Kintal. Majlis proposition nr 176 (Proposition 1944:176)

Kintal. Majlis proposition nr 176.

Nr 176.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent; given Stockholms slott den 3 mars 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

linning till riksdagens protokoll l!)4i. 1 saini. Nr 176.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Härigenom förordnas, att 1— 3 §§, 4 § 1 mom. samt 7, 8, 11, 14 och 19—
23 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Patent må, under de villkor här nedan stadgas, meddelas å nya uppfinningar,
som avse alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell
verksamhet.

Till patents---rättsinnehavare berättigad.

2 §.

Å uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag eller goda seder, må ej
patent meddelas. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk förening,
må patent ej meddelas å själva alstret utan endast å särskilt förfarande
för dess framställning.

3 §.

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om patent
därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i allmänt
tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person kan med
ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen, eller om
dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande, som förut
blivit sålunda känt.

Har uppfinning---uppfinningen utställdes.

4 §•

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva
eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre
exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

1 Senaste lydelse se betr. 3 § SFS 1897: 19, betr. 4 § 1 mom. 1893 : 36, betr. 7 och 11 §§
1934: 60, betr. 8 § 1939: 90 samt betr. 19—23 §§ 1902: 45.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Ansökningen skall —--uppfinningens benämning.

Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person
bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall avslutas
med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som kännetecknar
uppfinningen och sökes skyddat genom patent.

Är sökanden---- honom svara.

Sökes patent---vardera ingivna.

7 §•

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit
att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter
unden ättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna
införa kungörelse örn ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga innehåll;
och skola därefter samtliga till ärendet hörande handlingar hållas tillgängliga
för en var, där ej patentmyndigheten finner särskilda skäl föreligga
att göra undantag för viss handling, som angår uppfinning å vilken patent
ej sökes i ärendet.

Sedan ansökan kungjorts, stånde en var öppet att inom två månader därefter
till patentmyndigheten inkomma med skriftlig invändning.

Före utgången av den i andra stycket angivna tid skall sökanden till patentmyndigheten
inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av sextio kronor;
dock må denna avgift, förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader
därefter. Sökes patent av uppfinnaren och gör han inom den i andra
stycket angivna tid framställning örn befrielse från utfärdningsavgift, må
patentmyndigheten medgiva sådan befrielse, där det finnes förenat med stor
svårighet tor honom att erlägga avgiften. Avslås framställningen, äge sökanden
städse erlägga avgiften, utan förhöjning, inom två veckor från det sökanden
underrättats örn beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej
föras.

Fullgör sökanden ej vad i tredje stycket stadgas, skall ansökningen avföras
såsom återtagen. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad
i utfärdningsavgift må hava erlagts.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärdningsavgift
erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller befrielse
från avgilten medgivits, företage patentmyndigheten ärendet till avgörande.

Möler ej hinder mot bifall till ansökningen, varde under förbehåll av den
i 18 § omförmälda klanderrätt patent meddelat. Då lagakraftägande beslut
härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg patentbrev utlärdas.
Patentmyndigheten skall ock göra anteckning rörande patentet i ett
lör sådant ändamål upprättat register och införa kungörelse därom i allmänna
tidningarna ävensom på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskrivningen
jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

Ilar patentansökan, som kungjorts enligt vad ovan sägs, blivit slutligt behandlad
genom beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats,

4 Kuric/l. Mcij:ts proposition nr 176.

skall kungörelse härom genom patentmyndighetens försorg införas i allmänna
tidningarna.

8 §•

över beslut av patentmyndigheten å anmälningsavdelning, varigenom patentansökning
förklarats förfallen eller avslagits, åge sökanden att vid talans
förlust inom två månader från beslutets dag anföra besvär hos patentmyndighetens
besvärsavdelning. Vid besvären foge sökanden en avgift (besvärsavgift)
av sjuttiofem kronor, vid äventyr, örn avgiften icke erlagts före
nämnda tids utgång, att besvären icke upptagas till provning.

Har patentansökning bifallits, oaktat invändning framställts i behörig ordning,
äge den, som gjort invändningen, inom tid och under villkor, som i
första stycket angivas, påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens
chef såsom ordförande, minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter
samt en av Konungen inom patentmyndigheten utsedd rättskunmg
ledamot. Såsom ersättare för ordföranden skall, på sätt Konungen bestämmer,
tjänstgöra en av ledamöterna. Besvärsavdelningen är beslutför, när förutom
ordföranden eller dennes ersättare minst två av de tekniskt kunniga
ledamöterna äro tillstädes; i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet
sådant påfordrar, skall dock den rättskunnige ledamoten deltaga.
Såsom besvärsavdelningens beslut gälle den mening, varom flertalet föienar
sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Besvärsavdelningen
äge att till utredning i ärende, som ankommer på dess
prövning, låta vid allmän domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om
besvärsavdelningens verksamhet meddelar Konungen.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.
Klagan skall vid talans förlust fullföljas genom besvär hos Konungen inom
två månader från beslutets dag.

Vad i 7 § första stycket stadgas örn handlingarna i ärendet hos patentmyndigheten
skall äga motsvarande tillämpning med avseende å de handUngar,
som inkomma till Konungen. m

Beslut, varom ovan förmäles, skall av patentmyndigheten på sätt i 5 §
sågs skriftligen delgivas sökanden och den, som gjort invändning. 11

11 §■

Förutom de---trehundra kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentar erläggas
före det årets början; dock må avgift för patentår, som börjat innan patent
meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången av det patentår,
som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och gör denne, innan skyldighet att erlägga
någon årsavgift inträtt, framställning örn uppskov med sådan avgift,
må patentmyndigheten, där det finnes förenat med stor svårighet för honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

att erlägga avgiften, medgiva uppskov därmed högst intill ingången av det
patentår, som börjar näst efter två år från det patent blivit genom lagakraftägande
beslut meddelat. Avslås framställningen, äge patentliavaren städse
erlägga förfallen avgift, utan förhöjning, inom två veckor från det han underrättats
om beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej föras.

Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första månaderna
efter utgången av den tid, inom vilken avgiften enligt andra stycket
eller tredje stycket första punkten skall gäldas, och, förhöjd med ytterligare
en femtedel, dock minst tjugufem kronor, inom därpå följande tid av tre
månader.

Fullgöres ej---patentet förfallet.

Patenthavare vare---beskrivningens offentliggörande.

14 §.

Angående inbetalda årsavgifter samt beslut om uppskov med sådan avgift
så ock angående fullgörandet av de i 12 och 13 §§ föreskrivna åtgärder läte
patentmyndigheten göra anteckning uti det i 7 § omförmälda register.

19 §.

1 mom. Patentintrång föreligger, örn någon olovligen inom riket yrkesmässigt
utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyddat
alster eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa, använda,
utbjuda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller alster,
som framställts medelst patentskyddat förfarande.

Är fråga örn intrång i patent, som avser förfarande för framställning av
visst nytt ämne, skall, utom såvitt angår straffansvar, sådant ämne anses
hava framställts medelst det patentskyddade förfarandet, örn ej annat visas.

Ej må annan än patenthavaren väcka talan i anledning av patentintrång.

2 mom. Den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång,
vare skyldig att utgiva skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen så
ock ersättning för den ytterligare skada intrånget må hava medfört. Föreligger
endast ringa oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

Begår någon eljest patentintrång och har härav uppkommit vinst för honom,
må han, om och i den mån det med avseende å omfattningen av och
ändamålet med den verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget, hans tillgångar
och övriga omständigheter prövas skäligt, förpliktas att intill vinstens
belopp utgiva ersättning efter vad i första stycket sägs.

Talan om ersättning skall väckas inom tre år från det patenthavaren fått
vetskap om intrånget och den därför ansvarige samt senast inom fem år
från det intrånget ägde rum. Försummas det, vare rätten till ersättning förlorad.

3 mom. Den, som begått patentintrång, vare pliktig att, mot skälig lösen,
till patenthavaren avstå alster, med avseende å vilka sådant intrång föreligger,
såvitt ej annat föranledes av vad i 21 § stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Om patenthavaren det yrkar, må domstolen ock förordna, att med apparater,
redskap och andra anordningar, vilka äro användbara uteslutande för
ändamål, som innebär patentintrång, skall så förfaras, att dylikt missbruk
därav ej kan äga rum.

Vad i första och andra styckena stadgas gäde dock endast föremål, vilka
finnas i den skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar.

4 morn. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse. Böter tillfalla
kronan.

5 mom. Finnes i mål angående patentintrång, att patentet bör anses ogild,
inträder ej påföljd, som ovan sägs.

6 mom. Patenthavare äger, där ovisshet råder och den länder honom tid
förfång, föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patentet åtnjuter
skydd gentemot annan.

Den, som utnyttjar eder avser att utnyttja uppfinning, äger, under enahanda
villkor, föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder
däremot föreligger på grund av visst patent.

20 §.

Sedan ansökan om patent och därtill hörande handlingar, efter det ansökningen
kungjorts enligt 7 §, blivit hos patentmyndigheten tillgängliga fölen
var, skall vad i 19 § 1, 2, 3 och 5 mom. stadgas örn patentintrång äga
motsvarande tillämpning, såvitt patent sedermera meddelas.

Har den, som sökt patent, medgivit, att ansökningshandlingarna skola hos
patentmyndigheten hållas tillgängliga för en var jämväl innan ansökningen
kungjorts enligt 7 §, skall patentmyndigheten i allmänna tidningarna införa
meddelande därom; och skall därefter vad i första stycket stadgas gälla mot
den, som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskrivning
och erforderliga ritningar samt underrättats örn nämnda medgivande.
Ersättning med anledning av utnyttjande innan ansökningen kungjorts
enligt 7 § skall dock ej utgå i vidare mån än som följer av 19 § 2
mom. andra stycket.

Talan må i fall, som i denna paragraf avses, ej väckas förrän patent meddelats
genom lagakraftägande beslut. Ändå att tid, som i 19 § 2 mom. tredje
stycket stadgas, gått till ända, vare rätt till ersättning bevarad, om talan
anhängiggöres inom ett år från det beslutet vann laga kraft.

21 §.

1 mom. Vill ej patenthavaren lösa alster, som i 19 § 3 mom. första stycket
avses, må den, som begått intrånget, på därom framställt yrkande berättigas
att mot skälig ersättning förfoga över sådant alster under patentets
skyddstid eller viss del därav.

2 mom. Har någon börjat inom riket utnyttja uppfinning eller vidtagit
särskilda åtgärder därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

delat eller sökt, och har han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan
kännedom, må han på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl därtill
äro, berättigas att under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning
utnyttja uppfinningen i den omfattning, som domstolen bestämmer.

22 §.

Den, som genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller annorledes, utan
att patentets eller ansökningens nummer angivits, uppgiver, att patentskydd,
varom i 19 eller 20 § sägs, här i riket åtnjutes med avseende å alster eller
förfarande, vare skyldig att lämna den, som därav kan hava olägenhet, uppgift
örn numret. Innehåller meddelande ej bestämd uppgift, att patentskydd
åtnjutes, men kan av meddelandet framkallas den uppfattningen, att så är
förhållandet, vare den, som lämnat sådant meddelande, skyldig att till den,
som därav kan hava olägenhet, uppgiva, huruvida och i så fall på vad grund
han anser sig åtnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.

Underlåter någon att, efter därom framställd fråga, utan dröjsmål lämna
upplysning enligt vad i första stycket sägs, eller lämnar någon i anledning av
sådan förfrågan eller eljest i meddelande till viss person, till men för denne,
oriktig uppgift med avseende å patentskydd, straffes med dagsböter; och
vare skyldig att efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt
ersätta skada, som därav kommer. Böter tillfalla kronan.

Talan örn ansvar, som nu sagts, må väckas allenast av den, som begärt
upplysningen eller mottagit meddelandet.

23 §.

1 mom. Stockholms rådhusrätt vare rätt domstol i fall, varom i 15—
21 §§ förmäles.

När rådhusrätten handlägger mål, som i första stycket avses, skola i rätten
sitta tre lagfarna ledamöter, av vilka den ene skall föra ordet, samt tre i
tekniska förhållanden kunniga personer.

Konungen förordnar för tre år i sänder minst femton personer att tjänstgöra
såsom tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten, bland vilka rättens
ordförande för varje särskilt mål, med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap
och övriga förhållanden, utser dem, som skola inträda i rätten. Uppkommer
under nämnda tid behov av tillgång till flera tekniskt sakkunniga
personer, förordnar Konungen, på framställning av rättens ordförande, därom
för återstående del av samma tid.

De tekniskt sakkunniga ledamöterna skola åtnjuta ersättning av statsmedel
enligt grunder, som Konungen bestämmer.

2 mom. Dom eller utslag i mål, som i 1 mom. avses, skall genom domstolens
försorg i avskrift insändas till patentmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Vad i 2 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där ansökningen inkommit före
den 1 juli 1944.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Föreskrifterna i 7 § första stycket nya lagen skola ej tillämpas, där ansökningen
kungjorts före lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket och 8 § nya lagen skola ej gälla, om
beslut, som där avses, meddelats före lagens ikraftträdande.

Vad i 19 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 20 § nya lagen stadgas skall ej gälla
med avseende å intrång, som ägt rum före lagens ikraftträdande.

Talan om ersättning med anledning av intrång, som ägt rum före nya
lagens ikraftträdande, skall väckas inom tre år därefter eller, om patenthavaren
först efter lagens ikraftträdande fått vetskap om intrånget och den
därför ansvarige, inom tre år från det han fått sådan vetskap. Försummas
det, vare rätten till ersättning förlorad.

Å patentmål, som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, skall 23 §
1 mom. ej äga tillämpning, utom såvitt angår mål, som i 15 § avses. Stadgandet
i 23 § 2 mom. skall gälla allenast domar och utslag, som meddelas
efter nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,
Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga
örn ändrade bestämmelser angående patent.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

Av 1938 års patentutredning har avlämnats ett den 30 december 1942 dagtecknat
betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen
den 16 maj 1884 angående patent (SOU 1942: 58). Utredningsman i
patentutredningen är f. d. generaldirektören H. Hjertén. Att på kallelse av
utredningsmannen deltaga i överläggningar med denne ha utsetts civilingenjören
N. Bergling, överingenjören H. Brahmer, civilingenjören G. Dahl, direktören
K. E. Eriksson och direktören A. Hasselrot. Patentutredningen har
i enlighet med direktiven för utredningsarbetet haft gemensamma överläggningar
med representanter för Danmark, Finland och Norge, i syfte att i väsentliga
delar uppnå likformighet i patentlagstiftningens huvudgrunder de
nordiska länderna emellan. Sådana överläggningar lia hållits i Stockholm
under tiden 28 november—5 december 1938, i Köpenhamn under tiden
15—23 mars 1939 och i Helsingfors under tiden 4—13 februari 1941. Vid
överläggningen i Helsingfors var Norge ej representerat. I betänkandet uttalas,
att man under överläggningarna icke hunnit genomgå samtliga de
spörsmål, beträffande vilka samarbete planerats, och att vid överläggningen
i Helsingfors framförts önskemål örn att samarbetet måtte fullföljas. Å andra
sidan hade vid de redan hållna överläggningarna behandlats ett stort antal
viktiga patentlagstiftningsfrågor och helt eller delvis överensstämmande preliminära
utkast lill lagtext utarbetats i flera avseenden. Patentutredningen
framhåller, alt det under rådande förhållanden måste anses ovisst, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

och i så fall när samarbetet på patentlagstiftningens område mellan de fyra
nordiska länderna skulle kunna slutföras på avsett sätt. Frågan bleve då,
bur denna ovisshet borde påverka strävandena att få till stånd ny patentlagstiftning
i Sverige.

Patenträtten i vårt land regleras huvudsakligen genom förordningen den
16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Förordningen tillkom sålunda för
snart 60 år sedan, och ehuru den vid åtskilliga tillfällen ändrats har en fullständig
revision av densamma sedan länge varit ett önskemål. Alt få till
stånd ny patentlagstiftning utgjorde en huvuduppgift för den år 1908 tillsatta
s. k. patentlagstiftningskommittén, som den 13 juni 1919 avgav betänkande
med förslag till lag om patent m. m. (patentlagstiftningskommitténs
hetänkanden VI). Förslaget blev emellertid ej genomfört, och senare utredningsarbete
på området har ej heller lett till ny lagstiftning annat än i vissa
detaljer. I nu föreliggande betänkande uttalas, att det skulle vara beklagligt,
om icke alls någon revision av patentlagstiftningen skulle komma till stånd,
förrän det nordiska samarbetet kunnat slutföras. Från intressentkretsar hade
framhållits, att vissa brister i den nuvarande lagstiftningen vållade betydande
olägenheter. Å andra sidan syntes för Sveriges vidkommande slutförande
av det nordiska samarbetet, vilket igångsatts på svensk inbjudan, helst
böra avvaktas, innan man skrede till en fullständig revision av patentlagstiftningen.
Patentutredningen har därför ansett det lämpligaste vara att
Iramlägga ett särskilt lagförslag beträffande vissa patentlagstiftningsfrågor.
Det borde därvid främst gälla spörsmål, där dels önskemål om snar lagändring
särskilt framträtt på senaste tiden, dels antingen en grundlig behandling
redan skett vid de nordiska överläggningarna eller också nordisk enhetlighet
icke vore av större betydelse, dels ock partiella lagändringar ansåges
kunna ske utan att man behövde avsevärt rubba gällande patentlagstiftning
i övrigt.

I enlighet med dessa riktlinjer har patentutredningen framlagt förslag till
lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, vilket torde böra fogas såsom bilaga till detta protokoll (Bilaga
A). Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag att nu få upptaga
denna fråga till behandling. I samband härmed torde även böra behandlas
en framställning från patent- och registreringsverket den 30 december 1943
angående sammansättningen av patentmyndighetens besvärsavdelning.

Huvuddragen i patentutredningens förslag.

I betänkandet framhålles inledningsvis, att den olägenhet med gällande
patenträttsliga bestämmelser, som under senare år mest påtalats, vore, att
utnyttjande av uppfinning, varå patent sökts men ännu ej beviljats, icke
medförde någon påföljd. Även i övrigt hade man påkallat utvidgning av
det nuvarande skyddet mot patentintrång. Vidare hade riktats kritik mot
gällande bestämmelser om rättegång i patentmål. Med patentutredningens
förslag avsåges främst att i dessa hänseenden åvägabringa rättelse. I visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

samband härmed och bl. a. för att förebygga, att det starkare skyddet mot
intrång vållade olägenheter, föresloges olika åtgärder, såsom möjlighet att i
vissa fall erhålla rätt att fortsätta utnyttjande som innebure intrång, rätt att
föra fastställelsetalan örn att intrång ej förelåge, regler mot ofullständiga
och oriktiga meddelanden om patentskydd samt minskat hemlighållande av
handlingar i patentansökningsärenden. Ytterligare tillmötesginge patentutredningens
förslag framkomna önskemål örn viss mildring av de allmänna
patenterbarhetsfordringarna samt örn ett understrykande av patentanspråks
betydelse för patentskyddet. Av andra bestämmelser, som inginge i förslaget,
kunde nämnas förändringar i förfarandet i sådana ärenden, där invändning
framställts mot patentansökning, samt lättnader i fråga om patentavgifter
för mindre bemedlade uppfinnare.

Gällande patentförordning innehåller örn de allmänna patenterbarhetsfordringarna,
att patent meddelas å nya uppfinningar av
industriella alster eller av särskilda sätt för sådana alsters tillverkning (1 §
första stycket). Enligt patentutredningens förslag skulle lagrummet ändras
därhän, att patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i näringsverksamhet,
därvid enligt särskild bestämmelse patent meddelas å alster
och förfaranden. Enligt förslaget fordras alltså icke, att uppfinningen kan
sägas vara av industriell natur, och ett förfarande skall kunna patentskyddas,
även om det icke gäller ett sätt att tillverka alster.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande någon direkt bestämmelse
örn patentanspråk. Enligt förslaget skola i 4 § 1 mom. patentförordningen
inflyta särskilda bestämmelser om att beskrivningen skall avslutas
med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift örn vad som sökcs
patentskyddat, och örn att patentanspråk skall vara i första hand avgörande
vid bedömande av patentskyddets omfång.

En huvuddel av patentutredningens förslag avser bestämmelserna örn
patentintrång som ersätta 22 § patentförordningen.

Förslaget innehåller särskilda bestämmelser örn vad som objektivt innebär
patentintrång (19 g 1 moni.), vilket icke för närvarande är fallet. Såvitt
gäller intrång i beviljat patent innefattar emellertid förslaget (1 mom. första
stycket) icke några större ändringar i gällande rätt sådan den tillämpats. Men
vidare stadgas i förslaget, att även utnyttjande av patentsökt uppfinning skall
anses såsom intrång, örn det sker sedan patentansökningen kungjorts för allmänheten
eller av någon, som av sökanden särskilt underrättats eller eljest
erhållit vetskap örn att dylik ansökning föreligger och om dess innehåll (l
mom. andra stycket).

Enligt nuvarande patentförordning äro påföljderna vid patentintrång straff
och skadestånd, och för sådan påföljd fordras bl. a., att gärningsmannen
haft vetskap örn att patent beviljats. Förslagets regler avvika rätt avsevärt
från vad som nu gäller. Även mot den som begått intrång i god tro skall kunna
förås förbuds- och ersättningstalan (19 g 2 mom. första stycket), men
ersättning .skall i sådant fall endast kunna utdömas, örn skäl därtill anses
föreligga, och den skall ej kunna överstiga den uppkomna vinsten. Full er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

sättning för uppkommen skada skall däremot i regel kunna utdömas, örn
intrånget begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet (2 mom. andra stycket).
Förslaget innehåller vidare en särskild regel om beräkning av uppkommen
skada (2 mom. tredje stycket) samt en speciell presumtionsbestämmelse (2
mom. fjärde stycket), avsedd att stärka skyddet för vissa metodpatent. För
ersättningstalan skall enligt förslaget gälla särskild preskriptionstid (2 mom.
femte stycket). Straff skall enligt förslaget (3 mom.) endast kunna inträda,
när uppsåtligt intrång i beviljat patent föreligger.

Enligt nuvarande patentförordning (23 §) upptages invändning om
patents ogiltighet, som framställes i mål örn intrång i patentet, till
bedömande i detta mål, men enligt förslaget (19 § 6 mom.) skall sådan invändning
i regel hänvisas till särskild ogiltighetstalan.

I förslaget lia upptagits vissa bestämmelser örn rätt för den som
begått patentintrång att i vissa fall fortsätta sitt
utnyttjande, vilka bestämmelser ej ha någon motsvarighet för närvarande.
Sålunda skall i intrångsmål svaranden, örn domstolen anser skäl därtill
föreligga, kunna berättigas att utan hinder av patentet förfoga över alster,
som han innehar och som patenthavaren ej önskar övertaga (19 § 7 morn.).
Vidare skall den som handlat i närmare bestämd god tro kunna, även om ej
intrångstalan föres mot honom, få själv väcka talan om rätt att mot ersättning
till patenthavaren fortsätta sitt utnyttjande, örn synnerliga skäl därtill
anses föreligga (20 §).

Förslaget innehåller en bestämmelse om fastställelsetalan (21§),
vartill motsvarighet icke finnes för närvarande. När ovisshet föreligger, huruvida
ett utnyttjande är skyddat enligt annans patent, skall den i saken
intresserade kunna väcka talan örn fastställelse av att utnyttjandet icke är
skyddat.

Helt nya bestämmelser mot ofullständiga eller oriktiga meddelanden
om patentskydd ingå i förslaget (22 §). Ofullständiga
meddelanden om patentskydd skola medföra skyldighet att på anfordran
lämna kompletterande upplysningar vid äventyr av skadeståndsskyldighet
(första stycket), och oriktiga meddelanden eller upplysningar skola kunna
föranleda skyldighet att ersätta uppkommen skada, vid uppsåtligt handlande
även straff (andra stycket).

Förslaget innehåller bestämmelser, som avsevärt utvidga patentansökningshandlingars
tillgänglighet för utomståend
e. Sålunda skall, då ansökning kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen,
i regel hela akten vara tillgänglig (7 § andra stycket i förslaget)
i stället för såsom nu blott den godkända beskrivningen med eventuellt tillhörande
ritningar, och även dessförinnan skall akten i regel vara tillgänglig
för den som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och dess innehåll
(7 § tredje stycket). I fråga om kungjord patentansökning föreslås vidare,
att även till Kungl. Maj :t ingivna handlingar i sådant ärende skola vara
tillgängliga för allmänheten (8 § sjätte stycket) och att för allmänheten skall
kungöras, när dylik ansökning avgjorts utan att leda till patent (8 § sjunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

stycket). Enligt förslaget kan föreligga skyldighet att lämna viss person
upplysning om patentansökning, vilken ej är tillgänglig för allmänheten.
En särskild bestämmelse om att denne vid äventyr av ersättningsskyldighet
ej i oträngt mål får yppa något örn ansökningen har intagits i förslaget
(23 §).

Förslaget innebär i fråga örn laga domstol i patentmål, att
Stockholms rådhusrätt ensam skall vara behörig såsom lörsta instans i alla
mål, som avses i patentförordningen (23 b § t mom. första stycket), medan
sådan uteslutande behörighet nu blott föreligger i vissa dylika mål. Vidare
innehåller förslaget, att i rådhusrätten vid handläggning av patentmål
utom i vissa undantagsfall — skola såsom ledamöter sitta tre i tekniska förhållanden
kunniga personer, utsedda av Kungl. Maj:t (andra, tredje och
fjärde styckena). För närvarande fungera tekniska ledamöter enligt patentförordningen
endast i mål om tvångslicens.

Förslaget innebär åtskilliga förändringar beträffande invändning sförfarandet.
Dess särskilda former skola i huvudsak endast tillämpas,
örn invändning gjorts i behörig ordning, och huruvida detta skett skall kunna
nied bindande verkan avgöras av första instans i patentmyndigheten (7 §
fjärde stycket). Örn denna instans vid sin prövning kommer till det resultatet,
att ansökningen bör bifallas trots framställd invändning, skall dess beslut
för närvarande enligt gällande instruktion för patentmyndigheten alltid underställas
besvärsavdelningens prövning. Enligt förslaget däremot (8 § tredje
stycket) skall beslutet gälla, örn ej behörig invändare inom viss tid påkallar
besvärsavdelningens prövning av ansökningen och erlägger en avgift. De nu
berörda ändringarna lia även påkallat vissa andra jämkningar i patentförordningen
(7 § sista stycket samt 8 § första och femte styckena i förslaget).

Förslaget innehåller vissa bestämmelser örn lättnader i patentavgifter
för mindre bemedlade uppfinnare. Patentmyndigheten
skall under vissa förutsättningar kunna befria mindre bemedlade
uppfinnare från utfärdnings- och stämpelavgifter (7 § sjätte stycket, som
påkallat jämkningar även i femte och sjunde styckena) samt medgiva dem
uppskov med erläggande av de första årsavgifterna (11 § tredje stycket, som
medfört jämkning i fjärde stycket). Däremot har patentutredningen ej ansett
sig böra föreslå någon lagbestämmelse örn lättnad beträffande patentansökningsavgiften
men förordar, att hjälp här beredes i annan ordning.

I visst samband med de föreslagna lättnaderna i årsavgifter stå andra ändringar
i 11 § patentförordningen, vilka ingå i förslaget. Därigenom fastslås,
när avgift skall erläggas för patentår, som börjat före patents beviljande,
(andra stycket) samt när patent, för vilket stadgad årsavgift ej erlagts, förfaller
(femte stycket). I sistnämnda hänseende innebär förslaget en ändring
gentemot vad nu anses gälla.

Förslaget innehåller slutligen en ändring i 4 § 1 mom. patenlförordningen
beträffande antalet beskrivnings- och ritningsexemplar, som skola fogas vid
patentansökning.

Kungl. Maj.ts proposition nr J76.

Yttranden.

Över patentutredningens betänkande lia yttranden efter remiss inkommit
från kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statskontoret, processlagberedningen,
hovrätterna, Stockholms rådhusrätt, Överståthållarämbetet,
statens uppfinnarnämnd, järnkontoret, Sveriges industriförbund, svenska
teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens styrelse, uppfinnarekontoret,
svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen, svenska föreningen
för industriellt rättsskydd, svenska patentombudsföreningen samt svenska
industriens patentingenjörers förening. Sistnämnda förening har översänt
ett yttrande, som avfattats av en inom föreningen tillsatt kommitté. Föreningens
dåvarande sekreterare, civilingenjören B. Avellan-Hultman, som reserverat
sig mot denna åtgärd, har i särskild skrivelse uttalat, att kommittén enligt
hans uppfattning icke utformat sitt yttrande i överensstämmelse med föreningens
beslut. Han har tillika såsom ett uttryck för åsikten hos en stark
minoritet inom föreningen eller sannolikt t. o. m. den verkliga majoriteten
inom densamma översänt ett yttrande, som avfattats av en annan, tidigare
inom föreningen tillsatt kommitté. Kommerskollegium har bifogat yttranden
från kooperativa förbundets styrelse samt från alla handelskamrar i
riket utom Gotlands handelskammare. Överståthållarämbetet har överlämnat
infordrade^ yttranden från stadsfullmäktige och förste stadsfiskalen i
Stockholm. Från Sveriges kemiska industrikontor har inkommit en skrift i
anledning av betänkandet.

Förslaget att nu företaga en partiell revision av patentförordningen har ej
föranlett erinran i något av yttrandena, och i allmänhet har man ansett
patentutredningens förslag ägnat att läggas till grund för en sådan revision.
Hovrätten över Skäne och Blekinge, Överståthållarämbetet, VÖstergötlands
och Norra Hallands handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare lia lämnat patentutredningens förslag helt utan anmärkning.

Kommerskollegium har uttalat, att inom näringslivet funnes ett starkt intresse
for en partiell omarbetning av den svenska patentlagstiftningen, och
förklarar sig dela denna uppfattning. Visserligen kunde mot en dylik partiell
reform i rådande läge invändas, att det tidigare i hög grad fruktbringande
nordiska samarbetet på ifrågavarande lagstiftningsområde icke för närvarande
kunde fullföljas och läggas till grund för lagstiftningen. Att emellertid
av denna anledning uppskjuta en i och för sig önskvärd och lämplig lagreform
syntes knappast tillrådligt.

Patent- och registreringsverket, vars utlåtande avgivits av ämbetsverkets
esvarsavdelmng, har uttalat, att en genomgripande överarbetning av nu
„ lande bestämmelser på patenträttens område sedan länge utgjort ett aktueht
önskemal. Det vore därför beklagligt, ehuru under rådande förhållanden
förklarligt, att det framlagda förslaget inskränkte sig till en partiell revision
av patentforordningen. A andra sidan berörde förslaget onekligen de områden
av patentratten, som visat sig vara framför allt i behov av en revision.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Besvärsavdelningen anslöte sig i huvudsak till förslaget och ansåge, att ett
genomförande av detta skulle för patentväsendet i Sverige komma att innebära
ett avsevärt framsteg. Svea hovrätt har funnit det vara välbetänkt att,
då tidsförhållandena lagt hinder i vägen för slutförande av det nordiska
samarbetet på patentlagstiftningens område, utan dröjsmål söka få till
stånd ny svensk lagstiftning i vissa hithörande frågor, beträffande vilka reformbehovet
vore särskilt trängande. Hovrätten kunde i huvudsak giva sin
anslutning till den plan för det partiella reformarbetet, som följts av patentutredningen,
och funne även de lösningar, som valts beträffande de till behandling
upptagna problemen, i stort sett tillfredsställande. Endast på några
mindre väsentliga punkter hade hovrätten funnit anledning till erinran eller
stannat i tvekan beträffande vad som föreslagits. Stockholms rådhusrätt har
uttalat, att patentutredningens förslag ur de synpunkter, rådhusrätten hade
att företräda, syntes innefatta en i huvudsak väl avvägd reglering av föreliggande
spörsmål.

Sveriges industriförbund har framhållit, att icke minst industrien hade
riklig erfarenhet av att gällande rättsregler på patenträttens område i skilda
avseenden vore föråldrade eller eljest otillfredsställande. I avbidan på den
mera fullständiga omarbetning av patentförordningen, som vore synnerligen
önskvärd och framdeles torde komma att företagas, borde en revision på de
punkter, där behovet av nya bestämmelser vore mest trängande, sättas i verket
utan dröjsmål. Det föreliggande förslaget syntes i huvudsak väl lämpa
sig att läggas till grund för åtgärder i sådan riktning. Svenska teknologiöreningen
har uttryckt sin uppskattning av patentutredningens initiativ att söka
få till stånd partiella ändringar i nu gällande patentförordning. Det framlagda
förslaget syntes föreningen i stort sett tillfredsställande men kunde
ändock i vissa avseenden giva anledning till betänkligheter. Järnkontoret har
såsom eget yttrande åberopat en skrivelse av en av kontoret tillsatt kommitté,
där det uttalas, att patentutredningens förslag innebure väsentliga förbättringar
i jämförelse med gällande patentförordning och att det i stort
sett syntes vara ägnat att tillfredsställa industriens önskemål. Svenska föreningen
för industriellt rättsskydd har uttalat, att patentutredningens förslag
i sina huvuddrag syntes väl ägnat att läggas till grund för en lagstiftning.
Svenska patentombudsföreningen har förklarat sig hälsa förslaget med
stor tillfredsställelse såsom innebärande avsevärd förbättring av gällande patenträttsliga
förhållanden. På enstaka punkter ansåge dock föreningen, att
förslaget icke borde följas.

Stockholms handelskammare har uttalat, att en fullständig revision av
1884 års patentförordning vore i hög grad behövlig men att handelskammaren
delade patentutredningens uppfattning, att med en sådan revision borde
ansta, intill dess det nordiska samarbetet på området kunde återupptagas.
De partiella ändringar, som utredningen föreslagit, syntes handelskammaren
i stort sell välmotiverade. Smålands och Blekinge handelskammare har förklarat,
att genom patentutredningens betänkande framkommit eli flertal
betydelsefulla ändringsförslag, vilka syntes kunna genomföras i avvaktan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

en kommande, mera genomgripande omarbetning av patenträtten. Skånes
handelskammare har uttalat, att patentutredningens förslag syntes tillgodose
de mest angelägna av de önskemål, som man inom näringslivet hyste beträffande
patentlagstiftningens gestaltning. Förslaget förefölle väl genomtänkt
och syntes komma att i olika hänseenden medföra en förbättrad ordning å
detta för näringslivet så betydelsefulla område. Med reservation för vissa
detaljer ansåge handelskammaren förslaget därför väl ägnat att läggas till
grund tor lagstiftning i ämnet. Handelskammaren delade palentutredningens
uppfattning att, oaktat en fullständig revision av patentförordningen framstode
såsom önskvärd, denna borde anstå till dess förutsättningar vore för
handen för återupptagande av det nordiska samarbetet. Handelskammaren
i Gävle har funnit det värt erkännande, att förslaget begränsats i syfte att
ej äventyra en fortsatt strävan till nordisk enhetlighet. Göteborgs handelskammare
har förklarat det vara ett allmänt önskemål från företag inom
dess distrikt, vilka hade särskilt intresse för patentlagstiftningsfrågor, att
ändringar i patentförordningen av den omfattning patentutredningen föreslagit
snarast möjligt genomfördes. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
har funnit patentutredningens förslag välgrundat och i allt väsentligt
lämpat att ligga till grund för lagstiftning i ämnet.

Kooperativa förbundets styrelse har uttalat, att styrelsen helst skulle ha
sett, att en fullständig revision av patentförordningen kunnat åstadkommas.
Med hänsyn till rådande förhållanden ville styrelsen emellertid icke opponera
mot att man nu nöjde sig med en partiell lagstiftning. Sedan kriget upphört
och kommunikationerna mellan de nordiska länderna ånyo öppnats,
borde lagstiftningsarbetet på det patenträttsliga området snarast möjligt återupptagas
och slutföras. Svenska uppfinnareföreningens styrelse har även uttalat
önskemål örn en fullständig revision av patentlagstiftningen med beaktande
av den nordiska gemensamhetssynpunkten. I avvaktan därpå borde
man dock kunna försiktigt framgå på de partiella reformernas väg. Patentutredningens
förslag vöre ägnat att undanröja vissa påtagliga, allmänt erlanda
brister i gällande patentlagstiftning, men ändring av förslaget i vissa
punkter vore oundgängligen nödvändig för att ej mycket allvarliga missförhållanden
skulle tillskapas.

Svenska industriens patentingeniörers förening har, såsom tidigare nämnts,
översänt ett yttrande, som avfattats av en inom föreningen tillsatt kommitté.
1 detta yttrande^ har uttalats uppskattning av att patentutredningen ansett
sig kunna föreslå partiella ändringar i patentlagstiftningen. Vissa av förslagets
detaljer innebure värdefulla förbättringar, medan andra kunde giva upphov
till allvarliga betänkligheter.

Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen har uttalat, att området
för de patenterbara uppfinningarna borde begränsas och kraven på patenterbarhet
höjas, innan man vidtoge någon skärpning av påföljd och
straffbestämmelser vid eventuella patentintrång. Mot bakgrunden av de ringa
krav, som enligt nuvarande praxis ställdes på en uppfinnings patenterbarhet,
skulle vad patentutredningen föreslagit i 1 och 19 §§ komma att med -

Kungl. Majlis proposition nr 176.

föra så stor osäkerhet och ovisshet, att industriens utveckling, arbetsro och
forskningsintresse komme att i hög grad hämmas. Detta skulle kunna medföra
obotlig skada för under utveckling varande industrier, såsom den för
folkförsörjningen så oerhört betydelsefulla biprodukttillverkningen särskilt
inom cellulosaindustrien. De föreslagna ändringarna i 1 och 19 §§ borde
därför anstå, till dess 2 och 3 §§ patentförordningen även underkastats revision.
Det förefölle, som örn man vid utarbetandet av patentutredningens
förslag i hög grad tillvaratagit uppfinnarnas intressen, medan näringslivets
önskemål blivit mera styvmoderligt behandlade.

Departementschefen.

Gällande patentförordning tillkom redan 1884. Visserligen ha åtskilliga
bestämmelser i densamma ändrats, men huvuddragen i författningen ha
icke rubbats. Det är därför naturligt, att vår nuvarande patentlagstiftning
i mångt och mycket icke är lämpad efter nutidens krav. Strävandena att få
till stånd en ny patentlag började för flera decennier sedan, men det därpå
nedlagda arbetet har tyvärr icke kommit att medföra något slutligt resultat.
Utredningsarbetet har endast lett till detaljändringar vid olika tillfällen.

Även patentutredningens nu framlagda förslag avser blott partiella ändringar
av patentförordningen. Patentutredningen motiverar sitt förslag med
att det å ena sidan icke vore lämpligt att i Sverige införa en helt ny patentlag,
innan det på svenskt initiativ kort före krigsutbrottet igångsatta nordiska
samarbetet på patentlagstiftningens område blivit slutfört, medan det å andra
sidan skulle vara beklagligt att till en oviss framtid uppskjuta avhjälpandet
av vissa brister i nuvarande lagstiftning, vilka vållade betydande olägenheter.
Till denna uppfattning, som vunnit stöd i yttrandena, kan jag ansluta mig.
Jag vill nämna, att i Finland år 1943 antagits en helt ny lag om patent, därvid
hänsyn tagits till det hittillsvarande nordiska samarbetet. Detta tillvägagångssätt
förklaras av speciella förhållanden, särskilt av att i Finland vid
tiden för samarbetets igångsättande redan förelåg ett då nyligen framlagt förslag
till ny patentlag. Finland synes likväl vara intresserat av fortsatt nordiskt
samarbete på området. För vår del synes det lämpligaste vara att för
närvarande stanna vid en partiell reform. Att en sådan bör komma till stånd
utan dröjsmål understrykes livligt i yttrandena.

Det sätt på vilket patentutredningen begränsat förslaget har i stort sett
vunnit stöd i yttrandena. Även jag finner avgränsningen i huvudsak lämplig.
Vissa inskränkningar i förslaget torde dock böra vidtagas. Jag kommer i det
följande att vid behandling av de särskilda frågorna närmare redogöra för
.skälen för och emot utredningens förslag i olika hänseenden.

Inom justitiedepartementet har på grundval av patentutredningens förslag
utarbetats förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. t sami. Nr 176 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

Av lagstiftning och praxis i främmande länder beröres i det följande särskilt
vad som gäller i övriga nordiska länder. Den danska patentlagen härrör
till sin huvuddel från år 1894, men den föreligger för närvarande i en
redaktion av år 1936. Den norska patentlagen tillkom år 1910 och har sedan
i vissa delar ändrats. I Finland har, som nämnts, år 1943 antagits ny lag om
patent, vilken trätt i kraft den 1 januari 1944. Vid sådant förhållande ha de
tidigare patenträttsliga bestämmelserna i Finland synts vara av mindre intresse.

Av andra patentlagar må särskilt nämnas den engelska av 1907, den franska
av 1844, den holländska av 1910, den italienska av 1934, den schweiziska
av 1907, den tyska av 1936 och den österrikiska av 1897, alla med senare
ändringar. Den i Amerikas förenta stater gällande patentlagstiftningen består
av ett stort antal vid olika tillfällen tillkomna bestämmelser, övervägande ingående
i Revised statutes.

Patentlagstiftningen i skilda stater företer vissa gemensamma drag. Härtill
bär bidragit den 1883 tillkomna internationella Pariskonventionen för
skydd av den industriella äganderätten, till vilken de allra flesta länder av
industriell betydelse anslutit sig. Konventionen innehåller åtskilliga bestämmelser
om förmåner, som ett konventionsland måste tillförsäkra medborgare
och därmed jämställda rättssubjekt i övriga konventionsländer. Konventionen
har vid flera tillfällen ändrats och utvidgats. För Sverige gäller den text, som
antagits vid en konferens i Haag år 1925. En senare konventionstext, antagen
vid en konferens i London år 1934, har vårt land hittills icke biträtt.

I. Patenterbarhetsfordringarna.

Patentutredn I n gen.

De nu gällande allmänna patenterbarhetsfordringarna
återfinnas i 1 § första stycket patentförordningen. Där stadgas, att patent
må meddelas å nya uppfinningar av industriella alster eller av särskilda sätt
för sådana alsters tillverkning.

I 1919 års förslag till ny patentlag hade de allmänna patenterbarhetsfordringarna
utformats så, att skydd medelst patent skulle kunna förvärvas för
nya tekniska uppfinningar, därvid patent skulle meddelas å alster eller å
förfarande (1 § första stycket i förslaget).

Patentutredningens förslag innebär, att i 1 § första stycket patentförordningen
skulle stadgas, att patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna
utnyttjas i näringsverksamhet. Vidare skulle i samma stycke särskilt utsägas,
att patent meddelas å alster och förfaranden.

Enligt såväl 1919 års förslag som patentutredningens förslag skulle försvinna
den nu stadgade inskränkningen i förfarandens patenterbarhet, att det
skall vara fråga om sätt att tillverka industriella alster. I patentutredning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

1!)

ens betänkande framhålles, alt denna begränsning, som icke överensstämde
med vad som i regel gällde i andra länder, icke syntes vara berättigad.
Visserligen hade stadgandet i praxis tolkats mycket liberalt, så att man
beviljade patent ej endast å sätt alt tillverka alster utan även å metoder,
som — stundom i ganska överförd bemärkelse — konime till användning
vid framställning av alster. Man hade sålunda ansett sig kunna bevilja patent
å metoder för konservering och rengöring, stundom även provning och
analys m. m. Men bestämmelsen hade dock ibland visat sig vara ett hinder
att meddela patentskydd i fall, då sådant synts berättigat. Vidare hade den
varit till olägenhet på det sättet, att de patentsökande ej sällan fått avfatta
sina palentanspråk på ett konstlat sätt för att uppfylla kravet att ett samband
med framställning av industriellt alster .skulle föreligga.

Mellan 1919 års förslag och patentutredningens förslag råder överensstämmelse
även däri, att det icke fordras att en uppfinning skall avse något industriellt
alster för att vara patenterbar. I patentutredningens förslag upptages
i stället krav på att uppfinning skall kunna utnyttjas i näringsverksamhet
för att kunna patentskyddas. Örn en sådan formulering nåddes enighet vid de
nordiska överläggningarna, och den har godtagits i den nya finska patentlagen.
Liknande bestämmelse finnes även i t. ex. de schweiziska och tyska
patentlagarna.

Vissa av patentutredningens sakkunniga ha förordat, att man åtminstone
för närvarande — under förutsättning att de i patentförordningen angivna
undantagen från patenterbarhet ej nu upptoges till prövning — skulle stanna
vid att såsom patenterbara angiva sådana uppfinningar, som kunna utnyttjas
i industriell verksamhet. Stadgande av denna karaktär finnes i vissa patentlagar,
t. ex. de nuvarande danska och norska.

Beträffande uttrycket »industriell» i detta sammanhang må nämnas, att
Pariskonventionen enligt 1925 års text innehåller, att industriell äganderätt
är att fatta i vidsträcktaste bemärkelse och icke blott avser industri och handel
i egentlig mening utan även området för lantbruksindustri och extraktiv
industri. I 1934 års konventionstext har tillfogats, alt den industriella äganderätten
avser alla tillverkade alster eller naturprodukter.

I patentutredningens betänkande framhålles, att uttrycket »industriell»
vid bedömande av patenterbarhet — med visst stöd av konventionen — i
praxis såväl i Sverige som i vissa andra länder tolkats vidsträckt, så att därunder
ansetts falla ej endast industri i egentlig mening utan även andra näringsgrenar.
Patentutredningen ansåge det under .sådana förhållanden olämpligt
och kunna verka vilseledande att i en ny bestämmelse använda ordet
»industri» eller därmed jämförligt uttryck. Med det i förslaget använda uttrycket
näringsverksamhet syntes liksom i lagen den 29 maj 1931 med vissa
bestämmelser mot illojal konkurrens böra förslås varje huvudsakligen på
ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Även de
fria yrkena, såsom läkares och tandläkares verksamhet, kunde alltså falla
härunder. Patentutredningen ansåge dock icke, att nian med den föreslagna

Kunni. Maj.ts proposition nr 176.

formuleringen behövde befara en för vid utsträckning av det patenterbara
området. Såsom grundläggande krav för patenterbarhet komme alltjämt att
kvarstå, att det skulle vara fråga om en uppfinning. Bedömningen härav borde
liksom hittills ske i praxis, utan att man vore bunden av särskilda lagbestämmelser.
I själva uppfinningsbegreppet finge anses ligga ett krav på
att det skulle gälla något av viss teknisk karaktär. Härigenom syntes från
patenterbarhet uteslutas metoder, som endast ginge ut på manuell behandling
av den mänskliga kroppen, t. ex. massagemetoder, och undervisningsmetoder
utan teknisk karaktär. En uttrycklig bestämmelse örn att endast tekniska
uppfinningar vore patenterbara, såsom i 1919 års förslag, hade knappast motsvarighet
i andra länder och syntes icke lämplig, då den skulle kunna bli en
hämsko på utvecklingen. Så syntes det t. ex. icke vara anledning att lägga
hinder i vägen för patentering av uppfinningar, som gällde växt- och djurvarieteter
eller metoder i samband därmed.

I betänkandet uttalas, att ett krav på uppfinningshöjd redan nu uppställdes
i praxis och alltjämt borde gälla. En indirekt antydan om detta krav läge i 3 §
patentförordningen med dess fordran på att det patentsökta skulle väsentligen
skilja sig från vad som förut vore känt.

Både i 1919 års förslag och i patentutredningens förslag har liksom i gällande
patentförordning redan i den grundläggande bestämmelsen i 1 § gjorts
en uppdelning i produkt- och metodpatent. I patentutredningens
betänkande framhålles, att skäl kunde tala för att icke låta denna uppdelning
få en så framträdande plats. Även andra kategorier av patent skulle
nämligen kunna självständigt angivas, medan erfarenheten å andra sidan visade,
att de olika patentkategorierna stundom ginge över i varandra. Patentutredningen
ansåge dock, att den hävdvunna uppdelningen i produkt- och
metodpatent utan praktiska olägenheter kunde upptagas i förslaget. Med det
där ingående stadgandet, att patent meddelades å alster och förfaranden, hade
man velat uttrycka, att ett patentanspråk måste avse alster eller förfarande
men att i och för sig intet hindrade sökanden från att i samma patent i skilda
anspråk skydda såväl alster som förfarande.

Vissa speciella undantag från patenterbarhet gälla enligt 2 § patentförordningen.
Där stadgas, att patent ej må meddelas å uppfinning, vars
utövning skulle strida mot lag eller goda seder och att, om uppfinning avser
livs- eller läkemedel, patent ej må meddelas å själva varan utan endast å ett
särskilt sätt för dess tillverkning.

De allmänna bestämmelserna om patenterbarhet i 1 § patentförordningen
kompletteras även i viss mån av 3 §, där det angives vad som ligger i kravet
på att en uppfinning skall vara ny. Om innehållet i 3 § må i detta sammanhang
endast nämnas, att uppfinning ej må anses ny, örn dess föremål icke
väsentligen skiljer sig från alster eller tillverkningssätt, som före ansökan om
patent å uppfinningen blivit känt på i lagrummet närmare angivet sätt.

I patentutredningens betänkande uttalas, att den nuvarande formuleringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

av 2 och 3 §§ patentförordningen utan olägenhet syntes kunna kvarstå till
dess en fullständig revision av patentlagstiftningen komme till stånd, även om
en viss formell oegentlighet uppkomme genom att uttrycket »tillverkningssätt»
eller liknande uttryck inginge i dessa lagrum. Vid de nordiska överläggningarna
hade ifrågasatts väsentliga ändringar i vad som gällde i där behandlade
ämnen. Att nu vidtaga dessa ändringar vore icke lämpligt, enär det
delvis rörde sig örn ganska omstridda spörsmål, där en lösning icke av praktiska
skäl syntes behöva forceras.

Det må framhållas, att man vid de nordiska överläggningarna nått enighet
angående bestämmelserna örn undantag från patenterbarhet. Den därvid
formulerade lagtexten lyder i svensk version:

Patent meddelas ej å:

1) uppfinningar, vilkas utövning skulle strida mot lag, allmän ordning
eller god sed;

2) närings- eller läkemedel för människor eller kemiska föreningar; dock
kan patent givas å förfarande att tillverka sådana alster.

Denna text har i allt väsentligt följts i den nya finska patentlagen, där
det dock stadgas, alt patent kan meddelas å förfarande, som användes vid
tillverkning av kemiska föreningar eller närings- eller läkemedel för människor.

I 1919 års förslag stadgas om undantag från patenterbarhet, att uppfinning,
vars användande skulle strida mot lag eller goda seder, ej må skyddas
medelst patent och att patent ej heller må meddelas å kemisk förening utan
endast å ett särskilt sätt för framställande av sådan förening.

De nu återgivna förslagen skilja sig båda från gällande rätt däri, att produktpatent
ej skulle kunna meddelas å kemiska föreningar. Däremot skulle
det nuvarande förbudet mot produktpatent å livs- och läkemedel enligt 1919
års förslag helt utgå och enligt vad som överenskommits vid de nordiska förhandlingarna
något inskränkas. Av mera formell betydelse är, att enligt den
vid dessa förhandlingar antagna texten skulle införas uttryckligt förbud mot
patent å uppfinning, vars utövning skulle strida mot allmän ordning.

Bestämmelser om undantag från patenterbarhet finnas regelmässigt i främmande
länders patentlagar. Vanligen innehålla dessa liksom den nuvarande
svenska patentförordningen förbud mot patent å uppfinning, vars utövning
skulle strida mot lag eller goda seder (ofta även allmän ordning) samt mot
produktpatent å livs- eller läkemedel. Därutöver förbjudes i många länder
produktpatent å kemisk förening. Sådant förbud gäller i övriga nordiska
länder; i Finland och Norge enligt uttrycklig lagbestämmelse och i Danmark
enligt stadgad praxis. Av andra patentlagar, som innehålla dylikt förbud,
kunna nämnas de engelska, holländska, japanska, jugoslaviska, polska, portugisiska,
schweiziska, tjeckoslovakiska, tyska, ungerska och österrikiska. Ytterligare
undantag från patenterbarhet äro däremot mera sällsynta. I vissa
länder gäller förbud mot produktpatent å njutningsmedel, så i Danmark och
Norge, vilka länders representanter dock vid de nordiska överläggningarna

Kungl. Mcij:ts proposition nr 176.

voro beredda att låta detta undantag falla. Uttryckligt förbud mot patent å
vetenskapliga läro- och grundsatser ingår i vissa länders patentlagar, särskilt
elen österrikiska och vissa av denna influerade lagar. Andra undantag finnas
i enstaka länder. Den danska patentlagen innehåller i fråga om näringsmedel
förbud även mot metodpatent, vilket man dock från dansk sida vid
de nordiska överläggningarna förklarat sig benägen uppgiva. Den holländska
patentlagen innehåller ett allmänt förbud mot produktpatent å »stoff». Den
schweiziska patentlagen, som går särskilt långt i fråga om undantag från
patenterbarhet, utesluter även metodpatent å läke- och näringsmedel samt
drycker ävensom patent å vissa uppfinningar på textilindustriens område.
Den rumänska patentlagen utesluter läro-, kontroll- och bokhållerimetoder,
och den franska patentlagen innehåller ett av historiska skäl betingat förbud
mot patentering av finansplaner.

I 1919 års betänkande lämnas en utförlig motivering till patentlagstiftningskommitténs
förslag att förbjuda produktpatent å kemiska föreningar.
Det erinras, att ett liknande undantag — dock även omfattande alster, som
framställts genom blandning av särskilda ämnen — förordats redan i det
kommittéförslag av 1878, som i huvudsak legat till grund för gällande förordning,
ehuru förslaget då ej kommit till genomförande. Patentlagstiftningskommittén
tager avstånd från den stundom framförda uppfattningen, att en
kemisk förening aldrig skulle kunna uppfinnas utan endast upptäckas, i det
varje sådan förening måste antagas förefinnas någonstädes i naturen. Kommittén
anser denna uppfattning oriktig och uttalar, att man särskilt inom den
organiska kemien icke om varje enligt en viss formel sammansatt förening
syntes kunna säga, att man på förhand kunnat teoretiskt sluta sig till dess
möjliga existens.

Kommittén ansåg emellertid, att ett patent å kemisk förening kunde lägga
en betänklig hämsko på den kemiska industriens utveckling. Om andra, eventuellt
bättre och billigare sätt för framställning av det patenterade ämnet
uppfunnes än vad i patentet angåves, bleve dessa uppfinningar beroende av
det beviljade produktpatentet. På uppfinningen av en ny kemisk förening
kunde genom finnandet av helt andra användningsområden för densamma
än de förut kända eller genom att med den patenterade föreningen såsom utgångsmaterial
framställa nya ämnen grundas en industri av en omfattning,
som den förste uppfinnaren icke alls kunnat förutse, och till ett samhälleligt
gagn, av vilket han endast till en ringa del kunde tillskriva sig förtjänsten.
Visserligen kunde ett patent även på andra områden verka hinderligt för utövningen
av värdefulla förbättringsuppfinningar. Men möjligheterna att på
olika vägar nå ett och samma resultat vore särskilt stora i fråga om framställningen
av kemiska föreningar, och dessa olika sätt kunde vara av stor
betydelse för den kemiska industriens utveckling. Kommittén påpekar också,
att kemiska föreningar i ett stort antal utländska stater vore uteslutna från
produktskydd, varigenom dessa staters undersåtar i Sverige finge större förmåner
än vad svenskar i deras hemland åtnjöte. Den som uppfunnit en ny

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

kemisk förening finge sina berättigade intressen tillgodosedda genom patent
å framställningssättet, särskilt med hänsyn till det därmed förbundna indirekta
skyddet för en på sådant sätt framställd produkt. Så gott som alltid torde
vid framställning av en ny kemisk förening i själva förfaringssättet ligga
så mycket av nyhet, att ett patent därå kunde förvärvas.

Kommittén ansåg icke något behov föreligga att låta undantaget omfatta
jämväl de mekaniska blandningarna. Här vore möjligheten att på flera olika
sätt ernå samma produkt avsevärt mindre än i fråga om de kemiska föreningarna.

Patentutredningen har som nämnt icke i sitt betänkande upptagit frågan
örn särskilda undantag från patenterbarhet beträffande kemiska föreningar
eller mekaniska blandningar m. m.

Även i fråga om de särskilda nyhetsbestämmelserna, som nu ingå
i 3 § patentförordningen, föreligger preliminärt förslag till ny lagtext såsom
resultat av de nordiska överläggningarna, ehuru i denna del ej full enighet
nåddes vid förhandlingarna. Åtskilliga ändringar åsyftas i förhållande lill
vad som nu gäller, därvid nuvarande nyhetskrav skulle i vissa avseenden skärpas,
i andra åter mildras.

Yttranden.

I övervägande antalet yttranden har patentutredningens förslag till ändring
i 1 § patentförordningen godtagits.

Patent- och registreringsverket har därvid uttalat, att patentutredningens
förslag om uttrycklig utvidgning av patenterbarhetsbestämmelsen i 1 § patentförordningen
måste anses befogat. Gällande bestämmelse vore icke tidsenlig
utan alltför snävt avfattad. Någon risk för att patenterbarhetsbegreppet
vid genomförande av patentutredningens förslag skulle komma att utsträckas
utöver vad som kunde anses motsvara näringslivets skäliga behov
syntes icke föreligga. Man borde därför icke begränsa den föreslagna lagtexten
genom att där inskjuta bestämningen »industriell» eller »produktiv».
Bestämmelserna i 1—3 §§ kunde icke anses ha det inbördes sammanhang,
att en ändring av 1 § oundgängligen vore beroende av en omarbetning jämväl
av de båda andra paragraferna. Svenska patentombudsföreningen har
tagit avstånd från framförda betänkligheter, att området för de patenterbara
uppfinningarna enligt förslaget blivit alltför vidsträckt och obestämt. Det
syntes kunna med förtroende överlämnas åt patentmyndigheten att utbilda
en tillfredsställande praxis i enlighet med de i patentutredningens motivering
givna anvisningarna.

Göteborgs handelskammare har funnit patentutredningens formulering tillfredsställande
ur industriens synpunkt. Det vore ett önskemål att uppnå
största möjliga enhetlighet mellan de olika patentlagarna, varför det vöre en
fördel, att patenlutredningens formulering ganska nära anslöte sig till den
tyska patentlagen. Det förefölle sannolikt, att det med den föreslagna formuleringen
av 1 § kunde komma att visa sig nödvändigt med en framtida
komplettering av 2 §. Svenska tcknologföreningcn och svenska uppfinnare -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

föreningens styrelse lia förklarat patentutredningens förslag tillfredsställande
men uttalat önskemål örn att bestämmelserna i 2 § patentförordningen
måtte upptagas till snar revision.

Å andra sidan har kommerskollegium anfört, att vissa skäl talade för att
åtminstone icke för närvarande ändra 1 § i patentförordningen. Till näringsverksamhet
finge räknas exempelvis bokförings- och revisionsverksamhet
med därav följande ej klarlagda konsekvenser beträffande patents meddelande
å exempelvis bokföringsmetoder. En ändring av 1 § borde också förutsätta
en revision av 2 §. Vidare syntes frågan om de s. k. substanspatenten,
avseende exempelvis patent å kemiska föreningar och legeringar, påkalla utredning.
Emellertid syntes patentutredningens förslag ej böra avstyrkas, då
härigenom en i viss utsträckning önskvärd utvidgning av det patenterbara
området skulle komma att uppskjutas till en oviss framtid.

I vissa uttalanden bar framhållits, att 1 och 2 §§ stöde i sådant samband,
att de borde ändras samtidigt. Detta gäller de yttranden som avgivits av
handelskammaren i Karlstad samt Smålands och Blekinge handelskammare.
Sistnämnda handelskammare har dock förklarat sig endast önska ett förtydligande
tillägg till 2 § av innehåll att förfaranden vid bl. a. undersökning
och behandling av människokroppen ej vöre patenterbara samt sådan ändring
av paragrafen, att orden »särskilt sätt för dess tillverkning» ersattes med
»särskilt förfarande vid dess tillverkning».

Sveriges industriförbund har anfört, att mot patentutredningens förslag till
1 § ur industriens synpunkt icke i och för sig vore något att erinra. Det hade
emellertid varit synnerligen önskvärt att även bestämmelserna om undantag
från patenterbarhet gjorts till föremål för patentutredningens övervägande.
En fullständig utredning härom skulle dock kunna bliva så tidskrävande, att
en välbehövlig revision icke borde anstå i avbidan på en sådan utredning.
I ett visst begränsat avseende syntes emellertid en omarbetning av 2 § kunna
företagas, enär förarbeten härför i stor utsträckning redan vore utförda
i 1919 års betänkande och vid de nordiska överläggningarna. I yttrandet har
härom anförts följande.

Förbundet syftar härvid på det från den kemiska industriens sida många
gånger framförda önskemålet, att från patenterbarhet måtte undantagas sådana
uppfinningar, som allenast utgöras av kemiska föreningar. Med den ytterligt
snabba utveckling, som kännetecknat den kemiska industrien icke
minst under de senaste åren, måste det anses synnerligen väl motiverat att
denna fråga ulan ytterligare uppskov upptages till behandling. Härvid må
endast erinras om de väsentligt ökade möjligheter att tillvarataga biprodukter
särskilt från cellulosaindustrien, som det intensiva forskningsarbetet under
krigstiden åstadkommit och som säkerligen i en nära framtid komma alf
än ytterligare utvecklas. Inom detta för folkhushållet synnerligen betydelsefulla
forskningsområde skulle det kunna verka i hög grad hämmande för
uppbyggande av inhemska förädlingsindustrier, om patent alltjämt skulle
få meddelas på kemiska föreningar. Vid sådant förhållande torde det icke
böra tillmätas nämnvärd betydelse om en allmän översyn av bestämmelserna
i 2 § får tills vidare anstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Jämväl Sveriges kemiska industrikontor har förordat upptagande av nya
undantag från patenterbarhet i 2 § patentförordningen i samband med den av
patentutredningen föreslagna ändringen av 1 §. Kontoret instämmer i Sveriges
industriförbunds yrkande örn förbud mot produktpatent å kemiska
föreningar, vilket vöre en fråga av stor betydelse för den kemiska industrien.
Kontoret bar framhållit, att patent i talrika fall meddelats å kemiska föreningar.
Det vöre icke uteslutet, att för närvarande patent kunde meddelas
å föreningar, som vore rena konstruktioner på papperet, för vilka ej
någon framställningsmetod vore känd. Kontoret har vidare hemställt, att
från patenterbarhel måtte uteslutas diagnosticeringsförfaranden och sådana
förfaranden, som endast innebure tillämpning av i läro- och uppslagsböcker
angivna metoder på nya individer inom de grupper av ämnen, för vilka metoden
vore beskriven.

Järnkontoret har även kommit till det resultatet, att patentutredningens
förslag vore befogat men förutsatte vidgade undantagsbestämmelser. Sålunda
borde patent icke kunna meddelas på förfaranden inom läkares verksamhet
eller för förebyggande av yrkessjukdomar genom behandling av människokroppen
och eventuellt icke heller på förfaranden av icke medicinsk art
för förebyggande av skador på person eller sak inom teknisk verksamhet.
Förfaranden av rent intellektuell natur borde icke vara patenterbara, och
rena substanspatent på legeringar borde icke förekomma. De nämnda inskränkningarna
borde genomföras samtidigt som ändringen av 1 §. Skulle
det emellertid visa sig nödvändigt att tillsvidare låta frågan om undantagsbestämmelserna
anstå, borde den under inga förhållanden avföras från dagordningen.

Stockholms handelskammare anser icke patentutredningens förslag i och
för sig innebära nackdelar men har ifrågasatt, huruvida icke begreppet industriell
verksamhet borde bibehållas, intill dess även 2 § omarbetats, vilket
borde kunna äga rum snarast möjligt och utan att den fullständiga revisionen
av patentlagstiftningen avvaktades. Det vore angeläget, att icke mot varandra
stridande lagändringar tillkomme med korta tidsintervaller. Även kooperativa
förbundets styrelse har ansett lämpligt att nu avgränsa patenterbarheten till
sådana uppfinningar, som kunna utnyttjas i industriell verksamhet.

Förut bär nämnts, att svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen
hemställt, att 1 § måtte lämnas utan ändring till dess 2 och 3 §§ underkastats
revision. Även svenska industriens patentingenjörers förening har förordat,
att ändring av 1 § måtte uppskjutas, till dess den allmänna revisionen av
patentlagstiftningen kunde företagas. Det syntes sannolikt, alt den föreslagna
utvidgningen av patenlerbarhetsområdet kunde komma att nödvändiggöra en
ändring av 2 §, så att exempelvis vissa förfaranden, vilka tillhörde läkares
eller tandläkares näringsverksamhet, skulle undantagas från patenterbarhet.
Om 1 § dock ansåges böra ändras nu, borde stadgandet få följande lydelse:
»Patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i industriell verksamhet
eller annan därmed jämförbar produktiv verksamhet. Patent meddelas
å alster och förfaranden.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Mot det i patenlutredningens förslag ingående stadgandet, att patent meddelas
å alster och förfaranden, har anmärkning framställts endast av pcitentoch
registreringsverket, som ansett detta stadgande böra helt utgå. Det hade
i praxis ej sällan visat sig vara förenat med svårigheter att pressa in en uppfinning
under den ena eller andra av de båda kategorierna. Så kunde vara
fallet, när en uppfinning bäst kunde karakteriseras såsom ett system eller
en anläggning, innebärande exempelvis standardisering eller driftsrationalisering.
I sådana fall bleve patentanspråken missvisande, enär de icke kunde
riktas på det väsentliga i uppfinningen.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag till ändring av 1 § palentförordningen avser de
allmänna patenterbarhetsfordringarna och rör sålunda en grundläggande
fråga inom patenträtten. Av utredningen framgår, att önskemål föreligga om
en omarbetning av det nuvarande stadgandet som ej anses tidsenligt. Några
mera anmärkningsvärda olägenheter synas dock icke ha uppkommit i tilllämpningen.

I ett stort antal yttranden betonas det nära sambandet mellan 1 och 2 §§
i patentförordningen. Vägande skäl ha därvid åberopats för att icke vidtaga
någon utvidgning av det patenterbara området enligt 1 § utöver industriell
verksamhet innan jämväl den i 2 § behandlade frågan om undantag från
patenterbarhet blivit fullständigt utredd. Även frågan örn ändring av nyhetsbestämmelserna
i 3 § patentförordningen som preliminärt behandlats
vid de nordiska överläggningarna torde vara av viss betydelse i detta sammanhang.
Det är uppenbarligen av vikt att icke på förevarande område
vidtaga någon utvidgning som framdeles icke kan vidhållas. Vid en eventuell
återgång till en mera begränsad bestämning av det patenterbara området
inträder bl. a. den olägenheten att de patent som meddelats under mellantiden
icke gärna kunna ogiltigförklaras utan måste få bibehålla sin giltighet,
ehuru lagstiftaren icke längre finner dem önskvärda. Den utvidgning
som patentutredningen förordat beträffande 1 § synes väl i princip ha biträtts
av delegerade för samtliga nordiska länder vid de preliminära överläggningarna.
I såväl Danmark som Norge är dock alltjämt möjligheten att erhålla
patent inskränkt till uppfinningar som äro av betydelse för industriell verksamhet.
Jag anser med hänsyn till nu angivna förhållanden, att den i 1 §
patentförordningen upptagna begränsningen till industriell verksamhet tills
vidare bör bibehållas. Den jämkning av innehållet i nämnda paragraf som
patentutredningen i övrigt förordat torde däremot böra genomföras.

I vissa yttranden av industriens representanter har starkt framhållits det
betänkliga i att enligt patentförordningen patent anses kunna meddelas å
kemiska föreningar. Denna fråga synes mig vara av den praktiska betydelse
att den icke lämpligen bör undanskjutas i avvaktan på en fullständig utredning
av den i 2 § reglerade frågan om undantag från patenterbarhet.

Förslag örn undantag för kemiska föreningar framställdes redan i de kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

mittébetänkanden angående patent som avgåvos 1878 och 1919, och vid de
nordiska överläggningarna blev nian ense om att ett sådant undantag borde
finnas. Dylikt undantag gäller redan, antingen på grund av lagbestämmelse
eller enligt praxis, i de övriga nordiska länderna samt dessutom i ett stort
antal andra stater. Sveriges industriförbunds yttrande utvisar, att man inom
det svenska näringslivet, där tidigare tvekan på denna punkt torde lia rått,
starkt önskar ett undantag av detta slag. Man bär därvid uttalat farhågor, att
det skulle verka hämmande för den inhemska kemiska industrien, som just
för närvarande syntes stå inför en löftesrik utveckling, om produktpatent å
kemiska föreningar alltjämt finge meddelas. I fråga örn framställandet av
kemiska föreningar anses nämligen, såsom patentlagstiftningskommittén påpekat,
möjligheterna att på olika vägar nå ett och samma resultat vara särskilt
stora, varför ett produktpatent mer än på andra områden kan verka
hinderligt. Det kan också nämnas, att ansökningar om patent å kemiska föreningar
hos oss för närvarande alldeles övervägande härröra från sådana
länder, där produktpatent å kemiska föreningar icke kan erhållas. Sådana
patent sökas däremot endast i ringa utsträckning av inhemska företag.

Det undantag som åsyftas gäller endast produktpatent med avseende
å kemiska föreningar. Däremot skulle metodpatent på det kemiska
området kunna patentskyddas enligt vanliga regler, även om de avsåge
framställning av kemiska föreningar. Den som uppfunnit en ny kemisk
förening skulle alltså alltjämt kunna erhålla visst patentskydd, ehuru det blir
knutet till viss eller vissa framställningsmetoder. Denna gränsdragning synes
mig välbetänkt och innebära ett skäligt hänsynstagande till uppfinnarens
intresse.

På grund av vad nu anförts och då en ändring av 2 § i angivna riktning
bringar den svenska patentlagstiftningen på ifrågavarande punkt till överensstämmelse
med lagstiftningen i övriga nordiska länder har jag låtit införa
ett undantag i 2 §, enligt vilket produktpatent ej må meddelas med avseende
å kemiska föreningar. Det har i yttrandena ifrågasatts att även göra
undantag för produktpatent i fråga om alla legeringar. Tillräckliga skäl härför
ha dock icke förebragts, och ett sådant undantag synes regelmässigt ej
finnas i de länder, där undantag gäller med avseende å kemiska föreningar.
Ej heller i övrigt har jag ansett lämpligt att i detta sammanhang överväga
införandet av något nytt undantag i 2 §.

Den av mig förordade ändringen i 1 § påkallar följdändringar i 2 och 3 §§.
Därvid torde orden »sätt för dess tillverkning» i 2 § böra utbytas mot »förfarande
för dess framställning». I 3 § böra orden »alster eller tillverkningssätt»
utbytas mot »alster eller förfarande». II.

II. Patentanspråk.

1’atentntredn ingen.

I 4 § 1 mom. tredje stycket palcntförordningcn stadgas, att beskrivningen
över patentsökt uppfinning skall vara så tydlig och fullständig, att sakkun -

Kungl. Majlis proposition nr 176

nig person bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Vidare föreskrives,
att i beskrivningen skall bestämt angivas vad sökanden anser vara
det nya i uppfinningen. Enligt 3 § andra stycket kungörelsen den 31 december
1895 angående beskaffenheten av de handlingar, som i patentärenden inlämnas,
skall beskrivningen avslutas med detta angivande, och i kungörelsen
har för detsamma införts uttrycket »patentanspråkens.

I andra länder finnas i allmänhet i själva patentlagarna bestämmelser örn
att beskrivningen skall avslutas med patentanspråk och örn vad palentanspråk
skall innehålla, vilka bestämmelser bruka vara tämligen likartade.
1919 års förslag innehåller bestämmelse (13 § andra stycket) om att
beskrivningen skall avslutas med ett eller flera patentanspråk, innehållande
bestämd uppgift örn vad som kännetecknar uppfinningen. Vid de nordiska
överläggningarna enades de olika delegationerna örn en bestämmelse, enligt
vilken beskrivning skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd
uppgift om vad som kännetecknar uppfinningen och sökes skyddat genom
patentet, och den nya finska patentlagen är avfattad i enlighet härmed. Patentutredningen
har emellertid ansett en uttrycklig föreskrift örn att patentanspråket
skulle innehålla bestämd uppgift örn vad som kännetecknade uppfinningen
överflödig och kunna föranleda missförstånd. Patentanspråk vore
i allmänhet så uppställda, att de först innehölle en ingress, som brukade angiva
vad som förut vore känt, och sedan efter orden »kännetecknad av» ett
angivande av det nya i den patentsökta uppfinningen. En sådan uppställning
vore emellertid ej nödvändig, och för skyddet vore icke alltid utslagsgivande,
var ett eventuellt uttryck »kännetecknad av» vore placerat.

Enligt patentutredningens förslag skall i 4 § 1 mom. fjärde stycket första
punkten patentförordningen stadgas, att beskrivningen skall avslutas med
patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som sökes patentskyddat.

Patentutredningen framhåller, att nu ifrågavarande stadgande icke innehölle
något direkt uttalande örn patenlanspråks betydelse för
patentskyddet. Stadgandet kunde visserligen sägas tala för att vad som stöde
i patentanspråken borde få en dominerande betydelse för tolkningen av patentet,
men liknande stadganden funnes i åtskilliga länder, vilkas praxis det
oaktat företedde skiljaktigheter i detta avseende.

I 1919 års betänkande uttalade man sig starkt emot en lagbestämmelse
örn den rätta tolkningen av innebörden i ett patent. Varje försök i sådan
riktning ansågs vara snarare till skada än till gagn. Patentlagstiftningskommittén
erinrade i samband härmed om att i vissa länder, främst England
och Amerikas förenta stater, rådde en strängare uppfattning om patentanspråkens
betydelse för skyddets omfattning, medan i andra länder, särskilt
Tyska riket, framträtt en liberalare uppfattning härutinnan. Kommittén förklarade,
att den anslöte sig till sistnämnda uppfattning. Det vore enligt kommitténs
mening synnerligen otillfredsställande att låta en mindre lyckad for -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

•29

mulering av patentanspråken föranleda ett ringare skydd åt patenthavaren
än det som, enligt vad av handlingarna i övrigt franninge, varit åsyftat.

I allmänhet finnas icke i främmande länders patentlagar särskilda bestämmelser
om patentanspråkens betydelse för patentskyddet. Sådana finnas
dock t. ex. i den schweiziska patentlagen, enligt vilken patentanspråk är avgörande
för uppfinningens nyhet och patentets skyddsområde. Vidare uttalas
i denna lag, att beskrivningen kan anlitas för patentanspråks tolkning.

Vid de nordiska överläggningarna enades man om att förorda ett stadgande,
enligt vilket patentanspråk i första hand skulle vara avgörande för
patentskyddets omfång. Ett sådant stadgande ingår såsom andra punkt i
4 § 1 mom. fjärde stycket av patentutredningens förslag. Stadgandet har
även intagits i den finska patentlagen, dock med tillägg av bestämmelse om
att annan del av patentbeskrivningen kan tjäna som hjälp vid tolkningen av
patentanspråk.

Patentutredningen framhåller, att i vårt land olika meningar gjort sig gällande
om patentanspråkens betydelse för skyddets omfattning. Med hänsyn
härtill hade man från skilda håll hos patentutredningen hemställt att bestämmelser
i ämnet måtte medtagas vid den nu aktuella partiella revisionen
av patentförordningen, och patentutredningen hade ansett sig böra tillmötesgå
detta önskemål. Örn innebörden av patentutredningens förslag har i betänkandet
anförts följande.

Genom det av patentutredningen föreslagna stadgandet markeras patentanspråkens
centrala plats för patentskyddet. Anspråken skola vara i första
hand avgörande. Vid tolkningen av patent skall man sålunda främst hålla
sig till anspråken. Äro dessa otvetydiga, bör skyddet ej i tolkningsväg kunna
vidgas utöver anspråkens ram, även örn patentskriften i övrigt skulle kunna
föranleda därtill. Medgiva patentanspråken olika tolkningar, bör man däremot
taga hänsyn till patentskriften i övrigt, såväl beskrivning som eventuella
ritningar. Vinnes ej heller på detta sätt klarhet, får man gå till vad
som förekommit under ansökningens behandling. Vid tolkningen bör givetvis
även tagas hänsyn till teknikens ståndpunkt vid tiden för ansökningen.
Med hänsyn till det så föreliggande materialet får avgöras, om man skall
välja en mer restriktiv eller mer extensiv tolkning av anspråken.

Det i den finska lagen ingående tilläggsstadgandet har synts patentutredningen
vara överflödigt och dessutom alltför snävt, enär även annat material
än beskrivningen kunde bliva av betydelse vid tolkningen. Patentutredningen
framhåller, att dess förslag vore mindre strängt än den schweziska patentlagen
men å andra sidan knappast i allo förenligt med den liberala uppfattning,
varåt patentlagstiftningskommittén givit uttryck. Föreskriften syntes
innebära ett fastslående av vad som finge sägas vara den övervägande
uppfattningen här i landet, och den syntes ägnad att underlätta en enhetlig
praxis.

Yttranden.

I yttrandena över patentutredningens förslag har bestämmelsen, att beskrivningen
skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

uppgift om vad som sökes patentskyddat, i allmänhet icke föranlett någon
erinran. Kommerskollegium har dock ansett, att orden »bestämd uppgift»
borde ändras till »bestämd och tydlig uppgift» för att ytterligare tillgodose
önskemålen om patentanspråks formulering med största möjliga klarhet.
I samma syfte har kooperativa förbundets styrelse föreslagit, att bestämmelsen
skulle få den vid de nordiska överläggningarna förordade lydelsen.
Det vore av stor vikt att tvinga den patentsökande att i patemtanspråk klart
bestämma vad han verkligen ansåge vara det relevanta och på samma gång
kännetecknande för den patentsökta uppfinningen. Å andra sidan har i det
yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers förening utsedd
kommitté, som inkommit genom civilingenjören Avellan-Hultman, föreslagits
en uppmjukning av bestämmelsen, i det att före slutorden »sökes patentskyddat»
skulle inskjutas »i första hand».

I två yttranden ifrågasättes stadgande i patentförordningen om att beskrivningen
skall innehålla uppgift om teknikens ståndpunkt. Svenska industriens
patentingenjörers förening har sålunda hemställt att till tredje stycket i 4 §
1 mom. måtte fogas en bestämmelse, som gåve patentmyndigheten befogenhet
att i förekommande fall påfordra intagande av sådan uppgift i beskrivningen.
I själva verket tillämpades redan nu i viss utsträckning den praxis,
att sökanden i samband med slutgranskningen av hans ansökning uppmanades
att i beskrivningen införa uppgift om teknikens ståndpunkt. Smålands
och Blekinge handelskammare har uttalat önskemål om liknande bestämmelse
för att underlätta ett bedömande av patentskyddets omfattning.

Patentutredningens förslag om införande av en särskild lagbestämmelse
angående patentanspråks betydelse för patentskyddets omfång
har väckt stort intresse i yttrandena. Olika uppfattningar om bestämmelsens
lämpliga formulering föreligga emellertid.

I flera yttranden har patentutredningens lagförslag lämnats utan erinran.
Svenska teknologföreningen har förklarat sig hälsa med tillfredsställelse, örn
på föreslaget sätt patentanspråkens centrala betydelse för skyddsomfånget
komme till uttryck i lagtexten. Då beskrivning och ritningar måste tillgripas
för tolkning av anspråken, vöre det av vikt, att frågan endast finge gälla
anspråkens rätta innebörd eller med andra ord ett fastställande av det patentföremål,
som skyddats vid patentets beviljande. Även svenska patentombudsföreningen
har uttalat, att förslaget innebure ett önskvärt fastslående
av patentanspråkens centrala betydelse vid tolkningen av patents skyddsomfång.
Svenska uppfinnareföreningens styrelse har förklarat sig intet Ira att
erinra mot förslaget. Skånes handelskammare har anfört, att förslaget förefölle
att vara en lyckligt vald medellinje mellan de motsatta åskådningarna.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har uttalat, att förslaget
icke torde kunna föranleda några allvarligare betänkligheter, då det
med hänsyn till motiveringen kunde förutsättas, att domstolarna komme
att använda möjligheten att i tveksamma fall gå utom patentanspråkens ram
synnerligen restriktivt. Järnkontoret har anslutit sig till förslaget men fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

hållit, att man i tveksamma fall principiellt borde välja en restriktiv tolkning.
Även svenska industriens patentingenjörers förening har anslutit sig
till förslaget. Föreningen har dock meddelat, att en stark minoritet inom
densamma uttalat sig för att utbyta uttrycket »i första hand» mot »väsentligen».

Sistnämnda ändringsförslag har även framförts av patent- och registreringsverket,
som anslutit sig till patentutredningens motivering men ansett
orden »i första hand» icke på ett tillfredsställande sätt giva uttryck för denna.
Patentanspråken borde vara väsentligen avgörande, men de kunde trots
all strävan efter tydlighet vid deras avfattning lämna möjlighet till olika tolkningar,
och i så fall borde såsom hjälpmedel vid tolkningen få anlitas beskrivning,
eventuella ritningar och patentansökningsakten, varjämte självfallet
hänsyn finge tagas till teknikens ståndpunkt vid tiden för ansökningen.
Även i övrigt kunde det i undantagsfall förekomma, att en sträng tillämpning
av huvudregeln kunde komma att medföra obilligheter för patenthavaren,
t. ex. då genom uppenbart förbiseende eller misstag vid ansökningens behandling
patentanspråk erhållit en snävare formulering än som varit avsett.
I dylika fall borde en avvikelse från huvudregeln vara tillåten. Även Stockholms
handelskammare har förklarat sig anse det tveksamt, huruvida patentutredningens
förslag helt motsvarade den i motiveringen lämnade tolkningen
av stadgandet. Det kunde befaras, att orden »i första hand» toges
till intäkt för en friare tolkning än den avsedda.

I flera yttranden förordas skärpning av bestämmelsen örn patentanspråkens
betydelse för patentskyddets omfång. Kommerskollegium har sålunda
föreslagit strykning av orden »i första hand» i patentutredningens förslag.
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har förordat ett stadgande
av följande lydelse: »Vid bedömande av patentskyddets omfång är
patentanspråk normgivande».

Sveriges industriförbund har uttalat, att någon efterhandsutvidgning av
patentanspråken hittills i allmänhet icke medgivits i svensk rättspraxis,
samt har vidare anfört:

På senare tid synes emellertid en viss tendens till uppmjukning av hittillsvarande
praxis lia gjort sig gällande. Enligt förbundets åsikt är en utveckling
i sådan riktning utomordentligt farlig. Förbundet hälsar därför med
största tillfredsställelse, att förslaget synes innebära en reaktion mot denna
utveckling. —• -— — Ur rättssäkerhetens synpunkt måste krävas, att ett patent
är genom patentanspråken så klart definierat, att varje fackman kail
bedöma patentets skyddsområde. Denna synpunkt får ännu större betydelse,
därest i överensstämmelse nied patentutredningens förslag patentintrång kan
ske på ett tidigare stadium och under mindre stränga villkor än vad f. n.
är fallet. I deli mån en skarp avgränsning av patentet icke förefinnes och
alltså en viss osäkerhetsmarginal föreligger, uppstår alltid den olägenheten,
att en näringsidkare, som råkar komma inom nämnda marginal, löper en
risk att bliva fälld för patentintrång. Då nian givetvis vill undvika en sådan
situation, finnes -— örn nian önskar full säkerhet oell icke vill tillgripa en
relativt kostsam och tidsödande fastställelsetalan enligt förslagets 21 § —
ingen annan utväg än alt utan vidare tillerkänna patentet räckvidd så långt

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ut som osäkerhetsmarginalen möjligen sträcker sig. Detta betyder emellertid
att många patent skulle i verkligheten få en vida större räckvidd än den
vartill patenthandlingarna berättiga och genom ansökningen avsetts. Den som
endast presterat en otydlig anspråksformulering skulle härigenom beredas en
oförtjänt förmån framför dem, som formulerat sina patentanspråk klart och
tydligt.

Från sådana utgångspunkter har det synts förbundet tveksamt om den
föreslagna lagbestämmelsen med därtill hörande motivering fått en fullt
lämplig avfattning. Uttalandena i motiven synas kunna göra en uppfinnare
benägen att med full avsikt formulera patentanspråken otydligt för att därmed
vid behov kunna motivera ett vidsträcktare skyddsområde än som i
verkligheten varit avsett. Enligt förbundets uppfattning är detta alltför liberalt
mot patenthavaren. Kravet på rättssäkerhet torde bättre tillgodoses med
en tolkningsregel av innebörd, att patentanspråken icke få ges ett vidare omfång
än vad som otvetydigt framgår av deras lydelse. Äro patentanspråken
tvetydiga eller eljest otydliga även med hänsyn tagen till patentskriften i övrigt,
bör alltså patenthavaren ensam bära följderna därav. En dylik regel
skulle kraftigt bidraga till att patentanspråken bleve så tydligt som möjligt
avfattade. Mot en sådan regel synes icke kunna med fog invändas, att uppfinnaren
skulle få ett för snävt patentskydd. Såsom patentväsendet numera
är utvecklat genom skickliga patentombud och sakkunnig nyhetsgranskning,
torde uppfinnaren ha tillfredsställande möjligheter att få sitt skyddsområde
utsträckt så långt å ena sidan hans egen uppfinningstanke verkligen sträckt
sig och å andra sidan nyhetshinder ej föreligga. Den förordade tolkningsregeln
innebär vidare icke, att uppfinnaren för att få ett verksamt patentskydd
måste hava i patentet omnämnt alla de möjliga utföringsformerna av sin
uppfinning. Patentet bör självfallet såsom hitintills omfatta alla tekniska
ekvivalenser till de utföringsformer av uppfinningen, som angivits i patentskriften.

Handelskammaren i Karlstad och svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen
ha uttalat sig för en lösning efter liknande riktlinjer.

Kooperativa förbundets styrelse har förordat införande av de bestämmelser
i ämnet, som finnas i den schweiziska patentlagen, d. v. s. att patentanspråk
är avgörande för uppfinningens nyhet och patentets skyddsområde,
medan beskrivningen kan anlitas för patentanspråks tolkning. Enligt styrelsens
uppfattning borde patentanspråk tolkas restriktivt. Det borde icke tilllåtas
patenthavaren att tänja ut skyddsområdet utöver de i anspråken angivna
gränserna. Även handelskammaren i Göteborg har uttalat, att en formulering
ungefär som den schweiziska skulle bättre överensstämma med samhällets
intressen och industriens behov än patentutredningens förslag. Med detta
komme den oklarhet beträffande ett patents skyddsomfång, som hittills kunnat
uppstå, att åtminstone till en del bliva bestående. Från industriens sida
måste det vara ett oavvisligt krav, att patentanspråket åtminstone skulle angiva
det maximala skyddet, så att man omedelbart kunde säga, att örn man
holle sig utanför anspråket så riskerade man ej heller att göra patentintrång.
Uppfinnaren hade haft möjlighet att formulera det vidast tänkbara anspråket
på sin uppfinning. Hade han icke utnyttjat denna, borde icke skyddet
tolkningsvägen utvidgas, i synnerhet där senare tillstötande omständigheter
ökat betydelsen av skyddets utsträckning. Uttrycket »i första hand» i pa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

tentutredningens förslag lämnade emellertid vägen öppen för det påståendet,
att även annat än patentanspråken kunde vara direkt avgörande för patentskyddet.
Enligt detta förslag komme i vässa fall det av patentmyndigheten
noga diskuterade och undersökta patentanspråket att delvis övergivas till
förmån för något, som varit föremål för enbart sekundärt intresse under
ärendets behandling. Det vore vanskligt att komplettera patentanspråket
med uppgifter hämtade ur beskrivningen, då man icke visste, örn dessa i sig
själva vöre nya eller gamla. Svårigheterna härvidlag ökades, ju längre tid
som förflutit från ansökningsdagen för patentet. Handelskammaren i Gävle
har framställt samma yrkande som handelskammaren i Göteborg.

Smålands och Blekinge handelskammare har förordat lagbestämmelse örn
att vid bedömande av patentskyddets omfång patentanspråk borde tjäna till
vägledning, där ej andra omständigheter av beskaffenhet att kunna inverka
på skyddets omfattning förelåge. Genom patentutredningens förslag skulle
man i obehörig grad inkräkta på uppfinnarens rätt. En skärpning av nuvarande
praxis vore så mycket mera obehövlig som enligt den föreslagna 21 §
införts ett fastställelseförfarande, så att man i förväg kunde erhålla domstols
avgörande, huruvida ett visst utförande folie under ett angivet patent
eller ej. Även en reservant i patent- och registreringsverket har ansett, att
man icke borde giva alltför snäva direktiv för bedömning av ett patentskydds
innebörd och omfattning. Skulle en lagbestämmelse anses nödvändig, borde
den innehålla, att patentanspråken vid bedömande av patentskyddets innebörd
och omfattning skulle vara av grundläggande betydelse. Helst borde
emellertid icke alls någon bestämmelse i ämnet införas.

Departementschefen.

För närvarande finnes icke i palentförordningen någon särskild bestämmelse
örn patentanspråk. Enligt förenämnda tillämpningskungörelse den 31
december 1895 gäller dock, att den beskrivning över uppfinningen, som
skall ingivas vid sökande av patent, skall innehålla en särskild avslutande
del, i vilken det nya i uppfinningen angives. Detta benämnes i kungörelsen
patentanspråk. Den av patentutredningen föreslagna bestämmelsen om att
beskrivningen skall avslutas med patentanspråk innebär därför icke något
nytt i förhållande till vad som nu tillämpas, men liksom patentutredningen
anser jag det lämpligt att i patentförordningen införa en uttrycklig bestämmelse
i ämnet, varigenom patentanspråkens betydelse för patentväsendet
markeras.

I nuvarande patentförordning ingår stadgande om att i beskikningen
skall bestämt angivas vad sökanden anser vara det nya i uppfinningen.
Häremot svarar enligt patentutrednirigens förslag bestämmelse örn att beskrivningen
skall innehålla bestämd uppgift örn vad som sökes patentskyddat.
För att uppfylla detta krav måste sökanden lämna tydlig uppgift om
vad som kännetecknar uppfinningen. Patentutredningen har icke ansett behövligt
att meddela någon föreskrift härom. Ett uttryckligt stadgande har
emellertid förordats i ett yttrande och synes mig lämpligt. Sådant stadgan Biliang

till riksdagens protokoll 1944. 1 sami Nr l i li.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

de har även — i överensstämmelse med vad som överenskommits vid de
nordiska överläggningarna — upptagits i den nya finska patentlagen.

I fråga örn patentanspråkens betydelse synas olika uppfattningar råda i
olika länder. Patentutredningen bär i syfte att lagfästa den uppfattning
som kunde anses i allmänhet rådande hos oss föreslagit att i palentförordningen
skulle intagas bestämmelse att vid bedömande av patentskyddets
omfång patentanspråken i första hand skulle vara avgörande.

I yttrandena har den föreslagna bestämmelsen blivit föremål för delade
meningar, därvid ett flertal olika ändringsyrkanden framställts.

Redan av bestämmelsen, att beskrivningen av uppfinningen skall avslutas
med patentanspråk, innefattande bestämd uppgift bl. a. om vad som
sökes patentskyddat, måste anses följa att patentanspråken äro grundläggande
för patentskyddets omfång. Något patentskydd som går utöver patentanspråkens
ram synes icke kunna meddelas. Emellertid kan givetvis frågan
örn ett patentanspråks rätta innebörd bliva föremål för olika meningar.
Vid lösning av sådana tvister kunna skilda tolkningsmetoder användas, och
det vore helt naturligt önskvärt, att lagen kunde bestämt angiva vilken
metod som därvid skall tillämpas. Den av patentutredningen föreslagna bestämmelsen,
som icke lämnar någon upplysning örn vilket material som
må användas för att bestämma patentanspråkens närmare innehåll, synes
emellertid icke giva någon verklig ledning i frågan, huruvida en mer eller
mindre restriktiv tolkning skall iakttagas. Snarast kan den enligt min mening
sägas giva uttryck åt en alltför liberal uppfattning. Dep förut berörda
bestämmelsen örn att patentanspråken skola angivas torde utan det föreslagna
tillägget bättre tillgodose önskemålet, att en extensiv tillämpning bör motverkas.

Den av patentutredningen föreslagna lolkningsregeln synes på grund avvad
jag nu anfört icke böra upptagas. Jag är icke heller beredd att förorda
något av de alternativ som framställts i yttrandena. Spörsmålet torde böra
bliva föremål för nya överväganden, när frågan om utarbetandet av en helt
ny patentlag åter blir aktuell.

Jag vill anmärka, att de synpunkter som jag anlagt på frågan om den
rätta tolkningen av patentanspråk icke avse att utgöra något ståndpunktstagande
med avseende å den s. k. ekvivalensläran, enligt vilken patenthavarens
skydd mot intrång gäller icke blott gentemot den som utnyttjar vad
som kan anses direkt angivet i patentanspråken utan även gentemot den
som tillgodogör sig uppfinningstanken med ekvivalenta medel.

I ett par yttranden har förordats, att i patentförordningen skulle införas
befogenhet för patentmyndigheten att påfordra införande i beskrivningen
av uppgift örn teknikens ståndpunkt Någon sådan bestämmelse synes dock
icke behövlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176. 35

lil. Reglerna om patentintrång.

Allmänna synpunkter.

1’ateututreduingen.

Om en patenthavares befogenheter mot den som utnyttjar patentskyddad
uppfinning innehåller 1884 års patentförordning endast de i 22 § givna reglerna
örn rätt för honom att vid patentintrång under vissa förutsättningar föra
straff- och skadeståndstalan. För bifall till patenthavares intrångstalan fordras,
att någon, som icke på grund av tvångslicens, föranvändarriitt eller expropriation
är därtill berättigad, »utan patenthavares lov inom riket till avsalu
tillverkar föremål eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt,
därå honom veterligen patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller,
för försäljning till riket inför, i utövning av yrke använder eller till annans
begagnande eller nytta emot gottgörelse upplåter här patenterat eller
efter här patenterat tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterligen
utan patenthavarens tillstånd åstadkommits».

Vad sålunda nu gäller i vårt land skiljer sig avsevärt från det som är regel
i utländsk patentlagstiftning. Där finnas i allmänhet fristående bestämmelser
om patents verkan i civilrättsligt hänseende. Örn patentintrång över
huvud taget straffas, brukar detta endast ske vid uppsåtlig! intrång. Så snart
intrång i beviljat patent objektivt sett begåtts, brukar däremot kunna föras
talan vid domstol om förbud mot fortsatt intrång. Regeln är, att varje intrång
medför ersättningsskyldighet, såvida det föreligger oaktsamhet, även
örn vetskap örn patentet ej är för handen; i åtskilliga länder kan även intrång
i god tro medföra ersättningsskyldighet. Vidare gäller merendels, att
även intrång före patentets beviljande kan föranleda påföljd, åtminstone örn
det skett efter det ansökningen kungjorts för allmänheten. Enligt 1919 års
förslag skulle även den svenska patentlagstiftningen i vissa hänseenden utformas
i överensstämmelse härmed.

Patentutredningen föreslår, att intrångsreglerna i patentförordningen helt
omarbetas. .Såsom allmän motivering härtill har i betänkandet anförts följande.

Det skydd, som genom den nuvarande 22 § patentförordningen gives patenthavaren,
måste sägas vara bristfälligt. En stark begränsning av skyddet
följer av att påföljd endast kan inträda vid intrång, som begåtts med vetskap
om alt patent beviljats. Sådan vetskap kan givetvis ej föreligga, förrän
patent faktiskt blivit meddelat. En person kan alltså med full vetskap om att
det gäller annans patentsökta uppfinning utan ersättningsskyldighet utnyttja
densamma under hela tiden fram till patentmeddelandet. En annan sak är,
att vederbörande, sedan patent beviljats, riskerar alt ej få fortsätta utnyttjandet
och att i detta sammanhang för utnyttjandet erforderlig utrustning m. m.
kan bli värdelös.

Att före patentets meddelande företaget utnyttjande sålunda ej medför ersättningsskyldighet
är naturligtvis en svår olägenhet för patenhavaren. I genomsnitt
dröjer det ungefär två år från patentsökandet, innan patent beviljas,
och denna tid kan stundom, just i fråga örn viktigare och mer omstridda uppfinningar,
flerdubblas. Även tiden mellan patentsökandet och patentets med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

delande räknas in i den sjuttonåriga patenttiden. Det kan sålunda vara under
en avsevärd del av denna patenttid. som patenthavaren ej åtnjuter något
egentligt skydd mot intrång. För vissa uppfinningar är det ej sällan blott
under denna första tid, som ett utnyttjande har större värde. Sedan kan uppfinningen
ha blivit utan egentlig praktisk betydelse på grund av nya uppfinningar.

Den omständigheten, att utnyttjande före patentets beviljande ej medför
någon påföljd, torde vara den svåraste bristen i de nuvarande intrångsbestämmelserna.
Men patenthavarens skydd begränsas även för tiden efter patentmeddelandet
genom den i 22 § patentförordningen uppställda regeln, att
för påföljd fordras vetskap om att patent föreligger. En patenterad uppfinning
kan ha utnyttjats avsevärd tid, sedan patent beviljats, innan Datenthavaren
får kunskap örn intrånget och den för detta ansvarige, så att han kan
giva denne del av patentet. Och utan att sådan delgivning skett, kan det ofta
vara mycket svårt att bevisa, att vederbörande haft kännedom om patentet.
Även om lian varit i god tro, synes det för övrigt knappast riktigt, att han
alltid skall få behålla den vinst, han skördat av intrånget under tiden fram
till delgivningen, medan patenthavaren ej alls får någon ersättning för sin
skada.

Det kan över huvud taget sägas vara en brist i den nuvarande 22 §. att
icke någon gradering i påföljderna förekommer. Antingen föreligga förutsättningar
för straff och skadestånd, eller också blir utnyttjandet utan varje
rättslig påföljd. Och det anses i praxis, att straff kan inträda, så snart det visats,
att svaranden haft kännedom om att patent föreligger, även om han haft
goda skäl att antaga, att han ej gjort ingrepp i patentets skyddsområde. Hos
de sakkunniga äro ju meningarna örn vad som innebär patentintrång ofta
delade, och svaranden bär kanske haft stöd för sin uppfattning hos framstående
och opartiska experter. I ett sådant tall synes det oegentligt, alt svaranden
skall behöva riskera straffpåföljd, och detta påkallas ej heller av
hänsyn till patenthavaren. Dennes intresse är i första hand att få slut på intrånget
och att få ersättning för liden skada.

Av det nu sagda torde framgå, att starka skäl tala för vissa ändringar i
nuvarande regler om patentintrång, önskemål härom lia också framträtt j
olika former under senare år, därvid man speciellt kritiserat bristen pa
ersättningsskyldighet vid utnyttjande före patentmeddelandet. Hithörande
spörsmål ha även grundligt behandlats vid de nordiska överläggningarna örn
gemensamhet i patentlagstiftningen, och man har därvid nått fram till preliminära
utkast till lagtexter, vilka i huvudsak överensstämma. Det har i betraktande
av det anförda funnits särskilt angeläget att snabbt få till stånd en
revision av intrångsreglerna, och det har ansetts, att en sådan revision kan
ske utan att man därvid mer än i begränsad utsträckning behöver ändra patentlagstiftningen
i övrigt.

De nya intrångsreglerna, som enligt förslaget skulle sammanföras i 19 §
patentförordningen, lia föranlett eller medverkat till att jämväl vissa andra
lagändringar ansetts böra komma till stånd redan i detta sammanhang. För
att undvika missbruk av det föreslagna starkare skyddet mot intrång har
patentutredningen ansett önskvärt att genom särskilda bestämmelser motverka
ofullständiga eller oriktiga uppgifter örn patentskydd samt att i större utsträckning
än enligt gällande ordning göra patentansökningshandlingar tillgängliga
för utomstående. Vidare hade man sörjt för att den som befarade
intrångstalan skulle kunna själv bringa klarhet i rättsläget genom att väcka

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

negativ fastställelsetalan. Ytterligare hade det möjliggjorts för den som begått
intrång att i vissa fall fortsätta sitt utnyttjande.

Yttranden.

I yttrandena över patentutredningens betänkande har tanken att i nu
föreliggande sammanhang upptaga intrångsreglerna till allmän revision och
därvid särskilt införa ett skydd mot utnyttjande före patentbeviljandet nästan
enhälligt lämnats utan erinran. Endast svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen
har, såsom i det föregående angivits, uttalat den åsikten,
att det icke vöre lämpligt att nu på grundval av patentutredningens förslag
vidtaga en revision av intrångsbestämmelserna utan att därmed borde
anstå.

Om åtskilliga enskildheter i lagförslaget lia dock i yttrandena meningarna
varit delade.

Departementschefen.

Det lärer vara obestridligt, att de nuvarande intrångsreglerna äro synnerligen
bristfälliga. Särskilt märkes att lagligt skydd helt saknas mot att uppfinning
utnyttjas medan ansökning om patent därå är föremål för prövning.
En avsevärd brist synes också vara, att intrångspåföljd kan göras gällande
allenast mot den som visas ha haft vetskap om patentet. En revision av intrångsreglerna
är därför angelägen. I yttrandena över patentutredningens betänkande
har också förslaget om en sådan revision vunnit nästan enhälligt
stöd. Det synes icke möta några avgörande betänkligheter att vidtaga en sådan
nyreglering utan avbidan på att det nordiska samarbetet kan slutföras.

I det följande skall lämnas en närmare redogörelse för de av patentutredningen
föreslagna reglerna om patentintrång och för vad som härutinnan
framkommit i yttrandena. Därvid behandlas, liksom i patentutredningens
betänkande, först vad som skulle gälla om intrång i beviljat patent och
därefter frågan, i vad mån intrång före patents meddelande skall kunna medföra
påföljd.

A. Intrång i beviljat patent.

1. Frågan vad som objektivt sett innebär patentintrång.
Pntentutredningen.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande någon principiell bestämmelse
om de former av utnyttjande, som patenthavaren skulle kunna
förbjuda andra, sålunda vad som objektivt sett, oberoende av eventuella påföljder,
innebär patentintrång. Såsom redan tidigare framhållits regleras i
patentförordningen endast, när patentintrång är straffbart och kan medföra
ersättningsskyldighet. Vad som därvid kräves i objektivt hänseende är enligt
22 § patentförordningen, att någon utan patenthavares lov inom riket
lill avsalu tillverkar föremål eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt,
därå patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

försäljning till riket inför, i utövning av yrke använder eller till annans begagnande
eller nytta emot gottgörelse upplåter här patenterat eller efter här
patentera! tillverkningssätt frambragt föremål, som utan patenthavarens tillstånd
åstadkommits.

Den svenska patentförordningens ståndpunkt i här föreliggande fråga överensstämmer
som förut antytts icke med vad som är vanligt i andra länder.
I flertalet främmande patentlagar, så bl. a. i övriga nordiska länder, finnas
fristående bestämmelser om patents verkan. Sådana ingingo också i 1919
års förslag till ny patentlag, och vid de nordiska överläggningarna 1938—
1941 rådde enighet om att stadganden av detta slag borde finnas i patentlagstiftningen.

Enligt 1919 års förslag (52 §) skulle patent medföra den verkan, att med
undantag för vissa särskilt angivna fall (för an vän dar rätt, expropriation,
tvångslicens m. m.) samt för de fall, att utövning av uppfinningen skedde uteslutande
i ändamål att anställa experiment med eller meddela undervisning
rörande densamma, ingen finge under skyddstiden utan behörigt tillstånd
av patenthavaren 1) annorledes än för sitt personliga behov nyttja den patenterade
uppfinningen genom att inom riket tillverka eller till riket införa
av patentet skyddat alster eller inom riket använda av patentet skyddat förfarande;
eller 2) inom riket till salu eller till begagnande mot gottgörelse
hålla eller annorledes än för sitt personliga behov använda av patentet skyddat
alster, som tillverkats eller införts i strid mot ifrågavarande bestämmelser.
Patent å ett förfarande att tillverka alster skulle även medföra skydd
för alster, som omedelbart framställts medelst samma förfarande.

Vid de nordiska överläggningarna nåddes ej full enighet angående bestämmelserna
om patents verkan, men de lagtexter, som därvid preliminärt
godkändes av de olika delegationerna, förete dock i sak stor överensstämmelse.
Såsom gemensam utgångspunkt under arbetet hade man den norska
patentlagens bestämmelser i ämnet.

Den text, som antogs av den norska delegationen, må här återgivas. Den
skiljer sig från gällande norsk lag endast genom att ordet »utleje» tillkommit.

Patent medforer den virkning, at ingen ilten patenthaverens samtykke
i nserings- eller driftso jerned må utove opfinnelsen ved å torf er dige, innfore,
falholde, förhandla, utleje eller bruke opfinnelsens gjenstand.

Er patent meddelt på en fremgangsmåte strekker patentets virkning sig
også til de gjennem denne fremstillede produkter.

I den danska delegationens text ingår den norska texten utan saklig ändring,
men vidare innehåller den danska texten ett tredje stycke, avsett att
berättiga den som i god tro på öppna marknaden förvärvat ett patentskyddat
alster att använda detta.

Den svenska delegationens text, som icke avsåg att i sak skilja sig från
den norska, lyder på följande sätt.

Patent medför den verkan, att ingen utan patenthavarens samtycke i näringsverksamhet
må utnyttja uppfinningen genom att tillverka, införa, salu -

Kungl. Majda proposition nr 176.

hålla, försälja, till annans begagnande upplåta eller ock använda av patentet
skyddat alster eller förfarande.

Patent å ett förfarande medför även skydd för alster, som framställts enligt
detta förfarande.

I de nu återgivna texterna äro patenthavarens befogenheter angivna i
negativ form, såsom fallet också är i åtskilliga främmande patentlagar. I
den finska delegationens text angives däremot patents verkan positivt, såsom
t. ex. i den tyska patentlagen. Denna ståndpunkt har bibehållits i den
nya finska patentlagen, som inledes med följande föreskrifter örn patents
verkan.

Genom patent grundas för patenthavaren uteslutande rätt att yrkesmässigt
utöva uppfinning, som är föremål för patentet. Utövningen av uppfinningen
innefattar härvid tillverkning av alster, som skyddats genom patent,
så ock saluhållande, försäljning, utlegning, användning och införande av
sådant alster eller förfarande.

Patent å ett förfarande medför även skydd för alster, som framställts enligt
detta förfarande.

Vid de nordiska överläggningarna tänkte man sig sålunda särskilda bestämmelser
örn patents verkan, vilka skulle knytas samman med intrangsreglerna
genom att dessa skulle börja med ett stadgande örn att den som i
strid mot patentlagen utnyttjade uppfinning, varå patent meddelats, gjorde
sig skyldig till patentintrång.

I patentutredningens betänkande uttalas, att en fristående bestämmelse
om patents verkan icke ansetts påkallad vid den partiella revisionen av patentförordningen.
Däremot borde stadgande om vad som objektivt sett är
patentintrång inleda intrångsreglerna såsom grundval för bestämmelserna
om påföljd vid intrång. I det föreslagna stadgandet härom hade man sökt
förutse vad som i en kommande patentlag borde stadgas örn patents verkan.

Enligt patentutredningens förslag skulle i 19 § 1 morn. första stycket patentförordningen
stadgas, att patentintrång förelåge, örn någon utom i de fall,
då det enligt patentförordningen vöre särskilt medgivet, utan patenthavarens
lov inom riket yrkesmässigt utnyttjade patenterad uppfinning genom att
använda patentskyddat förfarande eller tillverka, införa, använda, saluhålla,
överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts enligt
patentskyddat förfarande. 1 betänkandet framhålles, att förslagets beskrivning
av de förbjudna handlingarna visserligen till formen skilde sig
avsevärt från vad som nu vore stadgat i motsvarande hänseende men alf de
sakliga skillnaderna knappast vore särskilt stora.

1 den föreslagna lagtexten angives uttryckligen, alt patentintrång ej förelåge
vid utnyttjande, som enligt patentförordningen vore särskilt medgivet. 1 betänkandet
framhålles, att därvid åsyftades dels vissa fall, som redan nu vöre
angivna i 22 § patentförordningen, nämligen då det förelåge tvångslicens
(15 g), föranvändarrätt m. m. (16 §) eller expropriation (17 g), dels ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

fall, som tillkomme genom förslaget, nämligen då rätt till utnyttjande vunnes
enligt bestämmelserna i 19 § 7 mom. eller 20 § i detsamma.

I förslaget stadgas vidare, att intrång föreligger endast om utnyttjandet
skett utan patenthavarens lov, vilket överensstämmer med vad som nu gäller
enligt 22 § patentförordningen. I betänkandet uttalas, att man icke velat
inlåta sig på någon närmare precisering i lagtexten. I detta sammanhang
erinras, att i praxis finge anses fastslaget, att samtycke till utnyttjandet
här i landet måste föreligga. Vissa av patentutredningens sakkunniga hade
ifrågasatt uttryckligt stadgande örn att alster, som inom riket tillverkats eller
hit införts med patenthavarens tillstånd, skulle få fritt utnyttjas. Patentutredningen
har däremot ansett att praxis borde med stöd av allmänna rättsgrundsatser
kunna komma till ett tillfredsställande resultat i sådana fall.

Enligt förslaget kan endast yrkesmässigt utnyttjande innebära
patentintrång, vilket i viss mån utgör en avvikelse från vad som nu gäller.
Patentlagstiftningskommittén avböjde på sin tid en begränsning till yrkesmässigt
utnyttjande och uppställde såsom huvudgrundsats, att endast utnyttjande
för eget personligt behov skulle falla utanför intrångsskyddet. Av vad i
det föregående angivits framgår, att kravet på yrkesmässighet uppställes i
den finska patentlagen och att i den norska patentlagen fordras, att utnyttjandet
skett »i merings- eller driftsojemed». Enligt den danska patentlagen
fordras förvärvssyfte. Vid de nordiska förhandlingarna anslöt man sig emellertid
från dansk sida till den norska formuleringen. Även i andra patentlagar
är vanligt, att bestämmelser örn krav på yrkesmässighet eller uttryck
av liknande innebörd föreligga. Så fordras t. ex. i den tyska patentlagen, att
utnyttjandet skett »gewerbsmässig».

I patentutredningens betänkande förklaras, att utredningen icke anset*
kravet på yrkesmässigt utnyttjande medföra några praktiskt betänkliga inskränkningar
i patenthavarens skydd mot intrång. Härvid avsåges, att uttrycket
»yrkesmässigt» skulle tagas i vidsträckt bemärkelse och sålunda
kunna innefatta bl. a. uppfinnings utnyttjande vid statligt eller kommunalt
företag av icke affärsdrivande karaktär, detta sistnämnda i strid mot vad
patentlagstiftningskommittén antagit om uttryckets tolkning men i överensstämmelse
med senare praxis i denna fråga. Vid begränsning till yrkesmässigt
utnyttjande syntes det i 1919 års förslag intagna undantaget för utnyttjande
vid experiment eller undervisning överflödigt.

Av betänkandet framgår, att vissa av patentutredningens sakkunniga velat
med yrkesmässigt utnyttjande likställa sådant, som eljest skett i förvärvssyfte,
därvid såsom exempel anförts, att en person såsom hobby tillverkade
patentskyddad radioapparat och sålde det tillverkade till bekanta. Patentutredningen
har dock icke ansett stadgande härom påkallat av något praktiskt
behov. Så snart det gällde förvärvsverksamhet av något större omfattning,
vöre denna nämligen att betrakta såsom yrkesmässig.

Enligt patentutredningens förslag skall icke allt yrkesmässigt utnyttjande
vara förbjudet, utan förbudet har inskränkts till vissa särskilt uppräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

former av utnyttjande, vilket även är det vanliga i utländsk patentlagstiftning.
I betänkandet framhålles, att denna metod givetvis kan medföra risk
för luckor i skyddet. Det syntes emellertid då röra sig om rena undantagsfall,
och därav eventuellt uppkommande olägenheter finge anses mindre
tungt vägande än de vådor, som eljest uppstående rättsosäkerhet skulle medföra.

Vid uppräkningen av de former av utnyttjande, som skola vara förbjudna,
har i förslaget skillnaden mellan patent å alster (produktpatent) och
patent å förfarande (metodpatent) lagts till grund. I detta avseende överensstämmer
förslaget med gällande patentförordning liksom även med t. ex.
den finska patentlagen. Vanligt är emellertid i utländsk patentlagstiftning,
att huvudbestämmelsen om vad som är förbjudet blir åtminstone formellt
i lika mån tillämplig på båda slagen av patent, i det att förbudet hänföres
till »uppfinningens föremål», så t. ex. i de norska och tyska patentlagarna.

Vad gäller produlctpatenl förbjudes enligt förslaget att utnyttja den
patenterade uppfinningen inom riket genom att tillverka, införa, använda,
saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster. Detta överensstämmer
nära med de texter som antogos vid de nordiska förhandlingarna. På
denna punkt rådde i sak icke någon meningsskiljaktighet vid överläggningarna.
Patentutredningens förslag innebär icke heller någon större saklig
skillnad mot vad som nu gäller härutinnan enligt 22 § patentförordningen.
I vissa hänseenden inträder dock en utvidgning av skyddet. Så påpekas i
betänkandet, att det enligt förslaget icke fordras, att tillverkning eller införsel
skett för försäljning eller att överlåtelse eller upplåtande skett mot vederlag.
Det hade ansetts, att erforderlig begränsning ändock inträdde genom
kravet på yrkesmässigt utnyttjande.

Vissa av patentutredningens sakkunniga lia förordat, att även utbjudande
av patentskyddat alster skulle förbjudas. Därmed skulle vinnas, att man
alltid kunde komma åt den som i en offert erbjöde sig att tillverka och
leverera en patentskyddad produkt eller toge upp order från privatpersoner
på leverans från utlandet av patentskyddade varor. Patentutredningen har
icke ansett tillräckliga skäl föreligga för den ifrågasatta bestämmelsen. I
vissa fall syntes angivna förfaranden kunna beivras såsom delaktighet i patentintrång
eller såsom indirekt patentintrång.

I fråga om metod patent förbjudes enligt förslaget — bortsett från
det indirekta produktskyddet — endast användande av det patentskyddade
förfarandet. Detta överensstämmer med vad som nu är stadgat i 22 § patentförordningen
och även med t. ex. den danska patentlagen. Däremot avviker
förslaget från vad som beslöts vid de nordiska förhandlingarna. Av
vad tidigare återgivits framgår, att enligt de därvid antagna danska, norska
och svenska texterna skulle uppräkningen av vad som är förbjudet formellt
gälla lika för produkt- och melodpatent. Så är det ju också, såsom nyss
nämnts, ordnat i åtskilliga patentlagar, t. ex. de norska och tyska. Vad
detta innebär för metodpatent är dock ej fyllt tydligt. Olika uppfattningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ha framträtt i teori och praxis. Klart är, att förbudet mot tillverkning icke
har avseende å förfaranden, men åtminstone tysk praxis tenderar till dea
uppfattningen, att samtliga övriga former av utnyttjande, som äro förbjudna,
även avse metodpatent. Denna ståndpunkt intages uttryckligen av den
nya finska patentlagen, där det direkt förbjudes att saluhålla, försälja, utlega,
använda och införa patentskyddat förfarande.

Till de nu anförda skyddsbestämmelserna kommer det s. k. indirekta
produktskyddet. Enligt patentutredningens förslag förbjudes att tillverka,
införa, använda, saluhålla, överlåta eller upplåta alster, som framställts
enligt patentskyddat förfarande. Samma former av utnyttjande skola
alltså vara förbjudna som om det gällt direkt patentskyddat alster. Denna
princip för det indirekta produktskyddet gäller enligt nuvarande patentförordning
och t. ex. i de andra nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningarna
var man även ense om att skyddet borde ha denna karaktär. I
vissa utländska lagar, t. ex. den tyska, gäller emellertid skyddet endast den
omedelbara produkten av ett patentera! förfarande, och 1919 års förslag
intog samma ståndpunkt. I viss anslutning härtill lia några av patentutredningens
sakkunniga förordat följande formulering av bestämmelsen örn det
indirekta produktskyddet: Är patent meddelat å förfarande, skyddar patentet
även alster, som åtminstone huvudsakligen utgör det omedelbara resultatet
av en tillverkning, vilken helt eller till väsentlig del innebär ett utnyttjande
av det patenterade förfarandet.

Patentutredningen framhåller, att metodpatent utan det indirekta produktskyddet
stundom skulle bliva av blott begränsat praktiskt värde. Särskilt
vore skyddet erforderligt för att hindra konkurrens från utlandet. Det skulle
vara mycket otillfredsställande, örn innehavaren av ett metodpatent visserligen
kunde hindra inhemska konkurrenter att använda metoden men ej
skulle kunna ingripa mot import av alster, som utomlands tillverkats enligt
denna metod. Tillräckliga skäl att beträffande skyddets utsträckning avvika
från vad som överenskommits vid de nordiska överläggningarna syntes
icke föreligga. Några praktiska olägenheter av att skyddet nu hade en
mer generell ifinebörd syntes icke ha framträtt. Skyddet gällde emellertid
endast alster, som framställts enligt patentskyddat förfarande. Redan häri
finge anses ligga t. ex. att ett patent på ett sätt att framställa järnsvamp icke
skyddade en specialmaskin, som tillverkats av götjärn, framställt av
järnsvampen. Även i övrigt syntes praxis utan utförligare lagbestämmelser
kunna komma till ett tillfredsställande resultat.

I betänkandet framhålles vidare, att genom den föreslagna lagtexten endast
bestämdes, när någon såsom gärningsman gjorde sig skyldig till patentintrång.
Men ingripande syntes även kunna ske mot den som enligt allmänna
regler vore att anse såsom delaktig i patentintrång. Tänkbart vore även, att
indirekt patentintrång kunde anses föreligga, när någon yrkesmässigt medverkat
till att patenterad uppfinning utnyttjades, fastän gärningsmannen icke
handlat yrkesmässigt och alltså ej själv begått patentintrång. Patentutredningen
ansåge icke att speciella lagbestämmelser härutinnan vore erforderliga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

da dylika spörsmål torde kunna lösas i praxis enligt allmänna rättsgrundsatser.

Yttranden.

I flertalet yttranden över patentutredningens betänkande har ej framställts
någon erinran mot utredningens förslag till 19 § 1 mom. första stycket. I åtskilliga
yttranden lia dock anmärkningar mot vissa punkter i detsamma
framförts.

Det i förslaget uppställda villkoret, att utnyttjande för att kunna anses
såsom patentintrång skall vara yrkesmässigt, har sålunda föranlett kritik.
Flera yttranden lia anslutit sig till den av vissa av patentutredningens sakkunniga
framförda åsikten, att varje utnyttjande i förvärvssyfte borde kunna
betraktas som intrång. Svea hovrätt har intagit denna ståndpunkt under
framhållande av att man därigenom vunne större klarhet och att erfarenheten
från skilda rättsområden visade, att stor osäkerhet kunde råda vid
bedömande, huruvida en verksamhet skulle anses yrkesmässigt bedriven eller
ej. Bärande skäl syntes saknas för att från ansvar fria den som i förvärvssyfte
tillgodogjorde sig annans uppfinning. Sveriges industriförbund, svenska
teknolog}öreningen och svenska uppfinnareföreningens styrelse lia framställt
samma yrkande. Patent- oell registreringsverket har ansett det kunna ifrågasättas,
örn ej uttrycket »i förvärvssyfte» vore att föredraga framför »yrkesmässigt»,
men har ej framställt något ändringsyrkande. Kommerskollegium
har ansett det kunna befaras, att med kravet på yrkesmässigt utnyttjande vissa
förfaranden, som rätteligen borde kunna påtalas, komme att undgå vederbörlig
beivran. Stockholms handelskammare har uttalat samma åsikt samt
hemställt örn sådan formulering av stadgandet, att -—- i enlighet med den
huvudgrundsats, som patentlagstiftningskommittén uppställt i 1919 års betänkande
— endast utnyttjande för eget personligt behov komme att falla
utanför intrångsskyddet.

Mot patentutredningens förslag, att intrång skall kunna föreligga endast
vid låssa särskilt uppräknade former av utnyttjande, har ej framkommit
någon gensaga i yttrandena. I förslaget skiljes som nämnt vid uppräkningen
mellan produkt- och metodpatent. Häremot har patent- och registreringsverket
gjort erinran och hemställt, att uppräkningen i huvudbestämmelsen
borde generellt hänföras till »vad som är patentskyddat».

I flera yttranden har föreslagits, att i uppräkningen av de förfoganden beträffande
alster, som vore förbjudna, skulle medtagas ordet »utbjuda». Svea
hovrätt har anfört, att ett förbud mot utbjudande av patentskyddade alster
ej skulle lägga något obehörigt band på den allmänna samfärdseln, men väl
skulle därigenom säkrare hållpunkter vinnas för patentskyddets upprätthållande.
Ej sällan vore det vida lättare att styrka, att ett utbjudande skett
än att delta lett till åsyftat resultat. Det syntes överhuvud ligga något stötande
i att patenthavaren skulle sakna möjlighet att ingripa mot ett utbjudande
av hans uppfinning, så länge han ej kunde bevisa något därutöver.
Patent- och registreringsverket har framhållit, alt ett obehörigt utbjudande

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

av patentskyddad vara kunde medföra allvarligt avbräck för patenthavarens
rättmätiga intressen, varför goda skäl talade för att uttryckligen rubricera
detta som patentintrång. Ett förbud mot utbjudande bär även föreslagits av
Sveriges industriförbund, svenska teknologi öreningen, svenska uppfinnareföreningens
styrelse och Stockholms handelskammare. Svenska patentombuds
för eningen bär instämt häri samt föreslagit sådan formulering, att stadgandet
kunde bliva tillämpligt å utbjudande, även om det icke vore fråga örn
redan framställda alster. Svenska industriens patentingenjörers förening har
framhållit, att det förekommit, att utländsk firma i svensk frihamn lagrat ett
antal alster, som varit utförda enligt svenskt patent. En agent för firman hade
därefter besökt privatpersoner och förmått dem att för eget bruk direkt
från den utländska firman inköpa dylika alster, vilka sedan införts till köparna
direkt från frihamnen. I dylika fall stöde patenthavaren enligt patentutredningens
förslag helt rättslös. I det kommittéyttrande, som insänts
av föreningen, har hemställts om sådan lagbestämmelse, att intrång kunde
föreligga, när någon utbjöde patenterat alster för leverans under patentets
giltighetstid. Enligt det kommittéuttalande åter, som insänts av civilingenjören
Avellan-Hultman, borde det även kunna anses såsom intrång, därest
patentskyddat alster under patenttiden utbjudits till försäljning efter patenttidens
utgång.

Mot att enligt patentutredningens förslag vid metodpatent i första hand
endast användande av förfarandet i fråga skulle vara förbjudet har Göta
hovrätt framställt anmärkning och ifrågasatt komplettering av lagtexten, enär
själva den patenterade metoden kunde saluhållas, överlåtas eller upplåtas och
även dylika förfoganden borde anses innebära intrång. Det har redan nämnts,
att patent- och registreringsverket hemställt örn sådan ändring av patentutredningens
förslag, alt den enligt detta för alster gällande uppräkningen skulle
generellt hänföras till »vad som är patentskyddat».

I yttrandena har icke framkommit någon erinran mot patentutredningens
ståndpunkt beträffande det indirekta produktskyddet.

Enligt patentutredningens förslag är det för frågan, om objektivt sett intrång
i beviljat patent föreligger, likgiltigt huruvida gärningsmannen baft
vetskap örn patentet eller icke. Häremot har riktats anmärkning i det kommiltéyttrande,
som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.
Patentutredningens lagförslag borde enligt föreningens mening kompletteras
därhän, att vetskap om patentet gjordes till förutsättning för intrång i förslagets
mening. Redan med nu gällande bestämmelser löpte en näringsidkare
stora risker genom oväntat uppdykande patent på områden, där han igångsatt
en verksamhet i god tro. Dessa risker skulle ökas enligt patentutredningens
förslag. I det ojämförligt största antalet fall vore det för patenthavaren
en mycket enkel åtgärd att varna utnyttjaren. De fall, där detta icke vore så
enkelt, vore så fåtaliga, alt icke enbart för deras skull bestämmelser borde införas,
som medförde stora olägenheter i flertalet fall. Svenska pappers- och
cellulosaingen järs föreningen har intagit samma ståndpunkt, därest ej i enlighet
med föreningens i första hand gjorda yrkande frågan om ändring i in -

Kungl. MajAs proposition nr 176.

tråugsreglerna helt uppskötes. Även Göta hovrätt har uttalat, att patentutredningens
förslag ginge väl långt i att slopa kravet på vetskap om patentet såsom
förutsättning för patentintrång. Den som i god tro i allmänna handeln
inköpt ett verktyg, som sedermera befunnes patentskyddat och tillverkat utan
patenthavarens lov, borde icke genom att använda verktyget i sin yrkesutövning
anses kränka patentet. Patenthavarens berättigade intresse syntes vara
till fullo tillgodosett genom att han kunde vända sig mot tillverkaren. Patentutredningens
förslag borde ändras i angivet hänseende, exempelvis i överensstämmelse
med vad den danska delegationen föreslagit under de nordiska
överläggningarna.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag att i patentförordningen skall införas definition
av vad som objektivt sett är patentintrång synes böra genomföras.

Beträffande patentintrång gäller enligt patentförordningen för närvarande,
att påföljd inträder endast, när intrång skett med vetskap örn att patent
beviljats. Påföljderna äro straff och skadestånd, och endast sådant intrång,
som i princip är straffbart, medför ersättningsskyldighet. Patentutredningens
förslag åter innebär en gradering av intrångspåföljderna och kräver icke vetskap
om patentet för att påföljd skall kunna inträda. Enligt förslaget är
straffbarhet icke förutsättning för civil påföljd. Vissa sammanslutningar lia
förordat, att såsom förutsättning för påföljd borde bibehållas att vederbörande
haft vetskap om patentet, enär därigenom vunnes större trygghet för allmänheten
utan att patenthavaren i allmänhet hade avsevärd olägenhet därav. Det
synes emellertid obilligt, att den som fått patent icke skall kunna ingripa mot
intrång, om han icke i varje särskilt fall underrättat vederbörande örn patentet
eller eljest är i stånd att föra bevisning om att vetskap härom föreligger.
Kravet på vetskap örn patentet har ej heller motsvarighet i övriga nordiska
länder och i allmänhet icke heller annorstädes. Patentutredningens
ståndpunkt torde därför böra godtagas. Vid utformningen av bestämmelserna
om intrångspåföljd bör dock iakttagas försiktighet, så att ursäktligt intrång
icke medför någon alltför allvarlig påföljd. Skei detta, kommer i praktiken
patenthavarens intresse av att snabbt underrätta konkurr en terna om erhållet
patent att bestå. Tillräckliga skäl att i detta sammanhang införa någon särskild
bestämmelse örn skydd för godtrosförvärv synas icke föreligga.

Vad härefter angår den närmare bestämningen av vad som är patentintrång
skall som nämnt enligt patentutredningens förslag förbudet mot olovligt utnyttjande
av patentskyddad uppfinning avse endast yrkesmässigt utnyttjande,
vilken begränsning icke bär full motsvarighet i gällande lag. Patentutredningen
har hänvisat till att en sådan begränsning är vanlig i utländsk
patentlagstiftning och anser, att den icke skulle medföra några praktiskt
betänkliga inskränkningar i patenthavarens skydd mot intrång.

I flera yttranden har påyrkats, att förbudet skulle gälla även sådant utnyttjande,
som väl icke skett yrkesmässigt men dock i förvärvssyfte. En sådan
utvidgning av förslaget kan synas grundad. De texter sorn utarbetats

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

vid de nordiska överläggningarna anslula emellertid liksom den nya
finska patentlagen till patentutredningens förslag. Med hänsyn härtill och
då det icke synes uteslutet, att en utvidgning till utnyttjande i förvärvssyfte
som ej sker yrkesmässigt skulle bliva alltför omfattande, finner jag ej
lämpligt att på denna punkt frångå patentutredningens förslag. Liksom patentutredningen
anser jag, att ett utnyttjande i detta sammanhang bör kunna
betraktas som yrkesmässigt även örn det äger rum vid ett företag — statligt,
kommunalt eller annat — av icke affärsdrivande karaktär.

Departementsförslaget liksom patentutredningens förslag förbjuder icke allt
yrkesmässigt utnyttjande utan blott särskilt uppräknade former därav. Mot
denna begränsning kan riktas anmärkning från principiell synpunkt, men hänsyn
till rättssäkerheten talar starkt för en sådan ordning, och den gäller i regel
även i andra länder.

Patentutredningen har — i likhet med gällande patentförordning — vid
uppräknande av vad som är förbjudet skilt mellan produkt- och metodpatent.
I främmande lagstiftning är däremot vanligt, att uppräkningen av vad som
är förbjudet hänför sig till uppfinningens föremål och därigenom blir åtminstone
formellt i lika mån tillämplig, vare sig det gäller produktpatent eller
metodpatent. Vid de nordiska överläggningarna uttalade sig de danska, norska
och svenska delegationerna för denna ståndpunkt och jämväl patent- och registreringsverket
har i sitt yttrande över patenlutredningens förslag anslutit
sig härtill. Då patentskyddets omfattning vid nyssnämnda båda slag av patent
framstår klarare i patentutredningens förslag, har jag emellertid ansett
dess ståndpunkt böra godtagas. I andra länder, där man har den mer generella
formuleringen, har det visat sig, att viss tvekan örn skyddets innebörd i
praxis uppstått beträffande metodpatent.

I fråga om produktpatent förbjudes enligt patentutredningens förslag att
tillverka, införa, använda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster.
Beträffande metodpatent föreslås förbud att använda patentskyddat förfarande.
Förslaget överensstämmer såvitt angår produktpatent nära med vad
som överenskommits vid de nordiska överläggningarna och innebär i förhållande
till gällande patentförordning viss utvidgning av skyddet. Tillverkning
eller införsel behöver enligt förslaget icke såsom enligt gällande rätt lia skett
för försäljning, och även överlåtelse eller upplåtelse som sker utan vederlag
kommer enligt förslaget att falla under förbudet. Däremot förutsättes, att
det skett yrkesmässigt. Vad åter angår metodpatent överensstämmer förslaget
nied gällande rätt men avviker från vad man tänkt sig vid de nordiska
överläggningarna. Såsom nyss nämnts godtog den svenska delegationen därvid,
att uppräkningen av vad som är förbjudet — i anslutning till vad som är
vanligt i andra länder — skulle göras gemensam för båda slagen av patent.

Den av patentutredningen föreslagna utvidgningen av skyddet beträffande
produktpatent har icke föranlett någon erinran i yttrandena och synes lämplig.
Från flera håll har ifrågasatts att skyddet skulle ytterligare utsträckas.
Därvid har föreslagits, att även utbjudande av patentskyddat alster skulle
förbjudas.

Goda skäl synas tala för den föreslagna utvidgningen till utbjudande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

patentskyddat alster. I departementsförslaget har därför även utbjudande
medtagits. Utbjudande kan föreligga, även om alstret ännu ej finnes inom
landet eller ännu ej framställts. Däremot kan det icke anses föreligga ett utbjudande
av patentskyddat alster, när någon erbjuder sig att leverera ett
alster först sedan patenttiden gått till ända. Ulan särskilt stadgande lärer
även utbjudande som sker för tillverkning och leverans i land, där patentskydd
ej åtnjutes, falla utanför förbudet. Då det förutsättes att utbjudandet
sker yrkesmässigt, torde det icke behöva befaras att den nu vidtagna utvidgningen
av patentskyddet skall bliva alltför omfattande.

Någon sådan utvidgning av skyddet för metodpatent som Göta hovrätt
ifrågasatt torde icke vara behövlig.

Enligt patentutredningens förslag förbjudes — liksom enligt gällande rätt
— utnyttjande av alster, som framställts enligt patentskyddat förfarande, i
samma utsträckning som örn alstret varit patentskyddat i och för sig. Detta är
det s. k. indirekta produktskyddet, utan vilket metodpatent ofta skulle sakna
praktiskt värde, särskilt med hänsyn till möjligheten alt eljest från utlandet
införa alster som framställts enligt den patenterade metoden. Patentutredningens
förslag i denna del, som lämnats utan erinran i yttrandena, torde
böra godtagas.

Bestämmelserna i ämnet lia upptagits såsom första stycke i 19 § t morn.
Därvid lia orden »utom i de fall, då det enligt denna förordning är särskilt
medgivet, utan patenlhavarens lov» i patentutredningens förslag ersatts
med ordet »olovligen» i departementsförslaget, vilket ej lärer innebära annan
ändring än ali även medgivande som givits i annan lag inbegripits. Även i
övrigt har stadgandet redaktionellt jämkats.

2. Presumtion om viss framställningsmetod.
Patentutredningen.

Patentutredningens förslag innehåller en särskild presumtionsregel, som
innebär en utbyggnad av det indirekta produktskyddet vid metodpatent.
Enligt 19 § 2 mom. fjärde stycket skall nämligen stadgas, att om patent avser
visst förfarande att tillverka ett vid ansökningens ingivande nytt ämne,
skall sådant ämne, därest annat icke visas, vid förbuds- eller ersättningstalan
anses ha tillverkats enligt nämnda förfarande.

I nuvarande patentförordning finnes icke någon motsvarighet till den föreslagna
presumtionsregeln, men i 1919 års förslag ingick en liknande regel
(83 §), som dock avsåg ej blott ämnen utan även andra alster och skulle gälla
också vid strafftalan.

Presumtionsregler i fråga örn metodpatent finnas flerstädes i utländsk
patentlagstiftning. I allmänhet avses därvid icke alla alster utan endast
»stoff», varmed förstås icke formbundna alster, som kunna användas i valfri
mängd, längd eller yta. Så är t. ex. förhållandet i de finska och norska patentlagarna,
enligt vilka presumtionsregeln vidare endast skall gälla vid civil
talan. Vid de nordiska överläggningarna rådde enighet om alt en presumtionsregel
borde finnas och att den borde begränsas på nu angivet sätt. Patentutredningcns
förslag har utformats i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

I patentutredningens betänkande framhålles till stöd för förslaget, att det
kunde möta mycket stora, kanske oöverstigliga svårigheter för patenthavaren
att bevisa, att ett alster, som avsåges med intrångstalan, framställts enligt
patentskyddat förfarande. Alstret som sådant gåve måhända ej alls några
säkra hållpunkter för bedömande, huruvida det framställts enligt ifrågavarande
metod. Örn det gällde ett vid tiden för patenlansökningen nytt alster,
kunde därför starka skäl tala för en omkastning av bevisbördan. Behovet
härav vöre dock icke lika trängande, när det gällde formbundna alster, varför
en begränsning till »ämne», som avsåges få samma innebörd som »stoff»
i utländsk patentlagstiftning, vore berättigad.

Vissa av patentutredningens sakkunniga lia föreslagit en annan formulering
av stadgandet, enligt vilken presumtionen skulle gälla sådana ämnen, å vilka
enligt 2 § patentförordningen produktpatent ej kunde meddelas. Patentutredningen
har medgivit, att presumtionsregeln vore särskilt behövlig i dylika fall,
men har ej ansett tillräckliga skäl föreligga att begränsa regeln till dem, vilket
icke skett i andra länder. Enligt nämnda sakkunnigas förslag skulle svaranden
vidare kunna fria sig redan genom att visa, att ämnet kunde tillverkas
på annat sätt än det patenterade, utan att ens behöva göra sannolikt att
han själv använt sig av viss sådan annan metod. Detta har patentutredningen
ej ansett lämpligt. Visserligen kunde svaranden stundom ha ett berättigat
intresse av alt icke för patenthavaren behöva avslöja den av honom använda
metoden, men man kunde då förfara så, att svarandens fabrikation
granskades genom av domstolen utsedda sakkunniga, vilka sedan ej behövde
yttra sig om annat än huruvida den patenterade metoden använts eller ej.
Ytterligare skulle enligt de sakkunnigas förslag ej såsom enligt patentutredningens
förslag fordras, att det gällde ett vid patentansökningens ingivande
nytt ämne.

Yttranden.

Patent- och registreringsverket, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen
samt kooperativa förbundets styrelse ha förordat, att presumtionsregeln
skulle begränsas att avse endast sådana ämnen, å vilka produktpatent
ej kunde erhållas. De tre sistnämnda sammanslutningarna ha även i övrigt
helt eller delvis uttalat sin anslutning till förutnämnda sakkunnigas förslag.
Å andra sidan ha svenska uppfinnarföreningens styrelse och svenska industriens
patentingenjörers förening ansett presumtionsbestämmelsen böra avse
alla alster, enär den av patentutredningen föreslagna begränsningen till ämnen
ej vore motiverad.

Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen har helt avstyrkt en presumtionsbestämmelse
av här ifrågavarande slag, då något behov av en sådan
hittills enligt föreningens mening ej visat sig föreligga.

Departementschefen.

Det indirekta produktskyddet gäller blott alster, som framställts enligt den
patenterade metoden, och det ankommer enligt vanliga processuella regler på

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

patenthavaren att visa, att just denna metod använts. Då bevisning härom
ofta kan vara svår att föra, finnes otvivelaktigt ett praktiskt behov av att i
fråga om civila påföljder stärka patenthavarens ställning genom en sådan
omkastning av bevisbördan i vissa fall som patentutredningen föreslagit.

Med anledning av de erinringar som framställts i vissa yttranden vill jag
framhålla, att det föreslagna stadgandet givetvis är särskilt motiverat, när fråga
är örn sådana ämnen som ej kunna i och för sig patentskyddas, men ett behov
torde föreligga att låta det gälla även andra ämnen och detta synes ej
möta några allvarliga betänkligheter. Å andra sidan kan det icke vara anledning
att vid införande av denna för vår rätt nya regel gå längre än man i
allmänhet gjort utomlands eller tänkt sig vid de nordiska överläggningarna.

Stadgandet i fråga har upptagits såsom andra stycke i 19 § 1 mom. Det har
ej ansetts behövligt att i detta sammanhang uttryckligen angiva, att kravet på
att ämnet är nytt skall hänföras till tiden för patentansökningens ingivande.

3. Intrångspåföljder.

I patentutredningens betänkande uttalas inledningsvis, att det för patentskyddets
effektivitet ansetts erforderligt, att vissa lindrigare påföljder skulle
kunna inträda, så snart intrång objektivt sett vore för handen, även om intrånget
skett i god tro, således utan att vederbörande haft vetskap om patentet
eller ens kunde sägas ha handlat oaktsamt genom att ej ha skaffat sig
kännedom därom. Beviljade patent vore tillgängliga för envar, och det syntes
därför rimligt, att den som — låt vara i god tro — ingrepe i patents skyddsområde
finge stå en viss risk. Patenthavaren hade därför ansetts böra äga möjlighet
att föra talan om förbud mot fortsatt intrång och om viss begränsad ersättningsskyldighet,
utan att utredning om subjektiv skuld hos den som begått
intrånget behövde förebringas. Vid oaktsamt eller uppsåtligt intrång borde
mer fullständig ersättningsskyldighet inträda och vid uppsåtligt intrång därjämte
straffpåföljd.

Bestämmelserna om påföljder vid intrång ha upptagits såsom 19 § 2—4
mom. i patentutredningens förslag.

a) Förbudstalan.

Patentutredningeu.

Den som begått patentintrång skall enligt 19 § 2 mom. första stycket i patentutredningens
förslag av domstol kunna förbjudas att fortsätta eller upprepa
ifrågavarande handling. Undantag göres enligt den föreslagna lagtexten
endast för de fall, då domstolen enligt 19 § 7 mom. eller 20 § i förslaget lämnar
medgivande till fortsatt utnyttjande. Patenthavaren skall alltså regelmässigt
kunna föra en s. k. förbudstalan, så snart intrång ägt rum, vare sig
det skett i god tro eller ej.

I andra länder medgives allmänt förandet av förbudstalan vid patentintrång,
antingen enligt allmänna rättsregler, såsom i Danmark och Norge, eller
enligt uttrycklig bestämmelse i patentlagstiftningen, såsom i den nya finska

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 176.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

patentlagen. Vid de nordiska förhandlingarna rådde enighet om att sådan
talan borde få förnäs.

Däremot upptogs icke i 1919 års förslag till patentlag något stadgande om
förbudstalan. I betänkandet åberopades, att vid patentintrång en förbudstalan
icke skulle kunna avgöras så mycket fortare än straff- eller ersättningstalan,
då det framför allt vore utredningen, huruvida intrång objektivt sett förelåge,
som vore tidsödande. Även för interimistiska förbud skulle krävas en
ganska fullständig utredning. Ett förbud, meddelat först efter långvarig rättegång,
vore icke av stort värde för patenthavaren, vars intresse i de flesta
fall främst ginge ut på att få ersättning för liden skada. Förbudet skulle icke
i fråga om patent kunna erhålla någon allmängiltighet, enär detta skulle innebära
alltför stor stränghet, så t. ex. i det fallet, att intrånget bestode däri,
att någon utfört en för stadigvarande bruk i hans verksamhet avsedd, måhända
synnerligen dyrbar anläggning.

I patentutredningens betänkande åberopas till stöd för särskilt stadgande
örn förbudstalan, att det kunde vara av ett visst värde för patenthavaren att
vid intrång genast kunna väcka en förbudstalan och på det sättet få intrånget
fastslaget, även örn detsamma ännu ej vållat skada eller ock skett i god tro
under sådana förhållanden, att ersättningsskyldighet icke skäligen kunde
göras gällande. En förbudstalan fyllde för patenthavaren i stort sett samma
funktion som en positiv fastställelselalan, och det föreslagna stadgandet bildade
därför ett visst motstycke till bestämmelsen örn negativ fastslällelsetalan
i 21 § av förslaget.

I betänkandet framhälls, att domstols förbud borde stå i direkt relation
till redan begångna intrångshandlingar. Örn någon tillverkat en patentskyddad
maskin, borde förbudet därför visserligen kunna avse ej blott fortsatt
tillverkning utan även t. ex. försäljning av dylik maskin, men förbudet borde
vara begränsat till maskiner av det förut tillverkade slaget och ej helt allmänt
gälla maskiner inom patentets skyddsområde. Förslaget innehåller icke
särskilda stadganden, varigenom domstol bemyndigas meddela interimistiskt
beslut om förbud eller i det slutliga avgörandet förordna om tillämpning av
detsamma innan det fått laga kraft, övervägande skäl ha av patentutredningen
ansetts tala mot sådana stadganden. Den nya rättegångsbalken gåve emellertid''
domstol vissa allmänna befogenheter av här ifrågavarande slag, vilka
eventuellt kunde få användning även vid patenträttslig förbudstalan. I förslaget
ingår icke heller någon bestämmelse örn att överträdelse av förbud i och
för sig skall medföra någon påföljd. Om trots förbudet uppsåtlig! intrång
icke föreligger, skall sålunda straff ej inträda.

Yttranden.

Patentutredningens förslag till stadgande om förbudstalan har i allmänhet
ej föranlett någon erinran i yttrandena. Patent- och registreringsverket
samt kooperativa förbundets styrelse ha direkt anslutit sig till förslaget. Svea
hovrätt har även tillstyrkt, att stadganden örn förbudstalan upptagas i patentförordningen.
Hovrätten har tillika ifrågasatt, att utväg borde beredas att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

mot ställande av betryggande säkerhet för skada, erhålla interimistiskt beslut
örn förbud eller åtminstone förordnande örn tillämpning av domstols slutliga
utslag utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Den omständigheten,
att nya rättegångsbalken innehölle föreskrifter i detta ämne, syntes knappast
böra föranleda, att frågan i avbidan på balkens ikraftträdande lämnades
olöst. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt komplettering av stadgandet om
förbudstalan med uttrycklig föreskrift om att domstolen kunde förbinda dylika
förbud med vitespåföljd.

Stockholms handelskammare har uttalat tvekan, örn ej det med den föreslagna
förbudstalan avsedda syftet kunde vinnas genom en ren fastställelsetalan.
Skulle förbudstalan införas, borde stadgas strängare påföljder för
brott emot ett av domstol meddelat förbud än vid annat patentintrång. Att
konstruera här ifrågavarande talan såsom en positiv fastställelsetalan har
även föreslagits av svenska patentombudsjöreningen och av svenska teknologföreningen,
vilken ansett en förbudstalan oegentlig, då patentintrång redan
vore i lag förbjudet. En ledamot av Göta hovrätt har avstyrkt bestämmelser
örn förbudstalan, enär sådan talan vore överflödig.

Departementschefen.

Enligt patentutredningens förslag skall patenthavaren, när intrång ägt runi,
kunna utverka domstols förbud mot att intrånget fortsättes eller upprepas, frånsett
sådana undantagsfall, där domstolen med stöd av 19 § 7 mom. eller 20 § i
förslaget medgiver fortsatt utnyttjande. Det framhålles i patentutredningens
betänkande, att det kan vara av värde för patenthavaren att genom en förbudstalan
få intrånget fastslaget, även örn därav ännu ej kommit någon skada
eller intrånget eljest skett under sådana förhållanden att ersättningsskyldighet
icke föreligger.

Det får anses angeläget, att patenthavaren alltid, så snart intrång objektivt
sett föreligger, kan få detta förhållande fastslaget vid domstol, vare sig
intrånget giver anledning till ersättningsanspråk eller icke. I yttrandena har
också rått nästan fullständig enighet örn att delta bör medgivas. I några yttranden
har emellertid uttalats, att ifrågavarande talan icke borde lia karaktären
av en förbudstalan utan av en ren fastställelsetalan, därvid framhållits,
att den av patentutredningen valda formen med förbudstalan vore oegentlig,
enär patentintrång vore förbjudet redan genom patentförordningen. Denna anmärkning
synes befogad. Jag vill erinra, att förbudet icke lärer kunna förenas
med vitespåföljd, då patentförordningen stadgar straff för patentintrång.
Det synes fördenskull i stället böra meddelas en bestämmelse örn rätt
för patenthavare att, örn ovisshet råder och deli länder honom till förfång,
föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patent åtnjuter skydd
gentemot annan, utan att han samtidigt gör gällande någon intrångspåföljd.
Härvid synes ej behöva uppställas såsom förutsättning, all intrång redan ägt
rum. Stadgande i ämnet har upptagits såsom första stycke i 19 § 6 mom.

Därest patenthavarens talerätt i förevarande avseende inskränkes till en
rätt att föra fastställelsetalan, lärer någon bestämmelse om rätt för domstolen
alt i målet meddela interimistiskt beslut icke kunna ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

b) Ersättningsskyldighet vid oaktsam! eller uppsåtlig! intrång.
Patentutredningen.

För ersättningsskyldighet vid patentintrång fordras för närvarande enligt
patentförordningen vetskap om patentet. Föreligger ej sådan vetskap, uppkommer
icke ersättningsskyldighet, även om intrånget måste betecknas såsom
oaktsamt. Vid ett intrång, som trots erhållen vetskap om patentet ej kan
anses oaktsamt, kan å andra sidan enligt gällande rätt föreligga ersättningsskyldighet.

I patentutredningens förslag stadgas i 19 § 2 mom. andra stycket såsom
huvudregel, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begått patentintrång
skall vara skyldig att ersätta all uppkommen skada. Detta överensstämmer
med 1919 års förslag och med vad som är vanligt i utländsk patenträtt. Vid
de nordiska överläggningarna rådde enighet om denna regel.

I betänkandet framhålles, att oaktsamhet föreligger, när gärningsmannen
brustit i den aktsamhet, som med hänsyn till hans ställning och övriga föreliggande
omständigheter bort av honom iakttagas. Beträffande spörsmålet,
när oaktsamhet är för handen, uttalas i betänkandet:

Speciellt uppkommer här frågan, i vad mån oaktsamhet kan anses föreligga
på grund av att den som begått intrånget försummat att undersöka, om
patent beviljats (resp. patentansökning kungjorts) å den uppfinning, som
han utnyttjar. Man torde därvid få taga viss hänsyn till svarandens ställning.
Exempelvis torde större företag få anses ha vidsträcktare skyldighet att följa
med beviljade patent (resp. kungjorda ansökningar) på det egna verksamhetsområdet.
De kunna kanske därför merendels icke urskulda sig med att ej
ha känt till patentet; speciellt gäller detta företag med egna patentavdelningar.
Även för sådana företag kan det dock vara ursäktligt att t. ex. ej ha reda
på ett patent, som förts på en industriklass, vilken normalt ligger utanför
företagets intresseområde.

Å andra sidan kan oaktsamhet någon gång anses utesluten, när svaranden
känt till patentet men oriktigt ansett sitt utnyttjande ej innebära intrång.
För att i sådant fall utesluta oaktsamhet fordras väl dock, att svaranden kunnat
bygga på utlåtanden från framstående och opartiska experter.

Enligt patentutredningens förslag skall vid ringa oaktsamhet domstolen
kunna jämka ersättningen efter ty skäligt prövas. Liknande regel ingår i den
nya finska patentlagen. Enligt den tyska patentlagen kan ersättningen nedsättas
vid ringa oaktsamhet, dock ej längre än till den vinst, som uppstått
genom intrånget.

Yttranden.

Mot patentutredningens förslag, att oaktsamt intrång i regel skall medföra
full ersättningsskyldighet för uppkommen skada, även om vetskap om
patentet ej förelegat, har endast i ett fåtal yttranden framförts erinran. Tidigare
har nämnts, att krav på sådan vetskap såsom villkor för patentintrång
uppställts av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen och i det
kommittéyttrande, som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.
I sistnämnda yttrande har uttalats, att skada, överstigande skälig licensavgift,
endast borde ersättas, örn intrånget skett med fullt uppsåt eller av
grov oaktsamhet. Även kooperativa förbundets styrelse har ställt sig på den

Kunni. Maj:ts proposition nr 176.

ståndpunkten, att ersättningsskyldighet för patentintrång endast bör föreligga
vid vetskap om patentet. Patentutredningen hade enligt styrelsens mening
här gått alltför långt i tillmötesgående mot patenthavare.

Sveriges industriförbund har uttalat, att patentutredningen i sitt betänkande
definierat begreppet oaktsamhet så vidsträckt, att detsamma inträngde
på området för god tro. Förbundet har även opponerat mot patentutredningens
uttalanden, enligt vilka oaktsamhet lättare kunde föreligga, när fråga
vore om större företag, speciellt sådana med egna patentavdelningar. Ju
större ett företag vore, desto svårare vore det i regel att överblicka patentläget.
övervakandet av patent och patentansökningar bleve icke lättare för
företag med egna patentavdelningar än för sådana, som anlitade yrkesmässigt
patentombud. I sistnämnda hänseende ha liknande synpunkter framförts
även av svenska industriens patentingenjörers förening.

Järnkontoret, svenska teknologföreningen och svenska patentombudsföreningen
ha föreslagit stadgande örn att ersättningsskyldighet även skall föreligga
för skada som patenthavarens licenstagare lidit genom intrånget. Jämväl
Sveriges industriförbund har ansett ett uttalande härom önskvärt, enär
gällande praxis icke ansåges medgiva sådan skadeståndsberäkning.

Departementschefen.

Förslaget att ej blott uppsåtlig! utan även oaktsamt intrång i regel skall
medföra full ersättningsskyldighet för uppkommen skada överensstämmer
med vad som är vanligt i utländsk patentlagstiftning och synes med den av
patentutredningen föreslagna jämkningsregeln böra godtagas. Bestämmelser
i ämnet ha upptagits i 19 § 2 mom. första stycket i departementsförslaget.

I patentutredningens betänkande har uttalats, att oaktsamhet föreligger, när
gärningsmannen brustit i den aktsamhet, som med hänsyn till hans ställning
och övriga föreliggande omständigheter bort iakttagas av honom. De uttalanden
som patentutredningen fällt angående innebörden härav torde icke behöva
upptagas till närmare övervägande. Kraven för att oaktsamhet skall
anses föreligga, när svaranden saknat vetskap örn patentet, synas mig emellertid
böra ställas jämförelsevis höga.

Frågan örn licenstagares rätt till ersättning, som ej behandlats i patentutredningens
betänkande, torde icke kunna regleras i detta sammanhang. Med
anledning av vad i vissa yttranden anförts vill jag emellertid framhålla, att
den omständigheten att endast patenthavaren må väcka talan örn patentintrång
icke torde befria från ersättningsskyldighet för intrång som närmast inkräktar
på den rätt licenstagare förvärvat av patenthavaren.

c) Begränsad ersättningsskyldighet, när intrång skor i god tro.
Patentutredningen.

Enligt patentutredningens förslag (19 § 2 mom. första stycket) skall den som
begått patentintrång vara pliktig, örn domstolen anser skäl därtill föreligga,
att intill beloppet av den vinst, som för honom uppstått genom intrånget, utgiva
ersättning för uppkommen skada. Denna bestämmelse skall äga tillämpning,
även om intrånget ej varit uppsåtlig! eller oaktsamt ulan skölt i god tro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Enligt patentförordningen fordras som förut nämnts för ersättningsskyldighet
alltid vetskap om patentet. Enligt 1919 års förslag skulle ersättningsskyldighet
endast föreligga vid sådant patentintrång, som begåtts uppsåtligen
eller av vållande eller efter erhållen vetskap örn patentet.

I lagarna den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk samt
om rätt till verk av bildande konst finnas däremot sedan år 1931 bestämmelser
(27 a § resp. 20 a §), enligt vilka den som gjort sig skyldig till intrång
i auktorrätt och härav erhållit vinst skall vara pliktig att intill vinstens
belopp utgiva ersättning för målsäganden tillskyndat förfång, även örn intrånget
ej varit uppsåtlig! eller oaktsamt.

Enligt den norska patentlagen är den som begått patentintrång alltid skyldig
att till den förorättade utgiva uppkommen vinst, även om han handlat i
god tro. I den nya finska patentlagen stadgas, att den som utan vållande begått
intrång kan, därest det med avseende å hans tillgångar och övriga omständigheter
prövas skäligt, av domstol åläggas att till den som blivit kränkt
utgiva genom kränkning av patenträtten erhållen vinst, dock högst för de tre
senaste åren. Även i vissa andra patentlagar finnas bestämmelser om utgivande
av vinst på grund av ett i god tro begånget intrång. Vid de nordiska
överläggningarna var man ense om att stadgande i denna riktning vöre lämpligt.
Fullt överensstämmande lagtexter uppnåddes icke, men man enades om
att den uppkomna vinsten endast skulle behöva utgivas i den mån den svarade
mot uppkommen skada. Enligt den text, som antogs av den svenska
delegationen, skulle vidare finnas möjlighet för domstol att nedsätta ersättningen,
örn särskilda skäl därtill förelåge, och liknande regler ingingo i de
danska och finska texterna.

I patentutredningens betänkande framhålles, att utredningen icke föreslagit
någon generell regel örn att den uppkomna vinsten alltid skulle utgivas. De
ekonomiska konsekvenserna skulle då kunna bliva ödeläggande för den som i
helt god tro begått intrång, t. ex. om intrånget pågått under längre tid och
den uppkomna vinsten åtminstone till större delen förbrukats. Åt domstol
hade därför givits frihet att här förfara efter omständigheterna, därvid kunde
beslutas, att ingen ersättning skulle utgå eller att denna skulle jämkas. Regeln
vore härutinnan mildrad i förhållande till den vid de nordiska överläggningarna
från svensk sida antagna texten. Övervägande skäl hade vidare ansetts
tala för den begränsningen, att patenthavaren aldrig skulle kunna vara
berättigad till större del av den uppkomna vinsten än som svarade mot den
skada som uppstått. Ett primärt villkor för här ifrågavarande ersättningsskyldighet
vore, att vinst verkligen uppkommit genom intrånget, i vilket avseende
patenthavaren principiellt hade bevisbördan.

I betänkandet uttalas, att det sålunda endast vore en i olika avseenden begränsad
ersättningsskyldighet, som enligt förslaget skulle kunna inträda vid
intrång i god tro. Den patenthavare, som ville vara försäkrad örn att få full
ersättning, finge därför liksom hittills sörja för att konkurrenterna snarast
underrättades om patentet. Men det hade synts patentutredningen vara av
värde, att ersättning oberoende av sådan delgivning kunde utdömas även vid
intrång i god tro, särskilt med hänsyn till fall, där det i realiteten icke vöre

Kunni. Maj.ts proposition nr 176. 55

så helt med den goda tron eller där den uppkomna vinsten vore verkligt avsevärd.

Yttranden.

Mot stadgande om viss ersättningsskyldighet även vid intrång i god tro lia
uttalat sig kooperativa förbundets styrelse, handelskammaren för Örebro och
Västmanlands län och en ledamot av Göta hovrätt. Vidare har, såsom tidigare
nämnts, påföljd vid intrång, som begåtts utan vetskap om patentet, avstyrkts
av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen samt i det kommittéyttrande,
som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.

I flertalet yttranden har emellertid patentutredningens förslag i denna del
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I andra yttranden har uttalats, att ersättningsskyldigheten
i utredningens förslag blivit alltför kringskuren.

Patent- och registreringsverket har förklarat sig icke kunna tillstyrka, att
ersättningsskyldigheten göres beroende av att vinst uppkommit. I kanske de
flesta fall av intrång kunde lätt förebringas bevisning om att vinst icke uppkommit,
särskilt om intrånget endast pågått en kortare tid. Visserligen förekomme
en liknande sammankoppling av begreppen skada och vinst som
den nu föreslagna i 1919 års förenämnda lagar, men stadgandena härom ansåges
icke ha fått större praktisk betydelse. Det borde lämpligen stadgas, att
den som begått intrång i god tro skulle vara pliktig att utgiva ersättning för
uppkommen skada, om och i den mån domstolen ansåge skäl därtill föreligga.
På det sättet kunde domstolen förfara helt efter omständigheterna.
Mot kravet på uppkommen vinst såsom villkor för ersättningsskyldighet har
även riktats kritik från järnkontoret, svenska teknologföreningen, Smålands
och Blekinge handelskammare samt i det yttrande av en kommitté inom
svenska industriens patentingenjörers förening, som insänts av civilingenjören
Avellan-Hultman. Därvid har förordats, att även vid intrång i god tro huvudregeln
skulle vara, att ersättning skulle utgå med belopp, motsvarande skälig
licensavgift. Smålands och Blekinge handelskammare bär dock ansett höra
stadgas, alt sådan ersättning blott skulle utdömas, örn domstolen ansåge skäl
därtill föreligga, medan i övriga här ifrågavarande yttranden förordats stadgande
örn att ersättning skulle kunna nedsättas, örn skäl därtill förelåge.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska patentombudsföreningen
lia föreslagit en sådan formulering av ersättningsregeln,
att det skulle ankomma på svaranden i intrångsmålet att visa, att hans vinst
varit lägre än den uppkomna skadan, örn han ville undgå alt ersätta hela denna
skada.

Depnrteinentscliefen.

Förslaget örn att ersättning skall kunna utgå även vid intrång i god tro kan
med hänsyn till rättssäkerheten möta vissa betänkligheter. Möjlighet att utdöma
ersättning, även om uppsåt eller oaktsamhet ej kan styrkas, torde emellertid
vara önskvärd för att icke patenthavarens berättigade intressen skola
åsidosättas. 1 departementsförslaget har därför såsom andra stycke i 19 §
2 mom. upptagits en bestämmelse av denna innebörd. Enligt denna bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

melse kan den som gjort sig skyldig till intrång i god tro förpliktas att utgiva
ersättning till patenthavaren, om och i den mån det med avseende å omfattningen
av och ändamålet med den verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget,
hans tillgångar och övriga omständigheter prövas skäligt. Den valda
formuleringen avser att utmärka, att ersättning ej bör utgå annat än om
det med hänsyn till omständigheterna verkligen finnes välgrundat att så
sker, t. ex. om uppfinningen utnyttjats inom ett större industriföretag. Att
enligt förslaget hänsyn skall tagas jämväl till ändamålet med verksamheten,
avser att utmärka, att det skall särskilt beaktas örn utnyttjandet skett i förvärvssyfte.
Utnyttjande t. ex. för sanitära ändamål i en kommuns förvaltning
eller därmed jämförligt ändamål eller för försvarsändamål torde sålunda,
om det sker i god tro, regelmässigt icke böra föranleda ersättningsskyldighet.
Liksom i patentutredningens förslag har i deparlementsförslaget tillika upptagits
den maximeringen att ersättningen i fall som här avses ej må överstiga
vare sig skadan eller den vinst intrånget givit den som gjort sig skyldig därtill.
Jag vill särskilt framhålla, att då krav på skadestånd kan framställas i
efterhand, kan det medföra obilliga verkningar att förplikta den som ursäktligt
gjort sig skyldig till patentintrång att avstå från all vinst han under den
gångna tiden haft av intrånget. Liksom enligt patentutredningens förslag
upptager departementsförslaget en preskriptionsregel, men även enligt denna
kan ersättning krävas för flera år tillbaka. I tillämpningen torde det därför,
i de fall då domstolen finner ersättning böra utgå, ofta vara skäligt att begränsa
ersättningsskyldigheten till viss del av vinsten.

De föreslagna begränsningarna i ersättningsrätten torde bl. a. föranleda
patenthavaren att, där han får kännedom om att hans uppfinning olovligen
utnyttjas, skyndsamt underrätta vederbörande örn att den är patentskyddad.
Att så sker är av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Underlåtenhet
härutinnan bör självfallet beaktas vid ett senare bedömande av framställt
ersättningsanspråk. 1

(1) Presumerad skada.

Patent utred n ingen.

Patentutredningen föreslår ett särskilt stadgande (19 § 2 mom. tredje stycket),
enligt vilket genom patentintrång, om annat ej visas, skall anses ha
uppkommit skada, motsvarande skälig avgift för sådant utnyttjande av uppfinningen.

I betänkandet framliålles, att patentutredningen ansett sig böra tillmötesgå
framkomna önskemål om att patenthavarens bevisning om uppkommen
skada skulle underlättas. Det vore i två hänseenden, som patenthavarens bevisbörda
lättades genom bestämmelsen. Däri presumerades, att patentintrånget
medfört skada och att denna skada uppginge till skälig licensavgift för sådant
utnyttjande av uppfinningen, som skett genom intrånget. Den i stadgandet
uppställda presumlionen kunde dock motbevisas. Därvid kunde patenthavaren
styrka, att den uppkomna skadan vore högre än skälig licensavgift,
och omvänt kunde svaranden visa, att någon skada ej uppkommit eller att
skadan vore lägre än sådan licensavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Yttranden.

I flera yttranden har föreslagits sådan formulering av stadgandet, att den
där uppställda presumlionen icke skulle kunna motbevisas till patenthavarens
nackdel och att dennes skada alltid skulle anses motsvara minst skälig licensavgift.
Denna ståndpunkt har intagits av Stockholms handelskammare, som
påpekat att domstolen vid avvägningen av vad som skulle anses utgöra skälig
licensavgift ägde taga hänsyn till alla på licensavgiftens storlek inverkande
förhållanden, samt vidare av svenska teknolog!öreningen, svenska uppfinnareföreningens
styrelse, svenska patentombudsföreningen och svenska industriens
patentingenjörers förening ävensom av en reservant i patent- och
registreringsverket. Ämbetsverkets majoritet har däremot tillstyrkt stadgandet.

1 det föregående har omnämnts, att i vissa yttranden föreslagits, att samma
presumtionsregel som den av patentutredningen föreslagna även skulle
gälla beträffande frågan, örn vinst uppkommit för den som begått intrång.

Departementschefen.

Mot det av patentutredningen föreslagna stadgandet, att vid patentintrång
skall presumeras, att skada uppkommit som motsvarar skälig avgift för utnyttjandet,
synes i sak ej vara något att erinra. Stadgandet torde emellertid
böra erhålla formen av en materiell regel örn skyldighet att utgiva sådan avgift
under i övrigt samma förutsättningar som eljest skola gälla för ersättningsskyldighet.
Detta innebär bl. a. att skadan i och för sig alltid skall skattas
till minst skälig licensavgift. Domstolen har emellertid enligt förslaget möjlighet
att sätta avgiften till det belopp, som i varje särskilt fall finnes rättvist.
Stadgande av denna innebörd har upptagits i 19 § 2 mom. första stycket.

Någon bestämmelse örn att vinst skall presumeras föreligga, när patentintrång
ägt rum, torde icke böra meddelas. Det lärer emellertid ligga i sakens
natur, att en svarande, som undandrager sig att medverka till utredningen härom,
utsätter sig för risken att domstolen helt skönsmässigt uppskattar vinsten.

e) Särskild preskriptionstid för ersättningstalan.

1’ntentutredningen.

För närvarande finnes icke någon särskild bestämmelse om preskriptionstid
för ersättningstalan vid patentintrång, utan den allmänna regeln om tioårig
preskriptionstid gäller. Talan om straff måste däremot enligt 5 kap.
14 § strafflagen väckas inom två år.

Patentutredningen föreslår i 19 § 2 mom. femte stycket ett stadgande, enligt
vilket rätten till ersättning för skada på grund av patentintrång går förlorad,
om ej ersättningstalan väckes inom tre år från det patenthavaren fått
vetskap örn intrånget och den för detta ansvarige och senast inom fem år
från det intrånget begicks. Dock skall tiden för väckande av ersättningstalan
icke i något fall utgå tidigare än ett år efter del att patent blivit genom lagakraftägande
beslut meddelat.

Enligt 1919 års förslag (87 §) skulle ersättningstalan alltid väckas inom
tre år från det skadan timade. Vid de nordiska överläggningarna nåddes
i huvudsak enighet örn de bestämmelser, som patentutredningen föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Dock förordade de finska och svenska delegationerna, att den från intrånget
räknade sekundära preskriptionstiden skulle bestämmas till tio år i stället
för fem år, och den nya finska patentlagen är utformad i överensstämmelse
härmed.

Patentutredningen uttalar i betänkandet, att en kortare tid för ersättningstalan
än den hittillsvarande finge anses önskvärd, särskilt med tanke på att
ersättning skulle kunna utgå även vid intrång i god tro. Framför allt borde
förhindras, att en patenthavare avsiktligt dröjde med att anställa talan för
att kunna utkräva så mycket större skadestånd. Preskriptionstiden avbrötes
ej genom vanligt krav utan endast genom väckande av talan vid domstol.
Det hade framhållits, att patenthavaren, när flera begått intrång under likartade
förhållanden, kunde vilja avvakta slutligt avgörande i ett första intrångsmål,
innan han väckte talan i övriga fall, och att det första målet
kanske ej hunne slutföras inom preskriptionstiden. I så fall syntes dock
patenthavaren utan större olägenhet kunna bevara sin rätt genom att före
preskriptionstidens utgång väcka talan mot samtliga, som begått intrång,
men hemställa att alla målen utom ett förklarades vilande till dess detta
sistnämnda slutligen avgjorts.

Yttranden.

Kooperativa förbundets styrelse har förklarat sig anse patentutredningens
förslag väl avvägt, och patent- och registreringsverket har, trots vissa betänkligheter,
icke ansett sig böra föreslå någon ändring däri.

I flera yttranden har emellertid påyrkats förlängning av de av patentutredningen
föreslagna preskriptionstiderna. Stockholms handelskammare har
hemställt, att preskriptionstiderna måtte så tillmätas, att det med sannolikhet
kunde antagas att en patenthavare hunne erhålla slutligt utslag även i en
invecklad mönsterrättegång och med åberopande av detta utslag träffa uppgörelse
i godo eller, därest detta icke kunde ske, väcka talan mot andra personer,
som begått intrång under likartade förhållanden. Det av patentutredningen
anvisade förfaringssättet, att patenthavaren redan dessförinnan skulle
väcka talan även mot dessa andra men begära målen vilande i avbidan på
uttallet av mönsterrättegången, skulle kunna medföra avsevärda olägenheter.
Domstolens arbetsbörda ökades och såväl patenthavaren som de personer,
vilka i god tro begått intrång, åsamkades onödiga kostnader. Under åberopande
av liknande synpunkter ha Smålands och Blekinge handelskammare,
svenska uppfinnareföreningens styrelse samt svenska industriens patentingenjörers
förening föreslagit, att de olika av patentutredningen föreslagna preskriptionstiderna
måtte förlängas med två år. I det kommittéyttrande, som
insänts av sistnämnda förening, har emellertid understrukits, att denna ändring
blott vore påkallad, örn gällande rätts krav på vetskap om patentet såsom
förutsättning för intrång bibehölles, medan i det kommittéyttrande, som
insänts av civilingenjören Avellan-Hultman, ändringen betecknats såsom under
alla förhållanden synnerligen angelägen. Sveriges industriförbund har
förordat viss förlängning av den av patentutredningen föreslagna tiden av
ett år från patentmeddelandet, om även utnyttjande före patentansöknings
kungörande skulle kunna medföra intrångspåföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Depart eili entseli ef en.

Patentutredningens förslag om införande av särskilda preskriptionstider
med avseende å ersättning i anledning av patentintrång synes välgrundat. I
en del yttranden har förordats förlängning av de föreslagna tiderna, därvid
särskilt åberopats önskvärdheten för patenthavaren att, då flera begått intrång
av liknande beskaffenhet, kunna avvakta utgången av talan mot en
av dessa, innan talan behövde väckas även mot de övriga. Den av patentutredningen
anvisade utvägen att i sådant fall inom preskriptionstiden väcka
talan mot samtliga, med anhållan att, intill dess det första malet slutförts, de
övriga målen förklaras vilande, synes emellertid vara tillfyllest. Ej heller i övrigt
torde tillräckliga skäl ha förebragts för en utsträckning av preskriptionstiderna.

Preskriptionsbestämmelserna ha upptagits i 19 § 2 mom. tredje stycket.
Beträffande ersättning för tid innan patent meddelats har en särskild preskriptionsregel
införts under 20 §.

f) Straffpåföljd.

Patentutredningen.

I patentutredningens förslag föreslås under 19 § 3 morn., att den som
uppsåtligen begått intrång i beviljat patent skall straffas med dagsböter eller,
där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse.

Enligt 1919 års förslag (78 §) skulle straff kunna inträda såväl vid uppsåtlig!
som vid oaktsamt intrång. Att straff endast kan ådömas den som
uppsåtligen begått intrång är emellertid stadgat i de danska, finska och
norska patentlagarna och är även i övrigt vanligt i utländsk patentlagstiftning.

I betänkandet uttalas, att av vad som förekom vid tillkomsten av 22 §
patentförordningen syntes kunna slutas, att man ansett straff för patentintrång
endast böra drabba den som haft vetskap örn sin gärnings rättskränkande
karaktär, men att i praxis övervägande ansetts, att en tillverkare kunde
straffas, så snart han ägt vetskap om patentets förefintlighet. Patentutredningen
framhåller i betänkandet, att det i dess förslag ingående kravet
på uppsåt såsom villkor för straff vore att fatta på sedvanligt sätt, d. v. s.
omfattande såväl direkt som indirekt och eventuellt uppsåt. Utredningen har
vidare ansett önskvärt, att — i motsats till gällande rätt — ett verkligt grovt
patentintrång skulle kunna föranleda frihetsstraff. 1919 års svenska förslag
stöde även på denna ståndpunkt, och det kunde framhållas, att redan för närvarande
varumärkesintrång enligt 12 § i 1884 års varumärkeslag kunde medföra
frihetsstraff.

Yttranden.

Mot 19 § 3 mom. i patentutredningens förslag har i yttrandena erinran
framförts endast av kooperativa förbundets styrelse, som uttalat, att frihetsstraff
endast borde ifrågakomma vid överträdelse av ett av domstol utfärdat
förbud mot fortsatt intrång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Departementschefen.

För närvarande gälla i vårt land icke några enhetliga grunder i fråga om
straffbarheten vid intrång i immateriell rätt. Krav på att gärningen skall
vara uppsåtlig eller oaktsam anses gälla inom auktorrätten, ehuru uttrycklig
bestämmelse härom saknas, och enligt 1919 års förslag till ny patentlag
skulle samma villkor uppställas för patenträttens del. Inom varumärkeslagstiftningen
fordras vetskap örn att varumärket registrerats, medan firmalagstiftningen
icke alls straffbelägger intrång i firmarätt. Slutligen må nämnas,
att uppsåt att framkalla förväxling erfordras för att illojal användning
av kännetecken skall vara straffbar enligt 9 § av 1931 års lag med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, sådant lagrummet lyder efter år 1942
genomförd lagändring.

Patentutredningens förslag om att endast uppsåtligt patentintrång skall
straffbeläggas, vilket överensstämmer med vad som är vanligt i utländsk patentlagstiftning,
har ej väckt någon gensaga i yttrandena och har upptagits i
19 § 4 mom. av departementsförslaget. Möjlighet att döma till straff även
i oaktsamhetsfall synes icke vara påkallad för att upprätthålla patentskyddets
effektivitet. Den mest kännbara påföljden är i regel ersättningsskyldigheten.

Även den föreslagna straffskärpningen vid synnerligen försvårande omständigheter
har synts mig motiverad.

g) Vissa sekundära påföljder vid patentintrång m. m.
Patentntredningen.

I 19 § 4 mom. av patentutredningens förslag upptagas bestämmelser om
vissa sekundära påföljder, som kunna inträda, när domstol dömer för patentintrång.

I första stycket föreskrives, att patenthavaren är berättigad att mot ersättning
för värdet övertaga alster, som omfattats av hans talan och över vilka
svaranden fortfarande äger förfoga. Detta överensstämmer i huvudsak med
vad nu gäller enligt 22 § patentförordningen och med 1919 års förslag (84 §).

Enligt andra stycket av ifrågavarande moment skall domstolen på yrkande
av patenthavaren äga att, om skäl därtill anses föreligga, förordna, att med
apparater, redskap och andra anordningar, vilka uteslutande äro användbara
för patentintrånget, skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.
För närvarande gäller enligt 22 § patentförordningen, att sådan påföljd alltid
skall tillämpas, om patenthavaren yrkar det, medan enligt förslaget domstolen
får en diskretionär befogenhet härutinnan för att undvika en obillig tillämpning
av stadgandet.

Enligt tredje stycket i 4 mom. skall samma moment icke äga tillämpning,
i den mån medgivande till fortsatt utnyttjande lämnas svaranden med stöd
av 20 § i förslaget.

I visst samband med de nu behandlade bestämmelserna står 19 § 7 mom.
i förslaget, som ej har motsvarighet i gällande patentförordning men nära
överensstämmer med 1919 års förslag (85 §). I nu nämnda moment stadgas,
att örn patenthavaren vunnit bifall till en av honom förd intrångstalan men

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ej begagnat sin rätt enligt första stycket i 4 morn. att övertaga svarandens
alster, domstolen på yrkande av svaranden äger att, om skäl därtill anses
föreligga, förordna att svaranden, efter erläggande av ersättning enligt 19 §
2 mom. och i förekommande fall viss ersättning därutöver, må utan hinder
av patentet förfoga över nyssnämnda alster under hela eller en del av den
återstående skyddstiden.

Yttrauden.

I yttrandena har icke mot vad patentutredningen föreslagit i 19 § 4 och
7 mom. förekommit annan erinran än att Stockholms rådhusrätt framställt
den anmärkningen, att uttrycket »äger förfoga» i 4 mom. första stycket borde
utbytas mot »förfogar».

Departementschefen.

Bestämmelser i huvudsak motsvarande 19 § 4 mom. i utredningens förslag
ha upptagits såsom 19 § 3 mom. i departementsförslaget. Därvid har patenthavaren
tillerkänts rätt att föra talan av här ifrågavarande slag även om han
icke gör gällande annan intrångspåföljd. I tredje stycket har — i anslutning
till motsvarande stadgande i bl. a. lagen den 30 maj 1919 örn rätt till
litterära och musikaliska verk — införts föreskrift, att nyssnämnda bestämmelser
skola gälla endast föremål, vilka finnas i den skyldiges besittning eller
över vilka han eljest förfogar.

Stadgande motsvarande 19 § 7 mom. i utredningens förslag har upptagits
såsom första stycke i 21 §. Jag har ej funnit behövligt att såsom förutsättning
för tillämpning av bestämmelsen uppställa, att ersättning enligt 19 §
2 mom. erlagts.

h) Målsägande.

Patentutredningen.

Enligt 19 § 5 mom. i patentutredningens förslag må ej annan än patenthavaren
föra talan i anledning av patentintrång. Stadgandet avser att i sak
överensstämma med vad som nu gäller enligt 22 § patentförordningen.

I 1919 års förslag ingick särskilt stadgande (86 §) örn rätt för innehavare
av i patentregistret antecknad uteslutandelicens att föra intrångstalan. I patentutredningens
betänkande framhålles, att det i och för sig skulle vara
önskvärt med en sådan bestämmelse men att en lagändring i denna riktning
ansetts böra anstå, till dess i en kommande patentlag patentlicenstagares
rättsställning även i övrigt bleve närmare reglerad.

Yttranden.

Patent- och registreringsverket har anslutit sig till patentutredningens ståndpunkt.
Stockholms handelskammare har jämväl ansett, att med införandet
av en självständig talerätt för licenstagare tills vidare borde anstå. Däremot
kunde ifrågasättas, huruvida icke licenstagare i vissa fall borde äga möjlighet
alt intervenera i en av patenthavarén väckt intrångsprocess och däri kräva
ersättning för sina genom intrånget lidna skador. Svenska industriens patentingenjörers
förening har föreslagit särskilt stadgande om att licenstagare finge,

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

därest ej annorlunda överenskommits, förena sig nied patenthavaren i ersättningstalan.
Därmed skulle vinnas, att varje licenstagare hade att själv
bevaka sin rätt till skadestånd samt att domstolen kunde i förekommande
fall döma den som begått intrång alt till envar kärandepart utgiva rättegångskostnadsersättning
i förhållande till denna parts kostnader å målet. Skånes
handelskammare har understrukit önskvärdheten av att licenstagares rättsställning
reglerades i lagstiftningen. Det framstode såsom obilligt, att licenstagare
saknade rätt att föra ersättningstalan vid patentintrång. Svenska uppfinnareföreningens
styrelse har uttalat sig på liknande sätt.

Vidare må här erinras om vissa vid behandlingen av ersättningsreglerna i
19 § 2 mom. i patentutredningens förslag återgivna uttalanden örn patenthavares
rätt att föra talan om ersättning jämväl för skada som tillfogats licenstagare.

Departementschefen.

I likhet med patentutredningen har jag funnit, att det icke är lämpligt att
nu införa särskilt stadgande örn licenstagares rätt att föra intrångstalan. Stadgandet
örn patenthavarens talerätt har med en mindre jämkning i departementsförslaget
upptagits såsom tredje stycke i 19 § 1 mom. Bestämmelsen torde
icke utgöra hinder mot att licenstagare inträder såsom biintervenient i en
rättegång, där patenthavaren väckt intrångstalan. Härav följer dock icke, att
licenstagaren äger för egen del framställa ersättningsanspråk. Jag vill i övrigt
erinra om vad jag förut anfört angående ersättning med anledning av
patentintrång när licens upplåtits.

B. Intrång före patents meddelande.

Såsom förut nämnts är frågan om skydd för en uppfinning innan patent
meddelats av stor betydelse. För att belysa denna fråga må här i korthet
redogöras för patentansökningars handläggning.

I åtskilliga stater, däribland Frankrike och andra romanska länder, meddelas
patent till den som ansöker därom utan att dessförinnan sker annat
än en formell granskning av ansökningshandlingarna. Där råder det s. k.
anmälningssystemet. I flertalet större industriländer, t. ex. Amerikas förenta
stater, Japan, Storbritannien och Tyska riket, tillämpas däremot det s. k.
förprövningssystemet, och detsamma gäller Sverige och övriga nordiska
länder. Patentmyndigheten prövar sålunda hos oss, huruvida inkommen
patentansökning avser en ny och i övrigt patenterbar uppfinning. Ansökningsföremålet
jämföres med vad som förut är känt, därvid jämförelsematerialet
huvudsakligen består av tidigare meddelade patent i vårt land
och i vissa andra viktigare länder samt av annan teknisk litteratur. Även
örn patentmyndigheten vid sin prövning kommer till det resultatet, alt uppfinningen
bör kunna patenteras, meddelas i flertalet förprövningsländer,
däx-ibland Sverige, ej omedelbart patent, utan ansökningen kungöres då för
att allmänheten skall få tillfälle att under viss tid taga del av densamma.
Först sedan denna tid gått till ända och ingen invändning mot ansökningen
inkommit eller gjord invändning befunnits obefogad meddelas patent.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 176.

Genom förprövningen gallras ett stort antal obefogade ansökningar bort,
och det kan med en ganska hög grad av sannolikhet antagas, att ett meddelat
patent också är hållbart. Visserligen förekommer det, att patent vid
senare domstolsprövning befinnas ogiltiga, men det rör sig dock här örn
ett mindre antal fall. I genomsnitt är det i vårt land ungefär hälften av de
ingivna patentansökningarna, som ej leda fram till patent, och även de som
göra det lia mycket ofta dessförinnan inskränkts. Denna sovring av ansökningarna
sker till den ojämförligt största delen genom patentmyndighetens
egen granskning. Invändning från allmänhetens sida förekommer i
genomsnitt endast mot ungefär 10 procent av de kungjorda ansökningarna,
och det är långt ifrån alla invändningar som leda till att ansökningen avvisas.

Förprövningssystemet medför emellertid den nackdelen, att den patentsökande
i allmänhet får vänta ganska länge, innan han kan få patent på
sin uppfinning. Patentmyndighetens granskning kräver oftast åtskillig tid,
och den försvåras oavbrutet genom granskningsmaterialets ständiga tillväxt.
Det må nämnas, att vid utgången av 1939 i detta material ingick över
4,000,000 patentskrifter, medan motsvarande siffra vid utgången av 1919
var 1,800,000. Den tid, som de sökande anse sig behöva för att studera och
bemöta ämbetsverkets anmärkningar, är ofta ännu längre. I ärenden, där
invändning sker, blir vidare skriftväxlingen mellan invändaren och sökanden
ej sällan tidsödande. För patentansökningar, som leda till patent, var
behandlingstiden under 1890-talet i medeltal ungefär ett år, men redan på
1910-talet hade den stigit till omkring två år för att under 1920-talet uppgå
till mer än 2V2 år. Sedan ämbetsverket 1931 omorganiserats och arbetsmetoderna
därvid förenklats, kunde tiden efter hand pressas ned något, så att
den i slutet av 1930-talet åter var ungefär två år. Under de senaste åren
har den emellertid åter ökats på grund av att antalet patentansökningar starkt
stigit. Vid 1931 års omorganisation räknade man med mindre än 6,000 patentansökningar
årligen, men år 1938 hade siffran stigit till över 7,000, år
1942 till över 8,000 och år 1943 till över 9,000. Antalet inkomna patentansökningar,
som icke slutbehandlats, företer därför en kraftig stegring. Före
1931 års omorganisation var detta antal över 13,000, det sjönk under de följande
åren så småningom till ungefär 10,000 men steg 1939 åter till över
13,000 och var vid slutet av 1943 omkring 19,000. På grund av arbetsbördans
ökning förstärktes arbetskrafterna vid patent- och registreringsverket under
1943, men ämbetsverket har förklarat sig även med denna förstärkning icke
kunna avgöra mer än något över 7,000 ansökningar årligen.

Hittills har varit fråga örn den genomsnittliga tiden från det patentansökning
ingivits till dess patent beviljats. Patent- och registreringsverkets statistik
innehåller icke några direkta uppgifter örn tiden från ansökningen
fram till kungörandet. Såsom nyss nämnts, är det emellertid blott mot en
mindre del av de kungjorda ansökningarna, som invändning framställes, och
i fråga örn de övriga ansökningarna meddelas patent i regel kort tid efter
utgången av den för invändning stadgade tiden, som är två månader från
kungörandet. Med hänsyn härtill torde kunna antagas, att den genomsnitt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

liga tiden från kungörandet till paten tbe vil jandet ligger under ett halvår.
Detta betyder, att tiden från ansökningens ingivande till dess kungörande sedan
flera årtionden i medeltal varit minst IV2 år och för närvarande förmodligen
är ej oväsentligt längre. Nämnas må i detta sammanhang, att behandlingstiden
för ansökningar, som ej lett till patent, sedan 1910-talet i medeltal
hållit sig vid ungefär l1/2—2 år.

Patentia red nili gen.

Såsom tidigare omnämnts, är det enligt gällande patentförordning endast
utnyttjande efter det patent meddelats, som kan utgöra patentintrång och
medföra påföljd. Enligt 19 § 1 mom. andra stycket i patentutredningens
förslag skall såsom patentintrång jämväl anses, att någon efter det ansökan
gjorts örn patent utnyttjar uppfinning, som senare patentskyddas, under
förutsättning att utnyttjandet sker antingen sedan patentansökningen
kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen eller dessförinnan
men sedan han av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och om
dess innehåll eller eljest erhållit vetskap därom.

Den nu återgivna huvudregeln i patentutredningens förslag överensstämmer
i huvudsak med vad man enats om vid de nordiska överläggningarna
och med vad som redan nu gäller enligt de danska, finska och norska patentlagarna.
Vad beträffar utländsk patenträtt i övrigt må framhållas, att
frågan om utnyttjande av uppfinning under tiden för patentansöknings behandling
saknar egentlig betydelse i de länder, där patent meddelas utan
förprövning. I länder med förprövningssystem och med kungörande för allmänheten
av ansökningar, som genomgått patentmyndighetens första granskning,
gäller i allmänhet, att utnyttjande efter kungörandet betraktas såsom
intrång men icke utnyttjande dessförinnan. På denna linje stod också 1919
års svenska förslag (80 §). Emellertid må nämnas, att enligt t. ex. tysk rätt
finns möjlighet att i fråga om vissa uppfinningar utan förprövning erhålla
s. k. nyttighetsmodellskydd. Genom att samtidigt söka sådant skydd och patentskydd
kan möjlighet vinnas att snabbt ingripa mot utnyttjande.

Enligt patentutredningens förslag bliva intrångspåföljderna väsentligt olika
vid intrång före och efter patents beviljande och i förra fallet allteftersom
intrång ägt rum före eller efter ansökningens kungörande.

Av 19 § 3 mom. i förslaget framgår, att straff aldrig skall kunna inträda
annat än vid utnyttjande efter det patent meddelats. Detta skiljer sig
från vad som i allmänhet gäller i främmande länder och från 1919 års
svenska förslag men står i överensstämmelse med vad man enades om vid
de nordiska överläggningarna. Intrångstalan i övrigt skall enligt 19 § 5 mom.
i förslaget ej få väckas, förrän patent meddelats genom lagakraftägande
beslut. Samma ståndpunkt intogs i 1919 års svenska förslag och vid de nordiska
överläggningarna, men i främmande länder gäller denna regel icke
överallt.

Patentutredningen framhåller i betänkandet, att skillnaden mellan dess
förslag och gällande rätt beträffande utnyttjande före patentbeviljandet i
praktiken framför allt vore, att patenthavaren enligt förslaget, sedan patent

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

meddelats, kunde kräva ersättning även för intrångshandlingar under viss
föregående tid, om dessa folie inom skyddsområdet för både det beviljade
patentet och patentansökningen, sådan den kungjorts respektive svaranden
känt densamma. Vidare kunde en förbudstalan baseras jämväl på intrångshandlingar
innan patent beviljats.

Om skyddet mot utnyttjande av uppfinning efter det ansökning om patent
därå kungjorts uttalas i betänkandet, att det vöre en särskilt stor brist i gällande
patenträtt, att det ej funnes något sådant skydd. När en patentansökning
genomgått det första granskningsstadiet vid patentmyndigheten
samt därefter blivit kungjord och utlagd till allmänhetens granskning,
finge ju envar möjlighet att taga del av ansökningen. Patentutredningen har
vidare framhållit, att i och med kungörandet förelåge en hög grad av sannolikhet
för att patent komme att beviljas. Det vöre endast en förhållandevis
ringa del av kungjorda ansökningar, som ej ledde till patent.

Patentutredningen har ansett, att övervägande skäl talade för att efter
kungörandet samma civila påföljder borde inträda som vid intrång i beviljade
patent, alltså begränsad ersättningsskyldighet vid intrång i god tro och
fullständig skadeståndskyldighet vid uppsåtligt eller oaktsamt intrång. Det
läge dock i sakens natur, att ett intrång lättare kunde anses ha skett i god
tro före än efter patentmeddelandet. Mot att låta själva kungörandets faktum
medföra ersättningsrisk kunde visserligen tala, att kungörelserna i samband
med utläggning vöre ganska summariska, i det att där endast meddelades
uppfinningens benämning. Det kunde övervägas att liksom vid patents beviljande
genom patentmyndighetens försorg första patentanspråket skulle publiceras
med eventuella ritningar. En sådan publicering skulle emellertid vålla
ej oväsentliga kostnader och skulle kunna medföra, att nyhetshinder uppkomme
både inom och utom vårt eget land. För närvarande innebure enligt
svensk patenträtt icke handlingars utläggande nyhetshinder gentemot senare
patentansökningar. Patentutredningen har uttalat, att den omstridda frågan,
huruvida ändring borde göras häri, icke borde upptagas vid den nu
ifrågavarande partiella ändringen av patentlagstiftningen, och har därför ansett,
att kungörandet genom tryck icke borde utsträckas i samband med
utläggningen. Däremot skulle enligt 7 § andra stycket i förslaget kungörandet
regelmässigt medföra, att hela ansökningsakten bleve tillgänglig för allmänheten.

Beträffande utnyttjande, som skett efter patentansöknings ingivande men
innan den blivit kungjord, framhålles i patentutredningens betänkande, att
sådant skydd i regel icke borde föreligga, enär ansökningen på detta stadium
normalt icke vore tillgänglig för allmänheten. Det skulle dock icke vara tillfredsställande,
om patentsökt uppfinning alldeles riskfritt kunde utnyttjas
fram lill tiden för kungörandet även av den som fått full vetskap örn patentansökningen,
vare sig genom en särskild underrättelse från patentsökanden,
på grund av en indiskretion eller annorledes. Det kunde här vara fråga örn en
uppfinning, som icke kunde utnytljas utan att uppfinningstanken bekantgjordes
för allmänheten. Man kunde invända, att patentsökanden kunde vänta

bihang lill riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 17G. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

med utnyttjandet till dess han fått ansökningen kungjord. Detta kunde emellertid
dröja åtskillig tid, och uppfinningen kunde vara av säsongbetonad natur,
så att ett dröjsmål med utnyttjandet skulle avsevärt skada patentsökanden.
Med hänsyn till det anförda och i betraktande av att gällande bestämmelser
i våra nordiska grannländer icke syntes ha medfört olägenhet hade
patentutredningen ansett sig böra föreslå ett stadgande, enligt vilket utnyttjande
före kungörandet skulle kunna medföra intrångspåföljd. Utredningen
hade dock i olika avseenden mildrat vad som överenskommits vid de nordiska
överläggningarna och sökt åstadkomma garantier mot missbruk av regeln.

Fönitsättning för att intrång skall föreligga i dessa fall är enligt förslaget,
att den utnyttjande erhållit vetskap om att ansökan om patent å uppfinningen
ingivits och om dess innehåll. Sådan vetskap kunde endast undantagsvis uppkomma
annat än genom att kopior av själva ansökningshandlingarna delgåves
vederbörande. Enligt 7 § tredje stycket i förslaget skulle vidare den som av
sökanden särskilt underrättats örn patentansökning normalt få tillgång till
hela patentansökningsakten.

Påföljd av utnyttjande före kungörandet skulle endast vara, att den utnyttjande
riskerade att i enlighet med 19 § 2 mom. första stycket i förslaget få
utgiva den genom utnyttjandet uppkomna vinsten i vad den svarade mot liden
skada, varjämte sådana intrångshandlingar skulle kunna utgöra grund för
förbudstalan. Enligt nämnda lagrum skulle ersättning endast utdömas, om och
i den mån domstolen ansåge skäl därtill föreligga. Ersättningsskyldighet för
utnyttjande före kungörandet kunde därför antagas ej komma att åläggas i
något fall, där detta kunde verka obilligt, men möjlighet bereddes att ingripa
med anledning av ett uppenbart illojalt utnyttjande. Mot en regel om att utnyttjande
före ansöknings kungörande skulle kunna medföra ersättningsrisk
hade särskilt invänts, att mindre nogräknade patentsökande skulle kunna begagna
sig därav för att skrämma konkurrenter och deras kunder från att
utnyttja sådant som i själva verket ej vore någon ny uppfinning. För att motverka
detta innehölle förslaget — utöver vad förut nämnts — i 22 § särskilda
bestämmelser, enligt vilka ofullständiga eller oriktiga meddelanden om
patentansökning kunde föranleda kännbara påföljder för den som gjorde sig
skyldig därtill.

I betänkandet upplyses, att två av de fem sakkunniga, som ställts till patentutredningens
förfogande, avstyrkt förslaget om att intrång före kungörandet
skulle kunna medföra påföljd. I

I detta sammanhang må framhållas, att i betänkandet påpekas, att det av
patentutredningen föreslagna ökade skyddet mot intrång komme att medföra,
att allmänheten finge ett förstärkt intresse av en noggrann förprövning från
patentmyndighetens sida. Det bleve än mer önskvärt än för närvarande, att
endast hållbara patent meddelades och att oberättigade ansökningar så fullständigt
som möjligt gallrades bort under behandlingen hos patentmyndigheten,
helst redan före kungörandet. Men skärpningen i intrångsreglerna medföide
a andra sidan även, att allmänheten finge ett starkare intresse av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

handläggningen hos patentmyndigheten påskyndades i all den utsträckning,
som vöre förenlig med detta krav på noggrannhet. Det bleve i hög grad angeläget
att tillse, att behandlingstiden ej i onödan förlängdes. En viss lättnad
komme måhända att inträda därigenom, att mindre nogräknade konkurrenters
intresse av att göra s. k. okynnesinvändningar, d. v. s. invändningar i
huvudsakligt syfte att draga ut på liden och därmed uppskjuta det egentliga
patentskyddets inträde, komme att bliva mindre framträdande än för närvarande,
därest även intrång före patentbeviljandet kunde medföra ersältningspåföljd.
Men just den omständigheten, att ett visst villkorligt skydd åtnjötes
redan före patentmeddelandet, kunde tänkas medföra, att de patentsökande
stundom finge ett intresse av att fördröja behandlingen. Det hade
dock icke ansetts föreligga tillräcklig anledning att nu föreslå lagstiftningsåtgärder
i syfte att förkorta behandlingstiden hos patentmyndigheten, frånsett
vissa ändringar beträffande invändningsförfarandet. Det sagda syntes emellertid
giva speciell anledning att understryka vikten av att patentmyndigheten
utrustades på sådant sätt, att den kunde både tillförlitligt och snabbt fylla
sin förprövningsuppgift.

Yttranden.

Förslaget att ett utnyttjande efter patentansöknings kungörande men innan
den beviljats skulle kunna anses såsom intrång har tillstyrkts i flertalet yttranden,
särskilt av patent- och registreringsverket, järnkontoret, svenska uppfinnareföreningens
styrelse, svenska patentombuds föreningen ävensom handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Gävle och Karlstad samt Östergötland
och Södermanland. Förslaget avstyrkes ej i något yttrande. I vissa yttranden
har emellertid uttalats åsikten, att endast sådant utnyttjande, som skett med
vetskap örn kungörandet, borde kunna föranleda intrångspåföljd. Detta är förhållandet
med de yttranden, i vilka motsvarande ståndpunkt intagits i fråga
örn intrång i beviljat patent, nämligen kooperativa förbundets styrelse, svenska
pappers- och cellulosaingenjörsföreningen och det av svenska industriens patentingenjörers
förening insända kommittéyttrandet, samt vidare yttrandena
av svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund. Industriförbundet
har understrukit det av patentutredningen påpekade förhållandet, att patentmyndighetens
kungörelser i samband med patentansöknings utläggning
äro ganska summariska, samt har uttalat, att det syntes vara av mindre betydelse,
att skyddets effektivitet något minskades genom kravet på vetskap
örn kungörandet, då tiden mellan detta kungörande och patentets beviljande
i regel vore relativt kort. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
bär ansett, att intrångspåföljd endast borde ifrågakomma för den som vetat
eller bort veta, att patentansökan å uppfinningen kungjorts.

Mot förslaget att utnyttjande efter patentansöknings ingivande men före
dess kungörande skulle kunna medföra intrångspåföljd lia erinringar framställts
i ett stort antal yttranden. Bestämmelser örn skydd mot sådant utnyttjande
avstyrkas av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, järnkontoret,
Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen, svenska pa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

tcntombudsföreningen, hand el skamrar na i Stockholm, Göteborg, Gävle, Karlstad,
Örebro och Västmanlands län samt Östergötland och Södermanland
ävensom i det kommittéyttrande, som insänts av svenska industriens patentingenjörers
förening.

Patent- och registreringsverket har i främsta rummet åberopat, att mindre
nogräknade patentsökande skulle kunna begagna sig av de föreslagna bestämmelserna
för att ingiva mer eller mindre värdelösa ansökningar, med
tillhjälp av vilka sedan konkurrenter, särskilt sådana som saknade förutsättningar
för bedömande av värdet av de åberopade ansökningarna, skulle
kunna föranledas att avstå från en eljest samhällsnyttig produktion. Även för
mera initierade näringsidkare kunde det för övrigt mången gång vara svårt
att på ett tidigt stadium av ansökningens behandling avgöra, vad som en
gång eventuellt komme att bliva patentskyddat. Denna ovisshet kunde komma
att på ett menligt sätt verka hämmande på näringslivet. Kommerskollegium
har framfört liknande synpunkter. Sveriges industriförbund har förklarat sig
framför allt befara, att ett så vidsträckt patentskydd som det föreslagna
skulle komma att medföra en för näringslivet mycket besvärande rättsosäkerhet.
Åtskilliga patentansökningar, exempelvis på det kemiska och metallurgiska
området, tillkomme utan något verkligt tekniskt initiativ, huvudsakligen
i syfte att söka spärra utvecklingen. Då sådana ansökningar i sitt
ursprungliga skick sannolikt tedde sig ännu orimligare än sådana de efter
patentmyndighetens granskning framlades för allmänheten, skulle patentsökandena
i dessa fall kunna framkalla stor osäkerhet och förvirring. Ett
sådant förfarande ginge ut icke blott över konkurrerande företag utan även
och framför allt över den i dylika ting mindre väl orienterade kundkretsen.
Visserligen skulle enligt förslaget vetskap föreligga om patentansökningens
innehåll, och hela patentansökningsakten skulle normalt vara tillgänglig.
Vad särskilt kundkretsen beträffade kunde emellertid knappast begäras, att
denna skulle vara benägen att söka bedöma utsikterna för att en påstådd
uppfinning komme att patentskyddas. I stället komme man att inför risken
för intrång falla undan för patentsökandens påståenden. Risken för rättsosäkerhet
och missbruk har även framhållits av järnkontoret och svenska
teknolog föreningen. Stockholms handelskammare har påpekat, att före patentansökningens
kungörande funnes icke någon bestämd gentemot alla lika
gällande utgångspunkt för det villkorliga skyddet. En varning för patentintrång
kunde lika ofta tänkas vara berättigad som oberättigad. Hotet om
talan för patentintrång kunde likväl i stor utsträckning avhålla från utnyttjande
av sådant, varå det redan från början vore utsiktslöst att erhålla patent.
Göteborgs handelskammare har erinrat, att endast omkring hälften av
alla ansökningar ledde till patent. Patentsökande kunde därför i många fall
utnyttja de föreslagna bestämmelserna för att skaffa sig orättmätiga fördelar
gentemot sina konkurrenter. Anledning att införa sådana bestämmelser förelåge
desto mindre som sökandena själva i hög grad hade i sin hand att förkorta
behandlingstiden för sin ansökan fram till godkännandet. Östergötlands
och Södermanlands handelskammare har uttalat, att patentutredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ens förslag kunde leda till att patentsökande genom skrämseltaktik hindrade
utnyttjande av sådant, som i själva verket icke vore någon uppfinning.
Då behandlingstiden i regel vore avsevärd, kunde detta medföra för näringsverksamheten
ogynnsamma påföljder, och det kunde också förutses, att
denna utsträckning av patentskyddet för vederbörande myndigheter komme
att innebära en högst väsentligt ökad arbetsbelastning och giva anledning till
ett avsevärt ökat antal patenttvister. Handelskammaren i Gävle har ifrågasatt,
om icke det åsyftade ökade skyddet i praktiken skulle bliva mer eller
mindre illusoriskt. Då förutsättningen skulle vara, att den utnyttjande verkligen
fått vetskap örn patentansökningen, uppkomme nämligen risk för att
uppfinningen på ett tidigt stadium bleve känd icke endast av denne utan
även -— trots bestämmelsen i 23 § av förslaget — av andra, vilket kunde
vara till olägenhet för patentsökanden. Liknande synpunkter ha framförts
även i andra yttranden. Av svenska patentombudsföreningen och i det kommittéyttrande
som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening
har -— utom farhågan för missbruk från patentsökandes sida av de föreslagna
bestämmelserna — särskilt åberopats, att det skulle vara principiellt
oriktigt att låta utnyttjande före ansöknings kungörande kunna medföra intrångspåföljd.
I sistnämnda yttrande har anförts, att detta skulle innebära ett
överförande av en stor del av förprövningens börda från patentmyndigheten
på industrien, vilken icke kunde vara rustad för densamma på samma sätt
som patentmyndigheten.

I åtskilliga av de nu angivna yttrandena har dock erkänts, att vissa skäl
talade för ett skydd mot utnyttjande före kungörandet, ehuru starkare skäl
ansetts tala i motsatt riktning. Så har kommerskollegium förklarat sig ej
vilja förneka, att de av patentutredningen anförda motiven för sådant skydd
kunde verka förhållandevis övertygande. Patent- och registreringsverket har
uttalat, att sådant skydd kunde ha fog för sig och att många nu rådande
missförhållanden därigenom skulle komma att avhjälpas, särskilt i sådana
fall där uppfinningen vore av mer säsongbetonad beskaffenhet. Sveriges industriförbund
har förklarat sig medgiva, att skydd före kungörandet inom
vissa, i synnerhet säsong- eller konjunkturbetonade industrier kunde vara
av praktiskt värde. Den omständigheten, att patenttiden räknades från ansökningsdagen,
kunde också synas motivera ett visst skydd redan från denna
dag. Frågan örn sådant skydd borde upptagas till förnyat övervägande, sedan
erfarenhet vunnits örn det utvidgade patentskydd, som patentutredningen i
övrigt föreslagit. Svenska teknologjörcningen har förklarat sig väl inse, att
det särskilt inom vissa industrier kunde vara lämpligt eller fördelaktigt med
ett skydd före kungörandet. Även i andra yttranden förekomma uttalanden
i liknande riktning.

I vissa yttranden lia ifrågasatts andra utvägar, som skulle göra skydd mot
utnyttjande före kungörandet mindre erforderligt. Så har Stockholms handelskammare
förmenat, att missförhållandena i första hand borde avhjälpas
genom att större arbetskraft ställdes till patent- och registreringsverkets förfogande
samt genom att, i den mån så kunde ske, verkets arbetsmetoder effek -

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

tiviserades. Rådande försening av ärendenas avgörande medförde väsentliga
olägenheter för näringslivet. Handelskammaren har endast under förutsättning
att sådana åtgärder vidtoges velat avstyrka patentutredningens förslag örn
skydd mot utnyttjande före kungörandet. Sveriges industriförbund har anfört,
att det vore synnerligen angeläget, att behandlingen av patentansökningar
påskyndades, i vilket hänseende nuvarande ordning icke kunde anses fylla
rimliga anspråk. Genomförd förstärkning av patent- och registreringsverkets
arbetskrafter syntes ej på långt när motsvara behovet. Då olägenheterna av
den långa behandlingstiden mest framträdde i fråga örn uppfinningar inom
säsong- och konjunkturbetonade industrier, borde patentansökningar å dylika
uppfinningar behandlas med viss förtursrätt. Svenska teknolog föreningen
har även påyrkat, att en snabbare behandling av ansökningsärendena skulle
möjliggöras, ehuru detta måste medföra ökade utgifter. Kooperativa förbundets
styrelse, som tillstyrkt visst skydd mot utnyttjande före kungörandet
vilket i det följande skall närmare beröras, har från denna utgångspunkt
framhållit angelägenheten av kortare behandlingstid. En del av det överskott,
som uppkomme av patent- och registreringsverkets verksamhet, borde
användas till omorganisation och utvidgning av verkets patentavdelningar. —
Patent- och registreringsverket har i sitt yttrande meddelat, att ämbetsverket
nyligen övervägt frågan om åtgärder för att nedbringa behandlingstiden,
särskilt genom att för sökandena försvåra att erhålla anstånd med behandlingen,
men att ämbetsverket icke ansett sig böra under nu rådande förhållanden
framkomma med förslag härom.

För den händelse skydd stadgades mot utnyttjande före patentansöknings
kungörande har patent- och registreringsverket uttalat, att intrång i så fall
borde föreligga endast när någon av patentsökanden särskilt underrättats örn
ansökningen och dess innehåll, medan de i patenlutredningens förslag ingående
orden »eller eljest erhållit vetskap därom» såsom alltför vaga och ägnade
att föranleda missbruk borde utgå. Vidare kunde stadgas, att sökande, som
önskade taga skyddet i anspråk, skulle vara skyldig att lämna patentmyndigheten
meddelande angående varje fall, där han underrättat tredje man om ansökningen.
Patentmyndigheten skulle då vara skyldig att behandla sådan ansökning
med förtursrätt. Bestämmelsen kunde även avfattas så, att skyddet
inträdde först från och nied den tidpunkt, då nyss angivet meddelande kommit
patentmyndigheten tillhanda.

Ett skydd mot intrång före kungörandet men med vissa ändringar i patentutredningens
förslag har förordats av två reservanter i patent- och registreringsverket,
kooperativa förbundets styrelse, svenska uppfinnareföreningens
styrelse samt i det yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers
förening tillsatt kommitté, som insänts av civilingenjören Avellan-Hultman.

De båda reservanterna i patent- och registreringsverket lia framhållit, att
tiden mellan en patentansöknings ingivande och dess kungörande vore jämförelsevis
lång, väsentligt längre än som ursprungligen förutsetts. I motsats til!
vad fallet vore i länder utan nyhetsgranskning komme en patentsökande därför
att i nyhetsgranskande länder sakna skydd mot intrång under en väsent -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

lig del av patenttiden — ofta den värdefullaste tiden — om skyddet inträdde
först nied kungörandet. Olägenheterna av att igångsatt utövning måste upphöra,
sedan patent beviljats, kunde stundom medföra ett visst skydd mot efterapning
även under tiden dessförinnan, men s. k. småuppfinningar eller
säsonguppfinningar komme i regel ej i åtnjutande av dylikt skydd. De betänkligheter,
som ämbetsverkets majoritet anfört mot lagbestämmelser örn
skydd mot intrång före kungörandet, vore ej av sådan natur, att några avsevärda
svårigheter skulle uppstå för vare sig ämbetsverket eller allmänheten
att bemästra dem. Risken för utgivande av skadestånd bleve enligt förslaget
väsentligt mindre vid intrång före kungörandet än senare. Emellertid
borde skyddet gälla först från den tidpunkt, då den patentsökande meddelat
patentmyndigheten, att dylikt skydd påfordrades, och orden »eller eljest
erhållit vetskap därom» borde utgå ur lagtexten. En bestämmelse
örn skydd mot intrång av den som särskilt underrättats örn patentansöknings
innehåll skulle i sin mån bidraga till att stävja nu florerande
missbruk av varning för intrång. Enligt förslaget finge den varnade avsevärd
möjlighet att kontrollera patentsökandens uppgifter och bedöma läget, vilket
innebure ett stort framsteg. För bestämmelse örn skydd mot intrång före
kungörandet talade även, att den svenska patenträtten därmed komme i närmare
samklang med patentlagarna i övriga nordiska länder. Kooperativa
förbundets styrelse har ansett att skydd mot intrång före kungörandet borde
tillerkännas endast sökande, som hos patentmyndigheten förklarat, att han
påfordrade sådant skydd, och skyddet borde gälla från tidpunkten för förklaringen.
Patentsökanden skulle då också vara skyldig att låta envar taga
del av handlingarna i patentärendet. Svenska uppfinnareföreningens styrelse
har bestämt avstyrkt att godtaga patentutredningens förslag oförändrat. Därmed
hjälpte man visserligen uppfinnarna inom den stora grupp av uppfinningar,
som kunde benämnas säsonguppfinningar, men genom det brytande
av ansökningarnas hemlighållande, som patentutredningen föreslagit i 7 §
tredje stycket och 22 § första stycket, kunde förorsakas än större skador i
fråga örn uppfinningar med lång livslängd. Tanken på ett skydd före kungörandet
borde emellertid ej uppgivas, utan man borde taga under övervägande
möjligheten av att göra åtnjutandet av skydd före kungörandet beroende av
att sökanden förklarat sig från viss tidpunkt avstå från allt hemlighållande.
Bestämmelser örn skydd före kungörandet i enlighet med dessa riktlinjer vore
synnerligen angelägna. I del yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers
förening tillsatt kommitté, som insänts av civilingenjören AvellanHultman,
lia de av patentutredningen föreslagna bestämmelserna örn skydd
mot intrång före patents beviljande betecknats såsom en synnerligen viktig
nyhet. Emellertid borde utnyttjande före ansöknings kungörande medföra
påföljd endast i mera .sällan förekommande undantagsfall, såsom då ansökningens
handläggning toge ovanligt lång tid i anspråk eller då det gällde en
uppfinning, för vilken en relativt begränsad och snart mättad marknad funnes
inom landet, eller då fråga vore om en uppfinning av alster, som kunde
väntas finna avsättning endast under en begränsad tid. Skyddet borde därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

endast gälla under förutsättning att i varje förekommande fall särskild underrättelse
om ansökningen och dess innehåll lämnats, därvid det förutsattes,
att underrättelsen innehölle klar uppgift om ansökningens diarienummer. Orden
»eller eljest erhållit vetskap därom» i patentutredningens lagförslag borde
därför utgå.

Patentutredningens förslag om skydd mot utnyttjande före kungörandet
har tillstyrkts av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som
ansett det vara av stor vikt, att en uppfinnare åtnjöte skydd redan från tiden
för patentansökningen. Avvägningen mellan uppfinnarens intresse av
skydd före kungörandet och näringslivets behov av ostörd verksamhet syntes
verkställd på ett lyckligt sätt. Emot eventuella farhågor för missbruk från
uppfinnares sida stöde nämligen möjlighet för domstolen att efter omständigheterna
helt ogilla ett anspråk på skadestånd eller utdöma en ersättning,
som dock under inga förhållanden finge överstiga företagarens vinst.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
rådhusrätt, Överståthållarämbetet, förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom
Smålands och Blekinge, Skånes, Västergötlands och Norra Hallands samt
Norrbottens och Västerbottens låns handelskammare lia i princip icke framställt
någon erinran mot förslaget.

Mot patentutredningens förslag, att utnyttjande före kungörandet endast
skall kunna föranleda sådan påföljd, varom stadgas i 19 § 2 mom. första
stycket i förslaget, har anmärkning riktats av en ledamot i Göta hovrätt. Denne
har uttalat, att en person, som beginge patentintrång efter det han fått
kännedom om ansökningens innehåll, icke borde bedömas mildare än en person,
som efter kungörandet av oaktsamhet gjorde sig skyldig till sådant intrång.

Departementschefen.

Behandlingstiden för patentansökningar är såsom den lämnade redogörelsen
visar mycket lång. Åtgärder ha bl. a. genom förstärkning av patentmyndighetens
arbetskrafter flera gånger vidtagits i syfte att nedbringa densamma,
men tiden är likväl på grund av den stora tillströmningen av ansökningar för
närvarande i stigande. Enligt vad jag inhämtat pågår utredning inom patentoch
registreringsverket angående möjligheten att rationalisera arbetsmetoderna.
Det har emellertid visat sig förenat med stora svårigheter att mera avsevärt
nedskära behandlingstiden med mindre själva förprövningssystemet avskaffas
eller radikalt begränsas. Frågan om en ändring i denna riktning har
tidigare flera gånger varit föremål för utredning, men det har städse befunnits,
att en dylik omläggning skulle för näringslivet medföra betydligt större
olägenheter än fördelar.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden angeläget att kunna giva en
patentsökande skydd även under behandlingstiden. Denna inräknas som förut
nämnts i patenttiden och kan representera den värdefullaste tiden för
uppfinningens exploatering.

Patentutredningens förslag örn att skydd skall kunna åtnjutas efter det

Kungl. Alaj:ts proposition nr 176.

ansökningen kungjorts har i huvudsak vunnit allmän anslutning i yttrandena
och överensstämmer med vad som är vanligt i andra länder. Med
kungörandet bliva ansökningshandlingarna tillgängliga för allmänheten, som
sålunda fritt kan taga del av uppfinningen, och patentmyndigheten har underkastat
ansökningen en sådan granskning att den med största sannolikhet
kommer att leda till patent. Det är som jag förut nämnt i vårt land endast
några få procent av de kungjorda ansökningarna som ej leda till patent.
Givetvis skall skyddet, såsom patentutredningen föreslagit, inträda allenast
om patent sedermera beviljas.

I några yttranden har föreslagits, att endast utnyttjande som ägt rum
med vetskap om att ansökan om patent å uppfinningen kungjorts skulle
medföra påföljd, särskilt med hänsyn till att vid ansöknings kungörande i
tryck brukar publiceras blott ett summariskt omnämnande av uppfinningen.
Den som vill ha klarhet om dess innebörd måste därför hos patentmyndigheten
taga del av ansökningshandlingarna eller rekvirera avskrift av
dem. Jag har dock icke funnit tillräcklig anledning föreligga att här uppställa
krav på vetskap om kungörandet. Örn god tro föreligger, kan det,
liksom vid vanligt patentintrång, endast bliva fråga om begränsad ersättningsskyldighet
jämte förutnämnda sekundära påföljder. Straffpåföljd skall
överhuvud ej inträda med anledning av utnyttjande som äger rum innan
patent meddelats.

Stadgande örn skydd efter kungörande enligt 7 § har i departementsförslaget
upptagits såsom första stycke i 20 §.

Vad härefter angår utnyttjande av uppfinning under tiden efter det patent
sökts men innan ansökningen kungjorts kan enighet sägas råda därom att
åtminstone i regel någon påföljd därav icke skall inträda. Under denna tid
äro ansökningshandlingarna normalt icke tillgängliga för utomstående, och
det kan redan därför i allmänhet icke vara rimligt att låta ett utnyttjande
föranleda påföljd. Enligt patentutredningens förslag skall emellertid utnyttjandet
anses såsom intrång, örn det skett av någon, som erhållit vetskap
om att patentansökning å uppfinningen föreligger och om ansökningens
innehåll, vare sig han fått denna vetskap genom särskild underrättelse av
sökanden eller på annat sätt. Civila intrångspåföljder skola då kunna inträda,
men icke full skadeståndsskyldighet utan endast sådan begränsad ersättningsskyldighet,
som kan föranledas av intrång i god tro i beviljat patent,
d. v. s. skyldighet alt, om domstolen anser skäl därtill föreligga, ersätta skadan
intill beloppet av uppkommen vinst.

Vid de nordiska överläggningarna uttalades, att utnyttjande med vetskap
örn att patent sökts borde medföra vanliga civila intrångspåföljder, och patentutredningens
förslag innebär alltså gentemot detta en begränsning av
skyddet. Mot förslaget har likväl i åtskilliga yttranden framträtt en skarp
kritik. De farhågor som därvid kommit till synes förefalla väl att vara
överdrivna men torde dock i väsentliga hänseenden lia fog för sig. Patentutredningens
förslag har fördenskull omarbetats på nu ifrågavarande punkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Att helt avstå från bestämmelser om skydd för patentsökande under liden
före kungörandet synes mig icke tillrådligt.

Enligt patentutredningens förslag skulle påföljd kunna ifrågakomma för
var och en, som utnyttjar patentsökt uppfinning efter att av sökanden ha
fått särskild underrättelse om ansökningens innehåll eller eljest fått vetskap
därom. Det är visserligen i förslaget sörjt för att den som erhållit
underrättelse örn att patentansökan föreligger i regel också skall få tillgång
till samtliga handlingar i ansökningsärendet, men ansökningshandlingarna
skola icke därför upphöra att vara hemliga gentemot allmänheten och
förslaget innehåller i 23 § en särskild bestämmelse i syfte att trygga detta
hemlighållande. En sådan ordning måste dock bliva svår att upprätthålla.
En ändring av förslaget i detta hänseende lärer därför böra vidtagas. Ett tillräckligt
skydd torde beredas, om möjlighet att ingripa mot fortsatt utnyttjande
gives patentsökande, vilken är villig att låta ansökningshandlingarna
bliva fritt tillgängliga för allmänheten på samma sätt som när ansökningen
kungöres efter patentmyndighetens granskning. Bestämmelse härom har upptagits
i 20 § andra stycket av departementsförslaget. Patentsökanden får härigenom
tillfälle att välja, vilken väg han vill gå. Om han helt uppgiver hemlighållandet,
vinner han en viss, ehuru begränsad möjlighet att ingripa mot
utnyttjande av uppfinningen. Gör han ej ansökningen offentligen tillgänglig,
får han avstå från denna möjlighet men bibehåller samma trygghet som
för närvarande mot att uppfinningen blir känd för utomstående, innan ansökningen
efter patentmyndighetens prövning utlägges. Jag vill här anmärka,
att jag icke kunnat godtaga patentutredningens förslag i 22 § första stycket
att ett dessförinnan lämnat ofullständigt meddelande om patentskydd skulle
kunna medföra skyldighet att upplysa utomstående om ansökningens innehåll.

Förutsättningen att ansökningshandlingarna offentliggöras synes mig utgöra
ett starkt restriktivt moment, som bör undanröja betänkligheterna mot patentutredningens
förslag, samtidigt som det är en fördel för allmänheten att
på ett tidigare skede än nu få kunskap om innehållet i ett antal patentansökningar.
Härigenom kan undvikas att komma i konflikt med blivande patent.
För att tillgodose sistnämnda synpunkt har det synts lämpligt att ålägga
patentmyndigheten att i allmänna tidningarna införa meddelande örn att patentansökningshandlingarna
äro offentligen tillgängliga.

Patentutredningen har som nyss nämnts föreslagit, att intrångspåföljd skall
i fall som här avses kunna göras gällande mot envar som erhållit vetskap
örn patentansökningen, oavsett på vilket sätt han erhållit sådan kännedom.
Även i detta hänseende torde en begränsning av förslaget vara önskvärd. I
departementsförslaget stadgas därför, att skyddet skall gälla allenast mot
den som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskrivning
och erforderliga ritningar samt underrättats örn sökandens medgivande
att ansökningshandlingarna skola vara offentligen tillgängliga. Det skall sålunda
ankomma på sökanden att på detta sätt särskilt giva till känna mot vem
han anser sig vilja åberopa skydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Liksom enligt patentutredningens förslag skall enligt departementsförslaget
ersättningsskyldighet med avseende å tiden före kungörandet ifrågakomma
allenast under de förutsättningar som stadgats beträffande ersättningsskyldighet
vid patentintrång i god tro. Ersättning skall alltså utgå allenast,
om och i den mån det med hänsyn till omfattningen av och ändamålet
med den verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget, svarandens tillgångar
och övriga omständigheter prövas skäligt, och ej i något fall med mer än den
vinst som må ha uppkommit för svaranden genom hans förfarande.

I enlighet med 19 § 5 mom. andra punkten i patentutredningens förslag
har i tredje stycket i 20 § av departementsförslaget upptagits stadgande, att
talan om påföljd av intrång som avses i paragrafen ej må väckas förrän
patent meddelats genom lagakraftägande beslut. Å andra sidan stadgas i
departementsförslaget i anslutning till 19 § 2 morn. femte stycket i patentutredningens
förslag, att talan, varom nu är fråga, må väckas inom ett år frän
det patent meddelats genom lagakraftägande beslut, även örn tid som stadgas
i 19 § 2 mom. tredje stycket i departementsförslaget gått till ändå.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att det skydd under behandlingstiden
som här föreslagits berövas sökanden genom lagen den 30 juni 1942
med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m., i den mån det enligt denna lag är förbjudet
eller med stöd av lagen förbjudes att offentliggöra ansökningen. I så
fall inträder emellertid under vissa förutsättningar i stället skyldighet för
det allmänna att ersätta patentsökanden hans skada. IV.

IV. Invändning i intrångsmål om patents ogiltighet.

Paten t ut redilin gen.

För närvarande stadgas i 23 § patentförordningen, att örn någon är tilltalad
för patentintrång och det vid målets handläggning finnes, att patentet bör anses
ogillt eller förfallet, skall den tilltalade vara fri från ansvar. En invändning
örn patentets ogiltighet kan alltså prövas i intrångsmålet och föranleda
svarandens frikännande, men patentet kan icke i målet förklaras ogiltigt.

Patentutredningen föreslår ändring häri. Om i intrångsmål patentets ogiltighet
göres gällande av svaranden, skall enligt 19 § 6 mom. i förslaget domstolen
förelägga honom att inom viss tid väcka särskild ogiltighetstalan mot
patenthavaren, örn ej särskilda skäl däremot äro. Finnes denna talan lagligen
grundad, skall den för intrång tilltalade enligt förslaget vara fri från påföljd.
Ställer han sig ej domstolens föreläggande lill efterrättelse, har domstolen
enligt vad patentutredningen uttalat att avgöra intrångsmålet utan hänsyn
till ogiltighetsinvändningen. Till stöd för förslaget åberopar patentutredningen
önskvärdheten att få ett slutligt avgörande i ogiltighetsfrågan, så att denna
ej i ett senare intrångsmål kan upptagas till behandling med annat resultat.
Så hade i flera fall skett, varigenom stor olägenhet vållats.

En liknande reglering som den av patentutredningen ifrågasatta föreslogs
såväl i det kommittébetänkande av 1878, vilket i huvudsak ligger till grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

för gällande patentförordning, som i 1919 års betänkande. Bestämmelser av
sådant slag finnas i de finska och norska patentlagarna, medan den danska
patentlagen på denna punkt överensstämmer med gällande svenska patentförordning.

Yttranden.

Patentutredningens förslag har rönt anslutning från patent- och registreringsverket,
kooperativa förbundets styrelse samt handelskamrarna i Gävle
och Karlstad, medan processlagberedningen, Svea hovrätt, Sveriges industriförbund,
svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens styrelse,
svenska industriens patentingenjörers förening, svenska patentombudsföreningen
och Stockholms handelskammare framställt erinringar mot förslaget.

Processlagberedningen har uttalat, att den föreslagna anordningen, såsom
Högsta domstolen framhållit vid granskningen av 1878 års förslag, ej stöde i
överensstämmelse med allmänna straffprocessuella grundsatser. Framför allt
skulle förslaget strida mot den i nya rättegångsbalken antagna principen om
fri bevisprövning. Enligt 35 kap. 4 § nämnda balk skulle parts underlåtenhet
att fullgöra vad som förelagts honom av domstolen rörande utredningen icke
utan vidare tolkas på det för parten mest oförmånliga sättet, utan domstolen
hade att pröva frågan med hänsyn till allt som förekommit. Processlagberedningen
har vidare hänvisat lill bestämmelserna i 32 kap. 5 § nya rättegångsbalken,
enligt vilket lagrum rätten kan förordna, att mål skall vila i avbidan
på att fråga av synnerlig vikt för prövningen av målet först avgöres i annan
rättegång. Även enligt nu gällande processuella grundsatser kunde domstol
förklara intrångsmål vilande i avbidan på utgången av särskild ogillighetstalan,
om svaranden önskade föra sådan talan. Ur processuella synpunkter
kunde det ej anses lämpligt, att en invändning örn patents ogiltighet som allmän
regel skulle hänvisas till särskild rättegång; och det vore tveksamt,
huruvida enligt gällande rätt gemensam handläggning vore medgiven av ett
tvistemål om patents ogiltighet och en brottmålstalan för patentintrång. Processlagberedningen
har på grund av det anförda hemställt, att den föreslagna
bestämmelsen icke måtte genomföras. Svea hovrätt har uttalat, att risken för
att ogiltighetsfrågan avgjordes på olika sätt i skilda rättegångar örn intrång
bleve mycket ringa, om i enlighet med patentutredningens förslag alla mål
om intrång komme att handläggas av Stockholms rådhusrätt såsom första
instans. Ett krav på särskild ogiltighetstalan kunde föranleda, att det slutliga
avgörandet i de redan nu ofta tidsödande intrångsmålen ytterligare försenades.
Enligt gällande rätt syntes väl gemensam handläggning av intrångs- och
ogiltighetsmål ej utesluten, men enligt nya rättegångsbalken stöde denna utväg
ej öppen, såframt talan örn ansvar fördes. Enligt hovrättens mening
gjorde stadgandet i 32 kap. 5 § nya rättegångsbalken specialbestämmelser
i patentlagstiftningen överflödiga. I varje fall syntes det välbetänkt att låta
erfarenheten avgöra, huruvida sådana bestämmelser verkligen kunde anses
erforderliga, sedan Stockholms rådhusrätt blivit specialforum för alla intrångsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

I de övriga yttranden där förslaget avstyrkts har i allmänhet föreslagits,
att den nuvarande ordningen måtte bibehållas, därvid särskilt åberopats risken
för ökad tidsutdräkt i intrångsrättegångar samt framhållits, att olägenheterna
av nuvarande ordning i stor utsträckning skulle bortfalla, örn alla
intrångsmål skulle i första instans handläggas av Stockholms rådhusrätt.

Departementschefen.

Såsom processlagberedningen framhållit är patentutredningens förslag, att
i intrångsmål gjord invändning om patentets ogiltighet i regel skall hänvisas
till särskild ogiltighetstalan, ägnat att väcka betänkligheter från straffprocessuell
synpunkt. Förslaget skulle även vålla praktiska olägenheter genom
att föranleda förlängning av den tid som åtgår, innan intrångsmålet kan slutligen
avgöras. Det är visserligen sant, att nuvarande ordning ej visat sig vara
tillfredsställande, i det att i flera fall inträffat, att skilda domstolar i olika
mål örn intrång i samma patent kommit till avvikande resultat beträffande
patentets ogiltighet. En väsentlig förbättring härutinnan kommer dock att inträda,
om Stockholms rådhusrätt, såsom jag vill förorda, blir första instans
för hela landet ej blott i ogiltighetsmål utan även i intrångsmål.

Jag kan därför icke ansluta mig till patentutredningens förslag till 19 §
6 mom. utan anser, att stadgandet bör avfattas i nära anslutning till vad som
nu gäller enligt 23 § patentförordningen. Enligt 19 § 5 mom. i departementsförslaget
skall den som är svarande i intrångsmål vara fri från påföljd, om
det i intrångsmålet finnes, att patentet bör anses ogillt. Ogiltighetsinvändning
skall alltså kunna prövas i intrångsmålet, men med verkan endast för detta
mål. Å andra sidan står det svaranden i intrångsmålet fritt alt föra särskild
ogiltighetstalan.

I 23 § patentförordningen omnämnes även den möjligheten, att patentet
i intrångsmålet befinnes vara förfallet. Då det är utan vidare klart, att patentintrång
ej kan äga rum när patentet förfallit, har jag liksom patentutredningen
funnit särskilt stadgande därom överflödigt.

Y. Negativ fastställelsetalan.

Patentutredningen.

Patentutredningen föreslår under 21 § en särskild bestämmelse om s. k.
negativ fastställelsetalan mot patenthavaren. Är någon oviss, huruvida utnyttjande,
som han igångsatt eller avser att igångsätta, är skyddat enligt annans
patent, kan han enligt förslaget vid domstol föra talan mot patenthavaren
om fastställelse av att så icke är förhållandet.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande något stadgande om
fastställelsetalan. Patentlagstiftningskommittén uttalade i 1919 års betänkande
förmodan, att sådan talan dock skulle medgivas i rättstillämpningen, men
frågan härom torde icke lia avgjorts i praxis. I åtskilliga utländska patentlagar
finnas särskilda bestämmelser om fastställelsetalan, såsom närmare
framgår av patentutredningens betänkande, medan i andra länder faststäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

lelsetalan är medgiven enligt allmänna processuella regler. Nya rättegångsbalken
innehåller i 13 kap. 2 § vissa allmänna bestämmelser om fastslällelsetalan
i tvistemål, enligt vilka bl. a. talan om fastställelse, huruvida visst
rättsförhållande består eller icke består, må upptagas till prövning, om ovisshet
råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Lagrummet
innehåller även, att om i lag eljest är stadgat, att fastställelsetalan
i visst fall må upptagas, skall det vara gällande.

Patentutredningen uttalar i sitt betänkande, att bestämmelserna i nya rättegångsbalken
icke syntes trygga rätten att mot en patenthavare föra negativ
fastställelsetalan. Det finge emellertid anses mycket angeläget, att sådan talan
finge föras.

Enligt förslaget skall icke vem som helst få besvära patenthavaren med
negativ fastställelsetalan utan blott den som igångsatt eller avsåge att sätta i
gång ett utnyttjande, som kunde befaras vara patentskyddat för annan. Sådan
talan borde kunna föras även av den som gjorde gällande, att hans utnyttjande
på grund av föranvändarrätt icke innebure intrång. Däremot skulle icke
i denna ordning kunna fastställas, att ett utnyttjande till följd av patentets
ogiltighet icke vore intrång. I sådant fall finge vederbörande föra ogiltighetstalan.
Sådan talan och fastställelsetalan kunde dock föras alternativt i samma
mål.

Det framgår av betänkandet, att två av patentutredningens sakkunniga uttalat
sig för att fastställelsetalan skulle kunna föras även i fråga örn patentansökning,
åtminstone sedan den efter patentmyndighetens prövning kungjorts.
Patentutredningen har ställt sig avvisande häremot under hänvisning
till att intrångstalan ej finge väckas förrän patent beviljats.

Av betänkandet framgår vidare, att vissa av patentutredningens sakkunniga
föreslagit särskilt stadgande om att patenthavaren alltid skulle tillerkännas
ersättning för sina kostnader i rättegången, såvida han ej genom egna
åtgärder givit anledning till denna. Patentutredningen har emellertid ansett,
att man med tillämpning av allmänna rättsregler kunde komma till ett tillfredsställande
resultat. Den som väckt fastställelsetalan i onödan, t. ex. utan att
undersöka om patenthavaren ansåge intrång föreligga, borde i regel få ersätta
patenthavarens rättegångskostnader. 18 kap. 3 § nya rättegångsbalken
innehölle stadganden i denna riktning.

Yttranden.

Bestämmelserna om negativ fastställelsetalan ha vunnit anslutning eller
lämnats utan erinran i yttrandena. Svenska patentombudsföreningen har
emellertid ifrågasatt, att bestämmelserna skulle utsträckas att gälla närhelst
det förelåge ett berättigat intresse att få fastställt, att ett visst förfarande eller
ett visst alster ej vöre patentskyddat. Stockholms handelskammare har uttalat,
att fastställelsetalan finge mindre betydelse genom att den ej finge föras,
förrän patent beviljats, men har dock ansett denna begränsning logiskt motiverad.
Handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, om man icke med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

till intresset att uppnå ett snabbt resultat i mål om fastställelsetalan borde
stadga, att Stockholms rådhusrätts avgörande i sådant mål icke finge överklagas.
Svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens stgrelse,
svenska patentombudsföreningen och svenska industriens patentingenjörers
förening ha ansett särskilda bestämmelser örn ersättning för rättegångskostnaderna
i här ifrågavarande mål erforderliga, därvid man övervägande velat
uppställa såsom huvudregel, att käranden ensam skulle ha att bära dessa
kostnader, även örn hans talan bifölles. Patent- och registreringsverket har
förklarat sig utgå från att denna huvudregel skulle gälla utan särskilt stadgande.

Departementschefen.

Liksom patentutredningen finner jag det angeläget, att den som är oviss
om han riskerar intrångspåföljd på grund av utnyttjande, som han börjat eller
planerar, skall kunna föra negativ fastställelsetalan härom mot patenthavaren.
Då sådan talan varken i gällande praxis eller i 13 kap. 2 § nya rättegångsbalken
har något stöd, synes särskild bestämmelse i ämnet vara erforderlig
och har intagits såsom andra stycke i 19 § 6 mom. av departementsförslaget.
Betydelsen av bestämmelsen skulle givetvis ökas, om talan kunde
väckas redan innan patent beviljats. För den som vill ha klarhet, huruvida
visst utnyttjande skulle innebära intrång, kunde det vara av värde att få
frågan prövad redan under behandlingstiden. Detta skulle dock medföra så
stora komplikationer i tillämpningen, att det icke kan förordas. Det synes
också vara mest konsekvent, att fastställelsetalan icke må prövas tidigare än
intrångstalan, vilken ju icke skall få väckas förrän patent beviljats. Jag kan
icke heller godtaga det i ett yttrande framförda förslaget, att domstols avgörande
i första instans med anledning av negativ fastställelsetalan icke skulle
få överklagas.

I fråga om rättegångskostnaderna torde några särstadganden för nu ifrågavarande
rättegångar icke vara erforderliga.

Jag vill erinra om att ett stadgande om positiv fastställelsetalan upptagits
såsom första stycke i 19 § 6 mom. i departementsförslaget.

YL Rätt till fortsatt utnyttjande i vissa fall.

Pateututredningen.

Enligt 20 § i patentutredningens förslag skall den som begått patentintrång
i vissa fall kunna berättigas att fortsätta sitt utnyttjande. Förutsättning härför
är att någon här i riket börjat utnyttja uppfinning utan att äga och ej
heller skäligen ha kunnat förskaffa sig kännedom om huruvida patentskydd
därå blivit beviljat eller sökt. På talan av honom skall domstol, örn synnerliga
skäl därtill anses föreligga, kunna medgiva honom att mot skälig ersättning
till patenthavaren under hela eller en del av den återstående skyddstiden
fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dettas allmänna art.

Kungl. Majlis proposition nr 176.

Någon motsvarighet härtill finns icke i nuvarande patentförordning och i
allmänhet ej heller i utländsk patentlagstiftning. I den nya finska patentlagen
har emellertid intagits ett stadgande i ämnet, som i väsentliga hänseenden
utformats i anslutning till patentutredningens förslag.

Det må framhållas, att den som före patentansökningen inom riket börjat
utöva uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder därför i regel har s. k.
föranvändarrätt enligt 16 § patentförordningen, d. v. s. rätt att utan ersättning
fortsätta utövningen även efter det patent beviljats. I detta fall blir ej
alls fråga örn patentintrång.

Patentutredningen har framhållit, att det kunde vara hårt mot den som
igångsatt utnyttjande i absolut god tro och kanske lagt ned stora kostnader
på fast maskineri m. m. att behöva rasera den igångsatta rörelsen. Detta kunde
även stundom vara ett betänkligt nationalekonomiskt slöseri. Det måste
visserligen erkännas, att betänkligheter kunde anföras mot den av patentutredningen
föreslagna bestämmelsen. Den innebure en avsevärd begränsning i
patenthavarens vanliga befogenheter och kunde vara till olägenhet för honom
och för dem till vilka han upplåtit licens. Dessa betänkligheter hade dock
icke ansetts böra vara avgörande, men det hade funnits angeläget att starkt
begränsa möjligheten till fortsatt utnyttjande. Det vore att märka, att det icke
vore tillräckligt för att 20 § i patentutredningens förslag skulle vara tillämplig,
att intrånget påbörjats i god tro i vanlig mening, utan det fordrades en
kvalificerat god tro. Närmast ansåges rätt till fortsatt utnyttjande böra ifrågakomma
blott för den som ej kunnat erhålla vetskap, huruvida patent å uppfinningen
beviljats eller sökts. Man hade dock icke velat inskränka stadgandet
helt till sådana fall, där dylik vetskap varit omöjlig att erhålla. Örn vederbörande
blott genom vidlyftiga undersökningar, som icke kunde anses stå i
rimlig proportion till hans förhållanden, kunnat få erforderlig vetskap, borde
det icke vara uteslutet för honom att åberopa sig på 20 §.

Även örn intrånget påbörjats i kvalificerat god tro, skall domstolen enligt
förslaget medgiva fortsatt utnyttjande endast om synnerliga skäl därtill äro.
Patentutredningen har avsett, att stadgandet skulle tagas i bruk med stor försiktighet.
Vidare kan enligt förslaget endast medgivas fortsättande av det
tidigare utnyttjandet med bibehållande av dettas allmänna art. Normgivande
skulle därvid vara det utnyttjande som förekom medan den goda tron ännu
förelåg.

Vissa av patentutredningens sakkunniga ha även med avseende å talan enligt
20 § förordat en särskild bestämmelse om att patenthavare i regel skulle
få ersättning för sina rättegångskostnader. Patentutredningen har här liksom
i fråga om negativ fastställelsetalan ansett, att man borde kunna komma
till ett tillfredsställande resultat i frågan utan särskilt stadgande.

Yttranden.

I flera yttranden har uttalats, att de föreslagna bestämmelserna vore lämpliga.
Stockholms handelskammare har med hänsyn till de av patentutredningen
angivna betänkligheterna mot bestämmelser av detta slag ansett frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

gan tveksam, men Ilar dock stannat vid ett tillstyrkande, och en liknande
ståndpunkt har intagits av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.
Mot bestämmelsens närmare utformning har i allmänhet ej framförts
någon erinran i yttrandena. Järnkontoret har dock önskat förtydligande av
uttrycket »med bibehållande av deltas allmänna art» och föreslagit stadgande
örn att det bör tillkomma domstolen att bestämma, i vilken utsträckning det
fortsatta utnyttjandet får ske.

Särskilda bestämmelser om ersättning för rättegångskostnaderna i anledning
av talan enligt 20 § ha förordats av svenska teknologiöreningen, svenska
uppfinnareföreningens styrelse, svenska patentombudsföreningen, svenska
industriens patentingenjörers förening och Stockholms handelskammare. Därvid
har liksom i fråga om negativ fastställelsetalan i allmänhet påyrkats en
regel, att patenthavaren skall få ersättning för sina rättegångskostnader.
Järnkontoret har hemställt örn ett uttalande i motiveringen om att patenthavarens
rättegångskostnader eller skälig del därav i regel borde betalas av käranden.
Patent- och registreringsverket har i denna fråga intagit samma
ståndpunkt som vid negativ fastställelsetalan.

I två yttranden har intagits en avvisande ståndpunkt till förslaget. Handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län har uttalat, att det föreslagna
stadgandet visserligen icke kunde väcka större betänkligheter men att det
dock borde utgå, om man i enlighet med handelskammarens förslag stadgade
ersätiningspåföljd endast vid uppsåtligt eller oaktsamt patentintrång. Handelskammaren
i Gävle har anfört, att de föreslagna uppmjukande bestämmelserna
vid intrång i god tro visserligen kunde synas vara rättvisa men att det
måste ställa sig synnerligen svårt för domstolen att avgöra, örn god tro förelåge.
Handelskammaren vore därför böjd att föreslå, att frågan om sådana
uppmjukande bestämmelser underkastades förnyad prövning vid fortsatt nordiskt
samarbete.

Departementschefen.

Vad patentutredningen i denna del föreslagit är något helt nytt för vår
patenträtt och saknar i regel motsvarighet i annan patentlagstiftning. Förslaget
innebär ett principiellt egenartat undantag från patenthavarens allmänna
befogenhet att förhindra fortsatt intrång och kan ur denna synpunkt
väcka vissa betänkligheter, såsom patentutredningen också erinrat. För ett
undantag av delta slag tala dock så starka skäl att en bestämmelse härom
framstår såsom motiverad.

Stadgande i ämnet har i departementsförslaget upptagits såsom andra
stycke i 21 §, därvid vissa avvikelser ansetts böra göras från patentutredningens
förslag. Den kvalificerade goda tron bär sålunda beskrivits något olika
utan att dock därmed åsyftats någon saklig ändring. Enligt patentutredningens
förslag skulle för stadgandets tillämpning fordras, att uppfinningen
verkligen börjat utnyttjas här i riket i kvalificerat god tro. I departementsförslaget
likställes med utnyttjande att väsentliga åtgärder därför vidtagits,
varigenom närmare överensstämmelse, vinnes med förutsättningarna för för PHiang

till riksdagens protokoll lött. t sami. Nr l ie. 6

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

användarrätt enligt 16 § patentförordningen. Uppenbarligen kunna starka
billighetsskäl tala för alt nedlagda kostnader för uppfinnings utnyttjande
icke skola vara förgäves, även om det icke kommit så långt att utnyttjandet
påbörjats. Liksom enligt patentutredningens förslag skall domstolen icke äga
medgiva fortsatt utnyttjande annat än örn synnerliga skäl därtill anses föreligga.

Enligt patentutredningens förslag skulle medgivande få lämnas allenast
till sådant utnyttjande, som till sin allmänna art överensstämde med det
utnyttjande som skett i kvalificerat god tro. Efter den utvidgning som vid
tagits i departementsförslaget har det ej ansetts möjligt att bibehålla någon
uttrycklig sådan begränsning. Det torde emellertid liksom i fråga om föranvändarrätt
ligga i sakens natur, att endast sådan användning må medgivas
som kan anses falla inom ramen för det utnyttjande eller de åtgärder som
tidigare skett i god tro. Enligt departementsförslaget skall domstolen bestämma
gränserna för det utnyttjande som må äga rum.

Beträffande frågan örn rättegångskostnadsersättning synes det icke erforderligt
att meddela något särskilt stadgande om att kostnaderna i regel skola
drabba käranden även om han vinner bifall till sin talan. Analogien från de
stadganden som eljest meddelats örn rättegångskostnader vid expropriation
torde utgöra tillräckligt stöd för en sådan tillämpning.

Såsom jag förut nämnt har stadgande örn möjlighet att tillerkänna den som
begått patentintrång rätt att förfoga över alster upptagits såsom första
stycke i 21 §.

TIL Ändrade bestämmelser angående förfarandet i patentansök ningsärenden.

A. Antalet beskrivnings- och ritningsexemplar, som skola fogas vid

patentansökning.

Patentntreduingen.

Enligt 4 § 1 mom. patentförordningen skall vid patentansökning fogas bl.
a. beskrivning i två exemplar över den patentsökta uppfinningen jämte de ritningar
som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, ävenledes i två exemplar.

Patentutredningen har på närmare angivna skäl föreslagit sådan ändring i
nyssnämnda lagrum, att skyldighet skulle föreskrivas att vid patentansökning
foga beskrivning och ritningar i tre exemplar.

Yttranden.

Patentulredningens förslag har ej föranlett någon erinran i yttrandena.
Patent- och registreringsverket har emellertid uttalat, att det i administrativ
ordning borde fastslås, att nya beskrivnings- och ritningshandlingar, som
ingivas under ärendets behandling, behövde inlämnas endast i två exemplar.
Svenska patentombudsföreningen har gjort liknande påpekande.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag, att tre exemplar skola ingivas av den ursprungliga
beskrivningen över uppfinningen med tillhörande ritningar, har utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ändring upptagits i departementsförslaget. Några särskilda bestämmelser örn
senare inkommande beskrivningar och ritningar torde icke behöva meddelas
i patentförordningen.

B. Invändningsförfarandet.

Patentutredningeu.

Patentutredningen bar föreslagit vissa ändringar i vad som nu gäller örn
sådana patentansökningar som efter patentmyndighetens förprövning utlagts
till allmänhetens granskning enligt 7 § första stycket patentförordningen och
mot vilka sedan invändning framställts. Därvid åsyftas att minska den tidsutdräkt
och arbetsbörda som det nuvarande förfarandet i invändningsärenden
medför.

I 7 § andra stycket patentförordningen är för närvarande stadgat, att det
under två månader efter ansökningens kungörande skall stå envar öppet att
till patentmyndigheten ingiva eller i betalt brev insända skriftlig invändning
mot patentansökningen.

Enligt patentutredningens förslag skall detta stadgande, vilket upptagits
som fjärde stycke i 7 §, på olika sätt kompletteras. Det utsäges sålunda i förslaget,
att rättigheten att under två månader efter kungörandet ingiva eller i
betalt brev insända skriftlig invändning endast avser den som äger föra
talan i rättegång, d. v. s. åtnjuter rättskapacitet. Vidare stadgas, att invändning
som framställes annorledes icke anses gjord i behörig ordning och att
talan ej får föras mot beslut, varigenom invändning förklarats icke vara
gjord i behörig ordning. I patentutredningens betänkande framhålles, att det
är den första instansen inom patent- och registreringsverket, nämligen anmälningsavdelningen,
som skulle få meddela beslut om att invändning ej gjorts
i behörig ordning. Principiella betänkligheter kunde måhända anföras mot
att avskära talerätten mot dylika beslut, men starka praktiska skäl bade ansetts
påkalla en sådan regel. Genom den skulle redan på ett tidigt stadium
kunna definitivt fastslås, att invändning icke gjorts i behörig ordning. Det
hade ifrågasatts, att anmälningsavdelning även skulle få befogenhet alt avvisa
invändning såsom icke gjord i behörig ordning, om invändningen ej närmare
motiverats. Det hade dock synts patentutredningen betänkligt att giva anmälningsavdelning
sådan befogenhet.

Det uttalas i betänkandet, att den svenska patenträtten sedan gammalt utginge
från att den som gjorde invändning icke vore part i egentlig mening
utan en hjälp för patentmyndigheten vid granskningen av patentansökningar.
Denna synpunkt borde även i fortsättningen vara grundläggande i
den meningen, alt allt material som inkommit medan patentansökning vöre
anhängig vid palentmyndigheten borde tagas i betraktande vid prövningen
därstädes, även om invändningen vore behäftad med formella brister, men
man borde icke i sistnämnda fall behandla patentärendet i invändningsförfarandcts
mer omständliga former, vilket nu i viss mån skedde.

För närvarande gäller, att alla patentansökningar, som patent- och registre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ringsverkets anmälningsavdelning funnit böra trots framställd invändning
leda till patent, skola underställas prövning av ämbetsverkets besvärsavdelning.
Stadgande härom finnes icke i patentförordningen men i ämbetsverkets
instruktion den 26 juni 1931 (nr 268), § 12 inom. 4 och § 13 mom. 1.

Patentutredningen har i 8 § föreslagit, att anmälningsavdelning själv skall
kunna bevilja patent, även där invändning förekommit. Beslutet skall då delgivas
sökanden och samtliga som framställt invändning, även den som icke
gjort invändning i behörig ordning. Den som behörigen gjort invändning skall
emellertid äga påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen. Detta
skall —- liksom när sökanden överklagar anmälningsavdelnings avslagsbeslut
— ske inom två månader med skyldighet att inom samma tid erlägga en
avgift av 75 kronor. I betänkandet uttalas, att besvärsavdelningen liksom för
närvarande bör kunna taga i betraktande även sådana hinder mot bifall
i ill en ansökning, vilka icke åberopats i anmälningsavdelningen.

Enligt patentutredningens förslag skall såväl sökanden som den som framställt
invändning underrättas örn besvärsavdelningens slutliga beslut rörande
patentansökning. Liksom för närvarande skall emellertid blott sökanden
äga rätt att föra talan mot sådant beslut.

Det väsentliga i detta förslag är, att den automatiska underställningen till
besvärsavdelningen av ansökningar, som anmälningsavdelning funnit böra
trots framställd invändning leda till patent, skall upphöra. I betänkandet
framhålles, att de underställda ärendena representera en mycket avsevärd del
av besvärsavdelningens arbetsbörda. Till antalet hade de i regel utgjort omkring
hälften av hela antalet ärenden vid besvärsavdelningen. Under de senaste
åren hade årligen i genomsnitt inkommit ungefär 200 underställningsärenden,
medan antalet blott var omkring hälften vid tiden närmast efter
besvärsavdelningens tillkomst 1931. Arbetsbalans hade därigenom uppkommit
till olägenhet för såväl de patentsökande som allmänheten. Besvärsavdelningen
nödgades nu handlägga ärenden, där invändaren kanske redan under behandlingen
i anmälningsavdelningen blivit övertygad om sin invändnings
ohållbarhet eller sökanden vidtagit sådan ändring i ansökningen, att invändaren
i realiteten blivit tillfredsställd. Besvärsavdelningens prövning av sådana
ärenden, där anmälningsavdelning funnit sig böra godkänna ansökning trots
framställd invändning, vore givetvis ur kontrollsynpunkt värdefull, men
den syntes utan större olägenhet kunna inskränkas till sådana fall, där Invändaren
hade ett verkligt intresse av alt saken fullföljdes. Det läge då nära till
hands att fordra, att sådant intresse manifesterade sig genom att invändaren
inom viss tid påkallade besvärsavdelningens prövning av ansökningen och
erlade en avgift.

I patentutredningens betänkande uttalas, att genom de föreslagna ändringarna
beträffande invändningsförfarandet torde uppnås en icke oväsentlig
lindring i patentmyndighetens sammanlagda arbetsbörda med invändningsärendena
och en genomsnittlig förkortning av behandlingstiden. Även andra
ändringar i invändningsförfarandet hade ifrågasatts, men patentutredningen
hade ej ansett dem böra genomföras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Yttranden.

Någon erinran mot de av patenlutredningen föreslagna ändringarna i
fråga om avvisande av invändning, som ej gjorts i behörig ordning, har ej
framförts i yttrandena. Däremot har i några yttranden framställts önskemål
om förtydligande av den nu gällande och i patentutredningens förslag bibehållna
bestämmelsen om den tid inom vilken invändning får göras. Patentoch
registreringsverket har framhållit, att bestämmelsen ofta föranledde missförstånd
från den rättssökande allmänhetens sida. Det borde utsägas, att invändningen
måste ha kommit patentmyndigheten tillhanda inom denna tidrymd.
Liknande synpunkter ha framförts av kommerskollegium, Sveriges
industriförbund, Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren
i Göteborg. Handelskammaren i Gävle har även hemställt om en precisering,
därvid handelskammaren synes ha utgått från att det skulle vara
tillfyllest, örn invändningen kunde visas ha blivit avsänd inom två månader
från kungörandet.

Mot patentutredningens förslag örn borttagande av den automatiska underställningen
till besvärsavdelningen i invändningsärenden har ej framförts någon
gensaga i yttrandena. Framkomna erinringar ha endast avsett detaljfrågor.
Sveriges industriförbund har uttalat, att om sökanden i invändningsärende
överklagat besvärsavdelningens beslut, borde även invändare få föra
talan i ärendet hos Kungl. Majit. Järnkontoret samt Smålands och Blekinge
handelskammare ha föreslagit, att bestämmelsen i förslaget örn delgivning av
besvärsavdelningens beslut skulle utsträckas att gälla alla avdelningens beslut,
ej blott slutliga sådana.

Departementschefen.

Det torde vara ett starkt önskemål att behandlingstiden förkortas även i
sådana fall, där invändning skett mot patentansökning. Utnyttjande av patentsökt
uppfinning sedan kungörande skett enligt 7 § innebär enligt departementsförslaget
risk för intrångspåföljd, och det är med hänsyn härtill ur allmänhetens
synpunkt angeläget att nedbringa behandlingstiden efter kungörandet.
Även för sökanden, som under behandlingstiden blott får ett villkorligt
skydd och ej kan väcka intrångstalan förrän patent meddelats, är det i
regel ett önskemål att få till stånd en snabb behandling och särskilt att obefogade
invändningar ej tillåtas medföra större tidsutdräkt. Slutligen är det ett
intresse att lätta arbetsbördan för patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.
Ärendena vid denna lia efterhand blivit avsevärt flera än man räknade
med vid avdelningens tillkomst år 1931, och en icke ringa del av arbetstiden
åtgår till behandling av invändningsärenden, som i själva verket övergivits
av vederbörande invändare.

De av patentutredningen föreslagna förenklingarna i invändningsförfarandet
lia synts mig ägnade afl i åtskilliga fall förkorta den tid som behöver åtgå
för behandling av invändningsärenden utan att medföra olägenheter från rättssäkerhetens
synpunkt. Jag har därför funnit mig kunna i huvudsak godtaga
patentutredningens förslag, vilket också i allmänhet lämnats utan erinran i

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

yttrandena. En del avvikelser från detta förslag, huvudsakligen av formell
natur, lia dock synts mig böra vidtagas.

I 7 § andra stycket har upptagits och klarare uttalats patentutredningens
lanke, att invändning sorn icke gjorts i behörig ordning skall avvisas utan
rätt att föra talan mot heslutet härom. Enligt patenlutredningens förslag skulle
i lagtexten uttryckligen utsägas, att endast den som äger rättskapacitet skall
kunna göra behörig invändning. Detta torde vara överflödigt. Med anledning
av önskemål örn ett förtydligande av vad den som gör invändning har att
iakttaga har i departementsförslaget stadgats, att invändning för att vara behörigen
framställd måste lia inkommit till patenlmyndigheten inom den föreskrivna
tiden, två månader från kungörandet. Det är således ej tillfyllest att
invändningen avsänts med posten inom nämnda tid.

Jag har även godtagit patentutredningens förslag, alt patent- och registreringsverkets
anmälningsavdelning jämväl i invändningsärenden själv skall
kunna meddela patent. Automatisk underställning till besvärsavdelningen skall
alltså icke ske, men den som framställt invändning i behörig ordning skall kunna
draga ärendet under besvärsavdelningens prövning. I likhet med vad som nu
enligt 8 § andra stycket patentförordningen gäller för sökanden har den som
gjort invändning att, örn han är missnöjd med anmälningsavdelningens beslut,
fullfölja sin talan inom två månader och därvid erlägga en avgift av
75 kronor. Jag vill anmärka, att därest den som gjort invändning anför besvär,
besvärsavdelningens prövning ej lärer vara inskränkt till de synpunkter
han åberopat.

Vad patentutredningen i övrigt föreslagit i nu föreliggande sammanhang har
med smärre jämkningar godtagits i departementsförslaget.

C. Ändrade bestämmelser örn sammansättningen av patentmyndighetens

besvärsavdelning.

Patent- och registreringsverket har såsom förut nämnts i skrivelse den
30 december 1943 hemställt om ändring i gällande bestämmelser angående
sammansättningen av patentmyndighetens besvärsavdelning. Ämbetsverket
har därvid anfört följande.

I 8 § tredje stycket förordningen den 16 maj 1884 angående patent, vilket
stadgande senast ändrats genom lag den 31 mars 1939, finnas vissa bestämmelser
om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Det är föreskrivet,
att besvärsavdelningen skall bestå av ämbetsverkets chef såsom ordförande
samt minst tre av Kungl. Majit utsedda tekniskt kunniga ledamöter,
varjämte i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet sådant
påfordrar, skall deltaga en av Kungl. Majit inom ämbetsverket därtill förordnad
rättsinnig ledamot. Det är vidare stadgat, att besvärsavdelningen är
beslutför, när förutom ämbetsverkets chef och i förekommande fall den rättskunnige
ledamoten minst två av de övriga ledamöterna äro tillstädes. Lagrummet
innehåller ytterligare bl. a., att såsom besvärsavdelningens beslut
skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den
mening, som biträdes av ordföranden. — I § 6 mom. 3 av ämbetsverkets instruktion
den 26 juni 1931, sådant stadgandet lyder enligt kungörelse den
15 mars 1940, är uttalat, att besvärsavdelningen skall utgöras av ämbetsverkets
generaldirektör såsom ordförande, fyra byråchefer såsom tekniska

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ledamöter samt byråchefen å ämbetsverkets administrativa och varumärkesavdelning
såsom rättskunnig ledamot.

Några särskilda bestämmelser om vem som skall tjänstgöra såsom ordförande
i besvärsavdelningen, då generaldirektören åtnjuter ledighet, finnas
icke, varför detta åliggande automatiskt tillkommer den som har att uppehålla
generaldirektörsämbetet. Nu innehåller § 20 första stycket av ämbetsverkets
instruktion, att äldste tjänstgörande byråchefen hos ämbetsverket
skall, därest icke Kungl. Majit annorlunda förordnar, inträda i utövning av
generaldirektörens åligganden, då denne begagnar semester eller eljest under
kortare tid, ej överstigande femton dagar, är hindrad att uppehålla sitt ämbete.
Även byråchef, som icke är ledamot av besvärsavdelningen, kan på grund
av detta stadgande komma att fungera såsom avdelningens ordförande. Detta
kan medföra olika olägenheter. Särskilt må beträffande de byråchefer, som
förestå ämbetsverkets tre anmälningsavdelningar för patentärenden, här framhållas,
att dessa icke kunna i besvärsavdelningen deltaga i handläggningen
av ärenden, i vilka de i anmälningsavdelningen fattat beslut. 1 fråga örn byråchefen
å ämbetsverkets bolagsavdelning kan komma att inträffa, att denne
får tjänstgöra såsom besvärsavdelningens ordförande utan att vara insatt i
behandlingen av patentärenden.

Ämbetsverket anser därför önskvärt, att 8 § tredje stycket patentförordningen
kompletteras med bestämmelse om att endast ledamot av besvärsavdelningen,
antingen tekniskt kunnig ledamot eller rättskunnig ledamot, skall
kunna vara generaldirektörens ersättare såsom besvärsavdelningens ordförande.
Ett förslag till ändring av lagrummet i enlighet härmed bifogas. Enligt
förslaget skall det ankomma på Kungl. Majit att bestämma, vilken av avdelningens
ledamöter som skall tjänstgöra såsom sådan ersättare. Det torde
vara lämpligt, alt detta åliggande som regel skall tillkomma den äldste tjänstgörande
byråchefen å besvärsavdelningen, såframt det gäller sådana fall, som
avses i § 20 första stycket i ämbetsverkets instruktion.

departementschefen.

Den av patent- och registreringsverket föreslagna ändringen i 8 § tredje
stycket patentförordningen synes lämplig. I departementsförslaget har därför
lagrummet ändrats på sätt ämbetsverket hemställt.

VIII. Lättnader i fråga örn patentavgifter för mindre bemedlade

m. lii.

I patentförordningen finnas bestämmelser örn olika avgifter som skola erläggas
vid sökande av patent, medan patentansökning är föremål för behandling
och under liden efter det patent beviljats. Enligt 4 § 3 mom. patentförordningen
skall vid patentansökning fogas en ansökningsavgift av 50 kronor.
Vid försummelse ali erlägga avgiften inträder dock i första hand endast den
påföljden, att sökanden anmodas att avhjälpa bristen inom viss lid När patentansökning
kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen, har sökanden
enligt 7 § tredje stycket att inom två månader erlägga 50 kronor i
utfärdningsavgift och 10 kronor till stämpel å patentbrevet. Det finns en respittid
av två månader, men utfärdningsavgiften höjes då med 25 kronor.
Örn avgifterna ej erläggas ens under respittiden, avföres ansökningen såsom
återtagen. I vissa fall skola yltcrligare avgifter erläggas för att uppnå fort -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

salt behandling av patentansökning. Har patentansökning avförts på grund
av att patentmyndighetens föreläggande ej besvarats i tid, kan ansökningen
enligt 5 § andra stycket och 6 § andra stycket patentförordningen återupplivas,
men därvid skall erläggas en återupplivningsavgift av 25 kronor. Vid
besvär mot anmälningsavdelnings beslut att avslå ansökning eller förklara
den förfallen skall enligt 8 § andra stycket patentförordningen inom besvärstiden
erläggas en besvärsavgift av 75 kronor.

Enligt 11 § patentförordningen skall från och nied andra pateutåret uigå
årsavgift för varje patent, som ej är tilläggspatent. Årsavgift utgår med för
vartannat patentår stigande belopp, nämligen 10, 30, 60, 100, 150, 200, 250
och 300 kronor. Örn årsavgift för visst patentår ej erlägges före dess början,
förhöjes avgiften under de tre första månaderna av patentåret med en femtedel
och linder de tre nästkommande månaderna med ytterligare en femtedel,
dock minst 25 kronor. Erlägges avgiften ej heller under sistnämnda period,
förfaller patentet.

För närvarande finnas icke i patentförordningen några bestämmelser örn
lättnad i här ifrågavarande avgifter för mindre bemedlade. För avgiften till
stämpel å patentbrevet gäller dock den allmänna bestämmelsen i 7 § förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, vari stadgas avgiftsbefrielse
för medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom
eller den eljest är kunnig. Enligt vad jag inhämtat torde likväl denna
möjlighet lill avgiftsbefrielse icke i något fall ha tillämpats.

Patentlagstiftningskommittén behandlade i 1919 års betänkande frågan
örn lättnader i avgiftsskyldigheten för mindre bemedlade men fann ej skäl
att i sitt förslag intaga något stadgande härom, under framhållande särskilt
av att avgiftsfriheten sannolikt huvudsakligen komme att tillgodonjutas för
mindervärdiga ansökningar. Kommittén uttalade, alt örn staten ansåge sig
böra ekonomiskt understödja uppfinnare, som saknade tillgångar för exploaterande
av sina uppfinningar, syntes andra former därför böra anlitas. Detta
bar också i viss mån skett. Så finns numera ett år 1934 på initiativ av
svenska uppfinnareföreningen tillkommet uppfinnarekontor, som har till ändamål
att bedriva upplysnings- och rådgivningsverksamhet i frågor, som
falla inom området för uppfinningar, dessas patentskydd och tillgodogögörande.
Kontoret har från sin tillkomst åtnjutit statsbidrag, vilket sedan
budgetåret 1940/41 utgått med 20,000 kronor årligen. Såsom villkor för åtnjutande
av detta bidrag gäller bl. a., att Kungl. Maj:t äger förordna ordförande
i kontorets styrelse och suppleant för honom samt en revisor jämte
suppleant ävensom fastställa stat för kontoret. I samband med anslagshöjningen
1940 uttalade föredragande departementschefen, att de personer, som
anlitade kontoret, till mycket stor del vore obemedlade eller mindre bemedlade
och att det vore att antaga, att detta förhållande bleve oförändrat i fortsättningen
(proposition till 1940 års lagtima riksdag nr 228 s. 26). — Vidare
har år 1940 inrättats en statens uppfinnarnämnd som har till uppgift att
främja och nyttiggöra uppfinningar och tekniska uppslag av aktuell betydelse
för försvarsberedskapen och folkförsörjningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

1 skrivelse den 5 maj 1936 (nr 208) har riksdagen anhållit örn utredning,
huruvida och i vilken utsträckning mindre bemedlade uppfinnare borde befrias
från erläggande av ansöknings- och utfärdningsavgifter vid sökande och
beviljande av patent. I samband härmed framhöll första lagutskottet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande i ämnet (nr 30), att det gällde att i görligaste
mån skapa betryggande garantier mot att lättnader i avgiftsskyldigheten
bomme att medföra, att patentmyndigheten bleve överhopad med mindervärdiga
patentansökningar. Vid betraktande av den långa tid som förflutit
sedan patentlagstiftningskommitténs utredning syntes en förnyad undersökning
av de på frågan inverkande omständigheterna vara motiverad. Sålunda
skulle det exempelvis vara av intresse att taga del av de erfarenheter
som kunde lia gjorts i Danmark, varest bestämmelser i ämnet under lång tid
tillämpats.

Patentutrednlngeu.

Patentutredningen, som erhållit i uppdrag att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen, har förklarat sig anse det lämpligt att upptaga frågan
i nu föreliggande sammanhang samt att därvid behandla spörsmålet beträffande
samtliga patentavgifter, ej endast de i riksdagens skrivelse särskilt
nämnda avgifterna. I utredningens betänkande upplyses, att hithörande
spörsmål behandlats vid de nordiska överläggningarna men att man därvid
ej kunnat komma till enighet.

Om förhållandena i utlandet må nämnas, att bestämmelser örn lättnader
beträffande ansökningsavgift för mindre bemedlade saknas i det stora flertalet
patentlagar men finnas i de danska, finska, jugoslaviska, tjeckoslovakiska,
ungerska och österrikiska patentlagarna. Bestämmelser om lättnader
beträffande utfärdningsavgift eller därmed jämförlig avgift finnas i sistnämnda
lagar samt dessutom i de italienska, polska och tyska patentlagarna, därvid
dock i vissa länder endast uppskov med avgiftens erläggande medgives.
Bestämmelser örn uppskov med erläggande av vissa årsavgifter finnas i de
italienska, japanska, jugoslaviska, polska, schweiziska, tjeckoslovakiska,
tyska, ungerska och österrikiska patentlagarna, men däremot icke i t. ex.
de danska och finska patentlagarna. I allmänhet medgives blott uppskov
med de första årsavgifterna. — Enligt norsk patentlagstiftning medgivas icke
alls några lättnader beträffande patentavgifter för mindre bemedlade, och
detsamma gäller enligt t. ex. de engelska, franska och nordamerikanska patentlagarna.

I patentutredningens betänkande beröres —- i anledning av lagutskottets
nyssnämnda uttalande år 1936 — särskilt de erfarenheter av hithörande bestämmelser
som gjorts i Danmark. Den danska patentlagen innehåller beträffande
ansökningsavgift, alt patentmyndigheten kan befria från denna
avgift, »naar Ansogeren godtgor at vajre traengende». Denna bestämmelse
hade till en början tolkrfts så, att befrielse medgivits envar som visade sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

vara behövande. Befrielse hade då sökts för omkring 800 ansökningar om
året, av vilka så gott som alla torde ha bifallits. Under senare år hade man i
Danmark övergått till en mer restriktiv praxis, så att för befrielse jämväl ansåges
erforderligt, alt uppfinningen vid preliminär prövning befunnits ej vara
förut känd, obetydlig eller till ringa nytta för samhället. Ansökningar, för vilka
befrielse söktes, hade under senare tid uppgått till omkring 150 årligen, av vilka
ungefär hälften brukat bifallas.

Enligt patentutredningens förslag skola i 7 § patentförordningen införas särskilda
bestämmelser örn befrielse från utfärdnings- och stämpelavgifter samt
i 11 § om uppskov med erläggande av de första årsavgifterna, dock högst intill
ingången av det patentår som börjar näst efter två år från det patentet
blivit genom lagakraftägande beslut meddelat. Förutsättning för sådan
lättnad skall vara, att uppfinnaren själv är sökande eller innehavare av
patentet, att hans ekonomiska ställning är sådan att han icke utan stor olägenhet
kan erlägga de avgifter, varom fråga är, samt att framställning om
lättnaden inkommer till patentmyndigheten under den lid då avgifterna kunna
erläggas utan förhöjning, alltså innan respittid börjat löpa. Sådan framställning
skall av myndigheten avgöras inom en månad från det den inkommit,
och underrättelse örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden.

Patentutredningen har däremot icke ansett sig böra föreslå några lättnader
beträffande ansökningsavgift, återupplivningsavgift och besvärsavgift. 1
fråga örn ansökningsavgiften ifrågasätter emellertid utredningen i sitt betänkande,
att staten på annat sätt skall komma mindre bemedlade uppfinnare
till hjälp.

I betänkandet framhålles, att erfarenheterna från Danmark syntes medgiva
vissa slutsatser beträffande verkningarna, därest en bestämmelse om
befrielse från ansökningsavgift för mindre bemedlade skulle införas här i
landet, där antalet patentansökningar brukade vara mer än dubbelt så stort
som i Danmark. Örn envar som visades vara mindx-e bemedlad skulle få sådan
befrielse, finge man räkna med att antalet patentansökningar skulle
stiga högst avsevärt. Granskningen av de nytillkomna ansökningarna, som
antagligen mest skulle gälla sådant som vore förut känt eller överhuvudtaget
värdelöst, skulle medföra en mycket betydande ökning i patentmyndighetens
arbetsbörda. Även örn befrielse endast skulle medgivas, där uppfinningen
vid preliminär prövning syntes vara av verkligt värde, skulle befrielseansökningarna
nog bliva rätt många, varjämte den preliminära prövningen bleve
besvärlig och tidsödande. Patent- och registreringsverket hade redan nu en
stor balans av oavgjorda patentansökningar, varför det skulle medföra stora
olägenheter att vidtaga en åtgärd som kunde befaras komma att avsevärt
öka arbetsbördan, örn ej samtidigt motsvarande utvidgningar i ämbetsverkets
organisation medgåves. Därmed förbundna kostnader skulle dock icke
stå i rimligt förhållande till de fördelar, som en befrielse från ansökningsavgift
kunde innebära ur samhällets synpunkt. Det vore dock i hög grad
önskvärt, att uppfinnaren ej genom fattigdom hindrades att söka patent på en
verkligt värdefull uppfinning. Statsmakterna hade under senare år i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

former inskridit för att främja uppfinnare verksamheten. Genom uppfinnarekontoret
kunde mindre bemedlade uppfinnare erhålla kostnadsfri hjälp
med uppsättande av patenthandlingar m. m., och statens uppfinnarnämnd
medverkade beträffande vissa slag av uppfinningar vid utexperimentering
m. m. Normalt vore kostnaderna för att ^experimentera en uppfinning och
bringa den i sådant skick, att patent kunde erhållas, långt större än ansökningsavgiften.
Örn man i ömmande fall skulle träda emellan i fråga örn
denna avgift, syntes det lämpligaste vara att exempelvis uppfinnarekontoret
erhölle ett anslag för ändamålet. Detta kunde i så fall användas för erläggande
av ansökningsavgift i sådana fall, då en uppfinning ansåges patenterbar
och värdefull samt uppfinnaren visade sig ha verkliga svårigheter att
komma ut med avgiften. Ett anslag å 7,500 kronor örn året syntes vara fullt
tillräckligt.

I betänkandet framhålles, att i fråga örn utfärdnings- och stämpelavgifter
samt årsavgifter ej förelåge samma skäl som vid ansökningsavgift mot att
giva patentmyndigheten befogenhet att medgiva lättnader för mindre bemedlade.
När de förstnämnda avgifterna skulle erläggas, hade nämligen
uppfinningens patenterbarhet redan prövats av denna myndighet, åtminstone
preliminärt. Bestämmelser örn lättnader beträffande dessa avgifter syntes
vara på sin plats. Visserligen finge antagas, att verkliga svårigheter att erlägga
utfärdnings- och stämpelavgifter ej särskilt ofta förelåge, då en mindre
bemedlad uppfinnare merendels efter det uppfinningen blivit kungjord syntes
kunna erhålla förlagsmän, men stundom stöde kanske sådana ej till
buds eller betingade sig oskäliga förmåner. Beträffande årsavgifterna gällde
visserligen att varje sådan avgift under de första patentåren vore så låg,
att skälen för lättnader kunde synas svaga. Men ofta hade vid patents meddelande
gått så lång tid från patentansökningen, att flera årsavgifter skulle
betalas på en gång. Enligt patentmyndighetens praxis, som skulle lagfästas
i 11 § andra stycket av utredningens förslag, kunde nämligen årsavgifter för
patentår, som börjat före patentets meddelande, utan förhöjning erläggas
intill ingången av det patentår som började näst därefter. Ett rätt avsevärt
belopp kunde på det sättet stundom vara att erlägga på en gång. En restriktiv
tillämpning av de föreslagna bestämmelserna vore avsedd, så att lättnaderna
medgåves blott i verkligt ömmande fall. Särskilda föreskrifter om hur
det skulle styrkas, att uppfinnaren icke utan stor olägenhet kunde erlägga
i frågakommande avgifter, hade icke synts böra belasta patentförordningen.
De kunde vid behov meddelas i administrativ ordning. Intyg av offentlig
myndighet syntes normalt böra fordras.

Lättnaderna skola enligt förslaget bestå, beträffande årsavgifterna i uppskov
med deras erläggande men vid utfärdnings- och stämpelavgifterna i
lull avgiftsbefrielse. I betänkandet ifrågasättes, all man även i senare lallet
skulle nöja sig med uppskov nied avgiftsbetalningen. Patentutredningen har
dock icke ansett tillräckliga skäl tala för en sådan ordning, vilken skulle
medföra vissa lagtekniska och administrativa komplikationer. Av samma skäl
bär utredningen ej heller velat förorda skyldighet att senare erlägga avgif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

terna, om uppfinnaren skulle komma i bättre ekonomisk ställning eller till
annan överlåta sin rätt tili uppfinningen.

I 11 g tredje stycket patentförordningen är nu stadgat, att patent förfaller
örn årsavgift jämte föreskriven förhöjning icke erlägges inom den medgivna
respittiden, vilken normalt är sex månader från patentårets början.
Den som utnyttjar uppfinning under löpande respittid anses därmed göra
patentintrång, som på talan av patenthavaren kan medföra påföljd. Patenthavaren
åtnjuter alltså under respittiden ett avgiftsfritt skydd.

Patentutredningen föreslår i 11 § femte stycket, att patent vid underlåtenhet
att erlägga årsavgift skall förfalla från och med ingången av det
första patentår, för vilket stadgad avgift ej erlagts. En liknande bestämmelse
finns i den danska patentlagen.

Förslaget innebär, att det avgiftsfria skyddet mot intrång under respittid
skulle borttagas. Det uttalas i utredningens betänkande, att nuvarande
ordning icke kunde anses fullt tillfredsställande. Och sakförhållandet finge
ökad betydelse genom utredningens förslag, att mindre bemedlade uppfinnare
skulle kunna få uppskov med de första årsavgifterna. Beviljades sådant uppskov,
kunde respittiden bliva högst avsevärd. En lång respittid för de första
årsavgifterna kunde också bliva följden av att förfallotiden ej började löpa
förrän från ingången av patentåret näst efter patentets beviljande. I betänkandet
påpekas dock, att den föreslagna ändringen medförde vissa olägenheter.
Det bleve nämligen en tid'', under vilken det vore ovisst, örn patentet skulle
anses gälla eller icke. Påföljd för intrång under denna tid syntes därför icke
kunna ådömas, innan det bleve klart, om vederbörlig avgift erlades. Häri kunde
alltså ligga hinder mot att avgöra ett intrångsmål under en lid, som kunde vara
ganska avsevärd. Stadgandets fördelar hade dock ansetts övervägande.

Yttranden.

Vad patentutredningen föreslagit om lättnader för mindre bemedlade har i
allmänhet helt eller i huvudsak tillstyrkts i de yttranden över förslaget, i vilka
denna fråga beröres. Patent- och registreringsverket har ansett de föreslagna
åtgärderna utgöra ett led i statsmakternas strävanden under senare
år att uppmuntra och understödja uppfinnareverksamheten. Svenska uppfinnareföreningens
styrelse har uttalat sin tillfredsställelse över de föreslagna
lättnaderna och kooperativa förbundets styrelse har i huvudsak anslutit sig
till de av patentutredningen föreslagna synpunkterna. Statens uppfinnarnämnd
och uppfinnarekontoret lia tillstyrkt de föreslagna ändringarna i patentförordningen
men föreslagit höjning av det anslag, som enligt vad patentutredningen
ifrågasatt skulle ställas till uppfinnarekontorets förfogande.
Kontoret har förklarat, att behovet av att hjälpa mindre bemedlade uppfinnare
med ansökningsavgiften vore stort. Men vidare funnes ett visst behov
av kostnadsfri hjälp med uppsättande av patenthandlingar i sådana fall, då
uppfinningen kunde bedömas bliva av större värde för det allmänna. Kontoret
hade icke kunnat lämna sådan hjälp annat än i ett fåtal fall, då detta
möjliggjorts genom privata medel som för sådant ändamål ställts till för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

fogande. En ökning av det av utredningen ifrågasatta anslaget till 10,000
kronor syntes vara tillräcklig för att tillgodose samtliga behov av understöd
i de nämnda avseendena. Uppfinnarnämnden Ilar framfört liknande synpunkter,
dock utan att föreslå något visst anslagsbelopp.

A andra sidan har patentutredningens förslag avstyrkts av statskontoret,
som framhållit, att en sökande, som fört fram en uppfinning så långt som lill
ansökning örn patent, regelmässigt måste vara nödsakad att för utnyttjande av
uppfinningen anskaffa medel i sådan utsträckning att patentavgifterna i jämförelse
därmed icke vägde alltför tungt. Vid tiden för erläggande av utfärdningsavgift
och årsavgifter syntes detta så gott som undantagslöst vara fallet.
Vad anginge stämpelavgift kunde en obemedlad sökande redan enligt nu gällande
bestämmelser erhålla befrielse. Det anförda syntes tala för att något
starkare behov av de föreslagna lättnaderna knappast förelåge. Under alla
förhållanden måste ett fullständigt eftergivande av stadgade avgifter framstå
som mindre motiverat. Men frågan borde ej heller lösas genom medgivande av
uppskov med avgifternas erläggande. Häremot hade patentutredningen framfört
starka betänkligheter. Slutligen borde understrykas, att statsmakternas
insatser för att främja uppfinnareverksamheten betydligt ökats, sedan riksdagen
år 1936 begärde utredning av förevarande spörsmål.

Patent- och registreringsverket har föreslagit stadgande om att framställning
örn befrielse från utfärdnings- och stämpelavgifter skulle ske inom fjorton
dagar från kungörandet. Med utredningens förslag kunde knappast undgås,
att sådan framställning bomme att avgöras vid så sen tidpunkt att den vars
framställning icke bifallits nödgades erlägga avgifterna med förhöjning. Vidare
borde stadgas, att patentmyndighetens beslut att avslå framställning örn
lättnader beträffande erläggande av utfärdnings- och stämpelavgifter eller
årsavgifter icke skulle få överklagas. Även Smålands och Blekinge handelskammare
har föreslagit, att patentmyndighetens beslut i anledning av framställning
örn befrielse från utfärdnings- och stämpelavgifter icke skulle få
överklagas.

I två yttranden föreslås i nu föreliggande sammanhang en allmän nedsättning
av vissa patentavgifter, sålunda ej blott för mindre bemedlade. Sådan nedsättning
ansåges böra ske med hänsyn till det sedan åtskilliga år uppkommande
stora överskottet av patent- och registreringsverkets verksamhet.
Kooperativa förbundets styrelse har förordat nedsättning av nuvarande avgifter,
i den mån överskottet medgåve detta sedan en del av detsamma använts
till omorganisation och utvidgning av ämbetsverkets patentavdelningar.
Svenska uppfinnareföreningens styrelse har föreslagit nedsättning av ansökningsavgiften
till 30 kronor eller också återbetalning av halva avgiften, örn
ansökningen ej ledde till patent, samt vidare nedsättning av ulfärdningsavgiften
till 30 kronor och slopande av årsavgifterna för andra och tredje patentåren.

Bestämmelsen i 11 § femte stycket av patentutredningens förslag har endast
föranlett erinran från Stockholms handelskammare, som hemställt, att det
där behandlade spörsmålet måtte göras till föremål för förnyade överväganden

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

i syfte att finna någon annan lösning än den föreslagna. Handelskammaren
har understrukit de i betänkandet berörda olägenheterna med förslaget men
å andra sidan vitsordat, att nuvarande ordning ej heller vore tillfredsställande.

Departementschefen.

Det är givetvis angeläget att söka sörja för att mindre bemedlade uppfinnare
icke av ekonomiska svårigheter hindras från att söka, erhålla och upprätthålla
patent å uppfinningar av verklig betydelse. Att utexperimentera uppfinningen
och få ansökningshandlingarna i sådant skick, att patent kan erhållas,
är visserligen vad som brukar vålla uppfinnaren de största kostnaderna.
I jämförelse härmed äro de direkta avgifterna till det allmänna i regel
av mindre betydelse. Åtskilliga sådana avgifter skola dock erläggas, både
vid patentsökandet, under ansökningens behandling och sedan patent erhållits.
Även örn det gäller en uppfinning som senare visar sig värdefull kan det
stundom möta verkliga svårigheter för en obemedlad uppfinnare att uppbringa
medel till sådana avgifter under den första liden, innan uppfinningen
hunnit slå igenom. Jag finner det därför önskvärt, att man söker lätta dessa
svårigheter, när det gäller uppfinningar som kunna antagas vara av värde.

Vad patentutredningen i detta syfte föreslagit har i allmänhet lämnats utan
erinran i yttrandena, och jag kan i huvudsak ansluta mig därtill. Det skulle
även enligt min mening icke vara lämpligt att i patentförordningen införa
bestämmelser, varigenom patentmyndigheten skulle få befogenhet att medgiva
lättnad beträffande ansökningsavgiften för mindre bemedlade uppfinnare.
Örn befrielse från denna avgift skulle medgivas varje uppfinnare som
med hänsyn till sin ekonomiska ställning icke utan stor olägenhet kunde erlägga
avgiften, finge man räkna med ett stort tillskott av patentansökningar,
i allmänhet värdelösa sådana. Och även örn befrielse blott meddelades i sådana
fall, då patentmyndigheten funne uppfinningen sannolikt vara av värde,
skulle ansökningarna antagligen bliva många och prövningen av deras
värde medföra tidsutdräkt och svårigheter. Intresset av att uppfinnaren i verkligt
ömmande fall ej av penningbrist skall hindras att söka patent å en värdefull
uppfinning tillgodoses på ett lämpligare sätt genom att uppfinnarekontoret
-— såsom patentutredningen ifrågasatt — får ett begränsat anslag, varur
ansökningsavgifterna för ett mindre antal ansökningar kunna betalas. I
ett par yttranden har föreslagits, att uppfinnarekontoret även skulle fä använda
anslaget för att bereda uppfinnaren kostnadsfri hjälp med uppsättande av
patentansökningshandlingar och att anslaget i anledning härav skulle sättas
något högre än patentutredningen tänkt sig. Detta synes förtjänt av övervägande.
Enligt vad jag inhämtat har chefen för handelsdepartementet för avsikt
att upptaga frågan örn anslag för nu ifrågavarande ändamål.

Enligt patentförordningen skall utöver utfärdningsavgift utgå särskild
stämpelavgift till patentbrevet å 10 kronor. Det synes vara lämpligt att sammanslå
dessa avgifter till en. I departementsförslaget har därför utfärdningsavgiften
höjts till 60 kronor och den särskilda stämpelavgiften uteslutits.
Härav påkallas även ändring i förordningen den 19 november 1914 angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

stämpelavgiften. Detta spörsmål kommer att framdeles anmälas av chefen
för finansdepartementet.

I departementsförslaget har huvudsakligen av formella skäl möjligheten att
erhålla uppskov med årsavgift begränsats så att ansökan därom skall ha
gjorts innan skyldighet att erlägga någon årsavgift inträtt. Härmed tillgodoses
det praktiska behov som patentutredningen åberopat. I övrigt vill jag
nämna, att beträffande såväl utfärdningsavgift som årsavgift ansetts lämpligt
att införa en särskild respittid för erläggande av avgiften, utan förhöjning,
därest framställning om frihet från avgift eller örn uppskov ej bifalles.
Tiden har bestämts till två veckor från det sökanden underrättats örn beslutet.
Patentmyndighetens beslut skall enligt departementsförslaget ej få överklagas.
Något stadgande örn att beslutet skall meddelas inom viss tid torde icke böra
upptagas i patentförordningen men kan lämpligen införas i instruktionen för
patent- och registreringsverket.

I 14 § patentförordningen har upptagits föreskrift, att beslut om uppskov
med årsavgift skall antecknas i patentregistret, varjämte paragrafen
redaktionellt jämkats.

I ett par yttranden har förordats en allmän nedsättning av vissa patentavgifter,
sålunda ej blott för mindre bemedlade. Frågan härom synes dock icke
böra upptagas i nu föreliggande sammanhang.

Patentutredningen har föreslagit särskilt stadgande om att patent vid underlåtenhet
att erlägga årsavgift skall förfalla från och med ingången av det
första patentår, för vilket stadgad avgift ej erlagts. Därigenom skulle göras
ändring i vad nu anses gälla örn att patenthavaren under respittiden för erläggande
av årsavgift åtnjuter ett avgiftsfritt skydd. Detta förslag har jag ej
funnit mig kunna godtaga. Visserligen är den nuvarande ordningen med ett
avgiftsfritt patentskydd under respittid ej fullt tillfredsställande och denna brist
blir hädanefter givetvis större bl. a. genom att visst skydd skall gälla även före
patentets meddelande. Med patentutredningens nyssnämnda förslag följer
emellertid den olägenheten, att det under en kanske lång tid blir ovisst, huruvida
patentet skall anses gälla eller icke, vilket särskilt med hänsyn till straffbestämmelsen
för patentintrång är mindre tilltalande. Denna olägenhet har jag
ansett väga tyngre än den fördel som skulle vinnas genom att följa förslaget.
I departementsförslaget göres därför på denna punkt ej någon ändring i vad
som nu gäller.

IX. Kåtten att taga <1 el av patentansökningsliandlingar.

Patentntredningen.

Grundstadgandet om allmänhetens rätt att taga del av handlingar i palentansökningsärenden
är 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar. Enligt detta lagrum, sådant det lyder
efter en år 1942 vidtagen lindring, få handlingar i ärenden angående ansökan
örn patent icke utan sökandens samtycke utlämnas till annan i vidare
mån än som 1’öranledes av gällande lagstiftning rörande patent. Det tillägges,
att sådana handlingar dock skola utlämnas, i vad de angå uppfinning diirå
patent beviljats, såframt ej annat är stadgat i nyssnämnda lagstiftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

Sedan patent beviljats, skola alltså i regel alla ansökningshandlingar vara
tillgängliga för allmänheten. Om en ansökning avsett flera uppfinningar och
i följd härav måst uppdelas, äger emellertid allmänheten icke rätt att taga del
av vad som rör den eller de uppfinningar, som icke lett till patent. Vidare kan
genom särskild lagstiftning föreskrivas hemlighållande av handlingarna till
beviljat patent. För närvarande är i lagen den 30 juni 1942 med särskilda
bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m. stadgat, att staten kan erhålla hemligt patent å uppfinning
av särskild betydelse för rikets försvar.

Innan patent beviljats äro däremot ansökningshandlingarna tillgängliga
för allmänheten allenast i den mån detta är särskilt stadgat i patentlagstiftningen.
Sådan föreskrift finnes för närvarande endast i 7 § första stycket
patentförordningen. Där stadgas, att patentansökning, som patentmyndigheten
för sin del finner kunna godkännas, skall kungöras i allmänna tidningarna,
varefter det tillägges, att ansökningshandlingarna då skola hållas tillgängliga
hos patentmyndigheten för envar, som önskar därav taga kännedom.
Detta har i praxis icke ansetts avse andra ansökningshandlingar än
den godkända beskrivningen med patentanspråk samt tillhörande ritningar.

I patentutredningens betänkande framhålles, att enligt svensk rätt efter patents
beviljande tillämpades en vidsträckt offentlighetsregel, vilken torde gå
längre än i allmänhet i andra länder men örn vars inskränkande några önskemål
knappast framträtt i vårt land. Före patentbeviljandet vore ansökningshandlingarna
däremot övervägande hemliga, och hemlighållandet ginge längre
än flerstädes utomlands. Redan tidigare hade önskemål framträtt örn utsträckt
offentlighet på detta stadium, och skälen härför bleve avsevärt förstärkta,
om det bleve så, att intrång före patentets beviljande kunde medföra
ersättningspåföljd.

Enligt patentutredningens förslag skall det nyssnämnda stadgandet i 7 §
första stycket patentförordningen om ansökningshandlingarnas tillgänglighet,
sedan ansökningen efter patentmyndighetens prövning kungjorts, ersättas
med längre gående bestämmelser som upptagits i 7 § andra stycket. Enligt
dessa skola efter kungörandet samtliga till ansökningsakten hörande handlingar
hållas tillgängliga hos patentmyndigheten för allmänheten, i den mån
ej patentmyndigheten beträffande viss handling med hänsyn till föreliggande
särskilda skäl annorlunda förordnar. Även till Kungl. Maj:t ingivna handlingar
i besvärsärende örn kungjord ansökning skola, enligt 8 § sjätte stycket
i förslaget, vara tillgängliga för allmänheten. Vidare föreslås i 8 § sjunde
stycket, att det skall kungöras i allmänna tidningarna, därest kungjord ansökning
utan att patent meddelats blivit avgjord genom beslut som vunnit
laga kraft.

Enligt 1919 års förslag (28 §) skulle i samband nied patentansöknings kungörande
följande handlingar bliva tillgängliga för allmänheten, nämligen själva
ansökningen och den godkända beskrivningen med därtill hörande ritning,
modell och varuprov ävensom i förekommande fall ombudsfullmakt och
handling, som av sökanden åberopats för att visa, att han vore uppfinnarens
rättsinnehavare eller att begärd prioritetsrätt åtnjötes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Det framhålles i patentutredningens betänkande, att två skäl talade för att
handlingarna till kungjord ansökning bleve tillgängliga för allmänheten i
större utsträckning än för närvarande. För den som planerade att göra invändning
kunde det vara av värde att kunna undersöka, örn begärd prioritet
vore styrkt, samt att kunna granska den ursprungligen ingivna beskrivningen
med tillhörande ritningar, och vidare vore det för honom önskvärt att få del
av vad som förekommit under paten Imyndighetens förprövning, bl. a. för alt
ej i onödan nedlägga arbete på att draga fram material, som redan varit
uppmärksammat under förprövningen. Men av stor vikt vöre vidare, att utnyttjande
av uppfinning, sedan ansökning om patent därå kungjorts, enligt
patentutredningens förslag kunde medföra samma ersättningspåföljd som sedan
patent beviljats. Med hänsyn härtill syntes det motiverat, att den som sålunda
riskerade intrångspåföljd finge samma möjlighet att undersöka ansökningsakten
som efter patentbeviljandet.

Patentutredningen har därför kommit fram lill den huvudregeln, att efter
kungörandet alla till ansökningsakten hörande handlingar borde vara tillgängliga
för allmänheten. Regeln borde dock icke vara undantagslös. Patentmyndigheten
borde kunna förordna om undantag från offentligheten, när
verkligt allvarliga skäl talade för detta. Så kunde särskilt vara fallet i fråga
om uppfinningselement, för vilka sökanden på ett tidigare stadium av ansökningens
behandling sökt skydd vartill han icke ansetts berättigad. Om en
kungjord ansökning droges under Kungl. Maj:ts prövning, borde även de till
Kungl. Maj:t ingivna handlingarna bliva tillgängliga.

I betänkandet uttalas, att förslaget innebure, att akten förbleve offentlig
även om ansökningen slutbehandlats utan att leda till patent, vilket vore en
ändring gentemot gällande praxis. Det förelåge icke någon anledning, varför
handlingar som en gång varit tillgängliga för allmänheten icke skulle vara
detta för all framtid. Men dessutom kunde allmänheten med fog kräva offentligt
besked om ansökningens''slutliga öde i sådana fall; bestämmelse härom
hade intagits i 8 § sista stycket av förslaget.

Det framhålles i betänkandet, att 7 § andra stycket i förslaget vore tilllämpligt
även sedan ansökningen lett till patent. I denna del avsåges dock
icke någon saklig avvikelse från vad som nu ansåges gälla.

Patentutredningen har vidare föreslagit särskild bestämmelse i 7 § tredje
stycket örn att ansökningsakten även före kungörandet skulle vara tillgänglig
för den som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och dess
innehåll. Detta sammanhänger med att enligt utredningens förslag dels intrångspåföljd
skulle kunna göras gällande mot den som fått sådan underrättelse,
dels ock skyldighet skulle kunna föreligga att lämna upplysningar örn
innehållet av icke kungjord ansökning. Örn den som erhållit vetskap örn
ansökningen i oträngt mål yppar något därom, skall detta enligt 23 § patentutredningens
förslag kunna medföra ersättningsskyldighet.

Yttranden.

Vad patentutredningen i 7 § andra stycket samt 8 § sjätte och sjunde styckena
föreslagit örn ökad offentlighet efter patentansöknings kungörande har

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 170.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

i allmänhet ej föranlett någon erinran i yttrandena. Endast mot vad i 8 §
sjätte stycket föreslagits örn att till Kungl. Maj:t ingivna handlingar skola vara
tillgängliga för allmänheten har i ett par yttranden riktats kritik. Smålands
och Blekinge handelskammare har förordat, att detta stadgande finge
utgå. Om utomstående begagnade stadgandet till att på detta stadium av
ärendet inkomma med skrifter och bevismaterial, kunde det leda till att ansökningens
avgörande fördröjdes. I det av en kommitté inom svenska industriens
patentingenjörers förening utarbetade yttrande, som insänts av civilingenjören
Avellan-Iiultman, har föreslagits stadgande om att handlingarna
hos Kungl. Majit blott skulle vara tillgängliga för dem som kunde visa sig
äga berättigat intresse av ansökningen. Det borde vidare föreskrivas, att invändare
eller annan som sålunda bereddes tillfälle att taga del av ansökningshandlingarna
icke finge föra talan i ärendet.

Vad patentutredningen föreslagit i 7 § tredje stycket och 23 § har avstyrkts
i sådana yttranden, där en avvisande ståndpunkt intagits till patentutredningens
förenämnda förslag att jämväl utnyttjande före patentansöknings
kungörande skulle kunna medföra någon intrångspåföljd. Även i vissa yttranden,
som icke stå på denna ståndpunkt, ha jämkningar påkallats i vad patentutredningen
föreslagit.

Departementschefen.

Patentutredningen har enligt min mening förebragt goda skäl för att hela
patentansökningsakten i regel bör vara tillgänglig för allmänheten, sedan ansökningen
efter patentmyndighetens förprövning blivit kungjord. Därmed
underlättas bl. a. ett effektivt invändningsförfarande. I ett par yttranden har
förordats en begränsning av offentligheten i fråga om handlingar, som ingivits
till Kungl. Majit. Skäl härtill torde dock ej föreligga. Av förslaget i denna
del följer givetvis icke någon utvidgning av den rätt som eljest finnes att hos
Kungl. Majit föra talan i ärendet. Någon särskild föreskrift, att handlingarna
i besvärsakten höra lill handlingarna i ansökningsärendet, lärer icke vara erforderlig.

Enligt departementsförslaget må undantag från offentligheten medgivas
blott beträffande handling, som angår uppfinning därå patent ej i ärendet
sökes. Sådant undantag må beslutas allenast, när patentmyndigheten finner
särskilda skäl därtill föreligga.

De av patentutredningen föreslagna bestämmelserna om att ansökshandlingar
även före kungörandet skola kunna göras tillgängliga för utomstående
sammanhänga väsentligen med förslaget om att intrångspåföljd skall kunna
inträda redan innan patentansökning kungjorts. Såsom förut nämnts ha bestämmelser
i detta syfte upptagits under 20 § i departementsförslaget. Till
följd av vad där föreslagits utgå 7 § tredje stycket och 23 § i utredningens
förslag.

I övrigt lia de av utredningen föreslagna bestämmelserna omarbetats i redaktionellt
hänseende. I departementsförslaget har såsom sista stycke i 7 §
upptagits bestämmelse — motsvarande 8 § sista stycket i patentutredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

förslag — av innebörd att om kungjord ansökan blivit slutligt behandlad
genom beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, kungörelse
härom skall genom patentmyndighetens försorg införas i allmänna tidningarna.

X. Ofullständiga eller oriktiga meddelanden om patentskydd.

Patentutredningen.

Patentutredningens förslag innehåller i 22 § vissa bestämmelser, som avse
att motverka ofullständiga eller oriktiga meddelanden örn patentskydd. I
betänkandet uttalas, att det redan för närvarande klagades över att skada
vållades näringslivet genom vilseledande eller åtminstone ofullständiga meddelanden
om patentskydd. Det bleve än mer angeläget att söka motverka
sådana missbruk örn skyddet mot intrång förstärktes och även utnyttjande
före patents beviljande skulle kunna medföra intrångspåföljd. Om dessa
missbruk anföres vidare i betänkandet följande.

Främst tänker man härvid på de olägenheter, sorn kunna vållas av obefogade
varningar för patentintrång. Sådan varning kan ha den formen, att
någon under åberopande av sökt eller beviljat patentskydd gör gällande, att
viss utpekad konkurrent begår intrång. Varningen kan då rikta sig direkt
till konkurrenten eller till andra, som stå i affärsförbindelse med honom eller
förmodas vara intresserade av att inleda sådan. Varningen kan också ha en
mer allmän karaktär, så att det icke direkt utpekas någon, som skulle ha
gjort sig skyldig till intrång.

Men det behöver icke vara fråga om någon uttrycklig varning mot intrång,
utan samma verkan kan uppnås genom ett meddelande, som endast
innehåller, att man själv — eventuellt annan, för vilken man t. ex. är
agent — på grund av sökt eller beviljat patentskydd har ensamrätt på visst
område. Ej minst farliga äro för övrigt meddelanden, vari detta ej direkt
uttalas utan endast på ett ofta svävande sätt antydes. Så kan särskilt vara
fallet, när å en vara eller dess emballage finnes uttrycket » patent» eller
»patent sökt» eller liknande, utan att några ytterligare upplysningar i samband
härmed lämnas.

Meddelanden av ifrågavarande slag kunna vara till skada dels för konkurrenterna,
vare sig direkt utpekade eller icke, vilka kunna avskräckas från
en i och för sig fri verksamhet eller lida avbräck därigenom att deras kunder
avhållas från att fortsätta eller inleda affärsförbindelser med dem, dels
ock för kunderna, som kunna avskräckas från affärsförbindelser av nyss
angivet slag eller lockas till ofördelaktiga uppgörelser med den uppgivne
innehavaren av ensamrätt.

Ett meddelande örn patentskydd kan på olika sätt giva ett oriktigt eller
vilseledande intryck. Det kan vara så, att någon uppgives ha erhållit eller
sökt patentskydd, utan att detta alls är förhållandet. Det kan också vara
så, att skyddet upphört att gälla, ehuru det framställes såsom alltjämt bestående.
Vidare kan förhållandet vara, att ett skydd visserligen gäller men
icke bär den innebörd, som meddelandet tyder på, såsom när patentet blott
gäller en underordnad detalj av den produkt, som framställes såsom patentskyddad,
eller då det utnyttjande, mot vilket man riktar sig, icke faller inom
patentets skyddsområde.

Den som bunnar ett oriktigt meddelande behöver ju icke alltid handla i
ond tro. Ilan kanske själv anser meddelandet riktigt; så t. ex. örn lian felbedömer
patentets skyddsområde. 1 ett dylikt fall kan dock läget vara så -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

dant, att han bort inse oriktigheten och alltså gjort sig skyldig till oaktsamhet.
I detta sammanhang må framhållas, att ett i och för sig riktigt meddelande
kan lämnas under sådana omständigheter, att det blir vilseledande;
så t. ex. örn någon, som meddelar, att patent sökts å viss uppfinning, gör
detta, oaktat han från patentmyndigheten fått så uppenbara nyhetshänvisningar,
att han måste ha insett, att ansökningen icke kan bifallas.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande några bestämmelser
mot ofullständiga eller oriktiga meddelanden om patentskydd. I 1919 års
förslag till ny patentlag ingick däremot stadgande (88 §), enligt vilket det
skulle kunna föranleda straffansvar att å vara eller dess emballage eller
eljest i ett för ett större eller obestämt antal personer avsett meddelande
lämna uppgift, som kunde anses innebära, att patent å varan eller dess tillverkningssätt
blivit beviljat här i riket, såframt ej därvid angåves registernumret
å ett visst inhemskt patent.

Stundom torde oriktiga meddelanden örn patentskydd kunna straffas såsom
bedrägeri eller annan oredlighet enligt 21 kap. strafflagen, särskilt
såsom oredligt förfarande enligt 21 kap. 7 §. Sistnämnda slag av brott föreligger,
när man medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet
och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe
denne är. Även örn skada ej uppkommer, kan gärningen straffas, därest
vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet,
myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. Försök till
oredligt förfarande är dock ej straffbart. — Beskyllning för patentintrång
kan även någon gång straffas såsom ärekränkning enligt 16 kap. strafflagen.
En före patents meddelande framställd varning för intrång kan dock aldrig
straffas såsom egentlig ärekränkning, enär det, för vilket man där varnar,
ej enligt patentförordnihgen är straffbart. Visserligen är det enligt 16 kap.
8 § strafflagen även straffbart att mot annan av arghet utsätta eller fortsprida
rykte om gärning eller last som ej är straffbar men eljest menlig för
hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst.
Detta stadgande är ju dock, såsom framgår av dess avfattning, till
sin räckvidd begränsat i olika avseenden. —- Ett vilseledande meddelande
om patentskydd kan tänkas bliva bestraffat såsom illojal reklam enligt
1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Det skall dock då vara fråga om ett för ett större antal personer avsett meddelande,
vari i uppenbar strid mot god affärssed lämnats oriktig uppgift,
ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt anbud.

I andra länder finnas ej sällan större möjligheter att motverka oriktiga
eller ofullständiga meddelanden örn patentskydd. Särskilda straffbestämmelser
mot oriktiga sådana meddelanden finnas t. ex. i de engelska, holländska
och schweiziska patentlagarna och i den danska lagen mot illojal
konkurrens. Den norska strafflagen innehåller särskilt stadgande, riktat mot
vilseledande uppgift örn att föremål åtnjuter industriellt rättsskydd. Enligt
vissa patentlagar medför underlåtenhet att å patenterad vara angiva patentets
nummer straffansvar eller har åtminstone inverkan på patenthavarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

101

möjlighet alt beivra intrång. Enligt den nya finska patentlagen föranleder
användande å vara eller varuomslag eller i annons m. m. av beteckning,
som är ägnad att framkalla uppfattning om att varan inom riket åtnjuter
patentskydd, skyldighet att upplysa intresserad örn patent eller patentansökning,
som avses, och liknande stadgande finnes i t. ex. den tyska patentlagen.

Bortsett från nu berörda specialbestämmelser kan man utomlands ofta ingripa
mot onöjaktiga meddelanden om patentskydd med stöd av regler, som
äro riktade mot illojal konkurrens i allmänhet. Så gäller merendels i
andra länder en allmän regel om att konkurrenshandlingar i strid mot god
affärssed äro förbjudna, en s. k. generalklausul. Vanligt är också, att det
finns allmänna bestämmelser angående nedsättande påståenden örn annans
näringsverksamhet.

I patentutredningens betänkande uttalas, alt oriktigt meddelande örn patentskydd
visserligen stundom kunde medföra straff i vårt land men att del
vore ovisst, hur långt detta skydd sträckte sig. I betraktande av att det icke
funnes en mer omfattande lagstiftning mot illojal konkurrens hos oss, vöre
läget otillfredsställande. Det syntes icke lämpligt att upptaga sistnämnda lagstiftning
till allmän revision endast på grund av den här föreliggande specialfrågan.
Särskilda bestämmelser i ämnet borde därför intagas i patentförordningen.
Därvid borde man icke inskränka sig till stadganden mot direkt oriktiga
meddelanden utan även söka motverka meddelanden som genom sin
ofullständiga och svävande natur kunde vara till skada.

Andra stycket i 22 § av förslaget avser meddelande som lätt kan framkalla
oriktig uppfattning om förefintligheten av eller utsikterna för visst patentskydd
här i riket. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnat sådant
meddelande skall vara skyldig att ersätta uppkommen skada. Har han handlat
uppsåtligen, kan han straffas med dagsböter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Denna specialbestämmelse
skall dock ej tillämpas, om gärningen enligt annat lagrum
är belagd med strängare straff, t. ex. såsom bedrägeri, oredligt förfarande
eller illojal reklam. I betänkandet uttalas, att straffbestämmelsen vore avsedd
att komma till användning, även örn meddelandet lämnats i tryckt skrift, då
det här icke kunde sägas vara fråga om något tryckfrihetsbrott.

Första stycket i 22 § avser varje meddelande som lätt kan framkalla den
uppfattningen att visst patentskydd åtnjutes eller är sökt bär i riket, sålunda
vare sig meddelandet i och för sig är oriktigt eller icke. Den som lämnat
sådant meddelande skal! vara skyldig att på anfordran lämna fullständig
upplysning örn nummer å patent eller patentansökning, varpå meddelandet
grundas, varjämte ansökningens innehåll skall angivas, örn det gäller ansökning
vars akt icke är tillgänglig för allmänheten. Skyldighet skall föreligga
att inom skälig tid lämna sådan upplysning till envar som kan anses lia ett
berättigat intresse därav. Påföljden av att detta underlåtes är enligt förslaget
skyldighet att ersätta skada som kan anses vållad av därigenom uppkommen

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ovisshet. Därjämte uttalas i betänkandet, att den som förgäves begärt upplysningar
skulle vid sitt fortsatta utnyttjande i allmänhet få anses vara i god
tro. I betänkandet anföres, att skyldigheten att komplettera meddelanden örn
patentskydd utgjorde ett verksamt korrektiv mot att svävande och ofullständiga
sådana meddelanden släpptes ut. Icke minst komme risken att behöva
avslöja innehållet i en icke kungjord patentansökning att verka återhållande.

Båda styckena i den av patentutredningen föreslagna paragrafen avse jämväl
enskilda meddelanden till viss person.

Yttranden.

Vad patentutredningen i andra stycket av 22 § föreslagit angående oriktiga
meddelanden om patentskydd har i sak lämnats utan erinran av patentoch
registreringsverket, järnkontoret, svenska teknolog!öreningen, svenska
industriens patentingenjörers förening och kooperativa förbundets styrelse
ävensom liandelskamrarna i Karlstad, Västernorrlands och Jämtlands län
samt Norrbottens och Västerbottens län. I flera yttranden har värdet av en sådan
bestämmelse understrukits. Även Sveriges industriförbund har uttalat,
att bestämmelsen kunde bliva till viss nytta, och har därför tillstyrkt densamma.
Bestämmelsen innebure dock icke tillräckligt skydd mot illojala förfaranden.
Vilseledande meddelanden från utlandet syntes exempelvis icke
kunna åtkommas. Förbundet förutsatte, att bestämmelsen vore att tolka på
sådant sätt, att därunder inbegrepes även framkallandet av oriktig uppfattning
rörande omfattningen av visst patentskydd. Förbundet har vidare framhållit,
att god tro ofta kunde föreligga hos den som efter patenttidens utgång
saluhölle föremål, varå ordet »patent» eller liknande anbragts. Skånes handelskammare
har uttalat, alt vilseledande meddelanden örn patentskydd vore
ganska vanliga och kunde medföra påtaglig skada för konkurrerande företag,
varför lagstiftningens ingripande vore i hög grad av behovet påkallat.
Med skäl kunde dock ifrågasättas, örn icke bestämmelser i ämnet borde inflyta
i 1931 års lag mot illojal konkurrens. Därvid borde man icke inskränka
sig till vilseledande uppgifter om patent utan straffbelägga lämnandet av
dylika uppgifter inom näringslivet överhuvudtaget. Handelskammaren ville
dock icke motsätta sig patentutredningens förslag såsom en åtgärd i avvaktan
på en framtida utvidgning av lagen mot illojal konkurrens.

I andra yttranden har patentutredningens förslag att intaga bestämmelse
mot oriktiga meddelanden örn patentskydd i patentförordningen avstyrkts
med hänsyn till att det här vore fråga om ett fall av illojal konkurrens. Stockholms
handelskammare har anfört, att det visserligen vore i och för sig önskvärt,
att skydd tillskapades mot oriktiga patenlmeddelanden, och delta vore
nödvändigt, därest skydd skulle gälla redan från tiden för ansökningens ingivande.
Det syntes emellertid icke vara lämpligt att avskilja i konkurrenssyfte
lämnade vilseledande uppgifter rörande patenträtt från andra dylika
inom näringslivet förekommande meddelanden. Hela detta komplex borde
behandlas i ett sammanhang, och bestämmelser härom borde ha sin plats i
lagen mot illojal konkurrens. Kommerskollegium har anslutit sig till denna

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ståndpunkt. Svenska patentombudsföreningen har även ansett, att bestämmelser
i ämnet borde intagas i lagen mot illojal konkurrens. Förslag till
ändring i denna lag borde framläggas samtidigt med förslaget till ändring av
patentförordningen. Svenska uppfinnareföreningens styrelse har ifrågasatt
införande i lagen mot illojal konkurrens av bestämmelser örn felaktiga eller
vilseledande uppgifter angående patent-, mönster- eller varumärkesskydd.

Vad härefter beträffar de av patentutredningen i första stycket av 22 §
upptagna föreskrifterna om skyldighet att komplettera ofullständiga meddelanden
örn patentskydd lia liandelskamrarna i Västernorrlands och Jämtlands
län samt i Norrbottens och Västerbottens län anslutit sig till förslaget.
Kooperativa förbundets styrelse har framhållit, att ofullständiga meddelanden
örn patentskydd i rätt stor utsträckning förekommit i vårt land. Det vöre
till stort gagn för näringslivet, att patentutredningen föreslagit bestämmelser
för att stävja dylika förfaranden. Den av patentutredningen föreslagna
upplysningsplikten vid ofullständigt meddelande borde lagfästas. Den föreslagna
påföljden för underlåtenhet att lämna begärd upplysning vore emellertid
icke tillfyllest, då det bleve mycket svårt att styrka storleken av uppkommen
skada. Bötesstraff vore här det rätta korrektivet. Även Svea hovrätt
har framhållit svårigheten att föra bevisning örn uppkommen skada och ansett
tillrådligt att — efter mönstret av 1919 års förslag — stadga straffansvar
i större utsträckning än som skett.

I ett stort antal yttranden har emellertid föreslagits, att första stycket i 22 §
måtte utgå eller åtminstone begränsas till sin räckvidd. Särskilt har man vänt
sig mot den föreslagna upplysningsplikten i vad avser patentansökning som
ännu icke blivit tillgänglig för allmänheten. Patent- och registreringsverket
har uttalat, att meddelanden örn patentskydd, som icke vore ägnade att vilseleda,
finge betraktas som ett fullt lojalt reklam- och affärsmannaförfarande.
Det förefölle obilligt, att den som lämnade dylikt meddelande därigenom
eventuellt skulle bliva nödsakad att blotta innehållet i patentansökningen
med ty åtföljande olägenheter. Helst borde hela stadgandet utgå, men skulle
det bibehållas, borde det under alla förhållanden icke avse varje slag av meddelanden
utan begränsas till mera preciserade och kvalificerade fall. Stockholms
handelskammare bar även ansett stadgandet böra utgå med hänsyn
till att det kunde medföra obehöriga ingrepp i sökandens intresse av uppfinningens
hemlighållande. lin sökande kunde enligt iörslagel tvingas att
lämna alla erforderliga uppgifter örn patentansökningens innehåll, även örn
han icke av eget initiativ lämnat meddelande örn sin patentsökta uppfinning
utan blott besvarat därom framställda frågor. Handelskammaren i Gävle har
framfört liknande synpunkter. Det föreslagna stadgandet kunde användas
till att framtvinga meddelande örn innehållet i praktiskt laget varje patentansökan.
Starka skäl syntes tala för att stadgandet helt borde utgå eller i
varje fall så omformuleras, att sådana konsekvenser förebyggdes. Svenska
teknolog färe ni agen har ansett första stycket i patentutredningens förslag sa
betänkligt, att det under alla omständigheter borde strykas. En patentsökande
borde nämligen lia rätt att giva en fullt riktig upplysning örn att patent sökts

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

utan att därför tvingas att avstå från hemlighållandet av ansökningens innehåll.
Svenska industriens patentingenjörers förening har uttalat sig i samma
riktning, medan svenska uppfinnareföreningens styrelse och svenska patentombudsföreningen
med liknande motivering förklarat sig i varje fall avstyrka
den föreslagna upplysningsplikten i vad den avsåge icke kungjord
patentansökning. I vissa av de nu nämnda yttrandena har även framhållitssvårigheten
att avgöra, vilka som skulle kunna anses ha ett berättigat intresse
av att erhålla kännedom om patentansöknings innehåll. Sveriges industriförbund
har anfört, att den föreslagna skyldigheten att lämna upplysning om
icke kungjord ansöknings innehåll automatiskt borde bortfalla, om sådan
ansökning i enlighet med förbundets förslag icke finge åtnjuta skydd mot
intrång. Järnkontoret och handelskammaren i Göteborg ha uttalat sig på liknande
sätt. Två reservanter i patent- och registreringsverket ha ansett upplysningsplikten
böra bibehållas även i fråga örn ej kungjord patentansökning,
åtminstone så länge lagen mot illojal konkurrens saknade generalklausul,
men ha föreslagit, att första stycket i patentutredningens förslag skulle
inskränkas till meddelanden av sådant slag som avses i straffbestämmelsen
mot illojal reklam i nämnda lag.

I en del yttranden har särskilt behandlats frågan om att godtaga den föreslagna
upplysningsplikten beträffande beviljat patent eller kungjord patentansökning.
De nyss berörda två reservanterna i patent- och registreringsverket
ha ansett någon tvekan ej böra råda om lämpligheten härav. Handelskammaren
i Göteborg har förklarat sig på det hela taget kunna rekommendera patentutredningens
förslag i fråga om beviljat patent. Svenska patentombudsföreningen
och svenska uppfinnareföreningens styrelse ha ifrågasatt upplysningsplikt
för beviljat patent och kungjord ansökning men uttalat tvekan, örn
tillräcklig anledning funnes till stadgande härom. Sveriges industriförbund
har avstyrkt sådant stadgande såsom tämligen överflödigt. Alla uppgifter örn
beviljade patent och kungjorda ansökningar kunde erhållas hos patent- och
registreringsverket, varför det icke erbjöde utomstående nämnvärd svårighet
eller kostnad att förvissa sig om huruvida patentskydd verkligen åtnjötes. Det
kunde vidare antagas, att den som erhållit patentskydd vore utan lagstadgande
angelägen att sörja för att detta snarast komme till utomståendes
kännedom. Härtill komme, att den föreslagna skadeståndspåföljden med hänsyn
till föreliggande bevissvårigheter vore skäligen värdelös men att å andra
sidan anledning knappast förefunnes att föreskriva straffansvar.

Departementschefen.

Olägenheter kunna utan tvivel vållas näringslivet genom obefogade varningar
för patentintrång eller eljest genom oriktiga eller ofullständiga meddelanden
om patentskydd, och de möjligheter att ingripa däremot som nu
finnas äro ganska begränsade. De av patentutredningen föreslagna bestämmelserna
ha därför stöd i ett praktiskt behov.

I åtskilliga yttranden har emellertid framhållits, att här är fråga om spörsmål
som rätteligen falla inom området för lagstiftningen mot illojal kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17G.

105

kurrens. Detta synes riktigt såvitt angår andra stycket i förslaget. Att i avbidan
på en mera omfattande revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens
tills vidare införa en allmän bestämmelse i patentförordningen örn ingripande
mot den som lämnar oriktig uppgift med avseende å patent eller
patentansökning torde icke vara lämpligt. Patentutredningens förslag synes
därför i denna del icke böra genomföras utan en mycket avsevärd begränsning.
Även bestämmelserna i första stycket av förslaget torde böra begränsas
och närmare preciseras.

I 22 § av departementsförslaget har såsom första stycke upptagits stadgande,
varigenom den, som genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller
annorledes — utan att patentets eller ansökningens nummer angivits — uppgiver
att patentskydd, varom i 19 eller 20 § sägs, här i riket åtnjutes med
avseende å alster eller förfarande, ålagts att uppgiva numret. Sådan skyldighet
synes böra gälla i förhållande till en var som kan lia olägenhet av att
patentskydd åtnjutes. Såsom en andra punkt har i departementsförslaget
upptagits stadgande om skyldighet att, där ett meddelande ej innehåller bestämd
uppgift örn att patentskydd åtnjutes men av meddelandet kan framkallas
den uppfattningen att så är förhållandet, lämna uppgift, huruvida och
i så fall på vad grund han anser sig åtnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.
Någon skyldighet att lämna upplysning örn patentansöknings innehåll synes
icke böra stadgas.

Underlåter någon att, efter därom framställd fråga, ulan dröjsmål lämna
upplysning som avses i första stycket av departemensförslaget, skall han
enligt andra stycket i samma förslag straffas med dagsböter och efter vad
med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt ersätta skada. Tillika stadgas
straff och skadeståndsskyldighet för den som i anledning av förfrågan som
nyss sagts lämnar oriktig uppgift. Härutöver har emellertid även stadgats
samma påföljd för den vilken eljest i meddelande till viss person lämnar
oriktig uppgift med avseende å patentskydd. I båda sistnämnda fall förutsättes
dock enligt departementsförslaget att den oriktiga uppgiften länder
mottagaren till men. Att meddelandet skall vara riktat till viss person innebär,
att annonser i tidningar eller anslag å varor och dylikt, som endast utgör
en till allmänheten riktad reklam, i regel icke höra hit. Meddelandet bör
sålunda av mottagaren kunna uppfattas såsom av avsändaren riktat just
till honom. Att någon skickat samma meddelande till flera personer utgör
emellertid ej i och för sig hinder för bestämmelsens tillämplighet. Straffbestämmelsen
är icke inskränkt till uppsåtliga förseelser. Något förbehåll
för det fall att strängare straff kan inträda enligt annat lagrum torde ej
erfordras.

Enligt särskilt stadgande i departementsförslaget må talan örn ansvar enligt
förevarande paragraf väckas allenast av den som begärt upplysningen
eller mottagit den oriktiga uppgiften.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

XI. Laga domstol i patentmål m. m.

1''atentutrednlugcn.

Enligt 19 § patentförordningen är Stockholms rådhusrätt för närvarande
rätt domstol i vissa mål angående patentskydd, nämligen mål om tvångslicens,
mål örn ersättning vid expropriation och mål örn ogiltighetsförklaring
av patent. För övriga patentmål gälla däremot vanliga forumregler. Intrångsmål
upptagas sålunda vid domstolen i den ort, där intrånget begåtts. Vid behandling
av tvångslicensmål skall Stockholms rådhusrätt enligt 20 § patentförordningen
lia en särskild sammansättning. Utom domfört antal av rättens
ledamöter skola då tre i industriella förhållanden kunniga män lia säte och
stämma i rätten. Dessa särskilda ledamöter utses, jämte samma antal suppleanter,
för ett år i sänder av patentmyndigheten. De åtnjuta ersättning av
statsmedel.

Enligt 1919 års förslag till ny patentlag (91 §) skulle Stockholms rådhusrätt
i regel vara laga domstol i första instans i alla mål angående patentskydd.
Om domstolens sammansättning vid behandling av sådana mål skulle
gälla i stort sett detsamma som nu för tvångslicensmål, dock att de särskilda
ledamöterna skulle utses för tre år i stället för ett.

Enligt patentutredningens förslag skall huvudregeln vara, att Stockholms
rådhusrätt skall vara rätt domstol i första instans för alla mål, varom i patentförordningen
sägs, och att vid handläggning av sådana mål i rådhusrätten
tre i tekniska förhållanden kunniga personer skola hava säte och stämma,
utom domfört antal av rättens ledamöter (23 b § 1 mom. första och andra
styckena i förslaget).

Såsom motivering för detta förslag anföres i patentutredningens betänkande
i huvudsak följande:

Det har ofta klagats över alt intrångsmål för närvarande kunna komma
att upptagas av alla allmänna underdomstolar i landet. Det kan gälla en
domstol, som endast sällan får något patentmål till bedömande och därför
helt naturligt icke bär så goda förutsättningar att tränga in i de ofta svåra
specialproblem, som föreligga på patenträttens område. Del skulle därför
erbjuda stora fördelar, om Stockholms rådhusrätt gjordes till rätt domstol i
första instans i alla patentmål. Där skulle man då kunna få ytterligare erfarenhet
av sådana mål, och förutsättningarna för enhetlig rättstillämpning
skulle förbättras.

Genom en sådan ordning skulle också i stort sett vinnas besparingar både
ur det allmännas och ur patenthavarens synpunkt. När olika företag i skilda
delar av landet göra intrång i ett visst patent, kan det nämligen nu vara
så, att patenthavaren blir tvungen att samtidigt föra parallella rättegångar
vid flera domstolar, varigenom orsakas både besvär och kostnader. Det har
också hänt mer än en gång, att olika underdomstolar i helt likartade mål
kommit till skilda resultat, vilket förorsakar osäkerhet.

Det skulle visserligen kunna göras gällande, alt det för en svarande i intrångsmål,
som är bosatt långt från Stockholm, kan vara besvärligt och
dyrbart, att målet skall handläggas därstädes. Även en sådan svarande har
ju dock intresse av att målet blir sakkunnigt handlagt, och den angivna
synpunkten torde för övrigt knappast vara så tungt vägande. Oftast erford -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17G.

107

ras i patentmål en omfattande teknisk utredning, därvid i Stockholm bosatta
sakkunniga till stor del anlitas. Med hänsyn härtill kan även i sådana
fall, då svaranden bor å annan ort än Stockholm, totalkostnaden för honom
stundom komma att minskas genom att handläggningen sker därstädes.

Det finns vidare en synpunkt, som måste anses starkt tala för att en enda
domstol blir behörig i första instans i alla patentmål. Såsom nyss antytts,
gäller det oftast i dessa mål att klarlägga invecklade och omtvistade tekniska
förhållanden. Framför allt för att bedöma den å ömse sidor framförda
tekniska utredningen är det lämpligt, att i domstolen såsom likställda
domare finnas ej blott rättskunniga utan även tekniskt utbildade ledamöter,
önskemål härom ha ej sällan framförts från de närmast berörda intressentkretsarna.
För närvarande finnas ju sådana särskilda ledamöter i ‘tvångslicensmål,
och det skulle sålunda blott gälla att bygga vidare på något redan
bestående. De tekniska ledamöterna böra givetvis vara personer med
synnerligen framstående teknisk sakkunskap och med lämpliga kvalifikationer
i övrigt. Det skulle nog därför möta svårigheter att erhålla lämpliga
sådana ledamöter för ett flertal domstolar.

1 betänkandet frainhålles, att vad patentutredningen föreslagit i första och
andra styckena i 1 mom. av 23 b § i stort sett överensstämde med 1919 års
förslag, som i detta avseende vunnit allmänt gillande i däröver avgivna yttranden.

Det erinras i lietänkandet om alt enligt 1919 års förslag den särskilda
forumregeln skulle äga tillämpning å alla mål, som anginge patentskydd.
Patentutredningen hade dock icke ansett starkare praktiska skäl tala för att
gå så långt, vilket även kunde medföra svårigheter vid tillämpningen. Man
hade därför inskränkt forumregeln till mål, varom stadganden funnes i patentförordningen.
Från grundsatsen, att särskilda ledamöter skulle deltaga
i behandlingen av alla sådana mål hade gjorts det undantaget, att rätten
skulle kunna förordna, att särskilda ledamöter icke skulle vara med örn
handläggningen av mål, där talan endast fördes enligt 22 eller 23 § i patentulredningens
förslag (23 b § 1 mom. fjärde stycket).

Utredningen föreslår, att de .särskilda ledamöterna skola utses av Kungl.
Majit och för en tid av tre år (23 b § 1 mom. tredje stycket). Därvid skall
utses dels två sådana ledamöter att tjänstgöra i alla förekommande patentmål
samt för var och en av dem två suppleanter, dels ock minst åtta personer,
av vilka rätten för varje förekommande mål med hänsyn lill önskvärd
teknisk sakkunskap och övriga föreliggande förhållanden skall förordna en
att tjänstgöra. I betänkandet framhålles, att skäl talade både för och emot
alt göra ledamöterna fasta, varför man valt en medelväg. Fasta ledamöter
finge större förtrogenhet med sin uppgift, och garantierna för enhetlig
praxis bleve därigenom större. Ä andra sidan kunde med fasta ledamöter
icke alltid erhållas teknisk specialkunskap bland ledamöterna, och fasta
ledamöter komme att få el t ganska betungande arbete, vilket kunde minska
utsikten att få lämpliga personer att åtaga sig ledamotskap. De särskilda
ledamöterna skola enligt förslaget erhålla ersättning av statsmedel (23 b § 1
mom. femte stycket). I betänkandet uttalas, att övriga kostnader för Stockholms
rådhusrätt i patentmål däremot borde utgå på samma sätt som andra
kostnader för rådhusrätten.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Det erinras i betänkandet, att förslaget ej innehölle några särskilda bestämmelser
om patentmåls handläggning i överrätt. Från olika håll hade
betecknats såsom önskvärt, att patentmål från första inslåns skulle få fullföljas
direkt till Högsta domstolen i syfte att förkorta behandlingstiden, därvid
framhållits att alla patentmål av betydelse plägade fullföljas i högsta
instans. Patentutredningen hade dock ej velat framlägga förslag i denna
riktning, då en sådan ordning ansetts strida mot tankegångar, som läge till
grund för den nya rättegångsbalken. Utredningen hade ej heller ansett sig
böra föreslå, att i överrätterna skulle finnas särskilda tekniska ledamöter.

Patentutredningen har i 23 b § 2 mom. av förelaget intagit stadgande örn
att domar och utslag i alla mål enligt 15—21 §§ genom domstolens försorg
skola insändas till patentmyndigheten. För närvarande gäller enligt 21 §
patentförordningen, att så skall ske beträffande dom i tvångslicens- och
ogiltighetsmål. I patentutredningens betänkande uttalas, att det kunde vara
av värde för patentmyndigheten att få del av slutliga domstolsavgöranden
även i vissa andra patentmål.

Yttranden.

Patentutredningens förslag, att alla mål enligt patentförordningen skola
i första instans upptagas av Stockholms rådhusrätt, förstärkt med tre tekniska
ledamöter, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet
yttranden. I denna riktning ha sålunda uttalat sig samtliga hovrätter,
Stockholms rådhusrätt, patent- och registreringsverket, statskontoret, Överståthållarämbetet,
Stockholms stadsfullmäktige, järnkontoret, Sveriges industriförbund,
kooperativa förbundets styrelse samt liandelskamrarna i Göteborg,
Västernorrlands och Jämtlands län samt Norrbottens och Västerbottens
län. Skånes handelskammare har uttalat, att förslaget tillgodosåge
ett länge närt önskemål inom näringslivet och att handelskammaren
ansåge sig böra förorda förslaget, ehuru det kunde medföra vissa olägenheter
för parter i landsorten. Processlagberedningen har ansett de anförda
skälen för ett sammanförande av patentmålen till ett gemensamt
forum övertygande. Med hänsyn till patentmålens ofta invecklade tekniska
natur vöre det befogat, att rådhusrätten vid handläggning av patentmål förstärktes
med tekniskt kunniga ledamöter. Emellertid borde övervägas, om
ej de lagfarna ledamöternas antal borde minskas till två. På tal örn inrättande
av särskilda handels- och sjöfartsdomstolar hade processkommissionen
uttalat, att de handelskunniga ledamöterna för att nå tillräckligt verksamt
inflytande borde vara flera än de lagfarna ledamöterna. Samma synpunkter
hade varit bestämmande för den organisation, som givits åt ägodelningsrättema
och vattendomstolarna.

Svenska teknolog föreningen har förklarat sig hälsa förslaget med tillfredsställelse
såsom ett steg i riktning mot önskemålet att få till stånd en specialdomstol
såsom enda instans i patentmål. Liknande ståndpunkt har intagits
av handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län samt svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen. En re -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 176.

109

servant i patent- och registreringsverket har uttalat, att en sådan specialdomstol
skulle vara en idealisk anordning. Den borde vara sammansatt av
tekniker och jurister, vilka skulle vara förbjudna att inneha andra befattningar.
Mot patentutredningens förslag ställde han sig däremot tveksam. Det
kunde ifrågasättas, örn det vore möjligt att förvärva tekniska ledamöter med
nödiga insikter och erfarenhet i patenträtt, örn de endast skulle utöva sina
funktioner i rätten som bisysslor. Kommerskollegium har i första hand förordat
ytterligare övervägande, genom vilka anordningar en snabb och samtidigt
såväl rättsligt som tekniskt tillfredsställande bedömning av patentmålen
häst skulle kunna säkras. Emellertid kunde patentutredningens förslag godtagas
såsom i varje fall innebärande en väsentlig förbättring i förhållande till
nuvarande ordning.

I de yttranden, där man i första hand förordat en specialdomstol såsom
enda instans, har man i allmänhet i andra hand förordat, att talan mot denna
domstols avgöranden skulle få fullföljas direkt till högsta instans. Sådan
direkt fullföljd från Stockholms rådhusrätt har även föreslagits av Skånes
handelskammare, handelskammaren i Göteborg och järnkontoret.

Förste stadsfiskalen i Stockholm har påpekat vissa praktiska olägenheter
av patentutredningens förslag, att Stockholms rådhusrätt skulle vara rätt
domstol i alla mål, varom i patentförordningen sägs. Om ett mål anhängiggjorts
vid annan domstol jämlikt bestämmelserna om bedrägeri och annan
oredlighet i 21 kap. strafflagen och förutsättningarna för sådan straffbarhet
icke förelåge men förfarandet fyllde rekvisiten enligt 22 § andra stycket i
patentutredningens förslag, skulle domstolen nödgas visa målet till fortsatt
handläggning vid Stockholms rådhusrätt. Möjlighet borde skapas för att den
domstol, som börjat handlägga mål av nu nämnd art, jämväl finge slutligen
pröva detsamma.

De av patentutredningen föreslagna bestämmelserna om hur de särskilda
ledamöterna skola utses lia i allmänhet ej föranlett erinran i yttrandena.
Stockholms rådhusrätt har uttalat, att vad som föreslagits utgjorde en i princip
lämplig anordning. Processlagberedningen har ansett det vara att föredraga
att beträffande samtliga tekniska ledamöter tillämpa anordningen med valrätt
för domstolen inom en krets av sakkunniga, som utsetts av Kungl. Maj:t.
Mot fasta ledamöter talade, att deras arbetsbörda åtminstone tidvis skulle bliva
så betydande, att de hästa krafterna icke skulle vilja åtaga sig uppdraget.
Huvudvikten borde läggas på alt de särskilda ledamöterna skulle äga en
allmän teoretisk och praktisk förtrogenhet med frågor av den tekniska karaktär,
varom målet rörde sig. Det kunde icke förväntas, att inom de sakkunnigas
krets alltid skulle vara företrädd den tekniska specialkunskap, som erfordrades
i målet. Mot att denna krets gjordes större än som betingades av en
lämplig arbetsfördelning mellan de sakkunniga talade för övrigt, att dessa då
icke komme att förvärva nödig domarerfarenhet. Svea hovrätt har framfört
samma förslag som processlagberedningen under åberopande av delvis enahanda
synpunkter. — Järnkontoret har framhållit önskvärdheten av att vid
utseende av de särskilda ledamöterna det bereddes de större industriorganisa -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 17G.

tionerna tillfälle att inkomma med förslag å lämpliga personer. Sveriges industriförbund
har förklarat sig förutsätta, att förbundet komrne att få tillfälle
att avgiva förslag i sådant hänseende.

I flera yttranden bär berörts frågan om tekniska ledamöter i överrätterna.
Processlagberedningen har erinrat örn att vid införande under senare tid i
vårt land av specialdomstolar avvisats önskemål örn att sakkunniga bisittare
skulle medverka även i överrätt. Denna ståndpunkt hade ansetts motiverad av
att de uppgifter, för vilka det sakkunniga elementets upptagande i domstolen
vore av betydelse, ej förelåge i samma omfattning i överrättsförfarandet. Beredningen
delade den uppfattning, som sålunda gjort sig gällande. Stora
svårigheter skulle möta att erhålla en tillfredsställande rekrytering av sakkunnigelementet
i hovrätt och Högsta domstolen. Det läge i sakens natur, att
överdomstolama iakttoge en viss varsamhet vid prövningen av sådana frågor,
vid vilkas bedömande teknisk sakkunskap vore av mera framträdande betydelse.
Skulle anledning uppkomma att få målets tekniska sidor ytterligare
belysta, syntes detta lämpligast ske genom yttrande från myndighet eller
särskild av rätten utsedd sakkunnig. Svea hovrätt har uttalat, att bristen på
teknisk sakkunskap i patentmål gjort sig i hög grad gällande även i överrätterna.
Denna brist bleve än mer framträdande, om patentmålen i första instans
skulle behandlas av domstol med tekniskt sakkunniga ledamöter, och den
borde enligt hovrättens mening på ett eller annat sätt avhjälpas. Möjligen
kunde detta ske på enklare väg än genom överrätternas förseende med tekniskt
sakkunniga ledamöter, nämligen genom att bereda domstolen tillfälle att vid
behov anlita teknisk sakkunskap till biträde vid föredragningen av patentmål.
Även Göta hovrätt har framhållit, att det borde närmare undersökas,
huruvida icke teknisk sakkunskap under en eller annan form kunde tillföras
jämväl överrätterna vid behandling av patentmål. Förslag om att tekniska
ledamöter skulle finnas även i överrätterna har framställts av kooperativa
förbundets styrelse, Skånes handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare, och även Sveriges industriförbund har hemställt
örn att sådan åtgärd måtte övervägas.

Patentutredningens förslag om att de särskilda ledamöterna skola erhålla
ersättning av statsmedel har endast givit anledning till ett par uttalanden.
Statskontoret har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget. För
ändamålet borde —- såsom för närvarande beträffande ersättning åt särskilda
ledamöter i tvångslicensmål — anlitas det under riksstatens andra huvudtitel
uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.
De grunder, enligt vilka ersättningen borde beräknas, borde fastställas först
sedan noggrannare uppgifter förelåge angående tjänstgöringsförhållandena
för ifrågavarande personal. Stockholms rådhusrätt har förordat, att ersättningen
åt de tekniska ledamöterna fastställdes efter sådana grunder, att för
ledamotskap verkligt lämpade personer icke funne uppdraget ur ekonomisk
synpunkt så betungande, att de på grund härav bleve obenägna att mottaga
ett dylikt uppdrag. På det sättet skulle man kunna i hög grad befrämja säkerställandet
av tekniskt högt kvalificerad sakkunskap inom domstolen. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 176-

lil

syntes knappast behöva påpekas, att de grunder, elter vilka ersättning för
närvarande utginge åt särskild ledamot i mål örn tvångslicens, vore i det nu
åsyftade hänseendet allt annat än tillfredsställande.

Stockholms rådhusrätt Ilar i samband härmed framhållit, att det antal
patentmål, som rådhusrätten finge att handlägga efter genomförande av patentutredningens
förslag, med säkerhet komme alt högst betydligt stegras.
Dels skulle rådhusrätten få taga befattning med alla patentmål, som för närvarande
i första instans handlades av andra domstolar, och dels innebure
förslaget, att möjligheterna till rättsligt ingripande i väsentliga avseenden
vidgades. Då härtill komme, att patentmålen merendels vore av synnerligen
vidlyftig och invecklad beskaffenhet, komme den avsevärt ökade arbetsbördan
att med nödvändighet kräva en utökning av rådhusrättens arbetskrafter
för dessa mål. Svea hovrätt har uttalat, att de tidskrävande patentmålens
sammanförande till Stockholms rådhusrätt och till hovrätten komme att
medföra behov av ökade arbetskrafter i dessa domstolar.

I ett av stadsfullmäktige i Stockholm åberopat yttrande av borgarrådsberedningen
därstädes har upptagits frågan om fördelningen av domstolskostnaderna
i patentmål mellan staten och Stockholms stad. Det har framhållits,
att man, särskilt på grund av de av rådhusrätten berörda omständigheterna,
med säkerhet kunde räkna med en avsevärd ökning av antalet patentmål vid
rådhusrätten. Då emellertid kostnaderna för en så utpräglat statlig angelägenhet
som förbättrande av rättsskipningen på ifrågavarande område icke
rimligen borde bestridas av staden, borde ersättning från staten utgå för de
ökade kostnader, som staden eventuellt finge vidkännas på grund av rådhusrättens
utvidgade befattning med patentmålen. Överståthållarämbetet
har vitsordat det principiellt berättigade i vad stadsfullmäktige anfört. Det
kunde emellertid sättas i fråga, örn i det nu föreliggande speciella fallet borde
föreskrivas skyldighet för statsverket att gälda för staden uppkommande
extra kostnader, då rådhusrätten jämlikt en mångfald författningar redan
vore forum i fall, då lokal anknytning på motsvarande sätt saknades, och
ersättning ej utginge i dessa fall. Skulle emellertid till prövning upptagas de
av staden vid olika tillfällen och med visst fog framförda påpekandena, att
kommunalförvaltningen ålagts icke oväsentliga kostnader, som rörde förhållanden
utanför Stockholms stad eller som föranleddes av att till staden
förlagts rikets styrelse och centrala förvaltning, så borde detta ske i samband
med ett övervägande av i vad mån staden bereus ökade förmåner i
form av ökat skatteunderlag m. m., varvid även borde tagas i betraktande
det sammanförande till huvudstaden även av den centrala ledningen av
större industriföretag m. m., som ägt rum. Statskontoret har förklarat sig
förutsätta, att ett koncentrerande av patentmål från hela riket till Stockholms
stads domvärjo —- i likhet med vad som redan ägt rum beträffande ett flertal
andra mål —- läte sig genomföras utan särskild ersättning från statsverkets
sida för härav eventuellt föranledd ökning av göromålen vid rådhusrätten.

Med anledning av patentutredningens förslag örn insändande av domar

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

och utslag till patentmyndigheten har svenska industriens patentingenjörers
förening förklarat, att det skulle vara önskvärt, om samtliga till patentmyndigheten
inkomna domar och utslag genom myndighetens försorg publicerades
i för allmänheten lättillgänglig form. Då emellertid detta syntes bliva
alltför kostsamt, hemställde föreningen örn föreskrift i 23 b § 2 mom. örn
att sedan dom eller utslag, varom här vöre fråga, vunnit laga kraft, kungörelse
härom skulle införas i allmänna tidningarna. Svenska teknolog föreningen
har framlagt liknande förslag, och även svenska patentombudsföreningen
har uttalat önskemål örn att meddelande måtte lämnas allmänheten om ifrågavarande
domar och utslag.

Departementschefen.

Förslaget att till Stockholms rådhusrätt sammanföra de mål som avses i
patentförordningen synes mig i huvudsak välgrundat.

I några yttranden har förordats, att denna domstol skulle göras till en specialdomstol,
mot vars beslut talan ej skulle få föras. Detta kan jag dock icke
tillråda. Ej heller bär jag kunnat godtaga det i några yttranden framförda
förslaget, att talan mot rådhusrättens beslut skulle få fullföljas direkt hos
Högsta domstolen.

I anslutning till det nu sagda har i departementsförslaget under 23 §
stadgats såsom huvudregel, att Stockholms rådhusrätt skall vara rätt domstol
i fall, varom i 15—21 §§ förmäles. Däremot har jag ansett, att vanliga
forumregler böra äga tillämpning när talan föres enligt 22 § i departementsförslaget.
Dessa mål torde icke vara av den karaktär att de behöva handläggas
vid en gemensam domstol.

Enligt patentutredningens förslag skall rådhusrätten vid handläggning av
patentmål beslå av domfört antal d. v. s. tre lagfarna ledamöter samt tre
i tekniska förhållanden kunniga personer. Processlagberedningen har erinrat,
att man i fråga om vissa andra domstolar under senare tid ansett de lagfarna
ledamöterna böra utgöra minoritet för att trygga ett tillräckligt verksamt
inflytande åt de övriga ledamöterna. Det synes dock åtminstone för
närvarande ej föreligga tillräckliga skäl att frångå patentutredningens förslag
på denna punkt. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål för förnyat
övervägande i samband med förslag till följdförfattningar till nya rättegångsbalken.

Liksom i patentutredningens förslag har i departementsförslaget stadgats,
att de särskilda ledamöterna skola utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.
I anslutning till vad bl. a. processlagberedningen förordat har vidare föreskrivits,
att minst femton personer skola utses, bland vilka rättens ordförande
för varje förekommande mål med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap
och övriga förhållanden skall förordna de tre som skola tjänstgöra.
På det sättet uppnås större smidighet än om två av ledamöterna skulle tjänstgöra
i alla patentmål, såsom patentutredningen föreslagit. Lämpliga industriorganisationer
torde böra erhålla tillfälle att yttra sig innan Kungl. Majit
utser de sakkunniga.

Kungl. Majlis proposition nr 176.

113

I vissa yttranden har föreslagits, att tekniskt sakkunniga ledamöter i patentmål
skulle finnas även i överrätterna. Detta har emellertid avstyrkts av
processlagberedningen och tillräckliga skäl för en sådan anordning torde icke
föreligga. Däremot är det lämpligt, att överrätterna, på sätt i viss utsträckning
skett i Högsta domstolen, vid behov anlita teknisk sakkunskap till biträde
vid föredragningen av patentmål. Denna fråga torde böra regleras i
administrativ ordning.

De särskilda ledamöterna i rådhusrätten skola erhålla ersättning av statsmedel.
Grunderna för ersättningen torde böra meddelas genom föreskrifter
som utfärdas av Konungen.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha ansett, att ersättning av statsverket borde
utgå även för de ökade kostnader som Stockholms stad eventuellt finge
vidkännas på grund av rådhusrättens utvidgade befattning med patentmål.
Jag kan dock ej finna anledning att på denna speciella punkt upptaga till
övervägande fråga om skyldighet för statsverket att bidraga till avlönandet
av stadsdomare. Såsom Överståthållarämbetet och statskontoret framhållit
finns det redan ett flertal mål, där det bestämts att Stockholms rådhusrätt
skall vara forum för hela landet utan att fördenskull någon ersättning ifrågakommit.

I anslutning till patentutredningens förslag har i departementsförslaget
även stadgats, att dom eller utslag i mål, där den särskilda forumregeln
enligt 1 mom. gäller, skall insändas till patentmyndigheten. I några yttranden
har påyrkats, att denna myndighet skulle sörja för att sådana domar eller
utslag komme till allmänhetens kännedom. Något stadgande härom har jag
dock icke ansett påkallat.

XII. De nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Patentutredningen utgick från att den nya lagen skulle kunna träda i kraft
den 1 januari 1944.

Kooperativa förbundets styrelse, svenska teknoloyföreningen, svenska uppfinnareföreningens
styrelse och svenska patentombuds föreningen ha uttalat
sig för att de nya bestämmelserna skulle genomföras så snart som möjligt. Patentombudsföreningen
har därvid framfört förhoppningen, att lagen komme
att träda i kraft den 1 juli 1944.

Enligt patentutredningens förslag skall huvudregeln vara, att de nya bestämmelserna
skola tillämpas även å vid lagens ikraftträdande gällande patent
och anhängiga patentansökningar, men åtskilliga jämkningar i huvudregeln
ha ansetts erforderliga. I utredningens betänkande framhålles sålunda
bl. a., att ett före lagens ikraftträdande företaget utnyttjande av uppfinning
påtagligen icke borde kunna föranleda strängare påföljd på grund av de nya
bestämmelserna. Dessa skulle enligt förslaget icke alls tillämpas i sådana fall.
Principiella skäl kunde visserligen tala för att nämnda bestämmelser skulle
tillämpas i den mån man därigenom komme lill ett för svaranden mildare
resultat, men detta komme alt föranleda praktiska svårigheter. Däremot

Bihang till riks^aqens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 176.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

skulle de nya bestämmelserna om rätt för den som begått intrång att fortsätta
sitt utnyttjande i regel tillämpas även å äldre intrång.

Beträffande de av patentutredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
i övrigt får jag hänvisa till betänkandet.

De av patentutredningen föreslagna övergångsbestämmelserna ha icke föranlett
några uttalanden i yttrandena över utredningens förslag.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1945. Med
avseende å de särskilda bestämmelserna vill jag framhålla följande.

Det i 2 § av departementsförslaget införda undantaget för kemiska föreningar
torde icke böra gälla, där patentansökan inkommit före viss dag då
den nya lagen kommit till allmänhetens kännedom, förslagsvis den 1 juli 1944.

Beträffande de i 4 § föreslagna ändringarna torde vara självfallet, att vad
där sägs om det antal exemplar i vilket ansökningshandlingar skola ingivas ej
skall äga tillämpning, där ansökan inkommit till patentmyndigheten före nya
lagens ikraftträdande. Vad i paragrafen stadgas örn angivande av patentanspråk
lärer icke innebära någon nyhet i förhållande till vad som nu tillämpas.

Stadgandena om ansökningshandlingarnas offentlighet i 7 § första stycket
i departementsförslaget och de nya bestämmelserna i 7 § andra stycket örn
invändningsförfarandet torde ej böra gälla, när ansökan kungjorts enligt
äldre lag. Föreskrifterna i 7 § tredje stycket om utfärdningsavgift och möjligheten
att erhålla befrielse därifrån synas lämpligen kunna gälla, även om
ansökningen kungjorts enligt äldre lag. Vad i 7 § sista stycket stadgas om
kungörande av patentmyndighetens beslut, när kungjord ansökan ej leder
till patent, torde ej böra gälla beslut som meddelats före nya lagens ikraftträdande.

De ändringar i 8 § som avse invändningsförfarandet böra ej gälla i fråga
örn beslut som meddelats före nya lagens ikraftträdande.

I fråga om de förmåner som medgivits genom de nya bestämmelserna i 11 §
torde ej vara något att erinra mot att de bliva tillämpliga även när patent
beviljats enligt äldre lag.

De nya bestämmelserna örn patentintrång i 19 § 1, 2, 4 och 5 morn., liksom
föreskrifterna i 20 § om intrång innan patent meddelats, torde icke kunna
göras tillämpliga på intrång som ägt rum före nya lagens ikraftträdande. Det
synes emellertid angeläget att införa en kortare preskriptionstid än den tioåriga
även med avseende å ersättning i anledning av patentintrång som skett
före nya lagens ikraftträdande. Talan härom synes böra väckas inom tre år
från nya lagens ikraftträdande eller, om patenthavaren först därefter fått
vetskap örn intrånget och den därför ansvarige, inom tre år från det han fått
sådan vetskap.

Bestämmelserna i 19 § 3 mom. torde kunna tillämpas även med avseende
å intrång som skett före nya lagens ikraftträdande, och stadgandena i 21 §
om rätt att utnyttja patentskyddad uppfinning synas böra gälla oavsett om

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

115

patent beviljats eller utnyttjandet skett eller åtgärder därför vidtagits före
eller efter nya lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 22 § bliva enligt paragrafens lydelse och allmänna principer
ej tillämpliga med avseende å tiden före nya lagens ikraftträdande.

De nya bestämmelserna i 23 § 1 mom. om laga domstol böra ej vara tilllämpliga
i mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, med undantag
för tvångslicensmål som avses i 15 §. Föreskriften i 2 mom. örn insändande
av domar och utslag till patentmyndigheten bör gälla allenast domar eller
utslag som meddelas efter nya lagens ikraftträdande.

I departementsförslaget ha upptagits de övergångsbestämmelser som påkallas
av vad jag nu anfört. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att lagförslaget
föranleder vissa jämkningar i lagen den 1 november 1940 med särskilda
bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. och lagen den
30 juni 1942 med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. Jag torde få anledning att senare
återkomma till dessa frågor.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över det inom justitiedepartementet
upprättade förslaget till lag om ändring i förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Härigenom förordnas, att 1—3 §§, 4 § 1 mom. samt 7, 8, 11, 14 och 19—
23 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 §.

Patent må, under de villkor här nedan stadgas, meddelas å nya uppfinningar,
som avse alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell
verksamhet.

Till patents---rättsinnehavare berättigad.

2 §■

3 §•

Har uppfinning---uppfinningen utställdes.

4 §.

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva
eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre
exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

1 Senaste lydelse, se betr. 3 § SFS 1897: 19, betr. 4 § 1 mom. 1893 : 36, betr. 7 och 11 §§
1934 : 60, betr. 8 § 1939 : 90 samt betr. 19—23 §§ 1902: 45.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

117

Ansökningen skall---uppfinningens benämning.

Är sökanden---honom svara.

Sökes patent---vardera ingivna.

7 §•

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit
att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter
underrättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna
införa kungörelse om ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga innehåll;
och skola samtliga till ärendet hörande handlingar hållas tillgängliga
för en var, där ej patentmyndigheten finner särskilda skäl föreligga att
göra undantag för viss handling, som angår uppfinning å vilken patent ej
sökes i ärendet.

Sedan ansökan kungjorts, stånde en var öppet att inom två månader därefter
till patentmyndigheten inkomma med skriftlig invändning, vilken må
i betalt brev insändas. Invändning, som framställes annorledes än nu är sagt,
varde avvisad; och må talan mot beslutet ej föras.

Före utgången av den i andra stycket angivna tid skall sökanden till patentmyndigheten
inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av sextio kronor;
dock må denna avgift, förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader
därefter. Sökes patent av uppfinnaren och gör han inom den i andra
stycket angivna tid framställning örn befrielse från utfärdningsavgift, må
patentmyndigheten medgiva sådan befrielse, där det finnes förenat med stor
svårighet för honom att erlägga avgiften. Avslås framställningen, åge sökanden
städse erlägga avgiften, utan förhöjning, inom två veckor från det sökanden
underrättats om beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej
föras.

Fullgör sökanden ej vad i tredje stycket stadgas, skall ansökningen avföras
såsom återtagen. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad
i utfärdningsavgift må hava erlagts.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärdningsavgift
erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller befrielse
från avgiften medgivits, företage patentmyndigheten ärendet till avgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde under förbehåll av den
i 18 § omförmälda klanderrätt patent meddelat. Då lagakraftägande beslut
härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg patentbrev utfärdas.
Patentmyndigheten skall ock göra anteckning rörande patentet i ett
för sådant ändamål upprättat register och införa kungörelse därom i allmänna
tidningarna ävensom på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra beskrivningen
jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Har kungjord patentansökan blivit slutligt behandlad genom beslut, som
vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, skall kungörelse härom genom
patentmyndighetens försorg införas i allmänna tidningarna.

8 §.

Då genom beslut av patentmyndigheten, vilket ej givits å patentmyndighetens
besvärsavdelning, patentansökning förklarats förfallen eller avslagits
eller trots framställd invändning bifallits, skall underrättelse om beslutet med
skälen därför på sätt i 5 § sägs skriftligen delgivas sökanden ävensom den,
som i behörig ordning gjort invändning.

Den av dem, som är missnöjd med beslutet, äger att vid talans förlust
inom två månader från beslutets dag hos patentmyndighetens besvärsavdelning
anföra besvär. Vid besvären foge klaganden en avgift (besvärsavgift)
av sjuttiofem kronor, vid äventyr, om avgiften icke erlagts före nämnda tids
utgång, att besvären icke upptagas till prövning.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens
chef såsom ordförande, minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga ledamöter
samt en av Konungen inom patentmyndigheten utsedd rättskunnig
ledamot. Såsom ersättare för ordföranden skall, på sätt Konungen bestämmer,
tjänstgöra en av ledamöterna. Besvärsavdelningen är beslutför, när förutom
ordföranden eller dennes ersättare minst två av de tekniskt kunniga ledamöterna
äro tillstädes; i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet
sådant påfordrar, skall dock den rättskunnige ledamoten deltaga.
Såsom besvärsavdelningens beslut gälle den mening, varom flertalet förenar
sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Besvärsavdelningen
åge att till utredning i ärende, som ankommer på dess
prövning, låta vid allmän domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om
besvärsavdelningens verksamhet meddelar Konungen.

Angående underrättelse om besvärsavdelningens slutliga beslut rörande
patentansökning gälle vad i första stycket sägs.

Över sådant beslut åge sökanden, örn han är missnöjd med beslutet, att
vid talans förlust inom två månader från beslutets dag hos Konungen anföra
besvär.

11 §•

Förutom de---trehundra kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas
före det årets början; dock må avgiften för patentår, som börjat innan patent
meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången av det
patentår, som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och göi denne, innan skyldighet att erlägga
någon årsavgift inträtt, framställning om uppskov med sådan avgift,
må patentmyndigheten, där det finnes förenat med stor svårighet för honom
att erlägga avgiften, medgiva uppskov därmed högst intill ingången av det
patentår, som börjar näst efter två år från det patent blivit genom lagakraft -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ägande beslut meddelat. Avslås framställningen, äge patenthavaren städse
erlägga förfallen avgift, utan förhöjning, inom två veckor från det han underrättats
om beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej förås.

Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första manaderna
efter utgången av den tid, inom vilken avgiften enligt andra stycket
eller tredje stycket första punkten skall gäldas, och, förhöjd med ytterligare
en femtedel, dock minst tjugufem kronor, inom därpå följande tid av tre
månader.

Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid, vare
patentet förfallet.

Patenthavare vare---beskrivningens offentliggörande.

14 §.

19 §.

1 mom. Patentintrång föreligger, om någon olovligen inom riket yrkesmässigt
utnyttjar patenterad uppfinning genom att tillverka patentskyddat alster
eller använda patentskyddat förfarande eller genom att införa, använda, utbjuda,
saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som
framställts medelst patentskyddat förfarande.

Är fråga om intrång i patent, som avser förfarande för framställning av
visst nytt ämne, anses sådant ämne, utom såvitt angar straffansvar, hava
framställts medelst det patentskyddade förfarandet, örn ej annat visas.

Ej må annan än patenthavaren väcka talan i anledning av patentintrång.

2 mom. Den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång,
vare skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande skälig avgift för
utnyttjandet av uppfinningen och gottgörelse för den skada, som intrånget
därutöver medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, ma ersättningen jämkas
efter vad som prövas skäligt.

Begår någon eljest patentintrång, må han, om och i den mån det med
avseende å omfattningen av och ändamålet med den verksamhet, i vilken intrånget
blivit begånget, hans tillgångar och övriga omständigheter prövas
skäligt, förpliktas att utgiva ersättning, som i första stycket sägs, intill beloppet
av den vinst, som må hava uppkommit för honom genom patentintrånget.

Talan örn ersättning skall väckas inom tre år från det patenthavaren fått
vetskap örn intrånget och den därför ansvarige samt senast inom fem år
från det intrånget ägde rum. Försummas det, vare rätten till ersättning förlorad.

3 mom. Den, som begått patentintrång, vare pliktig att, mot skälig ersätt -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ning, till patenthavaren avstå alster, med avseende å vilka sådant intrång
föreligger, såvitt ej annat föranledes av vad i 21 § stadgas.

Vad i första och andra styckena stadgas gäde dock endast föremål, vilka
finnas i den skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar.

4 mom. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse. Böter tillfalla
kronan.

5 mom. Finnes i mål angående patentintrång, att patentet bör anses ogillt,
inträder ej påföljd, som ovan sägs.

6 mom. Patenthavare äger, där ovisshet råder och den länder honom till
förfång, föra talan örn fastställelse, huruvida han på grund av patent åtnjuter
skydd gentemot annan, utan att göra påföljd gällande.

Den, som utnyttjar eller avser att utnyttja uppfinning, äger, under enahanda
villkor, föra talan mot patenthavare örn fastställelse, huruvida hinder
däremot föreligger på grund av visst patent.

20 §.

Sedan ansökan örn patent och därtill hörande handlingar, efter det ansökningen
kungjorts enligt 7 §, blivit hos patentmyndigheten tillgängliga för
en var, skall vad i 19 § 1, 2, 3 och 5 mom. stadgas om patentintrång äga
motsvarande tillämpning, såvitt patent sedennera meddelas.

Har den, som sökt patent, medgivit, att ansökningshandlingarna skola hos
patentmyndigheten hållas tillgängliga för en var jämväl innan ansökningen
kungjorts enligt 7 §, skall patentmyndigheten i allmänna tidningarna införa
meddelande därom; och skall därefter vad i första stycket stadgas gälla mot
den, som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskrivning
och erforderliga ritningar samt underrättats om nämnda medgivande.
Ersättning med anledning av utnyttjande innan ansökningen kungjorts enligt
7 § skall dock ej utgå i vidare mån än som följer av 19 § 2 mom. andra
stycket.

21 §.

Vill ej patenthavaren lösa alster, som i 19 § 3 mom. första stycket avses,
må den, som begått intrånget, på därom framställt yrkande berättigas att mot
skälig ersättning förfoga över alstren under patentets skyddstid eller viss del
därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

121

Har någon börjat inom riket utnyttja uppfinning eller vidtagit särskilda
åtgärder därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit meddelat eller
sökt, och har han ej heller skäligen kunnat förskaffa sig sådan kännedom,
må han på därom framställt yrkande, om synnerliga skäl visas, berättigas att
under skyddstiden eller viss del därav mot skälig ersättning utnyttja uppfinningen
i den omfattning, som domstolen bestämmer.

22 §.

Den, som genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller annorledes, utan
att patentets eller ansökningens nummer angivits, uppgiver, att patentskydd,
varom i 19 eller 20 § sägs, här i riket åtnjutes med avseende å alster eller
förfarande, vare skyldig att lämna den, som därav kan hava olägenhet, uppgift
örn numret. Innehåller meddelande ej bestämd uppgift, att patentskydd
åtnjutes, men kan av meddelandet framkallas den uppfattningen, att så är
förhållandet, vare den, som lämnat sådant meddelande, skyldig att lill den,
som därav kan hava olägenhet, uppgiva, huruvida och i så fall på vad grund
han anser sig åtnjuta patentskydd enligt 19 eller 20 §.

Talan om ansvar, som nu sagts, må väckas allenast av den, som begärt
upplysningen eller mottagit meddelandet.

23 §.

1 mom. Stockholms rådhusrätt vare rätt domstol i fall, varom i 15—
21 §§ förmäles.

Konungen förordnar för tre år i sänder minst femton personer att tjänstgöra
såsom tekniskt sakkunniga ledamöter i rådhusrätten, bland vilka rättens
ordförande för varje särskilt mål, med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap
och övriga förhållanden, utser dem, som skola inträda i rätten. Uppkommer
under nämnda tid behov av tillgång till flera tekniskt sakkunniga personer,
förordnar Konungen, på framställning av rättens ordförande, därom
för återstående del av samma tid.

De tekniskt sakkunniga ledamöterna skola åtnjuta ersättning av statsmedel
enligt grunder, som Konungen bestämmer.

2 mom. Dom eller utslag i mål, som i 1 mom. avses, skall genom domstolens
försorg i avskrift insändas till patentmyndigheten.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Vad i 2 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där ansökningen inkommit före
den 1 juli 1944.

Föreskrifterna i 7 § första och andra styckena nya lagen skola ej tillämpas,
där ansökningen kungjorts före lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket och 8 § nya lagen skola ej gälla, om
beslut, som där avses, meddelats före lagens ikraftträdande.

Vad i 19 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 20 § nya lagen stadgas skall ej gälla
med avseende å intrång, som ägt rum före lagens ikraftträdande.

Talan om ersättning med anledning av intrång, som ägt rum före nya
lagens ikraftträdande, skall väckas inom tre år därefter eller, örn patenthavaren
först efter lagens ikraftträdande fått vetskap örn intrånget och den
därför ansvarige, inom tre år från det han fått sådan vetskap. Försummas det,
vare rätten till ersättning förlorad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

123

Bilaga A.

Patentutredningens förslag

till

lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

Härigenom förordnas, dels att 1, 4, 7, 8, 11 och 19—23 §§ förordningen
den 16 maj 1884 angående patent skola erhålla den ändrade lydelse nedan
angives, dels ock att i nämnda förordning skola införas följande paragrafer,
nämligen 23 a och 23 b §§, av nedan angivna lydelse.

1 §•

Patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i näringsverksamhet.
Patent meddelas å alster och förfaranden.

Till patents erhållande vare endast uppfinnare, svensk eller främmande,
eller uppfinnares rättsinnehavare berättigad.

4 §.

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva
eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre
exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och postadress
samt uppfinningens benämning.

Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person
bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen.

Beskrivningen skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd
uppgift örn vad som sökes patentskyddat. Vid bedömande av patentskyddets
omfång år patentanspråk i första hand avgörande.

Är sökanden ej boende inom riket, foge han vid ansökningen jämväl fullmakt
för ett inom riket bosatt ombud att i allt vad patentet angår för honom
svara.

Sökes patent å flera uppfinningar, varde särskilda ansökningshandlingar
för vardera ingivna.

2 mom. Uppgiver sökanden annan såsom uppfinnare, skall sökanden förete
handling, som visar, att han är dennes rättsinnehavare.

3 mom. Därjämte åligge sökanden att bifoga en avgift (ansökningsavgift)
av femtio kronor.

7 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit
att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter un -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

derrättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna införa
kungörelse om ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga innehåll.

Sedan sådan kungörelse utfärdats, skola samtliga till ansökningsakten hörande
handlingar hållas tillgängliga hos patentmgndigheten för en var, som
önskar därav taga kännedom, i den mån ej patentmgndigheten beträffandeviss
handling med hänsyn till föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnar.

Även örn dylik kungörelse icke utfärdats, skola de till ansökningsakten hörande
handlingarna med i nästföregående stycke angivet undantag vara tillgängliga
för den, som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och
dess innehåll.

Under två månader efter kungörandet stånde en var, som äger föra talan
i rättegång, öppet att till patentmyndigheten ingiva eller i betalt brev insända
skriftlig invändning mot patentansökningen. Invändning, som framställes
annorledes än nu är sagt, anses icke vara gjord i behörig ordning. Mot beslut,
varigenom invändning förklarats icke vara gjord i behörig ordning, må
talan ej föras.

Före utgången av den i fjärde stycket nämnda tid skall sökanden till patentmyndigheten
inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av femtio kronor ävensom
till stämpel å patentbrevet tio kronor. Dock må dessa avgifter, den
förra förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader därefter.
Fullgöres icke vad sålunda föreskrivits och har ej befrielse från avgiftsskyldigheten
erhållits i enlighet med vad nedan sägs, skall ansökningen såsom
återtagen avföras. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad i
utfärdnings- och stämpelavgifter må hava erlagts.

Sökes patent av uppfinnaren och är dennes ekonomiska ställning sådan,
att han icke utan stor olägenhet kan erlägga utfärdnings- och stämpelavgifterna,
må patentmyndigheten, därest framställning härom inkommer inom
två månader från kungörandet, meddela honom befrielse från skyldigheten
härtill. Sådan framställning skall avgöras inom en månad från det den inkommit,
och underrättelse örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden
på sätt i 5 § sägs.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt de stadgade
avgifterna erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller
befrielse från avgiftsskyldigheten erhållits, företage patentmyndigheten ärendet
till avgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll av den
i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddelat. Då lagakraftågande beslut
härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg rörande patentet
anteckning göras i ett för sådant ändamål upprättat register och kungörelse
införas i allmänna tidningarna samt beskrivningen jämte erforderliga bilagor
i huvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras, varjämte
patentbrev skall utfärdas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

125

8 §•

Då genom beslut av patentmyndigheten, vilket ej givits å patentmyndighetens
besvärsavdelning, patentansökning förklarats förfallen eller blivit avslagen
eller trots framställd invändning bifallits, skall underrättelse om beslutet
med skälen därför på sätt i 5 § sägs delgivas sökanden ävensom invåndare,
där sådan finnes.

Är sökanden missnöjd med beslutet, åge han att vid talans förlust inom två
månader från beslutets dag hos patentmyndighetens besvärsavdelning anföra
besvär. Vid besvären foge sökanden en avgift (besvärsavgift) av sjuttiofem
kronor, vid äventyr, om avgiften icke erlagts före nämnda tids utgång,
att besvären icke upptagas till prövning.

Den, som i behörig ordning gjort invändning, åge, dår beslutet gått honom
emot, inom tid och under motsvarande villkor i övrigt, som i föregående
stycke angivas, påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens
chef såsom ordförande samt minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga
ledamöter; i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet
sådant påfordrar, skall deltaga en av Konungen inom patentmyndigheten
därtill förordnad rättskunnig ledamot. Besvärsavdelningen är beslutför, när
förutom patentmyndighetens chef och i förekommande fall den rättskunnige
ledamoten minst två av de övriga ledamöterna äro tillstädes. Såsom besvärsavdelningens
beslut gäde den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid
lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Besvärsavdelningen
åge att till utredning i ärende, som ankommer på dess prövning, låta vid allmän
domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om besvärsavdelningens
verksamhet meddelar Konungen.

Angående underrättelse om besvärsavdelningens slutliga beslut rörande patentansökning
gäde vad i första stycket sägs.

över sådant beslut åge sökanden, örn detsamma gått honom emot, att vid
talans förlust inom två månader från beslutets dag hos Konungen anföra besvär.
Till Konungen ingivna handlingar i sådant ärende skola, därest ansökningen
kungjorts enligt 7 § första stycket, vara tillgängliga för en var, som
önskar därav taga kännedom.

örn kungjord patentansökning blivit genom beslut, som vunnit laga kraft,
avgjord utan att patent meddelats, skall genom patentmyndighetens försorg
härom införas kungörelse i allmänna tidningarna.

11 §•

Förutom de avgifter, som omförmälas i 4 och 7 §§, skall för meddelat patent,
som icke är tilläggspatent, tid patentmyndigheten för varje patentår från
och med det andra erläggas en årsavgift, utgörande för vart och ett av det
andra och tredje året tio kronor, av det fjärde och femte året trettio kronor,
av det sjätte och sjunde året sextio kronor, av det åttonde och nionde året
etthundra kronor, av det tionde och elfte året etthundrafemtio kronor, av det
tolfte och trettonde året tvåhundra kronor, av det fjortonde och femtonde

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

året tvåhundrafemtio kronor samt av det sextonde och sjuttonde året trehundra
kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas
före det årets början. Såvitt gäller patentår, som börjat innan lagakraftågande
beslut om patents meddelande föreligger, skall avgift erläggas före
ingången av det patent år, som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och är dennes ekonomiska ställning sådan,
att han icke utan stor olägenhet kan fullgöra vad honom sålunda åligger,
må patentmgndigheten, därest framställning härom inkommer inom tid, varom
i nästföregående stycke sägs, medgiva honom uppskov med erläggande av
årsavgift högst intill ingången av det patentår, som börjar näst efter två dr
från det patentet blivit genom lagabro/tåg ande beslut meddelat. Sådan framställning
skall avgöras inom en månad från det den inkommit, och underrättelse
örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden på sätt i 5 § sågs.

Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första månaderna
efter utgången av den tid, inom vilken avgiften enligt vad ovan sagts
skall gäldas, och, förhöjd med ytterligare en femtedel, dock minst tjugufem
kronor, inom därpå följande tid av tre månader.

Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid, vare
det erhållna patentet förfallet från och med ingången av det första patentår,
för vilket stadgad avgift ej erlagts.

Patenthavare vare ej pliktig att utöver nämnda avgifter vidkännas kostnad
för kungörelser om patentet eller för beskrivningens offentliggörande.

19 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse, jfr 22 och 23 §§ i nuvarande patentförordning.
)

1 mom. Till patentintrång gör sig den skyldig, som utom i de fall, då det
enligt denna förordning är särskilt medgivet, utan patenthavarens lov inom
riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att använda
patentskyddat förfarande eller tillverka, införa, använda, saluhålla, överlåta
eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts enligt patentskyddat
förfarande.

Såsom patentintrång anses även när någon sålunda utnyttjar uppfinning,
som senare skyddas genom patent, därest utnyttjandet sker

a) sedan ansökning om patent därå kungjorts enligt 7 § första stycket,
eller

b) före sådant kungörande men sedan han av sökanden särskilt underrättats
om att dylik ansökning föreligger och om dess innehåll eller eljest
erhållit vetskap därom.

2 mom. Den, som begått patentintrång, må av domstol, i den mån ej medgivande
lämnas enligt 7 mom. eller 20 §, förbjudas att fortsätta eller upprepa
ifrågavarande handling samt vare, örn domstolen anser skäl därtill föreligga,
pliktig att intill beloppet av den vinst, som för honom uppstått genom
intrånget, utgiva ersättning för uppkommen skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

127

Har intrång, varom i 1 mom. första stycket eller andra stycket a) sägs,
begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, vare den skyldige dock pliktig att utgiva
ersättning för all uppkommen skada. Föreligger endast ringa oaktsamhet,
må domstolen jämka ersättningen efter ty skäligt prövas.

Genom patentintrång skall, om annat ej visas, anses hava uppkommit skada,
motsvarande skälig avgift för sådant utnyttjande av uppfinningen.

Avser patent visst förfarande att tillverka ett vid ansökningens ingivande
nytt ämne, skall sådant ämne, därest annat icke visas, vid talan enligt detta
moment anses hava tillverkats enligt nämnda förfarande.

Talan om ersättning skall väckas inom tre år från det patenthavaren fått
vetskap om intrånget och den för detta ansvarige och senast inom fem år
från det intrånget begicks, dock att tiden för väckande av sådan talan icke
i något fall utgår tidigare än ett år efter det att patent blivit genom lagakraftägande
beslut meddelat. Väckes ej talan inom nu stadgad tid, vare
rätten till ersättning förlorad.

3 mom. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, varom i 1 mom. första
stycket förmäles, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse.

A mom. Vid bifall till talan i anledning av patentintrång skall domstolen
på yrkande av käranden förordna, att alster, som omfattats av denna talan
och över vilka svaranden fortfarande äger förfoga, skola mot ersättning för
värdet övertagas av käranden.

På yrkande av käranden skall domstolen, om skäl därtill anses föreligga,
jämväl kunna förordna, att med apparater, redskap och andra anordningar,
vilka uteslutande äro användbara för patentintrånget, skall så förfaras, att
missbruk därmed ej kan ske.

Vad ovan i detta moment är stadgat skall ej äga tillämpning, i den mån
medgivande enligt 20 § lämnas.

5 mom. Ej må annan än patenthavaren föra talan i anledning av patentintrång.
Sådan talan må icke väckas, förrän patent meddelats genom lagakraftägande
beslut.

6 mom. Vill den, mot vilken talan föres i anledning av patentintrång, göra
gällande, att patentet bör anses ogild, skall domstolen, om ej särskilda skäl
däremot äro, förelägga honom att inom viss tid väcka talan härom mot
patenthavaren. Finnes sådan talan lagligen grundad, vare den för intrång
tilltalade fri från påföljd.

7 mom. Om vid bifall till talan i anledning av patentintrång stadgandet i
4 mom. första stycket ej vinner tillämpning, åge domstolen, örn skäl därtill
anses föreligga, på yrkande av svaranden förordna, att denne, efter erläggande
av ersättning enligt 2 mom. och i förekommande fall viss ersättning därutöver,
må utan hinder av patentet under hela eller en del av den återstående
skyddstiden förfoga över alster, som avses i förstnämnda stadgande.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

20 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

På talan mot patenthavaren av den, som här i riket börjat utnyttja uppfinning
utan att äga och ej heller skäligen må anses hava kunnat förskaffa
sig kännedom örn huruvida patentskydd därå blivit beviljat eller sökt, må
domstol, om synnerliga skäl därtill anses föreligga, medgiva honom att mot
skälig ersättning till patenthavaren utan hinder av patentet under hela eller
en del av den återstående skyddstiden fortsätta det utnyttjande, som ägt rum
under ovan angivna förhållanden, med bibehållande av dettas allmänna art.

21 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Föreligger ovisshet, huruvida utnyttjande, som någon igångsatt eller avser
att igångsätta, är skyddat enligt annans meddelade och fortfarande bestående
patent, må den förstnämnde vid domstol föra talan mot patenthavaren
örn fastställelse av att så icke är förhållandet.

22 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Den, som å vara eller dess emballage eller annorledes lämnar meddelande,
som lätt kan framkalla den uppfattningen, att visst patentskydd åtnjutes eller
är sökt här i riket, vare skyldig att på anfordran lämna en var, som kan anses
hava ett berättigat intresse att erhålla kännedom därom, fullständig upplysning
om nummer å patent eller patentansökning, varpå meddelandet grundas,
med angivande av ansökningens innehåll, därest meddelandet avser ansökning,
vars akt icke är tillgänglig för allmänheten. Lämnas ej sådan upplysning
inom skälig tid efter anfordran, vare den skyldige pliktig att ersätta
skada, som kan anses vållad av därigenom uppkommen ovisshet.

Är meddelande eller upplysning, varom i första stycket sägs, av sådan
beskaffenhet, att därav lätt kan framkallas oriktig uppfattning örn förefintligheten
av eller utsikterna för visst patentskydd här i riket, vare den, som
uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnat meddelandet eller upplysningen, skyldig
att ersätta uppkommen skada. Har han handlat uppsåtligen, straffes därjämte
med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med fängelse i högst sex månader, så framt ej strängare straff inträder
enligt annat lagrum.

23 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Den, som enligt 7 § tredje stycket eller 22 § erhåller vetskap örn patentansökning,
vilken enligt denna förordning ej är tillgänglig för allmänheten,
må ej i oträngt mål yppa något därom. Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet häremot, vare han skyldig att ersätta uppkommen skada.

Kungl. Majlis proposition nr 176.

129

23 a §.

(Denna paragraf är ny.)

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

23 b §.

(Denna paragraf är ny; jfr 19—21 §§ i nuvarande patentförordning.)

1 mom. Rätt domstol i mål, varom i denna förordning sägs, vare Stockholms
rådhusrätt.

När rådhusrätten handlägger sådant mål, skola, utom domfört antal avrättens
ledamöter, tre i tekniska förhållanden kunniga personer hava säte
och stämma i rätten.

Konungen utser för en tid av tre år dels två sådana ledamöter att tjänstgöra
i alla förekommande dylika mål samt för var och en av dem två suppleanter,
dels ock minst åtta personer, av vilka rätten för varje förekommande
mål med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap och övriga föreliggande
förhållanden förordnar en att tjänstgöra. Uppkommer under den angivna tiden
behov av ny ledamot eller suppleant, har rätten att göra anmälan härom,
och Konungen utser då sådan för den återstående tiden.

Föres talan endast enligt 22 eller 23 §, åge rätten förordna, att särskilda
ledamöter icke skola deltaga i handläggningen.

De särskilda ledamöterna åtnjuta ersättning av statsmedel efter grunder,
som Konungen bestämmer.

2 mom. Dom eller utslag i mål enligt 15—21 §§ skall genom domstolens
försorg insändas till patentmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den.................., med undantag dock i de

hänseenden, varom nedan förmäles:

Nuvarande lydelse av 4 § 1 mom. första stycket skall tillämpas i fråga örn
patentansökning, som inkommit till patentmyndigheten före lagens ikraftträdande.

I stället för de nya bestämmelserna i 7 § andra och fjärde styckena samt
8 § sjätte stycket skall vad nu i motsvarande hänseenden är stadgat äga tilllämpning,
såvitt fråga är örn patentansökning, som kungjorts före lagens
ikraftträdande. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket skall icke äga tillämpning,
så framt underrättelse, varom där förmäles, lämnats innan lagen trätt
i kraft.

8 § tredje stycket skall icke äga tillämpning å patentansökning, som i enlighet
med nu gällande bestämmelser underställts prövning av patentmyndighetens
besvärsavdelning, och 8 § sjunde stycket skall icke gälla patentansökning,
som före lagens ikraftträdande avgjorts genom lagakraftägande beslut.

I stället för bestämmelserna i 11 § femte stycket skall vad nu i motsvarande
hänseende gäller äga tillämpning i fråga örn patent, som förfallit före lagens
ikraftträdande.

Bihang till riksdagens protokoll 194t. 1 sami. Nr 170.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Såvitt angår utnyttjande av uppfinning, vilket ägt rum före lagens ikraftträdande,
skall i stället för bestämmelserna i 19 § 1—4 mom. gälla vad nu är
stadgat örn patentintrång.

Stadgandena i 22 och 23 §§ skola icke äga tillämpning, när gärning, varom
där förmäles, begåtts före lagens ikraftträdande.

Å patentmål, som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande, skola 19 §
7 mom. och 20 § icke äga tillämpning och i stället för bestämmelserna i 19 §
6 mom. och 23 b § gälla vad i motsvarande hänseenden nu är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

131

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars
1944.

Närvarande: *

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 1 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 14 januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen Å. C. von Zweigbergk.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 §•

Lagrådet:

Uttrycket i förevarande paragraf »industriell verksamhet» måste anses
vara mindre tillfredsställande. Såsom patentutredningen framhållit, tolkas i
praxis — i överensstämmelse med innehållet i gällande Pariskonvention
— begreppet industriell i den nuvarande bestämningen »industriella alster»
så vidsträckt att därunder anses falla ej endast industri i egentlig mening
utan även andra näringsgrenar. Emellertid har det icke funnits låta sig göra att
nu, utan en allmännare översyn av undantagen från patenterbarheten i 2 §,
föreslå en så vid utsträckning av det patenterbara området som skulle följa
av patentutredningens förslag, vari användes, i stället för industriell verksamhet,
bestämningen »näringsverksamhet». Vid sådant förhållande och då någon
annan lämpligare avgränsning icke synes stå att finna, anser sig lagrådet,
som utgår från att åt begreppet industriell i den nya bestämningen i
varje fall icke kommer att givas en snävare tolkning än för närvarande, böra
lämna paragrafen utan anmärkning.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

7 och 8 §§.

Regeringsrådet Eklund med instämmande av justitieråden Lind och
Ericsson:

I likhet med departementschefen anser jag att patentansökningsakten, såsom
föreslagits i 7 § första stycket, i regel bör vara tillgänglig för allmänheten
sedan ansökningen kungjorts. Någon erinran synes ej heller vara att
göra mot remissförslagets ståndpunkt att undantag från offentligheten
skall få medgivas blott beträffande handling, som angår uppfinning å vilken
patent ej sökes i ärendet, och att sådant undantag må beslutas allenast när
patentmyndigheten finner särskilda skäl därtill föreligga.

Enligt patentutredningens förslag ha hithörande bestämmelser i 7 § andra
stycket avseende endast å handlingar som höra till »ansökningsakten», d. v. s.
handlingar som i ärendet åberopats hos patentmyndigheten. Beträffande
handlingar som i besvärsärende ingivits till Kungl. Maj:t har särskilt stadgande
upptagits i 8 § sjätte stycket, och enligt detta skola ifrågavarande
besvärshandlingar, därest ansökningen kungjorts, städse vara offentliga.
Från vad sålunda förordats avviker remissförslaget i så måtto att däri
saknas motsvarighet till sistnämnda stadgande men att i stället åt bestämmelserna
i 7 § första stycket givits en vidare formulering i syfte att därunder
skola inbegripas även besvärshandlingar. Dessa komma härigenom jämväl
att omfattas av undantagsregeln i sistnämnda lagrum.

Därest såsom med remissförslaget sålunda lärer vara avsett även besvärshandlingar
under vissa förutsättningar skola kunna undantagas från offentligheten,
torde det vara erforderligt att särskild bestämmelse meddelas örn
den myndighet å vilken det skall ankomma att meddela beslut härom. Med
»patentmyndigheten» synes svårligen, såsom får antagas vara avsett, kunna
förstås besvärsmyndigheten, d. v. s. regeringsrätten. Emellertid torde utsträckningen
av undantagsregelns tillämpningsområde knappast vara av
omständigheterna påkallad. Patentutredningens förslag på denna punkt båticke
heller i de avgivna yttrandena ur de synpunkter varom nu är fråga rönt
någon gensaga. Dessutom må erinras att 7 § överhuvud endast reglerar förfarandet
hos patentmyndigheten och att det förty, rent lagtekniskt sett, knappast
kan anses tillfredsställande att där meddela stadganden i avseende å
handlingar som ingivas till överordnad myndighet. På grund av det anförda
förordar jag att i nu förevarande avseende en återgång sker till vad patentutredningen
föreslagit.

Justitierådet Alsén:

Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter om behovet, i förekommande
fall, av föreskrift om den myndighet å vilken det skall ankomma att meddela
beslut örn undantagande från offentligheten såvitt avser till Kungl. Majit i
besvärsärende ingivna handlingar, men har stannat i tvekan om lämpligheten
att, på sätt nämnda ledamöter förorda, låta regeln om dessa handlingars
offentlighet vara ovillkorlig. Försiktigheten synes mig närmast bjuda att
viss möjlighet till undantagande hålles öppen jämväl beträffande ifrågava -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

133

lande handlingar, helst dessa för närvarande äro hemliga och erfarenhet således
saknas, huruvida icke behov därav kan komma att yppas.

Lagrådet:

I syfte att minska den tidsutdräkt och arbetsbörda som det nuvarande förfarandet
i invändningsärenden medför ha vissa ändringar föreslagits i avseende
å detta förfarande. Den viktigaste är den, att anmälningsavdelning
själv skall kunna bevilja patent även där invändning förekommit och att således
den s. k. automatiska underställningen skall upphöra. Ehuru härigenom
brytes med en ordning som infördes så sent som 1931 och som i och
för sig måste anses välgrundad, synes med hänsyn till den arbetsbelastning
för besvärsavdelningen, institutet visat sig medföra, någon erinran mot dess
avskaffande icke böra resas. Naturligen bör dock, såsom även föreslagits,
invändare äga att då anmälningsavdelnings beslut gått honom emot påkalla
omprövning av beslutet hos besvärsavdelningen.

Enligt såväl patentutredningen som det remitterade förslaget skall allenast
den invändare som framställt sin invändning i behörig ordning äga föra talan
hos besvärsavdelningen. Båda förslagen överensstämma ock därutinnan,
att det skall ankomma å anmälningsavdelning att pröva frågan huruvida invändning
gjorts i föreskriven ordning; och mot beslut av anmälningsavdelning
i sådan fråga skall talan ej få förås. Regler härom återfinnas i remissförslagets
7 § andra stycket. Patentutredningen har på denna punkt gjort allenast
det uttalandet, att principiella betänkligheter måhända kunde anföras mot
att på det föreslagna sättet avskära talerätten men att starka praktiska skäl
hade ansetts påkalla en sådan regel.

Det synes lagrådet som örn en principiellt riktigare väg skulle kunna följas
utan åsidosättande av praktiska hänsyn. Enligt lagrådets mening torde sålunda
prövningen av den nyss behandlade frågan icke böra ankomma å anmälningsavdelning
utan tillhöra besvärsavdelningen. Den viktigaste rättsverkningen
av att invändningen gjorts i behörig ordning är att invändaren
därigenom erhållit möjlighet att föra talan hos besvärsavdelningen. Det förefaller
vid sådant förhållande mest sakenligt och med allmänna rättsgrundsatser
bäst överensstämmande att denna avdelning, innan den i anledning
av en invändares talan ingår i prövning av ärendet, skall hava att avgöra
huruvida talerätt för invändaren överhuvud föreligger. Till förmån för att anförtro
den ifrågavarande prövningen åt besvärsavdelningen talar även denna
avdelnings sammansättning. Bland annat innefatta bestämmelserna härom
större garanti för att juridisk sakkunskap skall vara representerad, och behov
av sådan synes kunna uppstå exempelvis då det gäller att avgöra huruvida
viss invändare äger rättskapacitet eller örn giltighet kan tillerkännas
åberopat laga förfall.

Gentemot den här förordade ordningen synas ur praktisk synpunkt knappast
kunna göras några vägande erinringar. Arlxdsbördan för bcsvärsavdelningen
kan näppeligen i nämnvärd mån påverkas av att avdelningen i enstaka
fall — att invändare icke iakttager stadgade formaliteter lärer ej ofta

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

inträffa kan få till behandling företaga klagomål av invändare utan talerätt;
handläggningen av dylika klagomål blir uppenbarligen mestadels högst
summarisk. Såvitt lagrådet kan finna bör ej heller uppkomma någon egentlig
olägenhet för anmälningsavdelning genom att den ej äger möjlighet att
genom formligt beslut omedelbart avvisa obehörigen framställd invändning.
Enligt vad patentutredningen framhållit betraktas invändaren icke som part
i egentlig mening. Allt material som i ett patentärende inkommer till patentmyndigheten
— och således jämväl en invändning som är behäftad med formella
brister — bör tagas i beaktande vid ansökningens prövning. Under
den förberedande granskningen torde sålunda en dylik invändning böra behandlas
med hänsyn till det värde den kan äga för ärendets fortsatta handläggning.
Därest särskilda bestämmelser härutinnan erfordras, lära sådana
kunna meddelas i instruktionen eller arbetsordningen för patentmyndigheten.
Ett omedelbart avvisande av en obehörigen framställd invändning synes
således snarast mindre egentligt. Större avseende kunde måhända fästas vid
det förhållandet att en exempelvis för sent inkommen invändning skulle — i
likhet med en behörigen gjord sådan — föranleda att anmälningsavdelnings
beslut örn meddelande av patent icke finge anses lagakraftvunnet förrän tiden
för väckande av talan hos besvärsavdelningen gått till ända. Anses betydelse
böra tillmätas jämväl en så ringa tidsutdräkt, må erinras att enligt remisstörslaget
patentskydd i princip skall inträda redan i och med patentansökningens
kungörande och att sökandens intresse av att slutgiltigt besked i
patentfrågan snabbt kan meddelas därför synes bliva väsentligen mindre
enligt den föreslagna lagstiftningen än enligt den nu gällande. Å andra sidan
får, såsom patentutredningen anfört, allmänheten genom den nya lagstiftningen
ett förstärkt intresse av att tiden mellan kungörandet och patentärendets
slutliga avgörande förkortas. I betraktande särskilt av att, såsom förut
antytts, de fall med säkerhet komma att bliva högst fåtaliga, då dröjsmål
föranledes av en uti icke behörig ordning gjord invändning, synes ej heller
vad patentutredningen här anfört böra hindra genomförandet av lagrådets
förslag på denna punkt.

På grund av vad sålunda anförts förordar lagrådet att sista punkten i 7 §
andra stycket utgår.

Då för närvarande i patentförordningen på åtskilliga ställen användes uttrycket
»inkomma till patentmyndigheten» i betydelsen av att dit »ingiva
eller i betalt brev insända» utan något förklarande tillägg, torde i 7 § andra
stycket orden »vilken må i betalt brev insändas» böra utgå (jfr ock förordningen
den 8 april 1925 angående rätt för parter i mål och ärenden, som tillhöra
statsdepartements och förvaltande myndigheters handläggning, att med
posten insända handlingar).

Då i förevarande 7 § endast behandlas ansökningar som lett till kungörande
och det således framstår såsom mindre egentligt samt i viss mån missledande
att i 7 § sista stycket särskilt framhäva att ansökningen skall vara
kungjord, synes stadgandet böra redaktionellt jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition ur 176.

135

Bifall till lagrådets förslag att å besvärsavdelningen skall ankomma att
pröva huruvida invändning gjorts i behörig ordning föranleder att i 8 §
bör vidtagas den ändringen, att skyldighet att delgiva i första stycket omförmälda
beslut skall avse ej blott den som i behörig ordning framställt invändning
utan jämväl annan invändare.

Till undvikande av varje tvekan att invändare ej skall äga hos Kungl.
Majit söka ändring i besvärsavdelningens beslut (jfr instruktionen för patentoch
registreringsverket § 40), synes kunna ifrågasättas huruvida icke föreskrift
därom bör upptagas i förevarande paragraf.

I patentutredningens förslag till lagtext har uppfattningen att invändare ej
är part kommit till uttryck bland annat därigenom, att i det särskilda stadgandet
om invändares rätt till talan (8 § tredje stycket) denna betecknas
icke såsom rätt att anföra besvär utan som rätt att påkalla besvärsavdelningens
prövning av ansökningen. Invändarens särställning framlialles även
i remissprotokollet såtillvida att däri uttalas att, då invändare dragit anmälningsavdelnings
beslut under besvärsavdelningens prövning, denna prövning
icke syntes vara inskränkt till de synpunkter invändaren åberopat. Ifrågavarande
skillnad mellan invändares och sökandes ställning i förevarande hänseende
synes lagrådet med fördel böra upprätthållas vid utformningen av
reglerna i 8 §. Hithörande frågor torde alltså böra regleras särskilt beträffande
sökanden och särskilt beträffande invändaren. Därigenom lärer ock vinnas
ökad överskådlighet. I sammanhang härmed torde tillika i stället för uttrycket
»beslut av patentmyndigheten, vilket ej givits å patentmyndighetens
besvärsavdelning», numera kunna användas »beslut av patentmyndigheten å
anmälningsavdelning».

19 § 1 mom.

Justitierådet Lind med instämmande av justitierådet Ericsson:

Enligt förslaget kan endast det yrkesmässiga utnyttjandet av uppfinning
innebära patentintrång. Detta är en inskränkning i patenthavarens skydd i
jämförelse med 22 § gällande patentlag, enligt vilken ett utnyttjande i förvärvssyfte
torde kunna utgöra patentintrång ändå att det ej skett yrkesmässigt.

Av stadgandets tillkomsthistoria framgår, att man varit angelägen att
upprätthålla grundsatsen att endast utnyttjande för eget personligt behov
skulle falla utanför intrångsskyddet. En i 1878 års betänkande angående
patentskydd uppställd fordran på yrkesmässighet för patentintrång avvisades
sålunda av statsmakterna. Kommerskollegium, som yttrade sig över förslaget,
framhöll att nämnda fordran lämnade tillfälle öppet eller rum för
möjlighet att i ej oväsentlig mån för patenthavare förringa värdet av hans
patent. I högsta domstolen, vars samtliga (granskande) ledamöter voro emot
användandet av uttrycket »yrkesmässigt», anförde fyra justitieråd, att den
av kommitterade uttalade, såsom det syntes riktiga asikt att patentskyddet
ej borde utgöra hinder att för eget bruk tillverka vara eller använda tillverkningssätt,
varå annan erhållit patent, ej vore klart återgiven genom det i för -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

slaget begagnade uttrycket »yrkesmässigt», att förslaget även kunde giva anledning
till det missförstånd i motsatt riktning, att hemslöjd av patenterad
vara eller med begagnande av patentera! tillverkningssätt vore medgiven även
till avsalu, blott den ej skedde i stor omfattning, samt att vad som i förevarande
avseende borde uttryckas syntes vara, att tillverkningen ej finge
ske till avsalu. Nämnda ledamöters förslag till lydelse av förevarande stadgande
upptogs, såvitt nu är i fråga, i propositionen till 1884 års riksdag och
bifölls av denna. Enligt 22 § i dess sålunda antagna skick förelåg patentintrång
där någon utan patenthavares lov inom riket till avsalu tillverkar vara
eller vid tillverkning till avsalu använder tillverkningssätt, därå honom veterligen
patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller eller för försäljning
till riket inför här patenterad eller efter här patentera! tillverkningssätt frambragt
vara, som honom veterligen utan patenthavarens tillstånd åstadkommits.

I skrivelse den 14 maj 1889 (nr 77) anhöll riksdagen att förslag måtte
framläggas till ändring i 22 § av huvudsakligen den innebörd som sedermera
kom till uttryck genom en den 12 juni 1891 i paragrafen vidtagen
ändring av innehåll att patentintrång föreligger också när någon i utövning
av yrke använder eller till annans begagnande eller nytta emot gottgöreise
upplåter patenterat eller efter patentera! tillverkningssätt frambragt föremål.
I berörda riksdagsskrivelse framhölls såsom lämplig princip för lagändringen,
att tillverkning och användning av patenterad vara eller patenterat tillverkningssätt
icke i något fall finge utan patenthavarens tillstånd äga rum annat
än för eget bruk. Och i den för 1891 års riksdag framlagda propositionen,
som ledde till lagändringen, uttalades att denna borde gå ut därpå
att varje tillgodogörande, utom för personligt bruk, av en patenterad uppfinning
utan patenthavarens lov skulle vara förbjudet.

Den begränsning av patentskyddet till yrkesmässigt utnyttjande som, enligt
vad ovan anförts, med styrka avvisats vid tillkomsten av 22 §, avböjdes
även av patentlagstiftningskommittén i dess år 1919 avgivna betänkande, i
vilket såsom huvudgrundsats uppställdes att endast utnyttjande för eget personligt
behov skulle falla utanför intrångsskyddet. 1938 års patenlutredning
upptager däremot, i likhet med remissförslaget, kravet på yrkesmässigt utnyttjande.
Detta medförde enligt patentutredningen icke några praktiskt betänkliga
inskränkningar i patenthavarens skydd mot intrång. Vid de nordiska
förhandlingarna i ämnet vanns också enighet örn detta krav. Vissa av
utredningens sakkunniga ha emellertid med yrkesmässigt utnyttjande velat
likställa sådant som eljest skett i förvärvssyfte.

I remissprotokollet åberopas till stöd för den intagna ståndpunkten, förutom
den nordiska enigheten, att det icke synes uteslutet att patentskydd vid utnyttjande
i förvärvssyfte som ej sker yrkesmässigt skulle bliva alltför omfattande.

Såsom av remissförslaget framgår, har villkoret att utnyttjandet för att
kulma anses såsom patentintrång skall vara yrkesmässigt föranlett kritik i
åtskilliga av de avgivna yttrandena, nämligen av Svea hovrätt, Sveriges industriförbund,
svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens

Kungl. Maj.ts proposition nr 176. 137

styrelse, patent- och registreringsverket, kommerskollegium och Stockholms
handelskammare.

Enligt min mening måste denna kritik anses befogad. Till stöd för förslaget
— som innebär en begränsning av patenthavarens skydd i jämförelse
med vad nu gäller — synes ej ha åberopats något sakligt skäl som bör föranleda
ett i och för sig betänkligt och i praktiken ej betydelselöst avsteg
från grundsatsen örn patenthavarens skydd mot utnyttjande av hans uppfinning
i förvärvssyfte, en grundsats om vars riktighet enighet hittills synes
ha rått hos såväl statsmakterna som näringslivets representanter. Med den
principiellt riktiga uppfattningen att varje utnyttjande i förvärvssyfte bör
betraktas såsom patentintrång vinnes dessutom, såsom Svea hovrätt anfört,
en klarare gräns mellan straffbart och icke straffbart tillgodogörande.

Jag hemställer förty, att förevarande lagrum måtte så ändras att patentintrång
skall föreligga örn någon på sätt som angives i lagrummet yrkesmässigt
eller eljest i förvärvssyfte utnyttjar patenterad uppfinning.

19 § 2 mom.

Justitierådet Alsén, regeringsrådet Eklund och justitieråd^ Ericsson:

Då uttrycket »avgift för utnyttjandet av uppfinningen» med fördel bör förbehållas
det fall, att nyttjanderätt till uppfinning efter överenskommelse upplåtits
till annan (licens), synes första stycket i förevarande moment böra
något jämkas, förslagsvis så att ersättningsskyldigheten bestämmes till »skälig
ersättning för utnyttjandet av uppfinningen så ock ersättning för den
ytterligare skada intrånget må hava medfört». Till en dylik jämkning föreligger
så mycket större anledning som, där enligt licensavtal viss avgift är
överenskommen, denna i allmänhet icke lärer kunna utan vidare läggas till
grund för ersättningens bestämmande enligt förevarande lagrum; departementschefen
erinrar ock, att domstolen äger möjlighet att sätta »licensavgiften»
till det belopp som i varje särskilt fall finnes rättvist.

Lagrådet:

Med hänsyn därtill, att redan huvudregeln i sig innesluter en skälighetsprövning,
synas i andra punkten av första stycket orden »jämkas efter vad
som prövas skäligt» böra ersättas med »därefter jämkas» såsom uttryck för
att jämkningen skall ske efter graden av oaktsamhet.

I andra stycket av samma moment skulle ersättningsskyldighetens begränsning
till uppkommen vinst bliva bättre framhävd, därest på sätt skett i lagarna
örn rätt till litterära och konstnärliga verk såsom en förutsättning för
ersättningsregelns tillämpning direkt utsädes, atl vinst uppkommit för den
som begått intrånget.

21 §.

Lagrådet:

Det lärer kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i första stycket
örn möjlighet för den som begått patentintrång att under vissa förhållanden

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 d -

bliva tillerkänd rätten att förfoga över alster, med avseende å vilka intrång
föreligger, ur systematisk synpunkt hör närmare samman med frågan om
patenthavarens rätt att vid intrång lösa samma alster (19 § 3 mom.) än med
det fristående spörsmål som regleras i andra stycket av förevarande paragraf
och som har viss anknytning till den s. k. föranvändarrätten i teknisk
mening (16 §). Ett sammanförande av bestämmelserna i 19 § 3 mom. första
stycket och 21 § första stycket — i viss anslutning till vad patentutredningen
föreslagit — torde alltså, jämväl i förenklingssyfte, böra övervägas.

22 §.

Justitierådet Alsén, regeringsrådet Eklund och justitierådet Ericsson:

I denna paragraf upptagas vissa bestämmelser, som avse att motverka ofullständiga
eller oriktiga meddelanden örn patentskydd. Mot de av patentutredningen
i detta hänseende föreslagna, längre gående stadgandena riktades
från ett stort antal av de hörda myndigheterna en skarp kritik. Denna har
föranlett att de i remissförslaget upptagna bestämmelserna till sin räckvidd
närmare preciserats och framför allt begränsats. Härigenom ha visserligen
de tidigare anmärkningarna kommit att delvis bortfalla, men i stället göra
andra sig gällande.

Vad angår den föreslagna upplysningsplikten vid ofullständiga meddelanden
örn patentskydd vände sig kritiken i första hand mot skyldigheten att
lämna upplysningar jämväl om ansökningar som ej kungjorts och således
ännu ej blivit tillgängliga för allmänheten. Sedan i anledning härav upplysningsplikten
funnits icke lämpligen kunna omfatta andra än beviljade
patent och kungjorda ansökningar, framträder ur patenträttslig synpunkt
behovet av en reglering utav detta spörsmål långt mindre. Den uppfinnare,
som redan efter kungörande får patentskydd, lärer merendels finna med sin
fördel förenligt att snarast möjligt, självmant eller på förfrågan, sörja för att
de som kunna därav ha intresse bliva underrättade om skyddet; på kännedomen
om detta beror ju i hög grad patenthavarens möjlighet att få sin skada
för intrång ersatt. För övrigt torde nödiga upplysningar ofta stå att få hos
patentmyndigheten. I den mån ett ofullständigt meddelande icke innefattar
vilseledande eller eljest oriktiga uppgifter, synes sålunda värdet av ett stadgande
om upplysningsplikt i angivet hänseende icke bliva av någon större
praktisk betydelse. Oberoende härav lärer det kunna ifrågasättas, huruvida
i dessa fall ett framtvingande av upplysningspliktens fullgörande genom
straff — varom patentutredningen icke upptog något förslag — är tillräckligt
grundat.

Vidkommande oriktiga uppgifter är läget i viss mån ett annat. De härutinnan
i remissförslaget upptagna stadgandena örn ansvar och skadestånd lia
sålunda funnits böra väsentligt begränsas, i det att de avse allenast meddelande
till viss person och icke — såsom var förhållandet enligt patentutredningens
förslag — exempelvis annons i tidning, anslag å vara eller dylikt
som endast utgör en till allmänheten riktad reklam. Efter den sålunda vidtagna
begränsningen skulle möjlighet till ingripande i de praktiskt viktigaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

139

fallen icke vidare föreligga. Begränsningen står tydligen i samband med att
längre gående stadganden ansetts falla utom ramen för patentlagstiftningen

Ifrågavarande bestämmelser syfta, vare sig de avse ofullständiga eller oriktiga
meddelanden, i själva verket ytterst till att stävja osunda konkurrens- och
reklammetoder inom näringslivet. Såsom sådana tillhöra de helt området för
lagstiftningen mot illojal konkurrens (jfr 1942 års lagstiftning om illojal användning
av kännetecken). Inom detta lagstiftningsområde kunna de erhålla
den omfattning och den utformning i övrigt som påkallas för att de skola
kunna rätt fylla det praktiska livets behov. Det synes då naturligt, såsom ock
framhållits från flera håll, att hithörande spörsmål upptagas i ett sammanhang
vid en översyn av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Att så sker
förefaller så mycket lämpligare som en sådan översyn redan funnits böra
komma till stånd, i det att 1943 års riksdag i sin framställning till Kungl.
Majit om en allmän revision av varumärkes- och firmalagstiftningen uttalade
sig för en allsidig utredning berörande jämväl den illojala konkurrensen (se
riksdagens skrivelse 1943, nr 206). För förberedande av denna revision har
under hösten 1943 särskild sakkunnig tillkallats.

På grund av vad sålunda anförts förordas att 22 § utgår. Vinner detta
beaktande torde 19 § 6 mom. angående fastställelsetalan med fördel kunna
upptagas som en särskild paragraf och betecknas såsom 21 §, varvid 21 §
andra stycket upptages som 22 §.

23 §.

Lagrådet:

I anledning av vissa yttranden över patentutredningens förslag att tekniskt
sakkunniga ledamöter i patentmål borde finnas även i överrättema har departementschefen
funnit tillräckliga skäl för en sådan anordning icke föreligga
men ansett lämpligt att överrättema vid behov anlitade teknisk sakkunskap
till biträde vid föredragning av sådana mål. Denna fråga syntes departementschefen
böra regleras i administrativ ordning. Det lärer emellertid ur
olika synpunkter kunna ifrågasättas huruvida en lösning i angiven riktning
är i allo tillfredsställande. Såsom ett lämpligare sätt för beredande åt
överrättema av den tekniska sakkunskap, varav de kunna vara i behov, synes
framstå att åt dem i lag — såsom skett beträffande vattenöverdomstolen
enligt 11 kap. 107 § vattenlagen (se 1918 års proposition nr 128 s. 319—321,
497—498) — tillerkännes rätt att till biträde åt sig tillkalla tekniskt sakkunnig
person. Denna fråga lärer därför, liksom vissa andra processuella spörsmål,
böra bliva föremål för ytterligare överväganden i samband med förslag
till följdförfattningar till nya rättegångsbalken.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
den 2 mars 1944 avgivna utlåtande över det den 14 januari 1944 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med avseende å 7 § första stycket i det remitterade förslaget ha tre av lagrådets
ledamöter uttalat, att handlingar som i besvärsärende angående meddelande
av patent ingivits till Kungl. Majit borde städse vara offentliga,
därest patentansökningen blivit kungjord. Den fjärde ledamoten har däremot
funnit försiktigheten bjuda att, på sätt följde av det remitterade förslaget,
viss möjlighet till undantagande från offentligheten borde hållas öppen
jämväl beträffande nu nämnda handlingar. Jag delar sistnämnde ledamots
uppfattning. Det synes emellertid vara lämpligt att meddela ett särskilt
stadgande härom i 8 §, enligt vilket vad i 7 § första stycket stadgas om
handlingarna i ärendet hos patentmyndigheten skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å de handlingar som inkomma till Konungen. Utan
särskild bestämmelse lärer härav få anses följa, att frågan om undantag prövas
av regeringsrätten som enligt regeringsrättslagen har att pröva besvär i
mål om meddelande av patent.

I fråga örn 7 § andra stycket har lagrådet förordat, att där upptagna bestämmelser
om avvisande av invändning, som ej framställts i behörig
ordning, och om förbud mot att hos patentmyndighetens besvärsavdelning
fullfölja talan mot beslutet måtte utgå. Då det dröjsmål som emellanåt kan
föranledas av att det skulle tillkomma besvärsavdelningen att avgöra huruvida
vederbörande har talerätt ej är av alltför stor betydelse, anser jag mig
kunna biträda vad lagrådet sålunda förordat. De smärre ändringar varom lagrådet
i övrigt hemställt beträffande 7 och 8 §§ synas mig likaledes böra vid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

141

tagas, dock att i 7 § sista stycket för tydlighets skull synes alltjämt böra, med
en jämkning av ordalagen, angivas att fråga är allenast örn ansökan som
kungjorts enligt vad i paragrafen är stadgat.

Två av lagrådets ledamöter ha hemställt, att 19 § 1 mom. i det remitterade
förslaget måtte så ändras att patentintrång skall föreligga örn någon på
sätt som angives i lagrummet i förvärvssyfte utnyttjar patenterad uppfinning,
även örn det ej sker yrkesmässigt. Vad dessa ledamöter anfört synes
mig dock ej böra föranleda någon ändring i det remitterade förslaget. De
redaktionella jämkningar som lagrådet förordat beträffande 19 § 2 mom.
liksom ytterligare en redaktionell ändring, för vilken tre av lagrådets ledamöter
uttalat sig i fråga om samma moment, torde böra vidtagas.

Med anledning av vad lagrådet anfört rörande 21 § synas de båda stycken
som upptagits under denna paragraf lämpligen böra betecknas såsom särskilda
moment för att tydligare utmärka deras olika karaktär.

Tre av lagrådets ledamöter ha ansett, att 22 § i det remitterade förslaget
borde utgå på grund av bestämmelsernas sammanhang med frågan om en
översyn av lagstiftningen mot illojal konkurrens. De i paragrafen upptagna
stadgandena torde dock, även örn deras räckvidd är relativt begränsad, vara
av praktiskt värde i avvaktan på en sådan översyn, vilken bland annat torde
böra avse frågan om införande av en s. k. generalklausul. Om en sådan klausul
införlivas med vår lagstiftning, bör givetvis tagas under övervägande i
vad mån sådana särbestämmelser som 22 § i det remitterade förslaget upptager
böra kvarstå. De i paragrafen föreslagna bestämmelserna äro ej ägnade
att försvåra lösningen av nämnda för näringslivet betydelsefulla fråga.

I övrigt torde vissa smärre redaktionella jämkningar böra vidtagas i det
remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer, att förslaget, efter de ändringar som föranledas
av det anförda, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj-.t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

142

Kungl. Majlis proposition nr 176.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.......................................................... 1

Lagförslag............................................................ 2

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 14 januari 1944.

Inledning............................................................. 9

Huvuddragen i patentutredningens förslag............................... 10

Yttranden............................................................ 14

Departementschefen.................................................... 17

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget...................... 18

I. Patenterbarhetsfordringarna....................................... 18

II. Patentanspråk................................................... 27

III. Reglerna örn patentintrång....................................... 35

Allmänna synpunkter.......................................... 35

A. Intrång i beviljat patent.................................... 37

1. Frågan vad som objektivt sett innebär patentintrång....... 37

2. Presumtion örn viss framställningsmetod................... 47

3. Intrångspåföljder......................................... 49

a) Förbudstalan......................................... 49

b) Ersättningsskyldighet vid oaktsamt eller uppsåtligt intrång 52

c) Begränsad ersättningsskyldighet, när intrång sker i god tro 53

d) Presumerad skada..................................... 56

e) Särskild preskriptionstid för ersättningstalan............. 57

f) Straffpåföljd.......................................... 59

g) Vissa sekundära påföljder vid patentintrång m. m........ 60

h) Målsägande........................................... 61

B. Intrång före patents meddelande............................. 62

IV. Invändning i intrångsmål örn patents ogiltighet.................... 75

V. Negativ fastställelsetalan........:................................ 77

VI. Rätt till fortsatt utnyttjande i vissa fall.......................... 79

VII. Ändrade bestämmelser angående förfarandet i patentansökningsärenden 82

A. Antalet beskrivnings- och ritningsexemplar.................... 82

B. Invändningsförfarandet...................................... 83

C. Ändrade bestämmelser om sammansättningen av patentmyndighetens
besvärsavdelning..................................... 86

VIII. Lättnader i fråga om patentavgifter för mindre bemedlade m. m...... 87

IX. Rätten att taga del av patentansökningshandlingar................. 95

X. Ofullständiga eller oriktiga meddelanden örn patentskydd........... 99

XI. Laga domstol i patentmål m. m................................... 106

XII. De nya bestämmelsernas ikraftträdande........................... 113

Bilagor:

Det till lagrådet remitterade lagförslaget............................... 116

Patentutredningens lagförslag......................................... 123

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 mars 1944 ............................ 131

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 mars 1944 ............................ 140

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

134910