Kiingl. Maj:ts proposition nr 58 (Proposition 1948:58)

Kiingl. Maj:ts proposition nr 58.

Nr 58.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
sambruksföreningar m. m.; given Stockholms slott
den 16 januari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sambruksföreningar;

2) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag;

3) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805)
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

5) lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117); samt

6) lag om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Sammanfattning.

Det vid förevarande proposition fogade förslaget till lag om sambruksföreningar
avser att giva rättsliga grunder för ekonomiska föreningar, som
avse gemensamt jordägande och sambruk. Lagförslaget ansluter sig nära
till 1911 års lag om ekonomiska föreningar. Från denna lag företer förslaget
dock åtskilliga avvikelser, vilka betingats av sambruksföreningarnas säregna
natur.

För drivande av gemensamt jordbruk skall enligt förslaget tillskapas en
särskild typ av ekonomisk förening, kallad sambruksförening. En sådan
förening skall kunna bildas antingen av grannar i en by, vilka sammanskjuta
sina ägor och överlåta dessa på föreningen, eller ock genom att ett
antal lantarbetare eller andra i jordbruk kunniga personer bilda en förening,
som förvärvar eller arrenderar en större jordegendom för gemensamt
bruk. Föreningarna skola centralt registreras hos lantbruksstyrelsen.
För registrering fordras bland annat, att en ekonomisk plan för föreningens
verksamhet antagits. Planen skall i samband med registreringen hos lantbruksstyrelsen
underkastas en saklig granskning ur jordbruksekonomisk
synpunkt.

Medlemmarna i en sambruksförening skola vara såväl berättigade som
förpliktade att själva deltaga i jordbruksarbetet. I lagförslaget uppställes i
anslutning härtill det kompetenskravet på medlemmarna, att dessa skola
vara kunniga i jordbruk eller äga annan för verksamheten erforderlig yrkeskunskap.

Lagförslaget förutsätter bokföringsskyldighet för sambruksförening samt
upptager särskilda regler om fondbildning och vinstutdelning. Lantbruksstyrelsen
förutsättes skola utfärda instruktion för revisor i sambruksförening
samt öva viss tillsyn däröver, att en betryggande revision åvägabringas.

Förslaget till lag om sambruksföreningar föranleder vissa smärre ändringar
i andra lagar, bland annat en ändring i 1 § bokföringslagen. I samband
härmed föreslås ytterligare en ändring i nämnda lagrum. Enligt detta
åligger bokföringsskyldighet bland annat den som yrkesmässigt driver verksamhet
såsom advokat. Stadgandet avser självfallet icke blott ledamöter av
advokatsamfundet. Genom nya rättegångsbalken ha emellertid samfundsledamöterna
fått ensamrätt till advokatnamnet. Ifrågavarande bestämmelse
har därför omarbetats så, att bokföringsskyldighet skall åligga den som yrkesmässigt
driver advokat- eller likartad verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Förslag

till

Lag

om sambruksföreningar*

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Förening med ändamål att bereda medlemmarna utkomst genom att å
fastighet, som föreningen förvärvat eller av kronan arrenderat, låta medlemmarna
bedriva gemensamt jordbruk och annan i samband därmed stående
verksamhet (föreningsjordbruk), må kunna i enlighet med vad i denna
lag sägs varda registrerad såsom sambruksförening.

Såsom sambruksförening må med tillstånd av Konungen eller, efter Konungens
förordnande, av lantbruksstyrelsen jämväl registreras förening
med ändamål att å fastighet, som föreningen arrenderat av annan än kronan,
låta medlemmarna bedriva föreningsjordbruk.

2 §■

För sambruksförenings förbindelser häfta allenast föreningens tillgångar,
förfallna men ej guldna insatser och andra avgifter inräknade. I föreningens
stadgar må ej meddelas bestämmelse, att medlemmarna åtaga sig personlig
ansvarighet för föreningens förbindelser.

*3 §•

Sambruksförening skall i nedan angivna hänseenden stå under tillsyn av
lantbruksstyrelsen, som ock har att tillhandagå föreningen med råd i jordbruksekonomiska
frågor.

Hos lantbruksstyrelsen skall föras register för inskrivning av de uppgifter,
vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller vilkas intagande
i registret eljest är eller varder föreskrivet.

Om bildande av sambruksförening.

4 §.

För att vinna registrering skall sambruksförening bestå av minst fem
medlemmar samt i enlighet med denna lag hava antagit stadgar och ekonomisk
plan för verksamheten ävensom utsett styrelse och revisorer.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Till medlem må icke utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens
förordnande, av lantbruksstyrelsen antagas annan än svensk medborgare,
som är kunnig i jordbruk eller äger annan för verksamheten erforderlig
yrkeskunskap.

Medlemmarna vare skyldiga och berättigade att med egen arbetsinsats
deltaga i föreningens verksamhet såvitt icke sjukdom, ålder eller liknande
förhållande vållar oförmåga därtill.

5 §•

Föreningens stadgar skola angiva:

1. det namn, under vilket föreningen skall driva sin verksamhet (föreningens
firma);

2. föremålet för föreningens verksamhet;

3. den ort, där föreningens styrelse skall hava sitt säte;

4. den insats, med vilken varje medlem skall deltaga i föreningen, huru
insatserna skola göras, samt huruvida medlem må deltaga i föreningen med
högre belopp än enkel insats;

5. där andra avgifter till föreningen, vare sig regelbundna eller på särskilt
beslut om uttaxering beroende, skola förekomma, avgifternas belopp
eller de högsta belopp, vartill de må bestämmas;

6. antalet styrelseledamöter och revisorer samt, där suppleanter för dem
skola finnas, antalet suppleanter, så ock tiden för styrelseledamots, revisors
och suppleants uppdrag;

7. när styrelsen är beslutför och huru styrelsebeslut skola fattas;

8. föreningens räkenskapsår;

9. huru ofta ordinarie föreningssammanträde skall äga rum samt tiden
för hållande av sådant sammanträde som i 39 § sägs;

10. det sätt, varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra
meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före
sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

11. huru vid lika röstetal å föreningssammanträde avgörandet skall ske;
samt

12. grunden för fördelning av vinst å föreningens verksamhet.

6 §.

Sambruksförenings firma skall innehålla ordet »sambruksförening».

I firman må ej ordet »bolag» eller eljest något, som betecknar ett bolagsförhållande,
intagas. Firman skall tydligt skilja sig från andra, förut registrerade,
ännu bestående sambruksföreningars firmor.

Ej må annan än sambruksförening i sin firma eller eljest vid beteckning
av rörelsen använda ordet »sambruksförening» eller »föreningsjordbruk».

7 §.

Den ekonomiska planen skall hänföra sig till föreningens hela verksamhet
och innehålla upplysning i alla de avseenden, vilka äro av betydelse för be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

dömande av verksamheten. I planen skall ock lämnas uppgift om de förpliktelser,
som komma att åligga envar medlem.

Sambruksförening må ej registreras utan att den ekonomiska planen av
1 antbruksstyrelsen prövats ur jordbruksekonomisk synpunkt.

8 §•

Ansökan om föreningens registrering skall göras av dess styrelse.

Ansökningen skall innehålla uppgift om föreningens postadress samt styrelseledamöternas
och, där suppleanter i styrelsen utsetts, deras fullständiga
namn, medborgarskap och hemvist, så ock förklaring att dessa personer ej
äro omyndiga.

I ansökningen skall uppgivas, av vilken och huru föreningens firma skall
tecknas, där ej denna befogenhet skall utövas allenast av styrelsen. Skall
firman tecknas av annan än styrelseledamot eller suppleant, skall uppgift
lämnas jämväl å hans fullständiga namn, medborgarskap och hemvist.

9 §•

Innan sambruksförening blivit registrerad, kan den ej förvärva rättigheter
eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet
söka, kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan
i mål rörande föreningens bildande, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande
av utfästa insatser eller avgifter.

Handla medlemmar i föreningen eller ock styrelsen eller annan, som enligt
26 § tredje stycket är ställföreträdare för föreningen, å föreningens vägnar,
innan den registrerats, skola de, som deltagit i åtgärden eller beslut därom,
svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för
egen skuld.

Om föreningsmedlems intagande och avgång.

10 §.

Fråga om antagande av ny medlem i sambruksförening skall prövas och
avgöras å föreningssammanträde jämlikt de i denna lag och föreningens
stadgar föreskrivna grunderna ävensom under beaktande av innehållet i
gällande ekonomiska plan.

11 §•

Medlem må ej utträda ur föreningen med mindre hans andel överlåtits till
annan, som jämlikt 14 § icke må vägras inträde i föreningen, eller å föicningssammanträde
beslutats, att medlem i föreningen, som är därtill villig,
må förvärva jämväl den utträdandes andel eller att föreningen själv skall
lösa andelen.

’ Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

lemmarna förena sig i beslut härom, uteslutas ur föreningen, som i sådant
fall har att lösa den uteslutne medlemmens andel.

12 §.

Avgång ui föreningen skall anses äga rum vid den tid för räkenskapsavslutning,
som infaller näst efter sex månader eller efter den i stadgarna bestämda
längre tid, högst ett år, sedan medlemmen anmält sig till utträde
eller uteslutits eller annan omständighet, som föranlett avgången, inträffat.

Medlem, som blivit ur föreningen utesluten, vare genast förlustig rätten
att deltaga i överläggningar och beslut om föreningens angelägenheter.

13 §.

Den, till vilken andel i sambruksförening övergått på grund av bodelning
eller arv, må ej vägras inträde i föreningen, såvida hinder icke möter på
grund av bestämmelse i denna lag.

Samma lag vare, där andel på grund av testamente övergått till testators
make, skyldeman inom arvslederna, adoptivbarn eller adoptant.

Har den rätt till inträde, som i första eller andra stycket avses, i stadgarna
inskränkts, lände det till efterrättelse utom i vad angår make samt hemmavarande
barn och adoptivbarn.

14 §.

Har andel överlåtits till någon, som ej är medlem, eller övergått till någon,
vilken ej enligt bestämmelse i 13 § är berättigad till medlemskap, må inträde
i föreningen icke vägras honom, såvida han uppfyller de villkor för medlemskap,
som denna lag och föreningens stadgar föreskriva, och han skäligen
bör tagas för god såsom medlem. Åtnöjes han ej med beslut, varigenom
inträde förvägrats honom, äger han inom fyra veckor efter erhållen kunskap
om beslutet skriftligen påkalla, att frågan om hans antagande till medlem
prövas av skiljemän i den ordning, lagen om skiljemän stadgar. Vad skiljemännen
i laga ordning bestämt skall gälla.

15 §.

Avlider föreningsmedlem, skall utan hinder av vad i 4 § sägs dödsboet
tillsvidare anses såsom medlem i hans ställe.

Har dödsboet icke inom sex månader efter erhållen anmaning av styrelsen
visat, att den avlidnes andel genom bodelning, arv eller testamente övergått
till viss delägare eller ock att någon, som ej må vägras inträde i föreningen,
förvärvat andelen och sökt medlemskap, äge föreningen lösa andelen
eller sälja den å offentlig auktion. Anmaning så ock meddelande att
föreningen vill lösa eller sälja andelen anses hava givits när anmaningen
eller meddelandet försänts i rekommenderat brev. Har i stadgarna vidsträcktare
rätt medgivits dödsbo, lände det till efterrättelse.

Där den, till vilken andel övergått genom bodelning, arv eller testamente
men som icke antagits till medlem, icke inom enahanda tidsfrist visar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

någon, som ej må vägras inträde i föreningen, förvärvat andelen och sökt
medlemskap, vare lag som i andra stycket sägs.

16 §.

Har den, som efter överlåtelse förvärvat andel i sambruksförening, icke
antagits till medlem, vare överlåtelsen utan verkan.

Vad nu sagts skall ej gälla, där förvärvet skett å exekutiv auktion, men
vare föreningen berättigad och skyldig att lösa andelen.

17 §.

I stadgarna må kunna göras förbehåll, att vid övergång av andel föreningen
skall vara berättigad att lösa andelen därest meddelande att föreningen
vill göra lösningsrätten gällande lämnas den nye andelshavaren inom två
månader från det anmälan om andelens övergång gjorts hos styrelsen.

18 §.

Har andel förvärvats av föreningen, skall den åter avyttras, så snart det
kan ske utan förlust, där ej föreningen å nästa föreningssammanträde beslutar
att minska medlemsantalet.

19 §.

Skall andel lösas i fall, som avses i 11 §, 15 § tredje stycket, 16 § andra
stycket eller 17 §, och har vid den i 12 § angivna tiden överenskommelse
ej träffats om lösens belopp, varde detta av tre skiljemän, utsedda enligt
lagen om skiljemän, bestämt till andelens verkliga värde, med rätt för part,
som ej åtnöjes med skiljemännens beslut, att draga tvisten under domstols
prövning, såframt han väcker talan inom tre månader från det skiljemännens
beslut, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, delgavs honom. Lösen skall
erläggas inom sex månader från det beloppet blivit bestämt.

20 §.

Har föreningen förvärvat avgående medlems andel men icke avyttrat den
och träder föreningen i likvidation inom sex månader från det medlemmen
avgått eller varder inom samma tid beslut om föreningens försättande i
konkurs meddelat, skall, såvitt rörer föreningens borgenärers rätt, den avgångnes
rätt att utfå lösen bedömas efter de i 59 § lagen om ekonomiska
föreningar givna föreskrifterna.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från
det medlem avgick och har föreningen löst hans andel men icke avyttrat
den, vare den avgångne pliktig att, såvitt rörer föreningens borgenärers rätt,
återbära vad han utfått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Om fondbildning och vinstutdelning.

21 §.

gottgorelse, som med hänsyn till rörelsens resultat lämnas till medlem eller
annan.

Då summan av reservfonden och inbetalat insatskapital uppnått ett belopp
motsvarande fyra tiondelar av taxeringsvärdet å föreningen tillhörig
fast egendom eller, om bokförda värdet är högre, av detta samt hälften av
det bokförda värdet å föreningens för rörelsen anskaffade Övriga tillgångar
eller det högre belopp, som kan vara föreskrivet i stadgarna, må vidare avsättning
till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade beloppet,
skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,
som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å föreningens verksamhet
i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel.

22 §.

Arbetslon, som på förhand tillförsäkras medlem, skall bestämmas under
iakttagande av all den varsamhet, som betingas av önskemålet om en bebyggande
fondbildning.

Utdelning må ej ske av annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd
balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall avsättas
till reservfonden. Beräknas utdelning i förhållande till inbetalat insatskapital,
må den fastställas till högst fem procent å nämnda kapital. Det tillkommer
föreningssammanträde att besluta, huruvida och i vad mån utdelning
sålunda skall ske.

23 §.*

Varder löneutbetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid
mot vad i 22 § sägs eller mot bestämmelse i föreningens stadgar, vare de,
som mottagit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att återbära denna
jämte fem procent ränta därå.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat
till beslutet om löneutbetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av
detta, ansvariga en för alla och alla för en.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats om vinstutdelning och återbäringsskyldighet
samt ansvarighet för brist vid återbäringen skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om gottgorelse, varom i 21 § första stycket sägs och som ej inräknats
i vinsten.

Kungl. Mai.ts proposition nr 58.

25 §.

Beslut må ej fattas om användande av föreningens vinstmedel eller övriga
tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen
är främmande för föreningens verksamhet. Föreningssammanträde äger
dock till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång,
som i förhållande till föreningens ställning är av ringa betydelse.

Om styrelse och firmateckning.

26 §.

För sambruksförening skall finnas en å föreningssammanträde vald styrelse,
bestående av en eller flera ledamöter. Styrelseledamot skall vara medlem
av föreningen och må ej vara omyndig. Inom styrelsen skall en ledamot
vara ordförande.

Ledamot av styrelsen må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom
och föreningen. Ej heller må han handlägga fråga om avtal mellan föreningen
och tredje man, såframt han däri äger ett väsentligt intresse, som kan
vara stridande mot föreningens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tilllämpning
beträffande gåva från föreningen, sa ock beträffande rättegång
eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att ej mindre handla å föreningens vägnar i förhållande till tredje man än
även företräda föreningen inför domstolar och andra myndigheter. Samma
behörighet tillkommer ock den eller dem som efter vad i 27 § sägs äga
teckna föreningens firma (firmatecknare); dock äga de, som må utöva firmateckningsrätt
allenast gemensamt, endast gemensamt företräda föreningen.

27 §.

Bemyndigande för styrelseledamot eller annan att teckna föreningens firma
må meddelas av styrelsen, där ej i stadgarna blivit bestämt, att sådant
bemyndigande icke må meddelas.

Den, som enligt 26 § andra stycket icke må för föreningen handlägga fråga
om avtal, äge ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen
företräda föreningen i avseende å avtalet.

28 §.

Har styrelsen eller firmatecknare företagit rättshandling å föreningens
vägnar men därvid överskridit sin befogenhet, vare rättshandlingen ej gällande
mot föreningen, såframt tredje man insåg eller bort inse att sådant
överskridande förelåg.

Om styrelsesuppleant företrätt föreningen, vare det förhållandet, att förutsättning
för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan
gentemot tredje man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

29 §.

Utan föreningssammanträdes i varje särskilt fall givna bemyndigande må
ej den, som äger företräda föreningen, upptaga lån mot säkerhet av inteckning
i föreningens fasta egendom eller i dess jordbruksinventarier, ej heller
upplåta panträtt i föreningen tillhörig spannmål.

30 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sambruksförening, bör undertecknas
med föreningens firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva
sina namn.

Har styrelsen eller firmatecknare utfärdat handling utan firmateckning
och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats å föreningens vägnar,
svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava
slutits, en för alla och alla för en, sasom för egen skuld. Sådan ansvarighet
skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens
tillkomst framgick, att den utfärdades för föreningen, samt den till vilken
handlingen ställts av föreningen erhåller behörigen undertecknat godkännande
av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts
eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

31 §.

Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest, ensam
eller gemensamt med annan, bemyndigats teckna föreningens firma, att
mottaga delgivning i rättegång mot föreningen är stadgat i rättegångsbalken;
och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat
meddelande skall delgivas föreningen.

\ill styrelsen kära till föreningen, skall styrelsen utlysa föreningssammanträde
för val av ombud att föra föreningens talan i tvisten. Stämning
delgives genom att föredragas å sammanträdet.

32 §.

Sker, efter det ansökan om föreningens registrering gjorts, ändring i avseende
å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter utsedda personerna
eller i fråga om rätten att teckna föreningens firma, eller ändrar styrelseledamot,
styrelsesuppleant eller eljest någon, som äger teckna firman,
sitt hemvist eller ändras föreningens postadress, skall styrelsens ordförande
därom ofördröjligen göra anmälan för registrering. Ä denna anmälan skall
vad i 8 § andra och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres
av anmälningen.

Om bokföring och årsredovisning.

33 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i avseende å sambruksförenings
balansräkning gälla, att de belopp, vartill medlemmarnas insatser, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

den män de inbetalts eller förfallit till betalning, samt föreningens fonder
uppgå, skola var för sig upptagas bland skulderna.

34 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för
förvaltningen av föreningens angelägenheter genom avlämnande av balansräkning,
avseende föreningens ställning vid räkenskapsårets utgång, vinstoch
förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Redovisningshandlingarna
skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.

Minst en månad före det föreningssammanträde, varom förmäles i 39 §,
skall styrelsen till revisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna
för det förflutna räkenskapsåret.

Om revision.

35 §.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas av en
eller flera å föreningssammanträde utsedda revisorer.

Det åligger styrelsen att ofördröjligen insända det över valet förda protokollet
till lantbruksstyrelsen, som har att pröva valet. Finner lantbruksstyrelsen
utsedd revisor icke lämplig, åligger det föreningens styrelse att ofördröjligen
kalla föreningens medlemmar till extra föreningssammanträde för
nytt val.

Om revisor entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant ej finnes,
åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.

36 §.

Lantbruksstyrelsen har att öva tillsyn därå, att sambruksförening utsei
revisorer till stadgat antal. Styrelsen skall utfärda instruktion med föreskrifter
rörande revisionsuppdragets fullgörande.

Sambruksförenings styrelse skall giva revisor tillgång till föreningens böcker,
räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av
honom påkallas för uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen
må ej av styrelsen vägras.

37 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före
det i 39 § omförmälda föreningssammanträdet. Revisorerna skola ock inom
samma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Om föreningssammanträde.

38 §.

Föi eningsmedlems rätt att deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter
utövas å föreningssammanträde. Ingen medlem må äga mer än en
röst.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å föreningssammanträde
deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om
avtal mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningen, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd,
för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

39 §.

Inom fyra månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordinarie
föreningssammanträde, å vilket styrelsen har att framlägga redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen för det sistförflutna räkenskapsåret.

40 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra
föreningssammanträde.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra föreningssammanträde
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid
kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna
på sätt i 41 och 42 §§ är stadgat själva utlysa sammanträde. Äro
icke samtliga revisorer ense om sammanträdes utlysande, gälle den mening,
varom de flesta förena sig eller vid lika röstetal deras mening som anse
extra sammanträde böra hållas.

Extra föreningssammanträde skall ock av styrelsen utlysas, då det för
uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga medlemmar,
dock minst tre.

41 §.

Kallelse till föreningssammanträde skall utfärdas av styrelsen i enlighet
med föreskrifter i stadgarna. Kallelse till ordinarie sammanträde skall utfärdas
senast två veckor före sammanträdet.

Där för giltighet av beslut erfordras, att det fattas å två på varandra följande
sammanträden, må kallelse till sista sammanträdet ej ske, innan det
första hållits. Är icke något av sammanträdena ordinarie, skall mellan dem
förflyta minst en månad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

42 §.

1 kallelsen till föreningssammanträde skola angivas de ärenden, som skola
förekomma å sammanträdet, dock vare ej erforderligt att särskilt angiva de
ärenden, som enligt denna lag eller stadgarna skola där företagas. Hava de
ärenden, som skola företagas till behandling å föreningssammanträde, blivit
medlemmarna särskilt meddelade på sätt och å tid före sammanträdet, som
i stadgarna angives, vare så gillt, som om ärendena varit upptagna i kallelsen
till sammanträdet.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till sammanträdet eller varom meddelande
icke ägt rum efter vad i första stycket andra punkten stadgas, må icke
vid sammanträdet företagas till avgörande, där ej ärendet enligt denna lag
eller stadgarna skall förekomma på sammanträdet eller omedelbart föranledes
av ärende, som där skall avgöras; dock att ärende, som ej avser ändring
av stadgarna eller utkrävande av ny eller förhöjd avgift eller föreningens
trädande i likvidation, jämväl må avgöras å ordinarie sammanträde, såframt
tre fjärdedelar av de närvarande giva sitt samtycke därtill.

Genom styrelsens försorg skall vid föreningssammanträde föras protokoll,
upptagande fattade beslut samt, där röstning skett, dess resultat. Senast
inom två veckor efter sammanträdet skall protokollet hållas hos föreningen
tillgängligt för medlemmarna.

43 §.

Finnes ej styrelse för sambruksförening eller underlåter styrelsen att i
föreskriven ordning kalla medlemmarna till ordinarie föreningssammanträde
eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 40 § tredje
stycket sägs, utlyst extra föreningssammanträde att hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har lantbruksstyrelsen att på
anmälan av styrelseledamot eller medlem ofördröjligen utlysa sammanträde.

I fråga om ordningen i sådant fall för utlysande av ordinarie eller extra
sammanträde gälle vad i 41 och 42 §§ är stadgat.

44 §.

Ä ordinarie föreningssammanträde, som avses i 39 g, skola till avgörande
företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar
eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelseledamöterna för den tid redovisningen omfattar. Vid sammanträdet
skall ock fattas beslut i anledning av föreningens vinst eller förlust

enligt den fastställda balansräkningen.

Med beslut i nämnda frågor må anstå till fortsatt sammanträde å viss
dag minst en och högst två månader därefter. Kallelse skall utfärdas till
det fortsatta sammanträdet.

Sist en månad efter det balansräkningen blivit fastställd skall genom styrelsens
försorg avskrift av balansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen
och revisionsberättelsen för det senaste räkenskapsåret
insändas till lantbruksstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Om talan mot styrelseledamot eller revisor.

45 §.

Vai der talan å styrelsens förvaltning under det räkenskapsår redovisningen
avser ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades på föreningssammanträde, vare så ansett
som om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för
föreningen styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet i
redovisningshandlingarna eller eljest till föreningssammanträdet eller ock
genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga hänseenden
oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas därpå att
styrelseledamot begått brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom
anställas, så framt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda
handling.

Talan mot revisor må ej anställas sedan två år förflutit från det revisionsberättelse
framlades å föreningssammanträde, utan så är, att talan grundas
därpå, att brottslig handling blivit begången.

46 §.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från
det sammanträde där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
framlades, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot beviljad,
anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår
redovisningen avser ävensom att mot revisor anställa talan å revisionen för
samma räkenskapsår.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för föreningen då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring av sambruksförenings stadgar.

47 §.

Beslut om ändring av stadgarna beträffande medlems rättighet att utträda
ur föreningen vare, där ändringen skall avse jämväl dem, som vid
frågans avgörande voro medlemmar i föreningen, ej giltigt, med mindre
samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde, som sist hålles, biträtts av samtliga röstande. Ej heller äge
beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems rätt till föreningens behållna
tillgångar vid dess upplösning inskränkes, giltighet, med mindre beslutet
fattats i enlighet med vad nu är sagt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Beslut om annan ändring av stadgarna vare ej giltigt, med mindre samtliga
medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde,
som sist hålles, biträtts, såvitt genom beslutet medlemmarnas
förpliktelse att erlägga avgifter till föreningen ökas eller medlems rätt till
årsvinst inskränkes, av minst tre fjärdedelar av de röstande, men eljest av
minst två tredjedelar av de röstande.

Är för giltighet av beslut, varom ovan är sagt, något ytterligare villkor
bestämt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.

48 §.

Beslut om ändring av stadgarna skall av styrelsens ordförande ofördröjligen
anmälas för registrering och må ej gå i verkställighet, innan registrering
skett.

Beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems förpliktelse att erlägga
avgifter till föreningen ökas eller medlems rätt till årsvinst inskränkes,
må ej tillämpas mot medlem, som icke bidragit till beslutet och som anmäler
sig till utträde ur föreningen inom fyra veckor från det beslutet fattades; och
äge i ty fall medlemmen, oavsett vad stadgarna därom innehålla, att å tid,
som i 12 § första stycket sägs, utträda ur föreningen i den ordning 11 §
första stycket stadgar.

Om talan å föreningsbeslut.

49 §.

Menar styrelsen eller föreningsmedlem, att föreningsbeslut icke tillkommit
i behörig ordning eller eljest strider mot denna lag eller föreningens stadgar,
äge därå tala genom stämning å föreningen.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller
att det eljest kränker allenast medlems rätt, skall talan väckas inom två månader
från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

Har klandertalan väckts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer, att,
innan målet avgöres, förordna, att klandrade beslutet ej må verkställas. Om
förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, meddelande
ofördröj ligen genom rättens försorg avsändas för registrering.

Domstols dom, varigenom föreningsbeslut upphävts eller ändrats, gälle
jämväl för de föreningsmedlemmar, som ej instämt talan.

Om likvidation och upplösning.

50 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

andra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde som sist hålles biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande.
Är för giltighet av beslutet något ytterligare villkor bestämt i stadgarna,
lände det till efterrättelse.

51 §•

Sambruksförening skall träda i likvidation,

1. då antalet föreningsmedlemmar nedgått under fem samt tillräckligt
antal medlemmar ej inträtt inom ett år och lantbruksstyrelsen ej heller funnit
särskilda skäl medgiva, att föreningens verksamhet likväl må fortsättas;

2. då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i stadgarna
föreningen skall upphöra med sin verksamhet.

52 §.

Saknar sambruksförening till registret anmäld behörig styrelse, vare föreningsmedlem
eller borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende
av att någon finnes som äger företräda föreningen, berättigad att hos
rätten göra ansökan, att föreningen skall förklaras skyldig att träda i likvidation.

Sker ansökan, skall rätten ofördröj ligen utfärda kallelse å föreningen samt
å föreningsmedlemmar och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att
inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om föreningens trädande i likvidation
skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas föreningen på sätt
om stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med
vilken delgivning kan äga rum. Genom rättens försorg skall kungörelse om
kallelsen införas i allmänna tidningarna och i den tidning, där allmänna
påbud vanligen meddelas för den ort, där föreningens styrelse skall hava
sitt säte, minst två och högst fyra månader före nämnda dag. Rätten äge,
där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera sysslomän
att taga föreningens egendom under vård samt bevaka dess angelägenheter
och företräda föreningen till dess rätten meddelat beslut i ärendet.
Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse finnes
samt att införing i registret skett, förklare rätten, att föreningen skall träda
i likvidation, och förordne en eller flera likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till lantbruksstyrelsen ofördröj ligen avsändas
dels för registrering meddelande om beslutet att föreningen skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman,
skall ock för registrering ofördröj ligen avsändas meddelande därom med
angivande av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

53 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

föreningen skall träda i likvidation; och förordne rätten i sådant fall en
eller flera likvidatorer att verkställa likvidationen.

I fråga om avsändande av meddelande och underrättelse till lantbruksstyrelsen
skall gälla vad i 52 § är stadgat.

54 §.

I fråga om likvidation och upplösning av sambruksförening samt om avträdande
av sådan förenings egendom till konkurs skall utöver vad ovan
stadgats i tillämpliga delar gälla vad i 49—64 §§ lagen om ekonomiska töreningar
sägs, därvid dock skall iakttagas, att i stället för lagrum, vartill

1 sagda paragrafer hänvisas, motsvarande stadgande i denna lag skall tillämpas,
nämligen

i stället för 25 § lagen om ekonomiska föreningar 30 § denna lag;

i stället för 39, 40 och 41 §§ lagen om ekonomiska föreningar 44 § andra
stycket samt 45 och 46 §§ denna lag;

i stället för 47 § lagen om ekonomiska föreningar 52 § denna lag, samt

i stället för 48 § lagen om ekonomiska föreningar 51 § denna lag.

Om registrering.

55 §.

Beviljas registrering av sambruksförening, låte lantbruksstyrelsen i det register,
varom förmäles i 3 § andra stycket, införa;

1. dagen för stadgarnas och för den ekonomiska planens antagande;

2. föreningens firma;

3. föremålet för föreningens verksamhet;

4. den ort där styrelsen har sitt säte;

5. föreningens postadress;

6. tiden för ordinarie föreningssammanträdes hållande;

7. det sätt, varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra
meddelanden skola bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid
före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; 8.

varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon
ensam eller gemensamt med annan är bemyndigad att teckna föreningens
firma, dennes fullständiga namn och hemvist; samt

9. av vilka och huru föreningens firma skall tecknas, där den ej tecknas
av styrelsen.

56 §.

Företer sambruksförenings i registret införda firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister eller aktiebolagsregistret tidigare införd firma,
och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han hos
domstol föra talan om förbud för föreningen att efter viss tid använda förstnämnda
firma samt om skadestånd.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 58.

f° Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Menar någon eljest, att en i registret verkställd inskrivning länder honom
till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd
föras vid domstol.

57 §.

Det som i enlighet med denna lag eller särskild med stöd av lagen utfärdad
författning blivit infört eller antecknat i registret och vederbörligen kungjort
i ortstidning, skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där
ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap
därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort
bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot
annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till
registret, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse eller
överexekutor företräda föreningen vad samlingen, i den mån den kommit
myndigheten till handa, innehåller för denna äga vitsord, där ej annat förhållande
visas vara för handen.

Straffbestämmelser.

58 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot eller annan, som i anmälan eller ansökan till lantbruksstyrelsen
eller i ekonomisk plan eller annan handling som fogas därvid
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift; 2.

styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles
tillgänglig för medlem eller framlägges å föreningssammanträde;

3. styrelseledamot, där han uppsåtligen låter verkställa utbetalning i strid
mot bestämmelserna i 22 eller 24 §;

4. revisor, där han i revisionsberättelse eller annan handling, som framlägges
på föreningssammanträde eller annorledes hålles tillgänglig för medlem,
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift rörande föreningens angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå
att anledning därtill föreligger;

5. revisor som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

59 §.

Med dagsböter straffes den som underlåter att iakttaga föreskrift i 32 §
första stycket, 34 § andra stycket, 36 § andra stycket, 37 §, 39 §, 42 § tredje

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

stycket eller 48 § första stycket, så ock den som ej fullgör vad honom åligger
enligt 54 § denna lag, jämförd med 54 §, 55 § andra stycket, 61 § andra
stycket eller 64 § första stycket lagen om ekonomiska föreningar.

60 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

61 §.

Beträffande skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter, revisorer, likvidatorer
och föreningsmedlemmar skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen
om ekonomiska föreningar är stadgat.

62 §.

Sambruksförening vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag
stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt
säte.

Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för
registrering skall likaledes upptagas vid allmän underrätt som i första stycket
sägs.

63 §.

Innehålla sambruksförenings stadgar förbehåll, att tvister mellan föreningen
och styrelsen, styrelseledamot, likvidator eller föreningsmedlem skola
liänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma
verkan som tillkommer skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets tilllämpning
gälle vad om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen
vill föra klandertalan mot föreningsbeslut, skall styrelsens rätt till talan anses
bevarad, om det i 31 § andra stycket omförmälda sammanträdet blivit
inom den i 49 § första stycket stadgade tiden utlyst att hållas så snart det
med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

64 §.

Närmare bestämmelser rörande det i 3 § andra stycket omförmälda registret
samt ansökan om eller anmälan för registrering, så ock de föreskrifter,
som i övrigt, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens
tillämpning, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om visssa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

De i---eller testamente.

Vad denna lag innehåller om inskränkning i rätten för bolag eller förening
att förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta
inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift, så ock att förvärva aktier
i vissa bolag skall, såvitt angar svenskt bolag eller svensk förening,
icke tillämpas i avseende å bankaktiebolag, järnkontoret, sparbank, försäkringsbolag,
sjukkassa, understödsförening eller annan försäkringsförening,
aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden,
sambruksförening eller förening med ändamål att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter
åt medlemmarna, avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, bereda
bostäder åt medlemmarna eller anskaffa lån åt medlemmarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse, so SFS 1920: 434.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och sliftelse att förvärva

fast egendom.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Med bolag —--eller försäkringsrörelse.

Med förening avses icke förening, vilken driver rörelse, som nyss sagts,
ej heller sambruksförening.

Med stiftelse----fastställt stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 21 december 1945 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

5 §•

Från sökande av tillstånd vare kronan, kommun och sambruksförening
befriade.

Denna lag---skall sökas.

Tillstånd enligt —--annat förvärvsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse, se SFS 1932: 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117)

Härigenom förordnas, att 1 § bokföringslagen den 31 maj 19291 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit
infört i handelsregistret, bostadsrättsförening, sambruksförening samt, där
annat ej följer av 2 §, en var som yrkesmässigt driver någon av följande rörelser: 1)

handel med---annan lånerörelse,

19) advokat- eller likartad verksamhet, verksamhet såsom patentombud,
inkasseringsrörel se,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag
till
L ag

om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna.

Har skog — --tidigare medgivits.

Har växande--— gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn---tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening med hänsyn till rörelsens resultat lämnat medlem
eller annan lönetillägg eller annan sådan gottgörelse, må föreningen njuta
avdrag för nämnda gottgörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934:120.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 juni 1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga rörande lagstiftning
om föreningar för gemensamt ägande och gemensam drift av jordbruk samt
anför därvid följande.

Inledning.

Frågan rörande lagstiftning om föreningar för gemensamt ägande och gemensam
drift av jordbruk anmäldes av mig i statsrådet den 31 juli 194o.
Jag uttalade därvid, att de svårigheter, som mötte vid en rationalisering av
vårt jordbruk, i hög grad vore beroende på att väsentliga delar av landets
odlade jord hänförde sig till små brukningsenheter. Ett otillräckligt jordinnehav
utgjorde ofta hinder för tillämpandet av maskinella driftsmetoder,
begränsade möjligheterna att effektivt utnyttja arbetskraften samt ökade
byggnadskostnadema. Den företagsstorlek i fråga om jordbruk, som vore
lämpligast för ett fullständigt utnyttjande av den moderna teknikens mojligheter,
låge så högt, att jämförelsevis få svenska jordbruk uppnådde densamma.
’ Av dessa och andra skäl kunde det befaras, att genom sammanläggning
av mindre brukningsdelar en tillbakagång för den egentliga bondeklassen
skulle inträda och det svenska jordbrukets sociala struktur på längre
sikt få ett ökat inslag av storgodsägare å ena sidan och egendomslösa lantarbetare
å den andra. Det mötte uppenbarligen betänkligheter ur sociala synpunkter
att medverka till en jordpolitik, som finge dylika konsekvenser.
Andra vägar måste därför prövas för att uppnå en ökad produktionseffektivitet
med bevarande av en fri bondeklass. Där i vart land de natuiliga betingelserna
för jordbruket gåve stordriften företräde, syntes mindre jordäBa
re kunna skörda vinsterna av en dylik driftsform genom långtgående samverkan
i produktionen. På liknande grunder kunde det tänkas, att, i den
mån ägandet av en mindre brukningsdel icke längre ansåges innebära ett
eftersträvansvärt mål för driftiga och dugliga lantarbetare, det borde möjliggöras
för denna kategori att i gemensamt ägande av större jordbruksfas -

Kungl. Maj:ts proposition nr -58.

tigheter, drivna i sambruk, finna en form för en friare tillvaro än den som
kunde ernås av anställda lönearbetare. Vid sidan av andra brukningstyper
framstode med hänsyn härtill föreningsjordbruket, bildat genom frivillig
sammanslutning av enskilda yrkesutövare i syfte att utnyttja de tekniska
möjligheterna till rationell drift, som en tänkbar framtida lösning av dilemmat
mellan det sociala önskemålet att bibehålla självständiga näringsutövare
i jordbruket och det samhällsekonomiska kravet på högsta möjliga effektivitet
i produktionen. Från dessa utgångspunkter måste det betraktas som en
brist i vår lagstiftning, att det ej funnes särskilda rättsliga grunder för sådana
ekonomiska föreningar som avsåge gemensamt jordägande och sambruk.
På grund härav borde en utredning igångsättas med uppgift att komplettera
lagstiftningen i förevarande avseende.

Inga berättigade invändningar — anförde jag vidare — syntes kunna resas
mot att staten vid sidan av upplåtandet åt enskilda av arrendeegnahem,
även på liknande sätt inrättade och uppläte större jordbruksfastigheter på
arrende till ekonomiska föreningar av lantarbetare och andra mindre bemedlade
yikesutövare i jordbruket. Dylika jordbruk skulle kunna inrättas
antingen på kronan redan tillhörande jord eller å lämpliga fastigheter, vilka
för ändamålet inköptes för kronans räkning. Detta förutsatte emellertid en
komplettering av gällande bestämmelser rörande arrendeegnahem. Detta
spörsmål borde även upptagas till utredning.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställde jag, att Kungl. Maj:t
måtte bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att utse en person att
verkställa den omnämnda utredningen samt högst fyra på jordbrukets och
föreningslagstiftningens område sakkunniga personer att på kallelse av utredningsmannen
deltaga i överläggningar med honom och i övrigt biträda
vid utredningen.

Med stöd av ett i enlighet med denna hemställan lämnat bemyndigande
tillkallade jag den 31 juli 1945 dels revisionssekreteraren Hj. Nordfelt för
att verkställa berörda utredning och avgiva förslag rörande lagstiftning i
ämnet, dels ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren J. A.
Andersson i Tungelsta, landstingsmannen, lantbrukaren F. Jansson i Benestad,
byråchefen i statens livsmedelskommission K. H. Olsson och ämnesläraren
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, agronomen
K. A. Örborn att såsom sakkunniga på kallelse av utredningsmannen deltaga
i överläggningar med honom och i övrigt biträda vid utredningen.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 21 oktober 1946
avgivit betänkande med förslag till lag om sambruksföreningar (SOU 1946:
70) . Förslaget har enhälligt biträtts av de sakkunniga.

Över betänkandet ha utlåtanden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga,
egnahemsstyrelsen, vid vars utlåtande fogats yttranden av rikets samtliga
egnahemsnämnder utom egnahemsnämnden i Gävleborgs län, statens livsmedelskommission
och lantbruksakademien. Yttranden ha vidare avgivits av
norrlandskommittén och lokala jordnämnden i Norrbottens län, förvaltnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 58-

utskotten i rikets samtliga hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund,
Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens folk, Smabrukarnas riksförbund,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska ^^arbetsgivareföreningen,
Svenska lantarbetareförbundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna
hypoteksbank, vid vars yttrande fogats yttrande av Skånska hypoteksföreningen,
samt Svenska jordbrukskreditkassan.

Jag anhåller nu att få till närmare granskning upptaga spörsmålet i fråga.

Föreningsjordbrukets lämplighet för svenska förhallanden.

Betänkandet. Såsom framgår av de inledningsvis återgivna direktiven till
utredningen om föreningsjordbruk, har denna utredning icke varit förutsättningslös.
Uppgiften har varit att utarbeta lagförslag i ämnet, icke att utreda
och överväga, huruvida ur jordbrukspolitisk synpunkt kan anses motiveiat
att tillskapa institutet förenings jordbruk. I en kortfattad historisk återblick
har emellertid i betänkandet erinrats om den långt drivna gemenskap, som
varit rådande i det gamla svenska byalaget, samt om den omfattande samverkan
i produktionen, som i modern tid framträtt inom ramen för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse (s. 41—45). I betänkandet redovisas vidare
vunna erfarenheter av kollektivt jordbruk i vissa främmande länder samt
några försök med kollektiv jordbruksdrift i Sverige från slutet av förra
världskriget och in på 1920-talet (s. 46—SO).

I betänkandet (s. 81—92) erinras vidare därom, att vid 1917 års riksdag
såväl som vid flera senare riksdagar motionsvis väcktes förslag om statligt
stöd åt kooperativt jordbruk, vilka förslag slutligen ledde till utfärdandet av
en kungörelse den 26 juni 1933 (nr 382) angående statsunderstödd samfälld
jordbruksdrift. Denna kungörelse blev emellertid enligt beslut vid 1939 års
riksdag åter upphävd utan att i något fall hava tillämpats.

Såsom bakgrund till den följande redogörelsen för remissyttrandenas innehåll
synes det i betänkandet framlagda lagförslagets huvudinnehåll här
böra i korthet återgivas. Härvid torde böra anmärkas, att utredningsmannen
förutsatt en omorganisation av lantbruksstyrelsen och inrättandet av
lokala lantbruksnämnder i enlighet med det av 1942 års jordbrukskommitté
framlagda förslaget.

För drivande av gemensamt jordbruk skulle enligt förslaget tillskapas en
särskild typ av ekonomisk förening, kallad sambruksförening. Fn sådan
förening skulle kunna bildas antingen genom att grannarna i en by sammansköte
sina ägor och överläte dessa på föreningen eller ock genom att
ett antal lantarbetare eller andra i jordbruk kunniga personer bildade en förening,
som förvärvade eller av kronan arrenderade en större jordegendom
för gemensamt bruk. Föreningarna skulle centralt registreras hos lantbruksstyrelsen.
Villkor för registrering skulle vara, att icke blott stadgar för föreningen
utan även en ekonomisk plan för dess verksamhet antagits. Den eko -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 58.

nomiska planen har förutsatts bliva upprättad i samråd med vederbörande
lantbruksnämnd och annan tillgänglig lokal sakkunskap. Planen skulle i samband
med registreringen hos lantbruksslyrelsen underkastas en saklig granskning
ur jordbruksekonomisk synpunkt.

Medlemmarna i en sambruksförening skulle vara såväl berättigade som
förpliktade att själva deltaga i jordbruksarbetet. I lagförslaget har i anslutning
härtill uppställts det kompetenskravet på medlemmarna, att dessa
skulle vara kunniga i jordbruk eller äga annan för verksamheten erforderlig
yrkeskunskap.

I betänkandet har, utöver utkast till lag om sambruksföreningar och förslag
till därav föranledda jämkningar i andra författningar, framlagts förslag
till kungörelse med vissa bestämmelser om utarrendering av kronojord
till sambruksförening, utformad i nära anslutning till bestämmelserna om
arrendeegnahem och arrendelån i 7 kap. 1940 års egnahemskungörelse.

Yttrandena. Tanken att i vårt land öppna möjlighet till bedrivande av gemensamt
jordbruk i den ekonomiska föreningens form har icke i något av
de avgivna yttrandena helt avvisats. I omkring hälften av yttrandena har
en positiv inställning till förslaget kommit till direkt uttryck. I vissa andra
yttranden möter däremot ett mer eller mindre utpräglat tvivel rörande möjligheterna
att i praktiken realisera uppslaget, i varje fall genom samverkan av
personer, som hittills varit självständiga företagare inom jordbruket. Även
i flertalet av de yttranden, i vilka dylika reservationer anförts, har likväl
uttalats, att det finge anses vara av intresse för det allmänna, att driftsformen
i fråga bleve prövad. I några yttranden har därvid den uppfattningen
kommit till uttryck, att tills vidare endast ett mindre antal försök borde anställas.
I flera yttranden har understrukits, att föreningsjordbruket icke borde
särskilt gynnas genom mera omfattande statligt stöd än det, som kunde
komma individuellt bedrivet jordbruk till del. Driftsformens styrka borde
sålunda utrönas under tävlan med andra driftsformer på ensartade villkor.

Den mest avvisande hållningen till förslaget har intagits av Svenska lantarbetsgivareföreningen.
Föreningen avstyrker förslaget i den mån det syftar
till att skapa samjordbrukare av förutvarande småjordbrukare och anför
till stöd härför i huvudsak följande.

I ett ekonomiskt nödläge kan den enskilde jordbrukaren skjuta sitt frihetsbegär
och sin äganderättsinstinkt åt sidan och övergå till gemensamhetsbruk.
Men det vore kortsynt att tro på varaktigheten därav även sedan det
yttre trycket upphört. De egenskaper bos vårt folk som en gång lett till
skapandet av bondens fria äganderätt och som under en lång historia ytterligare
utvecklats i lagarnas hägn, kunna väl till en tid av yttre omständigheter
hindras att taga sig uttryck, men de kunna knappast utplånas. Kärleken
till den egna torvan är visserligen ett slitet och skamfilat slagord, men

Kurujl. Maj:ts proposition nr 58.

del täcker dock en andlig realitet av stor kraft och betydelse. Så snart tillfälle
därtill yppar sig, kommer driften att själv äga och själv bruka jord
att spränga den kollektivism, varom det här är fråga, och skapa en återgång
till sådana livs- och verksamhetsformer, som hos vårt folk äro psykologiskt

betingade. 0

Även om föreningen ej helt vill utesluta möjligheten av att en av nodtvang
framdriven kollektivism kan ha ett visst värde, nämligen däri att den kan
tänkas möjliggöra tillskapandet av jordbruk av bärkraftig storlek, som i
framtiden under ändrade förhallanden eventuellt ater kunna bliva föremal
för enskild äganderätt, hyser föreningen dock starka betänkligheter mot den
föreslagna nya brukningsformen.

En av anledningarna till att småjordbruk ej bära sig är, att dessa otta ej
fullt kunna utnyttja ägarens arbetskraft. En sammanslagning av dylika småställen
i sambruksföreningens form innebär uppenbarligen ingen lösning avfrågan,
därest de förutvarande ägarna skola ägna sin arbetskraft åt det gemensamma
jordbruket. Med ökad areal följer ökade möjligheter till maskinanvändning
och därmed minskat behov av arbetskraft. Jordbrukskommitténs
förslag syftar i detta hänseende till betydligt mer rationella resultat.

Föreningen yttrar vidare.

Som enda skäl för införandet av samjordbruk kan föreningen tänka sig
önskemålet att bereda dugliga och lämpliga lantarbetare möjlighet att försöka
sig som företagare på jordbruksdriftens område. Lika väl som man
ordnar småställen åt dessa, kan man bereda dem tillfälle att gemensamt driva
jordbruk på eu större areal. Ehuru med största tvekan vill föreningen sålunda
ej helt avstyrka anordnandet av sambruksföreningar för gemensam jordbruksdrift.

Jämväl lantbruksstyrelsen ställer sig mycket tveksam beträffande lämpligheten
av att i vårt land bedriva jordbruk i kollektiv driftsform men vill dock
icke motsätta sig att väl planlagda försök i begränsad omfattning göras.
Verksamheten måste därvid grundas pa fullt frivilliga ataganden och nagon
stimulans för bildande av samjordbruk genom särskilt gynnsamma villkor
borde ej givas. Styrelsen utvecklar sin ståndpunkt på följande sått.

Självbestämmanderätten i sambruksföreningarna blir högst skenbar. Arbetspliktens
fullgörande ger föreningsmedlemmarna en ställning, som i realiteten
närmast sammanfaller med lönearbetarens. Arbetsledningen, låt vara
majoritetsvald av medlemmarna, bestämmer sålunda tid, plats och art in. in.
för medlemmarnas arbetsinsatser. Huruvida denna ordning kan sägas bevara
den fria bondeklassens ställning måste därför starkt ifrågasättas. Enligt
styrelsens uppfattning blir så icke fallet. Någon uppgift för bevarande
av en fri bondeklass synas sambruksföreningarna därför icke kunna få. Däremot
kunna de tänkas få betydelse för jordbruksarbetare, som vilja bliva egna
företagare.

De utomlands vunna erfarenheterna om kollektivjordbruk kunna näppeligen
vara vägledande. Något bevisvärde i ena eller andra riktningen kan heller
icke tillmätas tidigare gjorda svenska försök.

Många svårigheter måste ovillkorligen möta vid en kollektiv driftsform
inom jordbruket. De varierande arbetsuppgifterna samt dessas större eller
mindre lockelse ur bekvämlighets- eller trevnadssynpunkt m. in. torde lätt
föranleda motsättningar, som kunna menligt paverka samarbetsviljan, särskilt
när den första entusiasmen lagt sig. Om än samjordbruket teoretiskt
kan synas lockande och ändamålsenligt, torde det i praktiken vara svart alt
genomföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap anför.

Förvaltningsutskottet håller före, att stor betänksamhet skulle uppstå hos
jordbrukarna mot en form av sambruk, som skulle förutsätta, att de förlorade
äganderätten till sin jord. För självägande jordbrukare kan därför förslaget
knappast väntas få någon praktisk betydelse. För deras del torde i stället
böra undersökas, huruvida och i vilka former sådan samverkan kan genom
lagstiftning och andra statliga åtgärder befrämjas, som medger bibehållande
av äganderätten till de ursprungliga gårdarna.

Däremot anser förvaltningsutskottet, att förutsättningar finnas för att i
vissa fall ett antal personer, närmast då i jordbruket anställda, skulle intressera
sig för att gemensamt förvärva eller arrendera en större kronogård.
I sådana fall skulle sambruksföreningar av föreslagen typ kunna vara en
lämplig driftsform. Stora svårigheter torde emellertid komma att möta, då
det gäller att i en sådan förening ordna för driftsledning och med ersättning
för vars och ens arbetsinsats m. m. I vad mån och på vad sätt sådana svårigheter
bäst kunna lösas torde kunna klargöras endast genom prövning i
praktiken.

På grund av vad sålunda anförts vill förvaltningsutskottet förorda, att man
tills vidare inskränker sig till bildande av enstaka sambruksföreningar av sist
avsedd typ, för att sedan erfarenhet vunnits ånyo upptaga frågan till övervägande.

Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har gjort
gällande, att stora svårigheter helt säkert komme att möta sambruksföreningarna,
även om de började sin verksamhet under de relativt goda förutsättningar,
som angåves i förslaget.

Om ett antal brukare av ofullständiga jordbruk bilda en sambruksförening,
måste en del av jordbrukarna uteslutas från företaget, vilket kan leda till
osämja. Skola några lantarbetare bilda sambruksförening kunna tvistigheter
uppstå om fördelningen av befintliga bostäder. För en anställd driftsledare
är det ej lätt att fördela arbetet och ge order till sina uppdragsgivare.

Entusiasm för jordbruk är störst under högkonjunktur. Skall ett under sådan
tid bildat föreningsjordbruk kunna bestå i en därpå följande tid med
sjunkande priser, fordras en så seg och envis kamp att hålla företaget flytande,
som kan finnas hos den enskilde företagaren men sällan hos ett samfällt
företag.

Trots de påpekade svårigheterna har förvaltningsutskottet ansett försök
med sambruksföreningar böra genomföras. Under de första åren borde dock
antalet föreningar begränsas, tills man hunnit utröna, vilka svårigheter som
kunde uppstå, och huru dessa skulle kunna övervinnas.

Förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap anför bland
annat.

Även om sambruksföreningarnas organisation upplägges efter klara och
fasta linjer, varvid utredningens förslag synas förebildliga, torde ändock icke
kunna förhindras uppkomsten av skadegörande konflikter och motsättningar
medlemmarna emellan. Detla förhållande synes vara skäl nog för intagande
av en tveksam ställning om behovet av föreslagen lagstiftning. Med hänsyn
till dels den oklarhet, som för närvarande råder om den allmänna målsättningen
och riktlinjerna för jordbrukets framtid och dels den bristande erfarenheten
om den ifrågavarande företagsformens möjligheter, särskilt i vad
mån den kan bidraga till undanröjande av småbrukens ekonomiska svårig -

Kanal. Maj:ts proposition nr 58.

böter, finner emellertid förvaltningsutskottet lämpligt, att töretagsloi men prövas
även i vårt land och vill därför e.j motsätta sig förslagets upphöjande
till lag.

Stockholms stads och läns egnahemsnämnd uttalar den uppfattningen, att
sambruksföreningar icke lämpade sig för vårt land med hänsyn till lantbruksbefolkningens
mentalitet. Nämnden ifrågasätter, om eu dyrbar apparat
borde sättas i gång för ändamålet, men anser sig dock icke böra motsätta sig,
att försök gjordes i strängt begränsad omfattning. ^

Egnahemsnämnden i Kronobergs län yttrar, att, såvitt nu kunde bedömas,
något behov av den ifrågasatta lagstiftningen ej förelåge inom länet.

Egnahemsnämnden i Kalmar läns södra område finner det böra närmare utredas,
huruvida av jordägare bildad sambruksförening kunde rekommenderas
såsom en lämplig form vid jordbrukets yttre rationalisering, innan fragan
om statligt stöd till sådan förening övervägdes. Frågan om föreningsbildning
av icke jordägande personer, företrädesvis lantarbetare, finner nämnden i
viss mån föranleda ett annat betraktelsesätt, enär motivet här mera vore av
socialpolitisk än jordbrukspolitik karaktär. Även här boidc dock samägandeformens
förutsättningar prövas, innan den gåves en allmän tillämpning,
lämpligen genom att staten i rent försökssyfte och på grundval av den
i betänkandet angivna organisationsformen på olika håll i landet uppläte ett
antal lämpliga egendomar åt intresserade lantarbetare och jordbrukarsöner.

Fastighetsbildningssakkunniga, i vilkas yttrande lantmåteristgrelsen förklarat
sig instämma, ha — utan att ingå pa fragan om de praktiska och psykologiska
förutsättningarna för bildande av föreningsjordbruk — givit uttryck
åt den uppfattningen, att själva bildandet av en sambruksförening vore att
beteckna som en form av yttre rationalisering av jordbruket. De sakkunniga

uttala härom.

Särskilt tydligt skulle rationaliseringsverkningarna framträda i de fall, där
föreningsbildande skedde genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord. Om
man utgår från att antalet medlemmar i en sambruksförening som regel kommer
att utgöra åtminstone tio och att intresse för bildandet av sambruksföreningar
genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord icke konnner att föreligga
i andra trakter än där parcelleringen av jordbruksjorden gått tämligen
långt och givetvis icke heller annorstädes än där förutsättningar för drivande
av storjordbruk över huvud förefinnas, så ligger det mot bakgrunden av
professorn L. Nannesons undersökning angående rationaliseringsvariationerna
inom det svenska jordbruket i öppen dag, att åtskillig arbetskraft skulle komma
att frigöras genom att en sambruksförening av nämnda typ bildades. Att
viss arbetskraft sålunda kunde frigöras vore icke blott av nationalekonomisk
betydelse utan skulle innebära eu fördel även såtillvida, att kvinnorna då
kunde antagas bliva befriade från tyngre jordbruksarbete.

Vad beträffar de fall, då eu sambruksförening bildas genom att ett antal
personer sluta sig samman för att antingen förvärva eller arrendera eu för
föreningsjordbruk lämplig egendom, sa är det väl i och lör sig sant att dessa
föreningar närmast syfta till att tillgodose ett socialt intresse. Men även i dessa
f.,11 komine föreningsbildandet att främja ett ralionaliseringsinlresse genom
att de sociala synpunkterna då kunde tillgodoses ulan alt man behövde med

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

verka till eller konservera en ur jordbrukspolitisk synpunkt föga lvcklig parcellermg.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finna de sakkunniga, att det ur fastighetsbildningssynpunkt
uppenbarligen vore av intresse, att statsmakterna stödde
bildandet av sambruksföreningar.

Lantbruksakademien uttalar, att i lämpliga kollektiva former bedrivna
jordbruk säkerligen kunde vara ägnade att öppna värdefulla möjligheter
för foi tsättande av den rationalisering i olika avseenden, som för närvarande
påginge och som utgjorde ett jordbrukspolitiskt problem i vårt land av stor
betydelse.

Egnahemsstyrelsen finner det uppenbart, att vid den rationalisering av
jordbruket,^ för vilken riktlinjer uppdragits av jordbrukskommittén, möjligheter
också borde öppnas till gemensamt drivande av jordbruk såsom en
väg att uppnå en rationellare jordbruksproduktion.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län yttrar, att sambruksföreningar för
länets vidkommande syntes kunna få betydelse, särskilt för lantarbetare, enär
antalet gods och större gardar — även av krononatur — vore relativt stort
En lagstiftning, som gåve möjlighet till bildandet av sambruksföreningar, syntes
i vår tid, då olika utvägar söktes för att lösa jordbrukets problem, böra
komma till stånd och tillstyrktes.

Blekinge läns egnahemsnämnd anför:

sambruksföreningar kan vid första påseende synas djärv och
radikal. Man torde dock kunna betrakta sambruksföreningen som ett ytterligare
steg på den föreningstankens väg, som för närvarande beträdes av våra
ekonomiska föreningar, alltså en konsekvent utbyggnad av jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse. Bildandet av sambruksföreningar skulle därjämte
bidraga till en renässans i modern form av den gamla bybebyggelsen vilken
som bekant har åtskilliga förespråkare.

Sambruksföreningarna torde inom överskådlig tid få endast begränsad tilllämpning,
bland annat därför att de topografiska förhållandena inom stora
delar av landet lägga hinder i vägen för jordbruksdrift i större brukningsenheter.
Trots detta anser nämnden förslaget väl värt att pröva.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs län anser, att i samband med pågående
och blivande laga skiften inom vissa delar av länet, där jordsplittringen vore
mycket stor, allvarliga försök borde göras att få sambruksföreningar till
stånd. Såsom exempel anfördes det nu pågående, hela Sollerö socken omfattande
skiftet. Där borde enligt nämndens uppfattning ett lämpligt antal
jordägare intresseras för en sådan uppgift. Vid skiftesläggningen kunde sedan
inägojord motsvarande deras ägobelopp samt ett mindre skogsområde
utläggas i en enda brukningslott.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap finner det
angeläget att sambruksföreningar i enlighet med förslaget komme till stånd.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att där topografiska och andra förutsättningar
funnes, i kollektiva former bedrivet jordbruk kunde öppna nya
möjligheter, när det gällde genomförandet av den rationalisering i yttre och
inre avseende, som utgjorde och sedan länge utgjort ett viktigt jordbruks -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 58.

politiskt problem i vårt land. Det vore enligt förbundets mening önskvärt att
förutsättningar skapades för försök pa detta i vårt land hittills så gott som
oprövade och utan tvivel vanskliga område.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att några egentliga hållpunkter
för bedömande av frågan huruvida föreningsjordbruket lämpade sig för
svenska förhållanden icke funnes. Det måste emellertid vara av värde att
få frågan utrönt och då detta icke lämpligen kunde ske utan lagstiftning,
som droge upp riktlinjerna för föreningsjordbruket, ansåge sig förbundet
böra tillstyrka det framlagda förslaget.

Landsorganisationen finner ett påtagligt behov av speciallagstiftning om
föreningsjordbruk föreligga och yttrar vidare.

Att möjligheterna att bilda samfällda jordbrnksegnahem enligt den under
åren 1933—1938 gällande kungörelsen icke i något fall utnyttjats torde icke
tala emot att ett sådant behov nu förefinnes. Frågan om jordbrukets rationalisering
har, sedan jordbrukskommittén avgivit sitt betänkande, på ett helt
annat sätt än tidigare blivit föremål för det allmännas uppmärksamhet och
intresse. Tillskapandet av sambruksföreningar är att betrakta som ett led i
strävandena att rationalisera landets jordbruk. Landsorganisationen anser
för sin del, att det framlagda förslaget fyller en lucka i lagstiftningen och kan
visa sig bliva av stort värde för den förestående rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område.

Det är sannolikt, att föreningsjordbruket, åtminstone till en början, tar
största betydelse i form av på arrende grundad sambruksförening. Landsorganisationen
vill i detta sammanhang understryka vad som i utredningen
anföres om möjligheten för kronan att förvärva ett lämpligt antal större jordegendomar
i syfte att överlåta dem till sambruksföreningar. Dylika förvärv
äro i så fall att betrakta som led i den aktiva inköpspolitik från statens sida,
som föreslås i jordbrukskommitténs betänkande. Där avses visserligen i första
rummet ett främjande av enskilda jordbrukares förvärv av jord men uppenbarligen
skulle en tillämpning av dessa förslag på sambruksföreningarna tjana
samma rationaliseringssyfte. Landsorganisationen förordar salunda, att
den aktiva inköpspolitiken jämväl omfattar inköp av jordegendomar för överlåtelse
till sambruksföreningar.

Svenska lantarbetareförbundet uttalar sin anslutning till utredningens
syfte.

Såväl ur social som samhällsekonomisk synpunkt och även sett i anslutning
till jordbrukets rationaliseringsbehov synes sådan driftsform vara synnerligen
förtjänt av att komma i tillämpning i stor omfattning. Förbundet
finner det vara särskilt värdefullt att tillkomsten av sambruksföreningar gor
det möjligt även för lantarbetare att genom gemensamt jordägande eller arrende
kunna driva jordbruk efter rationella former. Att skaffa sig ett eget
jordbruk är ett eftersträi ansvärt mål för många lantarbetare, fastän de flesta
av ekonomiska skäl nödgas avsta från att fullfölja en sadan tanke. Det synes
förbundet som om bildandet av sambruksföreningar skulle eliminera en
del av dessa besvärligheter och göra det möjligt för medlemmarna i dessa att
bli delaktiga av det medelstora jordbrukets produktionsresultat.

Kooperativa förbundet finner det värdefullt, att legala förutsättningar skapades
för försök med sambruksföreningar. Erfarenheterna från utlandet syntes
giva vid handen, alt kooperativ jordbruksdrift kunnat göra sig gällande
i tävlan med andra driftsformer.

Kungl. Maj.ts proposition nr ö8

Såsom förut anmärkts, har i några yttranden understrukits, att föreningsjordbruket
icke borde favoriseras i jämförelse med individuellt jordbruk. Sålunda
anför förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap.

Sambruksföreningarna böra arbeta under samma ekonomiska förutsättningar
som enskilda jordbrukare. De böra sålunda icke erhålla särskilda fördelar
beträffande t. ex. arrendevillkor, köpesumma för egendom, produktpriser
eller avsättning av produkter. I fråga om kapitalanskaffningen synes det
nödvändigt, att sambruksföreningar vid starten erhålla billiga lån och möj%en
yissa bidrag, men efter begynnelsestadiet höra de i detta hänseende
jämställas med enskilda innehavare av jordbruk av motsvarande storlek.
Förenings jordbruket bör fa vinna den utbredning, som det i konkurrens på
lika villkor med andra driftsformer kan visa sig mäktigt.

Samma synpunkt framhålles av förvaltningsutskotten i Kristianstads, Örebro
och Västmanlands läns hushållningssällskap. Även egnahemsnämnden i
Göteborgs och Bohus län liksom Kooperativa förbundet understryker, att bestämmelserna
om statligt stöd borde utformas så, att enskilda och kollektiva
jordbruk tävlade på lika grunder.

Departementschefen. De skäl, som enligt min mening tala för att en lagstiftning
om gemensamt ägande och gemensam drift av jordbruk böra komma
till stand, ha redan i direktiven till den nu avslutade utredningen tämligen
fullständigt angivits. Vad därefter från olika håll andragits i ärendet
har icke föranlett mig att intaga någon förändrad ståndpunkt till frågan.
Såsom särskilt understrukits i fastighetsbildningssakkunnigas yttrande, kan
föreningsjordbruket komma att utgöra ett medel bland andra till det svenska
jordbrukets yttre rationalisering. Föreningsjordbruket utgör på en gång ett
medel att av små brukningsdelar skapa sådana jordbruk, där den nutida
teknikens resurser kunna tillfullo utnyttjas, och ett medel att bereda dugliga
lantarbetare en självständigare ställning utan en fortsatt uppdelning av jordbruksarealen
i individuellt brukade småställen.

De erinringar, som i vissa av de avgivna yttrandena över betänkandet riktats
mot tanken att införa föreningsjordbruket i vårt land, ha framför allt
tagit sikte på den typ av sambruksförening, som avsetts komma till stånd
genom att självägande jordbrukare sammanskjuta sin jord. Jag kan icke
finna annat än att intrycket av den framförda kritiken i väsentlig mån försvagas,
om man håller i minnet, att bildandet av sambruksföreningar —- såsom
både i direktiven till utredningen och i betänkandet understrukits _

helt skall vila på frivillighetens grund.

Emellertid synes mig riktigt, såsom i vissa yttranden anförts, att intresset
bland självägande jordbrukare för bildande av sambruksföreningar kan antagas
bliva större, därest föreningsbildandet icke nödvändigtvis förutsatte en
omedelbar överlåtelse med äganderätt till föreningen av medlemmarnas jord.
Jag återkommer i det följande till frågan, huruvida icke en viss uppmjukning
i utredningsmannens förslag på denna punkt bör ske.

Det är icke min avsikt att söka förringa de svårigheter, som otvivelaktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

komma att möta både vid bildandet och drivandet av ett föreningsjordbruk
och vilka i vissa yttranden exemplifierats. Givetvis kunna olika åsikter hysas
om möjligheten att i praktiken bemästra dessa problem. Såsom lantbruksstyrelsen
påpekat, ter sig emellertid samjordbruket teoretiskt ändamålsenligt.
Jag finner då — i likhet med så gott som samtliga remissinstanser —
att ur det allmännas synpunkt måste anses önskvärt, alt praktiska erfarenheter
inhämtas. För att möjliggöra detta torde en rättslig grundval för samjordbruk
böra skapas genom erforderlig lagstiftning.

I betänkandet har uttalats, att sambruksföreningarna uppenbarligen bliva
kapitalkrävande företag och att verksamhetens ekonomiska resultat kommer
att bliva beroende av om nödvändiga krediter kunna erhållas på gynnsamma
villkor. Att statligt stöd härutinnan blir erforderligt har utredningsmannen
funnit uppenbart. Emellertid har i betänkandet vidare uttalats, att fragan
om statligt stöd till sambruksföreningar framstode som en del av spörsmålet
om den statliga låne- och bidragsverksamheten för rationalisering av landets
jordbruk överhuvudtaget.

Jag vill erinra, att Kungl. Maj:t den 21 februari 1947 bemyndigade chefen
för jordbruksdepartementet att tillkalla två utredningsmän att verkställa
utredning rörande bestämmelserna för egnahemsverksamheten m. m. I det
anförande till statsrådsprotokollet, vari jag hemställde om nämnda bemyndigande,
anförde jag bland annat, att sedan numera förslag om den statliga
låne- och bidragsverksamheten för jordbrukets rationalisering överhuvud
utarbetats, borde frågan om regler för lane- och bidragsverksamhet till
förmån för sambruksföreningarna upptagas till närmare övervägande av
utredningsmännen i fråga. I möjligaste mån borde samma regler tillämpas,
som avsåges skola gälla inom egnahems- och rationaliseringsverksamheten
i allmänhet. Dock borde givetvis de speciella förhållanden som uppkomme
i samband med bildande av sambruksförening beaktas.

Jag avser att, sedan sist berörda utredning verkställts, upptaga frågan om
statligt stöd åt sambruksföreningarna till närmare övervägande. I detta senare
sammanhang lärer också frågan om särskilda bestämmelser rörande
utarrendering av kronojord till sambruksförening böra upptagas till bedömande.

Lagförslagets allmänna utformning.

Direktiven. I chefens för jordbruksdepartementet inledningsvis berörda
anförande till statsrådsprotokollet den 31 juli 1945 erinrades därom, att
Kungl. Maj:t den 18 maj 1945 bemyndigat dåvarande chefen för justitiedepartementet
att tillsätta en person att efter överläggningar med tillkallade
sakkunniga verkställa utredning för översyn av lagstiftningen om ekonomiska
föreningar i allmänhet. Spörsmålet om de rättsliga formerna för föreningsjordbruk
syntes emellertid icke utan allvarlig olägenhet kunna upp3
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

skjutas i avvaktan på resultaten av den nämnda utredningen inom justitiedepartementet.
Under utredningen om förenings jordbruk borde kontakt sökas
bl. a. med den omnämnde utredningsmannen i justitiedepartementet och
den lagstiftning, som utredningen kunde komma att leda till, borde, om så
befunnes erforderligt, sedermera anpassas till vad som framkomme vid revisionen
av lagen om ekonomiska föreningar.

Betänkandet. Ekonomisk förening med ändamål att driva jordbruk kan
för närvarande icke bildas i vårt land, enär dylik förening — med vissa
modifikationer, från vilka här kan bortses — jämlikt 1925 års s. k. förbudslag
icke tillåtes förvärva jordbruksfastigheter. I betänkandet uttalas, att i
och för sig hinder ej borde föreligga för Kungl. Maj:t alt å en förening för
drivande av gemensamt jordbruk tillämpa den generella dispensregel, som
återfunnes i 5 § 1925 ars förbudslag. Det torde dock, yttrar utredningsmannen,
vara höjt över allt tvivel, att kravet på en särskild rättslig reglering av
ifrågavarande slags föreningar gjorde sig starkt gällande och att det därför
vore mindre välbetänkt att medverka till sådana föreningars bildande innan
speciallagstiftning för dem tillkommit. Den allmänna föreningslagen hänförde
sig nämligen till sammanslutningar med vitt skilda syften och verksamhetssätt
och innehölle därför endast stadganden av en i det stora hela allmängiltig
innebörd. Lagen avsåge väsentligen att utgöra en ram, inom vilken
åt föreningarna överlätes att fritt utveckla sig efter olika art och uppgift.

I betänkandet påpekas, att vissa speciella typer av ekonomiska föreningar,
däribland bostadsrättsföreningar, tidigare gjorts till föremål för utförligare
rättslig reglering, vilket ansetts påkallat såväl i dessa föreningars eget intresse
som med hänsyn till de enskilda medlemmarnas rättssäkerhet. Med
avseende å betydelsen för medlemmarna av deras intressen i sammanslutmngen
komme de föreningar, varom här vore fråga, att intaga en utpräglad
särställning. Regelmässigt komme medlemmarna att ägna hela sin livsgärning
åt föreningens verksamhet. För medlemmarnas ekonomiska välfärd
finge det avgörande betydelse, huruvida verksamheten bleve klokt planlagd
och ändamålsenligt bedriven eller ej. Det syntes då uppenbart, att man här
stode inför ett specialfall på föreningsrättens område, där kravet på särskild
rättslig reglering vore än starkare än med avseende å bostadsrättsföreningarna.

\id utarbetandet av en lag om föreningsjordbruk måste, yttras vidare i betänkandet,
först avgöras, huruvida en sådan lag — i likhet med lagen om
bostadsrättsföreningar — borde utformas såsom ett komplement till 1911
års lag om ekonomiska föreningar eller om den borde bliva en självständig
författning, som uttömmande reglerade föreningsjordbrukens förhållanden.
Med hänsyn till den säregna natur, föreningar för drivande av gemensamt
jordbruk komme att äga, hade antalet frågor, som krävde särskild reglering,
under utredningen visat sig vara väsentligt större för dessa föreningars del
än vad fallet vore med avseende å bostadsrättsföreningarna. En hänvisning

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

från nu ifrågavarande nya lag finge sålunda under alla omständigheter väsentligt
mindre omfattning än vad fallet vore beträffande bostadsrättslagen.
Detta förhållande skulle — enligt vad försöksvis upprättade utkast givit vid
handen — göra en hänvisning till föreningslagen tämligen komplicerad. Metoden
skulle endast nödtorftigt kunna tillgodose rimliga krav på överskådlighet
hos författningstexten.

De sakkunniga ha, meddelar utredningsmannen, enhälligt och med stor
skärpa framhållit önskvärdheten ur praktisk synpunkt av att de för föreningsjordbruken
gällande lagbestämmelserna i möjligaste mån sammanfördes
i en författning. Även den omständigheten, att föreningslagen vore föremål
för en ännu icke avslutad omarbetning, vilken måste förutsättas bliva
tämligen genomgripande, talade enligt utredningsmannens uppfattning mot
en generell hänvisning till 1911 års föreningslag, då en sådan hänvisning säkerligen
skulle nödvändiggöra ganska omfattande ändringar i den här ifrågavarande
författningen ett eller annat år efter dess utfärdande.

På dessa grunder har utredningsmannen stannat för att allenast på en
punkt, nämligen med avseende å förfarandet vid likvidation, hänvisa till föreningslagen.
I övrigt åsyftar lagutkastet att giva en uttömmande reglering av
föreningsjordbrukens förhållanden.

Yttrandena. Frånsett mer eller mindre betydelsefulla detaljspörsmål, vilka
i det följande skola upptagas till behandling, ha erinringar mot lagförslagets
utformning gjorts allenast i en mindre del av de avgivna yttrandena.

Lantbruksakademien yttrar, att den undersökning av frågan och det utkast
till lagstiftning i ämnet, som nu framlagts, utan tvivel innebure beaktansvärda
bidrag till positiva lösningar av spörsmålen. Akademien anför
emellertid ytterligare bl. a.

Ganska säkert torde väl vara, att en dylik lösning enligt den föreslagna
lagen kommer att så småningom te sig möjlig och kanske sannolik. Minst
lika troligt synes dock, att sådana bestämmelser, som här föreslås, icke äro
av den beskaffenhet, att de kunna förväntas bliva omfattade med den allmänna
anslutning, som är behövlig för att man skall kunna räkna med dess
användande i en utsträckning, som motsvarar arbetet med bestämmelsernas
utarbetande och förslagets genomförande. Akademien håller före, att den utväg,
som av utredningen valts för den lagtekniska utformningen av det förslag,
som upptagits till övervägande, icke är lycklig eller ägnad att bereda
nöjaktiga utsikter till ett framgångsrikt resultat. Den nu föreslagna lagen
skulle åstadkomma en ordning av sambruksförhållandet, som i stort sett
skulle utesluta ett val mellan olika slags lösningar av uppkommande frågor.
Otvivelaktigt kommer behov att förefinnas av stor frihet att välja mellan
lösningar av mycket skiftande slag. Det synes akademien uppenbart, att
åtminstone tills vidare en begränsning av lagstiftningen bör vara att föredraga
och att regleringen hellre bör utvecklas så småningom med stöd av
efterhand vunna erfarenheter och även med möjlighet att åtminstone under
någon tid framåt lämpa föreskrifterna efter i särskilda fall framkommande
önskemål.

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

Såsom förut berörts bär lantbruksstyrelsen funnit förenin"s,jordbruken
allenast böra upptagas som en försöksverksamhet i begränsad omfatlning.
Styrelsen yttrar vidare.

Mot denna bakgrund finner styrelsen det tveksamt, huruvida en särskild
lag om sambruksföreningar nu bör utfärdas. Så länge det är ovisst, huruvida
samjordbruk kan få någon betydelse som driftsform inom svenskt jordbruk,
torde det vara lämpligt med en mera provisorisk anordning. Då föreningslagen
synes användbar härför, under förutsättning att Kungl. Maj:t vill utnyttja
sin rätt att bevilja ekonomisk förening, bildad för ifrågavarande ändamål,
rätt att förvärva jordbruksfastighet, synes särskild lagstiftning för
sambruksföreningar ej vara trängande.

Uttalanden av liknande innebörd återfinnas i yttrandena av förvaltningsutskotten
i Malmöhus och Västernorrlancls läns hushållningssällskap.

Förvaltningsutskotten i Gotlands, Skaraborgs och Värmlands läns hushållningssällskap,
liksom även egnahemsnämnderna i Göteborgs och Bohus samt
Norrbottens län, ha uttryckt önskemål om en förenkling av lagbestämmelserna.

Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap anser att
det borde vara möjligt meddela ett fåtal grundläggande bestämmelser, siktande
på det speciella ändamålet, i en särskild lag och att i övrigt hänvisa
till föreningslagen.

Norrlandskommittén finner bildandet av föreningsjordbruk ur norrländsk
synpunkt vara en fråga utan större praktisk betydelse och anför vidare.

Med hänsyn härtill finner sig kommittén icke ha anledning att närmare
ingå på avfattningen av de framlagda förfaltningsförslagen. Som en allmän
reflexion vill kommittén emellertid ifrågasätta, om icke de åsyftade grunderna
för ordnande av sambruk skulle kunna bringas i tillämpning utan en så
pass vidlyftig lagstiftning som den föreslagna. Bortsett härifrån kan kommittén
icke underlåta att framhålla faran av att genom statsmakternas åtgärder,
grundade närmast på förhållandena i södra och mellersta Sverige,
vissa schabloner skapas, som binda utvecklingen såväl här som inom andra
delar av landet. Om de framlagda förslagen komma att genomföras — vilket
kommittén i och för sig icke har skäl att motsätta sig — bör därvid
icke förbises att behov kunna föreligga att även på andra sätt ordna gemensamhetsdrift
inom jordbruket.

Riksförbundet landsbygdens folk har, såsom förut framgått, tillstyrkt det
framlagda förslaget men tillfogar följande reservation.

Det synes vara att tillråda, att man den första tiden går fram med försiktighet.
Särskilt med hänsyn till de olika förmåner i fråga om lån och bidrag,
som föreslås, samt den auktoritet en lag i ämnet kommer att få, föreligger
eljest risk att personer i stor utsträckning slå sig på den nya driftsformen
utan tillräcklig eftertanke. Skulle föreningsjordbruket sedermera icke
visa sig lämpligt för våra förhållanden utan behöva nedläggas, kan det få
katastrofala verkningar för dessa människor, vilka i allmänhet torde ha
bundit större delar av sina tillgångar i företaget.

Förbundet vill därför föreslå, att till en början särskilt tillstånd skulle
fordras för att få bilda en sambruksförening. Detta dispensförfarande synes
böra utnyttjas för igångsättande av ett mindre antal försök i olika delar av

Kungl. Maj:ts proposition nr 58-

landet. Sedan på detta sätt erfarenheter vunnits rörande lagstiftningens ändamålsenlighet
finge man företaga en översyn av bestämmelserna, varefter
dispensförfarandet kunde slopas.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anför.

Förslaget synes i och för sig innefatta en lämplig lösning av det enligt direktiven
givna uppdraget. Särskilt tillfredsställande är det, att bestämmelserna
om sambruksföreningar i möjligaste mån sammanfattats i en lag utan
mer eller mindre omfattande hänvisningar till föreningslagen. Styrelsen finner
det även vara till nytta, att en möjlighet öppnas för drivande av jordbruksrörelse
i den ekonomiska föreningens form. Det torde emellertid rent
allmänt sett kunna befaras, att den föreslagna företagsformen icke kommer
att anlitas i avsedd omfattning, när det befinnes nödvändigt att kringgärda
den med ganska myckel formaliteter av olika slag, som kunna verka avhållande
på intresserade jordbrukare. Ju mindre medlemsantalet är, desto mera
tyngande torde lagbestämmelserna förefalla. Å andra sidan: ju större medlemsantalet
blir, ju större blir antalet utanför den direkta ledningen stående
jordbrukare, och man kan då fråga sig, om det angivna målet att med
uppnående av en ökad produktionseffektivitet bevara en fri bondeklass —
nås på detta sätt. De här anförda synpunkterna kunna få särskild betydelse,
i den mån en alltför ingående reglering motverkar syftet med lagstiftningen
på det sättet, att intressenterna måhända finna det mera tilltalande att pröva
sig fram med företagsformen enkelt bolag, vilken form i flera, avseenden icke
är så lämplig. Styrelsen har icke möjlighet att framlägga något direkt förslag
i syfte att avhjälpa dylika konsekvenser men vill dock framföra tanken,
huruvida icke åtminstone sambruksföreningar med ett mindre antal medlemmar
skulle kunna uppbyggas efter enklare linjer.

Egnahemsnämnden i Uppsala län framhåller behovet av en lagstiftning,
som ingående reglerar förhållandet mellan sambruksförenings medlemmar,
och förklarar sig biträda uppfattningen, att de för föreningsjordbruken gällande
bestämmelserna i möjligaste man borde sammanföras i en författning.

Egnahemsnämnden i Kalmar läns norra område finner utredningens lagförslag
väl avpassat efter för handen varande förhallanden och tillstyrker att
förslaget lades till grund för lagstiftning.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs läns hushållningssällskap anser utredningsmannens
förslag väl tillgodose de krav, som borde ställas pa ifragavarande
lagstiftning.

Sveriges lantbruksförbund har funnit det principiellt riktigt, att de delvis
invecklade rättsförhållanden, som kollektiv jordbruksdrift gåve upphov till,
på lämpligt sätt reglerades. Ehuru förbundet i vissa avseenden funnit anledning
till erinringar mot det framlagda förslaget syntes detta kunna utgöra
grundval för frågans vidare behandling.

I övriga yttranden har lagförslagets allmänna utformning lämnats utan
erinran.

Departementschefen. Redan i det föregående har jag givit uttryck åt den
uppfattningen, att om praktiska erfarenheter av föreningsjordbruket nu
skola inhämtas, detta icke lämpligen lärer kunna ske pa annat sätt, än att

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

man genom lagstiftning fastställer den form, vari samjordbruk skall kunna
organiseras. Jag delar utredningsmannens uppfattning, att det är av största
vikt, icke minst ur de enskilda föreningsmedlemmarnas synpunkt, att fasta
och tillförlitliga rättsliga normer erhållas för verksamheten, vilken ju kan
komma att avse förvaltning av mycket betydande värden i fast egendom och
inventarier. Särskilt åsyftar jag då de centrala frågorna om medlems antagande
och avgang, bokföringsskyldighet, fondbildning och vinstutdelning
samt revision av räkenskaperna. Den i enstaka yttranden framkomna åsikten,
att lagens tillämpning tills vidare skulle hindas vid ett särskilt dispensförfarande
kan jag icke biträda. En dylik anordning skulle ju innebära, att
ytterligare en, enligt min uppfattning överflödig formalitet vid bildandet av
sambruksförening tillskapades.

Emellertid är det klart, att ingen utväg bör lämnas oprövad för att vinna
största möjliga begränsning av lagstiftningen i ämnet. Önskvärdheten härav
bör å andra sidan icke överdrivas. Åtskilliga avsnitt i det vid betänkandet
fogade lagutkastet avse frågor, som endast i speciella fall vinna aktualitet.
De behöva därför icke verka tyngande i föreningsmedlemmarnas eller styrelseledamöternas
dagliga gärning men kunna tjäna till ledning och förebygga
rättstvister den gång spörsmålen anmäla sig.

\ id ett försök att beskära lagutkastet synas två utvägar kunna övervägas.
Den ena är att tillgripa hänvisningar till den allmänna föreningslagen, den
andra att överlåta åt föreningarna att i sina stadgar reglera vissa i lagutkastet
behandlade spörsmål. Den förstnämnda metoden skulle ju dock endast
skenbart innebära en förenkling och jag har för min del funnit de praktiska
och lagtekniska skäl bärande, som i betänkandet anförts mot en sådan
lösning. Vad åter angår möjligheten att så att säga överflytta vissa partier
av lagen till stadgarna, torde någon mera väsentlig förkortning av lagtexten
härigenom knappast stå att vinna. Denna metod skulle ju för övrigt
medföra, att stadgarna i stället bleve vidlyftigare. Den fördelen skulle dock
vinnas vid sist angivna tillvägagångssätt, att större valfrihet mellan olika
lösningar uppkomme, låt vara att tillsynsmyndigheten väl därvid finge förutsättas
underkasta stadgarna en tämligen ingående granskning.

Emellertid har det förefallit mig, som om vissa stadganden av övervägande
administrativ innebörd, vilka närmast angå tillsynsmyndigheten, borde kunna
upptagas i en särskild kungörelse. Vissa efter mönster av den nya aktiebolagslagen
utformade regler ha också synts mig kunna undvaras. Jag åsyftar
då bl. a. bestämmelserna om skadestånd. På dessa skäl har jag låtit
inom jordbruksdepartementet verkställa en överarbetning av det vid betänkandet
fogade lagutkastet i syfte att vinna en förkortning av lagtexten. Den
närmare innebörden av omarbetningen skall redovisas i det följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr -58.

Specialmotivering.

Det vid betänkandet fogade utkastet till lag om sambruksföreningar bar,
såsom nyss nämnts, gjorts till föremål för överarbetning inom jordbruksdepartementet.
Jag övergår nu till att lämna en översikt av departementsförslaget.
Beträffande sådana från utredningsmannens förslag i oförändrad
form överförda stadganden, som varken berörts i de avgivna yttrandena eller
föranleda särskild erinran från min sida, torde härvid få hänvisas till den
i betänkandet (s. 102—139) lämnade detaljmotiveringen.

Inledande bestämmelser.

Föreningsjordbruk grundat på arrende. Förening med ändamål att bereda
medlemmarna utkomst genom att å fastighet, som föreningen förvärvat
eller av kronan arrenderat, låta medlemmarna bedriva gemensamt jordbruk
och annan i samband därmed stående verksamhet (föreningsjordbruk),
skall enligt 1 § första stycket departementsförslaget kunna registreras såsom
sambruksförening.

Enligt detta från utredningsmannens förslag hämtade stadgande skulle
sålunda sambruksförening icke kunna bildas på grundval av arrende från annan
än kronan. Till stöd för denna utformning av stadgandet har i betänkandet
anförts i huvudsak följande.

Det synes vara av stor vikt att man, då en sambruksförening väl bildats,
vinner betryggande garantier för dess fortbestånd.^ De tidigare, vaga ansatserna
till föreningsjordbruk i vårt land visa bäst vådan av att sådana företag
påbörjas utan att ett bestående, tillräckligt jordinnehav säkerställts. Till
arrendators skydd gälla visserligen bestämmelser om förnyat arrende samt
om förköpsrätt vid försäljning av utarrenderad egendom. Dessa bestämmelser
giva dock endast ett ofullständigt skydd. Sker försäljning i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må exempelvis förköpsrätt ej utövas. Om ägaren
vill återtaga fastigheten för att själv bruka den, vinner förköpsrätt^!
överhuvud taget icke aktualitet och detsamma gäller optionsrätten till förnyat
arrende. Om sambruksförenings arrenderätt genom särskilda lagstadganden
gåves ur föreningens synpunkt erforderlig varaktighet,, skulle en enskild
fastighetsägare sannolikt endast undantagsvis vara villig att upplåta
sin egendom till en dylik förening, vilket ju vore detsamma som att avhända
sig egendomen för all framtid utan att en verklig försäljning komme till
stånd. Upplåter kronan jordbruksegendom på arrende till sambruksförening,
torde få förutsättas som en normal utvecklingsgång, att föreningen framdeles
får förvärva fastigheten.

Ifrågavarande spörsmål har berörts i några av de avgivna yttrandena.
Sålunda anför Blekinge läns egnahemsnämnd.

Nämnden beklagar att möjligheter saknas att bilda sambruksföreningar
på grundval av arrende av jord från annan än kronan. Nämnden har den
bestämda uppfattningen, att bildande av sambruksföreningar skulle underlättas
därest möjlighet funnes för jordbrukarna inom ett visst bruknmgsom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

råde att bilda sambruksförening och på denna upplåta nyttjanderätten till
sin jord på viss, icke alltför kort tid, förslagsvis 25 år, men själva behålla
äganderätten till sina fastigheter. Bildas en sambruksförening enligt dessa
grunder och lyckas föreningen genomföra företaget, torde såväl föreningen
som brukningsenheten ha utsikt att bestå även efter den första upplåtelsetidens
utgång. Kanske lyckas föreningen under tiden förvärva äganderätten
till brukningsenheten. Begynnelseformen blir i så fall en övergångsform, men
såvitt nämnden kan bedöma en tämligen nödvändig övergångsform i många
fall, eftersom det knappast synes troligt att fastighetsägarna inom en viss
för sambruksförening lämplig brukningsenhet kunna förmås avhända sig
äganderätten till sina fastigheter även om det sker till förmån för en sambruksförening,
i vilken de själva äro medlemmar.

Denna uppfattning — som kommit till uttryck jämväl i yttranden från
förvaltningsutskotten i Blekinge och Kristianstads läns hushållningssällskap
— har biträtts av egnahemsstyrelsen, därvid dock en ledamot, byråchefen
Collin, anmält skiljaktig mening. Slutligen har förvaltningsutskottet i Kopparbergs
läns hushållningssällskap yttrat.

Det torde inte vara otänkbart, att skogs- och industribolag vore villiga att
utarrendera jord på lång tid, liksom troligen även kommuner, som äga större
jordbruksfastigheter. Det synes jämväl böra ifrågasättas, om icke lagen även
borde tillåta sambruksföreningar under den formen, att föreningen ägde en
del av den brukade jorden och kompletteringsvis arrenderade jord. Att föreningsjordbruk
startas och drivas enligt nu gällande bolags- och föreningslagstiftning
möter givetvis icke hinder, men om man stiftar en speciell lag
för ändamålet borde den avfattas så, att den täcker behovet i de flesta tänkbara
fall och icke endast under de snävt begränsade förutsättningar, som förslaget
rör sig med.

Departementschefen. Icke minst med hänsyn till de betydande kapitalinvesteringar,
som måste förutsättas komma att ske i sambruksföreningarna,
särskilt genom uppförande av gemensamma ekonomibyggnader, är det uppenbarligen
angeläget, att det jordinnehav, på vilket hela rörelsen beror, gives
erforderlig varaktighet. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens uppfattning,
att såsom en huvudregel bör gälla, att föreningsjordbruk skall grundas
å förvärv av jord eller å arrende från kronan. Emellertid torde fall kunna
tänkas, då man skulle sakna anledning motsätta sig registrering av sambruksförening,
vars rörelse skulle grundas på arrende från annan än kronan.
I första hand synes mig — såsom redan i det föregående berörts — önskvärt
att göra viss uppmjukning av huvudregeln i syfte att befordra tillkomsten
av sådana sambruksföreningar, i vilka medlemmarna bestå av ägare till
mindre jordbruk. En framkomlig väg synes mig vara, att Kungl. Maj:t erhåller
rätt att efter särskild prövning medgiva registrering såsom sambruksförening
även av sådan förening, vars rörelse grundas på arrende av jord tillhörig
medlemmarna själva. Pa. detta sätt skulle, såsom i de nyss angivna remissyttrandena
påyrkats, en möjlighet tillskapas att vid bildande av samjordbruk
av nu ifrågavarande slag gå fram i två etapper, något som även för
mig framstår såsom ett önskemål. Undantagsvis torde även i andra fall av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

steg från huvudregeln kunna tillåtas. Bifall till ansökan om registrering i de
här åsyftade fallen skulle givetvis förutsätta, att arrendetiden erhållit avsevärd
längd, varjämte i Kungl. Maj:ts beslut de villkor i övrigt finge uppställas,
som kunde anses betingade av omständigheterna i det särskilda fallet.
Sedan ett antal prejudikat vunnits genom avgöranden av Kungl. Maj:t torde
tillståndsprövningen ifråga kunna uppdragas åt tillsynsmyndigheten. En
bestämmelse innefattande rätt för Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd
myndighet att medgiva undantag från den angivna huvudregeln har upptagits
i 1 § andra stycket departementsförslaget.

Avstyckning av tomt. Om en typ av ekonomisk förening väljes såsom
juridisk form för samfällt jordbruk måste, yttrar utredningsmannen, såsom
en huvudregel gälla, att all den egendom, som utnyttjas i föreningens rörelse,
äges av föreningen. Utöver det redan behandlade fallet, att rörelsen grundas
på arrende, ifrågasättes emellertid i betänkandet viss modifikation i den angivna
huvudregeln. Utredningsmannen anför härom.

Med hänsyn till medlemmarnas trivsel torde bliva av betydelse, att bostad
med tomt och trädgård anordnas individuellt för var och en av dem. Den
omedelbara lösningen av detta spörsmål vid bildande av en sambruksförening
lärer bliva betingad av beskaffenheten hos det på egendomen befintliga
byggnadsbeståndet. På längre sikt lärer — i den mån föreningens verksamhet
blir ekonomiskt framgångsrik — idealet vara, att bostadsbebyggelsen sammanföres
till ett särskilt tomtområde, pa en bl. a. ur arbetssynpunkt lämplig
plats inom den av föreningen disponerade arealen.

Anordnandet av särskilda bostäder för medlemmarna förutsätter självfallet
icke en individualiserad äganderätt till bostaden. Ett bibehållande i enskild
ägo av mangårdsbyggnaden med kringliggande tomt och trädgård torde emellertid
få antagas i icke oväsentlig mån vara ägnat att bryta udden av det
psykologiskt betingade motstånd mot bildande av sambruksförening, som åtminstone
till en början måste antagas komma att möta från självägande jordbrukares
sida. Man synes böra räkna med att, då fråga om bildande av sambruksförening
uppkommer i en by, en eller flera byamän kunna uppställa
det villkoret för sin anslutning, att de få behålla sin kanske fäderneärvda
mangårdsbyggnad i enskild ägo. Om detta krav icke kan beaktas, ga kanske
planerna på föreningsbildande mången gång om intet. Även om ett undantag
av angivet slag kan bliva förenat med vissa olägenheter synes därför sådant
undantag böra kunna ifrågakomma. Ett genomförande av denna tanke
förutsätter tydligen i regel en avstyckning av tomtmarken, något som i sin
tur torde förutsätta eu sammanläggning av den övriga, till föreningen överlåtna
jorden.

Ifrågavarande spörsmål har ingående behandlats i fastighetsbildningssakkunnigas
yttrande. Däri understrykes till en början, att enligt utredningsmannens
förslag såsom en huvudregel skulle gälla, att all egendom som utnyttjades
i föreningens rörelse — alltså även de för föreningsmedlemmarna erforderliga
bostadshusen — skulle ägas av föreningen och alt undantag från
denna regel uppenbarligen icke avsetts skola ifrågakomma, då en sambruksförening
bildades genom att ett antal personer slöte sig samman för att förvärva
eu viss för föreningsjordbruk lämplig egendom. I utlåtandet anföres
vidare i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Tvivelsutan har utredningsmannen rätt, när lian säger, att ett bibehållande
i enskild ägo av mangårdsbyggnaden med kringliggande tomt och trädgård
torde få antagas i icke oväsentlig mån vara ägnat att bryta udden av det
psykologiskt betingade motstånd mot bildande av sambruksförening, som åtminstone
till en början måste antagas komma att möta från självägande jordbrukares
sida. Ett hänsynstagande till detta psykologiska moment är därför
onekligen i och för sig påkallat. Men frågan är, huruvida gällande fastighetsbildningsrättsliga
stadganden medge avskiljande av en för föreningsjordbruket
erforderlig bostadsbyggnad med tillhörande tomt och trädgård till särskild
fastighet. De sakkunniga vilja härvid understryka, att en avstyckning
av tomtmarken tvivelsutan förutsätter en sammanläggning av den övriga till
föreningen överlåtna jorden. Nämnda fråga kan säkerligen bliva av icke
ringa praktisk betydelse. Det kan sålunda med rätt stor sannolikhet förutspås,
att om någon enda av de tilltänkta föreningsmedlemmarna ställer krav på
dylikt avskiljande, de övriga byamännen som regel komma att ställa samma
krav för egen del och detta även om deras mangårdsbyggnad icke skulle vara
fäderneärvd. Av psykologiska skäl lär den ene icke vilja i detta hänseende
vara sämre än den andre.

I 19 kap. 3 § 2. jorddelningslagen uppställes såsom villkor för avstyckning
från jordbruksfastighet, att den fastighetsbildning som skulle uppstå genom
avstyckningen bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen
eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. I fastighetsbildningssakkunnigas
år 1944 avgivna betänkande med förslag till lag
om ändring i vissa delar av jorddelningslagen m. m. (19 kap. 18 § första st.)
formuleras berörda rekvisit så, att ändringen i fastighetsindelningen icke får
medföra märklig skada för jordbruksnäringen utan motsvarande nytta för
densamma.

Klart är, att det i vanliga fall icke kan vara till gagn för jordbruksnäringen
utan tvärtom måste skada denna att avskilja för jordbruket erforderlig
bostadsbyggnad med tillhörande tomt från jordbruksjorden. Men när det
gäller det speciella fall, varom här är fråga, nämligen att avskiljandet ingår
som ett led i och tänkes utgöra en förutsättning för en långt siktande rationaliseringsåtgärd,
blir läget ett annat. Det gäller då att mot varandra väga å
ena sidan nyttan för jordbruksnäringen av att ett flertal mindre brukningsenheter
omvandlas till ett för rationell drift ägnat storjordbruk och å andra
sidan den skada för denna näring, som kan uppkomma genom avstyckningsåtgärden.

Vid denna avvägning må till en början beaktas, att det otvivelaktigt måste
anses vara till skada för sambruksföreningen att för denna erforderliga bostäder
kunna försäljas till personer utanför medlemskretsen eller vid medlems
dödsfall komma att övergå å personer, vilka icke äro villiga att inträda
i eller ändock överlåta bostaden å föreningen.

Avskiljande av bostäder med tillhörande områden från jordbruksjorden
kan i förevarande fall ha även andra skadliga verkningar, nämligen ur arronderings-
och därmed driftssynpunkt. Självfallet behöver detta "icke alltid
vara fallet. På åtskilliga håll, särskilt i slättbygderna, är det emellertid ej
ovanligt att bostäderna ligga spridda å åkerfälten. I dessa fall skulle det
uppenbarligen kunna vara olämpligt att avskilja tomtmarken, ty om en sålunda
avstyckad fastighet komme att förvärvas av någon utomstående, skulle
ju utsikterna att förvandla tomtmarken till produktiv jordbruksjord praktiskt
taget försvinna. Men även om tomtmarken komme att bevaras i en
föreningsmedlems ägo, skulle ett avskiljande av densamma till särskild fastighet
i nu berörda fall kunna vara ägnat att för onödigt lång tid konservera

Kungl. Maj:Is proposition nr ÖS.

de arronderingsförhållanden, mot vilka visserligen intet fanns att erinra så
länge jordbruksjorden var uppdelad i ett flertal brukningsenheter men som
bliva klart olämpliga i och med sammanslagningen av de olika bruknmgsenheterna
till ett storbruk. Avstyckningsåtgärden skulle då också kunna fördröja
den utveckling, som utredningsmannen med rätta anser vara idealet pa
längre sikt, nämligen att bostadsbebyggelsen sammanföres till ett särskilt
tomtområde på en bl. a. ur arbetssynpunkt lämplig plats mom den av loreningen
disponerade arealen. .... ,. .

Frågan är då. huruvida det vore möjligt att pa ett eller annat salt eliminera
de olägenheter, som kunna vara förenade med att bostadsområdena
med tillhörande tomter avskiljas från jordbruksjorden. Såvitt angar den
situation, som uppkommer vid ett arvfall, lär svaret icke kunna bliva amu
än nekande, för den händelse man icke vill tillgripa ett sa drastiskt medel
som att medge sambruksföreningen rätt att vid medlems dödsfall expropriera
medlemmens bostadsfastighet. Däremot skulle det nog i och för sig vara
möjligt att även utan tillgripande av expropnationsvapnet hindra att medlem
mot föreningens vilja försålde sin bostadsfastighet till utomstående. Det
kunde ju t. ex. tänkas, att man i lag stadgade en förköpsrätt för foiemngen
till sådan fastighet. Detta vore dock icke erforderligt, om sakrattslig giltighet
tillerkändes ett avtal, enligt vilket medlem utfäste sig att vid eventuell
försäljning först hembjuda bostadsfastigheten åt föreningen och dylika avtal
regelmässigt konnne till stånd. Enligt vad som under hand inhamtats,
lär lagberedningen överväga ett förslag, som skulle medföra att ett sadant
avtal — till skillnad mot nu — bleve sakrättsligt bindande. Ur den enskilde
föreningsmedlemmens synpunkt borde det icke möta nagot hinder, att_ föreningen
redan vid föreningsbildandet erhölle en utfästelse om förköpsrätt till
medlemmens avstyckade bostadsfastighet. (Vid exekutiv försäljning av fastigheten
har ju föreningen ändock alltid möjlighet att sjalv miopa densamma)
. ,10,1

Självfallet är det mycket svårt att förutsäga, om och i vad man sambruksföreningar
komma att bildas. Dock lärer man kunna utgå från att de sambruksföreningar,
som först komma till stånd, icke bli av den typ som nu
avhandlas, d. v. s. sådana där medlemmarna sammanskjuta små agor till en
gemensam brukningsenhet, utan i stället komma att avse sambruk a antingen
arrenderad jord eller en särskilt för ändamålet inköpt egendom,
dessa båda fall blir ju frågan om avstyckning av bostadsområden icke aktuell.
Med hänsvn härtill och då det torde finnas utsikter att lagberedningens
nvssnämnda planer skola ha hunnit resultera i en lagstiftning, innan bildande
av sambruksförening genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord blir
ett spörsmål att praktiskt räkna med, synes det icke föreligga anledning att
redan nu föreslå införande av någon särskild förköpsrätt för sambruksförening
till bostadsfastighet, som äges och bebos av medlem.

Kommer utvecklingen att gå därhän, att avtal om förköpsrätt till fast egendom
blir sakrättsligt bindande, är det givet att olägenheterna med ett avskiljande
av för föreningsjordbruket erforderlig bostadsbyggnad med tillhörande
tomt och trädgård kunna avsevärt minskas. Men aven om sadana
avtal alltjämt förbleve sakrättsligt icke bindande, bor det dock givetvis otta
förhålla sig så, att jordbruksnäringens fördel av att eu sambruksförening och
därmed eu rationalisering alls kommer till stånd väger över de olagenhetei,
som enligt vad förut anförts kunna vara förknippade med åtgärden att avskilja
för sambruksföreningen erforderliga bostäder med tillhörande tomtoch
trädgård som råden från jordbruksjorden. Avgörandet måste bär trallas
från fall till fall under särskilt beaktande av arrondermgsforhallandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Aven utan lagändring är det emellertid uppenbart, att avskiljandet oftast
bör gå för sig. Att införa en regel, jämlikt vilken avskiljande av tomtmarken
från jordbruksjorden alltid skulle få ske när ändringen i fastighetsindelningen
ingår som ett led i bildande av en sambruksförening, synes icke
lämpligt. Eu sådan regel skulle innebära, att lagstiftaren på förhand garanterade
att den genom rationaliseringsålgärden, d. v. s. storbruksbildandet,
uppkomna nyttan för jordbruksnäringen städse övervägde de olägenheter,
som kunna vara förenade med att avskilja för föreningen erforderliga bostäder
med tillhörande områden till särskilda fastigheter. Härtill kommer,
att en dylik regel än så länge — när man icke vet om bildande av sambruksförening
genom tillskott av medlemmarna tillhörig jord kommer att bli av
någon större praktisk betydelse — ej heller synes behövlig. Det förefaller i
stället tillrådligt att avvakta utvecklingen.

Slutsatsen blir alltså, att man torde sakna anledning att för närvarande
överväga några särskilda lagstiftningsåtgärder i ämnet.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs län har uttalat, att det med hänsyn till
de i länet rådande förhållandena vore alldeles nödvändigt, att mangårdsbyggnaden
med tillhörande tomt och trädgård finge behållas i enskild ägo.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank anför.

Den omständigheten, att bostadstomlerna undantagas från kollektivet, utgör
ett hinder för hypoteksföreningama att belåna sambruksförenings fastigheter.
Enligt gällande författning om hypoteksföreningars verksamhet får
nämligen egendom, som ej är avsedd enbart för skogsdrift, belånas endast
såframt för bedrivande av jordbruk nödiga åbyggnader finnas å egendomen.
Detta stadgande har hittills icke ansetts kunna tolkas annorledes än att under
uttrycket »nödiga åbyggnader» inbegripas jämväl erforderliga bostäder.

En självständig belåning genom hypoteksföreningama av bostadsområdena,
alltså med dessas ägare såsom personliga kredittagare, kan å andra sidan
ej heller tänkas ske med nuvarande författning, då bostadsfastighetema väl
i allmänhet bliva taxerade som »annan fastighet» och därmed falla utom
området för hvpoteksföreningamas kompetens.

Med det sagda har styrelsen velat understryka, att en medverkan från hypoteksföreningarnas
sida i kreditgivningen till sambruksföreningar eller dessas
medlemmar enligt de framlagda författningsförslagen förutsätter ändring
av den för hypoteksföreningama gällande författningen.

Styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan yttrar.

En sammanläggning av ett antal mindre jordbruksfastigheter till en enda
större jordregisterenhet får uppenbarligen vissa konsekvenser ur inteckningssynpunkt.
Huru lämpligen skall förfaras med eventuella inteckningslån, som
föreföreningsjordbrukets bildande beviljats i de överlåtna fastigheterna, torde
få bedömas från fall till fall. Dock anser styrelsen sig böra fästa uppmärksamheten
vid, att ett bibehållande i enskild ägo av mangårdsbyggnader med
kringliggande tomter och trädgårdar kan befaras i vissa fall menligt påverka
föreningsjordbmkets ställning ur kreditsynpunkt.

Departementschefen. Spörsmålet, huruvida avstyckning av tomtområde
bör kunna ifrågakomma vid bildandet av sambruksförening genom sammanskott
av medlemmarna tillhörig jord, synes förlora något i betydelse, därest
i enlighet med mitt förslag viss möjlighet öppnas till drivande av förenings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

jordbruk på grundval av arrende från medlemmarna. Emellertid synes önskvärt,
att valfrihet mellan olika alternativ vid föreningsbildandet i möjligaste
män medgives. För övrigt kan ju avstyckningsfrågan vinna aktualitet i sådana
fall, då man efter att ha påbörjat verksamheten på grundval av arrende från
medlemmarna överväger att genomföra en definitiv överlåtelse av fastigheterna
till föreningen.

Fastighetsbildningssakkunnigas utlåtande synes utvisa, att i det av utredningsmannen
åsyftade fallet hinder för avstyckning av tomt i princip icke
bör möta. Ä andra sidan delar jag den uppfattningen, att någon allmängiltig
regel härom ej bör införas i jorddelningslagen utan att frågan bör bedömas
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Närmast ankommer tydligen
detta bedömande på de myndigheter, hos vilka avstyckningsärendet handlägges.
Emellertid bör uppenbarligen samråd i dessa ärenden äga rum med
vederbörande lantbruksnämnd.

Mitt ståndpunktstagande till nu behandlade fråga synes mig icke innefatta
anledning att omedelbart överväga ändring av de för hypoteksföreningarnas
verksamhet gällande bestämmelserna.

Sambruksförenings skogsinneliav. Fragan om skogsmarkens behandling
vid bildande av sambruksförening har berörts i några av yttrandena
över betänkandet.

Sveriges lantbruksförbund har sålunda yttrat.

Principiellt synas följande möjligheter föreligga. Skogen kan undantagas från
de ägor, som tilläggas föreningsjordbruket. Den kan också bilda en Mlmannin°skog,
vari medlemmarna äro delägare. Slutligen kan skogen inga i sammanläggningen
och därmed övergå i föreningens ägo. De bada forsta alternativen
kunna ha vissa fördelar ur psykologiska och praktiska synpunkter De
synes emellertid vara av stor betydelse att så långt som möjligt sakerstalla
att föreningsjordbruken under hela den tid de besta komma att aga erforderlig
skogstillgång. Effektiva garantier härför synas i regel bora kunna
åstadkommas, därigenom att den skog, som hör till brukningsdelar som
sammanläggas till föreningsjordbruk, ingar i sammanläggningen och salunda
blir föremål för föreningens äganderätt. Skogen bor således icke kunna undantagas
från de ägor, som skola av föreningen samfallt brukas. Förbundet
får därför för sin del förorda, att i lagen införes stadgande harom.

Förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap har däremot
ifrågasatt, huruvida icke föreningsjordbruk borde kunna få bildas endast genom
sammanförande av åkerjord och med bibehållande av skogen i föreningsmedlemmarnas
enskilda ägo. Utskottet har liärutinnan anfört.

För de fall, då föreningsjordbruk bildas genom sammanförande av flera
mindre brukningsdelar, vilka var för sig ha jämförelsevis god skogstillde -ning, synes en dylik anordning vara både möjlig och andamalsenlig och et
sådant förfarande skulle uppenbarligen i hog grad underlätta tillkomsten av
föreningsjordbruk. Det torde heller icke vara till nagon olagenhet for foreningsjordbraket
som sådant, om delägarna var for sig brakade skogsmarken
som förut. Med hänsyn till skogskapitalets ofta stora varde skulle härigenom
även vinnas att behovet av kapitalinvestering i föreningsjordbruket avsevärt
minskades.

4 j Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

Egnahemsnämnden i Kopparbergs lön ifrågasätter, om icke sambruksförening
skulle kunna bildas genom sammanläggning av jordbruksjord samt erforderlig
skog för byggnads-, stängsel- och hässjevirke samt vedbrand m. m.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap och Svenska lantarbetsgivareföreningen
ha framhållit, att då sambruksförening med äganderätt
ville förvärva arrenderad kronojord, föreningen samtidigt borde beredas
möjlighet att, om förhallandena sa medgåve, av kronan inköpa även viss
areal skogsmark.

Departementschefen. Jag finner det för min del alldeles uppenbart, att då
en sambruksförening bildas genom att ett antal ägare till mindre jordbruk
överlåta sina fastigheter till föreningen, jämväl den till fastigheterna hörande
skogsmarken — såsom utredningsmannen tydligtvis förutsatt — regelmässigt
bör ingå i överlåtelsen. Alldeles uteslutet är väl icke, att det vid föreningsbildandet
eller senare av någon anledning kan framstå som önskvärt, att föreningens
skogsinnehav reduceras. Om detta låter sig göra är ett spörsmål,
som regleras av bestämmelser i jorddelningslagen. Jag kan i frågans nuvarande
läge icke finna anledning att genom särskilda regler sätta jorddelningslagens
allmänna bestämmelser om avstyckning av skogsmark ur kraft för
sambruksföreningarnas vidkommande.

Vare sig sambruksförening bildas genom sammanförande av medlemmarnas
fastigheter eller pa annat sätt blir tydligen frågan om skogstillgången ett
spörsmål, som måste noga övervägas vid upprättandet av den ekonomiska
planen. Därvid far man under iakttagande av redan gällande bestämmelser
eftersträva bästa möjliga lösning efter omständigheterna i det särskilda fallet.
Att därvid binda handlandet genom speciella föreskrifter synes mig varken
behövligt eller lämpligt.

Utöver vad i det föregående anförts i anslutning till 1 g lagförslaget, vill
jag framhålla, att jag i likhet med utredningsmannen anser, att ordet jordbruk
i paragrafen bör erhalla en tämligen vid tolkning och att sålunda en
sambruksförening bör kunna bildas exempelvis för bedrivande av frukt-, bäreller
annan specialodling i stor skala.

I betänkandet har vidare uttalats, att sambruksförening borde befrias från
erläggande av lagfartsstämpel i fall, då medlem i stället för insats av penningar
överlåter fast egendom till föreningen. Egnahemsstyrelsen har förklarat
sig av principiella skäl hysa tvekan om lämpligheten av en sådan regel,
medan förslaget lämnats utan erinran i samtliga övriga yttranden. För egen
del finner jag skäl tala för, att en dylik ur statsverkets synpunkt obetydlig
eftergift sker i syfte att befordra tillkomsten av sambruksföreningar- genom
överlåtelse till föreningen av medlemmarnas fastigheter. Frågan torde emellertid
böra upptagas i annat sammanhang.

Utan att detta särskilt angives i lagen om sambruksföreningar torde vara
klart att allmänna stadganden om ekonomisk förening exempelvis i skatteförfattningama
bliva tillämpliga jämväl å sambruksförening — som ju här be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

tecknats såsom en särskild typ av ekonomisk förening — varemot lagen om
ekonomiska föreningar blir tillämplig allenast i de delar, till vilka uttrycklig
hänvisning gjorts i här förevarande lag.

Offentlig tillsyn och inregistrering. Utredningsmannen har yttrat,
att sambruksförenings medlemmar borde lämnas största möjliga frihet att
efter eget gottfinnande driva föreningens verksamhet under ledning av den
styrelse, de själva utsett, men att likväl i medlemmarnas eget intresse en offentlig
tillsyn borde anordnas i vissa särskilt angivna hänseenden. Denna tillsyn
har —• såsom i det följande skall närmare beröras — ansetts böra avse
dels den ekonomiska planläggningen av sambruksförenings verksamhet vid
föreningens bildande och dels revisionen av styrelsens förvaltning och föreningens
räkenskaper. Den myndighet, åt vilken tillsynen skulle anförtros,
skulle tillika ha att tillhandagå föreningarna med råd i jordbruksekonomiska
frågor i den mån föreningarna själva önskade. Åtskilligt kunde stå att vinna
genom samarbete mellan den tjänsteman hos tillsynsmyndigheten, som erhölle
uppdrag att handlägga ärenden rörande sambruksföreningar, och styrelsen
i dessa föreningar under medverkan jämväl av lokala myndigheter.
Därest en omorganisation av lantbruksstyrelsen företoges i enlighet med vad
1942 års jordbrukskommitté föreslagit, syntes styrelsen lämpligen böra erhålla
uppdrag att vara tillsynsmyndighet för sambruksföreningarna, vilka då
också borde inregistreras hos styrelsen.

Nu berörda spörsmål ha behandlats i några av de avgivna yttrandena.
Sålunda har förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap
ansett det lämpligare att sambruksföreningarna inregistrerades hos länsstyrelserna
och att de därefter ställdes under tillsyn av lantbruksstyrelsen, medan
förvaltningutskotten i Älvsborgs och Kopparbergs läns hushållningssällskap
uttalat den meningen, att tillsynen över föreningsjordbruken helt borde
handhavas av lokal myndighet.

Sveriges lantbruksförbund har anfört.

I den mån den föreslagna tillsynen avser sambruksföreningar, som åtnjuta
statligt stöd i form av bidrag eller lån på förmånligare villkor än som på
privat väg kan erhållas, kunna inga erinringar göras mot densamma. Att
samma bestämmelser skola gälla även då något statligt stöd icke ifrågakommer,
synes icke vara påkallat. Personer, som själva kunna och vilja finansiera
verksamheten vid föreningsjordbruk, böra ha möjlighet att ordna sin
samverkan i sambruksföreningens form utan att därför underkastas den tillsyn
och övervakning, som lagen förutsätter. Förbundet föreslår därför, att
den offentliga kontrollen av sambruksföreningar blir obligatorisk endast i de
fall, då föreningen avses skola åtnjuta ekonomiskt stöd av staten.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har funnit det tveksamt om skyldighet
borde åläggas lantbruksstyrelsen att tillhandagå sambruksförening med
råd i jordbruksekonomiska frågor. Enligt föreningens uppfattning borde sambruksförening
ej intaga annan ställning än övriga jordbruksföretagare vid
anlitande av tillgänglig expertis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Departementschefen. Av det förut sagda har framgått, att sambruksföreningarna
kunna sägas intaga en fullkomlig särställning i förhållande till
andra föreningar med avseende å betydelsen för medlemmarna av verksamhetens
ekonomiska resultat. Starka skäl synas mig då tala för att viss offentlig
tillsyn över föreningarna åvägabringas. Utredningsmannen har eftersträvat
att begränsa denna tillsyn till ett par, ur medlemmarnas egen synpunkt
särskilt betydelsefulla punkter. För att ytterligare betona, att här icke är
fråga om något opåkallat förmynderskap från det allmännas sida, har också
lagutkastet givits en utformning, som särskilt framhåller, att lantbruksstyrelsen
i övrigt skall ha en rådgivande funktion.

Att uppdela tillsyn och inregistrering på olika myndigheter synes mig icke
böra ifrågakomma. Efter den omorganisation av lantbruksstyrelsen, som
tidigare av mig föreslagits, måste tillsynen över och rådgivningen till sambruksföreningarna
anses vara en uppgift, som naturligt infogar sig under
styrelsens verksamhetsområde. Såsom utredningsmannen i annat sammanhang
påpekat, måste det också bliva av betydelse för det allmänna, att material
rörande sambruksföreningarna samlas hos styrelsen. Särskilt gäller
detta under den första tid, då föreningsjordbruk tillskapas och då det är av
vikt, att på olika håll vunna erfarenheter snabbt kunna utnyttjas. Under
sådana förhållanden kan jag heller icke finna ändamålsenligt, att de föreningar,
vilka till äventyrs icke önska utnyttja det statliga stöd som kan komma
att medgivas sambruksföreningarna, skulle kunna undandraga sig all
insyn från det allmännas sida.

Om bildande av sambruksförening.

Minimiantalet medlemmar. Ekonomisk förening måste jämlikt 1911 års
lag bestå av minst fem medlemmar för att kunna vinna registrering. I betänkandet
har yttrats, att den i lagutkastet angivna organisationsformen
syntes förutsätta åtminstone något tiotal medlemmar. Tillräckliga skäl att
stadga högre minimiantal medlemmar än fem hade dock icke ansetts föreligga.
Därest lägre antal personer än fem önskade påbörja ett samfällt jordbruk
syntes bildande av ett enkelt bolag vara den lämpligaste formen.

I betänkandet uttalas vidare, att om en sambruksförening med minimiantalet
medlemmar kommit till stånd det måhända kunde te sig stötande att
föreningen under alla omständigheter skulle vara skyldig att träda i likvidation,
då en av medlemmarna avgått eller avlidit utan att ersättas av annan.
Detta förhållande har utredningsmannen vid angivandet av likvidationsgrunder
velat på det sätt beakta, att tillsynsmyndigheten skulle erhålla befogenhet
att på särskilda skäl medgiva, att föreningens verksamhet finge fortsättas
oaktat medlemsantalet nedgått under fem.

Frågan om minimiantalet medlemmar har i yttrandena berörts av
egnahemsstyrelsen, som gjort gällande, att utredningsmannens förslag skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

starkt begränsa möjligheterna att utnyttja institutet sambruksförening. Härutinnan
har styrelsen anfört.

På grund av topografiska och andra skäl — främst den omständigheten att
det torde gå lättare att ena ett mindre antal jordbrukare att sammanslå sina
ägor till en brukningsdel — torde man vid sammanslagning av mindre brukningsenheter
i stor utsträckning få räkna med att de sålunda uppkomna
egendomarna bliva av en sådan storlek, att de äro lämpade för tre eller fyra
familjer. I slättbygderna med huvudsakligen rationaliserad spannmålsodling
innebär detta en areal av omkring 50—100 hektar åker samt i skogs- och
dalbygderna med tyngdpunkten lagd på animalieproduktion en areal av omkring
40—80 hektar jämte skogsmark. För att det nya institutet skall kunna
utnyttjas i största möjliga utsträckning, anser sig styrelsen böra ifrågasätta,
att minimiantalet medlemmar sättes till tre. De fall, då den mindx*e tillfredsställande
formen enkelt bolag finge tillgripas, skulle i så fall begränsas till
sådana, där endast två medlemmar skulle deltaga i samarbetet.

Inom egnahemsstyrelsen har beträffande denna fråga skiljaktig mening
anmälts av byråchefen Collin, som ansett minimiantalet medlemmar böra
vara minst fem.

Även Sveriges lantbruksförbund föreslår, att minimiantalet medlemmar
nedsattes till tre eller att sambruksförening i varje fall icke ålades träda i
likvidation på grund av att medlemsantalet nedgått under fem. Förbundet
yttrar.

Den rationalisering av jordbruksdriften, som pågår och som kan väntas
fortsätta under en lång tidsperiod, medför bl. a., att den mänskliga arbetsinsatsen
genom utnyttjandet av maskinella hjälpmedel alltmera intensifieras.
Driften vid ett jordbruk av viss storlek kommer därför efter hand att kunna
ombesörjas av ett mindre antal personer. Kravet på minst fem medlemmar
i en sambruksförening är därför enligt förbundets mening ur jordbruksteknisk
synpunkt olämpligt. Skälen för en sådan regel torde icke ha samma
styrka, när det gäller en uteslutande på jordbruksdrift inriktad sammanslutning,
i vilken medlemmarna i regel torde ha insatt huvuddelen av sina tillgångar,
som när det gäller ekonomiska föreningar och aktiebolag.

Förbundet vill såsom sin mening framhålla, att det såväl av ekonomiska
skäl som med hänsyn till önskvärd »återväxt» och kontinuitet inom en sambruksförening
torde vara nödvändigt att vid föreningens bildande räkna med
familjemedlemmarnas, särskilt ungdomens, arbetskraft vid föreningens jordbruk.
Att varje medlem sålunda ofta kommer att tillföra föreningen utöver
sin egen även sina familjemedlemmars arbetskraft utgör ett ytterligare motiv
för en ändring från fem till tre av minimiantalet medlemmar.

Förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap har en annan
inställning till frågan och anför.

Inom Norrbotten, där brukningsdelarna ofta endast ha 4 å 5 hektar odlad
jord, synes frågan om behovet av odlad areal inom sambruksförening böra
bliva föremål för ett noggrant avvägande. Sammanställningen över tidigare
inom landet vunna erfarenheter av kollektiv jordbruksdrift visar att även
gårdar med 60 hektar odlad jord och däröver haft svårt all ekonomiskt genomföra
den kollektiva driften. Uppenbart är att om driftsledning och övriga
kostnader i samband med föreningens verksamhet skall kunna finansieras
samtidigt som medlemmarnas ekonomiska ställning förbättras, så måste
föreningens odlade areal vara av betydande omfattning. Förvaltningsutskot4
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

tet ifrågasätter om ej 100 hektar torde vara minimum när det gäller ett
fullt utnyttjande av moderna mekaniska hjälpmedel. Detta innebär att i regel
ett 20-tal jordbrukare skulle behöva sammanslå sina egendomar vid bildande
av en sambruksförening.

Departementschefen. För egen del är jag närmast benägen att ansluta mig
till den ståndpunkten, att en sambruksförening helst bör ha åtminstone ett
tiotal medlemmar. Jag känner mig sålunda icke övertygad om riktigheten
av den på ett par håll bland remissyttrandena framträdande uppfattningen,
att medlemmarnas trivsel skulle bliva mindre vid ett större medlemsantal.
Under alla förhållanden synes man kunna göra gällande, att hela organisationsformen
med antagande av stadgar, val av styrelse, driftsledare och revisorer
m. m. förutsätter ett icke alltför obetydligt medlemsantal. Vid en jämförelse
med 1911 års föreningslag synes man snarast kunna göra gällande, att
kraven på ett lågt minimiantal medlemmar äga större fog för denna lags
vidkommande, då ju nämligen medlemmarna i en förening, bildad enligt
1911 års lag, kunna vara juridiska personer, var och en representerande
mycket betydande intressegrupper. Emellertid föreligger icke heller enligt
min uppfattning tillräckliga skäl att förorda ett högre minimiantal medlemmar
för sambruksföreningarnas del än för övriga ekonomiska föreningar.
Ä andra sidan finner jag icke anledning ifrågasätta ett lägre antal än fem
för sambruksföreningarnas del.

Beträffande den med det nu behandlade spörsmålet närbesläktade frågan
om viss minimiareal å den av sambruksförening brukade egendomen, synas
mig redan de nyss återgivna yttrandena belysa, vilka olika önskemål och
uppfattningar som kunna framträda i detta hänseende. Det ligger i sakens
natur, att då föreningsjordbruket avser att tillföra deltagarna storbrukets
fördelar, vinsten av föreningsbildandet blir beroende av i vad mån den disponibla
arealen möjliggör begagnande av maskinell utrustning och moderna
driftsmetoder i övrigt. Uppenbarligen komma frågorna om den disponibla
arealens omfattning, medlemsantalets storlek och verksamhetens därav betingade
inriktning att få primär betydelse vid föreningsbildandet. Spörsmålens
lösning faller inom ramen för den ekonomiska planen men lösningen
förenklas säkerligen icke om handlingsfriheten därvidlag bindes av i förväg
uppställda regler om viss minimiareal.

Villkor för medlemskap. I betänkandet har anförts, att de utomlands
vunna erfarenheterna av samfällt jordbruk syntes giva vid handen, att kunnighet
i jordbruk borde uppställas som villkor för medlemskap i sambruksförening.
Emellertid syntes i en förening med mera omfattande verksamhet
även annan yrkeskunskap bliva av värde. En skicklig mekaniker syntes exempelvis
kunna vara en värdefull tillgång för föreningen.

I betänkandet erinras vidare därom, att enligt den s. k. inskränkningslagen
den 30 maj 1916 (nr 156) — vilken lag har till syfte att ställa utländska
rättssubjekts fastighetsförvärv under kontroll -— ekonomisk förening ej må
förvärva fast egendom utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Det syntes ej ändamåls -

Kungl. Ma'']:ts proposition nr 58.

enligt att för tillgodoseende av inskränkningslagens syfte ålägga varje sambruksförening
att begära tillstånd för fastighetsförvärv. I stället syntes för
sambruksföreningarnas del krav på svenskt medborgarskap hos medlemmarna
böra uppställas och Kungl. Maj:ts prövning avse de fall, då sambruksförening
undantagsvis önskade antaga utländsk medborgare till medlem.

Det vid betänkandet fogade lagutkastet har i 4 § andra och tredje styckena
upptagit bestämmelser i enlighet med det nu sagda.

Utöver dessa i lagtexten angivna villkor för medlemskap — yrkeskunnighet
och svenskt medborgarskap — har i motiven till utredningsmannens förslag
framhållits, att såsom en grundläggande regel uppenbarligen borde gälla,
att samtliga medlemmar i en sambruksförening skulle ha såväl rätt som plikt
att själva deltaga i jordbruksarbetet. Därigenom skulle den driftighet och
omtanke, som vanligen följde därmed att jorden brukades av personer, som
arbetade åt sig själva, i möjligaste mån bevaras. Att medlemmarna i föreningen
skulle vara ett slags företagare, som uppbure vinsten av ett arbete,
som helt eller till övervägande del utfördes av anställda, stode för övrigt i
uppenbar strid mot den planerade företagsformens sociala syfte. Viss modifikation
i den angivna huvudregeln syntes dock för särskilda fall bliva nödvändig.
Härom anföres i betänkandet.

I en by i södra Sverige har tanken på bildandet av en sambruksförening
preliminärt dryftats. Byn består av tolv gårdar, var och en på omkring 10
hektar. Åkerjorden ligger väl samlad men är för närvarande uppdelad på
ett flertal skiften. Ägarna till två av gårdarna ha lämnat jordbruket, utarrenderat
sina ägor till grannarna och ägnat sig åt annan verksamhet i en
närbelägen stad. Sistnämnda två personer kunna icke antagas villiga att ingå
i en sambruksförening, därest detta skulle medföra skyldighet för dem att
lämna sina nuvarande yrken och återgå till jordbruksarbete. Då emellertid
dessa personers skiften ligga insprängda bland de övriga byamännens, utgör
samtliga byamäns medverkan förutsättning för att en förening överhuvudtaget
skall kunna komma till stånd. I ett fall som detta synes undantag från
huvudregeln böra medgivas.

Det angivna exemplet — som torde kunna varieras på flera sätt — avser
situationen vid bildandet av en sambruksförening. Att efter verksamhetens
början antaga nya medlemmar, vilka icke äro villiga att deltaga i det gemensamma
arbetet, synes däremot icke böra ifrågakomma. Å andra sidan kan
uppenbarligen en medlem icke berövas sitt medlemskap av den anledningen,
att han på grund av ålder eller sjukdom blir arbetsoförmögen. En sådan
person synes böra äga rätt att kvarstå såsom icke arbetande medlem. Föreningsmedlemmarnas
beslut i nu berörda hänseenden böra redovisas såväl
i stadgarna som i den ekonomiska planen.

De varandra närstående frågorna om kompetenskrav på medlemmarna
och skyldighet för dessa att göra en personlig arbetsinsats i det av föreningen
bedrivna jordbruket ha uppmärksammats i några av de avgivna y 11 r a nd
e n a. Sålunda har egnahemsnämnden i Kopparbergs lön påpekat, att det i
vissa delar av länet vore ganska vanligt, att jordbruksfastigheter ägdes av
personer, som icke vore jordbrukare och ej heller ägnade sig åt jordbruk. Fn
del av dessa jordägare vore intresserade för jordbrukets vidmakthållande och

Kungl. Maj:ts proposition nr ö8.

utveckling i bygden och kunde på goda skäl antagas vara hågade att bliva
medlemmar i en sambruksförening. Lagtexten borde förty utformas så, att
detta bleve möjligt. En uppmjukning av bestämmelserna i nu angiven riktning
ifrågasättes även av förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap,
som därvid påpekar, att det vid sammanförandet av flera ägares
jordlotter kunde komma att visa sig, att arbete i det gemensamma jordbruket
icke kunde beredas samtliga förutvarande ägare. Att även icke jordbrukare
borde kunna antagas till medlem i sambruksförening ifrågasättes
vidare av förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap, som
jämväl föreslår, att dödsbo och minderårig skulle kunna antagas som
medlem.

Innebörden av utredningsmannens förslag i nu förevarande hänseende har
mera utförligt granskats av statens livsmedelskommission. Garantierna för
upprätthållande av principen, att sambruksförenings medlemmar skulle vara
aktiva jordbrukare, har kommissionen därvid funnit ganska svaga redan
med avseende å situationen vid föreningens bildande och efter verksamhetens
början förelåge enligt kommissionens uppfattning stora möjligheter att
företaga sådana ändringar, att principen åsidosattes. Kommissionen anför
vidare.

Ehuru så icke varit lagstiftarens mening torde det enligt den föreslagna
lagen finnas möjlighet att få till stånd sambruksföreningar, där medlemmarna
icke eller endast till en mindre del utgöras av aktiva jordbrukare och där
hela eller den huvudsakliga delen av arbetet utföres av anställda. Det torde
också vara svårt att förebygga en sådan möjlighet. Även om i lagen kunde
införas strängare bestämmelser i förevarande hänseende, skulle nämligen
kontrollen av dessa bestämmelsers tillämpning sannolikt visa sig vara förenad
med stora svårigheter. Såsom framgår av betänkandet måste man ju
för övrigt under alla omständigheter medgiva vissa undantag från huvudregeln,
något som givetvis alltid kommer att försvåra upprätthållandet av en
sträng skillnad mellan föreningar, som bestå av enbart jordbrukare, och föreningar,
som till medlemmar ha andra personer. Man torde sålunda få acceptera
det resultat, vartill utredningen på ifrågavarande punkt kommit. Kommissionen
är emellertid angelägen betona, att kommissionen icke anser detta
vara något skäl att avstå från den föreslagna lagens genomförande. Om lagen
antages i föreslaget skick, synes dock konsekvensen kräva, att man undersöker
huruvida anledning därefter finns att i 1925 och 1945 års förbudslagar
lika strängt som tidigare upprätthålla principen, att jordens ägare och
brukare i stort sett skola vara samma personer.

Ändring i villkoren för medlemskap i sambruksförening påyrkas av Kooperativa
förbundet, som yttrar.

Med den utformning av lagen, som föreslagits i betänkandet, begränsas
medlemskretsen i främst två viktiga hänseenden. Endast fysiska personer
kunna antagas till medlemmar. Härigenom omöjliggöres ett fördomsfritt prövande
av olika tänkbara typer av kooperativa jordbruksföretag. Enligt styrelsens
mening borde det vara av mycket stort intresse, att legala förutsättningar
skapas för en rätt betydande experimentverksamhet på här förevarande
område. En form, som härvid mycket väl skulle kunna tänkas och
som i praktiken borde prövas, kunde bestå i att i en sambruksförening in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

ginge som delägare exempelvis en på orten belägen konsumtionsförening,
vilken skulle kunna underlätta problemet om kapitalanskaffning för exempelvis
lantarbetare, som bildat sammanslutningen i syfte att såsom delägare
själva arbeta på jordbruket i fråga. Styrelsen kan icke finna välbetänkt att
förhindra, att konsumtionsföreningar skola kunna inträda som medlemmar i
sambruksföreningar.

Utformningen av bestämmelsen utesluter givetvis även den möjligheten
att av jordbrukare bildade producentkooperativa sammanslutningar, t. ex.
andelsmejerier och andelsslakterier, kunna inträda som medlemmar i sambruksförening.
Den organisationsform, som man avser att använda vid startandet
av ett slags föreningsjordbruk för att exploatera de s. k. Ragundabottnarna,
låter sig heller icke förena med utredningsmannens förslag.

Begränsningen av möjligheterna till medlemskap i sambruksförening stannar
emellertid icke härvid. En fysisk person i allmänhet kan enligt lagutkastet
icke medges medlemskap. I huvudsak skall sambruksföreningen vara
förbehållen den inom jordbruksarbete verksamma befolkningen, medan däremot
arbetare, som tidigare icke varit sysselsatta inom jordbruket, skulle
vara betagna rätten att bilda dylik förening eller ingå som medlemmar i en
sådan. En sådan begränsning framstår enligt styrelsens mening såsom lika
obefogad som den ur alla synpunkter ytterst egendomliga, tillfälliga förbudslag,
vilken förhindrar andra än jordbrukare att förvärva jordbruksfastighet
utan prövning i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t. Styrelsen önskar begagna
detta tillfälle att med skärpa vända sig mot denna provisoriska förbudslagstiftning
och påyi-ka dess snara upphävande.

Såsom av det anförda framgår, önskar styrelsen att vid utformningen av
lagen om sambruksföreningar villkoren för medlemskap förändras så, att
dels kooperativ förening skall erhålla möjlighet att ingå som medlem, dels
de särskilda kraven på yrkeskunskap i jordbruk för fysisk person skola slopas.
Därest riksdagen och Kungl. Maj:t skulle finna del lämpligt att endast
medge lån och bidrag åt sambruksförening, som fyller de anspråk på medlemmarnas
rekrytering, som angivas i lagutkastet, synas inga bärande invändningar
häremot kunna resas. Att för den skull hindra sambruksförening,
bestående av exempelvis kooperativ förening och fysiska personer
utan särskilt ådagalagd kompetens i jordbruk, från att registreras som sambruksförening,
bör emellertid enligt styrelsens mening icke ifrågakomma.
För att möjliggöra dylik experimentverksamhet synes alternativt den möjligheten
böra stå öppen, att dylika sammanslutningar registreras som vanliga
ekonomiska föreningar och att undantag för dylik förening liksom för
kooperativ förening i egentlig bemärkelse stadgas i 1925 års förbudslag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen hävdar för sin del att yrkeskunskap
hos medlemmarna i sambruksförening måste anses vara av betydelse och
finner kompetensen böra styrkas med intyg av kommunal förtroendeman.
Föreningen anser vidare innebörden av uttrycket »kunnighet i jordbruk»
böra närmare angivas. Föreningen anför ytterligare.

Även om kravet på kunnighet i regel bör uppehållas, synes det föreningen
kunna uppkomma förhållanden, som motivera att tillsynsmyndigheten skall
äga rätt att giva dispens från kompetenskravet. Den som genom arv övertagit
andel skall kunna förvägras inträde, om han ej fyller bl. a. kravet på
kunnighet i jordbruk. Nu kan det tänkas att en yngling, som ärver en avliden
faders andel, vid tidpunkten för arvsfallet undergår utbildning i lantmannaskola
och ännu inte kan sägas uppfylla kravet på kunnighet i jordbruk. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

en sådan yngling, som kanske från början helt inriktat sig på att en gång
få efterträda sin fader, skall utestängas från denna möjlighet på grund av
att lians jordbruksutbildning ej är avslutad vid faderns död, finner föreningen
ej vara tillfredsställande. Bestämmelse om sådan dispensrätt eller
eljest vägledande uttalande därom synes böra givas.

Landsorganisationen har uttalat den uppfattningen, att skyldighet för föreningsmedlemmarna
att deltaga i arbetet ej tillräckligt klart fastslagits. I det
vid betänkandet fogade utkastet till normalstadgar för sambruksförening
funnes en bestämmelse härom jämte föreskrift om dispens från skyldigheten.
Vissa möjligheter att dispensvägen kringgå regeln och därmed förbudslagen
förefunnes. Risken skulle kunna undanröjas, om dispens finge sökas inte hos
föreningsstyrelsen utan hos lantbruksnämnden eller motsvarande organ. En
annan utväg vore att i lagen fastställa en högsta andel, t. ex. två tredjedelar,
under vilken antalet arbetande medlemmar ej finge sjunka.

Samma tanke kommer till uttryck i Svenska lantarbetareförbundets yttrande,
vari anföres.

I de fall undantag måste göras från delägarens självskrivna skyldighet att
genom egen arbetsinsats bidraga till föreningens produktionsresultat, utgår
förbundet från att dispens endast bör lämnas i mycket trängande fall. Det
kan ifrågasättas om icke lämpligheten bjuder alt i lagen intaga en bestämmelse
om att sambruksföreningarna härvidlag böra vara underkastade noggrann
kontroll. I annat fall är det tänkbart, alt förening kan fatta avgöranden
härutinnan av innebörd, att anställd arbetskraft kommer att utföra stora
delar av arbetsuppgifterna.

Departementschefen. Vad först angår frågan om krav på aktiv arbetsinsats
i sambruksförenings verksamhet från medlemmarnas sida synes det mig
med hänsyn till hela syftet med den ifrågavarande lagstiftningen alldeles
självfallet, att ett dylikt krav bör uppställas. Denna i motiven till utredningsmannens
lagutkast uttalade regel har icke upptagits i själva lagtexten, låt vara
att sambruksförenings ändamål i 1 § angivits vara att bereda medlemmarna
utkomst genom gemensamt jordbruk. Däremot har i § It andra stycket av
det vid betänkandet fogade utkastet till normalstadgar för sambruksförening
utsagts, att medlem är skyldig att efter styrelsens eller driftsledarens
anvisningar deltaga i det av föreningen bedrivna jordbruket. Slutligen ha
medlemmarnas arbetsinsatser förutsatts bliva föremål för avvägning vid
den ekonomiska planens upprättande. Enligt min mening är emellertid frågan
av så grundläggande betydelse, att den bör behandlas i själva lagen.

Om sålunda plikten att deltaga i jordbruksarbetet bör upptagas såsom en
föreskrift i lagen, uppstår frågan i vad mån undantag från regeln bör medgivas.
Jag kan därvid icke förorda utredningsmannens förslag att, då sambruk
bildas av flera småbruk i en by, även jordägare, vilka på grund av
annan sysselsättning ej vore villiga att deltaga i det gemensamma jordbruksarbetet,
skulle medgivas att inträda i föreningen. Visserligen kan det, såsom
förvaltningsutskottet i Kopparbergs läns hushållningssällskap påpekat, vid
sammanförandet av flera ägares jordlotter visa sig omöjligt att bereda arbete
i det gemensamma jordbruket åt samtliga förutvarande ägare. Gäller det

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

att omskapa en by till sambruksförening lärer väl dock ofta något eller
några av jordbruken vara av sådan storleksordning, att anställd arbetskraft
tidigare anlitats. Förvärv av jord från en jordägare, som redan övergått eller
önskar övergå till annan verksamhet, eller från en äldre byaman utan bröstarvingar
kan också ifrågakomma. Vid utarbetandet av den ekonomiska planen
kan övervägas att påbörja mera arbetskrävande odlingar, än arbetskraftstillgången
tidigare möjliggjort o. s. v. Givetvis kunna fall tänkas, då
dylika utvägar att bemästra den här angivna svårigheten icke stå till buds
och där föreningsbildandet kan gå om intet enär medlemskap icke kan beviljas
andra än dem, som äro villiga och kunna beredas möjlighet att göra
en aktiv arbetsinsats, men en sådan konsekvens synes mig vara att föredraga
framför möjligheten, att institutet sambruksförening skulle kunna utnyttjas
för annat syfte än det avsedda.

Redan av det sagda framgår, att jag icke är villig medverka till en sådan
utformning av lagtexten, att juridisk person medgives inträda i sambruksförening.
Överhuvudtaget synes mig frågan om den s. k. förbudslagstiftningens
innehåll vara ett spörsmål, som bör avskiljas från behandlingen av
nu förevarande ämne, såsom även skett i betänkandet.

Att en föreningsmedlem icke bör uteslutas, därför att han pa grund av
sjukdom eller ålder icke förmår utföra något arbete, synes uppenbart. En
sådan modifikation av den här diskuterade huvudregeln synes mig böra ske
vid lagtextens utformning.

I enlighet med det nu sagda har i 4 § tredje stycket departementsförslaget
stadgats, att varje medlem i sambruksförening är skyldig att med egen arbetsinsats
deltaga i föreningens verksamhet såvitt icke sjukdom, ålder eller
liknande förhållande vållar oförmåga därtill. Såsom garanti för att denna
bestämmelse efterleves har ock ansetts böra stadgas rätt för tillsynsmyndigheten
att inför domstol påyrka likvidation av sambruksförening, vars verksamhet
drives på sätt som står i uppenbar strid mot förutsättningarna för
föreningens registrering. Bestämmelse härom återfinnes i 53 § departementsförslaget.

Uppställes krav på arbetsinsats från medlemmarnas sida synes det framstå
som en nödvändig konsekvens härav att kunnighet i jordbruk eller annan
för verksamheten erforderlig yrkeskunskap hos medlemmarna kräves. De
olika yrkanden och förslag, som i vissa yttranden framställts om mera i detalj
utformade bestämmelser härutinnan, kan jag emellertid icke biträda. I
anledning av vad i remissyttrandena anförts må emellertid framhållas, att
myndig ålder ej uppställts som villkor för medlemskap i sambruksförening
utan allenast såsom villkor för medlemskap i sadan förenings styrelse. Dödsbos
intressen har enligt min mening väl tillgodosetts genom det från utkastet
hämtade stadgandet i 15 § första stycket departementsförslaget, vilket stadgande
för övrigt har sin motsvarighet i bostadsrättslagen. Vid ansökan om
registrering skall fogas skriftlig försäkran av styrelsen att samtliga medlemmar
äga erforderlig yrkeskunskap och 58 § departementsförslaget stadgar

öb Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

straff för styrelseledamot, som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar
tillsynsmyndigheten oriktig uppgift. Här erinras vidare om nyss berörda
stadgande i 53 § departementsförslaget. Å andra sidan torde svårligen kunna
riktas anmärkning mot att till medlem i sambruksförening antages sonen
till avliden medlem, som »från början helt inriktat sig på att en gång få
efterträda sin fader men vid tiden för dödsfallet undergår en ännu icke
avslutad utbildning i lantmannaskola». De nyss berörda stadgandena i 15 §
första stycket torde för övrigt möjliggöra, att dödsboet står såsom medlem
tills arvingens utbildning avslutats.

Vad angår möjligheten för t. ex. en industriarbetare att bliva medlem i
sambruksförening, må till en början erinras om, att icke allenast kunnighet
i jordbruk utan även »annan för verksamheten erforderlig yrkeskunskap»
berättigar till medlemsskap. En annan möjlighet är självfallet att en icke
jordbrukare tills vidare anställes av sambruksförening och upptages såsom
medlem sedan han erhållit tillräcklig praktisk erfarenhet av jordbruksarbete.
Härigenom skulle skapas en viss motsvarighet till den prövningstid för ny tillträdande

medlem, som — av allt att döma med mycket gott resultat _

tillämpats vid vissa utländska jordbrukskollektiv.

För att med tanke på extrema fall ernå en viss uppmjukning har emellertid
utredningsmannens lagutkast pa förevarande punkt vid överarbetningen
inom departementet omformulerats på sådant sätt, att åt Kungl. Maj:t gives
befogenhet medgiva undantag icke blott från kravet på svenskt medborgarskap
utan även från kravet på speciell yrkeskunskap.

I utredningsmannens lagutkast (9 §) ha upptagits vissa föreskrifter rörande
ansökan om registrering av sambruksförening. Dessa föreskrifter, som synas
vara av övervägande administrativ karaktär, torde i syfte att vinna en förkortning
av lagtexten lämpligen kunna överflyttas till en särskild kungörelse
med föreskrifter rörande det register över sambruksföreningar, som skall
föras hos tillsynsmyndigheten.

Om föreningsmedlems intagande och avgång.

Enligt det vid betänkandet fogade lagutkastet hör frågan om antagande
av ny medlem till de frågor, som skola prövas och avgöras å föreningssammanträde.
Därvid måste, uttalas i betänkandet, icke blott de i lagen
uppställda kompetenskraven och stadgarnas innehåll beaktas utan även
tillses, huruvida ifrågasatt ökning av medlemsantalet låter sig förena med
den ekonomiska planen.

Frågan om avgång ur sambruksförening betecknas av utredningsmannen
såsom ett av de betydelsefullaste och samtidigt ett av de mest svårlösta spörsmålen
i den ifrågavarande lagstiftningsuppgiften. Utredningsmannens förslag
har i vissa delar utformats efter förebild av bostadsrättslagen (24—27,
29 och 30 §§), medan förslaget i övrigt med hänsyn till sambruksföreningar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

nas säregna karaktär ansetts böra erhålla en från såväl föreningslagens som
bostadsrättslagens bestämmelser avvikande utformning.

Rörande lagförslagets huvudpunkter i nu berörda hänseende anföres i
betänkandet.

Mot varandra stå den enskilde medlemmens befogade krav på att vid fullt
legitim anledning till avgång kunna realisera sitt i föreningen nedlagda kapital
— vilket väl i regel kommer att utgöra hans enda tillgång — och de
övriga medlemmarnas lika befogade krav på att icke hela företaget äventyras
för tillgodoseende av en enskild medlems intressen.

Det torde under alla omständigheter få anses uteslutet, att en medlem i
sådan sambruksförening, som bildats genom tillskott av medlemmarna tillhörig
jord, skulle kunna ställa krav på att vid avgång återfå den jord han en
gång överlåtit till föreningen. Även om sammanläggning av föreningens fasta
egendom till en jordregisterenhet icke skett, vore det uppenbarligen en i föreningens
förhållanden djupt ingripande händelse, om eif dylikt krav vunne
beaktande. De gemensamma ekonomibyggnader, som uppförts av föreningen,
hava beräknats efter viss brukningsareal. Detsamma gäller maskinell utrustning,
som föreningen anskaffat. I dessa tillgångar nedlagda medel skulle
delvis bliva dött kapital, om den gemensamma arealen minskades. Hela den
ekonomiska planen skulle måhända kullkastas. Mången gång ha kanske de
av den avgående medlemmen tillskjutna ägorna undergått en genomgripande
förändring: en för det gemensamma företaget avsedd byggnad kan ha
anlagts på dessa, jordförbättringsarbeten utförts, vägar upptagits eller igenlagts
o. s. v. Den egendom, som en gång överlåtits till föreningen, måste
antagas regelmässigt ha sammansmält med föreningens övriga ägor. på ett
sådant sätt, att ett återställande av förhållandena före föreningens bildande
överhuvud taget icke kan åvägabringas.

Måste sålunda med avseende å nu behandlade typ av sambruksförening
krav på återfående vid utträde av den till föreningen överlåtna jordarealen
avvisas, finnes uppenbarligen så mycket mindre skäl att ifrågasätta en utbrytning
av viss del av föreningens jordinnehav i de fall, då föreningen bildats
av icke jordägare. Problemet reduceras då till att avse frågan, på vilka
villkor föreningsmedlem vid utträde kan medgivas rätt att utfå värdet av
sin andel, d. v. s. icke blott sin insats utan även sin andel i föreningens samtliga
kapitaltillgångar. I lagutkastet anges tre utvägar att lösa frågan. Medlem
bör för det första äga befogenhet att överlåta sin andel till annan person,
som uppfyller lagens kompetenskrav och föreningsstadgarnas villkor för
medlemskap och som skäligen bör tagas för god som medlem. Måhända har
emellertid erfarenheten visat, att medlemsantalet lämpligen bör minskas.
Föreningen kan då enligt förslaget besluta antingen att låta medlem, som är
därtill villig, förvärva jämväl den utträdandes andel eller ock att föreningen
själv skall lösa andelen.

Stor betydelse, icke minst ur den enskilde medlemmens synpunkt, ager
uppenbarligen också frågan om uteslutning av medlem. Att föreningen måste
äga befogenhet att avlägsna en uppenbart oduglig och grovt försumlig medlem
synes ofrånkomligt. I medlemmarnas intresse synes dock rätten till uteslutning
böra erhålla en tämligen snäv utformning. I lagutkastet föreslås,
att styrelsen först skall tilldela den försumlige varning. Låter han sig icke
rätta därav, kan föreningen besluta alt fråntaga honom medlemskapet. För
giltigheten av dylikt beslut kräves dock enligt förslaget kvalificerad majoritet.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 58.

Skälen för uteslutning torde icke böra givas någon mera detaljerad utformning
i lagen. Utkastet upptar det mera allmänt hållna stadgandet, att
den som grovt försummat sina förpliktelser enligt lagen eller föreningens
stadgar må uteslutas. Självfallet kan frågan, huruvida grov försummelse
föreligger, vid tvist underställas domstols prövning.

Icke ens den, som grovt åsidosatt sina förpliktelser mot föreningen, torde
rimligen kunna förvägras att utfå värdet av sin andel i föreningen. Har han
genom sitt beteende rent av åsamkat föreningen ekonomisk skada, får självfallet
ett utdömt skadestånd fråndragas den lösesumma, vartill medlemmen
äger rätt. Föreningen får sedan utvälja lämplig ersättare för den uteslutne
medlemmen, såvida icke anledning föreligger att minska antalet medlemmar.

De på dessa huvudgrunder utformade lagbestämmelserna motsvara 10—
20 §§ departementsförslaget, till vilka paragrafer här torde få hänvisas.

Beträffande frågan om medlems avgång har i yttrandena Sveriges
lantbruks förbund — under betonande av frågans stora betydelse —- helt allmänt
uttalat, att vad i betänkandet anförts icke gåve tillräcklig ledning vid
utformandet av de stadgebestämmelser i ämnet, som torde bliva nödvändiga.

Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap anför.

Enligt utredningsmannens förslag må inträde i föreningen icke vägras den,
som förvärvat andel, så vida han uppfyller vissa villkor för medlemskap och
han skäligen bör tagas för god såsom medlem. Därest medlemmarna vägra
honom inträde, äger han påkalla, att hans antagande till medlem skall prövas
av skiljemän. Vad dessa bestämt skall gälla. Uppenbarligen har man med
dessa bestämmelser velat skydda den, som avgår som medlem i sambruksförening,
genom att giva honom möjlighet att vid överlåtelse av andelar få
ut sadan ersättning, som han kan betinga sig, då överlåtelsen får äga rum
till den högstbjudande. Emellertid synas bestämmelserna kunna medföra
stora faror för samarbetet i föreningarna på längre sikt. Utskottet vill därför
ifrågasätta, huruvida icke, trots de eventuella olägenheter, som det kan
medföra för en avgående medlem, och den därav följande obenägenheten
för konsolidering av föreningens ekonomi, annan lösning på frågan om överlåtelse
bör prövas. Det kunde sålunda tänkas, att föreningen finge avgöra,
huruvida den ville godkänna eller icke godkänna nytillträdande medlem,
men att i senare fallet en uppskattning av värdet av den avgående medlemmens
andel i föreningen skulle göras av skiljemän och att föreningen till
medlemmen skulle utbetala det belopp, som enligt uppskattningen motsvarade
dennes andel.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har en något avvikande
uppfattning och yttrar.

Man ställer sig osökt den frågan, huruvida föreningsmedlem, som kanske
nedlagt ett livs arbete inom föreningen och där alltså genom sitt arbete samlat
det kapital som en privat företagare äger på andra håll, vid avgång ur
föreningen verkligen med föreslagna bestämmelser säkras till sin rätt till
full ersättning för sin andel. Detta problem blir i all synnerhet aktuellt om
reservfonden uppbringas till maximum. Det torde kunna ifrågasättas, då nu
hela saken till avsevärd del synes komma att baseras på statliga lån, om
icke dylika även skulle kunna tänkas tilldelas enskild person för inträde i
sambruksförening, antingen vid dess start eller senare. En värdering av andel,
sedan sambruksförening någon tid drivits, erbjuder givetvis sina svårig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

heter, men torde efter förnuftig värdering i viss mån kunna läggas såsom
säkerhet för dylikt lån.

Svenska lantarbetareförbundct anser, att utträdande medlems andel alltid
borde överföras till föreningen, som därefter skulle äga avgöra huru andelen
skulle utnyttjas. Därest ny medlem skulle intagas, borde detta ske i samråd
med lantbruksnämnden. Förbundet motiverar sin standpunkt pa följande
sätt.

Detta tillvägagångssätt är ur flera synpunkter att föredra framför att utträdande
medlem vidtalar annan person att överta hans andel. Aven om
föreningen i sådana fall har inflytande över medlemsrekryteringen kan den
situationen ändå uppstå, att förening påtvingas medlem, som den anser icke
böra tillhöra föreningen. Då driften i sambruksförening ställer stora krav pa
anpassbarhet och samverkan är det av både praktiska och psykologiska skäl
angeläget, att föreningen i detta avseende har avgörande inflytande över
vem som skall inträda som ny medlem.

Svenska lantarbetsgivareföreningen föreslår, att den som i gåva erhållit
t. ex. sin faders andel, skulle kunna vinna inträde under samma förutsättningar
som vid arv. Föreningen påpekar vidare, att svårigheter kunde uppstå
i sådana fall, då föreningen förutsattes skola lösa andel, men föreningens
ekonomi icke tilläte en sådan åtgärd.

Svenska sparbanksföreningen finner, att frågan om medlemskap till följd
av giftorätt, arv eller testamente borde kunna hänskjutas till skiljemän på
samma sätt som frågan om medlemskap på grund av förvärv av andel i annan
ordning. Föreningen utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

Till skillnad från bostadsrättslagen innehåller förslaget krav på viss personlig
kvalifikation hos den, som må antagas till medlem, nämligen yrkeskunskap.
Detta kvalifikationskrav har föranlett att i förslaget — till skillnad
från motsvarande stadgande i bostadsrättslagen — göres en reservation icke
enbart för villkor i stadgarna utan även för villkor i lagen, när det gäller
prövning av ansökning om medlemskap; likasa har det föranlett en liknande
reservation beträffande medlemskap för den, som erhållit andel i föreningen
på grund av giftorätt, arv eller testamente. Detta kvalifikationskrav medför,
att en övergång av andel genom giftorätt, arv eller testamente icke lika självklart
ger ett berättigande till medlemskap som när det gäller bostadsrättsföreningar.
Meningsskiljaktigheter kunna kanske särskilt uppkomma rörande
kvalifikationen »annan för verksamheten erforderlig yrkeskunskap».

I motsatt riktning går yttrandet från förvaltningsutskottet i Kristianstads
läns hushållningssällskap, vari göres gällande, att de i Svenska sparbanksföreningens
yttrande berörda frågorna alltid borde hänskjutas till domstol,
såvitt icke föreskreves, att samtliga skiljemän skulle vara personer med yrkeskunskap
i jordbruk.

Departementschefen. Den otvivelaktigt mycket betydelsefulla frågan om
de former, som böra iakttagas vid medlems avgång, synes i det vid betänkandet
fogade lagutkastet ha erhållit en lämplig lösning. När i vissa yttranden
framförts krav på ökade befogenheter för föreningen att bestämma över

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

avgående medlems andel, torde man ha förbisett, att lagutkastet öppnar möjlighet
för sambruksförening att i sina stadgar förbehålla sig lösningsrätt till
avgående medlems andel. Det lärer emellertid icke vara välbetänkt att i
själva lagtexten upptaga en allmängiltig regel, som kan skapa den föreställningen,
att det ankommer på föreningen att anskaffa efterträdare åt eller
att själv lösa andelen från den medlem, som av mer eller mindre legitima
skäl vid utträda ur föreningen. Såsom i ett yttrande påpekats, kan det innebära
en svar påfrestning för föreningens ekonomi om föreningen skulle
inlösa en avgående medlems andel och i regel torde det väl komma att te
sig som en fördel för föreningen att det i första hand ankommer på den
medlem, som vill övergiva det gemensamma företaget, att skaffa en lämplig
efterträdare. I praktiken lärer väl samråd komma att äga rum mellan föreningens
styrelse och den avgående medlemmen.

Vad angår förslaget, att lån av allmänna medel skulle ställas till förfogande
för att underlätta överlåtelse av andel, är detta ett uppslag, som framförts
redan i betänkandet. Liksom övriga frågor om statliga åtgärder för ekonomiskt
stöd åt föreningsjordbruket torde emellertid nu berörda förslag få
behandlas i annat sammanhang.

Beträffande det fall, att andel i sambruksförening genom gåva överlåtits
till bröstarvinge, kan jag icke finna anledning antaga, att icke detta fall
skulle utan konflikter kunna lösas enligt 11 § departementsförslaget, som
självfallet även avser benefik överlåtelse.

Sasom framgar av den nyss lämnade redogörelsen för avgivna yttranden
har j rkanden framkommit om saväl inskränkt som utvidgad användning av
skiljemannaförfarande vid övergång av andel i sambruksförening. Vid de i
14 § departementsförslaget avsedda fallen av överlåtelse lärer huvudfrågan
bliva, huruvida en tilltänkt ny medlem »skäligen bör tagas för god såsom
mediem». Detta spörsmål synes mig särskilt ägnat för behandling inför
skiljemän. Frågan huruvida bestämmelse i lagen utgör hinder för antagande
av medlem, till vilken andel övergått på grund av bodelning eller arv, synes
mera äga karaktär av ren domstolsfråga.

I detta sammanhang kan framhållas, att den i det föregående angivna
jämkning av lagutkastet, som framgår av 4 § andra stycket departementsförslaget,
möjliggör för Kungl. Maj:t att medgiva dispens från kravet på yrkeskunskap
t. ex. i fråga om avliden medlems bröstarvinge, som föreningen
själv önskar antaga till medlem men som ännu icke förvärvat erforderlig
yrkeskunskap.

Om fondbildning och vinstutdelning. I

I betänkandet påpekas, att föreningslagens bestämmelser rörande
fondbildning och vinstutdelning äro mycket knapphändiga, medan däremot
stor uppmärksamhet ägnats spörsmålet om kapitalbildning och konsolide -

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

ring vid utarbetandet av den nya aktiebolagslagen. Att stor frihet lämnats de
ekonomiska föreningarna med avseende å kapitalbildningen torde, yttrar
utredningsmannen, finna sin förklaring däri, att inom föreningslagens ram
skola inrymmas sammanslutningar av mycket skiftande slag, däribland
små företag med starkt begränsade möjligheter till kapitalanskaffning. I
direktiven för den pågående översynen av föreningslagen nämnas dock särskilt
bland de frågor, som skola övervägas, spörsmålen om vinstutdelning
och åtgärder syftande till företagens konsolidering, varför det vore anledning
antaga, att föreningslagen efter överarbetningen komme att innefatta
regler, som mera anslöte sig till aktiebolagslagens ståndpunkt än de nuvarande.

Utredningsmannen finner det alldeles uppenbart, att regler om fondbildning
och vinstutdelning borde uppställas för sambruksföreningarna, och förordar
att detta för föreningarnas fortbestånd centrala och betydelsefulla problem
upptoges till behandling i själva lagen. Däremot har utredningsmannen
ansett det leda till en onödig komplicering av lagtexten att däri närmare
ange, huru uppkommen vinst i övrigt skulle disponeras. Härutinnan har
ansetts vara till fyllest att i lagens motiv ange vissa riktlinjer, varefter åt
föreningarna skulle överlåtas att i sina stadgar reglera på vad sätt —- genom
beslut på föreningssammanträde — vinsten i övrigt skulle disponeras.

I betänkandet anföres vidare bl. a.

En sambruksförenings tillgångar torde normalt komma att bestå av en
jordbruksfastighet jämte erforderliga jordbruksinventarier och förråd. Med
någon schematisering torde man kunna utgå från, att av tillgångarna ungefär
hälften kommer att belöpa på fast egendom och hälften på inventarier
och förråd. En enkel och för medlemmarna själva lätt begriplig lösning av
fondbildningsproblemet torde kunna vinnas, därest kapitalbildningen anknytes
till de angivna tillgångarna, så att reservfonden bestämmes skola minst
utgöra ett visst antal procent av den fasta egendomens värde och visst antal
procent av övriga tillgångars värde. Vad angår de åsyftade procenttalens storlek,
torde böra eftersträvas, att sambruksförening samlar ett eget kapital,
vilket täcker vad som ligger över 60 procent av den fasta egendomens taxeringsvärde.
Beträffande övriga kapitaltillgångar synes önskvärt, att 50 procent
av dessas värde täckes av egna medel.

Det nu framlagda förslaget innebär starkare krav på kapitalbildningen än
det, som uppställts i aktiebolagslagen. Givetvis kan diskuteras, om förslaget
kan anses ställa fordringarna för högt. Förslaget synes dock ägnat att skapa
en sund ekonomi hos sambruksföreningarna. Många enskilda jordbrukare
ha självfallet en betydligt sämre ställning, men detta är väl just ett av de
missförhållanden, man genom införande av institutet förenings jordbruk vill
medverka till att avlägsna. Betydelsen av att sambruksföreningarna väl rusta
sig att möta kriser inom jordbruket bör vidare framhållas och ett betryggande
eget kapital ger självfallet företaget förbättrade arbetsmöjligheter också
under mera normala år. Å andra sidan är tydligt, att, om en medlem
önskar lämna föreningen och skall sätta annan person i sitt ställe sedan kapitalbildningen
någon längre tid pågått, svårigheten för den nytillträdande
att inlösa den avgående medlemmens andel blir större ju högre kraven på
fondbildning ställts. Denna synpunkt synes dock icke böra tillgodoses genom
alt kraven på kapitalbildning nedprutas utan i stället torde man på denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

punkt få räkna med statlig eller annan kreditgivning till den nye medlemmen.
Sistnämnda spörsmål behandlas i annat sammanhang.

I de fall, då sambruksförenings rörelse grundas på arrende, och någon
»föreningen tillhörig fast egendom» sålunda icke finnes, nedsättes självfallet
automatiskt kravet på reservfondens storlek. I dylikt fall lärer i stället
fondbildning böra ske för framtida förvärv av den arrenderade fastigheten.

Någon tvingande regel om avsättning till mer än en fond -— reservfonden
— torde icke behöva ifrågakomma. Vinstdispositionen synes då böra ske på
följande sätt.

Mellan sambruksföreningen och de av dess medlemmar, som skola utföra
arbete åt föreningen, torde anställningskontrakt böra upprättas, vari medlemmarna
i fråga tillförsäkras lön i enlighet med lantarbetarnas kollektivavtal.
Särskilt i början av en förenings verksamhet torde emellertid vara välbetänkt
att föreningen i anställningskontrakten förbehåller sig rätt att innehalla
någon del av lönen till dess årsresultatet av verksamheten kan någorlunda
säkert överblickas. Förslår ej vinsten ens till full arbetslön, får återstoden
balanseras som skuld till följande år och om föreningen rent av skulle
nödgas träda i konkurs tinge resterande lön bevakas i konkursen som en
vanlig lönefordran.

Visar åter bokslutet vinst, sedan den avtalsenliga lönen utbetalats och redovisats
bland utgifterna för rörelsen, torde minst 20 procent av vinsten böra
avsättas till reservfonden. Därefter torde viss maximerad ränta å insatskapitalet
böra tillföras samtliga medlemmar, sålunda även dem, som icke personligen
deltagit i arbetet. Maximeringen av denna ränta torde kunna bliva
föremål för viss tvekan. Den strängaste regel, som torde kunna ifrågakomma,
är att sätta utdelningen lika med den inlåningsränta, som vid tiden för bokslutet
tillämpas av flertalet sparbanker i det län, där föreningen har sitt säte.
Härutinnan lärer en anpassning bliva nödvändig efter vad omständigheterna
kräva i det enskilda fallet, och detta är ytterligare ett skäl för den förut
hävdade uppfattningen, att maximeringen i fråga bör hänskjutas till beslut
av föreningen vid dennas bildande. Uppenbart är att räntan bör i stadgarna
sättas så lågt som möjligt är utan att föreningens tillkomst äventyras.

Eventuellt ytterligare överskott bör stå till föreningsmötets förfogande och
lärer i första hand böra användas för utbetalande av tillägg till de kontraktsenliga
lönerna till de medlemmar, som deltagit i arbetet. Självfallet kan
också ifrågakomma att använda medlen till ökning av lönen åt i föreningens
tjänst anställda, vilka icke äro medlemmar, detta i syfte att till föreningen
locka duglig arbetskraft och i syfte att öka de anställdas intresse för verksamhetens
resultat. Slutligen bör framhållas, att de uppställda reglerna om
avsättning till reservfond äro minimiregler, och att det kan vara välbetänkt
att exempelvis ett särskilt vinstgivande år göra större avsättning till reservfonden
än lagen kräver. Självfallet bör även avsättning till annan fond än
den obligatoriska reservfonden ifrågakomma. Här kan erinras om bestämmelsen
i stadgarna för ett italienskt jordbrukskooperativ att 10 procent av
vinsten skall avsättas till en pensionsfond. I de svenska konsumtionsföreningarnas
balansräkningar förekomma ett flertal olika fonder, såsom dispositionsfond,
överskottsregleringsfond, byggnadsfond etc.

I betänkandet beröres vidare, hur det salunda skisserade systemet för vinstdispositionen
verkar ur skattesynpunkt. Till undvikande av att de lönetillägg,
som kunna utbetalas på grundval av rörelsens resultat, bliva föremål för inkomstbeskattning
bade hos föreningen och hos medlemmarna föreslås där\id,
att i direkt analogi med bestämmelserna i 25 § 1 mom. sista stycket

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 58.

och 29 § 2 mom. kommunalskattelagen rörande bostadsförening och bostadsaktiebolag
samt kooperativ förening — sambruksförening tillerkännes
avdragsrätt för dylika lönetillägg genom bestämmelser i 22 § nämnda lag.

I betänkandet anföres ytterligare.

Bestämmelserna i lagutkastet innebära, att efter räkenskapsårets slut det
belopp skall fastställas, vartill årsöverskottet uppgår sedan kontraktsenliga
löner utbetalats. På detta överskott beräknas det belopp, som skall avsättas
till reservfond. Härefter fastställes det belopp, som enligt stadgarna skall
utdelas på insatserna. Slutligen utdelas —■ i den mån ytterligare fondbildning
ej beslutas — återstoden såsom tillägg till de kontraktsenliga lönerna, vilka
tillägg icke beskattas såsom någon föreningens vinst men väl såsom inkomst
för dem som uppbära lönetilläggen. I balansräkningen måste under alla förhållanden
såsom föreningens vinst redovisas summan av det belopp, som
skall avsättas till reservfond, och det belopp, som utdelas såsom ränta a
insatserna. Det belopp, som avsättes till reservfond, blir därvid beskattat en
gång, nämligen hos föreningen, och räntan å insatserna —• i likhet med utdelningen
å andelar i annan förening eller å aktier i ett bolag två gånger.

Statens livsmedelskommission har i sitt yttrande anmärkt, att sambruksförening
syntes kunna göra de i utkastet givna reglerna om avsättning
till reservfond tämligen verkningslösa genom att bestämma mycket höga arbetslöner
åt medlemmarna.

Sveriges lantbruksförbund har funnit, att de uppställda kraven på sambruksförenings
fondbildning vore alltför vittgående och därigenom kunde
komma att verka onödigt betungande bl. a. när avgaende medlems insats
skulle överlåtas till ny medlem. Enligt förbundets mening borde kraven på
konsolidering icke ställas högre än att fondavsättningen kunde upphöra,
då föreningens egna kapital, d. v. s. fonder och inbetalda insatser, uppginge
till de i utkastet angivna beloppen.

Kooperativa förbundet har förklarat sig livligt tillstyrka de regler för reservfondavsättningar,
som utredningsmannen föreslagit. Förbundet finner vidare
välbetänkt, att, särskilt i början av sambruksförenings verksamhet, någon
del av lönen innehölles till dess årsresultatet kunde överblickas. Däremot
avråder förbundet från att del av arbetslönen, som icke kunnat utbetalas,
skulle få balanseras som skuld till följande räkenskapsår. Förbundet
finner försiktigheten bjuda, att, särskilt när företaget vore nytt, delägare icke
under några förhållanden uttoge så mycket i lön, att tillgångarna måste skrivas
upp i värde eller skuldbelastas. Även rättsliga hinder häremot kunde
möta. Förbundet tillstyrker den föreslagna ändringen i 22 § kommunalskattelagen.

Den i Kooperativa förbundets yttrande gjorda erinringen rörande behandlingen
av medlems lönefordran har jämväl framställts av egnahemsnämnden
i Göteborgs och Bohus lön samt förvaltningsutskottet i Östergötlands läns hushållningssällskap.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anför.

Varken i lagförslaget eller i förslaget till normalstadgar har angivits, efter
vilka värderingsgrunder en fastighet skall uppskattas vid bestämmandet av
det antal insatser, som den skall anses motsvara. Vad som härutinnan avses

Iiungl. Maj:ts proposition nr 58.

synes böra komma till uttryck åtminstone i normalstadgarna med beaktande
av att vasenthga delar av en fastighet kunna komma att bibehållas under enskild
ägo hos en eller flera av medlemmarna. I den mån fastigheterna få ingå
med högre varde an taxeringsvärdet, synes det påkallat att avsättningen till
reservfond skall fortgå, till dess den motsvarar den del av värdet, som ligger
över 60 procent av taxeringsvärdet.

Statskontoret har förklarat sig icke vilja motsätta sig den föreslagna ändringen
i 22 § kommunalskattelagen.

Departementschefen. Huvudpunkterna i utredningsmannens förslag rörande
fondbildming och vinstutdelning i sambruksförening ha icke blivit föremål
för anmärkningar i de avgivna yttrandena och föranleda ej heller erinran
från min sida. Beträffande avsättningen till reservfond, vill jag emellertid
tillstyrka, att avsättningen får upphöra, då summan av reservfonden och av
medlemmarna inbetalda insatser uppnått i utkastet angivna belopp.

Den av statens livsmedelskommission påpekade möjligheten att kringgå
reglerna om avsättning till reservfond genom bestämmande av mycket höga
arbetslöner åt medlemmarna synes mig kunna avlägsnas genom att i lagen
föreskrives, att arbetslön, som på förhand tillförsäkras medlem, skall bestämmas
under iakttagande av all den varsamhet, som betingas av önskemålet
om en betryggande fondbildning. En sådan bestämmelse har upptagits i 22 §
första stycket departementsförslaget. Vid tillämpningen av denna bestämmelse
bör i orten gällande kollektivavtal för lantarbetare i allmänhet kunna
tjäna till ledning, även om ett undantagslöst stadgande härom i själva lagtexten
synts mig böra undvikas såsom varande en alltför stel och kategorisk
regel.

Utredningsmannen har förutsatt, att sambruksförening genom bestämmelse
i stadgarna skulle förbehålla sig rätt att innehålla upp till tio procent av
medlem tillkommande lön, till dess årsresultatet av verksamheten fastställts.
Skulle vinstmedlen icke förslå till utbetalande av full lön, förutsattes återstående
lönefordran bliva överförd såsom skuld till följande räkenskapsår. Härtill
har Kooperativa förbundet anmärkt, att försiktigheten bjöde, att medlem
icke under några förhållanden finge uttaga så stor lön, att tillgångarna måste
skrivas upp i värde eller skuldbelastats.

Någon uppskrivning av tillgångarna bör i den angivna situationen uppenbarligen
icke få äga rum. I stället bör underskott redovisas i vinst- och förlusträkningen.
En foljd av det föreslagna tillvägagångssättet blir emellertid,
att den resterande lönen erhåller förmånsrätt i en eventuell konkurs. Detta
orhållande har ansetts ägnat att minska föreningens möjligheter att erhålla
kredit. Det enda alternativ, som står till buds, synes vara, att överge tanken
pa upprättandet av anställningskontrakt mellan föreningen och medlemmarna.
Jag har emellertid svårt att inse, att detta alternativ skulle vara ägnat
att till båtnad för borgenärerna skapa större ordning och reda i föreningens
ekonomi. Framhållas bör, att en kalkyl över driftskostnaderna, arbetslöner
inberäknade, skall ingå i den ekonomiska planen. Självfallet bör den allra
största varsamhet iakttagas vid lönernas fastställande.

Kungi. Maj.ts proposition nr 5

Spörsmålet i fråga äger uppenbarligen sin största betydelse vid verksamhetens
början. Jag erinrar då om, att den ekonomiska planen skall underkastas
saklig granskning av tillsynsmyndigheten, som har att bedöma, om
planen lämnar rum för anmärkningar ur jordbruksekonomisk synpunkt.
Vidare föreligger den möjligheten för såväl staten som enskild långivare
att för beviljande av krediter uppställa villkor om en fortgående, försiktig
lönepolitik. Visar sig sedan, att lönekalkylen varit alltför försiktig, förefinnes
ju möjligheten att ge medlemmarna kompensation genom lönetillägg
av vinstmedlen.

Vidkommande den i Svenska sparbanksföreningens yttrande berörda frågan
om värdering vid sambruksförenings bildande av fastigheter, som skola
överlåtas till föreningen, är detta ett ämne, som enligt min mening svårligen
kan närmare regleras i lagen. En möjlighet är att utga från de av taxeringsmyndigheterna
åsatta värdena, en annan att fastställa värdena efter enhetliga
grunder genom särskilda värderingsmän. Att reservfondens storlek skall
bestämmas med ledning av taxeringsvärdet a föreningen tillhörig fast egendom
framgår redan av utredningsmannens förslag.

Om styrelse och firmateckning.

I det vid betänkandet fogade lagutkastet har under 28—42 §§ upptagits
bestämmelser om styrelse och firmateckning. Dessa bestämmelser ansluta
sig i huvudsak till föreningslagens regler, vilka dock underkastats en
redaktionell omarbetning efter mönster av nya aktiebolagslagen.

Enligt 39 § lagutkastet skulle den som äger företräda föreningen icke
äga befogenhet att med gäld belasta föreningens fasta egendom utan bemyndigande
i varje särskilt fall av föreningssammanträde. Regeln innebär en
skärpning i förhållande till motsvarande bestämmelse i 24 § föreningslagen,
vilken skärpning utredningsmannen ansett motiverad av att sambruksföreningens
hela verksamhet är knuten till dess fasta egendom.

Sistnämnda regel är den enda i nu förevarande avsnitt av lagutkastet, som
berörts i de avgivna yttrandena. Fastighetsbildningssakkunniga ha förklarat
sig finna regeln ifråga välbetänkt, men ifrågasätta, huruvida icke bemyndigande
av föreningssammanträdet borde krävas jämväl vid upptagande
av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksinventarier samt vid upplåtande
av panträtt i spannmål.

Att bemyndigande av föreningssammanträdet även borde krävas vid belåning
av jordbruksinventarier förordas jämväl av Svenska lantarbetsgivareföreningen,
som framhåller betydelsen av sådan belåning i de fall, då sambruksförening
arrenderade jorden och dess enda tillgång kanske utgjordes
av inventarierna.

Departementschefen. Beträffande frågan om krav på föreningssammanträdes
bemyndigande för belåning av föreningens egendom, ansluter jag mig
till uppfattningen, att dylikt bemyndigande bör krävas icke blott för belå5
Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 58.

•Kiingl. Maj:ts proposition nr 58.

ning av den fasta egendomen utan även för belåning av jordbruksinventarier
och för upplåtande av panträtt i spannmål. I detta sammanhang må
vidare understrykas, att det — såsom utredningsmannen anfört — utan särskilt
stadgande torde vara klart, att den som äger företräda föreningen icke
är befogad att försälja eller utarrendera föreningens fasta egendom.

Vissa av de i lagutkastet upptagna bestämmelserna om styrelse och firmateckning
ha vid överarbetningen inom departementet ansetts kunna undvaras
eller överflyttas till föreningsstadgarna. Lagutkastet har därför i denna del
rätt avsevärt förkortats och sammandragits. Den verkställda omarbetningen
torde allenast på en punkt kräva särskild kommentar.

I 32 § lagutkastet ha upptagits regler om styrelsens beslutförhet och giltighet
av styrelsebeslut. Dessa regler kunna otvivelaktigt anses äga en icke
oväsentlig betydelse, icke minst för tredje man. Då jag likväl stannat för den
uppfattningen, att bestämmelserna böra kunna överföras till stadgarna, må
framhallas, att det bör ankomma pa tillsynsmyndigheten att övervaka, att
motsvarighet till paragrafen i fråga upptages i föreningsstadgarna.

Om bokföring och årsredovisning.

I betänkandet påpekas, att något generellt stadgande om bokföringsplikt
för ekonomiska föreningar icke funnes, men att många föreningar likväl
bleve bokföringsskyldiga på grund av verksamhetens art. Bostadsrättsförening
vore alltid bokföringsskyldig.

Utredningsmannen erinrar vidare om den särställning, bokföringspliktigt
rättssubjekt intoge i såväl civilrättsligt som straffrättsligt hänseende. Enligt
4 § köplagen förstodes med köpman envar, som vore pliktig att föra handelsböcker.
Köp, som vore slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallades
handelsköp och i fråga om dylika köp gällde särskilda bestämmelser. Jämlikt
3 § konkurslagen gällde särskilda regler om köpmans försättande i konkurs
och 23 kap. strafflagen stadgade straff för bokföringsbrott.

Emellertid framhålles vidare i betänkandet, att man — såsom lagrådet påpekat
vid behandlingen av frågan om bostadsrättsföreningarnas bokföringsplikt
i bokföringslagen lämnat den bokföringsskyldige största möjliga
frihet att med hänsyn till sitt företags omfattning och speciella behov själv
bestämma vilken bokföringsmetod han ville använda. Den bokföringspliktige
måste alltid föra dagbok samt upprätta inventariebok och däri införa inventarium
och balansräkning, men i övrigt uppställde bokföringslagen allenast
vissa tämligen allmänt hållna regler om bokföringens beskaffenhet. Det
grundläggande stadgandet i lagens 3 § föreskrev©, att bokföringen skulle ske i
överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av
god köpmannased.

I betänkandet anföres vidare.

,har en. tydiig tendens till skärpta krav på räkenskapsföring
och offentlighet i redovisningen inom det ekonomiska livet framträtt och man
torde kunna utga från att en komplettering av föreningslagens bestämmelser
i namnda hanseende kommer att ske vid överarbetningen av denna lag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

Det synes då icke böra ifrågakomma, att vid tillskapandet av en ny typ av
ekonomisk förening kvarbliva vid föreningslagens ursprungliga ståndpunkt,
så mycket mindre som man redan frångått denna ståndpunkt med avseende å
bostadsrättsföreningarna. En ordnad bokföring är självfallet icke blott ägnad
att befordra ordning och reda i själva verksamheten utan innebär dessutom
ett betydelsefullt skydd för borgenärernas och icke minst för medlemmarnas
intressen. I jämförelse med vikten av att en sambruksförenings verksamhet
bedrives i sunda och betryggande former synes den eventuella olägenheten
av att de för köpmän gällande lagstadgandena tillämpas väga tämligen lätt.
Dessutom står den möjligheten öppen, att stadga undantag från det för köpmän
gällande stadgande, vars tillämpning å sambruksförening väl i första
hand skulle kunna väcka någon betänksamhet, nämligen 3 § konkurslagen.

På grund av vad sålunda anförts förordas i betänkandet att sambruksförening
i bokföringslagen upptoges bland bokföringsskyldiga rättssubjekt.

Emellertid framhålles vidare i betänkandet, att nya aktiebolagslagen innehölle
åtskilliga föreskrifter utöver dem, som gåves i bokföringslagen, nämligen
utförliga regler om värderingen av aktiebolags tillgångar, rörande uppställandet
av balansräkning samt vinst- och förlusträkning m. m. Fråga uppkomme
då, huruvida skäl förelåge att i berörda hänseende för sambruksföreningarnas
del efterbilda nya aktiebolagslagen. Härom yttras i betänkandet.

Självfallet är det såväl med hänsyn till medlemmarnas och borgenärernas
intresse av att få en riktig bild av föreningens ställning som med hänsyn till
önskvärdheten av att förhindra en otillbörlig vinstutdelning av största vikt
att föreningens tillgångar värderas efter försiktiga, allmänt vedertagna principer.
Även bokföringslagen upptager emellertid — i 9 § — vissa värderingsregler,
låt vara mindre stränga och mindre detaljerade än aktiebolagslagens.
Det vill synas, som om bokföringslagens regler i förening med betryggande
bestämmelser om revision av sambruksförenings räkenskaper skulle vara till
fyllest för sambruksföreningarnas del. För denna ståndpunkt talar givetvis
även önskemålet att såvitt möjligt undvika för sambruksföreningarnas ledning
betungande, detaljrika redovisningsregler.

Departementschefen. Det synes mig uppenbart att sambruksförening bör
vara underkastad bokföringsskyldighet. Å andra sidan delar jag utredningsmannens
uppfattning, att en efterbildning av nya aktiebolagslagens mera detaljerade
föreskrifter bör kunna undvikas. Mot utredningsmannens förslag i
nu förevarande del har för övrigt icke framställts någon erinran i remissyttrandena.

Bestämmelsen i 45 § lagutkastet, att kalenderåret skall vara räkenskapsår,
därest stadgarna ej innehålla annan föreskrift, synes mig kunna undvaras.
Då paragrafen i övrigt motsvarar 11 § bokföringslagen synes mig paragrafen
kunna helt utgå.

Om revision.

I betänkandet framhålles, att bestämmelserna i 1911 års lag om de
ekonomiska föreningarnas kontrollerande organ, revisorerna, vore föga uttömmande,
medan frågan om eu förbättrad revision tilldragit sig den allra

Kungl. Maj:ts proposition nr ii8.

största uppmärksamhet vid utarbetandet av den nya aktiebolagslagen. I
betänkandet anföres vidare bland annat.

Uppenbarligen är det även för sambruksföreningarnas del av allra största
betydelse, att revisionen av föreningarnas förvaltning sker i betryggande
former. Föreningslagens knapphändiga bestämmelser torde, särskilt mot bakgrunden
av nya aktiebolagslagens detaljerade föreskrifter i ämnet, framstå
såsom otillräckliga. Med avseende å såväl revisorernas kompetens som sättet
för revisionens fullgörande och revisionsberättelsens avfattande torde skäl
föreligga att i viss utsträckning efterbilda nya aktiebolagslagens bestämmelser.
Å andra sidan framträder önskemålet att ej onödigtvis betunga lagtexten
med detaljerade föreskrifter. En utväg att tillgodose båda dessa önskemål
synes emellertid stå till buds. Härutinnan föreslås följande anordning.

Utan uppställande av krav på att auktoriserad revisor skall anlitas, vilket
för sambruksförenings del torde vara olämpligt, införes i lagtexten nya aktiebolagslagens
generella regel, att revisor skall ha den erfarenhet beträffande
bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden som med hänsyn till
verksamheten erfordras för uppdraget. Vidare föreskrives, att det å föreningssammanträde
verkställda valet av en eller flera revisorer skall — i likhet
med den ekonomiska planen — underställas tillsynsmyndigheten för godkännande.
Härvid bör protokollsutdrag från föreningssammanträdet bifogas, varigenom
tillsynsmyndigheten erhåller kännedom om, huruvida delade meningar
yppats bland medlemmarna rörande antalet revisorer eller med avseende
å personvalet, en anordning som synes göra särskilda regler till skydd
för minoritetens uppfattning överflödiga.

Viss tillsyn över det betydelsefulla revisorsvalet synes utgöra en naturlig
fortsättning av tillsynsmyndighetens befattning med verksamhetens igångsättande.
Blotta existensen av en sådan bestämmelse som den bär föreslagna
torde vara ägnad att hålla tillbaka obetänksamma förslag vid revisorsvalen.

Väljes den här förordade anordningen, torde det te sig naturligt, att bestämmelser
om sättet för revisionsuppdragets fullgörande upptagas i en av
tillsynsmyndigheten utfärdad instruktion för revisor i sambruksförening.

Protokollsutdraget från det sammanträde, vid vilket revisorsval skett, bör,
såsom nyss berörts, utvisa i ärendet framställda yrkanden, fattade beslut
och eventuellt avgivna reservationer. Tillsynsmyndighetens granskning bör
avse beslutets lämplighet såväl med avseende å antalet revisorer som beträffande
själva personvalet. Har en minoritet föreslagit annan revisor än
den majoriteten utsett eller har minoriteten önskat utse större antal revisorer
än majoriteten funnit erforderligt, bör det givetvis stå minoriteten fritt
att i framställning till tillsynsmyndigheten närmare utveckla sin ståndpunkt.
Liksom vid granskningen av den ekonomiska planen bör tillsynsmyndigheten
i ärenden angående revisorsval inhämta lokala myndigheters
uppfattning. Emellertid torde väl meningsmotsättningar inom föreningarna
vid val av revisor komma att höra till undantagen. Den mest betydelsefulla
uppgiften för tillsynsmyndigheten torde i förevarande hänseende bliva att förhindra,
att revisor med otillräcklig kompetens anlitas.

I fall, då föreningens val av revisor icke kunnat godkännas, torde tillsynsmyndigheten
böra på lämpligt sätt bereda föreningsstyrelsen tillfälle att under
hand rådgöra i ärendet med representant för tillsynsmyndigheten före
det extra föreningssammanträde, där ärendet ånyo skall behandlas.

Mot utredningsmannens förslag i nu förevarande del har anmärkning
framställts i yttrande av förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap,
som förmenar, att, då tillsynsmyndigheten icke ägde lokal person -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

kännedom, revisorsvalet i stället borde fastställas av länsstyrelsen eller lantbruksnämnden.

Departementschefen. För egen del finner jag i sak ej anledning till erinran
mot utredningsmannens förslag rörande revisionen av sambruksförenings räkenskaper.
Såsom även i betänkandet framhållits, bör tillsynsmyndigheten i
ärenden angående revisorsval inhämta lokala myndigheters uppfattning. Redan
genom granskningen av den ekonomiska planen har tillsynsmyndigheten

_ i motsats till länsstyrelsen — förvärvat kännedom rörande omfattningen

och arten av de olika föreningarnas verksamhet och bör därför äga större
möjligheter än länsstyrelsen att efter hörande av lokala myndigheter bedöma
revisorsvalets lämplighet. Enligt min uppfattning föreligger heller icke skäl
att delegera granskningen av revisorsvalet till lantbruksnämnderna.

Då sambruksförening är underställd särskild tillsynsmyndighet, har utredningsmannen
funnit möjligt att från själva lagtexten avskilja alla bestämmelser
om sättet för revisionsuppdragets fullgörande, vilka bestämmelser i
stället avsetts bliva upptagna i en av tillsynsmyndigheten utfärdad instruktion.
Enligt min mening bör man i syfte att förkorta lagtexten kunna taga
ytterligare ett steg på denna väg, nämligen genom att utesluta de i lagutkastet
upptagna bestämmelserna om den tid, för vilken revisor skall utses, och om
revisors kompetens ävensom de för revisor uppställda jävsreglema. Lagutkastets
bestämmelser härutinnan synas antingen kunna överflyttas till föremingsstadgama
eller ock bringas till efterlevnad genom särskilda anvisningai
i anslutning till den förut berörda instruktionen.

Vad i övrigt angår instruktionen för revisor i sambruksförening, är denna
avsedd att utgöra ett komplement till de allmänna bokföringsreglema. Av
särskild betydelse är uppenbarligen, att i instruktionen givas de anvisningar
rörande värdering av sambruksförenings tillgångar, som kunna anses erforderliga
till skyddande av medlemmarnas och borgenärernas intressen.

Om föreningssammanträdc.

Även bestämmelserna om föreningssammanträdet äro, yttras i betänkandet,
i föreningslagen tämligen knapphändiga, särskilt i jämförelse
med motsvarande bestämmelser om bolagsstämma i nya aktiebolagslagen.
För sambruksföreningarnas del borde emellertid enligt utredningsmannens
uppfattning ifrågavarande avsnitt av lagtexten icke tillmätas alltför stor betydelse.
Ilade en sorgfällig planläggning av driften kommit till stånd samt
ordnad bokföring och betryggande former för konsolidering och redovisning
åvägabragts, borde i möjligaste man undvikas att tynga lagtexten med alltför
detaljerade formföreskrifter i övrigt. Endast på enstaka punkter har utredningsmannen
funnit anledning efterbilda aktiebolagslagen, medan andra
tillägg, som måhända komme att te sig motiverade vid översynen av föreningslagen.
ansetts kunna undvaras. De bestämmelser i 39 a § förenings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

lagen, som föranletts av det s. k. representativa systemets införande, ha vidare
ansetts sakna relevans för sambruksföreningarnas del.

I de avgivna yttrandena har icke framställts annan erinran mot utredningsmannens
förslag till bestämmelser om föreningssammanträdet, än
att förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap ansett ordinarie
föreningssammanträde böra hållas tidigast fyra månader efter räkenskapsårets
utgång, medan utredningsmannen föreslagit tre månader efter sagda
tidpunkt.

Departementschefen. Jag finner icke någon anledning att motsätta mig
yrkandet, att den tid, inom vilken ordinarie föreningssammanträde skall hållas,
utsträckes från tre till fyra månader efter räkenskapsårets utgång.

I 52 § utredningsmannens förslag har efter mönster av nya aktiebolagslagen
upptagits stadgan den om styrelseledamöters och revisorers närvaro vid
föreningssammanträde. Vid den överarbetning av lagutkastet, som verkställts
inom departementet, ha dessa stadganden ansetts kunna undvaras.

Någon tvingande regel om skyldighet att städse föra protokoll vid föreningssammanträde
synes mig icke böra givas. Att protokoll måste föras i vissa särskilda
fall framgår exempelvis av 35 § andra stycket departementsförslaget.

Bestämmelserna om utövande av rösträtt och fattande av föreningsbeslut i
54 § lagutkastet ha jämväl ansetts kunna undvaras. Därvid har tillsynsmyndigheten
förutsatts övervaka, att motsvarande bestämmelser intagas i föreningsstadgama.

I övrigt föranleder utredningsmannens förslag till bestämmelser om föreningssammanträde
icke någon erinran från min sida.

Om talan mot styrelseledamot eller revisor.

Nya aktiebolagslagen innehåller utförliga stadganden om talan mot bl. a.
styrelseledamot, stiftare, revisor eller aktieägare. Utredningsmannen finner
antagligt, att föreningslagens kortfattade bestämmelser i ämnet skulle komma
att utökas vid överarbetningen av lagen men bär detta oaktat ansett sig
böra inskränka lagutkastet till en direkt motsvarighet till stadgandena i gällande
föreningslag, därvid dock vissa jämkningar gjorts i syfte att vinna
överensstämmelse med nya aktiebolagslagens avfattning.

Stadgandena i utkastet, mot vilka anmärkning icke framställts i yttrandena,
ha upptagits i departementsförslaget.

Om ändring av sambruksförenings stadgar samt om talan
å föreningsbeslut.

Bestämmelserna om stadgeändring i 47 och 48 §§ samt om klander av
föreningsbeslut i 49 § departementsförslaget motsvara utredningsmannens
förslag och torde icke här påkalla särskild kommentar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Om likvidation och upplösning.

Såsom i det föregående antytts, har utredningsmannen i lagutkastet
angivit likvidationsgrunderna för sambruksförening men beträffande
förfarandet vid likvidation och upplösning samt avträdande av sambruksförenings
egendom till konkurs hänvisat till föreningslagen.

Förvaltningsutskottet i Örebro läns hushållningssällskap har i sitt yttrande
ansett hänvisningen till föreningslagen böra slopas och ersättas
med stadganden i lagen om sambruksföreningar, gärna kopierade ur föreningslagen.

Departementschefen. Såsom i betänkandet påpekats, sakna bestämmelserna
om förfarandet vid likvidation intresse så länge ett samfällt jordbruksföretag
äger bestånd, varför en hänvisning till föreningslagen på denna
punkt icke synes medföra någon praktisk olägenhet. Att särskilda lagbestämmelser
om förfarandet vid sambruksförenings likvidation skulle erfordras,
har icke gjorts gällande. Det synes mig da icke böra ifragakomma att tynga
lagtexten med en upprepning av föreningslagens bestämmelser.

Om registrering.

I betänkandet har anförts, att såväl den omständigheten att central
registrering av sambruksföreningarna hos tillsynsmyndigheten föreslagits
som andra skäl föranlett vissa avvikelser från föreningslagen med avseende
å bestämmelserna om registrering. Vissa redaktionella jämkningar och tilllägg
efter förebild av nya aktiebolagslagen hade jämväl synts motiverade. 1
betänkandet uttalas vidare, att särskild avgift för inregistrering av sambruksförening
utöver själva kungörelsekostnadema icke syntes böra utgå. I
detta sammanhang anmärkes vidare, att sambruksförening syntes böra befrias
från skyldighet att utgiva expeditionslösen och stämpelavgift i ärenden
beroende på förvaltningsmyndighets prövning.

Departementschefen. Väsentliga delar av de i utkastet föreslagna bestämmelserna
om registrering ha synts mig vara av beskaffenhet att kunna överföras
till administrativ författning. Vid överarbetningen inom jordbruksdepartementet
har förevarande kapitel i utkastet av denna anledning avsevärt
förkortats.

De i betänkandet berörda frågorna om frihet från registreringsavgift samt
om befrielse från skyldighet att utgiva expeditionslösen och stämpelavgift
torde få behandlas i annat sammanhang.

Om skadestånd.

Regler om skadeståndsskyldighet för styrelseledamot, revisor, likvidator
och föreningsmedlem återfinnas på spridda ställen i föreningslagen, nämligen
i 28 och 33 §§, 57 § andra stycket och 87 §. Efter förebild av nya aktie -

Kungl. Maj. ts proposition nr 58.

bolagslagen har utredningsmannen i sitt lagutkast dels sammanfört skadeståndsreglerna
till ett särskilt kapitel dels ock i vissa hänseenden givit reglerna
en fullständigare utformning än bestämmelserna om skadestånd i föreningslagen.

Vid den inom departementet vidtagna överarbetningen av lagutkastet har
en hänvisning till föreningslagen med avseende å skadeståndsreglerna ansetts
kunna ske, helst som det torde kunna antagas att föreningslagen vid
den pågående omarbetningen kommer att bringas i närmare överensstämmelse
med nya aktiebolagslagen. Kapitlet om skadestånd i utkastet har därför
i departementsförslaget ersatts av en ny paragraf under »Särskilda bestämmelser»
(61 §), innefattande hänvisningen i fråga.

Straffbestämmelser.

I 58 § departementsförslaget stadgas straff för den som i handling, fogad
vid anmälan eller ansökan till lantbruksstyrelsen, uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift. Det synes böra anmärkas,
att detta stadgande blir tillämpligt även å försäkran rörande medlems
kompetens samt å försäkran att visst villkor uppfyllts, oaktat föreskrifter
om avgivandet vid sambruksförenings registrering av dylika försäkringar
föreslagits bliva överförda till en särskild kungörelse .

I övrigt torde de i lagförslaget upptagna straffbestämmelserna icke kräva
särskild kommentar.

Särskilda bestämmelser.

Under särskilda bestämmelser har, såsom förut anmärkts, i departementsförslaget
upptagits en ny paragraf, innefattande hänvisning till föreningslagens
regler med avseende å skadeståndsskyldighet. Vidare har där införts
en ny paragraf om rätt för Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser
om registreringen av sambruksförening samt att utfärda övriga tillämpningsföreskrifter,
som kunna visa sig erforderliga (64 §). Tillkomsten av detta
allmänna stadgande om utfärdande av tillämpningsföreskrifter har medfört,
att 7 § andra stycket samt 76 § i det vid betänkandet fogade lagutkastet
Kunnat utgå. I

I samband med förslaget till lag om sambruksföreningar har utredningsmannen
i sitt betänkande framlagt förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag;

2) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

4) lagom ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117),
samt

5) lag om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370). .

De föreslagna lagändringarna föranleda ingen erinran från min sida. Etter
särskilt samråd med chefen för justitiedepartementet finner jag emellertid
lämpligt att i detta sammanhang ändra 1 § bokföringslagen i ytterligare ett
hänseende. Enligt denna paragraf åligger bokföringsskyldighet bl. a. den
som yrkesmässigt driver verksamhet såsom advokat. Stadgandet avser självfallet
icke blott ledamöter av advokatsamfundet, för vilka titeln advokat enligt
en tämligen utbredd domstolspraxis brukar förbehållas, utan även andra,
jurister eller icke-jurister, som driva likartad juridisk verksamhet. Genom
nya rättegångsbalken, som träder i kraft den 1 januari 1948, ha samfundsledamöterna
fått ensamrätt till advokatnamnet. I 8 kap. 1 § rättegångsbalken
stadgas nämligen, att advokat är den som är ledamot av samfundet. I ett av
riksdagen (riksdagens skrivelse den 8 mars 1947, nr 47) antaget förslag till
lag om ändring i strafflagen har i 10 kap. 24 § upptagits stadgande om bötesstraff
för den som obehörigen giver sig ut för advokat. Detta lagförslag
är avsett att träda i kraft samtidigt med nya rättegångsbalken. Även om de
nya bestämmelserna om advokatnamnet icke rimligen kunna föranleda den
tolkningen av 1 § bokföringslagen, att endast advokater och ej sakförare
skulle bli bokföringsskyldiga, måste likväl den nuvarande formuleringen av
lagrummet anses mindre lämplig. Bestämmelsen har därför omarbetats så,
att bokföringsskyldighet skall åligga den som yrkesmässigt driver advokateller
likartad verksamhet.

Enligt utredningsmannens förslag skulle de tilltänkta författningarna träda
i kraft den 1 januari 1948.

Enligt departementsförslaget har tiden för ikraftträdandet framflyttats till
den 1 juli 1948.

Departementschefens hemställan.

Av de i departementsförslaget ingående författningarna — vilka torde få
såsom Bilaga 1—6 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — äro alla
utom förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
av allmän civillags natur. Författningsförslagen böra därför med angivna
undantag underställas lagrådets granskning.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ovannämnda
författningar utom förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 § 1 mom.
kommunalskattelagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Malte Olsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Bilaga t.

F örslag

till

Lag

om sambruksföreningar.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Förening med ändamål att bereda medlemmarna utkomst genom att å fastighet,
som föreningen förvärvat eller av kronan arrenderat, låta medlemmarna
bedriva gemensamt jordbruk och annan i samband därmed stående
verksamhet (föreningsjordbruk), må kunna i enlighet med vad i denna lag
sägs varda registrerad såsom sambruksförening.

Sasom sambruksförening ma med tillstånd av Konungen eller av Konungen
utsedd myndighet jämväl registreras förening med ändamål att å fastighet,
som föreningen arrenderat av annan än kronan, låta medlemmarna bedriva
förenings jordbruk.

2 §.

För sambruksförenings förbindelser häfta allenast föreningens tillgångar,
förfallna men ej guldna insatser och andra avgifter inräknade. I föreningens
stadgar ma ej meddelas bestämmelse, att medlemmarna åtaga sig personlig
ansvarighet för föreningens förbindelser.

3 §.

Sambruksförening skall i nedan angivna hänseenden stå under tillsyn av
lantbruksstyrelsen, som ock har att tillhandagå föreningen med råd i jordbruksekonomiska
frågor.

Om bildande av sambruksförening.

4 §.

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

Till medlem må icke utan Konungens tillstånd antagas annan än svensk
medborgare, som är kunnig i jordbruk eller äger annan för verksamheten
erforderlig yrkeskunskap.

Varje medlem vare skyldig att med egen arbetsinsats deltaga i föreningens
verksamhet såvitt icke sjukdom, ålder eller liknande förhållande vållar oförmåga
därtill.

5 §.

Föreningens stadgar skola angiva:

1. det namn, under vilket föreningen skall driva sin verksamhet (föreningens
firma);

2. föremålet för föreningens verksamhet;

3. den ort, där föreningens styrelse skall hava sitt säte;

4. den insats, med vilken varje medlem skall deltaga i föreningen, huru
insatserna skola göras, samt huruvida medlem må deltaga i föreningen med
högre belopp än enkel insats;

5. där andra avgifter till föreningen, vare sig regelbundna eller på särskilt
beslut om uttaxering beroende, skola förekomma, avgifternas belopp eller
de högsta belopp, vartill de må bestämmas;

6. antalet styrelseledamöter och revisorer samt, där suppleanter för dem
skola finnas, antalet suppleanter, så ock tiden för styrelseledamots, revisors
och suppleants uppdrag;

7. föreningens räkenskapsår;

8. huru ofta ordinarie föreningssammanträde skall äga rum samt tiden för
hållande av sådant sammanträde som i 39 § sägs;

9. det sätt, varpå kallelse till föreningssammanträde skall ske och andra
meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom, ävensom den tid före
sammanträde, då föreskrivna kallelseatgärder senast skola vara vidtagna;
samt

10. grunden för fördelning av vinst å föreningens verksamhet.

6 §.

Sambruksförenings firma skall innehålla ordet »sambruksförening».

Ej må annan än sambruksförening i sin firma eller eljest vid beteckning
av rörelsen använda ordet »sambruksförening» eller »föreningsjordbruk».

7 §•

Den ekonomiska planen skall hänföra sig till föreningens hela verksamhet
och innehålla upplysning i alla de avseenden, vilka äro av betydelse för bedömande
av verksamheten. 1 planen skall ock lämnas uppgift om de förpliktelser,
som komma att åligga envar medlem.

Den ekonomiska planen iskall i samband med prövningen av ansökan om
registrering av lantbruksstyrelsen underkastas granskning ur jordbruksekonomisk
synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

8 §.

Ansökan om föreningens registrering skall göras av dess styrelse.

I ansökningen skall uppgivas, av vilken och huru föreningens firma skall
tecknas, där ej denna befogenhet skall utövas allenast av styrelsen. Skall
firman tecknas av annan än styrelseledamot eller suppleant skall uppgift
lämnas jämväl å hans fullständiga namn, medborgarskap och hemvist.

9 §.

Om föreningsmedlems intagande och avgång.

10 §.

11 §•

Medlem må ej utträda ur föreningen med mindre hans andel överlåtits till
annan, som jämlikt 14 § icke må vägras inträde i föreningen, eller å föreningssammanträde
beslutats, att medlem i föreningen, som är därtill villig,
må förvärva jämväl den utträdandes andel eller att föreningen själv skall lösa
andelen.

Medlem, som grovt försummat sina förpliktelser enligt denna lag eller föreningens
stadgar och ej låtit sig rätta av varning, som meddelats honom av
styrelsen, må, därest å föreningssammanträde minst tre fjärdedelar av medlemmarna
förena sig i beslut härom, uteslutas ur föreningen, som därvid har
att lösa den uteslutne medlemmens andel.

12 §.

Avgång ur föreningen skall anses äga rum vid den tid för räkenskapsavslutning,
som infaller näst efter sex månader eller efter den i stadgarna be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

stämda längre tid, högst ett år, sedan medlemmen anmält sig till utträde eller
uteslutits eller annan omständighet, som föranlett avgangen, inträffat.

Medlem som blivit ur föreningen utesluten vare genast förlustig rätten att
deltaga i överläggningar och beslut om föreningens angelägenheter.

13 §.

Den, till vilken andel i sambruksförening övergått på grund av bodelning
eller arv, må ej vägras inträde i föreningen, såvida hinder icke möter på
grund av bestämmelse i denna lag.

Samma lag vare, där andel på grund av testamente övergått till testators
make, skyldeman inom arvslederna, adoptivbarn eller adoptant.

Har den rätt till inträde, som i första eller andra stycket avses, i stadgarna
inskränkts, lände det till efterrättelse utom i vad angår make samt hemmavarande
barn och adoptivbarn.

14 §.

Har andel överlåtits till någon, som ej är medlem, eller övergått till någon,
vilken ej enligt bestämmelse i 13 § är berättigad till medlemskap, ma inträde
i föreningen icke vägras honom, såvida han uppfyller de villkor för medlemskap,
som denna lag och föreningens stadgar föreskriva, och han skäligen bör
tagas för god såsom medlem. Åtnöjes han ej med beslut, varigenom inträde
förvägrats honom, äger han inom fyra veckor efter erhållen kunskap om beslutet
skriftligen påkalla, att frågan om hans antagande till medlem prövas av
skiljemän i den ordning, lagen om skiljemän stadgar. Vad skiljemännen i
laga ordning bestämt skall gälla.

15 §.

Dödsbo efter föreningsmedlem äge rådrum att inom sex månader efter
erhållen anmaning av styrelsen visa, att den avlidnes andel tillagts viss delägare
vid skifte av dödsboet eller ock att någon, som ej må vägras inträde
i föreningen, förvärvat andelen och sökt medlemskap; dock skall dödsboet
anses såsom’ medlem till den tid för räkenskapsavslutning, som infaller näst
efter ett år från dödsfallet. Anmaning anses given, när den blivit försänd i
rekommenderat brev. Har i stadgarna vidsträcktare rätt medgivits dödsbo,
lände det till efterrättelse.

Har den, till vilken andel övergått på grund av bodelning, arv eller testamente,
icke antagits till medlem, äge han enahanda rådrum att visa, att någon,
som ej må vägras inträde i föreningen, förvärvat andel och sökt medlemskap.

Försittes tid, som ovan sägs, äger föreningen lösa andelen.

IG §.

Har den, som efter överlåtelse förvärvat andel i sambruksförening, icke
antagits till medlem, vare överlåtelsen utan verkan.

Vad nu sagts skall ej gälla, där förvärvet skett å exekutiv auktion, men vare
föreningen berättigad och skyldig att lösa andelen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

17 §•

I stadgarna må kunna göras förbehåll, att vid övergång av andel föreningen
skall vara berättigad att lösa andelen därest meddelande att lösningsrätten
skall göras gällande lämnas den nye andelshavaren inom två månader från
det anmälan om andelens övergång gjorts hos styrelsen.

18 §.

Har andel förvärvats av föreningen, skall den åter avyttras, så snart det
kan ske utan förlust, där ej föreningen å nästa föreningssammanträde beslutar
att minska medlemsantalet.

19 §.

Skall andel lösas i fall, som i 11 §, 15 § tredje stycket, 16 § andra stycket
och 17 § avses, men kan överenskommelse ej träffas om lösens belopp, varde
detta bestämt av tre skiljemän, med rätt för part, som ej åtnöjes med skiljemännens
beslut, att draga tvisten under domstols prövning, såframt han väcker
talan inom tre månader från det skiljemännens beslut, i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift, delgavs honom. Lösen skall erläggas inom sex månader
från det beloppet blivit bestämt.

20 §.

Har avgående medlems andel lösts av föreningen utan att därefter förvarvas
av annan och träder föreningen i likvidation inom sex månader från
det medlemmen avgått, eller varder inom samma tid beslut om föreningens
försättande i konkurs meddelat, skall den avgångnes rätt att utfå lösen bedömas
efter de i 59 och 60 §§ lagen om ekonomiska föreningar givna föreskrifterna
om skifte av förenings tillgångar.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det
medlem avgick och har medlemmens andel lösts på sätt i första stycket sägs,
vare den avgångne pliktig att, såvitt rörer föreningens borgenärers rätt återbära
vad han utfått.

Om fondbildning och vinstutdelning.

21 §.

Av sambruksförenings årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande
av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skall minst en femtedel
avsattas till reservfond. Vid beräkningen av det belopp, som sålunda minst
skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas sådana lönetillägg eller andra
utdelningar, som på grundval av rörelsens resultat lämnas till medlemmar
eller andra utan att utfästelse därom givits på förhand.

Då summan av reservfonden och inbetalat insatskapital uppnått ett belopp
motsvarande fyra tiondelar av taxeringsvärdet å föreningen tillhörig fast egendom
och hälften av det i balansräkningen upptagna värdet å föreningens för
rörelsen anskaffade Övriga tillgångar eller det högre belopp, som kan vara

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

föreskrivet i stadgarna, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår
fonden under det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo
vidtaga.

22 §.

Arbetslön, som på förhand tillförsäkras medlem, skall bestämmas under
iakttagande av all den varsamhet, som betingas av önskemålet om en betryggande
fondbildning.

23 §.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat
till beslutet om löneutbetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av
detta, ansvariga en för alla och alla för en.

24 §.

Vad i 22 och 23 §§ stadgats om vinstutdelning och återbäringsskyldighet
samt ansvarighet för brist vid återbäringen skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om sådana utdelningar, som på grundval av rörelsens resultat
lämnas till medlemmarna eller andra utan att utfästelse därom givits på
förhand.

25 §.

Om styrelse och firmateckning.

26 §.

För sambruksförening skall finnas en å föreningssammanträde vald styrelse,
bestående av eu eller flera ledamöter. Styrelseledamot skall vara medlem
av föreningen och må ej vara omyndig. Inom styrelsen skall en ledamot
vara ordförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Ledamot av styrelsen må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom
och föreningen. Ej heller må han handlägga fråga om avtal mellan föreningen
och tredje man, såframt han däri äger ett väsentligt intresse, som kan
vara stridande mot föreningens. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tilllämpning
beträffande gåva från föreningen, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

27 §.

Bemyndigande för styrelseledamot eller annan att teckna föreningens firma
må meddelas av styrelsen, där ej i stadgarna blivit bestämt, att sådant
bemyndigande icke må meddelas.

28 §.

Har styrelsen eller firmatecknare företagit rättshandling å föreningens vägnar
men därvid överskridit sin befogenhet, vare rättshandlingen ej gällande
mot föreningen, saframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskridande
förelåg.

29 §.

Utan föreningssammanträdes i varje särskilt fall givna bemyndigande må
ej den, som äger företräda föreningen, med gäld belasta föreningens fasta
egendom eller dess jordbruksinventarier, ej heller upplåta panträtt i föreningen
tillhörig spannmål.

30 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sambruksförening, bör undertecknas
med föreningens firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva
sina namn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

de av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts
eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

31 §.

Vill styrelsen kära till föreningen, skall styrelsen utlysa föreningssammanträde
för val av ombud att föra föreningens talan i tvisten. Stämning skall
anses delgiven, då den blivit föredragen å sammanträdet.

32 §.

Sker, efter det ansökan om föreningens registrering gjorts, ändring i avseende
å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter utsedda personerna
eller i fråga om rätten att teckna föreningens firma, eller ändrar styrelseledamot,
styrelsesuppleant eller eljest någon, som äger teckna firman, sitt
hemvist eller ändras föreningens postadress, skall styrelsens ordförande därom
ofördröjligen göra anmälan för registrering. Å denna anmälan skall vad
i 8 § andra och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres
av anmälningen.

Om bokföring och årsredovisning.

33 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i avseende å sambruksförenings
balansräkning gälla, att de belopp, vartill medlemmarnas insatser, i
den mån de inbetalts eller förfallit till betalning, samt föreningens fonder
uppgå, skola var för sig upptagas bland skulderna.

34 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för förvaltningen
av föreningens angelägenheter genom avlämnande av balansräkning,
avseende föreningens ställning vid räkenskapsårets utgång, vinst- och
förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Redovisningshandlingarna skola
vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.

Om revision.

35 §.

Styrelsens förvaltning samt föreningens räkenskaper skola granskas av
en eller flera å föreningssammanträde utsedda revisorer.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Det åligger styrelsen att underställa valet lantbruksstyrelsens prövning
genom insändande av det däröver förda protokollet. Godkännes icke valet,
åligger det föreningens styrelse att ofördröjligen kalla föreningens medlemmar
till extra föreningssammanträde för nytt val.

Om revisor entledigas eller eljest avgår eller avlider och suppleant ej finnes,
åligger det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.

36 §.

Lantbruksstyrelsen har att öva tillsyn därå, att hos styrelsen registrerad
sambruksförening utser revisorer till erforderligt antal. Styrelsen skall utfärda
instruktion med föreskrifter rörande revisionsuppdragets fullgörande.

37 §.

Om föreningssammanträde.

38 §.

Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhavandel av föreningens angelägenheter
utövas å föreningssammanträde. Ingen medlem må äga mer än en
röst.

Ej ma någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å föreningssammanträde
deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan
honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om
avtal mellan föreningen och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot föreningens. Vad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från föreningens sida, så
ock beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot ma ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd,
för vilken han är ansvarig, eller i val av revisor.

39 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

40 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla medlemmarna till extra
föreningssammanträde.

Extra föreningssammanträde skall ock av styrelsen utlysas, då det för
uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga medlemmar,
dock minst tre.

41 §.

Kallelse till föreningssammanträde skall utfärdas av styrelsen i enlighet
med föreskrifter i stadgarna. Kallelsen till ordinarie sammanträde skall utfärdas
senast två veckor före sammanträdet.

42 §.

I kallelse till föreningssammanträde skola angivas de ärenden, som skola
förekomma å sammanträdet, dock vare ej erforderligt att särskilt angiva de
ärenden, som enligt denna lag eller stadgarna skola där företagas. Hava de
ärenden^ som skola företagas till behandling å föreningssammanträde, blivit
medlemmarna särskilt meddelade på sätt och å tid före sammanträdet, som
i stadgarna angives, vare så gillt, som om ärendena varit upptagna i kallelsen
till sammanträdet.

43 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

stycket sägs, utlyst extra föreningssammanträde att hållas så snart det med
iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har lantbruksstyrelsen att på
anmälan av styrelseledamot eller medlem ofördröjligen utlysa sammanträde.

I fråga om ordningen i sådant fall för utlysande av ordinarie eller extra
sammanträde gälle vad i 41 och 42 §§ är stadgat.

44 §.

Å ordinarie föreningssammanträde, som avses i 39 §, skola till avgörande
företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar
eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelseledamöterna för den tid redovisningen omfattar. Vid sammanträdet
skall ock fattas beslut i anledning av föreningens vinst eller förlust
enligt den fastställda balansräkningen.

Med beslut i nämnda frågor må anstå till fortsatt sammanträde å viss
dag minst en och högst två månader därefter. Kallelse skall utfärdas till
det fortsatta sammanträdet.

Om talan mot styrelseledamot eller revisor.

45 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning under det räkenskapsår redovisningen
avser ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och
revisionsberättelsen framlades på föreningssammanträde, vare så ansett som
om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot på grund av åtgärd., om vars vidtagande eller betydelse för
föreningen styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet i
redovisningshandlingarna eller eljest till föreningssammanträdet eller ock genom
bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga hänseenden
oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas därpå att styrelseledamot
begått brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom anställas,
såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda
handling.

46 §.

Försättes föreningen i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från
det sammanträde där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

framlades, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot beviljad,
anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår
redovisningen avser ävensom att mot revisor anställa sadan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader från
första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan för
föreningen då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring av sambruksförenings stadgar.

47 §.

Beslut om ändring av stadgarna beträffande medlems rättighet att utträda
ur föreningen vare, där ändringen skall avse jämväl dem, som vid
frågans avgörande voro medlemmar i föreningen, ej giltigt, med mindre
samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å tva på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde, som sist hålles, biträtts av samtliga röstande. Ej heller äge
beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems rätt till föreningens behållna
tillgångar vid dess upplösning inskränkes, giltighet, med mindre beslutet
fattats i enlighet med vad nu är sagt.

Beslut om annan ändring av stadgarna vare ej giltigt, med mindre samtliga
medlemmar förenat sig .därom eller beslutet fattats å två pa varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och a det sammanträde,
som sist hålles, biträtts, såvitt genom beslutet medlemmarnas
förpliktelse att erlägga avgifter till föreningen ökas eller medlems rätt till
årsvinst inskränkes, av minst tre fjärdedelar av de röstande, men eljest av
minst två tredjedelar av de röstande.

Är för giltighet av beslut, varom ovan är sagt, något ytterligare villkor
bestämt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.

48 §.

Beslut om ändring av stadgarna skall av styrelsens ordförande ofördröjligen
anmälas för registrering och må ej gå i verkställighet, innan registrering
skett.

Om talan å föreningsbeslut.

49 §.

Menar styrelsen, styrelseledamot eller föreningsmedlem, att föreningsbeslut
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot denna lag eller för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

eningens stadgar, äge därå tala genom stämning å föreningen inom två månader
från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till klandertalan mot
beslutet förlorad.

Har klandertalan väckts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer, att,
innan målet avgöres, förordna, att klandrade beslutet ej må verkställas. Om
förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, meddelande
ofördröjligen genom rättens försorg avsändas för registrering.

Domstols dom, varigenom föreningsbeslut upphävts eller ändrats, gälle
jämväl för de föreningsmedlemmar, som ej instämt talan.

Om likvidation och upplösning.

50 §.

Föreningssammanträde äger besluta att föreningen skall träda i likvidation.
Sådant beslut vare, i annat fall än i 51 § avses, icke giltigt, med mindre
samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde som sist hålles biträtts av samtliga röstande. Är för giltighet
av beslutet något ytterligare villkor bestämt i stadgarna, lände det till efterrättelse.

51 §.

Sambruksförening skall träda i likvidation,

1. då antalet föreningsmedlemmar nedgått under fem och tillräckligt antal
medlemmar ej inträtt inom ett år och lantbruksstyrelsen ej heller funnit
särskilda skäl medgiva, att föreningens verksamhet likväl må fortsättas;

2. då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i stadgarna
föreningen skall upphöra med sin verksamhet.

52 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

män att taga föreningens egendom under vård samt bevaka dess angelägenheter
och företräda föreningen till dess rätten meddelat beslut i ärendet.
Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse finnes
samt att införing i registret skett, förklare rätten, att föreningen skall träda
i likvidation, och förordne en eller flera likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till lantbruksstyrelsen ofördröjligen avsändas
dels för registrering meddelande om beslutet att föreningen skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall
ock för registrering ofördröjligen avsändas meddelande därom med angivande
av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

53 §.

Finnes att sambruksförenings verksamhet drives på sätt som står i uppenbar
strid mot förutsättningarna för föreningens registrering, äge rätten,
på ansökan av lantbruksstyrelsen och efter föreningens hörande, förklara att
föreningen skall träda i likvidation; och förordne rätten i sadant fall en
eller flera likvidatorer att verkställa likvidationen.

I fråga om avsändande av meddelande och underrättelse till lantbruksstyrelsen
skall gälla vad i 52 § är stadgat.

54 §.

I fråga om likvidation och upplösning av sambruksförening samt om avträdande
av sådan förenings egendom till konkurs skall utöver vad ovan
stadgats i tillämpliga delar gälla vad i 49—56 och 58—64 §§ lagen om ekonomiska
föreningar sägs, därvid dock skall iakttagas, att i stället för lagrum,
vartill i sagda paragrafer hänvisas, motsvarande stadgande i denna lag skall
tillämpas, nämligen

i stället för 25 § lagen om ekonomiska föreningar 30 § denna lag;

i stället för 39, 40 och 41 §§ lagen om ekonomiska föreningar 44 § andra
stycket samt 45 och 46 §§ denna lag;

i stället för 47 § lagen om ekonomiska föreningar 52 § denna lag, samt

i stället för 48 § lagen om ekonomiska föreningar 51 § denna lag.

I fråga om likvidatorers befogenhet att företräda föreningen så ock om
deras rättigheter och skyldigheter i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad
i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot.

Om registrering.

55 §.

Beviljas registrering av sambruksförening, låte lantbruksstyrelsen i det register,
varom förmäles i 3 § andra stycket, införa:

1. dagen för stadgarnas och för den ekonomiska planens antagande;

2. föreningens firma;

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

3. föremålet för föreningens verksamhet;

4. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

5. föreningens postadress;

6. tiden för ordinarie föreningssammanträdes hållande;

varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon
ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna föreningens firma,
dennes fullständiga namn och hemvist; samt

9. av vilka och huru föreningens firma skall tecknas, där den ej tecknas
av styrelsen.

56 §.

Företer sambruksförenings registrerade firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister eller aktiebolagsregistret tidigare införd firma, och
lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han hos
domstol föra talan om förbud för föreningen att efter viss tid använda förstnämnda
firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i registret verkställd inskrivning länder honom
till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd
föras vid domstol.

57 §.

Det som i enlighet med denna lag eller särskild med stöd av lagen utfärdad
författning blivit infört eller antecknat i registret och kungjort i ortstidningen,
skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av
omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Straffbestämmelser.

58 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot eller annan, som i anmälan eller ansökan till lantbruksstyrelsen
eller i ekonomisk plan eller annan handling som fogas därvid uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

2. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles tillgänglig
för medlem eller framlägges å föreningssammanträde;

3. styrelseledamot, där han uppsåtligen i strid mot bestämmelserna i 22 §
later verkställa löneutbetalning eller utdelning av föreningens tillgångar;

4. revisor, där han i revisionsberättelse eller annan handling, som fram -

Kungi. Maj:ts proposition nr 58.

lägges på föreningssammanträde eller annorledes hålles tillgänglig för medlem,
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift rörande föreningens angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ända
att anledning därtill föreligger;

59 §.

Med dagsböter straffes den som underlåter att iakttaga föreskrift i 32 §
första stycket, 34 § andra stycket, 36 § andra stycket, 37 §, 39 § eller 48 §
första stycket, så ock den som ej fullgör vad honom åligger enligt 54 §
denna lag, jämförd med 54 §, 55 § andra stycket, 61 § andra stycket eller 64 §
första stycket lagen om ekonomiska föreningar.

60 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

61 §.

Beträffande skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter, revisorer, likvidatorer
och föreningsmedlemmar skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen om
ekonomiska föreningar är stadgat.

62 §.

Sambruksförening vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för
registrering skall likaledes anhängiggöras vid allmän underrätt som i första
stycket sägs.

63 §.

Innehålla sambruksförenings stadgar förbehåll, att tvister mellan föreningen
och styrelsen, styrelseledamot, likvidator eller föreningsmedlem skola hänskjutas
till avgörande av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma
verkan som tillkommer skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets tillämpning
gälle vad om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra
•klandertalan mot föreningsbeslut, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad,
om det i 31 § andra stycket omförmälda sammanträdet blivit inom den i 49 §
första stycket stadgade tiden utlyst att hållas så snart det med iakttagande
av föreskriven kallelsetid kan ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

64 §.

Närmare bestämmelser rörande det i 3 § andra stycket omförmälda registret
samt ansökan om eller anmälan för registrering, så ock de föreskrifter, som
i övrigt, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tilllämpning,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 mai 1916 (nr 156) om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

De i---— eller testamente.

Vad denna lag innehåller om inskränkning i rätten för bolag eller förening
att förvärva fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta
inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift, så ock att förvärva aktier i
vissa bolag skall, såvitt angår svenskt bolag eller svensk förening, icke tilllämpas
i avseende å bankaktiebolag, järnkontoret, sparbank, försäkringsbolag,
sjukkassa, understödsförening eller annan försäkringsförening, aktiebolag,
sambruksförening, förening som erhållit statslån från egnahemslånefonden,
eller förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen
genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna, avsätta
alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna
eller anskaffa lån åt medlemmarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse av 18 §, se SFS 1920:434.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Bilaga 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva

fast egendom.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i
■vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §.

Med bolag---eller försäkringsrörelse.

Med förening avses icke förening, vilken driver rörelse, som nyss sagts, ej
heller sambruksförening.

Med stiftelse---fastställt stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Bilaga 4.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 21 december 1945 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

5 §.

Från sökande av tillstånd vare kronan, kommun och sambruksförening befriade.

Denna lag---skall sökas.

Tillstånd enligt---annat förvärvsarbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse av 11 §, se SFS 1932:183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Bilaga 5.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Härigenom förordnas, att 1 § bokföringslagen den 31 maj 19291 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

handel med---annan lånerörelse,

19) advokat- eller likartad verksamhet, verksamhet såsom patentombud,
inkasseringsrörelse,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Bilaga 6.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna.

Har skog —--tidigare medgivits.

Har växande---gällande ingångsvärde.

Hemmavarande barn---tillhöra arbetspersonalen.

Har sambruksförening på grundval av rörelsens resultat lämnat sina medlemmar
eller andra lönetillägg eller annan sådan utdelning, må föreningen
njuta avdrag för dylik utdelning, oaktat utfästelse därom icke givits på förhand.
____

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1934: 120.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ö8.

L tdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 oktober
1947.

Närvarande:
justi tieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 6 september 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 30 juni 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om sambruksföreningar;

2) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag;

3) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet; samt

5) lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Hjalmar Nordfelt.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om sambruksföreningar.

1 §■

Lagrådet:

Såsom av motiven framgår är det icke avsett att Konungens i förevarande
paragraf omnämnda dispensrätt skall delegeras till annan myndighet än den
i 3 § omnämnda tillsynsmyndigheten, lantbruksstyrelsen. Lagrådet hemställer,
att detta får framgå av lagtexten.

Kungi. Maj ds proposition nr åS.
4 §.

Lagrådet:

Då enligt 1 § andra stycket Konungens dispensrätt i visst avseende beträffande
rätt att bilda sambruksförening skall kunna delegeras, synes delegationsrätt
böra kunna stadgas även i det fall som avses i 4 § andra stycket
eller beträffande dispens från uppställda villkor för^ medlemskap. Lagrådet
vill alltså under åberopande tillika av vad som anförts vid 1 § förorda, att
rätt att meddela sådan dispens skall kunna av Konungen överlämnas till lantbruksstyrelsen,
Konungen givetvis obetaget att göra den begränsning i delegationens
omfattning som må anses påkallad.

I tredje stycket av paragrafen fastslås en av den förevarande lagstiftningens
ledande grundtankar, nämligen att medlem är skyldig att med egen arbetsinsats
deltaga i föreningens verksamhet. Stadgandet är rent principiellt; av
naturliga skäl meddelas inga detaljföreskrifter rörande omfattningen av de
arbetsinsatser som skola utkrävas av de olika medlemmarna. En annan
grundläggande tanke i lagförslaget är emellertid att varje medlem också skall
ha rätt att efter sin förmåga, i ett med hänsyn till föreliggande omständigheter
skäligt förhållande till övriga medlemmar, utföra avlönat arbete åt
föreningen. Även denna grundtanke synes böra komma till uttryck i lagtexten,
exempelvis så att de inledande orden »varje medlem vare skyldig»
utbytas mot »medlemmarna vare skyldiga och berättigade».

5 §•

Lagrådet:

I det av utredningsmannen upprättade lagutkastet upplogos ej mindre i 32 §
bestämmelser om styrelsens beslutförhet och om giltighet av styrelsebeslut
än även i 54 § föreskrifter därom att jämte vad i övrigt i lagen vore stadgat
om utövande av rösträtt och fattande av föreningsbeslut skulle, där ej
annorlunda funnes bestämt i stadgarna, gälla: 1. att varje medlem skulle
äga deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter; 2. att ingen finge
på grund av fullmakt utöva rösträtt för mer än en medlem; 3. att såsom
föreningens beslut skulle gälla den mening, för vilken de flesta rösterna
avgåves; samt 4. att vid lika röstetal val skulle avgöras genom lottning men
i andra frågor den mening gälla, som biträddes av ordföranden. I det remitterade
förslaget ha till vinnande av förkortning av lagtexten dessa stadganden
strukits, därvid emellertid departementschefen förklarat, att det ankomme
på tillsynsmyndigheten att övervaka att motsvarande bestämmelser intoges
i stadgarna.

De i lagutkastets 54 § under 1 och 3 givna reglerna synas vara sådana,
att de enligt sakens natur bliva att tillämpa även utan uttryckliga föreskrifter
i lag eller föreningsstadgar. Den i samma paragraf under 2 upptagna bestämmelsen
synes också kunna helt undvaras; någon olägenhet torde för
sambruksföreningarnas del icke behöva befaras följa av att, i brist på stadgeenligt
förbud däremot, rösträtt på grund av fullmakt får utövas för mer

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

än en medlem. Beträffande åter övriga här ovan nämnda, i lagutkastet upptagna
regler torde det, som departementschefen gjort gällande, vara nödvändigt,
att motsvarighet därtill finnes i föreningsstadgarna. Skulle en förenings
stadgar vara ofullständiga i något av de sist antydda hänseendena
och kan rättelse ej åstadkommas, lärer tillsynsmyndigheten nödgas vägra
registrering av föreningen. För att åt en dylik åtgärd giva uttryckligt stöd
i lag synes det lämpligt, att i förevarande paragraf göres erinran därom
att stadgarna skola innehålla föreskrifter av ifrågavarande slag. Det hemställes
därför, att efter den föreslagna punkt 6 i en ny punkt 7 intages »när
styrelsen skall vara beslutför och huru styrelsebeslut skola fattas» samt att
efter den föreslagna punkt 9 i en annan ny punkt, som skulle bliva den
elfte, upptages »huru vid lika röstetal å föreningssammanträde avgörandet
skall ske».

7 g Lagrådet: Då

i paragrafens andra stycke föreskrives, att den ekonomiska planen
skall, i samband med prövningen av ansökan om registrering, av lantbruksstyrelsen
underkastas granskning ur jordbruksekonomisk synpunkt, är avsett
att, om styrelsen finner planen ur nämnda synpunkt otillfredsställande, registrering
skall vägras och ej medgivas förrän föreningen antagit en plan som
kan av styrelsen godkännas. Stadgande i berörda syfte återfinnes i utredningsmannens
utkast men skall enligt remissen i stället införas i den tillämnade
kungörelsen om registrering av sambruksföreningar. En föreskrift av
den angivna innebörden lärer emellertid vara av sådan natur att den skall
upptagas i själva lagen. På grund härav tillstyrkes en sådan omredigering att
det i andra stycket får heta, att sambruksförening ej må registreras utan att
den ekonomiska planen av lantbruksstyrelsen prövats ur jordbruksekonomisk
synpunkt.

15 §.

Lagrådet:

Av 4 § framgår att juridisk person ej kan antagas till medlem i sambruksförening.
Tydligen bör det dock medgivas dödsbo efter avliden medlem att
efter dödsfallet tillsvidare anses som medlem med skyldighet likväl att inom
viss begränsad tid avveckla förhållandet. Härom givas i förevarande paragraf
regler som innebära, att den avlidnes andel skall antingen vid skifte
av dödsboet tilläggas viss delägare däri eller ock överlåtas till någon person,
som ej må vägras inträde i föreningen och som skall söka medlemskap,
samt att, om andelen icke på någotdera sättet övergår till annan, påföljden
är att föreningen, efter sex månaders varsel, äger lösa andelen. Dagen för
utgången av den tid, varunder dödsboet skall anses som medlem, framgår i
första hand av 12 §. Där angivna tid av sex månader, eventuellt enligt föreskrift
i stadgarna annan längre tidrymd, lärer man böra räkna, om andelen
tillskiftats viss dödsbodelägare eller överlåtits å annan person, från den dag
dödsboet visar att så skett eller från den tidigare dag, då dödsboet anmäler

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

sig till utträde, samt, om föreningen blivit berättigad lösa andelen, från den
dag föreningen ger tillkänna sin avsikt att utöva denna rätt. Enligt den föreslagna
lydelsen av 15 § skall dock dödsboet anses som medlem till den tid
för räkenskapsavslutning, som infaller näst efter ett år från dödsfallet. Detta
stadgande, som är hämtat från 26 § lagen om bostadsrättsföreningar, synes
i förevarande lagförslag kunna undvaras. För det fall att lösningsrätt tillkommer
föreningen innebär det nämligen icke någon förlängning av den tid
dödsboet med tillämpning av 12 § anses som medlem, och om andelen tillskiftats
viss dödsbodelägare eller överlåtits till annan person synes det icke
erforderligt att utsträcka den i 12 § stadgade tiden, som är väsentligt längre
än motsvarande tid enligt den å bostadsrättsföreningar tillämpliga regeln i
14 § lagen om ekonomiska föreningar.

Den tankegång som ligger till grund för nu förevarande stadganden skulle
tydligare än i förslaget komma till uttryck därest paragrafen finge inledas
med ett första stycke av innehåll att, om föreningsmedlem avlider, skall utan
hinder av vad i 4 § sägs dödsboet tillsvidare anses som medlem i hans ställe.
I andra stycket kunde direkt angivas påföljden av att dödsboet icke inom sex
månader efter erhållen anmaning visar förhållande som i den föreslagna texten
sägs. Som omständigheterna kunna vara sådana att föreningen saknar möjlighet
att lösa andelen, förordar lagrådet att som en alternativ påföljd stadgas, att
föreningen skall äga låta sälja andelen å offentlig auktion. Vidare må i
detta sammanhang ifrågasättas, om icke orden »tillagts viss delägare vid
skifte av dödsboet» i anslutning till uttryckssättet såväl i paragrafens nästa
stycke som i 13 § borde utbytas mot »på grund av bodelning, arv eller testamente
övergått till viss delägare». Andra stycket skulle avslutas med de två
sista punkterna i den föreslagna lagtextens första stycke, därvid dock vad
som stadgas om anmaning torde böra göras tillämpligt även å meddelande
att föreningen vill lösa eller sälja andel. Utan uttryckligt stadgande torde
det vara tydligt, att sista stycket i 4 § ej blir tillämpligt å dödsbo vilket anses
som föreningsmedlem.

Vad härefter angår det fall, varom 15 § andra stycket i förslaget handlar,
så lärer regeln i 12 § böra tillämpas även å dödsbodelägare som avses i
detta stycke. Under vissa omständigheter torde även en sådan dödsbodelägare
böra för en övergångstid anses som medlem. Genom att — sedan först
dödsboet haft sex månaders rådrum att visa att andelen i föreningen tillagts
dödsbodelägaren — denne har ytterligare sex månaders rådrum att avyttra
andelen, kan det nämligen inträffa, att regeln i 12 § kommer att innebära
en senare avgångstid för ifrågavarande dödsbodelägare än för dödsboet.
Någon anvisning i lagtexten om här berörda förhållande torde emellertid
ej vara behövlig. Ej heller å dylik dödsbodelägare synes sista stycket i
4 § böra tillämpas. Därest den bär ovan förordade redigeringen av paragrafens
nästföregående stycke genomföres, torde åt nu förevarande stycke
kunna givas det innehåll att, där den i stycket avsedde dödsbodelägaren
icke inom enahanda (nämligen i andra stycket nämnd) tidsfrist visar, att
någon, som ej må vägras inträde i föreningen, förvärvat andelen och sökt
medlemskap, vare lag som i andra stycket sägs.

7 liihanq till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.
19 §•

Justitierdden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Om förening skall lösa föreningsandel, lärer det vara avsett och även
ligga i sakens natur, att lösens belopp skall motsvara andelens värde vid
den tidpunkt då föreningen övertager densamma. Detta torde böra gälla även
då föreningen inlöser andel från den som förvärvat andelen å exekutiv auktion.
Tidpunkten för övertagandet sammanfaller med den tidpunkt då, med
tillämpning av 12 §, medlem eller fysisk eller juridisk person, vilken enligt
15 § skall anses såsom medlem, avgår. I detta sammanhang bör anmärkas
att, om förening på grund av 16 § andra stycket bär att lösa andel, den som
förvärvat andelen å exekutiv auktion —- i motsats till vad förhållandet torde
vara i fall som avses i 15 § — icke ens under en övergångstid lärer skola
anses som medlem, utan att föreningen övertager andelen då enligt 12 §
den person skall anses avgå, vilken var innehavare av andelen vid tiden för
den exekutiva auktionen. Likaså lärer ej heller den, från vilken föreningen
jämlikt 17 § löser en andel, någonsin hava varit att anse som medlem. Med
hänsyn till vad nyss anförts om lösens belopp ter det sig naturligt, att bestämmandet
därav genom skiljemän icke sker förrän tiden för föreningens
övertagande av andelen är inne. Först då föreligger ju den rältenskapsavslutning,
som är den viktigaste faktorn vid beräknandet av andelens värde.
Det synes lämpligt att i lagtexten gives uttryck åt här berörda synpunkter
exempelvis genom att det — i viss anslutning till 27 § lagen om bostadsrättsföreningar
— stadgas att, om andel skall lösas i fall som avses i de
i paragrafen uppräknade lagrummen och om vid den i 12 § angivna tiden
överenskommelse ej träffats om lösens belopp, så skall detta av fre skiljemän
bestämmas till andelens verkliga värde. Därvid torde med hänsyn till att
lagen om skiljemän icke är tillämplig å förfarandet böra, liksom i nyssnämnda
paragraf i lagen om bostadsrättsföreningar skett, inskjutas, att skiljemännen
skola vara utsedda enligt lagen om skiljemän.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Det synes, på sätt lagrådets övriga ledamöter anfört, lämpligt att i förevarande
paragraf införa stadganden dels att, där överenskommelse ej kan träffas
om lösens belopp, detta skall bestämmas till andelens verkliga värde, dels
att skiljemän skola vara utsedda enligt lagen om skiljemän.

20 §.

Lagrådet:

Av bestämmelserna i 15 och 59 §§ lagen om ekonomiska föreningar framgår
att, om sådan förening träder i likvidation innan avgången medlem fått
ut sin insats, hans rätt till andel i föreningens tillgångar och hans ansvar
för dess skulder skola bedömas som om han ej avgått. Berörda reglering är
naturlig med hänsyn till att, å ena sidan, insatsen ofta måste vara mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

än den andel som vid likvidation tillägges däri deltagande medlem och, å
andra sidan, rätten att återfå insats bestämmes på grundval av bokslutet,
som ej med säkerhet avspeglar föreningens verkliga ställning.

Återfående av insats motsvaras, enligt förslaget, för sambruksförenings
del av att föreningen löser medlems andel. Dessutom jämställes konkurs med
likvidation. Emellertid föreligga vissa olikheter mellan återfående av insats
och lösen av medlems andel. Lösenbeloppet bestämmes genom avtal, skiljedom
eller dom av domstol, och någon ändring därav bör därför icke vare
sig den avgående medlemmen eller föreningen kunna påkalla, om ej avtalet
tillkommit på sådant sätt att det är ogiltigt, respektive möjlighet föreligger
att enligt vanliga regler få föreliggande dom ändrad. Härtill kommer att
lösenbeloppet bestämmes med beaktande även av föreningens skulder och av
värdet utav föreningens samtliga tillgångar. Däremot får givetvis borgenärs
rätt icke kränkas utan bör kunna göras gällande vid såväl likvidation som
konkurs i medel, som den avgående vid likvidationens inledande eller konkursbeslutet
hade innestående hos föreningen, likaväl som konkursboet bör
i enlighet med förevarande paragrafs andra stycke kunna påkalla återbäring
av redan utbetalat lösenbelopp.

På grund av det anförda hemställes, att jämväl första stycket i paragrafen
skall gälla endast såvitt rörer föreningens borgenärers rätt och att hänvisningen
till 60 § lagen om ekonomiska föreningar i följd härav får utgå.

21 §.

Lagrådet:

I andra stycket föreslås en närmare bestämning av kravet på fondbildning
hos föreningen bl. a. med hänsyn till taxeringsvärdet å föreningen tillhörig
fast egendom. Då det ej sällan inträffar att den fasta egendomens bokförda
värde överstiger taxeringsvärdet och behovet av konsolidering kan antagas
vara större ju högre det bokförda värdet är, hemställes, att sistnämnda värde
skall göras alternativt normerande för fondbildningens begränsning och att
därför efter orden »fast egendom» införes uttrycket »eller, om bokförda värdet
är högre, av detta». I anslutning härtill synes i den följande delen av
meningen lämpligen sådan formell ändring böra vidtagas, att jämväl »det
i balansräkningen upptagna värdet» a vissa andra tillgångar betecknas som
»det bokförda värdet» å dessa.

26 §.

Lagrådet:

Jämlikt stadgandet i tredje styckets sista punkt tillkommer den eller dem,
som efter vad i 27 § sägs bemyndigats att teckna föreningens firma, behörighet
att representera föreningen jämväl på annat sätt än skriftligen med
användande av firmateckning. I föreningens stadgar torde kunna bestämmas
att, då bemyndigande rörande firmateckning meddelas, tillika må föreskrivas,
att rätten till sådan får av två eller flera personer utövas endast

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

kollektivt. Uppenbarligen är det avsett, att firmatecknare, beträffande vilken
dylik föreskrift gäller, bör kunna även eljest representera föreningen endast
tillsammans med den eller de övriga. I överensstämmelse med den avfattning
motsvarande föreskrift har i nya aktiebolagslagen, som här utgjort förebild,
synes därför till undvikande av otydlighet böra i slutet av tredje stycket
tilläggas att de, som må utöva firmateckningsrätt allenast gemensamt, äga
endast gemensamt företräda föreningen.

29 §.

Lagrådet:

Det i paragrafen stadgade villkorliga förbudet mot att »med gäld belasta»
lärer liksom de likartade förbuden mot att »med inteckning för gäld belasta»
i 6 kap. 4 § giftermålsbalken och 8 kap. 15 § lagen om förmynderskap blott
innebära förbud mot intecknande av den egendom varom fråga är. En sådan
åtgärd bör emellertid försåvitt sambruksföreningen är i behov av kredit, något
som normalt är fallet, alltid kunna ske, så att de enda låneobjekt föreningen
disponerar må kunna utnyttjas så snart ett lånebehov uppstår. Däremot
bör förbudet, såsom också torde vara åsyftat, rikta sig mot ett upptagande
av lån mot säkerhet av inteckning i egendom, som avses i paragrafen.
Lagrådet hemställer, att paragrafen omformuleras i enlighet med det sagda.

36 §.

Lagrådet:

Da det i förslaget heter att lantbruksstyrelsen skall ha tillsyn därå att sambruksförening
utser revisorer till erforderligt antal, kan därav möjligen dragas
den slutsatsen att föreningssammanträde äger befogenhet att i samband
med val av revisorer fritt bestämma deras antal. Enligt 5 § skall emellertid
revisorernas antal vara fastställt i stadgarna, om ock binder ej torde föreligga
att där ange allenast lägsta och högsta antalet. Valet inom sådana
gränser torde böra tillkomma föreningen. Det föreslås därför, att ordet »erforderligt»
utbytes mot »stadgat».

42 §.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget saknas regler om förande av protokoll vid föreningssammanträde;
bestämmelser härom hade däremot upptagits i utredningsmannens
lagutkast. Vid remissen anförde departementschefen, att någon
tvingande regel om skyldighet att städse föra protokoll vid sådant sammanträde
syntes honom icke böra givas, men anmärkte, att exempelvis av 35 §
andra stycket framginge att i vissa särskilda fall protokoll måste föras. Med
hänsyn till att föreningsbeslut städse kunna överklagas vid domstol (jfr 49 §)
torde protokoll över vad vid sammanträdena förekommit svårligen kunna i
något fall undvaras, ehuru de naturligen kunna skrivas utan all vidlyftig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

101

het. Lagrådet förordar därför, att i ett tredje stycke av förevarande paragraf
i anslutning till lagutkastet stadgas, att genom styrelsens försorg skall vid
föreningssammanträde föras protokoll, upptagande fattade beslut samt, där
röstning skett, dess resultat, ävensom att senast inom två veckor efter sammanträdet
protokollet skall hos föreningen hållas tillgängligt för medlemmarna.

49 §.

Lagrådet:

I fråga om den i första stycket stadgade preskriptionen av rätten att föra
klandertalan mot föreningsbeslut har någon skillnad ej gjorts mellan, å ena
sidan, sådana fall då ogiltigheten har sin grund i att beslutet ej tillkommit
i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast medlems rätt och, å
andra sidan, de fall då grunden till talan är kränkning av andra regler på
området. Då sistnämnda ogiltighetsgrunder torde medföra, att ett föreningsbeslut
utan vidare är en nullitet, lärer — i analogi med bestämmelserna i
138 § nya aktiebolagslagen — tillämplighetsområdet för klanderpreskriptionen
böra inskränkas till att avse den förstnämnda gruppen av ogiltighetsfall.

Beträffande stadgandets avfattning bör även beaktas, att — medan enligt
gällande rätt tiden för stämningens delgivning med svaranden är avgörande
för frågan när talan i ett mål skall anses anhängiggjord — enligt nya rättegångsbalken
talan anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten.

På grund av det anförda hemställes, att det föreslagna första stycket i
förevarande paragraf måtte uppdelas i två stycken, varav första stycket
skulle innehålla allenast den bestämmelsen att, om styrelsen eller föreningsmedlem
(styrelseledamot är ju alltid medlem) menar, att föreningsbeslut
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot denna lag eller
föreningens stadgar, äge därå tala genom stämning å föreningen, samt andra
stycket upptaga föreskrift att, om talan grundas därpå att beslutet icke tillkommit
i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast medlems rätt,
talan skall väckas inom två månader från beslutets dag och att, om det försummas,
beslutet skall vara gällande.

50 §.

Lagrådet:

I enlighet med utredningsmannens utkast ha i paragrafen uppställts i förhållande
till lagen om ekonomiska föreningar skärpta förutsättningar för rätt
för sambruksförening att besluta om likvidation. Såväl enligt nämnda lag
som enligt förslaget erfordras att antingen alla medlemmar äro ense om likvidation
eller att sådan beslutats å två på varandra följande sammanträden,
därav ett ordinarie. Men medan i berörda lag (43 §) kräves två tredjedels
majoritet bland de röstande å det senare sammanträdet, fordras å detta enligt
förslaget enhällighet bland de röstande. Skärpningen motiveras med den
allvarliga innebörden för medlemmarna av ett likvidationsbeslut. Även om

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

denna synpunkt är värd beaktande, synes dock förslaget gå för långt, i det
att det gör det möjligt för en medlem att mot alla de övrigas mening hindra
en likvidation. Det hemställes därför, att paragrafen ändras så att beslut
om likvidation skall å det senare sammanträdet hava biträtts av minst fyra
femtedelar av de röstande.

54 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswård och Nissen:

I uppräkningen av de paragrafer i lagen om ekonomiska föreningar, som
skola i tillämpliga delar gälla för sambruksförening, har ej medtagits 57 §,
men i stället har såsom ett andra stycke i förevarande paragraf intagits en
ur nämnda lagrum hämtad bestämmelse. Emellertid synes även föreskriften
i lagrummet om sättet för avyttring av föreningens fasta egendom böra vara
tillämplig å sambruksförening. Därest det stadgas att även 57 § föreningslagen
skall i tillämpliga delar gälla, blir jämväl nämnda föreskrift gällande
för sådan förening och sista stycket i förevarande paragraf blir överflödigt.
Vad angår övriga delar av 57 § föreningslagen torde det vara tydligt att
dessa ej kunna äga motsvarande tillämpning å sambruksförening. Det hemställes,
att paragrafen ändras i enlighet med vad nu anförts.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Bland de bestämmelser som på grund av hänvisning i denna paragraf skola
gälla även för sambruksföreningar är stadgandet i 60 § lagen om ekonomiska
föreningar att, om vid likvidation överskott uppstår, detta skall fördelas
efter huvudtalet, där ej annan grund finnes bestämd i stadgarna. Genom
denna föreskrift angives i själva verket normen för medlemmarnas delaktighet
i föreningens tillgångar. Enligt 62 § lagen om bostadsrättsföreningar
gäller i motsvarande avseende att, om överskott uppstår, det skall fördelas
å bostadsrättshavarna efter lägenheternas andelsvärden, där ej annan grund
finnes bestämd i stadgarna. Med sambruksföreningarnas natur lärer likaledes
bäst överensstämma att låta andelarnas storlek vara grundläggande för
delaktigheten, där ej annat bestämts i stadgarna. Delaktighet enligt sådan
grund kan visserligen enligt förslaget bestämmas i sambruksförenings stadgar,
men det synes lämpligt att utforma själva lagen på det sätt som från
lagens egna utgångspunkter framstår som mest följdriktigt.

I de uttalanden, som gjorts av lagrådets övriga ledamöter, instämmer jag
och hemställer följaktligen, dels att första stycket av 54 § avfattas så att
i fråga om likvidation och upplösning m. m. skall, i den mån ej annat följer
av paragrafens andra stycke, utöver vad förut stadgats i tillämpliga delar
gälla vad i 49—64 §§ lagen om ekonomiska föreningar sägs, därvid skall
iakttagas vad i paragrafens fortsättning stadgas, dels att andra stycket ersättes
med en bestämmelse att, om överskott uppstår vid likvidation av sambruksförening,
det skall fördelas å medlemmarna efter andelarnas storlek,
där ej annan grund finnes bestämd i stadgarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
57 §.

103

Lagrådet:

Denna paragraf innehåller mot föreskrifterna i 82 § lagen om ekonomiska
föreningar och 204 § nya aktiebolagslagen svarande bestämmelser angående
verkan av registrering och kungörande. Däremot innehåller förslaget, i motsats
till utredningsmannens lagutkast, icke någon motsvarighet till de i 83 §
lagen om ekonomiska föreningar och 205 § nya aktiebolagslagen upptagna
stadgandena om viss skyldighet för myndighet att inhämta upplysning rörande
ställföreträdare för ekonomisk förening respektive aktiebolag. I stället
är avsett, att föreskrifter härutinnan skola införas i den särskilda registreringskungörelsen.
Därvid skulle då jämväl stadgas, att vad den samling av
anmälningar till registret över sambruksföreningar, som det skall åligga lantbruksstyrelsen
att utgiva från trycket och översända till domstolar, länsstyrelser
och överexekutorer, utvisar i fråga om behörighet att företräda sådan förening
skall på närmare angivet sätt för myndigheten äga vitsord, där ej annat
förhållande visas vara för handen. En föreskrift av detta slag innefattar
emellertid en begränsning med avseende å den prövning av behörighetsfrågan
som domstol enligt 11 kap. 4 § nya rättegångsbalken har att, där den så
finner erforderligt, ex officio företaga. Berörda föreskrift lärer följaktligen
ej kunna meddelas i administrativ ordning utan böra upptagas i själva lagen.
På grund härav hemställes, att till förevarande paragraf måtte fogas ett nytt,
tredje stycke av innehåll att, om enligt Konungens förordnande finnes tryckt
samling av anmälningar till registret, skall i fråga om behörighet att inför
domstol, länsstyrelse eller överexekutor företräda föreningen vad samlingen,
i den män den kommit myndigheten tillhanda, innehåller för denna äga vitsord,
där ej annat förhållande visas vara för handen.

58 §.

Lagrådet:

Straffbestämmelsen under 3 torde, såsom även lärer vara avsett, böra omfatta
jämväl utbetalning i strid mot bestämmelserna i 24 §.

59 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet ovan förordat, i 42 § intagas bestämmelser om
protokoll över föreningssammanträde, torde i förevarande paragraf böra
stadgas straff av dagsböter för den som underlåter att iakttaga sådan föreskrift.

2. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 58.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 9 oktober
1947 avgivna utlåtande över de den 30 juni 1947 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om sambruksföreningar;

2) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om,
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag;

3) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast
egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 5 % lagen den 21 december 1945 (nr 805) om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet; samt

5) lag om ändrad lydelse av 1 % bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet respektive lagrådets majoritet har förordat åtskilliga jämkningar
i det inom departementet upprättade förslaget till lag om sambruksföreningar.
Den övervägande delen av dessa jämkningar avser att giva en tydligare
avfattning men i sak oförändrad innebörd åt vissa stadganden samt
vidare att avlägsna vissa smärre inadvertenser och ofullständigheter, som
lagrådet funnit vidlåda departementsförslaget. Vad lagrådet sålunda anmärkt
har iakttagits. På enstaka punkter har tillika saklig ändring föreslagits,
såsom i 21 §, där lagrådet förordat att i visst fall bokförda värdet
av sambruksförenings fasta egendom i stället för taxeringsvärdet skall läggas
till grund för beräkning av reservfondens minimibelopp, och i 50 §, i
vilken lagrådet ansett böra stadgas, att för frivilligt beslut om sambruksförenings
likvidation i visst fall skall krävas fyra femtedels majoritet i
stället för enhällighet bland de röstande. Jämväl de av lagrådet förordade
sakliga ändringarna finner jag mig böra biträda. De inom departementet
upprättade lagförslagen torde även på några andra punkter böra underkastas
smärre redaktionella jämkningar.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att antaga de i enlighet med vad förut angivits ändrade förslagen till

1) lag om sambruksföreningar;

2) lag om ändrad lydelse av 18 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag;

3) lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom; 4)

lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr 805)
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

5) lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117); samt

6) lag om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

8 llihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 58.