Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39 (Proposition 1909:39)

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

N:o 39.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om reglering af prästerskapets aflöning m. m.; gifven
Stockholms slott den 19 februari 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga:

dels härvid fogade förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels följande grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar:

l:o. Skog och hagmark å samtliga åt prästerskapet i territoriella församlingar
upplåtna bostads- och löningsboställen skola ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning:.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda
boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares
eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad
skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid försäljningen, guldits kostnaden för
densamma, skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe skall kostnaden, därtill förskott
såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.

JJih. till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. (N:o 39.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Kostnaderna ej mindre för bevakning samt skogsodlings- och andra
arbeten för skogsskötselns främjande å boställe än äfven för åtgärd eller
anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastning eller motverkande af
uppkommen skada å boställsskog, så ock ersättning för skogsstatens bestyr
med dylik skog skola likaledes gäldas åt kyrkofonden, på sätt därom är
särskild! stadgadt.

5:o. Följande undantagsbestämmelser äro att iakttaga:

Kostnad för skogsindelning å boställe, som af menighet anskaffats
eller af enskild donerats, skall, i den mån inflytande skogsförsäljningsmedel
från bostället därtill lämna tillgång, gäldas af dylika medel, eljest af
kyrkofonden.

När boställe, som af menighet anskaffats eller af enskild donerats,
icke lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kunna bestridas kostnader,
som omförmälas i andra stycket af punkt 4:o, samt nödiga medel icke
genom vederbörandes försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga
någon befattning med de arbeten, åtgärder eller anstalter, som i afseende
å dylikt boställes skog må finnas erforderliga. Icke heller må kostnaderna
för dem gäldas af kyrkofonden.

Lämna skogsförsäljningsmedel från boställe, som åt menighet anskaffats
eller af enskild donerats, öfverskott, efter det förenämnda kostnader
blifvit guldna, skall detta öfverskott användas till bestridande af
aflöning för prästerskapet i det pastorat, bland hvars lönetillgångar bostället
förekommer, där icke Kungl. Maj:t beträffande behållna skogsafkastningen
från bostadsboställe, som af menighet anskaffats, förordnar, att
någon del af samma afkastning skall tillgodogöras för andra kyrkliga ändamål
inom pastoratet.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför.

i §•

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde,
vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter
af fast egendom skola, på sätt denna lag stadgar, indragas till statsverket
mot godtgörelse i penningar under titel »Ersättning för prästerskapets
tionde».

Indragningen skall för hvarje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen
den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda
lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Går tiden för dylik lönereglerings giltighet till ända efter den 30
april 1923, äger Kungl. Maj:t, på framställning af pastoratet och dess ordinarie
prästerskap, medgifva, att löneregleringen må tidigare än i sådant
afseende år stadgadt, likväl ej före den 30 april 1924, upphöra att gälla,
i hvilken händelse indragningen skall försiggå från och med ecklesiastik-''
året näst efter det, då löneregleringen skall enligt Kungl. Maj:ts beslut
anses hafva förfallit. Är kyrkoherdebeställningen ledig eller, där flera ordinarie
prästerliga tjänster finnas i pastoratet, samtliga dessa på en gång
lediga, må Kungl. Maj:t, på ansökan af pastoratet ensamt, sålunda förkorta
den tid, hvarunder löneregleringen eljest skolat vara gällande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3 §•

f ör hvarje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret
näst före det, efter hvars utgång indragningen skall, äga rum, bort
i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras af hvarje
fastighet i församlingen, dels och hvilka belopp i penningar persedlarna
motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio åren
1864—1913, därvid iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det,
som öfverstiger ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är undei
eller till och"med ett hälft öre, uteslutes.

Kammarkollegium har att, efter sålunda gjord uträkning, fastställa
den summa i penningar, till hvilken samtliga i 1 § omförmälda utgifter
skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

4 §•

Ersättning för de till statsverket indragna utgifter skall för hvarje
församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum,
för all framtid utgå med den af kammarkollegium jämlikt 3 § fastställda
summa, och skall denna summa för hvarje ecklesiastikår vid dess början
inlevereras från statsverket till kyrkofonden.

5 §•

De till statsverket indragna utgifter skola under loppet af tjugu
ecklesiastikår, räknade för hvarje pastorat från och med det år, då indragningen
där vidtager, afskrifvas i sådan ordning, att af den summa,
kammarkollegium enligt 3 § fastställt, inom vederbörande församling till
statsverket årligen erläggas under de första tio åren sextio procent, undei
därpå följande fem år fyrtio procent och under de sista fem åren tjugu
procent, hvarefter från och med det tjuguförsta aret återstoden eftergift es.

6 §•

I den mån de till statsverket indragna afgifter icke afskrifvits, skola
de af kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband
med kronouppbörden.

Vid debiteringen iakttages, att hvad i den på grund af förordningen
den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 meddelade löneregleringsresolution
angående afgifterna stadgas skall lända till efter -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

rättelse, dock att i lön ingående persedlar skola lösas med penningar efter
de i 3 § af denna lag angifna medelvärden.

öfverstiger vid uppbörden influtet belopp hvad jämlikt 5 § bör till
statsverket gäldas, skall öfverskottet ofördröjligen tillställas församlingens
kyrkoråd; och må de afgiftsskyldiga själfva om användningen af sådant
öfverskott besluta.

7 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om reglering af prästerskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande
mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer:

§ 1.

1. Hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning
i öfrig!, så beräknad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad
och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra
särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning
för honom på grund af tjänsten åliggande förrättningar må äga ruin.

I enlighet med sålunda angifva grunder och med hänsyn till befintliga
afiöningstillgångar meddelar Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande, föreskrifter
angående aflöningens beräkning, så lämpade, att jämväl krafvet på
utveckling af den kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses, äro dels kyrkoherdar, komministrar
och adjunkter i alla territoriella församlingar, med undantag af Karlsborgs
och Nya Varfvets församlingar, dels ock kontraktsprostarne i riket.

2. Lön må ej fastställas till lägre belopp än fyratusen kronor för
kyrkoherde och tvåtusen femhundra kronor för komminister, ej heller
arfvode för adjunkt till lägre belopp än ettusen kronor.

Högsta lönebelopp vare tiotusen kronor.

2 §•

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden inom
hvarje pastorat samt för komminister, där sådan bör finnas, skall länsvis
tillsättas en nämnd, hvars ordförande Kungl. Maj:t, på förslag af lands -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition JS’:o 39. 7

höfding och biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och
länets landsting äga att inom eller utom sig utse hvartdera en ledamot.

Stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola utse en
ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, deltaga i
nämndens öfverläggningar och beslut, när lönereglering skall verkställas
för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

2. Tillhör ett län två eller flera stift, äga biskoparne i samtliga dessa
stift att med landshöfdingen deltaga i upprättandet af förslaget till ordförande;
likväl gäller detta icke i afseende å biskop, uti hvilkens stift allenast
ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskild! stift, skall vederbörande
domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, därest denna länsdel
består af allenast ett eller två pastorat, bör anstå, intill dess nämndens
ordförande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att
där företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvartdera landstinget
ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

3. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i nämnden
utses en hvar för tre år; dock att val första gången verkställes af landstinget
för endast två år och af domkapitlet för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande och
ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant
att i nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd,
är medlem af pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas,
eller finnes af förfall hindrad att i nämndens förrättning deltaga.

5. Hvarje pastorat äger utse en ledamot af nämnden att i dess
öfverläggningar och beslut deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser
samma pastorat, och företages därvid jämväl val af suppleant; börande
denne tillfällige ledamot och suppleanten för honom vara bosatta inom
pastoratet eller någon närbelägen socken.

6. Förslag till lönereglering beträffande pastorat, som består af två
eller flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af nämnden i det län,
där moderförsamlingen är belägen, och, om moderförsamlingen tillhör flera
län, af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

7. Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af statsmedel
för sina förrättningar resekostnads- och traktamentsersättning till det belopp,
Kungl. Maj:t bestämmer; och äger ordföranden att hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbiträde
åt nämnden.

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3 §.

För lönereglering erforderliga åtgärder skola vidtagas i den ordning
de särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt afseende
å den tid, regleringen där kan vinna tillämpning, beslutar; och skall
nämnden, då lönereglering är i ordningen att företagas, i god tid dessförinnan
underrätta domkapitlet härom.

4 §•

1. I enlighet med de af Kund. Maj:t meddelade föreskrifter angående
beräkning af prästerskapets aflöning skall nämnden för hvarje prästerlig
beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå beloppet af den
aflöning, som efter nämndens bepröfvande bör tillkomma innehafvaren af
samma beställning, och därvid angifva alla omständigheter, hvilka varit
för nämnden bestämmande.

Skulle för kvrkoherde eller komminister föreslagen lön uppgå till
skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet
varder på visst sätt bestämd, skall nämnden tillika föreslå den lön, som
bör tillkomma honom, i händelse det förutsatta förhållandet icke skulle

inträffa. _ o

2. Nämnden skall taga under ompröfning, huruvida å ena sidan delning
af pastorat eller inrättande af ny prästerlig tjänst och å andra sidan
sammanslagning af pastorat eller indragning annorledes af befintlig tjänst
må kunna lämpligen äga rum, samt hos Ivungl. Maj:t göra den framställning,
som anses af omständigheterna påkallad; liksom det tillkommer
nämnden att i enahanda frågor, hvilka af Kungl. Maj:t hänskjutas till
nämnden, afgifva underdåniga utlåtanden.

Finnes inom pastorat annan prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattning,
har nämnden att yttra sig, huruvida den tjänsten bör anordnas såsom
komministersbeställning eller indragas. ... ....

Anser nämnden, att bostadsboställe bör till främjande af församlmgsvården
utbytas mot annan åt prästerskapet upplåten fastighet, må nämnden
göra framställning om sådant utbyte.

Göres af nämnden hemställan i något åt nu omförmälda fall, skall
nämnden framlägga fullständigt förslag till lönereglering, såväl under
förutsättning att dess hemställan varder gillad, som ock för den händelse
att densamma icke vinner nådigt bifall. År tillämpning af redan meddeladt
beslut om indragning eller inrättande af prästerlig tjänst beroende

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 9

af tjänsteinnehafvares afgång, skall nämnden uppgöra särskildt förslag till
önereglering för den tid, tjänsteinnehafvaren vid sin beställning kvarstår.

Hai nämnden beslutat föreslå delning af pastorat eller indragning af
tjänst, skall anmälan därom ''af nämnden ofördröjligen göras hos domkapitlet;
och kommer tjänst, som med förslaget åsyftas, att, i händelse af
ledighet, endast på förordnande uppehållas, intill dess samma försko- blifvit
pröfvadt. °

5 §.

Från prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereo-lerinoskall
verkställas, infordrar nämnden uppgift å samtliga de aflönin^sförmaner,
som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå, därvid prästerskapet
angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande
bör meddela så fullständiga upplysningar, som kunna erhållas.

Där skog å boställe, hvilket af menighet anskaffats eller af enskild
onerats, antages lämna afkastning utöfver hvad som erfordras för boställets
husbehof eller församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad, skall
nämnden hos domänstyrelsen göra framställning om utredning angående
skogens sannolika behållna afkastning under de tjugu år, som följa näst
efter det förut fastställd lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör
att gälla. Såsom behållen skogsafkastning skall i förevarande fåll
anses hvad af försäljningsmedel för skog från bostället återstår efter afdrag
a kostnaderna dels för virkets försäljning, dels för skogens indelning samt
skogsstatens omgå bestyr med skogen, dels för bevakning samt skogsodlmgs-
och andra arbeten för skogsskötsel!^ främjande å bostället, dels
oc åtgärd eller anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastnin<>-

eller motverkande af uppkommen skada å skogen.

v- hvar af pastoratets ordinarie präster liksom hvarje till pastoratet

j församling äger att hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande
de frågor, som hafva samband med löneregleringen för prästerskapet
i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen därstädes.

C §•

f- Är bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss prästerlig tjänst,
skall afkastningen af sådant boställe beräknas såsom tillgång till bestridande
af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden, med tagen hänsyn till såväl erforderliga
brukningskostnader som boställshafvaren åliggande nybyggnads- och
underhållsskyldighet dels beträffande boställets laga hus, i'' den mån han
icke på grund af 33 § 2 mom. därför njuter ersättning af pastoratet, dels i

Bih. till Rikta. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 26 Iläft. 2

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afseende å sådana insynade byggnader å bostället, som ej äro laga hus,
uppskatta till visst penningbelopp, motsvarande årliga medelvärdet af alla
de förmåner, tjänsteinnehafvaren äger att från bostället eller såsom ersättning
för därifrån upplåten jord eller särskild rättighet åtnjuta, förmånerna
af fri bostad och af skogsfång till husbehof häri dock icke inbegripna,

öfverstiger afkastningen af skog å bostadsboställe, hvilket af menighet
anskaffats elier af enskild donerats, hvad som erfordras för boställshafvarens
husbehof eller församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad, skall
behållna skogsafkastningen, beräknad på sätt i 5 § angifves, i sin helhet
komma boställshafvaren till godo och af nämnden särskildt beaktas vid
uppskattningen af boställets afkastning. Antages behållna skogsafkastningen
från boställe, hvilket af menighet anskaffats, blifva så betydande, att den,
jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet
af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, skall endast
så stor del af samma afkastning, som finnes skälig, tillgodoföras
tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden beträffande återstoden skall hos
Kungl. Maj:t göra anmälan. Ej må skogsafkastning utöfver husbehofvet
från andra än nämnda slag af bostadsboställen tillgodonjutas af boställenas
innehafvare.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte af bostadsboställe,
hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens husbehof,
varder, om bostället icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats,
i sammanhang därmed pröfvadt, huruvida någon del af köpeskillingen eller,
vid byte, af mellangiften skall öfverlämnas till kyrkofonden.

Är förslag väckt om inrättande af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst
och finnes inom den församling, där tjänsteinnehafvaren skall vara
bosatt, fastighet, som vid tiden för uppgörande af löneregleringen är upplåten
åt innehafvare af befintlig tjänst men icke vidare för densamma erfordras,
skall dylik fastighet anses såsom bostadsboställe för den föreslagna
tjänsten. Göres framställning om inrättande ånyo af indragen tjänst, vid
hvilken funnits bostadsboställe, skall, där hinder eljest icke möter, samma
fastighet likaledes räknas såsom bostadsboställe för den tjänsten.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga
tjänster inom ett pastorat skall nämnden upptaga inkomster, som grunda
sig därpå, att menighet till löneförbättring för prästerskapet anskaffat annat
hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller beredt andra fördelar, eller
att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation, eller
att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad
med egendom af nu angifven beskaffenhet; och skola jämväl dessa inkomster
af nämnden uppskattas till årligt medelvärde.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

3. Uppskattning, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse de tjugu
år, som följa näst efter det förut fastställd lönereglering upphör att gälla.

4. Kan med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf lämpligen
upplåtas på arrende, och anses en utarrendering utan inskränkning till
innehafvare^ besinningstid icke medföra väsentliga olägenheter för boställshafvaren
i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, har
nämnden att hos Kungl. Maj:t gorå underdånig framställning om tillstånd
till sådan utarrendering, hvarvid skola noggrant angifvas ej mindre de
byggnader och jordområden, som må upplåtas åt arrendatorn eller bibehållas
för boställshafvaren, än äfven de särskilda förbehåll, som till betryggande
af boställshafvarens tillgång till vissa tjänstbarheter finnas böra i
arrendekontraktet intagas.

7 §•

Förslå i 6 § omförmälda tillgångar icke till den aflöning, som anses
höra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån sådant
till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl icke
till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande, att för
hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprättade mantalslängd
utginge tio öre och därutöfver sex öre för hvarje helt eller påbörjadt
tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet; skolande
inkomsten beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för annan
fastighet till fem kronor för hvarje fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet
jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om inkomst
af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning
till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Nämnden skall beräkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,
bör såsom församlingsafgifter utgöras.

O O O

8 §-

Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt
åt de i 6 och 7 §§ omförmälda, därför tillgängliga medel, skall bristen fyllas
genom tillskott från kyrkofonden; och har nämnden att föreslå beloppet
af sådant tillskott.

9 §•

Särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad
innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst,
skall oafkortad komma samme ijånsteinnehafvare till godo.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

10 §.

För uppgörande af de i 6 och 7 §§ föreskrifna beräkningar skall
nämnden sammanträda inom pastoratet.

11 §•

Nämndens i enlighet med ofvan angifna bestämmelser uppgjorda
förslag beträffande lönereglering och öfriga därmed sammanhängande frågor
skall särskildt för hvarje pastorat öfverlämnas till domkapitlet. Öfver
nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande, synerätt jämlikt 25 §
har att afgifva, skall domkapitlet infordra yttranden från pastoratet samt
dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet
är ledig, från kontraktsprosten; och förordnar domkapitlet särskild
präst att för ändamålet hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet
hörande församling.

Sedan handlingarna inkommit, öfverlämnar domkapitlet desamma jämte
sitt yttrande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som med eget utlåtande
anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning.

12 §.

1. Kungl. Maj:t fastställer särskildt beträffande hvarje pastorat dels
aflöning för kyrkoherden samt för komminister, där sådan skall vara anställd,
dels ock för hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre
församlingsafgifter från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när
dylikt tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår,
räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att
gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där
afsedt fall stadgas.

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda fall, att skogsafkastning från
bostadsboställe, hvilket af menighet anskaffats, antages blifva så betydande,
att den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter
beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,
meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, föreskrifter angående
användande för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet af den del
af samma afkastning, som finnes icke böra af tjänsteinnehafvaren tillgodonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, gjort framställning om
utarrendering af med jordbruk förenadt bostadsboställe, och medgifver

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

Kungl. Maj:t, att bostället eller del däraf må på arrende upplåtas, utan
inskränkning till innehafvarens besittningstid, varde i samband därmed
bestämmelser meddelade angående hvad i afseende å utarrenderingen
skall i hufvudsak iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas
åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Vid löneregleringens fastställande skall för det fall, att vid utarrenderingen
icke skulle kunna betingas en arrendeafgift, motsvarande det
penningbelopp, hvartill afkastningen af boställets jordbruk, utan afdrag
af boställshafvarens kostnader för byggnadsskyldighetens fullgörande vid
vissa af boställets hus, beräknats, dels föreskrifvas, i hvilken omfattning
församlingsafgifter, inom de i 7 § angifna gränser, skola till betäckande
af uppkommen brist, sedan denna blifvit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vitsordad, ytterligare utgöras, dels stadgas förbehåll om rätt för
boställshafvaren att af kyrkofondens medel uppbära, hvad, utöfver församlingsafgifterna,
må finnas erforderligt till bristens fulla betäckande.

13 §.

Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst, om hvars bibehållande eller inrättande
framställning blifvit gjord, icke vara för själavårdens behöriga
handhafvande nödig, må Kungl. Maj:t likväl medgifva, att sådan tjänst
bibehålies eller inrättas, därest församling med tre fjärdedelar af de i omröstningen
deltagandes röster efter röstvärdet beslutat utgöra, hvad utöfver
afkastningen af bostadsboställe, hvilket är med tjänsten förenadt, eller, där
tjänst ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras till
bestridande af den aflöning, Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning
af prästerskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer. Ej må tillskott
från kyrkofonden lämnas för tjänst, som sålunda varder inrättad
eller bibehållen.

14 §.

Beslutar församling med den röstöfvervikt, som i 13 § för där angilvet
fall stadgas, att höja aflöning, som Kungl. Maj:t enligt 12 § för
viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas
Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Till gäldande af
belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke* lämnas tillskott
från kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

15 §.

Har Kungl. Maj:t under den tid, för hvilken lönereglering är fastställd,
bifallit gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga organisationen,
som uti 4 § 2 mom. omförmäles, skall vid däraf xöranledt
bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af tillgångar därtill
samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande frågor denna
lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att icke särskild nämnd
för ärendets beredning tillsåttes.

16 §.

1. I det vid löneregleringen såsom församlingsafgifter fastställda bidrag
till prästerskapets aflöning skola alla de, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskvlder, deltaga efter de för sådana utskvlders utgörande i allmänhet
stadgade grunder; och skall detta bidrag årligen utdebiteras.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap,
som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna skola debiteras och uppbäras i samma ordning
som af gifter till kyrka och skola. Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis
utbetala till kyrkoherde och komminister hvad af församlingsafgifterna
blifvit en hvar af dem tillförsäkradt.

Består pastorat af två eller flera församlingar, skall pastoratets lönebidrag
årligen till utgörande fördelas på de särskilda församlingarna i förhållande
till hvarje församlings hela inkomstbelopp, beräknadt enligt de
i 7 § angifna grunder.

17 §•

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister
skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande löntagare.

18 §.

Hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,
vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöringsort enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t
därom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och
vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 39.

skall sådan godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kungl.
Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Tjänstgör extraordinarie präst vid två ordinarie befattningar, skall
adjunktsarfvodet ökas med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet
utgående belopp.

19 §.

Då extraordinarie präst på grund af förordnande uppehåller kyrkoherdebefattning
eller sådan komministersbefattning i annexförsamling eller
kapellag, med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under
pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen, skall den extraordinarie prästen,
utöfver hvad han såsom adjunkt äger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode
med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade
föreskrifter.

Uppehåller den extraordinarie prästen två ordinarie tjänstebefattningar,
tillkommer honom med afseende å hvardera befattningen den rätt till vikariearfvode,
som nu stadgats.

20 §.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjänsteärenden skola tillhandahållas
adjunkt af den präst, till hvilkens biträde han är anställd, eller hvilkens
tjänst han uppehåller, eller, då tjänsten är ledig, af den som åtnjuter
de med densamma förenade inkomster.

2. Adjunktsarfvode för extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom
biträde åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti 18
förutsatta fall, att extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar,
skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster,
gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall
under enahanda förutsättning tillämpas jämväl med afseende å bestridandet
af kostnaderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen. *

3. Vikariearfvode skall gäldas af den, som uppbär de med den ordinarie
tjänsten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort skall
bestridas af kyrkofonden.

21 §.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola kvartalsvis utbetalas
till vederbörande adjunkter.

Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Andra arfvoden liksom ersättning för bostad och vivre, där dessa
senare förmåner böra godtgöras med penningar, skola likaledes kvartalsvis
utbetalas, dock att, om före utgången af sålunda angifven betalningstid
förordnande upphör, samtidigt skall till adjunkten erläggas hvad honom
tillkommer.

22 §.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla
annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger att af den,
som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta godtgörelse
enligt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräkning
af sådan godtgörelse.

23 §.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kungl. Maj:t arfvode efter
förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra i enlighet med därom
af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter; och skola arfvodena gäldas
från kyrkofonden.

24 §.

Präst, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva dennes
prostämbete, äger att af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad,
för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften af det belopp, som
för samma tid skall såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer.

25 §.

Då lönereglering är i ordningen att företagas beträffande pastorat,
där bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet finnes, skall
domkapitlet påkalla husesyn å sådant boställe för utrönande af de kostnader,
som föranledas af boställshafvaren åliggande nybyggnads- och underhållsskyldighet
vid de laga husen å bostället under de tjugu år, för
hvilka löneregleringen skall gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna i ecklesiastik boställsordning skall
synerätten i fråga om hvarje sådant laga hus å bostället, beträffande
hvilket byggnadsskyldighet åligger boställshafvaren, noggrant uppskatta de
kostnader, som kunna antagas böra under löneregleringsperioden utgå för
fullgörandet af hans berörda skyldighet; och skall synerätten afgifva utlåtande
angående det belopp, hvartill kostnaden särskildt för nybyggnad och därmed
enligt nämnda boställsordning likställd förbättring af ifrågavarande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 17

laga hus och särskilt för underhåll af samma hus beräknas komma att i
medeltal årligen uppgå.

26 §.

. !• I sammanhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönere»-lenng fastställer Kungl. Maj:t särskilda penningbelopp, hvilka för hvarje
ar åt lönereglenngsperioden oförändrade skola inom pastoratet afsätta*
till bestridande al kostnaderna dels för nybyggnad och därmed likställd
förbättring åt de laga hus, som afses i 25 § andra stycket, dels ock lör
husens underhåll.

. Kyrkorådet i församling, hvilken ensam för sig utgör ett pastorat,
skall, vid utbetalning till boställshafvaren af de för hans aflöning utfående
församlmgsafgifter, för hvarje kvartal innehålla så stor del af dessa
åt gifter, som^ motsvarar en fjärdedel af de i 1 mom. angifna penningbelopp.
Består pastoratet af två eller flera församlingar, skall kyrkorådet
i- församling, där bostadsbostället är beläget, af denna församlings
lönebidrag till boställshafvaren afsätta de för byggnadskostnadernas bestridande
nödiga medlen och, om nämnda lönebidrag ej förslår, tillse, att
fyllnad beredes genom tillskott från de i öfrigt inom pastoratet till boställshafvaren
utgående församlingsafgifterna.

Aro samtliga dessa afgifter icke tillräckliga för täckande af nybyggnads-
och underhållskostnaderna vid ifrågavarande laga hus, skall det belopp,
som brister, af boställshafvaren själf kvartalsvis inbetalas till kyrkorådet
i den församling, där hans bostadsboställe är beläget; och åligger
det boställshafvaren . att, om församlingsafgifter icke skulle till hans^fönmg
utgå, själf till kyrkorådet inbetala hela den summa, som motsvarar
berörda kostnader.

27 §.

Medel, som på grund af 26 § 2 mom. afsättas inom pastoratet, skola
särskildt för sig af kyrkorådet i den församling, där bostadsbostället är
beläget, förvaltas och göras räntebärande.

Ej må hvad af dessa medel anslagits till gäldande af kostnad för nybyggnad
och förbättring sammanblandas med den del, som är afsedd till
bestridande af underhållskostnad.

28 §.

Boställshafvaren äger att för nybyggnad och underhåll af de laga
hus, för hvilka han har att ansvara, tillgodogöra sig de i 27 § omförBih.
till Rikta. Prot. 190.9. 1 Sami. 1 Afd. 26 Raft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3 9.

malda medel i enlighet med de bestämmelser, ecklesiastik boställsordning
därom innehåller.

29 §.

Finnes vid löneregleringsperiodens slut summan af de jämlikt 26 §

1 mom. fastställda penningbelopp öfverskjuta eller understiga kostnaderna
under samma period för nybyggnads- och underhållsskyldighetens fullo-örande
i afseende å boställshafvarens laga hus, skall detta förhållande,
till utjämnande af öfverskottet eller bristen, beaktas vid beräkning af mot
svarande kostnader för näst därpå följande löneregleringsperiod.

30 §.

1. önskar innehafvare af med jordbruk förenadt bostadsboställe, att
bostället eller del däraf må, utan inskränkning till hans besittningstul,
upplåtas på arrende, göre hos vederbörande domkapitel ansökning om tillstånd
därtill. Efter pastoratets och kontraktsprostens hörande meddele
domkapitlet beslut, och må det sökta tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen
finnes medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare
i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning.

Före uttarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas
bostad med nödiga ekonomi- och uthus äfvensom visst jordområde, hvarjämte
i arrendekontraktet skola intagas de särskilda förbehåll, som må
finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens tillgång till vissa
tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

2. Där bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke finnes,
åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe varder anskaffadt och
behörigen insvnadt, antingen tillhandahålla tjänsteinnehafvaren, utan kostnad
för denne, bostad, lämpad efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande
klass är i ecklesiastik boställsordning stadgadt, eller ock tilldela
tjänsteinnehafvaren skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför
bestridas i den ordning, som uti 16 § föreskrifves.

31 §.

Hvad om bostadsboställe i denna lag är stadgadt gäller äfven om
hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

32 §.

. Föreskrifterna i 18, 19, 20 och 21 §§ skola för prästerskapet inom
visst stift landa till efterrättelse, så snart på grund af denna lao- fastställd
lönereglering beträffande något till samma stift hörande pastorat
vunnit tillämpning, därvid likväl iakttages, att ordinarie präst, hvars lön
utgår enligt äldre lönereglering, skall ej mindre till kyrkofonden inbetala,
hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster ut°ifva utöfver
förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden, än
äfven godtgöra hos honom anställd extraordinarie präst för resa till tjänstgöringsorten.
J

. £>estämmelserna i 23 och 24 §§ skola tillämpas från och med den 1

1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att under hans tjänstetid
från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

33 §.

I fråga om beredande af medel till bestridande af kostnaderna för
^byggnad och underhåll af de laga husen vid bo stadsboställe, hvars innea
vare är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa, skola bestämmelserna
i 25, 26, 27, 28 och 29 §§ jämväl lända till efterrättelse, men
är därvid att särskilt iakttaga följande:

i i 1*f V!d • ,<len uPPskattning, synerätt jämlikt 25 § har att verkställa,
skola föreskrifterna angående prästgårdsbyggnader i Skåne samt beträffande
skanska prästerskapets byggnadskassa tillämpas, och skall synerätten afrifva
utlåtande ej mindre angående de belopp, hvartill afgifterna till bygo-nadskassan
dels för sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod,
emlighus och brunn, för så vidt de där böra enligt gällande föreskrifter
såsom laga hus finnas, dels ock för boställets öfriga laga hus kunna beräknas
i medeltal uppgå för hvarje år af löneregleringsperioden, än äfven
beträffande årliga medelkostnaden under samma period för underhållet af
de till hvardera af nämnda bada grupper laga hus hörande byggnader.

kungl. .Maj:t fastställer vid löneregleringsförslagets pröfning de särskilda
penningbelopp, som årligen skola inom pastoratet afsättas till bestridande
af omförmälda kostnader för de laga husen; skolande samtliga
beloppen oförändrade utgå under löneregleringsperiodens olika år.

, ^ I ^en man de Kungl. Maj:t enligt 1 mom. fastställda penning belopp

beräknats för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldighet
vid sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus
och brunn, skola till beloppens fyllande afgifter utgå jämlikt de i 16 §

20 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

för utgörande af pastoratets lönebidrag stadgade grunder. Mot öfriga nybyggnads-
och underhållskostnader svarande penningbelopp skola beredas i

den ordning, som 26 § 2 mom. angifver.

3. Samtliga för nybyggnad och underhåll af de laga husen a ifråga varande

boställen afsedda medel skola förvaltas i enlighet med bestämmelserna
i 27 §. , . .. .

För inbetalning af af gifter till byggnadskassan och för underhållskostnadernas
bestridande äger boställshafvaren tillgodogöra sig omförmälda medel
på sätt därom särskildt är stadgadt, dock att medel, soin anslagits för nybyggnad
och underhåll af sätesbyggningen äfvensom öfriga här ofvan i 2
mom. uppräknade laga hus, ej må anlitas för täckande af kostnader, hvilka
påkallas af byggnadsskyldighetens fullgörande vid de återstående laga husen

å bostället, eller tvärtom. „ „

4. Uppstår under löneregleringsperioden öfverskott eller brist a något
affede till byggnadskostnadernas bestridande fastställda penninganslagen,
förfares såsom i 29 § är föreskrifvet.

34 §.

Denna lag skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering
för prästerskapet i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid
likväl iakttages: .

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen,
förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium inom eller utom
sig väljer en ledamot i den nämnd, som i 2 § afses; samt

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitlet eller Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet
vidtagas.

35 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om emeritilöner för präster.

1 §•

Emeritilöner må, under de villkor och bestämmelser, som här nedan
stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extraordinarie präster,
Indika tjänstgöra i territoriell församling, dock icke till prästerskapet i
Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar, ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

2 §•

För ordinarie tjänsteinnehafvare skall emeritilön motsvara åttio procent
af hans lön, beräknad till det belopp, hvartill densamma bestämts vid
lönereglering, fastställd på grund af lagen om reglering af prästerskapets
aflöning, eller, om sådan lönereglering med afseende å tjänsteinnehafvaren
icke vunnit tillämpning, till det belopp, efter hvilket afgift till prästerskapets
änke- och pupillkassa senast utgått. Ej må dylik emeritilön understiga
tretusen sexhundra kronor för kyrkoherde och tvåtusen fyrahundra
kronor för komminister, ej heller öfverstiga femtusen kronor; och
skall, där vid uträkning efter ofvan angifna grund emeritilönen ej uppgår
till jämnt tiotal kronor, densamma höjas till närmast högre tiotal.

För extraordinarie präst skall emeritilön utgöra ettusen åttahundra
kronor.

''3 §.

Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än femhundra -

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tusen kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Kung! Maj:t, huru
tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare,
uppdelas i lämpligt antal emeritilöner. ^

4 §•

Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från
tjänsten afgå:

när han fyllt sjuttiofem år; eller

när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre af de senast förflutna
fem åren varit i följd af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet
urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning
åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått sextio
års ålder.

5 §•

Kung! Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Kung! Maj:t anmäla, då
stiftet tillhörande präst fyllt sjuttiofyra år eller eljest enligt bestämmelserna
i 4 § finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan
göras före slutet af december månad.

6 §.

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med
utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning
och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst äger åtnjuta emeritilön från och med början af
ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön skall kvartalsvis utbetalas och utgår intill slutet af den
månad, hvarunder innehafvaren aflidit.

7 §•

Har den, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prästämbetet förlustig,
vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik
lön förverkad.

8 §.

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

9 §■

Kungl. Maj:t bestämmer, hvilket år emeritilöner skola första gången
utdelas, och underrättar domkapitlet härom å sådan tid, att domkapitlet
kan före slutet af december månad året näst förut till Kungl. Maj:t inkomma
med anmälan, hvarom i 5 § förmäles.j

10 §.

Redan utnämnd tjänsteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande skyldig
att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin befattning.

11 §•

Hvad om domkapitel i denna lag är stadgadt gäller äfven om Stockholms
stads konsistorium.

12 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 39.

Förslag

till

Lag

om kyrkofond.

jbj^Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande
mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas ‘ som följer:

1 §•

De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel,
om hvilka i denna lag förmärs, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet
och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utanfsammanblandning
med statsmedel, förvaltas.

2 §•

Till kyrkofonden skola öfverföras prästerskapets löneregleringsfond och
de ecklesiastika boställenas skogsfond äfvensom, enligt Ivungl. Maj:ts bestämmande
i hvarje särskildt fall, sådana till aflöning för prästerlig tjänst
afsedda fonder och andra tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till lönemedel,
som omförmälas i 6 eller 9 §§ af lagen om reglering af prästerskapets
aflöning; dock att ersättningsmedel för såldt eller utbytt bostadsboställe,
hvilket icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, må
på grund af stadgandet i 6 § 1 mom. af nämnda lag, efter Kungl. Maj:ts
förordnande, öfverlämnas till kyrkofonden.

3 §.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt lagen om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför årligen skall af stats -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

verket gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom,
hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

2. medel, som, efter afdrag af kostnaderna för försäljning, inflyta
för försåld skog från såväl bostadsboställen som löningsboställen, jämväl
dem som varit anslagna till änkesäten, så ock behållen afkastning i
öfrigt af samtliga löningsboställen, hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen,
äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som
upplåtits från dylika löningsboställen, dock med undantag, beträffande alla
i detta moment omförmälda aflöningsmedel, af sådana inkomster, som dels
enligt 6 eller 9 §§ i lagen om reglering af prästerskapets aflöning äro förbehållna
prästerskapet i visst pastorat, dels härflyta från änkesäten, hvilka
af menighet anskaffats eller af enskild donerats;

3. årlig ersättning af statsverket ej mindre för de anslag i kronooch
kyrkotionde samt oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, för
hvilka godtgörelse af statsmedel lämnas prästerskapet det ecklesiastikår,
som tilländagår näst före den 1 maj 1914, än äfven för de statsanslag i
penningar, som för samma ecklesiastikår af prästerskapet åtnjutas;

4. ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §•

Den årliga ersättning för krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål
äfvensom hemmansräntor, hvarom i 3 § 3 mom. förmäles, skall utgöras
med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för
vederbörande persedlar under de femtio åren 1864—1913, med tillägg af
forsellön.

5 §•

Öfverföring till kyrkofonden af de i 2 § och 3 § 3 mom. omförmälda
tillgångar skall äga rum från och med den 1 januari 1914, hvarefter det
åligger kyrkofonden att svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän
författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser vid
tiden för öfverföringen redan blifvit anvisade till utgående från dessa
tillgångar.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves i 3 §

I mom., vidtager med afseende å hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den

II juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering
för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Hvad i öfrigt är afsedt'' såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras
densamma, när sådant, utan förnärmande af annans rätt, kan ske.

6 §.

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen
om reglering af prästerskapets aflöning skola af kyrkofonden gäldas,
så ock emeritilöner, hvilka i enlighet med lagen om sådana löner blifvit
präster tilldelade;

2. lönetillökningsbelopp, som jämlikt de af Kungl. Maj:t därom
meddelade föreskrifter skola utgå till vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning å boställen, dock beträffande boställe,
som af menighet anskaffats eller af enskild donerats, endast i den mån
skog å dylikt boställe icke lämnar så stort virkesöfverskott, att skogsbi
delningskostnaden kan däraf bestridas;

4. ersättning för skogsstatens öfriga bestyr med skog å boställen,
hvilka icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats, med belopp,
som Kungl. Maj:t enligt gällande grunder för beräkning af dylik ersättning
årligen i afseende å näst föregående års verksamhet fastställer till
gäldande;

5. kostnad för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten för
skogsskötselns främjande å de i 4 mom. omförmälda boställen, intill
belopp, som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag hvarje år för
det följande bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt, som enligt Kungl. Maj:ts särskilt
meddelade tillstånd må utföras för tillgodogörande af virkesatkastning
eller motverkande af uppkommen skada å skog till boställe, som
icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats;

7. i den mån fondens tillgångar det medgifva, anslag, som Kungl.
Maj:t må finna skäligt bevilja innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst,
med hänsyn till särskilda förhållanden, som ej kunnat vid fastställandet
af dennes lön tagas i beräkning.

o o

1 §•

Där från bostadsboställe eller med sådant boställe i sambruk förenad!
löningsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till kyrkofonden,
må Kungl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare, som utgör jämväl å boställets
skogsmark belöpande utskylder och besvär, bevilja honom skäligt
bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna skattskyldighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

8 §.

Finner Kungl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande af församlingsvården
utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden åtnjuter afkastning,
må sådant utbyte ske.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid prästerlig tjänst och hvars
afkastning med anledning af tjänstens indragning ingått till kyrkofonden,
skall, där tjänsten åter inrättas, upplåtas såsom bostadsboställe för samma
tjänst, om hinder icke möter.

9 §•

1. Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter
det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862
eller förordningen den 1 november 1872, upphört att gälla, aflöning för
kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp
än det, som under närmast föregående fem år i medeltal utgått för tjänsten,
må präst, som minst fem år innehaft och vid tiden för den nya
löneregleringens tillämpning fortfarande innehar dylik tjänst, kunna, där
icke hans tjänsteverksamhet blifvit i motsvarande mån inskränkt, för den
tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf erhålla skälig
löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden, såvida
han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t finner kyrkofondens
tillgångar sådant medgifva.

2. Så snart inom visst stift lönereglering, fastställd enligt lagen om
reglering af prästerskapets aflöning, vunnit tillämpning beträffande något
till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie
präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala
hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva
utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden.

3. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med arfvode,
som i enlighet med omförmälda lag varder för hans prostämbete fastställdt,
är berättigad att från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills
gällande grunder.

10 §.

Jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas
skogsfond och andra liknande fonder öfverförts till kyrkofonden,
må Kungl. Maj:t, intill dess på grund af lagen om reglering af prästerskapets
aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning inom veder -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

hörande pastorat, till förhöjande af aflöningen för prästerskapet i pastoratet
eller till utveckling af den kyrkliga organisationen därstädes, bevilja
nödigt anslag från kyrkofonden.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som föra tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråd en: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Hammarskjöld:

I en den 6 mars 1908 dagtecknad proposition, n:o 88, föreslog Eders
Kungi. Maj:t Riksdagen att antaga dels vid propositionen fogade förslag
till lag om indragning, till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför, lag om reglering af prästerskapets aflöning,
lag om emeritilöner för präster samt lag om kyrkofond, dels i
propositionen angifna grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar.

Enligt hvad Riksdagen i skrifvelse den 1 juni 1908 tillkännagifvit,
hafva kamrarna med afseende å denna proposition stannat i olika beslut’
i följd hvaraf omförmälda frågor för den riksdagen förfallit.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Såsom af förhandlingarna vid riksdagen framgår, hänförde sig meningsskiljaktigheterna
mellan kamrarna beträffande ifrågavarande lagtörs ag
icke till själfva grundprinciperna i förslagen, utan berörde allenast nagra
detalj er i ett af dem, nämligen förslaget till lag om reglering åt prästerskapets
aflöning. Dessa skiljaktigheter kunna för öfngt anses hafva
blifvit utplånade därigenom, att ett sammanjämkningsförslag, som Iramlades
af det särskilda utskott, till hvars förberedande behandling nämnda
proposition blifvit hänvisad, i denna del icke rönte något motstånd inom

kamrarna. ande af s}tt sammanjämkningsförslag hade emellertid utskottet
såsom villkor för, att de omförmälda författnmgsförslagen — sadana
de förelågo efter den af utskottet beträffande en del paragrafer verkställda
omarbetningen — skulle vinna gällande kraft, uppställt den fordran, att
jämväl två andra i utskottets memorial upptagna författnmgsforslag, nämligen
af Eders Kungl. Maj:t genom proposition n:o 84 Riksdagens profning
underställdt förslag till ecklesiastik boställsordning samt af enskilda motionärer
framburet förslag till lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets
privilegier, blefve, i den af utskottet föreslagna modifierade formen,
godkända. Det sistnämnda förslaget, hvarigenom åsyftades att bereda
nrivilegieskydd åt vissa prästerskapets lönetillgångar, hvilkas tillkomst
skulle grunda sig på den genom propositionen n:o 88 föreslagna nya lagstiftningen,
hade, när Andra Kammaren första gången uttalade sig rörande
samma förslag, blifvit af kammaren förkasta^ med 1-4 roster mot 89.
Och den omständigheten, att vid sammanjämkningsförslagets framläggande
antagandet af berörda lagförslag, sådant det blifvit af utskottet modifierade
gjorts till villkor för antagandet af de öfriga förslagen, torde i väsentlig
män hafva bidragit därtill, att samtliga förslagen slutligen af Andra
Kammaren förkastades med 105 röster mot 88. Första Kammaren antog
däremot utan omröstning sammanjämkningsförslaget med däri innefattade
örfattningsförslag.

Fastställandet af nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning
är en fråga, hvars lösning uppenbarligen icke kan öfverlatas åt en obestämd
framtid. Ty, såsom jag vid föredragning inför Eders Kung! Maj .t den 2
oktober 1908 af ett inom ecklesiastikdepartementet uppgjordt förslag till
ecklesiastik boställsordning framhöll, förfalla de tidigast uppgjorda åt nu
gällande löneregleringar för prästerskapet i de territoriella församlingarna
med utgången af april månad 1914, och dessförinnan maste icke blott ett
vidlyftigt författningsarbete utöfver de lagar, för hvilkas tillkomst krafves
medverkan af Riksdagen och i vissa delar jämväl af kyrkomötet, vara af -

Ilungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 31

shrtadt, utan äfven åtskilliga på verkställandet af löneregleringarna för de
särskilda tjänstebefattningarna syftande åtgärder hafva vidtagits. Ja<*
iktl i V fe att tillstyrka ett förnyadt framläggande för innevarande
+Ml ion« ° G-i öjfattluugsförslag, som innehöllos i propositionen n:o 88
till 1908 ars riksdag, helst dessa förslag rönte ett i det hela mycket välvilligt
mottagande inom representationen. Dock torde förslagen böra i
vissa alseenden underkastas jämkningar, särskilt med hänsyn till åtskilliga
inom riksförsamlingen uttalade önskemål. S

Ujikt att .V™* Rl?Vsd agens bifall till ett lagförslag, åsyftande
att stalla under privilegieskydd flera eller färre af prästerskapets på den
ifrågasätta nya lagstiftningen grundade löneförmåner, finnes enligt min
ening icke, och da jag dessutom ej kunnat blifva öfvertygad om behöfligheten
af en dylik anordning, anser jag mig icke kunna tillråda, att i
en bbfvande proposition upptages ett lagförslag med angifvet syfte. Jag

rt“s„rmuagot längre fram fS utforii^»**>» ^

aflönWPS^?eV-tin ,iden la"Stiftlling “Syende reglering af prästerskapets

för Fd^rs T6M -amm/Tlhangant e lrå-r0r’ hvilken utgjorde föremålet
ör Eders kung!. Maj:ts förutnämnda proposition n:o 88 till 1908 års

riksdag, har gifvits genom en skrifvelse, som Riksdagen den 5 mai 1897
till Ivungl. Maj:t aflat, och hvari Riksdagen hemställde J

Kunglj lektes så fort ske kunde låta verkställa noggrann

utredning saval beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade
skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden och andra
beskattmngsforemal i jämförelse med hvarandra, både inom hvarje församling
och mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflönhmsvillkor,
sorn för närvarande af prästerskapet i olika församlingar åtniötes(itt
Ivungl. Maj:t tackfes, efter verkställd utredning af på frågan inverkande
omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de
grunder, som ansages höra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande ^^konventioner utlupiff

bland aZt S Wiirda gn“der Sär*iId l,äns>''n m4t,e Z*

huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende på de

ochThva PrkStef aP? 80m ut^G från olika skatteobjekt,

och i hvad man staten borde bidraga till aflöningen;

uruvida icke från tillgängliga fonder bidrag kunde lämnas till af -

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

löning åt prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt

^“huruvida en utjämning i viss mån åt olikheterna uti prästerskapets afisning
inom olika församlingar och tjänstegrader kunde aga rum, sa att

hvarje präst erhölle anständig bärgning, . , ,

huruvida icke vissa komministraturer borde och kunde indragas och

andra förvandlas till pastorsbeställningar; ,

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat kunde aga ru ,
huruvida icke af kastningen af prästerskapets iönereglermgsfond och
de ecklesiastika boställenas skogsfond borde i större omfattning an hittills

t,g“hiÄ£ »r1rren“ÄbS2

borde stadgas, med fäst afseende därpå, att boställena matte Vdl^åfda8
samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodoses, samt

att Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda ut

redning äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och
sättet gför beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller q
dom ej förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter for i
dagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde forankchn

g Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut
den 22 oktober 1897 åt en kommitté — den s. k. prästlönereglenngskommittén
— att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag, om
hvilka i Riksdagens förenämnda skrifvelse förmäles; och skulle kommittén
vid fullgörande af sitt uppdrag beakta de af Riksdagen särskilt angi na

synpunkterna- tU, trycket bef„r(lrade handlingar äro

grupperade i Se afdelningar, af hvilka den första utgör en samhng af
de på orund af kungl. förordningarna den 11 juli 1862 och den 1
vember 1872 af Kungl. Maj:t utfärdade resolutioner angående löneregleringar

för rikets Pr^erS^nin innefattar kommitténs tid efter annan afgifna
betänkande!! och förslag* Dessa äro: I. »Betänkande och förslag til förordning
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsgbostänen»,af den 20 december 1899; II.

till ecklesiastik boställsordning och tdl förordmng om ecklesiastika bygg
nadsTnekatsor», af den 17 augusti 1900; III, »Betänkande och förslag

beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen», af den 20 de^
cember 1900; samt IV. »Betänkande och förslag angående g „
prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor», af den 1

juni 1903.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Uti den tredje afdelningen har kommittén sammanfört åtskilliga till
olika serier hörande tabeller, nämligen: Ser. A. »Skattskyldigheten till
prästerskapet samt prästerskapets aflön moster maner ecklesiastikåret 1896
—1897 m. m.»; Ser. B. »Skog-medel från ecklesiastika boställen samt
dessa medels disposition»; Ser. C. »Utredning rörande det lägst aflönade
prästerskapets inkomster»; samt Ser. D. »Prästerskapets löner och tillgångarna
till deras bestridande, enligt kommitténs förslag».

De frågor, som behandlas i kommitténs med sifferbeteckningarna lock
IV försedda betänkande^ sammanbi 11a i hufvudsak med dem, beträffande
hvilka framställning gjordes till 1908 års riksdag. Öfver dessa betänkanden
hafva vederbörande ortsmyndigheter äfven-om centrala ämbetsverk
afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden. Särskilt vill jag erinra därom,
att kammarkollegium yttrat sig den 21 juni 1901 öfver förslaget om utarrendering
af prästerskapets bo-tadsboställen samt den 10 november 1905
-öfver löneregleririgslugen och åtskilliga därmed samhörande författa! rigsförslag.
Gemensamt med statskontoret har kaminarkolleg um den 6 december
1905 uttalat sig rörande förslaget till lag om kyrkofond.

Till statsrådsprotokollet för den 6 mars 1908, då jag, i anslutning
till prästlönereglering-kommitténs förslag, inför Eders Kungl. Maj:t utvecklade
grunderna för reglering af prästerskapets aflöning, redogjorde
jag ganska utförligt såväl för kommitténs utredningar och författning-förslag
som'' ock, särskilt beträffande frågor af mera principiell betydel-e,
för myndigheternas yttranden, liksom jag med en mer eller mindre utförlig
motivering sökte stödja min egen ståndpunkt till de olika spörsmålen.
Ett fullständigt upptepande af denna min framställning, särskild!
i fråga om detaljer, torde ej vara af behofvet påkalladt; men hufvuddragen
af den för reformen grundläggande utredningen liksom reformens allmänna
innebörd belysande uttalanden synas mig böra ånyo återgifvas.

Att vid författningsförslagens förnyade framläggande vissa ändringar
och tillägg skola finnas behöfliga, har jag redan antydt. Hvilka modifikationer
därutinnan böra vidtagas, torde lämpligast angifvas vid behandlingen
af de särskilda förslagen.

En del nytillkommet statistiskt material har äfven synts mig böra
tillgodogöras.

Till en början anhåller jag nu att, med ledning af det utaf prästlönereglering-ikommittén
införskaffade vidlyftiga materialet, få dels lämna eu
kortfattad historik öfver uppkomsten och utvecklingen af prästerskapets i
de territoriella församlingarna aflöniugsförhållanden i vårt land, dels redogöra
för nu gällande, med afseende å samma prästerskap tillämpade be Bih.

till Riksd. Prit. trind. 1 Sami. 7 Afd. 26 Haft. b

34 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 39.

skattnings- och aflöningssystem äfvensom för verkningarna där af, dels
erinra om viktigare inom Riksdagen väckta förslag till ändring i nuvarande
avlöningsförhållanden, dels ock slutligen återgifva de allmänna synpunkter,
från hvilka prästlöneregleringskommittén utgått vid fullgörande af uppdraget
att framlägga förslag till nya grunder för reglerandet af prästerskapets
aflöningsförhållanden m. m.

Återblick på de prästerliga aflöniugsförliållaiidenas utveckling i

vårt land.

De äldre Alltifrån kristendomens första tider i vårt land har prästerskapets

afiöningstör-aflöning härstädes ålegat socknarna eller församlingarna. Endast då någon
hållandena, församling ej mäktat själf underhålla sin präst har, särskildt i senare tid,
staten lämnat bidrag i en eller annan form.

Den förnämsta af prästerskapets aflöningsförmåner har varit och är
tionden, i sin ursprungliga form en skatt på brurtoafkastningen af viss
näring. Tiondeplikten omtalas, hvad Sverige beträffar, första gången i
ett bref af påfven Gregorius VII från år 1080 eller 1081. Redan i landskapslagarna,
af hvilka de äldsta återspegla rätt såskådningen från 1200-talets början, förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Där meddelas
ock bestämmelser om andra ecklesiastika löneformer.

Ehuru tiondeinstitutet inom de olika svenska landskapen utbildades
i mångskiftande former, hänföra sig dock skiljaktigheterna i allmänhet
endast" till detaljer. Man torde helt allmänt kunna såga, att tionde
skulle utgöras af åkerns alster, af husdjurens afvel samt af jaktens och
fiskets byten.

I enlighet härmed särskiljas olika slag af tionde, såsom sädes-,. åkereller
skafttionde, kvicktionde — d. v. s. lefvande tionde, tionde af djur —
jakttionde och fisktionde. Sädestionden fördelades på det sättet, att en
tredjedel tillföll sockenprästen (tertialtionde) och återstående två tredjedelar
gingo till skiftes mellan biskopen (biskopstionde), sockenkyrkan (kyrkotionde)
och de fattiga (Iåttationde). Tionden i öfrigt tillföll däremot,
åtminstone på de allra flesta ställen, odelad prästen. Afvikande bestämmelser
om sädestiondens fördelning förekomma i några lagar, liksom tionden
icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens
aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda afgifter af
mera tillfällig natur. Dtssa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga
förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 35

stolas, hvilken senare benämning uppkommit där af, att prästen vid förrättningen
skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, soin i de
olika lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp,
må särskilt framhållas likstol eller testamente för begrafning med
själamässor samt afgifter för vigning och kyrktagning.

Slutligen skulle åt prästen gifvas offer vid de stora kyrkliga högtiderna,
såsom jul, påsk, pingst, allhelgonadagen in. fl.

Genom Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, hvilken i hufvudsak kanRf/''ormo(io»*-ställas i samband med de beslut, som fattades på refor ma tion srik sd a gen i <‘de/“’arA«,-Västerås 1527 och med ett gemensamt namn kallas Västerås recess, indrogos
för beständigt till kronan de två tredjedelar af sädestionden, som
från början voro anslagna åt biskopen, sockenkyrkan och de fattiga; och
tillskapades därigenom en ny art af tionde, kronotionde!). Den återstående
tredjedelen af sädestionden, den s. k. terrialtionden, fick sockenprästen
utan någon afprutning behålla, liksom det lägre prästerskapet i det stora
hela förblef i orubbad besittning af de inkomster, det före reformationen
innehaft, eller åtminstone erhöll en viss ersättning, vanligen i kronotionde,
för hvad som gick förloradt.

De i landskapslagarnas kyrkobalkar angifna grunder för ecklesiastik
skattskyldighet tillämpades äfven efter det samma lagar upphört att gälla.

Någon allmän författning i ämnet var nämligen under en lång tid ej att
tillgå, enär vid landslagens utarbetande och dess utgifvande i tryck år 1608
enighet ej vunnits om kyrkobalken, som skulle innehålla en tiondestadga,

På prästerskapets begäran utfärdade omsider Gustaf II Adolf den 24
februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörd, som införas skal Gemensam
i Kyrkio-Ordningen». Vidare utfärdades den 22 februari 1638 »Kongl.

May:ts till Swerige Ordning och Stadga om Ivyrkiotijenderne i Rijket». ;test års*
Denna senare stadga hade förnämligast afseende på kronotionden men förordning.
innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven tertialtionden, och anses därför
såsom en myckt viktig urkund för bestämmande jämväl af prästerskapets
rättigheter. Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen
vid riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och
noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag,
som omfattade jura stola), äfvensom beträffande hvad till kapellanernas
underhåll borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari
1681 »Kongl. May:s Påbudh och Förordning huruledes medh Prästerskapets
upbörd aff Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång,
Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capelianers och
Kläckares underhåld förhållas skal».

Sistnämnda förordning, hvilken allmännare och tydligare än tillförne

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skett sökte fastställa prästerskapets aflöning af församlingarna, har alltjämt
plägat åberopas såsom hufvudförfattningen inom den för öfrigt mycket
vidlyftiga lagsiiftning, som reglerade enskildas bidragsskyldighet till prästerskapets
aflöning i enlighet med det äldre, före nådiga förordningen den
11 juli 1862 tillämpade beskattningssystemet.

Jämte tiondeafgifter na af vissa näringar och sportlerna för vissa förrättningar
förekomrno i det äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några
pålagor, som hade ett vi-st tycke af bådadera och tillika buro prägeln af en
rent personlg skatt, Sådan var den afgift af två mark silfverinynt, som
enligt 1681 års förordning alla »gångandes ämbetsmän» samt andra, som ej
brukade någon åker eller svedjeland, skulle erlägga »för all sin rättighet».
Sådana voro ock de dagsverken, som skulle till prästerskapet utgöras saväl
af hemmansbrukare som af torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt
gemenskapen af krigsfolket, en prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord
af »god vilja mera än af plikt», småningom öfvergick till sedvänja
och såsom sådan blef genom författningar eller konventioner stadgad såsom
skyldighet.

Konventioner Kort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo till Kungl.
författningar.M aj :t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet,
som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter verkställas,
och dels från allmogen, som förklarade, att den hellre ville »blifva
vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det hvilket dem drägeligare
skulle falla». Kungl. M><j:t hänvisade därvid i allmänhet till ingående
af föreningar, konventioner, såsom bästa sättet att främja enighet
och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades
till och med särskilda undantagsförfattningar.

Ecklesiastik I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde —
agde prästerskapet visserligen i allmänhet uppbära tertialtionde af jorden
därstädes samt jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt
naturliga skal icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsak
liga, ehuru alltid något ovissa inkomst uti städerna bestod i den frivilliga
tillökning, åhörarna meddelade uti de s. k. påskpenningarna.

Bostaiieu. Vid sidan af församlingsbidragen utgjorde boställena prästerskapets

viktigaste aflöningsförrnåner. Åt de flesta kyrkoherdar och kommiidstrar
äfvensom med de senare likställda präster hade nämligen upplåtits hemman
eller lägenheter, hvilka kunna betecknas med den gemensamma benämningen
boställen. De^sa äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana,^ som afses
att af löntagare bebos och brukas, samt löningsbostälhn eller sadana, som
äro afsedda endast att lämna bidrag till prästernas aflöning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Af bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnas tidigast. Redan landskapslagarna
stadgade skyldighet för socknemännen art, sedan kyrka bbfvit
uppbyggd, till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra skötning,
där prästen skulle hafva sin bostad. Den skötning eller det kirkirbol,
som uppläts till bostad åt prästen, har sedermera blifvit kalladt prästbol
eller prästgård, med hvilka ord i allmänhet förstås endast sådana boställen,
sotn äro anslagna åt kyrkoherdar. Jord till prästgård har äfven
stundom blifvit af socknemännen inköpt eller af ödeland uppodlad. Under
katolska tiden blef prästgården ofta tillökad därigenom, att särskilda ägoomraden
af enskilda personer skänktes eller testamenterades till dess förbättring.
De prästgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, synas i allmänhet
hafva tillkommit efter reformationen för de därefter bildade
pastoraten.

Till bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjänster
anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit under katolska
tiden, ofta samtidigt med prästgårdarna; men sedermera, i synnerhet efter
det genom Carl XI:s reduktion tillgången på kronohemman blifvit större,
anvisades dylika till boställen åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera
sällan, hafva stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen
åt komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda personer
upplåtits.

Löningsboställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom stomhemman,
annexhemman m. fl. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen
på två sätt. Under katolska tiden hade, utom prästgårdarna, åt
kyrkoherdarna till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits
andra hemman, hvilka kyrkoherdarna i allmänhet läto brukas af
landbönder mot landgille. Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet
dessa landbohemman till kronan indragna mot ersättning i kronotionde
(ständigt vederlag), men åtskilliga sådana hemman bibehöllos dock fortfarande,
särskilt i Västergötland, till kyrkoherdarnas underhåll och benämndes
sedermera stommar. Uppkomsten af andra stomhemman härleder
sig därifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslogos till eit,
da kyrkoherden i det sålunda nybildade pastoratet tick behålla de gamla
prästgårdarna, af hvilka de, som ej användes till bostadsboställe, sedermera
benämndes stomhemman. Dessa löningsboställen förekomma egentligen
endast i gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman,
hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt präster.
Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på hvarjehanda
sätt blifvit prästerskapet anslagna under olika benämningar, såsom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

mensal-, predikstols-, kanike- och altarhemman, annexfästa, fästa, mensalgrund,
vederlagsjord, mensaljord, gatehus och mensalhus.

Präster- Alla de löneförmåner, af hvilka prästerskapet sedan gammalt varit i

skåpets inne- åtnjutande på grund af lag, öfverenskommelse och sedvänja eller uppJnlfpZi-
låtelser af olika slag, blefvo detsamma ytterligare tillförsäkrade genom
legieskydd. Kungl. Majrts nådiga privilegier för biskopar och samtlige prästerskapet i
Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1728. Hutvudstadgandet
härutinnan är inrymdt i privilegiernas 3 §, och äro mera detaljerade
bestämmelser därpå meddelade i några efterföljande paragrafer, särskild!
i 4 §.

stadsmanna- Deri äldsta lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter» nämner
nanngar. något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna, om det

också icke kan påstås, att i äldre handlingar hvarje spår af en dylik skatt
å berörda näringar saknas.

Landsbygdens Landsbygdens industrier voro länge frikallade från skyldigheten att till
“r- prästerskapet afstå någon del af sin afkastning, ehuru prästeståndet vid riksresoiution
dagarna gjorde upprepade framställningar om ett, dylikt åläggande, sa att
10/8 1762'' det måtte bero af lag och icke af åhörarnas godtycke, huru mycket skulle
bestås prästerskapet. Slutligen förklarade Kungl. Maj:t genom nådig
resolution den 10 augusti 1762, punkt 5, att emedan bruken ägde en i
lag grundad rättighet att rösta vid prästval — hvaremot skyldighet
för dem att underhålla präst så mycket hellre borde svara, ^som Kungl.
Maj:ts och kronans gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan
skyldighet — och bruksfdket njöte åtminstone lika förmån och betjäning
af prästämbetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad kvarnar
beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och kalla präst,
fördenskull borde landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i
proportion mot hemman, som sådana bruk, verk och kvarnar borde erlägga
i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten, allteftersom
skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan borde inkomma till
Kungl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas. 1 öfverensstämmelse härmed
blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner, mestadels för särskilda
län, utgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk, sågverk, kvarnar och
några få andra industriella anläggningar, såsom mässings-, glas-, kalk- och
pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjärn, sj>annmal,
smör —, än i penningar, vanligen till visst belopp lör hvarje härd,
masugn eller hammare, mera sällan i proportion till tillverkningsvärde
eller skatt till kronan.

Kuttgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Sättet £">r prästerskapets aflöning'', sådant det, enligt hvad nu blifvitr°,’ä,,..‘/r.",fl,ar
an ty dt, utvecklat sig, medförde stora olägenheter och gaf anledning till'' °sMe"t*''
man ga . klagomål. Tionden, som skulle utgå i persedlar och efter års- Olägenheter.
afkastronom, förutsatte nämligen beträffande all skörd och afvel en närgången
kontroll, som var ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare
lika förhatlig; den vållade ett besvär med persedlarnas forsling,
förvar och afyttring, som betungade löngifvaren och betydligt minskade
löntagarens förmåner. Sportlerna, Indika småningom blifvit fullkomligt
godtyckliga och utrogos vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt
betungande, hvarförutom de måste föranleda en för prä.-tämbetet nedsättande
uppfattning af de kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten
att prästerskapet uppbar lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedlemmarna
vållade äfven lätt tvister och rättegångar. Dessutom
riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta ekonomiska
belägenhet och öfver hufvud mot ojämnheten och obestämdheten i prästerskapets
inkomster.

Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje, Rikeu stänsom
väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefa11 darfe7,sMPehe
och äfven i stor utsträckning använda lönekonventionerna — tog sig ut- 7 1 °7
tryck bland annat i upprepade motioner vid riksdagarna under hirra
hälften af 1800-talet. Till sist aflat o ock Rikets Ständer den 6 juli 1857
en skdfvelse, hvari det dåvarande aflöningssätters olägenheter framhöllos
och grunderna för en förändrad anordning unpgåfvos. Sedan med anledning
häraf Kung!. ]\laj:t genom proposition den 4 november 1859 förelagt Kungi.
ständerna i viss mån ändrade »grunder för en reglering af prästerska- P™PotUio*
pets aflöning», hvilka grunder blefvo i hufvudsak godkända, såsom stan- m9''
dernas skrifvelse den 26 september 1860 angifver, utfärdades omsider,
efter ärendets vidare beredning af en kommitté, nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De u>i nämnda författning, hvilken innehåller tolf paragrafer, in- 1862 ån
rymda hufvudstadgandena äro följande: Prästerskapets inkomster fördelas förordnin9-sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt sig gorå låter, erhåller
en efter tjän stegrad, ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten
lämpad anständig bärgning; och böra lönerna så beräknas, att extraordinarie
prästerskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid
särskildr afseende fästas därå, att på en del ställen och orter komministrar ej
finnas (§ 1). Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift förberedes
länsvis af en nämnd, som vid uppgörandet af förslag till lönereglering
har att förfara på visst i förordningen augifvet sätt, hvarefter
ärendet anmäles till Kungi. Maj:ts pröfning (§§ 2 och 3). Boställe, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afses att af löntagare bebos och brukas, skall till en dess verkliga värde,
efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas,
hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället anses kunna
inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet anslagen
jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe bni kas,
skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t
särskildt meddelade (§ 5). All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller
kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för en tid af femtio år, räknade
från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första
mai, oansedt tillämpning af regleringen ej då kan ske (§ 6 mom. 1). Vid
bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk,
kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att ställa
sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter
gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende pa de
af församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter,
som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden
utgöras 6 mom. 2). Päskpentungar, jura stolas, matskott, offer, dags
verken med flera andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma
tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda
ut-kylder, att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens
öfriga invånare; börande dessa afgifter sa beräknas, att afl betalning
till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och
iaktteges härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat
hemmansägare, varda endast pa dem, samt de, hvilka alegat torpare och
deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som
utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtliga skola
utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att
åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika
högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka
äga större (§ 7). Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en
mindre del i penningar. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegang,
där ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda
af Kungl. Maja medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess
prästerskap utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas,
icke heller inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till
följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring
för prästerskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar
anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål
giorda anslag och donationer. De inkomster åter, som grunda sig pa statsanslag
i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman
och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet,
med Kungl. Maj:ts medgifvande kunna från en till annan församling
öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att
de icke äro prästerskapet för ail framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden
af församlingens afgifter till prästerskapet skall församlingen utse
en eller flera personer, hvilka till prästerskapet aflämna och redovisa dessa
afgifter (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning ligger — såsom den lämnade redogörelsen
torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar, hvilka
med hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning
genom densamma koinmo till stånd. Uti ingressen till sjalfva förordningen
uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att sättet
för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden mindre
lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan löntagare
och lön gifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande viktigare
förändringar.

Tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna upphörde,
icke heller var det längre ti l lår et att mottaga sportler för olika
förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna skulle förmedlas
genom utsedda förtroendemän. Uppgörandet af de nya löneregleringarna
skulle icke, såsom de föregående konventionerna, bero af fria
aftal utan hänskjutas till länsvis utsedda nämnder och ytterst öfverlämnas
till Kund. Maj:t. Prästerskapets inkomster skulle förvandlas från
växlande till savidt möjligt fasta afgiher, bestämda för en tidrymd af
femtio ar. De till hvarje pastorat hörande lönetillgångarna skulle på ett
billigt sätt fördelas mellan samtliga i ett pastorat anställda ordinarie präster.
Därigenom gjordes komministrarna och deras vederlikar delaktiga i tiondeförmanen,
hvilken ursprungligen beviljats allenast kyrkoherdarna.

Dock var den nya lagstiftningen icke heller i materiellt afseende
alldeles utan verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster —
nämligen sådana som ledde sitt ursprung bån kronan —kunde »från en
till annan församling öfverflyttas», hade för prästerskapet i dess helhet
tillskapats aflöningstillgångar, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring
al de svagast aflönade ijänsteinnehaf\arnus villkor, och har denna ut-ikt
äfven i viss mån förverkligats genom tillkomsten af den på berörda tillgångar
grundade prästerskapets löneregl. ringsfond. Å andra sidan innebar
tiotidens utbytande mot afgifter, hvilka skulle fastställas för femtio år, eu
i man af jordbruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets
börda och dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens

Bill. till RikSfi. Prot. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 20 Höft. (J

Betydelsen
af 1862 års
förordning.

42 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fixering för all framtid, hvilket vid riksdagarna blifvit af tiondegifvarna
framställ dt.

I öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående
lagstiftningen angående prästerskapets löneförmåner, i de delar nämligen
denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarna att
lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets aflöning.
Tvärtom föreskrefs uttryckligen i 1862 års förordning beträffande de forna
afgifternas periodiska ombildande till nya, att, bland andra grunder, därvid
skulle lända »till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt
för vissa orter gällande författningar och stadganden» (§ 6). Den gamla
skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga omfattning. För
tiondens utgörande hade emellertid, såsom nyligen blifvit ant3^dt, meddelats
bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den tiondepliktiga jorden
måste under regleringsperioden komma att kännas alltid i någon mån,
stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning af olika slag af församlingsafgifter
var icke afsedd. Liksom totalbeloppet af de inkomster, som tillförne
utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen
af de bidragsskyldigas afgifter upprätthållas.

Särskild för- Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgandet, att för‘''stockhoilr
ordningen icke äger tillämpning i afseende på Stockholms stad. Efter det
emellertid kyrkomötet i skrifvelse af den 24 september 1868 anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes förordna, att de allmänna stadgandena för ordnandet
af prästerskapets löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande
äfven för Stockholms territoriella församlingar, utfärdade Kungl. Maj:t i
öfverensstämmelse med de grunder, som för regleringen af prästerskapets
i riket aflöning blifvit fastställda genom 1862 års förordning, den 1 november
1872 förordning angående ordnande af prästerskapets i de territoriella
församlingarna i Stockholm aflöning.

Ku gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna
tillämpade beskattnings- och lönesystem samt

verkningarna däraf.

Inom ramen af de i 1862 års förordning, §§ 6 och 7, angifna grunderna
för bestämmande af de afgifter, som skulle under den femiioariga löneregleringsperioden
träda i stället för tionde och andra prästrättigheter,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

var ett mycket stort utrymme lämnadt åt de verkställande myndigheternas
omdöme och uppfinningsförmåga. Helt naturligt kom initiativet att hvila
hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar för sig, obundna af
närmare instruktioner och med stor frihet att på egen hand ordna beskattningen.
En jämförelse mellan löneregleringsresolutionerna visar också,
att hvarje länsnämnd för sig utarbetat ett eget system för afgifternas bestämmande
och fördelning. Dessa olika system hafva äfven blifvit af
Kungl. Maj:t godkända.

Under rubriken »skattskyldigheten till prästerskapets aflöning enligt
nu gällande lagstiftning» har prästlöneregleringskommittén i sitt betänkande
IV (s. lxxx—cxxx) redogjort för regleringarnas utförande, såvidt
de skattskyldiga däraf beröras, och för de väsentligaste skiljaktigheterna
i afseende å beskattningsgrunderna. Hvad denna redogörelse i viktigare
delar innehåller vill jag nu meddela.

Hvad da först beträffar tiondeafgifterna, voro dessa redan tillförne nya
i många fall bestämda genom konventioner eller ackord. I allmänhet formerna.
hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär utbytande af
samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörandetiondeafsif‘ermyndigheter
godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl någon
gång en mindre nedsättning; men där förändring ifrågakommit, har den
vanligen _ inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena
inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets anständiga
bärgning, dels ock den omständigheten att föreslagna eller dittills
utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den''tiondeskyldiga
jordens afkastning.

För tiondeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga jord en hafva
i olika delar af riket olika grunder blifvit. tillämpade. Åtskilliga länsnämnder
genomförde i detta hänseende en mycket viktig förändring, då
de, sedan en församlings hela tionde blifvit, till summan bestämd,Plöresi0"0
dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen — jordbruksfastigheterna—
»efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta
för aret näst före det, da tillämpning af denna lönereglering vidtager»,
såsom formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot
uteslutande eller företrädesvis fasthållit vid äldre fördelningsgrunder.
bå har tiondeafgiften bestämts att utgå i Gäfleborgs län efter öresland,
i Västerbottens samt delvis i Norrbottens och Västernorrlands län efter
mantal, seland eller rök, i Kopparbergs län efter soldatrote, jordetal eller
tunnlandtal, i Västmanlands län efter mantal, tunnlandtal, öretal eller
särskild längd, i Göteborgs och Bohus län efter mantal eller 1694 års

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tiondesättning, i Gottlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län för det
mesta efter särskilda hvarje löneiegleringsförslag vidfogade tiondelängder,
hvilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda efter äldre tiders fördelningsgrunder.

utbytande af Beträffande härefter afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra
YndultrJua inrättningar, voro »gällande författningar» ganska bristfälliga; de atsågo
inrättningar, mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade på
långt när icke alla industriella anläggningar. 1 följd däraf kommo också
dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för olika
delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna
i vissa orter bestämdes skattskyldigheten vanligen så, att för hvarje bruk,
bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. utsattes
fasta afgifter i persedlar eller penningar. Enär i resolutionerna vanligen
infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge
vederbörande hytta, ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen
oförändradt skick eller tillverkning där ägde ram, hafva i följd af de förändringar,
som under senare tid försiggått särskilt inom järn- och kvarnindustrien,
icke så få af de på detta sätt fastställda afgifterna tid efter annan
upphört att utgå. Däremot bar vid verk, hvilka fått sig påförda fasta
avgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket betydande, icke
medfört någon förhöjning i afgift rna till prästerskapet. Ifrågavarande
verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna, varit genom formen för
afgifternas bestämmande skyddade mot afgift* rnas förhöjning.

Uti flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas
uppgörande bestående verk och inrättningar uppfördes tdl fasta
afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt. prästerskapet
förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles
kunde uppstå. Dessa bestämmelser äro affattade på olika sätt. Stundom
stadgas, att afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse
eller efter vederbörande myndighets pröfning i jämförelse med afgifterna
för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner
har för beskattningen af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt
annan grund än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln
härför lyder: »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,
som framdeles anläggas, betalas 1 (V2) procent af deras till allmän
bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu
större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräknats

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

med sina fasta afgifter, tillägges i många resolutioner af nu nämnda art:
»för öfriga verk och inrättningar betalas årbgen 1 procent af deras till
allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst
träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven
sådana be-tående verk, som ej särskilt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt
nya metod lör afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande
antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga
verk och inrättningar. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart
särskilt verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar,
hyttor, sågramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen
en säkrare och mera allmänt tillämpad grund för beskattningen, hvarigenom
de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar
och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas
skatteförmåga. Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk,
bergverk, sågar, fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till
en särskild skattegrupp, och stadgades att afgift till prästerskapet skulle
utgå med viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde
för fastighet, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning
blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § 6 mom. 2
af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk och inrättningar
bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade efter någon
viss grund — uti en eller flera följande paragrafer tillagts bestämmelser
om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra afgifter för vissa mer
eller mindre fullständigt angifna förvärf-källor. Nästan öfver hela riket
hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden
om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar
utan äfven för andra näringsgrenar, hvilka beskattas, när det gäller att
bereda inkomst åt staten.

Det förekommer äfven, att verk och inrättningar i löneregleringsresolutionerna
icke upptagits såsom en särskild skattegrupp, utan genom
en omfattande formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga
skatteobjekt — annan fastighet eller inkomst — för hvilka bevillning
till staten erlägges och af hvilka bidrag jämväl till prästerskapets aflöning
ansetts böra utgå. An afse hithörande bestämmelser samtliga bevillningspliktiga
skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga jorden —,
än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete. Än
äro afgifterna bestämda lika för alla be-kattningsföremål, än till olika
procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning erlagts,
eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje
bidragsskyldig fastställts af giftens minimibelopp; någon gång begränsas
den bidragsskylHiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves
endast den grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning
för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro,
i syfte att förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affatta^,
att från ifrågavarande afgifter undantaga innehafvare af tiondeskyldig
jord eller af sådana verk och inrättningar, som efter annan grund
beskattas, och hafva i följd häraf i åtskilliga fall personer frikallats från
betydande afgifter, som de eljest skulle fått sig påförda för inkomst af
kapital eller aibete.

utbytande af Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

*^a/s$er?r,<b°rde sättas i stället för påskpenningar, jura stolm, matskott, offer, dagsverken
med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmälda
paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder kunde utgå såväl
af fastighet-ägare som af församlingens öfriga invånare. I en stor mängd
resolutioner har man utsöndrat sådana jura stolm och andra extraordinarie
afgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet, samt därefter
antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna
i en summa till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande grund
— taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat en be-tämmelse,
enligt hvilken ifrågavarande afgifter skulle särskildt lör sig utgå med visst
belopp efter mantal eller hemmarisåbos matlag. Men i åtskilliga resolutioner
har all ersättning för jura stolm eller så stor del däraf, som ansetts
motsvara förmögmihetsafgifter, sammanförts till en summa i persedlar
eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna summa skulle fördelas
efter fyrktal eller röstgrund vid kyrkostämma eller på alla, som betala
bevillning för fa-tighet eller inkomst, efter senast erlagda bevillningsbelopp.

Jämte det att en icke ringa del af löneregleringsresolutionerna alltså
innehåller bestämmelser, genom hvilka de i stället för jura stolm och andra
extraordinarie afgifter fastställda utskylderna erhållit karaktären af formögenhetsafgifter,
förekomma i nästan samtliga resolutioner stadganden
om sådana utskylder af nu ifrågavarande slag, som hafva en mer eller
mindre framträdande egenskap af personliga afgifter. I allmänhet äro de
betalningsskyldiga med hänsyn till skatteförmågan indelade i flera eller
färre klasser, med olika höga afgift er inom hvarje klass. Ifrågavarande
afgifter utgå antingen etter matlag eller efter person, och i senare fallet
vanligen för såväl man som kvinna. En synnerligen allmän regel är, att
bidragsskyldigheten inskränkes till dem, som betala mantalspenningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 47

Mycket ofta undantagas från utgörande af dessa avgifter vissa kategorier
af personer eller matlag, s;lrskildt sadana som äro betalningsskyldiga enligt
andra stadganden i vederbörande resolution. När afgilterna drabba enskilda
personer, bestämmas merendels högre afgifter för man än för kvinna.

Storleken af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå
såsom ersättning för jura stolpe och andra extraordinarie afgifter, är betydligt
växlande. Under det att nämligen de efter person utgående afgifter,
där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda
till 15 öre för man och 10 öre för kvinna samt inom större delen af
Uppsala län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands
läns församlingar 50 öre lör såväl man som kvinna och i de flesta
af. Gottlands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och 80 öre för
kvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre afgifter. Marlagsafgifterna kunna
växla från 50 öre och därunder till 10 kronor eller högre belopp.

I nyssnämnda afdelning af sitt fjärde betänkande har prästlöne- Skattebelopp
regleringskommittén vidare anställt en jämförelse mellan olika beskatt- °chtrta"e~
ning-uöremals deltagande i de bidrag till prästerskapets aflöning, som genom
löneregleringarna blifvit bestämda i stället för tionden och andra uråldriga
ecklesiastika afgifter. Till grund för denna jämförelse ligga från prästerskapet
infordrade uppgifter för ecklesiastikåret 1<s96-97. Ifrågavarande
hafva i tab. 1 och 2 af kommitténs tabellserie A bearbetats på
sådant sätt, att församlingsafgifterna, i den mån de utgå af de tre huvudgrupperna,
af beskattningsfö remål, nämligen jordbruksfastighet, annan fastighet
och inkomst, blifvit fördelade å fyiktalen för dessa beskattnino-sföremål.
”

Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs Reducering
län, där fyrktalssättning ej förekommer, hafva de särskilda bevillninbs-a/
beloppen af kommittén reducerats till fyrktal, på det ätt en jämförelse fyrZi Lm
mellan skattskyldigheten inom olika församlingar skulle underlättas. alla kommuner.

Det hade enligt instruktionen för kommittén ålegat densamma att Fullständigt
verkställa noggrann utredning »beträffande den på nu gällande löne- särekiljnnde
regleringar grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tionde- frånTnZ
pliktiga jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra» afs''-f,er v
Kommittén framhåller emellertid, hurusom det icke varit möjligt att i verk''taUiarlallo
fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiondeafgifterna kunnat utsöndras
från en del andra afgifter, hvilka jämte tionden utgå af vissa jordbruksfastigheter,
ej heller tiondeskyl,liga jordbruksfastigheters utgifter lätteligen
kunnat redovisas skilda från andra jordbruksfa-tigheters afgifter.

Men då den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheterna är tionde -

De särskilda
afgif''tema a
totalbelopp
och relativa
storlek.

48 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skyldig och likaså den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheternas
afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, anser kommit''én den verkställda
utredningen i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamål^.

På grund af gällande löneregleringar hafva, såsom kommitténs utredning
T tab. 2 af tabellserien Å gifver vid handen, församlingsafgifter
till prästerskapets aflöning blifvit för ecklesiastikaret 1896 97 i hela riket

— både landsbygd och städer — debiterade

å jordbruksfastighet med ..................... kronor 3,6 9 9,4 50: 03 6 7 69 procent

å öfriga beskattningsföremål med...... » 1,765,734: 82 — 32''3l

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig på beskattningsföremålen
högst väsentligt olika i städerna och pa landsbygden. Under
det att nämligen, med uteslutande af ören, summa afgifter i städerna utgjorde:

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 = 7 85 procent

» öfriga beskattningsföremål........................ Ä 519,467 — 92 15

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet .................................... kronor 3,655,226 = 74 58 procent

» öfriga beskattningsföremål..................... 5 1,246,267 = 25 42

Hvad nu särskildt landsbygden beträffar, så utgjorde i mer än hälften
— eller nära 59 procent — af de i tab. 2, tabellserien A, omförmälda
2,390 församlingarna därstädes jordbruksfastighetens bidrag öfver 80 procent
af samtliga afgilter; däremot var det knappt mer än 2 procent, af
landsförsamlingarna, där detta bidrag uppgick till blott 30 procent eller
därunder af samtliga afgifter.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper,
nämligen annan fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket så^om

afgift er af annan fastighet ........................ kronor 198,504= 3*6 procent

» » inkomst ....................................... * 560,549 = 10 26

personliga afgilter.......................................... * 1,006,681 = 18 42

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i
städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvardera beskattningsområdet
debiterade afgifter — således äfven af jordbruksfastighet —
visade sig stor åtskillnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:
af annan fastighet

» inkomst ............

» personer.............

kronor 65,068 = 11‘54 procent
» 217,592 = 38 57 »

» 237,007 = 42-04

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

å landsbygden:

af annan fastighet............................................. kronor 133,436= 2''72 procent

» inkomst............................................................ » 343,157 = 7*00

» personer ........................................................ » 769,674 = 15*70

De personliga afgifterna intogo alltså ett mycket betydande rum bland
samtliga församlingsbidragen. Medeltalet för hela riket uppgick till öfver
18 procent.

ir ullföljes jämförelsen mellan de olika beskattningsföremålens afgifter, akattskyidigså^
att den tillika afser skattskyldighetens förhållande till skatteförmågan, töande m
måste denna jämförelse begränsas till afgifterna af de beskattningsföremål, *to«esom
genom åsättande af bevillning och därå beroende fyrktal kunna anses förmå!>anvara
med afseende å skatteförmågan uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst. De personliga afgifterna måste naturligtvis
därvid lämnas åsido såsom icke med de öfriga efter samma måttstock
jämförliga.

Afgifterna för inkomst utgå i allmänhet med 1, x/2, x/3, x/4 procent *) Afgift^
af den uppskattade eller af den bevillningspliktiga inkomsten, hvilket i af iT''kom,t''
senare fallet motsvarar 10, 5, 3 Va, 2x/2 öre pr fyrk. För hela riket —
städer och landsbygd uppgick inkomstfyrkarnas belastning i medeltal
till 2*10 öre pr fyrk. I städerna, där den ekonomiska bärkraften i allmänhet
är större än inom de särskilda landsförsamlingarna, och där de personliga
afgifterna ofta räckt till att fylla en .stor del af aflöningsbehofvet,
visar sig belastningen å inkomst synnerligen svag och utgjorde för rikets
alla städer i medeltal ej mer än 1*16 öre pr fyrk. Å landsbygden var
belastningen af inkomstfyrkarna i medeltal 4*31 öre pr fyrk. Inom landsbygdens
församlingar utgjorde belastningen å inkomstfyrkar:

19 församlingar
29
241
1,765

336 »

öfver 30 öre pr fyrk
30 intill 20 öre pr fyrk
20 » 10 » » »

10 * 1 » » » och därunder, hvaremot

inga afgifter af inkomst utgingo.

De afgifter, som debiterats å annan fastighet, bestå till någon del af b) Af gift er
sådana afgifter, som utgå i visst förhållande till annan fastighets taxerings- af anmm
värde; dessa afgifter äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10 /<U%Ae*''
öre pr fyrk. Men de flesta afgifterna skola af »verk och inrättningar»
utgöras med fasta belopp för hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja,
härd, stenpar o. d. Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens

Bill. till Biktd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft. 7

») Afgifter
af jordbruksfastighet.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

taxeringsvärde är naturligtvis ytterligt ojämnt och växlande. Belastningen
å gruppen annan fastighet utgjorde

i medeltal för hela riket .................. 3‘37 öre pr fyrk

» » » städerna .................. 1*39 » » »

» » » landsbygden .................. 10''95 » » »

Om hänsyn tages till rikets samtliga församlingar, utdebiterades å
annan fastighet i medeltal:

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk
»115 » 60 intill 40 » » »

» 361 » 40 » 20 » » »

» 331 » 20 » 10 » » »

»881 » 10 öre pr fyrk och därunder, hvaremot

» 686 » afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden, den hufvudsakligaste af jordbruksfastighetens afgifter, blef,
såsom förut antydts, vid löneregleringarna i ett stort antal församlingar
fastställd till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i
regel skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de taxeringsvärden,
som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande lönereglerings
tillämpning. Inom dessa församlingar blefvo således jordbruksfastigheternas
afgifter proportionerliga mot deras dåvarande fyrktal, och
denna proportion torde på det hela hafva någorlunda bibehållits. I många
församlingar åter, där tiondeafgifterna fastställdes för hvarje fastighet till
samma belopp, hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades
efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda fastigheternas
belastning visa sig ganska ojämn, så snart till jämförelsegrund användes
en för skattskyldighetens ursprungliga fördelning så främmande måttstock
som fyrktal» t. Då härtill kommer, att jordbrukets utveckling varit mycket
olika på olika orter, måste förhållandet mellan tiondesfgifterna och jordbruksfastighetens
fyrktal förete synnerligen stora växlingar icke blott inom
skilda trakter af landet, utan äfven om hänsyn tages allenast till särskilda
jordbruksfastigheter inom en och samma församling.

I städerna, där belastningens medeltal beräknats utgöra 16''72 öre pr
jordbruk-fastighetsfyrk, växlade sålunda medeltalen mellan lägst 0''18 och
högst 78''57 öre pr dylik fyrk samt utgiorde

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk
i 26 » 40 intill 20 » » »

i 22 » 20» 5»»»

i 23 » 5 » » » och därunder;

hvaremot i 19 af de uti tab. 2, tabelberien A, omförmäla 103 stadsförsamliugarna
inga afgifter utgingo af jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

k landsbygden bar jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal 27*29
öre pr fyrk, med växling i belastningen från högst 124''87 öre pr fyrk
(Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3''53 öre pr fyrk (Gustaf Adolf
i Karlstads stift). En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom
69 församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland), i
Göteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands skogsbygd)
samt i Härnösands stift (11, hufvudsakligen uti Torneådalen och norra
Jämtland). Afgifterna af jordbruksfastighet utgjorde i medeltal å landsbygden: -

i	342	församlingar	60	intill 40	öre pr fyrk
i	1,552	»	40	» 20	» » »
i	383	»	20	» 10	» » »
i	39	»	10	» 5	» ^» »

12» 5 öre pr fyrk och därunder;

hvaremot i 3 landsförsamlingar — nämligen Käringön och Kungshamn
samt Lysekils dåvarande landsförsamling, alla i Göteborgs stift —• dylika
afgifter saknades.

En jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga beskattnings- Jämförande
föremålens belastning visar, att de debiterade afgifterna utgjorde i medel-f"^^""
tal för riket (städer och landsbygd): belastning.

för jordbruksfastighet.............................. 27*09 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................. 3*37 » » »

» inkomst............................................... 2*io » » »

eller för sistnämnda båda grupper ... 2*33 » » »

Uppmätt ^efter fyrktalet var jordbruksfastighetens belastning alltså nära
tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta
missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de beräknade
talrika fyrkarna för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att
medeltalet för hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam
erhölls nämligen följande medeltal af afgifter:

för jordbruksfastighet............................ 27*29 öre pr fyrk

» annan fastighet ............................... 10*95 » » »

» inkomst ............................................... 4*31 » . » >

eller för sistnämnda båda grupper ... 5*19 » » »

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens
belastning blott något mer än fem gånger så stort som medeltalet
för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Fortsättande redogörelsen för den af prästlöneregleringskommittén i Lönemedel
dess fjärde betänkande lämnade utredning angående ecklesiastikåret 1896—97,

Statsanslag
till kyrkoherdar
och kom
ministrar.

52 Kungl. Mcij:ts Karl. Proposition X:o 39.

öfvergår jag till den afdelning af betänkandet, hvari »prästerskapets nuvarande
aflöningsförhållanden» behandlas (s. cxxxi—cxciv).

Till eu början vill jag angifva de lönemedel af olika slag, som för
prästerskapets aflöning stå till buds.

Redan förut är framhållet, att svenska prästerskapet från äldsta
.tider aflönades af församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst
påfordrades endast vid de tillfällen, då en församlings oförmåga var
ådagalagd. Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon
ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för löneregleringarna,
deras uppgift att i det hela blott utfylla de små lönebeloppen
framgår tvärtom otvetydigt af förordningens § 9 mom. 2 och 3. För
den händelse nämligen en församling för sitt prästerskaps anständiga
bärgning hade behof af statsmedel, ägde löneregleringsnämnden hos
Kungl. Maj it därom göra anmälan, då sådana medel kunde anslås eller
ock annan församling beviljadt, för denna icke längre behöflligt anslag
öfverfiyttas.

Statsanslagen uppgifvas i förenämnda § 9 mom. 2 vara bestämda i kontanta
penningar, kronotionde och hemman sräntor. Penninganslag hafva vid
olika tillfällen beviljats medellösa församlingar, i allmänhet dock endast
tills vidare, intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att
prästerskapet kunde därförutan tillräckligt aflönas. Af större varaktighet
äro gemenligen de bidrag till aflöning af prästerskapet i lappmarkspastoraten
inom de nordligaste stiften, som utgå från förslagsanslaget till Lappmarks
ecklesiastikverk. De anslag i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit
prästerskapet tilldelade, härstamma i allmänhet från länge sedan förflutna
tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del af ifrågavarande
tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag har nämligen
kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad, för det mesta i ersättning
för de af Gustaf 1 från dem indragna landbohemman och räntor;
och har prästerskapet fått sig tillförsäkra dt att förblifva i orubbad besittning
af dessa anordningar å tionden. Men dessutom har af såväl
nämnde konung som hans efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig gästning
och pastoratens ringhet, tiondespannrnål blifvit på obestämd eller,
såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del kyrkoherdebeställningar.
Enär de senare anordningarna ansågos småningom kunna blifva
obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning eller-vederlag. För samtliga
hithörande tionde- och ränteanslag utbetalas numera af statsverket
godtgörelse i enlighet med förordningen angående förändring af grundräntor
och kronotionde den 23 juli 1869.

Värdet af de aflöningsförmäner, som på grund -af statsanslag kommit

Kunyl Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

kyrkoherdar samt komministrar och deras vederlikar till godo ecklesiastikaret
1896—97, uppgick till 210,611 kronor 56 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 9).

Ojämförligt största delen af prästerskapets aflöning bestrides med de
jämlikt 1862 års förordning fastställda afgifter, som skola utgå af församlingarna.
I hvad män olika beskattningsföremål beröras af denna
församlingarnas aflöningsplikt, har jag nyligen påvisat. Ytterligare en del
omständigheter, som äro förbundna med ifrågavarande kommunala skattskyldighet,
torde emellertid böra framhållas.

När 1862 års förordning uti § 8 stadgade, att de i prästerskapets
löner ingående persedlar skulle lösas efter tioårig medelmarkegång, var för
visso syftet därmed att förebygga större förändringar i lönernas kontanta
belopp; men att detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades, att det
icke berodde på någon fasthet i markegångsprisen, har erfarenheten till
fullo ådagalagt. Jämföras med hvarandra persedlarnas värden för nära
intill hvarandra liggande år, befinnas växlingarna visserligen i allmänhet
icke synnerligen afsevärda, hvaremot eu understundom högst betydlig skillnad
till prästerskapets nackdel — visar sig mellan maximi- och minimivärdena
under de förflutna åren af löneregleringsperioden. Minskningen
utgjorde, när den var störst, i flertalet fall mer än 20 procent och var i
ett fall 31.01 procent.

Men icke blott den omständigheten att persedlar, hvilka skola lösas
efter markegångstaxornas växlande pris, inga såsom en hufvudpart i
hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, där andra faktorer ej bildat motvikt,
göra lönens penningvärde föränderligt. Utom annat har äfven den
omständigheten att, såsom förut påpekats, vissa afgifter blifvit i löneregleringsresolutionerna
bestämda att utgöras i visst förhållande till inkomst
äfvensom — ehuru mera sällan — till taxeringsvärdet å annan fastighet
än jordbruksfastighet bidragit till lönernas föränderlighet. Där denna
grundsats om ^ afgifternas växling efter skatteförmågan blifvit tillämpad,
har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af
markegångsprisens fall vållade minskningen i den fasta tiondens penningvärde;
på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt
tillskott till prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas, beräknade löner.

Ecklesiastikåret 1896—97 blek enligt kol. 11 af tab. 2, tabellserien
A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre för lida riket jämlikt löneregleringsresolutionerna
utdebiterad i församlingsafgifter. Kommittén framhåller
emellertid, att denna summa icke öfverensstämmer med den summa —
5,451,602 kronor 70 öre — som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å s.
498) uppgifvits utgöra »på grund af löneregleringen debiterade afgifter»''.
Skillnaden är beroende å vissa omständigheter, för hvilka redogjorts i

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

anmärkningarna till nämnda tab. 4. Af samtliga debiterade försainlingsafgifter
voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier den 31
december 1897; och bestodo dessa restantier till ojämförligt största delen
af personliga afgifter.

Förutom de enligt löneregleringarna utgående afgifterna hafva understundom
församlingar för själavårdens uppehållande beviljat särskilda anslag,
merendels i samband med inrättandet af en ny prästerlig beställning
men äfven såsom löneförhöjning vid redan befintlig tjänst. Beloppet af
dessa anslag äfvensom från församlingarna till prostarfvoden utgående
kyrkotionde utgjorde 1896—97 sainmanlagdt 95,436 kronor 64 öre (tab.
ser. A tab. 4, kol. 4).

Församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets
aflöning utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår 5,560,621 kronor
49 öre, eller om, såsom riktigast synes, siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd,
allenast 5,547,039 kronor 34 öre.

enskildas Har någon enskild — en person eller ett bolag — enligt eget åtagande
fått sig ålagdt, att för längre eller kortare tid antingen helt och
donationer, hållet bekosta eller åtminstone lämna det väsentligaste bidraget till en
prästerlig tjänst, äro så beskaffade anslag redovisade i kommitténs tabellverk.
Dessa anslag afse merendels uppehållande af själavården vid ett
bruk eller en från moderkyrkan mera aflägset belägen plats samt utgå
därför till åtskilliga bruks- och kapellpredikanter. Med dem hafva sammanförts
inkomster, som grunda sig på donationer af enskilda, såsom ränta
å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt till inventarier —
»inventarium dorn ostkant» — och afkastning af fastigheter, hvilka icke
äro bostadsboställen. De inkomster, som härröra från dylika anslag och
donationer af enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastikår sammanlagdt
53,242 kronor 87 öre (tab. ser. A, tab. 4, kol. 6).

BatMitmedd. Näst församlingsbidragen erbjuda boställena prästerskapet de viktigaste
aflöningsförmånerna.

Då det för kommittén gällt att förskaffa sig tillförlitlig kännedom
om värdet af ett boställes afkastning, har detta icke mött någon svårighet
beträffande afkastningen af de till viss prästerlig tjänst anslagna löningsboställen,
som genom myndigheternas försorg blifvit på tjugu år utarrenderade;
från vederbörande länsstyrelser hafva nämligen infordrats uppgifter
angåeende de fastställda arrendeafgifterna, hvilka ju äro att i det
närmaste förlikna vid kontanta aflöningsförmåner. Bland löningsboställena
förekomma emellertid, isynnerhet vid stadspastoraten och i det sydliga
Sveriges landspastorat, åtskilliga hemman och jordar, kvilka brukas af
innehafvaren själf eller af en genom honom antagen arrendator. Som

Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition N:o 39. 55

fj änsteinnehafvarna af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar
draga en inkomst, hvilken i regel ej lider någon afbränning genom
sskyldighet, och af kastningens storlek icke heller väsentligen beror
åt. huruvida jordarna utarrenderas på längre eller kortare tid, har kommittén
i fråga om dylika jordar ansett lämpligast att från de särskilda
bostälHhafvarna inhämta uppgift om den afkastning af jordarna, de för
närvarande faktiskt åtnjuta,

Däremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta afkastningen
af de med jordbruk förenade bostadsbostäliena. Med ledning
af uppgifter, inför.-kaffade från boställshafvare och kyrkoråd, har kommittén
emellertid sökt^ beräkna hvad af dessa boställens afkastning kan anses
beteckna det årliga värdet af boställsafkastnirigen såsom behållen löneförmån,
utöfver förmanen af kostnadsfri bostad, således efter afdrag af
nybyggnads- och underhållskostnaderna för samtliga laga boställshus, i
den man dessa kostnader drabbade boställshafvarna; och uppgick enligt
dessa beräkningar afkastningen af bostadsboställen med jordbruk till
1,462.339 kronor 30 öre. Då löriingsboställenas afkastning utgjorde 441,077
kronor 88. öre, kan alltså afkastningen af dessa båda slag af boställen
beräknas till sammanlagdt 1,903.417 kronor 18 öre. Taxeringsvärdet utgjorde
för bostadsboställen med jordbruk 45,514,800 kronor” för dylika
bo>täl!en utan jordbruk 2,583,200 kronor samt för löningsboställena
10,731,600 kronor eller för samtliga ecklesiastika boställen 58,829,600
kronor. Afkastningen utgjorde i medeltal: af samtliga bostadsboställen
med jordbruk 3 21 procent af deras taxeringsvärden och af samtliga löriingsboställena
4*11 procent af dessas taxeringsvärden. Härvid är dock att
märka, att frän bostadsboställenas afkastning fråndragits, utom boställshafvarens
kostnader för byggnadsskyldighetens lullgöraride å dessa boställen,
jämväl skatter och onera, hvilka enligt kol. 24 af tab. 3, tabellserien A,
uppgingo till sammanlagdt 354,849 kronor 74 öre. Med tillägg af denna
summa motsvarade bostadsboställenns hela afkastning — 1,817489 kronor
4 öre 3 90 procent af taxeringsvärdena å berörda boställen. Nu nämnda
olika slag af boställen omfatta dock ej all den jord, som blifvit prästerskapet
anslagen, i det att ett antal »stom-, annex- och mensalhemman och
lägenheter, som icke äro bostadsboställen», indragits till prästerskapets
lönereglerings fond och, enligt kapitalkontot till rikshufvudboken, för år
1896 tillfört fonden en inkomst i arrendemedel af 52,572 kronor 35 öre.

Icke blott-genom det jordbruk, som bedrifves å flertalet af prästerskapets
boställen äro dessa inkomstgifvande; många boställen lämna äfven
en ansenlig afkastning i skogsprodukter och hafva därigenom på olika
sätt beredt prästerskapet förmåner.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition 3s:o 39.

Skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvare, fördela sig
mycket ojämnt på olika år, om man afser tidpunkten för de influtna
medlens utanordning. De i skogshushållningsplanen utöfver husbehofvet
beräknade årshyggena uttagas nämligen i allmänhet icke hvarje år, utan
periodvis för flera år i sänder. Häraf följer, att boställshafvarens andel
af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer honom till hända ofta lång
tid efter förloppet af det ecklesiastikår, till hvars beräknade skogsafkastning
det sålda virket hör. Det skulle därför, på sätt kommittén anmärker,
hafva varit ytterligt vilseledande, om såsom inkomst af skog
för ecklesiastikåret 1896—97 redovisats just de belopp, som under detta
år levererats till boställshafvarna, enär utanordning af skogsförsäljningsmedel
ofta innefattar uppbörd för flera års aftorkning.

På det att hvarje boställshafvares inkomst åt skogsmedel skulle kunna
för ett visst år angifvas med ett belopp, som i någon mån motsvarade
hvad å detta år rätteligen belöpte, har kommittén funnit det vara nödvändigt
att utfinna ett medeltal för åtminstone fem ecklesiastikår och fördenskull
låtit utarbeta samt i en särskild tabellserie B sammanföra, utom
andra uppgifter om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden
för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af boställshafvarna
tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna nämnda värden,
hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A.

Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af bost ällshafvar nas behof
af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke m. m. lämnade skogshushållningen
å prästerskapets boställen — i enlighet med den sålunda
verkställda beräkningen — boställshafvarna en kontant inkomst för ecklesiastikåret
1896—97 af 107,131 kronor 16 öre.

''Till boställsafkastning har kommittén äfven hänfört ersättning, som
af boställshafvare tillgodonjutes med anledning däraf, att en del af boställets
mark eller någon af de till bostället hörande 1 härligheter» öfverlatits till
annan, såsom t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation frånskilts
ett bostadsboställe, när därifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt,
när rätt till jakt, fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet
vid boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. I ersättning
därför att jord eller rättigheter af olika slag upplåtits från bostadsboställen
hafva ganska afsevärda belopp kommit prästerskapet till godo,
för hvilka redovisats i kol. 7 af tab. 4, taoellserien A. Ecklesiastikaret
1896—97 utgjorde summan 100,656 kronor 49 öre.

Anslag från Bland lönetillgångar för kyrkoherdar och komministrar äro till sist
eelfonder.!*° att nämna anslagen från en del fonder, särskilt prästerskapets löneregleringsfond.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Denna senare fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862
års förordning uttalade grundsatsen, att sådana inom en församling befintliga
aflöningstillgångar, som icke äro bostadsboställen eller utgöra församlingsafgifter
eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen
själf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning af prästerskapet
inom församlingen, kunna användas till att bereda annan församlings
prästerskap anständig bärgning. Genom nådigt bref till kammarkollegium
och statskontoret den 14 februari 1868 lämnades föreskrifter
angående förvaltningen af de medel, som blifvit eller blifva från vissa
prästerliga beställningar afskira, men icke till statsverket indragna. Dessa
medel skulle uppsamlas i en särskild för ändamålet bildad fond, benämnd
prästerskapets löneregleringsfond, hvilken förvaltas af statskontoret.

Åt prästerskapet beviljade anslag från såväl löneregleringsfonden som
andra af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder — Ramsele pastorsboställes
skogsförsäljningsmedels fond, Älfdals pastorats regleringsfond,
Brunskogs församlings aflöningsfond och Fryksände pastorats regleringsfond
— hafva införts i kol. 11 af tab. 4, tabellserien A. Från samtliga
fonderna utgick till prästerskapet för ecklesiastikåret 1896—97 en summa
af 187,568 kronor 74 öre. Denna summa understiger hvad enligt de hos
statskontoret förda räkenskaperna utgifvits från löneregleringsfonden såsom
aflöningsfyllnad och lönetillökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre.
Kommittén upplyser, att anledningen därtill är att söka — utom i till
äfventyrs mindre noggranna uppgifter från prästerskapet, hvilka man dock
försökt att kontrollera och beriktiga efter berörda räkenskaper — i följande
förhållande.

Under det att kommittén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet
afsett att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena,
bär dock afvikelse därifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, där
de jämlikt 1862 års förordning fastställda löneregleringarna ännu icke under
ecklesiastikåret 1896—97 varit tillämpade, utan afiöningen fortfarande utgått
enligt konvention eller äldre författningar. För di ssa församlingar
hafva nämligen, med ledning af lönereglenngsresolutionerna samt med
tillhjälp af mantals- och taxeringslängd er, till någon del af prästerskapet
själft men hufvudsakligen inom kommittén uppgjorts beräkningar, huru
afgifterna till prästerskapet och dessa afgift ers fördelning på olika beskattningsföremål
skulle hafva gestaltat sig, därest vederbörande resolutioner
varit tillämpade inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda
ecklesiastikår. Denna afvikelse från det vanliga förfilrandet vid bearbetningen
af det statistiska materialet har påkallats såväl af det kommittén
gifna uppdraget att utreda den på nu (/(''illande löneregleringar grundade

Bih. till Riksd. Prof. 1908. I Sami. 1 Afd. 23 Höft. 8

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skattskyldigheten till prästerskapet som af behofvet att, för astadkommande
af jämförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda skattskyldighet,
hänföra alla de för en sådan jämförelse erforderliga uppgifterna
till samma lönesystem, nämligen det som infördes genom åberopade förordning.
Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkställts
och där lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den
äldre lagstiftningens principer, utgjorde 192, däraf de flesta eller. 41 i
Linköpings stift. Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde
och andra afgifter utan äfven aflöningsförmånerna i° öfrigt upptagits till
de belopp och i de poster, med hvilka de bort utgå, om den nya löneregleringen
varit tillämpad. Således har anslag från löneregleringsfonden,
som till en prästerlig tjänst varit anvisadt endast för. den tid, under
hvilken den gamla lönekonventionen ägde bestånd, blifvit uteslutet från
tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning af den gamla
lönekonventionens upphörande.

Kommittén framhåller, hurusom utgifterna från prästerskapets löneregleringsfond
till aflöningsfyllnad och lönetillökning under senare tiden
afsevärdt vuxit. Under det att nämligen dessa utgifter jämlikt statskontorets
räkenskaper för år 1899 utgjorde 297,235 kronor 46 öre, belöpte
de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och för år 1901 till 463,412
kronor 21 öre.

ö/venikt Å de olika titlar, hvarunder lönemedlen för kyrkoherdar samt kom mellTör

ministrar och med dem likställda präster sålunda blifvit redovisade, upptyrkoherdar
gingo för ecklesiastikäret 1896—97 ifrågavarande aflöningsförmanei
octi~ utöfver bostadsförmånen — till följande värden:

Statsanslag....................................................................... kronor 210,611: 56

Församlingsbidrag......................i................................. * 5,547,039: 34

Enskildas anslag och afkastningen af donationer » 53,242: 87

Boställsmedel................................................................. J> 2,111,204: 83

Anslag från ecklesiastika fonder.................. »_187,568: 74

Summa kronor 8,109,667: 34.

Prosteiunnor. För att såvidt möjligt fullständigt angifva prästerskapets i de territoriella
församlingarna inkomster återstår att redogöra för prostarfvodena.

Såsom ersättning för sina ämbetsgöromal hafva prostarna af ålder
ägt uppbära någon del af tionden, hvilken ersättning benämnes prostetunna.
Denna rätt blef dem icke beröfvad vid tiondens partiella indragning
till kronan under Gustaf I och har sedermera tid efter annan tillförsäkrats
dem. Prostetunnorna hafva, såsom en afkortning å kronotionden,
i gamla Sverige merendels utgått med en tunna spannmål för hvarje

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 3''J.

till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän har nämnda spannmål städse utgått till vederbörande prostar af
kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster i öfrigt, där densamma ej uppbar
någon tionde. De 184 prostarna i riket ecklesiastikåret 1896—97 uppburo
då prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Statsverket betalar
numera godtgörelse för prostetunnorna i enlighet med förordningarna
angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869
samt angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne in. fl. provinser
utgående kyrkotionde den 14 oktober 1898.

Oftanämnda ecklesiastikår 1896—97 åtnjöt alltså prästerskapet i de Samtliga
territoriella församlingarna aflöningsförmåner — utöfver fri bostad — till
ett värde af sammanlagdt 8,136,516 kronor. Härtill torde dock rätteligen fördelade.
böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp, utgörande skatter och
onera för bostadsboställen med jordbruk, afdragits vid beräknande af dessa
boställens afkastning. A andra sidan bör icke förbises, att, utom vanliga
skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska utgifter till icke så obetydliga
belopp drabba det ordinarie prästerskapet, såsom 2 procent å lönen
i årsafgift till prästerskapets änke- och pupillkassa, afgifter till enskilda
kassor för pensionering af änkor och barn äfvensom för beredande af
understöd åt fattiga obefordrade prästmän samt kostnader för det extraordinarie
prästerskapets aflöning.

Af förberörda summa 8,136,516 kronor belöpte:
å Uppsala stift... kronor 942,273 å Göteborgs stift... kronor 741,666

Kalmar » ... « 227,123

Karlstads » ... » 430,232

Härnösands » ... » 782,220

Visby » ... » 152,615

Stockholms stad » 154,060

» Linköpings
» Skara
» Strängnäs
» Västerås
» Växjö
» Lunds

802,303

673,179

611,000

634,065

503,698

1,482,082

Huru de för kyrkoherdar samt komministrar jämte vederlikar under Fördelning af
ecklesiastikåret 1896—97 tillgängliga lönemedlen — utgörande, såsommtnln^rkonyligen
nämnts, 8,109,667 kronor — voro mellan dem fördelade, framgår herdar samt
af hvad kommittén i fortsättningen af sin utredning angående »präster-kom™w*trar
skåpets nuvarande aflöningsförhållanden» vidare meddelar.

Omförmälda summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar
med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor
samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid hvilka
inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid de Kyrkoherdesärskilda
beställningarna voro fästade aflöningsförmåner af mycket olika ,öner■

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

värde. Skillnaden mellan land och stad verkade därhän, att medellönen
för kyrkoherde i landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den
för kyrkoherde i stadspastorat var 6,667 kronor. Jämföras de särskilda
stiften med hvarandra, framträda äfven ganska betydande växlingar.
Medellönen var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i
Lunds stift med 5,796 kronor samt lägst i Visby stift med 3,264 kronor.
Högsta lönen uppbars af kyrkoherden i Skellefteå pastorat af Härnösands
stift med 14,206 kronor och den lägsta — om hänsyn ej tages till prebendepastoraten
— af kyrkoherden i Lönnberga pastorat åt Linköpings
stift med 2,054 kronor. De båda löneklasserna 3,000—3,499 kronor och
3,500—3,999 kronor, tillhopa omfattande 408 beställningar, voro de
jämförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde icke 3,000 kronor.

Komminister* För komministrarna var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å landstoner.
bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande komministerslönerna
inom de särskilda stiften hade följande stift att uppvisa de högsta
medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor, Göteborgs stift med 2,002 kronor,
Västerås stift med 1,997 kronor och Härnösands stift med 1,948 kronor.
För öfrigt voro växlingarna ej synnerligen stora, enär medeltalen i
fråga om de andra stiften höllo sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda
tal betecknar medellönen inom Visby stift. Förste komministern
i Lund var, bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster
uppgingo till 7,589 kronor. Den lägsta komministerslönen, hvilken utgjorde
402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat af Strängnäs
stift. Med afseende å sistnämnda löns låga belopp upplyser kommittén,
att komministersbostället i Sorunda ansetts medföra eu årlig förlust
af 675 kronor. De jämförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet —
tillhörde klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 understego
1,700 kronor.

Adjunkternas Beträffande det extraordinarie prästerskapets aflöning innehåller kyrkoafiöning.
ja„.en j ->4 pap. 29 §, att eu kyrkoherde eller kapellan, till hvilkens biträde
vid gudstjänstens uppehållande en extraordinarie prästman blifvit
förordnad, skall »vedergälla honom med kost och lön, som de antingen
själfve sins emellan öfverenskomma, eller biskopen med kapitlet mäter och
tycker rätt vara». I stället för dessa öfverenskommelser mellan hvarje
enskild tjänsteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid så småningom
i åtskilliga stift föreningar angående adjunkters och vikariers aflöning ingångna
mellan stiftens samtliga präster på de allmänna prästmötena. Ett
sådant tillvägagående blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom
ett cirkulär till konsistorierna af den 14 september 1839, hvarigenom
domkapitlen anbefalldes att i de stift, där öfverenskommelser i afseende

Kung1. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

på adjunkternas lönevillkor ännu icke blifvit träffade, vid blifvande prästmöten
söka åstadkomma en dylik reglering, afpassad efter dessa tjänstemäns
behof och göromål.

När därefter förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade däri äfven meddelats
nagra bestämmelser, som afse det extraordinarie prästerskapets aflöning.
Sålunda stadgar § 1, att lönerna för det ordinarie prästerskapet böra så
beräknas, att det extraordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas;
och skall enligt § 12 minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom
bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas, äfvensom
den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda,
att bostad och föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma, i vanlig
ordning d. v. s. på prästmöte — bestämmas i spannmål att utgå efter
tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma eu fullständigare
reglering af det extraordinarie prästerskapets aflöning, än hvartill
stadgandena i 1862 års förordning gifva anledning. Den grundsats
för ifrågavarande lönereglering, som först gjorde sig gällande, innebar, att
adjunktslönerna skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie
befattningen; och blefvo för sådant, ändamål de prästerliga lägenheterna
indelade i flera klasser. Från början af 1880-talet har en annan grundsats
för adjunktsaflöningen småningom börjat vinna tillämpning, i det. att
adjunkterna ansågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjänsteålder,
oberoende af om de voro anställda hos en mer eller mindre väl aflönad
ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen utgöras
endast i förhållande till de med hans tjänst förenade inkomster, vare sig
adjunkten ägde uppbära lön i lägsta eller högsta lönegraden. Denna
senare anordning fordrar inrättandet af en för stiftets präster gemensam
kassa, hvilken antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig
att vid anlitande af tjänstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande
adjunkt utbetalar den honom efter tjänsteåldern tillkommande lönen, eller
ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag utöfver hvad som
tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott fylla den brist i adjunktsaflöningen,
som på andra håll kan uppstå. Fn adjunktslön har
mycket olika värde i de särskilda stiften, vare sig man jämför de lägsta
löner, som utgå i hvarje stift, eller de högsta lönerna i de stift, där flera
lönegrader äro bestämda.

_ Ersättning för pastoralvård utgår i vissa stift med ett för alla pastorat
i stiftet lika belopp spannmål, utöfver den vederbörande tillkommande

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

adjunktslönen, i några stift efter pastoratets folkmängd och i de öfriga stiften
efter ordinarie pastors inkomster.

För det fall att fri bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna utgå
in natura, har enligt kommittén meddelade upplysningar i alla stift såsom
ersättning därför blifvit fastställdt ett visst belopp spannmål, utom i
Göteborgs stift, där ersättningen omedelbart bestämts i penningar.

Vid en extraordinarie prästmans förflyttning från en tjänstgöringsort
till en annan bestrides väl i allmänhet ersättningen för resekostnaderna
af den, till hvilken tjänstebiträdet missiveras, men i vissa stift af adjunktskassan.

Skjuts i ämbetsärenden lämnas i regel af tjänsteinnehafvaren i alla
de fall, då sådan ej tillhandahålles af den, som påkallar den prästerliga
förrättningen.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets
nuvarande aflöningsförhållanden.

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med 1862 ars förordning,
skulle jämlikt § 6 i samma förordning vara gällande under en tid
af femtio år, räknadt från den efter hvarje lönereglerings fastställande
näst inträffande första maj, oberoende af huruvida regleringen då kunde
tillämpas eller icke. Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig
fastställelse under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolutionen meddelad
den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra således
att gälla under tiden 1914—20, då 963 regleringar af 1,365 förfalla. Antalet
utlöpande regleringar är störst ar 1920, eller 222, samt minst aren
1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren 1935—41 utlöper icke
någon. År 1942 upphör den sista af de på grund af 1862 års förordning
verkställda löneregleringarna att gälla..

Redan under nittonde seklets sista årtionde väcktes inom Riksdagen
förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning,
som ansågs böra träda i stället för 1862 års förordning.
ärt rikt- Sålunda framhöll vid 1896 års riksdag en motionär inom Andra
da9-\ Kammaren (motion n:o 52), hurusom billighet och rättvisa ^syntes tala för
att den jorden åliggande, till prästerskapets aflöning utgående tionden,
hvilken hade enahanda ursprung som kronotionden, blefve liksom denna

Kungi. Maj:ts Kåta. Proposition N:o 39.

afskrifven, helst prästerskapets tionde i många landsorter vore en ganska
tung börda, som ej utan stor möda kunde af ägarna till tiondeskyldig
jord betalas; och hemställde motionären om skrifvelse till Kungl. Majfi
med anhållan:

a) »att Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten
af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till prästerskapets
i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar
efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1886—1895 och i
följd däraf utgår till prästerskapets aflöning i hvarje pastorat, och hvad
summan af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga,
men senast till 1898 ars riksdag, dels afgifva förslag till afskrifning
af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden hvilande grundskatter
ägt rum och under loppet af 10 år med io procent årligen, dels
föreslå det belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar,
att utgå till prästerskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas
omedelbart till prästerna mot motsvarande minskning i de afgifter, som
utgöras till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till
ägarna af sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt
i syfte att, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens
hela afskrifning ägt rum, staten skall öfvertaga hela det belopp till
prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord;

b) att Kungl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i sammanhang
med i mom. a) omförmälda utredning, men eljest för sig, låta upprätta
förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att gälla från och med
1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar
där upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt
belopp för hvarje prästerlig tjänstebefattning;

c) att utredningen till denna lönestats uppgörande jämväl må omfatta,
huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning
och mot afdrag pa lönen för tjänsteinnehafvaren bibehållas eller endast
bostad med trädgårdsland åt honom upplatas, och boställena öfverlämnas
till pastoraten mot viss afgift eller för statsverkets räkning utarrenderas,
samt att Kungl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå dels
de förändringar ej mindre i kungl. förordningen af den 11 juli 1862 om
ordnande af prästerskapets aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum,
dels älven de villkor, som kunna finnas nödiga för statens öfvertagande
af aflöningen till rikets prästerskap såsom till öfrige statens tjänstemän;
samt

d) att äfven förslag till pensionsstat för prästerskapet må uppgöras
på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prästmän, som af sjuklighet

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, skola erhålla
sådan.»

Med anledning af denna motion yttrade sammansatta stats- och lagutskottet
i utlåtande n:o 13, att då motionären vid framställandet, af förevarande
förslag utgått från den synpunkten, att prästerskapets aflöning, som
dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af vederbörande församlingar,
borde öfvertagas af staten, en sådan anordning enligt utskottets. mening
antagligen skulle hafva till följd, att tillsättningen af alla prästerliga tjänster
öfverginge till staten, hvilket vore af djupt ingripande betydelse och
skulle medföra en fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat
och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap. I samma man
som statens inflytande på kyrkan därigenom skulle ökas, komme prästerskapet
att ställas oberoende af vederbörande församlingar och deras önskningar.
Då utskottet hö de före, att utvecklingen i detta hän seende ingalunda
borde gå i den riktning, hvartill genomförandet af motionärens omförmälda
förslag skulle leda, både utskottet, som jämväl tagit hänsyn till
den betydliga ökning i statsbudgeten, som däraf skulle påkallas, funnit
sig icke böra förorola en framställning till Kungl. Maj:t om utredning
och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden, i syfte att staten
skulle öfvertaga den däraf till prästerskapet utgående aflöningen. I
följd däraf hade utskottet jämväl funnit sig förhindradt att upptaga motionärens
i samma syfte gjorda yrkande om upprättande af förslag till
lönestat för prästerskapet, och ej heller ansag sig utskottet under sadana
förhållanden böra understödja framställningen beträffande prästerskapets
pensionering. Utskottet hemställde, att motionen icke matte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Första Kammaren biträdde utskottets hemställan,
hvaremot Andra Kammaren biföll motionen; och hade denna
senare sålunda förfallit.

rik,- Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom Andra Kammaren
en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse som den
nyligen nämnda, med den skiilnaden likväl, att tiondens värde skulle beräknas
efter medelmarkegångspriset för åren 1887 96 samt att förslaget

till afskrifning af tiotiden skulle afgifvas senast till I<s99 ars riksdag.

inom Andra Kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande
ämne ytterligare en motion, n:o 95, hvilken uteslutande rörde skattskyldigheten
till prästerskapet, och gick därpå ut, att Riksdagen matte hos
Kungl. Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
af den skattskyldighet till prästerskapet, som nu åligger församlingarna,
hvar för sig, så fort sig göra later, helst tdl 1899 ars riksdag, framlägga
förslag därom, att de, som i en församling äro skattskyldiga till präster -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skåpet, skola erhålla full ersättning för sina utskylder till detsamma på
så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet betalas
till minst en tredjedel genom statsmedel och till högst två tredjedelar
genom utdebitering på alla församlingens medlemmar efter fyrk eller bevillnirigskrona,
prästerskapets egna fyrkar eller bevillningskronor undantagna,
samt därjämte förslag till de ändringar i nu gällande kommunallagstifrning,
hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jämväl vid ifrågavarande 1897
års riksdag inom Första Kammaren en motion, n:o 3, i hvilken till skärskådande
upptogs flertalet af de frågor, som stå i samband med den kyrkliga
organisationen och prästerskapets aflöningsförhållanden. Motionären
yrkade bland annat, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att enär
de enligt bestämmelserna i förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringarna
visat sig i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter
såväl beträffande beloppet af de för vederbörande prästmän bestämda
aflöningarna som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till
prästerskapet utgjordes, Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de
nya löneregleringarna lämpligen kunde grundas å vissa utaf motionären
föreslagna, från nämnda förordnings föreskrifrer delvis afvikande bestämmelser,
bland andra, att alla från församlingarna till prästerskapets aflöning
utgående bidrag jämte arrendena för de ecklesiastika boställena skulle a^
kronans tjänstemän debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med
den allmänna uppbörden samt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
levereras till statskontoret; att likaledes till statskontoret skulle levereras
de. andelar af skogsförsäljnirigsmedlen, hvilka, utan att ingå till lönereglerings
för iden, tillfölle innehafvarna af vissa ecklesiastika boställen; att
sedan sålunda ofvannämnda för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats
till statskontoret, det skulle åligga bemälda myndighet att af berörda
medel och af de aflöningsmedel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden,
tillhandahålla vederbörande domkapitel de andelar, som på hvarje
stift belöpte, att af domkapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt
att de från de olika skattetitlarna till prästerskapets aflöning utgående bidragen
blefve ställda i'' riktig proportion till hvarandra.

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta tre motioner öfver- Riksdagen,
lämnades till sammansätta stats- och lagutskottet, som med anledning af ''£n/^‘
dem afgaf utlåtande, n:o 7. I anslutning till berörda utlåtande aflat Riksdagen
den 5 maj 1897 till Kungl. Maj:t förutnämnda skrifvelse (n:o 62),
hvilken föranledde tillsättandet åt prästlöneregleringskommittén. Riksdagen
anförde i donna skrifvelse bland annat följande:

* Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen bär Riks Bih.

till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. <j

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

da "en funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och
af "Eders Kungl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna, hvilka tillkommit
med anledning" af kungl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen
stort framsteg i förhållande till det förut radaride aflöningssättet.
Att de däremot numera i många afseenden lämna mycket öfrigt att önska,
finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom Riksdagen förut i ämnet
upplysts som genom de i förevarande motioner lämnade uppgifter, och är
dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till
fromma hvarken för församlingarna eller prästerskapet. Om den närmare
beskaffenheten af dessa missförhållanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen
icke yttra sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck tillgängliga,
men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig
förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är likaledes
öfvertygad därom, att ehuruväl en sådan genomgripande förändring
icke kan ernås förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande,
det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan
under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande
utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras, och med hänsyn
därtill att många myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma
kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas
till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna nagra åt
de afseenden, uti hvilka en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen
därvid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkt er
eller framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan
inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnas bidrag
till prästerskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter.
Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan däraf hvila pa
den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört,
att den beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till
grund för bidragsskyldigheten, ej ens vid jämförelse jurdbruksfastighe er
emellan längre är tidsenlig, — genom uppkomsten af industriella anlägg
ningar och stationssamhällen samt däraf föranledd mer eller^ mindre betydlig
folkökning i många församlingar och genom flera andra inträdda
förändringar torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska
obilligt, att blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar deri institution,
hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först
och främst vara af nöden att lå till stånd en grundlig utredning beträffande
förhållandet mellan den del af prästerskapets aflöning, som inom

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3''J.

hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres
af andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag
öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Därigenom kommer
äfven att vid jämförelse de olika församlingarna emellan framstå de förvisso
ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan
skilda församlingar inom landet.

Riksdagen är redan nu öfvertygad därom, att genom utredningen
det skall visa sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten
att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att
en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

Genom en sådan utjämning skulle enligt Riksdagens åsikt i ett stort
antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras
från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna uppnäfvas. Emellertid torde ett
icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen
det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra
beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig
man förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen
det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom
bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej
öfver höfvan befungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin
anständiga bärgning. Dylik hjälp bör dock enligt Riksdagens förmenande
lämnas allenast sa länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra,
därest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i motsvarande
grad ökad.

En utjämning torde ock enligt Riksdagens mening till en viss grad
kunna och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjuter,
sa att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar
i någon mån mildras. Särskildt synes en rättelse vara önskvärd
i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes
och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående
dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra
prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän har Riksdagen ej kunnat
bifalla och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda
förslag stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nämligen
enligt Riksdagens åsikt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan
gammalt rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens
och kyrkans ställning till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda
församlingarna och deras prästerskap. Riksdagen är därjämte öfvertyga,
att det i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med väl -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

vilja. Af dessa skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning,
som 1896 års riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom
sin åsikt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande, gälla, att afgifter,
som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande
af en annan församlings prästerskap användas, hvilken grundsats, finnes
tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kungl. förordning den 11 juli 1862.
De jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet. för församlingarna
och aflöningsrätt lör prästerskapet, som äro nödvändiga, böra
därför enligt Riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda
grundsats.

Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma
grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle
kunna beredas församlingarna. Enär nämligen det svenska prästerskapet
småningom erhållit allt flera ämbetsaligganden, hvilka ej kunna anses vara
af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens
behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande
goda skäl kunna hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnas till prästerskapets
aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och i hvilken
omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas först
sedan ofvan berörda utredning verkställts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jämnare
fördelningen i alla bär ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar
påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem är
indragning af vissa komministraturer en. Ehuru Riksdagen antager, att
en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och
ehuru Riksdagen anser, att därvid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas
behof och önskningar, haller Riksdagen dock före, att flerstädes, isynnerhet
där två präster bo och tjänstgöra i en och samma församling, en
indragning kan utan skada ske.

Därjämte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna
äro jämförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra, en
sammanslagning utaf smärre pastorat ma kunna äga rum, ehuruväl häremot
ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad ofvan

nämnts. .

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga komministraturer
torde böra förvandlas till själfständiga pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes
frågan om prästerskapets aflöning kunna pa tillfredsställande sätt lösas,
utan att prästens förmåga att fullgöra sina ämbetsaligganden behöfde genom

Kiwgl. Maj:ts JVad. Proposition JV:o 39.

göromålens ökning äfventyras. I de fall åter, där dessa åtgärder ej kunna
vidtagas, maste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll må kunna
lämnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem,
hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda sin herde
anständig bärgning. Därvid bör först ifrågakomma att använda medel ur
prästerskapets löneregleringsfond. Äfven om det ej vore klokt att årligen
från denna utdela årets hela inkomst, då därigenom lätt ett följande
ars bidrag blefve mindre än ett föregående års, så föreställer sig Riksdagen,
att möjligen mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning
härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond,
utan att § 9 i ottanämnda kungl. förordning af den 11 juli 1862 för nära
träddes, kunna fa ytterligare tillskott från andra hall, synnerligast såsom
en följd af en sådan omreglering af de prästerliga befattningarna, hvarom
ofvan nämnts.

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen,
utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande
användning, blott uttala den mening, att sedan af densamma bekostats
skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkastning
hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som löneregleringsfondens.

Hvad präst boställena angår, har Riksdagen sig bekant, att mycket
olika förhållanden på skilda orter i landet gorå sig gällande beträffande
desamma. Riksdagen anser därför, att några för hela riket gällande stadgande.
rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i
somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att själf
sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket
olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta
hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves prästerskapet
större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg
för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven kunna
ifragasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna inedgifvas
en församling att själf öfvertaga arrendet af prästgården under gällande
regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet
härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och bör därvid tagas
hänsyn till att boställena ma blifva väl häfdade samt såväl försarrdingcns
som prästerskapets bästa må tillgodoses. Prästen bör dock enligt Riksdagens
åsikt i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering
för prästerskapet torde eldigt Riksdagens mening äfven många
andra förhållanden än de ofvan berörda böra blifva föremål för under -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

sökning i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant
afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående
personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen
svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling
och präst. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuellt sammanbyggande
af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning till
sina moderförsamlingar, om reglerande af det extraordinarie prästerskapets
villkor, om ändrade bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen
nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på prästerskapets skyldighet
att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prästgårdar som komministersboställen
angår, om i hvad mån bidragsskyldighet till prästerskapets
aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, m. m. m. in. Riksdagen
håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig och allsidig
som möjligt, så att därvid tages hänsyn till alla de förhallanden, som
kunna och böra inverka på det viktiga ärendets förande till ett lyckligt slut.

Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om
utredning och åtgärder för prästerskapets pensionering, har Riksdagen, som
håller före, att sådan pensionering i större eller mindre omfattning vore
önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens
åstadkommande, böra bifalla desamma, därvid uttalande den
mening, att prästerskapet bör själf bidraga till sin pensionering.---»

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering
framhållna synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets
afiöningsförhållanden m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag.

utjämning åt I den för prästlöneregleringskommittén den 22 oktober 1897 utfärdade
dstikaCskatt-™ str likt i o nen anbefalldes kommittén att vid utredandet af grunderna för
skyldigheten, de nya regleringarna taga särskild hänsyn bland annat därtill, » huruvida
icke en utjämning bör åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets
aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, och i hvad man staten
bör bidraga till aflöningen». Riksdagen har ock i sin skrifvelse af den
5 maj 1897 sagt sig vara öfvertygad därom, att en »mycket omfattande
revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning
blifver nödvändig, så att en utjämning ma kunna ske i afseende
på de olika skatteobjekt en»; och Riksdagen synes hafva velat angifva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

revisionens hufvudsyfte med orden: »Genom en sådan utjämning skulle...
i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som
nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas».

Då kommitién skolat för sig klargöra innebörden af det erhållna Pratitumden*
uppdraget i afseende å skattejämkningen, har kommittén funnit, att det flxer,n9-icke skulle göra till fyllest, om tionden blott utbyttes mot en gång för
alla bestämda afyifter, såsom af Rikets Ständer föreslogs i deras skrifvelse
af den 6 juli 1857, men hvilket utbytande Kungl. M;ij:t ansåg böra begränsas
till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst skulle åt kyrkan
förbehållas rätten att vid ny lönereglering få tiondeafgifterna skäligen och
efter behofvet förhöjda. Ehuru en fast tiondesättning, hvarigenom afgifter
nas förhöjning i förhållande till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning
för framtiden bletve förhindrad, enligt kommitténs mening helt visst
skulle vara i beskattningshänseende påkallad och numera troligen icke
möta något hinder, förmenar likväl kommittén, att hvad som kallats »de
berättigade skälen till klagomål från ägarna till tiondeskyldig jord» icke
syftar på någon farhåga från tiondegifvarnas sida för nu utgående afgift
ers förhöjning, utan fast mer på en tiondegifvarnas önskan att få samma
afgifter i möjligaste mån nedsatta.

Kommittén tillbakavisar äfven den tanken, att det åsyftade målet skulle Revision af
helt vinnas allenast genom en revision af nu gällande mycket bristfälliga
bestämmelser om afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet och af afgifter af
inkomst. Därigenom kunde, säger kommittén, visserligen det betydande”^''
antal fyrkar, som för närvarande gå fria från afgifter till prästerskapet, inkomst.
blifva beskattade, och således ett afsevärdt tillskott till prästerskapets aflöning
vinnas; därig.nom kunde också bidraget från vissa beskattningsforemal
blifva icke obetydligt större. Men kommittén framhåller tillika,
hurusom för ägarna af tiondeskyldig jord därmed vore föga vunnet, såvida
den för nu gällande löneregleringar uppställda grundsatsen fortfarande
skulle tillämpas, nämligen att tionden, såsom en afgift för sig. bestämmes
efter egna grunder och utan jämförelse med eller inverkan af andra afgifters
be lopp.

Däremot har kommittén ansett, att en sådan utjämning mellan skatte- samtliga «/-objekten inom en församling nu kunde tänkas vara åsyftad, att sedan af- lika
gift ernå af tiondeskyldig jord sammanslagits med afgifterna af andra be- bakatMngt
skattningsföremål till eu summa, hela denna summa skulle fördelas å föremålcn
samtliga beskattningsföremål inom församlingen efter någon gemensam in°Z^Jg''''
grund. Kommittén har därför i den tabellariska sammanställning — tab. 2
af tabellserien A —, uti hvilken för hvarje församling redovisats de å
olika grupper beskattningsföremål debiterade afgifter, tillika låtit i samma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tabell, kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje fyrk
skulle blifva belastad, under förutsättning af en sådan utjämning mellan
skatteobjekten att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga
afgifter fördelades lika på alla fyrkar.

a)De»absoluta En dylik absolut skatteutjämning skulle på följande sätt inverka på
"nilTSZ jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

''tydel.se
iik7untån''g^teTna af jordbruksfastighet, hvilka —- med tillämpning af den utaf
jordbruks- kommittén verkställda förvandling af bevillningsbelopp till fyrktal — nu
fastighet, j medeltal därstädes uppgå till 16''72 öre pr fyrk, skulle, i följd af städernas
betydande bevillningsbelopp för annan fastighet och för inkomst,
nedbringas till i medeltal l''8l öre pr fyrk. Belastningen komme att högst
uppgå till 13''19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10 öre pr fyrk i
allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott 19 församlingar. Jordbruksfastighetens
afgifter blefve för samtliga städer reducerade från 44,223
till 4,843 kronor, eller på det hela med nära 90 procent.

Å landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt och
betydligt mera ojämnt än i städerna. Jordbruksfastighetens afgiftssumma
skulle nedsättas från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller med blott 30
procent, och belastningen pr fyrk för jordbruksfastighet i medeltal från
27 29 öre till 18''72 öre. Verkningarna af utjämningen skulle emellertid
gestalta sig ytterst olika i olika församlingar och beskattningens ojämnheter
på det hela snarare ökas än minskas. Resultatet beror på förhållandet
inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och
öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finns ett öfvervägande antal
fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, där skulle utjämningen
medföra en betydande lättnad för dylik fastighet; där tvärtom fyrkarna
för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarna, där medförde
utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning.
I många församlingar skulle nämligen den minskning i skatteböjdan, som
för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens fördelning på samtliga
fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i tunga, som uppstode genom
öfverförande äfven af de personliga afgifterna å dessa fyrkar. Nedsättning
för jordbruksfastigheten med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma
i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden, nämligen blott i
173, samt stanna vid 10 procent och därunder i 638 församlingar, hvaremot
i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens afgifter komme
att blifva mer eller mindre förökade. I det vida öfvervägande antalet af
landsbygdens församlingar skulle således för jordbruksfastighetens innehafvare
utjämningen medföra antingen en ny börda eller en lättnad, som

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

knappast vore märkbar. En af kommittén verkställd jämförelse visar, att
i landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens medelbelastning:

öfver	60	öre pr fyrk ...	.. i	före utjämningen utgjorde 69 församlingar; i	efter utjämningen skulle utgöra 50 församlingar
60 intill	40	» » »	»	342 » »	204
40 *	30	» » »	»	660 » »	509
30 »	20	> » »	»	892 »	933
20 »	10	» » >	»	383	567
10 »	5	» » »	7>	39	112
pr fyrk och därunder .......	»	2 » »	15

Offentligt är äfven, att skattenedsättningen blefve störst, där den
minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad.
Utjämningen. skulle nämligen nedföra tiondens nästan fullständiga efterskänkande
ej blott i städerna utan äfven inom ett mindretal af landsbygdens
. församlingar, men just i sådana gynnade distrikt, där jordbrukarna
minst behöfva lindring, emedan den bland dem uppvuxna industrien
ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft. Däremot blefve lindringen
knappast märkbar i de trakter, där ej blott belastningen nu är störst, utan
äfven jordägarnas ekonomiska kraft svagast, såsom i Småland, Skånes och
Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarna af Västergötland, Dal,
norra Dalarna samt Norrlands obygder. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens
belastning skulle således genom en dylik utjämning icke
komma att mycket förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve
så. mycket, mer i ögonen fallande, som utjämningen skulle verka ytterst
olika i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Det torde,
yttrar kommit-én, vara uppenbart, att en dylik skattejämkning måste särskilt
ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordägarnas intressen och önskningar
betraktas såsom förfelad samt framstå i alltför hjärt motsats till
grundskatteafskrifningen, hvars ledande grundsats just varit, att lindringen
ad'' skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och
likformig.

Hvad härefter beträffar den absoluta skatteutjämningens betydelse för*»)Denabsoluta
bidragsskyldigheten från andra beskattningsföremål än jordbruk-fastighet,
kan di t sägas, att förändringen i städerna icke blelve afsevärd vare sig tyMte för
för gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal för
hela riket kommu belastningen att ökas från 1*39 öre pr fyrk för den förraannanfasliggruppen
och från I tc öre pr fyrk för den senare till fst öre pr fyrk hetk°0c^„in''
för hvardera gruppen. Då belastningen endast i fyra stad sförsamlingar
komme att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar bulle sig

Bih. tiU Rikad. Brok 1908. 1 Sand. 1 Afd. ‘JO Höft. 10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege 2 öre pr fyrk,
kan det med skäl sägas, att skatte lind ringen för jordbruksfastighet och
öfverflyttningen af de persordiga afgifferna på fyrkarna skulle i städerna
försiggå utan nämnvärd känning för annan fastighet och inkomst.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen
annan fastighet finge jämförelsevis mindre känning af förändringen, då
dess belastning, som redan nu i medeltal uppgår till 10’95 öre pr fyrk,
icke skulle ökas till mera än 18''72 öre pr fyrk. Vida kännbarare skulle
utjämningen träffa gruppen inkomst, för hvilken belastningen blefve i
medeltal å landsbygden ökad från 4’3l öre pr fyrk till 18 72 öre pr fyrk
och således mer än fyrdubblad. A landsbygden utgjorde ecklesiastikåret
1896—97 belastningen å inkomst:

5 öre pr fyrk och därunder..................... i 1,142 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk............................. » 623 »

20 » 10 » » » » 241 »

30 » 20 » » » » 29 »

öfver 30 öre pr fyrk................................. » 19 »

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga avgifter voro påförda för inkomst.
Efter utjämningen skulle belastningen å inkomst utgöra:

5 öre pr fyrk och därunder....................... i 13 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk................................. >112 »

20 » 10 » » » » 567 »

SO » 20 » » » !> 933 »

40 » 30 » » » » 509 »

öfver 40 öre pr fyrk ..................................... s 254 »

Belastningen å inkomst skulle sålunda öfverstiga 2 kronor pr bevillningskrona
i 1,696 församlingar och 3 kronor pr bevillningskrona i
763 församlingar å landsbygden. Kommittén finner denna omständighet
ägnad att ingifva berättigade farhågor för utjämningens verkningar: en
sådan beskattning, i och för sig synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt
att träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare
i allmän och enskild tjänst samt lösa arbetare, hvilka fullt sa
mycket som inneliafvarna af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla
undseende, helst de förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter. Utom
skatteförhöjningens ojämnhet, hvilken framträder vid de oafvisliga jämförelserna
mellan närliggande församlingar, framhålles vidare en omständighet,
som kommittén finner mer än något annat vara ägnad att
ådagalägga den ifrågasatta utjämningens oförenlighet med fordringarna pa
en rationell skattereform och som är karaktäristisk för hela utjämningen.
Ju större nämligen skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarna, desto

Kungl. Maj d s Nåd. Proposition N:o 39.

mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarna, och tvärtom, ju
större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

I det stora flertalet af landsbygdens församlingar kornme inkomstfyrkarnas
afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande beloppet,
uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning
dock medförde en för jordbruksfyrkarna afsevärd nedsättning i deras
förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa
skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens
fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen måste
således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, hvilka blefve ojämförligt
mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som på det
motsatta hållet kunde af densamma framkallas. En åtgärd af denna art,
hvarigenom skattelindring skalle beredas den tiondeskyldiga jorden medelst
fullständig utjämning å olika skatteobjekt inom hvarje församling, anser kommittén
ur synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål,
å hvilka tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk,
som måste ställas på en skattereglering.

En förändring af mindre omfattande beskaffenhet, med syfte att på sutteutjämantydda
väg afhjälpa blott de mest framträdande olägenheterna af det hårdaltfonuvarande
kyrkliga beskattningssystemet, skulle icke heller efter kommit- »*««“<?« /*-téns förmenande tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl fram- samlwgarställas
af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är dessutom synnerligen
vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af
en sådan skatteutjämning. Skulle nämligen tiondeafgifternas nedsättning
begränsas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande
till jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med
mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla
en mycket partiell och lokal karaktär, enär under ecklesiastikåret
1896—97 jordbruksfastighetens belastning öfverskred 60 öre pr fyrk i
allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar,
eller respektive 3 och 16''95 procent af alla församlingar i riket. Äfven
om nedsättningon utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre pr
fyrk och därutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda
af utjämningen, alldenstund antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens
belastning öfversteg 30 öre, uppgick till blott 1,096, eller 43''80
procent af rikets förs imlingar.

Kommittén gör med anledning af den verkställda undersökningen det
uttalandet, att lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej torde kunna
ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på samtliga beskattningsföremål
inom de särskilda församlingarna, liksom det ju med

Afgifternas
gradering
med hänsyn
till olika
beskattningsföremål.

En efter skot
tekraften proportionerad

lika afgift
intill visst
maximum.

76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afseende på grundskatteafskrifningen icke heller ifrågasatts, att hvarje
sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Enligt en förmedlande åsikt, fortsätter kommittén, skulle de nödvändiga
jämkningarna och förbättringarna i nuvarande aflörringsskyldighet för
församlingarna lämpligast beredas genom en anordning af skatteplikten,
som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.

Förslag i sådan riktning hafva äfven inom kommittén framställts.
Därvid har — med tagen hänsyn i viss mån till de i tab. 2 af tabellserien
A angifna medeltalen för de olika skatteobjektens nuvarande belastning
— å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras dels af fastighet för
hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling, med högst 25 öre för jordbruksfastighet
och 10 öre för annan fastighet samt, i stadsförsamling. med
högst 15 öre för jordbruksfastighet och 6 öre för annan fastighet, dels
ock af inkomst med 5 öre för hvarje fyrk, som blitvit åsatt inkomst af
kapital och arbete. Från en annan sida har man velat göra gällande, att
det berättigade i klagomålen frän ägarna till tiondeskyldig jord skulle
upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades, hvaremot öfriga
beskattningsföremål borde vidkännas någon förhöjning i sina bidrag; och
kunde afgifterna pr fyrk exempelvis belöpa sig:

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

» annan fastighet » » 20 » 10 »

» inkomst » » 10 » 5 »

Men enligt kommitténs mening kan det icke anföras något hållbart
skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas
ägare utgöras eiter annan och högre beräkningsgrund än af
andra fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital
och arbete.

Kommittén anser därför, att en för samtliga skattskyldiga gemensam
och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets afilöning bör
bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka finnas icke
böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter fyrktalet eller
bevillningen.

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis
litet betungade af direkt skatt till prästerskapet, anser kommittén
det vara ett hufvudvillkor för skattejämkningens lyckliga genomförande,
att för bidragsskyldigheten fastställes en viss gräns och att denna gräns
icke sättes för hög. Såsom redan förut blifvit nämndt, var ecklesiastikåret
1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden 4.31
öre pr fyrk; samma belastning uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142
föramlingar samt till mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar,

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 77

under det att i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk
ägde rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet
har därför synts kommittén böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr
fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till präster- Ersättning
skåpet, hvilka för ecklesiastikåret 1896—97 i medeltal uppgingo för lands-^J^J^''.
bygden till 27.29 öre pr fyrk och för städerna till 16.72 öre pr fyrk, skola jämkningen
nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan — med hänsyn därtill att i forlorasmånga
af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten utgör det ojämförligen
viktigaste skatteobjektet — en dylik reglering icke försiggå, utan
att för lindringens åvägabringande tages i anspråk ett mycket betydande
bidrag från annat håll. Riksdagen har ock i skrifvelsen af den 5 maj
1897 antydt, att det borde tillses, huruvida icke någon lindring må kunna
beredas vissa församlingar genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes,
så att församlingarna ej öfver höfvan betungas, men vederbörande
prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning, hvarvid särskild!
framhållits prästerskapets löneregleringsfond, från hvilken enligt Riksdagens
förmenande möjligen mera än hittills årligen kunde disponeras till
förmån för sådana församlingar, som äfven efter införandet af förändradt
utskyld ssystem blefve för svaga att bereda sin präst anständig bärgning.

Med afseende å frågan, om prästerskapets löneregleringsfond, de eckle- ökad utdeisiastika
boställenas skogsfond eller andra liknande fonder må — under
förutsättning att de för prästerskapets aflöning nu påräkneliga församlings- fonder. "
afgifterna varda genom en skattenedsättning minskade — kunna tillgripas
för att utfylla, hvad i följd däraf kommer att på många håll brista i aflöningsmedel,
har kommittén erinrat, att de inkomster, som tillflyta ecklesiastika
fonder, bestå hufvudsakligen dels af arrendemedel för indragna
stom-, annex- och mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från
prästerskapets bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster
å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på samma
sätt som tertialtionden och öfriga prästrättigheter, en prästerskapet tillförsäkrad
lönetillgång och äro oundgängligen nödiga till täckande af prästerskapets
aflöningsbehof. Ehuru för närvarande tionden utgår oförminskad,
förslå de ej ens för detta behof. Då hvarken inom kyrkomötet eller inom
riksdagen torde finnas benägenhet för eu så väsentlig förändring af hittills
gällande grunder i fråga om användningen af berörda medel, att afkastningen
af prästboställen och andra ecklesiastika egendomar skulle få från
den ena församlingen öfverflyttas i ändamål att nedsätta den andra församlingens
tiondeafgifter, har kommittén tagit för gifvet, att hvad i Riks -

Kungl. Maj.-ts iSäd. Proposition K:o 39.

dagens skrifvelse den 5 maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning
af medel ur prästerskapets löneregleringsfond kan afse endast sådana förhållanden,
som redan för närvarande berättiga till bidrag från denna fond
i syfte att lindra de svaga församlingarnas bördor; men att däremot de
väsentligen nya förhållanden, som skulle uppstå genom tiondens nedsättning,
inäste tänkas påkalla bidrag från helt annat håll.

Ersättning af Om prästtionden skall aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, anser

‘tiwkafgifterkommittén, att en sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsstälaf
jordir«/ts-]ande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela
fastighet, rjpe£ fördelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmänhet.
Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd i den svenska skattelagstiftningen,
finner kommittén icke heller någon väsentlig invändning
kunna anföras mot en sådan åtgärd. Prästerskapets tionde, hvilken med
hänsyn till ålder är fullt likställd med kronotionden, och som med de på
1862 års förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats
till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar, har
nämligen i själfva verket så stor likhet med kronotionden och grundräntan,
att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt
småningom varder på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan utjämning
kräfves enligt kommitténs mening, att staten ingriper för att genom
sin beskattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras
fördelning å samtliga skattskyldiga.

Skatteutjämningen anser kommittén lättast kunna avägabringas pa
sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till prästerskapet utgående tiondeafgifterna
omsättas till en bestämd summa i penningar och därefter från
någon viss tidpunkt indragas till statsverket, samt att de sålunda till statsverket
indragna tiondeafgifterna småningom minskas eller afskrifvas, till dess
de slutligen upphöra att af de skattskyldiga utgöras. Å andra sidan
skulle kyrkans intresse tillgodoses därigenom att, i samband med indragningen,
af statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande
den indragna tiondens belopp, och att kyrkans rätt till denna
ersättning betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att
ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan
medgifvande af allmänt kyrkomöte.

Ersättning Utöfver ersättningen för den gamla prästtionden, hvilken, pa sätt
afgifle/°af förut nämnts, ecklesiastikåret 1896—hade ett värde af 3,699,450 kronor,
annan anser kommittén, att af statsverket bör lämnas godtgörelse jämväl för de
fastighet. ^som blifvit bestämda att utgå af bergverk, kvarnar, fabriker samt
andra inrättningar och som för omförmälda år uppgingo till 198,504
kronor. Dessa senare afgifter, hvilande å annan fastighet än jordbruks -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fastighet, kunna, säger kommittén, i det hela anses utgöra en tionde å
industriens afkastning och motsvara sålunda tionden å jordbruksnäringen.

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och
andra afgifter af såväl jordbruk-fastighet som annan fastighet höra alltså
efter kommitténs åsikt indragas till statsverket, för att sedermera afskrifvas,
mot det att kyrkan erhåller en i penningar bestämd ersättning för
hvad af nämnda beskattningsforemål utgått till prästerskapets aflöning.

Dessutom anser kommittén, att i stället för samtliga uti den äldre Fursamiingtlagstiftningen
grundade extraordinarie afgifter af församlingarnas medlem- a^iftermar
bör, i den mån sådant till lönernas bestridande inom hvarje pastorat
blir erforderligt, utgöras af alla beskattningsforemål en i förhållande
till deras skattekraft lika, måttlig afgift. Gränsen för denna skattskyldighet
har kommittén velat bestämma så, att ej inom något pastorat
må till aflöning af prästerskapet därstädes, mot församlingsmedlemmarnas
bestridande, utdebiteras afgifter till samman!agdt högre belopp, än som
erhålles under det antagandet, att för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd utginge 20 öre, och där utöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet
inom pastoratet 5 öre eller, där f}U''ktalssättning icke äger rum, för
hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Sedan denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad därutöfver kan vara
af behofvet påkalladt för att uppbringa prästerskapets inom pastoratet
aflöning till erforderligt belopp på annat sätt beredas.

Tionde och afkastning af jordagods äro, såsom i det föregående upp-ut jamning och
visats, prästerskapets förnämsta inkomstkällor. Med hänsyn till arten af hoj.^^n°f
dessa inkomstkällor har det, särskildt i äldre tider, icke kunnat undvikas, Pensionering.
att inkomsterna blifvit större i församlingar belägna i en fruktbar slättbygd0"
än i en mager skogstrakt, oaktadt de förra församlingarna i vidd, mången aflöning.
gång i folkmängd och oftast i besvärlighet, åtminstone såvidt endast naturliga
förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Jämte det orättvisa
i denna anordning, enligt hvilken tjänstgöringens besvärlighet i och
för sig merendels icke öfvat något inflytande på aflönirigens storlek, anmärker
kommitrén såsom en med systemet förenad obillighet, att öfver
hufvud alltför stor olikhet i prästerskapets aflöningsförhållanden varit rådande,
Vid åtskilliga beställningar — kyrkoherdebefattningar såväl som
komministraturer — hafva nämligen inkomsterna varit väsentligen mindre,
än som bort påkallas af nödig hänsyn till prästens ställning och vikten
af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter andra prästerliga
tjänster varit så rikligt aflönade, att inkomsterna öfverstigit hvad som kan
anses lämpligt och passande vid jämförelse med de löneförmåner, som för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

unnats en del ämbeten utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som
de prästerliga, af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

Då enligt 1862 års förordning tionde och andra afgifter skulle bibehållas
inom hvarje församling såsom ailöningsmedel för församlingens eget
prästerskap, måste u,tjämningen af olikheterna i prästerskapets löner blifva
väsentligen begränsad. De gemensamma lönetillgångarna inskränkte sig
nämligen till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar,
kronotionde och hemmarisräntor eller på arrenden för de af kronan
upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke
voro bostadsboställen. Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra,
hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, har väl, såsom kommittén
påpekar, det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning
blifvit upphjälpt, ehuru mycket ännu återstår att därutinnan uträtta. Men
de jämväl mycket öfverklagade ojämnheterna i aflöningsförhällandena
för tjänster, som i det hela äro med hvarandra likställda, hafva däremot
endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan, yttrar kommittén,
heller icke gärna hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende
å lönernas beräkning ej blifvit uppställda för att tillämpas vid de
löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning,
och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till förfogande för att
till. erforderlig höjd uppbringa lönerna för prästerskapet i församlingar,
hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda den lön, som skäligen
kunde fordras.

• Att afgifter, som af ett pastorat utgöras till dess prästerskap, skulle
användas till aflöning för prästerskapet inom ett annat pastorat, anser
kommittén ej kunna ifrågasättas, då ju en dylik anordning skulle alltför
skarpt bryta med de förhållanden i afseende å prästerskapets aflöning,
som historiskt utvecklat sig frän tiden närmast efter kristendomens införande
här i landet, samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa
mot de församlingar, på hvilkas bekostnad andra församlingars prästerskap
skulle gynnas. Icke heller vill kommittén tillråda, att prästerskapet
skulle göras till tjänstemän, som aflönas af staten, om ock en eller annan
fördel vunnes därigenom.

Om således å ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga grundsatsen,
att hvarje församling bör när icke obilliga anspråk därigenom
ställas på densamma — aflöna sitt prästerskap, samt å andra sidan afhjälpas
det nu rådande missförhållandet med otillräcklig aflöning för ett flertal
präster och med ojämn aflöning för prästerskapet i dess helhet, bör det
efter kommitténs mening så ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhåller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39. 81

medel, som möjliggöra reglering efter rationella grunder af prästerskapets
löner. Kommittén påvisar, att dylika medel också erbjuda sig i den tiondeersättning,
som, enligt hvad i det föregående blifvit utveckladt, skulle af
statsverket utgöras. I afseende härå tillägger kommittén, att om man såsom
eu förutsättning redan för skattejämkningens genomförande ansett sig böra
uppställa den fordran, att tionden skall indragas och afskrifvas, mot det att
kyrkan undfår ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka
krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att därigenom öppnas
utsikten till lösning jämväl af frågan om förbättrande och utjämning af
prästerskapets löner äfvensom af andra för kyrkan viktiga spörsmål af
ekonomisk innebörd.

Mot det nuvarande aflöningssättet anmärker kommittén — utom det
att lönerna varit otillräckliga och ojämna — äfven att lönerna saknat
nödig fasthet, och erinrar i afseende härå om markegångsprisens växling
och vissa församlingsafgifters utgörande i förhållande till inkomst eller
fastighets taxeringsvärde, förhållanden som medfört, att värdet af löneförmånerna
undergått betydande förändringar under de år, för hvilka
lönerna blifvit bestämda. För undanröjande af berörda missförhållanden
anser kommittén, att kortare löneregleringsperioder böra införas samt lönerna
fastställas till vissa belopp i penningar. Likaså bör enligt kommitténs
åsikt tillses, att för lönebeloppen varder angifven en gräns nedåt
samt — för det fall att löner enligt de fastställda beräkningsgrunderna
skulle stiga till oskäligt höga belopp — jämväl en gräns uppåt, som ej
må öfverskridas.

Äfven nuvarande sätt för aflöning af det extraordinarie prästerska- Adjmktsajnpet
har synts kommittén mindre tillfredsställande.

Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att lönerna för det ordinarie
prästerskapet skola så beräknas, att det extraordinarie kan af det ordinarie
aflönas, har detta stadgande medfört, att när lönetillgångarna på sina
ställen knappast räckt till för att bereda anständig bärgning ens åt det
ordinarie presterskap et, än mindre åt det extraordinarie, såväl adjunktstagare
som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet. Kommittén
anmärker tillika, att om ock lönetillgångarna äro fullt tillräckliga, det
likväl ej synes principiellt riktigt att, i den ordinarie prästens lön liksom
reservera medel för aflöningen åt en annan, tv dessa medel komma måhända
under längre tider ej till användning, för den händelse nämligen
behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.

Af dessa skäl och då adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom ett
nödvändigt led i den kyrkliga organisationen, anser kommittén, att aflönin Bih.

till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft. It

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 39.

gen för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjänstebiträden, lämpligen
kan så ordnas, att den ordinarie prästen på egen bekostnad tillhandahåller
sådan adjunkt bostad och vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas
af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. Eu dylik anordning skulle
enligt kommitténs åsikt medföra dels större enkelhet och reda än det nuvarande
aflöningssättet med sina många olika arfvodesstater, dels ock den
fördelen, att något kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas i den
ordinarie prästens lön och således kunde besparas, då adjunkt ej vore anställd;
hvarförutom det extraordinarie prästerskapets ställning helt visst
skulle blifva i många afseenden angenämare och fördelaktigare, isynnerhet
om de nu ofta alltför låga arfvodena skäligen förhöjdes.

Emeritiiöner. Prästerskapets pensionering i större eller mindre omfattning anser
kommittén vara ett önskemål icke blott för prästerskapet utan äfven för
församlingarna. Då nämligen, yttrar kommittén, kyrkan för uppnående af
sitt höga mål är i behof af kraftiga organ, kan det för prästen icke vara
tillfredsställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet
betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller att,
om han i annans hand öfverlämnat göromålen, nödgas för sin försörjning,
måhända under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten
förenade lönen. Så länge pension för ordinarie präster saknas, äro
äfven utsikterna till befordran för de extraordinarie mindre, under det
att behofvet af dessa senares tjänsteverksamhet ökas. Församlingarna åter,
som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet,
måste, när de ordinarie prästerna äro oförmögna att sköta sina
tjänster, åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet öfverlämnas
åt vikarier, som ofta ombytas och icke alltid äga nödig erfarenhet.
Häraf alstras missnöje, liksom enligt kommitténs mening intresset
inom församlingarna för kyrkan och dess institutioner otvifvelaktigt blir
lidande af en sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lönetillgångarna,
som tillkommit för att uppehålla församlingslifvet, synas förvandlade
till understödsmedel åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

■Men om man också varit tämligen ense angående nyttan och nödvändigheten
af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering, hafva,
såsom mångåriga förhandlingar vid riksdag och kyrkomöte utvisa, tankarna
varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen af själfva
pensioneringen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid kommittén hvad
kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat därom,
att en allmän pensionsinrättning väl vore tilltalande, men att de svårig -

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

heter, som reste sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så stora,
att det måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande
stode att vinna. Frågan om prästerskapets pensionering skulle helt visst
bringas närmare sin lösning, om man icke ovillkorligen fasthölle vid tanken
på bildandet af eu sådan, utan i stället satte målet för sina sträfvanden
något lägre. I jämförelse med det nuvarande tillståndet måste det
nämligen anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone
ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka
från sina tjänster med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto
hellre syntes kunna förordas, som det i många fall icke torde vara behöfligt
eller ens lämpligt, att präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i
allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska
kyrkan hade städse haft i sin tjänst många präster, som ännu vid långt
framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Därför
borde inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjänstbara
prästmän, hvilka pensioner lämpligen kunde benämnas emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för det afsedda ändamålet skulle
anskaffas, har man trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp dels med
hänsyn till pensioneringens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den
anledning att staten på mångahanda sätt tager prästernas tjänst i anspråk
för uppgifter, som ligga iitom deras egentliga verksamhetsområde. Församlingarna,
som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster
ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka för
åstadkommande af pensioneringen. Att prästerna själfva skola bidraga
•därtill, har af Riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års skrifvelse.

Kommittén gör härutinnan det uttalandet, att samtliga antydda utvägar
rimligtvis böra, därest inga andra kunna beredas, för det ifrågasatta
syftet anlitas. Emellertid framhåller kommittén, att om prästerskapets
tionde afskrifves och ersättning därför lämnas, i tiondeersättningen och
andra kyrkans gemensamma afiöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla,
tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för en pensionering
i mindre omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén,
som tillika anser, att det bör öfverlämnas åt Kungl. Maj.t att bestämma
antalet emeritilöner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle
få för ändamålet användas.

Sin allmänna ståndpunkt till de viktigaste af de frågor, kommittén Orundtanbehandlar
i sitt fjärde betänkande, angifver kommittén genom att för dessa*“7“e^/“?f‘
frågors lösning uppställa följande hufvudgrunder: ringskommit 1.

Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egen- betänkande.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

dom indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföre»
prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna
grunder för lönernas lämpande etter tjänstens vikt och beskaffenhet
eller efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu
år prästerskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller
anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församlingsafgifter utgöras,
dock sammanlagdt icke till högre belopp, än som motsvarar 20 öre för
hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver 5 öre för
hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pasroratet eller, där fyrktalssättning
icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet
påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder
beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga
medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar.

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i enlighet
med angifna grunder, anser kommittén, att bland andra följande fördelar
skulle vara att vinna.

Krafvet på utjämning af skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å jordbruksfastighet
hvilande bördan blefve i möjligaste mån lika för all sådan fastighet,
samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades
till rimligt mått.

De afgifter, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande
använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å
ena sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande
fyrkar de kyrkliga krafven kunde inom nu försummade landsdelar allt
bättre tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna och
afskrifna tionden — hvilken ersättning ej har karaktär af församlingsafgifter,
då den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild församlings
medlemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt
svaga församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas,
förmå bereda sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla
tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri disposi -

Kungl. Majds Råd. Proposition N:o 39.

tion srätt öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikt att på ett
effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, reglera lönerna inom prästerskapets
olika grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för
pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

II.

Liksom förra gången, då jag för Eders Kungl. Maj:t framlade förslag
till den nya, hufvudsakligen på präsflöneregleringskommitténs betänkande IV
grundade lagstiftning, enligt hvilken prästerskapets i de territoriella församlingarna
löne- och pensionsförhållanden syntes mig böra ordnas, sedan
tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, anser jag äfven nu, att det
vidlyftiga ämnet skall kunna lättare öfverskådas, om vissa mera betydande
frågor utbrytas och från principiella synpunkter Mysas, innan jag öfvergår
till en mera detaljerad redogörelse för författningsförslagen.

Det torde sålunda tillåtas mig att till en början behandla hvar för
sig följande frågor, nämligen om afskrifning af prästerskapets tionde mot
viss ersättning till kyrkan och om församlingarnas framtida skattskyldighet
till prästerskapets aflöning, om det ecklesiastika boställsväsendet samt om
kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets
aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell

innebörd.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande
af grunder för församlingarnas framtida skattskyldighet till

prästerskapet aflöning.

Kommitténs förslag till lag om indragning till statsverket och af- Afskafning af
skrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller,;Pr&*t»r*kapeu
att nämnda tionde äfvensom alla andra till prästerskapet utgående utgiftererZtnin^tui
af fast egendom skola, allteftersom gällande löneregleringar förfalla, in- dyrkan.
dragas till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »ersättning
för prästerskapets tionde», därvid tiondepersedlarnas värde skall upptagas

§0 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

till ett belopp, motsvarande medeltalen af medelmarkegangsprisen under
åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall för hvarje
församling från och med det ecklesiastikar, indragningen där äger rum,
för all framtid utgå med den vid indragningen fastställda summan, och
skall denna för hvarje ecklesiastikär vid dess början inlevereras från stålverket
till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket

indragna, skola successivt afskrifvas. . .

Enligt detta förslag skulle alltså staten träda i tiondegifvarnas
ställe och hålla tiondetagarnas representant — kyrkan skadeslös för
de till statsverket indragna afgifterna. A andra sidan skulle kyrkan
ställas helt och hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas
uteslutande af statsfinansiella hänsyn. »Ett dylikt förfarande»,
säger kommittén (s. 40), »innebär visserligen eu omgång, då det enklaste
tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att endast i den mån tionden frigjordes
från en församling, ersättning af statsmedel. utginge till kyrkan.
Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarna eller för statsverket skulle
emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen ofördelaktigare,
än om till hennes förfogande genast ställdes, ett mot värdet af tiondeafgifterna
svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp prästerskapets, löner
inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan afbidan pa tiondeafskrifningens
slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna
förmån synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten förmedlar
uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare...»

Af yttranden, som infordrats öfver nu omhandlade förslag, framgar, att
bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Skara af styrkt förslaget,
hvaremot"öfriga domkapitel äfvensom Stockholms städs konsistorium
understödja eller åtminstone icke afstyrka detsamma. Härvid uppställa likväl
domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen
det villkoret, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas
att tillsvidare till prästerskapets aflöning erlägga eu. relativt högre
församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Domkapitiet i Linköping föror
dar förslaget endast under förutsättning, att ingen försämring af det nuvarande
prästerskapets lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig framtida
förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanteras. Då domkapitlet
i Lund tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar domkapitlet,
att detta sker under förutsättning, att hvad kommittén i sammanhang
med förslaget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande ersättning
för den indragna tionden i den ena och andra formen, dels rörande garan
tierna för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning af det svenska
prästerskapet blir bifallet, ^slutligen gör domkapitlet i Lulea sitt förord

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

till förslaget beroende af ett godkännande af vissa kraf på löneförbättring
m. m., och domkapitlet i Uppsala säger sig icke nu vilja helt uppgifva tionden.

Bland de civila ortsmyndigheterna hafva öfVerståthållareämbetet och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län afstyrkt förslaget
i dess helhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i
Kopparbergs län finna väl ej något att erinra mot tiondens afskrifning,
men motsätta sig förslaget, i hvad det innebär skyldighet för staten att
med den afskrifna tiondens värde ersätta kyrkan, och anse, att staten
allenast medelst anslag, som i vanlig ordning beviljas af Riksdagen, bör
vid regleringen af prästerskapets aflöning understödjande träda emellan.
I motsats häremot framhåller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands län önskvärdheten af att den lösesumma för tionden, som
bjudes och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna
skulle vid tiondens omsättning utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo
beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal af då
gällande jordbrukstaxeringsvärden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län hyser den åsikten, att, endast för den händelse det visar
sig att tionden, hvilken är kyrkans säkraste inkomstkälla, icke kan på ett
rättvist sätt fördelas på den tiondeskyldiga jorden, den af kommittén föreslagna
tiondeafskrifningen bör tagas under öfvervägande, men icke i frågans
nuvarande läge; i hvarje fall bör, med ledning af nu bestående
förhållanden, skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål
bestämmas efter likartade grunder. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands län anser det för förslagets godkännande vara
en nödvändig förutsättning, att jordbruksfastigheterna tillsvidare vidkännas
en något högre afgift till prästerskapets aflöning än andra skatteobjekt.
Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län påyrkar, att
högre afgifter skola provisoriskt utgöras af jordbruksfastigheter. Bibehållande
vid jorden, under någon tid, af en del utaf tionden göres till
förutsättning för förslagets tillstyrkande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Örebro och i Västmanlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga 15 länen tillstyrka
i mer eller mindre utförligt motiverade yttranden kommitténs förslag om
afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning.

Kammarkollegium, som i utlåtande af den 10 november 1905 i hufvudsak
instämmer uti kommitténs »allmänna motivering», uttalar sin anslutning
till de principer, på hvilka förslaget till lag om indragning till statsverket
och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför
blifvit byggdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Att eu omläggning af gällande grunder för deltagande i urskylderna
till prästerskapets aflöning är af förhallandena pakallad, torde väl numera
ganska allmänt erkännas.

Behofvet af en reform synes mig framgå redan af den omständigheten,
att skattskyldigheten för berörda ändamål ännu är viktiga delar
bestämd efter hufvudsakligen samma principer som dem, pa hvilsa landskapslagarnas
stadganden i ämnet hvilade.

Hvad under den katolska tiden hade såsom aflöning anslagits det i
församlingarna tjänstgörande prästerskapet blef nämligen, i stort sedt, icke
genom reformationen och den därmed förbundna kyrkliga reduktionen
fråntaget detta prästerskap, och de i landskapslagarnas kyrkobalkar tillämpade
grunder för fördelning af församlingarnas bidragsskyldighet till
samma prästerskap upptogos jämväl i den för hela riket gemensamma lagstiftning
angående »prästerskapets uppbörd af allmogen», som under 1600-talet kom till stånd och fick sitt förnämsta uttryck i nadiga förordningen
den 8 februari 1681. Denna åldriga lagstiftning, såvidt den. var måttgifvande
för församlingarnas aflöningsplikt gentemot deras själasörjare,
upphäfdes icke genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande
åt prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, ehuru i sättet för aflöningens
utgörande vidtogos väsentliga ändringar, hvilka i viss mån återverkade
på aflöningsbeloppen. Tionden liksom afgifterua för bergverk, kvarnar,
fabriker och andra inrättningar äfvensom påskpenningar, jura stolle,
matskott och offer med flera extraordinarie afgifter skulle enligt §§ 6 och
7 i sist omförmälda förordning utbytas mot afgifter, bestämda för en tid
af femtio år, men vid de gamla afgifternas ombildande skulle bland annat
lända till efterrättelse »de för riket i allmänhet eller särskilt för vissa
orter gällande författningar och stadganden».

Hägra föreskrifter angående de nybildade afgifternas fördelning a
skatteobjekten meddelades icke, utom beträffande de afgifter, som skulle
träda i stället för extraordinarie sådana. I fråga om dessa senare innehöll
nämligen 1862 års förordning bestämmelser i syfte,_ att dittills bestående
gradering och klassificering skulle savidt möjligt bibehållas.

En följd af denna förordningens uraktlåtenhet att angifva för hela
landet gällande normer med afseende å aflöningsbidragens fördelmng till
utgörande af löngifvarna är, att de mest olika grunder härutinnan tillämpats,
hvithet framgår vid en granskning af resolutionerna angående lönereglering
för prästerskapet i särskilda delar af riket.

Tiondeafgifterna fördelades sålunda å de tiondeskyluiga fastigheterna
än efter dessas taxeringsvärden vid en viss tidpunkt, än efter vissa inom
de olika landskapen gällande äldre skattefördelningsgtunder, såsom mantal,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tunnland, öresland, rök, soldatrote o. s. v. Men berörda afgifter fastställdes
understundom äfven till det belopp för hvarje fastighet, hvarmed de
dittills utgått.

Löneregleringsresolutionerna förete likaså en rik profkarta på olika
normer i fråga om fördelningen af de aflflfter, som skulle drabba vare
sig annan fastighet än tionde-kyklig jord eller inkomst och personer. Så
t. ex. skola några industriella verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda
i fasta belopp för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk
åter med afgifter, som växla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp.
I den ena församlingen skola afgifterna för olika slag af inkomst utgå
med samma procent af inkomstbeloppen, men i den andra församlingen
med olika procent. Afgifter i förhållande till bevillning eller fyrktal skola
i några församlingar utgöras af alla bevillningspliktiga beskattningsföremål,
i andra församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under
det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder förekomma. Slutligen
skola i en församling persordiga afgifter utgå såsom hufvudsakligt
församlingsbidrag, men i en annan blott såsom fyllnadsafgifter, och saknas
alldeles i en tredje.

Församlingsmedlemmarnas lönebidrag till prästerskapet reglerades alltså,
på sätt ock i 1897 års riksdagsskrifvelse blifvit anmärkt, ’på ett synnerligen
skiftande sätt i olika orter’. Men äfven om man anser, att prästerskapets
aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna själfva och
att församlingsafgifternas storlek därför må växla efter förhållandena inom
hvarje församling, följer däraf icke, att församlingsafgifterna skola få fördelas
på de bidragsskvldiga efter godtyckligt valda, för särskilda församlingar
skiftande grunder. Den frihet, som i fråga om afgifternas fördelning
å beskattningsföremålen lämnades vederbörande vid tillämpningen af
1862 års förordning, torde fördenskull böra vid kommande löneregleringar
inskränkas genom lagbestämmelser, hvilka så vidt möjligt fastställa
för hela riket gemensamma beskattningsgrunder.

Detta har uppenbarligen åsyftats äfven af Riksdagen, som i nyss omförmälda
skrifvelse förklarat sig finna en mycket omfattande revision af
grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifva
nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika
skatteobjekten.

I hvilken omfattning revisionen bör företagas och huru långt utjämningen
bör sträcka sig — därom hafva, såsom naturligt är, meningarna
varit delade.

Prästlöneregh ring-kommitlén har velat fastställa en gemensam och
lika grund för alla beskattningsföremåls deltagande i uflöningsbidragen

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami 1 Afd. 20 Höft. ''.2

KungI. Maj.-ts Kåd. Proposition 1\T:o 39.

och åstadkomma allmän utjämning af skattskyldigheten såtillvida, som
församlingsafgifterna ej skulle få öfverskrida eu viss, lågt satt gräns. Därmed
har kommittén afsett att tillgodose rättvisans och billighetens äfvensom
en modern skattepolitiks fordringar.

På det att emellertid icke genom församlingsafgifternas nedsättande
— åtminstone såvidt fråga är om skattskyldigheten inom flertalet församlingar
— de kyrkliga lönemedlen skulle minskas, har kommittén å andra
sidan uppställt krafvet på ersättning af statsmedel för de afgifter af tiondeursprung
äfvensom några andra därmed likställda afgifter af fast egendom,
som ej längre komme att utgå.

Detta statsbidrag tillika med dels redan uppsamlade lönemedel af
ecklesiastik natur, dels öfriga sådana kyrkliga aflöningstillgångar, som kunna
göras gemensamma för hela prästerskapet, skulle tillhopa bilda en fond
med uppgift att utgöra regulatorn vid löneregleringarna. Genom anslag
från denna fond blefve det sålunda möjligt att bereda prästerskapet i äfven
ekonomiskt svaga församlingar anständig bärgning, genom dylika anslag
kunde ock lönerna för tjänster, som anses i det hela likställda, bringas i
jämnhöjd med hvarandra. Lönerna skulle icke i något fall behöfva sättas
under en af nödiga och billiga hänsyn till prästens ställning och föregående
utbildning påkallad minimigräns, och de kunde i allmänhet, med ledning
af vissa grunder, lämpas efter tjänsternas vikt och beskaffenhet En rationell
lönereglering skulle öfver hufvud kunna komma till stånd, ej — såsom
vid tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning — en lönereglering,
hvilken till sitt resultat; väsentligen blefve beroende af allenast de
tillgångar, hvarje särskild församling hade att för ändamålet erbjuda sin
själasörjare.

Kommitténs förslag till utjämnande såväl af skattskyldigheten till
prästerskapets aflöning som af prästernas löneförmåner innebär uppenbarligen
en fullkomlig brytning med nu gällande beskattnings- och lönesystem.
Vid en ingående granskning af detta och andra framställda förslag
till det föreliggande, synnerligen grannlaga samt särskildt för kyrkans
bestånd och utveckling högst betydelsefulla spörsmålets lösning har jag
emellertid kommit till den uppfattningen, att det sätt, hvarpå enligt
kommitténs förslag nu ifrågavarande skatter och löner skulle utjämnas, bör
ur den dubbla synpunkten af billighet och rättvisa mot både löngdvare
och löntagare i sina hufvucdrag godkännas. Jag är öfvertygad, att ett
till äfventyra icke så långt gående förslag skulle ur endera synpunkten visa
sig mindre tillfredsställande.

Då kommittén på en omfattande, af mig förut i väsentliga delar återgifven
motivering grundat sitt förevarande förslag om prästtiondens af -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.''

skrifning mot ersättning af statsmedel liksom det i samband därmed framställda
förslaget om påläggande af en viss lag församlingsafgift till prästerskapets
aflöning, och då vidare kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande
af den 10 november 1905 ytterligare belyst kommitténs ifrågavarande
förslag samt med anledning af erinringar, som en del myndigheter
haft att däremot göra, på några punkter än vidare utfört motiveringen,
torde jag lämpligen kunna inskränka mig till att allenast hänvisa°till
hvad kommittén och nämnda ämbetsverk i hithörande delar sålunda anfört.

Ur statsfinansiell synpunkt har tydligen förslaget om ersättning af allmänna
medel för tertialtionden och andra till prästerskapet utgående fastighetsafgifter,
hvilka skulle afskrift^, en icke ringa betydelse. På statsverket
ställes nämligen anspraket att ataga sig en utgift, som, beräknad efter
förhallan den a ecklesiastikaret 1896—97, skulle, sedan afskrifningen blifvit
inom alla församlingar slutligen genomförd, för framtiden uppgå till ett
ärligt belopp af 3,897,954 kronor. Det torde väl dock knappast kunna
betviflas, att budgeten skall, när tiden därför är inne, förmå utan större
svårighet bära äfven denna, om ock afsevärda, utgift. Jag återkommer
längre fram till detta ämne.

i Hvad härefter beträffar frågan om ordnande af församlingarnas skatt- Församlin9arsky
idoghet till prästerskapets aflöning, sedan nu gällande 1 öneregleringarskatukyldigket
trädt ur kraft, innehåller kommitténs förslag till lag angående reglering af m Prä,lerprästerskapets
aflöning bestämmelser härom. I den män afkastning af bostads- aflöning.
boställe, på visst sätt beräknad, äfvensom för prästerskapet i ett visst pastorat
eljest tillgängliga särskilda lönemedel ej äro tillräckliga för samma prästerskaps
aflöning —- och endast i något sällsynt undantagsfall torde de göra
till fyllest — må nämligen på grund af § 7 i omförmälda lagförslag församlingsafgifter
utdebiteras till högst ett belopp, som erhålles med tillämpning
af följande beräkningsgrunder, nämligen att för hvarje person af pastoratets
hela folkmängd skola utgå 20 öre och därutöfver för hvarje fyrk
af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger
ruin, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning
50 öre.

Det församlingsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende

ena sidan al lönens eller lönernas storlek och å andra sidan af tillgången
inom pastoratet på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna —
skall enligt § 16 i nyssnämnda lagförslag utgöras efter samma grunder,
som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka
kyrkostämma fattar beslut; dock må kyrkostämma besluta, att till bestridande
af förevarande aflöningsbidrag skall utgå eu personlig afgift

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

för eu hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af
kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, för icke
sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Uti en s. k. finansplan har kommittén (s. 273—294), med tillämpning
af föreskrifterna i de särskilda lagförslagen, beräknat behofven för olika i
förslagen angifna ändamål äfvensom medlen till behofvens fyllande. Med
hänsyn till det fördelaktiga resultatet af det gjorda öfverslaget uttalar sig
kommittén på följande sätt: »Häraf framgår, att om utgifter och inkomster

beräknas på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen
lämna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén
upprepade gånger framhållit, denna beräkning hvila!’ på ovissa förutsättningar,
har kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén
föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid
Kungl. Maj:t vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett
minst lika stort öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra tillstyrka
den ändring i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet,
såvidt denna beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna
20 öre, allenast 10 öre för hvarje person-.

Lika med kommittén är jag af den åsikten, att hvad som, utöfver
boställsafkastningen och värdet af andra med en viss tjänst till äfventyrs
förenade särskilda förmåner, kan erfordras till utfyllande af det för tjänstens
innehafvare fastställda lönebeloppet bör i första hand tillvägabringas genom
uttaxering af afgifter inom en viss gräns och efter eu för samtliga beskattningsföremål
lika grund, således utan att ett särskildt slag af skatteobjekt
betungas mer än de andra.

Det gäller nu att från denna utgångspunkt pröfva, i hvilken mån
församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande
af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare.

Härvid har jag till eu början i fråga om tillgodoseendet af prästerskapets
löneanspråk afvikit från de af kommittén därutinnan uppställda
grunderna såtillvida, som minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna
blifvit höjda med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till
4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor, hvarjemte
beträffande lönerna för de lägst aflönade ordinarie prästerna med 10 ars
tjänstetid inom graden ytterligare höjning vidtagits, så att efter förloppet
af denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare alltid
skulle uppgå Hd kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid

Kung!. Majits Nåd. Proposition N:o 39.

komministratur till minst 3,000 kronor. Rörande dessa frågor anhåller
jag att längre fram få utförligare yttra mig.

Förutom anförda skiljaktigheter tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
jämväl på följande.

Till grund för de af kommittén verkställda beräkningarna angående
behofvet af lönemedel — hvarom tab. 1 af tabellserien D lämnar upplysning
— hafva lagts de prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster
äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka förefunnos
den 1 oktober 1902 eller skulle komma till stånd, sedan de af
Kung! Maj:t intill nämnda dag meddelade beslut i ämnet bragts till verkställighet;
och hafva såsom måttgifvande för församlingsafgiftema -— redovisade
i kol. 13 och 14 af tab. 3 uti nyssnämnda tabellserie — de officiella
uppgifterna angående folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp för år 1900
kommit till användning. Vid de af mig nu senast föranstaltade beräkningarna
åter har hänsyn tagits jämväl till organi-atoriska anordningar,
hvilka beslutats intill den 1 juli 1908, hvarförutom dessa beräkningar,
ehvad de haft till syfte att bestämma församlingsbidraget eller lönernas
storlek, hvila på uppgifter angående folkmängden för år 1905 samt angående
fyrktal och bevillningsbelopp gällande för år 1905. Härtill kommer
att, af skäl som jag skall i det följande angifva, från fyrktalen och
bevillningsbeloppen icke, såsom vid kommitténs beräkningar, gjorts afdrag
för de å prästerskapets boställen och löneinkomster belöpande fyrktal och
bevillningsbelopp.

Slutsummorna för löner och arfvoden, sådana de framgått ur dessa
enligt delvis olika grunder och under inflytande af olika faktiska förhållanden
verkställda beräkningar, — nämligen 9,409,247 kronor enligt kommitténs
förslag och 10,350,935 kronor enligt de af mig gjorda modifikationerna
däri — hafva emellertid icke ansetts vara af beskaffenhet att kunna
framläggas såsom nog tillförlitliga uttryck för kyrkans behof under eu
närmare framtid. De anförda siffrorna hafva därför icke heller kommit
till användning vid de respektive finansplanernas uppgörande.

I afseende härå erinrar kommittén (s. 274), hurusom det icke varit
möjligt att förutse, i hvilken mån dess uti betänkandet III framställda förslag
till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen kunna blifva
genomförda. Kommittén finner det emellertid uppenbart, att ifrågavarande
organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid —
väsentligen utvecklas, och torde denna utveckling blifva åtminstone fullt
så omfattande, som kommittén förutsatt. Vid beräkning af de tillgångar
som erfordras för prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått
från det antagandet, att samtliga dess förslag skulle godkännas, i hvad de

Kurnjl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

afse delning af pastorat, inrättande inom visst pastorat af öka It antal
prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur.
Härigenom skulle föranledas en ganska afsevärd ökning i
utgifter utöfver den summa, som akunde göra till fyllest för upprätthållande
af den dåvarande organisationen. A andra sidan kan det, yttrar kommittén,
svårligen bestridas, att inom vissa pastorat flera prästerliga krafter finnas,
än själavårdens beliöriga handhafvande påkallar. Då kommittén likväl med
säkerhet förväntar, att dess förslag om indragning af prästerliga tjänster
skola röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén
trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,
att indragnings förslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse
komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och
med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningarna
i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när
dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Någon minskning
i utgifter skulle häraf blifva en följd.

Antydda, hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationer i
dåvarande kyrkliga indelning och organisation skulle, utöfver nyssnämnda
af kommittén beräknade summa 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter
till ett belopp af 400,512 kronor. Kostnaden i sin helhet för upprätthållande
af samtliga erforderliga kyrkoherde- och komministersbeställningar
jämte öfriga i det föregående antydda tjänster skulle följaktligen, enligt
kommitténs beräkning, komma att uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består
eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1908, underkastas eu efter kommitténs
nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning åt de
utaf mig uppställda löneberäkningsgrunderna, hela kostaadssumman för nu
ifrågavarande prästerliga tjänster bestiga sig till 10,651,691 kronor och
således ökas med ett belopp af 300,756 kronor utöfver den af mig i
sådant afseende först uppgifna kostnadssuminan 10,350,935 kronor. Uti
den i enlighet härmed af mig uppgjorda finansplanen — till hvars detaljer
jag återkommer -— hafva bland utgifterna upptagits två poster å tillhopa
10,651,691 kronor, nämligen en post å 10,326,243 kronor till löner för
kyrkoherdar och komministrar äfvensom till arfvoden åt kontraktsprostar
samt en annan post å 325,448 kronor såsom lönetillökning efter tioårig
tjänstgöring åt vissa ordinarie präster.

För bestridande af omförinälda kostnader skulle vara att i första
rummet påräkna afkastningen af bostadsboställen med jordbruk.

1 den finansplan, som åtföljde 1908 års proposition, upptogs, bland
inkomsterna, såsom beräknad afkastning af dylika boställen ett belopp af

A ungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 95

%380,690 kronor. Vid fastställandet af detta belopp hade icke gjorts afdrag
för bostiillshafvares kostnader för fullgörande af honom åliggande
nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande de för jordbrukets behof
erforderliga laga husen å bostället, enär afsedt var, att dessa kostnader

skulle i annan ordning ersättas boställshafvaren. Nu hafva emellertid__

för åvägabringande af öfverensstämmelse med ett uppgjordt förslag till
förändrad fördelning af byggnadsskyldigheten vid bostadsboställerug till
hvithet ^ förslag jag senare torde få återkomma — berörda kostnader, i
den mån^ upplysning om dem kunnat vinnas ur kommitténs tabellverk,
blifvit franräknade boställsafkastningen. Det belopp, som i 1908 års
finansplan angifver afkastningen af ifrågavarande boställen, har i enlighet
härmed nedsatts till 2,096,905 kronor eller således minskats med 283°785
kronor.

, .Til1 ledning vid bedömande. af frågan, i hvilken omfattning skattskyldighet
till prästerskapets aflöning må åläggas församlingarna, har jag,
under beaktande såväl af antydda minskning i bostadsboställenas beräknade
afkastning som af öfriga omständigheter, hvilka kunna vara af beskaffenhet
att öfva inflytande på finansplanens siffror, uppgiort en ny
finansplan.. Härvid har jag utgått från det antagandet, att församlingarnas
aflumngsplikt skulle bestämmas i enlighet med ettdera af följande alternativ,
hvilka innefatta i någon mån skiljaktiga skattesatser. Maximum af skattskyldighet
har sålunda antagits:

enligt alternativ I till 10 öre för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom
pastoratet eller, där fyrtalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje krona
af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning, alltså i full öfverensstämmelse
med Eders Kungi. Majds förslag till 1908 års riksdag; och

enligt .alternativ II till 10 öre pr individ och 6 öre pr fyrk eller 60
öre pr bevillningskrona.

Enligt det första alternativet skulle församlingsafgifterna uppgå till
3,743,785 kronor och enligt det andra till 4,090,712 kronor.

Uppgöres finansplanen under den förutsättningen, att församiino-sbidraget
varder beräknadt efter skattesatserna uti alternativ I, uppstår eu
brist i lönemedel å 55,560 kronor. Tillämpas alternativ II, vinnes ett
öfverskott å 291,367 kronor.

Det utslag, dessa beräkningar gifvit, lärer hänvisa på nödvändigheten
att tillämpa de i alternativ II upptagna skattesatserna, i hvilken händelse
de särskilda församlingarnas afiöningsplikt torde komma att tagas i anspråk
ungefär i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans
behof af lönemedel, tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

äfven under mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må
blifva vederbörligen tillgodosedt.

Med afseende å det, vid tillämpning af de högre skattesatserna, beräknade
öfverskottet 291,367 kronor anser jag mig böra fästa uppmärksamheten
därpå, att såvidt för uppkomsten af ett sadant öfverskott förutsattes,
att kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid bostadsboställenas
jordbrukshus skola hållas nere vid förenämnda summa 283,785
kronor, ovisst är, huruvida något öfverskott i verkligheten kan komma att

uppstå. '' ... .„

De till prästlöneregleringskommittén insända uppgifter, som legat till
grund för beräkningen af ifrågavarande kostnader, torde nämligen på
sätt kommittén ock framhåller dels i inledningen till tabellserien A. sid.
xi och xn, dels i inledningen till tabellserien D sid. vin — understundom
hafva varit mindre tillförlitliga. Dessutom har, beträffande de skånska
prästboställena, upplysning lämnats kommittén allenast rörande kostnaderna
för jordbrukshusens underhåll. Nybyggnadskostnaderna för de laga husen
å prästgårdar i Skåne bestridas nämligen genom afgifter till skånska prästerskapets
bvggnadskassa, och det åligger boställshafvaren att, utan någon
åtskillnad'' mellan jordbrukshus och bostadshus, erlägga berörda afgifter
för nybyggnad af boställets samtliga laga hus. Härtill kommer, att ju
för närvarande på vissa orter boställshafvaren alls icke drabbas af nagra
kostnader för nybyggnad och underhåll af de laga husen a bostället. Slutligen
får ej förbises, att arbetslöner och priser å byggnadsmaterialier högst
väsentligt stigit sedan de tio år, då omförmälda uppgifter lämnades; och
ytterligare stegring är måhända att i framtiden förvänta.

Om det följaktligen kan såsom eu svaghet hos finansplanen anmärkas,
att siffrorna för bostadsboställenas afkastning satts för höga, torde denna
oegentlighet dock fullt motvägas af omständigheter, som innebära betryggande
utvecklingsmöjligheter för vissa af den uppgjorda statens aktiva.

Sålunda kan det väl icke betviflas, att om vid de kommande löneregleringarna
skattesatserna eldigt alternativ II blifva bestämmande för
storleken af församlingarnas aflöningsbidrag. ett större belopp skall i församlingsafgifter
inflyta än de 4,090. i 12 kronor, som med ledning af nu
tillgängligt statistiskt material, enligt hvad jag redan nämnt, beräknats
blifva det kommunala skattebidraget till prästerskapets aflöning.. Till stöd
för ett sådant antagande tillåter jag mig erinra därom, att bevillningen i sin
helhet, för både landsbygd och städer, under tioårsperioden 1896—1905
vuxit med 73.19 procent. Icke minst af betydelse är härvid den omständigheten,
att å landsbygden, där största behofvet af lönemedel gör sig
gällande, bevillningen under nämnda period ökats med 100.89 procent för

KungI. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

inkomst och med 24.07 procent för fastighet. Utom det stöd förväntningarna
pa en framtida ökad skattekraft inom församlingarna kunna
hämta af statistikens siffror angående bevillningsbeloppens hittills nästan
oafbrutet fortgående stegring, bestyrkes en sådan uppfattning jämväl utaf
erfarenheten från tillämpningen af åtskilliga nu gällande löneregleringar.

Pa sätt jag förut vid redogörelsen för kommitténs framställning om prästerskapets
. nuvarande aflöningsförhållanden påpekat, hafva nämligen de afgift^
till prästerskapet, som blifvit ställda i visst förhållande till inkomst,
ePer fffl taxeringsvärde a fastighet, inom åtskilliga församlingar visat förmåga
af en ganska kraftig tillväxt, hufvudsakligen beroende å industriens
och handelns utveckling inom dessa delar af landet.

Äfven torde böra beaktas, hurusom den möjligheten ingalunda är
utesluten, att kyrkofondens inkomster skola växa. I den män samma inkomster
utgöras af skogsförsäljningsmedel, lärer en stegring af inkomsterna
till och med kunna hållas för mycket sannolik.

I betraktande af nu anförda omständigheter kan jag icke finna någon
betänklighet vid att tillstyrka en sådan anordning af församlingarnas bidragsskyldighet
till prästerskapets aflöning, att för detta ändamål skulle
fastställas församlingsafgifter till sammanlagdt högst det belopp, som
erhålles under antagande, att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd
utginge 10 öre och härutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet
inom pastoratet 6 öre eller för hvarje bevillningskrona 60 öre.

När jag i det föregående angifvit min ståndpunkt till kommitténs för- [hornsten
slag angående ordnande _ af det ecklesiastika beskattningsväsendet, såvidt
angar prästerskapets aflöning, har jag begagnat mig af de utaf kommittén skytdigheiens
själf använda ordalagen för betecknande af skattskyldighetens omfattning,bestämmandeutan
att, däremot göra någon gensaga. Det synes mig emellertid icke
lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder,
såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrkar eller
bevillningsbelopp.

Med afseende härå tillåter jag mig från kommunallagstiftningens
område erinra därom, att enligt § 58 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse
pa landet den 21 mars 1862 kommunalutskylder skola
utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldiga efter vissa grunder
påförda fyrktal. Ursprungligen var i nämnda förordning fyrktalet
upptaget såsom en enhet, efter hvilken för jordbruksfastighet, som var i
mantal satt, mantalet och för annan jordbruksfastighet äfvensom öfriga
beskattningsföremål öfver hufvud bevillningen skulle med hänsyn till kommunalutskyldernas
utgörande mätas. Mantalets betydelse såsom grund för
den kommunala beskattningen upphörde dock ganska snart, nämligen

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. ]3 j jj

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

med utfärdandet af kungörelsen den 15 september 1863, och bevillningen
af fast egendom samt af inkomst blef sedermera därutinnan ensamt bestämmande.
Tyngden af de kommunala bördorna drabbade emellertid jordbruksfastigheten
i högre grad än andra beskattningsföremål — eller på
det sätt, att jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för 5 öres bevillning samt
annan fastighet och öfriga beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öres bevillning
o. s. v. —, hvarför fyrktalssättningen fortfarande hade till uppgift
att förmedla den kommunala skattskyldighetens bestämmande. I sammanhang
med fördubblandet af bevillningen för jordbruksfastighet ändrades
slutligen genom nådiga förordningen den 2 december 1892 fvrktalssättningsmetoden
därhän, att alla beskattningsföremål fingo sig fyrktal åsätta
i lika förhållande till bevillningen.

Härmed har behofvet af fyrktalssättning, såsom en särskild anordning
för reglerande af kommunalbeskattningen å landet, försvunnit, och
de kommunala skattebidragen kunna där lika väl som i stad ut debiteras
i direkt förhållande till den skattskyldiges bevillning.

Emellertid bar vid olika tillfällen framhållits, hurusom det i vår skattelagstiftning
rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den
kommunala skattskyldigheten föranleder stora svårigheter och i många
fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för skattelagstiftningens reformerande
i önskvärd riktning. Upplöses detta samband, erhåller man fria
händer att med bevillningen företaga de förändringar, densamma i sin
egenskap af statsskatt anses böra undergå, liksom tillfälle kan beredas att
underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med afseende
å denna beskattnings särskilda ändamål finnas erforderliga.

En åtgärd i riktning af antydda reforms genomförande har för någon
tid sedan blifvit vidtagen.

Då nämligen Kungl. Maj:t för 1907 års riksdag framlade förslag
till vissa ändringar i de författningar, som reglera kommunernas själfverk
samhet, hufvudsakligen i syfte att åvägabringa en begränsning af den
kommunala rösträtten samt att införa proportionellt valsätt vid val till
stadsfullmäktige, hade jämväl till behandling upptagits frågan om lossande
af sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten
samt om fastställande af ny grund för beräkning af nämnda
skattskyldighet. Till närmare upplysning härom tillåter jag mig erinra,
huruledes i det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde vederbörande
proposition till Riksdagen (n:o 29), chefen för civildepartementet,
med framhållande af att den kommunala beskattningen fortfarande borde
hvila på den taxering, enligt hvilken bevillning till staten utgöres, i förevarande
ämne vidare anförde, att det till vinnande af en enhetlig norm för

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

kommun alut sky ld ernas utgörande torde vara lämpligt att kåta dessa utgå
i förhållande till inkomst, och till sådan hänföra icke blott taxerad beskattningsbar
inkomst af kapital och arbete utan äfven, i fråga om fastighet,
en antagen inkomst. -Därvid borde enligt föredragande departementschefens
åsikt nu rådande förhållande mellan de särskilda beskattningsföremålen
— jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — såsom
faktorer vid bestämmande af kommunal skattskyldighet lämnas orubbadt,
och. alltså fortfarande antagas, att af kastningen utgjorde af jordbruksfastighet
6 procent samt af annan fastighet 5 procent af taxeringsvärdet.

1 enlighet härmed hade uti §§ 58, 59 och 64 af det för Riksdagen
framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet införts de bestämmelser, som skulle blifva en
följd af fyrktalsberäkningens upphäfvande och kommunalutskyldernas beräknande,
icke efter fyrktal, utan i direkt förhållande till inkomsten. Omförmälda
§ 58 i förslaget innehåller sålunda det stadgandet, att bidragen
till kommunens gemensamma utgifter skola såsom kommunalutskylder’ af
en hvar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad
för jordbruksfastighet till 6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda
taxeringslängd, samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det
beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast
fastställda taxeringslängd erläggas.

Förslaget till ändrad lydelse af nyssnämnda § 58 blef i oförändradt
skick bifallet af Riksdagen, som för sin del antog, bland åtskilliga andra
lagar, jämväl en lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, där § 58 var införd med
den af Kungl. Magt föreslagna lydelsen. Enligt hvad Riksdagen i
sin skrifvelse af den 17 maj 1907 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, hade
emellertid Riksdagen antagit åsyftade lagar endast under den förutsättningen,
att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med ett
åt Riksdagen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget
förslag till ändrad lydelse åt vissa paragrafer i regeringsformen och
riksdagsordningen samt till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen varder
af Riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad och af Konungen gillad.

Kommunalbeskattningen hvilar således ännu på den gamla grunden,
och församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet är i anslutning
därtill af prästlöneregleringskommittén ställd i visst förhållande
till fyrkar och bevillningsbelopp. Jag tvekar emellertid icke att afvika
från hvad kommittén härutinnan föreslagit samt att tillstyrka en sådan
anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

beräknas efter förenämnda, af Riksdagen numera godkända kommunala
beskattningsnorm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den man pastoratets
folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikten.

Med bibehållande af den maximigräns, som af mig nyss föreslagits
för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna,
nämligen 6 öre pr fyrk eller 60 öre pr bevillningskrona, skulle
alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med
10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar
inkomst — till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras
församlingsafgifter med högst 6 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal
kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga
om fastighet, på nyssnämnda sätt beräknad inkomst, förutom 10 öre för
en hvar af pastoratets invånare.

Afskaffande Enligt kommitténs förslag har, såsom jag förut nämnt, åt vederböanTter^tm
ran(le församling öfverlåtits att själf afgöra, huruvida till åstadkommande
prästerskapet* af det vid löneregleringen fastställda bidraget till prästerskapets aflöning
aflöning. personliga afgifter må upptagas. Dessa skulle, när de förekomma, dock
ej få öfverskrida 50 öre för man och hälften däraf för kvinna.

För närvarande användas i ganska vidsträckt omfattning personliga
afgifter för beredande af aflöning åt prästerskapet. Af församlingsbidraget
för hela riket utgjorde nämligen ecklesiastikåret 1896—97 de personliga
afgifterna 18.42 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst
uppgingo till endast 10.26 procent.

Jag betviflar icke, att mången mindre bemedlad skulle vara villig
att med en personlig afgift, hvilken icke sattes alltför hög, bidraga
till fyllande af kyrkans behof af lönemedel, då ju det ändamål, för hvilket
afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens upprätthållande, fortfarande
af de flesta i vårt land inses och erkännes såsom synnerligen betydelsefullt.
Dock anser jag mig ej kunna understödja prästlöneregleringskommitténs
förslag i förevarande punkt.

Det synes mig nämligen icke lämpligt, att personliga afgifter, vid
hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför
tyngst drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till
alltför vidsträckt användning i vårt beskattningssystem. Oafsedt de personliga
afgifterna till prästerskapets aflöning, upptager såsom bekant detta
system för närvarande ej mindre än tre skatter af rent personell natur, nämligen
mantalspenningar till staten samt en sjukvårdsafgift och en folkskoleafgift,
hvilka båda senare skatter utgå för kommunala behof. Enär det torde
bäst öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning,
att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

vid. den reform af det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga,
dylika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffas.
Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke sådana afgifter kunde
vara väl afpassade efter eller åtminstone bättre än nu betingade af de
tiders förhållanden, under hvilka de tillkommo.

Nu ifrågavarande personliga afgifter skulle, såsom nyligen blifvit
nämndt, enligt kommitténs förslag ej ovillkorligen anbefallas, utan bero af
vederbörande kyrkostämmas beslut. I afseende härå kan emellertid efter
mitt förmenande såsom en betänklighet anmärkas, att tillämpningen af
berörda skatteform skulle drabba äfven sådana samhällsklasser, som på
grund af sin ekonomiskt tryckta ställning ej äga deltaga i den kyrkliga
kommunens gemensamma angelägenheter.

Åtskilliga af de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttranden, hafva
jämväl afstyrkt förslaget om fakultativa personliga afgifter till prästerskapets
aflöning.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, finner jag mig icke
kunna tillstyrka bifall till prästlöneregleringskommitténs förslag om rätt
för kyrkostämma att pålägga dylika afgifter.

Det ecklesiastika boställsväsendet.

Angående prästerskapets boställen stadgas i § 4 af 1862 års förordning
att boställe, som afses att af löntagare bebos och brukas, skall efter
viss angifven grund beräknas till en dess verkliga värde motsvarande inkomst,
samt i § 5, att prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet
kan i förening med bostadsboställe brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter,
som därför äro af Kungl. Maj:t särskildt meddelade. Indelningshafvaren
måste alltså genom egen skötsel draga inkomst af sitt bostadsboställe,
men är naturligtvis oförhindrad att på eget ansvar utarrendera
detsamma för sin tjänstetid. Åt honom till äfventyrs anvisadt löningsboställe
skall, under den i § 5 nämnda förutsättningen, i författningsenlig
ordning utarrenderas.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt betänkande af den 19 juni
1903 ej föreslagit några mera genomgripande förändringar i det ecklesiastika
boställsväsendet. Är nämligen bostadsboställe upplåtet åt innehafvare
af viss prästerlig tjänst, skall, enligt § 6 mom. 1 i förslaget till lag
angående reglering af prästerskapets aflöning, afkastningen af sådant boställe
fortfarande beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för samma
tjänst. Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som

102

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

anslagits till bidrag vid tjänsteinnehafvarens aflöning, skall äfven detta
hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4 mom. 2 i omförmälda lagförslag
föreskrifver, anses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning
inräknas i afkastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skall,
enligt hvad som inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om
kyrkofond, hela den grupp af inkomster, om hvilka talas i § 9 mom. 2
af 1862 års förordning, och bland hvilka här särskild! må framhållas de
som grunda sig »på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», ej vidare
beräknas för aflöningen vid någon viss prästerlig beställning, utan
såsom en gemensam tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden.
Afkastningen af dylikt löningsboställe, när det ej af församling
eller enskild person anslagits till aflöning åt prästerskapet i visst pastorat,
skall följaktligen enligt kommitténs förslag indragas till nämnda fond.

I den mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe
bör skötas af indelningshafvaren själf eller för hans räkning utarrenderas,
har prästlöneregleringskommittén uttalat sig i sitt först afgifna betänkande
af den 20 december 1899, innefattande förslag till förordning angående
utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen.
Kommittén, som håller före, att det bör medgifvas prästerskapet större
frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för
längre tid utarrendera sina boställen, har för en sådan utarrendering uppställt
följande hufvudgrunder (s. 16):

l:o) Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning
till boställshafvarens besittningstid, upplåtas på arrende efter ansökning
af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af
arrendevillkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet
pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för
boställets innehafvare med afseende å hans tjänsteutöfning och personliga
ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum; liksom före
utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom
göras förbehåll om vissa naturaprestationer till boställshafvaren. Af
samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall,
då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd,
skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfver hufvud ma medgifvas.

4:o) I alla parters intresse skola arrendevillkoren pröfvas och fastställas
af Konungens befallningshafvande och domkapitel.

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Den mera vidgående frågan om lämpligheten af att prästerna bibehållas
vid innehafvet af sina jordbruksboställen, eller om icke dessa boställen
böra indragas till någon för prästerskapet gemensam aflöningsfond,
har gjorts till till föremål för särskild utredning. Genom nådigt bref den 12
februari 1904 anbefallde nämligen Kungl. Maj:t kammarkollegium att, efter
hörande af samtliga domkapitlen i riket och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga län, till Kungl. Maj:t inkomma med dels underdånigt
yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kuride
anses lämpligt, att åt kyrkoherdar samt komministrar och med dessa likställda
präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa ej vore af
menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade, upplätes
allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland
äfvensom vedbrand samt boställena och deras afkastning i
öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,
dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning
skulle kunna bringas till stånd.

Bland de kyrkliga myndigheterna har endast domkapitlet i Visby uttalat
sig för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning,
omtörmälda nådiga bref angifver. Öfriga domkapitel hafva gifvit uttryck
åt sina betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, h vilket särskildt
af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifiigaste
afstyrkes. Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt förslaget.
Endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Hallands,
Alfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna
tillstyrka detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län, som är af den meningen, att en indragning af prästerskapets boställsjord
skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser
inom landet, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragning af sådan jord
inom Norrbottens län. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Södermanlands län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets
boställen, vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden
få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget
bör tills vidare uppskjutas. Likaledes hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästboställenas
indragning under den närmaste framtiden, icke heller anser sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande
tillstyrka eu omedelbart skeende indragning af dessa boställen, och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det vara omöjligt
att göra något för alla fall gällande uttalande.

Då kammarkollegium i utlåtande af den 20 januari 1905 (s. Öl

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

—60) för egen del yttrade sig angående lämpligheten af de ecklesiastika
jordbruksboställenas bibehållande eller deras indragning, med vissa undantag,
tillkännagaf kollegium sin anslutning till den uppfattningen, att tjänstemän
icke böra aflönas medelst jordbruksboställen. Särskilda omständigheter påkallade
emellertid efter kollegii mening en inskränkning i tillämpningen af
den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna
odling, som utmärkte Sverige, måste nämligen förhållandena å skilda orter gestalta
sig helt olika. Den tjänsteman, hvars verksamhet blifvit förbigd till en
mera bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning
hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet
en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst
råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof
än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån denna vore beroende
af tillgång till de för tjänsteresorna erforderliga hästar, för den händelse icke
ett boställe med jordbruk vore honom beredt. Hvad särskild! beträffar prästerna,
som ju måste hafva sin bostad inom vederbörande tjänstgöringsområde,
anser kollegium det icke kunna bestridas, att deras personliga ställning
mångenstädes skulle blifva nästan outhärdlig, om de för anskaffande af de
dagliga lifsförnödenheterna skulle vara hänvisade till sina, måhända aflägsna,
grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter
erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra
såväl i nu angifna hänseende som särskild! i fråga om de viktiga, ofta
förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka
på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Men endast i
angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång
till vissa naturaprestationer synes det kollegium vara nödvändigt,
att undantag göres från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyser några principiella betänkligheter
mot jordbruksboställenas afskiljande från prästernas eget innehaf, förklarar sig
kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka, hvad uti kungl. brefvet
den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och
deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars
intresse, skulle, säger kollegium, en sådan anordning, jämte det
den medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära
en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen,
isynnerhet om dessa vore af något betydligare värde, för att medelst
skatter helt eller delvis utfylla, hvad därefter brister i aflöningen till vederbörande
prästerskap. Väl vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen
af boställena skulle undantagas de boställen, som af me -

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

nighet inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats. Erfarenheten
hade emellertid till fullo ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga
svårigheter mött, då församling, som åberopat dylik omständighet med
afseende å tillkomsten af det till dess präst upplåtna bostället, sökt förebringa
den erforderliga bevisningen därom. I många fall, då bevisningen
ej^ varit fullständig, hade den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets
sannolikhet. Genom jordbruksboställenas indragning skulle för icke
få församlingar, hvilkas boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad
en dem under längesedan förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig
hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot
det egna prästerskapet. Af sålunda och i öfrigt anförda skäl anser
kollegium, att icke någon inskränkning bör göras i den församlingarna nu
tillkommande rättigheten att för aflöningen af sitt prästerskap beräkna
hela afkastningen af förefintliga bostadsboställen med jordbruk.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
af samtliga löningsboställen, i den mån dessa icke brukas i förening
med bostadsboställen — alltid dock med undantag af de löningsboställen,
som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner
kollegium ej något att erinra.

Ehuru enligt kollegii mening bostadsboställen icke böra indragas till
någon gemensam lönefond, utan afkastningen af dem fortfarande tillkomma
vederbörande indelningshafvare, förklarar emellertid kollegium, att det bäst
öfverensstämmer med kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruks
förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blifva i så
stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet
att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet,
att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk göres obligatoriskt
i alla de fall, där hinder icke möter af sådana omständigheter,
som skäligen böra föranleda jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen.
Dylika omständigheter kunna, säger kollegium, vara af olika
slag. Ett boställe kan nämligen vara beläget i en glest befolkad och
föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå för en präst, som ej
själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa sig vissa oundgängliga
lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsjorden kan äfven vara så
obetydlig, att sedan däraf undantagits hvad indelningshafvaren behöfver
till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område skulle återstå
för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt att därå erhålla sin
försörjning. Den omständigheten att för en arrendator erforderliga åbyggnader
saknas eller äro så belägna, att intrång i prästens själfständighet
eller trefnad från en af honom oberoende arrendator måste befaras, torde

Bih. till lliksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft. 14

106

Allmänna
synpunkter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

i många fall visa sig som ett afgörande hinder för obligatorisk utarrendering
af boställenas jordbruk. Däremot anser kollegium, att till hinder af sådan
art icke kan hänföras den omständigheten, att bostället blifvit af menighet
inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall arrendeafgiften
skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Sina tankar i detta ämne utvecklar kammarkollegium vidare i det
öfver prästlönegleringskommitténs betänkande IV afgifna utlåtandet af den
10 november 1905 (s. 103—106). Kollegium uttalar härvid den åsikten,
att en form med obligatorisk utarrendering bör upptagas vid sidan af
den utaf kommittén i dess betänkande föreslagna fakultativa utarrenderingen.
Dessa olika former skulle enligt kollegii mening, åtminstone under en
öfvergångstid, kunna på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra. I flera
fall, dä obligatorisk utarrendering icke vore tillrådlig, särskildt med hänsyn
därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, anser nämligen kollegium,
att den fakultativa utarrenderingen kunde med fördel bringas till stånd, enär
hos boställshafvaren torde finnas större benägenhet att dela boställshus
med en arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta
icke är förhållandet. Denna senare form för utarrendering bör efter
kollegii åsikt främjas såsom beredande väg för den obligatoriska, hvars
genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet.
Det torde nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag till fakultativ
utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under däri
angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter hand
blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsjorden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering skall företagas eller icke, anser
kollegium böra i hvarje särskildt fall göras till föremål för en mycket
omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd torde, yttrar
kollegium, böra få sin uppgift utvidgad därhän, att. det ålägges nämnden
att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat,
bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk,
verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å
detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till
samma boställe hörande jordbruket lämpligen bör utarrenderas eller icke,
samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för
en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om
utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregleringsärendet.

Tjänstemäns aflönande medelst jordbruksbostallen är en löneform, som
i vårt land kan sägas hafva blifvit i princip utdömd redan med indrag -

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ningen på 1870- och 1880-talen af flertalet, utaf de till civil- och militiestaterna
anslagna boställena.

Till stöd för den åsikten, att jordbruksbostallen i regeln icke böra
ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes därvid, utom annat, att
innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre för tjänsternas
behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom för det allmänna.
När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste dela
sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk,
kornrne nämligen tjänstegöromålen att i större eller mindre mån eftersättas.
Äfven vore det klart, att då tjänstemannen, såsom ofta torde vara
fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter i landtbruksskötsel
samt dessutom nödgades förskaffa sig för jordbruket behöfliga inventarier,
han därigenom lätteligen kunde, såvida han icke ägde enskild
förmögenhet.^ bringas på ekonomiskt obestånd, ett förhållande, som åter i
sin man maste hafva ett skadligt inflytande på tjänstens handhafvande.
Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas indragning vore en
naturlig följd däraf, att genom utarrenderingen desamma antagligen koinme
att skötas af personer, som ägde större insikter i jordbruk och tillika
kunde däråt ägna en mera odelad uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena
utarrenderades på längre tid, arrendatorerna bättre vore i tillfälle
att nedlägga kostnader pa jordens uppodling och förbättring samt därigenom
bringa bostället till högre värde, än då det utarrenderades af
boställshafvaren på några få år eller under hons ovissa tjänstetid eller ock
innehades af honom själ! under eget bruk.

Hvad sålunda i allmänhet anmärkts mot jordbruks förenande med
tjänstebefattning äger enligt min mening tillämplighet jämväl i fråga om
det ecklesiastika boställsväsendet, icke minst i våra dagar med den rådande
oron å arbetsmarknaden och då jordbruket, om det skall kunna med
någon framgång idkas, torde hos ledaren fordra en insats af personlig
och måhända äfven ekonomisk kraft större än någonsin.

Prästerna hafva heller icke i allmänhet bibehållit skötseln af sina
boställen. På sätt framgar af eu i prästlöneregleringskommitténs betänkande
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen (s. 18) intagen tabell, var nämligen mer än hälften af
samtliga dylika boställen under ecklesiastikåret 1896—97 utarrenderad på
grund af enskilda med indelningshafvarna träffade aftal. I fråga om de
olika stiften växla naturligtvis de siffror, som angifva procenttalen för utarrenderade
och af indelningshafvarna själfva brukade boställen, ganska
betydligt. Huru under senare tid förhållandena i omförmälda hänseende
ställa sig särskild! inom Kristianstads län, framgår af Eders Kungl. Maj:ts

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

befallningshafvandes i nämnda län utlåtande, enligt hvilket år 1904 endast
10 procent af prästgårdarna därstädes brukades af indelningshafvarna själfva.
jordbruk Kan, såsom jag förmenar, icke ur principiella grunder uppvisas nöd''/aU''
l e ''drifras v ä ii d i g h e t e ii däraf, att för prästerskapets vidkommande mer än i fråga om
för iosw/o-andra tjänstemän bibebålles den enligt senare tiders åskådning olämpliga
ege/Täknfng. aflöningsformen med jordbruksboställen, får emellertid ej förbises, att i följd
af särskilda omständigheter jordbruk understundom måste bedrifvas för
boställshafvarens egen räkning, i hvilken händelse dylika boställen ovillkorligen
måste bibehållas. Med afseende å de undantagsförhållanden, på hvilka
jag sålunda syftar och som förnämligast härröra från svårigheten för
tjänsteinnehafvaren att utan eget jordbruk i vissa trakter af vårt land få
behofven af lifsförnödenheter och vissa tjänstbarheter tillgodosedda, tillåter
jag mig hänvisa till hvad af kammarkollegium härutinnan anförts och af
mig förut återgifvits.

Bostadsbo- Rörande dispositionen af sådana med jordbruk förenade bostadsboställen,
etaJi™ a/iiåd ~''som ej af antydda skäl finnas böra brukas af prästerna själfva, kunde,
löneförmån såsom ju äfven skett, ifrågasättas, att boställena skulle, i den män de icke
^hafvaren. blifvit af menighet inköpta eller af enskilda donerade, indragas till någon
för kyrkan gemensam fond.

På sätt den föregående framställningen gifver vid handen, har emellertid
förslaget härom mötts med nästan enstämmigt ogillande af de kyrkliga
myndigheterna. Kammarkollegium, som betraktat frågan särskilt ur synpunkten
af församlingarnas intresse, har påvisat, huruledes jordbruksboställenas
indragning till en fond skulle för åtskilliga församlingar framstå
såsom en obillighet, stundom gränsande till en rättskränkning.

Häruti instämmer jag med kollegium. Så länge aflöningsplikten gentemot
prästerskapet i hufvudsak åligger församlingarna, finner jag mig förhindrad
att understödja ett förslag, som skulle beröfva vissa af dessa förmånen
att bland de ecklesiastika lönebidragen inberäkna ett bostadsboställes
afkastning af jordbruk. Följden af jordbruksboställenas indragning måste
naturligtvis blifva den, att församlingarna nödgades utgöra förhöjda afgifter
till prästerskapet i alla de fall, då icke maximum för skattskyldigheten
redan förut uppnåtts. •

Afkastning af bostadsboställe, ehvad jordbruk därå bedrifves eller
icke, bör alltså enligt min mening i sin helhet bibehållas såsom löneLönin
sbo förmån för den präst, till hvars bostad det är afsedt.
ställe, när det Med bostadsboställen torde, i enlighet med hvad prästlöneregleringsflr
eu mg ^kommittén föreslagit och kammarkollegium tillstyrkt, böra i förevarande
bostadsbo- hänseende likställas sådana hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva
iTtih ''kyrka verket af löningsboställes natur, brukas i förening med bostadsboställen
9<“ fonden, ''antingen på grund af närbelägenhet eller af andra till styrka för präst -

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.]

gårdsbruket bidragande förhållanden’, såsom det heter i § 10 punkt 6 af
nadiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12
november 1858. För det allmänna föreställningssättet framstå helt säkert
dessa hemman och lägenheter såsom vanliga bostadsboställen, och de torde
af många anledningar numera icke utan olägenhet kunna skiljas från
hufvudgårdarna.

Samtliga löningsboställen i öfrigt — med undantag naturligtvis af
dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — torde, jämväl
enligt prästlön er egleringskommitténs hemställan, mot hvilken anmärkning
icke förekommit, böra indragas till kyrkofonden.

Hvad härefter beträffar de med jordbruk förenade bostad sboställen a—hvil- Tvungen «<-kas afkastning ju fortfarande skulle bibehållas för de beställningar, de redan a}r™fber«Z
tillhöra — lärer den af mig omfattade åsikten angående det för prästerna''?vLabZadssjälfva
såsom enskilda personer samt för deras ämbetsverksamhet lik- io3lallensom
ur nationalekonomisk synpunkt nyttiga och lämpliga däruti, att i
allmänhet präster, saväl som andra tjänstemän, ställas utom hvarje befattning
med jordbruk, konsekvent, leda till uppställandet af den fordran, att
jordbruk a deras bostadsboställen bör, äfven mot innehafvarnas bestridande,
öfverlämnas i andra händer, när icke synnerligen viktiga skäl tala däremot.

I den nya lagstiftning, som skall hafva till uppgift att reglera prästerskapets
aflöningsförhållanden, bör också enligt min mening obligatorisk
utarrendering under högst 20 år af jordbruket å de ecklesiastika bostadsboställena
— hvilkas taxeringsvärde, på sätt jag redan nämnt, år 1897 utgjorde.
45,514,800 kronor — upptagas såsom en form för boställsafkastningens
tillgodogörande.

Några synnerligen stora förväntningar med afseende å verkningarna
af denna anordning gör jag mig emellertid icke. Kammarkollegium har
redan påpekat, att om ock andra omständigheter visa sig gynnsamma,
frågan om en obligatorisk utarrendering, åtminstone under den närmaste
framtiden, otvifvelaktigt skall i många fall komma att stranda, på omöjligheten
att bereda lämplig bostad äfvensom andra för en arrendator erforderliga
hus, utan att intrång af ett eller annat slag göres i tjänsteinnehafvarens
personliga ställning. De lokala förhållandena äro jämväl af den
största betydelse. Skall nämligen en präst — såsom ju af vikt är —
kunna upprätthålla sin ^anständighet gentemot församlingsborna såväl vid
fullgörandet af sin ämbetsplikt som äfven eljest, måste det tillses, att han
i en bygd med ringa odling och med en gles befolkning kan med hjälp
af eget, jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna och
bereda sig tillgång till nödig skjuts. Äfven kan det till följd af ett bo -

110 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 39.

ställes beskaffenhet vara lämpligt, att detsamma i sin helhet bibehålies för
tjänsteinnehafvarens räkning. Många bostadsboställen — särskildt de som
anslagits åt komministrar och med dem likställda präster — hafva nämligen
så ringa areal eller erbjuda på grund af andra omständigheter så
obetydliga fördelar för en arrendator, att det tvifvelsutan skulle för kyrkan
i sin helhet medföra eu ekonomisk förlust, om hvad af dessa boställen,
efter behörigt undantagande af jord för tjänsteinnehafvarens räkning,
kunde återstå upplätes på arrende, i stället för att af tjänsteinnehafvaren
brukas tillsammans med den del af bostället, som i allt fall
måste förbehållas honom.

Då kammarkollegium föreslagit, att åt vederbörande löneregleringsnämnd
skall, såsom ett af nämndens öfriga uppdrag;, hänskjutas att, i
samband med afgifvande af förslag till lönereglering för prästerskapet i
ett pastorat, tillika yttra sig angående frågan, om obligatorisk utarrendering
bör företagas eller icke, samt angående hvad, i händelse af utarrendering,
bör iakttagas till betryggande af prästens ämbetsutöfning och
till skydd mot intrång från arrendatorn, finner jag detta förslag mycket
lämpligt. Visserligen ökas därigenom i någon män nämndens besvär,
men å andra sidan finnes största utsikt att erhålla ett sakkunnigt yttrande
i frågan, då ju nämnden, för att kunna framlägga ett tillfredsställande
löneförslag, miste förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på
prästens ställning och hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet.

Frivillig ut- öfver bostadsboställe med jordbruk, som ej blir föremål för obligauumuiskränt-
torisk, tvungen, utarrendering, skulle indelningshafvare^ fortfarande såsom
Unilg till bo. hittills, äga att med en viss frihet förfoga. Han kan således efter behag
själf bruka eller på eget ansvar, för sin tjänstetid, utarrendera det åt

T6fl8 068111“ « _ ‘v

ningstid. honom upplatna bostadsbostället.

Emellertid åsyftar prästlöneregleringskommittén med sitt den 20
december 1899 framlagda betänkande, att åt boställshafvaren skulle inrymmas
större frihet att utarrendera jordbruket å sitt bostadsboställe,
i det att nyttjanderättsupplåtelsen skulle kunna på förhand bestämmas
till viss, längre tid, således ej behöfva vara inskränkt till boställshafvarens
ovissa besinningstid.

Jag finner ett dylikt, fast ordnadt arrendeförhållande — en mellanform
mellan obligatorisk utarrendering och utarrendering genom boställshafvaren
på hans tjänstetid — innefatta ett uppslag till reformering af
det ecklesiastika boställsväsendet, som förtjänar synnerligt beaktande.
Jämväl flertalet af de hörda myndigheterna har uttalat sig för en sådan

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39. ill

upplåtelse af bostadsboställe, som kan sträcka sig utöfver den upplåtande
innehafvarens och in på efterträdarens besittningstid.

„ Beträffande de af prästlöneregleringskommittén i förenämnda 1899
ars betänkande (s. 16 och 29—38) föreslagna hufvudgrunderna för den
fakultativa, frivilliga, utarrenderingen hafva emellertid meningarna varit
mycket delade rörande lämpligheten af de utaf kommittén för denna utarrendering
uppställda hufvudgrunderna, i hvad dessa afse dels skyldighet
för arrendatorn att utgöra vissa naturaprestationer till boställshafvaren,
särskilt ämbetsskjuts, dels arrendetidens begränsning i vanliga fall till
10 år.

Ehuru det för prästens ämbetsutöfning obestridligen kan vara af
en viss betydelse, att han ej. i hvarje förekommande fall frestas att tänka
pa kostnaden för ämbetsskjuts, utan denna senare för honom framstår
såsom en med boställsbesittningen omedelbart förbunden förmån, kan jag
likväl icke understödja kommitténs förslag därom, att arrendatorn skulle
i kontraktet få sig ålagdt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskjuts
eller bereda ^ stallrum och foder för boställshafvarens hästar, helst
bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande
mahända stundom skulle för boställshafvaren till och med försvåra ämbetets
utöfning. Då det är af vikt, att anledningar till tvister och slitningar
mellan boställshafvare och arrendator på allt sätt förebygges, äfvensom
att boställenas arrendevärde ej alltför mycket nedbringas, kan jag ej förorda
vidtagandet af en anordning, som synes ägnad att framkalla split
mellan de i förevarande fall intresserade parterna och otvifvelaktigt skulle
medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat af utarrenderingen.

Någon öfver hufvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet
törne ej gifvas än att bestämma hela arrendet i penningar och — där
vid utarrenderingen ej undantages så mycket af boställsjorden som anses
lämna tillräcklig afkastning för foder åt det antal hästar, boställshafvaren
kan för skjutsens bestridande behöfva hålla — berättiga boställshafvaren
att, efter egen önskan, af arrendatorn antingen få stallrum och foder mot
viss i. kontraktet bestämd ersättning för hvarje häst eller ock skjuts för sig
och sin familj vid förefallande behof enligt särskilda, i kontrakt angifna
grunder, hvilka ju kunna anpassas med hänsyn till olika tillfällen’och
årstider.

På sätt jämväl kammarkollegium hemställt, bör alltså efter min åsikt
ur kommitténs förslag uteslutas, hvad detsamma innehåller om skyldighet
för arrendatorn att utan särskild ersättning åt boställshafvaren verkställa
nödig ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder åt de hästar denne
önskar själf hålla. ’

112

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Icke heller synes mig den af kommittén föreslagna begränsningen af
tiden för arrendeaftalets giltighet till, i vanliga fall, 10 år kunna godkännas.
Då en så kort tid föreslagits, har afsikten därmed visserligen varit
att för en efterträdare, som vill själf bruka bostället, minska olägenheterna
af utarrenderingen. Jag finner dock begränsningen strängare, än för
ändamålet torde erfordras, i betraktande däraf att arrendeaftalets uppgörande
ställts under kontroll af offentlig myndighet.

Skall den nu ifrågasatta arrendeinstitutionen kunna blifva till verkligt
gagn för prästerskapet och till fromma för boställshäfden, lärer det böja
medgifvas, att den normala upplatelsetiden far utsträckas utöfver 10 år.
Med den af kommittén iöreslagna maximitiden torde nämligen ej kunna
förväntas, att å boställsjorden skola för mera varaktiga förbättringar nedläggas
kostnader, hvilkas återgäldande först efter eu längre tid kan
förväntas. Snarare kan väl befaras ett sadant från nationalekonomisk
synpunkt ofördelaktigt brukningssätt, som, utan hänsyn till afkastningsförmågan
i en framtid, allenast syftar till att med minsta arbete och
kostnad afvinna jorden bästa möjliga skördar under den korta arrendetiden.

Om, såsom mig synes lämpligt samt af åtskilliga präster och församlingar
äfvensom myndigheter påyrkats, en upplåtelsetid af 20 år
hvilken sammanfaller med den vid arrende af kronan tillhörig jordegendom
i allmänhet stadgade — bestämmes såsom maximitid, torde däraf ej några
väsentliga olägenheter för en efterträdande boställshafvare blifva följden,
men väl, i enlighet med hvad jag antydt, afsevärda fördelar för prästerskapet
öfver hufvud vinnas genom boställenas utveckling till större afkastning
och därå beroende högre arrendeafgifter. Kommittéförslaget synes
mig fördenskull böra jämkas i de delar, som beröras af ett antagande af
grundsatsen om arrendetidens utsträckning till högst 20 år.

Rörande den befattning med arrendevillkorens pröfning och fastställande,
som enligt förslaget skulle åligga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och vederbörande domkapitel gemensamt, har af en del ortsmyndigheter
anmärkts, att det ifrågasätta åliggandet otvifvelaktigt^ skulle
medföra en ganska betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som
redan förut påhvilade dem, samt att ingen rimlig anledning torde förefinnas
för antagandet, att berörda ärenden skulle blifva pa ett mindre
nöjaktigt sätt handlagda, därest Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ensam, utan domkapitlets medverkan, toge befattning med desamma. Alven
jag anser, att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande bör uppdragas att ensam
fullgöra, hvad härutinnan enligt förslaget skulle tillkomma Kungl.
Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet samfälldt.

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

I enlighet med de åsikter, jag i det föregående uttalat, anser jag, att Bufoudgmnför
ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet böra uppställas följand
hufvudgrun der: "eckilJltika

1. Afkastning af bostadsboställe jämte därmed i sambruk förenadt
löningsboställe bibehålies såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad
det förra bostället är afsedt.

2. Anser löneregleringsnämnd, att med jordbruk förenadt bostadsboställe
eller del däraf lämpligen må kunna, oberoende af innehafvarens
besinningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra
väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning
eller personliga ställning, har nämnden att hos Kung! Maj:t göra
underdånig framställning därom, med noggrant angifvande ej mindre af
de byggnader och jordområden, som skola dels upplåtas åt arrendatorn,
dels bibehållas för boställshafvaren, än äfven af de särskilda förbehåll, som
till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller
andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Sedan boställshafvaren, pastoratet, domkapitlet och Kungl. Majrts
befallningshafvande blifvit hörda öfver nämndens framställning, meddelar
Kungl. Maj:t, i samband med pröfningen af det utaf nämnden uppgjorda
förslaget till lönereglering för prästerskapet i pastoratet, beslut rörande
frågan, om bostället eller del däraf må upplåtas på arrende, samt angifver,
där utarrendering anses böra komma till stånd, hvad i afseende å densamma
skall vara att i hufvudsak iakttaga.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

3. Med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf må, utan
inskränkning till boställshafvarens besinningstid, kunna upplåtas på arrende
efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande
från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse skall domkapitlet,
efter pastoratets och kontraktsprostens hörande, pröfva, om utarrenderingen
kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare
i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, i hvilken händelse
utarrendering ej må äga ruin.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas
bostadshus och visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet intagas de
särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens
tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 28 Haft.

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4. Löningsboställe, som ej brukas i förening med bostadsboställe, skall
indragas till kyrkofonden och i författningsenlig ordning utarrenderas.

Detaljbestäm- De af mig sålunda angifna hufvudgrunderna för ordnande åt det
“^^“"^ecklesiastika boställsväsendet äro uppenbarligen af beskaffenhet att tillhöra
af präjierstu-jämväl Riksdagens bedömande och hafva fördenskull upptagits och in7"^
arbetats i de förslag till lagar om reglering af prästerskapets aflöning och
Konungens om kyrkofond, som jag nu ämnar föreslå Eders Kungl. Maj:t att ånyo
"iagtfiftålig0 fram!ägga till Riksdagens pröfning.

Härutöfver erfordras emellertid detaljbestämmelser rörande saväl den
tvunsna som 0 den frivilliga utarrenderingen af de ecklesiastika bostadsboställena.
Åsyftade bestämmelser synas mig dock falla inom området
för Konungens administrativa lagstiftning, hvarför i afseende å dem Riksdagens
medverkan ej lärer böra påkallas.

Prästlöneregleringskommitténs förslag till förordning angående utarrendering
af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen afser
den frivilliga marrenderingen. En omarbetning af förslaget tarfvas emellertid,
och anser jag hvad kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande
af den 21 juni 1901 erinrat mot förslaget i allmänhet förtjäna att vid en
sådan omarbetning beaktas.

Hvad som må varda stadgadt rörande den fakultativa utarrenderingen
af bostadsboställen med jordbruk torde i hufvudsak böra vinna tillämpning
äfven beträffande den obligatoriska utarrenderingen af sådana boställen,
naturligtvis dock med iakttagande däraf, att boställshafvarnas ställning
till frågan om upplåtelse af nyttjanderätten till dem anvisade boställen
är i de särskilda fallen väsentligen olika.

För vinnande af enhet i lagstiftningen angående utarrendering af
prästerskapets jordbruksboställen af olika slag torde det måhända vara
lämpligt, att de föreskrifter, som sedan åtskilliga årtionden äro meddelade
rörande utarrendering af löningsboställen, varda öfversedda samtidigt med
utarbetandet af detaljbestämmelserna angående utarrendering af bostadsboställena.
Ifrågavarande föreskrifter innefattas uti nådiga skrifvelserna
till kammarkollegium angående utarrendering dels af prästerskapets annex-
och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november
1858, dels af prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet
kan i förening med bostadsboställe brukas den 11 juli 1862.

Vid de åsyftade detaljbestämmelsernas utarbetande lärer för öfrigt,

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

i enlighet'' med hvad särskilda utskottet vid 1908 års riksdag i sitt utlåtande
n:o 1 (s. 130) framhållit, böra i tillämpliga delar tagas till efterföljd
hvad angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner är eller
varder stadgadt; och torde, på sätt utskottet föreslagit, särskildt böra till
öfvervägande upptagas frågorna, dels huruvida och i hvilken mån optionsrätt
må medgifvas vid arrendeupplåtelser af nu ifrågavarande slag, dels
om ej, till förebyggande af förluster och obehag för tjänsteinnehafvaren,
arrendeafgiften bör erläggas till kronaos eller vederbörande kommuns
uppbördsman.

Vid föredragning af förslaget till lag om reglering af prästerskapets
aflöning skall jag under 5, 6 och 12 §§ till behandling upptaga en del
andra med det ecklesiastika boställsväsendet sammanhängande frågor.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets
aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uti inledningen till betänkandet IV (s. xvm) erinrar prästlöneregleringskommittén
därom, att hvad på grund af lag, öfverenskommelse eller
sedvänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare
tillförsäkrats detsamma genom privilegierna den 16 oktober 1723,
och återgifver några af privilegiernas viktigare bestämmelser härutinnan.

Helt allmänt stadgas sålunda i 3 § af dessa privilegier: »Skola alla
Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder
och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och
förläningar samt andre deras ämbeten tillhörige lägenheter och ordinarie
underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul
och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter bref vens innehåll.»
Därpå lämnas mera detaljerade bestämmelser i 4 §, af hvars innehåll jag
anser sig böra återgifva allenast följande: »Allé Biskoppar, Super intendenter,

Theologiae Doctores, Professores, Prmpositi, Pastores i Städer
och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolarne
och alle Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd
sine Biskopps-Stift, Prmbende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer
och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Armexer, Toinpter, Capellanshemman
och Boställen, Klåckare-bord, Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk
och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna,
som anten urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas
därtil lyda, hvilka äger och tilläger Prästerskapet skal til sitt underhåll
skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

till vatn och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tijonde,
Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande ricktigt skola utgöras.
— — — Äfven stadfästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-her bergen

af Konungs-Tijonden, som til---underhåll och Lön förordnat

är,---. Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm,

som vederbör, ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning,
eller det bruk, som speeiale bref kunna medgifva, och af Hemmanen
utgiöras bör, efter en viss amen redan stadgad eller lagligen till stadgande

tijondesättning.---Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och

Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet
behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt,
Land-gille, städsmål, åker och arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner,
som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft: rättandes
sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst
aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Sedan kommittén härefter i den allmänna motiveringen utvecklat skälen
för att å ena sidan de af jordbruksfastighet till prästerskapets aflöning
utgående tiondeafgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom
minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphörde att utgöras
af de skattskyldiga, samt å andra sidan i samband med indragningen
till statsverket af berörda afgifter borde af statsmedel till kyrkan årligen
lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, gör
kommittén det uttalandet (s. ccxxiv) att »kyrkans rätt till denna ersättning
bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att
ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan
medgifvande af allmänt kyrkomöte».

Hvilken andel i nu ifrågasatta lagstiftning bör enligt kommitténs åsikt
tillkomma kyrkomötet, angifver kommittén sedermera beträffande särskilda
lagförslag.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af
prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller i sin sista eller
7 § följande stadgande: »Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må
icke ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.» Kommittén
framhåller i motiveringen till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan
är utan all betydelse, huru lång tid tillmätes för genomförande af fastighetsafgifternas
afskrifning, och i hvilken ordning denna försiggår (§ 5),
liksom kyrkans intressen icke heller i någon mån beröras af de åtgärder,
som varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket indragna
afgifterna eller för indrifning af rester å berörda afgifter (§ 6), hvadan
icke någon anledning finnes att förbehålla kyrkan del i den lagstiftning,

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

som reglerar dessa förhållanden. Frågorna om tiondens indragning till statsverket
mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande
och utgörande ($§ 1—4) ingripa däremot, säger kommittén, djupt
i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan
uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af den lagstiftning,
hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än äfven för ändring i eller upphäfvande
af samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering af
prästerskapets aflöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och om
kyrkofond (§ 11) innehålla ett nästan ordagrannt lika stadgande därom,
att vederbörande lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte. I kommittébetänkandet gifves ej någon egentlig motivering
för berörda stadgande. Det säges allenast, att »det ligger i sakens natur,
att för ändring eller upphäfvande af denna lag måste fordras bifall af
allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphäfvande
af denna lag bör naturligtvis fordras bifall af allmänt kyrkomöte»
(lagen om emeritilöner), samt att »då efrer kommitténs förmenande kyrkofonden
kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet i vårt
land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må
ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som läster
uppmärksamheten på innehållet i nyssomförmälda paragrafer, förklarar sig
hysa stor tvekan, om åberopade bestämmelses införande i dessa lagar är
med gällande grundlagar fullt förenligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades
kyrkomötets bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring
eller upphäfvande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna
hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och
någon utvidgning af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna
äga rum. Hvad prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke
medgifva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från
privilegii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde
sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra
de nu befintliga privilegierna till eu rätt för kyrkomötet att deltaga
i ändring eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring,
kunna äga rum.

Med anledning af det utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs län sålunda uppkastade spörsmålet yttrar kammarkollegium
(underdånigt utlåtande 10/11 1905, s. 68), att kollegium ej tilltror sig döma
om, på hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden,
som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huru -

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

vida alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna formen med
kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenligt
riktiga. Kollegium, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg
måste för ändamålet beredas, erinrar därom, att genom privilegierna af den
16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget
till dess underhåll. Skall nu, fortsätter kollegium, kyrkan afstå hvad henne
tillkommer på grund af en lagstiftning, som skyddas genom dessa privilegier,
så torde det ligga i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gifves
i vederlag, måste hägnas med ett skydd af samma värde som privilegierna,
hvilka ju enligt 114 § regeringsformen ej kunna ändras eller upphäfvas
utan med bifall af allmänt kyrkomöte. Kollegium tillägger, att måhända ingen
annan utväg finnes att i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än
att prästerskapets privilegier i behörig ordning underkastas nödig jämkning
med hänsyn till innehållet i den af kommittén nu föreslagna lagstiftningen.

Rörande denna fråga gjorde jag till statsrådsprotokollet den 6 mars
1908 följande uttalande:

»Kyrkomötets allmänna befogenhet är angifven i §§ 9 och 10 af nådiga
förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i
regeringsformens 87, 88 och 114 §§.

Enligt omförmälda förordning åligger det kyrkomötet att afgifva underdåniga
utlåtanden öfver de kyrkliga mål, som Konungen till detsamma
öfverlämnar, hvarjemte kyrkomötet äger befogenhet att hos Konungen anmäla
föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, hvarom fråga af någon
dess ledamot väckes.

Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband med representationsreformen,
utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel i
kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphäfvande eller
förklaring af kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl af kyrkomötet,
dels till vetorätt i afseende å ändring eller upphäfvande af prästerskapets
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.

Den af prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen — hvars
grunddrag jag i det föregående återgifvit — berör i väsentliga delar prästerskapets
’friheter, donationer och förläningar samt andra deras ämbeten
tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag,
hvilka de åtnjuta’. Ifrågavarande förmåner äro emellertid, såsom nämndt,
betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan
alltså icke ske utan medverkan af kyrkomötet i den af dess genom grundlagen
bestämda funktioner, som har sin hemul i § 114 regeringsformen.

Nu omhandiade lagstiftning angående prästerskapets löneförbållanden

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

m. m. i de delar, i hvilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomötets
pröfning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet.

Däremot torde, på sätt Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande i
Kopparbergs län anmärkt, den af prästlöneregleringskommittén föreslagna
formen för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de
förmåner, som nu äro på grund af privilegierna tillförsäkrade prästerskapet
eller som träda i dessas ställe, icke vara med grundlagens bestämmelser
förenlig.»

I enlighet härmed intogs icke uti de lagförslag, som genom Eders
Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 underställdes 1908 riksdag, någon bestämmelse
om att lagarna ej skulle få ändras eller upphäfvas utan bifall
af allmänt kyrkomöte.

Tva motionärer vid omförmälda riksdag, en inom hvardera kammaren,
biträdde väl i de af dem väckta, lika lydande motionerna den uppfattningen,
att ett sålunda formuleradt tillägg ej vore med grundlagens bestämmelser
förenligt, men inlade sin gensaga mot att svenska kyrkan, som
nu i prästerskapets privilegier åtnjöte ett det starkaste skydd för de kyrkliga
afton i ngsti 11 gå n garn a, »skulle vid en omplacering af dessa tillgångar
för vinnande af en ej blott för kyrkan själf utan i fullt ut lika hög grad
för de skattdragande förmånlig utjämning af de kyrkliga aflönings- och
beskattningsförhållandena helt och hållet afstå från detta skydd, beträffande
de tillgångar, som sättas i stället för de af kyrkan nu innehafda.» Emellertid
fordrade motionärerna ej något särskilt skydd .beträffande den del af
de nya tillgångarna, som kommer att utgå i form af församlingsafgifter,
enär de ansågo det för vår tid mindre tilltalande att med särskilt skydd
omgärda afgifter, hvilka skulle erläggas efter de för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet stadgade grunder. Däremot borde efter motionärernas
mening kyrkan icke eftergifva sin rätt till skydd för den ersättning
för tionden och därmed likställda afgifter, hvilken skulle komma att
från statsverket årligen inbetalas till kyrkofonden, äfvensom för själfva
denna fond och dispositionsrätten däröfver.

Särskilda utskottet tillstyrkte i sitt först afgifna utlåtande n:o 1, med
allenast en obetydlig ändring, bifall till ett af motionärerna i det angifna
syftet framlagdt förslag till lag angående tillämpning i vissa fall af prästerskapets
privilegier. I ändamål af sammanjämkning föreslog utskottet sedermera
i memorial n:o 8, att uti den afsedda lagen endast skulle meddelas
föreskrift därom, att »hvad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723
innehålla om prästerskapets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier
och rättigheter skall äga motsvarande tillämpning å den ersättning,
som enligt denna dag utfärdad lag om indragning till statsverket och af -

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

skrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför skall utgå
till kyrkofonden ».

Då, såsom jag redan antydt, jag finner en lagstiftning i det syfte,
motionärerna och särskilda utskottet vid förra riksdagen föreslagit, hvarken
vara nödig ej heller möjlig att genomföra, kan jag icke inför Eders Kungl.
Maj:t med mitt förord understödja en sådan lagstiftning.

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband

med granskning af förslagen.

I den mån jag icke uti den föregående framställningen varit i tillfälle
att yttra min mening angående hvad som kan anses utgöra de ledande
principerna i de af prästlöneregleringskommittén framlagda förslagen till
ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet och af prästerskapets
aflöningsförhållanden öfver hufvud, anhåller jag nu, såsom jämväl vid
ärendets föredragning den 6 mars 1908, få förklara, att de grundtankar,
som uppbära kommitténs författningsförslag, synas mig innefatta en i det
hela lycklig lösning af de föreliggande, invecklade spörsmålen, en lösning
som, med bibehållande af det bepröfvadt goda, afhjälper eller mildrar
verkningarna af de mest framträdande bristerna i nuvarande anordningar.

Dessa förslag hafva ock-å i allmänhet rönt anslutning från de hörda
myndigheternas sida. Endast tre länsstyrelser hafva uttalat från kommitténs
väsentligen afvikande åsikter angående sättet för bestämmande af
skattskyldigheten till prästerskapets aflöning, hvilka åsikter svårligen torde
kunna förlikas med grundtankarna i kommitténs öfriga förslag; och har
öfverståthållareämbetet ansett sig icke böra förorda vare sig kommitténs
förslag om tiondeafskrifnirig eller de andra förslagen. Jämväl domkapitlet
i Skara har afstyrkt samtliga förslagen. Eljest hafva kommitténs olika
förslag, med bortseende från detaljanmärkningar, vunnit understöd afortsmyndigheterna.
I utlärande af den 10 november 1905 (s. 64) har kammarkollegium
tillkännagifvit sin anslutning i allt hufvudsakligt till de af
kommittén uttalade åsikterna om den ecklesiastika skattskyldighetens ordnande
och jämväl förklarat sig vilja med sitt förord understödja samtliga
förslagen med hänsyn till deras allmänna innebörd.

121

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

De vid Eders Kungl. Maj:ts proposition n:o 88 till 1908 års riksdag
fogade författningsförslagen voro i hufvudsak grundade på prästlöneregleringskommitténs
förslag i de olika ämnena. Såsom jag redan erinrat,
rönte dessa förslag ett i det hela mycket välvilligt mottagande inom
representationen. Jag anser därför, att samma förslag böra, i den affattning
som gifvits dem uti omförmälda proposition, ånyo föreläggas Riksdagen
till pröfning, dock efter någon omarbetning, vid hvilken hänsyn
torde böra i främsta rummet tagas till de af särskilda utskottet n:o 1 vid
1908 års riksdag i dess utlåtande n:o 1 och sammanjämkningsmemorial
n:o 8 framställda ändringsyrkandena.

Med afseende å specialmotiveringen till förslagen torde jag få hänvisa
till prästlöneregleringskommitténs betänkande IV äfvensom till mitt anförande
till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908. Emellertid har jag
trott mig i den följande framställningen böra, där så icke redan skett,
helt allmänt belysa författningsförslagens innehåll, liksom det torde tilllåtas
mig redogöra för de modifikationer i förslagen, som synts mig böra
vidtagas.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

Vid behandlingen i det föregående af frågan om afskrifning af prästerskapets
tionde mot viss ersättning har jag redogjort för hufvudbestämmelserna
i nu omhandlade lagförslag.

2 och 5 §§.

Enligt såväl prästlöneregleringskommitténs förslag som 1908 års proposition
skulle utjämningen af nuvarande fastighetsafgifter till prästerskapets
aflöning icke försiggå på en gång inom rikets alla pastorat, utan
för hvarje särskild! pastorat till tiden göras beroende däraf, att nu gällande
lönereglering för prästerskapet därstädes trädt ur kraft. När denna
tidpunkt infölle, skulle fastighetsafgifterna indragas till 6tatsverket (2 §),
från och med den tidpunkten skulle ock afskrifningen taga sin början för
att under 30 år fortgå i sådan ordning, att af den summa, som blifvit
eldigt 3 § fastställd, skulle inom vederbörande församling till statsverket
årligen erläggas under de första 10 åren endast 60 procent, under därpå
följande 4 år 50 procent, under därpå följande 4 år 40 procent, under

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 2b‘ Raft. 16

122

Kunjl. Majits Nåd. Proposition N:o 39.

därpå följande 4 år 30 procent, under därpå följande 4 år 20 procent och
under de sista 4 åren allenast 10 procent, hvarefter från och med det
trettioförsta året återstoden skulle eftergifvas (5 §).

Vid riksdagen väcktes emellertid motioner i syfte, dels att tiden för
fastighetsafgifternas afskrifning skulle förkortas, dels att indragningen till
statsverket af nämnda afgifter skulle inom alla pastorat på en gårig företagas,
oberoende af tiden när hvarje särskild lönereglering upphörde att
gälla.

Hvad först beträffar förslaget om rubbning af den stadgade tiden för
löneregleringarnas giltighet, i syfte att fastighetsafgifterna skulle inom alla
pastorat samtidigt indragas, framhöll särskilda utskottet, hurusom följden
af en dylik anordning skulle blifva den, att nya löneregleringar för prästerskapet
i hela riket måste förberedas till fastställelse under ett och samma
år eller åtminstone några få närliggande år. Det kunde emellertid icke
rimligtvis begäras, att de centrala ämbetsverken, hvilka med anledning af
löneregleringarna för prästerskapet i de omkring 1,400 territoriella pastoraten
gifvetvis finge sig förelagda åtskilliga svårlösta spörsmål, skulle inom
loppet af ett eller två år hinna utföra hela det förberedande arbete, som
på dem ankomme, innan samtliga löneregleringsärenden blifvit bragta i
sådant skick, att de kunde underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Ivågon
alltför stor olägenhet syntes för öfrigt icke vara förbunden därmed, att
utlöpandet af den stadgade giltighetstiden af femtio år afvaktades beträffande
åtminstone de löneregleringar, som fastställts under tiden närmast efter utfärdandet
af 1862 års förordning, och af hvilka de 12 tidigast uppgjorda
förfölle den 30 april 1914. Sistnämnda år och de följande 9 åren — således
till och med år 1923 — upphörde 1,291 löneregleringar att gälla.

Blefve de återstående 74 löneregleringarnas giltighet till tiden begränsad,
skulle, yttrade utskottet vidare, äfven om uppgörandet af de nya
löneregleringarna måste förläggas till ett och samma ar, mot en dylik
anordning säkerligen icke kunna med skäl åberopas svårigheten för löneregleringsnäinnder
och myndigheter att inom behörig tid verkställa erforderliga
förarbeten. Men genom dessa löneregleringars upphäfvande,
innan den för dem bestämda tiden utlupit, vunnes den enligt utskottets
mening ej oväsentliga fördelen, att fastighetsägarna inom de pastorat, för
hvilkas prästerskap samma löneregleringar för närvarande.gällde, ej under
flera år blefve utestängda från förmånen af en skattelindring, som ju.vore
afsedd äfven för dem, men som tidigare bereddes fastighetsägarna inom
flertalet andra pastorat.

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

För det åsyftade målets vinnande föreslog utskottet, att Kungl. Maj t,
som fastställt löneregleringarna, äfven skulle få sig tillerkänd rätt att, på
framställning af pastoratet och dess ordinarie prästerskap, medgifva, att
vederbörande lönereglering finge tidigare, än föreskrifvet vore, upphöra att
gälla, i följd hvaraf då ock fastighetsafgifterna kunde indragas och afskrifningsproceduren
påbörjas förr, än eljest varit möjligt; men borde ett dylikt
ingrepp i det stadgade förloppet ej tillåtas i vidsträcktare omfattning, än
att allenast de löneregleringar, som förfölle efter den 30 april 1923, sålunda
skulle kunna försättas ur gällande kraft. Om i följd af ledighet
vid den eller de ordinarie prästerliga beställningar, som funnes inom ett
pastorat, icke någon tjänsteinnebafvares rätt förnärmades genom löneregleringens
upphäfvande, borde enligt utskottets åsikt medgifvande därtill
kunna lämnas på ansökning af pastoratet ensamt.

I öfverensstämmelse med de sålunda uttalade åsikterna hade af utskottet
gjorts tillägg till 2 §.

Beträffande härefter planen för fastighetsafgifternas afskrifning, tillåter
jag mig till en början erinra, hurusom jag den 6 mars 1908 i detta ämne
till statsrådsprotokollet anförde, bland annat, följande:

»Om man, i likhet med mig, har den uppfattningen, att nuvarande
fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning, framför allt de olika slagen
af tionde, såsom kvarlefvor från en förfluten tid hvila på beskattningsgrunder,
som icke stå tillsammans med vår tids uppfattning af en rättvis
och jämn fördelning af de skyldigheter, staten måste utkräfva af sina
medlemmar, kan man icke annat än finna med såväl statens som den
enskildes intresse mest förenligt, att berörda skatteformer snarast möjligt
aflägsnas ur skattesystemet, helst landets förmåga att bära kostnaderna
för själavårdens upprätthållande ju alls icke skulle minskas därigenom, att
de bidrag, som erfordras till dessa kostnaders bestridande, varda på ett
billigare och mera tidsenligt sätt fördelade. Ett fortskyndande af den
bördornas utjämning, hvilken är den successiva tiondeafskrifningens syfte,
framstår såsom något särskildt eftersträfvansvärdt, när i betraktande tages,
att enligt kommittéförslaget, som binder afskrifningens början vid gällande
lönereglerings utlöpande i en församling, det under alla förhållanden
måste dröja en ganska afsevärd tid, innan tiondegifvarna uti åtskilliga
församlingar få komma i åtnjutande af någon som helst lindring i sina
afgifter till prästerskapet. Förut åberopade, ä sid. 46 i kommitténs betänkande
IV införda tablå gifver nämligen vid handen, att af de i tablån
åsyftade 1,365 löneregleringarna — hvilka hvar för sig i allmänhet afse

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

två eller flera församlingar — det betydande antalet af 402 löneregleringar
icke förfalla förr än under olika år efter 1920, den senast fastställda löneregleringen
först år 1942.»

>Å andra sidan får emellertid icke förbises, att en nedsättning och
slutligen ett fullständigt utplånande af nu ifrågavarande skatter för innehafvarna
af tiondeskyldiga fastigheter innebär en direkt fördel, som beredes
dem därigenom, att samhällets öfriga medlemmar måste påtaga sig en
ökad skattebörda. Den omständigheten, att rubbning i egendomsvärdena
eller öfver hufvud i medborgarnas inbördes ekonomiska förhållanden
sålunda åtföljer nu ifrågasatta undanrödjande af ojämnheter i skattesystemet,
kan visserligen icke få ställa sig såsom ett atvisande hinder för vidtagande
af en eljest nyttig funnen reform. Men såtillvida bör enligt min
mening hänsyn tagas till ifrågavarande omständighet, att vid reformens
genomförande en viss aktsamhet varder iakttagen.»

»Varsamhet torde vara att tillråda jämväl ur synpunkten af statens
förmåga att utan större svårighet fylla budgetens kraf. Genom småningom
fortgående nedsättning af de indragna fastighetsafgifterna minskas
nämligen efter hand statens inkomst af dessa, medan ersättningsskyldigheten
till kyrkan för de henne frångångna afgifterna kvarstår oförändrad.
Den brist, som härigenom uppkommer för statsverket och som beräknats
vid den sista skatteprocentens försvinnande uppgå till 3,897,954 kronor,
måste fyllas.»

Vid öfvervägande å ena sidan af de omständigheter, som talade för
ett förkortande af den tidrymd, under hvilken fastighetsafgifternas afskrifning
borde bringas till slut, och å andra sidan af de omständigheter, som
manade till varsamhet vid afskrifningsplanens uppgörande, förklarade jag
mig ej finna anledning att föreslå ett afvikande från prästlöneregleringskommitténs
förslag om en period af 30 år för regleringens genomförande.

Med afseende å detta uttalande framhöll särskilda utskottet, att det
syntes som om vid afskrifningsförslagets framläggande i någon mån underskattats
vikten af att ifrågavarande föråldrade skatteformer snarast möjligt
aflägsnades ur skattesystemet och å andra sidan öfverskattats betydelsen
för budgeten af den tillökning i utgifter, som föranleddes af fastighetsafgifternas
efterskänkande. Ett något större tillmötesgående, än Eders
Kungl. Maj:ts förslag innebar, borde enligt utskottets förmenande visas
tiondegifvarna i afseende å deras anspråk på en snar utjämning af skattebördan,
och ansåg utskottet, att ett förkortande af afskrifningsperioden ej
behöfde för staten medföra några verkliga olägenheter af finansiell art.
Utskottet tillstyrkte således, att, med ändring af 3 § i lagförslaget, den

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

åsyftade skatteafskrifningen skulle bringas till slut under loppet af 20 år
och försiggå enligt den planen, att under de första 10 åren erlades — i
öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts förslag — 60 procent af de
till statsverket indragna afgifterna, under därpå följande 5 år 40 procent
och under de sista 5 åren 20 procent, hvarefter från och med det tjuguförsta
året återstoden skulle eftergifvas.

Om denna plan följes, skulle, enligt gjorda ungefärliga beräkningar,
statsverket till exempel år 1920 hafva att till kyrkofonden utgifva 2,663,041
kronor såsom ersättning för indragen tionde, samtidigt med det att tiondegifvarna
vore skyldiga att till statsverket betala 1,597,824 kronor. Statsverkets
nettotillskott till kyrkofonden skulle således det året utgöra allenast
1,065,217 kronor. Sedermera, i den mån allt flera af de gamla löneregleringarna
förfalla, stegras årligen statsverkets utgifter, och efter det
den sista tiondeposten å 390 kronor år 1961 afskrifvits, har statsverket
att, utan något bidrag af tiondegifvarna, till kyrkofonden årligen inleverera
3,897,954 kronor.

Enär genom en ändring, i enlighet med utskottets förslag, af 2 § den
obestridliga fördelen skulle vinnas, att utan alltför stor tidsskillnad samma
grunder för skattskyldighet och lönernas beräkning kunde blifva tillämpade
inom de olika församlingarna, finner jag detta ändringsförslag välbetänkt.

Genom ett bifall till förslaget om ändring af 5 § skulle den rättvisare
och jämnare fördelning af utskylderna till prästerskapets aflöning, som är
den föreslagna skattereformens syfte, tidigare komma till stånd än enligt
Eders Kungl. Maj:ts förslag, ett önskemål, hvars förverkligande måste betraktas
såsom något särskilt eftersträfvansvärdt. Och då det ej torde
finnas anledning att hysa tvifvel om statens förmåga att i en jämförelsevis
aflägsen framtid bära de utgifter, som stå i samband med prästtiondens
successiva eftergifvande, äfven om denna reform skulle något påskyndas,
anser jag mig böra understödja utskottets förslag till ändring jämväl af 5 §.

För att få en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga kostnad
för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden, därest tionden
och öfriga fastighetsafgifter indragas, under det att omförmälda afgifter
samtidigt successivt afskrifvas, har — med ledning af förhållandena
ecklesiastikåret 1896—97 och med tillämpning af de olika planer för afskrifningen,
Eders Kungl. Maj:ts förslag till 1908 års riksdag och utskottets
förslag innehålla — beräknats, dels huru mycket från församlingarna årligen
skulle, efter det indragning af fastighetsafgifterna inom en hvar af

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

dem ägt rum och medgifven afskrifning tillgodonjutits, till statsverket
erläggas, och dels huru stor uppoffring statsverket måste, med hänsyn till
fastighetsafgifternas successiva afskrifning, vidkännas för att infria sin förbindelse
till kyrkofonden. I den tablå, som sammanfattar dessa beräkningar
och hvilken jag torde få återgifva, betecknas Eders Kungl. Maj:ts
afskrifningsförslag enligt 1908 års proposition såsom »alternativ I» och
utskottets förslag såsom »alternativ II».

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896
—97, under olika förutsättningar beräknade årliga kostnad för fullgörande
af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden med anledning af kyrkotiondens
och öfriga fastighetsafgifters indragning, samtidigt med det att
omförmälda afgifter varda afskrida.

1	2	3	4	5	6	7
År.	Indragen tionde m m. under året kronor.	Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom ersättning för indragen tionde m. m. kronor.	Församlingarna" betala, efter afskrifning, till statsverket	Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden för indragen tionde m. m.
enligt alternativ I kronor.	enligt alternativ II kronor.	enligt alterna-tiv I kronor.	enligt alterna-tiv II kronor.
1914	30,225		30,225		18,135		18,135	_	12,090	_	12,090	—
1915	87,540	—	117,765	—	70,659	—	70,659	—	47,106	—	47,106	—
1916	305,755	—	423,520	—	254,112	—	254,112	—	169,408	—	169,408	—
1917	509,774	—	933,294	—	559,976	—	559,976	—	373,318	—	373,318	—
1918	590,400	—	1,523,694	—	914,216	—	914,216	—	609,478	-	609,478	—
1919	548,019	—	2,071,713	—	1,243,027	—	1,243,027	—	828,686	—	828,686	—
1920	591,328	—	2,663,041	—	1,597,824	—	1,597,824	—	1,065,217	—	1,065,217	—
1921	472,962	—	3,136.003	—	1,881,601	—	1,881,601	—	1,254,402	—	1,254,402	—
1922	351,700	—	3,487,703	—	2,092,621	—	2,092,621	—	1,395,082	—	1,395,082	—

■Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

127

1	2	3	4	5	6	7
År.	Indragen tionde m. m. under året kronor.	Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom ersättning för indragen tionde m. m. kronor.	Församlingarna betala, efter afskrifning, till statsverket	Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden för indragen tionde m. m.
enligt alternativ I kronor.	enligt alternativ II kronor.	enligt alterna-tiv I kronor.	enligt alterna-tiv II kronor.
1923	184,849		3,672,552		2,203,530		2,203,530		1,469,022		1,469,022
1924	71,790	—	3,744,342	—	2,243,582	—	2,240,559	—	1,500,760	—	1,503,783	—
1925	36,897	—	3,781,239	—	2,256,966	—	2,245,189	—	1,524,273	—	1,536,050	—
1926	24,289	—	3,805,528	—	2,240,964	—	2,198,611	—	1,564,564	—	1,606,917	—
1927	18,245	—	3,823,773	—	2,200,934	—	2,107,604	—	1,622,839	—	1,716,169	—
1928	6,308	—	3,830,081	—	2,142,656	—	1,993,309	—	1,687,425	—	1,836,772	—
1929	9,675	—	3,839,756	—	2,084,906	—	1,883,466	—	1,754,850	—	1,956,290	—
1930	7,400	—	3,847,156	—	1,999,637	—	1,752,132	—	1,847,519	—	2,095,024	—
1931	11,067	—	3,858,223	—	1,908,004	—	1,603,029	—	1,950,219	—	2,255,194	—
1932	11,673	—	3,869,896	—	1,817,776	—	1,437,738	—	2,052,120	—	2,432,158	—
1933	17,092	—	3,886,988	—	1,745,991	—	1,292,944	—	2,140,997	—	2,594,044	—
1934	9,017	—	3,896,005	—	1,654,514	—	1,168,347	—	2,241,491	—	2,727,658	—
1935	—	—	3,896,005	—	1,552,551	—	1,025,195	—	2,343,454	—	2,870,810	—
1936	—	—	8,896,005	—	1,452,890	—	864,594	—	2,443,115	—	3,031,411	—
1937	—	—	3,896,005	—	1,369,025	—	688,650	—	2,526,980	—	3,207,355	—
1938	—	—	3,896,005	—	1,271,506	—	532,338	—	2,624,499	—	3,363,667	—
1939	—	—	3,896,005	—	1,168,576	—	406,441	—	2,727,429	—	3,489,564	—
1940	—	—	3,896,005	—	1,068,175	—	279,315	—	2,827,830	—	3,616,690	—
1941	—	—	3,896,005	—	983,203	—	177,652	—	2,912,802	—	3,718,353	—
1942	1,949	—	3,897,954	—	885,688	—	102,497	—	3,012,266	—	3,795,457	-
1943	—	—	3,897,954	—	781,046	—	60,848	—	3,116,908	—	3,837,106	-
1944	—	—	3,897,954	—	679,743	—	42,752	—	3,218,211	—	3,855,202	—
1945	—	—	3,897,954	—	594,771	—	33,893	—	3,303,183	—	3,864,061	—
1946	—	—	3,897,954	—	496,084	—	26,821	—	3,401,870	-	3,871,133	—
1947	—	—	3,897,954	—	391,445	—	20,838	—	3,506,509	—	3,877,116	—
1948	-	—	3,897,954	—	293,164	—	16,157	—	3,604,790	-	3,881,797	—
1949	—	—	3,897,954	—	216,945	—	12,418	—	3,681,009	—	3,8S5,53ö	—
1950	—	—	3,897,954	—	148,836	—	10,938	—	3,749,118	—	3,887:016	—
1951	—	—	3,897,954	—	95,174	—	8,725	—	3,802,780	—	3,889,229	—
1952		—	3,897,954	—	55,739	—	6,001	—	3,842,215	—	3,891,953	—
1953	—	—	3,897,954	—	34,323	—	2,583	—	3,863,631	—	3,895,371	—

128 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 39.

1	2	3	4	5	6	7
År.	Indragen tionde m. m. under året kronor.	Statsverket be-talar till kyrko-fonden såsom ersättning för indragen tionde m. m. kronor.	Församlingarna betala, efter afskrifning, till statsverket	Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden för indragen tionde m. m.
enligt alternativ I kronor.	enligt alternativ II kronor.	enligt alterna-tiv I kronor.	enligt alterna-tiv II kronor.
1954			3,897,954		25,346		780		3,872,608	_	3,897,174	_
1955	.	_	3,897,954	—	18,979	—	780	—	3,878,975	—	3,897,174	—
1956	__	_	3,897,954	—	14,713	—	780	—	3,883,241	-	3,897,174	—
1957	_	_	3,897,954	—	11,782	—	390	—	3,886,172	-	3,897,564	—
1958	_	_	3,897,954	—	9,983	—	390	—	3,887,971	—	3,897,564	—
1959	_	_	3,897,954	—	7,306	—	390	—	3,890,648	—	3,897,564	—
1960	_	_	3,897,954	—	5,470	—	390	—	3,892,484	—	3,897,564	—
1961	_	_	3,897,954	—	4,363	—	390	—	3,893,591	—	3,897,564	—
1962	_	_	3,897,954	—	3,196	—	—	—	3,894,758	—	3,897,954	—
1963	_	_	3,897,954	—	1,487	—	—	—	3,896,467	-	3,897,954	-
1964	_	—	3,897,954	—	390	—	—	—	3,897,564	—	3,897,954	—
1965	_	_	3,897,954	—	390	—	—	—	3,897,564	—	3,897,954	—
1966	_	_	8,897,954	—	390	—	—	—	3,897,564	-	3,897,954	—
1967	_	_	3,897,954	—	390	—	—	—	3,897,564	—	3,897,954	—
1968	_	_	3,897,954	—	195	—	—	—	3,897,759	—	3,897,954	—
1969	_	—	3,897,954	—	195	—	—	—	3,897,759	—	3,897,954	—
1970	_	_	3,897,954	—	195	—	—	—	3,897,759	—	3,897,954	-
1971	_	_	3,897,954	—	195	—	—	—	3,897,759	-	3,897,954	—
1972	_	—	3,897,954	—	—	—	—	—	3,897,954	—	3,897,954	—
Summa	3,897,954	—	208,351,106	—	46,775,480	—	35,081,575	—	161,575,626		173,269,531

6 §.

I enlighet med särskilda utskottets förslag torde orden »mot ersättning
af de skattskyldiga» böra uteslutas ur paragrafens första stycke.
Efter utskottets mening funnes nämligen ingen anledning att, sedan ^tionde
och andra afgifter af fast egendom indragits till statsverket och sålunda
blifvit likställda med andra utskylder till kronan, ålägga de afgiftsplikriga
fastighetsägarna att ersätta kronans uppbördsförvaltning för densamma
åsamkad ökning i arbetet med uppbörden.

129

Kungl. Maj:ts Kåd. Proposition N:o 39.

Såsom utskottet jämväl föreslagit, lärer uttrycket »gällande» löneregleringsre<olution
i andra styck.-t af paragrafen böra förtydligas, till utmärkande
af att ifrågavarande lönereglerinjisresolution skall vara meddelad
pa grund af 1862 eller 1872 års förordning.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning.

Nu ifrågavarande lagförslag bär i viss mån, särskildt hvad beträffar
själfva proceduren vid löneregleringen, sin förebild i förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 och afser
i allt fall att ersätta denna liksom äfven förordningen angående ordnande
af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning
den 1 november 1872. På förslagets betydelse torde klarare framstå genom
en allmän öfverblick öfver de viktigare bestämmelserna däri, samtidigt med
d.et att nagra paralleller ur gällande lagstiftning uppdragas, har jag trött
mig böra meddela en dylik inledande framställning.

De på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna hafva
byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen om skattskyldighet
till prästerskapets aflöning, men genom nämnda förordning blefvo
ändamålsenligare anordningar för skattskyldighetens utgörande införda.
Savida gällande kraft tillerkännes kommitténs förslag angående indragning
till ^statsverket och afskrifning af hittills utgående fastighetsafgifter samt
angående församlingsbidragets utgörande efter lika måttstock af alla skatteobjekt,
blir det kyrkliga beskattningssystemet fotadt på alldeles nya grunder.

Hufvudprinciperna för det nya lönesystemet sammanfalla i stort
sedt med dem, efter hvilka prästerskapets aflöning skolat vid nu gällande
regleringar ordnas. Med nära anslutning till ordalagen i § 1 af 1862 års
förordning har nämligen kommittén uppställt den allmänna föreskriften,
att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla en, såvidt sig göra låter, efter
tjänstegrad och ämbetsaligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller
andra särskilda förhallanden lämpad anständig bärgning. Någon säker
mattstock för beräkningen af det lönebelopp, som i hvarje särskildt fall
må anses vara det rätta, är naturligtvis icke gifven genom framhållandet
af dessa allmänna synpunkter. Kommittén säger sig icke heller hafva
åsyftat något sådant, utan anser, att afgörandet bör, på sätt skedde vid
de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 års förordning, öfverlämnas
åt Kungl. Maj:t.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande
lönesystemet — aflöningens otillräcklighet för ett flertal präster

Bill. till Bilcsd. Prot. 1909. 1 Sand. 1 AJd. ‘JO Raft. IT

130 Kund. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

och dess ojämnhet för prästerskapet i dess helhet — icke mä komma att
vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar funnits erforderliga.

Löneregleringsnämndernas åtgörande för att bereda prästerskapet anständig
bärgning var begränsad! af tillgångarna inom de olika pastoraten
äfvensom af hvad med afseende å vissa anslags öfverflyttning från en
församling till en annan kunde varda bestämdt. För prästerskapet i. de
församlingar, hvilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga för den aflöning,
som af omständigheterna påkallades, har därför föreskriften i 1862 ars
förordning, att hvarje tjänstgörande präst skulle erhålla anständig bärgning,
nästan alltjämt varit en död bokstaf. Om emellertid, såsom kommittén
föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning, statsverket
har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kan genom anslag^ från
dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan gemensamma tillgångar
prästerskapets ekonomiska ställning väsentligen upphjälpas. Likaså kunna
aflöningens ojämnheter, i den mån de ej betingas af tjänstgöringen och
särskilda ortsförhållanden m. in., försvinna, om vissa allmänna föreskrifter
angående lönernas beräkning blifva meddelade, för att af nämnderna tagas
till efterrättelse vid uppgörande af förslag till nya löneregleringar. Som
dessutom regleringarnas giltighetstid skulle begränsas till 20 ar en inskränkning,
som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen i alla
riktningar numera försiggår —, så blir tillfälle att öfverse lönebeloppen
och däri vidtaga erforderliga jämkningar, innan alltför stora förändringar
inträdt i de förhållanden, Indika voro rådande vid den tid, då attöningen
fastställdes.

Då Kungl. Maj:t inom vissa, af prästerskapets privilegier och allmänna
författningar utstakade gränser allt hittills ägt att ensam bestämma
såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af de
ecklesiastika lönetillgångarna, och någon ändring härutinnan efter kommitténs
mening icke är önskvärd, skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela
de åsyftade föreskrifterna angående aflöningens beräkning. Härvid är att
iakttaga, att fri bostad i en eller annan form skall tillkomma hvarje präst
utöfver de förmåner af olika slag, som eljest kunna tillhöra hans beställning.

Själfva löneregleringen blir icke obetydligt förenklad, därest föreskrifter
i angifvet syfte varda meddelade och församlingarnas bidragsskyldighet,
utan hänsyn till den gamla beskattningens former, fastställes
till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft proportionerad,
lika afgift. Men det förberedande arbete, som tillförne utförts af nämnderna,
har i allt fall icke ansetts kunna såsom öfverflödigt undvaras, då
ju äfven hädanefter skulle förekomma flera frågor af vikt, vid hvilkas af -

131

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 39.

görande det måste vara af stort värde att äga tillgång till yttranden af
opartiska, med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. I hufvudsak
skulle det åligga nämnderna att, sedan prästerskapet uppgifvit de löneförmåner,
som utöfver församlingsafgifterna finnas att tillgå, väcka förslag
om sådana anordningar beträffande den kyrkliga, indelningen och den
prästerliga tjänstgöringen, som kunna anses främja församlings vården; föreslå
beloppet af den aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af
ordinarie prästerlig beställning, därvid alla omständigheter, hvilka varit
för nämnden bestämmande, skola angifvas, och, för den händelse någon
ändring i den kyrkliga organisationen finnes af omständigheterna påkallad,
framlägga de olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar
böra tillämpas; beräkna årliga medelvärdet af bostadsboställes afkastning
äfvensom af de förmåner, tjänsteinnehafvaren eljest Tiger åtnjuta; yttra sig
om lämpligheten af bostadsboställes utarrendering; föreslå beloppet af församlingsafgifter;
anmäla behof vet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
samt afgifva utlåtanden i de frågor angående den kyrkliga
indelningen och organisationen, som varda till nämnderna hänskjuta.

Hvad nu är stadgadt angående löneregleringsnämndernas sammansättning
anser kommittén böra i det hela fortfarande gälla.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och beskaffenheten
af de prästerliga tjänster, själavården i ett visst pastorat synes kräfva,
utmäter nämnden den aflöning, som efter dess bepröfvande bör tillkomma
hvarje ordinarie tjänsteinnehafvare. Härvid har nämnden att tillämpa de
föreskrifter, som varda meddelade angående beräkning af prästerskapets
aflöning. Med den affattning dessa föreskrifter erhållit uti kommitténs i
ämnet afgifna förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon
svårighet. De för afiöningens storlek bestämmande faktorerna hafva nämligen
i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom
tjänstegrad, omfattningen af predikoskyldighet, pastoratets folkmängd och
areal m. in., och dessa faktorer hafva blifvit underkastade en bestämd
värdesättning. Men om nämnden med hänsyn till särskilda omständigheter
— t. ex. med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet, högre
lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet eljest ökade utgifter — anser,
att det lönebelopp, som framgår ur en dylik hopsummering af värden,
icke innefattar skälig ersättning för tjänsteinnehafvarens möda eller icke
medför anständig bärgning, har nämnden att föreslå erforderlig förhöjning
i lönebeloppet. Nämnden skall emellertid alltid angifva samtliga omständigheter,
hvilka påverkat aflöningsförslaget, således ej mindre dem, som upptagas
med bestämda, enligt grunderna för afiöningens beräkning utförda
värden än äfven dem, åt hvilka i ett visst fall bör tillmätas en särskild

132

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 30.

betydelse till aflöningens ökande utöfver den normala höjden. Eu sådan
fullständig och detaljerad redogörelse för förhållandena i ett pastorat utgör
en nödvändig förutsättning för den ingående kännedom härom, som måste
bibringas de myndigheter, hvilka efter nämnden komma att handlägga
regleringsfrågan; endast därigenom vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp,
som slutligen varder fastställdt, skall bereda »en, savidt sig göra
låter, efter tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna
i orten eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning».

Före lönercgleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis
förskaffa sig kännedom om hvilka tillgångar finnas att taga i anspråk för
aflöningens bestridande. Prästerskapets löneförmåner äro för närvarande,
såsom den af mig förut lämnade redogörelsen därför "ifver vid handen, af
skilda slag. De hafva tillkommit på olika sätt och äro grundade än å
dispositioner af privaträttslig natur, än å sedvana och häfd, än a kungl.
stadgar och resolutioner. \ illkoren för deras åtnjutande växla likaså, i det
att somliga tillgångar äro fästade vid ett visst pastorat eller anslag na till
och med blott åt en särskild präst i pastoratet, andra åter endast afse att
bereda prästerskapet öfver hufvud inkomst. Af denna löneförmånernas olika
beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre inskränkt rätt att i
det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det är därlör af största betydelse
för regleringsförslagets tillförlitlighet och dess användbarhet såsom grundval
för lönefrågans vidare behandling, att uppgifterna om de särskilda
lönetillgångarna blifva så fullständiga som möjligt.

Den sida af löneregleringen, som afser fastställandet af aflöningens
aktiva, företer eu framträdande olikhet mellan 1862 års och den af kommittén
föreslagna lagstiftningen. Samtliga de inkomster, som asyftas i § fl
mom. 2 af 1862 års förordning, och »som grunda sig på statsanslag i
kontanta penningar, kronotionde och hemmanst äntor eller pa arrenden
för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lä genheter,
som icke äro bostadsboställen», skola nämligen enligt kommitténs
förslag särskiljas från de öfriga inkomsterna och tillgodoföra kyrkofonden.

Bostadsboställe däremot skall alltid — oberoende af sättet för dess
tillkomst genom upplåtelse af kronan, af församlingen eller af enskild person
— beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för särskildt
den tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Inkomster som
grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt
annat hemman eller lägenhet eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild
person för samma ändamål till församlingen g1 ort donation,. eller att
ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad

133

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med egendom af nu an gifven beskaffenhet, betraktas såsom gemensamma
aflöningstillgångar för samtliga präster inom pastoratet och må alltså efter
omständigheterna mellan dem utskiftas. Hvad därefter brister i den aflöning,
som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, betäckes
i första hand med församlingsafgifter, utdebiterade inom den stadgade
gränsen, och, om icke heller dessa förslå, genom tillskott från kyrkofonden.

1 den mån nämnden hinner uppgöra lönregleringsförslagen samt afgifva
de framställningar och yttranden beträffande den kyrkliga organisationen
och andra med löneregleringen sammanhängande frågor, som varit
föremål för dess behandling, öfverlämnar nämnden till domkapitlet sitt särskilt
för hvarje pastorat uppgjorda, till Konungen ställda förslag jämte
tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af ett utlåtande angående kostnaderna
för boställshafvarens fullgörande af viss byggnadsskyldighet vid
bostadsboställe — hvilket utlåtande afgifves af synerätt — infordrar domkapitlet
yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse
någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten;
hvarefter domkapitlet öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt yttrande
till länsstyrelsen, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj ts
pröfning. Oberoende af tiden för fastställandet skall hvarje lönereglering
gälla under en tid af 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd
reglering upphör att gälla.

Om under den tid, för hvilken lönereglering äger gällande kraft, församling
vill bereda sitt prästerskap högre aflöning, skall den vara därtill oförhindrad.
Församlingens beslut i frågan bör dock fattas med tre fjärdedelar
af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet och vinner
icke tillämpning förr, än det efter underställning blifvit af Kungl. Maj:t
fastställdt. Kyrkofondens tillgångar få ej tagas i anspråk för åstadkommande
af dylika löneförhöjningar.

Vid debitering och uppbörd af församlingsafgifterna — hvilka ej skilja
sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga sig för uppehållande
af kyrka och skola — skall iakttagas hvad kommunalförfattningarna stadga
med afseende å debitering och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut. Lönebidrag, som utgöras af församlingsafgifter och
tillskott från kyrkofonden, skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande
ordinarie präster.

Liksom det ordinarie prästerskapet genom de löneregleringar, som
åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende å sina inkomster
merendels gjordes beroende af de tillgångar, som funnos inom
pastoratet och hvilka ofta voro långtifrån tillräckliga, så har äfven vid bestämmandet
af adjunkternas aflöning hittills alltför mycket öfverlämnats åt till -

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fälligheter: å ena sidan den goda viljan lios det ordinarie prästerskapet —
representeradt af allmänt prästmöte inom stiftet — att fastställa skäliga
arfvoden åt adjunkterna, å andra sidan samma prästerskaps förmåga att
på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gentemot dessa ämbetsbröder.
Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma lönetillgångar skall enligt
kommitténs förslag det ordinarie prästerskapets ekonomiska ställning upphjälpas,
och genom utfärdandet af allmänna föreskrifter för aflönngens
beräkning, hvilka äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, skola
ojämnheterna i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extraordinarie prästerskapets aflöning har synts kommittén
böra i öfverensstämmelse härmed regleras, och finner kommittén ej någon
betänklighet vid att använda kyrkans gemensamma tillgångar jämväl för
adjunkternas aflöning, då ju adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom
ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. Hufvuddragen i systemet
för adjunkternas aflöning angifvas genom en allmän föreskrift därom,
att hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,
vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöring-ort.

Löneregleringen för kontraktsprostarna skall företagas såsom en fristående
förrättning, utan att ställas i samband med löneregleringen
för det öfriga prästerskapet. I enlighet med föreskrifter, som Kungl.
Maj:t torde meddela, skola nämligen domkapitlen i de särskilda stiften
uppgöra förslag till arfvode för en hvar af kontraktsprostarna, hvarefter
Kungl. Maj:t fastställer dylikt arfvode. Emedan prostetunnorna
hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven
till någon del af kyrkotionde, för hvilka anslag ersättning under senare
tid lämnats af statsverket, har kommittén — vid det förhållande att enligt
§ 3 mom. 3 af förslaget till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter
skola indragas till kyrkofonden — föreslagit, att samma fond må
gälda de prostarfvoden, som för framtiden varda fastställda.

1 §•

Särskilda utskottet vid 1908 års riksdag ansåg, att stadganden angående
minimi- och maximibelopp för kyrkoherdars och komministrars
löner äfvensom angående minimibeloppet af arfvode för adjunkt borde inrymmas
i denna paragraf. Häremot synes mig ej något vara att erinra,
liksom ej heller mot de föreslagna beloppen, till hvilka jag emellertid torde
få återkomma längre fram vid behandlingen af kommitténs förslag till
föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

135

2 § 5 mom.

Då enligt 4 mom. af denna paragraf suppleanter skola utses för nämndens
ordförande och ständiga ledamöter, torde, såsom särskilda utskottet
anmärkt, jämväl för vederbörande pastorats representant i nämnden suppleant
böra väljas.

4 § 2 mom.

Enligt Riksdagens uttalande i skrifvelsen af den 5 maj 1897 borde
vid framläggandet af nya grunder för reglering af prästerskapets aflöning
hänsyn tagas till vissa angifna förhållanden, däribland huruvida icke vissa
komministraturer borde och kunde indragas och andra förvandlas till
pastorsbeställningar, samt huruvida en sammanslagning af smärre pastorat
måtte kunna äga rum. Prästlöneregleringskommittén fick sig också ålagdt
att taga särskild hänsyn till de i Riksdagens skrifvelse angifna spörsmålen,
och har kommittén i sitt den 20 december 1900 afgifna betänkande rörande
den kyrkliga indelningen och organisationen (s. xxxiii—liv) redogjort för
de allmänna grunder, som varit bestämmande för kommittén vid fullgörande
af dess uppdrag härutinnan.

Den kyrkliga ämbetsverksamheten bör, efter kommitténs åsikt, vara
så ordnad, att hvarje ämbete kan gifva sin innehafvare tillräcklig sysselsättning
och tillräcklig lön. Särskild! fordrar församlingsvården, att gudstjänstens
förrättande i öfverensstämmelse med ortens sed äfvensom religionsundervisning,
skoluppsikt, enskild själavård, kyrklig bokföring och kommunala
ämbetsplikter kunna af prästerskapet nöjaktigt fullgöras.

Skärskådar man, säger kommittén, efter denna måttstock förhållandena
inom vårt land, och särskild! å landsbygden, faller först i ögonen, att inom
vissa orter förefinnes ett stort antal pastorat, hvilka uppenbarligen äro alltför
små för att kunna bereda tillräcklig sysselsättning ens åt en prästerlig
tjänsteman. Men härtill kommer, att i många af dessa små pastorat finnas
tjänstgörande två präster, stundom till och med två präster vid en kyrka.
Enligt ett af kommittén uppgjordt sammandrag af tab. 5, tabellserien A,
utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 folkmängden för hvarje ordinarie prästerlig
tjänst:

högst 600 personer i 56 pastorat

601—1,000 » i 222

1,001—1,200 » i 131

1,201—1,500 » i 163

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Innehafvarna af prästerliga beställningar i dessa 572 pastorat, eller
mera än 45 procent af alla landspastoraten, kunna enligt kommitténs
mening svårligen af tjänsten hafva tillräcklig sysselsättning. Kommittén
framhåller emellertid, hurusom i några fall pastoratens ytvidd, aflägsna
läge eller betydande afstånd mellan kyrkorna kunna gifva fullgodt skäl
för upprätthållande af prästerliga tjänster, hvilka med hänsyn allena till
folkmängdssiffran kunna synas obehöfliga. Men det stora flertalet af de
pastorat, om hvilka här är fråga, förekomma i de tätast befolkade trakterna
af vårt land, i Mälardalen och på Östgötaslätten, i södra Skåne, i mellersta
Västergötland och på Gottland; deras ytvidd är högst 1, vanligen 1/2
kvadratmil eller därunder. Också anser kommittén den af Riksdagen förordade
indragningen af dylika tjänster vara påkallad i främsta rummet af
kyrkans eget intresse, hvilket kräfver, att åt så många som möjligt af de
till hennes tjänst uppfostrade andliga krafterna må beredas ett tillräckligt
verksamhetsfält.

Påtagligast finner kommittén missförhållandet vara vid ett stort antal
komministraturer, hvilkas innehafvare genom tjänstens beskaffenhet alltför
lätt förledas till overksamhet. Komministrar, hvilkas tjänstgöring omfattar
allenast en gudstjänstförrättning hvar eller hvar annan söndag med därtill
hörande förberedelse samt biträde vid husförhör, nattvardsläsning och
smärre kyrldiga förrättningar, och hvilka icke hafva sysselsättning med
eller ansvar för den egentliga pastoralvården eller skoluppsikten, det kyrkliga
kommunallifvet eller kyrkbokföringen, kunna efter kommitténs åsikt
svårligen få tillräcklig sysselsättning inom pastorat, hvilkas folkmängd uppgår
till 2,000, 1,500, 1,000 personer eller mindre; och i alla de fall, där
tjästeinnehafvaren ej upprätthålles genom synnerlig lust för studier eller
större andligt nit, måste en så begränsad tjänstebefattning nedsätta hans
andliga förmåga, på samma gång som de med tjänsten förenade knappa
lönevillkoren undergräfva hans ekonomiska ställning.

Utan tvekan säger sig kommittén därför ock hafva tillstyrkt indragning
af ett ganska stort antal komministraturer, hvilka icke ansetts behöfliga
vare sig för gudstjänstens upprätthållande efter ortens sed eller för
församlingsvården och församligens bekvämlighet.

Så har det synts kommittén obestridligt, att komministerstjänsterna
böra såsom obehöfliga indragas i 69 pastorat, hvilka bestå af allenast en
församling med en kyrka. Flertalet af dessä till indragning föreslagna
komministerstjänster förekommer i Uppsala (15) och Linköpings (24) stift.
De öfriga höra till Skara (3), Strängnäs (8), Västerås (12), Växjö (6) och
Karlstads (1) stift. Men äfven i fråga om sådana pastorat, som bestå af
två församlingar och hvilkas sammanlagda folkmängd och areal ej äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

137

större, än att de val kunna skötas af en präst, kar kommittén ansett sig
böra föreslå indragning af komministerstjänst, såvida afståndet mellan församlingarnas
kyrkor ej är större, än att en präst kan medhinna att äfven
under den mörkaste årstiden i båda kyrkorna upprätthålla söndaglig gudstjänst.

I de trakter af riket, där församlingslifvet sedan lång tid tillbaka vant
sig vid gudstjänstens alternering mellan två eller flera mer eller mindre
närbelägna kyrkor, där således vanligen en kyrka af två hvar annan söndag
eller en kyrka af tre hvar tredje söndag är utan gudstjänst, är det,
efter kommitténs tanke, icke nödvändigt att behålla flera prästerliga tjänster,
än som högst erfordras för gudstjänstens förrättande i denna häfdvunna
ordning. Där sålunda i smärre pastorat med tre eller fyra kyrkor förefinnes
komministerstjänst, hvars innehafvare icke är erforderlig för annan
tjänstgöring än förrättande af en gudstjänst hvarje söndag, har sådan tjänst
föreslagits till indragning, allt under förutsättning, att prästerna böra
genom duplikation upprätthålla gudstjänsten i samma ordning mellan
kyrkorna som hittills varit stadgad. Under sådan förutsättning har föreslagits
indragning af tillhopa 158 komministerstjänster.

Med tillämpning af anförda principer har kommittén alltså föreslagit
indragning af sammanlagdt 227 komministraturer, hvilka kommittén betecknar
såsom för gudstjänst och församlingsvård mer eller mindre öfverflödiga
och i vissa fall rent af såsom skadliga utväxter på den kyrkliga
organisationen.

De oegentligheter, som vidlåda den kyrkliga organisationen, anser kommittén
dock icke kunna undanrödjas allenast genom indragning af öfverflödiga
komministerstjänster, enär isynnerhet i södra och mellersta Sveriges
landsbygd förefinnes ett mycket stort antal pastorat af så ringa omfattning,
att de svårligen kunna bereda ens sina kyrkoherdar tillräcklig sysselsättning.
Sådana pastoratsbildningar som Atlingbo med 220 invånare och
Hörsne med 383 i Visby stift samt Häggeby med 452 invånare i Uppsala
stift kunna ju, säger kommittén, betraktas som ytterligheter. Men kommittén
framhåller såsom verkligt betecknande för den kyrkliga organisationens
svaghet i detta hänseende, att å rikets landsbygd ecklesiastikåret
1996 — 97 funnos:

302 pastorat med folkmängd ej öfverstigande 1,500 inv.

191 » » » " » » 1,200 »

117 » 5 » » » 1,000 »

29 » » » » » 600 »

I anseende till det motstånd, som från församlingarnas sida kan väntas
beträffande pastorats sammanslagning, förklarar sig kommittén hafva med

Bill. till lliksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 18

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

synnerlig varsamhet förfarit särskildt beträffande sådana förändringar och
nybildningar, som förutsätta indragning af kyrkoherdetjänster och sammanförande
af hittills själfständiga pastorat. Af de pastorat, som kommittén
föreslagit till förening med andra pastorat, har flertalet endast 1,000 invånare
eller därunder. De flesta äro belägna i Uppsala stift (11), Linköpings
stift (18), Västerås stift (10). Lunds stift (15) och Visby stift (11).

Ur synpunkten af kyrkans samfällda intresse betraktar kommittén slutligen
frågan om de prästerliga tjänsternas minskning — genom indragning
af komministratur eller sammanslagning af pastorat — och anför därvid
(s. xlvi) bland annat följande:

»Det är naturligtvis synnerligen svårt att angifva några bestämda mått
å den folkmängd och den areal, som böra beräknas för hvarje prästerlig
tjänst, enär härutinnan så mycket beror å skiftande ortsförhållanden. Men
liksom man torde kunna säga att, där arealen icke är större än en kvadratmil,
den prästerlige tjänstemannen i regel knappt har tillräcklig sysselsättning
med mindre folkmängd än omkring 2,000 invånare, så kan det å andra
sidan sägas, att där i en landsförsamling folkmängden öfverstiger 3,000 invånare,
begynner behof inträda af den prästerliga tjänstebördans fördelning
vare sig genom anställande af biträdande prästman eller genom pastoratsdelning.
Om denna sats är riktig, så inses det lätt, att den nuvarande
kyrkliga indelningen i vårt land i detta hänseende kräfver ganska betydande
förändringar, och att det i landet norr om Dalälfven gifves godt
utrymme för de tillgängliga prästerliga krafter, som i landets mellersta
och södra delar ofta finna alltför otillräckliga verksamhetsområden.»

»Det kan icke heller bestridas, att den nuvarande anordningen innebär
en misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga aflöningsmedel.
I det stora flertalet af de fall, der prästerlig tjänst af kommittén
föreslagits till indragning, visar det sig, att den öfverflödiga tjänsten icke
blott är för församlingen onödigt betungande, utan äfven för sin tillvaro
förutsätter större eller mindre tillskott af kronotionde, vederlagsspannmål,
hemmansarrenden och anslag från prästerskapets löneregleringsfond. Skola
dessa tjänsters innehafvare förses med en efter tidens fordringar afpassad
anständig lön, kräfvas i de flesta fall betydligt ökade bidrag från det allmännas
sida. Af de genom kommittén till indragning föreslagna komministraturer
och kyrkoherdebefattningar förekomma ock de flesta uti den
af kommittén upprättade tabell öfver det lägst aflönade prästerskapet, och
om de föreslagna indragningarna beslutas, skulle det af kommittén beräknade
behofvet af nya tillskott till största delen försvinna. Men det måste
anses oegentligt att till upprätthållande af tjänster, hvilka för församlingsvård
och gudstjänst äro mer eller mindre obehöfliga, fortfarande använda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 139

sådana gemensamma afföringsmedel, som äro afsedda att fylla verkliga
behof>

»Oegentliglieten af ett sådant förfarande framstår i så mycket bjärtare
ljus, när det tillbörligt iakttages, att i hundratals vidsträckta församlingar
de prästerliga krafterna icke på långt när räcka till för den allra nödtorftigaste
församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen
icke heller på långt när förslå för upprättande af nya kyrkliga
beställningar. Det är för af hjälpande af sådana missförhållanden som
kyrkans gemensamma tillgångar böra företrädesvis användas, och det är
vid jämförelse med behofven på dessa håll som de på andra håll umbärliga
tjänsternas obehöflighet framstår i sin rätta dager.»

Enär mom. 2 af 4 § innehåller en del föreskrifter beträffande den
kyrkliga organisationen, har utskottet erinrat om dessa af prästlöneregleringskommittén
gjorda uttalanden i ämnet. Utskottet, som funnit dessa
uttalanden i hög grad beaktansvärda, ansåg sig böra framhålla vikten af
att, i sammanhang med uppgörande af de blifvande löneregleringarna, allvarlig
uppmärksamhet ägnades åt de organisatoriska spörsmålen, i syfte
att en rättvisare och jämnare fördelning af kyrkans såväl andliga krafter
som mäteriella tillgångar måtte åstadkommas, samt att tjänster, hvilka icke
kunde antagas vara till gagn för det kyrkliga lifvet, indroges.

Genom en omformulering af första stycket i 2 mom. har utskottet
afsett, att däråt skulle gifvas ett innehåll, hvarigenom löneregleringsnämnden
uttryckligen förpliktades att taga under ompröfning, i hvilken mån en
reglering af de prästerliga tjänsterna inom ett pastorat eller mellan flera
pastorat lämpligen borde äga rum.

Jämte det jag i allo ansluter mig till hvad utskottet yttrat om vikten,
att vid de nya löneregleringarnas uppgörande en jämkning af den kyrkliga
indelningen och organisationen i det af prästlöneregleringskommittén angifna
syftet kommer till stånd, tillstyrker jag godkännande af utskottets
omförmälda redaktionsförslag.

5 §•

Hela behållna årliga skogsaf kastningen från boställe, som af menighet
anskaffats eller af enskild donerats, skall enligt 6 § — i motsats mot dylik
afkastning från andra boställen — komma vederbörande boställshafvare
till godo och inberäknas i den öfriga afkastningen af dylikt boställe. På
det att nämnden vid sin uppskattning af sådant boställes afkastning må
äga tillgång till uttalande af sakkunnig myndighet, har utskottet ansett,

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

att det borde medgifvas nämnden att för ändamålet påkalla biträde af
domänstyrelsen, som äger tillgång till skogshushållningsplan för bostället
och andra boställsskogen rörande handlingar.

Som jag delar denna utskottets uppfattning, anser jag, i likhet med
utskottet, att bestämmelse därom bör inrymmas i ett tillägg till omhandlade
5 §, hvilket tillägg då ock skulle innehålla anvisningar för skogsafkastningens
beräknande i förevarande fall.

Med dessa anvisningar torde böra jämföras de i 6 § 3—6 mom. af
lagen om kyrkofond inrymda stadgandena, hvilka gifva vid handen, att
kostnaderna för skogsindelning samt skogsodlings- och andra arbeten för
skogsskötselns främjande å boställen, som icke af menighet anskaffats eller
af enskild donerats, skola bestridas af kyrkofonden. Däremot erhåller fonden,
efter afdrag af försäljningskostnaderna, hela, husbehofvet öfversko utande,
bruttoafkastningen från skogen å sistnämnda boställen.

Liksom enligt andra stycket af 5 § i förevarande lagförslag en hvar
af pastoratets ordinarie präster äger hos nämnden göra skriftlig framställning
beträffande de frågor, som hafva samband med löneregleringen för
prästerskapet i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen därstädes,
torde en dylik rätt böra uttryckligen tillerkänas den eller de församlingar,
hvaraf ett pastorat består, om man ock med utskottet kan antaga, att,
äfven utan en bestämmelse härom, det skulle stå hvarje pastoratets församling
öppet att skriftligen för nämnden gifva sina önskningar till känna i omförmälda
frågor.

6 §•

1 mom.

Vid beräkning af den nettoatkastning, ett bostadsboställe med jordbruk
anses lämna, skulle enligt prästlöneregleringskommitténs och Eders
Kungl. Maj:ts förslag till 1908 års riksdag icke, på sätt föreskrefs i § 4 af
1862 års förordning, afdrag göras för byggnadskostnaden. Anledningen
härtill var den, att sistberörda kostnad skulle varda boställshafvaren ersatt
genom ett särskildt byggnadsanslag af pastoratet.

Såsom jag i det följande vid 25—29 §§ samt 33 § torde få närmare
utveckla, har jag emellertid nu ansett mig böra föreslå en sådan ordning
för byggnadsskyldighetens fullgörande beträffande de laga husen å kyrkoherdars
och komministrars bostadsboställen på landet, att själfva bostadshusen
skola nybyggas och underhållas af pastoratet, men ladugårds- eller
jordbrukshusen af boställshafvaren. Ersättning för fullgörande af bygg -

141

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 39.

nadsskyldigheten vid det senare slaget af laga lins skulle då fortfarande
beredas bo ställsh a fva ren genom afräkning å boställets afkastning.

I hvilken mån den särskilda lagstiftningen angående bostadsboställen,
hvilkas innehafvare äro delägare i skånska prästerskapets byggnad skassa,
kan inverka modifierande på de gifna reglerna, torde lämpligast påvisas
i samband med en redogörelse för de förändringar, som jag anser böra
vidtagas beträffande 33 §.

Om utöfver förpliktelsen att uppföra och underhålla laga bus byggnadsskyldighet
eljest ålägges boställshafvaren, böra däraf föranledda kostnader
likaledes på nyss omförmälda sätt godfgöras honom. Jag tillåter
mig i afseende å sådan särskild byggnadsskyldighet erinra därom, att
enligt 22 § af såväl det vid 19t)8 års riksdag framlagda förslaget till
ecklesiastik boställsordning som ett af mig sedermera uppgjordt dylikt
förslag, hvilket jag anhåller att i dag jämväl få underställa Eders Kungl.
Maj:ts pröfning, boställshafvaren kan få sig ålagdt att nybygga och underhålla
vissa s. k. gagneliga hus. Finner nämligen synerätt, att på hosta
d»bo-tälle eller därmed i sambruk förenadt löningsboställe insynadt
torp eller fäbodeställe bör bibehållas eller nytt sådant bör insynas eller
insynad kvarn bör kvarblifva, skall boställshafvare där uppföra och underhålla
de byggnader, som af synerätten föreskrifvas.

Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört torde ändring böra vidtagas
i andra stycket af 1 mom. uti 6 §.

Förmånen af skogsfång till husbehof skall enligt sistnämnda lagrum
undantagas vid uppskattningen af bostadsboställes afkastning. Denna förmån,
säger kommittén (s. 89), tillkommer visserligen icke alla prästerliga
tjänsteinnehafvare; men rätten att, där skog finnes, fritt använda densamma
för det egna hushållets och gårdens behof synes så naturlig, att
det helt visst vore obilligt, om boställshafvaren skulle för denna rätt
gifva ersättning därigenom, att hans boställe i hmestaten uppfördes till
en i betraktande af skogstillgången förhöjd nettoafkastning.

På det att emellertid icke den tillfälliga omständigheten, att bostadsboställe
lämnar skogsfång till husbehof eller att sådant saknas, må föranleda
alltför stor ojämnhet i aflöningsförmåner vid olika tjänster, ansåg
särskilda utskottet det vara af vikt, att en brist i angifna hänseendet
godtgjordes genom lönebestämningen. Jag har så mycket mindre skäl att
häremot göra någon invändning, sotn jag redan förra gången, då jag inför
Eders Kungl. Maj:t föredrog detta ärende, framhöll, att berörda såväl som
andra ogynnsamma omständigheter skulle komma att beaktas vid löneregleringen,
hvartill för öfrigt såväl förslaget till lag om reglering af

142

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

prästerskapets aflöning (1 §) som äfven förslaget till föreskrifter angående
beräkning af dylik aflöning (7 §) otvifvelaktigt föranleda.

Tredje stycket i 1 mom. torde enligt utskottets förslag böra omarbetas
i syfte, att där ir.rymda stadganden rörande fördelning af skogsafkastningen
vid bostadsboställen må fullständigare upptaga hvad motiven i
ämnet innehålla och hvad genom själfva lagstiftningen ock bör regleras.

Boställen, hvilka på ett särskildt sätt kommit till stånd såsom boställen,
betecknas i lagförslagen — utan att därmed afses skiljaktighet i
sak — med något växlande uttryck, nämligen å ena sidan: »boställe
som af församling anskaffats», »af församling inköpts», »af menighet inköpts»,
samt å andra sidan: »boställe som af enskild donerats», »af enskild
för ändamålet donerats». Såsom utskottet anmärkt, torde det dock
vara lämpligast att, i förekommande fall, för den förstnämnda gruppens
boställen användes beteckningen: »boställe som af menighet anskaffats»,
och för den sistnämnda gruppen: »boställe som af enskild donerats».

7 och 16 §§.

Sedan utskottet i sitt sammanjämkningsförslag på det sättet ändrat
förevarande paragrafer att ur dem uteslutits hvad de stadga därom, att
vid beräkning af församlingsafgifter äfvensom i fråga om dessa afgifters
utgörande undantag skall göras för prästerskapets boställen och löneinkomster
m. m., torde omförmälda paragrafer böra i denna del bibehållas
vid den lydelse, de sålunda erhållit i utskottets memorial n:o 8.

Under hänvisning till hvad jag i det föregående anfört vid utvecklandet
af grunderna för församlingarnas framtida skattskyldighet till prästerskapets
aflöning, finner jag mig nödsakad att — såsom en följd af
nedsättningen i beloppet för bostadsboställenas beräknade afkastning —
föreslå en förhöjning af det i 7 ^ bestämda församlingsbo råget i så måtto,
att den del af berörda bidrag, som skall utgöras i förhållande till inkomsten,
högst beräknas, ej till 5, utan till 6 öre för helt eller påbörjadt
tiotal kronor af inkomstbeloppet inom pastoratet, inkomsten beräknad enligt
anvisningarna i nyssnämnda paragraf.

Den särskilda lagstiftning angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap, till hvilken hän -

143

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

visas i 16 § 1_ inom. andra stycket, har numera kommit till stånd och
innefattas i åtskilliga den 16 oktober 1908 utfärdade författningar.

Hufvudförtattningen är en lag, som innehåller följande stäggan den:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning,
hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst
af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort
utgå, paföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,
. såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det
år, då . debitering af . afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till
eller eljest råttsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande
trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom
därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare
utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete,
som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt,
till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande °af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående
ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening,
eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder
än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,
må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Da, såsom särskilda utskottet påpekat, hvad i församlingsafgifter blifva
tillförsäkradt vederbörande ordinarie präst bör af kyrkorådet till honom
utbetalas, oberoende af huru uppbörden af afgifterna utfaller, lärer
första stycket i 2 mom. af 16 § höra förtydligas på sätt utskottet föreslagit.

12 § 3 mom.

Af utskottet har — enligt min mening med fullt skäl — framhållits,
hurusom det måste anses orättvist om, vid tvångsvis utarrendering af
ett hostadsbostäIlo, vederbörande indelningshafvare i följd af otillförlitlig
uppskattning af boställets afkastning blefve lidande därigenom, att mindre
inflyter i arrende än som beräknats. Ett korrektiv häremot måste alltså

144

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

uppställas. Detta bör enligt utskottets mening bestå däri, att till täckande
af uppkommen brist församlingsafgifter få, när maximibeloppet för dem
ännu icke uppnåtts, ytterligare uttagas och, för den händelse sådant för
bristens fulla täckande erfordras, jämväl tillskott från kyrkofonden lämnas
eller redan beviljadt tillskott förhöjas. Ifrågavarande garantibe-tämmelser
skola meddelas i samband med beslutet om ett boställes obligatoriska
utarrendering, alltså vid löneregleringens fastställande. Utskottet har i nu
angifvet syfte föreslagit ett tillägg till förevarande moment.

Mot formuleringen af detta tillägg har jag ej annan erinran att göra,
än att det synes mig höra i lagen uttryckligen betonas, att den beräknade
boställsafkastning, med hvilken det faktiska arrendebeloppet . skall jämföras,
i förevarande fall måste vara en bruttoafkastning såtillvida, som
boställshafvarens byggnadskostnader ej skola hafva därifrån afdragits. Da
det nämligen skall åläggas boställshafvaren att bestrida byggnadskostnaderna
dels för de laga hus, som erfordras vid jordbrukets skötsel, dels
för vissa s. k. gagneliga hus, hvilka kunna varda föreskrift^, maste, om
förlust för honom "skall undvikas, arrendet vid den obligatoriska utarrenderingen
uppgå ej blott till det belopp, som vid löneregleringen beräknats
såsom boställsaf kastning, utan därutöfver till ett belopp, som lämnar tillgång
jämväl till återgäldande af boställshafvarens byggnadskostnader.
Om° således boställets afkastning vid löneregleringen upptagits med en
post å 1,000 kronor och boställshafvarens årliga byggnadskostnader beräknats
till 200 kronor, gör det uppenbarligen jcke till fyllest, om vid
utarrenderingen bjudes allenast 1,000 kronor, ty da ma-te bostålIshafvaren,
såvida ej arrendatorn jämväl fullgör byggnadsskyldigheten, utan någon
godtgörelse — tvärtemot hvad som åsyftas själf bestrida byggnadsk<»stnaderna
och således lida en däremot svarande minskning i löneförmåner.

25—29 §§.

Den 6 september 1907 anmälde jag för Kungl. Magt ett på grundvalen
af präst löneregleringskommitténs den 17 augusti 1900 och den 19
juni 1903 afgifna beränkanden urarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning,
hvilket förslag sedermera genom Eders Kungl. Maj-.ts nådiga proposion
n:o 84 framlades för 1908 års riksdag.

Jag uttalade därvid mitt gillande af hvad kommittén föreslagit därom,
att den del af prästerlig boställshafvares aflöning, som vore ansedd till
betäckande af hans byggnadskostnader vid bostal et, skulle utgå i form
af ett särskildt årligt anslag, som ej finge användas för andra ändamål.

145

Kung!. Jllajds Nåd. Proposition N:o 39.

Beträffande frågan, i hvilken omfattning nybyggnads- och underhållsskyldighet
skalle åligga kyrkoherdar och komministrar vid deras bostadsboställen,
förklarade jag mig anse lämpligast, att byggnadsskyldigheten
vid dylika boställen på landet för kommande löneregleringsperioder ordnades
på det sättet, att boställshafvaren i regeln ålades att nybygga och
underhålla alla laga hus, men tillika tillförsäkrades att af pastoratet erhålla
godtgörelse för byggnadskostnaden. Jag yttrade tillika, att enligt
min mening skäl ej funnes till att, såsom kommittén velat, på boställshafvarna
öfverflytta pastoratens och församlingarnas byggnadsskyldighet
jämväl vid de i städerna belägna boställena, enär den nuvarande ordningen
i afseende å dessa boställens bebyggande syntes mig bättre lämpa sig
för de förhållanden, som vore rådande i städerna.

För reglering af kyrkoherdars och komministrars byggnadskostnader
vid deras bostadsboställen på landet framlade jag vid omförmälda tillfälle
följande grunder.

Vid fastställandet af lönereglering för visst pastorat bestämmas de
belopp, hvilka skola af pastoratet årligen under löneregleringsperioden utgifvas
till godtgörande af vederbörande boställshafvares kostnader dels för
nybyggnad och därmed likställd förbättring, dels för underhåll af de laga
husen å hvarje inom pastoratet beläget boställe af det slag, som nu är i
fråga. Dessa medel böra af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras
räntebärande samt få icke användas för andra ändamål än dem, för hvilka
de äro afsedda. Det torde därför blifva nödigt, att kyrkorådet för hvarje
boställe bokför särskildt de medel, som anslagirs till gäldande af kostnader
för nybyggnad och därmed likställda förbättringar, och särskildt hvad
som afsetts till bestridande af underhållskostnader.

Då nybyggnad eller större förbättring af boställshafvares laga hus
förekommer, äger boställshafvaren att för den å byggnadsarbetet nedlagda
kostnaden, såvidt densamma af synerätt vid arbetets godkännande pröfvas
skälig, erhålla godtgörelse af de medel, som för sådant ändamål finnas
uppsamlade. Skulle i något fall tillräckliga nrndel för kostnadens fulla
godtgörande ej finnas samlade, skall hvad som brister jämte ränta tillhandahållas
boställshafvaren, allteftersom för ändamålet afsedda medel inflyta.
Om boställ-hatvaren afträder bostället, innan kostnad, hvarom nu är fråga,
blilvit till fullo godtgiord, bör d^t felande b''loppet med ränta till boställshafvaren
erläggas af efterträdaren, som där.-fter inträder i sin företrädares
rätt i förhållande till pastoratet. När byggnadsarbete af nu ifrågavarande
slag blitvit i behörig ordning beslutadt, må boställshafvare,
hvilken det åligger att utföra arbetet, kunna till byggnadskostnadens be Bih.

till Iliks,l. 1''rot. 1909. t Sand. I Afd. ‘JO lläft.

146

Kurnjl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

stridande erhålla förskott af de medel, som för ändamålet finnas tillgängliga,
därest han ställer säkerhet för det förskotterade beloppet.

Beträffande kostnaden för underhållet af de laga husen förfares sålunda,
att då boställsbafvaren inför kyrkorådet visar sig hafva gjort utgift
för underhållsarbete, som blifvit af synerätt eller vid ekonomisk besiktning
föreskrifvet, godtgörelse för denna utgift, i den män densamma icke
öfverstiger den enligt vederbörligt syne- eller besiktningsinstrument för
arbetet "beräknade kostnaden, skall till boställshafvaren omedelbarligen
utbetalas af de till godtgörande af underhållskostnader afsedda medel,
som finnas under kyrkorådets förvaltning, samt att, därest den beräknade
kostnaden för sådant arbete, som nyss är sagdt, öfverskridits eller boställshafvaren
gjort utgift för underhållsarbete, som ej blifvit honom
ålagdt, han järn vill skall äga att af ifrågavarande ersättningsmedel
bekomma godtgörelse för dylika utgifter, savidt de af synerätt eller vid
ekonomisk besiktning pröfvas hafva varit af beholvet påkallade. I händelse
af influtna medels otillräcklighet äfvensom vid inträffande ombyte
af boställshafvare förhålles på enahanda sätt som i fråga om godtgörelse
för nybyggnadskostnad.

Vidare framhöll jag, huruledes den beräkning, som i sammanhang
med uppgörande af förslag till lönereglering skulle af synerätt verkställas
rörande boställliafvares blifvande byggnadskostnader under löneregleringsperioden,
borde ske med största noggrannhet. Dock förefunnes ju alltid
den möjligheten, att det vid den tjuguåriga periodens slut skulle visa sig,
att beräkningen icke fullt motsvarat verkligheten och att således summan
af de ersättningsbelopp, hvilka vid löneregleringens fastställande ålagts
pastoratet att årligen utgifva, antingen öfversköte eller understege summan
af boställshafvarens faktiska byggnadskostnader. I sådant fall borde hänsyn
till detta förhållande tagas vid nästföljande lönereglering, så att om
öfverskott funnes, detta toges i beräkning såsom en tillgång vid bestämmandet
af pastoratets afgifter för den kommande löneregleringsperioden
och, därest brist förelåge, pastoratets afgifter för sistnämnda period bestämdes
så mycket högre.

I enlighet med angifna grunder blefvo stadganden inlörda uti 20 och
21 §§ af "l908 års förslag till ecklesiastik boställsordning, hvarjämte i
25—29 §§ af förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning
gåfvos anvisningar om sättet för tillvägabrmgande af medel till nybyggnads-
och underhållskostnadernas bestridande.

Särskilda utskottet vid nämnda års riksdag hemställde emellertid i sitt
sa mm an j ämknin gsför slag, memorial n:o 8, om en sådan fördelning af byggnadskyldigheten
vid kyrkoherdars samt komministrars och med de senare

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

likställda prästers bostadsboställen på landet, att sätesbyggning, visthus,
bushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus och brunn, för så vidt de
enligt boställsordningen borde finnas såsom laga hus å bostället, skulle
nybyggas och underhållas åt pastoratet, samt att jämväl öfriga laga hus
å ifrågavarande boställen skulle nybyggas och underhållas af pastoratet,
men kostnaderna därför gäldas af pastoratet och boställshafvaren till
hälften hvardera. Första Kammaren biföll hvad utskottet sålunda hemställt,
under det att Andra Kammaren afslog berörda hemställan, i följd
hvaraf frågan om en ecklesiastik boställsordning för den riksdagen förfallit.

Ett i vissa afseenden modifieradt förslag till lagstiftning i nyssberörda
ämne föredrogs af mig inför Eders Kungl. Maj:t den 2 oktober 1908.

Vid uppgörandet af detta förslag hade hänsyn tagits bland annat därtill
att — med anledning af de utaf kamrarna godkända grunder för det
ecklesiastika boställsväsendets ordnande, hvilka voro angifna i 6, 12 och 30
§§ af det för 1908 års riksdag framlagda förslaget till lag om reglering
af prästerskapets aflöning — det syntes påtagligt, att i en snar framtid
flertalet af kyrkoherdars och komministrars med jordbruk förenade bostadsboställen
komme att upplåtas på arrende under en längre, på förhand
bestämd tid och att de ecklesiastika tjänsteinnehafvarna sålunda, utom i särskilda
undantagsfall, småningom skulle blifva befriade från allt bestyr med
jordbruk. Men om skötseln af prästerskapets jordbruksboställen icke ornhänderhades
af tjänsteinnehafvarna själfva, utan öfverlämnades åt personer,
som ej vore anställda för uppehållande af religionsvården inom pastoraten,
vore det uppenbarligen mindre lämpligt att pålägga pastoraten eller bibehålla
dem vid skyldigheten att, ensamma eller i förening med någon
annan, nybygga och underhålla de för jordbrukets behof erforderliga
husen å dessa boställen. Med en sådan anordning skulle nämligen i de
flesta fall svårligen kunna undvikas förvecklingar mellan pastoratet och
den som brukade bostället,

Jag ansåg mig därför böra såsom mest ändamålsenlig och lämplig tillstyrka
eu sådan fördelning af byggnadsskyldighetens börda, att å kyrkoherdars
samt komministrars och med dem likställda prästers bostadsboställen
(således boställen af andra och tredje klasserna) på landet själfva
bostadshusen skulle uppbyggas och underhållas af pastoratet, men ladugårds-
eller jordbrukshusen af boställshafvaren; och borde, med anslutning
till särskilda utskottets sammanjämkningsförslag, de laga husen så fördelas,
att sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus och
brunn nybyggdes och underhölles af pastoratet, öfriga laga hus af boställs -

148

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

häfvare!!. Beträffande byggnadsskyldigheten vid de laga husen å kyrkoherdars
och komministrars bostadsboställen i städerna, ansåg jag, att
dessa boställens innehafvare, hvilka ju för närvarande ej äro betungade
med någon sådan skyldighet, jämväl för framtiden borde vara helt och
hållet fritagna därifrån.

I fråga om sättet att bereda boställshafvarna på landet ersättning för
de kostnader, som komme att drabba dem i följd af deras ansvarighet
för nybyggnad och underhåll af jordbrukshusen, erinrade jag, huruledes
prästlöneregleringskommittén till af hjälpande af svårigheterna för en boställshafvare
vid byggnadsskyldighetens fullgörande föreslagit, att den del
af boställshafvarens aflöning, som vore afsedd till betäckande af hans
byggnadskostnader vid bostället, skulle af pastoratet utgöras i form af
ett "särskildt årligt anslag, hvilket ej finge användas för andra ändamål.
Därefter tilläde jag:

»Kärnpunkten i berörda förslag är uppenbarligen den däri inneslutna
principen om ett alltjämt fortgående uppsamlande af medel till ett byggnadskapital
af den storlek, som för hvarje särskild! boställe erfordras.
Detta uppslag, hvilket tillgodogjordes i 1908 års förslag till lag om reglering
af prästerskapets aflöning och till ecklesiastik boställsordning, bör
enligt min mening ej släppas, ty på den anvisade vägen gifves säker utsikt
att komma från den nuvarande, allt annat än tillfredsställande ordningen
med ytterst ojämn fördelning mellan olika boställshafvare af byggnadsskyldighetens
börda och med en vanligen betungande skuldsättning för den
boställshafvare, som måste tillhandahålla de för fullgörande af samma
skyldighet nödiga penningmedlen.»

»Den anordning, jag till byggnadskostnadernas reglering ämnar föreslå,
öfverensstämmer också i allt hufvudsakligt med hvad i samma syfte
af mig blifvit vid föregående behandling af detta ärende tillstyrkt, och
hvarom de förut återgifna delarna af mitt anförande till statsrådsprotokollet
för den 6 september 1907 närmare förmäla.»

»I ett viktigt afseende skilja sig emellertid de båda förslagen från
hvarandra. Jag anser nämligen numera, med hänsyn till de inom Andra
Kammaren uttalade önskemålen om byggnadsskyldighetens fördelning,
att några direkta bidrag från pastoratets sida till den asyftade byggnadsfonden”
ej böra utkräfvas. De belopp, som enligt bestämmelse vid löneregleringen
årligen skola afsättas till godtgörande af boställshafvarens kostnader
dels för nybyggnad och därmed likställd förbättring dels för underhäll
af de laga hus å bostadsboställe på landet, för hvilka boställshafvaren
skall ansvara, torde i stället böra tillvägabringas på det sättet, att kyrkorådet
af de församlingsafgifter, som äro afsedda till kontant lön åt tjänste -

149

Katigt. MajUs Nåd. Proposition N:o 39.

innehafvare!! och hvilka skola af kyrkorådet kvartalsvis till honom utbetalas,
innehåller så stor andel sort! motsvarar samma belopp. Skulle i
något sällsynt undagsfall — såsom då boställes afkastning är synnerligen
betydande — pastoratets skatteplikt ej behöfva tagas i anspråk för lönens
uppbringande till erforderlig höjd, bör naturligvis boställshafvaren af
egna medel tillskjuta byggnadsbidraget och inleverera detsamma till kyrkorådet.
»

»Hvad boställshafvaren, i följd af sin bidragsskyldigliet till byggnadsfonden,
bekommer mindre i församlingsafgifter eller måhända nödgas
direkt utgifva, varder honom ersatt på den omvägen, att — såsom jämväl
särskilda utskottet föreslagit — vid uppskattningen af boställets afkastning
göres ett mot den beräknade byggnadskostnaden svarande afdrag.
Boställsafkastningen får därigenom, sedan brukningskostnaderna blifvit
frånräknade, karaktären af en verklig nettobehållning, som med fullt skäl
kan ställas till boställshafvarens fria förfogande eller åtminstone icke
behöfver till någon del reserveras för att bereda medel till boställets bebyggande.
»

En reglering af byggnadskostnaderna vid kyrkoherdars och komministrars
bostadsboställen på landet i enlighet med angifna grunder medför
uppenbarligen behofvet af en omarbetning i viss mån af omhandlade 25—
29 §§ i 1908 års förslag till löneregleringslag; och torde jag nu få genomgå
dessa paragrafer för att antyda, i hvilken riktning de hufvudsakligaste
förändringarna synas mig böra vidtagas.

25 §. Proceduren för uppskattning af nybyggnads- och underhållskostnaderna
vid de laga hus, för hvilka boställshafvaren skall ansvara,
bör naturligtvis bibehållas.

26 och 27 §§. Någon direkt ersättning från pastoratet till boställshafvaren
för dennes byggnadskostnader skulle ej enligt det nya förslaget
utgå. Därför bör 27 som angifver, i hvilken ordning de för sådan ersättnings
bestridande erforderliga medlen skulle tillvägabringas af pastoratsborna,
ur förslaget uteslutas.

Med någon jämkning i ordalagen torde förutvarande 26 § kunna
upptagas såsom ett första moment i en ny 26 §. I detta moment skulle
uttalas regeln om fastställande, i sammanhang med löneregleringen, af
särskilda penningbelopp, hvilka, utan någon växling, årligen skola afsätta^
till bestridande af boställshafvarens kostnader dels för nybyggnad och därmed
enligt 20 § 2 mom. af ecklesiastik boställsordning likställd förbättring

150

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 39.

samt dels för underhåll af de laga husen å bostadsboställe af andra eller
tredje klassen på landet.

Dessa belopp skola tillskjutas af boställshafvaren själf. Dock torde
det vara lämpligast, att i regeln icke någon omedelbar befattning därmed
ålägges honom, utan att uppsamlandet förmedlas af kyrkorådet i den
församling, där bostadsbostället är beläget. Härvid borde förfaras på det
sättet, att kyrkorådet af församlingsafgifterna, hvilka ju skola kvartalsvis
utbetalas till tjänsteinnehafvaren, för hvarje kvartal innehåller hvad som
motsvarar en fjärdedel af de beräknade nybyggnads- och underhållskostnaderna.
Uppgår ej bidraget från nämnda församling till en fjärdedel af
omförmälda kostnader, har kyrkorådet att från den eller de öfriga församlingarnas
kyrkoråd infordra det felande beloppet, hvarvid det torde
kunna öfverlämnas åt kyrkorådet att förfara efter omständigheterna, således
utan att några detaljerade föreskrifter härför varda meddelade.

Det kan till äfventyrs inträffa, att församlingsafgifter inom ett pastorat
alls icke komma att utgöras eller åtminstone ej till så betydligt
belopp, att åsyftade kostnader därmed täckas. Ett dylikt — helt visst
sälls\mt — undantagsförhållande skulle, såsom redan blifvit antydt, bero
därpå, att det åt vederbörande präst upplåtna bostadsbostället beräknats
gifva så stor afkastning, att denna utfyller ej blott själfva lönen utan
äfven, helt eller delvis, byggnadskostnaderna. I sådan händelse bör det
naturligtvis åligga boställshafvaren att själf tillskjuta antingen hela byggnadskapitalet
eller den del däraf, som kan ytterligare erfordras, sedan församlingsbidraget
uttagits.

Bestämmelserna om byggnadskapitalets hopringande torde böra sammanföras
såsom ett andra moment af den nya 26 §.

28 Denna paragraf motsvaras af 27 § i det nya förslaget.

Förvaltningen af de för byggnadskostnadernas bestridande uppsamlade
medlen torde uttryckligen höra uppdragas åt kyrkorådet i den församling,
där bostadsbostället är beläget.

29 §. I hvilken ordning boställshafvaren må tillgodogöra sig tillgängligt
byggnadskapital, därom meddelas bestämmelser i 20 och 21 §§
af ecklesiastik boställsordning. Fn hänvisning till hvad omförmälda författning
i sådant afseende innehåller — motsvarande hänvisningen i 29
§ af 1908 års förslag till löneregleringslag — bör upptagas i 28 § af nu
föreliggande lagförslag.

Slutligen synes mig i sistnämnda förslag böra under en till innehållet
ny § 29 införas en uttrycklig föreskrift därom, att för den händelse det

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

151

visar sig, att nybyggnads- eller underhållskostnaderna ej blifvit för en
löneregleringsperiod fullt exakt beräknade — och sällan torde väl beräkningen
motsvara verkligheten —, utan att öfverskott eller brist i fonden
för nybyggnad eller i fonden för underhåll uppstår, utjämning skall åstadkommas
därigenom, att de penningbelopp, som för angifna ändamål fastställas
till utgörande under närmast följande löneregleringsperiod, sänkas
eller höjas, allteftersom öfverskott eller brist konstaterats. En bestämmelse
i samma syfte var inrymd i § 28 af prästlöneregleringskommitténs förslagtill
lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

33 §.

Beträffande Skåne finnes sedan länge en särskild lagstiftning om byggnadsskyldighet
vid ecklesiastika bostadsboställen. För närvarande gäller
nådiga förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne den 16 december
1870 med däri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna
ändringar. I dessa förordningar, hvilka angå endast prästgårdarna på
landet, meddelas i afseende på de laga busens antal och beskaffenhet samt
nybyggnads- och underhållsskyldighet äfvensom rörande andra frågor bestämmelser,
väsentligen afvikande från hvad därutinnan är föreskrifvet för det
öfriga riket. Bland annat stadgas skyldighet för kyrkoherdarna att ensamma,
utan församlingarnas deltagande, nybygga och underhålla prästgårdarnas alla
laga hus. Till en början ålåg boställshafvaren en viss årlig nybyggnadsskyldighet,
som han borde fullgöra utan rätt till ersättning; hvad han därutöfver
byggde kallades »öfverbyggnad» och skulle ersättas af efterträdaren.
Sedermera borttogs den årliga nybyggnadsskyldigheten, och boställshafvaren
berättigades till ersättning af efterträdaren för såväl allt hvad han
vid sitt tillträde erlagt för öfverbyggnad som all under hans besittningstid
verkställd nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera enligt 12 § i
1870 och 1888 årens förordningar »afl den utgift för prästgårdens byggnader,
hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid afoch
tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller
blifver af synerätt åsatt någon å prästgården under besittningstiden efter
synerätts föreskrift uppförd nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här
således en helt annan betydelse än hvad därmed i allmänhet förstås,
eller att boställshafvaren byggt mer, än honom efter årsberäkning under
besiktningstiden ålegat.

För att bereda boställshafvaren utväg att erhålla medel till de betydliga
utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste vidkännas
för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader, inrättades år

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition .N:o 39.

1839 en byggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag,
och hvars första reglemente utfärdades den 5 oktober samma år. Ur
denna kassa ägde boställshafvaren såsom »försträckning», i mån af kassans
tillgångar, erhålla godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde
måst för öfverbyggnad å bostället erlägga till afträdaren, än äfven för
skeende nybyggnad. Men för dessa försträckningar skulle kassan blifva
»ägare af de byggnader, som därmed blifvit inlöste», hvaremot boställshafvaren
borde »för nyttjandet däraf» årligen till byggnadskassan utgifva
viss procent af den summa, som från kassan erhållits (§7). Kassans nuvarande
reglemente, som är utfärdadt den 14 juni 1888, meddelar i § 27 bestämmelser
om de afgifter, prästgårdsinnehafvare skall erlägga till kassan, nämligen
dels permilleafgift med 30 öre för hvarje fulla 100 kronor af öfverbyggnadssumman,
dels förvaltningsafgift med 5 kronor af hvarje prästgårdsinnehafvare
eller där utöfver, om bolagsstämman finner nödigt så besluta,
dels ock hyra eller afgäld å öfverbyggnadssumman, motsvarande
den ränta, hvarmed de för inlösen utgifna obligationerna löpa med tillägg af
V2 procent till amortering, äfvensom byggnadsskyldighetsafgifter till växlande
belopp att användas för framtida nybyggnad.

Om det förslag till ecklesiastik boställsordning, som jag i dag äfvenledes
torde få anmäla för Eders Kungl. Maj:t, varder af Riksdagen antaget,
skulle skånska prästerskapets byggnadskassa dock icke upphöra med
sin verksamhet, liksom den allmänna boställsordningen, på sätt framgår
af dess 73 §, öfver hufvud icke komme att äga tillämplighet i afseende å
de bostadsboställen, hvilkas innehafvare äro delägare i omförmälda kassa.

För att skånsk prästgårdsinnehafvare på landet skall blifva likställd
med boställshafvarna i andra delar af riket, måste tillses, att den skånska
boställshafvaren af vederbörande pastorat undfår godtgörelse ej blott för
de af honom erlagda afgifter till byggnadskassan, hvilka belöpa å de enligt
allmänna boställsordningen pastoratet för nybyggnad och underhåll
tilldelade laga husen — nämligen sätesbyggning, visthus, hushållskällare,
brygghus, vedbod, hemlighus och brunn — än äfven för det af boställshafvaren
ombesörjda underhållet af omförmälda hus. Medel, som erfordras
till fullgörande af denna pastoratets ersättningsskyldighet, böra gifvetvis
sammanskj utas enligt de i 16 § för utgörande af pastoratets lönebidrag
stadgade grunderna äfvensom vid förvaltningen hållas åtskilda från
de penningbelopp, som äro afsedda till bestridande af boställshafvarens
kostnader beträffande de laga hus, för hvilka han har att ansvara.

Synerätten skall i förevarande fall afgifva utlåtande angående de
kostnader, som för nybyggnad och underhåll af de laga husen å skånska
prästgårdar drabba olika intressenter, således icke blott boställshafvaren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

153

utan äfven pastoratet. Därvid har synerätten att taga till ledning den
särskilda lagstiftning, hvilken gäller rörande bostadsboställe, hvars innehafvare
är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. Beträffande
nybyggnad och därmed likställd förbättring af de båda grupperna laga
hus skall uppskattningen sålunda gå ut på att finna de belopp, som under
löneregleringsperioden årligen böra afsättas för att bereda boställshafvaren
tillfälle att fullgöra de inbetalningar till omförmälda kassa, hvilka kunna
antagas för berörda ändamål ifrågakomma under nämnda tid. Kungl.
Maj:t fastställer sedermera, i sammanhang med pröfning af löneregleringsärendet,
beträffande de olika slagen af laga hus såväl de belopp, hvilka
erfordras för täckande af afgifterna till byggnadskassan, som de belopp,
hvartill underhållskostnaderna antagas komma att i medeltal årligen uppgå.

De allmänna bestämmelserna i de nya 25—29 §§ af förslaget till
löneregleringslag kunna, såsom af det anförda torde framgå, ej i alla afseenden
tillämpas å bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska
prästerskapets byggnadskassa. I förevarande 33 § ''bör därför angifvas,
i hvilka hänseenden modifikationer äro af behofvet påkallade.

Ehuru beträffande omförmälda boställen förordningen angående prästgårdsbyggnader
i Skåne och reglementet för nämnda kassa fortfarande
skola lända till efterrättelse, är det dock uppenbarligen af största vikt,
att denna särskilda lagstiftning, i hvilken Riksdagen icke deltagit, underkastas
revision och bringas till närmare öfverensstämmelse med den, som
kommer att gälla i fråga om ecklesiastika boställen i allmänhet. I första
hand måste naturligtvis fastställas villkoren för att den skånska boställshafvaren
skall äga tillgodogöra sig de medel, som för nybyggnads- och
underhållsskyldighetens fullgörande uppsamlats å ena sidan genom innehållande
af en del utaf de för honom bestämda aflöningsmedlen och å
andra sidan genom särskildt tillskott af pastoratsborna.

6 och 12 samt 30—32 §§.

Lämpligt torde vara, att dels 1 och 2 mom. af 30 §, dels 31 och 32 §§
sinsemellan byta plats.

I enlighet med särskilda utskottets förslag böra några mindre jämkningar
vidtagas i redaktionen af 6 § 2 och 4 mom., 12 § 2 mom. samt
30 § 1 mom. (af det nya lagförslaget).

Bih. till Rikad. Prot. 190.9. 1 Sand. 1 Afd. ‘JO Höft.

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna — anständig
bärgning för prästerna samt största möjliga jämnhet i deras aflöningsförhållanden
— desto säkrare må vinnas, har prästlöneregleringskommittén
ansett lämpligt, att föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning
varda utfärdade. Dessa föreskrifter skulle tillämpas, visser ligen i
första hand af de särskilda löneregleringsnämnderna, men jämväl af Kungl.
Maj:t vid fastställande af lönen för hvarje prästerlig beställning. Kungl.
Maj:t, som enligt kommitténs förslag har att meddela ifrågavarande föreskrifter,
är naturligtvis också oförhindrad att sedermera däri vidtaga erforderliga
jämkningar.

Det af kommittén utarbetade förslaget till dylika föreskrifter innehåller
en sammanfattning af de grunder, som synts kommittén böra vid
kommande regleringar tillämpas med afseende å lönebeloppens beräkning.
1 §§ 1—10 behandlas löner för kyrkoherdar och komministrar, i §§ 11—12
löneförmåner för adjunkter, i § 13 prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse
åt vikarier.

^innehålleter Kommittén anser, att aflöningen — utöfver fri bostad — icke bör sättas
a. "Lner /67till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och 2,000
kyrkoherdar kron0r för komministers beställning (§ 6), samt att å andra sidan gränsen
°Ch »fri”"" uppåt bör bestämmas till 10,000 kronor (§ 9). Inom dessa minimi- och
maximigränser höra efter kommitténs mening (s. 163—181) inkomstbeloppen
med största, möjliga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana
med dem samhörande omständigheter, som kunna vara af beskaffenhet att
böra öfva inflytande på lönebestäm t lingen.

I första rummet bör alltså med hänsyn till det större ansvar och det
mera omfattande arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebeställningar i jämförelse
med kom minister she*1 ätIntrig/ir, dessa olika tjänstegrader betinga åtskillnad
i aflöningens storlek. Vidare skulle vid lönebeloppens bestämmande
en ej ringa betydelse tillmätas den omständigheten, att tjänsteverksamheten
är förlagd till stnds/mstornt, hvarmed kommittén afser jämväl
pastorat, som bestyr af både stads- och landsförsamling. Särskilt de hegre
lefnadskostnaderna i städerna göra det enligt kommitténs åsikt nödvändigt
för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning än den,
med hvilken deras ämbetsbröder i l<mdsp<i*toraten torde kunna åtnöjas.
Slutligen anser kommittén de med olika tjänstegrader förenade ämbetsåt
ig g lind en a. vara en synnerligen viktig faktor vid lånebeloppens bestämmande.
Med afseende å nämnda åligganden visar det sig, säger kommittén,
att prästerskapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter
äro till en del beroende af folkmängdens och arealens storlek och

155

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

någorlunda proportionella därtill, medan däremot en annan del af arbetet
antingen icke alls eller blott i mindre mån ökas med dessa faktorer. Till
det förra slaget höra sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar
och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg
samt en stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet,
konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt
kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa
expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna
dels utgå med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter
tjänstegrad och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande
inom stads- diar landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande
pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som växla efter folkmängd
och areal, fyllnad sbelopp (§ 1).

Kommittén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra för
kyrkoherde i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister därstädes 2,400
kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att bestämma
grundbeloppen för prästerskapets löner inom landspastorat.

Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka, och har
kyrkoherden icke biträde af någon annan präst, så är hans predikoskyldighet
i regel begränsad till endast en gudstjänst hvarje predikodag, liksom
de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden om blott en församlings
angelägenheter beträffande kyrka och skola. I sådant fall — det
enklaste — beräknas grundbeloppet till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd däraf, att han
är ensam präst i pastorat med två eller flera församlingar, — hvarigenom
alltså besväret med kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden
ganska väsentligt förökas och antalet tjänsteresor inom pastoratet varder
ej obetydligt större — anser kommittén skäligen böra medföra en förhöjning
i grundbeloppet med 400 kronor. I samma riktning bör jämväl
en annan omständighet verka. Omfattar nämligen pastorat, hvarest finnes
endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka, blir predikoskyldigheten
afsevärdt mera betungande, såvida gudstjänst skall medelst
duplikation hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna. För det ökade
besvär, hvartill duplikationen föranleder, har kommittén föreslagit en särskild
förhöjning i grundbeloppet med 000 kronor, att utgå till kyrkoherden,
såväl då pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar
flera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet 3,000
kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

1. Grundbelopp.

a) Stadspastorat.

b) Landspastorat.

156

2. Fyllnadsbelopp.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

För en i landspastorat anställd komminister, hvars predikoskyldighet
är inskränkt till allenast en gudstjänst hvarje helgdag, eller ännu mindre,
och som icke på eget ansvar fullgör någon del af bokföringsskyldigheten
inom pastoratet, har ett grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare
sig han är anställd inom samma församling som kyrkoherden eller fått
sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till eu annexförsamling. Upprätthåller
åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjänster — hvilket
i allmänhet förekommer endast i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —,
bör till grundbeloppet i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600
kronor.

Bestämmelserna om grundbelopp i lönerna för prästerskapet i landspastorat
(§ 2) kunna, i enlighet med det anförda, sammanfattas sålunda:
för kyrkoherde

4,000 kronor, där pastoratet består af tvä eller flera församlingar eller
kapellag, och kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3,600 kronor, där pastoratet består af allenast en församling, men
kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller
kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera;

eljest 3,000 kronor;
för komminister

2.400 kronor, där komministern har skyldighet att hvarje predikodag
duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt kommitténs mening bör lönernas gradering bero af tillskotten
för folkmängd och areal endast i det fallet, att pastoratets folkmängd
öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kv.-kilometer.
I sådan händelse skall fyllnadsbelopp för pastoratets folkmängd
utgå för kyrkoherde med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och
med 3,000. med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000
och med 20 öre för hvarje person därutöfver. För komminister åter bestämmes
motsvarande fyllnadsbelopp till 10 öre för hvarje person, hvarmed
pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer. Finnas flera komministrar
inom pastoratet, anser kommittén, att icke för en hvar af dem bör beräknas
fyllnadsbelopp för folkmängd, utan att ett sådant belopp bör mellan
alla komministrarna lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal är lika för
kyrkoherde som för komminister och utgår för en hvar af dem med 50
kronor för hvaije fullt 100-tal kv.-kilometer af pastoratets areal till och
med 1,000 och med 100 kronor lör hvarje Överskjutande fullt 500-tal
kv.-kilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000

Kung!. },Iaj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

157

kv.-ki lometer. Flera komministrar i ett pastorat dela äfven sistnämnda
fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

Hvad arealen angår, uppkastar kommittén den frågan, om icke jämväl
det område, som utgöres af vatten, bör tagas i beräkning, ty där vatten
ingår till någon betydligare del i ett pastorats ytinnehåll, gifver siffran
för areal i land icke en i allo riktig föreställning om vidsträcktheten af
prästerskapets verksamhetsfält, såvidt detta bestämmes af ytinnehållet. Men
kommittén framhåller, att om floder och sjöar understundom försvåra samt
färdseln mellan olika delar af ett pastorat, de vid andra tillfällen, och
måhända lika ofta, kunna undeidätta densamma, och har det vid sådant
förhållande synts kommittén vara lämpligast, att pastoratets areal beräknas
endast i land, icke tillika i vatten.

Om den tillökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd af ökad
predikoskyldighet, där duplikation äger rum, skäligen bör verka till förhöjning
i grundbeloppet för kyrkoherdens lön, så måste, yttrar kommittén,»
det å andra sidan vara tillbörligt, att när kyrkoherden icke är skyldig att
hvarje predikodag förrätta gudstjänst — hvithet föranledes däraf, att inom
pastoratet finnas flera präster än kyrkor —, han får vidkännas någon
minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas därigenom,
att från grundbeloppet afdrages ett belopp af 300 kronor, i följd hvaraf
grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön blir 2,700 kronor, då
pastorat består af endast en församling, och 3,100 kronor, när det omfattar
två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke
fullgöres af honom ensam, utan omväxlande af kyrkoherden och en eller
flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme
kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för duplikation, tillgodoföras
vederbörande komminister så mycket, som belöper å det antal predikodagar,
då komministern duplicerar (§ 4).

Beträffande jämväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår efter
invånarnas antal, anser kommittén, att understundom någon modifikation
erfordras. Då nämligen komminister i annexförsamling eller kapellag på
eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera
församlingar, minskas därigenom i viss mån pastors arbete för dessa församlingar.
Den förhöjning i lön, som med hänsyn till sådan församlings
folkmängd blifvit för kyrkoherden beräknad, bör därför med någon del
tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden tillkommande
lönebelopp undfår godtgörelse med 20 öre för hvarje person af vederbörande
annexförsamlings eller kapellags folkmängd (§ 5).

Till lönebeloppens höjning böra enligt kommitténs åsikt vissa om-1

3. Modiji- ''
erande omständigheter.

) Sänkning af
lönebelopp.

) Höjning «/
lönebelopp.

158

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 33.

stimdigheter verka, såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet
eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig
besvärlighet. Finnes med hänsyn till dylika förhållanden lönebelopp, som
blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt,
alltför ringa, öfverlämnas det åt Kungl. Maj:ts bepröfvande att förhöja
sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för
konlministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst

2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000
kronor (§ 7).

Kommittén betonar (s. 172), att bestämmelserna om dylik förhöjning
icke få betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna
föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande tillägg. Endast
de löner, som beräknats med iakttagande af både de allmänna föreskrifterna
och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser, motsvara nämligen de anspråk,
som med hänsyn till krafvet på anständig bärgning böra efter kommitténs
mening uppställas i fråga om lönernas storlek. De särskilda förhöjningsbeloppen
höra fördenskull med till lönerna lika väl som grundbeloppen
och fyllnadsbeloppen. Genom de förras frånskiljande skulle kommitténs
lönesystem helt och hållet förryckas.

b. Adjunkts Adj unktsarfvode, hvilket i § 11 namnes såsom eu bland de extra
"* °rm "^''ordinarie prästernas löneförmåner, skall enligt samma paragraf utgå med
800 kronor för år räknadt, hvartill kommer, efter 5 års val vitsordad
tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår
ett ålderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring,
ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna af bostad
och vivre kunna utbytas mot en penningsumma. Yrkas nämligen af
adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i
stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, där
frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet,
och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år
räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har sin bostad
i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt i annan stad,
500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Hvad jag i förevarande ämne den 6 mars 1908 yttrade till statsrådsprotokollet
tillåter jag mig nu åberopa. Dock har jag trott mig böra
* fullständigt återgifva följande delar af yttrandet:

»I viss män ingå de föreskrifter, detta förslag upptager, uti förslaget
till lag om reglering af prästerskapets aflöning. Sistnämnda förslag innehåller
nämligen de grundläggande stadgandena om beredande af ''anständig

159

Kungl. Maj:ts Kud. Proposition N:o 39.

bärgning’ (§ 1), eller, beträffande adjunktsafiöningen, om tillhandahållande
af ''bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöringsort’ (§ 18), om arfvode till eu hvar
af kontraktsprostarna (§ 23) o. s. v. Nu ifrågavarande förslag meddelar
närmare bestämmelser om hvad som bör iakttagas för att afpassa den
lön, som vid en gifven tjänstebefattning kan anses bereda innehafvaren
anständig bärgning, eller ock fastställes däri utan vidare det belopp, som
skall i ett visst fall utgå, såsom t. ex. adjunktsarfvodet till 800 kronor.»

»På sätt kommittén jämväl förutsatt, lärer meddelandet af föreskrifter
af det senare slaget falla inom området för Eders Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftning. Riksdagens samtycke därtill skulle således icke erfordras.
Med afseende å det nära samband, hvari föreliggande författningsförslag
står till löneregleringslagen, har jag emellertid ansett mig böra redan nu
angifva den ställning, jag intager till förslagets hufvudbestämmelser. »

»Af dessa äro utan tvifvel de af största vikt, hvilka angifva aflöningens
maximum och minimum för kyrkoherde- och komministersbeställningar.
För bada slagen beställningar skulle gälla ett gemensamt lönemaximum,

10,000 kronor — hvilket dock icke kan nås af komminister — samt ett
minimum af 3,500 kronor för kyrkoherdebefattning och af 2,000 kronor
för komministratur.»

r »Mot det af kommittén föreslagna maximum har jag ej något att erinra.
Åtminstone synes mig höjning däraf skäligen icke böra ifrågasättas, ty, i
likhet med hvad kommittén på ett ställe (s. ccxxxv) framhåller, anser
äfven jag det mindre lämpligt, att med prästerliga beställningar förenade
inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande måttet
för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga tjänster inom andra förvaltningsområden.
»

»Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag om minimiaflöning
för vare sig kyrkoherde eller komminister. Redan för den tid, då kommittén
afgaf sitt förslag, torde de ifrågasatta beloppen, respektive 3,500
och 2,000 kronor, hafva varit för knappt tillmätta. Än mera visar sig
detta vara förhållandet nu.»

»I betraktande alltså af den prisstegring, som i allmänhet inom landet
inträdt samt med hänsyn till prästens samhällsställning och därmed förenade
nödvändiga lefnadsbehof äfvensom till öfriga af mig antydda omständigheter
finner jag en afiöningsförbättring, utöfver hvad kommitténs
förslag innebär, vara oundgängligen nödvändig.»

»Därest omständigheterna sådant medgifva, höra enligt min mening
de af kommittén föreslagna minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

höjas med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000
kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor. Men därutöfver
synes mig af behofvet påkalladt, att för de lägst aflönade prästerna, hvilka
under minst 10 år innehaft och med godt vitsord bestridt ordinarie befattning
inom sin grad, ytterligare höjning vidtages, så att efter förloppet af
denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare om möjligt
alltid skulle uppgå, vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och
vid komministratur till minst 3,000 kronor.»

»Medelbeloppet för prästerskapets löner i hela riket skulle, om minimum
höjes till respektive 4,000 och 2,500 kronor, uppgå för kyrkoherdelön till
5,011 kronor och för komministerslön till 2,819 kronor, under det att
kommittén för de beställningar, som förefunnos den 1 oktober 1902, beräknade
en medellön af 4,853 kronor för kyrkoherde och af 2,609 kronor
för komminister.»

»Af den summa 325,448 kronor, som utgör kostnaden för lönetillökningarna,
skulle enligt beräkning 7,021 kronor kunna uttagas i församlingsafgifter,
utan att maximum för skattskyldigheten öfverskredes. Dock synes
det mig lämpligt och rättvist, att tillökningsbeloppen i sin helhet utgå från
kyrkofonden. Därigenom undvikas nämligen rubbningar i pastoratens vid
löneregleringen fastställda bidrag till prästerskapets aflöning. Icke heller
nödgas ett pastorat åtaga sig högre skattskyldighet till förmån för en
präst, som måhända inom ett annat pastorat förvärfvat sig rätt till lönetillökning.
»

»Någon användning — allra minst eu utsträckt sådan — af principen
om ålderstillägg låter sig, såsom af det anförda torde framgå, svårligen
förena med det af prästlöneregleringskommittén utarbetade aflöningssystemet.
Till äfventyr kan i en framtid kyrkofonden bereda utväg till anordnande
af ålderstillägg, om eu form med dylika visar sig öfver hufvud kunna
tillämpas i fråga om prästerskapets aflöning, så länge denna principiellt
taget ännu är ett församlingarnas åliggande.»

»Hvad i öfrigt beträffar de af prästlöneregleringskommittén föreslagna
grunderna för beräkning af kyrkoherdars och komministrars löner, så finner
jag dem i det hela ganska tillfredsställande. Särskild! synes det mig
lämpligt, att, på sätt kommitténs förslag innebär, de löner, som beräknats
i enlighet med de allmänna grunderna, kunna förhöjas med ganska afsevärda
belopp, nämligen ända till 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning
äfvensom för komministersbeställning i Stockholm och Göteborg. Dessa
medel bereda tillfälle till ett mycket vidsträckt hänsynstagande till de olika
omständigheter, som kunna vara att beakta vid lönebestämningen. Däremot

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

finner jag det ej lämpligt att, såsom ifrågasatt blifvit, helt summariskt
fastsla en bestämd förhöjningsprocent för prästerskapets löner inom vissa
landskap eller stiftsdelar. Men äfven om hvarje fall således enligt min
mening bör särskildt för sig pröfvas, kan det ju på grund af tämligen
likartade förhållanden inom särskilda trakter af landet vara i sin ordning
att för prästerskapet därstädes medgifva en mer eller mindre allmän förhöjning
af lönerna utöfver det normala måttet.»

»Af samma skäl, som jag ansett en förhöjning i kyrkoherdars och
komministrars minimilöner vara önskvärd, finner jag mig äfven böra
tillstyrka, att, om medel därtill kunna beredas, det — från kyrkofonden
utgående — adjunktsarfvodet höjes från 800 till 1,000 kronor för år
Blott ett ålderstillägg synes mig böra förekomma, nämligen å 200 kronor
efter 5 års tjänstgöring. Godtgörelsen till adjunkt för bostad och vivre,
då den ordinarie tjänstens innehafvare icke är bosatt i stad, lärer böra
bestämmas till 700 i stället för 500 kronor.»

»Om det enkla adjunktsarfvodet höjes till 1,000 kronor, bör för det
i sista stycket af § 11 förutsatta fallet, att extraordinarie präst är anställd
såsom biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, adjunktsarfvodet sättas
till 1,500 kronor årligen.»

Med hänsyn till de ansträngande och kostsamma resorna i de nordliga
stiften anmärkte jag till sist, att hvad kommittén uti § 13 med afseende
å prostarfvoden föreslagit därom, att fyllnadsbelopp icke skulle få
bei''äknas för mer än tillhopa 10,000 kv.-kilometers areal, borde ändras på
det sättet, att 30,000 kv.-kilometer bestämdes såsom högsta arealen i angifva
hänseendet.

Ehuru Riksdagen icke blifvit uttryckligen anmodad att afgifva yttrande
öfver ifrågarande förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning, har dock särskilda utskottet i utlåtandet n:o 1 granskat
detsamma. Därvid har utskottet, som funnit förslaget i stort sedt tillfredsställande,
emellertid framställt några anmärkningar (sid. 202), Indika
vid förslagets slutliga pröfning torde, jämte hvad eljest blifvit mot detsamma
erinradt, böra uppmärksammas.

Sålunda ansåg utskottet, att den i förslaget gjorda principiella åtskillnaden
mellan stad och land, till ökning af löneförmånerna för präst i
stad, ej vore tillräckligt grundad. Pastoralvården i stad vore nämligen
icke alltid mera ansträngande, ej heller lefnadskostnaderna där alltid
högre än på landet. Många orter funnes på landsbygden, där lifsförnödenheterna
till följd af långa transporter ställde sig dyrare än i stad.

Bill. till RUcsd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. ‘JO Höft. 21

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Särskild! hade den å landsbygden bosatta prästen att för barnens undervisning
i allmänna läroverk vidkännas utgifter, från hvilka stadsprästen
ofta vore befriad.

Vidare ifrågasatte utskottet, huruvida icke godtgörelse till adjunkt för
bostad och vivre, då tjänstens ordinarie innehafvare är bosatt å landet,
kunde bestämmas till 600 kronor, i stället för 700 kronor, såsom af mig
blifvit tillstyrkt.

Slutligen förklarade sig utskottet ej finna tillrådligt att, i fråga om
prästerskapets aflöning, ett system med ålderstillägg tillämpades i annan
form eller i vidsträcktare mån, än jag i mitt förut återgifna yttrande
förordat.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

I skrifvelsen af den 5 maj 1897, där Riksdagen framhöll, att en pensionering
i större eller mindre omfattning af prästerskapet vore önskvärd,
men att Riksdagen ej förbisåge svårigheterna vid pensioneringens åstadkommande,
hade Riksdagen allenast uttalat den meningen, att prästerskapet
borde själf bidraga till sin pensionering.

Beträffande grunderna för pensioneringen gör prästlöneregleringskommittén
(s. 190 ff.) det uttalandet, att det måste anses som en stor fördel,
om tillfälle kunde beredas åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara
präster att draga sig tillbaka från sina innehafvande tjänster med
rätt till skäliga pensioner, hvilka lämpligen kunde benämnas emeritilöner:
och skulle omkostnaderna för en pensionering i mindre omfattning kunna
bestridas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, för den händelse
kommitténs förslag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför vunne afseende.

Kommittén framhåller i ingressen till motiven för ifrågavarande lagförslag,
att när kommittén grundat detta pa den förutsättningen, att dylika
tillgångar skulle kunna användas, det synts kommittén icke vara af behofvet
påkalladt att afgifva förslag till frågans lösning på annat sätt. Särskildt
hade kommittén från sin utgångspunkt ej funnit skäligt tillstyrka något
förpliktande för de prästerliga tjänsteinnehafvarna själfva att lämna bidrag
till de med deras pensionering förenade kostnaderna, helst en dylik skyldighet
ej torde böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgades ovillkorlig
rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf kommittén föreslagna
grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning hade kommittén
också utgått från det antagandet, att några andra obligatoriska pensions -

163

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 39.

afgifter ej skulle af prästerna uttagas än de årsafgifter, som för pensioneringen
af deras änkor och barn redan nu erlades till prästerskapets änkeoch
pupillkassa. Uppställdes jämväl det krafvel att prästerskapet skulle
deltaga i kostnaderna för egen pensionering, framkallades däraf med all
säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk hvilka i slikt fall svårligen
torde kunna tillbakavisas.

Ordinarie präst skall enligt kommitténs förslag vara pliktig att, mot
åtnjutande af emeritilön, afgå från sin tjänst, när han fyllt 75 år och
icke längre förmår behörigen uppehålla tjänsten, eller när han fyllt 65
år samt under mer än tre af de senast förflutna fem åren varit i följd
af obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att fullgöra sina
tjänsteåligganden och af sådan anledning åtnjutit tjänstledighet. Extraordinarie
präst må erhålla emeritilön, när han uppnått en ålder af 60 år.

Då prästerskapets aflöning i ej ringa mån är beroende af tillskott
från kyrkofonden, har kommittén ansett, att den summa bör begränsas,
som årligen får från fonden utgå till emeritilöner, och i sådant afseende
föreslagit ett maximum af 500,000 kronor för hvarje år. Inom ramen af
denna summa skulle Kungl. Maj:t fastställa det antal emeritilöner, som
må utdelas.

En ordinarie tjänsteinnehafvares lön — dock utan inberäkning af
bostads- eller någon särskild förmån — skall vara mätaren på beloppet
af den emeritilön, han äger vid afgång från tjänsten åtnjuta; och har
kommittén föreslagit, att 80 procent af den sålunda beräknade lönen skall
utgöra emeritilön. Angifna procenttal har dock synts å ena sidan vara
för högt, när aflöningsförmånerna uppgå till mera betydande belopp, och
å andra sidan icke gorå till fyllest, när de lägsta lönerna bilda underlaget
för emeritilönens beräkning. En gräns såväl uppåt som nedåt för
emeritilön har alltså af kommittén föreslagits, i det att dylik lön ej skulle
understiga 1,800 kronor, ej heller öfverstiga 5,000 kronor. Utan hänsyn
till värdet af de aflöningsförmåner, extraordinarie präst senast åtnjutit,
anser kommittén, att emeritilön för honom alltid bör utgöra 1,800 kronor.

Den pensionering i mindre omfattning — nämligen anordnandet af
emeritilöner inom gränsen af eu summa å 500,000 kronor —, som kommitténs
förslag afser att bringa till stånd, synes mig vara ett uppslag till
den länge omdebatterade frågans lösning, af allra största betydelse såväl
för prästerskapet som för församlingslifvet. Ty äfven om det, såsom kommittén
framhåller, är en sanning, att »präster, efter uppnådd sådan åldersgräns,
som eljest plägar uppställas för rätt att åtnjuta pension, icke sällan
äro för sitt ämbetes gärning fortfarande så dugliga, att deras skiljande

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

från tjänsten skulle medföra eu verklig förlust för kyrka och församling»,
måste det dock med afseende å det prästerliga kallet, lika väl som i fråga
om hvarje annan offentlig befattning, erkännas, att dess riktiga skötande i
allmänhet icke kan förväntas af en man i långt framskriden ålder, med då
vanligtvis nedsatta kropps- och själskrafter. Men ett kvarstannande vid
tjänsten, sedan förmågan att sköta densamma upphört eller väsentligen
minskats, kan icke för prästen medföra någon tillfredsställelse, och för
församlingen äro olägenheterna af ett dylikt förhållande påtagliga. Också
bär kommitténs förslag om emeritilöner i princip vunnit nästan enhällig
tillslutning från de hörda myndigheternas sida.

Det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag pensionsfrågans ekonomiska
sida skulle lösas, nämligen genom anlitande af kyrkofondens medel, innebär
efter min mening en lyckligt funnen utväg ur de svårigheter, denna
fråga ur nämnda synpunkt sedan årtionden beredt regering, riksdag och
kyrkomöte.

\ isserligen kan mot den af kommittén föreslagna lösningen anmärkas,
att den icke byggt på principen om skyldighet för prästerna att
själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade
kostnaderna, eu princip som af Riksdagen uttryckligen angifvits.
Men vid ett ordnande af pensioneringen enligt de grunder, hvarpå kommitténs
förslag i ämnet h vi lar, synes mig ett deltagande å prästerskapets
sida i pensionskostnaden skäligen icke kunna ifrågasättas. Ty någon ovillkorlig
rätt till pension skulle ju, såsom kommittén äfven påpekat, icke
tinnas för innehafvare af prästerlig tjänst, hvarför det mycket väl kan
hända, att präst, med afseende å hvilken de stadgade förutsättningarna
för emeritilöns erhållande föreligga, af brist på medel dock icke får dylik
lön sig tillerkänd. Med de aflöningsförmåner, som bjudas prästerna i de
lägre löneklasserna, torde det väl icke heller rimligtvis kunna begäras, att
de skola utgöra afgifter till sin egen pensionering. För öfrigt lärer den
lagstiftning, hvartill kommittén genom förslaget till lag om emeritilöner
gifvit uppslag, knappast kunna betraktas annorlunda än såsom en försökslagstiftning,
ej såsom ett slutgiltigt ordnande af frågan om prästerskapets
pensionering.

Med anledning af kommitténs förslag till föreskrifter angående beräkning
al prästerskapets aflöning bär jag, såsom den föregående framställningen
gifver vid handen, uttalat mig för eu förhöjning af kyrkoherdars
och komministrars minimiaflöning. Enligt min mening är det nämligen
önskvärd!, att lönen för dessa präster, när de innehaft tjänst inom
sin grad i 10 år, ej understiger för kyrkoherde 4,500 kronor och för komminister
3,000 kronor.

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 39.

I anslutning härtill anser jag ock, att emeritilöns minimibelopp bör
höjas, sa att emeritilönen för respektive ordinarie tjänsteinnehafvare under
alla förhållanden ma uppgå till minst 80 procent af någotdera af nyssnämnda
belopp. Den skulle således för kyrkoherde aldrig understiga 3,600
kronor eller för komminister 2,400 kronor, oberoende däraf om en beräkning
efter .80 procent af den reglerade lönen ej ställer sig lika fördelaktig
för den till emeritilön berättigade. Bestämmas emeritilönernas minimibelopp
till respektive 3,600 och 2,400 kronor, kan det i något sällsynt
undantagsfall inträffa, att en vid mycket framskriden ålder befordrad
präst får sin emeritilön beräknad efter ett högre lönebelopp, än det han
i
befattning inom sin grad. Men denna förmån torde ej böra honom förmenas.

•Jag har ej något att erinra däremot, att emeritilöns maximum sättes
till 5,000 kronor, ej heller mot ett bestämmande af emeritilön för extraordinarie
präst till ett för alla lika belopp af 1,800 kronor. Däremot
synes det mig mindre lämpligt, att för emeritilöns beviljande uppställes det
förbehållet, att den 75-årige prästen »icke längre förmår behörigen uppehålla
csin tjänst».

Åt Kung! Maj:t torde böra öfverlämnas att fastställa grunder för
beräkning af emeritilöner.

Mot det i Eders Kung! Maj:ts proposition till 1908 års riksdag innefattade
förslaget till lag om emeritilöner för präster — hvilket förslag
hufvudsakligen i formellt afseende skilde sig från prästlöneregleringskommitténs
förslag i samma ämne — hade särskilda utskottet ej annat att
erinra, än att enligt utskottets åsikt borde i själfva lagen meddelas bestämmelser
. om sättet att beräkna emeritilöner samt om deras maximioch
minimibelopp. . Det ansågs nämligen vara af vikt för prästerna, att,
om de skulle förpliktas att vid en viss högre ålder eller vid konstaterad
oförmåga att uppehålla tjänsten afgå från densamma, rätten för dem att
erhålla skäliga emeritilöner genom lag tryggades och ej ställdes helt och
hållet beroende, af de växlande omständigheter, som kunde öfva inflytande
pa den administrativa lagstiftningen. Utan en dylik trygghet för sina
anspråk pa försörjning under ålderdomens och ohälsans dagar skulle, såsom
det anmärktes, prästerskapet komma i sämre ställning än andra
tjänstemannaklasser.

Som den formulering, utskottet med anledning häraf gifvit 2 § i omliandlade
förslag, till innehållet helt och hållet öfverensstämmer med de

166

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3(J.

åsikter, jag uttalat angående sättet för emeritilönernas beräkning, får jag
tillstyrka, att omförmälda paragraf i den blifvande propositionen affattasenligt
den af utskottet föreslagna lydelsen.

Förslag till lag om kyrkofond.

£n för hela prästerskapet gemensam aflöningstillgång har tillskapats
genom den i § 9 mom. 2 af 1862 års förordning införda bestämmelsen,
att inkomster, som grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde
och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan upplatna
stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen,
må »från en till annan församling öfverfiyttas». Härigenom har,
säger prästlöneregleringskommittén (s. 204), visserligen möjliggjorts en förbättring
i det svagast aflönade prästerskapets villkor, liksom en utjämning
af lönerna kommit till stånd; men förbättringen har varit otillräcklig och
utjämningen ofullständig. Kommittén framhåller, att båda önskemålen
skola på ett fullkomligare sätt genomföras, om till kyrkans förfogande
ställas gemensamma aflöningsmedel i den omfattning, förevarande förslag
angifver.

De ecklesiastika tillgångar, hvilka enligt kommitténs asikt böra användas
i kyrkans samfällda intresse, äro till en början sådana, som uppsamlats i prästerskapets
löneregleringsfond. Denna har för närvarande alldeles samma
uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden, nämligen att bidraga till utjämnande
af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket. För de ecklesiastika
boställenas skogsfond har visserligen ändamålet blifvit något annorlunda
bestämdt, i det att med denna fonds medel skall bekostas skogskultur å
sådana ecklesiastika boställen, hvilka icke lämna så stort virkesöfverskott,
att kostnaden för dylikt arbete kan däraf bestridas. ° Dock kunna ju i
själfva verket utgifter för höjande af skogsskötseln a ett ecklesiastikt
boställe sägas, om ock på omvägar, bereda prästerskapet ökade lönetillgångar.
De båda fondernas ändamål är således icke för hvarandra främmande.
Om kyrkofonden öfvertager de förpliktelser, som åligga prästerskapets
löneregleiängsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, kan enligt
kommitténs mening icke någon berättigad invändning göras mot nämnda
fonders öfverförande till kyrkofonden.

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels. af domkapitel
äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga fonder, hvilka jämväl
leda sitt ursprung från ecklesiastika lönetillgångar eller afse att bereda
prästerskapet i de territoriella församlingarna vispa förmåner. Huruvida

167

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma, att de indroges
till kyrkofonden, måste, säger kommittén, i hvarje särskildt fall
blifva föremal för en mycket noggrann utredning. Lönetillgångar, Som
anskaffats af eller till förmån för en församling eller ett pastorat, eller
hvilka af enskild person donerats till innehafvare af viss prästerlig tjänst,
i syfte att bereda denne ökad inkomst, falla nämligen helt och hållet
utom gränserna för kyrkofondens anspråk. Det skulle tillkomma Ivungl.
Maj:t att, efter myndigheters och enskildas hörande, afgöra, hvilka fonder
eller andra ecklesiastika lönetillgångar — utöfver prästerskapets löneregleringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsfond — äro af beskaffenhet
att kunna införlifvas med kyrkofonden.

Åsyftade lönetillgångar hafva karaktären af kapital, hvilka allenast eu
gång komma kyrkofonden till godo. Andra för kyrkofonden afsedda medel
äro att betrakta såsom årsinkomster och innefatta dels afkastning af fondens
egen behållning, dels och hufvudsakligen anslag från statsverket samt afkastning
af jord- och skogsegendomar af ecklesiastik boställsnatur.

Den mest betydande bland dessa årsinkomster är ersättningen af statsmedel
för prästerskapets tionde och alla andra afgifter af fast egendom.

\ idare skola till kyrkofonden inga skogsförsäljningsmedel från prästerskapets
boställen. Kommittén påpekar, hurusom de inkomster, hvilka tillförts
prästerskapet genom skogsaf kastning från deras bostadsboställen, fördelat
sig mycket ojämnt på olika år och tillika infört ojämnheter i prästerskapets
ailöningsförhällanden. I följd häraf anser kommittén att, åtminstone i
vanliga fall, icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet
bör tillerkännas de särskilda boställshafvarna, utan att behållna skogsförsäljningsmedlen
från bostadsboställen skola i sin helhet ingå till kyrkofonden,
liksom naturligtvis äfven från löningsboställena.

Enär med prästerlig beställning enligt kommitténs förslag icke komme
att förenas någon annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet,
som brukas i förening med dylikt boställe, skola öfriga löningsboställen
äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från löningsboställe,
skiljas från de beställningar, med hvilka de hittills varit förenade,
och afkastningen däraf upptagas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång.
Det är i följd häraf tydligt, att kyrkofondens inkomst af arrendemedel.
skall blifva icke obetydligt större, än hvad prästerskapets löneregleringsfond
i sådant afseende uppburit.

För öfrigt betonar kommittén, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande
lämnar kyrkan, icke heller för framtiden kan undvaras. Hvilka
anspråk på bidrag kyrkan bör uppställa, anser kommittén nu icke kunna
annorlunda bestämmas, än att anslagens storlek göres beroende af hvad i

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

sådant afseende utgår för ecklesiastikaret 1913 14, efter hvars utgång

några af de nya löneregleringarna skola börja att tillämpas. Den ersättning
för indragen kronotionde och afskrifven kyrkotionde jämte andra per
sedelanslag äfvensom de statsanslag i penningar, som nämnda ecklesiastikar
komma prästerskapet till godo, skulle sedermera allt framgent af prästerskapet
åtnjutas. , . .

Tillgångar och inkomster, som beräknas för den nybildade kyrkofonden,
kunna ej alla på en gång komma densamma till godo. Man ga
prästers ekonomiska intressen äro nämligen förbundna med nuvarande
disposition af de kyrkliga lönetillgångarna. Kommittén anser emellertid
hinder icke förefinnas för rubbning i ett eller annat afseende af bestaen e
förhållanden, såvida den, hvars rätt genom en förändrad anordning skulle
blifva kränkt, hålles fullt skadeslös. Förrän den tidpunkt infaller, da
någon ny lönereglering kan börja tillämpas, har kyrkofonden ingen uppgift
att fylla. Men när detta med den 1 maj 1914 inträffar, föreligger ock
behof af att denna fond träder i verksamhet. . .

Kyrkofondens utgifter afse naturligtvis i första rummet att främja
prästerskapets ekonomiska intressen vare sig direkt genom° lönebidrag och
arfvoden åt i tjänst varande präster äfvensom emeritilöner åt aldnngar och
sjuklingar, som upphört att tjänstgöra i församlingarna, eller ock indirekt
trenom bekostande af skogsskötsel och skogsvård a prästerskapets boställen
samt "enom bidrag till fullgörande af skattskyldighet för boställe, hvars
skogsafkastning ingår till kyrkofonden, under det att boställshafvaren ar
betalningsskyldig för de å skogsmarken belöpande utskylder och besvär.

Men det blir äfven möjligt att med kyrkofondens medel tillmötesgå
de med odlingens fortgång alltjämt växande krafven på en utveckling af
den kyrkliga organisationen, särskildt inom mera aflägset belägna trakter
af vårt land, där, såsom kommittén säger,. behofvet af ökadt prästerligt
biträde ligger i öppen dag, men ej kan afhjälpas ensamt genom h\ad en
fåtalig befolkning erbjuder af sin knappa inkomst.

Då jag i det föregående uttalat min anslutning till de principer, på
hvilka förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning åt
prästerskapets tionde samt om ersättning därför blifvit byggd t, samt äfven
i öfrigt omfattat de af kommittén uppställda hufvudgrunderna för reglering
af prästerskapets aflöning, har jag naturligtvis ej något att erinra däremot
att, för den händelse kommitténs förslag komma att bringas till verkställighet,
en anordning vidtages i det syfte, som enligt nu omhandlade
lagförslag skulle förbindas med kyrkofonden, nämligen att uppsamla
de gemensamma ecklesiastika tillgångarna och fördela dem pa ekono -

Iiungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 39. 169

miskt svaga beställningar eller använda dem för tillgodseende af andra
kyrkliga kraf.

Lika litet som kammarkollegium och statskontoret, hvilka den 6 december
1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver kommitténs
förslag till lag om kyrkofond, har jag något att ur principiell synpunkt
erinra mot detsamma. Detta förslag afstyrkes för öfrigt endast af domkapitlet
i Skara och öfverståthållareämbetet.

Beträffande detaljerna något omarbetadt, framlades ifrågavarande förslag
för 1908 års riksdag. Endast rörande 2 §, 3 § 2 mom. samt 6 §
3, 4 och 6 mom. vidtogos af särskilda utskottet några mindre jämkningar
i ordalagen. I den af utskottet sålunda tillstyrkta formen torde förslaget
nu böra ånyo föreläggas Riksdagen, hvarvid emellertid därutöfver 7 § bör
något förtydligas.

Grander för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

I hvilken mån boställshafvare äger tillgodonjuta afkastning från skog
å sitt boställe, angifves i § 20 af 1894 års skogsförordning sålunda, att när
ordnad hushållning blifvit å bostället införd, boställshafvaren må, utöfver
boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen står under hans egen vård,
erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken andel efter den
större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens skötsel, kan bestämmas
ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet, sedan kostnaderna
för skogsindelning och skogsskötsel gäldats.

Prästlöneregleringskommittén (s. 260) fäster nu uppmärksamheten därpå,
att ett utskiftande af ecklesiastikt boställes skogstillgång i enlighet med omförmälda
§ 20 uppenbarligen icke låter sig förena med kommitténs lönesystem,
enär skogsmedlen fördela sig mycket ojämnt på olika år, hvarförutom
det knappast är möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna,
huru mycket i medeltal årligen under löneregleringsperioden kan såsom
skogsafkastning tillfalla boställshafvaren. Också har, upplyser kommittén,
på senare tid den praxis uti ej så få fall tillämpats, att de till värdet
ovissa andelarna af skogens afkastning blifvit utbytta mot fasta anslag
från prästerskapets löneregleringsfond, hvilken i stället fått sig tillerkänd hela
behållna skogsafkastningen. Härmed är man då också inne på den anordning,
kommittén säger sig vilja förorda, nämligen att hvad af skogens afkastning
icke erfordras för boställshafvares behof eller för församling åliggande
kyrko- eller prästgårdsbyggnad skall ingå till kyrkofonden, och de behållna
skogsmedlen i sin helhet användas på samma sätt som andra gemensamma

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 26 Rätt. 22

170

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 39.

aflöningstillgångar, nämligen till utfyllande af rationellt beräknade löner,,
hvarhelst behof däraf förefinnes.

Förutom det att ett utjämnande af lönerna skulle genom en dylik
anordning möjliggöras, framhåller kommittén, huruledes densamma skulle
medföra äfven andra fördelar, i främsta rummet den, att skogsskötseln
kunde bedrifvas mera med hänsyn till skogens varaktiga förbättring och
afkastningens uppbringande i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå
en boställshafvares — för öfrigt ganska naturliga — önskan att
under sin besinningstid erhålla största möjliga afkastning af skogen. I
betraktande af den omgång och det besvär, som äro förbundna med skogsmedlens
utbekommande och redovisning, anser kommittén det ligga i öppen
dag, att en väsentlig förenkling i administrationen skulle kunna genomföras,
därest all behållen skogsafkastning direkt tillfördes kyrkofonden.

Boställshafvares rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt boställe
vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka derhän, att han skall
äga endast till husbehof använda dylik skog. Då boställshafvaren alltså
icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver husbehofvet, bör
det efter kommitténs mening icke heller åläggas honom att bevaka och
sköta skogen, utan anser kommittén lämpligast, att i regel ecklesiastika
boställsskogar ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning.

Af medel, som inflyta för försåld skog, skall enligt kommitténs förslag
fortfarande i första hand gäldas kostnaden för försäljning. Därefter ingår
återstoden till kyrkofonden, som ju skall i sig upptaga jämväl prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Sistnämnda
fonder komma i följd häraf att upphöra.

Alla kostnader för skogsskötsel m. m., hvilka för närvarande gäldas
af skogsförsäljningsmedel eller af de ecklesiastika boställenas skogsfond,
skola i stället öfvertagas af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på
det sättet, att kyrkofonden godtgör förskott, som i hittills vanlig ordning
för sådant ändamål lämnas af allmänna medel.

Om ordinarie virkesafkastning å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund
af gällande författningar bör utarrenderas, öfverstiger hvad som erfordras
för gårdens behof, skall, där skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara
förvaltning, öfverskottet jämlikt 21 § i skogsförordningen upplåtas till
arren datorn mot årligt skogsarrende.

Erfarenheten af dylika arrendeupplåtelser är, säger kommittén (s. 261),
icke fördelaktig. Utom det att arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvarar
värdet af skogsafkastningen — enär berörda afgift måste sättas
jämförelsevis låg, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga
rätt till utsyning å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven

171

Kutujl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

vid skogens utarrendering, varda dem förbehållen —, förekommer nämligen
ej så sällan, att arrendatorn försummar skogsvården för att bespara
sig utgifter. Kommittén anser därför, att upplåtande mot skogsarrende
af löningsboställes beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas,
och att arrendatorns rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt
boställe bör, liksom boställshafvarens, inskränkas till husbehofvet.

Helt ansluter jag mig till grundprinciperna i kommitténs ifrågavarande
förslag, enligt hvilket i regel skogar till ecklesiastika boställen skola
ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt försäljningsmedlen
för hvad af skogsafkastningen icke erfordras för boställshafvares
eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- och
prästgårdsbyggnad skola ingå till kyrkofonden.

Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, »på grund
af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt omhandlade
förslag. Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsistorium äfvensom
öfverståthållareämbetet synas icke hafva gjort detsamma till föremål
för bedömande i sina utlåtanden. Öfriga myndigheter tillstyrka i princip
förslaget eller förklara sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Domänstyrelsen, hvars yttrande i detta ämne ju har särskild betydelse,
anser sig böra på det kraftigaste tillstyrka själfva grundprinciperna och
därvid särskild! understryka, hvad kommittén (s. 260) anfört i fråga om
de fördelar för skogsskötseln, som därigenom skulle vinnas. I samma
stund nämligen skötseln blefve oberoende af hänsyn till boställshafvares
eller arrendators intressen i andra afseenden än rätten till husbehofsvirke,
skulle gifvetvis afverkning, skogsodling m. m. Amma bedrifvas vida mera
rationellt än under nuvarande förhållanden. A skogar med ringa virkeskapital
kunde detta ökas genom inskränkning i afverkning af omogen
skog, under det att å andra boställen med öfvervägande gammal skog den
sistnämnda kunde tillgodogöras vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons
rätt blefve kränkt till följd af ojämnhet i årsinkomster. Genom en rationellt
utförd afverkning i förening med åtgärder för återväxtens främjande och
för den skogsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers afdikning
kunde efter hand skogarnas afkastningsförmåga och därmed äfven fondens
inkomster ökas.

Jag tillåter mig erinra därom, att kommitténs förslag, i hvad det
afser att upplåtande mot skogsarrende af ecklesiastikt löningsboställes
beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas, redan i
viss mån vunnit beaktande. Kungl. Maj:t har nämligen, efter framställning
i ämnet af kammarkollegium, genom nådigt bref den 17 maj 1907 anbe -

172

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fall! domänstyrelsen att, då vid fastställelse af hushållningsplan för skogen
å ecklesiastikt boställe, som på grund af gällande författningar bör utarrenderas,
det visar sig, att den ordinarie virkesafkastningen öfverstiger
hvad som erfordras för gårdens behof, i hvarje fall underställa Kung].
Maj:ts pröfning frågan, huruvida ej skogen bör ställas under skogsstatens
omedelbara förvaltning.

Jämväl särskilda utskottet vid 1908 års riksdag fann ifrågavarande
förslag välgrundad^ Några erinringar, som utskottet hade att framställa
mot förslaget, sådant det efter någon omarbetning förelåg i Eders Kungl.
Maj:ts proposition till nämnda riksdag, voro af hufvudsakligen formell
beskaffenhet. De äro emellertid enligt min mening förtjänta af beaktande.

Finansplan.

Det återstår att uppvisa verkningarna i finansiellt hänseende af de
utaf prästlöneregleringskommittén framlagda författningsförslag, för hvilka
jag nu redogjort och till hvilka jag, om än med vissa modifikationer, anslutit
mig. Härvid bör å ena sidan göras en sammanfattning af de anslagsbehof
för olika ändamål — med undantag af beredande af fri bostad —,
hvilka den lägre kyrkliga organisationens upprätthållande i vårt land krafvel'',
samt å andra sidan anvisas utvägarna till behofvens fyllande.

Prästlöneregleringskommittén har, såsom naturligt är och jag redan
antydt, gjort ett liknande öfverslag öfver utgifter och inkomster, livilket
föreligger i den af kommittén utarbetade finansplanen (s. 273—294). Vid
mina beräkningar följer jag helt och hållet uppställningen af denna finansplan,
med uteslutningar dock beträffande utgiftsposter för anordningar,
hvilka synts mig ej böra vinna godkännande, såsom ständig adjunktur och
ecklesiastika byggnadslånekassor.

Med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunderna för beräkning
af prästerskapets aflöning har kommittén utarbetat två till tabellserien
D hörande tabeller, hvilka angifva löner för kyrkoherdar och komministrar
samt arfvoden åt ständign adjunkter och kontraktsprostar, sådana
dessa löner och arfvoden beräknats, under förutsättning: i tab. 1 att nu
bestående indelning och organisation bibehållas samt i tab. 2 att de af

173

Kungl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 39.

kommittén i betänkandet III föreslagna ändringar i indelningen och organisationen
genomföras. Till dessa tabeller sluta sig två andra i samma serie
upptagna tabeller, utvisande: tab. 3 de tillgångar, som erfordras till bestridande
af prästerskapets enligt tab. 1 beräknade löner och arfvoden
samt tab. 4 de aflöningstillgångar, som erfordras under den i tab. 2 angifna
förutsättningen.

Dessa löner och arfvoden skulle sammanlagdt uppgå:

enligt tab. 1 till .................................................................. 9,387,687 kronor och

» » 2 » .................................................................. 9,304,402 »

Enär emellertid bostadsboställe i något sällsynt undantagsfall lämnar
högre afkastning, än som motsvarar beräknadt aflöningsbelopp för den
tjänst, hvartill bostället är anslaget, samt understundom i följd af donation,
som tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst, någon förmån utöfver
dylikt belopp beredes tjänsteinnehafvaren, komma i dessa fall att
utgå aflöningsförmåner af större värde, än som enligt omförmälda grunder
beräknats. Med hänsyn härtill hafva de i tab. 1 och 2 beräknade aflöningsbeloppen
måst ökas med respektive 21,560 och 26,193 kronor, i följd
hvaraf aflöningens totalsumma utgör:

enligt tab. 3 (motsvarande tab. 1)................................. 9,409,247 kronor och

» » 4 » » 2)................................. 9,330,595 »

Kommittén framhåller, hurusom det icke är möjligt att förutse, i hvilken
mån dess förslag till ändringar i nuvarande kyrkliga indelning och
organisation kunna blifva genomförda, men anser det vara uppenbart, att
ifrågavarande organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande
framtid — väsentligen utvecklas, åtminstone i den omfattning,
kommittén antagit. Vid beräkning af de tillgångar, som erfordras för
prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått från den förutsättningen,
att samtliga dess förslag varda godkända, i hvad de afse delning
af pastorat, inrättande inom pastoraten af ökadt antal prästerliga tjänster
samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur. Härigenom
skulle föranledas en ökning i utgifter med 509,828 kronor utöfver den i
tab. 3 upptagna summan af 9,409,247 kronor.

A andra sidan torde det, säger kommittén, svårligen kunna bestridas,
att inom vissa pastorat för närvarande finnas flera prästerliga krafter, än
själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då likväl med säkerhet kan
förväntas, att kommitténs förslag om indragning af prästerliga tjänster
skall röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén
trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,
att indragningsförslagen komma att genomföras endast i hvad de afse

174

Kungl. May.t Nåd. Proposition N:o 39.

komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och
med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningar
i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när
dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Den minskning i
utgifter, som häraf skulle blifva en följd, utgör 109,316 kronor.

När prästlöneregleringskommittén uppgjorde sina beräkningar angående
behofvet af lönemedel för då befintliga prästerliga tjänster — hvithet
behof angifves genom siffrorna i tab. 1 af tabellserien D — utgick kommittén
från de organisatoriska anordningar, som förefunnos den 1 oktober
1902. Mot dessa beräkningar synes mig emellertid kunna anmärkas, att
de äro grundade på förhållanden, som nu ligga något för långt tillbaka i
tiden. Jag har därför låtit föra undersökningarna fram till den 1 juli
1908. Prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster äfvensom
med de senare likställda befattningar, hvilka då voro anordnade eller
beträffande hvilkas inrättande beslut intill den dagen meddelats, bilda
alltså utgångspunkten för de beräkningar angående prostarfvoden och löner
till det ordinarie prästerskapet i de teritoriella församlingarna, som jag
föranstaltat.

Mina beräkningar skilja sig från kommitténs äfven därutinnan, att
minimilönen af mig höjts för kyrkoherde till 4,000 och för komminister
till 2,500 kronor, samt att den af kommittén föreslagna ständiga adjunkturen
utbytts mot komministratur. Hvad kommittén i afseende å prostarfvoden
föreslagit därom, att fyllnadsbelopp icke skulle få beräknas för
mer än tillhopa 10,000 kv.-kilometers areal, har jag ansett böra ändras
på det sättet, att 30,000 kv.-kilometer skulle bestämmas såsom högsta
arealen i angifna hänseendet. 1 den mån folkmängden skall öfva inflytande
på lönebeloppen, hafva siffrorna för år 1905 därutinnan varit
bestämmande, under det att kommittén begagnat sig af 1900 års folkmängdssiffror.

Resultatet af de beräkningar, som, med tillämpning af de utaf kommittén
framlagda, af mig i viss mån modifierade grunderna för beräkning
af prästerskapets aflöning och under inflytande af förändrade faktiska förhållanden,
verkställts till utrönande af lönebeloppen för kyrkoherdar och
komministrar samt arfvoden åt kontraktsprostar den 1 juli 1908, visar sig
vara följande:

175

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

a) under förutsättning att nämnda dag bestående indelning och organisation
bibehållas .................................................................. kronor 10,006,707: —

hvartill kommer lönetillökning i följd af boställsaf kastning

eller särskild donation....................................... » 18,780: —

Summa kronor 10,025,487: —

b) under förutsättning att prästlöneregleringskomrtiitténs
förslag till ändringar i indelning och

organisation genomföras, där ej så skett..................... kronor 9,715,489: —

hvartill kommer lönetillökning i följd af boställs afkastning

eller särskild donation ................................. » 21,996: —

Summa kronor 9,737,485: —

Lnderkastas den kyrkliga indelningen och organisationen vid angifna
tidpunkt den 1 juli 1908 de omregleringar, kommittén med hänsyn till
finansplanens uppgörande tänkt sig genomförda, visar sig att kostnaderna
skulle genom inrättande af nya tjänster ökas med 464,542 kronor och genom
indragning af komministraturer, som ej ersatts med kyrkoherdebefattningar,
minskas med 163,786 kronor, eller således i sin helhet ökas med
300,756 kronor.

A) Utgifter.

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden åt

kontraktsprostar.

De i det föregående antydda, på framtiden syftande och hufvudsakligen
i utvidgande riktning gående modifikationerna i den kyrkliga indelningen
och organisationen, sådan den förefanns den 1 oktober 1902, skulle,
utöfver den af kommittén för löner och prostarfvoden beräknade summan
9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter till ett belopp af 400,512
kronor, i följd hvaraf kostnaden i sin helhet skulle enligt kommitténs
beräkning uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består
eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1908, underkastas en efter kommitténs
nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning
af de utaf mig föreslagna minimilöner å resp. 4,000 och 2,500 kronor,
hela kostnadsumman för kyrkoherde- och komministerstjänster samt prostbeställningar
bestiga sig till 10,326,243 kronor och således ökas med etA

176

Rungl. Majits Nåd. Propositiod N:o 39.

belopp af 300,756 kronor utöfver den af mig i sådant afseende förut uppgiga
summan 10,025,487 kronor.

2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar.

Under punkt 2 å utgiftssidan i kommitténs finansplan upptagna ålderstillägg
för ständiga adjunkter utgå.

I stället införes här en till 325,448 kronor beräknad summa, hvilken
innefattar lönetillökning för de år 1907 tjänstgörande kyrkoherdar samt
komministrar och med de senare likställda präster, som senast år 1896
utnämnts till sina innehafvande eller motsvarande tjänster, så att minimilönen
för dylika tjänsteinnehafvare må uppgå till 4,500 kronor för kyrkoherde
och 3,000 kronor för komminister. Lönerna skulle i sådan händelse
sammanlagdt ökas för kyrkoherdar med 175,730 kronor och för komministrar
med 149,718 kronor.

3. Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter.

Under förutsättning att kommitténs förslag om beredande af emeritilöner
åt präster varder godkändt — i hvilken händelse behofvet af extraordinarie
präster skulle i afsevärd grad minskas — har kommittén föreställt
sig, att adjunktstjänstgöringen inom samtliga stiften och Stockholms
stad skulle kunna uppehållas af 300 adjunkter. Kommittén antager, att
af dessa 75 skulle komma i åtnjutande af ålderstillägg å 100 kronor och
50 undfå ålderstilägg å 200 kronor. I enlighet härmed har beräknats:

300 adjunktsarfvoden å 800 kronor .......................................... 240,000 kronor

75 ålderstillägg å 100 kronor ................................................... 7,500

50 » å 200 » ................................................... 10,000

eller tillhopa 257,500 kronor.

Antalet adjunkter — extraordinarie präster, hvilka tjänstgjorde såsom
vice pastorer, vice komministrar, pastorsadjunkter, komministersadjunkter
och kontraktsadjunkter — uppgick den 1 maj 1907 till allenast 268. Det
ursprungligen beräknade antalet 300 torde emellertid böra bibehållas, men
adjunktsarfvodet höjas till 1,000 kronor. Beloppet för ålderstillägg har
jag bibehållit, men synes mig ålderstillägg blott en gång böra beviljas,
nämligen å 200 kronor efter 5 år. Ifrågavarande post utföres med 317,500
kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.

177

4. Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort.

Med ledning af inhämtade upplysningar från stift, där ersättning för
•adjunkters resekostnader betalas af stiftets adjunktskassa, och med hänsyn
därtill att dylika kostnader inom rikets nordliga delar måste uppgå till
afsevärda belopp, har kommittén ansett sig icke böra upptaga ifrågavarande
kostnadsersättning för samtliga adjunkterna till mindre belopp än 15,000
kronor.

Häri föreslår jag ej någon ändring.

5. Emeritilöner.

Utgiften härför beräknas till det belopp, som enligt kommitténs i
ämnet afgifna förslag må för ändamålet högst användas, eller 500,000
kronor.

6. Kostnad för skog sindelning.

Denna kostnad — som enligt kommitténs förslag skulle af de gemensamma
aflöningstillgångarna gäldas endast i fråga om boställen, hvilka icke
af menighet anskaffats eller af enskild donerats, — har af kommittén beräknats
efter medeltalet af hvad samma kostnad, på sätt domänstyrelsens
räkenskaper gifva vid handen, utgjort under åren 1899, 1900 och 1901,
eller till 12,004 kronor 39 öre.

Som jag anslutit mig till den af domänstyrelsen uttalade åsikten, att
kostnad för skogsindelning jämväl å skog till boställe, som inköpts eller
donerats, bör gäldas af kyrkofonden, i den mån dylikt boställe icke lämnar
så stort virkesöfverskott, att omförmälda kostnad kan däraf bestridas,
anser jag, att ifrågavarande belopp bör höjas till 12,500 kronor.

7. Kostnad för skogsskötsel.

Enligt kommitténs förslag till lag om kyrkofond samt till grunder för
ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar skulle beträffande
sådana boställen, som icke af menighet anskaffats eller af enskild donerats,
af de gemensamma aflöningstillgångarna gäldas kostnaderna

dels för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande
intill belopp, aom Kungl. Maj:t för hvarje år fastställer,

dels för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverkning äfvensom
för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares order

Bih. till Riksd. Prat. W00. 1 Samt. 1 Afct. 20 Höft. 23

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

biträder med arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras, med belopp
motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904—1913
utgått.

Kostnaden för åsyftade förrättningar har för åren 1899, 1900 och
1901 uppgått till sammanlagdt 43,058 kronor 41 öre eller således i medeltal
för år till 14,352 kronor 80 öre. Utgifterna för skogsodlings- och andra
arbeten för skogsskötselns främjande hafva för samma treårsperiod utgjort
tillhopa 158,538 kronor 23 öre eller i medeltal årligen 52,846 kronor 8 öre.
Samtliga dessa kostnader uppgingo alltså för år till 67,198 kronor 88 öre,
hvartill kommer en särskild post å 7,621 kronor för extra bevakning å
vissa boställen.

För nu angifna ändamål har kommittén, med ledning af de sålunda
gjorda beräkningarna, föreslagit en summa å 74,819 kronor 88 öre i medeltal
för år.

En ingalunda oväsentlig höjning häraf torde för framtiden erfordras.
Under åberopande af hvad jag till statsrådsprotokollet den 6 mars 1908 i
detta ämne anfört vid 6 § 4, 5 och 6 mom. af förslaget till lag om kyrkofond
tillstyrker jag, att samtliga omförmälda kostnader upptagas till 210,000
kronor.

8. Oförutsedda lönebidrag.

Kommittén har i § 6 mom. 6 af förslaget till lag om kyrkofond förutsatt,
att Kungl. Maj:t skulle äga, med hänsyn till särskilda förhållanden,
som ej kunnat vid fastställandet af lön för innehafvare af ordinarie prästerlig
tjänst tagas i beräkning, undantagsvis bevilja sådan tjänsteinnehafvare
skäligt lönetillskott, och har årliga kostnaden härför af kommittén anslagits
till 10,000 kronor.

Häremot har jag ej något att erinra, men anhåller få meddela, att i
det förslag till lag om kyrkofond, som jag låtit utarbeta, omförmälda stadgande
återfinnes i 7 mom. af 6 §.

9. Ersättning för vissa å bostadsboställes skogsmark belöpande utskylder

och besvär.

Förslaget till lag om kyrkofond innehåller i 7 §, att, där från bostadsboställe
skogsförsäljningsmedel skola ingå till nämnda fond, Kungl. Maj:t
må bevilja boställshafvare, som utgör jämväl å boställets skogsmark belöpande
utskylder och besvär, skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande
af denna skattskyldighet.

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Redan nu ingå från ett betydande antal boställen afsevärda belopp
skogsmedel till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas
skogsfond. Som kommittén föreslagit, att icke någon andel i skogens
afkastning utöfver husbehofvet skall tillerkännas de särskilda boställshafvarna,
utan att behållna skogsförsäljningsmedlen från bostadsboställen skola
i sin helhet ingå till kyrkofonden, är, yttrar kommittén, uppenbart att,
om detta förslag vinner bifall, från ökadt antal skogar skola tillföras kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar väsentligen större belopp skogsförsäljningsmedel
än hittills.

Ifrågavarande skattebidrag synas kommittén icke böra beräknas lägre
än till 50,000 kronor. Jag instämmer häruti.

Jämlikt § 32 i kommitténs förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning skulle Kungl. Maj:t äga att under där angifna förutsättningar bevilja
vissa tjänsteinnehafvare särskilda lönetillskott; och har ett liknande
stadgande upptagits i 9 § 1 mom. af det förslag till lag om kyrkofond,
som utarbetats inom ecklesiastikdepartementet.

Kommittén framhåller, huruledes de utgifter, som häraf föranledas,
ifrågakomma endast under en kortare öfvergångstid och uppenbarligen icke
nu kunna till beloppet angifvas. Med anledning häraf har kommittén icke
för dessa utgifter utfört något belopp. Ett sådant kan ock enligt min
mening svårligen beräknas.

13) Inkomster.

1. Afkastning af bostadsboställen.

För vinnande af upplysning om prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden
har kommittén införskaffat och i tab. 3 af tabellserien A sammanfört
åtskilliga uppgifter beträffande de åt prästerskapet upplåtna bostadsboställcna
med jorbruk. De i kol. 26 af nämnda tabell upptagna siffrorna
angifva de särskilda boställenas arrendevärden efter afdrag af de kostnadsbeiopp,
som införts ej mindre i kol. 25 för den boställshafvaren åliggande
nybyggnads- och underhållskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga
husen än äfven i kol. 24 för boställets skatter och oncra. För nu
ifrågavarande beräkningar finnes ej någon anledning att från boställsafkastningen
afdraga skatter och onera, hvarför med talen i kol. 26 sammanräknats
de i kol. 24 införda talen.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Till bostadsboställes afkastning skola enligt G § 1 inom. andra stycket
i förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning hänföras jämväl
alla sådana — uti kol. 7 af tab. 4 i tabellserien A redovisade — förmåner,
som tjänsteinnehafvare äger att från bostället eller såsom ersättning för
därifrån upplåten jord eller särskild rättighet åtnjuta. Förmånerna af fri
bostad och af skogsfång till husbehof hafva ej inbegripits i boställsafkastningen.

Sålunda beräknad utgör afkastningen af bostadsboställena för de i
finansplanen afsedda prästerliga tjänsterna 2,096,905 kronor.

2. Afkastning af lönetillgångar, so?n församling anskaffat eller genom

donation erhållit.

Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga tjänster
inom ett pastorat skola, på grund af 6 § 2 mom. i förslaget till lag om
reglering af prästerskapets aflöning, beräknas inkomster, som grunda sig
därpå, att menighet till löneförbättring för prästerskapet anskaffat annat
hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller beredt andra fördelar, eller
att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation, eller
att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad
med egendom af nu angifven beskaffenhet.

Inkomsten af dessa aflöningstillgångar — såvidt den icke utgör afkastning
af bostadsboställe och med anledning däraf blifvit redovisad under
punkt 1 — utföres med 82,682 kronor.

G. Församling saf gifter.

Till ledning vid bedömande af frågan, i hvilken mån församlingarnas
bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande af en efter
tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare, har jag, på sätt
framgår af mitt uttalande rörande församlingarnas framtida skattskyldighet
till prästerskapets aflöning, låtit verkställa utredning angående storleken
af det bidrag, som inom hvarje församling vore att påräkna, allteftersom
aflöningsplikten bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis antagna skattesatser.
Två alternativ hafva därvid blifvit uppställda. Maximum af skattskyldighet
har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 10 öre för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje krona
af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning; samt

enligt alternativ II till 10 öre per individ och 6 öre per fyrk eller
60 öre per bevillningskrona.

Enligt det första alternativet skulle församlingsafgiftcrna — om hänsyn
tages till folkmängden år 1905 samt till de för år 1905 gällande
fyrktalen och bevillningsbeloppen, utan afdrag af fyrkar eller bevillning
för prästerskapets boställen och löneinkomster — uppgå till 3,743,785
kronor och enligt det andra alternativet till 4,090,712 kronor.

Ehuru jag icke anser lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot
prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst
förhållande till fyrktal eller bevillningsbelopp, har jag dock utgått härifrån
vid mina beräkningar, då ju den kommunala skattskyldigheten för närvarande
utmätes efter dessa grunder. Jag har emellertid i det föregående
tillstyrkt en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet,
att densamma skulle beräknas efter taxerad eller antagen inkomst,
i den mån nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande
för aflöningsplikten. Om den maximigräns, som af kommittén föreslagits
för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna,
nämligen 5 öre per fyrk eller 50 öre per bevillningskrona, bibehölles, skulle
alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med
10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar
inkomst — till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras
församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal
kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga
om fastighet, antagen inkomst. Det har emellertid visat sig nödvändigt,
att ytterligare 1 öre utdebiteras, således att skattesatserna i alternativ II
varda tillämpade, ehuru åt lagstadgandet bör gifvas en annan formulering.

Vid uppgörande af förevarande finansplan har jag följaktligen beräknat
församlingsbidraget efter skattesatserna i alternativ II, hvilken beräkning
gifvit till resultat ett belopp af 4,090,712 kronor, däraf 524,470 kronor
utgå efter folkmängd och 3,566,242 kronor efter inkomst.

4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga tjänster.

Arliga värdet af sådana särskilda förmåner, som genom donationer af
enskilda blifvit tillförsäkrade innehafvare af vissa prästerliga tjänster och
på grund af 9 § i lörslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

(= <§ 8 i kommitténs förslå") skola komma samma tjänsteinnehafvare till
godo, har uppskattats till 38,466 kronor.

5. Kyrkofondens inkomster.

Jämlikt 2 § i förslaget till lag om kyrkofond skola till denna fond
öfverföras prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas
skogsfond äfvensom öfriga till aflöning för prästerlig tjänst afsedda fonder
och därmed jämförliga tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till de lönemedel,
som församling anskaffat eller genom donation erhållit, eller som af
enskilda anslagits till innehafvare af vissa prästerliga tjänster.

Till kyrkofonden skola ock, på grund af 3 § i omförmälda lagförslag,
ingå:

hvad af statsverket skall gäldas såsom ersättning för tionde och andra
afgifter af fast egendom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit
prästerskapet;

behållna skogsförsäljningsmedel från såväl bostadsboställen som löningsboställen
samt behållen afkastning i öfrigt af samtliga löningsboställen,
jämväl dem som anslagits till änkesäten, samt ersättningsmedel för jord
eller förmån, som från löningsboställen upplåtits, dock med undantag, beträffande
samtliga dessa aflöningsmedel, af sådana inkomst, som, enligt
hvad jag nyss antydt, skola förbehållas prästerskapet i visst pastorat;

från statsverket årligen utgående ersättning dels för anslag i kronooch
kyrkotionde, oindelt spannmål samt hemmansräntor, dels för vissa
anslag i penningar; samt

ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

Ytterligare tillgång för kyrkofonden kan erhållas på den grund, att
Kungl. Maj:t i enlighet med stadgandet uti 6 § 1 mom. fjärde stycket åt
förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning gifver tillstånd
till försäljning eller utbyte af bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger
tjänsteinnehafvarens husbehof, och i sammanhang därmed förordnar,
att viss del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften skall öfverlämnas
till kyrkofonden. Huru stor inkomst af sådan anledning må komma
att tillflyta fonden, är naturligtvis icke möjligt att nu beräkna, hvarför
något belopp ej kan i finansplanen upptagas.

Jag öfvergår härefter till en mera detaljerad redogörelse för hvad

183

•Kung!,. Maj Un Nåd. Proposition N:o 39.

som — utöfver sist omförmälda ersättning — må beräknas såsom kyrkofondens
årliga inkomster.

enlighet med

a) Ersättning för prästerskapets tionde.

Prästerskapets tionde skall jämte andra afgifter af fast egendom, i
det i ämnet afgifna lagförslaget, indragas till statsverket
mot ersättning i penningar, hvilken ersättning Kungl. Maj:t fastställer.
Kommittén har, på sätt den å sid. 53—54 i dess fjärde betänkande införda
tablån utvisar, i anslutning till de förhållanden som voro rådande
ecklesiastikåret 1896—97, uträknat, huru stort ersättningsbelopp hvarje
år, sedan indragningen vidtagit, kan antagas komma att af statsverket
betalas; slutsumman utgör......................................................... kr. 3,897,954: —

b) Skogsförsäljningsmedel.

Boställshafvares andelar af skogsförsäljningsmedel
från deras bostadsbostållen utgjorde, enligt hvad domänstyrelsens
räkenskaper gifva vid handen:

år 1904 ............................................................ kr. 219,862: 68

» 1905 ............................................................ » 197,387: 53

» 1906 .............................. » 268,337: 82

eller tillsammans kr. 685,588: 03

således i medeltal för ett hvart af dessa tre år 228,529
kronor 34 öre. I detta belopp, som lämpligen torde
kunna läggas till grund för beräkningarna, ingå emellertid
skogsförsäljningsmedel äfven från boställen, som af
menighet anskaffats eller af enskild donerats; och skulle
följaktligen den del af skogsförsäljningsmedlen, som härflutit
från sådana boställen, icke redovisas bland kyrkofondens
inkomster. Som det hade varit förenadt med
synnerligen stora svårigheter att särskilja denna del, har
det belopp, som hittills tillfallit boställshafvarna, men
efter kommitténs förslag hädanefter skall tillföras kyrkofonden,
måst här upptagas till förenämnda kr. 228,529: 34
Beloppen af de skogsförsäljningsmedel,
som influtit till prästerskapets
löneregleiängsfond och de ecklesiastika

Transport kr. 228,529: 34 kr. 3,897,954:

184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Transport kr. 228,529: 84 kr. 3,897,954: —
boställenas skogsfond, hafva under de
olika åren högst betydligt växlat, såsom
framgår af de i statskontoret öfver dessa
fonder förda räkenskaperna. Med hänsyn
härtill hafva löneregleringsfondens och
skogsfondens inkomster af skogsförsäljningsmedel
upptagits till hvad de under
åren 1898—1907 i medeltal utgjort.

Sålunda uppgingo prästerskapets
löneregleringsfonds inkomster af skogsmedel
åren 1898—1907 till samman lagdt

.............................. kr. 4,139,372: 12

Efter afdrag af de
i räkenskaperna för
nämnda 10 år angifna
kostnader för skogsförvaltning
m. in....... » 41,207: 85

återstå kr. 4,098,164: 27

Löneregleringsfondens inkomster utgjorde
alltså i medeltal årligen.............. » 409,816: 43

De ecklesiastika boställenas skogsfonds
inkomster af skogsförsäljningsmedel
uppgingo åren 1898—1907 till samman lagdt

................................. kr. 404,957: 58

Sedan utgifter för
skogsförvaltning, skogsindelning
och skogsodling
m. m. under
dessa 10 år afdragits
med tillhopa .................. » 331,259: 66

återstå kr. 73,697: 92
Sistnämnda fonds inkomster utgjorde

således i medeltal för hvarje år............... » 7,369: 79

Nu angifna — till prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika
boställenas skogsfond influtna — belopp af

skogsförsäljningsmedel å tillhopa 417,186_______

Transport kr. 645,715: 56 kr. 3,897,954: —

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 39.

Transport kr. 645,715: 56 kr. 3,897,954: —
kronor 22 öre hafva, såsom af den läm -

nade redogörelsen framgår, tillkommit
efter frånräknande af kostnaderna för
skogsindelning och skogsskötsel. Därest
förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen
om ecklesiastika boställsskogar
bifalles, skulle skogsförsäljningsmedlen
till kyrkofonden ingå utan annat
afdrag än af kostnaden för virkets försäljning.
I följd häraf och då kommittén,
med ledning af förhållandena åren 1899,

1900 och 1901, bland fondens utgifter
(punkterna 6 och 7) upptagit kostnader
för skogsindelning och skogsskötsel med
antaget årligt belopp af tillhopa 86,824
kronor 27 öre, har jag ansett, att oaktadt
dessa kostnader af mig för framtiden
beräknats afsevärdt högre eller till
222,500 kronor, vid beräkning af fondens
inkomster utaf skogsförsäljningsmedel
under förfluten tid, allenast nämnda
belopp 86,824 kronor 27 öre bör tilläggas
och således anses hafva ökat inkomsterna
af skog med....................................... » 86,824: 27

732,539: 83

c) Afkastning af löningsboställen.

Varder förslaget till lag om reglering
af prästerskapets aflöning (6 och
31 §§) godkändt, skulle med prästerlig
beställning hädanefter icke komma att
förenas någon annan jord än bostadsboställe
samt hemman eller lägenhet,
som brukas i förening med dylikt boställe.
Alla öfriga löningsboställen äfvensom
ersättningsmedel för jord eller förmån,
som upplåtits från löningsboställe,
skulle därför skiljas från de beställnin Transport

kr. 4,630,493: 83

Bih. Ull Riksd Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 20 Höft.

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 39.

Transport kr. 4,630,493: 83

gar, med hvilka de hittills varit förenade,
och afkastningen däraf ingå till kyrkofonden
(lag om kyrkofond 3 § 2 mom.).

Afkastningen af de boställen, som
nu äro förenade med vissa prästerliga
beställningar, men jämlikt kommitténs
förslag skulle frångå samma beställningar,
har enligt, beräkningar, som jag med
hänsyn till finansplanens uppgörande

låtit verkställa, uppskattas till.................. kr. 344,667:

Från boställen, hvilkas afkastning
för närvarande ingår till prästerskapets
löneregleringsfond, uppbar denna fond

år 1907 ...... ................. ................................. » 88,732: 49

Till kyrkofondens inkomster är enligt
3 § 2 mom. i förslaget till lag om
denna fond att hänföra jämväl afkastningen
af änkesäten. Emellertid kommer
det naturligtvis att dröja en afsevärd
tid, under hvilken en del af änkesätenas
afkastning fortfarande bör utgå
till dem, som enligt nu gällande bestämmelser
äro därtill berättigade. Kommittén
har beräknat afkastningen af sådana
änkesäten, som innehafvas af prästänkor,
till ett värde af 23,004 kronor.

Af detta belopp torde under den närmaste
tiden endast 8,004 kronor kunna
beräknas för kyrkofonden.

För ecklesiastikåret 1896—97 uppburo,
såsom af tabellserien A tab. 4,
kol. 10, med därtill hörande anmärkningar
framgår, åtskilliga tjänsteinnehafvare
afkastning af änkesäten med tillhopa
26,534 kronor 92 öre. Denna summa,
tillökad med förenämnda 8,004 kronor,
utföres med .................................... * 34,538: 92 ? 467,938: 41

Transport kr. 5,098,432: 24

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

187

d) Statsanslag.

Numera lämnar statsverket prästerskapet
godtgörelse för samtliga persedelanslag
in. m. 1 1907 års rikshufvudbok
hafva under anslag å ordinarie och extraordinarie
staten afförts belopp å sammanlagd!
338,290 kronor 12 öre, såsom en
af statskontoret verkställd utredning af
den 2 november 1908 gifver vid handen
(jfr mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 6 mars 1908 under 3 § 3 mom. i
förslaget till lag om kyrkofond, beträffande
beloppen för år 1906). Härtill
komma från anslaget till Lappmarks
ecklesiastikverk år 1907 anvisade tillhopa
33,223 kronor 88 öre. Samtliga statsanslagen
uppgingo således för år 1907
till 371,514 kronor.

De persedelanslag äfvensom de statsanslag
i penningar, för hvilka godtgörelse
skall lämnas till kyrkofonden,
böra enligt 3 § 3 mom. i förslaget till
lag om denna fond vara desamma, som
af prästerskapet åtnjutas under ecklesiastikåret
näst före den 1 maj 1914; ocli
stadgar 4 § i omförmälda lagförslag, att
rånte- och tiondeanslagen in. in. skola
ersättas med belopp, motsvarande medeltalet
af medelmarkegångsprisen för vederbörande
persedlar under åren 1864
—1913, med tillägg af forsellön.

Enligt de sålunda angifna grunderna
hafva beräkningar angående värdet af
ifrågavarande anslag icke kunnat nu
företagas, hvarför detta värde utföres
med ofvannämnda summa ........................

Transport kr. 5,098.432: 24

371,514:

Transport kr. 5,469,946: 24

188

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Transport kr. 5.469,946: 24

e) Ränta och annan vinst å kyrkofondens
tillgångar.

Af de fonder, Indika, såsom redan
framhållits, skola öfverföras till kyrkofonden,
hade vid utgången af år 1907
prästerskapets löneregleringsfond en behållning
af 5,368,940 kronor 20 öre och
de ecklesiastika boställenas skogsfond
af 1,167,150 kronor 78 öre, eller således
tillhopa 6,536,090 kronor 98 öre.

Såsom afkomst af nämnda fonder upptages
ränta efter 4 procent å nyss berörda
summa 6,536,090 kronor 98 öre
med .................................................................. kr. 261,443: 64

Utom sagda fonder förvaltas dels
af statskontoret och dels af vissa domkapitel
äfvensom andra lokala myndigheter
åtskilliga fonder, hvilka jämväl
leda sitt ursprung från ecklesiastika
lönetillgångar eller afse att bereda prästerskapet
i de territoriella församlingarna
ökade aflöningsförmåner. Huruvida
med dessa fonders tillkomst och
uppgift skulle öfverensstämma, att de
indroges till kyrkofonden, måste i hvarje
särskildt fall blifva föremål för utredning.

Med hänsyn till hvad angående följande
fonder blifvit af kommittén upplyst
och då för åtskilliga prästerliga beställningar,
till hvilkas aflönande medel
från vissa bland dessa fonder nu tagas
i anspråk, erforderliga tillskott från
kyrkofonden till afsevärda belopp blifvit
enligt kommitténs förslag beräknade,

anser jag, i likhet med kommittén, skäl _____

Transport kr. 261,443: 64 kr. 5,469,946: 24

189

Kungl. Maj:U Nåd Proposition No 39.

Transport kr. 261,443: 64 kr. 5,469,946: 24
föreligga att upptaga dem bland kyrkofondens
tillgångar — naturligtvis dock
under förbehåll om ytterligare utredning
—, därvid de fonder, som icke förvaltas
af statskontoret, angifvas med de
i kommitténs finansplan (s. 291 och följ.)
införda belopp, nämligen:

Ramsele pastorsboställes
skogsförsäljningsmedelsfond
(statskontoret
1907) ....................... kr. 38,590: —

Brunskogs församlings
aflöningsfond

(statskontoret 1907)..... » 50,064: 80

Fryksände pastorats
regleringsfond (statskontoret
1907)............... » 49,966: 14

Expropriationsmedel
från stomhemmanet
Särsta i Torsåkers församling.
............................. » 9,646: 63

T orfafverkningsafgifter
från mensalhemmanet
n:r 4 Alstorp i
Västra Karaby församling.
................................... » 1,208: 81

Köpeskilling för ut godset

Arås..................... » 33,894: 48

Dalby in. fl. församlingars
kyrko- och
skolfond (förut Älfdals
pastorats regleringsfond;
statskontoret 1907) ...... » 264,216: 26

tillhopa kr. 447,587: 12

A sistnämnda summa utföres ränta

efter 4 procent med ....................................» 17,903: 48 » 279,347: 12

eller tillsammans kr. 5,749,293: 36.

190

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

Kyrkofondens årliga inkomster skulle således utgöra sammanlagdt
5,749,293 kronor 36 öre.

Med afseende å kyrkofondens inkomster torde böra erinras om, hvad
9 § 2 mom. i förslaget till lag om denna fond innehåller därom, att så
snart inom visst stift enligt lagen om reglering af prästerskapets aflöning
fastställd lönereglering vunnit tillämpning beträffande något till samma
stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie präst, hvars lön
utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala hvad honom
åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver förmånerna
af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden. Hvad af sådan anledning
inflyter till fonden kan icke nu beräknas, hvarförutom dylik inkomst endast
under en öfvergångstid ifrågakommer.

.2.

Sammandrag af finansplanen.

Utgifter:

Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden

åt kontraktsprostar ..................................,,........................... kr.

Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar ..... »

Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter ......................... »

Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort
................................................................................. »

Emeritilöner................................................................................. »

Kostnad för skogsindelning ................................................... »

Kostnad för skogsskötsel .............................................. »

Oförutsedda lönebidrag........................................................... »

Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande
utskylder och besvär.............................................. »

Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel................................. »

Summa kr.

Inkomster:

10,326,243

325,448

317,500

15.000

500.000
12,500

210.000

10.000

50,000

291,367

12,058,058.

Afkastning af bostadsboställen .............................................

Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna anskaffat
eller genom donation erhållit..............................

F örsamlingsafgifter.....................................................................

Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga
tjänster..............................................................................

Kyrkofondens inkomster .........................................................

kr. 2,096,905

» 82,682

» 4,090,712

* 38,466

* 5,749,293

Summa kr i 12,058,058.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

191

Till beredande af öfversikt öfver prästerskapets löner och tillgångarna
till deras bestridande, sådana de beräknats under förutsättning att i finansplanen
angifna förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen
genomföras, har jag låtit uppgöra en tablå, motsvarande den som finnes
införd å sid. 276 och 277 af kommitténs betänkande IV.

Äfven har jag låtit utarbeta ett sammandrag af finansplanen, sådan
denna skulle te sig, allteftersom församlingarnas bidragsskyldighet till
prästerskapets aflöning bestämmes i enlighet med det ena eller det andra
af de under tredje inkomstposten i finansplanen (»församlingsafgifter»)
omförmälda alternativ i fråga om skattesatser.

Förenämnda båda tablåer torde få såsom bilagor A och B fogas vid
detta protokoll.

Härefter uppläste departementschefen i enlighet med det afgifna yttrandet
affattade

dels förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.
\

Departementschefen hemställde slutligen, att Kungl. Maj:t måtte genom
nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga, berörda, af honom upplästa
lagförslag och grunder.

O O o

Till donna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall och förordnade, att proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen afla tas.

Ur protokollet:
Gustaf Tottie.

192

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Tablå utvisande prästerskapets löner och tillgångarna till deras

planen angifna förändringar i nu bestående

1	*		4	5	6	7		*	i»	"
	Aflöning för				A f 1 ö n	ingen bet	i c k e s
			Lönetill				tillgångar,	församlingsafgifter
Stift	kyrko- herdar.	kommi- nistrar.	ökning för kyrko- herdar och kommi- nistrar.	Arfvo- den åt kon- trakts- prostar.	Summa aflöning för samtliga präster.	afkastning af bostads- b oställe.	som för-samlingar-na själfva anskaffat eller genom donation erhållit.	10 öre för hvarje person.	enligt alternativ I: högst 5 öre pr fyrk.	enligt alternativ II: högst 6 öre pr fyrk.
Hela riket.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr-
Uppsala ............	793,780	322,860	53,540	7,865	1,178,035	260,763	6,279	53,217	336,358	375,236
Linköpings........	708,591	244,510	60,040	6,295	1,019,436	274,912	5,879	41,438	248,143	277,668
Skara ................	687,150	304,060	33,200	4,820	929,230	224,263	3,140	36,417	180,416	205,380
Strängnäs............	606,986	192,470	33,820	4,615	737,890	195,300	4,319	35,153	215,085	242,895
Västerås ............	640,613	180,180	34,500	5,210	760,503	116,392	7,723	40,343	278,746	315,389
Växjö ................	454,140	252,305	33,895	3,925	744,265	126,348	560	32,138	149,875	170,218
Lunds ...............	1,403,969	215,264	6,950	7,930	1,633,113	438,187	30,863	78,876	516,636	568,827
Göteborgs ........	666,714	299,807	13,473	4,616	974,509	140,273	2,473	68,775	343,638	371,466
Kalmar................	207,100	97,740	15,520	1,975	322,336	61,480	2,019	13,592	62,067	69,831
Karlstads............	398,462	195,860	18,270	3,806	616,397	108,814	7,005	34,066	168,401	192,569
Härnösands........	445,648	184,300	7,960	4,840	642,748	69,673	10,998	35,032	205,245	232,296
Luleå ................	348,030	162,250	2,360	4,640	517,280	43,139	220	30,298	154,753	179,767
Visby ...............	183,330	16,920	12,920	1,260	213,420	88,361	704	6,341	30,708	34,465
Stockholms stad.	164,630	198,000	—	—	362,630	—	1,500	80,786	330,245	330,246
För hela riket	7,399,042	2,865,526	325,448	61,675	10,651,691	2,096,905	82,682	624,470	3,219,315	3,566,242

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

193

Bilaga A.

bestridande, sådana de beräknats, under förutsättning att i finansindelning
och organisation genomföras.

12	13	i*	1 15	1 16	1 I?	18	! 19	20	21	22
genom		Af aflöningen	beta	ekes	g e n o	m

	tillskott från kyrkofonden		tillgångar,	församlingsafgi fter	af-	kyrkofonden
				som för-				komst
afkomst				samlingar-		enligt	enligt	af do-
				na själfva		alternativ	alternativ	nation	enligt	enligt
	enligt	enligt		anskaffat	10 öre			till
särskild			städs-			I:	11:		alter-	alter-
				eller				särskild
prästerlig			boställe.	genom	hvarje	högst 5	högst 6	präster-	nativ	nativ
tjänst.				donation	person.	öre pr	öre pr	Hg	i.	II.
				erhållit.		fyrk.	fyrk.	tjänst.
Kr.	Kr.	Kr.	%	%	%	%	*	*	%	*
358	622,060	483,182	22.13	0.45	4.52	28.55	31.85	0.03	44.32	41.02
1,483	447,581	418,056	26.97	0.58	4.06	24.34	27.23	0.15	43.90	41.01
1,131	484,863	459,899	24.13	0.34	3.81	19.42	22.10	0.12	62.18	49.50
1,768	286,275	258,465	26.47	0.59	4.76	29.15	32.92	0.24	38.79	36.0*
3,718	314,681	277,938	15.17	1.03	6.30	36.65	41.47	0.4 9	41.37	36.55
143	435,201	414,858	16.98	0.07	4.32	20.14	22.87	0.02	68.47	66.74
28,757	640,796	487,604	26.83	1.89	4.83	31.57	34.83	1.76	33.12	29.86
320	429,030	401,202	14.40	0.25	6.03	35.20	38.12	0.03	44.08	41.17
224	182,953	175,189	19.07	0.03	4.22	19.25	21.66	0.07	66.76	64.35
485	297,626	273,458	17.65	1.14	6.53	27.32	3124	0-08	48.28	44.36
—	321,800	294,749	10.84	1.71	6.45	31.93	36.14	—	50.07	46.86
—	288,870	263,866	8.34	0.04	5.86	29.92	34.75	—	65.84	61.01
89	138,217	134,470	17.98	0.38	2.50	14.39	16.14	0.04	64.76	63.01
—	—	—	—	0.41	8.49	91.10	91.10	—	—	—
38,466	4,689,853	4,342,926	19.69	0.78	4.92	30.22	33.48	0.36	44.03	40.77

Bill. till Rikad. Prot. 1908. 1 Hand. 1 Afd. 20 Häft. 25

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Bilaga B.

Sammandrag af finansplanen, uppgjordt under olika förutsättningar
i afseende å skattskyldighetens ordnande.

	Alternativ 1.	Alternativ 11,
	Församlings-	Församlings-
	afgifter:	afgifter:
	10 öre för	10 öre för
	hvarje person,	hvarje person,
	högst 5 öre	högst 6 öre
Utgifter:	pr fyrk.	pr fyrk.

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden åt kontrakts-	Kr.	Kr.
prostar....................................................................................	10,326,243	10,326,243
2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar..............................	325,448	325,448
3. Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter ..........................................	317,500	317,500
4. Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort...............	15,000	15,000
5. Emeritilöner ..............................................................................	500,000	500,000
6. Kostnad för skogsindelning............................................................	12,500	12,500
7. Kostnad för skogsskötsel...............................................................	210,000	210,000
8. Oförutsedda lönebidrag..................................................................	10,000	10,000
9. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande utskylder
	50,000	60,000
Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel .............................................		291,367
Summa	11,766,691	12,058,058
Inkomster:
1. Afkastning af bostadsboställen ......................................................	2,096,905	2,096,905
2. Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna anskaffat eller genom
donation erhållit .....................................................................	82,682	82,682
3. Församlingsafgifter .....................................................................	3,743,785	4,090,712
4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga tjänster.........	38,466	38,466
5. Kyrkofondens inkomster ...............................................................	6,749,293	5,749,293
Brist att täcka ...........................................................................	66,560	__
Summa	11,766,691	12,058,058

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

195

Innehållsförteckning,

Rungl. Majis proposition.

Sid.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde

samt om ersättning därför .................................................................................... 3.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ............................................. 6.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.................................................................. 21.

Förslag till lag om kyrkofond....................................................................................... 24.

Statsrådsprotokollet.

Återblick på de prästerliga aflöningsförhållandenas utveckling i vårt land ............... 34.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna tillämpade

beskattnings- och lönesystem samt verkningarna däraf.......................................... 42.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets nuvarande af löningsförhållanden

...................... 62.

Af prästlöneregleringskommittén i dess allmänna motivering framhållna synpunkter i
afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden m. m. samt grundtankarna
i kommitténs förslag .............................................................................. 70.

II.

Uttalanden rörande vissa mera betydande frågor af principiell innebörd..................... . 85.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot ersättning till kyrkan samt fastställande af grunder

för församlingarnas framtida skattskyldighet till prästerskapets aflöning ..................... 35.

Det ecklesiastika boställsväsendet.............................................................................. 101.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed
sammanhängande frågor.............................................................................. 115,

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband med granskning

af förslagen............................................................................................................ 120.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför.......................................................................................... 121.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ................................................ 129.

Förslag till lag om emeritilöner för präster ............................................................... 162.

Förslag till lag om kyrkofond ................................................................................. 166.

Grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika bostälIsskogar ........................... 169.

Finansplan..................................................................................................................... 172.

Tablåer........................................................................................................................... 192.