Kitngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85 (Proposition 1908:85)

Kitngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

N:o 85.

Kungl. Mar.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning m. m.; gifven Stockholms slott den 6 mars

1908.

Under åberopande af bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå Riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;

2:o) lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

3:o) lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;

4:o) lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt
ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883; samt
5:o) lag angående sättet för organistlöns utgående;
dels ock att lämna medgifvande därtill att, när inom någon till svenska
kyrkan hörande församling medlemmar af sådan i riket befintlig församling
af främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt
till offentlig religionsöfning, böra, i enlighet med hvad därom i den föreslagna
lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är
Bih. till Rikta. Pro!,. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. (N:o 85.) 1

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande af de afgifter till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa
för inkomst af kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse
sålunda åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio
kronor, den till svenska kyrkan hörande församlingen må af allmänna
medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Förslag

till

Lag

angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Med upphäfvande af hvad lag och författningar innehålla stridande
mot denna lag förordnas som följer:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning,
hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst
af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort
utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,
såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då
debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande
trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom
därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare
utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande
pastorsämbete, som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen
granskadt, till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående
ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning deti 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening,
eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder
än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,
må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

, Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd ock skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 35.

De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för
hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för
rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med iakttagande däraf att afgifter,
hvarom för stads- och landsförsamlingar, eller delar däraf, gemensam
kyrkostämma beslutar, först skola hvardera församlingen påföras efter förhållandet,
i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal
vid gemensam kyrkostämma. Personliga eller matiagsafgifter få icke,
utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter och personliga tjänstbarheter, hvilka enligt gällande
författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt de
i kyrkostämma icke äga rösträtt, gör denna förordning icke ändring.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska ‘kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare,
är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 37.

Mom. 1. En hvar, som — — — — åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter — — — — stadgadt är.

Mom. 3. Ämbets- eller tjänstemän, som vid Sveriges beskickningar
hos utländska makter äro tjänstgörande, äfvensom svenska konsuler eller
andra å utländska orter anställda tjänstemän skola, fastän mantalsskrifna
i Stockholm och enligt bevillningsförordningen uppförda till allmän bevillning,
vara fria från att för sina löneinkomster erlägga sådana afgifter,
om hvilkas utgörande kyrkostämma eller kyrkofullmäktige besluta.

Mom. 4. Personer, tillhörande hufvudstadens icke-territoriella församlingar,
nämligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnison sförsamlingarna,
äro icke skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete
eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den territoriella
församling, där de äro mantalsskrifna.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare,
är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 85.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 5.

Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen
sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande
i allmänhet äro stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Förslag

till

Lag

angående sättet för organistlöns utgående.

Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående
den 15 april 1904 förordnas som följer:

Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskilt, stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 85.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 6 december 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SwARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, erinrade, att sedan
Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 19 oktober 1906 uppdragit åt en
kommitté att taga under öfvervägande, huruvida samt, därest så befunnes
vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande trosbekännare, som vore
medlemmar af något utaf staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom
mosaiska trosbekännare kunde fritagas från skyldighet att för sina personer
samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och befjäning, och att afgifva förslag till
de ändrade bestämmelser härutinnan, som blefve erforderliga, så hade
denna kommitté den 29 augusti 1907 till Kungl. Maj:t afgifvit underdånigt
utlåtande och förslag angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande
trosbekännares skattskyldighet i berörda hänseende; och anmälde departementschefen,
att kammarkollegium, efter nådig remiss, den 1 därpå följande

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 63 Iläft. 2

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Inledande

historik.

Oför -

november i detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande samt därvid tillika
öfverlämnat infordrade yttranden af öfverståthållareämbetet, Kung! Maj:ts
befallningshafvande i samtliga länen, domkapitlen i riket och Stockholms
stads konsistorium äfvensom hofkonsistoriet.

Härefter anförde departementschefen i underdånighet:

»Sedan genom Uppsala mötes beslut den 20 mars 1593 evangelisklutherska
läran blifvit antagen såsom Sveriges statsreligion, sökte svenska
dragtamhet kyrkan sorgfälligt befästa sig mot inre söndring och främmande inflytelser.
tänkande “af Sålunda intogs i Sveriges rikes ständers förening om religionen på riksZe^egna
dagen i Söderköping den 21 oktober 1595 stadgande om att den, som
nationen. afp)]] från den rena evangeliska bekännelsen eller därifrån afsöndrade sina
barn eller på något sätt befrämjade främmande lära och gudstjänst, skulle
vara arflös och biltog inom riket. ''Religionen och den rätta gudstjänsten’
förklarades också i första punkten af 1634 års regeringsform vara ''deri
kraftigaste grundvalen till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente’.
Tolerans mot, ()m än motvilligt, kunde dock lagstiftaren i längden icke undgå att visa
re4io»»/"''A‘‘bekännarna af annan tro ett visst undseende. Statsintresset fordrade ju uppenför
utiän- barligen, att de stränga fordringarna i afseende ä renlärigheten något milningar''
drades med hänsyn till främlingar, hvilkas inflyttande i landet var till gagn
för det allmänna, I enlighet härmed tillät 1686 års kyrkolag i kap. 1 § 5 dem
af annan religion, som antingen redan voro här i riket eller hädanefter hit
inkommo för någon tjänst eller näring, att förblifva i sin religion; men gudstjänsten
skulle förrättas inom lyckta dörrar, alltså vara inskränkt till den enskilda
husandakten. Man sökte längre fram tillgodogöra sig den utländska
arbetsskickligheten genom medgifvande i privilegierna för Alingsås manufakturi
den 22 juni 1724 af en viss större frihet vid religionens utöfning för
de vid detta industriella verk anställda handtverkarna och manufakturisterna
af den reformerta läran, hvarefter uti eu kungl. kungörelse af den 27
augusti 1741 tillstånd till fri religionsutöfning lämnades alla bekännare af
den ''engelska och reformerta kyrkan’, med rätt för dem att uppbygga
och hafva sina egna kyrkor samt att åtnjuta alla öfriga förmåner, hvarmed
andra undersåtar enligt lagar och regeringsform hugnats.

Slutligen erhöllo enligt det s. k. toleransediktet den 24 januari 1781
alla af främmande religion, som antingen sig bär i riket nedsatt eller framdeles
sig härstädes nedsätta, ''under en fri och otvungen religionsutöfning,
en fullkomlig samvetsfrihet’. Villkoren för mosaiska trosbekännares religionsfrihet
bestämdes emellertid särskild! genom ett af kommerskollegium den
27 maj 1782 uthärdad! reglemente, hvari det bland annat tillstaddes judarna
att i de för dem utsedda städerna inrätta synagoga och därvid hålla rabbin
med erforderlig betjäning.

Knugl. Maj:tn Nätt. Proposition X:o 85. 11

Under det att ännu i 1772 års regeringsform, 1, talades om enighet
i religionen och den rätta gudstjänsten såsom den kraftigaste grundvalen iLdeu egna
till ett lofligt, samdräktigt och varaktigt regemente, stadgades åter i § 16 ''^byggare.
af 1809 års regeringsform, att ''konungen bör — — ingens samvete tvinga
eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin
religion, såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän
förargelse åstadkommer’. Denna paragraf har dock blifvit tolkad, icke
såsom ett stadgande om allmän religionsfrihet, utan såsom ett förklarande,
att en hvar af rikets inbyggare vore, lika med lutherska kyrkans bekännare,
berättigad till skydd för den kyrka han tillhörde och den religionsutöfning,
som förekom inom densamma, utan att kunna tvingas att öfvergå till
statskyrkan. Också bibehölls det i 1 kap. 3 § missgärningsbalken af 1734
års lag bestämda straffet af landsförvisning och arfsrättens förlust för
inländsk, som afföll från den rätta evangeliska läran, liksom på grund
af det s. k. konventikelplakatet den 12 januari 1726 det fortfarande var
— vid ansvar af böter, t. o. m. landsförvisning — förbjudet för bekännarna
af nämnda lära att med egna trosförvanter sammankomma till
enskild andaktsöfning.

Först genom nådiga förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 26 oktober 1858 — sedermera ersatt genom eu förordning
af den 11 december 1868 — upphäfdes konventikelplakatet, hvarvid
det tilläts medlemmar af evangelisk-lutherska kyrkan att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara
ledning. Och med utfärdandet af nådiga förordningen den 23 oktober
1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som
träder till eller utsprider villfarande lära, upphörde affall från statsreligionen
att betraktas såsom brott. I stället för sistnämnda förordning gäller numera
nådiga förordningen den 16 november 1869 angående ansvar för den, som
söker förmå annan till affall från flen evangeliskt lutherska läran. Ytterligare
eu förordning, nämligen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, utfärdades omförmälda den 23 oktober 1860, samtidigt
med det att 1781 års toleransedikt upphäfdes.

I fråga om villkoren för utträde ur statskyrkan innehöll denna 1860
års clissenterlag, att om någon föll af från den rena evangeliska läran och
ej lät sig af sina själasörjares undervisning och förmaning råtta, skulle han
varnas af domkapitlet eller dess förordnade ombud. Framhärdade han
ändå i sin villfarelse och önskade att öfvergå från svenska kyrkan till främmande
religionssamfund, hade han att personligen hos kyrkoherden i den
församling, hvartill han hörde, göra anmälan därom för anteckning i kyrkboken.
Dock skidle han ej anses skild från kyrkan, förr än lian, efter

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 85.

uppnådd ålder af aderton år, blifvit upptagen i annat i riket tillåtet
religionssamfund (§ 14). Med afseende å främmande religionsbekännarea
ställning i allmänhet stadgades, att med de inskränkningar och undantag,
som af grundlag och ifrågavarande förordning bestämdes eller betingades,
skulle ej från skiljaktighet i kristen trosbekännelse härledas någon skillnad
i svenska medborgares rättigheter eller skyldigheter. Främmande trosbekännare
eller den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, ägde
dock ej i annat fall, än grundlagens stadgande om utöfning af riksdagsmannarätt
föranledde, deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som
rörde kyrkan eller den offentliga undervisningen (§ 15). I öfrigt innehöll
1860 års dissenterlag bland annat den föreskriften, att medlem af tillåtet
främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de för särskilda
kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes
prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning blifvit på
hans egen begäran verkställd (§ 12).

Såsom en konsekvens af nyssnämnda i 1860 års dissenterslag intagna
bestämmelse, att främmande trosbekännare voro uteslutna från rätten att
deltaga i behandling eller afgörande af frågor, som rörde kyrkan eller den
offentliga undervisningen, blefvo i § 4 af förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 främmande religionsbekännare
och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, undantagna från
rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut.

För mosaiska trosbekännare hade, i stället för 1782 års judereglemente,
den 30 juni 1838 utfärdats en förordning angående mosaiske trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket. Uttryckligen förklarades
i 1860 års dissenterlag, att genom densamma ej skedde ändring af
hvad i afseende å nämnda trosbekännare var stadgadt.

Omförmälda dissenterlag har i sin ordning blifvit ersatt af en ny,
hvilken ännu gäller, nämligen nådiga förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Vi* rilf''m Af 1860 ars dissenterlag framgår, att främmande trosbekännare skulle,
°9 ställda lika väl som anhängarna af den evangelisk-lutherska läran, deltaga i kostyrkanden
om naderna för upprätthållande af de statskyrkliga inrättningarna. Endast
dissenters'' för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter kunde de undandraga
skattskyldighet.^^ för den händelse någon sådan förrättning ej af dem påkallades.

Vid 1872 års riksdag framställdes emellertid kraf på ändring i bestämmelserna
rörande främmande trosbekännares skattskyldighet till statskyrkan.
På olika sätt formulerade yrkanden hafva sedermera vid åtskilliga

hvngl. Maj:tx Mai/. Proposition N:o 85.

riksdagar^ framkommit, senast år 1905, dock utan att de ledt till någon
åtgärd från Riksdagens sida.

Eu redogörelse för hvad inom riksdagen blifvit uti detta ämne hufvudsakligen
anfördt har synts mig här vara på sin plats.

Till stöd för den yrkade ändringen har framhållits, hurusom det vore a) skdi f°r
orättvist att tvinga medborgare, hvilka tillhörde af svenska staten själf eiJkattelindri*!>-kända religionssamfund, till att vidkännas uppoffringar icke blott för vidmakthållande
af egen kult utan därutöfver jämväl för underhållande af en
kyrka och ett prästerskap, af hvilka de på grund af sin religiösa öfvertygelse
icke kunde hafva något gagn. Såsom en yttring af ännu fortfarande
ofördragsamhet eller åtminstone af eu viss motvilja mot olika
tänkande vore det att anse, att främmande religionsbekännare belastades
med jämförelsevis större bördor i och för upprätthållande af religiösa institutioner
än statskyrkans egna medlemmar. Att ett sådant förhållande
icke heller vore öfverensstämmande med andan af de lagar, som numera
reglerade menigheters rätt att vårda egna angelägenheter, syntes ligga i
öppen dag. Hvilka asikter man än hyste i afseende på kyrkans skiljande
från staten, torde det icke kunna nekas, att år 1862 ett stort och afgörande
steg togs till den borgerliga kommunens skiljande från den kyrkliga.
Detta framginge redan däraf, att särskilda lagar med olika bestämmelser
utfärdats för den enas eller andras verksamhet; att de båda samfunden
officiellt erhållit olika namn; att deras områden icke längre behöfde
med hvarandra sammanfalla o. s. v. Det ådagalades jämväl däraf,
att till föremål för den. borgerliga kommunens verksamhet anvisats alla
sådana ärenden, som anginge socknens gemensamma borgerliga angelägenheter,
fattigvården däruti inbegripen, under det att kyrkoförs am lingens
verksamhet inskränkts till, jämte folkskolväsendet, rent kyrkliga frågor.

Då med sistnämnda frågor främmande religionsbekännare icke hade det
ringaste att skaffa, vore det helt naturligt och riktigt, att de blifvit uteslutna
från rätt att deltaga i dessa frågors afgörande. Lagstiftarens mening
toi de fa antagas hafva varit att göra kyrkoförsamlingen uteslutande
till ett samfund af statskyrkan tillhörande personer, hvilka ägde att efter
vissa bestämda grunder och på visst i lagen utstakadt sätt ordna och förvalta
sina gemensamma angelägenheter — till hvilka folkskolan äfven räknades
.— och att därför af sina medlemmar uttaxera nödiga bidrag. Tilllämpningen
af denna fullkomligt riktiga grundsats hade dock blifvit antingen
glömd eller med afsikt lämnad a sido, då man kommit till kapitlet
om afgifter till kyrka», savicla nämligen dithörande stadganden måste,

“vid en riktig tolkning, anses innefatta skyldighet för främmande religionsbekännare
att bidraga till statskyrkans underhåll. Ett dylikt förbiseende

14 Kungl. Maj ds K åd. Proposition N:o 85.

innefattade alltså en inkonsekvens af ganska betänklig beskaffenhet, så
mycket betänkligare, som den tillika vore en obillighet. Det anmärkta
förhållandet strede äfven i ett annat afseende mot våra kommunallagars
anda, Eu af dessa lagars hufvudsakligaste uppgifter syntes nämligen vara
att noga afväga rättigheter och skyldigheter mot hvarandra, och äfven i
afseende på främmande religionsbekännare hade man samvetsgrant vidhållit
denna uppgift, så länge man befann sig på den borgerliga kommunens
område. Men när det blef fråga om den kyrkliga kommunen,
kastades denna grundsats å sido och blef jämvikten mellan skyldigheter
och rättigheter för främmande trosbekännare upphäfd, ty de både fatt sig
ålagd skattskyldighet till statskyrkan men uteslutits från rättigheten att
deltaga i afgifternas bestämmande och i kontrollen öfver deras användande.
Man hade velat försvara främmande trosbekännares skattskyldighet
till statskyrkoförsamlingarnas prästerskap och kyrkliga inrättningar
därmed, att de borde lika med andra bidraga till ett af staten erkändt,
viktigt'' samliällsändamål. Därtill kunde svaras, att de genom sin skatt till
staten bidroge till detta ändamål, och att deras skatt till de statskyrkliga
församlingarna af staten själf indirekt erkändes vara oberättigad, sa snålt
staten legaliserade församlingar af främmande trosbekännare, ty när sta
ten det gjorde, medgåfve staten också, att dessa församlingar, hvar inom
sin krets, vårdade och tillgodosage just samma intresse, hvarför den statskyrkliga
församlingsinrättningen vore till, nämligen folkets religiösa och
moraliska upplysning och förädling. Det borde därför göra till fyllest, att
främmande trosbekännare betalade skatt till hvar sin församling, och ej i
följd af skatteplikt äfven till statskyrkan belastades med dubbel skatt för
ett och samma samhällsändamål. Dessutom vore det för manga af svenska
kyrkans präster lika mycket eu samvetssak att behöfva mottaga ett af]
önin o''sbidrag af främmande trosbekännare, som det för dessa senare kunde
vara ett samvetstvång att lämna detta bidrag. Främmande trosbekännares
ställning i afseende på, deras skyldighet att bidraga till aflönande af svenska
kyrkans prästerskap hade undergått eu icke oväsentlig förändring genom
det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af prästerskapets
löneinkomster. Före detta ordnande ingingo i nämnda löneinkomster
åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af rent frivillig natur och dels
erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde
således helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och behöfde
endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade, prästerskapets
eller kyrkobetjäningens tjänsteåtgärd, därför erlägga särskild afgift. I
öfverensstämmelse med de i nådiga förordningarna den 11 juli 1862 och
den 1 november 1872 meddelade föreskrifter hade emellertid under de för -

hutnji. Maj:t.* MaiI. Proposition X:o Sä.

beredande åtgärderna för astadkoinmande af löneregleringar inom de särskilda
församlingarna hithörande afgifter alltid blifvit till visst belopp upptagna,
om sadant också icke alltid framginge åt de resolutioner, i hvilka
Kungl. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Då nu § 13 i nådiga förordningen angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning den 31 oktober 1873 uttryckligen föreskrefve, att afgifter
för kyrkliga förrättningar icke finge påföras främmande trosförvant i
annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkställd,
syntes däraf följa, att främmande trosbekännare borde vara fria från sådana
ständiga afgifter, som utgjorde ersättning för de i berörda paragraf omförmälda
afgifter. Emedan löneregleringarnas genomförande likväl ålagt
främmande trosbekännare eu skyldighet, som förut ej ålegat dem, och
dessa därjämte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutna
från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder,
som föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, vore en återgång i
förevarande afseende till de förut bestående förhållandena af omständigheterna
påkallad, åtminstone beträffande medlemmar af sådana lagligen
erkända församlingar, hvilkas präster eller föreståndare vore behöriga och
pliktiga att föra anteckningar öfver medlemmarnas borgerliga förhållanden.

Häremot har blifvit invända att föreliggande fråga vore icke blott b) Skal mot
ekonomiskt utan jämväl i annat och viktigare hänseende af en icke ringas*““e*,ndr"v''
betydelse, enär den på det närmaste berörde spörsmålet om förhållandet
mellan stat och kyrka. Ett obetingadt erkännande af grundsatsen om
främmande trosbekännares fritagande från skyldigheten att betala skatt
till statskyrkan skulle innebära ''ett bestämdt afsteg från den hittills rådande
och städse fasthållna uppfattningen af statskyrkans ställning samt
förutsätta omgestaltning af en mängd förhållanden, som grundade sig å
och sammanhängde med denna uppfattning. Så länge den evangelisklutherska
kyrkan vore en statsinstitution, torde hvarje svensk medborgare
vara skyldig att bidraga till densammas upprätthållande, lika väl som eu
hvar af statens medlemmar måste bidraga till statens andra institutioner,
exempelvis undervisningsanstalterna, vare sig lian gillade eller ogillade
innebörden och anordnandet af desamma samt vare sig han begagnade
sig af dem eller icke. Statskyrkans präst vore hos oss både statens och
kyrkans tjänare; på samma gång han vore statskyrkoförsamlingens själasörjare,
hade han vid sidan däraf att fylla åtskilliga borgerliga plikter och
åligganden, hvilka i regeln afsåge äfven främmande trosbekännare. Ifrågavarande
utgifter till prästerskap och andra kyrkliga ändamål vore sålunda
att anse såsom afgifter för ett statsändamål. De enda afgifter, från hvilka
främmande trosbekännare kunde med något fog påkalla befrielse, vore de,

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

som i gällande löneregleringar ersatt de s. k. jura stola? eller ersättningar
för de särskilda förrättningar, prästerskapet endast på därom framställd
begäran verkställde. Från dessa afgifter hade främmande trosbekännare
förut varit frikallade, när de icke själfva begärt förrättningen. Ifrågavarande
afgifter vore emellertid synnerligen obetydliga och föga betungande,
hvarför en lagändring i sådant syfte knappast kunde vara af ett
verkligt behof påkallad, helst frigörelsen endast kunde komma att afse de
relativt fåtaliga främmande trosbekännare, livilka bildat egna, af staten
erkända församlingar, och ej det större antal, som endast anmält °sig vilja
utgå ur svenska statskyrkan utan att hafva förenat sig i något pa lagligt
sätt organiseradt trossamfund. Ett förslag i berörda syfte skulle föröfrigt
icke gärna kunna genomföras utan att föregås af en svar och vidtomfattande
utredning, till hvilken i betraktande af frågans ringa, praktiska
betydelse skälig anledning icke torde föreiinnas. Afgifterna till svenska
kyrkan och dess prästerskap utginge, åtminstone pa landet, till allra största
delen såsom ett realonus af fast egendom. Från skiljaktighet i trosbekännelse
kunde omöjligen härledas något rättmätigt anspråk a fastighetsägarens
sida att vinna befrielse från detta onus. Da han åtkommit fastigheten
behäftad med ett sådant onus, hade han intet att beklaga sig öfver,
om han finge vidkännas detsamma. Men äfven ur en annan synpunkt
vore det olämpligt att göra svenska kyrkans och prästerskapets rättigheter
i ifrågavarande hänseende beroende af fastighetsägarens religionsbekännelse.
Fastigheten kunde nämligen ofta, ja, flera gånger under ett ar, växla ägare,
af hvilka den ena tillhörde svenska kyrkan, den andra åter något främmande
religionssamfund. Det kunde ock inträffa, att fastigheten samtidigt
tillhörde flera personer med olika religionsbekännelser. Svårigheterna att
i sådana fall reda förhållandet vore alltför mycket i ögonen fallande för
att behöfva någon närmare utveckling. Det betänkliga häruti, att sa länge
nu gällande lag om främmande religionsbekännare kvarstode oförändrad,
befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till äfventyrs någon gång
kunde utgöra en lockelse till utträdande ur svenska kyrkan, torde ej heller
böra lämnas utan all uppmärksamhet. Någon minskning i prästerskapets
lagbestämda löneförmåner kunde icke utan rättskränkning genom lagstiftningen
tillvägabringas att vinna tillämpning under nuvarande löntagares
tjänstetid.

skatiekom- Dä Kung!- Maj:t Pa hemställan af mig uppdrog åt ofvan omför*
mittén" mälda kommitté att taga under öfvervägande, huruvida samt, därest sa
ont/a«nm^e»ibefinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning främmande kristna äfvenef
kommitténs gom mosaiska trosbekännare må kunna fritagas från skyldighet att för

uppdrag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

sina personer samt för inkomst af kapital och arbete erlägga afgifter
för statskyrkliga ändamål, och att afgifva förslag till ändrade bestämmelser
härutinnan, gjorde jag i afseende å det kommittén sålunda lämnade uppdraget
följande uttalande till statsrådsprotokollet för nämnda dag:

’1 den omfattande utredning, som af den utaf Kungl. Maj:t
deri 22 oktober 1897 tillsatta prästlöneregleringskommittén verkställts beträffande
grunderna för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden
för nu gällande löneregleringar utlupit, bär kommittén i sitt den 19 juni
1903 afgifna betänkande och förslag IV berört jämväl frågan om främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan och hennes prästerskap.
Kommittén har emellertid, enär åstadkommandet af en utredning i
denna fråga icke folie inom gränserna för det kommittén meddelade uppdrag,
icke ansett sig kunna framställa något förslag till ändring i den
lagstiftning, som i antydda hänseende reglerar utgifterna till statskyrkliga
ändamål, särskild! till aflönande åt prästerskapet. Vikten af en utredning
härutinnan och lämpligheten af att densamma förelåge färdig, då frågan
om reglering af prästerskapets löneförhållanden skulle upptagas till pröfning,
så att frågorna kunde samtidigt skärskådas, har framhållits dels af ledamoten
i prästlöneregleringskommittén, kammarrådet K. II. Rydin, i en
vid kommitténs betäckande fogad reservation, dels ock af domkapitlet
i Kalmar i dess öfver kommitténs betänkande afgifna underdåniga yttrande,
hvari domkapitlet, i likhet med flera länsstyrelser, jämväl uttalat
sig för behofvet af en lagändring i syfte att lindra främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkans prästerskap. Till detta uttalande
har kammarkollegium anslutit sig i sitt den 10 november 1905
afgifna utlåtande öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda betänkande
och förslag.

En utredning uti ifrågavarande afseende anser äfven jag vara synnerligen
önskvärd. Fog för yrkande om lindring i den skattskyldighet till
statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger främmande trosbekännare,
synes mig ligga i clet förhållandet, att, enligt 13 § af förordningen angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
1873, de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning ej må påföras främmande
trosbekännare i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen
begäran verkställd, men att dock jämlikt nu gällande löneregleringar för
prästerskapet i rikets pastorat ingen skillnad förefinnes mellan främmande
trosbekännare och andra skattskyldiga. Det torde emellertid icke vara
lämpligt att inskränka utredningen härtill, utan synes densamma böra få
en större omfattning.

Bih. till Iiiksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Af cl. 63 Höft. 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Vid upprepade tillfällen har uti inom riksdagen väckta motioner
äfvensom annorledes påyrkats, att främmande trosbekännare måtte fritagas
från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete
bidraga till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning. Dessa
yrkanden hafva sålunda icke gått ut på. att fritagelse!! skulle omfatta
fastighet. Det kan icke heller gärna ifrågasättas, att skattskyldigheten för
fastighet skulle göras beroende af, huruvida fastigheten äges af främmande
trosbekännare eller ej. Det torde jämväl vara tydligt, att förändringen
beträffande ifrågavarande skattskyldighet icke bör tillgodokomma andra
främmande trosbekännare än dem, som äro medlemmar af något utaf staten
erkändt kristet trossamfund, samt mosaiska trosbekännare. Jag anser det
vidare vara uppenbart, att, äfven bortsedt från fastighet, full befrielse för
främmande trosbekännare från skattskyldighet till statskyrkliga ändamål
icke kan ifrågakomma, desto mindre som svenska statskyrkans prästerskap
fullgör åtskilliga rent borgerliga bestyr.

Äfven med denna begränsning är frågan om ändring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning en fråga, hvars lösning är förenad med betydande
svårigheter, ty det måste noga tillses, att man icke genom att medge
lindring i nämnda skattskyldighet orsakar, att skattskyldigheten för dem,
som kvarstå såsom medlemmar i statskyrkan, i någon väsentligare
grad ökas.

Då emellertid, såsom jag redan framhållit, en utredning beträffande
främmande trosbekännares skattskyldighet i detta afseende är af nöden,
anser jag utredningen lämpligen böra erhålla den större omfattning, som
betingas af en pröfning af befogenheten i förut omförmälda yrkanden;

Dissenters i j sJtt den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande meddelar
j«wrifcoBo«ni.omförmälda kommitté —- kallad dissenterskattekommittén —till en början
en öfversikt öfver religionsfrihetens utveckling i Sverige samt gifver en
framställning rörande skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap
äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål. Därefter lämnar kommittén,
under rubriken ''främmande trosbekännare i Sverige’ (s. 55—103), eu
redogörelse för dessas medlemsantal och ekonomiska förhållanden m. in.

Kommittén upplyser i sistnämnda afdelning af utlåtandet, att trots
de trånga gränser, som uti den äldre lagstiftningen i vårt land uppdrogos
för främmande trosbekännares religionsöfning, bildades tidigt, ofta i strid
mot lagens bestämmelser, församlingar af annan bekännelse än den evangelisk-lutherska.
Sålunda fanns vid slutet af 1600-talet i Stockholm såväl
en reformert församling med egen kyrka och eget prästerskap som ock

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

cm grekisk-katolsk kyrka. I Göteborg bildades ar 161)1 eu församling till -börande engelska episkopalkyrkan. Bekännare af romersk-katolska Läran
samlades till gudstjänst i ministerkapellen i liufvudstaden; år 1741 blef
emellertid eu särskild romersk-katolsk kyrka därstädes uppförd. För ämbetsförrättningar
såsom vigsel, barndop in. m. betjänade sig katolikerna i stor
utsträckning af de präster, som voro anställda bos de utländska ministrarna.
Af judar bildades år 1685 en församling på några fa personer i Stockholm.
Den blef dock snart upplöst, och medlemmarna förständigades att lämna
landet. År 1717 erhöllo judar, som under Karl XII inkommit i riket, tillåtelse
till egen gudstjänstöfning inom lyckta dörrar, och äfven i öfrigt
gjordes medgifvanden till judarnas förmån. I slutet af 1700-talet hade församlingar
af mosaiska trosbekännare bildats i Karlskrona och Göteborg.
Genom judereglementet af 1782 erhöllo, såsom jag redan nämnt, medlemmar
af judiska nationen tillstånd att nedsätta sig i vissa städer och där inrätta
synagoga. Sistnämnda år konstituerades ock en mosaisk församling i hufvu
dstaden.

En af kommittén verkställd utredning angående antalet främmande
trosbekännare i Sverige hänför sig till den 31 december 1904 och afser
följande denominationer, nämligen: baptister; engelsk-episkopala; fribaptister
(Helgeaner); grekisk-katolska; katolsk-apostoliska (Irvingianer); metodister;
mosaiska; nya kyrkans bekännare (Svedenborgare); reformerta (fransk-reformerta);
romersk-katolska och sjundedags-adventister. Öfriga främmande
trosbekännare, för så vidt de lagligen utträdt ur svenska kyrkan, hafva
sammanförts till en grupp, benämnd öfriga främmande trosbekännare och
konfessionslösa’.

Mormonerna hafva vid kommitténs undersökning icke medtagits, dä
deras religionsöfning antagits icke kunna blifva i vårt land lagligen erkänd.
Ej heller har kommittén ansett sig böra i undersökningen inbegripa den
s. k. frälsningsarmen. Ehuru uppvuxen på metodistisk grund, afser nämligen
denna bildning icke åstadkommandet af något särskilt kyrkosamfund.
Detsamma gäller i viss mån plymouthbröderna och de dithörande darbyisterna,
h vilka i allmänhet torde förkasta hvarje kyrkligt ämbete samt all
ordnad gudstjänst och endast samlas till stilla uppbyggelse i smärre brödrakretsar.
De hafva dock, för så vidt de utträdt ur svenska kyrkan, inräknats
bland ''öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa’.

I fråga om religiösa samfundsbildningar af evangeliskt-lutherskt ursprung
upplyser kommittén, att den till eu början fäst sin uppmärksamhet vid svenska
missionsförbundet, som af dessa är den mest betydande. Åtgärder blefvo
ock af kommittén vidtagna för införskaffande från samtliga dithörande församlingar
af enahanda upplysningar som från främmande trosbekännares för -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

samlingar; men då det visade sig, att uppgifter från de till förbundet
hörande församlingarna antingen alls icke lämnades eller endast med svårighet
och betydande tidsutdräkt kunde erhållas, afstod kommittén från undersökningens
fullföljande beträffande detta samfund.

Kommitténs utredning rörande främmande trosbekännare stöder sig
hufvudsakligen på uppgifter, som från föreståndarna för de främmande församlingarna
införskaffats till svar å utsända frågeformulär. Beträffande
antalet ur svenska kyrkan lagligen utträdda främmande trosbekännare
grundas utredningen dock på uppgifter från denna kyrkas prästerskap.
Hvad Stockholms stad beträffar, meddelar kommittén, att hvarken från
pastorsämbetena eller från rotemännen tillförlitliga upplysningar kunnat
erhållas angående antalet främmande trosbekännare, enär i hufvudstaden
anteckningar om dessa göras ytterst ofullständigt.

Uppgifterna från de främmande församlingarnas föreståndare, i hvad
de afse församlingsmedlemmarnas antal, hafva synts kommittén tillförlitliga,
hvaremot uppgifterna beträffande församlingarnas ekonomiska förhållanden
stundom visat sig ofullständiga eller sväfvande. Ett antal (sannolikt smärre)
församlingar, hufvudsakligen tillhörande sådana trossamfund, som icke blifvit
af staten erkända, hafva alldeles underlåtit att besvara kommitténs förfrågningar.
De upplysningar, som kunnat vinnas, anser dock kommittén
lämna en i det hela riktig bild af de främmande trosbekännarnas ställning
i vårt land uti de afseenden, som beröras i kommitténs utlåtande.

Uti de uppgifter, som af svenska kyrkans prästerskap insändts till kommittén,
hafva angifvits såsom ur kyrkan lagligen utträdda en mängd personer,
hvilka emellertid icke återfinnas i de från de främmande församlingarnas
föreståndare insända medlemsförteckningarna. Till dessa personer
höra medlemmarna af sådana samfund, rörande hvilka kommittén icke
ansett nödigt att infordra uppgifter, såsom mormonernas m. fl., samt personer
tillhörande församlingar, hvilkas föreståndare underlåtit lämna de af
kommittén begärda upplysningarna; vidare personer, som rid utträdet ur
kyrkan uppgifvit sig ämna ingå i visst främmande trossamfund, men
sedermera icke fullföljt denna sin afsikt; samt slutligen alla de katoliker
och mosaiska trosbekännare, hvilka icke äro upptagna i de katolska eller
mosaiska församlingarnas böcker, utan af svenska kyrkans prästerskap bokföras.
Samtliga ifrågavarande personer hafva hänförts till gruppen ''öfriga
främmande trosbekännare och konfessionslösa’.

Enligt den af kommittén verkställda utredningen för år 1904 — hvars
detaljer återfinnas i ett af kommittén utarbetad t, i december månad 1907
utgifvet särskildt tabellverk — utgjorde de hos kommittén uppgifna främmande
trosbekännarna i vårt land till antalet:

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 85.

Baptister..................................................................

Engelsk-epi sko påla................................................

Fribaptister (Helgeaner)....................................

Grekisk-katolska.....................................................

Katolsk-apostoliska (Irvingianer).........................

Metodister ...............................................................

Mosaiska trosbekännare.........................................

Nya kyrkans bekännare (Svedenborgare) ........

Reformerta (fransk-reformerta)..............................

Romersk-katolska.....................................................

Sjundedags-adventister........................ ...............

öfriga främmande trosbekännare och konfessionslösa
..........................................................

Summa

Kättsligen tillhörande främmande trossamfund.	Kättsligen tillhörande svenska kyrkan.	Summa.
851	38,565	39,416
160	160
118	3,025	3,143
44	—	44
231	706	937
3,312	11,667	14,979
2,802	—	2,802
31	223	254
40	—	40
1,902	—	1,902
8	409	417
7,432	—	7,432
16,931	54,595	71,526

Verkliga antalet såväl inom som utom svenska kyrkan stående främmande
trosbekännare torde dock hafva uppgått till omkring 81,000 personer.
Som rikets hela folkmängd den 31 december 1904 uppgick till
5,260,811 personer, utgjorde alltså de främmande trosbekännarna 1.55 procent
däraf.

Hos dissenterförsamlingarna voro år 1904 med lön anställda 540
föreståndare och präster samt 487 organister, sångledare, vaktmästare in fl.
eller tillhopa 1,027 personer, hvilkas löneförmåner uppgingo till 734,060
kronor.

Sammanlagda värdet af dissenterförsamlingarnas tillgångar nämnda
år var 10,122,060 kronor, däraf taxeringsvärdet å fast egendom utgiorde
8,764,727 kronor. Skulderna åter uppgingo till 4,133,534 kronor.

Årsinkomsten för 1904 var 1,433,317 kronor. Häraf hade å församlingsmedlemmar
uttaxerats 156,058 kronor och såsom frivilliga bidrag inom
landet uppsamlats 992,613 kronor; från utlandet inflöto 44,713 kronor, af
hvilka 26,938 kronor tillföllo metodister och 8,816 kronor romersk-katolska
församlingar.

Utgifterna — dels faktiska under år 1904, dels, hvad beträffar kostnaderna
för gudstjänstlokal, beräknade efter medeltalet för femårsperioden
1900—1904 — bestego sig till 1,582,622 kronor.

Dessa ingalunda obetydliga utgifter för den egna kulten bestredos af personer,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

h vilkas flertal på grund af sin ekonomiska ställning ej förmådde lämna några
bidrag till den statskyrkliga kommunens gemensamma utgifter. Af de
71,526 uppgillra främmande trosbekännarna voro nämligen allenast 15,076
eller 21.08 procent skattskyldiga till kommunen, 56,450 eller 78.92 procent
däremot icke.

Motivering Sedan kommittén härefter redogjort för dissenterskattefrågans tidigare
''grunderna t behandling (s. 104—130), framlägger kommittén i eu allmän motivering
kommitténs vissa synpunkter beträffande det berättigade öfver hufvud i en skattelindfsreiag.
rjng f,jr främmande trosbekännare samt utvecklar sina åsikter i fråga om
skattelindringens omfattning med hänsyn till såväl personer som beskattningsföremål,
formen för skattelindringens genomförande och de grunder, som
därvid böra i de särskilda fallen vara bestämmande m. m. (s. 131-—178).
a) Allmänna Kommittén framhåller, hurusom redan i 1860 års religionsfrihetslagsynpunkter.
erkiindes, att tillämpningen af religionsfrihetens grundsats måste

med konsekvensens makt medföra lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till statskyrkliga ändamål. Så stadgades uttryckligen, på
sätt ofvan blifvit anmärkt, i vår första dissenterlag af nämnda år, att
medlem af tillåtet främmande religionssamfund ej var pliktig att gälda de
för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska kyrkan
eller hennes prästerskap eller betjäning i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkställd. I samvetsfrihetens namn hade
sedermera yrkanden på en mera vidtgående skattebefrielse för främmande
trosbekännare blifvit tid efter annan framställda. Skattskyldigheten till
statskyrkliga ändamål vore emellertid eu fråga, som efter kommitténs
mening på en gång folie inom det borgerliga och det religiösa lifvets
område. Därför fordrades vid lagstiftning i detta ämne en grannlagenhet,
som samtidigt tillgodosåge statssamfundets rättskraf och individens samvetsfrihet.
Vid bedömandet af frågan om främmande trosbekännares rätt till
lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer
borde billighetens grundsatser visserligen tillämpas och individernas religiösa
känslor tillbörligt beaktas, men man Ange icke bortse därifrån, att Sveriges
grundlagar häfdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans upprätthållande,
äfvensom att staten ålagt det svenska prästerskapet mångfaldiga
rent borgerliga bestyr, hvilka afsåge alla medborgare utan hänsyn till
deras trosbekännelse. Äfven andra än statsreligionens bekännare måste
följaktligen såsom statsborgare och medlemmar af kommunerna finna sig
i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga ändamålen i en af omständigheterna
påkallad utsträckning.

Vid öfvervägande af frågan, huruvida lindring i skattskyldigheten för
kyrkliga ändamål bör beredas främmande trosbekännare, har kommittén

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 22

liist sill uppmärksamhet vid det förhållandet, att sådana trosbekännare kunna
siigas för närvarande vara underkastade eu dubbel skattskyldighet i angifva
hänseendet, nämligen dels till svenska kyrkan, dess prästerskap cell betjäning,
dels till det egna samfundet, den senare skattskyldigheten visserligen
i allmänhet byggd på frivillighetens grund. Kommittén förklarar sig icke
kunna obetingadt godkänna, hvad mot dissenters’ skattskyldighet till statskyrkan
anförts därom, att de främmande trossamfunden, hvart inom sitt
område, tillgodose samma intressen som statskyrkan inom samhället i dess
helhet; det universella inflytande på folkets lif, som statskyrkan eller den
nationella folkkyrkan fortfarande utöfvar, kunna nämligen efter kommitténs
åsikt dessa frikyrkor icke uppnå. Men kommittén finner i allt fall den
insats, cle inom sitt område göra i den religiösa och sedliga utvecklingen,
vara af den betydelse jämväl för staten i dess helhet, att det måste framstå
såsom en obillighet, att deras medlemmar skola för religiösa ändamål
betungas utan inskränkning med dubbel skattskyldighet. Enär dessutom
religionens fria utöfning, hvilken gemenligen krafvel’ sammanslutning i församlingar,
anskaffande af gudstjänstlokal, underhåll af lärare in. m., för
kommittén framstår såsom en rättighet af den beskaffenhet, att ingen bör
vara utestängd därifrån af det skälet, att han, när skattskyldighet till statskyrkan
samtidigt åligger honom, tilläfventyrs finner svårighet vid att betala
erforderliga afgifter jämväl till den egna gudstjänsten, finner kommittén
äfven ur denna synpunkt billigheten kräfva, att främmande trosbekännare
erhålla lindring uti ifrågavarande hänseende.

I sammanhang härmed erinrar kommittén därom, att främmande
trosbekännare på grund af gällande lagstiftning äro pliktiga att, med det
enda förbehåll, som omnämnes i 13 § af 1873 års dissenters, lika med
öfriga svenska medborgare deltaga i utskylderna till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, men att samma främmande trosbekännare
enligt kyrkostämmoförordningarna äro uteslutna från rättigheten att deltaga
i öfverläggningar och beslut angående beviljandet af medel till kyrkliga
behof och i kontrollen öfver dessa medels användande. Då motsvarighet
mellan skatteplikt och rösträtt i fråga om främmande trosbekännare alltså
icke äger rum, anser kommittén härutinnan förefinnas ytterligare ett skäl,
att främmande trosbekännare befrias, i den utsträckning förhållandena
sådant medgifva, från skattskyldighet till statskyrkan.

Af icke ringa betydelse vid bedömandet af frågan, huruvida lindring
bör beredas främmande trosbekännare i dem åliggande skattskyldighet
till statskyrkan, är enligt kommitténs förmenande den omständigheten,
att så länge berörda skattskyldighet oförminskad kvarstår, personer,
hvilka hylla främmande lära och faktiskt anslutit sig till bestående samfund

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 85.

af främmande trosbekännare, likväl icke anse sig förhindrade att i
rättsligt afseende kvarstå inom svenska kyrkan samt till och med att
deltaga i öfverläggningar och beslut angående denna kyrkas angelägenheter.
Den oklarhet i förhållandet mellan statskyrkan och främmande trosbekännare,
som sålunda råder, anser kommittén vara en olägenhet af mycket allvarsam
art, ty den nuvarande skattskyldighetens bibehållande medför å ena
sidan, att kyrkan icke kan med tillräcklig auktoritet häfda sin ställning
gentemot afvikande riktningar inom hennes egna råmärken, och å andra
sidan, att äfven de främmande trossamfundens ställning i många afseenden
blir osann och skef. Större klarhet härutinnan skulle lända såväl statskyrkan
och de främmande samfunden som äfven samhället i dess helhet till gagn.

Vidare åberopar kommittén såsom skäl för skattel:näring, särskild!
med hänsyn till. prästerskapets aflöning, den redan förut anmärkta omständigheten,
att främmande trosbekännare i följd däraf, att grundsatsen
om deras befrielse från utgörande af vissa aflöningsbidrag vid löneregleringarnas
uppgörande merendels icke vunnit tillämpning, äfven fått
sig ålagd en mot dessa bidrag svarande skattskyldighet.

Ett stöd för medgifvande af lindring i den skattskyldighet till statskyrkliga
ändamål, som för närvarande åligger bekännare af annan lära
än den evangelisk-lutherska, finner kommittén uti det i viss mån analoga
förhållandet, att medlemmarna af de icke territoriella evangelisk-lutherska
församlingarna i Stockholm — nämligen hofförsamlingen, tyska och finska
samt garnisonsförsamlingarna — äro jämlikt § 37 mom. 4 i nådiga förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 november 1863 för sina personer samt för inkomst af arbete och kapital
befriade från dem eljest åliggande skatteplikt till kyrkliga ändamål
i den territoriella församling, de tillhöra.

Kommittén påvisar, att inom de med oss närsläktade protestantiska
länderna dissenters redan i större eller mindre män befriats från skattskyldighet
till det nationella kyrkosamfundet. En af kommitténs ordförande
biskopen H. W. Tottie författad, vid betänkandet fogad redogörelse
för den utländska lagstiftningen i dissenterskattefrågan lämnar närmare
upplysning om förhållandena härutinnan i protestantismens två
hufvudländer Tyskland och England samt våra lutherska grannländer
Finland, Norge och Danmark, där de kyrkliga förhållandena äro mest
jämförliga med våra egna. Författaren meddelar, att ’en jämförande
granskning af lagstiftningens nuvarande ståndpunkt ådagalägger, att i
hufvudsak samma princip ligger till grund för de inom nämnda stater
gällande bestämmelser på förevarande område. Dissenters äro nämligen
i regeln under vissa förutsättningar befriade från personella kyrko -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 85.

skatter, d. v. s. från de efter hufvudtalet, efter personlig beskattningsgrund
utgående afgifter till nationalkyrkans underhåll samt hennes prästerskaps
och kyrkobetjänings aflöning, under det att i alla dessa länder
dissenters fortfarande skola utgöra de å fastighet hvilande afgifter af
grundskatts natur, i vissa länder äfven öfriga kyrkoskatter å förmögenhet,
inkomst och rörelse. De olika modifikationerna i beskattningsprincipens
genomförande äro beroende af den innerligare eller lösare förbindelsen
mellan kyrka och stat, mellan samhällslifvets kyrkliga och borgerliga
element.’

Då kommitténs förslag till lösning af dissenterskattefrågan företer likhet
i en viss punkt med den uti Norge gällande lagstiftningen i ämnet,
har jag ansett lämpligt här återgifva kommitténs framställning därutinnan.

’I Norge’, säger kommittén, ''ägde redan jämlikt 1845 års dissenterlag
främmande trosbekännare åtnjuta viss befrielse från kyrkliga afgifter.
Enligt nu gällande dissenterlag af den 27 juni 1891 med däri den 17 maj
1904 vidtagna förändringar äro såväl dissenters — hvarmed i Norge förstås
sådana, som bekänna sig till den kristna (äfven evangelisk-lutherska)
religionen utan att vara medlemmar af den evangelisk-lutherska statskyrkan
— som äfven judar och unitarier befriade från andra direkt till
statskyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning utgående afgifter än
sådana, som erläggas för särskilda kyrkliga förrättningar eller hvilka i
form af tionde eller därmed likställda pålagor skola utgöras af fast egendom.
Beträffande sådana bidrag till kyrkliga ändamål, som ingå i de för
kommunala behof i allmänhet utgående ''personliga’, d. v. s. på förmögenhet
och inkomst uttaxerade, afgifter och sålunda mera indirekt
erläggas till statskyrkan, gäller, att dessa bidrag, i den mån de skola utgöras
af sådana främmande trosbekännare, som under sistförflutna skatteår
med hela sitt hus oafbrutet tillhört egen, lagligen ordnad församling, skola
nedsättas med af kommunalstyrelsen bestämdt belopp. För öfrigt äger
kommunalstyrelsen besluta, huruvida och i så fall i hvilken utsträckning
sådan befrielse också må medgifvas personer, hvilka icke tillhöra någon
ordnad församling eller hvilkas hus räknar medlemmar, som tillhöra statskyrkan,
äfvensom huruvida skattebefrielsen må gälla jämväl ’eiendomsskatten’,
d. v. s. afgifter uttaxerade på fast egendom eller därmed enligt
gällande beskattningslagar likställda skatteföremål.’

Efter det kommittén sålunda utvecklat sina allmänna synpunkter i
dissenterskattefrågan, gör kommittén det uttalandet, att den anser sig böra
jakande besvara frågan, huruvida lindring bör beredas främmande trosbekännare
uti vårt land i dem nu åliggande skyldighet att erlägga afgifter
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Bill. till Riksd. Prof. 1808. 1 Sami. 1 Afd. 65 Haft.

b) Skattelindringens

omfattning
med hänsyn
till personel''.

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Därpå öfvergår kommittén till behandling af spörsmålet, i hvilken omfattning*
sådan lindring bör medgifvas i afsende å personer och beskattningsföremål.

Härvid framhåller kommittén, hurusom hvarje lindring i skattskyldigheten
innebär, att en del af skattebördan, till lättnad för vissa medborgare,
öfverflyttas på andra eller på statsverket. Då nu, yttrar kommittén, lindringen
hufvudsakligen betingas af omsorgen om den enskildes religionsed!
samvetsfrihet och jämväl åsyftar, att han ej må komma att för religiösa
ändamål betungas med dubbel skatteplikt, lärer skyldig hänsyn till
dem, som i hans ställe skola öfvertaga bördan, fordra, att tillräcklig garanti
erhålles för att den, som utträder ur svenska kyrkans gemenskap
och därmed eventuellt förvärfvar rätt till lindring i skattskyldigheten till
denna kyrka, är beredd att, i mån af sina tillgångar, bidraga till upprätthållandet
af det främmande trossamfundets gudsdyrkan och inrättningar.
Eljest kan måhända befaras, att personer blott för vinnande af lindring i
skattskyldigheten anmäla sig till utträde ur kyrkan, särskildt när större
utgifter för kyrkliga ändamål i vederbörande församling förestå. Enligt
nu gällande dissenterlag erfordras icke intyg om att den, som utträder ur
statskyrkan, ingår i annat tillåtet religionssamfund, utan han kan ställa
sig oberoende af hvarje religiös sammanslutning. Blotta utträdet ur kyrkan
innefattar alltså uppenbarligen icke den erforderliga garantien. Däremot
anser kommittén, att sådan garanti kan antagas ligga däri, att den
utträdande verkligen ansluter sig till och förblifver uti ett främmande
trossamfund, enär därigenom blir uppenbart, att han af bevekelsegrunder,
som sammanhänga med hans religiösa öfvertygelse, utgått ur statskyrkan,
och att han, därest ej skattelindring medgifves, kan blifva i dubbel måtto
betungad med utgifter för religiösa ändamål. Äfven i fråga om sådana
främmande trosbekännare, som aldrig tillhört svenska kyrkan, utan antingen
från barndomen uppfostrats i annan lära eller inflyttat från utrikes
ort, bör enligt kommitténs mening i ordningens intresse fordras, att de,
för åtnjutande af skattelindring, skola vara medlemmar af någon här i
riket befintlig, lagligen erkänd församling af främmande trosbekännare,
något som ock torde vara förhållandet med de flesta af dem.

Endast sådana främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som
i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket
befintlig, lagligen erkänd församling af dylika trosbekännare, böra alltså
efter kommitténs uppfattning erhålla skattelindring, och detta oberoende
af frågan om den främmande församlingen har en sådan organisation,
som kan fordras för erhållande af rätt till egen kyrkbokföring. Saknaden
af denna rätt anser kommittén ej i och för sig böra uppfattas såsom
bevis på bristande fasthet i församlingens organisation, enär de anteck -

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 85.

ningar rörande medlemmarnas borgerliga förhållanden, som afses med
kyrkbokföringen, äro något för församlingen såsom sådan i viss mån
främmande. Åtskilliga af de utom statskyrkan stående trossamfunden
torde, äfven när deras organisation ej lägger hinder i vägen därför, befinnas
mindre villiga att i det borgerliga samhällets tjänst åtaga sig det
uppdrag, som kyrkbokföringen innebär. Har emellertid en främmande
församling erhållit rätt till egen kyrkbokföring, synes kommittén denna
omständighet böra särskildt beaktas vid bestämmandet af skattelindringens
storlek. Kommittén framhåller, att medlemskapet af den främmande församlingen
ej får vara af endast tillfällig beskaffenhet, utan att vederbörande
åtminstone större delen af det år, för h vilket bidraget till statskyrkan utgår,
skall hafva tillhört den främmande församlingen, för att skattelindring
skall ifrågakomma.

Icke blott dissenters’ olika ställning till statskyrkan bör, på sätt nu
utvecklats, öfva inflytande på frågan om skattelindringens omfattning.
Enligt kommitténs tanke böra härpå äfven inverka å ena sidan det större
eller mindre besvär, prästerskapet och kyrkobetjäningen måste underkasta
sig för fullgörande af de ämbetsgöromål, livilka äro af beskaffenhet att
direkt eller indirekt komma jämväl främmande trosbekännare till godo,
och å andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna
kunna anses hafva af prästerskapets och kyrkobetjäningens dem
lämnade biträde ocli öfriga verksamhet.

I hvilken utsträckning biträde af svenska kyrkans prästerskap påkallas af
främmande trosbekännare, lärer svårligen kunna statistiskt utredas, men efter
kommitténs förmenande anlitas i icke få fall prästerskapet af främmande
trosbekännare, isynnerhet vid inträffande sjukdoms- eller dödsfall. Likaledes
torde biträde af svenska kyrkans prästerskap icke sällan påkallas för
vigsel och jordfästning af främmande trosbekännare, för hvilka förrättningar
särskild betalning numera i regeln icke kan fordras. De främmande
trosbekännare, hvilka vistas på ort, där deras samfund saknar egen
gudstjänstlokal, torde ofta deltaga i svenska kyrkans gudstjänster och äfven
i öfrigt begagna sig af hennes förmåner.

Vida mer omfattande och betungande än dylika på främmande trosbekännares
begäran verkställda kyrkliga förrättningar är emellertid det
besvär, som uppstår i följd af den prästerskapet åliggande kyrkbokföringen
samt de öfriga borgerliga bestyr, prästerskapet fått sig anförtrodda och
för hvilka i betänkandet utförligt redogöres (s. 147—159). Kommittén anmärker,
att om ock endast en ringa del af dessa bestyr kommer den
enskilde bekännare!! af främmande lära — liksom den enskilde medlemmen
af svenska kyrkan — omedelbart till godo, så har han dock såsom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

medborgare i staten samma medelbara gagn däraf som alla andra statsborgare
och lärer därför lika litet som någon af dessa kunna med fog göra
anspråk på, befrielse från skyldigheten att, i en eller annan form, tillskjuta
medel, i den mån sådant erfordras, till beredande af ersättning åt den,
som utför dessa borgerliga bestyr.

Utom de mera regelbundet återkommande bestyren för det borgerliga
samhällets räkning har svenska prästerskapet en mängd åligganden till
myndigheters och enskildas tjänst, Indika, om de än icke låta sig schematiskt
öfverskåda, dock taga prästerskapets tid och krafter i anspråk, ofta i betydande
utsträckning. Hit hör, säger kommittén, den ständiga omvårdnad om folkskolan,
som åligger pastor i hans egenskap af ordförande i kyrkostämma
och skolråd och som för öfrigt i gällande författningar är honom anbefalld,
hans förpliktelse att stå de borgerliga myndigheterna till tjänst med alla
de upplysningar och åtgärder, som ligga inom området för hans ämbetsverksamhet,
skyldigheten att i allt,.som rör enskilda medborgares samhälleliga
förhållanden, biträda med upplysningar och intyg af hvarjehanda
slag m. in. Mycket af allt detta kommer främmande trosbekännare såväl
äldre som yngre omedelbart till godo, såsom skolundervisning äfvensom
intyg om ålder, frejd o. s. v. för inträde i undervisningsanstalter, intagande
på sjukhus, tillstånd att idka handel eller annan näring, sökande af platser,
erhållande af understöd, pensioner etc., flyttningsbetyg, bevis om släktskapsförhållanden
kanske för flera generationer, om medellöshet eller vederhäftighet
i ekonomiskt afseende, om svenskt medborgarskap, med mera
sådant. Den ofta vanskliga, i hvarje fall ansvarsfulla pröfningen af möjligen
befintliga äktenskapshinder, hvilken skall föregå utfärdandet al lysning,
tillkommer präst i svenska kyrkan äfven i fråga om främmande trosbekännare,
och detta jämväl i det fall att endera eller båda kontrahenterna
tillhöra främmande trossamfund med rätt till egen kyrkbokföring och
med sådant prästerskap, att Konungen funnit åt detsamma kunna anförtros
att med laga verkan förrätta vigsel. Beträffande föreskrifna anteckningar
i kyrkböckerna och meddelande af ämbetsbevis därur, har svenska kyrkans
prästerskap icke någon lättnad i sitt arbete däraf, att personer öfvergå
till eller eljest rättsligen tillhöra främmande församling vare sig utan eller
med rätt till egen kyrkbokföring, så framt icke i sistnämnda fall de främmande
trosbekännarna bo och vistas inom stad eller pastorat, där deras
församling finnes bildad. Tvärtom får prästerskapet i flera fall ökadt besvär
för de främmande trosbekännarnas skull, särskilt genom de i §§ 2 och 8
af nådiga förordningen angående kyrkböckers förande den 6 augusti 1894
föreskrifna dubbla anteckningarna.

Vid öfvervägande af hvad prästerskapet i det borgerliga samhällets

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

eller i den enskilde individens intresse har att uträtta af beskaffenhet att
komma äfven främmande trosbekännare direkt eller indirekt till godo, och
om man tänker sig dessa göromål öfverflyttade från prästerskapet till andra,
särskildt aflönade personer, torde det, yttrar kommittén, knappast kunna
antagas, att dylika tjänstemän i tillräckligt antal och med erforderlig utbildning
för göromålens behöriga förrättande skulle kunna anställas för
hälften af den summa, hvartill församlingarnas lagbestämda och frivilliga
afgifter till prästerskapets aflöning uppgår. Enligt prästlöneregleringskommitténs
beräkning utgjorde under ecklesiastikåret 1896—97 summan
af dessa bidrag 5,547,039 kronor 34 öre för rikets samtliga territoriella
församlingar. Antalet prästerliga tjänster i dessa församlingar var samma
år 2,325, däraf 1,368 kyrkoherdebeställningar. Då emellertid icke blott
kyrkoherdarna utan jämväl ett stort antal komministrar och kapellpredikanter
hafva expedition med skyldighet att föra kyrkböcker och utfärda
därpå grundade betyg in. in., antager kommittén — med hänsyn till såväl
göromålens mängd som nödvändigheten att göra expeditionerna lätt tillgängliga
för allmänheten —, att minst 1,500 nya tjänstemän skulle erfordras
för utförande af de göromål, hvarom här är fråga. Hälften af ofvan omförmälda
aflöningssumma skulle således ej förslå att bereda hvar och en
af dem större lön än något öfver 1,800 kronor. Dessa beräkningar anser
kommittén kunna tjäna till någon ledning för bedömande af frågan, i
hvilken omfattning lindring i afgifterna till prästerskapets aflöning bör
beredas främmande trosbekännare.

Det gagn, främmande trosbekännare hafva af kyrkobetjäningens verksamhet,
är, såsom kommittén påpekar, jämförelsevis mindre betydande.
Mest torde denna betjänings biträde tagas i anspråk vid begrafningar.
Emellertid bör, enligt kommitténs mening, äfven för dessa tjänster godtgörelse
af främmande trosbekännare lämnas i form af skattebidrag, i den
mån särskild betalning för tjänsterna icke vidare får förekomma.

I fråga om skattebidrag för öfriga kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad
och underhåll af kyrka och prästgård, kultuella anordningar, inventarier,
kyrkas uppvärmning och belysning, beredande af lokaler för pastorsexpedition
och kyrkoarkiv, anställande af skrifbiträde för kyrkbokföringen,
diakoni, s. k. barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll
och vård af begrafningsplatser m. in., bör enligt kommitténs åsikt betydande
lindring beredas främmande trosbekännare. Af hvad för angifna
ändamål åtgöres är visserligen en del af beskaffenhet att lända äfven
dylika trosbekännare i större eller mindre mån till gagn; så är t. ex. förhållandet
med anordningarna för pastorsexpedition och kyrkoarkiv, diakoni,
anstalter för barnavård och annan verksamhet i välgörande syfte, under -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

håll och vård af begrafningsplats^* etc. Andra åtgärder, särskilt de som
afse gudstjänsten, äro af sådan beskaffenhet, att flertalet främmande trosbekännare
kunna antagas i allmänhet icke vilja däraf betjäna sig. Den
lindring i skattskyldigheten för nu ifrågavarande kyrkliga ändamål, som
bör beredas främmande trosbekännare, verkar dock i allmänhet mindre
kännbart än lindringen i bidragsskyldigheten till prästerskapets och kyrkobetjäningens
aflöning, alldenstund de årliga utgifterna för sistnämnda
ändamål merendels uppgå till ej obetydligt högre belopp.
lindringens Slutligen framhåller kommittén, hurusom det vid bedömande af frågan,
omfattning med hvilken män främmande trosbekännare kunna och böra befrias från bidrag
ha7kattnilgs- ^ statskyrkliga ändamål, är nödigt att taga hänsyn till de olika slag af
föremål, beskattningsföremål, från hvilka afgifterna utgå, och erinrar kommittén, att nu
icke blifvit ifrågasatt, att lindring skulle beredas främmande trosbekännare
vid erläggande af afgifter af fast egendom.

Vidkommande de i gällande löneregleringsresolutioner för prästerskapet
stadgade personliga aflöningsbidragen, borde väl enligt kommitténs åsikt främmande
''trosbekännare helt och hållet fri tagas från deras utgörande, enär
tillvaron af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett
närmare förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det,
som kan antagas äga rum i fråga om de inom församlingen boende personer.
hvilka äro af främmande tro.

Emellertid anser kommittén, att såvidt bidragsskyldigheten till prästerskapets
aflöning är grundad på nu gällande löneregleringar eller på äldre
konventioner eller föreningar, förändring i skattskyldigheten för dissenters
beträffande afgifter vare sig för personer eller för inkomst af kapital eller
arbete icke kan ifrågakomma förr, än löneregleringarna eller de äldre bestämmelserna
om prästerskapets aflöning upphört att gälla beträffande de
särkilda församlingarna. I afseende härå framhåller kommittén, att minskning
i prästerskapets stadgade förmåner icke kan utan rättskränkning
komma till stånd och att det rimligtvis icke kan förutsättas, att de personer,
som på grund af löneregleringarna fått sin skattskyldighet bestämd
enligt den gradering, som var grundad i den äldre lagstiftningen, skola
finnas benägna att medgifva någon rubbning härutinnan till beredande af
aflöningsfyllnad åt prästerskapet i stället för de bidrag, som genom skattelindringen
till förmån för dissenters skulle komma att upphöra. Den utvägen,
säger kommittén, kunde ju tilläfventyrs föreslås, att staten i ett
fall sådant som detta skulle träda hjälpande emellan. Med hänsyn till
ifrågavarande skatters kommunala natur anser dock kommittén det vara
mindre lämpligt, att bristen helt och hållet utfylles af statsverket; för
öfrig! blefve fyllnadsbeloppen mången gång så obetydliga, att det skäligen

Kanyl. Maj: fa Nåd. 1 roposition N:o 85.

icke kan begäras, att för eu sådan utgift hela den apparat skulle sättas i rörelse,
som måste vara verksam vid statsanslags utbetalande och redovisande.

Om däremot å kyrkostämma fattas beslut angående utgörande af avgifter
— utöfver de vid löneregleringen bestämda — till löner åt prästerskapet,
t. ex. för höjande af fastställd lön eller ökande af antalet prästerliga
tjänster, finnes efter kommitténs mening ej hinder att omedelbart
bevilja främmande trosbekännare den skattelindring, som kan böra medgifvas.

Afgifterna till kyrkobetjäningens kontanta aflöning äfvensom till fyllande
af öfriga kyrkliga behof utgå numera efter de grunder, som för
kommunalutskylders utgörande äro i allmänhet stadgade, och skulle jämväl
i de sålunda bestämda afgifterna skattelindring redan nu kunna ifrågakomma.
Ännu torde dock eu del kyrkobetjänte åtnjuta aftöningsförmåner
enligt äldre bestämmelser, men anser kommittén, att nedsättning i afgifter,
som utgå efter dylik äldre grund, ej bör äga rum.

Vid utarbetandet af sina förslag, såvidt de beröra prästerskapets aflöning,
sedan tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har dissenterskattekommittén
ansett sig kunna och böra utgå från prästlöneregleringskommitténs
förslag angående försainlingsafgifters utgörande. Nämnda kommitté
föreslår i §§ 7 och 16 af förslaget till lag angående reglering af
prästerskapets aflöning, att, församlingsafgifter skola, inom. en viss gräns,
utgöras efter samma grunder, som äro i allmänhet stadgade för utgörande
af de afgifter, om Indika kyrkostämma fattar beslut, dock med rätt för
kyrkostämma att till bestridande af omförmälda aflöningsbidrag stadga en
personlig afgift för en hvar, som fyllt 18 år. Vid förslagets granskning
inom kammarkollegium uttalade sig emellertid nämnda myndighet i sitt
den 10 november 1905 afgifha underdåniga utlåtande (sid. 132) för afskaffande
af personliga afgifter.

Dissenterskattekommitrén tillstyrker, att främmande trosbekännare skola
helt och hållet befrias från dylika personliga afgifter, om de upptagas i
det framtida kyrkliga beskattningssystemet. Hvad angår de bidrag till prästerskapets
aflöning, som enligt blifvande löneregleringar skulle komma att
utgöras för kapital eller arbete, bör enligt kommitténs mening befrielse
jämväl från dylika bidrag medgifvas främmande trosbekännare, i den mån
sådan befrielse med hänsyn till öfriga på frågan inverkande omständigheter
kan anses skälig.

Understundom har uttalats den åsikten, att skattelindring icke borde
komma främmande trosbekännare till godo för afkastningen af större industriella
inrättningar. I dem sysselsattes nämligen ett stort antal arbetare,
som tillhörde statskyrkan men endast i ringa mån vore i tillfälle

d) Formenfö\
skatt elindringtns
genomförande.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

att bidraga till hennes underhåll, hvarför det icke kunde med något sken
af befogenhet klagas öfver orättvisa eller obillighet, om innehafvaren af
företaget finge i förhållande till inkomsten däraf bidraga till statskyrkans
underhåll. Med afseende härå yttrar kommittén, att det visserligen icke kan
förnekas, att en stor industri med åtföljande tillströmning af arbetare och
andra personer gifver prästerskapet ökadt besvär och stundom föranleder
behofvet af flera prästerliga tjänster, ökade utgifter för pastorsexpedition
m. m. Men frånsedt ägarens inkomst af företaget medför en sådan anläggning
i regeln en betydande stegring af kommunens ekonomiska bärkraft
dels direkt genom de skattebidrag, som inflyta från de vid företaget
anställda arbetarna och tjänstemännen, dels indirekt genom det inflytande,
som handel, handtverk och andra näringsgrenar däraf röna, hvarförutom
det säkerligen skulle blifva ytters vanskligt att i lag bestämma, i fråga om
hvilka företag skattelindring skulle få åtnjutas eller ej. Till företag, för
hvilka någon lindring ej skulle ifrågakomma, borde, säger kommittén, gifvetvis
räknas icke blott fabriksverksamhet och annan likartad industri,
utan äfven grufdrift, skogshandtering, brädgårdsrörelse, flottningsföretag,
rederirörelse med mera dylikt. Kommittén anser därför, att främmande
trosbekännare, hvilka äro innehafvare af större industriella anläggningar
icke böra i förevarande afseende genom lagstiftningsåtgärd försättas i
sämre ställning än andra dissenters.

Beträffande formen för skattelindringens genomförande — såvidt icke
fråga är om personliga afgifter, för hvilka full befrielse ju skulle under
alla omständigheter medgifvas — har kommittén fäst sin uppmärksamhet
särskild! vid två metoder. Antingen kunde nämligen genom ett allmänt
lagstadgande påbjudas nedsättning med vissa procent af den del utaf de
för inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter, som belöper å främmande
trosbekännare; eller ock skulle åt församlingarna kunna öfverlåtas
att hvar för sig besluta om den skattelindring, som med afseende å för
handen varande förhållanden anses rättvis och lämplig.

Kommittén har vid uppgörandet af sina förslag i ämnet valt den
senare utvägen och yttrar till stöd härför: Allt ifrån kristendomens införande
i vårt land har den grundsats tillämpats, att församlingarna själfva
skola aflöna sitt prästerskap och bestrida öfriga kyrkliga utgifter. De
afvikelser härifrån, som förekommit, äro att betrakta såsom af tillfälliga
orsaker föranledda undantag från en eljest gällande regel. Då den kyrkliga
beskattningen således är af kommunal natur, ligger det också närmast
till hands, att medlemmarna af den kyrkliga kommunen skola hafva rätt
att själfva bestämma öfver en fråga, som kan blifva af ganska ingripande
betydelse med afseende å kommunens förmåga att fullgöra sina förplik -

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 83.

telser. De enskilda församlingarna äro dessutom bäst i .stånd att bedöma,
såväl i livad man nedsättning i skattskyldigheten rättvisligen bör beredas
olika grupper af främmande trosbekännare, med hänsyn till de uppoffringar
de göra för egen gudstjänst, deri omfattning, hvari de taga församlingens
prästerskap i anspråk för pastoral vård, kyrkbokföring o. s. v., som ock
huru långt församlingen kan gå i tillmötesgående, utan att dess återstående
medlemmar oskäligt betungas med utgifter för kyrkliga behof.’

Såsom ytterligare stöd för sitt förslag härutinnan åberopar kommittén
exemplet från Norge, där der, på sätt jag redan nämnt, i fråga om främmande
trosbekännares skattskyldighet i vissa fall öfverlätits åt de kommunala
representationerna att bestämma, huruvida och i hvilken utsträckning
befrielse må äga rum.

Emellertid säger sig kommittén ingalunda förbise, att i följd af den
form för skattelindringens genomförande, som af kommittén valts, dylik
lindring någon gång kan komma att uteblifva, äfven när den varit af
omständigheterna påkallad; dock är kommittén öfvertygad, att hos svenska
kyrkans medlemmar den åskådningen skall allmänt och inom kort tränga
igenom, att lindring bör beviljas af kommittén åsyftade dissenters i deras
skattskyldighet till statskyrkliga ändamål.

Med afseende å en inom kommittén gjord invändning därom, att, vid öfverläggningen
å kyrkostämma före besluts fattande i frågan, personliga hänsyn
kunna komma att göra sig gällande eller diskussionen beröra de främmande
trosbekännarnas rent privata förhållanden, särskildt deras förmögenhetsförhållanden,
fäster kommittén uppmärksamheten därpå, att skattelindringen
icke skall gälla enskilda personer utan de främmande trossamfunden såsom
sådana. I själfva ämnet för öfverläggningen å kyrkostämman skulle alltså
icke förefinnas någon anledning att öfverskrida gränsen för en saklig
diskussion; i allt fall förmenar kommittén, att ett sådant öfverskridande
torde kunna och böra förebyggas af stämmans ordförande.

Då det synts kommittén angeläget, att skattenedsättningen icke blireJtG[“"d"/or
i någon afsevärd grad olika å orter med i det hela liknande förhållanden, gens bestämbar
kommittén angifvit de viktigaste synpunkter, som enligt kommitténs mande * »®-tanke därvid böra komma i beaktande. ,iMa *M''

I fråga om bidragen till prästerskapets aflöning skulle man efter
kommitténs mening hafva att taga hänsyn till, i hvilken mån nedsättning
i afgifterna kan betingas af å ena sidan det större eller mindre besvär,
prästerskapet måste underkasta sig för främmande trosbekännares skull,
och å andra sidan det större eller mindre gagn, de främmande trosbekännarna
kunna anses hafva af prästerskapets dem lämnade biträde och
öfriga verksamhet. Med afseende härå har kommittén, på sätt jag förut
Bih. tiU Riksd. Prof.. 1,908. 1 Sand. 1 Afd. 63 Haft. 5

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

framhållit, giort det uttalandet, att om man sammanfattar allt, hvad
prästerskapet i samhällets eller den enskildes intresse har att uträtta af
beskaffenhet att komma främmande trosbekännare direkt eller indirekt
till godo, och öfverfiyttar dessa göromål från prästerskapet till andra,
särskild! aflönade personer, dylika tjänstemän i tillräckligt antal och
med erforderlig utbildning för göromålens behöriga förrättande näppeligen
kunna anställas för hälften af den summa, hvartill församlingarnas
lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets aflöning uppgår. I
själfva verket torde härför kräfvas ett betydligt större belopp. Kommittén
anser fördenskull, att beträffande de till prästerskapets aflöning utgående
församlingsafgifterna — hvilka utgöra den största posten bland de kyrkliga
skattebidragen — den nedsättning, som må medgifvas främmande
trosbekännare, bör bestämmas till mindre än hälften, hvarmed kommittén
emellertid så mycket mindre vill hafva sagt, att prästernas borgerliga
bestyr utgöra ens tillnärmelsevis hälften af deras arbete, som detta ju
ersättes medelst afsevärda förmåner utöfver församlingsafgifterna. Endast för
medlemmar af sådan främmande församling, som äger rätt till egen kyrkbokföring,
finner kommittén en vidsträcktare skattelindring vara af rättvisa
och billighet påkallad.

Rörande åter bidragen till kyrkobetjäningens aflöning och till öfriga
kyrkliga ändamål, anser kommittén en nedsättning till mer än hälften vara
fullt befogad. Åtskilliga af dessa ändamål, yttrar kommittén, äro af den
beskaffenheten, att om de betraktas endast från synpunkten af individens
omedelbara gagn, full befrielse från skyldigheten att lämna bidrag till dem
bör äga rum. Beträffande andra däremot skulle, under samma förutsättning,
endast en ringa nedsättning kunna ifrågakomma.

I betraktande af nu berörda omständigheter har kommittén trott sig
kunna göra det allmänna uttalandet, att den nedsättning i skattskyldigheten
till kyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må medgifvas
främmande trosbekännare, synes, då den främmande församlingen
icke har rätt till egen kyrkbokföring, kunna bestämmas till hälften af
det belopp, de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till
tre fjärdedelar af samma belopp, då den främmande församlingen har
dylik rätt.

Uppmärksamhet bör emellertid, säger kommittén, ägnas jämväl däråt,
att ej genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans kvarstående medlemmar
oskäligen betungas med vare sig skulder, som utträdande medlemmar varit
med om att besluta, eller eljest utgifter tör redan verkställda eller omedelbart
förestående större företag, såsom nybyggnad eller mera omfattande
reparation af kyrka eller prästgård m. m. Till förekommande af utträde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Sfi. 35

i syfte att undgå bidrag till sådana utgifter skulle det enligt kommitténs
åsikt göra tillfyllest, om stadgande meddelades därom, att skattelindring
ej får liga rum, med mindre än att den dissekerande under en viss tid
efter utträdet ur svenska kyrkan tillhört annat inom riket befintligt, af
staten erkändt trossamfund. Kommittén bär tänkt sig, att skattelindring
ej skulle ifrågakomma för annan främmande trosbekännare än deri, som
före den 1 januari under det år, då debitering af skattebidragen verkställes,
i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande
tillhör viss lagligen erkänd främmande församling. Debitering af de afgifter,
om hvilka kyrkostämma beslutar, sker nämligen under senare delen
af det år, bidragen afse, för att under det därpå följande året betalas.
Kommittén anser då ock, att den fordran kan med skäl uppställas, att den,
som erhåller lindring i skattskyldigheten för ett år, skall under samma år
intill tiden för debiteringen hafva tillhört den främmande församlingen.

Till sist har kommittén till skärskådande upptagit frågan, huruvida
samt, i sådant fall, på hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning börf) Fyllande af
beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår den senom
därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldig- !,«?„ uppkomheten
till kyrkliga ändamål. na bristen.

Med hänsyn därtill att utgifterna för berörda ändamål till ojämförligt
största delen bestridas af de särskilda kommunerna själfva, bör efter
kommitténs mening i förevarande fall, liksom då skatteobjekt eljest bortfalla,
bristen, åtminstone i första hand och om den är ringa, fyllas genom
ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, som kvarstå inom svenska
kyrkan, hvaremot förhållandet blir ett annat, därest en mera betydande
stegring i afgifterna skulle inträda. Kommittén föreslår härutinnan en sådan
anordning, att om till följd af skattelindringen de kvarstående församlingsmedlemmarnas
afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt belopp understigande
100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma, hvaremot, om ökningen
uppgår till 100 kronor eller mera, godtgörelse bör för någon del däraf
beredas församling, som härom gör framställning.

Medel till denna godtgörelse anser kommittén böra beredas af statsverket,
enär genom skattelindringen främjas ett intresse, hvilket kan sägas beröra ej
ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare, som omedelbart
komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället i dess helhet.

Sedan gammalt har väl, säger kommittén, i vårt land prästerskapet aflönats
och kyrkliga utgifter bestridts af församlingarna själfva. Då statsanslag
förekommit, hafva dessa hufvudsakligen varit af subsidiär art. Men just af
sådan karaktär skulle det anslag blifva, som komme att utgå till betäckande
af den på förutnämnda sätt uppkomna bristen i församlingarnas budget.

Hufvudgrunder
för
Kommitténs
förslag.

36 KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

För öfrig! påpekar kommittén, att den tanken börjar mer och mer tränga
sig fram, att i fall, sådana som detta, staten bör träda emellan till lättande
och utjämnande af de kommunala skattebördorna.

Hvad beträffar statsbidragets storlek, anser kommittén detsamma
lämpligen böra bestämmas till hälften af det belopp, från hvilket de
främmande trosbekännarna erhållit befrielse. Då vederbörande församling
sålunda alltid har att själ!’ fylla en del af bristen, finner kommittén
däruti en viss garanti mot missbruk af den församlingen tillkommande rätten
att medgifva nedsättning i skattebidragen. Å andra sidan bör efter kommitténs
mening utsikten att erhålla statsbidrag såsom hjälp till bristens
betäckande, när denna uppgår till 100 kronor, innebära en eggelse för
församlingen att visa dissenters allt skäligt tillmötesgående.

Såsom en sammanfattning af framställningen i den ''allmänna motiveringen’
och under hänvisning till omfattningen af det erhållna uppdraget,
gör kommittén det uttalandet, att en lagstiftning i föreliggande
ämne torde böra byggas på följande hufvudgrunder:

1. Lindring i skyldigheten att bidraga till svenska prästerskapets
aflöning äfvensom till öfriga statskyrkliga ändamål medgifves endast sådana
främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått
till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd
församling af dylika trosbekännare.

2. Nedsättning i de af fast egendom utgående utgifter till statskyrkliga
ändamål äger icke rum.

3. Full befrielse medgifves från utgörande af personliga utgifter till
svenska kyrkans prästerskap.

4. Viss lindring beredes de främmande trosbekännarna vid utgörande
af sådana utgifter till statskyrkliga ändamål, som utgå för inkomst af
kapital eller arbete.

5. Åt svenska kyrkans församlingar öfverlåtes att hvar för sig besluta
om den lindring i de för inkomst af kapital eller arbete utgående
skattebidragen, som med afseende å för handen varande förhållanden
finnes skälig.

(5. När skattelindring medgifves, skall den i lika mån tillgodokomma
alla sådana till den kyrkliga kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma
främmande församling, som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens
åtnjutande.

7. Om, i följd af medgifven skattelindring, en mera afsevärd brist
uppstår i den kyrkliga kommunens inkomster, lämnas ersättning af statsmedel
till betäckande af bristens halfva belopp.

Äro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å lönereglerings -

Kungl. Maj: t* Nätt. Proposition N:o 85. •> ‘

resolution — fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående ordnande
af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm aflöning
den 1 november 1872 — eller å äldre konvention eller förening, eller
utgå afgiftema till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder än dem,
som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, bär kommittén
ansett nedsättning i dylika utgifter ej böra äga rum.

En från kommitténs i öfrigt enhälliga betänkande i visst afseende
skiljaktig mening har uttalats af kommittéledamoten, redaktören J. Byström.
Han anser nämligen att, med afseende å sättet för skattelindringcns genomförande,
den utvägen bör väljas, att i allmänt lagstadgande fastslås, att
den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller de af kommittén
föreslagna villkoren, skall för inkomst af kapital eller arbete deltaga i
utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften af det belopp, som
eljest skolat honom påföras. Att till kyrkostämman hänskjuta frågan om
dissenters’ skattebefrielse finner reservanten ej vara lämpligt. Därigenom
skulle det kunna inträffa, att eu del kyrkostämmor beslöte att bevilja befrielse
från ifrågavarande skatt, under det att andra icke gjorde det,
hvilket skulle innebära eu ojämnhet, som måste anses förkastlig. Men
äfven i ett annat afseende skulle, såsom reservanten påpekar, ojämnhet
kunna uppstå. I den ena kommunen kunde nämligen beviljas nedsättning
intill halfva skattebeloppet, i en annan till en fjärdedel och i en tredje
kanske endast till en tiondedel. Vidare kunde måhända i samma kommun
ena året beviljas befrielse från skatt, men det andra året icke.
Äfven fäster reservanten uppmärksamheten därpå, att skattefrågor ofta
äro ömtåliga och att det ej kan vara ömkligt att göra till föremål för
diskussion å kyrkostämmorna, huruvida den ena eller andra dissenterförsamlingen
skall frias från skatt eller icke. Kyrkostämmorna äro lika litet
som en del andra stämmor fredade för besök af personer, som, då det
gäller vissa öfverläggningsämnen, kunna tillåta sig ogrannlaga yttranden, och
reservanten säger sig ej kunna inse, att man gör vare sig statskyrkoförsamlingarna
eller dissenterförsamlingarna någon tjänst med att till .behandling på
kyrkostämmorna årligen kasta in en skattefråga sådan som den förevarande.

Jämväl i fråga om storleken af den ersättning från statsverket, som
skulle med anledning af skattelindringen beredas svenska kyrkans församlingar,
är Byström så till vida skiljaktig, att han anser dylik ersättning böra
till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse åtnjutes, för året
uppgår till sammanlagdt minst 50 kronor.

Särskild mening.

Skattlindringens

ekonomiska
verkningar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Af dissenterskattekommitténs tabellverk framgår, huru den ifrågasatta
reformen skulle verka i ekonomiskt hänseende. Några siffror från detta
tabellverk har jag ansett mig böra till belysning däraf meddela.

Samtliga af inkomst af kapital och arbete utgående afgifter till statskyrkliga
ändamål under 1 år skulle, — sedan omreglering af prästerskapets
löner skett med tillämpning af prästlöneregleringskommitténs förslag
och med iakttagande af höjning för vissa löner enligt grunder, som jag
torde i annat sammanhang få utveckla — enligt dissenterskattekommitténs
beräkning uppgå till 5,160,928 kronor. Om hänsyn tages endast till de
svenska kyrkoförsamlingar, inom hvilka främmande trosbekännare finnas,
blir motsvarande siffra för dessa församlingar 4,115,583 kronor.

Af sistnämnda summa belöper å:

1) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling af
främmande trosbekännare med egen kyrkbokföring
(katoliker och mosaiska trosbekännare)........................... kr. 25,078: 25

2) Personer, som i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhöra någon af staten erkänd församling
af främmande trosbekännare utan egen kyrkbokföring

(ett stort antal metodister in. fl.), ...................................... » 7,070: 23

3) Personer, som anmält sig till utträde ur eller eljest icke

tillhöra svenska kyrkan, men ej heller tillhöra någon
nu befintlig af staten erkänd församling af främmande
trosbekännare (ur svenska kyrkan lagligen utträdda
baptister m. fl.) ...................................................................... kr. 12,496: 28

4) Personer, som tillhöra församling af främmande tros bekännare,

men fortfarande kvarstå inom svenska

kyrkan (flertalet baptister, metodister m. fl.).................. » 39,774: 41

Samtliga uppgifva främmande trosbekännare, vare sig de kvarstå inom
svenska kyrkan eller icke, betala alltså af de för inkomst af kapital eller
arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifter tillhopa 84,419 kronor
17 öre, hvaraf belöper å främmande trosbekännare inom till svenska
kyrkan hörande stadsförsamlingar 52,416 kronor 18 öre eller l.oi procent
och å främmande trosbekännare inom landsförsamlingar 32,002 kronor
99 öre eller 0.62 procent af samtliga till statskyrkliga ändamål för
inkomst af kapital eller arbete utgående afgifter (5,160,928 kr.).

De bägge kategorier af främmande trosbekännare, till hvilka enligt
kommitténs förslag skattelindringen borde sträcka sig, nämligen de under
1) och 2) här ofvan upptagna, erlägga af dessa afgifter tillhopa 32,148

Kunijl. Maj:In Nåd. Proposition 1V;o 85.

:t9

kronor 48 öre, däraf inom stadsförsamlingar 28,133 kronor 71 öre eller
0.54 procent och inom landsförsamlingar 4,014 kronor 77 öre eller O.os
procent af hela det för inkomst af kapital eller arbete utgående afgiftsbeloppet
(5,160,928 kr.). Det belopp, med bvilket befrielse skulle af ifrågavarande
främmande trosbekännare åtnjutas — beräknadt, såsom kommittén
föreslagit, för första gruppen till tre fjärdedelar och för andra gruppen
till hälften af de afgifter, de enligt nu gällande bestämmelser äro skyldiga
att betala —, skulle uppgå för första gruppen till 18,808 kronor 68 öre
och för andra gruppen till 3,535 kronor 11 öre eller sammanlagdt 22,343
kronor 79 öre, utgörande 0,43 procent af samtliga inom hela riket af inkomst
af kapital eller arbete utgående afgifter till statskyrkliga ändamål.

Såsom bidrag till betäckande af den blåst i de kyrkliga kommunernas statsanslag
budget, som uppkommer vid eu skattelindring i den utsträckning, dissentillpackande
skattekommittén föreslagit, skulle, om den af samma kommitté uppställda*/uppkommen
grunden för ersättningens beräknande tillämpas, komma att af statsverket br,3t''
till de svenska kyrkoförsamlingarna återgäldas 10,021 kronor 47 öre af
bristens hela belopp 22,343 kronor 79 öre. Den ökade skattebördan för
samtliga till svenska kyrkan hörande församlingar, inom hvilka till kategorierna
1) och 2) hörande främmande trosbekännare finnas, skulle, efter afdrag
af omförmälda statsbidrag, uppgå till sammanlagdt 12,322 kronor 32 öre.

Det öfvervägande flertalet myndigheter har beträffande själfva hufvud- uttalanden
frågan, huruvida främmande trosbekännare böra fritagas från skyldig- '' fraganheten
att för sina personer samt för inkomst af kapital och arbete er- ,tfohåiiarelägga
afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,1nmbeut, iänsbiträdt
kommitténs därutinnan uttalade mening, nämligen samtliga domkapitel jomkapulen,
— med undantag af det i Strängnäs —, Stockholms stads konsistorium och Stockholms
hofkonsistoriet äfvensom samtliga länsstyrelser med undantag af de i Östergötlands
län och, delvis, i Hallands län; och har Kungl. Maj:ts be- hofkonsifallningshafvande
i Örebro län väl tillstyrkt befrielse från rent personliga^
afgifter men ställt sig tveksam, hvad angår afgifterna för inkomst af lindring.
kapital och arbete. Härvid hafva flera af myndigheterna framhållit, att
anspråket på den ifrågasatta lindringen icke kan grundas på något som
helst rättskraf, ej heller anses berättigadt med hänsyn till några samvetsbetänkligheter
hos dissenters. Enligt dessa myndigheters åsikt tala endast
billighetsskäl för en lindring. Å andra sidan hafva några myndigheter
uttryckt den meningen, att icke blott billighet utan äfven rättvisa krafvel''
lindringens beviljande.

Den ifrågasatta lindringen anser emellertid domkapitlet i Uppsala böra

Mot skattelindring.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

ifrågakomma endast under förutsättning, att de belopp, med Indika dissenterförsamlingarnas
skatt för religiösa ändamål lindras, komma till användning
för religiösa ändamål inom dissenterförsamlingarna själfva. Domkapitlet
i Sk ara framhåller, att det intresse, som synes hafva förmått kommittén
att föreslå hänskjutande till kyrkostämma af bestämmandet af
lindringen, varit bland annat att bereda en nödig och behöflig kontroll
mot eventuella missbruk af den medgifna rätten till skattelindring.
Klart vore, att en dylik kontroll borde finnas. Om man anslöte sig till
kommitténs förslag med den förändring, kommittéledamoten Byström i
afgifven reservation förordat, borde meddelas ett stadgande angående
kontroll därå, att dissenterförsamling, hvars medlemmar beviljats skattelindring,
verkligen vore i religiöst afseende verksam. I samma syfte anför
Kungl. Majts befallningshafvande i Södermanlands län, att det skulle kunna
tänkas, att personer sökte obehörigen undgå en del af sin skattskyldighet
till svenska kyrkan genom att bilda en dissenterförsamling allenast till
namnet. Det syntes därför nödigt, att i hvarje särskildt fall förelåge yttrande
huruvida personer, för hvilka lindring i skattskyldigheten till svenska
statskyrkan söktes på grund af deras egenskap af dissenters, tillhörde
främmande trossamfund med offentlig religionsöfning och religiös församlingsverksamhet
inom riket. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge
län anser dissenters’ förmån af skattefrihet böra mätas efter deras verksamhets
beskaffenhet och värde, beroende på styrkan i deras organisation
och hela arten af deras verksamhet. Äfven Kungl. Maj ds befallningshafvande
i Örebro län gör gällande, att skattelindringen bör vara beroende
af de särskilda dissentersamfundens verksamhet och organisation.

Mot förslaget att bevilja dissenters skattelindring hafva uttalat
sig domkapitlet i Strängnäs och Kungl. Maj ds befallningshafvande i
Österqötlands län, därvid domkapitlet såsom skäl åberopat, att själfva
grundsatsen, från hvilken de framställda förslagen utgå, vore alldeles
ohållbar, och Kungl. Maj ts befallningshafvande bestridt, att religionsfriheten
vore beroende af en förändring i dissenters’ nuvarande skattskyldighet
till statskyrkliga ändamål, eller att lindring i skattskyldigheten
påkallades af samvetsfrihetens sak. Emellertid har Kungl. Maj ts omförmälde
befallningshafvande, enär den insats, de frireligiösa samfunden
inom sitt område göra, vore af den betydelse jämväl för staten i dess
helhet, att det måste framstå som en obillighet, att deras medlemmar
skulle för religiösa ändamål utan inskränkning betungas med dubbel skattskyldighet,
giort det uttalandet, att skäl möjligen kunde föreligga att på
ett eller annat sätt lämna de främmande trossamfunden det understöd,
som ur billighetssynpunkt kunde anses befogadt.

Kunyl. Majds Nåd. Proposition N:o So.

Eu mellanställning intages af öfverståthållareämbetet och KunglD MtUanttmMaj:ts
befallningshafvande i Hallands län. ",ny

Öfver s t åt hd Ila re ärnb et et, som betonar, att hvarje svensk medborgare
är skyldig att bidraga till statskyrkans upprätthållande, förmenar, att
de enda afgifter, för Indika främmande trosbekännare kunna med något
fog påkalla befrielse, äro de som i gällande konventioner ersatt jura
stolte eller ersättning för de särskilda förrättningar, prästerskapet på begäran
verkställde. Måhända skulle denna synpunkt tillräckligt beaktas,
om främmande trosbekännare, Indika äga rätt till offentlig religionsöfning,
befriades från skyldigheten att utgöra personliga afgifter till svenska kyrkan,
dess prästerskap eller dess betjäning.

Kung! Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anser de till
lagligen erkänd församling hörande främmande trosbekännarnas anspråk på
lindring i viss grad uti dem åliggande skattskyldighet till svenska statskyrkan
vara öfverensstämmande med billighet och rättvisa, hvarför de i
hvarje fall borde befrias från personliga afgifter, men finner sig icke för
närvarande kunna tillstyrka nedsättning i afgifter för kapital och arbete.

Hvaije individ vore nämligen pliktig att efter måttet af sin förmögenhet
bidraga till fullföljd af hvarje statens ändamål, äfven om han icke hade
direkt nytta däraf eller detsamma till och med skulle strida mot hans
enskilda öfvertygelse. Så länge det funnes en statskyrka, som fyllde ett
statens ändamål, syntes därför någon orätt i egentlig mening på grund af
skyldigheten att lämna bidrag till statskyrkans upprätthållande icke tillfogas
ens den samhällsmedlem, som icke omfattade eller gillade statskyrkans
lära. Då dessutom verkan af lindringen, enligt hvad kommitténs
utredning syntes gifva vid handen, komme att blifva högst obetydlig,
kunde det ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att för ernående af ett
så ringa resultat igångsätta de vidlyftiga årliga utredningar och pålägga
myndigheter de betungande arbeten, som kommittén för frågans lösningföreslagit.

De myndigheter, som i princip godkänt kommitténs förslag, hafva ii) Dissenters
allmänhet icke särskildt yttrat sig angående den omfattning, i hvilken be- f°a9t”kyfklf‘a
lidelse från den ifrågavarande skattskyldigheten borde medgifvas. Emellertid inrätthar
ingen af dem ifrågasatt fullständig frihet. Af de myndigheter, som nm?arn*-uttryckligen uttalat sig mot fullständig skattefrihet, har domkapitlet i Uppsala
anfört bland annat, att den äfven enligt kommitténs förslag för främmande
trosbekännare kvarstående skyldigheten att i någon mån erlägga
skatt till den svenska kyrkans understödjande rättfärdigades icke endast
däraf, att denna kyrkas prästerskap för dem utförde visst arbete af borgerlig
natur, utan hade sitt stöd däri, att staten borde understödja den

Bill. till Rikstl. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 6

42 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 85.

kyrka, som staten ansåge bäst ägnad att tjäna folket i religiöst och sedligt
afseende.

Domkapitlet i Västerås yttrar, att kommittén med rätta framhållit de
mångskiftande borgerliga åligganden, som hvila på statskyrkans prästerskap
och som hafva lika betydelse för alla samhällsmedlemmar, äfven dissenters,
såvida de icke själfva öfvertag^ dem. Lättare hade berörts den
allmänna samhällsbetydelsen af prästerskapets kyrkliga verksamhet, hvilken
emellertid icke vore mindre beaktansvärd. I detta hänseende vore att erinra
om det dryga arbete, en pastor hade att utföra såsom ordförande i
skolråd och barnavårdsnämnd, hvartill kornrne hans befattning med verkställande
af sagda , korporationers beslut, hans verksamhet såsom skolväsendets
chef och såsom själfskrifven ledamot i fattigvårdsstyrelsen. Slutligen hade
han i sin rent prästerliga verksamhet att åtaga sig sådana personer, som
dissenters i följd af sakens natur helst hölle på afstånd från sina samfund,
och för hvilka sektförsamlingarna särskild! icke hade någon plats i sin
organisation. Det religiöst-sedliga arbetet med dessa personer måste
staten anse vara alla statsborgare plikt att underhålla.

Ett likartad! uttalande har gjorts af domkapitlet i Lund, som fäster
uppmärksamheten därpå, att dissenters direkt och indirekt hafva oberäkneliga
förmåner af att bo i ett land, där en folkkyrka ännu finnes,
e) skatteiind- Kommitténs förslag om full befrielse från utgörande af personliga afringem
om- gifter till svenska kyrkans prästerskap har — oberäknadt domkapitlet i
^"hänsyn ”till Strängnäs, som afstyrkt kommittéförslaget i dess helhet — mött motstånd
beskattnings- erKlagt af domkapitlen i Karlstad och Visby, förutsatt att dylika utgifter
föremål. ö£ver }mfvuc[ taget komma att bibehållas. Sistnämnda myndighet är af
den meningen, att dissenters icke böra utan vidare befrias från deras utgörande,
utan att det bör öfverlämnas åt vederbörande församling att helt
eller delvis medgifva dylik befrielse.

Beträffande frågan, huruvida skattelindring bör komma främmande
trosbekännare till godo för afkastningen af större industriella inrättningar,
hafva några af myndigheterna en annan mening än kommittén.

Så hemställer domkapitlet i Västerås, huruvida det kan anses rättfärdigt,
att därest innehafvaren af en dylik anläggning, som utgör det förnämsta
underlaget för eu kommuns skatteförmåga, tillhör dissenterförsamling,
medan däremot kanske hans familj och underhafvande tillhöra
statskyrkan, inkomsterna från anläggningen skola undandragas kyrklig beskattning
och skattebördan i stället så mycket hårdare drabba kommunens
öfriga medlemmar. Domkapitlet i Lund framhåller, att beträffande företag
af ifrågavarande slag alldeles särskilda anledningar måste föreligga, för
att en skattelindring skall vara motiverad. Berörda företag vore ofta för

Knityl. Maj:tx Kall. Proposition S:o SO.

<iii ort lika fasta och beståndande som landtbruk, af dem vore kommunernas
skatteförmåga liksom deras utgifter i väsentlig man beroende, och det
arbete, som genom dem bereddes prästerskapet, kunde vara af mycket vidtomfattande
och svårartad natur. Pa liknande sätt yttrar sig hofkonsistoriet.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län ifrågasätter,
huruvida skattelindringen bör utsträckas jämväl till inkomst af industriella
verk, och påpekar därvid, hurusom, därest dylika inrättningar sysselsätta
ett större antal statskyrkan tillhörande arbetare, Indika emellertid
endast i ringa män äro i tillfälle att bidraga till statskyrkans underhåll,
det kan befaras, att en sådan skattelindring stundom på ett ganska
kännbart sätt skulle minska inkomsterna för statskyrkans ändamål.

Synnerligen växlande hafva åsikterna varit, då det gällt kommitténsf) Formen för
förslag beträffande formen för skattelindringens genomförande. siatieiindrin Endast

domkapitlen i Lund, Göteborg, Visby och Luleå, hofkonsistoriet förande.
samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Alfsborgs, Västerbottens och
Norrbottens län hafva tillstyrkt eller åtminstone icke afstyrkt bifall till det
af kommittén i denna fråga framlagda förslaget. Härvid hafva dock domkapitlet
i Lund och hofkonsistoriet medgifvit, att skälen mot öfverlämnandet
åt kyrkostämma att besluta, om och i hvilken omfattning lindring
bör medgifvas, icke sakna befogenhet, hvarför nämnda myndigheter, om
dessa skäl skulle befinnas afgörande, framlagt ett förslag till Regressiv beskattning’.
i - •

Domkapitlen i Uppsala, Västerås, Kalmar och Härnösand, Stockholms
stads konsistorium. samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge,
Skaraborgs och Örebro län hafva i likhet med kommittén funnit frågan
om skattelindring böra prof vas för hvarje fall men ansett, att pröfningen
borde ske genom någon annan än vederbörande församling. Då det vore
nödigt att i någon mån kontrollera och gradera skattelindringen, hvilken
borde mätas efter dissenterförsamlingens beskaffenhet och värde, måste
nämligen pröfningen afse hvarje kommun för sig. Lindringens bestämmande
genom församlingen skulle emellertid leda till inkonsekvenser och medföra,
att på kyrkostämman infördes frön till strider, som lätt nog kunde antaga
en personlig karaktär. Afgörandet har därför af flertalet ifrågavarande
myndigheter ansetts böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Domkapitlet i Härnösand har i sådant afseende ''tänkt sig antingen
viss myndighet eller af myndighet för ett större område tillsatt särskild nämnd’,
och domkapitlet i Kalmar uttalar önskvärdheten af att församlingen blir
företrädd af särskildt valda kyrkofullmäktige. Domkapitlet i Uppsala
ifrågasätter, huruvida det icke vore mest tillfredsställande, att Kungl.

Skattelin dringens storlek.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Maj:t öfvertoge afgörande^ efter den utredning som kunde blifva i nåder
anbefalld.

Öfvervägande antalet myndigheter har emellertid, hufvudsakligen på
de af reservanten Byström anförda skälen, ansett, att rätten till lindring i
afgifterna med det belopp, som ansåges skäligt, borde genom allmän författning
fastslås att gälla alla dissenterförsamlingar af den utaf kommittén
angifna beskaffenheten.

I fråga om skattelindringens storlek hafva domkapitlet i Linköping samt
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs och Jämtlands län biträdt
den af reservanten Byström uttalade åsikten, att lindringen bör fixeras
till hälften af utskyldsbeloppet, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län har funnit det tveksamt, om ej nedsättning till hälften
kunde vara till fyllest i hvarje fall.

Däremot hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands,
Västmanlands och Gäfieborgs län uttalat sig för lindringens bestämmande
till hälften af utskyldsbeloppet för medlemmar af dissenterförsamling utan
rätt till egen kyrkbokföring och till tre fjärdedelar för medlemmar af
församling med sådan rätt.

Domkapitlen i Växjö och Karlstad samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands och Västernorrlands län hafva, jämte det de i
öfrigt- anslutit sig till Byströms mening, förklarat sig icke kunna afgifva
yttrande i afseende å lindringens storlek eller åtminstone ej uttalat sig
därom.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län gör det uttalandet,
att man antingen borde, såsom Byström föreslagit, fixera den
minskningsproeent, som man ansåge i allmänhet vara den lämpliga, att
gälla i alla fall, eller, om det syntes nödigt att bereda möjlighet till modifiering
efter förhållandena i olika fall, bestämma ett visst minimum —
förslagsvis 1/s eller 7* —, under hvilket lindringen ej i något fall finge
gå, med rätt för församlingen att, där förhållandena därtill föranledde,
besluta om höjande af lindringsprocenten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län är
af den meningen, att om bestämmelser rörande skattelindring för dissenters
utfärdas, det bör fastslås, att dissenters skola vara berättigade till lindring
i sin skattskyldighet, hvaremot lindringens storlek bör pröfvas af stats-,
myndigheterna.

Domkapitlet i Skara anser sig icke kunna tillstyrka frågans lösning
på grundvalen af kommitténs förslag utan har tänkt sig den anordningen, att
sedan alla skatter för statskyrkliga ändamål erlagts, såsom hittills skett,

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition K:o 85.

eu partiell restitution skulle ske genom statsverket till de lagligen erkända
dissentersamfunden i förhållande antingen till de respektive samfundens
medlemsantal eller till hvad medlemmarna förut faktiskt utbetalt.

Domkapitlet i Strängnäs, som uttalat sig mot medgifvande af lindring,
har förklarat, att om emellertid lindring skri] 1 e beviljas, det utan tvifvel
vore olämpligt att öfverlåta åt församlingarna att därom besluta. På de
skäl, reservanten Byström anfört, borde i sådant fall rätten till åtnjutande
af skattelindring fastställas genom allmän lag. Äfven öfverstäthällareämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hafva ansett
sig böra i hvarje fall afstyrka, att det skulle få ankomma på vederbörande
församling att bestämma, huruvida och till hvilket belopp nedsättning i
utgifter för inkomst af kapital och arbete skulle medgifvas främmande trosbekännare.

Af de myndigheter, som uttalat sig för att rätten till lindring och
lindringens storlek skulle i hvarje särskild! fall pröfvas, har domkapitlet
i Uppsala, utöfver de grunder för skattelindringens bestämmande i särskilda
fall, som åt kommittén framhållits, fäst uppmärksamheten å vikten
däraf, dels att det efterskänkta beloppet verkligen blir af dissenterförsamlingen
användt till främjande af religiösa syften, och dels att vid
pröfning af frågan om skattelindring afseende särskild! fästes vid skickligheten
hos den främmande församlingens föreståndare.

I afseende å hvad kommittén föreslagit därom, att när skattelindring11!Lika skau«-medgifves, den skall i lika mån tillgodokomma alla sådana till den kyrkliga ‘f^ZiJnga
kommunen afgiftspliktiga medlemmar af samma främmande församling,medlemmar af
som uppfylla de allmänna villkoren för lindringens åtnjutande, hafva dom- församling.
kapitlet i Lund, hofkonsistoriet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Örebro län uttalat härifrån afvikande meningar.

Luder förutsättning att det ej öfverlämnas åt kyrkostämma att besluta,
om och i hvilken omfattning lindring bör i det särskilda fallet medgifvas,
yttrar sig domkapitlet i Lund beträffande frågan om en lika skattelindring för
alla dissenters på följande sätt: Att dissenters blefve befriade från personliga
afgi fter för kyrkliga ändamål, motiverades af principiella grunder. Om
och i hvad mån de borde erhålla lindring äfven för kapital ocli arbete,
motiverades allenast af billighetsskäl. Dessa skäl talade för lindring åt dem,
som behöfde sådan, men ej åt dem, som icke vore i behof däraf. Svårigheter
erbjöde sig emellertid vid afgörande af, hvilka företag skulle
komma i åtnjutande af lindring eller icke. Härvid kunde två utvägar påtänkas,
med utgångspunkt, den ena i företagets art och den andra i dess
omfattning. Om man också genom den första icke kunde nå ett alldeles
oantastligt resultat, så skulle dock säkerligen ett ganska tillfredsställande

Kanyl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 85.

sådant vinnas. Utginge man åter från företagets omfattning, så vore detta
ungefär detsamma som att lägga vederbörandes skatteförmåga till grand
för bestämmelserna om skattelindring, eller med andra ord att använda en
metod liknande den, som följdes vid bestämmandet af inkomstskatten till
staten. En progressiv eller rättare sagdt degressiv beskattning af dissenters
för kyrkliga ändamål syntes domkapitlet därför böra förordas, så att somliga
éj erhölle någon, andra en mindre eller större skattelindring. I samma
syfte uttalar sig hofkonsistoriet.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län medgifver, . att
den ifrågavarande bestämmelsen om en lika skattelindring är principiellt
riktig, men invänder, att eu dylik bestämmelse skulle föranleda till att ett
beslut om skattelindring ej kunde, såsom önskligt vore, gälla för någon
längre tid. Tillströmningen till ett dissentersamfund kunde nämligen på
grand af skattelindringen blifva så stor, att de ekonomiska grunder, hvarå
skattelindringen från början hvilat, redan efter ett ar rubbades, hvaraf
följden blefve, att den ej kunde med hänsyn till den statskyrkliga kommunens
ekonomi bibehållas. Fråga uppstode da, huruvida det vore lämpligast
att årligen upptaga ett dylikt tvisteämne till behandling eller ock
bestämma, att medgifven skattelindring val Unge gälla längre tid, men
borde inskränkas till det antal dissenters, som tillhörde samfundet vid
tidpunkten för lindringens bestämmande. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förklarar sig emellertid icke vara i tillfälle att härutinnan af -

gifva något bestämdt förslag.

i) Ersättning Rörande ifrågasatt ersättning af statsmedel till kyrklig kommun, hvars
af ttatsmedei in]~om&ter j följ C1 af medgifven skattelindring afsevärdt minskas, framhålla
M<a/a»"domkapitlen i Uppsala. Skara och V ästerås önskvärdheten af att full erHndring.
sättning beviljas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län är af
den åsikten, att ersättning bör förekomma, endast om den uppkomna
minskningen i inkomst er af Kungl. Maj ds befallningshafvande pröfvas bereda
statskyrkoförsamlingens medlemmar en alltför betungande skattskyldighet
samt i den mån af Riksdagen för ändamålet anvisadt anslag lämnar
tillgång till dylik godtgörelse.

Kungl. Maj ds befallningshafvande i Jönköpings län förklarar sig
ense med kommittén i förevarande fråga, dock att ersättning med halfva
beloppet af den uppkomna minskningen bör medgifvas, när samma minskning
uppgår till minst 50 kronor.

Däremot anser Kungl. Majds befallningshafvande i Örebro län
dylik ersättning icke böra ifrågakomma. Sadant skäl för staten att träda
hjälpande emellan, som gällde exempelvis i fråga om understöd åt af fattig -

A''ting!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 85.

vård särskilt betungad kommun, förelåge icke i förevarande fall, då det
ju i hvarje händelse säkerligen ytterst skulle komma att bero på kommunerna
själfva, huruvida skattelindring skulle komma att beviljas eller ej

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län ifrågasätter,
huruvida minskningen kommer att uppgå till så betydande belopp, att
statsbidrag öfver hufvud får anses nödvändigt för skattebördans utjämnande.

Kammarkollegium anför, att kollegium vid bedömandet af föreliggande
fråga, så vidt den berör prästerskapets aflöning, i likhet med dissenterskattekommittén
utgått från prästlöneregleringskommitténs i berörda ämne framlagda
förslag, hvarmed kollegium ''särskildt velat uttala, att kollegii yttrande
är afgifvet under förutsättning, att under församlingsafgifterna ej
kommer att inbegripas något aflösningsbelopp för tertialtionden’.

Vid öfvervägande af de skäl, som anförts till stöd för de i förvarande
ämne uttalade olika åsikterna, har kollegium funnit sig böra biträda den
meningen, att billighetsskäl tala för en lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.
En fullständig befrielse torde så mycket mindre böra ifrågakomma, som
de främmande trossamfunden måste anses hafva sin verksamhet begränsad
till medlemmarna af det egna samfundet, under det att statskyrkans verksamhetsfält
vore vida mer omfattande. Enligt kollegii mening vore det af
vikt att fasthålla, att ett bibehållande åtminstone delvis af dissenters’
skattskyldighet för upprätthållande af statskyrkan vore — oafsedt andra
omständigheter — påkalladt redan däraf, att det allt fortfarande måste
anses vara en dissenters åliggande medborgerlig plikt att jämte öfriga
statsborgare bidraga till uijprätthållande af statskyrkans verksamhet för
sådana religiösa och sedliga ändamål, som de särskilda främmande trossamfunden
icke vore ägnade att i fullaste omfattning främja.

Uti kommitténs åsikt, att skattelindring bör medgifvas endast sådana
främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått
till eller eljest rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen
erkänd församling af dylika trosbekännare, instämmer kollegium för sin del.

Dock synes kollegium ytterligare en förutsättning böra uppställas för
rätten att tillgodonjuta den såsom skälig ansedda lindringen. Om nämligen
vissa dissentierande statsborgare skulle, på billighetens grund, erhålla lindring
i skyldigheten att lämna bidrag till upprätthållande af de statskyrkliga
inrättningarna, kunde det icke utan skäl fordras, att lindringen ej ägde
rum i andra fall, än att den, som komme i åtnjutande däraf, hade en
motsvarande skyldighet i det kyrkliga samfund, hvaraf han vore medlem,
eller, med andra ord, att han tillhörde ett religiöst verksamt kyrkosamfund,

Kammar kollegium.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

så organiseradt, att dess medlemmar ägde ovillkorlig skyldighet att därinom
underhålla såväl predikant som predikolokal.

Kollegium fäster uppmärksamheten därpå, att med dissenterlagens
nuvarande affattning så godt som ingen säkerhet finnes för att de församlingar,
som på grund af denna lag vunnit erkännande, verkligen
komma att utöfva religiös verksamhet, enär bestämmelser saknas, som
ålägga den en gång erkända dissenterförsamlingen någon verksamhet och
än mindre förplikta församlingens medlemmar till ekonomiska uppoffringar
härför. Därest i enlighet med kommitténs förslag rätten till lindring skulle
i hvarje särskildt fall pröfvas af kyrkostämman, hade denna att taga hänsyn
bland annat till, huruvida den sökande dissenterförsamlingen vore
religiöst verksam. Väsentligen olika måste däremot förhållandet gifvetvis
ställa sig, därest sådan form för skattelindringens genomförande valdes,
att hvar och eu, som i laga ordning öfvergått till eller eljest rättsligen
tillhörde ett af staten erkändt främmande kyrkosamfund, skulle utan särskild
pröfning få en del af sin skattskyldighet till statskyrkan Överflyttad
på andra skattskyldiga. Det torde då kunna blifva till stark frestelse för
religiöst indifferenta personer att söka undandraga sig eu del af sin skattskyldighet
till statskyrkan genom att utträda ur densamma och söka erkännande
af en af dem bildad församling, hvars organisation icke sträckte
sig längre än till anställande af den i 2 § dissenterlagen omförmäla föreståndaren,
eller åtminstone sälla sig till en förutvarande frikyrka utan afsila
att ekonomiskt understödja densamma.

Som kollegium anser ett af de mera påtagliga bevisen för att en församling
är religiöst verksam ligga däri, att dess medlemmar gorå ekonomiska
uppoffringar för denna verksamhet, förmenar kollegium, att omfattningen
af bidragsskyldiglieten till det egna samfundet utgör en fullt
objektiv grund, efter hvilken lindringen i skattskyldigheten till statskyrkan
må kunna regleras.

Beträffande den af kommittén föreslagna formen för skattelindringens
genomförande såvidt angår afgifter för inkomst af kapital och arbete, anser
kollegium det väl icke kunna förnekas, att kommittén anfört beaktansvärda
skäl för den af kommittén förordade formen. Men å andra sidan finner
kollegium de skäl än mera vägande, som kommittéledamoten Byström i
sin reservation åberopat till stöd för den af honom föreslagna. Kollegium
instämmer därför i den af Byström uttalade åsikten, att genom allmänt
stadgande bör fastslås, att den som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt
fyller gifna villkor, skall vara befriad från skatt till statskyrkan till sa
stor del, som anses skäligt.

I fråga om lindringens storlek framhåller kollegium, att da det allt

Kuntjl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 49

fortfarande måste anses vara en dissenters åliggande medborgerlig plikt
att jämte öfriga statsborgare bidraga till upprätthållande af statskyrkans
verksamhet, dissenters’ kvarstående skattskyldighet ieke bör utmätas
allenast efter det gagn, dissenters för egen del kunna anses hafva af de
statskyrkliga inrättningarna. Kommittén, som till grund för sina beräkningar
i frågan lagt allenast nyttighetssynpunkten, hade därvid kommit
till det resultatet, att den nedsättning i skattskyldigheten till kyrkliga
ändamål, som för inkomst af kapital och arbete kunde medgifvas främmande
trosbekännare, syntes, då den främmande församlingen icke hade
rätt till egen kyrkbokföring, kunna bestämmas till hälften af det belopp,
de främmande trosbekännarna eljest skolat erlägga, och till tre fjärdedelar
af samma belopp, då den främmande församlingen hade dylik rätt. Om
nu den af kollegium framhållna omständigheten tages med i betraktande,
kunde det, säger kollegium, komma i fråga, att nedsättningen borde i viss
mån ytterligare begränsas. Med sin uppfattning af frågan anser kollegium,
att skattelindringens storlek icke bör göras beroende däraf, huruvida den
främmande församlingen äger eller saknar rätt till egen bokföring. Kollegium
förklarar sig emellertid icke hafva något att erinra mot att halfva utskyldsbeloppet
uppställes såsom maximum för skattelindringen.

Då nu enligt kollegii mening skattelindring icke ovillkorligen bör få
tillgodonjutas, utan rätten till lindring skall vara beroende däraf, att dissenters
med afgifter understödja det trossamfund, de tillhöra, och då afgiftens
storlek bör vara i viss mån afgörande för skattelindringens storlek,
kommer kollegium till det resultatet, att den nedsättning i skattskyldigheten
till statskyrkliga ändamål, som för inkomst af kapital och arbete må
medgifvas främmande trosbekännare, bör bestämmas till ett belopp motsvarande
den afgift, hvarmed den främmande trosbekännaren understödjer
det trossamfund, han tillhör, dock att lindringen ej må öfverstiga hälften
af det belopp, som skolat honom påföras i afgifter till berörda ändamål.

Slutligen anser kammarkollegium, att i särskild lag böra sammanföras
samtliga bestämmelser i ämnet, och att till denna lag bör meddelas hänvisning
i de öfriga författningar, som af de nya bestämmelserna beröras

Af den redogörelse, jag lämnat för dissenterskattekommitténs utlåtande,Departementsframgår,
att kommittén ur flera olika synpunkter belyst frågan om lin- ylande.
dring i främmande trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga ändamål.
Enligt min mening är väl icke någon af dessa synpunkter ensam
för sig afgörande, men förenade hänvisa de på nödvändigheten af att
något åtgöres för lösningen af denna fråga.

De af kommittén angifna hufvudgrunderna för en lagstiftning i ämnet

Bill. till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 63 Höft. 7

Rurvjl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 85.

synas mig kunna i allt väsentligt godkännas. Dock anser jag mig böra
föreslå några afvikelser från dessa grunder.

Redan inom kommittén bar, såsom jag förut nämnt, skiljaktighet yppat
sig beträffande formen för den ifrågasatta skattelindringens genomförande.

Två ledamöter af kommittén hafva nämligen ansett, att det borde
öfverlämnas åt de särskilda församlingarna att hvar för sig besluta om
den skattelindring, som kunde anses rättvis och lämplig, hvaremot den
tredje ledamoten, redaktören Byström, uttalat sig för meddelandet af ett
lagstadgande i syfte att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt
uppfyller de af kommittén föreslagna villkoren, skulle för inkomst af kapital
eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med
hälften af det belopp, som eljest skolat honom påföras.

I likhet med kammarkollegium anser visserligen äfven jag, att kommitténs
majoritet anfört beaktansvärda skäl för den af densamma föreslagna
anordningen. Dock synes det mig icke kunna förnekas, att, genom
ett öfverlämnande åt församlingarna af rätten att besluta icke blott beträffande
frågan, huruvida skattelindring öfver hufvud skall medgifvas,
utan äfven angående lindringens omfattning, en viss ojämnhet i rättens
utöfning skulle följa, på sätt reservanten inom dissenterskattekommittén
jämväl framhållit. Jag finner därför lämpligast, att genom lag meddelas
föreskrift därom, att viss lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga
ändamål skall komma sådana främmande trosbekännare till godo, som
afses i kommitténs förslag.

Angående storleken af denna lindring har kommitténs majoritet uttalat
den meningen, att de främmande trosbekännare borde befrias från
halfva utskyldsbeloppet, när de icke hafva rätt till egen kyrkbokföring,
eljest från tre fjärdedelar af samma belopp. Reservanten åter hyser den
uppfattningen, att lindringen alltid bör fixeras till hälften af utskyldsbeloppet,
och har i denna sin uppfattning vunnit tillslutning af åtskilliga
ortsmyndigheter. Icke heller jag anser tillräckligt vägande skäl föreligga
för medgifvande af större skattenedsättning åt medlemmar af främmande
församling med egen kyrkbokföring än åt andra främmande trosbekännare.

Olika meningar hafva inom kommittén gjort sig gällande äfven beträffande
frågan, i hvilken utsträckning ersättning af statsmedel bör beredas
till betäckande af den i följd af skattelindringen uppkommande bristen
i de kyrkliga kommunernas inkomster. Reservantens anspråk härutinnan
gå något längre än kommitténs, i det att enligt hans åsikt ersättning
bör till fullo utgå, så snart det belopp, för hvilket befrielse inom
församlingen åtnjutes, under året uppgår till sammanlagdt minst femtio
kronor, hvaremot kommittémajoriteten anser, att godtgörelse icke bör åt -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85. 51

njutas med mindre än att bristen uppgår till etthundra kronor eller mera,
ocli då endast med bristens halfva belopp.

Till belysning af denna fråga bär jag med ledning af uppgifterna i
kommitténs tabellverk gjort några beräkningar, som jag torde få meddela.

hör år 1904 skulle samtliga främmande trosbekännare, vare sig de
kvarstodo inom svenska kyrkan eller icke, under de af kommittén antagna
törutsättningar för beräkningarna härutinnan, hafva af de för inkomst af
kapital och arbete till statskyrkliga ändamål utgående afgifterna betalat
tillhopa 84,419 kronor 17 öre. Tages emellertid hänsyn endast till de
främmande trosbekännare, för hvilka jag nu är sinnad att föreslå skatte1
ändring, framgår af kommitténs tabellverk, att dessa af berörda afgift er
skulle hafva erlagt 32,148 kronor 48 öre. Det belopp, med hvilket befrielse
skulle af dem åtnjutas, kan alltså antagas uppgå 1 ill sammanlagdt
16,074 kronor 24 öre. I följd häraf skulle, med den af kommittén föreslagna
begränsningen af statsbidragets storlek, å de svenska kyrkoförsamlingarna
komma en ökad skattebörda af 9,324 kronor 58 öre och af statsverket
tillskjutas 6,749 kronor 66 öre. Medgåfves full ersättning af statsmedel,
när i en församling bristen uppginge till etthundra kronor eller
mera, skulle å församlingarna belöpa 2,574 kronor 92 öre och å statsverket
13,499 kronor 32 öre. Om däremot, såsom reservanten föreslagit,
full ersättning af statsmedel beviljas, redan när bristen uppgår till femtio
kronor, lcomme församlingarna att få vidkännas eu ökad skattebörda af
1,422 kronor 46 öre, under det att statsbidragets storlek skulle uppgå till
14,651 kronor 78 öre.

Antalet svenska kyrkoförsamlingar, där till skattelindring berättigade
främmande trosbekännare vid 1904 års utgång funnos, var 151. Inom 14
af dessa församlingar skulle vid en skattelindring till halfva utskyldsbeloppet,
bristen hafva uppgått till etthundra kronor eller däröfver; till
femtio kronor eller mera i 30 församlingar, däraf 11 landsförsamlingar
och 19 stadsförsamlingar.

De meddelade siffrorna gifva vid handen, att äfven om ersättning af
statsmedel beredes de svenska kyrkoförsamlingarna efter den af reservanten
Byström uppställda måttstocken, statsverkets kostnad för genomförandet
af skattelindring åt främmande trosbekännare i den af mig angifna omfattning
likväl icke skulle blifva synnerligen betungande. Om, såsom ju
kan antagas, de främmande trosbekännarna vid en reform af dissenterskattelagstiftningen
komma att i större antal, än nu är förhållandet, utträda
ur statskyrkan, blir naturligtvis kostnaden icke obetydligt större.
Denna kostnad skulle dock, såvidt nu kan bedömas, icke uppgå till något
mera afsevärdt belopp. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt kan in -

Kan yl. Mops Nåd. Proposition N:o 85.

träffa, att, för den händelse statsbidrag lämnas endast till betäckande af
hälften af den genom skattelindringen uppkommande bristen, en eller
annan till svenska kyrkan hörande mindre församling finge vidkännas en
väl betungande ökning i skattebördan. Med hänsyn till anförda omständigheter
lärer statens mellankomst kunna med fog påkallas i den större
omfattning, som reservanten föreslagit, eller således närhelst skattelindringen
inom en församling för året uppgår till sammanlagdt minst femtio
kronor.

Efter samråd med cheferna för justitie- och civildepartementen — på
hvilkas föredragning frågorna om vissa af de ifrågasatta lagändringarna
bero — hafva på grundvalen af kommitténs förslag och i enlighet med
de af mig nu uttalade åsikter blifvit inom vederbörande departement utarbetade
följande under litt. A—K vid detta protokoll fogade författningsförslag,
nämligen:

l:o) förslag till lag angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning;

2:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862;

3:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863;

4:o) förslag till lag angående byggnad och underhåll af kyrka med
hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva;

5:o) förslag till lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll af prästgård;

6:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen
angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november
1883;

7:o) förslag till lag angående sättet för organistlöns utgående;

8:o) förslag till lag angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober
1873;

9:o) förslag till kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i kungl.
förordningen angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter
här i riket den 30 juni 1838;

10:o) förslag till kungörelse angående ersättning af allmänna medel
åt svenska kyrkan tillhörande församling med anledning af främmande
trosbekännare tillkommande lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan
samt hennes prästerskap och betjäning.

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Dessutom tiar inom ecklesiastikdepartementet utarbetats ett under litt.
L härvid bilagdt förslag till ändrad lydelse af § l(i i det af prästlönereglcringskommittén
framlagda förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, i syfte att uti omförmälda paragraf skulle meddelas hänvisning
till den särskilda lagstiftningen angående lindring i främmande
trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga ändamål.»

Sedan departementschefen uppläst de under mom. l:o)—7:o) samt
1 (ko) här ofvan omförmälda författningsförslagen, yttrade han vidare, att
uti de under mom. 4:o och 5:o nämnda lagarna, i Indika, förenämnda författningsförslag
skulle medföra ändring, ytterligare ändring torde påkallas,
därest den vid 1907 års riksdag under viss förutsättning beslutade kommunala
rösträttsreformen genomfördes, hvarför det syntes lämpligt, att de
ifrågasatta ändringarna i bestämmelserna angående främmande trosbekännares
skattskyldighet för statskyrkliga ändamål ej trädde i kraft förr än
den 1 januari 1910, då, enligt hvad ämnadt vore, de af rösträttsreformen
betingade ändringarna i kommunallagstiftningen skulle vinna tillämpning.

Enär emellertid det förslag till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, som departementschefen hade för afsikt föreslå Kungi.
Maj:t att framlägga för den år 1908 sammanträdande Riksdagen, i viss
del stode i samband med några af de i det föregående omförmälda författningsförslag,
som afsåge att bereda lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet, ansåg departementschefen, att äfven de af honom senast
åsyftade lagförslagen borde föreläggas samma riksdag. Men då två
af dessa lagförslag ankomme på föredragning af cheferna för justitie- och
civildepartementen, hemställde chefen för ecklesiastikdepartementet nu allenast,
att Kungi. Maj:t täcktes lämna nämnda båda departementschefer tillfälle
att inför Kung! Maj:t anmäla de på deras föredragning beroende
lagförslag.

Härefter föredrogs af chefen för justitiedepartementet det under mom.
8:o) och af chefen för civildepartementet det under mom. 9:o) omförmälda
lagförslaget, hvarefter dessa departementschefer i underdånighet hemställde,
att högsta domstolens yttrande öfver ifrågavarande båda förslag måtte för
det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall.

Ur protokollet:
Edtvard Bäcklin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Bilaga Litt. A.

Förslag

till

Lag

angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Med upphäfvande af hvad lag och författningar innehålla stridande
mot denna lag förordnas som följer:

§ 1.

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning,
hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, må för inkomst af
kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest skolat
utgå, påföras medlemmar, af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,
såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då
debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande
trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom därom,
att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare
utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete,
som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt, till den,
som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående
ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening, eller
utgå afgifterna till kyrkobetjaningens aflöning efter andra grunder än dem,
som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, må nedsättning
i dylika afgifter ej äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 85.

Bilaga Lilt. B.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 35 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd ock skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 35 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 35.

De afgifter, om hvilka kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för
hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt, utgå efter den för
rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, med iakttagande däraf att afgifter,
hvarom för stads- och landsförsamlingar, eller delar däraf, gemensam
kyrkostämma beslutar, först skola hvardera församlingen påföras efter förhållandet,
i hvarje förekommande fall, mellan hvarderas sammanlagda röstetal
vid gemensam kyrkostämma. Personliga eller matlagsafgifter få icke,
utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas.

I fråga om afgifter och personliga tjänstbar heter, hvilka enligt gällande
författningar åligga medlemmar af en kyrkoförsamling, oaktadt de
i kyrkostämma icke äga rösträtt, gör denna förordning icke ändring.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare,
är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maf:ts Nåd. Proposition N:o 85.

Bilaga Litt C.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 37 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 37 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 37.

Mom. 1. En hvar, som — — — — åligger bolag.

Mom. 2. I fråga om afgifter — — — — stadgadt är.

Mom. 3. Ämbets- eller tjänstemän, som — — —-----

kyrkofullmäktige besluta.

Mom. 4. Personer, tillhörande hufvudstadens icke-territoriella församlingar,
nämligen hofförsamlingen, tyska och finska samt garnisonsförsamlingarna,
äro icke skyldiga att för sina personer eller för inkomst af arbete
eller kapital erlägga afgifter till kyrka och prästerskap i den teritoriella
församling, där de äro mantalsskrifna.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande trosbekännare,
är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

Inlaga lilt. I).

Förslag

till

Lag

angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad därtill hörer
så ock af särskild sockenstuga.

Med upphäfvande af lagen angående byggnad och underhåll af kyrka
med hvad därtill hörer så ock af särskild sockenstufva den 26 april 1905
förordnas som följer:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstufva, skola, där icke annorlunda är särskildt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga åtnjuta de
genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, ej skyldiga att i den
kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än som med samma privilegier må
vara förenligt.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i omförmälda kostnad är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Bih. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 63 Höft.

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 85.

Bilaga litt. E.

Förslag

till

Lag

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och

underhåll af prästgård.

Med upphäfvande af lagen angående skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af prästgård den 26 april 1905 förordnas
som följer:

Där, enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar,
det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra husen å prästgård,
skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka äga
åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner, skyldiga
att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro därifrån enligt
samma privilegier befriade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i omförmälda kostnad är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Metyls Nåd. Proposition N:o 85.

Bilaga litt. F.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af § 5 i förordningen angående allmänt

ordnande af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883.

Härigenom för ordnas, att § 5 i förordningen angående allmänt ordnande
af klockarnes löneinkomster den 2 november 1883 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 5.

Den till klockare i penningar utgående lön skall af församlingen
sammanskjutas efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande
i allmänhet äro stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring i
skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Bilaga litt. G.

Förslag

till

Lag

angående sättet för organistlöns utgående.

Med upphäfvande af lagen angående sättet för organistlöns utgående
den 15 april 1904 förordnas som följer:

Den till organist utgående lön skall af församlingen sammanskjutas
efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade.

Angående den vissa främmande trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i sådant sammanskott är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kanyl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

Bilaga liit. H.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse af 13 § i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873.

Härigenom förordnas, att 13 § i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

13 §.

De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade afgifter till svenska
kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning må ej påföras främmande
trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran
verkställd.

Angående den lindring i skattskyldigheten i öfrig t till svenska kyrkan
samt hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer vissa främmande
trosbekännare, är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 85.

Bilaga litt. I.

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen angående
mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i
riket den SO juni 1838.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående mosaiska trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838 skall
erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Mosaiska trosbekännare, födda i Sverige eller som, utrikes ifrån inkomna
och i riket bosatta, blifvit eller blifva af Kungl. Maj:t till svenska
undersåtar upptagna, skola hädanefter i alla hänseenden vara ställda i lika
rättsförhållanden med öfriga svenska undersåtar, enligt svensk lag, samt
åtnjuta enahanda rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska undersåtar
i allmänhet, utan andra inskränkningar, än Sveriges grundlagar för
utrikes födda män eller främmande trosbekännare bestämma, eller i denna
förordning särskild! stadgas; hvaremot sådana mosaiska trosbekännare, så
väl för sina personer, som för sin egendom och näring eller rörelse, äro
underkastade samma skyldigheter och åligganden, som öfriga svenska
undersåtar.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjäning, som tillkommer mosaiska trosbekännare,
är särskildt stadgadt.

Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Bilaga litt. K.

Förslag

till

Kungörelse

angående ersättning af allmänna medel åt svenska kyrkan tillhörande
församling med anledning af främmande trosbekännare tillkommande
lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning.

§ 1.

När inom någon till svenska kyrkan hörande församling medlemmar
af sådan i riket befintlig församling af främmande kristna eller mosaiska
trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning, böra, enligt
hvad därom är särskildt stadgadt, komma i åtnjutande af lindring vid utgörande
af de afgifter till'' svenska kyrkan samt hennes prästerskap och
betjäning, som å dem belöpa för inkomst af kapital eller arbete, och det
afgiftsbelopp, från hvilket befrielse sålunda åtnjutes, för året uppgår till
sammanlagdt minst femtio kronor, äger den till svenska kyrkan hörande
församlingen af allmänna medel undfå ersättning med motsvarande belopp.

§ 2.

För utbekommande af ersättning, som i § 1 omförmäles, skall vederbörande
kyrkoråd före utgången af april månad året efter det, då debitering
af ifrågavarande afgifter verkställts, å beloppet ingifva rekvisition, i Stockholm
till statskontoret och i öfriga orter till Konungens befallningshafvande,
samt därvid foga af den, hvilken verkställt debiteringen, meddelad uppgift
angående det belopp, från hvilket befrielse åtnjutits; och har statskontoret
eller Konungens befallningshafvande att utbetala den ersättning, som finnes
böra utgå.

Har kyrkorådet i rekvisition, som till Konungens befallningshafvande
ingifves, begärt att få lyfta ersättningsbeloppet hos vederbörande magistrat
eller kronofogde, skall detsamma genom Konungens befallningshafvandes
försorg tillhandahållas kyrkorådet hos magistraten eller kronofogden, men
i annat fall i vanlig ordning utbetalas från 1 andtränteriet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 85.

Bilaga litt. L.

Förslag

till

ändrad lydelse af § 16 i prästlöneregleringskommitténs den 19 juni
1903 afgifna och i dess betänkande IV innefattade förslag till

Lag

angående reglering af prästerskapets aflöning.

§ 16.

1. Hvad. enligt fastställd lönereglering bör såsom församlingsafgifter
utgöras skall årligen utdebiteras efter samma grunder, som äro i allmänhet
stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka kyrkostämma fattar beslut.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet för
löneinkomster äfvensom prästerskapets boställen, ehvad dessa af löntagare
bebos och brukas eller äro afsedda endast att lämna bidrag till prästerskapets
aflöning.

Angående den Ändring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap,
som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna debiteras------till kyrkofonden.

Består pastorat — — — — påförda bevillning.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 85.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1908.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, anförde i underdånighet: »Vid

föredragning inför Eders Kungl. Maj:t den 6 sistlidne december
af de författningsförslag, som utarbetats på grundvalen af dissenterskattekommitténs
den 29 augusti 1907 afgifna underdåniga utlåtande och förslag
angående ändrade bestämmelser i fråga om främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning,
tillät jag mig erinra därom, att de lagar, i hvilka de under mom. 4:o)
och 5:o) i sagda protokoll upptagna lagförslagen skulle medföra ändring,
Bih. till Iliksd. Prat. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 63 Höft. 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

torde böra undergå ytterligare ändring, därest den vid 1907 års riksdag
under viss förutsättning beslutade kommunala rösträttsreformen kommer
till stånd. Vid sådant förhållande synes med dessa bägge lagförslags
framläggande för Riksdagen böra tills vidare anstå.

Oberoende häraf kunna emellertid de i protokollet för den 6 december
1907 under mom. l:o), 2:o), 3:o), 6:o) och 7:o) upptagna, på min
föredragning beroende författningsförslagen för den nu samlade Riksdagen
framläggas; och anser jag detta så mycket hellre böra ske, som vissa af
dessa förslag, på sätt jag förut haft tillfälle påpeka, äga samband med
det förslag till omreglering af prästerskapets aflöning, som är afsedt att
föreläggas denna Riksdag.

Såsom jag förut tillåtit mig nämna, bör, enligt min tanke, ersättning
af statsmedel beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen
uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster, så snart
denna brist inom en församling för året uppgår till minst femtio kronor.
Sammanlagda beloppet af hvad statsverket sålunda skulle tillskjuta har
af mig beräknats till 14,651 kronor 78 öre. Ehuru något anslag af härför
behöfliga medel icke nu erfordras, alldenstund den ifrågasatta skattelindringen
först från och med 1910 års början skulle tillämpas, — och
då endast beträffande afgifter, som icke äro grundade på nu gällande
löneregleringar eller äldre öfverenskommelser — torde likväl frågan om
åtagande för statsverket att gälda berörda kostnad och villkoren därför
böra underställas Riksdagen i sammanhang med senast omförmälda författningsförslag.

Af formella skäl hafva i det under mom l:o) i protokollet för den
6 december 1907 upptagna lagförslaget ett par smärre redaktionella ändringar
vidtagits», hvarjämte i det lagförslag, som upptages under mom.
3:o) i nämnda protokoll, gjorts den ändring, att i mom. 3 af däri afsedda
paragraf uttrycket »de Förenade rikenas beskickningar hos utländska makter»
utbytts mot »Sveriges beskickningar hos utländska makter.»

Departementschefen uppläste härefter sistnämnda två lagförslag, såsom
desamma efter de vidtagna ändringarna lydde; och hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t i nåder behagade föreslå Riksdagen dels
att antaga såväl dessa lagförslag som de i förutnämnda protokoll under
mom. 2:o), 6:o) och 7:o) upptagna författningsförslagen, dels ock att
lämna medgifvande därtill att, när inom någon till svenska kyrkan hörande
församling medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig
religionsöfning, böra i enlighet med hvad därom i den föreslagna
lagen angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till
svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning är stadgadt, komma
i åtnjutande af lindring vid utgörande af de afgifter till svenska kyrkan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 85.

samt hennes prästerskap och betjäning, som å dem belöpa för inkomst af
kapital eller arbete, och det afgiftsbelopp, från hvilket befrielse sålunda
åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt minst femtio kronor, den till
svenska kyrkan hörande församlingen må af allmänna medel undfå ersättning
med motsvarande belopp.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle nådig proposition i ämnet, af den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.

Ur protokollet:
Victor Edman.