Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 (Proposition 1968:101)

Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Nr 101

Knngl. Maj.ts proposition till riksdagen angående långtidsplan
för det statliga utvecklingsbiståndet m. m.; given
Stockholms slott den 15 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartements-, finans- och handelsärenden för
denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande
ministern för utrikes ärendena hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsak. L a innehåll

I propositionen föreslås, att det statliga utvecklingsbiståndet för de närmaste
åren skall planeras med sikte på att den totala anslagsvolymen för
biståndsändamål budgetåret 1974/75 skall motsvara 1 % av bruttonationalprodukten.
Detta beräknas förutsätta anslagshöjningar på ca 25 % från år
till år under sjuårsperioden.

För de närmaste åren, budgetåren 1968/69—1970/71, framläggs en i
väsentliga avseenden preciserad plan för anslagens fördelning på ändamål
och verksamhetsformer. Som utgångspunkt för den fortsatta detaljplaneringen
föreslås gälla, att anslagen under nämnda treårsperiod sammanlagt
uppgår till lägst 1,8 miljarder kr.

Inom den angivna treårsramen beräknas drygt 700 milj. kr. för allmänna
bidrag till internationella program. Redan nu utfästs enligt förslaget 265
milj. kr. i bidrag för kalenderåren 1968—1970 till Internationella utvecklingsfonden
IDA, och 276 milj. kr. utfästs för samma tid till FN:s utvecklingsprogram
UNDP. Bidragen föreslås stiga från år till år under perioden.
Till internationella livsmedelsprogram beräknas 114 milj. kr. Höjda bidrag
beräknas även till FN:s barnfond UNICEF och FN:s flyktingkommissariat.

För direkta svenska biståndsinsatser administrerade av SIDA och för

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

vissa ändamålsbestämda bidrag till internationella program beräknas för
budgetåren 1968/69—1970/71 anslag på sammanlagt drygt 1 miljard kr.
Därav förutsätts ca 40 % utgå i form av krediter.

I propositionen framläggs förslag till riktlinjer för den fortsatta biståndsverksamheten.
Dessa ansluter i stor utsträckning till de riktlinjer, som
dragits upp genom statsmakternas beslut år 1962 och i vissa avseenden därefter.
Den starka betoningen av de internationella biståndsprogrammen bibehålls.
Fortsatt koncentration av den direkta biståndsverksamheten förordas
med avseende på länder och ämnesområden. Särskilt understryks
betydelsen av bistånd i syfte att främja livsmedelsförsörjning och familjeplanering
i u-länderna.

Förslag om ett svenskt system för investeringsgarantier framläggs.

Anslagen till biståndsändamål föreslås för budgetåret 1968/69 bli höjda
med 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med 25 %. En jämförelsevis
starkt ökad medelsanvisning föreslås för informationsverksamheten.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg.

Ministern för utrikes ärendena anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga om långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet
m. m. och anför.

Inledning

Förenta Nationernas andra världskonferens för handel och utveckling
UNCTAD II inleddes i New Delhi den 1 februari 1968. Inför konferensen
möttes i Alger i oktober 1967 företrädare för den s. k. 77-gruppen, som är
en sammanslutning av de mindre utvecklade länderna, i syfte att dra upp
riktlinjerna för ett enhetligt handlande vid konferensen. De gemensamma
ståndpunkterna sammanfattades i den s. k. Alger-deklarationen (»Charter
of Algiers»).

De fattiga ländernas läge

I Alger-deklarationen tecknas bilden av en värld, i vilken klyftan i ekonomiskt
avseende mellan rika och fattiga länder fortsätter att vidgas. Nationalinkomsten
per person i de utvecklade länderna beräknas tillväxa med
omkring 300 kr. om året, medan de fattiga folken —• varav en del inte nått
längre än att hela deras nationalinkomst per person är 300 kr. om året —-genomsnittligt inte lyckats öka sina inkomster med mer än 10 kr. om året
per innevånare. Värdet av de fattiga ländernas export — med bortseende från
oljan — steg med i genomsnitt 4 % om året under 1960-talets första hälft,
medan tillväxttakten i världens totala export var dubbelt så snabb. De fattiga
ländernas andel av världshandeln sjönk. Bytesförhållandet i handeln
mellan u-länder och industriländer har på senare år ändrats avsevärt till
u-ländernas nackdel. Det har beräknats, att minskningen i dessa länders

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

köpkraft motsvarar 12 miljarder kr. om året — eller inemot hälften av värdet
av de mer utvecklade ländernas statliga bistånd till u-länderna.

De fattiga ländernas samlade skuldbörda beräknas ha vuxit från 50 miljarder
kr. år 1955 till 200 miljarder kr. år 1906. Räntor och amorteringar på
dessa skulder kostar nu mer än 20 miljarder kr. om året — ett belopp, som
hotar att redan år 1970 växa i kapp hela den överföring av resurser i form
av lån, som sker från de rika länderna.

Alger-deklarationens teckning av läget i ekonomiska termer bestyrks av
det material, som UNCTAD :s generalsekreterare framlade inför konferensen
i New Delhi. Den kan också kompletteras med uppgifter från andra områden.
De senaste årsrapporterna från FN:s generalsekreterare och Världsbanken,
från FN:s livsmedelsorganisation FAO, utbildningsorganisationen
UNESCO och arbetsorganisationen ILO berättar om en fortsatt otillräcklig
livsmedelsproduktion, växande analfabetism och tilltagande arbetslöshet.
Dessa missförhållanden präglar särskilt och i stigande grad de redan fattiga
länderna. För dessa länder är en av huvudorsakerna till den växande misären
gemensam: den allt hastigare folkökningen, som f. n. medför en tillväxt
av världsbefolkningen med cirka 70 milj. människor om året varav cirka 50
milj. i u-länderna. En växande ström av barn och ungdom behöver ha mat
och utbildning och arbete — men tillgången på näringsrik föda ökar långsamt,
allt flera klappar förgäves på skolportarna trots att skolsystemet växer
snabbt, och arbetstillfällena ökar mycket långsammare än antalet arbetssökande.

Det är numera en utbredd mening bland folkens ledare, att humanitära,
sociala och ekonomiska skäl talar för en aktiv befolkningspolitik, i vilken
familjeplanering måste spela en huvudroll. Men ännu har endast de första
stegen tagits på de praktiska åtgärdernas väg, och många slags hinder reser
sig för en snabb utbredning av metoderna för födelsekontroll. Trots att en
målmedveten verksamhet för familjeplanering redan pågått länge, kan endast
några få länder och områden ännu peka på resultat i form av en påtaglig
uppbromsning av folkökningen. Det har beräknats, att världsbefolkningen
med nuvarande tillväxttakt fördubblas och växer till omkring 7 miljarder
människor omkring år 2000. En framgångsrik utbredning av familjeplaneringen
kan begränsa tillväxten — men knappast mer än att ändå 6
miljarder människor, dvs. 2,5 miljarder mer än nu, skall leva på jorden
om drygt 30 år.

Alger-deklarationen uttalar, att lösningen av de fattiga ländernas ekonomiska,
sociala och kulturella problem i hög grad är beroende av dessa länders
egna utvecklingsansträngningar. Därför krävs det en mobilisering och
ett bättre utnyttjande av interna resurser.

U-ländernas egna ansträngningar för att komma till rätta med svälten,
okunnigheten, sjukdomarna och överbefolkningen behöver få stöd av de rika
länderna i ett världsomfattande utvecklingssamarbete. De redan väl utveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

lade länderna samarbetar till gemensam fördel i en råd olika grupperingar
sådana som OECD, den europeiska ekonomiska gemenskapen EEC och frihandelsorganisationen
EFTA och förbättrar successivt sitt läge. Det hittills
bedrivna utvecklingssamarbetet med u-länderna har inte lyckats hindra, att
det kroniska tillståndet av undernäring och felnäring har förvärrats. Stagnationen
i deras livsmedelsframställning och den snabba tillväxten i deras
folkmängd — i förening med den snedvridning av produktion och handel,
som äger rum — hotar, som Alger-deklarationen understryker, att ge upphov
till en allvarlig kris.

U-ländernas gemensamma uttalanden i Alger-deklarationen erinrar världssamhället
om dess förpliktelse att skapa förhållanden under vilka alla folk
kan åtnjuta ekonomisk och social välfärd och utveckla sina resurser därhän
alt folken kan leva utan nöd och fruktan. I en värld av växande inbördes beroende,
säger Alger-deklarationen, är fred, framsteg och frihet gemensamma
och odelbara värden. Följaktligen kommer u-ländernas förkovran att
gynna även de redan utvecklade länderna.

Resursflödet till u-länderna

I början av 1950-talet var utvecklingsbiståndet fortfarande av blygsam
omfattning, men det tillväxte snabbt under årtiondet. Man har beräknat, att
ökningen av statliga gåvor och lån för ekonomisk utveckling mellan åren
1950 och 1962 uppgick till 12 % årligen. Detta senare år beräknas enligt
OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (Development Assistance Committee,
DAC) det totala offentliga och privata nettoresursflödet till u-länderna
till inemot 45 miljarder kr. Under de följande åren ökades resursflödet med i
genomsnitt något över 2,5 miljarder kr. om året till drygt 55 miljarder kr.
år 1966. Ökningen motsvarade i stort sett prisstegringen under dessa år.

I verkligheten har således det totala resursflödet stagnerat under 1960-talet. Dess andel av givarländernas växande nationalinkomst har minskat.
Resursöverföringen till u-länderna motsvarade åren före och omkring 1960
(1956—1961) ungefär 1,1 % av de rika västländernas sammanlagda nationalinkomster.
Åren 1962—1965 uppgick resursöverföringen till omkring
1 % men sjönk år 1966 till knappt 0,9 % av nationalinkomsten för alla givarländer
sammantagna. Om det totala bislåndsflödet i stället jämförs med
bruttonationalprodukten i givarländerna, var andelen år 1966 i genomsnitt
något över 0,6 % mot närmare 0,9 % år 1961.

Av den rent statliga biståndsgivningen — för DAC-ländernas del beräknad
till ett värde av drygt 33 miljarder kr. år 1966 — kanaliseras endast
en mindre del genom mellanstatliga bistånds- och finansieringsinstitutioner.
År 1961 utbetalades av dessa institutioner 2,8 miljarder kr. Motsvarande belopp
uppgick år 1966 till 7 miljarder kr.

Bland industriländerna svarar Förenta Staterna, Frankrike, Storbritannien
och Västtyskland för det största biståndsflödet, och detta sker främst

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

genom direkt biståndsgivning, dvs. bilaterala program. År 1966 svarade de
fyra länderna för nära 84 % av det totala statliga biståndet från de i DAC
deltagande staterna, Förenta Staterna ensamt för 57 %. Den sammanlagda
volymen av de fyra ländernas program har förändrats föga sedan år 1962,
vilket innebär att det statliga biståndets procentuella andel av dessa länders
nationalinkomster minskat.

Trots nedgången i Frankrikes biståndsgivning under 1960-talet svarar
landet fortfarande för den största biståndsinsatsen i förhållande till nationalinkomsten.
Av övriga stater, som deltar i DAC, har samtliga utom Belgien
ökat sin statliga biståndsgivning under 1960-talet. De högsta relativa stegringstalen
noteras för Canada, Danmark, Nederländerna och Sverige.

Vad angår biståndsflödets fördelning på världsdelar har Afrikas relativa
andel av det statliga biståndet minskat under 1960-talet, medan Latinamerikas
andel hållit sig någorlunda konstant. Resursflödet i Asien har sedan
år 1961 ökat och omfattade år 1965 nära hälften av det totala resursflödet
till u-länderna. Med drygt 60 % av de fattiga ländernas befolkning mottog
Asien år 1965 ett bistånd, som beräknats motsvara knappt 15 kr. per invånare,
medan motsvarande siffra för Latinamerika anges till drygt 18 kr. och
för Afrika till 27 kr.

Industriländernas biståndsgivning beräknades år 1966 ha innefattat fältinsatser
av 103 500 personer, inklusive lärare och fredskårsdeltagare. Därav
kom över 85 % från tre länder, Frankrike, Förenta Staterna och Storbritannien.
Samtidigt utbildades omkring 68 000 stipendiater och praktikanter
inom ramen för statliga biståndsprogram. Även mätt i personer har biståndsgivningen
stagnerat eller minskat.

I bihang som torde få fogas till detta protokoll ingår tabeller (1—5) över
resursflödet till u-länderna.

Krav på ökat bistånd

Stora förväntningar ställdes på de rekommendationer och åtaganden, som
antogs av den första handels- och utvecklingskonferensen UNCTAD I år 1964.
En rad åtgärder förebådades där i syfte att frigöra och utveckla världshandeln,
stabilisera råvarupriserna och öka de inslag i samarbetet mellan de
rika och de fattiga länderna, som utvecklingsbiståndet utgör. Enhälligt godtogs
som mål för resursöverföringen till u-länderna, att de rika länderna
till dessa skulle överföra statliga och privata resurser motsvarande 1 % av
bruttonationalinkomsten.

UNCTAD:s generalsekreterare konstaterar i sin rapport inför den andra
världshandelskonferensen i New Dehli, att många av rekommendationerna
vid den första konferensen vunnit ökad uppmärksamhet och börjat resultera
i specifika åtgärder på det nationella och internationella planet. Generalsekreteraren
konstaterar emellertid, att de åtgärder, som hittills vidtagits
i anledning av rekommendationerna, ej på långt när gett det omfattande re -

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968 7

sultat, som förutsågs vid den första världskonferensen för handel och utveckling.

Enligt en inom Världsbanken företagen beräkning skulle u-länderna kunna
nyttiggöra utvecklingskrediter och bidrag på 15-—20 miljarder kr. mer
om året än som f. n. står till förfogande. Undersökningar företagna av FN
och den amerikanska biståndsförvaltningen ger en liknande bild av u-ländernas
absorptionsförmåga inom ramen för deras biståndsbehov.

I sitt tal inför Svenska bankföreningen i oktober 1967 hänvisade Världsbankens
chef George Woods till den planering, som föregick Marshall-hjälpen
omedelbart efter andra världskriget och uppmanade industriländernas
regeringar att inför världens befolkningskris och livsmedelsbrist ta initiativet
till ett liknande planeringsarbete. Den plan, som skulle framkomma,
borde läggas till grund för 1970-talets utvecklingssamarbete. Liknande förslag
har diskuterats inom FN. Sverige tog år 1966 upp frågan om planering
av utvecklingsarbetet i u-länderna under 1970-talet. Det första s. k. internationella
utvecklingsårtiondet (»International Development Decade»), proklamerat
av FN vid 1960-talets ingång, hade hunnit in i sin andra hälft och
det kunde förutses, att dess mål i fråga om de fattiga ländernas ekonomiska
utveckling inte skulle nås. För att undvika en upprepning av det första utvecklingsårtiondets
besvikelser skulle man inför 1970-talet företa en realistisk
planering. Diskussionen härom har därefter fortsatt inom FN. Det kan
nu förutses, att 1968 års generalförsamling kommer att få tillfälle att ta
ställning till ett förslag om att 1970-talet skall proklameras som det andra
utvecklingsårtiondet. Inför detta avser man inom FN försöka utarbeta en
utvecklingsstrategi för världssamhällets ansträngningar att öka framstegstakten
i de fattiga länderna.

1962 års riksdagsbeslut och utvecklingen därefter

År 1962 antog riksdagen på grundval av förslag i prop. 1962: 100 (SU
135—138, rskr 313—316) riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet.
I propositionen anförde statsministern att politisk vilja och ekonomisk förmåga
är avgörande för det svenska biståndets omfattning, och att viljan att
hjälpa vunnit allt starkare anslutning i en bred opinion, som i praktisk
handling ville ge uttryck för internationell solidaritet och mellanfolklig förståelse.

Genom riksdagens beslut steg biståndsanslagen för budgetåret 1962/63
från cirka 50 till 131 milj. kr., och anslagen såsom andel av bruttonationalprodukten1
ökade därmed från mindre än 0,1 % till 0,15 %. I propositionen
anförde statsministern att anslagen för enskilda år i framtiden måste kun -

1 Med bruttonationalprodukt avses bruttonationalprodukten till marknadspris enligt svensk
definition.

Kungl. Maj. ts proposition nr t Öl år 1968

na variera med hänsyn till det samhällsekonomiska läget. Strävandena skulle
inriktas på att successivt öka det statliga svenska biståndet så att det uppnår
en nivå som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten. Stödet till de
fattiga länderna skulle därmed komma att utgöra ett av de viktigaste inslagen
i 1960-talets politik.

Efter år 1962 har anslagen till statligt utvecklingsbistånd stigit snabbare
än anslagen till de flesta andra offentliga ändamål. I löpande priser är anslagen
för innevarande budgetår drygt tre gånger så stora som under budgetåret
1962/63. Totalt har sedan år 1962 drygt 1,5 miljard kr. anslagits till
biståndsändamål. Under tiden har bruttonationalprodukten stigit i sådan
takt, att biståndsanslagens ökning som en andel därav stannat vid eu fördubbling.
Mot 0,15 % budgetåret 1962/63 beräknas anslagen för budgetåret
1967/68 komma att motsvara 0,30 % av bruttonationalprodukten.

Utvecklingen av anslagen och utbetalningarna under budgetåren 1962/
63—1966/67 jämte anslagens andel av bruttonationalprodukten framgår av
följande uppställning:

Budgetår	Anslag	Utbetalningar1	Anslagens andel i procent
	(milj. kr.)	(milj. kr.)	av BNP till marknadspris
1962/63____	131	92	0,15
1963/64____	177	124	0,19
1964/65____	226	147	0,22
1965/66____	283	246	0,25
1966/67____	337	282	0,272
1967/68....	404		0,302

1 Nettoutbetalningar enligt statistik från OECD /DAC.

2 Preliminära uppgifter.

Vid ingången av 1960-talet dominerades den svenska biståndsgivningen
av bidragen till de mellanstatliga organisationernas program. Sedan direkta
biståndsåtgärder i vissa länder, s. k. bilateral verksamhet, i större omfattning
inleddes 1962, har dessa bidrags relativa andel av biståndsmedlen sjunkit
från 68 % budgetåret 1962/63 till 42 % 1967/68. Samtidigt har bidragsbeloppen
stigit och en ökning skett av Sveriges andel av kostnaderna för den
biståndsverksamhet, som genomförs av FN-organen och Världsbanken. År
1967 svarade Sverige för 9,0 % av bidragen till FN:s utvecklingsprogram
(UNDP) och var därmed näst efter Förenta Staterna den största bidragsgivaren.
Motsvarande siffror för FN:s barnfond (UNICEF) var 5,9 %, för Internationella
livsmedelsprogrammet (World Food Programme, WFP) 4,8 %
och för Internationella utvecklingsfonden (IDA) 3,9 %.

En sammanställning av den svenska bidragsgivningen till de mellanstatliga
programmen och de svenska bidragens relativa andel av kostnaderna
för programmen redovisas i nedanstående tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Sveriges allmänna bidrag till internationella biståndsprogram

1964

Program (milj. %

kr)

1. FN:s utvecklingsprogram

UNDP .................... 52,0 7,3

2. FN:s barnfond UNICEF.... 3,9 2,9

3. FN:s flyktingkommissaries

program UNHCR............ 1,04 6,6

4. FN:s program för Palestinaflyktingar
UNRWA.......... 0,3 —

Därav ordinarie bidrag..... (0,3) —

Särskilt bidrag............ — —

5. Internationella livsmedelsprogrammet
WFP............ 3,5 2

6. 1967 års konvention om livsmedelshjälp
................ — —

7. Internationella utvecklingsfonden
IDA ................ 36,1 3,5

Därav ordinarie bidrag...... (10,0) —

Extra bidrag.............. (26,1) —

						Utfästelser
1965	1966	1967	1968	1969
(milj. kr)	%	(milj. kr)	0/ /o	(milj. kr)	0/ /o	(milj. kr)	(milj. kr)
59,8	7,9	67,6	8,4	80,9	9,0	80,9	80,9
5,2	3,8	7,8	5,6	8,8	5,9	—	—
1,04	5,7	1,3	5,9	1,3	-	-	-
0,75	—	11,15	_	11,15	_	_	_
(0,75)	~	(0,75)	—	(0,75)	—	—	—
—	—	(10,4)	—	(10,4)	—	—	—
3,5	2	10,4	4	15,7	4,8	15,7	15,7
—	-	-	-	-	-	22	22
41,4	3,5	51,8	4	51,8	4	72,4	87,9
(25,9)	—	(25,9)	—	(25,9)	—	—	—
(15,5)	—	(25,9)	—	(25,9)	—	—	—

I samband med ökningen av biståndsprogrammets volym har en växande
andel av de medel, som avsatts för direkt utvecklingssamarbete med u-länderna,
kommit att användas för verksamhet, som antingen handhas av FNorgan
eller som genomförs i nära samarbete med mellanstatliga organisationer.
FN-organen har genom särskilda ändamålsbestämda bidrag från
Sverige fått möjligheter att genomföra insatser som inte rymts inom berörda
organs budget. På området för s. k. tekniskt bistånd, dvs. i huvudsak kunskapsöverföring,
beräknas blandade multilaterala och bilaterala insatser
(s. k. multi-bi-verksamhet) under budgetåret 1967/68 kosta drygt 29 milj.
kr. motsvarande cirka 20 % av berörda anslag. Av Sveriges åtaganden under
utvecklingskrediter inom ramen för bilateralt s. k. finansiellt bistånd
beräknas under detta budgetår nära 40 % falla på samfinansieringsföretag
med Världsbanken/IDA. En nära anknytning av Sveriges bilaterala bistånd
till de internationella organisationernas program förordades i prop.
1962: 100. Totalt kan numera omkring hälften av de svenska biståndsmedlen
hänföras till insatser som i olika former administreras av eller i nära
samarbete med mellanstatliga organisationer.

Sveriges betydande ekonomiska medverkan i de mellanstatliga biståndsprogrammen
har motiverat ett aktivt svenskt deltagande i utformningen av
den mellanstatliga biståndsverksamheten. Inom de beslutande organen för
FN:s och Världsbankens biståndsprogram har Sverige framträtt som
förespråkare för en betydande ökning av verksamhetens finansiella resurser.
I samband med diskussionerna om påfyllnad av Internationella utvecklingsfonden,
IDA, för perioden 1968/69—1970/71 stödde Sverige världsbankschefens
ursprungliga förslag om en fyrdubbling av de årliga bidragen.
Som enda stat har Sverige lämnat IDA frivilliga bidrag vid sidan av vad
fl Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

som överenskommits mellan medlemsstaterna. Genom alt Sverige låtit en betydande
del av de svenska kreditmedlen användas i samfinansieringsoperationer
med IDA har denna lånefonds resurser ytterligare drygats ut.

Från svensk sida har i åtskilliga sammanhang understrukits behovet av
en långsiktig planering av den mellanstatliga biståndsgivningen. Bl. a. i
syfte att öka förutsättningarna härför har Sverige — åter som enda stat
hittills — gjort utfästelser om bidrag till UNDP över flera år. Krav har från
svensk sida ställts på en klar arbetsfördelning och god samordning mellan
FN:s olika fackorgan och på åtgärder, som ökar fackorganens förmåga att
svara för en växande biståndsvolym. I FN:s beslutande instanser har Sverige
verkat för att FN-representanterna i u-länderna får en starkare ställning,
så att de verkligen kan fylla funktionen som samordnare av internationellt
bistånd till respektive länder. Behovet av en systematisk värdering
av biståndsverksamheten har understrukits från svenskt håll.

Sveriges delegationer i internationella organ har sedan länge talat för
aktiva FN-insatser på familjeplaneringens område. Under de senaste åren
har Sverige och andra länder, som verkat härför, vunnit ökad anslutning på
denna punkt, och förutsättningar föreligger nu för FN-åtgärder i syfte att
begränsa befolkningstillväxten.

Från svensk sida har man tagit aktiv del i det förberedelsearbete, som
ledde till skapandet av FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO)
den 1 januari 1967. Sverige har gjort sig till talesman för ett arbetsprogram
för UNIDO, vilket betonar de praktiska fältinsatserna och i motsvarande
grad reducerar omfattningen av teoretiska studier och seminarier.

Under den första världskonferensen för handel och utveckling år 1964
UNCTAD I tog Sverige tillsammans med Storbritannien initiativet till en undersökning
av förutsättningarna för en ny finansiell biståndsform, s. k.
supplementär finansiering, avsedd att komma länder till hjälp, som råkat ut
för en oförutsedd minskning av exportinkomsterna på grund av prisfluktuationer
på världsmarknaden. Arbetet på denna biståndsforms förverkligande
fortgår i de internationella organen.

Sverige har konsekvent i internationella organ hävdat principen, att bistånd
inte bör vara bundet till leveranser från givarlandet. Senast vid 1968
års världskonferens för handel och utveckling UNCTAD II i New Delhi framfördes
denna ståndpunkt. Svenska krediter är inte bundna till leveranser
från Sverige. Beträffande gåvobistånd sker upphandling utomlands då detta
framstår som ekonomiskt fördelaktigt.

I prop. 1962: 100 behandlades relativt kortfattat frågan om det direkta utvecklingssamarbetets
länderinriktning. I samband med biståndsprogrammets
tillväxt under de närmast följande åren skedde en snabb ökning av
antalet länder, som mottog direkt svenskt bistånd. År 1965 hade den då nyinrättade
biståndsmyndigheten SIDA det administrativa ansvaret för tekniska
biståndsinsatser i ett 20-tal länder. Riksdagen hade år 1964 (prop.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

1964: 1 bil. 5, SU 53, rskr 156) uttalat, att de svenska biståndsinsatserna inte
borde splittras på alltför inånga länder. Riktpunkten med viss koncentration
borde fasthållas. På grundval av biståndsmyndighetens förslag fastställde
statsmakterna år 1966 (prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169), att planeringen
av nya projekt för tekniskt bistånd och utvidgning av pågående skulle koncentreras
till ett fåtal av de länder med vilka utvecklingssamarbete redan
inletts. Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien, Indien och Pakistan kom därmed
att bli huvudmottagarländer för sådant svenskt bistånd. Familjeplanering
och katastrofhjälp undantogs från tillämpningen av koncentrationsprincipen.
Vidare skulle utvecklingssamarbete av utrikespolitiska skäl kunna
inledas med länder utanför kretsen av huvudmottagarländer. Med denna
motivering har biståndsinsatser inletts i Sydafrikanska Republikens
grannstater Botswana, Lesotho och Swaziland och en svensk fredskårsinsats
i Zambia successivt byggts ut. I den mån bistånd lämnas utanför huvudmottagarländernas
krets sker detta vanligen i samverkan med FN-organ.

Till andra än huvudmottagarländerna för tekniskt bistånd har utvecklingskrediter
lämnats till Turkiet inom ramen för konsortiesamarbete i
OECD samt till Sudan. I övrigt har kreditgivningen kommit att inriktas på
samma länder som fått tekniskt bistånd. Sedan samarbete i fråga om kreditbistånd
under innevarande budgetår inletts med Kenya och Etiopien, har
länderinriktningen för kreditgivning och tekniskt bistånd kommit att överensstämma.

I prop. 1962: 100 angavs yrkesutbildning och familjeplanering som lämpliga
verksamhetsgrenar i det svenska biståndsprogrammet, dock utan att
andra ämnesområden direkt uteslöts. Under biståndsverksamhetens första
skede dominerade yrkesutbildningen. Utbildningsanstalter startades i Etiopien
redan år 1954 och i Pakistan år 1955. Nya sådana var år 1962 under
framväxt i Indien, Liberia, Pakistan och Tunisien. Behovet av familjeplanering
hade tidigt betonats, men det dröjde innan fältverksamhet på detta område
kunde komma till stånd i större utsträckning. Den första svenska familj
eplaneringsinsatsen hade avtalats med Ceylon år 1958 och den andra
med Pakistan år 1961. Sedermera har svenskt bistånd till familj eplaneringsarbete
kommit till stånd i ett tjugotal länder, inte minst genom kanalisering
av medel genom Internationella familjeplaneringsförbundet, 1PPF, som åtnjuter
betydande finansiellt stöd från Sverige.

Nya ämnesområden för biståndsarbetet blev aktuella under 1960-talets
första år. Bl. a. innebar påbörjandet år 1962 av kreditgivning och bistånd
genom varuleveranser en utvidgning även av ämnesområdena för biståndsprogrammet.
Redan tidigt hade vissa kurser på boskaps- och växtförädlingens
områden anordnats i Sverige för kvalificerade studerande från uländerna.
Den ämnesmässiga tyngdpunkten i det svenska biståndsarbetet
har på senare år förskjutits, i det att insatser på livsmedelsförsörjningens
område blivit alltmer omfattande. Statsmakterna godtog år 1966 SIDA:s för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

slag, att Sveriges tekniska biståndsinsatser i stort sett borde begränsas till
familjeplanering och hälsovård, lärar- och yrkesutbildning, livsmedelsförsörjning
i vid bemärkelse jämte »community development»-verksamhet
(prop. 1966: 1 bil. 5, SU 45, rskr 169). Insatser på hälsovårdens område har
därefter kommit att omfatta nästan uteslutande preventiv medicin, som huvudsakligen
stötts genom statliga bidrag till enskilda organisationers biståndsverksamhet.

Kreditgivningen bär främst kommit att omfatta projekt för vattenförsörjning
och spannmålslagring, s. k. programbistånd avseende finansiering
av industriell utrustning samt samarbete med utvecklingsbanker.

En grov beräkning ger vid handen, att utbetalningarna under budgetåret
1966/67 från anslagen för direkta svenska biståndsinsatser till drygt
25 % avsåg livsmedelsförsörjning, medan ännu endast drygt 8 % avsåg
familjeplanering. Undervisning svarade — främst beroende på kostnader
för skolbyggen och leveranser av skolbokspapper — för över en tredjedel
av utbetalningarna under dessa anslag.

I prop. 1962: 100 framhölls, att det tekniska biståndet — dvs. kunskapsöverföring
— skulle ges prioritet. Särskild vikt skulle läggas vid FN:s skilda
program. Det på 1950-talet inledda direkta biståndet omfattade huvudsakligen
utbildningsprojekt i u-länderna som i betydande utsträckning finansierades
och bemannades från svensk sida, samt specialiserad utbildning,
främst vid kurser i Sverige. Efter hand har karaktären hos det tekniska
biståndet förändrats. Ansträngningar har gjorts att snabbare och
fullständigare integrera biståndsprojekten i mottagarländernas förvaltningsmässiga
och ekonomisk-sociala struktur. Stor vikt har lagts vid att den kunskapsöverförande
verksamhet, som under senare år planerats, från början
väl inpassas i mottagarlandet. Biståndsinsatserna uppfattas allt mindre som
svenska modellprojekt utan som bidrag — personella och finansiella — till
en verksamhet för vilken u-landets regering alltifrån början har det huvudsakliga
ansvaret.

Samtidigt som det svenska biståndet kommit att koncentreras till ett
mindre antal länder och ämnesområden har planeringsverksamheten tagit
sikte på förhållandevis omfattande insatser, där olika aktiviteter och skilda
typer av biståndsresurser samverkar och stöder varandra. Som exempel på
en sådan biståndsinsats kan anföras ett av svensk expertis planerat regionalt
jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som inleddes år 1967.

Till de viktiga nyheterna under senare år i fråga om den del av Sveriges
direkta utvecklingssamarbete, som omfattar personalinsatser, hör s. k. förvaltningsbistånd.
Avtal därom träffades år 1966 med Tanzania, och liknande
samarbete med andra länder är under förberedelse. I början av år 1966 tjänstgjorde
20 svenska experter inom Tanzanias förvaltning. Denna personal
ställs på svensk bekostnad till förfogande för verksamhet inom myndigheter
och institutioner i mottagarlandet. Liksom i fråga om andra insatser eftersträvas
en koncentration av personalen till ett fåtal verksamhetsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 13

Efter eu omsorgsfull planering under medverkan av representanter för
enskilda organisationer startades en svensk fredskår år 1965. Tillhandahållande
av arbetsledare och verkställande personal på mellannivå _ över 22

men vanligen under 30 års ålder — kom därmed att bli ett led i det svenska
biståndsprogrammet. De första fredskårsgrupperna tjänstgjorde i Etiopien
och Zambia. Sedermera har fredskårspersonal också ställts till förfogande
för tjänstgöring i Tanzania delvis i direkt anknytning till det förvaltningsbistånd,
som där lämnas till bl. a. landets vattenförsörjningsmyndigheter. I
januari år 1968 framlades en rapport om fredskårens första två år. Verksamheten
har bedömts som framgångsrik och en betydande utvidgning planeras.

Särskilda ansträngningar har gjorts för att förstärka insatsen av svensk
personal i det internationella utvecklingssamarbetet. Den personella insatsen
i form av rekryterad expertis svarar ännu långt ifrån mot de svenska finansiella
bidragen till de internationella biståndsprogrammen. Omfattningen
av den svenska personalrekryteringen till biståndstjänst framgår av sammanställningen
i följande tabell. Den ökade rekryteringen har medfört att
det totala antalet svenskar tjänstgörande i biståndsarbetet för mellanstatliga
organisationer och i fälttjänst inom ramen för Sveriges direkta bistånd
snabbt ökat. I slutet av budgetåret 1965/66 uppgick antalet till 332 och vid
halvårsskiftet 1967 till 444. I början av år 1968 hade antalet stigit till 500,
därav något över 100 i fredskåren. Av stor betydelse för tillväxten av den
s\ enska personalinsatsen har varit tillkomsten av fredskåren samt utbyggnaden
av anordningen att förse FN-programmens specialistpersonal med
svenska biträdande experter bekostade av Sverige. I båda fallen vänder
man sig till yngre, välutbildade personer.

Rekrytering av biståndspersonal budgetåren 1963164 — 1967/68

Fältpersonal

Bilateral fältverksamhet: experter, administratörer
........................

Bilateral fältverksamhet: fredskårsdel tagare

............................

Nordiska projekt: svenskar............

Multilateral biståndsverksamhet: experter
Multilateral biståndsverksamhet: biträdande
experter......................

Totalt

1963/64	1964/65	1965/66	1966/67	1967/68 (Beräknat)
60	52	75	93	no
—	—	44	61	90
2	2	5	9	20
23	42	47	74	70
20	19	35	29	50
105	119	206	266	320

Den av bl. a. arbetsmarknadsläget i Sverige förorsakade svårigheten att
rekrytera expertpersonal har varit en faktor, som begränsat möjligheterna
alt utvidga det av statsmakterna prioriterade personella biståndet. Betydande
ansträngningar har gjorts för att öka SIDA:s rekryteringskapacitet. Under
de senaste åren har språkundervisning och allmänt orienterande utbildning
av utresande experter byggts ut. Sedan budgetåret 1965/66 har en del
experter inför fälttjänstgöringen även fått kompletterande fackutbildning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Inom stipendiatverksamheten har särskild tonvikt lagts på utbildning av
personal, som för framtiden skall knytas till verksamhet som inletts i något
u-land under svensk medverkan. I anslutning till de föreslagna riktlinjerna

1 den utredning om u-länder och utbildning, som framlades år 1963 (SOU
1963: 64), har stipendiatutbildning i Sverige huvudsakligen förlagts till specialiserade
kurser, vanligen av mindre än ett års varaktighet. Enskild stipendiering
har getts lägre prioritet och huvudsakligen inriktats på forskning
och kvalificerad vidareutbildning. Under budgetåret 1966/67 deltog 333
personer i kursverksamhet. Under senare år har stipendiering för studier
utanför Sverige, främst av flyktingar från södra Afrika, fått ökad omfattning.

Biståndsgivning i form av leveranser av varor inleddes år 1962. Vid utgången
av budgetåret 1966/67 hade 85 milj. kr. använts för ändamålet. Gåvobiståndet
har inriktats på skolundervisning, jordbruk, skogsbruk och fiske. Under
femårsperioden 1962—1967 har Sverige lämnat skolbokspapper till vissa
länder i Asien, främst Indien och Pakistan, till ett värde av 70 milj. kr. Vid
en år 1967 genomförd bedömning av insatserna har konstaterats, att gåvorna
kommit till god användning. Uppskattningsvis har papperet hittills använts
till tryckning av 250 milj. skolböcker. Till de viktigare inslagen i gåvobiståndet
hör vidare de leveranser av konstgödning till Indien, som inleddes
år 1966. De 28 000 ton kalkammonsalpeter, som levererats hittills, beräknas
förslå till förbättring av skördeutfallet på 280 000 hektar åkerjord främst
för veteodling.

Anknytning till svenska eller till av FN stödda utvecklingsprojekt eller
program har normalt varit en förutsättning för svenskt gåvobistånd i form
av varor. Ett ytterligare krav har varit, att mottagarlandet gett gåvan hög
prioritet. Vid utformningen av insatserna har hänsyn också tagits till möjligheten
att utnyttja överkapacitet inom vissa branscher av svensk industri.

Liksom varubiståndet inleddes utvecklingskreditgivningen år 1962. Under
femårsperioden t. o. in. budgetåret 1966/67 avtalades tolv utvecklingskrediter
till ett sammanlagt värde av 225 milj. kr. Utbetalningarna, som erfarenhetsmässigt
släpar efter med ett eller annat år, uppgick för samma tid till 40
milj. kr.

Kreditgivningen har så långt möjligt samordnats med internationella
organisationer och med andra biståndsgivare genom deltagande i växande
utsträckning i konsultativa grupper o. d. inom Världsbankens ram. Som redan
nämnts har samfinansiering med Världsbanken/IDA varit av stor betydelse.
Samverkan med regionala utvecklingsbanker inleddes genom ett avtal
år 1966 med den Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

Lånevillkoren har varit enhetliga under den ifrågavarande femårsperioden,

2 % ränta och återbetalning efter fem års amorteringsfrihet med halva beloppet
under tio år och återstoden under de därpå följande fem åren. Avtalens
konstruktion har utformats med Världsbankens låneavtal som förebild.
Riksdagen beslöt år 1967, alt lånevillkoren i normalfallen fr. o. in. budget -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

året 1967/68 skall göras förmånligare genom en tioårig amorteringsfri period
(prop. 1967: 1 bil. 9, SU 54, rskr 152). Dessutom kommer svenska krediter
att i vissa fall kunna lämnas på samma villkor som IDA:s (tio års amorteringsfrihet,
därefter amortering under 40 år, 3/4 % årlig administrationsavgift).
De svenska kreditvillkoren är internationellt sett förmånliga och
motsvarar de riktlinjer härför som uppsatts av OECD/DAC och FN.

Under det uppbyggnadsskede av det svenska biståndet, som tillryggalagts
sedan år 1962, har samlats en betydande erfarenhet av utvecklingssamarbete.
Former har utbildats för eu samordning av det direkta svenska biståndet med
den verksamhet, som internationella organisationer och andra biståndsgivare
bedriver. Fackmyndigheter och enskilda organisationer har i betydande
utsträckning kommit att engageras i det statliga utvecklingssamarbetet.
Ett växande mått av erfarenhet om u-länderna har samlats inom konsultföretag
och universitet. Allt fler tillhör den kategori svenskar, som tjänstgjort
i u-land eller som på annat sätt varit verksamma i utvecklingssamarbete.
Betydande kunskap har samlats om de länder, som vårt land kommit
att särskilt samverka med i sitt utvecklingsbistånd. Erfarenhet har vunnits
om utvecklingsplanering och effektivaste sättet att utnyttja vårt lands biståndsresurser.
År 1965 genomfördes en reform av biståndsförvaltningens
organisation, varvid styrelsen för internationell utveckling, SIDA, inrättades.
Förutsättningar synes nu föreligga för att Sverige skall kunna öka sin
medverkan i de internationella ansträngningarna till förmån för u-länderna
såväl inom ramen för FN:s verksamhet som i olika former av direkt samarbete
med dessa länder.

Den offentliga debatten i biståndsfrågorna har varit intensiv under hela
1960-talet. Denna debatt har, i varje fall såvitt den förts i riksdagen, inte
bragt i dagen större meningsmotsättningar i fråga om biståndsgivningens
motiv och mål eller riktlinjerna för verksamhetens bedrivande. I anslutning
till de årliga förslagen och besluten rörande biståndsanslagen har de uppdragna
riktlinjerna bekräftats och preciserats på grundval av vunna erfarenheter.
Förra årets riksdag uttalade (SU 1967: 53, rskr 151) att 1962 års
beslut visat sig väl ägnat att utgöra grundval för den fortsatta planeringen
av biståndets utbyggnad. Samma riksdag hemställde i skrivelse till Kungl.
Maj :t, att en plan för utvecklingsbiståndets utbyggnad med sikte på ett totalt
bistånd motsvarande 1 % av bruttonationalprodukten skulle föreläggas
1968 års riksdag. 1

1 % -målets innebörd

Det ursprungliga FN-målet

Det inom det internationella utvecklingssamarbetet allmänt erkända
s. k. 1 %-målet är ett mått på omfattningen av resursöverföringen från de
jämförelsevis rika, ekonomiskt utvecklade industriländerna till de fattiga,
ekonomiskt underutvecklade länderna (u-länderna). Målet formulerades

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

år 1960 första gången i en FN-resolution på följande sätt: ». .. flödet av
internationellt bistånd och kapital (till de underutvecklade länderna) bör
avsevärt ökas för att snarast möjligt uppgå till ungefärligen 1 % av de ekonomiskt
avancerade ländernas samlade nationalinkomster».

Valet av procentsats fastställdes på skönsmässiga grunder. Målet uppställdes
för de ekonomiskt utvecklade länderna som kollektiv.

Denna måldefinition är föga preciserad. Det framgår att inte endast
biståndstransfereringar utan även andra resursöverföringar kan bidra till
uppnåendet av målet, men resursflödets art anges inte närmare. U-landskategorien
avgränsas inte.

Man träffade inte heller något val mellan olika nationalinkomstbegrepp.
1 %-målet avser en andel av ett lands samlade produktionsresultat under
ett år. Detta produktionsresultat kan anges med flera olika mått, exempelvis
som nettonationalprodukt till faktorkostnad (»nationalinkomst» används
ibland som synonym härför), bruttonationalprodukt till faktorkostnad
eller bruttonationalprodukt till marknadspris. För medlemsländerna i
OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd, DAC, har det största av olika i
internationell statistik använda nationalinkomstbegrepp beräknats överstiga
det minsta med ca 25 %. 1 %-målet kan således variera avsevärt till
sin omfattning beroende på vilket nationalinkmostbegrepp som läggs till
grund för beräkningarna.

»UNCTAD-målet»

I en rekommendation som antogs vid FN:s världshandelskonferens första
session år 1964, UNCTAD I, fick 1 %-målet en mera preciserad utformning.
Det angavs sålunda: »Varje ekonomiskt avancerat land bör sträva att tillhandahålla
... utvecklingsländerna finansiella resurser till ett minsta nettobelopp,
vilket så nära som möjligt når 1 % av dess nationalinkomst. . .»
Till rekommendationen fogades en not av följande lydelse: »Definitionen
av finansiella resurser är i sammandrag som följer: statliga (offentliga)1
gåvor i kontanter eller natura (inklusive gåvor i form av tekniskt bistånd);
varuförsäljning mot betalning i lokal valuta; statliga lån för perioder överstigande
ett år (med avdrag för kapitalåterbetalningar); gåvobidrag och
kapitaltillskott till multilaterala biståndsorgan och nettoköp från dessa av
obligationer, fordringsbevis och fordringsandelar (»participations»); privata
kapitaltransfereringar av långfristig art, netto, vilka härrör från dem
som äger hemvist i de kapitalexporterande länderna; från dessa transfereringar
görs således avdrag för hemtagning av kapital nedlagt i direktinvesteringar,
långfristiga lån, portfölj placeringar och handelskrediter. Avdrag
görs ej för kapitalåterflöde härrörande från dem som äger hemvist
i de underutvecklade länderna, ej heller för avkastning på kapitalplaceringar.
»

1 Termen »offentlig» och »statlig» används som synonymer i denna proposition.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

Definitionen av 1 %-målet följs i rekommendationen av en kommentar,
där det heter att denna inte avses representera en maximering eller
en lämplig grundval för jämförelser mellan industriländernas biståndsansträngningar.

UNCTAD-definitionen av 1 %-målet liksom den tidigare FN-definitionen
är inte begränsad till biståndstransaktioner utan avser »tillhandahållande
av finansiella resurser», vari ingår ett betydande inslag av resursöverföringar
utan biståndssyfte.

UNCTAD-målet gäller för givarländerna vart för sig. Det omfattar såväl
statliga som privata resursöverföringar. Uppskattningen av resursflödet
grundas på en nettoberäkning. Denna är ofullständig, i det att avdrag
inte görs för t. ex. räntebetalningar och vinsthemtagningar. Med termen
»långfristig» avses tidrymder på ett år eller mer.

UNCTAD-målet är opreciserat i fråga om nationalinkomstbegrepp. Det
är även opreciserat i fråga om avgränsningen av u-landskategorin.

Internationella jämförelser

FN och DAC redovisar årligen industriländernas — och då speciellt de
västliga ländernas •— prestationer i förhållande till 1 %-målet enligt
UNCTAD-definitionen. Då dessa organisationer tolkar UNCTAD-målet olika,
kan man tala om en DAC-version och eu FN-version av detta. Resultaten i
fråga om måluppfyllelse skiljer sig väsentligt mellan de båda versionerna.
År 1966 nådde resursflödet till u-länderna från de västliga industriländerna
0,88 % enligt DAC-versionen och 0,62 % enligt FN-versionen. För Sveriges
vidkommande var siffran 0,64 % enligt DAC-redovisningen och 0,42 % enligt
FN:s redovisning.

Den största skiljaktigheten mellan de båda versionerna hänför sig till
nationalinkomstbegreppet. DAC använder nettonationalprodukt till faktorkostnad
(»nationalinkomst») medan FN använder bruttonationalprodukt
till marknadspris. Skillnaden i belopp mellan dessa begrepp är för de
till DAC anslutna länderna genomsnittligt omkring 25 % och motsvaras
huvudsakligen av uppskattad kapitalförslitning och den samlade effekten
av den indirekta beskattningen minskad med subventioner. Den svenska
nationalinkomststatistiken innehåller inga beräkningar av Sveriges nettonationalprodukt.
DAC gör en uppskattning därav för sin statistik, och denna
uppskattning ligger omkring 25 % under den svenska bruttonationalprodukten
till marknadspris enligt den av FN tillämpade definitionen.

DAC-versionen av UNCTAD-målet avviker från FN-versionen även i fråga
om redovisningen av resursströmmarna. Resursflödet från DAC-länderna
till u-länderna år 1965 var enligt DAC 10,3 miljarder amerikanska dollar
medan FN beräknade flödet till 8,9 miljarder dollar. Detta beror främst på
att DAC:s redovisning av privata exportkrediter är mer omfattande än FN:s
och att DAC-versionens u-landskategori är större än FN-versionens, vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

inte omfattar några europeiska länder. (Grekland, Jugoslavien, Spanien,
Turkiet är de viktigaste länderna, vilka DAC klassificerar som europeiska
u-länder.) Såväl DAC-versionen som FN-versionen av 1 %-målet inkluderar
industriländernas kolonier och transoceana territorier bland u-länderna. I
ingetdera fallet räknas f. n. något med Sovjetunionen eller Kina nära lierat
land till u-länderna.

Resursöverföringarna till u-länderna registreras normalt i den internationella
statistiken först sedan de konstituerat utbetalningar enligt gängse
normer för betalningsbalansbokföring.

Strävan till enhetlighet

Försök har gjorts att åstadkomma en enhetlig tolkning av 1 %-målet.
Frågan har behandlats av en av FN:s generalsekreterare tillsatt expertgrupp
med deltagare från såväl industriländer som u-länder. Gruppen framlade
sina rön och rekommendationer i en rapport till FN:s ekonomiska och
sociala råd år 1967.

Gruppen förordade som nationalinkomstbegrepp vid beräkningen av
1 %-målet bruttonationalprodukten till marknadspris.

Privata exportkrediter medräknas f. n. bland de transaktioner, vilka bidrar
till uppnåendet av 1 %-målet. Däremot har hittills ingen hänsyn tagits
till privata ideella institutioners gåvobidrag. FN-gruppen föreslår att
dylika bidrag medräknas i framtiden.

Expertgruppen understryker UNCTAD-målets ofullkomlighet som enda
mått på ett industrilands ansträngningar att ekonomiskt stödja u-länderna.
Inom målets ram adderas f. n. utan differentiering transaktioner av
mycket skiftande art, vilket bl. a. innebär att ettåriga exportkrediter till 7 %
ränta väger lika tungt i vågskålen som gåvobidrag i konvertibla valutor till
multilaterala biståndsorgan. För att rättvisande jämförelser skall kunna
göras bör enligt gruppens mening betydande hänsyn tas till »kvaliteten»
hos resursflödets olika komponenter. Detta skulle innebära att man bl. a.
beaktade räntesatser och amorteringstider, graden av bindning till givarlandets
leverantörer, gåvoandelen, andelen privata kommersiella transaktioner
samt fördelningen mellan bilaterala och multilaterala bidrag. En fullständigare
redovisning av resursåterflödet från u-länderna till industriländerna
vore också önskvärd. Sådana synpunkter har hävdats även från svensk
sida i den internationella diskussionen.

Alger-deklarationens krav

Inför UNCTAD II i New Delhi i början av år 1968 framförde u-länderna
i den s. k. Alger-deklarationen vissa önskemål rörande 1 %-målet. Enligt
deklarationen borde det nuvarande UNCTAD-målet, baserat på bruttonationalprodukten,
av varje industriland ha uppnåtts vid det nu löpande utvecklingsårtiondets
slut. Inom ramen för målsättningen uppställs ett separat
mål för det statliga biståndsflödet: detta borde beräknas netto medelst av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

drag för såväl amorteringar som räntebetalningar. UNCTAD-sekretariatet
har nämnt procentsatsen 0,75 % för ett statligt särmål.

Förslaget om ett separat mål för det statliga resursflödet har dryftats
även inom DAC. Som huvudargument för ett dylikt mål har framförts dels
att stora brister vidlåder den statistiska redovisningen av de privata kapitalrörelserna,
dels att en stat inte bör inrikta sin biståndspolitik mot ett mål
omfattande transaktioner vilka den har ytterst begränsade möjligheter att
påverka. Härvid åsyftas de privata transaktionerna.

Det svenskal %-målet

Det svenska 1 %-målet definierades i prop. 1962: 100 på följande sätt:
statligt bistånd till u-länderna i form av gåvor, lån på minst fem år och bidrag
via internationella organisationer bör uppgå till 1 % av bruttonationalprodukten.
När prop. 1962: 100 framlades fanns på det officiella internationella
planet endast det av FN år 1960 angivna målet, och den
svenska målangivelsen fastställdes i avvaktan på en mera tillfredsställande
internationell definition. Den år 1964 antagna UNCTAD-definitionen
av 1 %-målet har inte ansetts böra föranleda ett övergivande av 1962 års
formulering som riktmärke för det svenska utvecklingsbiståndets omfattning.

Till skillnad från UNCTAD-målet kan det svenska 1 %-målet betecknas
som ett renodlat biståndsmål begränsat till statliga, klart långfristiga
transaktioner. Det svenska målet ställer större och hårdare krav på biståndsgivaren
än UNCTAD-målet. Av vad som antytts i det föregående av
den internationella diskussionen om 1 %-målet framgår, att den internationella
målsättningen för biståndsvolymen tenderar att förskjutas mot
en måldefinition som liknar den svenska. Nederländerna uppställde nyligen
för sin biståndsverksamhet ett 1 %-mål omfattande endast statliga insatser.

I några hänseenden kan den svenska definitionen av 1 %-målet behöva
preciseras ytterligare.

För den svenska måldefinitionen har bruttonationalproduktbegreppet
valts. Vilken variant av detta begrepp som bör tillämpas för Sveriges
del har hittills inte fastslagits, och någon fast praxis har inte utbildats. Av
de två huvudvarianter som främst kommer i fråga, nämligen bruttonationalprodukt
till marknadspris respektive till faktorkostnad, har ett marknadsprisbegrepp
förordats av den nämnda, av FN:s generalsekreterare tillsatta
expertgruppen. Ett marknadsprisbegrepp används även i den till 1967
års statsverksproposition fogade finansplanen. Det svenska marknadsprisbegreppet
avviker i någon mån från det som tillämpas av FN. Innebörden
av olika nationalinkomstbegrepp för det svenska 1 %-målets omfattning
illustreras av en tabell avseende budgetåren 1962/63—1967/68, vilken ingår
i bihanget (tabell 6) till detta protokoll.

I vilken utsträckning avdrag för återflödet av resurser från u-länderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

skall göras vid beräkning av den svenska biståndsinsatsens storlek har
tidigare inte preciserats. En fullständig nettoberäkning av de statliga biståndstransaktionerna
torde emellertid ha varit underförstådd.

En dylik beräkning skulle stå i överensstämmelse med vad u-länderna rekommenderar
i Alger-deklarationen. Vid beräkning av volymen för den
svenska biståndsinsatsen skulle, om denna metod fastställs, för ett visst
år avdrag göras för såväl amorteringar som räntebetalningar avseende tidigare
statliga utvecklingskrediter. Hittills har amorteringar och räntebetalningar
från u-länderna uppgått till obetydliga belopp. Enligt ett försök till
uppskattning av SIDA skulle ålerflödet budgetåret 1974/75 vara av storleksordningen
50 milj. kr. Räknat brutto skulle i så fall utvecklingsbiståndet
detta år behöva uppgå till omkring 50 milj. kr. mer än den eftersträvade
nettoöverföringen av resurser.

U-landskretsen har för svenskt vidkommande inte avgränsats i detalj i
samband med 1 %-målet.

Vid angivandet av biståndsvolymen använder de internationella organisationerna
uppgifter om verkställda utbetalningar och leveranser till mottagarna.
En insats räknas därmed inte förrän den materialiserats. I den
svenska biståndsdebatten har beräkningar av biståndsvolymen oftast anknutit
till anslagen i statens budget. Debatten har därmed kommit att
knytas till allmänt tillgängliga, oomtvistliga siffror vilka är jämförbara
från år till år. Skillnaden i förhållande till det internationella beräkningssättet
minskas i den mån anslagen beräknas och biståndsinsatserna planeras
så att största möjliga överensstämmelse uppstår mellan ett budgetårs
anslag och utbetalningsbehovet för samma budgetår.

Utvecklingssamarbete på handelns område m, m.

Det handelspolitiska samarbetet

Den ekonomiska expansionen i industriländerna under 1960-talet avspeglas
i statistiken över världshandelns utveckling. Mellan åren 1960 och 1966
ökade den totala världsexporten från 666 miljarder kr. till 1 080 miljarder
kr., dvs. i genomsnitt med 8 % per år.

Under perioden 1960—1966 uppgick den årliga tillväxten i u-ländernas
export till 6 % — om man bortser från olja till endast 5 % •— jämfört med
närmare 9 % för de västliga industriländerna. Utvecklingen har lett till att
u-ländernas andel av världsexporten under denna period minskat från 21,4
till 19,1 % — mot 31,2 år 1950. År 1966 uppgick det sammanlagda värdet av
u-ländernas export till 203 miljarder kr.

U-ländernas exportinkomster har alltså långt ifrån hållit jämna steg med
de utvecklade ländernas. Orsaken härtill är främst att u-ländernas export

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

domineras av råvaror, vilkas andel av världshandeln har minskat kontinuerligt
under 1960-talet. År 1966 svarade råvarorna för över 80 % av u-ländernas
totalexport. Exporten är i många u-länder inriktad på enstaka varor och
därmed i hög grad sårbar för förändringar i pris och efterfrågan. I mer än
30 u-länder kommer mer än hälften av valutainkomsterna från en enda
exportvara. Nästan en tredjedel av den export som går till de väsentliga industriländerna
utgörs av olja.

Ett av de mest framträdande dragen i industriländernas varuutbyte är
deras stora inbördes handel och den kraftiga ökningen av denna under senare
år. Handeln mellan u-länderna inbördes är av relativt liten omfattning,
och dess andel av den totala u-landsexporten har tidigare visat en minskande
trend. Minskningen upphörde dock år 1961 och handeln mellan uländerna
synes nu öka.

Den ekonomiska utvecklingen förutsätter import, särskilt av kapitalvaror,
vilka är nödvändiga för industrialiseringen. När det gäller att skapa utrymme
i betalningsbalansen för sådan import, spelar exporten en nyckelroll
för många u-länder.

Problem som möter u-ländernas export

Höga tullar, kvantitativa restriktioner och andra handelshinder kan begränsa
u-ländernas avsättningsmöjligheter i industriländerna. En reduktion
av dessa handelshinder torde i många fall vara en förutsättning för att
u-landsexporten i framtiden skall kunna öka i tillfredsställande takt.

Andra hinder för u-ländernas export är brister i marknadsföringen av deras
produkter, som ofta leder till att exporten särskilt av industrivaror stannar
vid en lägre nivå än som i och för sig hade varit möjlig.

För många u-länder svarar exporten av råvaror för en väsentlig del av
exportintäkterna. Särskilda svårigheter sammanhänger med kortsiktiga prisfluktuationer
med åtföljande variationer i intäkterna.

En ytterligare faktor som påverkar u-ländernas exportmöjligheter är den
ekonomiska utvecklingen i industriländerna. Utan en gynnsam ekonomisk
utveckling på lång sikt i industriländerna kommer u-ländernas möjligheter
till ökad avsättning av råvaror och industriprodukter troligen inte att vara
särskilt goda.

Verksamheten i internationella organisationer

inom de internationella organisationerna har u-ländernas handelsproblem
under en följd av år ägnats ingående uppmärksamhet.

Inom FN och dess organ har hithörande problem tagits upp till intensiv
debatt. Generalförsamlingen bär antagit ett flertal resolutioner rörande olika
problem inom världshandeln. Enligt beslut av generalförsamlingen sammankallades
våren 1964 den tidigare nämnda konferensen för handel och utveckling
UNCTAD I, vilken blev den första mera samlade behandlingen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

problemen kring u-ländernas handel och utveckling. En andra konferens,
UNCTAD II, inleddes, som nämnts, i februari 1968 i New Delhi.

Den första världskonferensens omedelbara resultat blev en rad rekommendationer
som samlades i en slutakt. Denna utgör en kartläggning av möjliga
åtgärder på u-landsområdet. Många rekommendationer syftade till ytterligare
studier. Vissa av de föreslagna åtgärderna var redan föremål för
behandling i andra internationella organ.

Ett annat resultat av konferensen var att man fick ett permanent maskineri
för fortsatt behandling av olika sektorer av handels- och utvecklingskomplexet.
Mellan konferenserna, som enligt beslut av FN skall sammanträda
vart tredje år, arbetar konferensens handels- och utvecklingsstyrelse
(TDB) och dess olika kommittéer.

Inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet, GATT, har u-ländernas
problem ägnats allt större uppmärksamhet. Sålunda har under en
följd av år diskuterats åtgärder från medlemsländernas sida som syftar till
att bereda större avsättningsmöjligheter för u-ländernas produkter.

För att bättre täcka GATT:s åtgärder och förpliktelser i fråga om u-ländernas
handels- och utvecklingsproblem beslöts i februari 1965 att komplettera
det allmänna tull- och handelsavtalet med ett nytt kapitel om handel
och utveckling. Enligt bestämmelserna i det nya kapitlet åtar sig de utvecklade
länderna att söka genomföra konkreta åtgärder för att bistå u-länderna.
Hög prioritet skall ges åt att i möjlig mån avskaffa tullar och andra handelshinder
på u-landsprodukter. Någon reciprocitet skall inte krävas.

Inom ramen för de allmänna handelsförhandlingar, den s. k. Kennedyronden,
som avslutades den 30 juni 1967, ägnades stor uppmärksamhet åt
frågan om tullsänkningar för produkter av intresse för u-länderna. Det resultat
som uppnåddes vid förhandlingarna har bedömts som ett betydande
bidrag till en frigörelse av världshandeln. Fördelarna för u-ländernas del
har dock inte ansetts vara lika stora som för industriländerna. U-länderna
har uttryckt besvikelse över att Kennedy-ronden för deras del endast medförde
begränsade resultat, och har uttalat önskemålet att fortsatta ansträngningar
skall göras för att avveckla handelshindren för produkter av särskilt
intresse för dem. När det framtida arbetsprogrammet i GATT nyligen
fastställdes, uppnåddes enighet om att särskild uppmärksamhet skall ägnas
åt u-ländernas handelsproblem.

Arbetet med råvaruproblem på det internationella planet bedrivs dels
inom UNCTAD :s ram, dels inom olika råvaruorgan och studiegrupper.

Internationella råvaruavtal har för vissa varor ansetts vara ett lämpligt
instrument för att uppnå stabila priser för u-landsprodukter. För att uppnå
syftet med råvaruavtal används olika tekniskt-administrativa regleringsåtgärder.
Dessa regleringsåtgärder avser att begränsa utbudet av varorna i
fråga antingen i exportledet eller i lagerledet eller i en kombination av båda.

Inom ramen för 1963 års kaffeavtal tillämpas sålunda en årlig kvotering

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

av producentländernas export av kaffe. Överenskommelse har nyligen nåtts
om en förlängning av det nuvarande kaffeavtalet, som utlöper den 30 september
1968.

I UNCTAD :s regi hölls såväl år 1966 som år 1967 konferenser i syfte att
utarbeta ett råvaruavtal för kakao. I det avlalsutkast, som diskuterades vid
dessa konferenser, ingick förutom exportkvotering ett buffertlagersystem.
Detta buffertlager skulle alltefter marknadssituationen anlitas för köp eller
försäljningar till stöd för priserna. På grund av motsättningar mellan främst
Förenta Staterna och producentländerna strandade emellertid dessa förhandlingar.

Kaffe och kakao utgör exempel på varor, som produceras endast i u-länderna
och som inte har några näraliggande ersättningsprodukter som produceras
i industriländerna. För sådana råvaror, som produceras i såväl
industriländer som u-länder, gäller särskilda problem för upprättandet av råvaruavtal.
Detta är fallet exempelvis för sådana råvaror som ligger inom det
jordbruksreglerade området, t. ex. socker. Produktionen av dessa varor är i
industriländerna ofta genom olika former av subventioner och importavgifter
helt eller delvis skyddad mot konkurrens utifrån. En ökning av u-ländernas
avsättning skulle i sådana fall kräva en minskning av självförsörjningsgraden
i industriländerna. I det utkast till sockeravtal, som diskuterades
vid en konferens år 1965, förekom bestämmelser om att industriländerna
skulle förbinda sig att importera från u-länderna en viss del av sin ökande
konsumtion av socker. Dessa förhandlingar har emellertid ännu ej lett till
något resultat.

I UNCTAD har man nedlagt åtskilligt arbete på att utforma generella principer
för hur råvaruproblemen bör lösas, dvs. formulera en allmän råvarupolitik.
Arbetet med hithörande frågor har hittills inte gjort några större
framsteg.

Svensk politik

Sverige har inom UNCTAD och andra internationella organisationer aktivt
verkat för åtgärder, som syftar till att uppnå lösningar på u-ländernas
problem i överensstämmelse med de allmänna linjer som uppdragits i första
världshandelskonferensens slutakt.

För att den andra världshandelskonferensen i så stor utsträckning som
möjligt skulle tillgodose u-ländernas intressen har det på svensk sida bedömts
angeläget att ge den en konkret uppläggning. I UNCTAD:s handelsoch
utvecklingsstyrelse, där Sverige ingår som medlem, har man varit överens
om att man borde eftersträva praktiska resultat vid konferensen, och
förberedelsearbetet inriktades särskilt på områden där sådana resultat kunde
väntas. Det bedömdes som önskvärt att konferensen skulle ge möjlighet
till förberedande förhandlingar, där man fastlade riktlinjer för slutlig förhandling
i lämpliga internationella organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Som ett led i förberedelserna höll — som framgår av det föregående — de
länder som ingår i u-landsgruppen inom UNCTAD, den s. k. 77-gruppen, i
oktober 1967 ett ministermöte i Alger. Därvid diskuterades utvecklingen
sedan den första konferensen och utformades ett aktionsprogram, Algerdeklarationen,
som sammanfattar u-ländernas synpunkter och förslag inför
konferensen. Vid besök i olika industriländer informerade representanter
för gruppen vederbörande regeringar om resultatet av ministermötet. Vid
besöket i Sverige hade u-landsrepresentanterna tillfälle att med regeringen
utbyta åsikter om frågorna på New Delhi-konferensens dagordning.

För Sveriges del skedde förberedelserna för UNCTAD II bl. a. gemensamt
med andra industriländer inom OECD och särskilt tillsammans med övriga
nordiska länder. Under arbetet i UNCTAD har den nordiska samordningen
tillmätts stor betydelse, och den svenska delegationen har instruktion att
under konferensen nära samverka med våra grannländer.

När det gäller färdigvaror och halvfabrikat har konstaterats, att resultaten
av Kennedy-ronden för u-ländernas del inte motsvarat de förhoppningar
som i början av förhandlingarna hade ställts i detta avseende. Det har därför
ansetts angeläget att fortsätta strävandena att uppnå bättre avsättningsmöjligheter
för u-ländernas varor. När det framtida arbetsprogrammet i
GATT nyligen diskuterades underströks från svensk sida betydelsen av att
särskild uppmärksamhet ägnas u-ländernas handelsproblem.

Som ett resultat av Kennedy-ronden kommer de svenska tullarna på färdigvaror
och halvfabrikat i stor utsträckning att reduceras. Dessa sänkningar
kommer också u-länderna till del.

För vissa varor av särskilt intresse för u-länderna kommer Sverige i likhet
med en del andra länder att genomföra de tullsänkningar som medgetts i
Kennedy-ronden redan i samband med den första tullsänkningen, dvs. den
I juli 1968. Detta är i enlighet med ett av u-länderna uttalat önskemål. Uländerna
har vidare understrukit betydelsen av att koncessionerna utsträcks
även till länder som ej är medlemmar av GATT. Så sker traditionellt för
svensk del när tullsänkningar genomförs.

Några mer omfattande tullsänkningar på mest-gynnad-nationsbas väntas
knappast under de närmaste åren. Bland annat detta gör att frågan om en
förmånsbehandling av u-länderna i form av tullpreferenser under den närmaste
tiden torde komma att stå i centrum för intresset.

När frågan övervägts på svensk sida har man uppmärksammat både de
fördelar och de nackdelar som ett preferenssystem bedömts ha. Man har
exempelvis pekat på risken för att ett utbrett preferenssystem skulle kunna
öka motståndet mot långtgående allmänna tullsänkningar i industriländerna
och samtidigt medföra snedvridningar i handeln och i längden i produktionsinriktningen.
Man har samtidigt uppmärksammat det starka önskemål
att få till stånd ett preferenssystem, som föreligger från u-ländernas
sida och som senast kommit till uttryck i Alger-deklarationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Utvecklingen bland industriländerna har nu lett till att flertalet länder
visat sig beredda att acceptera ett preferenssystem. Frågan är närmast hur
ett generellt preferenssystem konkret skall utformas. Den svenska regeringen
har deklarerat avsikten att aktivt verka för ett preferenssystem, som så
mycket som möjligt gagnar u-ländernas intressen. I enlighet härmed borde
ett preferenssystem omfatta samtliga industriländer av någon betydelse i
världshandeln. Preferenserna borde så långt som möjligt ges efter enhetliga
regler. Ett så brett varuurval som möjligt borde eftersträvas. Preferenssystemet
har ansetts böra utformas så att det inte hindrar framtida allmänna
tullsänkningar. Med hänsyn härtill borde man utgå från att systemet blir
av temporär natur. De undantag från preferenssystemet, som industriländerna
skulle kunna tillåtas göra, borde vara någorlunda likformiga och
komma i fråga endast i sådana fall där allvarliga marknadsstörningar kunde
befaras. Det nya preferenssystemet borde ersätta de preferenser som nu
finns. Preferenser som i dag ges av vissa u-länder till några industriländer
borde avskaffas. Så långt som möjligt borde de resultera i tullfrihet.

Preferensfrågan har ansetts vara så utredd och diskuterad, att det borde
vara möjligt att vid New Delhi-konferensen enas på flertalet väsentliga
punkter. Därmed skulle en grund erhållas för arbetet med den slutliga utformningen
av ett preferenssystem.

U-länderna har fäst stort avseende vid att i industriländerna vidtas åtgärder
i syfte att åstadkomma sådana förändringar i produktionsmönstret,
som eliminerar riskerna för att ingrepp i handeln leder till marknadsstörningar.
Industriländerna måste enligt den svenska bedömningen vara beredda
att även i fortsättningen låta den inhemska produktionen anpassa sig
till den ändrade situation, som följer av en ökad konkurrens från u-ländernas
sida. I detta sammanhang har en aktiv arbetsmarknadspolitik bedömts
utgöra ett viktigt instrument. Det har anförts att behovet av ingrepp mot
marknadsstörningar minskar, om resurser är tillgängliga för att omskola
och omflytta arbetskraften i ett läge då företagen inte längre förmår upprätthålla
en lönsam drift.

I den internationella diskussionen framhålls, att inga åtgärder som förbättrar
möjligheterna för tillträde till industriländernas marknader får
märkbar effekt såvida de inte samtidigt åtföljs av aktiva försäljningsansträngningar
från u-ländernas sida. Åtgärder som syftar till att underlätta
och förbättra försäljningsmöjligheterna brukar sammanfattas under benämningen
trade promotion. U-ländernas behov på detta område sträcker sig från
sådana av mera allmän karaktär, såsom information om avsättningsmöjligheter
samt utbildning, till mer specifika åtgärder avseende förbättring av
kvalitet, utformning, standard etc. Brister i sådana avseenden torde ofta utgöra
ett hinder när u-länderna går ut på den internationella marknaden med
sina produkter.

Från svensk sida har i olika internationella organisationer ofta fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

hållits betydelsen av sådana åtgärder, även om de i allmänhet är mindre
dramatiska än t. ex. tullsänkningsaktioner. Ett alltmer stigande intresse har
också kunnat märkas hos u-länderna för denna fråga, vilket på svensk sida
noterats med tillfredsställelse från utgångspunkten att det huvudsakliga ansvaret
på detta område åvilar dessa länder själva.

Sverige har tagit aktiv del i tillkomsten av GATT:s internationella handelsinformationscentrum,
ITC. Vid den första världshandelskonferensen
framfördes från svensk sida att en samordning av GATT:s och UNCTAD:s
verksamhet borde komma till stånd. Ett sådant samarbete har sedan årsskiftet
kommit i gång inom ramen för detta gemensamma handelsinformationsorgan.
Medel från Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) kommer
att kunna användas för organets verksamhet. Från svensk sida bär
framförts, att verksamheten på exportfrämjandets område i andra organisationer,
exempelvis FAO och FN:s industriorganisation UNIDO, borde samordnas
med det nya organets.

Med hänsyn till Sveriges stora utrikeshandel har det bedömts naturligt
att svenska erfarenheter på området förmedlas till u-länderna. Detta har i
allmänhet ansetts böra ske genom internationella organ. Medel för ändamålet
har anvisats inom ramen för SIDA:s fältverksamhetsanslag. Verksamheten
har i stor utsträckning planerats i samarbete med det nämnda handelsinformationsorganet.

Råvarorna torde för u-länderna liksom hittills under lång tid framöver
komma att svara för huvuddelen av deras exportintäkter. För en del av u-ländernas
råvaror visar priserna alltjämt starka fluktuationer. Vissa råvaror
bär att möta en stark konkurrens från syntetiska varor och andra ersättningsprodukter.
Någon allmängiltig lösning på dessa problem har inte anvisats
i den internationella debatten, utan man söker sig fram vara för vara
för att finna lämpliga metoder.

Från svensk sida har man sedan många år tillbaka ställt sig positiv till prisstabiliserande
råvaruavtal. Sverige är anslutet till det internationella kaffeavtalet
och har aktivt tagit del i de förut omnämnda förhandlingarna som
ägt rum i syfte att få till stånd råvaruavtal för kakao och socker. Svenska
delegationer har ställt sig positiva till u-ländernas önskan om industriländernas
medverkan i finansieringen av buffertlager för prisstabilisering. Från
svensk sida har understrukits, att ett nödvändigt komplement till råvaruavtal
är en ökad rationalisering och strävan efter större mångsidighet i produktionen,
bl. a. för sådana naturprodukter som gummi och hårdfibrer, som
är utsatta för konkurrens från syntetiska och andra ersättningsprodukter.
Ökade biståndsinsatser har bedömts nödvändiga för att rationalisera produktionen
och förbättra kvaliteten och marknadsföringen av naturprodukter
samt möjliggöra en större mångsidighet i u-ländernas produktion.

U-ländernas önskemål omfattar också avveckling av hinder för råvarainförsel
till industriländerna. Helt allmänt gäller i Sverige tullfrihet eller en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

dast låga tullar och inga kvantitativa restriktioner för de råvaror som är av
särskilt intresse för u-länderna. Vid ingången av år 1964 slopades tullen på
te liksom skatten på kaffe. Som ett led i Kennedy-ronden avskaffades
den 1 juli 1966 tullen på en rad varor såsom bananer, vissa andra tropiska
frukter, kryddor och kakaobönor. Samtidigt sänktes tullarna på kaffe och
vissa kakaohalvfabrikat. Den 1 juli 1968 kommer tullen att sänkas på ytterligare
ett antal liknande varor, bl. a. citroner, mandlar och nötter.

Vid senaste ministermötet i GATT underströks på nytt från svensk sida
betydelsen av att tullfrihet för tropiska produkter ges hög prioritet, men
samtidigt betonades att full effekt kan uppnås endast genom samfällda åtgärder
av alla industriländer.

Ett visst samband mellan åtgärder på det handelspolitiska området och
finansiella åtgärder för u-ländernas utveckling föreligger i fråga om det
system för s. k. supplementär finansiering, som föreslogs gemensamt av
Sverige och Storbritannien vid första världshandelskonferensen. Bakgrunden
till förslaget var uppfattningen, att u-länderna för att kunna genomföra
sina utvecklingsplaner är beroende av att de resurser i form av externa
tillskott, som man kalkylerat med, verkligen finns att tillgå. En osäker faktor
i detta sammanhang är u-ländernas exportintäkter, som erfarenhetsmässigt
är utsatta för stora fluktuationer. Supplementär finansiering syftar
till att ge u-länderna kompensation för sådana oförutsedda bortfall av exportintäkter
som kan förrycka genomförandet av deras utvecklingsprogram. I
enlighet med en rekommendation vid första världshandelskonferensen har
inom Världsbanken utarbetats ett förslag till system för supplementär finansiering.
Inom UNCTAD har en expertgrupp med deltagare från fjorton länder
i detalj gått igenom detta förslag. Gruppens majoritet, däribland alla deltagande
u-länder samt Sverige och Storbritannien, har hävdat att, även om
ett antal frågor behöver ytterligare övervägas, det avsedda syftet kan tillgodoses
genom ett system i huvudsak baserat på grundlinjerna i Världsbankens
förslag. Övriga industriländer hävdade emellertid att syftet med supplementär
finansiering kunde tillgodoses på annat sätt. Expertgruppens rapport
överlämnades till konferensen. Det har från svensk sida framhållits
att konferensen i New Delhi bör eftersträva att nå så stor enighet som möjligt
kring de principer för ett supplementärt finansieringssystem som expertgruppens
majoritet förordat.

U-länderna har uttalat att de är beredda att öka sina ansträngningar för
att få till stånd ett ökat handels politiskt samarbete sinsemellan. De framhåller
dock att detta samarbete inte får betraktas som en ersättning för bättre
avsättningsmöjligheter på de utvecklade ländernas marknader eller för
andra åtgärder från dessa länders sida.

Från svenskt håll har understrukits betydelsen av ett sådant samarbete
på regional basis mellan u-länderna. Det har anförts att initiativen till praktiskt
samarbete naturligen måste komma från u-länderna själva, men det

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

har samtidigt ansetts uppenbart att integrationssträvandena kominer att
kräva internationellt stöd. I enlighet med denna tankegång har Sverige genom
medverkan i olika former i regionala utvecklingsbanker visat positiv
vilja att främja regional integration.

Kommersiellt bistånd

Det kommersiella biståndet omfattar i första hand olika statliga åtgärder
med syfte att stimulera enskilda kommersiella transaktioner med u-länderna
genom att reducera de särskilda risker som är förbundna därmed.
Hit hör utfärdandet av exportkreditgarantier samt investeringsgarantier och
andra åtgärder till skydd för privata investeringar. Vidare kan hit föras vissa
åtgärder på beskattningsområdet.

Den svenska exporten till u-länderna erhåller statligt stöd i form av
exportkreditgarantier. Liksom de flesta andra industriländer har Sverige ett
statligt garantisystem för exportkrediter. Detta har i betydande omfattning
kommit att anlitas för försäkring av krediter i samband med export till uländerna.
År 1962 tillkom en kreditgarantigivning på särskilt gynnsamma
villkor i samband med export, som är av speciell betydelse för den ekonomiska
utvecklingen i u-länderna, s. k. u-garantier (prop. 1962: 100, SU 138,
rskr. 316). Eventuella skaderegleringar, hänförliga till sådana garantier, kan
kräva att biståndsmedel anlitas. Enligt av riksdagen beslutat bemyndigande
får u-garantigivning uppgå till 800 milj. kr., varav 650 milj. kr. hittills av
regeringen ställts till exportkreditnämndens förfogande. U-garantier kommer
endast i fråga i sådana fall, där man efter prövning inte anser sig kunna
lämna normalgarantier till följd av att de politiska och kommersiella
riskerna överstiger vad som försäkringstekniskt kan tillåtas. U-garantier
lämnas i de fall där biståndseffekten bedöms uppväga de större riskerna.

Under år 1965 började vidare lämnas sådana långivargarantier, som ursprungligen
under benämningen finanskreditgarantier förordats av en arbetsgrupp
inom beredningen för internationella biståndsfrågor (SOU 1963: 37).
De krediter som garanteras skiljer sig från vanliga exportkrediter genom
att de inte lämnas av säljaren/exportören till den utländske köparen utan
av en särskild kreditgivare, i regel en bank, som alltså finansierar transaktionen.
Exportören kan tack vare finanskrediten erhålla kontant betalning.
Denna garantigivning har inletts med anledning av u-ländernas önskemål
om större och längre krediter vid import från industriländerna.

De utestående garantiförbindelserna och garantiutfästelserna avseende
u-landsexport uppgick vid utgången av år 1967 till 1490 milj. kr. Därav
hänför sig 400 milj. kr. till u-garantier. Någon skadereglering i samband
med u-garantier har ännu inte varit aktuell.

Åtgärder för att stödja och öka utländska investeringar i u-länderna har
företagits såväl av mellanstatliga organisationer som av enskilda regering -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

ar. Inom Världsbanken har man övervägt olika åtgärder för att förbättra
förutsättningarna för utländska investeringar i u-länderna. Dessa överväganden
har resulterat i en världsbankskonvention om biläggande av
investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat. Sedan 1966
års riksdag godkänt konventionen, trädde den i kraft för Sveriges del
den 28 januari 1967 (prop. 1966: 146, UU 11, rskr 378). Konventionen har
vunnit betydande anslutning inte minst från u-länder.

Bland de åtgärder, som Sverige vidtagit i sitt direkta samarbete med
u-länder i syfte att uppmuntra privata investeringar, kan nämnas överenskommelser
om skydd för privata investeringar inom ramen för handelsavtal.
Sådana överenskommelser har hittills träffats med Elfenbenskusten,
Madagaskar och Senegal.

Frågan om garantier för investeringar i u-länder behandlas i ett följande
avsnitt.

På den direkta beskattningens område har åtgärder vidtagits som syftar
till att undanröja de hinder för investeringar i u-länder, som utgörs av
dubbelbeskattning. För Sveriges del har strävandena att undanröja internationell
dubbelbeskattning sedan gammalt inriktats på att få till stånd
bilaterala dubbelbeskattningsavtal. Sverige har numera sådana avtal med
ett 40-tal länder, därav över hälften u-länder. Av de länder, som är huvudmottagare
för direkt svenskt bistånd, föreligger dubbelbeskattningsavtal
med Indien, Kenya, Pakistan, Tanzania och Tunisien.

Som komplement till de bilaterala dubbelbeskattningsavtalen genomfördes
under år 1966 lagstiftning om rätt till avräkning av utländsk skatt
(prop. 1966: 127, BevU 54, rskr 338). Fysiska och juridiska personer med
hemvist i Sverige har sålunda rätt att från statlig inkomstskatt avräkna
utländsk statlig skatt, som erlagts från källa i land med vilket Sverige ej
har dubbelbeskattningsavtal.

Ett svenskt system för investeringsgarantier

Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garantier av
investeringar i u-länder har under senare år behandlats i riksdagen bl. a.
med anledning av särskilda motioner i ärendet. I prop. 1967: 1 (bil. 9 s. 69)
meddelade chefen för finansdepartementet att en undersökning av de problem
som är förknippade med ett investeringsgarantisystem skulle göras
inom berörda departement.

1967 års riksdag betonade att frågan om att upprätta ett svenskt garantisystem
kunde anses ha fått ytterligare aktualitet, eftersom något multilateralt
system inte syntes komma att etableras inom den närmaste tiden.
Riksdagen framhöll att utredningsarbetet borde bedrivas med sikte på att
förslag i ämnet kunde föreläggas 1968 års riksdag (prop. 1967: 1 bil. 9,
SU 54, rskr 152).

Kimgl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Vid den fortsatta beredningen av ärendet inom finansdepartementet har
upprättats en utredningspromemoria, PM angående ett svenskt system för
investeringsgarantier (Stencil Fi 1967: 17).

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av SIDA, bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen,
exportkreditnämnden, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i
riksgäldskontoret, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Svensk industriförening och Svenska företagares
riksförbund, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg samt Skånes
handelskammare. Vidare har yttrande kommit in från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund (SSU) och Kooperativa förbundet (KF).

I detta sammanhang bör även behandlas en framställning den 16 juni
1967 från Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund
angående inrättande av en statlig fond för finansiering av förundersökningar
av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna. Yttranden
över framställningen har avgetts av SIDA, kommerskollegium och fullmäktige
i riksbanken samt flertalet handelskamrar i riket och KF.

Departementspromemorian

En betydande del av det kapital och det kunnande som u-länderna erhåller
utifrån överförs genom kommersiellt betingade insatser av företag
från de rika länderna. I industriländerna har en mångfald statliga åtgärder
vidtagits i syfte att stimulera sådana insatser. Hit hör nationella system
för garanti av investeringar i u-länder mot risker av annan än kommersiell
natur. Det är en allmän uppfattning att sådana investeringar är
förenade med särskilda risker, för bl. a. nationalisering, expropriation och
transfereringshinder. De statliga garantisystemen syftar till att skydda
de investerande företagen mot sådana s. k. politiska risker.

Frågan om att upprätta ett nationellt svenskt system för garanti av investeringar
i u-länder har under senare år stått i centrum för debatten om
det svenska kommersiella biståndet. Den har också ägnats stor uppmärksamhet
på det internationella planet. Med utgångspunkt från en av Världsbanken
verkställd analys utarbetades inom OECD år 1964 ett utkast till
en internationell konvention om en investeringsgarantiordning. OECD beslöt
i juni 1965 att lämna över konventionsutkastet till Världsbanken för
vidare övervägande, överläggningarna inom Världsbanken har sedan fortsatt
under åren 1966 och 1967.

En gemensam nordisk undersökning presenterades i en rapport i juni

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

1966. Undersökningen avsåg i främsta rummet att klarlägga de många
tekniska problem som är förknippade med nationella system för investeringsgarantier.

Principiella frågor

Det grundläggande syftet med ett garantisystem bör enligt promemorian
vara att bidra till u-ländernas ekonomiska utveckling. Ett garantisystem
faller därmed inom ramen för den svenska biståndspolitiken och bör således
utformas så att principerna för svensk biståndsgivning tillgodoses.

I promemorian konstateras att en snabbare ekonomisk utveckling i uländerna
kräver totalt sett betydande investeringar. De privata kapitalströmmarna
torde under överskådlig tid bli ett nödvändigt komplement till
offentligt finansiellt bistånd från de rika länderna. Samtidigt medför de
privata direkta investeringarna ofta ett betydande mått av kunskapsöverföring.
De flesta u-länder ställer sig positiva till utländska investeringar.
Världsbanksgruppen ser som ett av huvudändamålen med sin verksamhet
att befrämja flödet av privata investeringar till u-länderna i sådana former
att deras ekonomiska utveckling stimuleras.

Det är enligt promemorian ej möjligt att generellt bedöma i vad mån
nationella garantisystem har bidragit till ökade investeringar i u-länderna.
Det synes dock vara odiskutabelt att investeringsgarantier utgör en positiv
faktor vid ett investeringsbeslut. Med utgångspunkt från den biståndspolitiska
målsättningen är det naturligt att ett system för investeringsgarantier
utformas på sådant sätt att endast de investeringar stöds som
klart bidrar till värdlandets ekonomiska utveckling. Den resursknapphet
som råder i u-länderna fordrar en sträng prioritering av utvecklingsprojekten.
De utländska privatinvesteringarna måste kunna väl inpassas i
värdlandets utvecklingsplaner. Det är sålunda nödvändigt att u-landet i
fråga får bedöma investeringsprojektens önskvärdhet.

I promemorian anges ett antal kriterier som kan bli aktuella vid en bedömning
av investeringsprojekten.

Det framhålls som önskvärt att de utländska investeringarna leder till
största möjliga ianspråkstagande av den inhemska arbetskraften. Verksamheten
bör medföra kvalitativa förbättringar, främst genom utbildning
av den inhemska arbetskraften. Även ledande tjänstemän bör om möjligt
rekryteras lokalt. Det investerande företaget bör ge de anställda tillfredsställande
anställnings- och arbetsvillkor och visa en positiv inställning till
fackföreningsverksamhet inom företaget.

Investeringarna bör vidare som regel åtminstone på sikt resultera i en
förstärkning av u-landets betalningsbalans. Några restriktioner i det nyetablerade
företagets rätt att exportera till andra marknader bör ej förekomma
från moderföretagets sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

S. k. joint ventures, dvs. samgående med värdlandsföretag eller -myndighet,
kan enligt promemorian ofta vara en lämplig företagsform, särskilt
inom råvaruutvinnande branscher. Garantier för investeringar, som främjar
bildandet av joint ventures inom denna sektor, bör kunna komma i fråga
under villkor att det utländska inslaget i det gemensamma företaget successivt
minskar.

Långfristiga investeringar bör enligt promemorian principiellt betraktas
som värdefullare ur utvecklingssynpunkt än kortsiktiga sådana.

I promemorian anförs att kriterierna för val av investeringsprojekt även
kan uttryckas negativt. Det anses uppenbart att vissa investeringar inte
bidrar till u-landets utveckling. Till denna grupp hör investeringar vilkas
syfte är att tillgodogöra sig snabba, spekulativa vinstmöjligheter, investeringar
som endast leder till temporär sysselsättningsökning med åtföljande
strukturella sysselsättningsproblem samt investeringar som syftar till att
utnyttja en monopolställning eller i övrigt tenderar att snedvrida konkurrensen
på u-landsmarknaden.

Enligt promemorian bör det bli den administrerande myndighetens uppgift
att i varje enskilt fall pröva projekten och fortlöpande granska de garanterade
investeringarna med hänsyn till ovannämnda aspekter.

Riktlinjer för ett svenskt garantisystem

I promemorian anges följande riktlinjer för utformningen av ett svenskt
garantisystem.

a. Garantierna bör avse direkta investeringar. Portföljinvesteringar och
liknande övervägande ''finansiella transaktioner bör ej kunna komma i fråga
för garanti. Under begreppet direkt investering bör också hänföras de fall,
då investeringen sker i form av långfristigt lån. De investeringar som gjorts
när systemet träder i kraft bör inte kunna komma i fråga såsom garantiobjekt.
Hinder bör dock ej möta att garantera reinvesterade vinstmedel
från redan verkställda investeringar, förutsatt att dessa medel vid reinvesteringstillfället
kan transferas.

b. Garanti skall meddelas i form av avtal mellan garantigivare (myndighet)
och garantitagare (den svenske investeraren). I garantiavtalet skall
specificeras båda parters alla rättigheter och skyldigheter.

c. En investerare bör kunna erhålla garanti mot olika slag av politiska
risker. Han kan exempelvis berövas äganderätten till, kontrollen över
eller avkastningen av den investerade egendomen genom åtgärd från myndighet
i värdlandet (nationaliseringsrislcen). Vidare kan egendomen komma
till skada som följd av krigshandlingar, i vilka värdlandet tar del,
eller av uppror eller oroligheter etc. i värdlandet (kalamitetsrisken). Slutligen
kan han åsamkas förluster som följd av restriktioner avseende utförsel
från värdlandet av investerat kapital eller avkastningen därav (transfereringsrisken).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Till de politiska riskerna skall inte räknas åtgärder i värdlandet av övervägande
reglerande eller beskattningsmässig natur och med allmän giltighet
eller åtgärder, ehuru riktade endast mot utländska rättssubjekt, grundade
exempelvis på hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till folkhälsan.
Inte heller förändringar i valutakurserna bör utgöra någon garanterbar
risk.

Investerarens självrisk bör vara lägst 10 % och normalt 15 % av det vid
varje tidpunkt enligt garantiavtalet gällande värdet av investeringen.

Garantiavtalet bör omfatta en på förhand uppgjord plan för nedskrivning
av den investerade egendomens värde och därmed av garantibeloppet.

När det gäller transfereringsrisken bör garantin avse totalt sett högst
24 % av investeringens värde vid tidpunkten för investeringen. Ersättningen
för enskilt år får ej överstiga 8 % av det vid tidpunkten för skadefallet
gällande värdet av investeringen enligt garantiavtalet.

Garantitidens längd bör normalt avgöras av avskrivningstiden, som regelmässigt
ej bör överstiga 15 år. Undantagsvis kan den dock tillåtas utsträckas
till högst 20 år.

Vid totalförlust bör ersättning i regel utgå med det vid skadefallet gällande
garantibeloppet. Ersättningen vid delskada bör fastställas till skillnaden
mellan egendomens värde omedelbart före skadefallet, dock högst
det då gällande garantibeloppet, och dess värde efter skadefallet.

d. Det garantitagande företaget skall vara domicilierat i Sverige. Investeringar
som i egentlig bemärkelse verkställs av utländska företag skall ej
garanteras.

e. Det förefaller naturligt att till en början låta investeringsverksamheten
enbart avse huvudmottagarländerna för det bilaterala svenska biståndet.
Utan en sådan koncentration är det svårt att inom en begränsad administrativ
ram åstadkomma ett fruktbärande samspel mellan de statliga och privata
biståndsinsatserna. På basis av vunna erfarenheter av systemets tilllämpning
kan man senare få anledning diskutera om garantigivningen
skall vidgas till att avse investeringar även i andra u-länder.

f. Grund saknas att bestämma en avgiftsnivå som på ett rättvisande sätt
skulle motsvara de garanterade riskerna. Med hänsyn till de krav som i ett
svenskt system kommer att ställas på investeringarnas utvecklingsfrämj ande
effekt kan det anses motiverat att den svenska premienivån ligger något
lägre än genomsnittet för andra nationella investeringsgarantisystem. Den
administrerande myndigheten bör medges en viss flexibilitet beträffande
fastställandet av premiens storlek från fall till fall.

Eventuella skadefall bör i den utsträckning fonderade premier ej är tillräckliga
täckas över särskilda biståndsanslag.

g. Huruvida Sverige skall ingå investeringsskyddsavtal med prospektiva
värdländer torde böra bestämmas från fall till fall. Sådana överenskom -

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

melser skulle kunna infogas som led i allmänna biståndsavtal med dessa
stater.

h. Det föreslås att exportkreditnämnden, som redan nu svarar för den
särskilda garantigivningen vid export till u-länder, även skall handlägga
frågor rörande investeringsgarantier. Hänsyn bör dock tas till den principiella
skillnaden mellan å ena sidan normala garantier och å andra sidan
u-garantier och investeringsgarantier. Detta kan lämpligen ske genom att
exportkreditnämndens plenum vid behandling av u-garantier och investeringsgarantier
ges särskild sammansättning.

Beviljandet av eventuella investeringsgarantier bör ske inom den för
u-garantier fastställda ramen. I detta sammanhang kan det bli aktuellt att
höja detta belopp.

Liksom för närvarande gäller i fråga om u-garantier torde beredningen av
ärendena rörande investeringsgarantier lämpligen ske i samråd med SIDA.

Remissyttrandena

Praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig om lämpligheten
av att ett svenskt system för investeringsgarantier
inrättas, är positiva till att ett sådant kommer till stånd. Svenska Arbetsgivareföreningen,
Sveriges Allmänna Exportförening och Sveriges Industriförbund
ifrågasätter dock i ett gemensamt yttrande värdet av ett
svenskt system med den utformning som detta fått i promemorian. Promemorians
svagheter sägs i första hand gälla den föreslagna länderbegränsningen
samt vissa av de kriterier som anges i promemorian såsom
förutsättning för att en investering skall kunna garanteras. Liknande synpunkter
framförs även av andra organisationer inom näringslivet. Flera
remissinstanser, såsom kommer skollegium, riksgäldsf ullmäktige och TCO,
delar den i promemorian framförda uppfattningen, att ett multilateralt investeringsgarantisystem
i princip är att föredra framför ett nationellt
svenskt system. De förordar emellertid att i avvaktan på den eventuella
tillkomsten av ett multilateralt system ett nationellt system inrättas. SIDA
och kommerskollegium förutsätter att ett nationellt system utformas så
att en senare anslutning till ett multilateralt system ej försvåras. Riksbanksfullmäktige
(majoriteten) anser, att ett multilateralt system för investeringsgarantier
är så överlägset, att ett nationellt system inte bör övervägas
för svensk del innan möjligheterna undersökts att åstadkomma en multilateral
lösning. Ett multilateralt system sägs sålunda i motsats till ett nationellt
system inte bara kunna bidra till bättre lösningar av garantitekniska
frågor utan också till att u-länderna får hjälp till den inre stadga
som är en oundgänglig förutsättning för en självgenererande ekonomisk
utveckling. Fullmäktige anser därför att de önskemål och strävanden som

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

på olika håll förekommer för att Sverige skall göra en insats på detta område
bör samlas för att med så mycket större kraft inriktas på att medverka
till en multilateral lösning.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till den i promemorian framförda
synpunkten, att huvudsyftet med ett svenskt investeringsgarantisy
stem bör vara att främja u-ländernas ekonomiska
utveckling. LO och kommerskollegium påpekar, att de privata investerarnas
och u-ländernas intressen ej behöver stå i strid med varandra utan i
stor utsträckning bör kunna förenas. Liknande synpunkter framförs även
av Svenska bankföreningen och Svensk industriförening. SHIO och TCO
konstaterar att det — med hänsyn till de garantisystem som redan etablerats
i andra industriländer — kan finnas ett intresse för att den svenska
exportindustrin får tillgång till motsvarande service. SIDA understryker
att ett svenskt system så långt möjligt bör vara likvärdigt med andra
länders motsvarande anordningar, då det i annat fall blir svårare för
u-länderna att dra till sig kunnande och kapital från Sverige än från
andra länder. I möjligaste mån lika förutsättningar för företag i de nordiska
länderna sägs också vara ett angeläget önskemål. Sveriges Företagares
Riksförbund, som principiellt delar grundtanken att garantierna
skall ges som ett led i det svenska biståndsarbetet, anser att reglerna för
investeringsgarantisystemet bör ges en mera allmän utformning så att
hänsyn även tas till behovet av visst stöd till exportindustrierna i deras
u-landsverksamhet.

Med utgångspunkt från den föreslagna biståndspolitiska målsättningen
bär i promemorian uppställts ett antal kriterier för att ett projekt skall
kunna beviljas investeringsgaranti. SSU instämmer till fullo i de uppställda
kriterierna och framhäver därutöver, att dessa kriterier bör tilllämpas
med fasthet. Många remissinstanser ställer sig emellertid tveksamma
till möjligheten att i praktiken vid garantiprövningen i de olika
fallen tillämpa de föreslagna kriterierna. SIDA anser att man kan begära
att ett investeringsprojekt är så utformat att det når »goda värden» i åtminstone
några av de avseenden som anges i promemorian. Samtidigt sägs
det emellertid vara ogörligt att uppställa kriterier med generell giltighet
för alla typer av investeringar i u-Iänder. SIDA uppfattar därför de i promemorian
uppställda kriterierna som illustrativa snarare än normativa. Projekt
värderingen måste primärt utföras av u-landet självt samt den garantisökande
investeraren, varvid garantimyndighetens roll huvudsakligen blir
alt förvissa sig om att samstämmighet i uppfattningen råder mellan parterna.
SIDA förutsätter att den garantigivande myndigheten får frihet att
bedöma projekten utifrån de förutsättningar som gäller i varje enskilt
fall. Liknande synpunkter har framförts från ett flertal av de övriga remissinstanserna.
LO anser sålunda att det torde vara svårt att från svensk
sida gå längre än att kräva en uttrycklig bekräftelse från vederbörande

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

u-land på att de föreslagna projekten passar in i landets utvecklingsplan.
Liknande synpunkter framförs av Bankföreningen samt Stockholms, Göteborgs
och Skånes handelskammare. Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen
och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande, att de villkor
som ställts upp i promemorian skulle bli hårdare än de som tillämpas
av andra industriländer och att det vid en tillämpning av dessa villkor
torde bli svårt för den, garantigivande myndigheten att finna godtagbara
investeringsobjekt. De anser vidare att de kriterier som angetts i promemorian
inte bör fastställas av riksdagen. Villkoren för garantigivningen
bör i stället utarbetas av exportkreditnämnden i samråd med berörda departement.
Kommerskollegium finner det knappast troligt att systemet
med den föreslagna tillämpningen skulle få någon större biståndseffekt,
eftersom antalet garanterade investeringar sannolikt skulle bli mycket
litet. Kollegiet anser att man vid tillämpningen bör anlägga en så långt
möjligt generös attityd och att det naturliga skulle vara att låta en praxis
i tillämpningen så småningom växa fram efterhand som systemet byggs
ut. KF anser att det administrativa organet bör få agera fritt inom vidast
möjliga ram och behandla garantiansökningarna från fall till fall.

Endast SSU uttalar sig utan förbehåll för att länderomfattninge
n för det bilaterala biståndet och investeringsgarantierna bör överensstämma.
Riksgäldsfullmäktige finner rent praktiska skäl tala för att investeringsgarantigivningen
i varje fall till en början begränsas till prioritetsländerna
men understryker att en utvidgning bör tas upp till övervägande,
så snart närmare erfarenheter vunnits av tillämpningen.

SIDA anför att en begränsning till prioritetsländerna skulle innebära, att
det stora flertalet u-länder utestängdes från de fördelar, som kan vara förenade
med statsgaranterade svenska företagsinvesteringar. SIDA erinrar om
att koncentrationen av det bilaterala svenska biståndet främst förestavats
av önskemål att inte splittra de knappa resurserna och därmed minska biståndsgivningens
effektivitet. Valet av huvudmottagarländer har i stor utsträckning
historisk grund. SIDA har ifrågasatt lämpligheten av att endast
sådana företagsinvesteringar, som ägnar sig för samverkan med bilateralt
svenskt bistånd i huvudmottagarländerna, skulle kunna komina i åtnjutande
av garanti. Enligt SIDA:s åsikt skulle också problem uppstå därest sådan
samverkan skulle prioriteras framför andra angelägna biståndsuppgifter.
Den politiska och ekonomiska bedömning av värdlandet, som erfordras
med avseende på risken för skadefall och den förväntade utvecklingseffekten,
blir emellertid väsentligt lättare i de länder, med vilka ett nära samarbete
förekommer. Enligt SIDA talar goda skäl för att man under ett inledningsskede
söker pröva sig fram till ett fastare regelsystem för svenska
investeringsgarantier med utnyttjande av erfarenheter från några av huvudmottagarländerna.
Även ansökningar avseende investeringar i andra länder

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

bör emellertid enligt SIDA:s uppfattning kunna tas upp till prövning i den
mån den administerande myndighetens kapacitet förslår härtill.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan om värdlandsvalet, tar avstånd
från den föreslagna begränsningen av garantigivningen till de sju prioritetsländerna
och förordar att garantier skall kunna beviljas även för investeringar
i andra u-länder.

LO anför bl. a. att garantisystemet med de föreslagna starka inskränkningarna
av systemets giltighet aldrig torde få någon väsentlig betydelse för
att främja det svenska näringslivets insatser för u-länderna. Skall ett investeringsgarantisystem
bli meningsfullt bör det enligt LO:s uppfattning gälla
samtliga u-länder.

Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet anser i
sitt gemensamma yttrande, att det från administrativ synpunkt knappast
kan möta några större svårigheter att redan från början låta systemet omfatta
alla u-länder. De länder som omfattas av det föreslagna urvalet synes
vara av begränsat intresse från det svenska näringslivets synpunkter. Organisationerna
påpekar att möjligheten att erhålla investeringsgaranti mot
politiska risker inte i och för sig kan utlösa investeringsverksamhet i länder
som inte erbjuder företagsekonomiskt lönsamma projekt. Det finns därför
en klar risk för att ett garantisystem med begränsning till de sju prioritetsländerna
inte kommer att bli utnyttjat i någon nämnvärd utsträckning. Följaktligen
kan det — framhålls i yttrandet — knappast heller väntas ge några
andra erfarenheter än att det är ofrånkomligt att bredda länderramen. Organisationerna
ger dessutom uttryck för farhågor att den föreslagna begränsningen
av länderramen kan ge upphov till diplomatiska svårigheter gentemot
de u-länder som ställs utanför garantigivningen.

Kommerskollegium finner övervägande skäl tala för att möjligheten att
erhålla statlig investeringsgaranti inte ens i inledningsskedet begränsas så
starkt som enligt förslaget i promemorian. Kollegiet konstaterar att en förutsättning
för att eu garanti över huvud taget skall aktualiseras är att det
finns ett kommersiellt intresse härför. Ett för u-länderna mera effektivt
resultat torde lättare kunna uppnås om marknads- och affärsförhållandena i
större utsträckning får bestämma inriktningen av kapitalexporten. Detta utesluter
enligt kollegiets uppfattning inte att det kan vara nödvändigt att från
garantigivningen undanta enstaka länder.

Den administrativa belastningen med systemet finner ett flertal remissinstanser,
bl. a. LO och KF, knappast kunna bli så betydande. Bankföreningen
anför, att man kan räkna med att det i garantiärenden regelmässigt
kommer att föreligga fullständiga och väl genomarbetade planer för projekten,
vilka ger ett gott underlag för prövningen. Arbetsgivareföreningen,
Exportföreningen och Industriförbundet anför i sitt gemensamma yttrande,
att exportkreditnämnden redan bär erfarenhet av utredningar avseende s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

u-garantier för en lång rad av u-länder. Skillnaden mellan de undersökningar
som måste göras för investeringsgarantier respektive u-garantier kan
— anser organisationerna — inte vara betydande. I de inte ovanliga fall, då
ansökan om investeringsgaranti skulle kombineras med ansökan om exportkreditgaranti,
kan merarbetet med investeringsgarantier inte antas vara särskilt
betungande. Organisationerna finner det naturligt, att samma länderram
gäller både u-garantier och investeringsgarantier. Dessutom kan —
anför organisationerna — försäkringstekniska skäl tala för en så bred länderram
som möjligt. Ju fler länder garantisystemet omfattar, desto snabbare
kan en premiefond byggas upp och desto mindre måste relativt sett förlusterna
bli då ett försäkringsfall inträffar.

De föreslagna riktlinjerna för garantisystemet har i stort
sett inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida. På enskilda
punkter anför dock vissa remissinstanser kritiska synpunkter.

Bankföreningen avstyrker förslaget att lämnad garanti skall kunna dras
tillbaka om garantimyndigheten finner att investeringen inte fått den utvecklingseffekt
som man räknade med när garantin beviljades. En sådan
bestämmelse skulle medföra risker för att systemet inte kommer att utnyttjas.
Presumtiva investerare torde nämligen enligt föreningen anse sig föga
betjänta av garantier som oförutsett kan återkallas.

Riksgäldsfullmäktige finner det inte tillfredsställande att en redan utställd
garanti skall kunna dras in på grundval av så allmänna kriterier som angetts
i promemorian. En närmare precisering på denna punkt är enligt fullmäktiges
mening påkallad. I varje fall bör det klart sägas ut att eu garanti inte
får återkallas till följd av omständigheter, som ligger utanför investerarens
kontroll eller företagits utan hans vetskap och vilja. Liknande synpunkter
anförs av riksbanksfullmäktige samt handelskamrarna i Stockholm och
Malmö.

Exportkreditnämnden, liksom försäkringsinspektionen, förutsätter att garanti
skall kunna dras tillbaka endast i det fall garantitagaren brutit mot
garantivillkoren eller lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter av betydelse
för garantigivningen. Från såväl garantitagarens som kreditgivarens
synpunkt blir — framhåller inspektionen — garantin värdelös, om den inte
följer de regler rörande god tro in. m., som tillämpas i andra liknande avtalsförhållanden,
bl. a. i fråga om exportkreditgarantier. Bankinspektionen framhåller
betydelsen av att garantiavtalen utformas på sådant sätt och villkoren
preciseras så, att investeraren kan bilda sig en riktig uppfattning av garantin
och vara säker på att den kommer att ge det avsedda skyddet.

Förslaget att garantibeloppet successivt skrivs ned enligt en i garantiavtalet
intagen plan finner Bankföreningen vara rimligt, men utgår från att hänsyn
skall kunna tas till förhållandet att avkastningen av en investering ofta
blir ringa eller ingen under de första åren. Exportkreditnämnden, SIDA,
Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen och Industriförbundet uttrycker

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 39

däremot tveksamhet om lämpligheten av de föreslagna reglerna på denna
punkt.

Exportkreditnämnden anser, att en avtrappning av garantistödet enligt
förslaget tenderar att ge företräde åt mera kortfristiga och starkt vinstgivande
investeringar, vilket enligt nämnden synes motverka de huvudlinjer
för garantiverksamheten som föreslås gälla. Nämnden anser, att
det bör överlämnas åt den administrerande myndigheten att för varje särskilt
fall besluta vad som skall gälla härvidlag. Nämnden föreslår vidare
att garantitidens längd inte i princip skall bestämmas av »avskrivningstiden»
utan mera allmänt anknytas till projektets art och utformning.
Mot de föreslagna högsta tidsgränserna har nämnden däremot ingen erinran.

Enligt SIDA kan en ordning med en på förhand uppgjord nedskrivningsplan
medföra, att investeraren kommer att sakna intresse att bevara
investeringen vid dess ursprungliga värde. I stället kan den ge honom ett
incitament att förbruka det investerade kapitalet i takt med nedskrivningen.
Eu sådan utveckling skulle strida mot önskemålet om ett ökande
nettoflöde av privat kapital till u-länderna. SIDA finner det rimligt, att
ersättning normalt utgår i proportion till den faktiska värdeminskningen
med viss självrisk, vilken princip gäller för praktiskt taget alla andra nationella
investeringsgarantisystem.

SIDA anser ett bättre alternativ vara en ordning, som innebär kortare
garantitider än de som föreslagits i promemorian, dock utan nedskrivning
under garantitiden. Möjlighet skulle finnas att efter prövning erhålla förlängd
garanti med ett högsta belopp som fastställs i samband med förlängningen.
En sådan omprövning skulle ersätta den årliga omprövning,
som enligt förslaget förutsätts ske som ett led i en kontinuerlig bevakning.
Dock bör, enligt SIDA, en investerare som så önskar redan från början
kunna få en plan för sucessiv nedskrivning av investeringen fastställd, då
detta kan vara lämpligt med hänsyn till u-landets intressen.

Mot denna bakgrund förordar SIDA en kortare ursprunglig garantitid,
förslagsvis 5 år, med möjlighet till förlängning, varigenom den sammanlagda
garantitiden kan komma att överstiga 15 år. SIDA utgår från att
dess förslag inte skall innebära en försämring i fråga om garantitidens
längd i förhållande till promemorians förslag.

SSU ifrågasätter, om garantitiden någonsin bör överstiga 10 år, bl. a.
på grund av de ofta snabbt föränderliga förhållandena i berörda länder.

I fråga om garantiavgifterna har flertalet remissinstanser inte anfört
några erinringar mot promemorians förslag. Vissa synpunkter på frågan
anläggs dock i några fall.

Riksbanksfullmäktige anser, att ideslutande ekonomiska bedömningar
bör vara avgörande för premiernas storlek. Biståndssynpunkter, som innebär
att man söker stimulera till utvecklingsfrämjande investeringar genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

lägre riskpremier, bör inte tillåtas inverka på bedömningen. Liknande synpunkter
anförs av KF.

Kommerskollegium anser att det, om systemet tillämpas restriktivt och
begränsas till ett fåtal länder, kan ifrågasättas om premie skall utgå. Om
systemet däremot tillämpas mera liberalt får premiefrågan enligt kollegiet
ökad betydelse för att förhindra en förtäckt statlig subvention.

Ingen av de hörda remissinstanserna har motsatt sig förslaget att exportkreditnämnden
utses till administrerande myndighet för garantisystemet.
Från flera håll förordas dock en bredare representation än den
som föreslagits i promemorian i den särskilda plenargrupp inom nämnden,
som skall handlägga frågor rörande u-garantier och investeringsgarantier.
Svenska bankföreningen anser, att bankernas praktiska erfarenheter
och sakkunskap i fråga om finansieringsproblem är av särskilt värde
när det gäller att bedöma investeringsgarantier och motsätter sig därför
att bankrepresentanterna i exportkreditnämnden utestängs från att
delta i handläggningen av investeringsgarantiärenden. Föreningen finner heller
inte något skäl att ändra nämndens sammansättning vid behandlingen
av frågor om u-garantier. Liknande synpunkter framförs av Arbetsgivareföreningen,
Exportföreningen och Industriförbundet. SIDA anser det önskvärt
med en något större representation från industri och kreditinstitut
med u-landserfarenhet än vad som föreslagits i promemorian. KF menar att
även företrädare för organisationer, som är aktivt engagerade i egna biståndsprogram,
bör ingå i nämnden när frågor om investeringsgarantier
behandlas, SSU förordar, att de fackliga organisationerna blir representerade
i exportkreditnämndens plenum i sådana fall.

Fond för finansiering av förundersökningar
Framställningen

Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund har i
sin framställning väckt förslag om en statlig fond för finansiering av förundersökningar
av tänkbara industriella investeringsprojekt i u-länderna.
Med utgångspunkt i behovet av industriell utveckling inom u-länderna
och den långsamma takten i industrietableringen i dessa länder föreslås
att en fond om 10 milj. kr. av statliga biståndsmedel upprättas. Fonden
skulle administreras av svenska myndigheter. Medel ur fonden skulle anslås
för förinvesteringsstudier efter ansökan från vederbörande u-lands regering.
Alla u-länder skulle i princip kunna komma i fråga som mottagare
för detta bistånd. Studierna skulle utföras av svenska konsultfirmor. Vid
valet av studieobjekt borde beaktas huruvida eventuella projekt skulle
vara av intresse för svenska industriföretag. Om ett projekt realiseras,
skulle viss återbetalningsskyldighet från det etablerade företagets sida
föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Remissyttrandena

I yttrande över förslaget anför SIDA att tiden knappast är inne för att
tillskapa en dylik fond med hänsyn till det relativt blygsamma medelsbehov
som kan förutses under de närmaste åren och den begränsade erfarenhet
som svenska konsulter och myndigheter ännu har av denna verksamhet.
SIDA är dock positiv till detta slag av verksamhet och förordar att
den genom SIDA:s försorg redan inledda försöksverksamheten på detta
område får fortsätta och utvidgas med anlitande av SIDA:s ordinarie
anslag.

De organisationer som hörts av kommerskollegium, nämligen flertalet
handelskamrar och RF, ställer sig positiva till förslaget.

Kommerskollegium framhåller att frågan om behovet att stödja svensk
företagsamhet bör prövas för sig utan hänvisning till u-ländernas biståndsbehov.
Kollegium finner sig inte kunna tillstyrka förslaget i dess föreliggande
utformning men har inte något att erinra mot att inom ramen för
det svenska utvecklingsbiståndet stöd lämnas åt undersökningar av det
slag som avses i framställningen, under förutsättning att någon bindning
till svensk företagsamhet därvid inte sker.

Riksbanksfullmäktige anför att en given utgångspunkt för prövningen av
förslaget är att medelsbehovet skall täckas med biståndsmedel och att
verksamheten därför kommer att konkurrera med alternativa användningssätt.
För att den föreslagna formen över huvud taget skall inräknas i biståndet
måste det enligt fullmäktiges mening fordras att den inte huvudsakligen
blir en form av subventionering av svenska undersökningar och
etableringar utomlands som i vilket fall som helst skulle ha kommit till
stånd av rent affärsmässiga skäl eller vilkas utvecklingseffekt är obetydlig.
Förslaget anger ej vilka kriterier som skulle uppställas för att ett investeringsprojekt
skulle erhålla stöd. Först efter det att dylika kriterier uppställts
får avgöras om en fond av föreslagen art kan tillmätas en sådan utvecklingseffekt,
att den skulle försvara sin plats inom biståndsverksamheten.
Fullmäktige anser därför att ställningstagande till en dylik fond
inte kan göras på grundval av framställningen utan i varje fall bör föregås
av ytterligare utredning.

De internationella organisationernas biståndsprogram

Framväxten av FN:s biståndsprogram

Redan i FN :s stadga förutskickades att det ekonomiska och sociala samarbetet
skulle inta en framskjuten plats vid sidan av organisationens huvudsyfte
att skapa och upprätthålla fred i världen. I konsekvens härmed inrättades
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) som ett av världsor2f
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 1 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

ganisationens huvudorgan med uppgift att initiera, samordna och granska
den mellanstatliga verksamheten på detta område. Sedermera har en råd
rådgivande underorgan för olika ämnesområden upprättats av ECOSOC
(exempelvis kommissionen för social utveckling, befolkningskommissionen,
kommittén för utvecklingsplanering), som också stått fadder för FN:s regionala
ekonomiska kommissioner.

Under åren närmast efter FN:s grundande tillkom vidare flertalet av FN:s
s. k. fackorgan — några, däribland ILO, hade upprättats tidigare — som
uttryck för en önskan att få till stånd ett institutionaliserat och permanent
samarbete inom specialiserade sektorer av de ekonomiska och sociala arbetsfälten.
Fackorganen blev självständiga i den meningen, att staternas
anslutning till dem är individuell och formellt oavhängig av FN-medlemskapet,
att de har egna styrande organ och förfogar över egna medlemsavgifter
och därmed har en egen och från FN fristående budget. De är emellertid
alla sammanlänkade med FN på så sätt att de genom frivilligt ingångna
avtal är underkastade en viss samordning från ECOSOC :s sida, dit
de alla rapporterar om sin verksamhet. Sedermera har även tillkommit organ
som FN:s handels- och utvecklingskonferens (UNCTAD) och FN:s industriorganisation
(UNIDO), vilkas funktioner är besläktade med fackorganens
men som utgör FN-organ i egentlig bemärkelse och därför också finansieras
genom FN :s budget med avseende på förvaltningskostnaderna.

Från början såg både FN/ECOSOC och fackorganen som sin huvuduppgift
att dra upp allmänna riktlinjer och skapa normer för det internationella
ekonomiska och sociala samarbetet i en värld, där det tidigare samarbetet
hade slagits i spillror av det andra världskriget. Det på egentligt bistånd
inriktade arbetet från de internationella organens sida var däremot
tills vidare så gott som helt koncentrerat på återuppbyggnads- och flyktingproblem,
främst i Europa. Under denna första tid upprättades exempelvis
FN:s barnfond (UNICEF), återuppbyggnads- och hjälporganisationen
UNRRA, som upplöstes redan efter 2—3 års bestånd på grund av politiska
motsättningar mellan öst och väst, liksom den internationella flyktingorganisationen
IRO — en föregångare till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).
De humanitära biståndsmotiven dominerade ännu den internationella
scenen.

Först så småningom kom FN:s och fackorganens uppmärksamhet mera
att riktas på behovet att direkt och i konkreta former understödja den ekonomiska
och sociala utvecklingsprocessen i de allmänt »underprivilegierade»
eller »underutvecklade» länderna inom medlemskretsen och att speciellt
bistå de många nya länder som efterhand vann sitt politiska oberoende.
Termerna »underutveckling», »utvecklingsbistånd» och »utvecklingssamarbete»
är därför alltjämt ganska unga begrepp.

Ett par år efter FN:s tillkomst togs de första initiativen till inrättandet av
ett program för s. k. tekniskt bistånd — kunskapsöverföring — inom orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

nisationens ordinarie verksamhet. Det syftade främst till att ställa stipendier
och efterhand kompetenta rådgivare eller experter till behövande
länders förfogande. På ett senare stadium — och på generalsekreteraren Dag
Hammarskjölds personliga initiativ — tillkom ett särskilt program för förvaltningsbistånd
till u-länder (genom personal för operativa och exekutiva
uppgifter, »OPEX»). Det första i raden av biståndsprogram inom själva FNorganisationen
existerar alltjämt och går under namnet FN:s reguljära program
för tekniskt bistånd (United Nations Regular Programme of Technical
Assistance).

Det reguljära programmet — så kallat för att skilja det från andra och
senare FN-biståndsprogram som inte finansieras över FN:s reguljära budget
utan genom frivilliga bidrag — hade ursprungligen och har alltjämt en förhållandevis
blygsam omfattning. Sedan år 1962 har dess volym legat stilla
eller »frusits» vid en nivå av 6,4 milj. dollar per år och representerar därmed
en stadigt sjunkande andel — f. n. ca 5 % — av FN:s totala budget.
Programmet har volymmässigt hållits tillbaka till följd av några stormakters
motstånd mot att ytterligare belasta den hårt ansträngda FN-budgeten och
under hänvisning till den roll, som de med frivilliga bidrag finansierade
biståndsprogrammen numera spelar. Sverige, vars bidrag till det reguljära
programmet motsvarar den fastställda bidragskvoten, f. n. 1,25 %, har tillsammans
med en rad andra länder yrkat på en vidgning av programmet så
att åtminstone dess relativa andel inom FN-budgeten från 1962 — ca 8 %
— återställs. Programmet administreras av en avdelning inom FN-sekretariatet.

Vid sidan av det första biståndsprogrammet inom FN:s ram började även
vissa av fackorganen mot slutet av 1940-talet att i sina budgeter inrymma
vissa biståndsprojekt särskilt avsedda för u-länderna. Numera har de flesta
fackorganen liksom även Världsbanken tekniskt bistånd i varierande utsträckning
inordnat i sin ordinarie budget som en del av den reguljära
verksamheten.

För biståndsprogram bekostade av de ordinarie budgeterna använde FN
och fackorganen under år 1966 sammanlagt ca 190 milj. kr. Omkring 1 900
experter tjänstgjorde inom ramen för dessa reguljära program — varav
fyra kom från Sverige. Drygt 4 000 stipendier lämnades, därav 91 för studier
i Sverige.

FN:s och fackorganens »reguljära» program för tekniskt bistånd har
sedermera helt överflyglats av sådana biståndsprogram som finansieras genom
frivilliga bidrag. Störst bland dessa är numera FN:s utvecklingsprogram
(UNDP), som har en egen och från FN-sekretariatet fristående administration
men vars biståndsprojekt verkställs av fackorganen, FN-sekretariatets
administration för tekniskt bistånd, Världsbanken och UNIDO. Även
projekten inom FN:s reguljära biståndsprogram underställs numera UNDP:s
styrelse för godkännande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Vid sidan om de nu nämnda biståndsprogrammen förekommer inom
FN:s ram två särskilda program för flyktinghjälp, nämligen FN:s flyktingkommissariat
(United Nations High Commissioner for Refugees, UNHCR)
och FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar (United Nations Relief and
Works Agency för Palestine Refugees, UNRWA).

FN:s flyktingkommissariat inrättades år 1951 som en ersättning för internationella
flyktingorganisationen IRO. Förutom att ge internationellt
skydd åt flyktingar har FN:s flyktingkommissarie till uppgift att medverka
vid flyktingars frivilliga repatriering samt att underlätta flyktingars bosättning
och anpassning i asylländerna. Under 1950-talet var flyktingkommissariatets
verksamhet främst inriktad på Europa. Sedan dess har det
europeiska flyktingproblemet i det närmaste lösts, medan nya och omfattande
flyktingproblem i andra världsdelar, främst i Afrika och Asien, har
tillkommit. Integrationen av stora flyktinggrupper i asvlländer som samtidigt
är u-länder erbjuder givetvis särskilt stora problem. Det har bl. a.
medfört att flyktingkommissariatet alltmer kommit att ägna sig åt biståndsformer
som ligger utvecklingsbiståndet nära. F. n. berörs över en halv miljon
flyktingar i Afrika av åtgärder, som flyktingkommissarie! företar i samarbete
med asylländernas regeringar samt mellanstatliga och frivilliga organisationer.
Den politiska utvecklingen i Afrika och Asien kan befaras medföra,
att flyktingproblemen på dessa kontinenter kommer att ytterligare förvärras.

Kostnaden för flyktingkommissariens ordinarie program, som finansieras
genom frivilliga bidrag, har de senaste åren överstigit 20 milj. kr., medan
de statliga bidragen till verksamheten samtidigt uppgått till omkring
15 milj. kr. per år. Mellanskillnaden har hittills kunnat täckas huvudsakligen
genom frivilliga enskilda bidrag och insamlingar av engångskaraktär.
Sveriges bidrag till flyktingkommissariatets ordinarie program har sedan år
1966 uppgått till 1,3 milj. kr. årligen. Därtill har Sverige sedan budgetåret
1964/65 bekostat speciella UNHCR-projekt avsedda för utbildning av afrikanska
flyktingar.

FN:s hjälpprogram för Palestinaflyktingar upprättades år 1949.
UNRWA :s hjälparbete inriktas på tre verksamhetsområden, nämligen undervisning,
hälsovård och livsmedelsutdelning. Hjälpen lämnas till behövande
flyktingar från Palestina i de arabiska värdländerna samt, sedan
kriget i juni 1967, även i av Israel kontrollerade områden. UNRWA:s verksamhet
finansieras helt av frivilliga bidrag. Under de senaste åren har kostnaden
för organisationens program uppgått till omkring 190 milj. kr. per
år. För närvarande berörs ungefär 1,5 miljon flyktingar av verksamheten.
Sedan år 1950 har UNRWA erhållit ca 34 milj. kr. i frivilliga statliga bidrag
från Sverige. År 1966 lämnade Sverige, utöver sitt ordinarie årsbidrag
på 750 000 kr. till organisationens allmänna verksamhet, ett särskilt bidrag
av 10,4 milj. kr. avsett att användas för yrkes- och lärarutbildning. Efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

junikriget 1967 lämnade Sverige ett lika stort extra bidrag till UNRWA.
Inga särskilda villkor ställdes rörande användningen av detta bidrag. Det
ordinarie årsbidraget avseende kalenderåret 1968 har höjts till 1 milj. kr.

Förutom de biståndsprogram inom FN-familjen som redan nämnts förekommer
en råd för särskilda ändamål upprättade fonder, institut o. d.,
som också är beroende av frivilliga bidrag. Bland dessa kan nämnas FN:s
år 1967 inrättade fond för verksamhet på befolkningsområdet och Världshälsoorganisationens
frivilligfond för hälsofrämjande. Sverige har nyligen
utfäst sig att lämna bidrag för familjeplaneringsändamål till båda dessa
fonder. Tidigare har Sverige även bl. a. lämnat bidrag till en frivilligfond
för särskilda former av bistånd på industriområdet, förvaltad av UNDP och
UNIDO gemensamt. Också en rad institut, såsom FN:s utbildnings- och
forskningsinstitut (UNITAR) i New York, FN:s forskningsinstitut för social
utveckling (UNRISD) i Geneve, FN:s brottsbekämpningsinstitut i Rom,
ILO:s arbetsmarknadsinstitut i Genéve och ILO:s institut för högre yrkesutbildning
i Turin har fått betydande bidrag från svensk sida. Motsvarande
gäller vidare ett antal FN-fonder för studiestöd till afrikansk flyktingungdom
samt för rättshjälp och humanitärt bistånd till offer för den sydafrikanska
apartheidpolitiken.

De sistnämnda bidragen har utgjort led i Sveriges allmänna politik beträffande
frågor som rör södra Afrika. Ett särskilt svenskt program för
utbildningsstöd till afrikansk flyktingungdom och företrädesvis avseende
flyktingar från Syd- och Sydvästafrika, de portugisiska territorierna i Afrika
samt Rhodesia tillkom med riksdagens stöd år 1964 (prop. 1964: 1 bil.
5, SU 53, rskr 156). Av de ca 2,5 milj. kr. som anvisats för ändamålet under
innevarande budgetår har en avsevärd del kunnat kanaliseras genom FN
och FN:s flyktingkommissariat. På liknande sätt har en stor del av det bistånd
som sedan några år lämnats från svensk sida — under innevarande
budgetår beräknat till ca 2 milj. kr. — avseende rättshjälp och annat stöd
åt den sydafrikanska apartheidpolitikens offer anförtrotts åt en särskild
fond som upprättats inom FN för detta ändamål.

Efter över femton års diskussioner — präglade av motsättningar mellan
olika ländergrupperingar — rörande behovet av en s. k. kapitalutvecklingsfond
för direkta investeringar och kreditgivning inom FN:s ram beslöt en
majoritet av FN:s generalförsamling år 1966 att en sådan fond (United
Nations Capital Development Fund) skulle inrättas och börja fungera från
och med år 1968. Flertalet utvecklade länder, dvs. de potentiellt stora bidragsgivarna
till fonden, motsatte sig dess inrättande under hänvisning till
den verksamhet av samma natur, som sedan 1960-talets början bedrivs av
Världsbankens dotterorgan Internationella utvecklingsfonden (IDA). I oktober
1967 ägde den första s. k. bidragskonferensen för FN:s kapitalfond
rum. Därvid var det endast ett 20-tal u-länder som gjorde utfästelser om
bidrag till fonden, och dessa stannade vid knappt 7 milj. kr., huvudsakligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

i valutor som inte är utbytbara. Mot bakgrund av denna dåliga start för
FN:s kapitalfond beslöt den senaste generalförsamlingen anmoda UNDP att
tills vidare förvalta fondens medel. UNDP:s styrelse kommer vid sitt sommarmöte
år 1968 att ta ställning till de riktlinjer, som skall gälla för fondens
förvaltning.

UNDP beskrivs närmare i det följande liksom även FN:s barnfond (UNICEF).

Förenta Nationernas utvecklingsprogram (United Nations Development
Programme, UNDP)

Begreppet FN:s utvecklingsprogram eller UNDP är av ungt datum, men
den biståndsverksamhet som bedrivs i dess namn har pågått under betydligt
längre tid.

UNDP inrättades den 1 januari 1966 som följd av den tjugonde generalförsamlingens
beslut att i administrativt avseende slå samman FN:s s. k.
utvidgade tekniska biståndsprogram (Expanded Programme of Technical
Assistance, EPTA), vilket hade inrättats år 1950 som ett komplement till
det förut beskrivna reguljära biståndsprogrammet, och FN:s s. k. Särskilda
fond (Special Fund, SF), som i sin tur inrättades 1959. EPTA och SF bildar
nu komponenter inom det sammanslagna programmet men behåller tills
vidare sina separata bidragsfonder liksom i huvudsak också de speciella
särdrag och arbetsmetoder som tidigare utvecklats. De båda programkomponenterna
integreras gradvis alltmer.

EPTA:s tyngdpunkt har genomgående legat vid expertrådgivnings- och
lär arverksamheten, som i genomsnitt tagit i anspråk inemot 75 % av programmets
resurser. Drygt 15 % har fallit på stipendiegivning och återstoden
på utrustning för demonstrations- och undervisningsändamål. EPTA-programmet
har med andra ord — i likhet med det reguljära program som det
byggt på — framför allt syftat till direkt kunskapsöverföring genom individuella
insatser av experter eller genom individuella studier. Kunskapsöverföring
utgör det centrala elementet i allt tekniskt bistånd.

Under den senast redovisade tvååriga verksamhetsperioden 1965—66 har
EPTA-biståndet till ca 24 % varit inriktat på jordbruk, 16 % på hälsovård,
15 % på allmän utbildning, 13 % på industri, 10 % på förvaltning och
10 % på offentliga basanläggningar av typen kommunikationer etc. Under
år 1966 tjänstgjorde inemot 4 000 experter inom EPT A-programmets ram,
därav 53 svenskar. Samma år stod EPTA för fördelningen av 4 800 stipendier,
därav 110 för studier i Sverige. Drygt 80 % av EPTA-medlen användes
för projekt i enskilda länder och återstoden på regionala eller interregionala
projekt. Drygt en tredjedel användes i Afrika, omkring en fjärdedel
i Asien och omkring en femtedel i Latinamerika. Under den nu löpande
verksamhetsperioden 1967—68 väntas programmets expertandel stiga till

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 47

över 80 %, medan andelarna för stipendiering och utrustning förutses
minska.

Också Särskilda fondens verksamhet är väsentligen att betrakta som en
form av tekniskt bistånd, men den har alltifrån början haft en från EPTA
avvikande profil. Då SF-verksamheten i huvudsak har haft det uttalade
syftet att skapa gynnsamma förutsättningar för kapitalinvesteringar (offentliga
eller privata, inhemska eller utländska), har SF:s bistånd kommit
att gå under namnet »förinvesteringsverksamhet». Till skillnad från EPTA
har SF koncentrerat sig på ett antal större projekt med en genomsnittskostnad
av över 10 milj. kr. — inklusive mottagarlandets andel av projektkostnaden
— och en tid för sitt genomförande av i medeltal fyra år. Genom
undersökningar av naturtillgångar, förutsättningar för industrietablering,
utbyggnad av kommunikationer, energiproduktion, kreditväsen och annan
»infrastruktur», genom upprättande av institutioner för högre teknisk och
annan utbildning samt tillämpad forskning etc. söker man bereda mark för
direkta investeringar eller andra kapitalkrävande utvecklingsprojekt och
på så sätt stärka basen för u-ländernas produktionsförmåga. Elementet av
direkt kunskapsöverföring är även här klart framträdande men det är inom
vissa projekttyper kompletterat med omfattande utredningar och med betydande
leveranser av utrustning, konsnltuppdrag och andra kommersiellt
upphandlade tjänster. Ett annat viktigt kännetecken för SF-verksamheten
är att mottagarländerna normalt förutsätts svara för över hälften av de
sammanlagda projektkostnaderna medan motsvarande andel inom EPTAverksamheten,
där experternas lön eller stipendiaternas uppehållskostnader
väger tyngst, är liten.

Vid utgången av år 1967 hade Särskilda fonden sedan början av sin verksamhet
år 1959 godkänt sammanlagt nära 800 projekt till en sammanlagd
kostnad av ca 4 miljarder kr. för fondens egen del. Värdet av mottagarländernas
egna bidrag till projektens förverkligande beräknas avsevärt överstiga
5 miljarder kr.

I januari 1968 godkändes fler nya SF-projekt av UNDP:s styrelse än vid
något tidigare styrelsemöte — sådana äger rum två gånger årligen — nämligen
95 projekt till en kostnad för UNDP av ca 475 milj. kr.

Av de SF-projekt som godkändes under perioden 1959—66 var drygt en
tredjedel förlagda till Afrika, ca en fjärdedel vardera till Asien (utom
Mellersta Östern) och Latinamerika samt 7 % vardera till Mellersta Östern
och Europa. Av de medel som bundits för nya projekt i början av 1968 går
ca 40 % till Afrika, 18 % till Latinamerika och 24 % till Asien.

Inemot 40 % av SF:s verksamhet genom åren har bestått i utarbetandet
av översikter och undersökningar av produktionspotential o. d., ca 35 %
i igångsättande av utbildningsinstitutioner och drygt 20 % i bistånd till
forskning och utvecklingsplanering. Drygt en tredjedel av projekten har

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

fallit inom jordbrukssektorn, drygt en fjärdedel inom det industriella området,
drygt en femtedel inom området för energi, kommunikationer, byggnadsplanering
o. d. medan ca It % fallit inom allmän och teknisk utbildning.

Något över hälften av de totala projektkostnaderna har använts för experter.
Under år 1966 tjänstgjorde närmare 3 000 experter inom SF-projekt.
Av dessa var 75 svenskar. 4 % av projektkostnaderna har använts för
stipendier. Inemot 700 stipendier utdelades under år 1966, därav 31 för
studier i Sverige. Drygt 20 % av projektkostnaderna har använts för upphandling
av utrustning och drygt 10 % för konsulttjänster o. d.

De båda biståndsformerna inom UNDP:s ram går således ut på skilda
biståndsmetoder, som emellertid kompletterar varandra och alltmer integreras.

Den administrativa sammanslagningen av EPTA och SF har möjliggjort
en mera enhetlig biståndspolitik från FN:s sida, en rationalisering av besluts-
och arbetsformer liksom även en effektiviserad gemensam fältrepresentation
i mottagarländerna genom s. k. Resident Representatives, vilka
även företräder Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) och det biståndsprogram
som ryms inom FN:s reguljära budget. Till denna fältrepresentation
för UNDP är i sin tur cheferna för fackorganens länderkontor
— mer eller mindre löst — knutna som rådgivare.

UNDP sorterar under FN:s generalförsamling, och programmets styrelse
avger sina verksamhetsberättelser till denna via ECOSOC. UNDP har ett
eget sekretariat, som leds av den tidigare chefen för Särskilda fonden Paul
G. Hoffman (tidigare administratör för efterkrigstidens Marshall-plan)
med biträde av den tidigare chefen för EPTA David Owen.

UNDP:s styrelse (Governing Council of the UNDP) svarar för den långsiktiga
planeringen och kontrollen av biståndsprogrammet och har att godkänna,
modifiera eller förkasta de projektförslag som framläggs av UNDP:s
ledning på basis av inkomna biståndsansökningar. Styrelsen består av företrädare
för 37 länder (inte nödvändigtvis medlemmar av FN), som i princip
väljs för tre år i taget av ECOSOC. I styrelsen skall ingå minst 19 u-länder,
14 »väst-länder» och tre »öst-länder». Den återstående platsen roterar
mellan dessa tre huvudgrupper. Norden förfogar enligt praxis över tre platser
i UNDP:s styrelse och företräds f. n. av Danmark, Finland och Norge.
Sverige, som tillhörde styrelsen under UNDP:s båda första år 1966—67,
torde i enlighet med en rotationsordning varom man sinsemellan enats mellan
de fyra nordiska länderna kunna påräkna att få återinträda i styrelsen
redan nästa år för en ny mandatperiod.

Gemensamt för EPTA och SF har från början varit — och detta gäller
numera UNDP som helhet — att verksamheten är helt avhängig frivilliga
bidrag från stater.

De båda UNDP-komponenterna har under de senaste åren haft följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 49

inkomstutveckling (för jämförelse anges även de svenska bidragen under
respektive år och deras relation till de totala):

År	Bidrag	i avrundade tal (milj.kr.)	Sveriges bidrag
	EPTA	SF	Totalt	(milj. kr.) (	1 % av totala)
1961 .........	..... 217	246	463	27	5,7
1962 .........	..... 236	313	549	34	6,2
1963 .........	..... 260	379	639	37	5,9
1964 .........	..... 267	445	712	52	7,3
1965 .........	..... 281	476	757	60	7,9
1966 .........	..... 293	513	806	68	8,4
1967 ..........	..... 314	581	895	81	9,0
1968 (prel.) .. .		945	945	81	8,5

Som framgår av tablån, har de samlade bidragen till Särskilda fonden
under senare år varit nästan dubbelt så stora som bidragen till EPTA-komponenten.
Sverige har för sin del under senare år lämnat avsevärt större
bidrag till SF än till EPTA — det svenska UNDP-bidraget år 1967 fördelade
sig med 12,5 milj. dollar (omkring 65 milj. kr.) på SF och 3 milj.
dollar (omkring 15,6 milj. kr.) till EPTA — vilket motiverats av bl. a. SFprojektens
långt större omfång och varaktighet.

Sverige har sedan ett antal år beträffande bidragen till Särskilda fonden
och sedermera även till UNDP som helhet legat på andra plats bland bidragsgivarna
efter USA, som genomgående åtagit sig att svara för 40 % av
de sammanlagda bidragen (intill ett visst högsta belopp, f. n. 75 milj. dollar
eller ca 390 milj. kr.). Sverige är hittills det enda land som vid de varje
höst återkommande bidragskonferenserna gjort utfästelser om bidrag till
UNDP för en längre tid än det närmast framförliggande året. Med stöd av
riksdagens bemyndigande kunde Sverige vid UNDP:s senaste bidragskonferens
i oktober 1967 utlova bidrag av samma storlek för år 1969 som för 1968
(prop. 1967: 1 bil. 5, SU 53, rskr 151). Sverige kunde vid detta tillfälle med
stöd av samma bemyndigande förklara sig berett att lämna motsvarande
förhandsutfästelse även för år 1970 under förutsättning att något annat land
såg sig i stånd att avge bidragsutfästelse utöver år 1968. Så skedde dock inte.
Förhandsutfästelserna har — förutom den stadga de möjliggör för verksamhetens
allmänna långtidsplanering — den konkreta fördelen att de utlovade
medlen omedelbart kan inräknas i den medelsvolym som står till förfogande
för beslut om nya projekt.

FN:s generalförsamling ställde år 1965 upp ett bidragsmål för UNDP av
200 milj. dollar eller drygt 1 miljard kr. om året, som borde uppnås »inom
en nära framtid», något som allmänt tolkades som avseende år 1967. Ännu
år 1968 synes UNDP befinna sig på drygt 50 milj. kronors avstånd från detta
bidragsmål. FN:s generalsekreterare hävdade år 1966 som sin mening, att
det var av största vikt att kraftigt öka UNDP:s resurser och att ställa upp
en serie stigande bidragsmål för de närmaste åren så att bidragen år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

når en år snivå av minst 350 milj. dollar eller drygt 1 800 milj. kr. för att
kunna möta de beräknade minimibehoven av bistånd från detta program.
Den senaste generalförsamlingen har — liksom UNDP:s ledning — under
hänvisning till U Thants uttalande riktat en enträgen vädjan till medlemsstaterna
att göra allt de förmår för att öka sina bidrag till UNDP.

UNDP:s styrelse begärde år 1967 en studie av programmets framtida
medelsbehov dels i ljuset av mottagarländernas beräknade efterfrågan på
bistånd för konkreta utvecklingsprojekt och dels med beaktande av FNorganens
administrativa kapacitet att genomföra det efterfrågade programmet.
De preliminära resultat av studien, som framlagts i början av år 1968,
har gett vid handen att den antagna efterfrågan på bistånd är avsevärt
större än den bidragsvolym generalsekreteraren angett som ett minimum.
Skillnaden mellan efterfrågan och medelsvolym synes med andra ord öka.

Sedan projekten förundersökts och planerats genom UNDP:s sekretariat
och godkänts av UNDP:s styrelse, ligger verkställigheten av de projekt som
finansieras med UNDP-medel i huvudsak hos FN :s tio fackorgan (ILO, FAO,
UNESCO etc.), FN-sekretariatets biståndsavdelning och FN:s industriorganisation
samt i viss utsträckning även hos Världsbanken. Som nämnts tidigare
bekostar alla dessa organ själva viss biståndsverksamhet inom ramen
för sin ordinarie medlemsbudget. Denna s. k. reguljära biståndsverksamhet
drog 1966 en sammanlagd kostnad av ca 190 milj. kr., motsvarande 23 %
av UNDP:s budget för samma år. UNDP-medlen innebär sålunda för fackorganen
och övriga av UNDP:s s. k. verkställighetsorgan betydande extrabudgetära
tillskott. I förhållande till den ordinarie budgeten är dessa tillskott i
vissa fall så stora, att verksamheten inom flera av fackorganen numera kommit
att domineras av biståndsfunktionerna. UNDP-programmet har under
de senaste tio åren mer än sexdubblats och detta förhållande har givetvis
inneburit en betydande påfrestning på fackorganen. Dessa organ tillkom ju
ursprungligen för andra syften än utvecklingsbistånd i operativ bemärkelse,
och deras alltmer växande befattning med sådant bistånd kan på sikt komma
att göra vittgående strukturella förändringar nödvändiga. Det har beräknats
att av den totala personalen hos FN-organen — som f. n. torde uppgå till
över 25 000 personer i högkvarter och fältkontor — ca 80 procent helt eller
huvudsakligen sysslar med bistånd och andra u-landsfrågor.

Den nyssnämnda studien har förutom det projicerade medelsbehovet för
de närmaste åren också visat, att vissa av de FN-organ som anlitas för att
verkställa UNDP-projekten redan nu har känning av svårigheter när det
gäller att utan förseningar klara av den ackumulerade mängden av redan
beslutade långtidsprojekt liksom också när det gäller att sätta igång nya
projekt och att programmera för framtida sådana. Studien kommer att följas
av förslag om utvägar ur dessa svårigheter.

Svårigheterna hänger samman med programmerings- och verkställighets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

proceduren, vissa organisations- och samordningsproblem och en alltmer
kännbar — reell eller skenbar — brist på experter, som är kompetenta och
villiga att ta tjänst i FN-projekten. Svårigheterna med expertrekryteringen
har av UNDP:s styrelse ägnats ingående uppmärksamhet på senare tid, och
det har från Sveriges och andra länders sida i detta sammanhang bl. a. hävdats
att mycket skulle vara vunnet om fackorganen, som hittills tillämpat
sinsemellan starkt varierande system för sin expertrekrytering, kunde antingen
gå samman om en gemensam rekryteringsservice eller på annat sätt
enas om mera likartade system. Enligt nuvarande ordning förkastas under
urvalsprocessen ett stort antal i och för sig kvalificerade kandidater, och
många andra lika kvalificerade kandidater tar tillbaka sina ansökningar till
följd av de dröjsmål vid urval och anställning som ofta uppstår. Till problemen
hör också frågan huruvida den administrationsavgift är fullt adekvat,
som verkställighetsorganen får uppbära från UNDP och som inom SF-sektorn
hittills i genomsnitt belöpt sig till 8,5 % av projektkostnaden. Härtill
kommer en ungefär lika stor kostnad för UNDP:s egen administration eller
totalt ca 17 %. Det bör dock observeras att denna kostnad också täcker
utgifter för programplanering, projektövervakning, resultatvärdering och
annat som med visst fog kan hänföras till det egentliga biståndet.

UNDP:s betydelse som finansiär av en allt större del av fackorganens samlade
verksamhet har aktualiserat en rad frågor rörande samordningen av
FN-organens biståndsverksamhet. Till en del härrör dessa samordningsproblem
ur en i och för sig naturlig intressekollision mellan fackorganens författningsenliga
självständighet och UNDP:s anspråk på att styra användningen
av sina egna medel. Till en annan del beror problemen på traditionella
och nytillkomna oklarheter beträffande arbetsfördelningen mellan FN
och dess olika fackorgan. De hänger också samman med den allmänna syn
på samarbetets uppgifter och villkor, som präglar varje fackorgan för sig.

Dessa samordningsproblem behandlas fortlöpande dels inom FN:s administrativa
samordningskommitté (ACC), i vilken generalsekreteraren och
fackorganscheferna ingår, och dels inom UNDP:s egen rådgivande fackorgansnämnd
(Inter-Agency Consultative Board, IACB). Denna nämnd står
under ordförandeskap av UNDP-chefen men har i övrigt samma sammansättning
som ACC. I IACB har även cheferna för UNICEF, UNCTAD, WFP
och UNHCR möjlighet att delta. De speciella samordningsproblem som har
med genomförandet av FN:s utvecklingsprogram att göra uppmärksammas
alltmer också inom ECOSOC, som behandlar UNDP-styrelsens och fackorganens
årsrapporter. Inom detta organ har Sverige liksom även i generalförsamlingen
och i UNDPrs styrelse tagit en rad initiativ syftande till effektivisering,
bättre samordning och helhetssyn inom det mångförgrenade FN-biståndet.
Bl. a. har framhållits nödvändigheten att ytterligare stärka de lokala
UNDP-representationernas roll som samordnare av och talesmän gent -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

emot mottagarlandets regering för allt FN-bistånd, oavsett vilket organ som
står för själva verkställigheten av projekten. Inom UNDP liksom i andra
organ har Sverige verkat för ökad FN-aktivitet på familj eplaneringsområdet.

FN:s barnfond (United Nations Children’s Fund, UNICEF)

FN :s barnfond, vilken upprättades år 1946 som en internationell nödhjälpsfond,
fungerar på ungefär samma sätt som FN:s utvecklingsprogram men
är helt inriktad på de minderårigas och mödrarnas speciella biståndsbehov,
som ofta förbises eller ges en alltför underordnad plats i u-ländernas utvecklingsplaner.
Att UNICEF :s arbetsfält är utomordentligt stort framgår
redan av det statistiska faktum att ungefär 500 miljoner barn under 15 år
lever i u-länder, där den genomsnittliga inkomsten per individ understiger
10 kronor i veckan.

Från att ursprungligen ha varit en ren nödhjälpsorganisation för barn i
krigshärjade länder har UNICEF i stigande utsträckning kommit att se barnens
typiska handikapp i u-länderna — brist på utbildning, undernäring
eller felnäring, avsaknad av hälsokontroll och hälsovård — som en del av de
allmänna ekonomiska och sociala utvecklingsproblemen. Tyngdpunkten i
UNICEF :s arbete ligger numera vid sjukdomsbekämpning och hälsokontroll,
grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, näringsfysiologiska projekt
och allmän mödra- och barnavård, medan utspisning av föda o. d. spelar
en mindre roll. Från 1966 har — efter initiativ från svensk sida — möjligheter
öppnats för att inrymma även familj eplanerande åtgärder i UNICEF :s
verksamhet, närmast som en integrerad del av mödravården. Detta har tills
vidare skett med vissa förbehåll, men på sikt finns det anledning tro att
UNICEF på detta område skall kunna spela en nyckelroll.

UNICEF :s program finansieras till sin huvuddel av frivilliga bidrag från
stater, men enskilda bidrag liksom inkomster från försäljningen av UNICEF :s
jul- och nyårskort har blivit allt viktigare, såsom framgår av följande tablå.

Inkomstutveckling i avrundade tal (milj. kr.)

År 1964 1965 1966 1967 1968

(prel.) (prognos)

Statliga bidrag................ 133 136 138 151 161

Enskilda bidrag................ 21 19 22 31 36

Kortförsäljning m. m........... 11 17 23 24 41

Totalt 165 172 183 206 238

De statliga svenska bidragen under motsvarande år och deras relation till
UNICEF :s samlade intäkter från offentliga bidrag har varit följande.

	1964	1965	1966	1967
(milj. kr.) ............	3,9	5,2	7,8	8,8
(svensk andel i procent)	2,9	3,8	5,0	5,9

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

För UNICEF liksom UNDP gäller att projektverkställigheten sker i samverkan
med olika fackorgan, främst Världshälsoorganisationen (WHO),
FAO och UNESCO. Kravet på motprestationer av mottagarna är emellertid
långt större än inom UNDP i det att varje bidrag från UNICEF förutsätter
en två och en halv gånger så stor insats från resp. mottagarlands sida. Ca 80
% av UNICEF-medlen går till utrustning, materiel och transporter, medan
återstoden främst går till lokala utgifter såsom utbildning av inhemsk personal
etc. USA har också gentemot UNICEF varje år påtagit sig att bidra
med 40 % av den totala statliga bidragssumman. Det svenska bidraget var
1967 det näst största till barnfonden.

FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), som behandlar rapporter
om UNICEF :s verksamhet, ställde sig 1966 bakom ett bidragsmål för UNICEF
av 50 milj. dollar dvs. ca 260 milj. kr. att uppnås under år 1969. Åtagandevolymen
för nya projekt överskred redan år 1967 detta belopp och budgetmarginalerna
har krympt till ett minimum.

Sverige ingår sedan många år i UNICEF :s styrelse, som består av ombud
för 30 länder vilka väljs av ECOSOC.

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Den multilaterala finansiella biståndsgivningen domineras av den s. k.
världsbanksgruppen inom FN, d. v. s. Världsbanken (IBRD) och dess båda
systerorganisationer Internationella utvecklingsfonden (IDA) och Internationella
finansieringsbolaget (IFC). Till FN-familjens finansinstitut räknas
även Internationella valutafonden (IMF), vars verksamhet av biståndskaraktär
i förhållande till u-länderna består av kortfristiga stabiliseringslån
samt tekniskt bistånd inom centralbankspolitiken, skatteväsendet m. in.

Till 1960-talets expansion av det finansiella biståndet genom internationella
organisationer, vilket f. n. svarar för drygt 80 % av det multilaterala
utvecklingsbiståndet, har framför allt bidragit nytillkomna insitutioner som
IDA samt Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) och Europeiska ekonomiska
gemenskapens institut för utvecklingsfinansiering. Regionala utvecklingsbanker
har upprättats även för Afrika och Asien och inlett sin
verksamhet.

Såsom bistånd genom kapitalöverföring betecknas också insatser från
FN:s och FAO:s Internationella livsmedelsprogram (WFP) liksom ytterligare
livsmedelshjälp under 1967 års konvention om livsmedelshjälp, vilken
utarbetats efter principöverenskommelse inom den s. k. Kennedy-ronden.

Världsbanken (International Bank for Reconstruction and Development,
IBRD) inledde sin verksamhet 1946. Den är ett självständigt FN-anknutet
organ med egen styrelse. Banken skall bidra till återuppbyggnad och ekono -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

misk utveckling i medlemsstaterna. Medlemmar är 106 stater, dvs. de flesta
av FN:s medlemmar. Medlemskap i banken förutsätter medlemskap i Valutafonden.
Röstning sker efter andel i grundkapitalet, vilket sedan augusti
1966 uppgår till 22,5 miljarder dollar (116 miljarder kr.). Av detta belopp
har 10 % inbetalats, medan resten utgör garantikapital som vid anfordran
kan begagnas för att möta bankens förpliktelser.

Bankens utlåning baseras huvudsakligen på obligationsemissioner i USA
och Västeuropa. Tack vare det förtroende som banken skapat genom sin
utlåningspolitik har denna upplåning hittills kunnat ske utan större svårighet
och till godtagbar kostnad. Den utestående obligationsskulden var
den 30 juni 1967 ca 16 miljarder kr. Vinst delas inte ut utan ingår i ny
långivning; en del av vinsten har tillförts IDA.

Från starten 1946 till den 30 juni 1967 har banken totalt beviljat lån
för drygt 50 miljarder kr. Lånen till u-länderna vilka nu helt dominerar, har
främst avsett energi- och transportprojekt men på senare tid även industri,
jordbruk och utbildning. Stor omsorg läggs ned på granskningen av projekt
i syfte att se till att dessa lämnar största möjliga bidrag till låntagarnas ekonomiska
utveckling. Lånen lämnas på upp till 25 års löptid — någon gång
längre. Räntan bestäms av bankens egen upplåningsränta och är f. n. 6 1/4 %.
Lånemedlen är fritt användbara för inköp av varor och tjänster i alla bankens
medlemsländer jämte Schweiz.

Vid sidan av utlåningsverksamheten lämnar banken ett betydande tekniskt
bistånd i form av projektförberedelser samt expertinsatser och utbildning
i ekonomisk planering. Banken strävar också att åstadkomma en
ökad samordning av nationella och internationella biståndsinsatser, främst
inom ramen för s. k. konsultativa grupper och konsortier för flera viktiga
mottagarländer. Bland dessa återfinns flertalet av huvudmottagarländerna
för svenskt bistånd.

Bankens nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 4,5 miljarder kr.

Sverige ingick som medlem i IBRD år 1953. Den svenska andelen av
grundkapitalet är 240 milj. dollar (ca 1 250 milj. kr.), varav 10 % inbetalats
kontant. Medlen har tillskjutits av riksbanken. Ett första lån till
Världsbanken, 75 milj. kr., emitterades med framgång på den svenska kapitalmarknaden
år 1967. Tidigare har Sverige till följd av förhållandevis
högt ränteläge inte erbjudit någon marknad för bankens upplåning. Sverige
har inte heller lånat av banken; däremot har övriga nordiska länder
erhållit lån till betydande belopp.

Sverige samverkar med Världsbanken och IDA beträffande finansieringen
av ett vägprojekt i Etiopien. Den svenska krediten uppgår till 30 milj. kr.,
medan projektet är kostnadsberäknat till totalt 140 milj. kr. Av ett svenskt
lån på 15 milj. kr. till en industribank i Tunisien avsåg vidare 10 milj. kr.
parallellfinansiering med Världsbanken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Internationella utvecklingsfonden (International Developinent Association,
IDA) bildades 1960 som ett till Världsbanken knutet organ med uppgift
att bistå de fattigaste länderna med utvecklingslån på för dem lämpade
villkor. Av Världsbankens medlemmar är 97 också med i IDA. Medlemmarna
är dels länder med relativt hög per capita-inkomst, däribland Sverige
(»Grupp I-länder»), dels de mindre utvecklade länderna (»Grupp II-länder»),
De ursprungliga ordinarie bidragen till IDA uppgick till 1 miljard
dollar (5,2 miljarder kr.), varav Grupp I-länderna står för 75 %, allt i
konvertibel valuta. Grupp Il-länderna svarar för återstoden, men behöver
endast inbetala 10 % i konvertibel valuta. Sveriges ursprungliga bidrag
utgjorde 1,01 % eller 10,1 milj. dollar (52 milj. kr.), och inbetalades
1960—1964. En andra bidragsomgång ägde rum 1965—1967, då Grupp Iländerna
tillsköt 750 milj. dollar (3,9 miljarder kr.), varav på Sverige föll 15
milj. dollar (77,7 milj. kr.) eller 2,01 % av påfyllnadsbeloppet. Under dessa
perioder har Sverige därutöver — som enda land — lämnat extrabidrag till
IDA med totalt 145 milj. kr. Den svenska insatsen i IDA uppgår därmed
totalt till 53 milj. dollar eller ca 275 milj. kr.

IDA kompletterar Världsbanken med i det närmaste räntefria — administrationsavgift
på 3/4 % av lånebeloppet uttas — krediter med 50 års
amorteringstid, varav 10 år amorteringsfria. Banken och IDA har gemensam
personal och i många stycken identisk procedur för projektprövning och
administration. De projekt för vilka de mjuka IDA-krediterna lämnas är
huvudsakligen av samma slag som de med vanliga världsbankslån finansierade
och skall fylla samma höga krav på utvecklingseffekt. IDA-lån kan
endast lämnas till sådana Grupp Il-länder, vilkas per capita-inkomst är lägre
än 250 dollar per år och vilkas betalningssituation motiverar de särskilt
mjuka villkoren. Som exempel må nämnas, att Indien och Pakistan har fått
IDA-krediter i nästan samma utsträckning som vanliga världsbankslån,
Tanzania endast IDA-krediter, Zambia endast vanliga räntebärande världsbankslån.

Den 30 juni 1967 hade IDA-åtaganden ingåtts gentemot 38 länder för nära
9 miljarder kr. Ungefär 34 % avsåg transportsektorn, 30 % industri samt
17 % jordbrukssektorn. Återstoden har avsett utbildning, kommunikationer,
el-kraft och vattenförsörjning. Jordbruks- och utbildningsområdena
har på senare tid blivit föremål för ökade insatser, ofta i nära samarbete
med FAO resp. UNESCO. Omkring 72 % av IDA:s totala åtaganden har hittills
lämnats till Indien och Pakistan. Länder i Afrika har mottagit 14 % och
latinamerikanska stater omkring 6,5 %.

IDA:s nya åtaganden under 1966/67 uppgick till 1,8 miljarder kr.

Sveriges intresse och stöd för IDA:s verksamhet har även kommit till
uttryck genom att bilaterala svenska utvecklingskrediter till ett värde hittills
av 64 milj. kr. lämnats som komplettering till IDA-medel i samband
med s. k. samfinansieringsoperationer. Avtal om samfinansiering med IDA

Knngl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

har träffats för två projekt i Pakistan, avseende spannmålssilos resp. vatten-
och avloppsför sörj ning, och för det tidigare nämnda vägprojektet i
Etiopien. Ytterligare samfinansiering med IDA förbereds för projekt i
Kenya, Pakistan och Tunisien.

Internationella finansieringsbolaget (International Finance Corporation,
IFC) är det tredje organet i den s. k. världsbanksgruppen. IFC upprättades i
juli 1956 för att genom investeringar i privata företag, främst i u-länderna,
komplettera Världsbankens verksamhet. Sverige ingick som medlem från
IFC:s start. IFC:s investeringsverksamhet sker i samarbete med privata finansiärer
utan krav på regeringsgarantier. Den är inte begränsad till kostnader
i utländsk valuta. IFC engagerar i största möjliga utsträckning företag
i industriländerna i projekten, bl. a. för att främja kunskapsöverföring.
IFC lämnar också tekniskt och finansiellt bistånd till nationella utvecklingsbanker,
inriktade på finansiering av medelstora industriföretag. Till grund
för verksamheten ligger ett aktiekapital på ca 510 milj. kr. Den svenska andelen
utgör 5,7 milj. kr. IFC:s egna resurser kompletteras av det enskilda
kapital som tillskjuts varje projekt. Dessutom kan Världsbanken vid behov
lämna IFC lån upp till fyra gånger dess grundkapital.

Från starten till den 1 juli 1967 har IFC gjort åtaganden om lån på totalt
221 milj. dollar (ca 1 140 milj. kr.). För att frigöra kapital för nya investeringar
strävar IFC att sälja värdepapper ur sin portfölj och överlåta
övriga finansiella åtaganden (inklusive garantigivning) till medverkande företag
samt till banker och finansinstitut världen runt. Flera svenska företag
har investerat i samverkan med IFC, bl. a. i Tunisien och Pakistan. Planeringsarbete
för bilateralt svenskt bistånd till industriell verksamhet sker i
nära samråd med IFC. Den tidigare nämnda utvecklingskrediten till Tunisien
avseende en utvecklingsbank utgör ett exempel härpå.

Äldst av de regionala utvecklingsbankerna är den Interamerikanska utvecklingsbanken
(Inter-American Development Bank, IDB) som lämnar utvecklingslån
till länder i Latinamerika på dels hårda, dels mjuka villkor.
Banken startades år 1960 och är huvudsakligen uppbyggd enligt Världsbankens
mönster. Medlemmar är USA och alla latinamerikanska länder —
utom Cuba, som utträtt. Efter snabb expansion under 1960-talets första år,
är bankens årliga åtaganden nu nära hälften så stora som Världsbankens.
Fortsatt mjuk långivning från IDB:s »Fund for Special Operations», FSO,
tryggades år 1967 genom en överenskommelse om fördubblade insatser i
fonden, varvid USA bidrar med ca tre fjärdedelar. IDB:s obligationsupplåning
i USA och Europa har på senare tid kompletterats med särskilda s. k.
trust funds från icke-medlemsländer. Sverige lämnade år 1966 ett sådant
bidrag genom en fond på 5 milj. dollar (26 milj. kr.).

IDB:s lån från ordinarie kapitalresurser var tidigare obundna beträffande
leverantörsländer, medan lån från bankens särskilda fond FSO har bun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1068

dits till leveranser från bidragsgivarna. Fr. o. m. januari 1968 tillämpar banken
restriktiva upphandlingregler även med avseende på fondens ordinarie
kapitalresurser. För att i fortsättningen komma i fråga för leveranser till
IDB-finansierade projekt måste ett land ha tillskjutit medel till banken i
viss proportion till tidigare leveranser.

Den nystartade asiatiska utvecklingsbanken (Asian Development Bank,
AsDB) påbörjade sin utlåningsverksamhet år 1967. Den har fått svenskt
stöd genom teckning av 5 milj. dollar (26 milj. kr.) av grundkapitalet. Leveranser
till av banken finansierade projekt är i princip bundna till medlemsländer.

Den afrikanska utvecklingsbanken (African Development Bank, ADB)
skall liksom sin asiatiska motsvarighet främja bl. a. projekt som samtidigt
berör flera länder inom regionen. Endast afrikanska länder är medlemmar
i banken. Verksamheten är ännu i ett inledningsskede. Svenskt stöd till
banken utgår tills vidare i den formen, att vissa rådgivare ställts till förfogande.

Följande tablå anger bruttoutbetalningar till u-länder från viktiga internationella
organ för utvecklingsfinansiering under åren 1960—66 i milj. kr.:

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

IBRD .................. 1 764 1 661 2 116 2 389 2 400 2 452 2 918

IDA.................... — 5 129 543 766 1433 1 412

IFC .................... 67 41 93 62 83 98 124

IDB.................... — 26 191 388 688 564 735

EEC:s utvecklingsfonder

(gåvor och lån) ........ 16 83 285 347 466 600 724

1 847 1 816 2 814 3 729 4 403 5 147 5 913

Behovet av nya bidrag till IDA har under ett par års tid varit den viktigaste
enskilda frågan på den internationella biståndsgivningens område.
Genom det ännu ringa återflödet av amorteringar är IDA för sin verksamhet
beroende av återkommande tillskott från Grupp I-länderna. År 1966
föreslog Världsbankens chef en påfyllnad av IDA:s resurser under treårsperioden
1968—1970 med sikte på en fyrdubbling av den årliga bidragsnivån till
1 miljard dollar (5,2 miljarder kr.). Sverige stödde förslaget vid Världsbankens
och IDA:s årsmöte 1966. Samtidigt föreslogs från svensk sida —
enär svårigheter för en del länder att acceptera en så stor höjning kunde
förutses — att uppgången skulle ske stegvis och att länder i betalningsbalanssvårigheter
skulle få uppskov med inbetalningar av en del av bidragen.
Sedan USA våren 1967 presenterat ett alternativ till världsbankschefens
förslag, påbörjades förhandlingar om IDA:s resurspåfyllnad, vilka först
nyligen lett till en för alla parter godtagbar lösning. Den nu träffade överenskommelsen
innebär att IDA tillförs nya resurser omfattande 400 milj.
dollar om året under en treårsperiod. Ökningen från föregående påfyllnadsperiod
har således begränsats till 60 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

År 1961 inrättade FN och FAO gemensamt Internationella livsmedelsprogrammet
(World Food Programme, WFP). Efter en inledande försöksperiod
1963—1965 har WFP permanentats fr. o. m. 1966. Programmet finansieras
genom bidrag av livsmedel, tjänster och kontanter från medlemsländerna.
Minst en tredjedel av ett lands bidrag bör bestå av kontanter eller
tjänster. Genom insatser av livsmedel bidrar WFP till finansiering av angelägna
utvecklingsprojekt, särskilt inom jordbruket och undervisningen. Vanliga
former är livsmedelsutdelning till anläggningsarbetare samt skolbarnsbespisning.
En mindre andel av leveranserna har utgått som katastrofhjälp.

Den första bidragsperiodens (1963—1965) bidragsmål — 100 milj. dollar,
ca 520 milj. kr., — uppnåddes i det närmaste. För treårsperioden 1966
t. o. in. 1968 hade uppställts ett bidragsmål av totalt 275 milj. dollar (1 420
milj. kr.). Detta uppnåddes inte tillnärmelsevis — i december 1967 uppgick
de sammanlagda utfästelserna till 169 milj. dollar (870 milj. kr.). Härav
har Sverige utfäst sig att erlägga 8 milj. dollar (ca 41 milj. kr.) motsvarande
4,8 % av det totala bidragsbeloppet.

De hittills lämnade svenska bidragens kontantandel har varit 50 %,
dvs. större än flertalet andra givarländers. Inom ramen för det svenska
naturabidraget kan WFP välja i första hand mellan varuslag som vete, vetemjöl,
fodersäd, vegetabiliska oljor, konserverad fisk och torrmjölk.

En ny bidragsperiod har fastställts för åren 1969 och 1970 med 200 milj.
dollar (1 034 milj. kr.) som mål. Vid en bidragskonferens i början av år
1968 lämnade ett antal medlemsländer utfästelser till ett sammanlagt värde
av ca 120 milj. dollar (ca 620 milj. kr.). Under förbehåll för riksdagens
godkännande lämnades från svensk sida en utfästelse om sammanlagt 6
milj. dollar eller 31 milj. kr., fördelade på två lika stora årliga bidrag. Av
de gjorda utfästelserna utgör detta belopp 5 %.

Sveriges anslutning till 1967 års konvention om livsmedelshjälp, som utgör
en uppföljning av 1967 års principöverenskommelse mellan GATT-länderna
inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, innebär en väsentlig utvidgning
av det svenska biståndet till u-ländernas livsmedelsförsörjning. I
samband med riksdagens godkännande av Sveriges anslutning till konventionen
och riktlinjerna för dess tillämpning för svensk del lämnades en redogörelse
för programmet (prop. 1967: 156, 78 ff., JoU 39, rskr 346).

Enligt konventionen skall deltagande länder leverera en viss årlig kvot
spannmål, lämplig för mänsklig konsumtion, eller motvärdet i kontanter till
behövande u-länder. Den för Sverige fastställda kvoten uppgår till 54 000
ton vilket motsvarar ett värde av ca 18 milj. kr. Mot bakgrund av den relativt
betydande överskottsproduktion av vete som förekommer inom landet
finns det anledning anta att Sveriges bidrag lämnas i form av veteleveranser.

Konventionen föreskriver att bidrag i form av spannmål skall av givar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

länder lämnas såsom f. o. b.-leveranser. Någon skyldighet att svara för fraktoch
distributionskostnader m. m. föreligger således inte.

Vid riksdagens godkännande av konventionen om livsmedelshjälp förutsattes
emellertid att Sverige skulle svara för frakt- och administrationskostnader
i samband med leveranserna. Kostnaderna för dessa åtaganden beräknas
till 4 milj. kr. budgetåret 1968/69.

Det förefaller lämpligt att de svenska veteleveranserna integreras med de
ordinarie svenska bidragen till WFP. Denna organisation har erfarenhet av
livsmedelsleveranser och god kännedom om de kvantitativa och kvalitativa
livsmedelsbehoven i olika länder. WFP har förklarat sig berett att administrera
det svenska spannmålsbidraget enligt livsmedelshjälpkonventionen
på samma villkor som gäller för Sveriges reguljära WFP-bidrag. Det kompletterande
kontantbidrag för frakt- och administrationskostnader som erfordras
bör följaktligen ställas till organisationens förfogande.

SIDA:s förslag rörande Sveriges direkta utvecklingsbistånd
budgetåret 1968/69

I sin anslagsframställning har SIDA framlagt förslag rörande Sveriges
direkta utvecklingssamarbete under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att
för det s. k. bilaterala biståndet skall finnas två operativa anslag, ett för
fältverksamhet och ett för utvecklingskrediter. Till det förra skulle föras
allt bistånd av gåvokaraktär, som inte utgörs av mer eller mindre reguljära
bidrag till mellanstatliga biståndsprogram. Medel för tillfälliga och extraordinära
bidrag till mellanstatliga program har således beräknats under anslaget.
Medel för finansiellt gåvobistånd, som f. n. belastar anslaget till bilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd, föreslås likaledes överfört till anslaget
Fältverksamhet. Förutom krediter skulle därmed det föreslagna anslaget Utvecklingskrediter
endast bära kostnader för projektförberedelser och kontroll
i direkt anslutning till utvecklingskrediter.

Styrelsens förslag innebär att den pågående direkta biståndsverksamheten
fullföljs och utvidgas. Som huvudmottagarländer för svenskt bistånd skulle
Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan, Sudan, Tanzania och Tunisien kvarstå.
Tidigare prioritering av familjeplanering och livsmedelsproduktion inom
anslaget Fältverksamhet bibehålls, och ökade insatser föreslås huvudsakligen
på dessa områden. Medel beräknas även för en utvidgning av insatserna
på utbildningsområdet, bl. a. avseende afrikanska kvinnor. I sin
planering av nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA fortsatt
dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning. Myndighetens planering
omfattar också krediter för importfinansiering och ökat samarbete med
utvecklingsbanker.

Kungl. Maj.ts proposition nr iOl år 1968

Översikt över Sveriges direkta utvecklingsbistånd

(milj. kr.)

Fältverksamhet 1 2

	Beräknad medels-	Beräknad medels-	SIDA:s förslag
	åtgång t.o.m. bud-	åtgång budgetåret	avseende budget-
Länderfördelade insatser	getåret 1966/67*	1967/68	året 1968/69
Etiopien
Byggnadstekniska institutet ... Barnsjukhuset...............1	18,1	3,3	2,6
Stöd åt medicinska fakulteten! Addis Abeba..............J	8,1	1,9	1,0
Hälsocentraler...............	2,9	0,7	0,1
Nutritionsprojekt............	8,0	2,4	3,0
Fredskår ....................	0,2	7,0	8,7
Begionprojekt............... Experter för skolbyggnadsverk-	2,0	6,7	7,0
samhet...................	0,3	0,2	0,3
Förvaltningsbistånd..........	—		1,9
Central administrationsenhet ..	0,6	1,0 24,7	0,8 25,4
Indien
Papperstekniskt institut......	4,4	1,0 .	0,7
Varubistånd: Papper................... Trålare................... Skogsbruksredskap......... Konstgödsel...............	59,6	11,0	2
Kenya
Lärarhögskola...............	20,0	9,6	3,7
Seminavelsprojekt............	2,3	2,2	2,5
Nordisk kooperation..........	1,0	2,0	3,5
Förvaltningsbistånd..........	—	—	1.9
Fredskår....................	0,2	—	0,3
Central administrationsenhet ..		— 13,8	0,4 12,3
Pakistan
Familjeplanering.............	15,8	8,6	9,7
Yrkesskola: Landhi..........	9,5	0,1
Gujrat...........	4,9	2,0	1,5
Kaptai..........	12,9	1,4	1,2
Telekommunikation..........	0,6	0,6	0,8
Central administrationsenhet . .	0,5	0,7 13,4	0,5 13,7
Varubistånd: Skolbokspapper............ Konstgödsel............... Bussar ...................	15,0	12,0	2
Tanzania
Nordiska Tanganyika-projektet	17,5	6,4	7,5
Förvaltningsbistånd..........	0,3	3,3	3,5
Fredskår....................	0,3	0,9	2,1
Central administrationsenhet ..	—	0,4 11,0	0,5 13,6

1 För varubistånd anges kostnaden för under perioden beslutade åtgärder.

2 Medel för varubiståndet under budgetåret 1968/69 har beräknats nedan under »Gåvobistånd
i form av varor från Sverige».

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Utveckl ingskred iter

T. o. m. budgetåret Budgetåret 1967/681
1966/67''

Etiopien

Vägprojekt................................ 30

(Samfinansiering IDA/Världsbanken).......

Indien

Utvecklingskrediter för el.-lcraftutrustning,

mejeriutrustning, borrutrustning, importstöd 48

Spannmålslagring.......................... (20)

Krediter för importfinansiering.............. (75)

Kenya

Boskapsuppfödning........................ (19)

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning, Nairobi..........

(samfinansiering IDA/Världsbanken)
Vattenförsörjning, landsbygden......

Pakistan

Spannmålslagring.......................... 25

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Vattenförsörjning.......................... 9,1

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Jordbrukskredit........................... (28)

(samfinansiering IDA/Världsbanken).........

Tanzania

Krediter för vattenförsörjning kooperativ skola i

Moshi expertbostäder..................... 44

Utvecklingsbanker (industri, turism).......... (15)

Kraftförsörjning mm.......................

1 Åtaganden enligt avtal redovisas på avtalsåret. Belopp anges inom parentes för projekt rörande
vilka förhandlingar är långt framskridna. Projekt under förberedelse uppförs utan angivande
av belopp. Uppgifter rörande planering av krediter som förbereds för avtal under budgetåret
1968/69 kan inte lämnas i denna form, varför kolumn för detta budgetår inte medtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Fältverksamhet (forts.)

	Beräknad medels-	Beräknad medels-	SIDA:s förslag
	åtgång t.o.m. bud-	åtgång budgetåret	avseende budget
Tunisien	getåret 1966/67	1967/68	året 1968/69
Fiskeskola.................. Mödra- och barnavård (inkl.	6,81 U 5.5	0,9	0,7
familjeplanering)...........	l,9j	1,7	2,1
Vatten- och avloppsprojekt....	1,5	0.2	—
Förvaltningsbistånd..........	—	—	0,5
Central administrationsenhet ..	0,5	0,3 3,1	0,4 3,7
Södra Afrika
Utbildningsverksamhet.......	1,2	3,4	3,5
Korea
Sjukhus....................	8,6	2,2	—
Liberia
Yrkesskola..................	7,4	0,9	0,6
Zambia
Fredskår....................	1,1	1,1	1,3
Vissa ämnesfördelade insatser under anslaget till fältverksamhet
Familjeplanering ............ (förutom vad som upptagits under Pakistan och Tunisien)	9,0	7,6	30,0
Forskning .................. (förutom vad som beräknats under respektive projekt)		1,2	1,5
Mindre fältprojekt ........... Bl a exportfrämjande bistånd	—	1,5	3,0
Projektförberedelser ..........	—	—	1,0
Gåvobistånd i form av varor från
Sverige................... Bistånd till Indien och Pakistan har redovisats under respektive länder Skolbokspapper till Afghanistan, Burma, Indonesien, Nepal. . . Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.	(85,6) 12,0	(25,0)	25,0
Biträdande experter.........	11,0	6,0	6,0
FAO:s jordbrukskreditprojekt . Utbildning av afrikanska kvin-	—	1,0	2,5
nor....................... Bistånd för industriell utveck-ling samt till vissa FN-institut	13,1	3,0	9,4
m. m..................... Extrabidrag till UNRWA och	3,6	3,1	3,1
UNHCR ..................	23,5	10,8	11,9
Afrikansk flyktingutbildning.. Hjälp åt sydafrikanska	5,0	2,2	3,0
apartheid-politikens offer....	3,0	2,0	2,0
Katastrofhjälp ..............		1,5	1,5
Insatser genom svenska enskil-
da organisationer...........	9,0	6,0	6,0
Stipendiat- och kursverksamhet.	21,0	8,1	10,1
Totalt		153 (avrundat) 190 (avrundat)

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Utvecklingskrediter (forts.)

T. o. m. budgetåret
1966/67

Tunisien

Krediter för hamn i Keiibia, regionundersök -

ning, ännu ej fastställt ändamål............ 12

Utvecklingsbanker (industri, turism)..........

Vattenförsörjning..........................

(samfinansiering IDA/Världsbanken)

Sudan

Vattenförsörjning.......................... 35

Turkiet

Kraftverk, transformatorer och vägar mm..... 26

Interamerikanska utvecklingsbanken........... 26

Budgetåret 1967/68

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning disponeras på följande
sätt.

Länderfördelade insatser

Övriga ändamål bekostade ur anslaget Fältverksamhet
Vissa ämnesfördelade insatser m. in.

Gåvobistånd i form av varor från Sverige

Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.
Insatser genom svenska enskilda organisationer
Stipendiat- och kursverksamhet
Utvecklingskrediter

I samband med redogörelsen för SIDA:s anslagsframställning lämnas information
om vissa åtgärder som vidtagits efter framställningens ingivande.

Länderfördelade insatser

Etiopien

Verksamheten i Etiopien har under innevarande budgetår vidgats till att
även omfatta ett regionalt jordbruksutvecklingsprojekt samt samfinansiering
med Världsbanken/IDA av ett vägprojekt som för svensk del kostar
30 milj. kr. Genom detta projekt kommer nya landområden att öppnas och
marknadsföringen av jordbrukets produkter att förbättras i de berörda delarna
av landet. Expertbistånd till Etiopiens förvaltning beräknas kunna
komma till stånd under budgetåret 1968/69. I övrigt avser utvecklingssamarbetet
med Etiopien ett fullföljande av tidigare inledd verksamhet.

Det nuvarande byggnadstekniska institutet i Addis Abeba kommer att
uppdelas i två delar, Building College för utbildning av byggnadstekniker
och Building Centre för materialprovning och byggnadsverksamhet. Avtalsförlängning
med tre år har nyligen skett.

Nutritionsprojektet, vars uppbyggnadsskede nu avslutats, inriktas på
tillämpningen av de gjorda erfarenheterna genom upplysnings- och informationsverksamhet
på näringsområdet samt genom kostberikningsprogram.
Avtalet rörande det svensk-etiopiska barnsjukhuset utlöpte den 30 juni 1967.
Därefter har de svenska åtagandena gentemot sjukhuset reglerats av gällande
avtal avseende stöd till medicinska fakulteten, pediatriska avdelningen,
vid Haile Sclassie I universitetet. Syftet med avdelningen är att meddela
medicine studerande och sjuksköterskor undervisning samt att bedriva
forskningsverksamhet. Hälsocentralsprojektet har till syfte att bistå etiopiska
hälsovårdsministeriet med att utveckla hälsovården i provinserna Wollega
och Illubabor. Avtalet utlöper den 30 juni 1968.

Vid ingången av budgetåret 1968/69 beräknas 80 deltagare ingå i fredskåren
i Etiopien. Förlängning väntas ske av avtal rörande två experter med
uppgift att kontrollera skolbyggandet i landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 65

Indien

Under budgetåret 1967/68 har genomförts en omfattande översyn och nyplanering
rörande verksamheten i Indien. På grundval härav har SIDA framlagt
förslag rörande bl. a. nya krediter och bidrag till familj eplaneringsverksamhet.

Framtida utvecklingskrediter övervägs för spannmålslagringsprojekt i
indiska hamnar. Styrelsens förberedelsearbete för en första siloanläggning
i Khandla är långt framskridet och ett avtal om finansieringen väntas bli
undertecknat före utgången av budgetåret 1967/68. Vissa förstudier för siloanläggningar
i Haldia och Madras har utförts.

Eu fortsättning har planerats av den svenska finansieringen av import till
Indien av varor för utvecklingsprogrammet inklusive råvaror, halvfabrikat
och reservdelar för svensk-indiska »joint ventures».

Vid papperstekniska institutet i Saharanpur utbildas under budgetåret
1967/68 132 elever i helårskurser och 56 i kortare påbyggnadskurser. Då
skolan blivit fullt utbyggd skall den ha 288 elever.

Beträffande gåvobiståndet övervägs en förskjutning av tyngdpunkten från
skolbokspapper till konstgödning. En avslutande pappersgåva på 3 000 ton
förutses under första hälften av år 1968. Under budgetåret 1966/67 ingicks
avtal om två leveranser av konstgödning till ett sammanlagt värde av 9,2
milj. kr. Till en kostnad av 1,5 milj. kr. fullföljs tidigare gåvor i form av
skogsbruksredskap och trålare för utbildningsändamål.

Gåvobistånd till det indiska familjeplaneringsprogrammet har planerats.
SIDA har på detta område föreslagit åtgärder under budgetåret 1968/69 till
en kostnad av ca 10 milj. kr.

Kenya

Utvecklingssamarbetet med Kenya förutsätts öka. Under innevarande
budgetår vidgas de svenska insatserna genom en samfinansiering med
Världsbanken/IDA av ett boskapsuppfödningsprojekt till en kostnad för
svensk del av 19 milj. kr. En framställning om förvaltningsbistånd övervägs
f. n. En första grupp fredskårsdeltagare beräknas skola utsändas under
budgetåret 1968/69.

Lärarhögskolan i Nairobi, där lärare i naturvetenskapliga ämnen utbildas,
beräknas vara fullt utbyggd med 288 elever under våren 1968.

Inseminationsprojektet fortsätts i syfte att öka och förbättra mjölk- och
köttproduktionen. Budgetåret 1966/67 utfördes 235 000 inseminationer. Målet
är 500 000 per år att uppnås senast vid avtalsperiodens slut år 1971.

Till det nordiska projektet för undervisning i kooperation och utveckling
av den kooperativa rörelsen i landet bidrar Sverige med 45 % av kostnaderna.

Med Världsbanken/IDA har diskuterats möjligheterna till finansiering av
ett vattenförsörjningsprojekt i Nairobi. Med Kenyas regering pågår vidare

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

diskussioner om kreditfinansiering av vattenprojekt på landsbygden. Båda
dessa projekt kan komma att aktualiseras under innevarande budgetår och
något av dem kan bli klart för finansiering under budgetåret 1968/69.

De i 1966 års anslagsframställning omnämnda projekten på spannmålslagringens
och industrifinansieringens område blir inte aktuella för kreditgivning
under innevarande eller nästa budgetår.

Pakistan

Familj eplaneringsprojektet är numera integrerat i den pakistanska femårsplanen
för familjeplanering. Inom ramen för denna lämnas bistånd med
utbildning i familjeplanering av medicinsk och paramedicinsk personal, klinisk
verksamhet vid fem träningscentra, medicinsk-sociologisk-statistisk
forskning, framställning av propaganda- och upplysningsmaterial jämte läroböcker
i familjeplanering samt leveranser av preventivmedel. Tio svenska
experter tjänstgör vid projektet budgetåret 1967/68 och åtta experter under
budgetåret 1968/69. Ca 600 elever kommer att utbildas i insättning av plastspiraler.
Under vartdera av budgetåren 1967/68 och 1968/69 beräknas 720 000
gross kondomer komma att levereras.

Yrkesskolan i Gujrat beräknas uppnå full kapacitet budgetåret 1968/69
(270 elever) och skolan i Kaptai budgetåret 1969/70 (220 elever). Telekommunikationsprojektet
fortsätter verksamheten. Under budgetåret 1968/69
planeras utbildningsverksamheten inom projektets ram omfatta 98 elever.

År 1967 undertecknades ett avtalskomplex avseende finansiering av ett
projekt för reparation och utbyggnad av vatten- och avloppssystemet i Lahore,
Västpakistan. Projektet samfinansieras av Sverige och IDA. Den
svenska krediten uppgår till 9,1 milj. kr. och IDA bidrar med samma belopp.

Ett siloprojekt i östpakistan som likaledes samfinansieras genom krediter
från Sverige och IDA går under 1968 in i sitt operativa skede. Under
1967/68 beräknas de svenska utbetalningarna uppgå till ca 7 milj. kr. Fyra
betongsilos med en sammanlagd kapacitet på 235 000 lon skall byggas så
att distributionen av importerad spannmål i hela östpakistan underlättas.

Ytterligare en samfinansieringsoperation med IDA är f. n. under övervägande.
Krediten beräknas till 26 milj. kr. och avser finansiering av den
pakistanska jordbruksbankens (Agricultural Development Bank) program
för att öka möjligheterna att utnyttja jordbruksmaskiner och för brunnsborrning.

Gåvobistånd har sedan budgetåret 1962/63 utgått i form av 3 000 ton
skolbokspapper per år till ett sammanlagt värde av ca 15 milj. kr. En förskjutning
av gåvobiståndet från skolbokspapper till konstgödning övervägs.
Leverans pågår av en gåva på omkring 600 bussar för vänstertrafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Tanzania

Samarbetet mellan Sverige och Tanzania är under kraftig utveckling. Kreditgivningen
— med särskild inriktning på vattenförsörjning — förenas med
en jämförelsevis betydande personalinsats. I början av år 1968 sysselsätts i
aktivt biståndsarbete på olika områden i Tanzania inom multilateral och bilateral
verksamhet ett 80-tal svenskar.

Det nordiska Tanganyika-projektet, till vars kostnader Sverige hittills
bidragit med hälften, består av en jordbruksskola, ett läroverk och en hälsovårdscentral
i Kibaha utanför Dar es Salaam. Uppbyggnadsperioden av projektet
beräknas ha i huvudsak avslutats under år 1967. Den nordiska personalen
kommer under budgetåret 1968/69 att uppgå till 40—45 personer
Inom ramen för det nordiska biståndssamarbetet förbereds nya insatser
främst på jordbruks- och utbildningsområdena. Sedan anslagsframställningen
ingavs har de danska och svenska biståndsmyndigheterna tillsammans
med Swedish Co-operative Centre fullföljt planeringen av en insats på kooperationens
område i Tanzania.

Flertalet av de 16 deltagarna i en svensk fredskårsgrupp som inledde sin
verksamhet under budgetåret 1967/68 arbetar inom det av Sverige understödda
vattenförsörjningsprojektet. Fredskårsverksamheten utbyggs och planeras
omfatta ett 60-tal personer år 1970. Utvidgningen torde ske främst
inom områdena vattenförsörjning och byggnadsverksamhet.

Inom ramen för ett svensk-tanzaniskt avtal om förvaltningsbistånd tjänstgör
ett 20-tal experter inom Tanzanias administration. En närmare redogörelse
härför lämnas under avsnittet om förvaltningsbistånd.

Mellan Sverige och Tanzania har slutits tre avtal om utvecklingskrediter,
varav två huvudsakligen avser program för vattenförsörjning och ett uppförande
av bostäder åt experter. Vattenförsörjningsprogrammet sträcker sig
t. o. m. budgetåret 1968/69 och stöds också genom förvaltningsbistånd och
fredskårsinsatser.

De nya byggnaderna för den kooperativa utbildningsanstalten i Moshi,
finansierade med en kredit på 2 milj. kr., togs nyligen i bruk. Styrelsen studerar
nu en tanzanisk ansökan om ytterligare en kredit avsedd för finansiering
av industri och turism genom utvecklingsbanker. Förutsättningarna
för ett spannmålslagringsprojekt undersöks. Med hjälp av konsulter utreds
vidare förutsättningarna för vattenkraftutbyggnad i Wami River eller Ruaha
River som en jämförande studie.

Tunisien

Yrkesskolan i Kelibia för utbildning inom fiskerinäringen beräknas vara
fullt utbyggd med 120 elever budgetåret 1968/69. Mödra- och barnavårdscentralen
i Kelibia bedriver förutom mödra- och barnavård även familjeplanering
samt vidareutbildar tunisisk personal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

SIDA planerar alt lämna förvaltningsbistånd till landet, omfattande bl. a.
skogsvårdsspecialister, maskintekniker, bevattningsexperter, lantbruksskollärare
och jordbruksexperter.

Utöver tidigare två utvecklingskrediter — avseende främst finansiering
av en fiskehamn i Kelibia — har avtal ingåtts om en kredit att utnyttjas av
eu utvecklingsbank för industri- och hotellföretag. Härutöver diskuteras ett
större vattenprojekt omfattande bland annat staden Tunis, vilket kan komma
att finansieras tillsammans med Världsbanken/IDA. Även dessa projekt
kommer att aktualiseras under budgetåret 1968/69.

Södra Afrika

Inom ramen för ett av SIDA administrerat utbildningsprogram för afrikansk
flyktingungdom inledde Sverige budgetåret 1964/65 bidragsgivning
till utbildningsanstalter i de dåvarande brittiska territorierna i södra Afrika.
Följande budgetår anvisade Kungl. Maj:t efter framställning från SIDA 3,3
milj. kr. för ökade insatser främst i Botswana och Lesotho samt i viss mån
även i Swaziland. Sverige skulle medverka i bekostande av projekt, huvudsakligen
administrerade av FN-organ, i Botswana och Lesotho. Bilateral bidragsgivning,
även avseende stöd till flyktingutbildning, skulle kunna komma
i fråga såväl i Botswana och Lesotho som i Swaziland.

Under budgetåret 1966/67 började Sverige lämna bidrag till ett lärarseminarium
i Botswana i UNESCO:s regi samt genom FAO till utbyggnad av en
institution i Lesotho för utbildning av jordbruksinstruktörer och lanthushållslärarinnor.

Under budgetåret 1968/69 avser SIDA fortsätta sitt stöd till de tre länderna.
Ett UNDP-projekt i Botswana avseende hydrologiska undersökningar,
försöksverksamhet med konstbevattnat jordbruk samt utbildning
av hydrologisk och jordbruksteknisk personal skulle stödjas under en treårsperiod
genom ett svenskt bidrag på sammanlagt 3 milj. kr. Överenskommelse
har träffats med FN om ett svenskt bidrag att utnyttjas av UNDP för
bekostande av FN-personal som tjänstgör inom Lesothos förvaltning.

Övriga länder

Utvecklingskrediter utgår, förutom till i det föregående nämnda länder,
även till Sudan och Turkiet. Sverige beviljade i början av år 1966 en kredit
till Sudan på 35 milj. kr., som används till finansiering av landets vattenförsörj
ningsprogram för budgetåren 1965/66—1967/68. I anslutning till
projektet har Sverige ställt eu teknisk expert till sudanska regeringens förfogande
som kontrollant och rådgivare. Troligen kommer vattenförsörjningsprogrammet
att genomföras snabbare än beräknat och fråga om fortsatt
svensk finansiering har därför tagits upp. Inom ramen för OECD:s
Turkiet-konsortium beviljades Turkiet år 1963 en utvecklingskredit på 26
milj. kr. att utbetalas under fem år. 14 milj. kr. av krediten används för

Kiingl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

utrustning och tjänster till ett kraftverk. Överenskommelse har träffats om
utnyttjande av resterande kreditbelopp för finansiering av transformatorer
för kraftdistribution och för maskinutrustning för byggande och underhåll
av jordbruksvägar.

I anslutning till UNESCO :s arbete för att utveckla skolväsendet i Asien
har gåvobistånd i form av skolbokspapper lämnats till Afghanistan (åren
1965 och 1967), Burma (fem leveranser sedan år 1963) och Nepal (år 1966).
I anslutning till sistnämnda gåva har Sverige även ställt en tryckeriexpert
till förfogande.

Det skandinaviska undervisningssjukhuset i Sou], Korea, överförs den
1 oktober 1968 helt i koreansk regi och drift. Yrkesskolan i Yekepa, Liberia,
har nu en kapacitet av 120 elever som utbildas till mekaniker, bilreparatörer,
elinstallatörer, inredningssnickare och reparatörer. De första 37 elever,
som genomgått skolans treåriga utbildning, utexaminerades i juni 1967. Avtalet
har förlängts till och med år 1970. Under denna period skall liberiska
yrkeslärare utbildas vid skolan så att landet blir i stånd att vid avtalsperiodens
slut överta institutionen. Den svenska fredskårsinsatsen i Zambia som
inleddes 1965 omfattar f. n. arton deltagare inom jordbruksområdet. Insatsen
utbyggs så att 30 fredskårsdeltagare skall vara sysselsatta våren 1968. Samtidigt
har en rådgivare ställts till kooperationsministeriets förfogande och
tillhandahållande av annan expertis har erbjudits.

Ämnesfördelade insatser

Fam ilje plan er ing

Under de senaste åren har en förändring i positiv riktning inträtt med
avseende på inställningen till familjeplanering. Tendensen har bestått. Den
mest påtagliga aktiviteten har kunnat registreras inom u-länderna själva.
I stora delar av Asien och den islamiska världen har regeringarna tagit
ansvar för landsomfattande familjeplaneringsprogram. I ett antal latinamerikanska
länder har konferenser och seminarier kring födelsekontroll och
allmänna utvecklingsproblem kommit att utgöra en inkörsport till statliga
och privata befolkningsprogram. På givarsidan har utvecklingen inte varit
lika otvetydigt positiv. Bland givarländerna har inga nya tillkommit. Förenta
Staterna och Sverige är fortfarande de helt dominerande biståndsgivarna.
Inom FN-organen har vissa positiva steg tagits som kan resultera i
operativ verksamhet.

Sveriges engagemang i familjeplaneringens utveckling har varit betydande.
Det bilaterala svenska familjeplaneringsbiståndets utformning kommer
att i hög grad bestämmas av den internationella utvecklingen. Sveriges
ställning som pionjär bland biståndsgivande länder och knappheten på givarinsatser
överhuvud inom internationell familjeplanering har också lett
till ett snabbt växande antal biståndsframställningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Det svenska familjeplaneringsbiståndet till Pakistan och Tunisien har
nämnts i det föregående. Direkta svenska familjeplaneringsinsatser pågår
även i Ceylon, Malaysia, Marocko, Sydkorea och Turkiet. Vidare lämnar
Sverige via den internationella familjeplaneringsorganisationen IPPF (International
Planned Parenthood Federation) bistånd till Ghana, Kenya,
Mauritius och Nepal, vilka försetts med smärre kvantiteter preventivmedel
till stöd för pionjärverksamhet i statlig och privat regi.

Projektet i Ceylon verkar inom ramen för det landsomfattande ceylonesiska
familj eplaneringsprogrammet och syftar till utbildning i familjeplanering
av ceylonesisk hälsovårdspersonal, utrustning av familjeplaneringskliniker
samt leveranser av preventivmedel. Det förutses att Sverige under
budgetåret 1968/69 skall fortsätta biståndet i begränsad omfattning för att
programmet skall kunna slutföras.

Det statliga familj eplaneringsprogrammet i Malaysia har Sverige under
budgetåret 1967/68 bistått med 1 milj. kr. för anskaffning av preventivmedel
och transportmedel. För budgetåret 1968/69 förutses ett behov av 1,3
milj. kr. för materielanskaffningar.

Familjeplaneringsverksamheten i Marocko befinner sig i ett uppbyggnadsskede.
SIDA lämnade 1966/67 visst stöd och ytterligare svenskt bistånd
förutses för budgetåret 1968/69. Till det nu fyra år gamla och hittills framgångsrika
statliga familj eplaneringsprogrammet i Sydkorea lämnade Sverige
under budgetåret 1967/68 2,2 milj. kr. för finansiering av anskaffning
av fordon, preventivmedel och mobila kliniker försedda med gynekologisk
utrustning. Det koreanska programmet har livligt uppmärksammats internationellt
och förtjänar ytterligare svenskt stöd så att fortsatt framgång
säkras. För budgetåret 1968/69 beräknas medel för material och för delfinansiering
av ett planerat utbildningscentrum i familjeplaneringsfrågor.

Det statliga familjeplaneringsprograinmet i Turkiet har tidigare fått
svenskt stöd för anskaffning av preventivmedel och ytterligare bistånd förutses
för budgetåret 1968/69.

SIDA har erhållit framställningar eller informella förfrågningar om familj
eplaneringsbistånd från Algeriet, Chile, Colombia, Förenade Arabrepubliken,
Indien, Iran, Kenya och ett antal av republikerna i Centralamerika.
De ytterligare svenska biståndsinsatser, som förutses för budgetåret
1968/69, väntas komma att äga rum i bl. a. ett antal av dessa stater. Då det
är angeläget att verksamheten inom detta område kan komma igång så snart
tillräckligt planeringsunderlag föreligger, beräknar SIDA medel härför.

SIDA beräknar medel för ett under budgetåret 1968/69 fortsatt och ökat
stöd till den internationella familj eplaneringsorganisationen IPPF (3 milj.
kr.). De gångna årens samarbete mellan SIDA och IPPF har lämnat positiva
erfarenheter och svenskt stöd väntas bidra till att IPPF kan bygga ut
sin administration och därmed väsentligt vidga sin verksamhet i Afrika

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 71

och Latinamerika. Vidare förutses fortsatt stöd till ett antal konferenser
i familj eplaneringsfrågor som bedöms betydelsefulla ur vetenskapliga och
opinionsbildande synpunkter.

F. n. utreds förutsättningarna för samfinansiering med FN eller några av
dess fackorgan av familj eplaneringsverksamhet i u-länderna, varvid Sverige
strävar efter att aktivera de multilaterala organen till ökade insatser
på befolkningsområdet.

Inom SIDA har länge planerats en basorganisation för familjeplanering,
som nu avses få formen av en forsknings- och utbildningsgrupp för hithörande
frågor. Gruppen skulle verka i nära anknytning till SIDA:s familjeplaneringsenhet
och fältprojekt. Den väntas kunna inleda sin verksamhet
under innevarande budgetår. För budgetåret 1968/69 förutses ett medelsbehov
av 800 000 kr.

SIDA:s program för familjeplanering innebär totalt en ökning från beräknade
18,6 milj. kr. budgetåret 1967/68 till 41,8 milj. kr. budgetåret 1968/
69, av vilka 18,4 milj. kr. motsvarar förpliktelser.

Förvaltningsbistånd

Med Tanzania slöts år 1966 det första avtalet om s. k. förvaltningsbistånd
i form av expertis, som på svensk bekostnad ställs till förfogande
för tjänstgöring inom landets egen förvaltning. Vid utgången av budgetåret
1967/68 beräknas omkring 40 befattningshavare ha rekryterats till
Tanzania. Det viktigaste motivet för förvaltningsbistånd är att öka mottagarländernas
förmåga att genomföra sina utvecklingsplaner och att ta
emot och utnyttja andra typer av bistånd. SIDA har eftersträvat att koncentrera
rekryteringen till ett begränsat antal områden inom mottagarlandets
administration. Främst har landets kommunikationssystem, dess statistiska
centralbyrå, det i början av år 1967 nationaliserade bankväsendet,
den centrala personaladministrativa myndigheten samt det ministerium som
svarar för vattenförsörjningen på landsbygden kommit ifråga.

Framställningar om förvaltningsbistånd föreligger från Etiopien och
Kenya. De planerade insatserna beräknas bli lika stora som den i Tanzania.
För Tunisien har samma biståndsform diskuterats i positiv anda, men
det är skäl att räkna med svårigheter att finna fransktalande personal. Vid
utgången av budgetåret 1968/69 förutses ett tiotal experter ha rekryterats
för Tunisien.

På framställning av SIDA har Kungl. Maj :t, som tidigare nämnts, anvisat
medel till förvaltningsbistånd i Lesotho i UNDP:s regi. Bidraget avser
kostnader för sju till åtta experter som på s. k. OPEX-villkor skall tjänstgöra
inom landets förvaltning.

För att tillgodose ett önskemål om samordning med de internationella
organisationernas bistånd har SIDA förklarat sig villig att i positiv anda

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

pröva framställningar om förvaltningsbistånd avsett för myndigheter som
sysslar med utnyttjande av världsbankskrediter. Framställningar av detta
slag föreligger från bl. a. Etiopien.

Medel för här beskrivna insatser har beräknats under respektive land.
Vuxenundervisning

SIDA eftersträvar vanligen att anknyta personellt bistånd inom vuxenundervisningen
till redan befintliga aktiviteter. Sålunda är bl. a. en lärare
knuten till projekten för hälsovård ocli nutrition i Etiopien och en till det
regionala jordbruksutvecklingsprojektet i landet. Vuxenundervisning ingår
även i förvaltningsbiståndet till Tanzania. Medel för vuxenundervisning har
beräknats under respektive land.

Forskning

Den forskning SIDA avser att ge sitt stöd skall vara målinriktad och beröra
familjeplanering och näringsförsörjning. En integration av forskningsinsatserna
i fältverksamheten i huvudmottagarländerna eftersträvas.

Forskning förekommer nu, förutom på familjeplaneringsområdet, i fråga
om nutrition och livsmedelsproduktion. Vidare utreds utformningen av
insatser inom mikrobiologin. Företrädare för denna vetenskap har uttalat
sitt intresse för en målinriktad forskning med nära anknytning till fältverksamheten.

För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel för forskning inom mikrobiologi
och bioteknik inklusive födoämneslagring med 1,5 milj. kr.

Exportfräm jande bistånd

För bistånd avsett att främja underutvecklade länders export under budgetåret
1967/68 har avsatts 500 000 kr. Insatser på detta område har kanaliserats
genom de mellanstatliga organisationerna. Detta har kunnat ske
därigenom att GATT:s International Trade Centre (ITC) erhållit vidgade
resurser, främst genom eu ökning av ITC:s reguljära budget. Härtill bör
emellertid, framhåller SIDA, också komma bilateralt bistånd och bistånd i
anslutning till ITC:s verksamhet. Som ett led i sitt planeringsarbete på detta
område har SIDA till ITC:s förfogande ställt en expert för tjänstgöring
under en tremånadersperiod, främst avseende bistånd till huvudmottagarländerna
för det direkta svenska biståndet.

Framställningar om exportfrämjande bistånd har inkommit till ITC från
ett flertal länder, däribland Tanzania. Framställningarna avser huvudsakligen
dels bistånd med att organisera exportfrämjande institutioner på regeringsnivå
eller på halvstatlig nivå, dels bistånd med att lösa diverse exportmarknadsproblem
avseende särskilda produkter eller tjänster såsom
rådgivning avseende bankväsen, försäkring, transport och skeppning.

SIDA räknar nu med ett större medelsbehov för detta ändamål än under
innevarande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Projektförberedelse, projektgranskning och kontroll

För åtskilliga av de ändamål som finansieras från fältverksamhetsanslaget
föreligger behov av projektförberedelse och projektgranskning genom
utomstående konsulter. Detsamma gäller projektkontroll och resultatbedömning.
Sådan verksamhet finansieras inom fältverksamhetsanslagets
ram. Under en särskild post inom anslaget beräknar SIDA för budgetåret
1968/69 1 milj. kr. för ändamålet.

Gåvobistånd i form av varor och tjänster

Svenskt bistånd i form av varuleveranser har hittills i främsta rummet
avsett papper för tillverkning av skolböcker. I de undersökningar SIDA
företagit beträffande denna biståndsform i bl. a. Burma, Indien och Pakistan
har konstaterats, att produktionskapaciteten för detta slag av papper i
stort sett kommit i nivå med efterfrågan. För budgetåren 1967/68 och
1968/69 förutser SIDA därför en minskning av detta bistånd. Under innevarande
budgetår har en gåva av 3 000 ton till Indien förberetts för avtal
och leverans. Beställningen av papperet har utlagts under hänsynstagande
till bl. a. dess sysselsättningsskapande effekt. Erfarenheterna av bistånd
genom pappersgåvor har varit goda.

Hittills har två gåvor av konstgödsel lämnats, båda till Indien, i syfte att
hjälpa landet i en akut livsmedelskris. Under år 1967 måste drygt 60 % av
Indiens behov av konstgödning importeras. I en nyligen av DAC gjord utredning
konstateras, att u-länderna har betydande behov av konstgödning.
Ännu år 1980 kommer dessa länder att behöva importera i genomsnitt nära
hälften av behovet. Den svenska årsproduktionen av konstgödning är omkring
1 milj. ton. En viss överkapacitet föreligger hos tillverkarna och beräknas
föreligga åtminstone tre—fem år framöver. Med hänsyn till dessa förhållanden
synes ett flerårigt program för konstgödningsgåvor motiverat.

Avtal med Indien väntas inom kort träffas om tilläggsgåvor på totalt 1,5
milj. kr. av slcogsbruksredskap och av tjänster i anslutning till tidigare lämnade
utbildningstrålare. För närvarande pågår en leverans till Pakistan av
bussar, vilka blivit överflödiga vid övergången till högertrafik i Sverige.
Fraktkostnaderna avses skola bestridas främst med medel från biståndsanslag.

Under budgetåret 1966/67 ingicks avtal om gåvobistånd för totalt 19,8
milj. kr. För budgetåret 1967/68 beräknas cirka 25 milj. kr. komma att tas
i anspråk för gåvobistånd. Samma belopp beräknas av SIDA för budgetåret
1968/69 att användas till betydande del för konstgödning.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Svenska insatser i samverkan med internationella organisationer m. m.

En råd av Sverige finansierade biståndsinsatser genomförs i regi av FNorgan
eller andra internationella organisationer. I betydande utsträckning
förbereds och följs sådan verksamhet av SIDA.

SIDA föreslår att bidrag av mer tillfällig art för FN-program eller för särskilda
projekt i fortsättningen genomgående bestrids från fältverksamhetsanslaget.
Vidare föreslår SIDA att bidrag för katastrofhjälp och flyktingutbildning
o. d. lämnas från fältverksamhetsanslaget.

Biträdande experter till FN-organens biståndsprojekt

Holland och Sverige bidrar med det största antalet biträdande experter
till de internationella organisationerna. Vid 1968 års början var 56 svenska
biträdande experter anställda på svensk bekostnad för tjänstgöring inom
internationella biståndsprogram. För budgetåret 1968/69 beräknas ett medelsbehov
av 6 milj. kr. härför inom ramen för fältverksamhetsanslaget.

FA O :s jordbrukskredit projekt

SIDA har inlett samarbete med FAO rörande ett jordbrukskreditprojekt i
Afghanistan. Kooperativ kreditgivning avseende bomullsindustrin skall startas
i en provins. Inom ett annat område i landet organiseras kooperativ kreditgivning
för vindruvsodlingen. I båda delprojekten skall kreditgivningen
kombineras med åtgärder för att bl. a. förbättra marknadsföringen. Personal
för kooperativa kreditorganisationer och utbildningsverksamhet kommer
att utbildas vid ett institut som startas inom projektets ram. Den totala
projektkostnaden över perioden 1967—1974 har preliminärt beräknats till
ca 23 milj. kr., av vilka 4 milj. kr. utgör Afghanistans andel och 19 milj.
kr. den svenska andelen. Medelsbehovet från svensk sida har för budgetåret
1967/68 beräknats till högst 1 milj. kr. För budgetåret 1968/69 beräknas för
projektet ett medelsbehov på 2,5 milj. kr. inom fältverksamhetsanslaget.

Utbildning av afrikanska kvinnor

SIDA genomför i samarbete med FAO, ILO och UNESCO ett utbildningsprogram
för afrikanska kvinnor. Ytterligare insatser planeras på detta område.
Ett gymnasium i Tanzania och ett småskollärarseminarium i Sierra
Leone har finansierats via UNESCO liksom bl. a. stipendier till afrikanska
kvinnor för vissa studier i Israel. En lanthushållsskola i Musorna, Tanzania,
har uppförts och drivs t. o. m. budgetåret 1968/69 med svenska medel i samarbete
med FAO. Två sekreterarskolor i Kenya och en yrkesskola i Sierra
Leone har finansierats via ILO. Tillsammans med UNESCO övervägs nya
insatser i Tunisien. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA till utbildningsprogrammet
för afrikanska kvinnor 9,4 milj. kr. inom fältverksamhetsanslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bistånd för industriell utveckling

Inom FN har år 1967 upprättats en organisation för industriell utveckling
(UNIDO) med uppgift att vara samordnande organ för den verksamhet inom
FN-familjen som avser industriell utveckling. Sverige har, liksom andra
industriländer, förutsatt att UNDP och FN:s reguljära biståndsprogram skall
utnyttjas för täckande av kostnaderna för UNIDO:s fältverksamhet. Uländerna
har däremot begärt att särskilda bidragskonferenser skall inkallas
för att tillförsäkra UNIDO egna fristående medel. Sverige lämnade budgetåret
1966/67 500 000 dollar som bidrag till en av FN:s generalsekreterare
upprättad fond avsedd för s. k. »Special Industrial Services» (SIS), som
omfattar rådgivning beträffande konkreta industriprojekt.

UNIDO :s operativa verksamhet och framtida medelsbehov kommer att
granskas vid styrelsemötet 1968, varvid ytterligare svenskt bidrag kan aktualiseras.

Bidrag till vissa FN-institut in. in.

Till FN:s fond för socialskydd (brottsbekämpningsinstitutet i Rom) har
Sverige utlovat bidrag att utbetalas med 300 000 kr. under vart och ett av
budgetåren 1966/67, 1967/68 och 1968/69. Sedan budgetåret 1965/66 har
Sverige lämnat ett årligt bidrag om 20 000 dollar till ILO:s institut i Turin
för yrkesutbildning. SIDA beräknar ett bidrag av samma storlek för budgetåret
1968/69. Sverige har sedan budgetåret 1964/65 lämnat årliga bidrag
till Internationella sekretariatet för frivilligtjänst (ISVS) i Washington.
Enligt SIDA:s uppfattning finns skäl att tills vidare fortsätta bidragsgivningen
och ett bidrag med 52 000 kr. (10 000 dollar) beräknas för budgetåret
1968/69. — Övriga institutioner, till vilka bidrag i fortsättningen bör
lämnas från fältverksamhetsanslaget men för vilka bidragsgivning för närvarande
inte bedöms som aktuell under budgetåret 1968/69, är FN :s institut
för dokumentation inom byggnads- och planeringsområdet, FN:s naturresursundersökningar,
FN:s utbildnings- och forskningsinstitut (UNITAR)
samt FN:s forskningsinstitut för social utveckling (UNRISD).

Sammanlagt har SIDA för de slag av särskilda bidrag varom nu är fråga
beräknat 0,5 milj. kr. under fältverksamhetsanslaget för budgetåret 1968/
69.

Flyktingverksamhet

FN :s hjälporgan för Palestina -fly k tingar (UNRWA)

Till UNRWA, Förenta Nationernas organisation för stöd åt Palestinaflyktingar,
har svenska bidrag utgått under en följd av år. Vid sidan av bidraget
till organisationens allmänna budget lämnade Sverige år 1966 ett
särskilt bidrag på 10,4 milj. kr. avsett för utbildning. I anledning av den
svåra situation som uppstod för Palestinaflyktingarna genom den väpnade

Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

konflikten i Mellanöstern i juni 1967 beslöt Kungl. Maj :t att ett extra bidrag
på 10,4 milj. kr. skulle utgå till UNRWA utan att särskilda föreskrifter om
användningen lämnades. Även för budgetåret 1968/69 beräknar SIDA under
anslaget till Fältverksamhet ett bidrag på 10,4 milj. kr.

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)

Kostnaderna för flyktingkommissariens program har ökat betydligt under
senare år, främst beroende på flyktingsituationen i Afrika, medan medlemsstaternas
sammanlagda bidrag till verksamheten inte stigit i motsvarande
utsträckning. Skillnaden mellan bidrag och kostnader har hittills kunnat
täckas genom utnyttjande av reservfonder samt genom bidrag från insamlingar.
År 1967 lämnades t. ex. betydande bidrag till programmet från
den svenska insamlingen »Flykting 67».

Flyktingkommissarien har uttryckt oro för finansieringsläget. SIDA förutsätter
att Sveriges ordinarie bidrag höjs. Extra svenska bidrag till det
ordinarie programmet under kalenderåren 1968 och 1969 anses motiverade.
SIDA beräknar för budgetåret 1968/69 under fältverksamhetsanslaget 1,5
milj. kr. härför samt för en fortsättning av det stöd som nu utgår till av
flyktingkommissarien administrerade särskilda utbildningsprojekt för afrikansk
flyktingungdom.

Afrikansk flyktingutbildning

Ett program för afrikansk flyktingutbildning administreras av SIDA sedan
budgetåret 1964/65. Beslut om riktlinjer för verksamheten fattas av
Kungl. Maj :t efter förslag av beredningen för studiestöd till afrikansk flyktingungdom
—• flyktingberedningen. Kostnaderna för programmet har hittills
belastat anslaget Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl. Under budgetåret
1967/68 beräknas kostnaden för programmet uppgå till 2,5 milj. kr.
Därav lämnas 420 000 kr. till FN :s utbildningsprogram utomlands för sydafrikaner
och 350 000 kr. till FN:s flyktingkommissarie för särskilda utbildningsprojekt
i Afrika. Återstoden av medlen används för bilateral stipendiering
och bidragsgivning.

De hittills vunna erfarenheterna av verksamheten är positiva. Efter att tidigare
ha varit ett utbildningsprogram uteslutande för flyktingar vidgas
det försöksvis under budgetåret 1967/68 till att bli ett allmänt utbildningsprogram
för ungdom från de av programmet berörda länderna i södra Afrika.
Denna utvidgning av verksamheten jämte ökade utbildningsbehov bland
afrikanska flyktingar kommer under budgetåret 1968/69 att medföra ökade
medelsanspråk. Ett belopp på 3 milj. kr. beräknas av SIDA för programmet
under fältverksamhetsanslaget. Förslag rörande medlens användning förutsätts
komma att inges av flyktingberedningen.

Sammanlagt beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 på fältverksamhetsanslaget
14,9 milj. kr. för flyktingverksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Hjälp till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer

Under budgetåret 1966/67 användes 2 milj. kr. för stöd genom FN och
privata organisationer till den sydafrikanska apartheidpolitikens offer.
Samma belopp torde komma att användas under budgetåret 1967/68. För
budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på anslaget Fältverksamhet 2 milj. kr.
för ändamålet.

Katastrofhjälp

SIDA har ett nära samarbete med Överstyrelsen för Svenska röda korset
och med Röda korsföreningarnas förbund i Geneve i frågor rörande katastrofhjälp.
Genom ett första bidrag på 160 000 kr. har Röda korsföreningarnas
förbund getts resurser att hjälpa länder, som ofta är utsatta för katastrofer,
med katastrofhjälpsplanering.

För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA på fältverksamhetsanslaget 1,5
milj. kr. för katastrofhjälp.

Insatser genom enskilda svenska organisationer

Bidrag lämnas till enskilda svenska organisationers verksamhet i u-länder.
Huvudsakligen stöds insatser på utbildningens och den förebyggande
medicinens områden.

Under budgetåret 1966/67 bar SIDA fattat beslut om bidrag respektive
hemställt att Kungl. Maj :t beslutar om bidrag, vilka innebär en total åtagandevolym
för budgetåren 1966/67—1968/69 på 8 425 000 kr. Åtagandena
fördelas med 5 120 000 kr. på budgetåret 1966/67, 2 455 000 kr. på budgetåret
1967/68 och 850 000 kr. på budgetåret 1968/69. De största bidragen avser
Svenska Baptistsamfundet för yrkesskola i Kongo, Swedish Co-operative
Centre för utbyggnad av institut i Indien, Missionssällskapet Bibeltrogna
Vänner för skolor i Etiopien, Svenska Pingstmissionen för gymnasium i
Burundi samt Svenska Lutherhjälpen för utrustning till undervisningssjukhus
i Tanzania.

För budgetåret 1967/68 har 6 milj. kr. anvisats för här avsedda ändamål.
Beloppet torde komma att disponeras i sin helhet.

SIDA:s erfarenheter av de enskilda organisationernas biståndsverksamhet
är positiva och SIDA förutsätter att sådana bidrag fortsättningsvis lämnas i
oförminskad omfattning. För budgetåret 1968/69 beräknar SIDA medel med
6 milj. kr.

Stipendiat- och kursverksamhet

Vid individuell stipendiering söker SIDA ge förtur till utbildning av personal
knuten till svenska fältprojekt. I övrigt avser den individuella stipendieringen
i huvudsak fortbildning i form av specialstudier på kvalificerad
akademisk nivå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Kursverksamheten inriktas i väsentlig utsträckning på huvudmottagarländerna.
I fråga om ämnesval inriktar man sig på livsmedelsförsörjning,
lärarutbildning, kooperation och förvaltning. För budgetåret 1968/69 beräknas
2 000 kursdeltagarmånader, 200 fler än föregående budgetår. Stipendierna
föreslås bli indexreglerade för att anpassas till den allmänna prisutvecklingen.

För enskild stipendiatverksamhet under budgetåret 1968/69 beräknar
SIDA inom fältverksamhetsanslaget 3,3 milj. kr. och för kursverksamheten
6 780 000 kr.

Utvecklingskrediter

Från anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd under sjunde
huvudtiteln bestrids under innevarande budgetår utgifter för gåvobistånd i
form av varor och tjänster samt utgifter för och i direkt samband med utvecklingskrediter.
Styrelsen har såsom nämnts i det föregående föreslagit,
att varubiståndet skall överföras till anslaget för fältverksamhet. Utgifter
avseende projektförberedelse och projektgranskning, kontroll samt resultatbedömning
föreslås skola bestridas under anslaget för utvecklingskrediter
på grund av samhörigheten med de kreditfinansierade projekten.

Den fiskehamn vid Kelibia i Tunisien, varom kreditavtal slöts åren 1963
och 1965, är nu färdigställd liksom undersökningen av Cap Bon-halvöns utvecklingsmöjligheter.
Under innevarande budgetår har i samfinansiering
med Världsbanken lämnats en kredit till Tunisien på 15 milj. kr. för industri-
och turistprojekt. Turism och industri är de två snabbast expanderande
grenarna av tunisiskt näringsliv och ger betydelsefulla bidrag till att
lätta landets svåra valutasituation.

Arbetet med det mindre kraftverk i Turkiet, till vilket utrustning skall
levereras med utnyttjande av 1963 års kredit, har starkt fördröjts. Svensk
teknisk expertis kommer nu att anlitas för de besvärliga bergarbeten som
erfordras där. Genom ett tilläggsavtal har den odisponerade delen av krediten
numera avsatts till inköp av maskinell utrustning för ett byvägsprojekt
och för utrustning av vissa transformatorstationer.

Av de två krediter som lämnats till Indien för import av kapitalvaror och
industriförnödenheter har den första, från budgetåret 1964/65, helt disponerats
genom kontrakt.

Under budgetåret 1966/67 ingicks två kreditavtal med Tanzania. Den
ena av krediterna uppgår till 4 milj. kr. och används för finansiering av ett
femtiotal bostadsenheter i Dar es Salaam, avsedda i första hand för utländska
experter som tillhandahålls av FN och de nordiska länderna. Det andra
avtalet innebär fortsatt kreditstöd med totalt 30 milj. kr. (10 milj. kr. per år)
till utbyggnaden av vattenförsörjningen på landsbygden. Programmet, som
sträcker sig till och med budgetåret 1968/69, omfattar flera hundra delpro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

jekt såsom brunnsborrning, installation av pumpar, rörläggning samt byggande
av dammar. Krediten lämnas i samverkan med förvaltningsbistånd
och fredskårsinsatser. Svenska konsult- och entreprenadföretag har engagerats
för delar av programmet.

Till Pakistan lämnades år 1966 en kredit på 25 milj. kr. som ett bidrag till
den utländska finansieringen av ett större projekt för spannmålslagring i Östpakistan.
Fyra betongsilos med en sammanlagd kapacitet av 235 000 ton
skall byggas i Östpakistan. Fyra femtedelar av det utländska valutabehovet
täcks av en samtidigt lämnad kredit från IDA, som även övervakar projektets
utförande gemensamt med expertis från SIDA. (Kontrakt för entreprenadarbetena
vid projektet har i fri internationell anbudstävlan hemförts av
ett svenskt företag.) Ett andra samfinansieringsavtal mellan Sverige, IDA
och Pakistan slöts våren 1967 till förmån för utbyggnad av vatten- och avloppssystemet
i staden Lahore i Västpakistan. Den svenska insatsen, 9,1
milj. kr., är av samma storlek som IDA:s.

Tillsammans med Världsbanken och IDA har Sverige nyligen beviljat
en kredit på 30 milj. kr. till ett större vägprojekt i Etiopien, vilket kommer
att öppna nya landområden och förbättra marknadsföringen av jordbrukets
produkter. Krediten har lämnats på IDA-villkor.

SIDA beräknar volymen av nya utvecklingskrediter under innevarande
budgetår till högst 200 milj. kr., att utbetalas med fördelning på flera budgetår.
Beloppet anges kunna bli lägre med hänsyn till osäkerheten om tidpunkt
då avtal kan undertecknas. Beviljade krediter under en femårsperiod
redovisas i bilaga 2.

I sin planering för nya krediter under budgetåret 1968/69 förutser SIDA
dominans för vatten- och livsmedelsförsörjning, bl. a. genom fortsatt stöd
till vattenprogram i Sudan och Tanzania, vilka gett positiva erfarenheter.
Ett vattenprojekt i Kenya beräknas kunna leda till avtal under budgetåret
1967/68 eller budgetåret därefter. Anläggningar för spannmålslagring i
Indien och Tanzania har studerats och kan bli aktuella för ytterligare krediter.
Fortsatta importkrediter till Indien förutses, bl. a. för svensk-indiska
s.k. joint ventures.

SIDA aviserar förberedelser för ökade insatser via utvecklingsbanker.
Industribanksprojekt i Tunisien och Tanzania beräknas ge erfarenheter för
den fortsatta planeringen och samarbete i frågan sker med Internationella
finansieringsbolaget (IFC) samt FN:s industriorganisation (UNIDO). Styrelsen
bedömer nya samfinansieringsoperationer med Världsbanken/IDA
i vissa huvudmottagarländer möjliga och önskvärda, men projektvalet måste
anstå i avvaktan på IDA:s arbetsprogram för 1968/69. Beträffande insatser
via regionala utvecklingsbanker förutser styrelsen behov av ytterligare
svenskt bidrag i någon form till den svenska utvecklingsfonden för
Latinamerika, förvaltad av Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB). Ett
bidrag till den afrikanska utvecklingsbanken (ADB) kan även visa sig mo -

Kungi. Maj.ts proposition nr 101 år 1908

tiverat budgetåret 1968/69. SIDA avser att utreda lämpligheten av en s. k.
trust fund till bankens förfogande, men bär i första hand, med hänsyn till
dess aktuella behov av rådgivning, åtagit sig att söka tillhandahålla och finansiera
expertis för vissa korttidsuppdrag.

De svenska utvecklingskrediternas genomsnittsstorlek är ca 20 milj. kr.
Begränsade administrativa resurser och önskan att trygga låntagarnas planering
motiverar enligt styrelsens mening företräde för relativt stora objekt
eller investeringsprogram med viss varaktighet, t. ex. tre år. Det är då ändamålsenligt
att kunna ställa i utsikt framtida kreditstöd utan att omedelbart
behöva belasta den svenska statsbudgeten.

Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyndigande till Kungl. Maj:t alt
under ett budgetår lämna kreditutfästelser för de närmaste tre till fem
budgetåren utvidgas så att utfästelserna för en treårsperiod får avse årliga
belopp motsvarande det aktuella budgetårets hela anslag. För att möjliggöra
för låntagaren att göra bindande förpliktelser gentemot leverantörer
och för att underlätta samfinansiering på lika villkor med IDA bedömer
styrelsen nödvändigt att dylika utfästelser kan lämnas utan förbehåll
att riksdagen anslår erforderliga medel, dvs. på samma sätt som är
fallet vid Sveriges direkta treåriga bidragsutfästelser till IDA.

Beträffande anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåret
1968/69 anför styrelsen, att en säker bedömning av vilka planerade projekt
som blir färdiga för finansiering detta budgetår ej är möjlig. Volymen
av krediter i olika förberedelsestadier motsvarar inemot 500 milj. kr., varav
hälften avser samfinansiering med internationella organ. I allt bedöms anslaget
vara förhandsintecknat vid budgetårets ingång med ca 50 milj. kr.
Åtaganden budgetåret 1968/69 av minst samma omfattning som budgetåret
1967/68 förutsätter enligt styrelsen — om bemyndigande att ingå förhandsförpliktelser
ges enligt styrelsens förslag — att anslaget för utvecklingskrediter
ej beräknas lägre än 125 milj. kr. Fortsatt ökad åtagandevolym förutsätter
såväl att nya projekt kommer fram till finansiering som tillräcklig
personal. Tidsåtgången mellan kreditavtals undertecknande och utbetalningar
har med nuvarande anslagsteknik skapat betydande reservationer, vilka
tenderar att växa vid en expansion av programmet. SIDA anför att föreslagna
anslag och åtaganderegler för efterföljande år syftar till en dämpning
av reservationsuppbyggnaden, så att reservationerna småningom anpassas
till en nivå där de utgör en kassareserv av lämplig storlek.

Svenska utvecklingskrediter har jämförelsevis gynnsamma villkor (25
års återbetalningstid, varav de första 10 åren amorteringsfria; 2 % ränta).
Vid samfinansiering med IDA kan från budgetåret 1967/68 tillämpas de fördelaktiga
IDA-villkoren (50 års återbetalningstid, varav de 10 första åren
amorteringsfria; 3/4 % förvaltningsavgift och ingen ränta därutöver). SIDA
anför att skuldsituationen och betalningsbalansläget hos flertalet huvudmottagarländer
talar för en utsträckt tillämpning av de gynnsammare IDA -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

villkoren, i första hand för skolbyggnadsprojekt etc., men även sedan internationella
konsortier eller konsultativa grupper funnit ett mottagarland i behov
av exceptionellt mjuka villkor. Styrelsen föreslår, att riksdagens bemyndigande
inhämtas till svensk medverkan i skuldkonsolideringsaktioner inom
sådana samarbetsgrupper och att bemyndigandet innefattar möjlighet att
medge tillfälligt uppskjutande eller varaktig eftergift av räntor och amorteringar
på utvecklingskrediter.

Om en väsentlig expansion av svenskt kreditbestånd skulle sammanfalla
med en akut skärpning av u-ländernas skuldsituation, som påkallar internationella
åtgärder, bör enligt styrelsen andra uppmjukningar övervägas.
Hit hör räntebefrielse under den amorteringsfria perioden eller lånets hela
löptid. Ett sådant förfaringssätt tillämpas bl. a. av Storbritannien. Styrelsen
anser också rimligt att återbetalningen i vissa fall kan erläggas i lokal valuta.
Ränte- och återbetalningar på svenska utvecklingskrediter skall f. n.
ske i svenska kronor och uppgår ännu till smärre belopp, eftersom endast
mindre summor dragits. När samtliga nu lämnade krediter ger full förräntning
blir ränteintäkterna ca 4 milj. kr. per år, och ca 200 milj. kr.
per år i nya krediter lägger ytterligare 2—4 milj. kr. till den årliga summan.
Medlen tillförs posten »Övriga inkomster» på statsbudgeten.

Svenska utvecklingskrediter har hittills främst avsett konkreta investeringsprojekt,
t. ex. hamnar, kraftverk, siloanläggningar. Enligt styrelsen
möjliggör projektfinansiering ingående teknisk och ekonomisk värdering
av insatsen och förutsätter nära samarbete med låntagaren, vilket möjliggör
kunskapsöverföring.

S. k. programbistånd har lämnats främst Indien i form av två krediter
för import av industriförnödenheter, inklusive vissa kapitalvaror. Gåvorna
av papper och gödningsämnen till asiatiska länders utvecklingsprogram har
haft likartad natur. Styrelsen anför, att Indien och Pakistan hör till de
u-länder med god planering, kunnande och administration samt växande
inhemsk kapitalvaruindustri, vilka främst bör ifrågakomma för detta slags
bistånd, liksom enligt internationell bedömning bl. a. även Tunisien. I andra
huvudmottagarländer bör krediter för särskilda projekt eller begränsade sektorsprogram
även i fortsättningen dominera. Sådant bistånd är genomsnittligt
mer personalkrävande. Snabbt växande svenska utvecklingskrediter förutsätter
därför att inslaget av importfinansiering får möjlighet att expandera,
till vilket SIDA avser att ta hänsyn i sin planering.

I fall då föreslagna projekt förutom hög samhällsekonomisk prioritet
visar god företagsekonomisk räntabilitet och goda utsikter att bidra till landets
exportinkomster, bedömer SIDA det lämpligt att kunna ge krediter i
två steg. Detta innebär att lån till regeringarna på gängse gynnsamma svenska
villkor vidareutlånas av dessa till sitt motvärde i lokal valuta på villkor som
är avpassade till projektets natur. Som närliggande exempel framhåller styrelsen
de utvecklingsbankslån som förberetts till Tanzania och Tunisien och

Kangl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

varav det senare numera avtalats. Institutens slutliga låntagare avses erhålla
krediter på fullt kommersiella villkor. Förfarandet överensstämmer
med internationell praxis och torde enligt styrelsen vara en förutsättning
för att mjuk långivning skall främja projekt med snabbare avkastning som
ger största bidrag till landets ekonomiska utveckling.

Svenska utvecklingskrediter lämnas utan bindning till svenska inköpskällor,
och vid projektfinansiering föreskrivs normalt internationell anbudsgivning.
Detta möjliggör enligt styrelsen att den svenska krediten får
största möjliga värde. Om flera likvärdiga projekt eller sektorsprogram föreligger,
sker valet mellan dessa mot bakgrund av svenska möjligheter att vid
behov också bidra med tekniskt kunnande.

Under budgetåret 1966/67 disponerar SIDA högst 1 milj. kr. av anslaget
för bilateralt finansiellt bistånd för förberedande undersökningar av
insatser under anslaget. Beloppet har i sin helhet disponerats främst för
utredningar om spannmålslagring, vattenförsörjning, vattenkraft och vägar
i flera mottagarländer men också för rådgivare till vattenprojekt som finansierats
i Sudan och Tanzania. Bland undersökningar som kan bli aktuella
under budgetåret 1967/68 nämns fortsatta utredningar genom konsulter
av vattenprojekt i Kenya och Tunisien och av kraftprojekt i Tanzania
samt fortsatt förberedelse av indiska silos. För ändamålet disponeras 1,8
milj. kr. jämte ytterligare 1 milj. kr. för projektkontroll genom rådgivare
på fältet samt tillfälligt anlitade konsulter.

För projektförberedelser och kontroll i anslutning till utvecklingskrediter
beräknar SIDA för budgetåret 1968/69 behov av totalt 5 milj. kr.,
varav 1,5 milj. kr. för projektförberedelser i trängre bemärkelse, 2 milj. kr.
för projektering samt 1,5 milj. kr. för särskilda rådgivare och tillfälliga
konsulter.

SIDA föreslår, att Kungl. Maj :t begär riksdagens fullmakt att ingå åtaganden
avseende utvecklingskrediter för vart och ett av de tre närmast framförliggande
budgetåren med samma belopp som det beviljade anslaget samt att
anslaget till utvecklingskrediter uppförs med 125 milj. kr. för budgetåret
1968/69.

Departementschefen
Biståndsprogrammets motiv och mål

Kravet på en internationell politik, som präglas av solidaritet med de
fattiga folken, grundas på uppfattningen att de bättre lottade har en moralisk
plikt att bistå de sämre ställda. Social rättvisa och utjämning krävs
inom nationerna och samma krav måste uppställas för förhållandet mellan
nationerna. Orättvisor i fördelningen av världens tillgångar ger upphov
till spänningar och konflikter inom och mellan länderna. Känslan av
solidaritet och ansvar över gränserna är uttryck för insikten om att fred,

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

frihet och välstånd inte är exklusivt nationella angelägenheter utan något
alltmer universiellt och odelbart. De senaste årens många öppna mellanfolkliga
konflikter har nästan undantagslöst uppstått i de fattigare delarna
av världen. Samarbete med andra länder för att bidra till en tillfredsställande
utveckling av de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena
är en viktig del av kampen för freden. En minskning av fattigdomen i
andra länder ger underlag för en handel, som påskyndar den ekonomiska
utvecklingen och gagnar alla deltagande parter.

Ett viktigt syfte för svensk utrikespolitik är att bidra till utjämning och
större förståelse mellan folken och att därigenom främja internationell
solidaritet och en fredlig utveckling i världen. Vårt aktiva stöd åt Förenta
Nationerna är ett led i denna politik. Det svenska utvecklingsbiståndet,
som är en del av utrikespolitiken, står i samklang med dessa strävanden.
Det politiska oberoende, som nu förvärvats av flertalet av världens
folk och vars uppnående för de alltjämt undertryckta folken vi med all
kraft vill befordra, måste ges det ekonomiska underlag och det sociala innehåll,
som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling och för
verklig nationell oavhängighet. Vårt land, som uppnått en relativt hög grad
av välstånd, har ett särskilt ansvar som deltagare i det fredliga internationella
utvecklingssamarbetet. I dagens tragiska världsläge — då väldiga resurser
som skulle kunna användas i fredligt uppbyggnadsarbete binds i upprustning
och ohyggliga krigsföretag — måste vi öka våra fredsansträngningar
och vara beredda till uppoffringar för att stödja framstegets krafter
i världen.

Målet för utvecklingssamarbetet och för den biståndsgivning, som måste
ingå däri, är en höjning av de fattiga folkens levnadsnivå. Detta innebär att
åtgärder liksom hittills skall sättas in ägnade att motverka svälten och massfattigdomen,
begränsa befolkningstillväxten, förbättra utbildningen och påskynda
den ekonomiska utvecklingen. Samarbetet syftar till att genom impulser
och bistånd utifrån stimulera de fattiga ländernas egna utvecklingsansträngningar.
De skall bidra till social och ekonomisk utjämning och medverka
till en samhällsutveckling i demokratisk riktning.

I formuleringar liknande dessa har utvecklingssamarbetets och biståndsverksamhetens
motiv och mål fastslagits genom 1962 års beslut om riktlinjerna
för det svenska utvecklingsbiståndet och genom senare uttalanden om
utvecklingssamarbetets inriktning och utformning. Dessa ståndpunkter bör
äga fortsatt giltighet.

Biståndsvägar och samordning

Biståndet lämnas inom ramen för ett internationellt samarbete i många
former. Sverige har särskilt starkt hävdat de mellanstatliga organisationernas
betydelse för utvecklingsplaneringen och som kanaler för bistånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Vårt lands finansiella insatser i de internationella biståndsprogrammen är
betydande. Inom FN:s utvecklingsprogram UNDP svarar Sverige sedan ett
par år för det största bidraget näst Förenta Staternas. Till Världsbankens utvecklingsfond
IDA har Sverige lämnat avsevärda bidrag utöver våra avtalsenliga
förpliktelser. Svenskt stöd har vidare lämnats till de regionala utvecklingsbankerna
för Asien och Latinamerika samt övervägs i fråga om Afrika;
dessa bankers verksamhet utgör ett värdefullt komplement till Världsbanksgruppens
biståndsgivning.

Vår betydande medverkan i de internationella biståndsprogrammen ligger
i linje med vår traditionellt starka uppslutning kring FN. Den markerar vår
vilja att stärka FN som ett instrument till värn för freden och bistånd åt
utvecklingsländerna. Det hör till fördelarna med det internationella biståndet,
att det handhas av organisationer inom vilka givar- och mottagarländer
samarbetar på jämställd fot. Bistånd som lämnas via de mellanstatliga
organisationerna står ofta friare gentemot politiska och kommersiella
biavsikter än många bilaterala insatser. Multilaterala organ som UNDP och
IDA tillämpar principer som i stor utsträckning sammanfaller med våra
egna, t. ex. biståndets obundenhet i fråga om leveranskällor och biståndsvillkorens
benefika karaktär. Det mellanstatliga biståndet kommer flertalet
u-länder till godo och gör det därmed godtagbart för enskilda givarländer
att av effektivitetsskäl koncentrera sina biståndsresurser på ett mindre antal
länder. Genom sin verksamhet har de mellanstatliga biståndsorganen vunnit
en betydande erfarenhet av utvecklingsarbete i de fattiga länderna och
en värdefull överblick över biståndsbehoven. De förfogar också över en utredningskapacilet
och personella resurser, som ger dem möjlighet bl. a. till
mera omfattande biståndsinsatser än ett förhållandevis litet givarland som
Sverige kan engagera sig i.

Ett starkt stöd till de internationella programmen genom växande finansiella
bidrag och ökad rekrytering av personal bör även i fortsättningen vara
ett väsentligt drag i svensk biståndspolitik. Denna medverkan medför ett
särskilt ansvar för oss att följa och påverka arbetet inom de mellanstatliga
biståndsorganisationerna i syfte att stärka den nationellt obundna biståndsgivningen
genom internationella organ.

Den övervägande delen av den internationella biståndsgivningen sker
genom direkt utvecklingssamarbete mellan ett givarland och ett mottagarland
inom ramen för s. k. bilaterala program. Samtidigt som vårt lands successivt
kraftigt ökat sitt stöd till de mellanstatliga s. k. multilaterala programmen
har även den svenska verksamheten för direkt biståndsgivning utvecklats.
Även fortsättningsvis kan och bör vårt land bedriva en sådan verksamhet
i syfte att komplettera och förstärka insatserna genom internationella
organ. Av största vikt är därvid att söka inordna vårt arbete i ett internationellt
utvecklingssamarbete.

Den kanske viktigaste samordningen av internationellt bistånd handhas

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968

av u-länderna själva. Deras resurser när det gäller planering och förvaltning
avgör ofta om en internationell biståndsinsats skall passa in i ett system
av åtgärder, som på ett ändamålsenligt sätt främjar ländernas utveckling.
FN:s och Världsbankens platsrepresentanter i u-länderna spelar en betydelsefull
roll som samordnare av internationellt bistånd till sina resp. länder
och områden. De utnyttjas i avsevärd utsträckning vid planeringen av
direkta svenska biståndsinsatser. Sverige bör fullfölja sina ansträngningar
att ytterligare stärka FN-representanternas ställning.

Möjligheterna till internationell samordning av de många olika biståndsprogrammen
har förbättrats. Därmed neutraliseras i viss mån nackdelarna
av biståndsgivningens av allt att döma oundvikliga splittring på många
nationella program. Utanför FN-organen samverkar biståndsgivarna inbördes
och med de berörda mottagarna i olika samordningsorgan för såväl de
enskilda ländernas som de internationella organisationernas biståndsgivning.
Direkt samråd och samarbete med andra biståndsgivare är av betydelse
för biståndsplaneringen. För Sveriges del förekommer nära samverkan
med de övriga nordiska länderna bl. a. inom ramen för gemensamma projekt.
Inom OECD:s biståndskommitté, DAC, bedrivs ett omfattande arbete
för att åstadkomma ett slags givarländernas doktrin för god sed i biståndsgivningen,
och Sverige deltar aktivt i detta arbete. Vid handels- och utvecklingskonferensen
i New Delhi, UNCTAD II, som i stor utsträckning ägnats
åtgärder syftande till en förbättring av u-ländernas handelsvillkor, har under
de senaste veckorna diskuterats en råd frågor även berörande utvecklingsbiståndet,
och ställningstagandena vid denna konferens kan få återverkningar
för det svenska biståndsprogrammet.

Särskilt genom Världsbankens försorg har på senare år vuxit fram ett
system av konsultativa grupper och konsortier, som samordnar biståndsgivningen
till enskilda mottagarländer. Vårt land drar i ökande grad fördel
av detta samarbete, som leder till en bättre planering både i mottagarlandet
och bland biståndsgivarna till landet eller området i fråga, och vi bör fortsätta
att aktivt medverka i sådana organ, som berör för oss aktuella mottagarländer.

En speciell form av internationell samordning av bistånd till u-länder
kom till stånd, då en överenskommelse om spannmålsleveranser träffades
genom 1967 års konvention om livsmedelshjälp. Därmed öppnades en väg
för en relativt stark ökning av vårt lands liksom andra länders medverkan
i livsmedelsbiståndet.

Allt oftare har den svenska regeringen funnit möjligt stödja angelägna
biståndsändamål genom att kanalisera pengar till bestämda projekt eller
ändamål genom internationella organisationer utöver våra allmänna bidrag
till dessa organisationer. Åtgärder av FN-organ på familjeplaneringens, kvinnoutbildningens
och flyktinghjälpens områden m. m. har möjliggjorts genom
särskilda svenska bidrag. Angelägna utvecklingsprojekt exempelvis på

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

spannmålslagringens, vattenförsörjningens och industrialiseringens områden
finansieras genom trepartssamarbete mellan Världsbanken, Sverige och
enskilda mottagarländer.

Stor betydelse för kanalisering och samordning av främst privat bistånd
till u-länderna har de icke-statliga internationella organisationerna. Som
exempel kan nämnas Röda korset för katastrofhjälp, Världskyrkorådet och
Lutherska världsförbundet för stöd till utbildning, hälsovård och flyktinghjälp
samt den judiska utbildningsorganisationen ORT (Organisation för
Rehabilitation and Training) för yrkesutbildning. För det svenska statliga
biståndsprogrammet är International Planned Parenthood Federation
(IPPF) av särskilt intresse. Förbundet genomför i samarbete med sina medlemsorganisationer
ett snabbt växande biståndsprogram på familjeplaneringens
område, till vilket svenska staten och nu även andra länder bidrar
finansiellt. Sådana samarbetsformer har sin givna plats i det fortsatta svenska
biståndsprogrammet.

En internationalisering och samordning av den svenska biståndsgivningen
sker på dessa olika vägar. Skiljelinjerna mellan multilateralt och bilateralt
bistånd är numera mindre skarpa, eftersom en betydande del av Sveriges
biståndsprogram genomförs i intim samverkan med internationella biståndsorganisationer.
Valet mellan de biståndsvägar som står till buds bör ske med
utgångspunkt i vad som bäst tillgodoser biståndets syfte att effektivt medverka
till u-ländernas utveckling. Samtidigt som vårt land fortsätter att öka
sina bidrag till de mellanstatliga biståndsprogrammen bör möjligheterna till
en samordnad biståndsgivning även i andra former tillvaratas.

Biståndets medel och metoder

För att biståndet skall få god effekt måste dess utformning och inriktning
baseras på kunskap om det mottagande landets behov och förutsättningar,
om utvecklingsproblem och biståndsmetoder. Biståndsgivning kräver
omsorgsfull planering, som bör grundas på en analys av u-ländernas behov
och utvecklingsplaner. Det är angeläget att biståndsåtgärder utformas i
nära samverkan med mottagarlandet, så att verksamhetens karaktär av ömsesidigt
samarbete snarare än ensidig hjälp understryks. Man bör från början
syfta till verksamhet, som är väl integrerad i mottagarlandet. Det hör till
biståndsplaneringens viktigaste uppgifter att i varje enskilt fall avgöra vilka
slag av insatser som erfordras, t. ex. kunskapsöverföring eller kapitalöverföring,
och vilka resurser som skall ställas till förfogande för att största utvecklingseffekt
skall uppnås — personal, studiemöjligheter, materiella gåvor,
bidragsgivning eller finansiella krediter. Så långt som möjligt bör man
kombinera de olika biståndsmedlen så att de samverkar inom ramen för ett
system av åtgärder.

De nämnda biståndsmedlen utnyttjas samtliga inom det svenska pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

grammet för utvecklingssamarbete. Efter hand som man vinner erfarenhet
av hur medlen skall användas och kunna samverka inom samma projekt
söker man utforma insatserna så att olika slag av bistånd och olika finansieringsformer
vävs samman till stöd för varandra. Insatsen får därmed
större genomslagskraft.

Personalrekryteringen till de internationella programmen och till SIDA:s
verksamhet har nästan fördubblats under de senaste två åren. Inte minst
har fredskårens tillkomst medfört en glädjande ökning av Sveriges direkta
personalinsatser i u-länderna. För utvecklingsprogrammens genomförande
och biståndets utnyttjande är personalinsatser i u-ländernas förvaltning och
näringsliv i hög grad angelägna, och de efterfrågas med hög prioritet av
dessa länders myndigheter. För att möjliggöra en fortsatt snabb ökning
av det personella biståndet förstärks utbildnings- och rekryteringsverksamheten
fortlöpande. Det är angeläget att dessa åtgärder byggs ut i syfte att
förstärka den svenska medverkan i utvecklingssamarbetet över hela fältet.

Flera av Sveriges direkta personella insatser under de gångna åren har
skett inom ramen för institutioner, som i stor utsträckning bekostats av
Sverige och administrerats av svenskar. Mottagarlandet har endast stegvis
övertagit större delen av det ekonomiska och administrativa ansvaret för
verksamheten. Mot bakgrund av den erfarenhet som vunnits vill jag understryka
att mottagarlandet bör ha ett administrativt huvudansvar för
verksamhet i vilken Sverige engagerar sig och ekonomiskt medverka i så
stor utsträckning som möjligt. Biståndsgivningen bör i främsta rummet
avse stöd — genom personal, leveranser av utrustning och bidrag — till
verksamhet, som från början är mottagarlandets egen.

Vårt lands bidrag i pengar till de internationella programmen är en viktig
del av biståndet. Förutom dessa bidrag lämnas krediter till enskilda
mottagarländer — stundom i nära samverkan med den internationella utvecklingsfonden
IDA och Världsbanken — på villkor anpassade efter låntagarens
och låneobjektets förutsättningar. Med hänsyn till den skuldbörda
som utgör ett av de fattiga ländernas allra svåraste problem, lämnas svenska
krediter på mycket mjuka villkor i den mån de inte avser länder med god
kreditvärdighet eller investeringar med särskilt god förräntning. De kreditgarantier
som redan finns och den investeringsgarantigivning som föreslås
i det följande ingår bland de biståndsmedel, som står till buds inom ramen
för den svenska biståndspolitiken.

De gåvor som förekommit i form av varuleveranser från Sverige — papper
till skolböcker, gödningsämnen, skogsbruksredskap, utbildningsfartyg
inom fisket och utrustning till familjeplaneringsverksamhet osv. — har
bedömts vara av stort värde. Denna verksamhet bör fortsättas i oförminskad
omfattning. Liksom hittills bör varubiståndets innehåll bestämmas av mottagarländernas
behov och den utvecklingseffekt som varorna kan väntas
få.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 dr 1968

Till en integrerad svensk biståndsinsats hör medverkan i de internationella
programmen, dels genom insatser för rekrytering av fältpersonal och
sekretariatspersonal och för stipendiatmottagning, dels genom aktiv medverkan
i styrande organ och centrala förvaltningsorgan. Dit hör också deltagande
i utredningar och kommittéer inom de internationella organisationer,
som verkar på biståndsområdet. Åtskilliga frågor har i mellanstatliga
organ drivits från svensk sida med större eller mindre framgång. Till dessa
hör att de internationella organisationerna skall engagera sig aktivt för
familjeplanering. Dit hör krav och initiativ i syfte att främja biståndets
obundenhet till leveranser från givarlandet och arbetet på ett system för
supplementär finansiering. Krav på åtgärder för handelns liberalisering och
för främjandet av u-länders export har hävdats och upprepats. Initiativ har
tagits i syfte att förstärka Världsbanken/IDA:s fonder och att åstadkomma
flerårsutfästelser till FN:s biståndsprogram. Även för framtiden bör det
vara en angelägen svensk uppgift att medverka vid utformningen och genomförandet
av den mellanstatliga biståndsverksamheten.

För att ett i snabb takt växande biståndsprogram skall kunna förverkligas
och insatsens värde skall kunna motsvara kostnaderna och förväntningarna
måste tillräckliga resurser avdelas för planering och förvaltning.
Sakkunskap från statlig och privat verksamhet behöver engageras för att ge
biståndsprogrammet innehåll. Ett nära samarbete mellan biståndsförvaltningen
och andra statliga myndigheter kommer att erfordras. Inom det
svenska utbildningsväsendet kommer även u-ländernas behov av personal i
ökande utsträckning att behöva beaktas. Svenska forskningsinsatser på områden
av betydelse för u-ländernas utveckling kommer även i framtiden att
visa sig angelägna. Samverkan bör ske mellan olika statliga och privata ulandsinsatser
och den privata biståndsverksamhetens erfarenhet och kanaler
bör utnyttjas vid genomförande även av det statliga biståndsprogrammet.

Handelspolitiskt samarbete in. m.

Jag övergår nu till frågor rörande handelspolitiskt och kommersiellt bistånd.

Världshandelns utveckling har under efterkrigstiden inte varit gynnsam
för u-länderna. Deras export har ökat avsevärt långsammare än industriländernas.
Följden har blivit att u-ländernas andel av världsexporten sjunkit
från i runt tal 30 till 20 % sedan början av 1950-talet. Samtidigt ökar
u-ländernas import, framför allt av kapitalvaror och industrivaror men
även av livsmedel för att täcka försörjningen av den växande befolkningen.

Sedan den första handels- och utvecklingskonferensen, UNCTAD I, har
inte några mer påtagliga förbättringar av u-ländernas handelsförhållanden
inträffat. Det arbete som bedrivits i UNCTAD har dock bidragit till ökad
förståelse för nödvändigheten av ett samarbete av världsvid omfattning på
detta område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

De svenska ansträngningarna bör även framgent inriktas på att i organisationer
såsom GATT och UNCTAD liksom i andra internationella sammanhang
genom samfällda åtgärder söka undanröja hindren för en ökad
handel med n-landsprodukter och härigenom befrämja u-ländernas ekonomiska
utveckling.

Industriländerna kan stödja u-ländernas exportutveckling på olika vägar.
En sådan väg är att avveckla handelshinder gentemot u-länderna eller att
underlätta deras export, t. ex. genom särskild förmånsbehandling i fråga
om tullar, s. k. tullpreferenser. Industriländerna kan vidare stödja u-ländernas
traditionella export av råvaror, som redan nu är underkastad endast ett
fåtal handelshinder, främst genom åtgärder för att stabilisera råvarupriserna
och därmed u-ländernas exportinkomster. Ansträngningar i detta syfte
görs genom bl. a. internationella råvaruavtal och genom förslaget om supplementär
finansiering. Slutligen utgör tekniskt bistånd i exportstödjande
syfte, såsom utbildning av exportörer och införande av förbättrat kvalitetsmedvetande,
viktiga inslag i samarbetet mellan industriländer och u-länder
på detta område.

En angelägen uppgift är att fortsätta arbetet på att avveckla tullbarriärer
liksom kvantitativa restriktioner och andra hinder för en fri handel. Det är
dock inte realistiskt att förvänta sig några mera omfattande initiativ under de
närmaste åren. Frågan om en förmånsbehandling för u-landsprodukter har
därför getts en förtursställning i den internationella diskussionen. För att
uppnå syftet med ett sådant arrangemang bör, enligt den mening som hävdats
och alltjämt bör hävdas av Sverige, ett preferenssystem utformas så att
det täcker största möjliga antal länder och största möjliga antal varugrupper.
Det är inte uteslutet att man vid den nu pågående handels- och utvecklingskonferensen
i New Delhi kan enas om väsentliga element i ett preferenssystem
för u-landsprodukter. Om så sker läggs en grund för arbetet efter
konferensen med den slutliga utformningen av ett preferenssystem.

Sverige bör även i fortsättningen aktivt verka för lösningar på de problem
som förhållandena på råvaruområdet, särskilt de starka prisfluktuationerna,
innebär för u-ländernas utveckling. Eftersom förutsättningarna
är olika för skilda produkter måste lösningar sökas för varje produkt för
sig. Sverige har ställt sig berett att medverka i internationella råvaruavtal
när sådana kan bedömas vara ett lämpligt instrument för att uppnå stabila
priser för u-landsprodukter. Vårt land bör också vara positivt till förslag
rörande finansiering i lämplig form av buffertlagerarrangeinang som kan
komma att ingå i ett råvaruavtal.

Sverige söker också medverka till en ökad rationalisering och större
mångsidighet i u-ländernas produktion och till att förbättra marknadsföringen
för u-ländernas produkter.

För jordbrukets produkter gäller speciella problem. Framstegen på detta
område var mindre betydande vid Kennedy-förhandlingarna, men under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

sökningar fortsätter, bl. a. inom GATT, för att finna lösningar. Sverige har
förklarat sig villigt att för sådana varor ta på sig förpliktelser inom ramen
för världsomfattande avtal, som syftar till att stabilisera priserna och öka
världshandeln och denna linje bör följas även framgent.

Av central betydelse för en ökad avsättning av n-landsprodukter är åtgärder
som syftar till att underlätta u-ländernas försäljningsansträngningar.
Hit hör bl. a. en effektiv organisation av u-ländernas export och bättre information
om avsättningsmöjligheterna i industriländerna. Vidare behövs
åtgärder för att undanröja brister i fråga om kvalitet, utformning, standardkrav
m. in.

Sverige arbetar för ökade insatser på detta område i olika internationella
organisationer. En bättre samordning av dessa organisationers arbete skulle
medföra att tillgängliga resurser kunde utnyttjas bättre, och svenska initiativ
i detta syfte bör fullföljas.

Medel har anvisats till en direkt svensk biståndsverksamhet på exportfrämjandets
område. Ett nära samarbete har inletts med internationella organisationer,
främst det handelsinformationsorgan — International Trade
Centre (ITC) i Geneve — som numera drivs gemensamt av UNCTAD och
GATT, och svenska insatser är framgent avsedda att i stor utsträckning
genomföras i samarbete med dessa internationella organisationer. Nyligen
har i samarbete med ITC påbörjats ett projekt i Tanzania genom vilket landet
erhåller rådgivare och marknadsföringsexperter. I projektet ingår också
utbildning av tanzanier i exportförsäljningsteknik.

Även om åtgärder som syftar till att underlätta u-ländernas export och
utveckla deras ekonomi i allt väsentligt måste vidtas inom ramen för internationella
överenskommelser för att nå största möjliga handelspolitiska effekt,
bör dock inte begränsade nationella åtaganden underskattas.

Den svenska handelspolitiken karakteriseras bl. a. av låga tullar och få
hinder av annat slag för en fri handel. Vår öppna marknad utgör i sig ett
bidrag till att underlätta för u-länderna att finna avsättning för sina exportprodukter.
Möjligheter till ytterligare åtgärder på detta område är föremål
för en fortlöpande uppmärksamhet.

Sverige har på olika sätt medverkat i strävandena att befrämja industrialisering
i u-länderna. Så har skett inom FN:s ram och genom svenska
utvecklingskrediter för industriella ändamål. I detta sammanhang har frågan
om att upprätta ett svenskt system för garantier av svenska privata
investeringar i u-länderna diskuterats. Sveriges företrädare i diskussionerna
i olika internationella organ har länge verkat för att man söker skapa
ett multilateralt system för investeringsgarantier men dessa ansträngningar
kommer troligen inte att leda till några resultat inom den närmaste tiden.

I avvaktan på ett sådant internationellt garantisystem för industriella investeringar
bör nu ett nationellt svenskt system tillskapas. Sedan en inom
finansdepartementet upprättad promemoria i ämnet nu remissbehandlats,

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

bör förslag till riktlinjer för ett svenskt system för garantier av investeringar
i u-länderna underställas riksdagen. Förslaget kommer senare denna dag
att anmälas av chefen för handelsdepartementet.

Vissa organisationer inom näringslivet har i framställning till Kungl.
Maj :t föreslagit inrättandet av en fond för finansiering av förundersökningar
av industriella investeringsprojekt i u-länderna. Studierna skulle
utföras av svenska konsultfirmor. Valet av studieobjekt skulle ske med
beaktande av svenska industriföretags eventuella intressen. Förslaget har
remissbehandlats och därvid mött gensagor med hänsyn till utformningen.
Bl. a. har hänvisats till att behovet av stöd för svensk företagsamhet bör
prövas utan samband med biståndet till u-länderna. SIDA har framhållit,
att en viss försöksverksamhet på detta område redan inletts inom ramen
för de anslagsmedel, som ställts till verkets förfogande.

Behovet av stöd till studier av det slag som berörs i framställningen tillgodoses
till en del redan inom nuvarande biståndsverksamhet. Så avses
ske även i fortsättningen och man synes därmed i lämplig utsträckning
kunna tillgodose framställningens syfte i den mån det är att hänföra till
biståndsområdet.

Biståndets ämnes- och länderinriktning

I den internationella diskussionen om de fattiga ländernas problem framhålls
med växande styrka, att livsmedelsbristen och folkökningen tillhör
de allvarligaste hindren för utvecklingen. I samband med handels- och utvecklingskonferensen
i New Delhi har ytterligare understrukits hurusom utvecklingen
av handel och därmed u-ländernas export är en förutsättning för
en självalstrande ekonomisk utveckling. Nödvändigheten av en utbyggd infrastruktur
och en industrialisering betonas i detta sammanhang, men jordbruksnäringarnas
avgörande betydelse för u-ländernas egen försörjning och
även för deras exportansträngningar betonas inte minst i deras egen planering.
Genom hela diskussionen går kravet på utbildning och kunskapsöverföring
på alla nivåer.

Dessa tendenser återspeglas i den internationella biståndsgivningens inriktning.
Bistånd till livsmedelsförsörjning i hd mening — innefattande
lantbruksutbildning samt gåvor av gödningsämnen och andra produktionsmedel
för en rationell jordbruksdrift och annan livsmedelsframställning —
har fått ökad vikt i biståndsgivningen både inom FN-programmen och
världsbanksgruppens kreditgivning. De svenska insatserna på livsmedelsförsörjningens
område har framför allt syftat till att stödja mottagarländernas
ansträngningar att utveckla de egna produktionsresurserna. Denna
prioritering bör gälla även i framtiden. Vid akuta bristsituationer har Sverige
också bidragit med leveranser av livsmedel. Genom att Sverige biträtt
1967 års konvention om livsmedelshjälp kommer de svenska livsmedelsleveranserna
till u-länderna att öka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

I OECD:s utredningsarbete kring u-landsproblemen har under det senaste
året särskild vikt lagts vid jordbrukets utveckling — liksom vid befolkningsfrågan.
Vad folkökningen angår har problemet uppmärksammats mer
än någonsin — men ännu är det endast få u-länder som uppnått några synliga
framgångar med verksamhet för familjeplanering, och biståndsgivningen
på området är ännu obetydlig.

Vårt lands företrädare i internationella organ har aktivt medverkat i
betoningen av de områden för gemensamma åtgärder som har nämnts. Jag
förordar att så sker även i fortsättningen.

Statsmakterna har i olika sammanhang och senast år 1967 uttalat sig för
att inom det svenska utvecklingssamarbetet hög prioritet ges åtgärder på
livsmedelsförsörjningens och familjeplaneringens område. SIDA har i sin anslagsframställning
för budgetåret 1968/69 och i sin planering ytterligare
framhävt denna prioritering. Jag förordar att denna inriktning av utvecklingssamarbetet
bibehålls.

Ämnesvalet för insatserna bestäms i första hand av mottagarländernas
behov och efterfrågan och biståndsgivarnas möjligheter att möta dem. Vägledande
för vår verksamhet är också planeringen inom de internationella
organ vi samarbetar med. Vissa områden, som är eftersatta i andras biståndsarbete
men som i vårt land bedöms som strategiska, har särskilt stötts
och bör även framgent stödjas av Sverige. Därvid kan det även bli tal om
att i viss mån söka påverka prioriteringen på mottagarsidan. Utvecklingssamarbetet
innebär en ömsesidig påverkan i en anda av förståelse. Den
svenska verksamheten för familjeplaneringens främjande har länge bedrivits
mot majoritetens önskemål inom de internationella organisationerna,
och tidvis har förekommit att bilateralt familjeplaneringssamarbete även
inom mottagarlandet mött tveksamhet hos olika grupper. I sådana fall kan
en svensk insats bli ett verksamt stöd åt progressiva krafter.

På liknande sätt kan annan verksamhet, t. ex. utbildning och annan aktivitet
som syftar till kvinnans frigörelse, erbjudas från svensk sida i utvecklingssamarbete,
där andra parten — eller internationella organ — kan
ha svårt att helt på eget initiativ ge denna verksamhet högsta prioritet. Det
synes naturligt att man från svensk sida i utvecklingssamarbetet söker befordra
jordreformer, såsom förekommer inom eif jordbruksutvecklingsprojekl
i Etiopien, eller kooperativa former för producent- och konsumentsamarbete
såsom sker i flera länder. Utrymme kan beredas i biståndsarbetet
för ansträngningar att befordra eu enligt vår mening sund arbetsmarknadspolitik
eller en human flyktingpolitik eller uppkomsten av folkliga
organisationer, som kan bidra till en snabbare utveckling i demokratisk
anda — allt inom ramen för vad mottagarparten är beredd att engagera
sig för.

Sverige har trots små resurser otvivelaktigt gjort eu betydelsefull insats
för familjeplaneringens främjande. Denna bör nu fullföljas i syfte att få till

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 93

stånd en världsomfattande verksamhet genom att ytterligare aktivera de
internationella organisationerna och de nationella regeringarna. Där verksamheten
kan befordras genom svenska finansiella bidrag eller personlig
rådgivning eller gåvor av utrustning, bör så ske inom ramen för tillgängliga
resurser. SIDA har beräknat medel för en fortsatt snabb utbyggnad
av programmet. Enligt min mening bör denna verksamhet ges allt det stöd
som är möjligt.

Då det svenska biståndsprogrammet successivt får större resurser, kan
helt nya verksamhetsområden bli aktuella. Tills vidare torde dock planeringen
böra inriktas på i huvudsak de verksamhetsgrenar och områden,
som f. n. främst präglar programmet och där erfarenheter vunnits, så att
inte effektiviteten sätts i fara genom splittring av krafterna. Större finansiella
och personella resurser bör dock möjliggöra, att insatserna ges större
dimensioner och därmed blir av mer avgörande betydelse i de länder, där de
sätts in. Det kan då tänkas, att program omfattande hela länder eller landsdelar
kan stödjas i fler tall än som hittills skett t. ex. i fråga om om familjeplanering
i Pakistan och Ceylon, boskapsinsemination i Kenya, vattenförsörjning
på landsbygden i Tanzania och Sudan och spannmålslagring i
Pakistan. Sådana program kan komma att gälla yrkesutbildningen eller läsoch
skrivkunnigheten eller något avsnitt av jordbrukskreditförsörjningen
eller spannmålslagringen eller problem som föranleds av massvandringen
till städerna.

I ökad grad bör svenska krediter eller bidrag — då detta visar sig vara
lämpligt ur utvecklingssynpunkt — lämnas utan bindning till enskilda
projekt och med inriktning på hela program inom ett lands utvecklingsplan.
Exempel härpå är importfinansieringen inom ramen för svenska krediter
till Indien och gåvoleveranserna av papper till skolboksförsörjningen. Andra
större nya insatser kan komma att gälla utvecklingsprogram på en rad
ämnesområden i en avgränsad geografisk region såsom f. n. prövas i det
jordbruksutvecklingsprojekt i Etiopien, som på försöksbas omfattar samtidiga
åtgärder inom jord- och skogsbruk, utbildning och hälsovård, vägar,
vatten och avlopp, bostäder och i någon mån även handel och industri.

Då det gäller större insatser av den karaktär som nu nämnts, är det nödvändigare
än annars att söka samarbete för planering och eventuellt genomförande
med de internationella biståndsorganen och andra biståndsgivare
samt med frivilliga organisationer och företag, som kan visa sig intresserade.

Från svensk sida har, såsom redan anförts, i internationella organisationer
väckts och drivits frågan om ett system för supplementär finansiering.
Den svenska delegationen vid den pågående handels- och utvecklingskonferensen
verkar för att uppna så stor enighet som möjligt om principerna för
ett sådant system.

I sin anslagsframställning för nästa budgetår har SIDA inte föreslagit

Kungt. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

någon ändring i fråga om länderinriktning av direkt svenskt bistånd. Hittills
vunnen erfarenhet ger vid handen, att en koncentration av biståndet
till ett fåtal huvudmottagarländer utgör förutsättning för grundlig planering
av biståndsinsatserna. Endast genom att fasthålla principen om en
ländermässig koncentration av biståndet kan det svenska utvecklingssamarbetet
väntas få påtaglig betydelse för de länder med vilka vi direkt samarbetar.
Ehuru direkta svenska biståndsinsatser eller stöd till frivilliga organisationers
verksamhet förekommer i ett 20-tal länder, har det utbildat
sig en grupp av stater till vilka olika slag av svenska insatser koncentrerats.
Till dessa s. k. huvudmottagarländer räknas nu — med något olika
betoning inom olika delar av programmet — Tunisien, Tanzania, Kenya,
Etiopien, Sudan, Pakistan och Indien. Det svenska personella biståndet till
Zambia — genom fredskåren och på annat sätt — är på väg att få en sådan
omfattning, att landet i delta hänseende är väl jämförbart med liuvudmottagarländerna.
Då ökningen av biståndsresurserna efter hand blir betydande,
kan en försiktig vidgning av kretsen av huvudmottagarländer bli
möjlig utan att biståndets effektivitet eftersätts. I samband med svensk
medverkan i Världsbankens konsultativa grupp för Östafrika, som avser
Kenya, Tanzania och Uganda, kan det bli aktuellt att överväga bistånd till
Uganda inom ramen för vårt samarbete med Östafrika.

Samtidigt som jag förordar att statsmakterna håller fast vid principen
att direkt bistånd skall lämnas främst till dessa tidigare nämnda länder,
vill jag erinra om att betydande svenska biståndsresurser tillförs även
länder utanför denna krets av stater. De mellanstatliga organisationernas
biståndsprogram, som omfattar de allra flesta fattiga länder, erhåller betydande
svenska bidrag. Exportkreditgarantigivning på särskilt gynnsamma
villkor omfattar flertalet u-länder. Därtill kan nämnas biståndet på familjeplaneringens
område, vilket inte begränsas till de länder som prioriterats
för direkta svenska insatser. I viss mån görs avsteg från koncentrationsprincipen
även i fråga om bidrag till enskilda organisationer samt stipendiat-
och kursverksamhet. Någon ändring härvidlag föreslås inte. Utanför
kretsen av de länder, med vilka Sverige i första hand har direkt utvecklingssamarbete,
har vårt land varit berett till åtgärder vid naturkatastrofer,
för flyktingar undan rasförtryck och i samband med krigshandlingar e. d. Vidare
har särskilda biståndsåtgärder vidtagits till förmån för vissa länder,
som befinner sig i ett särskilt utsatt läge. Ett sådant biståndsprogram har
inletts för Lesotho, Botswana och Swaziland. Biståndsverksamhet bedrivs
för flyktingar från Sydafrika, Sydvästafrika, Rhodesia och de av Portugal
behärskade områdena i södra Afrika. Åtgärderna avser utbildning med koncentration
till Tanzania, Kongo och Zambia. Vidare har medel sedan några
år anvisats för rättshjälp och annat bistånd till offer för den sydafrikanska
apartheidpolitiken. Viss humanitär hjälp lämnas genom Röda korset till

Kungl. Maj:ts proposition nr tOi år 1968 95

offren för kriget i Vietnam. Då kriget upphör bör vi vara beredda att effektivt
bistå Vietnams folk i dess återuppbyggnadsarbete.

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-målet

Från statsmakternas sida har redan vid upprepade tillfällen uttalats att
det svenska utvecklingsbiståndet bör bringas att uppnå en sådan volym,
att anslagen på statens budget till biståndsändamål motsvarar 1 % av
bruttonationalprodukten. Samtidigt har betonats, att detta mål icke är
att betrakta som en slutgiltig gräns för en svensk biståndsinsats.

Det är nu angeläget att lägga en fastare grund än hittills för biståndsverksamhetens
fortsatta utbyggnad och därmed ge planeringsarbetet de
hållpunkter som bedöms nödvändiga.

Jag vill därför förorda ett principbeslut av innebörd att vägen till 1 %-målet skall tillryggaläggas på sju år och att målet skall vara uppnått budgetåret
1974/75.

Denna målsättning innebär att statsmedel tillhandahållna genom budgetanslag
m. m. för internationellt utvecklingsarbete i form av bidrag till internationella
organisationer, gåvor och lån skall för ifrågavarande budgetår
uppgå till ett sammanlagt belopp, som motsvarar 1 % av bruttonationalprodukten
till marknadspris enligt svensk definition. Vid beräkning av detta
belopp bör avdrag göras för amorteringar, räntebetalningar och andra
återbetalningar avseende tidigare svensk biståndsgivning. När det gäller
långivningen räknar jag med att denna även i fortsättningen normalt skall
ske på minst fem år och vanligen på väsentligt längre tid.

För att målet skall nås vid nämnda tidpunkt framstår en anslagsökning
på i genomsnitt 25 % per år som behövlig. Den slutgiltiga anslagsnivån
blir beroende av bruttonationalproduktens tillväxt i löpande priser. För
budgetåret 1968/69 kommer i det följande att föreslås anslagsökningar
på sammanlagt 100 milj. kr. till totalt 504 milj. kr., dvs. med ca 25 %.

Som framgår av vad som anförts rörande den svenska definitionen av
1 %-målet är denna avsevärt mer ambitiös än det vid handels- och utvecklingskonferensen
1964, UNCTAD I, antagna 1 %-målet. I detta internationella
1 %-mål inräknas i biståndsvolymen även privata kapitalöverföringar.
Vidare jämför man ofta biståndsflödet med nettonationalprodukten,
som genomsnittligt är 20—25 % lägre än bruttonationalprodukten, eftersom
i den senare även ingår de investeringar som utgör ersättning för försliten
kapitalutrustning.

Med tillämpning av denna internationella jämförelsenorm kan det
svenska resursflödet nu beräknas till drygt 0,6 % av nationalinkomsten
(varav det statliga biståndet utgör nära 0,4 %). Om den av mig nyss förordade
ökningstakten följs och förhållandena i övrigt utvecklar sig likfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

migt, skulle 1 %-målet enligt den vanligaste internationella definitionen
uppnås i början av 1970-talet, troligen budgetåret 1972/73. Vissa osäkerhetsfaktorer
vidlåder emellertid denna beräkning, framför allt ovissheten
om det privata kapitalflödet.

Vad jag har förordat i fråga om tidpunkt för 1 %-målets uppnående innebär
inte något ställningstagande till anslagshöjningen under vart och
ett av de följande sex budgetåren efter budgetåret 1968/69. Hur mycket
anslagen kan höjas de enskilda budgetåren blir beroende på den ekonomiska
utvecklingen. En rationell och långsiktig biståndsplanering förutsätter
emellertid kontinuitet i anslagsökningen. Från dessa utgångspunkter
vill jag nu förorda, att höjningen varje budgetår i kronor räknat förutsätts
bli minst lika stor som höjningen under det närmast föregående budgetåret.
Därmed ges en minimiram för planeringen, som årligen kommer att
kunna justeras med ledning av riksdagens beslut om anslag till internationellt
utvecklingssamarbete. Om detta underlag för planeringen godtas, innebär
det, att efter den av riksdagen beslutade anslagshöjningen för budgetåret
1968/69 en anslagshöjning av i kronor räknat minst samma storlek
förutsätts ske för budgetåret 1969/70. Det blir i samband med höstens budgetarbete
möjligt att bedöma hur stor den faktiska ökningen kommer att
kunna bli. För att 1 %-målet skall uppnås behövs en i absoluta tal successivt
stigande ökning av anslagen. Anslagshöjningen kan flertalet budgetår
väntas överstiga den på här angivet sätt beräknade planeringsramen, vilken
som nämnts utgår från att ökningen blir densamma under det närmast
följande budgetåret som under det innevarande. Inom ramen för detta planeringsutrymme
kommer i det följande att förordas, att bidragen till flertalet
mellanstatliga biståndsprogram fastställs för en treårsperiod.

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71

I det föregående har behovet av planering av utvecklingsarbete och bistånd
betonats. För alla parter — internationella såväl som nationella biståndsorgan,
planeringsmyndigheter och verkställighetsorgan på mottagarsidan —
är det viktigt att trygghet för de finansiella resurserna finns för perioder
av några års varaktighet. Riksdagen har i olika sammanhang godtagit denna
princip.

De svenska bidragen till internationella utvecklingsprogram lämnas i flera
fall inom ramen för utfästelser avseende flera år. Sådana åtaganden har tidigare
lämnats till Internationella utvecklingsfonden IDA avseende treårsperioder,
och nu är en ny utfästelse avseende åren 1968—1970 aktuell. Till
FN:s utvecklingsprogram UNDP har Sverige sedan ett par år lämnat treårsutfästelser,
senast avseende åren 1967—1969. För Internationella livsmedelsprogrammet
WFP gäller ett åtagande för åren 1966—1968, och en ny bidragsperiod
har fastställts att omfatta åren 1969 och 1970. Den särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

konventionen av år 1967 om livsmedelshjälp gäller för en period som sammanfaller
med budgetåren 1968/69—1970/71. Av det belopp som Sverige
kontant skall inbetala av sin medlemsandel i Asiatiska utvecklingsbankens
grundfond förfaller de återstående tre delposterna också till betalning under
budgetåren 1968/69—1970/71.

På motsvarande sätt gäller på de direkta svenska biståndsåtgärdernas område,
att avtal med mottagarländer sluts för perioder av flera års varaktighet.
I enlighet med riksdagens bemyndigande lämnas utfästelser om utvecklingskrediter
ofta över en treårsperiod. Projektavtal inom den s. k. fältverksamheten
har sedan länge ingåtts för en tid av tre till fem år, undantagsvis
längre.

Inom ramen för den tillväxt av den svenska biståndsvolymen mot 1 %-målet, som jag nyss uttalat mig för, förordar jag att ett i väsentliga avseenden
preciserat treårsprogram för anslag och planering nu fastställs. Detta
program bör dras upp efter följande riktlinjer.

Till de multilaterala biståndsprogrammen i FN:s och Världsbankens regi,
UNDP och IDA, görs — i tillägg till de åtaganden som redan skett — utfästelser
om en stigande bidragsvolym för åren 1968, 1969 och 1970. Även till
FN:s barnfond UNICEF och till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) bör
utfästelser göras om ökade bidrag. Beslut om en ökad livsmedelshjälp har
redan fattats för budgetåren 1968/69—1970/71 genom riksdagens godkännande
av 1967 års konvention (prop. 1967: 156, JoU 39, rskr 346), och FN:s
och FAO:s livsmedelsprogram WFP förutsätts få fortsatt stöd under den
förestående bidragsperioden 1969—1970.

I avrundade tal förordar jag att följande bidragsbelopp redan i år utfästs
till internationella program. (Motsvarande belopp för innevarande budgetår
anges som jämförelse.)

Budgetår, milj. kr. (avrundade belopp)

	1967/68	1968/69	1969/70	1970/71	Summa
	Anslag	Anslag	Utfästelse	Utfästelse	anslag och utfäs-telser 1968/71
IDA....................	52	72	88	104	265
Int. livsmedelsprogrammen	16	38	38	38	114
Asiat. utv. banken........	3	3	3	3	9
UNDP..................	81	81	91	104	276
UNICEF................	9	9	15	15	39
FN:s flyktingverksamhet ..	2	2	3	3	8
Totalt	162	205	238	267	710

De bidragsökningar som nu förordas innebär en anslagsökning budgetåret
1968/69 koncentrerad främst till två slag av program, nämligen livsmedelsprogrammen
och Världsbankens kreditgivning under utvecklingsfonden IDA.
Därutöver bör ske en viss ökning av det fasta bidraget till FN:s flyktingkommissariat
(med ca 300 000 kr.) och till UNICEF (med 200 000 kr.), ökningen
av livsmedelshjälpen — med 22 milj. kr. — har behandlats av riksdagen
i samband med godkännandet av 1967 års konvention. En princip 4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

överenskommelse har träffats om påfyllnaden av IDA:s resurser. Enligt
denna har Sveriges ordinarie bidrag höjts från 26 milj. kr. till ca 42 milj.
kr. Sverige har emellertid under en följd av år lämnat extra bidrag till IDA
av samma storlek som de ordinarie bidragen. Detta innebär att totalbidragen
har uppgått till 52 milj. kr. Sveriges starka stöd till IDA bör manifesteras
genom fortsatta extrabidrag och genom en höjning av de totala
bidragen. Det är lämpligt att ökningen av IDA-bidragen sker successivt för
att under den treåriga bidragsperiodens sista år uppnå den fyrdubbling av
de ordinarie bidragen som var Världsbankschefens ursprungliga förslag till
påfyllnad av IDA:s resurser. För budgetåret 1968/69 kommer att förordas
ett totalt IDA-bidrag uppgående till något mer än 72 milj. kr. För budgetåren
1969/70 och 1970/71 förordas bidrag uppgående till ca 88 resp. 104
milj. kr.

Då det gäller FN-programmen UNDP och UNICEF kan utfästelser om
ökade bidrag omedelbart läggas till grund för åtaganden gentemot biståndsmottagare,
och behoven av medel för utbetalningar uppkommer först efter
band som projekten förverkligas. Eftersläpningen i programmens behov av
likvida medel belyses av att belopp motsvarande ungefär ett års bidrag normalt
står på bank i Sverige sedan utbetalning från anslagen ägt rum. Om
utfästelse över en treårsperiod görs nu, kan planeringen inom programmen
ske omedelbart med utnyttjande för konkreta åtaganden av de belopp, som
kommer att anslås under budgetåren 1969/70 och 1970/71.

Den föreslagna treårsutfästelsen till UNDP uppgår totalt till 276 milj. kr.
(15,5 -f- 17,5 + 20 = 58 milj. dollar). Då utfästelse om bidrag för åren 1968
och 1969 med 162 milj. kr. (15,5+ 15,5=31 milj. dollar) redan tidigare
gjorts, innebär förslaget att UNDP i sin planering kan tillgodogöra sig nya
utfästelser motsvarande 114 milj. kr. (2 + 20 =22 milj. dollar). Förslaget
om en stigande bidragsgivning till IDA innebär för treårsperioden ett totalbelopp
av 265 milj. kr. (14+ 17 + 20 = 51 milj. dollar), som i sin helhet
står till förfogande för nya åtaganden från IDA gentemot låntagare. För
åren 1968—69 förutsätts att bidragen från Sverige till IDA stiger snabbare
än bidragen till UNDP medan för 1970 förutsätts att samma bidragsbelopp
lämnas till bägge programmen.

Jag fäster i sammanhanget särskilt avseende vid möjligheten att utfästelser
ges som innebär eu ökning stegvis av bidragen. Sverige bar försökt
att genom extrabidrag till IDA och förhandsutfästelser till UNDP påverka
andra bidragsgivare. Förhoppningar om vissa resultat härvidlag har yppats
på sistone. Det synes nu angeläget att ta ytterligare ett steg och ge ett exempel
för bidragsgivningen, som möjligen kan påverka andra bidragsgivare till
en ökad generositet mot de internationella programmen. Flera länder planerar
en successiv ökning av sin biståndsgivning, och det synes vara en angelägen
uppgift för Sverige att därvid söka påverka dem att också göra större
insatser för de gemensamma programmen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

Om det förordade treårsprogrammet godtas innebär det, att anslagen till
de internationella biståndsprogrammen för budgetåret 1968/69 höjs med 43
milj. kr. till ca 205 milj. kr. och att för budgetåren 1968/69—1970/71 bidrag
och bidragsutfästelser redan nu lämnas till ett sammanlagt belopp av 710
milj. kr. Därtill kan ytterligare höjningar visa sig möjliga under budgetåren
1969/70 och 1970/71.

Vad angår den direkta svenska biståndsverksamheten har SIDA till verksamhet
under anslaget Fältverksamhet för nästa budgetår föreslagit ett belopp
av totalt 190 milj. kr. I detta belopp har beräknats medel för de aktiviteter,
vilkas kostnader under innevarande budgetår bestrids från anslaget,
samt medel motsvarande större delen av de bidrag till särskilda ändamål
som lämnats under tredje huvudtitelns anslag Övrigt multilateralt tekniskt
bistånd och Humanitärt bistånd till flyktingar in. fl.

SIDArs förslag rörande fältverksamhetsanslaget innebär en ökning för
de ändamål, som avses bli tillgodosedda under anslaget, med drygt 58 milj.
kr. i jämförelse med motsvarande anslag för innevarande budgetår.

Till utvecklingskrediter och förundersökningar, som nu utgör huvuddelen
av anslaget till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd, har SIDA föreslagit
125 milj. kr. Med hänsyn till den föreslagna överflyttningen av varubiståndet
till fältverksamhetsanslaget innebär förslaget en anslagshöjning
med 25 milj. kr. Till ändamål inom biståndsförvaltningen, dvs. SIDArs avlöningar
och omkostnader samt rekrytering och utbildning av fältpersonal,
har SIDA föreslagit anslagshöjningar med drygt 3 milj. kr.

För att tillgodose SIDArs förslag skulle till fältverksamhet och utvecklingskrediter
samt biståndsförvaltning behövas anslagshöjningar med (58 -j25
+ 3 =) 86 milj. kr.

Inom den ram av 100 milj. kr., som jag nyss förordat för den sammanlagda
höjningen av biståndsanslagen under budgetåret 1968/69, kan SIDArs
förslag inte rymmas i sin helhet. I det följande kommer jag att förorda, att
anslaget Fältverksamhet under budgetåret 1968/69 upptas med 180 milj. kr.
Detta innebär i förhållande till motsvarande anslag under innevarande budgetår
en höjning med ca 48 milj. kr. Enligt vad jag erfarit ger beräkningar
som nyligen gjorts inom SIDA vid handen, att medelsbehovet för den planerade
verksamheten — med hänsyn till inträffade tidsförskjutningar —
kan tillgodoses inom ramen för ett anslag för budgetåret 1968/69 av 180
milj. kr.

Till svenska utvecklingskrediter har SIDA föreslagit ett anslag för nästa
budgetår av 125 milj. kr. motsvarande en ökning av anslagsmedel för kreditändamål
med 25 milj. kr. SIDA har beräknat att på anslaget Bilateralt
finansiellt bistånd, varunder utvecklingskrediterna finansieras, skall vid
utgången av innevarande budgetår finnas en reservation av ungefär samma
storlek som vid utgången av förra budgetåret eller ca 180 milj. kr. Medan
vid utgången av förra budgetåret drygt 50 milj. kr. av reservationen inte

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

motsvarades av formella åtaganden, beräknas reservationen vid nästa budgetårsskifte
komma att vara disponerad i sin helhet genom avtalsfästa åtaganden.
I det följande kommer att till svenska utvecklingskrediter för nästa
budgetår förordas ett anslag av 105 milj. kr., vilket innebär en reell anslagshöjning
med ca 5 milj. kr. Samtidigt förordas en vidgning av utrymmet
för åtaganden om krediter att avräknas mot följande års anslag. Sålunda
förordas bemyndigande för Kungl. Maj :t att under budgetåret 1968/69 ingå
åtaganden, som med avseende på budgetåren 1969/70 och 1970/71 uppgår
till samma belopp som det föreslagna anslaget till utvecklingskrediter under
budgetåret 1968/69, dvs. 105 milj. kr., medan anslaget för budgetåret
1971/72 förordas intecknas genom åtaganden redan under budgetåret 1968/
69 med halva detta belopp. Anslags- och åtagandevolymen för budgetåret
1968/69 blir därmed (105 -f 105 + 105 + 52,5) 367,5 milj. kr., varav ca
100 milj. kr. vid budgetårets ingång beräknas vara disponerade genom tidigare
åtaganden. I allt väsentligt kommer därmed det planerade kreditprogrammet
att rymmas inom ramen för anslag och bemyndiganden. Anslagshöjningar
under kommande år beräknas successivt vidga ramen för
nya åtaganden och för fortsatt planering.

För såväl fältverksamheten som det bilaterala finansiella biståndet (utvecklingskrediter
in. m.) är det nödvändigt alt verksamheten planeras
inom något så när fasta finansiella ramar. I det föregående har jag förordat,
att planeringen sker inom en minimiram för följande år, som förutsätter
att den fortsatta anslagsökningen till biståndsändamål blir minst lika
stor som under det löpande budgetåret. Planeringen för fältverksamhet och
krediter bör utgå från att anslagsvolymen skall fortsätta att växa i samma
takt som biståndsanslagen i sin helhet.

Under dessa förutsättningar kan planeringsramarna för dessa båda verksamhetsgrenar
under de närmast följande budgetåren efter budgetåret
1968/69 anges till de belopp som framgår av följande uppställning. Som
tidigare framhållits får det förutsättas, att successivt stigande anslagshöjningar
från år till år vidgar planeringsramarna utöver de nämnda beloppen.

		Budgetår, milj. kr.		Summa
	1967/68 1968/69 Anslag	1969/70 1970/71 Planeringsram	1968/71
Fältverksamhet ................ Bilateralt finansiellt utvecklingsbi-	(132)	180	200	230	610
stånd........................	(100)	105	130	160	395
	(232)	285	330	390	1005

Anslagen till fältverksamhet och bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
enligt de förutskickade förslagen för budgetåret 1968/69 höjs med i runt
tal 53 milj. kr. till sammanlagt 285 milj. kr. Läggs härtill de nu nämnda
planeringsramarna för de båda budgetåren 1969/70 och 1970/71, kan arbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

101

med planering och förverkligande av vårt lands direkta biståndsinsatser under
den närmaste treårsperioden inriktas på en volym av drygt 1 miljard kr.

Som jag tidigare förordat bör det vid den fortsatta planeringen av biståndsprogrammet
i dess helhet förutsättas, att den totala anslagshöjningen
under budgetåren 1969/70 och 1970/71 blir minst lika stor som höjningen
för budgetåret 1968/69, dvs. 100 milj. kr. De nu angivna utfästelserna till
internationella program och planeringsramarna för direkt svensk biståndsverksamhet
fyller inte helt en sådan totalram. Det synes varken lämpligt
eller nödvändigt att nu ange den slutliga fördelningen av hela det förutsedda
framtida anslagsutrymmet. Erfarenheter som successivt görs och
händelser som inträffar kan föranleda en omprövning av programmets inriktning
och innehåll, och utrymme bör finnas för den nyorientering som
kan visa sig påkallad.

Kostnaderna för den centrala förvaltningen av biståndsinsatserna uppgår
f. n. till ca 10 milj. kr. per budgetår. För utbildning och rekrytering av
biståndspersonal samt för upplysningsverksamhet kring de fattiga ländernas
problem och kring utvecklingsarbetet beräknas drygt 3 milj. kr. för
budgetåret 1968/69. Dessa kostnader får förutsättas stiga.

Mot denna bakgrund kan den huvudsakliga fördelningen av det totala
planeringsutrymmet för budgetåren 1968/69—1970/71 nu i avrundade belopp
anges på följande sätt (milj. kr.).

		Budgetår, milj. kr.		Summa
	1967/68 Anslag	1968/69 Anslag	1969/70 1970/71 Utfästelser, och plane-ringsramar	1968/71
Allmänna bidrag till internationella
program...................... Direkta svenska biståndsinsatser och särskilda bidrag till interna-	162	205	238	267	710
tionella program.............. Ej disponerat utrymme samt för-	231	285	330	390	1005
valtning, utbildning, information	11	14	36	47	96
	404	504	604	704	1812

Den årliga anslagsökningen får enligt vad jag tidigare anfört förutsättas
i verkligheten bli högre än vad som här angetts för budgetåren 1969/70
och 1970/71. Detta innebär att utrymme finns för att tillgodose behov som
efterhand gör sig kända. Det synes angeläget att snabbt kunna ta ställning
till exempelvis förslag rörande livsmedelshjälp, som kan framkomma till
följd av nya eller försvårade hungerkriser, utan att därvid hindras av redan
gjorda dispositioner. Det samma kan sägas om biståndsåtgärder som kan
visa sig påkallade när de folk, som ännu kämpar för sitt oberoende, får
möjlighet att forma sina egna öden. Som tidigare anförts måste vårt land
i sådana lägen vara berett till snabba och omfattande åtgärder.

Den fördelning av biståndsanslagen mellan internationella program och

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

direkta svenska insatser, som förordas för nästa budgetår, är i stort sett
densamma som de för de senaste åren. De nu förutskickade utfästelserna och
planeringsramarna för senare budgetår innebär att proportionerna ungefärligen
bibehålls. På såväl fältverksamhetens som utvecklingskrediternas områden
bör en fortsatt nära samverkan med de internationella programmen
äga rum, så att de s. k. bilaterala programmen stöder de multilaterala.

Det treårsprogram, som jag här förordat, omfattar en total volym av
drygt 1,8 miljarder kr. Programmets huvudinriktning har angetts i fråga
om fördelningen på olika slag av verksamhetstyper och ämnesområden.
Utrymme har lämnats för nya initiativ som kan visa sig lämpliga. Vad anslagsvolymen
beträffar har det förutsatts, att den under perioden kommer
att vidgas ytterligare.

En stor andel av det totala beloppet — drygt 700 milj. kr. — föreslås
genom anslag och omedelbara utfästelser bli ställda direkt till de internationella
organisationernas förfogande. Därmed kommer Sverige att befästa
sin ställning som en av de största bidragsgivarna till dessa organisationers
program. Vårt lands företrädare i olika styrande och utredande
organ får därmed, som tidigare påpekats, en allt viktigare uppgift att följa
och påverka programmens utformning.

Den direkta biståndsgivningen föreslås få en omfattning av över 1 miljard
kr. under treårsperioden. En icke oväsentlig del av detta belopp kommer att
användas till finansiering av verksamhet inom de internationella biståndsprogrammens
ram eller i anslutning till dessa program. Även i övrigt förutsätts
en nära samordning ske med de internationella organen och andra
biståndsgivare. Planeringen och genomförandet av en svensk biståndsinsats
av den omfattning som nu förutses kommer att ställa stora krav på de
för programmets förverkligande ansvariga organen, i första hand SIDA.
Det blir därför av stor vikt att bereda dem sådana arbetsbetingelser, att programmets
kvalitet blir den bästa möjliga och så att allmänhetens förtroende
till verksamheten bibehålls och förstärks.

Med särskilt eftertryck har i den offentliga debatten i och utanför riksdagen
betonats behovet av en vidgad upplysningsverksamhet om de fattiga
ländernas läge, om utvecklingssamarbetets betingelser och biståndsgivningens
innehåll och resultat. Enligt min mening är det nödvändigt, att
folkrörelser och enskilda organisationer fortsätter och förstärker sin positiva
medverkan i upplysningsarbetet och opinionsbildningen. För statens
vidkommande avser jag att i det följande förorda en förstärkning av upplysningsverksamheten.

Organisatoriska frågor

Riksdagen uttalade sig år 1967 för en organisatorisk samordning av biståndsverksamheten
och underströk biståndsmyndigheten SIDA:s roll i
sammanhanget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 103

Genom statsmakternas beslut år 1965 inrättades styrelsen för internationell
utveckling (Swedish International Development Authority, SIDA)
som centralförvaltningsmyndighet för hela den svenska biståndsverksamheten
(prop. 1965: 63, SU 125, rskr 314). Enligt sin instruktion skall SIDA
verka för samordning och enhetlighet i svensk biståndsverksamhet.

I prop. 1965: 63 med förslag om inrättande av SIDA, vilken grundade sig
på en av statskontoret företagen utredning om biståndsverksamhetens organisation,
anslöt sig föredragande statsrådet till statskontorets uttalande, att
praktiskt taget allt som kunde betecknas som biståndsadministration skulle
hänföras till den nya biståndsmyndigheten. Samtidigt underströks statsmakternas
roll vid utformningen av de allmänna riktlinjerna för biståndsverksamheten.
I propositionen uttalade föredraganden bl. a. att begreppet
biståndsadministration borde ges vidast möjliga innebörd; det borde inte
begränsas till de rent verkställande funktionerna utan också inbegripa planering,
inte bara av varje enskild insats för sig utan också på längre sikt
och inom biståndsmyndighetens hela kompetensområde. Om också all administration
i vidsträckt bemärkelse av utvecklingsbiståndet är en naturlig
uppgift för biståndsmyndigheten, fortsatte föredraganden, är det lika
naturligt, att biståndspolitiken skall utformas och fastställas av regering
och riksdag gemensamt, naturligtvis i stor utsträckning med stöd av material
och förslag, som samlats och utarbetats inom myndigheten. Statsmakternas
inflytande över princip- och policyfrågorna vad beträffar såväl de
allmänna riktlinjerna för biståndsverksamheten och tillämpningen av dem
som större enskilda biståndsinsatser var enligt föredragandens uttalande
desto viktigare som det här gällde frågor av utrikespolitisk och samhällsekonomisk
betydelse som starkt engagerar breda lager av vårt folk.

Vidare uttalade sig föredragande statsrådet till förmån för de anordningar
som då redan i viss utsträckning utformats för biståndsmyndighetens
kontakter med de olika FN-organens svenska förbindelseorgan och
med andra myndigheter, frivilliga organisationer, näringslivet osv.

De uttalanden om biståndsmyndighetens uppgifter som gjordes i prop.
1965: 63 godkändes av riksdagen. Uttalandena förtjänar att på nytt understrykas.

För att få till stånd en samordnad biståndspolitik vidtogs i enlighet
med prop. 1965: 63 — utöver SIDA:s inrättande — även den åtgärden, att
ett särskilt interdepartementalt samrådsorgan under ordförandeskap av
det för biståndsverksamheten huvudansvariga statsrådet skapades för
information och diskussion som ett led i beredningen av mera principiella
biståndsfrågor. Detta organ, den s. k. biståndsberedningen, skulle
förutom av ordföranden bestå av chefen för SIDA samt företrädare, i
princip på statssekreterarenivå, för berörda departement och statsrådsberedningen.
Som exempel på frågor att tas upp i beredningen nämndes i
propositionen biståndsvolymen, avvägningen mellan olika biståndsformer,

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

villkoren för utvecklingskrediter, länderprioritering, samarbetet med näringslivet
och riktlinjerna för vårt agerande i internationella biståndsorgan.
Diskussionerna inom biståndsberedningen skulle inte föregripa avgöranden
på regeringsnivån eller inkräkta på biståndsmyndighetens befogenheter,
och SIDA skulle genom sin representation i beredningen ges
tillfälle medverka i arbetet med avseende på Kungl. Maj :ts förslag till
riksdagen rörande samtliga biståndsformer. Det förutsattes vidare, att
tillhandahållande av erfarenhetsunderlag för utformande av en samordnad
biståndspolitik väsentligen var uppgifter för biståndsmyndigheten.

SIDA har successivt vidgat sin medverkan i de avseenden, som berördes
av statsmakternas organisationsbeslut år 1965. Styrelsen är numera företrädd
i de flesta svenska förbindelseorgan till FN-familjens olika organ
(ILO-kommittén, FAO-kommittén, UNESCO-rådet, UNICEF-kommittén)
och deltar i stor utsträckning i behandlingen av biståndsfrågor inom dessa
organ inför och vid styrelsemöten, generalförsamlingar etc. SIDA medverkar
vidare i den svenska representationen vid styrelsen för FN:s utvecklingsprogram
UNDP och i FN:s ekonomiska och sociala råd ECOSOC.
Vidare har ämbets- och tjänstemän hos SIDA företrätt Sverige i det internationella
samordningsarbetet på biståndsområdet, som förekommer inom
OECD:s utvecklingskommitté DAC och olika organ inom Världsbanksgruppens
arbetsområde, främst s. k. konsultativa grupper och konsortier för
biståndet till vissa mottagarländer. SIDA bär för Sveriges räkning huvudansvaret
för det nordiska biståndssamarbetet.

SIDA:s medverkan inom området för s. k. kommersiellt och handelspolitiskt
bistånd bar berörts i ett uttalande av 1967 års riksdag. Chefen för
handelsdepartementet kommer att hemställa senare denna dag att biståndsmyndighetens
medverkan i arbetet med frågor om exportkreditgarantier
för leveranser till u-länder skall utsträckas i samband med att ett
system för investeringsgarantier tillskapas. SIDA bör vara företrätt i exportkreditnämnden
vid beslut i dessa frågor. SIDA:s arbete med åtgärder för
att främja exportkunnandet i u-länder och andra åtgärder av liknande slag
har berörts i styrelsens anslagsframställning. Även i övrigt har åtgärder
vidtagits för att stärka biståndsmyndighetens medverkan i utredningar
och beredningar av ärenden inom handelspolitikens ram med betydelse för
u-länderna.

Den interdepartementala biståndsberedningen har sammanträtt under
ordförandeskap av ett statsråd. Att så sker är inte alltid påkallat, och det
har därför uppdragits åt chefen för SIDA att normalt leda beredningens
arbete. Samtidigt har det uppdragits åt SIDA och vederbörande departementala
enheter att svara för sekretariatsfunktioner åt beredningen. Genom
dessa åtgärder räknar jag med att biståndsberedningens funktion som informations-
och samrådsorgan samt SIDA:s uppgifter för att befordra samordning
skall kunna fyllas på ett tillfredsställande sätt.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Inom ramen för sin diskussion av organisationsfrågor uttalade sig 1967
års riksdag för en översyn, syftande till en anslagsteknisk samordning på
biståndsområdet. Riksdagen uttalade bl. a. att det borde ankomma på
SIDA att framlägga förslag till anslagsäskanden beträffande alla bilaterala
aktiviteter.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1967 har SIDA numera i uppdrag
att framlägga sådana förslag för hela det bilaterala biståndsområdet.

I sin anslagsframställning för nästa budgetår lämnade SIDA en utförlig
redovisning av anslagsutnyttjandet över hela biståndsområdet och förslag
till vissa ändringar i den tekniska utformningen av anslagen. Jag biträder i
flertalet avseenden dessa förslag, vilka medför en anslagsteknisk rationalisering
och samtidigt torde medge en ökad flexibilitet vid utnyttjandet av
anslagen till biståndsändamål.

Med anledning av vissa uttalanden av 1967 års riksdag angående biståndsanslagens
fördelning på riksstatens huvudtitlar vill jag anföra följande.

Sedan åtskilliga år har anslag till s. k. tekniskt och humanitärt bistånd
upptagits under utrikeshuvudtiteln och anslag till s. k. finansiellt bistånd
under finansdepartementets huvudtitel. Därvid har en uppdelning inom
vardera huvudtiteln gjorts huvudsakligen mellan å ena sidan bidrag till
internationella och mellanstatliga program, multilateralt bistånd, och å andra
sidan direkta svenska insatser i u-länder, bilateralt bistånd. Inom ramen
för denna indelning har bidrag till flertalet av FN-organens biståndsprogram
och anslag till SIDA:s verksamhet upptagits under tredje huvudtiteln, medan
bidrag till Världsbanksgruppens biståndsprogram (IDA) samt anslag
till svenska utvecklingskrediter, som förvaltas av SIDA, upptagits under
sjunde huvudtiteln. Till sjunde huvudtiteln har också de senaste åren hänförts
bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet WFP och vissa andra
insatser av finansiell natur.

Biståndsgivning i form av kunskapsöverföring till medlemsländer_tek niskt

bistånd — upptogs tidigt i varje organisation för sig inom FN-familjen.
Den ingick i varje organs ordinarie verksamhet och finansierades därmed
från budgeten för FN, ILO, FAO, UNESCO osv. Av de svenska medlemsavgifterna
till dessa organ, vilka finns uppförda på en rad olika huvudtitlar,
används alltså en del till biståndsarbete huvudsakligen inriktat på u-länderna.
Då ett samordnat särskilt biståndsprogram för FN-organen uppkom
— numera benämnt UNDP — upprättades inom FN en särskild gemensam
biståndsförvaltning, och Sveriges bidrag till detta program upptogs under
utrikeshuvudtiteln. Genomförandet av biståndsåtgärderna handhas normalt
av varje organisation för sig (FN resp. de s. k. fackorganen), och dessas
styrande organ påverkar i olika avseenden biståndsarbetets inriktning och
utförande. Genom sin medverkan i dessa organ deltar flera statsdepartement
och andra myndigheter i biståndsarbetet.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden (IDA) och Internationella
finansieringsbolaget (IFC), vilka går under den sammanfattande
beteckningen Världsbanksgruppen, har liksom Internationella valutafonden
(IMF) karaktär av fackorgan med anknytning närmast till finansoch
ekonomidepartementen i medlemsländerna. Ärenden rörande Världsbanksgruppens
och de regionala utvecklingsbankernas verksamhet handläggs
liksom ärenden rörande svenska utvecklingskrediter inom finansdepartementet
av det statsråd som särskilt förordnats vara föredragande
i ärenden rörande bl. a. internationellt ekonomiskt samarbete och finansiellt
bistånd till främmande lands utveckling.

I anslutning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att medel för biståndsändamål
uppförs på färre anslag än som nu förekommer. Dessa anslag
bör med hänsyn till den arbetsfördelning mellan statsdepartementen,
som befunnits lämplig, uppföras under tredje och sjunde huvudtitlarna i
huvudsaklig överensstämmelse med den tidigare tillämpade ordningen.
Medel till varubistånd bör dock beräknas under fältverksamhetsanslaget på
tredje huvudtiteln.

Riksdagen beslöt år 1967 bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om vissa
överföringar av disponibla medel mellan anslag i syfte att möjliggöra eu
ytterligare utbyggnad av SIDA:s fältverksamhet. Sådana överföringar skedde
i viss utsträckning mellan anslag under tredje huvudtiteln vid budgetårets
ingång och beräknas ske mot slutet av budgetåret från anslag under
sjunde huvudtiteln till fältverksamhetsanslaget på tredje huvudtiteln. Sedan
de nu föreslagna anslagstekniska anordningarna genomförts, är någon
motsvarande överföring mellan anslag inte påkallad.

På samma sätt som anslagstekniken anpassats till biståndsgivningens
erfarenheter och behov har biståndsförvaltningen successivt rationaliserats.
Denna process är inte avslutad, och organisationen bör även framgent vara
så flexibel, att den med ett minimum av svårigheter kan anpassas till utvecklingens
krav.

Administrativa reformer kan visa sig påkallade under den kraftiga expansion
av biståndsverksamheten som nu föreslås. Initiativ härtill torde
få tas av vederbörande myndigheter, då så befinns vara påkallat. Under den
närmaste framtiden förutser jag dock inga sådana reformer av större omfattning.

Rörande SIDA:s interna organisation anför verket i sin anslagsframställning,
att den successivt anpassats till verksamhetens krav. Inga stora organisatoriska
förändringar har föreslagits. Nya arbetsuppgifter har förlagts
till de enheter inom ämbetsverket, som haft de bästa personella och organisatoriska
förutsättningarna att lösa dem. Allt eftersom verksamheten har
integrerats har olika enheter inom verket funnit former för samordning,
sammanförande eller utskiftning av arbetsuppgifter. Till frågan om verkets

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968 107

personalstyrka och dess sammansättning ämnar jag återkomma i det följande.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna den i det föregående förordade långtidsplanen för det statliga
utvecklingsbiståndet och de av mig angivna riktlinjerna för planens
förverkligande,

b) godkänna de på dessa riktlinjer grundade förslag, om vilka Kungl.
Maj :t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag (bilaga
1—3) fattar beslut.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bilaga 1

Utvecklingsbistånd under tredje huvudtiteln

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 15 mars 1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena anmäler, efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter, fråga om anslag till utvecklingsbistånd under
tredje huvudtiteln, m. m. och anför.

I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1 bil. 5 s. 13) har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till tekniskt
och humanitärt bistånd för budgetåret 1968/69 under tredje huvudtiteln
preliminärt beräkna ett anslag av 258 918 000 kr. Kungl. Maj :t har på
min föredragning denna dag beslutat föreslå riksdagen hl. a. att godkänna
av mig därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och
av mig angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemställer nu att,
enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp bl. a. de anslag under tredje huvudtiteln
som avser det svenska utvecklingsbiståndet.

C 1. Vissa FN-organs biståndsprogram

1966/67 Utgift.................. 179655 125

1967/68 Anslag................. 1 291 200 000

1968/69 Förslag ................ 92 460 000

1 Därav 69 857 500 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP),

7 755 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 042 625 till
FN :s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till
flyktingar m. fl.

2 Därav 80 900 000 under anslaget C 1. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP),

8 800 000 under anslaget C 2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) och 2 300 000 till
FN:s flyktingprogram UNHCR och UNRWA under anslaget C 4. Humanitärt bistånd till
flyktingar m. fl.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Departementschefen

Under hänvisning till vad jag tidigare anfört rörande anslagsteknisk samordning
och allmänna bidrag till FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s
barnfond (UNICEF) och FN:s båda flyktingprogram (UNHCR och UNRWA)
under budgetåret 1968/69 samt rörande bidragsutfästelser avseende budgetåren
1969/70 och 1970/71 till UNDP, UNICEF och FN:s flyktingkommissariat
(UNHCR) hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till
Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP) med det
beräknade motvärdet av sammanlagt 53 milj. dollar eller
275 900 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade
med 80 900 000 kr. (15,5 milj. dollar) på budgetåret 1968/
69, 91 000 000 kr. (17,5 milj. dollar) på budgetåret 1969/70
och 104 000 000 kr. (20 milj. dollar) på budgetåret 1970/71;

b) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till
Förenta Nationernas barnfond (UNICEF) med sammanlagt
39 000 000 kr. under verksamhetsåren 1968—70, fördelade
med 9 000 000 kr. på budgetåret 1968/69 och 15 000 000 kr.
på vart och ett av budgetåren 1969/70 samt 1970/71;

c) medge att Sverige utfäster sig att lämna bidrag till
Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) med
det beräknade motvärdet av sammanlagt 1 150 000 dollar
eller 5 980 000 kr. under verksamhetsåren 1969—71, fördelade
med 1 560 000 kr. (300 000 dollar) på budgetåret 1968/
69, 2 080 000 kr. (400 000 dollar) på budgetåret 1969/70 och
2 340 000 kr. (450 000 dollar) på budgetåret 1970/71;

d) medge att Sverige lämnar ett allmänt bidrag av
1 000 000 kr. till Förenta Nationernas hjälporganisation för
Palestina-flyktingar (UNRWA) för verksamhetsåret 1969;

e) till Vissa FN-organs biståndsprogram för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av 92 460 000 kr.

C 2. Fältverksamhet

1966/67 Utgift . . ]87 009 529 Reservation .... 3 855 954

1967/68 Anslag ... 299 000 000

1968/69 Förslag .. 180 000 000

1 Inklusive dåvarande anslaget Stipendiat- och kursverksamhet.

2 För de ändamål, som nu föreslås belasta anslaget, har för budgetåret 1967/68 anslagits 132
milj. kr.

SIDA

Från anslaget bestrids under innevarande budgetår utgifter för Sveriges
gåvofinansierade utvecklingssamarbete med de underutvecklade länderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

med undantag för s. k. varubistånd. Dessutom finansieras från anslaget
humanitära biståndsinsatser, Sveriges andelar i de gemensamma nordiska
projekten samt svenska insatser administrerade av internationella biståndsorgan.
SIDA har föreslagit, att kostnaderna för varubiståndet skall bestridas
från anslaget Fältverksamhet. Vidare föreslår SIDA att från detta anslag
även skall bestridas kostnaderna för de biståndsinsatser, huvudsakligen
administrerade av internationella biståndsorgan, som innevarande budgetår
belastar anslagen övrigt multilateralt tekniskt bistånd och Humanitärt bistånd
till flyktingar m. fl. Sammanlagt har SIDA begärt 190 milj. kr. för
fältverksamhet.

Departementschefen

SIDA:s program för det direkta svenska utvecklingssamarbetet med de
fattiga länderna har utförligt redovisats i det föregående. Det totala medelsbehovet
för verksamheten under det föreslagna anslaget till fältverksamhet
har i SIDA:s anslagsframställning beräknats till 190 milj. kr. för budgetåret
1968/69. Hos SIDA sedermera utförda beräkningar ger vid handen, att
— beroende på inträffade tidsförskjutningar — ett belopp på 180 milj. kr.
är tillräckligt för att möta uppkommande utgiftsbehov under budgetåret.

Med hänvisning till vad jag tidigare anfört förordar jag, att anslaget till
fältverksamhet uppförs med 180 milj. kr. för budgetåret 1968/69. I enlighet
med SIDA:s förslag bör anslaget omfatta Sveriges totala gåvofinansierade
bistånd, dock att bidrag till mellanstatliga biståndsprograms budget bör belasta
anslaget Vissa FN-organs biståndsprogram på tredje huvudtiteln och
att kostnaderna för projektförberedelser och granskningsarbete, som företas
i anslutning till kreditgivning, bör bestridas från anslaget Utvecklingskrediter
på sjunde huvudtiteln. Jämfört med budgetåret 1967/68 innebär det
föreslagna beloppet en ökning med 48 milj. kr. för de ändamål, som avses
med anslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att till Fältverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 180 000 000 kr.

C 3. Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet -

1966/67 Utgift..... H 986 277

1967/68 Anslag ____ 22 335 000

1968/69 Förslag____ 3 650 000 1

Reservation

1 045 447

1 Därav 99 704 kr för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internationell utveckling
(SIDA): Omkostnader.

a Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet på anslaget Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA): Omkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

111

SIDA

Rekrytering och utbildning av fältpersonal

SIDA:s rekrytering av biståndspersonal avser såväl det svenska utvecklingsprogrammet
— experter och fredskårsdeltagare — som de internationella
organisationernas biståndsprogram.

Antalet personer som tillträdde u-landsuppdrag under budgetåret 1966/
67 uppgick till 275, varav 172 inom verksamhet administerad av Sverige
(inklusive gemensamma nordiska projekt) och övriga i FN-verksamhet.
Under budgetåret 1967/68 förutses en rekrytering av inemot 340 personer,
varav omkring 200 anställda av SIDA. Under budgetåret 1968/69 beräknas
sammanlagt 420 personer komma att rekryteras, vilket skulle innebära en
ökning med cirka 50 % i förhållande till rekryteringen budgetåret 1966/67.
Även med den sålunda förutsedda utvecklingen kommer Sveriges relativa
andel i det internationella utvecklingsarbetet i FN-organens regi i vad avser
personella insatser att förbli betydligt mindre än i fråga om ekonomiska bidrag.
För att kunna åstadkomma en snabbare ökning av rekryteringen av
biståndspersonal avser SIDA utnyttja utomstående konsulter och specialister
för bl. a. bedömningen av kandidater för internationella uppdrag.

Den personal som rekryteras förbereds för kommande arbetsuppgifter
genom språkutbildning och vid behov kompletterande fackutbildning, olika
slag av förberedelsekurser samt viss fortsatt utbildning under tjänstgöringen
på fältet. SIDA anordnar dessutom kortare orienteringskurser irekryteringsfrämjande
syfte.

För budgetåret 1968/69 begär SIDA medel för dessa ändamål till ett belopp
av 3 050 000 kr.

Informationsverksamhet

Med det ökade intresse för u-länder och biståndsverksamhet som finns i
Sverige växer också kraven på översiktlig information både om de fattiga länderna
och om de insatser som där bekostas från den svenska statsbudgeten.
Allteftersom verksamheten utvecklas efterfrågas också mer detaljerade rapporter
avsedda för allmänheten om vilka resultat som uppnåtts vid olika
projekt som Sverige medverkar i. SIDA har särskilt pekat på behovet av
stora upplagor av broschyrer och vikblad för att kunna tillhandahålla det
material som begärs av skolor, massmedia in. fl.

För budgetåret 1968/69 begär SIDA 350 000 kr. för informationsverksamhet.

Departementschefen

I samband med den nu förestående utbyggnaden av det svenska biståndsprogrammet
kommer betydande anspråk att ställas på SIDA:s informationsverksamhet.
Det kommer att finnas behov av fyllig information om använd -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

ningen av de personella och finansiella resurser som Sverige direkt och genom
internationella organisationer ställer till förfogande för utvecklingssamarbete.
SIDA:s medverkan kommer i ökande utsträckning att påkallas
för information om de länder och folk, som vårt bistånd avser. Denna informationsverksamhet
behövs för att vidmakthålla och stärka allmänhetens
intresse och stöd för vårt utvecklingssamarbete med u-länderna.

Jag finner det under sådana omständigheter motiverat att inte längre
uppfatta SIDA:s informationsverksamhet som en del av de administrativa
uppgifter som bekostas ur anslaget till omkostnader. Det synes lämpligt att
i stället anslagsmässigt sammanföra denna verksamhet med utbildning och
rekrytering av fältexperter. Härför talar främst två omständigheter. En intensifiering
av den allmänna informationsverksamheten utgör en av förutsättningarna
för den av SIDA beräknade ökningen av expertrekryteringen.
Enligt vad jag erfarit sammanfaller i viss utsträckning redan nu användningsområdena
för anslaget till rekrytering och utbildning av fältpersonal
och för anslaget till omkostnader i vad avser informationsverksamhet. Det
material som framställs för att användas vid expertutbildning kan utnyttjas
inom informationsverksamheten och informationsmaterial kommer till användning
vid utbildning av experter.

Med anledning härav förordar jag att de medel som bör ställas till förfogande
för rekrytering och utbildning av fältpersonal samt för informationsverksamhet
förs upp under ett anslag benämnt Rekrytering och utbildning
av fältpersonal samt informationsverksamhet.

För rekrytering och utbildning av fältpersonal beräknar SIDA ett behov
av 3 050 000 kr. för budgetåret 1968/69. Jag har ingenting att erinra mot
verkets beräkning.

I sin anslagsframställning har SIDA begärt 350 000 kr. för informationsverksamhet.
Med tanke på det ökade informationsbehov som föranleds av
det i det föregående föreslagna biståndsprogrammet har jag från SIDA begärt
en aktuell bedömning av medelsbehovet för en informationsverksamhet
av något större omfattning än den hittills bedrivna. Jag har därvid
erfarit att en betydande ökning av produktionen av de slag av informationsmaterial
som främst begärs av skolor, intresseorganisationer och massmedia
samt en intensivare informationsverksamhet kan rymmas inom ramen
av ett belopp av 600 000 kr.

Jag beräknar på grund av det anförda 600 000 kr. för informationsverksamhet
under budgetåret 1968/69.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt
informationsverksamhet för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 3 650 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

113

C 4. Styrelsen för internationell utveckling: Avlöningar

1966/67 Utgift ................... 6 218 871

1967/68 Anslag .................. 6 188 000

1968/69 Förslag ................. 7 737 000

Förutom direkta svenska biståndsinsatser i u-länder — s. k. bilateralt
tekniskt, humanitärt eller finansiellt bistånd — handlägger SIDA sådant
bistånd, som finansieras av svenska statsmedel men förvaltas för särskilt
angivna ändamål av internationella organ (s. k. multi-bi-insatser). Biståndsmyndigheten
medverkar också i växande utsträckning vid beredning av
svenska ställningstaganden rörande bistånd i de internationella organens
egen regi. I anknytning till såväl multilateralt som bilateralt bistånd ombesörjer
SIDA rekrytering av fältpersonal, stipendiatverksamhet, information
samt utrednings- och beredningsarbete.

Tjänster	1967/68	Beräknad ändring 1968/69 Dep. chefen i anslut-ning till SIDA:s förslag
Handläggande personal .. .	107	+ 6
Övrig personal...........	105	+ 3
Anslag Avlöningar, inklusive ersätt-ning till expertis vid hem-	*212	+ 9
mamyndigheten........ Arvoden och särskilda er-	6 128 000	+ 1 524 000
sättningar ............ Representationsbidrag till	50 000	+ 25 000
verkschefen ...........	10 000

6 188 000 + 1 549 000

* Dessa tal avser den beräknade personalstyrkan vid budgetårets slut.

SIDA

I sin anslagsframställning, som kompletterats med en promemoria dagtecknad
i februari 1968, framhåller SIDA, att den planerade ökningen av
biståndsvolymen beräknas innebära behov av en jämförelsevis liten personalökning.
Samtidigt påpekar SIDA, att en ökning av personalen allmänt
måste i tiden gå före en tillväxt av biståndsvolymen.

Myndigheten anmälde i anslagsframställningen, att avlöningsanslaget för
innevarande budgetår skulle behöva överskridas med ca 10 %. Att så väntas
ske har bekräftats i nyssnämnda promemoria. Den samlade personalstyrkan
vid SIDA skulle därmed vid utgången av innevarande budgetår uppgå
till 212, dvs. 58 personer fler än som motsvaras av antalet tjänster vid budgetårets
ingång. I särskild framställning den 16 februari 1968 har SIDA hem -

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196S

ställt om bemyndigande att överskrida anslagen för innevarande budgetår
och om inrättande av Lre tjänster som byrådirektör.

För de närmaste budgetåren räknar SIDA med en mindre personalökning.
Behovet av ytterligare personal hålls tillbaka genom att tillkommande
biståndsinsatser planeras bli så utformade att detaljplanering och löpande
administration i största möjliga omfattning delegeras till organ och
personer utanför SIDA i Stockholm. Insatserna väntas därmed successivt
kräva mindre löpande administration i relation till medelsförbrukningen än
hittills, ökat ansvar för detaljplanering och löpande administration kommer
att åvila mottagarländernas myndigheter, SIDA:s egna företrädare i mottagarländerna,
tillfälligt anlitade experter, internationella organisationer,
svenska enskilda organisationer eller svenska företag, bl. a. konsultföretag.

SIDA:s egen kapacitet kommer i stigande grad att ägnas åt planering,
kontroll och resultatbedömning av utvecklingsbiståndet. Med en sådan inriktning
av arbetet blir eu successiv kvalitativ förstärkning behövlig. Mot
denna bakgrund kommer andelen högre befattningar att öka bland de tjänster
som beräknas tillkomma under de de närmaste åren. Vidare räknar SIDA
med ett ökat behov av personalutbildning. För budgetåret 1968/69 begär
SIDA en ökning med 20 000 kr. till 50 000 kr. av anslagsposten för personalutbildning.

Medelsbehovet för avlöningar och expertis under budgetåret 1968/69 har
av SIDA upptagits till 7 652 000 kr. I jämförelse med den beräknade medelsförbrukningen
under innevarande budgetår innebär förslaget en ökning med
drygt 700 000 kr. Av medelsbehovet beräknas 7 227 000 kr. tas i anspråk för
att vidmakthålla den personalstyrka, som finns vid utgången av budgetåret
1967/68, och för att tillgodose behovet av tillfälligt anlitad expertis. Återstoden,
425 000 kr., motsvarar den personalökning, som SIDA anser sig behöva
under budgetåret 1968/69. SIDA föreslår att inom nyssnämnda anslagsram
följande tjänster inrättas, nämligen en som avdelningschef, en som
byråchef, två som avdelningsdirektör, en som assistent och två som biträden
(varav ett kvalificerat).

Innehavaren av den föreslagna avdelningschefsbefattningen skulle främst
svara för samordningen av det svenska biståndsprogrammet med de internationella
organisationernas verksamhet. Tjänsten som exlraordinarie byråchef
skulle besättas med eu fackekonom med uppgift att leda ett ekonomiskt
sekretariat inom biståndsmyndigheten. De två befattningarna som avdelningsdirektör
är avsedda för sakkunskap behövlig i samband med biståndsinsatser
inom industriell utveckling och exportfrämjande åtgärder.

Departementschefen

Av SlDA:s anslagsframställning framgår, att den kraftiga personalökning
vid hemmaadministrationen, som ägt rum de senaste åren, bör möjliggöra
för myndigheten att fullgöra sina uppgifter och planer för en

Kungl. Maj.ts proposition nr Wt år 1968

115

stegring av biståndsvolymen under åren framöver utan en ytterligare personalökning
av motsvarande storlek. Behovet av personalförstärkning hålls
tillbaka genom de administrativa former som är på väg att utvecklas. Detaljplanering
och löpande administration överlåts i stor utsträckning på
organ utanför SIDA, främst mottagarländernas förvaltning, ibland förstärkt
med svensk personal, samt FN-organ eller enskilda svenska organisationer
och företag. Vid val av biståndsinsatser tas hänsyn bl. a. till den
administrativa belastning på hemmamyndigheten de väntas medföra.

SIDA:s roll skulle enligt myndigheten i stigande grad avse planering
och styrning av biståndsinsatser samt utarbetaade av underlag för statsmakternas
beslut i biståndsfrågor. Eu successiv kvalitativ förstärkning av
myndighetens personella resurser är då påkallad. Av detta skäl föreslår
SIDA bl. a. inrättande nästa budgetår av vissa tjänster för personal i ledande
ställning.

Förslaget om en avdelningschefstjänst avsedd för samordningen av det
svenska biståndsprogrammet med de internationella organisationernas verksamhet
tillstyrker jag såtillvida att jag förordar att en personlig tjänst som
avdelningschef i Ce 2 inrättas för nuvarande chefen för tredje avdelningen
Sixten Heppling. Jag tillstyrker vidare förslaget om en tjänst som byråchef
i Ce 1. I övrigt beräknar jag medel i enlighet med förslaget i SIDA:s anslagsframställning.
Härutöver beräknar jag medel för två tjänster som byrådirektör
med anledning av förslag från SIDA i särskild framställning.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid styrelsen för internationell
utveckling inrätta en tjänst som avdelningschef i
Ce 2 och en tjänst som byråchef i Ce 1,

b) till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA):
Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 7 737 000 kr.

C 5. Styrelsen för internationell utveckling (SIDA): Omkostnader

1966/67 Utgift................... J1 678 987

1967/68 Anslag .................. 21 915 000

1968/69 Förslag .................. 2 145 000

1 Därav 99 704 kr. för informationsverksamhet.

J Därav 235 000 kr beräknat för informationsverksamhet.

Departementschefen

SIDA föreslår i sin anslagsframställning, att dess omkostnadsanslag höjs
till 2 495 000 kr. Därav skulle 350 000 kr. avse informationsverksamhet.
Medel härför har jag beräknat under anslaget Rekrytering och utbildning av

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

fältpersonal samt informationsverksamhet. I övrigt hänför sig den föreslagna
ökningen huvudsakligen till posterna Reseersättningar och Expenser.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen

att till Styrelsen för internationell utveckling (SIDA):
Omkostnader för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 2 145 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

117

Bilaga 2

Finansiellt utvecklingsbistånd

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
15 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Statsrådet Wickman anmäler, efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter, fråga om anslag till finansiellt utvecklingsbistånd, och anför.

I årets statsverksproposition (prop. 1968: 1, bil. 9 s. 112) har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till finansiellt
utvecklingsbistånd för budgetåret 1968/69 under sjunde huvudtiteln
beräkna ett anslag av 244 998 000 kr. Kungl. Maj :t har vidare på föredragning
av ministern för utrikes ärendena denna dag beslutat föreslå riksdagen bl. a.
att godkänna av föredraganden därvid förordad långtidsplan för det statliga
utvecklingsbiståndet och av föredraganden angivna riktlinjer för planens
förverkligande. Jag hemställer nu att, enligt de nämnda riktlinjerna, få ta upp
bl. a de anslag under sjunde huvudtiteln som avser finansiellt utvecklingsbistånd.

G 1. Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

1966/67 Utgift1 .... 63 169 157 Reservation1 ... 65 206 662

1967/68 Anslag____ 69 980 000

1968/69 Förslag . .. 112 672 000

1 Anslaget Bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet och på kapitalbudgeten anvisade
anslaget Bidrag till Internationella utvecklingsfonden.

Under innevarande budgetår utnyttjas anslaget för bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA), Internationella livsmedelsprogrammet (WFP)
och Asiatiska utvecklingsbanken.

Av reservationen på anslaget vid utgången av budgetåret 1966/67 hänför
sig 61 841 097 kr. till bidrag till IDA och 3 365 565 kr. till bidrag till WFP.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr t Oi år 1968

Disposition av anslagen till multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåren
1960/61—1967/68

Milj. kr.

Internationella utvecklingsfonden

Ordinarie bidrag ................

Extra bidrag ....................

Internationella livsmedelsprogrammet1
Asiatiska utvecklingsbanken .......

Disponerat totalt ................

Anslag..........................

1960/61— 1964/65	1965/66	1966/67	1967/68
52,2	25,9	25,9	25,9
78,3	15,5	25,9	25,9
—	—	10,4	15,7
—	—	(2,6)“	2,6
130,5	41,4	62,1	70,0
130,5	41,4	62,1	70,0

1 Ett motsvarande bidrag till Internationella livsmedelsprogrammets första treårsperiod 1963
—1965 förekom budgetåren 1962/63 och 1963/64 under tredje huvudtiteln. Bidragsbeloppet uppgick
sammanlagt till 10,4 milj. kr.

2 Bidraget till Asiatiska utvecklingsbanken redovisades för budgetåret 1966/67 under anslaget
Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd.

Den del av behållningen, som avser bidrag till IDA, motsvaras helt av
oåterkalleliga utfästelser i form av avistaskuldsedlar. Dispositionsrätten
ligger helt hos IDA, vars utfästelser om nya biståndsinsatser måste bygga
på förbehållslöst säkrad medelstillgång. Även de reservationsbelopp, som
hänför sig till bidraget till WFP, motsvaras av oåterkalleliga utfästelser avsedda
att täcka kostnader i samband med upphandling i Sverige. Hela
reservationsbeloppet utgör således reservation endast i formell bemärkelse.

Frågan om nya bidrag'' till Internationella utvecklingsfonden (IDA) från industriländerna
inom organisationens medlemskrets har sedan en tid tillbaka
utgjort den viktigaste enskilda frågan på det multilaterala biståndets område.
Sommaren 1966 framlade chefen för Världsbanken och IDA ett förslag
till påfyllnad av II)A:s resurser, vilket avsåg en treårsperiod och siktade till
eu fyrdubbling av den årliga bidragsnivån till 1 miljard dollar. Sverige stödde
detta förslag vid Världsbankens och II)A:s årsmöte 1966. Då svårigheter
för en del länder att acceptera en bidragsnivå av nyssnämnda omfattning
kunde förutses, framlades från svensk sida vid samma tilllälle vissa förslag
avsedda att reducera dessa svårigheter. Förslagen innebar huvudsakligen
dels att uppgången till den fyrdubblade bidragsnivån skulle ske stegvis,
dels att länder i betalningsbalanssvårigheter skulle få uppskov med inbetalningen
av en del av sina bidrag.

Sedan USA våren 1967 presenterat ett alternativ till världsbankschefens
förslag, kom förhandlingarna om IDA:s resurspåfyllnad i gång på allvar.
Dessa har dragit ut på tiden, och först nyligen har man nått en för alla
parter godtagbar principöverenskommelse.

Denna innebär att bidragen till IDA skall uppgå till totalt 1,2 miljarder
dollar, jämnt fördelade över nästföljande treårsperiod (budgetåren 1968/69
—1970/71). De årliga inbetalningarna belöper sig således till 400 milj. dol -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

lar mot 250 milj. dollar innevarande bidragsperiod. Några länder bär emellertid
krävt att få sina bidragsandelar reducerade. Den brist som härigenom
uppstått i förhållande till nyssnämnda bidragsmål har täckts av ett bidrag
i form av ett lån från Schweiz, en höjning av Belgiens ordinarie bidragsandel
samt särskilt tillskjutna bidrag från en mindre krets länder, däribland
Sverige.

Den svenska ordinarie bidragsandelen enligt den träffade principöverenskommelsen
är i stort sett oförändrad, vilket medför att de årliga ordinarie
bidragen för den kommande bidragsperioden kommer att öka med 60 % till
drygt 8 milj. dollar eller ca 42 milj. kr.

Om det svenska bidraget begränsas härtill skulle det innebära en nedgång
jämfört med innevarande budgetårs totala svenska bidrag vilket uppgår
till nära 52 milj. kr. Med hänsyn till IDA:s betydelse som ledande internationell
institution för ntvecklingsfinansiering på benefika villkor och till
att Sverige under förberedelserna till IDA:s resurspåfyllnad stött tanken på
ett väsentligt ökat stöd av organisationen framstår en fortsatt kraftig svensk
satsning på IDA som motiverad. Jag förordar därför, att Sverige även under
den kommande treårsperioden lämnar extrabidrag till IDA. Det totala bidraget
(ordinarie plus extra bidrag) bör bestämmas så att den svenska bidragsandelen
för det första året av den nya bidragsperioden blir ungefär lika
stor som under föregående bidragsperiod eller ca 4 %. Totalbidraget bör vidare
öka över treårsperioden i sådan takt att det under tredje året utgör ett
belopp motsvarande fyra gånger vårt tidigare ordinarie bidrag. Detta skulle
innebära ett sammanlagt bidrag under budgetåren 1968/69—1970/71 av 51
milj. dollar, tördelat med 14, 17 resp. 20 milj. dollar på de tre budgetåren.
Motvärdet i svenska kronor uppgår till ca 72, 88 resp. 104 milj. kr., totalt ca
264 milj. kr. Därmed kommer Sverige att under budgetåret 1970/71 ha uppfyllt
det förslag om påfyllnad av IDA:s resurser som framfördes av världsbankschefen
år 1966 och som vi hela tiden stött. En viss del av våra extra bidrag
avses disponeras för att säkra att det fastställda bidragsmålet för IDA
om 400 milj. dollar per år uppnås.

IDA-ledningen har vädjat om att bidrag om möjligt skall inbetalas kontant.
Jag förordar, att denna vädjan hörsammas. Detta bör gälla även beträffande
extr abidragen.

Tills vidare föreligger såsom nämnts endast en principöverenskommelse
om påfyllnaden av IDA:s resurser under den kommande treårsperioden.
Sverige har anslutit sig till denna med förbehåll för riksdagens godkännande.
När överenskommelsen föreligger i slutgiltigt skick avser jag att förorda
särskild proposition i ämnet.

Under hänvisning till vad som anförts i det föregående förordar jag ett
totalt bidrag till IDA för budgetåret 1968/69 motsvarande 14 milj. dollar
eller 72 425 000 kr.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 ur 1968

Till det Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) skall enligt utfästelse
ett svenskt bidrag i form av livsmedelssändningar och kontanter motsvarande
sammanlagt 3 milj. dollar utgå för budgetåret 1968/69. Härför är
medelsbehovet 15 660 000 kr.

För åren 1969 och 1970 har Sverige med förbehåll för riksdagens godkännande
lämnat utfästelse om samma bidrag. Jag föreslår att utfästelsen godkänns
av riksdagen. I ljuset av den utveckling som WFP kan komma att
undergå kan en höjning av den svenska bidragsutfästelsen för perioden
1969—70 bli aktuell.

Efter den senast hållna bidragskonferensen har FAO:s generaldirektör
uttalat att han har för avsikt att föreslå WFP:s styrande organ, att WFP
i fortsättningen skall kunna motta bidrag även i form av gödningsämnen
och andra produktionsmedel för jordbruket.

En sådan utbyggnad av WFP:s verksamhet ligger i linje med den
svenska principinställningen att bistånd till livsmedelsförsörjning främst
bör ta formen av produktionsstöd.

Föregående år anslöt sig Sverige till 1967 års konvention om livsmedelshjälp,
vilket redovisats i en särskild av riksdagen godkänd proposition (prop.
1967: 156, sid. 78 ff. JoU 39, rskr 346). Konventionen innebär, att anslutna
stater årligen under en treårsperiod (budgetåren 1968/69—1970/71) skall
till u-länder leverera spannmål lämplig för mänsklig konsumtion till en sammanlagd
kvantitet av 4,5 milj. ton. Ett givarland kan om det så önskar ge sitt
bidrag helt eller delvis i form av kontanter. Livsmedelshjälpen kan lämnas
antingen direkt från givarlandet till ett visst mottagarland eller genom en
internationell organisation, exempelvis WFP. Konventionen föreskriver att
spannmålen skall tillhandahållas f. o. b. i givarlandet. Någon skyldighet att
svara för frakt- och distributionskostnader in. m. föreligger således inte.

Sveriges årliga andel utgör 54 000 ton. Enligt av riksdagen godtagna riktlinjer
för konventionens tillämpning bör Sveriges bidrag utgå i form av
svenskt vete. Ianspråktagandet av riksstatsmedel härför beräknas rymmas
inom den svenska andelen omräknad i konventionens avräkningspris, vilket
ger ett belopp av 18 milj. kr. I det nyssnämnda riksdagsbeslutet förutsätts,
att Sverige utöver sina förpliktelser enligt konventionen och i överensstämmelse
med vad som gäller för andra svenska biståndsinsatser av liknande
slag bör svara för frakt- och administrationskostnader i samband med leveranserna.
Dessa kostnader beräknas för nästa budgetår belöpa sig till 4
milj. kr.

En kanalisering genom WFP av det svenska bidraget torde medföra såväl
praktiska som principiella fördelar. Ett sådant arrangemang innebär ett
ytterligare stöd åt WFP i dess strävanden att utgöra ett effektivt instrument
för utvecklingsfrämjande livsmedelshjälp. För livsmedelsbistånd torde
skälen för multilaterala lösningar vara särskilt starka med tanke på bety -

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

121

delsen av god överblick över och anpassning till den internationella tillgångs-
och behovssituationen. De beräknade kostnaderna för frakt och administration
av de svenska veteleveranserna är godtagbara.

Med stöd av det nyss anförda förordar jag, att Sverige träffar överenskommelse
med WFP om administration av det svenska bidraget enligt 1967
års konvention om livsmedelshjälp i överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits i det föregående.

Under förutsättning av en dylik överenskommelse beräknar jag att medelsbehovet
avseende Sveriges åtaganden i anslutning till nyssnämnda konvention
inklusive frakt- och administrationskostnader uppgår till 22 milj. kr.
för budgetåret 1968/69.

Asiatiska utvecklingsbanken, där Sverige är delägande medlem, har numera
inlett sin utlåningsverksamhet efter ett skede av organisatorisk uppbyggnad.
Under budgetåret 1968/69 förfaller till betalning den tredje delposten
om 500 000 dollar av den av Sverige tecknade andelen i bankens
grundfond. För ändamålet erfordras ett belopp av 2 587 000 kr.

Möjligheten att lämna ett bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken har
bl. a. redovisats under sjunde huvudtiteln i 1967 års statsverksproposition
(1967: 1 bil 9, s. 21). Bankens uppbyggnad har emellertid av olika anledningar
försenats och Sveriges stöd har hittills begränsats till expertbistånd.

Sonderingar pågår f. n. mellan Afrikanska utvecklingsbanken och en del
potentiella bidragsgivare utanför bankens medlemskrets om ett multilateralt
arrangemang för utomstående länders stöd till banken. Jag anser att ett
svenskt bidrag till banken bör lämnas i första hand via ett sådant multilateralt
arrangemang. Medel härför torde emellertid behöva begäras först för
budgetåret 1969/70.

Under åberopande av vad som anförts i det föregående under denna punkt
hemställer jag att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna Sveriges anslutning till principöverenskommelsen
om påfyllnad av Internationella utvecklingsfondens
resurser för perioden 1968/69—1970/71;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta erforderliga åtgärder
för att lämna bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för åren 1968—1970 motsvarande sammanlagt
51 000 000 dollar, fördelade med 14 000 000 dollar på budgetåret
1968/69, 17 000 000 dollar på budgetåret 1969/70
och 20 000 000 dollar på budgetåret 1970/71;

c) godkänna Sveriges utfästelse att till Internationella
livsmedelsprogrammet för vart och ett av åren 1969 och 1970
lämna bidrag i form av livsmedel och kontanter motsvarande
3 000 000 dollar;

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa överenskommelse
med Internationella livsmedelsprogrammet om administrationen
av Sveriges livsmedelshjälp enligt 1967 års konvention
om livsmedelshj älp;

e) till Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 112 672 000
kr.

G 2. Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

1966/67 Utgift .... 45 231 416 Reservation ..184 145 974

1967/68 Anslag .. 125 000 000

1968/69 Förslag . . 105 000 000

Medel till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd har anvisats sedan
budgetåret 1962/63. Summan av anslagen för detta ändamål t. o. m. innevarande
budgetår uppgår till 465 milj. kr. Under denna period har anslagsmedlen
använts till gåvobistånd i form av varor och tjänster, till utvecklingskrediter
och till projektförberedelser m. m. Hur anslagen disponerats,
dvs. förbrukats eller intecknats för bestämda biståndsinsatser, framgår
av följande översiktliga sammanställning. Sålunda disponerade belopp
hänförs som regel till det budgetår, då de avtalsenligt blir tillgängliga för
mottagaren. Sammanställningen visar, att t. o. m. mitten av innevarande
budgetår 112 milj. kr. disponerats för gåvobistånd och 316,1 milj. kr. för utvecklingskrediter,
medan 6,7 milj. kr nedlagts på projektförberedelser m. m.

Disposition av anslagen till bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd budgetåren 1962/63- Milj. kr.	-1967/68
Gåvobistånd	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66	1966/67	11967/68
Afghanistan .........	—	—	0,7	—	1,4	—
Burma .............	0,9	0,9	1,0	1,0	—	1,0
Indien...............	7,8	7,7	14,0	12,0	18,4	215,5
Indonesien...........	2,2	2,3	—	—	—	—
Nepal...............	—	—	—	0,6	—	—
Pakistan.............	2,7	2,7	—	2,9	3,1	313,2
Kreditbistånd
Etiopien.............	—	—	—	—	—	3 6,0
Indien...............	—	—	24,0	24,0	—	815,0
Kenya...............	—	—	—	—	—	8 -1.0
Pakistan.............	—	—	—	25,0	9,1	8 26,0
Sudan...............	—	—	—	25,0	10,0	—
Tanzania ...........	—	—	—	10,0	14,0	1 25,0
1 Uppgifterna avser belopp beträffande vilka per den 31.12.1967 utfästelse, formellt eller de facto, lämnats. 2 Avtal ännu ej slutet med avseende på 11 milj. kr. * Avtal ännu ej slutet. * Avtal ännu ej slutet med avseende Då 15 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 123

Milj. kr.

1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68

Tunisien.............. 6,0 — ■— 6,0 — 15,0

Turkiet .............. — 5,2 5,2 5,2 5,2 5,2

Interamerikanska utvecklingsbanken
.... — — — —• 26,0 —

Projektförberedelser

m.m............... —_040,1 0,15 3,6 2,8

Disponerat totalt .... 19,6 18,9 45,0 111,8 90,8 148,7

Anslag................ 20,0 50,0 70,0 90,0 110,0 125,0

Odisponerat från föregå ende

budgetår........ —_0,4 31,556J534,7 53,9

Odisponerat ........ 0,4 31,5 56,5 34,7 53,9 30,2

5 Av detta belopp utgör 2,6 milj. kr. multilateralt bidrag till Asiatiska utvecklingsbanken,
vilket undantagsvis redovisades under förevarande anslag budgetåret 1966/67.

De reservationsmedel som finns under anslaget motsvaras till övervägande
delen av avtalsbundna åtaganden. Tillvägagångssättet att täcka dylika
åtaganden med omedelbart tillgängliga medel överensstämmer med
den praxis som tillämpas av de multilaterala biståndsorganen.

Såsom framgår av vad ministern för utrikes ärendena anfört tidigare
denna dag är avsikten att fr. o. m. nästa budgetår ad It bilateralt gåvobistånd
skall hänföras till det under tredje huvudtiteln upptagna anslaget
Fältverksamhet. Anslaget Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd kommer
således i fortsättningen att avse endast utvecklingskrediter samt projektförberedelser
och projektkontroll i anslutning därtill.

Ministern för utrikes ärendena har i sitt anförande redogjort för SIDA:s
anslagsframställning för budgetåret 1968/69 även med avseende på bilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd. I samband därmed redovisades den senaste
tidens utfästelser om utvecklingskrediter. Jag skall nu uppehålla mig vid
vårt kommande u-landsstöd i form av kreditbistånd.

Av de krediter till Tunisien om sammanlagt 12 milj. kr., varom avtal
slöts åren 1963 och 1965, återstår ett belopp på ca 1,9 milj. kr. Detta avses
komma till användning för ett högt prioriterat dricksvattenprojekt i det
s. k. Sahelområdet. Vidare undersöks möjligheterna av samfinansiering
tillsammans med Världsbanken och IDA beträffande ytterligare vattenförsörjningsprojekt
i Tunisien.

Vår första utvecklingskredit till Kenya förbereds. I detta land kommer
Sverige och IDA att med ca 19 milj. kr. vardera stödja första fasen av
ett långsiktigt program för att öka avkastningen av landets kreatursstam.
I projektet ingår utbyggnad av vattenförsörjningen i Kenyas torrområden.

Ytterligare en samfinansieringsoperation mellan Sverige och IDA är
under förberedande nämligen med avseende på Pakistan. Den svenska krediten
beräknas till ca 26 milj. kr. och skall tillsammans med en dubbelt så

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

stor IDA-kredit disponeras av den statliga jordbrukskreditbanken i Pakistan
för lån i samband med jordbruksmekanisering, pumpbevattning in. m.

I ett framskjutet förberedelsestadium befinner sig planerna på tre utvecklingskrediter
till Indien avseende uppförande av en hamnsilo (ca 20
milj. kr.), kapitalvaruimport (ca 30 milj. kr.) och import av industriförnödenheter
(ca 45 milj. kr.).

Jag räknar också med att avtal inom kort skall kunna ingås med Tanzania
om en kredit på 15 milj. kr. avsedd för finansiering via tanzaniska utvecklingsbanken
av projekt inom industri- och turistsektorerna.

Beträffande flertalet av de krediter, som planeras enligt det föregående,
gäller att ianspråktagandet av dessa kommer att fördelas över flera budgetår
i överensstämmelse med beräknade utbetalningsbehov. Detta förfarande
är ägnat att nedbringa reservationsbeloppen under anslaget.

Om avtal träffas rörande nyssnämnda krediter inom loppet av innevarande
budgetår, skulle vid nästa budgetårsskifte den odisponerade balansen
under anslaget uppgå till endast ett mindre belopp. Detta kan till en del
komma att erfordras för överföring till anslaget Fältverksamhet under
tredje huvudtiteln i enlighet med vad som medgavs av 1967 års riksdag.
Som tidigare anförts av ministern för utrikes ärendena blir en sådan överföringsmöjlighet
ej erforderlig i fortsättningen.

Jag övergår nu till planerna för kommande budgetårs bilaterala finansiella
biståndsgivning.

Under Turkiets första femårsplanperiod (1963—1967) bidrog Sverige
inom ramen för OECD:s Turkietkonsortium med en kredit på 26 milj. kr.
fördelad med lika stora belopp över de fem åren. Turkiet avser nu att tilllämpa
eu ny 5-årsplan fr. o. m. innevarande år och har hemställt om svenskt
bistånd till dess genomförande. Turkiets ekonomi har gjort framsteg under
den första planperioden. Betydande behov av kapitalstöd utifrån kvarstår
dock. Ehuru den tidigare krediten ansågs ha engångskaraktär när
den beviljades är jag beredd alt föreslå en fortsättning i viss utsträckning
av kreditbiståndet till Turkiet. Såväl arten av Turkiets behov som biståndsadministrativa
hänsyn torde tala för att s. k. programbistånd övervägs i
första hand.

Sverige lämnade år 1966 en kredit på 35 milj. kr. till Sudan för att
stödja ett flerårigt program för landsbygdens vattenförsörjning. Kreditmedlen
har utnyttjats för avsett ändamål. Den svenska insatsen får anses
ha gett ett gott residtat. Från sudansk sida har man hemställt om fortsatt
svenskt stöd till arbetet med att förbättra vattenförsörjningen i Sudan. Den
höga prioriteringen av ifrågavarande projekt och erfarenheterna av hittillsvarande
utvecklingssamarbete med Sudan kan väl motivera en fortsättning
av detsamma. Emellertid torde man böra avvakta att de institutionella
förhållandena i Sudan i samband med vattenförsörjningsprogram -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 1968

met stabiliseras, innan man på svensk sida förbinder sig till en ny flerårig
insats. Innan avgörande träffas i fråga om en sådan kan det visa sig
lämpligt att utföra vissa förberedande undersökningar i Sudan och tillhandahålla
tekniskt bistånd i anslutning därtill.

SIDA har i sin anslagsframställning föreslagit en påfyllnad av den
svenska utvecklingsfonden för Latinamerika på 5 milj. dollar, vilken
ställts till Interamerikanska utvecklingsbankens förfogande. Sedan anslagsframställningen
framlades har en väsentlig ändring av riktlinjerna för bankens
verksamhet vidtagits, i det att banken frångått principen om fri upphandling
till av banken finansierade projekt. Bankens tillämpning av denna
för biståndets effektivitet betydelsefulla princip utgjorde en väsentlig
faktor för beslutet att kanalisera svenska biståndsmedel via banken. F. n.
är jag därför inte beredd att ta ställning till en påfyllnad av den svenska
fonden.

Bland de projekt som f. n. befinner sig under SII)A:s planering för
finansiering med svenska utvecklingskrediter under budgetåret 1968/69
och kommande år dominerar liksom tidigare vatten- och födoämnesförsörjningen.
Jag tillstyrker, att denna huvudinriktning tills vidare bevaras,
samtidigt som utrymme bereds även för insatser på vissa andra områden
av hög prioritet i huvudmottagarländerna. Hit hör finansiering av för utvecklingsansträngningarna
väsentlig import av kapitalvaror och industriförnödenheter
liksom insatser, genom lokala utvecklingsbanker, inom industrin
och turistnäringen. Även projekt av betydelse för den s. k. infrastrukturen
bör kunna ifrågakomma.

Såsom framgått av det tidigare har ett antal svenska samfinansieringsoperationer
med Världsbanken/IDA kommit till stånd under senare år. Jag räknar
med att vid utgången av innevarande budgetår skall ha träffats i allt sex
kreditavtal av denna art omfattande totalt ca 120 milj. kr. De berörda projektens
kostnader i utländsk valuta beräknas uppgå till inemot en halv miljard
kr., varav således de svenska krediterna bidrar med ca en fjärdedel. I
SIDArs planering bör ingå fortsatt sådan samverkan med Världsbanken/
IDA. Härigenom vinns, att svenska biståndsresurser erhåller effektiv användning
för projekt av hög prioritet i liuvudmottagarländerna och att ett
fruktbart praktiskt samarbete mellan Sverige och Världsbanken/IDA kommer
till stånd. Rent svenska insatser kan också härmed bättre integreras i
det internationella biståndsmönstret.

Många u-länders besvärliga skuldsituation riktar uppmärksamheten på
utvecklingskrediternas villkor. För Sveriges vidkommande kan sägas att
dessa internationellt sett är gynnsamma för u-länderna, i synnerhet då
man betänker att de svenska krediterna är obundna i fråga om upphandlingskälla.
Riksdagen godtog den uppmjukning av dessa som föreslogs i
fjolårets statsverksproposition (prop. 1967: 1 bil. 9 s. 79 f. SU 46, rskr 140).

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Därmed infördes bl. a. möjligheten att tillämpa de extremt mjuka villkor,
som gäller för IDA-krediterna (50 års återbetalningstid, varav de första 10
amorteringsfria; 3/4 % »administrationsavgift»). Ehuru denna möjlighet
infördes främst med tanke på samfinansieringsoperationer med IDA, står
den öppen även i andra fall. Hittills har IDA-villkoren tillämpats endast i
samband med samfinansiering med IDA. Jag delar den i SIDA:s anslagsframställning
framförda synpunkten, att man i dagens läge bör överväga
att använda IDA-villkoren även vid svensk kreditfinansiering utan samband
med en IDA-kredit, då omständigheterna motiverar extremt mjuka villkor.

SIDA föreslår, att riksdagens bemyndigande inhämtas för svensk medverkan
avseende våra utvecklingskrediter i internationella skuidkonsolideringsaktioner,
dvs. överenskommelser om betalningsanstånd. Jag biträder
detta förslag. En sådan medverkan bör givetvis föregås av en omsorgsfull
bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Under hänvisning till behovet av att för långsiktiga projekt eller fleråriga
program kunna erbjuda kreditstöd utan att omedelbart behöva belasta
den svenska statsbudgeten har SIDA i sin anslagsframställning föreslagit,
att Kungl. Maj:t skall inhämta riksdagens bemyndigande att ingå
åtaganden om sådana krediter till ett sammanlagt belopp för vart och ett
av de tre följande budgetåren som, inklusive tidigare åtaganden, inte överstiger
anslagsbeloppet för det budgetår då åtagande görs. Härvid skulle
något förbehåll gentemot låntagaren inte behöva göras om att riksdagen
anvisar erforderliga medel. Jag tillstyrker att en sådan utvidgning av redan
gällande åtagandefullmakt begärs med den ändringen att för det sista av de
tre åren inte mer än hälften av det aktuella anslagsbeloppet skall las i anspråk.
För det år som ligger längst fram i tiden torde erfarenhetsmässigt behovet
av fasta åtaganden göra sig gällande med mindre styrka.

Med tanke på den möjlighet som den nu föreslagna utvidgningen av bemyndigandet
att göra kreditåtaganden i avräkning mot framtida anslag erbjuder
torde ett anslagsbelopp om 105 milj. kr. möjliggöra lämnande av
nya utvecklingskrediter nästa budgetår i en omfattning som motsvarar
SIDA:s aktuella planering. Av denna summa beräknar jag ett belopp om
högst 5 milj. kr. för projektförberedelser och projektkontroll. För budgetåren
1969/70 och 1970/71 bör planeringen inriktas på en anslagsstorlek av
omkring 130 resp. 160 milj. kr.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

a) godkänna de av mig i det föregående angivna riktlinjerna
för bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd,

b) till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag av 105 000 000
kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

127

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bilaga 3

Kommersiellt utvecklingsbistånd

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
15 mars 1968.

Närvarande:

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om kommersiellt utvecklingsbistånd
till u-länder och anför.

Kungl. Maj :t har denna dag på föredragning av ministern för utrikes
ärendena beslutat föreslå riksdagen bl. a. att godkänna av föredraganden
därvid förordad långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet och av
föredraganden angivna riktlinjer för planens förverkligande. Jag hemställer
nu att, med utgångspunkt i de nämnda riktlinjerna, få ta upp frågan
om statliga garantier för investeringar i u-länder.

Vid sidan av det statsfinansierade utvecklingsbiståndet spelar de privata
investeringarna en stor roll i u-ländernas ekonomi. Drygt en tredjedel av
det totala kapitalflödet till u-länderna beräknas vara av privat ursprung. I

I Alger-deklarationen framhålls att privata investeringar bör ske på
ett sådant sätt att de blir av bestående värde för värdlandet. Sådana investeringar
som u-länderna själva prioriterar inom ramen för sina nationella
utvecklingsplaner bör enligt deklarationen kunna främjas genom garantier
och andra åtgärder.

Privata investeringar i u-länder kan vara förenade med särskilda risker,
bl. a. nationalisering, expropriation och transfereringshinder. I flera
industriländer har man infört nationella garantier mot sådana s. k. politiska
risker för investeringar i u-länder.

Åtgärder som syftar till att främja privata investeringar i u-länderna
har också diskuterats i internationella sammanhang. Sedan några år tillbaka
arbetar man inom Världsbanken på att få till stånd ett multilateralt

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968 129

garantisystem avseende i stort sett samma risker som de nationella systemen.

På svensk sida har vi ansett att upprättandet av ett multilateralt investeringsgarantisystem
skulle innebära stora fördelar. Vi har också aktivt
deltagit i arbetet för att få till stånd ett dylikt system. Diskussionerna har
emellertid dragit ut på tiden och enligt vad man nu kan bedöma är det inte
realistiskt att räkna med att de skall leda till positivt resultat inom den
närmaste tiden.

Utformningen av ett svenskt garantisystem har behandlats i en inom
finansdepartementet upprättad promemoria. I promemorian behandlas
syftet med ett svenskt garantisystem samt förutsättningarna för garanti.
Vidare föreslås riktlinjer för utformningen av ett svenskt garantisystem.
Det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker införandet av ett svenskt
investeringsgarantisystem.

I promemorian anges det grundläggande syftet med garantier vara att
bidra till den ekonomiska utvecklingen i u-länderna. Garantisystemet skulle
därmed falla inom ramen för principerna för svensk biståndsgivning. Flertalet
remissinstanser ansluter sig till denna uppfattning. Några har dock,
bl. a. med hänvisning till utformningen av nationella system i andra länder,
framhållit att investeringsgarantier också bör ha till syfte att främja
svensk företagsamhet.

I avvaktan på att diskussionerna om ett multilateralt investeringsgarantisystem
leder till resultat finner jag det motiverat att ett nationellt svenskt
system upprättas. Detta innebär inte att vår uppfattning om fördelarna
med ett multilateralt system frångås. Det är viktigt att genomförandet av
ett nationellt svenskt system sker på ett sätt som inte försvårar systemets
senare infogande i ett multilateralt system.

Ett svenskt garanti system måste ansluta till de allmänna målen för den
svenska biståndspolitiken. Endast investeringar som klart kan väntas bidra
till den ekonomiska utvecklingen i ett u-land bör stödjas inom ramen för
ett sådant system. De olika investeringsprojekten måste prövas utifrån denna
bedömning. Det är enligt min uppfattning icke möjligt att på förhand
ställa upp detaljerade regler för bedömningen av vilka investeringar som
skall stödjas genom garantier. Den administrerande myndigheten bör ha
till uppgift att i varje enskilt fall pröva projekten med hänsyn till deras utvecklingsfrämjande
effekt. Grundläggande för bedömningen bör vara en
bekräftelse från värdlandet att investeringsprojektet kan betraktas som utvecklingsfrämjande
och överensstämmer med landets utvecklingsplan.

En förutsättning för att staten genom investeringsgarantier skall bidra
till etablering av privat företagsamhet i u-länderna bör, såsom framhålls i
departementspromemorian, även vara att det investerande företaget ger de
anställda tillfredsställande anställnings- och arbetsvillkor och visar en positiv
inställning till fackföreningsverksamhet inom företaget. Denna syn 5

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

punkt har inte föranlett någon invändning från remissinstanseras sida och
bör enligt min mening vara vägledande för garantisystemets tillämpning.

En viktig fråga i detta sammanhang är om garantiverksamheten skall
begränsas till att avse ett urval av u-länder. Enligt gällande riktlinjer för
den svenska bilaterala biståndsgivningen skall denna i princip koncentreras
till ett begränsat antal mottagarländer. Bakom denna princip ligger
främst uppfattningen att våra begränsade resurser gör koncentration nödvändig.
I promemorian framhålls att det i konsekvens med den starka betoningen
av de biståndspolitiska aspekterna för ett svenskt garantisystem
förefaller naturligt att garantiverksamheten till en början avser enbart huvudmottagarländerna
för det bilaterala svenska biståndet. På basis av vunna
erfarenheter av systemets tillämpning skulle man senare kunna få anledning
diskutera en utvidgning av garantigivningen till att avse investeringar
även i andra u-länder.

Flertalet remissinstanser har framfört erinringar mot denna del av förslaget.
Man har bl. a. pekat på att med detta urval av mottagarländer värdet
av ett svenskt garantisystem skulle bli ytterst begränsat.

Frågan om länderurvalet måste ses mot bakgrund av de relativt stränga
krav på utvecklingseffekt som kommer att ställas på de investeringar som
kan erhålla garanti. Den utredning som föregår ett eventuellt beviljande
av en investeringsgaranti måste enligt min mening bli relativt ingående och
följaktligen komma att ställa krav på omfattande kännedom om det tilltänkta
värdlandet. Dessa krav kan för närvarande bäst tillgodoses beträffande
huvudmottagarländerna.

Jag kan ej dela uppfattningen att garantisystemets inriktning på huvudmottagarländerna
skulle innebära en långtgående inskränkning av systemet.
Jag vill erinra om att de mottagarländer som prioriterats i den svenska
biståndspolitiken omfattar drygt 750 miljoner människor eller mer än hälften
av befolkningen i u-länderna. Skulle det saknas intresse för investeringar
i dessa länder är detta ett bevis för att investeringsgarantier inte är ett
effektivt biståndspolitiskt medel.

Det är inte möjligt att i förväg helt överblicka i vilken utsträckning garantier
kommer att bli aktuella, ej heller att förutse de problem som kan
uppstå när det gäller att bedöma utvecklingseffekten av ett enskilt investeringsprojekt.
Jag anser det tillrådligt att den nya verksamhet, som det statliga
systemet för investeringsgarantier innebär, allmänt sett byggs upp successivt
under beaktande av vunna erfarenheter. Det synes därför vara lämpligt
att under systemets uppbyggnadstid eftersträva koncentration beträffande
länderfördelningen och att söka denna koncentration i de länder som
prioriteras i det svenska biståndsprogrammet. Jag anser dock att den administrerande
myndigheten, när vissa erfarenheter av verksamheten vunnits,
bör ges möjlighet att lämna garantier för investeringar även i andra
länder än dem som är huvudmottagare av svenskt bistånd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

131

De riktlinjer i övrigt för ett svenskt system för investeringsgarantier som
lagts fram i promemorian har i stort sett lämnats utan erinran från remissinstansernas
sida. Det är angeläget att bestämmelserna för garantigivningen
smidigt kan varieras efter utvecklingen. Kungl. Maj :t bör få bestämma
den närmare utformningen av verksamheten i anslutning till de här angivna
riktlinjerna.

I överensstämmelse med det i promemorian framförda förslaget anser
jag att garantierna skall avse endast direkta investeringar och därmed
jämförliga transaktioner. Portföljinvesteringar och liknande övervägande
finansiella transaktioner bör sålunda ej komma i fråga. Garantierna bör
avse endast politiska risker. Investerarens självrisk bör vara lägst 10 % av
det vid varje tidpunkt gällande värdet av investeringen. I fråga om garanti
för hemlagande av avkastning på investering bör de riktlinjer som angivits
i promemorian vara vägledande.

Garantierna bör meddelas i form av avtal mellan garantigivaren, dvs. den
administrerande myndigheten, och garantitagaren, dvs. den svenske investeraren.
Det är givet att avtalet måste utformas på ett sådant sätt att
det inte råder tvekan om båda parters rättigheter och skyldigheter. Flera
remissinstanser har understrukit betydelsen av detta. Bl. a. måste klart
anges de villkor som gäller för återkallande av en lämnad garanti.

I promemorian har föreslagits att garantiavtalet bör omfatta en på förhand
uppgjord plan för nedskrivning av den investerade egendomens värde
och därmed av garantibeloppet. Nedskrivningstakten bör lämpligen anpassas
efter de för den enskilda investeringen gällande särskilda förhållandena.

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att begränsa täckningen
av förlusterna till ett belopp som reduceras enligt en på förhand
uppgjord nedskrivningsplan. Detta anses bl. a. kunna medföra att garantistödet
ger företräde åt mera kortfristiga och starkt vinstgivande investeringar.

Enligt min uppfattning kan det i vissa fall vara önskvärt bl. a. ur administrationssynpunkt
att i förväg fastställa en plan för nedskrivning av
det maximala garantiansvaret. Det synes emellertid inte lämpligt att föreskriva
detta som en tvingande regel. Det bör överlåtas till den administrerande
myndigheten att i varje särskilt fall ta ställning härtill.

I överensstämmelse med promemorians förslag bör garantitidens längd
i regel ej överstiga 15 år. Undantagsvis bör tiden kunna utsträckas till
högst 20 år. I de fall då detta kan befinnas lämpligt bör myndigheten också
kunna, såsom föreslagits av SIDA, föreskriva en kortare garantitid t. ex.
5 år med möjlighet till förlängning efter omprövning.

Ett nära samband med garantitidens längd har också frågan om en
granskning under garantins giltighetstid. I promemorian förutsätts en kontinuerlig
bevakning, som rutinmässigt kopplas till den årliga nedskrivning -

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

en av det statliga garantibeloppet. Investeraren borde åläggas presentera en
redovisning över investeringens resultat under det gångna året med särskild
tonvikt på utvcklingseffekten.

Det bör enligt min mening i garantiavtalet tas in föreskrifter om regelbundet
återkommande redovisning och om skyldighet till samråd med den
administrerande myndigheten nnder garantitiden i fall där sådana bedöms
lämpliga.

I promemorian konstateras att det inte är möjligt att bestämma en avgiftsnivå
som på ett rättvisande sätt motsvarar de garanterade riskerna.
Med hänsyn till de krav som i det föreslagna systemet ställs på investeringarnas
utvecklingsfrämjande effekt anses det motiverat att den svenska premienivån
ligger något lägre än genomsnittet för andra nationella investeringsgarantisystem.
Jag ansluter mig härtill. Premierna bör täcka dels administrationskostnaderna
för garantigivningen, dels en icke oväsentlig del
av de risker som är förbundna med investeringarna. Det bör ankomma på
den administrerande myndigheten att fastställa premien. Om tillräckliga
premiemedel ej är tillgängliga för att bestrida förluster torde medel för
dessas täckande få anvisas i samma ordning som när det gäller u-garantier
vid export.

I promemorian har föreslagits att exportkreditnämnden skall handlägga
frågor rörande investeringsgarantier. Ingen erinran mot detta förslag har
framförts av remissinstanserna. I överensstämmelse med vad som gäller
för u-garantier vid export föreslår jag att ärenden rörande investeringsgaranti
skall handläggas av exportkreditnämnden. Beredningen av dessa ärenden
bör ske i samråd med SIDA. En representant för SIDA bör också delta
i nämndens prövning av ärenden rörande investeringsgarantier.

I promemorian förutsätts att exportkreditnämnden vid prövning av ärenden
om här avsedda garantier skall ha särskild sammansättning med hänsyn
till den biståndspolitiska målsättningen. Denna fråga torde jag senare
få underställa Kungl. Maj :t för avgörande.

Som tidigare framhållits är det inte möjligt att på förhand förutse i
vilken utsträckning garantier för u-landsinvesteringar kommer att tas i
anspråk. Det garantibelopp för vilket staten kan åta sig betalningsansvar
bör vara av en sådan storlek att det medger prövning av ett rikt nrval investeringsprojekt.
För att säkra utrymmet för en sådan garantigivning förordar
jag att garantibeloppet bestäms till 400 milj. kr.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att

a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för statliga garantier för
investeringar i u-länder,

b) medge att staten intill ett belopp om 400 milj. kr. åtar sig betalningsansvar
i form av garanti för investeringar i u-länder.

Kangl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

133

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bihang 1

Svenskt bistånd under 1960- talet

Biståndsprogrammets framväxt

År 1949 igångsattes FN-organens s. k. utvidgade program för tekniskt bistånd
till underutvecklade länder (EPTA). Nämnda år brukar därför räknas
som det multilaterala utvecklingsbiståndets startår. Sverige bidrog år 1950
med 500 000 kr. till FN-programmet. Tio år senare hade det svenska årsbidraget
till FN-programmen (EPTA och den nya Särskilda Fonden) stigit
till ca 15 milj. kr. Samordnande organ för de svenska insatserna i de multilaterala
organisationerna blev efterhand Nämnden för internationella expert-
och stipendiatärenden.

Det bilaterala svenska utvecklingssamarbetet påbörjades år 1952, då
Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden
(CK) inledde sin verksamhet. Kommittén bestod av representanter
för staten, näringslivet och folkrörelserna. Administrationen av verksamheten
—• liksom av svensk expertrekrytering och stipendiatmottagning för
FN-programmen — handhades av Svenska Institutets avdelning för tekniskt
bistånd. De första projekt som startades genom CK:s försorg var byggnadstekniska
institutet i Etiopien om vilket avtal kunde träffas år 1954 samt en
kurs för veterinärer vid Veterinärhögskolan. CK svarade också för de
Sverige-hjälper-insamlingar som inleddes år 1955 och 1961. Sverige-hjälpermedlen
togs successivt i anspråk. Medlen var använda i sin helhet med utgången
av budgetåret 1966/67.

År 1960 anslöt sig Sverige till den inom Världsbanken upprättade Internationella
utvecklingsfonden (IDA) för multilateralt finansiellt kreditbistånd,
som började sin utlåning år 1961. Sveriges bidrag till fonden var
första året 10 milj. kr.

I februari 1961 tillsattes beredningen för internationella biståndsfrågor i
vilken ingick representanter för regering, riksdag, näringsliv och folkrörelser
samt humanitära organisationer. På grundval av arbetet inom beredningen
och den i anslutning härtill bedrivna utredningsverksamheten framlades
i februari 1962 prop. 1962: 100, som sedan dess varit grundläggande
för den svenska u-landspolitiken. I avsikt att effektivisera utvecklingsbiståndet
hade administrationsapparaten fr. o. m. 1962 omorganiserats
genom beslut vid 1961 års riksdag. Centralkommittén och Nämnden för internationella
expert- och stipendieärenden hade upplösts och Nämnden
för internationellt bistånd (NIB) inrättats. NIB skulle under utrikesdepartementet
vara det centrala administrerande organet för det bilaterala tekniska
biståndet. NIB fick — utöver expertrekryteringen och stipendiatmottagningen
— ingen befattning med de multilaterala frågorna, vilka handhades
direkt av utrikes- och finansdepartementen. Det bilaterala finansiella biståndet,
som år 1962 inleddes på försöksbasis, administrerades av finansdepartementet.
De statliga anslagen till utvecklingsbistånd ökade från ca 50
milj. kr. budgetåret 1961/62 till 131 milj. kr. budgetåret 1962/63.

År 1963 befanns organisationen för administration av det svenska utvecklingssamarbetet
vara mindre ändamålsenlig. Efter en omfattande utred -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

ningsverksamhet inrättades fr. o. m. den 1 juli 1965 Styrelsen för internationell
utveckling (SIDA).

SIDA fick i jämförelse med NIB ett avsevärt vidare verksamhetsområde.
SIDA är central förvaltningsmyndighet för ärenden avseende såväl det bilaterala
tekniska och humanitära utvecklingssamarbetet som det bilaterala finansiella
utvecklingssamarbetet. Därtill har SIDA i växande utsträckning
erhållit uppgifter också beträffande det multilaterala biståndet vid sidan om
personalrekrytering och stipendiatverksamhet.

Anslag och utbetalningar

Anslag och utbetalningar för utvecklingssamarbetet från och med budgetåret
1962/63 framgår av följande sammanställning.

Budgetår	Anslag	Procent av BNP	Utbetalningar	Utbetalningar i
milj. kr.	till marknadspris	milj. kr.	% av anslag
1962/63	131	0,15	92	70
1963/64	177	0,19	124	70
1964/65	226	0,22	147	65
1965/66	283	0,25	246	87
1966/67	337	0,27*	282	84
1967/68	404	0,30*

Totalt 1962/63-1967/68 1558

* Preliminära uppgifter.

Anslag och utbetalningar budgetåret 1966/67 för olika verksamhetsformer
framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

Ändamål	Anslag	Utbetal- ningar	Reservation 1.7.1967	Utbetalningar i % av årets anslag
Bidrag till internationella program Fältverksamhet (inkl. s. k. multibi-	144,8	134,5	76,6	93
insatser)	75,6	93,4	6,6	124
Utvecklingskrediter och varugåvor Biståndsförvaltning och personal-	107,4	44,2	182,6	41
utbildning	9,2	9,8	1,0	107

Multilateralt och bilateralt

Av anslagen har följande procentandelar utgjorts av multilateralt bistånd
i form av allmänna bidrag till de mellanstatliga programmen.

Budgetår	Multilateralt tekniskt	Multilateralt finansiellt	Multilateralt bistånd
bistånd i % av totalt	bistånd i % av totalt	i % av totalt bistånd
	tekniskt bistånd	finansiellt bistånd
1962/63	68	67	68
1963/64	62	39	51
1964/65	66	34	51
1965/66	57	32	46
1966/67	53	36	44
1967/68	48	36	42

Som multilateralt tekniskt bistånd har huvudsakligen betecknats direkta
bidrag till FN-organens biståndsverksamhet. Till multilateralt finansiellt bistånd
har förts bidrag till Internationella utvecklingsfonden, Internationella
livsmedelsprogrammet WFP o. d. Insatser administrerade av de mellanstatliga
organisationerna, men finansierade genom specialdestinerade bidrag
från Sverige, belastar anslagen till bilateralt bistånd. Som exempel på såda -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

na blandat multilaterala och bilaterala insatser kan nämnas projekt för utbildning
av afrikanska kvinnor i UNESCO :s, FAO:s och ILO:s regi eller biträdande
experter till FN-program. Samfinansieringsoperationer i form av
svenska krediter som lämnas i omedelbar anslutning till IDA-krediter hör till
samma grupp av insatser.

För det s. k. bilaterala tekniska utvecklingssamarbetets vidkommande beräknas
sådana insatser budgetåret 1967/68 kosta 29,4 milj. kr., motsvarande
ca 20 % av berörda anslag, och enligt SIDA:s petita för budgetåret 1968/69
beräknas de till 46,4 milj. kr. av det föreslagna fältverksamhetsanslaget.
Under anslaget till bilateralt finansiellt bistånd beräknas under 1967/68
nära 40 % av kreditåtagandena falla på samfinansieringsföretag med IDA.
Totalt kan därmed ungefär hälften av den totala svenska biståndsbudgeten
hänföras till insatser i olika former för program administrerade av mellanstatliga
organisationer.

Vissa allmänna principer och deras förverkligande

En klarare målinriktad svensk u-landspolitik kom till stånd genom riksdagens
godkännande av prop. 1962: 100. I denna proposition formulerades
motiv och allmänna principer för det svenska biståndsarbetet. Den praktiska
erfarenhet av utvecklingssamarbetet som samlats under de därefter
gångna åren har inte föranlett några ändringar av de år 1962 formulerade
allmänna principerna. Inom dessa principers ram har en nyansering av utvecklingssamarbetets
teori och praktik kunnat ske på grundval av de vunna
erfarenheterna.

Det framhölls i prop. 1962: 100 att problemen i samband med de underutvecklade
ländernas ekonomiska utveckling inte kan lösas enbart genom
bistånd från de rika länderna. Problemlösningen angavs väsentligen vara en
uppgift för u-länderna själva. Därför måste biståndet inordnas i deras egna
ansträngningar och de enskilda givarländernas insatser noga planeras och
samordnas för att ge största möjliga effekt. I det praktiska arbetet har efterhand
tillsetts, att mottagarländernas prestationer noga angivits i biståndsavtalen.
I växande utsträckning söker man betrakta eu biståndsinsats som
ett svenskt bidrag till en aktivitet för vilken mottagarlandet bär ansvaret.
På så sätt eftersträvas att den svenska insatsen skall vara integrerad i mottagarlandets
utvecklingsansträngning.

Vad beträffar samarbetet och koordinationen med andra biståndsgivare
har särskilda institutioner härför organiserats på framför allt det finansiella
biståndets område. Framför allt i världsbankens regi har konsortier och
konsultativa grupper bildats för utbyte och information om och samordning
av biståndsinsatserna till ett mottagarland. Deltagare är såväl de bilaterala
biståndsgivarna som de mellanstatliga organen. Vad beträffar huvudmottagarländerna
för bistånd finns eller planeras sådana institutioner avseende
Indien, Pakistan, Sudan, Tunisien samt Kenya och Tanzania.

För det tekniska biståndets vidkommande sker den eftersträvade samordningen
genom direkta kontakter med andra biståndsgivare och genom studier
i mottagarlandet av de insatser som pågår eller kan förväntas från
andra håll. Därvid är FN:s lokala företrädare, Resident Representative, eu
viktig kontaktpunkt. Mellan de nordiska länderna förekommer ett institutionaliserat
informationsutbyte, bl. a. genom återkommande möten mellan biståndscheferna
och genom att handlingar av intresse för biståndsplaneringen
rutinmässigt distribueras till de nordiska myndigheterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

137

Medelsval och kanaler

I prop. 1962: 100 utvecklades de riktlinjer som skulle gälla avseende utvecklingssamarbetets
medelsval och kanaler. Det framhölls därvid att det
tekniska biståndet — dvs. kunskapsöverföringen — av effektivitetsskäl
skulle ges prioritet framför det finansiella biståndet. Särskild vikt skulle
därvid fästas vid stödet av Förenta Nationernas skilda program. Sverige hade
år 1962 i första hand medverkat i multilaterala biståndsåtgärder, och denna
prioritering borde även i fortsättningen upprätthållas. Det bilaterala biståndet
borde dock spela en väsentlig roll bl. a. på sådana ämnesområden
som familjeplaneringen, vilka inte fick tillräckligt utrymme i de multilaterala
programmen. Skillnaderna mellan multilateralt och bilateralt bistånd
skulle emellertid inte överdrivas. Det var heller inte frågan om ett ensidigt
ställningstagande till förmån för den ena eller andra biståndsformen. Det
svenska biståndsprogrammet måste innebära en väl avvägd kombination av
såväl multilaterala som bilaterala insatser.

Som tidigare visats har den multilaterala andelen av biståndsanslagen
gått ned sedan budgetåret 1962/63. Det framgick därvid att denna nedgång
återspeglar en relativ förskjutning inom det multilaterala biståndets ram
från direkt stöd till de mellanstatliga organisationernas budgetar till blandade
insatser (s. k. multi-bi-projekt). Denna förskjutning hade förutsetts i
prop. 1962: 100, där det anfördes, att svenska bilaterala insatser om möjligt
borde knytas till FN:s och fackorganens verksamhet. Så har alltså skett
i avsevärd mån.

I fråga om biståndets kanaler framhölls i prop. 1962: 100 att staten borde
tillgodogöra sig de erfarenheter, som näringslivet, fackföreningsrörelsen,
kooperationen in. fl. vunnit genom sina insatser i u-länderna. När biståndets
syfte därigenom kunde nås med större effektivitet borde staten stödja
sådana insatser.

Bidragen till de svenska enskilda organisationernas biståndsarbete i underutvecklade
länder har ökat. Bidragen uppgick under budgetåren 1962/
63—1965/66 till 0,9, 1,9, 1,0 respektive 3,1 milj. kr. Under budgetåret 1966/67
fattades beslut innebärande en total åtagandevolym för budgetåren 1966/67
—1968/69 på 8,4 milj. kr.

Under perioden fr. o. m. budgetåret 1962/63 har det finansiella utvecklingsbiståndets
andel av anslagsgivningen varit obetydligt mindre än det
tekniska biståndets. Anslagsandelen finansiellt bistånd, vartill utöver kreditanslag
räknas medel till vissa gåvor och varor och tjänster samt bidrag
till internationella livsmedelsprogram, framgår av följande sammanställ -

ning:
Budgetår	Andel finansiellt bistånd i procent
1962/63	46
1963/64	47
1964/65	47
1965/66	46
1966/67	51
1967/68	48

Dessa siffror speglar endast delvis biståndsflödets reala struktur. De olika
anslagens ämnesområden sammanfaller i viss utsträckning.

I 1966 års statsverksproposition anförde föredraganden beträffande biståndsverksamhetens
omfång och inriktning, att utvecklingen efter hand

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

gjort gränsdragningen mellan olika biståndsformer mindre distinkt. Det
hade blivit allt vanligare med en integration mellan tekniskt och finansiellt
bistånd och med en samverkan mellan multilateralt och bilateralt bistånd
inom samma projektområden. Delta synsätt utvecklades därefter i SIDA:s
anslagsframställning för budgetåret 1967/68.

I berättelse den 15 december 1966 angående biståndsverksamheten framhöll
riksdagens revisorer, att utformningen av utvecklingsbiståndet måste
vägledas främst av effektivitetshänsyn och att en helhetssyn borde anläggas
på biståndsverksamheten. 1 sitt yttrande den 6 februari 1967 över nämnda
berättelse anförde SIDA bl. a., att valet av biståndsslag — tekniskt bistånd i
form av kunskapsöverföring, gåvobistånd i form av varuleveranser, utvecklingsfinansiering
i form av krediter — samt valet av biståndsmetod — multilateralt
bistånd, multi-bi-bistånd, insatser i samarbete med enskilda organisationer,
direkt bilateralt bistånd — måste underordnas syftet att åstadkomma
en så stor effekt i mottagarlandet som möjligt.

Dessa tankegångar har ytterligare diskuterats i SIDA:s petita för budgetåret
1968/69. SIDA anförde därvid, att en integration eftersträvades av hela
biståndsverksamheten. Bilateralt bistånd i olika former skulle ges samordnat
inom ramen för respektive lands utvecklingsplan. De svenska bilaterala
insatserna skulle så långt möjligt samordnas med de multilaterala tekniska
och finansiella biståndsprogrammen i varje mottagarland och ske under
kännedom om andra länders eller organisationers biståndsinsatser.

Biståndsverksamhetens koncentration

Prop. 1962: 100 behandlade relativt kortfattat principerna för det svenska
biståndets inriktning på länder och ämnesområden. Ländervalsfrågan
diskuterades inte med någon precisering. Beträffande ämnesområden hade
frågan inte aktualiserats för det ännu oprövade finansiella biståndets del.
I fråga om tekniskt bistånd omnämndes familjeplanering och yrkesutbildning
som lämpliga verksamhetsgrenar för svenska insatser dock utan
att även andra verksamhetsområden skulle uteslutas.

På det tekniska biståndets område hade yrkesutbildningsanstalter tillkommit
i Etiopien år 1954 och i Pakistan år 1955. Nya sådana var år 1962 under
framväxt i Indien, Liberia, Pakistan, Tanzania och Tunisien. De — och
ytterligare vissa yrkesutbildningsprojekt — är nu i drift. Den först inrättade
skolan — Landhi-skolan i Pakistan — övergick år 1967 till helt pakistansk
drift. Vad angår familjeplanering hade den första svenska insatsen avtalats
med Ceylon år 1958 och den andra inletts i Pakistan år 1961. Dessa insatser
har successivt utbytts och nya har tillkommit i ett snabbt växande antal
länder. Insatser på de båda nämnda områdena samt annan verksamhet inom
hälsovård och utbildning hade utvecklats så att SIDA vid sin tillkomst år
1965 hade det administrativa ansvaret för insatser i ett tjugotal länder.

Riksdagen uttalade år 1964 alt de svenska biståndsinsatserna inte borde
splittras på alltför många länder och ämnesområden och afl riktpunkten om
en viss koncentration borde fasthållas. I sin anslagsframställning år 1965
angående fältverksamheten förordade SIDA en koncentration och kraftsamling
av arbetet till ett fåtal länder och ett fåtal ämnesområden. Eu ytterligare
geografisk spridning av biståndet skulle enligt styrelsens mening inte
vara förenlig med den målsättning som uppställts som den primära för
svenskt bistånd, nämligen att så effektivt som möjligt främja ekonomisk
och social utveckling i u-länderna. En koncentration till ett begränsat antal
länder borde ske i fråga om nya rent bilaterala svenska projekt eller en ut -

Kungl. Maj:Is proposition nr 101 år 1968

139

vidgning av tidigare igångsatta sådana samt multi-bi-projekt eller projekt
som med statligt stöd ombesörjes av enskilda organisationer. Det rent bilaterala
tekniska biståndet borde begränsas till lärar- och yrkesutbildning,
livsmedelsförsörjning i vid bemärkelse jämte community-development-verksamhet
samt familjeplanering och hälsovård. Starka skäl talade enligt styrelsen
vidare för att verksamheten i huvudsak koncentrerades till länder,
där en svensk biståndsverksamhet redan etablerats. Detta skulle innebära
att styrelsen för de närmaste åren skulle koncentrera sin verksamhet i vad
avser tekniskt bistånd till i huvudsak Etiopien, Kenya, Tanzania, Tunisien,
Indien och Pakistan.

Familjeplanering skulle emellertid med hänsyn till Sveriges speciella position
på området fortsätta att expandera även utanför denna länderkrets.
Katastrofhjälp skulle även kunna förekomma utanför kretsen av huvudmottagarländer.
I övrigt skulle pågående insatser genomföras och avslutas
på ett försvarligt sätt.

SIDA:s förslag godtogs år 1966 i huvudsak av regering och riksdag. I
statsverkspropositionen anfördes emellertid under utrikeshuvudtiteln, att
länderkoncentrationsprincipen kunde komma i konflikt med kravet på utvecklingseffekt
och att politiska händelser, ekonomiska kriser samt ändrade
samhällsförhållanden och personalkonstellationer i mottagarlandets förvaltning
kunde minska förutsättningarna för en lyckad utvecklingsinsats. En
inte förutsedd politisk utveckling i ett land utanför kretsen av huvudmottagarländerna
kunde å andra sidan ha sådan utrikespolitisk betydelse att det
kunde bli ett svenskt intresse att landet omgående erhöll utvecklingsbistånd.
Ett tillfälligt bistånd av detta slag kunde ha sin utrikespolitiska motivering
och borde inte uteslutas genom en stel tillämpning av länderkoncentrationsprincipen.
Sådana insatser skulle emellertid vara marginella och inte kräva
vidlyftig administration eller dra större kostnader. Berörda instanser skulle
hålla ländervalsfrågan under kontinuerlig uppsikt. Ämneskoncentrationsprincipen
godtogs av föredraganden, som dock förutsatte att SIDA:s styrelse
skulle komma att fortsätta sina principdiskussioner efter undersökningar
av mottagarländernas behov och på grundval av resultatbedömningar av pågående
verksamhet. Riksdagen skulle ges tillfälle att nära följa utvecklingen
härvidlag. Riksdagen godkände vad som anförts i propositionen. Under finanshuvudtiteln
i 1966 års statsverksproposition berördes frågan om ländervalet
för finansiellt bistånd, och en koncentration förordades till i huvudsak
de länder som hittills erhållit finansiellt bistånd; man borde dock
pröva att utvidga länderkretsen till något eller några av de ytterligare länder
vilka förordats som huvudmottagarländer för tekniskt bistånd, men
ännu inte mottagit finansiellt bistånd från Sverige. Riksdagen godtog denna
ståndpunkt.

Tillämpningen av principerna har rörande länder- och ämneskoncentration
sedermera redovisats i SIDA:s anslagsframställningar och i 1967 års
statsverksproposition. Några mycket markerade förändringar i biståndsflödets
relativa fördelning på mottagarländer har ännu inte framträtt. Detta
beror på att t. o. m. budgetåret 1965/66 de svenska insatserna utanför huvudmottagarländerna
var finansiellt sett av mindre omfattning — huvudmottagarländerna
hade utvalts med utgångspunkt från en bedömning till
vilka länder utvecklingsbiståndet redan var och kunde förväntas bli koncentrerat.
Det beror vidare på att det i flertalet övriga fall inte varit möjligt att
omedelbart och på ett försvarligt sätt avsluta insatser i andra mottagarländer.
Medan viss svensk verksamhet i Algeriet kunnat slutföras har det exem -

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

pelvis visat sig angeläget att förlänga avtalet avseende yrkesskolan i Liberia
på ytterligare tre år för att mottagarlandet skall bli i stånd att på ett tillfredsställande
sätt överta institutionen.

Emellertid har statsmakternas uttalanden i anslutning till besluten om
länderkoncentration lett till att vissa insatser kunnat genomföras eller är
under planering i Lesotho, Botswana och Swraziland samt i Zambia. Dessa
insatser genomfördes i betydande utsträckning i samverkan med FN-organ.

Sin största betydelse har koncentrations-principerna haft för planeringen
av det fortsatta biståndet. Denna har — alltjämt bortsett från familjeplaneringen
— i hög grad koncentrerats till huvudmottagarländerna. Under de
senaste åren har dessa länders utvecklingsplaner och ekonomi successivt
studerats och påbörjade eller övervägda insatser infogas såvitt möjligt i ett
system av sammanhängande åtgärder avsedda att befordra utvecklingen på
vitala områden av samhällsliv och produktion. Principen om samverkan
med multilaterala program och internationella organisationer tillämpas i
växande utsträckning.

I fråga om ämnesfördelningen har hälsovårdsinsatsernas utvecklingseffekt
omprövats. Denna prövning har lett till att insatserna koncentrerats till
den preventiva hälsovården. Det statliga biståndet inom detta område har
till stor del kunnat ske som bidrag till enskilda organisationers biståndsverksamhet.
På livsmedelsförsörjningens område hade redan år 1962 påbörjats
ett näringsforskningsprojekt i Etiopien med syfte att utröna metoder
för förbättring av barnens kost. År 1964 hade en veterinärinsats inletts
i Kenya och andra insatser på veterinärmedicinens område — främst utbildning
i Sverige —- hade länge pågått. I mars 1966 undertecknades ett avtal
mellan Sverige och Kenya angående ett landsomfattande inseminationsprogram.
Under år 1965 började planeringen av en regional jordbruksutvecklingsinsats
i Etiopien och beslut om projektets förverkligande fattades år
1967.

I prop. 100 framhölls att biståndets omfattning i stor utsträckning bestämdes
av de personella resurser som kommer att stå till buds. Det förutskickades
att brist skulle komma att råda på utbildad arbetskraft inom åtskilliga
av de yrkesområden som är aktuella för biståndsarbetet och att svårigheter
att rekrytera det behövliga antalet experter därmed kunde uppstå.

Omfattningen av den svenska personalrekryteringen till biståndstjänst
framgår av nedanstående tabell. Särskilda ansträngningar har gjorts för
att förstärka insatsen av svensk personal i det internationella utvecklingssamarbetet.

Den ökade rekryteringen medförde, att det totala antalet svenskar i tjänst
för mellanstatliga organisationer och inom ramen för Sveriges direkta biståndsarbete
(inklusive nordiska projekt) snabbt ökade. I slutet av budgetåret
1965/66 var 332 personer i sådan tjänst och i mitten av år 1967 444
personer. I början av år 1968 hade antalet stigit till 500. Av stor betydelse
för tillväxten av den svenska personalinsatsen har varit tillkomsten av fredskåren,
som nu omfattar drygt 100 personer i fält, samt den utbyggnad av
samarbetet med FN-programmen, som innebär att svenska s. 1c. biträdande
experter bekostas av Sverige. 1 båda fallen vänder man sig till yngre välutbildade
personer.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968
Rekrytering av biståndspersonal 1963/64—1967/68

Fältpersonal	1963/64	1964/65	1965/66	1966/67	1967/68
I tjänst hos FN-organen: experter	23	42	47	74	70
biträdande experter	20	19	35	29	50
Svensk fältverksamhet: experter, administratörer	60	52	75	93	no
fredskårsdeltagare	—	—	44	61	90
Nordiska projekt (svenskar)	2	2	5	9	20
Totalt	105	115	206	266	320
Den stora efterfrågan	på arbetskraft i	Sverige har varit	en av	orsakerna

till svårigheten att rekrytera experter. Även andra faktorer, såsom bristande
språkkunskaper hos annars kvalificerade personer, har begränsat möjligheterna
att utvidga det av statsmakterna prioriterade personella biståndet.
Betydande ansträngningar har gjorts för att öka SIDA:s rekryteringskapacitet.
Under de senaste åren har språkundervisning och allmänt orienterande
utbildning av utresande experter byggts ut. Sedan budgetåret 1965/66 har
en del experter inom fälttjänstgöringen även beretts möjlighet till kompletterande
fackutbildning.

Som ett led i ökade personalinsatser inom Sveriges direkta utvecklingssamarbete
med vissa länder har igångsatts s. k. förvaltningsbistånd. Detta
innebär att experter, som ställs till förfogande på svensk bekostnad, fyller
vakanser inom mottagarlandets myndigheter och institutioner och där fullgör
sina uppgifter som mottagarlandets tjänstemän. Avtal om förvaltningsbistånd
träffades år 1966 med Tanzania, och liknande samarbete med andra
länder växer fram. Liksom i fråga om insatser av andra slag eftersträvas
en koncentration till ett fåtal verksamhetsområden av personal som ställs
till förfogande för förvaltningstjänst.

Efter planering under medverkan av representanter för enskilda organisationer
startades försöksvis en svensk fredskår år 1965. Tillhandahållande
av arbetsledare och verkställande personal på mellannivå — över 22 år men
vanligen under 30-årsåldern — kom därmed att bli ett led i det svenska biståndsprogrammet.
De första fredskårsgrupperna tjänstgjorde i Etiopien
och Zambia. I Etiopien var fredskårspersonalen främst sysselsatt med primärskolebyggen,
sjuk- och hälsovård samt »community development». I
Zambia är fredskårsdeltagarna verksamma inom jordbrulcskooperativer
samt som instruktörer i träningsläger för ungdom. Sedermera har fredskårspersonal
ställts till förfogande för tjänstgöring i Tanzania delvis i direkt
anknytning till det förvaltningsbistånd som där lämnas bl. a. till landets
vattenförsörjningsmyndighet. I januari 1968 framlades en rapport om fredskårens
första två år. Verksamheten har av SIDA bedömts som framgångsrik,
och en betydande utvidgning planeras.

Den under 1950-talet inledda stipendiatverksamheten har fullföljts under
1960-talet. Särskild tonvikt har lagts på utbildning av sådan personal som
i framtiden är avsedd att knytas till verksamhet inledd i ett mottagarland
under svensk medverkan. I enlighet med de riktlinjer som föreslogs i den
utredning om u-länder och utbildning, vilken framlades år 1963 (SOU 1963:
64), har stipendiatutbildning i Sverige huvudsakligen förlagts till specialiserade
kurser, vanligen av mindre än ett års varaktighet. Under budgetåret

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

1966/67 deltog 333 personer i kursverksamheten, vars huvudsakliga ämnesområden
var livsmedelsförsörjning, lärarutbildning, förvaltning och kooperation.
Enskild stipendiering har givits lägre prioritet och huvudsakligen
inriktats på forskning och kvalificerad vidareutbildning. Under senare år
har stipendiering för studier utanför Sverige, främst av flyktingar från
Södra Afrika, fått ökad omfattning.

Stipendiat- och kursverksamhet hade under budgetåret 1966/67 följande
omfattning:

	I Sverige	I tredje land	S:a
Enskilda bilaterala stipendiater ..........	145	5	150
Projektstipendiater......................	6	8	14
Flyktingstipendiater ....................	18	37	55
Multilaterala stipendiater................ Deltagare i kurser (inkl. 50 UNRWA-prakti-	166	—	166
kanter) ..............................	383	—	383
			768

Svenska krediter och gåvor inom det finansiella biståndets område har i
växande grad fått en inriktning som liknar det tekniska biståndets. Denna
verksamhet redovisas närmare i det följande.

Koncentrationen av de direkta svenska insatserna till ett fåtal länder och
verksamhetsområden medför, att den svenska biståndsgivningen får en allt
större betydelse i det totala resursflödet till de s. k. huvudmottagarländerna.
Vill man bedöma Sveriges ställning som bilateral biståndsgivare i dessa länder
i förhållande till andra biståndsgivare (multilaterala program och enskilda
länder) finns ännu inte uppgifter tillgängliga för senare år än år
1965. Dessa uppgifter, som erhålls ur DAC-statistiken (Geographical Distribution
of Financial Flows to Less Developed Countries), avser nettoflödet
från DAC-länderna, vilka svarar för den största delen av det totala biståndsflödet.
Utbetalningarna från svenska biståndsanslag och krediter hade 1965
uppnått ett totalbelopp av 197 milj. kr. varav 109 gått som allmänna bidrag
till multilaterala program. Från år 1965 till år 1966 ökade utbetalningarna
med 48,0 % till 292 milj. kr., varav 169 milj. kr. var bidrag till de multilaterala
programmen. Under 1967 har ökningen fortsatt till en utbetalnings -

Biståndsflödet till vissa länder år 1965

Bistånd från DAC-länder	Svenskt bistånd
Mottagar- land	Multila- teralt milj. US $	Bilate- ralt milj. US $	Samman- lagt US $	Milj. US $	I % av totalt flöde	I % av bilate-ralt flöde	Ordningsnummer I förhåll- I förhål-ande till lande till totala an- antalet talet bi- bilaterala stånds- bistånds-givare givare
1	2	3	4		5	6	7	8	9
Etiopien	10,53	16,20	26,73	1,40	4,67	8,65	7	3
Kenya	1,89	69,35	71,24	0,37	0,52	0,53	6	5
Indien	203,57	1083,13	1286,70	6,17	0,48	0,57	10	8
Pakistan	69,44	453,72	523,16	2,39	0,75	0,86	9	6
Tanzania	3,41	34,93	38,34	1,62	4,23	4,64	6	4
Tunisien	5,15	86,87	92,02	0,81	0,88	0,93	8	5

143

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

volym av uppskattningsvis 313 milj. kr., varav ca 169 milj. kr. till de multilaterala
programmen. Det bilaterala svenska utvecklingsbiståndets andel av
det totala offentliga biståndsflödet år 1965 enligt den internationella statistiken
framgår av sammanställningen nedan beträffande huvudmottagarländerna.
Några utgifter avseende kreditbiståndet till Sudan förekom inte
1965 och även i övrigt hade kreditgivningen knappast börjat avsätta resultat
i form av utbetalningar. Bilden för åren 1966 och 1967 kommer att visa sig
väsentligt förändrad.

Vilka biståndsgivare som år 1965 lämnade större bistånd än Sverige framgår
av följande sammanställning.

Mottagarland	Svenskt bistånd milj. US $	Biståndsgivare som lämnade större bistånd än Sverige. Biståndets storlek (nettoflöde) i milj. US $ anges inom parentes.
Etiopien	1,40	USA (11,31), IBRD (3,30), IDA (3,00), IFC (2,50), FN (1,73), Västtyskland (1,53)
Kenya	0,37	Storbritannien (53,26), USA (12,62), FN (2,09), Västtyskland (1,51), Canada (0,70), IDA (0,70)
Indien	6,17	USA (857,37), IDA (193,60), Storbritannien (65,36), Japan (53,23), Västtyskland (44,50), Canada (27,15), Nederländerna (13,89), Australien (9,56), FN (7,67)
Pakistan	2,39	USA (331,36), Västtyskland (42,29), IDA (41,00), Japan (32,69), Storbritannien (28,26),! IBRD (22,00), Canada (13,59), FN (4,14)
Tanzania	1,62	USA (19,19), Storbritannien (17,77), Västtyskland (4,17), IDA (1,90), FN (1,81)
Tunisien	0,81	USA (54,08), Frankrika (20,0), Västtyskland (8,98), FN (2,15), Österrike (2,07;, IDA (1,90), IBRD (1,10)

Den procentuella fördelningen på länder och ämnesområden av utbetalningarna
från de operativa anslagen för budgetåret 1966/67 framgår av följande
sammanställning.

Verksamhets-	Livsmedels-	Under-	Familj e-	Övrigt	Totalt
område	produktion	visning	planering
Ceylon .........	..... 0,03	—	1,14	0,03	1,20
Etiopien.........	..... 2,83	4,58	—	4,19	11,60
Indien .........	..... 8,68	7,16	—	1,48	17,32
Kenya .........	..... 2,04	9,66	—	0,67	12,37
Pakistan .......	..... 0,62	5,94	5,61	0,84	13,01
Sudan.........	..... 5,44	—	—	0,17	5,61
Tanzania .......	..... 1,50	0,88	—	7,36	9,74
Tunisien .......	..... 0,88	1,00	0,34	2,64	4,86
Turkiet.........	..... 0,01	0,04	—	3,89	3,94
Övrigt .........	..... 4,36	8,00	1,17	6,81	20,34
Totalt .........	..... 26,39	37,26	8,26	28,08	100,00

Utvecklingskrediter och varubistånd åren 1962—67

Med utgången av budgetåret 1966/67 hade utvecklingskrediter och varubistånd
under den gemensamma beteckningen bilateralt finansiellt bistånd
lämnats över en femårsperiod. De årliga åtagandena steg från ca 20 milj. kr.
budgetåret 1962/63 till ca 100 milj. kr. under de två sista budgetåren av
perioden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

144

	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66	1966/67	Totalt
1. Anslag	20.0	50.0	70.0	90.0	107.4	337.4
2. Åtaganden
Krediter	6,0	26,0	24,0	100,0	69,1	225,1
Gåvor	13,5	13,7	15,9	16,4	26,1	85,1
Totalt	19,5	39,7	39,9	116,4	95,2	310.7
3. Utbetalningar till mottagarna
Krediter		0,1	3,1	5,4	31,6	40,2
Gåvor	13,5	13,7	12,1	12,7	24,4	76,4
Totalt	13,5	13,8	15,2	18,1	56,0	116,6
4. S:a anslagsbelastning (inkl. vissa
konsultkostnader)	14,1	24,3	41,3	30,9	44,0	154,6
5. Reservationer
a. Anslagsreservation den 30.6.	5,9	31,6	60,3 119,6 182,8
b. Behållning på riksbankskont-
on (ej inkl. belopp på 5.a.)	0,6	11,0	37,1	49,7	37,0

Som framgår av tablån var periodens samlade volym av avtalade insatser
310,7 milj. kr. Kreditgivningen passerade gåvobiståndet, som dominerade de
första åren. Utbetalningarna, vilka erfarenhetsmässigt släpar efter med ett
eller annat år, uppgick till 117 milj. kr.

Vad angår länderfördelningen föll av de beviljade krediterna och gåvorna
108 milj. kr. (35 % ) på Indien, 49 milj. kr. (16 %) på Pakistan och 44 milj.
kr. (14 %) på Tanzania. Av krediterna beviljades 48 milj. kr. Indien, 44 milj.
kr. Tanzania, ca 35 milj. kr. vardera Pakistan och Sudan, 26 milj. kr. Turkiet,
ett lika stort belopp den latinamerikanska utvecklingsbanken samt 12
milj. kr. Tunisien.

I fråga om användningsområden kan av krediter och gåvor under perioden
ca 50 % hänföras till livsmedelsförsörjningen och drygt 20 % till utbildningen.

De svenska utvecklingskrediterna avser oftast speciella projekt. Detta
förutsätter ett nära samarbete mellan långivare och låntagare och medför att
kunnande överförs samtidigt med krediten. Belysande exempel är vattenkrediter
till Tanzania, som ingår i ett »biståndspaket» med finansiellt stöd
kombinerat med expertrådgivning, utbildning osv. För Indiens del har imporlkrediterna
visat sig vara den mest angelägna biståndsformen.

Utvecklingskrediter

En förteckning över avtalade krediter lämnas i det följande. Kreditbistånd
har visat sig kräva lång förberedelsetid. Under vart och ett av periodens första
tre budgetår undertecknades endast ett kreditavtal (Tunisien, Turkiet och
Indien). Budgetåret 1965/66, då SIDA övertog arbetet och fullföljde tidigare
förberedelser, avtalades fem och under budgetåret 1966/67 fyra krediter. Det
genomsnittliga kreditbeloppet och projektens utsträckning i tiden har ökat.

Den första svenska bilaterala utvecklingskrediten tillkom genom 1963 års
biståndsavtal med Tunisien, vilket inkluderade visst tekniskt bistånd. Komplexet
utgjordes av en fiskehamn, en fiskeskola och en mödra- och barnavårdscentral
i staden Kelibia på Cap Bon-halvön. Enligt kreditöverenskommelsen
finansierar Sverige 3/4 av kostnaderna för en utbyggnad av fiskehamnen.
År 1965 avtalades en tilläggskredit bl. a. för att utvidga hamnen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

145

Dessutom finansierades av kreditmedlen en studie genom ett svenskt konsultföretag
av halvöns utvecklingsmöjligheter. Byggnadsprojekten har i huvudsak
utförts av lokala entreprenörer i samarbete med svenska konsulter.
Hamnbygget var i huvudsak slutfört år 1967.

År 1963 avtalades en utvecklingskredit till Turkiet inom ramen för ett
OECD-konsortium som ett bidrag till Turkiets första femårsplan. Sverige
har utfäst sig att med fördelning på fem år ställa 26 milj. kr. till Turkiets
förfogande avseende utrustning och vissa tjänster till ett kraftverk i Harsit
samt för maskiner till ett jordbruksvägsprojekt och transformatorutrustning.

Två utvecklingskrediter på vardera 24 milj. kr. för import av utrustning
inom Indiens tredje femårsplan lämnades budgetåren 1964/65 och 1965/66.
Krediterna har disponerats hl. a. för elkraft- och mejeriutrustning samt utrustning
för kemisk industri. Drygt 15 milj. kr. inom de båda krediterna
har avsatts för valutatilldelning för import av råvaror, halvfabrikat och
reservdelar för att förbättra kapacitetsutnyttjandet hos vissa indisk-svenska
industriella företag (s. k. joint ventures).

Svensk utvecklingsfinansiering i Tanzania omfattar för närvarande tre
krediter på tillsammans 44 milj. kr. Härav avser 38 milj. kr. ett program
för landsbygdens vattenförsörjning. Programmet, som omfattar flera hundra
delprojekt (brunnsborrning, pumpar, rörläggning, dammar) ger ett stort
antal människor stadigvarande tillgång till vatten. Befolkningsomflyttningar
kan därmed undvikas, vilket främjar jordbruket i berörda områden. Insatser
i form av tekniker till Tanzanias förvaltning och medverkan av fredskåren
samt utbildning av personal (finansierade ur anslaget Fältverksamhet) bidrar
jämte krediterna till att realisera ett vattenprogram inom ramen för
gällande femårsplan. Av en kredit år 1965 avsattes 2 milj. kr. för nya lokaler
för kooperationsskolan i Moshi, som utbildar funktionärer huvudsakligen
inom jordbrukskooperationen. 1967 års kredit på 4 milj. kr. avser ca 50 bostadsenheter
i Dar es Salaam, avsedda i första hand för utländska experter
från FN och de nordiska länderna.

År 1966 avtalades en svensk utvecklingskredit till Sudan på 36 milj. kr.
Den avser ett flerårigt program för dricksvattenförsörjning på landsbygden
där ökenbefolkningens vandringar mellan regnperioderna hindrar rationell
jordbruksproduktion. Svensk teknisk rådgivning följer krediten.

Sveriges kreditbiståndsgivning präglas av samarbete och samordning
med internationella organisationer. Med Pakistan har slutits två kreditavtal,
där Sverige tillsammans med Världsbankens dotterorgan Internationella utvecklingsfonden
(IDA) finansierar dels ett silobygge, dels ett vatten- och
avloppsprojekt i staden Lahore. Båda projekten har förberetts genom IDA
med viss svensk medverkan. Det första avtalet avser främst fyra betongsilos
för lagring av importerad spannmål. Projektering av en femte silo ingår
även. Det totala behovet av utländsk valuta, 125 milj. kr., täcks genom en
kredit från IDA på 100 milj. kr. och en kredit från Sverige på 25 milj. kr.
Pakistanska regeringen svarar för kostnader i inhemsk valuta. För vattenoch
avloppsprojektet i Lahore svarar Sverige och IDA med vardera 9,1 milj.
kr., dvs. 60 % av totalkostnaderna. Nyligen har avtal undertecknats om ytterligare
en s. k. samfinansieringsoperation med Världsbanken och IDA avseende
vägar i Etiopien. Den svenska krediten uppgår till 30 milj. kr., medan
projektet är kostnadsberäknat till totalt 140 milj. kr.

IDA:s nuvarande kapitalbrist, begränsade svenska administrativa resurser
och möjligheten fr. o. in. budgetåret 1966/67 att vid samfinansiering

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

med IDA lämna särskilt gynnsamma villkor för svenska utvecklingskrediter
avspeglas i den fortsatta svenska planeringen. F. n. förbereds ytterligare
samfinansiering med IDA av bl. a. jordbruksprojekt i Kenya och Pakistan
samt vägprojekt i Tanzania.

En typ av finansiellt bistånd, som kräver förhållandevis mindre arbete
vid projektvärdering och kontroll, är finansiering genom regionala utvecklingsbanker.
År 1966 träffade Sverige avtal med Interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB) att inrätta »Swedish Development Fund for Latin America».
Sverige tillhandahåller totalt 5 milj. dollar (omkring 26 milj. kr.) för
finansiering av projekt som samtidigt får lån ur bankens egna resurser.
Banken har initiativrätt vid val av projekt, men svenskt medgivande erfordras
innan fondmedel tas i anspråk. Fondens första projekt väntas falla
inom jordbruk och livsmedelsförsörjning. Ett senare exempel på sådan
indirekt finansiering är 1967 års avtal med Tunisien gällande en svensk
kredit på 15 milj. kr. till den internationella utvecklingsbanken för industri
och turism, SNI. Även bär samverkar Sverige nära med Världsbanken
samt med Internationella finansieringsbolaget (IFC). överläggningar
om kredit för nationella institut för utvecklingsfinansiering i Tanzania pågår
för närvarande.

Femårsperiodens lånevillkor har varit enhetliga, 2 % ränta och återbetalning
efter fem års amorteringsfrihet med halva beloppet under tio år
och återstoden under de därpå följande fem åren. Avtalens konstruktion
är i stort sett enhetlig med Världsbankens låneavtal som förebild. Riksdagen
beslöt år 1967 att lånevillkoren fr. o. m. budgetåret 1967/68 görs förmånligare
genom en tioårig amorteringsfri period. Dessutom kommer svenska
krediter att i vissa fall kunna lämnas på samma villkor som IDA:s (tio
års amorteringsfrihet, därefter amortering under fyrtio år, 3/4 % årlig administrationsavgift).

Budgetåren 1962/63—1966/67 avtalades tolv svenska utvecklingskrediter
på tillsammans 225,1 milj. kr. Därav är 25,2 milj. kr. beroende av riksdagens
framtida anslag. Utfästelserna har med riksdagens medgivande år 1966 fått
lämnas för högst tre till fem år i den mån de inte med avseende på något
framförliggande år överstiger hälften av anslaget för det år då de lämnas.

Avtalade utvecklingskrediter medförde de första åren en kraftig uppbyggnad
av medel på riksbankskonton. Sedan år 1966 överförs medel från
anslaget till riksbanken endast i den takt som fordras för utbetalning till
låntagarna. Kontobalansen är därmed under avveckling.

Utbetalningstakten beror på projektets karaktär. En kredit för finansiering
av varuimport, som cj är knuten till ett visst projekt, kan utnyttjas
snabbare än krediter för bestämda projekt med långa tider för förberedelser
och genomförande. Ansökan om utbetalning från krediten inkommer
ofta lång tid efter det att låntagaren erhållit avtalad prestation.

En mindre del av anslaget för bilateralt finansiellt bistånd har använts
för förberedande undersökningar. U-länderna behöver ofta hjälp för projektförberedelser.
Sådan hjälp har givits genom upphandlade konsulter
och i samarbete med experter. Undersökningarna har gällt flertalet projekt
som erhållit eller beräknats erhålla svenska krediter. Sedan den 1 juli 1965
har SIDA träffat avtal om förberedande undersökningar till ett sammanlagt
värde av drygt 600 000 kr. SIDA anger i petita för budgetåret 1968/69 behov
för liknande ändamål under budgetåret på tillsammans 2 milj. kr. varav
1 milj. kr. för projektkontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

147

Varubistånd

Varugåvorna inom ramen för anslaget till bilateralt finansiellt bistånd
har inriktats på skolundervisning, jordbruk, skogsbruk och fiske. Sedan
budgetåret 1962/63 har Sverige som gåva lämnat papper till skolböcker
till vissa länder i Asien för att bidra till förverkligandet av ett under
UNESCO:s medverkan utformat program för genomförande av allmän skolundervisning.
Under femårsperioden har 69 milj. kr. använts till pappersgåvor
främst till Indien (41,7 milj. kr.) och Pakistan (11,7 milj. kr.), men
även till Indonesien, Burma, Afghanistan och Nepal. En femte pappersgåva
till Burma, Indien och Pakistan beräknas bli slutlevererad under budgetåret
1967/68.

Inför slutförandet av den ursprungliga femårsperioden för pappersgåvorna
utförde SIDA en värdering av insatsen. Papperet har använts väl,
men stora lager finns på några platser på grund av försenad tryckning. Indien
och Pakistan är numera i det närmaste självförsörjande vad gäller
tryckpapper, varför ytterligare pappersgåvor sannolikt är mindre angelägna
än bistånd av annat slag. En mindre avslutande gåva lämnas till Indien under
år 1968. — Uppskattningsvis har pappersgåvan hittills använts till tryckning
av ca 250 miljoner skolböcker.

Gåvobistånd till livsmedelsförsörjning har främst givits till Indien. Landet
har mottagit 28 000 ton konstgödsel (kalkammonsalpeter) som beräknats
förslå till förbättrat skördeutfall på ca 280 000 hektar åkerjord främst
för veteodling. Värdet utgör ca 9,2 milj. kr. inklusive frakt. Från anslaget
har vidare finansierats en undersökning rörande lagring av importerad
spannmål i sex hamnar i Indien samt för att utarbeta projektförslag; kostnad
1,9 milj. kr. Med utnyttjande av gåvomedlen har den första hanmsilon
i Kandla på Indiens västkust nyligen färdigprojekterats av det svenska konsultföretag
som också medverkat vid förundersökningarna. Silon får en
kapacitet av 50 000 ton. Den är avsedd att finansieras med hjälp av en svensk
utvecklingskredit på 20 milj. kr. Lagringsanläggningar i Calcutta, Madras
och Bombay är under planering. På fiskets område har Sverige gentemot
Indien åtagit sig att som gåva bekosta konstruktion, tillverkning och leverans
av två trålare för utbildnings- och forskningsändamål till en kostnad
av drygt 3 milj. kr. Trålarna är under byggnad i Sverige för leverans år
1968.

Bistånd till indiskt skogsbruk i form av en gåva av svenska skogsbruksredskap
i anslutning till ett UNDP/FAO-projekt för utbildning av skogsarbetarinstruktörer
bär i det närmaste genomförts. Förutsättningarna för
en allmän övergång till effektivare redskap inom det indiska skogsbruket är
att efterfrågan kan mötas i första hand genom inhemsk produktion.

Varubiståndet har huvudsakligen bestått av svenska varor: stapelvaror såsom
papper och konstgödsel, standardprodukter som skogsbruksredskap
samt specialartiklar såsom utbildningstrålare. Varubiståndet har påverkats
av önskan att ta i anspråk relativt sett mindre knappa svenska reala
resurser och utnyttja tillfällig överkapacitet inom vissa branscher. Verksamheten
har dock inte varit stor nog för att ha någon nämnvärd allmän
konjunktureffekt. Konjunkturutvecklingen har under den aktuella perioden
med få undantag inte varit sådan att mera betydande, tillfälliga brister
i kapacitetsutnyttjandet uppstått inom svensk industri. — Upphandling har
skett efter gängse statliga normer.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Anknytning till svenska eller av FN stödda utvecklingsprojekt eller program
har normalt varit en förutsättning för svenskt varubistånd. Ett krav
har varit att mottagarlandet givit gåvan hög prioritet.

Varornas anpassning till behoven och inpassning i projekt och program
har fordrat expertis till förberedelse och kontroll (lossning, vidaretransport
och eventuell lagring).

Utvecklingskrediter. Åtaganden gentemot och utbetalningar till låntagare budgetåren
1962163—1966167, milj. kr.

Kredit-	Land	Kre-	Ändamål		Utbetal-	Rest att
avtal		ditbe-			ningar	utbetala
under-		lopp			t. o. m.	efter
tecknat					1966/67	utgången
budget						av budgetåret
året						1966/67
1962/63	Tunisien	6,0	Fiskehamn		6,0	_
1963/64	Turkiet	26,0	Kraftverksutrustning
			m.m.		5,4	20,6
1964/65	Indien	24,0	1) Mejeri- och el-krafts-utrustning m m. 2) Förnödenheter för	22,0	12,4	9,6
			»Joint Ventures»	2,0	1,0	1,0
1965/66	Tunisien	6,0	1) Fiskehamn, regions-
			undersökning	3,8	2,0	1,8
			2) Ej fastställlt	2,2		2,2
	Tanzania	10,0	1) Vattenförsörjning	8,0	3,0	5,0
			2) Kooperationsskola	2,0	0,3	1,7
	Sudan	35,0	Vattenförsörjning		7,6	27,4
	Pakistan1	25,0	Siloprojekt		1,1	23,9
	Indien	24,0	1) »Joint Ventures* 2) övrig import, kapi-	13,2	0,2	13,0
			talvaror	10,8	1,0	9,8
1966/67	Interamer.		Svensk fond för Latin-
	utvecklings- banken		amerika
	(IDB)	26,0				26,0
	Tanzania	4,0	Expertbostäder		0,2	3,8
	Pakistan1	9,1	Vatten och avlopp, Lahore			9,1
	Tanzania	30,0	Vattenförsörjning			30,0

225,1 40,2 184,9

1 Samfinansiering med IDA.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

149

Finansiellt gåvobistånd. Fördelning av åtaganden på länder och budgetår
1962163—1966167, milj. kr.

		1962/ 63	1963/ 64	1964/ 65	1965/ 66	1966/ 67	S:a	Rest att ut-betala efter utgången av 1966/67
Indien	Skolbokspapper ......	7,7	7,7	9,9	8,6	9,2	43,1	1,4
	Skogsbruksredskap m m			2,0			2,0	0,3
	Siloundersökning......			1,9			1,9	0,7
	Två utbildningstrålare .				3,4		3,4	3,3
	Konstgödsel..........					9,2	9,2
Pakistan	Skolbokspapper ......	2,7	2,8		3,2	6,3	15,0	3,3
Afghanistan	Skolbokspapper ......			0,7		1,4	2,1	0,2
Burma	Skolbokspapper ......	0,9	0,9	1,4	0,6		3,8
Indonesien	Skolbokspapper ......	2,2	2,3				4,5
Nepal	Skolbokspapper ......				0,6		0,6
Summa		13,5	13,7	15,9	16,4	26,1	85,6	9,2

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Bihang 2.

Andra länders biståndsprogram

Föreliggande översikt av andra länders biståndsprogram bygger huvudsakligen
på det statistiska material och den analys av biståndsprogrammen
som årligen presenteras av OECD:s kommitté för biståndsfrågor, DAC.
Uppgifterna om biståndsvolymen avser — om inte annat anges — faktiska
utbetalningar (disbursements) under resp. år och inte anslag eller utfästelser.
Även definitionen av skilda biståndsformer följer OECD:s praxis.

1. USA

Målsättning och metoder i USA:s biståndsprogram har under 1960-talet
omprövats och formulerats med större klarhet genom bl. a. flera offentliga
utredningar. Den s. k. Clay-rapporten 1963, den kanske viktigaste utredningen,
förordade bl. a. en starkare inriktning på multilaterala biståndsformer.
USA:s biståndsorgan AID (Agency for International Development),
har utformat en »doktrin» för biståndet där det betonas att en starkare
länderkoncentration skall genomföras och att u-ländernas egna utvecklingsansträngningar
skall vara det viktigaste kriteriet vid biståndets fördelning.

President Johnson föreslog kongressen i februari 1967 att biståndets
riktlinjer skulle fastställas i ny lagstiftning. Denna aktuella policy-deklaration
har fem huvudpunkter — starkare multilateralism, betoning av självhjälpsprincipen,
prioritet för livsmedelsförsörjning och befolkningsfrågor,
regionalt samarbete i u-världen (särskilt i Afrika) uppmuntras, USA:s
privata sektor (företag, organisationer och universitet) stimuleras till större
insatser i u-länder.

Volym

USA svarar för nästan tre femtedelar av DAC-ländernas samlade offentliga
bistånd. Det statliga biståndets totala volym har varit relativt oförändrad
sedan år 1962. Det betyder att biståndets procentuella andel av nationalinkomsten
minskat varje år: 0,77 (1962), 0,76 (1963), 0,66 (1964), 0,64
(1965), 0,60 (1966). Biståndsvolymen år 1966 var ca 3 630 milj. dollar (år

1965 samma nivå), varav 85 milj. utgjorde multilateralt bistånd (år 1965
165 milj.). Det privata kapitalflödet från USA till u-länderna beräknades år

1966 uppgå till knappt en miljard (år 1965 1 870 milj.).

Preliminära uppgifter avseende år 1967 visar att USA:s statliga bistånd
(utbetalningar) detta år ökade och nådde en volym av ca 4 200 milj. dollar.

Anslagen för budgetåret 1968, som stadfästes vid årsskiftet efter en utdragen
och bitter kongressdebatt, slutar på ett totalbelopp för det civila biståndsprogrammet
av 1,9 miljarder dollar — 0,9 miljarder dollar eller inemot
30 procent mindre än administrationen begärt och 0,4 miljarder dollar
mindre än det lägsta belopp som kongressen någonsin tidigare anslagit i det
amerikanska utvecklingsbiståndets 20-åriga historia. — För budgetåret 1969
har presidenten nyligen begärt anslag med 2,9 miljarder dollar (inkl. visst
militärt bistånd).

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

151

Det tekniska biståndets andel av biståndsutgifterna år 1966 var 14 %
eller i absoluta tal 530 milj. dollar (varav ca 100 milj. dollar till fredskåren).

Länderinriktning

USA:s biståndsprogram har under senare år utvecklats mot eu allt starkare
länderkoncentration. Kongressen beslöt hösten 1966 att i princip högst
10 länder skulle kunna få utvecklingslån och högst 40 länder tekniskt bistånd.
Presidenten har emellertid rätt att besluta om bistånd till ytterligare
ett antal länder när han finner det ligga »i nationens intresse» och under
1967 gavs utfästelser till 29 länder om utvecklingslån och till 48 länder om
tekniskt bistånd. Två länder fick det ojämförligt största biståndet från USA
under år 1966: Indien (770 milj. dollar) och Vietnam (700 milj.) Därnäst
kom Brasilien (330 milj.), Pakistan (220 milj.) och Korea (210 milj.)

Av de totala biståndsutfästelserna 1966 gick 10 % till Afrika, 27 % till
Ostasien, 28 % till övriga Asien och 23 % till Latinamerika. I anslagsäskandena
för 1968 har föreslagits att 16 länder skall erhålla nästan 90 % av det
bilaterala biståndet och åtta av dessa över 80 % av utvecklingslänen. På
längre sikt är avsikten att antalet länder med bilateralt bistånd från USA
skall kunna minskas väsentligt genom en starkare betoning av regionala
och multilaterala insatser. De länder som inte erhåller direkt bilateralt bistånd
från USA skall då kunna utnyttja de regionala och multilaterala program,
som får USA:s stöd.

Biståndsvillkor

Gåvor och gåvolikande bidrag utgjorde ungefär 60 % av USA:s biståndsutfästelser
både åren 1965 och 1966. Inemot hälften härav utgick i form av
livsmedelshjälp. USA:s lån till u-länderna är huvudsakligen av tre slag.
AID:s utvecklingslån — ca 60 % av alla lån — har mjuka villkor: minst
1 % under den amorteringsfria tiden (max. 10 år) och minst 2,5 % därefter
(max. 30 år). Nästan 95 % av dessa lån år 1966 beviljades med lägsta tillåtna
ränta. Export-Import Bank, som år 1966 svarade för ca 25 % av lånen, arbetar
med normal marknadsränta (5,5—6,0 %) och relativt korta återbetalningstider.
Den tredje typen är lån enligt Food for Peace Act år 1966 som finansierar
köp av livsmedel från USA mot återbetalning i dollar (tidigare i lokal
valuta). Villkoren var här normalt 2,5 % ränta för en period av 20 år.

Biståndets leveransbindningar har gradvis förstärkts sedan år 1959 när
den tidigare liberala linjen övergavs av hänsyn till USA:s svårigheter med
betalningsbalansen. Det beräknas att 77 % av AID:s totala insatser år 1966
finansierade amerikansk utrustning och amerikanska tjänster och att denna
andel kommer att stiga till 87 % år 1968. När det gäller enbart varor köps
över 90 % i USA. Undantag medges i speciella fall. Inköp av varor utanför
USA har minskat kraftigt främst i andra industriländer men även i u-länderna.

Man har vidtagit vissa åtgärder för att mildra de för u-länderna negativa
effekterna av dessa bindningar så att inköp med bundna biståndsmedel i
USA skall kunna ske på förmånligast möjliga villkor. Rådande praxis med
bundna lån betecknas officiellt såsom eu temporär åtgärd, som skall avvecklas
när USA övervunnit sina betalningsbalanssvårigheter.

Stöd till företag och enskilda organisationer

En rad stödåtgärder för privata insatser ingår i USA:s biståndsprogram.
AID ställer information till förfogande om investeringsmöjligheter i u-län -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1068

der, ett omfattande register med projektbeskrivningar och förundersökningar.
AID betalar halva kostnaden för förundersökningar genom amerikanska
företag om dessa skulle besluta att inte gå vidare med u-landsprojekten
efter undersökningsstadiet. Ett särskilt försäkringssystem för »politiska»
risker vid investeringar i u-länder existerar sedan år 1948. AID kan
även i vissa fall försäkra investeringar i u-land mot alla risker upp till 75 %
av investeringsvärdet. AID ger finansiellt stöd till en förening (International
Executive Service Corps), som bildats av företagsledare för att ge tekniskt
bistånd till företag i u-länderna. Föreningen rekryterar erfarna företagsledare
och administrativa experter för u-landsuppdrag.

Fristående universitetsinstitutioner engageras i stor utsträckning i biståndsverksamheten
genom utkontraktering av projekt eller forskningsuppgifter.
Universitetens aktiva medverkan, ofta såsom ansvariga exekutivorgan,
bär varit ett karakteristiskt drag i USA:s biståndsprogram. Det bör
även nämnas att privata stiftelser — Ford Foundation, Carnegie Foundation
m. fl. — gör betydande insatser i u-länderna, främst när det gäller tekniskt
bistånd och forskning.

Deras verksamhet understöds genom skattebefrielse för gåvor till humanitära
ändamål.

AID har en rådgivande kommitté för »Voluntary Foreign Aid» där 60 enskilda
organisationer är representerade. Genom dessa organisationer kanaliseras
bl. a. en avsevärd del av USA:s gåvobistånd med livsmedel.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Den amerikanska biståndspersonalen i u-länderna beräknades år 1966
uppgå till 27 000, varav 18 000 tjänstgjorde inom fredskåren. Framför allt
fredskåren har ökat kraftigt (den uppgick år 1965 till ca 12 000). Något mer
än hälften av fredskåristerna är lärare, för övrigt arbetar de huvudsakligen
inom hälsovård, jordbruk och community development (mer än 80 % har
universitetsexamen). AID finansierade år 1966 utbildningen av ca 14 000
studenter och praktikanter från u-länderna (år 1965 ca 13 000). Ungefär
2 800 av dessa utbildades år 1966 i tredje land.

2. Storbritannien

Den brittiska u-landshjälpen gick ännu år 1957 uteslutande till de brittiska
kolonierna. Sedan år 1958 har emellertid oberoende u-länder — även
några utanför samväldet eller de tidigare koloniernas krets — fått en allt
större del av biståndet. Storbritannien svarade år 1965 för ca en tredjedel
av det samlade biståndet till samväldesländerna. Biståndet ges i former,
som delvis utformats under den koloniala tiden för att möta koloniernas
speciella behov. Hösten 1964 skapades ett ministerium för »Overseas Development»
för att samordna, planera och effektivisera det bistånd som tidigare
varit splittrat på flera instanser.

Volgm

Det statliga biståndet utvidgades i betydande grad under 60-talets början,
men har under senare år ökat endast obetydligt, varigenom dess andel av
nationalinkomsten sjunkit något: 0,66 % (år 1964), 0,61 % (år 1965),
0,60 % (år 1966). Under budgetåret 1967/68 har biståndsanslagen av statsfinansiella
skäl reducerats från 630 milj. dollar — samma belopp som anslagen
1966/67 — till 570 milj. Minskningen drabbar i huvudsak den bilaterala
finansiella hjälpen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

153

De privata nettoinvesteringarna av brittiskt kapital i u-länderna översteg
400 milj. dollar under år 1965 och exportkrediter med statlig garanti uppgick
till 100 milj. dollar. Det statliga biståndet (netto) var samma år 480
milj. (år 1966 500 milj. dollar) varav 50 milj. multilateralt (år 1966 56 milj.
dollar).

Länderinriktning

Av det samlade, statliga biståndet åren 1965—66 gick ungefär 20 % till
kolonier, 60 % till självständiga samväldesländer, 10 % till andra u-länder
och 10 % till multilaterala organ. Det tekniska biståndet gäller framför allt
Afrika; över hälften avser afrikanska länder. De största mottagarländerna
är här Kenya, Uganda, Tanzania, Zambia, Nigeria och Malawi. Asien, främst
Indien och Pakistan, får den största andelen av det finansiella bilaterala
biståndet.

Biståndsvillkor

Räntefria lån till u-länderna infördes år 1965. Av de lån som beviljades
under år 1966 var 90 % räntefria och 10 % med marknadsränta. Den amorteringsfria
tiden är relativt kort för de räntefria lånen. De har normalt en
löptid av 25 år för länder med mycket låg per capita inkomst och 20 år för
övriga u-länder. Maximal löptid är 30 år. Lånen administreras av det brittiska
biståndsministeriet. Commonwealth Development Corporation, som arbetar
mer affärsmässigt, ger lån på marknadsmässiga villkor till u-länder
inom samväldet.

Nästan 50 % av det bilaterala gåvo- och kreditbiståndet var år 1966 uttryckligen
bundet till köp av brittiska varor och tjänster. Bestämmelser om
leveransbindningar tillämpas flexibelt med hänsyn till ländernas ekonomiska
situation och utvecklingsnivå. Lån till exempelvis östafrikanska länder
kan till stor del användas för betalning av lokala varor och tjänster i
Östafrika.

Stöd till företag och enskilda organisationer

De restriktioner för kapitalrörelserna som infördes år 1966 — den frivilliga
begränsningen av utlandsinvesteringar — gällde inte u-länderna. Statliga
exportkreditgarantier lämnas dels för normala kommersiella risker, dels
för krediter med större risker i vissa fall. Planer föreligger att i högre grad
utnyttja den brittiska industrins resurser för teknisk utbildning av stipendiater
från u-länderna. Arbetsministeriet skall årligen placera 400—500
praktikanter i industrin och detta har accepterats av de brittiska fackföreningarna.

För enskilda organisationer med u-landsinriktning har skapats en samordningskommitté
och ett sekretariat. Kommitténs viktigaste uppgift är att
förstärka informationsarbetet rörande u-länderna i skolor och universitet.
Biståndsministeriet samarbetar även med särskilda organisationer för rekrytering
av bl. a. lärare och forskare. Det brittiska fredskårsprogrammet
administreras av enskilda oganisationer men finansieras delvis med statsmedel.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Storbritanniens personalinsatser bilateralt — exklusive fredskåren — omfattade
år 1966 ca 16 100 personer (år 1965 ca 14 600). Fredskårsarbetarna
var år 1966 ca 1300 (år 1965 ca 900). Enligt planerna beräknades antalet

6-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 101

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

stiga till 1800 under år 1967, varav 1 300 med universitetsexamen eller
motsvarande. Omkring två tredjedelar av fredskåristerna tjänstgör som
lärare.

En betydande del av den bilaterala personalen var anställd av resp. uländer
med finansiella bidrag från Storbritannien. Enligt Overseas Development
and Service Act 1965 betalar Storbritannien lönetillägg — utöver den
lokala lönenivån — för brittisk förvaltnings-, lärar- och annan personal i
flera afrikanska u-länder. Detta program har under de senaste åren gällt ca
10 000 personer, varav många är tidigare koloniala tjänstemän och experter.

Biståndsministeriet söker förstärka rekryteringen för att kunna möta biståndets
växande personalbehov. Man har bl. a. under åren 1966 och 1967
inrättat mer än 350 specialtjänster vid brittiska myndigheter, forskningsorgan
och universitet för experter som periodvis skall tjänstgöra i u-länderna.
Man skapar även en kår av experter vid biståndsministeriet för kvalificerade
expertuppdrag. Vidare satsar man på nya utbildningsformer. Man ger exempelvis
läkare möjlighet till kompletterande utbildning under 12—15 månader
varvid de förbinder sig alt tjänstgöra minst två år i u-land. Inom programmet
»Study and Serve» kan brittiska akademiker studera och utbildas
vid afrikanska universitet för att därefter tjänstgöra som lärare i u-landet.

Antalet studerande och praktikanter som utbildades i Storbritannien inom
det bilaterala statliga programmet var år 1966 ca 9 000. Ungefär 30 % av dessa
utbildades kollektivt vid kurser, bl. a. vid biståndsministeriets eget utbildningscenter.
Det beräknas att totalt inte mindre än 54 000 studenter och
praktikanter från u-länderna samma år utbildades i Storbritannien. Endast
en mindre del hade alltså statliga brittiska stipendier.

3. Frankrike

Det franska biståndet är starkt präglat av den koloniala bakgrunden. Biståndet
är större än alla andra länders i förhållande till nationalinkomsten,
0,95 % 1966, det ges huvudsakligen till f. d. kolonier i Afrika och det
har till stor del formen av programbistånd och budgetunderstöd till dessa
länder. Ett stort antal franska administratörer och lärare tjänstgör i Afrika.
Antalet lärare har bibehållits på hög nivå. Algeriet hade år 1967 ca 10 000
franska lärare, Marocko ca 8 000, Tunisien ca 2 000 och Afrika söder om
Sahara ca 6 000. Förvaltningspersonalens antal minskar men är fortfarande
betydande, ca 1 000 i Algeriet, 800 i Marocko och 6 000 i Afrika söder om
Sahara.

Det franska biståndets former var föremål för utredning år 1963. Den s. k.
Jeanneney-rapporten år 1963 ger riktlinjer för det franska biståndet i framliden
när de koloniala bindningarna väntas få allt mindre betydelse. Kommittén
ansåg att biståndet till Afrika borde ges prioritet även i fortsättningen
men att en växande andel av de franska insatserna skulle gå till andra
delar av den tredje världen. EEC:s utvecklingsfond skulle kunna överta
en stigande del av biståndsbördan i Afrika. Biståndets nyorientering förutsatte
en omprövning av metoder och administrativa former.

Volym

Frankrikes statliga bistånd har sjunkit något under senare år. Det var
720 milj. dollar år 1966 mot 850 milj. dollar år 1963. Det privata kapitalflödet
har däremot vuxit till 570 milj. dollar år 1966 från 390 milj. år 1963.
Det samlade totalflödet har stannat på ungefär oförändrad nivå, 1 290 milj.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

år 1966 (1240 milj. år 1963). Det statliga biståndets andel har sjunkit från
69 % år 1963 till 56 % år 1966. Endast ca 2 % av detta bistånd har multilateral
karaktär.

Länderinriktning

Större delen av det bilaterala biståndet går fortfarande till fransktalande
länder i Afrika och främst till vissa av dessa länder. Algeriet fick 15 % av
biståndet år 1966, Marocko och Tunisien tillsammans 9 %, franska besittningar
20 % och övriga f. d. franska områden i Afrika 25 %. Återstående
31 % gick till länder utanför franc-zonen. Den sistnämnda delen har fördubblats
sedan år 1963 när den utgjorde endast 15 %. Utvecklingen mot en vidare
geografisk spridning kan avläsas i dessa siffror. Det betonas dock från
fransk sida att utvecklingen måste gå långsamt. Tradition, kultur och språk
påverkar biståndets inriktning mot de gamla franska områdena. Insatser i
andra länder förutsätter förberedande arbete, studier och kontakter av
många slag, samt nya administrativa former.

Biståndsvillkor

Det franska gåvobiståndet inom franc-zonen har till stor del formen av
program- och budgetstöd, som inte bundits till import. Det gåvobistånd till
dessa länder som finansierar basinvesteringar och kapitalimport har inte
bundits till fransk utrustning. Men inköpen sker i praktiken nästan alltid
i Frankrike eller i andra länder innanför zonen. De bilaterala lånen, särskilt
till länder utanför zonen, är alltid bundna till import från Frankrike. En
betydande del kan dock användas för att täcka lokala kostnader i u-landet.

Lånen utgör traditionellt en mindre del av det franska biståndet men lånevillkoren
är relativt hårda både inom och utom franc-zonen. I allmänhet
förekommer en kombination av statliga lån och statligt subventionerade,
privata exportkrediter. De statliga lånen har 3—3,5 % ränta och 15—20 års
löptid.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Det privata kapitalflödet till u-länderna har vuxit under de senaste åren
och detta beror främst på de statsgaranterade exportkrediternas utveckling.
De har vuxit från 98 milj. dollar år 1962 till 204 milj. dollar år 1966 (från
23 % av de privata kapitalöverföringarna till 36 %). Exportkrediterna förenas
ofta med statliga lån till u-länderna i skilda former.

Den franska fredskåren, Volontaires du Progrés, drivs av en enskild organisation
och har betydande stöd från staten.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Antalet franska experter och lärare inom det bilaterala biståndsprogrammet
var år 1966 44 400 (år 1965 43 500). Av dessa var 29 600 lärare (1965
29 200). Förvaltningspersonalen med exekutiva uppgifter — mest på mellannivå
eller lägre nivå -— har minskat de senaste åren, de var 8 100 under
år 1966 (10 000 under år 1965 och 19 500 under år 1963). Antalet rådgivande
har däremot ökat från 3 900 under år 1965 till 6 200 under år 1966.

Fredskåren hade år 1966 400 personer i fältarbete, huvudsakligen i praktiskt
yrkesarbete (jordbruk, hantverk m. in.). Dessutom utförde 2 700 värnpliktiga
civilt biståndsarbete i u-länderna år 1965. Dessa hade genomgående
universitetsexamen och arbetade huvudsakligen som lärare.

Frankrike har medverkat mer aktivt i de multilaterala tekniska bistånds -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

programmen under senare år. Till dessa program rekryterades år 1962 ca
500 franska experter, år 1963 ca 900, år 1964 ca 1 100, år 1965 över 1 300
och år 1966 ungefär samma antal. De tjänstgjorde huvudsakligen inom FN:s
och fackorganens biståndsprogram, men även inom EEC:s (180 experter år
1966) och OECD:s program (ca 100 experter).

Den franska biståndsmyndigheten beviljade år 1966 mer än 14 000 stipendier
till studenter och praktikanter från u-länderna. Ungefär 1 200 av
dessa utbildades i hemländerna eller i tredje land.

4. Västtyskland

Det västtyska biståndet ökade relativt snabbt efter år 1962 när ministeriet
för ekonomiskt samarbete upprättades. Under åren 1965, 1966 och 1967
har biståndet emellertid stannat på ungefär samma nivå, vilket motiveras
med statsfinansiella svårigheter och försämrade konjunkturer. Som andel av
nationalinkomsten gick biståndet, inklusive det privata kapitalflödet, något
tillbaka från 0,85 % 1965 till 0,81 % 1966 och från 0,55 % till 0,54 % för
enbart det statliga biståndet.

I regeringens finansplan för de närmaste fyra åren (1968—1971) förutses
betydande höjningar av det statliga biståndet. Men det totala nettobiståndets
utveckling är osäker bl. a. på grund av ökningen de närmaste åren
för amorteringar av de statliga u-landslånen. Utmärkande drag i det västtyska
biståndet har varit en stark betoning av de kommersiella och politiska
relationerna med u-länderna.

Det totala statliga biståndet motsvarade år 1966 490 milj. dollar varav
ca 45 milj. hade multilateral form. Privata lån och investeringar beräknades
samma år till ungefär 150 milj. och privata exportkrediter med statsgaranti
utgjorde 80 milj.

Länderinriktning

Västtyskland har sökt genomföra en viss länderkoncentration; biståndsprogrammet
skall betona ett mindre antal huvudländer inom olika regioner.
Av det tekniska biståndet till Asien gick 80 % av nya åtaganden år 1966
till 5 av de 24 länder, som fick tyskt bistånd; 80 % av biståndet till Afrika
gick till 12 av 38 mottagarländer och 80 % av biståndet till Latinamerika
gick till 12 av 25 länder. Det tyska biståndet har emellertid fortfarande
en relativt stor geografisk spridning.

Det finansiella biståndet går huvudsakligen till Asien. Följande fördelning
avser finansiella åtaganden undev år 1966. Asien 60 % (19 länder), Afrika
19 % (34 länder), Europa 14 % (4 länder), Latinamerika 7 % (11 länder).

Biståndsvillkor

Huvuddelen av Västtysklands bilaterala program — över 70 % år 1966
— består av utvecklingslån och dessa är delvis bundna till tyska varor
(43 % var bundna år 1966). De obundna lånen har till största delen formen
av projektbistånd, som normalt leder till leverans av tyska varor. De västtyska
lånen till u-länderna hade 1966 genomsnittligt en ränta av 3,3 %, löptiden
var 21,8 år och den amorteringsfria tiden 6,4 år. En utveckling mot mjukare
villkor är märkbar under senare år.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Stöd till företag och enskilda organisationer

Västtyskland har sökt främja privata u-landsinvesteringar genom skattelindringar,
krediter och kreditgarantier. Privata investeringar har försäkrats
även mot politiska risker. Statliga bidrag eller lån till förinvesteringsstudier
i u-länderna planeras. De statsgaranterade privata exportkrediterna, som
administreras av Kreditinstitut för Wiederaufbau, har stor omfattning. Stöd
till den privata sektorns insatser i u-land har varit en viktig del av biståndsprogrammet.

Statsbidrag utgår även till enskilda organisationers biståndsverksamhet.
Till missionens sociala verksamhet i u-länderna — skolor och sjukhus —
anslogs år 1966 ca 12,5 milj. dollar. Förutom missionen fick 23 enskilda
organisationer stöd för u-landsprojekt med mindre belopp. Fackföreningarna
har finansierat sina utbildningsprojekt med egna medel.

Ur det statliga anslaget för tekniskt bistånd går en icke obetydlig del till
enskilda stiftelser och organisationer, vilka delvis fullgör uppgifter som
i andra länder vanligen åligger den statliga biståndsadministrationen. Dessa
handhar bl. a. rekrytering av experter, kursverksamhet för stipendiater
och den tyska fredskårsverksamheten.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Västtyskland hade år 1966 ca 3 700 biståndsarbetare i u-länderna. Fredskårens
andel av fältpersonalen var ca 1 500 (år 1965 ca 450). Fredskåristerna
arbetar huvudsakligen inom yrkesutbildning, jordbruk, hälsovård
och socialvård. De har i allmänhet inte universitetsutbildning. Fredskåren
administreras av »Deutscher Entwicklungsdienst».

Det västtyska stipendiatprogrammet finansierade år 1966 utbildningen av
4 000 personer från u-länderna vid västtyska universitet och yrkesskolor.
Samma år beviljades 6 700 praktikantstipendier. Den västtyska »Stiftung
för Entwicklungsländer» i Berlin handhade en stor del av kurs- och seminarieverksamheten
särskilt rörande ekonomisk planering, förvaltning, yrkesutbildning
och jordbruk. Institutet arrangerade även förberedande utbildning
för biståndspersonalen. En annan stiftelse, »Carl Duisburg-Gesellschaft»,
har hand om praktikanter i Västtyskland.

5. Canada

Canadas officiella bistånd har vuxit snabbt under de senaste åren, 209
milj. dollar under år 1966 (120 milj. år 1965) och beräknas stiga till ca 265
milj. år 1967. Den samlade kapitalöverföringen (inklusive privat kapital)
var år 1966 264 milj. dollar och utgjorde 0,69 % av nationalinkomsten (år
1965 0,47 %). Det förväntas att man budgetåret 1970/71 skall uppnå 1 %
av nationalinkomsten — enligt UNCTAD-definitionen — och att detta skall
bli möjligt genom en årlig ökning med 50 milj. dollar.

Det statliga biståndet hade år 1966 följande sammansättning: 13 % multilateralt
bistånd, 12 % bilateralt kreditbistånd, 75 % bilateralt gåvobistånd.
Den största delen av gåvobiståndet bestod av livsmedelsleveranser (88 milj.
dollar), medan det tekniska biståndet var mera begränsat (20 milj.).

Länderinriktning

Det kanadensiska biståndet har en betydande länderkoncentration och
präglas av att biståndet började som en del av den s. k. Colomboplanen.
Indien och Pakistan får ca 3/4 av biståndet, huvudsakligen finansiellt bi -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

stånd. Det tekniska biståndet har emellertid en större spridning och inriktas
bl. a. på vissa fransktalande länder i Afrika. Länderkoncentrationen avser
man i stort sett bibehålla i framtiden.

Biståndsvillkor

Huvuddelen av Canadas lån till u-länder ges på mycket förmånliga villkor;
de är räntefria (sedan år 1966), har 50 års löptid och 10 års amorteringsfri
tid. I vissa fall, vid lån till mer framskridna u-länder, tillämpas
andra villkor, 3 % ränta, 30 års löptid och 7 års amorteringsfri tid.

Lånen är alltid bundna till köp av utrustning och varor i Canada. I undantagsfall
kan högst 25 % användas för att finansiera lokala kostnader i ulandet.
Även Canadas bidrag till Interamerikanska utvecklingsbanken, 40
milj. dollar hösten 1967, är leveransbundna. Det har visat sig svårt för banken
att utnyttja dessa bidrag i den takt som planerats.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Canada, som själv är beroende av kapitaltillförsel utifrån, har inte aktivt
uppmuntrat det privata kapitalflödet till u-länderna. De statliga exportkreditgarantierna
har utnyttjats i relativt ringa grad, de direka investeringarna
i u-land har sjunkit under senare år.

Den icke-statliga organisationen »University Service O ver seas» handhar
det kanadensiska fredskårsprograinmet, som numera huvudsakligen finansieras
av staten (till 80 % under år 1966). Nyligen har det (efter amerikansk
förebild) även skapats en enskild organisation med statligt stöd
för att rekrytera och utsända experter inom företagsledning och administration,
»Canadian Executive Service Overseas».

Personalbistånd och stipendiatprogram

Antalet bilaterala kanadensiska biståndsexperter var år 1966 ca 1 160 (år
1965 ca 880); de ökade med mer än 30 procent från år 1965 till år 1966.
Fredskåristerna, som år 1966 var 500, arbetade till 75 % inom undervisning
och för övrigt främst inom hälsovård och socialt arbete. Omkring
80 % har universitetsutbildning.

Stipendiaternas antal steg till ca 2 900 under år 1966 (från ca 2 300 år
1965). Det anses finnas möjligheter att utvidga stipendiat- och expertprogrammen
avsevärt. En utredning pågår rörande det tekniska biståndsprogrammets
utbyggnad under de närmaste åren.

6. Nederländerna

Nederländernas bistånd har principiellt en starkt multilateral inriktning.
Den statliga u-landshjälpen var år 1966 95 milj. dollar, varav 45 milj. till
multilaterala organisationer (29 milj. till europeiska utvecklingsfonden,
ett exceptionellt högt bidrag detta år). Det privata kapitalflödet till u-länderna
beräknades uppgå till 110 milj.

Det bilaterala finansiella biståndet har helt kanaliserats till länder, för
vilka Världsbanken, OECD eller Interamerikanska utvecklingsbanken bildat
s. k. konsortier och konsultativa grupper. Det omfattande biståndet till
tidigare kolonier har reducerats under senare tid. Under år 1966 beslöts
emellertid att finansiellt och tekniskt bistånd åter skulle ges till Indonesien
för att möta vissa akuta hjälpbehov. Nederländerna har i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

159

härmed tagit initiativet till en internationell samordningsgrupp eller konsortium
för bistånd till och avveckling av fordringar gentemot Indonesien.

I regeringens programförklaring för u-hjälpen år 1966 sades att biståndet
i framtiden skall planeras på fyra års sikt. U-landshjälpen skall integreras
i den nationella planeringen. Hösten 1967 kungjordes från regeringens
sida att man avser att uppnå ett 1-%-mål uteslutande baserat på offentligt
bistånd under år 1971. Under år 1966 utgjorde biståndet 0,55 % av nationalinkomsten
(år 1965 0,44 %). Om de privata kapitalrörelserna inräknas översteg
det nederländska resursflödet till u-länder 1,5 % både år 1965 och år
1966.

Länderinriktning

Finansiellt bistånd skall enligt tidigare planer ges till alla u-länder för
vilka det finns multilaterala konsortier eller konsultativa grupper. Men
eftersom antalet sådana länder vuxit snabbt är man f. n. i färd med att
ompröva denna princip och sannolikt begränsa biståndet till färre länder.
Till andra länder ges inte något bilateralt finansiellt bistånd. Det tekniska
biståndet har en mycket stor geografisk spridning (67 mottagarländer
år 1966), men man bemödar sig att begränsa spridningen och att samordna
det tekniska biståndet med det finansiella. Nederländska Antillerna och
Surinam fick 9—10 milj. dollar av totalt ca 50 milj. till bilateralt bistånd
år 1966.

Biståndsvillkor

Nederländska lån med anknytning till konsortier eller konsultativa grupper
är inte formellt bundna, men man räknar med att beställningar framför
allt skall placeras i Nederländerna. Förslag om lånens användning skall
godkännas av finansministeriet. De nederländska lån som ges i samarbete
med Interamerikanska utvecklingsbanken är däremot bundna, men 20 %
kan användas för att finansiera lokala kostnader.

Lånevillkoren är relativt mjuka. Lån inom ramen för konsortier eller
konsultativa grupper kan ha lägst 3 % ränta. Lån till Indien, Pakistan
och Tunisien år 1966 följde DAC:s »normalvillkor», 3 %, 25 års löptid och 7
års amorteringsfri tid.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Ett program för samfinansiering av utvecklingsprojekt med enskilda
organisationer startade år 1966. Samfinansiering av vissa typer av projekt,
som drivs av nederländska företag, har prövats sedan år 1965. Ett nationellt
system för försäkring av u-landsinvesteringar mot politiska risker planeras.
Man hoppas att detta i framtiden skall kunna anknytas till ett internationellt
garantisystem.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Nederländerna hade ca 640 biståndsarbetare i u-länderna år 1966. Fredskåren
hade ca 180 av dessa. Antalet nyrekryterade har ökat för varje år,
från 80 under år 1963 till 320 år 1966. Rekryteringen underlättas bl. a. genom
att det skapats en kår av jordbruksexperter för uppdrag i u-länderna
med bastjänster i Nederländerna. Man har även överlåtit rekryteringen för
vissa projekt till utvecklings- och forskningsinstitutioner som administrerar
projekten. Nederländerna finansierade utbildningen av ca 700 studenter
och 300 praktikanter i Nederländerna under år 1966,

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1968

7. Belgien

Det belgiska biståndet präglas fortfarande av koloniala traditioner.
Kongo, Burundi och Ruanda fick 90 % av det bilaterala biståndet år 1966
och någon väsentlig nyorientering av länderinriktningen har trots svårigheterna
för biståndet i Kongo ännu inte signalerats. De årliga bidragen för
att täcka den kongolesiska statsskulden beräknas till ca 20 milj. dollar per
år 1967—70 och inräknas som en väsentlig del av det bilaterala biståndet,
som år 1966 uppgick till ca 65 milj. dollar (år 1965 90 milj.). De multilaterala
insatserna utgjorde 17 % av biståndet år 1966. Det statliga biståndets
andel av nationalinkomsten har under åren kraftigt fluktuerat och var
0,64 % år 1966. Motsvarande tal för det totala resursflödet, som legat ett avsevärt
stycke över 1 % var år 1966 1,31 %.

Biståndsvillkor

De belgiska lånen till u-länderna är inte formellt bundna till belgiska varor,
men man söker skapa garantier för att lånen i praktiken utnyttjas för
inköp i Belgien. De lån som beviljades år 1966 hade 3 % ränta och 5 eller
15 års löptid. Den amorteringsfria tiden var alternativt 2,5 eller 5 år.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Belgiska staten stöder u-landsinriktade företagsaktiviteter genom exportkreditgarantier,
som i vissa fall kan täcka 100 % av riskerna, och genom
att subventionera räntekostnaderna vid leverans av kapitalutrustning.

Finansiellt stöd ges till enskilda organisationer främst när det gäller fredskårsprogrammet,
som administreras av dessa organisationer. Vapenvägrare
har möjlighet att göra civil tjänst inom detta program.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Belgien hade år 1966 3 500 bilaterala experter i u-länderna (nio tiondelar
i f. d. belgiska områden), varav ca 2 000 var lärare eller skoladministratörer
och ca 300 fredskårister.

Det bilaterala stipendiatprogrammet, som hade motsvarande länderinriktning,
omfattade samma år nära 2 000 studenter och 1 200 praktikanter.

8. Österrike

Österrikes biståndsprogram, som utvecklats sedan år 1963, har en starkt
kommersiell inriktning. Av den totala statliga u-hjälpen år 1966 bestod
65 % av exportkrediter, 20 % av bilaterala gåvor och 15 % av multilateral
hjälp. Man satsar främst på sådana bilaterala biståndsformer som kan främja
Österrikes handelspolitiska intressen. En mer positiv inställning till multilateral
hjälp har emellertid manifesterat sig beträffande bl. a. UNIDO, FN:s
nya organisation för industriell utveckling, som hösten 1967 fick sitt högkvarter
i Wien.

Österrikes offentliga u-landshjälp, inom vilken statliga exportkrediter sålunda
dominerade, beräknades år 1966 uppgå till ca 50 milj. dollar och motsvara
0,5 % av nationalinkomsten. Under år 1965 hade den samma relativa
nivå och några större förändringar väntas inte under år 1967.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

161

Länderinriktning

Man eftersträvar en geografisk koncentration till länder som på grund av
handelspolitiska förbindelser med Österrike anses särskilt värda att understödja.
Den regionala fördelningen var år 1966 46 % till Europa, 32 %
till Asien, 12 % till Afrika och 10 % till Latinamerika.

Biståndsvillkor

Österrikes exportkrediter är bundna till österrikiska varor. Detsamma
gäller de utvecklingslån som ges till Indien och Turkiet. Lånevillkoren är
hårda jämförda med praxis i andra DAC-länder.

9. EEC

EEC:s biståndsprogram har en multilateral karaktär och betraktas som
multilateralt av EEC-länderna. Men det kan även ses som en utvidgning av
de deltagande ländernas bilaterala program. Europeiska utvecklingsfonden,
som bistår de till EEC associerade u-länderna, hade ett kapital av 580 milj.
dollar för perioden 1958—63 och har garanterats 730 milj. för tiden 1964—
68. Frankrike bidrar med 33 %, Tyskland med 33 %, Italien med något
över 10 %, Belgien och Holland med något under 10 %. Under åren 1960—
66 har fonden förbrukat 440 milj. dollar. Ett 30-tal u-länder är associerade
till EEC; bland dessa märks Algeriet, Nigeria, Senegal, Elfenbenskusten,
Madagaskar, Kongo, Somalia, Burundi och Ruanda.

Allt bistånd under den första femårsperioden var gåvobistånd men senare
har denna praxis ändrats. Under år 1966 utgjorde lånen 20 % av utbetalningarna
och 27 % av åtagandena. En tydlig förskjutning har även ägt rum
i den ämnesmässiga fördelningen under den andra perioden — från basinvesteringar
i undervisning, hälsovård och framför allt transportväsen till
produktiva industriinvesteringar inom jordbrukssektorn. Tekniskt bistånd
utgör 7:—8 % av programmet. Vidare har ca 8 % anslagits för prisstöd
till de associerade ländernas jordbruksprodukter.

Länderinriktning

Biståndet har koncentrerats till de mer utvecklade av de associerade staterna.
Under den andra perioden 1964—68 har Madagaskar fått 15 %,
Elfenbenskusten 11 % och Senegal 9 %. Dessa länder har gynnats eftersom
urvalskriteriet har varit främst kvaliteten på de projekt som presenterats
för fonden.

För bistånd till icke-sj älvständiga områden eller territorier har anslagits
högst 70 milj. dollar åren 1964—68. Hälften av dessa anslag skall komma
franska områden tillgodo och hälften fördelas mellan andra områden. Allmänt
kan sägas att bistånd från europeiska utvecklingsfonden huvudsakligen
går till tidigare franska områden i Afrika samt, i mindre utsträckning,
till områden där Belgien och Nederländerna har gamla intressen.

Biståndsvillkor

Enligt avtal med de associerade länderna skall Europeiska utvecklingsfonden
kunna bevilja lån på speciella villkor, subsidierade av fonden, med
högst 3 % ränta inom ett rambelopp av 50 milj. dollar. Det första av dessa
lån, till Elfenbenskusten år 1966, hade 2 % ränta, 21 års löptid och 8,5 års
amorteringsfri tid. Övriga lån från fonden har normala affärsmässiga villkor.

162

Knngl. Maj.ts proposition hr töi år 11)68

Europeiska investeringsbanken EIB:s lån till Turkiet finansieras med
särskilda bidrag från EEC-länderna. Lånevillkoren är 3—4,5 % ränta över
30 år. Bankens lån till Grekland har högst 3 % ränta och 8—15 års löptid
(räntesubsidier betalas av EEC-länderna). För övriga EIB-lån tillämpas
betydligt hårdare villkor.

Romfördraget föreskriver att köp av utrustning, tjänster och varor, som
finansieras av EEC, skall ske i EEC-länderna eller i länder associerade till
EEC. Denna bestämmelse ingår även i grundreglerna för Europeiska utvecklingsfonden
och Europeiska investeringsbanken.

Personalbistånd och stipendiatprogram

EEC:s tekniska bistånd avser till största delen förinvesteringsstudier;
dessutom förekommer geologiska prospekteringar och jordbrukstekniska
undersökningar. Under år 1966 var 870 av EEC finansierade experter verksamma
på dessa områden. Belgien, Västtyskland, Frankrike och Italien
medverkade med de flesta experterna; ett mindre antal rekryterades från
Nederländerna och från de associerade u-länderna.

Inom EEC:s stipendiatprogram finansierades år 1966 utbildningen av
940 studenter och 850 praktikanter, därav i EEC-länder ca 1 200 och i de
associerade u-länderna ca 500. Ekonomiska och jordbrukstekniska ämnen
betonades särskilt i utbildningsverksamheten.

10. Norge

Det norska biståndet har väsentliga likheter med det svenska, relativt
stark betoning av multilaterala insatser och av tekniskt bistånd. Biståndet
är i hög grad koncentrerat till Östafrika samt Indien. Ämnesmässigt har insatser
rörande fiske och livsmedelsförsörjning getts prioritet.

Under år 1966 utfördes en översyn av biståndsprogrammet genom den s. k.
Onarheim-utredningen, som lades till grund för de nya riktlinjerna på området
som framlades för stortinget år 1967. Det multilaterala biståndet skall
enligt propositionen betonas även i fortsättningen, men det bilaterala biståndet
skall ges möjlighet att expandera snabbare. Bilateralt finansiellt bistånd,
som tidigare knappast förekommit, skall nu utvecklas. Vidare föreslås
åtgärder för att stimulera privata kapitalöverföringar, förbättrade investeringsgarantier
och exportkreditgarantier, stöd till förinvesteringsstudier,
statligt bistånd till basinvesteringar som skapar förutsättningar för privata
investeringar, m. in. Norge överväger även att göra biståndsinsatser på familjeplaneringsområdet.
Norge har f. n. inte någon långtidsplan för biståndet,
men man avser att integrera biståndet i den fyraårsplan för de statliga
utgifterna som skall gälla från år 1969.

Volym

Norges statliga biståndsinsatser (enligt DAC:s redovisningssätt) uppgick
år 1966 till ca 13,5 milj. dollar. Inom denna ram utgjorde det multilaterala
biståndet 8,2 milj. vilket motsvarade mer än 60 % av programmet.

De privata kapitalöverföringarna är av mindre omfattning och minskade
år 1966 till 4 milj. dollar på grund av lågkonjunktur för varvsindustrin.
De direkta investeringarna uppgick år 1966 till knappt 1 milj. dollar. Dessa
överföringar visar dock betydande svängningar från år till år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

163

Länder inriktning

Norge avser att fullfölja tidigare policy beträffande länderinriktningen.
Biståndet till de östafrikanska länderna kominer att expandera delvis inom
ramen för det nordiska programmet. Med Indien har Norge slutit ett nytt
femårigt avtal om fortsatt och vidgat bistånd till fiskeriet och fiskindustrin.
Indien intar en särställning i det bilaterala programmet, mer än hälften av
biståndsmedlen har anslagits till Indien-projekten fram till år 1966. Större
biståndsinsatser i andra länder planeras inte.

Biståndsvillkor

Norges bilaterala finansiella bistånd har begränsats till lån till Turkiet
inom OECD-konsortiet. Två lån har beviljats med 3 % ränta och återbetalning
under 10 år efter 7 års amorteringsfri tid. Lånen är obundna. I
framtiden kan eventuella undantag komma att göras från denna praxis med
hänsyn till den norska exportindustrins intressen.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Den norska utredningen år 1966 har föreslagit vissa åtgärder för att stimulera
privata insatser. Det norska biståndsorganet har årligen anslagit ca
3 milj. nkr till enskilda organisationers projekt i u-länderna. Medlen har
använts för insatser inom hälsovård (43 %), skolutbildning (24 %) och
övriga områden, främst jordbruk, (33 %).

Personalbistånd och stipendiatprogram

Fältpersonalen i det norska biståndsprogrammet var år 1966 ca 250 personer.
Fredskåren, som inräknas i denna siffra, omfattade 86 personer. Den
arbetar i Uganda och Iran inom hälsovård, jordbruk och undervisning. Norge
stipendierade år 1966 ca 190 studenter och praktikanter för utbildning i
Norge, eller i enstaka fall i andra länder. 11

11. Danmark

Det danska biståndet utmärks liksom det norska och svenska av relativt
stark inriktning på multilaterala program och tekniskt bistånd. Biståndet
väntas följa dessa linjer även i fortsättningen men med något svagare betoning
när det bilaterala finansiella biståndet växer. Av de samlade utgifterna
21 milj. dollar år 1966 var mer än 50 % multilateralt bistånd.

Regeringen framlade våren 1967 en plan för u-landshjälpen under budgetperioden
1967—73, enligt vilken Danmarks bistånd skulle uppgå till 1 % av
nationalinkomsten budgetåret 1972/73 (0,26 % budgetåret 1966/67). Det privata
kapitalflödet inräknas i procentsiffran. Detta skulle förutsätta en årlig
ökning av de statliga biståndsanslagen med ca 25 %. Planen ger allmänna
principer för biståndets fördelning mellan huvudområden. Dessa principer
har karaktären av preliminära riktlinjer och skall tillämpas flexibelt. Man
räknar med följande utgiftsökningar från budgetåret 1967/68 till budgetåret
1972/73.

FN:s och fackorganens tekniska bistånd, från 55 till 210 milj. dlcr., World
Food Program och humanitärt bistånd, från 21 till 55 milj. dkr., multilateralt
finansiellt bistånd, från 22 till 70 milj. dkr., bilaterala lån, från 60 till 160
milj. dkr., bilateralt tekniskt bistånd, från 51 till 140 milj. dkr.

Det samlade biståndet skall alltså öka från 210 milj. till 635 milj. dkr.
(i 1966 års priser). Man har därvid räknat med att det privata kapitalflödet

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

under dessa år stiger från 30 milj. till 100 milj. dkr. och att nationalprodukten
växer med 3,5 % per år. Av de årliga utgifterna beräknas 25—30 % utgöra
lån med högst 25 års återbetalningstid.

Länderinriktning

Det bilaterala tekniska biståndet fördelades budgetåret 1966/67 mellan 15
länder i Afrika, 10 länder i Asien och 5 länder i Latinamerika. De största
mottagarländerna var Kongo, Tanzania, Kenya, Indien, Korea, Thailand och
Chile. Det finansiella biståndet gick till fem länder: Indien, Tunisien, Malawi,
Brasilien och Turkiet. Danmark har lämnat lån till Indien med 23 milj.
dkr. Övriga lån har varit i storleksordningen 1,3—3 milj. dkr.

Styrelsen för det danska biståndet söker åstadkomma eu starkare länderkoncentration.
Det framtida programmet skall inriktas huvudsakligen på
Indien, Kenya, Tanzania och Zambia samt i andra hand på Pakistan, Thailand,
Uganda, Malawi och Botswana. Danmark har det administrativa ansvaret
för det nordiska jordbrukskooperativa projekt som startats i Kenya
år 1967. Danmark skall satsa ca 10 milj. dkr. — 20 % av totalkostnaden —
under en femårsperiod.

Diståndsvillkor

De danska utvecklingslän till u-länder, som beviljats sedan år 1962, har
varit bundna till köp av danska varor men har inte bundits till bestämda
projekt. Danmark är i princip för obundna lån men anser att en nationell
reform förutsätter en ändrad internationell praxis. De danska lånen kan
emellertid delvis ges i obunden form om detta är motiverat med hänsyn till
u-landets ekonomiska utvecklingsnivå. Det första lånet av detta slag gällde
Malawi, där 25 % av lånet kan användas för lokala investeringskostnader.

Danmark har relativt mjuka lånevillkor. Samtliga lån under år 1966 var
räntefria, varmed en ny praxis inleddes. Den normala löptiden var 19—20
år och den amorteringsfria tiden 4—5 år.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Det privata kapitalflödet till u-land har ringa omfattning och varierar
starkt från år till år. Under år 1966 beräknades privata investeringar och
lån ha uppgått till 1 milj. dollar. Samma år skapades ett system för försäkring
av privata investeringar i u-land mot politiska risker. Försäkringen
skall normalt gälla en maximiperiod av 15 år, varvid företaget bär minst
10 % av risken. U-landet skall godkänna investeringen såsom värdefull ur
utvecklingssynpunkt. Den finansiella ramen är 200 milj. dkr. Systemets
effekter kan ännu inte bedömas. Danmark har även ett system för statliga
kreditgarantier för export till u-länderna.

En investeringsfond för utvecklingsländerna har upprättats från 1 januari
1968. Fonden kan stödja danska investeringar i u-länderna genom
aktieteckning, finansiering av undersökningar rörande investeringsmöjligheter,
långivning m. m. Fondens medel skall bestå av viss andel av tullinkomsterna
på kaffe, under år 1968 10 %, år 1969 20 % och från år 1972
50 % av dessa statsinkomster.

Ett nära samarbete förekommer med enskilda organisationer framför allt
inom samorganisationen »Mellemfolkeligt Samvirke». Denna organisation
administrerar det danska fredskårsprogrammet, som finansieras med statliga
medel. Organisationen får även statligt stöd till ett lantbruksprojekt i
Indien. Ett av de största danska projekten, undervisningssjukhuset i Kin -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

shasa, handhas av danska Röda Korset. Vidare har kooperativa organisationer
engagerats vid genomförande av jordbruksprojekt i Thailand, Syrien och
Östafrika. Det danska biståndsorganet samarbetar även med kooperationen
vid genomförandet av det nordiska projektet i Kenya. Genom det danska
missionsrådet kanaliseras bidrag till missionens projekt.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Danmarks bilaterala biståndspersonal uppgick år 1966 till 320 personer
(inklusive experter vid de nordiska projekten) varav ca 100 tjänstgjorde
inom fredskåren. Bistånd med förvaltningsexperter till Östafrika, Malawi
och Zambia har fått särskild betoning under de senaste åren. De har exekutiva
uppgifter i förvaltningen och betalas delvis av u-landet, delvis av Danmark.
Det kan även nämnas att Danmark bidragit med administratörer och
lärare för att stärka universitetet i Dar es Salaam.

Danmark arrangerar årligen ett betydande antal kurser för u-landsstipendiater
i samarbete med FN och FN:s fackorgan. Dessa kurser finansieras ur
Danmarks bidrag till UNDP, som delvis är reserverat för detta ändamål. Under
år 1966 hölls 33 sådana kurser med 620 deltagare, 7 i u-länderna och de
övriga i Danmark. Dessutom förekom 10 bilateralt finansierade kurser år
1966. Samma år beviljades 440 bilaterala stipendier.

12. Australien

Australiens offentliga bistånd år 1966 var 127 milj. dollar, vilket utgjorde
0,66 % av nationalinkomsten. Två tredjedelar, 86 milj., därav avsåg Papua
och Nya Guinea, som förvaltas av Australien. Av återstående 41 milj. var två
tredjedelar bilateralt bistånd. Detta hade helt formen av gåvobistånd. Krediter
förekommer inte i det australiska biståndet, vilket motiveras av landets
eget stora kapitalimportbehov. Det multilaterala biståndet år 1966 uppgick
till 14 milj. dollar.

Länderinriktning

Det bilaterala programmet är främst inriktat på de asiatiska länderna. En
stor del koordineras inom Colombo-planen, en viss del utgörs av civilt bistånd
inom SEATO:s ram. Bundet kapitalbistånd lämnas till Indus Development
Fund och till Laos. Utbildningsbiståndet har särskilt koncentrerats till
Sydostasien (Malaysia, Indonesien, Thailand och Sydvietnam). Australiens
biståndsprogram för Papua och Nya Guinea väntas komma att växa ytterligare
i enlighet med Världsbankens rekommendationer. Livsmedelshjälp
till Indien och Pakistan har de senaste åren haft betydande dimensioner och
väntas år 1968 uppgå till 11 milj. dollar.

Stöd till företag

Australien har ett statligt system för exportkreditgarantier. De statsgaranterade
exportkrediterna till u-länderna uppgick emellertid år 1966 till
endast 1 milj. dollar.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Australien hade år 1966 ca 340 biståndsexperter i bilateral tjänst och 125
fredskårister. Antalet studenter och praktikanter med stipendier var samma
år 1 700. Dessutom förekom ca 4 000 stipendier för korrespondensundervisning.

166

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

13. Japan

Japans statliga bistånd har utvidgats planmässigt sedan år 1963 och uppgick
år 1966 till 285 milj. dollar. Den privata kapitalöverföringen beräknas
till ca 250 milj. under samma tid. Målsättningen är ett totalt bistånd (statligt
och privat) motsvarande 1 % av nationalinkomsten (år 1966 0,37 %).
Av de statliga utbetalningarna år 1966 beräknas ca 18 % ha gått till multilaterala
program. En relativt betydande del av det som redovisas som bistånd,
50 milj. dollar, utgjorde krigsskadestånd till Filippinerna och Indonesien.

Länderinriktning

Biståndet — frånsett krigsskadeståndet — går huvudsakligen till länder
i Sydostasien. Korea, Burma och Thailand var några av de största mottagarländerna.
De bilaterala lånen gick till 80 % till asiatiska länder och
20 % till Latinamerika år 1966. I framtiden förutses viss långivning även till
afrikanska länder, men huvudinriktningen på Sydostasien skall bibehållas.

Biståndsvillkor

Japans lån har i allmänhet bundits till inköp av japanska varor. Man
bär under senare år börjat ge lån på mjukare villkor än tidigare. Korea
och Taiwan har beviljats lån med 3,5 % ränta, 20 års löptid och 5—7 års
amorteringsfri tid. Lån med 4,5 % ränta har beviljats Malaysia, Thailand
och Afghanistan.

Stöd till företag och enskilda organisationer

Kommersiellt inriktade organisationer spelar en viktig roll i Japans
tekniska biståndsprogram. Det statliga stödet till dessa organisationer år
1966 omfattade stipendiatutbildning, investeringsstudier och utredningar
rörande ökad import av u-ländernas råvaror till Japan.

Personalbistånd och stipendiatprogram

Japan har redovisat 770 bilaterala experter år 1966 (varav 600 rådgivande
experter och 150 fredskårister). Japan stipendierade samma år 570 studenter
och praktikanter från u-länderna.

14. Sovjetunionen, Kina och de östeuropeiska kommunistländerna

Beskrivningen av kommunistländernas biståndsprogram försvåras av källmaterialets
brister; officiella uppgifter om biståndsutgifterna — motsvarande
DAC-statistiken för OECD-länderna — föreligger inte.

a) Det samlade biståndet — i betydelsen officiella utfästelser om bistånd
.— från kommunistländerna för perioden 1954—1966 har av FN beräknats
till 7 580 milj. dollar (Sovjet 4 870 eller 64 %). Det tyska forskningsinstitutet
Friedrich Ebert Stiftung bär beräknat totalbeloppet vid början av år
1966 till 7 140 milj. dollar. Ungefär 840 milj. (12 %) skulle vara Kinas bidrag.
Övriga länder skulle ha bidragit enligt följande: Tjeckoslovakien 635
milj. (9 %), Jugoslavien 430 milj. (6 %), Polen 335 milj. (5 %), Östtyskland
320 milj. (4,5 %), Ungern 130 milj. (2 %), Rumänien 70 milj. (1 %),
Bulgarien 40 milj. (0,5 %). Uppgifterna om faktiska utgifter saknas; de ligger
emellertid uppenbarligen betydligt lägre än dessa belopp.

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Enligt OECD:s beräkningar skulle högst en tredjedel av kommunistländernas
biståndsåtaganden åren 1954—1965 motsvaras av faktiska insatser
under denna period. Nettoflödet från dessa länder beräknas ha sjunkit till
följd av växande återbetalningar på tidigare lån. Utvecklingen under 60-talet torde i grova drag ha uppvisat följande kurva för nettokapitalexporten:
år 1961 300 milj. dollar, år 1962 400 milj., år 1963 375 milj., år 1964
375 milj., år 1965 325 milj. Vid sidan av dessa bilaterala insatser förekom
mindre bidrag till multilaterala organ, knappt 10 milj. dollar per år från alla
kommunistländer tillsammans.

Tekniskt bistånd från kommunistländerna ges huvudsakligen inom ramen
för industriella projekt. Växande ansträngningar görs nu att utvidga
biståndsverksamheten även till andra områden: skolor, hälsovård, jordbruk
och ekonomisk planering. Biståndet på dessa områden — huvudsakligen
gåvobistånd — har till stor del ulbildningskaraktär, det gäller t. ex.
yrkesskolor, universitet och mönsterjordbruk. Bistånd till jordbrukssektorn
bär fått betydelse först under senaste år.

Beträffande personinsatserna från skilda kommunistländer finns mycket
ofullständiga uppgifter. Enligt officiella uppgifter hade Tjeckoslovakien över
600 experter i u-länderna år 1962, Bulgarien 1 200 experter år 1964, Jugoslavien
800 experter år 1964 och Polen 350 experter år 1963. Av de 18 500
stipendiater från u-länder som antas ha utbildats i kommunistländerna läsåret
1962/63 skall 8 000 ha studerat i Sovjet, 3 000 i Kina, 2 200 i Tjeckoslovakien,
2 000 i Östtyskland, 1 300 i Polen, 1 000 i Ungern, 500 i Bulgarien
och 500 i Rumänien.

b) Sovjetunionen

Sovjetunionens biståndsutfästelser år 1965 och år 1966 har i en amerikansk
forskningsrapport beräknats till ca 680 resp. 970 milj. dollar. Ungefär
95 % uppges ha varit lån och 5 % gåvobistånd under tiden 1954—1966.

Sovjets bistånd har i hög grad koncentrerats till den industriella sektorn.
För de mer än 600 projekt, som USSR år 1966 åtagit sig i u-länder, skall ca
70 % av kapitalet gälla industriell utveckling, huvudsakligen metallindustri,
kraftverk och maskinindustri. Den officiella linjen är att USSR i mindre uländer
skall ge bistånd till industrier för bearbetning av mineraler och jordbruksprodukter,
medan biståndet till större u-länder (Indien, UAR, Algeriet
in. fl.) huvudsakligen skall inriktas på den tunga industrin.

Det tekniska biståndet har en central plats i USSR:s program med starlc
betoning av utbildning vid projekten eller i USSR. Under år 1966 torde ca
12 000 ryska tekniker och rådgivare ha tjänstgjort i u-länderna och ungefär
lika många stipendiater från u-länderna ha utbildats i USSR. Äskilliga
tusen utbildades vid de ca 90 tekniska institut och yrkesskolor, som
byggts med sovjetiskt bistånd.

Lånderinriktning

När Sovjetunionens biståndsverksamhet i den tredje världen startade år
1954 hade USSR avtal om ekonomiskt samarbete med endast två stater,
nämligen Afghanistan och Indien; år 1966 fanns avtal med 28 stater. Biståndet
har emellertid en tydlig länderprioritering och geografisk koncentration.
Av biståndet till Asien har mer än tre fjärdedelar gått till Indien
och Afghanistan, UAR har fått nästan hälften av biståndet till Mellanöstern,
Algeriet mer än 25 % av biståndet till Afrika medan Argentina,
Brasilien och Chile fått allt bistånd till Latinamerika (exklusive Kuba).

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Den regionala fördelningen åren 1954—1966 har varit ca 2 800 milj. dollar
till Asien, 2 150 milj. till Mellanöstern, 850 milj. till Afrika och 150 milj. till
Latinamerika. Biståndet till Latinamerika har vuxit de senaste åren. Man
kan även konstatera en tendens åren 1966 och 1967 att sprida biståndet till
traditionellt västorienerade u-länder t. ex. Iran, Pakistan och Turkiet.

Biståndsvillkor

USSR:s lånevillkor vid bistånd till u-länderna har normalt varit 2,5 %
och 12 års löptid. För många u-länder har det varit betydelsefullt att
USSR accepterat återbetalning in natura, i form huvudsakligen av råvaruleveranser.
Det sovjetiska biståndet har förenats med kommersiellt samarbete,
som gett u-länderna viss tryggad avsättning för sina exportprodukter
och därmed i något mån minskat dessa länders valutaproblem. Under senaste
tid bär USSR börjat tillämpa något hårdare lånevillkor i vissa fall.
En större del av biståndsmedlen än tidigare anslås till s. k. handelskrediter
eller kommersiella krediter, som finansierar export av sovjetisk kapitalutrustning
med kortare amorteringstid och högre ränta än som traditionellt
tillämpats vid de sovjetiska biståndsprojekten.

c) Kina

Det kinesiska biståndet utvecklades snabbt fram till år 1965. Därefter har
programmet minskat delvis på grund av interna ekonomiska svårigheter.
De viktigaste mottagarländerna för kinesiskt bistånd var Indonesien, Burma,
UAR, Pakistan, Cambodja, Algeriet, Tanzania, Ghana, Nepal och Jemen. Biståndsvillkoren
har varit förmånligare än andra kommunistländers, den
största delen har bestått av gåvor och räntefria lån. Man har framför allt
finansierat direkt produktiva industriprojekt för t. ex. framställning av textilier,
cement, socker och papper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

169

Bihang 3

Tabeller

Tabell 1. Resursflödet till u- länderna, 1960—19661

Milj. kr.*

	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966
A. Flöde från medlemsländerna i OECD:s kommitté för utveck-lingsbistånd (DAC)3 Offentligt bilateralt......	22 334	27 282	28 104	29 567	28 363	29 784	30 601
Privat bilateralt.........	14 641	15 515	11 436	12 377	15 779	19 853	17 687
Offentligt till multilaterala organ .................	3 097	3 795	2 709	1 876	1 939	2 337	2 652
Privat till multilaterala organ ................. Totalt flöde från DAC:s med-lemsländer ..............	900 40 977	388 46 980	1 132 43 387	—62 43 749	807 46 887	1 205 53 189	57 50 997
B. Uppskattat flöde från källor ej anslutna till DAC..........	1 959	2 792	3 009	3 081	2 652	2 632	(2 740)
C. Korrigering avseende det mul-tilaterala flödet1...........	— 2 787	— 3 278	— 1 954	1 603	1 339	987	2 389
Summa A—-C.................	40 150	46 494	44 441	48 433	50 873	56 798	56 no

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.
s Kurs för omräkning av US dollar: US $1 = Kr. 5:17.

3 Australien, Belgien, Canada, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Norge
Portugal, Sverige, Storbritannien, USA, Västtyskland, Österrike.

* Skillnaden mellan å ena sidan de totala inbetalningarna till de multilaterala organen och å
andra sidan de senares utbetalningar till u-länderna enligt DAC:s nettoberäkning.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development
Assistance Committe, 1967 Review (OECD, Paris 1967).

Tabell 2. Resursflödet — offentligt och privat — från DAC:s medlemsländer till u-länder och
multilaterala organ, 1956—19661

Milj. kr.*

	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966
Australien...............	*176	‘232	‘269	*259	*305	*367	*382	536	(641)	747	706
Belgien.................	464	189	579	868	942	902	663	956	903	1 199	977
Canada.................	546	680	802	425	748	522	567	675	733	875	1 362
Danmark...............	24	11	27	(110)	196	172	76	(54)	164	79	125
Frankrike...............	5 812	6 352	6 914	6 058	6 851	7 405	7 224	6 538	7 142	6 824	6 668
Förenta Staterna.........	16 732	21 195	19 051	16 937	19 739	23 503	22 515	23 673	24 661	28 433	23 849
Italien..................	691	1 078	800	771	1 568	1 357	2 039	1 686	1 250	1 398	3 244
Japan ..................	631	605	1 641	998	1 212	1 977	1 487	1 382	1 498	2 510	2 786
Nederländerna...........	1 448	750	1 037	1 126	1 234	1 036	590	695	612	1 233	1 321
Norge..................	44	48	16	36	53	139	35	112	119	199	90
Portugal................	*16	*10	*5	*88	*191	>226	*211	*264	>320	158	206
Storbritannien...........	3 044	4 966	3 455	4 361	4 440	4 672	3 883	3 749	4 735	5 158	5 032
Sverige.................	77	130	138	233	241	268	193	276	347	376	556
Tyskland (Förb. rep.).....	2 156	2 701	2 639	4 169	3 229	4 332	3 361	3 125	3 657	3 758	3 816
Österrike...............	23	— 25	34	- 7	29	104	160	31	no	245	257
DAC-länderna totalt.....	31 881	38 924	37 408	36 430	40 977	46 981	43 385	43 749	46 886	53 189	50 996

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

* Kurs för omräkning av US dollar: US $1 = Kr. 5:17.

* Enbart offentligt.

‘ Enbart offentliga och privata portföljplaceringar.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967).

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

Tabell 3. Offentliga resursflödet från DAC.s medlemsländer till u-länder och multilaterala organ, 1956—19661

Milj. kr.»

	1956	1957	1958	1959	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966
Australien...............	176	217	248	259	305	367	382	501	(538)	629	666
Belgien.................	103	103	119	408	522	476	413	465	422	581	476
Canada .................	155	248	470	310	389	318	281	507	660	643	1 078
Danmark...............	16	10	26	67	28	42	38	50	55	67	135
Frankrike...............	3 345	4 234	4 570	4 317	4 386	4 877	5 051	4 398	4 297	3 889	3 728
Förenta Staterna.........	10 371	10 810	12 460	12 005	14 352	17 821	18 281	19 124	17 811	18 751	18 788
Italien..................	222	848	377	434	571	441	569	570	280	479	609
Japan ..................	496	476	1 473	776	505	561	456	725	598	1 260	1 475
Nederländerna...........	248	119	207	253	183	289	336	195	254	358	493
Norge..................	41	47	—	26	52	47	36	107	88	61	69
Portugal................	16	10	5	88	191	226	211	264	320	no	127
Storbritannien...........	1 060	1 210	1 427	1 949	2 104	2 362	2 177	2 143	2 551	2 485	2 592
Sverige.................	16	62	21	93	35	43	96	118	170	197	292
Tyskland (Förb. rep.).....	734	1 422	1 386	1 716	1 815	3 197	2 419	2 260	2 188	2 438	2 533
Österrike...............	—	- 5	10	36	- 1	11	71	11	75	175	191
DAC-länderna totalt......	16 999	19 811	22 805	22 738	25 436	31 078	30 816	31 436	330 300	32 120	(33 252)

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

* Kurs för omräkning av US dollar: US $1 = Kr. 5:17.

3 Efter avdrag för de multilaterala organens utgifter i DAC:s medlemsländer (8,8 milj. kr.)

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967)

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

Tabell 4. Geografisk fördelning av det offentliga resursflödet till u-länderna från
DAC:s medlemsländer och från multilaterala organ, 1963—1966''

	Totalt off 1963	entligt flöd 1964	3, milj. kr.2 1965	1966*	Befolk-ning3 1966 Miljoner
Alla mottagarländer, totalt.........	32 974	32 442	34 313	35 642	1 628
Asien............................	14 233	14 797	16 477	16 544	981
Indien.........................	4 984	6 209	6 519	6 354	(495)
Sydvietnam....................	1 179	1 267	1 634	2 637	17
Pakistan.......................	2 290	2 177	2 802	2 021	105
Sydkorea......................	1 355	894	1 137	1 096	29
Israel ..........................	672	548	791	605	3
Indonesien.....................	569	352	222	439	(107)
Jordanien......................	429	388	357	372	2
Filippinerna....................	160	429	564	362	33
Laos..........................	191	238	352	352	2
Formosa ......................	393	253	346	321	13
Thailand.......................	222	176	243	274	32
Afghanistan....................	191	238	279	264	16
Malaysia.......................	78	93	176	253	10
Övriga........................	1 520	1 535	1 055	1 194	117
varav: Utvecklingsfonden för
Indusbäckenet..............	383	543	269	212
Afrika...........................	8 598	9 104	8 784	8 246	298
Afrikanska stater och Madagaskar8	2 151	2 120	2 089	2 063	(44)
Algeriet........................	1 427	1 251	724	605	12
Kongo (Kinshasa)...............	538	626	770	512	16
Nigeria........................	83	274	491	507	(59)
Marocko.......................	501	538	589	481	13
Ghana.........................	140	186	310	434	8
Franska »départements* och terri-
torier..........................	233	362	326	424	1
FAR (Egypten).................	1 055	1 199	615	377	30
Tunisien.......................	439	372	476	372	4
Kenya.........................	269	243	331	341	10
Liberia........................	176	88	186	253	1
Etiopien.......................	140	88	140	212	23
Tanzania......................	145	217	176	191	11
Malawi........................	83	171	176	160	4
Uganda........................	98	98	98	134	8
Portugisiska transoceana provinser*	269	326	119	114	(14)
Övriga........................	853	946	1 168	1 065	40
varav: EACSO’ ...............	52	83	72	72
Amerika.........................	5 661	5108	5 134	6 173	250
Brasilien.......................	1 018	1 246	1 137	1 308	85
Chile..........................	760	693	620	765	9
Franska »départements* och terri-
torier..........................	455	636	507	677	1
Mexico........................	439	227	336	605	44
Colombia......................	553	527	321	522	(19)
Venezuela .....................	315	— 134	165	434	9
Peru..........................	114	212	362	331	12
Dominikanska republiken........	248	114	403	279	4
Bolivia........................	274	212	176	155	4
Ecuador.......................	88	93	109	140	5
Övriga........................	1 396	1 282	998	956	58
Europa..........................	2 420	1 846	2 239	2 554	94
Turkiet........................	1 137	817	951	1 003	33
Jugoslavien....................	915	682	574	719	18

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

173

	Totalt offentligt flöde, milj. kr.3		Befolk-
					ning3 1966
	1963	1964	1965	1966*	Miljoner
Spanien........................	5	— 52	253	450	32
Grekland......................	207	222	253	212	9
Övriga........................	155	176	207	171	2
Oceanien.........................	548	589	734	765	5
Papua/Nya Guinea ..............	321	372	429	445	2
Franska territorier..............	93	124	160	165	X
Övriga........................	134	93	145	155	3
Ej fördelat .......................	1 515	998	946	1 360	—

1 Beloppen avser utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

1 Kurs för omräkning av US $1 = Kr. 5:17.

3 Befolkningsuppgifterna har hämtats ur FN:s statistik, som i vissa fall kompletterats med
uppskattningar av OECD:s sekretariat.

4 Preliminära uppgifter i vissa fall kompletterade med uppskattningar av OECD:s sekretariat.

5 Afrikanska stater och Madagaskar: Centralafrikanska republiken, Dahomey, Elfenbenskusten,
Gabon, Kamerun, Kongo (Brazzaville), Madagaskar, Mali, Mauretanien, Niger, Senegal,
Tchad, Togo, Övre Yolta.

4 Portugisiska transoceana provinser i Afrika: Angola, Cap Yerde, Mofambique, Portugisiska
Guinea, Principe, Sao Thomé. Uppgifterna inkluderar även Macao och Timor, som är belägna i
Asien men som ej alltid blir föremål för separat redovisning.

7 East African Common Services Organization.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development
Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967).

Tabell 5. Resursflödet1 från DAC:s medlemsländer till u-länder och multilaterala organ i procent av
nationalinkomsten, 1962—1966

	Offentligt flöde	Privat flöde	Offentligt och privat flöde
1962	1963	1964	1965	1966	1962	1963	1964	1965	1966	1962	1963	1964	1965	1966
Australien.....................	0,53	0,63	0,62	0,68	0,67		0,04	0,12	0,13	0,04		0,68	0,73	0,80	0,71
Belgien.......................	0,77	0,81	0,66	0,84	0,64	0,47	0,86	0,75	0,89	0,67	1,24	1,67	1,42	1,73	1,31
Canada .......................	0,19	0,32	0,39	0,35	0,52	0,19	0,11	0,04	0,12	0,14	0,38	0,43	0,43	0,47	0,66
Danmark.....................	0,12	0,16	0,15	0,16	0,30	0,12	0,01	0,30	0,03	0,02	0,24	0,17	0,44	0,19	0,28
Frankrike.....................	1,76	1,39	1,24	1,06	0,95	0,76	0,68	0,82	0,80	0,75	2,51	2,06	2,07	1,87	1,70
Förenta Staterna..............	0,77	0,76	0,66	0,64	0,60	0,18	0,18	0,25	0,33	(0,16)	0,94	0,94	0,92	0,98	(0,76)
Italien........................	0,33	0,28	0,13	0,20	0,24	0,84	0,56	0,44	0,39	1,04	1,17	0,84	0,57	0,59	1,28
Japan ........................	0,19	0,27	0,19	0,36	0,37	0,43	0,24	0,29	0,36	0,32	0,62	0,51	0,48	0,73	0,69
Nederländerna.................	0,59	0,32	0,35	0,44	0,55	0,45	0,81	0,49	1,08	0,93	1,04	1,12	1,18	1,53	1,49
Norge........................	0,17	0,47	0,35	0,22	0,23	—	0,02	0,12	0,49	0,44	0,17	0,50	0,48	0,71	0,29
Portugal......................	1,63	1,90	2,11	0,65	0,70				0,29	0,07				0,94	1,14
Storbritannien.................	0,64	0,60	0,66	0,61	0,60	0,50	0,45	0,57	0,65	(0,56)	1,15	1,04	1,23	1,26	(1,16)
Sverige.......................	0,16	0,18	0,23	0,25	0,34	0,16	0,24	0,24	0,23	0,31	0,32	0,42	0,48	0,47	0,64
Tyskland (Förb. rep.)...........	0,69	0,60	0,53	0,55	0,54	0,27	0,23	0,36	0,30	0,27	0,96	0,83	0,89	0,85	0,81
Österrike.....................	0,25	0,04	0,22	0,48	0,49	0,31	0,06	0,10	0,19	0,17	0,56	0,10	0,33	0,68	0,66
DAC-länderna totalt............	0,72	0,69	0,61	0,60	0,57	0,30	0,27	0,34	0,39	0,31	1,02	0,96	0,95	1,00	0,88

1 Beräknat på grundval av utbetalningar efter avdrag för amorteringar.

Källa: Development Assistance Efforts and Policies of the Members of the Development Assistance Committee, 1967 Review (OECD, Paris 1967)

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

Tabell 6. Svenskt statligt bistånd och privat resursflöde till u-länderna i procent av nationalprodukten beräknad enligt olika

definitioner budgetåren 1962f63—1967/68

Belopp i milj kr. löpande priser
1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/681

1962/63

1. Bruttonationalprodukten till marknadspris, svensk definition 84 942

2. Bruttonationalprodukten till marknadspris, SNA-definition . . 78 750

3. Bruttonationalprodukten till faktorkostnad, svensk definition 76 311

4. Bruttonationalprodukten till faktorkostnad, SNA-definition. . 69 867

5. Nettonationalprodukten till faktorkostnad, SNA-definition .. 62 836

A. Statligt bistånd (anslag) ................................ 131

B. Privat resursflöde (enligt DAC-stalistik).................. 125

Summa A + B............................................ 256

A i % av 1............................................... 0,15

A + B i % av 1......................................... 0,30

A i % av 2............................................... 0,17

A + B i % av 2......................................... 0,33

A i % av 3.............................................. 0,17

A + B i % av 3......................................... 0,34

A i % av 4............................................... 0,19

A + B i % av 4...................................... 0,37

A i % av 5............................................... 0,21

A + B i % av 5......................................... 0,41

93 042	102 602	113 434	124 666	133 891
86 493	95 474	105 462	116 126	125 440
83 532	92 043	101394	111 052	119 557
76 669	84 529	92 772	105164	112 525
69 003	80 491	87 909	90 598	101 273
177	226	283	337	404
165	179	265	170	170
342	405	548	507	574
0,19	0,22	0,25	0,27	0,30
0,37	0,39	0,48	0,41	0,43
0,20	0,24	0,27	0,29	0,32
0,40	0,42	0,52	0,44	0,46
0,21	0,25	0,28	0,30	0,34
0,41	0,44	0,54	0,46	0,48
0,23	0,27	0,31	0,32	0,36
0,45	0,48	0,59	0,48	0,51
0,26	0,28	0,32	0,37	0,40
0,50	0,50	0,62	0,56	0,57

Källor: Statistiska centralbyrån och OECD.

1 Bruttonationalprodukten (BNP) budgetåret 1967/68 har uppskattats till genomsnittet av utfallet för 1967 och storleken av BNP för 1968
sådan den beräknas i den till statsverkspropositionen fogade finansplanen.

1 tabellen har för budgetåren 1962/63—1967/68 dels det statliga svenska biståndet (anslag i statsbudgeten), dels summan av det statliga biståndet
och det privata resursflödet till u-länderna angivits i procent av fem olika nationalproduktbegrepp. Som grundläggande begrepp har
använts den svenska definition av bruttonationalprodukten till marknadspris (rad 1), vilken förekommer i finansplanen. Vid internationella nationalproduktjämförelser
brukar BNP till marknadspris enligt den av FN utarbetade SNA-definitionen användas. (SNA, Standard National Account,
är ett internationellt system för| standardisering av nationalräkenskapstatistik). Detta nationalproduktbegrepp ligger till grund för beräkningar
av det s. k. 1%-målet enligt FN:s version. På rad 2 i tabellen redovisas den svenska bruttonationalproduktens utveckling 1962/63—1967/68
enligt denna definition. Skillnaden mellan den svenska och SNA- definitionen av BNP består huvudsakligen i att reparationer och underhåll
inräknas i den svenska definitionen, men ej i SNA-begreppet. Den å rad 3 och 4 redovisade bruttonationalprodukten till faktorkostnad (enligt
svensk respektive SNA-definition) beräknas som BNP till marknadspris med avdrag för indirekta skatter men med tillägg för subventioner.

På råd 5 har en uppskattning gjorts av den svenska nettonationalprodukten till faktorkostnad (NNP) enligt SNA-definitionen. Detta begrepp,
stundom benämnt »nationalinkomst», används vid beräkning av 1 %-målet, såsom detta hittills tolkats av OECD: s kommitté för utvecklingsbistånd
(DAC). Skillnaden mellan BNP och NNP till faktorkostnad utgörs av investeringar för ersättning av försliten kapitalutrustning. I
officiell svensk statistik redovisas inte något dylikt nationalinkomstbegrepp, endast olika definitioner av bruttonationalprodukten. Uppgifterna ^
om NNP i tabellen baseras på uppskattningar gjorda inom OECD. ^

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1968

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Inledning ...................................................... 3

1962 års riksdagsbeslut och utvecklingen därefter.................. 7

1 %-målets innebörd............................................ 15

Utvecklingssamarbete på handelns område m. m..................... 20

Det handelspolitiska samarbetet................................ 20

Kommersiellt bistånd.......................................... 28

Ett svenskt system för investeringsgarantier .................. 29

De internationella organisationernas program...................... 41

Framväxten av FN:s biståndsprogram .......................... 41

FN :s utvecklingsprogram (UNDP).............................. 46

FN:s barnfond (UNICEF) .................................... 52

Multilateralt finansiellt bistånd ................................ 53

SIDA:s förslag angående Sveriges direkta utvecklingsbistånd budgetåret
1968/69 59

Departementschefen ............................................ 82

Biståndsprogrammets motiv och mål.............. 82

Biståndsvägar och samordning.................................. 83

Biståndets medel och metoder.................................. 86

Handelspolitiskt samarbete m. m.............................. 88

Biståndets ämnes- och länderinriktning.......................... 91

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-målet.................. 95

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71 .................... 96

Organisatoriska frågor .................. 102

Utvecklingsbistånd under tredje huvudtiteln ...................... 108

Vissa FN-organs biståndsprogram .............................. 108

Fältverksamhet .............................................. 109

Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet
.................................................... 110

Styrelsen för internationell utveckling:

Avlöningar ................................................ 113

Omkostnader .............................................. 115

Finansiellt utvecklingsbistånd 117

Multilateralt finansieht utvecklingsbistånd....................... 117

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd.......................... 122

Kommersiellt utvecklingsbistånd................................. 128

Bihang 1—3:

Svenskt bistånd under 1960-talet............................... 134

Andra länders biståndsprogram................................. 150

Tabeller ............................................ 169

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 660128