Kiingl. Maj:ts proposition nr 62 (Proposition 1954:62)

Kiingl. Maj:ts proposition nr 62.

Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående prisutjämningsavgift
m. m.; given Stockholms slott den 29 januari
195b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de iförslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Fortsatt bemyndigande att meddela föreskrifter om prisutjämningsavgift
begäres för tiden till och med den 30 juni 1955.

I propositionen redogöres för ett betänkande från Södra Sveriges skogsindustriutredning
angående sågverksindustrien i södra Sverige. Förslag
framlägges om inrättande av en särskild lånefond av 5 miljoner kronor för
utlämnande av lån till utbyggnad och rationalisering av sågverk. Nämnda
belopp bör anvisas av ännu icke disponerade prisutjämningsmedel. Vidare
föreslås, att statens hantverksinstitut får av prisutjämningsmedel disponera
100 000 kronor för utökad kursverksamhet för arbetsledare, förmän och
arbetare inom sågverksindustrien. Slutligen hemställes att kommerskollegium
får i uppdrag att genomföra en sågverksinventering.

I propositionen redovisas även en framställning från ett antal skogliga
organ rörande medel för skoglig forskning, avseende bl. a. viss omdisposition
av influtna konjunktur utjämningsavgifter.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 1 saml. Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
januari 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell,
Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson,
frågor om fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift samt disposition
av medel som influtit i form av prisutjämningsavgifter m. m. samt
anför följande.

Prisutjäumingsavgifter m. m. å vissa skogsprodukter
åren 1945—1952.

Alltsedan år 1945 har riksdagen årligen bemyndigat Kungl. Maj :t att,
när behov därav ur prispolitiska synpunkter anses föreligga, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift för varor, som utförs ur
riket. Nu gällande bemyndigande, som meddelats genom riksdagens skrivelse
den 29 april 1953, nr 176, gäller till och med den 30 juni 1954.

Med anledning av 1945 års riksdags beslut utfärdade Kungl. Maj :t den
25 maj 1945 (nr 256) förordning angående prisutjämningsavgift. I denna
förordning — som genom förordningar den 14 juni 1946, nr 282, och den
31 oktober 1947, nr 863, i vissa smärre avseenden ändrats — stadgas bl. a.,
att Kungl. Maj :t må, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas
föreligga, förordna, att viss avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för
vara, som utföres ur riket (1 §), att prisutjämningsavgift utgår enligt grunder
och med belopp, som Kungl. Maj :t bestämmer (2 §), samt att medel, som
inflyter genom uttagande av prisutjämningsavgift, skall fonderas och användas
enligt vad särskilt stadgas (3 §). I övrigt innehåller förordningen
föreskrifter om debitering, uppbörd och redovisning av prisutjämningsavgifter
samt vissa straff- och processrättsliga stadganden. Förordningen, som
ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1946, har sedermera förlängts,
senast genom förordningen den 22 maj 1953, nr 230, till och med den 30
juni 1954.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

Förordnande om prisutjämningsavgift har hittills meddelats endast beträffande
skogsprodukter.

I kungörelser 1947 och 1950 om prisutjämningsavgift å vissa trävaror
föreskrevs bl. a., att dylik avgift ej skulle uttagas beträffande varuparti, för
vilket avgift erlades enligt särskilt avtal. Med Kungl. Maj :ts godkännande
har statliga myndigheter ingått sådana avtal med vissa branschorganisationer,
enligt vilka dessa åtagit sig att av sina medlemmar uppbära en avgift
per viss enhet exporterad vara, här kallad konjunkturutjämningsavgift.

Beträffande de prisutjämnings- och konjunkturutjämningsavgifter, vilka
uttagits före år 1951, torde få hänvisas till den redogörelse, som lämnades i
propositionen nr 80 till 1953 års riksdag.

I december 1950 träffades avtal mellan statens handels- och industrikommission
för Kungl. Maj :t och Kronan samt Svenska cellulosaföreningen,
Svenska trämasseföreningen, Svenska trävaruexportföreningen och Svenska
pappersbruksföreningen om erläggande av konjunkturutjämningsavgifter
vid export av vissa skogsprodukter under år 1951. Avgifterna skulle uppbäras
av vederbörande förening samt överlämnas till riksgäldskontoret. Enligt dessa
avtal inflöt tillhopa ca 666 miljoner kronor, därav för cellulosa och trämassa
samt trävaror sammanlagt 527 miljoner kronor samt för papper 139
miljoner kronor. Nämnda belopp innefattar beträffande trävaror även avgifterna
för januari 1952. Av de inbetalade avgifterna skall enligt avtalen
70 procent (466 miljoner) återbetalas till företagen med 1/5 årligen under
tiden 1958—1962. Enligt senare ingångna tilläggsavtal har viss del omedelbart
tillfallit staten som skatt.

Återstående 30 procent skall fördelas enligt följande grunder:

a) i fråga om cellulosa och trämassa samt trävaror

10 procent (52,7 milj. kr.) till länsstiftelser med ändamål att främja det
enskilda skogsbruket,

10 procent till sociala stiftelser vid varje enskilt företag till förmån för
där anställda arbetare (företagsstiftelser) samt

10 procent till en central social stiftelse till förmån för samtliga inom
skogsindustrien sysselsatta arbetare;

b) i fråga om papper

7 procent (10 milj. kr.) till länsstiftelserna,

20 procent (28 milj. kr.) till företagsstiftelserna samt

3 procent (4 milj. kr.) till Stiftelsen Pappersbrukens forskningsinstitut.

I anslutning till nämnda avtal utfärdades kungörelsen den 3 november
1950, nr 586, om prisutjämningsavgift å vissa trävaror, pappersmassa av
trä samt vissa slag av papp och papper. Denna kungörelse utvidgades sedermera
(1950:652) att avse pappersved samt pappersavfall och makulerade
tryckalster.

Under år 1951 ingicks nya avtal mellan handels- och industrikommissionen
samt cellulosaföreningen, trämasseföreningen och pappersbruksföreningen
om konj unkturutj ämningsavgif ter vid export under år 1952. Förhandlingarna
med trävaruexportföreningen ledde icke till annan överenskommelse

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

än att det år 1950 ingångna avtalet förlängdes att gälla under januari 1952.
I juni 1952 sjönk exportpriset under en i avtalen angiven nivå, varvid konjunkturutjämningsavgifter
upphörde att utgå.

De konjunkturutjämningsavgifter, som influtit enligt sistnämnda avtal,
uppgår till ca 225 miljoner kronor, därav för cellulosa och trämassa 185 miljoner
kronor samt för papper 40 miljoner kronor. Enligt avtalen skall av
dessa avgifter 26 procent (59 milj. kr.) omedelbart tillfalla staten som skatt
i förskott samt 40 procent (90 milj. kr.) återbetalas till företagen. I jämförelse
med avtalet för 1951 minskade sålunda den del, som skulle återgå till
företagen, med 4 (70—66) procent.

Återstoden skall fördelas på följande sätt:

a) i fråga om cellulosa och trämassa

4 procent (7 milj. kr.) till företagsstiftelserna,

3 procent (6 milj. kr.) till av berörda föreningar grundade stiftelser för
teknisk och skoglig forskning samt utbildning,

12 procent (22 milj. kr.) till en fond inom riksgäldskontoret för åtgärder
till fromma för skogsvården (skogsvårdsfonden) samt

15 procent (28 milj. kr.) till en likaledes inom riksgäldskontoret bildad
fond att användas för arbetsanskaffning inom skogsindustrierna vid lågjunktur
eller liknande ändamål (lågkonjunkturfonden);

b) i fråga om papper

6 procent (2 milj. kr.) till företagsstiftelserna,

3 procent (1 milj. kr.) till Stiftelsen Pappersbrukens forskningsinstitut,

10 procent (4 milj. kr.) till skogsvårdsfonden samt

15 procent (6 milj. kr.) till en särskild lågkonjunkturfond för papp- och
pappersindustrien.

Enligt de under år 1951 ingångna avtalen skall andelarna till företagen,
företagsstiftelserna och forskningsstiftelserna i princip utbetalas med 1/5
varje år med början i januari 1959. Kungl. Maj :t kan dock bl. a. vid vikande
konjunkturer medge tidigare utbetalning. Skogsvårdsfonden och lågkonjunkturfonderna
skall användas, när detta efter Kungl. Maj :ts bestämmande
befinnes vara ur konjunktursynpunkt lämpligt. Om lågkonjunkturfondernas
medel icke till fullo tagits i anspråk före den 1 januari 1967, kan
de därefter även disponeras för skogsvårdens främjande, vägbyggnader och
dylikt samt för skoglig och teknisk forskning och utbildning. Skulle medlen
i dessa fonder eller i skogsvårdsfonden icke vara förbrukade den 1 januari
1972, äger företagen då erhålla återstående belopp.

Med några företag, som ej var anslutna till avtalen med cellulosa- och trämasseföreningarna,
träffades separata överenskommelser.

I anslutning till de för år 1952 ingångna avtalen utfärdades kungörelsen
den 21 december 1951, nr 800, med ändring av förut nämnda kungörelse
den 3 november 1950 om prisutjämningsavgift å vissa trävaror m. m. Härigenom
infördes prisutjämningsavgift från och med ingången av år 1952
å vissa slag av trävaror, huvudsakligen rundvirke ävensom bjälkar, sparrar
och sedlar, vilka under år 1951 icke varit belagda med avgift. På grund av

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

de under år 1952 successivt sjunkande exportpriserna upphävdes efter
hand den för de olika varuslagen utgående prisutjämningsavgiften. Kungörelsen
om prisutjämningsavgift å vissa trävaror in. in. upphävdes i sin
helhet från och med den 1 november 1952 genom kungörelse den 23 oktober
1952, nr 663. Kungl. Maj :t beslöt därjämte sistnämnda dag att medgiva
återbäring av prisutjämningsavgifter, som utgått vid export av rundvirke
från och med den 16 augusti 1952.

Beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter torde få hänvisas
till förut angivna proposition nr 80/1953. De i denna framlagda förslagen
godkändes av riksdagen (r. skr. nr 176).

De prisutjämningsmedel, beträffande vilka närmare beslut om användningen
ännu icke meddelats, uppgår till ca 12 miljoner kronor. Vissa riktlinjer
för dispositionen av dessa medel har emellertid godtagits av riksdagen.
Sålunda skall under år 1951 influtna prisutjämningsavgifter för pappersved
och pappersavfall — kvarstående belopp ca 0,6 resp. 4,5 miljoner kronor —
disponeras för skogliga ändamål i vidsträckt mening, som icke i annan
ordning kan tillgodoses. Av prisutjämningsavgifter för sågade trävaror under
år 1951 och januari 1952 skall 2,4 miljoner kronor användas för skogliga
ändamål. Avgifterna under år 1952 för pappersavfall — ca 1 miljon
kronor — skall kunna disponeras för forskningsverksamhet, främst vid
Svenska träforskningsinstitutet, rörande användning av avfallspapper; de
bör även i viss utsträckning kunna tagas i anspråk för att tillgodose sådana
sociala ändamål, som gagnar arbetstagare inom pappersavfallshanteringen.

Framställningar rörande användningen av influtna
prisutjämningsavgifter m. m.

Förslag från Södra Sveriges skogsindustriutredning.

Södra Sveriges skogsindustriutredning har den 17 juni 1953 avgivit ett
betänkande angående sågverksindustrien i södra Sverige (SOU 1953: 19).
Utredningen avser härvid med södra Sverige Götaland samt Svealand med
undantag av Värmlands och Kopparbergs län.

Utredningen framhåller, att på grund av ökade timmertillgånga
r redan under innevarande decennium en stegring av årsproduktionen sågade
trävaror i södra Sverige med 90 000 standards i förhållande till 1951 års
produktionsnivå, 670 000 standards, synes möjlig. Under de följande tre
årtiondena beräknas timmertillgångarna öka ytterligare. Under 1980-talet
torde den årliga produktionen ur råvarusynpunkt kunna stiga med 300 000
standards i jämförelse med 1951.

Sågverksindustriens kapacitet räcker emellertid f. n. icke
till för förädling av de ökande timmertillgångarna. Även om timmertillgångarna
delvis skulle komma att förädlas inom massaindustrien, föreligger
utan tvekan betingelser för en betydande utbyggnad av sågverksindustrien

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

i södra Sverige. Redan under 1950-talet kommer sågverksindustriens nuvarande
praktiska kapacitet att vara otillräcklig i förhållande till den ur råvarusynpunkt
möjliga produktionen. Större ramsågverk bör uppföras; vid
dessa erhålles i regel ett högre sågutbyte och eu bättre produkt än vid cirkelsågarna.
Härvid bör man eftersträva så stora enheter, att sågverksavfallet
kan tillvaratagas som råvara för massaindustrien.

Utredningen har funnit det tveksamt, om enskilda företagare med stöd av
de vanliga kreditanstalterna kan finansiera en utbyggnad av sågverken i erforderlig
omfattning. Anläggningskostnaden för ett enramigt sågverk med
en årsproduktion av omkring 2 000 standards beräknas f. n. uppgå till omkring
en halv miljon kronor. Skall sågverket förses med barlcningsanläggning,
ångtorkningsanläggning, matrum och omklädnadsrum med moderna
sanitära anläggningar tillkommer ytterligare icke oväsentliga kostnader.
Vidare torde uppförande av arbetar- och tjänstemannabostäder i många fall
bli ofrånkomligt. Då anläggningskostnaderna sålunda är stora och det på
längre sikt är fråga om en synnerligen betydelsefull industriell nybyggnad
och ombyggnad, bör särskilda åtgärder vidtagas från statsmakternas sida
för att befordra en ur allmänna synpunkter i hög grad önskvärd investeringsutveckling.
Utredningen föreslår därför, att till en särskild lånefond
ä kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisas ett investeringsanslag
av 25 miljoner kronor för angivna ändamål. Härigenom möjliggöres
även för andra företagare än de sågverksägare, som kunnat draga nytta av
de senaste årens högkonjunktur, att bidraga till den önskvärda utbyggnaden
av sågverksindustrien. Fondmedlen bör förvaltas av statskontoret. Lånen
skall beviljas av Kungl. Maj :t och avse utbyggnad av redan befintliga ramsågverk
eller nybyggnad av sådana. Sågverken bör få en sådan storleksordning,
att de kan förränta även kostnaden för installation av barkningsanläggning.
Lån bör ej beviljas för uppförande av cirkelsågverk. Vid beviljande av lån
bör särskild hänsyn tagas till huruvida den plats, där företaget ligger eller
avses skola uppföras, är lämplig ur exportsynpunkt. Särskild uppmärksamhet
bör vidare fästas vid belägenheten med hänsyn till möjligheterna att
på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt utnyttja sågverksavfallet. Lån bör
icke överstiga 70 procent av den beräknade kostnaden för sågverkets uppförande,
exklusive kostnad för eventuella arbetar- och tjänstemannabostäder.

Utredningen framhåller vidare, att den tekniska utrustningen hos de
mindre sågverken ofta icke är tillfredsställande. Orsakerna till att industrien
icke rationaliserats i önskvärd omfattning är förutom bristande ekonomiska
resurser ovetskap om framstegen inom sågningstekniken, svårigheter att
erhålla sakkunnig hjälp vid en modernisering m. in. En intensifierad upplysande
och konsulterande verksamhet är därför nödvändig. Denna verksamhet
bör ha till syfte icke endast att åstadkomma en förbättring av de
enskilda företagens tekniska utrustning utan även att göra företagarna
uppmärksamma på vilken driftsform, som i det enskilda fallet kan vara
lämpligast. Verksamheten bör inriktas på relativt lång sikt, minst en tio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

årsperiod, och bör avse hela landet. Utredningen förordar, att verksamheten
omhändertages av ett särskilt rationali se ringsorgan, vilket
bör bildas av sågverksindustrien själv och givas formen av en förening, där
sågverksföretagarna och deras organisationer kan ingå som medlemmar.
Statsmakterna föreslås skola tillsätta en opartisk ordförande och eventuellt
ytterligare någon ledamot. Svenska träforskningsinstitutet och fackföreningsrörelsen
bör vara representerade i föreningens styrelse. Kostnaderna för
rationaliseringsorganet under en tioårsperiod beräknas till 3 800 000 kronor.
Hälften av detta belopp belöper på försöksverksamhet -— provning av nya
maskiner o. d. — som skall bedrivas av organet. Utgifterna i övrigt består
av löner till anställda konsulenter, ritare och skrivbiträden samt av kostnader
för publikationer, resor, lokaler m. m. Om ett fristående rationaliseringsorgan
icke anses böra inrättas, föreslår utredningen, att den ifrågasatta
verksamheten skall omhänderhas av kommerskollegium. Till kollegiet bör
då knytas ett expertråd med representanter för industrien, träforskningsinstitutet
och fackföreningsrörelsen. Däremot bör enligt utredningens mening
rationaliseringsverksamheten icke anknytas till träforskningsinstitutet
eller statens hantverksinstitut. Träforskningsinstitutet bedriver icke någon
egen konsulterande verksamhet och det synes icke vara rationellt att sammankoppla
det vetenskapliga arbete, institutet bedriver, med konsultationsverksamhet.
Då rationaliseringsverksamheten är avsedd att omfatta hela sågverksindustrien
och icke blott den del, som möjligen kan sägas bedrivas
under hantverksmässiga former, bör icke heller hantverksinstitutet komma
i fråga. Den föreslagna rationaliseringsverksamheten anses böra finansieras
med de under åren 1951 och 1952 influtna prisutjämningsavgifterna å skogsprodukter.

För att underlätta och påskynda industriens rationalisering ifrågasätter
utredningen, om icke återbetalning av fonderade pr is utjämning
savgifter å skogsprodukter, som skall återbetalas till sågverksföretagarna
år 1958 och senare, kan ske redan före nämnda år. Ett
villkor för en sådan återbetalning skulle vara, att vederbörande företagare
använder medlen för rationalisering.

Särskilda ansträngningar anser utredningen bör göras för att vinna nya
marknader. En handelssekreterare med särskild erfarenhet från
praktisk verksamhet bör därför erhålla i uppdrag att göra marknadsundersökningar
beträffande sågade trävaror i olika länder.

Vissa av missförhållandena inom sågverksindustrien beror enligt utredningens
mening på att den vetenskapliga forskningen inom detta
område varit av alltför liten omfattning. En utbyggnad av träforskningsinstitutet
är därför påkallad. Forskningsrön vid institutet bör snabbt och kontinuerligt
bringas till industriens kännedom. Medel härför bör ställas till
förfogande av statsmakterna.

Beträffande yrkesutbildningen för arbetare och förmän inom
sågverksindustrien erinrar utredningen om vad som i denna fråga anförts
av 1950 års sågverksskoleutredning. Sistnämnda utredning framhöll, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

behovet av yrkesutbildning för arbetare och förmän inom sågverksindustrien
visserligen allmänt vitsordats men att meningarna var delade om i vilken
form denna utbildning borde ske. Vissa branschorganisationer inom sågverksnäringen
hade sålunda uttalat, att de större företagen kunde ordna
utbildningen själva. Från olika håll hade tvekan yppats om möjligheten att
rekrytera elever till en sågverksskola. Sågverksskoleutredningen ansåg emellertid,
att för de mindre sågverken — särskilt i södra Sverige — förelåg ett
utbildningsbehov, som knappast kunde tillgodoses i annan form än vid
särskilda utbildningskurser. Utredningen föreslog därför, att en kursverksamhet
i mindre skala för sågverksarbetare och sågverksförmän försöksvis
borde anordnas i Vislanda. Utbildningen skulle årligen omfatta en tre månaders
praktisk yrkeskurs för arbetare och en sex veckors huvudsakligen
teoretisk kurs för förmän. Vardera kursen skulle mottaga 15—20 elever.

Skogsindustriutredningen uttalar nu som sin mening, att en yrkesutbildning
skulle verksamt bidraga till att avhjälpa vissa brister inom näringen
samt till att öka arbetarstammen. Endast genom en sådan ökning är det
möjligt att genomföra en önskad utbyggnad av industrien. Skogsindustriutredningen
förordar därför, att en försöksverksamhet på detta område
kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits
av 1950 års sågverksskoleutredning.

Enligt nuvarande regler fordras för att ett sågverk skall medräknas i
industristatistiken, att antalet sysselsatta i genomsnitt per år utgör
minst fem personer. För att statistiken skall ge en tillförlitligare bild
föreslår utredningen, att sågverk, som under sågningssäsongen sysselsätter
i genomsnitt minst fyra personer, medräknas. För att följa utvecklingen av
sågverksindustrien i södra Sverige bör industristatistiken bearbetas intensivare
än vad som f. n. sker.

Sågverk med en årsproduktion under 60 standards torde även efter nyssnämnda
ändring i allmänhet falla utanför den årliga redovisningen. I syfte
bl. a. att erhålla en nödig överblick över denna produktion föreslås, att sågverksinventeringar
genomföres vart femte år. Kommerskollegium
bör utföra en sådan inventering avseende år 1953. Materialet från denna
inventering bör utnyttjas för förbättringar av industristatistiken.

Av utredningens 11 ledamöter bär fem avgivit en reservation beträffande
förslaget om en särskild lånefond. Enligt deras uppfattning bör den utbyggnad
av sågverksindustrien, som kan bli nödvändig, ske i fri konkurrens.
Erforderliga medel härför bör anskaffas av det enskilda företaget utan att
stödjande åtgärder vidtages från statens sida.

Yttranden.

Yttranden över betänkandet har avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,
överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
kommerskollegium, statens handels- och industrikommission, fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret, statens hantverksinstitut, länsstyrelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro samt Västmanlands län,
styrelsen för Svenska träforskningsinstitutet, Aktiebolaget Statens Skogsindustrier,
kommittén för produktionsfrämjande åtgärder, Sveriges allmänna
exportförening, Svenska trävaruexportföreningen, Sveriges industriförbund,
Svenska cellulosaföreningen, Svenska pappersbruksföreningen, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, Sydsvenska virkesföreningen, Sveriges
sågverksägares riksförbund, Svenska inlandssågverkens förening, Södra
Sveriges trävaruexportförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt landsorganisationen i Sverige, som bifogat yttranden av
Svenska träindustriarbetareförbundet och Sveriges skogs- och flottningsarbetaraförbund.

Vad beträffar frågan om timmertillgången framhåller domänstijrelsen,
att utredningen vid bedömandet av den kommande produktionsökningen
varit relativt försiktig. Liknande synpunkter har framförts av
landsorganisationen, fackförbunden, Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Åtskilliga remissinstanser
betonar, att utrymme finns för en utbyggnad av industrien. Svenska trävaruexportföreningen
däremot — i vars yttrande Sveriges allmänna exportförening,
Svenska cellulosaföreningen och Svenska pappersbruksföreningen
instämmer — framhåller, att den teoretiskt framkalkylerade ökningen av
sågtimmerproduktionen troligen ej blir tillgänglig på marknaden. Skogsägarna
synes av olika anledningar föredraga att kvarhålla och kapitalisera
vissa delar av skogsproduktionen framför att lösgöra den. Med den åldersoch
dimensionsfördelning, som virkesförråden i södra Sverige äger, kan ett
kvarhållande av timmersortimentet i ett eller flera decennier säkerligen tänkas.
Likartade uttalanden har gjorts av Sveriges industriförbund och
Svenska inlandssågverkens förening. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner
anledning antaga, att avverkningen till följd av brist på arbetskraft
och begränsningar i transportmedel under en tid framåt väsentligt kommer
att understiga den beräknade kvantiteten.

Med anledning av vad utredningen anfört om sågverksindustriens
kapacitet betonas i flera yttranden, att det är angeläget, att barrskogstillgångarna
blir rationellt tillvaratagna och att en utbyggnad av industrien
kommer till stånd. Sveriges skogs- och flottningsarbetareförbund
understryker dock, att förutsättningarna för ökad export bör noggrant övervägas,
innan några definitiva avgöranden sker beträffande industriens utbyggnad.
Sveriges industriförbund anser, att det kan komma att möta svårigheter
att avsätta svenskt sågat virke på exportmarknaderna i den ökade
omfattning, som råvarutillgångarna eventuellt medgiver eller till och med
i oförändrad omfattning. Liknande synpunkter har anförts av Svenska trävaruexportföreningen.
Svenska inlandssågverkens förening anför, att frågan
om att tillvarataga avfallet måste lösas, innan sågverksindustrien bygges
ut. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttalar, att råvarutill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

gången i och för sig icke motiverar särskilda åtgärder i syfte att snabbt öka
förädlingsverkens kapacitet. De av utredningen framlagda siffrorna innebär
endast en genomsnittlig ökning av den tillgängliga råvaran med 1 å 2 procent
per år; inom industrien förekommer redan vid normal produktionsökning
genom rationalisering etc. betydligt högre procenttal. Organisationen
framhåller vidare, att utredningen i högre grad borde ha beaktat, om
icke efter hand helt nya användningsområden för råvaran kommer att
föreligga vid en fortsatt industrialisering. På längre sikt torde en forcerad
export av sågvirke ej vara någon idealisk användning av en av vårt lands
viktigaste industriella råvaror.

Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen, att i första hand
en ökning av ramsågverkens kapacitet bör ske. I åtskilliga yttranden betonas
dock cirkelsågverkcns betydelse i olika avseenden.

Förslaget att inrätta en särskild lånefond avstyrkes i övervägande
antalet remissvar. Enligt kommerskollegiets uppfattning har utredningen
icke styrkt, att en önskvärd utbyggnad av sågverksindustrien ej skulle kunna
komma till stånd utan statens lånemedverkan. Svenska trävaruexportföreningen
anför, att om ett stadigvarande utbud av råvara kommer att förefinnas
i marknaden utöver den nuvarande industriens behov och om prisläget
på denna råvara blir sådant, att en nybyggd industri kan förräntas, så
kommer även en sådan industri att växa fram utan statliga stödåtgärder.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län kan icke tillstyrka förslaget bl. a. på grund
av ovissheten om möjligheterna att finna avsättning för en ökad virkesproduktion.
Länsstyrelsen i Kronobergs län befarar att en forcerad nyanläggning
av stora ramsågverk kan få till följd att åtskilliga av de befintliga fasta
cirkelsågverken måste nedlägga driften, vilket kan medföra stora sociala
och ekonomiska olägenheter. Den alltmer hårdnande konkurrensen på utlandsmarknaden
torde för övrigt leda till att sågverksindustrien — utan att
särskilda åtgärder behöver vidtagas — utvecklas i enlighet med de riktlinjer,
som utredningen angivit såsom önskvärda. Länsstyrelsen i Kristianstads
län anför, att erfarenheterna har visat, att sågverksindustrien väl förstått
att anpassa sig efter råvarutillgångarna. Enligt länsstyrelsens i Hallands län
uppfattning torde den pågående utbyggnaden av statens skogsindustrier och
skogsägarnas kooperativa träförädlingsföretag utgöra en tillräcklig garanti
för att eu behövlig utbyggnad av sågverksindustriens kapacitet icke eftersättes.
En statlig långivning för finansiering av investeringar inom sågverksindustrien
innebär risk för överdimensionering eller snedvridning av produktionskapaciteten.
Skogsstyrelsen anser i likhet med ett antal skogsvårdsstyrelser
att i första hand andra vägar bör prövas för att stimulera en utbyggnad
av sågverksindustrien. Ett eventuellt statligt kreditunderstöd, som
ensidigt skulle gynna tillkomsten av ramsågverk, kan styrelsen icke tillstyrka.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ansluter sig till reservanterna i utredningen
och framhåller, att med de stora lånebehov staten f. n. har, måste den
största återhållsamhet iakttagas gentemot krav på nya lånemedelsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

Fullmäktige i riksbanken förutsätter, att när det gäller lånebehov av den
relativt begränsade storleksordning, varom här är fråga, samt därtill avseende
eu successiv utbyggnad under en följd av år, kreditinstituten skall vara
villiga och äga möjlighet att tillgodose dylika kreditanspråk. Även statskontoret
och arbetsmarknadsstyrelsen anser sig av liknande skäl icke kunna
tillstyrka förslaget om en lånefond.

Utredningens förslag i denna del tillstyrkes av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, domänstyrelsen, fyra länsstyrelser samt landsorganisationen
i Sverige. Riksförbundet anser, att enskilda företagare knappast kan
genomföra nödiga rationaliseringar med nu gällande kreditrestriktioner, om
icke den av utredningen föreslagna lånefonden kommer till stånd. Landsorganisationen
åberopar yttranden av Svenska träindustriarbetareförbundet
samt Sveriges skogs- och flottningsarbetareförbund. Träindustriarbetareförbundet
befarar att utvecklingen icke kommer att gå i önskvärd takt. Med
hänsyn till svårigheterna att aktualisera mera långtgående åtgärder tillstyrker
förbundet förslaget om en lånefond. Förbundet framhåller, att ägosplittringen
i södra Sverige beträffande skogen — 156 000 enskilda skogsägare
disponerar 75 ä 80 procent av all skog — kommer att utgöra ett allvarligt
hinder, då det gäller möjligheterna att anlägga större produktionsenheter.
Utbyggnaden är dock så angelägen, att ytterligare åtgärder bör övervägas,
om det skulle visa sig att utredningens förslag om en lånefond icke är tillräckligt.
I detta sammanhang uttalar förbundet, att frågor om strukturförändringar
av södra Sveriges sågverksindustri liksom dess stabilisering på
lång sikt skulle kunna lösas snabbare och smidigare, om samhället ägde eller
på annat sätt hade ett mera avgörande inflytande över skogen. Men även
under nuvarande ägandeförhållanden bör den rationellt byggda och drivna
träförädlingsindustriens råvaruförsörjning tryggas på ett effektivt sätt. En
utveckling i rätt riktning vore, att förädlingsindustrien själv gavs möjlighet
att förvärva erforderlig skogsmark. Betydligt starkare skäl talar för att industrien
äger råvaran än att jordbrukare och andra enskilda, som icke förädlar
skogen själva, skall vara i besittning av den, särskilt som de enskilda
skogsägarna icke visar samma intresse för skogsvården som industribolagen
och staten. En annan utväg är att skogsägarna genom sina föreningar i högre
grad än nu är fallet etablerar sig som storföretagare inom träförädlingsindustrien.
Frågan om förhållandet mellan råvaran och förädlingsindustrien
måste förr eller senare finna en radikal lösning, om ej näringen själv kan
anpassa sig till sina egna och samhällets intressen. Skogs- och flottningsarbetareförbundet
har framfört motsvarande synpunkter.

Utredningens förslag att inrätta ett särskilt rationaliseringsorgan
tillstyrkes i huvudsak av kommerskollegium, flertalet länsstyrelser,
fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges sågverksägares riksförbund, landsorganisationen och Sydsvenska
virkesföreningen. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation föreslår,
att verksamheten anknytes till statens hantverksinstitut. Hantverksinstitutet
hemställer om ökade medel för att intensifiera institutets rationalise -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

rings- och konsultationsverksamhet på ifrågavarande område. De arbetsuppgifter,
som avser att tillgodose behoven av rationalisering och fortbildning
för den mindre och medelstora sågverksindustrien faller helt inom
institutets arbetsområde. I samarbete med bl. a. Sveriges sågverksägares
riksförbund har institutet regelbundet anordnat kurser för sågverksägare
samt ett flertal kurser i rationell klingvård.

Domänstijrelsen anser, att verksamheten icke bör utbyggas mer än nödvändigt
och därför helst bör inordnas under kommerskollegium. Skogsstyrelsen
förordar anslag av tillfällig natur till organ som är verksamma inom
detta område.

Förslaget att inrätta ett rationaliseringsorgan avstyrkes i åtskilliga yttranden.
Kommittén för produktionsfrämjande åtgärder anser, att staten ej
bär anledning vidtaga åtgärder för att inrätta ett sådant organ för sågverksindustriens
del. Det bör emellertid kunna uppdragas åt Svenska träforskningsinstitutet
att efter eventuell komplettering med sakkunnig personal
biträda företag, som önskar rationalisera. Arbetsmarknadsstyrelsen anser
att företagareföreningarna bör kunna utnyttjas för de av utredningen föreslagna
uppgifterna.

Sveriges industrijörbund delar utredningens uppfattning, att sågverksindustrien
i södra Sverige f. n. i viss utsträckning företer en sådan struktur
och sådana arbetsformer, som måste betraktas såsom mindre rationella. Förbundet
avstyrker emellertid inrättandet av ett särskilt rationaliseringsorgan.
De företag, som arbetar med omoderna eller alltför små anläggningar, torde
nödgas att i större utsträckning än vad hittills skett vidtaga rationaliseringsåtgärder,
om de önskar bestå i konkurrensen. Det synes vidare vara
högst ovisst vad ett nytt rationaliseringsorgan skulle kunna göra för insatser,
som icke redan bestående byråer och experter på detta område kan
utföra lika bra eller bättre. Likartade synpunkter anföres av Svenska trävaruexportföreningen,
i vars yttrande Sveriges allmänna exportförening,
Svenska cellulosaföreningen och Svenska pappersbruksföreningen instämmer,
samt Svenska inlandssågverkens förening.

Statskontoret anser, att det bör ankomma på sågverksnäringen själv att
svara för kostnaderna för en rationalisering av sågverksindustrien.

Förslaget om återbetalning av pri sutjämning smedel före
år 1958 avstyrkes endast av fullmäktige i riksgäldskontoret. Ett bifall till
förslaget skulle innebära en ytterligare belastning på riksgäldskontoret och
ökade anspråk på den redan i hög grad ansträngda lånemarknaden. Om sådan
återbetalning ändå anses böra ske, förutsätter fullmäktige, att största
törsiktighet kommer att iakttagas därvid. Fullmäktige i Sveriges riksbank
anser, att frågan bör bedömas i ett större sammanhang och efter en mera
ingående prövning.

De övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del, tillstyrker en återbetalning.
Sveriges industriförbund, Svenska trävaruexportföreningen och
Sveriges sågverksägares riksförbund anser emellertid att en återbetalning bör
ske utan villkor. Rätt att återbekomma prisutjämningsavgift redan före

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

1958 bör stå öppen för alla företag inom träindustrien, som inbetalt dylik
avgift, och återbetalningen bör icke heller begränsas till företagen inom
södra Sverige. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund föreslår, att villkoret
för tidigare återbetalning av fondmedel ändras så, att förslagsvis 50
procent av medlen redovisas i form av förbättringsarbeten, men att resten
får användas så som företagaren själv finner för gott.

Utredningens förslag om en handelssekreterare avstyrkes av
Svenska trävaruexportföreningen, handels- och industrikommissionen,
kommerskollegium och länsstyrelsen i Malmöhus län. Mot förslaget anföres
bl. a., att den bästa kontakten med exportmarknaderna uppehälles genom
agenter och representanter, som redan till stort antal finns praktiskt taget
över hela världen. Landsorganisationen och vissa länsstyrelser tillstyrker
emellertid utredningens förslag.

Förslaget om intensifierad forskning genom utbyggnad av träforskningsinstitutet
tillstyrkes i ett flertal yttranden. Styrelsen för träforskningsinstitutet
anför, att utredningens uppfattning i allt väsentligt sammanfaller
med vad Stiftelsen Svensk träforskning framhållit i samband med sitt till
Kungl. Maj: t ingivna förslag till nytt avtal för institutet för tiden efter den 1
juli 1954. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om icke den försöksverksamhet,
provning av nya maskiner o. dyl., som enligt utredningens förslag
skulle åligga det tilltänkta rationaliseringsorganet och som skulle draga
hälften av kostnaderna för detta organ, bör anförtros åt träforskningsinstitutet.
Statens hantverksinslitut hemställer, att för sågverken aktuella undersöknings-,
försöks- eller forskningsarbeten inom institutets verksamhetsområde
uppdrages åt hantverksinstitutet.

Vad utredningen anfört i fråga om yrkesutbildning biträdes av
flertalet remissinstanser. Statens hantverksinstitut anför, att frågan om fortbildning
av arbetsledare, förmän och arbetare inom sågverksindustrien snarast
bör lösas. Sådan fortbildning bör ske med lämpliga kurser i olika delar
av landet. Institutet har anordnat dylika kurser, men till följd av bristen på
medel har de icke på långt när fått önskvärd omfattning. Medel bör därför
ställas till institutets förfogande för anordnande av sådana kurser i den omfattning,
som är nödvändig för att utbilda erforderligt antal yrkesmän. Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation anser, att kursverksamheten
bör anknytas till hantverksinstitutet. Skogsstyrelsen anser för sin del, att
en verklig sågverksskola behövs.

Svenska inlandssågverkens förening delar utredningens uppfattning, att
frågan om yrkesutbildning är av stor betydelse. Innan försöksverksamheten
beslutas, måste emellertid undersökas, om tillräckligt många elever kan påräknas.
Domänstyrelsen tillstyrker utredningens förslag om yrkesutbildning
såvitt gäller arbetare vid de mindre sågverken. Vid de större industrierna
bör utbildningen ombesörjas av företagen. Liknande uttalande har gjorts
av Aktiebolaget Statens skogsindustrier. Svenska trävaruexportföreningen
anser, att yrkesutbildningen bäst omhänderhaves av sågverksföretagen
själva, men har i och för sig ingen erinran mot förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

Statskontoret finner bärande motiv icke föreligga att ens på försök igångsätta
en utbildningsverksamhet. Ämbetsverket understryker, att sågverksskoleutredningen
själv varit tveksam om tillräckligt underlag fanns för en
försöksskola av detta slag.

Förslaget om förbättringar av industristatistiken samt inventering
av sågverk tillstyrkes av samtliga remissinstanser, som yttrat
sig i denna fråga, utom Södra Sveriges trävaruexportförening. Föreningen
anser den ifrågasatta kompletteringen av industristatistiken praktiskt
värdelös. Kommerskollegium framhåller, att ofullständigheten i statistiken
beträffande de mindre sågarna uppmärksammats vid ett flertal tillfällen.
Kollegium kan genomföra en första sågverksinventering avseende år 1953
under förutsättning att erforderliga medel härför ställs till kollegiets förfogande.
Kollegium är vidare berett att med ledning av erfarenheterna från
en sådan inventering söka åstadkomma förbättringar av den årliga industristatistiken.

Framställning från vissa skogliga organ.

I en gemensam framställning (skr. 7/11 1953) har ett antal skogliga organ
— domänstyrelsen, skogshögskolan, statens skogsforskningsinsfitut. Sveriges
skogsägareförbund, Svenska skogsvårdsföreningen, Föreningen skogsarbeten
och domänstgrelsens arbetsstudieavdelning, Föreningen för växtförädling
av skogsträd, Föreningen Värmlands skogsarbetsstudier samt Mellanoch
Sydsvenska skogsbrukets arbetsstudier —- anfört i huvudsak följande.

På grund av bristande medel har många skogliga forskningsuppgifter icke
kunnat lösas. På åtskilliga hithörande områden är våra kunskaper alltjämt
generande små. Den skogliga forskningen måste därför intensifieras.

1946 års högskoleutredning föreslog en upprustning av skogshögskolan;
denna upprustning har emellertid ännu endast delvis kommit till stånd. Förbättrade
resurser vid skogshögskolan kan omedelbart omsättas i en intensivare
verksamhet och är samtidigt också en förutsättning för rekryteringen
av dugliga forskare, som alltjämt är otillräcklig. Även statens skogsforskningsinstitut
har otillräckliga resurser i förhållande till de angelägna forskningsuppgifter,
som åvilar institutet.

Forskning bedrives även av andra organ, såsom Föreningen för växtförädling
av skogsträd och skogsbrukets arbetsstudieavdelningar. Sådan forskning
finansieras av domänverket och enskilda företag; även prisutjämningsmedel
har — genom fonden för skoglig forskning — kunnat disponeras. Vid
sidan av prisutjämningsmedlen har för fri forskning kunnat tagas i anspråk
medel från fonden för slcogsvetenskaplig forskning. Denna fond, som tillskapades
år 1918 genom bidrag från enskilda, uppgick vid årsskiftet 1952/
53 till ca 600 000 kronor med en ränteavkastning av omkring 25 000 kronor.

I detta sammanhang framhålles även att i vart fall det större skogsbruket
under senare år anslagit mycket betydande belopp till skoglig forskning.

Den nyssnämnda fonden för skoglig forskning tillkom år 1946, då av pris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 62.

utjämningsmedel avsattes 11 miljoner kronor för detta ändamål. Sedermera
har fonden tillförts ytterligare 2,5 miljoner kronor av prisutjämningsmedel.
Förutom avkastningen, som de senaste åren uppgått till ca 320 000 kronor,
får fondens kapitalmedel tagas i anspråk för stöd åt skoglig forskning, dock
icke utan Kungl. Maj :ts medgivande i sådan utsträckning, att fondens kapital
nedgår under 8 miljoner kronor. Från fonden har hittills lämnats ett årligt
bidrag av 120 000 kronor till Föreningen för växtförädling av skogsträd,
varjämte de förut nämnda arbetsstudieavdelningarna under de senaste åren
erhållit årliga bidrag mellan 100 000 och 200 000 kronor; härigenom har sålunda
huvuddelen av fondens ränteinkomster förbrukats. Fondstyrelsen är
av den uppfattningen, att även anslag ur fonden, som innebär avsevärd kapitalminskning,
skulle kunna beviljas till angelägna forskningsuppgifter, om
visshet erhålles om att ytterligare medel kommer att anvisas för central
forskning.

Den skogliga forskningen har beaktats vid överenskommelserna om konjunkturutjämningsavgifter.
Enligt överenskommelserna om uttagande av avgift
under år 1951 skall viss del av avgifterna — ca 63 miljoner kronor —
under åren 1958—1962 tillföras de s. k. länsstiftelserna för åtgärder till gagn
för det enskilda skogsbruket inom respektive län. Dessa stiftelser är sammansatta
på sådant sätt, att hälften av deras ledamöter utses av vederbörande
skogsindustrier och den andra hälften av slcogsvårdsstyrelser och
skogsägareföreningar med landshövdingen som opartisk ordförande. Vid
dispositionen av länsstiftelsernas medel har man hittills strävat efter att
finna ändamål, som är av gemensam betydelse för skogsbruket i länet i dess
helhet; i viss utsträckning har man även sökt tillgodose ändamål, som är
gemensamma för hela landet, t. ex. Föreningen för växtförädling av skogsträd
in. fl. Enligt överenskommelserna beträffande konjunkturutjämningsavgifter
för år 1952 skall viss del tillfalla en särskild skogsvårdsfond. Fonden
uppgår till ca 26 miljoner kronor. Till följd av konjunktur omslaget under
1952 blev denna fond emellertid icke av den storleksordning, som man
ursprungligen avsett. Det ankommer på fondens styrelse att föreslå medlens
användning; någon styrelse har ännu icke tillsatts. Först sedan denna styrelse
utarbetat en plan för medlens disposition kommer det att framgå, om
en mera väsentlig del av medlen blir disponibel för skoglig forskning. Med
hänsyn till vad förut anförts om disposition av medel ur fonden för skoglig
forskning yrkas i framställningen, att styrelse för fonden tillsättes redan
nu.

Sammanfattningsvis uttalas, att för sådana skogliga forskningsuppgifter,
som icke handhas av skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet, f. n.
disponeras fonden för skoglig forskning och fonden för skogsvetenskaplig
forskning, sammanlagt ca 12,5 miljoner kronor. Med hänsyn till de omfattande
forskningsuppgifterna är detta belopp otillfredsställande. Sedan betydande
belopp av pris- och konjunktur utjämningsavgifter avsatts för andra
ändamål än rent skogliga, kvarstår följande medel, som väsentligen torde
ha avsetts att komma skogsbruket till godo:

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

länsstiftelserna............................ 63 milj. kr.

skogsvårdsfonden ........................ 26 »

odisponerade prisutjämningsavgifter........ 12 »

Summa 101 milj. kr.

Med hänsyn till vikten av central skoglig forskning bör en betydande del
av här angivna medel ställas till förfogande för sådan forskning, främst genom
att tillföras fonden för skoglig forskning. I anslutning härtill påyrkas
en sådan ändring i överenskommelserna om konjunkturutjämningsavgift
under år 1951, att viss del, förslagsvis tredjedelen av de medel, som avsetts
för länsstiftelserna, i stället anvisas för central skoglig forskning. Vidare
hemställes, att 5 miljoner kronor anvisas till fonden för skoglig forskning
av ännu odisponerade prisutjämningsavgifter.

Skogsstyrelsen (skr. 7/11 1953) anser sig ej kunna tillstyrka förslaget i
nyssnämnda framställning om ändring av avtalet rörande 1951 års konjunkturutjämningsavgifter
i fråga om medel till länsstiftelserna. Ett bifall till
detta förslag skulle innebära, att skogsbrukets andel i kostnaderna för den
centrala forskningen skulle drabba vissa landsdelar och intressenter orättvist
samt att länsstiftelsernas möjligheter att genom en kraftig engångsinsats
förbättra skogsbrukets produktionsmöjligheter skulle väsentligt
minskas. I detta sammanhang framhålles behovet av skogsvägbyggnad. De
medel som tillkommer länsstiftelserna, behövs sålunda väl för hittills förutsedda
ändamål. Vid bedömning av frågan om finansiering av den centrala
skogliga forskningen bör i första hand avgöras, hur kostnaderna skall fördelas
på staten och skogsbruket. Styrelsen hemställer om en utredning angående
den centrala skogliga forskningens framtida finansiering. Styrelsen
biträder yrkandena i framställningen i vad avser tillsättning av styrelse för
skogsvårdsfonden samt anvisning av medel till fonden för skoglig forskning
av ännu odisponerade prisutjämningsavgifter, varigenom det blir möjligt att
även under tiden för den av styrelsen begärda utredningen lämna erforderligt
stöd åt aktuella forskningsuppgifter. Motsvarande yrkanden har gjorts
av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (skr. 9/11 1953).

Här må vidare erinras, att föregående års riksdag framhöll (JoU 42;
r. skr. 423) — med anledning av väckt motion angående tryggande av skogsbrukets
utveckling och ställning —- att det var angeläget, att ett avsevärt
belopp av de prisutjämningsavgifter, som kunde bli disponibla för skoglig
forskning, tillfördes fonden för skoglig forskning.

Departementschefen.

Kungl. Maj:t har sedan den 1 juli 1945 haft xåksdagens bemyndigande att
för stabilisering av den inhemska prisnivån uttaga prisutjämningsavgift
vid export av varor. Syftet med avgiften har angivits vara att förhindra

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

att höga utlandspriser på vissa varor verkar prisstegrande inom landet. Det
har förutsatts att när fråga uppkommer om att uttaga prisutjämningsavgift
man bör söka nå överenskommelse därom med vederbörande exportörer.
Härutöver har uttalats att, vid övervägande av spörsmål rörande prisutjämningsavgift,
i varje särskilt fall jämväl andra synpunkter än de rent prispolitiska,
bl. a. handelspolitiska synpunkter, bör vinna beaktande. Bemyndigandet
att uttaga prisutjämningsavgift gäller f. n. till innevarande budgetårs
utgång.

Hittills har prisutjämningsavgift endast uttagits på skogsprodukter. I de
flesta fall har det visat sig möjligt att träffa avtal med berörda organisationer
eller företag om utgående avgifter, i detta sammanhang benämnda konjunkturutjämningsavgifter.
I huvudsak som komplettering härtill har prisutjämningsavgifter
uttagits genom formellt åläggande för exportörer, som
icke anslutit sig till avtalen.

Som framgår av det föregående upphörde uttagandet av pris- och konjunkturutjämningsavgifter
under år 1952 till följd av den då inträffade
prisnedgången. I propositionen nr 80 till 1953 års riksdag angående prisutjämningsavgift
in. m. anförde jag, att i dåvarande läge omedelbart behov av
att uttaga prisutjämningsavgift ej förelåg. Jag framhöll emellertid, att de
senaste årens erfarenheter givit vid handen, att tvära omkastningar i prisutvecklingen
kunde inträffa, särskilt för sådana råvaruinässiga produkter,
på vilka den svenska exporten till mycket stor del är uppbyggd. Dessa omkastningar
hade mycket kännbara återverkningar på vårt inhemska kostnadsläge.
Då det icke var uteslutet att liknande omständigheter som de,
vilka under åren 1950 och 1951 medförde kraftiga prisförskjutningar i vår
utrikeshandel, åter kunde inträffa, borde bemyndigandet för Kungl. Maj:t
att uttaga prisutjämningsavgift förlängas t. o. in. den 30 juni 1954. Med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag lämnade riksdagen Kungl. Maj :t ifrågavarande
bemyndigande.

I proposition nr 20 till årets riksdag med förslag till allmän förfogandelag
m. in. har bl. a. framlagts förslag till allmän ransoneringslag, vari upptages
bestämmelser om uttagande av prisutjämningsavgift. Sådan avgift kan enligt
förslaget, då lagen är i tillämpning, uttagas vid utförsel ur riket av förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen. Avgift kan
sålunda utgå på grundval av försörjningsmässiga synpunkter. På samma
grunder, som jag tidigare anfört, anser jag emellertid, att Kungl. Maj:t härutöver
av främst prispolitiska skäl alltjämt bör äga befogenhet meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift. Bemyndigandet för
Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgift torde därför böra förlängas förslagsvis
med ett år t. o. in. den 30 juni 1955. Liksom hittills bör det göras
generellt.

Riksdagen har tidigare vid upprepade tillfällen haft att taga ställning till
frågor rörande disposition av influtna prisutjämningsavgifter. I detta sam2
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 62.

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

manhang finns anledning att anmäla de förslag, som framlagts av Södra Sveriges
skogsindustriutredning i ett betänkande om sågverksindustrien i södra
Sverige.

Underlaget för utredningens förslag är eu beräknad kraftig ökning av
timmertillgångarna i södra Sverige. Utredningen anser nödvändigt, att sågverksindustrien
bygges ut för att motsvara de krav i fråga om kapacitet,
som de ökande timmertillgångarna kommer att innebära. För att möjliggöra
denna utbyggnad bör enligt utredningens mening åtgärder vidtagas på två
linjer. Dels föreslås upprättande av en lånefond om 25 miljoner kronor. Härvidlag
anmäler emellertid fem av utredningens 11 ledamöter avvikande mening.
Dels föreslår utredningen, att ett särskilt rationaliseringsorgan inrättas.
Kostnaderna för ifrågavarande organ beräknas för en tioårsperiod till
3,8 miljoner kronor och anses böra bestridas av prisutjämningsmedel.

Som framgår av de yttranden över utredningens förslag, vilka återgivits
i det föregående, har vissa remissinstanser ansett, att den verkliga ökningen
av sågtiminerproduktionen blir mindre än den av utredningen beräknade och
att särskilda åtgärder för att utvidga sågverksindustriens kapacitet ej är erforderliga.
I åtskilliga remissyttranden har anförts, att sågverksindustrien
utan stöd av staten kan genomföra en behövlig utbyggnad och rationalisering.

Även om ökade timmertillgångar icke blir tillgängliga på marknaden i den
utsträckning, som utredningen förutsatt, är det enligt min mening önskvärt,
att betingelser skapas för en utbyggnad av sågverksindustrien i södra
Sverige. Härigenom kan kapaciteten ökas och produkterna förbättras. I likhet
med flertalet remissinstanser förutsätter jag, att en sådan utbyggnad i
stor utsträckning kan genomföras utan finansiell medverkan från statens
sida. En väsentlig del av de medel, som erfordras, torde i vanlig ordning
kunna erhållas genom banker och andra kreditinrättningar. Jag förutsätter
också, att redan befintliga företag i icke obetydlig utsträckning kan disponera
egna medel för ombyggnad, maskinanskaffning och andra åtgärder,
som syftar till förbättrad kapacitet. Man måste emellertid räkna med att i
en del fall svårigheter kan uppstå att erhålla lån till nyinvesteringar i den
utsträckning som erfordras för att projekten skall kunna realiseras. Speciellt
torde delta gälla den del av kapitalbehovet, som ligger mellan vad som
täcks av banklån mot normala säkerheter och den mest riskbärande delen,
som bör tillskjutas av företaget självt. Med hänsyn härtill vill jag förorda att
en särskild lånefond av mindre omfattning än utredningen tänkt sig inrättas
med huvudsakligt syfte att tjäna som komplettering till övriga till buds
stående lånemöjligheter. Jag beräknar för ändamålet 5 miljoner kronor samt
föreslår, att detta belopp anvisas av ännu icke disponerade prisutjämningsmedel,
i första hand avgifter som influtit vid export av sågade trävaror. Fonden
bör förvaltas av statskontoret enligt bestämmelser, som det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda. Låneärendena bör avgöras av Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Härvid bör självfallet
gälla att lån endast bör medgivas efter noggrann prövning i varje särskilt

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

fall av förutsättningarna för företagets bärighet på längre sikt med hänsyn
hl. a. till anläggningens tekniska karaktär samt företagets läge, råvaruför»
sörj ning och avsättningsmöjligheter.

Med anledning av skogsindustriutredningens förslag om inrättande av ett
rationaliseringsorgan vill jag framhålla, att ett betydande behov av rationalisering
utan tvivel föreligger. Såsom anförts i åtskilliga remissyttranden
synes det emellertid icke nödvändigt att för detta ändamål inrätta ett särskilt
organ. I detta sammanhang bör nämnas, att sakkunniga, som tillkallats
för att utreda frågan om ett nytt avtal angående driften vid Svenska träforskningsinstitutet,
i ett nyligen avgivet betänkande föreslagit, att visst belopp
av prisutjämningsmedel skall tilldelas institutet. Härvid har de sakkunniga
förutsatt, att av ifrågavarande belopp ca 50 000 kronor om året
skall disponeras för avlöning m. m. till två konsulenter med uppgift att
medverka till rationalisering av de mindre sågverken. Jag avser att återkomma
härtill i ett senare sammanhang, nämligen när frågan om nytt avtal
angående driften av institutet skall underställas årets riksdag. Jag torde
därvid även få anmäla den av skogsindustriutredningen berörda frågan om
stöd åt forskning vid träforskningsinstitutet.

Förslaget om återbetalning på vissa villkor av pris- och konjunkturutjämningsmedel
före år 1958 är jag f. n. icke beredd tillstyrka — tillräckliga
skäl synes mig ej föreligga att nu frångå de rätt nyligen träffade avtalen
i ämnet. Ej heller kan jag tillstyrka utredningens förslag om en särskild
handelssekreterare för att undersöka marknadsförhållandena för sågade
trävaror i olika länder — det härmed avsedda syftet torde i viss utsträckning
kunna tillgodoses genom den utbyggnad av vår kommersiella representation,
som under senare år skett bl. a. genom utsändande av handelssekreterare
med generellt kommersiella uppgifter.

Vad beträffar behovet av yrkesutbildning har utredningen förordat, att
ett av 1950 års sågverksskoleutredning framlagt förslag om försöksvis anordnad
kursverksamhet för arbetare och förmän inom sågverksindustrien
kommer till stånd. Lämpligt synes vara att pröva möjligheterna att på olika
vägar tillgodose behovet av yrkesutbildning på detta område. Jag vill här erinra,
att statens hantverksinstitut anordnat vissa kurser för arbetsledare,
förmän och arbetare inom sågverksindustrien. Härutöver har institutet
anordnat särskilda kurser för sågverksägare, vid vilka även rationaliseringsspörsmål
beaktats. Från institutets sida har framförts önskemål om ytterligare
medel för att intensifiera denna kursverksamhet. I avvaktan på ett slutligt
ställningstagande till sågverksskoleutredningens förslag förordar jag,
att hantverksinstitutet beredes tillfälle att utöka sin kursverksamhet på detta
område. Jag föreslår, att för ändamålet av prisutjämningsavgiftsmedel avsättes
100 000 kronor. Kungl. Maj :t torde böra få meddela närmare bestämmelser
rörande dispositionen av dessa medel.

Jag biträder utredningens förslag, att åt kommerskollegium bör uppdragas
att genomföra en sågverksinventering. Kostnaderna för denna inventering,
vilka enligt vad jag inhämtat från komerskollegium uppskattas till ca 20 000
kronor, torde få bestridas med anlitande av prisutjämningsavgifter. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 62.

ledning av erfarenheterna från denna inventering bör frågan om ändringar
av industristatistiken övervägas.

Jag övergår härefter till de framställningar från olika skogliga organ, för
vilka en redogörelse lämnats i det föregående. Förslaget att viss del av de
konjunkturutjämningsmedel, som avsetts för de s. k. länsstiftelserna — dessa
medel uppgår sammanlagt till ca 63 miljoner kronor — skall få tagas i anspråk
för central skoglig forskning anser jag beaktansvärt. Det finns anledning
förmoda, att en viss omfördelning av dessa medel, som ger de på den
skogliga forskningens område ledande institutionerna förbättrade resurser,
skulle vara skogsbruket i dess helhet till större gagn än en splittring av
medlen på en rad lokala organ och ändamål. Bestämmelserna om disposition
av konjunkturutjämningsavgifterna kan emellertid ändras endast efter överenskommelse
mellan Kungl. Maj :t och vederbörande branschorganisationer.
Med hänsyn till vad jag nyss anfört anser jag att möjligheterna att ernå en
ändring i detta hänseende av överenskommelserna bör närmare undersökas.

Innan slutlig ståndpunkt tagits till frågan, huruvida vissa för länsstiftelserna
avsedda medel kan komma att disponeras för central skoglig forskning,
bör det knappast komma i fråga, att ytterligare medel av influtna
prisutjämningsavgifter anvisas till fonden för skoglig forskning.

De skogliga organen har vidare förordat, att styrelsen för skogsvårdsfonden
skall tillsättas redan nu. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
med beaktande av vad i denna del anförts pröva när denna styrelse bör tillsättas.

Det av skogsstyrelsen och skogsägareföreningarnas riksförbund framförda
förslaget att verkställa en utredning om den centrala skogliga forskningens
framtida ställning torde få närmare prövas inom jordbruksdepartementet.

Åberopande vad i det föregående anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen

att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden
t. o. in. den 30 juni 1955 att, med iakttagande av vad i det
föregående anförts, meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift; samt

att godkänna vad jag föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj.''t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Ljungar.

547037 Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag