utan skall bli ekonomiska föreningar av gängse typ. Den ansvarighet för centralkassans
förbindelser, som enligt It och 21 §§ departementsförslaget skall
ligga på jordbrukskassa, är betingad av särskilda omständigheter och innebär
ej något betydelsefullt avsteg från principen att den personliga ansvarigheten
skall bortfalla. Utredningens påpekande, att bortfallet av den personliga
ansvarigheten förutsätter en förstärkning av rörelsens
kapitalbildning har särskilt betonats av några remissinstanser var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 är 1956

jämte Svenska jordbrukskreditkassan i sitt remissyttrande förklarat sig beredd
medverka därtill. Enligt vad jag inhämtat från jordbrukskreditkassan
planeras inom rörelsen en höjning av medlemmarnas insatser. Planerna går
till en början ut på att få till stånd viss ökning av de insatser som skall erläggas
vid inträde i kassa. Vidare syftar man till en kapitalförstärkning på
så sätt, att automatiskt tillskott till vederbörandes insatskapital enligt särskilda
regler skall uppbäras i samband med utlämnande av krediter eller vid
ränteuppbörder. Jämsides eller alternativt härmed räknar man med att beslutade
ränterabatter stadgemässigt skall innehållas och gottskrivas medlemmarna
såsom insatser. Jag vill i anslutning härtill uttala, att vad sålunda
planerats torde komma att ge kasserörelsen en ej oväsentlig extra kapitalförstärkning.
Åtgärderna förutsätter beslut av kassemedlemmarna på stämma.
Erforderliga föreskrifter skall därefter jämlikt 6 § 4 lagen om ekonomiska
föreningar upptagas i kassans stadgar. Enligt vad jordbrukskreditkassan
uppgivit kan det beräknas, att systemet med tillskott vid ränteuppbörder
och genom ränterabatter till medlemmarnas insatskapital skall
kunna ge kasserörelsen ett årligt kapitaltillskott av åtminstone 700 000
kronor. Tilläggas må, att det såsom bank- och fondinspektionen framhållit
ligger särskild vikt på att det kapital som tillskjutes av medlemmarna
icke kan på kort tid dragas ur rörelsen. Enligt de stadgar, som f. n. är i
kraft, gäller såväl beträffande jordbrukskassa som centralkassa, att vid
medlems utträde ur kassan hans insats, med iakttagande av vad därom
stadgas i lagen om ekonomiska föreningar, skall återgäldas med en femtedel
årligen under fem år, därest icke kassans styrelse finner återbetalning
lämpligen kunna äga rum tidigare (23 och 53 §§ jordbrukskasseförordningen).
Hänvisningen till föreningslagen innebär att återgäldandet skall
vara beroende av att kassans behållna tillgångar förslår därtill utan att
reservfonden anlitas och utan att övriga medlemmars lika rätt förnärmas.
Jag förutsätter, att kassornas stadgar efter den nya jordbrukskasselagstiftningens
ikraftträdande kommer att upptaga bestämmelser som i varje fall
ej minskar kassornas möjlighet att kvarhålla medlems insats. Jag vill i
detta sammanhang framhålla, att vad som erlagts såsom inträdesavgift enligt
29 § lagförslaget skall föras till kassas reservfond. Sådana avgifter tillfaller
alltså kassan utan återbetalningsskyldighet. — Det kan måhända
vara lämpligt att kassorna, i varje fall under en övergångstid, bibehåller
stadgeföreskrifter om rätt att, om större förlust inträffar, uttaxera bidrag
av medlemmarna. Att kassorna har befogenhet att besluta om sådan uttaxering
framgår av 6 § 5 lagen om ekonomiska föreningar.

Med anledning av att överståthållarämbetet uttalat tvekan huruvida
riksorganisationen kommer att bli ekonomisk
förening vid en strikt tillämpning av föreningslagen har jag dels från
1 § utredningsförslaget till 28 § departementsförslaget i samband med en
omredigering av sistnämnda paragraf överfört bestämmelsen, att riksorganisationen
skall vara ett organ för central ledning, samordning och kontroll
av kassorna och deras verksamhet, dels jämkat föreskriften i 1 § ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

redningsförslaget om registrering så att därav klart skall framgå att riksorganisationen
skall registreras såsom ekonomisk förening, oavsett om tvekan
skulle föreligga rörande dess karaktär.

Slutligen har jag i 2 § utredningsförslaget gjort den ändringen, att medgivande
för centralkassa att ha mindre än tio jordbrukskassor såsom medlemmar
skall kunna lämnas endast av Kungl. Maj:t. Ändringen föranledes
av att möjlighet att delegera Kungl. Maj :ts beslutanderätt ej skall finnas
enligt 23 §. Då medgivande enligt 2 § framför allt torde ifrågakomma i fall,
som avses i 23 §, har jag ansett, att samma bestämmelse om beslutanderätten
bör gälla enligt båda paragraferna.

Stadgandena i 3 § utredningsförslaget torde kunna utgå, då de motsvaras
av bestämmelser i 9 och 19 §§ departementsförslaget.

Efter att ha vidtagit de jämkningar och tillägg i utredningsförslaget, som
föranledes av vad jag här anfört och efter att dessutom ha uteslutit 1 §
andra stycket sista punkten såsom obehövlig, har jag i departementsförslaget
upptagit 1 § utredningsförslaget med oförändrad numrering, 2 § första
stycket som 2 § samt 2 § andra stycket som 3 §, varjämte jag låtit 3 § av
utredningsförslaget utgå.

4 §.

Detta lagrum, som ej har någon direkt motsvarighet i jordbrukskasseförordningen,
innehåller vissa föreskrifter om kasserörelsens firmabeteckningar.

Utredningen. I utredningsförslaget 4 § första stycket stadgas, å ena sidan,
att ordet »jordbrukskassa» och uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit»
skall ingå i respektive kreditkassors firma samt, å andra sidan, att
orden »ekonomisk» och »förening» eller förkortningen »ek. för.» icke behöver
ingå i firman. Det första stadgandet innebär icke någon nyhet i sak. Så
är däremot fallet med det senare. Detta stadgande är ett undantag från en
regel i 7 § lagen om ekonomiska föreningar. Undantaget motiveras i jordbrukskasseutredningens
betänkande med att kassornas egenskap av ekonomiska
föreningar genom andra föreskrifter är så starkt betonad att »ekonomisk
förening» eller »ek. för.» inte behöver utsättas i deras firma. Firman
blir, enligt utredningens mening onödigt lång och ohanterlig om regeln
i 7 § föreningslagen skall följas.

Lagrummets andra stycke innehaller i utredningsförslaget bestämmelser
om skydd för firmabeteckning. Däri förbjudes andra än jordbrukets kreditkassor
att använda de firmabeteckningar som tillkommer kasserörelsens
organisationer — jordbrukskreditkassa, centralkassa för jordbrukskredit
och jordbrukskassa. Förbudet sanktioneras av en straffbestämmelse i utredningsförslagets
84 § 4. Det har införts efter förebild av vad som gäller
i fråga om andra liknande sammanslutningar såsom banker, sparbanker,
bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

I 5 § utredningsförslaget angives såsom en ram för kreditkassornas verksamhet
att dessa skall äga driva penningrörelse i enlighet med bestämmelserna
i jordbrukskasselagen.

Motsvarande stadganden i gällande lagstiftning finnes i 4 § första stycket,
29 § första stycket och 57 § första stycket jordbrukskasseförordningen.
Efter ordalagen begränsar dessa bestämmelser kassornas verksamhet till
in- och utlåning. Gällande bestämmelser kan enligt vad utredningen anför
i betänkandet kritiseras bl. a. därför, att kassorna i praktiken har ansetts
oförhindrade att utöva viss verksamhet utöver in- och utlåning, t. ex. att
ingå garantiförbindelser, att deltaga i försäljningen av nyemitterade obligationer,
att upplåta kassafack för förvaring av värdeföremål och att tillhandagå
med annan liknande service. Jordbrukskasseutredningen föreslår, att i
den nya jordbrukskasselagstiftningen skall upptagas uttryckligt stadgande
om vilka befogenheter utöver in- och utlåning av penningar som skall tillkomma
kassorna såsom utövare av penningrörelse. Stadgandet återfinnes i
41 § utredningsförslaget. Detta stadgande har efter viss omredigering och
jämkningar i olika hänseenden upptagits i 90 § departementsförslaget.

Yttrandena. I fråga om 4 § utredningsförslaget har länsstyrelsen i Östergötlands
län och Svenska jordbrukskreditkassan påpekat, att vid tillämpning
av 23 § lagförslaget — som innehåller stadgande om tvåledssystem
i den formen att centralkassa skall kunna arbeta utan förmedling av jordbrukskassor
— inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet
jordbrukskassa synes komma att försvinna, om 4 § utformas på
det av utredningen föreslagna sättet. Jordbrukskreditkassan har funnit det
önskvärt, med hänsyn till att namnet jordbrukskassa vunnit hävd och i det
allmänna medvetandet liksom sammanfattar rörelsens begrepp, att lagen
lämnade möjlighet för centralkassa att vid dylik systemförändring utbyta
sitt nuvarande firmanamn mot namn vari ordet jordbrukskassa ingår.

Överståthållarämbetet avstyrker borttagandet av orden »ekonomisk» och
»förening» eller förkortningen »ek. för.» ur kreditkassornas firma. Ämbetet
kan ej finna att en undantagsbestämmelse som medger kassorna att utesluta
föreningsbeteckningen ur sin firma är motiverad. Ämbetet anser det
tvärtom angeläget att kreditkassas egenskap av ekonomisk förening framgår
av firman.

Vad angår 5 § utredningsförslaget har i flera remissyttranden frågan om
utformningen av kreditkassornas rörelse tagits upp till behandling utan att
dock någon kritik anförts, som direkt träffar denna paragraf. Remissinstansernas
synpunkter i övrigt har omnämnts i den tidigare framställningen
och kommer att ytterligare beröras i det avsnitt av framställningen som
handlar om kassornas rörelse.

Departementschefen. Vad beträffar påpekandena, att ordet jordbrukskassa
torde komma att försvinna som firmabeteckning vid en tillämpning av 23 §
utredningsförslaget, vill jag för min del instämma i den av ett par remiss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

instanser uttalade uppfattningen att det icke vore lyckligt om så skulle ske.
Emellertid torde det här förevarande stadgandet icke lägga något hinder i
vägen för att i centralkassas firma, utöver vad däri obligatoriskt skall ingå,
upptaga ord eller uttryck som utmärker att centralkassan fullgör eljest på
jordbrukskassa ankommande uppgifter eller på annat sätt särskilt markerar
dess funktion jämväl som jordbrukskassa. Möjlighet torde finnas att på
sådant sätt i viss mån komma ifrån de påtalade olägenheterna. Att genom
jämkning i lagtexten införa möjligheter till undantag från regeln att centralkassas
karaktär skall utmärkas genom uttrycket »centralkassa för jordbrukskredit»
i firmabeteckningen vill jag däremot ej förorda. Ej heller anser
jag att centralkassa bör medgivas att utöva rörelse jämlikt 23 § laglörslaget
inom en upplöst jordbrukskassas område med bibehållande av
jordbrukskassans firmabeteckning. Beträffande skälen för detta ståndpunktstagande
torde jag få anmäla att de väsentligen överensstämmer med
vad som uttalats av chefen för finansdepartementet i en liknande fråga beträffande
sparbank som efter fusion uppgått i annan sparbank. De uttalanden
jag syftar på finnes upptagna i propositionen nr 151/1955 med förslag
till lag om sparbanker s. 275.

Jag kan ansluta mig till utredningens uppfattning att kreditkassornas
firmabeteckningar icke skall behöva utvisa att de är ekonomiska föreningar.
Härför talar framförallt praktiska skäl. Några olägenheter torde ej behöva
uppkomma, eftersom kassornas karaktär klart framgår av de för dem
obligatoriska firmabeteckningarna. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen
härom har följaktligen upptagits i departementsförslaget 4 § första
stycket, vilket helt överensstämmer med motsvarande lagrum i utredningsförslaget.

I enlighet med utredningens förslag bör de särskilda benämningar som
jordbrukets kreditkassor hittills använt i sin firma eller eljest vid beteckning
av rörelsen — inbegripet »jordbrukskreditkassa» — förbehållas jordbrukskasserörelsen
genom en särskild skyddsbestämmelse. Utredningsförslaget
4 § andra stycket, där en sådan skyddsbestämmelse finnes, har fördenskull
med viss jämkning av redaktionell art, överförts till departementsförslaget.
Bestämmelsen utgör ett skydd för rörelsen gentemot utomstående.
Det torde ligga i sakens natur, att jordbrukskassa ej får kallas centralkassa.
Särskilt stadgande härom har därför ej föreslagits.

\ ad angår 5 § utredningsförslaget har jag funnit den rambestämmelse
som där upptagits överflödig med hänsyn särskilt till att 30 § departementsförslaget
innehåller en sammanfattande bestämmelse om de rörelsegrenar
som kassorna äger utöva. I departementsförslaget har därför 5 §
utredningsförslaget uteslutits.

5 §.

Denna paragraf, som motsvarar 6 § utredningsförslaget, innehåller en
allmän bestämmelse om offentlig tillsgn över jordbrukskasserörelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Gällande lagstiftning. En mot 6 § utredningsförslaget svarande bestämmelse
finnes i 68 § första stycket jordbrukskasseförordningen, där den inleder
det avsnitt av förordningen som handlar om tillsyn. Enligt nämnda
bestämmelse skall jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbrukskassorna
stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Utredningen. I betänkandet föreslås, att jordbrukets kreditkassor skall stå
under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Vilken myndighet
som skall vara tillsynsmyndighet omtalas i 82 § utredningsförslaget
(81 § departementsförslaget), dit 6 § hänvisar. Enligt 82 §, vilken ingår i
det särskilda avsnitt av den föreslagna jordbrukskasselagstiftningen som
handlar om tillsynen, skall bank- och fondinspektionen vara tillsynsmyndighet.

I utredningens betänkande framhålles, att bank- och fondinspektionen för
bankernas del skall vara, förutom tillsynsmyndighet, också registreringsmyndighet.
Vissa av de skäl som anförts för att inspektionen skall bli registreringsmyndighet
för bankerna kan åberopas såsom stöd för att göra
ämbetsverket till registreringsmyndighet också för jordbrukets kreditkassor.
Utredningen har emellertid ansett övervägande skäl tala mot en dylik ändring.
Härvid har bl. a. beaktats, att kassorna, som jämlikt föreningslagen
registreras hos länsstyrelserna, har starkare lokal anknytning än bankerna
och vidare att deras egenskap av ekonomiska föreningar skulle framträda
mindre klart om de registrerades i annan ordning än andra föreningar. Därtill
kommer, att kassorna är så många till antalet — 11 centralkassor och
omkring 600 jordbrukskassor — att registreringsuppgifterna skulle bli ganska
betungande för bank- och fondinspektionen. Någon egentlig olägenhet
av den nuvarande ordningen har enligt vad utredningen uppgiver icke försports
och torde enligt utredningens mening knappast behöva befaras.

Yttrandena. Vissa erinringar har vid remissbehandlingen riktats mot utredningsförslaget
6 §. Sålunda anför bank- och fondinspektionen, att det
är en svaghet, att tillsynsmyndigheten icke har några som helst befogenheter
att utöva kontroll över riksorganisationen. Denna står över
huvud taget icke under tillsyn, och dess protokoll, räkenskaper och andra
handlingar är helt fredade från offentlig insyn. Detta förhållande är så
mycket mera anmärkningsvärt som riksorganisationen avses få långtgående
befogenheter inte bara i fråga om den centrala jordbrukskasserevisionen
utan också beträffande inriktningen av kreditkassornas verksamhet, deras
kreditgivning i detta sammanhang icke att förglömma.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länsstyrelsen i Örebro län anser i
motsats till jordbrukskasseutredningen, att registreringen av jordbrukets
kreditkassor, liksom frågan om auktorisation av kassorna, bör
överflyttas till till syns myndig heten. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anför, efter att ha andragit skäl för att auktorisationen av

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

kassorna skall ankomma på tillsynsmyndigheten, följande synpunkter på
frågan om att tillägga tillsynsmyndigheten registreringsuppgifterna.

Förutsätter man att auktorisationsfrågorna skall handläggas av tillsynsmyndigheten
bör denna myndighet jämväl bli registreringsmyndighet. Visserligen
är godkännandet och registreringen formellt två skilda förvaltningsakter
men, som utredningen mycket riktigt framhållit, synes det mest rationellt
om dessa ärenden handlägges av en och samma myndighet. Såsom
skäl mot en överflyttning av registreringsärendena till tillsynsmyndigheten
har utredningen bl. a. åberopat att kassornas egenskap av ekonomiska föreningar
skulle framträda mindre klart om de registrerades i annan ordning
än andra ekonomiska föreningar. I anledning härav vill länsstyrelsen
erinra om att sambruksföreningarna icke registreras hos länsstyrelsen
utan hos lantbruksstyrelsen. Vidare har i propositionen till den nya banklagen
bank- och fondinspektionen föreslagits till registreringsmyndighet i
stället för patent- och registreringsverket. Någon erinran mot denna överflyttning
har, såvitt länsstyrelsen känner till, icke framförts. Sedan kassorna
väl ändrat sina stadgar i överensstämmelse med den nya lagen, lärer icke
heller arbetet med registreringsärendena bliva alltför betungande. I motsats
till utredningen är länsstyrelsen av den uppfattningen att övervägande
skäl talar för att registreringsärendena överflyttas till tillsynsmyndigheten.
Länsstyrelsen föreslår alltså, att bank- och fondinspektionen skall stadfästa
stadgarna och godkänna kassorna ävensom registrera desamma. Genom den
föreslagna ordningen elimineras allt dubbelarbete. Vidare blir alla handlingar
beträffande kassorna samlade hos den myndighet, som handhar tillsynen.
Värdet härav bör icke underskattas.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört liknande synpunkter, därvid länsstyrelsen
särskilt betonat, att de uppgifter, som enligt utredningsförslaget
skall ankomma på länsstyrelse vid kreditkassas auktorisation och registrering,
i realiteten är så obetydliga, att de icke kan motivera en fortsatt handläggning
av dessa kasseärenden i länsstyrelserna. Länsstyrelsen har också
andragit den starka centraliseringen inom jordbrukskasserörelsen såsom ett
skäl för en centraliserad registrering hos tillsynsmyndigheten.

Departementschefen. Med hänsyn till att jordbrukskasserörelsens riksorganisation
enligt lagförslaget skall ingå i jordbrukskasserörelsen såsom dess
toppled och i denna egenskap skall ha synnerligen viktiga uppgifter såsom
ledande, samordnande och kontrollerande organ, vill jag ansluta mig till
bank- och fondinspektionens mening att den offentliga tillsynen skall avse
även riksorganisationen. Lagtexten har jämkats i enlighet härmed och paragrafen
har därefter upptagits i departementsförslaget såsom 5 §.

Vad beträffar frågan om att på tillsynsmyndigheten lägga jämväl auktorisationen
och registreringen av kreditkassorna anser jag, att de skäl fölen
sådan åtgärd som andragits av de två remissinstanser vilka berört detta
problem onekligen har visst fog för sig. Samtidigt har emellertid ett av de
skäl, som utredningen anfört till stöd för att länsstyrelserna bör bibehållas
som registreringsmyndighet, nämligen intresset av lokal anknytning, fått
ökad tyngd genom att sparbankerna enligt den numera utfärdade lagen den
It juni 1955 om sparbanker bibehållits vid sin anknytning till länsstyrelser -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

na. Jag har, särskilt med hänsyn därtill, stannat för uppfattningen att länsstyrelserna,
i allt fall tills vidare, bör bibehållas såsom registreringsmyndighet
för jordbrukets kreditkassor. Frågan om överförande till tillsynsmyndigheten
av registreringsuppgifterna torde komma att ingå i det frågekomplex
som skall prövas av den utredning rörande tillsyn över kreditinstituten,
varom chefen för finansdepartementet i propositionen med förslag
till lag om sparbanker förklarat sig vilja föranstalta (prop. 151/1955 s.
184).

Närmare bestämmelser om organisationen

I departementsförslaget har, i samband med att utredningens lagförslag
till sitt innehåll och sin disposition i vissa avseenden ändrats, »Närmare
bestämmelser om organisationen» upptagits såsom en samlingsrubrik över
de tre avsnitten om »Jordbrukskassorna», »Centralkassorna» och »Riksorganisationen.
»

Jordbrukskassorna

I departementsförslaget omfattar avsnittet om jordbrukskassorna 6—16 §§
medan utredningsförslaget under detta avsnitt upptager 7—16 §§.

I jordbrukskasseförordningen ingår motsvarande bestämmelser i 49''—
67 §§. Där behandlas jordbrukskassorna efter bestämmelserna om Svenska
jordbrukskreditkassan och om centralkassorna. Utredningsförslagets avsnitt
om jordbrukskassorna skiljer sig redan till sin disposition och avfattning
i flera avseenden från jordbrukskasseförordningens. Åtskilliga av jordbrukskasseförordningens
bestämmelser har slopats helt, bland dem de som
rör personlig ansvarighet, eftersom denna ansvarighet skall försvinna såvitt
gäller jordbrukskassornas medlemmar, men också de bestämmelser som
avser medlemmarnas insatsskyldighet och jordbrukskassas rätt att företaga
särskilda uttaxeringar. Båda dessa frågor är, enligt vad utredningen uttalar, av
stadgekaraktär och bör regleras genom föreskrifter i kassornas stadgar, icke
genom lagstiftning. Jordbrukskasseförordningens stadganden om reservfond
och vinstutdelning, detaljbestämmelser om kreditgivningen och annat som
angår rörelsen samt bestämmelserna om revision och om likvidation har
utmönstrats ur förevarande avsnitt och infogats bland de för jordbrukskassorna
och centralkassorna gemensamma bestämmelserna i dessa ämnen.
Ett nytt stadgande om jordbrukskassas ansvarighet för centralkassas
förbindelser har upptagits såsom 11 § i departementsförslaget.

6 §•

Lagrummet, som med blott en formell jämkning överförts från utredningsförslaget
till departementsförslaget, anger jordbrukskassas ändamål.
Detta har uttryckts så att jordbrukskassa skall ha till huvudsaklig uppgift
att främja medlemmarnas intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.
Bestämmelsen är ny.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen anför, att paragrafens formulering är avsedd att ge vid handen
att jordbrukskassa fyller de anspråk på ekonomisk förening som ställts
i 1 § lagen om ekonomiska föreningar. Den anknyter därjämte till den beskrivning
som i 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag upptagits
på sådana ekonomiska föreningar, som är undantagna från tillämpning av
lagen. Utredningen framhåller, att ändamålsbestämningen ej avses vara
uttömmande utan att det tvärtom förutsättes, att den skall kunna kompletteras
genom utförligare stadgebestämmelser.

Remissinstanserna har ej haft något att erinra mot denna paragraf.

7, 8 och 9 §§.

I dessa paragrafer, som svarar mot 8—10 §§ utredningsförslaget, ges vissa
bestämmelser som rör jordbrukskassas auktorisation och villkoren för att
jordbrukskassa skall erhålla formell behörighet att utöva kasseverksamhet.

Gällande lagstiftning. Enligt de nu tillämpade föreskrifterna i 49 § jordbrukskasseförordningen
skall en nybildad jordbrukskassa ha erhållit länsstyrelsens
godkännande, innan den får börja sin verksamhet. Ansökan om
godkännande kan göras antingen i samband med ansökningen om registrering
eller därefter. Registreringen — som sker enligt de allmänna reglerna för
ekonomiska föreningar — och godkännandet är i båda fallen formellt skilda
förvaltningsakter. Länsstyrelsen skall i ärende om godkännande inhämta
yttrande från bank- och fondinspektionen samt vederbörande centralkassa.
Sedan jordbrukskassan fått länsstyrelsens godkännande är den skyldig att
göra vad på den ankommer för att vinna inträde i centralkassan. Har jordbrukskassan
ej inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning till
centralkassan, skall godkännandet vara förfallet. Enligt 50 § andra stycket
jordbrukskasseförordningen skall i de flesta fall ändringar i redan verksamma
jordbrukskassors stadgar godkännas av länsstyrelsen för att bli
gällande.

Vad beträffar den prövning, som länsstyrelsen f. n. verkställer i ärende
om godkännande, uttalar utredningen, att den närmast torde syfta till att
undersöka om det finnes behov av och utrymme för en nybildad jordbrukskassa
med den placering och det verksamhetsområde som planeras. Någon
undersökning därutöver av jordbrukskassans tilltänkta organisation och
verksamhet torde däremot ej ske i samband med godkännandet.

Utredningen. I utredningens lagförslag har ordningen för jordbrukskassas
auktorisation ändrats något. Uppdelningen i två förvaltningsakter kvarstår
formellt, men utredningen utgår från att gemensam ansökan och samtidig
behandling blir så gott som undantagslös regel.

Enligt 8 § första och andra styckena i utredningsförslaget skall nybildad
jordbrukskassa söka stadfästelse på sina stadgar hos länsstyrelsen. Ter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

men stadfästelse är en nyhet, som föreslås införd efter mönster av banklagstiftningen
och sparbankslagstiftningen. Länsstyrelsen skall, sedan den
i ärendet hört tillsynsmyndigheten, jordbrukskasserörelsens riksorganisation
och vederbörande centralkassa pröva såväl att stadgarna stämmer med
lag och författning som att stadgarna innehåller föreskrifter som gör jordbrukskassan
ägnad att fullgöra sina uppgifter. Den granskning ur saklig
synpunkt, som sålunda påbjudes, skall bl. a. gälla sådant som att medlemmarnas
avgiftsskyldighet reglerats på ett sätt som kan godtagas ur allmänna
synpunkter. Sakgranskningen som är en nyhet, betingad av att regleringen
av kassornas angelägenheter i åtskilliga viktiga hänseenden icke
längre skall ske genom författning utan ankomma på kassorna själva, torde
i allmänhet ej komma att vålla länsstyrelserna större besvär. Normalstadgar
för jordbrukskassor torde komma att iordningställas och de frågor som
sakgranskningen främst skall avse torde genomgående vara lösta antingen
i enlighet med mall i normalstadgarna eller enligt allmänna anvisningar i
annan form från riksorganisationen. Genom remissen till tillsynsmyndigheten
får länsstyrelsen tillgång till fackmyndighetens bedömning. I fråga om
remissförfarandet tillägger utredningen, att frågan om nybildning av jordbrukskassa
regelmässigt torde komma att behandlas inom jordbrukskasserörelsen
innan stadfästelse av nybildad kassas stadgar begäres. Detta torde
komma att medföra att yttrande från jordbrukskasserörelsens riksorganisation
och centralkassa kan beräknas medfölja, när ansökan om stadfästelse
och registrering ingives. Är så fallet behöver givetvis remiss till riksorganisationen
och centralkassa ej ske.

Länsstyrelsens prövning förutsättes enligt utredningsförslaget, om den
innebär bifall, mynna i dels beslut om stadfästelse av den nybildade jordbrukskassans
stadgar samt om godkännande av kassan, dels beslut om registrering
av kassan i vanlig ordning. 8 § tredje stycket stadgar, att stadfästelse
skall sökas också på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.
Stadfästelse erfordras för alla slags stadgeändringar. Utredningsförslaget
innebär på denna punkt en utvidgning av jordbrukskasseförordningen. Det
lär kunna förutsättas, att länsstyrelsen i regel använder samma remissförfarande
vid prövning av stadgeändring som vid prövning av nybildad kassas
stadgar. Emellertid har utredningen ej velat göra remissförfarandet
obligatoriskt vid stadgeändring. Vissa stadgeändringar torde nämligen kunna
vara av sådan art att remiss ter sig uppenbart överflödig.

9 § stadgar, att godkännande och stadfästelse är förutsättning för att
registrering skall få ske. Förutsättningen gäller såväl i fråga om registrering
av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening som i fråga om registrering
av ändring i jordbrukskassas stadgar.

10 § utredningsförslaget fastslår att nybildad jordbrukskassa, sedan den
blivit godkänd och registrerad och därmed vunnit rättskapacitet, d. v. s.
förmåga att förvärva rättigheter och skyldigheter m. in., dessutom måste bli
medlem i vederbörande centralkassa för att få driva verksamhet. Lagrummet
har samband med 3 § lagförslaget, där det sägs att jordbrukskassa skall vara

7 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

medlem i centralkassa. Skulle jordbrukskassa börja driva verksamhet, innan
den blivit medlem i centralkassa, blir påföljden att de som beslutat därom
enligt 90 § lagförslaget blir personligen ansvariga för de förbindelser som
uppkommer till följd av åtgärder, som de varit med om att besluta. Vidare
kan de straffas jämlikt 84 § 3.

Till vad utredningen i sin motivering till förevarande stadganden anfört
torde få fogas det förtydligandet att behörig länsstyrelse enligt dessa stadganden
lärer vara länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt säte,
d. v. s. den länsstyrelse som är registreringsmyndighet enligt 4 § lagen om
ekonomiska föreningar.

Yttrandena. Förevarande bestämmelser har föranlett erinringar allenast
från länsstyrelsen i Östergötlands län och länsstyrelsen i Örebro län. Båda
länsstyrelserna anser, såsom redan anmälts vid behandlingen av 5 §, att
såväl auktorisationen som registreringen av jordbrukets kreditkassor
bör skötas av tillsynsmyndigheten i stället för av
länsstyrelse. Länsstyrelsen i Östergötlands län motiverar sin åsikt på följande
sätt.

Länsstyrelsen, som av naturliga skäl icke kan besitta den speciella sakkunskap
som erfordras för sakgranskningen, skall enligt förslaget i detta
avseende införskaffa yttrande från fackmyndighet, det vill säga tillsynsmyndigheten.
Då enligt utredningen jordbrukskassa icke längre i stadgarna
behöver angiva sitt verksamhetsområde, utan detta skall fastställas av riksorganisationen,
som även har att besluta i frågor om filialbildning, synes
det icke erfordras någon särskild person- och lokalkännedom hos den myndighet,
som skall stadfästa stadgarna. Med hänsyn till att riksorganisationen
skall höras i auktorisationsärenden och även torde komma att iordningställa
normalstadgar för jordbrukskassa in. in., synes det lämpligt med ett
visst samarbete mellan stadfästelsemyndigheten och riksorganisationen, vilket
lättare kan etableras om båda befinner sig på samma plats. Inte heller
torde denna ordning komma att bli mera arbetsbetungande för tillsynsmyndigheten
än den föreslagna med att avgiva yttrande. Något yttrande från
länsstyrelsen torde icke behöva införskaffas. Vidare skulle man härigenom
uppnå att samma myndighet även kunde handlägga frågan om centralkassas
auktorisation. Enär tillsynsmyndigheten är en central myndighet, torde hinder
häremot icke föreligga.

Departementschefen. Av skäl som jag tidigare anfört i mitt yttrande över
5 § (utredningsförslaget 6 §) anser jag mig icke böra förorda att auktorisationen
av jordbrukets kreditkassor överföres till bank- och fondinspeklionen.
Då i övrigt inga erinringar framförts mot utredningsförslagets regler
i 8—10 §§ om jordrukskassornas auktorisation och om villkoren för att de
skall få formell behörighet att utöva verksamhet och då jag själv funnit
bestämmelserna lämpliga, har jag upptagit dem i departementsförslaget såsom
7, 8 och 9 §§ efter allenast vissa jämkningar av i huvudsak formell
natur. Jag vill tillägga, att jag uppmärksammat att de här behandlade
föreskrifterna i 8 § om stadfästelse och godkännande av jordbrukskassa
skiljer sig från motsvarande föreskrifter i 18 § lagförslaget om stadfästelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

och godkännande av centralkassa bl. a. på det sättet, att Kungl. Maj :t i fråga
om centralkassa, men ej länsstyrelsen i fråga om jordbrukskassa, skall
pröva om den tillämnade rörelsen finnes nyttig för det allmänna. Med hänsyn
till att jordbrukskassorna i första hand betjänar medlemmarna i jordbrukskasserörelsen
och att inrättandet av jordbrukskassor därför kan betraktas
huvudsakligen såsom en för jordbrukskasserörelsen intern, organisatorisk
angelägenhet, har jag funnit att denna åtskillnad har fog för sig.

10 §.

Lagrummet, som svarar mot 11 § utredningsförslaget, upptager bestämmelser
om jordbrukskassas verksamhetsområde.

Gällande lagstiftning. Denna paragraf ersätter 50 § första stycket och 51 §
jordbrukskasseförordningen. 50 § första stycket innehåller allmänna föreskrifter
av formell innebörd. Där sägs nämligen, att jordbrukskassas verksamhetsområde
skall angivas i stadgarna. 51 § är av saklig innebörd och
stadgar, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande
och skilt från andra jordbrukskassors samt ej större än att medlemmarnas
personliga och ekonomiska förhållanden kan överblickas och följas
av kassans ledning.

Utredningen. Utredningsförslaget innebär, att i jordbrukskasselagstiflningen
skall stadgas, att jordbrukskassas verksamhetsområde skall fastställas
av jordbrukskasserörelsens riksorganisation och att det skall vara
skilt från andra jordbrukskassors. Utredningen framhåller, att de föreslagna
reglerna innebär vissa såväl sakliga som formella nyheter.

Den nya föreskriften att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall
bestämma verksamhetsområdet för jordbrukskassa motiveras med att det
synes vara en naturlig uppgift för det organ inom kasserörelsen, som skall
svara för central ledning och samordning av kassornas verksamhet, att utmäta
med hänsyn till förhållandena lämpliga verksamhetsområden för kassorna
och att vid förefallande behov jämka på gränserna för områdena.

Beträffande föreskriften att verksamhetsområdet skall vara skilt från
andra jordbrukskassors anför utredningen, att denna bestämmelse har bibehållits
från gällande lagstiftning därför att det får betraktas såsom ett
allmänt intresse att såsom eu organisatorisk grundprincip fastslås, att jordbrukets
kreditkassor skall ha verksamhetsområden som är avgränsade så
alt de inte griper i varandra. Den nu gällande bestämmelsen att området
skall vara sammanhängande har utredningen slopat, bl. a. därför att innebörden
av uttrycket ej är alldeles klar. F. ö. kan det enligt utredningens
mening ibland vara ändamålsenligt att ett kasseområde omfattar eu eller
flera enklaver utanför det sammanhängande området, t. ex. om kasseområdet
sammanfaller med kommuns område och till kommunen hör enklaver.

Om den i jordbrukskasseförordningen men ej i utredningens lagförslag
upptagna regeln att jordbrukskassas område ej skall vara större än all

100

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1956

kassans ledning skall kunna följa och överblicka medlemmarnas personliga
och ekonomiska förhållanden, säger jordbrukskasseutredningen, att den tvivelsutan
också uttrycker en viktig grundsats. Den torde härröra från den
tyske upphovsmannen till jordbrukskassornas idé, F. W. Raiffeisen. Den
torde alltjämt i princip gälla inom de flesta länders jordbrukskassor, ehuru
med större eller mindre, av utvecklingen betingade modifikationer.

Enligt utredningens mening torde det emellertid knappast finnas anledning
att i lag fixera denna grundsats för de svenska kassornas del, eftersom
den ej kan anses vara av den art, att det ur allmänna synpunkter är nödvändigt
att den upprätthålles. Den torde från början ha varit baserad på
förutsättningen att jordbrukskassorna skall vara små enheter, vilkas verksamhet
drivs med hjälp av oavlönade eller så gott som oavlönade förtroendemän.
Denna organisationsform passar emellertid inte, där kasserörelsen, såsom
numera skett inom stora delar av landet, drivs i mera intensiva och
bankmässiga former. Där har man övergått till att arbeta med större enheter
och till att hålla avlönade tjänstemän. Kasseledningens personliga kännedom
om de låntagande medlemmarnas kreditvärdighet kan inom sådana jordbrukskassor
behöva i viss utsträckning kompletteras med upplysningar som
inhämtats på sätt som är gängse inom kreditväsendet i allmänhet. Bildandet
av större enheter har, säger utredningen vidare, å andra sidan uppenbara
fördelar ur olika synpunkter, bl. a. därför att de större enheterna inom
vissa gränser ofta ger möjlighet att driva kasseverksamheten mera effektivt
och rationellt än de mindre. Utan tvekan har koncentrationen av kasseverksamheten
till större enheter medverkat till kasserörelsens starka utveckling
under senare år. På många håll i landet saknas emellertid tills vidare förutsättningar
för att bilda större, mera bankmässiga jordbrukskassor. Där
har mindre jordbrukskassor viktiga funktioner att fylla. Kasserörelsen synes
enligt utredningens uppfattning vara bäst betjänt av att inom rimliga gränser
kunna arbeta med både mindre och större jordbrukskassor, allt efter de lokala
förhållandena. Någon befogad erinran mot att tillerkänna kasserörelsen
denna frihet synes ej kunna resas från det allmännas sida. Kasserörelsen
själv torde iför sin medlemsvärvnings skull och av andra skäl ha ett påtagligt
intresse att vidmakthålla kravet på lokal förankring för jordbrukskassorna.

En ur praktisk synpunkt ej oviktig nyhet i utredningsförslaget är att
jordbrukskassas verksamhetsområde ej vidare skall behöva angivas i stadgarna.
Med gällande lagstiftning har varje justering av kassas verksamhetsområde
fört med sig att stadgeändring måst göras och att godkännande och
registrering av stadgeändringen måst sökas. Denna ordning har medfört ej
obetydliga besvär och dessutom kostnader och andra praktiska olägenheter.
Om utredningsförslaget genomföres behöver jordbrukskassas stadgar ej
innehålla annat beträffande jordbrukskassans lokalisering än en uppgift
enligt 6 § 3. lagen om ekonomiska föreningar om den ort inom riket där
kassans styrelse skall ha sitt säte.

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

101

Yttrandena. Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig ej ha något att
erinra mot utredningens förslag att jordbrukskasserörelsens riksorganisation
skall bestämma jordbrukskassas område. Sparbanksinspektionen är
av samma uppfattning. Inspektionen anser att bestämmandet av verksamhetsområde
för jordbruksassa är en sådan rörelsens inre angelägenhet, som
bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen utsagts, att olika
jordbrukskassors områden ej skall ingripa i varandra.

Länsstyrelsen i Örebro län är däremot av den meningen att verksamhetsområdet
har så stor betydelse, att bestämmelser därom bör upptagas i jordbrukskassas
stadgar och således också i föreningsregistret. Avsikten med
registret torde nämligen vara, att man därur skall kunna få uppgifter i alla
väsentliga frågor angående de företag som intagits däri. Länsstyrelsen anför
därjämte att jordbrukskassorna själva bör tillförsäkras visst medinflytande
vid avgörandet av frågan om vilket verksamhetsområde de skall ha.

Svenska jordbrukskreditkassan menar, att lagen helst icke borde upptaga
något stadgande alls om jordbrukskassas verksamhetsområde. Enär särskilda
fall kan tänkas uppstå, då det vore önskvärt att kassas verksamhetsområde
icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende, vill nämligen
jordbrukskreditkassan ifrågasätta, om icke bestämmelserna om verksamhetsområde
kunde utgå och frihet lämnas åt kasseorganisationen själv att
reglera hithörande förhållanden.

Departementschefen. Vad utredningen föreslagit rörande jordbrukskassas
verksamhetsområde har lämnats utan erinran eller tillstyrkts av alla remissinstanser
utom två. För egen del finner jag förslaget ändamålsenligt
och praktiskt.

Jag kan således inte dela länsstyrelsens i Örebro län uppfattning, att vad
som gäller om en jordbrukskassas verksamhetsområde är av den art att
det måste upptagas i stadgar och införas i föreningsregistret. Jag betraktar
frågan om verksamhetsområdet som en i huvudsak intern angelägenhet för
kasserörelsen. Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att betjäna sina
medlemmar genom att lämna kredit åt dem och det gäller huvudsakligen
att avpassa verksamhetsområdet så att medlemmarna kan betjänas så bra
som möjligt och med så liten kostnad som möjligt för rörelsen. Medlemmarna
rekryteras bland dem som äger fastighet eller bor inom verksamhetsområdet.
För den som är eller tänker bli medlem i kassa torde det te sig
naturligt att vid behov inhämta uppgift om kassans verksamhetsområde hos
kassan själv eller möjligen hos centralkassan. Givetvis bör sådan uppgift
tinnas tillgänglig på båda ställena. För allmänheten utanför kassemedlemmarnas
eller tilltänkta kassemedlemmars krets lärer icke erfordras att föreningsregistret
upptager uppgifter om kassas verksamhetsområde utöver
dem som i registret torde kunna utläsas bl. a. av firmabeteckningen och av
uppgiften om sätet för styrelsen. — För länsstyrelsens prövning av fråga om
sladfästelse av jordbrukskassas stadgar eller godkännande av kassan erfordras
uppgift om kassans verksamhetsområde. Sådan uppgift kan emellertid
tillhandahållas i ärendet utan all uppgiften ingår i stadgarna.

102

Kangl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Med anledning av vad länsstyrelsen i Örebro län vidare anfört vill jag
därjämte framhålla, att jordbrukskassa givetvis ej bör sakna medinflytände
vid bestämmandet av sitt verksamhetsområde. Emellertid bör avgörandet
tydligen tillkomma riksorganisationen, eftersom avgränsandet av kassas
verksamhetsområde berör flera kassor och dessa kan ha olika meningar om
den lämpligaste gränsdragningen.

Jag vill slutligen, med anledning av vad jordbrukskreditkassan yttrat, uttala
såsom min mening att det synes vara av betydelse både ur allmänna
synpunkter och för kasserörelsen att kasselagstiftningen innehåller stadgande,
varav framgår att jordbrukskassorna skall ha klara gränser så att verksamhetsområdena
icke griper i varandra.

Jag har, efter dessa överväganden, i 10 § departementsförslaget upptagit
11 § utredningsförslaget i oförändrat skick.

11 §•

Denna paragraf innehåller en bestämmelse, att jordbrukskassa är ansvarig
för centralkassans förbindelser jämte en hänvisning till 21 §. Bestämmelsen
saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Gällande lagstiftning. Enligt 24 § jordbrukskasseförordningen äger centralkassa
för att täcka förlust, som icke kan utgå av reservfonden, anskaffa
medel genom utdebitering på medlemmarna — jordbrukskassor och jordbruksorganisationer
— i förhållande till deras låneskuld. Maximalt får utdebiteras
ett belopp motsvarande en procent av medlems låneskuld. Jämlikt
25 § jordbrukskasseförordningen är, om centralkassa försättes i likvidation
och tillgångarna ej täcker skulderna, medlemmarna ansvariga för centralkassans
förbindelser i förhållande till sin låneskuld. Ansvarigheten är begränsad
till ett belopp som motsvarar högst tio procent av låneskulden.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen av jordbrukskasseutredningens betänkande
berördes spörsmålet om jordbrukskassas ansvarighet
för centralkassans förbindelser av bank- och fondsinspektionen
samt sparbanksinspektionen. De två inspektionsmyndigheterna framhöll,
att bl. a. vid beräkningen av centralkassas inlåningsrätt hänsyn enligt
utredningsförslaget skall tagas till vad som finnes av eget kapital inte bara
hos centralkassan utan också hos jordbrukskassorna. Enligt myndigheternas
mening saknar emellertid utredningsförslaget de tekniska förutsättningarna
för en dylik enhetsberäkning. Bank- och fondinspektionen uttalar härom.

Utredningen torde ha åsyftat att varje centralkassa och de till dem anslutna
jordbrukskassorna såtillvida skall utgöra en ekonomisk enhet att oförmåga
hos någon kreditkassa att fullgöra sina förbindelser skall medföra rätt
för borgenärerna att för täckande av bristen hålla sig till de övriga kassorna;
eljest skulle t. ex. stadgandet i 73 § andra stycket utredningsförslaget
(»kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital ej uppgår till
etc.») sakna förnuftig mening. Ett stadgande rörande solidariskt ansvar

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1956

103

finnes f. n. i 25 § jordbrukskasseförordningen men någon motsvarighet
härtill återfinnes icke i utredningsförslaget. Detta är en brist som måste
repareras.

Sparbanksinspektionen utvecklar ytterligare dessa synpunkter.

Utredningen utgår från att centralkassa med anslutna jordbrukskassor i
placeringshänseende och vid beräkning av de belopp, som skall ingå i eget
kapital, skall betraktas som en enhet. Förutsättningen härför är, ur borgenärernas
synpunkt — och härvid går tanken i första hand till insättarna i
centralkassa — att de anslutna jordbrukskassorna skall vara skyldiga att
så långt tillgångarna räcker svara för centralkassans förbindelser. I och
med att jordbrukskassornas betalningsansvar på grund av medlemskapet i
centralkassan enligt förslaget upphör och då ej heller i detta medtagits den
utdebiteringsrätt, som den senare enligt 24 § jordbrukskasseförordningen
har hos de förra — vilken i och för sig är otillräcklig för ifrågavarande ändamål
-—- saknas således varje grund för den enhetsberäkning, som tillämpas
av utredningen. Härav torde även följa att centralkassa icke må räkna med
sina fordringar på jordbrukskassorna såsom prioriterade i fondtäckningshänseende
allenast därför att de senare innehar däremot svarande prioriterade
lånesäkerheter eller tillgångar utan endast om den förra har säkerheterna
och tillgångarna i sin hand som pant. Inspektionen vill fästa uppmärksamheten
på att jordbrukskassa även kan ha andra förbindelser än
till centralkassan.

Departementschefen. En jordbrukskassa är hänvisad till att arbeta gemensamt
med centralkassan likaväl som centralkassan för sin verksamhet är
beroende av de anslutna jordbrukskassornas medverkan. Den nödvändiga
samverkan och det inbördes beroendet centralkassa och jordbrukskassor
emellan gör det naturligt att i viss utsträckning räkna med dem som en
ekonomisk enhet. Det är sålunda tvivelsutan rimligt och naturligt att centralkassa
får räkna sig till godo anslutna jordbrukskassors eget kapital vid
bestämmandet av sin inlåningsrätt. Därav följer emellertid också, såsom ett
par remissinstanser uttalat, att centralkassa och anslutna jordbrukskassor
måste uppträda såsom en enhet gentemot centralkassans insättare och övriga
borgenärer också på det sättet att jordbrukskassorna med sina tillgångar
deltager i ansvaret för centralkassans förbindelser. Denna ansvarighet
synes böra fastslås i lag. Jag har därför i departementsförslaget låtit upptaga
förevarande allmänna bestämmelse att jordbrukskassa skall vara ansvarig
för centralkassas förbindelser. Regler om utkrävandet av ansvarigheten
och fördelningen därav mellan jordbrukskassorna inbördes meddelas
i 21 § departementsförslaget.

12 §.

Detta lagrum innehåller regler om medlemskap i jordbrukskassa. Reglerna
avviker i åtskilliga hänseenden från de nu gällande, vilka återfinnes i
52 § jordbrukskasseförordningen.

Gällande lagstiftning. 52 § jordbrukskasseförordningen reglerar uttömmande
frågan om vilka som kan bli medlemmar i jordbrukskassa. Enligt be -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

stämmelserna i lagrummet fordras för medlemskap att inträdessökande
skall vara 1) i Sverige bosatt svensk medborgare eller 2) svenskt aktiebolag
med ändamål att idka jordbruk eller 3) svensk sambruksförening eller 4)
svensk ekonomisk förening eller svenskt handelsbolag med ändamål att
driva andelsladugård. Utom i fråga om ledamöter och suppleanter i jordbrukskassans
styrelse samt verkställande direktören i centralkassan, vilka
äger bli medlemmar endast på grund av sin ställning, fordras därutöver att
inträdessökande inom kassans verksamhetsområde skall äga eller bruka
jordbruksfastighet eller driva andelsladugård. Innehav av fastighet eller drivande
av andelsladugård är, enligt 58 § första stycket jordbrukskasseförordningen,
villkor för att få lån i jordbrukskassa. Lånerätten är jämlikt 59 §,
utom i vissa undantagsfall, maximerad i förhållande till fastighetens värde.

Med jordbruksfastighet jämställes i 52 § jordbrukskasseförordningen »sådan
fastighet, vars ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönsskötsel,
fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet som självständig näring,
så ock sådan som annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller
brukas av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning
av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet».

Beträffande rätten till medlemskap i jordbrukskassa gäller enligt jordbrukskasseförordningen
ytterligare att medlemskap icke får erhållas i mer
än en jordbrukskassa för en och samma brukningsdel.

Utredningen. Bestämmelserna om medlemskap i 12 § utredningens lagförslag
är av annan natur än motsvarande bestämmelser i jordbrukskasseförordningen.
De är avsedda att angiva vissa normer som skall upprätthållas
vid medlemsantagningen. Detaljregleringen överlämnas åt kasserörelsen
själv. Överinseendet över medlemsantagningen och utfärdandet av erforderliga
detalj föreskrifter förutsättes riksorganisationen komma att handhava.

12 § innehåller i första stycket en uppräkning av vissa grupper, som
skall bilda jordbrukskassans ordinarie rekryteringsbas. Dit hör till en början
två kategorier, vilka båda karakteriseras av att de som ingår däri innehar
fastighet. Det gäller för det första dem som äger eller brukar jordbruksfastighet
inom kassans verksamhetsområde. Dessa kan enbart på grund av
fastighetsinnehavet bli medlemmar. För det andra gäller det dem som äger
eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan fastighet än
jordbruksfastighet. I deras fall krävs emellertid såsom kvalifikationsgrund
för medlemskap, förutom fastighetsinnehavet, att de idkar jordbruk, därtill
hörande binäring eller fiske eller ock att de med arbete eller tjänster biträder
utövare av sådan näring i dennes verksamhet. Till jordbruk hänför utredningen
enligt vad som uttalas i betänkandet också skogsbruk. Såsom binäring
till jordbruket bör trädgårdsskötsel, hönsskötsel, biodling o. s. v. vara
att räkna.

Vidare skall enligt förevarande lagrum jordbruksorganisationer kunna bli
medlemmar. Med jordbruksorganisation förstås enligt jordbrukskasseutredningens
lagförslag bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

huvudsaklig uppgift att ekonomiskt eller på annat sätt främja jordbruket,
binäring därtill eller fisket eller för utövare av sådana näringar gemensamma
intressen. Med förening avses därvid icke blott ekonomiska föreningar
inom jordbrukets föreningsrörelse utan även ideella föreningar med ändamål
som kan inordnas under de i beskrivningen angivna. Under begreppet
jordbruksorganisation torde även falla sådana sammanslutningar som vägsamfälligheter,
diknings- och andra torrläggningsföretag samt vatten- och
avloppsföretag o. s. v. Anmärkas må att vissa bolag redan enligt gällande bestämmelser
i 3 § jordbrukskasseförordningen är jämställda med jordbruksekonomiska
föreningar.

Slutligen skall kommuner kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Kommun
kan bli medlem endast i jordbrukskassa inom vars verksamhetsområde
dess förvaltningscentrum är beläget.

12 § andra stycket i utredningens förslag innehåller en dispensregel. Genom
denna öppnas möjlighet för kassorna att efter särskild prövning såsom
medlemmar antaga andra än sådana som tillhör de i första stycket uppräknade
grupperna. Det förutsattes dock, att man ej går utanför den krets, som
har naturlig anknytning till kasserörelsen. Detta har i lagtexten uttryckts
så, att hinder mot vederbörandes antagande till medlem skall ha befunnits ej
föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål enligt lag
eller andra för kassan gällande föreskrifter.

I 12 § tredje stycket stadgas, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation
skall äga meddela närmare föreskrifter om villkoren för beviljande av medlemskap
i jordbrukskassa och att prövning enligt andra stycket skall verkställas
i den ordning riksorganisationen bestämmer.

I sin motivering till stadgandena rörande medlemskap i jordbrukskassa
förklarar utredningen inledningsvis, att 12 § första stycket avfattats så, att
kasserörelsen ej skall vara ovillkorligen bunden att såsom medlemmar godtaga
alla, som kan inordnas under de däri angivna kategorierna. Lagrummet
skapar ej någon rätt för de däri angivna att vinna medlemskap. I sista
hand skall 11 § lagen om ekonomiska föreningar reglera frågan om medlemskap.
Detta innebär, anför utredningen, att principen att ekonomisk förening
skall vara öppen, gäller för jordbrukskassa med de inskränkningar
som är påkallade med hänsyn till arten av dess verksamhet. Utredningen
påpekar, att detta måste beaktas när nya stadgar för jordbrukskassorna
skall utarbetas.

Beträffande de överväganden i övrigt som föranlett utformningen av 12 S
lagförslaget återger utredningen till att börja med vissa inom utredningen
framförda kritiska synpunkter på de gällande bestämmelserna. Det påpekas,
att den nuvarande ordningen hindrar kasserörelsen att såsom medlemmar
vinna personer och organisationer med en naturlig anknytning dit. Vidare
framhålles, att reglerna om medlemskap bör avpassas efter den strukturförändring
som jordbruket genomgått. Härutinnan anföres i betänkandet.

inom utredningen har förekommit diskussioner, i vilka framhållits all den
nuvarande ordningen erbjuder svårigheter i tillämpningen och att den i onö -

106

Knngl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

dan hindrar kasserörelsen att som medlemmar vinna personer och organisationer
med en naturlig anknytning dit. Såsom exempel på reglernas sistnämnda
verkan har bl. a. nämnts, att dödsbo efter medlem ej torde kunna
v^ni?.a *nträde i jordbrukskassa, att medlemmars barn ej kan få anslutning
så länge de ej äger del i eller brukar fastighet, att medlemmar, som på äldre
dagar överlåter fastigheten till sina barn och kanske bosätter sig i en byggnad
på en avstyckad del av fastigheten, formellt sett ej torde få kvarstå som
medlemmar med lånerätt, att kommuner, vägsamfälligheter och andra liknande
samfälligheter ej kan bli medlemmar, att personer med anställning
såsom arbetare eller tjänstemän inom jordbrukets egna organisationer ei är
berättigade att bli med o. s. v. J

Den asikten har hävdats, att kasserörelsen — i likhet med motsvarande
rörelser i vissa främmande länder — själv borde få bestämma, vilka som
skall kunna vinna medlemskap, utan att vara bunden av föreskrifter därom
i författning. Det har påpekats att begreppen jordbruk, jordbruksbefolkning
och jordbruksdrift numera har en annan innebörd än tidigare, beroende på
att förädlingen av de i jordbruket producerade råvarorna inte längre sker
på gårdarna — annat än i undantagsfall — utan övergått till mejerier och
andra liknande företag, vilka fungerar som hjälpindustrier åt jordbruket.
Dessa företag drivs av jordbrukarnas egna kooperativa organisationer och
tör jordbrukarnas räkning. Att själva organisationerna hör jordbruket till
har för kasserörelsens del redan tidigare godtagits. De s. k. jordbruksekonomiska
föreningarna, eller jordbruksorganisationerna, som utredningen benämner
dem, kan ju bli medlemmar i centralkasseledet inom rörelsen.
Det har emellertid inom utredningen ifrågasatts om icke kasserörelsen borde
kunna fritt anpassa sig efter den strukturförändring, som inträtt, genom att,
i den man sa med hänsyn till skilda förhållanden finnes lämpligt och naturligt,
sasom medlemmar också rekrytera t. ex. anställda vid mejerier, slakterier
o. s. v. samt andra personer, vilka arbetar inom jordbruket i’ detta
begrepps nya och vidgade bemärkelse.

Den lösning utredningen enat sig om innebär, att kasserörelsen framdeles
ej skall bindas vid uttömmande författningsföreskrifter rörande medlemskapet
i jordbrukskassa. Rörelsen bör enligt utredningens mening ha
viss frihet att anpassa sin medlemsrekrytering efter inträdande förändringar
av olika slag. Emellertid har utredningen funnit, att vissa grundsatser rörande
frågan om vilka som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassan
bör finnas upptagna i lagen. Det har ansetts vara ett visst stöd för jordbrukskasserörelsen,
att lagen anger den krets, som är naturligt rekryteringsunderlag.
Kassornas egenskap av kooperativa kreditinstitutioner gör att de
inte bör stå öppna för vem som helst. De måste ha möjlighet att sovra bland
de inträdessökande. De får lättare att göra detta om de kan falla tillbaka
på bestämmelser i författning. Därför har lagförslaget utformats så att grunderna
angivits däri medan detaljregleringen lämnats åt rörelsen själv.

\ id avfattandet av de i 12 § lagförslaget upptagna grundsatserna har utledningen,
enligt vad som uttalas i betänkandet, bl. a. vägletts av synpunkten,
att det är ägnat att ge stadga och soliditet åt kasserörelsen, att medlemmarnas
krets är nagot sa när klart avgränsad och att avgränsningen göres även
med hänsyn till kreditvärdighet. Innehav av fastighet, som f. n. är av avgörande
betydelse för att vinna medlemskap, måste därvid enligt utred -

107

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

ningens mening tillmätas stor betydelse. Därför har utredningen stannat
för att behålla fastiglietsinnehavet som en viktig kvalifikationsgrund.

Fastighetsinnehav skall emellertid ej vidare vara villkor för att medlem
överhuvudtaget skall få låna och inte heller skall någon maximering av
lånerätten till visst belopp efter värdet av innehavd fastighet förekomma.
Sådana önskemål som att vuxna barn till jordbrukare, utan att vara fastighetsägare,
skall kunna bli medlemmar och få låna pengar — t. ex. till studier
— skall alltså kunna tillgodoses. Detta skall kunna ske genom dispensregeln
i 12 § andra stycket. Genom den regeln kan rörelsen, också, i den
mån det befinnes lämpligt ur olika synpunkter, öppna tillträde till jordbrukskassa
t. ex. för personer som sysselsättes inom jordbrukets hjälpindustrier
och som f. n. ej kan bli med. Utredningen har förklarat sig sakna
anledning gå närmare in på i vilken utsträckning detta bör ske eller hur
dispensmöjligheten eljest bör användas, men har uttalat den åsikten, att
ekonomiska föreningar och handelsbolag med ändamål att driva andelsladugård
bör kunna bli medlemmar enligt andra stycket. Utredningen säger
sig ej ha avsett, att denna speciella typ av sammanslutningar, som kan
bli medlemmar enligt gällande bestämmelser, skall utestängas från medlemskap
i framtiden.

Utredningen har vidare ansett, att utländsk medborgare bör ha samma
möjlighet som svensk att bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han
innehar de kvalifikationer, som eljest fordras. Lagtexten har avfattats med
hänsyn därtill. — Utredningen påpekar att med den föreslagna lydelsen av
12 § dödsbo och annan juridisk person, som innehar jordbruksfastighet,
hör till dem som utan särskild prövning skall kunna bli medlemmar.

Jordbruksorganisationer har i utredningsförslaget medtagits inom den
krets, som normalt skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa, främst
därför att det synts naturligt, att lokala sådana föreningar skall tillhöra
kasserörelsens lokala organisationer. Meningen är emellertid att jordbruksorganisationerna
skall fördelas mellan jordbrukskassa och centralkassa.
Ordningen för denna fördelning skall det enligt utredningen ankomma på
riksorganisationen att fastställa i föreskrifter och anvisningar. Utredningen
har blott gjort den allmänna reflexionen att det synes rimligt, att t. ex. jordbruksorganisationer
med större verksamhetsområden eller med större anspråk
på krediter och service än jordbrukskassa kan tillgodose i regel ej
upptas i jordbrukskassa utan i centralkassa.

Att jordbrukskassa skall kunna få kommun som medlem är ett önskemål
som enligt vad utredningen uttalar i betänkandet tidigare framförts i
många sammanhang. Ej sällan anlitar kommunerna, genom jordbrukskassa
eller direkt, centralkassa för att förvalta kommunmedel. Däremot har kommunerna
ej genom något av kasserörelsens organ kunnat få bankmässig
service i form av kredit vid förefallande behov.

Vad beträffar de i 12 § tredje stycket angivna funktioner, vilka skall
tillkomma jordbrukskasserörelsens riksorganisation, uttalar utredningen,
att den tänkt sig, alt riksorganisationens föreskrifter skall komma att inne -

1°8 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

hålla t. ex. besked om uttolkningen av uppräkningen i 12 § första stycket
beträffande vissa gränsfall o. d„ anvisningar bur det skall förfaras när
det råder tvekan om i vilken jordbrukskassa eller, i fråga om jordbruksorganisation,
i vilken centralkassa eller jordbrukskassa inträdessökande
skall beviljas medlemskap o. s. v. — det skall alltså ankomma på riksorganisationen
att i lämplig form upprätthålla principen att medlemskap
i regel ej bör komma i fråga i mer än en kassa. Riksorganisationen
bör vidare utfärda anvisningar om hur dispensregeln i 12 § andra stycket
skall tillämpas och för vilka kategorier den bör gälla. Vad beträffar dispensprövningen
kan riksorganisationen lämna åt jordbrukskassorna att
själva företa den efter riksorganisationens anvisningar eller lägga prövningen
på centralkassan eller förbehålla sig själv prövningen eller fördela
befogenheterna mellan de tre leden, allt efter omständigheterna.

Yttrandena. Reglerna om medlemskap hör till de delar av utredningsförslaget,
som i särskilt hög grad ägnats uppmärksamhet vid remissbehandlingen.
Remissinstansernas bedömning av förslaget påverkas i hög grad avvad
vederbörande remissinstans har för åsikt om förslagets principer i fråga
om kasserörelsens ändamål och allmänna inriktning samt om dess rätt att
själv i största möjliga utsträckning bestämma över sina angelägenheter.
En särskild kritisk inställning intar sålunda Svenska bankföreningen samt
Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Råda dessa remissinstanser
har uttalat uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen icke vidare
bör bedrivas i föreningsform utan enligt lagen om bankrörelse. I motiveringen
till delta ståndpunktstagande ingår bl. a. att man genom det föreslagna
stadgandet i 12 § lagen om jordbrukskasserörelsen avlägsnat sig så
långt från det kooperativa föreningsbegreppet, att detta blivit helt formellt.

Även remissinstanser med positiv inställning till utredningsförslaget såsom
sådant har förordat en klarare och snävare avgränsning av möjligheterna
till medlemskap i jordbrukskassa än vad som upptagits i utredningsförslaget.
Svenska sparbanksföreningen menar, att kasscrörelsen med de
föreslagna reglerna om medlemskap riskerar alt förlora sin egenskap avjordbruksorganisation.
Föreningen anför.

Lagförslagets bestämmelser angående medlemskap i jordbrukskassa (12 §)
torde få anses gå rätt mycket utanför den krets av personer, som kan anses
tillhöra jordbruksbefolkningen även i mycket vidsträckt mening. När
exempel förutsätter, att tjänstemän och arbetare i industrier, som
förädlar jordbruksprodukter, kan beviljas medlemskap i kassorna, bör
detta ses mot bakgrunden av att sådana industrier är i övervägande grad
belägna i städer och tätorter och att de anställda själva knappast torde
räkna sig till jordbruksbefolkningen, även om de för att få krediter skulle
kunna vara intresserade av att erhålla medlemskap. Lagförslaget öppnar
icke bara möjlighet för de särskilt angivna grupperna av yrkesutövare, företag
och kommuner att erhålla medlemskap utan lämnar över huvud taget
mycket vida möjligheter för medlemsrekryteringen.

Om kasserörelsen önskar vidga sin medlemsrekrytering på föreslaget sätt,
synes man med fog kunna ifrågasätta realiteten i tanken att kasserörelsen
skall vara en speciell jordbruksorganisation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

109

Sparbanksinspektionen anser, att frågan om medlemskap liksom f. n.
bör regleras i författning genom bestämmelser av i stort sett samma innebörd
som nu. Inspektionen framhåller, att gränserna för medlemskap i
jordbrukskassa betydligt utvidgats i förhållande till vad nu gäller. När utredningen
därjämte föreslagit dels slopande av den grundläggande ändamålsbestämmelsen
att kasserörelsen skall tillgodose jordbrukets kreditbehov
dels en väsentlig utvidgning av rätten att driva vanlig bankrörelse så
aktualiseras enligt inspektionens mening frågan huruvida tillräcklig anledning
finnes att undantaga jordbrukets kreditkassor från de bestämmelser
i banklagen, som avser själva rörelsen. Ett undantagande liksom hittills
torde enligt inspektionens mening i första hand böra grundas på att jordbrukskasserörelsen
bestämmes ha till uttryckligt ändamål att tillgodose
jordbrukets kreditbehov och att medlemskapet i stort sett begränsas på sätt
nu gäller. Sparbanksinspektionen förklarar sig dock ej vilja göra erinran
mot att även andra än fastighetsägare bland dem som har sin utkomst av
jordbruk eller dess binäringar skall kunna antagas till medlemmar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, i likhet med sparbanksinspektionen,
att avsaknaden av en allmän ändamålsbestämmelse för kasserörelsen
medför att det blir tveksamt om 12 § kommer att utgöra något hinder
för att man vid antagandet av medlemmar i jordbrukskassa går utanför
den krets som har naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen. Länsstyrelsen
föreslår därför, såsom tidigare anmälts, att lagstiftningen skall
kompletteras med en bestämmelse att kreditkassorna skall ha till uppgift
att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Kravet på klarare avgränsning framföres vidare av länsstyrelsen i Kristianstads
län, som särskilt varnar för dispensregeln och den däri upptagna
bestämmelsen att medlemskap kan erhållas, såvida »hinder däremot funnits
ej föreligga med hänsyn till jordbrukskassas uppgifter och ändamål». Länsstyrelsen
framhåller, att den generella dispensregeln under alla förhållanden
förutsätter en restriktiv tillämpning. Utan en sådan tillämpning kan
jordbrukskasserörelsens målsättning äventyras till förfång för de allmänna
kreditinstitutens verksamhet och utveckling. Fullmäktige i riksgäldskontoret
och Riksförbundet Landsbygdens folk understryker båda, att jordbrukskasserörelsen
icke får förlora sin karaktär av kooperativ kreditinstitulion
för jordbruket. Fullmäktige ifrågasätter, om måhända med hänsyn
därtill en starkare avgränsning av medlemskapet än i förslaget skulle vara
på sin plats.

Fullmäktige i riksbanken har en mera positiv inställning till utredningsförslaget.
Fullmäktige anser att i och med att fullmäktige godtagit, att kasserörelsen
skall beredas möjlighet driva sin verksamhet i friare former än
hittills och i konkurrens med andra kreditinrättningar, så finnes icke heller
anledning till invändningar mot utredningens förslag i vad avser medlemskap.

Bank- och fondinspektionen har, efter en närmare analys av utredningsförslaget,
med vissa reservationer godtagit detta. Ämbetsverket anför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Av central betydelse för kasserörelsens organisation är — såsom utredningen
säger på s. 45 — frågan om medlemskapet. De i betänkandet framlagda
förslagen i detta ämne innefattar flera betydelsefulla nyheter: kretsen
av fysiska personer som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa (och
därmed erhålla kredit) vidgas sålunda till att gälla även dem som ha anknytning
till jordbrukets hjälpindustrier, kravet på fastighetsinnehav slopas,
juridiska personers möjlighet att ansluta sig till kasserörelsen har utsträckts
i flera hänseenden.

De resonemang som bär upp förslaget synes i allt väsentligt befogade
och slutsatserna borde väl därför i motsvarande omfattning godtagas. Inspektionen
anser sig också kunna tillstyrka att förslaget upphöjes till lag,
men inspektionen vill, med anknytning till utredningens eget uttalande därom
att möjlighet att erhålla medlemskap icke är liktydigt med rätt till sådant,
tillägga följande.

Jordbrukskassorna är av mycket skiftande storlek (jämför betänkandet
s. 90) och det ligger i sakens natur att kvalifikationerna lios dessa kassors
ledning är ojämna. Kreditprövningsspörsmål som utan svårighet kan lösas
av de större, mera mångsidigt erfarna och personellt välutrustade kassorna
innefattar för mindre kassor med ringa erfarenhet svårlösliga problem. En
omständighet som vidare synes böra beaktas i detta sammanhang är den
kooperativa strukturen hos kassorna som innebär att föreningsstämman,
det i sista hand bestämmande organet, domineras av kredittagarna själva,
vilka obligatoriskt måste vara medlemmar; ansökan om medlemskap i en
jordbrukskassa motiveras ju i det alldeles övervägande antalet fall av att
inträdessökanden önskar erhålla kredit hos kassan. Om, såsom avsett är,
den personliga ansvarigheten skall avlyftas från kassemedlemmarna, försvagas
vidare dessas intresse att från början sovra medlemsklientelet och
detta förhållande kan innebära risk för att kreditprövningen blir mindre
omsorgsfull än tidigare. Sagda omständighet är så mycket mera betydelsetull
som medlemsvärvningen och därmed lcreditgivningen skall kunna avse
andra personkategorier än tidigare.

Med det anförda vill inspektionen icke rubba sin ståndpunkt till utredningens
förslag rörande medlemskap i kreditkassorna, men ämbetsverket
önskar understryka vikten av att de båda övre leden i kasserörelsen utnyttjar
sina legala befogenheter att leda och övervaka jordbrukskassornas verksamhet
i syfte att eliminera de ekonomiska risker som kan åtfölja ifrågavarande
lagändring. —

Svenska jordbrukskreditkassan accepterar utredningens förslag, ehuru
jordbrukskreditkassan anser att kasserörelsen kunde fått än större frihet att
själv bestämma vilka som skall kunna bli medlemmar i jordbrukskassa.
Jordbrukskreditkassan anför.

De i lagförslaget ingående bestämmelserna beträffande antagande av enskilda
medlemmar i jordbrukskassa är jämförelsevis komplicerade. Jordbrukskreditkassan
skulle gärna sett att reglerna gjorts enklare, helst så att
det i huvudsak överlåtits åt kasserörelsen själv att fastställa villkoren för
medlemskap. För motsvarande organisationer i främmande länder är detta
regel. Jordbrukskreditkassan kan emellertid acceptera utredningens förslag
i ämnet, samtidigt som kassan bestämt motsätter sig varje inskränkande
ändring däri.

Vissa detaljfrågor har särskilt berörts i remissyttrandena. Frågan om
kommuns möjlighet att bli medlem i jordbrukskassa har så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

111

lunda tagits upp av flera remissinstanser. Fem remissinstanser -— fullmäktige
i riksgäldskontoret, statskontoret, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen
— avstyrker eller ifrågasätter lämpligheten av förslaget, att kommun
skall kunna bli medlem. Dessa remissinstanser anser nämligen att kommunerna
ej har någon naturlig anknytning till jordbrukskasserörelsen av
sådant slag att de bör kunna bli medlemmar i jordbrukskassa. Statskontoret
har i sitt yttrande anfört följande.

Beträffande medlemskapet i jordbrukskasserörelsen innebär utredningens
förslag bl. a. den utvidgningen, att kommun skall kunna anslutas till jordbrukskassa.
Något skäl för denna utvidgning har icke anförts. Enligt statskontorets
mening gör sig starka betänkligheter gällande mot att kommunernas
ekonomiska transaktioner i högre grad än hittills dras in i kasserörelsen.
Det kan med fog ifrågasättas, om de expansionssträvanden, som må
ligga bakom detta förslag, kan vara till gagn för rörelsen. Kommunernas
verksamhet torde göra deras penningtransaktioner i hög grad rörliga och
deras kreditbehov blir ofta av betydande storleksordning. Bärande skäl måste
därför enligt statskontorets mening förebringas, innan förslaget i denna
del vinner tillmötesgående.

Å andra sidan har detta förslag uttryckligen tillstyrkts av Svenska jordbrukskreditkassan
och Svenska landskommunernas förbund samt av Riksförbundet
Landsbggdens folk. Riksförbundet — som varnat för att alltför
mycket vidga kretsen av dem som kan bli medlemmar i jordbrukskassa —
finner kommun falla inom den krets som kan godtagas såsom medlemmar
i jordbrukskasserörelsen utan att dennas karaktär av jordbruksorganisation
förändras. Svenska landskommunernas förbund anför beträffande
sin synpunkt på frågan om kommuns medlemskap i jordbrukskassa följande.

Enligt förbundets uppfattning har det ur kommunal synpunkt framstått
som otillfredsställande att jordbrukskassorna, vilka ej sällan omhänderhar
kommunala medel till förvaltning, varit förhindrade att vid förefallande behov
lämna kredit åt kommunerna. Den av utredningen i detta avseende föreslagna
ändringen, varigenom kommunerna kan bli medlemmar i kassorna
och som sådana berättigade att uppträda som låntagare, finner förbundet
därför vara ett tillgodoseende av ett önskemål från de kommuner, som har
medel placerade i jordbrukskasserörelsen. För att kommunernas lånemöjligheter
skall få någon praktisk betydelse vill dock förbundet i detta sammanhang
understryka nödvändigheten av att kommunernas lånerätt icke begränsas
till det rent jordbruksmässiga behovet utan utsträckes till att avse
samtliga förekommande kommunala kreditbehov.

Svenska jordbrukskreditkassan hälsar med tillfredsställelse det i förslaget
införda begreppet jordbruksorganisation såsom ersättning
för »jordbruksekonomisk förening». Jordbrukskreditkassan gillar likaledes
förslaget att mindre sådan organisation skall kunna bli medlem i
jordbrukskassa. Bank- och fondinspektionen yttrar på tal om begreppet
jordbruksorganisation att beträffande aktiebolag begränsningen i nuvarande
lagstiftning till bolag »av kooperativ karaktär» (men däremot cj av lokal

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

karaktär) bör bibehållas för att förhindra att andra än jordbrukarna reellt
närstående organisationer skall kunna förvärva medlems- och lånerätt i kreditkassorna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tillfredsställande, att genom
dispensregeln möjlighet öppnats att i vissa fall såsom medlemmar i
jordbrukskassa antaga personer, som äger eller brukar fastighet inom annan
kassas område.

Överståthållarämbetet slutligen har ifrågasatt att anknytning till
11 § lagen o in ekonomiska föreningar skall utmärkas genom
att en hänvisning dit upptages i 12 § jordbrukskasselagstiftningen. överståthållarämbetet
anför härom.

I 11 § föreningslagen föreskrives att ekonomisk förening icke må vägra
någon inträde som medlem, såframt ej med hänsyn till arten eller omfattningen
av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annan orsak,
särskilda skäl därtill är. Stadgandet som fastslår, att de ekonomiska föreningarna
i princip skall vara öppna sammanslutningar, innefattar en betydelsefull
nyhet i föreningslagstiftningen. Enligt vad som uttryckligen framhållits
av utredningen skall denna princip gälla även för jordbrukskasserörelsen
med de inskränkningar som är påkallade med hänsyn till arten av
dess verksamhet. Emellertid har i förslagets 12 och 22 §§ intagits bestämmelser,
som sedda enbart för sig skulle kunna giva anledning till en motsatt
uppfattning. Sålunda sägs i 12 § första stycket att däri angivna kategorier,
vilkas medlemskap icke förutsätter särskild prövning, »må» antagas till
medlemmar i jordbrukskassa. Jordbrukskasseutredningen har härom anmärkt,
att 12 § första stycket avfattats så, att kasserörelsen icke skall vara
ovillkorligen bunden att såsom medlemmar godtaga alla, som kan inordnas
under de däri angivna kategorierna. I 12 § sista stycket har intagits bestämmelser
om att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall äga meddela
närmare föreskrifter angående villkoren för beviljande av medlemskap
i jordbrukskassa respektive centralkassa. Jordbrukskasseutredningen har
härom framhållit, att riksorganisationen skall ha överinseende över medlemsantagningen
och att detta i praktiken kan beräknas innebära, att riksorganisationen
kommer att uppställa vissa villkor för medlemskapet. Mot
bakgrunden av det nu anförda skulle det kunna ifrågasättas huruvida icke
i 12 § sista stycket och 22 § andra stycket uttryckligen bör angivas, att där
åsyftade föreskrifter skall utfärdas med beaktande av bestämmelserna i
11 § föreningslagen.

Departementschefen. De regler som gäller för medlemskap i jordbrukskassa
utmärkes särskilt av att de strikt angiver, vilka som kan vinna medlemskap.
Därjämte är det betecknande för dessa regler, att det viktigaste
villkoret för att en inträdessökande skall kunna antagas såsom medlem är
att han äger eller brukar fastighet. Innehavet av fastighet är sedermera också
förutsättning för att den som antages till medlem skall kunna få lån.

Utredningens bestämmelser är smidigare. Lagen om jordbrukskasserörelsen
skall enligt utredningsförslaget bara angiva en ram för regleringen
av frågorna om medlemskap i jordbrukskassa. Detaljregleringen skall ankomma
på kasserörelsen själv. Vad angår villkoren för medlemskap skall
innehavet av fastighet alltjämt vara en viktig, ehuru icke avgörande kvali -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

fikationsgrund. Innehav av fastighet är i utredningsförslaget ej heller förutsättning
för att medlem skall äga rätt att få krediter. Nyheter är hl. a.
att jordbruksorganisation samt kommun skall kunna bli medlem i jordbrukskassa.
Jordbruksorganisation (jordbruksekonomisk förening enligt
gällande författning) kan f. n. bli medlem endast i centralkassa. Kommun
kan överhuvudtaget icke anslutas till jordbrukskasserörelsen såsom medlem.

Själva det nya systemet för reglering av frågan o in medlemskap
har vid remissbehandlingen i allmänhet i princip godtagits, om
än ibland med vissa reservationer. På några håll har dock yppats tvekan,
huruvida icke fara föreligger att kasserörelsen med de föreslagna reglerna
skall förlora sin egenskap av jordbruksorganisation. Såsom skäl för dessa
farhågor har särskilt anförts, att dispensregeln i paragrafens andra stycke
är alltför vag. Den riktpunkt som skall gälla för dispensprövningen har i
lagförslaget angivits så, att dispens skall kunna meddelas om hinder mot
medlemskap ej anses föreligga med hänsyn till jordbrukskassans uppgifter
och ändamål enligt lag eller andra för kassan gällande föreskrifter. Någon
allmän bestämmelse vari jordbrukskassornas ändamål fixeras och vartill
den nyss angivna regeln kunde anknyta finnes emellertid icke i utredningsförslaget.
Och bestämmelsen i 7 § (6 § departementsförslaget) att jordbrukskassa
skall ha till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas intressen
genom att bereda kredit åt dem är ej sådan att den kan ge erforderlig
stadga åt dispensregeln.

I departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag anförde vid min
redogörelse för 1 §, upptagits en allmän bestämmelse, enligt vilken jordbrukskasserörelsen
skall ha till huvudsakligt ändamål att tillgodose jordbrukets
kreditbehov samt att främja sparverksamhet. Därmed torde dispensregeln
i nu förevarande paragraf ha vunnit sådan stadga, att den nyss återgivna
anmärkningen kan anses ha förlorat sin udd. Enligt min mening blir
det av utredningen förordade systemet för reglering av medlemskap i jordbrukskassa
efter tillkomsten av ändamålsbestämmelsen i 1 § väl ägnat att
i princip läggas till grund för lagstiftning.

Vad angår detaljerna i utredningsförslaget är det naturligt
att bland de särskilt angivna kategorier, som skall kunna
antagas till medlemmar i jordbrukskassa, upptagits ägare och
brukare av fastighet inom kassans verksamhetsområde. Förslaget
har i denna del ej föranlett erinringar. Jag torde beträffande utformningen
av bestämmelserna därom endast få erinra, att uttrycket »bruka» fastighet
får anses innebära krav på någon form av aktivt utnyttjande; blotta boendet
i en förhyrd lägenhet lärer icke vara att hänföra till »brukande» av fastighet.
— Jag har intet att erinra mot utredningens förslag att utländsk
medborgare skall kunna bli medlem i jordbrukskassa, förutsatt att han
innehar de kvalifikationer som eljest erfordras.

Begreppet jordbruksorganisation har i förslaget bestämts på
ett sätt som föranlett erinran blott från en remissistans. Denna anser, att

8 liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 122

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

aktiebolag för att kunna vinna anslutning till jordbrukskassa såsom jordbruksorganisation
bör vara av »kooperativ» karaktär. Denna uppfattning
får anses ha fog för sig. Enligt min mening torde den emellertid i stort sett
vara tillgodosedd redan med utredningsförslagets avfattning av lagtexten
i denna del. Beträffande frågan om vilka jordbruksorganisationer som bör
kunna anslutas till jordbrukskassa, finner jag skäl att till utredningens
reflexioner foga en erinran om att det enligt min mening är önskvärt, att
endast jordbruksorganisationer vilkas kreditbehov kan tillgodoses av jordbrukskassa
anslutes dit. Uppdelning av krediter mellan jordbrukskassa och
centralkassa bör nämligen enligt min mening i görligaste mån undvikas.
Jag återkommer härtill vid 22 och 24 §§. — Lagen innehåller icke någon
föreskrift om den lokala anknytning till jordbrukskassa som skall erfordras
för att jordbruksorganisation skall kunna bli medlem. Jag har ansett att
den reglering därav som kan visa sig erforderlig lämpligen bör ankomma
på jordbrukskasserörelsen själv. Jag återkommer till denna fråga i min
redogörelse för vad utredningen i 22 § föreslagit rörande medlemskap i
cenlralkassa.

Skiljaktiga meningar föreligger om lämpligheten av att föra kommun
till de kategorier som i första hand skall kunna bli medlemmar. För min
del instämmer jag i jordbrukskasseutredningens förslag härom. Förslaget
har f. ö. vid remissbehandlingen uttryckligen gillats av Svenska landskommunernas
förbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska jordbrukskreditkassan.
Kommuner, främst då landskommuner där jordbruksbefolkningen
utgör flertalet, är efter mitt bedömande samfälligheter av sådant
slag, att de bör kunna anslutas till jordbrukskasserörelsen. Kommun
har tidigare haft möjlighet bli medlem i jordbrukskassa, men denna möjlighet
togs bort genom en författningsändring år 1930. Motiveringen därtill
var att jordbrukskassornas inlåningsrätt genom en samtidig ändring
skulle bortfalla. När kommun ej vidare skulle kunna sätta in pengar i jordbrukskassa
ansågs det icke finnas tillräckliga skäl att bibehålla kommunernas
möjlighet att vinna medlemskap (SOU 1930: 2 s. 43; prop. 268/1930
s. 94). Emellertid är läget numera att många kommuner utan att vara
medlemmar anlitar jordbrukskassor, i dessas egenskap av ombud för centralkassa,
för insättningar. Ofta rör det sig om insättningar till betydande
belopp. Det skäl mot kommuns medlemskap som föranledde 1930 års författningsändring
har således visat sig icke föreligga i praktiken. Den omständigheten
att kommuner anlitar jordbrukskassor i den utsträckning som
sker torde få tolkas som ett tecken på att de anser sig ha en naturlig anknytning
till jordbrukskasserörelsen. Det synes skäligt och praktiskt att
kommuner med denna åsikt ånyo får möjlighet att ansluta sig till jordbrukskassa
och därmed att utnyttja kasserörelsen både för insättningar och
för att erhålla kredit. Det ligger i sakens natur, att endast sådana kommuner
vilkas befolkning till betydande del har anknytning till jordbruket eller
dess binäringar, kommer att önska medlemskap i jordbrukskassa. Ur gränsdragningssvnpunkt
torde anmärkning ej kunna riktas mot att sådana kom -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

muner upptages såsom medlemmar i jordbrukskassa. Jag vill i samband
härmed tillfoga, att jordbrukskassas befattning med kreditgivning till kommuner
— liksom dess kreditgivning till jordbruksorganisationer — blir av
sådant slag att särskild uppmärksamhet från de högre kasseledens sida
torde böra ägnas dels spörsmålet i vad mån beslut om sådan kredit skall
underställas centralkassan för godkännande dels frågan i vad mån dylika
krediter genom jordbrukskassans förmedling bör lämnas av jordbrukets
bank.

Jag har nyss uttalat, att dispensregeln genom införandet av den
allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens ändamål i 1 § fått
större stadga än vad den kan anses ha enligt utredningsförslaget, där en
sådan bestämmelse saknas. Den ram inom vilken medlemmar skall kunna
rekryteras, har genom ändamålsbestämningen kommit att bli klarare och
snävare. Emellertid kan jag trots den skillnad som alltså består mellan utredningsförslaget
och departementsförslaget i stort sett ansluta mig till vad
utredningen anfört rörande dispensregelns tillämpning. Som jag tidigare
nämnt förutsättes i författningar redan nu att jordbrukskassor skall kunna
lämna statligt garanterade lån till studerande m. fl. Dessa måste då också
kunna bli medlemmar. Jag vill emellertid göra det påpekandet att man
inom kasserörelsen, särskilt under den första tiden efter det den nya lagstiftningen
trätt i kraft, torde böra iakttaga, att medlemsrekryteringen till
kasserörelsen, med de jämkningar som kan anses betingade av skäligt hänsynstagande
till jordbrukskasserörelsens och jordbrukets utveckling, hålles
inom de hittills tillämpade gränserna.

Vad slutligen angår riksorganisationens överinseende
över medlemsfrågorna vill jag i likhet med utredningen och med beaktande
av vad som anförts i ett par remissyttranden särskilt understryka att riksorganisationen
bör se till att förevarande paragraf kommer att tillämpas
med iakttagande av reglerna i 11 § föreningslagen. Detta betyder, å ena
sidan, att möjlighet till medlemskap enligt 12 § första stycket icke skall
vara liktydigt med rätt därtill, men å andra sidan också, att de villkor som
kvalificerar och som diskvalificerar för medlemskap så långt möjligt skall
fastställas av rörelsen. Jag anser emellertid icke erforderligt att erinran
härom, genom hänvisning till 11 § föreningslagen, upptages i själva lagtexten.
— Tilläggas må att vad jag nyss i frågan om dispensprövning uttalade
om återhållsamhet har tillämpning jämväl på riksorganisationens
befattning med medlemsfrågor enligt 12 § tredje stycket.

Efter dessa överväganden har jag, med allenast vissa formella jämkningar,
upptagit den av utredningen föreslagna 12 § i departementsförslaget
med oförändrat paragrafnummer.

13 §.

Denna paragraf innehåller vissa allmänna bestämmelser om jordbruksk(iss<ts
medelsanskaffning.

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Gällande lagstiftning. I jordbrukskasseförordningen upptages bestämmelser
motsvarande stadgandena i 13 § utredningsförslaget, i 57 § andra och
tredje styckena. Där föreskrives, att jordbrukskassa icke må förskaffa sig
kredit på annat sätt äu genom återbelåning hos centralkassan av de lios jordbrukskassan
belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter. Jordbrukskassa
skall dock äga upptaga lån hos centralkassan för att förvärva
egendom till skyddande av fordran eller tillfälligt lån för att reglera förlust.
Vidare stadgas, att jordbrukskassa såsom ombud för centralkassan skall äga
förmedla inlåning för centralkassans räkning i den ordning jordbrukskreditkassans
styrelse bestämmer.

Utredningen. 13 § första stycket föreskriver, att jordbrukskassa ej utan
centralkassans tillstånd äger förskaffa sig kredit för sin utlåning av annan
än centralkassan. Denna ordning överensstämmer med den som f. n. gäller.
Utredningen säger sig med lagförslagets mera kortfattade avfattning
av stadgandet ej ha avsett att göra någon inskränkning i jordbrukskassas
möjligheter att anskaffa medel och har ej heller velat ändra formerna för
medelsanskaffningen. Då det i undantagsfall kan tänkas vara av intresse
för jordbrukskassa att kunna få medel från annat håll än centralkassan, har
bestämmelse införts i utredningsförslaget att detta skall få ske, om centralkassan
ger tillstånd därtill.

I andra stycket fastslås, att jordbrukskassa äger ta befattning med inlåning
från allmänheten allenast såsom förmedlare för centralkassas räkning
och i den ordning riksorganisationen föreskriver. Stadgandet överensstämmer
med det som nu gäller.

Yttrandena. Endast Svenska bankföreningen har särskilt berört förevarande
paragraf i sitt yttrande. Bankföreningen framhåller beträffande paragrafens
andra stycke, att jordbrukskassa såsom ombud för centralkassa enligt
utredningsförslaget inte bara skall kunna förmedla inlåning utan också
utöva annan i förslaget angiven bankmässig verksamhet. I praktiken skulle
därför jordbrukskassekontor komma att driva samma sorts rörelse som avdelningskontor
för en bank. Vid detta förhållande, förklarar bankföreningen,
bör också banklagens principer angående rörelsens bedrivande och inte utredningsförslagets
gälla för jordbrukskasserörelsen.

Departementschefen. Det får anses vara en för kasserörelsen grundläggande
princip att den för jordbrukskassornas verksamhet erforderliga inlåningen
och upplåningen inte skall ankomma på jordbrukskassorna utan på de högre
kasseleden. Ett stadgande härom synes alltså böra ingå i kasselagstiftningen.
Utredningen har också upptagit ett stadgande av sådan innebörd i 13 § första
stycket. Stadgandet är så avfattat, att det begränsar jordbrukskassas rätt att
skaffa sig kredit endast såvitt krediten skall användas för kassans utlåning.
Emellertid torde jordbrukskassa kunna ha behov av kredit även för andra
ändamål. Ett viktigt sådant ändamål, som kan tänkas bli aktuellt för en del

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

jordbrukskassor, är att anskaffa fastighet för jordbrukskassans inrymmancTe.
Med den föreslagna lydelsen av förevarande stadgande skulle det stå
jordbrukskassa fritt att anskaffa medel till fastighetsköpet genom upplåning
från annat håll än centralkassan. Enligt min mening är det emellertid
icke lämpligt att jordbrukskassa utan kontroll skall kunna tillgodose ett
lånebehov av så stor omfattning som detta kan beräknas bli. Även om det
torde kunna påräknas att riksorganisationen eller centralkassan kommer att
begagna sina allmänna befogenheter över jordbrukskassorna för att skaffa
sig överinseende över jordbrukskassornas fastighetsförvärv, finner jag därför
skäl föreligga att göra jordbrukskassas rätt att förskaffa sig kredit från
annat håll än centralkassan beroende av centralkassans tillstånd utan den
av utredningen föreslagna begränsningen. I departementsförslaget har 13 §
första stycket utformats i enlighet härmed.

Vad beträffar Svenska bankföreningens erinran mot paragrafens andra
stycke torde jag här allenast få understryka att jordbrukskassorna redan
nu regelmässigt biträder centralkassan i dess verksamhet. Härtill är jordbrukskassorna
oförhindrade enligt gällande författning. Vidare torde jag
få fästa uppmärksamheten på att jordbrukskasselagstiftningen enligt departementsförslaget
i allt väsentligt bibehållit den hittills gällande gränsdragningen
för kreditkassornas bedrivande av rörelse. Jag har med hänsyn
härtill ej funnit anledning jämka på utredningsförslaget till 13 § andra
stycket och har således upptagit det oförändrat i departementsförslaget.

14 §.

Denna paragraf innehåller dels en allmän regel om jordbrukskassas utlåning,
nämligen att jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar,
dels en regel om begränsning av utlåningen till jordbruksorganisationer
samt till kommuner. För vardera kategorien skall gälla en begränsning
till högst en tiondel av kassans hela utlåning. Den förra regeln motsvarar
14 § första stycket utredningsförslaget. Den senare regeln har, såvitt
gäller jordbruksorganisationer, samband med stadgande i 29 § utredningsförslaget.
Jag torde få kommentera regeln vid behandlingen av 24 § departementsförslaget.

Att jordbrukskassa i sin utlåningsverksamhet ej skall gå utanför kretsen
av sina medlemmar är en hävdvunnen princip, som följer av jordbrukskassans
kooperativa natur och de allmänna grundsatserna för dess verksamhet
och uppbyggnad. I jordbrukskasseförordningen (58 §) är lånerätten ytterligare
inskränkt, nämligen till medlemmar som äger eller brukar fastighet
eller driver andelsladugård. Någon motsvarighet till denna inskränkning
skall ej gälla enligt förevarande lagstiftning. Jag vill emellertid erinra om
att fastighetsinnehav är en viktig kvalifikationsgrund för att vinna medlemskap
i jordbrukskassa.

Andra stycket av 14 § utredningsförslaget har, efter redaktionell omarbetning,
upptagits i avsnittet om rörelsen som 39 §.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

15 §.

I förevarande lagrum har inrymts bestämmelser om skyldighet för jordbrukskassa
att i angivna hänseenden underkasta sig centralkassans och riksorganisationens
kontroll.

Gällande lagstiftning. Jordbrukskasseförordningen innehåller flera stadganden
om skyldighet för jordbrukskassorna att i olika hänseenden ställa
sig till efterrättelse vad centralkassan och jordbrukskreditkassan föreskriver.
En allmän bestämmelse återfinnes i 64 § jordbrukskasseförordningen.
Den föreskriver, att jordbrukskassa i fråga om skötseln av sin rörelse och
sina räkenskaper skall ställa sig Svenska jordbrukskreditkassans och centralkassans
instruktioner och anvisningar till efterrättelse. Jordbrukskassa
skall vidare enligt samma bestämmelser lämna Svenska jordbrukskreditkassans
och centralkassans styrelse och revisorer alla uppgifter som påkallas.
Den allmänna bestämmelsen i 64 § jordbrukskasseförordningen kompletteras
av särskilda regler, enligt vilka anvisningar kan meddelas — av
Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa eller av Svenska jordbrukskreditkassan
efter centralkassas hörande — om jordbrukskassas räntesättning
enligt 65 § jordbrukskasseförordningen, om kontroll över jordbrukskassas
in- och utbetalningar av medel m. m. enligt 61 § jordbrukskasseförordningen
och om skyldighet för jordbrukskassa att inhämta godkännande
av centralkassa innan vissa krediter beviljas enligt 58 § sjunde stycket jordbrukskasseförordningen.

Utredningen. 15 § utredningsförslaget innehåller en generell bestämmelse
enligt vilken jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner
och anvisningar för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens
riksorganisation och centralkassan. Bestämmelsen är avsedd att träda
i stället för både jordbrukskasseförordningens allmänna bestämmelse och
dess speciella bestämmelser. En förutsättning för att riksorganisationen och
centralkassa skall kunna utöva ledning och tillsyn över jordbrukskassa är
att de har tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper och andra handlingar
och att de kan få upplysningar, som de i övrigt begär angående verksamheten.
Lagrummet innehåller därför föreskrift om skyldighet för jordbrukskassa
att tillhandagå behöriga företrädare för riksorganisationen och
centralkassan i dessa hänseenden. Vem som skall anses behörig och hur behörigheten
skall styrkas blir, förklarar utredningen, en organisatorisk angelägenhet,
som får ordnas inom kasserörelsen.

Jordbrukskasseutredningen framhåller, att den hyser uppfattningen att
viss enhetlighet i kasserörelsens verksamhetsutövning är en förutsättning
för att rörelsen skall kunna behålla och utveckla den stadga som nåtts och
att författningsmässiga garantier därför är påkallade. Fördenskull har utredningen
ej satt i fråga annat än att hittillsvarande skyldighet för jordbrukskassa
att ställa sig till efterrättelse topporganisationens och centralkassans
anvisningar och instruktioner i fråga om verksamheten skall bestå.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen har velat utforma lagbestämmelserna så att det vid förefallande
behov skall vara möjligt att utvidga området för de högre ledens ledning
och tillsyn över verksamheten i jordbrukskassa.

Reglerna i 15 § gäller centralkassas och riksorganisationens befogenheter
att ge anvisningar och föreskrifter beträffande jordbrukskassornas verksamhet.
Specialbestämmelser med liknande befogenheter, avseende organisatoriska
spörsmål, har behandlats i 11 § om jordbrukskassas verksamhetsområde
och i 12 § om medlemskap i jordbrukskassa.

Föreskriften i 15 § om jordbrukskassas skyldigheter att ställa sig till
efterrättelse vad riksorganisationen och centralkassan föreskriver i fråga
om verksamheten motsvaras av föreskrifter i avsnitten om dessa, vari de
utrustas med motsvarande befogenheter (utredningsförslaget 17 och 33 §§;
departementsförslaget 17 och 28 §§).

Yttrandena. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot bestämmelserna
i förevarande lagrum.

Departementschefen. Mot lagrummet i den av utredningen föreslagna avfattningen
har ej framställts någon erinran vid remissbehandlingen och ej
heller jag har funnit skäl till anmärkning däremot. Paragrafen har därför
med endast vissa formella jämkningar överförts till departementsförslaget.

Jag torde emellertid få tillfoga, att jag förutsätter att riksorganisationen
och centralkassorna kommer att använda de befogenheter, som skall tillkomma
dem jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf i all den utsträckning.
som erfordras för att åstadkomma att den samlade kasserörelsens
verksamhet kommer att drivas på ett så rationellt och betryggande
sätt som möjligt. Föreskrifterna skall kunna avse såväl sådant som rör
kontorsrutinen som frågor av mera principiell betydelse i fråga om verksamhetens
bedrivande. Av särskild vikt torde vara att uppmärksamhet
ägnas åt frågan i vad mån jordbrukskassa genom instruktion eller anvisningar
skall åläggas inhämta centralkassans godkännande innan krediter
överstigande visst belopp eller av viss beskaffenhet utlämnas.

16 §.

Denna paragraf har med blott en redaktionell jämkning överförts från
utredningsförslaget. Dess första stycke upptager regler om jordhrukskassas
styrelse, andra stycket ger en specialregel om jordbrukskassas firmateckning.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke motsvaras i gällande lagstiftning
av 62 § första stycket jordbrukskasseförordningen, enligt vilket
författningsrum jordbrukskassas styrelse skall bestå av 5 7 ledamöter

jämte lämpligt antal suppleanter.

Utredningen framhåller, att bestämmelserna i förevarande paragraf är
undantag från de allmänna bestämmelserna i föreningslagen om styrelse
och firmateckning.

120

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Till 16 § första stycket har utredningen överfört den redan enligt jordbrukskasseförordningen
gällande regeln att antalet styrelseledamöter skall
vara minst fem och högst sju. Jordbrukskasseförordningens regel att jämte
styrelseledamöterna skall finnas lämpligt antal suppleanter, har emellertid
ej upptagits i utredningsförslaget. Utredningsförslaget lämnar möjlighet för
jordbrukskasserörelsens riksorganisation att medge tillfällig utökning av
antalet styrelseledamöter till åtta eller nio. Dispensmöjligheten, som är en
nyhet, har utredningen velat införa framför allt för att underlätta sammanslagningar
av jordbrukskassor.

Förutom bestämmelserna i 62 § första stycket jordbrukskasseförordningen
om styrelsesuppleanter har 62 § tredje stycket, som handlar om protokollföring,
slopats såsom obehövligt. Därjämte har 62 § andra stycket jordbrukskasseförordningen
slopats. Enligt detta författningsrum är jordbrukskassa
skyldig vidtaga åtgärder för att entlediga tjänsteman som styrelsen
för centralkassan funnit olämplig. Utredningen har ansett, att centralkassan
har en sådan ställning att dess intressen i avseenden på rekryteringen
av jordbrukskassas personal kan i lämplig utsträckning tillgodoses utan
ett dylikt lagstadgande. F. ö. har utredningen ansett det vanskligt att i utredningsförslaget
upptaga en lagbestämmelse som är avsedd att gripa in i
anställningsförhållanden, d. v. s. ge regler i ett för lagförslaget främmande,
civilrättsligt ämne. Tvekan skulle i många fall kunna tänkas uppkomma
om vilken verkan en sådan bestämmelse hade.

Centralkassorna

Departementsförslaget upptar under avsnittet om centralkassorna IT—
27 §§. Utredningsförslaget omfattade 17—32 §§. Skillnaden sammanhänger
med att 24—28 §§ utredningsförslaget i departementsförslaget överförts till
den del av lagförslaget som sammanförts under rubriken »Allmänna bestämmelser
för kreditkassorna» och där upptagits under avsnittet om rörelsen.
I övrigt har departementsförslaget i denna del följt utredningsförslagets
disposition.

Departementsförslaget har genom överföringen av nämnda bestämmelser
gått ett steg längre än utredningen i fråga om att koncentrera avsnittet om
centralkassorna till att omfatta enbart de för dessa kassors organisation
och verksamhet grundläggande bestämmelserna. Enligt vad som framgår
av betänkandet har utredningen låtit många av stadgandena i jordbrukskasseförordningens
avdelning om centralkassorna, vilken omfattar 20—
48 §§, helt utgå ur utredningsförslaget eller överfört dem till andra avsnitt
däri. Föreskrifterna om insatsskyldighet samt särskilda uttaxeringar och
personlig ansvarighet har, liksom motsvarande bestämmelser om jordbrukskassor,
slopats. Emellertid har i 21 § departementsförslaget upptagits en
bestämmelse om rätt för centralkassa att infordra tillskott från de anslutna
jordbrukskassorna, vilka enligt 11 § departementsförslaget är ansvariga för
centralkassans förbindelser. Stadgandet om centralkassemedlemmarnas röst -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

rätt vid centralkassas föreningssammanträde har utgått på den grund att
det behandlar en fråga, soin enligt utredningens mening bör avgöras inom
kasserörelsen och fixeras i centralkassas stadgar. Bestämmelser om grundfond
bär ej upptagits i utredningsförslaget av den anledningen, att utredningen
förordar att inga nya grundfonder skall ställas till centralkassornas
förfogande och att de som redan finnes skall avvecklas. Jordbrukskasseutredningen
förutsätter, att erforderliga stadganden om grundfondernas avveckling
kan meddelas i administrativ ordning.

Stadgandena om reservfond och vinstutdelning, vissa detaljbestämmelser
om kreditgivningen och annat som angår rörelsen samt om likvidation och
upplösning har i utredningsförslaget ersatts av nya eller omarbetade bestämmelser
under de särskilda avsnitten med bestämmelser i dessa ämnen.

Flera av jordbrukskasseförordningens bestämmelser har sålunda utgått
ur utredningsförslaget. Andra har emellertid tillkommit. Av lagen den 26
juni 1936 med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
har nämligen 1 och 2 §§ ersatts med bestämmelser i förevarande avsnitt.

17 §.

I denna paragraf angives centralkassornas ändamål.

Lagrummet ersätter gällande lagstiftning i 1 och 2 §§ lagen den 26 juni
1936 med vissa bestämmelser om centralkassa för jordbrukskredit. I 1 §
1936 års lag ges en definition, enligt vilken centralkassa är förening som
utgör sammanslutning för ett eller flera län av ekonomiska föreningar med
huvudsakligt ändamål, att var inom sin ort tillgodose jordbrukets kreditbehov.
Genom 2 § tilldelas centralkassa laglig befogenhet att från allmänheten
mottaga inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas.

17 § första stycket utredningens förslag stadgar, att centralkassa har till
huvudsaklig uppgift att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom
att bereda kredit åt dem. Ändamålsbestämmelsen har avfattats på
samma sätt som den i 7 § (6 § departementsförslaget) för jordbrukskassorna.
Den syftar till att inordna centralkassorna under det föreningsbegrepp,
som avses i 1 § föreningslagen. Lika litet som i fråga om jordbrukskassorna
skall bestämmelsen vara uttömmande.

17 § andra stycket utredningsförslaget utsäger att centralkassa har den
viktiga uppgiften att driva inlåning från allmänheten.

17 § tredje stycket innehåller föreskrift för centralkassa att meddela instruktioner
och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet
och att öva kontroll och tillsyn över dem. Utredningen anför härom
att centralkassa är centralorganisation för de anslutna jordbrukskassorna
och i den egenskap har såsom en naturlig uppgift att, under riksorganisationen,
utöva samordnande och ledande funktioner över kasseverksamheten
inom sitt område. Utredningen anmärker, att centralkassa givetvis ej bör
utfärda instruktioner eller anvisningar i ämnen, som redan är reglerade av
riksorganisationen, i varje fall ej på sådant sätt att dess instruktioner och

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

anvisningar kommer att strida mot riksorganisationens. En erinran därom
ligger i lagens uttryck att centralkassas åliggande att vara verksam i detta
hänseende blott gäller i den mån det erfordras. Skulle det hända, att riksorganisationen
och centralkassan utfärdade mot varandra stridande anvisningar
eller instruktioner, skall riksorganisationens tillämpas.

Jordbrukskasseutredningen har funnit, att bestämningen i 1936 års lag
att centralkassa utgör sammanslutning för ett eller flera län ej bör ha någon
motsvarighet i utredningsförslaget. Centralkassas område bör enligt utredningens
mening bestämmas fritt efter omständigheterna så att det blir
lämpligt avvägt. I betänkandet anmärkes, att centralkassornas antal f. n.
är elva. Av dessa omfattar två — Malmöhus läns centralkassa och Gotlands
centralkassa — vardera ett län. De övriga nio har områden som är större än
ett län.

Remissyttrandena innehåller icke några erinringar mot förevarande paragraf.

I departements förslaget har förevarande lagrum upptagits med viss formell
jämkning i första stycket. Därjämte har i andra stycket tillagts en
bestämmelse, som innebär att centralkassa skall äga upptaga lån mot förlagsbevis.
Denna viktiga befogenhet för centralkassa är en nyhet. Den
beröres närmare i motiveringen till 33 §'' departementsförslaget.

18—19 §§.

Dessa två paragrafer ger regler för centralkassas auktorisation och uppställer
vissa krav för att centralkassa skall erhålla formell behörighet att
utöva kasseverksamhet. Till 18 § har efter vissa väsentligen formella jämkningar
överförts stadgandena i 18 och 19 §§ utredningsförslaget. 19 § departementsförslaget
överensstämmer i sak helt med 20 § utredningsförslaget.

Gällande lagstiftning. Enligt 20 § jordbrukskasseförordningen skall centralkassa
ha vunnit godkännande av Kungl. Maj:t innan den äger börja sin
verksamhet. Såsom villkor för godkännande stadgas, att till centralkassa
skall vara anslutna minst 15 jordbrukskassor, att kassans stadgar skall innehålla
föreskrift om kassans verksamhetsområde samt att stadgarna skall
uppta bestämmelser av samma innehåll som så gott som alla lagreglerna i
jordbrukskasseförordningens avsnitt om centralkassa. Vidare stadgas i 20 §
jordbrukskasseförordningen, att centralkassa icke kan registreras såsom
ekonomisk förening med mindre stadgarna godkänts av Kungl. Maj:t. Stadgarna
får ej heller ändras utan att Kungl. Maj :t godkänt ändringen.

Utredningen. I betänkandet förklaras inledningsvis, att formerna för centralkassas
auktorisation i utredningsförslaget i någon mån har anpassats
efter motsvarande förfarande för bank. Utredningsförslaget har viss anknytning
också till sparbankslagstiftningen.

Enligt 18 § första stycket utredningsförslaget skall, sedan stadgar antagits
för nybildad centralkassa, stadfästelse på stadgarna sökas hos Kungl.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Muj:t. Termen stadfästelse, vilken enligt utredningsförslaget 8 § skall användas
också i samband med jordbrukskassas auktorisation, har upptagits
efter mönster av banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen.

Enligt 18 § andra stycket skall prövningen av ansökan om stadfästelse på
stadgarna vara av samma slag som länsstyrelsens prövning av jordbrukskassas
stadgar, d. v. s. den skall omfatta både en granskning ur formella
synpunkter, syftande till att konstatera att stadgarna överensstämmer med
lag, och en granskning ur sakliga synpunkter, som alltså skall gå ut på att
undersöka om kassan förefaller att kunna bli ändamålsenlig. Ger prövningen
vid handen, att stadgarna håller måttet både ur legala och sakliga synpunkter
och finnes den tillämnade rörelsen nyttig för det allmänna skall
Kungl. Maj:t enligt utredningsförslaget stadfästa stadgarna och ge kassan
auktorisation genom att godkänna den. Uttrycket »nyttig för det allmänna»
har hämtats från banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen orch torde
enligt utredningens mening bl. a. avse att frågan huruvida det finnes behov
av och utrymme för den tilltänkta kreditinrättningen skall kunna besvaras
jakande.

18 § tredje stycket innehåller föreskrift, att stadfästelse skall begäras
också på ändring i centralkassas stadgar. Emellertid skall Kungl. Maj :t —
om och i den mån det befinnes lämpligt — kunna bemyndiga tillsynsmyndigheten
att i Kungl. Maj :ts ställe stadfästa beslut om stadgeändring. Utredningens
motiv för detta förslag är, att stadgeändringar kan vara av rent formell
karaktär eller avse förhållanden av ringa vikt och att deras avgörande
därför ej obligatoriskt bör ankomma på Kungl. Maj:t. En liknande möjlighet
att delegera har tillagts Kungl. Maj:t i 1955 års banklagstiftning.

19 § utredningsförslaget ger vid handen, att registrering av centralkassa
såsom ekonomisk förening kan komma i fråga först efter det att godkännande
och stadfästelse meddelats. Registrering verkställes av länsstyrelsen.

Enligt 20 § utredningsförslaget blir centralkassa emellertid ej behörig
driva verksamhet enbart genom registreringen utan först då den upptagits
såsom medlem i jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Utövar centralkassa
verksamhet utan att vara ansluten till riksorganisationen, blir de som
deltagit i verksamheten personligen ansvariga för uppkommande förbindelser
enligt 90 § utredningsförslaget. De kan därjämte dömas till ansvar enligt
84 § 3.

Jordbrukskasseförordningens bestämmelse att till centralkassa skall vara
anslutna minst 15 jordbrukskassor, motsvaras av en föreskrift i 2 § utredningsförslaget,
vari dock minsta antalet jordbrukskassor sättes till 10 och
dispensmöjlighet införts.

Yttrandena. Vid remissbehandlingen har förevarande paragrafer ej föranlett
annan erinran än att länsstyrelsen i Östergötlands län samt länsstyrelsen
i Örebro län, såsom tidigare anmälts, förordat att bestyret med såväl
auktorisationen som registreringen av centralkassa skall överflyttas till tillsynsmyndigheten.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Departementschefen. Av skäl som tidigare anförts anser jag mig f. n. icke
böra förorda att handläggningen av frågorna om kreditkassornas auktorisation
och registrering överflyttas till bank- och fondinspektionen såsom
tillsynsmyndighet. Då i övrigt inga anmärkningar framförts mot de föreslagna
reglerna i 18—20 §§ utredningsförslaget och då jag själv finner
dessa regler lämpliga, har jag upptagit dem i departementsförslaget såsom
18 och 19 §§ efter allenast vissa väsentligen formella jämkningar.

20 §.

Detta lagrum, som motsvarar 21 § utredningsförslaget, handlar om centralkassas
verksamhetsområde.

Gällande lagstiftning. Föreskrifter om centralkassas verksamhetsområde
finnes i 20 g tredje stycket och 21 § jordbrukskasseförordningen samt i 1 g
lagen den 26 juni 1936 om centralkassor för jordbrukskredit. I det först
angivna författningsrummet föreskrives, att centralkassas verksamhetsområde
skall angivas i centralkassans stadgar. I 21 g jordbrukskasseförordningen
ges i första stycket bestämmelser om verksamhetsområdets beskaffenhet.
Däri utsäges nämligen att centralkassas verksamhetsområde skall
vara sammanhängande och skilt från andra centralkassors. Vidare stadgas
i andra stycket, att verksamhetsområdet skall bestämmas så, att centralkassas
styrelse utan svårighet eller oskäliga kostnader skall kunna övervaka
de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv upplysnings-
och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande inom
verksamhetsområdet. 1 § 1936 års lag slutligen innehåller bestämmelsen, att
centralkassa är sammanslutning för ett eller flera län.

Utredningen. 21 g utredningsförslaget stadgar, att centralkassas verksamhetsområde
skall fastställas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation
och att verksamhetsområdet skall vara skilt från andra centralkassors. Stadgandet
överensstämmer med vad som enligt 11g skall gälla i fråga om jordbrukskassas
verksamhetsområde och utredningen åberopar i tillämpliga delar
vad den anfört som motivering till 11 §.

Därjämte förklarar utredningen, att utvecklingstendensen i fråga om
centralkassornas verksamhetsområden i viss mån kan komma att gå i motsatt
riktning mot tendensen i fråga om jordbrukskassorna. För jordbrukskassornas
del går tendensen mot större enheter. Jordbrukskassorna blir
färre år från år. Centralkassorna har under en period från 1936—1952 varit
oförändrat tio till antalet. 1953 delades en centralkassa och antalet ökades
därmed till elva. Utredningen anser föga vara att erinra emot en utveckling
i riktning mot ett större antal centralkassor. Särskilt med hänsyn till att
jordbrukskasserörelsen stadigt gått mot högre medlemsantal och starkt
stegrad anslutning, kan en sådan utveckling gå väl ihop med de hävdvunna
riktlinjerna för verksamhetsområdets bestämmande, sådana de kommit till
uttryck i 21 g andra stycket jordbrukskasseförordningen. Dessa har visser -

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

125

ligen icke överförts till utredningens lagförslag, enär de ansetts icke höra
hemma i författning, men utredningen har tagit för givet att riktlinjer av i
stort sett samma innebörd ändå kommer att gälla.

Yttrandena. Sparbanksinspektionen har förklarat, att bestämmandet av
verksamhetsområde för centralkassa är en sådan kasserörelsens inre angelägenhet,
som bör kunna ankomma på riksorganisationen, sedan i lagen utsagts
att olika centralkassors områden ej skall gripa in i varandra. Svenska
jordbrukskreditkassan har uttalat önskemålet, att lagen ej alls skall upptaga
någon bestämmelse om centralkassas verksamhetsområde, eftersom
det kan tänkas uppstå fall, där det vore önskvärt att kassas verksamhetsområde
icke strängt avgränsades i geografiskt hänseende och kasseorganisationen
borde ha frihet att själv reglera hithörande frågor.

Länsstyrelsen i Örebro län samt bank- och fondinspektionen har däremot
förordat, att centralkassas verksamhetsområde skall angivas i centralkassans
stadgar. Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att uppgift om
verksamhetsområdet är av så stor betydelse att det synes naturligt att området
angives i stadgarna och att på så sätt uppgift därom också kommer
att ingå i föreningsregistret.

Bank- och fondinspektionen menar, att Kungl. Maj :t och icke riksorganisationen
i realiteten kommer att bestämma centralkassas verksamhetsområde.
De nu existerande centralkassorna omfattar nämligen hela riksoinrådet.
Områdesändringar kommer därför att innebära överföringar från någon
centralkassas område till annan sådan kassa. Därvid torde behov uppkomma
att jämväl överflytta viss del av rörelsen. Prövningen av sådan
överflyttning skall emellertid ankomma på Kungl. Maj :t enligt 86 § 1 mom.
utredningsförslaget. Då inspektionen ej har något att erinra mot stadgandena
i det sistnämnda lagrummet och då det synes inspektionen mest tillfredsställande
att en bankinrättnings verksamhetsområde fastställes i officiell
ordning, föreslår inspektionen att första punkten 21 § utredningsförslaget
skall utgå.

Departementschefen. I fråga om jordbrukskassa har jag tidigare i mitt yttrande
över 10 § lagförslaget anslutit mig till tanken att riksorganisationen
skall fastställa verksamhetsområde och att uppgift om verksamhetsområdet
ej skall behöva ingå i jordbrukskassas stadgar. Jag framhöll därvid såsom
stöd för mitt ställningstagande, att begränsningen av jordbrukskassas
område kan betraktas som en i huvudsak intern angelägenhet för kasserörelsen
eftersom jordbrukskassa huvudsakligen betjänar sina medlemmar.
Med centralkassa ställer sig saken något annorlunda. Centralkassa äger
mottaga inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen
begagnas. Den har därigenom en annan ställning gentemot allmänheten än
jordbrukskassorna och omfattningen av dess verksamhetsområde blir ej
på samma sätt som frågan om jordbrukskassas verksamhetsområde en intern
angelägenhet för kasserörelsen. Med hänsyn därtill och på grund järn -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

väl av vad bank- och fondinspektionen anfört om innebörden av 86 § 1
mom. utredningsförslaget, vilket stadgande upptagits jämväl i departementsförslaget,
har jag ansett, att 20 § bör innehålla föreskrift om att centralkassans
verksamhetsområde skall angivas i stadgarna. Jag vill för undvikande
av missförstånd tillägga, att centralkassas område ej skall behöva
angivas med detaljerad redovisning av kassans gräns i hela dess sträckning
utan endast översiktligt. Det torde vara naturligt, att verksamhetsområdet
anknytes till län och kommun eller annan del av län, eventuellt också till
de anslutna jordbrukskassornas områden.

Jag förutsätter, att inom kasserörelsen riksorganisationen kommer att
följa och vid behov ha ett avgörande inflytande i frågor rörande centralkassas
verksamhetsområde, såväl där det gäller större ändringar av kasseområde,
t. ex. vid uppdelning av centralkassa, som när det gäller jämkningar
av gränsen mellan två centralkasseområden.

21 §.

Paragrafen reglerar centralkassas befogenhet att taga i
anspråk de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet
för centralkassans förbindelser. Den har ingen motsvarighet i utredningsförslaget.

Gällande lagstiftning. 24 § jordbrukskasseförordningen stadgar, att centralkassa
skall kunna täcka förlust, som ej kan gäldas av reservfonden, av
medel som anskaffas genom uttaxering på medlemmarna — d. v. s. jordbrukskassor
och jordbruksorganisationer — i förhållande till högsta under
nästföregående räkenskapsår oguldna kapitalbelopp av deras lån från centralkassan.
Under ett och samma räkenskapsår får ej uttaxeras mer än högst
en procent av medlems sålunda beräknade låneskuld.

Enligt 25 § jordbrukskasseförordningen aktualiseras medlemmarnas personliga
ansvarighet vid centralkassas likvidation. Ansvarigheten skall fördelas
medlemmarna emellan enligt samma grund som i 24 §, således i förhållande
till högsta under nästföregående räkenskapsår oguldna kapitalbelopp
av deras lån från centralkassan. Kan medlem icke fullgöra sin betalningsskyldighet,
skall övriga medlemmar svara för bristen, alltjämt efter
samma grund. Medlems ansvarighet är begränsad till ett belopp motsvarande
tio procent av hans låneskuld.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektioncn har
såsom jag anmält vid behandlingen av 11 § departementsförslaget, uttalat
att detta måste kompletteras med regler om jordbrukskassas ansvarighet för
centralkassans förbindelser, om den enhetsberäkning av centralkassas jämte
anslutna jordbrukskassors eget kapital, som tillämpas t. ex. vid bestämmande
av centralkassas inlåningsunderlag, skall kunna godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

127

Departementschefen. Såsom framgår av 11 § departementsförslaget och
vad jag i anslutning därtill yttrade, delar jag de två inspektionsmyndigheternas
uppfattning att jordbrukskasselagstiftningen bör innehålla uttryckligt
stadgande att jordbrukskassa skall ansvara för centralkassans förbindelser.
I 11 § departementsförslaget har en allmän bestämmelse av denna
innebörd upptagits. Förevarande paragraf reglerar befogenheten att utkräva
ansvarigheten. Jag har ansett att paragrafen bör stadga, att centralkassa
skall äga infordra tillskott från de anslutna jordbrukskassorna, om dess
egna medel icke förslår för att infria dess förbindelser. Beloppet av jordbrukskassas
tillskott skall bestämmas i förhållande till dess låneskuld vid
utgången av räkenskapsåret närmast före det då tillskott infordras. Om
jordbrukskassa ej förmår utgiva infordrat tillskott, skall övriga till centralkassan
anslutna jordbrukskassor ansvara för bristen efter den angivna fördelningsgrunden.
Vid mitt ställningstagande har jag bl. a. tagit visst intryck
av de bestämmelser om ansvarighet som gäller stadshypoteksorganisationen
(SFS nr 95/1953, 9 §).

De angivna stadgandena är av annan karaktär än de regler om ansvarighet,
som nu gäller och som ytterst grundar sig på föreskrifterna i 1911 års
föreningslagstiftning om begränsad personlig ansvarighet. Till en början är
att märka att departementsförslagets regler bara avser jordbrukskassorna,
d. v. s. de centralkassemedlemmar som obligatoriskt skall vara anslutna
till centralkassan för att jämte dessa driva kasserörelsens kreditverksamhet.
Jordbruksorganisationerna, vilka är anslutna till centralkassorna för
att begagna sig av kasserörelsens tjänster, skall vara fria från personlig ansvarighet
lika väl som enskilda medlemmar i jordbrukskassa.

Jordbrukskassas ansvarighet skall vara ett andrahandsansvar, som skall
kunna utkrävas av centralkassan först i lägen då centralkassas förbindelser
icke kan täckas med anlitande av dess egna tillgångar. Klart är att vid
centralkassas konkurs rätten att infordra tillskott skall kvarstå och att den
i sådant fall för insättares och andra borgenärers räkning skall kunna utövas
av konkursförvaltningen. Jordbrukskassas ansvarighet skall icke vara
begränsad till visst belopp. Detta följer av att jordbrukskassas eget kapital
tillgodoräknas centralkassan såsom inlåningsunderlag utan begränsning. Eftersom
inlåningsunderlaget skall tjäna insättarna i centralkassa till säkerhet
för insatta medel ligger det i sakens natur att täckning för deras fordringar
skall beredas dem så långt jordbrukskassornas eget kapital förslår
i fall då centralkassan ej själv förmår prestera betalning. Den ordning vari
detta kommer att ske, om lagen utformas i enlighet med departementsförslaget,
innebär, att centralkassas insättare och övriga borgenärer genom centralkassan
inträder såsom fordringsägare också gentemot de anslutna jordbrukskassorna.
Därmed får de företräde till jordbrukskassornas tillgångar
framför jordbrukskassemedlemmarna. Enligt min mening torde, för den
händelse sådant skulle bli aktuellt, ej behöva uppstå några tekniska svårigheter
att utkräva den rätt gentemot jordbrukskassorna som sålunda skall
tillkomma centralkassas borgenärer.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Jag torde till slut beträffande fördelningen av ansvarigheten mellan de
till centralkassa anslutna jordbrukskassorna få anmäla, att jag ansett det
enklare och ej mindre rättvist att anknyta till jordbrukskassornas låneskuld
vid utgången av det sist förflutna räkenskapsåret än, såsom f. n. vid uttaxering
och utkrävande av ansvarighet enligt 24 och 25 §§ jordbrukskasseförordningen,
till högsta låneskuld under detta räkenskapsår.

De regler för vilka jag sålunda redogjort har införts i departementsförslaget
såsom dess 21 §.

22 §.

Denna paragraf innehåller regler om medlemskap i centralkassa.

Gällande lagstiftning. Enligt 22 § jordbrukskasseförordningen kan såsom
medlem i centralkassa endast antagas godkänd jordbrukskassa eller ock
jordbruksekonomisk förening, vars styrelse har sitt säte inom centralkassas
verksamhetsområde. Jordbruksekonomisk förening får bli medlem endast
om centralkassas styrelse finner att den kan driva sin verksamhet på
ett ur ekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Beslut varigenom
jordbruksekonomisk förening beviljats medlemskap i centralkassa skall underställas
Svenska jordbrukskreditkassan för godkännande.

Utredningen. Enligt 22 § första stycket utredningsförslaget må till medlem
i centralkassa antagas endast jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte
inom centralkassans verksamhetsområde, samt jordbruksorganisation, d. v. s.
motsvarigheten till vad som i jordbrukskasseförordningen kallas jordbruksekonomisk
förening. I 22 § andra stycket stadgas, att jordbrukskasserörelsens
riksorganisation skall äga meddela närmare föreskrifter om villkoren
för beviljande av medlemskap i centralkassa.

Utredningen framhåller i sin motivering till förslaget, att detta ganska
nära anknyter till jordbrukskasseförordningens bestämmelser i ämnet. En
skillnad är att 22 § första stycket utredningsförslaget ej använder uttrycket
»godkänd» jordbrukskassa. Till förklaring därav anför utredningen, att det
ej ansetts erforderligt att säga ut att jordbrukskassa för att vinna medlemskap
skall vara godkänd. Jordbrukskassa kan ju nämligen ej antagas såsom
medlem i centralkassa förrän den blivit registrerad och därmed vunnit rättskapacitet.
Och den får registreras först sedan den blivit godkänd.

Beträffande riksorganisationens funktioner enligt 22 § andra stycket utredningsförslaget
har utredningen förklarat, att riksorganisationen skall ha
överinseendet över centralkassas medlemsintagning liksom över jordbrukskassas.

I praktiken kan detta beräknas innebära, att riksorganisationen kommer
att uppställa vissa villkor för medlemskap i centralkassa. I fråga om jordbrukskassa
kan sålunda krävas, att medlemmarnas insatsskyldighet skall
vara reglerad på visst sätt och att stadgarna även i övrigt skall innehålla
inom rörelsen gängse bestämmelser. Det kan enligt vad utredningen uppger
påräknas, att normalstadgar för jordbrukskassor kommer att utarbetas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

129

Vad beträffar frågan om fördelningen av jordbruksorganisationer mellan
centralkassor och jordbrukskassor, vilken fråga utredningen i någon mån
berört redan i samband med behandlingen av bestämmelserna i 12 § om
medlemskap i jordbrukskassor, har utredningen anfört följande.

Utredningen har avsett att riksorganisationen skall ha ganska betydande
frihet att anpassa fördelningen efter förhållandena. Hänsyn kan tas till så
dana omständigheter som att stora jordbrukskassor med mera bankmässigt
betonad verksamhet kan betjäna större jordbruksorganisationer än små
jordbrukskassor o. s. v. Efter omständigheterna skall kunna avgöras, om
inträdessökande jordbruksorganisation skall tillhöra kassa, inom vars verksamhetsområde
organisationens styrelse har sitt säte, eller om den bör bli
medlem i kassa, där den driver verksamhet vid större anläggning e. d. eller,
slutligen, om den någon gång till äventyrs bör kunna bli medlem i mer än
en kassa. Mot sistnämnda ordning talar principen, att medlemskap i kasserörelsen
i regel skall kunna vinnas blott i en kassa. Olägenheterna ur kontroll-
och kreditövervakningssynpunkt av att samma organisation är medlem
på flera håll i kasserörelsen kan emellertid motverkas genom inbördes
samarbete mellan de i kasserörelsen ingående organisationerna. Ett dylikt
samarbete är naturligt och hindras ej av 88 § utredningsförslaget, vari stadgas
att enskildas förhållanden till kreditkassor ej må i oträngt mål yppas.
Detta stadgande avser endast yppande till utomstående. Det antydda samarbetet
får än större betydelse, när jordbrukets bank knytes till kasserörelsen.
— Vad här sagts om samarbete kasserörelsens organisationer emellan
för kreditkontroll och kreditövervakning gäller uppenbarligen också i fråga
om enskilda medlemmar i jordbrukskassor.

Yttrandena. Reglerna i 22 § om medlemskap i centralkassa har icke föranlett
några kritiska kommentarer från remissinstansernas sida. Emellertid
må erinras om att bank- och fondinspektionen och överståthållarämbetet i
de delar av sina yttranden som rör medlemskapet i kasserörelsen och som
tidigare återgivits vid framställningen rörande 12 § gjort uttalanden avseende
22 §. Bank- och fondinspektionen har sålunda betonat, att möjlighet att
vinna inträde i kreditkassa icke skall vara liktydigt med rättighet därtill.
Överståthållarämbetet har framhållit vikten av principen i 11 § lagen om
ekonomiska föreningar att sådan sammanslutning skall vara öppen med
allenast de inskränkningar som föranledes av hänsyn till arten av dess verksamhet
eller av andra särskilda skäl. Ämbetet har ifrågasatt om ej en erinran
om att 11 § föreningslagen skall iakttagas vid utfärdande av föreskrifter
enligt 22 § andra stycket bör upptagas i detta lagrum.

Departementschefen. De regler som utredningen föreslagit om medlemskap
i centralkassa skiljer sig i ganska liten mån från dem som f. n. gäller.
Det nya är främst alt jordbruksorganisationerna inte obligatoriskt skall tillhöra
centralkassa utan att en fördelning av dem skall ske mellan centralkassan
och de anslutna jordbrukskassorna. Det är framför allt anvisningar och
riktlinjer för denna fördelning som torde böra meddelas i riksorganisationens
anvisningar enligt andra stycket. Jag vill beträffande principerna för

!) Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

fördelningen meddela, att det enligt min mening är av vikt att fördelningen
i görligaste mån verkställes så att varje jordbruksorganisation kan tillgodoses
med krediter från en kassa. Skulle det visa sig, att en jordbruksorganisation,
som blivit medlem av jordbrukskassa, uppenbarligen ej kan få
sitt kreditbehov fyllt av denna, bör den normala åtgärden vara, att jordbruksorganisationen
överföres till centralkassan såsom medlem. Uppdelning
av krediter mellan jordbrukskassa och centralkassa bör således undvikas.
— Med hänsyn till innehållet i 11 § föreningslagen torde det vara fördelaktigt
att riksorganisationen därjämte överväger att fixera en gränsdragning
kring begreppet jordbruksorganisation, så att det blir fastslaget vilka
typer av sammanslutningar som skall kunna påräkna att få ansökan om
medlemskap i kreditkassan bifallen. Skulle riksorganisationen finna garantier
erforderliga för att jordbruksorganisation som skall bli medlem i kasserörelsen
fyller särskilda anspråk på ekonomisk vederhäftighet, synes dessa
anspråk också böra angivas i stadgeföreskrifter. Vad sålunda anförts innebär
en ytterligare erinran om att 11 § föreningslagen skall beaktas vid
behandlingen av frågor om medlemskap. Jag har emellertid ej velat föreslå,
att en sådan erinran skall upptagas i lagen.

I samband med behandlingen av 22 § torde jag vidare få nämna, att jag
förutsätter att man genom en differentiering av rösträtten till jordbrukskassornas
förmån kommer att sörja för att jordbrukskassorna och icke jordbruksorganisationerna
får det övervägande inflytandet inom centralkassorna.
En sådan differentiering uppehälles f. n. genom föreskrift i 40 § jordbrukskasseförordningen.
Sedan ny lag om jordbrukskasserörelsen trätt i
kraft får den i stället uppehållas genom stadgeföreskrifter. Vid avfattandet
av stadgeföreskrifter finnes givetvis möjlighet att, därest omständigheterna
föranleder därtill, välja annan relation än enligt 40 § jordbrukskasseförordningen.
Jag förutsätter att riksorganisationen kommer att ombesörja
normalstadgar såväl för centralkassor som för jordbrukskassor och att centralkassorna
i normalstadgarna kommer att få erforderlig vägledning för att
lösa bl. a. frågan om differentieringen av rösträtten mellan de två skilda
kategorierna av medlemmar.

22 § utredningsförslaget har, med blott en formell jämkning, överförts
till departementsförslaget.

23 §.

I denna paragraf upptages de bestämmelser, som skall göra det möjligt
för kasserörelsen att försöksvis driva verksamhet enligt tvåledssystem i
den formen att centralkassorna, under riksorganisationen, arbetar utan
jordbrukskassor. Paragrafen saknar motsvarighet i jordbrukskasseförordningen.

Utredningen. 23 § utredningsförslaget innebär, att Kungl. Maj:t skall
kunna lämna viss centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller del
därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

13 L

Tillståndet innebär att vederbörande centralkassa, såvitt gäller det område
som avses med tillståndet, skall äga antaga medlemmar enligt samma bestämmelser
som jordbrukskassa. Kungl. Maj:t kan vidare i samband med
tillståndsgivningen meddela de särskilda föreskrifter om kassans organisation
och verksamhet som prövas erforderliga.

I sin motivering till förslaget anför utredningen, att den velat bereda
kasserörelsen viss möjlighet att experimentera med tvåledssystem i den angivna
formen. Kasserörelsen kan givetvis underlåta att begagna sig därav.
Men vill rörelsen utnyttja den givna möjligheten, har den att i de aktuella
fallen hos Kungl. Maj :t göra framställning om sådant tillstånd som avses
i paragrafen.

Utredningen har avsett att experiment skall kunna göras i begränsad skala.
I betänkandet framhålles att det kan vara praktiskt att göra experiment
utan att man medvetet syftar till en övergång till tvåledssystem, t. ex. om
en jordbrukskassa likviderat och man finner det lämpligare att — kanske
som ett provisorium — inom dess område driva rörelse direkt med centralkassa
i stället för att bilda en ny jordbrukskassa. Utredningen har därför
föreslagit, att tillstånd ej skall behöva avse hela centralkassans område
utan skall kunna inskränkas t. ex. till vad som motsvarar en eller ett par
anslutna jordbrukskassors verksamhetsområden.

Utredningen anför vidare, att den vid utformningen av förevarande paragraf
beaktat, att centralkassa måste ha möjlighet att antaga medlemmar
enligt samma regler som jordbrukskassa inom de områden, där den skall
fullgöra jordbrukskassas funktioner. Därför har en särskild regel därom
givits. I och med att vederbörande blivit medlem i centralkassan, blir centralkassan
också berättigad att bereda dem krediter enligt de vanliga, för
båda kasseleden godkända reglerna. Centralkassorna är, konstaterar utredningen,
såsom jordbrukskasserörelsens mest bankmässiga organ, tekniskt
väl rustade att övertaga denna kreditgivning. De för centralkassor i allmänhet
gällande reglerna om inlåning, kassareserv o. s. v. torde, såvitt utredningen
ansett sig kunna bedöma, oförändrade kunna tillämpas även vid en
omläggning av centralkassas verksamhet enligt 23 § utredningsförslaget.
Med hänsyn därtill har anledning ej funnits föreligga att i lagrummet upptaga
andra särskilda undantagsbestämmelser. Eftersom det emellertid kan
komma att visa sig att vissa särregler blir av behovet påkallade, har utredningen
öppnat möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela sådana i samband
med att tillstånd enligt paragrafen lämnas.

I den mån det vid en tillämpning av 23 § uppkommer tekniska problem
av sådant slag, som ej beröres i jordbrukskasselagstiftningen, får det enligt
vad jordbrukskasseutredningen vidare anför, ankomma på jordbrukskasserörelsen
själv att lösa dessa. En fråga av delta slag är hur centralkassas
medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra jordbrukskassa,
skall vara representerade på centralkassas stämma och vilken rösträtt
som skall tillkomma dem. Kasserörelsens lösningar av dylika spörsmål,
vilka ibland torde få formen av stadgeändringar som kräver Kungl. Maj:ls

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

godkännande, bör, förklarar utredningen, uppenbarligen framläggas i ansökningsärendet
rörande tillstånd.

Utredningen har slutligen diskuterat övergång till tvåledssystem ur mera
principiella synpunkter och därvid framför allt berört möjligheten att vid
ett bortfall av jordbrukskassorna bibehålla jordbrukskasserörelsens lokala
förankring. Därom anföres i betänkandet.

Det kan göras gällande, att just kasserörelsens lokala organ, alltså jordbrukskassorna,
utgör kärnan i kasserörelsen och att ett slopande aA'' dessa
organ skulle kunna lossa banden mellan rörelsen och de enskilda medlemmarna
på ett sådant sätt, att rörelsen skulle bli mindre attraktiA’ på de enskilda
jordbrukarna, vilkas intressen den i första hand skall tjäna.

Gentemot denna uppfattning har inom utredningen anförts, att centralkassa
torde ha möjligheter att behålla rörelsens lokala kontakter äAen om
jordbrukskassorna upphör att existera såsom självständiga enheter. Det
torde t. ex. vara möjligt att behålla förutvarande styrelse för jordbrukskassa
såsom lokalstyrelse med lämpligt avpassade befogenheter. Skillnaden
mellan Aerksamheten enligt treledssystem och enligt tAråledssystem skulle
därför enligt utredningens mening ej behöva bli så stor. Det har Aidare
framhållits, att kassorna numera genom kommunikationernas utAeckling
kan uppehålla erforderliga kontakter med sina medlemmar och betjäna
dem inom betydligt större områden än som tidigare varit möjligt. De lokala
enheterna kan därför normalt vara större än tidigare. Detta har i någon
mån bidragit till att framkalla den förut berörda tendensen att slå
samman jordbrukskassorna till större enheter.

Yttrandena. Såsom torde framgå av redogörelsen för huvuddragen i utredningsförslaget
har förslaget om att tvåledssystem av typen riksorganisationen—centralkassa
skall få praktiseras i och för sig ej mött motstånd vid
remissbehandlingen.

En av länsstyrelsen i Östergötlands län och Svenska jordbrukskreditkassan
framställd erinran, att tillämpningen av 23 § kan befaras medföra att
inte bara själva jordbrukskassorna utan också namnet jordbrukskassa
försAunner har upptagits Arid behandlingen av 4 §.

Beträffande tillämpningen aA’ 23 § har bank- och fondinspektionen uttalat,
att det hade Ararit av intresse om utredningen hade mera utförligt diskuterat
de spörsmål aA’ teknisk natur som får beräknas uppkomma vid en
övergång till tvåledssystem enligt 23 §. Ämbetsverket anför.

Såsom utredningen själv påpekat uppstår vid förordnande enligt 23 § utredningsförslaget
åtskilliga problem aAr teknisk natur, bl. a. »frågan om
hur centralkassas medlemmar av den kategori, som normalt skall tillhöra
jordbrukskassa, skall vara representerade på centralkassas stämma och A’ilken
rösträtt som skall tillkomma dem.» Denna fråga som delvis har klart civilrättslig
karaktär (jfr Hagbergh-Nisell: Lagen om ekonomiska föreningar,
s. 173) och som följaktligen kan Arara svår eller omöjlig att lösa i administrativ
ordning, borde enligt inspektionens förmenande ha blivit närmare
belyst i betänkandet. Det hade likaledes varit värdefullt att utredningen
klarlagt hur den jordbrukskassa skall förfara vars funktioner ÖATertages av
centralkassan — skall jordbrukskassan obligatoriskt likvidera? — samt hur
sistnämnda kassas behållning skall disponeras. Dessa frågor kan giAretA’is

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

133

lösas genom föreskrifter i de blivande normalstadgarna för jordbrukskassorna,
men de har så stort allmänt intresse att de med fördel hade kunnat
diskuteras i detta sammanhang. Åtskilligt besvärligt granskningsarbete —
som nu får utföras då fråga om fastställande av stadgar för jordbrukskassa
uppkommer — hade därigenom kunnat förberedas, och en mera allsidig bedömning
av hithörande problem kunde ha skett i samband med remissbehandlingen
av betänkandet.

Bank- och fondinspektionen har vidare fäst uppmärksamheten på frågan
om jäv i kreditförhållanden efter det centralkassa erhållit
tillstånd enligt 23 §. Inspektionen framhåller att styrelseledamot i centralkassa
då kan begära kredit i centralkassan. Eftersom enligt utredningsförslaget
frågan om kredit till styrelseledamot i jordbrukskassa skall underställas
centralkassans prövning, synes enligt inspektionens mening konsekvensen
kräva att centralkassas kredit till styrelseledamot skall underställas
riksorganisationens prövning. Detta förhållande bör beaktas vid förordnande
enligt 23 §.

Departementschefen. Såsom jag tidigare uttalat, finner jag det önskvärt,
att kasserörelsen får den av jordbrukskasseutredningen föreslagna möjligheten
att försöksvis driva verksamhet efter tvåledssystem. De för centralkassa
gällande lagreglerna torde vid en tillämpning av tvåledssystem av
denna typ behöva kompletteras, förutom med den i 23 § upptagna regeln
att centralkassa, såvitt gäller område där tvåledssystem skall råda, skall äga
antaga medlemmar enligt de bestämmelser som gäller jordbrukskassa, även
med regler som ger centralkassan möjlighet att öka utlåningen till jordbruksorganisationer
samt till kommuner utöver de kvoter om en tiondel till
vardera kategorien som gäller för centralkassa. Sådana regler har upptagits
i 24 § tredje stycket andra punkten. Jag vill understryka, att en övergång
jämlikt 23 § till tvåledssystem underlättas av att centralkassa och de anslutna
jordbrukskassorna i så många hänseenden, t. ex. vid beräkning av
inlåningsrätt och kassareserv, i lagförslaget behandlas såsom en faktisk enhet.
Ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att i mån av behov i samband med att
tillstånd lämnas utfärda särskilda föreskrifter, torde dock, såsom utredningen
också framhållit, lämpligen böra inrymmas i lagtexten. Det må emellertid
framhållas, att bemyndigandet avser utfärdande av föreskrifter som
kompletterar de lagstadganden som gäller centralkassa och jordbrukskassa,
ej meddelande av föreskrifter som ersätter lagstadgandena.

Bank- och fondinspektionen har ansett det önskvärt, att tekniska spörsmål
av den art, som utredningen anser det ankomma på kasserörelsen att
själv lösa, blivit mera diskuterade i betänkandet. I anledning härav vill jag
i anslutning till de av inspektionen särskilt berörda frågorna såsom min
uppfattning uttala, att jag förutsätter att jordbrukskassa, vars rörelse skall
(ivertagas av centralkassa enligt 23 §, obligatoriskt skall likvidera. Det förfarande
som bör komma till användning i sådana fall, synes böra överensstämma
med del f. n. vid sammanslagning av jordbrukskassor praktiserade.
Detta beskrives i jordbrukskasseutredningcns betänkande i kommentarerna

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

till 86 § utredningsförslaget. Tillämpat på sammanslagning av jordbrukskassa
med centralkassa vid övergång till tvåledssvstem enligt 23 § skulle
detta förfarande innebära, att jordbrukskassan överlåter sina tillgångar och
skulder, d. v. s. hela sin rörelse, till centralkassan, varjämte medlemmarna
i jordbrukskassan överföres till centralkassan. Jordbrukskassans rörelse
fortsättes av centralkassan, medan jordbrukskassan likviderar. Av det sagda
följer även att jordbrukskassas behållning i sin helhet bör övergå till
centralkassan. Överhuvudtaget bör den ändring som sker ofta kunna inskränka
sig till att jordbrukskassan upphör att vara självständig juridisk
person, d. v. s. vad som sker är en rent strukturmässig ändring i kasserörelsens
inre organisation. Ändringen bör syfta till en förstärkning av rörelsens
effektivitet. Man bör således alltid söka undvika att kasserörelsen såsom
sådan genom övergång till tvåledssystem får vidkännas avgång av medlemmar
eller eget kapital eller att annan för rörelsen menlig följd av övergången
till tvåledssystem uppkommer.

Vad beträffar frågan om rösträtten för olika kategorier medlemmar efter
en övergång till tvåledssystem enligt 23 § så torde det icke behöva medföra
större svårigheter för kasserörelsen att själv finna rättvisa och ändamålsenliga
normer därför. Bland olika tänkbara lösningar för det fall att centralkassa
kommer att erhålla tillstånd jämlikt 23 § beträffande allenast del
av sitt område medan i övriga delar av området jordbrukskassorna kvarstår
må nämnas den, att medlemmarna från ettvart av de områden, som
tidigare varit verksamhetsområde för upplöst jordbrukskassa, på lämpligt
sätt organiserade såsom valkorporation, får utse fullmäktige till centralkassans
stämma till antal som motsvarar det antal röster vid stämman som
skulle ha tillkommit den upplösta jordbrukskassan.

Har tillstånd jämlikt 23 § lämnats för hela centralkassans område innebär
detta, att centralkassans medlemskrets blir av samma slag som en jordbrukskassas
med det undantaget att i medlemskretsen kommer att ingå de
jordbruksorganisationer, som på grund av sin storlek eller beskaffenhet
redan tidigare varit medlemmar i centralkassan. I sådant fall torde det måhända
vara lämpligast att centralkassan inför liknande system för beräkning
av rösträtten som jordbrukskassa. Om jordbrukskassorna skulle ha
tillämpat principen en medlem—en röst kan en sådan övergång emellertid
komma att medföra att de jordbruksorganisationer som redan före övergången
varit medlemmar i centralkassan får ett väsentligt minskat inflytande.
Det kan tänkas vara skäligt att dessa jordbruksorganisationer får en
högre rösträtt än de jordbruksorganisationer och andra som tidigare varit
medlemmar i jordbrukskassan. En gynnsammare ställning i fråga om rösträtten
för dessa jordbruksorganisationer kan måhända vara särskilt svår
att komma ifrån, för den händelse de betalar väsentligt större insatser eller
inträdesavgifter än övriga medlemmar. Den medlemmarna tillkommande
rösträtten torde komma att utövas inom valkorporationer för utseende av
fullmäktige till centralkassans stämma.

Med det sist sagda har jag ej velat taga ställning till vilken lösning jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

135

för min del finner lämpligast utan allenast velat föra diskussionen om uppkommande
problem vidare och antyda efter vilka linjer rimliga lösningar
kan stå att finna. I likhet med utredningen anser jag nämligen att det i
första hand bör ankomma på kasserörelsen själv att träffa de avgöranden
som erfordras. Det torde emellertid av det sagda framgå att kasserörelsen
på ett så tidigt stadium som möjligt bör uppmärksamma de problem
bl. a. i frågor om rösträtt och beträffande bidrag i form av avgifter och insatser
som kan uppkomma vid tillämpning av förevar ande paragraf i jordbrukskasselagstiftningen.

Jag torde här få tillägga, att jag delar bank- och fondinspektionens uppfattning
att fråga om centralkassas kredit, efter övergång till tvåledssystem
enligt 23 §, till vissa funktionärer i centralkassan bör underställas riksorganisationens
prövning och att föreskrift härom bör meddelas vid förordnande
enligt 23 §.

De här gjorda övervägandena är ej ägnade att föranleda ändring i den
av utredningen föreslagna lydelsen av 23 § lagförslaget. Paragrafen har
därför oförändrad överförts till departementsförslaget.

24 §.

I denna paragraf, som motsvarar utredningsförslaget 29 §, ges allmänna
bestämmelser om centralkassas utlåning.

Gällande lagstiftning. Förevarande paragraf motsvarar 33 och 34 §§ jordbrukskasseförordningen.
Av dem innehåller 33 § föreskrift, att centralkassa
ej får bereda kredit åt andra än sina medlemmar samt därjämte vissa
allmänt hållna föreskrifter rörande formerna för utlåningen. Enligt en av
dessa må kreditgivningen till jordbrukskassa bestå i återbelåning av de hos
jordbrukskassa belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter. Vidare
stadgas, att centralkassas styrelse skall tillse, att de säkerheter som
lämnas till jordbrukskassorna för lån, är fullt betryggande och att de förvaras
hos centralkassan. I 34 § stadgas vissa inskränkningar i centralkassas
rätt att låna ut medel till jordbruksorganisationer. Dels föreskrives, att
centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer — eller
jordbruksekonomiska föreningar för att använda jordbrukskasseförordningens
terminologi — ej får överstiga en tiondel av centralkassas sammanlagda
utlåning, dels att en och samma jordbruksorganisation ej skall kunna
få lån till högre belopp än som motsvarar en tjugufemtedel av sammanlagda
utlåningen. Därjämte ges vissa bestämmelser om maximering av kredit
till jordbruksorganisation i förhållande till dennas ekonomiska ställning
m. in.

Utredningen. 29 § första stycket utredningsförslaget anger den krets inom
vilken centralkassa skall äga lämna krediter. Dit hör såsom hittills kassans
egna medlemmar, d. v. s. enligt utredningsförslaget de till centralkassan
anslutna jordbrukskassorna och jordbruksorganisationerna. Därutöver

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

skall kredit kunna lämnas till jordbruksorganisationer och kommuner som
är medlemmar i de anslutna jordbrukskassorna.

29 g andra stycket innehåller en allmän regel att centralkassas kreditgivning
till jordbrukskassorna företrädesvis skall ske mot säkerhet av de hos
jordbrukskassorna belånade fordringsbevisen med tillhörande säkerheter.

Enligt 29 § tredje stycket sättes gränser för centralkassas kreditgivning
till jordbruksorganisationer — för all sådan kreditgivning till en tiondel av
hela utlåningen och för kredit till en och samma organisation till en tjugufemtedel
av hela utlåningen.

I sin motivering till paragrafens första stycke anför utredningen, att den
i utredningsförslaget tagit upp centralkassas befogenhet att ge kredit åt
jordbruksorganisationer och kommuner som är medlemmar i ansluten jordbrukskassa
efter mönster av den ordning, som nu gäller i förhållandet mellan
Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassorna. Där har nämligen
jordbrukskreditkassan enligt 11 § första stycket jordbrukskasseförordningen
motsvarande befogenhet i fråga om de till centralkassorna anslutna jordbruksekonomiska
föreningarna. Den närmare regleringen av vilka omständigheter,
som skall föranleda att jordbrukskasseanslutna jordbruksorganisationer
eller kommuner skall beredes kredit av centralkassan, av frågan
om centralkassa i aktuella fall skall ge hela den begärda krediten eller blott
fyllnadskredit och av andra liknande frågor, får ankomma på kasserörelsen.
Utredningen anför, att den utgått från att centralkassa kommer att
särskilt noga följa jordbrukskassornas handhavande av kreditgivningen till
jordbruksorganisationerna och kommunerna och från att det redan av den
anledningen kan te sig naturligt för centralkassa att själv övertaga krediter
till sådan^ordbrukskassemedlemmar. Av betydelse är, enligt utredningens
mening, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation ger noggrann anvisning
om den kontroll vid kreditgivningen och den kreditövervakning, som
skall ankomma på vardera av centralkassa och jordbrukskassa i fall då
centralkassa deltager i lån till medlem i jordbrukskassa.

Beträffande första stycket tillägger utredningen, att den förutsätter, att
centralkassa utan hinder därav skall kunna deltaga i transaktioner med
andra kreditinrättningar, t. ex. tillfälligt försträcka en bank eller sparbank
kontanta medel. Likaså förutsätter utredningen, att centralkassa skall äga
förvärva statsskuldförbindelser o. d. Transaktioner av här angivet slag är
enligt utredningens mening ej att beteckna såsom kreditgivning.

Beträffande andra stycket anför utredningen, att detta innebär att centralkassa,
liksom hittills genom kreditgivningen till jordbrukskassorna först
och främst skall tillhandahålla jordbrukskassorna de medel dessa behöver
för att bereda krediter åt jordbrukskasserörelsens primärmedlemmar. Emellertid
har lagrummet avfattats så att jordbrukskassa skall kunna beredas
krediter även för andra ändamål, t. ex. för att förvärva fastighet, vari kassan
skall inrymmas.

Utredningen har framhållit en ändring i förhållande till gällande lagstiftning
som föranledes av utredningsförslaget i denna del. Enligt de f. n. gäl -

137

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

lande reglerna skall jordbrukskassa, som får kredit av centralkassa för sin
utlåning, obligatoriskt överlämna de hos jordbrukskassa belånade fordringshandlingarna
till centralkassa att förvaras där. Någon motsvarighet till denna
regel finnes ej i utredningsförslaget. Enligt utredningens mening bör
hinder ej föreligga att sådana handlingar ligger kvar hos jordbrukskassa i
den mån detta kan visa sig praktiskt och förutsatt att de kan förvaras där
på ett sätt som kan godtagas såsom fullt betryggande.

Beträffande de i tredje stycket för utlåningen till jordbruksorganisationer
angivna limiterna, vilka övertagits oförändrade från jordbrukskasseförordningen,
förklarar utredningen inledningsvis, att man inom utredningen diskuterat
att vidga dem eller att helt avskaffa dem. Emellertid har utredningen
stannat för att de nuvarande gränserna tills vidare kan bestå. I fråga om
skälen härför anföres i betänkandet.

Gränsen vid en tjugufemtedel ger, med den omslutning centralkassa numera
har, ett ganska högt maximibelopp för kredit till enstaka jordbruksorganisation.
Vad beträffar gränsen vid en tiondel må anmärkas, att enligt
»Jordbrukskasserörelsen, Statistiska uppgifter» från år 1953 jordbrukskassornas
sammanlagda utlåning per den 31 december 1953 var i runt tal 500
miljoner kronor och centralkassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer
nära 24 miljoner kronor. Organisationernas andel i den totala
utlåningen torde således ha varit omkring en tjugondei. Den har i allt fall
väsentligt understigit det medgivna maximum en tiondel. Visst utrymme för
den enligt utredningens mening naturliga ökningen av kreditgivningen till
jordbruksorganisationerna torde alltså finnas, åtminstone i flertalet centralkassor.

Om utredningens lagförslag genomföres, lär åtskilliga jordbruksorganisationer
komma att gå till jordbrukskassan. Därav kan tänkas följa ytterligare
något vidgat utrymme för centralkassas utlåning till jordbruksorganisationer
som är anslutna till centralkassa eftersom inga begränsningar av
här ifrågavarande slag gäller för centralkassas kreditgivning till jordbrukskassa,
oavsett vem jordbrukskassan i sin tur lånar ut pengarna till.

För jordbrukskassornas del har ej föreslagits någon i lag fastställd begränsning
av här beskrivet slag för kreditgivningen till jordbruksorganisationerna.
Jordbrukskassorna har ansetts vara kassor av sådan beskaffenhet,
att man knappast har anledning befara, att de skulle gå med på eu alltför
omfattande sådan kreditgivning. För övrigt torde det kunna antagas, att
jordbrukskasserörelsens riksorganisation och centralkassorna kommer att
utnyttja sina allmänna befogenheter att ge anvisningar och instruktioner föi
jordbrukskassans verksamhet till att dra de gränser, som finnes erforderliga.

Hittills har centralkassa haft möjligheten att låta Svenska jordbrukskreditkassan
helt eller delvis övertaga krediter till jordbruksorganisationerna.
Så har också skett. Vid slutet av 1953 hade Svenska jordbrukskreditkassan
en utlåning till jordbruksorganisationer om drygt 4 miljoner kronor. Därmed
har alltså en utväg stått öppen för centralkassa att låta kasserorelsen
tillmötesgå eu begäran om kredit även om centralkassa själv t. ex. på grund
av de bär ifrågavarande begränsningarna i sin rätt att ge krediter skulle
haft svårt att själv lämna krediten. Sedan utredningsförslaget genomiorts
bör i liknande situationer jordbrukets bank kunna tas i anspråk.

Utredningen anför slutligen beträffande förevarande paragraf, att däri ej
finnes motsvarighet till de speciella, detaljerade föreskrifter i övrigt om eea -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

tralkassas utlåning, som ges i 33 och 34 §§ jordbrukskasseförordningen. I
någon mån har, enligt vad utredningen meddelar, dessa föreskrifter ersatts
av allmänna bestämmelser i utredningsförslagets avsnitt om rörelsen.

Yttrandena. Mot förevarande paragrafs första stycke har ingen erinran
framställts av remissinstanserna. Vad beträffar andra stycket har sparbanksinspektionen
gjort anmärkning mot utredningens förklaring, att hinder ej
bör föreligga att sådana värdehandlingar, som utgör underlag för centralkassas
kreditgivning till jordbrukskassa, i motsats mot vad nu är fallet, skall
få ligga kvar hos jordbrukskassan, förutsatt att de kan förvaras där på fullt
betryggande sätt. Sparbanksinspektionen påpekar att förvaring på sådant
sätt torde innebära ett uppgivande av centralkassans panträtt i värdehandlingarna.
Därmed torde vid beräkning av centralkassas inlåningsrätt centralkassans
fordran på jordbrukskassa icke kunna räknas som prioriterad
tillgång i placeringshänseende, även om de hos jordbrukskassan kvarliggande
lånesäkerheterna eljest på grund av sin beskaffenhet skulle berättigat
därtill. Värdehandlingarna bör enligt sparbanksinspektionens mening överlämnas
till centralkassan också av den anledningen att de därigenom kommer
att bli sakkunnigare granskade än om granskningen sker enbart hos
j ordbrukskassan.

Vad därefter beträffar paragrafens tredje stycke har Svenska jordbrukskreditkassan
som sin mening uttalat, att de där angivna begränsningarna i
centralkassas rätt att lämna krediter till jordbruksorganisationer är överflödiga
och bör utgå. Jordbrukskreditkassan finner dessa bestämmelser
stridande mot den ökade frihet och rätt till friare kreditprövning, som lagförslaget
i andra hänseenden lämnar kasserörelsen.

Bank- och fondinspektionen däremot framställer i sitt remissyttrande
mot reglerna i tredje stycket två anmärkningar, som båda syftar till skärpning
av de begränsningar i kreditgivningen till jordbruksorganisationer,
som utredningen föreslagit. I fråga om regeln att sammanlagt högst tio
procent av centralkassas utlåning må avse kredit till jordbruksorganisationer,
uttalar inspektionen att procenttalet borde avse den sammanlagda utlåningen
från centralkassan jämte de anslutna jordbrukskassorna. Vad
angår regeln att kredit till en och samma jordbruksorganisation må uppgå
högst till en tjugufemtedel av centralkassans sammanlagda utlåning, förklarar
inspektionen att denna regel numera är för vid och att den ej har
någon funktion att fylla, enär dess uppgift att åstadkomma begränsning av
kredit till enstaka låntagare övergått till den allmänna regeln om sådan
begränsning i 38 § utredningsförslaget.

Beträffande 10-procentregeln har inspektionen utvecklat sina synpunkter
på följande sätt.

Denna spärregel ter sig ofullständig, eftersom jordbrukskassornas långivning
till jordbruksorganisationer icke begränsats. De sakkunnigas försvar
för denna ståndpunkt är »att man knappast har anledning befara, att jordbrukskassorna
skulle gå med på en alltför omfattande kreditgivning till
jordbruksorganisationer» samt att »det torde kunna antagas att riksorga -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

nisationen och centralkassorna kominer att utnyttja sina allmänna befogenheter
att ge anvisningar och instruktioner för jordbrukskassornas verksamhet
till att dra de gränser, som finnes erforderliga». Detta resonemangsynes
icke övertygande. Man kan nämligen mycket väl tänka sig situationer,
där det för kasserörelsen i dess helhet kan te sig fördelaktigt att låta
kreditgivningen till jordbruksorganisationer expandera. I ett sådant läge
är spärregeln för centralkassorna ägnad att fresta till missbruk genom medgivande
för jordbrukskassorna att lämna ut dylika krediter i större omfattning
än som är lämpligt. Under hänvisning härtill och då den för centralkassorna
förordade kvoten för kreditgivning åt jordbruksorganisationer
mot bakgrunden av dessa organisationers faktiska krediter hos kasserörelsen
synes tillräckligt vid för att inkludera även jordbrukskassornas utlåning
för detta ändamål, föreslås att den i 29 § tredje stycket första punkten
utredningens lagförslag inskrivna regeln får avse summan av centralkassas
och därtill anslutna jordbrukskassors krediter till jordbruksorganisationer.

Om sitt ställningstagande i fråga om tjugufemtedelsregeln anför bankoch
fondinspektionen.

Denna bestämmelse överensstämmer med vad nu gäller. Sedan regelns
tillkomst har emellertid centralkassorna ökat sin totala utlåningsvolym till
det flerdubbla, och den kredit på en hand som bestämmelsen tillstädj er
skulle därför kunna stiga till ett, absolut sett, mycket högt belopp. Den
största av centralkassorna skulle sålunda äga bevilja en och samma låntagare
krediter på tillhopa ungefär 4 miljoner kronor, vilket är ett belopp
som är t. o. m. avsevärt större än ifrågavarande kreditkassas hela egna
kapital. Att ifrågavarande regel kan få sådana verkningar beror på att kapitalrelationen
hos centralkassorna starkt uttunnats under expansionstiden,
vilket i sin tur sammanhänger med bl. a. den relativa ökning av de
täckningsfria tillgångarna som samtidigt ägt rum.

Det är uppenbart att ett engagemang, sådant som det nyss exemplifierade,
är bankmässigt alldeles förkastligt. Beträffande affärsbankerna har sålunda
inspektionen sedan lång tid tillbaka uppehållit den regeln att en och samma
låntagare ej bör erhålla kredit med sammanlagt högre belopp än som
motsvarar ungefär en tiondel av bankens fonder; om säkerheten är speciellt
god kan kreditmaximum någon gång höjas. För denna regel hyser
affärsbankerna förståelse.

På grund härav och då den i 38 § utredningsförslaget intagna bestämmelsen
synes väl ägnad att tillgodose ifrågavarande syfte föreslår inspektionen
att tjugufemtedelsregeln får utgå.

Departementschefen. Paragrafens första stycke har ej föranlett erinran
och har förty oförändrat kunnat överföras till departementsförslaget. Av
vad jag anfört vid behandlingen av 22 § torde emellertid framgå, att jag
anser att uppdelning av kredit mellan jordbrukskassa och centralkassa i
görligaste mån bör undvikas.

Sparbanksinspektionens anmärkning i anslutning till andra stycket av
paragrafen att centralkassan bör omhänderha jordbrukskassas fordringsbevis
i den män dessa lämnats såsom säkerhet för centralkassas lån till jordbrukskassa
är enligt min mening riktig. Någon lagföreskrift i ämnet synes
emellertid ej vara påkallad, utan det torde böra ankomma på kasserörelsen

140

Kungl. AIaj:ts proposition nr 122 år 1056

själv att ordna med en förvaring av fordringsbevisen som både är praktisk
och fullt betryggande ur olika synpunkter, bl. a. dem som sparbanksinspektionen
framhållit. Förvaringen, vare sig denna sker hos centralkassan eller
hos jordbrukskassan, bör därför ordnas så att fordringsbevis med säkerheter
är i centralkassans besittning.

Vad slutligen angår tredje stycket så delar jag jordbrukskasseutredningens
uppfattning, att utlåningen till jordbruksorganisationer bör hållas inom
vissa i lag angivna gränser. Visserligen torde en viss förskjutning av proportionerna
mellan kasserörelsens utlåning till enskilda jordbrukare, å ena,
samt den industribetonade utlåningen till jordbruksorganisationer, å andra
sidan, mot utlåning av det senare slaget böra godtagas. Men det torde vara
av betydelse för kontinuiteten och stabiliteten i rörelsen att denna förskjutning
inte sker alltför hastigt, utan i sådan takt att rörelsen hinner anpassa
sig efter de särskilda krav på bankmässig bedömning m. m. som en utvidgad
långivning av detta slag kommer att medföra. För en i lag fixerad begränsning
av denna slags långivning talar också det av mig tidigare uttalade
allmänna önskemålet, att jordbrukskasserörelsens verksamhet i stort sett
bor utövas inom det område, där rörelsen hittills enligt författning eller av
tradition har verkat.

Den avgränsning, som enligt min mening alltså bör ske, torde såsom bankoch
fondinspektionen anmärkt böra träffa såväl centralkasseledet som
jordbrukskasseledet. Lämpligare än att låta begränsningen avse den sammanlagda
utlåningen från centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor,
vilket bank- och fondinspektionen förordat, synes vara att låta begränsningen
gälla centralkasseledet för sig och jordbrukskasseledet för sig. Vad
beträffar utmätandet av den kvot, som bör fastställas, har jag stannat fölen
tiondel i båda kasseleden. Denna gränsdragning innebär lättnad
i förhållande till vad nu gäller och den medger en ej obetydlig expansion
av nuvarande utlåning av detta slag. Med tanke på att inrättandet
av jordbrukets bank kan antagas medföra ytterligare vidgade möjligheter
till kreditgivning åt jordbruksorganisationer från kasserörelsen, inberäknat
banken, synes kasserörelsens önskemål om lättnader i nuvarande
restriktioner vara tillgodosedda. En dispensmöjlighet synes påkallad för
fall som avses i 23 §. Jag har låtit tillfoga en bestämmelse att Kungl. Maj:t
i sådana fall skall äga bestämma om kvot för centralkassan, överstigande
en tiondel men ej en sjättedel.

Såsom Iramgår av vad jag anmärkt vid 14 § skall för jordbrukskassas utlåning
till kommuner gälla enahanda begränsning som för utlåningen till
jordbruksorganisationer. Jag förordar, att begränsningen fullföljes, så att
även i centralkasseledet den sammanlagda utlåningen till kommuner hålles
inom samma kvot som för jordbruksorganisationer. För en i lag fixerad
övre gräns för den sammanlagda utlåningen till kommuner kan åberopas
samma skäl som de vilka anförts för begränsningen av utlåningen till
jordbruksorganisationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

141

Begränsningen av centralkassas rätt att lämna kredit till en och samma
jordbruksorganisation till belopp motsvarande en tjugufemtedel av centralkassans
hela utlåning torde, såsom bank- och fondinspektionen påpekat,
böra utgå. Frågan om lämplig gräns för kredit till enstaka jordbruksorganisation
bör alltså bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i lagförslagets
avsnitt om rörelsen.

Vid avfattningen av 24 § departementsförslaget har vad jag här anfört
beaktats, varjämte vissa formella jämkningar vidtagits i paragrafens andra
stycke.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i utredningsförslaget, innehåller bestämmelser
om skyldighet för centralkassa att underkasta sig riksorganisationens
kontroll.

Gällande lagstiftning upptar i 42 § första stycket jordbrukskasseförordningens
bestämmelser, innefattande en allmän skyldighet för centralkassa
att underordna sig Svenska jordbrukskreditkassan i fråga om skötseln av
sin rörelse liksom också skyldighet att tillhandahålla alla uppgifter som påkallas.
Vidare finnes i 43 § jordbrukskasseförordningen stadgande, enligt
vilket jordbrukskreditkassan har befogenhet att ge anvisningar för centralkassornas
räntesättning.

Utredningen har i sitt lagförslag upptagit en allmän bestämmelse om skyldighet
för centralkassa att ställa sig till efterrättelse vad riksorganisationen
föreskriver i fråga om centralkassornas verksamhet. Paragrafen har i utredningsförslaget
avfattats på liknande sätt som 15 §, vilken rör jordbrukskassas
skyldighet att underkasta sig riksorganisationens och centralkassas ledning
och kontroll. Utredningen åberopar i sin motivering till förevarande
paragraf vad den anfört rörande 15 §.

Den av utredningen föreslagna paragrafen har med vissa formella jämkningar
upptagits i 25 § departementsförslaget. Jag torde beträffande mitt
ställningstagande till förevarande paragraf i tillämpliga delar få hänvisa
till vad jag tidigare yttrat i fråga om 15 §.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 31 § utredningsförslaget, innehåller vissa
bestämmelser om centralkassas styrelse och verkställande direktör.

Gällande lagstiftning. Förevarande lagrum ersätter 37 och 39 §§ jordbrukskasseförordningen.
37 § stadgar, att centralkassas styrelse skall bestå
av 5—9 ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter samt att en ledamot och
en suppleant skall väljas av Svenska jordbrukskreditkassan, återstoden av
centralkassans medlemmar på föreningssammanträde. Vidare ges vissa föreskrifter
om minsta antal sammanträden, om arbetsutskott och om skyldighet
att föra protokoll. 39 § jordbrukskasseförordningen utsäger, att verk -

142 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

ställande direktör skall finnas i centralkassa, att direktören skall utses genom
beslut av centralkassas styrelse, men att centralkassas beslut för att bli gällande
skall underställas Svenska jordbrukskreditkassan. Vidare ger paragrafen
Svenska jordbrukskreditkassan befogenhet att ingripa mot verkställande
direktören, om Svenska jordbrukskreditkassan finner honom olämplig
för sin befattning. Sker ett sådant ingripande skall centralkassa vara
skyldig vidtaga åtgärder för att entlediga direktören.

Utredningen. 31 § utredningsförslaget har bibehållit antalet styrelseledamöter
i centralkassa vid minst 5 och högst 9. Föreskrift därom ges i paragrafens
första stycke. Suppleanter sägs det ej något om. I fråga om dem skall
de allmänna bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar gälla med
allenast den jämkning som framgår av vad i det följande sägs.

I första stycket stadgas vidare att centralkassas stämma skall välja alla
styrelseledamöter utom en. Denne skall utses av de på stämma valda och
han skall vara centralkassas verkställande direktör. De stämmovalda styrelseledamöterna
skall också sörja för att det finnes lämplig ställföreträdare
för verkställande direktören genom att utse antingen en av stämman vald
styrelseledamot eller suppleant eller en särskilt utsedd styrelsesuppleant att
vara ställföreträdare. Jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall ej äga
samma rätt som Svenska jordbrukskreditkassan att utse en styrelseledamot
i centralkassan.

Enligt andra stycket skall styrelsen fastställa instruktion med bestämmelser
om verkställande direktörens befogenheter. Instruktionen skall gälla ett
år i sänder.

Utredningsförslaget innehåller ej några motsvarigheter till jordbrukskasseförordningens
föreskrifter om befogenheter för topporganisationen att
påverka anställande och entledigande av verkställande direktör i centralkassa,
om sammanträden, arbetsutskott in. in. Därutinnan skall alltså gälla
vad som finnes stadgat i lagen om ekonomiska föreningar eller i centralkassans
stadgar. Utredningen säger sig ha utgått från att riksorganisationen
kommer att få befogenheter att inverka på valet av direktör i centralkassa
enligt bestämmelser i centralkassans stadgar.

I sin motivering till paragrafen anför utredningen, att de betydelsefullaste
nyheterna däri är att verkställande direktören skall tillhöra styrelsen, att
han skall utses av de stämmovalda styrelseledamöterna och att styrelsen
skall reglera hans befogenheter i en särskild instruktion.

Anledningen till förslaget i denna del är enligt vad som vidare meddelas
i betänkandet, att utredningen velat understryka betydelsen av verkställande
direktörens ställning genom att införa eu ordning som lägger ett legalt ansvar
på honom för hans åtgärder. Lagen om ekonomiska föreningar innehåller
inga stadganden om verkställande direktör. Dess bestämmelser om skadestånd
och ansvar torde enligt utredningens mening endast undantagsvis
kunna tillämpas på verkställande direktör i ekonomisk förening och i fall
då så kan ske i regel på den grund att vederbörande tillika är styrelseleda -

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

mot. Enligt 76 § jordbrukskasseförordningen kan styrelseledamot eller befattningshavare
hos kassa, om han mot bättre vetande avger oriktig eller
ofullständig uppgift till bank- och fondinspektionen eller länsstyrelsen, straffas
därför. Denna straffbestämmelse kan tvivelsutan träffa verkställande
direktör i centralkassa. Men i övrigt innehåller ej heller jordbrukskasseförordningen
särskilda regler vare sig om vilka åligganden verkställande direktör
— som enligt jordbrukskasseförordningen obligatoriskt skall finnas i
centralkassa — skall ha eller om hans ansvar eller skadeståndsskyldighet.
Aktiebolagslagen har en annan ordning än föreningslagstiftningen och kasselagstiftningen.
Aktiebolagslagen gör nämligen verkställande direktören —
där sådan skall finnas — till ett särskilt bolagsorgan med i lagen angivna
uppgifter och med däremot svarande lagstadgat ansvar och skadeståndsskyldighet.
1911 års banklagstiftning har en ordning som påminner om jordbrukskasseförordningens.

Enligt vad som framgår av betänkandet bygger utredningsförslaget i denna
del på de regler om verkställande direktörs ställning, som upptagits i 1955
års banklagstiftning. Dessa innebär att en ordning skall tillämpas som enligt
utredningen kan betecknas såsom ett mellanting mellan aktiebolagslagens
ordning och den som för närvarande tillämpas för banker och centralkassor.
Enligt 1955 års banklagstiftning skall nämligen bankstyrelse inom
sig utse verkställande direktör att under styrelsens inseende leda verksamheten.
Styrelsen skall vidare i instruktion för ett år i sänder fastställa verkställande
direktörens befogenheter. Grunden till att befogenheterna för verkställande
direktören föreslås reglerade i en instruktion av detta slag och ej
— såsom i aktiebolagslagen — genom lagbestämmelser, är enligt vad som
framgår av förarbetena till banklagstiftningen att det befunnits ej vara
möjligt att med en generell regel fastslå vilka legala befogenheter som bör
tillkomma verkställande direktör i bankaktiebolag. En uppräkning av vissa
betydelsefulla ärenden, vilka icke får överlämnas åt verkställande direktören
att av honom ensam avgöras, fullständigar paragrafen.

Lösningen i 1955 års banklagstiftning av denna fråga innebär, att styrelsen
genom den förut angivna instruktionen överflyttar eu del av sin bestämmanderätt
till verkställande direktören och att denne blir ansvarig för sina
åtgärder på grund av sin ställning såsom styrelseledamot. Därmed blir särskilda
regler om ansvar och skadeståndsplikt för verkställande direktören
obehövliga.

Utredningsförslaget skiljer sig från vad som skall gälla för bankernas del
väsentligen i två hänseenden. Den ena olikheten är att verkställande direktör
icke skall utses bland de av stämman valda ledamöterna. I stället skall dessa
ledamöter välja ytterligare eu styrelseledamot som tillika skall vara verkställande
direktör. Den andra skillnaden mot banklagstiftningen är att i
jordbrukskasselagstiftningen ej skall angivas vad verkställande direktör
enligt sin instruktion ej skall äga göra.

Beträffande tillsättandet av verkställande direktör anföres i betänkandet.

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

Jordbrukskasseutredningen har ej funnit sig kunna förorda en avfattning
av lagtexten enligt vilken en på stämma våld styrelse skall inom sig utse
verkställande direktör. Detta skulle nämligen möjligen kunna tolkas så, att
verkställande direktören skulle utses bland de av stämman valda ledamöterna,
d. v. s. att valet av verkställande direktör i verkligheten skulle ankomma
på stämman. En sådan ordning torde i praktiken knappast gå att genomföra.
I varje fall föreligger avsevärd risk att tillämpningen därav för centralkassas
del skulle medföra besvär och svårigheter. Utredningen förordar därför
i stället en avfattning av lagförslaget varav direkt framgår att de stämmovalda
ledamöterna av styrelsen skall få utse en styrelseledamot som tillika
skall vara verkställande direktör. Detta torde kunna väl förenas med bestämmelsen
i 21 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar, att ledamot av
föreningsstyrelse skall kunna utses i annan ordning än genom val på föreningsstämma.
Att märka är att bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar
beträffande längsta mandattid för styrelseledamot, entledigande av
styrelseledamot o. s. v. är tillämpliga också på den ledamot som skall vara
verkställande direktör. Utredningen anser sig böra erinra om att denna omständighet
bör beaktas i de anställningsavtal som framdeles upprättas mellan
centralkassa och verkställande direktör.

Vad angår centralkassedirektörs befogenhet anser utredningen, att det är
obehövligt att i jordbrukskasselagstiftningen införa en uppräkning av de
inskränkningar däri som bör gälla. Rörande centralkassans ledning anför
utredningen vidare.

Ledning av centralkassa skall utövas av styrelsen. Verkställande direktör
skall, jämväl enligt lag, finnas. Man torde kunna utgå från att centralkassa
bibehåller det hittillsvarande systemet med ett särskilt inom styrelsen utsett
arbetsutskott. Uppenbarligen måste styrelsen göra en ändamålsenlig fördelning
av ärendena mellan styrelsen i sin helhet, arbetsutskottet och verkställande
direktören. Det ligger i sakens natur, att därvid principbeslut och
andra ärenden av särskild betydelse i regel förbehålles styrelsen eller eventuellt
arbetsutskottet. I händelse det skulle visa sig att någon centralkassestyrelse
föranstaltade om en arbetsfördelning, som uppenbarligen ej skulle
vara lämplig, får det ankomma på riksorganisationen och på tillsynsmyndigheten
att inskrida och åstadkomma rättelse.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har, under hänvisning till de
komplikationer som kan uppstå då samma person bekläder förtroendeposter
i såväl jordbrukskassa som i centralkassan, föreslagit att av styrelseledamöterna
i centralkassa icke flera än en för varje påbörjat femtal skall få
vara befattningshavare i jordbrukskassa. Inspektionen anför.

Helt kan väl dubbelrepresentation icke förbjudas, eftersom svårigheter
härigenom skulle uppstå för kasserörelsen att utnyttja sina bästa krafter
på ansvariga poster. Av naturliga skäl är det emellertid klart att centralkassans
ledning kan få en benägenhet till speciellt förtroende för eller, om
man så vill, överseende med en jordbrukskassa, vars kamrer tillika sitter i
centralkassans styrelse; det måste här utsägas att inspektionen i sin verksamhet
iakttagit flera sådana fall. För att åtminstone i någon mån begränsa
förekomsten härav vill inspektionen, efter mönster från 72 § andra stycket
i nya banklagen, föreslå den kompletterande föreskriften i jordbrukskasselagstiftningen,
att av styrelseledamöterna i centralkassa icke flera än en för
varje påbörjat femtal må vara befattningshavare i jordbrukskassa som är
ansluten till centralkassan.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat åsikten, att centralkassas verkställande
direktör i lagförslaget fått en alltför osäker ställning. Jordbrukskreditkassan
kan därför ej förorda utredningsförslagets bestämmelser om
tillsättande av verkställande direktör utan föreslår i stället antingen att verkställande
direktör blir självskriven ledamot av centralkassans styrelse eller
att han, liksom hittills, kan stå utanför styrelsen. Jordbrukskreditkassan
anför härom.

Enligt 31 § i lagförslaget skall en av ledamöterna i centralkassas styrelse
vara verkställande direktör. Stadgandet innebär, att om sådan direktör icke
skulle omväljas till styrelseledamot, så upphör därmed hans ställning som
verkställande direktör. Förhållandet kan anses medföra en försämring av
direktörernas anställningstrygghet med åtföljande icke önskvärda konsekvenser.
Enligt jordbrukskreditkassans mening bör en sådan utformning av bestämmelsen
i fråga övervägas, att verkställande direktörs anställningstid
icke blir beroende av hans ledamotskap i styrelsen. Måhända kunde en sådan
ordning vara möjlig, att verkställande direktör blir självskriven ledamot
av styrelsen. Alternativt kunde kanske tänkas, att nu gällande bestämmelser
bibehålies, vilket innebär att verkställande direktören icke obligatoriskt tillhör
styrelsen.

Departementschefen. Vad bank- och fondinspektionen anfört rörande
önskvärdheten att befattningshavare hos jordbrukskassa — d. v. s. jordbrukskassas
kamrer och andra i kassans tjänst anställda — ej i alltför stor
utsträckning skall utses såsom styrelseledamöter i centralkassan, finner jag
värt beaktande. Jag ansluter mig till inspektionens förslag att av centralkassas
styrelseledamöter högst en för varje påbörjat femtal styrelseledamöter
må vara sådan befattningshavare. Vid tillämpningen härav bör enligt
min mening iakttagas, att styrelsesuppleant som är befattningshavare i
jordbrukskassa ej må inträda i styrelsen såsom ersättare för styrelseledamot,
som icke är sådan befattningshavare, om vid sådant förhållande av
hela antalet fungerande styrelseledamöter mer än det i lagen medgivna antalet,
en för varje femtal, skulle komma att utgöras av befattningshavare i
jordbrukskassa.

Den av utredningen föreslagna ordningen för utseende av verkställande
direktör i centralkassa och förenandet av befattningen såsom verkställande
direktör med ledamotskap i centralkassans styrelse finner jag ändamålsenlig.
Jag kan icke finna, att Svenska jordbrukskreditkassan har fog för sin
uppfattning att denna ordning skulle medföra försämrad anställningstrygghet
för verkställande direktören. Det är nämligen att märka att direktören
visserligen kan nödgas frånträda sin ställning som verkställande direktör
om han icke skulle bli omvald eller om han skulle bli entledigad såsom
styrelseledamot. Emellertid lärer han i sådant fall under alla omständigheter
vara berättigad åtnjuta lön under avtalad uppsägningstid eller under den
uppsägningstid som är gängse för anställda i liknande befattningar eller
eljest skälig. Direktörens ställning för det fall att han enligt den nya ordningen
nödgas frånträda befattningen på grund av att styrelsemandatet frångår
honom blir således ej sämre än om han blir uppsagd från en befattning

10 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

såsom enbart anställd enligt den nuvarande ordningen. Jag finner således
jordbrukskreditkassans yttrande ej böra föranleda annan åtgärd från min
sida än en ytterligare erinran om att de speciella förhållanden, som följer
av den nya ordningen, bör uppmärksammas i de anställningsavtal som framdeles
upprättas mellan centralkassa och dess verkställande direktör.

Vad angår förfarandet vid tillsättande av verkställande direktör har jag
fäst mig vid att enligt utredningsförslaget de stämmovalda ledamöterna torde
vara förhindrade att utse direktör inom sin egen krets. Därmed skulle alltså
stämman nödgas avstå från att omvälja centralkassedirektör, som enligt
gällande ordning är styrelseledamot. Och i kassor, där direktören ej är
styrelseledamot, skulle direktören ej kunna inväljas i styrelsen av stämman.
Detta synes ej vara lämpligt. Lagtexten synes i stället böra avfattas så att
direktör kan väljas både inom och utom de stämmovalda styrelseledamöternas
krets. Vidare torde antalet stämmovalda styrelseledamöter böra bestämmas
till lägst fem och högst nio. Då verkställande direktör utses utom
de stämmovalda styrelseledamöternas krets kommer därvid hela antalet
styrelseledamöter alltså att kunna uppgå till tio. På så sätt kan det uppnås
■att centralkassa med nio styrelseledamöter samt verkställande direktör, som
står utanför styrelsen, vid övergången till den nya lagstiftningen får frihet
att, om den så önskar, på stämman omvälja samtliga styrelseledamöter.
Och ett högsta antal av tio styrelseledamöter synes även ur andra synpunkter
lämpligt.

Vid övervägande av innehållet i denna paragraf har jag funnit att av
utredningsförslaget icke framgår, i vad mån uppdrag, som genom den av
styrelsen för ett år i sänder utfärdade instruktionen meddelas verkställande
direktör, skall kunna återkallas eller inskränkas. Ett förtydligande av lagen
i detta hänseende synes erforderligt. — Tilläggas må att instruktionens bestämmelser
för verkställande direktören lärer äga tillämpning på dennes
ställföreträdare under tid då han tjänstgör i direktörens ställe, förutsatt att
instruktionen ej innehåller särskilda regler för ställföreträdaren.

Det torde ligga i sakens natur, att verkställande direktör eller annan befattningshavare
i centralkassan icke skall vara ordförande i styrelsen. För
att undanröja all tvekan därom torde det emellertid vara lämpligt att detta
utsäges i paragrafen. Även därutinnan synes det därför påkallat att komplettera
lagtexten med ett förtydligande.

I departementsförslaget har 26 § avfattats med de ändringar i och tillägg
till 31 § utredningsförslaget, som föranledes av vad jag här anfört.

27 §.

Denna paragraf, som motsvarar 32 § utredningsförslaget, stadgar beträffande
centralkassas firma, att denna skall tecknas av minst två personer i
förening. Samma bestämmelse skall enligt 16 § andra stycket gälla beträffande
jordbrukskassas firma. Bestämmelsen är ny som författningsföreskrift
men den gäller redan på grund av föreskrift i centralkassornas stadgar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956
Riksorganisationen

147

28 §.

Detta lagrum, som motsvarar 33 § utredningsförslaget, ersätter med sina
bestämmelser om jordbrukskasserörelsens riksorganisation ensamt det avsnitt
av jordbrukskasseförordningen, omfattande 4—19 §§, som behandlar
Svenska jordbrukskreditkassan. Redan i framställningen rörande huvuddragen
av utredningens förslag och om jordbrukets bank har redogjorts för
hur kasserörelsens toppled skall vara beskaffat samt vilken ställning och
vilka huvudsakliga funktioner riksorganisationen bör ha däri. Det återstår
i huvudsak att behandla själva avfattningen av lagreglerna om riksorganisationen.

Utredningen. I utredningsförslaget innehåller paragrafen om riksorganisationen
en allmän bestämmelse, att riksorganisationen skall ha till uppgift
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva sådan verksamhet,
i vilken medlemmarna deltager genom att begagna sig av riksorganisationens
tjänster. Vidare nämnes särskilt vissa viktiga moment som enligt
utredningsförslaget obligatoriskt skall ingå i organisationens verksamhet,
nämligen att utöva vad utredningen kallar central jordbrukskasserevision,
att meddela instruktioner och anvisningar för kassornas verksamhet
samt att fullgöra de särskilda uppgifter som enligt utredningsförslaget eljest
skall ankomma på riksorganisationen.

I sin motivering till paragrafen anför utredningen inledningsvis att de i
paragrafen upptagna ändamålsbestämmelserna icke är uttömmande. Utredningen
förutsätter tvärtom att riksorganisationen kommer att få ett antal
viktiga uppgifter utöver dem som lagen särskilt anger. Sålunda utgår utredningen
från att riksorganisationen i sin egenskap av jordbrukskasserörelsens
topporgan kommer att ägna sig åt att sprida upplysning om jordbrukskasserörelsen,
både bland medlemmar och utomstående. Riksorganisationen torde
således komma att fullfölja den uppgift som i 4 § jordbrukskasseförordningen
angivits vara att verka för »jordbrukskasserörelsens befrämjande
och utveckling i allmänhet». En annan naturlig uppgift som utredningen
förutsätter att riksorganisationen skall fullfölja är att främja sparande
m. in. Organisationen skall sålunda leda den verksamhet, som omtalas
i 1 § jordbrukskasseförordningen och som går ut på att »befordra sparverksamheten
på landsbygden ävensom att i övrigt främja en sund utveckling
av medlemmarnas ekonomiska förhållanden». Dessa och andra uppgifter,
som hör riksorganisationen till, har utredningen ansett sig sakna anledning
att särskilt nämna i lagtexten. Utredningen har funnit det lämpligare
att bestämmelserna tas in i stadgarna och där ges den form som kasserörelsen
finner bäst.

Utredningen har alltså avsett att i lagen endast ange eu grundstomme av
uppgifter för riksorganisationen. Vid avfattningen av lagtexten har utredningen
strävat efter, att i paragrafen upptaga sådant som erfordras för alt

148

Kungl. Maj ris proposition nr 122 år 1956

riksorganisationen skall bli ekonomisk förening och för att den eljest skall
kunna rätt fylla sin plats i jordbrukskasserörelsen sedan dennas toppled antagit
den nya form som utredningen avgivit i förslaget.

Vad beträffar frågan om riksorganisationens ställning såsom ekonomisk
förening säger sig utredningen ha varit på det klara med att det inte utan
vidare är självskrivet, att riksorganisationen blir en sådan förening. En
organisation av detta slag torde, allt efter omständigheterna, kunna falla
inom eller utom den bestämning av ekonomisk förening som ges i 1 § lagen
om ekonomiska föreningar. Utredningen har emellertid funnit, att den föreslagna
riksorganisationens huvudsakliga verksamhet torde bli av sådan art,
att den kan bestämmas i ordalag som är direkt hämtade från 1 § föreningslagen.
Riksorganisationen förutsättes komma att utöva konsulent- och revisionsverksamhet
samt tillhandahålla blanketter och annat tryck m. in. Allt
detta kan och bör enligt utredningens mening drivas såsom en ekonomisk
verksamhet till medlemmarnas tjänst. Därmed bör i sin tur följa att frågan
huruvida riksorganisationen blir ekonomisk förening ganska tveklöst skall
kunna besvaras med ja.

Utredningen betonar, att den tillmätt riksorganisationens utövande av den
funktion utredningen betecknar såsom »central jordbrukskasserevision»
stor betydelse. Utredningen förklarar, att den avsett att den centrala jordbrukskasserevisionen
skall samordnas med och komplettera den offentliga
tillsynen. Beträffande den närmare utformningen av den centrala jordbrukskasserevisionen
hänvisas i betänkandet till den därstädes lämnade redogörelsen
för den offentliga tillsynen.

Vad angår riksorganisationens i utredningsförslaget upptagna befogenhet
att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas
verksamhet, framhåller utredningen, att mot stadgandet i
förevarande paragraf om denna befogenhet svarar skyldighet för centralkassorna
och jordbrukskassorna enligt 15 och 30 §§ utredningsförslaget att
ställa sig sådana anvisningar och instruktioner till efterrättelse.

Hur långt denna riksorganisationens befogenhet, som är betingad av dess
ställning såsom ledande och framför allt såsom samordnande organ, skall
sträcka sig och vad den närmare bestämt skall omfatta, får det enligt vad
utredningen uttalar ankomma på rörelsen att själv bestämma efter vad som
finnes lämpligast med hänsyn till förhållandena.

Såsom exempel på särskilda legala uppgifter för riksorganisationen, av
det slag som åsyftas i 33 § utredningsförslaget, anför jordbrukskasseutredningen
organisationens befattning med frågor om medlemskap i kreditkassa
enligt 12 och 22 §§ utredningsförslaget, frågor om fastställande av verksamhetsområde
enligt 11 och 21 §§ utredningsförslaget och frågor om delning
av jordbrukskassa enligt 86 § utredningsförslaget.

Yttrandena. Remissinstanserna har, såsom torde framgå av den tidigare
framställningen, i princip godtagit det förslag till omorganisation av jordbrukskasserörelsens
toppled, som utredningsförslaget innehåller.

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 ur 1956

149

Utredningens förslag i förevarande paragraf till reglering av riksorganisationens
ställning och befogenheter har emellertid föranlett vissa erinringar.

Bank- och fondinspektionen samt sparbnnksinspektionen har anmärkt, att
den knapphändiga regleringen i utredningsförslaget av riksorganisationens
uppbyggnad och verksamhetssätt rimmar illa med de viktiga
uppgifter som tilldelats organisationen icke bara i fråga om för kasserörelsen
interna organisatoriska problem utan även i frågor som rör kassornas
befogenhet som bankinrättningar.

Bank- och fondinspektionen framhåller i detta hänseende såsom en brist
i betänkandet, att frågan huruvida annan än centralkassa skall kunna bli
medlem i riksorganisationen in. fl. liknande frågor ej blivit belysta. Vidare
uttalar bank- och fondinspektionen, att riksorganisationens stadgar
borde fastställas av Kungl. Maj: t. Ämbetsverket anför
härutinnan.

Det framgår ej klart av betänkandet, huruvida andra än centralkassorna
skall kunna vara medlemmar i riksorganisationen. Denna fråga är dock ingalunda
betydelselös. Om såsom föreslås — och som i och för sig synes välbetänkt
■— riksorganisationen utrustas med vittgående befogenheter att meddela
instruktioner och direktiv åt kreditkassorna är det av intresse att få
vetskap om hur denna organisation, d. v. s. kasserörelsens högsta beslutande
organ, skall sammansättas. Det hade onekligen varit önskvärt att detta
spörsmål liksom också t. ex. frågan om hur riksorganisationens styrelse
skall utses blivit närmare belyst i betänkandet. Man nödgas nu laborera med
hypoteser, som gör bedömningen osäker och därmed försvagar värdet av
själva remissförfarandet.

I detta sammanhang vill inspektionen vidare som sin mening uttala att
stadgarna för den blivande riksorganisationen bör fastställas av Kungl. Maj :t.
Det kan enligt inspektionens mening icke vara riktigt att en institution, utrustad
med så vittgående legala befogenheter som den blivande riksorganisationen,
själv skall äga utforma sina stadgar. Den stadgeprövning som äger
rum då en ekonomisk förening skall registreras är ju väsentligen blott en
kontroll av att stadgarna tillkommit i laga ordning och att deras innehåll ej
strider mot lag eller författning. Någon prövning av stadgarnas lämplighet
förekommer däremot ej.

Sparbanksinspektionen förordar en åtstramning i fråga o in
riksorganisationens befogenheter, på sådant sätt att dessa
icke skall omfatta avgöranden i frågor av allmänt intresse. Inspektionen
anför.

I riksorganisationen torde de mest aktiva jordbrukskassemännen komma
att bli bestämmande. Det är naturligt att dessa i första hand arbetar för
rörelsens utveckling och utvidgning och att de därvid såvitt möjligt undviker
att gå emot någon enskild kassas intresse. På grund härav förefaller det
vara riktigare, att avgörandet i frågor berörande allmänt intresse, i den mån
de icke regleras slutgiltigt i lagen, tillägges tillsynsmyndigheten såsom det
allmännas representant i stället för riksorganisationen. Detta torde sålunda
gälla i frågor rörande utsträckningen av jordbrukskassas befogenheter enligt
41 § utredningsförslaget om tillstånd att övertaga annan kassa eller nedsätta
reservfonden enligt 86 §. Vad beträffar frågor om medlemskap enligt 12 och
22 §§ utredningsförslaget och om kredit utan säkerhet kreditkassor emellan

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

enligt 36 §, torde dessa lämpligen böra slutgiltigt regleras i lagen. Vad slutligen
bestämmandet av verksamhetsområdena enligt 11 och 21 §§ utredningsförslaget
angår, synes detta vara en sådan rörelsens inre angelägenhet,
som bör kunna ankomma på riksorganisationen.

Båda inspektionsmyndigheterna har i sina yttranden tagit avstånd
från den roll såsom organ för tillsyn av kassorna, vilken utredningen
tillagt riksorganisationen.

Norrlands hgpoteksförening ifrågasätter om inte förslaget medför en all tför
vittgående centralisering av avgörandena inom kasserörelsen
till riksorganisationen. Hypoteksföreningen yttrar härom.

Det synes enligt föreningens mening kunna ifrågasättas, huruvida icke förslaget
innehär en alltför långtgående centralisering av olika avgöranden —■
även väsentligen lokalbetonade sådana — till riksorganisationen. Den lokala
självstyrelsen förefaller i motsats till vad fallet är inom andra jordbrukets
organisationer ha inskränkts till ett minimum. Den genom förslaget vunna
önskvärda utvidgningen av rörelsens verksamhetsmöjligheter såsom sådana
kan i praktiken tänkas bli hämmad genom en dylik centralisering. Åtminstone
centralkassorna — med deras mångåriga erfarenhet och tämligen goda
tillgång på fullt kvalificerad arbetskraft — borde enligt föreningens mening
tilläggas ett större mått av självständighet än enligt förslaget.

Överståthållarämbetet har funnit det tveksamt om riksorganisationen
kommer att utöva sådan verksamhet att den får karaktär av ekonomisk
förening enligt lagen om ekonomiska föreningar. Ämbetet anför
bl. a. att det icke kan anses uteslutet, att riksorganisationen verkligen kommer
att driva en sådan verksamhet, att organisationen får karaktär av en
ekonomisk förening. Med hänsyn till den tvekan, som dock kan anses föreligga,
ifall frågan härom bedömes uteslutande mot bakgrunden av de i betänkandet
redovisade arbetsuppgifterna, ifrågasätter dock överståthållarämbetet,
huruvida icke spörsmålet om riksorganisationens rättsliga status
bör lämnas öppen i den föreslagna lagen om jordbrukskasserörelse. Under
alla omständigheter finner ämbetet det mindre lämpligt, att ändamålet med
riksorganisationens verksamhet i lagen om jordbrukskasserörelse angives
med ordalag som hämtas från den allmänna föreningslagen. Som 33 § i lagförslaget
är utformad skulle den där gjorda exemplifieringen av riksorganisationens
uppgifter komma att framstå som en auktoritativ tolkning av
föreningslagens definition på en ekonomisk förening. Den kan därigenom
få icke avsedda konsekvenser för rättstillämpningen.

Departementschefen. Utredningsförslaget upptager i 1 § en bestämmelse
att jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall vara ett organ för central
ledning, samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras
verksamhet samt därjämte en föreskrift att kreditkassa och riksorganisationen
»skola vara registrerade» såsom ekonomiska föreningar. 33 §
innehåller en allmän bestämning av riksorganisationens uppgift, avfattad i
ordalag som ansluter till 1 § föreningslagen, jämte en uppräkning av vissa
speciella uppgifter som skall ingå i riksorganisationens verksamhet.

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget har överståthållarämbetet,
där registrering av riksorganisationen skall ske, anmärkt att tvekan kan
råda, huruvida riksorganisationen kommer att bli ekonomisk förening enligt
en strikt tillämpning av föreningslagen. Ämbetet har avrått från en sådan
utformning av förevarande lagstiftning, att denna skulle framstå som en
auktoritativ tolkning av föreningslagens definition på en ekonomisk förening.

Enligt min mening är överståthållarämbetets anmärkning berättigad. Med
anledning av den har, såsom tidigare anmälts, den allmänna bestämmelsen
om kassornas och riksorganisationens registrering i departementsförslaget
jämkats därhän att i 1 § fastslås, att kassorna och riksorganisationen »skola
registreras» såsom ekonomiska föreningar. I nu förevarande paragraf bör
den till föreningslagstiftningen anslutande bestämningen i 33 § utredningsförslaget
enligt min mening slopas och i stället från 1 § till den förevarande
överföras bestämningen att riksorganisationen är ett organ för central ledning,
samordning och kontroll av jordbrukets kreditkassor och deras verksamhet.

Vad angår de delar av 33 § utredningsförslaget, där vissa speciella uppgifter
för kasserörelsen angives, har jag funnit anledning till jämkning av den
regel, som fastslår riksorganisationens skyldighet att övervaka kreditkassorna
och deras verksamhet. Jordbrukskasseutredningens avfattning av
denna regel grundas på vad utredningen föreslagit om att riksorganisationen
skulle såsom tillsynsorgan vid den statliga tillsynsmyndighetens sida
utöva vad som i betänkandet betecknas såsom central jordbrukskasserevision.
I departementsförslaget har emellertid bestämmelserna om tillsyn
fått en annan utformning. Sålunda är avsikten att riksorganisationens obligatoriska
uppgifter som övervakare för kreditkassorna skall gälla intern
kontroll, d. v. s. räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering m. m.
Att riksorganisationens obligatoriska uppgifter avses vara pa detta sätt begränsade
skall givetvis ej utgöra hinder för organisationen att, liksom hittills
Svenska jordbrukskreditkassan, även utöva kreditkontroll och legalitetskontroll
över kassorna i den mån så anses påkallat. I förevarande paragraf
synes riksorganisationens övervakande uppgift lämpligen kunna angivas
så, att den skall följa och, i mån av behov, genom undersökning eller
på annat sätt övervaka kassornas verksamhet. I övrigt torde ej finnas anledning
att jämka på de av utredningen föreslagna bestämmelserna om
riksorganisationens särskilda uppgifter. Emellertid synes det lämpligt att
komplettera uppräkningen av de särskilda uppgifterna med en bestämmelse
att riksorganisationen skall främja sparverksamhet. En sådan bestämmelse
har upptagits i departementsförslaget. Med anledning av att ett
par remissinstanser förordat, att riksorganisationens befogenheter i frågor
av allmänt intresse skall begränsas torde jag i detta sammanhang få framhålla,
att en sådan begränsning skett genom ändringar i de särskilda paragrafer,
som i utredningsförslaget upptager dylika befogenheter.

Vad bank- och fondinspektionen uttalat rörande önskvärdheten av före -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

skrifter om att riksorganisationens stadgar skall godkännas av Kungl. Maj :t
är, liksom ämbetsverkets önskemål att lagen skall reglera vilka som skall
äga bli medlemmar i riksorganisationen, enligt min mening värt beaktande.
Jag förordar fördenskull två tillägg till förevarande paragraf, dels ett vari
stadgas att endast centralkassa skall kunna bli medlem dels ett vari föreskrives
att registrering av riksorganisationen såsom ekonomisk förening ej
skall få ske med mindre Kungl. Maj :t meddelat stadfästelse på dess stadgar,
ävensom att beslut om ändring i stadgarna ej skall få registreras med mindre
Kungl. Maj :t meddelat stadfästelse därpå. Vad det förstnämnda tillägget beträffar
synes det ägnat att ge stadga åt riksorganisationen genom att det utestänger
andra än centralkassor från anslutning till jordbrukskasserörelsens
topporganisation och därmed från del i det inflytande över kreditkassorna
i skilda betydelsefulla hänseenden som enligt lagen skall tillkomma riksorganisationen.
Det senare tillägget anser jag motiverat därav att riksorganisationen
ingår i jordbrukskasserörelsen såsom ett toppled med vittgående
möjligheter att inverka på kreditkassorna och deras verksamhet såsom kreditinrättningar.
Samma allmänna intressen som ger fog för att myndighet
skall pröva om jordbrukskassas och centralkassas stadgar är sådana, att
kassorna är ägnade att fullgöra sina uppgifter, gör sig gällande i frågan om
riksorganisationen och bör föranleda en motsvarande prövning av dess stadgar.

Vad slutligen angår Norrlands hypoteksförenings reflexion att den nya
jordbrukskasselagstiftningen kommer att medföra en vittgående centralisering,
torde jag få göra den kommentaren att jordbrukskasserörelsen utövar
en verksamhet som kräver central ledning, samordning och kontroll från
topporganisationens sida i betydligt högre grad än verksamheten inom hypoteksorganisationen,
där det lokala inflytandet av tradition är starkt.

Efter den omarbetning, som föranledes av vad jag här anfört, har 33 §
utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget såsom 28 §.

Allmänna bestämmelser för kreditkassorna

I utredningsförslaget har motsvarigheten till detta avsnitt rubricerats
»För kassorna gemensamma bestämmelser». Omrubriceringen sammanhänger
bl. a. med att vissa enbart för centralkassorna gällande bestämmelser
överförts från avsnittet för centralkassorna till det särskilda avsnittet om
rörelsen under förevarande rubrik. Under rubriken »Allmänna bestämmelser
för kreditkassorna» har i tur och ordning upptagits särskilda bestämmelser
om reservfond, rörelsen, styrelsens årsredovisning, revision samt likvidation
och upplösning.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956
Reservfond
29 §.

Paragrafen motsvaras av utredningsförslaget 34 §.

Gällande lagstiftning. Enligt de nu gällande bestämmelserna i 9, 27 och
56 §§ jordbrukskasseförordningen skall, vad Svenska jordbrukskreditkassan
och centralkassorna beträffar hela årsvinsten och i fråga om jordbrukskassorna
minst 75 procent av årsvinsten avsättas till reservfond, i samtliga fall
dock först sedan avdrag skett för eventuella förluster från tidigare år. Emellertid
kan vinstmedel — respektive mer än 25 procent av vinstmedlen —
under vissa omständigheter få användas till annat ändamål än avsättning till
reservfond. I centralkassa får detta ske då reservfonden uppgår till belopp
motsvarande minst 10 procent och i jordbrukskassa då den uppgår till belopp
motsvarande minst 20 procent av utlåningen vid utgången av det senast
förflutna räkenskapsåret. Centralkassa och jordbrukskassa har därjämte
vissa möjligheter att, utan hinder av nyss angivna regler, lämna utdelning
på insatser samt återbära belopp som uttaxerats på medlemmarna till
täckande av förlust.

I 1911 års lagstiftning om ekonomiska föreningar fanns inga särskilda
regler om avsättning till reservfond. Däremot har sådana regler upptagits i
lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar, där de har sin plats i
17 §.

17 § föreningslagen stadgar skyldighet för ekonomisk förening att till reservfonden
avsätta dels 5 procent av årsvinsten, dels 5 procent av de efterlikvider,
återbäringar o. d., som tillgodoförts medlemmarna eller andra
på grund av rörelsens resultat, även i den mån dessa belopp icke ingår i
den redovisade vinsten för året, dels slutligen insatsbelopp som avgången
medlem icke äger återfå. Avsättning till reservfond skall kunna upphöra
om förenings reservfond jämte inbetalat insatskapital nått viss angiven relation
till bokförda värdet på föreningens tillgångar eller uppgår till samma
belopp som föreningens skulder enligt balansräkningen. Lagrummet innehåller
slutligen det stadgande som åt reservfonden ger dess särskilda karaktär,
nämligen att nedsättning därav får beslutas endast för att täcka förlust,
som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått på föreningens
verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel. Av 17 § 2 mom. och 118 § föreningslagen
framgår, att de angivna reglerna icke gäller för jordbrukets kreditkassor
utan att reglerna i jordbrukskasseförordningen är att tillämpa på dem.

Utredningen. I betänkandet uttalas först att jordbrukets kreditkassor är
betydligt mera beroende av att få sin ställning stärkt genom fondbildning än
ekonomiska föreningar i allmänhet. Bl. a. på den grund har utredningen funnit
att särskilda regler och icke de allmänna reglerna i 17 § lagen om ekonomiska
föreningar bör gälla för kreditkassorna. Detta ulsäges i förevarande
paragraf första stycket.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

I paragrafens andra stycke bestämmes, att minst femtio procent av kreditkassas
årsvinst, lika för centralkassa och jordbrukskassa, skall avsättas
till reservfonden. Därjämte stadgas att till reservfonden skall läggas inträdesavgifter
samt vad medlem vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Beträffande avsättningen av vinstmedel uttalar utredningen, att dess förslag,
såvitt angår relationstalet, innebär en uppmjukning av gällande bestämmelser
i jordbrukskasseförordningen men en väsentligt mera omfattande
avsättningsskyldighet än enligt föreningslagen. Samtidigt påpekas att
föreningslagen stadgar skyldighet att göra avsättningar också i förhållande
till efterlikvider, återbäringar o. d. Liknande skyldighet bör enligt utredningens
mening ej komma i fråga för kassornas del. Inom kasserörelsen
förekommer återbäring till medlemmarna i form av ränterabatter. Avsikten
är emellertid att ränterabatterna framdeles i regel ej skall utbetalas utan
hållas inne av kassan och att medlemmarna skall gottskrivas innehållna belopp
såsom insatser i kassan. Denna ordning tillämpas i själva verket redan.
Vid sådant förhållande torde ränterabatterna enligt utredningens mening
komma att bidra till att stärka rörelsens ekonomiska ställning i högre
grad än vad som skulle bli fallet enligt föreskriften i föreningslagen.

Regeln att vad medlem vid avgång icke återfår av sina insatser skall läggas
till reservfonden har upptagits efter mönster av föreningslagen. Stadgandet
att inträdesavgifter skall tillföras reservfond har sin förebild i jordbrukskasseförordningens
bestämmelser (5 § andra stycket och 23 § första stycket)
att centralkassas insats i Svenska jordbrukskreditkassan och jordbruksbrukskassas
insats i centralkassa obligatoriskt skall föras till reservfond.
Sedan den av utredningen föreslagna lagstiftningen trätt i kraft torde
det, enligt vad utredningen uttalar i betänkandet, kunna komma i fråga att
jordbrukskassas insats i centralkassa helt eller delvis skall betecknas såsom
inträdesavgift. Det kan vidare tänkas att det befinnes lämpligt upptaga sådan
avgift av andra kassemedlemmar. Det har vid angivna förhållanden
synts lämpligt att i lag fastslå att inträdesavgifter skall föras till reservfonden.

I fråga om förslaget att till reservfond skall avsättas minst 50 procent av
kreditkassas årsvinst har två av utredningens ledamöter, professor Björkman
och riksdagsman Johansson, anmält en i viss mån skiljaktig mening.
De har nämligen förklarat, att en minimiavsättning av denna omfattning
kan godtagas endast om centralkassorna får rätt att utfärda förlagsbevis,
vilka utan särskilt medgivande, i viss i lagstiftningens inlåningsparagraf
närmare angiven utsträckning får tillgodoräknas såsom inlåningsunderlag.
Skulle särskilt medgivande krävas — något som är fallet enligt utredningsförslagets
inlåningsparagraf — kan man tvingas bibehålla systemet med frivilliga
insatser. Då utdelning på insatser utgår av årsvinsten, kan i sådant
fall svårigheter uppstå för kassorna att göra avsättningar i den omfattning
som föreslås i förevarande paragraf om reservfonden. De skiljaktiga ledamöterna
har anfört följande.

155

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Såsom framgår av utredningens särskilda motivering till 26 § (s. 113—
115) kan extraordinär förstärkning av det inlåningsgrundande kapitalet ske
i affärsbank genom att höja aktiekapitalet, i sparbank genom att bilda säkerhetsfond
(enligt föreslagen ny terminologi garantifond) och i centralkassa
(jordbrukskassa) genom att anskaffa frivilliga insatser. Det förutsättes
nu, att samtliga tre kategorier av penninginrättningar skall beredas möjlighet
att utfärda förlagsbevis och att sådana skall kunna i viss utsträckning
likställas med eget kapital såsom inlåningsunderlag.

Utredningen har med rätta anmärkt, att systemet med frivilliga insatser
icke är tillfredsställande. Anordningen med förlagsbevis är avsedd att träda
i stället. Vi har biträtt förslaget till sådan omläggning. Därvid har vi emellertid
förutsatt, att något särskilt medgivande avseende rätten att i fastställd
omfattning få inräkna utställda förlagsbevis i inlåningsunderlaget ej
skall krävas. Det finnes enligt vår mening inte anledning att i denna detalj
påfordra full likställighet mellan de olika grupperna av penninginrättningar.
Både affärsbanker och sparbanker skulle ju vid sidan av förlagsbeyisen
fortfarande ha annan möjlighet till extraordinär förstärkning av inlåningsunderlaget
(ökning av aktiekapitalet respektive bildande av garantifond).

Skulle jordbrukskasserörelsen däremot nödgas räkna med att även i fortsättningen
tillämpa systemet med frivilliga insatser lär det inte vara möjligt
att fasthålla vid det i 34 § angivna kravet, att minst femtio procent av kreditkassas
årsvinst skall avsättas till reservfond. Till jämförelse må nämnas,
att enligt nu gällande regler kan centralkassas årsvinst helt tagas i anspråk
för utdelning på insatser; av jordbrukskassas årsvinst behöver endast tjugofem
procent avsättas till reservfond, därest utdelning på frivilliga insatser
motiverar sådan begränsning. Erfarenheten har också lärt, att i fall då kreditkassa
nödgats anskaffa frivilliga insatser i nämnvärd omfattning har avsättningen
till reservfond ej sällan fått begränsas till avsevärt mindre andel
av årsvinsten än vad det föreliggande lagförslaget förutsätter.

I paragrafens tredje stycke bestämmes den gräns ovanför vilken avsättning
till reservfonden ej vidare skall behöva ske. Denna gräns har liksom i
jordbrukskasseförordningen ställts i relation till utlåningen. Relationstalet
har bestämts till 10 procent, lika för centralkassa och jordbrukskassa. Utredningen
förklarar, att det relationstal som f. n. gäller för jordbrukskassor,
20 procent, är så högt att det i praktiken torde vara så gott som omöjligt
att uppnå. Talet 10 procent är också tämligen: högt, om man jämför det med
kraven på fondtäckning enligt inlåningsreglerna. Eftersom det emellertid är
önskvärt att kreditkassornas kapitalställning blir starkare än vad som enligt
inlåningsreglerna erfordras för att bjuda den minimitäckning som stadgas
med hänsyn till insättarnas säkerhet, har utredningen stannat för relationstalet
10 procent såsom lämpligt avvägt.

I paragrafens fjärde stycke slutligen upptages den för reservfond i allmänhet
karakteristiska regeln att nedsättning må ske endast för att täcka förlust.
Emellertid göres från regeln undantag för fall som avses i 86 § 3 mom.
utredningsförslaget, där det stadgas att, om del av kreditkassas rörelse skall
övergå till annan kassa, efter beslut av den förstnämnda kassan och med
godkännande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation, den kassans reservfond
skall kunna nedsättas med skäligt belopp. Lagrummet syftar på det
fall då kassa uppdelas. Uppdelning av kreditkassa, som är en ej sällan före -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kommande företeelse, innebär att verksamheten och medlemmarna inom
visst område, som förut tillkommit en kassa, delas upp mellan två kassor,
möjligen mellan flera ändå. Det är då rimligt att en fördelning av den ursprungliga
kassans aktiva och passiva äger rum mellan den kassa som tidigare
hade hela området och den som övertar del av området. Fördelningen
bör få göras så att den övertagande kassan redan från början skall kunna
redovisa bl. a. reservfond. Detta bör kunna ske genom en transaktion som
innebär motsvarande nedsättning av den överlåtande kassans reservfond. För
att undanröja all tvekan huruvida ett sådant förfarande är förenligt med lag
har utredningen upptagit den här angivna undantagsbestämmelsen i utredningsförslaget.

Yttrandena. Mot utredningens här ifrågavarade förslag har invändning
rests endast av Svenska jordbrukskreditkassan som, med åberopande
av den skiljaktiga mening vilken framförts av två ledamöter i
utredningen, uttalar att den föreslagna minimiavsättningen ej lärer kunna
bibehållas, om systemet med frivilliga insatser även i fortsättningen måste
tillämpas inom kasserörelsen.

Jordbrukskreditkassan har vidare yttrat, att den utgår från att jordbrukets
kreditkassor icke skall behöva räkna utgifter för sparfrämjande
verksamhet — däribland kostnader för gratisutdelning till
barn av motböcker med grundbelopp -—- såsom vinstdisposition utan såsom
omkostnader för rörelsen. Jordbrukskreditkassan påpekar, att denna ordning
enligt uttalanden i propositionen nr 151/1955 med förslag till lag om
sparbanker (s. 188 och 213) skall gälla för sparbankerna.

Departementschefen. De regler om kreditkassas reservfond, som utredningen
föreslagit, synes mig praktiska och väl avvägda. Av samma uppfattning
torde remissinstanserna vara eftersom de, med undantag av Svenska
jordbrukskreditkassan, ej haft något att erinra. Den erinran jordbrukskreditkassan
anfört innebär ej något underkännande av förslaget i och för sig.
Erinringen föranledes nämligen av farhågor att centralkassorna icke skall bli
i tillfälle att i erforderlig utsträckning utnyttja utvägen att stärka sitt inlåningsunderlag
genom förlagsinlåning, därför att Kungl. Maj :t skall avgöra
i vad mån förlagsinlåningen må bli inlåningsgrundande. Jordbrukskreditkassan
menar, liksom de skiljaktiga ledamöterna i utredningen, att kasserörelsen
för den händelse Kungl. Maj :ts tillstånd vägras, skulle nödgas anskaffa
inlåningsgrundande eget kapital genom att begära frivilliga insatser
från medlemmar i centralkassor eller jordbrukskassor. Medan ränta på förlagsinlåningen
räknas såsom kostnader är utdelning på frivilliga insatser
att betrakta såsom vinstdisposition. Och om centralkassa nödsakas anskaffa
frivilliga insatser kan skyldigheten att av årsvinsten betala utdelning på
dessa kollidera med skyldigheten att göra 50 procent minimiavsättning till
reservfonden. Kollisionen skulle kunna medföra att endera eller båda skyldigheterna
inte kunde fullgöras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

157

I denna fråga vill jag till en början uttala, att jag, såsom framgår av vad
jag anfört rörande centralkassornas inlåningsrätt, icke kan förorda att centralkassa
skall äga räkna förlagsinlåning såsom inlåningsgrundande utan
Kungl. Maj :ts medgivande.

Skulle Kungl. Maj :t vägra centralkassa tillstånd att räkna förlagsinlåning
såsom inlåningsgrundande kapital, bör emellertid enligt min mening
centralkassan i eget intresse överväga åtgärden att åstadkomma höjning
av eget kapital genom att föranstalta om att medlemmarna i centralkassan
och de därtill anslutna jordbrukskassorna i lämplig form lämnar bestående
kapitaltillskott, vilka icke medför ovillkorlig skyldighet för vederbörande
kassa att lämna utdelning. Möjligheten till kapitalökning av detta slag
kommer att förbättras, om departementsförslaget genomföres, eftersom
där överlämnats åt kasserörelsen att i stadgarna bestämma beloppet av insatser
och avgifter från medlemmarna. I jordbrukskasseförordningen är dessa
belopp angivna. Höjning av beloppen förutsätter därför f. n. författningsändring.
Skulle det icke låta sig göra att öka kapitalet, torde den riktiga
utvägen vara att anpassa kassans verksamhet efter det tillgängliga egna kapitalet.
Vad jordbrukskreditkassan anfört i fråga om bestämmandet av minimiavsättning
till reservfond är således enligt min mening ej av beskaffenhet
att böra föranleda ändring i utredningförslaget.

Påpekandet i jordbrukskreditkassans remissyttrande, att jordbrukets kreditkassor
i likhet med sparbanker bör äga upptaga utgifter för sparfrämjande
åtgärder, inberäknat gratisutdelning till barn av motböcker med grundbelopp,
såsom omkostnader i rörelsen och icke som vinstdisposition, synes
mig befogat. Jag vill här uttala, att jag ansluter mig till jordbrukskreditkassans
uppfattning i detta hänseende.

Beträffande sista stycket torde jag få tillägga att den därstädes genom
hänvisning till 87 § 3 mom. öppnade möjligheten att vid delning av kreditkassa
överföra del av reservfonden till annan kassa motsvaras av ett påtagligt
praktiskt behov och att en sådan överföringsåtgärd ej synes möta
några principiella betänkligheter.

Jag har, efter dessa överväganden samt efter viss omredigering och vissa
jämkningar av formell natur i 34 § utredningsförslaget, låtit upptaga denna
paragraf i departementsförslaget såsom 29 §.

Rörelsen

I detta avsnitt, som i departementsförslaget omfattar 30—42 §§, har detalj
föreskrift erna om kreditkassornas rörelse sammanförts. I departementsförslaget
har upptagits motsvarigheter till bestämmelserna i utredningsförslagets
rörelseavsnitt samt dessutom vissa detaljföreskrifter, som i utredningsförslaget
införts i avsnitten för jordbrukskassorna (14 § andra stycket)
och centralkassorna (24—29 §§). Med anledning av den kritik, som i
remissyttrandena riktats mot de bestämmelser som avser rörelsen har vidare
inom departementet en överarbetning verkställts. Resultatet av denna
är att utredningsförslaget omredigerats samt att sakliga jämkningar och

158

Kungi. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

kompletteringar vidtagits. Vid överarbetningen har bl. a. eftersträvats, att
så långt möjligt anknyta de för kreditkassorna gällande detalj föreskrifterna
om rörelsen till motsvarande föreskrifter för affärsbanker och sparbanker.

30 §.

Denna paragraf, som delvis motsvaras av 41 § utredningsförslaget, avser
att översiktligt angiva kreditkassornas rörelseformer. Den saknar motsvarighet
i gällande lagstiftning.

Utredningen. I utredningens lagförslag innehåller 41 § bestämmelser om
vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor skall äga
driva utöver in- och utlåning. Enligt utredningsförslaget skall sålunda centralkassa
äga förmedla inhemska obligationslån och kommunlån, ingå garantiförpliktelser
med iakttagande av de regler för kredit som meddelas i
jordbrukskasselagstiftningen, ombesörja betalningsuppdrag och liknande
uppdrag samt mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Beträffande
jordbrukskassa stadgas i paragrafens andra stycke, att den skall
äga utöva verksamhet av de för centralkassa angivna slagen i den mån
jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgiver. Kreditkassorna skall
emellertid ej vara betagna möjligheten att utöva ytterligare former av särskild
bankmässig verksamhet. Därför skall emellertid enligt tredje stycket
av samma paragraf fordras tillstånd av Konungen eller myndighet som
Konungen förordnar.

I motiveringen till paragrafen uttalar utredningen, att den velat sanktionera,
att kreditkassorna skall äga utöva även annan bankmässig verksamhet
än in- och utlåning. I betänkandet påpekas, att affärsbankerna enligt banklagstiftningen
jämte in- och utlåning av penningar äger idka annan verksamhet,
som därmed står i samband. Banklagstiftningen utsäger ej vad slags
verksamhet — utöver handel med viss egendom — som skall omfattas av r>estämmelsen.
En närmare reglering upptages i bankernas bolagsordning. För
kassornas del har det synts vara att föredraga att ha en sådan reglering i
lagen.

Den dispensmöjlighet som föreslagits i paragrafens tredje stycke lägger i
Kungl. Maj:ts hand att själv eller genom myndighet som Konungen förordnar
utvidga ramen för kreditkassas verksamhet. Vid en utvidgning avaffärsbanks
verksamhet erfordras ändring i bankens bolagsordning och
Kungl. Maj:ts eller därtill förordnad myndighets stadfästelse på ändringsbeslutet.
Utredningen menar, att i dess förslag förfarandet för kreditkassornas
del avpassats så alt det något påminner om motsvarande förfarande för
bankerna.

Yttrandena. Svenska bankföreningen samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare har anmärkt, att jordbrukskasseutredningens förslag
såsom helhet betraktat innebär alltför långtgående utvidgningar av kreditkassornas
bankmässiga verksamhet. Remissinstanserna har i samband

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

därmed pekat på bestämmelserna i 41 § utredningsförslaget. Sparbanksinspektionen
ifrågasätter behovet och lämpligheten av att jordbrukskassa skall
äga utöva alla funktioner, som angives i paragrafen. Särskilt gäller inspektionens
tvekan mottagandet av värdehandlingar till förvaring och förvaltning.
Sysslandet därmed ställer nämligen stora krav på organisation och
personell utrustning. Inspektionen anmärker vidare, att tillsynsmyndigheten
och icke, såsom i förslaget, jordbrukskasserörelsens riksorganisation bör
äga ge jordbrukskassa tillstånd att utöva de former av verksamhet, som angives
i paragrafen.

Departementschefen. Bl. a. i syfte att något närmare anpassa rörelseavsnittet
i jordbrukskasselagstiftningen till motsvarande bestämmelser i banklagstiftningen,
har jag ansett att det bör inledas med en paragraf som innehåller
en översiktlig bestämmelse om vilka former av bankmässig verksamhet jordbrukets
kreditkassor äger utöva. Däri bör tydligen till en början stadgas att
jordbrukskassa må utlåna penningar och anskaffa medel för utlåningen i
den ordning jordbrukskasselagstiftningen föreskriver samt att centralkassa
skall äga in- och utlåna penningar. Att strikt begränsa rörelsen härtill är
emellertid icke tänkbart utan lagen om jordbrukskasserörelsen synes •— liksom
1 § 1955 års lag om sparbanker och 53 § 1955 års lag om bankrörelse —
böra medge kreditkassorna att idka i samband med dessa rörelseformer stående
verksamhet. Till sådan verksamhet torde få hänföras t. ex. placeringar
av annat slag än utlåning — jämför 40 § departementsförslaget — viss service
m. in. I förevarande paragraf torde vidare, på sätt utredningen föreslagit
i 41 § av sitt lagförslag, böra angivas vissa särskilda former av bankmässig
verksamhet som centralkassa skall äga ägna sig åt. Av hänsyn till det
allmänna önskemålet, att kasserörelsens verksamhet även efter genomförandet
av förevarande lagstiftning väsentligen skall hållas inom hittillsvarande
gränser, har jag ansett mig böra inskränka de former av särskild bankmässig
verksamhet som fritt skall få utövas av centralkassa till ingående av
garantiförbindelser och förmedling av inhemska obligationslån och kommunlån.
Jämväl jordbrukskassa bör enligt min mening kunna få utöva
dessa rörelsegrenar men endast under förutsättning att Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t förordnar meddelar tillstånd därtill. Såväl centralkassa
som jordbrukskassa bör vidare kunna få tillstånd att utöva annan
särskild verksamhet. I första hand bör sådant tillstånd komma i fråga beträffande
mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Jag
förutsätter, att denna tillståndsgivning kommer alt uppdragas åt tillsynsmyndigheten.
Tillståndsgivningen bör ske i liknande former, som sparbanksinspektionens
tillståndsgivning enligt 6 § kungörelsen den 3 juni 1955
(nr 422) om sparbanker i fråga om sparbankernas förvaring och förvaltning
av värdehandlingar. Regler av samma innehåll har fördenskull upptagits
i tredje stycket av förevarande paragraf. Jag vill i tydlighetens intresse
tillägga, alt kreditkassorna — liksom sparbankerna — bör äga hålla
kassafack utan tillstånd av myndighet. Erforderlig kontroll över kassor -

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

nas kassafackrörelse får upprätthållas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

I departementsförslaget har 30 § avfattats så att den till sitt innehåll överensstämmer
med vad jag här anfört.

31 och 32 §§.

Dessa två paragrafer, som motsvarar 24 och 25 §§ utredningsförslaget,,
avser att reglera rättsförhållandet mellan centralkassa och insättare.

I gällande lagstiftning finnes regler med i stort sett motsvarande innehåll
i 30 § jordbrukskasseförordningen samt 3 och 4 §§ lagen den 26 juni
1936 med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit.

Utredningen har vid överföringen av dessa stadganden avpassat deras lydelse
efter lydelsen av motsvarande bestämmelser i den nya banklagstiftningen
(67 och 70 §§ 1955 års lag om bankrörelse). I sak innebär förslaget
ändring i förhållande till gällande lagstiftning för jordbrukets kreditkassor
såtillvida, att maximibeloppet för insättning på sparkasseräkning ökats
från 8 000 kronor enligt 30 § jordbrukskasseförordningen till 15 000 kronor,
vilket överensstämmer med vad som enligt 67 § andra stycket 1955
års lag om bankrörelse skall gälla för affärsbankerna. Utredningen har vidare
framhållit, att den ej funnit anledning att i jordbrukskasselagstiftningen
angiva, vilka former av inlåning centralkassa skall få ägna sig åt, i
vidare mån än att det skall röra sig om »räkning som av bank allmänneligen
begagnas» (17 § andra stycket lagförslaget). Uppräkningen i 30 § jordbrukskasseförordningen
av dessa inlåningsräkningar har alltså ej motsvarighet i
utredningsförslaget. Slutligen påpekar utredningen, att den vidtagit en redaktionell
jämkning i det stadgande som från 3 § sista stycket lagen den 26
juni 1936 överförts till 24 § andra stycket utredningsförslaget. Stadgandet
avser efterlysning och dödande av förkommen motbok med centralkassa och
innehåller en hänvisning till »vad därom är särskilt stadgat». Det stadgande,
vartill det hänvisas, återfinnes i 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande
av förlcommen handling. Där begagnas ordet »bank» som en samlingsbeteckning
för kreditinrättningar. Det anses omfatta bl. a. sparbank. Enligt utredningens
mening bör lagrummet utan särskild förklaring anses avse också
centralkassor och det bör alltså vara direkt tillämpligt på dessa.

24 och 25 §§ utredningsförslaget har efter allenast några redaktionella
jämkningar upptagits i departementsförslaget såsom 31 och 32 §§. Med hänsyn
till att höjningen av insättningsmaximum på sparkasseräkning för affärsbankernas
del skall tillämpas från den 1 januari 1956, då den nya banklagstiftningen
träder i kraft, ämnar jag förorda, att 31 § andra stycket,
som innehåller regeln om insättningsmaximum på sparkasseräkning med
centralkassa genom en särskild övergångsbestämmelse i 92 § sättes i kraft
tidigare än lagen om jordbrukskasserörelsen i övrigt.

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956
33 §.

I denna paragraf, som har sin motsvarighet i utredningsförslaget 26 §,
meddelas dels förbud för kreditkassa att utfärda vissa löpande förbindelser
dels såvitt gäller förlagsbevis undantag från förbudet. I gällande lagstiftning
saknas motsvarighet till paragrafen.

Utredningen. I betänkandet föreslås, att paragrafens första stycke skall
stadga, att centralkassa ej må utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet
för sådana förbindelser.

I andra stycket medges det undanlaget från bestämmelserna i första stycket,
att centralkassa skall äga utställa till innehavaren eller viss man eller
order ställda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbevis). Sådant bevis skall lyda på minst
etthundra kronor och löpa med högst sex procent årlig ränta.

Förslaget innebär en anpassning av jordbrukskasselagstiftningen efter
den nya lagstiftningen om bankrörelse, där liknande bestämmelser finnes
upptagna i 66 §, och den nya lagstiftningen om sparbanker, som har dylika
bestämmelser i 26 §.

I den del förslaget innebär rätt för centralkassa att utfärda förlagsbevis,
är dess mening, enligt vad utredningen uppger, att ge anvisning på en lösning
av frågan på vilket sätt kasserörelsen vid föreliggande behov skall kunna
dra till sig inlåningsgrundande kapital.

Utredningen upplyser, att centralkassa, som är i behov av att stärka sitt
inlåningsunderlag, enligt nu gällande ordning måste lita till frivilliga insatser
från de egna medlemmarna och från medlemmar i anslutna jordbrukskassor.
Denna utväg är emellertid, sedan kasserörelsen nått nuvarande omfattning
och fått nuvarande bankmässiga karaktär, enligt utredningens mening
icke helt tillfredsställande.

Utredningen framhåller vidare, att affärsbankerna enligt 1911 års banklagstiftning
ej haft möjlighet att öka sitt inlåningsgrundande kapital på annat
sätt än genom att höja aktiekapitalet. Enligt 1955 års banklagstiftning
skall bankerna emellertid beredas möjlighet att, under förutsättning av
Kungl. Maj :ts tillstånd, räkna förlagsbevis såsom inlåningsunderlag intill ett
belopp motsvarande bankens halva aktiekapital.

I fråga om sparbankerna meddelar utredningen, att de enligt 1923 års
sparbank slagstiftning kan stärka sitt inlåningsunderlag genom att ta emot
bidrag till s. k. säkerhetsfond. Enligt 1955 års sparbankslagstiftning skall
sparbankerna fortsättningsvis kunna anskaffa inlåningsgrundande kapital
dels genom att ta emot bidrag till garantifond — denna benämning skall
ersätta benämningen säkerhetsfond — dels genom att utställa förlagsbevis.
Förlagsbevis skall med Kungl. Maj :ts tillstånd kunna räknas såsom inläningsgrundande
kapital intill ett belopp motsvarande högst hälften av sparbankens
reservfond.

II Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 122

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Utredningen förklarar, att den icke ansett det lämpligt att för kreditkassornas
del föreslå motsvarighet till systemet med garantifond. Däremot har
utredningen funnit förlagslåneformen lämplig för centralkassorna redan av
den anledningen, att denna form att stärka det inlåningsgrundande kapitalet
skulle bli tillgänglig för båda de typer av kreditinstitut med vilka
jordbrukets kreditkassor närmast är att jämföra. Några tekniska hinder
för centralkassorna att utställa förlagsbevis torde enligt utredningens mening
ej föreligga. Enligt de regler som skall gälla för centralkassas inlåning
— reglerna har i utredningsförslaget upptagits under 27 § — skall vidare
gälla, att centralkassas förlagsinlåning får räknas såsom inlåningsgrundande
intill belopp motsvarande högst hälften av det belopp vartill centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital uppgår. Förlagsinlåningen
skall bli inlåningsgrundande endast i den mån Kungl. Maj :t det
medgiver.

Yttrandena. Bestämmelserna i förevarande paragraf har i princip tillstyrkts
eller lämnats utan anmärkning av samtliga remissinstanser. Svenska
jordbrukskreditkassan har emellertid framställt den detaljanmärkningen,
att i paragrafen ej bör upptagas bestämmelse om högsta ränta på förlagsbevis.
Sådan bestämmelse ingår nämligen icke i den nya sparbankslagstiftningen
och anledning finnes ej att den skall ingå i jordbrukskasselagstiftningen.

Departementschefen. Den form att stärka centralkassas inlåningsunderlag,
som öppnas genom bestämmelsen om rätt för centralkassa att utställa
förlagsbevis, har godtagits av remissinstanserna. Även jag vill ansluta mig
till förslaget. Emellertid anser jag, att den föreslagna lagtexten bör jämkan
så att den får samma ordalydelse som i motsvarande lagrum i 1955 års
lag om bankrörelse och lag om sparbanker. I paragrafens första stycke
har upptagits ett i enlighet härmed formulerat förbud för kreditkassa,
d. v. s. såväl centralkassa som jordbrukskassa, att utfärda tryckta eller
graverade förbindelser av löpande natur. Andra stycket innehåller en bestämmelse
att vad i första stycket stadgats dock ej skall gälla av centralkassa
utställda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst etthundra
kronor. Bestämmelsen innehåller, som framgår av dess här återgivna text,
lika litet som sina motsvarigheter i bank- och sparbankslagstiftningen något
stadgande om högsta ränta på förlagsbevis. — En allmän regel om befogenhet
för centralkassa att utfärda förlagsbevis har i departementsförslaget
upptagits i 17 §.

Efter de ändringar, som framgår av vad här anförts, har 26 § utredningsförslaget
upptagits i departementsförslaget såsom 33 §.

34 och 35 §§.

Av dessa lagrum, som motsvarar 27 och 28 §§ i utredningsförslaget, upptar
34 § regler om centralkassas inlåning och 35 § regler om centralkassas

163

Kungl. Mcij.ts proposition nr 122 år 1956

kassareserv. Ifrågavarande regler har utförligt behandlats tidigare i denna
framställning. Här torde få hänvisas till vad som då anfördes.

36 §.

I denna paragraf anges i första stycket de former i vilka kredit må beviljas
av kreditkassa och i andra stycket de tider som skall gälla för de olika
formerna av kredit. Bestämmelserna i paragrafen överensstämmer med vad
som i jordbrukskasseförordningen stadgas i 35 § första och andra styckena
samt de därmed likalydande 58 § andra och tredje styckena. En allmän
föreskrift i 58 § fjärde stycket om tiden för låns beviljande har såsom överflödig
ej överförts till lagförslaget. De överförda bestämmelserna har från
35 och 37 §§ utredningsförslaget upptagits i 36 § departementsförslaget.

37 §.

Denna paragraf, som motsvarar 36 § utredningsförslaget, innehåller den
allmänna bankmässiga regeln att kredit skall beviljas mot säkerhet jämte
vissa undantag från regeln.

Gällande lagstiftning. Enligt 35 § tredje stycket och det därmed likalydande
58 § femte stycket jordbrukskasseförordningen gäller att kredit må
beviljas endast mot säkerhet som finnes fullt betryggande. Säkerheten skall
utgöras av pant eller borgen. Mot inteckning i jordbruksinventarier eller förlagsinteckning
får kredit ej lämnas, men kreditkassa äger mottaga sådan
säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Utredningen. I utredningsförslaget upptar paragrafens första stycke stadganden
som överensstämmer med de gällande, så när som på att utredningen
slopat förbudet att godtaga förlagsinteckning såsom säkerhet för lån. Utredningens
motivering för att göra åtskillnad mellan inteckning i jordbruksinventarier
och förlagsinteckning, vilka bådadera — liksom fartygsinteckning
— är säkerhetsrätter med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbalken,
är att förlagsinteckning, i högre grad än inteckning i jordbruksinventarier,
i praktiken visat sig kunna ge godtagbar säkerhet. Enligt nuvarande
bestämmelser måste förlagsinteckning alltid kompletteras med annan, i lagens
mening »fullgod», säkerhet t. ex. borgen av styrelseledamöter i det
företag som söker kredit, oavsett att en omsorgsfull bedömning ger vid handen
att förlagsinteckningen ensam skulle kunna accepteras såsom säkerhet.
Det lär enligt utredningens mening allmänt sett ej kunna sägas, att förlagsinteckning
i och för sig behöver ge sämre säkerhet än borgen och inte heller
att bedömningen av förlagsintecknings värde såsom säkerhet för kredit i allmänhet
ställer sig svårare än motsvarande bedömning av erbjuden borgen.
Att vid angivna förhållanden generellt underkänna förlagsinteckning såsom
säkerhet för kredit har förefallit utredningen olämpligt.

Paragrafens andra stycke öppnar möjlighet för jordbrukets kreditkassor
att lämna s. k. blancokredit, d. v. s. kredit utan särskild säkerhet, till staten,

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa
eller inrättning, vars reglemente blivit fastställt av Kungl. Maj:t, så ock
bankaktiebolag och sparbank. Beträffande tolkningen av uttrycket »annan
därmed jämförlig samfällighet» hänvisar utredningen till förarbetena till
den nya banklagstiftningen (prop. 3/1953 s. 77—78).

Paragrafens tredje stycke medger att kredittransaktioner får äga rum mellan
jordbrukets kreditkassor inbördes utan att särskild säkerhet ställes. Närmare
bestämmelser om ordningen för sådana transaktioner förutsättes jordbrukskasserörelsens
riksorganisation meddela.

Yttrandena. Förslaget att förlagsinteckning skall kunna gälla
såsom kreditsäkerhet har godtagits av alla remissinstanser utom statskontoret.
Bank- och fondinspektionen vill dock modifiera förslaget på så sätt att
jordbrukskassa icke skall få lämna kredit mot förlagsinteckning såsom enda
säkerhet utan medgivande av centralkassans styrelse. Inspektionen anför.

Enligt jordbrukskasseförordningen må förlagsinteckning endast godtagas
som fyllnadssäkerhet till pant eller borgen. Sparbankslagen står på samma
ståndpunkt och den nya sparbankslagstiftningen gör ingen ändring härutinnan.
Beträffande affärsbankerna innehåller lagstiftningen intet förbud mot
godtagande av förlagsinteckning som enda kreditsäkerhet, men enligt de instruktioner
som fastställes med stöd av 56 § 1911 års banklag (74 § nya
banklagen), skall krediter av ifrågavarande slag prövas av bankens styrelse.
Inspektionen, som funnit denna ordning ändamålsenlig, vill under hänvisning
härtill föreslå, att kredit mot förlagsinteckning som enda säkerhet ej
må utlämnas av kreditkassa utan medgivande för varje särskilt fall av centralkassas
styrelse. En sådan begränsning synes befogad även av det skälet
att prövningen av förlagsintecknings värde som kreditsäkerhet ofta inrymmer
juridiskt-tekniska överväganden, som icke gärna kan anförtros en jordbrukskassa.

Statskontoret motiverar sitt avstyrkande av utredningsförslaget på följande
sätt.

Utredningen menar att förlagsinteckning icke i och för sig behöver ge
sämre säkerhet än borgen och att bedömningen av dess värde i allmänhet
icke ställer sig svårare än beträffande borgen. I detta avseende kan statskontoret
icke biträda utredningens förslag. Väl kan riktigheten av utredningens
resonemang i många fall icke i och för sig bestridas. Statskontoret
bär dock för sin del alltid fäst särskild vikt vid att en borgensförbindelse
av styrelseledamöter i ett företag vittnar om deras personliga intresse för
företaget och utgör ett incitament för att bevaka företagets skötsel på ett
helt annat sätt än om någon omedelbar ekonomisk ansvarighet icke föreligger.
Enligt ämbetsverkets mening bör därför även framdeles förlagsinteckning
kompletteras med annan säkerhet, företrädesvis borgen.

Bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen betecknar det
såsom en brist i utredningsförslaget, att där saknas regler om lån mot
säkerhet av aktier eller förlagsbevis. Båda instanserna föreslår,
alt jordbrukskasselagstiftningen skall kompletteras med regler i detta
hänseende. Bank- och fondinspektionen anför i denna fråga.

165

Kungl. Maj:In proposition nr 122 dr 1956

I jordbrukskasseförordningen finnes inga bestämmelser om lån mot säkerhet
av aktier eller förlagsbevis och inte heller utredningsförslaget upptager
sådana. 1923 års sparbankslag åter liksom också den nya sparbankslagen
(26 § respektive 28 §) begränsar sparbanks rätt att utlämna dylika
krediter till ett sammanlagt belopp motsvarande hälften av sparbanks fonder.
I nämnda förslag har vidare den restriktionen införts att sparbank icke
må som pant mottaga aktie i s. k. investmentbolag eller förlagsbevis som
sådant bolag eller sparbanken själv utställt. Vad slutligen angår affärsbankerna
innehåller den nyss antagna banklagen — liksom för övrigt 1911 års
lag i ämnet — vissa allmänna regler som inskärper vikten av särskild försiktighet
vid aktiebelåning, och vidare råder förbud mot belåning av aktier
och förlagsbevis som utställts av investmentbolag eller av banken själv.

Lån mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis torde vara tämligen sällsynta
hos jordbrukets kreditkassor och det synes knappast finnas anledning
tro att frekvensen av sådana lån skall ökas mera avsevärt hos kassorna. Å
andra sidan synes det oriktigt att man skulle lämna kassorna rätt att bevilja
sådana krediter helt oreglerad. Inspektionen vill för sin del föreslå, att
de för sparbankerna föreslagna bestämmelserna efterbildas i jordbrukskasselagstiftningen
och att de kompletteras med en föreskrift rörande förbud
för kreditkassa att belåna sådana aktier eller förlagsbevis som utgivits av
jordbrukets bank.

Svenska jordbrukskreditkassan konstaterar med beklagande, att utredningsförslaget
icke lämnar möjlighet för jordbrukets kreditkassor att i särskilda
fall lämna blanco-kredit åt enskild låntagare. Jordbrukskreditkassan
framhåller, att såväl den nya sparbankslagen som den
nya lagen om bankrörelse lämnar utrymme för sådan blanco-kreditgivning.
Kassan hemställer, att lagförslaget i varje fall måtte kompletteras med
bestämmelse som medger centralkassa rätt att i likhet med affärsbank
bevilja affärsidkare (jordbruksorganisation) kortvarig kredit i och för affärsrörelsen
utan särskild säkerhet, därest med hänsyn till omständigheterna
trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga.

Sparbanksinspektionen uttalar den uppfattningen att frågan om säkerhet
för kredit mellan kassor inbördes bör slutgiltigt regleras i lagen
och icke genom föreskrifter av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Departementschefen. Vad beträffar frågan i vad mån förlagsinteckning
skall kunna godtagas såsom säkerhet har enligt min mening utredningsförslaget
fog för sig. Emellertid är det givet, att kreditgivning mot säkerhet
i förlagsinteckning ofta ställer stora krav på den personal som handhar
prövningen av säkerheten och att särskild försiktighet bör iakttagas vid
sådan kreditgivning. Med hänsyn därtill synes det lämpligt, att dylika kreditfrågor
underställes en särskilt kvalificerad instans inom kasserörelsen.
Förslag av denna innebörd har vid remissbehandlingen ställts av hank- och
fondinspektionen, som förordat att fråga om beviljande av sådan kredit
skall underställas styrelsen i vederbörande centralkassa. Jag kan ansluta
mig till delta förslag. Tekniskt synes förslaget böra genomföras så att i lagen
stadgas att jordbrukskassa ej må bevilja kredit av det slag som här av -

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 är 1956

ses utan medgivande för varje särskilt fall av centralkassan. På riksorganisationen
får sedan ankomma att tillse att föreskrifter utfärdas, enligt vilka
centralkassas prövning av kredit mot säkerhet i förlagsinteckning, såväl då
det gäller underställd fråga om kredit som lämnas av ansluten jordbrukskassa
som då det rör sig om kredit som begäres hos centralkassan själv,
skall handhavas av centralkassans styrelse och icke av annat organ för centralkassan.

Frågan i vad mån blancokredit skall kunna meddelas av jordbrukets
kreditkassor har i utredningsförslaget fått den lösningen att sådan
kredit kan ges till staten, kommun och därmed jämförliga samfälligheter,
vissa allmänna inrättningar samt banker och sparbanker. Jag kan godtaga
förslaget i denna del. Då det icke torde bli aktuellt för kreditkassa att
lämna kredit till staten har emellertid staten icke medtagits bland ifrågavarande
kredittagare. Däremot har i departementsförslaget upptagits en bestämmelse
att föreskrifterna om särskild säkerhet icke skall gälla lån, för
vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet
är ansvarig. Lagen kommer icke att lämna möjlighet för kreditkassa
att bevilja enskild låntagare blancokredit. Jag anser, att denna avgränsning
viserligen är snäv men att den har fog för sig med hänsyn dels till de
tidigare berörda allmänna synpunkterna på spörsmålet om gränsdragningen
för de olika kreditinstitutens verksamhet dels till kreditkassornas kooperativa
karaktär. Den kooperativa karaktären innebär ju nämligen att låntagarna
är medlemmar antingen direkt i den kassa, som skall ta ställning
till frågan om beviljande av kredit, eller i en till sistnämnda kassa ansluten
kassa. Låntagaren kommer genom sitt medlemskap i kreditkassa och
därmed sitt deltagande i jordbrukskasserörelsen i ett annat och närmare
förhållande till långivaren än låntagare i affärsbanker och sparbanker.
På grund därav torde riskerna för ett alltför välvilligt bedömande av
låntagares vederhäftighet få anses vara något större i fråga om kreditkassa
än i fråga om bank eller sparbank. Det finnes därför skäl att fasthålla
kravet på säkerhet för lån till enskilda låntagare i kreditkassa även i fall
där man ansett sig kunna eftergiva det för låntagare i bank eller sparbank.

Jag delar den av ett par remissinstanser anförda uppfattningen, att utredningsförslaget
bör kompletteras med föreskrifter om kreditkassas utlåning
mot säkerhet av aktier och förlagsbevis. I fråga om
hur dessa föreskrifter bör avfattas kan jag ansluta mig till bank- och fondinspektionens
förelag att anknyta till de bestämmelser som enligt 28 § i den
nya sparbankslagstiftningen skall gälla för sparbankerna. Detta innebär för
kreditkassornas del att rätten att bevilja lån mot säkerhet i aktie eller förlagsbevis
skall begränsas. För sparbank gäller såsom gräns ett belopp, motsvarande
hälften av sparbankens fonder. För kreditkassa torde gränsen lämpligen
kunna sättas till ett belopp motsvarande hälften av den långivande
kassans eget kapital. Med hänsyn till denna utlånings karaktär torde det
vara lämpligt att beträffande kredit från jordbrukskassa kräva centralkassans
medgivande. Föreskrift härom synes böra upptagas i lagen. Vidare tor -

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

de i lagen böra upptagas förbud mot belåning av aktie eller förlagsbevis i
s. k. investmentbolag ävensom förbud mot att såsom pant mottaga aktie, som
utgivits av jordbrukets bank, eller förlagsbevis som utställts av banken eller
av centralkassa. Förbudet torde därjämte böra omfatta bevis om andel i eller
tillskott till kreditkassan själv eller till annan kreditkassa.

Enligt min mening föreligger icke behov av den bestämmelse rörande
kreditgiv ningen mellan kredit kassor inbördes som utredningen
föreslagit. Till centralkassa må kreditkassa lämna lån ulan säkerhet
på den grund att centralkassa är inrättning, vars reglemente blivit fastställt
av Kungl. Maj:t. Jordbrukskassas medelsanskaffning bör enligt lagförslaget
ske i den centralkassa, vartill jordbrukskassan är ansluten, och mot
säkerhet av jordbrukskassas fordringsbevis. Anledning torde ej föreligga
att öppna möjlighet för riksorganisationen att medge jordbrukskassa undantag
från denna bestämmelse eller att eljest tillåta jordbrukskassa att
upptaga lån från kreditkassa utan att ställa säkerhet. De transaktioner mellan
jordbrukskassa och centralkassan som är förbundna med den av dem i
gemenskap drivna rörelsen — t. ex. jordbrukskassas förseende med kontanta
medel från centralkassan — lärer ej vara att betrakta som kreditgivning.

På grund av vad jag här anfört har såsom första och tredje stycken i 37 §
departementsförslaget upptagits 36 § första och andra styckena utredningsförslaget
med vissa jämkningar och tillägg. Såsom andra stycke har i departementsförslaget
införts de regler rörande belåning av aktier och förlagsbevis
för vilka jag här redogjort.

38 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 38 § utredningsförslaget, innehåller
allmänna bestämmelser om begränsning av kreditgivning åt samma
låntagare.

Gällande lagstiftning. 59 § jordbrukskasseförordningen upptager detaljerade
föreskrifter om de kreditmaxima som skall gälla vid jordbrukskassas
utlåning. Sålunda uppställes för medlem i jordbrukskassa högsta lånebelopp
i förhållande till värdet av den fastighet han äger eller brukar. Därjämte
skall emellertid gälla begränsning av utlåningen till en och samma medlem
i förhållande till jordbrukskassans hela utlåning. Sistnämnda gräns är satt
till en tiondel eller, efter medgivande av centralkassans styrelse, en femtedel.
Vissa undantag skall gälla. Sålunda skall jordbrukskassa oavsett maximibestämmelserna
äga till medlem utlämna lån, för vars fulla gäldande staten
är ansvarig.

I 34 § jordbrukskasseförordningen ges stadganden om maximering av
centralkassas krediter till jordbruksorganisationer (jordbruksekonomiska
föreningar). Dessa stadganden är uppställda efter samma system som reglerna
för jordbrukskassorna. Sålunda skall för jordbruksorganisation gälla
ett högsta lånebelopp, bestämt efter föreningens ekonomiska ställning enligt
vissa i förordningen angivna grunder. Därjämte uppställes i förordningen be -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

stämmelser om maximering av jordbruksorganisationernas krediter i förhållande
till centralkassas hela utlåning. Därutinnan stadgas dels att den
sammanlagda utlåningen till jordbruksorganisationer får uppgå till högst
cn tiondel dels att utlåningen till en och samma jordbruksorganisation får
uppgå till högst en tjugufemtedel av centralkassas hela utlåning.

Utredningen. Frågan om maximering av centralkassas kreditgivning till
jordbruksorganisationer i förhållande till centralkassornas hela utlåning har
utredningen behandlat i sin kommentar till 29 § utredningsförslaget. Detta
lagrum har sin motsvarighet i 24 § departementsförslaget, för vilket tidigare
redogjorts.

Utredningen föreslår, att i jordbrukskasselagstiftningen skall stadgas
skyldighet för kreditkassa att tillse, att icke åt samma medlem eller åt medlemmar
som är förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap beviljas
kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för kassornas
säkerhet. Vidare stadgas, att borgen eller annan garantiförpliktelse till
kassan liksom också av kassan ingången garantiförpliktelse till kredittagare
skall räknas såsom kredit.

Utredningens förslag innebär att det hittillsvarande systemet med fixering
av högsta medgivna kredit i förhållande till värdet av jordbrukskassemedlems
fastighet eller i förhållande till jordbruksorganisations ekonomiska
ställning slopas helt. Vidare slopas de i jordbrukskasseförordningen
fastställda gränserna för kreditgivning till en och samma medlem i förhållande
till vederbörande kassas hela utlåning — en tiondel eller i undantagsfall
en femtedel för jordbrukskassas kredit till enstaka medlem. Utredningen
hade föreslagit att begränsningen till en tjugufemtedel av hela utlåningen
för centralkassas kredit till enstaka jordbruksorganisation skulle kvarstå,
men i departementsförslaget har, såsom framgår av vad jag yttrat vid 24 §,
även denna begränsning slopats.

De allmänna bestämmelser som enligt förslaget skall träda i stället för de
enligt jordbrukskasseförordningen gällande har utredningen avfattat efter
mönster av banklagstiftningen, där liknande bestämmelser återfinnes i 47 §
1911 års lag om bankrörelse och i 61 § 1955 års lag om bankrörelse.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har funnit utbytet av de för
jordbrukskassa gällande spärreglerna i 59 § jordbrukskasseförordningen
mot de allmänna bestämmelserna i 38 § utredningsförslaget motiverat. Inspektionen
anför.

Enligt inspektionens erfarenhet har spärreglerna i 59 § jordbrukskasseförordningen
utgjort ett stöd för jordbrukskassemännen då det gällt att motverka
alltför stora engagemang på en hand. På grund av sin schablonartade
utformning har emellertid ifrågavarande bestämmelser medfört en del olägenheter,
i det att tillbörlig hänsyn ej kunnat tagas till de lånesökandes rättmätiga
och ur säkerhetssynpunkt godtagbara kreditanspråk. Systemet har
sålunda ibland nödgat låntagare hos jordbrukskassa att anlita även annan
kreditinrättning för att fylla sitt lånebehov. Antalet flerbanksgäldenärer har

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

därigenom något ökats. På grund därav har inspektionen kommit till den
uppfattningen att utbytet av bestämmelserna i 59 § jordbrukskasseförordningen
mot regeln i 38 § utredningsförslaget är motiverat.

Beträffande inspektionens mening rörande de för centralkassa gällande
spärreglerna i 34 § jordbrukskasseförordningen torde här få hänvisas till
redogörelsen i denna framställning för 24 § departementsförslaget.

Svenska jordbrukskreditkassan framhåller, att förevarande bestämmelse
måste tillämpas på jordbrukskassa med beaktande av att jordbrukskassan
regelmässigt återbelånar de krediter den lämnar i centralkassan. Jordbrukskassa
är icke ett fristående och självständigt kreditföretag. Denna omständighet,
liksom det faktum att centralkassan bär andrahandsrisken för jordbrukskassas
utlåning, är utslag av att kasserörelsen är konstruerad på annat
sätt än de affärsbanker, för vilka förevarande säkerhetsregel hittills
gällt.

Departementschefen. Bortsett från den speciella regel som upptagits i 24 §
departementsförslaget, synes jordbrukskasseförordningens spärregler för
kreditkassornas långivning icke vidare vara påkallade ur de säkerhetssynpunkter,
som ursprungligen motiverat deras införande. Dessa torde numera
kunna tillgodoses bättre genom allmänna bestämmelser av det slag som
redan gäller för affärsbankerna och som nu i utredningsförslaget förordas
också för jordbrukets kreditkassor. Med bestämmelser av detta slag vinner
man tillika att kasserörelsen får vidgade möjligheter att betjäna sina
medlemmar och att kassemedlemmarna icke onödigtvis drives att bli flerbanksgäldenärer.
Slopandet av de gamla spärreglerna och deras ersättande
med allmänna bestämmelser kommer att ge kassornas utlåning en mera
bankmässig prägel. Kraven på bankmässig bedömning av föreliggande låneansökningar
kommer därigenom också att stegras. Dessa krav bör, såsom
framgår redan av vad jag tidigare uttalat, kunna tillgodoses bl. a. genom att
riksorganisationen och, i mån av behov, centralkassorna i instruktioner och
anvisningar meddelar föreskrifter om skyldighet för jordbrukskassorna att
i lämplig utsträckning underställa centralkassan frågor om beviljande av
kredit, i den mån dessa frågor på grund av kreditens storlek eller beskaffenhet
får anses kräva ett särskilt kvalificerat bedömande.

Jag har uppmärksammat, att det lagrum, 61 §, i den nya banklagstiftningen
som är förebild till förevarande paragraf i utredningsförslaget, upptar
en bestämmelse om begränsning med hänsyn till affärsbanks säkerhet
av dess långivning mot säkerhet av aktier i samma aktiebolag eller flera
aktiebolag som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap.
Denna bestämmelse saknar motsvarighet i utredningsförslaget.
Med hänsyn till att aktiebelåning i jordbrukskasserörelsen förekommer i
mycket begränsad omfattning och till att behov av eu dylik bestämmelse
för kassornas del ej föreligger och ej torde bli aktuellt inom överskådlig
tid anser jag att motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse kan undvaras.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1056

I övrigt vill jag i detta sammanhang endast uttala, att tillämpningen av
förevarande bestämmelser på jordbrukets kreditkassor givetvis får anpassas
efter kasserörelsens speciella förhållanden. Sålunda bör kreditkassas
kreditgivning till en och samma låntagare bedömas med hänsyn tagen till
att kassan inte arbetar ensam utan ingår i den större enhet inom jordbrukskasserörelsen,
som centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor utgör.

Efter dessa överväganden och efter att ha vidtagit vissa, väsentligen redaktionella
jämkningar, har jag låtit överföra 38 § i utredningsförlaget till
38 § i departementsförslaget.

39 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § andra stycket utredningsförslaget, upptar
de stadganden som för kreditkassornas del skall gälla beträffande jäv i
kreditförhållanden.

Gällande lagstiftning. Enligt 58 § sjätte stycket jordbrukskasseförordningen
erfordras medgivande av centralkassas styrelse för att jordbrukskassa
skall äga bevilja kredit till eller godtaga borgen av styrelseledamot eller styrelsesuppleant
eller tjänsteman som är anställd i jordbrukskassan. Någon
bestämmelse om motsvarande jäv i kreditförhållanden beträffande kredit
som meddelas av centralkassa finnes däremot icke. Det är därvid att märka,
att centralkassa meddelar kredit till jordbrukskassor och jordbruksorganisationer,
icke till enskilda personer.

Förutom specialregeln i 58 § sjätte stycket jordbrukskasseförordningen
gäller vid behandlingen av fråga om kredit till styrelseledamot i kreditkassa
de allmänna jävsbestämmelserna i 27 § föreningslagen.

Utredningen. Enligt utredningsförslaget skall den nuvarande bestämmelsen
rörande jäv i kreditförhållanden kompletteras på det sättet att revisor
och revisorssuppleant skall inordnas bland de funktionärer i jordbrukskassa
för vilka bestämmelsen skall gälla. Vidare skall medgivande till funktionärskredit
enligt lagförslaget lämnas av centralkassan såsom sådan, d. v. s.
av det organ inom centralkassan som enligt instruktion eller andra särskilda
föreskrifter är behörigt, ej såsom f. n. nödvändigtvis av centralkassans styrelse.
Vissa redaktionella jämkningar i de gällande bestämmelserna har därjämte
vidtagits.

Utredningsförslaget upptar ej några jävsregler i fråga om kredit som
meddelas av centralkassa.

Utredningen säger i motiveringen till sitt förslag, att den övervägt att
införa mera restriktiva bestämmelser för funktionärskrediter efter exempel
av banklagstiftningen (48 § 1911 års lag om bankrörelse, 58 § 1955 års lag
om bankrörelse) och sparbankslagstiftningen (28 § 1923 års lag om sparbanker,
30 § 1955 års lag om sparbanker). Emellertid har utredningen kommit
till den uppfattningen, att det för jordbrukskassornas del ej finnes skäl för
lika stränga bestämmelser som i bank- och sparbankslagarna. Jordbruks -

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kassorna har, förklarar utredningen, i sin egenskap av kooperativa kreditinrättningar
en särställning i förhållande till de andra nämnda kreditinstituten.
Denna särställning gör det motiverat, att bestämmelserna är lindrigare
för jordbrukskassorna. De hittillsvarande bestämmelserna bär därför
bibehållits med de nyss angivna jämkningarna. Några menliga verkningar
av den hittills tillämpade ordningen har, enligt vad utredningen kunnat utröna,
ej visat sig. — Utredningen har icke diskuterat frågan om särskilda
jävsbestämmelser för centralkassornas funktionärskrediter.

Yttrandena. Jordbrukskasseutredningens förslag till reglering av frågan
om jäv i kreditförhållanden har ej rönt kritik från någon remissinstans.
Bank- och fondinspektionen, som uttryckligen biträtt förslaget, har emellertid,
såsom anmälts vid redogörelsen för 23 § departementsförslaget, påpekat,
att centralkassa efter övergång till tvåledssystem enligt 23 § kommer att bevilja
kredit till enskilda personer och att fråga om centralkassas kredit till
funktionär, mot vilken jäv skulle gälla vid tillämpning av förevarande bestämmelser,
efter övergången synes böra prövas av jordbrukskasserörelsens
riksorganisation.

Departementschefen. Den avvägning som ligger till grund för de av utredningen
föreslagna reglerna om jäv i kreditförhållanden har ej väckt gensagor
vid remissbehandlingen. Även jag finner den lämplig och jag kan ansluta
mig till den. Såsom jag tidigare uttalat bör av grunderna till förevarande
stadgande följa, att vid förordnande enligt 23 § föreskrift meddelas
om att kredit till centralkassas funktionärer skall underställas riksorganisationens
prövning.

40 §.

Paragrafen, som svarar mot 39 § utredningsförslaget, innehåller bestämmelser
om vad kreditkassa skall äga förvärva.

Gällande lagstiftning. Enligt 36 § första och andra styckena jordbrukskasseförordningen
äger centralkassa ej förvärva fast egendom, såvitt fråga
ej är om fastighet som är avsedd för kassas inrymmande. Fråga om fastighetsförvärv
skall behandlas på föreningsstämma och för beslut om förvärv
erfordras kvalificerad majoritet samt godkännande av jordbrukskreditkassan.
Vad angår lös egendom gäller att centralkassa icke har rätt förvärva
annan lös egendom än penningar, obligationer, av rörelsen betingade fordringar
samt sådana inventarier, som anskaffas för rörelsen eller till fastighet
som kassan äger.

Enligt 60 § jordbrukskasseförordningen skall bestämmelserna i 36 § äga
motsvarande tillämpning på jordbrukskassas rätt att förvärva fast och lös
egendom.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år Wöö

Utredningen. Enligt 39 § utredningsförslaget skall vad beträffar förvärv
som syftar till att bereda kassa lokaler gälla att kreditkassa för sådant ändamål
får förvärva, förutom fast egendom, även tomträtt, bostadsrätt till lägenhet
samt aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för
detta ändamål förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital
uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde, eller förlagsbevis
som dylikt bolag utfärdat. Förvärv, som sålunda avses, skall få göras
ej endast för att bereda den förvärvande kassan lokaler för dess inrymmande
utan jämväl för att inrymma ansluten kassa. — I övrigt skall enligt
utredningsförslaget kreditkassa få förvärva dels inventarier, vilka anskaffas
för rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som
kassan i övrigt innehar, dels in- och utländskt mynt, växlar, checkar och
anvisningar samt obligationer och av rörelsen betingade fordringar ävensom,
intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans eget kapital,
aktier eller andelar i sammanslutning, som har till uppgift att tillgodose
för kreditkassa gemensamma intressen.

Utredningen uppgiver i motiveringen till paragrafen att lagtexten utarbe
tats med beaktande av motsvarande stadganden inom banklagstiftningen
(45 § 1911 års lag om bankrörelse, 54 § 1955 års lag om bankrörelse) och
sparbankslagstiftningen (30 § 1923 års lag om sparbanker, 32 § 1955 års
lag om sparbanker). Beträffande reglerna om förvärv för kassas inrymmande
förklaras i betänkandet, att dessa är så avfattade, att de skall medge
t. ex. att centralkassa köper fastighet för att inrymma såväl centralkassan
som en eller eventuellt flera anslutna jordbrukskassor eller t. o. in. bara
för att inrymma ansluten jordbrukskassa. Jordbrukskasseförordningens bestämmelser
om att fråga rörande förvärv av fastighet skall behandlas på
stämma m. m. har utredningen slopat på den grund att bestämmelser av
detta slag ansetts ej höra hemma i lag utan i stadgar.

Utredningen anför vidare, att den velat vidga kassas rätt att förvärva lös
egendom något. Den viktigaste jämkningen gäller rätten för kassa att placera
medel, motsvarande högst hälften av det egna kapitalet i aktier eller
andelar i vissa sammanslutningar. De sammanslutningar som avses är i
första hand jordbrukskasserörelsens riksorganisation och jordbrukets bank.
Formuleringen avses emellertid medge förvärv av andelar också i andra
sammanslutningar, t. ex. Sveriges lantbruksförbund såsom huvudorganisation
för sammanslutningarna inom jordbrukets föreningsrörelse.

Yttrandena. Mot förevarande paragraf i utredningsförslaget har till eu
början erinran framställts beträffande redigeringen av paragrafen.
Bank- och fondinspektionen anför därom, att en jämförelse mellan utredningsförslaget
samt 54 § nya banklagen -— vilken enligt vad utredningen
meddelar tjänat som förebild vid avfattandet av utredningsförslaget — visar
att det föreligger vissa tekniska olikheter vilka ej synes helt oviktiga. I 54 §
banklagen har nämligen åtskillnad gjorts mellan begreppen »driva handel
med» och »förvärva». Vidare är den egendom som kan förvärvas exklusivt

173

K it nr/l. Maj.ts proposition nr 122 år 19ö(>

angiven i texten; genoin detta skrivsätt har man dels markerat skillnaden
mellan bankernas omsättnings- och anläggningstillgångar dels klart angivit
var gränsen för bankverksamheten i förevarande hänseenden går. Dessa distinktioner
har gått förlorade i 39 § utredningsförslaget som därför synes
böra omarbetas.

Mot reglerna om fastighetsförvärv och andra förvärv som syftar
till att anskaffa lokaler för kassas inrymmande anmärker sparbanksinspektionen
att kreditkassornas förvärv i sådant syfte bör ställas under
viss kontroll. Sparbanksinspektionen erinrar om att beslut om förvärv av
detta slag enligt gällande lagstiftning skall fattas på stämma med kvalificerad
majoritet och att jordbrukskreditkassans godkännande erfordras. Vid
sparbanks motsvarande förvärv skall såväl enligt gällande sparbankslag
som enligt den nya sparbankslagstiftningen iakttagas åtskilliga i lagen upptagna
försiktighetsmått, medan utredningsförslaget synes betyda, att kreditkassa
vid antagandet av stadgar själv skall äga bestämma i vad mån några
försiktighetsmått skall gälla för dess vidkommande. Inspektionen erinrar,
att det finnes skäl till kontroll av att placeringarna i bankbyggnader icke
blir större än som betingas av jordbrukskasserörelsens krav och som är förenligt
med dess resurser. Sådan placering bör ej vara så stor att den verkar
hämmande på kreditkassans egentliga uppgift.

Mot förslaget om rätt för kreditkassa att förvärva vissa aktier och andelar
intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans
eget kapital har fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen
samt sparbanksinspektionen med skärpa vänt sig.

Fullmäktige i riksbanken och sparbanksinspektionen framhåller, att jordbrukets
kreditkassor enligt utredningsförslaget medgivits förvärv av aktier
och andelar, varom här är fråga, med väsentligt mindre restriktioner än de
som skall gälla för affärsbanker och sparbanker. Båda remissinstanserna
förordar, att kreditkassornas förvärv — i likhet med affärsbankernas —
skall göras beroende av Konungens medgivande. Fullmäktige i riksbanken
anför.

Enligt 39 § i utredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen föreslås,
att kreditkassa intill ett belopp motsvarande högst hälften av kassans
eget kapital skall kunna förvärva aktier eller andelar i sammanslutning, som
har till syfte att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. För affärsbankernas
del gäller att liknande aktieförvärv förutsätter Konungens
medgivande. Sparbanker kan till ett belopp motsvarande högst eu tiondel
av sina fonder förvärva aktier eller andelar i sammanslutning som med
Konungens godkännande bildats för att tillgodose för sparbankerna gemensamma
intressen. Utredningens förslag innebär alltså, att kreditkassorna
skulle få rätt att förvärva aktier eller andelar i större omfattning än sparbanker
och utan den föregående prövning av ändamålet med förvärvet, som
gäller både för affärsbanker och sparbanker. Enligt fullmäktiges mening
bör — utan alt någon gräns för förvärvets storlek behöver sättas — kreditkassas
förvärv av aktier och andelar i sammanslutning som har till uppgift
att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, göras beroende av
Konungens medgivande.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Bank- och fondinspektionen kritiserar den föreslagna femtio-procentkvoten
för aktieförvärv ur riskfördelningssynpunkt. Inspektionen förordar, att
kvoten skall begränsas till tio procent, d. v. s. att samma regel skall gälla
som för sparbankerna. Ämbetsverket anför.

Enligt förslaget skulle hälften av kasserörelsens totala inlåningsgrundande
kapital kunna bindas för att täcka en enda risk. Även om en dylik placering
i verkligheten icke kommer att uppgå till fulla 50 procent av det egna
kapitalet är det på grund av motiveringen till förevarande förslag tydligt att
centralkassorna avses komma ganska nära denna gräns. Meningen är ju att
bestämmelsen främst skall utnyttjas för tecknande av aktier i den blivande
jordbrukets bank.

Ur riskfördelningssynpunkt måste det anses alldeles otillfredsställande
att en kreditinrättning skulle få binda upp till hälften av sina inlåningsgrundande
fonder i ett enda aktieengagemang. Denna princip har kommit
till klart uttryck i t. ex. sparbankslagen, vars 30 § medger aktieplacering intill
ett belopp motsvarande högst en tiondel av sparbanks fonder. Regeln
föreslås bibehållen i den nya sparbankslagen 32 §. Uttryck för liknande
tankegångar finnes i banklagen — och även i jordbrukskasseutredningens
lagförslag, vars 38 § ålägger kreditkassa att tillse, att icke åt samma medlem
eller åt medlemmar som är förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap
beviljas kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma
fara för kreditkassas säkerhet.

Inspektionen kan på grund av det anförda icke biträda förslaget om en
femtio-procentkvot för aktier och andelar. Med beaktande av det intresse
som bär upp förevarande förslag synes det naturligt att man här följer den
regel som gäller — och föreslås gälla — för sparbankerna, d. v. s. begränsar
kvoten till 10 procent.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter i sitt uttalande vidare, att förevarande
paragraf skall kompletteras med bestämmelser om rätt för kreditkassa
att förvärva förlagsbevis. Härom anför inspektionen.

Det kan ifrågasättas om icke lagförslaget borde kompletteras med en bestämmelse
som reglerar kreditkassas rätt att förvärva förlagsbevis. Enligt
inspektionens mening kan det sålunda knappast vara motiverat att helt
förbjuda dylika förvärv. Både 1911 och 1955 års banklagar samt förslaget
till ny sparbankslag förutsätter att förlagsbevis undantagsvis må förvärvas.
Under hänvisning härtill föreslår inspektionen, att kreditkassa erhåller
samma rätt att förvärva förlagsbevis som i fråga om sparbank föreslagits
beträffande aktier och andelar. Den totala kvoten för ifrågavarande förvärv
bör dock vara maximerad till belopp motsvarande eu tiondel av kassans eget
kapital. — Skulle kreditkassa förvärva sådana av jordbrukets bank utgivna
förlagsbevis som konstituerar inlåningsrätt hos banken bör emellertid,
liksom i fråga om aktier i banken, fonderna minskas med ett belopp motsvarande
värdet av dessa förlagsbevis.

Departementschefen. Vad som anförts vid remissbehandlingen beträffande
förevarande paragraf i utredningsförslaget har föranlett mig att överarbeta
paragrafen i såväl formella som sakliga avseenden.

Vad angår anmärkningen, att kreditkassas fastighetsförvärv och liknande
förvärv bör vara underkastade viss i lagen föreskriven kontroll, så att
tillbörlig försiktighet iakttages, har jag funnit anmärkningen böra beaktas

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

175

på så sätt att i lag, föreskrives, att, i likhet med vad nu gäller, fråga om fastighetsförvärv
skall behandlas av kreditkassas stämma och att kvalificerad
majoritet med två tredjedelar av samtliga röstande skall erfordras för beslut.
Vidare förordar jag, att kreditkassa skall få göra dylikt förvärv endast under
förutsättning av riksorganisationens godkännande. Det är enligt min
mening rimligt, att genom föreskrifter i lag garantier skapas för att kassa
inhämtar sådant tillstånd med hänsyn till att fastighetsförvärv genomgående
får beräknas vara så kapitalkrävande att en viss kontroll över förvärven erfordras
för att hindra att de på ett besvärande sätt inkräktar på kasserörelsens
resurser. Däremot kan jag ej finna, att anledning föreligger att i lag
uppställa detaljerade föreskrifter om viss relation mellan det belopp som
får användas för fastighetsförvärv samt den förvärvande kassans eget kapital
eller andra liknande detaljföreskrifter.

Vad som anförts mot förslaget att lämna kreditkassa möjlighet till förvärv
av aktier i jordbrukets bank m. m. intill belopp motsvarande hälften
av kassans eget kapital synes vara värt beaktande. De bestämmelser som
skall upptagas i lagstiftningen bör, av de skäl remissinstanserna anfört, enligt
min mening göras väsentligt restriktivare än de som utredningen föreslagit.
När man skall ta ställning till hur bestämmelserna bör avfattas erbjuder
sig dels möjligheten att följa lagstiftningen för affärsbanker och föreskriva
att Kungl. Maj :ts tillstånd till aktieförvärv skall inhämtas dels
möjligheten att följa lagstiftningen för sparbanker och i lagen fixera den
kvot som skall gälla för kreditkassas förvärv av här ifrågavarande slag till
högst en tiondel av kassans eget kapital. I valet mellan dessa två alternativ
har jag stannat för det sistnämnda. Därvid har jag särskilt fäst mig vid
att frågan om rätt till förvärv av dessa aktier in. fl. handlingar har ett nära
samband med bestämmelserna om centralkassas inlåning. Dessa bestämmelser
har jag strävat efter att få i sak så lika sparbankernas som möjligt. Det
har förefallit mig riktigt att fullfölja strävandena och söka åvägabringa
största möjliga likhet även i nu förevarande hänseende. Jag har sålunda
stannat för att förorda samma kvot, en tiondel, för kassas aktieförvärv som
för sparbanks. Jag har därjämte stannat för att dylikt förvärv bör få göras
allenast av centralkassa och att kvoten skall beräknas på centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, d. v. s. att samma beräkningsgrund
skall användas som vid bestämmandet av centralkassas inlåningsrätt.
Vidare vill jag förorda att centralkassa, förutom aktier och andelar
i de sammanslutningar varom är fråga, i likhet med sparbank också skall
äga inom den angivna kvoten förvärva förlagsbevis, vilket utställts av sådan
sammanslutning. Anledning synes däremot ej föreligga att driva samordningen
ända därhän att i lagen upptages föreskrift att i lagrummet avsedd
sammanslutning skall verka med Kungl. Maj:ts godkännande. Av de
sammanslutningar, som enligt betänkandet kan komma i fråga, skall jordbrukets
bank vara bankaktiebolag för vilket erfordras kunglig oktroj. Centralkassa
skall vara godkänd av Kungl. Maj :t medan för riksorganisationen
kräves att dess stadgar skall vara stadfästa av Kungl. Maj:t. Dessa samman -

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

slutningar fyller alltså kravet på Kungl. Maj :ts godkännande. Det synes emellertid
lämpligt att centralkassa beredes möjlighet att vara ansluten till och
inneha andel i Sveriges lantbruksförbund, som ej skall ha godkännande eller
stadfästelse av Kungl. Maj :t. Såsom topporganisation för hela jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse har detta förbund otvivelaktigt till uppgift att
bl. a. tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen. De restriktioner i
fråga om medelsplaceringar som denna paragraf innehåller skall givetvis
ej hindra jordbrukskassa från att erlägga föreskrivna insatser och avgifter
i centralkassa.

I övrigt har, i samband med att paragrafen omarbetats ur formella synpunkter,
beträffande kreditkassas förvärv av lösegendom stadgats, att annat
ej skall få förvärvas än penningar, obligationer, skattkammarväxlar, av rörelsen
betingade fordringar samt inventarier.

Efter de omredigeringar och jämkningar som föranledes av dessa överväganden
har 39 § utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget
såsom 40 §.

41 §.

Såsom 41 § har i departementsförslaget upptagits 40 § utredningsförslaget,
sedan däri vidtagits vissa jämkningar av formell natur. Paragrafen innehåller
bestämmelser enligt vilka kreditkassa skall äga förvärva egendom
utan hinder av 40 § för att skydda sig mot förlust på fordran, som blivit nödlidande.
Paragrafen överensstämmer i sak med 36 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen.
Emellertid har två tillägg gjorts. Det ena innehåller
en särskild begränsning i kassas rätt att förvärva egendom enligt förevarande
paragraf. Det andra stadgar, att tillsynsmyndigheten skall underrättas,
när kassa förvärvat egendom i den ordning paragrafen beskriver.

42 §.

Denna paragraf, som motsvarar 42 § utredningsförslaget, reglerar kreditkassas
rätt att öppna avdelningskontor eller filial av annat slag.

Gällande lagstiftning. Enligt 41 § jordbrukskasseförordningen äger centralkassa
icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor
på annan ort än där huvudkontoret är beläget. Tillstånd kan meddelas,
när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna. För
jordbrukskassas del gäller inga författningsmässiga inskränkningar i rätten
att driva verksamhet vid filial.

Utredningen. Enligt utredningsförslaget skall beträffande jordbrukskassa
gälla, att avdelningskontor eller filial av annat slag ej må öppnas utan
medgivande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Vad angår centralkassa
stadgas, att avdelningskontor ej må öppnas på annan ort än där
huvudkontoret är beläget utan tillstånd av Konungen eller myndighet
Konungen förordnar. Villkoret att inrättandet av avdelningskontor skall befinnas
vara till »nytta för det allmänna» har ej medtagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

177

I sin motivering till förslaget meddelar utredningen, att bank- och fondinspektionen
tillställt utredningen en promemoria, vari ämbetsverket fäst
uppmärksamheten på att ett icke ringa antal jordbrukskassor funnit det
lämpligt att inom sitt verksamhetsområde inrätta filialkontor, stundom
benämnda avdelningskontor, ibland expeditionskontor, och att filialbildningen
påskyndas av det stora antalet fusioner av jordbrukskassa. Bankoch
fondinspektionen har i promemorian ifrågasatt om icke jordbrukskassas
rätt att öppna filialkontor borde på något sätt regleras i lagstiftningen.

Utredningen har i fråga om jordbrukskassa och dess filialbildning kommit
till den uppfattningen, att tillståndsgivning av statlig myndighet icke är
påkallad. Det allmänna kan nämligen, enligt vad utredningen med åberopande
också av bank- och fondinspektionen förklarar, enligt utredningens
mening knappast ha något direkt intresse att ingripa i jordbrukskassas bestämmanden
över hur den till medlemmarnas tjänst vill ordna med etableringen
av kontor, utan detta synes enligt utredningens mening vara en för
kasserörelsen intern fråga. Emellertid har utredningen funnit det lämpligt
att jordbrukskasserörelsens riksorganisation såsom samordnande organ, i
lag tilldelas uppgiften att i sista hand bestämma över jordbrukskassas filialbildning.
Därigenom bör viss garanti vinnas för att filialbildningen kommer
att följa ett något så när enhetligt system och för att rörelsens organisationskostnader
ej onödigtvis fördyras.

I fråga om centralkassa har utredningen ej funnit skäl föreslå annan
ändring än att det stadgande skall slopas, vilket sätter som villkor för tillstånd
att öppna avdelningskontor att kontoret skall prövas bli till nytta för
det allmänna. Detta stadgande synes enligt utredningens mening i förevarande
sammanhang knappast ha någon uppgift att fylla. Utredningen har
ej funnit anledning till jämkningar av det slag, som enligt den nya banklagstiftningen
skall genomföras för bankernas del och ej heller till detaljbestämmelser
liknande dem som skall genomföras för sparbankerna. För
den kooperativa jordbrukskasserörelsen med dess system av jordbrukskassor,
centralkassor och topporgan synes den här förordade bestämmelsen
tillfyllest. Det må anmärkas, att öppnandet av annan filial till centralkassa
än avdelningskontor ej torde komma i fråga. Särskilda bestämmelser
som inskränker rätten att anlita ombud, liknande vad som stadgas i 69 §
nya banklagen, har utredningen ej ansett erforderliga.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan har uttryckt sitt gillande av
förslaget. Kassan har fäst uppmärksamheten på att jordbrukskassorna verkar
var och en inom sitt fastställda område och att någon inbördes konkurrens
dem emellan sålunda ej kan förekomma.

Svenska bankföreningen menar, att det inte finnes någon saklig grund för
att behandla affärsbanker och kreditkassor olika i fråga om rätten till filialbildning.
Trots detta har kreditkassorna fått fullständig frihet att öppna
filialer under det att affärsbankernas rätt att öppna avdelningskontor är
ingående reglerad i lag.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. .Vr 122

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Sparbonksinspektionen anser, att såsom villkor för tillstånd till centralkassa
att öppna avdelningskontor alltjämt, liksom för banker och sparbanker,
bör gälla att kontoret skall prövas bli till nytta för det allmänna. Sparbanksinspektionen
kan för sin del icke finna, att tillståndsprövningen över
huvud taget har annan funktion att fylla än att tillgodose det allmännas
intresse.

Departementschefen. Jag delar utredningens uppfattning, att frågan om
kontroll över kreditkassornas filialbildning bör bedömas med hänsyn till att
kassorna i första hand betjänar medlemmar i jordbrukskasserörelsen. Mot
bakgrunden därav torde det vara berättigat att göra åtskillnad mellan kreditkassornas
filialbildning, å ena, samt bankernas och sparbankernas, å andra
sidan. Enligt min mening föreligger vidare viss skillnad mellan de grunder
efter vilka frågan om inrättande av en ny centralkassa bör prövas och
de grunder som böra avgöra om existerande centralkassa skall äga öppna
avdelningskontor. För prövning av den förstnämnda frågan bör, såsom framgår
av 18 § departementsförslaget, avgörande vikt fästas vid »nyttan för
det allmänna». Bedömandet av om en centralkassa för att inom sitt verksamhetsområde
effektivt och på ett ur ekonomisk synpunkt lämpligt sätt
skall kunna betjäna sina kunder bör öppna ett avdelningskontor, torde emellertid
i högre grad vara en för kasserörelsen intern angelägenhet. Enligt min
mening bör därför utredningens förslag i denna del godtagas.

42 § utredningsförslaget har efter dessa överväganden med viss redaktionell
jämkning upptagits i departementsförslaget.

Styrelsens årsredovisning

Jordbrukskasseförordningen innehåller inga särskilda regler för den årsredovisning
som skall avgivas av styrelse i kreditkassa. Reglerna i föreningslagstiftningen
samt bokföringslagen skall alltså gälla. 1911 års föreningslagstiftning
saknade praktiskt taget regler om periodisk redovisning
för de ekonomiska föreningarna. I 1951 års lag om ekonomiska föreningar
upptages emellertid i ett särskilt avsnitt, omfattande 38—44 §§, ganska detaljerade
stadganden härom. Vid lagens tillkomst förutsattes emellertid, enligt
vad jordbrukskasseutredningen meddelar i sitt betänkande, att de däri
upptagna reglerna för styrelsens årsredovisning kunde visa sig mindre lämpade
för jordbrukets kreditkassor med hänsyn till dessas egenskap av kreditinrättningar.
På den grund infördes genom en ändring i 69 § första stycket
jordbrukskasseförordningen den ordningen, att bank- och fondinspektionen
såsom tillsynsmyndighet tillädes befogenhet att i fråga om kreditkassas
årsredovisning meddela bestämmelser som avviker från de för ekonomiska
föreningar i allmänhet gällande.

Vid avfattningen av de regler om styrelsens årsredovisning som ingår i
utredningsförslaget har utredningen efter vad som framgår av betänkandet
ganska nära anslutit till motsvarande regler i den nya banklagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

179

(89—94 §§). Därvid har utredningen tillika hänvisat till den motivering
som åberopas i förarbetena till den nya banklagstiftningen. I samband med
att jordbrukskasselagstiftningen sålunda tillförts stadganden om kreditkassas
årsredovisning bär bestämmelsen om tillsynsmyndighetens befogenhet
att meddela särskilda föreskrifter ändrats till att avse sättet att föra räkenskaperna,
förvaring av värdehandlingar och inventering av sådana handlingar
(72 § utredningsförslaget). Att märka är emellertid att tillsynsmyndigheten
givetvis är oförhindrad att enligt bestämmelserna i övrigt i tillsynskapitlet
meddela de erinringar och föreskrifter, som en ofullständig eller
eljest mindre lämplig resultatredovisning kan påkalla.

Utredningsförslaget har i här ifrågavarande del ej utsatts för kritik vid
remissbehandlingen. Någon saklig ändring har ej gjorts i departementsförslaget.
Emellertid har vissa formella jämkningar skett. I 1 § tredje stycket
departementsförslaget har, som jag tidigare nämnt, upptagits en generell bestämmelse
om att lagen om ekonomiska föreningar skall lända till efterrättelse
i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt ej annat följer
av denna lag. Då 43 § i utredningsförslaget helt motsvarar 38 § lagen om
ekonomiska föreningar, har jag ansett att paragrafen bör utgå. För att göra
lagen mera lättläst har jag emellertid funnit lämpligt, att såväl detta avsnitt
som de följande avdelningarna om »Revision», »Likvidation och upplösning»
samt »Straffbestämmelser» inledes med en paragraf, vari angives vilka stadganden
i lagen om ekonomiska föreningar som i tillämpliga delar skall gälla,
samt vilka stadganden i nämnda lag som ersatts med föreskrifter i denna
lag. Vidare har i förevarande liksom andra avsnitt formella jämkningar
gjorts för att vinna bättre överensstämmelse med motsvarande stadganden
i 1955 års banklag eller lagen om ekonomiska föreningar.

Jag vill i förevarande sammanhang upplysa, att jag förutsätter, att en offentlig
redovisning av kasserörelsens ställning alltjämt skall ske genom publicering
av statistiska uppgifter om rörelsen. Publiceringen kan ske antingen,
på liknande sätt som nu, genom rörelsens egen riksorganisation, eller genom
tillsynsmyndighetens försorg.

43 §.

Denna paragraf utgör en inledning till de detaljbestämmelser som följer
i 44—48 §§.

44 §.

Denna paragraf, som oförändrad överförts från 45 § utredningsförslaget,
innehåller föreskrifter om värderingen av kreditkassas tillgångar. Föreskrifterna
svarar mot dem som ges i 91 § 1955 års bankag och ersätter 40 § föreningslagen.
Utredningen har i sin motivering till paragrafen, med hänvisning
till banklagens förarbeten, uttalat, att sådan uppskrivning av värdet
på anläggningstillgång, som enligt paragrafen må ske under villkor av tillsynsmyndighetens
medgivande, torde finnas motiverad väsentligen för att
möjliggöra avskrivning av värdet på andra tillgångar. Utredningen har till -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

lagt, att detaljerade uppgifter om uppskrivning skall lämnas i förvaltningsberättelsen
enligt stadgande i 48 § tredje stycket utredningsförslaget (47 §
tredje stycket departementsförslaget) och att särskilt uttalande skall göras
i revisionsberättelsen enligt stadgande i 56 § andra stycket utredningsförslaget
(55 § andra stycket departementsförslaget).

45 §.

Under denna paragraf (46 § i utredningsföx-slaget) upptages föreskrifter
om balansräkning. Lagrummet bör jämföras med 92 § 1955 års banklag och
har viss motsvarighet i 41 § föreningslagen.

46 §.

Denna paragraf (47 § i utredningsförslaget) handlar om vinst- och förlusträkning.
Den överensstämmer med 93 § 1955 års banklag och ersätter 42 §
föreningslagen.

47 §.

I denna paragraf (48 § i utredningsförslaget) meddelas föreskrifter om kreditkassas
förvaltningsberättelse. Lagrummets första och tredje stycken överensstämmer
med motsvarande stycken i 94 § 1955 års banklag. I paragrafens
andra och fjärde stycken har i förhållande till 94 § 1955 års banklag skett
vissa jämkningar. Dessa har föranletts av innehållet i 43 § 1 mom. tredje
stycket och 43 § 2 mom. tredje stycket föreningslagen.

48 §.

Paragrafen (49 § i utredningsförslaget) innehåller specialföreskrifter om
skyldighet för kreditkassas styrelse att hålla redovisningshandlingar in. in.
tillgängliga för allmänheten. Paragrafen motsvaras i föreningslagen av 44 §.
Den ersätter därjämte 45 § jordbrukskasseförordningen.

Revision

Jordbrukskasseförordningen upptager vissa bestämmelser om antalet revisorer
m. m. Dessa bestämmelser, som kompletterar föreningslagstiftningens
regler i ämnet (45—51 §§ 1951 års föreningslag), meddelas för varje kasseled
särskilt, för Svenska jordbrukskreditkassan i 16 §, för centralkassorna i
38 och 45 §§, för jordbrukskassorna i 63 §.

I jordbrukskasseutredningens lagförslag har bestämmelserna om revision
sammanförts i ett särskilt avsnitt. De däri upptagna paragraferna 50—56 avviker
i åtskilliga stycken från föreningslagens motsvarande regler. Jordbrukskasseutredningen
har sålunda ansett, att stadgandet i 46 § 2 mom.
föreningslagen om rätt att anlita juridisk person såsom revisor ej bör gälla
kreditkassa liksom ej heller stadgandet i 49 § föreningslagen om rätt för
revisor att anlita biträde. Utredningen har vidare från tillämpning på jordbrukets
kreditkassor undantagit bestämmelserna i 48 § föreningslagen om
minoritetsrevisor. Sådan revisor anses nämligen obehövlig med hänsyn till
att kreditkassorna står under offentlig tillsyn. I övrigt har utredningen före -

Kungl. AIaj;ts proposition nr 122 år 1956

181

slagit bestämmelser som i åtskilliga hänseenden påminner om dem som gäller
enligt banklagstiftningen.

Föreningen auktoriserade revisorer har avgivit det allmänna omdömet om
de i utredningsförslaget upptagna revisionsreglerna, att de är väl ägnade att
ligga till grund för lagstiftning.

Utredningsförslagets bestämmelser har med vissa jämkningar, vilka strax
kommer att redovisas, upptagits i departementsförslaget under §§ 49—55.

49 §.

Denna paragraf, som motsvarar 50 § i utredningsförslaget, utgör en inledning
till detaljbestämmelserna om revision och anger i vilken utsträckning
reglerna i lagen om ekonomiska föreningar skall gälla.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att auktoriserad
revisor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,
bör ha rätt att i enlighet med vad som stadgas i 49 § första stycket föreningslagen
anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten anställd lämplig
person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till arbetets art får anses
tillbörligt. Föreningen förklarar att ett sådant medgivande dels skulle
underlätta för yrkesrevisor att åtaga sig uppdraget såsom revisor i jordbrukskassa
dels bidraga till att hålla nere kostnaderna för revisionen.

Departementschefen. Efter mitt bedömande måste det anses vara till nytta
för kasserörelsen att yrkesrevisor, som kreditkassa anlitar, i de fall och i den
mån som angives i 49 § första stycket föreningslagen äger anlita »hos honom
för biträde i revisionsverksamhet anställd, lämplig person» såsom medhjälpare
i revisionsarbetet. En sådan befogenhet för yrkesrevisor torde, såsom
det heter i förarbetena till föreningslagen (prop. 34/1951 s. 159), kunna
befordra en grundlig och effektiv revision.

Också de i 49 § andra stycket föreningslagen meddelade reglerna om rätt
för revisor att efter särskilt samtycke anlita medhjälpare torde enligt min
mening utan men kunna tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Däremot
har jag ej ansett det påkallat, att kreditkassorna skall underkastas bestämmelserna
i tredje stycket om länsstyrelses befogenhet att tillåta revisor afl
anlita medhjälpare även mot föreningens önskan.

Jag har fördenskull jämkat den av utredningen föreslagna lydelsen av
50 § på sådant sätt att 49 § första och andra styckena men ej tredje stycket
föreningslagen förklarats skola gälla för jordbrukets kreditkassor. Vidare
bär redaktionella ändringar vidtagits.

50 §.

I 51 § utredningsförslaget, som motsvarar 50 § departementsförslaget,
stadgas dels att antalet revisorer i jordbrukskassa skall vara lägst två och
i centralkassa lägst tre dels att av revisorerna i centralkassa en skall utses
av jordbrukskasserörelsens riksorganisation varjämte en skall ha den sär -

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

skilda kvalifikationen att vara av handelskammare i riket auktoriserad revisor.

Bestämmelsen att minimiantalet revisorer i centralkassa skall vara minst
tre har överförts från 38 § jordbrukskasseförordningen. Detta lagrum innehåller
också bestämmelse att Svenska jordbrukskreditkassan skall utse en
av centralkassas revisorer. Där stadgas vidare, att i centralkassa skall utses
lika många suppleanter som revisorer och att jordbrukskreditkassan skall
äga utse suppleant för den revisor kassan utser. Utredningsförslaget upptar
ej några bestämmelser om suppleanter. Utredningen anmärker med anledning
därav, att den utgått från att jordbrukskasserörelsens riksorganisation
utan särskilt stadgande i lag skall bli berättigad utse suppleant för
den revisor organisationen skall tillsätta i centralkassa.

Utredningen meddelar, att den har diskuterat frågan om att efter förebild
av den ordning som gäller för affärsbankerna (68 § 1911 års banklag,
95 och 149 §§ 1955 års banklag) införa ett lagstadgande, att bank- och fondinspektionen
såsom tillsynsmyndighet skall utse en revisor i centralkassa.
Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan
ordning och avvisat tanken därpå.

Yttrandena. Föreningen auktoriserade revisorer anser, att förevarande
paragraf bör kompletteras med bestämmelse att för auktoriserad revisor i
centralkassa skall finnas suppleant som jämväl är auktoriserad revisor.

Bank- och fondinspeklionen yrkar dels att i jordbrukskasselagstiftningen
skall meddelas förbud mot att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare
hos jordbrukskassa utses till revisor i centralkassan dels
att inspektionen såsom tillsynsmyndighet skall tilldelas befogenhet att utse
en revisor i centralkassa. Ämbetsverket anför.

Det är inte lämpligt att en jordbrukskassefunktionär — styrelseledamot
eller befattningshavare — fungerar som revisor i centralkassan, d. v. s.
utövar kontroll över det organ som samtidigt skall ha ledande befogenheter
gentemot honom själv i hans egenskap av representant för jordbrukskassan.
Sådana för revisionsetiken klart stötande fall har förekommit på några
håll. Inspektionen vågar påstå alt de ingalunda varit till gagn för rörelsen.
Det kan tilläggas, att inspektionen icke iakttagit något härmed analogt fall
inom affärsbanksväsendet. Inspektionen tror sig kunna påstå att bankerna
står främmande för tanken att låta t. ex. en lokalstyrelseledamot tillika
fungera som revisor för banken. På grund härav måste inspektionen, under
hänvisning jämväl till föreskriften i 97 § 1 mom. tredje stycket nya banklagen,
påyrka att jordbrukskasselagstiftningen kompletteras med en bestämmelse
att ledamot i jordbrukskassas styrelse eller befattningshavare
hos kassan ej må utses till revisor i vederbörande centralkassa.

I detta sammanhang vill slutligen inspektionen uttala, att den måste finna
det egendomligt om centralkassorna, i motsats till både affärsbanker och
sparbanker, skulle undandragas den kontroll som består däri att en representant
för det allmänna ingår bland revisorerna. Enligt 69 § fjärde stycket
jordbrukskasseförordningen äger inspektionen vid behov utse ombud för
övervakning av en centralkassa med tillhörande jordbrukskassor. Denna
bestämmelse föreslås slopad av utredningen. I och för sig kan inspektionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

183

biträda detta förslag, men härvid förutsätter ämbetsverket att det i stället
tillerkännes befogenhet att utse en revisor för varje centralkassa.

Departementschefen. Vad som anförts i de två remissyttranden, som här
berörts, är enligt min mening värt beaktande. Förslaget, att tillsynsmyndigheten
skall äga utse revisor i centralkassa finner jag befogat, särskilt som
det allmänna skall äga utse revisor såväl i affärsbank som i sparbank. Såsom
framgår av den föregående framställningen utser nämligen bank- och
fondinspektionen såsom tillsynsmyndighet revisor i affärsbankerna. Enligt
51 och 81 §§ 1955 års lag om sparbanker skall länsstyrelsen — som jämte
sparbanksinspektionen skall utöva sparbankstillsyn — utse revisor i sparbank.
Anledning torde ej föreligga att sätta centralkassorna i annat läge än
de två andra slagen av kreditinrättningar. Förslaget att lagen skall innehålla
stadgande, att suppleant för auktoriserad revisor jämväl skall vara
auktoriserad, finner jag likaledes motiverat. Vad angår förslaget att i lagen
skall intagas förbud för vissa förtroendemän och befattningshavare i jordbrukskassa
att vara revisor i centralkassan, så är detta förslag enligt min
mening motiverat. Jag förordar alltså, att ett sådant förbud skall upptagas
i lagen.

Sedan de ändringar och tillägg vidtagits i den av utredningen föreslagna
51 §, vartill vad jag här anfört föranleder, samt en formell jämkning skett
har jag upptagit paragrafen som 50 § i departementsförslaget.

51 §•

Denna paragraf (52 § i utredningsförslaget) är en motsvarighet till 47 §
första stycket föreningslagen. Den upptar föreskrifter om anmälningsskyldighet
till myndighet i fall då revisorer ej utsetts i tillräckligt antal eller
då utsedd revisor saknar stadgad kompetens. Anmälan skall enligt lagförslaget
ställas till tillsynsmyndigheten, ej till länsstyrelsen såsom i föreningslagen.
Tillsynsmyndighetens handläggning av dylik anmälan behandlas i
71 § departementsförslaget.

52 §.

Paragrafen (53 § i utredningsförslaget) upptager anvisningar om vad
revisor skall iakttaga vid fullgörande av sitt uppdrag. Den ansluter med
vissa jämkningar till 99 § nya banklagen och ersätter 50 § första stycket
föreningslagen.

53 §.

I denna paragraf (54 § utredningsförslaget) regleras revisorernas ställning
till kassans stämma och styrelse. Den motsvaras av 100 § nya banklagen
samt 50 § andra och tredje styckena föreningslagen.

54 §.

Paragrafen (55 § utredningsförslaget) innehåller vissa stadganden om
revisorernas skyldighet att upprätta revisionsberättelse. Den motsvarar 101 §
nya banklagen och 51 § första stycket föreningslagen.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956
55 §.

I denna paragraf (56 § utredningsförslaget) lämnas regler för vad revisionsberättelse
skall innehålla. Den ansluter med vissa jämkningar till 102 §
nya banklagen och överensstämmer därjämte i stora delar med 51 § andra,
tredje och fjärde styckena föreningslagen. Beträffande det i paragrafen
upptagna stadgandet om skyldighet för revisorerna att göra särskilt uttalande
beträffande uppskrivning av tillgång torde jag få hänvisa till vad som
yttrades i kommentaren till 47 §.

Likvidation och upplösning

Kreditkassas likvidation och upplösning regleras enligt den nu gällande
lagstiftningen väsentligen av föreningslagstiftningen, kompletterad med ett
fåtal särbestämmelser i jordbrukskasseförordningen. Särbestämmelserna
upptas för Svenska jordbrukskreditkassan i 19 §, för centralkassorna i 46—
48 §§ och för jordbrukskassorna i 67 §. De innehåller bl. a. föreskrifter att
tvångslikvidation av Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassa skall
ske om förlust av viss storleksordning inträffat ävensom att centralkassa
och jordbrukskassa obligatoriskt skall likvidera om deras medlemsantal
sjunkit under det i författningen stadgade.

Utredningen uttalar i betänkandet, att likvidationsförfarandet för jordbrukets
kreditkassor även fortsättningsvis väsentligen bör vara detsamma
som för andra ekonomiska föreningar. Vissa jämkningar i föreningslagstiftningens
regler erfordras emellertid med hänsyn till att kassorna är kreditinrättningar.
Utredningen anser sålunda, att reglerna om likvidation bör
byggas ut något utöver de allmänna reglerna i föreningslagstiftningen. Vidare
bör enligt utredningens mening vissa av tillsynsmyndighetens funktioner
i samband med kreditkassas likvidation angivas i förevarande kapitel.

Om alltså några av föreningslagstiftningens regler bör utbyggas, så kan
andra enligt utredningens bedömande undvaras. Dit hör de genom 1951 års
lag om ekonomiska föreningar nyinförda föreskrifterna om förenklat likvidationsförfarande
för förening utan tillgångar (91 § föreningslagen) samt
föreskrifterna om avförande ur föreningsregistret av förening beträffande
vilken anmälan till föreningsregistret ej inkommit till registret under de senaste
tio åren (74 § föreningslagen). Till stadganden som ej bör gälla kreditkassorna
hänför utredningen också det i 94 § föreningslagen upptagna om
rätt för förening, som varit i konkurs men därvid visat överskott, att i visst
fall fortsätta rörelsen. Enligt jordbrukskasseutredningen bör det ej komma
i fråga att kreditkassa efter konkurs skall äga fortsätta sin verksamhet.

Utredningen har disponerat förevarande avsnitt så att däri upptagits elva
paragrafer av vilka en är en hänvisningsparagraf som anknyter till vissa av
föreningslagens stadganden. Utredningen säger sig vid utformningen av
jordbrukskasselagstiftningens likvidationsregler i viss mån ha vägletts av
den metod som använts i lagen den 30 april 1948 om sambruksföreningar.

De av jordbrukskasseutredningen föreslagna bestämmelserna om kredit -

185

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

kassas upplösning och likvidation har icke föranlett några särskilda uttalanden
från remissinstansernas sida. Vid departementsbeliandlingen har
såsom en följd av andra ändringar i utredningsförslaget vissa jämkningar
fått vidtagas i avsnittets hänvisningsparagraf (66 §). Efter vissa formella
ändringar har 1 mom. i denna paragraf upptagits som 56 § och, i enlighet
med den teknik som använts i de närmast föregående underavdelningarna,
flyttats som inledning till detta avsnitt. 2 och 3 mom. av utredningens 66 §
har upptagits som särskilda paragrafer. De i 65 § i utredningens förslag
upptagna bestämmelserna motsvaras av stadganden i 80 § lagen om ekonomiska
föreningar och har därför ej upptagits i departementstörslaget. I
övrigt har de föreslagna likvidationsreglerna undergått huvudsakligen formella
jämkningar, varvid utredningsförslagets 64 § i departementsförslaget
upptagits som 66 §. 57—63 och 67 §§ har oförändrad paragrafnumrering.

56 §.

I denna paragraf, som motsvarar 66 § 1 mom. i utredningsförslaget, ges
en översikt av samtliga bestämmelser som skall gälla i fråga om likvidation
och upplösning av kreditkassor, varvid hänvisningar skett till vissa stadganden
i lagen om ekonomiska föreningar.

57 §.

Denna paragraf innehåller i sitt första stycke det grundläggande stadgandet
om frivillig likvidation. Stadgandet överensstämmer i sak med 70 § första
stycket föreningslagstiftningen — och 118 § 1955 års lag om bankrörelse
— med den skillnaden från stadgandet i föreningslagen att för beslut om
kreditkassas likvidation ej fordras, att någon av de två stämmor som erfordras
för giltigt beslut skall vara ordinarie.

I paragrafens andra stycke finnes en särskild regel, som innebär att kreditkassa
skall ha möjlighet bestämma, att likvidation skall inträda först
viss tid efter likvidationsbeslutet. Utredningen har ansett, att denna möjlighet
skall visa sig gagnelig. Framför allt torde det enligt utredningens mening
kunna vara lämpligt att bestämma att likvidation skall inträda den dag då
räkenskapsåret slutar. Detta stadgande, som är en nyhet för kreditkassornas
del har förebilder i 118 § andra stycket 1955 års lag om bankrörelse, 140 §
andra stycket aktiebolagslagen samt 134 § andra stycket och 223 § andra
stycket lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse.

58 §.

Under denna paragraf behandlas de fall då kreditkassa skall upplösas genom
tvångslikvidation. Därjämte ges vissa föreskrifter om rättens medverkan
för att en likvidation som är obligatorisk verkligen skall komma till
stånd. Grund för tvångslikvidation av kreditkassa är enligt lagrummet 1)
att rörelsen ej öppnats inom ett år från godkännandet, 2) att hela röielsen
överlåtits till annan, 3) att godkännandet återkallats, 4) att medlemsantalet
nedgått under det lägsta medgivna antalet.

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Stadgandena i denna paragraf kan jämföras med 71 § föreningslagen och
119 § 1955 års lag om bankrörelse.

59—66 §§.

Dessa paragrafer upptar de särskilda regler som skall gälla för likvidationsförfarandet
i fråga om jordbrukets kreditkassor. Förfarandet har, med
vissa modifikationer utformats på samma sätt som för andra föreningar.
Jordbrukskasseutredningen har i betänkandet anmält, att den vid avfattningen
av stadgandena beaktat såväl föreningslagstiftningens som den nya
banklagstiftningens stadganden om likvidation och upplösning. Som jag i
inledningen till detta avsnitt nämnt har ett flertal ändringar av främst
redaktionell art vidtagits vid upprättandet av departementsförslaget. I sak
har 59 § ändrats så att, i likhet med vad som gäller enligt 123 § nya banklagen,
minst två likvidatorer skall utses. Vidare vinnes överensstämmelse
med stadgandet i 27 §, att centralkassas firma skall tecknas av minst två
personer i förening. Av betänkandet framgår att förevarande paragrafer
bör jämföras, 59 § med 70 § andra stycket föreningslagen och 123 § nya
banklagen, 60 § med 75 § föreningslagen och 124 § nya banklagen, 61 § med
76 § föreningslagen och 125 § nya banklagen, 62 § med 77 § föreningslagen
och 126 § nya banklagen samt 63 § med 79 § föreningslagen och 127 § nva
banklagen. 64 § (66 § 2 mom. utredningsförslaget) bör jämföras med 131 §
andra stycket nya banklagen och 83 § andra stycket föreningslagen. 65 §
(66 § 3 mom. i utredningsförslaget) ersätter 75 § tredje stycket jordbrukskassetörordningen
och har motsvarighet i 133 § andra stycket nya banklagen.
66 § (64 § i utredningsförslaget) bör jämföras med 132 § nya banklagen,
men har ingen motsvarighet i föreningslagen. Bestämmelsen i 66 §
avser enligt vad som angives i betänkandet att möjliggöra för likvidatorer na
att fritaga sig från ansvarighet för en fortsatt likvidation, när det är ovisst
huruvida konkursanledning föreligger.

67 §.

Denna paragraf behandlar bl. a. det fall, då kreditkassa varit i konkurs
och konkursen slutligen visar överskott. Paragrafen har motsvarighet i 145 §
nya banklagen. Den kan jämföras med 94 § föreningslagen, från vilken den
avviker därigenom att upplösning genom likvidation är obligatorisk för kreditkassa
som varit i konkurs, medan förening i motsvarande situation ibland
kan få fortsätta sin verksamhet.

Bestämmelser om offentlig tillsyn

Rubriken över detta avsnitt har jämkats såtillvida att i departementsförslaget
ordet »offentlig» tillagts. Rubriken har därjämte fått högre valör,
beroende på att tillsynen skall omfatta även jordbrukskasserörelsens riksorganisation.
Avsnittet går alltså i departementsförslaget ej in i den avdelning
som endast berör kreditkassorna.

187

Knngl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Gällande lagstiftning m. m. Av den redogörelse soin i betänkandet lämnas
för den offentliga tillsynen över jordbrukets kreditkassor framgår, att
sådan tillsyn utövats alltsedan år 1936. Tillsynsmyndighet är bank- och
fondinspektionen. Inspektionens skyldigheter och befogenheter gentemot
kassorna regleras, förutom av ämbetsverkets instruktion, av bestämmelserna
i ett särskilt avsnitt av jordbrukskasseförordningen (68—77 §§). I stort
sett är dessa bestämmelser av samma innebörd som de vilka reglerar inspektionens
befogenheter över bankerna.

Jordbrukskasseförordningens tillsynsregler innebär, att bank- och fondinspektionen
skall övervaka lagligheten av kassornas verksamhet och att den
i allmänhet skall följa verksamheten, såvitt angår förhållanden som kan
inverka på kassornas säkerhet (69 § första och andra styckena jordbrukskasseförordningen).

Inspektionsverksamheten utövas med ledning av handlingar, som kasserörelsen
tillhandahåller bank- och fondinspektionen samt genom undersökningar
på platsen (69 § tredje stycket samt 70 § jordbrukskasseförordningen).

Inspektionen kan förordna ombud att biträda vid tillsynen av viss centralkassa
och till denna anslutna jordbrukskassor (69 § fjärde stycket jordbrukskasseförordningen)
och den har rätt att påkalla styrelsesammanträde
och extra föreningssammanträde i vilken som helst av jordbrukets kreditkassor
(71 § jordbrukskasseförordningen).

När inspektionen finner anledning till anmärkning mot kreditkassas åtgärder
eller beslut, kan den inskrida på olika sätt. Den kan, om ett olagligt
beslut träffats, förbjuda att det verkställes, eller, om det redan ar verkställt,
förelägga styrelsen för kassan att göra rättelse. I fråga om olagliga
beslut och åtgärder har inspektionen rätt att ge särskilt eftertryck åt små
förelägganden och föreskrifter genom att sätta ut vite. Den kan också falla
till vitet (72 § första och andra stycket jordbrukskasseförordningen).

Mot beslut och åtgärder, som ej är olagliga men ändå olämpliga, kan inspektionen
framställa erinringar (72 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen).

Skulle centralkassa eller jordbrukskassa inte rätta sig efter forbud och
förelägganden som inspektionen meddelat eller skulle sådan kassa eljest
handha" sina angelägenheter på ett sätt som är ägnat att rubba förtroendet
för den, kan inspektionen anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t respektive
länsstyrelsen och begära att godkännandet för kassa skall återkallas (73 $
jordbrukskasseförordningen).

Tillsynskapitlet i jordbrukskasseförordningen innehåller slutligen bestämmelser
att inspektionens beslut kan överklagas i vanlig ordning (74 § jordbrukskasseförordningen),
varjämte den reglerar inspektionens befogenheter
under centralkassas eller jordbrukskassas likvidation (73 § joidbrukskasseförordningen)
och stadgar straff för den som lämnar fel uppgifter till
inspektionen (76 och 77 §§ jordbrukskasseförordningen).

Av betänkandet framgår vidare, att jordbrukskassetillsynen inom hank -

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

och fondinspektionen handhas av en särskild byrå, som förestås av en byråchef.
I tillsynsarbetet deltar en byrådirektör, som ägnar ungefär halva sin
tid åt kassetillsynen och återstoden åt banktillsyn. Undersökning av centralkassan
sker rutinmässigt minst en gång vartannat år. Samtidigt med att
centralkassan undersökes brukar ett antal av de därunder lydande jordbrukskassorna
bli undersökta. Undersökning av jordbrukskassa sker ej efter
nagon tidsbestämd rutin utan efter en ordning, där hänsyn tas till kassans
storlek, tillgängliga uppgifter om hur kassan skötes o. s. v. Undersöknmgsfrekvensen
kan alltså variera inom vida gränser. Den är genomsnittligt
åtskilligt mindre för jordbrukskassa än för centralkassa.

Undersökningarna av centralkassorna och jordbrukskassorna avser väsentligen
kreditkontroll, men kan beröra också räkenskaperna och då särskilt
sättet på vilket de föres. Kreditkontrollen omfattar undersökning både
ur säkerhetssynpunkt och legalitetssynpunkt.

Föiutom av det statliga tillsynsorganet kontrolleras jordbrukets kreditkassor
av Svenska jordbrukskreditkassan, som för ändamålet har en särskild
revisionsavdelning. Revisionsavdelningen förestås av en chef, som under
sig har tio reserevisorer och några deltidsanställda siffergranskare. Chefen
och en reserevisor är stationerade hos jordbrukskreditkassan i Stockholm.
De andra nio reserevisorerna är placerade vid centralkassorna. Jordbrukskreditkassans
reserevisorer kontrollerar givetvis såväl centralkassorna
som jordbrukskassorna. De besöker varje jordbrukskassa i regel minst en
gång om året. Besöken planeras i samråd med Svenska jordbrukskreditkassans
revisionsavdelning i Stockholm. Över varje besök upprättar reserevisorn
en promemoria. Denna tillställes sedermera jordbrukskreditkassan, centi
alkassan, den besökta jordbrukskassan samt bank- och fondinspektionen.

Utredningen. I betänkandet föreslår jordbrukskasseutredningen, att i jordbrukskasselagstiftningen
skall fastslås att tillsyn över jordbrukets kreditkassor
skall utövas såväl av en statlig tillsynsmyndighet som av jordbrukskasserorelsen
själv. Den tillsyn som skall ankomma på rörelsen själv skall
handhavas av riksorganisationen genom en särskild avdelning för central
jordbrukskasserevision.

Utredningen menar, att dess förslag innebär ett lagfästande av det system
som faktiskt råder. Den förklarar, att den tillsyn som enligt utredningsförslaget
skall ägnas kassorna i allt väsentligt kommer att bli av samma omfattning
och innebörd som den vilken hittills faktiskt förekommit. De materiella
tillsynsreglerna har därför inte ändrats mycket. Men formerna för utövningen
av tillsynen jämkas enligt förslaget något. Sålunda skall tillsynsarbetet
på fältet i stor utsträckning läggas på kasserörelsen själv både formellt
och reellt. Tillsynsmyndigheten skall i allmänhet ej behöva gå in på
rakenskapskontroll och dess kreditkontroll skall i regel, i den mån den ej
verkställes med ledning av handlingar, utövas efter undersökningar allenast
av centralkassor. Obligatoriskt samarbete skall äga rum mellan den
statliga tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens riksorganisation

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

såsom utövare av central jordbrukskasserevision. Samarbetet skall syfta till
att l''å det erforderliga tillsynsarbetet uträttat på det mest ändamålsenliga
och rationella sättet. Bl. a. bör dubbelarbete i möjligaste mån undvikas.
Vissa mera grundläggande regler för kasserörelsens andel i samarbetet skall
fastställas i en instruktion eller liknande handling som skall upprättas av
riksorganisationen efter samråd med tillsynsmyndigheten.

I sin motivering till förslaget uttalar utredningen bl. a. att det statliga tillsynsarbetet
och rörelsens egen tillsyn f. n. griper i varandra på ett sätt
som ibland synes föranleda ett ej alldeles nödvändigt dubbelarbete. I betänkandet
anföres härom.

Tillsyn av jordbrukets kreditkassor utövas såväl av den statliga tillsynsmyndigheten
som av kasserörelsens egen topporganisation genom dess revisionsavdelning.
I det statliga tillsynsarbetet ligger tyngdpunkten på kreditkontrollen
även om åtskilliga moment av räkenskapskontroll också inrvmmes
däri. Kasserörelsens egen tillsyn får väl därför kanske, såsom komplemen
till den statliga, anses ha sin största betydelse i fråga om räkenskapskontrollen.
Men det är att märka, att rörelsens egen tillsyn omfattar också
en kreditgranskning ur säkerhets- och legalitetssynpunkt, d. v. s. en kontroll
av samma slag som den bank- och fondinspektionen är särskilt inriktad
på. Ett visst faktiskt samarbete mellan bank- och fondinspektionen och
kasserörelsens eget tillsynsorgan är därför naturligt och förekommer också.
Men detta samarbete kan i nuvarande läge inte hindra, att den statliga tillsynen
och rörelsens egen tillsyn griper i varandra på ett sätt som ibland
synes föranleda ej alldeles nödvändigt dubbelarbete. Med nuvarande lagstiftning
måste man räkna med dubbelarbete och andra organisatoriska olägenheter
i fråga om tillsynen. Enligt jordbrukskasseförordningen förutsättes
ju nämligen att allt centralt tillsynsarbete — begreppet använt för att utmärka
motsats till den vanliga lokala revisionen — utföres av bank- och
fondinspektionen. Inspektionen har författningsmässiga befogenheter att företaga
praktiskt taget all slags kontroll. Den i jordbrukskasseförordningen
angivna inriktningen av tillsynsverksamheten på sådant som inverkar på
kassas säkerhet ställer nämligen ej i och för sig räkenskapskontroll utanför
vad inspektionen skall syssla med. Det kan tvärtom sägas att kassas sätt
att föra räkenskaperna kan ha stor betydelse ur säkerhetssynpunkt.

Utredningen finner det naturligt, att en ganska stor organisation för tillsyn
av kreditkassorna vuxit fram inom jordbrukskasserörelsen utan att
särskild föreskrift därom givits i författning. Rörelsen själv måste nämligen
enligt utredningens mening ha ett mycket stort intresse av tillsjm med bl. a.
just de syften som den statliga tillsynsmyndigheten enligt jordbrukskasseförordningen
skall tillgodose. För rörelsen själv är det ett livsvillkor, att
kassornas verksamhet är sund och rationell ur olika synpunkter och att
gällande lagstiftning iakttages, så att rörelsen kan skapa och vidmakthålla
allmänhetens förtroende. Ur dessa synpunkter blir det naturligt att just
topporganisationen tar sig an tillsynsuppgifter och att dessa fullgöres i kombination
med en rådgivning, som syftar till rationell samordning av verksamheten
och till stimulans av kassornas aktivitet.

Från utgångspunkten att arbetet med central tillsyn av jordbrukets kreditkassor
i stort sett har samma syfte och inriktning vare sig det utföres

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

av eu statlig tillsynsmyndighet eller av organ för rörelsen själv samt att
dubbelarbete bör undvikas har utredningen diskuterat olika möjligheter att
ordna tillsynen.

En möjlighet som särskilt synes ha intresserat utredningen är att lämna
hela tillsynen åt jordbrukskasserörelsen själv efter mönster av den ordning
som råder i Finland. Härom anföres i betänkandet.

Man kan tänka sig, att kasserörelsen accepteras såsom tillsynsorgan även
för det allmännas räkning och ensam, under formellt överinsende av statlig
tillsynsmyndighet, får svara för hela det direkta tillsynsarbetet. Den linjen
har man, med gott resultat, följt i Finland sedan länge i fråga om andelskassorna
— finska motsvarigheter till jordbrukets kreditkassor. Från och
med ingången av år 1954 har man infört tillsyn efter ett sådant system
också för de finska sparbankerna. Inom utredningen har yppats sympatier
för en sådan lösning av tillsynsfrågan för den svenska kasserörelsens del.
Emellertid har utredningen tvekat att föreslå en omedelbar övergång till en
sådan för svenska förhållanden ovanlig ordning. Bl. a. har det sagts, att det
är av värde för rörelsen att kunna peka på att statlig myndighet utövar
tillsyn över kassorna. Vidare har det framhållits, att förslag att införa ett
sådant, i Sverige okänt system, säkerligen skulle väcka åtskillig kritik ur
principiella synpunkter och att det skulle kunna bli svårt att gendriva denna
kritik innan man här under en övergångstid vant sig vid de tankegångar
som uppbär systemet i Finland.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan hälsar i sitt yttrande med
tillfredställelse utredningens förslag rörande tillsynen. Förslaget öppnar enligt
kassans mening möjlighet till en rationell övervakning. Jordbrukskreditkassan
uttalar förhoppningen, att övervakningen i fortsättningen i största
möjliga utsträckning skall överlåtas åt jordbrukskasserörelsens egna kontrollorgan.

Av de remissinstanser, som eljest berört utredningsförslaget i den del det
rör tillsynen, har Mälarprovinsernas hypoteksförening och länsstyrelsen i
Östergötlands lön uttalat sig positivt. Hypoteksföreningen anser
sålunda, att det allmännas intresse av säkerhet och offentlig kontroll i penningförvaltningen
synes ha blivit tillbörligt tillgodosett. Länsstyrelsen har
inte något att erinra mot uppdelningen av tillsynsuppgifterna mellan den
statliga tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens eget tillsynsorgan.
Med hänsyn till de befogenheter som skall tillkomma tillsynsmyndigheten
att om och när så kräves ingripa, synes enligt länsstyrelsens mening tillräckliga
garantier har skapats för att systemet med uppdelning, som redan
tillämpas i praktiken, utan risk även skall kunna lagfästas.

De två inspektionsmyndigheterna, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen,
har däremot icke godtagit utredningsförslaget.
Båda inspektionsmyndigheterna hävdar att sträng åtskillnad
bör göras mellan offentlig tillsyn och intern kontroll,
Den offentliga tillsynen bör utövas av statlig tillsynsmyndighet och
formerna för den bör regleras genom bestämmelser i förevarande avsnitt
av jordbrukskasselagstiftningen. Lagregler om den interna kontroll, som

191

Kungl. Maj:ts proposition av 122 år 1956

skall ankomma på kasserörelsen själv, bör däremot icke förekomma bland
tillsynsbestämmelserna utan i stället eventuellt upptagas i lagstadgandena
om jordbrukskasserörelsens riksorganisation eller i revisionskapitlet.

Bank- och fondinspektionen bar bestämt avrått från en uppdelning av
tillsynsuppgifterna i enlighet med utredningens förslag. Detta syftar till ett
tillbakaträngande av den offentliga tillsynen och måste enligt inspektionens
mening inverka i hög grad menligt på tillsynens effektivitet. Inspektionen
bar vidare kraftigt understrukit, att offentlig tillsyn och inre kontroll är
två skilda begrepp som ej bör sammanblandas. Den offentliga tillsynen har
sin särskilda motivering i det skydd den bereder det allmänna och insättarna.
Den inre kontrollen däremot är väsentligen en rörelsens egen angelägenhet.
Såtillvida måste dock tillsynsmyndigheten bära ansvaret även
därför att den tillser, att kontrollen fungerar tillfredsställande. Hur djupt
myndigheten behöver engagera sig för denna uppgift beror på omständigheterna.
I allmänhet torde det vara tillfyllest med allmänna anvisningar
och stickprov. Frågan är emellertid en omdömes- och förtroendefråga som
det enligt inspektionens mening måste ankomma på myndigheten att lösa
själv. Inspektionens inställning till tillsynsfrågan behandlas utförligare i
det följande.

Sparbanksinspektioncn har beträffande förhållandet mellan offentlig tillsyn
och intern kontroll anfört bl. a. följande.

Det torde vara till begreppsmässig fördel därest i all banklagstiftning beteckningen
tillsyn reserverades för den övervakning, som skall äga rum från
det allmännas sida. Vilka uppgifter denna tillsyn skall tilldelas får i någon
mån bero av, hur den rörelse som skall övervakas själv har löst sina kontroll-
och övervakningsproblem. Rent principiellt bör emellertid gälla, att
rörelsen själv icke skall anse den offentliga tillsynen som en utbyggnad av
sitt eget kontrollsystem. Dess kontrollsystem bör ges den omfattning och
den inriktning, som bedömes erforderliga med hänsyn till rörelsens egna
krav. Tillsynen bör sålunda icke vara en komplettering av sistnämnda övervakning
och framförallt icke innebära något avlyftande av det ansvar för
förvaltning och revision, som skall vila på rörelsens ledare, utan tillsynen
bör vara ett organ för en självständig utifrån verkställd bedömning av verksamhetens
förenlighet med det allmännas intressen.

Bank- och fondinspektionen, som ingående uppehållit sig vid hithörande
frågor, framhåller i sitt yttrande, att utredningsförslaget ingalunda
lagfäster bestående ordning. I stället innebär det såväl
i fråga om sin principiella uppläggning som till sina praktiska konsekvenser
eu genomgripande omläggning av den offentliga tillsyn som nu
utövas över jordbrukskasserörelsen. — Inspektionen hänför till den interna
kontrollen sådana åtgärder som räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering
in. in. Fn sådan kontroll måste varje ekonomiskt företag i eget
intresse utföra och företaget måste vara utrustat med särskilda organ för
ändamålet. Kontrollens närmare gestaltning beror på verksamhetens art och
omfattning. När det gäller verksamhet, som är av betydelse för det allmänna
eller berör andra viktiga enskilda intressen, kan därutöver, fortsätter in -

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

spektionen, särskilda kontrollåtgärder erfordras. Är verksamheten föremål
för laglig reglering, måste efterlevnaden av lagstiftningen kontrolleras på
ett eller annat sätt. Man kan diskutera om även denna kontroll bör anförtros
företagets egna organ eller offentlig myndighet. Jordbrukskasseutredningen
har, påpekar bank- och fondinspektionen, med hänvisning till förhållandena
i Finland, varit inne på tanken att låta rörelsen själv handha
även kontroll av detta slag. Inspektionen avvisar för egen del
den finska ordningen och åberopar därvid särskilt de betänkligheter
som kan anföras i fråga om dess effektivitet. Ämbetsverket konstaterar
att jordbrukskasseutredningen visserligen ej funnit tiden mogen för denna
ordning. Inspektionen ifrågasätter emellertid om utredningen icke, med
den utformning förslaget fått, skulle handlat mera i konsekvens med sin
allmänna syn på problemet offentlig tillsyn, om den tagit steget fullt ut
och föreslagit en övergång redan nu till det finska systemet. Inspektionen
anför om vådorna av en kontroll endast genom kasserörelsens egna organ
följande.

Såvitt inspektionen förstår måste en kontroll uteslutande genom kreditinstitutens
egna organ alltid vara behäftad med vissa svagheter, som sammanhänger
med kontrollorganens beroende ställning till uppdragsgivarna,
d. v. s. ledningen för instituten eller deras sammanslutningar. Då denna ledning
genom instruktioner, direktiv eller direkta ingripanden kan vara i
betydande omfattning medansvarig i den verksamhet, som skall kontrolleras,
blir en kritik av denna en kritik även mot ledningen. Att detta kan försätta
de kontrollerande i en obehaglig situation och dämpa kritiklusten, är
tydligt. Man får i detta sammanhang icke glömma, att lagstiftningen rörande
kreditinstituten innefattar starka begränsningar av dessas rörelsefrihet.
Situationen kan därför lätt bli den, att ledningen finner en åtgärd böra
vidtagas eller en handlingslinje böra följas såsom nyttig för kreditinstitutet
eller dess kunder, medan hänsynen till insättarna eller det allmänna
kräver en annan. Att i en sådan situation med kraft hävda en ståndpunkt,
som strider mot ledningens — och måhända även avviker mot den allmänna
opinionen inom kreditinstituten eller deras sammanslutningar — blir en
svår uppgift för revisionsorgan, som icke har en fullt oberoende ställning.
Och även om man i fall, då intressena klart bryter sig mot varandra, skulie
kunna förvänta en korrekt och självständig hållning från revisionsorganens
sida, visar erfarenheten, att i andra fall, då läget icke är fullt lika klart,
dylika organ lätt låter sig påverkas av en kraftfull ledning eller en allmän
opinion inom instituten i fråga till att överse med enstaka åtgärder eller
tendenser som strider mot lagstiftarens intentioner. Inspektionen kan ur
sitt omfattande undersökningsmaterial hämta fram talrika exempel, som
bekräftar riktigheten av det sagda.

Man har sålunda enligt inspektionens mening all anledning att ställa sig
skeptisk till tanken på en överföring av den offentliga tillsynen över kreditinstituten
i allmänhet till dessa instituts egna organ. I fråga om jordbrukets
kreditkassor kan emellertid anföras vissa speciella omständigheter, som
gör det mera angeläget än i fråga om andra kreditinstitut, att insättarnas
och det allmännas intressen tillvaratages av fullt självständiga organ.

Till en början vill inspektionen sålunda än en gång erinra om kasserörelsens
organisatoriska uppbyggnad, som innebär, "att de beslutande organen
rekryteras huvudsakligen bland kredittagarna. I detta avseende skiljer

Kungl. Mnj.ts proposition nr 122 år 1956

193

sig kasserörelsen från både banker och sparbanker. Då det ligger i sakens
natur, att kredittagar- och insättarintressena delvis går isär, finnes det i
fråga om jordbrukskasserörelsen särskild anledning att slå vakt om de senare.
Att härvid en fristående offentlig kontrollmyndighet utgör en säkrare
balansfaktor mot låntagarintressen än rörelsens egna revisionsorgan ligger
i sakens natur.

En annan omständighet, som i detta sammanhang förtjänar omnämnas,
är att statens representantskap i det nuvarande topporganets styrelse föreslås
avvecklat. Visserligen har detta förhållande en särskild, i och för sig
godtagbar motivering, men avvecklingen skulle — under förutsättning att
den offentliga tillsynen överfördes till rörelsens egna organ — innebära, att
rörelsen helt frigjorde sig från insyn och inflytande från det allmännas sida.

Ytterligare anser sig inspektionen böra erinra om att jordbrukskasserörelsen
enligt det remitterade förslaget avses få väsentligt utvidgade befogenheter.
I själva verket framträder rörelsen numera med anspråk på att få driva
en i stort sett fullständig bankrörelse. Därmed kompliceras verksamheten
och ökas riskerna, något som också talar mot införandet av ett system med
kontroll, uteslutande genom rörelsens egna organ. Åtminstone under en
övergångstid måste ju dessas erfarenheter i fråga om åtskilliga bankmässiga
detaljer förbli mycket begränsade.

Bank- och fondinspektionen konstaterar därefter att jordbrukskasseutredningen,
ehuru på andra grunder än inspektionen, också kommit till slutsatsen,
att en statlig tillsyn över jordbrukskasserörelsen fortfarande är önskvärd.
Det naturliga hade då enligt inspektionens mening varit, att utredningen
hade närmare bestämt tillsynsmyndighetens uppgifter
och gränserna för dess verksamhet. Så har emellertid icke skett
utan utredningen har föredragit att lösa frågorna om den inre kontrollen
och den statliga tillsynen i ett sammanhang. Avsaknaden i lagtexten av bestämmelser,
som klart avgränsar de olika, tillsynsorganens kompetensområden
utgör enligt bank- och fondinspektionens mening en betänklig svaghet.
Oklarheten i fråga om ansvarsfördelningen kan befaras leda till kompttenstvister
och slitningar.

Inspektionen förklarar vidare, att jordbrukskasseutredningen tydligen
åsyftar ett tillbakaträngande av den offentliga tillsynen.
Som skäl härför har av utredningen särskilt åberopats att det skulle förekomma
»ej alldeles nödvändigt dubbelarbete». Inspektionen vänder
sig med skärpa mot påståendet om onödigt dubbelarbete. Ämbetsverket påpekar,
att tillsynen av kreditkassorna, som innefattar förutom topporganet,
elva centralkassor och över 600 självständiga jordbrukskassor, f. n. fullgöres
av en byråchef samt en byrådirektör på halvtid. Vidare framhålles,
att jordbrukskasserörelsens eget revisionsorgan endast i ringa mån ägnat
sig åt annat än inre kontroll och därmed sammanhängande frågor. Bankoch
fondinspektionen har visserligen i någon mån ägnat intresse även åt
den inre kontrollen, men endast i den mån så varit påkallat ur säkerhetssynpunkter.
Inspektionen menar, att det snarast skulle varit till nytta för
kasserörelsen om inspektionen kunnat öka sina insatser i fråga om granskning
av kontorsrutinen. Emellertid är inspektionen inställd på att, om den

13 liihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

inre kontrollen inom jordbrukskasserörelsen effektiviseras, avpassa sin
verksamhet därefter. Ämbetsverket har i dessa frågor anfört bl. a. följande.

Svenska jordbrukskreditkassans revisionsavdelning har i betänkandet givits
en så framträdande plats, att man kanske frestas tro, att förekomsten
av en dylik avdelning vore något för jordbrukskasserörelsen utmärkande.
Så är emellertid ingalunda fallet. Ett särskilt organ för den inre kontrollen
måste finnas och finnes också i varje kreditinrättning, som står under inspektionens
tillsyn. Särskilt uttalat blir behovet därav tydligen i en inrättning
med stort filialnät; som exempel må nämnas, att den organisation, som
för ifrågavarande ändamål inrättats hos en av våra största banker, sysselsätter
65 personer under ledning av en tjänsteman i direktörs ställning. Revisionsavdelningens
uppgifter är, såvitt inspektionen kunnat finna, i det
väsentliga likartade dem som åvilar bankernas motsvarande organ. Att döma
av de till inspektionen inkommande revisionspromemoriorna har avdelningens
revisorer sålunda i huvudsak ägnat sig åt den inre kontrollen och därmed
sammanhängande frågor. Endast i begränsad omfattning synes deras
granskning ha omfattat en prövning av krediterna ur säkerhetssynpunkt.
I de fall, där reserevisorerna — av andra skäl än legalitetsskäl — anmärkt på
säkerheten för någon kredit, har det merendels gällt brister som legat i öppen
dag. Då utredningen uttalar, att rörelsens egen tillsyn delvis omfattar en
kontroll av samma slag som den inspektionen är särskilt inriktad på, är
detta därför endast i ringa utsträckning en realitet; revisorernas insatser
i detta avseende har i varje fall icke varit av den omfattning eller beskaffenhet
att den av inspektionen verkställda granskningen kunnat ens i någon
mån begränsas.

Å andra sidan har inspektionen ingalunda sett som sin uppgift att själv
utföra någon del av det arbete, som sammanhänger med den inre kontrollen.
Det är riktigt, som i betänkandet anföres, att kassas sätt att föra räkenskaperna
och andra dylika detaljer i kontorsrutinen kan vara av stor betydelse
även ur säkerhetssynpunkt. Härav får emellertid icke dragas annan slutsats,
än att det måste ankomma på tillsynsmyndigheten att tillse, alt en effektiv
inre kontroll organiseras inom rörelsen. För detta ändamål erfordras överläggningar
med rörelsens ledning om kontrollverksamhetens uppläggning i
stort och stickprov för att konstatera hur verksamheten fungerar. Något
annat har i princip heller icke förekommit. Om tillsynsmyndigheten likväl
ägnat mera intresse åt den inre kontrollen inom jordbrukskasserörelsen än
vad som under senare år varit fallet i fråga om motsvarande verksamhet
inom bankerna, har detta sin enkla förklaring däri, att kontorsrutinen inom
kreditkassorna ännu icke på alla håll motsvarar de krav, som måste ställas
på en kreditinrättning. Detta är kanske i och för sig icke så anmärkningsvärt
med tanke på att flertalet jordbrukskassetjänstemän fortfarande är ur
bankteknisk synpunkt lekmän och på att rörelsen under sin korta tillvaro
undergått en så kraftig utveckling att den helt ändrats till sin struktur. Förhållandet
kräver emellertid ständig uppmärksamhet — det visar icke minst
erfarenheterna från de senast verkställda undersökningarna, som blottat allvarliga
brister även i fråga om den inre kontrollen.

Inspektionen kan sålunda för sin del icke vitsorda att något onödigt dubbelarbete
förekommit. Tvärtom vågar inspektionen hysa den uppfattningen,
att om tillgången på arbetskraft medgivit ökade insatser från inspektionens
sida i fråga om granskningen av kontorsrutinen, detta skulle varit till betydande
nytta för jordbrukskasserörelsen. Tilläggas bör här endast, att om
den inre kontrollen inom jordbrukskasserörelsen skulle effektiviseras och
kontorsrutinen förbättras, något som man har anledning hoppas, inspektionen
självfallet kommer att anpassa sin verksamhet härefter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

195

Ytterligare har bank- och fondinspektionen kritiserat jordbrukskasseutredningens
förslag i den del detta avser tillsynens bedrivande genom
övervakning i huvudsak med ledning av handlingar och genom undersökningar
huvudsakligen i centralkassorna. Ämbetsverket anför, att undersökningar
som grundas på skriftligt material visat sig vara betydligt mindre
effektiva och tillförlitliga än undersökningar på platsen. De torde dessutom
vara sämre ur arbets- och kostnadssynpunkt. Därtill kommer, att en begränsning
av tillsynen till att avse endast centralkassorna kan ha menliga
verkningar på jordbrukskassornas känsla av ansvar för sin kreditgivning''.
Inspektionen utvecklar den sist återgivna synpunkten sålunda.

Från centralkassehåll har man under de senare åren upprepade gånger
framhållit, att prövningen av krediterna, även de större, i första hand måste
verkställas av jordbrukskassorna, vilka har den lokala och personliga kännedom
om låntagarna, som centralkassorna saknar och som aldrig kan helt
ersättas av skriftliga upplysningar. Man har också framhållit att det skulle
vara till stort men för kasserörelsen om jordbrukskassornas känsla av ansvar
för kreditgivningen försvagades i och med att denna väsentligen förlädes
till centralkassorna.

Inspektionen som ansett sig höra respektera denna kasserörelsens ståndpunkt
vill i anslutning till det anförda framhålla vikten av att inspektionen
icke genom särskilda föreskrifter betages sin möjlighet att, i den utsträckning
inspektionen själv finner lämplig, förrätta undersökningar även av
jordbrukskassor.

Departementschefen. Det system för tillsyn över jordbrukets kreditkassoi
som f. n. faktiskt tillämpas innebär, kort uttryckt, att bank- och fondinspektionen
såsom statlig tillsynsmyndighet utövar säkerhetskontroll och legalitetskontroll
medan räkenskapskontroll och annan liknande kontroll väsentligen
utföres av jordbrukskasserörelsens egna organ med bank- och fondinspektionen
såsom övervakande instans.

Jordbrukskasseutredningen har diskuterat möjligheten, att tillsynen
skulle helt handhavas av kasserörelsen själv genom ett särskilt kontrollorgan.
Så har tillsynen över jordbrukskassornas motsvarighet i Finland -—
andelskassorna — sedan länge varit ordnad. Från och med år 1954 tillämpas
i Finland dessutom en liknande ordning för tillsynen över sparbankerna.
Emellertid bär utredningen icke velat föreslå en omedelbar övergång till en
sådan för svenska förhållanden ovanlig ordning. I stället har den förordat
ett system som skulle kunna beskrivas så, att kasserörelsen själv väsentligen
skall utöva räkenskapskontrollen och vad därtill hörer medan den egentliga
tillsynen skall uppdelas mellan bank- och fondinspektionen såsom offentlig
tillsynsmyndighet samt jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Mot den av utredningen föreslagna ordningen har, utom annat, andragits
att fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan tillsynsmyndigheten och riksorganisationen
icke är reglerad genom lagbestämmelser och att oklarheten i
fråga om ansvarsfördelningen kan befaras leda till kompetenstvister och
slitningar. Denna anmärkning är tvivelsulan vägande. En klar ansvarsfördelning
mellan olika på samma område eller angränsande områden verk -

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

samma instanser erfordras regelmässigt för att verksamheten skall bli effektiv.
För den verksamhet det här gäller med dess speciella syfte att genom
inspektion och kontroll skapa garantier för att insättarmedcl handhaves
på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt måste detta vara ett alldeles
oeftergivligt krav. Emellertid torde det icke vara lyckligt att genom
bestämmelser i lag fixera en uppdelning av uppgifterna och ansvaret mellan
tillsynsmyndigheten och riksorganisationen. Det torde knappast kunna undvikas
att en sådan uppdelning blir stel och osmidig och dessutom skulle
tolkningen av lagbestämmelserna ibland möjligen kunna föranleda tvekan
och därmed fara för effektiviteten i tillsynen. Jag vill därför ogärna förorda
en ordning som synes förutsätta lagbestämmelser om ansvarsfördelningen.
Bättre än att i lag göra en uppdelning torde vara, antingen att lägga
ansvaret för tillsynen på tillsynsmyndigheten och låta den bestämma i vad
mån vissa kontrolluppgifter kan utföras av kasserörelsen ensam eller, eventuellt,
att införa det finska systemet och låta kasserörelsen själv svara för
alla kontrolluppgifter, inberäknat de egentliga tillsynsuppgifter som nu
ankommer på statlig myndighet.

Väljer man utvägen alt lägga ansvaret på tillsynsmyndigheten så måste
man enligt min mening godtaga bank- och fondinspektionens på utförlig
argumentering stödda uppfattning att tillsynen över kasserörelsen för att
fylla skäliga krav på effektivitet måste bedrivas efter samma principer som
hittills. Ordningen skulle då bli att tillsynsmyndigheten ensam kommer att
ansvara för den egentliga tillsynen medan kasserörelsen själv, under tillsynsmyndighetens
överinseende, kommer att ansvara för och utöva det mesta
av —- men inte all — räkenskapskontroll och annan intern kontroll, med
möjlighet för kasserörelsen att efter hand som kreditkassornas kontorsrutin
utvecklas helt få utföra sistnämnda kontrollverksamhet. Jag vill även i detta
sammanhang uttala, att jordbrukskasserörelsens riksorganisation givetvis
skall vara oförhindrad att gå utöver denna ram och, i den mån så finnes
påkallat, för rörelsens egen räkning utöva även legalitetskontroll och kreditkontroll.

En övergång till det finska systemet torde icke kunna komma i fråga i
nu förevarande sammanhang. Jordbrukskasseutredningen har icke velat
föreslå en omedelbar övergång och vid remissbehandlingen har betänkligheter
av olika slag uttalats mot detta system. Frågan om tillämpning av det
finska systemet har för övrigt framförts även vid remissbehandlingen av
förslaget till den nu antagna lagen om sparbanker. Dåvarande chefen för
finansdepartementet uttalade i propositionen med förslag till lag om sparbanker
(prop. 151/1955 s. 184), att denna fråga för sparbankernas del borde
bil föremål för överväganden i särskild ordning, eventuellt också med
avseende på tillsynen över andra institut inom kreditväsendet. Chefen för
finansdepartementet ämnade därför sedermera ta initiativ till en utredning
för närmare prövning av denna fråga. Vid denna utredning borde också
kunna upptas spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen
över sparbanker och jämförliga kreditinrättningar. För min del vill jag, för

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

197

kreditkassornas del, instämma i uppfattningen att frågan om övergång till
det finska systemet för tillsyn — jämte andra tillsynsfrågor — bör närmare
övervägas i särskild ordning. Jag förutsätter att så kommer att ske vid
den utredning, varom chefen för finansdepartementet varskott.

Vad här anförts har föranlett mig välja utvägen att låta den statliga tillsynsmyndigheten
liksom hittills förbli ensam ansvarig för tillsynen. Jag har i
konsekvens därmed i förevarande avsnitt av departementsförslaget uteslutande
upptagit bestämmelser om tillsynsmyndighetens uppgifter och utmönstrat
de av utredningen föreslagna bestämmelserna om jordbrukskasserörelsens
riksorganisation såsom tillsynsorgan och de befogenheter soin
skulle tillkomma riksorganisationen i denna egenskap. Bestämmelserna, som
alltså är grundade på samma principer som de hittills gällande, avviker i
vissa hänseenden såväl sakligt som formellt från dessa. Jag torde nu få
lämna en redogörelse för de olika paragrafer vari de upptagits.

68 §.

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om tillsynsarbetets anordnande
och inriktning. Den ersätter 69 § första och andra styckena jordbrukskasseförordningen.

68 § utredningsförslaget stadgar att övervakning av jordbrukets kreditkassor
och dessas verksamhet skall ankomma på tillsynsmyndigheten samt
på jordbrukskasserörelsens riksorganisation såsom utövande den centrala
jordbrukskasserevisionen. Beträffande tillsynens inriktning föreskriver stadgandet,
att tillsynen skall syfta till att kassorna skall ställa sig till efterrättelse
förevarande lag om jordbrukskasserörelsen, andra författningar, såvitt
de har särskilt avseende på kassorna, ävensom andra för kassorna gällande
föreskrifter. En legalitetskontroll skall alltså ske. Men även kontroll
ur andra synpunkter skall äga rum. Tillsynsorganen skall nämligen »jämväl
i övrigt» med uppmärksamhet följa kassornas verksamhet. Tillsynsmyndigheten
skall därvid inrikta sig på att få kännedom om förhållanden som
kan inverka på kassas säkerhet.

I departementsförslaget har endast tillsynsmyndighetens uppgifter medtagits.
Bestämmelserna om dessa har fått en avfattning, som nära ansluter
till motsvarande bestämmelser för affärsbankerna i 147 § 1955 års lag om
bankrörelse. Av de sakliga förändringar i förhållande till utredningsförslaget,
som vidtagits, torde jag få framhålla att icke endast jordbrukets kreditkassor
utan även jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall vara underkastad
tillsyn. Detta har nämnts redan i mitt yttrande över 5 § departementsförslaget.
Vidare torde jag här få nämna, att departementsförslaget
innehåller den från banklagstiftningen hämtade bestämmelsen att tillsynsmyndigheten
icke skall vara pliktig övervaka iakttagande av bestämmelser
som angår jordbrukskasserörelsens inre angelägenheter. Däri får bl. a. anses
ligga en antydan om att de uppgifter som avser inre kontroll kan överlämnas
åt kasserörelsen att svara för ensam, i den mån tillsynsmyndigheten
bedömer att så kan ske utan fara ur säkerhetssynpunkt. Jag torde vidare i

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

detta sammanhang få uttala såsom min mening, att förevarande paragraf
i fråga om innebörden av den tillsyn som skall ägnas riksorganisationen bör
tolkas så, att övervakningen icke utan särskilda skäl bör gälla annat än
den verksamhet som skall ankomma på riksorganisationen enligt 28 § andra
stycket första, andra och fjärde punkterna departementsförslaget.

Ytterligare torde här få nämnas, att 78 § utredningsförslaget, som innehåller
en allmän bestämmelse om de befogenheter jordbrukskasserörelsens
riksorganisation såsom utövare av central jordbrukskasserevision skulle ägt
gentemot kassorna, slopats och ej har motsvarighet bland departementsförslagets
tillsynsbestämmelser.

69 §.

I denna paragraf ges anvisningar om formerna för tillsynens utövande.
Den ersätter 69 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen.

Enligt 69 § första stycket utredningsförslaget skall tillsynen utövas med
ledning av kassornas handlingar eller med ledning av upplysningar som inhämtas
vid undersökning eller annorledes. Enligt andra stycket bör tillsynsmyndigheten
i huvudsak utöva sin tillsyn med ledning av handlingar och
helst förlägga de undersökningar den önskar företa till centralkassorna. I
tredje stycket ges en bestämmelse, att tillsynsmyndigheten skall verka för
en lämplig och ändamålsenlig fördelning av tillsynsarbetet.

I 69 § departementsförslaget har andra och tredje styckena av utredningsförslaget
slopats och endast första stycket bibehållits, sedan däri vidtagits
vissa formella jämkningar. Paragrafen ansluter nära till 148 § 1955 års lag
om bankrörelse. Jag torde särskilt få påpeka, att stadgandena i paragrafen
visserligen endast tar sikte på jordbrukskassorna och centralkassorna men
att vad i denna och vissa andra paragrafer stadgas, enligt 79 § departementsförslaget,
skall äga motsvarande tillämpning på jordbrukskasserörelsens
riksorganisation.

70 g.

Enligt 50 § departementsförslaget gäller, att en av revisorerna i centralkassa
utses av tillsynsmyndigheten. Denna ordning bekräftas genom förevarande
paragraf, vilken också innehåller vissa ordningsföreskrifter om
entledigande av sådan revisor, utseende av annan i hans ställe samt om instruktion
för revisorn. Bestämmelsen har ej någon motsvarighet vare sig i
jordbrukskasseförordningen eller utredningsförslaget. I 1955 års lag om
bankrörelse motsvaras den av 149 §.

I detta sammanhang torde få nämnas att samtidigt som tillsynsmyndigheten
fått den nya befogenheten att utse revisor i centralkassa, så har myndigheten
i enlighet med vad jordbrukskasseutredningen föreslagit avhänts
befogenheten enligt 69 § fjärde stycket jordbrukskasseförordningen att förordna
allmänt ombud att biträda vid tillsynen av viss centralkassa och till
denna anslutna jordbrukskassor. Jordbrukskasseutredningen motiverar slopandet
av denna bestämmelse om allmänt ombud med att den ej längre torde

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

vara av någon praktisk betydelse och att den ej har motsvarighet i fråga om
andm kreditinstitut. Utredningens förslag har ej föranlett erinran.

71 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 70 § utredningsförslaget, kompletterar
51 § departementsförslaget. Förevarande paragraf innehåller bestämmelse
att tillsynsmyndigheten, om obehörig person utsetts till revisor
eller om för få revisorer utsetts, skall förordna behörig person i den obehöriges
ställe, respektive förordna revisorer så att antalet blir fullt. Paragrafen
bör jämföras med 47 § andra stycket föreningslagen, enligt vilken här
ifrågavarande uppgift skall ankomma på länsstyrelsen.

72 §.

I denna paragraf, som i sak överensstämmer med 71 § utredningsförslaget,
tillägges tillsynsmyndigheten befogenhet att kalla kreditkassas verkställande
och beslutande organ att sammanträda. Den motsvarar 71 § jordbrukskasseförordningen
och ansluter vidare nära till 150 § 1955 års lag om bankrörelse.

73 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 72 § utredningsförslaget, ersätter
den punkt i 69 § första stycket jordbrukskasseförordningen, som ger
tillsynsmyndigheten befogenheten att meddela särskilda bestämmelser om
kreditkassas årsredovisning. I den nya jordbrukskasselagstiftningen skall
emellertid årsredovisningen regleras genom lagstadganden. Förevarande bestämmelse
har i samband därmed ändrats till att avse föreskrifter om sättet
att föra räkenskaper. Paragrafen innehåller dessutom bestämmelse, att tillsynsmyndigheten
skall äga ge föreskrifter om förvaring och inventering
av värdehandlingar. Den ansluter nära till 151 § 1955 års lag om bankrörelse.

74 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 70 § utredningsförslaget,
upptar i första och tredje styckena, vilka ersätter gällande föreskrifter i
70 § jordbrukskasseförordningen och i 1955 års banklag motsvaras av
152 §, stadganden om skyldighet för kassas styrelse att hålla kassatillgångar,
böcker och handlingar tillgängliga för tillsynsmyndigheten för kontroll
och att i allmänhet gå myndigheten tillhanda med äskade upplysningar.
Utredningen bär enligt vad som framgår av betänkandet förutsatt, att det
rutinmässiga tillhandagåendet med översikter, rapporter, årsredovisningar
och liknande handlingar från kassorna kommer att ske genom jordbrukskasserörelsens
riksorganisation. Paragrafens andra stycket innehåller ett
nytt stadgande om skyldighet för kassa att i visst fall, då större förlust
inträffat, upprätta balansräkning. Det ersätter i viss mån 46 § jordbrukskasseförordningen
och har motsvarigheter i 152 § sista attsatscn 1955 års
lag om bankrörelse samt 84 § sista attsatscn 1955 års lag om sparbanker.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

75 §.

Denna paragraf, som i sak överensstämmer med 74 § utredningsförslaget,
ersätter 72 och 73 §§ jordbrukskasseförordningen. Den reglerar alltså tillsynsmyndighetens
möjligheter att ingripa mot olagliga eller eljest olämpliga
beslut och åtgärder. Den motsvaras i nya banklagen av 153, 154 och 157 §§.

76 §.

I denna paragraf, som motsvarar 75 § utredningsförslaget och 75 § första,
andra och fjärde styckena jordbrukskasseförordningen, behandlas tillsynsmyndighetens
befogenheter vid kreditkassas likvidation. Paragrafens fjärde
stycke medger tillsynsmyndigheten att förordna likvidationsrevisor. Denna
befogenhet, som är en nyhet i förhållande till nu gällande lagstiftning, föranledes
av 1951 års lag om ekonomiska föreningar genom vilken den nya
ordningen med särskilda likvidationsrevisorer införts. Paragrafen ansluter
till 158 § 1 mom. 1955 års lag om bankrörelse.

77 §.

Denna paragraf, soin motsvaras av 76 § utredningsförslaget, stadgar skyldighet
för tillsynsmyndigheten att vid centralkassas konkurs utse allmänt
ombud.

F. n. gäller enligt 5 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit att för centralkassas konkurs samma
bestämmelser skall gälla som för sparbanks konkurs. Och i 1 § lagen den
18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs stadgas, att länsstyrelsen skall förordna ett allmänt ombud
i sparbanks konkurs. I 2 och 3 §§ av samma lag meddelas ytterligare
stadganden om det allmänna ombudet. Samtliga dessa stadganden har emellertid
upptagits i 82 § 2 mom. 1955 års lag om sparbanker. Liknande stadganden
finnes jämväl i 158 § 2 mom. 1955 års lag om bankrörelse. 1903
års lag har, med anledning av att stadgandena om allmänt ombud upptagits
direkt i banklagen och sparbankslagen, ändrats så att lagens 1 § innehåller
en hänvisning till dessa lagar (se vidare prop. nr 3/1955 s. 230 och
prop. nr 151/1955 s. 278).

Förevarande paragraf i departementsförslaget ansluter till motsvarande
lagrum i banklagstiftningen och sparbankslagstiftningen. Den har med vissa
jämkningar överförts från utredningsförslaget. Senare kommer, med anledning
bl. a. av att bestämmelserna om allmänt ombud i centralkassas konkurs
föreslås upptagna direkt i jordbrukskasselagstiftningen, att föreslås
att 1903 års lag skall ersättas med en ny lag om vissa kreditinrättningars
konkurs.

78 §.

Förevarande paragraf, som motsvaras av 77 § utredningsförslaget, fastslår
skyldighet för jordbrukets kreditkassor att betala kostnaderna för den offentliga
tillsynen.

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Gällande bestämmelser. Jordbrukets kreditkassor skall redan enligt den
nu gällande ordningen svara för de kostnader som den offentliga tillsynen
över dem medför. Skyldigheten därtill grundar sig på ett principbeslut som
fattades när den nuvarande ordningen för tillsyn infördes (prop. nr 249
1936 s. 69; sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1/
1936 is. 12; rskr. nr 340/1936). Kasserörelsen har därefter årligen genom
beslut av Kungl. Maj:t påförts det belopp, vartill kostnaderna för tillsynen
beräknats. Detta belopp har gäldats av Svenska jordbrukskreditkassan för
hela rörelsens räkning.

För affärsbanker och sparbanker gäller motsvarande skyldighet enligt lag
(239 § 1911 års lag om bankrörelse, 159 § 1955 års lag om bankrörelse,
63 § 1923 års lag om sparbanker, 85 § 1955 års lag om sparbanker).

Utredningen. Enligt 77 § första stycket utredningsförslaget lagfästes kreditkassornas
skyldighet att gälda årliga bidrag till bestridande av kostnaderna
för tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet. Något maximibelopp
för bidraget angives icke i lagen utan frågan om bidrags fastställande
och erläggande skall regleras genom föreskrifter som utfärdas av Kungl.
Maj :t.

Paragrafens andra stycke stadgar skyldighet för kassa att själv betala
ersättning till ombud eller revisor, som förordnats av tillsynsmyndigheten.

Beträffande de i första stycket upptagna bestämmelserna har utredningen
anfört.

Utredningen har ansett ett lagfästande av kreditkassas skyldighet att gälda
årliga bidrag för den offentliga tillsjmen lämpligt, särskilt med hänsyn
till att motsvarande bidragsskyldighet fastslagits i lag för banker, sparbanker,
fondkommissionärer (41 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet) och hypoteksaktiebolag (15 § lagen
den 14 juni 1946 om hypoteksaktiebolag). För alla dessa gäller ett i lag
fastställt maximum för bidragsskyldigheten. Utredningen bär övervägt en
maximering också för kassornas del, men har avstått från att framlägga
förslag därom. Anledningen därtill är bl. a., att kassorna, i motsats mot
övriga till tillsynsmyndigheterna bidragsskyldiga, är förenade i en och samma
rörelse. Bidraget har betalts av rörelsens topporgan för alla kassorna
gemensamt. Därför finnes i deras fall ej så stort behov av en regel som garanterar
att betalningsskyldigheten blir rättvist fördelad mellan de bidragsskyldiga
kassorna inbördes. Utredningen har fördenskull nöjt sig med att
anmärka, att Kungl. Maj :t meddelar närmare föreskrifter om fastställande
av bidrag och bidrags erläggande. Utredningen vill blott tillägga, att den utgått
från att de jämkningar i fråga om tillsynen som föreslagits skall kunna
medge lättnader i kasserörelsens bidragsskyldighet och att kasserorelsen
skall få tillfälle att framföra sin mening om hur stort bidrag som bör utgå.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har förklarat, att utredningens
förväntningar om lättnader i skyldigheten att bidraga till tillsynsmyndighetens
kostnader torde visa sig illusoriska. Inspektionen hänvisar till att
tillsynen av kreditkassorna — förutom topporganet, elva centralkassor och
över 600 jordbrukskassor — f. n. fullgöres av en byråchef och en byrådirektör
på halvtid.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Departementschefen. Jag förordar att vad utredningen föreslagit genomföres.
Jag vill dock, i anledning av ett uttalande från utredningens sida,
framhålla, att den av mig föreslagna ordningen för tillsynen icke torde
kunna medföra några lättnader i fråga om kasserörelsens skyldighet att
bidraga till kostnaderna för denna. En jämkning erfordras i paragrafens
andra stycke med anledning av att tillsynsmyndigheten enligt 71 § skall
äga utse revisor i centralkassa. Även ersättningen till denne revisor bör
nämligen betalas av centralkassa. Sedan jämkningen i fråga vidtagits har
77 § utredningsförslaget upptagits i departementsförslaget såsom 78 §.

79 §.

I denna paragraf upptages de särskilda tillsynsregler som skall gälla för
jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Paragrafen stadgar att vissa för kreditkassorna gällande bestämmelser
skall äga motsvarande tillämpning på jordbrukskasserörelsens riksorganisation
nämligen 69 § om formerna för tillsyn, 72 § om befogenhet för tillsynsmyndigheten
att kalla styrelse och stämma att sammanträda, 74 §
första och tredje styckena om skyldighet för styrelse att tillhandagå med
handlingar och upplysningar, 75 § första, andra och fjärde styckena om
tillsynsmyndighetens befogenhet i fall då olagligt eller olämpligt beslut fattats
av den kontrollerade kassan, 76 och 77 §§ om vissa befogenheter för
tillsynsmyndigheten vid likvidation eller konkurs samt 78 § andra stycket
om skyldighet att ersätta kostnaderna för ombud eller likvidationsrevisor
som förordnats av tillsynsmyndigheten. Vidare stadgas uttrycklig skyldighet
för riksorganisationen att tillhandagå tillsynsmyndigheten med översiktliga
uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen i dess helhet.

Enligt utredningsförslaget skulle riksorganisationen ej vara underkastad
tillsyn. Den enda lagbestämmelse, som utredningen föreslog med avseende
på förhållandet mellan tillsynsmyndigheten och riksorganisationen, finnes
i 79 § utredningsförslaget. Denna skulle gälla den situationen att tillsynsmyndigheten
funnit, att riksorganisationen utövat central jordbrukskasserevision
på ett uppenbart otillfredsställande sätt. I sådant fall skulle tillsynsmyndigheten
ofördröjligen anmäla förhållandet för Kungl. Maj :t varefter
Kungl. Maj :t skulle förordna om erforderliga åtgärder. Lagrummet
har ej motsvarighet i departementsförslaget.

80 §.

Denna paragraf motsvarar 80 § utredningsförslaget samt 160 § första
stycket första punkten 1955 års lag om bankrörelse och 48 § kungörelsen
den 3 juni 1955 om sparbanker. Den innehåller liksom dessa förbud för
ledamot och befattningshavare hos tillsynsmyndigheten att vara styrelseledamot
eller inneha anställning hos kreditkassa eller jordbrukskasserörelsens
riksorganisation. Därjämte upptar den förbud för ledamot och befattningshavare
hos tillsynsmyndigheten att vara revisor i kreditkassa.

203

Kangl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

81 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 82 § utredningsförslaget, stadgar
att bank- och fondinspektionen skall vara tillsynsmyndighet, som avses i
lagen om jordbrukskasserörelsen. Genom att i lagtexten genomgående använts
beteckningen tillsynsmyndigheten undvikes, att eventuella förändringar
av bank- och fondinspektionens namn skall komma att föranleda
ändringar på ett flertal ställen i lagen om jordbrukskasserörelsen. Samma
metod har använts i 1955 års lag om bankrörelse (se 162 §; jämför prop.
nr 3/1955 s. 149—150 och s. 231).

82 §.

Paragrafen, som handlar om klagan över tillsynsmyndighetens beslut,
motsvarar 81 § utredningsförslaget, ersätter 74 § jordbrukskasseförordningen
och har motsvarighet i 175 § 1955 års lag om bankrörelse.

Straffbestämmelser

83—86 §§.

Utredningen har vid utformandet av avsnittet om straffbestämmelser utgått
från den principen att straffbestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar
skall tillämpas utom där särbestämmelser erfordras. Denna princip
har emellertid lett till vissa oklarheter vid avgörandet om de allmänna reglerna
i föreningslagen eller om särbestämmelserna i denna lag skall tillämpas.
För vissa förseelser torde enligt förslaget straffbestämmelser i båda lagarna
bli tillämpliga. I anledning härav har i departementsförslaget avsnittet
om straffbestämmelser omarbetats så, att däri införts samtliga bestämmelser
som skall gälla med avseende på jordbrukets kreditkassor. I fråga om riksorganisationen,
som ej har bankmässiga uppgifter, skall däremot de i föreningslagen
givna bestämmelserna helt tillämpas, varjämte en särskild
straffbestämmelse upptagits beträffande överträdelse av ett stadgande, som
ej har motsvarighet i föreningslagen. I enlighet med denna princip har i

83 §, varmed avsnittet inledes, utsagts att med avseende på jordbrukets kreditkassor
skall i stället för vad i 110—112 §§ lagen om ekonomiska föreningar
stadgas, gälla de straffbestämmelser, som upptagits i 84—86 §§, medan
i fråga om riksorganisationen skall gälla, förutom nyssnämnda bestämmelser
i föreningslagen, stadgandet i 84 § 3. Vid angivandet av de därefter i

84 och 85 §§ upptagna straffbestämmelserna har förebild hämtats ur såväl
1955 års banklag som föreningslagen. Motsvarighet till bestämmelserna i
86 § finnes ej i banklagen men väl i 111 § föreningslagen.

I Si § första stycket har upptagits ansvarsbestämmelser för sådana förseelser,
vilka kan anses vara av särskilt allvarlig art. Under 1 och 2 har sålunda
straff stadgats för styrelseledamot eller likvidator, som vid upprättande
av vissa viktigare redovisningshandlingar uppsåtligen förfar i strid med
givna bestämmelser. Dessa punkter motsvaras av 183 § 4 och 5 nya banklagen
samt 110 § 2 och 3 föreningslagen. Under 3 har införts straffbestäm -

204 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

inelser för styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift till tillsynsmyndigheten.
Detta stadgande, som motsvaras av 184 § 1 nya banklagen
och 110 § 1 föreningslagen, gäller även med avseende på riksorganisationen,
vilket angivits i 83 §. Under 4 stadgas straff för revisor eller likvidationsrevisor,
som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift i revisionsberättelse eller vissa andra handlingar eller som
underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning
därtill föreligger. Detta stadgande motsvaras av 183 § 6 nya banklagen
och 110 § 4 föreningslagen. I de fall, som nu sagts, föreslås straffet vara
dagsböter eller fängelse. Har gärning som avses i 84 § första stycket 1 och 2
icke skett uppsåtligen men väl av vårdslöshet föreslås enligt andra stycket
att straffet skall vara dagsböter. Viss motsvarighet till stadgandet i andra
stycket finnes i 185 § 1 och 2 nya banklagen samt 110 § 1 och 3 föreningslagen.

I 85 § stadgas straff för vissa positiva gärningar, för vilka jag anser att
fängelsestraff ej bör komma i fråga. Punkt 1 avser förseelse mot stadgandet
i 4 § andra stycket och motsvaras av 182 § andra stycket nya banklagen
samt 110 § 7 föreningslagen. Punkterna 2 och 3 har viss motsvarighet i 183 §
1 och 2 nya banklagen och 110 § 1 föreningslagen. Punkt 4 har viss motsvarighet
i 183 § 3 nya banklagen och 110 § 1 föreningslagen. Punkt 5, vari
stadgas straff för styrelseledamot som deltagit i beslut om åtgärd som strider
mot 9 eller 19 §, saknar motsvarighet i banklagen och föreningslagen.
Motsvarighet till stadgandet i punkt 6 återfinnes i 184 § 4 nya banklagen
och 110 § 5 föreningslagen. Stadgandet i punkt 7 har motsvarighet i 184 §
5 nya banklagen och 110 § 6 föreningslagen.

I 86 § har införts bestämmelser om straff för styrelseledamot, likvidator
eller revisor, vilken underlåter att iakttaga vissa föreskrifter, som meddelats
i föreningslagen eller denna lag. Straffet föreslås vara dagsböter. Paragrafen
motsvaras av 111 § föreningslagen.

Jag har ej funnit anledning att i departementsförslaget intaga någon motsvarighet
till åtalsbestänunelsen i 112 § föreningslagen. Denna paragraf kommer
därför att gälla med avseende på riksorganisationen men ej i fråga om
kreditkassorna. Denna åtskillnad har jag funnit motiverad, då kreditkassorna
i motsats till riksorganisationen fullgör bankmässiga funktioner och
lörseelse av styrelseledamot eller likvidator i kreditkassa därför bör falla
under allmänt åtal.

Särskilda bestämmelser

87 §.

Denna paragraf, som motsvarar 86 § utredningsförslaget, innehåller vissa
regler för fall då kreditkassor förändras genom uppdelning eller sammanslagning.
Paragrafen har ej motsvarighet i gällande lagstiftning. Den motsvaras
i viss mån av 254 § och 254 a § 1911 års lag om bankrörelse samt av
189 och 190 §§ 1955 års lag om bankrörelse.

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1950

Utredningen. Stadgandet i 86 § 1 mom. innebär, att Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t förordnar skall ha lämnat tillstånd till uppdelning
av centralkassa innan åtgärden får äga rum. Tillstånd kan lämnas
om åtgärden, vilken i lagförslaget betecknas såsom övertagande av kreditkassas
rörelse eller del därav, prövas icke vara till hinder för det allmänna.
Motsvarande åtgärd i fråga om jordbrukskassa förutsätter för sitt genomförande
medgivande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation men däremot
ej särskild prövning av organ för det allmänna. Utredningen framhåller
i sin kommentar till 86 § 1 mom. att reglerna i 8 och 18 §§ utredningsförslaget
(7 och 18 §§ departementsförslaget) om godkännande av nybildad
kassa, om stadfästelse av kassas stadgar och om stadgeändringar skall
äga tillämpning också vid nybildning av kassa och vid stadgeändringar i
samband med uppdelning och sammanslagning. Utredningen tillägger att tillstånd
enligt 86 § 1 mom. samt godkännande och stadfästelse ibland torde
kunna lämnas efter ett gemensamt förfarande t. ex. vid uppdelning av en
centralkassa i två.

86 § 2 mom. utredningsförslaget innehåller en föreskrift, vilken är att
betrakta såsom eu tilläggsbestämmelse till 39 och 40 §§ (40 och 41 §§ departementsförslaget)
att tillämpas vid fall av sammanslagning och uppdelning
av kreditkassor. Den motsvaras i banklagstiftningen av 254 § 7) 1911 års
lag om bankrörelse och 189 § 5. 1955 års lag om bankrörelse.

86 § 3 mom. innebär, att när del av kreditkassas rörelse skall övergå till
annan kassa, den förra kassan med riksorganisationens medgivande skall
äga besluta att dess reservfond skall nedsättas med skäligt belopp. Stadgandet,
som anknyter till reglerna om reservfond i 34 § (29 § departementsförslaget),
utgör ett undantag från den allmänna regeln att reservfond får
nedsättas endast för att täcka förlust.

I betänkandet anföres i övrigt följande beträffande förfarandet vid uppdelning
och sammanslagning av kreditkassor.

Sammanslagning och uppdelning av kreditkassor förekommer ganska
ofta. Därvid är tillvägagångssättet i stort sett detsamma som vid motsvarande
åtgärder med banker. Det f. n. tillämpade förfarandet vid sammanslagning
av jordbrukskassor kan i korthet beskrivas så, att den upphörande
kassan överlåter sina tillgångar och skulder, d. v. s. hela sin rörelse,
till den övertagande kassan, varjämte medlemmarna i den förstnämnda
kassan överföres till den sistnämnda. Den upphörande kassans rörelse fortsättes
av den övertagande medan den upphörande likviderar. Uppdelning
av kreditkassa tillgår på motsvarande sätt, nämligen så att medlemmarna
inom viss del av verksamhetsområdet för den kassa, som skall uppdelas
beslutar bilda en ny kassa och att övergå till denna och att till den nya
kassan överföres tillgångar och skulder, som skäligen belöper därpå och
som erfordras för att den nya kassan skall kunna fortsätta rörelsen inom
det område som blivit den tilldelad. Den inom kasserörelsen tillämpade
metoden för sammanslagning och uppdelning av kreditkassor bar befunnits
enkel och praktisk. Den torde icke innebära några vådor för vederbörande
kassors medlemmar eller borgenärer. Inom kasserörelsen är man
enligt vad som uppgivits för utredningen angelägen att få ha den kvar.
Man har således önskat, att lagregler i ämnet skall utformas så, att lagliga

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

hinder för fortsatt tillämpning av metoden ej skall uppkomma. Utredningen
har funnit skäl tillgodose dessa önskemål och har utformat förevarande
paragrafer med hänsyn till dem. Därvid har det varit naturligt att vad banklagstiftningen
innehåller beaktats, eftersom den ifrågavarande metoden
tillämpas med bankerna såsom förebild.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande förklarat sig
ej ha något att erinra mot innehållet i denna paragraf. Vad beträffar 3
mom. anser inspektionen emellertid att den däri avsedda befogenheten att
godkänna nedsättning av kreditkassas reservfond bör ankomma på tillsynsmyndigheten
i stället för på jordbrukskasserörelsens riksorganisation. Ämbetsverket
anför därom.

86 § 3 mom. möjliggör uppdelning av reservfond i samband med att viss
del av kreditkassas rörelse överföres till annan. Sakligt sett är en sådan regel
lämplig. Enligt inspektionens mening kan det dock av principiella skäl
ifrågasättas om rörelsen själv, låt vara dess topporganisation, anförtros
uppgiften att bestämma, hur reservfonden skall fördelas; det är ju dock
fråga om det kapital som skall skydda rörelsens borgenärer från förluster.
Då det gäller överföring av reservfond mellan jordbrukskassor som är medlemmar
av samma centralkassa har dock frågan härom underordnad betydelse,
eftersom det överförda kapitalet fortfarande är inlåningsgrundande
hos centralkassan. Om emellertid reservfondsmedel överföres från en centralkassa
till en annan eller från en jordbrukskassa till centralkassa vari
jordbrukskassan ej är medlem, har borgenärerna intressen att tillvarataga.
I princip är det mest tillfredsställande att dessa intressen bevakas av opartisk
myndighet, förslagsvis bankinspektionen.

Sparbanksinspektionen har, liksom bank- och fondinspektionen, förordat
att tillstånd till nedsättning av reservfonder skall meddelas av tillsynsmyndigheten.
Sparbanksinspektionen anser därjämte att tillstånd jämlikt 86 §
1 mom. för jordbrukskassa att övertaga annan jordbrukskassa eller del
därav skall lämnas av tillsynsmyndigheten i stället för av jordbrukskasserörelsens
riksorganisation.

Departementschefen. De bestämmelser rörande kreditkassas uppdelning
och rörande sammanslagning av kreditkassor, som jordbrukskasseutredningen
under denna paragraf föreslagit synes mig praktiska och ändamålsenliga.
De har vid remissbehandlingen kritiserats endast såtillvida, att två
remissinstanser önskat, att tillsynsmyndigheten skall få större inflytande
än utredningen föreslagit. Jag finner dessa önskemål böra beaktas såtillvida
att tillsynsmyndighetens tillstånd jämte riksorganisationens bör erfordras
för nedsättning av kreditkassas reservfond i samband med uppdelning
av kreditkassa såvitt ej gäller uppdelning som endast berör jordbrukskassor
inom samma centralkassas verksamhetsområde. Med en sådan ordning
tillgodoses saväl det allmännas intresse av kontroll över åtgärder som
inverkar på insättares säkerhet som kasserörelsens eget intresse att ha översikt
över ändringar i rörelsens organisation och ekonomiska transaktioner
i samband därmed. Något allmänt intresse av sådan betydenhet att tillsyns -

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

myndighetens tillstånd skall vara påkallat för jordbrukskassas övertagande
av annan kassas rörelse eller del därav föreligger enligt min mening icke.

86 § utredningsförslaget har med den jämkning som föranledes av vad
jag här yttrat och efter viss annan jämkning av redaktionell art överförts
till departementsförslaget såsom 87 §.

88 §.

Enligt denna paragraf, som upptar utredningsförslagets 87 § med oförändrad
lydelse, skall fusionsreglerna i 96—98 §§ föreningslagen ej tillämpas
på jordbrukets kreditkassor. I betänkandet förklaras, att dessa regler i oförändrat
skick ej torde kunna tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Utredningen
har ej heller funnit skäl framlägga fusionsregler, liknande dem som
skall gälla för sparbankerna enligt 78 och 79 §§ 1955 års lag om sparbanker.

89 g.

Denna paragraf, som upptar utredningsförslagets 88 § med oförändrad lydelse,
innebär att beträffande enskildas förhållanden till kreditkassa skall
gälla banksekretess. Sekretessregel saknas i jordbrukskasseförordningen
men finnes i kassornas stadgar. Den i utredningsförslaget upptagna regeln
har motsvarighet i banklagstiftningen (258 § 1911 års lag om bankrörelse,
198 § 1955 års lag om bankrörelse) och i sparbankslagstiftningen (70 § 1923
års lag om sparbanker och 98 § 1955 års lag om sparbanker).

89 § utredningsförslaget innehåller ett stadgande att reglerna i lagen om
ekonomiska föreningar beträffande skadeståndsskyldighet för förtroendemän
och medlemmar skall äga motsvarande tillämpning på jordbrukets kreditkassor.

Paragrafen har ansetts såsom överflödig kunna utgå och saknar motsvarighet
i departementsförslaget.

90 §.

Denna paragraf, som överförts till departementsförslaget efter viss redaktionell
jämkning, innebär, att medlem eller styrelseledamot i kreditkassa
skall kunna bli personligen ansvarig för förbindelse som uppkommer i anledning
av åtgärd som kassan vidtager innan den anslutits till jordbrukskasserörelsen
på sätt i 9 och 19 §§ lagförslaget stadgas. Bestämmelsen har
viss anknytning till 3 § andra stycket föreningslagen.

91 §.

Denna paragraf, vilken oförändrad upptagits i departementsförslaget, medger
åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till förevarande
lagstiftning. Enahanda befogenhet tillkommer Kungl. Maj :t i fråga
om affärsbanker (194 § 1955 års lag om bankrörelse) och sparbanker (99 §
1955 års lag om sparbanker).

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

övergångsbestämmelser

92—97 §§.

Jordbrukskasseutredningen har samlat de bestämmelser som erfordras i
samband med förevarande lagstiftnings ikraftträdande i ett särskilt avsnitt
som innehåller övergångsbestämmelser.

92 § utredningsförslaget stadgar att lagen skall träda i kraft den 1 januari
1957 och att gällande lagstiftning skall upphävas från och med denna dag,
dock med viss i övergångsbestämmelserna angiven begränsning.

93 § första stycket möjliggör för kreditkassa att redan från och med den
1 juli 1956 antaga stadgar, vilka står i överensstämmelse med lagen om
jordbrukskasserörelsen, att gälla från det lagen trätt i kraft. Sådana stadgar
skall också kunna stadfästas och registrering verkställas under senare halvåret
1956. I andra stycket upptages tiden intill den 1 januari 1958 såsom
längsta frist för ändring av kreditkassas stadgar till överensstämmelse med
nya lagen, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få fristen förlängd.
Påföljden för kassa som underlåter att iakttaga tidsfristen, blir att
kassans godkännande återkallas. Återkallandet medför enligt 58 § att kassan
blir skyldig träda i likvidation.

Beträffande de i första och andra styckena avsedda stadgefrågorna anföres
i betänkandet följande.

Utredningsförslaget förutsätter en genomgripande omarbetning av samtliga
kreditkassors stadgar. Utredningen har ansett det vara av betydelse för
kassorna själva att de får möjlighet att ordna det så, att nya stadgar blivit
antagna och stadfästa att tillämpas samtidigt som nya lagen träder i kraft.
Detta är grunden till bestämmelsen om möjlighet till antagande och stadfästelse
av nya stadgar före lagens ikraftträdande.

För de kassor som vid utredningsförslagets ikraftträdande ej antagit nya
stadgar utan har kvar de gamla blir, vid kollision mellan stadgarna och nya
lagens regler, de sistnämnda gällande i den mån de är tvingande och undantag
ej meddelas i övergångsbestämmelserna. Vad beträffar dessa delar av
stadgarna liksom de delar som rör kassas firma och ändamål in. m. är omarbetning
av stadgarna påkallad huvudsakligen ur ordningssynpunkt. Införandet
av utredningsförslaget förutsätter emellertid omreglering av åtskilliga
förhållanden, som ej alls beröres i utredningsförslaget eller för vilka
utredningsförslaget endast upptar rambestämmelser medan detaljutformningen
lämnats åt kassorna att upptagas bl. a. i stadgarna. Såsom exempel
därpå må nämnas frågorna om insatser och avgifter, om medlemskap, om
rösträtten på stämma för olika kategorier medlemmar. Vad beträffar de
delar av stadgarna som berör frågor av detta slag är det ur sakliga synpunkter
av behovet påkallat, att erforderliga stadgeändringar genomföres så snart
ske kan. I 93 § andra stycket har fristen härför bestämts till den 1 januari
1958, d. v. s. till ett år, dock med möjlighet för kassa att i särskilt fall få
fristen förlängd. Vid sitt bestämmande av längden för tidsfristen har utredningen
räknat med att normalstadgar kommer att utarbetas för kassorna och
att detta kommer att underlätta övergången.

93 § tredje stycket utredningsförslaget lämnar en tidsfrist för omorganisationen
av Svenska jordbrukskreditkassan till den riksorganisation för

Kungi. Maj:tu proposition nr 122 år 1956

209

jordbrukskasserörelsen som utredningen föreslagit. Tidsfristen har satts till
den 1 januari 1958 med möjlighet för Kungl. Maj :t att medge förlängning.

94 § utredningsförslaget innehåller ett särskilt övergångsstadgande, som
föranledes av att kreditkassorna redan vid lagens ikraftträdande skall övergå
från att vara föreningar m. b. p. a. till att vara föreningar u. p. a. Stadgandet
innebär, att om kreditkassa träder i likvidation eller går i konkurs på
grund av framställning som skett före den 1 januari 1958 — d. v. s. inom
ett år från lagens ikraftträdande — kassans medlemmar skall vara ansvariga
för dess förbindelser enligt nu gällande bestämmelser om begränsad personlig
ansvarighet. Härom anföres i betänkandet.

Stadgandena i 94 § föranledes av att kassorna skall omvandlas från föreningar
med begränsad personlig ansvarighet till föreningar av gängse typ,
d. v. s. utan sådant ansvar. Detta är en förändring av sådant slag, att den
måste föranleda särskild hänsyn till borgenärernas rätt. När en förening av
egen drift vill genomföra en dylik förändring av sin ställning genom stadgeändring,
gäller enligt 44 § tredje stycket 1911 års föreningslag och 68 §
tredje stycket 1951 års föreningslag att beslutet om stadgeändringen ej får
gå i verkställighet förrän ett år förflutit från det beslutet registrerades. Enligt
utredningens mening bör det personliga ansvaret för jordbrukets kreditkassor
i princip kunna avlysas i och med att den nya lagen om jordbrukskasserörelsen
träder i kraft. I annat fall blir hela övergången fördröjd. Kassorna
kan inte byta firma, vissa nya regler kan ej tillämpas o. s. v. förrän
kassorna blivit föreningar u. p. a. Emellertid bör det ansvar, som enligt jordbrukskasseförordningen
åvilar kassemedlemmarna, kunna utkrävas för den
händelse att kassan inom viss tid efter nya lagens ikraftträdande träder i
likvidation eller försättes i konkurs. Det är vid likvidation och konkurs som
personligt ansvar kan göras gällande enligt äldre lagstiftning. Tidrymden
torde lämpligen kunna sättas till ett år, d. v. s. den tid som angives i de nyss
omförmälda lagrummen i föreningslagstiftningen. Avgörande vikt torde böra
fästas vid att den framställning som leder till likvidation eller konkurs gjorts
inom ettårstiden. Denna övergångsbestämmelse torde i sak ge samma resultat
som reglerna i föreningslagstiftningen. Och den torde innebära ett tillfredsställande
hänsynstagande till borgenärerna.

95 § utredningsförslaget stadgar, att styrelseledamöter, revisorer och suppleanter
som valts före den 1 januari 1957 skall äga fortsätta att utöva sina
uppdrag under den tid för vilken de äro valda utan hinder av nya lagen.

96 § innehåller en specialregel om straffpåföljden i fall då äldre lag är
tillämplig enligt 94 och 95 §§.

97 § slutligen stadgar, att avvecklingen av Svenska jordbrukskreditkassans
och centralkassans grundfonder skall ske efter vad som föreskrives i
särskild ordning. Utredningen har förutsatt, att formerna för avvecklingen
kommer att tas upp vid överläggningar mellan Kungl. Maj:t och Svenska
jordbrukskreditkassan och att Kungl. Maj :t kommer att förelägga riksdagen
förslag i ämnet samtidigt med förslag om ny lagstiftning.

Yttrandena. Svenska jordbrukskreditkassan har ifrågasatt, att den nya
lagen skall träda i kraft den 1 juli 1 956 i stället för den 1 januari
1957. Kassan har vidare i fråga om avvecklingen av j o r d 14

Bihatuj till riksdagens protokoll 1956. t sand. Nr 122

210

Kungi. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

brukskreditkassans och centralkassornas grundfonder
förklarat sig beredd medverka till att jordbrukskreditkassans grundfond
om 25 miljoner kronor återställes till staten i samband med att jordbrukets
bank övertager den bankmässiga delen av kassans verksamhet samt
till att centralkassornas grundfonder om vardera en miljon kronor avvecklas
efter skälig övergångstid.

Departementschefen. Enligt min mening är den 1 januari 1957 en lämplig
dag för nya lagens ikraftträdande och jag förordar liksom utredningen att
lagen skall sättas i kraft då. Emellertid har jag velat tillmötesgå kasserörelsens
önskemål om tidigare ikraftträdande såtillvida att jag vill förorda,
att det i 31 § andra stycket departementsförslaget stadgade maximum för
insättning på sparkasseräkning, 15 000 kronor, skall tillämpas redan från
och med den 1 juli 1956. Detta torde lämpligen kunna ske så att i 92 § departementsförslaget
föreskrives, att 31 § andra stycket från och med nämnda
dag skall gälla i stället för 30 § tredje stycket jordbrukskasseförordningen,
som innehåller bestämmelser om nuvarande insättningsmaximum,
8 000 kronor.

Vad beträffar avvecklingen av de till kasserörelsens förfogande ställda
grundfonderna, kan jag för min del förorda, att Kungl. Maj:t ville föreslå
riksdagen att godtaga jordbrukskreditkassans erbjudande att till staten återlämna
den till kassans förfogande ställda grundfonden om 25 miljoner kronor
vid den tidpunkt då jordbrukets bank börjat sin verksamhet. Så bör,
enligt vad ledningen för kasserörelsen upplyst, om ej oförutsedda hinder
yppas, kunna ske under år 1957. Vad gäller centralkassornas grundfonder
får jag, efter överläggningar med jordbrukskreditkassan, förorda att för
riksdagen framlägges förslag om den ordningen för avvecklingen av dessa,
att de skall återlämnas under loppet av fem år med en femtedel varje år,
på så sätt att den första femtedelen lämnas senast den 31 december 1957
och den sista femtedelen senast den 31 december 1961, med rätt för centralkassorna
att återställa grundfonderna tidigare än sålunda sagts.

I övrigt torde jag beträffande övergångsbestämmelserna till nya lagen få
tillägga, att jag låtit vidtaga en redaktionell ändring i 93 § och att jag i 96 §
låtit slopa hänvisningen till 95 § såsom opåkallad. Jag har övervägt frågan,
huruvida de i 35 § departementsförslaget upptagna, skärpta bestämmelserna
om kassareserv bör föranleda övergångsbestämmelse, men jag har kommit
till den uppfattningen att så ej är fallet med hänsyn till att centralkassorna
utan större svårigheter torde kunna hålla den i nyssnämnda lagrum föreskrivna
kassareserven redan vid tiden för lagens ikraftträdande.

De av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna har, med de jämkningar
som framgår av vad jag sålunda anfört, upptagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

211

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs

Jämlikt 1 § lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs i lagrummets
lydelse intill utgången av år 1955 skall allmänt ombud utses i affärsbanks,
och sparbanks konkurs. Vissa bestämmelser rörande det allmänna ombudet
ges i 2 och 3 §§ nämnda lag. Från och med ingången av år 1956 skall bestämmelserna
i 1903 års lag rörande allmänt ombud upphöra att gälla enligt
lag den 3 juni 1955 (nr 418) om ändring i nämnda lag och ersättas
med en hänvisning till lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker.
158 § 2 mom. 1955 års lag om bankrörelse och 82 § 2 mom. 1955 års lag
om sparbanker, vilka båda träder i kraft den 1 januari 1956, innehåller
nämligen motsvarighet till de nu i 1903 års lag upptagna bestämmelserna
om allmänt ombud i banks och i sparbanks konkurs.

Även centralkassa är, enligt 5 § lagen den 26 juni 1936 med vissa bestämmelser
om centralkassa för jordbrukskredit, underkastad bestämmelserna i
1903 års lag och för centralkassa skall således vid konkurs utses allmänt
ombud. Lagrummet stadgar beträffande centralkassas konkurs, att utöver
vad som i allmänhet gäller i fråga om ekonomisk förening, de särskilda bestämmelser
som är meddelade beträffande sparbanks konkurs skall äga
motsvarande tillämpning.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört har i 77 § departementsförslaget
upptagits regler om allmänt ombud i centralkassas konkurs av alldeles
samma slag som gäller beträffande affärsbank och sparbank enligt 1955 års
lagstiftning.

Jordbrukskasseutredningen har föreslagit, att 1903 års lag skall upphävas
och ersättas med en ny lag, som skall gälla såväl för banker och sparbanker
som för centralkassor. Lagen som av utredningen rubricerats, »lag om vissa
kreditinrättningars konkurs» innehåller, med redaktionella jämkningar,
samma bestämmelser som 1903 års lag i dess nuvarande lydelse. Vid remissbehandlingen
har ingen erinran häremot framställts. För min del har jag,
efter blott några formella ändringar, godtagit utredningens lagförslag.

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen och

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslagen
av den lydelse bilagorna A och B till detta protokoll utvisar1, måtte för
det i § 87 regeringsformen ontförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Malte Olsson

1 Det under 2) anmärkta, i bilaga B upptagna förslaget vilket är likalydande med motsvarande
vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

212

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 är 1956

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Jordbrukskasserörelsens huvudsakliga ändamål är att tillgodose jordbrukets
kreditbehov samt att främja sparverksamhet.

I jordbrukskasserörelsen ingå dels jordbrukets kreditkassor, vilka utgöras
av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola registreras såsom ekonomiska
föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall lända till
efterrättelse i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt ej
annat följer av vad nedan förordnas.

2 §•

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

3 §•

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen annat medgiver,
minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

4 §•

5 §•

Jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet varom förmäles i 81 §.

Närmare bestämmelser om organisationen
Jordbrukskassorna
6 §■

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt medlemmarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

213

7 §•

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt
lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna innehålla föreskrifter som
göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen stadfästa
stadgarna och godkänna kassan. Stadfästelse skall ock sökas på beslut om
ändring i jordbrukskassas stadgar.

8 §•

9 §•

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.

10 §.

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av riksorganisationen.
Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

11 §•

Jordbrukskassa är ansvarig för centralkassans förbindelser i enlighet med
vad därom stadgas i 21 §.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk eller därtill
hörande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder
utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

kommun vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa
om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn
till jordbrukskassans uppgifter och ändamål.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i jordbrukskassa. Prövning som sägs i andra
stycket skall verkställas i den ordning riksorganisationen bestämmer.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit
av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning
riksorganisationen bestämmer, förmedla inlåning för centralkassans räkning
samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas verksamhet.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

14 §.

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Jordbrukskassans sammanlagda utlåning till jordbruksorganisationer må
ej överstiga en tiondel av kassans hela utlåning. Samma lag vare i fråga om
den sammanlagda utlåningen till kommuner.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar
för verksamheten som meddelas av riksorganisationen och centralkassan,
giva behöriga företrädare för riksorganisationen och centralkassan
tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper och andra handlingar
samt tillhandagå dem med de upplysningar som de begära angående
verksamheten.

16 §.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att hereda kredit åt medlemmarna.

Det åligger centralkassa att, i den mån så erfordras, meddela instruktioner
och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt
att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

18 §.

Sedan beslut att bilda centralkassa fattats och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen. Konungen prövar
stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag och författning i övrigt
ävensom att stadgarna eljest innehålla föreskrifter som göra kassan ägnad
att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för
det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och godkänner kassan.

19 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i riksorganisationen.

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

20 §.

Centralkassas verksamhetsområde skall angivas i dess stadgar. Verksamhetsområdet
skall vara skilt från andra centralkassors.

21 §.

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Riksorganisationen äger meddela närmare föreskrifter om villkoren för
beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

24 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation
eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet
av jordbrukskassornas fordringsbevis med tillhörande säkerheter.

Vad i tredje stycket stadgas skall gälla jämväl i fråga om den sammanlagda
utlåningen till kommuner.

25 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse de instruktioner och anvisningar
för verksamheten som meddelas av riksorganisationen, giva behöriga
företrädare för riksorganisationen tillgång till centralkassans böcker,
räkenskaper och andra handlingar samt tillhandagå dem med de upplysningar
som de begära angående verksamheten.

26 §.

216

Knngl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

de direktören. Därest till ställföreträdare utses annan än styrelseledamot
eller suppleant, skall ställföreträdaren ingå som suppleant i styrelsen. Verkställande
direktör eller annan befattningshavare i centralkassan må icke
vara ordförande i styrelsen.

Av styrelseledamöterna må högst en eller, om antalet styrelseledamöter
överstiger fem, högst två vara befattningshavare i jordbrukskassa, som är
ansluten till centralkassan.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela
föreskrifter angående den befogenhet i olika avsenden, som skall tillkomma
verkställande direktören. Uppdrag som meddelas i instruktion för verkställande
direktör må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan hinder avuppdrag
äger styrelsen själv avgöra varje slag av ärende.

27 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Riksorganisationen

28 §.

I riksorganisationens verksamhet ingår

att meddela instruktioner och anvisningar för centralkassornas och jordbrukskassornas
verksamhet,

att följa och, i mån av behov, genom undersökning eller på annat sätt
övervaka kassornas verksamhet,

att främja sparverksamhet, samt

att fullgöra de särskilda uppgifter som eljest enligt denna lag ankomma
på riksorganisationen.

Allmänna bestämmelser för kreditkassorna

Reservfond
29 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall
gälla följande.

Till reservfonden skola alltid läggas inträdesavgifter samt vad medlem
vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 nr 195fi

Rörelsen

30 §.

Jordbrukskassa må utlåna penningar samt anskaffa medel för utlåningen
i den ordning denna lag föreskriver ävensom idka verksamhet som står
i samband med utlåningen och medelsanskaffningen.

Centralkassa må

in- och utlåna penningar samt idka verksamhet som därmed står i samband,

ingå garantiförbindelser med iakttagande i tillämpliga delar av de regler
för beredande av kredit som meddelas i denna lag, samt

förmedla inhemska obligations- och kommunlån.

Ej må kassa idka annan bankmässig verksamhet än sådan som enligt
vad ovan stadgas är medgiven, med mindre Konungen eller myndighet som
Konungen förordnar efter ansökan meddelat tillstånd därtill. I fråga om
tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning skall
därvid gälla, att tillstånd ej må meddelas med mindre sådan verksamhet
prövas, med hänsyn till kassans organisation och förvaringsanordmngar
samt fonder, kunna med trygghet anförtros åt kassan. Tillstånd må återkallas,
då förutsättningarna för tillståndets meddelande finnas icke vidare
föreligga.

31 §.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad
därom är stadgat beträffande motbok med bank.

32 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.
Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äger den
omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,
att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
på bevis eller ''i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller
motboken företes hos kassan.

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast
såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda
balk. Överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall
gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas
på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok som utlämnats
av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla
bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning på sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för
den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket
avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok
på medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som
förvaltas av förmyndare eller god man, på motbok med sådant förbehåll,
må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

33 §.

Kreditkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av centralkassa utställda räntebärande
förlagsbevis som lyda på minst etthundra kronor.

34 §.

Centralkassa äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande
kontanta medel;

b) vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgäldskontoret
eller postsparbanken eller på postgiro eller hos inländskt
bankaktiebolag, sparbank eller annan centralkassa;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst
nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet inom sextio procent
av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,
som tinnas uppförda därpå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,
inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet på byggnaderna
;

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och eu halv gånger centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

Såsom inlåning anses dels centralkassas samtliga skuldförbindelser utom
vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som kassan beviljat, dels
beloppet av de garantiförbindelser, som centralkassan iklätt sig, i den man
dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan pantförskrivna
medel, dels ock anslutna jordbrukskassors förbindelser till annan än
centralkassan.

35 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med
lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till
belopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger kassan att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och inlåning på sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras
av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed
jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan
ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i
kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som
ej av centralkassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som
centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare utbekomma.

36 §.

Reverslån må beviljas på högst ett år eller, om pant av fastighetsinteckning
eller obligationer blivit ställd, på viss tid, högst tre månader, efter
uppsägning. Kredit i räkning må heviljas på högst ett år. Växel må diskonteras
på högst sex månader. Omsättning av kredit må kunna medgivas.

Kvngl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

37 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av kassan prövas
betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning
i jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obetaget att
mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.
Jordbrukskassa må bevilja kredit mot förlagsinteckning allenast om annan
i och för sig fullgod säkerhet ställes eller cenlralkassan för varje särskilt
fall lämnat medgivande.

38 §''

39 §.

40 §.

o Kreditkassa må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med
fånget åsyftas att bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande.
För samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet,
aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda
ändamål förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktiekapital uppgår
till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller förlagsbevis,
utfärdat av sådant bolag. \ ill kreditkassa göra förvärv som här sägs
skall frågan härom upptagas på stämma. Åtgärden må ej vidtagas, om ej
minst två tredjedelar av samtliga röstande uttalat sig för densamma samt
beslutet tillika godkänts av riksorganisationen.

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

som kassan innehar. Dock må centralkassa använda ett belopp motsvarande
högst en tiondel av kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital
till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag,
som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen, eller av förlagsbevis,
som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

41 §.

som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf,
skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröj ligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial
av annat slag utan medgivande av riksorganisationen.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet
Konungen förordnar öppna avdelningskontor inom annan kommun än där
huvudkontoret är beläget.

Styrelsens årsredovisning
43 §.

44 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke
upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång
avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats
från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.
Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än
det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må
tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande
nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndighe -

222

Knngl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

ten medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall
uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det^belopp varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

45 §’

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt
som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna
bokföringsgrunder.

Fordran på insats må icke upptagas såsom tillgång. Redovisningen av
inbetalda insatser må ske sålunda att i balansräkningen hela insatskapitalet
anmärkes med angivande av vad härav icke är guldet samt skillnaden utföres
såsom särskild skuldpost. Ej må medelsredovisning ske under benämningen
pensionsfond eller understödsfond eller under annan benämning,
som utmärker att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för
anställdas eller deras anhörigas välfärd.

46 §.

47 §■

o I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfang
för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av
kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning
viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoch
förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,
jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning
till reservfond, därest sådan avsättning skall ske, så ock i" övrigt förslag i
anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

48 §.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas
tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningkontors som inom
anslutna jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

49 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper
skall i tillämpliga delar gälla vad i 45 §, 46 § 1 mom. och 49 § första
och andra styckena lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i
stället för bestämmelserna i 46 § 2 mom., 47 §, 48 §, 49 § tredje stycket,
50 § och 51 § nämnda lag, de föreskrifter som meddelas i 50—55 §§ nedan.

50 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa
lägst tre.

Till revisor i centralkassa må ej utses styrelseledamot i eller befattningshavare
hos ansluten jordbrukskassa.

51 §.

52 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska kassans böcker och andra räkenskaper;
att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,
anvisningar eller andra föreskrifter rörande kreditgivningen, som
utfärdats av styrelsen eller verkställande direktören;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de
hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits, granska nämnda
handlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna

granska större krediter och andra större placeringar av kassans medel;

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och avyttring
av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 41 §;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten
kunna hava gjorts till kassan; samt

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande kassan.

_I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga
för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

53 §.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om
kassans verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före
kassans ordinarie stämma. Revisorerna skola ock inom samma tid till styrelsen
återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

55 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas
granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende på de till
revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kassans bokföring eller
inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen av
kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning,
skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i
berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till medlemmarnas
kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

kreditkassans förvaltningsutgifter;

den inre kontrollen inom kassan;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen,
därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad avsättning
till reservfonden.

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Likvidation och upplösning

56 §.

I fråga om likvidation och upplösning av kreditkassa skall i tillämpliga
delar gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och tredje styckena, 84—90, 92, 93
och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat samt, i stället för bestämmelserna
i 70—79 §§, 83 § andra stycket, 91 § och 94 § nämnda lag,
de föreskrifter som meddelas i 57—67 §§ nedan.

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar
skall iakttagas

att i 80 § hänvisningarna till 46 §, i vad den avser 46 § 2 inom., och till
49 §, i vad den avser 49 § tredje stycket, ej skola gälla samt att hänvisningarna
till 47 och 50 §§ i stället skola avse 51—53 och 71 §§ samt 78 § andra
stycket denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 40—44 §§ i stället skola avse 43—48 §§ denna
lag, hänvisningen till 49 §, i vad den avser 49 § tredje stycket, ej skall gälla,
samt att hänvisningarna till 50 och 51 §§ i stället skola avse 52—55 §§ denna
lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 54 och 55 §§
denna lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,
förutom för registrering, jämväl till tillsynsmyndigheten.

57 §.

Föreligger ej fall som i 58 § sägs, må kassans stämma kunna i beslutet
föreskriva, att likvidationen skall inträda först viss kommande dag högst
två månader därefter, dock senast första dagen av nästa räkenskapsår.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet
och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

Genom rättens försorg skall ofördröjligen avsändas dels till länsstyrelsen

15 Ilihang till riksdagens protokoll 11156. 1 samt. Nr 122

226

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,
dels ock till tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator
med angivande av hans fullständiga namn och postadress.

59 §.

Beslutar stämma att kassan skall träda i likvidation, skall stämman
välja två eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att en eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att jämte de på
stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 § förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger
det styrelsen att genast sammankalla stämma för val av likvidatorer, ändå
att ändring sökes i beslutet.

60 §.

61 §•

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Om likvidator, som är vald på stämma, entledigas eller eljest avgår eller
avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt första
stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att ofördröjligen
sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröj ligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att kassan trätt
i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall
inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälningen
skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter
för dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma
allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka
och hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda
personerna eller i fråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans
postadress, skola likvidatorerna därom ofördröj ligen göra anmälan för
registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.

64 §.

I inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola upptagas
kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet. Insatskapitalet
skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall
beträffande inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation
gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

65 §.

Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av tillsynsmyndigheten
enligt 76 §, må kassans egendom ej avyttras under hand
utan ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke,
äger myndigheten på ansökan av likvidatorerna tillåta försäljningen. Samtycke,
som nu är sagt, är ej av nöden då likvidatorerna vilja till gällande
börspris överlåta på fondbörs noterat värdepapper.

66 §.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses
kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott sk-all likvidation verkställas och skall i avseende därpå
vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning, dock ej 81 §
lagen om ekonomiska föreningar. Har ej inom en månad efter konkursens
avslutande för registrering anmälts, att kassan trätt i likvidation, skall rätten,
på ansökan av styrelseledamot, medlem eller borgenär eller på anmälan

228

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

av tillsynsmyndigheten, förklara, att kassan skall träda i likvidation. I fråga
om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla
vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som i 92 § lagen om
ekonomiska föreningar är stadgat.

Bestämmelser om offentlig tillsyn

68 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att jordbrukets kreditkassor och
riksorganisationen i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse denna lag
och andra författningar, såvitt de hava särskilt avseende på jordbrukskasserörelsen,
ävensom de för riksorganisationen och kassorna gällande stadgarna
samt de föreskrifter, som med stöd av bestämmelse i "lag eller stadgar
meddelats av stämma eller styrelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet
följa jordbrukskasserörelsen i den mån så erfordras för kännedom om de
förhållanden som knnna inverka på kreditkassas säkerhet eller eljest äro
av betydelse för en sund utveckling av rörelsen.

Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att
övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som angå jordbrukskasserörelsens
inre angelägenheter.

69 §.

Tillsynen över jordbrukets kreditkassor utövas med ledning av handlingar,
vilka jämlikt lag eller eljest från kassorna insändas till tillsynsmyndigheten,
ävensom upplysningar, som inhämtas vid undersökning eller annorledes.
Undersökning skall anställas så ofta sådan av myndigheten anses
erforderlig eller av Konungen anbefalles.

70 §.

Tillsynsmyndigheten skall förordna en revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av centralkassas räkenskaper och styrelsens förvaltning.
Myndigheten äger när som helst återkalla förordnande som här
avses och i stället utse ny revisor. För revisor, varom i denna paragraf stadgas,
skall myndigheten utfärda instruktion.

71 §.

På anmälan varom sägs i 51 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisor eller revisorer. Är
revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare,
utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts
till revisor i strid med vad i 46 § 1 mom. andra stycket lagen om ekonomiska
föreningar stadgas, skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara
honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts
av kreditkassans styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen
att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess
annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället
utse ny revisor.

72 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla kreditkassas styrelse, när sådant
prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956 229

begäran om utfärdande av kallelse till extra stämma, må kallelse utfärdas
av myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att
företräda myndigheten äger närvara vid stämma eller av myndigheten utlyst
styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

73 §.

74 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sådan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, de uppgifter eller upplysningar rörande
kassan som äskas.

Yppas anledning till antagande att centralkassa gjort sådana förluster att
rubbning uppstått i det förhållande, som enligt 34 § skall förefinnas mellan
centralkassas inlåning samt kassans och anslutna jordbrukskassors eget
kapital, skall centralkassans styrelse ofördröj ligen låta upprätta särskild
balansräkning enligt 45 § för utvisande av centralkassans ställning samt, därest
balansräkningen bekräftar antagandet i fråga, ofördröj ligen avsända
meddelande härom till tillsynsmyndigheten.

75 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid
med lag eller stadgarna, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av
beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss
sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra
vad styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må
dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,
icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter,
vilkas överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten
meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten
kan finna påkallade.

'' Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift
eller förhud enligt denna lag.

230

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

76 §.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt
granska kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet
begärd upplysning angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer
och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation,
enligt denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

Tillsynsmyndigheten må, därest så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad om revisor i 70 § sägs äga motsvarande
tillämpning.

77 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten
ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets
förvaltning med övriga konkursförvaltare.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.
Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan, som sägs i
80 § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat beträffande
arvode till konkursförvaltare.

78 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall jordbrukskasserörelsen årligen erlägga bidrag. Närmare
föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av
Konungen.

79 §.

Vad i 69 §, 72 §, 74 § första och tredje styckena, 75 § första, andra och
fjärde styckena, 76 §, 77 § samt 78 § andra stycket stadgas skall i tillämpliga
delar gälla jämväl med avseende på tillsynen över riksorganisationen. På
riksorganisationen skall särskilt ankomma att, på den tid och i den ordning
tillsynsmyndigheten äskar, tillhandahålla översiktliga uppgifter beträffande
jordbrukskasserörelsen i dess helhet.

80 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara
ledamot i styrelsen för eller revisor i eller anställd hos kreditkassa eller riksorganisationen.

81 §.

Tillsynsmyndighet som avses i denna lag är bank- och fondinspektionen.

82 §.

över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,
må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet,
om icke Konungen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

231

Straffbestämmelser

83 §.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande av förvaltningsberättelse, balansräkning
eller vinst- och förlusträkning som avses i 38 eller 81 § lagen
om ekonomiska föreningar, jämförd med 43 och 56 § denna lag, eller i 74 §
andra stycket denna lag, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i
43 §, 44 §, 45 § andra, tredje och fjärde styckena, 46 § eller 47 § denna lag;

2. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse varom stadgas i 83 § första och sista styckena,
86 § eller 89 § lagen om ekonomiska föreningar, jämförd med 56 § denna
lag, eller i 64 § denna lag uppsåtligen förfar i strid med bestämmelser i sagda
lagrum;

Har gärning som avses i första stycket 1 och 2 skett av vårdslöshet, är
straffet dagsböter.

85 §.

Med dagsböter straffes

1. den som bryter mot vad i 4 § andra stycket stadgas;

2. styrelseledamot, vilken uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan om stadfästelse på kassas stadgar; 3.

5. styrelseledamot, vilken deltagit i beslut om åtgärd som strider mot bestämmelserna
i 9 eller 19 §;

6. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet i
strid med bestämmelserna i 18 § lagen om ekonomiska föreningar, jämförd

232

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

med 1 § tredje stycket denna lag, låter verkställa utdelning eller utbetalning
till medlem eller annan;

7. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors
medhjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans
uppdrag.

86 §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift
som är meddelad i 10 § första eller andra stycket lagen om ekonomiska
föreningar, jämförd med 1 § tredje stycket denna lag, eller i 48 § eller
i 53 § andra stycket denna lag eller i 80 § sista stycket förstnämnda lag,
jämförd med 53 § andra stycket och 56 § denna lag, eller i 81 § sista stycket
förstnämnda lag, jämförd med 53 § andra stycket och 56 § denna lag;

2. styrelseledamot eller likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift,
som beträffande anmälan för registrering är meddelad i 37 eller 68 §
lagen om ekonomiska föreningar, jämförd med 1 § tredje stycket denna lag,
eller i 90 eller i 92 § förstnämnda lag, jämförd med 56 § denna lag, eller i
63 § denna lag;

3. styrelseledamot eller likvidator, som underlåter att till revisor eller
likvidationsrevisor avlämna handlingar enligt vad som stadgas i 81 § andra
stycket, 83 § sista stycket, 86 § sista stycket eller 89 § första stycket lagen
om ekonomiska föreningar, allt jämfört med 56 § denna lag, eller i 38 §
andra stycket förstnämnda lag, jämförd med 43 § denna lag;

4. styrelseledamot eller likvidator, som försummar att fullgöra vad som
finnes stadgat i 55 § sista stycket lagen om ekonomiska föreningar, jämförd
med 1 § tredje stycket denna lag, eller i 84 § sista stycket förstnämnda lag,
jämförd med 55 § sista stycket samma lag och 56 § denna lag, eller i 86 §
andra stycket sista punkten förstnämnda lag, jämförd med 56 § denna lag,
eller som underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende på framläggande
av handlingar på stämma eller tillhandahållande av handlingar viss
tid före stämma är meddelad i 81 § andra eller sista stycket, 87 § andra
stycket eller 89 § andra stycket, allt lagen om ekonomiska föreningar och
jämfört med 56 § denna lag, eller i 57 § 1 mom. förstnämnda lag, jämförd
med 1 § tredje stycket denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 54 §
denna lag eller i 81 § andra stycket lagen om ekonomiska föreningar, jämförd
med 56 § denna lag, så ock likvidationsrevisor, som försummar att fullgöra
vad i 87 § första stycket första punkten eller 89 § första stycket fjärde
punkten lagen om ekonomiska föreningar, jämförda med 56 § denna lag,
finnes stadgat.

Särskilda bestämmelser
87 §.

1 mom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller
del därav, såframt riksorganisationen det medgivit.

Ej må centralkassa övertaga kreditkassas rörelse eller del därav, med
mindre Konungen eller myndighet Konungen förordnar prövat övertagandet
icke vara till skada för det allmänna samt lämnat tillstånd därtill.

233

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

88 §.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion
skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

89 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassa må ej i oträngt mål yppas.

90 §.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga
för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

92 §.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

93 §.

234 Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

föreningsregistret, att de nya stadgarna skola gälla från dagen för lagens
ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,
ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen
för särskilt fall må hava bestämt, erhållit stadfästelse av stadgarna samt
registrering varom i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet
återkallas.

Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande så länge Konungen
ej annorlunda förordnar av sin bankmässiga verksamhet enligt
förordningen den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens
riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift
vunnit registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamal.
Ej ma kassan utan att den ombildats och nya stadgar antagits och
stadfästs samt registrering verkställts verka såsom riksorganisation efter
den 1 januari 1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge
jordbrukskreditkassan uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan
vid tillämpning av 34 § första stycket b) och c) jämställas med
inländskt bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

94 §.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,
skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna
lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag
under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

Skola enligt vad i 94 § sägs äldre bestämmelser gälla och är överträdelse
av bestämmelserna belagd med straff, skola jämväl i fråga om straffet äldre
bestämmelser lända till efterrättelse.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§
förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad i
särskild ordning föreskrives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

235

Bilaga C

(Jordbrukskasse utredningens förslag) -

Förslag

till

Lag

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Jordbrukskasserörelsen utgöres av dels jordbrukets kreditkassor, vilka
äro jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation
för central ledning, samordning och kontroll av kassorna och
deras verksamhet.

Kreditkassorna och riksorganisationen skola vara registrerade såsom ekonomiska
föreningar. Vad om sådana föreningar är i lag stadgat skall lända
till efterrättelse i fråga om kreditkassorna och riksorganisationen, såvitt ej
annat följer av vad nedan förordnas. Bestämmelse i lagen om ekonomiska
föreningar, som hänför sig till vad i den lagen sägs, skall tillämpas såsom
hänförde den sig jämväl till vad i förevarande lag är föreskrivet.

2 §•

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugu medlemmar.

Till centralkassa skola, där ej för särskilt fall Konungen eller myndighet
Konungen förordnar annat medgiver, minst tio jordbrukskassor vara anslutna.

3 §.

Varje jordbrukskassa skall vara medlem i en centralkassa. Varje centralkassa
skall vara medlem i jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

4 §.

Ej må annan än förening som avses i denna lag i sin firma eller eljest vid
beteckning av rörelsen använda ordet jordbrukskreditkassa eller jordbrukskassa
eller uttrycket centralkassa för jordbrukskredit.

5 §.

Jordbrukets kreditkassor äga driva penningrörelse i enlighet med bestämmelserna
i denna lag.

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

6 §•

Jordbrukets kreditkassor skola stå under tillsyn av en för hela riket gemensam
tillsynsmyndighet, varom förmäles i 82 §.

Jordbrukskassorna

7 §•

Jordbrukskassa har till huvudsaklig uppgift att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt dem.

8 §.

Sedan beslut fattats att bilda jordbrukskassa och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos länsstyrelsen. I ärendet skall
tillsynsmyndigheten höras samt tillfälle beredas jordbrukskasserörelsens
riksorganisation och den centralkassa, vari jordbrukskassan skall bliva
medlem, att avgiva yttrande.

Finner länsstyrelsen att stadgarna överensstämma med denna lag samt
lag och författning i övrigt ävensom att stadgarna eljest innehålla föreskrifter
som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter, skall länsstyrelsen
stadfästa stadgarna och godkänna kassan.

Stadfästelse skall ock sökas på beslut om ändring i jordbrukskassas stadgar.

9 §.

Registrering av jordbrukskassa såsom ekonomisk förening eller av ändring
i kassans stadgar må ej ske, med mindre godkännande och stadfästelse
meddelats.

10 §.

Jordbrukskassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i centralkassa.

11 §•

Jordbrukskassas verksamhetsområde fastställes av jordbrukskasserörelsens
riksorganisation. Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra jordbrukskassors.

12 §.

Till medlem i jordbrukskassa må antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han själv idkar jordbruk, därtill
höjande binäring eller fiske eller ock med arbete eller tjänster biträder
utövare av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning, som har till huvudsaklig
uPPgiH att ekonomiskt eller på annat sätt främja jorbruket, binäring därtill
eller fisket eller för utövare av sådana näringar gemensamma intressen
(jordbruksorganisation) samt

kommun, vars förvaltningscentrum är beläget inom kassans verksamhetsområde.

Annan än i första stycket sägs må antagas till medlem i jordbrukskassa
om vid särskild prövning hinder däremot funnits ej föreligga med hänsyn

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

till jordbrukskassans uppgifter och ändamål enligt lag eller andra för kassan
gällande föreskrifter.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation äger meddela närmare föreskrifter
om villkoren för beviljande av medlemskap i jordbrukskassa. Prövning,
som sägs i andra stycket, skall verkställas i den ordning riksorganisationen
bestämmer.

13 §.

Jordbrukskassa må ej utan centralkassans tillstånd förskaffa sig kredit
för sin utlåning av annan än centralkassan.

Såsom ombud för centralkassan har jordbrukskassa att, i den ordning
jorbrukskasserörelsens riksorganisation bestämmer, förmedla inlåning för
centralkassans räkning samt att i övrigt biträda centralkassan i dennas
verksamhet.

14 §•

Jordbrukskassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar.

Lån för vars uppfyllande ledamot av jordbrukskassans styrelse, revisor i
jordbrukskassan eller suppleant för styrelseledamot eller revisor eller ock
i kassan anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän,
må beviljas endast under förutsättning av centrakassans medgivande.

15 §.

Jordbrukskassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner och anvisningar
för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation
och centralkassan, giva behöriga företrädare för riksorganisationen
och centralkassan tillgång till jordbrukskassans böcker, räkenskaper
och andra handlingar samt tillhandagå dem med upplysningar, som de begära
angående verksamheten.

16 §.

Jordbrukskassas styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
Jordbrukskasserörelsens riksorganisation äger dock, efter hörande
av centralkassan, om särskilda skäl därtill äro, medgiva jordbrukskassa att
för viss tid, ej över fem år, utse åtta eller nio styrelseledamöter.

Kassans firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Centralkassorna

17 §.

Centralkassa för jordbrukskredit har till huvudsaklig uppgift att främja
sina medlemmars ekonomiska intressen genom att bereda kredit åt dem.

Centralkassa äger från allmänheten mottaga inlåning på räkning som
av bank allmänneligen begagnas.

Det åligger centralkassa att, i den mån så erfordras, meddela instruktioner
och anvisningar för de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt
att öva kontroll och tillsyn över dessa kassor.

18 §.

Sedan beslut fattats att bilda centralkassa och stadgar för kassan antagits,
skall stadfästelse på dessa sökas hos Konungen.

Konungen prövar stadgarnas överensstämmelse med denna lag samt lag
och författning i övrigt ävensom att stadgarna eljest innehålla föreskrifter

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

som göra kassan ägnad att fullgöra sina uppgifter. Finnes den tillämnade
rörelsen vara nyttig för det allmänna, stadfäster Konungen stadgarna och
godkänner kassan.

På beslut om ändring i centralkassas stadgar skall ock sökas Konungens
stadfästelse. Konungenmå uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i Konungens
ställe meddela stadfästelse på ändringsbeslut.

19 §.

Registrering av centralkassa såsom ekonomisk förening eller av ändring i
centralkassas stadgar må ej ske, med mindre godkännande och stadfästelse
meddelats.

20 §.

Centralkassa må ej driva verksamhet utan att vara medlem i jordbrukskasserörelsens
riksorganisation.

21 §.

Centralkassas verksamhetsområde fastställes av jordbrukskasserörelsens
riksorganisation. Verksamhetsområdet skall vara skilt från andra centralkassors.

22 §.

Till medlem i centralkassa må allenast antagas

jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassas verksamhetsområde
samt

jordbruksorganisation som sägs i 12 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation äger meddela närmare föreskrifter
om villkoren för beviljande av medlemskap i centralkassa.

23 §.

Konungen må lämna centralkassa tillstånd att inom hela sitt område eller
del därav själv utöva den verksamhet som eljest ankommer på jordbrukskassa.
Har sådant tillstånd lämnats, äger centralkassan, såvitt gäller det område
som avses med tillståndet, antaga medlemmar enligt samma bestämmelser
som jordbrukskassa. I samband med att tillstånd lämnas äger Konungen
meddela de särskilda föreskrifter beträffande kassans organisation och verksamhet,
som må prövas erforderliga.

24 §.

Insättas penningar hos centralkassa för att där innestå viss tid, mot eller
utan ränta, skall bevis, som kassan därom utfärdar, ställas till viss man och
innehålla att överlåtelse må ske endast till viss man samt att överlåtelsen
bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos kassan.

En och samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas
läggande till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då efter vad i 25 §
stadgas för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss
är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

utlämnas till räkningshavaren. Då medel på sådan räkning lyftas, skall anteckning
därom göras i motboken. Ej må kassan träffa förbehåll, som skulle
medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motboken kunde
åberopas av kassan.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok skall gälla
vad därom är särskilt stadgat.

25 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,
som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos centralkassa.
Sådana medel må ej av kassan utbetalas till förmyndaren utan den
omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd
att omhändertaga medlen och därom hos kassan företett bevis, äge den
omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall anteckning,
att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verkställas
på bevis eller i motbok, som av kassan utlämnats, när beviset eller
motboken företes hos kassan.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man
efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som innestått
kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras allenast
såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket nämnda
balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehållet ej skall
gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom verkställas
på bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok, som utlämnats
av kassan, överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran
erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så
ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

26 §.

Centralkassa må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller
till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för
sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att
utställa till innehavaren eller viss man eller order ställda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis). Förlagsbevis skall lyda på minst etthundra kronor och löpa
med ränta efter högst sex procent om året.

27 §.

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall, till insättarnas säkerhet,
hava eget kapital, tillhopa uppgående till visst lägsta belopp som
bestämmes med hänsyn till centralkassornas och de anslutna jordbrukskassornas
medelsplaceringar.

Vid beräkningen av det lägsta belopp, vartill det egna kapitalet skall uppgå,
skola medelsplaceringarna indelas sålunda:

240

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande
kontanta medel, på inländskt bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa
dragna checkar samt av sådan penninginrättning utställda egna växlar, vad
för centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas räkning innestår hos
Sveriges riksbank, riksgäldskontoret, inländskt bankaktiebolag, sparbank
eller centralkassa eller på postgiro ävensom placeringar i svenska statens
skattkammarväxlar och obligationer med en återstående löptid av högst ett
år;

b) placeringar i svenska statens skattkammarväxlar och obligationer
med en återstående löptid av mer än ett år samt i andra inhemska obligationer
av fullgod beskaffenhet ävensom placeringar i lån, för vilkas fulla
gäldande staten, kommun eller dylik samfällighet är ansvarig eller för vilka
säkerheten utgöres av inteckning inom sextio procent av det senast fastställda
taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller bostads- eller af färsfastighet
eller av inteckning uti tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller
de byggnader som finnas uppförda därpå äro avsedda väsentligen för bostadsändamål
och inteckningen ligger inom sextio procent av senast fastställda
taxeringsvärdet på byggnaderna; samt

c) andra placeringar.

För placering, som sägs under a), erfordras ej eget kapital. För placering,
som sägs under b), erfordras eget kapital motsvarande en procent och för
placering, som sägs under c), eget kapital motsvarande fem procent av det
placerade beloppet.

Med eget kapital skall enligt denna lag förstås medel som svara mot inbetalat
insatskapital, reservfond och annan fond. På ansökan av centralkassa
äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
samt tillsynsmyndigheten, medgiva, att vid tillämpning av
denna paragraf med eget kapital må likställas, intill ett belopp, motsvarande
högst hälften av det belopp, vartill centralkassans jämte anslutna jordbrukskassors
eget kapital uppgår, nominella värdet på förlagsbevis, utställda av
centralkassan.

28 §.

Centralkassa är skyldig att hålla en med hänsyn till rörelsens art och
omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som med lätthet
kunna förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte inneliggande kontanta medel minst uppgå till
belopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser som det åligger kassan att fullgöra
vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,
garantiförbindelser och medel innestående på sparkasseräkning undantagna;
samt

b) två procent av sådana kassans förbindelser, som ej skola motsvaras
ay kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt förlagsbevis eller därmed
jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,
åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i
kassareserven; dock att där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som
ej av centralkassan tillfullo begagnats, den må beräknas till belopp, som
centralkassan enligt avtalet är berättigad vid anfordran ytterligare utbekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

241

29 §.

Centralkassa må bereda kredit allenast åt sina medlemmar samt åt jordbruksorganisation
eller kommun som är medlem i ansluten jordbrukskassa.

Kreditgivningen till jordbrukskassor skall företrädesvis ske mot säkerhet
av de hos jordbrukskassorna belånade fordringsbevisen med tillhörande
säkerheter.

Den sammanlagda utlåningen till jordbruksorganisationer må ej överstiga
en tiondel av kassans hela utlåning. Till en och samma jordbruksorganisation
må kredit ej beviljas till högre belopp än som tillhopa motsvarar
en tjugufemtedel av centralkassans hela utlåning.

30 §.

Centralkassa skall ställa sig till efterrättelse instruktioner och anvisningar
för verksamheten, som meddelas av jordbrukskasserörelsens riksorganisation,
giva behöriga företrädare för riksorganisationen tillgång till centralkassans
böcker, räkenskaper och andra handlingar samt tillhandagå dem
med upplysningar, som de begära angående verksamheten.

31 §.

Centralkassas styrelse skall bestå av minst fem och högst nio ledamöter
som, med undantag av en ledamot, väljas på kassans stämma. De på stämman
valda ledamöterna skola utse en ledamot, som tillika skall vara centralkassans
verkställande direktör. De äga därjämte utse en styrelsesuppleant
och förordna honom att vara ställföreträdare för verkställande direktören,
såframt de ej till ställföreträdare utse av stämman vald styrelseledamot eller
suppleant.

Styrelsen åligger att i en för ett år i sänder fastställd instruktion meddela
föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma
verkställande direktören.

32 §.

Centralkassas firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation
33 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall hava till uppgift att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva sådan ekonomisk
verksamhet, i vilken medlemmarna deltaga genom begagnande av riksorganisationens
tjänster.

I riksorganisationens verksamhet skall ingå

1) att för övervakning av jordbrukets kreditkassors verksamhet utöva
central jordbrukskasserevision;

2) att meddela instruktioner och anvisningar för kassornas verksamhet;
samt

3) att fullgöra de särskilda uppgifter, som eljest enligt denna lag ankomma
på riksorganisationen.

IG Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. År 122

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

För kassorna gemensamma bestämmelser
Reservfond

34 §.

I stället för bestämmelserna i 17 § lagen om ekonomiska föreningar skall
gälla följande.

Av kreditkassas årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av
möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femtio procent
avsättas till reservfond. Till reservfonden skall alltid läggas inträdesavgifter
samt vad medlem vid avgång ur kassan icke återfår av sina insatser.

Då reservfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio procent av kassans
utlåning vid utgången av det senast förflutna räkenskapsåret, må vidare
avsättning till fonden upphöra. Avsättning skall ånyo vidtagas, om reservfonden
nedgår under vad sålunda stadgats.

Nedsättning av reservfonden må, förutom i fall som avses i 86 § 3 mom.,
beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning
finnes hava uppstått på kassans verksamhet i dess helhet och som icke kan
ersättas av befintliga, till framtida förfogande avsatta medel.

Rörelsen

35 §.

36 §.

Kreditkassa må icke bevilja kredit utan att säkerhet som av kassan prövas
betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt
jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Mot inteckning i
jordbruksinventarier må kredit ej beviljas, kassan dock obetaget att mottaga
sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må staten, kommun eller
annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning,
vars reglemente blivit fastställt av Konungen, så ock bankaktiebolag
eller sparbank kunna erhålla kredit utan särskild säkerhet.

Mellan kassorna inbördes må, i den utsträckning och på de villkor jordbrukskasserörelsens
riksorganisation bestämmer, kredit lämnas utan att
särskild säkerhet ställes.

37 §.

38 §.

Kreditkassa skall tillse, att icke åt samma medlem eller åt medlemmar
som äro förbundna med varandra i väsentlig intressegemenskap beviljas
kredit i sådan omfattning att därav kan uppkomma fara för kassans säkerhet.

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Såsom kredit skall även anses borgen och annan garantiförpliktelse till
kassan ävensom av kassan ingången garantiförpliktelse för lcredittagaren.

39 §.

Kreditkassa må förvärva

dels fast egendom eller tomträtt, såframt med fånget åsyftas att bereda
kassan eller ansluten kassa lokaler för dess inrymmande, eller bostadsrätt
till lägenhet för sådant ändamål, aktie i bolag, som uteslutande har till syfte
att förvalta för omförmälda användning avsedd fast egendom eller tomträtt
och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av fastighetens bokförda
värde, eller förlagsbevis utfärdat av bolag, som nu nämnts,

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som kassan
äger, eller till lokaler, som kassan i övrigt innehaver,

dels in- och utländskt mynt, växlar, checkar och anvisningar samt obligationer
och av rörelsen betingade fordringar ävensom, intill ett belopp, motsvarande
högst hälften av kassans eget kapital, aktier eller andelar i sammanslutning,
som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma
intressen.

40 §.

För att skydda fordran må kreditkassa på offentlig auktion eller fondbörs
inköpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen, så ock såsom
betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom,
därest det är uppenbart att kassan eljest skulle lida avsevärd förlust.

Egendom, som kassan förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna
paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring
kan äga rum utan förlust för kassan.

Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.

41 §.

Centralkassa må

förmedla inhemska obligationslån och kommunlån,

ingå garantiförpliktelser med iakttagande av de regler för beredande av
kredit som meddelas i denna lag,

ombesörja betalningsuppdrag och liknande uppdrag, samt

mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning.

Jordbrukskassa må utöva verksamhet, som sägs i första stycket, i den
mån jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgiver.

Annan särskild bankmässig verksamhet än i första stycket sägs må kreditkassa
driva allenast efter tillstånd av Konungen eller myndighet som Körningen
förordnar.

42 §.

Jordbrukskassa må ej utöva verksamhet vid avdelningskontor eller filial
av annat slag utan medgivande av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

Centralkassa äger icke utan tillstånd av Konungen eller myndighet
Konungen förordnar öppna avdelningskontor på annan ort än där huvudkontoret
är beläget.

244

Kungl. Majrts proposition nr 122 år 1956

Styrelsens årsredovisning

43 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för
förvaltningen av kreditkassans angelägenheter genom avlämnande av berättelse
rörande verksamheten under året (förvaltningsberättelse) jämte
redogörelse för kassans ställning vid räkenskapsårets utgång (balansräkning)
samt för intäkter och kostnader under året (vinst- och förlusträkning).
Redovisningshandlingarna skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.

Minst en månad före den stämma, på vilken redovisningshandlingarna
och revisorernas berättelse skola framläggas, skall styrelsen till revisorerna
i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna för det förflutna
räkenskapsåret.

Räkenskapsår skall vara helt år, dock må räkenskapsår vid verksamhetens
början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse del av år eller utsträckas
att omfatta högst aderton månader.

44 §.

I stället för vad som föreskrives i 40—44 §§ lagen om ekonomiska föreningar
skall, jämte vad i bokföringslagen är stadgat, i avseende på kreditkassas
inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla vad
nedan i 45—49 §§ stadgas.

45 §.

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke
upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana som är o avsedda till stadigvarande bruk för
kassan må upptagas till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för
deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet, såframt upplysning om
förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på tillgång
avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana kostnader balanserats
från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.
Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än
det vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må
tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde, väsentligt överstigande
nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej i något fall uppskrivning
ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

46 §.

I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster på sätt
som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna
bokföringsgrunder.

Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av kreditkassans borgens-
och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

245

skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av kassan ställda panters
sammanlagda bokförda värde.

I balansräkningen skall ock anmärkas sammanlagda beloppet för år av
pensioner, utgående på grund av förpliktelser vilka ej upptagits såsom skuld
i balansräkningen. Pensionsförpliktelse, som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld, skall fortfarande redovisas som sådan.

47 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredsställande redovisning
erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.
Därvid skall iakttagas, att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga
poster.

48 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för kreditkassan, upplysning lämnas om sådana för bedömningen av
kassans ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens förvaltning
viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller vinstoeh
förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för kassan,
jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

Bär medelantalet i kassans tjänst under räkenskapsåret anställda överstiger
tio, skall i förvaltningsberättelsen uppgivas medelantalet anställda.
För sådant fall skall ock, i den mån motsvarande uppgifter ej lämnas i
vinst- och förlusträkningen, i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet
av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till
styrelsen och andra personer i ledande ställning dels ock till övriga befattnigshavare
i kassan.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag om avsättning
till reservfond, där sådan avsättning skall ske, så ock i övrigt förslag i
anledning av kassans vinst eller förlust enligt balansräkningen.

49 §.

Styrelsen skall senast sju månader efter räkenskapsårets utgång i huvudskrift
eller avskrift hålla redovisningshandlingarna för året jämte revisionsberättelsen
hos kassan tillgängliga för allmänheten. Skulle stämmans beslut i
anledning av den framlagda balansräkningen innebära ändring däri, skall
jämväl protokoll eller annan handling, som utvisar beslutet, hållas tillgängligt
på sätt nyss sagts.

Centralkassas redovisningshandlingar och revisionsberättelsen skola hållas
tillgängliga såväl inom kassans och dess avdelningskontors som inom anslutna
jordbrukskassors expeditionslokaler.

Revision

50 §.

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper
skola, jämte vad nedan i 51—50 §§ föreskrives, bestämmelserna i 45 §
och 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska föreningar äga motsvarande tillämp -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

ning. Vad i 46 § 2 inom. samt 47—51 §§ nämnda lag stadgas skall ej gälla i
avseende på kreditkassorna.

51 §.

Antalet revisorer skall i jordbrukskassa vara lägst två och i centralkassa
lägst tre.

Av revisorerna i centralkassa utses en av jordbrukskasserörelsens riksorganisation.
Minst en av centralkassas revisorer skall vara av handelskammare
i riket auktoriserad revisor.

52 §.

Hava revisorer ej utsetts till föreskrivet antal eller hava revisorer utsetts
utan iakttagande av bestämmelserna i 46 § 1 mom. lagen om ekonomiska
föreningar eller 51 § andra stycket denna lag, åligger det styrelsen och styrelseledamot
att ofördröjligen göra anmälan om förhållandet hos tillsynsmyndigheten.
Anmälan må göras även av medlem i kreditkassan eller borgenär.

53 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska kassans böcker och andra räkenskaper;

att taga del av styrelsens och stämmans protokoll samt av de instruktioner,
anvisningar eller andra föreskrifter som angå ltreditgivningen;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av de
hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen och övriga tillgångar;

att tillse huruvida kassans organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att sedan de årliga redovisningshandlingarna avgivits granska nämnda
handlingar.

Därjämte ankommer på revisorerna.

att granska större krediter och andra placeringar av kassans medel;
att granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och
avyttring av egendom, som kassan inköpt eller övertagit jämlikt 40 § ;

att taga del av de förelägganden och erinringar, som av riksorganisationen
eller tillsynsmyndigheten kunna hava gjorts till kassan; samt

att taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande
kassan.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som må vara erforderliga
för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget.

54 §.

Revisorerna hava alt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som meddelas av stämman och ej innefatta inskränkning i deras i lag stadgade
skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot stadgarna.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om
kassans verksamhet, vartill deras granskning må giva anledning. .

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

247

55 §.

56 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas
granskning samt uttalande, huruvida anledning till anmärkning i avseende
på de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, kreditkassans
bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande
förvaltningen av kassans angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger
anledning till anmärkning skall denna angivas i revisionsberättelsen.
Revisorerna äga ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra
komma till medlemmarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande

angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

angående kreditkassans förvaltningsutgifter;

angående den inre kontrollen inom kassan;

angående fastställelse av balansräkningen;

angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

angående styrelsens förslag i "anledning av kassans vinst eller förlust enligt
balansräkningen, därvid skall angivas huruvida förslaget omfattar stadgad
avsättning till reservfonden.

Revisor, som hyser en från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena
skiljaktig mening* eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till
revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild
revisionsberättelse.

Likvidation och upplösning

57 §.

Kreditkassas stämma äger besluta att kreditkassa skall träda i likvidation.
Sådant beslut vare, i annat fall än i 58 § sägs, icke giltigt, med mindre
samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslut fattats å två på varandra
följande stämmor och på den stämma som sist hålles biträtts av
minst två tredjedelar av de röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare
villkor bestämt i stadgarna, lände det till efterrättelse.

58 §.

Har kreditkassa icke öppnat sin rörelse inom ett år från det kassan godkändes,

eller har kassans hela rörelse överlåtits till annan kassa,

248

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

eller har godkännandet för kassan återkallats,

eller har antalet medlemmar nedgått under det föreskrivna lägsta antalet
och tillräckligt antal medlemmar ej inträtt inom tre månader,

och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 63 §
i föreningsregistret infört att kassan trätt i likvidation, förklare rätten, på
ansökan av styrelseledamot eller medlem av kassan eller på anmälan av
tillsynsmyndigheten och efter kassans hörande, att kassan skall träda i likvidation;
och förelägge rätten kassan att inom viss tid, ej understigande sex
veckor, till rätten ingiva bevis att i registret skett införing varom ovan sagts,
vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall till länsstyrelsen ofördröjligen avsändas dels
för registrering meddelande om beslut att kassan skall träda i likvidation,
dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress. Meddelande och underrättelse varom nu
sagts skall jämväl sändas till tillsynsmyndigheten.

59 §.

Har kreditkassas stämma beslutat att kassan skall träda i likvidation,
välje stämman en eller flera likvidatorer; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att eu eller flera likvidatorer skola tillsättas i annan ordning att
jämte de på stämma valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 58 g förklarat att kassan skall träda i likvidation, åligger
det styrelsen att genast sammankalla stämman för val av likvidatorer, ändå
att ändring sökes i beslutet.

60 §.

Utser kreditkassa ej likvidatorer, ehuru antalet medlemmar i kassan nedgått
under det föreskrivna lägsta antalet och tillräckligt antal medlemmar ej
inträtt inom tre månader, vare de, som med vetskap om förhållandet deltaga
i beslut om fortsättande av kassans verksamhet eller handla på dess vägnar,
ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för en såsom
för egen skuld; dock att därest efter utgången av tiden om tre månader tillräckligt
antal medlemmar inträda, ansvarighet icke skall äga rum för förbindelse,
som uppkommer sedan det föreskrivna lägsta medlemsantalet sålunda
uppnåtts.

61 §•

Likvidator skall vara myndig och här i riket bosatt svensk medborgare.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äger rätten på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvidationsrevisor
och efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna
annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förord -

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

nät annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga
namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till länsstyrelsen
samt tillsynsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

62 §.

Finnes kreditkassa, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till föreningsregistret anmälda behöriga likvidatorer, skall
rätten på ansökan av medlem, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende
av att någon finnes som äger företräda kassan eller på anmälan av
länsstyrelsen eller tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen avsändas underrättelse om förordnande
av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress
till länsstyrelsen samt tillsynsmyndigheten.

63 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att kassan trätt
i likvidation eller, om likvidationen efter vad i 57 § andra stycket sägs skall
inträda viss kommande dag, att kassan träder i likvidation den dagen. Anmälan
skall innehålla uppgift om likvidatorerna samt, där suppleanter för
dem utsetts, om dessa. Skall befogenhet att teckna kassans firma ej tillkomma
allenast likvidatorerna gemensamt, skall vidare uppgivas av vilka och
hur firman skall tecknas.

Sker ändring i avseende på de till likvidatorer eller suppleanter utsedda
personerna eller i fråga om rätten att teckna kassans firma eller ändras kassans
postadress, skola likvidatorerna därom ofördröjligen göra anmälan för
registrering. Rätt att göra anmälan tillkommer den som beröres av anmälningen.

64 §.

Hava under likvidationen kreditkassas tillgångar så nedgått i värde, att
fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och är ej
ställningen sådan, att kassans egendom genast bör avträdas till konkurs,
skola likvidatorerna så snart det kan ske lämna meddelande om ställningen
på stämma och till denna kalla jämväl de kända fordringsägare, vilka ännu
icke erhållit betalning.

65 §.

Likvidatorernas förvaltning och kreditkassans räkenskaper skola granskas
av en eller flera likvidationsrevisorer. Angående likvidationsrevisor som förordnas
av tillsynsmyndigheten stadgas i 75 §.

66 §.

1 mom. Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om likvidation och upplösning
av kreditkassa samt om avträdande av kassans egendom till konkurs,
jämte bestämmelserna nedan i 2 och 3 mom. samt i 67 §, i tillämpliga delar
gälla vad i 80—82 §§, 83 § första och tredje styckena, 84—90 §§ samt 92, 93
och 95 §§ lagen om ekonomiska föreningar föreskrives.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 dr 1956

Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar
skall iakttagas

att i SO § hänvisningen till 46 §, i vad den avser 46 § 2 mom., ävensom
hänvisningen till 49 § ej skola gälla samt att hänvisningarna till 47 och 50 §§
i stället skola avse 52—54 §§ denna lag,

att i 81 § hänvisningarna till 38—44 §§ i stället skola avse 43—49 §§ denna
lag, att hänvisningen till 49 § ej skall gälla, samt att hänvisningarna till 50
och 51 §§ i stället skola avse 53—56 §§ denna lag,

att i 87 och 89 §§ hänvisningarna till 51 § i stället skola avse 55 och 56 §§
denna lag,

samt att anmälan och meddelande varom sägs i 92 och 93 §§ skola ske,
förutom till länsstyrelsen, jämväl till tillsynsmyndigheten.

2 mom. 1 inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation skola
upptagas kassans tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet.
Insatskapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. I övrigt skall
beträffande inventarium och balansräkning för kreditkassa i likvidation
gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

3 mom. Har i anledning av kreditkassas likvidation ombud förordnats av
tillsynsmyndigheten enligt 75 §, må kassans egendom ej avyttras under hand
utan ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke,
äge tillsynsmyndigheten på ansökan av likvidatorerna tillåta försäljningen.
Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden där likvidatorerna vilja till gällande
börspris överlåta på fondbörs noterade värdepapper.

67 §.

Där efter avslutande av kreditkassas konkurs överskott ej finnes, anses
kassan upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas och skall i avseende därpå
vad eljest gäller om likvidation äga motsvarande tillämpning. Har ej inom
en månad efter konkursens avslutande för registrering anmälts, att kassan
trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, medlem
eller borgenär eller på anmälan av tillsynsmyndigheten, att kassan skall träda
i likvidation. I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i
tillämpliga delar gälla vad i 58 § är stadgat.

Hade kassan, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 92 § lagen om ekonomiska
föreningar är stadgat.

Bestämmelser om tillsyn
68 §.

Tillsynsmyndigheten skall, jämte jordbrukskasserörelsens riksorganisation
såsom utövande den centrala jordbrukskasserevisionen, övervaka, att
jordbrukets kreditkassor ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar,
såvitt de hava särskilt avseende på kassorna, ävensom andra för
kassorna gällande föreskrifter.

Det åligger tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens riksorganisation
att jämväl i övrigt med uppmärksamhet följa kassornas verksamhet,
tillsynsmyndigheten i den mån så erfordras för att myndigheten skall få
kännedom om förhållanden som kunna inverka på kassas säkerhet.

69 §.

Tillsynen över kassorna utövas med ledning av handlingar, vilka på grund
av lag eller eljest från kassorna insändas till tillsynsmyndigheten eller jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

251

brukskasserörelsens riksorganisation, ävensom med ledning av upplysningar
som inhämtas vid undersökning eller annorledes. Undersökning må anstallas
så ofta sådan finnes erforderlig och skall anställas om Konungen så anbefaller.

Tillsynsmyndigheten bör i huvudsak utöva sin övervakning med ledning
av handlingar. I den mån tillsynsmyndigheten vill företaga undersökningar
böra dessa företrädesvis verkställas i centralkassorna.

På tillsynsmyndigheten ankommer att, med iakttagande av vad i andra
stycket sägs, verka för en lämplig och ändamålsenlig fördelning av arbetet
med tillsynen mellan tillsynsmyndigheten och jordbrukskasserörelsens riksorganisation.

70 §.

På anmälan varom sägs i 52 § skall tillsynsmyndigheten, i fall då revisorer
icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. År revisor omyndig
eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt
tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid
mot vad i 46 § 1 mom. andra stycket lagen om ekonomiska föreningar stadgas,
skall på anmälan därom tillsynsmyndigheten förklara honom entledigad
och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av kreditkassans
styrelse, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig
i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit

i föreskriven ordning utsedd. . ...

Tillsynsmyndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stallet
utse ny revisor.

71 §.

^Vid stämma eller av tillsynsmyndigheten utlyst styrelsesammanträde må
den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet åt.
företräda myndigheten närvara och deltaga i överläggningarna.

72 §.

Om tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela
närmare föreskrifter om sättet att föra kreditkassas räkenskaper, om fordring
av värdehandlingar samt om inventering av sådana handlingar.

73 §.

Kreditkassas styrelse åligger

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som
enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant ai seende
företräda myndigheten, samt för den särskilda undersökning Konungen kan
finna gott anställa, hålla de hos kreditkassan inneliggande kontanta medlen
och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga
för granskning, samt .

att jämväl i övrigt tillhandahålla myndigheten eller sadan befattningshavare
därstädes, som ovan sagts, de uppgifter eller upplysningar rörande
kassan som äskas.

Kan med anledning av att större förlust traffat centralkassa antagas, att
kassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital ej uppgår till
belopp, som erfordras enligt 27 §, skall centralkassans styrelse ofordrojligen
låta upprätta särskild balansräkning för utvisande av centralkassans

252

Kungl. ilIaj:ts proposition nr 122 år 1956

ställning samt, därest balansräkningen bekräftar antagandet, genast avsända
meddelande därom till tillsynsmyndigheten.

Centralkassas styrelse åligger därjämte, att på den tid och i den ordning
tillsynsmyndigheten det äskar tillhandahalla myndigheten de redovisningshandlingar,
översikter och övriga handlingar, rörande kassans och de anslutna
jordbrukskassornas ställning som av tillsynsmyndigheten påkallas.

74 §.

Har kreditkassas styrelse eller stämma fattat beslut, vilket står i strid
med lag eller stadgar, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av
beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss
sagts gatt i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra vad
styrelsen åligger enligt lag eller stadgarna. Sådant föreläggande må dock,
utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller balansräkning,
icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas
överträdande är belagt med straff.

Ändå att avvikelse från lag eller stadgar icke skett, äger tillsynsmyndigheten
meddela de erinringar beträffande kassans verksamhet, som myndigheten
kan finna påkallade.

-.. ^Hderlåter kassa att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelat
forbud eller föreläggande eller handhar kassan eljest sina angelägenheter
pa ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till den, har tillsynsmyndigheten
att göra anmälan därom hos den myndighet, som godkänt kassan;
och äger den myndigheten återkalla godkännandet.

Vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt denna lag äger tillsynsmyndigheten
förelägga och utdöma vite. ''

75 §.

Träder kreditkassa i likvidation, äger tillsynsmyndigheten förordna ombud,
som bär att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att
yttra sig till protokollet samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatoi erna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera
kreditkassans inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar samt granska
kassans böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet
begärd upplysning angående förvaltningen ej av iikvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under likvidationen i avseende på likvidatorer
och stämma enahanda befogenhet som, innan kassan trätt i likvidation,
enhgt denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse och stämma.

När så prövas erforderligt må tillsynsmyndigheten förordna likvidationsrevisor.
Myndigheten äger när som helst återkalla förordnandet och i stället
utse ny likvidationsrevisor. För likvidationsrevisor som förordnats av tillsynsmyndigheten
skall denna utfärda instruktion.

76 §.

Har centralkassas egendom avträtts till konkurs, skall tillsynsmyndigheten
förordna ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaea i
konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt i
konkurslagen stadgas.

Myndigheten må när som helst entlediga ombudet och utse annan i hans
ställe. Över sådant beslut må klagan ej föras.

, 9™ arv°de tfl1 ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat
beträffande arvode till konkursförvaltare.

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

77 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skola jordbrukets kreditkassor årligen erlägga bidrag. Närmare
föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags erläggande meddelas av
Konungen.

Till revisor, likvidationsrevisor eller ombud som förordnas enligt 70 eller
75 § skall ersättning med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer utgivas
av den kassa som avses med förordnandet.

78 §.

Jordbrukskasserörelsens riksorganisation skall såsom utövare av den centrala
jordbrukskasserevisionen gentemot kassorna äga de befogenheter som
angivas i denna lag, i instruktion eller anvisningar, som utfärdats med stöd
därav, eller i kassornas och riksorganisationens stadgar.

79 §.

Skulle tillsynsmyndigheten finna, att den centrala jordbrukskasserevisionen
utövas på ett uppenbart otillfredsställande sätt, skall tillsynsmyndigheten
ofördröjligen anmäla förhållandet för Konungen; och äger Konungen
förordna om erforderliga åtgärder.

80 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara
ledamot i styrelsen för eller anställd hos kreditkassa eller jordbrukskasserörelsens
riksorganisation.

81 §.

Över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av denna lag,
må klagan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgat, men beslutet går
ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

82 §.

Tillsynsmyndighet som avses i denna lag är bank- och fondinspektionen.

Straffbestämmelser

83 §.

1 mom. Jämte vad i 110—112 §§ lagen om ekonomiska föreningar föreskrives
skall med avseende på jordbrukets kreditkassor gälla vad nedan i
2 mom. samt i 84 och 85 §§ stadgas.

2 mom. Styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare hos kassa,
vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift vid lämnande av upplysning enligt 69 §, 73 § första stycket eller 75 §,
straffes med dagsböter eller fängelse.

84 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, som vid upprättande av balansräkning, vinst- och
förlusträkning eller förvaltningsberättelse som avses i 43 § eller 73 § andra
stycket denna lag eller ock i 81 § lagen om ekonomiska föreningar, jämförd

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 År 1956

med 66 § 1 mom. denna lag, uppsåtligen eller av vårdslöshet förfar i strid
mot bestämmelserna i 45 §, 46 § andra, tredje, fjärde eller femte styckena,
47 § eller 48 § denna lag;

2. likvidator, där han vid upprättandet av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse, varom stadgas i 83, 86 eller 89 § lagen om
ekonomiska föreningar, jämförd med 66 § 1 mom. denna lag, uppsåtligen
eller av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelserna i förstnämnda tre
lagrum;

3. styrelseledamot i kreditkassa, vilken deltager i beslut om åtgärd som
strider mot bestämmelserna i 10 eller 20 §;

4. den, som brvter mot vad i 4 § andra stvcket är stadgat.

85 §.

Med dagsböter straffes ock

1. styrelseledamot, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som är meddelad
i 49 § eller 54 § andra stycket;

2. likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som beträffande
anmälan för registrering är meddelad i 63 eller 67 §;

3. likvidator, vilken underlåter att till likvidationsrevisorerna avlämna
handlingar enligt vad som stadgas i 89 § första stycket lagen om ekonomiska
föreningar, jämfört med 66 § 1 mom. denna lag;

4. likvidator, vilken underlåter att iakttaga föreskrift, som med avseende
på framläggande av handlingar på stämma eller tillhandahållande av
handlingar viss tid före stämma är meddelad i 81 § sista stycket lagen om
ekonomiska föreningar, jämförd med 66 § 1 mom. denna lag;

5. revisor, vilken underlåter att iakttaga föreskrift som meddelats i 55 §.

Särskilda bestämmelser

86 §.

1 mom. Jordbrukskassa må övertaga annan jordbrukskassas rörelse eller
del därav, såframt jordbrukskasserörelsens riksorganisation det medgivit.

2 mom. Har kreditkassa övertagit annan kassas rörelse helt eller delvis
och finnes bland sistnämnda kassas tillgångar egendom, som kreditkassa ej
må förvärva, må den egendomen, även om sådant fall ej är för handen som
i 39 och 40 §§ sägs, förvärvas av den övertagande kassan. Egendom som
kassan på detta sätt förvärvat skall, i den mån egendomen ej, jämlikt vad i
nyssnämnda lagrum stadgas, må av kassan behållas, åter avyttras så snart
lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för
kassan.

3 mom. Om del av kreditkassas rörelse skall övergå till annan kassa, må
efter beslut av förstnämnda kassa och med godkännande av jordbrukskasserörelsens
riksorganisation reservfonden nedsättas med skäligt belopp.

87 §.

Vad i 96—98 §§ lagen om ekonomiska föreningar är stadgat om fusion
skall ej gälla jordbrukets kreditkassor.

88 §.

Enskildas förhållanden till kreditkassor må ej i oträngt mål yppas.

255

Kungl. Mnj:ts proposition nr 122 år 1950

89 §.

Beträffande skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter, revisorer, likvidatorer,
likvidationsrevisorer och medlemmar i kreditkassa skall i tilllämpliga
delar gälla vad i lagen om ekonomiska föreningar är stadgat.

9° §.

Driver kreditkassa verksamhet i strid mot föreskrift i 10 § eller 20 §, skola
medlemmar i kassan så ock styrelseledamot eller annan ställföreträdare föi
kassan, vilken deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande
förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

91 §.

De föreskrifter utöver vad denna lag innehåller som finnas erforderliga
för lagens tillämpning meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

92 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall vad i 93 § löista
stycket stadgas gälla från dag som där sägs.

Genom lagen upphävas, med den begränsning nedan sägs, förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor samt lagen den
26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit
tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring,
tillägg till eller föreskrifter om tillämpningen av nämnda författningar,
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
lagens bestämmelser.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

93 §.

Från och med den 1 juli 1956 må centralkassa eller jordbrukskassa antaga
stadgar, vilka stå i överensstämmelse med denna lag att gälla från det lagen
trätt i kraft. Sålunda antagna stadgar må stadfästas enligt lagen och registrering
verkställes med anteckning i föreningsregistret, att de nya stadgarna
skola gälla från dagen för lagens ikraftträdande.

Har centralkassa eller jordbrukskassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser,
ej före den 1 januari 1958, eller den senare dag som Konungen
för särskilt fall må hava bestämt, erhållit stadfästelse och registrering varom
i första stycket sägs, skall det för kassan meddelade godkännandet återkulltis.

Svenska jordbrukskreditkassan skall, med bibehållande, så länge Konungen
ej annorlunda förordnar, av sin bankmässiga verksamhet enligt förordningen
den 5 juni 1942, handhava uppgiften att vara jordbrukskasserörelsens
riksorganisation intill dess annan förening med denna uppgift vunnit
registrering eller ock jordbrukskreditkassan ombildats för detta ändamål.
Ej må kassan utan att den ombildats och utan att nya stadgar antagits
och registrering verkställts, verka såsom riksorganisation efter den
1 januari 1958, med mindre Konungen lämnat tillstånd därtill. Så länge
jordbrukskreditkassan uppehåller bankmässig verksamhet, skall jordbrukskreditkassan
vid tillämpning av 27 § andra stycket a) jämställas med inländskt
bankaktiebolag, sparbank och centralkassa.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

94 §.

Träder kreditkassa, som godkänts enligt äldre bestämmelser, under år
1957 i likvidation eller försättes kassa under år 1957 i konkurs eller meddelas
efter utgången av år 1957 beslut om likvidation eller konkurs på grund
av framställning som skett före den 1 januari 1958 skola kassans medlemmar,
därest dess tillgångar ej förslå att gälda skulderna, såvitt rörer borgenärernas
rätt vara ansvariga för kassans förbindelser enligt äldre bestämmelser.

Hava likvidatorer för kreditkassa utsetts innan denna lag trätt i kraft,
skola äldre bestämmelser i allo tillämpas med avseende på likvidationen.

95 §.

Styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro utsedda vid denna
lags ikraftträdande, må utan hinder av vad i lagen stadgas utöva sitt uppdrag
under den tid för vilken de äro valda.

96 §.

Skola enligt vad i 94 § eller 95 § sägs äldre bestämmelser gälla och är
överträdelse av bestämmelserna belagd med straff skola jämväl i fråga om
straffet äldre bestämmelser lända till efterrättelse.

97 §.

Beträffande återlämnande till staten av grundfond, som sägs i 8 och 26 §§
förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets kreditkassor, skall gälla vad
i särskild ordning föreskrives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 195G

257

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 mars
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 24 februari 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
30 december 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen; samt

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Per-Erik Furst.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen

5 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf stadgas att jordbrukskasserörelsen skall stå under
myndighets tillsyn. Det lagrum vartill paragrafen hänvisar — 81 § — upptager
såsom enda stadgande att bank- och fondinspektionen är tillsynsmyndighet.
Lämpligast synes dock att redan i 5 § angives vilket statligt organ
som har tillsynen om hand. Lagrådet hemställer därför, att förevarande paragraf
gives det innehållet att jordbrukskasserörelsen skall stå under tillsyn
av bank- och fondinspektionen.

15 §.

Lagrådet:

Paragrafen stadgar skyldighet för jordbrukskassa att giva behöriga företrädare
för riksorganisationen och centralkassorna tillgång till jordbrukskassans
böcker, räkenskaper och andra handlingar samt tillhandagå dem
med de upplysningar som de begära angående verksamheten. Motsvarande
skyldighet åligger jämlikt 25 § centralkassa gentemot riksorganisationen.
Mot nämnda stadganden svara vissa bestämmelser om centralkassas och
riksorganisationens uppgifter. Enligt 17 § åligger det sålunda centralkassa
17 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

att öva kontroll och tillsyn över anslutna jordbrukskassor och enligt 28 §
har riksorganisationen bland annat att följa och, i mån av behov, genom undersökning
eller på annat sätt övervaka centralkassornas och jordbrukskassornas
verksamhet.

Rörande de övervakande uppgifter som skola ankomma på riksorganisationen
anföres i remissprotokollet att dessa skola gälla intern kontroll,
d. v. s. räkenskapsgranskning, kassakontroll, inventering m. m. Centralkassornas
tillsyn över anslutna jordbrukskassor skall uppenbarligen innefatta
även kontroll av dylik art. Då det sålunda är avsett att riksorganisationen
och centralkassa skola äga rätt och plikt att verkställa även kassakontroll
och inventering hos underlydande kreditkassor, torde för dessa böra stadgas
en motsvarande skyldighet att hålla inneliggande kontanta medel och övriga
tillgångar tillgängliga för sådan granskning. Föreskrift härom torde böra inflyta
i 15 och 25 §§ och kan lämpligen utformas i anslutning till motsvarande
bestämmelse i 74 §.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer lagrådet att 15 § kompletteras
med föreskrift för jordbrukskassa att för granskning hålla hos
kassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar tillgängliga för behöriga
företrädare för riksorganisationen och centralkassan.

25 §.

Lagrådet:

Under åberopande av vad lagrådet anfört vid 15 § hemställes att nu förevarande
paragraf kompletteras med föreskrift för centralkassa att för
granskning hålla hos kassan inneliggande kontanta medel och övriga tillgångar
tillgängliga för behöriga företrädare för riksorganisationen.

30 §.

Lagrådet:

Med förevarande stadgande har enligt departementschefens specialmotivering
till paragrafen avsetts att giva en översiktlig bestämmelse om vilka former
av bankmässig verksamhet jordbrukets kreditkassor äga bedriva. Utöver
vissa särskilt för jordbrukskassa och särskilt för centralkassa angivna
rörelseformer, vilka städse skola vara tillåtna, skall såväl jordbrukskassa
som centralkassa under förutsättning av särskilt tillstånd av Konungen eller
myndighet som Konungen förordnar kunna få idka även annan bankmässig
verksamhet. Häri har ej stadgats annan ovillkorlig inskränkning än
att tillstånd att mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning ej må
meddelas med mindre sådan verksamhet prövas kunna med trygghet anförtros
åt kassan. Med den avfattning paragrafen sålunda erhållit har den efter
ordalagen kommit att innebära, att jordbrukskassa skulle kunna få tillstånd
jämväl att för egen räkning driva inlåning från allmänheten. Då detta ej lär
vara meningen, hemställes att lydelsen ändras så, att det framgår att jordbrukskassa
under inga förhållanden skall få idka sistnämnda slag av verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956 259

M §.

Lagrådet:

I fråga om revision av styrelsens förvaltning och kreditkassas räkenskaper
skall enligt förevarande paragraf med vissa angivna undantag gälla vad
som är stadgat angående revision i lagen om ekonomiska föreningar.

Undantagen beträffande 47, 48, 50 och 51 §§ föreningslagen, vilka paragrafer
ersättas av bestämmelser i förevarande lag, synas ej föranleda erinran.

Vad däremot angår de undantag som gjorts beträffande 46 § 2 mom. och
49 § tredje stycket kan erinras att undantag från föreningslagen, som enligt
1 § i förslaget i princip skall lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna,
icke böra stadgas i andra fall än då det verkligen påkallas av hänsyn
till kassornas särskilda organisation och uppgifter.

Enligt 46 § 2 mom. föreningslagen må, om hos sammanslutning med ändamål
att handhava gemensamma uppgifter för föreningar särskilt revisionsorgan
finnes inrättat, sammanslutningen eller, där revisionsorganet utgör
juridisk person, denna kunna utses till revisor. Vidare stadgas, att sålunda
tillsatt revisor skall till revisionens förrättande utse för uppdraget lämpad
person, att i fråga om honom i tillämpliga delar skall gälla vad i föreningslagen
stadgas om revisor samt att ersättningsskyldighet, som kan uppkomma
för den som förrättat revisionen, skall åvila jämväl den som utsett honom.
Bestämmelsen att sammanslutning eller revisionsorgan skall kunna
utses till revisor innefattar undantag från regler i 45 § och 46 § 1 mom. som
innebära att revisorsuppdrag skall lämnas viss fysisk person. Såsom skäl
att utesluta tillämpning av 46 § 2 mom. föreningslagen anföres i utredningens
motiv allenast att med hänsyn till kreditkassornas ställning av kreditinrättningar
uppdraget att vara revisor borde vara rent personligt och att det
ej borde ifrågakomma att juridisk person skulle kunna väljas till revisor. Det
torde vara anledning förmoda att utredningen härvid särskilt beaktat önskemålet
om sekretess beträffande kreditförhållandena (jfr 89 § i förslaget).
Vad som vid tillämpning av föreningslagen skulle gälla är dock allenast att
en kreditkassa icke förhindras att, om den så önskar och riksorganisationen
samtycker därtill, lämna revisorsuppdraget till riksorganisationen att utföras
av revisionsorgan som kan finnas inrättat hos denna, och det synes
näppeligen finnas anledning befara att detta revisionsorgan skulle eftersätta
sin sekretesskyldighet. Undantaget förefaller så mycket mindre påkallat som
riksorganisationen enligt 28 § i förslaget skall äga följa och, i mån av behov,
genom undersökning eller på annat sätt övervaka kassornas verksamhet,
därvid undersökning kan anförtros åt person hörande till revisionsorganet.

Under åberopande av att revisorsuppdrag borde vara rent personligt upptog
utredningen i sitt förslag bestämmelse, varigenom från tillämpning beträffande
kreditkassorna undantogs hela 49 § föreningslagen, som behandlar
revisors rätt att anlita medhjälpare vid uppdragets fullgörande. I det remitterade
förslaget har härutinnan skett ändring såtillvida att första och andra
styckena skola gälla beträffande kreditkassorna. Enligt första stycket är re -

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

visor, om det honom åvilande granskningsarbetet är av större omfattning,
berättigad att därtill såsom medhjälpare anlita hos honom för biträde i revisionsverksamheten
anställd, lämplig person efter vad med hänsyn till arbetets
art får anses tillbörligt. Enligt andra stycket må revisor med styrelsens
samtycke även eljest anlita medhjälpare vid granskningen såframt det för
visst fall finnes erforderligt med hänsyn till omfattningen av föreningens
verksamhet och andra på revisionsuppdragets fullgörande inverkande omständigheter.
I tredje stycket stadgas, att därest samtycke som avses i andra
stycket ej lämnas inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att
få anlita medhjälpare, revisorn äger att hänskjuta frågan till avgörande av
länsstyrelsen, som skall pröva framställningen och före besluts meddelande
bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Departementschefen
har funnit det ej påkallat att kreditkassorna skola vara underkastade
sistnämnda bestämmelse. Betraktas frågan ur synpunkten att onödiga avvikelser
från föreningslagen böra undvikas, torde emellertid vara uppenbart
att spörsmålet måste antagas ha synnerligen ringa praktisk betydelse. Även
om det beaktas att vid kontrovers av ifrågavarande slag mellan kreditkassas
styrelse och revisorn tillsynsmyndigheten eller riksorganisationen skulle
kunna ingripa, torde tillräcklig anledning saknas att med hänsyn till kreditkassas
ställning såsom kreditinrättning utesluta användning av det sätt
för kontroversens lösning, som genom 49 § tredje stycket föreskrivits för föreningar
i allmänhet.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att undantagen beträffande
46 § 2 mom. och 49 § tredje stycket föreningslagen få utgå.

56 §.

Lagrådet:

Därest, i enlighet med lagrådets hemställan vid 49 §, där upptagna undantag
beträffande 46 § 2 mom. och 49 § tredje stycket föreningslagen få
utgå, föranleder detta att ur andra stycket av förevarande paragraf böra uteslutas
där angivna motsvarande undantag i fråga om hänvisningarna i 80
och 81 §§ föreningslagen.

Bestämmelser om offentlig tillsyn

Lagrådet:

Förevarande avsnitt i departementsförslaget omfattar 68—82 §§ och har
erhållit följande disposition. I 68 § meddelas allmänna bestämmelser om
tillsynsarbetets anordnande och inriktning. Formerna för utövande av tillsynen
över kreditkassorna, tillsynsmyndighetens befogenheter med avseende
å kassorna och vad som åligger kassornas styrelser för möjliggörande av
iillsynen regleras i 69—77 §§. En allmän bestämmelse om skyldighet för
jordbrukskasserörelsen att bidraga till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens
organisation och verksamhet meddelas i 78 § första styc -

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

ket, medan andra stycket i samma paragraf innehåller att kreditkassa skall
utgiva ersättning till revisor, likvidationsrevisor och ombud som tillsynsmyndigheten
förordnat. Därefter följa i 79 § särskilda bestämmelser om tillsynen
över riksorganisationen och dennas skyldighet att ersätta i anledning
av tillsynen utsett ombud eller revisor. De tre sista paragraferna i avsnittet
slutligen innehålla, 80 § förbud för ledamot eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten
mot att inneha anställning eller uppdrag som styrelseledamot
eller revisor hos kreditkassa eller riksorganisationen, 81 § uppgift å vilken
myndighet som skall vara tillsynsmyndighet och 82 § föreskrift om klagan
över beslut av tillsynsmyndigheten.

Avsnittet skulle enligt lagrådets mening vinna i reda och överskådlighet,
om de rörande kreditkassorna och riksorganisationen meddelade särskilda
tillsynsreglerna och föreskrifterna om ersättning till revisor och ombud
finge komma i obruten följd och den allmänna bestämmelsen om jordbrukskasserörelsens
skyldighet att bidraga till kostnaden för tillsynen finge sin
plats närmast därefter. Genom en dylik anordning skulle också bliva tydligare,
att sistnämnda bestämmelse har avseende jämväl å kostnaderna för
tillsynen över riksorganisationen. Beaktas vad lagrådet nu förordat, bör
första stycket i 78 § bli en särskild paragraf med placering närmast efter
79 §. Härav skulle föranledas, att 78 § komme att utgöras allenast av den nu
i paragrafens andra stycke upptagna föreskriften, ävensom ändrad numrering
av 80 §, varjämte ur 79 § skulle utgå orden »andra stycket». Beträffande
förslagets 81 § erinras om vad lagrådet hemställt under 5 §. Bifalles ej
denna hemställan, medan däremot vad lagrådet nu förordat beaktas, tarvas
tydligen omnumrering jämväl av 81 § och följande paragrafer i förslaget.

89 §.

Justitierådet Lind:

Enligt 1 § sista stycket i förslaget skall vad om ekonomiska föreningar är
i lag stadgat i princip lända till efterrättelse i fråga om kreditkassorna och
riksorganisationen. Härigenom kommer 57 § 2 mom. lagen om ekonomiska
föreningar att bli tillämpligt. I sistnämnda lagrum stadgas viss skyldighet
för styrelsen att å föreningsstämma, i den mån det av medlem äskas och kan
ske utan förfång för föreningen, meddela till buds stående närmare upplysningar
angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet
av föreningens tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av
dess verksamhet samt av styrelsens förvaltning av föreningens angelägenheter.

Frågerätten är sålunda begränsad med hänsyn till föreningens — kreditkassans
eller riksorganisationens — intressen, men någon ytterligare begränsning
därav stadgas icke. Emellertid är att märka, att förslaget i 89 §
innehåller motsvarighet till del i lagen om bankrörelse förekommande stadgandet
om banksekretess. Enskildas intressen av att banksekretessen bevaras
har föranlett all i sistnämnda lag frågerätten även begränsats på det sätt att

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

för styrelsens upplysningsplikt uppställts ytterligare den förutsättningen,
att de begärda upplysningarna skola kunna meddelas utan nämnvärd olägenhet
för enskild (108 § banklagen). Enligt min mening är att förorda, att
en sådan begränsning av frågerätten genomföres även i nu ifrågavarande
lagstiftning.

Det kan visserligen sägas, att jordbrukskasserörelsen på ett annat sätt än
vad som gäller för banker bygger på medlemmarnas medverkan och att detta
skulle kunna berättiga till större insyn. Å andra sidan bör emellertid bemärkas,
att, såsom i fråga om banker framhållits, anordningen med offentlig
tillsyn över verksamheten gör det mindre angeläget med en medlemmarnas
frågerätt över huvud taget. Och ses spörsmålet ur insättarnas och låntagarnas
synpunkt är det tydligt att deras erkända intresse av sekretess gör
sig lika starkt gällande när det är fråga om upplysningar på stämma som
eljest.

Vad nu anförts hänför sig närmast till kreditkassorna. I fråga om riksorganisationen
synes en ytterligare begränsning av frågerätten mindre påkallad
och torde för övrigt möta vissa lagtekniska svårigheter. För riksorganisationens
del lärer därför lämpligen kunna förbliva vid förslagets reglering
av frågerätten.

Därest frågerätten i enlighet med det sagda ytterligare begränsas, torde
efter förebild av 108 § sista stycket lagen om bankrörelse nu ifrågavarande
lag böra stadga skyldighet för styrelsen att till revisorerna lämna de upplysningar
som vägrats vid stämman samt meddela motsvarande bestämmelser
om revisorernas yttrande.

Eftersom förslaget icke innehåller direkta föreskrifter om stämma, erfordras
upptagande dels av stadgande som reglerar frågerätten på nu angivet
sätt dels ock av stadgande som hänvisar till de föreningslagens bestämmelser
om föreningsstämma som skola gälla i övrigt.

Jag hemställer förty att under rubriken »Stämma» införes en särskild
paragraf. I första momentet skulle stadgas att i fråga om stämma skall i
tillämpliga delar gälla vad i 52—56 §§, 57 § 1 mom. och 58—62 §§ lagen om
ekonomiska föreningar är stadgat samt i stället för 57 § 2 mom. föreskrifterna
i den nya paragrafens andra moment. Detta andra moment skulle —
med de jämkningar av lydelsen som olikheten i förhållanden föranleda —
upptaga dels vad i 57 § 2 mom. föreningslagen stadgas med tillägg i första
stycket av orden »eller nämnvärd olägenhet för enskild» dels ock motsvarighet
till 108 § fjärde stycket banklagen.

Paragrafen synes kunna erhålla sin plats omedelbart före 56 §. För att
undvika en omnumrering av följande paragrafer skulle 54 och 55 §§ — i
viss likhet med föreningslagen — kunna sammanföras till en paragraf och
den nu föreslagna paragrafen betecknas såsom 55 §. Sker detta erfordras
mindre jämkning i 49 och 56 §§.

Kungi. Maj.ts proposition nr 122 år 1956

263

övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Genom lagar den 31 maj 1940 infördes i 4 § lagen med vissa bestämmelser
om centralkassor för jordbrukskredit samt i då gällande lagar om bankrörelse
och om sparbanker i det närmaste likalydande stadganden avseende
omyndigs tillgodohavande hos berörda kreditinrättningar. Samtidigt infördes
i de tre lagarna övergångsbestämmelser av ungefär samma lydelse, avseende
medel som vid ikraftträdandet innestodo å räkning utan villkor att
de finge lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd.

När lagarna om bankrörelse och om sparbanker år 1955 ersattes av ny lagstiftning,
upptogs däri motsvarighet till nämnda övergångsbestämmelser.
Behovet av att 1940 års övergångsbestämmelser erhålla fortsatt giltighet är
mindre framträdande beträffande jordbrukskasserörelsen än i fråga om
banker och sparbanker. Det synes emellertid mest följdriktigt att bestämmelserna
givas sin motsvarighet även i förevarande lag. Lagrådet förordar
därför, att bland lagens övergångsbestämmelser upptages stadgande av samma
innebörd som 4 § 6 mom. lagen den 31 mars 1955 angående införande
av nya lagen om bankrörelse och 6 § 7 mom. lagen den 3 juni 1955 angående
införande av nya lagen om sparbanker. Stadgandet synes lämpligen kunna
få sin plats i 96 §, vars innehåll enligt förslaget med någon jämkning av
lydelsen skulle kunna upptagas i 94 § och där utgöra ett tredje stycke.

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonsson

264

Kungl. Maj.ts proposition nr i22 år 1956

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 5 mars
1956 avgivna utlåtande över de den 30 december 1955 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om jordbrukskasserörelsen samt

2) lag om vissa kreditinrättningars konkurs.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen

5 §, 78—81 §§.

I 5 § meddelas en allmän bestämmelse av innebörd att jordbrukskasserörelsen
skall stå under tillsyn av central tillsynsmyndighet. I 81 § utsäges
att bank- och fondinspektionen skall vara tillsynsmyndighet.

Lagrådet har hemställt, att åt 5 § skall givas det innehållet, att jorbrukskasserörelsen
skall stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen. Lagrådet
har därjämte förordat, att 81 § i den föreslagna lydelsen skall utgå ur
lagtexten samt att det avsnitt av lagen, som upptar bestämmelser om den
offentliga tillsynen, skall redigeras om såtillvida att 78 § skall utgöras endast
av den föreskrift som upptages i paragrafens andra stycke medan första
stycket skall bli 80 § och den nuvarande 80 § ingå i lagen såsom 81 § varjämte
en mindre redaktionell jämkning skall vidtagas i 79 §.

Eftersom de av lagrådet föreslagna ändringarna synes innebära förbättringar
ur systematisk synpunkt, har de beaktats.

15 och 25 §§.

Lagrådet har anmärkt, att 15 § bör kompletteras med stadgande om skyldighet
för jordbrukskassa gentemot centralkassan och riksorganisationen
att hålla inneliggande kontanta medel tillgängliga för granskning samt att
25 § bör kompletteras med stadgande om enahanda skyldighet för central -

Kungl. Maj. ts proposition nr 122 år 1956

265

kassa gentemot riksorganisationen. Denna anmärkning har fog för sig. Tilllägg
av den angivna innebörden har därför införts i de två paragraferna. I
samband därmed har vissa jämkningar vidtagits i paragrafernas utformning.

30 §.

Paragrafen har, i enlighet med lagrådets hemställan, ändrats så att därav
klart framgår att tillstånd ej skall kunna meddelas jordbrukskassa att idka
inlåning från allmänheten.

49 §.

I den föreslagna lydelsen innebär denna paragraf bl. a. att 46 § 2 mom.
och 49 § tredje stycket föreningslagen ej skall tillämpas för jordbrukets kreditkassor.
46 § 2 mom. stadgar möjlighet för förening att till revisor välja
särskilt revisionsorgan, som finnes inrättat hos sammanslutning med ändamål
att handhava gemensamma uppgifter för föreningar. 49 § tredje stycket
ger revisor tillfälle att i visst fall till länsstyrelsens prövning hänskjuta frågan,
huruvida han skall äga anlita medhjälpare.

Lagrådet har hemställt, att de ifrågavarande två undantagen från föreningslagen
skall få utgå. Då de skäl lagrådet anfört för att i angivna hänseenden
likställa kassorna med andra ekonomiska föreningar synes bärande,
har jag beaktat denna hemställan. 49 § har därför jämkats så att den fått
det av lagrådet förordade innehållet. Vidare bär vidtagits viss redaktionell
jämkning i anledning av vad som anföres vid 54 och 55 §§.

54 och 55 §§.

En ledamot av lagrådet har vid 89 § upptagit spörsmålet, huruvida den
skyldighet för ekonomisk förenings styrelse att lämna upplysningar på
stämma, varom sägs i 57 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar, för
kreditkassas vidkommande bör begränsas med hänsyn till kreditkassas skyldighet
jämlikt 89 § förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen att iakttaga
banksekretess. Lagrådsledamoten i fråga har funnit, att för styrelsens
upplysningsskyldighet, med hänsyn till nämnda bestämmelse, bör uppställas
den förutsättningen att begärd upplysning skall kunna meddelas utan
nämnvärd olägenhet för enskild. En sådan begränsning finnes upptagen i
108 § lagen om bankrörelse. Detta lagrum innehåller vidare föreskrift att
upplysning som styrelsen vägrat vid stämman skall lämnas till revisorerna.
Lagrådsledamoten har hemställt, att bestämmelser av det angivna innehållet
skall inrymmas i lagen om jordbrukskasserörelsen och där upptagas i
en särskild paragraf under rubriken »Stämma». Förutsatt att förslagets 54
och 55 §§ sammanfördes till en såsom 54 § betecknad paragraf, skulle de
föreslagna bestämmelserna kunna upptagas i 55 §. De borde där ingå såsom
ett andra moment. Av paragrafens första moment borde framgå, att i
fråga om styrelsens upplysningsskyldighet bestämmelserna i andra momentet
och icke reglerna i 57 § 2 mom. föreningslagen skall gälla jordbrukets
kreditkassor.

18 liiliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 122

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

Vad den ifrågavarande ledamoten av lagrådet anfört är enligt min mening
värt beaktande. Jag biträder fördenskull hans förslag att i lagen skall
upptagas bestämmelser med det föreslagna innehållet om styrelsens upplysningsskyldighet.
54 och 55 §§ har i enlighet därmed ändrats och utformats
på det sätt lagrådsledamoten förordat.

56 §.

De ändringar som förordats vid 49 § samt 54 och 55 §§ föranleder vissa
jämkningar i 56 §. Dessa har vidtagits.

övergångsbestämmelserna

Lagrådet har hemställt om visst tillägg till departementsförslagets övergångsbestämmelser.
Vad lagrådet anfört torde böra iakttagas. Förslaget har
därför kompletterats i enlighet med lagrådets hemställan.

Utöver vad här angivits har vidtagits ett antal smärre redaktionella jämkningar
i förslaget om lag till jordbrukskasserörelsen.

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs

Det framlagda förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs har
av lagrådet lämnats utan erinran.

Härefter hemställer föredraganden, att de ifrågavarande lagförslagen måtte,
efter jämkning i enlighet med det anförda, jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Malte Olsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1956

267

Innehållsförteckning

Proposition

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Lagförslag

Lag om jordbrukskasserörelsen ...................................... 4

Lag om vissa kreditinrättningars konkurs ............................ 27

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 december 1955

Inledning.......................................................... 29

Jordbrukskasserörelsens nuvarande organisation och verksamhet.......... 30

Huvuddragen i utredningens förslag.................................. 32

Jordbrukets bank.................................................. 43

Centralkassornas inlåningsrätt........................................ 48

Kassareservskyldigheten ............................................ 71

Specialmotivering .................................................. 79

Förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen ........................ 79

Inledande bestämmelser 1—5 §§.................................. 79

Närmare bestämmelser om organisationen ........................ 95

Jordbrukskassorna 6—16 §§...................................... 95

Centralkassorna 17—27 §§ ...................................... 120

Riksorganisationen 28 § ........................................ 147

Allmänna bestämmelser för kreditkassorna.......................... 152

Reservfond 29 §................................................ 153

Rörelsen 30—42 §§ ............................................ 157

Styrelsens årsredovisning 43—48 §§ .............................. 178

Revision 49—55 §§ ............................................ 130

Likvidation och upplösning 56—67 §§ ............................ 184

Bestämmelser om offentlig tillsyn 68—82 §§ ...................... 186

Straffbestämmelser 83—86 §§....................................203

Särskilda bestämmelser 87—91 §§................................ 204

Övergångsbestämmelser 92—97 §§................................ 208

Förslaget till lag om vissa kreditinrättningars konkurs................ 211

Bilaga A. Vid lagrådsremissen fogat förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
...................................................... 212

Bilaga C. Jordbrukskasseutredningens förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
...................................................... 235

Utdrag av lagrådets protokoll den 5 mars 1956.......................... 257

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ........................ 264

651635 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag